Prop. 1988/89:122

Regeringens proposition 1988/89:122

med anledning av vissa beslut fattade av Internationella
arbetskonferensen vid dess sjuttiofjärde möte (tionde sjöfartssessionen)

m

Prop.

1988/89:122

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 6 april 1989 för de åtgärder och det ändamål som
föredraganden har hemställt om.

På
regeringens vägnar

Kjell-Olof
Feldt

Georg
Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner två av Internationella
arbetskonferensen — Internationella arbetsorganisationens (ILO) beslutande
församling — år 1987 vid dess sjuttiofjärde möte antagna konventioner,
nämligen konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och
konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän. Genom
propositionen ges riksdagen vidare tillfälle att ta del av den vid mötet
antagna rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn samt
övriga vid mötet antagna instrument.

1 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 122

Kommunikationsdepartementet Prop. 1988/89:122

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet G. Andersson

Proposition med anledning av vissa beslut fattade av
Internationella arbetskonferensen vid dess sjuttiofjärde möte (tionde
sjöfartssessionen)

1 Inledning

Genom
sin anslutning till Nationernas förbund år 1920 inträdde Sverige som medlem av
Internationella arbetsorganisationen (ILO).

ILO:s
beslutande församling — Internationella arbetskonferensen — sammanträder i
regel en gång per år. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens
stadga beträffande förslag, som förts upp på mötets dagordning, besluta
antingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av
organisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid
lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som tillkommer
en ratificerad konvention. Om beslutet är av mindre räckvidd eller
huvudsakligen av formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om
utredning, bmkar det ges formen av en resolution.

Senast
arton månader från avslutandet av konferensens session skall varje medlemsstat
förelägga landets lagstiftande församling antagna konventioner och
rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsstat har
vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör
om de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla denna förpliktelse samt om
vilka åtgärder som i övrigt har vidtagits.

Internationella
arbetskonferensens sjuttiofjärde möte (tionde sjöfartssessionen) hölls i
Geneve den 24 september — 9 oktober 1987.

Sverige
deltog i mötet på sedvanligt sätt med en fullständig delegation, dvs. två
regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud samt ett antal experter.
Som ombud deltog för regeringen kanslirådet i kommunikationsdepartementet
Gösta Lind af Hageby och departementsrådet i socialdepartementet Håkan Martin
Rahm, för arbetsgivarna direktören i Sveriges redareförening Gunnar Högberg och
för arbetstagarna andre förbundsordföranden i Svenska sjöfolksförbundet
Nils-Börje Andersson.

Vid sessionen antogs fyra
konventioner och två rekommendationer, Prop. 1988/89:122 nämligen en konvention
(nr 163) och en rekommendation (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i
hamn, en konvention (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän, en
konvention (nr 165) om socialförsäkringsskydd för sjömän samt en konvention
(nr 166) och en rekommendation (nr 174) om sjömäns hemresa. Vid sessionen
antogs även åtta resolutioner i olika ämnen. Texterna på engelska och svenska
till de vid sessionen antagna konventionerna och rekommendationerna bör fogas
som bilaga 1 — 12 till protokollet i detta ärende.

Jag
avser nu att ta upp frågan om godkännande av konventionerna nr 163 och 164 samt
tillämpningen av rekommendationen nr 173. Jag kommer också i detta sammanhang
att redogöra för konventionerna nr 165 och 166 samt rekommendationen nr 174 och
för min bedömning i fråga om dessa instrument.

2 Konventionerna nrJl63 och 164 och rekommendationen nr
173

2.1 Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om
sjömäns välfärd till sjöss och i hamn

2.1.1
Bakgrund

Intemationella
arbetskonferensen antog år 1936 rekommendation (nr 48) om sjömäns välfärd i
hamn (prop. 1938:239). Vid sitt möte år 1970 bedömde arbetskonferensen denna
rekommendation som något föråldrad och antog rekommendationen (nr 138) om
sjömäns välfärd. Denna rekommendation, som drar upp riktlinjer för aktiviteter
på välfärdsområdet, underställdes riksdagen genom prop. 1971:158. Föredraganden
uttalade att rekommendationen till större delen avsåg åtgärder som täcktes av
den verksamhet som dåvarande handelsflottans välfärdsråd bedrev. Propositionens
innehåll i denna del föranledde inte något riksdagens uttalande.

lLO:s
styrelse beslöt i november 1984 att sammankalla en förberedande teknisk
sjöfartskonferens under år 1986 med en punkt på dagordningen betitlad
"Sjömäns välfärd till sjöss och i hamn".

Som
ett led i förberedelsearbetet inför den tekniska sjöfartskonferensen utarbetade
Internationella arbetsbyrån en särskild rapport som var baserad på svar på
frågeformulär och som innehöll förslag till en ny konvention och en
kompletterande rekommendation.

Under
den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 framhölls från flera håll att de
snabba och genomgripande förändringar som ägt mm inom sjöfarten gjort de
existerande ILO-instrumenten på välfärdsområdet föråldrade och otillräckliga.
På de nordiska regeringarnas vägnar framlade Sverige ett på ILO-rapporten baserat
förslag till konvention med kortfattade huvudprinciper och målsättningar för
välfärdsverksamheten. Förslaget, som uppfattades som en kompromiss mellan
arbetstagarnas och arbetsgivarnas ståndpunkter, vann anslutning först från en
rad regeringar och därefter även från arbetsmarknadsparterna.

Konferensen antog
förslaget jämte ett förslag till en moderniserad re- jProp. 1988/89:122
kommendation med mer detaljerade beskrivningar av välfardsarbetets organisation
och innehåll.

Resultatet
från den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 utgjorde underlag för frågans
behandling vid sjöfartssessionen år 1987. Vid sessionen antogs konventionen (nr
163) och rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn.
Konventionen antogs med röstsiffrorna 214 för, ingen emot och 3 nedlagda. Av de
svenska ombuden röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och
arbetstagarrepresentanter för konventionen. Rekommendationen antogs med 207
röster för, ingen emot och 4 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Yttrande
över konventionen nr 163 och rekommendationen nr 173 har avgetts av
ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från sjöfartsverket,
handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF), fiskeristyrelsen.
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlåtit ärendet)
och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén
tillstyrker ratifikation av konventionen nr 163.

2.1.2
Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll

Konventionen
(nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn är den första konventionen
inom välfärdsområdet. Dess tillkomst har föregåtts av ett mångårigt arbete, i
vilket inte minst de nordiska intressentema tagit aktiv del. Den anger de
huvudprinciper och målsättningar som bör vara vägledande för
sjöfartsnationernas insatser vad gäller kultur- och fritidsservice för sjömän.
Konventionen är mycket kortfattad; dess materiella innehåll finns i sex
artiklar.

Med
termen "välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder" avser konventionen
anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-, rekreations- och
informationsområdena (artikel 1).

Ratificerande
medlem åtar sig att säkerställa att fullgoda välfärdsanordningar och
välfärdsåtgärder tillhandahålls sjömän både i egna hamnar och ombord på fartyg
som är registrerade inom dess territorium. Medlemssta-tema åläggs att tillse
att nödvändiga åtgärder vidtas för finansieringen av välfärdsverksamheten
(artikel 2).

Fastställandet
av vilka hamnar, respektive vilka fartyg som skall falla under konventionens
bestämmelser skall ske efter samråd med redamas och sjömännens organisationer
(artikel 1 och 3).

De
tjänster som erbjuds i de egna hamnarna skall avse alla sjömän, oberoende av
nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning eller social
bakgmnd och oberoende av i vilken stat det fartyg de är anställda på är
registrerat (artikel 3). Välfärdstjänsterna ombord på de nationellt
registrerade fartygen skall avse alla sjömän ombord (artikel 4).

Konventionen
föreskriver att välfärdsanordningama och välfärdsåtgärderna fortlöpande
anpassas till förändringar i sjömännens behov till följd av utvecklingen inom
sjöfarten (artikel 5).

Vidare
innehåller konventionen föreskrifter om samarbete dels mellan Prop. 1988/89:
122 medlemsstaterna, dels mellan andra parter som är verksamma inom välfärdsområdet
(artikel 6).

I
likhet med konventionen anger rekommendationen riktlinjer för en nationell
politik inom välfärdsområdet. I rekommendationen återkommer innehållet i
konventionen mera detaljerat under fyra huvudavsnitt.

Rekommendationen,
som bygger på rekommendationema från åren 1936 (nr 48) och 1970 (nr 138),
fäster stor vikt vid partemas deltagande i uppbyggandet och tillsynen av
välfärdsverksamheten samt vid samarbete mellan medlemmar och med berörda
myndigheter och organisationer.

De
åtgärder medlemmama vidtar bör ta hänsyn till sjömännens särskilda behov med
avseende på deras säkerhet, hälsa och fritidsaktiviteter.

Finansieringen
kan enligt rekommendationen ske från olika källor, dock bör medlemmama tillse
att det utgår ett adekvat och regelbundet finansiellt stöd. Det praktiska
arbetet bör i erforderlig utsträckning bedrivas av yrkeskunniga personer på
heltid.

Välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder i medlemsstatemas egna hamnar bör inrättas med tanke på
alla gästande sjömän och omfatta bl. a. rekreationsanläggningar,
transportmöjligheter, åtgärder för sjömännens säkerhet i hamn, tillgång till
sjukhus etc. samt information om såväl anordningar för sjömän som hamnen och
staden.

Ombord
på fartyg som är registrerade inom medlemmarnas eget territorium bör välfärds-
och trivselanordningar tillhandahållas. Sådana bör bl. a. omfatta bibliotek,
möjlighet att se på TV och film, idrotts- och motionsut-mstning. Tillgång till
telefon- och postförbindelser mellan fartyg och land bör säkerställas.

Rekommendationen
ger också vägledning för åtgärder för att säkerställa sjömännens möjligheter
att överföra besparingar och löner till sina familjer.

2.2 Konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för
sjömän

2.2.1
Bakgrund

ILO
och Världshälsoorganisationen (WHO) bildade år 1949 ett gemensamt organ,
ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa. Därmed erhöll ILO ett expertorgan, som
kunde ta ett samlat grepp på de frågor som rör hälso-och sjukvård för
ombordanställda. ILO/WHO-kommittén har genom åren drivit den internationella
utvecklingen på området framåt, bl. a. genom att anta resolutioner och
rekommendationer.

Som
en följd av ett förslag framlagt vid andra mötet år 1954 med nyssnämnda
ILO/WHO-kommitté beslöt ILO år 1958 att anta två rekommendationer på området,
nämligen en rekommendation (nr 105) om skeppsapotek och en rekommendation (nr
106) om medicinsk rådgivning till sjöss.

Vid
fjärde mötet år 1965 med ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa antogs en
internationell läkarbok (Intemational Medical Guide for Ships).

Denna
utgavs av WHO två år senare. Läkarboken, som bl.a. omfattade Prop.
1988/89:122 rekommendationer för användande av skeppsapotek, vägledning i
skepps-sjukvård och medicinsk rådgivning via radio, kan betraktas som det
första initiativet att på det internationella planet skapa en handbok i
sjukvård för ombordanställda.

Frågan
om utbildning i skeppssjukvård och första hjälpen-åtgärder på fartyg har
behandlats i flera internationella fora, däribland ILO, WHO och IMO
(Intemationella sjöfartsorganisationen). Sålunda antogs vid femte mötet med
ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa år 1973 en resolution, vilken bl.a.
rekommenderade att medicinsk kunskap skulle förmedlas och upprätthållas genom
att alla besättningsmän erbjuds första hjälpen-utbildning och genom att mer
kvalificerad och specialiserad sjukvårdsutbildning för vissa kategorier av
sjukvårdsansvariga ombord tillhandahålls.

Arbetskonferensens
nionde sjöfartssession, som hölls år 1976, antog en resolution som bl. a.
innehöll en uppmaning till ILO:s styrelse att inbjuda den paritetiska
sjöfartskommissionen (ILO:s tvåpartssammansatta rådgivande organ i
sjöfartsfrågor) att överväga frågan om antagande av intemationella normer
rörande sjukvård ombord. De ifrågasatta intemationella instmmenten borde bl.a.
ta upp krav på att utbildningen av sjömän i medicinska färdigheter skall vara
mera omfattande än enbart första hjälpen-utbildning.

Kommittén
för arbetsförhållanden inom fiskerinäringen antog år 1978 en resolution som
anmodade ILO:s styrelse att ta ställning till humvida nya intemationella
instmment antagna av en framtida sjöfartssession skulle omfatta även
yrkesfiskare.

Nämnas
bör även IMO-konventionen angående sjöfolks utbildning, certifiering och
vakthållning som antogs år 1978. Konventionen innehåller bl. a. bestämmelser om
miniminivå för utbildning i sjukvård och första hjälpen. Dessutom antog IMO år
1979 en särskild resolution om utbildning av sjukvårdsansvariga ombord på
fartyg.

Sedan
den paritetiska sjöfartskommissionen vid sitt 23:e möte år 1980 och sitt 24:e
möte år 1984 behandlat frågan om antagande av intemationella normer om
sjukvård för sjömän, beslöt ILO:s styrelse i november 1984 i enlighet med
kommissionens förslag att på dagordningen för den förberedande tekniska
sjöfartskonferensen år 1986 föra upp bl.a. frågan om hälsoskydd och sjukvård
för sjömän. Inför diskussionema under denna dagordningspunkt utarbetade
arbetsbyrån en särskild rapport, som innehöll bl. a. förslag till en konvention
i ämnet.

Vid
den tekniska sjöfartskonferensen framlades ett stort antal ändringsförslag
till den text som byrån presenterat, men konferensen antog det förslag till
konvention som konferensutskottet för hälso- och sjukvård slutligen enats om.
Frågan humvida fiskare skulle omfattas av det föreslagna instmmentet
hänvisades dock till avgörande av den tionde sjöfartssessionen.

Inför
sjöfartssessionen år 1987 begärde arbetsbyrån att medlemsstaterna

skulle ta ställning till frågan humvida den föreslagna konventionen om

hälsoskydd och sjukvård för sjömän även skulle omfatta fiskefartyg och

fiskare, ILO-kommittén hade inget att invända mot detta, men föreslog att 6

sjukvårdsutbildningen med
avseende på fartyg under 200 registerton skul- Prop. 1988/89:122 le läggas
på första hjälpen-nivå eller alternativt att det skulle överlämnas åt berörd
myndighet att bestämma kunskapsnivån för de sjukvårdsansvariga på fartyg under
200 registerton.

Under
sjöfartssessionen uppnåddes enighet i konferensutskottet om en ändrad text som
är anpassad till IMO/ILO:s Document for Guidance, 1985, i fråga om nivåerna på
sjukvårdsutbildningen för sjöfolk. Efter avslutat utskottsarbete antogs vid
sjöfartssessionen konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän
med röstsiffroma 214 för, en emot och ingen nedlagd. Av de svenska ombuden
röstade såväl regerings- som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna för
konventionen.

Yttrande
över konventionen nr 164 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, televerket,
sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, universitets- oeh högskoleämbetet,
skolöverstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens
strålskyddsinstitut, statens kämkraftsinspektion. Landstingsförbundet, Svenska
hamnförbundet. Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fiskares riksförbund,
Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlåtit
ärendet) och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén
tillstyrker ratifikation av konventionen nr 164 under fömtsättning att åtgärder
vidtas som möjliggör en fullständig tillämpning av konventionen.

2.2.2
Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionens
materiella innehåll finns i tretton artiklar. Konventionen gäller alla
sjögående handelsfartyg, vare sig de är i offentlig eller i privat ägo (artikel
1).

Konventionen
skall ges verkan genom nationella lagar eller föreskrifter, genom
kollektivavtal eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till nationella
förhållanden (artikel 2).

I
konventionen krävs att redare skall göras ansvariga för att fartygets sanitära
och hygieniska förhållanden är tillfredsställande (artikel 3). Medlemsstaterna
skall säkerställa att åtgärder vidtas för att garantera att sjömän åtnjuter
samma hälso- och sjukvårdsförmåner som andra arbetstagare (artikel 4). Varje
fartyg skall medföra skeppsapotek (artikel 5) och av behörig myndighet godkänd
sjukvårdshandledning (läkarbok) (artikel 6). Behörig myndighet skall även
tillse att medicinsk rådgivning via radio är tillgänglig dygnet mnt för alla
fartyg (artikel 7).

Fartyg
med minst 100 sjömän på intemationella resor av mer än tre dygns varaktighet
skall medföra läkare (artikel 8). Övriga fartyg skall ha särskilt utsedd
sjukvårdsutbildad personal. Därvid föreskrivs att det på mindre fartyg (sådana
med en bmttodräktighet under 1 600) skall finnas minst en person med utbildning
på första hjälpen-nivå och på större fartyg minst en person med mera avancerad
sjukvårdsutbildning. Dämtöver skall det finnas ytterligare en person med
utbildning i första hjälpen. Vidare föreskrivs att alla sjömän under sin
utbildning skall erhålla instmktion i första hjälpen (artikel 9).

Fartyg skall, när det är
praktiskt möjligt, ge all möjlig medicinsk assi- Prop. 1988/89: 122 stans åt
andra fartyg som begär det (artikel 10).

Fartyg
med en bmttodräktighet om minst 500 som medför minst 15 sjömän och gör en resa
av mer än tre dygns varaktighet skall ha ett särskilt sjukförläggningsutrymme
(artikel 11).

Krav
uppställs vidare på att ett medicinskt rapportformulär antas av behörig
myndighet för kommunikation i sjukvårdsärenden mellan skeppsläkare,
befälhavare eller sjukvårdsansvarig personal ombord och sjukhus eller läkare i
land (artikel 12).

Slutligen
skall de medlemsstater som ratificerat konventionen samarbeta med varandra på
det intemationella planet i syfte att främja hälsoskyddet för sjömän och
sjukvården av dessa ombord på fartyg. Av de i konventionen angivna samarbetsområdena
kan nämnas utveckling och samordning av sjöräddningsinsatser, sammanställning
av en intemationell förteckning över läkare och sjukvårdsresurser för vård av
sjömän samt tillhandahållande åt sjömän av vårdande och förebyggande
hälsoservice och medicinsk service i hamn (artikel 13).

2.3 Vissa gemensamma bestämmelser i konventionen (nr 163)
om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och konventionen (nr 164) om
hälsoskydd och sjukvård för sjömän

För
båda här ifrågavarande konventioner, liksom i huvudsak också för konventionema
nr 165 och 166, är följande bestämmelser gemensamma.

I
konventionerna definieras sjömän som varje person som är anställd i någon
befattning ombord på ett sjögående fartyg vare sig det är i offentlig eller i
privat ägo, med undantag dock för örlogsfartyg. Nu angivna definitioner finns
i artikel 1 i båda konventionerna, där det också stadgas att behörig myndighet,
i den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt, skall tillämpa
bestämmelserna i respektive konvention på yrkesfiske till havs sedan samråd
skett med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas representativa
organisationer.

Slutbestämmelserna
i konventionerna (artiklarna 7—14, respektive 14 — 21) följer ett traditionellt
ILO-mönster som innebär att konventionen i fråga endast är bindande för sådana
ILO-medlemmar vilkas ratifikations-instmment har registrerats hos
Intemationella arbetsbyråns generaldirektör, att konventionen träder i kraft
tolv månader efter den dag då ratifikationer från två medlemmar har registrerats
och att konventionen därefter träder i kraft för varje ytterligare medlem tolv
månader efter registreringen av dess ratifikation (artikel 8, respektive
artikel 15).

Uppsägning
av konventionen kan inte ske förrän tio år efter konventionens ikraftträdande,
och den blir gällande ett år efter uppsägningens registrering. Säger medlem
inte upp konventionen inom ett år efter utgången av tioårsperioden, är
medlemmen bunden under ytterligare en tioårsperiod men berättigad att säga upp
konventionen vid slutet av varje ny tioårsperiod (artikel 9, respektive
artikel 16).

Om Intemationella
arbetskonferensen vid ett senare möte, efter förslag av arbetsbyråns styrelse,
skulle anta en ny konvention varigenom någon av de nu ifrågavarande
konventionerna revideras skall, om annat inte sägs i den nya konventionen, den
gamla konventionen anses vara uppsagd genom ratifikation av den nya
konventionen och upphöra att vara öppen för ratifikation från den dag då den
nya konventionen träder i kraft. Den gamla konventionen gäller dock fortfarande
för medlemmar som inte har ratificerat den nya konventionen (artikel 13,
respektive artikel 20).

Prop. 1988/89:122

2.4 Överväganden

2.4.1
Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till
sjöss och i hamn

Mitt
förslag: Sverige ratificerar konventionen nr 163.

ILO-kommitténs
forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot att
Sverige tillträder konventionen.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med ILO-kommittén anser jag att Sverige bör
ratificera konventionen nr 163. En ratifikation kräver inte någon ändrad
lagstiftning. Det får anses vara önskvärt att Sverige ratificerar konventionen
så snart som möjligt och därmed bekräftar internationellt att man här i landet
tillmäter välfärdsfrågor för sjömän stor vikt.

Sverige
upprätthåller — genom handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF) — en
välfärdsverksamhet för sjömän som står i överensstämmelse med konventionens
föreskrifter. HKF:s arbete är, på samma sätt som konventionen föreskriver,
inriktat dels på tjänster i de viktigaste svenska hamnarna för gästande sjömän
av alla nationaliteter, dels på tjänster för de anställda ombord på svenska
handelsfartyg. HKF anpassar kontinuerligt verksamheten till de ändrade
förhållanden som föranleds av utvecklingen inom sjöfarten. HKF har också ett
väl utvecklat samarbete med en lång rad intressenter på välfärdsområdet såväl i
Sverige som internationellt. Om fiskerinäringens och yrkesfiskarnas
organisationer finner det önskvärt att få tillgång till välfärdsåtgärderna i
enlighet med konventionen, kan HKF, enligt vad jag har inhämtat, åta sig att
svara härför under fömtsättning att finansieringen för den delen ordnas på ett
tillfredsställande sätt.

Vad
gäller rekommendationen nr 173 finner jag, liksom ILO-kommittén, att
rekommendationens anvisningar i olika hänseenden inte föranleder några
särskilda åtgärder från Sveriges sida. Anvisningama uppfylls, fömtom av de
åtgärder som HKF svarar för i fråga om kultur- och fritidsverksamheten för
sjöfolk, av andra myndigheter och organisationer, bl. a. enligt den praxis som
etablerats av sjöarbetsmarknadens parter.

2.4.2 Konventionen (nr
164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän

Prop. 1988/89:122

Mitt förslag:
Sverige ratificerar konventionen nr 164 sedan vissa författningsändringar och
andra åtgärder genomförts.

ILO-kommitténs
förslag: Överenstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot att
Sverige tillträder konventionen. Av remissyttrandena och det som har anförts av
ILO-kommittén framgår dock att Sverige f n. inte uppfyller konventionens
bestämmelser i alla delar.

Skälen
för mitt förslag: Även jag anser det önskvärt att Sverige tillträder
konventionen nr 164. Den står i överensstämmelse med den svenska gmndsynen på
hälso- och sjukvårdens innehåll. I åtskilliga avseenden uppfyller vi i Sverige
redan konventionens krav. Jag tar nu upp de punkter där ILO-kommittén och
remissinstanserna har sett avvikelser som bör åtgärdas för att möjliggöra en
ratifikation.

Först
behandlar jag de ändringar i svenska lagar som har ifrågasatts av
ILO-kommittén.

Kommittén
har, i anslutning till vad sjöfartsverket har anfört i dessa delar, uttalat som
sin mening att ändringar i svenska lagar är nödvändiga för att Sverige skall
kunna anses uppfylla kraven i artikel 3 och artikel 10 i konventionen. Jag
delar inte denna uppfattning.

Vad
först angår frågan om redarens ansvar för att fartyget hålls i behörigt skick
sanitärt och hygieniskt (artikel 3), vill jag hänvisa till
arbets-miljöbestämmelsema i fartygssäkerhetslagen (1988:49). I 6 kap. ställs
sålunda krav på en tillfredsställande arbetsmiljö, innefattande även bostads-
och fritidsmiljön samt kosthållet ombord. Redaren och annan arbetsgivare för
den som utför arbete ombord på ett fartyg är skyldig att vidta alla åtgärder
som behövs för att förebygga att någon som utför fartygsarbete utsätts för
ohälsa eller olycksfall (7 kap. 2 §). Om fartyget är gemensamt arbetsställe för
flera arbetsgivares anställda, är redaren i allmänhet ansvarig för samordning
av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall (7 kap. 6 §). Enligt 7 kap. 7
§ skall befälhavaren bl. a. ha uppsikt över bostads- och hälsovårdsförhållandena
ombord. 8 kap. 1 § bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet
och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön.

Enligt
11 kap. 1 § får ett fartygs resa förbjudas tills rättelse har skett, bl. a. om
det finns skälig anledning att anta att fartyget i något väsentligt avseende
har brister i fråga om skydd mot ohälsa eller olycksfall. Om det inte finns
tillräckliga skäl att meddela förbud, får enligt 11 kap. 5 § första stycket
fartygets redare eller ägare i stället föreläggas att avhjälpa bristen inom
viss tid. Enligt 11 kap. 5 § andra stycket får gentemot den som har
skyddsansvar enligt 7 kap. 2—13 §§, bl. a. redaren, meddelas föreläggande som
behövs för att bestämmelserna i 6 och 7 kap. eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av 8 kap. skall efterlevas. Förbud och föreläggande som har
nämnts nu får förenas med vite (11 kap. 6 §). I 12 kap. I § finns

10

ansvarsbestämmelser
för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter Prop. 1988/89:122 mot ett
förbud enligt 11 kap. 1 § eller ett föreläggande enligt 11 kap. 5 §. Om ett
sådant förbud eller föreläggande är förenat med vite, skall den som bryter mot
det dock inte dömas till ansvar (12 kap. 1 § andra stycket).

Enligt
12 kap. 3 § 6. skall befälhavare dömas till böter, om han uppsåtligen eller av
oaktsamhet försummat sina skyldigheter beträffande bl.a. bostads- och
hälsovårdsförhållandena enligt 7 kap. 7 §. Även om något motsvarande
straffansvar inte har förts in i fartygssäkerhetslagen för redarens
underlåtenhet att se till att fartyget hålls i behörigt skick sanitärt och
hygieniskt, framgår det dock av den redogörelse som jag nu har lämnat att
redarens ansvar i detta avseende är inskrivet i fartygssäkerhetslagen oeh att
detta ansvar kan utkrävas genom förbud mot fartygets användning eller genom
föreläggande om åtgärder, varvid överträdelser kan leda till utdömande av vite
eller, om vite inte har förelagts, av straff. Jag anser därför att
konventionens krav i artikel 3 är tillgodosedda utan att någon lagstiftningsåtgärd
behöver vidtas.

Vad
därefter angår frågan om lämnande av medicinsk assistans åt andra fartyg
(artikel 10), anser jag att bestämmelserna i 62 § sjölagen (1891:35 s. 1)
täcker det krav som ställs upp i konventionen på denna punkt. Enligt artikel 10
skall fartyg lämna all möjlig medicinsk assistans, när det är praktiskt
möjligt, till andra fartyg som begär sådan hjälp. 62 § sjölagen stadgar
skyldighet för befälhavare, som får kännedom om att någon är i sjönöd, att
vidta åtgärder för att rädda den nödställde såvitt det kan ske utan allvarlig
fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Begreppet "sjönöd"
får anses innefatta alla situationer då någon som befinner sig till sjöss är
nödställd oavsett orsaken till detta. Vad som föreskrivs här är alltså
räddningsplikt gentemot person. Denna plikt kan fullgöras på skilda sätt, bl.a.
genom tillhandahållande av medicinsk assistans. Sådan assistans kan ges i
olika former, såsom genom rådgivning via fartygsradion angående lämpligt
förfaringssätt vid behandlingen av sjukdoms- eller olycksfall eller genom
fysiskt tillhandahållande — i allvarliga fall — av personal, medicin eller
utmstning som må finnas tillgänglig. Mot bakgmnd härav anser jag att Sverige
även utan lagändring uppfyller kravet i konventionens artikel 10.

Inte
heller i övrigt anser jag att konventionen nr 164 för närvarande påkallar någon
lagändring. Jag ansluter mig därvid till ILO-kommitténs uppfattning att 37 §
sjömanslagen (1973:282) (SML) får anses täcka kravet i artikel 5 punkt 7 i
konventionen på att redaren skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att så
snart som möjligt anskaffa läkemedel som ordinerats en sjöman av kvalificerad
medicinsk personal. Enligt 37 § första stycket SML skall befälhavaren sörja för
att en sjuk eller skadad sjöman, som har befattning på fartyg, erhåller
betryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar enligt samma bestämmelse
bl.a. läkemedel. Det får anses att befälhavaren i förevarande avseende är ställföreträdare
för både redaren och andra arbetsgivare för ombordanställd personal och att
hans åligganden härvidlag tillgodoser det krav som konventionen ställer på
redaren.

Vad
angår kravet i konventionens artikel 4 punkt e) på anordnande av

förebyggande hälsovård för sjömän pågår, enligt vad jag har inhämtat, en 11

utbyggnad av
företagshälsovården inom landet även för sjöanställda. Den- Prop. 1988/89:122
na utbyggnad sker på grundval av ett sjöarbetsmiljöavtal som ingicks den 13 maj
1985 mellan sjöarbetsmarknadens parter. Det är därför inte nödvändigt att i
förevarande sammanhang överväga lagstiftningsåtgärder på detta område. Frågan
om sådana åtgärder får, som också ILO-kommittén har anfört, tas upp, om det
skulle visa sig att den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården inte är
tillräcklig. Något ratifikationshinder utgör alltså inte den nu behandlade
bestämmelsen i artikel 4 punkt e) i konventionen.

Under
remissbehandlingen har framhållits att det behövs ändringar i
regeringsförfattningar för att tillgodose konventionskraven i artikel 5 punkt 2
avseende skeppsapotek, i artikel 6 punkt I avseende sjukvårdshandledning, i
artikel 8 avseende läkare som besättningsmedlem och i artikel 9 punktema 1 och
6 avseende sjukvårdsansvariga besättningsmedlemmar. I nu angivna hänseenden
anser jag att sjöfartsverket genom 6 kap. 13 § fartygssäkerhetsförordningen
(1988:594) jämfört med 6 kap. 8 § och 8 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen har
erhållit bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter efter samråd med
socialstyrelsen. Vad gäller konventionens krav i artikel 9 punkt 4 avseende
fortbildningskurser för sjukvårdsansvariga har sjöfartsverket enligt 5 kap. 3
§ förordningen (1982:892) om behörigheter för sjöpersonal bemyndigande att
meddela de föreskrifter som behövs. Däremot anser jag att innehållet i artikel
9 punkt 2 avseende kompetenskrav på sjukvårdsansvariga nödvändiggör en ändring
i sistnämnda förordning. Jag avser att senare återkomma till regeringen i den
frågan.

Vad
slutligen beträffar övriga åtgärder som under remissbehandlingen nämnts som
nödvändiga för att undanröja ratifikationshinder vill jag, på gmndval av
ILO-kommitténs yttrande och de av kommittén inhämtade yttrandena, anföra
följande.

De
åtgärder som behöver vidtas hänför sig till det sjöfartsmedicinska området,
utbildningsområdet, teleområdet och sjöfartsområdet i egentlig bemärkelse.

På
det sjöfartsmedicinska området nödvändiggör konventionens bestämmelser i
artikel 5 en översyn av dels socialstyrelsens föreskrifter och andra myndighetsföreskrifter
om skeppsapotek och medicinsk utrustning ombord på fartyg, dels
informationsutbytet mellan giftinformationscentralen och sjöfartsverket.
Artikel 6 kräver att en myndighet godkänner en läkarbok (sjukvårdshandledning)
för bmk på fartyg. En reglering av medicinsk rådgivning per radio eller
satellitkommunikation till fartyg till sjöss föranleds av artikel 7 och ett
ställningstagande till medicinska behörigheter för ombordanställda
sjukvårdsansvariga av artiklarna 7 och 9.

På
utbildningsområdet medför innehållet i artikel 4 punkt e) behov av

en ökning av den tid som för närvarande anslås till utbildning i hälsovård i

de kurser som ges inom ramen för den ordinarie sjöbefälsutbildningen.

Vidare blir det nödvändigt med anledning av kraven i artikel 9 punkt 2 b)

att Öka utbildningsinsatserna i fråga om hälso- och sjukvård på vissa linjer

i sjöbefälsutbildningen och med anledning av kraven i artikel 9 punkt 4 att

öka antalet fortbildningskurser för sjukvårdsansvariga ombord på fartyg. '

I vad avser teleområdet
kräver artikel 7 punkt 3 en översyn av telever- Prop. 1988/89:122 kets
föreskrifter rörande utrustning vid fartygsradiostation. Innehållet i artikel
12 gör en omarbetning av televerkets formulär för läkarkonsulta-tion per radio
nödvändig.

När
det gäller sjöfartsområdet i egentlig bemärkelse medför kraven i artikel 11
punkterna 6 (såvitt avser ventilation) och 9 ett behov av ändringar i
sjöfartsverkets föreskrifter om bostäder och ekonomilokaler m. m. på fartyg.

Den
föregående redogörelsen utvisar att Sverige på en rad punkter behöver genomföra
en anpassning till kraven i konventionen nr 164 för att kunna tillträda denna.
De åtgärder det är fråga om berör sjöfartsverket, socialstyrelsen, televerket,
universitets- och högskoleämbetet samt skolöverstyrelsen.

Socialstyrelsen
har anfört att en ratifikation av konventionen medför behov av insatser för
vilka resurser inte finns planerade i nuvarande organisation. Det framgår
vidare att socialstyrelsen är föremål för en omorganisation och mot denna
bakgrund anser att ansvaret både för de åtgärder på det sjöfartsmedicinska
området som föranleds av ett svenskt tillträde till konventionen och för
åtgärder på detta område som nu ankommer på socialstyrelsen bör läggas på
sjöfartsverket, varefter styrelsen enbart skulle ha en samrådsfunktion.

Som
framgår av det tidigare anförda har sjöfartsverket redan bemyndigande att
meddela vissa föreskrifter på det sjöfartsmedicinska området, vilket skall ske
efter samråd med socialstyrelsen. Även i övrigt anser jag det lämpligt att
sjöfartsverket får huvudansvaret för sjöfartsmedicinska frågor och
socialstyrelsen samrådsfunktionen. Jag har för avsikt att återkomma till
regeringen med förslag i denna fråga.

De
insatser på det sjöfartsmedicinska området som föranleds av ett svenskt
tillträde till konventionen nr 164 består främst av arbete med
författningsändringar. Vad gäller utarbetande och utgivning av en ny läkarbok
för sjöfartsändamål kan konstateras att arbete för att ta fram en ny läkarbok
är påkallat oberoende av ett svenskt tillträde till konventionen nr 164, även
om behovet av ett sådant arbete accentueras genom konventionen.
Sjöfartsverkets kostnader i i nu angivna hänseenden är sådana att de bör rymmas
inom ramen för verkets ordinarie kostnadsansvar.

När
det gäller utbildningsområdet framgår av vad universitets- och högskoleämbetet
har anfört atl de åtgärder som krävs för ett tillträde till konventionen medför
dels kostnader av engångsnatur som uppskattas till sammanlagt ca 100000 kr. och
dels kostnader för ett utökat antal kurser som beräknas uppgå till 250000 kr.
om året. Chefen för utbildningsdepartementet kommer, enligt vad jag har
erfarit, att bevaka denna fråga i samband med behandlingen av universitets- och
högskoleämbetets anslagsframställning för budgetåret 1990/91.

Som
har nämnts tidigare anser jag att det är önskvärt att Sverige tillträ

der konventionen nr 164. Konventionen blir bindande för Sverige tidigast

ett år efter det att ratifikationsinstrumentet deponerats hos ILO. Eftersom

det bara behövs två ratifikationer för att konventionen skall träda i kraft

och Finland, enligt vad jag har erfarit, troligen kommer att ratificera, bör 13

man
på svensk sida i sin planering utgå ifrån att en svensk ratificering iProp.
1988/89:122 leder till att konventionen blir bindande för Sverige redan ett år
efter ratifikationsinstmmentets deponering.

Genom
att sikta på en anslutning till konventionen får vi i Sverige anledning att se
över och ytterligare förbättra hälso- och sjukvården för sjömän. Min bedömning
är att denna översyn är angelägen och att de åtgärder som behöver vidtas i
detta syfte kan genomföras före den 1 januari 1991, dvs. i sådan tid att
Sverige, om ratifikationsinstrumentet deponeras hos ILO i början av 1990, kan
sägas uppfylla konventionens krav när den blir bindande för Sverige.

Min
slutsats är att föreliggande hinder mot ratifikation av konventionen nr 164 kan
undanröjas och att Sverige bör ratificera konventionen i enlighet med vad jag
har anfört i det föregående.

3 Övriga instrument

3.1 Konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän

3.1.1
Bakgrund

Intemationella
arbetskonferensen antog år 1936 en konvention (nr 56) om sjukförsäkring för
sjömän (prop. 1938:239) och år 1946 en konvention (nr 70) om social trygghet
för sjömän, kompletterad med en rekommendation (nr 75) i samma ämne (prop.
1947:321). Sverige har inte ratificerat någondera konventionen. Den senare har
inte ens erhållit tillräckligt många ratifikationer för att träda i kraft.

Internationella
arbetskonferensen antog år 1976 vid sin nionde sjöfartssession en resolution,
vari begärdes att en översyn skulle göras av den sociala tryggheten för sjömän
vilka tjänstgör på fartyg under annan än hemlandets flagg. Frågan behandlades
därefter av den paritetiska sjöfartskommissionen vid dess 23:e och 24:e möten
år 1980, respektive 1984. Härvid konstaterades bl.a. att 1936 och 1946 års
instmment var föråldrade och att det var angeläget att få till stånd ett nytt
omfattande, men ändå enkelt instmment som skulle ersätta de tidigare. Kommissionen
antog en resolution som uppmanade ILO:s styrelse att på dagordningen för den
kommande tekniska sjöfartskonferensen år 1986 och den tionde sjöfartssessionen
år 1987 ta upp frågan om social trygghet för sjömän, inbegripet sjömän som
tjänstgör på fartyg under annan än hemlandets flagg. ILO:s styrelse beslöt i
november 1984 i enlighet härmed.

På
grundval av information som införskaffats inför den paritetiska
sjöfartskommissionens möten lade arbetsbyrån som underlag för diskussionerna
vid den förberedande konferensen år 1986 fram en rapport med förslag till en
ny, reviderad konvention.

Flera
avsnitt i det föreslagna instrumentet ledde till omfattande diskus

sioner i den tekniska sjöfartskonferensens socialförsäkringsutskott. Stora

meningsmotsättningar beträffande redarens ansvar i fråga om sjukvård 14

och
sjuklön och vissa andra förmåner som ligger socialförsäkringen nära Prop.
1988/89:122 fick utskottet att uppskjuta ett ställningstagande till 1987 års
sjöfartsession. Utskottet kunde inte heller enas i frågan om vilket lands
lagstiftning som skall tillämpas beträffande sjömän som tjänstgör på fartyg
under annan flagg än hemlandets.

Efter
att ha konsulterat medlemsländerna på vissa punkter utarbetade arbetsbyrån en
rapport med nytt förslag till konvention inför frågans behandling vid
sjöfartsessionen år 1987. Efter en omfattande utskottsdebatt antogs vid
sessionen konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän med röstsiffrorna
198 för, 3 emot och 4 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings-,
som arbetsgivar- och arbetstagarombu-den för konventionen.

Yttrande
över konventionen nr 165 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har
inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket, sjöfartsverket,
fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Göteborgs allmänna försäkringskassa.
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlåtit ärendet)
och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén
anser sig för närvarande inte kunna förorda en svensk ratificering av
konventionen nr 165.

3.1.2
Konventionens huvudsakliga innehåll oeh dess förhållande till svensk
lagstiftning

I
det följande redovisas - i anslutning till vad ILO-kommittén har anfört i sitt
yttrande med ledning av remissinstansernas synpunkter — konventionens
huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning.

Konventionen
avser enligt artikel 2 alla sjömän, deras anhöriga och efterlevande. I den mån
det bedöms praktiskt möjligt skall dess bestämmelser även tillämpas på
yrkesfiske till havs.

Medlemsstat
som ratificerar konventionen åtar sig enligt artikel 3 att tillämpa de
miniminormer som anges i konventionens artikel 9 eller de strängare normer som
anges i artikel 11 med avseende på minst tre av följande nio grenar av social
trygghet:

a)
sjukvård

b)
sjukpenning

c)
förmån vid arbetslöshet

d) förmån
vid ålderdom

e) förmån
vid arbetsskada

O familjeförmån

g)
förmån vid barns födelse h) förmån vid invaliditet i) förmån till efterlevande

Åtminstone
en av de grenar som anges i punktema c), d), e), h) eller i) måste därvid
omfattas av åtagandet.

Medlemsstaten
skall i sin ratifikation ange beträffande vilka grenar den

åtar sig att tillämpa antingen miniminormema i artikel 9 eller de strängare

normerna i artikel 11 (artikel 4). Listan över accepterade grenar kan senare 15

kompletteras med
ytterligare grenar (artikel 5). Tillämpning av bestäm- Prop. 1988/89:122
melserna i artikel 9 kan enligt artikel 6 senare ersättas av tillämpning av bestämmelserna
i artikel 11 i fråga om en accepterad gren, vilket innebär att medlemsstaten
åtar sig att beträffande den angivna grenen övergå till ett förbättrat
försäkringsskydd.

Konventionens
del II anger det försäkringsskydd som skall garanteras av medlemsstat som
ratificerar konventionen.

Staten
åtar sig enligt artikel 7 att lämna sjömän ett socialförsäkringsskydd som inte
är mindre fördelaktigt än det som landarbetstagare åtnjuter. Enligt artikel 8
skall regler införas om samordning av rättigheter till sociala förmåner
förvärvade under sjöanställning, respektive landanställning. Dessa
bestämmelser vållar inga problem i Sverige. Det svenska
socialförsäkringsskyddet är generellt och omfattar alla yrkeskategorier inklusive
sjömän.

I
det föregående har nämnts att medlemsstat skall åta sig att med avseende på
vissa grenar av social trygghet tillämpa miniminormer (artikel 9) eller
strängare normer (artikel 11). Dessa normer skall motsvara minst de
miniminormer som fastställts i

—
ILO:s konvention (nr 102) om minimistandard
för social trygghet, eller de strängare normer som fastställts i

—
ILO:s konvention (nr 130) om
läkarvård och kontanta sjukförmåner (sjukvård och sjukpenning),

—
ILO:s konvention (nr 128) om
invaliditets-, ålders- och efterievandeförmåner (förmån vid ålderdom och
invaliditet och till efterlevande)

—
lLO:s konvention (nr 121) om
förmåner vid yrkesskada (förmån vid arbetsskada),

—
ILO:s konvention (nr 103) om
skydd vid havandeskap och bamsbörd (förmån vid barns födelse),

—
en framtida allmän socialförsäkringskonvention
i fråga om arbetslöshetsersättning och familjestöd, förutsatt att
arbetskonferensen efter det att den nya konventionen har trätt i kraft antar
ett särskilt protokoll om dess tillämplighet inom ramen för konventionen nr
165.

Av
förut nämnda konventioner har Sverige ratificerat konventionen nr 102 med
förbehåll för dess delar om ålders-, invaliditets- och efterlevande-förmåner.
Sverige har också ratificerat konventionerna nr 130, nr 128 och nr 121 men inte
konventionen nr 103. Det kan tilläggas att Intemationella arbetskonferensen vid
sitt 75:e möte år 1988 antog konventionen (nr 168) om sysselsättningsfrämjande
åtgärder och skydd vid arbetslöshet samt en kompletterande rekommendation (nr
176) i samma ämne.

I
konventionens artiklar 10 och 12 ges möjlighet att uppfylla kraven beträffande
vissa grenar av det sociala trygghetsskyddet genom frivilliga försäkringar i
stället för genom lagstiftning. Då den svenska socialförsäkringen i sina olika
former grundas på bindande offentliga föreskrifter torde det inte vara aktuellt
för Sverige att utnyttja möjligheten enligt artiklarna 10 och 12.

Konventionens
del III behandlar redarens ansvar.

Enligt
artikel 13 åligger det redaren att se till att sjömän, vilkas tillstånd

fordrar sjukvård när de är ombord eller som lämnats kvar till följd av sitt 1

hälsotillstånd
inom annan stats territorium, får Prop. 1988/89: 122

a)
lämplig och tillräcklig
sjukvård tills de tillfrisknar eller sänds hem,

b)
kost och logi tills de kan
erhålla en lämplig anställning eller sänds hem och

c)
hemresa.

1
37 § SML regleras ombesörjande av betryggande vård ombord eller i land av en
sjuk eller skadad sjöman, inklusive underhåll, läkarbehandling och läkemedel.
Skyldigheten att ombesörja den vården åvilar alltefter omständigheterna
befälhavaren eller arbetsgivaren. Skyldigheten enligt lagen gäller dels när
sjömannen har befattning ombord, dels under s. k. väntetid. 38 — 41 och 44 §§
SML reglerar vem som skall betala kostnaden för den vård som befälhavaren eller
arbetsgivaren skall ombesörja enligt 37 §. I 31 § SML ges bestämmelser om fri
hemresa vid sjukdom, skada eller sådana havandeskap som utgör hinder för
befattningens utövande, men endast för det fall att anställningen upphör. Under
vissa omständigheter, som hänför sig till sjömannens eget uppträdande, går
rätten till fri hemresa förlorad.

Sjöfartsverket
utgår från att konventionens artikel 13 innefattar en skyldighet för redaren
att både ombesörja och bekosta vården, underhållet och hemresan. Detta innebär
att konventionen ställer högre krav på arbetsgivaren än den svenska lagen som
begränsar redarens ansvar för sjukvård, underhåll och hemresa i vissa fall med
hänsyn till sjömannens eget uppträdande (31 och 40 §§ SML) och som också medger
att arbetsgivarens skyldighet att betala kostnaden upphör i de fall då
sjömannen inte har tillfrisknat och inte heller sänts hem innan han vårdats i
84 dagar (38 § SML). Konventionen innehåller inte några sådana begränsningar.

ILO-kommittén
ansluter sig till sjöfartsverkets tolkning att sjömannen enligt konventionens
artikel 13 skall ha rätt till sjukvård, underhåll och hemresa på redarens
bekostnad och anser att artikel 13 för närvarande utgör ett
ratifikationshinder, även om vissa ändringar görs i SML med anledning av
konventionen (nr 166) om sjömäns hemresa.

Konventionens
artiklar 14 och 15 handlar om lön till sjömannen i samband med sjukdom.

Enligt
34 § SML utgår lön till den sjuke eller skadade sjömannen under högst 60 dagar
från dagen efter den då han lämnade befattningen på fartyget. Härutöver förekommer
i kollektivavtal bestämmelserom sjuklön under en längre tid, men endast för
personer med viss minsta anställningstid. Konventionen går längre då den anger
att redarens skyldighet att betala sjuklön inte får avse kortare tid än tolv
veckor. 35 § SML innehåller regler om undantag från arbetsgivarens skyldighet
att betala sjuklön. Det gäller bl.a. fall då sjömannen förtigit en sjukdom
eller skada vid anställningsavtalets ingående eller då sjömannen därefter,
utom såvitt angår könssjukdom, har ådragit sig en sjukdom eller skada
uppsåtligen eller genom grovt vållande. Motsvarande undantag återfinns inte i
konventionstexten.

ILO-kommittén
anser därför att artiklarna 14 och 15 för närvarande utgör ratifikationshinder.

Konventionens
del IV handlar om skydd för utländska eller migrerande '

sjömän.

2
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122

För att undvika konflikter
mellan flera länders lagstiftning i fråga om Prop. 1988/89: 122 sjömän som är
eller har varit omfattade av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater
föreskrivs i artikel 17 att frågan om tillämplig lagstiftning skall avgöras av
de berörda medlemsstaterna och att den tillämpliga lagstiftningen skall vara
flagglandets lagstiftning eller lagstiftningen i den medlemsstat inom vars
territorium sjömannen är bosatt. De berörda medlemsstaterna kan dock komma
överens om andra regler om tillämplig lagstiftning om detta är fördelaktigt för
sjömännen. Denna formulering ansluter till ett förslag som under
sjöfartssessionen framfördes av nordiska regeringsrepresentanter. Den innebär
att konventionen inte ger någon lösning av de lagkonflikter som kan uppstå
mellan de ratificerande staterna utan endast innehåller en allmän förpliktelse
för dem att lösa dessa konflikter genom särskilda överenskommelser, för vilka regeln
om flaggstatens lagstiftning som avgörande blir den naturliga utgångspunkten
men inte den enda tänkbara lösningen.

För
svenskt vidkommande löses de lagkonflikter som kan uppkomma redan nu genom bi-
eller multilaterala avtal om social trygghet. ILO-kommittén ser inte något
ratifikationshinder i artikel 17.

Enligt
artikel 18 skall utländska sjömän likabehandlas i flagglandet, dvs. åtnjuta
samma skydd och samma förmåner som flagglandets egna medborgare utan krav på
bosättning, om landets egna medborgare skyddas utan sådant villkor. Denna
förpliktelse mot utländska sjömän på flagglandets fartyg är emellertid inte
generell utan gäller till förmån för personer som är medborgare i en annan
medlemsstat eller är flyktingar eller statslösa personer som är bosatta inom
en medlemsstats territorium. Som medlemsstat räknas endast en sådan medlem av
ILO som är bunden av konventionen.

1
Sverige bosatta svenska och utländska sjömän som är anställda på svenska
handelsfartyg åtnjuter fulla socialförsäkringsförmåner under anställningen.
Vid bosättning utomlands föreligger däremot en väsentlig skillnad mellan
svenska och utländska sjömän. Svenska sjömän anses enligt tidigare praxis
alltid som bosatta i Sverige i socialförsäkringshänseende vid tillämpning av
lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Denna praxis har sedermera
överförts till författning i en av riksförsäkringsverket i verkets
författningssamling utgiven kungörelse (RFFS 1985:16, 7 §). Utländska sjömän
bosatta utomlands och anställda på svenskt handelsfartyg omfattas under
anställningen endast av tilläggspensioneringen enligt en särskild regel i AFL.
De omfattas också av arbetsskadeförsäkringen på samma sätt som svenska sjömän.

I
bilaterala avtal med andra länder har Sverige överenskommit att utländska
sjömän hemmahörande i det andra landet vid anställning på svenskt handelsfartyg
skall anses som bosatta i Sverige i socialförsäkringshänseende. Därigenom
åtnjuter dessa utländska sjömän samma socialförsäkringsförmåner som svenska
sjömän.

Sammanfattningsvis
kan konstateras att vid bosättning utomlands svenska sjömän skyddas till fullo
av den svenska lagstiftningen då de anses bosatta i Sverige i
socialförsäkringshänseende under anställning på svenskt handelsfartyg. Samma
fullständiga skydd gäller för utländska sjömän som är bosatta utomlands endast
om de omfattas av avtal om social trygghet

18

mellan Sverige och andra
länder. Det krav som ställs upp i artikel 18 i Prop. 1988/89: 122 konventionen
med avseende på övriga utländska sjömän bosatta utomlands utgör enligt
riksförsäkringsverket ett ratifikationshinder. ILO-kommittén framhåller i
detta sammanhang att det utvidgade åtagande som en tillämpning av artikel 18
skulle innebära i dag torde vara ringa. Sjömansregistret visar nämligen att
det antal sjömän som kan beröras är mycket litet.

Artikel
19 innehåller bestämmelser om vilka väntetider som får krävas för rätt till bl-
a- pensionsförmåner som inte är förvärvsanknutna. Reglerna överensstämmer med
vad som enligt svensk lagstiftning gäller för utländska medborgares rätt till
folkpension enligt 5 kap. 4 § AFL.

Enligt
artikel 20 skall varje medlemsstats lagar och föreskrifter angående redarens
ansvar som avses i artiklarna 13—15 garantera likabehandling av sjömän oavsett
bosättningsort. Sjömanslagen gäller, såvitt avser arbetsgivarens ansvar
gentemot de ombordanställda, till förmån för både svenska och utländska sjömän
oavsett var de är bosatta. En annan sak är att, enligt 44 § SML, arbetsgivaren
i vissa fall har regressrätt mot statsverket beträffande svensk och här i
riket bosatt utländsk sjöman men ej beträffande andra utlänningar.
ILO-kommittén finner att sjömanslagen uppfyller kravet i artikel 20.

Artiklarna
21—29 innehåller regler för de principer som ratificerande stater skall
tillämpa vid internationell samordning av socialförsäkringsförmåner för sjömän
som berörs av flera länders system. Principerna är desamma som tillämpas i de
socialförsäkringsavtal som Sverige ingått och erbjuder därför inte några
problem för svenskt vidkommande.

Konventionens
del V anger åtgärder för att förmånstagarna skall få sina anspråk prövade på
ett korrekt sätt. Inte heller i denna del föreligger något ratifikationshinder.

3.2 Konventionen (nr 166) och rekommendationen (nr 174) om
sjömäns hemresa

3.2.1
Bakgrund

År
1926 antog Internationella arbetskonferensen en konvention (nr 23) och en
rekommendation (nr 27) om hemsändning av sjömän. 1926 års konvention
föreskriver att frågan om hemtransport av sjömän skall regleras genom
nationell lagstiftning, kollektivavtal eller individuella anställningskontrakt.
Konventionen anmäldes för riksdagen genom prop. 1927:152. Föredraganden ansåg
sig inte kunna tillstyrka en ratifikation. Som skäl till detta anfördes att ett
genomförande av konventionens krav skulle medföra betydande kostnader för
statsverket. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning. Konventionen har inte
heller senare ratificerats av Sverige.

Sjöfarten
har, under de drygt 60 år som förflutit sedan konventionen antogs, genomgått
stora förändringar. En mängd praktiska problem har uppstått vid tillämpningen
av 1926 års konvention, bl.a. med hänsyn till att besättningen på många fartyg
blivit alltmer multinationell till sin sammansättning.

Bl.a. mot bakgrund av
denna utveckling beslöt ILO:s styrelse i mars Prop. 1988/89: 122 1983 att
frågan om en revidering av konventionen nr 23 och rekommendationen nr 27
skulle föras upp på dagordningen för det 24:e mötet med den paritetiska
sjöfartskommissionen år 1984. Internationella arbetsbyrån hade utarbetat en
rapport inför behandlingen av ämnet. Rapporten baserades på material från 47
medlemsstater, däribland Sverige.

I
enlighet med kommissionens rekommendation beslöt ILO:s styrelse vid sitt möte i
november 1984 att på dagordningen för den förberedande tekniska sjöfartskonferensen
år 1986 och sjöfartssessionen år 1987 föra upp frågan om en revidering av
konventionen nr 23 och rekommendationen nr 27. Arbetsbyrån anmodade därefter
medlemsstaterna att komplettera de svar som tillställts ILO inför mötet med
den paritetiska sjöfartskommissionen år 1984. På grundval av dessa svar lade
arbetsbyrån fram en rapport, som bildade underlag för diskussionema vid
sjöfartskonferensen. Rapporten innehöll ett förslag till reviderade
konventions- och rekommendationstexter.

Under
den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 framkom starka motsättningar mellan
redarna och de ombordanställda. Motsättningarna gällde bl. a. frågan om
redarens ansvar i samband med hemtransporter. Konferensen antog dock enhälligt
de förslag till konvention och rekommendation som konferensutskottet för
sjömäns hemresa enats om.

Inför
sjöfartssessionen år 1987 anmodades medlemsstaterna att ta ställning till den
vid sjöfartskonferensen år 1986 ej lösta frågan om den föreslagna konventionen
skulle utsträckas att gälla även fiskefartyg och fiskare. ILO-kommittén hade
ingen erinran mot detta.

Motsättningarna
mellan redarna och de ombordanställda mildrades under sjöfartssessionen. Efter
avslutat utskottsarbete antogs vid sjöfartssessionen konventionen (nr 166) och
rekommendationen (nr 174) om sjömäns hemresa. Konventionen antogs med
röstsiffrorna 209 för, ingen emot och två nedlagda. Av de svenska ombuden
röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna för
konventionen. Rekommendationen antogs med röstsiffrorna 206 för, ingen emot
och 2 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Yttrande
över konventionen nr 166 och rekommendationen nr 174 har avgetts av
ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från sjöfartsverket,
fiskeristyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund,
Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlåtit
ärendet) och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén
tillstyrker ratifikation av konventionen nr 166 sedan en rad
ratifikationshinder undanröjts genom författningsändringar.

3.2.2
Konventionens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk
lagstiftning

I
det följande redovisas — i anslutning till vad ILO-kommittén har anfört i

sitt yttrande med ledning av remissinstansernas synpunkter — konventio

nens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning. 20

Konvenfionens materiella
innehåll finns i tolv artiklar. Konventionen Prop. 1988/89:122 skall gälla
för privatägda och samhällsägda handelsfartyg. I den utsträckning det bedöms
praktiskt möjligt skall konventionens bestämmelseräven tillämpas på yrkesfiske
till havs.

I
artikel 2 i konventionen preciseras de fall och de omständigheter då en sjöman
skall vara berättigad till fri hemresa.

Enligt
artikel 2 punkt 1 a) har sjömän rätt till fri hemresa om anställning för
bestämd tid eller för bestämd resa upphör utomlands. Denna bestämmelse täcks
inte i SML om inte nio månaders anställning föreligger.

En
sjöman har enligt artikel 2 punkt I c) rätt till fri hemresa vid sjukdom, skada
eller annat hälsotillstånd som kräver att han skickas hem. Konventionen går här
längre än svensk lagstiftning. SML innehåller bestämmelser om fri hemresa vid
sjukdom, skada eller sådant havandeskap som utgör hinder för befattningens
utövande, men endast för det fall att anställningen upphör. Under vissa
omständigheter går rätten till fri hemresa föriorad (31 §SML).

Konventionen
föreskriver i artikel 2 punkt I d) att en sjöman skall vara berättigad till fri
hemresa i händelse av skeppsbrott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i
SML. Förlisning nämns inte ens bland de omständigheter som enligt 11 § medför
att sjömannen kan bli fri från anställningen och därmed enligt 32 § få rätt till
fri resa.

Enligt
artikel 2 punkt I O skall sjömannen ha rätt till fri hemresa om fartyget
destineras till en krigszon dit sjömannen inte samtycker att resa. Den närmaste
motsvarigheten till denna konventionsregel finns i 9 och 32 §§ SML, men den
förutsätter att sjömannen frånträder sin anställning.

Artikel
2 punkt 2 medger sjömannen rätt till hemresa efter en tjänstgöringsperiod
(kvalifikationstid) som skall vara mindre än tolv månader. Varje ratificerande
stat skall eftersträva att förkorta denna period med hänsyn till den tekniska
utvecklingen och kan därvid hämta ledning i rekommendationer av den paritetiska
sjöfartskommissionen. Enligt 29 § andra stycket SML kan den i paragrafens
första stycke angivna kvalifikationstiden (nio månader) i vissa fall förlängas
med högst 90 dagar. Den sålunda medgivna förlängningen strider i och för sig
inte mot konventionen, men den är inte i linje med den i konventionen
rekommenderade reduceringen av kvalifikationstiden.

1
artikel 3 punkt 1 föreskrivs att medlemsstaterna i lagar eller föreskrifter
skall bestämma de destinationsorter till vilka sjömännen får hemsändas. Bland
de destinationsorter som sålunda bestäms skall enligt artikel 3 punkt 2 ingå
den ort där sjömannen samtyckte till att ingå anställningsavtalet, den ort som
bestäms genom kollektivavtal, sjömannens bosättningsland eller annan ort varom
överenskommelse träffats vid tiden för anställningsavtalet. Sjömannen skall
enligt samma punkt ha rätt att välja, om alternativa destinationsorter har
bestämts. De i SML angivna destinationsorterna i de i lagen reglerade fallen
av fri hemresa (29, 31 och 32 §§ samt 6 §) fär anses vara förenliga med
konventionens krav. Däremot är sjömannens rätt att välja destinationsort i de
fall då alternativa destinationsorter förekommer inte inskriven i SML.

21

Konventionen slår i
artikel 4 fast att det skall vara redarens ansvar att Prop. 1988/89:122 ordna
hemresan på ett lämpligt och snabbt sätt (punkt 1). Kostnaden härför skall
enligt punkt 2 bäras av redaren. 1 punkt 4 anges närmare vad redarens
kostnadsansvar skall omfatta. Här avsedda regler är förenliga med den ordning
som gäller i Sverige enligt lagstiftning och kollektivavtal utom på en punkt. 1
punkt 4 e) föreskrivs att de kostnader för hemresa som skall bäras av redaren
skall inkludera läkarvård, där så erfordras, till dess sjömannen kan resa till
destinationsorten för hemresan. Arbetsgivarens sjukvårdsansvar är enligt 38 §
SML begränsat till 84 dagar. Konventionens bestämmelser täcks alltså bara
delvis i svensk lag. Undantagsvis kan sjömannen behöva vårdas längre tid än 84
dagar utomlands, innan hans hälsotillstånd medger att han skickas hem.

Artikel
4 punkt 3 medger att sjömannen kan få betala tillbaka hemresekostnaden i fall
då han grovt försummat sina förpliktelser i anställningen. Rätten till fri
hemresa vid sjukdom, skada eller havandeskap går förlorad under vissa
omständigheter enligt 31 § SML. Konventionen förutsätter däremot att en sjöman,
som försummat sina förpliktelser, ändå skall ha rätt till fri hemresa även om
han kan bli återbetalningsskyldig.

Konventionen
föreskriver i artikel 4 punkt 5 att redaren inte vid början av sjömannens
anställning får avkräva förskottsbetalning för hemresan. Formell täckning
saknas i svensk lagstiftning för detta konventionskrav. Förbudet i artikel 4
punkt 5 bedöms av ILO-kommittén dock vara så självklart i Sverige att en
uttrycklig bestämmelse härom kan undvaras.

I
artikel 5 fastslås att behörig myndighet i fartygets registreringsland skall
träda in och hjälpa till med sjömannens hemresa om redaren brister i sina
skyldigheter. Staten avses få en regressrätt gentemot redaren. Statens ansvar
innebär nyheter i tre avseenden i förhållande till den i Sverige gällande
ordningen som grundas på lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska
medborgare i utlandet m. m. Dels skall ansvaret även omfatta utländska sjömäns
hemresa, dels skall det avse alla kostnader som avses i artikel 4 punkt 4, och
dels får återbetalningskrav i allmänhet inte riktas mot sjömannen.
Sjöfartsverket framhåller i detta sammanhang att de koslnadsmässiga
konsekvenserna av den i konventionen angivna ordningen inte torde få någon
större betydelse för staten, när det gäller svenska redare, men blir svårare
att överblicka i de fall då ett svenskt fartyg har uthyrts på bareboat-basis
till utländsk redare och denne inte fullgör sina förpliktelser i fråga om
personalens hemresa.

Enligt
artikel 6 skall sjömän som skall hemsändas ha rätt att erhålla pass och
identitetshandlingar för hemresan. En uttrycklig bestämmelse härom saknas i
svensk författning.

Bestämmelserna
i konventionen skall ges verkan genom nationell lagstiftning eller genom
kollektivavtal (artikel 9). Varje medlemsstat skall genom fullgod tillsyn
säkerställa att redarna för fartyg som är registrerade inom dess territorium
följer konventionen (artikel 11).

1
artikel 12 föreskrivs att texten till konventionen skall vara tillgänglig för
besättningsmedlemmarna på fartygen på ett alltefter omständigheterna lämpligt
språk.

22

3.2.3
Rekommendationens huvudsakliga innehåll

Rekommendationen
nr 174 innehåller regler för det fall att både redaren och den medlemsstat,
inom vars territorium fartyget är registrerat, underlåter att uppfylla sina
förpliktelser enligt konventionen att ombesörja och erlägga kostnaden för en
sjömans hemresa. 1 en sådan situation bör enligt rekommendationen antingen den
stat, från vilken sjömannen skall hemsändas, eller den stat, där sjömannen är
medborgare, ombesörja hemresan med rätt att återkräva kostnaden från fartygets
registreringsland enligt artikel 5 punkt a) i konventionen nr 166.

Prop.
1988/89:122

3.3 Överväganden

Min bedömning:
Kraven i konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän och konventionen
(nr 166) om sjömäns hemresa avviker i flera väsentliga hänseenden från den
ordning som gäller i Sverige. En svensk ratifikation är därför inte möjlig utan
ändringar i lagstiftningen, främst sjömanslagen. Dessa ändringar är så
omfattande att de bör göras först efter en samlad översyn av nämnda slag. Innan
slutlig ställning kan tas till konventionen nr 166 föranleder rekommendationen
(nr 174) om sjömäns hemresa ingen särskild åtgärd.

Skälen för min bedömning:
ILO-kommittén har i sitt yttrande över konventionen nr 165 pekat på ett antal
ratifikationshinder och med hänsyn till dessa ansett sig inte nu kunna förorda
en svensk ratificering av konventionen. Med hänsyn till
arbetsmarknadsparternas uttalade önskan att konventionen ratificeras förordar
kommittén att lämpligaste åtgärder för att undanröja befintliga ratifikationshinder
noga övervägs.

1 sitt yttrande över
konventionen nr 166 och rekommendationen nr 174 har ILO-kommittén, i anslutning
till vad remissinstanserna har anfört, tillstyrkt att konventionen ratificeras
av Sverige, sedan en rad ratifikationshinder undanröjts genom
författningsändringar. Kommittén diskuterar i det senare yttrandet också
tillämpningen av rekommendationen nr 174.

För egen del gör jag
följande bedömning. ILO-kommitténs yttranden och den remissbehandling som har
föregått kommitténs ställningstaganden ger vid handen att kraven i
konventionerna nr 165 och 166 i flera väsentliga hänseenden avviker från den
ordning som gäller i Sverige. En svensk ratifikation av konventionerna är
därför inte möjlig utan ändringar i lagstiftningen, främst sjömanslagen. Dessa
ändringar är enligt min mening så omfattande att de bör göras först efter en
samlad översyn av sjömanslagen. En sådan översyn är påkallad också av andra
skäl, bl.a. framställningar om ändring av lagens reglering av de fall då en
sjöman inte vill följa med ett fartyg som är destinerat till en krigsriskzon.
Jag har för avsikt att ta initiativ till att en översyn av sjömanslagen kommer
till stånd i lämplig form. För att få ett fullständigt underlag för ett
ställningstagande

23

till ett svenskt tillträde
till konventionerna, som av arbetsmarknadens Prop. 1988/89: 122 parter
bedömts som önskvärt, bör vid denna översyn även de ratifikations-hinder och
frågor övervägas som i övrigt hänför sig till här ifrågavarande konventioner,
liksom också innehållet i rekommendationen nr 174.

Innan
slutlig ställning kan tas till konventionen nr 166 föranleder rekommendationen
nr 174, som kompletterar konventionen i visst hänseende, ingen särskild
åtgärd.

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att godkänna

1.
konventionen (nr 163) om
sjömäns välfärd till sjöss och i hamn,

2.
konventionen (nr 164) om
hälsoskydd och sjukvård för sjömän. Vidare hemställer jag att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del

av
vad jag i övrigt har anfört om de vid internationella arbetskonferensens
sjuttiofjärde möte antagna instrumenten (avsnitt 2.4.1 och 3.3).

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

24

Convention 163 Prop. 1988/89: 122

Bilaga 1 COINVENTION CONCERNING SEAFARERS' WELFARE AT SEA
AND IN

PORT

The General Conference of the Intemational Labour
Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the
International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24
September 1987, and Recalling the provisions of the Seamen's Welfare in Ports
Recommendation, 1936, and the Seafarers' Welfare Recommendation. 1970. and

Having decided upon the adoption of certain proposals with
regard to seafarers' welfare at sea and in port which is the second item on the
agenda of the

session, and Having determined that these proposals shall
take the form of an intemational Convention, adopts this eighth day of October
of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention
which may be cited as the Seafarers' Welfare Convention, 1987:

Artide 1

1. For the purposes of this Convention-

(a) the term "seafarer ' means any person who is
employed in any capacity on

board a seagoing ship. whether publicly or privately owned, other than a ship

of war;

(b) the term "welfare facilities and services"
means welfare, cultural, recreational

and information facilities and services.

2.
Each Member
shall determine by national laws or regulations. after consultation with the
representative organisations of shipowners and seafarers, which ships
registered in its territory are to be regarded as seagoing ships for the
purpose of the provisions of this Convention relating to welfare facilities and
services on board ship.

3.
To the extent
it deems practicable, after consultation with the representative organisations
of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the
provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

Artide 2

1.
Each Member for
which this Convention is in force undertakes to ensure that adequate welfare
facilities and services are provided for seafarers both in port and on board
ship.

2.
Each Member
shall ensure that the necessary arrangements are made for financing the welfare
facilities and services provided in accordance with the provisions of this
Convention.

Artide 3

1.
Each Member undertakes
to ensure that welfare facilities and services are provided in appropriate
ports of the country for all seafarers. irrespective of nationality, race,
colour, sex, religion, political opinion or social origin and irrespective of
the State in which the ship on which they are employed is registered.

2.
Each Member
shall determine, after consultation with the representative organisations of
shipowners and seafarers, which ports are to be regarded as appropriate for the
purposes of this Artide.

25

Artide
4 Prop. 1988/89:122

Each Member undertakes to ensure that the welfare
facilities and services on Bilaga 1 every seagoing ship. whether publicly
or privately owned, which is registered in its territory, are provided for the
benefit of all seafarers on board.

Artide 5

Welfare facjlities and services shall be reviewed
frequently to ensure that they are appropriate in the light of changes in the
needs of seafarers resulting from technical, operational and other developments
in the shipping industry.

Artide 6 Each Member undertakes-

(a) to co-operate with other Members with a view to
ensuring the application of

this Convention; and

(b) to ensure co-operation between the parties engaged
and interested in promot-

ing the welfare of seafarers at sea and in port.

Artide 7

The formål ratifications of this Convention shall be
communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for
registration.

Artide 8

1.
This Convention
shall be binding only upon those Members of the Intemational Labour Organisation
whose ratifications have been registered with the Director-General.

2.
It shall come
into force twelve months after the date on which the ratifications of two
Members have been registered with the Director-General.

3.
Thereafter,
this Convention shall come into force for any Member twelve months after the
date on which its ratification has been registered.

Artide 9

1.
A Member which
has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years
from the date on which the Convention first comes into force, by an act
communicated to the Director-General of the International Labour Office for
registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the
date on which it is registered.

2.
Each Member
which has ratified this Convention and which does not, within the year
following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding
paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this Artide, will
be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this
Convention at the expiration of each period of ten years under the terms
provided for in this Artide.

Artide 10

1.
The
Director-General of the Intemational Labour Office shall notify all Members of
the Intemational Labour Organisation of the registration of all ratifications
and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.
When notifying
the Members of the Organisation of the registration of the second ratification
communicated to him, the Director-General shall draw the attention of the
Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come
into force.

26

Artide 11 Prop. "988/89:122

The Director-General of the International Labour Office
shall communicate to Bilaga 1 the Secretary-General of the United Nations
for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United
Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation
registered by him in accordance with the provisions of the the preceding
Artides.

Artide 12

At such times as it may consider necessary the Governing
Body of the International Labour Office shall present to the General Conference
a report on the working of this Convention and shall examine the desirability
of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in
whole or in part.

Artide 13

1. Should the Conference adopt a new Convention
revising this Convention in

whole or in part, then. unless the new Convention otherwise provides -

(a) the ratification by a Member of the
new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of
this Convention, notwithstanding the provisions of Artide 9 above, if and when
the new revising Convention shall have come into force ;

(b) as from the date when the new
revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to
ratification by the Members.

2. This Convention shall in any case remain in force
in its actual form and

content for those Members which have ratified it but have not ratified the
revising

Convention.

Artide 14

The English and French versions of the text of this
Convention are equally authorilative.

27

Konvention 163

(Översättning) Prop. 1988/89:122 Bilaga 2

Konvention
om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har
sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt
sjuttioljärde möte,

som erinrar om bestämmelserna i 1936 års rekommendation om
sjömäns välfärd i hamnarna samt i 1970 års rekommendation om sjöfolks välfärd,

som har beslutat att anta vissa förslag rörande sjömännens
välfärd till sjöss och i hamn, vilken fråga är den andra punkten på mötets
dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en
internationell konvention,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad
nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om
sjömäns välfärd:

Artikd 1

1. I denna konvention avses med

a)
"sjöman"
varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg,
vare sig i offentlig eller privat ägo, med undantag för örlogsfartyg;

b)
"välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder" anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-,
rekreations- och informationsområdena.

2.
Varje medlem
skall bestämma genom nationella lagar eller föreskrifter, efter samråd med
redarnas och sjömännens representativa organisationer, vilka fartyg
registrerade inom dess territorium som skall betraktas som sjögående fartyg
vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention om välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder ombord på fartyg.

3.
1 den
utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet,
efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas representativa
organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till
havs.

.Artikel 2

1. Varje medlem för vilken denna konvention är i kraft
åtar sig att säker

ställa att fullgoda välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder tillhandahälls åt

sjömän såväl i hamn som ombord på fartyg.

2. Varje
medlem skall säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för finan

sieringen av välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder som tillhandahålls

enligt bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 3

1. Varje medlem åtar sig att säkerställa att
välfärdsanordningar och väl

färdsåtgärder tillhandahålls i lämpliga hamnar i landet åt alla sjömän, obero

ende av nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning eller

social bakgrund och oberoende av i vilken stat det fartyg där de är anställda
är

registrerat.

2. Varje medlem skall, efter samråd med redarnas och
sjömännens repre

sentativa organisationer, bestämma vilka hamnar som skall betraktas som

lämpliga vid tillämpningen av denna artikel.

28

Artikd 4 Prop. 1988/89:122

Varje medlem åtar sig att säkerställa att
välfärdsanordningarna och väl- Bilaga 2 färdsätgärderna ombord på varje
sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, som är registrerat
inom dess territorium, tillhandahålls till förmån för alla sjömän ombord.

.Artikel 5

Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder skall ses över
ofta för atl säkerställa att de är ändamålsenliga med hänsyn till de
förändringar i sjömännens behov som följer av teknisk, operativ och annan
utveckling inom sjöfartsnäringen.

Artikel 6

Varje medlem åtar sig

a) att samarbeta med andra medlemmar i syfte att
säkerställa tillämpning

en av denna konvention; och

b) att säkerställa samarbete inellan de parter som är
engagerade i och

intresserade av att främja sjömännens välfärd till sjöss och i hamn.

Artikel 7

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall
sändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

.Artikd 8

1.
Denna
konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Intemationella
arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos
generaldirektören.

2.
Den träder i
kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har
registrerats hos generaldirektören.

3.
Därefter träder
denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess
ratifikation har registrerats.

Artikd 9

1.
En medlem som
har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio är förflutit frän
den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds till
Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan uppsägning
skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har registrerats.

2.
Varje medlem,
som har ratificerat denna konvention och som inte, inorn det år som följer pä
utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperioden, utnyttjar sin rätt
till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under ytterligare en
tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna villkoren,
säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikd 10

1.
Internationella
arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla medlemmar av
Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens
medlemmar.

2.
När
generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen av
den andra ratifikationen i ordningen som han har tagit emot, skall han fästa
medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i kraft.

29

.Artikd 11 Prop. 1988/89:122

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för
registrering enligt Bilaga 2 artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna
Förenta nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar som har registrerats hos honom enligt
bestämmelserna i föregående artiklar.

ArUkd 12

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna
konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns
anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.

Artikel 13

1. Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna konvention

helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,

skall

a)
en medlems
ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel 9
ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den
nya konventionen har trätt i kraft;

b)
från den dag,
då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att vara öppen
för ratifikation av medlemmarna.

2. Denna konvention skall likväl förbli gällande till
form och innehåll för

de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya

konventionen.

Artikd 14

De engelska och franska versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

30

Recommendation 173 Prop. 1988/89: 122

Bilaga 3

RECOMMENDATION CONCERNING SEAFARERS' WELFARE AT SEA

AND IN PORT

The General Conference of the Intemational Labour
Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the
International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24
September 1987, and Recalhng the provisions of the Seamen's Welfare in Ports
Recommendation, 1936, and the Seafarers" Welfare Recommendation, 1970, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with
regard to seafarers' welfare at sea and in port which is the second item on
the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall
take the form of a Recommendation supplementing the Seafarers' Welfare
Convention, 1987, adopts this eighth day of October of the year one thousand
nine hundred and eighty-seven the following Recommendation, which may be cited
as the Seafarers' Welfare Recommendation, 1987.

I. General

1. For the purposes of this Recommendation -

(a) the term "seafarer" means
any person who is employed in any capacity on board a seagoing ship, whether
publicly or privately owned, other than a ship of war;

(b) the term "welfare facilities
and services" means welfare, cultural, recreational and information
facilities and services.

2.
To the extent
it deems practicable, after consultation with the representative organisations
of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority should apply
the provisions of this Recommendation to commercial maritime fishing.

3.
(1) Measures
should be taken by Members to ensure that adequate welfare facilities and
services are provided for seafarers both in port and on board ship, and that
adequate protection is provided to seafarers in the exercise of their calling.

(2) In the implementation of these measures, Members should take into

account the special needs of seafarers, especially when in foreign countries

and when entering war zones, in respect of their safety, health and spare-time

activities.

4.
Arrangements
for the supervision of welfare facilities and services should include
participation by representative organisations of seafarers and shipowners.

5.
The welfare
facilities and services provided pursuant to this Recommendation should be
available to all seafarers, irrespective of nationality, race, colour. sex,
religion, political opinion or social origin and irrespective of the State in which
the ship on which they are employed is registered.

6.
Members should
co-operate with one another in promoting the welfare of seafarers at sea and in
port. Such co-operation should include the following:

(a) consultations between the competent authorities aimed
at the provision and improvement of seafarers" welfare facilities and
services, both in port and on board ship;

31

(b) agreements on the pooling of
resources and the joint provision of welfare Prop. 1988/89: 122 facilities
in major ports so as to avoid unnecessary duplication; Rilaoa 3

(c) organising intemational sports
competitions and encouraging the participation of seafarers in sports
activities;

(d) organising intemational seminars on the subject of
welfare of seafarers at sea

and in port.

II. Welfare facilities and services in ports

7. (1) Members should provide or ensure the provision
of such welfare facili

ties and services as may be required in appropriate ports of the country.

(2) Members should consult with the
representative organisations of shipowners and seafarers in determining the
appropriate ports.

(3) Welfare facilities and services
should be reviewed frequently to ensure that they are appropriate in the light
of changes in the needs of seafarers resulting from technical, operational and
other developments in the shipping industry.

8. (1) Welfare facilities and services should be
provided, in accordance with

national conditions and practice, by one or more of the following;

(a)
the public
authorities;

(b) the shipowners' and seafarers'
organisations under collective agreements or other agreed arrangements;

(c) voluntary organisations.

(2) Measures should be taken to ensure that, as necessary,
technically competent persons are employed full time in the operation of
seafarers' welfare facilities and services, in addition to any voluntary
workers.

9. (1) Welfare boards should be established, at the
port, regional and national

levels, as appropriate, whose functions should indude-

(a) keeping under review the adequacy of existing
welfare facilities and monitor

ing the need for the provision of additional facilities or the withdrawal of

underutilised facilities;

(b) assisting and advising those responsible for
providing welfare facilities and

ensuring co-ordination between them.

(2) Welfare boards should include among
their members representatives of organisations of shipowners and seafarers, the
competent authorities and, where appropriate, voluntary organisations and
social bodies.

(3) As appropriate, consuls of maritime
States and local representatives of foreign welfare organisations should be
associated with the work of port, regional and national welfare boards in
accordance with national laws and regulations.

10. (1) Members should ensure that adequate and
regular financial support is

provided for seafarers" welfare facilities and services.

(2) In accordance with national conditions and
practice, this financial support

should be made available through one or more of the following:

(a) grants from public funds;

(b) levies or other special dues from
shipping sources;

(c) voluntary contributions from
shipowners, seafarers. or their organisations;

(d) voluntary contributions from other sources.

(3) Where welfare taxes, levies and special dues are
imposed, they should be

used only for the purposes for which they are raised.

32

11. Hotels
or hostels suitable for seafarers should be available where there is Prop.
1988/89: 122

need for them. Such hotels or hostels should be properly supervised, the
prices Bilaea 3

charged should be reasonable in amount and, where
necessary and possible, provision should be made for accommodating seafarers'
families.

12. (1) Necessary welfare and recreational facihties
should be established or

developed in ports. These should include-

(a) meeting and recreation rooms as required;

(b) facilities for sports and outdoor
facilities, including competitions;

(c) educational facilities;

(d) where appropriate, facilities for religious
observances and for personal

counselling.

(2) These facilities may be provided by making available
to seafarers in accordance with their needs facilities designed for more
general use.

13. WTiere large numbers of seafarers
of different nationalities require facilities such as hotels, clubs and sports
facilities in a particular port, the competent authorities or bodies of the
countries of origin of the seafarers and of the flag States, as well as the
intemational associations concerned, should consult and co-operate with the
competent authorities and bodies of the country in which the port is situated
and with one another, with a view to the pooling of resources and to avoiding
unnecessary duplication.

14. (1) Information should be
disseminated among seafarers concerning facilities open to the general public
in ports of call-particularly transport, welfare, entertainment and educational
facilities and places of worship-as well as facihties provided specifically for
seafarers.

(2) The means of disseminating such information might
include-

(a) the distribution on shore and, subject to the
consent of the master, on board

ship, of booklets in the most appropriate languages giving clear information as

to the facilities available for seafarers in the port of call or in the next
port for

which the ship is bound; such booklets should contain a plan of the urban area

and port;

(b) the creation in the larger ports of information
offices, easily accessible to

seafarers and staffed by persons capable of giving directly such explanations

and guidance as may be useful.

15. Adequate means of transportation at
moderate prices should be available at any reasonable time, when needed in
order to enable seafarers to reach urban areas from convenient locations in the
port.

16. All suitable measures should be
taken to make known to seafarers entering port-

(a) any particular hazards and diseases to which they
may be exposed and means

of avoiding them;

(b) the necessity for persons suffering
from diseases to undergo early treatment and the nearest facilities available
for such treatment;

(c) the dangers arising from the use of
narcotics and alcohol.

17. Measures should be taken to ensure that seafarers
have access when in

port to-

(a) out-patient treatment for sickness and injury;

(b) hospitalisation when necessary;

(c) facilities for dental treatment,
especially in cases of emergency.

18. All suitable measures should be taken by the
competent authorities to

make known to shipowners and to seafarers entering port any special laws and

customs, the contravention of which may jeopardise their freedom.

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122

19. Port areas and access roads should
be provided by the competent authori- Prop. 1988/89: 122 ties with adequate
lighting and signposting and regular patrols for the protection of Bilaga 3
seafarers.

20. (1) For the protection of foreign
seafarers, measures should be taken to facilitate-

(aj access
to their consuls;

(b)
effective co-operation between consuls and the local or national authorities.

(2) WTienever a seafarer is detained
for any reason in the territory of a Member, the competent authority should, if
he so requests, immediately inform the flag State and the State of nationality
of the seafarer. The competent authority should prompdy inform the seafarer of
the right to make such a request. The State of nationahty of the seafarer
should promptly notify the seafarer's next of kin. If a seafarer is intemed,
the Member should allow consular officers of these States immediate access to
the seafarer and regular visits thereafter so long as the seafarer is interned.

(3) The case of a detained seafarer
should be dealt with promptly under due process of law, and the flag State and
the State of nationality of the detained seafarer should be kept informed of
developments as they occur.

21. (1) Every possible practical assistance should be
given to seafarers strand-

ed in foreign ports pending their repatriation.

(2) In the event of delay in the repatriation of
seafarers, the competent authority should ensure that the consular or local
representative of the flag State is informed immediately.

22. Members should take measures, whenever necessary,
to ensure the safety

of seafarers from aggression and other uniawful acts while ships are in their

territorial waters and especially in approaches to ports.

III. Welfare
facilities and services at sea

23. (1) Welfare facilities and amenities should be
provided on board ship for

the benefit of the seafarers. Where practicable such facilities should include-

(a) television viewing and the reception of radio
broadcasts;

(b) projection of films or video films,
the stock of which should be adequate for the duration of the voyage and, where
necessary, changed at reasonable intervals;

(c) sports equipment including exercise
equipment, table games, deck games;

(d) where possible, facilities for swimming;

(e) a library containing vocational and other books, the
stock of which should be

adequate for the duration of the voyage and changed at reasonable intervals;

(f) facilities for recreational handicrafts.

(2) Where possible and appropriate, the provision of bars
on board ship for seafarers should be considered, unless this is contrary to
national, religious or social customs.

24. Vocational training schemes for
seafarers should, where appropriate, include education and information on
matters affecting their welfare, including general health hazards.

25. (1) Access to ship-to-shore
telephone Communications, where available, should be granted and charges for
the use of the service should be reasonable in amount.

34

(2) Every effort should be made to ensure that the
forwarding of seafarers" Prop. 1988/89: 122

mail is
as reliable and expeditious as possible. Efforts should also be made to
avoid Bilaea 3

seafarers being required to pay additional postage when mail has to be
readdressed °

il is as reliable and expeditious as possible. ~..

farers
being required to pay additional post owing to circumstances beyond their
control.

26. (1)
Measures should be taken to ensure, subject to any applicable national

or intemational laws or regulations, that whenever possible and reasonable
seafar

ers are expeditiously granted permission to have their spouses, relatiyes and

friends as visitors on board their ship when in port.

(2) Consideration should be given to the possibility of
allowing seafarers to be accompanied by their spouses on an occasional voyage
where this is practicable and reasonable. Such spouses should carry adequate
insurance cover against accident and illness; the shipowners should give every
assistance to the seafarer to effect such insurance.

27. Every effort should be made by those responsible
in port and on board

ship to facilitate shore leave for seafarers as soon as possible after a ship's
arrival in

port.

IV. Savings and remittance of wages

28. In order to help seafarers to save and to transmit
their savings to their families-

(a) there should be adopted a simple, rapid and safe
system, operating with the

assistance of consuls or other competent authorities, masters, shipowners'

agents or reliable financial institutions, for enabling seafarers, and more

especially those who are in a foreign country or serving in a ship registered
in a

country other than their own, to deposit or remit the whole or part of their

wages;

(b) a system for enabling seafarers, at
the time of their signing on or during the voyage, to allot, if they so desire,
a proportion of their wages for remittance at regular intervals to their
famihes should be instituted or made of more general application;

(c) allotments should be remitted in
due time and directly to the person or persons nominated by the seafarer;

(d) efforts should be made to provide independent
confirmation that seafarers'

allotments are actually remitted to the person or persons nominated.

35

(översättning) Prop. 1988/89:122 Bilaga 4

Rekommendation 173

Rekommendation om sjömäns välfård till sjöss och i hamn

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån
sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt
sjuttiofjärde möte,

som erinrar om bestämmelserna i 1936 års rekommendation om
sjömäns välfärd i hamnarna samt i 1970 års rekommendation om sjöfolks välfärd,

som har beslutat att anta vissa förslag rörande sjömännens
välfärd till sjöss och i hamn, vilken fråga är den andra punkten på mötets
dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en
rekommendation, vilken kompletterar 1987 års konvention om sjömäns välfärd,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad
nittonhundraåttiosju följande rekommendation, som kan kallas 1987 års
rekommendation om sjömäns välfärd:

I. Allmänt

1.1 denna rekommendation avses med

a)
"sjöman"
varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg,
vare sig i offentlig eller privat ägo, med undantag för örlogsfartyg;

b)
"välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder" anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-,
rekreations- och informationsområdena.

2. I den uträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt
bör behörig myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas
representativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna rekommendation
på yrkesfiske till havs.

3.1) Medlemmar bör vidta åtgärder för att säkerställa att
fullgoda välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder tillhandahålls åt sjömän
såväl i hamn som ombord på fartyg samt att fullgott skydd är tillgängligt för
dem när de utövar sitt yrke.

2) Vid genomförandet av dessa åtgärder bör medlemmar ta
hänsyn till sjömännens särskilda behov, i synnerhet vid vistelse i främmande
länder och inträde i krigszoner, med avseende på säkerhet, hälsa och
fritidsaktiviteter.

4.
Arrangemang för
tillsyn av välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder bör innefatta medverkan av
sjömännens och redarnas representativa organisationer.

5.
Välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder som tillhandahålls i enlighet med denna rekommendation bör
vara tillgängliga för alla sjömän, oberoende av nationalitet, ras, hudfärg,
kön, religion, politisk uppfattning eller social bakgrund och oberoende av i
vilken stat det fartyg där de är anställda är registrerat.

6. Medlemmar bör samarbeta med varandra för att främja
sjömännens

välfärd till sjöss och i hamn. Sådant samarbete bör omfatta följande:

a) överläggningar mellan behöriga myndigheter syftande
till att tillhanda

hålla och förbättra välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder för sjömän,

såväl i hamn som ombord på fartyg;

b) överenskommelser om samordning av resurser och
gemensamt till

handahållande av välfärdsanordningar i större hamnar för att undvika onö

digt dubbelarbete;

36

c) anordnande
av internationella idrottstävlingar och uppmuntran till sjö- Prop. 1988/89:
122

männen att delta i idrottsaktiviteter; Bilaea 4

d) anordnande
av internationella seminarier i ämnet sjömännens välfärd

till sjöss och i hamn.

II. Väliardsanordningar
och välfärdsåtgärder i hamnar

7. 1)
Medlemmar bör tillhandahålla eller säkerställa tillhandahållandet av

sådana välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder som är erforderliga i lämp

liga hamnar inom det egna landet.

2)
Medlemmar bör samråda med
redarnas och sjömännens representantiva organisationer när de skall bestämma
vilka hamnar som skall vara lämpliga hamnar.

3)
Välfärdsanordningar och
välfärdsåtgärder bör ofta ses över för att säkerställa att de är
ändamålsenliga med hänsyn till de förändringar i sjömännens behov som följer av
teknisk, operativ eller annan utveckling inom sjöfartsnäringen.

8. 1)
Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder bör tillhandahållas, i över

ensstämmelse med nationella förhållanden och nationell praxis, av en eller

flera av följande:

a)
de offentliga myndigheterna;

b)
redarnas och sjömännens
organisationer enligt kollektivavtal eller andra överenskomna arrangemang;

c)
frivilliga organisationer.

2)
Åtgärder bör vidtas för att säkerställa där det är nödvändigt att tekniskt
kvalificerade personer anlitas pä heltid för arbetet med välfärdsanordningar
och välfärdsåtgärder för sjömän, utöver frivillig arbetskraft.

9. 1)
Välfärdsstyrelser bör tillsättas i lämplig omfattning på hamn-, regional

och nationell nivå. Dessas uppgifter bör omfatta

a)
att fortlöpande pröva
ändamålsenligheten i existerande välfärdsanordningar och ha uppsikt över
behovet av att tillhandahålla ytterligare anordningar eller dra in
underutnyttjade anordningar;

b)
att bistå och ge råd till dem
som ansvarar för tillhandahållandet av välfärdsanordningar och säkerställa
samordning mellan dessa.

2)
Välfärdsstyrelser bör bland
sina ledamöter inbegripa representanter för redarnas och sjömännens
representativa organisationer, behöriga myndigheter samt, där så befinns
lämpligt, frivilliga organisationer och sociala organ.

3)
Om så är lämpligt bör
sjöfartsnationers konsuler och utländska välfärdsorganisationers lokala
representanter knytas till lokala, regionala och nationella välfärdsstyrelsers
arbete i enlighet med nationella lagar och föreskrifter.

10. I) Medlemmar
bör säkerställa att tillräckligt och regelbundet finansielU

stöd lämnas välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder för sjömän.

2) Detta
finansiella stöd bör, i enlighet med nationella förhållanden och

nationell praxis, tillhandahållas genom ett eller flera av följande:

a)
anslag ur allmänna medel;

b)
pålagor eller andra särskilda
avgifter från sjöfanskällor;

c)
frivilliga bidrag från redare,
sjömän eller deras organisationer;

d) frivilliga
bidrag från andra källor.

3) Där
för välfärdsåtgärder tas ut skatt, pålagor och särskilda avgifter, bör

dessa medel användas enbart för de ändamål för vilka de har debiterats.

11. För
sjömän lämpliga hotell eller sjömanshem bör finnas där det finns

behov av dem. Sådana hotell eller hem bör stå under vederbörlig tillsyn,

priserna bör hållas på rimlig nivå, och åtgärder bör, där så är nödvändigt och

möjligt, vidtas så att sjömansfamiljer kan inkvarteras.

37

12. 1)
Nödvändiga välfärds- och rekreationsanordningar bör inrättas eller Prop.
1988/89: 122

utbyggas i hamnar. Dessa bör omfatta Bilaea 4

a)
mötes- och
rekreationslokaler efter behov;

b)
anläggningar
för idrottsliga inom- och utomhusaktiviteter, inklusive tävlingar;

c)
utbildningslokaler;

d) där så befinns lämpligt, anordningar för
religionsutövning och personlig

rådgivning.

2) Sådana anordningar kan tillhandahållas genom att
anordningar avsedda för mera allmänt bruk görs tillgängliga för sjömän i
enlighet med dessas behov.

13. Där många sjömän av olika nationaliteter behöver
anordningar såsom hotell, klubbar och idrottsanläggningar i en särskild hamn
bör behöriga myndigheter eller organ i sjömännens hemländer samt i flaggstaterna,
samt även berörda internationella sammanslutningar, samråda och samarbeta med
behöriga myndigheter och organ i det land som hamnen är belägen i och med
varandra, i syfte att samordna resurser och undvika onödigt dubbelarbete.

14. 1) Information bör spridas bland sjömän om
anordningar som är öppna för allmänheten i anlöpshamnar — i synnerhet
transporter, välfärd, nöjen och utbildningsanordningar samt gudstjänstlokaler —
samt också om anordningar som tillhandahålls särskilt åt sjömän.

2) Medlen för att sprida sådan information kan omfatta

a)
utdelning i
land och, under förutsättning av befälhavarens samtycke, ombord på fartyget av
broschyrer på de lämpligaste språken, innehållande information om anordningar
som står till sjömännens förfogande i anlöps-hamnen eller nästa hamn dit
fartyget är destinerat; sådana broschyrer bör innehålla en karta över centrala
stadsdelar och hamnområdet;

b)
inrättande i
större hamnar av informationskontor, lätt tillängliga för sjömän och bemannade
av personer som har förmåga att omedelbart tillhandahålla information och råd
som är av nytta för sjömän.

15. Tillräckliga transportmedel till skäliga priser bör
finnas tillgängliga vid varje rimlig tidpunkt för att göra det möjligt för
sjömän att nå stadens centrala delar från lämpliga platser i hamnen.

16. Alla lämpliga åtgärder bör vidtas för att underrätta
sjömän som kommer till en hamn om

a)
särskilda faror
eller sjukdomar som de kan utsättas för och sätten att undvika dem;

b)
nödvändigheten
för personer som lider av sjukdomar att snabbt komma under behandling samt de
närmaste tillgängliga resurserna för sådan behandling;

c)
de faror som
uppstår genom bruk av narkotika och alkohol.

17. Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att sjömän
i hamn har tillgång till

a)
poliklinikbehandling
för sjukdom och skada;

b)
sjukhusvård när
så är nödvändigt;

c)
anordningar för
tandvård, särskilt i akuta lägen.

18. Alla lämpliga åtgärder bör vidtas av behöriga
myndigheter för att

underrätta redare samt sjömän som kommer till en hamn om särskilda lagar

och bruk. vars överträdande kan äventyra deras frihet.

19. I hamnområden och på tillfartsvägar bör av behöriga
myndigheter

anordnas tillräcklig belysning och skyltning samt regelbunden patrullering för

;*tt
fr-mia tiiömfinnpn*; äWerhpt

att främja
sjömännens säkerhet

38

20. 1)
För att främja utländska sjömäns säkerhet bör åtgärder vidtas för att Prop.
1988/89: 122

underlätta Bilaea 4

a)
möjlighet till
kontakt med deras konsulära företrädare;

b)
effektivt
samarbete mellan konsulära företrädare och lokala eller nationella
myndigheter.

2)
Närhelst en
sjöman har berövats friheten, av vilket skäl det vara må, inom en medlems
territorium bör behörig myndighet, om sjömannen begär det, omgående underrätta
flaggstaten och den stat som sjömannen är medborgare i. Den behöriga
myndigheten bör omedelbart underrätta sjömannen om hans rätt att ställa ett
sådant krav. Den stat som sjömannen är medborgare i bör omedelbart underrätta
sjömannens närmaste anförvant. Om en sjöman tas i fängsligt förvar, bör
medlemmen medge dessa staters konsulära företrädare omedelbart tillträde till
sjömannen samt därefter regelbundna besök så länge som sjömannen hålls
fängslad.

3)
En kvarhållen
sjömans fall bör behandlas utan dröjsmål enligt vedertaget rättsligt
förfarande, och flaggstaten samt den stat som sjömannen är medborgare i bör
hållas underrättade om utvecklingen så snart förändringar inträffar.

21. 1)1 avvaktan på hemresa bör all praktisk hjälp ges
till sjömän som är

strandsatta i utländska hamnar.

2) 1 händelse av dröjsmål med sjömäns hemresa bör behörig
myndighet försäkra sig om att konsulära eller lokala företrädare för
flaggstaten omgående informeras.

22. Medlemmar bör närhelst så krävs vidta åtgärder för
att ge sjömän

skydd mot angrepp och andra olagliga handlingar medan fartyg befinner sig

inom deras territorialvatten och särskilt i hamninlopp.

III. Väliardsanordningar och välfärdsåtgärder till sjöss

23. 1) Välfärds- och trivselanordningar bör
tillhandahållas ombord på

fartyg till gagn för sjömän. Där så är praktiskt möjligt bör sådana anordningar

omfatta

a)
möjlighet att
se på TV och lyssna på radio;

b)
visning av
filmer eller videofilmer, vilka till antalet bör vara anpassade till resans
längd samt, där så är nödvändigt, kunna bytas ut med rimliga mellanrum;

c)
idrottsutrustning,
inklusive motionsredskap, bordspel, däckspel;

d) där sä är möjligt, anordningar för simning;

e) ett bibliotek innehållande facklitteratur och andra
böcker, vilka till

antalet bör vara anpassade till resans längd och kunna bytas ut med rimliga

mellanrum;

O anordningar för hobbyhantverk.

2) Där så är möjligt och lämpligt, bör inrättande av barer
ombord övervägas, såvida inte detta strider mot nationella, religiösa eller
sociala sedvänjor.

24. Sjömännens yrkesutbildning bör, där
så är lämpligt, omfatta undervisning och information rörande förhållanden som
berör deras välfärd, inklusive allmänna hälsorisker.

25. 1) Tillgång till
telefonförbindelser mellan fartyg och land bör medges och avgifterna för
användning av dessa bör vara av skälig storlek.

2) Varje ansträngning bör göras för att säkerställa att tillställning
av post till sjömän är så tillförlitlig och snabb som möjligt. Ansträngningar
bör också göras för att undvika att sjömän avkrävs tilläggsporto när post måste
eftersändas beroende på omständigheter utanför deras kontroll.

26. I) Åtgärder bör vidtas för att säkerställa, om annat
ej följer av tillämpli

ga nationella eller internationella lagar och föreskrifter, att sjömän,
närhelst

det är möjligt och skäligt, skyndsamt beviljas tilltånd att ha make, släktingar

och vänner
på besök ombord när fartyget befinner sig i hamn. 39

2) Möjligheten att tillåta
sjömännens makar att medfölja under någon Prop. 1988/89: 122 enstaka sjöresa
bör övervägas, där detta är praktiskt möjligt och skäligt. Bilaea 4 Maken bör
i sådana fall vara tillräckligt försäkrad mot olycksfall och sjukdom. Redarna
bör ge sjömannen all hjälp med att teckna sådan försäkring.

27. Varje
ansträngning bör göras av de ansvariga i hamnen och ombord för

att underlätta landgång för sjömännen snarast möjligt efter fartygets ankomst

till hamnen.

IV. Besparingar
och överföring av lön

28. För
att hjälpa sjömän att spara och att överföra sina besparingar till

sina familjer

a)
bör ett enkelt, snabbt och
säkert system införas, administrerat med hjälp av konsuler eller andra behöriga
myndigheter, befälhavare, skeppsmäklare eller pålitliga finansinstitut, för att
göra det möjligt för sjömän, i synnerhet dem som är utomlands eller tjänstgör
på ett fartyg som är registrerat i ett annat land än deras eget, atl deponera
eller överföra hela sin lön eller del därav;

b)
bör ett system inrättas eller
ges mera allmän tillämpning för att göra det möjligt för sjömän att, vid den
tidpunkt då de mönstrar på eller under resan, bestämma, om de så önskar, att en
del av deras löner skall regelbundet överföras till deras familjer;

c)
bör överföringar enligt b)
verkställas i rätt tid och direkt till den person eller de personer som
sjömannen har angivit;

d) bör
ansträngningar göras för att tillhandahålla oberoende bekräftelse på

att sjömännens överföringar enligt b) faktiskt har verkställts till den person

eller de personer som har angivits.

40

Convention 164 Prop. 1988/89: 122

Bilaga 5

CONVENTION CONCERNING HEALTH PROTECTION AND MEDICAL CARE
FOR SEAFARERS

The General Conference of the International Labour
Organisation, Having been convened al Geneva by the Governing Body of the
International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24
September 1987, and Noting the provisions of the Medical Examination
(Seafarers) Convention, 1946, the Accommodation of Crews Convention (Revised),
1949, the Ac-commodation of Crews (Supplementary Provisions) Convention, 1970,
the Ships' Medicine Chests Recommendation, 1958, the Medical Advice at Sea
Recommendation, 1958, and the Prevention of Accidents (Seafarers) Convention
and Recommendation, 1970, and

Noting the terms of the International Convention on
Standards of Training, Certification and Watchkeeping for Seafarers, 1978, as
regards training in medical aid in the case of accidents or illnesses that are
likely to occur on board ship, and

Noting that for the success of action in the field of
health protection and medical care for seafarers, it is important that close
co-operation be main-tained in their respective fields between the
International Labour Organisation, the International Maritime Organization and
the World Health Organization, and

Noting that the following standards have accordingly been
framed with the cooperation of the International Maritime Organization and the
World Health Organization, and that it is proposed to seek their continuing
co-operation in the application of these standards, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with
regard to health protection and medical care for seafarers, which is the fourth
item on the agenda of the session, and

Having determined that these proposals shall take the form
of an intemational Convention, adopts this eighth day of October of the year
one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention which may
be cited as the Health Protection and Medical Care (Seafarers) Convention,
1987:

Artide 1

1.
This Convention
applies to every seagoing ship whether publicly or privately owned, which is
registered in the territory of any Member for which the Convention is in force
and which is ordinarily engaged in commercial maritime navigation.

2.
To the extent
it deems practicable, after consultation with the representative organisations
of fishing-vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the
provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

3.
In the event of
doubt as to whether or not any ships are to be regarded as engaged in
commercial maritime navigation or commercial maritime fishing for the purpose
of this Convention, the question shall be determined by the competent authority
after consultation with the organisations of shipowners, seafarers and
fishermen concerned.

4.
For the purpose
of this Convention the term "seafarer" means any person who is
employed in any capacity on board a seagoing ship to which this Convention
applies.

41

Artide 2 Prop. 1988/89:122

Effect shall be given to this Convention by national laws
or regulations. Bilaga 5 collective agreements, works rules, arbitration
awards or court decisions or other means appropriate to national conditions.

Artide 3

Each Member shaU by national laws or regulations make
shipowners responsible for keeping ships in proper sanitary and hygienic
conditions.

Artide 4

Each Member shall ensure that measures providing for heahh
protection and medical care for seafarers on board ship are adopted which-

(a) ensure the application to seafarers of any general
provisions on occupational

health protection and medical care relevant to the seafaring profession, as
well

as of special provisions peculiar to work on board;

(b) aim at providing seafarers with
health protection and medical care as compara-ble as possible to that which is
generally available to workers ashore;

(c) guarantee seafarers the right to
visit a doctor without delay in ports of call where practicable;

(d) ensure that, in accordance with national law and
practice, medical care and

health protection while a seafarer is serving on artides are provided free of

charge to seafarers;

(e) are not limited to treatment of sick or injured
seafarers but include measures of

a preventive character, and devote particular attention to the development of

health promotion and health education programmes in order that seafarers

themselves may play an active part in reducing the incidence of ill-health

among their number.

Artide 5

1.
Every ship to
which this Convention applies shall be required to carry a medidne chest.

2.
The contents of
the medicine chest and the medical equipment carried on board shall be
prescribed by the competent authority taking into account such factors as the
type of ship, the number of persons on board and the nature, destination and
duration of voyages.

3.
In adopting or
reviewing the national provisions concerning the contents of the medidne chest
and the medical equipment carried on board, the competent authority shall take
into account intemational recommendations in this field, such as the most
recent edition of the International Medical Guide for Ships and the List of
Essential Drugs published by the World Health Organization, as well as
ad-vances in medical knowledge and approved methods of treatment.

4.
The medicine
chest and its contents as well as the medical equipment carried on board shall
be properly maintained and inspected at regular intervals, not exceeding 12
months, by responsible persons designated by the competent authority, who shall
ensure that the expiry dates and conditions of storage of all medidnes are
checked.

5.
The competent
authority shall ensure that the contents of the medicine chest are listed and
labelled with generic names in addition to any brand names used, expiry dates
and conditions of storage, and that they conform to the medical guide used
nationally.

6.
The
competent authority shall ensure that where a cargo which is dassified
dangerous has not been induded in the most recent edition of the Medical First

42

Aid Guide
for Use in Accidents involving Dangerous Goods published by the "rop.
1908/89: 111 Intemational Maritime Organization. the necessary information on
the nature of Bilaga 5 the substances, the risks involved. the necessary
personal protective devices. the relevant medical procedures and specific
antidotes is made available to the master, seafarers and other interested
persons. Such specific antidotes and personal protective devices shall be on
board whenever dangerous goods are carried.

7, In cases of urgent necessity and when a medicine
prescribed by qualified medical personnel for a seafarer is not available in
the medicine chest, the shipowner shall take all necessary steps to obtain it
as soon as possible.

Artide 6

1.
Every ship to
which this Convention applies shall be required to carry a ship's medical guide
adopted by the competent authority.

2.
The medical
guide shall explain how the contents of the medicine chest are to be used and
shall be designed to enable persons other than a doctor to care for the sick or
injured on board both with and without medical advice by radio or satellite
communication.

3.
In
adopting or reviewing the ships medical guide used nationally, the competent
authority shall take into account intemational recommendations in this field,
including the most recent edition of the International Medical Guide for Ships
and the Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods.

Artide 7

1.
The competent
authority shall ensure by a prearranged system that medical advice by radio or
satellite communication to ships at sea, including specialist advice. is
available at any hour of the day or night.

2.
Such medical
advice, including the onward transmission of medical mes-sages by radio or
satellite communication between a ship and those ashore giving the advice,
shall be available free of charge to all ships irrespective of the territory in
which they are registered.

3.
With a view to
ensuring that optimum use is made of facilities available for medical advice by
radio or satellite communication-

(a) all ships to which this Convention applies which are
equipped with radio

installations shall carry a complete list of radio stations through which
medical

advice can be obtained;

(b) all ships to which this Convention
applies which are equipped with a system of satellite communication shall carry
a complete list of coast earth stations through which medical advice can be
obtained;

(c) the lists shall be kept up to date
and in the custody of the person on board responsible for communication duties.

4.
Seafarers on
board requesting medical advice by radio or satellite communication shall be
instructed in the use of the ship's medical guide and the medical section of
the most recent edition of the International Code of Signals published by the
Intemational Maritime Organization so as to enable them to understand the type
of information needed by the advising doctor as well as the advice received.

5.
The competent
authority shall ensure that doctors providing medical advice in accordance with
this Artide receive appropriate training and are aware of shipboard conditions.

Artide 8

1. All ships to which this Convention applies carrying 100
or more seafarers and ordinarily engaged on intemational voyages of more than
three days' duration

43

shall carry a medical doctor as a member of the crew
responsible for providing Prop. 1988/89: 122

medical care.

2. National laws or regulations shall determine which
other ships shall be required to carry a medical doctor as a member of the
crew, taking into account, inter alia, such factors as the duration, nature and
conditions of the voyage and the number of seafarers on board.

Artide 9

1.
All ships to
which this Convention applies and which do not carry a doctor shall carry as
members of the crew one or more specified persons in charge of medical care and
the administering of medidnes as part of their regular duties.

2.
Persons in
charge of medical care on board who are not doctors shall have satisfactorily
completed a course approved by the competent authority of theoreti-cal and
applied training in medical skills. This course shall comprise-

(a) for ships of less than 1,600 gross tonnage which
ordinarily are capable of

reaching quahfied medical care and medical facilities within eight hours,

elementary training which will enable such persons to take immediate, effec

tive action in case of accidents or illnesses likely to occur on board ship and
to

make use of medical advice by radio or satellite corrununication;

(b) for all other ships, more advanced medical training,
including practical training

in the emergency/casualty department of a hospital where practicable and

training in life-saving techniques such as intravenous therapy, which will

enable the persons concerned to partidpate effectively in co-ordinated

schemes for medical assistance to ships at sea, and to provide the sick or

injured with a satisfactory standard of medical care during the period they are

likely to remain on board. Wherever possible, this training shall be provided

under the supervision of a physidan with a thorough knowledge and under

standing of the medical problems and circumstances relating to the seafaring

profession, including expert knowledge of radio or satellite communication

medical services.

3.
The courses referred
to in this Artide shall be based on the contents of the most recent edition of
the International Medical Guide for Ships, the Medical First Aid Guide for Use
in Accidents involving Dangerous Goods, the Document for Guidance - An
International Maritime Training Guide published by the Intemational Maritime
Organization, and the medical section of the International Code of Signals as
well as similar national guides.

4.
Persons
referred to in paragraph 2 of this Artide and such other seafarers as may be required
by the competent authority shall undergo refresher courses to enable them to
maintain and increase their knowledge and skills and to keep abreast of new
developments, at approximately five-year intervals.

5.
All seafarers,
during their maritime vocational training, shall receive in-struction on the
immediate action that should be taken on encountering an accident or other
medical emergency on board.

6.
In addition to
the person or persons in charge of medical care on board, a specified crew
member or crew members shall receive elementary training in medical care to
enable him or them to take immediate effective action in case of accidents or
illnesses likely to occur on board ship.

Artide 10

All ships to which this Convention applies shall provide
all possible medical assistance, where practicable, to other vessels which may
request it.

Bilaga 5

44

Artide 11 Prop. 1988/89: 122

1. In any ship of 500 or more gross tonnage, carrying
15 or more seafarers and Bilaga 5

engaged in a voyage of more than three days' duration, separate hospital accom

modation shall be provided. The competent authority may relax this requirement

in respect of ships engaged in coastal trade.

2.
In any ship of
between 200 and 500 gross tonnage and in tugs this Artide shall be applied
where reasonable and practicable.

3.
This Artide
does not apply to ships primarily propelled by sail.

4.
The hospital
accommodation shall be suitably situated, so that it is easy of access and so
that the occupants may be comfortably housed and may receive proper attention
in all weathers.

5. The hospital accommodation shall be so designed as
to facilitate consulta

tion and the giving of medical first aid.

6.
The arrangement
of the entrance, berths, Hghting, ventilation, heating and water supply shall
be designed to ensure the comfort and fadlitate the treatment of the occupants.

7.
The number of
hospital berths required shall be prescribed by the competent authority.

8.
Water closet
accommodation shaU be provided for the exclusive use of the occupants of the
hospital accommodation, either as part of the accommodation or in close
proximity thereto.

9.
Hospital
accommodation shall not be used for other than medical purposes.

Artide 12

1.
A standard
medical report form for seafarers shall be adopted by the competent authority
as a model for use by ships' doctors, masters or persons in charge of medical
care on board and hospitals or doctors ashore.

2.
The form shall
be specially designed to facilitate the exchange of medical and related
information concerning individual seafarers between ship and shore in cases of
illness or injury.

3.
The information
contained in the medical report form shall be kept confi-dential and shall be
used for no other purpose than to fadlitate the treatment of seafarers.

Artide 13

1.
Members for
which this Convention is in force shall co-operate with one another in
promoting protection of the health of seafarers and medical care for them on
board ship.

2.
Such
co-operation might cover the following matters:

(a) developing and co-ordinating search
and rescue efforts and arranging prompt medical help and evacuation at sea for
the seriously ill or injured on board a ship through such means as periodic
ship position reporting systems, rescue coordination centres and emergency
helicopter services, in conformity with the provisions of the Intemational
Convention of Maritime Search and Rescue, 1979, and the Merchant Ship Search
and Rescue Manual and IMO Search and Rescue Manual developed by the
Intemational Maritime Organization;

(b) making optimum use of fishing
vessels carrying a doctor and stationing ships at sea which can provide
hospital and rescue facilities;

45

(c) compihng and maintaining an intemational list of
doctors and medical care Prop. 1988/89: 122 facilities available world-wide
to provide emergency medical care to seafarers; Bilaea 5

Id) landing seafarers in port for emergency treatment;

(e) repatriating seafarers hospitalised abroad as soon
as practicable, in accordance

with the medical advice of the doctors responsible for the case, which takes

into account the seafarer's wishes and needs;

(f) arranging personal assistance for seafarers during
repatriation, in accordance

with the medical advice of the doctors responsible for the case, which takes

into account the seafarer's wishes and needs;

(g) endeavouring
to set up health centres for seafarers to-

(i) conduct research on the health status, medical
treatment and preventive

health care of seafarers; (ii) train medical and health
service staff in maritime medicine;

(h) collecting and evaluating statistics concerning
occupational accidents, diseases and fatalities to seafarers and integrating
and harmonising them with any existing national system of statistics on
occupational accidents, diseases and fatalities covering other categories of
workers;

(i) organising intemational exchanges of technical
information, training material

and personnel, as well as intemational training courses,
seminars and working

groups; (/) providing all seafarers with special curative
and preventive health and medical

services in port, or making available to them general
health, medical and

rehabilitation services;

Ik) arranging for the repatriation of the bodies or ashes,
in accordance with the wishes of the next of kin, of deceased seafarers as soon
as practicable.

3. Intemational co-operation in the field of heahh
protection and medical care for seafarers shall be based on bilateral or
muUilateral agreements or consultations among Members.

Artide 14

The formål ratifications of this Convention shall be
communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for
registration.

Artide 15

1.
This Convention
shall be binding only upon those Members of the Intemational Labour
Organisation whose ratifications have been registered with Director-General.

2.
It shall come
into force twelve months after the date on which the ratifications of two
Members have been registered with the Director-General.

3.
Thereafter,
this Convention shall come into force for any Member twelve months after the
date on which its ratification has been registered.

Artide 16

1.
A Member which
has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years
from the date on which the Convention first comes into force, by an act
communicated to the Director-General of the International Labour Office for
registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the
date on which it is registered.

2.
Each Member
which has ratified this Convention and which does not, within the year
following the expiration of the period of ten years mentioned in the

46

preceding
paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this Prop. 1988/89: 122

Artide, will be bound for another period of ten years and,
thereafter, may RjlogQ S

denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under
the °

terms
provided for in this Artide.

Artide 17

1.
The
Director-General of the Intemational Labour Office shall notify all Members of
the International Labour Organisation of the registration of all ratifications
and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.
WTien notifying
the Members of the Organisation of the registration of the second ratification
communicated to him. the Director-General shall draw the attention of the
Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come
into force.

Artide 18

The Director-General of the International Labour Office
shall communicate to the Secretary-General of the United Nations for
registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations
full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by
him in accordance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 19

At such times as it may consider necessary the Governing
Body of the International Labour Office shall present to the General Conference
a report on the working of this Convention and shall examine the desirability
of pladng on the agenda of the Conference the question of its revision in whole
or in part.

Artide 20

1. Should the Conference adopt a new Convention
revising this Convention in

whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides-

fa.) the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso
jure

involve the immediate denunciation of this Convention,
notwithstanding the provisions of Artide 16 above, if and when the new revising
Convention shall have come into force ; (b) as from the date when the new
revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to
ratification by the Members.

2. This Convention shall in any case remain in force
in its actual form and

content for those Members which have ratified it but have not ratified the
revising

Convention.

Artide 21

The English and French versions of the text of this
Convention are equally authorilative.

47

(översättning) Prop. 1988/89:122 Bilaga 6

Konvention 164

Konvention om hälsoskydd och sjukvård för sjömän

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har
sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt
sjuttiofjärde möte,

som beaktar bestämmelserna i 1946 års konvention om
läkarundersökning av sjömän, 1949 års konvention om besättningsbostäder
(reviderad), 1970 års konvention om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser),
1958 års rekommendation om skeppsapotek, 1958 års rekommendation om medicinsk
rådgivning till sjöss samt 1970 års konvention om förebyggande av olycksfall
(sjöfolk) och rekommendation om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk),

som beaktar bestämmelserna i 1978 års internationella
konvention om normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning,
såvitt avser sjukvårdsutbildning i händelse av olyckor eller sjukdomar som kan
inträlfa ombord på fartyg,

som beaktar att det för framgång med åtgärder i fråga om
hälsoskydd och sjukvård för sjömän är viktigt att nära samarbete upprätthålls
mellan Internationella arbetsorganisationen. Internationella
sjöfartsorganisationen samt Världshälsoorganisationen inom dessa
organisationers respektive verksamhetsområden,

som beaktar att följande normer i enlighet därmed har
utarbetats i samarbete med Internationella sjöfartsorganisationen och
Världshälsoorganisationen och att avsikten är att söka fortsatt samarbete med
dessa organisationer vid tillämpningen av dessa normer,

som har beslutat att anta vissa förslag angående
hälsoskydd och sjukvård för sjömän, vilken fråga är den fjärde punkten på
mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en
internationell konvention,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad
nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om
hälsoskydd och sjukvård för sjömän:

Artikel 1

1.
Denna
konvention är tillämplig på varje sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller
privat ägo, som är registrerat inom ett territorium som tillhör en medlem för
vilken konventionen är i kraft och som normalt är sysselsatt i handelssjöfart.

2.
I den
utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet,
efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas representativa
organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till
havs.

3.
Om det vid
tillämpning av denna konvention råder tvekan om huruvida fartyg skall anses
vara sysselsatta i handelssjöfart eller yrkesfiske till havs, skall frågan
avgöras av behörig myndighet efter samråd med vederbörande redare-, sjöfolks-
och yrkesfiskarorganisationer.

4.
1 denna
konvention avses med "sjöman" varje person som är anställd i någon
befattning ombord pä ett sjögående fartyg, på vilket denna konvention är
tillämplig.

Artikd 2

Denna konvention skall ges verkan genom nationella lagar
eller föreskrifter, kollektivavtal, arbetsregler, skiljedomar eller
domstolsavgöranden eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till
nationella förhållanden.

48

ArUkd 3 Prop. 1988/89:122

Varje medlem skall genom nationella lagar eller
föreskrifter göra redarna Bilaga 6 ansvariga för att fartygens sanitära och
hygieniska förhållanden är tillfredsställande.

ArUkd 4

Varje medlem skall säkerställa att sådana åtgärder vidtas
angående hälsoskydd och sjukvård för sjömän ombord på fartyg som

a)
säkerställer
tillämpningen på sjömän av allmänna bestämmelser om hälsoskydd i arbetet och om
sjukvård som kan vara av betydelse för sjömansyrket samt av särskilda
bestämmelser som är specifika för skeppstjänsten;

b)
syftar till att
tillhandhålla sjömän hälsoskydd och sjukvård som är så jämförbara som möjligt
med det skydd och den vård som vanligen finns att tillgå för arbetstagare i land;

c)
tillförsäkrar
sjömän rätt att, där så är möjligt, utan dröjsmål besöka läkare i hamnar som
fartyget anlöper;

d) säkerställer att, i enlighet med nationell lag och
praxis, sjukvård och

hälsoskydd för sjömän, medan de tjänstgör ombord och är upptagna i sjö

mansrullan, tillhandahålls dem kostnadsfritt;

e) inte är begränsade till behandling av sjuka eller
skadade sjömän utan

också omfattar åtgärder av förebyggande karaktär samt ägnar särskild upp

märksamhet åt utveckling av program för främjande av hälsa och utbildning i

hälsofrågor, så att sjömännen själva skall kunna spela en aktiv roll för att

inom sin kår minska förekomsten av ohälsa.

Artikel 5

1.
Varje fartyg,
på vilket denna konvention är tillämplig, skall medföra ett skeppsapotek.

2.
Skeppsapotekets
innehåll och den medicinska utrustning som skall medföras ombord skall
föreskrivas av den behöriga myndigheten, med beaktande av sådana faktorer som
fartygets typ, antalet personer ombord samt resornas art, mål och varaktighet.

3.
Vid antagande
eller översyn av de nationella bestämmelserna om skeppsapotekets innehåll och
den medicinska utrustning som medförs ombord skall den behöriga myndigheten
beakta internationella rekommendationer på detta område, såsom den senaste
upplagan av "International Medical Guide for Ships" och "List of
Essential Drugs", vilka publiceras av Världshälsoorganisationen, liksom
även framsteg inom den medicinska vetenskapen och beprövade
behandlingsmetoder.

4.
Skeppsapoteket
och dess innehåll liksom den medicinska utrustning som medförs ombord skall
underhållas på vederbörligt sätt och inspekteras med jämna mellanrum, ej
överstigande tolv månader, av ansvariga personer som utsetts av den behöriga
myndigheten och som skall se till att alla läkemedel kontrolleras med avseende
på sista förbrukningsdag och lagringsföreskrifterna.

5.
Den behöriga
myndigheten skall säkerställa att innehållet i skeppsapoteket förtecknas och
är försett med etiketter som upptar generiska namn utöver förekommande
fabrikatnamn samt sista förbrukningsdag och lagringsföreskrifter. Myndigheten
skall även se till att innehållet i skeppsapoteket överensstämmer med den
sjukvårdshandledning som används nationellt.

6.
Den behöriga
myndigheten skall säkerställa att, då en last som klassificeras som farlig ej
är upptagen i den senaste upplagan av "Medical First Aid Guide for Use in
Accidents involving Dangerous Goods", som utges av Internationella
sjöfartsorganisationen, nödvändig information om substansernas natur, aktuella
risker, nödvändig personlig skyddsutrustning, tillämpliga behandlingsmetoder
och särskilda motgifter görs tillgängliga för befälhavaren, .sjömännen och
andra intresserade personer. Sådana särskilda motgifter och sådan personlig
skyddsutrustning skall finnas ombord närhelst

farligt gods transporteras. 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122

7.1 fall
av trängande behov och när ett läkemedel, som ordineras en sjöman Prop.
1988/89: 122 av kvalificerad medicinsk personal, inte finns tillgängligt i
skeppsapoteket, Bilaga 6 skall redaren vidta alla nödvändiga åtgärder för
att anskaffa detta läkemedel så snart som möjligt.

ArUkel 6

1.
Varje fartyg,
på vilket denna konvention är tillämplig, skall medföra en sjukvärdshandledning
för fartyg antagen av den behöriga myndigheten.

2.
Av
sjukvårdshandledningen skall framgå hur innehållet i skeppsapoteket skall
användas. Den skall vara utformad så att den möjliggör för personer, som ej är
läkare, att ta vård om sjuka eller skadade ombord både med och utan medicinsk
rådgivning via radio eller satellitkommunikation.

3.
Vid antagande
eller översyn av den sjukvårdshandledning för fartyg som används nationellt
skall den behöriga myndigheten beakta internationella rekommendationer på detta
område, bl. a. den senaste upplagan av "International Medical Guide for
Ships" och "Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving
Dangerous Goods".

ArUkd 7

1.
Den behöriga
myndigheten skall genom ett i förväg anordnat system säkerställa att medicinsk
rådgivning via radio eller satellitkommunikation till fartyg till sjöss,
inklusive specialistrådgivning, är tillgänglig varje timma på dygnet.

2.
Sådan medicinsk
rådgivning, inklusive vidaresändning av medicinska meddelanden via radio eller
satellitkommunikation mellan ett fartyg och de personer i land som ger råden,
skall vara tillgänglig avgiftsfritt för alla fartyg, oavsett i vilket
territorium de är registrerade.

3.
För att de
resurser som är tillgängliga för medicinsk rådgivning via radio eller
satellitkommunikation skall utnyttjas på bästa möjliga sätt skall

a)
alla fartyg, på
vilka denna konvention är tillämplig och som är utrustade med radioanläggning,
medföra en fullständig förteckning över radiostationer genom vilka medicinsk
rådgivning kan erhållas;

b)
alla fartyg, på
vilka denna konvention är tillämplig och som är utrustade med ett system för
satellitkommunikation, medföra en fullständig förteckning över
kustjordstationer genom vilka medicinsk rådgivning kan erhållas;

c)
förteckningarna
hållas aktuella och förvaras av den person som har ansvaret för radio- eller
satellitkommunikationerna ombord.

4.
Sjömän ombord,
som begär medicinsk rådgivning via radio eller satellit-kotnmunikation, skall
instrueras i användandet av sjukvårdshandledningen för fartyg och det
medicinska avsnittet i den senaste upplagan av "International Code of
Signals" som utges av Internationella sjöfartsorganisationen, så att det
skall bli möjligt för dem att förstå vad slags information den rådgivande
läkaren behöver, liksom även de mottagna råden.

5.
Den behöriga
myndigheten skall se till att läkare, som tillhandahåller medicinsk rådgivning
i enlighet med denna artikel, erhåller lämplig utbildning och är medvetna om
förhållandena på fartyg.

Artikd 8

1.
Alla fartyg, på
vilka denna konvention är tillämplig och som medför minst 100 sjömän och
vanligen är sysselsatta i internationella resor av mer än tre dygns
varaktighet, skall som besättningsmedlem medföra en läkare, ansvarig för att
tillhandahålla sjukvård.

2.
Nationella
lagar eller föreskrifter skall reglera vilka andra fartyg som skall medföra en
läkare som besättningsmedlem, med beaktande av bland annat sådana faktorer som
resans varaktighet, art och villkor samt antalet sjömän ombord.

50

ArUkd9 Prop. 1988/89:122

1. Alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig
och som inte medför Bilaga 6

en läkare, skall som besättningsmedlemmar medföra en eller flera särskilt

utsedda personer som har till uppgift att, inom ramen för
sina reguljära tjänsteåligganden, sköta sjukvård och dela ut läkemedel.

2. Personer med uppgift att sköta sjukvård ombord, vilka
inte är läkare,

skall med tillfredsställande resultat ha genomgått en av den behöriga myndig

heten godkänd kurs innefattande teoretisk och tillämpad utbildning i medi

cinska färdigheter. Denna kurs skall omfatta

a)
med avseende på
fartyg med bruttodräktighet understigande 1 600, vilka vanligen kan nå
kvalificerad sjukvård och medicinska resurser inom åtta timmar, grundläggande
utbildning som skall göra det möjligt att omedelbart vidta effektiva åtgärder i
händelse av olyckor eller sjukdomar som kan inträlfa ombord på fartyg och att
använda sig av medicinsk rådgivning via radio eller satellitkommunikation;

b)
med avseende på
alla andra fartyg, mer avancerad medicinsk utbildning, innefattande praktisk
utbildning vid akutavdelningen på ett sjukhus, där så är möjligt, och
utbildning i livräddningstekniker, såsom intravenös behandling, vilken
utbildning skall göra det möjligt för berörda personer att effektivt delta i
samordnad verksamhet för medicinsk assistans åt fartyg till sjöss och att ge
sjuka eller skadade sjukvård med en tillfredsställande standard under den tid
som de förväntas bli kvar ombord. Närhelst det är möjligt skall denna
utbildning ges under överinseende av en läkare som har ingående kunskap om och
förståelse för de medicinska problem och förhållanden som hänför sig till
sjömansyrket, inklusive expertkunskap om medicinska åtgärder via radio eller
satellitkommunikation.

3.
De kurser som
avses i denna artikel skall grundas på innehållet i den senaste utgåvan av
"International Medical Guide for Ships", av "Medical First Aid
Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods", av "Document
for Guidance — An International Maritime Training Guide", som har utgivits
av Internationella sjöfartsorganisationen, av det medicinska avsnittet i
"International Code of Signals" samt av liknande nationella handledningar.

4.
Personer som
avses i punkt 2 i denna artikel och sådana sjömän i övrigt som den behöriga
myndigheten bestämmer skall genomgå fortbildningskurser, med omkring fem års
mellanrum, för att göra det möjligt för dem att vidmakthålla och utöka sina
kunskaper och färdigheter och att hålla sig å jour med utvecklingen.

5.
Alla sjömän
skall under sin utbildning i sjömansyrket erhålla instruktion om de omedelbara
åtgärder som skall vidtas i händelse av en olycka eller annan nödsituation av
medicinsk natur ombord.

6.
Utöver den
eller de personer som har till uppgift att sköta sjukvård ombord, skall en
eller flera särskilt utsedda besättningsmedlemmar erhålla grundläggande
utbildning i sjukvård för att de skall bli i stånd att omedelbart vidta
effektiva åtgärder i händelse av olyckor eller sjukdomar som kan inträffa
ombord på fartyg.

Artikd 10

Alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig,
skall, när det är praktiskt möjligt, ge all möjlig medicinsk assistans åt andra
fartyg som begär det.

ArUkd 11

1. Pä varje fartyg med en bruttodräktighet om minst 500,
som medför minst 15 sjömän och sysselsätts i en resa av mer än tre dygns
varaktighet, skall ett särskilt sjukföriäggningsutrymme tillhandahållas. Den
behöriga myndigheten får göra undantag från detta krav i fråga om fartyg
sysselsatta i kusttrafik.

51

2. På varje fartyg med en bruttodräktighet om mellan 200
och 500 samt på Prop. 1988/89: 122

bogserfartyg skall denna artikel tillämpas där det är rimligt och genomför-
Bilaea 6

bart.

3.
Denna artikel
är ej tillämplig på fartyg som huvudsakligen framdrivs med segel.

4.
Sjukförläggningsutrymmet
skall vara lämpligt beläget, så att det kan nås lätt och de intagna kan få
bekvämt logi och vederbörlig tillsyn i alla väder.

5.
Sjukföriäggningsutrymmet
skall vara utformat på sådant sätt att konsultationer och meddelande av
medicinsk första hjälp underlättas.

6. Ingången, vårdplatserna, belysningen, ventilationen,
uppvärmningen

och vattenförsörjningen skall ha sådan utformning att de intagna patienter

nas bekvämlighet tillgodoses och deras behandling underlättas.

7.
Antalet
erforderliga vårdplatser skall föreskrivas av den behöriga myndigheten.

8.
Vattentoalettutrymme
skall tillhandahållas för att användas enbart av de i sjukförläggningsutrymmet
intagna patienterna, antingen som en del av detta utrymme eller i dess
omedelbara närhet.

9.
Sjukförläggningsutrymmet
skall inte användas för annat än sjukvårdsändamål.

Artikd 12

1. Ett standardiserat medicinskt rapportformulär för
sjömän skall antas av

den behöriga myndigheten som modell för att användas av skeppsläkare,

befälhavare eller personer med uppgift att sköta sjukvård ombord och av

sjukhus eller läkare i land.

2.
Formuläret
skall vara särskilt utformat för att underlätta utbyte av medicinsk och därmed
sammanhängande information angående enskilda sjöman mellan fartyg och land i
fall av sjukdom eller skada.

3.
Den information
som det medicinska rapportformuläret innehåller skall hållas konfidentiell och
skall inte användas för något annat ändamål än att underlätta behandlingen av
sjömän.

Artikd 13

1.
Medlemmar, för
vilka denna konvention är i kraft, skall samarbeta med varandra för att främja
hälsoskydd för sjömän och sjukvård av dessa ombord på fartyg.

2.
Sådant
samarbete kan omfatta följande:

a)
att utveckla
och samordna sjöräddningsinsatser och ordna med omedelbar sjukhjälp för och
hämtning till sjöss av allvarligt sjuka eller skadade ombord på ett fartyg
genom sådana medel som system för periodisk rapportering av fartygs
positioner, räddningscentraler och helikoptertjänst för nödsituationer, i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1979 års internationella
sjöräddningskonvention samt "Merchant Ship Search and Rescue Manual"
och "IMO Search and Rescue Manual", som utarbetats av Internationella
sjöfartsorganisationen;

b)
att på bästa
sätt utnyttja fiskefartyg, som medför läkare, och till sjöss stationerade
fartyg, som kan tillhandahålla sjukhus- och räddningsresurser;

c)
att
sammanställa och hålla å jour en internationell förteckning över läkare och
sjukvårdsresurser tillgängliga runtom i världen för att ge sjukvård åt sjömän i
nödsituationer;

d) att landsätta sjömän i hamn för akutbehandling;

e) att sända hem sjömän som tagits in på sjukhus
utomlands, sä snart det

kan ske, i enlighet med den medicinska rådgivningen från de läkare som har

ansvaret för fallet och med beaktande av sjömannens önskemål och behov;

O att ordna med personlig hjälp åt sjömän under
hemtransporten, i enlighet med den medicinska rådgivningen från de läkare som
har ansvaret för fallet och med beaktande av sjömannens önskemål och behov;

g) att eftersträva att upprätta hälsocentraler för sjömän
för att

52

1)
bedriva
forskning om hälsostatus, läkarbehandling och förebyggande Prop. 1988/89:
122 hälsovård i fråga om sjömän; Bilaea 6

2)
utbilda
sjukvårds- och friskvårdspersonal i ämnet sjöfartsmedicin;

h) att insamla och utvärdera statistik angående
arbetsolyckor, arbetssjukdomar och dödsfall bland sjömän och att integrera och
harmonisera den med befintliga nationella system för statistik om
arbetsolyckor, arbetssjukdomar och dödsfall, som avser andra kategorier av
arbetstagare;

i) att anordna såväl internationellt utbyte av teknisk
information, utbildningsmaterial och utbildningspersonal som internationella
utbildningskurser, seminarier och arbetsgrupper;

j) att ge alla sjömän särskild vårdande och förebyggande
hälsoservice och medicinsk service i iiamn eller att göra allmän hälsoservice,
medicinsk service och rehabiliteringsservice tillgänglig för dem;

k) att ombesörja hemsändning av liket eller askan efter
avlidna sjömän så snart som möjligt, i enlighet med de närmaste anhörigas
önskemål.

3. Internationellt samarbete på området hälsoskydd och
sjukvård för sjömän skall grundas på bilaterala eller multilaterala
överenskommelser eller överläggningar mellan medlemmarna.

Artikel 14

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall
sändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikd 15

1.
Denna
konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos
generaldirektören.

2.
Den träder i
kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har
registrerats hos generaldirektören.

3.
Därefter träder
denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess
ratifikation har registrerats.

ArUkd 16

1.
En medlem som
har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio år förflutit från
den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds
till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan
uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har
registrerats.

2.
Varje medlem,
som har ratificerat denna konvention och som inte, inom det år som följer på
utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperioden, utnyttjar sin rätt
till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under ytterligare en
tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna villkoren,
säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkd 17

1.
Internationella
arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla medlemmar av
Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens
medlemmar.

2.
När generaldirektören
underrättar organisationens medlemmar om registreringen av den andra
ratifikationen i ordningen som han har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas
uppmärksamhet på den dag, dä konventionen träder i kraft.

53

Artikd 18 Prop. 1988/89:122

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för
registrering enligt Bilaga 6 artikel 102 i Förenta nationernas stadga,
lämna Förenta nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om
samtliga ratifikationer och uppsägningar som har registrerats hos honom enligt
bestämmelserna i föregående artiklar.

.Artikel 19

Vid de tidpunktec då Internationella arbetsbyråns styrelse
finner det nödvändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna konferensen
om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns anledning att föra
upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis, på konferensens
dagordning.

ArUkd 20

1. Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna
konvention

helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,

skall

a) en medlems ratifikation av den nya konventionen,
utan hinder av

bestämmelserna i artikel 16 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av

denna konvention, om och när den nya konventionen har trätt i kraft;

b) från den dag, då den nya konventionen träder i kraft,
denna konvention

upphöra att vara öppen för ratifikation av medlemmarna.

2. Denna konvention skall likväl förbli gällande till
form och innehåll för

de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya

konventionen.

Artikd 21

De engelska och franska versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

54

Convention 165 Prop. 1988/89: 122

' Bilaga 7

CONVENTION CONCERNING SOCIAL SECURITY FOR SEAFARERS

(REVISED)

The General Conference of the Intemational Labour
Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the
International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24
September 1987, and Having decided upon the adoption of certain proposals with
regard to the social security protection for seafarers including those serving
in ships flying flags other than those of their own country, which is the third
item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals
shall take the form of an intemational Convention revising the Sickness
Insurance (Sea) Convention, 1936, and the Social Security (Seafarers)
Convention, 1946, adopts this ninth day of October of the year one thousand
nine hundred and eighty-seven the following Convention, which may be cited as
the Social Security (Seafarers) Convention (Revised), 1987.

Part I. General provisions

Artide 1

In this Convention-

(a) the term "Member" means any Member of the
Intemational Labour Organis

ation that is bound by the Convention;

(b) the term " legislation "
indudes any social security rules as well as laws and regulations;

(c) the term "seafarers"
means persons employed in any capacity on board a seagoing ship which is
engaged in the transport of cargo or passengers for the purpose of trade, is
utilised for any other commercial purpose or is a seagoing tug, with the
exception of persons employed on -

(i) small vessels including those primarily propelled by
sail, whether or not they are fitted with auxiliary engines;

(ii) vessels such as oil rigs and drilling platforms when
not engaged in

navigation; the dedsion as to which vessels and
installations are covered by clauses (i) and (ii) being taken by the competent
authority of each Member in consultation with the most representative
organisations of shipowners and seafarers;

(d) the term " dependant" has the meaning
assigned to it by national legislation;

(e) the term "survivors" means persons defined
or recognised as such by the

legislation under which the benefits are awarded; where persons are defined or

recognised as survivors under the relevant legislation only on the condition

that they were living with the deceased, this condition shall be deemed to be

satisfied in respect of persons who obtained their main support from the

deceased;

(f) the term "competent Member" means the
Member under whose legislation

the person concerned can claim benefit;

(g) the term " residence " and "
resident" refer to ordinary residence;

(h) the term "temporarily resident" refers to a temporary stay;

(i) the term " repatriation " means
transportation to a place to which seafarers are entitled to be returaed under
laws and regulations or collective agreements applicable to them;

55

(j) the term "non-contributory"' applies to
benefits the award of which does not Prop. 1988/89: 122

depend on direct financial participation by the persons protected or by
their Bilaea 7

employer, or on a qualifying period of occupational activity; °

(k) the term "refugee"" has the meaning
assigned to il in Artide 1 of the Convention relating to the Status of
Refugees of 28 July 1951 and in paragraph 2 of Artide 1 of the Protocol
relating to the Status of Refugees of 31 January 1967:

(t) the term "stateless person" has the meaning
assigned to it in Artide 1 of the Convention relating to the Status of
Stateless Persons of 28 September 1954.

Artide 2

1.
The Convention
applies to all seafarers and, where applicable, their depen-dants and their
survivors.

2.
To the extent
it deems practicable, after consultation with the representative organisations
of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the
provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

Artide 3

Members are bound to comply with the provisions of Artide
9 or Artide 11 in respect of at least three of the following branches of social
security: (a) medical care: ib) sickness benefit;

(c) unemployment benefit;

(d) old-age benefit;

(e) employment injury benefit;

(f) family benefit;

(g) matemity benefit;

(h) invalidity benefit;

{i) survivors' benefit;

including at least one of the branches specified in
subparagraphs (c), (d), (e), (h) and (i).

Artide 4

Each Member shall specify at the time of its ratification
in respect of which of the branches mentioned in Artide 3 it accepts the
obligations of Artide 9 or Artide 11, and shall indicate separately in respect
of each of the branches specified whether it undertakes to apply the minimum
standards of Artide 9 or the superior standards of Artide 11 to that branch.

Artide 5

Each Member may subsequently notify the Director-General
of the Intemational Labour Office that it accepts, with effect from the date
of the notification, the obligations of this Convention in respect of one or
more of the branches mentioned in Artide 3 not already specified at the time of
its ratification, indicat-ing separately in respect of each of these branches
whether it undertakes to apply to that branch the minimum standards of Artide 9
or the superior standards of Artide 11.

Artide 6

A Member may by a notification to the Director-General of
the Intemational Labour Office, which shall take effect as from the date of the
notification, subsequently replace the application of the provisions of Artide
9 by that of the provisions of Artide 11 in respect of any branch accepted.

56

Part II. Protection provided Prop. 1988/89: 122

Bilaga 7

GE.NERAL
standards

Artide 7

The legislation of each Member shall provide for seafarers
to whom the legislation of that Member is applicable social security protection
not less favourable than that enjoyed by shoreworkers in respect of each of
the branches of social security mentioned in Artide 3 for which it has
legislation in force.

Artide 8

Arrangements for the maintenance of rights in course of
acquisition by a person who, having ceased to be subject to a Member's scheme
of compulsory social security for seafarers, becomes subject to an equivalent
scheme of that Member for shoreworkers, or vice versa, shall be made between
the schemes concerned.

MINIMUM STANDARDS

Artide 9

When a Member has undertaken to apply the provisions of
this Artide to any branch of social security, seafarers and, where applicable,
their dependants and survivors who are protected by the legislation of that
Member shall be entitled to social security benefits not less favourable in respect
of contingendes covered, conditions of award, level and duration than those
specified in the following provisions of the Social Security (Minimum
Standards) Convention, 1952, for the branch in question:

(a) for medical care in Artides 8, 10 (paragraphs
1, 2 and 3), 11 and 12 (paragraph

1);

(b) for sickness benefit in Artides 14, 16 (in
conjunction with Artide 65 or 66 or

67), 17 and 18 (paragraph 1);

fcj for unemployment benefit in Artides 20, 22 (in
conjunction with Artide 65 or 66 or 67), 23 and 24;

(d) for old-age benefit in Artides 26, 28 (in
conjunction with Artide 65 or 66 or

67), 29 and 30;

(e) for employment injury benefit in Artides 32, 34
(paragraphs 1, 2 and 4), 35, 36

(in conjunction with Artide 65 or 66) and 38;

(f) for family benefit in Artides 40, 42, 43, 44 (in
conjunction with Artide 66,

where applicable) and 45 ;

(g) for maternity benefit in Artides 47, 49 (paragraphs
1, 2 and 3), 50 (in conjunc

tion with Artide 65 or 66), 51 and 52;

(h) for
invalidity benefit in Artides 54, 56 (in conjunction with Artide 65 or 66 or

67), 57
and 58; (i) for survivors' benefit in Artides 60, 62 (in conjunction with
Artide 65 or 66 or

67), 63 and 64;

Artide 10

For the purpose of compliance with the provisions of
subparagraphs (a), (b), (c), (d), (g) (as regards medical care), (h) or (i) of
Artide 9, a Member may take account of protection effected by means of
insurance which is not made compulsory for seafarers by its legislation when
this insurance-

(a) is supervised by the public authorities or administered,
in accordance with

prescribed standards, by joint operation of shipowners and seafarers;

(b) covers a substantial proportion of the seafarers
whose earnings do not exceed

those of a skilled employee; and

57

(c) complies, in conjunction with other forms of
protection where appropriate, Prop. 1988/89: 122

with the relevant provisions of the Social Security (Minimum Standards)
Rilaon 7

Convention, 1952. oiidgd

Superior standards

Artide 11

When a Member has undertaken to apply the provisions of
this Artide to any branch of sodal security, seafarers and, where applicable,
their dependants and survivors who are protected by the legislation of that
Member shall be entitled to social security benefits not less favourable in
respect of contingendes covered, conditions of award, level and duration than
those spedfied-

(a) for medical care in Artides 7(a), 8, 9,13,15,16 and
17 of the Medical Care and

Sickness Benefits Convention, 1969;

(b) for sickness benefit in Artides
7(b), 18, 21 (in conjunction with Artide 22 or 23 or 24), 25 and 26 (paragraphs
1 and 3) of the Medical Care and Sickness Benefits Convention, 1969;

(c) for old-age benefit in Artides 15,
17 (in conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 18, 19 and 29 (paragraph 1) of
the Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(d) for employment injury benefit in Artides 6, 9
(paragraphs 2 and 3 (introductory

sentence)), 10,13 (in conjunction with Artide 19 or 20), 14 (in conjunction
with

Artide 19 or 20), 15 (paragraph 1), 16, 17, 18 (paragraphs 1 and 2) (in

conjunction with Artide 19 or 20) and 21 (paragraph 1) of the Employment

Injury Benefits Convention, 1964;

(e) for maternity benefit in Artides 3 and 4 of the
Matemity Protection Conven

tion (Revised), 1952;

(/) for invalidity benefit in Artides 8, 10 (in
conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 11, 12, 13 and 29 (paragraph 1) of the
Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(g) for survivors' benefit in Artides 21, 23 (in
conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 24, 25 and 29 (paragraph 1) of the
Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(h) for unemployment benefit and jamily benefit in any
future Convention laying down standards superior to those specified in
subparagraphs (c) and (f) of Artide 9 which the General Conference of the
Intemational Labour Organisation has, after its coming into force, recognised
as applicable for the purpose of this clause by means of a Protocol adopted in
the framework of a special maritime question induded in its agenda.

Artide 12

For the purpose of compliance with the provisions of
subparagraphs (a), (b), (c), (e) (as regards medical care), (f), (g) or (h)
(unemployment benefit) of Artide 11, a Member may take account of protection
effected by means of insurance which is not made compulsory for seafarers by
its legislation when this insurance -

(o) is supervised by the public authorities or
administered, in accordance with prescribed standards, by joint operation of
shipowners and seafarers;

(b) covers a substantial proportion of
seafarers whose earnings do not exceed those of a skilled employee; and

(c) complies, in conjunction with other
forms of protection, where appropriate, with the provisions of the Conventions
referred to in the above-mentioned clauses of Artide 11.

58

Part III. Shipowner s liabilit- Prop. 1988/89: 122

A , 1 Bilaga 7

Artide 13 °

The shipowner shall be required to provide to seafarers
whose condition requires medical care while they are on board or who are left
behind by reason of their condition in the territory of a State other than the
competent Member -

(a) proper and sufficient medical care until their
recovery or until their repatriation, whichever first occurs;

(bj board and lodging until they are able to obtain
suitable employment or are repatriated, whichever first occurs; and

(c) repatriation.

Artide 14

Seafarers who by reason of their condition are left behind
in the territory of a State other than the competent Member shall continue to
be entitled to their full wages (exclusive of bonuses) from the time when they
are left behind until they receive an offer of suitable employment, or until
they are repatriated, or until the expiry of a period of a length (which shall
not be less than 12 weeks) prescribed by the national laws or regulations of
that Member or by collective agreement, whichever event first occurs. The
shipowner shall cease to be liable for the payment of wages from the time such
seafarers are entitled to cash benefits under the legislation of the competent
Member

Artide 15

Seafarers who by reason of their condition are repatriated
or are landed in the territory of the competent Member shall continue to be
entitled to their full wages (exclusive of bonuses) from the time when they are
repatriated or landed until their recovery, or until the expiry of a period of
a length (which shall not be less than 12 weeks) prescribed by the national
laws or regulations of that Member or by collective agreement, whichever event
first occurs. Any period during which wages were paid by virtue of Artide 14
shall be deducted from such period. The shipowner shall cease to be liable for
the payment of wages from the time such seafarers are entitled to cash benefits
under the legislation of the competent Member.

Part IV. Protection of foreign or migrant
seafarers

Artide 16

The following rules shall apply to seafarers who are or
have been subject lo the legislation of one or more Members, as well as, where
applicable, to their dependants and their survivors, in respect of any branch
of sodal security specified in Artide 3 for which any such Member has
legislation applicable to seafarers in force.

Artide 17

With a view to avoiding conflicts of laws and the
undesirable consequences that might ensue for those concerned either through
lack of protection or as as a result of undue plurality of contributions or
other liabilities or of benefits, the legislation applicable in respect of
seafarers shall be determined by the Members concerned in accordance with the
following rules:

(a) seafarers shall be subject to the
legislation of one Member only;

(b) in principle this legislation shall
be

-
the legislation
of the Member whose flag the ship is flying, or

-
the legislation
of the Member in whose territory the seafarer is resident;

59

(c) notwithstanding the rules set forth in the preceding
subparagraphs. Members Prop. 1988/89: 122 concerned may determine. by
mutual agreement, other rules concerning the Bilaea 7 legislation
applicable to seafarers, in the interest of the persons concerned.

.Artide 18

Seafarers who are subject to the legislation of a Member
and are nationals of another Member. or are refugees or stateless persons
resident in the territory of a Member, shall enjoy under that legislation
equality of treatment with the nationals of the first Member, both as regards
coverage and as regards the right to benefits. They shall enjoy equality of
treatment without any condition of residence on the territory of the first
Member if its nationals are protected without any such condition. This
requirement shall also apply. where appropriate, as regards the right to
benefit of seafarers" dependants and survivors irrespective of their
nationality.

Artide 19

Notwithstanding the provisions of Artide 18, the award of
non-contributory benefits may be made conditional on the beneficiary having
resided in the territory of the competent Member or, in the case of survivors'
benefit, on the deceased having resided there for a period which may not be set
at more than-

(a) six monlhs immediately preceding the lodging of the daim,
for unemployment

benefit and maternity benefit;

(b) five consecutive years immediately
preceding the lodging of the claim, for invalidity benefit. or immediately
preceding the death, for survivors" benefit;

(c) ten years between the age of 18 and
the pensionable age, of which it may be required that five years shall
immediately precede the lodging of the claim, for old-age benefit.

Artide 20

The laws and regulations of each Member relating to
shipowners" liability provided for in Artides 13 to 15 shall ensure
equality of treatment to seafarers Irrespective of their place of residence.

Artide 21

Each Member shall endeavour to participate with every
other Member concerned in schemes for the maintenance of rights in course of
acquisition. as regards each branch of social security specified in Artide 3.
for which each of these Members has legislation in force. for the benefit of
persons who have been subject successively or alternately, in the capacity of
seafarers, to the legislation of the said Members.

Artide 22

The schemes for the maintenance of rights in course of
acquisition referred to in Artide 21 shall provide for the adding together, to
the extent necessary, of periods of insurance. employment or residence, as the
case may be, completed under the legislation of the Members concerned for the
purposes of acquisition, maintenance or recovery of rights and. as the case may
be, calculation of benefits.

Artide 23

The schemes for the maintenance of rights in course of
acquisition referred to in Artide 21 shall determine the formula for awarding
invalidity, old-age and survivors" benefits, as well as the apportionment,
where appropriate, of the costs involved.

Artide 24

Each Member shall guarantee the provision of invalidity,
old-age and survivors" cash benefits, pensions in respect of employment
injuries and death grants. to

60

which a right is acquired under its legislation, to
beneficiaries who are nationals of Prop.
1988/89: 122

a Member or refugees or stateless persons, irrespective of
their place of residence, Bilaea
7

subject to measures for this purpose being taken, where necessary, by agreement °

between the Members or with the States concerned.

Artide 25

Notwithstanding the provisions of Artide 24, in the case
of non-contributory benefits the Meipbers concerned shall determine by mutual
agreement the conditions under which the provision of these benefits shall be
guaranteed to beneficiaries resident outside the territory of the competent
Member.

Artide 26

A Member having accepted the obligations of the Equality
of Treatment (Social Security) Convention, 1962, for one or more of the
branches of social security referred to in Artide 24, but not those of the
Maintenance of Social Security Rights Convention, 1982, may, in respect of each
branch for which it has accepted the obligations of the first-mentioned
Convention, derogate from the provisions of Artide 24 and apply in its place
the provisions of Artide 5 of that Convention.

Artide 27

Members concerned shall endeavour to participate in
schemes for the maintenance of rights acquired under their legislation as
regards each of the following branches of social security for which each of
these Members has legislation applicable to seafarers in force: medical care,
sickness benefit, unemployment benefit, employment injury benefits other than
pensions and death grants, family benefit and maternity benefit. These schemes
shall guarantee such benefits to persons resident or temporarily resident in
the territory of one of these Members other than the competent Member, under
conditions and within limits to be determined by mutual agreement between the
Members concerned.

Artide 28 The provisions of this Part do not apply to
social and medical assistance.

Artide 29

Members may derogate from the provisions of Artides 16 to
25 and Artide 27 by making special arrangements in the framework of bilateral
or multilateral instruments conduded amongst two or more of them, on condition
that these do not affect the rights and obligations of other Members and
provide for the protection of foreign or migrant seafarers in matters of social
security under provisions which, in the aggregate, are at least as favourable
as those required under these Artides.

Part V. Legal and administrative safeguards

Artide 30

Every person concerned shall have a right of appeal in
case of refusal of the benefit or complaint as to its nature, level, amount or
quality.

Artide 31

Where a government department responsible to a legislature
is entrusted with the administration of medical care, every person concerned
shall have a right, in addition to the right of appeal provided for in Artide
30, to have a complaint concerning the refusal of medical care or the quality
of the care received investigat-ed by the appropriate authority.

61

Artide
32 Prop. 1988/89: 122

Each Member shall make provision for securing the rapid
and inexpensive Bilaga 7 settlement of disputes concerning the shipowner's
liabihty provided for in Artides 13 to 15.

Artide 33

Members shall accept general responsibility for the due
provision of the benefits provided in compliance with this Convention and shall
take all measures required for this purpose.

Artide 34

Members shall accept general responsibility for the proper
administration of the institutions and services concerned in the application of
this Convention.

Artide 35

Where the administration is not entmsted to an institution
regulated by the public authorities or to a government depanment responsible to
a legislature-

(a) representatives of the seafarers protected shall
participate in the management

under conditions prescribed by national legislation;

(b) national legislation shall also,
where appropriate, provide for the participation of representatives of the
shipowners;

(c) national legislation may also
provide for the participation of representatives of the public authorities.

Part VI. Final provisions

Artide 36

This Convention revises the Sickness Insurance (Sea)
Convention, 1936, and the Social Security (Seafarers) Conventions, 1946.

Artide 37

The formål ratifications of this Convention shall be
communicated to the Director-General of the International Labour Office for
registration.

Artide 38

1.
This Convention
shall be binding only upon those Members of the Intemational Labour
Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General
of the International Labour Office.

2.
It shall come
into force twelve months after the date on which the ratifications of two
Members have been registered with the Director-General of the Interational
Labour Office.

3.
Thereafter,
this Convention shall come into force for any Member twelve months after the
date on which its ratification has been registered.

Artide 39

Each Member which ratifies this Convention undertakes to
apply it to non-metropolitan territories for whose intemational relations it is
responsible in accordance with the provisions of the Constitution of the
International Labour Organisation.

Artide 40

1. A Member which has ratified this Convention may
denounce it after the expiration of ten years from the date on which the
Convention first comes into force, by an act communicated to the
Director-General of the International

62

Labour Office for registration. Such denunciation shall
not take effect until one Prop. 1988/89: 122

year after the date on which it is registered. Bilaea 7

2. Each Member which has ratified this Convention and
which does not, within the year following the expiration of the period of ten
years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denunciation
provided for in this Artide, will be bound for another period of ten years and,
thereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of
ten years under the terms provided for in this Artide.

Artide 41

1.
The
Director-General of the International Labour Office shall notify all Members of
the International Labour Organisation of the registration of all ratifications
and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.
When notifying
the Members of the Organisation of the registration of the second ratification
communicated to him, the Director-General of the International Labour Office
shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon
which the Convention will come into force.

Artide 42

The Director-General of the International Labour Office
shall communicate to the Secretary-General of the United Nations for
registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations
full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by
him in accordance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 43

At such times as it may consider necessary the Governing
Body of the International Labour Office shall present to the General Conference
a report on the working of this Convention and shall examine the desirability
of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in
whole or in part.

Artide 44

1. Should the Conference adopt a new Convention
revising this Convention in

whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides -

(a) the ratification by a Member of the
new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of
this Convention, notwithstanding the provisions of Artide 40 above, if and when
the new revising Convention shall have come into force;

(b) as from the date when the new
revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to
ratification by the Members.

2. This Convention shall in any case remain in force
in its actual form and

content for those Members which have ratified it but have not ratified the
revising

Convention.

Artide 45

The English and French versions of the text of this
Convention are equally authorilative.

63

(översättning) Prop. 1988/89:122 Bilaga 8

Konvention
165

Konvention om social trygghet för sjömän (reviderad)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har
sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt
sjuttiofjärde möte,

som har beslutat att anta vissa förslag om skyddet av den
sociala tryggheten för sjömän, inbegripet sådana sjömän som tjänstgör på fartyg
som för en annan flagg än deras eget lands, vilken fråga är den tredje punkten
på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en
internationell konvention som reviderar 1936 års konvention om sjukförsäkring
för sjömän och 1946 års konvention om social trygghet för sjömän,

antar denna den nionde dagen i oktober månad år
nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om
social trygghet för sjömän (reviderad):

Del I. Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1 denna konvention skall

a)
med termen
"medlem" förstås varje medlem av den Internationella
arbetsorganisationen som är bunden av konventionen;

b)
termen
"lagstiftning" innefatta alla bestämmelser om social trygghet,
ävensom lagar och föreskrifter;

c)
med termen
"sjömän" förstås personer som är anställda i någon befattning ombord
på ett sjögående fartyg, som transporterar last eller passagerare i handelssyfte,
används för andra kommersiella syften eller är en sjögående bogserbåt, med
undantag för personer som är anställda ombord på

1)
små fartyg,
inbegripet sådana som främst drivs med segel, vare sig de är utrustade med
hjälpmotor eller inte,

2)
sådana fartyg
som oljeriggar och borrplattformar, då de inte används för sjöfart,

varvid beslut om vilka fartyg och installationer som
omfattas av punkterna 1) och 2) skall fattas av den behöriga myndigheten hos
varje medlem i samråd med de mest representativa organisationerna för redare
och sjöfolk;

d) termen "anhörig" ha den innebörd som den
har enligt den nationella

lagstiftningen;

e) med termen "efterlevande" förstås personer
som definieras eller erkänns

som sådana i den lagstiftning enligt vilken förmånerna beviljas; i fall då

personer definieras eller erkänns som efterlevande enligt den aktuella lagstift

ningen endast under förutsättning att de levde tillsammans med den avlidne,

skall denna förutsättning anses vara uppfylld i fråga om personer som fick sitt

huvudsakliga uppehälle genom den avlidne;

O med termen "behörig medlem" förstås den medlem
enligt vars lagstiftning den ifrågavarande personen kan göra anspråk på en
förmån;

g) termerna "bosättning" och "bosatt"
avse den normala bosättningen;

h) termen "tillfällig bosättning" avse en
tillfällig vistelse;

i) med termen "hemresa" förstås transport till
en plats till vilken sjömän har rätt att återföras enligt lagar och
föreskrifter eller kollektivavtal som är tillämpliga på dem;

j) termen "icke-avgiftsberoende" avse förmåner
vilkas beviljande inte är beroende av direkt finansiellt deltagande av de
skyddade personerna eller deras arbetsgivare eller av en kvalificeringsperiod i
förvärvsverksamhet;

64

k) termen
"flykting" ha samma innebörd som enligt artikel 1 i kon ventio-
Prop. 1988/89: 122 nen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga
ställning och punkt 2 i Bilaga 8 artikel 1 i protokollet den 31 januari
1967 angående flyktingars rättsliga ställning;

1) termen "statslös person" ha samma innebörd
som enligt artikel 1 i konventionen den 28 september 1954 angående statslösa
personers rättsliga ställning.

Artikel 2

1. Konventionen är tillämplig på alla sjömän och, i
förekommande fall, på

deras anhöriga och deras efterlevande.

2. I den utsträckning den bedömer det vara praktiskt
möjligt skall behörig

myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre

sentativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på

yrkesfiske till havs.

Artikel 3

Medlemmarna skall efterkomma bestämmelserna i artikel 9
eller artikel 11 i fråga om åtminstone tre av följande grenar av social
trygghet:

a)
sjukvård;

b)
sjukpenning;

c)
förmån vid
arbetslöshet;

d) förmån vid ålderdom;

e) förmån vid arbetsskada;

O familjeförmån;

g) förmån vid barns födelse;

h) förmån vid invaliditet;

i) förmån till efterlevande; omfattande åtminstone en av
de grenar som anges i punkterna c), d), e), h) och i).

Artikel 4

Varje medlem skall vid tidpunkten för sin ratifikation
ange med avseende på vilka av de grenar som nämns i artikel 3 den godtar
skyldigheterna i artikel 9 eller artikel 11 och skall för var och en av de
angivna grenarna särskilt ange om den åtar sig att för den grenen tillämpa
reglerna i artikel 9 om minimistandard eller reglerna i artikel 11 om högre
standard.

Artikels

Varje medlem kan därefter underrätta Internationella
arbetsbyråns generaldirektör att den, med verkan från tidpunkten för
underrättelsen, godtar skyldigheterna enligt denna konvention med avseende på
en eller flera av de i artikel 3 nämnda grenarna som inte redan angivits vid
tidpunkten för ratifikationen, varvid för var och en av dessa grenar skall
särskilt anges om den åtar sig att för den grenen tillämpa reglerna i artikel 9
om minimistandard eller reglerna i artikel 11 om högre standard.

Artikel 6

En medlem kan genom underrättelse till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör, med verkan från tidpunkten för underrättelsen,
senare ersätta tillämpningen av bestämmelserna i artikel 9 med tillämpningen av
bestämmelserna i artikel 11 med avseende på vilken som helst av de grenar som
den har åtagit sig att tillämpa.

65

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 122

Del II. Försäkringsskydd Prop. 1988/89:122

ALLMÄNNA REGLER Bilaga 8

Artikd 7

Varje medlems lagstiftning skall tillhandahålla sjömän, på
vilka medlemmens lagstiftning är tillämplig, ett socialförsäkringsskydd som
inte är mindre fördelaktigt än det som arbetare till lands åtnjuter med
avseende på var och en av de i artikel 3 nämnda grenar av social trygghet för
vilken medlemmen har gällande lagstiftning.

ArUkd 8

Åtgärder för bibehållandet av de rättigheter som håller på
att förvärvas av en person som, sedan han har upphört att omfattas av en
medlems obligatoriska system för social trygghet för sjömän, skall omfattas av
ett likvärdigt system i den medlemsstaten för arbetstagare till lands, eller
vice versa, skall vidtas mellan de berörda systemen.

REGLER OM MINIMISTANDARD Artikd 9

När en medlem har åtagit sig att tillämpa bestämmelserna i
denna artikel på någon gren av social trygghet, skall sjömän och, i
förekommande fall, deras anhöriga och eflerievande som omfattas av den
medlemmens lagstiftning ha rätt till sociala trygghetsförmåner som inte är
mindre förmånliga med avseende på de förhållanden eller händelser som är
täckta, villkor för beviljande, nivå och varaktighet än de som anges i
följande bestämmelser i 1952 års konvention om minimistandard för social
trygghet i fråga om

a)
sjukvård i
artiklarna 8, 10 (punkterna 1, 2 och 3), 11 och 12 (punkt 1);

b)
sjukpenning i
artiklarna 14, 16 (tillsammans med artikel 65 eller 66 eller 67), 17 och 18
(punkt 1);

c)
förmån vid
arbetslöshet i artiklarna 20, 22 (tillsammans med artikel 65 eller 66 eller
67), 23 och 24;

d) förmån vid ålderdom i artiklarna 26, 28 (tillsammans
med artikel 65

dier 66 eller 67). 29 och 30;

e) förmån vid arbetsskada i artiklarna 32, 34 (punkterna
1, 2 och 4), 35, 36

(tillsammans med artikel 65 eller 66) och 38;

f) familjeförmån i artiklarna 40, 42, 43, 44
(tillsammans med artikel 66 i

förekommande fall) och 45;

g) förmån vid havandeskap och barnsbörd i artiklarna 47,
49 (punkterna 1,

2 och 3), 50 (tillsammans med artikel 65 eller 66), 51 och 52;

h) förmån vid invaliditet i artiklarna 54, 56 (tillsammans
med artikel 65 eller 66 eller 67), 57 och 58;

i) förmån till efterlevande i artiklarna 60, 62
(tillsammans med artikel 65 dier 66 dier 67), 63 och 64.

Artikd 10

För att uppfylla villkoren i punkterna a), b), c), d), g)
(beträifande sjukvård), h) eller i) i artikel 9 kan en medlem tillgodoräkna
sig skydd som lämnas genom försäkring som inte har gjorts obligatorisk för
sjömän genom dess lagstiftning, när denna försäkring

a)
kontrolleras av
offentliga myndigheter eller administreras i enlighet med föreskrivna normer
gemensamt av redare och sjömän;

b)
omfattar en
betydande del av de sjömän vilkas inkomster inte överstiger en utbildad
yrkesarbetares; och

c)
uppfyller, i
förekommande fall tillsammans med andra former av skydd, tillämpliga
bestämmelser i 1952 års konvention om minimistandard för social trygghet.

66

REGLER OM HÖGRE STANDARD Prop. 1988/89: 122

ArUkd 11 Bilaga 8

När en medlem har åtagit sig att tillämpa bestämmelserna i
denna artikel på någon gren av social trygghet, skall sjömän och, i
förekommande fall, deras anhöriga och efterlevande som omfattas av den
medlemmens lagstiftning ha rätt till sociala trygghetsförmåner som inte är
mindre förmånliga med avseende på förhållanden eller händelser som är täckta,
villkor för beviljande, nivå och varaktighet än de som anges i fråga om

a)
sjukvård i
artiklarna 7 (punkt a), 8, 9, 13, 15, 16 och 17 i 1969 års konvention om
läkarvård och kontanta sjukförmåner;

b)
sjukpenning i
artiklarna 7 (punkt b), 18, 21 (fillsammans med artikel 22 eller 23 eller 24),
25 och 26 (punkterna I och 3) i 1969 års konvention om läkarvård och kontanta
sjukförmåner;

c)
förmån vid
älderdom i artiklarna 15, 17 (tillsammans med artikel 26 eller 27 eller 28),
18, 19 och 29 (punkt I) i 1967 års
konvention om invaliditets-, ålders- och efterievandeförmåner;

d) förmån vid arbetsskada i artiklarna 6, 9 (punkterna 2
och 3 (inlednings

meningen)), 10, 13 (tillsammans med artikel 19 eller 20), 14 (tillsammans

med artikel 19 dier 20), 15 (punkt I), 16, 17, 18 (punkterna 1 och 2)

(tillsammans med artikel 19 eller 20) och 21 (punkt 1) i 1964 års konvention

om förmåner vid yrkesskada;

e) förmån vid havandeskap och barnsbörd i artiklarna 3
och 4 i 1952 års

konvention om skydd vid havandeskap och barnsbörd (reviderad);

O förmån vid invaliditet i artiklarna 8, 10 (tillsammans
med artikel 26 eller 27 eller 28), 11,12,13 och 29 (punkt I) i 1967 års konvention
om invaliditets-, ålders- och efterievandeförmåner;

g) förmån till efterlevande i artiklarna 21, 23
(tillsammans med artikel 26 eller 27 eller 28), 24, 25 och 29 (punkt I) i 1967 års konvention om invaliditets-,
ålders- och efterievandeförmåner;

h) förmån vid arbetslöshet och familjeförmåner i en
framtida konvention som innehåller regler om högre standard än som anges i
punkterna c) och O • artikel 9 och som Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens, efter det att den konventionen har trätt i kraft, har
förklarat vara tillämplig på förevarande punkt genom ett protokoll som har
antagits som en särskild sjöfartsfråga på konferensens dagordning.

Artikd 12

För att uppfylla kraven i punkterna a), b), c), e)
(beträflfande sjukvård), 0> g) eller h) (förmån vid arbetslöshet) i artikel
11 kan en medlem tillgodoräkna sig skydd som lämnas genom försäkring som inte
har gjorts obligatorisk för sjömän genom dess lagstiftning, när denna
försäkring

a)
kontrolleras av
offentliga myndigheter eller administreras i enlighet med föreskrivna normer
gemensamt av redare och sjömän;

b)
omfattar en
betydande del av de sjömän vilkas inkomster inte överstiger en utbildad
yrkesarbetares; och

c)
uppfyller,
i förekommande fall tillsammans med andra former av skydd, tillämpliga
bestämmelser i de konventioner som anges i ovannämnda punkter i artikel 1 1.

Del III. Redarens åligganden

Artikd 13

Redaren skall åläggas att se till att sjömän, vilkas
tillstånd kräver sjukvård medan de är ombord eller som till följd av sitt
hälsotillstånd har lämnats kvar inom en annan stats territorium än den behöriga
medlemmens, erhåller

a)
lämplig och
tillräcklig sjukvård tills de antingen tillfrisknar eller transporteras hem,
alltefter vilket som inträffar först;

b)
mat och husrum
tills de antingen kan erhålla lämplig anställning eller

transporteras
hem, alltefter vilket som inträffar först; och 67

c) hemtransport.

ArUkd 14 Prop. 1988/89:122

Sjömän, som till följd av sitt hälsotillstånd lämnas kvar
inom en annan Bilaga 8 stats territorium än den behöriga medlemmens, skall
fortsätta att ha rätt till full lön (särskilda tillägg ej medräknade) från den
tidpunkt då de lämnas kvar tills de erhåller ett erbjudande om en lämphg
anställning eller tills de transporteras hem eller till utgången av en period
(som inte skall vara kortare än tolv veckor) vars längd har fastställts i den
medlemmens nationella lagar eller föreskrifter'eller genom kollektivavtal,
alltefter vilket som inträffar först. Redarens skyldighet att betala ut lön
upphör då sjömannen blir berättigad till kontantförmåner enligt den behöriga
medlemmens lagstiftning.

Artikel 15

Sjömän, som till följd av sitt hälsotillstånd
transporteras hem eller landsätts i den behöriga medlemmens territorium, skall
fortsätta att ha rätt till full lön (särskilda tillägg ej medräknade) från den
tidpunkt då de transporteras hem eller landsätts tills de tillfrisknar eller
till utgången av en period (som inte skall vara kortare än tolv veckor) vars
längd har fastställts i den medlemmens nationella lagar eller föreskrifter
eller genom kollektivavtal, alltefter vilket som inträffar först. Varje period
under vilken lön har betalats ut med stöd av artikel 14 skall dras av från en
sådan period. Redarens skyldighet att betala ut lön upphör då sjömannen blir
berättigad till kontantförmåner enligt den behöriga medlemmens lagstiftning.

Del IV. Skydd for utländska eller migrerande sjömän

Artikel 16

Följande regler är tillämpliga på sjömän som är eller har
varit omfattade av en eller flera medlemmars lagstiftning, liksom i förekommande
fall på deras anhöriga och efterlevande, med avseende på var och en av de i
artikel 3 nämnda grenarna av social trygghet för vilken en sådan medlem har
gällande lagstiftning som är tillämplig på sjömän.

Artikd 17

För att undvika lagkonkurrens och ej önskvärda följder som
skulle kunna uppstå för dem det gäller antingen genom brist på skydd eller till
följd av otillbörligt sammanträffande av avgifter eller andra skyldigheter
eller av förmåner, skall den lagstiftning som är tillämplig på sjömän bestämmas
av de berörda medlemmarna enligt följande regler:

a)
sjömän skall
omfattas av endast en medlems lagstiftning;

b)
i princip skall
denna lagstiftning vara

—
den medlemmens
lagstiftning vars flagg fartyget för, eller

—
den medlemmens
lagstiftning inom vars territorium sjömannen är bosatt;

c) utan hinder av reglerna i punkt b) kan berörda
medlemmar genom

ömsesidig överenskommelse fastställa andra regler om den lagstiftning som

skall vara tillämplig på sjömän, om detta är i dessa personers intresse.

.Artikd 18

Sjömän, som omfattas av en medlems lagstiftning och är en
annan med

lems medborgare eller flyktingar eller statslösa personer som är bosatta inom

en medlems territorium, skall enligt den lagstiftningen åtnjuta likabehandling

med den förra medlemmens medborgare med avseende på både omfattning

en av och rätten till förmåner. De skall åtnjuta likabehandling utan villkor

avseende bosättning inom den förra medlemmens territorium, om dess med

borgare skyddas utan något sådant villkor. Detta krav skall ocksä, i tillämpli

ga delar, gälla i fråga om rätten till förmåner för sjömäns anhöriga och

efterlevande oavsett dessas medborgarskap. 5g

Artikd 19 Prop. 1988/89:122

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 18 får utgivandet
av icke-avgifts- Bilaga 8 beroende förmåner villkoras av att förmånstagaren
har varit bosatt inom den behöriga medlemmens territorium eller, i fråga om
förmån till efterlevande, att den avlidne har varit bosatt där under en period
som inte får bestämmas till mer än

a)
sex månader
omedelbart före ingivandet av ansökan i fråga om förmån vid arbetslöshet och
förmån vid barns födelse;

b)
fem år i följd
omedelbart före ingivandet av ansökan i fråga om förmån vid invaliditet eller
omedelbart före dödsfallet i fråga om förmån till efterlevande;

c)
tio år mellan 18
års ålder och pensionsåldern, varav fem år kan krävas ha omedelbart föregått
ingivandet av ansökan, i fråga om förmån vid ålderdom.

Artikel 20

Varje medlems lagar och föreskrifter om redarens
åligganden enligt artiklarna 13—15 skall säkerställa likabehandling av sjömän
oavsett dessas bosättningsort.

ArUkd 21

Varje medlem skall eftersträva att tillsammans med varje
annan berörd medlem delta i system som syftar till bibehållandet av
rättigheter, som håller på att förvärvas med avseende på var och en av de i
artikel 3 nämnda grenarna av social trygghet för vilken var och en av dessa
medlemmar har gällande lagstiftning, till förmån för personer som i följd eller
växelvis i egenskap av sjömän har omfattats av nämnda medlemmars lagstiftning.

Artikel 22

De i artikel 21 avsedda systemen för bibehållande av
rättigheter som håller på att förvärvas skall möjliggöra sammanläggning i
erforderlig omfattning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller
bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de berörda medlemmarnas
lagstiftning för att förvärva, bibehålla eller återfå rättigheter och, i
förekommande fall, för beräkningen av förmåner.

Artikd 23

I de i artikel 21 avsedda systemen för bibehållandet av
rättigheter som håller på att förvärvas skall fastställas sättet för utgivande
av förmåner vid invaliditet, vid ålderdom och till eflerievande liksom, i
förekommande fall, fördelningen av kostnaderna.

Artikel 24

Varje medlem skall garantera utgivandet av kontantförmåner
vid invaliditet, vid ålderdom och till efterlevande, av pensioner avseende
arbetsskador och av dödsfallsersättningar, vartill rätt har förvärvats enligt
dess lagstiftning, till förmånstagare som är en medlems medborgare eller
flyktingar eller statslösa personer, oavsett dessas bosättningsort, under
förutsättning att åtgärder i detta syfte har vidtagits, där så är nödvändigt,
efter överenskommelse mellan berörda medlemmar eller med berörda stater.

ArUkel 25

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 24 skall berörda
medlemmar i

fråga om icke-avgiftsberoende förmåner genom ömsesidig överenskommelse

fastställa de villkor under vilka utgivandet av dessa förmåner skall vara 69

garanterad
för förmånstagare som är bosatta utanför den behöriga medlem- Prop.
1988/89:122

mens territorium. Bilaea 8

Artikel 26

En medlem, som har godtagit förpliktelserna enligt 1962
års konvention om utlänningars likställande (social trygghet) beträffande en
eller flera av grenarna av social trygghet som anges i artikel 24, men inte
förpliktelserna enligt 1982 års konvention om bibehållande av
socialförsäkringsrättigheter, kan med avseende på var och en av de grenar
beträffande vilken den har godtagit förpliktelserna enligt den förstnämnda
konventionen underlåta att tillämpa bestämmelserna i artikel 24 och i stället
tillämpa artikel 5 i den konventionen.

ArUkd 27

Berörda medlemmar skall eftersträva att delta i system som
syftar till bibehållandet av rättigheter som har förvärvats enligt deras
lagstiftning med avseende på var och en av de följande grenarna av social
trygghet för vilka varje medlem har gällande lagstiftning som är tillämplig på
sjömän: sjukvård, sjukpenning, förmån vid arbetslöshet, andra förmåner vid
arbetsskada än pensioner och dödsfallsersättningar, familjeförmån och förmån
vid bams födelse. Dessa system skall garantera sådana förmåner till personer
som är bosatta eller tillfälligt bosatta inom någon annan medlems territorium
än den behöriga medlemmens, på villkor och inom gränser som fastställs genom
ömsesidig överenskommelse mellan de berörda medlemmarna.

Artikel 28

Bestämmelserna i denna del är inte tillämpliga på
socialtjänst eller medicinsk hjälp.

Artikd 29

Medlemmar kan underlåta att tillämpa bestämmelserna i
artiklarna 16 — 25 och artikel 27 genom att göra särskilda arrangemang inom
ramen för bilaterala eller multilaterala instrument som har upprättats mellan
två eller flera av dem, under förutsättning att dessa inte påverkar andra
medlemmars rättigheter och förpliktelser och tillhandahåller utländska och
migrerande sjömän skydd i ärenden om social trygghet enligt regler som
sammantaget är miilst lika fördelaktiga som de som föreskrivs i nämnda
artiklar.

Del V. Rättsliga och administrativa garantier

Artikd 30

Varje berörd person skall ha rätt att överklaga i händelse
av avslag på en ansökan om en förmån eller i händelse av missnöje beträffande
förmånens art. omfattning, belopp eller beskaffenhet.

Artikel 31

Då en regeringsmyndighet, som är ansvarig inför en
lagstiftande församling, har anförtrotts administrationen av sjukvård, skall
varje berörd person ha rätt, förutom att överklaga beslut enligt artikel 30,
att få klagomål över en vägran att tillhandahålla sjukvård eller över
kvaliteten på erhållen vård undersökta av den härför behöriga myndigheten.

Artikel 32

Varje medlem skall vidta åtgärder för att säkerställa att
tvister i fråga om

redarens åligganden enligt artiklarna 13—15 kan lösas snabbt och billigt. 70

Artikd 33 Prop. 1988/89:122

Medlemmarna skall åta sig ett generellt ansvar för det
rätta utgivandet av Bilaga 8 förmåner som utgår i enlighet med denna
konvention och skall vidta alla åtgärder som erfordras för detta ändamål.

Artikel 34

Medlemmarna skall åta sig ett generellt ansvar för den
riktiga administrationen av institutioner och organ som har hand om
tillämpningen av denna konvention.

Artikel 35

Då administrationen inte är anförtrodd åt en institution,
som regleras av offentliga myndigheter, eller åt en regeringsmyndighet, som är
ansvarig inför en lagstiftande församling.

a)
skall
representanter för berörda sjömän delta i förvaltningen på de villkor som
föreskrivs i den nationella lagstiftningen;

b)
skall nationell
lagstiftning, där så är lämpligt, också bereda representanter för redarna
möjlighet att delta;

c)
får den
nationella lagstiftningen också bereda representanter för de offentliga myndigheterna
möjlighet att delta.

Del VI. Slutbestämmelser

Artikel 36

Genom denna konvention revideras 1936 års konvention om
sjukförsäkring för sjömän och 1946 års konvention om social trygghet för
sjömän.

Artikd 37

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall
sändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

.Artikd 38

1.
Denna
konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Intemationella
arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos Internationella
arbetsbyråns generaldirektör.

2.
Den träder i
kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har
registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

3.
Därefter träder
denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess
ratifikation har registrerats.

Artikd 39

Varje medlem som ratificerar denna konvention åtar sig att
tillämpa den på territorier, som inte hör till moderlandet men för vilkas
internationella förhållanden den är ansvarig i enlighet med bestämmelserna i
Internationella arbetsorganisationens stadga.

Artikel 40

1.
En medlem som
har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio år förflutit från
den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds
till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan
uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har
registrerats.

2.
Varje medlem,
som har ratificerat denna konvention och som inte, inom

det år som följer på utgången av den i föregående punkt
nämnda tioårsperio- 71

den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna
artikel, är bunden under Prop. 1988/89: 122 ytteriigare en tioårsperiod och
kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna Bilaga 8 villkoren, säga upp
denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkel 41

1.
Internationella
arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla medlemmar av
Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer
och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens
medlemmar.

2.
När
Internationella arbetsbyråns generaldirektör underrättar organisationens
medlemmar om registeringen av den andra ratifikationen i ordningen som han har
tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då
konventionen träder i kraft.

Artikel 42

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta
nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar som har registrerats hos honom enligt
bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 43

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna
konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns
anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.

Artikel 44

1. Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna
konvention

helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,

skall

a)
en medlems
ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel
40 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den
nya konventionen har trätt i kraft;

b)
från den dag,
då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att våra öppen
för ratifikation av medlemmama.

2. Denna konvention skall likväl förbli gällande till
form och innehåll för

de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya

konventionen.

ArUkel 45

De engelska och franska versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

72

Convention 166 Prop. 1988/89: 122

Bilaga 9

CONVENTION CONCERNING THE REPATRIATION OF SEAFARERS

(REVISED)

The General Conference of the International Labour
Organisation,

Having been convened in Geneva by the Governing Body of
the International Labour Office and having met at its Seventy-fourth Session on
24 September 1987, and

Noting that since the adoption of the Repatriation of
Seamen Convention, 1926, and of the Repatriation (Ship Masters and Apprentices)
Recommendation, 1926, developments in the shipping industry have made it
necessary to revise the Convention to incorporate appropriate elements of the
Recommendation, and

Noting further that considerable progress has been made
through national legislation and practice in providing for the repatriation of
seafarers in various malters not covered by the Repatriation of Seamen
Convention, 1926, and

Considering that further action by means of a new
intemational instrument as regards certain additional aspects of the
repatriation of seafarers would accordingly be desirable taking into account
the widespread growth in employment of non-national seafarers in the shipping
industry, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with
regard to the Revision of the Repatriation of Seamen Convention, 1926 (No. 23),
and of the Repatriation (Ship Masters and Apprentices) Recommendation, 1926
(No. 27), which is the fifth item on the agenda of the session, and Having
determined that these proposals shall take the form of an intemational
Convention, adopts this ninth day of October of the year one thousand nine
hundred and eighty-seven the following Convention which may be cited as the
Repatriation of Seafarers Convention (Revised), 1987.

Part I. Scope and definitions

Artide 1

1.
This Convention
applies to every seagoing ship whether publicly or privately owned which is
registered in the territory of any Member for which the Convention is in force
and which is ordinarily engaged in commercial maritime navigation and to the
owners and seafarers of such ships.

2.
To the extent
it deems practicable, after consultation with the representative organisations
of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the
provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

3.
In the event of
doubt as to whether or not any ships are to be regarded as engaged in
commercial maritime navigation or commercial maritime fishing for the purpose
of this Convention, the question shall be determined by the competent authority
after consultation with the organisations of shipowners, seafarers and
fishermen concerned.

4.
For the purpose
of this Convention the term "seafarer" means any person who is
employed in any capacity on board a seagoing ship to which this Convention
applies.

73

6 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122

Part II. Entitlements Prop. 1988/89: 122

Bilaga 9

Artide 2

1. A seafarer shall be entitled to repatriation in the
following circumstances:

(a) if an engagement for a specific
period or for a specific voyage expires abroad;

(b) upon the expiry of the period of
notice given in accordance with the provisions of the artides of agreement or
the seafarer's contract of employment;

(c) in the event of illness or injury
or other medical condition which requires his or her repatriation when found
medically fil to travel;

(d) in the event of shipwreck;

(e) in the event of the shipowner not being able to
continue to fulfil his or her legal

or contractual obligations as an employer of the seafarer by reason of bank-

ruptcy, sale of ship, change of ship's registration or any other similar
reason;

(f) in the event of a ship being bound for a war zone,
as defined by national laws

or regulations or collective agreements, to which the seafarer does not consent

togo;

(g) in the event of termination or interruption of
employment in accordance with

an industrial award or collective agreement, or termination of employment for

any other similar reason.

2. National laws or regulations or collective
agreements shall prescribe the

maximum duration of service periods on board following which a seafarer is

entitled to repatriation; such periods shall be less than 12 months. In determining

the maximum periods, account shall be taken of factors affecting the seafarers'

working environment. Each Member shall seek, wherever possible, to reduce

these periods in the light of lechnological changes and developments and may be

guided by any recommendations made on the matter by the Joint Maritime

Commission.

Part III. Destination

Artide 3

1.
Each Member for
which this Convention is in force shall prescribe by national laws or
regulations the destinaiions to which seafarers may be repatriated.

2.
The
destinaiions so prescribed shall include the place at which the seafarer agreed
to enter into the engagement, the place stipulated by collective agreement, the
seafarer's country of residence or such other place as may be mutually agreed
at the time of engagement. The seafarer shall have the right to choose from
among the prescribed destinaiions the place to which he or she is to be
repatriated.

Part IV. Arrangements for
repatriation

Artide 4

1.
It shall be the
responsibility of the shipowner to arrange for repatriation by appropriate and
expeditious means. The normal mode of transport shall be by air

2.
The cost of
repatriation shall be bome by the shipowner

3.
Where
repatriation has laken place as a result of a seafarer being found, in
accordance with national laws or regulations or collective agreements. to be in
serious default of his or her employment obligations, nothing in this
Convention shall prejudice the right of recovery from the seafarer of
repatriation costs or part thereof in accordance with national laws or
regulations or collective agreements.

74

4. The cost lo be borne by the shipowner shall include: Prop. 1988/89: 122

(a) passage to the destination selected
for repatriation in accordance with Artide 3 Bilaea 9 above;

(b) accommodation and food from the
moment the seafarer leaves the ship until he or she reaches the repatriation
destination;

(c) pay and allowances from the moment
he or she leaves the ship until he or she reaches the repatriation destination,
if provided for by national laws or regulations or collective agreements;

(d) transportation of 30 kg of the seafarer's personal
luggage to the repatriation

destination;

(el medical treatment when necessary until the seafarer is
medically fil to travel to the repatriation destination.

5.
The shipowner
shall not require the seafarer to make an advance payment towards the cost of
repatriation at the beginning of his or her employment, nor shall the shipowner
recover the cost of repatriation from the seafarer's wages or other
entitlements except as provided for in paragraph 3 above.

6.
National laws
or regulations shaU not prejudice any right of the shipowner to recover the
cost of repatriation of seafarers not employed by the shipowner from their
employer.

Artide 5

If a shipowner fails to make arrangements for or to meei
the cost of repatriation of a seafarer who is entitled to be repatriated-

(a) the competent authority of the Member in whose
territory the ship is regis

tered shall arrange for and meet the cost of the repatriation of the seafarer

concerned; if it fails to do so, the State from which the seafarer is to be

repatriated or the State of which he or she is a national may arrange for his
or

her repatriation and recover the cost from the Member in whose territory the

ship is registered;

(b) costs incurred in repatriating the
seafarer shall be recoverable from the shipowner by the Member in whose
territory the ship is registered;

(c) the expenses of repatriation shall
in no case be a charge upon the seafarer, except as provided for in paragraph 3
of Artide 4 above.

Part V. Other arrangements

Artide 6

Seafarers who are to be repatriated shall be able to
obtain their passport and other identity documents for the purpose of
repatriation.

Artide 7

Time spent awaiting repatriation and repatriation travel
time shall not be deducted from paid leave accrued lo the seafarer.

Artide 8

A seafarer shall be deemed to have been duly repatriated
when he or she is landed at a destination prescribed pursuant to Artide 3
above, or when the seafarer does not claim his or her entitlement to
repatriation within a reasonable period of time to be defined by national laws
or regulations or collective agreements.

Artide 9

The provisions of this Convention in so far as they are
not otherwise made effective by means of collective agreements or in such other
manner as may be appropriate under national conditions shall be given effect by
national laws or regulations.

75

Artide
10 Prop. 1988/89:122

Each Member shall facilitate the repatriation of seafarers
serving on ships Bilaga 9 which call at its ports or pass through its
territorial or intemal waters, as well as their replacement on board.

Artide 11

The competent authority of each Member shall ensure by
means of adequate supervision that the owners of ships registered in its territory
comply with the provisions of the Convention, and shall provide relevant
information to the Intemational Labour Office.

Artide 12

The text of this Convention shall be available in an
appropriate language to the crew members of every ship which is registered in
the territory of any Member for which it is in force.

Part VI. Final provisions

Artide 13 This Convention revises the Repatriation of
Seamen Convention, 1926.

Artide 14

The formål ratifications of this Convention shall be
communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for
registration.

Artide 15

1.
This Convention
shall be binding only upon those Members of the Intemational Labour
Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General
of the Intemational Labour Office.

2.
It shall come
into force twelve months after the date on which the ratifications of two
Members have been registered with the Director-General of the Intemational
Labour Office.

3.
Thereafter,
this Convention shall come into force for any Member twelve months after the
date on which its ratification has been registered.

Artide 16

1.
A Member which
has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years
from the date on which the Convention first comes into force, by an act
communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for
registration. Such denundatlon shall not take effect until one year after the
date on which it is registered.

2.
Each Member
which has ratified this Convention and which does not, within the year following
the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph,
exercise the right of denundatlon provided for in this Artide, will be bound
for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at
the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this
Artide.

Artide 17

1.
The Director-General
of the Intemational Labour Office shall notify all Members of the Intemational Latwur
Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated
to him by the Members of the Organisation.

2.
When notifying the
Members of the Organisation of the registration of the second ratification communicated
to him, the Director-General of the Intemational Labour Office shall draw the attention
of the Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come
into force.

76

Artide 18 Prop. 1988/89:122

The Director-General of the Intemational Labour Office shall
communicate to Bilaga 9 the Secretary-General of the United Nations for registration
in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars
of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with
the provisions of the preceding Artides.

Artide 19

At such times as it may consider necessary the Governing
Body of the International Labour Office shall present to the General Conference
a report on the working of this Convention and shall examine the desirability
of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole
or in part.

Artide 20

1. Should the Conference adopt a new Convention revising
this Convention in

whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides-

(a) the ratification by a Member of the new revising Convention
shall ipso jure

involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the

provisions of Artide 16 above, if and when the new revising Convention shaU

have come into force;

(b) as from the date when the new revising Convention comes
into force this

Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

2. This Convention shall in any case remain in force
in its actual form and

content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising

Convention.

Artide 21

The English and French versions of the text of this Convention
are equally authorilative.

77

(översättning)
Prop. 1988/89:122 Bilaga 10 Konvention 166

Konvention om sjömäns hemresa (reviderad)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har
sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt
sjuttiofjärde möte,

som konstaterar att, sedan 1926 års konvention om
hemsändning av sjömän och 1926 års rekommendation om hemsändning av
befälhavare och lärlingar antogs, utvecklingen inom sjöfartsnäringen har gjort
det nödvändigt att revidera konventionen för att däri uppta lämpliga delar av
rekommendationen,

som vidare konstaterar att avsevärda framsteg har gjorts
genom nationell lagstiftning och praxis i fråga om sjömäns hemresa i olika
avseenden som ej omfattas av 1926 års konvention om hemsändning av sjömän,

som anser att ytteriigare åtgärder, genom ett nytt
internationellt instrument, därför är önskvärda när det gäller vissa
tillkommande aspekter i fråga om sjömäns hemresa och som beaktar den allmänt
ökande sysselsättningen av utländska sjömän inom sjöfartsnäringen,

som har beslutat att anta vissa förslag angående
revidering av 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän och 1926 års
rekommendation (nr 27) om hemsändning av befälhavare och lärlingar, vilken
fråga är den femte punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en
internationell konvention,

antar denna den nionde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju
följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om sjömäns hemresa
(reviderad):

Del I. Tillämpningsområde och definitioner

Artikel 1

1.
Denna
konvention är tillämplig på varje sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller
privat ägo, som är registrerat inom ett territorium som tillhör en medlem för
vilken konventionen är i kraft och som normalt är.sysselsatt i handelssjöfart
samt på redare för och sjömän på sådana fartyg.

2.
1 den
utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet,
efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas representantiva
organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till
havs.

3.
Om det vid
tillämpning av denna konvention råder tvekan om huruvida fartyg skall anses
vara sysselsatta i handelssjöfart eller i yrkesfiske till havs, skall frågan
avgöras av behörig myndighet efter samråd med vederbörande redare-, sjöfolks-
och yrkesfiskarorganisationer.

4.
I denna
konvention avses med "sjöman" varje person som är anställd i någon
befattning ombord på ett sjögående fartyg, på vilket denna konvention är
tillämplig.

Del II. Rättigheter

Artikel 2

I. En sjöman skall ha rätt till hemresa i följande faU: a) om anställning
för bestämd tid eller för bestämd resa upphör utomlands;

- b) vid utgången av den varseltid som gäller enligt
kollektivavtal eller sjömannens anställningsavtal;

c) i händelse av sjukdom, skada eller annat hälsotillstånd
som kräver att sjömannen skickas hem, när han eller hon från medicinsk synpunkt
anses vara tillräckligt frisk att resa;

d) i
händelse av skeppsbrott; Prop. 1988/89: 122

e) i händelse av att redaren inte kan fortsätta att
uppfylla sina förpliktelser Bilaga 10

enligt lag eller avtal som sjömannens arbetsgivare, på grund av konkurs,

försäljning av fartyget, ändrad registrering av fartyget eller någon annan

liknande orsak;

O i händelse av att fartyget destineras till en krigszon
enligt definitionen i nationella lagar eller föreskrifter eller i
kollektivavtal, dit sjömannen inte samtycker till att resa;

g) i händelse av att anställningen upphör eller avbryts i
enlighet med ett avgörande i en arbetstvist eller ett kollektivavtal eller att
anställningen upphör av någon annan liknande orsak.

2. Nationella lagar eller föreskrifter eller
kollektivavtal skall föreskriva längsta varaktighet för tjänstgöringsperioder
ombord efter vilka en sjöman har rätt till hemresa; dessa perioder skall vara
mindre än tolv månader. Vid fastställandet av längsta tjänstgöringsperioder
skall hänsyn tas till faktorer som påverkar sjömännens arbetsmiljö. Varje
medlem skall eftersträva att, där så är möjligt, förkorta dessa perioder mot
bakgrund av teknologisk förändring och utveckling och kan därvid hämta ledning
i rekommendationer i detta ämne från Joint Maritime Commission.

Del III. Destinationsorter

ArUkel 3

1.
Varje medlem,
för vilken denna konvention är i kraft, skall genom nationella lagar eller
föreskrifter bestämma till vilka destinationsorter sjömän får hemsändas.

2.
De sålunda
bestämda destinationsorterna skall inbegripa den ort där sjömannen samtyckte
till att ingå anställningsavtalet, en ort som bestäms genom kollektivavtal,
sjömannens bosättningsland eller sådan annan ort som kan ömsesidigt
överenskommas vid tiden för anställningsavtalet. Sjömannen skall ha rätt att
välja destinationsort för hemresan bland de bestämda destinationsorterna.

Del IV. Åtgärder för hemresa

Artikel 4

1. Det skall vara redarens ansvar att ordna hemresan på
ett lämpligt och

snabbt sätt. Flyg skall vara det normala transportsättet.

2.
Kostnaden för
hemresan skall bäras av redaren.

3.
När en hemresa
har ägt rum till följd av att en sjöman har befunnits, i enlighet med
nationella lagar eller föreskrifter eller kollektivavtal, på allvarligt sätt
ha försummat sina förpliktelser i anställningen, skall ingenting i denna
konvention påverka rätten att återkräva hemresekostnaderna eller del därav från
sjömannen i enlighet med nationella lagar, föreskrifter eller kollektivavtal.

4.
De kostnader
som skall bäras av redaren skall omfatta

a)
resa till den
destinationsort som har utvalts för hemresan enligt artikel 3 ovan;

b)
kost och logi
från den tidpunkt, då sjömannen lämnar fartyget till dess han eller hon når
destinationsorten för hemresan;

c)
lön och annan
ersättning från den tidpunkt, då sjömannen lämnar fartyget till dess han eller
hon når destinationsorten för hemresan, om detta föreskrivs i nationella lagar
eller föreskrifter eller i kollektivavtal;

d) transport av 30 kg av sjömannens personliga bagage till
destinationsor

ten för hemresan;

e) läkarvård, då så är nödvändigt, till dess sjömannen
med hänsyn till sin

hälsa är i stånd att resa till destinationsorten för hemresan.

5. Redaren får inte vid början av sjömannens anställning
kräva förskottsbe

talning för hemresekostnad och ej heller avräkna hemresekostnaden från

sjömannens
lön eller annan ersättning utom i fall som avses i punkt 3 ovan. 79

6. Nationella lagar eller föreskrifter skall inte påverka
redarens rätt att i Prop. 1988/89: 122 fråga om sjömän som inte är
anställda av redaren återkräva hemresekostna- Bilaga 10 den från dessas
arbetsgivare.

Artikd 5

Om en redare underlåter att ordna med eller erlägga
kostnaden för hemresa åt en sjöman som är berättigad till hemresa, skall

a)
behörig
myndighet hos den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat ordna
med och erlägga kostnaden för ifrågavarande sjömans hemresa; om den ej gör
detta, fär den stat från vilken sjömannen skall hemsändas eller den stat där
sjömannen är medborgare ombesörja hemresan och återkräva kostnaden från den
medlem inom vars territorium fartyget är registrerat;

b)
de kostnader
som uppkommit för sjömannens hemresa kunna återkrävas från redaren av den
medlem inom vars territorium fartyget är registrerat;

c)
utgifterna för
hemresan i intet fall belasta sjömannen, om annat inte följer av vad som
föreskrivs i artikel 4 punkt 3 ovan.

Del V. övriga åtgärder

A fl i kel 6

Sjömän som skall hemsändas skall ha möjlighet att erhålla
sina pass och andra identitetshandlingar som behövs för hemresan.

Artikd 7

Tid som tillbringas i avvaktan på hemresa och som åtgår
för hemresan skall inte dras av från den betalda ledighet som sjömannen har
tjänat in.

Artikd 8

En sjöman skall anses ha blivit vederbörligen hemtransporterad
när han eller hon har anlänt till en destinationsort som är föreskriven i
artikel 3 ovan eller när sjömannen inte gör anspråk på sin rätt till hemresa
inom en skälig tidsperiod, som skall anges i nationella lagar eller
föreskrifter eller kollektivavtal.

Artikd 9

Bestämmelserna i denna konvention skall ges verkan genom
nationella lagar eller föreskrifter, i den män de inte ges verkan genom
kollektivavtal eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till nationella
förhållanden.

Artikd 10

Varie medlem skall underlätta hemsändandet av sjömän,
vilka tjänstgör på fartyg som anlöper dess hamnar eller som passerar genom dess
territorialhav eller inre vatten, liksom tillsättandet av ersättare för dessa
ombord.

Artikd II

Behörig myndighet hos varje medlem skall genom fullgod
tillsyn säkerställa att redarna för fartyg som är registrerade inom medlemmens
territorium iakttar konventionens bestämmelser och skall tillhandahålla
Internationella arbetsbyrån relevant information.

Artikd 12

Texten till denna konvention skall finnas tillgänglig på
ett lämpligt språk

för besättningsmedlemmarna på varje fartyg som är registrerat inom ett

territorium som tillhör en medlem för vilken konventionen är i kraft. 80

Del VI. Slutbestämmelser Prop. 1988/89: 122

Artikd 13 Bilaga 10

Genom denna konvention revideras 1926 års konvention om
hemsändning av sjömän.

ArUkd 14

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall
sändas till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikd 15

1.
Denna
konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos Internationella
arbetsbyråns generaldirektör.

2.
Den träder i
kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har
registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

3.
Därefter träder
denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess
ratifikation har registrerats.

Artikd 16

1. En medlem som har ratificerat denna konvention kan
säga upp den

sedan tio år förflutit från den dag, då konventionen först träder i kraft,
genom

en skrivelse som sänds till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för

registrering. Sådan uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den

dag, dä den har registrerats.

2. Varje medlem, som har ratificerat denna konvention
och som inte, inom

det år som följer på utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperio

den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under

ytterligare en tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna

villkoren, säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkd 17

1.
Internationella
arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar
som generaldirektören har tagit emot från organisationens medlemmar.

2.
När
Internationella arbetsbyråns generaldirektör underrättar organisationens
medlemmar om registreringen av den andra ratifikationen i ordningen som han
har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, dä
konventionen träder i kraft.

.Artikd 18

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta
nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om samtliga
ratifikationer och uppsägningar som har registrerats hos honom enligt
bestämmelserna i föregående artiklar.

.Artikd 19

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns
styrelse finner det nödvändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna
konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns
anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis,
på konferensens dagordning.

81

Artikd 20 Prop. 1988/89:122

1. Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna
konvention Bilaga 10

helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,

skall

a)
en medlems
ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel
16 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den
nya konventionen har trätt i kraft;

b)
från den dag,
då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att-vara öppen
för ratifikation av medlemmarna.

2. Denna konvention skall likväl förbli gällande till
form och innehåll för

de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya

konventionen.

Artikd 21

De engelska och franska versionerna av denna
konventionstext har lika giltighet.

82

Recommendation 174 Prop. 1988/89: 122

Bilaga 11 RECOMMENDATION CONCERNING THE REPATRIATION OF SEAFARERS

The General Conference of the Intemational Labour
Organisation, Having been convened in Geneva by the Governing Body of the Intemational
Labour Office and having met at its Seventy-fourth Session on 24 September
1987, and Having dedded upon the adoption of certain proposals with regard to the
revision of the Repatriation of Seamen Convention, 1926 (No. 23), and of the Repatriation
(Ship Masters and Apprentices) Recommendation, 1926 (No. 27), which is the fifth
item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall
take the form of an intemational Recommendation supplementing the Repatriation
of Seafarers Convention (Revised), 1987, adopts this ninth day of October of the
year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Recommendation which
may be cited as the Repatriation of Seafarers Recommendation, 1987:

Whenever a seafarer is entitled to be repatriated pursuant
to the provisions of the Repatriation of Seafarers Convention (Revised), 1987, but
both the shipowner and the Member in whose territory the ship is registered fail
to meet their obligations under the Convention to arrange for and meet the cost
of repatriation, the State from which the seafarer is to be repatriated or the
State of which he or she is a national should arrange for his or her repatriation,
and recover the cost from the Member in whose territory the ship is registered
in accordance with Artide 5 (a) of the Convention.

83

1

(Översättning)
Prop. 1988/89:122 Bilaga 12

Rekommendation 174

Rekommendation
om sjömäns hemresa

Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens,

som
av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och
där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som
har beslutat att anta vissa förslag angående revidering av 1926 års konvention
(nr 23) om hemsändning av sjömän och 1926 års rekommendation (nr 27) om
hemsändning av befälhavare och lärlingar, vilken fråga är den femte punkten på
mötets dagordning, och

som
har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell
rekommendation, som kompletterar 1987 års konvention om sjömäns hemresa
(reviderad),

antar
denna den nionde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju följande
rekommendation, som kan kallas 1987 års rekommendation om sjömäns hemresa:

Närhelst
en sjöman är berättigad till hemresa enligt bestämmelsema i 1987 års konvention
om sjömäns hemresa (reviderad), men både redaren och den medlem inom vars
territorium fartyget är registrerat underlåter att uppfylla sina förpliktelser
enligt konventionen att ordna med och erlägga kostnaden för hemresan, bör den
stat från vilken sjömannen skall hemsändas eller den stat där sjömannen är
medborgare i enlighet med artikel 5 punkt a) i konventionen ombesörja hemresan
och återkräva kostnaden från den medlem inom vars territorium fartyget är
registrerat.

Innehåll Prop. 1988/89:122

Propositionen
................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 6 april 1989 ... 2

1
Inledning......................................................... 2

2
Konventionerna nr 163 och 164
och rekommendationen nr 173 3

2.1............................................................ Konventionen
(nr 163) och rekommendationen (nr 173) om

sjömäns välfärd till sjöss och i hamn .............. 3

2.1.1
Bakgrund..............................................
3

2.1.2
Konventionens och
rekommendationens huvudsakliga innehåll 4

2.2............................................................ Konventionen
(nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjö

män ....................................................... 5

2.2.1
Bakgrund.............................................. ... 5

2.2.2
Konventionens huvudsakliga
innehåll.......... ... 7

2.3
Vissa gemensamma bestämmelser i
konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och konventionen
(nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän ................................................................. 8

2.4
Överväganden ............................................ ... 9

2.4.1 Konventionen
(nr 163) och rekommendationen (nr 173)

om
sjömäns välfärd till sjöss och i hamn...... .... 9

2.4.2................................................... Konventionen
(nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för

sjömän................................................. .. 10

3 Övriga instrument ........................................... .. 14

3.1 Konventionen
(nr 165) om social trygghet för sjömän 14

3.1.1
Bakgrund..............................................
14

3.1.2
Konventionens huvudsakliga
innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning 15

3.2............................................................. Konventionen
(nr 166) och rekommendationen (nr 174) om

sjömäns hemresa.......................................... 19

3.2.1
Bakgrund.............................................. .. 19

3.2.2
Konventionens huvudsakliga
innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning .......................................................... .. 20

3.2.3
Rekommendationens huvudsakliga innehåU
.. 23

3.3 Överväganden
............................................ 23

4
Hemställan .................................................... 24

5
Beslut .......................................................... .. 24

Bilagor

Bilaga
1 Convention 163, Convention concerning Seafarers' Wel

fare at Sea and in Port............................. 25

Bilaga
2 Konvention 163, Konvention om sjömäns välfärd till

sjöss
och i hamn (översättning) ............... 28

Bilaga
3 Recommendation 173, Recommendation concerning Sea

farers' "Welfare at Sea and in Port ........... 31

Bilaga 4
Rekommendation 173, Rekommendation om sjömäns

välfärd
till sjöss och i hamn (översättning).... 36

Bilaga
5 Convention 164, Convention concerning Health Protec

tion and Medical Care for Seafarers............. 41

Bilaga
6 Konvention 164, Konvention om hälsoskydd och sjuk

vård för sjömän (översättning) ................ 48

Bilaga 7 Convention
165, Convention concerning Social Security

for
Seafarers (revised) ............................. 55

85

Bilagas Konvention 165,
Konvention om social trygghet för sjö- Prop. 1988/89: 122

män
(reviderad) (översättning) ................ 64

Bilaga 9 Convention
166, Convention concerning the Repatriation

of
Seafarers (revised)............................... 73

Bilaga
10 Konvention 166, Konvention om sjömäns hemresa (revi

derad) (översättning)............................... 78

Bilagall Recommendation
174, Recommendation concerning the

Repatriation
of Seafarers........................... 83

Bilaga 12
Rekommendation 174, Rekommendation om sjömäns

hemresa
(översättning) .......................... 84

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 86