Prop. 1988/89:123

Regeringens proposition 1988/89:123

med förslag om karantänslag, m. m.

Prop.

1988/89:123

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 21 mars 1989.

På
regeringens vägnar Bettgi Göransson

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att bestämmelsema om karantänsverksamheten skall ges
lagform och anpassas till den nya smittskyddslagen (1988:1472). De centrala
bestämmelserna i karantänsförordningen (1975:1019) förs över till den nya
karantänslagen. Liksom hittills anpassas karantänsbestämmelserna till
överenskommelsen om det sanitära samarbetet mellan länderna inom WHO,
International Health Regulations (IHR), och till gällande överenskommelser på
området med de nordiska länderna.

I
propositionen läggs vidare fram förslag till de lagändringar som föranleds av
den nya smittskyddslagen.

Karantänslagen
och lagändringarna föreslås träda i kraft samtidigt som den nya smittskyddslagen,
dvs. den 1 juli 1989.

Förslaget
till karantänslag och förslaget till ändring i smittskyddslagen (1988:1472)
har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar:
lagrådsremissen (s. 18), lagrådets yttrande (s. 48) och föredragande
statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s.50).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för nämnda lagförslag måste därför läsa alla
tre delarna.

I Riksda.gen 1988/89. 1 .saml Nr 123

Propositionens lagförslag Prop. 1988/89:123

1 Förslag till

Karantänslag

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
I denna lag ges som komplettering av smittskyddslagen (1988:1472)

vissa bestämmelser till skydd mot att karantänssjukdomar förs in i landet

eller sprids till utlandet genom land-, luft- eller sjötrafik.

Regeringen
får meddela bestämmelser, som avviker från denna lag, om det behövs med hänsyn till
överenskommelse med Danmark, Finland eller Norge.

2 §
Med karantänssjukdom avses i denna lag gula febern, kolera och

pest.

.4nsvarsfördelning
och organisatoriska bestämmelser

3 §
Miljö-och hälsoskyddsnämnden svarar för att sanitära åtgärder vid

tas beträffande laster, bagage och annat gods, transportmedel och djur. För

andra smittskyddsåtgärder enligt denna lag svarar smittskyddsläkaren.

Om
den som berörs av en smittskyddsåtgärd motsätter sig åtgärden, får den vidtas
endast om den har stöd i smittskyddslagen (1988:1472) eller någon annan lag.

4
§ Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall efter samråd med de berörda landstingskommunerna
och kommunerna föreskriva att vissa hamnar och flygplatser skall vara
karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.

5
§ Landstingskommunen och
kommunen skall svara för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har
tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av
trafiken så att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till
utlandet.

6
§ Smittskyddsläkaren skall
samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser.

Smittskyddsläkaren,
eller den läkare som han överlåter uppgiften åt, skall vid behov utföra
läkarundersökning och vaccination samt utfärda ett skriftligt intyg om åtgärden,
om den som berörs av åtgärden begär det.

Smittskyddsläkaren
skall biträda miljö- och hälsoskyddsnämnden i dess uppgifter enligt denna lag.

7 §
Om ett område utom eller inom landet är att betrakta som smittat av

en karantänssjukdom enligt de intemationella hälsovårdsbestämmelserna

och det finns risk för att sjukdomen förs in i landet eller härifrån sprids till

utlandet, skall socialstyrelsen förklara området smittat av sjukdomen.

Området skall anses som smittat till dess socialstyrelsen förklarar området

fritt från smitta.

Allmänna
bestämmelser om sanitära åtgärder Prop. 1988/89:123

8 §
Sanitära åtgärder som avses i denna lag skall utföras utan dröjsmål

och på ett sådant sätt att de inte vållar onödigt obehag, fara för någons

hälsa, skada på transportmedel eller brandfara.

När
sanitära åtgärder utförs beträffande last, bagage och annat gods skall de
försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på godset.

Om
miljö- och hälsoskyddsnämnden har vidtagit en sanitär åtgärd skall nämnden
utfärda ett skriftligt intyg om åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär
det.

Åtgärder
vid ankomst

9 §
Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid an

komsten till hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna uppgift om

hälsotillståndet ombord till tullmyndigheten

1.
om befälhavaren har anledning
anta att smitta av en karantänssjukdom kan finnas ombord,

2.
om fartyget kommer från en hamn
i ett område som har förklarats smittat av en karantänssjukdom och ankomsten
sker inom inkubalionstiden för sjukdomen,

3.
om det ombord på fartyget finns
en person som har vistats inom ett smittförklarat område under sådan tid att inkubalionstiden
för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till svensk hamn.

När
tullmyndigheten har fått en sådan uppgift som avses i första stycket, skall den
omedelbart underrätta smittskyddsläkaren om innehållet.

10
§ Ett fartyg får inte av
smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn.

11
§ Om miljö- och
hälsoskyddsnämnden har föreskrivit en sanitär åtgärd beträffande ett fartyg
och befälhavaren på fartyget motsätter sig åtgärden, får åtgärden inte vidtas
om fartyget omedelbart fortsätter sin resa. Fartyget får dock inte anlöpa någon
annan hamn här i landet. Fartyget skall tillålas inta bränsle, vatten och
andra förnödenheter som det behöver, under förutsättning att det kan ske utan
risk för smittspridning.

12
§ Vad som sägs i 9- 11 §§ om
fartyg och hamnar skall gälla ocksä luftfartyg respektive flygplatser.

Om
ett luftfartyg vid ankomsten till landet landar på någon annan plats än en
karantänsflygplats och uppgift skall lämnas om hälsotillståndet ombord enligt 9
§, skall befälhavaren genast underrätta smittskyddsläkaren, miljö- och
hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet.

13 §
Post, tidningar och trycksaker som inte är bagage får inte underkas

tas sanitära åtgärder. En sådan åtgärd får dock vidtas beträffande postpa

ket som kommer från ett kolerasmittat område och som misstänks inne

hålla livsmedel. Om mottagaren motsätter sig åtgärden, skall paketet åter

sändas till avsändaren.

Åtgärder
vid avresa

14 §
Den som på grund av en karantänssjukdom har

1.
tagits in på sjukhus,

2.
meddelats en förhållningsregel
om isolering enligt smittskyddslagen

(1988:1472), dier 3

3.
tvångsisolerats enligt smittskyddslagen Prop.
1988/89:123

får
inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som behövs
för att hindra den smittade från att lämna landet.

1
andra fall än som avses i första stycket får den som för smitta av en karantänssjukdom
inte vägras att lämna landet. Han skall dock i god tid före avresan meddela den
smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet enligt smittskyddslagen
om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall
underrätta hälsovårdsmyndigheten på ankomstorten om avresan och andra
omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning.

Råttbekämpning

15
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden
i en kommun med hamn skall vidta de åtgärder som behövs för att utrota råttor i
hamnen och för att skydda hamnens anläggningar mot råttor.

16
§ När ett fartyg kommer till en
svensk hamn skall befälhavaren på fartyget visa upp ett skriftligt intyg för
tullmyndigheten om att utrotning av råttor har skett ombord eller att utrotning
inte har behövts (råtlsane-rlngsbevls). Om ett giltigt intyg inte visas upp
skall tullmyndigheten omedelbart underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Nämnden skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för
att utrota råttor ombord.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifterom
undantag från skyldigheten att visa upp råttsaneringsbevis.

Avgifter

17
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden får ta ut avgifter för smittrening, desinfektion,
utrotning av råttor och för undersökning som avses i 16§ första stycket.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om
avgifter enligt denna paragraf

Tillsyn

18
§ Socialstyrelsen har
tillsynen över karantänsverksamheten i landet. Socialstyrelsen skall fullgöra
de uppgifter som enligt de av världshälsoorganisationen antagna intemationella
hälsovårdsbestämmelserna skall utföras av den nationella
hälsovårdsförvaltningen.

19
§ Polis-, passkontroll-, tull-,
lots- och hamnpersonal, personal vid sjöfartsinspektionen och kustbevakningen
samt trafikpersonal vid internationella flygplatser skall, var och en inom
sitt verksamhetsområde, vara uppmärksam på efterlevnaden av denna lag och de
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Polis-
och passkontrollpersonal skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis vid
karantänsflygplatserna.

Ytterligare föreskrifter Prop. 1988/89:123

20
§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs
in i landet eller sprids till utlandet.

Straff

21
§ Till böter döms den som

1.
åsidosätter sin skyldighet att
lämna uppgift om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller
lämnar en oriktig sådan uppgift,

2.
åsidosätter sin skyldighet att
lämna underrättelse som avses i 12§ andra stycket.

Överklagande

22
§ Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.

Ett
beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

Härigenom
föreskrivs att 69 § smittskyddslagen (1988:1472) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse

69
§

Regeringen
får meddela ytteriiga- Regeringen får meddela ytterliga

re föreskrifter re föreskrifter om frågor inom

1. om
åtgärder jÖr att förhindra smittskyddet som inte gäller vacci-

ait smittsamma sjukdomar förs in i nation.

landet eller sprids
till utlandet,

2. om
andra frågor inom smitt

skyddet som inte gäller vaccina

tion.

Regeringen
får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning på
försvarsmakten, i den mån föreskrifterna inte gäller tvångsåtgärd mot enskild.

Regeringen
får överlåta åt myndighet att meddela föreskrifter som avses i denna paragraf

3 Förslag till Prop. 1988/89:123

Lag om ändring i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall
mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso-
och sjukvårdens område skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse

2§'
Under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej någon

a) behandla
sådana smittsamma a) behandla sådana smittsamma

sjukdomar som regeringen med sjukdomar som enligt smittskydds

stöd av 4§ smittskyddslagen lagen (1988:1472) utgör samhälls-

(1968:231) hänjört till allmänfarli- farliga
sjukdomar;

ga sjukdomar eller veneriska sjukdomar;

b)
behandla kräfta och andra
elakartade svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband
med havandeskap eller förlossning;

c)
undersöka eller behandla barn,
innan det fyllt åtta år;

d) utan
personlig undersökning av den som sökt honom lämna skriftliga

råd eller anvisningar för hans behandling; eller

e) utprova
eller tillhandahålla kontaktlinser.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lyddse 1982:179.

4 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse

18
§-Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när
åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2.
vid sådant förhör med vittne
eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende
enligt utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3.
vid beslut som avser endast
rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.
vid beslut om återkallelse
tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort eller om
vägran tills vidare att godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart
att ett sådant beslut bör meddelas,

5.
vid beslut enligt
luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikat,
elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant
beslut bör meddelas,

6.
vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av mål.

Om
det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt,
är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar
prövning av målet i sak.

Vad
som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål
om utdömande av vite,

2. mål
enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftspro

cessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och

avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om

handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan

granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift

enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål
om omedelbart omhän- 3. mål om omedelbart omhän

dertagande enligt 6§ lagen dertagande enligt 6§ lagen

(1980:621) med särskilda bestäm- (1980:621) med särskilda bestäm

melser om vård av unga och I3§ melser om vård av unga och 13§

lagen (1988:870) om vård av miss- lagen (1988:870) om vård av miss

brukare i vissa fall, brukare i vissa fall samt mål om

tilljälUgt omhändertagande enligt 37§ smittskyddslagen (1988:1472),

4.
mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,

5.
mål om uppdelning av
taxeringsvärde enligt 20 kap. I5§ fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

6.
mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 5000 kr.,

' Lagenomtryckt 1981:1323.

-Senaste lyddse 1988:1481. 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:123

7.
mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening,

8.
mål om rättshjälp genom offentligt
biträde i ett ärende hos en annan myndighet,

9.
mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske
eller att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,

10.
mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett certifikat,
elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas,

11.
mål i vilket saken är uppenbar.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

5 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lagom ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

41 f Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål
eller ärende

1.
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8, 9
eller 10§ eller utskrivning enligt 16 eller 19§ lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2.
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorgerom vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3.
angående
beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6§ samma lag eller angående
upphörande av sådan vård enligt 5§ samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid
överklagande enligt 20 § första stycket 1 samma lag,

4.
hos allmän
förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall eller angående omedelbart omhändertagande enligt 13§
samma lag,

5. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48§
utlänningslagen

(1980:376) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkom

mit om utvisning enligt angivna lagrum,

6.
angående
avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke
anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk eller
utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre an tre
dagar,

7.
angående verkställighet
enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att överlämna ärendet till
statens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52
§ samma lag hållits i förvar längre än tre dagar,

8.
angående
föreskrifter som meddelats enligt 13§, 48 § eller 74§ andra stycket
utlänningslagen,

9.
angående
hemsändande av utlänning med stöd av 104§ första stycket utlänningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

11. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133)
om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

' Lagen omtrvckt 1983:487.

-Senaste lydelse 1988:1482. 10

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:123

14. hos regeringen
enligt I § andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i
vissa fall.

15. hos allmän
förvaltningsdomstol angående intagning på sjukhus enligt 7, 14 eller 15 § smillskyddslagen
(1968:231) eller angående utskrivning Jrån sjukhus enligt samma lag.

15. hos allmän
förvaltningsdomstol angående tillfålUgl omhändertagande enligt 37§,
tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av tvångsisolering
enligt 42§ smillskyddslagen (1988:1472).

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1989.

11

6 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lagom ändringi sjömanslagen (1973:282)

Härigenom
föreskrivs att 9§ sjömanslagen (1973:282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
Ivdelse Föreslagen lyddse

9§
Föreligger fara för att fartyg skall uppbringas av krigförande eller utsättas
för krigsskada eller ökar faran härför väsentligt har sjöman, som har
befattning på fartyget eller av arbetsgivaren anvisats arbete där eller ålagts att
följa med detta, rätt att bli fri från anställningen, om sjömannen ej har godtagit
att följa med fartyget under de aagivna förhållandena.

Första
stycket gäller även när all- Första stycket gäller även när en

mänjarlig sjukdom har vunnit ut- sjukdom som avses i 1.1 eller 1.2

bredning i hamn, till vilken fartyget bilagan till smittskyddslagen

är bestämt. (1988:1472) har vunnit utbredning

i
hamn, till vilken fartyget är bestämt.

Vill
sjöman frånträda sin anställning på grund av förhållande som avses i första
eller andra stycket, skall han säga upp avtalet utan dröjsmål efter det han har
fått kunskap om förhållandet. Efter uppsägning upphör avtalet omedelbart, om
fartyget befinner sig i hamn, och i annat fall i första hamn, som fartyget anlöper.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

12

7 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom
föreskrivs att 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:123

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

37 § '

Om en intagen behöver hälso-och
sjukvård, skall han vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan erforderiig
undersökning och behandling ej lämpligen ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården
anlitas. Om det behövs, får intagen föras över till allmänt sjukhus. Får hälso-
och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en intagen lider
av sådan smittsam sjukdom som av.ses i smittskyddslagen (1968:231), skall
styresmannen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas.

Om
en intagen behöver hälso-och sjukvård, skall han vårdas enligt de anvisningar
som ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling ej lämpligen
ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får
intagen föras över till allmänt sjukhus. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom
kriminalvården kännedom om att en intagen lider av en sådan smittsam sjukdom
som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom, skall
styresmannen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas.

Förlossning
av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om det behövs, skall
kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till annan institution
där hon kan erhålla lämplig vård.

Om anledning föreligger
därtill, skall den som enligt första eller andra stycket vistas utom anstalt
stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse
1986:1408.

13

8 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lagom ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 2§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse

7
kap.

2§
Sekretessen enligt I § gäller inte

1. beslut
av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden,

2.
annat beslut i ärende enligt
lagstiftningen om viss psykiatrisk vård, om beslutet angår frihetsberövande
åtgärd, ,

3.
beslut enligt
lagstiftningen om 3. beslut enligt smittskyddslagen smittskydd, om
beslutet angår fri- (1988:1472), om beslutet angår frihetsberövande
åtgärd och avser an- hetsberövande åtgärd och avser annan sjukdom än veweraA;, nan
sjukdom än som anges i 1.3

bilagan till nämnda lag,

4. anmälan
och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal

inom hälso- och sjukvården.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Lagenomtryckt 1988:9. 14

9 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
m. m.

Härigenom
föreskrivs att I § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m. m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§

Läkemedel,
för vilka recept har utfärdats av läkare eller tandläkare, skall på apotek
tillhandahållas kostnadsfritt eller till ned.satt pris enligt vad nedan sägs.

Med
läkemedel förstås i denna lag sådana för människor avsedda varor, på vilka
läkemedelsförordningen (1962:701) skall tillämpas.

Om
inte annat föreskrivs avses med läkare och tandläkare den som är behörig att i
Sverige utöva yrket.

Föreskrifter
om atl läkemedel I smittskyddslagen (1988:1472)

mol könssjukdomar skall tillhanda- finns föreskrifter om att läkemedel

hållas kostnad.sfritt I vissa Jall finns som behövs Jrån smltiskyddssyn-

I smillskyddslagen (1968:231). punkt
vid behandling av en sam-

häll.sjårlig .sjukdom skall vara gratis för patienten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

15

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:375) om förbud mot s. k. bastuklubbar
och andra liknande verksamheter

Härigenom
föreskrivs att 1§ lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:123

Nuvarande lydelse

Till
skydd mot spridning av veneriska sjukdomar hos människor ges i denna lag
bestämmelser om förbud mot att anordna vissa tillställningar och
sammankomster.

1 §

Föreslagen lydelse

Till
skydd mot spridning hos människor av sjukdomar som avses i 1.3 bilagan till smillskyddslagen
(1988:1472) ges i denna lagbestämmelser om förbud mot att anordna vissa
tillställningar och sammankomster.

Denna lag träder i kraft
den I juli 1989.

16

11 Förslag till Prop. 1988/89:123

Lag om ändring i lagen (1989:15) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 14 § och ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1989:15) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse

14§

Länsrätt
prövar

1. mål
enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt

ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål
enligt socialtjänstlagen 2. mål enligt socialtjänstlagen

(1980:620), lagen (1980:621) med (1980:620), lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av

unga, lagen (1988:870) om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall, lagen missbrukare i vissa fall, lagen

(1988:153) om bistånd åt asylsö- (1988:153) om bistånd åt asylsö

kande m.fl., lagen (1985:568) om kände m.fl., lagen (1985:568) om

särskilda omsorger om psykiskt ut- särskilda omsorger om psykiskt ut

vecklingsstörda m.fl., utlännings- vecklingsstörda m.fl., utlännings

lagen (1980:376), smittskyddslagen lagen (1980:376), smittskyddslagen

(1968:231), lagen (1970:375) om (1988:1472), lagen (1970:375) om

utlämning till Danmark, Finland, utlämning till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet Island eller Norge för verkställighet

av beslut om vård eller behandling, av beslut om vård eller behandling,

körkortslagen (1977:477) och lagen körkortslagen (1977:477) och lagen

(1989:14) om erkännande och (1989:14) om erkännande och

verkställighet av utländska vård- verkställighet. av utländska vård

nadsavgöranden m. m. och om nadsavgöranden m. m. och om

överflyttning av barn, allt i den ut- överflyttning av bam, allt i den ut

sträckning som är föreskrivet i des- sträckning som är föreskrivet i des

sa lagar, samt mål enligt 6 kap. 21 § sa lagar, samt mål enligt 6 kap. 21 §

och 21 kap. föräldrabalken, och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4.
mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:206) om viten. Länsrätten i Östergötlands län
prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297)
i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer
vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-dier
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas
vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft, .såviti

regeringen
bestämmer. gäller ändrad beteckning på smill-

skyddslagen,
den I juli 1989 och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

2
Riksdagen 1988/89. I .saml Nr 123

Socialdepartementet Prop. 1988/89:123

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson, Gradin, R.
Carisson, Hellström, Hulterström, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist, Nordberg,
Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Lagrådsremiss med förslag om karantänslag 1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande förordnade dåvarande statsrådet Karin Ahriand
den 24 mars 1982 förutvarande statsrådet Elisabet Holm att som särskild
utredare se över smittskyddsförfattningarna. Den särskilda utredaren
överlämnade i augusti 1985 betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Betänkandet
har remissbehandlats.

De
delar av betänkandet som behandlar frågan om en ny smittskyddslag har lagts till
grund för regeringens proposition 1988/89:5 med förslag om ny smittskyddslag m.m.
Propositionen har antagits av riksdagen (SoU9, rskr. 54) och den nya
smittskyddslagen (1988:1472) träder i kraft den 1 juli 1989. Den del av
betänkandet som gäller karantänsverksamheten tas upp till behandling i det
följande.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels utredarens förslag till reglering av karantänsfrågorna
som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna och övriga som har
yttrat sig över betänkandet samt en sammanställning av deras yttranden såvitt
angår karantänsfrågorna som bilaga 2.

I
syfte att få olika aspekter på karantänsfrågorna ytterligare belysta anordnade
socialdepartementet den 19 december 1988 en hearing i ämnet. En redovisning av
vilka myndigheter och organisationer som deltog i hearingen samt en
sammanfattning av vad som framkom vid hearingen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 3.

Jag
vill här tillfoga att den nya smittskyddslagen föranleder vissa följdändringar
av i huvudsak lagteknisk natur som inte avser karantänsverksamheten. Till
dessa följdändringar avser jag att återkomma i samband med beslut om
proposition i detta ärende.

2
Allmänmotivering Prop. 1988/89:123

2.1 Bakgrund

Med
karantän avses främst det sätt på vilket ett land skyddar sig mot att smittsamma
sjukdomar förs in i landet. Beteckningen har hämtats från den franska benämningen
quarantaine som kommer av quarante, dvs. fyrtio. Beteckningen anses härröra
från medeltiden och kunna härledas från de fyrtio dagar som ett skepp som ankom
från ett pestsmittat land tvingades att vänta utanför Venedig innan det
släpptes in till land. Syftet med åtgärden var att kvarhålla fartyg,
besättning, resande och djur vid gränsen tills man var säker på att det inte
förelåg någon smitta ombord.

Efter
hand kom många länder att införa bestämmelser om karantän. Ursprungligen gällde
skyddsåtgärderna flera av de smittsamma sjukdomarna. Senare tiders krav på
mera fria kommunikationer och handelsförbindelser mellan länderna har lett till
att bestämmelserna om karantän begränsats till att gälla endast några få
smittsamma sjukdomar. Bestämmelserna i gällande internationella
överenskommelse på området avser numera endast gula febern, kolera och pest.

De
första bestämmelserna i ämnet i vårt land fanns i Kongl. Maj:ts nådiga Quarantaines-Förordning
från den 7 november 1806. Den första karantänsanstalten inrättades på
västkusten år 1807. Fartyg som skulle undergå karantän skulle hissa gul flagg, s.
k. karantänsflagg. Fartyget och de ombordvarande fick under karantänstiden, i
regel fem dygn, inte ha någon beröring med land. Senare kom karantänen att gälla
endast sådana fartyg som kom från ett smittat land och som hade haft misstänkta
sjukdomsfall ombord under resan. Om något misstänkt sjukdomsfall inte förekommit
under resan underkastades fartyg, besättning och passagerare endast läkarbesiktning.
Efter fullgjord karantän eller besiktning fick fartygets befälhavare en s.k. praktika,
som innebar tillstånd till obehindrade förbindelser med svenskt land.

Före
världshälsovärdsorganisationens (WHO) tillkomst fanns pä det internationella
fältet ett stort antal hälsovårdskonventioner och mindre omfattande
överenskommelser som i karantänshänseende reglerade samfärdseln mellan
länderna. Denna splittring av bestämmelserna utgjorde ett besvärande hinder för
den internationella samfärdseln, som inte var sakligt motiverat. Behovet av
samordning och rationalisering av hälsovårdsbestämmelserna var påtagligt.
Strax efter WHO:s tillkomst påbörjades därför ett arbete med att samordna
bestämmelserna. Arbetet resulterade i ett förslag till internationella
hälsovårdsbestämmelser. Bestämmelserna antogs av fjärde väridshälsovårdsförsamlingen
den 25 maj 1951.

Sedan
Sverige biträtt de internationella hälsovårdsbestämmelserna beslutade
regeringen kungörelsen (1953:222) om sanitär kontroll över den internationella
trafiken, den s. k. karantänskungörelsen. I kungörelsen fördes samman
bestämmelser som tidigare funnits i karantänskungörelsen den 4 maj 1934 (nr
142), kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 143) om råttutrotning å fartyg och
kungörelsen den 31 augusti 1938 (nr 563) om sanitär kontroll över luftfarten.

19

År 1969 antog den
tjugoandra väridshälsovårdsförsamlingen en ny över- Prop. 1988/89:123 enskommelse
om det sanitära samarbetet mellan länderna, International Health Regulations (IHR).
Överenskommelsen har reviderats åren 1973, då vissa tillägg gjordes beträffande
kolera, och 1981, med anledning av att smittkopporna förklarats utrotade.

Sverige
har, i likhet med de flesta andra länder i världen, anslutit sig till
överenskommelsen och gjorda revisioner.

Beträffande
grunddragen i överenskommelsen kan följande framhållas.

Avsikten
med IHR är att hindra att de tre karantänssjukdomarna gula febern, kolera och
pest sprids mellan länderna, utan att trafiken mellan länderna onödigtvis
störs. Tanken är att överenskommelsen skall utgöra grunden för och tjäna till
ledning för de enskilda ländernas bestämmelser på området. Någon övernationdl
status har.överenskommelsen således inte, utan det är de nationella
bestämmelserna som gäller.

IHR
består av 94 artiklar fördelade på nio avsnitt. Dessutom finns flera appendix
och annex. Bestämmelserna är fördelade på följande avsnitt:

I
Definitioner.

II
Anmälningar av sjukdomar och
epidemiologisk information till och från WHO.

III
De nationella och lokala
hälsovårdsmyndigheternas skyldighet att upprätthålla en viss hygienisk standard
i hamnar och på flygplatser.

IV
Smittskyddsåtgärder och
karantänskontroll

1.
allmänna förutsättningar,

2.
åtgärder vid avresa,

3.
åtgärder vid resa mellan hamnar
och flygplatser,

4.
åtgärder vid ankomst,

5.
åtgärder i fråga om
internationell transport av last, gods, bagage och post.

V Särskilda
regler för var och en av karantänssjukdomarna

1.
pest.

2.
kolera,

3.
gula febern.

VI
Hälsodeklarationer och
vaccinationsbevis.

VII
Avgifter.

Vill
Diverse föreskrifter - bl. a. om överenskommelser mellan nationer

i
fråga om karantänsväsendet. IX
Avslutande föreskrifter —
övergångsbestämmelser i fråga om IHR,

reservationer
av stater och förändringar i IHR. IHR innehåller stadganden av olika karaktär.
Vissa av dem är av tvingande natur och skall därför följas av de länder som
har anslutit sig till överenskommelsen. Exempel på sådana åtgärder finns i
avsnitt II och 111 där det bl. a. föreskrivs åligganden för "health
administration" (i vårt land socialstyrelsen) att på visst sätt hålla WHO
underrättad om smittsi-tuationen i landet och att utse vissa hamnar och
flygplatser till karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. Andra stadganden
i IHR anger åtgärder som i vissa situationer får vidtas. 11, ex. avsnitt IV anges
uttryckligen i den inledande artikeln att de åtgärder som tillåts enligt
överenskom-

melsen är de mest
restriktiva som ett land får tillämpa för att skydda sig mot
karantänssjukdomarna. Härav följer självfallet att det är möjligt att
nationellt ha bestämmelser som är mindre restriktiva än vad IHR i detta avseende
ger utrymme åt.

Som en följd av IHR har
regeringen beslutat nu gällande karantänsförordning (1975:1019, ändrad senast
1988:484). Med förordningen upphävdes karantänskungörelsen (1953:222).
Förordningen har beslutats med stöd av bemyndigandet i 32 § smittskyddslagen
(1968:231), där det sägs att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer kan förordna om särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma
sjukdomar förs in i riket eller sprids till utlandet.

Bestämmelserna i
karantänsförordningen gäller lika i förhållande till alla andra länder. 1 fråga
om trafiken mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge gäller dock vissa
särbestämmelser som grundas på överenskommelser mellan nämnda länder.

Kort
uttr)'ckt är innebörden av överenskommelserna att de nordiska länderna skall
betraktas som en enhet i karantänssammanhang. Fartyg, flygplan och resande som
kommer till något av de fyra länderna från ett land utanför Norden eller som
färdas från ett nordiskt land till ett land utanför Norden kontrolleras endast
vid ankomst respektive avresa. Vid resa mellan de nordiska länderna krävs inte
någon kontroll.

På den veterinära sidan
finns bestämmelser om karantän i den veterinära införselkungörelsen (1958:551)
och i den veterinära utförselkungörelsen (1958:552). Frågor om karantän
beträffande djur behandlas inte i detta sammanhang.

Prop. 1988/89:123

2.2
Förslag till karantänslag

Mitt
förslag: Bestämmelserna om karantänsverksamheten ges lagform och tas in i en
karantänslag. De centrala bestämmelserna om karantänsverksamheten i gällande
karantänsförordningen förs över till karantänslagen. Lagen utformas med
beaktande av dels bestämmelserna i IHR, dels gällande överenskommelser med
övriga nordiska länder. Ansvaret för karantänsuppgifterna fördelas mellan smittskyddsläkaren
och miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt samma grunder som i den nya
smittskyddslagen. Detta innebär i princip att smittskyddsläkaren skall svara
för s. k. personinriktade åtgärder, dvs. åtgärder som tar sikte direkt på
människan, och miljö- och hälsoskyddsnämnden för s.k. objektinriktade åtgärder,
dvs. åtgärder som avser ingripanden mot föremål av olika slag och mot djur. Också
i övrigt anpassas karantänslagen till smittskyddslagen.

Författningsregleringen
av karantänsverksamheten begränsas och förenklas i förhållande till gällande
karantänsförordning. 1 lagen tas in endast sådana bestämmelser som är
nödvändiga för svenska förhållanden och som krävs för att vi skall uppfylla
våra internationella åtaganden.

21

Utredarens fiirslag:
Regeringen bemyndigas i smittskyddslagen att med- Prop. 1988/89: 123 dela
särskilda föreskrifter för att hindra att smittsamma sjukdomar förs in i landet
eller sprids till utlandet. Karantänsväsendet, som för närvarande regleras i
karantänsförordningen, bör förenklas och anpassas till bl.a. den av utredaren
föreslagna smittskyddslagen och hälsoskyddslagen (1982:1080).

Utredaren
anser att smittskyddsläkaren bör kunna överta karantänsläkarens uppgifter
såvitt gäller de personinriktade åtgärderna. De tvingande ingripanden mot
personer som kan bli aktuella bör kunna ske med stöd av smittskyddslagen. Om
smittskyddsläkarna övertar karantänsläkarnas uppgifter kan
karantänsorganisationen minskas betydligt. Detta innebär också, framhåller
utredaren, en förenkling av karantänsväsendet därigenom att fartyg och flygplan
inte längre skulle behöva hänvisas till särskilda hamnar respektive flygplatser
med karantänsläkare. Vidare föreslår utredaren att de hälsodeklarationer som
befälhavarna på fartyg och flygplan enligt gällande bestämmelser i vissa fall
skall göra beträffande hälsotillståndet ombord bör förenklas. I den mån sådana
deklarationer bedöms behövliga också i framtiden bör de kunna lämnas per radio till
tullmyndigheten i samband med att befälhavaren anmäler att fartyget skall anlöpa
svensk hamn och inte som för närvarande skriftligen överlämnas till en tulltjänsteman
vid ankomsten till hamn.

När
det gäller objektinriktade karantänsåtgärder anser utredaren att de lagstiftningar
som sakligt gränsar till karantänsområdet bör anpassas så, att det blir möjligt
att med stöd av dem vidta sådana objektinriktade åtgärder som behövs i
karantänssammanhang. Som exempel på. sådan lagstiftning nämner utredaren
hälsoskyddslagen, renhållningslagen (1979:596) och livsmedelslagen (1971:511).

Med
sitt förslag avser utredaren att förenkla karantänsväsendet genom att i så stor
utsträckning som möjligt inlemma och samordna detta med angränsande
lagstiftning. Genom att inte heller peka ut särskilda karantänshamnar och
flygplatser dit fartyg och flygplan hänvisas bör, enligt utredaren, den
rutinmässiga kontrollen av resande, fartyg, gods m.m. kunna förenklas och göras
smidigare.

Remissinstanserna:
Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat utredarens syn på hur de nya
karantänsbestämmelserna bör utformas. Skälet till detta torde vara att
utredaren inte har lämnat några konkreta förslag i frågan. De remissinstanser
som har yttrat sig har gjort det i allmänna ordalag. Att en förenkling av
karantänsbestämmelserna bör eftersträvas tillstyrks av remissinstansema. De
pekar dock på att det är viktigt att också den kommande regleringen står i
samklang med internationell lagstiftning och tillämpning samt att de
internationella reglerna torde försvåra snabba förändringar.

22

Skälen
för mitt förslag Prop. 1988/89:123

Principernaför
en karantänsreglering

Utredaren
har föreslagit att föreskriftema om karantänsverksamheten kan beslutas av
regeringen efter bemyndigande i lag. En sådan ordning skulle överensstämma med
vad som gäller i dag. Förslaget i denna del har inte kommenterats av
remissinstanserna.

För egen del ärjag tveksam till att också i fortsättningen reglera
karantänsverksamheten i en förordning. Denna verksamhet måste av uppenbara
skäl innehålla bestämmelser om bl. a. åligganden för enskilda eller andra ingrepp
i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden samt åligganden för
kommuner. Sådana föreskrifter skall enligt regeringsformen (RF) beslutas av
riksdagen i lag. Om föreskrifterna avser t.ex. skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa , och inte avser vissa grundlagsskyddade fri- och
rättigheter som anges i 2 kap. RF, kan riksdagen i lag bemyndiga regeringen att
meddela sådana föreskrifter. Att föreskrifter om karantän avser skyddet för liv
eller hälsa torde vara uppenbart. Det är således formellt möjligt för riksdagen
att bemyndiga regeringen att meddela sådana föreskrifter, i den mån dessa inte
innebär inskränkningar i de angivna fri- och rättigheterna. Riksdagens
möjlighet enligt RF att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter torde
dock inte vara att uppfatta så, att riksdagen bör överlåta på regeringen och
eventuellt myndighet under regeringen att fullständigt reglera en verksamhet i
vilken kan förekomma åligganden för enskilda eller andra ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden eller åligganden för kommuner. De
grundläggande bestämmelserna beträffande sådan verksamhet bör alltid ges i
lag. Detta torde också överensstämma med vad som gäller beträffande nyare
lagstiftning. Denna bedömning vann allmän anslutning vid hearingen den 19 december
1988. Jag föreslår därför att de nya föreskrifterna om karantän ges i lag.
Lagen bör lämpligen benämnas karantänslag.

När
det gäller förhållandet mellan smittskyddslagen och den nya karantänslagen vill
jag framhålla följande. Smittskyddslagen innehåller bestämmelser om åtgärder till
skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Vid sidan av
smittskyddslagen finns defandra författningar som innehåller bestämmelser av
betydelse för smittskyddet och som kan betraktas som ett komplement till
smittskyddslagen. När det gäller främst objektinriktade smittskyddsåtgärder
finns sådana bestämmelser i t. ex. livsmedelslagen och epizootilagen
(1980:369).

Som
jag nyss redovisat innehåller gällande karantänsförordning bestäm

melser om såväl objekt- som personinriktade smittskyddsåtgärder. Också

dessa bestämmelser utgör ett komplement till smittskyddslagstiftningen.

Enligt min uppfattning bör även den nya karantänslagen utgöra ett kom

plement till smittskyddslagen. Detta innebär att i karantänslagen bör tas in

de kompletterande bestämmelser som behövs för att förhindra att smitta

av karantänssjukdomar förs in i landet eller härifrån till utlandet. Dessa

bestämmelser kan förhålla sig på olika sätt till bestämmelserna i smitt

skyddslagen. I de flesta fall torde bestämmelserna komma att föreskriva de

ytterligare åtgärder som skall vidtas i karantänssyfte. I några fall kan y

bestämmelserna innebära
att räckvidden av smittskyddslagen begränsas i Prop. 1988/89: 123 vissa
avseenden. Så t.ex. kan ett ingripande av miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt
smittskyddslagen omöjliggöras eller inskränkas om en bestämmelse i
karantänslagen innebär att åtgärden inte får vidtas eller vidtas endast under
vissa förutsättningar.

Vidare
bör karantänslagen inte innehålla några självständiga bestämmelser om
tvångsåtgärder. Åtgärder som behöver vidtas med tvång får ske med stöd av annan
lagstiftning, främst smittskyddslagen. 1 den nya smittskyddslagen finns
bestämmelser om tvångsåtgärder såsom förelägganden, tvångsundersökning,
tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering. Tvångsåtgärderna gäller
beträffande de sjukdomar som i smittskyddslagen benämns samhällsfariiga. Till
de samhällsfarliga sjukdomarna hänförs karantänssjukdomarna. Detta innebär att
tvångsåtgärderna i smittskyddslagen kan tillämpas även inom
karantänsverksamheten.

Som
jag nyss redovisat har utredaren inte lämnat något förslag till en ny reglering
av karantänsverksamheten, utan endast givit vissa riktlinjer för regleringen.
När det gäller dessa riktlinjer delar jag utredarens uppfattning att
förhållandena numera är så gynnsamma beträffande karantänssjukdomarna att en
förenkling av karantänregleringen kan ske utan risk för en spridning av dessa
sjukdomar i vårt land.

1
propositionen till den nya smittskyddslagen (prop. 1988/89:5, s.28 — 30)
förklarade föredraganden att hon inte kunde ansluta sig till utredarens förslag
att s. k. objektinriktade åtgärder skulle vidtas helt med stöd av annan
lagstiftning än smittskyddslagen. Inte heller när det gäller karantänsverksamheten
kan det vara möjligt att i alla lägen vidta nödvändiga objektinriktade åtgärder
med stöd av annan lagstiftning än karantänslagstiftningen. Detta innebär att
också den nya karantänslagen bör innehålla bestämmelser om sådana objektinriktade
åtgärder som behövs för att bekämpa karantänssjukdomarna i karantänssammanhang.

Utgångspunkten
för en karantänslag bör vara att så långt det är möjligt ansluta till
inriktningen av gällande karantänsförordning och att föra över de centrala
bestämmelserna i förordningen till karantänslagen. Vidare bör lagen utformas
med beaktande av de internationella hälsovårdsbestämmelserna (IHR) och av ingångna
överenskommelser på området med våra nordiska grannländer. Inom den Europeiska
gemenskapen (EG) finns inte något gemensamt regelsystem vad gäller
karantänsverksamheten. Något behov av att harmonisera den nya karantänslagen i
detta avseende föreligger således inte.

Enligt
gällande smittskyddslag och karantänsförordning har miljö- och hälsoskyddsnämnden
på det lokala planet ansvaret för verksamheten. Enligt den nya smittskyddslagen
skall landstingskommunen i stor utsträckning överta ansvaret för smittskyddet.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall dock även i fortsättningen svara för att
smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter,
avloppsvatten, ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller
misstänks sprida smittsamma sjukdomar, dvs. objektinriktade åtgärder. Denna
fördelning av uppgifterna inom smittskyddet mellan landstingskommunen och
kommunerna

24

måste självklart få
konsekvenser också vad gäller ansvarsfördelningen Prop. 1988/89:123 inom
karantänsverksamheten. Jag återkommer strax till denna fråga.

Frågor
som bör regleras i en karantänslag

Jag
övergår nu till att översiktligt redogöra för de frågor som bör regleras i en
karantänslag.

Att
en ny karantänslag, liksom gällande karantänsförordning, skall avse endast de
tre karantänssjukdomarna gula febern, kolera och pest får anses vara en
självklarhet. Det torde för övrigt, med hänsyn till bestämmelserna i IHR, inte
heller vara möjligt att inskränka tillämpningsområdet eller att vidga det till
att gälla också andra smittsamma sjukdomar. Vid hearingen framkom att det inte
heller bedömdes nödvändigt att, såsom skett i den nya smittskyddslagen, i lagen
ta in en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen att i brådskande fall
besluta att bestämmelser i lagen skall tillämpas på en ny sjukdom som dyker
upp.

De
överenskommelser som Sverige ingått med Danmark, Finland och Norge för att
underlätta den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna bör gälla även
sedan en ny karantänslag trätt i kraft. Eftersom överenskommelserna innebär
lösningar som i viss mån torde komma att avvika från de generella
bestämmelserna i karantänslagen, måste frågan uppmärksammas vid utformningen av
lagen.

Som
jag nyss nämnde bör ansvaret för karantänsverksamheten fördelas mellan
landstingskommunen och kommunerna. Landstingskommunens uppgifter bör därvid
läggas på smittskyddsläkaren, medan kommunens uppgifter, liksom i dag, bör
ankomma på miljö- och hälsoskyddsnämnden. Ansvaret bör fördelas mellan dem
enligt samma grunder som i den nya smittskyddslagen. Detta innebär att miljö-
och hälsoskyddsnämnden bör svara för att sanitära åtgärder vidtas beträffande
transportmedel och laster, bagage och annat gods samt djur. För andra smittskyddsåtgärder
såsom läkarundersökning och vaccination bör smittskyddsläkaren svara. Med
anledning av påpekanden som gjordes vid hearingen harjag valt att inte beteckna
åtgärder som vidtas av smittskyddsläkaren för sanitära åtgärder eftersom ett
sådant språkbruk skulle kunna uppfattas som missvisande. Begreppet sanitära
åtgärder förbehåller jag åtgärder som vidtas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Skyldigheten
för smittskyddsläkaren att svara för de smittskyddsåtgärder som inte ankommer
på miljö- och hälsoskyddsnämnden innebär inte att han personligen skall vara
skyldig att utföra dem. Om han bedömer det lämpligt bör det inte finnas något
hinder för honom att överlåta åt någon annan läkare att t.ex. utföra
läkarundersökning eller vaccination och att utfärda bevis om åtgärden.

Utredaren
synes mena att det inte längre skulle föreligga något behov av att utpeka vissa
hamnar och flygplatser som karantänshamnar respektive karantänsflygplatser, om
de uppgifter som i dag ligger på karantänsläkarna överflyttas på
smittskyddsläkarna.

Utan
tvekan är det så att systemet med karantänshamnar och karan

tänsflygplatser i ett land som vårt numera inte har samma betydelse som 25

förr när det gäller att
förhindra att karantänssjukdomarna sprids. Ett Prop. 1988/89:123 avskaffande av
systemet synes dock kunna komma i konflikt med våra åtaganden enligt IHR. 1
avsnitt III av IHR finns föreskrifter om att vissa hamnar och flygplatser skall
utpekas som karantänshamnar respektive karantänsflygplatser och om att dessa
hamnar skall ha tillgång till kvalificerad personal och god teknisk utmstning.
Vidare skall WHO hållas fortlöpande underrättad om bl. a. vilka hamnar som på
detta sätt utpekats.

Med
hänsyn till våra internationella åtaganden bedömer jag det inte möjligt att nu
frångå systemet med karantänshamnar och karantänsflygplatser. Denna bedömning
delades av de myndigheter och organisationer som deltog i hearingen. Jag vill
dock framhålla att med mitt förslag till karantänslag torde ett bibehållande av
systemet inte innebära några nämnvärda kostnader eller administrativa
olägenheter för de kommuner och landstingskommuner som berörs. Man kan inte
heller bortse från att ett system med särskilt utpekade hamnar och flygplatser
har den fördelen att nödvändiga karantänsåtgärder begränsas till ett fåtal
platser där man har både de erfarenheter och förutsättningar i övrigt som krävs
för att utföra åtgärderna. Jag föreslår således att det också i den nya
karantänslagen tas in bestämmelser om särskilt utpekade karantänshamnar och karantänsflygplatser.

Liksom
för närvarande bör det vara en uppgift för socialstyrelsen att bestämma vilka
hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive
karantänsflygplatser. Detta överensstämmer också med bestämmelserna i IHR. Med
hänsyn till den föreslagna ansvarsfördelningen inom karantänsverksamheten bör
styrelsen i sådana frågor samråda med såväl de berörda landstingskommunerna som
kommunerna. Sedan beslut fattats om att utse en karantänshamn eller en
karantänsflygplats blir det en uppgift för landstingskommunen och kommunen att
svara för att hamnen eller flygplatsen har tillgång till den personal och utmstning
som behövs för kontroll av trafiken för att hindra att karantänssjukdomar förs
in i landet eller sprids till utlandet.

Ansvaret
för att smittskyddsåtgärderna samordnas vid karantänshamnar och
karantänsflygplatser bör ligga på smittskyddsläkaren. Med hänsyn till den
centrala roll i smittskyddet som smittskyddsläkaren skall ha enligt
smittskyddslagen anser jag det naturligt att uppgiften läggs på honom.
Smittskyddsläkaren skall samordna de insatser som kan bli nödvändiga, men han
skall inte ha någon direktivrätt gentenfiot miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Endast
i de allra största kommunerna har miljö- och hälsoskyddsnämnden tillgång till
egen läkare. Jag finner det därför naturligt att smittskyddsläkaren biträder
miljö- och hälsoskyddsnämnden i dess uppgifter inom karantänsverksamhet.

Enligt
gällande karantänsförordning skall socialstyrelsen förklara ett område smittat
av en karantänssjukdom om området — utom eller inom landet — är att betrakta
som smittat av sjukdomen enligt IHR och det finns risk för att sjukdomen förs
in i landet eller sprids härifrån till utlandet. En motsvarande bestämmelse bör
tas in i karantänslagen.

En
effektiv karantänsverksamhet förutsätter att sanitära åtgärder av 26

miljö-
och hälsoskyddsnämnden sätts in snabbt. Åtgärderna skall dock Prop.
1988/89:123 vidtas med hänsyn och försiktighet för att förhindra onödigt
obehag, hälsorisker och skada.

IHR
bygger på bl.a. principen att ett intyg som har utfärdats i ett land skall vara
giltigt också i ett annat land som är anslutet till överenskommelsen. Det är
därför nödvändigt att miljö- och hälsoskyddsnämnden och smittskyddsläkaren
utfärdar skriftliga intyg i enlighet med IHR beträffande de åtgärder som de
vidtagit enligt karantänslagen, i de fall den som berörs av åtgärden begär det.

Enligt
gällande karantänsförordning skall befälhavare på fartyg vid ankomsten till
första svenska hamn överlämna en deklaration om hälsotillståndet ombord till
en tulltjänsteman (I2§). Samma skyldighet har befälhavare på luftfartyg (I8§).
Utredaren anser att, i den omfattning sådana deklarationer behövs också i
framtiden, deklarationen bör kunna lämnas per radio samtidigt som befälhavaren
enligt tullagstiftningen anmäler att fartyget skall anlöpa svensk hamn.

Jag
delar utredarens uppfattning att en förenkling av nuvarande deklarationsskyldighet
bör eftersträvas. Såsom framkom vid hearingen är det dock inte möjligt att helt
frångå ordningen med hälsodeklarationer. Skyldigheten att lämna uppgift om
hälsotillståndet ombord bör dock begränsas till de situationer då det finns en
förhöjd risk för att smitta av en karantänssjukdom kan finnas ombord. Jag
delar utredarens bedömning att uppgiften därvid bör lämnas samtidigt som
befälhavaren enligt tullagstiftningen anmäler att fartyget skall anlöpa svensk
hamn.

Anmälan
om hälsotillståndet ombord bör göras i tre olika situationer. Den första gäller
det fall då befälhavaren på fartyget eller luftfartyget har anledning att anta
att smitta av karantänssjukdom kan finnas ombord. Det andra är när fartyget
kommer från en hamn eller flygplats i ett område som har förklarats smittat av
en karantänssjukdom. Den tredje situationen är när det ombord på fartyget finns
en person som har vistats inom ett smittförklarat område under en sådan tid att
inkubalionstiden för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till
svensk hamn eller flygplats.

Om
adekvata smittskyddsåtgärder skall kunna vidtas i tid i de fall tullmyndigheten
har fått en anmälan om hälsotillståndet ombord på ett fartyg eller luftfartyg
måste tullmyndigheten omedelbart underrätta smittskyddsläkaren om innehållet i
anmälan.

Vilka
åtgärder som kan komma i fråga när det gäller ingripanden mot personer,
transportmedel, gods, bagage m.m. som ankommer till Sverige och som för smitta
eller som misstänks föra smitta varierar självfallet beroende på vilken sjukdom
det gäller och omständighetema i det enskilda fallet. Det bör vara en uppgift
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
verkställighetsföreskrifter om vilka åtgärder som kan komma i fråga. Karantänslagen
bör dock inte innehålla bestämmelser om att sådana åtgärder får vidtas med
tvång. Om det visar sig att den som berörs av åtgärden motsätter sig den, får
åtgärden, såsom jag tidigare har framhållit, vidtas endast om den har stöd i
smittskyddslagen eller i annan lag.

En
viktig princip i IHR är att fartyg öch luftfartyg inte får förvägras 27

tillträde till hamn
respektive flygplats av smittskyddsskäl. En bestämmelse Prop. 1988/89:123 med
denna innebörd finns i karantänsförordningen (15§). Bestämmelsen bör föras över
till karantänslagen.

Om
den situationen skulle inträffa att miljö- och hälsoskyddsnämnden föreskrivit
att en viss sanitär åtgärd skall vidtas beträffande ett fartyg eller ett
luftfartyg och befälhavaren motsätter sig åtgärden, bör fartyget, liksom enligt
gällande bestämmelser, inte få hindras från att fortsätta sin resa. Det bör
dock krävas att fartyget omedelbart fortsätter sin resa och det bör inte heller
få anlöpa annan hamn här i landet. Fartyget bör däremot tillåtas inta bränsle,
vatten och andra förnödenheter som det behöver, under förutsättning att det
kan ske utan risk för smittspridning.

Luftfartyg
som ankommer från utlandet till Sverige landar regelmässigt på de
internationella flygplatser som även är karantänsflygplatser. Det kan emellertid
inträffa att landningen i enstaka fall sker på någon annan flygplats. Sker
detta bör befälhavaren vara skyldig att genast underrätta smittskyddsläkaren,
miljö- och hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet.

I
artikel 48 IHR finns bestämmelser om vilka sanitära åtgärder som får vidtas
beträffande brev, tidningar, böcker och andra trycksaker. I stort överensstämmande
bestämmelser har tagits in i 20§ gällande karantänsförordning. I paragrafen
föreskrivs att post, tidningar och trycksaker, som inte är bagage, inte får
underkastas åtgärder enligt förordningen. Om mottagaren medger det får åtgärd
vidtas beträffande postpaket som kommer från ett kolerasmittat område och som
misstänks innehålla livsmedel. Skulle mottagaren motsätta sig åtgärden skall
paketet återsändas till avsändaren. Bestämmelsema bör föras över till
karantänslagen.

Vad
jag här sagt om skyldigheten för befälhavare på fartyg och luftfartyg

att lämna uppgifter om hälsotillståndet ombord gäller den situation då '

resenärer
och andra personer, transportmedel, gods m. m. ankommer till Sverige.
Karantänsverksamheten syftar emellertid också till att söka hindra att smitta
sprids från vårt land till utlandet. Karantänsförordningen innehåller i detta
avseende bestämmelser som innebär bl. a. inskränkningar i den enskildes
möjligheter att fritt lämna landet när han för smitta av en karantänssjukdom. 1
IHR finns bestämmelser om vilka åtgärder som får vidtas inför en avresa
(artikel 30).

Vårt
åtagande enligt IHR innebär att vi också i fortsättningen måste ha möjligheter
att vidta åtgärder för att hindra att smittförande resenärer för smittan vidare
till andra länder. Jag anser att det är rimligt att den som på grund av en
karantänssjukdom har frivilligt tagits in på sjukhus, har meddelats en förhållningsregel
om isolering enligt smittskyddslagen eller har tvångsisolerats på sjukhus
enligt nämnda lag inte bör ha rätt att resa ut ur landet. Det bör vara en
uppgift för i första hand smittskyddsläkaren att vidta de åtgärder som behövs
för att förhindra att sådana personer lämnar landet.

I de
fall den smittade inte intagits på sjukhus — frivilligt eller med tvång

— och man inte heller bedömt risken för smittspridning som så överhäng

ande att han meddelats en förhållningsregel om isolering, finns det där

emot inte någon anledning att hindra den smittade från att lämna landet. I 28

ett sådant fall bör han
dock vara skyldig att i god tid före avresan meddela Prop. 1988/89:123 smittskyddsläkaren
om tidpunkten för avresan och målet för resan, så att smittskyddsläkaren kan
underrätta hälsovårdsmyndigheten på ankomstorten om avresan och andra
omständigheter av betydelse för att där förhindra eventuell smittspridning.

En
hel del av bestämmelserna i IHR gäller åtgärder för att bekämpa råttor. Skälet till
detta är att pest sprids med bl. a. den svarta råttan. Också i karantänsförordningen
har bestämmelserna om åtgärder mot råttor fått ett stort utrymme. Ett helt
avsnitt i förordningen ägnas åt frågan. Även om sannolikheten är liten för att
pestsmitta skall föras till Sverige med råttor, bedömer jag det inte som
möjligt att i karantänslagen avvara bestämmelser om bekämpning av råttor. Några
detaljbestämmelser av den art som i dag finns i karantänsförordningen behöver
emellertid inte tas in i karantänslagen. Bestämmelser av sådan karaktär kan
beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

I
karantänslagen bör föreskrivas att miljö- och hälsoskyddsnämnden i en kommun
med hamn skall vidta de åtgärder som behövs för att utrota råttor i hamnen och
för att skydda hamnens anläggningar mot råttor. Det huvudsakliga ansvaret för
att råttor inte förs in i landet bör dock, i likhet med vad som gäller för
närvarande, inte ligga hos miljö- och hälsoskyddsnämnden utan hos de
befälhavare på fartyg som trafikerar svenska hamnar. På samma sätt som i dag
måste därför krävas att en befälhavare på ett fartyg vid ankomsten till svensk
hamn uppvisar för tullmyndigheten ett skriftligt intyg om att utrotning av
råttor har skett ombord eller att utrotning ej har behövts. Ett sådant intyg
kan lämpligen kallas råttsaneringsbevis. Oin befälhavaren inte kan uppvisa ett
giltigt råttsaneringsbevis, bör det vara tullmyndighetens sak ätt omedelbart
underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden om förhållandet. Det blir därefter en
uppgift för nämnden att undersöka fartyget vad beträffar råttor. Om det därvid
visar sig att det finns råttor ombord skall nämnden vidta de åtgärder som
behövs för att utrota dessa.

Vissa
undantag bör göras från skyldigheten för befälhavare på fartyg att uppvisa råttsaneringsbevis.
Enligt karantänsförordningen gäller skyldigheten inte befälhavare på fartyg
som anlöper endast hamnar i Sverige, Danmark, Finland eller Norge och inte
heller befälhavare på fiskefartyg, fritidsfartyg, bogserfartyg,
bärgningsfartyg, lotsfartyg eller örlogsfartyg (23§). Bestämmelser om undantag
bör beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I
samma ordning bör meddelas föreskrifter om främst vilka miljö- och
hälsoskyddsnämnder som skall vara behöriga att utfärda råttsaneringsbevis och
om giltigheten av sådana intyg.

Enligt
bestämmelserna i avsnitt VII IHR är det möjligt att ta ut avgifter för vissa av
de åtgärder som ligger inom ramen av överenskommelsen. Bestämmelser om avgifter
finns i 28 § karantänsförordningen. Enligt dessa får miljö- och
hälsoskyddsnämnden ta ut avgifter för smittrening, desinfektion, utrotning av
råttor och för besiktning av fartyg vad beträffar råttor. Taxan för avgifterna
fastställs av socialstyrelsen efter samråd med

29

berörda myndigheter. För
andra åtgärder enligt förordningen får avgift Prop. 1988/89: 123 inte tas
ut. Regleringen bör behållas oförändrad i sak.

Tillsynen
över karantänsverksamheten bör ligga på socialstyrelsen. Styrelsens tillsyn
kan självfallet inte omfatta andra centrala myndigheter och personal som lyder
under sådana myndigheter.

1
IHR finns ett flertal bestämmelser som anger uppgifter för den myndighet som i
överenskommelsen benämns "health administration" (nationell
hälsovårdsförvaltning). Enligt karantänsförordningen skall socialstyrelsen
fullgöra de uppgifter som enligt IHR ankommer på den nationella
hälsovårdsförvaltningen. Också enligt den nya karantänslagen bör uppgifterna
ligga på socialstyrelsen. En bestämmelse härom bör tas in i karantänslagen.

IHR
innehåller också bestämmelser om uppgifter för "health authority"
(lokal hälsovårdsförvaltning). Enligt karantänsförordningen ligger dessa uppgifter
på miljö- och hälsoskyddsnämnden och den av nämnden förordnade
karantänsläkaren. Mitt förslag till karantänslag innebär att uppgifterna delas
upp mellan miljö- och hälsoskyddsnämnden och smittskyddsläkaren. Miljö- och
hälsoskyddsnämnden behåller de uppgifter som avser objektinriktade åtgärder och
smittskyddsläkaren övertar ansvaret för de personinriktade åtgärderna. Med
denna klara uppdelning av uppgifterna ser jag inte någon svårighet att i de
enskilda fallen avgöra vem som skall svara för vad.

Den
lokala hälsovårdsförvaltningen har inte på samma sätt som den regionala
hälsovårdsförvaltningen några åtaganden gentemot t. ex. WHO. Det finns därför
inte någon anledning att i karantänslagen ta in en bestämmelse om vem som är
lokal hälsovårdsförvaltning. En sådan bestämmelse finns inte heller i
karantänsförordningen.

I
karantänslagen bör vidare tas in en bestämmelse om att de myndigheter som har
en verksamhet där man kan komma i kontakt med smitta i karantänssammanhang
skall vara skyldiga att inom sina respektive verksamhetsområden vara
uppmärksamma på efterlevnaden av karantänslagstiftningen.

1
karantänslagen bör också tas in bestämmelser om straff och överklagande av
beslut.

Som
jag tidigare framhållit innebär mitt förslag att karantänsverksamheten
begränsas och förenklas. Med hänsyn till att verksamheten redan i dag är av
mindre omfattning torde dock förslaget totalt sett inte leda till några nämnvärda
kostnadsbesparingar. Den minskade kostnaden för kommunerna som det innebär att
inte längre behöva tillhandahålla karantänsläkare torde i stort uppvägas av en
motsvarande kostnadsökning för landstingskommunerna, genom att
smittskyddsläkarna tar över karantänsläkarnas uppgifter. Kostnadsökningen är
emellertid så marginell att den får anses rymmas inom smittskyddsläkarnas
övriga smittskyddsverksamhet.

Mitt
förslag att ta in bestämmelserna om karantänsverksamheten i en karantänslag
innebär att bemyndigandet i 69 § smittskyddslagen (1988:1472) för regeringen
att meddela föreskrifter om karantänsverksamheten bör upphävas.

30

3 Upprättade lagförslag Prop. 1988/89:123

1
enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1.
karantänslag,

2.
lag om ändring i
smittskyddslagen (1988:1472). Förslagen bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till karantänslag

Inledande
bestämmelser

1
§ 1 denna lag ges bestämmelser till skydd mot att karantänssjukdomar förs in i
landet eller sprids till utlandet genom land-, luft- eller sjötrafik.

I
fråga om trafiken mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får regeringen
meddela bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i denna lag.

Paragrafen
motsvarar, med vissa språkliga och redaktionella ändringar, 1 § första stycket
första meningen och I § andra stycket karantänsförordningen.

Första
stycket. De grundläggande bestämmelserna om hur smittsamma sjukdomar skall
bekämpas finns i smittskyddslagstiftningen. Smittskyddslagstiftningen
innehåller emellertid inte några materiella bestämmelser som särskilt tar sikte
pä att förhindra att smitta förs in i vårt land eller sprids härifrån till
andra länder. Sådana bestämmelser har sedan lång tid tillbaka funnits i
särskilda karantänsförfattningar.

Också
den nya smittskyddslagen bygger på principen att bestämmelserna om karantän
bör ges i en från smittskyddslagen fristående lagstiftning. Som framgår av den
allmänna motiveringen har det bedömts lämpligt att ge de grundläggande
karantänsreglerna lagform.

Eftersom
de grundläggande bestämmelsema om hur de smittsamma sjukdomarna skall bekämpas
finns i smittskyddslagen, blir bestämmelserna i karantänslagen att betrakta
som ett komplement till smittskyddslagen. Detta innebär bl. a. att åtskilliga
av de åtgärder som i karantänsverksamheten kan behöva vidtas med tvång får
grundas på bestämmelserna i smittskyddslagstiftningen. Också åtgärder som
vidtas med stöd av annan lagstiftning, t.ex. livsmedelslagen, epizootilagen
och hälsoskyddslagen, kan vara av betydelse för karantänsverksamheten.

När
det gäller åtgärder till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids med djur
eller varor som har anknytning till djur eller djurhållning finns bestämmelser
i den veterinära införselkungörelsen (1958:551) och i den veterinära
utförselkungörelsen (1958:552).

Andra
stycket. IHR tillåter att två eller flera länder ingår särskilda överenskommelser
för att underlätta tillämpningen av bestämmelserna (avsnitt VIII, artikd 85).

Sverige
har ingått sådana överenskommelser med Danmark, Finland

och Norge. Dessa
särbestämmelser finns i kungörelsen (1955:105) om Prop. 1988/89:123 tillämpning
av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 mars 1955 träffad
överenskommelse rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken
mellan länderna, kungörelsen (1959:464) angående Finlands anslutning till en
mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 mars 1955 träffad överenskommelse
rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna
och kungörelsen (1960:554) angående Färöarnas anslutning till en mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge gällande överenskommelse den 19 mars 1955
rörande underiättan-de av den sanitära kontrollen över trafiken mellan
länderna.

Överenskommelserna
med våra nordiska grannländer och de på grund därav beslutade författningarna
bör gälla också sedan en ny karantänslag har trätt i kraft. 1 detta stycke har
därför tagits in en bestämmelse som innebär bl. a. att överenskommelserna och
författningarna kan fortsätta att gälla utan att riksdagen nu prövar dessa i
sak.

2
§ Med karantänssjukdom avses i denna lag gula febern, kolera och pest.

Paragrafen
motsvarar I § första stycket andra meningen karantänsförordningen.

Till
skillnad mot smittskyddslagen, som i princip är tillämplig beträffande alla
smittsamma sjukdomar, gäller karantänslagen endast gula febern, kolera och
pest, dvs. de sjukdomar som omfattas av de internationella
hälsovårdsbestämmelserna, International Health Regulations (IHR). Dessa
sjukdomar benämns karantänssjukdomar. Till år 1980 gällde bestämmelserna i IHR
även smittkoppor.

Ansvarsfördelning
och organisatoriska bestämmelser

3
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall svara för att sanitära åtgärder vidtas
beträffande laster, bagage och annat gods, transportmedel och djur. För andra
smittskyddsåtgärder enligt denna lag svarar smittskyddsläkaren. Om den som
berörs av en smittskyddsåtgärd motsätter sig åtgärden, får den vidtas endast om
den har stöd i smittskyddslagen (1988:1472) eller någon annan lag.

Första
stycket har en viss motsvarighet i 2 § karantänsförordningen. Andra stycket har
inte någon motsvarighet i karantänsförordningen.

Första
stycket. Inom ett landstingsområde skall kommunerna och land

stingskommunen svara för karantänsverksamheten. Kommunens uppgifter

skall ligga på miljö-och hälsoskyddsnämnden och landstingskommunens på

smittskyddsläkaren. Detta innebär ett avsteg från gällande ordning, där hela

ansvaret ligger på miljö- och hälsoskyddsnämnden. Ansvarsfördelningen

mellan nämnden och smittskyddsläkaren är i princip densamma som i den

nya smittskyddslagen. De objektinriktade åtgärderna, dvs. åtgärder som

gäller djur och andra objekt som kan sprida smitta, är en uppgift för miljö-

och hälsoskyddsnämnden medan de personinriktade åtgärderna, dvs. åtgär

der som direkt gäller en människa, är en uppgift för smittskyddsläkaren. 32

Miljö- och
hälsoskyddsnämnden och smittskyddsläkaren svarar var och Prop. 1988/89:123 en
för sina uppgifter enligt karantänslagen. Detta innebär inte att de skall verka
fristående från varandra. 1 6§ finns bestämmelser om att smittskyddsläkaren
skall samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och
karantänsflygplatser. Hans samordnande funktion innebär dock inte att han har
någon direktivrätt gentemot nämnden men förutsätter självklart ett nära
samarbete med bl. a. nämnden.

1
6 § finns också en bestämmelse om att smittskyddsläkaren skall biträda nämnden
i dess uppgifter enligt karantänslagen. Vidare finns i främst 12 § smittskyddslagen
bestämmelser om samverkan mellan bl.a. smittskyddsläkaren och miljö- och
hälsoskyddsnämnden. En effektiv och väl fungerande karantänsverksamhet
förutsätter således ett nära samarbete mellan i första hand miljö- och
hälsoskyddsnämnden och smittskyddsläkaren.

Andra
stycket. Gällande karantänsförordning bygger i princip på den grundsatsen att
ingripanden mot enskilda som görs med tvång skall ske med stöd av lag. Någon
uttrycklig bestämmelse härom har dock inte tagits in i förordningen. I 14§
andra stycket karantänsförordningen föreskrivs dock, att om fråga uppkommer om
intagning på sjukhus, isolering eller annan inskränkning i någons rörelsefrihet
gäller vad som är föreskrivet i smittskyddslagen för fall där någon misstänks
lida av allmänfariig sjukdom eller föra smitta av sådan sjukdom.

Som
framgår av den allmänna motiveringen skall karantänslagen inte innehålla några
bestämmelser om tvångsåtgärder. Om ett ingripande i karantänssyfte kräver
tvångsåtgärder, får det vidtas med stöd av annan lagstiftning, främst
smittskyddslagen: En bestämmelse härom har tagits in i detta stycke.

4
§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall efter samråd
med de berörda landstingskommunerna och kommunerna föreskriva att vissa hamnar
och flygplatser skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.

Paragrafen
motsvaras i sak av 3 § andra meningen karantänsförordningen. Bestämmelser om
utseende av karantänshamnar och karantänsflygplatser finns i artiklarna 17 och
18 IHR.

Bestämmelsen
innebär att vissa hamnar och flygplatser, liksom för närvarande, skall utses till
karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. En sådan hamn eller flygplats
skall i princip uppfylla de krav som ställs upp i artiklarna 17 och 18 IHR.
Kraven innebär kort uttryckt att det skall finnas tillgång till den personal
och den utrustning och andra faciliteter som krävs med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet.

Uppgiften
att utse karantänshamnar och karantänsflygplatser bör lik

som enligt gällande karantänsförordning läggas på socialstyrelsen. Detta

stämmer överens med bestämmelserna i IHR, enligt vilka uppgiften skall

ligga på health administration. Beträffande frågan om ett bemyndigande

för socialstyrelsen att besluta om karantänshamnar och karantänsflygplat

ser avser jag att återkomma till regeringen sedan riksdagen tagit ställning

till förslaget till karantänslag. 33

3 Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 123

Att samråd skall ske med
berörda landstingskommuner och kommuner Prop. 1988/89:123 är en
självklarhet. Det är dock socialstyrelsen själv som slutligt avgör vilka hamnar
och flygplatser som skall utses.

5 §
Landstingskommunen och den berörda kommunen skall svara för

att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal

och den utrustning som behövs för kontroll av trafiken så att karantäns

sjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet.

Paragrafen
motsvarar 3 § första meningen gällande karantänsförordning. 1 avsnitt 111 av IHR
finns bestämmelser om den personal och utrustning som skall finnas att tillgå
vid hamnar och flygplatser.

När
det gäller länder som är hårt drabbade av karantänssjukdomar kan det självklart
vara av största betydelse att den personal och utrustning som behövs i
karantänssammanhang finns, mer eller mindre stationärt, på plats i hamnen eller
vid flygplatsen. I vårt land, som sällan drabbas av smitta från sådana
sjukdomar, är däremot behovet av en fast organisation i detta avseende litet. 1
paragrafen föreskrivs därför att karantänshamnar och karantänsflygplatser skall
ha tillgång till den utrustning och personal som behövs. Detta innebär att
personalen och utrustningen inte behöver finnas vid hamnen respektive
flygplatsen, utan det är tillräckligt att den finns i beredskap för eventuella
ingripanden. Behovet av personal och utrustning samt dess tillgänglighet får
bedömas av landstingskommunen och den berörda kommunen med hänsyn till dels det
allmänna smittskyddsläget, dels förhållandena i det enskilda fallet. Detta
överensstämmer med kraven i IHR och nuvarande praxis inom karantänsverksamheten
i vårt land.

Bestämmelsen
innebär att landstingskommunen och kommunen gemensamt svarar för personal och
utrustning, med den fördelning mdlan dem som följer av ansvarsfördelningen
enligt denna lag. En kommun som inte hör till någon landstingskommun svarar
givetvis själv för all personal och utrustning.

6 §
Smittskyddsläkaren skall samordna smittskyddskontrollen vid ka

rantänshamnar och karantänsflygplatser.

Smittskyddsläkaren,
eller den läkare som han överlåter uppgiften åt, skall vid behov utföra
läkarundersökning och vaccination samt utfärda ett skriftligt intyg om
åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär det.

Smittskyddsläkaren
skall biträda miljö- och hälsoskyddsnämnden i dess uppgifter enligt denna lag.

Paragrafens
första och andra stycken har en viss motsvarighet i 5 § karantänsförordningen.
Paragrafens tredje stycke har inte någon motsvarighet i karantänsförordningen.

Första
stycket. Enligt gällande karantänsförordning skall det vid varje

karantänshamn och karantänsflygplats finnas en karantänsläkare, som

förordnas av miljö och hälsoskyddsnämnden efter samråd med socialsty

relsen (4§). Under miljö- och hälsoskyddsnämnden skall karantänsläkaren

leda den sanitära kontrollen vid karantänshamn och karantänsflygplats

(5§). ' 34

Med den nya karantänslagen
skall det inte längre finnas några särskilt Prop. 1988/89:123 förordnade
karantänsläkare. De läkaruppgifter som hittills legat på karantänsläkarna
skall med den nya ordningen handhas av smittskyddsläkarna. Att uppgifterna
lagts på smittskyddsläkaren är naturiigt med hänsyn till den centrala ställning
inom smittskyddet som smittskyddsläkaren fått enligt den nya smittskyddslagen.

Enligt
smittskyddslagen skall smittskyddsläkaren inom landstingsområdet bl. a.
planera, organisera och leda smittskyddet, verka för samordning av smittskyddet
och verka för att förebyggande åtgärder vidtas (7 §). Miljö-och
hälsoskyddsnämnden har en fri ställning i förhållande till smittskyddsläkaren
enligt smittskyddslagen. Samma fria ställning skall nämnden ha enligt
karantänslagen. Nämnden skall heh på eget ansvar svara för sina uppgifter
enligt nämnda lagar. Detta innebär bl. a. att smittskyddsläkarens samordning av
smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser inte
innefattar någon rätt att ge miljö- och hälsoskyddsnämnden bindande direktiv
om hur den skall utföra sina uppgifter. Däremot förutsätter
karantänsverksamheten liksom all smittskyddsverksamhet ett nära samarbete
mellan dem som har uppgifter inom verksamheten. Det är således av
utomordentligt stor betydelse att smittskyddsläkaren och miljö- och
hälsoskyddsnämnden samverkar i karantänsarbetet. Med hänsyn till
smittskyddsläkarens centrala ställning i smittskyddet och hans kunskaper och
erfarenheter om de smittsamma sjukdomarna och hur dessa skall bekämpas, torde
miljö- och hälsoskyddsnämden i stor utsträckning vid sina åtgärder komma att föriita
sig på smittskyddsläkarens bedömningar.

Andra
stycket. Enligt karantänsförordningen är det karantänsläkaren själv som utför läkarbesiktning
och vaccination. Att så sker är naturiigt eftersom karantänsläkaren ofta aren
distriktsläkare eller en annan kliniskt verksam läkare. En smittskyddsläkare
däremot är inte alhid kliniskt verksam. Om smittskyddsläkaren av denna eller
av någon annan anledning bedömer att det inte är lämpligt att han själv utför
en läkarbesiktning eller en vaccination bör han kunna delegera uppgiften till
någon annan läkare. En bestämmelse härom har tagits in i detta stycke.

Det
bör anmärkas att bestämmelsen inte grundar någon rätt att med tvång vidta läkamndersökning
eller vaccination. Om läkarundersökning med tvång bedöms nödvändig, får den
vidtas endast om den har stöd i smittskyddslagen. Vaccination får aldrig vidtas
mot den enskildes vilja.

IHR
innehåller bestämmelser som ger en stat rätt att i vissa fall vägra en

resenär tillträde till landet om resenären inte kan uppvisa ett intyg om att

han är vaccinerad. Det ligger således i resenärens intresse att han i sådana

fall kan uppvisa ett vaccinationsintyg. Om någon vaccineråts inom karan

tänsverksamheten bör han därför ha rätt att få ett vaccinationsintyg, om

han begär det. Sådana intyg torde i praktiken komma att avse främst

vaccination mot gula febern. I de fall vaccinationen gäller denna sjukdom

skall intyget utformas på det sätt som föreskrivs enligt IHR. I detta stycke

har tagits in en bestämmelse om smittskyddsläkarens eller motsvarande

läkares skyldighet att utfärda intyg om vidtagna åtgärder enligt karantäns- 35

lagen. Bestämmelsen får
ses som ett komplement till den generella bestäm- Prop. 1988/89: 123 melsen
om skyldighet att utfärda intyg om vården i I0§ patientjournallagen
(1985:562).

Tredje
stycket. I hälsovårdsstadgan (1958:663), som har ersatts av nu gällande
hälsoskyddslag, fanns bestämmelserom att hälsovårdsnämnderna, eller miljö- och
hälsoskyddsnämnderna som de numera kallas, skulle ha läkare anställda. Dessa
läkare benämndes stadsläkare. Kravet eftergavs efter hand och gällde när
hälsoskyddslagen trädde i kraft den Ijuli 1983 endast beträffande kommuner med
minst 40000 invånare. Med hälsoskyddslagen avskaffades helt kravet på att
miljö- och hälsoskyddsnämnderna skulle ha stadsläkare anställda. Numera har
endast miljö- och hälsoskyddsnämnderna i de allra största kommunerna läkare
anställda eller direkt knutna till sig. Nämndens uppgifter med smittskydd och
karantänsfrågor innebär emellertid inte.sällan att ställning måste tas till
medicinska frågor. I smittskyddslagen har därför tagits in en bestämmelse om
att smittskyddsläkaren skall biträda miljö- och hälsoskyddsnämndema i deras
smittskyddsarbete (7§ punkt 5). En motsvarande bestämmelse har tagits in i
detta stycke.

7
§ Om ett område utom eller inom landet är att betrakta som smittat av en
karantänssjukdom enligt de intemationella hälsovårdsbestämmelserna och det
finns risk för att sjukdomen förs in i landet eller härifrån sprids till utlandet,
skall socialstyrelsen förklara området smittat av sjukdomen. Området skall
anses som smittat till dess socialstyrelsen förklarar området fritt från
smitta.

Paragrafen
motsvarar i sak 8§ karantänsförordningen.

IHR
innehåller flera bestämmelser om smittat område. I avsnitt II, artikd 3 föreskrivs skyldighet för varje "health
administration", i Sverige socialstyrelsen, att underrätta WHO om
inträffade fall av karantänssjukdom inom myndighetens geografiska
verksamhetsområde. När området är fritt från smitta skall WHO underrättas om
detta (artikel 7).

Att
socialstyrelsen förklarat ett område som smittat får direkta rättsverkningar
enligt karantänslagen. Enligt 9 § skall befälhavare på fartyg som ankommer till
vårt land lämna uppgift om hälsotillståndet ombord till tullmyndigheten i bl.a.
de fall fartyget ankommer från en hamn i ett område som har förklarats smittat
av en karantänssjukdom och då ankomsten sker inom inkubalionstiden för
sjukdomen.

Allmänna
sanitära bestämmelser

8
§ Sanitära åtgärder som avses i denna lag skall utföras utan dröjsmål och på
ett sådant sätt att de inte vållar onödigt obehag, fara för någons hälsa, skada
på transportmedel eller brandfara.

När
sanitära åtgärder utförs beträffande last, bagage och annat gods skall de
försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på godset.

Om
miljö- och hälsoskyddsnämnden har vidtagit en sanitär åtgärd skall

nämnden utfärda ett skriftligt intyg om åtgärden, om den som berörs av

åtgärden begär det. 36

Paragrafen motsvarar I0§
karantänsförordningen. Bestämmelser med i Prop. 1988/89:123 huvudsak samma
innebörd finns i avsnitt IV
, artiklarna 24 — 26, IHR.

Bestämmelserna
i första och andra styckena torde inte kräva några särskilda kommentarer.
Bestämmelsen i tredje stycket om skyldighet för miljö- och hälsoskyddsnämnden
att utfärda skriftliga intyg om vidtagna åtgärder avser främst råttsaneringsbevis.
Att befälhavaren på ett fartyg har rätt att få ett sådant intyg när
förutsättning därför föreligger är av mycket stor praktisk betydelse eftersom
intyget gäller i de länder som är anslutna till IHR. Att miljö- och
hälsoskyddsnämnden får ta betalt för sina åtgärder beträffande råttutrotning
framgår av 17 §.

Åtgärder
vid ankomst

9
§ Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till
hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna uppgift om hälsotillståndet ombord
till tullmyndigheten

1.
om befälhavaren har anledning
anta att smitta av en karantänssjukdom kan finnas ombord,

2.
om fartyget kommer från en hamn
i ett område som har förklarats smittat av en karantänssjukdom och ankomsten
sker inom inkubalionstiden för sjukdomen,

3.
om det ombord på fartyget finns
en person som har vistats inom ett smittförklarat område under sådan tid att inkubalionstiden
för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till svensk hamn.

När
tullmyndigheten har fått en sådan uppgift som avses i första stycket, skall den
omedelbart underrätta smittskyddsläkaren om innehållet.

Paragrafen
haren viss motsvarighet i 12 och 13§§ karantänsförordningen.

Första
stycket. Av uppenbara skäl är det inte möjligt för smittskyddslä-kaien eller
miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva en direkt tillsyn över alla fartyg,
luftfartyg och andra transportmedel samt deras last, besättningar, passagerare
etc. som passerar vårt lands gränser. Karantänskontrollen vid gränserna bygger
därför i betydande utsträckning på medverkan av dels tullmyndigheten och andra
som på olika sätt tar del i kontrollen av gods och resande som passerar våra
gränser, dels dem som svarar för transporter av resande och gods.

Bestämmelsen
innebär att befälhavaren på ett fartyg som ankommer till Sverige skall, i de
fall som närmare anges i detta stycke, senast vid ankomsten till första
svenska hamn lämna uppgift till tullmyndigheten om hälsotillståndet ombord.
Något formkrav för hur uppgifterna skall lämnas ställs inte upp.

I
tullagstiftningen finns bestämmelser om anmälan inför ankomst till

svensk hamn i tullförordningen (1987:1114) och i generaltullstyrelsens

kungörelse, TES 1987:35, 111:1 (tullordningen), med föreskrifter m. m. för

tillämpning av tullagen (1987:1065) och tullförordningen (1987:1114). De

närmare bestämmelserna finns i 2 kap. tullordningen. I 6§ nämnda kapitel

föreskrivs att det åligger befälhavaren på ett inkommande fartyg att på

förhand meddela när fartyget beräknas komma till tullklareringsområde

och lämna uppgift om fartyget och dess last (förhandsanmälan). Anmälan

skall göras hos någon av tullverkets sambandscentraler eller hos tullanstal- 37

ten på den tullplats dit
fartyget skall föras. Vad nu sagts gäller dock inte om Prop. 1988/89: 123 fartyget
går i regelbunden trafik enligt tidtabell som delgetts tullanstalten i förväg.
En förhandsanmälan får vara muntlig och skall om annat inte är medgivet göras
senast tjugofyra timmar före ankomsten. Förhandsanmälan skall innehålla
uppgift om fartygets namn, slag, nationalitet och storlek, ort eller orter som
senast besökts, last och antal passagerare, tullklareringsområde dit fartyget
skall föras och den beräknade tiden för ankomsten. Bestämmelser om
förhandsanmälan beträffande luftfartyg finns i främst 2 kap. 53 §
tullordningen.

En
lämplig ordning enligt förevarande bestämmelse är att befälhavaren samtidigt
som han gör anmälan enligt tullagstiftningen även lämnar uppgift om
hälsotillståndet ombord. 1 appendix 3 och 4 till IHR finns angivet de frågor
som bör besvaras vid uppgiftslämnandet.

1
tre punkter anges de fall då anmälan om hälsotillståndet ombord skall göras
till tullmyndigheten.

Den
första punkten gäller den situation då befälhavaren har anledning anta att
smitta av en karantänssjukdom kan finnas ombord. Att anmälan i dessa fall skall
göras till tullmyndigheten får anses självklart.

Även
i vissa andra fall är risken för smitta ombord större än i andra. 1 de följande
punkterna regleras två sådana fall. I båda fallen är situationen den, att det
ombord på fartyget kan finnas smittade personer som inte' visar några tecken på
sjukdom eftersom ankomsten till Sverige kan ske innan inkubalionstiden har gått
till ända.

Den
andra punkten avser situationen när ett fartyg har besökt en hamn i ett område
som förklarats smittat av en karantänssjukdom och där ankomsten till Sverige
därefter sker inom inkubalionstiden för sjukdomen.

1
den tredje punkten kommer fartyget visserligen inte från en sådan hamn som
avses i den andra punkten, men ombord på fartyget finns'likväl en eller flera
personer som kan vara smittade, eftersom de har visfats inom ett område, som
förklarats smittat av en karantänssjukdom, vid en sådan tidpunkt att inkubationstiden
för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till Sverige.

Andra
stycket. 1 detta stycke föreskrivs att tullmyndigheten skall omedelbart
underrätta smittskyddsläkaren om en anmälan som avses i första stycket.

Sedan
smittskyddsläkaren fått underrättelsen från tullmyndigheten skall han se till
att sådana åtgärder vidtas, att de som han misstänker kan vara smittade tas om
hand på ett sådant sätt att eventuell smittspridning förhindras. 1 de fall djur,
mat eller något annat objekt misstänks vara smittat skall smittskyddsläkaren
naturligtvis genast underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden om detta.

Om
smittskyddsläkaren anser det nödvändigt; bör den som' misstänks

vara smittad anmanas att låta sig tas in på sjukhus. Om denne skulle vägra

detta och smittskyddsläkaren bedömer att det inte finns något annat sätt

att förhindra eventuell smittspridning, kan smittskyddsläkaren med stöd

av 37 § smittskyddslagen besluta att dén misstänkt smittade tvångsvis skall

tas om hand på sjukhus under den tid som behövs för att klariägga om 38

denne
har smittats eller ej. Ett sådant omhändertagande får dock bestå

högst sju dagar, den dag
då omhändertagandet verkställdes medräknad. 1 Prop. 1988/89:123 här
aktuella fall torde dock omhändertagandet komma att bli betydligt kortare
eftersom inkubationstiden enligt IHR är fem dagar för kolera och sex dagar för
pest och gula febern.

10 §
Ett fartyg får inte av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn.

Bestämmelsen
motsvarar i sak I5§ första meningen karantänsförordningen. En bestämmelse av
samma innebörd finns i artikel 41 IHR.

Det
bör framhållas att bestämmelsen endast innebär en rätt för fartyget att utan
hinder av karantänslagstiftningen anlöpa svensk hamn. Någon rätt till fri
kommunikation med land innebär den inte.

11 §
Om miljö-och hälsoskyddsnämnden har föreskrivit en sanitär åt

gärd beträffande ett fartyg och befälhavaren på fartyget motsätter sig

åtgärden, får åtgärden inte vidtas om fartyget omedelbart fortsätter sin

resa. Fartyget får dock inte anlöpa någon annan hamn här i landet. Farty

get skall tillåtas inta bränsle, vatten och andra förnödenheter som det

behöver, under förutsättning att det kan ske utan risk för smittspridning.

Paragrafen
motsvarar med en språklig justering och ett förtydligande 16§ karantänsförordningen.
En bestämmelse av motsvarande innehåll finns i artikel 44 första punkten IHR.

Bestämmelserna
i karantänslagen syftar till att förhindra att smitta förs in i landet eller
från landet till utlandet. Syftet är således inte att i alla lägen ingripa mot
smitta då sådan uppmärksammas. Denna princip leder till bl.a. att sanitära
åtgärder, som i och för sig kan vara motiverade för att bekämpa smitta, kan
underlåtas om det inte föreligger någon risk för att smitta skall föras in i
landet eller härifrån till utlandet.

I
paragrafen behandlas den situation då miljö- och hälsoskyddsnämnden har
föreskrivit att en sanitär åtgärd skall vidtas beträffande ett visst fartyg. Det
kan gälla t. ex. desinfektion eller utrotning av råttor. Om i detta läge fartygets
befälhavare vägrar att låta fartyget underkastas den föreskrivna åtgärden,
skall nämnden avstå från att genomdriva åtgärden under förutsättning att
fartyget omedelbart lämnar hamnen och fortsätter sin resa. Syftet med
karantänskontrollen har ju då uppnåtts, nämligen att förhindra att smitta från
fartyget sprids till land. Hur snabbt fartyget skall lämna hamnen framgår inte
av 16§ gällande karantänsförordning, Det får anses ligga i sakens natur att det
skall ske genast. I förevarande paragraf sägs därför uttryckligen att
förutsättningen för att fartyget skall kunna undgå . åtgärden är att det
"omedelbart" fortsätter sin resa. Detta överensstämmer också med
bestämmelsen i IHR, där det sägs att avresan skall ske genast.

Av
paragrafen framgår också att fartyget, sedan det lämnat hamnen, inte får anlöpa
annan hamn här i landet. Även om det inte uttryckligen'framgår av lagtexten
gäller förbudet att anlöpa hamn självklart så länge som fartygets befälhavare
motsätter sig åtgärden. Om han skulle ändra uppfattning och gå med på att
åtgärden vidtas, skall fartyget återvända till den hamn där åtgärden
föreskrivits eller till annan hamn som det hänvisas till.

Om
fartyget behöver bränsle, vatten eller andra förnödenheter får det 39

inta sådana innan det
lämnar hamnen. Detta gäller dock endast under Prop. 1988/89: 123
förutsättning att det kan ske utan risk för smittspridning.

12 §
Vad som sägs i 9- 11 §§ om fartyg och hamnar skall gälla också för

luftfartyg respektive flygplatser.

Om
ett luftfartyg vid ankomsten till landet landar på någon annan plats än en
karantänsflygplats och uppgift skall lämnas om hälsotillståndet ombord enligt 9§,
skall befälhavaren genast underrätta smittskyddsläkaren, miljö- och
hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet.

Första
stycket motsvaras i sak av bestämmelsen i 18 § första stycket karantänsförordningen.
Andra stycket har en motsvarighet i 18§ tredje stycket karantänsförordningen.
Underrättelseskyldigheten har dock begränsats till de fall då befälhavaren
enligt 9§ skall lämna uppgift om hälsotillståndet ombord. Bestämmelserna i IHR
gäller i princip lika för fartyg och luftfartyg respektive hamnar och
flygplatser. Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf motsvaras av
artikel 45 första punkten IHR.

Första
stycket. Med luftfartyg avses detsamma som i luftfartslagen (1957:297).

Andra
stycket. Av 5 § framgår att varje karantänsflygplats skall ha tillgång till den
personal och utrustning som behövs för kontroll av trafiken för att hindra att
karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet. Det förutsätts
att de flygplatser som trafikeras med flyg från utlandet är karantänsflygplatser.
Av olika anledningar kan det emellertid inträffa att ett luftfartyg från
utlandet landar på en flygplats som inte är en karantänsflygplats. På en sådan
flygplats finns det inte någon tullpersonal stationerad som kan underrätta
smittskyddsläkaren om det inträffade i de fall befälhavaren skall lämna uppgift
om hälsotillståndet ombord. I en sådan situation är det viktigt att
befälhavaren på luftfartyget tar kontakt med någon offentlig myndighet. Helst
bör naturligtvis kontakt tas med smittskyddsläkaren eller miljö- och hälsoskyddsnämnden
men även t.ex. polis- eller luftfartsmyndigheten går bra. Om någon annan
myndighet än smittskyddsläkaren underrättas skall självklart denna myndighet
underrätta smittskyddsläkaren om händelsen. En bestämmelse härom har inte
bedömts nödvändig.

13 §
Post, tidningar och trycksaker som inte är bagage får inte underkas

tas sanitära åtgärder. En sådan åtgärd får dock vidtas beträffande postpa

ket som kommer från ett kolerasmittat område och som misstänks inne

hålla livsmedel. Om mottagaren motsätter sig åtgärden, skall paketet åter

sändas till avsändaren.

Paragrafen
motsvaras av 20§ karantänsförordningen. Paragrafen har också en motsvarighet i
artikel 48 IHR.

Smittskyddslagen
innehåller inte någon begränsning av miljö- och hälsoskyddsnämndens
möjligheter att vidta åtgärder mot objekt som sprider eller misstänks sprida
smittsamma sjukdomar. Bestämmelser med sådana begränsningar finns dock intagna
i denna lag.

Bakgrunden
till bestämmelserna i paragrafen är artikel 48 IHR. 1 para

grafen föreskrivs ett förbud mot att sanitära åtgärder vidtas mot post, 40

tidningar och trycksaker i
de fall de ej utgör bagage. Begränsningen inne- Prop. 1988/89:123 bär att det
inte heller med stöd av smittskyddslagen blir möjligt att vidta åtgärder till
skydd mot karantänssjukdomar mot dessa objekt. Begränsningen gäller dock inte
postpaket som kommer från ett kolerasmittat område och som misstänks innehålla
livsmedel. I sistnämnda fall förutsätts att mottagaren av postpaketet går med
på att förstöra livsmedlet på ett sådant sätt att smittrisken undanröjs. Om han
skulle motsätta sig en sådan åtgärd, skall åtgärden inte vidtas mot hans vilja
utan postpaketet återsändas till avsändaren.

Åtgärder
vid avresa

14
§ Den som på grund av en karantänssjukdom har

1.
tagits in på sjukhus,

2.
meddelats en förhållningsregel
om isolering enligt smittskyddslagen (1988:1472), eller

3.
tvångsisolerats enligt
smittskyddslagen

får
inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som behövs
för att hindra den smittade från att lämna landet.

I
andra fall än som avses i första stycket får den som för smitta av en karantänssjukdom
inte vägras att lämna landet. Han skall dock i god tid före avresan meddela den
smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet enligt smittskyddslagen
om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall
underrätta den berörda hälsovårdsmyndigheten på ankomstorten om avresan och
andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning.

Paragrafen
motsvarar 21 § första och andra styckena karantänsförordningen. Paragrafen har
en viss motsvarighet i artikel 30 IHR.

Första
stycket. Enligt smittskyddslagen kan smittspridning förhindras på flera olika
sätt beroende på bl.a. vilken sjukdom det gäller. I många fall räcker det att
den smittade vidtar vissa försiktighetsmått i sin livsföring för att
smittspridning skall kunna undvikas. Emellanåt kan det erfordras att den smittade
isoleras i t. ex. hemmet. I vissa fall kan det vara nödvändigt att den smittade
låter sig frivilligt tas in på sjukhus. För sällsynta situationer, när den
smittade vägrar att frivilligt medverka till att förhindra smittspridning, kan
tvångsisolering komma i fråga.

Under
den tid risken för smittspridning är så överhängande att den smittade inte kan
vistas bland andra människor är det inte rimligt att han skall ha rätt att
efter eget bestämmande få lämna landet.

1
det första fallet anges den situation då någon frivilligt tagits in på sjukhus
på grund av en karantänssjukdom. Under en sådan vistelse kan patienten
självklart inte hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja. I undantagsfall kan
det inträffa att patienten lämnar sjukhuset trots att läkaren anser att detta
inte är lämpligt. Bestämmelsen innebär att en patient som tagits in på sjukhus
på gmnd av en karantänssjukdom inte har rätt att lämna landet förrän han
skrivits ut från sjukhuset.

I
det andra fallet har, till skillnad mot det första, läkaren meddelat den

smittade en bindande förhållningsregel om isolering enligt smittskydds

lagen, som innebär att den smittades rörelsefrihet begränsats. Isoleringen 41

kan ske i den smittades
hem eller på en annan liknande plats. En förhåll- Prop. 1988/89:123

ningsregd om isolering kan
dock inte avse isolering på sjukhus. Det

självklara syftet med
isoleringen är att förhindra att den smittade sprider

smitta vid kontakt med
andra. Eftersom den smittade bedöms inte kunna

umgås med andra människor
under tiden för isoleringen utan risk för

smittspridning, bör han
inte heller ha rätt att under denna tid resa ut ur

landet.

Ett
beslut om tvångsisolering enligt smittskyddslagen innebär att den smittade tas
in på ett sjukhus som drivs av en landstingskommun. Under tvångsisoleringen får
den smittade i princip inte lämna sjukhusets område eller den del av sjukhuset
där han skall vistas. Smittskyddsläkaren har dock rätt att ge den tvångsisolerade
tillstånd att under viss tid vistas utanför sjukhusets område. Skälet till att
någon tvångsisoleras är att den smittade inte frivilligt medverkar till de
åtgärder som behövs för att hindra smittspridning eller inte följer meddelade förhållningsregler.
Att den smittade under dessa omständigheter inte skall ha rätt att lämna
landet är en självklarhet.

Vilka
åtgärder som smittskyddsläkaren skall vidta för att förhindra att den smittade
lämnar landet blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. 1 de
flesta fall torde det vara lämpligt att han underrättar tullmyndigheten. Om den
smittade har avvikit från ett sjukhus där han skall vara tvångsisolerad eller
avvikit under permission vid tvångsisolering bör smittskyddsläkaren med stöd av
smittskyddslagen begära biträde av polismyndighet för att föra den smittade
tillbaka till sjukhuset. Polisbiträde kan smittskyddsläkaren begära också i de
fall den smittade efter eget beslut lämnar ett sjukhus där han frivilligt
tagits in eller när den smittade bryter mot en förhållningsregel om isolering,
om smittskyddsläkaren bedömt risken för smittspridning som så överhängande att
han fattat ett interimistiskt beslut om tvångsisolering enligt
smittskyddslagen.

Andra
stycket. I de fall smittrisken inte är så överhängande att det bedömts nödvändigt
att hålla den smittade avskild från andra människor finns det inte heller någon
anledning att hindra honom från att lämna landet. Vad nu sagts utesluter
emellertid inte att vissa andra åtgärder och försiktighetsmått kan vara
nödvändiga för att förhindra smittspridning. I detta stycke har tagits in
bestämmelser som syftar till att den berörda hälsovårdsmyndigheten i det land
dit den smittade skall resa får den information av smittskyddsläkaren som
behövs för att myndigheten där skall kunna vidta adekvata åtgärder för att
förhindra smittspridning.

Råttbekämpning

15
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden i en komrnun med hamn skall

vidta de åtgärder som behövs för att utrota råttor i hariinen och för att

skydda hamnens anläggningar mot råttor. '

Paragrafen
motsvarar med en mindre, språklig justering 22 § karantänsför

ordningen. 1 artikel 16 IHR finns en liknande bestämmelse. 42

1 10§ andra stycket
hälsoskyddslagen (1982:1080) finns bestämmdser Prop. 1988/89:123 om att
åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Med
skadedjur avses bl.a. råttor. Skyldigheten att vidta åtgärder för att hindra
uppkomsten av sanitär olägenhet eller för att undanröja sådan olägenhet åvilar
i allmänhet ägaren eller nyttjanderättshavaren till berörd egendom. När det
gäller skadedjur föreskrivs dock i hälsoskyddslagen att åtgärderna skall vidtas
av kommunen i de fall det är av särskild betydelse med hänsyn till
hälsoskyddet.

För
karantänsväsendet är det av särskilt stor vikt att hamnar så långt det är
möjligt hålls fria från råttor. 1 detta avseende har bestämmelserna om åtgärder
mot skadedjur i hälsoskyddslagen inte bedömts tillräckliga. 1 förevarande
paragraf åläggs därför miljö- och hälsoskyddsnämnden särskilt att svara för
att hamnar och hamnanläggningar skyddas mot råttor.

Inom
försvarsmakten svarar försvarets sjukvårdsstyrelse enligt hälsoskyddslagstiftningen
för tillsynen över hälsoskyddet. Det torde därför inte finnas anledning för
miljö- och hälsoskyddsnämnden att vidta åtgärder enligt denna paragraf
beträffande försvarsmaktens hamnar i andra fall än då sjukvårdsstyrelsen begär
det.

16
§ Då ett fartyg ankommer till en svensk hamn skall befälhavaren på fartyget
visa upp ett skriftligt intyg för tullmyndigheten om att utrotning av råttor
har skett ombord eller att utrotning inte har behövts (råttsaneringsbevis). Om
ett giltigt intyg inte visas upp skall tullmyndigheten omedelbart underrätta
miljö- och hälsoskyddsnämnden. Nämnden skall låta undersöka fartyget och, om
det behövs, vidta åtgärder för att utrota råttor ombord.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om vem
som får utfärda råttsaneringsbevis och om giltigheten av sådana intyg samt
bestämmelser om undantag från skyldigheten att visa upp råttsaneringsbevis.

Första
stycket första meningen motsvarar i sak 24 § första meningen karantänsförordningen.
Första stycket andra meningen motsvarar 24 § andra meningen
karantänsförordningen. Första stycket tredje meningen motsvarar 27 § första
stycket första meningen karantänsförordningen. Andra stycket har inte någon
motsvarighet i karantänsförordningen. Bestämmelser om bekämpning av råttor
ombord på fartyg finns i bl.a. artiklarna 52 och 53 IHR.

Första
stycket. Överenskommelsen om de internationella hälsovårdsbestämmelserna
bygger i stor utsträckning på att intyg, certifikat o.d. som har utfärdats i
ett land som är anslutet till överenskommelsen skall gälla också i andra
anslutna länder. Vad gäller bekämpningen av sjukdomen pest är de viktigaste
intygen "Deratting Certificate" och "Deratting Exemption Cer-tificate".

Bestämmelserna
i förevarande stycke föreskriver en skyldighet för befäl

havare på fartyg att med intyg visa att de åtgärder vidtagits som är

erforderliga för att hålla fartyg fria från råttor. Ett sådant intyg benämns

här råttsaneringsbevis. Intyget skall vid ankomsten till svensk hamn visas

upp för tullmyndigheten. Om befälhavaren irite kan visa upp ett giltigt

sådant intyg skall tullmyndigheten omedelbart underrätta miljö-och häl- 43

soskyddsnämnden om detta.
Sedan nämnden underrättats ankommer det Prop. 1988/89: 123 på nämnden att i
första hand låta undersöka om det finns råttor ombord. Finns det råttor ombord
skall nämnden vidta åtgärder för att utrota dessa. Om befälhavaren motsätter
sig nämndens åtgärder, skall nämnden inte genomföra åtgärderna med tvång under
förutsättning att fartyget omedelbart lämnar hamnen och Sverige. Jfr
bestämmelserna i 11 §.

Andra
stycket. I gällande karantänsförordning finns bestämmelser om undantag för
vissa fartyg från skyldigheten att utrota råttor ombord. I förordningen finns
också bestämmelser om vilka miljö- och hälsoskyddsnämnder som är behöriga att
utfärda råttsaneringsbevis och om giltigheten av sådana intyg. Bestämmelser som
reglerar dessa förhållanden bör lämpligen ges i en författning av lägre valör
än lag. I detta stycke har därför tagits in ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter.

Avgifter

17 §
Miljö- och hälsoskyddsnämnden får ta ut avgifter för smittrening,

desinfektion, utrotning av råttor och för undersökning som avses i I6§

första stycket.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
avgifter enligt denna paragraf

Första
stycket har en viss motsvarighet i 28 § karantänsförordningen. Andra stycket
har inte någon motsvarighet i karantänsförordningen. I artikel 82 IHR finns
bestämmelser om avgifter.

Första
stycket. I detta stycke anges uttömmande de åtgärder för vilka avgifter får tas
ut enligt karantänslagen. För andra åtgärder som vidtas i karantänssyfte får
således avgift inte tas ut.

Möjligheten
att ta ut avgifter gäller endast åtgärder av miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Detta innebär således bl.a. att smittskyddsläkaren inte har rätt att ta betalt
för vaccination och vaccinationsbevis av den som vaccinerats vid ankomsten till
Sverige. Att avgifter inte får tas ut för dessa åtgärder följer av artikel 82 IHR.

Andra
stycket. Avsikten är att regeringen skall bemyndiga socialstyrelsen att
fastställa en taxa för avgifterna efter samråd med riksrevisionsverket, sjöfartsverket
och luftfartsverket. Svenska kommunförbundet bör beredas tillfälle att yttra
sig över taxan innan denna fastställs. Att taxan skall vara enhetlig för hela
landet framgår av artikel 82 punkt 2 IHR. Enligt IHR är det således inte
möjligt att låta varje kommun själv besluta om dessa avgifter.

Tillsyn

18 §
Socialstyrelsen har tillsynen över karantänsverksamheten i landet,

utom vad avser uppgifter för någon annan central myndighet och personal

som lyder under en sådan myndighet.

Socialstyrelsen
skall fullgöra de uppgifter som enligt de av världshälsoor

ganisationen antagna internationella hälsovårdsbestämmelserna skall ut

föras av den nationella hälsovårdsförvaltningen. 44

Paragrafen motsvarar 30§
karantänsförordningen. Många av artiklarna i Prop. 1988/89:123 IHR
innehåller bestämmelser om uppgifter för den myndighet som benämns "health
administration" och som på svenska benämns nationell
hälsovårdsförvaltning.

Första
stycket. Liksom vad gäller smittskyddsverksamheten i övrigt skall den centrala
tillsynen över verksamheten ligga på socialstyrelsen. Med hänsyn till
verksamhetens organisation, inriktning och omfattning har det inte bedömts
nödvändigt med tillsynsmyndigheter på regional och lokal nivå. Att
socialstyrelsens tillsyn inte kan avse andra centrala myndigheters uppgifter
inom karantänsverksamheten följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer.

Enligt
smittskyddslagen har socialstyrelsen i sin tillsyn bl.a. rätt att få upplysningar
och ta del av handlingar, att meddela förelägganden och förbud samt att
inspektera smittskyddsverksamhet. Något behov av att komplettera dessa
bestämmelser i karantähslagen har inte bedömts föreligga.

1
socialstyrelsens tillsyn ligger också att på olika sätt hjälpa och stödja dem
som är verksamma inom karantänsverksamheten. Särskilt i ett inledande skede
torde smittskyddsläkarna, som tidigare inte haft några uppgifter inom karantänsverksamhefen,
behöva sådan hjälp för att få sin roll närmare klarlagd.

Andra
stycket. Enligt gällande karantänsförordning skall socialstyrelsen fullgöra de
uppgifter som enligt IHR ankommer på den nationella hälsovårdsförvaltningen (health
administration). Uppgiften bör också enligt den nya karantänslagen ligga på
socialstyrelsen. Detta innebär bl.a. att socialstyrelsen skall, i enlighet med
bestämmelserna i avsnitt II
av IHR, hålla WHO informerad om
smittskyddsläget här i landet.

19
§ Polis-, passkontroll-, tull-, lots- och hamnpersonal, personal vid sjöfartsinspektionen
och kustbevakningen samt trafikpersonal vid internationella flygplatser skall,
var och en inom sitt verksamhetsområde, vara uppmärksam på efterlevnaden av
denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Polis-
och passkontrollpersonal skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis vid
karantänsflygplatserna.

Paragrafen
motsvarar i stort 32 § karantänsförordningen.

I
paragrafen föreskrivs en allmän skyldighet för personal vid myndigheter som
har uppgifter vid landets gränser att, var och en inom sitt verksamhetsområde,
vara uppmärksam på att karantänslagstiftningen efterlevs. Uttrycket "vaka
över" i 32 § karantänsförordningen har bytts ut mot "vara uppmärksam
på" tor att inte felaktigt ge intryck av att dessa personalgrupper har
ett tillsynsansvar enligt karantänslagen. I paragrafens andra stycke läggs
härjämte en skyldighet på polis- och passkontrollpersonal att medverka vid
kontrollen av vaccinationsbevis vid karantänsflygplatser. F.n. torde dock någon
sådan kontroll inte förekomma.

45

Ytterligare föreskrifter Prop. 1988/89:123

20
§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs
in i landet eller sprids till utlandet.

Paragrafen
har en viss motsvarighet i 31 § karantänsförordningen.

Flera
av de föreskrifter som finns i gällande karantänsförordning men. som inte har
fått någon motsvarighet i karantänslagen kan behöva finnas kvar också med den
nya regleringen. Alla sådana föreskrifter torde inte kunna betraktas som
verkställighetsföreskrifter till karantänslagen. 1 denna paragraf har därför
tagits in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Även om det till skillnad från
motsvarande bestämmelse i gällande karantänsförordning inte direkt sägs ut i
paragrafen, måste självklart sådana föreskrifter av regeringen eller
myndigheten utformas med beaktande av bl.a. de internationella
hälsovårdsbestämmelser och överenskommelser som Sverige förbundit sig att
följa.

För
att komplettera och underiätta tillämpningen av karantänslagen kan behövas inte
bara föreskrifter utan också annan information såsom t.ex. allmänna råd. När
det gäller t. ex. luftfarten, kan det finnas ett behov av att i allmänna råd ge
praktiska anvisningar om hur karantänsverksamheten skall kunna fungera även vid
de ofta mycket korta restiderna inom flyget.

Straff

21
§ Till böter döms den som

1.
underlåter att lämna uppgift om
hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller lämnar en oriktig
sådan uppgift,

2.
underlåter att lämna
underrättelse som avses i 12 § andra stycket.

Paragrafen
motsvarar i stort bestämmelserna i 33 § punkterna 1 och 2 karantänsförordningen.
Vissa redaktionella och språkliga ändringar har dock vidtagits.

Överklagande

22
§ Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.

Ett
beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 34§ karantänsförordningen. Länsstyrelsen har dock bytts
ut mot länsrätten.

Paragrafen
gäller endast beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden och

som fattats med stöd av denna lag. I de fall nämnden har beslutat om en

åtgärd med stöd av t.ex. smittskyddslagen, får beslutet överklagas i enlig

het med bestämmelsema i den lagen. Överklagningsbara beslut av smitt

skyddsläkaren som gäller karantänsverksamheten meddelas och överkla

gas enligt smittskyddslagen. 46

4.2
Förslaget till ändring i smittskyddslagen (1988:1472) Prop. 1988/89:123

Eftersom
bestämmelserna om karantänsverksamheten tas in i en karantänslag, saknas
anledning att i 69 § punkt I smittskyddslagen ha en bestämmelse med
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om karantänsverksamheten.
Nämnda bestämmelse bör således upphävas.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
karantänslag,

2.
lagom ändring i
smittskyddslagen (1988:1472).

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

47

Lagrådet Prop. 1988/89:123

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1989-03-14

Närvarande:
f d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet
Johan Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 har regeringen på hemställan
av statsrådet Sven Hulterström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1.
karantänslag,

2.
lag om ändring i
smittskyddslagen (1988:1472).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Christer
Lindau. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Karanlänslagen

1§

I
första stycket bör anges att den föreslagna lagen kompletterar smittskyddslagen.
Det kan ske genom att efter ordet "ges" och före ordet "bestämmelser"
förs in orden "som komplettering av smittskyddslagen (1988:1472)
vissa" etc.

Andra
stycket sammanhänger med att det finns vissa särskilda överenskommelser mellan
de nordiska länderna, som har betydelse för karantänskontrollen. Enligt
lagrådets mening bör det av lagtexten framgå att de avvikande föreskrifter som
regeringen meddelar är beroende av en överenskommelse mellan de nordiska
länderna. Överenskommelser av det avsedda slaget skall godkännas av riksdagen
enligt reglerna i 10 kap. 2 § regeringsformen. Lagrådet föreslår att andra
stycket får följande lydelse: "Regeringen får meddela bestämmelser, som
avviker från denna lag, om det behövs med hänsyn till överenskommelse med
Danmark, Finland eller Norge".

16§

1
paragrafens andra stycke föreskrivs bl. a. att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vem som får utfärda råttsaneringsbevis
och om giltigheten av sådana intyg. Eftersom sådana föreskrifter får ses som
verkställighetsföreskrifter vilka regeringen får utfärda enligt 8 kap. 13 § RF
bör enligt lagrådets mening bemyndigandet i denna del slopas. Paragrafens
andra stycke föreslås få följande lydelse. "Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att visa upp råttsaneringsbevis".

48

17
§ Prop. 1988/89:123

Enligt
artikel 82 i IHR skall en för landet enhetlig taxa gälla för avgifter som får
tas ut inom karantänsverksamheten. Med hänsyn till detta bör i andra stycket
föreskrivas att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall
meddela föreskrifter om avgifter enligt denna paragraf

18§

I
65 § i den nyligen antagna smittskyddslagen anges att socialstyrelsen har tillsynen
över smittskyddet i landet. Det finns där ingen motsvarighet till den
reservation som finns i första stycket förevarande paragraf beträffande uppgifter
som fullgörs av annan central myndighet och dess personal.

Enligt
lagrådets mening bör paragrafens första stycke utformas på samma sätt som 65 §
smittskyddslagen. Lagrådet föreslår att första stycket får lydelsen:
"Socialstyrelsen har tillsynen över karantänsverksamheten i landet".

Lagen
om ändring i smittskyddslagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

49

4
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 123

Socialdepartementet Prop. 1988/89:123

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1989

Närvarande:
statsrådet Göransson, ordförande, och statsråden Gradin, Hulterström,
Lindqvist, Lönnqvist, Thalén, Engström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition med förslagom karantänslag, m. m. 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 16 februari 1989) över förslag till

1.
karantänslag,

2.
lag om ändring i
smittskyddslagen (1988:1472). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och
anför.

Förslaget
till karantänslag

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslaget till karantänslag. Vissa jämkningar
har lagrådet dock föreslagit.

Lagrådet
anser att I § första stycket bör kompletteras så att det klarare framgår hur
karantänslagen förhåller sig till smittskyddslagen. Lagrådet föreslår att detta
kan ske genom att efter ordet "ges" och före ordet "bestämmdser"
förs in orden "som komplettering av smittskyddslagen (1988:1472)
vissa". Jag delar lagrådets uppfattning att lagen vinner i klarhet genom
ett förtydligande med denna innebörd och att detta kan ske på det sätt som
lagrådet har föreslagit.

Jag
kan också ansluta mig till de ändringar som lagrådet föreslagit beträffande 1 §
andra stycket och 16—18 §§.

1
övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts i 3, 5,12, 14,16och2l §§ samt i
rubriken närmast före 8 §.

Förslaget
till lag om ändring i smittskyddslagen

Lagrådet
har lämnat förslaget utan erinran.

50

2 Följdlagstiftning till smittskyddslägen Prop. 1988/89:123

Den
nya smittskyddslagen (1988:1472), som träder i kraft den 1 juli 1989, har en
annan indelning av de smittsamma sjukdomarna och en delvis annan terminologi än
gällande smittskyddslag (1968:231). Denna förändring samt det förhållandet att
den gamla smittskyddslagen ersätts med en ny innebär att redaktionella
ändringar bör göras i 2§ lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, 41 § rättshjälpslagen (1972:429), 9§
sjömanslagen (1973:282), 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 7
kap. 2§ sekretesslagen (1980:100), 1 § lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m., 1 § lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar
och andra liknande verksamheter, samt 14 § och ikraftträdandebestämmelsen till
lagen (1989:15) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Utöver
dessa redaktionella ändringar bör i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar tas in en bestämmelse i 18 § tredje stycket 3 som innebär
att länsrätt normalt är domför med en lagfaren domare ensam i mål om
tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen. Skälet till bestämmelsen
är att ett sådant omhändertagande, som beslutas av smittskyddsläkaren, får pågå
under högst sju dagar och att ett mål om överklagande således måste kunna
prövas av länsrätten genast. 1 ett sådant fall kan det vara svårt att
tillräckligt snabbt få till stånd en fullsutten rätt.

Enligt
rättshjälpslagen kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller
ärende hos allmän förvaltningsdomstol angående tvångsintagning på sjukhus
enligt den gamla smittskyddslagen eller angående utskrivning från sjukhus
enligt samma lag. 1 den nya smittskyddslagen har införts ytterligare en form av
tvångsomhändertagande, nämligen det nyss berörda tillfälliga omhändertagandet
på sjukhus. Enligt min mening är det rimligt att samma slag av rättshjälp kan
beviljas också beträffande sådana omhändertaganden. Detta innebär att utöver
den redaktionella ändring i 41 §, som jag nyss förordat, lagrummet bör
kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att bevilja rättshjälp
också vid sådana omhändertaganden. Jag bedömer att den här avsedda
utvidgningen av möjligheterna att få rättshjälp i mål och ärenden enligt
smittskyddslagen inte kommer att leda till några nämnvärda kostnadsökningar.

1
enlighet med vad jag nu har anfört i fråga om följdändringar har inom socialdepartementet
upprättats förslag till

1.
lagom ändring i lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område,

2.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

3.
lagom ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

4.
lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282),

5.
lagom ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,

6.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

7. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m. m.. Cl

1.
lag om ändring i lagen
(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar Prop. 1988/89:123 och andra
liknande verksamheter,

2.
lag om ändring i lagen
(1989:15) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

De
under 2, 3, 5, 6 och 9 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för
justitiedepartementet. Förslaget under 4 har upprättats i samråd med chefen
för kommunikationsdepartementet.

Förslagen
under 1 —6 samt 8 och 9 gäller lagstiftning som faller inom lagrådets
granskningsområde. Med hänsyn till förslagens beskaffenhet anser jag att
lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

3 Övriga frågor

Enligt
34 § nya smittskyddslagen får miljö- och hälsoskyddsnämnden bl. a. låta avliva
sällskapsdjur, om det är nödvändigt för att hindra spridning av samhällsfariig
sjukdom. I den proposition (prop. 1988/89:5), som ligger till grund för
smittskyddslagen, framhöll föredraganden, att hon senare skulle återkomma med
förslag om hur kostnaderna skall bestridas vid denna typ av ingripanden (s.
43). Avsikten har varit att ta in sådana ersättningsbestämmelser i kungörelsen
(1956:296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse. I enlighet härmed kommer jag senare att föreslå
regeringen behövliga ändringar i kungörelsen. I det sammanhanget avser jag
också att föreslå att kungörelsen anpassas med hänsyn till vissa andra
förändringar som skett sedan kungörelsen senast ändrades. Ändringarna kommer
inte att innebära avsteg från de grunder för författningsregleringen i ämnet
som riksdagen tidigare har godkänt (prop. 1956:126, 2LU 29, rskr. 256).

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta dels de av lagrådet granskade förslagen till

1. karantänslag,

2. lag
om ändring i smittskyddslagen (1988:1472), med vidtagna

ändringar,

dels
förslagen till

3.
lag om ändring i lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område,

4.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

5.
lagom ändringi rättshjälpslagen
(1972:429),

6.
lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282),

7.
lagom ändringi lagen
(1974:203)om kriminalvård i anstalt,

8.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100), 52

9. lag om ändring i
lagen (1981:49) om begränsning av läkeme- Prop. 1988/89:123

delskostnader, m. m.,

10. lag
om ändring i lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastu

klubbar och andra liknande verksamheter,

11. lag
om ändring i lagen (1989:15) om ändring i lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

■ 53

5
Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 123

utredarens
förslag till reglering av Prop. 1988/89:123

karantänsfrågorna ®''

Utredaren
anser att regeringen även i fortsättningen bör ha möjlighet att ge föreskrifter
om hur Sveriges åtaganden enligt International Health Regulations (IHR) skall
följas och om andra karantänsfrågor. Utredaren föreslår därför att regeringen
ges ett sådant bemyndigande också i den nya smittskyddslagen. Utredaren lämnar
däremot inte något förslag till vad dessa föreskrifter av regeringen skall
innehålla men redogör för några synpunkter i anslutning till den gällande
karantänsförordningen.

I
sitt förslag till ny smittskyddslag föreslår utredaren att landstingskommunerna
skall överta ansvaret för smittskyddet från kommunernas miljö-och
hälsoskyddsnämnder. Smittskyddslagen begränsas dock till personinriktade
åtgärder. Smittspridning via objekt skall, med utredarens förslag, förhindras
med stöd av andra lagstiftningar än smittskyddslagen. Utredaren anser att en
ny karantänsreglering bö." anpassas till dessa nya förhållanden.

Utredaren
anser att det kan ifrågasättas i vilken mån det numera behövs ett utbyggt
karantänsväsende för att utföra den karantänskontroll som avses i
karantänsförordningen. Gula febern, kolera och pest utgör ett stort hälsoproblem
i de länder som är drabbade av sjukdomarna och självfallet bör Sverige delta i
det internationella smittskyddsarbetet och följa IHR. Emellertid, framhåller
utredaren, är sannolikheten för att någon av de tre sjukdomarna skall orsaka
epidemier i Sverige ytterst liten. Gula febern kan inte spridas i Sverige
eftersom den mygga som sprider sjukdomen inte kan leva här. Femton fall av
kolera är kända i Sverige efter år 1969. Dessa fångades emellertid inte upp av
karantänskontrollen utan först efter ankomsten hit. Pest har inte förekommit i
landet sedan år 1711 och all erfarenhet talar för att det är ytterst osannolikt
att en person med pest kommer till Sverige med båt eller flyg inom inkubationstiden
för sjukdomen. 1 och med att smittkoppor utrotades försvann, enligt utredaren,
den sjukdom som innebar den allvarligaste risken för befolkningen i Sverige. Såtillvida
har IHR numera endast marginell betydelse för smittskyddet i Sverige. Om något
fall trots allt skulle uppträda i Sverige kommer det sannolikt till hälso- och
sjukvårdens kännedom, men det är osäkert om det fångas upp vid
karantänskontrollen. I detta avseende, framhåller utredaren, synes det
nuvarande karantänsväsendet ha fått minskad betydelse.

Personinriktade
karantänsåtgärder

1
sitt förslag till ny smittskyddslag föreslår utredaren att benämningen

allmänfariig sjukdom behålls för den grupp smittsamma sjukdomar som är

särskilt allvariiga. Enligt utredaren bör de tre karantänssjukdomarna även

fortsättningsvis hänföras till denna grupp. Detta betyder att de skall be

kämpas på samma sätt som andra allmänfarliga sjukdomar. Varje läkare

som uppmärksammar ett fall av en sådan sjukdom skall anmäla det till

smittskyddsläkaren och denne har ansvar för att behövliga åtgärder vidtas

mot sjukdomen. Inom landstingskommunen kommer det således att fin- 54

nas en smittskyddsläkare
med uppgift att hindra dessa sjukdomar från att Prop. 1988/89: 123 spridas.
Utredaren anser att sannolikheten är större att fall av karantäns- Bilaga 1 sjukdomarna
uppmärksammas av hälso- och sjukvården än av karantänsväsendet. Detta innebär
enligt utredaren att smittskyddsläkaren bör kunna Överta karantänsläkarens
uppgifter såvitt gäller de personinriktade åtgärderna. De ingripanden mot
personer som kan bli aktuella bör ske med stöd av smittskyddslagen.

Enligt
gällande karantänsförordning och socialstyrelsens anvisningar i anslutning till
förordningen skall befälhavarna på fartyg och flygplan under vissa
förhållanden lämna en hälsodeklaration för dem som finns ombord. Deklarationen
skall lämnas till tullmyndigheten. I den omfattning sådana deklarationer bedöms
behövliga också i framtiden, anser utredaren att de bör kunna lämnas per radio
samtidigt som befälhavaren anmäler att fartyget skall anlöpa svensk hamn.
Anmälan härom skall enligt gällande tullbestämmelser göras inom 24 timmar innan
fartyget anlöper hamnen. Tullmyndigheten bör vidarebefordra anmälningar om
misstänkt karantänssjukdom ombord till smittskyddsläkaren. Det finns då tid
för smittskyddsläkaren att vidta behövliga åtgärder enligt smittskyddslagen
när fartyget anlöper hamnen.

Om
smittskyddsläkarna tar över karantänsläkarnas uppgifter kan karantänsorganisationen
minskas betydligt enligt utredaren. Det innebär också en förenkling av
karantänsväsendet genom att fartyg och flygplan inte behöver hänvisas till
särskilda hamnar respektive flygplatser med karantänsläkare om det finns
personer ombord som kan misstänkas ha någon karantänssjukdom.

Objektinriktade
karantänsåtgärder

Beträffande
de objektinriktade, sanitära åtgärder som miljö- och hälso

skyddsnämnden för närvarande har att vidta enligt karantänsförordningen

är att märka att flera av dessa anknyter till bestämmelser i framför allt

hälsoskyddslagen (1982:1080), renhållningslagen (1979:596) och livsme

delslagen (1971:51 1). Som exempel nämner utredaren att nämnden enligt

hälsoskyddslagen och renhållningslagen har tillsyn över de hygieniska

förhållandena i hamnar och på flygplatser. Vid en översyn av karantäns

förordningen anser utredaren att hänsyn bör tas till detta förhållande. I

syfte att begränsa det nuvarande karantänsväsendet bör enligt utredaren

gällande lagstiftningar anpassas så att de också inrymmer sådana objektin

riktade åtgärder som kan behövas i karantänssammanhang. I de angivna

lagstiftningarna är miljö- och hälsoskyddsnämnden lokal tillsynsmyndig

het. Detta innebär att nämnden också i fortsättningen kan ha ansvar för de

sanitära åtgärder som kan bli aktuella mot olika objekt i dessa samman

hang, även om åtgärderna sker med stöd av t.ex. hälsoskyddslagen. En av

de vanligaste åtgärderna för nämnden enligt karantänsförordningen är

besiktning av fartyg för utfärdande av råttcertifikat och bekämpning av

råttor ombord på fartyg. Med utredarens synsätt bör dessa åtgärder i stället

kunna utföras av nämnderna med stöd av hälsoskyddslagen, som innehål

ler bestämmelser om ohyra och skadedjur. Om fartygets ankomst anmäls 55

24 tiinmar innan det anlöper
hamnen finns det tid för nämnden att ordna Prop. 1988/89:123 med besiktning
och bekämpning för råttcertifikat. Utredaren anser att det Bilaga 1 även
fortsättningsvis bör ankomma på tullmyndigheten att underrätta nämnden.

Med
dessa synpunkter anser utredaren att karantänsväsendet bör kunna förenklas
genom att i så hög grad som möjligt inlemmas i och samordnas med övrig
lagstiftning. Genom att inte heller peka ut särskilda karantänshamnar eller
karantänsflygplatser dif fartyg och flygplan hänvisas bör den rutinmässiga
kontrollen av resande, fartyg, gods m.m. kunna förenklas och göras smidigare.

56

Förteckning
över remissinstanserna och övriga som p™p-
1988/89:123

har yttrat sig över den särskilda utredarens biiaga 2

betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd samt en sammanställning
av deras yttranden såvitt angår karantänsfrågorna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilbefälhavaren i östra
civilområdet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens bakteriologiska
laboratorium, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen,
kammarkollegiet, statens veterinärmedicinska anstalt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, kammarrätten i Göteborg, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, försäkringsrätten för Södra Sverige,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, samtliga läns landstingskommuner
utom Blekinge läns landstingskommun (som avstått från att yttra sig).
Botkyrka, Gotlands, Göteborgs, Härjedalens, Malmö, Sigtuna, Sundsvalls, Västerviks
och Ystads kommuner samt Stockholms stad. Försäkringskasseförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska Läkaresällskapet, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF),
Miljö- och hälsoskyddstjänsteman-naförbundet. Riksförbundet för sexuell
upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), och
Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar.

Centralorganisationen
SACO/SR, som avstått från att avge eget yttrande, har hänvisat till yttranden
av Sveriges läkarförbund, Sveriges naturvetareförbund, Sveriges
psykologförbund, Sveriges tandläkarförbund och Sveriges socionomers, personal-
och förvaltningstjänstemäns riksförbund.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm och Göteborg samt från
regionåklagarmyndigheterna i Umeå och Luleå.

Socialstyrelsen
har bilagt yttranden från följande ledamöter i styrelsens vetenskapliga råd,
professorerna Ragnar Norrby, Per-Anders Mårdh och Göran Wadell samt lagmannen
Bertil Wennergren.

Flera
landstingskommuner har bifogat yttranden från sina respektive smittskyddsläkare.

Svenska
arbetsgivareföreningen har förklarat att föreningen avstår från att yttra sig.

Yttranden
har dessutom inkommit från tre hälsovårdsinspektörer och en byråinspektör i
Sollentuna kommun samt från en infektionsläkare i Stockholm.

Vad
gäller frågan om karanlänsbestämmdser har remissinstanserna anfört följande.

57

Socialstyrelsen Prop. 1988/89:123

Med
tanke på vilka sjukdomar som i dag regleras av International Health Bilaga
1 Regulations (IHR) instämmer socialstyrelsen i att en förenkling av förfarandet
bör eftersträvas.

Statens
bakteriologiska laboratorium

Karantänsbestämmelserna
behöver ses över i samband med beredningen av proposition om smittskyddslagen.
Det är därvid angeläget att reglerna ses i sitt internationella sammanhang.

Generaltullstyrelsen

Utredaren
lämnar inga förslag till vad dessa föreskrifter skall innehålla men föreslår
att karantänsväsendet bör förenklas och anpassas till bl.a. den föreslagna
smittskyddslagen och hälsoskyddslagen (1982:1080). Utredaren anser bl. a. att
i den omfattning en hälsodeklaration från fartygs- och luftfartygsbefälhavare
bedöms behövlig också i framtiden den istället bör kunna lämnas per radio i den
förhandsanmälan som skall göras till tullverket. Enligt 8§ tullordningen (TFS
1973:159) skall befälhavare på inkommande fartyg på förhand meddela när
fartyget beräknas komma till tullklareringsområde och lämna uppgift om
fartyget och dess last (förhandsanmälan). Detta gäller ej om fartyget går i
regelbunden trafik enligt tidtabell som delgivits tullanstalten i förväg.

Förhandsanmälan,
som får vara muntlig, skall göras hos någon av tullverkets sambandscentraler
samt göras senast 24 timmar innan fartyget beräknas komma till tullplatsen.

Förhandsanmälan
skall innehålla uppgift om fartygets namn, slag, nationalitet och storlek, ort
eller orter som senast besökts, last och antal passagerare, tullklareringsområde
dit fartyget skall föras och den beräknade tiden för ankomsten. Lasten behöver
anmälas endast summariskt. Medfö-res oemballerade smittfarliga varor eller hälso-
och miljöfarliga varor skall detta alltid uppges särskilt.

Motsvarande
system finns för lufttrafiken. Förhandsanmälan skall göras för alla luftfartyg,
linjefart undantagen, som ankommer till andra flygplatser än de som ständigt
är bemannade med tullpersonal. Den skall göras senast två timmar före beräknad
ankomst till flygplatsen.

För
tullverkets del kan hälsodeklaration mycket väl lämnas samtidigt som
förhandsanmälan görs. Tullmyndigheten bör sedan enligt utredaren kunna åläggas
skyldighet att till smittskyddsläkaren vidarebefordra anmälan om misstänkt
karantänssjukdom ombord, vilket inte innebär någon större skillnad mot nuläget.

Råttbekämpning
som nu sker med stöd av bestämmelser i karantänsförordningen anser utredaren
bör kunna ske med slöd av hälsoskyddslagen. Det bör även fortsättningsvis
ankomma på tullmyndigheten att underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt
vad som ovan sagts.

Enligt
generaltullstyrelsens mening bör fortsättningsvis också gälla att 58

socialstyrelsen
skall samråda med tullverket när föreskrifter som berör Prop. 1988/89: 123

tullverkets verksamhetsområde skall utfärdas. Bilaga 2

Svenska
kommunförbundet

Utredarens
förslag att karantänsväsendet förenklas och anpassas till den nya
smittskyddslagen, tillstyrks av styrelsen. Förenklingen av karantänsväsendet
får dock inte drivas så långt att Sverige går ifrån det av WHO antagna
International Health Regulations (IHR) som Sverige åtagit sig att följa och det
samarbetsavtal som tecknats med de övriga nordiska länderna. De uppgifter
miljö- och hälsoskyddsnämnden har enligt karantänsförordningen bygger i
grunden på samhällets intresse att skydda sig mot smittsamma, utifrån kommande
sjukdomar. En internationell samstämmighet i lagstiftning och tillämpning bör
eftersträvas.

Göteborgs
kommun och Svenska Läkaresällskapet

Det
är beklagligt att utredningen ej lägger förslag om ändringar av karantänsregler
m.m. Det förutses att dessa ses över i samband med propositionsarbetet. De
internationella reglerna torde dock försvåra snabba förändringar.

59

Hearing
den 19 december 1988 om en ny Prop.
1988/89:123

karantänslag ''

1
syfte att få olika aspekter på karantänsfrågorna belysta anordnade socialdepartementet
en hearing om en ny karantänslag den 19 december 1988. Till inbjudan till hearingen
fogades bl.a. ett utkast till lagrådsremiss med förslag om karantänslag, som
upprättats inom socialdepartementet på grundval av det underlagsmaterial som
fanns i lagstiftningsärendet. Utkastet överensstämmer i allt väsentligt med
föreliggande lagrådsremiss.

Följande
myndigheter och organisationer deltog i hearingen: Socialstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium, luftfartsverket, generaltullstyrelsen,
polismyndigheten i Stockholm, smittskyddsläkaren i Göteborg, smittskyddsläkaren
i Stockholm, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm, Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Sveriges redareförening. Sjöfartsverket och miljö-
och hälsoskyddsnämnden i Malmö, som inbjudits till hearingen, deltog inte men
hade anmält synpunkter på det utsända materialet. Ett referat av vad som
förekom vid hearingen finns att tillgå på socialdepartementet i detta ärende. (S
2307/85).

Sammanfattningsvis
framkom följande vid hearingen:

Deltagarna
ställde sig bakom förslaget och ansåg att det är väl ägnat att ligga till grund
för lagstiftning. Det framhölls att förslaget i allt väsentligt överensstämde
med gällande karantänsreglering. Förslag om ändringar och förtydliganden i
remissen gällde i huvudsak detaljfrågor. Några principiella invändningar vad
gällde de föreslagna lösningarna fördes således inte fram.

Enighet
rådde om att det var lämpligt att nu ge karantänsbestämmelserna lagform. Man
ställde sig också bakom det sätt på vilket Sveriges åtagande enligt
International Health Regulations (IHR) kommit till uttryck i förslaget. I detta
sammanhang betonades att vår karantänslagstiftning främst måste ses som ett
uttryck för internationell solidaritet med WHO och de länder som är särskilt
utsatta för karantänssjukdomarna. Det nationella behovet av en sådan
lagstiftning i Sverige bedömdes som litet.

En
fråga som särskilt diskuterades var om det finns något behov av att i
karantänslagen öppna en möjlighet för regeringen att i brådskande situationer
kunna besluta att lagen skall tillämpas på en ny sjukdom, på i princip samma
sätt som i den nya smittskyddslagen. En allmän mening syntes dock vara att en
sådan möjlighet inte var behövlig. Mot en sådan möjlighet för regeringen talar
också vår bundenhet av IHR, som anger vilka sjukdomar som skall betraktas som
karantänssjukdomar.

Ingen
av deltagarna framförde några farhågor vad gäller karantänslagens

förhållande till annan lagstiftning. Däremot pekades på att den föreslagna

ansvarsfördelningen mellan smittskyddsläkaren och miljö- och hälso

skyddsnämnden i den föreslagna karantänslagen inte är helt entydig. Des

sa myndigheter är jämställda parter, varför det i lagtexten inte bör stå att

det är smittskyddsläkaren som "leder" karantänsverksamheten vid karan

tänshamnar och karantänsflygplatser. Några förslag till andra ändringar

fördes dock inte fram. Tvärtom betonade man att det är viktigt att an- 60

svarsfördelning i
karantänslagen är densamma som i smittskyddslagen. Prop. 1988/89:123 För
att ytterligare förbättra förutsättningarna för samarbete mellan smitt-
Bilaga 3 skyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnden föreslogs att
socialstyrelsen i sin tillsynsverksamhet borde ge allmänna råd och annan
information kring samverkansfrågorna.

Några
pekade på att det kan bli oklart vem som är health authority enligt IHR när
uppgifterna delas mellan smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Några
problem med att häva förordnandena för de nuvarande karantänsläkarna per den I
juli 1989, om deras uppgifter skulle övertas av smittskyddsläkarna, förutsåg
man inte.

Deltagarna
delade uppfattningen i förslaget till karantänslag att det även framdeles är
nödvändigt att utse karantänshamnar och karantänsflygplatser. Det framhölls i
detta sammanhang att rätten att utfärda s. k. råttcertifikat borde begränsas till
de kommuner som har tillräckliga förutsättningar för att klara av uppgiften på
ett bra sätt.

En
mycket stor enighet förelåg om att begränsa omfattningen av den nuvarande
skyldigheten för befälhavare på fartyg och luftfartyg att vid ankomsten till
Sverige lämna uppgifter om hälsotillståndet ombord. Kravet på hälsodeklaration
bör i princip gälla endast när det finns skäl att anta att smitta finns ombord
och när fartyget eller luftfartyget kommer från en plats som har förklarats
smittad. Några framhöll att i de fall anmälan skall göras bör den innehålla
svar på de frågor som ställs i maritime dedaration of health enligt IHR.

Vaccinationsintyg
eller andra liknande intyg bör inte krävas för inresa till Sverige.

Någon
ansåg att miljö- och hälsoskyddsnämndens rätt att ta ut avgifter för viss
åtgärder inte bör ske enligt en taxa som fastställs av socialstyrelsen, utan
varje kommun bör själv få bestämma avgifternas storlek.

61

Lagrådsremissens lagförslag pp- 1988/89: i23

1
C" 1 fil Bilaga 4

1 Forslag till

Karantänslag Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
1 denna lag ges bestämmelser till skydd mot att karantänssjukdomar

förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-, luft- eller sjötrafik.

1
fråga om trafiken mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får regeringen
meddela bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i denna lag.

2 §
Med karantänssjukdom avses i denna lag gula febern, kolera och

pest.

Ansvarsfördelning
och organisatoriska bestämmelser

3 §
Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall svara för att sanitära åtgärder

vidtas beträffande laster, bagage och annat gods, transportmedel och djur.

För andra smittskyddsåtgärder enligt denna lag svarar smittskyddsläkaren.

Om
den som berörs av en smittskyddsåtgärd motsätter sig åtgärden, får den vidtas
endast om den har stöd i smittskyddslagen (1988:1472) eller någon annan lag.

4
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall efter samråd med de berörda
landstingskommunerna och kommunerna föreskriva att vissa hamnar och flygplatser
skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.

5
§ Landstingskommunen och den
berörda kommunen skall svara för att karantänshamnar och karantänsflygplatser
har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av
trafiken så att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till
utlandet.

6
§ Smittskyddsläkaren skall
samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser.

Smittskyddsläkaren,
eller den läkare som han överlåter uppgiften åt, skall vid behov utföra
läkarundersökning och vaccination samt utfärda ett skriftligt intyg om
åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär det.

Smittskyddsläkaren
skall biträda miljö- och hälsoskyddsnämnden i dess uppgifter enligt denna lag.

7 §
Om ett område utom eller inom landet är att betrakta som smittat av

en karantänssjukdom enligt de internationella hälsovårdsbestämmdsema

och det finns risk för att sjukdomen förs in i landet eller härifrån sprids
till

utlandet, skall socialstyrelsen förklara området smittat av sjukdomen.

Området skall anses som smittat till dess socialstyrelsen förklarar området

fritt
från smitta. 62

Allmänna sanitära
bestämmelser Prop. 1988/89:123

8 §
Sanitära åtgärder som avses i denna lag skall utföras utan dröjsmål Bilaga
4

och på ett sådant sätt att de inte vållar onödigt obehag, fara för någons

hälsa, skada på
transportmedel eller brandfara.

När
sanitära åtgärder utförs beträffande last, bagage och annat gods skall de
försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på godset.

Om
miljö- och hälsoskyddsnämnden har vidtagit en sanitär åtgärd skall nämnden
utfärda ett skriftligt intyg om åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär
det.

Åtgärder
vid ankomst

9 §
Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid an

komsten till hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna uppgift om

hälsotillståndet ombord till tullmyndigheten

1. om
befälhavaren har anledning anta att smitta av en karantänssjuk

dom kan finnas ombord,

2.
om fartyget kommer från en hamn
i ett område som har förklarats smittat av en karantänssjukdom och ankomsten
sker inom inkubationstiden för sjukdomen,

3.
om det ombord på fartyget finns
en person som har vistats inom ett smittförklarat område under sådan tid att inkubationstiden
för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till svensk hamn.

När
tullmyndigheten har fått en sådan uppgift som avses i första stycket, skall den
omedelbart underrätta smittskyddsläkaren om innehållet.

10
§ Ett fartyg får inte av
smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn.

11
§ Om miljö- och
hälsoskyddsnämnden har föreskrivit en sanitär åtgärd beträffande ett fartyg
och befälhavaren på fartyget motsätter sig åtgärden, får åtgärden inte vidtas
om fartyget omedelbart fortsätter sin resa. Fartyget får dock inte anlöpa någon
annan hamn här i landet. Fartyget skall tillåtas inta bränsle, vatten och
andra förnödenheter som det behöver, under förutsättning att det kan ske utan
risk för smittspridning.

12
§ Vad som sägs i 9— 11 §§ om
fartyg och hamnar skall gälla också för luftfartyg respektive flygplatser.

Om
ett luftfartyg vid ankomsten till landet landar på någon annan plats än en
karantänsflygplats och uppgift skall lämnas om hälsotillståndet ombord enligt 9§,
skall befälhavaren genast underrätta smittskyddsläkaren, miljö- och
hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet.

13 §
Post, tidningar och trycksaker som inte är bagage får inte underkas

tas sanitära åtgärder. En sådan åtgärd får dock vidtas beträffande postpa

ket som kommer från ett kolerasmittat område och som misstänks inne

hålla livsmedel. Om mottagaren motsätter sig åtgärden, skall paketet åter

sändas till avsändaren.

Åtgärder
vid avresa

14 §
Den som på grund av en karantänssjukdom har

1.
tagits in på sjukhus,

2.
meddelats en förhållningsregel
om isolering enligt smittskyddslagen

(1988:1472), eller 63

3.
tvångsisolerats enligt smittskyddslagen Prop. 1988/89:123

får
inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som
Bilaga 4 behövs för att hindra den smittade från att lämna landet.

1
andra fall än som avses i första stycket får den som för smitta av en karantänssjukdom
inte vägras att lämna landet. Han skall dock i god tid före avresan meddela den
smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet enligt smittskyddslagen
om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall
underrätta den berörda hälsovårdsmyndigheten på ankomstorten om avresan och
andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning.

Råttbekämpning

15
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden
i en kommun med hamn skall vidta de åtgärder som behövs för att utrota råttor i
hamnen och för att skydda hamnens anläggningar mot råttor.

16
§ Då ett fartyg ankommer till
en svensk hamn skall befälhavaren på fartyget visa upp ett skriftligt intyg för
tullmyndigheten om att utrotning av råttor har skett ombord eller att utrotning
inte har behövts (råttsaneringsbevis). Om ett giltigt intyg inte visas upp
skall tullmyndigheten omedelbart underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Nämnden skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för
att utrota råttor ombord.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om vem
som får utfärda råttsaneringsbevis och om giltigheten av sådana intyg samt
bestämmelser om undantag från skyldigheten att visa upp råttsaneringsbevis.

Avgifter

17
§ Miljö- och hälsoskyddsnämnden får ta ut avgifter för smittrening, desinfektion,
utrotning av råttor och för undersökning som avses i I6§ första stycket.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
avgifter enligt denna paragraf

Tillsyn

18 §
Socialstyrelsen har tillsynen över karantänsverksamheten i landet,

utom vad avser uppgifter för någon annan central myndighet och personal

som lyder under en sådan myndighet.

Socialstyrelsen
skall fullgöra de uppgifter som enligt de av världshälsoorganisationen antagna
internationella hälsovårdsbestämmelserna skall utföras av den nationella
hälsovårdsförvaltningen.

19 §
Polis-, passkontroll-, tull-, lots- och hamnpersonal, personal vid

sjöfartsinspektionen och kustbevakningen samt trafikpersonal vid interna

tionella flygplatser skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara

uppmärksam på efterievnaden av denna lag och de föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen.

Polis-
och passkontrollpersonal skall medverka vid kontroll av vaccina

tionsbevis vid karantänsflygplatserna. 64

Ytterligare föreskrifter Prop. 1988/89:123

20
§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Bilaga 4 meddela
de ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar
förs in i landet eller sprids till utlandet.

Straff

21 § Till böter döms den
som

1.
underiåter att lämna uppgift om
hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller lämnar en oriktig
sådan uppgift,

2.
underiåter att lämna underrättelse
som avses i 12 § andra stycket

överklagande

22 §
Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får över

klagas hos länsrätten.

Ett
beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

65

2 Förslag
till Prop. 1988/89:123

Lagom ändringi smittskyddslagen (1988:1472) Bilaga 4

Härigenom
föreskrivs att 69§ smiUskyddslagen (1988:1472) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

69
§

Regeringen får meddela ytterliga- Regeringen får meddela ytterliga-

re föreskrifter re föreskrifter om frågor inom

1. om
åtgärder Jör att förhindra smittskyddet som inte gäller vacci-

alt smittsamma sjukdomar JÖrs in i nation.

landet eller sprids
till utlandet,

2. om
andra frågor inom smitt

skyddet som inte gäller vaccina

tion.

Regeringen
får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning på
försvarsmakten, i den mån föreskrifterna inte gäller tvångsåtgärd mot enskild.

Regeringen
får överiåta åt myndighet att meddela föreskrifter som avses i denna paragraf

66

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:123

Propositionen...................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagf ö rslag.................................................. 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 . 18

1
Inledning.......................................................... 18

2
Allmän motivering .............................................. 19

2.1
Bakgrund..................................................... 19

2.2
Förslag till karantänslag ................................. .. 21

Principema
för en karantänsreglering ............... 23

Frågor
som bör regleras i en karantänslag ......... 25

3
Upprättade lagförslag......................................... .. 31

4
Specialmotivering.............................................. .. 31

4.1
Förslaget till karantänslag............................... .. 31

4.2
Förslaget till ändring i
smittskyddslagen (1988:1472) 47

5
Hemställan....................................................... .. 47

6
Beslut ........................................................... 47

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 14 mars 1989 ....... 48

Utdrag ur protokoll vid regeringsssammanträde
den 21 mars 1989 .. 50

1
Anmälan av lagrådsyttrande ................................ .. 50

2
Följdlagstiftning till
smittskyddslagen..................... .. 51

3
Övriga frågor ................................................... .. 52

4
Hemställan....................................................... .. 52

5
Beslut ........................................................... .. 53

Bilaga
1 Utredarens förslag till reglering av karantänsfrågorna .... 54

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanserna och övriga som har yttrat sig över den
särskilda utredarens betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd samt en
sammanställning av

deras
yttranden såvitt angår karantänsfrågorna 57

Bilaga 3 Hearing den
19 december 1988 om en ny karantänslag ... 60

Bilaga 4
Lagrådsremissens lagförslag.................... .. 62

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 67