Prop. 1988/89:124

Regeringens proposition 1988/89:124

om vissa tvångsmedelsfrågor

Prop.

1988/89:124

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 9 mars 1989.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas frågor om användningen av straffprocessudla tvångsmedel.
Förslagen berör framför allt de s.k. reella tvångsmedlen — främst beslag, husrannsakan
öch telefonavlyssning — och grundar sig bl. a. på utredningar av
narkotikakommissionen öch tvångsmedelskommittén.

I
propositionen konstateras att nuvarande regler på tvångsmedelsområdet är i
allt väsentligt väl avvägda. Några genomgripande förändringar föreslås därför
inte. I förslaget behålls den lagtekniska modell som nu finns pä tvängsmedelsområdet.

En
särskild s.k. proportionalitetsprincip för all tvångsmedelsanvändning i
brottmål föreslås införd i rättegångsbalken. Regeln innebär att ett tvångsmedel
får användas bara om de skäl som talar för att åtgärden vidtas uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.

När
det gäller telefonavlyssning och liknande tvångsmedel föreslås en saklig och
terminologisk anpassning till den nya tekniken på teleområdet. Enligt förslaget
används termen hemlig teleavlyssning för avlyssning och annan upptagning av
meddelanden som går över det allmänna telenätet och termen hemlig teleövervakning
för bl. a. kontroll av vilka samtal som rings till eller från en viss telefon.

För
hemlig teleavlyssning skall gälla samma grundläggande regler som i dag gäller
för telefonavlyssning. På några punkter föreslås dock ändringar. Hemlig
teleavlyssning skall sålunda kunna-tillåtas i fråga om försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott som i dag grundar rätt till avlyssning, alltså
brott med ett straffminimum på minst två års fängelse. Hemlig teleavlyssning
förbjuds uttryckligen när det gäller samtal och andra med-

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 124

delanden mellan den
misstänkte och hans försvarare. En enhetlig längsta tid för tillstånd till
avlyssning — en månad — införs.

Hemlig teleövervakning är
enligt gällande regler tillåten bara i fråga om vissa allmänfarliga brott och
brott mot rikets yttre eller inre säkerhet. I propositionen föreslås att hemlig
teleövervakning skall få användas även vid andra brott, nämligen sådana som har
ett minimistraff på sex månaders fängelse och vid narkotikabrott med enbart
fängelse i straffskalan. 1 övrigt anknyts förutsättningarna till reglerna om
hemlig teleavlyssning.

1 propositionen behandlas
också frågan om nya typer av straffprocessudla tvångsmedel bör införas i vårt
land. Det gäller dels avlyssning med dold mikrofon (s.k. huggning) och dels
övervakning med dold kamera. Några förslag om sådana tvångsmedel läggs inte
fram.

Inte heller föreslås någon
lagreglering av frågan om de brottsutredande organens rätt att utnyttja s. k.
överskottsinformation.

1 propositionen tas också
upp några mindre frågor som gäller beslag och husrannsakan. Ett par justeringar
av reglerna föreslås.

Härutöver föreslås
beträffande fristen för huvudförhandling i hovrätt i mål där den tilltalade är
häktad en återgång till de regler som gällde före den 12 april 1988.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den I september 1989.

Prop.
1988/89:124

Huvuddelen
av lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen
innehåller därför tre huvuddelar: Lagrådsremissen (s. 16), lagrådets yttrande (s.
72) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s.
74). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa
alla tre delarna.

1 Förslag till Prop. 1988/89:124

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels
att nuvarande 27 kap. 16 § skall upphöra att gälla,

dels
att 24 kap. 1 och 3 §§, 25 kap. t §, 26 kap. 1 §, 27 kap. I och 7 §§, 28 kap. 6
och 13 §§, 51 kap. 13 § samt rubriken till 27 kap. skall ha följande lydelse,

dels
att i balken skall införas åtta nya paragrafer, 27 kap. 18 — 24 §§ samt 28 kap.
3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

24
kap. !§' Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns
risk för att han

1. avviker
eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2.
genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3.
fortsätter sin brottsliga
verksamhet.

Är
för brottet inte föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två år, skall häktning
ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.

Häktning
Jår ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som åtgärden innebär för den misstänkte eller Jör något annat motstående
Intresse. Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter,
får häktning inte ske.

Även
den som endast är skäligen Även den som endast är skäligen

misstänkt för brott får, med den misstänkt för brott får, med den

begränsning som följer av 19 §, häk- begränsning som följer av 19 §, häk

tas, om tas, om

1.
förutsättningarna för häktning 1.
förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som i övrigt
är uppfyllda enligt vad som sägs i I § första och tredje styckena sägs
i 1 § första, tredje och ftärde eller 2 § och styckena eller 2 § och

2.
det är av synnerlig vikt att
han 2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om
brottet. utredning om brottet.

' Senaste lydelse 1987:1211. - Senaste lydelse 1987:1211.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

25 kap.

!§'

Är
någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns
det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller
någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att
anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud
meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud)
eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad
polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får
också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att
den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller
straff.

Föreligger
mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet
därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut
härom meddelas även i andra fall än som avses i förstastycket.

ReseJÖrbud eller anmälningsskyldighetfår åläggas endast om skälen Jör
åtgärden uppväger det Intrång eller men i övrigt som den Innebär för den
misstänkte eller något annat motstående intresse.

26 kap.

1
f ■

Är
någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom
att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager
sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ■ ådömas honom,
får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas
bli täckt vid utmätning.

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat
motstående intresse.

27 kap.

Om
beslag Om beslag, hemlig teteavlyssning

m. m.

1§

Föremål,
som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må tagas i beslag.

Vad
i detta kapitel stadgas om föremål gälle ock, i den mån ej annat är föreskrivet,
om skriftlig handling.

'Senaste
Ivdelse 1987:1211.

■•Senaste
lydelse 1986:120. 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden
uppväger det Intrång eUer men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller JÖr något annat motstående intresse.

If Då rätten
förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderiigt.

I
annat fall än som avses i första I annat fall än som avses i första

stycket skall åtal väckas inom en stycket skall åtal väckas inom en
månad, sedan beslaget verkställdes, månad från det att beslaget verk-om ej den
beslagtagna egendomens ställdes, om Inte den beslagtagna värde understiger
tvåtusen kronor. egendomens värde understiger en

tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som
gällde då beslaget verkställdes.

Finnes
tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva föriängning av tiden.

18§

Hemlig teleavlyssning innebär atl samtal eller andra idemedddan-den,
som befordras av televerket lill eller från en viss telefonapparat eller annan tdeanläggning,
i hemlighet avlyssnas eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivinng
av innehållet i meddelandet.

Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående

1. brott jör vilket inte är föreskri

vet lindrigare strafl'än föngelse i tvä

år eller

2. försök, förberedelse eller

stämpling till sådant brott, om så

dan gärning är belagd med straff'.

19§

Hemlig teleövervakning Innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket
om samtal eller andra le-lemedddanden som har expedierats eller beställts till
eller från en viss telefonapparat eller annan tdeanläggning eller att en sådan
anläggning avstängs för samtal eller med-

'
Senaste lydelse 1986:1010. 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

ddanden.

Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående

1.
brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straffan fängelse I sex månader,

2.
brott enligt 1 §
narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1§ lagen (1960:418) orn
strafl'för varusmuggling som avser narkotika eller

3. försök, förberedelse eller

stämpling till brott för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fäng

else i två år, om .sådan gärning är

belagd med strafl'.

20
§

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon
är skäligen misstänkt JÖr brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse idefonapparat eller annan tdeanläggning
som innehas eller annars kan antas komma atl användas av den in t ss tänkte.

21§

Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av
rätten på ansökan av åklagaren.

Tillstånd skall meddelas alt gälla för viss tid och anläggning. Tiden får
inte bestämmas längre än nödvändigt och får Inte överstiga en månad från
dagen för beslutet.

22 §

Hemlig teleavlyssning får ej ske av telefonsamtal eller andra tele-medddanden
mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer under
avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall
avlyssningen avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar skall, i den mån de omfattas av förbudet,
omedelbart förstöras.

23 §

Om det Inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning, skall

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

24
§

En upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall
granskas snarast möjligt. Ifråga om sådan granskning tillämpas 12 § första
stycket.

Upptagningar och uppteckningar skall, i de delar de är av betydelse Jrån
utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller
avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter
förstöras.

28
kap. 3a§

Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det
Intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.

13 f

Beträffande
kroppsvisitation och Beträffande kroppsvisitation och

kroppsbesiktning gälle i
tillämpliga kroppsbesiktning skaU i tillämpliga

delar vad i 4, 8 och 9 §§
är stadgat delar gälla vad i i a, 4, 8 och 9 §§ är

om husrannsakan. Är fara i
dröjs- föreskrivet om husrannsakan. Är

mål,
må åtgärd, som nu sagts, be- fara i dro]smäl, får kroppsvisitation

slutas av polisman. och
kroppsbesiktning beslutas av

polisman.

Förrättning,
som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt
rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov må ej tagas av
annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående
undersökning må utföras endast av läkare.

Beträffande
kvinnor får kroppsvisitation inte verkställas eller bevittnas av annan än
kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detsamma gäller
kroppsbesiktning och annan undersökning vid kroppsbesiktning än tagande av
blodprov.

51
kap. 13§' Så snart målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma tid för
huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfrågor eller sådana delar av
saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut, trots att målet
i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.

'■
Senaste Ivdelse 1981:1294.

'Senaste
Ivdelse 1987:1211. 7

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:124

Är den tilltalade häktad,
skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter utgången av den tid som
anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som avses i 11 § eller andra
omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Hår den tilltalade häktats
efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag han
häktades.

Är den tilltalade häktad,
skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den tid som
anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som avses i 11 § eller andra
omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats
efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag han
häktades.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:124

Kan det befaras att
inhämtande av rättens tillstånd till hemlig teleavlyssning eUer hetnlig teleövervakning
skulle medföra sådan JÖrdröj-ning eller annan olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen,/är////.y/å/ii/;///åtgärden ei' av åklagaren.

Föreslagen lydelse

Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning får meddelas, även om brottet inte omfattas av
27 kap. 18 eller 19§ rättegångsbalken.

Nuvarande
Ivdelse

5. § '

Tillstånd
enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal må
meddelas, ändå att för brottet är stadgat lindrigare straffan fängelse I två
år.

Finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av samtal Ull och
från telefonapparat, som Innehaves av den som skäligen misstankes för brottet
eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller JÖrdrö-jes
eller att telefonapparaten av-stänges för samtal eller att uppgiji J'rån idejönanstalt
lämnas å samtal, sotn expedierats eller beställts till och frän nämnda
telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd Ull avhörande av telefonsamtal eller UU
åtgärd som avses i andra stycket må bestämmas Ull högst en månad från den dag.
då tillståndet delgavs tele-Jönanstaltens föreståndare.

Kan
det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av idefonsamtal
eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt
eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, må
förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

'
Senaste lydelse 1964:219.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall

Härigenom
föreskrivs att 3, 4 och 5 §§ lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall skall ha följande lydelse,

Prop.
1988/89:124

Föreslagen lydelse

För
ändamål som avses i 2 § första stycket får rätten, om det finns synneriiga
skäl, meddela polismyndighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till
hemlig teleavlyssning mot utlänning som avses i 1 §.

Nuvarande
lydelse

3 §

För
ändamål som avses i 2 § första stycket kan rätten, om synnerliga skäl
föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att taga del av samtal till och
från telefonapparat, som Innehaves eller eljest kan antagas komma att begagnas
av utlänning som avses i 1 §.

Rätten
kan för ändamål som avses i 2 § första stycket, om synnerliga skäl föreligger,
även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller
paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som avses i I §, och
som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller
som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

I
tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet avsedd
försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas till dess
den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall innehålla
underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan tillstånd av den som har
begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

4 §

Tillstånd
som avses i 3 § skall meddelas att gälla viss tid ej överstigande en månad.
Tiden räknas, vid tillstånd UU telefonavlyssning från den dag tillståndet
delgavs tele-fönanstaltens Jöreståndare och i övriga Jall från den dag tillståndet
meddelades.

Fråga om tillstånd
prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verkställighet. I
fråga om förfarandet äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om
förfarandet vid rättens prövning av fråga som under JÖrundersökning i brottmål uppkommit
om åtgärd enligt 27 kap. 16 § nätnnda balk motsvarande illlämpning.

Tillstånd
som avses i 3 § skall meddelas att gälla viss tid, ej överstigande en månad,
från den dag tillståndet meddelades.

Fråga
om tillstånd prövas av Stockhoms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen.
Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. 1 fråga om förfarandet tillämpas i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av fråga om hemlig
teleavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken.

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:124

5 § :

Uppteckning som äger
rum vid tdefonavly.ssning får ej granskas av annan än rätten,
rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Innehåller uppteckningen något
som ej är av betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen, skall den
i sådan del efter granskningen omedelbart förstöras.

En
upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall
granskas snarast möjligt. Granskningen får inte utföras av annan än rätten, riksspolisstyrd-sen,
polismyndighet eller åklagare. Innehåller upptagningen eller uppteckningen
något som inte är av betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen,
skall den i denna del . omedelbart förstöras efter granskningen.

Försändelse eller annan
handling som omfattas av tillstånd enligt 3 § får ej närmare undersökas, öppnas
eller granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller
åklagare. Handling varom här är fråga skall undersökas snarast möjligt. När
undersökningen har slutförts, skall försändelse som finns hos befordringsanstalt
tillställas den till vilken försändelsen är ställd och annan handling
återlämnas till den hos vilken handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt
därom gällande bestämmelser.

Denna lag träder i kraft
den I september 1989.

II

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.

Härigenom
föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.
skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:124

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

28
§

Om
det är av synnerlig vikt JÖr utredningen av ett brott JÖr vilket det är
föreskrivet fängelse I två år eller mer, får rätten beträffande en tele-fönapparal,
som innehas av den som är skäligen misstänkt for brottet eller .som kan komma
alt användas av honom, tillåta atl samtal förhindras eller fördröjs, atl
anslutningen slängs avför samtal eller att televerket lämnar uppgljl om samtal
till eller från apparaten. Sådant tillstånd meddelas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Det Jår gälla för högsl en månad från den dag då tillståndet
delgavs behörig befaltningshavare hos televerket. Samma tid gäller för tillstånd
enligt 27 kap. 16 §' rättegångsbalken till avlv.ssning av telefonsamtal

Kan det befaras att
inhämtande av rättens tiUstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken eller kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken skulle medföra sådan
fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för
utredningen, får åtgärden beslutas av åklagaren. I fråga om kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken/är åtgärden även beslutas av
undersökningsledaren. Anmälan som avses i tredje stycket i nämnda paragraf skaU
göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan.

Kan
det befaras att det skulle medföra en sådan fördröjning eller annan olägenhet
som är av väsentlig betydelse för utredningen ifaU rättens tillstånd skall
Inhämtas enligt JÖrsla stycket, får åtgärden beslutas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Delsamma gäller kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9
§ rättegångsbalken. / det fallet skall anmälan som avses i tredje stycket i
nämnda paragraf göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva
beslagsfrågan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Om
undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av andra
stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriftlig och
innehålla skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet snabbt. Anser rätten
att beslutet inte bör bestå, skall det upphävas.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

13

5 Förslag
till Prop. 1988/89:124

Lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m. m.

Härigenom
föreskrivs att 4§ lagen (1988:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande
m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§
Om värdet av beslagtagen egen- Om värdet av beslagtagen egendom uppskattas
till mindre än Ivå- dom uppskattas till mindre än en lusen kronor, får
åklagaren pröva Uondd av det basbelopp enligt lagen frågan om förverkande. Ett
beslut (1962:381) om allmän försäkring om förverkande skall meddelas som gällde
då beslaget verkställdes, skriftligen. Den från vilken beslaget får åklagaren
pröva frågan om har skett får hos åklagaren anmäla förverkande. Ett beslut om förver-missnöje
med förverkandebeslutet kände skall meddelas skriftligen, inom en månad från
det han fick Den från vilken beslaget har skett del av det. I fall som anges i
3 § får hos åklagaren anmäla missnöje första stycket får beslutet delges ge-
med förverkandebeslutet inom en nom att det anslås på rättens kansli, månad
från det han fick del av det.

I
fall som anges i 3 § första stycket får beslutet delges genom att det anslås på
rättens kansli.

Anmäls
missnöje, skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om beslaget inte
hävs, skall åklagaren väcka talan om egendomens förverkande. Har detta inte
skett inom en månad från det anmälan kom in till åklagaren, skall beslaget gå
åter.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

14

6 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Prop.
1988/89:124

Härigenom föreskrivs att
16 kap. följande lydelse.

§ sekretesslagen
(1980:100)' skall ha

Nuvarande
lyddse

Föreslagen
lydelse 16 kap. 1§

Att friheten enligt I
kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra uppgifter i
vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket I och 2, 4 § 1-8,
samt 5 § 1 och 3 samma förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande av
tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3§ första stycket 3 och 5 §
2 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten
följer av

3.
denna lagenligt 2 kap. 1 §

såvitt
avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars
skada landet allvarligt

3.
denna lag enligt 2 kap. I §

såvitt
avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars
skada landet allvarligt

3 kap. 1 §

såvitt
avser uppgift hos riksbanken

3 kap. I §

såvitt
avser uppgift hos riksbanken

5 kap. I §

såvitt
avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsanstalt eller om
telefonavlyssning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare

5 kap. I §

såvitt
avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsanstalt eller om
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning pä grund av beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

Denna lag träder i
kraft den I september 1989.

Lagen
omtryckt 1988:9. - Senaste Ivdelse 1988:1450.

15

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:124

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Hellström, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Nordberg,
Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Frei valds ■

Lagrådsremiss om vissa tvångsmedelsfrågor 1 Inledning

De
sirajfproce.ssudla tvångsmedlen

Vid
förundersökning med anledning av brott kan myndigheterna tillgripa olika slraffprocessuella
tvångsmedel. Man brukar dela in dessa tvångsmedel i två grupper, personella
tvångsmedel och reella tvångsmedel.

De
personella tvångsmedlen rör ingrepp mot person. Hit hör gripande, anhållande,
häktning, reseförbud och kroppsvisitation. År 1987 beslutades omfattande
ändringar i reglerna om anhållande och häktning (prop. 1986/87:112, JuU
1987/88:7, rskr. 30, SFS 1987:1211-1215). De nya reglerna trädde i kraft den 12
april 1988 (SFS 1988:27-43).

De
reella tvångsmedlen rör åtgärder beträffande framför allt egendom. Hit räknas
beslag, husrannsakan och telefonavlyssning.

Även
de reella tvångsmedlen har setts över i olika sammanhang.

Tvångsmedelskommittén
och narkotikakommisstonen

År
1978 tillsaues tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06; dir. 1978:57 och 1981:10) med
uppgift att se över tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål m.m.
I delbetänkandet (DsJu 1981:22) Hemlig avlyssning m. m. föreslog kommittén bl.
a. att de brottsutredande myndigheterna skulle få rätt att under vissa
förutsättningar begagna hemlig avlyssning med dold mikrofon. Vidare behandlades
frågor om bl.a. telefonavlyssning. Till betänkandet fanns fogade reservationer
i några delfrågor samt åtta särskilda yttranden.

År
1984 avlämnade tvångsmedelskommittén (ledamöter: lagmannen

Bertil Wennergren, ordförande, dåvarande riksdagsledamöterna Kerstin

Andersson, Margareta Andrén, Wivi-Anne Cederqvist och Helge Klöver,

riksdagsledamoten Maja Bäckström och advokaten Sven Junzell) slutbe

tänkandet (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet. Slut

betänkandet innehöll förslag till en särskild lag — en s.k. baslag — med

grundläggande regler om användningen av tvångsmedel och följdändring- 16

ar på grund av denna lag i
bl.a. rättegångsbalken (RB). Vidare återkom Prop. 1988/89:124 kommittén
till de frågor om bl.a. hemlig avlyssning som behandlats i delbetänkandet. Till
slutbetänkandet fanns fogade två reservationer och flera särskilda yttranden.

År
1982 tillsattes narkotikakommissionen (S 1982:09; dir. 1982:100) för att lämna
förslag om samordnade insatser mot narkotikamissbruket. Kommissionen
(ledamöter: dåvarande polismästaren Hans Holmér, ordförande, dåvarande
förbundsordföranden Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby) avlämnade år
1983 promemorian (PM nr 5) Polisens insatser mot narkotikan. I promemorian behandlades
bl.a. frågor om telefonavlyssning.

Tvångsmedelskommitténs
slutbetänkande och narkotikakommissionens promemoria har remissbehandlats
gemensamt. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av
tvångsmedelskommitténs slutbetänkande som bilaga 1, tvångsmedelskommitténs
lagförslag som bilaga 2. narkotikakommissionens sammanfattning av sina förslag
i här aktuella frågor som bilaga 3 och en förteckning över remissyttrandena som
bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 84-1642).

Utredningen
om TV-övervakning

År
1985 tillkallades utredningen om TV-övervakning m.m. (hovrättslagmannen Erland
Aspelin) för att se över lagen (1977:20) om TV-övervakning. Utredaren
redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk
övervakning. I betänkandet föreslogs bl. a. att polisen vid förundersökning
skulle få rätt att under vissa förutsättningar anordna dold personövervakning med
optiskt-dektroniska instrument.

Även
detta betänkande har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 5, utredarens lagförslag i nyss
berörda delar som bilaga 6 och en förteckning över remissinstanserna som bilaga
7. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 88-665).

Justitiekattslerns
utredning om husrannsakan

Regeringen
uppdrog år 1987 åt justitiekanslern (JK) att undersöka tillämpningen av
bestämmelserna i 28 kap. 5 § RB om polismans rätt att besluta om husrannsakan Gfr
prop. 1986/87:115 och JuU 1986/87:36). JK redovisade sin utredning i april
1988.

JK:s
utredning har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels JK:s utredning
som bilaga 8, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 9. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 88— 1449).

2 Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 124

Edenman-kommlssionen . Prop. 1988/89: 124

I
mars 1987 tillsattes en parlamentarisk kommission för att genomföra ett
fortsatt granskningsarbete med anledning av mordet på statsminister Olof Palme.
Tidigare granskningsarbete hade på regeringens uppdrag utförts av
juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme och
redovisats i två rapporter (SOU 1987:14 och 1987:72). Den pariamentariska
kommissionen (ledamöter: f d. landshövdingen Ragnar Edenman, ordförande, f d.
riksdagsledamöterna Thorbjörn Fälldin, Sven Gustafson och Håkan Winberg,
riksdagsledamöterna Doris Håvik och Ivar Nordberg samt kommunalrådet Sören Mannheimer)
avlämnade sin rapport (SOU 1988:18) i april 1988. Av intresse i detta
sammanhang är rapportens avsnitt om telefonavlyssning (avsnitt 3.5.4).

Rapporten
har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels en sammanfattning av
rapporten i den del som rör telefonavlyssning bilaga 10 och dels en förteckning
över remissinstanserna sorri bilaga 11. En sammanställning av remissvaren i
denna del har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 88— 1545).

Skrivdse
jrån Svenska Ekumeniska nämnden

I
detta ärende avser jag att också ta upp en skrivelse i maj 1988 från Svenska
Ekumeniska nämnden om polisingripanden i kyrkor.

2 Gällande rätt

RegeringsJ'ormen
och tryckfrihetsförordningen

1
vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering i fråga om de tvångsmedel
som står till myndigheternas förfogande vid förundersökning med anledning av
brott. 1 2 kap. regeringsformen (RF) finns bestämmelser som skyddar medborgarna
mot tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna där innebär bl.a. att varje
medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot kroppsbesiktning, kroppsvisitation,
husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller andra
förtroliga försändelser. Varje medborgare är vidare skyddad mot hemlig
avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller andra förtroliga meddelanden
(2 kap. 6 § RF) samt mot frihetsberövande (2 kap. 8 § RF). Dessa grundläggande
fri- och rättigheter får begränsas endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och begränsningarna får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen.
Begränsning får ske endast genom lag (2 kap. 12 § RF, jfr dock 8 kap. 10§).

Av
betydelse för tvångsmedelsregleringen är också de bestämmelser som har
meddelats i tryckfrihetsförordningen (TF) om meddelarfrihet och
anonymitetsskydd. För en redogörelse för denna reglering får jag hänvisa till tvångsmedelskommitténs
slutbetänkande (SOU 1984:54 s. 49 ff).

Rättegångsbalken tn. m. Prop. 1988/89:124

Lagbestämmelser
som begränsar fri- och rättigheterna i RF finns för de reella tvångsmedlens del
bl.a. i 27 och 28 kap. RB. Där regleras möjligheterna att vid förundersökning
i brottmål använda beslag, husrannsakan, telefonavlyssning och liknande
tvångsmedel. Bestämmelser om reella tvångsmedel finns också i andra lagar och
författningar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål (1952 års lag) och i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m.m. (1988 års lag). Särskilda bestämmelser om tvångsmedel
finns också i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall
(spaningslagen). Tvångsmedlen i spaningslagen har dock i första hand ett
brottsförebyggande syfte.

Beslag

Föremål
som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller som har avhänts
någon genom brott får tas i beslag (27 kap. I § RB). Detsamma gäller föremål
som kan komma att förverkas. Med föremål jämställs skriftlig handling. Beslag
kan förekomma vid alla slags brott, dvs. även vid bötesbrott. Beslag får ske
såväl hos den som är misstänkt som hos vem som helst i övrigt.

Beslag
får inte läggas på vissa typer av skriftliga handlingar. Detta framgår av 27
kap. 2 § RB. Där sägs att beslag inte får läggas på skriftlig handling, om dess
innehåll kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som avses i 36
kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom, och handlingen innehas av honom
eller av den, till vars förmån tystnadsplikten gäller. Om t.ex. frågeförbud
enligt 36 kap. 5 § RB skulle gälla för en advokat om innehållet i en skriftlig
handling, som en klient lämnat till honom, fär handlingen inte tas i beslag hos
vare sig advokaten eller klienten. Vidare undantas från beslag skriftliga
meddelanden mellan sådana närstående, som avses i 36 kap. 3 § RB, såvida inte
brottet är så allvarligt att minimistraffet är två års fängelse.

För
beslag av brev eller telegram som befinner sig i post- eller televerkets vård
krävs att det är föreskrivet minst ett års fängelse för brottet samt att försändelsen
hos mottagaren skulle kunna vara underkastad beslag (27 kap. 3 § RB).

Den
som griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer vissa tvångs

medel, bl.a. husrannsakan eller kroppsvisitation, får lägga beslag på före

mål som därvid påträffas. Efter beslut av undersökningsledaren eller åkla

garen får beslag också ske i andra fall. 1 brådskande fall får även en

polisman besluta om beslag, dock med ett undantag (27 kap. 4 § RB).

Vidare kan domstol besluta om beslag i vissa fall (27 kap. 5 § RB). Om ett

beslut om beslag — t.ex. vid en husrannsakan — fattats utan rättens

förordnande, kan den som drabbats av ett beslag begära att rätten över

prövar beslutet. Har beslag gjorts gäller som huvudregel vissa frister för

åtals väckande (27 kap. 7 § RB). Rättens beslut om beslag kan överklagas 19

särskilt genom besvär (49
kap. 4§ första stycket 6 RB). Rätten skall då Prop. 1988/89: 124 målet
avgörs pröva om beslaget skall bestå (27 kap. 8 § RB).

RB
kräver inte att den, hos vilken beslag sker, skall vara närvarande då åtgärden
vidtas. Är han inte närvarande skall han emellertid utan dröjsmål underrättas
om beslaget (27 kap. 11 § RB). Undantag gäller i fråga om försändelser hos
posten eller annan befordringsanstalt.

Över
beslag skall föras protokoll (27 kap. 13 § första stycket RB). I protokollet
skall anges ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid detta.
Beslagtaget förernål skall noga beskrivas. Enligt andra stycket har den som
drabbats av beslag rätt att på begäran få bevis om beslaget, av vilket skall
framgå vilket brott misstanken avser.

Enskilda
handlingar som tas i beslag får inte närmare undersökas och brev eller annan
sluten handling får inte öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller
åklagaren. Sakkunnig eller annan som anlitas för utredning angående brottet får
dock efter anvisning av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren företa
sådan undersökning (27 kap. 12 § första stycket RB).

Tdefona
vly.ssn Ing

Reglerna
om telefonavlyssning finns i 27 kap. 16 § RB. För att telefonavlyssning skall
få ske krävs att någon skäligen kan misstänkas för ett brott för vilket minimistraffet
är fängelse i två år eller mer. Misstanken måste avse ett fullbordat brott,
eftersom straff för försök, förberedelse och stämpling till brott kan sättas
under minimistraffet för fullbordat brott (23 kap. I och 2 §§ brottsbalken).
Vid misstanke om anstiftan eller medhjälp kan man däremot besluta om
telefonavlyssning.

För
tillstånd till telefonavlyssning krävs — utöver skälig misstanke om brott av
viss svårhet — att det skall vara av synnerlig vikt för utredningen att
undersökningsledaren eller åklagaren får del av samtal till eller från
telefonapparat som innehas av den misstänkte eller som kan antas komma att
användas av honom. En telefon //// vilken den misstänkte kan antas komma att
ringa får alltså inte avlyssnas.

Beslut
om telefonavlyssning meddelas av domstol. Tillståndet får gälla högst en vecka.
Avser misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika
får tillstånd meddelas för högst en månad. Tiden för avlyssning kan förlängas
genom ett nytt tillstånd.

Husrannsakan

Huvudregeln
om husrannsakan för att eftersöka föremål finns i 28 kap. I § RB. Husrannsakan
kan ske för att söka efter föremål som är underkastat beslag eller för att
undersöka omständigheter som kan antas ha betydelse för utredningen om brottet
(reell husrannsakan). Förutsättningen är att det föreligger skälig misstanke om
ett brott på vilket fängelse kan följa. Husrannsakan får företas även hos
annan än den som är skäligen misstänkt för brottet. Särskilda begränsningar
gäller för den situationen.

Husrannsakan
får också företas för att söka efter den som skall gripas, 20

anhållas, häktas, hämtas
till förhör eller underkastas vissa andra tvångsåt- Prop. 1988/89:124
gärder (personell husrannsakan — 28 kap. 2 § RB). Även för sådan husrannsakan
gäller särskilda begränsningar om den skall företas hos någon annan än den
misstänkte.

Beslut
om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28
kap. 4 § RB). Kan husrannsakan antas bli omfattande eller medföra mycket stora
olägenheter skall beslut normalt fattas av domstol.. En polisman får företa
husrannsakan om ett beslut enligt 4 § inte utan fara kan avvaktas (28 kap. 5 § RB).
Även i vissa andra situationer får en polisman genomföra en husrannsakan utan
föregående beslut.

Enligt
28 kap. 7 § andra stycket RB skall den, hos vilken husrannsakan företas eller,
om han inte är närvarande, hans hemmavarande husfolk få tillfälle att övervaka
förrättningen och också tillkalla vittne, om inte förrättningen därigenom
uppehålls. Har varken den, hos vilken hiisrannsakan företas, eller någon av
hans husfolk eller av dem tillkallat vittne varit närvarande, skall han, så
snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om åtgärden.

Även
över husrannsakan skall föras protokoll (28 kap. 9 § RB). Där skall anges
ändamålet med förrättningen och vad som därvid förekommit. Den hos vilken
husrannsakan företagits har rätt att på begäran få bevis därom, av vilket skall
framgå det brott som misstanken avser.

I
28 kap. RB finns också bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (11
—13§§) och tagande av fotografi och fingeravtryck m.m. (14§).

1952
års lag

1952
års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och
vissa andra grövre brott. Den innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till
den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessudla tvångsmedel vid
beivrande av brott. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda
förlängningen till utgången av år 1989 (prop. 1988/89:l5,JuU5, rskr. 25, SFS
1988:1372).

Enligt
1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra
meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare
straffan fängelse i två år (3 §).

Förordnande
om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt
1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren (4 §).

Tillstånd
till telefonavlyssning får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet
lindrigare straffan fängelse i två år (5 § första stycket). De brott för vilka
telefonavlyssning kan komma i fråga räknas upp i I §.

Enligt
5 § andra stycket får även 5. k. telefonövervakning användas som

tvångsmedel om det är av synnerlig vikt'för utredningen. Någon.sådan

reglering finns inte enligt RB. Telefonövervakning innebär att expediering

av samtal till och från telefonapparat, som innehas eller begagnas av den

misstänkte, inställs eller fördröjs eller att apparaten avstängs eller uppgift 21

inhämtas om samtal som har
expedierats eller beställts till och från appara- Prop. 1988/89:124 ten.

Beslut
om telefonavlyssning och telefonövervakning meddelas av rätten. Giltighetstiden
för tillstånd till telefonavlyssning eller tdefonövervaknirig är högst en
månad. Undersökningsledaren eller åklagaren får i brådskande fall själv besluta
om åtgärden. Har undersökningsledaren eller åklagaren gjort detta, skall
anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.

Spaningslagen

Spaningslagen
gäller endast beträffande en sådan utlänning som har avvisats eller utvisats
som presumtiv terrorist enligt utlänningslagen (1980:376) men som ändå av
regeringen har tillåtits stanna kvar i landet.

Enligt
lagen, som är tidsbegränsad och för närvarande gäller till utgången av år
1989, får vissa tvångsmedel (postkontroll, telefonavlyssning, husrannsakan, kroppsvisitation
och kroppsbesiktning) tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om
en terroristorganisation planlägger eller förbereder en gärning som innebär
våld, hot eller tvång för politiska syften. Förutsättningarna för att få
använda tvångsmedel enligt spaningslagen avviker således från vad som gäller
enligt RB, eftersom RB:s regler inte tillåter åtgärder i enbart förebyggande
syfte.

Regeringen
har i september 1988 bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet att
tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över terroristbestämmelserna i
utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1988:49). 1 direktiven anges bl.a. att en
utgångspunkt för kommittén bör vara att särskilda bestämmelser på området
alltjämt behövs. Kommittén skall vidare undersöka vad som skall gälla när ett
beslut att avlägsna en presumtiv terrorist inte kan verkställas. Arbetet i
kommittén bör enligt direktiven vara slutfört före utgången av år 1989.

1988
års lag

1988
års lag reglerar kvarhållande av försändelser, telefonövervakning och telefonavlyssning
(28 §). Reglerna är i stort sett desamma som i 1952 års lag. En skillnad är att
det för telefonövervakning och telefonavlyssning krävs att misstanken gäller
brott med ett minimistraff på två års fängelse eller mer.

3 Allmän motivering 3.1 Reformbehovet

Inget
utvecklat samhälle kan avvara tvångsmedel i brottsbekämpningen.

Verksamma straffprocessudla tvångsmedel ökar möjligheten till upptäckt,

säkrande av bevis och lagföring. Tvångsmedelsanvändning innefattar å

andra sidan allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär. Mot samhällets 22

behov av effektiva
tvångsmedel måste alltid ställas den enskildes intresse Prop. 1988/89:124 av
skydd för den personliga friheten och integriteten och rättssäkerhetens krav.
Vikten av att dessa intressen tillgodoses i lagstiftning och tillämpning kommer
till uttryck i grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Det är mot denna bakgrund inte förvånande att tvångsmedelsfrågorna från tid till
annan kommer i fokus i den allmänna debatten och också aktualiseras i
lagstiftningssammanhang.

Tvångsmedelskommitténs
uppdrag har varit att göra en fullständig översyn av i första hand
tvångsmedelsregleringen i 27 och 28 kap. RB men också att undersöka om det
behövs ändrade regler för tvångsmedelsanvändningen utanför det av RB reglerade
området. En huvuduppgift har varit att åstadkomma en ändamålsenlig avvägning
mellan samhällets behov av tvångsmedel och intresset av skydd för den
personliga integriteten. Uppdraget har också syftat till att åstadkomma en
generell reglering för olika slags tvångsmedel.

Kommittén
har funnit att den nuvarande tvångsmedelsregleringen uppfyller
regeringsformens krav och att den inte heller strider mot innehållet i de
internationella konventioner om fri- och rättighetsskyddet som Sverige har
anslutit sig till. Vad som behövs är enligt kommittén vissa åtstramningar i
fråga om tvångsmedlens användningsområden.

När
det gäller reformbehovet på tvångsmedelsområdet vill jag inledningsvis säga
att tvångsmedelskommitténs arbete och remissbehandlingen har övertygat mig om
att nuvarande ordning är i de flesta hänseenden väl avvägd och att någon
genomgripande nyordning inte är nödvändig. Det finns enligt min mening inte
tillräcklig anledning att genomföra en så omfattande lagteknisk förändring som
kommittén förordat. Jag återkommer strax till detta. I det sammanhanget kommer
jag även in på frågor om lagreglering av vissa allmänna principer för
tvångsmedelsanvändning.

Frågor
om avlyssning av bl. a. telefonsamtal har spelat en central roll i det
utredningsarbete som har pågått på tvångsmedelsområdet. Det har då gällt såväl
förutsättningarna för att få använda telefonavlyssning och telefonövervakning
som förfarandefrågor. Jag kommer in på detta i det följande (avsnitt 3.3 —
3.5) och kommer därefter att ta upp frågor om avlyssning m. m. av annat än
meddelanden per telefon (avsnitt 3.6).

Reglema
i RB om beslag och husrannsakan är — enligt vad som har framkommit i detta
lagstiftningsärende — i allt väsentligt väl avvägda. På några punkter kommer
jag emellertid att ta upp frågan om justeringar av reglerna (avsnitt 3.7).

En
fråga som alltmer kommit att uppmärksammas på senare tid gäller

utnyttjande av ADB-tekniken i myndigheternas kontrollverksamhet. För

de brottsutredande myndigheternas verksamhet är det på detta område

beslagsfrågorna som är av intresse. På skatteområdet har nya regler trätt i

kraft den 1 januari 1988 rörande taxeringsrevision m.m. (prop.

1987/88:65, SkUI7, rskr. 70, SFS 1987:1228). Bl.a. regleras skattemyn

dighetens befogenheter att granska bokföring som sker med hjälp av auto

matisk databehandling (ADB). I lagstiftningsärendet förklarade chefen för

finansdepartementet att ADB-frågorna i kontrollverksamheten krävde en

ytterligare genomlysning. Jag vill mot bakgrund härav nämna att jag 23

överväger att föreslå
regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en kommitté för att överväga vissa
frågor rörande ADB- teknikens konsekvenser inom främst det straffrättsliga och straffprocessudla
området.

När det gäller
beslagsfrågorna vill jag här också nämna att frågor om hävande av beslag i
samband med frikännande dom inte tas upp i detta lagstiftningsärende. Dessa
frågor kommer, enligt vad jag erfarit, att inom kort aktualiseras av
riksåklagaren.

Tvångsmedelskommittén har
också gjort en allmän översyn av 1952 års lag. Kommittén föreslår att 1952 års
lag skall behållas och inte inarbetas i RB. Lagen föreslås ändrad på några
punkter. Mot bakgrund av att 1952 års lag nu är föremål för uppmärksamhet av
SÄPO- kommittén (Ju 1987:05) finner jag det lämpligast att avvakta med ett mera
definitivt ställningstagande i denna del. De ändringar som jag nu tar upp i
1952 års lag inskränker sig till följdändringar till mina ändringsförslag
beträffande RB.

Tvångsmedelskommittén
har enligt sina direktiv också utrett frågan om utpasserlngskontroll i fråga om
personal vid vissa speciellt känsliga arbetsplatser inom totalförsvaret. I
likhet med kommittén anser jag.att det inte skulle vara ändamålsenligt med
lagstiftning i ämnet.:

Prop. 1988/89:124

3.2 Övergripande principer för tvångsmedelsanvändning m.m.

3.2.1
Den allmänna uppläggningen av tvångsmedelsreglerna

Mitt
ställningstagande: Någon ny lag med grundläggande regler för användning av
tvångsmedel införs inte.

Tvångsmedelskommitténs
förslag: En s. k. baslag med gemensamma regler för olika slags tvångsmedel
införs. .

Remissinstanserna:
De allra ftesta är negativa till förslaget.

Skälen för mitt
ställningstagande: Reglerna i den av kommittén föreslagna baslagen skulle vara
gemensamma för olika slags tvångsmedel öch skulle gälla om det inte föreskrivs
något annat i specialförfattningar. Baslagen skulle avse brottsutredande,
brottsförebyggande, civilprocessuella och förvaltningsrättsliga tvångsmedel.
Men endast sådan tvångsmedelsanvändning omfattas som syftar till att få del av
muntliga eller skriftliga uppgifter eller där uppgifter framkommer som en icke
avsedd bieffekt. De personella tvångsmedlen i brottmål (bl.a. häktning)
omfattas inte av den föreslagna baslagen.

Baslagen reglerar två
huvudfrågor. Den ena huvudfrågan avser dels det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet, dels det skydd som följer av andra tystnadsplikter eller
som rör den personliga integriteten utan att tystnadsplikt i och för sig
föreligger. Den andra huvudfrågan gäller hur man skall handskas med uppgifter
som framkommer genom tvångsmedelsanvändningen, bl.a. vad som brukar kallas
överskottsinformation. Kommittén föreslår vidare att den s. k. proportionalitetsprincipen
lagfästs och att ett offentligt ombud i vissa fall skall kunna medverka både
vid

24

domstolsprövningen av
frågan om tillstånd till tvångsmedelsanvändning- Prop. 1988/89:124 en och
vid verkställigheten av en beslutad åtgärd.

Tvångsmedelskommittén
är enig när, det gäller att lagfästa den s. k. proportionalitetsprincipen.
Däremot har enighet inte nåtts i fråga om det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet och rätten att använda överskottsinformation.

Tvångsmedelskommitténs
förslag har fått ett övervägande negativt mottagande under remissbehandlingen.
JK och flera andra instanser ifrågasätter det lämpliga i att stifta en sådan
övergripande lag med hänsyn till den osäkra lagtekniska valör som lagen skulle
få. Från flera håll kritiseras tanken på en baslag på grund av skillnaderna
mellan det slraffprocessuella området och t.ex. förvaltningen. En återkommande
synpunkt är att den föreslagna baslagen skulle bli komplicerad och svår att tillämpa.
Ett stort antal remissinstanser förordar i stället att de gmndläggande reglerna
om användning av tvångsmedel behålls i RB och att behövliga hänvisningar till dessa
regler sker i de särskilda lagarna om tvångsmedel.

De
flesta remissinstanser tar också avstånd från tanken att reglera skyddet för
anonymiteten och integriteten på det sätt som kommittén tänkt sig. Flertalet är
också kritiska till en ordning med offentligt ombud och till den föreslagna
regleringen av överskottsinformationen.

För
egen del vill jag anföra följande.

Reglerna
för tvångsmedlen vid förundersökning i brottmål är utförliga. I RB och 1952 års
lag anges noga både förutsättningarna för att ett visst tvångsmedel skall få
sättas in och hur det skall användas. Det finns regler om vem som skall få
besluta om åtgärden, vilka personer eller vilken egendom som åtgärden får
riktas mot, i vilket syfte och hur lång tid som tvångsmedlet får användas och
hur man skall förfara med det som man kommer åt genom att använda tvångsmedlet.

Den
lagtekniska modellen i RB har stora fördelar. Den bygger på en förhållandevis
strikt uppdelning i fall då tvångsmedlet får användas och fall dä det inte får
användas. Detta främjar förutsebarhet och enhetlighet vid tillämpningen. När
det gäller den lagtekniska lösningen anser jag därför — i likhet med åtskilliga
remissinstanser — att det mesta talar för att man bör knyta an till RB:s
nuvarande regler och bygga ut dem i den mån det behövs. 1
specialförfattningarna kan erforderliga hänvisningar sedan göras till RB:s
regler. Med den metoden kan man ändå uppnå en generell lösning i den
utsträckning som man finner detta önskvärt.

I
den av kommittén föreslagna baslagen har det huvudsakliga intresset knutit an till
den s.k. proportionalitetsprincipen, skyddet av bl.a. anonymitetsintresset och
frågan om överskottsinformation. Som jag strax återkommer till anser jag inte
att någon uttrycklig reglering på sistnämnda punkt är lämplig, medan däremot proportionalitetsprincipen
väl låter sig regleras inom ramen för RB:s regelsystem. Anonymitetsintresset
kan — i den mån det inte åtnjuter tillräckligt skydd enligt det nu gällande
regelsystemet — tillgodoses inom ramen för en proportionalitetsregd. Under sådana
förhållanden minskar behovet av en baslag väsentligt.

Det
som förekommit i detta lagstiftningsärende visar enligt min mening

att det är en svår — för att inte säga omöjlig — uppgift att åstadkomma en 25

generell reglering av
möjligheterna till tvångsmedelsanvändning i dagens mångfacetterade samhälle.
Samtidigt visar remissutfallet att det praktiska behovet av en sådan reglering
är begränsat och att man redan genom mindre ingrepp i de regler som gäller för
straffprocessen kan åstadkomma resultat som tillgodoser de reformbehov som
finns. Mot den bakgrunden anser jag att kommitténs förslag om en baslag inte
bör genomföras.

Prop.1988/89:124

3.2.2
Proportionalitetsprincipen m. m.

Mitt förslag: En
uttrycklig s.k. proportionalitetsprincip införs i RB lor de straffprocessudla
tvångsmedlen. Principen innebär att ett straffprocessuellt tvångsmedel får
tillgripas bara om skälen för att tvångsmedlet används uppväger det intrång
eller men i övrigt som tvångsmedlet innebär för något motstående intresse.

Utredningsförslag:
Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip för tvångsmedelsanvändning har
under senare tid tagits upp i tre olika sammanhang. 1983 års häktningsutredning
föreslog i betänkandet (SOU 1985:27) Gripen —Anhållen —Häktad en proportionalitetsregd
i bestämmelserna om häktning. Efter förslag av utredningen om
säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen i betänkandet (SOU 1986:39)
Skatteutredningar infördes den 1 januari 1988 en proportionalitetsregd i en ny
paragraf i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen (prop.
1987/88:65, SkU 17, rskr. 70, SFS 1987:1230). Tvångsmedelskommittén har
föreslagit en proportionalitetsregd som i princip skall gälla vid all sådan
användning av tvångsmedel som utgör myndighetsutövning.

Remissinstanserna: Många
av de remissinstanser som har yttrat sig över förslagen har tillstyrkt
förslaget om en uttrycklig proportionalitetsregd eller lämnat det utan erinran.
Behovet av en sådan regel ifrågasätts emellertid av flera remissinstanser, som
pekar på att proportionalitetsprincipen redan nu kan anses följa av allmänna
rättsgrundsatser.

Skälen
för mitt förslag: För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre i praxis
utbildade allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet
i 2 kap. 12 § RF, är ändamåls-, behovs- och proportionalitets-principerna.

Ändamålsprincipen innebär
att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedel skall vara bunden till det
ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats.

Behovsprincipen
innebär att en myndighet får an-vända ett tvångsmedel bara när det föreligger
ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig.

Proportionalitetsprincipen
innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet
skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

I
tvångsmedelskommitténs förslag till baslag ingår de tre principerna.

För
egen del kan jag inledningsvis konstatera att ändamålsprincipen

26

redan nu är tydligt
markerad i den straffprocessudla lagstiftningen Ge- Prop. 1988/89: 124

nomgående anges sålunda
för vilket eller vilka ändamål varje särskilt

tvångsmedel är avsett. När
det gäller t.ex. häktning är ändamålet enligt

24 kap. I § RB att minska
risken för att den misstänkte avviker, försvårar

utredningen eller
fortsätter brottslig verksamhet. Om ett tvångsmedel av-

siktligen används i annat
syfte än det avsedda, kan det föranleda ansvar

för felaktig
myndighetsutövning.

Lagstiftningen
ger med andra ord redan i dag klart besked att ett straffprocessuellt
tvångsmedel får användas endast för det ändamål för vilket det har beslutats.
Jag kan därför inte finna något egentligt behov av att för de straffprocessudla
tvångsmedlen lagfästa ändamålsprincipen.

När
det gäller behovs- och proportionalitetsprindperna är situationen enligt min
mening annorlunda. 1 den proposition (1986/87:112) som låg till grund för de
nya reglerna om häktning och anhållande gjorde föredragande statsrådet den
bedömningen att frågan om en uttrycklig proportionalitetsregd borde tas upp i
ett större sammanhang. Jag finner tillfället nu lämpligt att ta upp frågan
närmare.

Behovs-
och proportionalitetsprinciperna finns inskrivna i 8 § polislagen (1984:387)
och 6 a§ bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen. I RB
finns däremot inte någon motsvarande allmän regel såvitt avser tvångsmedel.

Enligt
min mening är det en fördel om principerna för tvångsmedelsanvändningen såvitt
möjligt kommer till klart uttryck i lagstiftningen. Härigenom får de som skall
tillämpa tvångsmedelsbestämmelserna sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor
på ett annat sätt än genom hänvisning till mer eller mindre underförstådda
rättsgrundsatser. Jag förordar mot denna bakgrund att behovs- och proportionalitetsprinciperna
nu lagfästs när det gäller tvångsmedelsanvändningen i straffprocessen enligt RB.

Regler
av det här slaget måste få en förhållandevis allmän utformning för att ge
utrymme för en lämplighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet. De bör erinra om att det i varje enskilt fall måste ske en
prövning av om tvångsmedlet över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till
omständigheterna och om syftet kan tillgodoses genom någon mindre ingripande
åtgärd. Den prövningen kan leda till att man väljer ett annat, lindrigare
tvångsmedel än det man först hade tänkt sig. Den kan också leda till att man
avstår från att utnyttja tvångsmedel, om åtgärden skulle få skadeverkningar som
inte är rimliga i förhållande till vad som skulle stå att vinna.

Mot
denna bakgrund föreslår jag nu att i 24 — 28 kap. RB införs bestämmelser av
innehåll att ett tvångsmedel får tillgripas bara om skälen som talar för att
åtgärden vidtas uppväger det intrång eller annat men i övrigt som åtgärden
innebär för något motstående intresse.

Av
lagtexten bör alltså framgå att man vid bedömningen av om ett

tvångsmedel skall användas skall beakta det intrång eller annat men som

tvångsmedlet innebär för den misstänkte eller för något annat motstående

intresse. Härmed inbegrips, förutom direkta följder för den som utsätts för

tvångsmedlet, även indirekta verkningar av tvångsmedelsanvändningen.

Det kan t. ex. röra sig om intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen. 27

Som exempel på situationer
där sådana indirekta effekter kan uppstå kan Prop. 1988/89:124 nämnas
husrannsakan på en tidningsredaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan
redaktion. Givetvis skall också andra intrång i den personliga integriteten som
olika tvångsmedel kan medföra vägas in, också sådana som inte riktar sig mot
sådana särskilt skyddade områden som nämnts nu. Men hemlig teleavlyssning ter
sig särskilt allvarlig, om tvångsmedlet används på anknytningar till
tidningsföretag eller andra massmedieföretag. Följderna för flödet av
meddelanden till de nyhetsförmedlande organen skulle i sådana fall kunna bli
mycket allvarliga. Utrymmet för t. ex. hemlig teleavlyssning av ett
massmedieföretag torde därför bli mycket begränsat, men det torde ändå inte
kunna uteslutas att tvångsmedel undantagsvis måste tillgripas också där. Andra
exempel där hänsynen till tredje mans intressen bör ha stor betydelse är
husrannsakan på advokatkontor och andra platser som har anknytning till sådana
yrkesgrupper som avses i 36 kap. 5 § RB. I sistnämnda hänseende bör bl. a.
uppmärksammas frågan om polisingripanden i kyrkolokaler; till den saken
återkommer jag i det följande (avsnitt 3.7.1).

Tvångsmedelskommittén
har påpekat att det inte finns någon motsvarighet vid tvångsmedelsanvändning
till det skydd som yrkeshemligheter har vid vittnesförhör (36 kap. 6 § RB).
Kommittén har därför föreslagit att detta skydd skall förstärkas vid
tvångsmedelsanvändning. Tvångsmedelskommitténs förslag innebär att vid
bedömningen av om tvångsmedlet skall få tillgripas en intresseavvägning skall
göras mellan utredningsintresset och intresset av att skydda yrkeshemligheten.
Intresset av att inte röja en yrkeshemlighet binds till en fixerad hög nivå
genom att intresset skall tillmätas synnerlig vikt.

Enligt
min mening skulle tvångsmedelskommitténs förslag i detta hänseende kunna
medföra att intresset av att utreda grova brott i vissa fall skulle eftersättas
i en utsträckning som inte är rimlig. Möjligheten att använda tvångsmedel
skulle bli avsevärt mindre än möjligheten att anordna vittnesförhör mot
bakgrund av regleringen i 36 kap. 6 § RB. Enligt min mening får man redan genom
en proportionalitetsregd av det slag som jag här förordar tillräckliga
garantier för att tvångsmedel i dessa fall används med särskild försiktighet.

Jag
förordar alltså att regler med en proportionalitetsprincip förs in i de kapitel
i RB som behandlar straffprocessudla tvångsmedel (24 kap. I §, 25 kap. 1 §, 26
kap. 1 §, 27 kap. 1 § och 28 kap. 3 a § RB). Den lagtekniska uppbyggnaden av
1952 års lag, spaningslagen och 1988 års lag innebär att en proportionalitetsregd
i RB kommer att slå igenom även vid tillämpningen av dessa lagar.

Den
omständigheten att en uttrycklig proportionalitetsregd införs för de straffprocessudla
tvångsmedlens del medför givetvis inte någon förändring när det gäller proportionalitetsprincipens
tillämpning i fråga om förfarandet enligt RB i övrigt, t. ex. när det gäller
tvångsmedel i tvistemålsprocessen och i fråga om förundersökningsförfarandet (jfr
i sistnämnda hänseende 23 kap. 4 och 4 a §§). Vidare skall nämnas att proportionalitetsregler-na
självfallet alltid skall tillämpas i belysning av de särskilda rekvisit som

28

kan finnas i fråga om
en viss typ av tvångsmedel (jfr t.ex. rekvisitet "synneriig vikt för utredningen"
i nuvarande 27 kap. 16 § RB).

Prop. 1988/89:124

3.2.3
Överskottsinformation m. m.

Mitt
ställningstagande: Några lagregler som begränsar rätten att utnyttja s. k. överskottsinformation
i samband med utredning om brott införs inte.

Tvångsmedelskommittén
föreslår att möjligheten att utnyttja sådan överskottsinformation som kommer
fram vid tvångsmedelsanvändning skall begränsas. Överskottsinformation skall få
användas bara om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Kommitténs
ordförande och ytterligare en ledamot har reserverat sig mot förslaget och
anser att några särskilda regler inte skall införas. Tre av de sakkunniga har i
särskilda yttranden till betänkandet förklarat att de delar reservanternas
mening.

Narkotikakommissionen
och Edenman-kommissionen anser inte att det behövs någon särskild lagstiftning
som reglerar rätten att utnyttja överskottsinformation.

Remissinstanserna:
En stor majoritet av remissinstanserna har intagit en negativ hållning till en
lagreglering av rätten att utnyttja överskottsinformation.

Skälen
för mitt ställningstagande: 1 samband med att man använder tvångsmedel vid
förundersökning rörande ett brott kan det komma fram uppgifter som inte har
samband med den aktuella förundersökningen men som kan vara av betydelse för
utredning av ett annat brott eller för att hindra något brott som är å färde.
Det kan också röra sig om uppgifter som inte har samband med något brott men
som är av betydelse i annat sammanhang, t.ex. för utmätnings- eller
taxeringsändamål. Frågan i vad mån sådan s. k. överskottsinformation skall få
utnyttjas är inte reglerad i lag. Frågan har emellertid varit aktuell i olika
sammanhang (jfr tvångsmedelskommitténs slutbetänkandet s. 167 ff).

Tvångsmedelskommittén
ställer sig bakom ett uttalande av lagrådet i ett tidigare lagstiftningsärende
av innebörd att, vare sig bestämmelserna i RF — närmast 2 kap. 6 § och 8 kap. 3
§ — formellt kräver det eller inte, frågan i vad mån överskottsinformation
skall få utnyttjas bör regleras i lag (se JuU 1976/77:20 s. 23 0.

Den reglering av frågan
som föreslås av tvångsmedelskommitténs majoritet innebär i huvudsak följande.
Om en uppgift framkommer som inte omfattas av det ändamål som föranlett
tvångsmedlet, får uppgiften utnyttjas endast 1. om den gäller annan
brottslighet av sådan svårhetsgrad att tvångsmedlet fått användas, 2. för att
förhindra förestående brott som är så allvarligt att underiåtenhet att avslöja
det är belagd med straff eller 3. om det sannolikt skulle medföra att någon
frias som misstänks för eller har dömts för brott. Uppgift som inte får
utnyttjas får inte röjas vidare. Uppteckning eller annan registrering av
uppgiften skall förstöras.

29

Som skäl för att begränsa
möjligheterna att använda överskottsinforma- Prop. 1988/89: 124 tion har
tvångsmedelskommittén anfört hänsynen till den personliga integriteten.

För
egen del vill jag till en början konstatera att problemet med överskottsinformation
i detta sammanhang gäller huruvida de brottsutredande organen har rätt att
utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att —
helt lagligt - använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott. Jag utgår
i det följande från att tvångsmedlet används inom ramen för den s.k.
ändamålsprincipen och att polisen således får tillgång till
överskottsinformationen oavsiktligt.

När
polisen utreder ett visst brott kan den mer eller mindre av en slump få reda på
att ett annat brott har begåtts och kanske också vem som har begått del. Sådana
upplysningar kan komma fram i många olika situationer och inte bara i samband
med användning av tvångsmedel. Upplysningarna kan enligt gällande ordning
utnyttjas utan några formella begränsningar i lag, men i praxis iakttas en
viss försiktighet åtminstone när det gäller upplysningar som kommit fram genom
telefonavlyssning. Den praktiskt sett viktigaste begränsningen är — vid sidan
av intresset av att inte i onödan röja sekretessen kring den förundersökning
som avlyssningen avser — antagligen den ram som polisens resurser sätter; ju
lindrigare brott som överskottsinformationen avser, desto mindre är både
möjligheten och behovet av att utnyttja informationen för vidare utredning.

Tvångsmedelskommitténs
förslag innebär att man skall sätta en gräns för utnyttjandet av
överskottsinformation i just de fall där informationen kommit fram i samband
med tvångsmedelsanvändning. Kommittén synes ha velat inskränka
tillämpningsområdet för förslaget till de situationer där s. k. reella
tvångsmedel använts. Om däremot t. ex. en häktad person i samband med ett
förhör erkänt ett annat brott än det häktningen avser eller avslöjat en annan
person som brottslig, skulle informationen få utnyttjas fritt även i
fortsättningen. Och om man i samband med avvisite-ringen av en frihetsberövad
person skulle påträffa t.ex. ett vapen som binder personen till ett annat brott
skulle polisen också få utnyttja fyndet i utredningen av det andra brottet.

Kommittén
har anfört att det är från logisk och principiell synpunkt rikligt och
nödvändigt att rätten att använda överskottsinformation begränsas på det sätt
som föreslagits. Om lagstiftaren ansett att t. ex. telefonavlyssning skall få
användas bara vid utredning om riktigt grova brott, bör information om andra
brott som kommer fram genom avlyssningen i princip få användas bara om detta
senare brott är så grovt att avlyssning hade kunnat tillgripas för att få det
utrett.

Jag
har — i likhet med reservanterna i kommittén — för min del svårt

att riktigt förstå varför logikens lagar skulle leda fram till just detta resul

tat. För det första skall polisen även med den av kommittén föreslagna

ordningen fritt kunna använda information som kommer till dess känne

dom utan något som helst samband med tvångsmedelsanvändning och

utan att någon rätt att använda tvångsmedel över huvud taget förelegat.

Man kan då fråga sig varför polisen skulle förhindras att använda samma

information enbart av det skälet att man kommit över informationen när 30

man använt sig av en
laglig rätt att använda en viss typ av tvångsmedel i Prop. 1988/89:124 fråga om
ett helt annat brott. För det andra bygger förslagets avgränsning på det
hypotetiska antagandet att tvångsmedelsanvändning skulle ha kunnat äga rum
beträffande det brott som överskottsinformationen avser. Men därom vet man i
det enskilda fallet intet; det är ju fler rekvisit än bara det att brottet har
en viss straffskala som skall vara uppfyllda för att ett tvångsmedel skall få
tillgripas.

När
det gäller integritetsaspekterna harjag också svårt att följa kommitténs
resonemang. Helt klart är alt samhällets och målsägandens intresse av att ett
brott klaras upp är lika stort, oavsett på vilka vägar information om brottet
kommer fram. När det gäller den misstänktes intressen tycks kommittén däremot
utgå från att den person som utpekas som brottslig genom överskottsinformationen
skulle vara mer skyddsvärd just i de fall upplysningarna kommer fram i samband
med användning av ett reellt tvångsmedel vid utredningen av ett annat brott.
Man kan fråga sig varför. Att bli misstänkt för ett brott medför naturiigtvis
för den enskilde i många fall en svår situation. Detta gäller emellertid i så
fall oavsett hur brottet kommit till polisens kännedom och oavsett hur
misstanken uppstått. Lagstiftaren har på olika sätt sökt tillgodose den brottsmisstänktes
intressen under straffprocessen, och dessa rättsskyddsgarantier är givetvis
desamma oavsett hur uppgifter om brottet kommit till polisens kännedom.

Av
det sagda framgår att jag inte kan dela kommitténs bedömning att principiella
och logiska synpunkter talar för den föreslagna lösningen. Härtill kommer
emellertid — och det är betydligt allvarligare — att ett genomförande av
förslaget skulle kunna få negativa följder för möjligheterna att komma till
rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall. Som exempel kan nämnas att det
enligt förslaget skulle vara förbjudet för polisen atl vidta åtgärder, om man i
samband med telefonavlyssning rörande ett grovt narkotikabrott fick klart för
sig vem som hade begått ett allvarligt misshandelsbrott, ett rån eller en grov
stöld. Jag tror att det skulle vara svårt att få gemene man att förstå varför
polisen skall åläggas skygglappar av det här slaget. Och lika svårt skulle det
vara att förklara saken för polisen själv. Troligen skulle man — som antytts bl.a.
av reservanterna i kommittén — på olika sätt frestas att kringgå förbudet för
att uppnå ett resultat som är förenligt med sunt förnuft och med det allmänna
rättsmedvetandet.

Jag vill
vidare peka på att en lagstiftning mot utnyttjande av överskotts

information i enlighet med kommitténs förslag rimligen måste följas upp

med en begränsning av rätten för åklagaren att åberopa förbjuden informa

tion i en efterföljande rättegång, eller kanske rättare sagt med en regel som

ålägger domstolen att vid sitt ställningstagande till skuldfrågan bortse från

sådan information. En sådan ordning skulle radikalt bryta mot den princip

om fri bevisprövning som är djupt rotad i Sverige och som enligt allmän

uppfattning garanterar de bästa materiella resultaten. I stället skulle man

anknyta till de regler som finns i den anglosaxiska bevisrätten och som

innebär att ett aldrig så viktigt bevis kan komma att avvisas om det inte

kommit fram i formellt oantastlig ordning. Därmed riskerar man att

hamna i en ordning där intresset för själva sakfrågorna överskuggas av

argumentation rörande frågan om en viss upplysning skulle vara tillåten 31

att
ta hänsyn till eller ej. Och till sist skulle man ändå stå inför den Prop.
1988/89: 124 avgörande faktorn, nämligen den mänskliga naturens begränsningar:
hur skall man kunna garantera att en tjänsteman — det må vara en polis, en åklagare
eller en domare — verkligen underlåter att ta hänsyn till vad han faktiskt vet?

Som
jag ser det skulle det egentligen bara finnas ett bärande skäl för lagstiftaren
att begränsa utnyttjandet av överskottsinformation. Men det är en absurd tanke,
utan förankring i den svenska verkligheten. Det skulle vara om man misstror de tillståndsgivande
och verkställande organen i så hög grad att man misstänker att de på falska
grunder gör gällande att en person är misstänkt för ett grovt brott för att på
det sättet få till stånd telefonavlyssning för att avslöja ett lindrigare
brott, sorri inte kan föranleda telefonavlyssning.

Jag
anser alltså att kommitténs förslag på denna punkt inte bör läggas till grund
för lagstiftning. Jag är medveten om att min argumentation i det föregående kan
förefalla tillspetsad. Kommitténs förslag, som har föranletts av det uppdrag
som angetts i direktiven och av frågans tidigare behandling, har givetvis haft
ett gott syfte. Jag har emellertid velat illustrera svårigheterna med att över
huvud taget göra någon närmare reglering av frågan om överskottsinformation.
Vilken avgränsning man än väljer, skulle man stöta på fall där en reglering
skulle ge otillfredställande reslutat.

Till
detta kommer att olägenheterna med nuvarande ordning i den praktiska
tillämpningen knappast ter sig särskilt framträdande. Vid remissbehandlingen
av betänkandena har det inte kommit fram annat än att de brottsutredande
organen hanterat överskottsinformationsfrågorna på ett i allt väsentligt
lämpligt sätt.

Såväl
narkotikakommissionen som Edenman-kommissionen har argumenterat övertygande
mot en lagreglering av rätten att utnyttja överskottsinformation (PM nr 5 s.
69 ff resp. SOU 1988:18 s. I28fr).

Mot
denna bakgrund delar jag den uppfattning som en bred majoritet av dem som i
olika sammanhang yttrat sig i frågan gett uttryck för, nämligen att några i lag
angivna begränsningar av de brottsutredande organens rätt att utnyttja överskoltsinformation
inte bör införas.

En
fråga som har samband med frågan om utnyttjande av överskottsinformation är
hur myndigheten skall förfara med uppgifter som härrör från det material som
tagits i beslag (t. ex. i form av fotokopior) när beslaget hävs. Den lösning
kommittén valt för att tillgodose den enskildes intresse i sammanhanget har sin
utgångspunkt i förslaget till baslag och dess regler huruvida uppgift som
framkommer vid tvångsmedelsanvändning skall få utnyttjas (se betänkandet s. 207
ff)- Kommittén föreslåren ny paragraf i 27 kap. RB, enligt vilken möjlighet
skall finnas att i vissa fall få fotokopior av det beslagtagna förstörda efter
beslut av rätten.

Av
min principiella inställning att tvångsmedelskommitténs förslag att

lagreglera rätten att utnyttja överskottsinformation inte skall genomföras

. följer att en lagreglering enligt den modell som tvångsmedelskommittén

föreslagit är utesluten. Enligt min mening är detta ett område som — i

likhet med överskottsinformationsfrågan — lämpar sig mindre väl för

lagreglering; en lagregel skulle skapa otillfredsställande materiella resultat
i 32

vissa fall, samtidigt som
det är svårt att åstadkomma en regel som ger ett heltäckande skydd för den
enskilde. Frågan bör enligt min mening liksom hittills lösas i praxis (jfr JO:s
ämbetsberältelse 1982/83 s. 42; jfr även 45 kap. 7 § RB och prop. 1986/87:89 s.
231).

Jag vill avslutningsvis
säga att det jag nu anfört säkeriigen inte är det sista ordet när det gäller
frågan om överskottsinformation. Det är angeläget att bl. a.
polismyndigheterna, åklagarmyndigheterna, JK och JO har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om hur överskottsinformationen hanteras i praktiken. Jag
utgår från att de nu nämnda myndigheterna anmäler om det uppstår behov av
sådana förtydliganden sominte kan ske inom ramen för deras verksamhet.

Prop. 1988/89:124

3.2.4
Skyddet för anonymitetsintresset m. m.

Mitt
ställningstagande: När det gäller skyddet för anonymitetsintresset föreslås
inga lagändringar utöver lagfästande av proportionalitetsprincipen (jfr
avsnitt 3.2.2). Inte heller föreslås någon modifiering av beslagsförbudet i 27
kap. 2 § RB (jfr rättsfallet NJA .1977 s. 403).

Tvångsmedelskommitténs
forslag: Kommittén har eftersträvat att begränsningarna i möjligheterna att ta
fram uppgifter genom vittnesförhör och genom tvångsmedelsanvändning skall vara
i princip desamma. I förslaget kan skiljas mellan två huvudfall. Det ena
gäller den situationen att ett tvångsmedel tillgrips för att efterforska just
den skyddade uppgiften. Det andra gäller den situationen att användningen av
ett tvångsmedel leder till ett oavsiktligt röjande av en sådan uppgift. I det
andra huvudfallet är kommittén inte enig.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som har yttrat sig i frågan är över lag positiva till att
begränsningarna i vittnesplikten och möjligheten att få fram skyddsvärda
uppgifter genom tvångsmedelsanvändning bringas i överensstämmelse med varandra.
En klar majoritet intar emellertid en negativ hållning till den föreslagna
regleringen till skydd för ett oavsiktligt röjande. Man menar att skyddet mot
oavsiktligt röjande blivit alltför omfattande och att det finns risk för att
det uppstår ett s. k. tvångsmedels-frälse.

Skälen fiir mitt
ställningstagande: Uttrycket anonymiletsräll används i tryckfrihetsrättsliga
sammanhang — och i fråga om den likartade radiorättsliga specialregleringen till
skydd för yttrandefriheten — som en samlande beteckning för de rättsregler som
syftar till att hindra spridning av kunskaper om vem som har lämnat ett
meddelande för publicering eller medverkat till en framställning som författare
eller annan upphovsman eller utgivare av en icke periodisk tryckt skrift i fall
då denne utåt vill vara okänd. De föreskrifter som gäller till skydd för rätten
att förbli anonym innefattar förbud att mot författares, utgivares eller
meddelares vilja sätta ut sådana medverkandes namn på tryckta skrifter,
tystnadsplikt för dem som i sin verksamhet inom massmedieföretag och
nyhetsbyråer har fått

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 124

kännedom om vem den anonymitetsskyddade
medverkande är, förbud att Prop. 1988/89: 124 utom i särskilt angivna fall efterforska
denne och förbud att i rättegång ställa frågor som kan leda till att
anonymiteten röjs.

Anonymitetsreglerna
i TF har sin nuvarande lydelse sedan den 1 januari 1978. Då trädde en
förstärkning av anonymitetsskyddet i kraft. Den innebar bl. a. all villkoren
skärptes för atl tystnadsplikten beträffande meddelares och författares
identitet skall vika vid vittnesförhör. De grundläggande bestämmelserna i
ämnet finns i 3 kap. 3 och 4 §§ TF. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns
i den radiorättsliga lagstiftningen. 1 princip gäller skyddet även för den som
lämnar meddelanden för publicering i radio eller television.

Enligt
3 kap. 4 § TF är det förbjudet för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska
författare, utgivare eller meddelare i vidare mån än som behövs för sådant åtal
eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med TF. I 3 kap. 4 § TF
finns också en föreskrift enligt vilken den i 3 § angivna tystnadsplikten skall
beaktas i fall då efterforskning får förekomma.

Tystnadsplikten
enligt bl. a. TF för dem som har tagit del i tillkomsten av en publicering i
press, radio eller TV följs upp av en föreskrift i 36 kap. 5 § RB. Där sägs att
den som har sådan tystnadsplikt får höras som vittne om förhållanden som
tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i TF eller den
radiorättsliga lagstiftningen eller i den mån den till vars förmån tystnadsplikten
gäller medger det. Denna regel får betydelse inte bara vid överväganden
angående vittnesförhör med en företrädare för massmedia utan också vid
överväganden angående tvångsmedelsanvändning mot honom. Enligt 27 kap. 2 § RB
får nämligen beslag inte läggas på skriftlig handling, om dess innehåll kan
antas vara sådant att den som innehar handlingen antingen inte får höras som
vittne därom på grund av tystnadsplikt eller är den till vars förmån
tystnadsplikten gäller. Enligt 28 kap. I och 11 §§ RB får ej heller
husrannsakan eller kroppsvisitation användas, eftersom bara föremål som är
underkastat beslag får eftersökas.

Tystnadsplikten
enligt 3 kap. 3 § TF gäller inte.undantagslöst. Av intresse i detta sammanhang
är de undantag som regleras i 3 kap. 3 § 4 och 5 TF. Enligt 3 kap. 3 § 4 TF
viker tystnadsplikten för vissa brott, om rätten finner det erforderligt att
vid förhandling uppgift lämnas huruvida den som är tilltalad eller skäligen
misstänkt för brottet har lämnat meddelandet eller medverkat till
framställningen. Enligt 3 kap. 3 § 5 TF, som hänför sig till mål i allmänhet,
viker tystnadsplikten, om rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse
finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör
eller förhör med part under sanningsförsäkran. Denna föreskrift är tillämplig
bl. a. vid huvudförhandling i mål om allmänt åtal.

När
en erinran om tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF infördes i 36 kap. 5 § RB
anfördes intet i motiven (prop. 1977/78:62) till belysning av hur det var tänkt
att 27 kap. 2 § och 28 kap. I och 11 §§ RB skulle tillämpas i förhållande till
tystnadspliktsreglerna i TF.

När
det gäller direkt efterforskning genom beslag, husrannsakan eller

kroppsvisitation som ett led i utredning av brott som avses i 3 kap.. 3 § 34

4 TF eller i syfte att få
fram bevisning i andra brottmål som avses i punkt 5 Prop. 1988/89:124 av samma
paragraf, har tvångsmedelskommittén i sitt slutbetänkande uttalat sig om två
tänkbara tolkningar. Den ena är att, eftersom frågor inte får ställas till den tystnadspliktige
utom domstolsförhandling, inte heller tvångsmedel får tillgripas mot honom till
utrönande av det som han inte får röja. Den andra är att, om det när frågan om
tvångsmedelsanvändning kommer upp kan förutses all rätten vid ett framlida
vittnesförhör skulle komma att anse att tystnadsplikten bör vika för
vittnesplikten, tvångsmedel bör kunna användas. Den tystnadspliktige skulle ju
då få höras som vittne om uppgiften.

För
den första tolkningen talar enligt tvångsmedelskommittén att den är enkel i
tillämpningen. Mot den kan dock enligt kommittén anföras att i andra sammanhang
skillnad görs mellan fall då aktiv medverkan från en tystnadspliktig krävs och
fall då sådan medverkan inte krävs och den tystnadspliktige inte försätts i
någon inre lojalitetskonflikt. Mot den andra tolkningen talar enligt
tvångsmedelskommittén att den försätter polis och andra myndigheter i en
omöjlig situation. Den förutsätter att en polisman skall göra ett antagande att
personen i fråga, t. ex. en journalist, skulle ha fått höras som vittne i
saken, om den kommit upp vid domstol. Han skall således sätta sig i domstolens
ställe och avgöra om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse kan
finnas vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör.
Kommittén förklarar sig emellertid trots detta närmast ansluta sig till den
senare tolkningen. Det kan nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge tar
bestämt avstånd från den ståndpunkt i fråga om innehållet i gällande rätt som
tvångsmedelskommittén har kommit fram till.

För
egen del harjag den uppfattningen att någon annan tolkning än den första av de
två som tvångmeddskommittén har berört inte är rimlig. Detta anser jag följa
redan av lagstiftningens utformning och ordalydelse och de uttalanden som
gjorts i förarbetena till ändringarna i TF (prop. 1975/76:204). I 3 kap. 4 § TF
har ju föreskrivits att, om efterforskning får förekomma, därvid skall beaktas
den i 3 § angivna tystnadsplikten. I motiven anges (s. 113) att tystnadsplikten
härigenom får sin motsvarighet i ett principiellt frågeförbud för polis och
andra myndigheter. Detta innebär också att polis och åklagare inte kan använda
tvångsmedel för att komma åt uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller
enligt 3 kap. 3 § 4 och 5 TF. Innehåller t.ex. en skriftlig handling en anonymitetsskyddad
uppgift som är av direkt betydelse för utredningen av brottet, får åklagaren i
stället för att ta handlingen i beslag försöka få rättens tillstånd till att få
fram uppgiften vid förhör inför domstol med den person som kan tänkas sitta
inne med informationen i fråga. Att tystnadsplikt inte gäller i vissa fall i fråga
om brott mot rikets säkerhet följer av 3 kap. 3 § 3 TF.

Med
denna tolkning av bestämmelserna anser jag att det skydd den enskilde har i dag
mot direkt efterforskning av anonymitetsskyddade uppgifter vid
tvångsmedelsanvändning har fåll en rimlig avgränsning. Jag finner därför inte
anledning att föreslå någon ytterligare lagstiftning i ämnet.

Konflikt
med anonymitetsskyddet kan emellertid uppkomma vid 35

tvångsmedelsanvändning /
andra situationer än dä sådana uppgifter direkt Prop. 1988/89: 124 efterforskas.
Tvångsmedelskommitténs förslag innebär i förhållande till vad som nu anses
gälla främst en utvidgning av skyddet i situationer då det kan antas att
integritetskänsliga uppgifter oavsiktligt kan komma att röjas genom
tvångsmedelsanvändning, de s. k. bieffektsfallen.

I
likhet med de flesta remissinstanserna anser jag att tvångsmedelskommitténs
förslag om ett förstärkt skydd mol oavsiktligt röjande vid tvångsmedelsanvändning
innebär en alltför stark begränsning av möjligheterna till
tvångsmedelsanvändning.

Enligt
mitt förmenande är det viktigaste skyddet mot att integritetskänsliga
uppgifter röjs som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen regler som
förhindrar att ett tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det
formellt beslutats för. Som jag nämnt i det föregående (avsnitt 3.2.2) ger vår
tvångsmedelslagstiftning på straffprocessens område klart besked att om att ett
avsiktligt användande av ett tvångsmedel utöver det ändamål för vilket det har
beslutats inte får ske:

Härtill
kommer att proportionalitetsprincipen, som av sedvänja anses gälla vid all
utövning av tvångsmedelsbefogenheter, givetvis också har betydelse i
bieffektsfallen. När jag nu föreslår att den principen lagfästs för de straffprocessudla
tvångsmedlen, ger detta enligt min uppfattning ett förhöjt och tillräckligt
skydd mot obehörigt röjande av uppgifter, som inte är direkt efterforskade vid
tvångsmedelsanvändningen.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som också berör den reglering som
omfattas av 27 kap. 2 § RB. Denna fråga har aktualiserats genom rättsfallet NJA
1977 s. 403 och gäller möjligheterna att ta skriftliga handlingar i beslag i de
fall där förbud mot vittnesförhör om innehållet i handlingen gäller enligt
reglerna i 36 kap. 5 § RB. Det kan t. ex. vara fråga om beslag av handlingar på
ett advokatkontor. Rättsfallet visar att nuvarande lagreglering i 27 kap. 2 § RB
i vissa speciella situationer kan medföra begränsningar i möjligheterna att ta
handlingar i beslag som från saklig synpunkt kan förefalla alltför långtgående.
Tvångsmedelskommittén har föreslagit att beslagsfrågan skall avgöras efter en
intresseavvägning i det enskilda fallet. Förslaget har avstyrkts av flertalet
remissinstanser. Jag har för min del kommit fram till att det i praktiken bara
torde vara i extrema undantagsfall som nuvarande ordning ger upphov till
problem i praktiken, samtidigt som det är svårt att konstruera en vidgad
möjlighet till beslag utan att samtidigt riskera att komma i konflikt med
viktiga rättssäkerhets-intressen. Jag lägger alltså inget förslag i detta ämne.

3.3 Hemlig teleavlyssning 3.3.1 Inledning

Telefonavlyssning
är ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integri

teten. Den innebär att avlyssnaren kan höra förtroliga samtal och medde

landen mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Rätten att

fritt och utan obehörigt intrång använda telefonen för meddelanden ingår

biand de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt RF. Sekretesslagens 36

bestämmelser och straffbudet
mot brytande av telehemlighet skyddar tele- Prop. 1988/89: 124 kommunikationer
från utomstående. Tilliten till att telefonhemligheten respekteras är väsentlig
inte bara från de enskilda medborgarnas perspektiv utan också från allmän
synpunkt. Om tilliten rubbas, uppstår misstro bland medborgarna. Den kan ge
upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning. Skall
telefonavlyssning tillåtas, måste den därför reserveras för sådana fall då
medborgarna i gemen är beredda att godta det allvarliga ingreppet med hänsyn till
det intresse som utgör motiv för åtgärden.

Den
sekretess som är nödvändig för att tvångsmedlet skall kunna fungera ger det en
särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Skyddet mot
missbruk av tvångsmedel i allmänhet ligger till stor del däri att den som
drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och har möjlighet att få
den prövad av domstol, överordnad myndighet, JK eller JO. Telefonavlyssningens
hemlighållande omöjliggör en sådan bevakning från medborgarnas sida. Av samma
orsak blir den kontroll som den allmänna opinionen kan utöva genom massmedia
och eljest illusorisk. I skydd av sekretessen kan en oriktig tillämpning
uppstå, som i olyckliga situationer kan övergå i direkt missbruk av
befogenheterna. Mot denna bakgrund framstår det som särskilt angeläget att ha
regler som inte är tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som
såvitt möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning. Alla överväganden
beträffande telefonavlyssning som tvångsmedel måste ske mot denna bakgrund.

När
man bedömer telefonavlyssningens berättigande måste således behovet och värdet
av avlyssningen vägas mot intresset av skydd för den enskildes integritet och
andra intressen som talar mot tvångsmedlets användning. Omsorgen om bl. a. den
personliga integriteten medför att telefonavlyssningen måste begränsas till
att vara ett hjälpmedel för att klara upp vissa, i regel mycket grova brott. Är
avlyssningen av ringa värde från utredningssynpunkt, bör den dock inte heller i
sådana fall tillåtas.

Det
kan visserligen sägas att telefonavlyssning skulle kunna vara ett verksamt
medel vid utredning av i stort sett alla typer av brott. Tvångsmedlet har
emellertid sitt största värde vid brottslighet som är föremål för planering
eller som ingår i en organiserad verksamhet. Denna brottslighet är också, bl.
a. på gmnd av sin art, ofta särskilt farlig för samhället.

1
den redogörelse till riksdagen för telefonavlyssningen under år 1987

vid förundersökning i brottmål — dvs. med stöd av 27 kap. 16 § RB —

som lämnades hösten 1988 framhöll jag att telefonavlyssning uppenbarli

gen inte kan avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan

särskild grov brottslighet. Denna uppfattning godtogs vid riksdagsbehand

lingen (skr. 1988/89:43, JuUll, rskr. 87). 1952 års lag utgör ett komple

ment till den grundläggande bestämmelsen i RB och rör dels brott mot

rikets yttre och inre säkerhet, dels vissa allmänfariiga brott. Lagen är

tidsbegränsad och omprövas åriigen. 1 en nyligen — hösten 1988 — avläm

nad proposition om fortsatt giltighet av 1952 års lag (prop. 1988/89:15)

framhöll jag att lagen alltjämt behövs och förslog att lagens giltighetstid

förlängs till utgången av år 1989. Riksdagen har antagit'förslaget (JuU5,

rskr. 25, SFS 1988:1372). 37

Det råder alltså inga
delade meningar om att telefonavlyssning i vissa fall måste kunna tillgripas i
samband med utredning om brott. Vad som diskuterats under senare tid är den
närmare utformningen av bestämmelserna om telefonavlyssning. En rad frågor har
ställts i det sammanhanget. Vad skall få avlyssnas? Finns det med hänsyn till
den snabba tekniska utvecklingen under senare tid anledning att utvidga
tillämpningsområdet? Är begreppet telefonavlyssning adekvat i sammanhanget? Är
förutsättningarna för att få använda telefonavlyssning lämpligt utformade?
Behöver man t.ex. bestämma vilka brott som skall få föranleda tdefonalvyss-ning
på annat sätt än hittills? Vilken misstankegrad skall föreligga? Skall man göra
det möjligt att avlyssna en telefon /(// vilken den misstänkte kan förväntas
ringa? Skall man frångå det ovillkorliga kravet på att misstanken skall vara
knuten till en viss person? Skall samtal mellan den misstänkte och hans
försvarare undantas från möjlighet till hemlig avlyssning? '

I det följande går jag in
på dessa och besläktade frågor, dvs. frågor som främst har att göra med
förutsättningarna för Ivångsmedelsanvändningen. 1 avsnitt 3.5 återkommer jag till
vissa förfarandefrågor. De specialregler angående avlyssning m.m. som finns i bl.a.
1952 års lag bör anpassas till ändringarna i RB i denna del.

Prop. 1988/89:124

3.3.2
Anpassning till den tekniska utvecklingen

Mitt förslag: För
att inbegripa också andra former av telekommunikation än telefonsamtal ersätts
tvångsmedlet telefonavlyssning med hemlig teleavlyssning. Hemlig teleavlyssning
innebär att samtal eller annat tdemedddande till eller från viss telefonapparat
eller annan tdeanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel
för återgivning av innehållet i meddelandet.

Tvångsmedelskommitténs
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag, dock innefattas inte
möjlighet till avlyssning av datakommunikation.

Remissinstanserna: Endast
televerket, rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten i Göteborg har särskilt
uppehållit sig vid denna fråga och då närmast vid vad som i tekniskt hänseende
skall omfattas av ett tillstånd till avlyssning.

Skälen för mitt förslag:
Enligt nu gällande regler kan avlyssning äga rum av samtal till eller från en
viss telefonapparat. Tvångsmedelskommitténs definition av begreppet
telefonavlyssning, ett begrepp som har behållits i kommitténs förslag, innebär
att tvångsmedlets tillämpningsområde utvidgas i förhållande till vad som nu
gäller. Enligt förslaget skall inte bara samtal utan även andra former av
telekommunikation kunna avlyssnas.

Av tvångsmedelskommitténs
redogörelse framgår de möjligheter som finns att till telenätet koppla
tillsatser som gör att även andra meddelanden än muntliga kan vidarebefordras.
Ett exempel är telefax, med vars hjälp text och bild kan överföras. För detta
fordras förutom telefon speciell sandar- och mottagamtrustning. Ett annat
exempel som nämns är data-

38

överföring. I det fallet
ansluts datautrustning till telenätet. Via telenätet Prop. 1988/89:124

överförs datauppgifter
från en dator till en dataterminal med hjälp av s. k.

modem.

I
kommitténs förslag har begreppet telefonapparat ersatts med uttrycken telefonanläggning
och tdexanläggning, bl.a. för att markera att även exempelvis mobiltelefon!
och telex- och telefaxmeddelanden skall kunna fångas upp. För enkelhets skull
har kommittén även i fråga om upptagning av telex- och telefaxmeddelanden
använt begreppet telefonavlyssning. När det gäller möjligheten att i hemlighet
ta upp meddelanden som överförs med ADB-teknik anser kommittén att den frågan
bör övervägas när behov härav uppkommer.

I
likhet med tvångsmedelskommittén anser jag att det inte finns någon anledning
att ge meddelanden som befordras i form av telex eller telefax ett starkare
skydd än telefonsamtal. Har polisen rätt att avlyssna telefonsamtal under
vissa betingelser, bör därför motsvarande möjlighet finnas när det gäller t.
ex. text- eller bildöverföring.

När
det gäller avlyssning av mobiltdefoni och annan trådlös radiotrafik är det min
uppfattning att sådan avlyssning i princip inte är förbjuden; etern är fri
enligt radiolagstiftningen. Att märka är dock att mobiltdefoni delvis kan ske
via telekabel, och i sådana fall krävs tillstånd för avlyssning.

Televerket
har framhållit att telekommunikationernas betydelse för informationsförmedlingen
ökar snabbt i takt med datoriseringen och integrationen mellan datateknik och
teleteknik. Enligt televerkets mening är det svårt att avgöra vad de av
tvångsmedelskommittén föreslagna begreppen — telefonanläggning och tdexanläggning
— skall anses innefatta. Utvecklingen på kontorsautomationens område med
uppbyggnad av interna informationssystem som via datoriserade telefonväxlar
kan kopplas till telenät suddar många gånger ut de traditionella begreppen. Mol
bakgrund härav ifrågasätter televerket om inte en reglering i frågan borde
relateras till ett mer entydigt begrepp, exempelvis tdeanläggning. Jag delar
televerkets uppfattning.

Mot
bakgrund av det sagda anser jag att det är angeläget att nu anpassa
bestämmelserna om telefonavlyssning till den förändring som den tekniska
utvecklingen medfört i fråga om möjligheterna att vidarebefordra information
via nät för telekommunikation. Det bör i sammanhanget nämnas att detta nät
inrymmer möjlighet att vidarebefordra meddelanden inte bara via tråd utan också
via t. ex. radio (mobiltdefoni och satellitöverföringar). Jag förordar därför
— i enlighet med vad televerket föreslagit — all begreppen tdeanläggning och tdemedddanden
införs i lagstiftningen om hemlig avlyssning. Härigenom kommer all
kommunikation som befordras via det allmänna telenätet att omfattas, i den mån
tillstånd över huvud taget behövs. Detta innebär att sådan datakommunikation
som sker över ett telenät kommer att omfattas. Detta anser jag befogat med hänsyn
till den snabba tekniska utveckling som skett sedan tvångsmedelskommittén lade
sitt betänkande.

Eftersom
det i praktiken vanligaste fallet är avlyssning av samtal på en telefonapparat
bör emellertid det exemplet särskilt framgå av lagtexten.

39

Vad
som skall kunna avlyssnas blir alltså samtal eller andra telemeddelan-den från
en viss telefonapparat eller annan teleanläggning.

Som
det är i dag har staten genom televerket ett övergripande ansvar för ett
sammanhållet telenät, del allmänna telenätet. En lång rad åtgärder har dock
vidtagits från statens sida för att se till att konkurrensen på marknaden för
teletjänster och teleutrustningar skall fungera på rimliga villkor (jfr prop.
1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken). Den förändrade konkurrenssituationen
på telekommunikationsområdet kan ha. återverkningar på möjligheterna att
utnyttja avlyssning som ett straffprocessuellt tvångsmedel. Detta problem får
emellertid tas upp i annat sammanhang.

Den
utvidgning av tvångsmedlets tillämpningsområde som jag nu föreslår innebär att
begreppet telefonavlyssningger en något missvisande bild om vad tvångsmedlet innebär.
Jag anser hemlig teleavlyssning vara ett bättre begrepp i sammanhanget.

Tvångsmedlets
användbarhet kan komma att avsevärt påverkas om krypteringsanläggningar blir
vanligt förekommande. Jag avser att bevaka vilka åtgärder som kan behöva vidtas
för att hindra eller i varje fall försvåra en sådan utveckling.

Utredningen om
telefonavlyssning antydde i sitt betänkande från år 1975 (se prop. 1975/76:202 s.
157 f)att möjligheterna till ingripanden mot. brev och andra postförsändelser
enligt huvudreglerna i 27 kap. RB och undantagsbestämmelserna i 1952 års lag
företer vissa likheter med telefonavlyssning. Dessa likheter kan sägas bli än
mer påtagliga genom den vidgning av tvångsmedlets tillämpningsområde som jag nu
föreslår. Redan nu kan s.k. elektronisk post vidarebefordras via telenät.
Sådana meddelanden förutspås få allt större betydelse. ■

Vad
jag vill åstadkomma i detta lagstiftningsärende är bl.a. en av behovet påkallad
anpassning av telefonavlyssningsbestämmelserna till utvecklingen på
telekommunikationsområdet. Man bör därför avvakta utfallet av de nya reglerna
innan man tar upp de mera övergripande frågorna om brytande av brevhemligheter m.
m.

Prop.
1988/89:124

3.3.3
Försök, förberedelse och stämpling

Mitt förslag: En
möjlighet införs till hemlig teleavlyssning också vid misstanke om försök,
förberedelse och stämpling till brott, om brottet är sådant att avlyssning
skulle ha kunnat tillåtas vid fullbordat brott.

Tvångsmedelskommitténs och
narkotikakommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag med undanlag
för att det vidgade användningsområdet begränsats till grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika. Narkotikakommissionen har dock framhållit
att man inte ansett sig ha anledning att ta ställning till det vidgade
användningsområdet i förhållande till annan brottslighet än
narkotikabrottslighet.

Edenman-kommissionens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Alla som yttrat sig är positiva till en vidgning av

40

användningsområdet
för hemlig teleavlyssning till att omfatta förberedd- Prop. 1988/89:124 se,
försök och stämpling till brott. Synpunkterna är blandade i frågan huruvida det
vidgade användningsområdet skall begränsas till narkotikabrottslighet eller
avse även andra typer av brott som nu grundar rätt till telefonavlyssning.

Skälen
för mitt förslag: I 27 kap. 16 § RB bestäms möjligheterna till telefonavlyssning
så att man utgår från det minimistraff som är föreskrivet för brottet. För att
avlyssning skall få ske, får för brottet inte vara föreskrivet lindrigare
straffan fängelse i två år. Denna teknik för avgränsningen överensstämmer med
den som gjorts i andra sammanhang i RB (jfr 24 kap. . 1 § andra stycket, 27
kap. 2 § andra meningen och 36 kap. 5 § Ijärde stycket). Givetvis kan avgränsningen
tekniskt sett ske på andra sätt, t. ex. genom anknytning till straffskalans
övre gräns. Emellertid kan straffskalorna vara vida och brottet i det enskilda
fallet vara mindre grovt. En regel som utgår från minimistraffet för brottet
ger därför en säkrare garanti för au endast de verkligt grova brotten kommer i
fråga för hemlig teleavlyssning.

Fängdsestraffltommittén
har i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:14) Påföljd för brott. Om straffskalor,
påföljdsval, straffmätning och villkoriig frigivning m.m., gjort bl.a. en
översyn av gällande straffskalor enligt brottsbalken (BrB). Förslaget bereds nu
inom justitiedepartementet med siktet inställt på en lagrådsremiss under våren
1989. I det sammanhanget får jag närmare ta ställning till de konsekvenser som straffskaleöversynen
kan få för de straffprocessudla reglerna. .

I
det nu förevarande lagstiftningsärendet utgår jag följaktligen från de straffskalor
som gäller i dag när jag diskuterar om tröskeln för avlyssningsgrundande brott
ligger på rätt nivå.

I
likhet med narkotikakommissionen, tvångsmedelskommittén och remissinstanserna
kan jag konstatera att tvåårsgränsen enligt RB uttrycker att det är fråga om
utredning av brott av så grov beskaffenhet att intresset av att vid behov kunna tillgripa
hemlig teleavlyssning för att fä brottet utrett
i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående intressen. Jag
anser därför att det nuvarande kravet i RB att det skall vara föreskrivet
fängelse i två år för brottet alltjämt skall gälla (jfr 36 kap. 5 § fjärde
stycket RB).

Enligt
1952 års lag kan enligt gällande ordning telefonavlyssning tillåtas även vid Jörsök.
förberedelse och stämpling till vissa allmänfariiga brott, högmålsbrott och
brott mot rikets säkerhet. I själva verket torde detta vara ett mycket
betydelsefullt inslag i 1952 års lag. Det är uppenbart att möjligheten att
avslöja säkerhetshotande verksamhet innan den övergår i fullbordat brott är en
viktig förutsättning för att säkerhetspolisen skall kunna lösa sina uppgifter.
Jag anser inte att man kan avvara möjligheten att använda tvångsmedlet i dessa
fall.

Det
är oneklingen en svaghet med den i RB föreskrivna avgränsningen

till brott med lägst två års fängelse i straffskalan att tillstånd till
telefonav

lyssning inte kan meddelas beträffande brott som ännu inte fullbordats.

Det förekommer i praktiken fall då avlyssning skulle avsevärt öka möjlig

heterna att komma åt narkotikadistributörer och andra som spelar en 41

dominerande roll i den
illegala narkotikahandeln. Ett behov av avlyssning Prop.. 1988/89:124 kan
exempelvis uppstå i samband med tips om att en transport av narkotika är att
vänta eller att en överlåtelse av ett narkotikaparti kommer att ske. Brottet
befinner sig i sådana fall många gånger endast på stämplings- eller förberedelsestadiet.
Införs möjlighet till hemlig teleavlyssning i sådana fall, skulle det sannolikt
avsevärt öka effektiviteten i brottsbekämpningen och även ha en viss preventiv
effekt.

Det
nu sagda kan tillämpas även på andra typer av grova brott. Juristkommissionen
med anledning av mordet på statsminister Olof Palme nämner som exempel att det
inte enligt nuvarande regler är möjligt att ingripa med telefonavlyssning med
stöd av RB:s regler om det skulle komma fram uppgifter som tyder på att någon
planerar att begå mord. Både juristkommissionen och Edenman- kommissionen har
framhållit att det bör övervägas om inte RB:s avlyssningsbestämmelser bör
utvidgas till att generellt omfatta s. k. förbrott till avlyssningsgrundade
brott.

RÅ
och rikspolisstyrelsen m. fl. remissinstanser är inne på samma tankegångar. De
har understrukit det angelägna i att avlyssning får sättas in redan vid
straffbara fall av försök, förberedelse eller stämpling till avlyssningsgrundande
brott även när det inte är fråga om narkotikabrottslighet. RÅ motiverar sitt
ställningstagande med att han inte kan inse att det skulle vara mindre
angeläget att kunna ingripa på ett tidigt stadium och eventuellt förhindra
brottets fullbordan vid gärningar som exempelvis mord eller människorov.

För
egen del kan jag konstatera att de s. k. förbrott som det nu är fråga om många
gånger är så grova och har sådant straffvärde att det framstår som rimligt att
kunna använda hemlig teleavlyssning som ett hjälpmedel vid förundersökningen.
Det kan röra sig om försök, förberedelse eller stämpling till exempelvis mord,
dråp, människorov, folkmord, våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig,
grovt koppleri, grovt rån, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av
narkotika. Det kan också gälla vissa av de allmänfarliga brotten enligt 13 kap.
BrB, t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage och vissa av
brotten mot rikets säkerhet enligt 19 kap. BrB, t.ex. högförräderi och grovt
spioneri.

Att
avlyssning enligt gällande regler inte är tillåten vid förundersökning rörande
försök, förberedelse eller stämpling till sådana allvarliga brott får närmast
ses som en följd av den lagtekniska avgränsningen i 27 kap. 16 § RB. Sakligt
sett kan det finnas lika starka skäl att tillgripa tvångsmedlet som vid
misstanke om fullbordat brott. Jag förordar därför att möjligheterna till
hemlig teleavlyssning utvidgas till sådana förbrott.

Jag
vill i det här sammanhanget understryka att hemlig teleavlyssning enligt RB är
ett hjälpmedel i förundersökningen och inte får användas enbart i syfte att
förhindra brottets fullbordan. En annan sak är givetvis att avlyssningen i
vissa fall kan leda till att brottet inte kommer till fullbordan. På det sättet
får avlyssningen en preventiv bieffekt, som i det enskilda fallet kan vara av
mycket stort värde.

42

3.3.4 Brottsmisstankens
styrka och utredningsläget

Prop. 1988/89:124

Mitt
ställningstagande: För att hemlig teleavlyssning skall få användas som
tvångsmedel mot en person skall även i fortsättningen krävas att denne är skäligen
misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Tvångsmedelskommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén föreslår dock en
skärpning för det fall då åtgärden avser en telefon eller annan teleanläggning
som inte innehas eller huvudsakligen innehas av den misstänkte. Det skulle i
sådana fall krävas att sannolika skäl talar för att åtgärden kommer att ge
upplysning av synnerlig vikt för utredningen.

Narkotikakommissionen
anser att man skall kunna använda tvångsmedlet även vid en lägre grad av
misstanke, nämligen när någon kan misstänkas för brott.

Remissutfallet är
blandat när det gäller vilken misstankegrad som skall krävas. Från domstolshåll
vill man över lag behålla den regel som gäller i dag. Även JO, domstolsverket,
brottsförebyggande rådet och medborgarrättsrörelsen är av den uppfattningen,
medan man från åklagar- och polishåll ansluter sig till narkotikakommissionens
förslag om en sänkning av misstankegraden. Den av kommittén föreslagna
särregeln i fråga om telefoner som inte innehas av den misstänkte har kritiserats
från bl.a. polis-och åklagarhåll.

Skälen för mitt
ställningstagande:

Skälig
misstanke

Enligt
gällande rätt krävs för att telefonavlyssning skall få användas att förundersökningen
har fortskridit så långt att någon är skäligen misstänkt för brottet. Skälig
misstanke krävs även vid sådana åtgärder som reseförbud och anhållande. För
häktning krävs enligt huvudregeln én starkare misstanke, nämligen sannolika
skäl; endast i undantagsfall får häktning ske på skälig misstanke. Den i
förhållande till sannolika skäl och skälig misstanke lägre misstankegraden kan
misstänkas gäller däremot i fråga om skyldighet för den som kan misstänkas för
ett brott att stanna kvar för förhör viss kortare tid (23 kap. 9 § RB).

Såväl i narkotikakommissionens
promemoria som i särmeningar. till tvångsmedelskommitténs delbetänkande
föreslås att kravet på misstankens styrka när det gäller telefonavlyssning
skall sänkas. Narkotikakommissionen anser att telefonavlyssningens syften är
att nå ett bevisläge där man kan ingripa med andra åtgärder, t. ex. beslag och
häktning. Har man väl beslutat sig för att ett visst tvångsmedel skall få
begagnas, bör man enligt kommissionen också se till att det kan utnyttjas på
ett rationellt sätt och där det gör störst nytta.

Jag kan i och för sig
hålla med om att det i vissa fall skulle vara till fördel för
brottsutredningen, om avlyssning kunde sättas in på ett tidigare stadi-

43

um än när någon blivit skäligen
misstänkt för brottet. Jag kan också Prop. 1988/89:124 vitsorda vad som
sagts bl.a. i reservationer till tvångsmedelskommitténs delbetänkande att
telefonavlyssning skiljer sig från andra tvångsmedel i så måtto att det inte i
första hand utnyttjas för att skaffa fram bevis mot den misstänkte att åberopa
vid rättegången.

Emellertid
skulle man med en sänkt misstankegrad öka risken för att avlyssning äger rum i
fall där brottsmisstanken visar sig obefogad och avlyssningen rikta sig mot en
oskyldig. Denna risk kan naturligtvis aldrig elimineras, men den bör i
görligaste mån begränsas. I likhet med en stor majoritet av remissinstanserna
anser jag att vid denna avvägning främst integritetsaspekterna bör ges störst
tyngd och att hemlig teleavlyssning således även i fortsättningen bör få
användas endast mot den som är skäligen misstänkt för brottet. Detta
ställningstagande överensstämmer för övrigt med den uppfattning som redovisades
av den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären (SOU 1968:4) och av
utredningen om telefonavlyssning (SOU 1975:95).

Synnerlig
vikt JÖr utredningen

Enligt
gällande ordning krävs för att telefonavlyssning skall få användas att
avlyssning är av synnerlig vikt for utredningen. Innebörden av detta rekvisit
är inte närmare utvecklad i RB:s förarbeten men har självfallet genom åren
preciserats genom domstolarnas tillämpning. Utredningen om telefonavlyssning
redovisade på sin tid en analys i ämnet, som jag till stor del kan anknyta till
när jag nu skall redogöra för hur uttrycket bör uppfattas vid prövningen av
ärenden om hemlig teleavlyssning.

Uttrycket
synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis avse att avlyssningen
skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom. 1 de
flesta fall har telefonavlyssning en indirekt verkan: den bidrar till att
kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger uppslag till vidare spaning och
bildar underlag för andra åtgärder. En annan, främst i fall enligt 1952 års lag
förekommande verkan är att avlyssningen kan föra en på olika sätt uppkommen
misstanke till nolläget, dvs. rentvå den misstänkte.

Synnerlig
vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som
avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte inskränka sig till obetydliga
detaljer, som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid
därutöver ett krav på att utredningsläget gör avlyssningen nödvändig. Vad som
kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra, mindre
ingripande metoder. En slentrianmässig bedömning får inte förekomma i fråga om
vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för
tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet
måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att
utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns
skäl att räkna med att avlyssningen — ensam eller i förening med andra åtgärder
— verkligen kan få effekt.

1
och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot att få fram 44

information på andra
vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras atl
man skall avstå från teleavlyssning. Kan personlig övervakning (skuggning)
eller andra åtgärder användas som alternativ, bör det ändå vara tillåtet med
teleavlyssning, om alternativen skulle kräva en orimligt hög personalinsats
eller vara förenade med avsevärd risk att den pågående utredningen avslöjas
för tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand-pröva andra metoder.

Prop.1988/89:124

3.3.5
Vems teleanläggning skall kunna avlyssnas?

Mitt
ställningstagande: Nuvarande regel om att avlyssning endast får avse en telefon
som innehas av den misstänkte eller som annars kan antas komma att användas av
honom behålls i sak oförändrad.

Tvångsmedelskommitténs förslag
överensstämmer i princip med mitt förslag. Kommittén föreslår dock en särskild
regel för fall som avser avlyssning av teleanläggning som inte innehas av den
misstänkte och som inte huvudsakligen används av honom. 1 det fallet krävs
enligt kommittéförslaget att sannolika skäl talar för att åtgärden kommer atl
ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen.

Narkotikakommissionen
anser att en reform i enlighet med tvångsmedelskommitténs förslag skulle
försvåra brottsutredningarna på ett icke önskvärt sätt och föreslår i stället
att det ovillkoriiga kravet på att brottsmisstanken skall vara knuten till en
viss person frångås på så sätt att misstanken alternativt skall kunna knytas till
en viss plats eller telefon.

Edenman-kommissionen har
tagit upp en fråga som väckts av juristkommissionen, nämligen huruvida man
skall kunna avlyssna en telefon UU vilken man med säkerhet vet att den
misstänkte brukar ringa. Edenman-kommissionen har uttalat tveksamhet inför en
sådan möjlighet.

Remissutfallet är blandat.
Från åklagar- och polishåll förordar man narkotikakommissionens förslag och
från domstolshåll tvångsmedelskommitténs förslag. Flertalet av de instanser
som har yttrat sig i frågan om att utvidga avlyssningsmöjligheterna till att
omfatta inte enbart telefoner som den misstänkte själv använder utan även telefoner
//// vilken den misstänk te kan förväntas ringa anser att sådana regler inte
bör införas.

Skälen för mitt
ställningstagande: Tillstånd till telefonavlyssning får för närvarande avse
samtal till och från en telefonapparat som innehas av den misstänkte eller som
eljest kan antas komma att bli begagnad av honom. Genom att regeln anknyter till
telefoner som kan antas bli begagnade av den misstänkte kan avlyssning ske av t.ex.
en telefon som innehas av den misstänktes sambo, en telefon på den misstänktes
arbetsplats eller en telefon i en telefonkiosk dit den misstänkte regelbundet
går för att ringa. En telefon som den misstänkte inte innehar eller kan antas
begagna men som han kan förväntas ringa UU får däremot inte avlyssnas.

När det gäller frågan om
att utvidga möjligheterna till avlyssning att omfatta också telefon //// vilken
den misstänkte kan förväntas ringa är det enligt min mening uppenbart att en
sådan utvidgning skulle vara till fördel

45

utredningsmässigt i vissa
situationer. Å andra sidan skulle risken för att för brottsutredningen helt
ovidkommande personer utsätts för avlyssning öka avsevärt med en sådan ordning.
Jag ansluter mig för min del till samma mening som de flesta remissinstanser
uttalat och vill således inte förorda någon ändring på denna punkt.

De av tvångsmeddskommitlén
föreslagna förutsättningarna för avlyssning av en telefon eller annan teleanläggning
som inte innehas av den misstänkte innebär en inskränkning i förhållande till
gällande rätt. Narkotikakommissionen har visat belysande exempel på de
svårigheter som här skulle kunna uppkomma i praktiken. Att man vid
tillståndsprövningen bör göra skillnad på telefoner, som innehas eller
huvudsakligen brukas av den misstänkte, och telefoner, som har en lösare
anknytning till den misstänkte, ligger emellertid i sakens natur. Med den proportionalitetsregd
som jag förordar kan en sådan avvägning göras utan att man uttryckligen ställer
upp särskilda förutsättningar för t.ex. avlyssning av en telefonautomat. Härtill
kommer att man med hjälp av yttre spaning kan begränsa avlyssningen av samtal
från telefonautomat till sådana samtal som rings av den misstänkte. Jag anser
mot denna bakgrund att tvångsmedelskommitténs förslag inte bör följas i denna
del.

Den av
narkotikakommissionen föreslagna lösningen att "knyta misstanken till
telefonen" skulle i och för sig kunna medföra en effektivare brottsbekämpning.
Men förslaget innebär att itian går ifrån principen att avlyssning får ske
endast beträffande den som är skäligen misstänkt för brott. Av skäl som jag
tidigare redovisat ärjag inte beredd att förorda en sådan lösning.

Prop.
1988/89:124

3.3.6
Telefonsamtal med försvarare

Mitt förslag:
Hemlig teleavlyssning förbjuds uttryckligen när det gäller samtal eller
meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare.

Tvångsmedelskommttténs
förslag överensstämmer i princip med mitt förslag men innebär en annan
lagteknisk lösning.

Remissinstanserna är
allmänt sett positiva till den princip som kommittén angett som grund för sin
lösning, nämligen att det bör råda överensstämmelse mellan begränsningarna i
vittnesplikt och begränsningarna i möjligheten att få fram motsvarande
uppgifter genom tvångsmedelsanvändning.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 36 kap. 5 § RB får bl. a. försvarare inte höras som vittne om vad som anförtrotts
honom för uppdragets fullgörande, om inte den misstänkte medger det. Detta
gäller oberoende av brottets beskaffenhet.

Den som är misstänkt för
brott måste kunna förlita sig på att det han säger till sin försvarare inte
kommer till de brottsutredande organens kännedom utan hans samtycke. Detta
gäller oavsett på vilket sätt han meddelar sig med försvararen. Mot den
bakgrunden får det enligt min

46

mening anses rimligt att
man nu inför en uttrycklig regel som förbjuder hemlig teleavlyssning av samtal
och andra meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare.

Under beredningen av detta
lagstiftningsärende har tagits upp vissa praktiska problem som hänger samman
med införande av skyddsregler av det slag som jag nu föreslår. Till en del
beror dessa på formerna för avlyssningen och närmare bestämt det förhållandet
att telefonsamtal till eller från berörd apparat i regel spelas in på band och
avlyssnas först senare. Detta anser jag dock inte behöva föranleda någon annan
lagreglering i ämnet än den jag har förordat. Det ligger i sakens natur att
senare avlyssning av inspelat band skall avbrytas i det fall som det nu är
fråga om och det aktuella avsnittet förstöras.

Prop. 1988/89:124

3.4 Hemlig teleövervakning

Mitt förslag:
Regler om hemlig teleövervakning införs i 27 kap. RB efter mönster av reglerna
om telefonövervakning i 1952 års lag. Med hemlig teleövervakning avses
avstängning av teleanläggning eller inhämtande av uppgift om vilka samtal eller
motsvarande som förekommit till eller från viss teleanläggning.
Förutsättningarna för hemlig teleövervakning skall i huvudsak överensstämma med
dem för hemlig teleavlyssning. Hemlig teleövervakning skall dock kunna
tillgripas även vid misstanke om mindre grova brott än som föreslås gälla för
hemlig teleavlyssning.

Tvångsmedelskommitténs
förslag innebär att hemlig teleövervakning skall kunna användas när någon kan
misstänkas för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i minst sex
månader. Dessutom skall sannolika skäl tala för att åtgärden kommer att ge
upplysning av synnerlig vikt för utredningen om brottet.

Narkotikakommissionens
förslag tar generellt sett sikte endast på narkotikabrottslighet. Också i
kommissionens förslag förutsätts att tvångsmedlet kan riktas mot den som kan
misstänkas för brottet.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna är positiva till att utvidga möjligheterna att
använda telefonövervakning. Remissutfallet är blandat när det gäller vilka
förutsättningar som skall gälla för att använda tvångsmedlet.

Skälen för mitt förslag:
Enligt gällande rätt får telefonövervakning bara användas i de fall som
regleras av 1952 års lag och 1988 års lag.

1 5 § andra stycket i 1952
års lag sägs att rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren,
om det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen av brott som anges i I §
samma lag, får meddela tillstånd till att expedieringen av samtal till och från
telefonapparat, som innehas av den som skäligen misstänks för brottet eller
eljest kan antas komma att begagnas av honom, inställs eller fördröjs eller att
telefonapparaten avstängs för samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas på samtal, som expedierats eller beställts till och från nämnda
telefonapparat. Enligt 5 §

47

tredje stycket samma lag
får giltighetstiden för tillstånd till sådan åtgärd Prop. 1988/89:124 bestämmas
till högst en månad från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Enligt paragrafens tredje stycke får undersökningsledaren eller
åklagaren besluta om telefonövervakning, om det kan befaras att inhämtande av
rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som
är av väsentlig betydelse för utredningen.

Före
sekretesslagens tillkomst kunde polisen få.uppgifter från televerket om samtal till
och från viss telefon. Det ansågs kunna ske utan hinder av då gällande
sekretessbestämmelser. Polisen använde sig också av denna upplysningskälla i
sitt spaningsärbete. Det kunde röra sig om hundratalet fall årligen. Gällande
sekretesslag är emellertid så utformad att den hindrar televerket att lämna ut
uppgifter av detta slag, om inte polisen kan stödja sig på en rätt enligt 14
kap. I § sekretesslagen att få ut uppgifterna. Detta innebär för den
brottslighet som inte omfattas av 1952 års lag att sådan övervakning för
närvarande inte kan utnyttjas i brottsutredningssyfte. När tillstånd till
telefonavlyssning meddelats, torde dock med stöd av tillståndet uppgift också
lämnas om de sanital som ringts till eller från den avlyssnade apparaten.

Rikspolisstyrelsen
har på senare år i olika sammanhang framhållit att inhämtande av uppgifter om vilka
samtal som har ringts till eller från en viss telefon ibland kan fylla en
mycket viktig funktion och ofta vara ett alternativ till telefonavlyssning. Som
exempel nämns främst att tvångsmedlet kan på ett effektivt sätt medverka till
att kartlägga en misstänkt narkotikalangares kontaktkrets. Andra brottstyper av
intresse i sammanhanget är grova hälerier eller omfattande spritlangning.

Enligt min mening skulle en utvidgning av möjligheterna till telefonövervakning
i många fall vara till stor fördel från brottsutredningssynpunkt. De
betänkligheter med hänsyn till integritetsintressena som kan anföras mot
telefonavlyssning som tvångsmedel gör sig inte gällande med riktigt samma
styrka i fråga om telefonövervakning. Jag förordar därför att sådan övervakning
införs som ett tvångsmedel i RB vid sidan av hemlig teleavlyssning. Regleringen
bör ske med utgångspunkt från reglerna om hemlig teleavlyssning, även om
villkoren för att få tillgripa teleövervakning inte behöver vara lika stränga.
Jag återkommer till detta i det följande. Det nya tvångsmedlet bör, som
kommittén föreslagit, kallas hemlig teleövervakning.

Det
förslag som tvångsmedelskommittén presenterade i 1981 års delbetänkande
innebar att hemlig teleövervakning skulle kunna användas redan innan det fanns
någon som var misstänkt för brottet. När det gäller brottets grovhet skulle det
räcka med att fängelse skulle vara föreskrivet för brottet. Vidare föreslogs
att en polis skulle kunna besluta om när befogenheten skulle tas i anspråk.
Förslaget utsattes för stark kritik från många håll. Det förslag som
tvångsmedelskommittén förde fram i sitt slutbetänkande hade jämkats i
åtskilliga hänseenden för att tillmötesgå kritiken mot det förra förslaget.

Jag
kan i fråga om rekvisilen för hemlig teleövervakning i stort sett

ansluta mig till den lösning tvångsmedelkommiltén slutligen stannat för

och som i allmänhet godtagits av remissinstanserna. En första förutsätt- 48

ning för att teleövervakning
skall få ske bör alltså vara att någon är Prop. 1988/89: 124 misstänkt för
brottet. När det gäller frågan vilken grad av misstanke som skall krävas ärjag
— av motsvarande skäl som jag redovisat i avsnittet om hemlig teleavlyssning —
inte beredd att godta kommitténs förslag om att det skall räcka med att den som
skall övervakas kan misstänkas för brottet. Jag kan tillägga att det inte ens
vid misstanke om de allvarligaste hög-målsbrotten och brotten mot rikets
säkerhet i 1952 års lag gjorts undantag från kravet på skälig misstanke för att
telefonövervakning skall få användas. Jag förordar alltså samma misstankenivå
som vid hemlig teleavlyssning, nämligen skälig misstanke.

När
det gäller integritetsaspekterna och liknande aspekter på hemlig teleövervakning
som tvångsmedel kan först och främst konstateras att de åtgärder som står till
förfogande enligt 5 § andra stycket 1952 års lag, och som går under den
gemensamma beteckningen lelefonövervakning, skiljer sig i integritetshänseende
något från varandra. Att inhämta från vilka telefonnummer samtal kommer till en
viss telefon eller till vilka telefonnummer samtal går från en telefon måste
anses vara mera känsligt än att fördröja, inställa eller att avstänga en
telefonapparat från samtal. Den sistnämnda åtgärden har närmast en preventiv
funktion, som härrör från behovet att under andra världskriget kunna bryta
samtal till utlandet i vissa fall.

Den
tekniska utvecklingen har medfört att uppgifter kan inhämtas inte bara i fråga
om de telefonnummer som har ringts upp utan också i fråga om t.ex.
tidsuppgifter för när samtalet ägt rum, om svar erhållits och hur länge ett
telefonsamtal pågått. Man kan också redovisa varifrån ett samtal från en
mobiltelefon ägt rum i landet. Övervakningsåtgärder av ifrågavarande slag kan
dock, det oaktat, endast i begränsad omfattning mäta sig med hemlig
teleavlyssning när det gäller känslighet ur t. ex. integritetssynpunkt. Det
finns dock undantagsfall där en sådan jämförelse är högst befogad, t.ex. om
åtgärden avser en teleanläggning på en tidningsredaktion eller hos en
journalist. Sådana fall bör uppmärksammas vid den avvägning som skall ske
enligt proportionalitetsprincipen (avsnitt 3.2.2).

Men
även om hemlig teleövervakning normalt sett inte innebär lika stora ingrepp i
den personliga integriteten som hemlig teleavlyssning måste ändå slås fast att
sådan övervakning kan innebära en kartläggning av den misstänkte och hans
förhållanden och därför kan utgöra allvarligt ingrepp i den enskildes
privatliv. Detta kan sägas gälla i viss mån också den till vilken den
misstänkte ringer. Man måste ställa upp förhållandevis stränga krav för att
tvångsmedlet skall få användas. När det gäller brottets beskajfenhet anser jag
i likhet med tvångsmedelskommiltén att integritetsaspekterna i
övervakningsfallen inte väger så tungt att man behöver göra en lika snäv avgränsning
som vid hemlig teleavlyssning. De alternativ som enligt min mening kan
diskuteras är en begränsning till brott med ett minimistraff på sex månaders
fängelse eller ett års fängelse. Jag har stannat för att förorda den lägre
gränsen. De brott som tillkommer om man väljer den gränsen är bl.a. grov
misshandel, olaga frihetsberövande, rån, grov stöld, grov utpressning, grovt
ocker, grovt häleri och grov varusmuggling.

Med
en sådan gräns bör det å andra sidan ställas upp ytterligare förut- 49

4
Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 124

sättningar för att se till
att åtgärden vidtas bara i fall då den har någon påtaglig nytta. Om man, liksom
vid hemlig teleavlyssning, kräver såväl att någon skall vara skäligen misstänkt
för brottet som att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen
kan,enligt min mening ingen befogad kritik riktas mot förslaget. När det gäller
s. k. förbrott (försök, förberedelse och stämpling) talar däremot övervägande
skäl för samma avgränsning som för hemlig teleavlyssning.

En särlösning bör enligt
min mening väljas när det gäller narkollkabrottsUghelen. Narkotikakommissionen
och en majoritet av remissinstanserna har förordat att hemlig teleövervakning
skall kunna tillgripas inte bara vid misstanke om grov narkotikabrottslighet
utan också när misstanken avser narkotikabrott och varusmuggling av narkotika
som inte är att anse som grov, dvs. enligt 1 § narkotikastrafflagen och I § varusmugglingslagen.
För dessa brott kan följa lindrigare straff än sex månaders fängelse. Det kan
resas invändningar mot att en viss typ av brottslighet bryts ut ur ett annars
enhetligt regelsystem. Dessa invändningar uppvägs emellertid av behovet av
effektiva tvångsmedel för utredning av narkotikabrott. Jag förordar därför en
särreglering i enlighet med kommissionens förslag.

Möjligheten
att inställa eller fördröja samtal utnyttjas inte längre. De nya reglerna om
hemlig teleövervakning enligt RB bör därför inte omfatta sådana möjligheter.
Däremot bör, vid sidan av den rena samtalsregistreringen, finnas möjlighet att
stänga av en teleanläggning, bl. a. för att man i kritiska lägen skall kunna
hindra en misstänkt att sätta sig i förbindelse med medbrottslingar eller nås
av samtal med en varning. I praktiken torde avstängning av telefon — vid sidan
av de fall som regleras av 1952 års lag — komma att användas när det gäller
narkotikabrottslighet och annan organiserad brottslighet.

Jag
förordar att regler om hemlig teleövervakning förs in i RB i enlighet med det
nu sagda. Förslaget medför vissa följdändringar i 1952 års lag och i 1988 års
lag.

Prop.
1988/89:124

3.5 Förfarandet vid hemlig teleavlyssning m. m. 3.5.1 Domstolsprövning

Mitt förslag:
Domstols tillstånd skall alltid krävas för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Någon möjlighet för åklagaren att interimistiskt besluta om tvångsmedlet —
utöver dem som nu gäller enligt 1952 års lag och 1988 års lag - införs inte.

Tvångsmedelskommitténs förslag
överensstämmer med mitt förslag när det gäller hemlig teleavlyssning. 1 fråga
om hemlig teleövervakning anser kommittén att någon domstolskontroll inte
behövs utan att beslutanderätten bör kunna anförtros åklagaren.

Narkotikakommissionen, som
uttalat sig endast om tvångsmedelsanvändning vid narkotikabrottslighet, anser
att domstols tillstånd i princip

50

skall krävas men att
åklagaren bör få möjlighet att fatta interimistiska Prop. 1988/89:124 beslut,
om inte någon form av beredskap för dessa frågor införs i domstolama. Som skäl
för att åklagaren skall kunna besluta i avvaktan på domstolsprövningen anför
kommittén att åklagaren redan i dag kan besluta om andra och ofta mera
drastiska ingripanden utan domstolsprövning, t.ex. frihetsberövanden.

Remissinstanserna:
Någon annan uppfattning från remissinstansernas sida än att det i princip skall
krävas domstolsförordnande för hemlig teleavlyssning har inte framförts. Många
remissinstanser har intagit en positiv attityd till att åklagaren ges generell
möjlighet att interimistiskt förordna om hemlig teleavlyssning, såvida inte
beredskapstjänstgöring vid domstolarna kan komma i fråga på motsvarande sätt
som i häktningsfrågor. Av de få remissinstanser som har uttalat sig om
beslutanderätten i fråga om hemlig teleövervakning godtar ett par instanser
tvångsmedelskommitténs förslag om att åklagaren skall kunna besluta om
tvångsmedlet medan någon instans anser att beslutanderätten bör läggas på
domstol.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall frågan om telefonavlyssning
enligt RB tas upp av rätten på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Rätten är beslutför med en lagfaren domare (1 kap. 3§ RB). Rättens behörighet
att ta upp frågan följer fommreglerna i 19 kap. RB. Beslutet går enligt 30 kap.
12§ RB genast i verkställighet. 1 likhet med andra rättens tillstånd under
förundersökningen räknas tillstånd till telefonavlyssning som ett beslut under
rättegången, mot vilket talan skall föras särskilt enligt 49 kap. 4 § första
stycket 6 RB.

RB
tillåter inte att åklagaren fattar interimistiskt beslut om telefonavlyssning
i avvaktan på domstolsprövning. I de särskilda lagarna ges dock under vissa
förutsättningar utrymme för sådana beslut i fråga om både telefonavlyssning och
telefonövervakning. Enligt 1952 års lag gäller härvid att sådant förordnande
får meddelas, om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse
för utredningen. Även i 1988 års lag ges för motsvarande tvångsmedel möjlighet till
interimistiska beslut (28 § första stycket).

För
egen del villjag till att börja med konstatera att det hemlighållande

som själva tvångsmedlet kräver — jag avser då både hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning — ger det en särställning i förhållande till de

flesta andra tvångsmedel. Som jag tidigare nämnt ligger skyddet mot

missbruk av andra tvångsmedel — bl.a. straffprocessudla frihetsberövan

den — till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir

medveten om åtgärden och har möjlighet att få den prövad av domstol,

överordnad myndighet, JK eller JO. Användningen av hemlig teleavlyss

ning och hemlig teleövervakning omöjliggör en sådan bevakning från

medborgarnas sida. Av samma skäl blir den kontroll som den allmänna

opinionen kan utöva genom massmedierna illusorisk. Mot denna bak

grund framstår del enligt min mening som särskilt angelägel atl eftersträva

att beslut fattas av ett organ som är så fristående från förundersökningen

som möjligt. Enligt min uppfattning bör därför domstolskontrollen behål

las över sådana åtgärder som innefattas i hemlig teleavlyssning och hemlig 51

teleövervakning.
Av det nu sagda följer också att möjligheten till interimistiska beslut av
annan än domstol endast bör vara en utväg i särskilt kritiska lägen.

En följdfråga i
sammanhanget är vem som skall ha befogenhet att hos domstol begära tillstånd till
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. För egen del kan jag, när
det gäller den ordning vi har i dag och som medger undersökningsledaren eller
åklagaren att begära tillstånd till telefonavlyssning, konstatera att
begreppen undersökningsledare och åklagare i detta sammanhang i praktiken
sammanfaller. Enligt nuvarande ordning har åklagaren redan inträtt som
förundersökningsledare när det blir fråga om att begära telefonavlyssning. Att
så är fallet följer främst av 23 kap. 3 § första stycket RB och i anledning av
detta lagrum fastställda anvisningar som utarbetats i samråd mellan riksåklagaren
och rikspolisstyrelsen. Jag anser därför, i likhet med tvångsmedelskommittén,
att det också bör framgå av lagtexten att befogenheten att begära domstols
tillstånd tillkommer åklagaren.

När
det sedan gäller frågan om åklagare bör få befogenhet att fatta interimistiska
beslut om teleavlyssning och teleövervakning i ärenden som faller under RB:s
regler följer av det jag nyss sade att en sådan befogenhet inte bör införas, om
inte tvingande praktiska behov talar för det. Vad som förekommit i detta
lagstiftningsärende har inte övertygat mig om att det föreligger något
påtagligt sådant behov utan att man i de situationer där det varit nödvändigt
att snabbt få ett tillstånd också har gått att utverka detta inom rimlig tid
och ulan att några mer väsentliga effektivitetsförluster uppstått. Under
sådana omständigheter är jag inte beredd att nu förorda att åklagare får
möjlighet att besluta interimistiskt i de nu avsedda fallen.

Som jag nämnde i det
föregående (avsnitt 3.1) berörs 1952 års lag av arbetet inom SÄPO-kommittén,
som har till uppgift bl. a. att se över säkerhetspolisens arbetsmetoder. Jag
finner därför inte anledning till andra ställningstaganden beträffande den
lagen än sådana som utgör följdändringar till de förslag som jag nu tar upp i RB.
Jag föreslår alltså ingen ändring i sak i 1952 års lag såvitt avser
interimistiska beslut.

Också
i vissa andra undantagsfall än dem som omfattas av 1952 års lag kan finnas ett
behov av ett snabbt ingripande för att inte utredningsresultatet skall
äventyras. Dessa undantagsfall anser jag bör användas endast som en utväg i
särskilt kritiska lägen, t.ex. då landet är i krig eller krigsfara. Den
reglering vi i dag redan har i detta ämne bör därför bestå.

Prop.
1988/89:124

3.5.2
Offentligt ombud som motpart till åklagaren?

Mitt
ställningstagande: Något system med offentligt ombud eller god man för den
misstänkte vid prövning av tvångsmedelsfrågor införs inte.

Tvångsmedelskommitténs
förslag: En ordning med s. k. offentligt ombud införs för att tillvarata den
misstänktes intressen vid tvångsmedelsanvänd-

52

ning i vissa fall, bl.a. i
fråga om telefonavlyssning, beslag och husrannsa- Prop. 1988/89:124 kan.
Ombudet skall kunna medverka såväl vid domstolsprövningen, då frågan om
tvångsmedelsanvändningen avgörs, som vid verkställigheten av en beslutad
tvångsåtgärd. Ombudet skall vara lagfaren och ha ställning som part vid
prövningen av om tvångsmedel skall tillåtas.

Edenman-kommissionen
anser att man bör överväga införandet av en tvåpartsprocess när det gäller
telefonavlyssning, exempelvis genom att en god man får till uppgift att
tillvarata den misstänktes och tredje mans intresse.

Remissinstanserna:
De allra flesta är kritiska mot tvångsmedelskommitténs förslag att införa
offentligt ombud vid tvångsmedelsanvändning. Många befarar att medverkan av
offentligt ombud kommer att fördröja eller omöjliggöra tvångsåtgärder. Inte
heller Edenman-kommissionens förslag om att införa god man har mött
remissinstansernas gillande.

Skälen
för mitt ställningstagande: Beslut om tvångsmedel måste ofta fallas utan alt
den som berörs av åtgärden underrättas. Beslut om beslag och husrannsakan måste
ofta komma utan förvarning för att verkställigheten skall bli effektiv, och
telefonavlyssning förutsätter för att fylla sin uppgift att den misstänkte och
andra inte får reda på åtgärden. Det är mot denna bakgrund förslaget om
offentligt ombud skall ses. Det offentliga ombudet skall enligt förslaget ta till
vara de skyddade intressena i vissa fall av tvångsmedelsanvändning. Ombudet
skall inta partsställning och medverka inte bara vid domstolsprövningen av om
tvångsmedel skall få användas utan också vid verkställigheten av tvångsmedlet.
Vid verkställigheten skall ombudet i vissa fall kunna omhänderta material och
besluta om det skall undantas från granskning.

För
egen del vill jag när det gäller behovet av ett system med offentligt ombud
eller liknande peka på att den som beslutar om tvångsmedel är underkastad s. k.
officialprövning, dvs. har att självständigt och oberoende av vad parterna
anför svara för att utredningen är tillräcklig för att tvångsmedlet skall få
användas. Beslutsorganet har utan yrkande av part att ta hänsyn till den
misstänktes intressen och till andra integritetsintressen som berörs. Detta
begränsar självfallet behovet av en ordning i enlighet med förslagen.

Till
det nu sagda kommer att man — som många remissinstanser pekat

på — i ett tvåpartsförfarande i många fall skulle riskera att få ett omständ

ligt och försenande förfarande som svårligen låter sig förena med tvångs

medelsanvändning. Härtill kommer att det framstår som mycket tveksamt

i vad mån en representant för de motstående intressena — han må kallas

offentligt ombud eller god man — kan fylla någon reell funktion. På grund

av att tvångsmedelsprövningen förutsätts äga rum i hemlighet kommer

han inte att kunna inhämta upplysningar från den misstänkte och inte

heller från något annat håll. Han kommer atl vara helt hänvisad till det

material som åklagaren förebringar. Hans möjligheter att tillvarata den

misstänktes och andras intressen är alltså inte bättre än beslutsorganets.

Värdet skulle närmast ligga i möjligheten att överklaga i tveksamma fall.

Men det värdet är begränsat i så måtto att den lägre instansens avgöranden

av naturliga skäl inte kan publiceras eller på annat sätt tjäna till vägledning 53

utanför
det enskilda fallet. Ytteriigare ett argument mot en ordning med offentligt
ombud enligt kommitténs modell är att parts-, besluts- och
verkställighetsfunktioner skulle blandas på ett principiellt betänkligt sätt.

Det behov av insyn i
tillämpningen som finns bör som jag ser det hellre tillgodoses genom att JO och
JK återkommande granskar telefonavlyssningsärendena. Skulle de vid sin
granskning finna tecken på en felaktig tillämpning, kan man utgå från att de
påtalar detta för myndigheterna och rapporterar sina iakttagelser till
riksdagen och regeringen.

Mot denna bakgrund anser
jag att några regler om offentligt ombud eller god man i samband med
tvångsmedelsanvändning inte bör införas.

Prop.
1988/89:124

3.5.3
Hur ofta skall tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
omprövas?

Mitt förslag: Tillslåndstiden
för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt RB och 1952 års lag
skall gälla högst en månad från dagen för beslutet om avlyssning. En uttrycklig
regel införs om att tvångsmedlet inte längre får användas om någon av
förutsättningarna för åtgärden faller bort.

Tvångsmedelskommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Edenman-kommissionens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De flesta ställer sig bakom förslagen.

Skälen
för mitt förslag: Tillstånd till telefonavlyssning får enligt 27 kap. 16§ RB
meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs
telefonanstaltens föreståndare. Gäller misstanken grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling av narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
(1976:704), får tillstånd meddelas för högst en månad från nämnda dag.
Tillståndstiden enligt 1952 års lag för både telefonavlyssning och s. k.
telefonövervakning uppgår till en månad.

Frågan
om att utsträcka tillståndstiden är inte ny. Den togs upp i prop. 1975/76:202
pä grundval av ett förslag av utredningen om telefonavlyssning (prop. s. 148
och 168). I propositionen presenterades ett förslag som innebar att
tillståndstiden för samtliga fall av telefonavlyssning vid förundersökning
fick bestämmas till högst en månad. En annan nyhet i förslaget var att
tillståndstiden skulle räknas från dagen för beslutet. Tvångsmedelskommittén
har anslutit sig till detta förslag.

Juristkommissionen
har i sin rapport (SOU 1987:72 s. 176 0 berört frågan om den totala
omfattningen av telefonavlyssningen i förundersökningen av mordet på
statsminister Olof Palme. Kommissionen konstaterar att det rörde sig om ett
stort antal enskilda beslut och att det därför kan ha varit svårt för domstolen
att få tillräcklig överblick och att finna en lämplig tidpunkt när tvångsmedlet
skulle upphöra. De täta omprövningar av åtgärdens bestånd som i de flesta fall
föreskrivs i lagen kan enligt kommissionen — även om syftet är det motsatta
—innebära viss risk för att det går slentrian i prövningen.

54

Edenman-kommissionen är
inne på samma tankegångar och konstaterar att det sällan synes finnas anledning
att ompröva tillstånd till telefonavlyssning med tätare intervall än en månad.
Kommissionen framhåller härvid att — om det skulle behövas — domstolen i det
särskilda fallet kan begränsa tillståndets giltighet till kortare tid. Vidare
pekar kommissionen på att åklagaren också har skyldighet att omedelbart anmäla
om behovet av åtgärden upphört.

Jag
instämmer i dessa överväganden och ansluter mig till förslaget att avlyssningstiden
får uppgå till högst en månad från dagen för beslutet om avlyssning.
Motsvarande frist bör gälla även för hemlig teleövervakning.

Atl räkna tillslåndstiden
från dagen för beslutet innebär i viss mån en åtstramning i förhållande till
vad som nu gäller både enligt RB vad angår narkotikabrott samt enligt 1952 års
lag. Å andra sidan innebär det att domstolen får en bättre kontroll över
tvångsmedelsanvändningen. Domstolen har ju vid sin prövning haft att utgå från
det aktuella utredningslägel, vilket naturligtvis snabbt kan förändras. Det är
mot den bakgrunden viktigt att meddelade tillstånd inte står öppna längre än
nödvändigt. Tvångsmedelskommitténs förslag bör därför genomföras.

Har tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning lämnats och visar det sig att
någon av förutsättningarna för åtgärden inte längre föreligger skall åtgärden
omedelbart upphöra. Detta bör framgå uttryckligen av lag.

Prop.
1988/89:124

3.5.4
Den parlamentariska kontrollen

Sedan
flera år tillämpas beträffande telefonavlyssning den ordningen att regeringen
normalt sett åriigen till riksdagen redovisar de brottsutredande organens
tillämpning av bestämmelserna. Denna ordning torde allmänt anses vara av stort
värde och bör enligt min mening behållas vid övergången till nya regler om
hemlig teleavlyssning. Jag anser också övervägande skäl tala för att en
motsvarande redovisning lämnas när det gäller hemlig teleövervakning.

3.6 Nya tvångsmedel — avlyssning med dold mikrofon och övervakning
med dold kamera?

Mitt
ställningstagande: Några möjligheter att som straffprocessudla tvångsmedel
använda avlyssning med dold mikrofon och övervakning med dold — fjärrstyrd —
kamera införs inte.

Tvångsmedelskommittén
föreslår all hemlig avlyssning med hjälp av dold mikrofon samt dold TV-
övervakning införs som straffprocessudla tvångsmedel.

Utredningen om TV-övervakning
m.m. föreslår att TV-övervakning (optisk-elektronisk övervakning) införs som
ett straffprocessuellt tvångsmedel. Utredningen har föreslagit en annan
lagteknisk lösning än tvångsmedelskommittén.

55

Narkotikakommissionen
uttalar sig i frågan huruvida hemlig avlyssning Prop. 1988/89:124 med dolda
mikrofoner skall få förekomma som tvångsmedel. Kommissionens slutsats är att
ett sådant tvångsmedels fördelar inte väger upp dess nackdelar. Hemlig TV-övervakning
anser kommissionen däremot bör få användas av polisen vid spaning och utredning
rörande narkotikabrott.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat beträffande
båda typerna av nya tvångsmedel. När det gäller avlyssning finns en övervikt
för de negativa rösterna. Flertalet remissinstanser som yttrat sig beträffande TV-övervakning
är visserligen positivt inställda, men från flera håll efterlyser man en mera
samlad översyn. JK, RÅ, JO, kammarrätten i Stockholm och Sveriges
Industriförbund är negativa till en särreglering beträffande TV-övervakning.
JK pekar på att det föreslagna tvångsmedlet i stort kan jämställas med hemlig
avlyssning.

Bakgrunden till utredningsförslagen:
Tvångsmedelskommittén, som tillsattes år 1978, fick genom tilläggsdirektiv år
1981 i uppdrag att med förtur behandla frågor om polisens behov av nya
spaningsmetoder och spaningstekniska hjälpmedel. Tilläggsdirektiven
föranleddes av en skrivelse från riksspolisstyrelsen år 1980 angående polisens
bekämpning av den organiserade narkotikabrottsligheten. Till grund för
skrivelsen låg en rapport av den s. k. SPANARK-gruppen (SPANARK) om
narkotikaspaning och underrättelseförfarandet. SPANARK var en arbetsgrupp inom
rikspolisstyrelsen som såg över spaningsmetoder och spaningstekniska
hjälpmedel i kampen mot den organiserade brottsligheten. Under hänvisning till SPA-N.KRK-rapporten
föreslog riksspolisstyrelsen i sin skrivelse till regeringen bl.a. att polisen
skulle få rätt atl använda dold TV-övervakning och avlyssning med dolda
mikrofoner i sin spaningsverksamhet.

I sitt delbetänkande (Ds Ju 1981:22) Hemlig avlyssning m.m.
föreslog tvångsmedelskommittén att hemlig avlyssning med dold mikrofon skulle
få begagnas som tvångsmedel vid förundersökning angående vissa grova brott. Det
rörde sig i stort sett om samma slags brott som kan föranleda
telefonavlyssning. Till skydd för integritetsintressena föreslog kommittén att
fyra förutsättningar måste vara uppfyllda för att avlyssning med dolda
mikrofoner skulle tillåtas. Den mot vilken avlyssningen sätts in måste vara skäligen
misstänkt för brottet i fråga. Sannolika skäl skall tala för att åtgärden
kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen om brottet. Försök
skall ha gjorts att på annat sätt erhålla upplysning men försöken har inte
lyckats eller bedömts vara utsiktslösa eller förenade med avsevärda
olägenheter. Domstol skall besluta om åtgärden. Om del är fara i dröjsmål,
skall dock åklagaren kunna förordna om åtgärden.

Tvångsmedelskommittén föreslog vidare en undantagsbestämmelse
i lagen (1977:20) om TV-övervakning som skulle ge polisen möjlighet att på
allmän plats använda övervakningskamera i brottsutredande verksamhet utan att
föreskrifterna i lagen skall behöva iakttas. En förutsättning var dock att
utredningen avsåg brott med enbart fängelse i straffskalan.

Utredningen om TV-övervakning m. m. har föreslagit en helt
ny lag om

optisk-elektronisk övervakning som skall ersätta den nuvarande lagen om

TV-övervakning. Vid sidan av den lagen föreslog utredningen regler i 27

kap. RB som skulle göra det möjligt för polisen att vid förundersökning av -56

allvariigare brott anordna
dold personövervakning med optiskt-dektroni- Prop. 1988/89: 124 ska
hjälpmedel.

Skälen
för mitt ställningstagande: Som jag tidigare redovisat (se avsnitt 2) finns det
grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning i RF. Detta skydd kan inskränkas
endast genom lag. Utan stöd av lag får således varken polis eller annan
företrädare för det allmänna använda sig av hemlig avlyssning. Överträdelse av
förbudet mot hemlig avlyssning kan straffas som brytande av telehemlighet (4
kap. 8 § BrB) eller olovlig avlyssning (4 kap. 9 a § BrB). Straffbestämmelsen
riktar sig också mot andra subjekt än mot det allmännas företrädare.

Straffbestämmelsen
om olovlig avlyssning tar sikte på olovlig avlyssning med tekniskt hjälpmedel.
För olovlig avlyssning döms den som med tekniskt hjälpmedel avlyssnar eller
tar upp tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde
eller sammankomst till vilka allmänheten inte har tillträde och i vilka han
inte själv tar del eller till vilka han obehörigen berett sig tillträde. Enligt
4 kap. 9 b § BrB döms den som anbringar tekniskt hjälpmedel med uppsåt att utföra
brott som sägs i 9 a § för förberedelse till sådant brott. Polisen är inte
undantagen från förbudet mot hemlig avlyssning. I förarbetena till bestämmelsen
ansåg man att det då inte fanns skäl att tillåta polisen att använda teknisk
apparatur för hemlig avlyssning (prop. 1975:19 s. 84 f).

Straffbestämmelsen
träffar inte den situationen att någon som själv deltar i ett samtal i
hemlighet bär på en mikrofon varigenom utomstående kan avlyssna samtalet. Det
finns alltså inte något lagligt hinder mot sådana metoder och de har också
ibland använts (jfr JO:s ämbetsberältelse 1975/76 s. 333 och JK-beslut 1982 s.
140).

När
det gäller hemlig avlyssning med dolda mikrofoner har såväl SPA-NARK-rapporten
som tvångsmedelskommittén, utan att gå in på detaljer, utgått från att sådan
avlyssning skulle vara till stor nytta i kampen mot narkotikabrottsligheten.
Narkotikakommissionen däremot har ansett att värdet av ett sådant tvångsmedel
inte är sådant att det uppväger de skäl som talar i motsatt riktning.

Av
lagen om TV-övervakning följer atl polisen i sill utredningsarbete inte längre
kan använda fjärrstyrda (dvs. obemannade) dolda kameror. I del följande kommer
jag att för den metoden använda uttrycket övervakning med dold kamera.

När
jag behandlade frågan om telefonavlyssning framhöll jag att det tvångsmedlet
utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, att medborgama
måste kunna lita på att de fritt och utan obehörigt intrång kan använda
telefonen för förtroliga samtal och att en rubbad tillit i detta hänseende kan
ge upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning.
Telefonavlyssning måste därför reserveras för sådana fall då medborgarna i
gemen är beredda att godta integritetskränkningen med hänsyn till de skäl som
talar för åtgärden, och tvångsmedlet måste regleras på ett sådant sätt att det
inte framstår som ett hot mot medborgaren i allmänhet. Vad jag nu har sagt om
telefonavlyssning kan — i själva verket med än större fog — tillämpas också på
de nya tvångsmedel som jag nu

57

diskuterar, nämligen
avlyssning med dold mikrofon och övervakning med Prop. 1988/89: 124 dold
kamera.

Som
jag tidigare nämnt ligger skyddet mot missbruk av olika tvångsmedel delvis
däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och kan
få den prövad av domstol eller granskad av överordnad myndighet, JK eller JO.
Telefonavlyssningens hemliga natur omöjliggör en sådan bevakning från den
enskildes sida. Den kontroll av tvångsmedlets användning som utövas av den tillståndsgivande
domstolen sker utan den enskildes medverkan. Inte heller kan någon kontroll
utövas av den allmänna opinionen, eftersom sekretessen hindrar insyn från
massmedia och allmänheten.

Det
ligger i öppen dag att detta är synpunkter som kan anläggas också på de två nya
tvångsmedel som här är aktuella. Liksom telefonavlyssningen är avlyssning med
dold mikrofon och övervakning med dold kamera djupt integriletskränkande
tvångsmedel. Starka skäl måste kunna åberopas för att man skall införa sådana
vapen i den straffprocessudla arsenalen.

Narkotikakommissionen
utesluter inte att man i vissa fall skulle kunna dra nytta av hemliga
mikrofoner. Kommissionen har samtidigt pekat på de praktiska svårigheterna att
i hemlighet placera mikrofonerna i bosläder, kontor och andra platser och på
att också avlyssning med dold mikrofon är synnerligen resurskrävande. De fall
där man skulle kunna dra nytta av dolda mikrofoner är enligt kommissionen
därför troligen få, de kommer snabbt att bli färre när det blir känt att
tvångsmedlet får användas och metoden är förenad med betydande praktiska
problem. Man kan också, menar kommissionen, befara en fortsatt teknisk upptrappning
som leder till att den långsiktiga vinsten i brottsbekämpningen blir liten.

Enligt
kommissionen är integritetshoten och integritetsintrånget tämligen likartade
vid telefonavlyssning och avlyssning med dold mikrofon, men det finns en
avgörande skillnad. Avlyssning med dolda mikrofoner innebär en mer total
kontroll än telefonavlyssning. Man kan lyssna på allt som sägs — och även på
annat än samtal — i den avlyssnade lokalen, vid alla tider på dygnet och
oavsett vilka som vistas där. Allt inom mikrofonens räckvidd registreras.

Narkotikakommissionen
framhåller vidare att televerkets medverkan vid verkställigheten av
telefonavlyssningsbeslut medför att polisen kan värja sig mot obefogade
anklagelser för omfattande och otillbörlig avlyssning. En sådan naturlig
kontroll av utomstående finns inte vid avlyssning med dold mikrofon, och därmed
finns inte heller samma garantier mot missbruk eller påståenden om missbruk.
Blotta misstanken att avlyssning kan ske utan lagliga beslut skulle kunna
äventyra allmänhetens tilltro till polisens arbete och få allvarliga följder
för samhällsklimatet.

Narkotikakommissionen
avslutar:

"1
ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder

som samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora

värden äventyras, om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin

toleransgräns vad gäller tvångsmedel. En känsla — om än obefogad — av

att ständigt kunna vara avlyssnad kan riskeras bli spridd bland medborgar

na. Kommissionen anser att de gynnsamma effekter som kan stå atl vinna 58

genom att införa hemlig
avlyssning med mikrofoner som ett nytt tvångsmedel — och som av praktiska skäl
torde bli ganska begränsade — inte uppväger de negativa följderna som det
skulle kunna få. Kommissionen anser därför att annan hemlig avlyssning än
telefonavlyssning inte bör förekomma som tvångsmedel."

Som framgår av den
föreliggande utredningen är användningen av de föreslagna tvångsmedlen
förknippade med en rad praktiska svårigheter som i hög grad torde minska deras
användbarhet. Det är också värt att observera att vi redan i dag har en
förhållandevis hög uppklarningsprocent när det gäller de grova brott
beträffande vilka det skulle kunna vara aktuellt att införa dessa tvångsmedel.
Någon väsentligt högre uppklarningsprocent torde inte kunna uppvisas av de
länder i vilka avlyssning med dold mikrofon är en tillåten metod i
polisarbetet. Det visar att goda resultat kan åstadkommas genom ett kompetent
bedrivet kriminalpolisarbete även utan fullt så sofistikerade tekniska
hjälpmedel.

De
argument som har åberopats lill förmån för att använda dolda mikrofoner och
kameror i det reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov
brottslighet har inte övertygat mig om att dessa metoder är försvariiga med
hänsyn till de tunga invändningar som kan riktas mot dem. Jag anser därför att
dessa metoder inte bör införas i polisarbetet.

Vad
jag nu har anfört har i första hand tagit sikte på förundersökningar i allmänhet.
Eftersom SÄPO-kommittén längre fram kommer att behandla bl.a. säkerhetspolisens
arbetsmetoder, utgår jag från att frågan härigenom får en särskild genomlysning
såvitt avser säkerhetspolisens verksamhet.

Mina
ställningstaganden i det föregående har avseende enbart på sådana tvångsmedel
som används inom ramen för en pågående förundersökning. Jag vill i det
sammanhanget peka på att frågor om polisens rätt att använda dold kamera vid t.
ex. trafikövervakning övervägs i annat sammanhang. Vidare innebär det sagda
inte något ställningstagande till frågan om det är eller bor vara tillåtet att
i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder.

Prop.
1988/89:124

3.7 Vissa frågor om beslag och husrannsakan 3.7.1 Polisingripanden i kyrkolokaler

Mitt
ställningstagande: Några särskilda lagregler som begränsar möjligheterna till
tvångsingripanden i kyrkolokaler införs inte.

Skälen för mitt
ställningstagande: Frågan om polisingripanden i kyrkolokaler har aktualiserats
på senare tid i flera sammanhang, bl.a. mot bakgrund av att polisen i några
uppmärksammade fall berett sig tillträde till kyrko- och klosteriokaler för att
söka efter utlänningar som skall tas i förvar enligt utlänningslagstiftningen.
Svenska Ekumeniska nämnden har i en skrivelse den 19 maj 1988 lill regeringen
begärt att regeringen snarast möjligt vidtar åtgärder för att komplettera de
föreskrifter som gäller för polisens arbete i dessa situationer.

59

I gällande lagstiftning
ges inga särskilda restriktioner för polisingripan- Prop. 1988/89: 124 den
i kyrkolokaler, vare sig det är fråga om straffprocessudla tvångsmedel enligt RB
eller tvångsåtgärder enligt polislagen. Något särskilt rättsskydd för kyrkolokaler
finns alltså inte.

Av
RB:s regler är främst bestämmelserna om husrannsakan av intresse. Husrannsakan
kan genomföras i hus, rum eller slutet förvaringsställe, om det förekommer
anledning att det förövats brott på vilket fängelse kan följa och åtgärden kan
vara av betydelse för utredningen av brottet (28 kap. 1 §). Husrannsakan kan,
om det finns synneriig anledning, genomföras även hos annan än den som skäligen
kan misslänkas för brottet. 1 28 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om
husrannsakan i lokaler dit allmänheten har tillträde. 1 28 kap. 4 § finns
regler om vem som beslutar om husrannsakan. Om en husrannsakan kan antas bli av
stor omfattning eller medföra synneriig olägenhet för den hos vilken åtgärden
företas, bör rätten besluta om tvångsåtgärden, om inte fara är i dröjsmål. I
förarbetena har inte berörts frågan om under vilka förutsättningar husrannsakan
bör få ske i kyrkolokaler och hur åtgärden i så fall bör genomföras.

1
20 § polislagen (1984:387) regleras vilka befogenheter polisen har att genomföra
husrannsakan i andra fall än då åtgärden föranleds av misstanke om brott. För
att söka efter någon som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda
sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller
ställe som tillhör eller disponeras av den eftersökte. Detsamma gäller i fråga
om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att
anta att den eftersökte uppehåller sig hos någon annan, får polismannen bereda
sig tillträde även dit. Endast om det föreligger fara i dröjsmål, får
husrannsakan företas utan föregående beslut av polismyndigheten.

I
8 §'polislagen anges som jag tidigare nämnt två allmänna principer som gäller
för polisingripanden, nämligen behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Av dessa principer följer att ingripandena skall göras på ett sätt som är
försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter; måste
tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som
behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

För
egen del anser jag att några särregler för tvångsingripanden i kyrkor, kloster
och liknande lokaler inte bör införas. Jag kan nämna att inte heller lagstiftningen
i sådana länder som Danmark, Finland, Västtyskland, Frankrike och Nederländerna
innehåller några sådana särregler. Det kan enligt mitt förmenande inte komma i
fråga att införa något slags frizoner, där polisingripande överhuvudtaget inte
skulle få ske. 1 ett samhälle som vårt finns det inget behov av att anordna en
fristad för personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks enligt
annan lagstiftning. En annan sak är att hänsyn så långt möjligt bör tas till
kyrkorummets helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.

Intressekonflikter
av liknande slag som i kyrkolokaler kan uppstå även i andra fall, t.ex. vid
husrannsakan på advokatkontor och tidningsredaktioner. För sådana fall harjag
tidigare hänvisat till den proportionalitets-

60

princip som jag föreslår
lagfäst. En särreglering för just kyrkolokalerna skulle mot denna bakgrund vara
svår att motivera.

Beslut om husrannsakan i
kyrkorum och de lokaler jag nyss nämnde torde i de allra flesta fall grundas på
den regel som säger att husrannsakan under vissa förutsättningar får ske hos
annan än den misstänkte själv. För sådan husrannsakan fordras enligt polislagen
synneriiga skäl att anta att den eftersökte uppehåller sig i lokalen. I RB
uttrycks detta så att synnerlig anledning skall förekomma att den sökte
uppehåller sig i lokalen.

Behövlig hänsyn till
kyrkolokalernas särprägel kan — och det gäller såväl beslutsstadiet som
verkställighetstadiet — tas inom ramen för den föreslagna proportionalitetsprincipen
(avsnitt 3.2.2; jfr även 28 kap. 6 § första stycket RB). Samtidigt är det
enligt min mening angeläget att öka insikten om att tvångsmedel i sådana
situationer måste hanteras med försiktighet och omdöme. I de flesta fall kan
det vara lämpligt att polisen i första hand vänder sig till någon som ansvarar
för lokalen — vanligen en kyrkoherde eller församlingsföreståndare — som kan
förmedla kontakt med den som eftersöks och kanske bidra till att ingripandet
sker på ett mindre dramatiskt sätt.

Prop.
1988/89:124

3.7.2
Polismans rätt att besluta om husrannsakan m. m.

Mitt
ställningstagande: Inga lagändringar genomförs.

JK:s
förslag: En polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan enligt RB
inskränks uttryckligen till fall då fara är i dröjsmål. Genom förslaget bringas
bestämmelserna i RB i närmare överensstämmelse med vad som gäller vid
husrannsakan enligt polislagen (1984:387).

Remissinstanserna:
Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt JK:s förslag eller lämnat
förslaget utan erinran. Företrädarna för polisväsendet har dock motsatt sig en
ändring med hänvisning till att möjligheterna att snabbt och effektivt ingripa
med husrannsakan påtagligt försämras, om förslaget genomförs. RÅ och
överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm anser att det inte har
framkommit något som tyder på några sådana olägenheter från
rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande beslutsordning att en ändring av bestämmelserna
framstår som påkallad.

Skälen
för mitt ställningstagande: Husrannsakan enligt RB används i samband med
brottsutredning, medan husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid förfaranden
enligt viss förvaltningsrättslig lagstiftning, t.ex. omhändertagande enligt
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

Beslut
om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en polisman rätt att i
vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Enligt dessa bestämmelser är
så fallet "om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas,
anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid
rätten eller att verkställa beslag av föremål, som på färsk gärning följts
eller spårats, så ock eljest, då fara är i dröjsmål".

Beslut om husrannsakan
enligt polislagen fattas av polismyndigheten Prop. 1988/89: 124 (20 § andra
stycket). Endast om det är fara i dröjsmål, får åtgärden vidtas utan ett sådant
föregående beslut av polismyndigheten.

Före
polislagens ikraftträdande tillämpades i stor utsträckning RB:s regler analogt
när det var fråga om att vidta åtgärder för att säkerställa förvaltningsrättsliga
omhändertaganden. Även om det inte stod klart att det förelåg fara i dröjsmål,
ansågs således en polisman ha rätt att företa husrannsakan, om detta skedde för
att söka efter någon som enligt myndighelsbeslut skulle omhändertas.

Det
har sagts atl bestämmelserna i 28 kap. 5 § RB inte skulle vara klara och
entydiga utan ge utrymme för olika tolkningar i fråga om den enskilde polismannens
rätt att själv fatta beslut (se prop. 1986/87:115 s. 31). Sålunda skulle enligt
ett sätt atl se på bestämmelserna en polisman alllid själv få besluta om
personell husrannsakan, medan beslutanderätten vid reell husrannsakan skulle
vara begränsad till fall då fara är i dröjsmål. Enligt en annan uppfattning
skulle en enskild polisman själv få fatta beslut om personell eller reell
husrannsakan endast i speciella fall. Utom då fara är i dröjsmål skulle
polismannen enligt denna tolkning själv få företa husrannsakan endast om en
person eller en sak har följts eller spårats i samband med en färsk gärning.

1
likhet med JK och remissinstanserna anser jag för min del att bestämmelsen har
följande innebörd. En polisman får företa husrannsakan utan förordnande som
anges i 28 kap. 4 § RB i tre fall. Det första fallet avser husrannsakan som har
till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten. I det andra fallet skall
husrannsakan ha till syfte all verkställa beslag av föremål som följts eller
spårats på färsk gärning. Det tredje fallet gäller andra situationer då fara är
i dröjsmål. Dessa sistnämnda situationer kan gälla såväl eftersökande av
personer som verkställande av beslag av föremål, dvs. såväl personell som reell
husrannsakan.

Jag
delar JK:s uppfattning att något förtydligande i lagtexten inte är påkallat med
hänsyn till föregivna tolkningsproblem.

Jag
övergår nu till frågan om beslutsordningen enligt 28 kap. 5 § RB

behöver ändras. Avgörande härför anser jag vara om nuvarande ordning

ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Andra faktorer som kan ha betydel

se i sammanhanget är om bestämmelsen i praktiken har lett till tillämp

ningssvårigheter eller om praxis har utvecklats i olämplig riktning. JK har

inte funnit något som tyder på att reglerna om polismans rätt att besluta

om husrannsakan med stöd av RB har tillämpats på ell olämpligt sätt.

Tvångsmedelskommittén har under sitt utredningsarbete inte funnit an

ledning att föreslå ändring på denna punkt. Jag kan inte heller peka på

några direkta problem med tillämpningen. Mot bakgrund av det nu sagda

finner jag att någon ändring av den nuvarande beslutsordningen inte är

påkallad, även om det innebär att det också i fortsättningen kommer att

finnas vissa skillnader mellan en polismans befogenhet att besluta om

husrannsakan enligt RB och enligt polislagen. Med hänsyn till att de båda

lagarna reglerar två olika områden behöver det sistnämnda emellertid inte

ses som en nackdel. 62

Jag
vill 1 detta sammanhang ta upp en annan fråga som har samband med 28 kap. 5 § RB.
Frågan rör i vad mån en polisman har rätt att utan förordnande företa
husrannsakan i syfte att söka efter någon som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas
enligt RB, något som diskuteras såväl i det praktiska polisarbetet som vid
polisutbildningen. Det har bl.a. ifrågasatts om man borde komplettera 28 kap. 5
§ RB så att befogenheten att besluta om husrannsakan närmare korresponderar med
bestämmelserna i 2 § om i vilka fall husrannsakan får företas.

1
samband med tillkomsten av polislagen utvidgades möjligheten enligt 28 kap. 2 §
RB att företa husrannsakan till att avse situationer när kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning skall utföras (prop. 1983/84:111, JuU27, rskr. 331, SFS
1984:388, jfr 1984:722). Enligt den ordning som gällt dessförinnan fick sådan
husrannsakan företas endast i syfte att söka efter den som skulle gripas,
anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid
rätten.

Uppräkningen
i 28 kap. 5 § RB av de syften för vilka en polisman får företa husrannsakan
utan förordnande omfattar inte att söka efter någon som skall underkastas kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning.

Bakgrunden till ändringen
i 2 § var att det hade yppats viss tvekan huruvida personell husrannsakan får
företas i syfte att genomföra kroppsbesiktning. Vad saken i praktiken gällde
var frågan om polisen under förföljande av en person som är misstänkt för
rattfylleri fick t.ex. forcera dörren till en lägenhet dit den misstänkte tagit
sin tillflykt. Enligt vad som uppgavs i lagstiftningsärendet förekom sådana
ingripanden i del praktiska polisarbetet, varvid praxis och 2 § i den då
gällande polisinstruktionen hade åberopats som stöd. Genom ändringen
undanröjdes den tvekan som fanns om det befogade i en åtgärd av detta slag.

Frågan
om att göra ett mot ändringen i 28 kap. 2 § svarande tillägg i 5 § diskuterades
inte i 1984 års lagstiftningsärende. Över huvud taget berördes inte frågan om
polismans möjlighet att utan förordnande som sägs i 4 § företa husrannsakan i
det syfte som är aktuellt. Genom att lagrummet anger att en polisman alltid får
företa husrannsakan när det föreligger fara i dröjsmål torde man emellertid
kunna utgå från att en sådan rätt föreligger i de allra flesta av de
situationer som ändringen i 28 kap. 2 § tar sikte på. Mot bakgrund härav anser
jag att det inte finns något behov av alt komplettera paragrafen med att däri
uttryckligen ange att polisman får företa husrannsakan utan särskilt
förordnande i dessa fall.

Prop.
1988/89:124

3.7.3 Tid för åtals
väckande vid beslag

Mitt
förslag: Enligt 27 kap. 7 § RB gäller för närvarande att vanliga tidsfrister
för att väcka åtal när beslag har skett inte behöver tillämpas vid beslag om
mindre värden. Värdegränsen ändras från 2 000 kr till en tiondel av det
basbelopp som gällde då beslaget verkställdes. För år 1989 blir gränsen 2 790
kr.

63

Tvångsmedelskommitténs
förslag innebär en höjning av värdegränsen Prop. 1988/89:124 till 3 000 kr.

Remissinstanserna:
Endast ett fåtal har särskilt yttrat sig i denna fråga. RÅ tillstyrker
förslaget men pekar samtidigt på att lagtexten inte ger någon ledning i fråga
om skriftliga handlingar utan egentligt ekonomiskt värde. Andra företrädare för
åklagarkåren anser att man kan slopa föreskriften om viss tid för åtals
väckande. JO har förklarat sig inte ha något att erinra mot
tvångsmedelskommitténs förslag.

Skälen
för mitt förslag: 1 27 kap. 7 § RB finns regler om tid för väckande av åtal
efter del all beslag har verkställts. Om beslaget beslutats av åklagaren utan
medverkan av rätten, skall enligt andra stycket åtal väckas inom en månad, om inte
den beslagtagna egendomens värde understiger 2 000 kr. Denna värdegräns höjdes
den 1 januari 1987 från den dessförinnan gällande beloppsgränsen om 1 000 kr.

Värdegränsen
om I 000 kr infördes år 1974. Tidigare gällde enmånads-regeln oberoende av
egendomens värde. Ändringen gjordes i syfte att minska arbetsbördan för polis,
åklagare och domstolar (prop. 1974:124 s. 67). Från polis- och åklagarhåll
hävdades i samband med ändringen att enmånadsgränsen borde kunna slopas. RÅ
ansåg i det sammanhanget att en värdegräns inte skulle kunna tillämpas på
föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde, t.ex. affärshandlingar. 1
förarbetena till ändringen uttalade dåvarande departementschefen att åklagaren
liksom för närvarande bör vara skyldig att väcka talan inom den föreskrivna
tiden eller att ansöka hos rätten om en förlängning av tiden, om beslaget rör
föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde, vilket bl.a. kan vara
fallet med affärshandlingar, eller när det i övrigt kan råda tvekan om den
föreskrivna åtalstiden skall gälla (s. 58).

Ändringen
av värdegränsen föranleddes av praktiska skäl. En regel infördes i 4 § lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. (förverkandelagen)
som gav åklagaren generell rätt att besluta om förverkande i fråga om egendom
under 2 000 kronors värde (se prop.

1986/87:6
s. 26 0-

För
egen del anser jag inte att det framkommit tillräckligt starka skäl i detta
lagstiftningsärende för att slopa enmånadsregdn. Det är en grundläggande
rättssäkerhetsprincip att brottmål där tvångsmedel tillgripits mot en privatperson
eller dennes egendom prövas av domstol så snart som möjligt. Värdegränsen är
ett avsteg från denna princip. Så länge värdegränsen ligger på en
förhållandevis låg nivå kan emellertid rättssäkerhetsintresset inte anses så
framträdande att det tar Över vinsterna från effektivitetssynpunkt.

Effektivitetssynpunkterna
kan dock enligt mitt förmenande tillgodoses i något större utsträckning än hittills
utan att rättssäkerhetsintresset påverkas i nämnvärd mån. Jag föreslår att
värdegränsen i stället för att vara fixerad till ett bestämt belopp knyts till
basbeloppet. Fördelen härav är en automatisk koppling till utvecklingen av det
allmänna prisläget. Motsvarande ändring bör göras i 4 § förverkandelagen.

Främst
med hänsyn till avgränsningsproblemen har jag, i likhet med

tvångsmedelskommittén, stannat för att inte föreslå någon ändring i gäl- 64

lande ordning i fråga om
föremål som inte kan åsällas något direkt värde. 1 Prop. 1988/89: 124 sådant
fall bör även i fortsättningen enmånadsregdn gälla.

3.8 Ikraftträdande

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 september 1989. Några
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

4 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lagom ändring i lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

4.
lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsdomstolarna och
domstolarna under krig eller krigsfara m. m.,

5.
lag om ändring i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. samt

6.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

24
kap. 1 ii

1
denna paragraf regleras de grundläggande förutsättningarna för häktning. Den
nuvarande regeln i tredje stycket, som upptar ett förbud mot häktning när det
kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, har flyttats
till Jjärde stycket.

1
tredje stycket har proportionalitetsprincipen lagfästs. Bakgrunden till regeln
har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2).

Proportionalitetsregdn
innebär att skälen för frihelsberövandet skall ställas i relation till de
olägenheter frihelsberövandet innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse. Innebörden av detta begrepp har behandlats i den allmänna
motiveringen.

Proportionalitetsregdn
ger sålunda uttryck för att minsta möjliga tvång

skall användas för att nå det avsedda syftet och innebär samtidigt en

erinran om att tvångsmedlet får användas endast om syftet med åtgärden

inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. Tillämpningen av

bestämmelsen aktualiseras naturligtvis i första hand vid prövningen av 65

5
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 124

häktningsfrågan. Regeln är
emellertid tillämplig under hela förfarandet, Prop. 1988/89: 124 sålunda
också redan i samband med gripandet och då frågan om anhållande prövas. Även
sedan den misstänkte väl har häktats har regeln betydelse, inte minst i samband
med prövningen av om omhäktning skall ske.

24
kap. 3 §

1
paragrafen har gjorts en uttrycklig hänvisning till proportionalitetsregdn i 1
§ tredje stycket.

25
kap. I §. 26 kap. I § och 27 kap. I .f

Till
paragraferna, som reglerar de grundläggande förutsättningarna för reseförbud
och anmälningsskyldighet (25 kap. I §), kvarstad (26 kap. 1 §) samt beslag (27
kap. 1 §), har fogats nya regler om skyldighet för den som beslutar om
tvångsmedel atl göra en avvägning mellan skälen för åtgärden och de olägenheter
som åtgärden kan förorsaka den misstänkte eller något annat motstående
intresse. Reglema är utformade på samma sätt som när det gäller häktning (24
kap. 1 § tredje stycket; jfr även specialmotiveringen till den paragrafen).

När
del gäller hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning bör i fråga om proportionalitetsregdns
innebörd särskilt sägas följande. Det skall självfallet alltid ske en prövning
huruvida hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning över huvud taget är
påkallad med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet och om syftet kan
tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Utgångspunkten bör vara att
pröva om alternativa spaningsåtgärder kan användas och om det kan räcka med att
tillgripa hemlig teleövervakning i stället för hemlig teleavlyssning. Proportionalitetsprincipen
innebär alltså att utredningen i princip skall ha nått ett stadium där det
förefaller omöjligt att komma längre med mindre ingripande metoder; olika
åtgärder avsedda att föra utredningen framåt har tillgripits men varit resultatlösa.

Ibland
kan det emellertid redan från början stå klart att det är meningslöst att
försöka med andra metoder. Detta kan bero på exempelvis att den misstänkte går
mycket försiktigt till väga och kan förutsättas på alla sätt skydda sig mot
normala utredningsmetoder. Ett annat fall kan vara att efterforskningar med
vanliga metoder skulle kräva en orimligt stor insats av personal, kunna i
förtid avslöja den pågående utredningen eller kunna vara farliga för
polispersonalen.

Rubriken
till 27 kap.

Kapitlet
innehåller, förutom bestämmelser om beslag, elt flertal bestäm

melser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Rubriken

har omformulerats för att ge bättre besked om kapitlets innehåll. 66

27kap.7§ Prop. 1988/89:124

En
ändring har gjorts i andra stycket. Den värdegräns, under vilken tidsfristen
för väckande av åtal inte skall gälla, har ändrats från 2 000 kr till ett värde
relaterat till det basbelopp som gällde då beslaget verkställdes. Bakgrunden till
ändringen har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7.3).

27
kap. 18 §

I
paragrafen, som är ny, ges bestämmelser om tvångsmedlet hemlig teleavlyssning.
Bakgrunden till detta tvångsmedel, som ersätter telefonavlyssning enligt nuvarande
ordning, har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3). Paragrafen
motsvarar närmast nuvarande 16 §.

I
första stycket ges en definition om vad hemlig teleavlyssning innefattar. Tvångsmedlets
tillämpningsområde har anpassats till den tekniska utveckling som ägt rum på
telekommunikationsområdet. Det med hänsyn till teknikens landvinningar alltför
snäva begreppet telefonapparat har därför byggts ul. 1 lagtexten anges i
stället att tvångsmedlet får användas vad gäller samtal eller andra tdemedddanden
till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning. Förutom
avlyssning av telefonsamtal skall tvångsmedlet sålunda kunna användas också för
upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax
och datakommunikation. I tvångsmedlets tillämpningsområde ingår möjlighet till
avlyssning av mobiltdefoni, i den mån tillstånd över huvud taget krävs för sådan
avlyssning.

Straffbestämmelsen
i 4 kap. 9 a § brottsbalken om olovlig avlyssning gäller endast samtal vari
samtliga deltagare är ovetande om alt avlyssning sker med tekniska hjälpmedel.
För att markera bl. a. att det endast i sådana fall erfordras särskild
reglering i lag för att göra åtgärden lovlig har angetts i lagtexten att det
skall vara fråga om avlyssning eller upptagning som sker i hemlighet.

1
andra stycket anges vilka brott som kan föranleda avlyssning. Jämfört med nu
gällande regler har den förändringen gjorts att tvångsmedlet får användas även
vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till brott som
enligt nuvarande ordning kan föranleda avlyssning sedan de fullbordats.

27
kap. 19 §

1
paragrafen, som är ny, ges bestämmelser om del för RB nya tvångsmedlet hemlig tdeövervakiting
(jfr 5 § andra stycket 1952 års lag i dess nuvarande lydelse). Bakgrunden till
den föreslagna bestämmelsen återfinns i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.4).

I
första stycket ges en definition av vad hemlig teleövervakning innefat

tar. Liksom vid hemlig teleavlyssning skall även andra kommunikations

former än telefonsamtal kunna bli föremål för hemlig teleövervakning (jfr

specialmotiveringen till 18 §). 67

1 andra stycket anges
vilka brott som kan föranleda att tvångsmedlet Prop. 1988/89: 124 används.
Det bör uppmärksammas att hemlig teleövervakning får användas vid fler
brottstyper än hemlig teleavlyssning.

27kap.
20§

I
paragrafen anges de närmare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall få användas. Förutom att
åtgärden skall avse en anläggning som kan komma att användas av en person som
är skäligen misstänkt för brottet måste åtgärden vara av synnerlig vikt för
utredningen. Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3.4).

27
kap. 21 §

Denna
paragraf som är ny, innehåller bestämmelser om behörighet att meddela beslut om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning och vilka tillståndstider som
skall gälla. Bakgrunden till regleringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.5.1 och 3.5.3).

27kap.
22§

I
paragrafen, som är ny, har föreskrivits förbud mot hemlig teleavlyssning av
samtal eller meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Bakgrunden
har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6).

Det
kan antas att vid den tidpunkt då avlyssning aktualiseras försvarare inte
hunnit utses eller förordnas annat än i undantagsfall. Den nya regeln torde därför
i praktiken komma att få betydelse endast i enstaka fall.

27kap.
23.§

I
denna paragraf som är ny, har införts en bestämmelse som tar sikte på de fall
då det inte längre finns skäl för hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning.
Enligt paragrafen skall åtgärden då omedelbart hävas. Härav följer att
eventuellt förberedelsearbete skall avslutas, om åtgärden ännu ej påbörjats. Om
det senare under utredningen visar sig att behov av avlyssning eller
övervakning på nytt föreligger, får en ny ansökan ges in till rätten. Beslut om
hävande fattas normalt av åklagaren. Det åligger självfallet polisen att
omedelbart underrätta åklagaren om omständigheter som kan inverka på
bedömningen huruvida hävande skall ske. Det är också möjligt för rätten att
själv besluta att åtgärden skall hävas, innan den ursprungliga tillståndstiden
gått ut. Om det är åklagaren som beslutar om hävande, bör rätten underrättas om
åtgärden.

27kap.
24§

Paragrafen
motsvaras närmast av nuvarande 27 kap. 16 § tredje stycket.

I JÖrsta
stycket föreskrivs att upptagningar och uppteckningar som skett

vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. Det har ansetts

angeläget att uttryckligen föreskriva att upptagningar och uppteckningar gg

—
som motsvarar vad som i den nuvarande bestämmelsen kallas uppteck-

ning — skall underkastas
granskning och att granskningen skall ske snarast Prop. 1988/89:124 möjligt
(jfr SOU 1989:1). Det främsta syftet med granskningen är givetvis att pröva i
vilken utsträckning som upptagningen är av betydelse från utredningssynpunkt.
Det förhållandet att det skall göras en första granskning så snart som möjligt
innebär givetvis inte någon befrielse från skyldigheten att granska materialet
även senare under utredningens gång.

Av
hänvisningen till 12 § första stycket framgår att kretsen av dem som får
granska upptagningen är begränsad.

Andra
stycket innehåller en bestämmelse om att upptagningar och uppteckningar som
har gjorts vid hemlig teleavlyssning skall sparas — i den mån de innehåller
något som är av betydelse från utredningssynpunkt — till dess förundersökningen
nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. Denna
regel är föranledd av intresset av att material från avlyssning inte skall
bevaras i större utsträckning och under längre tid än nödvändigt. Såvitt gäller
själva upptagningarna tillgodoser regeln också det behov som undantagsvis kan
föreligga av att för den fortsatta utredningen eller rättegången ha tillgång till
själva upptagningen från teleavlyssningen och inte bara en utskrift av bandet.

Den
nya regeln ger — precis som den nu gällande bestämmelsen i 27 kap. 16 § tredje
stycket andra meningen RB — uttryck för grundprincipen att det som vid
granskning bedöms sakna intresse från utredningssynpunkt givetvis inte skall
bevaras. Det skall emellertid påpekas att det ofta är svårt att bedöma vilka
uppgifter som verkligen är av betydelse. Det är därför oundvikligt att
upptagningar kan komma att sparas i större utsträckning än som senare, när
utredningen är klar, visar sig påkallat.

Sedan
målet slutligt avgjorts — genom lagakraftvunnen dom eller genom att
förundersökningen lagts ned eller avslutats — skall upptagningar och uppteckningar
förstöras. Det gäller inte till den del som upptagning eller uppteckning har
tagits in i förundersökningsprotokollet.

28
kap. 3 a .■

I
paragrafen, som är ny, har införts en proportionalitetsregd av samma slag som i
fråga om övriga straffprocessudla tvångsmedel (jfr specialmotiveringen till 24
kap. 1 § tredje stycket). Bakgrunden till regeln har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.2.2).

Det
kan nämnas att regeln i 28 kap. 6 § första stycket, som ger uttryck för en proportionalitetsprincip
såvitt avser själva verkställighetsstadiet, av pedagogiska skäl fått stå kvar
oförändrad.

28
kap. 13 §

För
att proportionalitetsregdn enligt 24 kap. 1 § tredje stycket skall bli

tillämplig även på kroppsvisitation och kroppsbesiktning har en hänvis

ning gjorts i JÖrsla stycket till 3 a § (jfr specialmoliveringen till 24 kap. I
§

tredje stycket). I den allmänna motiveringen har bakgrunden till införan

det av proportionalitetsregdn behandlats (avsnitt 3.2.2). I stycket har

också ett par språkliga ändringar gjorts. 69

5.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med Prop. 1988/89:124

särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

5§

I JÖrsta
stycket har gjorts vissa redaktionella och språkliga ändringar föranledda av
den nya regleringen i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
För att möjliggöra att dessa tvångsmedel får tillgripas även för de brott
enligt 1 § i förevarande lag som underskrider straffminimum enligt RB:s
reglering har ett uttryckligt undantag gjorts från 27 kap. 18 § respektive l9 §
RB.

De
regler om hemlig teleövervakning som införs i RB täcker i princip in nuvarande
reglering i andra stycket, som därför kan utgå. Även det nuvarande tredje
stycket blir överflödigt till följd av de nya reglerna i RB.

I
det nya andra stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket, har behållits
möjligheten till interimistiska beslut. Befogenheten att fatta sådant beslut
har dock i förslaget förbehållits åklagaren. Reglema har vidare ändrats
redaktionellt och språkligt i enlighet med den nya terminologin i RB.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

3. §

Ändringen
i JÖrsta stycket 'är en konsekvens av den nya regleringen i RB om hemlig
teleavlyssning. Ändringen får till följd att tvångsmedlet kan användas också
för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan (jfr
specialmotiveringen till 24 kap. 18§ RB och den allmänna motiveringen, avsnitt
3.3.2). Någon saklig ändring i övrigt är inte åsyftad. Ett par språkliga
justeringar har gjorts.

4S

Som
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3) skall tillståndstiden för
hemlig teleavlyssning gälla högst en månad från dagen då beslut om tillstånd
meddelades. Mot bakgrund av att regleringen i RB i denna del genom hänvisning i
andra stycket gjorts tillämplig har särregleringen i första .stycket när det
gäller hemlig teleavlyssning fått utgå.

I
andra stycket har endast vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

5§

Paragrafens./d>.sw
stycke, som innehåller regler om granskning och förstö

rande av upptagningar och uppteckningar från teleavlyssning, har ändrats

i enlighet med vad som föreslagits i fråga om RB (se specialmotiveringen

till 27 kap. 24 §). 70

5.4 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1988:97) om Prop. 1988/89:124

förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna

och
domstolarna under krig eller krigsfara m. m.

28
§

De
regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som införts i RB
täcker i princip in regleringen i nuvarande första stycket, som därför fått
utgå.

Det
nyaförsta stycket motsvarar nuvarande andra stycket. De ändringar som gjorts i
detta stycke utgör i allt väsentligt följdändringar till regleringen i RB om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Även ett par språkliga
ändringar har gjorts.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.

4S

Förslaget
i första stycket är en konsekvens av att beloppsgränsen i 27 kap. 7 § RB
ändrats. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.7.3).

5.6 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

16
kap. 1 §

Paragrafen,
som innehåller vissa begränsningar när det gäller meddelarfriheten, har
ändrats redaktionellt med anledning av den nya terminologin när det gäller
teleavlyssning. Vidare har hemlig teleövervakning jämställts med hemlig
teleavlyssning i det hänseende som regleras i paragrafen.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lag om ändring i lagen (1975:1360)
om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

4.
lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsdomstolarna och
domstolarna under krig eller krigsfara m. m.,

5.
lag om ändring i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. samt

6.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan. 71

Lagrådet Prop. 1988/89: 124

Utdrag
ur Protokoll vid sammanträde 1989 — 03 — 02

Närvarande:
fd. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av expeditionschefen Karl-Gunnar Ekeberg.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet;

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken

1
lagrådsremissen föreslås att 27 kap. rättegångsbalken skall förses med sju nya
paragrafer, 18 —24§§, med bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Begreppet hemlig teleavlyssning definieras i 18 § första stycket. Innebörden av
begreppet är enligt lagtexten att samtal eller andra telemeddelanden till eller
från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas
eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i
meddelandet.

I
motiven ges begreppet hemlig teleavlyssning en något mer begränsad innebörd än
i lagtexten. Det framgår sålunda av motiven att begreppet bara avses innefatta
sådana telemeddelanden som befordras via det allmänna telenätet. Enligt
lagrådets mening bör detta komma till uttryck i lagtexten. Görs ett tillägg som
innebär att begreppet hemlig teleavlyssning bara omfattar telemeddelanden som
befordras av televerket, får man också en anpassning till straffbestämmelsen om
brytande av telehemlighet i 4 kap. 8 § brottsbalken (jfr vidare den föreslagna
definitionen av hemlig teleövervakning i 27 kap. 19 § rättegångsbalken).

Lagrådet
föreslår alltså att 27 kap. 18 § första stycket får följande lyddse:

"Hemlig
teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden. som befordras av
televerket till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning
av innehållet i meddelandet."

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte I
vissa fall

I
4 § första stycket i den rubricerade lagen finns f n. bestämmelser om tillståndstid
när det gäller åtgärder enligt 3 §. Remissförslaget innebär att frågan om
tillståndstid för hemlig teleavlyssning inte skall regleras i det angivna
lagrummet. I stället har i 4 § andra stycket tagits in en hänvisning lill bl.
a. bestämmelsen om tillståndstid i 27 kap. 21 § rättegångsbalken.

Enligt
lagrådets mening är det en bättre ordning att föra in en hänvis- 72

ning
till 27 kap. rättegångsbalken i 3 § första stycket i den nu behandlade Prop.
1988/89:124

lagen.
En motsvarande teknik har valts när det gäller hemlig teleavlyssning

enligt lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelserom tvångsmedel i vissa

brottmål. I 4 § andra
stycket bör, i stället för hänvisningen till 27 kap.

rättegångsbalken, tas in
en förfaranderegel motsvarande den nuvarande

sista meningen i det
angivna stycket.

Med
den nu föreslagna ordningen kan i och för sig bestämmelsen om tillståndstid i 4
§ första stycket begränsas lill tillstånd som avses i 3 § andra stycket, i
enlighet med vad som har föreslagits i lagrådsremissen. Enligt lagrådets mening
är det emellertid att föredra att liksom hittills låta såväl första som andra
stycket i 4 § handla om alla tillstånd som avses i 3 §.

Lagrådet
föreslår att 3 § första stycket i den nu diskuterade lagen får följande
lydelse:

"För
ändamål som avses i 2 § första stycket får rätten, om det finns synneriiga skäl,
meddela polismyndighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig
teleavlyssning mot utlänning som avses i 1 §."

Lagrådet
föreslår vidare att 4 § utformas på följande sätt: "Tillstånd som avses i
3 § skall meddelas att gälla viss tid, ej överstigande en månad, från den dag
tillståndet meddelades.

Fråga
om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen.
Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. I fråga om förfarandet tillämpas i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av fråga om hemlig
teleavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken."

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

73

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:124

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R.
Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om vissa tvångsmedelsfrågor 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 16 februari 1989) över förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lag om ändring i lagen (1975:1360)
om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

4.
lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsdomstolarna och
domstolarna under krig eller krigsfara m. m.,

5.
lag om ändring i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. samt

6. lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit det remitterade förslaget. I ett par hänseenden
har lagrådet förordat justeringar av huvudsakligen teknisk natur.

Lagförslagen
bör ändras i enlighet med vad lagrådet anfört. Därutöver bör några ändringar av
redaktionell natur göras.

I
anslutning till en omformulering i förtydligande syfte av reglerna om hemlig teleövervakning
i 27 kap. 19 § RB vill jag — till utveckling av det jag anfört i
remissprotokollet — säga att sådan övervakning kan innefatta registrering av
dels till vilka telefoner som samtal befordras från den övervakade telefonen,
dels från vilka telefoner som samtal befordras till den telefonen, dels vid
vilka tidpunkter som befordran sker och dels längden av samtalen. Det jag nu
sagt innefattar självfallet också andra teleanläggningar och telemeddelanden.

74

2 Fristen för huvudförhandling i hovrätt i mål där den
tilltalade är häktad

2.1 Inledning

Utöver
de frågor som föranleds av de till lagrådet remitterade förslagen vill jag i
det här sammanhanget ta upp frågan om att ändra reglerna om tidsfristen för att
hålla huvudförhandling i hovrätt i mål där den tilltalade är häktad. Fristen
förkortades genom en lagändring som trädde i kraft den 12 april 1988.
Hovrättspresidenterna har i en skrivelse till justitiedepartementet den 15
november 1988 begärt en skyndsam lagändring av innebörd att fristen förlängs.
Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 14.

Skrivelsen
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern,
riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagaren i Malmö och överåklagarna vid
regionåklagarmyndigheterna i Kalmar och Gävle.

Överåklagaren
vid regionåklagarmyndigheten i Gävle har bifogat yttranden från chefsåklagarna
i Bollnäs, Hudiksvalls och Sandvikens åklagardistrikt.

Remissvaren
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 88 — 3960).

Prop. 1988/89:124

2.2 Föredragandens överväganden

Mitt förslag: En
återgång sker till tidigare gällande regler. Det innebär att fristen för att
hålla huvudförhandling i hovrätt i mål där den tilltalade är häktad blir åtta —
i stället för nuvarande sex — veckor från det att tingsrättens dom meddelades.

Hovrättspresidenternas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Alternativt har föreslagits att
fristen bestäms till fyra veckor från det att överklagande skett.

Remissinstanserna: En bred
majoritet tillstyrker att fristen förlängs. De allra flesta inom denna grupp
förordar att fristen räknas från dagen för tingsrättens dom, inte från dagen
för överklagandet. Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund avstyrker
att gällande regler ändras.

Skälen för mitt förslag:
Det är av flera skäl viktigt att brottmål handläggs utan onödiga dröjsmål. Inte
minst har den tilltalade ett befogat intresse att ett åtal mot honom prövas
inom rimlig tid. Detta intresse är av naturliga skäl särskilt starkt i de mål
där den tilltalade är berövad friheten.

Det finns i RB flera
regler som skall garantera snabb handläggning i sådana mål. Såvitt gäller
hovrättsförfarandet finns bestämmelser av denna innebörd i 51 kap. 13 § andra
stycket. Där sägs att huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad som
regel skall hållas inom två veckor från det att liden för s.k. anslutningsvad
gick ut. Det betyder att förhandlingen

75

måste hållas - dvs.
påbörjas - inom sex veckor från det att tingsrättens Prop. 1988/89:124 dom
meddelades. Det finns dock möjlighet att hålla förhandlingen senare, om det är
nödvändigt på grund av att målet måste förberedas eller av andra skäl.

Den
nu beskrivna ordningen trädde i kraft så sent som den 12 april 1988 (prop.
1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30, SFS 1987:1211 och 1988:27). Tidigare
gällde en tidsfrist om fyra veckor från del atl liden för anslutningsvad gick
ut, dvs. åtta veckor från tingsrättens dom. Lagändringen dikterades av
intresset av att nedbringa tiden för den tilltalades vistelse i häkte i
avvaktan på huvudförhandlingen i hovrätten (prop. s. 55).

Lagändringen
genomfördes mot bl.a. hovrätternas avstyrkande; man menade att en förkortad
tidsfrist för huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad skulle
förrycka möjlighetema till planering av förhandlingar i andra mål och medföra
att handläggningen av dessa mål blev eftersatt.

Hovrättspresidenterna
har nu — som jag nyss nämnde — i en skrivelse till regeringen hemställt att
fristen förlängs och därvid sammanfattningsvis anfört att det visat sig skapa
avsevärda svårigheter att bereda målen med häktade utrymme inom den nya,
kortare fristen. I många fall har fristen fått överskridas och i andra fall har
redan utsatta mål fått ställas in. De skäl som kan åberopas för den nya fristen
är enligt presidenterna inte så starka att de väger upp de obestridliga
nackdelar som denna frist visat sig ha.

Vid
remissbehandlingen har man i allmänhet instämt i hovrättspresidenternas
bedömning. Av de två remissinstanser som avstyrkt förslaget anför
kriminalvårdsstyrelsen att trycket på häktesorganisationen skulle öka, om
fristen förlängdes, medan Sveriges advokatsamfund menar all hovrätternas
problem snarast bör lösas genom resursförstärkningar och rationaliseringar.

För
min del vill jag till en början konstatera att den tilltalades intresse av att
inte i onödan vara berövad friheten som häktad givetvis fortfarande gör sig
starkt gällande. Tiden i häkte är normalt mycket påfrestande, inte minst med
tanke på att det ännu inte är slutligt avgjort om åtalet skall bifallas och
vilken påföljd som skall bestämmas. Från denna synpunkt är det angeläget att
huvudförhandlingen i hovrätten kommer till stånd så snabbt som möjligt.

Fristregler
av den typ jag nyss redogjort för — och som syftar till att

tillgodose den tilltalades intressen i det nu berörda hänseendet — måste

självfallet alltid bestämmas efter en avvägning mot andra intressen. Till att

börja med måste givelvis parterna få ett skäligt rådrum före huvudför

handlingen. Vidare måste hänsyn tas till andra åtaganden — kanske väl så

viktiga — som åklagaren och försvararen har inom den närmaste framti

den. När det gäller hovrätternas egen situation är det självklart att det

måste finnas någon gräns för i vilken mån handläggningen av andra mål

kan sättas åt sidan. Presidenternas skrivelse och remissbehandlingen av

den har visat att man vid 1988 års lagändring uppenbarligen underskatta

de de svårigheter i detta hänseende som en förkortad frist skulle medföra.

Den nya ordningen har skapat problem som det nu är angeläget att snabbt

komma till rätta med. 76

Detendapraktisktgodtagbarasättetattgöradettaärenligtminmeningatt
Prop. 1988/89: 124 — som hovrättspresidenterna föreslagit och som i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen — förlänga fristen för när huvudförhandling
skall hållas. När man bedömer rimligheten av en förlängd frist utifrån den
tilltalades intressen bör man, som jag ser det, fästa särskilt avseende vid den
omständigheten att det är fråga om personer som av tingsrätten befunnits
skyldiga till brott och dömts till påföljd av mer ingripande natur, en påföljd
mot vilken tiden i häkte i allmänhet kan avräknas. Vidare skall pekas på att
det är fråga om fall där tingsrätten funnit skäl föreligga för fortsatt frihetsberövande
i avvaktan på att domen vinner laga kraft och att den tilltalade kan få tingsrättens
bedömning i häktningsfrågan överprövad av hovrätten mycket snabbt efler
överklagandet av domen — som regel påföljande dag. Det kan därför inte anses
oskäligt att man något förlänger fristen för huvudförhandling för att
därigenom tillgodose intresset av att handläggningen av andra mål inte blir
lidande i alltför stor utsträckning. Även med en föriängd frist är det
naturligtvis hovrättens skyldighet att inom ramen för fristen så långt möjligt
tillgodose den tilltalades intressen, dvs. se till att förhandlingen hålls så
snart som det är praktiskt möjligt.

I
fråga om belastningen på häktesorganisationen vill jag säga att det visserligen
är självklart att en reform medför något längre häktningstider i ett mindre
antal fall, men att det — vilket även framgår av kriminalvårdsstyrelsens eget
yttrande — inte är fråga om annat än i sammanhanget marginella ökningar. Det
som nu diskuteras är för övrigt inte annat än att ändra en regel som gällt
under mindre än ett år och närma sig den ordning som gällde under de senaste 40
åren dessförinnan. Den ökade belastningen på häktesorganisationen utgör därför
inte något avgörande skäl mot en ändring.

När
det sedan gäller frågan om man bör helt gå tillbaka till den tidigare gällande
ordningen — en frist om åtta veckor från tingsrättens dom — eller införa en
frist som utgår från tiden för det faktiska överklagandet kan det senare altemativet
vid första påseende synas bestickande. Den tilltalade kan då genom ett snabbt
överklagande själv påverka fristens längd, och de särskilda problem som nu
uppkommer när tingsrättens dom överklagas i sista stund blir mindre. Emellertid
är en sådan ordning också behäftad med olägenheter. För det första uppmuntrar
den till omedelbara och kanske mindre väl övervägda överklaganden, vilket kan
medföra nackdelar såväl för parterna som för hovrätten. För det andra medför
regeln betydande praktiska problem, bl.a. i det vanliga fallet att det är flera
tilltalade i samma mål, som överklagar vid skilda tidpunkter. Mot den bakgrunden
anser jag — med instämmande i vad som uttalades i det tidigare
lagstiftningsärendet (prop. 1986/87:112 s. 55) — övervägande skäl tala för att
fristen knyts till en i förväg bestämd tidpunkt, nämligen fristen föröverklagandeavtingsrättensdom.
Jag förordar alltså, i likhet med en stor majoritet av remissinstanserna, att
den ordning som gällde före den 12 april 1988 nu återinförs.

Med
anledning av det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
ändring i 51 kap. 13 § andra stycket RB. Förslaget innebär

77

tekniskt sett endast en
mindre ändring i lagtexten och — bortsett från ett Prop. 1988/89: 124 par
språkliga justeringar — en återgång till paragrafens tidigare lydelse. Med
hänsyn till ärendets brådskande karaktär anser jag att lagrådets hörande över
förslaget kan underiåtas.

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1.
lagom ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lagom ändring i lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

4.
lag om ändring i lagen
(1988:97) om förfarandet hos kommunema, förvaltningsdomstolarna och domstolarna
under krig eller krigsfara m. m.,

5.
lag om ändring i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. samt

6.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

78

Sammanfattning av tvångsmedelskommitténs Prop. 1988/89:124

slutbetänkande '''

Kommittén föreslår i betänkandet en baslag om tvångsmedel,
Ivångs-medelslagen. Med baslag menas att bestämmelserna i lagen är gemensamma
för olika slag av tvångsmedelsanvändning och skall gälla såvida inte i
specialförfattningarna angående tvångsmedel föreskrivs något annat på området i
fråga. Lagen reglerar två huvudfrågor. Den ena avser det tryckfrihetsrättsliga
skyddet för anonymitet och skyddet för uppgifter som omfattas av andra
tystnadsplikter eller som är av integritetskänsligt slag utan att
tystnadsplikt i och för sig föreligger. Den andra avser hanteringen av sådana
uppgifter som framkommer under tvångsmedelsanvändning, däribland s.k.
överskottsinformation. I lagens inledande bestämmelser anges dess
tillämpningsområde. 1 övrigt består lagen ay tre huvuddelar. I dessa ges
bestämmelser om allmänna begränsningar i tvångsmedelsanvändningen, om särskilda
begränsningar till skydd för vissa intressen och om utnyttjande av uppgift som erhålls
vid tvångsmedelsanvändning.

Om tvångsmedelslagen genomförs erfordras följdändringar i
andra lagar, t.ex. rättegångsbalken (RB) och sekretesslagen. I betänkandet
lämnas förslag till sådana ändringar.

I sitt tidigare delbetänkande har kommittén föreslagit att
möjlighet införs till hemlig avlyssning med dolda mikrofoner och till hemlig TV-övervakning
i brottsutredande syfte. Kommittén anser sig för sin del i allt väsentligt ha
slutbehandlat frågorna angående dessa nya tvångsmedel och återkommer därför
endast parentetiskt härtill i detta betänkande. Däremot lämnar kommittén nu ett
nytt förslag beträffande tvångsmedlen hemlig telefonavlyssning och hemlig teleövervakning.
Kommittén utgår därvid från sitt tidigare förslag. På grund av vad som
förekommit under remissbehandlingen härav och med hänsyn till vad kommittén
slutligen stannat för i fråga om förslaget till tvångsmedelslag har dock
ändringar skett på några punkter jämfört med delbetänkandet.

Kommittén har också gjort en allmän översyn av
bestämmelserna om

beslag, husrannsakan m.m. i RB och av lagen med särskilda bestämmel

ser om tvångsmedel i vissa brottmål (1952 års tvångsmedelslag). På ett

par punkter har kommittén därvid ansett att ändringar i nu gällande

regler erfordras. Bestämmelser om tvångsmedel finns ocksä i lagen

(1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolama och rät

tegången vid krig eller krigsfara m.m. Med hänsyn till den översyn av

nämnda lag som pågår i annat sammanhang (jfr Ds Ju 1983:8) har 79

kommittén
nu inte närmare behandlat bestämmelserna i den lagen. Vad Prop. 1988/89: 124
kommittén uttalar i detta betänkande är dock i tillämpliga delar giltigt
Bilaga 1 även i fråga om den tvångsmedelsreglering som finns i nämnda lag.
Kommittén föreslår vidare några följdändringar i lagen om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen).

Tvångsmedelslagen

Inledande bestämmelser

1 lagens första paragraf anges att lagen gäller sådan tvängsmedelsan-vändning
som utgör myndighetsutövning. De tvångsmedel som omfattas av lagens
bestämmelser räknas upp i närmast följande paragraf. Tvångsmedlen är dels
sådana som finns att tillgå inom det brottsutredande, brottsförebyggande och civilprocessuella
området, dels förvaltningsrättsliga tvångsmedel. Endast tvångsinedelsanvändning
som syftar till att få del av muntliga eller skriftliga uppgifter eller som har
ett annat syfte men vid vilken sådana uppgifter kan komma till en myndighets
kännedom som en bieffekt, har tagits med. Skälen härför framgår av det
följande. Tvångsmedlen är hemlig telefonavlyssning, hemlig teleövervakning,
husrannsakan, eftersökning och liknande undersökning av lokal, arbetsställe,
slutet förvar o.d., kroppsvisitation och liknande undersökning,
kroppsbesiktning, beslag och liknande omhändertagande av skriftlig handling
eller annat föremål samt föreläggande vid vite eller annan påföljd att förete
skriftlig handling eller annat föremål.

Allmänna begränsningar

Redan nu gäller vissa allmänna begränsningar i
tvångsmedelsanvändningen. De är inte lagfästade utan anses följa av tre
rättsgrundsatser som kan ses som en återspegling av vad grundlagen vill värna
om, nämligen ändamåls-, behovs- och proportionalitetsgrundsatserna. Kommittén
har ansett att begränsningarna nu bör lagfästas. De innebär följande.
Tvångsmedel skall få användas endast för det ändamål för vilket del har
beslutats och det får tillgripas endast om uppgiften inte kan lösas på annat
sätt och om intresset av att lösa uppgiften uppväger det men som tvångsmedlet
innebär för den enskilde. Vidare skall vid valet mellan olika tvångsmedel
alltid det tvångsmedel användas som är minst ingripande för den enskilde och
det får inte användas i större omfattning, i mera ingripande form eller under
längre tid än som behövs för att uppgiften skall kunna lösas.

Särskilda begränsningar

1 direktiven har angetts att kommittén skall ägna särskild
uppmärksamhet åt att förstärka det tryckfrihetsrättsliga skyddet för
anonymitet vid tvångsmedelsanvändning. Detsamma gäller skyddet för uppgifter
som omfattas av andra tystnadsplikter e.d. Kommitténs förslag innebär i dessa
avseenden följande.

80

De
uppgifter som skall skyddas anges i en inledande paragraf De är Prop.
1988/89: 124

1. uppgift
om vem som är författare, meddelare eller annan person Bilaga 1

som är tillförsäkrad anonymitet enligt 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordning

en (TF), 9 a § radioansvarighetslagen (RAL), 1 § lagen om ansvarighet

för
närradio eller 12 § lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar,

2.
uppgift som en advokat, en
läkare eller någon annan med särskild förtroendetystnadsplikt får del av eller
lämnar i denna sin egenskap, uppgift som innefattar yrkeshemlighet eller förtrolig
uppgift mellan nära anhöriga samt

3.
uppgift som omfattas av författningssladgad
tystnadsplikt till skydd för andra enskilda intressen än som sägs i 2 eller
uppgift i minnesanteckning eller annan sådan uppteckning som uteslutande avser
personliga förhållanden.

Vid
all tvångsmedelsanvändning skall ägnas uppmärksamhet åt om förfarandet kan
medföra röjande av uppgift som nu sagts. Om det när en tvångsmedelsanvändning
beslutas finns anledning att anta att sådan uppgift kan röjas skall intresset
av skydd för uppgiften vägas mot det intresse som ligger till grund för
tvångsmedelsanvändningen. Därvid skall intresset av skydd för uppgift som avses
i punkterna 1 och 2 tillmätas synnerlig vikt och intresset av skydd för uppgift
som avses i punkten 3 särskild vikt. För att tvångsmedelsanvändningen skall få
äga rum krävs att dess ändamål framstår som ännu viktigare än skyddet för
uppgiften. Det räcker alltså inte att ändamålet är lika viktigt som intresset
av att skydda uppgiften. Vad uttrycket synnerlig vikt resp. särskild vikt
innebär med avseende på de olika uppgifterna diskuteras utförligt i
specialmotiveringen. Som exempel kan här nämnas att för att tvångsmedelsanvändningens
ändamål i en brottsutredning skall ges företräde framför intresset av att
skydda uppgift som avses i punkterna 1 och 2 torde normalt krilvas att det rör
sig om brott för vilket är stadgat fängelse i minst två år.

Avgörandet
av om det kan antas att uppgift som skall skyddas kommer att röjas skall
enligt förslaget ligga hos den myndighet som överväger att använda
tvångsmedlet. Om t.ex. polisen överväger att göra en husrannsakan hos en person
som kan förutsättas inneha uppgift av sådant slag skall den pröva om
tvångsmedlet kan sättas in på ett sådant sätt att ett röjande undviks. Om så är
fallet fortsätter förfarandet som i normalfallen (naturligtvis dock med
särskild uppmärksamhet på risken för ett röjande, jämför det följande). Om
däremot ell röjande kan antas ske griper nästa spärr in. Beslut i frågan skall
då undantagslöst fattas av domstol. Inte i något fall får interimistiska beslut
i frågan fattas av myndigheten.

Även
i fråga om verkställigheten av ett beslut om tvångsmedelsanvändning föreslås
begränsningar för att i möjligaste mån förhindra att uppgift röjs som skall
vara skyddad. Om man redan då tvångsåtgärden beslutas inser att risk för
röjande finns men väljer att ändå använda tvångsmedlet skall i beslutet ges
föreskrifter som förebygger röjande. Framkommer nya omständigheter som t.ex.
tyder på att även andra uppgifter kan komma att beröras än sådana som tidigare
har varit i fråga

6
Riksdagen 1988/89. 1 sand. Nr 124

skall verkställigheten
ställas in och ny domstolsprövning ske. Om verk- Prop. 1988/89:124 ställigheten
redan påbörjats skall den avbrytas men försegling och lik- Bilaga 1 nande
åtgärder som inte kan medföra röjande får tillgripas för att så långt möjligt
förhindra att material undanhålls eller förstörs. Vad nu sagts gäller i
motsvarande mån om det först vid verkställigheten av ett beslut om
tvångsmedelsanvändning visar sig att uppgift som skall skyddas är i farozonen.

För
att ytterligare förstärka skyddet för de uppgifter som nämnts ovan föreslås
inrättandet av ett offentligt ombud. Ombudet skall kunna medverka såväl vid
domstolsprövningen, då frågan om tvångsmedelsanvändningen avgörs, som vid
verkställigheten av en beslutad tvångsåtgärd. Enligt kommitténs mening bör det
finnas ett mindre antal ombud placerade på lämpliga platser i landet. Den som
utses till ombud skall vara lagfaren och bör enligt kommittén väljas inom någon
redan nu befintlig organisation. Kommittén har som en tänkbar lösning
diskuterat att cheferna för de allmänna advokatbyråerna i de sex
hovrättsorterna utses till ombud men stannat för att inte föreslå någon sådan
begränsning av urvalet.

Ombudet
skall vid domstolsprövningen som part bevaka att uppgifter av det slag som
tidigare har angetts får ett tillfredsställande skydd. Han eller hon skall
medverka till att konfiikten mellan utredningsintresset och skyddsintresset
blir allsidigt belyst varigenom rättens möjligheter ökar att fatta ett beslut i
tvångsmedelsfrågan som så långt över huvud taget är möjligt förhindrar att
uppgift röjs som skall vara skyddad. Att ombudet har ställning av part innebär
också att ombudet kan överklaga ett domstolsbeslut om tvångsmedelsanvändning till
högre instans. När domstolsprövningen avser tvångsmedelsanvändning som kan
medföra röjande av namn som skyddas av anonymitetsreglerna i TF m.fi. lagar skall
ombudet alltid medverka om frågan gäller användning av tvångsmedel mot
medieföretag. Även när frågan gäller användning av tvångsmedel mot annan och
medför risk för röjande av uppgift vars skyddsintresse tillmäts synnerlig vikt
skall ombudsmedverkan ske. Undantag får dock göras när tiden uppenbarligen inte
medger tillkallande av ombudet. Medför tvångsmedelsanvändningen risk för
röjande av uppgift vars skyddsintresse tillmäts särskild vikt skall ombudet
medverka när det finnes vara till fördel för prövningen eller för den framtida
verkställigheten.

Ombudet
skall som tidigare har nämnts också kunna medverka vid verkställigheten av en
tvångsåtgärd. Sådan medverkan föreslås vara obligatorisk vid verkställighet hos
medieföretag i fråga om beslag, husrannsakan och liknande åtgärder. Vid annan
verkställighet skall ombudet medverka om det inte är uppenbart obehövligt eller
avgörande hinder möter. Härom förordnar den domstol som prövat frågan om
tvångsmedelsanvändning. Ombudet skall t.ex. ta hand om sådant material som
bedöms känsligt och besluta om det skall få användas av
tvångsmedelsmyndigheten. En annan uppgift kan vara att innan tvångsåtgärden
sätts in kontrollera att inget skyddsvärt material finns som hindrar eller på
annat sätt påverkar tvångsåtgärdens genomförande. En tredje uppgift som
särskilt nämnts av kommittén är att ta hand om

82

material som någon,
exempelvis den som utsätts för tvångsmedlet, häv- Prop. 1988/89: 124 dar
skall vara undantaget från tvångsmedelsanvändningen. När ombu- Bilaga 1 det
fått hand om eller själv tagit hand om material skall han eller hon snara.st
besluta om det skall undantas eller ej. Beslutar ombudet om undantagande skall
tvångsmedelsmyndigheten kunna underställa frågan domstols prövning.

Överskottsinformation
(oavsedda uppgifter)

Med
överskottsinformation eller, som kommittén hellre vill kalla det, oavsedda
uppgifter menas uppgifter som utan att ha eftersökts eller efterfrågats har
erhållits vid en tvångsmedelsanvändning. Uppgifterna kan gälla brott eller
något annat. De kan vara av intresse för någon myndighet eller helt
betydelselösa. De kan framkomma i en polisutredning eller i ett skatteärende
etc. F.n. finns inga särskilda regler om hanteringen av sådana uppgifter.

Kommittén
föreslår att en oavsedd uppgift skall få utnyttjas så länge den täcks av det
beslutade ändamålet med tvångsmedelsanvändningen, dvs. om den är av betydelse
för den sak i vilken tvångsmedlet används. Enda undantaget är om uppgiften
lämnats i förtroende till eller av någon i hans eller hennes egenskap av präst
eller av försvarare för misstänkt i brottmål. Då får uppgiften användas endast
för att förhindra vissa grövre brott som är förestående, nämligen sådana som
det är straffbart att inte avslöja.

Om
däremot uppgiften är av intresse för annat ändamål än som nu sagts får den
enligt förslaget utnyttjas endast under förutsättning att det tvångsmedel vid
vars användning den kommit fram, eller dess motsvarighet på sakområdet i
fråga, hade fått användas för att eftersöka uppgiften. Detta bör enligt
kommittén gälla oberoende av om fråga är om tvångsmedelsanvändning vid
brottsutredning eller om tvångsmedelsanvändning vid utredning eller kontroll i
ett förvaltningsärende eller vid verkställighet enligt t.ex. utsökningsbalken (UB)
och betalningssäkringslagen och såväl om den oavsedda uppgiften gäller ett
brott som om den gäller något annat. Undantag får dock göras dels när den
oavsedda uppgiften kan fria någon från misstanke om brott, dels när den avser
ett förestående brott som är sådant att underlåtenhet att avslöja det är belagd
med straff Av nödrättsreglerna följer att oavsedda uppgifter också kan användas
för atl rädda liv och egendom. Även i nu avsedda fall, alltså när en uppgift är
av intresse för något annat ändamål än tvångsmedelsanvändningen avser, bör
enligt kommittén den tidigare angivna begränsningen gälla i fråga om uppgifter
som lämnats i förtroende till eller av en präst eller försvarare.

Kommittén
har vidare ansett det vara nödvändigt med en bestämmelse om hur en uppgift som
inte får utnyttjas skall behandlas av myndigheten. Enligt bestämmelsen får
sådan uppgift inte röjas vidare. Den får inte heller upptas, upptecknas eller
på annat sätt registreras. Har registrering skett skall registreringen bringas
ur världen så snart det står klart att uppgiften inte får utnyttjas.

83

Följdändringar i RB m.m. Prop. 1988/89:124

Tvångsmedelslagens regler medför i några hänseenden
följdändringar i Bilaga I RB och i sekretesslagen. När det gäller
förvaltningsområdet innebär tvångsmedelslagen bl.a. att de skyddsregler till
förmån för integritets-och tystnadspliktsintressen m.m. som gäller på skatte-
och avgiftsområdet ändras. F.n. åligger det i princip den enskilde själv att
se till att inget som skall skyddas används i utredningen. Han eller hon måste
hos länsrätten begära att sådant material skall undantas och har då också att
prestera skäl som stöder denna begäran. Tvångsmedelslagen innebar emellertid
att utgångspunkten skall vara skyddsintresset och inte utredningsintresset.
Det är myndigheten som, om det kan antas att uppgift som skall skyddas kommer att
röjas, skall visa att utredningsintresset har sådan tyngd att det tar över
skyddsintresset. Som en följd av det sagda föreslås att de paragrafer i
bevissäkringslagen som reglerar frågan om undantagande av handling från
granskning skall utgå.

Hemlig telefonavlyssning och hemlig teleövervakning

Som nämnts inledningsvis har kommittén utgått från det
tidigare förslaget i delbetänkandet. Nägra ändringar har dock gjorts. Den
viktigaste är att enligt det nya förslaget domstol alltid skall besluta om
hemlig telefonavlyssning. Enligt det tidigare förslaget skulle åklagaren
interimistiskt kunna förordna om åtgärden. Innebörden av förslaget i övrigt är
följande.

Med hemlig telefonavlyssning menar kommittén att samtal
eller meddelande till och från viss telefon- eller tdexanläggning i hemlighet
avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud, text
eller bild. Vad gäller telex innebär detta en utvidgning i förhållande till vad
som nu gäller. Tvångsmedlet fär som nu användas vid förundersökning angående
brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Dessutom skall det få användas vid förundersökning angående försök,
förberedelse eller stämpling till grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
ay narkotika. Även sistnämnda förutsättning är en utvidgning i förhållande till
gällande rätt.

Ett första krav för att hemlig telefonavlyssning skall få
ske är att den riktas mot den som skäligen kan misstänkas för brottet. Dessutom
skall åtgärden kunna antas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen om
brottet, försök skall ha gjorts att på annat sätt erhålla upplysningen men
försöken ej ha lyckats eller sådana försök skall bedömas vara utsiktslösa eller
förenade med avsevärda olägenheter. Uttryckliga regler i sistnämnda avseende
finns inte fn. En annan nyhet är att särskilt stränga krav ställs för det fall
att den anläggning som skall avlyssnas inte innehas eller huvudsakligen används
av den misstänkte. Tillståndet till avlyssning skall vidare gälla för viss tid
och anläggning och för visst ändamål. Tillståndstiden får inte vara längre än
som oundgängligen krävs och får inte överstiga en månad från dagen för
beslutet. I stort sett gäller detta redan i dag i de flesta
telefonavlyssningsärenden.

I syfte att förbättra utredningsmöjligheterna i vissa
typer av mål

84

föreslås
slutligen en bestämmelse om att upptagning av hemlig telefon- Prop. 1988/89:
124 avlyssning skall bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller avslu-
Bilaga 1 tals eller, om åtal väcks, målet slutligen avgjorts. F.n. förstörs inspelningarna
i de allra fiesta fall på ett mycket tidigare stadium. Även när det gäller
hemlig teleövervakning har kommittén tagit det tidigare förslaget till
utgångspunkt. Med hemlig teleövervakning avser kommittén främst att uppgift i
hemlighet inhämtas från televerket om samtal eller meddelande till eller från
viss telefon- eller tdexanläggning. Uppgiften kan avse hur många telefonsamtal
som ringts till eller från en viss telefonanläggning eller till vilken annan
anläggning samtal kopplats från en viss anläggning. Hemlig teleövervakning
innebär också att viss telefon- eller tdexanläggning avstängs för samtal eller
meddelanden.

Regler
om hemlig teleövervakning föreslås i 27 kap. RB. Detta innebär en utvidgning i
förhållande till vad som nu gäller. Som krav uppställs att fråga skall vara om
förundersökning av brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i sex månader. Dessutom skall sannolika skäl tala för att åtgärden
kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen om brottet för att uppgiftsinhämtande
skall kunna ske. För avstängning skall det dock räcka att åtgärden kan antas
vara av vikt för utredningen. Vidare får teleövervakning endast avse anläggning
som innehas eller eljest kan antas komma att användas av den som är misstänkt
för brottet. Anknytningen till ett bestämt brott är en skärpning jämfört med
förslaget i delbelänkandet. En annan sådan skärpning är att användningsområdet
inskränks till att gälla förundersökningen. Detta innebär att det alltid är
åklagaren som beslutar om åtgärden.

Allmän
översyn av 27 och 28 kap. RB. 1952 års tvångsmedelslag och spaningslagen

Kommittén
föreslår en ny paragraf i 27 kap. RB enl'\gt vilken möjlighet skall finnas att
få ett beslag prövat av rätten även om det redan har hävts. En förulsällning
härför är dock att någon uppgift som härrör från det beslagtagna finns
registrerad hos beslagsmyndigheten eller har överlämnats till någon annan
myndighet. Vidare föreslås en betydande utvidgning när det gäller
beslagsmyndighetens skyldighet att underrätta den som har drabbats av ett
beslag. En motsvarande reglering föresläs när det gäller husrannsakan i 28 kap.
RB.

Kommittén
föreslår att 1952 års ivångsmedelslag skall behållas och inte inarbetas i RB.
Lagen föreslås ändrad pä nägra punkter. Några följdändringar föreslås också i
spaningslagen.

Utpasserlngskontroll

Med
anledning av särskilt uppdrag i tilläggsdirektiven har kommittén utrett frågan
om utpasseringskontroll. Resultatet redovisas i bilaga 4.

85

Tvångsmedelskommitténs
lagförslag pp- 1988/89:124

Bilaga
2

1
Förslag till Tvångsmedelslag

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 Denna
lag gäller sådan användning av tvångsmedel som utgör myn

dighetsutövning.

2 §
Med tvångsmedel avses i denna lag

1.
hemlig telefonavlyssning,

2.
hemlig teleövervakning,

3.
husrannsakan, eftersökning och
liknande undersökning av lokal, arbetsställe, slutet förvar o.d.

4.
kroppsvisitation och liknande
undersökning,

5.
kroppsbesiktning,

6.
beslag och liknande
omhändertagande av skriftlig handling eller annat föremål och

7.
föreläggande vid vite eller
annan påföljd att förete skriftlig handling eller annat föremål.

Allmänna
begränsningar

3
§ Ett tvångsmedel får användas
endast för det ändamål för vilket det har beslutats.

4
§ Tvångsmedel får tillgripas
endast när en uppgift finnes inte kunna lösas därförutan och betydelsen av att
uppgiften löses är tillräckligt stor för att uppväga intrång eller annat men
som tvångsmedlet innebär för den enskilde.

5
§ Kan en uppgift inte lösas
utan hjälp av tvångsmedel och finns fiera tvångsmedel att välja mellan, vilka alla
kan antas leda till det avsedda resultatet, skall det tvångsmedel användas som
är minst ingripande för

den
enskilde. 86

6 § Ett tvångsmedel får
inte användas i större omfattning, i mera ingri- Prop. 1988/89: 124 pande
form eller under längre tid än som behövs för att den uppgift skall Bilaga
2 lösas för vilken tvångsmedlet har beslutats.

Särskilda
begränsningar

7
§ I det följande ges bestämmelser för att förhindra obehörigt röjande av

1.
uppgift om vem som är
författare, meddelare eller annan person som är tillförsäkrad anonymitet enligt
3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, 9 a § radioansvarighetslagen (1966:756),
1 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio eller 12 § lagen (1982:521) om
ansvarighet för radio- och kassettidningar,

2.
uppgift som en advokat, en
läkare eller någon annan med särskild förtroendetystnadsplikt får del av eller
lämnar i denna sin egenskap, uppgift som innefattaryrkeshemlighet eller
förtrolig uppgift mellan nära anhöriga eller

3.
uppgift som omfattas av författningssladgad
tystnadsplikt till skydd för andra enskilda intressen än som sägs i 2 eller
uppgift i minnesanteckning eller annan sådan uppteckning som uteslutande avser
personliga förhållanden.

8§
Före och under användningen av tvångsmedel skall uppmärksammas om användningen
kan medföra röjande av uppgift som avses i 7 §. Om föreskrifter behövs för att
förhindra obehörigt röjande av sådan uppgift vid en tvångsmedelsanvändning,
skall sådana föreskrifter intas i beslutet om tvångsmedelsanvändningen.

9 §
Intresset av skydd för uppgift som avses i 7 § 1 och 2 skall tillmätas

synnerlig vikt. Intresset av skydd för uppgift som avses i 7 § 3 skall

tillmätas särskild vikt.

10 §
Avser användningen av tvångsmedel inhämtande av uppgift som

avses i 7 § eller finns det eljest anledning att anta att ett röjande av sådan

uppgift kan inträffa, får tvångsmedlet användas endast om dess ändamål

finnes vara ännu viktigare än skyddet för uppgiften.

Uppgift
som lämnas eller har lämnats i förtroende till eller av någon i hans eller
hennes egenskap av präst eller av försvarare för misstänkt i brottmål får dock
aldrig efterforskas med hjälp av tvångsmedel.

11 § Fråga huruvida
tvångsmedel får användas i fall som avses i 10 §

prövas av domstol. Beslutar domstolen om en tvångsmedelsanvändning

men framkommer innan beslutet har verkställts nya omständigheter som

talar till förmån för skyddet för uppgift som avses i 7 §, skall domstolen

pröva frågan på nytt.

Innan
domstolsprövning som sägs i förslaslycket har gjorts, får endast sådan åtgärd
vidtas som inte kan medföra röjande av en skyddad uppgift.

87

12 §
Väcks frågan om domstolsprövning i ett ärende som är anhängigt Prop.
1988/89: 124

vid en domstol eller i ett ärende som senare kan bli anhängigt vid en viss
Bilaga 2

domstol görs prövningen av den domstolen. I övriga fall görs den av

tingsrätten
för ort där tvångsmedelsanvändningen avses äga rum.

13 § För att tatill vara intresset av skydd för
uppgift som avsesi 7 §skall

finnas offentligt ombud. Ombudet kan medverka vid domstolsprövning

enligt 11 eller 20 § eller i samband med verkställighet av beslut om

tvångsmedelsanvändning som meddelats av domstol efter prövning en

ligt 11 §. När ombudet medverkar har han ställning av part.

Till ombud skall av regeringen utses personer som är lagfarna.

14 § Beträffande medverkan av ombudei vid
domstolsprövning gäller

följande.

Ombudet skall medverka när saken gäller användning av
tvångsmedel mot eller hos företag för utgivning av tryckta skrifter, företag
för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska
skrifter, programföretag, sammanslutningar som har tillstånd att sända närradio
eller företag för utgivning av radio- eller kassettidningar.

Ombudet skall medverka också när saken gäller användning
av tvångsmedel mot annan som kan medföra risk för röjande av uppgift som avses
i 7 § I eller 2. Undantag fär göras när tiden uppenbarligen inte medger tillkallande
av ombudet.

När fråga är om tvångsmedelsanvändning som medför risk för
röjande av uppgift som avses i 7 § 3, skall domstolen förordna om ombudets
medverkan när det finnes vara till fördel för prövningen eller för den framtida
verkställigheten.

Det som sägs i tredje och fjärde styckena äger motsvarande
tillämpning vid domstolsprövning enligt 20 §.

15 § När beslut om användning av tvångsmedel som
sägs i 2 § 3 eller 6

verkställs hos företag eller sammanslutning som avses i 14 § andra

stycket, skall ombudet alltid medverka.

Vid verkställighet av beslut om tvängsmedelsanvändning i
andra fall skall domstolen förordna om ombudets medverkan såvida den inte är
uppenbart obehövlig eller avgörande hinder möter.

16 § Påstås vid verkställigheten av ett beslut om
tvångsmedelsanvänd

ning att visst material bör undantas från granskning för att ett obehörigt

röjande av uppgift som avses i 7 § skall förhindras och finns skälig grund

för påståendet, skall materialet förseglas utan föregående granskning

och överlämnas till det offentliga ombudet. Motsvarande gäller om den

som verkställer beslutet om tvångsmedelsanvändning själv eller ombu

det, om han är närvarande, finner sådan åtgärd påkallad.

Ombudei skall snarast besluta om materialet skall undantas
från granskning. Material som inte skall undantas skall omedelbart ställas till
den myndighets förfogande i vars intresse tvångsmedlet används (tvångsmedelsmyndigheien).

17 §
Beslutar det offentliga ombudet att visst material skall undantas, Prop.
1988/89: 124

skall beslutet innehålla de skäl som har bestämt utgången i den utsträck-
Bilaga 2

ning det är möjligt utan att skyddad uppgift röjs. Om
materialet uppenbarligen saknar intresse i tvångsmedelsärendet, skall det
framgå av beslutet.

Tvångsmedelsmyndigheten skall omedelbart underrättas om
ett beslut om undantagande. Är tvångsmedelsmyndigheten domstol bestämmer den
själv om beslutet skall bestå. I annat fall underställs beslutet domstols
prövning, om tvångsmedelsmyndigheten begär det.

Beslutar domstolen att material inte skall vara
undantaget, får domstolen förordna att beslutet får verkställas utan hinder av
att det inte äger laga kraft.

Utnyttjande av uppgift

18
§ Uppgift som
erhålls vid tvångsmedelsanvändning får, med de undantag som framgår av 19 §,
utnyttjas endast för det beslutade ändamålet. Beträffande uppgift som avses i
7 § gäller vad som föreskrivs i 20 §.

19
§ Uppgift får
utnyttjas för annat ändamål än det beslutade om den är åtkomlig för ändamålet
med tvångsmedel av samma eller motsvarande slag. Uppgift får även eljest
utnyttjas i syfte att förhindra förestående brott som är sådant att
underlåtenhet att avslöja det är belagd med straff Uppgift får vidare utnyttjas
om det sannolikt skulle medföra att någon frias som misstänks för eller har
dömts för brott.

20
§ Röjs uppgift
som avses i 7 § och har domstol inte gett tillstånd till efterforskning av
uppgiften gäller följande. Vill myndigheten utnyttja uppgiften, skall frågan
prövas av domstol. Tillstånd till utnyttjande för visst ändamål får lämnas om
uppgiften är åtkomlig för ändamålet med tvångsmedel av samma eller motsvarande
slag samt eljest för att förhindra förestående brott som är sådant att
underlätenhet att avslöja det är belagd med straff Tillstånd till utnyttjande
av annan uppgift än sådan som avses i 10 § andra stycket får vidare lämnas om
det sannolikt skulle medföra att någon frias som misstänks för eller har dömts
för brott.

21
§ Uppgift som
inte får utnyttjas får inte röjas vidare. Den får inte heller upptas,
upptecknas eller på annat sätt registreras hos tvångsmedelsmyndigheten eller
annan myndighet. Har registrering skett skall den förstöras så snart det står
klart att uppgiften inte får utnyttjas. Handling eller annat föremål som
innehåller uppgiften skall snarast möjligt återställas.

Denna lag träder i kraft den

89

2 Förslag
till Prop. 1988/89:124

Lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 2 och 11 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 27 kap. 7, 10, 12, 13 och 16 §§ samt 28 kap. 6, 7
och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas sju nya paragrafer, 27
kap. 6 a § och 17 — 22 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 KAP. 6a§

Hävs ett beslag som inte har prövats av rätten och fmns
uppgift som härrör från det beslagtagna registrerad hos beslagsmyndigheten
eller har sådan uppgift lämnats till någon annan myndighet. skaU den som
drabbats av beslaget underrättas härom. Han eller hon kan i sådant fall begära
rättens prövning av om skäl för beslaget förelegat. Om rätten finner att sådana
skäl ej har förelegat, skall den förordna om att varje registrering av
uppgiften omedelbar! skall förstöras. Om beslutet skall vederbörande
myndigheter underrättas.

7 §

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt
beslag, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

90

Nuvarande
lydelse

I annat fall än som avses i första stycket skall åtal
väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes, om ej den beslagtagna
egendomens värde understiger ettusen kronor.

Föreslagen lydelse

1 annat fall än som avses i första stycket skall åtal
väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes, om ej den beslagtagna egendomens
värde understiger tre tusen kronor. Finnes tid, som avses i första eller andra
stycket, otillräcklig, må rätten

om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning

av tiden.

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

Beslagtaget
föremål skall tas i förvar av den som verkställt beslaget. Om det kan ske
utan fara och eljest är lämpligt, får dock föremålet lämnas kvar i
innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas kvar i innehavarens
besittning skall förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida det ej
framstår som obehövligt.

I0 §

Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som
verkställt beslaget eller, i fall som avses i 17 § tvångsmedelslagen, av
offentligt ombud. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock
föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas kvar i
innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida
det ej framstår som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet
eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt.
Ett föremål som ej las i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren, om
ej annat beslutas.

Föremål,
som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hällas
däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker
därmed.

I2 §

Post-
eller telegrafförsändelse, handdsbok eller annan enskild handling, som tages i
beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling
öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock må
sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller
eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska
handlingen. Äger den som verkställer beslaget

Post-
eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som tas i
beslag, får inte närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling
öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock får
sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller
eljest därvid hörs, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen.
Granskning får även företas

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

ej
närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas.

av offentligt ombud vid medverkan enligt ivångsmedelslagen.
Fär den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall
den av honom förseglas. Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt
undersökas. Kan innehållet i post- eller lelegrafförsändelse i sin helhet eller
till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift
eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §

Över
beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad därvid
förekommit angi-ves saml beslaglaget föremål noga beskrives.

Den
som drabbats av beslag äge på begäran erhåUa bevis om beslaget, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.

Över ell beslag skall föras protokoll. I protokollet skaU
anges vilket brott misstanken avser, ändamålet med beslaget och vad som har förekommit
vid detta. Vidare skall del beslagtagna föremålet noga beskrivas och anges hur
myndigheten har förfarit med föremålet.

Uppgifter som anges i första stycket skall ulan dröjsmål
lämnas till den som har drabbats av beslaget. Har beslaget verkställts vid en
husrannsakan skall uppgifterna lämnas så snart det kanske ulan men för
utredningen. A vser beslaget försändelse hos post-, telegraf, järnvägs- eller
annan befordringsanstalt skall uppgifterna lämnas lill mottagaren och. om
avsändaren är känd. även till denne så snart del kan ske utan men för utredningen.

16§

Hemlig
telefonavlyssning innebär att samtal eller meddelande till och från viss
telefon- eller tdexanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt
hjälpmedel för återgivning av ljud. text eller bild.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är
stadgal lindrigare straff än fängelse i Ivå år. och finnes det vara av
synnerlig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren
erhåller del av samtal lill och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela UU
stånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Bilaga 2

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid. högst en
vecka, från den dag. då tillståndet delgavs telefon-anslattens föreståndare.
Gäller misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika
som avses i I § narkotika!örord-ningen (1962:704). får tiUstånd dock meddelas
för högst en månad från nämnda dag.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals
avhörande, äge vad i 12 § första stycket stadgats om undersökning och
granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen
innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, skall den efler
granskningen omedelbart förstöras.

17§

Hemlig telefonavlyssning utgör tvångsmedel vid
förundersökning angående brott för vilket inte är stadgal lindrigare straff än
fängelse i Ivå år .samt angående försök, förberedelse eller stämpling till
grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen (1962:704).

I8§

Hemlig telefonavlyssning får användas mot den som skäligen
kan misstänkas för brottet, om

1. åtgärden kan antas ge upplysning
av synnerlig vikt för utredningen om brottet,

2.
försök
har gjorts att på annat sätt erhålla upplysningen men försöken ej har lyckats
eller sådana försök bedöms vara utsiktslösa eller förenade med avsevärda
olägenheter, och

93

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse POP- 1988/89: 124

Bilaga 2

3. rätlen har lämnat lillsiånd lill åtgärden.

År fråga om anläggning som ej innehas av den misstänkte
eller används huvudsakligen av honom skall i ställetför vad som föreskrivs i p.
I gälla att sannolika skäl talar för atl åtgärden komtner atl ge upplysning av
synnerlig vikt Jör uired-ningen otn brottet.

Har rätten lämnat lillsiånd lill åtgärden men bortfaller
någon av de sakliga förulsättningarna får åtgärden inte längre föreläs.

I9 §

Fråga om hemlig telefonavlyssning las upp av rätten på
ansökan av åklagaren. Rätten skall snarast möjligt pröva frågan.

TiUstånd skall meddelas atl gälla för viss tid och
anläggning och Jör visst ändamål. Tiden får inie bestämmas längre än som
oundgängligen krävs och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

20 §

Ifråga om granskning av upptagning eller uppteckning, som
gjorts vid hemlig telefonavlyssning, tilllämpas 12 § första stycket.

Upptagning av andra uppgifter än sådana som avses i 21 § Ivångsmedelslagen
skall bevaras lill dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal
väcks, målet slutligen avgjorts. Den skall därefter förstöras.

21 §

Hemlig teleövervakning innebär att uppgift i hemlighet
inhämtas från televerket om vilka samtal eller meddelanden som har expedierats
eller beställts Ull eller från en viss telefon- eller tdexanläggning eller

94

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Bilaga 2 all en sådan anläggning avstängs för samtal eller
meddelanden.

22 §

Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning
om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.
Den Jär uteslutande avse anläggning som innehas eller eljest kan antas komma
alt användas av den som kan misstänkas Jör brottet.

Åtgärd som iimebär avstängning får tillgripas om den kan
antas vara av vikt för utredningen av brottet. Annan åtgärd får tillgripas
endast om sannolika skäl talar för att den kommer att ge upplysning av synnerlig
vikt för utredningen.

28 KAP.

6§

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas
utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må. Vid husrannsakan får rum
eller för-

om det erfordras, öppnas med varingsstäUe. om det erfordras,

våld. Har så skett, skall det efter öppnas med våld. Har så skett,

förrättningen på lämpligt sätt åter skall det efter förrättningen på

tillslutas. lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mdlan
klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita
erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan Den hos vilken husrannsakan

företages.eller,omhan
ej är tillstä- företas eller, om han inteärnärva-

des. hans hemmavarande husfolk rande, personer som sammanbor

skall erhålla tillfälle att övervaka med honom skall få tillfälle att

förrättningen så ock att tillkalla övervaka
förrättningen oc/i att till-

95

Föreslagen
lydelse

Nuvarande Ivdelse

kalla
vittne såvida inte undersökningen därigenom uppehålls.

vittne, dock ulan att undersökningen därigenom
uppehälles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tUlkallat
vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas
att närvara för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses,
att målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras
vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives
ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit.

Den. hos vilken husrannsakan företagils, äge på begäran
erhålla bevis därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

9§

Över en husrannsakan skall föras protokoll. / protokollet
skall anges vilket brott misstanken avser, ändamålet med förrättningen och vad
som har förekommit vid denna.

Uppgifter som anges i första stycket skall lämnas lill
den hos vilken husrannsakan har företagits så snart det kan ske utan men för utredningen.

Denna lag
träder i kraft den

96

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel
i vissa brottmål

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål dels att 3 § skall upphöra att gälla, dels att 1
och 4 - 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Vad i denna lag stadgas skall äga Illlämpning vid
förundersökning angående

brott som avses i 13 kap. I. 2, 3 eller 5 a § brottsbalken, om
brottet innefattar gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

bron som avses i 13 kap. 4 eller 5 §. 18 kap. I. 3 eller 4 § dier 19 kap. 1. 2. 5.
6. 7. 8 eller 10 § brottsbalken. eller

brott som
avses i 3 kap. 1.2.5 eller 6 § eller 4 kap. 1,2.3 eller 4 § brottsbalken, om
gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 18 kap.
2 § samma balk. eller försök, förberedelse eller stämpling till brott som ovan
nämnts, om sådan gärning är belagd med straff

Denna lag är tillämplig vid förundersökning angående

/. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse. kapning
av luftjärtyg eller luftfarissabotage. om brottet innefattar sabotage.

2. sabotage,
grovt sabotage, upp

ror, väpnat hot mot laglig ordning,

olovlig kårverksamhet, högförräde

ri, krigsanstiftan, spioneri, grovt

spioneri, obehörig befattning med

hemlig uppgift, grov obehörig be

fattning med hemlig uppgift eller

olovlig underrättelseverksamhet,

eller

3. försök, förberedelse eller

stämpling till brott som ovan

nämnts, om sådan gärning är be

lagd med straff

Förordnande
enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse må. där det
kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra sådan tids-

Förordnande
enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse/år meddelas
av åklagaren om det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skul-

7 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 124

97

Nuvarande lydelse

utdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. I
sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf göras
hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet som
där omförmäles.

Föreslagen lydelse

le medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som är
av väsentlig betydelse för utredningen. I sådant fall skall anmälan som avses
i tredje stycket av samma paragraf göras hos den som har meddelat förordnandet.
Denne har även den prövningsskyldighet som där sägs.

Prop. 1988/89:124
Bilaga 2

5§

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken Ull
avhörande av te-lejönsamtal må meddelas, ändå att för brottet är stadgat
lindrigare straffan fängelse i två år.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, all
expedieringen av samtal UU och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen
misstankes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes
ellerfördrö-Jes eller att telefonapparaten av-stänges för samtal eller att
uppgift från telejonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beslällls
till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd lill sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd tiU avhörande av
telefonsamtal eller lill åtgärd som avses i andra stycket må bestämmas lill högsl
en månad från den dag. då tillståndet delgavs lelefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till
avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsen-1ig betydelse
för utredningen, må förordnande om åtgärden medde-

Hemlig telefonavlyssning får användas även om för brottet
är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till
hemlig telefonavlyssning skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet
som är av väsentlig betydelse för utredningen, får förordnande om åtgärden
meddelas av åklagaren.

Nuvarande lydelse

las av undersökningsledaren eller åklagaren.

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

Har
undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd av 3 § denna
lag eller förordnat att sådant beslag skaU bestå eller meddelat förordnande
Jämlikt 4 eller 5 §. skaU skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen
göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet UU prövning. Finner
rätten att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätlen upphäva förordnandet.

Om åklagaren
har meddelat förordnande jämlikt 4 eller 5 § skall det ofördröjligen anmälas
hos rätten. Anmälan skaU vara skriftlig och innehålla skälen för förordnandet.
Rätten skall skyndsamt pröva ärendet. Finner rätten att förordnandet inte bör
bestå, skall den upphäva förordnandet.

Denna lag
träder i kraft den

99

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i

spaningssyfte
i vissa fall

Prop.
1988/89:124 Bilaga 2

Härigenom
föreskrivs att 3 — 5 §§ lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

i §

Mot uUänning
som avses i I §får rätten besluta om hemlig telefonavlyssning för ändamål
som avses i 2 § första stycket.

För ändamål som avses i 2 § första stycket kan rätten, om
synnerliga skäl föreUgger, meddela polismyndighet tillstånd alt taga del av
samtal till och från telefonapparat, som innehaves eller eljest kan antagas
komma all begagnas av utlänning som avses i I §.

Rätten kan
för ändamål som avses i 2 § första stycket, om synnerliga skäl föreligger, även
meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska
post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som
har ställts till eller avsänts från utlänning, som avses i 1 §, och som påträffas
vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna,
att i tillståndet avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt,
skall kvarhållas till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats.
Förordnandet skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får
utan tillstånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren
eller annan.

Tillstånd som avses i 3 § skall meddelas att gälla viss
tid ej överstigande en månad. Tiden räknas, vid tillstånd till
telefonavlyssning från den dag tillståndel delgavs lelefonanstaltens
föreståndare och i övriga fall från den dag tillståndet meddelades.

4 §

Tillstånd som avses i 3 § andra stycket skall meddelas att
gälla viss tid, ej överstigande en månad, från den dag tillståndet meddelades.

Nuvarande lydelse

Fråga om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på
yrkande av rikspolisstyrelsen. Rätlens avgörande sker genom slutligt beslut.
Sådant beslut går omedelbart i verkställighet. 1 fråga om förfarandet äger i övrigt
bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av
fråga som under förundersökning i brottmål uppkommit om åtgärd enligt 27 kap.
16 § nämnda balk motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

Fråga om tillstånd som avses i 3 § tas upp av Stockholms
tingsrätt pä framställning av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom
slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verkställighet. I fråga om
hemlig telefonavlyssning gälleri övrigt bestämmelserna i 27 kap. 16 och 18 §§.
19 § andra stycket och 20 § rättegångsbalken i till-lämpliga delar.

Prop.1988/89:124
Bilaga 2

Uppteckning som ägt rum vid telefonavlyssning får ej
granskas av annan än rätten, rikspolisstyrd-sen, polismyndighet eller åklagare.
Innehåller uppteckningen något som ej är av betydelse för det ändamål som
föranlett avlyssningen, skall den i sådan del efter granskningen omedelbar!
förstöras.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd
enligt 3 § får ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än
rätlen, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Handling varom här
är fråga skall undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts,
skall försändelse som finns hos befordringsanstalt tillställas den till vilken
försändelsen är ställd och annan handling återlämnas till den hos vilken
handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

5 §

Upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig
telefonavlyssning får ej granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen,
polismyndighet, åklagare eller offentligt ombud vid dennes medverkan enligt
15 § ivångsmedelslagen.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd
enligt 3 § fär ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än
rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet, åklagare eller offentligt ombud
vid dennes medverkan enligt 15 eller 16 § tvångsmedelslagen. Handling varom
här är fråga skall undersökas snarast möjligt. När undersökningen har
slutförts, skall försändelse som finns hos befordringsanstalt tillställas den
till vilken försändelsen är ställd och annan handling återlämnas till den hos
vilken handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt därom gällande
bestämmelser.

Denna lag
träder i kraft den

101

5 Förslag till ; Prop. 1988/89:124

Lag
om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- ocli Bilaga 2
avgiftsprocessen

Härigenom
föreskrivs i fråga om bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen

de/5
att 18 —21 §§ skall upphöra att gälla, dels att 26 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse Föreslagen lydelse

26
§ Framställning enligt 15 § första stycket och enligt 25 § upptages av den länsrätt
som för det år, då framställningen göres, har att pröva den granskades taxering
till skatt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Finnes ej behörig
länsrätt enligt vad nu har sagts, är länsrätten i det län behörig, där beslut
om säkringsåtgärden skall verkställas eller har verkställts.

Behörig
atl pröva framställning enligt 18 § är länsrätten i det län där verkställighel
av beslaget har ägt rum.

Denna
lag träder i kraft den

102

6 Förslag till Prop. 1988/89:124

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 9 kap. 9 § och 14 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 22 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 KAP. 9§

Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om
rättsligt biträde

1. för uppgift som det kan antas att den i-ättssökande
har förutsatt skall

bli behandlad förtroligt,

2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller
ekonomiska förhål

landen, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller hos notarius publicus i
verksamhet som enligt lag eller annan författning ankommer på honom.
Sekretessen gäller inte uppgift om protest av växel eller check.

Hos offentligt ombud i verksamhet som enligt
tvångsmedelslagen (1984:000) ankommer på honom gäller sekretess för uppgift om
någons personliga eller ekonomiska förhållanden.

22 §

Sekretess gäller för uppgift som erhålls vid tvängsmedelsanvändning
och som enligt 18—20§§ tvångsmedelslagen inie får utnyttjas.

14 KAR

1§ Sekretess hindrar inte att upp- Sekretess
hindrar inte att uppgift lämnas till regeringen eller gift lämnas
till regeringen eller

103

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Bilaga 2

riksdagen. Sekretess hindrar inte riksdagen. Sekretess hindrar inte

heller att uppgift lämnas till annan heller att uppgift lämnas till annan

myndighet, om uppgiftsskyldighet myndighet, om uppgiftsskyldighet

följer av lag eller förordning. följer av lag eller förordning. Upp-

gift för vilken gäller sekretess enligt 9 kap. 22 § får dock inte
lämnas vidare.

Denna
lag träder i kraft den

104

Bilaga
3

Sammanfattning av narkotikakommissionens Pop. 1988/89:124

förslag

Beträffande
telefonavlyssning, telefonövervakning och kontroll av telex föreslår
kommissionen följande.

Telefonavlyssning
bör inte som nu tillåtas endast vid misstanke om fullbordat grovt
narkotikabrott och grov varusmyggling av narkotika utan också vid försök,
förberedelse och stämpling lill sådana brott.

Den
grad av misstanke som krävs för beslut om telefonavlyssning bör sänkas från "skäligen
misstänkt" till "kan misstänkas".

Vissa
möjligheter bör införas att få beslut om avlyssning av viss telefon utan att
misstanken kan knytas till viss person.

Mobiltelefoner
omfattas redan av gällande regler. Däremot bör bestämmelser om avtappning av
telex införas.

Telefonövervakning
bör införas som särskilt tvångsmedel.

Domstolskontrollen
bör behållas. Däremot föreslås åklagare få rätt att interimistiskt besluta om
telefonkontroll under lid som inte är tjänstetid.

Bandupptagningar
från telefonavlyssning bör sparas till dess lagakraftägande dom föreligger
eller utredningen eljest avbryts.

Kommissionen
diskuterar också frågan om s. k. överskottsinformation. Vi är närmast av den
uppfattningen att polisen måste kunna utnyttja alla de upplysningar
avlyssningen ger.

Kommissionen
behandlar därefter annan hemlig avlyssning.

Vad
först gäller mikrofoner som någon bär på sig finns i dag inget lagligt hinder
mot alt polisen använder sådana. Det har också förekommit.

Det
kan i undantagsfall uppstå situationer då metoden är lämplig. Det kan vara för
att skydda en polis eller för att säkra bevis. Vi finner av närmare angivna
skäl att invändningarna mot metoden inte väger särskilt tungt. Beslut i sådana
frågor bör i regel fattas av åklagaren.

Hemlig
avlyssning med planterade mikrofoner kan inte lagligen förekomma. Kommissionen
ställer sig tveksam till värdet av denna metod. Det finns betydande praktiska
svårigheter. Det är förhållandevis enkelt att neutralisera metoden. Den innebär
också allvarliga integritelshot. Kommissionen drar slutsatsen att fördelarna inte
väger upp nackdelarna och att metoden inte bör tillåtas.

Polisen
kan använda kikare samt film- och stillbildskameror för övervakningsändamål. TV-övervakning
får däremot inte äga rum ulan atl man upplyser om det. För övervakning av plats
som är upplåten för eller används av allmänheten krävs länsstyrelsens
tillstånd.

Kommissionen
föreslår att lagen om TV-övervakning ändras så att den inte gäller kameror som
polisen använder vid spaning och utredning av narkotikabrott. Därigenom får
polisen samma möjligheter att använda TV-kameror som annan optisk utrustning.

105

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig Prop. 1988/89:124

över tvångsmedelskommitténs slutbetänkande och '' "
narkotikakommissionens PM nr 5

Slutbetänkandet
och PM nr 5 har remissbehandlats gemensamt. Yttranden har avgetts av justitiekanslern
(JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
kammarrätten i Jönköping, Domstolsverket, riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen (RPS), Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö
tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Uppsala län,
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, polisstyrelsen i Göteborgs
polisdistrikt, polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, polisstyrelsen i
Norrköpings polisdistrikt, polisstyrelsen i Luleå polisdistrikt, brottsförebyggande
rådet, datainspektionen, socialstyrelsen, televerket, generaltullstyrelsen, riksskatteverket
(RSV), juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, utredningen (Ju
1979:09) om skydd för företagshemligheter, utredningen (Fi 1973:01) om
säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS), riksdagens ombudsmän (JO),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska
polisförbundet, Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska Läkaresällskapet,
Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Svenska revisorsamfundet. Pressens samarbetsnämnd,
Sveriges författarförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Förbundet för Jurister, Samhällsvetare och Ekonomer
(JUSEK), Sveriges Radio AB, Medborgarrättsrörelsen, Svenska Avdelningen av
Internationella Juristkommissionen.

RÅ
har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och
Malmö åklagardistrikt, länsåklagarmyndighelerna i Kristianstads och Värmlands
län, länsåklagarmyndighelen i Väslernorrlands län och Jämtlands län samt från
länsåklagaren för speciella mål.

Svenska
Läkaresällskapet har bifogat ett yttrande från Svensk Förening för Medicinsk
Informationsbehandling.

106

Sammanfattning
av förslag från utredningen om Prop-1988/89:124

TV-övervakning
m.m. Bilagas

Sedan 1477 har vi i S\eriiie en lag om TV-övervakning. Lagens
syfte ar att ge enskilda ctt långtgående skydd mot integiitetskränkningar. Dess
huvudprincip ;ir att övervakningen med TV-kamera inte i nägot fall får vara
dold och att liinsstyrcisens tillstånd kriivs fcir att få i)vervaka plats som
är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten.

Danm;irk och Sverige ar hittills de enda länder i Europa
som lagstiftat om skydd mot integritetskräiikning;ir med optisk apparatur pii allniån
plats. En allt snabbare utveckling av optisk-elektronisk teknik i förening med allt
mer avancerad datorteknik for bl.a. bildbehandling har väckt frågan inom flera liindcr
om behovet av integritetsskydd mot olika slags tillämpningar av dessa tekniker.

Under de tio ar som lagen om IV-civervakning funnits har
den tekniska utvecklingen nått så långt att integritetsskyddet enligt lagen riskerar
att g;i förlorat oni bestämmelserna i den inte anpassas till den moderna
tekniken. Det år en av anledningarna till utredningsuppdraget. En annan
anledning år att tiden ansetts mogen for en iintlersi)kning av hur lagen har tillämpats.

De huvudfrågor som utrcdnnigen haft att ta ställning till
har varit dessa.

u Kan lagen anpassas till cn fortgående teknisk utveckling.

u Kan higen garantera medborgarna tillfredssliillancle
skydd mot integritetskränkningar.

□ Kan polisens och andra myndigheters anviindning av
optisk och elektronisk övevvakningsiitrustning fä en från integritets- och
effektivitetssynpunkt lämplig och iindaniälsenlig reglering i lag.

Utredningen har vidare haft att prova vilket inflytande kommunerna
och arbetstagarna hör ha över den TV-iivcrvakning som kan bcr()ra dem. Genom
den utformning lagen fått har det inte varit påkallat att vidta särskilda åtgärder
för att starka dessa intressenters mflytande över tillståndsprövningen enligt
lagen. Även frägor om liinsstyrcisens handläggning uv ärenden om TV-iivervakning
och om ordningen tor att överklaga beslut i sädana iircndcn har behandlats. Härtill
kommer att utredningen behandlat niirings-råttsliga frågor och sett (iver
lagens straff- och vitesbcstämniciscr.

Utredningen har slutligen t;igit upp ett antal frågor som (iversyncn
gett

anledning till. De har gällt regleringen av optisk övervakning av personer i

lorhällandc till rcguringstormen. sekretess och tystnadsplikt för uppgifter 107

Prop. 1988/89:124 Bilaga 5

om personövervakning i allmiin och enskild verksamhet samt
register enligt datalagen som kan inråttas och (öras i saniband mccl
personövervakning. De upphovsriittsliga konsekvenser, som översynen lett fram
till vad beträffar rätten att disponera iiver bildmaterial, har särskilt
behandlats.

Ordet integritet i svensk rätt skiftar mycket i betydelse
mellan olika rättsområden. Ibland får enskildas integritet stå tillbaka för
andra samhällsintressen, ibland kan integritetsaspekterna håvd;is starkare. Med
den skiftande betydelsen följer att det rättsliga intcgritctsskyddet varierar
I styrka, lin gemensam utgångspunkt för detta skydd ;ir dock att enskilda har riitt
till en fredad zon inom vilken han eller hon skall slippa inblandning från utomstående;
andra personer och myndigheter.

Den tekniska utvecklingen

Utredningen har funnit att det finns mycket sofistikerad optisk-elektronisk
utrustning atl tillgå på marknaden och att utrustningen förändras i takl med den
snabba tekniska utvecklingen. Också inom datatekniken går utvecklingen mycket
snabbt. Används kraftfulla datorer - Jcirsedda med särskilda bildbehandlingsprogram
- tillsaninians med opiisk-elektronisk utrustning kan (ivervakningen bli lika
effektiv som integritctskränkande.

Utmärkande för all optisk-elektronisk utrustning som kan
förmedla bildinformation om människor och händelser är att ni;in i fvsikalisk
mening utnytlj;ir elektromagnetisk strålning inom olika såglängdsområden.
Ljuset är en liten del av ett sådant område. Detta saniband har utgjort ett
skäl för utredningen att föreslå en nv lag om optisk-elektronisk övervakning
som skall ersiitta lagen om TV-iivervakning. Eftersom TV-kameran alltjämt är det
vanligaste instrumentet för personövervakning föreslås att lagen skall gälla
personövervakning med TV-kaniera och annat opliskt-elektroniskt instrument. Alla
instninient som såliLnda iitnvtijar elektromagnetisk strålning pä elt siitt
som nnijliggor identifiering av personer kominer att falla in under lagen,
förutsatt alt instrunientci i likhci mod vad som giiller enligt lagLMi 0111 TV-ovcrvakning
manövreras frän en anii.in plats än den dår instrumentet finns. Därigenom har
lagen gjorts obunden av utvecklingen inom området för optisk-elektronisk teknik.

Vissa opiiskt-clektroniska insirunicnt hänförs till strälskyddslagstiftning-en.
Detta innebär atl siirskilt lillsiånd behöver inhänilas frän statens strålskyddsinstitut
för ;itt bl.a. cn laser som faller inom högre skydcisklass skall fa användas.

Utredningen h;ir vid den tekniska unilcrsökningen funnit atl
bildregister kan hiinföras till personregister enligt dalalagen, om det tors
med hjälp av ADB. Skall ett sådant register inrättas och föras krävs dårfiir
som regel ett tillstånd eller cn licens av datainspektionen.

Förhud mot dold ö\'er\iikntng

Slutsatsen av utredningens undersökning av inlcgrilclsskyddct
och den tek

niska utrustniiige/i sanil kartläggning av hur lun.irandc lag har tillämpats är 108

Prop.
1988/89:124 Bilaga 5 att
dold övervakning inte skall tillåtas. Upplysning genom skylt eller på annat
verksamt sätt skall lämnas om övervakningen, oberoende av om den sker på
enskild eller allmän plats. Från dessa regler gäller dock två undantag,
nämligen dels när övervakning sker i samband med patientbehandling inom
sjukvården och dels när det är fråga om bevakning av lokaler och anläggningar
inom totalförsvaret.

Tillståndskravet

När det gällt att sätta in integritetsskyddet enligt en
lag om optisk-elektronisk övervakning i ett rättsligt sammanhang, har
utredningen utgått från målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 *) regeringsformen
(RF). Enligt det stadgandet skall det allmänna bl.a. värna den enskildes
privatliv och familjeliv samtidigt som den enskildes personliga ekonomiska och kulturella
välfärd skall vara grundläggande mäl för den offentliga verksamheten.

Den enskilde har alltså enligt RF ett berättigat krav på
att lagen ger ett verksamt skydd mot integritetskränkningar. Detta gäller
speciellt vid övervakning på allmänna platser, där den enskilde inte har
möjlighet att påverka utformningen av övervakningen. Övervakning av sädana
platser dit allmänheten äger tillträde skall därför även i fortsättningen
kräva länsstyrelsens tillstånd. Även från denna regel görs dock undantag för
bevakning av lokaler och andra anläggningar inom totalförsvaret samt vid
patientbevakning inom sjukvården.

Ändamålen

Vid sin tillståndsprövning har länsstyrelsen att göra
rimliga avvägningar mellan integritetsskyddet och de olika intressen som kan
finnas att anordna personövervakning på plats dit allmänheten äger tillträde.
För tillstånd skall krävas att övervakningen tillgodoser ändamål som från samhållssynpunkt
är försvarbara. Dessa ändmål skall vara förebyggande av brott och olycksfall
eller andra därmed jämförliga ändamål. Även om något av dessa syften inte
föreligger kan övervakningen tillåtas, om den är av ringa betydelse frän integritetssynpunkt.

För att säkerställa integritetsskyddet krävs också att
kriterierna för lagens tillämpning noga preciseras. Utredningen har därför
särskilt sett över kriterierna för allmän plats, personövervakning och
övervakningsutrustning.

Dokumentation av personövervakning

Med hänsyn till att inspelning och lagring av bilder vid
en personövervakning på allmän plats ofta kan innebära allvarliga
integritetskränkningar, föreslår utredningen att sådan inspelning eller lagring
skall få ske endast om man av särskilda skäl behöver dokumentera övervakningen.

Interimistiskt beslut

I alldeles speciella situationer kan behov föreligga att
snabbt få ett tillstånd

till personövervakning. Det kan t.ex. gälla inom
räddningstjänsten när en 109

Prop. 1988/89:124 Bilaga 5

större olycka eller brand inträffat som kan komma att ställa
höga krav på räddningsarbetet. En optisk-elektronisk övervakning av olycks-
eller brandplatser med angränsande områden kan därför vara ett värdefullt
hjälpmedel. För att göra detta möjligt bör länsstyrelsen enligt utredningens
förslag kunna meddela interimistiska beslut efter muntliga ansökningar.

Personövervakning i .samband med förundersökning av brott

En särskild fråga har gällt polisens användning av optisk-elektronisk
utrustning i samband med förundersökning av brott. Utredningens förslag
innebär att optisk-elektronisk övervakning införs som ett tvångsmedel i
rättegångsbalkens 27 kap. och i därtill anslutna författningar. Förslaget
innebär att regler införs som motsvarar dem som nu gäller för telefonavlyssning.

Under arbetet med förslaget att införa optisk-elektronisk
övervakning i rättegångsbalken, har utredningen kunnat konstatera att några mot
målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § RF svarande bindande föreskrifter om skydd
mot optisk-elektronisk övervakning inte finns i 2 kap. RF till skillnad från
vad som gäller telefonavlyssning. Utredningen har övervägt att föreslå en
komplettering av grundlagsskyddet i angivna hänseende men avstått från det med
hänsyn till att det ankommer på Data och offentlighetskommittén (DOK) att
behandla bl.a. frågor om skyddet för den personliga integriteten enligt RF.

Utredningen har inte heller ansett att det ligger inom
utredningens uppdrag att överväga vilka regler som bör gälla för polisens och
andra myndigheters användning av mobila handmanövrerade kameror. Utredningens
förslag upptar därför endast frågor om fjärrstyrd optisk-elektronisk övervakningsutrustning.

Utredningens förslag i övrigt

□ Bestämmelser om tystnadsplikt
införs i lagen. De skall gälla när personövervakning sker med optisk-elektronisk
utrustning som kräver länsstyrelsens tillstånd, utom i fall där ett beslut om tillstånd
meddelats på grund av att övervakningen skall tillgodose annat än lagens huvudändamål
och övervakningen bedömts vara av ringa betydelse från integritetssynpunkt.
För det allmännas verksamhet införs bestämmelser om tystnadsplikt i
sekretesslagen.

□ Som en komplettering av länsstyrelsens
tillsyn enligt lagen skall den som yrkesmässigt försäljer eller hyr ut
utrustning att användas för personövervakning på allmänna platser anmäla till
länsstyrelsen när sådan utrustning sålts eller hyrts ut. Den som förvärvar eller
hyr utrustningen skall vara skyldig att lämna de uppgifter som näringsidkaren
behöver för att kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet.

□ Straffskalan i lagen vidgas till
böter eller fängelse i högst ett år och läggs

därmed på samma nivå som gäller enligt datalagen.
Nuvarande lag HO

upptar
i straffskalan bara böter. I samband med ändringen av straffskalan föreslås
att övervakningsutrustning som används som hjälpmedel vid brott skall kunna
förverkas.

Länsstyrelsen skall kunna
förelägga den som ansvarar för en övervakningsanläggning att inom viss tid
vidta rättelse när givna föreskrifter inte följs. Ett tillstånd får återkallas
om föreläggandet inte iakttas. Besvär över länsstyrelsens beslut i ärenden om optisk-elektronisk
övervakning skall föras hos kammarrätten och inte som enligt nuvarande lag hos
regeringen. Regeringsrätten blir därmed högsta instans. JK skall liksom för
närvarande föra det allmännas talan i mål om tillstånd till TV-övervakning. JK:s
rätt att föra talan hos regeringsrätten skall inte vara beroende av
prövningstillstånd.

1
konsekvens med att optisk-elektronisk övervakning införts som särskilt tvångsmedel
i rättegångsbalken har detta institut också införts i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1975:1360)
om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. En ytterligare konsekvens av
att införa det nya tvångsmedlet är att meddelarfrihet för uppgift om optisk-elektronisk
övervakning inte skall gälla, om beslut därom meddelats av allmän domstol,
undersökningsledare eller åklagare. Till följd härav har ett tillägg gjorts i
16 kap. 1 § 3. sekretesslagen.

Prop.
1988/89:124 Bilaga 5

Ill

Lagförslag
av utredningen om TV-övervakning pp- 1988/89:124

Bilaga 6

m.m.

1. Förslag till

Lag om optisk-elektronisk
övervakning

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

1
S Denna lag gäller
personövervakning med TV-kamera eller annat op-tiskt-elektroniskt instrument
eller därmed jämförbart instrument för elektromagnetisk strålning som inte
manövreras från den plats där instrumentet finns (personövervakning). Lagen
gäller även när teknisk anordning används för att behandla eller bevara bilder
som tas upp vid personövervakningen.

2
S Personövervakning
får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag.

I fråga om personövervakning vid förundersökning av brott
gäller dock särskilda lagbestämmelser.

Om inrättande och förande av personregister med hjälp av
automatisk databehandling gäller bestämmelserna i datalagen (1973:289). Om
tekniska anordningar som kan utsända joniserande eller icke-joniserande
strålning finns bestiiinmclser i strålskyddslagen (1958:110).

3
S Vid all
personövervakning skall hänsyn tas till enskildas personliga integritet.

4
§
Personövervakning skall tydligt utmärkas genom skylt på den plats som övervakas
eller på något annat verksamt sätt.

Personövervakning för skyddsändamål vid en lokal eller en
anläggning av betydelse för totalförsvaret och vid patientbehandling inom
sjukvården får dock ske utan ;itt upplysning lämnas om övervakningen.

Tillstånd m.m.

5 S Personövervakning pä en plats dit allmänheten äger tillträde
kräver

länsstyrelsens tillstånd. Detta gäller dock inte övervakning som

1. av trafiksiikerhetsskiil eller för arbetarskydd sker
från fordon, maskin eller liknande lor att förbättra sikten för föraren eller
brukaren

112

Prop. 1988/89:124 Bilaga 6

2.
för
skyddsändamål anordnas vid en lokal eller en anläggning av betydelse för
totalförsvaret

3.
för
skyddsändamål anordnas vid patientbehandling inom sjukvården.

6 § Tillstånd får ges om sökanden har ett så starkt intresse
av att anordna

personövervakning för att förebygga brott, förhindra olycka eller tillgodose

ett annat därmed jämförligt ändamål, att detta intresse skall ha företräde

framför hänsynen till enskildas personliga integritet.

Tillstånd får ges även för annat ändamål, om den infornuition
som kan förmedlas genom övervakningen är av ringa betydelse för enskildas
personliga integritet.

7
§ Tillstånd
till personövervakning får förenas med ratt att bevara bilder endast om
sökanden av särskilda skäl behöver dokumentera upptagningen.

8
§ En ansökan om
tillstånd skall göras skriftligen av den som skall ansv;ir:i för
personövervakningen.

Ansökan skall innehålla

1.
uppgift om
ändamålet ined personövervakningen

2.
beskrivning av
den utrustning som skall användas

3.
uppgift om och
beskrivning av den plats där utrustningen skall placeras och det område som
skall övervakas.

9 § Innan länsstyrelsen ger tillstånd skall yttrande inhämtas
från den kom

mun där personövervakningen skall anordnas. Om övervakningen skall

anordnas på en arbetsplats, skall även skyddsombud, skyddskommitté eller

organisation som företräder de anställda ges tillfälle att yttra sig.

10 § Ett tillstånd skall innehålla föreskrifter om
hur övervakningen får

anordnas. Dessa skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som får

användas, det område som får övervakas samt hur övervakningen skall

utmärkas.

Länsstyrelsen skall meddela även de övriga föreskrifter
som behövs för tillståndet. Sådana föreskrifter kan avse upptagning, förvaring,
behandling och användning av bilder samt andra förhållanden av betydelse för
att skydda enskildas personliga integritet.

Föreligger särskilda skäl får ett tillstånd begränsas till
viss tid.

Föreskrift om utlämnande av bildmaterial eller uppgift ur
det får inte inskränka myndighets skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen.

Interimistiskt tillstånd

11 § Är det oundgängligen nödvändigt av hänsyn till
ändamålet med per

sonövervakningen får länsstyrelsen efter muntlig ansökan omedelbart ge

tillstånd till sådan övervakning för viss tid. Avses personövervakningen

fortsätta en längre tid skall sökanden föreläggas att skriftligen fullfölja

ärendet som därefter handläggs på sätt föreskrivs i 8-10 SS. 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 124

Prop. 1988/89:124 Bilaga 6

Tillsvn

12
S Länsstvrelsen
sk;ill se lill ;itt pcrsoniivervakning ej anordnas i strid mot 5 och 7 SS och
att de f()reskriftcr som meddelats med stöd av denna lag följs.

13
S Finner
länsstyrelsen det erforderligt för att utöva sin tillsyn skall länsstvrelsen
ges tillträde till kontrollrum och andra delar av övervakningsanläggningen. L;insstvrelscn
får också begära upplvsningar från innehavare eller brukare av den anliiggning
som används för personövervakning och granska bevarat bildmaterial.

Ändras loriilsattnlngarna för dt tillstånd får
länsstyrelsen meddela nya föreskrifter eller återkalla tillståndet.

FiJljs inte givna föreskrifter skall länsstyrelsen förelägga
den som svarar för personövcrvakningcn att inom viss bestämd tid vidta
rättelse, när så är möjligt. Iakttas inte föreläggandet får tillståndet återkall;is.

Aniniilningsplikt

14 S Den som yrkesmåssigl överlåter eller hyr iit
utrustning avsedd för

personövervakning. som kriiver tillstånd enligt denna lag. skall anmäla

överlåtelsen eller uthyrningen lill länsstyrelsen i det lan dår personövcrvak

ningcn skall anordnas.

Den som förvärvar utrustningen eller den som företräder
honom är skyldig att på begäran lämna överlåtaren de uppgifter som denne
behöver tor att kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet. V;kI som nu sagts gäller iiven den som
hyr öyervakningsutrustning eller den som företräder honom.

Tystiuidsplikt

15 S Den som i sin verksamhet tar befattning med
uppgift som avser

personövervakning, för vilken krävs länsstyrelsens tillstånd, får inte obe

hörigen röja vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga för

hållanden. Tvstnadspliktcn omfattar dock inte uppgift som avser person

övervakning för vilken tillstånd meddelats enligt b S andra stycket.

1 det allmiinnas verksamhet tilliimpas i stiillet
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:1(10).

Straff m.m.

16 S Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
anordnar personövervakning

utan erforderligt tillstiind eller anordnar sådan övervakning utan att den

miirkts ut eller brvter mot föreskrifter som meddelats enligt 4 S första

stycket döms till biiter eller fängelse i hiigst ett år.

Övcrvakningsiitriistning som använts vid brott enligt
första stycket skall förklaras förverkad, om del inte ar uppenbart obilligt.

17 S Till böter diims den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

I. underlåter ;itt fullg()ra anmälningsskyldighet som avses i 14 S
första

stycket, eller 114

2. lämnar ofullständig eller oriktig uppgift i sådan
anmälan om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som avses i
14 S andra stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms
till böter, högst ett tusen kronor, om ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

18 § Underlåter innehavare eller brukare av en
anläggning för person

övervakning att bereda länsstyrelsen möjlighet till tillsyn och kontroll enligt

13 § första stycket, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda sig

tillträde till anläggningen får länsstyrelsen anlita polishandräckning.

Hur beslut överklagas

19 § Länsstyrelsens beslut överklagas hos
kammarrätten. Justitiekanslern

får föra talan för att ta till vara allmänna intressen.

Övriga bestämmelser

20
§ Regeringen
får förordna om avgift för länsstyrelsens handläggning.

21
§ Föreläggande
enligt 13 § och 18 § skall delges.

22
§ Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare
föreskrifter som krävs för personövervakning av betydelse för totalförsvaret
och vid patientbehandling inom sjukvården samt för fullgörande av anmälnings-
och uppgiftsskyldighet enligt 14 §.

1.
Denna lag
träder i kraft den ... då lagen (1977:20) om TV-övervakning upphör att gälla.

2.
Beslut om
tillstånd, föreskrift eller villkor som fattats enligt äldre bestämmelser skall
anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.

Prop.
1988/89:124 Bilaga 6

115

Prop. 1988/89:124 Bilaga 6

2. Förslag till

Lag om
ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att
27 kap. 17 S skall ha följande lydelse.

dels att i balken införs en ny paragraf, 27 kap. 18 S av
följande lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
Ivdelse

27
kap. 17 S Hava i lag eller författning givils avvikande bestämmelser om
beslag vare de gällande.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är
stadgat lindrigare straff än fängelse i tvä är, och är det av synnerlig vikt
för inredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren anordnar personövervakning
av den misstänkte med op-tiskl-dektroniskl instrument eller därmed jämförbart
instrument jör elektromagnetisk strålning, som inte manövreras från den plats
där instrumentet finns, får rätten meddela tillstånd lill sådan övervakning.

Tillstånd skall meddelas atl gälla viss tid. högst en
månad från dagen för beslutet.

Otn granskning av upptagning, som ägt rum vid
övervakningen, till-täinpas vad i 12 >; första stycket föreskrivs om
undersökning och granskning av enskild handling. Innehåller upptagningen nägot
soni saknar betydelse för utredningen skall upptagningen i den delen
omedelbart förstöras efter granskningen.

18 S

Innehåller
en lag eller annan författning någon bestämmelse om beslag som avviker från deniui
lag. gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den ...

'Senaste Ivdelse iyK7:747. -Senaste lydelse 19K1-.K21.

116

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig Pop-1988/89:124

över
förslaget från utredningen om '

TV-övervakning.

Yttranden
över betänkandet har avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren,
domstolsverket, Göta hovrätt, Sockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Kalmar
tingsrätt, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Sundsvall, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyerlsen, brottsförebyggande rådet, datainspektionen,
överbefälhavaren, statens räddningsverk, försvarels forskningsanstalt,
civilbefälhavaren i Södra civilområdet, civilbefälhavaren i Östra civilområdet,
socialstyrelsen, postverket, televerket, trafiksäker-helsverket, luftfartsverket,
generaltullstyrelsen, bankinspektionen, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsernas organisationsnämnd,
riksrevisionsverket, statens slrålskyddsinslitul, länsstyrelsen i Stockholms
län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen i Västerbottens län, tekniska
högskolan i Stockholm, Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02), data-och
offentlighetskommittén (Ju 1984:06), riksdagens ombudsmän, juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, riksbanken, Radiolagsutredningen (U
1085:05), riksbanken, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Svenska
kommunförbundet, landstingsförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
polischefer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Sveriges Bankförening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund,
Stockholms kummun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Vänersborgs kommun och Umeå
kommun.

RÅ
har överiämnat yttranden från regionåklagarmyndigheten i Göteborg och
åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har bifogat yttranden från Vilhelmina kommun och polismyndigheten i
Skellefteå.

Vidare
har yttranden inkommit från företagens uppgiftslämnarddega-tion samt från en
privatperson.

117

JUSTITIEKANSLERN YTTRANDE Prop. 1988/89:124

1988-04-11 1785-87-80
1*83

Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet

Angående
tillämpningen av 28 kap. 5 § rättegångsbalken

Inledning

1
28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om husrannsakan i samband med
brottsutredning. Regler om husrannsakan i andra sammanhang finns i annan
lagstiftning. Förordnande om husrannsakan enligt rättegångsbalken meddelas i
allmänhet som framgår av 28 kap. 4 § av undersökningsledaren, åklagaren eller
rätten. Enligt 5 § i samma kapitel får dock polisman i vissa fall företa
husrannsakan utan sådant förordnande som anges i 4 §. I 28 kap. 5 § anges
följande.

Utan
förordnande, som sägs i 4 § får polisman företa husrannsakan, om åtgärden har
till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag av föremål, som på färsk gäming följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av
stämning i brottmål.

Bestämmelserna
i 5 § om polismans befogenhet att företa husrannsakan utan förordnande är i
stort sett oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. De överensstämmer
också väsentligen med de regler som gällde dessförinnan (se
processlagberedningens betänkande, SOU 1938:44, med förslag till rättegångsbalk
s. 329 f). Bestämmelserna är således av förhållandevis gammalt datum och de
har förblivit oförändrade även efter den nya regeringsformens tillkomst.

Med
hänvisning till prop. 1986/87:115 (s. 8 — 10) och de i anledning av propositionen
väckta motionerna (mot. 1986/87: Ju 123—126) har regeringen genom beslut den
29 april 1987 uppdragit åt mig att undersöka tillämpningen av bestämmelsema i
28 kap. 5 § rättegångsbalken. Min undersökning har i första hand tagit sikte på
om bestämmelserna står i överensstämmelse med de nya grundlagsreglerna och om
de tillämpas i enlighet med dessa. Vidare harjag sökt klargöra om
bestämmelserna på ett riktigt sätt avspeglar den nutida synen på en lämplig
avvägning mellan rättsäkerhets- och effektivitetssynpunkter.

Innebörden
av bestämmelserna om husrannsakan i 28 kap. 5 § rättegångsbalken

Husrannsakan
är ell tvångsmedel som syftar till att bereda myndigheter

tillträde till hus. rum eller slutet förvaringsställe för att där söka efter

personer (personell husrannsakan) eller saker (reell husrannsakan). Hus- 118

rannsakan som avses i
bestämmelserna i 28 kap. 5§ rättegångsbalken Prop. 1988/89:124 gäller,
såvitt avser personell husrannsakan, den som skall gripas, anhållas Bilaga
8 eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid rätten. I fråga om
reell husrannsakan avses i bestämmelserna verkställighet av beslag.

Det
har sagts att bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken inte skulle vara
klara och entydiga utan ge utrymme för olika tokningar med avseende på en
enskild polismans rätt att själv fatta beslut (se prop. 1986/787:115 s. 31).
Sålunda skulle enligt ett sätt att se på bestämmelserna en polisman alltid
själv få besluta om personell husrannsakan, medan beslutanderätten vid reell
husrannsakan är begränsad till fall då fara är i dröjsmål. En annan uppfattning
om den rätta tolkningen är att en enskild polisman själv får fatta beslut om
personell eller reell husrannsakan endast i speciella fall. Utom då fara är i
dröjsmål får en polisman enligt denna tolkning själv företa husrannsakan endast
om en person eller en sak har följts eller spårats i samband med en färsk
gärning.

Enligt
min mening har bestämmelsen följande innebörd. Polisman får företa husrannsakan
utan förordnande som anges i 28 kap. 4 § rättegångsbalken i tre fall. Det
första fallet avser husrannsakan som har till syfte att eftersöka den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse
vid rätten. I det andra fallet skall husrannsakan ha till syfte att verkställa
beslag av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats. Det tredje fallet
gäller andra situationer då fara är i dröjsmål. Dessa sistmämnda situationer
kan gälla såväl eftersökande av personer som verkställande av beslag, d.v.s.
såväl personell som reell husrannsakan. Något förtydligande i lagtexten med
hänsyn till föregivna tolkningsproblem är enligt min mening inte påkallat.

Överens.stäinmdse
mdlan reglerna I 28 kap. 5 § rättegångsbalken och regeringsformen

Enligt
2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot sådana integritetskränkningar
som bland annat husrannsakan innebär. Möjlighet till begränsning i skyddet ges
dock i 12 § i samma kapitel under förutsättning att det sker genom uttryckligt
stadgande i lag. En sådan begränsning får emellertid enligt sistnämnda
bestämmelse endast tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle och den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den. Härigenom uttrycks de s. k. behovs- och proportionalitetsprinciperna.

Frågan
om tillämpningen av tvångsmedelsregleringen i bland annat 28

kap. 5 § rättegångsbalken har varit föremål för en fullständig översyn av

tvångsmedelskommittén. Översynen har syftat till att stärka integritets

skyddet för den enskilde. Till utgångspunkt för sina överväganden har

kommittén därvid haft de mer tidsenligt grundläggande värderingar i fråga

om fri- och rättighetsskydd som har kommit till uttryck i den nya rege

ringsformen. I sitt slutbetänkande Tvångsmedel — Anonymitet — Integri

tet (SOU 1984:54) har kommitlén emellertid inte funnit anledning att

föreslå någon ändring i nämnda bestämmelser (se SOU 1984:54 s. 68).

Kommittén uttalade bland annat följande (se s. 47). 119

Varje föreskrift om rätt
för myndighet att använda ett tvångsmedel mot Prop. 1988/89: 124 en enskild
innebär i princip en begränsning av den enskildes grundlags- Bilaga 8 skydd
gentemot det allmänna. Kommittén har vid sin genomgång av gällande
tvångsmedelsreglering gjort bedömningen att den inte innehåller några
tvångsmedelsföreskrifter som tillgodoser ändamål som inte är godtagbara i ett
demokratiskt samhälle. Det finns inte heller några föreskrifter som tillåter
att tvångsmedel används utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett att tvångsmedlet ställs till förfogande.

Tvångsmedelskommittén
har också undersökt hur gällande tvångsmedel enligt rättegångsbalken förhåller
sig till de internationella konventioner om fri- och rättighetsskyddet som
Sverige har anslutit sig till. Därvid fann kommittén inte att några av reglerna
stod i strid mot artiklarna i dessa konventioner (se SOU 1984:54 s. 47).

Även
om tvångsmedelskommittén inte har funnit att det föreligger behov av någon
direkt ändring med avseende på bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken
har kommittén ändå föreslagit att regler införs som innebär vissa allmänna
begränsningar i tvångsmedelsanvändningen. De föreslagna reglerna torde komma
att få betydelse som en uppstramande inskränkning vid tillämpningen av
bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken även om reglerna i huvudsak
endast innebär en kodifiering av de allmänna begränsningar i
tvångsmedelsanvändningen som redan anses gälla. Sålunda har kommittén
föreslagit att det i lag skall ges uttryck för de vedertaqgna så kallade
behovs- och proportionalitetsprinciperna. Dessa innebär bland annat att ett
tvångsmedel skall få tillgripas endast för det ändamål för vilket det har
beslutats och att tvångsmedlet får tillgripas endast om en uppgift inte kan
lösas på annat sätt. Vidare gäller enligt dessa principer att intresset av att
lösa uppgiften måste uppväga det men som tvångsmedlet innebär för den enskilde.
(Se SOU 1984:54 s. 77 ff; jfr även t.ex. prop. 1983/84:111 s. 77 ff).

Jag
har inte kunnat finna att det i något ärende eller eljest hos justitiekanslern
har uppkommit fråga om alt bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken har
framstått som stötande med hänsyn till den enskildes grundlagsfästa fri- och rällighetsskydd.
Vid min undersökning av tillämpningen av bestämmelserna harjag inte heller
eljest, lika litet som tvångsmedelskommiltén vid sin översyn, funnit några
påtagliga bevis för alt bestämmelserna i och för sig skulle behöva ändras. De
nyss berörda principerna som tillämpas och som för varje polisingripande också
har kommit till uttryck i 8 § polislagen (1984:387) synes utgöra en garanti för
den enskildes grundlagsstadgade skydd med avseende på husrannsakan också enligt
rättegångsbalkens regler (se prop. 1983/84:111 s. 78 O-

Det
kan även påpekas att den enskildes grundlagsstadgade skydd ytterli

gare skulle stärkas i förhållande till bland annat bestämmelserna i 28 kap.

5 § rättegångsbalken om tvångsmedelskommitténs förslag till tvångsme

delslag genoförs. I förslaget anges hur avvägningarna bör göras mellan den

enskildes behov av skydd för sin personliga integritet och det allmännas

intresse av att i vissa situationer snabbt och effektivt kunna ingripa med

olika tvångsåtgärnder som t.ex. husrannsakan. Förslaget, som för närva

rande övervägs inom justitiedepartementet, har också i princip tillstyrkts 120

av justitiekanslern. Om
förlaget genomförs minskas än mer risken för Prop. 1988/89:124 stötande
konsekvenser av de ifrågavarande bestämmelserna om husrann- Bilaga 8 sakan
enligt rättegångsbalken

Mina
synpunkter på tillämpningen av 28 kap. 5 .§ rättegångsbalken

Huvudregeln
enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken är att en integriletskränkande åtgärd som
husrannsakan endast skall få beslutas av förundersökningsledare, åklagare
eller rätten. Anledningen till detta är att de överväganden som måste göras
oftast är av så grannlaga natur att det bör överlämnas åt rättsbildad personal
att göra bedömningar i sådana frågor. Enligt min mening bör det därför inte
utan starka skäl anförtros åt en enskild polisman att själv fatta beslut om
husrannsakan.

Bestämmelserna
i 28 kap. 5 § rättegångsbalken innebär att en polisman själv får fatta beslut
om husrannsakan även i vissa situationer utan att det föreligger fara i
dröjsmål. Det kan visserligen ibland uppfattas som en onödig omgång att kräva
beslut enligt bestämmelserna i 28 kap. 4 § rättegångsbalken i sådana fall, då
en polisman på färsk gärning eftersöker en person eller skall verkställa ett
beslag och lagliga förutsättningar för åtgärden otvivelaktigt föreligger.
Såvitt det har framkommit synes reglema, som jag nyss har påpekat, inte heller
ha tillämpats på ett stötande sätt.

Enligt
min mening kan det emellertid inte anses oundgängligen nödvändigt för att
syftet med en husrannsakan skall uppnås att en polisman har beslutanderätten i
frågor om husrannsakan annat än i fall då fara är i dröjsmål. De nyss berörda
allmänna behovs- och proportionalitetsprinciperna ger också uttryck för detta.
Dessa på sedvanerättslig väg framvuxna regler kan också sägas visa på ett
naturligt behov av garantier för att tvångsmedel kommer till användning endast
i situationer då sådana verkligen är påkallade.

Del
förhållandet att en åtgärd kan genomföras på ett lättare eller bekvämare sätt
för myndigheten får inte utgöra motiv för att tillåta ingrepp mot den enskildes
personliga frihet och integritet. Bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande
fri- och rättigheter och andra bestämmelser som syftar till att ge garantier åt
enskilda, då deras intressen står emot allmänna intressen, bör tolkas till
förmån för den enskilde. Möjligheterna att bestämma inskränkningar i enskildas
intressen bör med det synsätt som den nya regeringsformen ger uttryck för
utnyttjas med försiktighet (se Holmberg- Stjernquist, Grundlagarna s. 20).

Med
de kommunikationsmedel som står till förfogande i det moderna samhället torde
det inte uppstå några svårigheter för en polisman att vid behov få kontakt med
en ansvarig förundersökningsledare eller med åklagare för inhämtande av dennes
förordnande om husrannsakan. Samhällets krav på ett snabbt och effektivt
ingripande med husrannsakan i de situationer som avses i 28 kap. 5 §
rättegångsbalken torde därför knappast bli åsidosatta om polismannens rätt att
själv fatta beslut inskränks till situationer då fara är i dröjsmål.

På
grund av det sagda och mot bakgrunden av den nutida synen på

avvägningen mellan rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter såsom den 121

återspeglas bland annat i
den nya regeringsformen anser jag atl en moder- Prop. 1988/89: 124 nisering
av bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken framstår som Bilaga 8
lämplig. En polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan bör därför
uttryckligen i lagtexten inskränkas till fall då fara är i dröjsmål.

Hans
Stark

Harald
Dryselius

122

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig Prop-1988/89:124

överjustitiekanslerns
utredning angående Bilaga 9

tillämpningen
av 28 kap. 5 § rättegångsbalken

Yttranden
överjustitiekanslerns utredning har avgetts av riksdagens ombudsmän
(justitieombudsmannen Wigelius), riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
generaltullstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt,
länsstyrelsen i Malmöhus län, utredningen med uppdrag att se över lagen om
straff för varusmuggling (Fi 1986:05), Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges åklagare, föreningen Sveriges polischefer. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Svenska jounalistförbundet.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i Stockholms
och Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid
regionåklagarmyndigheterna i Jönköping, Malmö, Gävle och Umeå.

Rikspolisstyrelsen
har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Centralorganisationen
SACO/SR har avstått från att yttra sig men har för kännedom översänt yttrande
som till SACO/SR avgetts av Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer
(JUSEK).

123

Sammanfattning av Edenman-kommissionens pp- 1988/89:124

rapport rörande avsnitt 3.5.4 Telefonavlyssning Bilaga lO

När
det gäller den telefonavlyssning som förekommit under mordutredningen har
juristkommissionen tagit upp frågan om den totala omfattningen av denna, både
tidsmässigt och i fråga om antalet avlyssnade apparater. Domstolen, åklagarna
och polisen har, enligt vad juristkommissionen noterat, samstämmigt uppgett att
det under den tid som telefonavlyssningen pågick inte kom fram något som förändrade
bevisläget på något avgörande sätt. Polisen ansåg emellertid att man hade slor
nytta av avlyssningen på det sättet all man hade kontroll över var de
misstänkta befann sig och vilka personer de hade kontakt med. Övervägande skäl
talade enligt juristkommissionens mening dock för att endast möjligheten att få
fram uppgifter om brottet kunde motivera ett beslut om telefonavlyssning.

Vi
instämmer i allt väsentligt i vad juristkommissionen sålunda anfört. Vi
tillfogar emellertid några ytterligare synpunkter. Vad som framkommer vid
telefonavlyssning är sällan av sådan beskaffenhet att det kan användas som
bevis i rättegång. Däremot kan det främja spaningen genom att ge en inblick i
den misstänktes miljö. Det kan också ge uppslag till andra spaningsåtgärder.
När det gäller att bedöma om telefonavlyssning är av synnerlig vikt för
utredningen bör därför anspråken på den bevismässiga betydelsen av förväntade
informationer inte sättas särskilt högt. Den begränsning som är påkallad av
integritetsskäl sker i huvudsak genom att brottet skall vara av viss angiven svårhetsgrad.
Vi anser att den analys av principerna för användningen av telefonavlyssning
som framlagts av juristkommissionen och oss bör kunna vara vägledande för
myndigheternas agerande i framtiden.

Juristkommissionen
har pekat på vissa brister i de nuvarande reglerna om telefonavlyssning och
föreslår att dessa regler på några punkter ytterligare övervägs. Vi
understryker starkt att vid sådana överväganden självfallet integritetsskyddet
måste noga beaktas. Vad gäller domstolsprövningen anser vi att möjligheten till
en tvåpartsprocess bör prövas, exempelvis genom att en god man får till uppgift
att tillvarataga den misstänktes och tredje mans intresse.

Frågan
om i vilken utsträckning överskoltsinformation från telefonavlyssning får
utnyttjas är inte reglerad i lag. Enligt juristkommissionens mening visar detta
ärende klart på behovet av en lagreglering. Vi tar upp denna fråga till närmare
granskning och noterar därvid de nya regler som införts i Danmark år 1985 och
som i stort sett ger polisen fria händer att utnyttja sådan
överskottsinformation som ett led i utredningen även av andra lagöverträdelser
än sådana som kunnat ligga till grund för avlyssningsbeslutet. Mot bakgrund av
de överväganden som vi redovisar har vi under vår granskning av
brottsutredningen inte funnit något som övertygar oss om att det verkligen
behövs någon särskild lagstiftning som reglerar rätten att utnyttja
överskottsinformation.

124

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig Pop-
1988/89:124

över Edenman-kommissionens
rapport Bilaga 11

Yttranden
över rapporten har avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, regionåklagarmyndigheterna
i Stockholm och Luleå, åklagarmyndigheterna i Huddinge, Malmö, Göteborg,
Örebro, Härnösand och Skellefteå, länsstyrelserna i Östergötlands län,
Kristianstads län, Värmlands län och Västerbottens län, polismyndigheterna i
Stockholm, Jönköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Skövde, Örebro, Härnösand och
Kiruna, JUSEK, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
polischefer och Föreningen Sveriges åklagare.

125

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1988/89:124

Bilaga 12 1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 27 kap. 16 § skall
upphöra att gälla, dels att 24 kap. I och 3 §§, 25 kap. 1 §, 26 kap. 1 §, 27
kap. 1 och 7 §§, 28

kap.
6 och 13 §§ samt rubriken till 27 kap. skall ha följande lydelse, dels alt i balken
skall införas åtta nya paragrafer, 27 kap. 18 —24 §§ samt

28 kap. 3 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lyddse

24
kap.

!§'
Den som på sannolika skäl är misstänkt för ell brott, för vilket är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver, får häktas, om del med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns
risk för att han

1. avviker
eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2.
genom alt undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3.
fortsätter sin brottsliga
verksamhet.

Är
för brottet inte föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två år, skall häktning
ske, om det inte är uppenbart, att skäl lill häktning saknas.

Häktning
får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som åtgärden innebär för den misstänkte eller Jör något annat motstående
intresse. Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast lill böter,
får häktning inte ske.

3 §2

Även
den som endast är skäligen Även den som endast är skäligen

misstänkt
för brott får, med den misstänkt för brott får, med den

begränsning
som följer av 19 §, begränsning som följer av 19 §,

häktas,
om häktas, om

1. förutsättningarna
för häktning 1. förutsättningarna för häktning

i övrigt är uppfyllda enligt vad som i övrigt är uppfyllda enligt vad som

sägs i 1 § första och tredje styckena sägs i I § första, tredje och ftärde

eller 2 § och styckena eller 2 § och

2. det
är av synneriig vikt att han 2. det är av synnerlig vikt att han

tas i förvar i avvaktan på ytterligare tas i förvar i avvaktan på ytterligare

utredning om brottet. utredning om brottet.

'
Senaste Ivdelse 1987:1211.

-Senaste
lydelse 1987:1211. 126

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse Prop. 1988/89:124

Bilaga
12

25 kap.

!§'

Är
någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns
det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller
någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något annal sätt
undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att
anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud
meddelas honom all ulan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud)
eller föreskrivas att han på vissa lider skall anmäla sig hos anvisad
polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får
också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för
att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller
straff.

Föreligger
mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet
därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut
härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet Jår åläggas endast om skälen

för åtgärden uppväger det intrång eller men I övrigt som den innebär

för den misstänkte eller något annat motstående Intresse.

26 kap.

!§"

Är
någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, atl han genom
att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager
sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbol eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får
förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli
täckt vid utmätning.

Tvångsmedel enligt detta kapitel Jår beslutas endast om skälen för åtgärden
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden Innebär för den misstänkte
eller något annat motstående intresse.

27 kap.

Om
beslag Om beslag, hemlig teleavlyssning

m. m.

1§
Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller
vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må lagas i
beslag.

Senaste lydelse 1987:1211.

"
Senaste lydelse 1986; 120. 127

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 124

Bilaga
12 Vad i detta kapitel stadgas om föremål gälle ock, i den mån ej annat är

föreskrivet, om skriftlig
handling.

Tvångsmedel enligt della kapitel får beslutas endast om skälen JÖr åtgärden
uppväger del intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller för något annat motstående intresse.

If Dä rätten
förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, orn ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

I
annat fall än som avses i första I annat fall än som avses i första

stycket skall åtal väckas inom en stycket skall åtal väckas inom en
månad, sedan beslaget verkställdes, månad från det att beslaget verk-om ej den
beslagtagna egendomens ställdes, om inte den beslagtagna värde understiger
tvåtusen kronor. egendomens värde understiger en

tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring sorn
gällde då beslaget verkställdes.

Finnes
tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten om framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

18§

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra tdemedddanden till
eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning I hemlighet avly.ssnas
eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i
meddelandet.

Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående

1. bron för vilket inte är JÖreskri-

vei lindrigare straff'än Jangdse i två

år eller

2. försök, förberedelse eller

stämpling Ull sådant brott, om så

dan gärning är belagd med sirajf

19§

Hemlig teleövervakning Innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket
om vilka samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller
beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning
eller att en sådan an-

'
Senaste lydelse 1986:1010. 128

Nuvarande lydelse Foreslagenlydel.se Prop. 1988/89:124

, „ Bilaga 12

läggning avstängs Jör samtal eller

meddelanden.

Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående

1.
brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straffan fängelse I sex månader,

2.
brott enligt 1 §
narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1§ lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling som avser narkotika eller

3. försök, förberedelse eller

stämpling till brott för vilket Inte är

föreskrivet lindrigare straff än fäng

else i två år, om sådan gärning är

belagd med straff'.

20
§

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon
är skäligen misstänkt for brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse telefonapparat eller annan tdeanläggning
som innehas eller annars kan antas komma alt användas av den misstänkte.

21§

Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av
rätlen på ansökan av åklagaren. Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid
och anläggning. Tiden J'år inte bestämmas längre än nödvändigt och får Inte
överstiga en må-nad från dagen för beslutet.

22§
'

Hemlig
teleavlyssning får ej ske

av samtal mellan den misstänkte

och hans JÖrsvarare. Om det fram

kommer under avlyssningen att det .

är fråga om ett sådant samtal, skall ... .

avlyssningen avbrytas. Upptagningar och uppteckningar skall omedelbart
förstöras i den utsträckning som de omfattas avjörbudet.

Vad som i första stycket sagts om samtal tillämpas också på andra te-

129

9
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 124

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

Bilaga 12 lemedddanden mellan den misstänkte och hans försvarare.

23 §

Finns det inte längre skäl för ett beslut om hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning, skall beslutet omedelbart hävas. Beslut om det
meddelas av åklagaren eller rätten.

24 §

En upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall
granskas snarast möjligt. Ifråga om sådan granskning tillämpas 12 § första
stycket.

Upptagningar och uppteckningar skaU, i de delar de är av betydelse från
utredningssynpunkt, bevaras Ull dess förundersökningen nedlagts eller avslutats
eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.

28 kap. 3a§

Husrannsakan får endast beslutas om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eUer men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.

13
f

Beträffande kroppsvisitation och Beträffande kroppsvisitation och

kroppsbesiktning
gälle i tillämpliga kroppsbesiktning skall i tillämpliga

delar
vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat delar gälla vad i 3 a, 4, i och 9 §§ är

om husrannsakan. Är fara i
dröjs- föreskrivet om husrannsakan. Är

mål,
må åtgärd, som nu sagts, be- fara i dröjsmål, får åtgärd, som nu

slutas
av polisman. sagts, beslutas av polisman.

Förrättning,
som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt
rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov må ej tagas av
annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående
undersökning må utföras endast av läkare.

Beträffande
kvinnor får kroppsvisitation inte verkställas eller bevittnas av annan än
kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detsamma gäller
kroppsbesiktning och annan undersökning vid kroppsbesiktning än tagande av
blodprov.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

■Senaste lydelse
1981:1294. 130

2 Förslag
till

Lagom ändringi lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:124 Bilaga 12

Föreslagen lyddse

Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning får meddelas även ifråga om andra brott än som av.ses
i 18 och 19§§ i nämnda kapitel.

Kan det befaras att
inhämtande av rättens tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning
skulle medföra sådan JÖrdröJ-ning eller annan olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen,yär tillstånd till åtgärden ges av åklagaren.

Nuvarande
lydelse

5§'

Tillstånd
enligt 27 kap. 16.§ rättegångsbalken till avhörande av idefon.samlal må
meddelas, ändå att för brottet är .stadgat lindrigare stra'ån fängelse i två
år.

Finnes
det vara av .synnerlig vikt för utredningen, all expedieringen av .samtal UU
och från telefonapparat, som Innehaves av den .som skäligen ittisstänkes för
brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller
JÖrdrö-Jes eller att telefonapparaten av-stänges JÖr samtal eller att uppgift Jrån
tdefonanstaU lämnas å samtal, som expedierats eller beställts till och från
nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersök-ntngsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden
för Ullstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd .som avses i
andra stycket må bestämmas tiU högst en månad från den dag, då tillståndet
delgavs tele-fönanstallens föreståndare.

Kan
det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal
eller Ull åtgärd som avses I andra stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt
eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, må
förordnande om åtgärden meddelas av imdersök-nlngsledaren eller åklagaren.

Denna lag träder i
kraft den I september 1989.

Senaste lydelse 1964:219.

131

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1975: spaningssyfte i vissa fall

360) om tvångsåtgärder i

Prop.
1988/89: Bilaga 12

124

Härigenom föreskrivs
att 3, 4 och 5 §§ lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa
fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

För ändamål som avses i
2 § första stycket Jår rätlen, om det finns synnerliga skäl, meddela
polismyndighet tillstånd //// hemlig teleav-Iv.ssning mot utlänning som
avses i 1§-

För
ändamål som avses i 2 § första stycket kan rätten, om synneriiga skäl
föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att taga del av samtal Ull och
från telefonapparat, som Innehaves eller eUest kan antagas komma alt begagnas
av utlänning som avses i 1 §.

Rätten
kan för ändamål som avses i 2 § första stycket, om synnerliga skäl föreligger,
även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller
paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som avses i 1 §, och
som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller
som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

I
tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet avsedd
försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas till dess
den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall innehålla
underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan tillstånd av den som har
begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

Tillstånd som avses i 3 §
skall meddelas att gälla viss lid ej överstigande en månad. Tiden räknas, vid
tillstånd till telefonavlyssning från den dag tillståndel delgavs tele-fonan.staltens
Jöreståndare och I övriga fall från den dag tillståndet meddelades.

Fråga
om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen.
Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verkställighet.
I fråga om förfarandet äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet
vid rättens prövning av fråga som under förundersökning i brottmål uppkommit om
åtgärd enligt 27 kap. 16 § nämnda balk motsvarande Illlämpning.

Tillstånd
som avses i 3 § andra stycket skall meddelas alt gälla viss tid, ej
överstigande en månad, från den dag tillståndet meddelades.

Fråga
om tillstånd som avses i 3 § tas upp av Stockhoms tingsrätt på framställning av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant
beslut går omedelbart i verkställighet. 1 fråga om hemlig teleavlyssning
gäller i övrigt bestämmelserna i 27 kap. 18 och 20—24§§ rättegångsbalken / Ulllämpliga
ddar.

132

Nuvarande lydelse ' Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

Bilaga
12

5§

Uppteckning
som äger rum vid En upptagning eller uppteckning

telefonavlyssning
får ej granskas av som gjorts vid hetnlig teleavlyssning

annan än rätten, rikspolisstyrelsen, skaU granskas snarast möjligt.

polismyndighet eller åklagare. In- Granskningen får inte utföras av

nehåller uppteckningen något som annan än rätten, riksspolisstyrd-

ej är av betydelse för det ändamål sen, polismyndighet eller åklagare,

som föranlett avlyssningen, skall Innehåller upptagningen eller upp-

den i sådan del efter granskningen teckningen något som inte är av be-

omeddbartförstöras. lydelse för det ändamål som föran-

lett
avlyssningen, skall den i denna del omedelbart förstöras efter
granskningen. Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt
3 § får ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen,
polismyndighet eller åklagare. Handling varom här är fråga skall undersökas
snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, skall försändelse som finns
hos befordringsanstalt tillställas den till vilken försändelsen är ställd och
annan handling återiämnas till den hos vilken handlingen påträffats, om ej
beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

133

4 Förslag
till

Lagom ändringi lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Prop. 1988/89:124 Bilaga 12

Härigenom
föreskrivs atl 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

Om
det är av synnerlig vikt för utredningen av ett brott JÖr vilket det är JÖreskrlvet
föngelse I två år eller mer, får rätten beträffande en telefonapparat, som
innehas av den .som är skäligen misstänkt JÖr brottet eller som kan komma att
användas av honom, tillåta att samtal förhindras eller fördröjs, att anslutningen
stängs avför samtal eller att televerket lämnar uppgift om samtal UU eller
från apparaten. Sådant tillstånd meddelas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Det får gälla för högst en månad Jrån den dag då tillståndet
delgavs behörig befattningshavare hos televerket. Samma tid gäller för tillstånd
enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avlvssningav telefonsamtal

Kan det befaras att det
skulle medföra en sådan fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig
betydelse för utredningen ifall rätlens tillstånd skall inhämtas enligt Jörsta
stycket, får åtgärden beslutas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Delsamma gäller kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken. / det fallet skaU anmälan som avses i tredje stycket i nämnda
paragraf göras hos den som har fatlat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan.

Kan
det befaras atl Inhämtande av rätlens tiUstånd Ull hemlig teleavlyssning eller
hetnlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19§ rättegångsbalken eller kvarhållande
av försändelse enligt 27 kap. 9§ rättegångsbalken skulle medföra sådan
fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för
utredningen, får åtgärden beslutas av åklagaren. 1 Jråga om kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken /ar åtgärden även beslutas av
undersökningsledaren. Anmälan som avses i tredje stycket i nämnda paragraf skaU
göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:124

Bilaga
12 Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett beslut med

stöd av andra stycket,
skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall

vara skriftlig och
innehålla skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet

snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det upphävas.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

135

5 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m.

Prop., 1988/89:124 Bilaga 12

Härigenom föreskrivs
att 4§ lagen (1988:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

Om värdet av beslagtagen
egendom uppskattas till mindre än tvåtusen kronor, får åklagaren pröva frågan
om förverkande. Ett beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den
från vilken beslaget har skett får hos åklagaren anmäla missnöje med
förverkandebeslutet inom en månad från det han fick del av det. I fall som
anges i 3 § första stycket får beslutet delges genom atl det anslås på
rättens kansli.

Om
värdet av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än en tiondel av del
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän JÖrsäkring som gällde då beslaget
verkställdes, får åklagaren pröva frågan om förverkande. Ett beslut om förverkande
skall meddelas skriftligen. Den från vilken beslaget har skett får hos åklagaren
anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad från det han fick del av
det. 1 fall som anges i 3 § första stycket får beslutet delges genom att det anslås
på rättens kansli.

Anmäls missnöje, skall
beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om beslaget inte hävs, skall
åklagaren väcka talan om egendomens förverkande. Har detta inte skett inom en
månad från det anmälan kom in till åklagaren, skall beslaget gå åter.

Denna lag träder i kraft
den 1 september 1989.

136

6 Förslag
till

Lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

If Att
friheten enligt I kap. I § tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra
uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket I och
2, 4 § 1—8, samt 5 § I och 3 samma förordning. De fall av uppsåtligt
åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första
stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av

Prop. 1988/89:124 Bilaga 12

3. denna lag enligt 2 kap. 1 § såvitt avser uppgift vars
röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet
allvarligt

3 kap. 1 §

såvitt avser uppgift hos riksbanken

5 kap. 1

såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på
befordringsanstalt eller om tdejönavlyssning pä grund av beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

3. denna lag enligt 2 kap. 1 § såvitt avser uppgift vars
röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet
allvarligt

3 kap. 1 §

såvitt avser uppgift hos riksbanken

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsanstalt
eller om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning pä grund av beslut
av domstol, undersökningsledare eller åklagare

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

Lagenomtryckt
1988:9. ■ Senaste lydelse 1988:1450.

137

STOCKHOLM Prop. 1988/89:124

1988-11-15 Bilaga 13

Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM

Presidenterna
i hovrätterna vill härmed väcka en fråga om lagändring beträffande fristen för
huvudförhandling i hovrätt i mål där den tilltalade är häktad.

Gällande regler och historik

Sedan
den 12 april 1988 gäller nya regler för anhållande och häktning. Bl.a. har
fristen enligt 51 kap. 13 § 2 st rättegångsbalken (RB) för huvudförhandling i
hovrätt i mål, där den tilltalade är häktad, förkortats från åtta till sex
veckor, räknat från dagen för tingsrättens dom. Av den sammanlagda tid som
räknas in i fristen faller tre veckor på vadetiden, en vecka på tiden för
anslutningsvad och två veckor på återstående tid sedan målet i dess helhet under
alla omständigheter skall ha kommit in till hovrätten (jfr 51 kap. 5 § 2 st RB).
Före lagändringen gällde i fråga om den sist nämnda delen av tidsfristen en tid
av fyra veckor.

Längden
av tidsfristen i 51 kap. 13 § 2 st RB var inte föremål för några närmare
överväganden vid tillkomsten av RB (se NJA II 1943 s. 664). Sannolikt har
synpunkter av det slag som inverkade på bestämmandet av fristen i 45 kap. 14 §
2 st RB för hållande av huvudförhandling vid tingsrätt i mål med häktad
tilltalad haft betydelse också i fråga om hovrättsprocessen (jfr NJA II 1943
s. 573). Det kan vidare antas att det vid tillkomsten av RB betraktats som
självklart, att domstolarna förfogade över sådana resurser att det var möjligt
att iaktta de i lag föreskrivna fristerna utan olägenheter för rättsskipningen
i övrigt.

Redan
1974 års häktningsutrednings betänkande (SOU 1977:50) upptog ett förslag om nedkortning
av fristen för huvudförhandling i hovrätt. Som skäl för förslaget anfördes atl åttaveckorsfristen
möjligen kunde avhålla den dömde från att föra talan mot domen. Såvitt gäller
förslagets konsekvenser för hovrätternas arbete kan noteras att utredningen
ansåg sig kunna utgå från att den häktade, om han ämnade överklaga domen, ofta gjorde
det i början av vadetiden. Den proposition (1980/81:201) som lades fram på
grundval av 1974 års häktningsutrednings betänkande upptog emellertid inte
något förslag om nedkortning av fristen.

Ett
nytt förslag i frågan lades fram av 1983 års häktningsutrednings

betänkande (SOU 1985:27) Gripen - Anhållen - Häktad. Straffproces

sudla tvångsmedel m. m. Under remissbehandlingen av belänkandet rik

tade flera remissinstanser kritik mot förslaget om en nedkortning av fris

ten för huvudförhandling i hovrätt. Bland de kritiska instanserna åter

fanns de två hovrätter som anmodats inkomma med remissvar i ärendet,

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, och två åklagarmyn

digheter. Hovrätterna framhöll i sina yttranden att det redan, med radan- 138

de arbetsbelastning,
förelåg stora svårigheter att hålla den gällande åt- Prop. 1988/89:124 taveckorsfristen
beroende bl.a. på att det var förhållandevis vanligt att Bilaga 13
fullföljd skedde mot slutet av vadetiden samtidigt som målen ofta var
vidlyftiga med många personer, förutom åklagare och försvarare, som skulle
inställa sig (prop. 1986/87:112 s. 55 och 271).

När
en förkortning av fristen ändock genomfördes var skälen härför i huvudsak
desamma som de som 1974 års häktningsutredning hade anfört för sitt förslag. 1
propositionen (1986/87:112 s. 55) anförde departementschefen bl. a. följande.

"För
min del håller jag med utredningen om att gällande frist för att hålla huvudförhandling
i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång väntelid i häkte för den
tilltalade. Väntetiden är naturligtvis i många fall svår för den som är häktad.
Vid en jämförelse med motsvarande frist för tingsrätten ter sig fristen i
högre instans lång. Det är sannolikt att denna långa frist i vissa fall kan
avhålla den dömde från atl föra talan i domen."

I
samband med att departementschefen bemötte den kritik som framförts under
remissbehandlingen av 1983 års häktningsutrednings betänkande nämnde han att en
tänkbar lösning vore att anknyta fristen till tiden för den dömdes överklagande
av domen. Under anförande att detta skulle leda till alltför vittgående
konsekvenser när det gällde fullföljdsreglerna, avfärdade han emellertid denna
tanke. De svårigheter som kortare frister för huvudförhandling i hovrätt kunde
medföra borde enligt departementschefen till stor del kunna bemästras genom atl
hovrätterna i större utsträckning än tidigare erhöll information om pågående
större brottmål vid tingsrätterna och höll någon form av beredskap för de
större mål som kunde förväntas bli överklagade. Vidare hänvisades till
möjligheten att överskrida huvudförhandlingsfristen.

Hittillsvarande erfarenheter

Sedan
den kortare fristen nu har tillämpats någon tid kan konstateras att de farhågor
som uttalades under remissbehandlingen var befogade. Svårigheterna att bereda
målen med häktade utrymme inom den nya fristen har varit avsevärda. De har
accentuerats genom att antalet mål av detta slag genomgående har ökat i
hovrätterna under år 1988 (i Svea hovrätt med 33%). Talan mot tingsrättens dom
anförs ofta i sista stund. Att under den del av fristen som återstår, när målet
kommit in till hovrätten, finna lid för huvudförhandling som passar både
hovrätten och alla parter kan många gånger visa sig ogörligt. Följden har blivit
att hovrättsavdelningarna för att kunna iaktta fristen har måst dubblera
huvudförhandlingar samma dag, något som frestar hårt på resurserna. Eller också
har redan utsatta mål måst ställas in, vilket medfört merarbete för både
jurister och kanslipersonal och väckt irritation hos parter och vittnen i de
inställda målen.

Möjligheten
att överskrida sexveckorsfristen med stöd av undantags

klausulen i 51 kap. 13 § 2 st rättegångsbalken har utnyttjats endast spar

samt beroende på att de uttalanden som gjordes i prop. 1986/87:112 på

denna punkt var svårtolkade. Å ena sidan antyddes att dittillsvarande 139

tillämpning av den
undantagsregel som medgav ett överskridande av fris- Prop. 1988/89: 124

ten varit alltför
restriktiv. Men effekten härav förtogs något av uttalandet Bilaga 13

att principen givetvis bör
vara att överskridande bara får ske "om det

absolut behövs".
Härefter nämns möjligheten av kortare överskridande

t.ex. när försvararen är
förhindrad att delta vid huvudförhandling inom

fristen. Därmed antyds att
ett överskridande är godtagbart om det är i den

tilltalades intresse men
inte eljest, dvs. inte i de praktiskt lika vikliga fallen

att domstol eller åklagare
inte kan — i vart fall inte med normal planering

—
ta målet till huvudförhandling inom frislen. Det kan därför hävdas att

arbetssituationen i
hovrätten inte är skäl nog alt överskrida frislen.

Hovrätternas
möjligheter att rationalisera målarbetet är starkt begränsade. En långsiktig
planering av hovrätternas program för huvudförhandlingar är ett viktigt medel
alt bemästra en ökad mållillslrömning. Den nya regleringen har inneburit en
klart försämring av förutsättningarna för en sådan planering. Följden har blivit
alt de redan långa väntetiderna i flertalet mål har ökat ytterligare.

Synpunkter i övrigt och förslag

Mot
bakgrund av de negativa konsekvenser som den kortare tidsfristen haft för
planeringen av hovrätternas arbete — och förmodligen också för åklagarnas och
försvararnas planering av sitt arbete — finns det anledning att närmare granska
de argument som anförts för nedkortningen av fristen.

Det
har till en början åberopats att en lång väntetid för den tilltalade i häkte inte
kan godtas eftersom den många gånger är svår. Detta kan naturligtvis inte
bestridas men den tilltalade har i viss mån en möjlighet att påverka
väntetidens längd genom att överklaga tingsrättens dom i början av vadetiden i
stället för, som nu ofta är fallet, mot slutet av vadetiden. Ju tidigare
hovrätten får in målet desto tidigare kan hovrätten börja planera för
huvudförhandlingen genom att vidtala åklagare och försvarare m.m. Detta utgör
ett skäl att anknyta tidsfristen till ingivandet av vadeinlagan.

Det
har vidare sagts att den tidigare åttaveckorsfristen framstod som lång jämfört
med motsvarande frist för tingsrätten.

Då
bör emellertid hållas i minnet att tingsrätten i realiteten har en längre

frist till sitt förfogande för planering. Ofta planeras tid för huvudförhand

ling i samband med häktningsförhandling. Hovrätterna har däremot aldrig ,

hela fristen till förfogande för planering av huvudförhandling eftersom

hovrätten i regel inte får kännedom om överklagandet förrän målet kom

mer in till hovrätten och lottas på avdelning. Tanken på en förhandsan

mälan till hovrätten från försvarare som avser att överklaga tingsrättens

dom har väckts vid hovrätten över Skåne och Blekinge men mötts av

avgörande invändningar från advokathåll. Som förut nämnts kommer

målet in till hovrätten ofta först när tre-fyra veckor av fristen har gått till

ända. Rotlarna på tingsrätterna har särskilda dagar vikta för mål som

stäms av vissa åklagare vilket underlättar tingsrätternas planering. Denna

omständighet försvårar i motsvarande mån planeringen i hovrätten efter

som åklagarna redan är upptagna av sina dagar i tingsrätterna när hovrät

ten vill sätta ut ett mål till huvudförhandling. 140

Den omständigheten alt
lidsfristen vid tingsrätt aren vecka är knappast Prop. 1988/89: 124 något
avgörande skäl för att även fristen i hovrätt skall vara mycket kort. Bilaga 13
Att fristen i första instans bör vara kort beror givetvis på att det är angeläget
att skuldfrågan prövas snarast möjligt. Sedan en domstol funnit den tilltalade
skyldig är det inte lika viktigt att den omprövning av skuldfrågan som
hovrätten skall företa sker inom en mycket kort tidsfrist. Det är för övrigt
vanligt att hovrätlsprocessen gäller främst påföljden eller någon särskild
rättsverkan, t.ex. utvisning.

Det
förtjänar också att nämnas att någon tidsfrist för huvudförhandling i överrätt
inte finns föreskriven i Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter.
Internationellt sett torde Sverige redan tidigare ha haft korta behandlingstider
i överinstans beträffande mål med häktade eller likställda. Det ges exempel på
att personer dömda i utlandet till längre frihetsstraff fått i häkte — utan
avräkning och utan tidsgräns - avvakta beslut om tillstånd till omprövning i
andra instans bl.a. beträffande skuldfrågan utan att detta föranlett
invändningar av Europadomstolen, se SOU 1987:46 s. 212 om fallet Mondl och
Morris.

Det
har slutligen också sagts att det är sannolikt att en lång frist för hållande
av huvudförhandling i hovrätten i vissa fall kan avhålla den dömde från att
föra talan mot domen. Det kan betvivlas att det förhåller sig på detta sätt.

Tidsfristen
i mål med häktade är på grund av hänvisningar också tillämplig på
huvudförhandling i brottmål med tilltalade under 18 år eller tilltalade som för
verkställighet är intagna i kriminalvårdsanstalt. I fråga om dessa kategorier
gör sig intresset av snabb handläggning inte alltid gällande med samma styrka
som beträffande häktade (se för övrigt särregeln beträffande ungdomar i 12 § 2
st lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, en regel som i det
nu aktuella lagstiftningsärendet inte synes ha beaktats för hovrättsprocessens
del).

Enligt
vår mening finns inte sådana skäl för en kortare frist att de väger upp de
obestridliga nackdelar som denna frist visat sig ha. Vi föreslår därför en
lagändring som innebär antingen en återgång till den tidigare åttaveckorsfristen
eller införande av ny utgångspunkt för den gällande sexveckorsfristen så att
denna räknas, inte från dagen för tingsrättens dom utan från den dag då
vadeinlaga kom in till tingsrätten. Det är angeläget att lagändringen genomförs
snarast och således innan den av regeringen den 27 oktober 1988 beslutade
utvärderingen av de nya reglema om anhållande och häktning har ägt rum.

På
hovrättspresidenternas vägnar: Birgitta Blom

141

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:124

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Lagförslag ......................................................... ... 3

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 16 februari 1989 . 16

1
Inledning......................................................... .. 16

2
Gällande rätt .................................................. .. 18

3
Allmän motivering ............................................. 22

3.1
Reformbehovet ........................................... 22

3.2
övergripande principer för
tvångsmedelsanvändning m. m. .. 24

3.2.1
Den allmänna uppläggningen av
tvångsmedelsreglerna . 24

3.2.2
Proportionalitetsprincipen m.m.................. .. 26

3.2.3
överskottsinformation m.m....................... .. 29

3.2.4
Skyddet föranonymiletsintresset
m.m......... .. 33

3.3 Hemlig
teleavlyssning..................................... .. 36

3.3.1
Inledning ............................................ .. 36

3.3.2
Anpassning till den tekniska
utvecklingen . .. 38

3.3.3
Försök, förberedelse och stämpling............ .. 40

3.3.4
Brottsmisstankens styrka och
utredningsläget 43

3.3.5
Vems teleanläggning skall kunna
avlyssnas?. .. 45

3.3.6
Telefonsamtal med försvarare................... .. 46

3.4
Hemlig teleövervakning .................................. 47

3.5
Förfarandet vid hemlig
teleavlyssning m. m......... 50

3.5.1
Domstolsprövning ................................. 50

3.5.2
Offentligt ombud som motpart till
åklagaren? 52

3.5.3
Hur ofta skall tillstånd till
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning omprövas? .......................................... . 54

3.5.4
Den parlamentariska kontrollen.................. . 55

3.6
Nya tvångsmedel — avlyssning
med dold mikrofon och övervakning med dold kamera? ................................................... . 55

3.7
Vissa frågor om beslag och
husrannsakan .......... . 59

3.7.1
Polisingripanden i kyrkolokaler................... . 59

3.7.2
Polismans rätt att besluta om
husrannsakan m.m 61

3.7.3
Tid för åtals väckande vid
beslag............... 63

3.8 Ikraftträdande
............................................ . 65

4
Upprättade lagförslag......................................... 65

5
Specialmotivering............................................... 65

5.1
Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken .. . 65

5.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål .......................... . 70

5.3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall ..................................................... . 70

5.4
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m 71

5.5
Förslaget lill lag om ändring i
lagen (1986:1009) om förfaran-del i vissa fall vid förverkande m.m........................................... 71

5.6
Förslaget till lagen om ändringi
sekretesslagen (1980:100) ... 71

6 Hemställan....................................................... 71

7
Beslut .......................................................... . 71

Lagrådets
yttrande.............................................. . 72

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 9 mars 1989 .... 74

Bilagor

Bilaga
1 Sammanfattning av tvångsmedelskommitténs slutbetän

kande ................................................... 79

Bilaga 2 Tvångsmeddskommittens
lagförslag ....... ... 86

Bilaga 3 Sammanfattning
av narkotikakommissionens förslag .... 105

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över nar

kotikakommissionens förslag................................. 106

Bilaga
5 Sammanfattning av förslag från utredningen om TV-över

vakning m. m.......................................... 107

Bilaga 6 Lagförslag av
utredningen om TV-övervakning m.m 112

Bilaga
7 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över för

slaget från utredningen om TV-övervakning m.m 117

Bilaga
8 Justitiekanslerns utredning 1988-04-11 angående tillämp

ningen av 28 kap. 5 § rättegångsbalken....... 118

Bilaga
9 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig överjusti

tiekanslerns utredning............................... 123

Bilaga 10 Sammanfattning
av Edenman-kommissionens rapport ... 124

Bilaga 11 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

Edenman-kommissionens
rapport .............. 125

Bilaga 12 Lagrådsremissens
lagförslag..................... 126

Bilaga 13 Framställning
från hovrättspresidenterna.... 138

Prop.1988/89:124

Norstedts Trycken, Stockholm 1989 143