Prop. 1988/89:126

Regeringens proposition 1988/89:126

om ersättning för kostnader i ärenden och

mål om
skatt, m.m. '■op-

1988/89:126

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 2 mars 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Kjell-Olof
Feldt

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en särskild lag som skall göra det möjligt att med statsmedel
ersätta en skattskyldig för hans kostnader för ombud eller biträde, utredning eller
annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt i elt ärende eller
ett mål om skatt om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att han
står för kostnaderna själv. Lagen skall också gälla tullar och avgifter.

Huvudregeln
skall alltjämt vara att den skattskyldige själv svarar för sina kostnader i
ordinära ärenden och mål om skatt. De föreslagna reglerna har därför
karaktären av undantagsregler och avses bli tillämpliga på fall där någon haft
kostnader utöver vad som kan anses som normalt och det funnits skäl aU t. ex.
anlita ombud eller biträde.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

1 Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 126

Propositionens
lagförslag Prop. 1988/89:126

1 Förslag till

Lag om ersättning för kostnader i ärenden och mål om
skatt, m.m.

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs

kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om

skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även

i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och

avgifter. Den tillämpas dock inte i ärenden om förhandsbesked.

Med
skatter, tullar och avgifter avses i denna lag detsamma som i 2 § första
stycket 1 —4 lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Med
skattskyldig avses den vars skyldighet att betala skall, tull eller avgift har
varit föremål för prövning, liksom den som är ägare till fastighet eller som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare.

2 §
Det allmännas talan i en fråga om ersättning förs av samma myndig

het eller allmänna ombud som för det allmännas talan i det ärende eller

mål som kostnaden hänför sig till.

Den
som för det allmännas talan får även föra talan till den skattskyldiges
förmån.

Förutsättningarna
för ersättning, m. m.

3 §
En skattskyldig som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud

eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för atl ta till vara

hans rätt får beviljas ersättning för kostnaderna.

Ersättning
får inte beviljas för

1.
kostnader som avser
skyldigheten att lämna deklaration eller andra uppgifter till ledning för en
myndighets beslut om skatt, tull eller avgift,

2.
kostnader som avser
skyldigheten att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på
annat lämpligt sätt sörja för att det finns sådant underlag som behövs dels för
att den skattskyldige skall kunna deklarera eller lämna uppgifter som han är
skyldig att lämna, dels för att deklarationen och uppgifterna skall kunna
kontrolleras,

3.
den skattskyldiges eget arbete,
tidsspillan eller i övrigt för kostnader för sådant som den skattskyldige själv
utfört med anledning av ärendet eller målet.

4 §
Ersättning får beviljas endast till den del del är oskäligt att kostnaden

bärs av den skattskyldige med hänsyn till samtliga följande faktorer:

1. sakens
beskaffenhet,

2.
kostnadens storlek,

3.
ärendets eller målets
handläggning.

2.
ärendets dier målets utgång, Prop. 1988/89:126

3.
den skattskyldiges personliga
och ekonomiska förhållanden,

4.
omständigheterna i övrigt.

5
§ När ersättningen bestäms,
skall den minskas med annan ersättning som den skattskyldige har fått eller kan
antas komma att få för samma kostnader enligt annan författning eller enligt
avtal.

6
§ Ersättningen får inte betalas
ut förrän ersältningsbeslutel vunnit laga kraft mot det allmänna.

En
fordran på ersättning får inte överlåtas innan ersättningen får betalas ut.
Detta hindrar dock inte att en sådan fordran utmäts.

Förfarandet

7 §
Frågor om ersättning för kostnader hos andra myndigheter än dom

stolar prövas av länsrätten. Frågan prövas dock av kammarrätten, om

denna som första domstolsinstans skall pröva ett överklagande i det ären

de eller mål som kostnaderna hänför sig till.

Om
ett ärende eller mål avser en fråga som prövas av en allmän domstol, prövas
frågan om ersättning för kostnader i ärendet eller målet av länsrätten i det
län där den tingsrätt eller länsskattemyndighet som är beskatt-ningsmyndighel
är belägen.

En
framställning om ersättning enligt denna paragraf skall ha kommit in inom ett
år från utgången av del år då det ärende eller mål som kostnaderna hänför sig till
avgjordes genom lagakraftvunnet beslut. Om avgörandet i ärendet eller målet har
överklagats till förvaltningsdomstol, skall framställningen om ersättning dock
ha kommit in innan domstolen avgör ärendet eller målet.

8 §
Frågor om ersättning för kostnader i mål hos förvaltningsdomstol

prövas av domstolen.

En
framställning om ersättning skall ha kommit in innan målet avgörs.

9 §
Om den skattskyldige inte har kommit in i tid med en framställning

om ersättning, får domstolen pröva en senare inkommen framställning

endast under förutsättning att förseningen beror på något ursäktligt miss

tag.

10
§ Om den skattskyldige har
begärt ersättning i samband med att förvaltningsdomstolen handlägger det mål
som kostnaderna hänför sig till, skall ersättningsfrågan avgöras samtidigt med
målet.

11
§ Ett ersättningsbeslut som
meddelas i samband med avgörandet i det mål som kostnaderna hänför sig till,
får överklagas inom den tid som gäller för överklagande av avgörandet i målet.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989 och tillämpas i fråga om kostnader för
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:126

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 8 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

8§
Kammarrätt prövar

1. besvär
som enligt lag eller annan författning anförs hos domstolen,

2. mål
som underställs domsto- 2. mål som underställs domsto

len enligt folkbokftiringsförordning- len enligt folkbokföringslagen

en(l967;m). (1967:198),

3. mål enligt lagen (1989:000) om ersättning för kostnader i ärenden
och mål om skatt, m. m. i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Regeringen
förordnar om kammarrätternas domkretsar.

14
§' Länsrätt prövar

1. mål
enligt skatte-, taxerings-, 1. mål enligt skatte-, taxerings-,

uppbörds- och folkbokföringsför- uppbörds- och folkbokföringsför

fattningarna i den utsträckning som fattningarna samt lagen (1989:000)

är föreskrivet i dessa författningar, om ersättning JÖr kostnader i ären

den och mål om skatt, m. m. i den

utsträckning som är föreskrivet i

dessa författningar,

2.
mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., utlänningslagen (1980:376), smittskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477)
och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighel av utländska
vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av barn, allt i den utsträckning
som är föreskrivet i dessa lagar, samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål
som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297)
i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Lagenomtryckt 1981:1323. ■ Senaste lydelse 1989:15.

Förekommer vid mer än en
länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings- Prop. 1988/89:126 eller
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas
vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om överiämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

Finansdepartementet Prop. 1988/89:126

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition om ersättning för kostnader i ärenden och mål
om skatt, m. m.

1 Inledning

Skatteförenklingskommittén
(B 1982:03) lämnade sommaren 1986 betänkandet (Ds Fi 1986:20) Ersättning för
kostnader i skatteärenden och skattemål. (Ledamöter i kommittén var f d.
generaldirektören Gösta Ekman, ordförande, länsrådet Sven Gunnarsson och
lagmannen Bertil Wennergren.) Betänkandet innehåller förslag till regler som
gör det möjligt att under vissa förutsättningar ersätta en skattskyldig för
kostnader som han ådragit sig för att ta till vara sin rätt i en tvist om
skatter, tullar och avgifter.

Kommitténs
sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1. Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Kommiltébetänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till
protokollet som bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har
upprättats inom finansdepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 3139/86).

Regeringen
beslutade den 26 januari 1989 att inhämta lagrådets yttrande över de
lagförslag som upprättats inom finansdepartementet på grundval av betänkandet
och remissyttrandena. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.

Lagrådet
lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 5.

Jag
skall nu ta upp frågan om förslag till riksdagen i ämnet. Mina förslag nu
skiljer sig från lagrådsremissens endast genom att vissa redaktionella ändringar
gjorts.

2 Allmänna synpunkter Prop. 1988/89:126

2.1 Utgångspunkter

Det
är sedan länge en vedertagen ordning inom förvaltningsrätten att den enskilde
medborgaren har att i princip själv stå för de kostnader han ådrar sig i olika
förvaltningsärenden. Detta har sin grund i att praktiskt taget varje medborgare
någon gång är part i något förvaltningsärende. De kostnader och olägenheter
som det kan föra med sig för den enskilde kan ses som en naturlig del av
medborgarskapet. Den enskilde är beroende av att det allmänna förvaltar vissa
gemensamma angelägenheter för medborgarna och kan naturligen inte ställa
anspråk på ersättning för alla de utgifter som han kan åsamkas vid kontakterna
med det allmänna. Den enskilde och det allmänna kan således inte betraktas som
två motstående parter. I nära överensstämmelse med detta synsätt tillämpar
myndigheterna i förvaltningsärenden likaledes sedan gammalt olficialprincipen,
som innebär att myndigheterna måste sörja för att ärendena blir tillräckligt
utredda för att materiellt riktiga avgöranden skall kunna fattas. 1 enlighet
härmed har myndigheterna också tillagts en skyldighet att hjälpa de enskilda till
rätta. På grund av dessa förhållanden har den enskildes kostnader förutsatts
vara av begränsad omfattning. Till detta har också bidragit att förfarandet i
förvaltningsärenden och förvaltningsprocessen i huvudsak är skriftligt.

Mot
denna bakgrund har det inte ansetts påkallat med regler som ger den som vinner
mot staten t.ex. i en skattetvist möjlighet att få ersättning vare sig för sina
kostnader hos skattemyndighet eller förvaltningsdomstol. Avsaknaden av varje
möjlighet att ge den enskilde kostnadsersättning i skattetvisler har emellertid
under senare år alltmer påtalats som otillfredsställande och förhållandet har
blivit särskilt uppmärksammat i några fall som rört stora kostnader. Också i
riksdagen har önskemål framförts om alt en möjlighet till ersättning för
kostnader skall införas (se bl.a. JuU 1987/88:22). Att den enskilde själv skall
stå för avsevärda kostnader för juridisk hjälp i en skattefråga som varit helt
avgörande för hans ekonomiska framtid och där han slutligen vunnit bifall till
sin talan kan också anses stötande.

En
starkt bidragande orsak till att enskildas kostnader i vissa skatteärenden
tenderat att stiga är den ökade komplexiteten i skattelagstiftningen som
föranlett de skattskyldiga att i ökad omfattning anlita advokater, revisorer
och annan expertis för att ta lill vara sin rätt.

Det
är mot denna bakgrund som skatteförenklingskommittén lagt fram sitt betänkande.
Jag skall i det följande redogöra för huvudlinjerna i kommitténs förslag men
jag kommer dessförinnan att lämna en kortfattad översikt över de nuvarande ersättningsreglerna
för rättegångskostnader m.m.

2.2
Nuvarande ordning Prop. 1988/89:126

Skatteärenden

Som
nämnts finns det ingen regel som berättigar den som vinner mot staten i en
skattetvist till ersättning för kostnader vare sig hos skattemyndighet eller
hos förvaltningsdomstol. Principen är alltså alt den skattskyldige själv måste
stå för sina kostnader.

Oavsett
utgången i ett mål hos domstol kan dock kostnader i domstolen för partens egen
inställelse och för vittnen och sakkunniga ersättas enligt 15 och 26 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Tvistemål

Regler
om rättegångskostnader i tvistemål finns i 18.kap. rättegångsbalken.
Huvudregeln är att en part, som vinner ett dispositivl tvistemål, skall få
ersättning av den tappande parten för sina rättegångskostnader. Den tappande
parten får själv svara för sina kostnader. Om målet gäller ett rättsförhållande
som enligt lag inte kan bestämmas på annat sätt än genom dom, dvs. ell indisposilivt
tvistemål, kan rätten däremot bestämma atl vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad,, t; ex. i vissa familjerättsmål. Utöver dessa grundläggande
regler finns för tvistemålens del vissa undantagsbestämmelser. Bl.a. föreskrivs
att om den vinnande parten har inlett rättegång utan att motparten gett
anledning till det eller uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig
rättegång, kan rätten förordna antingen att han skall ersätta motparten dennes
rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Domstolen
kan förordna att vardera parten skall bära sin kostnad även i de fall där den
tappande parten före rättegången inte kände till eller borde ha känt till
omständighet som var bestämmande för målets utgång.

Innan
handläggningen avslutas i ett mål skall den part som vill erhålla ersättning
för rättegångskostnad framställa yrkande om det. I annat fall förlorar han i
regel sin möjlighet att få ersättning. Rätlen skall samtidigt med att den avgör
målet besluta om rättegångskostnadema. Dessa fördelas på grundval av den
slutliga utgången i målet. Om ell käromål ogillas i underrätten men bifalls i
andra instans skall hovrätten förplikta svaranden att ersätta kärandens
rättegångskostnader.

1
mål om mindre värden — förlikningsbara mål där värdet av vad som yrkas
uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet — gäller rättegångsbalkens
regler om kostnadsersättning med den inskränkningen att endast vissa i lagen
särskilt angivna kostnader är ersättningsgilla. Ombudsarvoden ersätts inte
annat än inom ramen för rättshjälpsformen rådgivning. Även i fråga om mål
enligt lagsökningslagen (1946:808) och handräckningslagen (1981:847) finns
särskilda regler om vilket högsta belopp som får utgå.

Brottmål

1
brottmål anknyter reglerna om kostnadsansvar till om domen är fällande

eller
friande. Huvudregeln vid fällande dom är att den dömde skall betala 8

tillbaka
statens kostnader för bl. a. bevisning och offentlig försvarare. Den Prop.
1988/89: 126 tilltalade är dock inte skyldig all ersätta kostnad som inte varit
skäligen påkallad för utredningen eller för kostnad som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse av annan än honom själv, hans ombud eller av
honom utsedd försvarare. Vidare är den tilltalade inte skyldig att betala
tillbaka mer än en viss summa som bestäms i förhållande till hans betalningsförmåga.

Har
den tilltalade genom någon form av vårdslöshet eller försummelse föranlett
uppskov i målet eller på annat sätt vållat kostnader för statsverket är han
skyldig att ersätta kostnaderna oberoende av hur rättegångskostnaderna i
övrigt skall bäras.

Den
som frikänns kan få ersättning av staten för sina kostnader för bl. a. försvarare
och bevisning. En förutsättning är att kostnaderna skäligen varit påkallade för
att ta till vara den frikändes rätt. För en frikänd som har offentlig
försvarare kan i princip inte någon kostnad för försvarare uppkomma;

Ett
.eventuellt yrkande om ersättning skäll framställas innan handläggningen i
målet avslutas. Rätten skall samtidigt med atl den avgör målet meddela beslut
angående rättegångskostnaderna.

Avdragsrätt
för kostnader i skatteärenden

Kostnader
i skatteärenden är i princip inte avdragsgilla. Detta bör ses mol bakgrund av
de regler som allmänt gäller kostnader som har samband med en inkomst. För att
en kostnad skall vara avdragsgill krävs att den varit nödvändig för att
förvärva eller bibehålla inkomsten. Även om kostnaden i en skattetvist avser en
viss förvärvskälla anses den i första hand hänföriig till något som den
enskilde anses göra som privatperson och betraktas därför som levnadskostnad
som inte är avdragsgill. Vidare föreligger inte heller avdragsrätt för
kostnader som räknas som kapitalförlust, bl. a. onormala förluster i
förvärvskälla. För juridiska personer anses kostnaderna inte normalt påräkneliga
i verksamheten och av den anledningen inte avdragsgilla.

Mot
denna bakgrund kan konstateras att kostnader för hjälp med att lupprälta eller
granska självdeklarationen inte anses avdragsgilla. När det gäller
näringsidkare kan det dock ofta vara-nödvändigt att göra utredningar i
skattefrågor av betydelse för att kunna upprätta en korrekt deklaration. Härvid
bör anmärkas att kostnader som avser bokföringen alltid anses avdragsgilla.
Deklarationen bygger i hög grad på bokföringen, varför det många.gånger är
svårt atl avgöra om utredningen i skattefrågor avser bokföringen eller
deklarationen. I praktiken är det svårt att göra en uppdelning av kostnadema
på avdragsgill och icke avdragsgill del. Alt kontrollera riktigheten av en
sådan uppdelning är ännu svårare.

Rättshjälp

De
rättegångskostnader som enskilda parter skall stå för kan i vissa fall och i
viss utsträckning ersättas av allmänna medel med stöd av rättshjälpslagen

(1972:429).
Det finns olika former av rättshjälp, nämligen allmän rätts- Prop. 1988/89:126
hjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde
samt rådgivning. Av störst intresse i detta sammanhang är den allmänna
rättshjälpen. Den kan beviljas fysiska personer och dödsbon. För delta krävs
dels att ärendet för vilket rättshjälp söks är en rättslig angelägenhet, dels
att sökanden har behov av allmän rättshjälp. För att behov skall anses
föreligga skall sökanden vara i behov av t. ex. advokat eller annat biträde
eller behöva bidrag till kostnader för bevisning, utredning e.d. För att
rättshjälp skall beviljas krävs emellertid att sökanden inte har en inkomst som
överstiger ett visst belopp. Allmän rättshjälp kan dock inte ges i vissa fall
som är särskilt angivna i lagen. Näringsidkare kan endast undantagsvis få
rättshjälp. Även om behov av bistånd ansetts föreligga, avslås många
ansökningar på grund av att sökanden är näringsidkare och saken har samband med
hans näringsverksamhet.

Rättshjälpen ersätter inte motpartens kostnader. Vidare är
sökanden skyldig att efter förmåga betala en del av sina egna kostnader. Den
enskildes bidrag består av dels en rättshjälpsavgift som är maximerad med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden, dels en tilläggsavgift som i viss mån är
relaterad till processkostnaderna.

1 praxis har man varit restriktiv med att bevilja allmän
rättshjälp i förvaltningsärenden. Det har sin grund i myndigheternas och
domstolarnas skyldighet all hjälpa den enskilde på olika sätt. Statliga
myndigheter har enligt förordningen (1980:900) om statliga myndigheters
serviceskyldighet en vidsträckt skyldighet att gå allmänheten lill banda med
upplysningar. Av 4 § förvaltningslagen (1986:223) följer att myndigheterna
skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i
frågor som rör myndigheternas verksamhetsområde. Enligt 7 § förvaltningslagen
gäller vidare att myndigheterna på eget initiativ skall ta in de yttranden från
andra myndigheter som behövs för utredningen. Förvaltningsdomstolarna har
enligt 8 § förvaltningsprocesslagen en utredningsskyldighet. De skall se till
att målen blir så utredda som deras beskaffenhet kräver och vid behov anvisa
hur utredningen skall kompletteras.

Skadestånd

Enligt skadeståndslagens (1972:207) regler skall den som
har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada sorn arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för
ren förmögenhetsskada under förutsättning att arbetstagaren vållat skadan
genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer
utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Det allmännas ansvar
sträcker sig emellertid längre när verksamheten innebär en myndighetsutövning.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen svarar staten vid
myndighetsutövning

inte bara för person- och sakskador utan även för ren förmögenhetsskada

som vållas genom fel eller försummelse i den offentliga verksamheten.

Med myndighetsutövning avses beslut eller åtgärder som är ett ullryck för

samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får rättsverk- IO

ningar mot enskilda på
grund av offentligrättsliga regler. I syfte att undvi- Prop. 1988/89:126 ka atl
även obetydliga avsteg från författningsbestämmelser eller andra smärre
försummelser skall medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna föreskrivs i
3 kap. 3 § skadeståndslagen alt skadeståndsskyldighet vid myndighetsutövning
föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till
verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.

Rättsskyddsförsäkringar
o. d.

Ersättning
från försäkringsbolag för kostnader i rättstvister kan ges i olika former, t.ex.
ersättning på grund av rättsskyddsförsäkring. Det rättsskydd som ingår i
hemförsäkringarna gäller vanligen för den försäkrade som privatperson men
ersätter inte kostnader i tvister som kan prövas i de allmänna
förvaltningsdomstolarna.

Företagsförsäkringar
är i fråga om rättsskydd begränsade till tvister med eller utan rättegång som
kan prövas av tingsrätt, fastighetsdomstol, bosladsdomstolen, statens VA-nämnd
eller vattendomstol i Sverige eller motsvarande domstolar i övriga nordiska
länder.

På
senare tid har flera försäkringsbolag lanserat en särskild rättsskyddsförsäkring
för skallemål. De mål som kan täckas in gäller inkomst- och förmögenhetsskatt,
mervärdeskatt och arbetsgivares betalningsskyldighet för preliminär skatt samt
skyldighet att betala arbetsgivaravgifter.

2.3 Kommitténs förslag i huvuddrag

Kommitténs
förslag om att skapa möjligheter för staten att ersätta en enskild för hans
kostnader i ett förvaltningsärende är begränsat till ärenden och mål om
skatter, tullar och avgifter.

Huvudregeln
föreslås alltjämt vara att den enskilde själv skall svara för sina kostnader i
ordinära tvister. Ersättning skall enligt kommittén utgå endast om det är
uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige eller om det annars
finns synnerliga skäl. Ersättning skall kunna utgå för kostnader för biträde av
t. ex. advokat eller revisor under förutsättning att åtgärden varit nödvändig
för att ta till vara den enskildes rätt hos myndigheten eller domstolen.

En
förutsättning för ersättning skall vara att den enskilde har fullgjort sina
skyldigheter beträffande deklaration och andra uppgifter. Det kan enligt
kommittén inte komma i fråga att det allmänna i någon form skall ge ersättning
för kostnader i samband med det vanliga deklaralionsbestyrel och vad som direkt
hänger samman med detta. Ersättning skall i undantagsfall kunna utgå även om
den skattskyldige förlorat, t.ex. i prejudikatmål. Normalt bör inte kostnader
under 5000 kr. ersättas. Ersättning föreslås kunna utgå för kostnader hos
såväl myndigheterna som domstolarna.

Ersättningsfrågan
skall i regel prövas försl sedan ärendet slutligt av

gjorts. Ansökan skall göras hos länsrätten. Justitiekanslern, JK, föreslås

föra det allmännas talan. 11

De nya bestämmelser som
behövs skall samlas i en särskild lag, be- Prop. 1988/89:126 nämnd lag om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt.

2.4 Remissinstansernas inställning

Remissinstanserna
godtar i allmänhet både de riktlinjer för en reform som kommittén dragit upp
och kommitténs förslag till utformning av ersättningsreglerna. Men det
förekommer också en hel del kritik mot förslaget. Bl.a. riktas invändningar mot
att det rör sig om ersättningsmöjligheter endast i undantagsfall. Några anser
därför att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Andra menar
att möjligheter till skadestånd för bl. a. förlorade inkomster behövs. Kritik riktas
från en del håll också mot själva ersättningsreglerna som, anser man, är
konstruerade med alltför många spärrar och därför onödigt restriktivt
utformade. Ganska många instanser anser tvärtom att förslaget är alltför
långtgående och menar att endast kostnader i samband med process inför domstol
bör ersättas.

2.5 Min inställning

Mot
bakgrund av de krav som rests om ökade möjligheter till skadestånd finns det
anledning att i det följande först beröra frågan om rätt till ersättning på gmnd
av felaktig myndighetsutövning.

Riksdagen
har under senare år vid flera tillfällen behandlat frågan om en skärpning av
del allmännas skadeståndsansvar på gmnd av felaktig myndighetsutövning.

Hösten
1984 behandlade lagutskottet en motion om vidgning av det allmännas
skadeståndsansvar. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1984/85:2)
framhöll utskottet emellertid att det inte framkommit något som borde föranleda
en ytterligare utvidgning av det allmännas ansvar.

Genom
den nya förvaltningslagen har serviceskyldigheten för myndigheterna utökats.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny förvaltningslag (prop.
1985/86:80, KU 1985/86:21) aktualiserades också frågan om det allmännas
skadeståndsansvar. Konstitutionsutskottet hänvisade i sitt betänkande — som
godkändes av riksdagen — till ett uttalande i propositionen om att det kan
uppkomma gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen av den nya lagen
och förutsatte för sin del att regeringen noga följde utvecklingen och vidtog
nödvändiga åtgärder, om det skulle uppkomma oacceptabla konsekvenser för
enskilda av den nya ordningen.

Den
principiella frågan om statens skadeståndsansvar övervägdes på

nytt av lagutskottet hösten 1986. Utskottet (LU 1986/87:2) framhöll att

det inte heller då förelåg omständigheter som talade för en skärpning av

skadeståndsansvaret för det allmänna. Utskottet hänvisade till vad JK

anfört i ett infordrat remissyttrande. JK ansåg att de nuvarande bestäm

melserna i skadeståndslagen om det allmännas ansvar vid myndighetsut

övning gav enskilda och företag som lider skada genom slarv och okunnig

het från myndigheternas sida ett fullgott skydd. Riksdagen anslöt sig till

utskottets uppfattning. 12

Riksdagen
behandlade åter frågan om statens skadeståndsansvar hösten Prop. 1988/89:126 1988
(se 1988/89:LU2). På lagutskottets begäran yttrade sig då JK över några
motioner, vari krävts skärpningar av statens skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning. JK påpekade därvid att det kan finnas rättsområden som
företer sådana särdrag att en utvidgning av skadeståndsansvaret kan vara
motiverad. Enligt lagutskottets mening fick emellertid sådana spörsmål
övervägas i samband med en översyn av bestämmelserna på det speciella
rättsområdet. Utskottet hänvisade också till det pågående arbetet med översyn
av betalningssäkringslagen. Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, besvarade den 25 november 1988
en inlerpellation i riksdagen om statens skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning. Hon sa då bl. a. att hon inte ville utesluta att de
begränsningar som finns i möjligheten att få skadestånd av det allmänna i en
del fall kan medföra mindre tillfredsställande resultat för den skadelidande.
Hon tillfogade att det därför fanns anledning att granska dessa regler närmare.

Justitierådet
Bertil Bengtsson har därefter fått i uppdrag att göra en översyn av reglerna i
3 kap. skadeståndslagen om det allmännas skadeståndsansvar. Bengtssons uppdrag
beräknas kunna vara slutfört under mars 1989.

Som
riksdagens lagutskott anförde i betänkandet 1988/89: LU2 bör — utöver den
översyn av reglerna i skadeståndslagen som pågår för närvarande — det på
rättsområden som företer särdrag efter hand övervägas om ersättningsfrågorna
kräver särskilda lösningar. Liksom kommittén anser jag att frågan om ersättning
för kostnader på skatteområdet är en sådan fråga som lämpligen bör
särbehandlas.

Det
kan i och för sig också diskuteras att lösa den nu aktuella frågan genom att
vidga möjligheterna till rättshjälp. Som kommittén framhållit är emellertid
rättshjälpslagen i sin nuvarande form inte lämplig för att inkludera särskilda
regler om ersättning i ärenden och mål om skatt.

En
särreglering av rätten till ersättning för kostnader i tvister om skatter, tullar
och avgifter utesluter inte att det även på andra områden kan finnas ett
motsvarande behov av ökat stöd från det allmänna. Sådana förslag kräver dock
ytterligare överväganden och får tas upp i ett senare sammanhang. I denna
fråga harjag samrått med chefen för justitiedepartementet.

Det
är nu fråga om att diskutera ett avsteg från de rådande grundsatser

na om kostnadsansvaret på förvaltningssidan, nämligen att den enskilde

själv skall stå för sina kostnader liksom atl det allmänna skall stå för sina.

Jag vill därför också beröra några allmänna utgångspunkter för en reform.

Vad gäller beskattningsförfarandet knyter som tidigare nämnts dessa

grundsatser an till att det närmast kan ses som en medborgerlig skyldighet

att medverka vid förfarandet. De har vidare ett nära samband med den

officialprincip som gäller hos både förvaltningsmyndigheterna och förvalt

ningsdomstolarna och som bl. a. innebär att för ett ärendes utgång betydel

sefulla sakförhållanden skall klarläggas av beslutsinstansen innan beslut

fattas. På skatteområdet är denna princip särskilt stark både av fiskala skäl

och av hänsyn till den enskilde. Den kommer också till uttryck i I § 13

taxeringslagen (1956:623)
genom kravet på likformiga och rättvisa tax- Prop. 1988/89:126 eringsbeslul.
För den enskilde är det också väsentligt att beslutsinstansen har att, när det
behövs, ta initiativ för att föra fram omständigheter som är till fördel för
den enskilde och därmed se lill att ett bristfälligt utredningsmaterial
kompletteras. I praktiken fäster då myndigheten avseende vid förhållandena i
det enskilda fallet, bl.a. på så sätt alt den anpassar sina åtgärder efter vad
som kan förväntas av den enskilde själv. För domstolarna, som ju fördäggs
material från skattemyndigheterna, innebär detta att de — trots att praktiskt
taget samma grundläggande principer gäller för dem — mera sällan behöver
föranstalta om kompletteringar i processerna.

Mot
bakgrund av de berörda principerna rörande den skatlskyldiges medverkan och
myndigheternas officialprövning och utredningsansvar kan det enligt min mening
inte bli tal om att nu införa några långtgående möjligheter för de enskilda att
få ersättning för sina kostnader vid beskattningsförfarandet. Det finns
emellertid skäl att söka avhjälpa den bristen hos nuvarande lagstiftning att
kompensation inte kan utgå i fall där det uppenbarligen är befogat att den
enskilde lägger ned kostnader exempelvis för ombud eller biträde.

Några
remissinstanser har ansett att en lösning på problemet skulle vara att införa
avdragsrätt vid taxeringen för kostnader i ett skatteärende. En sådan ordning
skulle emellertid innebära att full kompensation inte ges för kostnaderna och att
själva behovet av ersättning kommer i bakgrunden. Den individuella prövningen
med sikte bl.a. på den skattskyldiges behov skulle också gå förlorad. Härtill
kommer att den skulle strida mol principerna om vad som bör avses med
avdragsgilla kostnader. Som kommittén anfört bör alltså någon ändring av
nuvarande regler i fråga om möjligheterna till avdrag för deklarations- och
rättegångskostnader inte göras.

I
likhet med huvuddelen av remissinstanserna anser jag att kommitténs förslag
utgör en i det stora hela lämplig lösning. Genom den föreslagna ordningen
stärks den enskildes rättssäkerhet utan att därför principen om att den
enskilde själv skall svara för sina kostnader i förvaltningsärenden åsidosätts
helt. Möjlighet skapas sålunda atl ersätta part för nödvändiga kostnader som
han ådragit sig för att ta till vara sin rätt i en tvist om skatter, tullar
eller avgifter. Av väsentlig betydelse för den enskilde är därvid att förslaget
innebär alt det blir möjligt att ersätta honom för kostnader i en tvist oberoende
av om fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövningen.

Innan
jag går närmare in på mitt förslag vill jag till sist nämna att det i det stora
hela är något generösare mot den enskilde än kommitténs förslag. Detta hindrar
givelvis inte att förslaget kan uppfattas som väl restriktivt. Jag vill därför
påpeka att det är fråga om ett till sin natur nytt ersättningsinstitut och att
det inte är helt lätt att överblicka de praktiska följderna i form av t.ex.
antalet ersättningsyrkanden och ersättningsgilla fall. Det finns alltså ett
visst mått av osäkerhet om hur de föreslagna bestämmelserna kommer att
tillämpas. Det kan därför finnas anledning att återkomma i frågan när
erfarenhet har vunnits från tillämpningen.

14

3 Förslag

3.1 Villkoren för ersättning för kostnader

Prop. 1988/89:126

Mitt
förslag: En skattskyldig skall kunna få ersättning för nedlagda kostnader i en tvisl
med en myndighet rörande skatter, tullar och avgifter. Ärenden om
förhandsbesked skall dock undantas.

Ersättning skall
få beviljas endast om det med hänsyn till vissa angivna förutsättningar är
oskäligt att kostnaderna bärs av den enskilde själv. Hänsyn skall tas lill bl.a.
tvistens utgång, kostnadernas storlek samt den skattskyldiges personliga och
ekonomiska förhållanden. Ersättning skall inte få beviljas för upprättandet av
deklarationer o. d. och inte heller kunna utgå till den som har rätt att få ersättning
för sina kostnader via en rättsskyddsförsäkring.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. En olikhet är att kommittén
föreslår att ersättning får beviljas enbart i den mån det är uppenbart oskäligt
att den enskilde själv slår för kostnaderna.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Några, bl.a. Lantbrukarnas
riksförbund, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges industriförbund, förordar
dock att ersättning alhid skall utgå när den skattskyldige vinner en
skatteprocess. Dessa instanser föreslår dessutom ersättningsmöjligheter även i
vissa andra fall.

Skälen för mitt förslag:
Beskattningen har stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Hur en tvistig
skattefråga bedöms kan vara så avgörande för den enskildes ekonomi all han
finner det nödvändigt att ta på sig stora kostnader för att ta lill vara sin
rätt och skydda sina ekonomiska intressen. 1 många fall, särskilt för
näringsidkare, rör det sig om en komplicerad lagstiftning. Detta har bidragit till
att de enskilda i allt större omfattning anlitar skatteexpertis i ärenden och
mål om skatt.

Åtskilligt talar för att
den enskilde inte bör ställas utan ekonomiskt stöd i en situation, där det
annars med hänsyn till att det föreligger speciella omständigheter skulle
framstå som slötande att han själv svarade för sina kostnader. Av betydelse i
sammanhanget är atl kostnaderna i skatteärenden och i skatleprocess i regel
inte anses avdragsgilla vid laxeringen även om ett skatteärende har direkt
samband med en förvärvskälla och att möjligheten atl få allmän rättshjälp för
en skattetvist är begränsad.

Rätt lill
kostnadsersättning bör dock — till skillnad från vad som gjorts gällande på en
del håll - inte kunna grundas enbart på den omständigheten att den
skattskyldige vinner i en tvist med myndigheten. I skatteärenden är det
nämligen inte möjligt att såsom man gör i dispositiva tvistemål betrakta den
enskilde och det allmänna som två motstående parter där den tappande som
huvudregel har att ersätta den vinnande dennes kostnader. I en tvist av dispositivl
slag kan parterna beakta rättegångskostnaderna när man söker lösa tvisten. Är
utgången osäker finns det därför ofta en strävan hos parterna alt söka
åstadkomma förlikning. Av ekonomiska skäl kan en part alltså avstå från att
driva den linje som enligt hans mening är materi-

15

ellt riktig. I skatlemål
finns däremot ingen möjlighet till förlikning. 1 delta Prop. 1988/89:126 hänseende
är ett skattemål således närmast att jämföra med ett indisposilivt tvistemål.
För dessa gäller som huvudregel att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad oavsett utgången i målet. Detta bör leda till att den
enskilde i ordinära mål och ärenden om skatt själv alltjämt skall stå för sina
kostnader. När man nu avviker från denna huvudregel bör man i viss mån kunna
hämta ledning från vad som gäller för de dispositiva tvistemålen. Utgången i
ett mål eller ärende i förvaltningsförfarandet bör emellertid inte tillmätas
samma betydelse i frågan om rätt till ersättning. För ersättning bör dock
normalt förutsättas alt den skattskyldige vinner målet. För det allmänna gäller
i skattemålen att uppnå ett materiellt riktigt resultat, en rättvis och
likformig taxering. Processekonomiska hänsyn får i princip inte tas.

Det
bör inte heller komma i fråga att ålägga den skattskyldige att betala ersättning
för det allmännas kostnader när han inte vinner bifall till sin talan. Det
allmänna bör enligt min mening även i framtiden utan undantag stå för sina egna
kostnader i processen. Detta innebär alltså att man inte heller vad gäller det
allmännas kostnader bör eftersträva likformighet med reglerna om
kostnadsfördelningen i tvistemål. För en ny reglering av ersättning för
kostnader bör således gälla att ersättning får utgå endast i en riktning,
nämligen till den skattskyldige.

Med
en sådan utgångspunkt för nya regler om kostnadsersättning är det följdriktigt
att det när det gäller att avgöra om ersättning skall beviljas, inte är tillräckligt
att konstatera vem som vunnit processen. Dessutom kan det i vissa fall vara
rimligt att tillerkänna den skattskyldige ersättning även om han inte haft
framgång i processen. Detta kan vara fallet t. ex. i mål som drivits av det
allmänna av prejudikatskäl.

Inte
heller förhållandena på brottmålssidan, dvs. en regel som anknyter till om
domen är friande eller fällande, bör vara förebilden för en ersättningsregel i
skattemål. Regleringen rörande brottmål vilar nämligen på en helt annan grund
än den som gäller för skattemål. Beslut om beskattning meddelas i fråga om
praktiskt taget varje medborgare utifrån ett rättvisekrav på att var och en
skall bära sin andel av den samlade skattebördan. Det förekommer också många
fall där det enligt min mening är uppenbart att någon kostnadsersättning inte
bör utgå trots att den skattskyldige pro-cessat framgångsrikt. Jag tänker då
främst på ärenden där tvisten beror på alt den skattskyldige åsidosatt någon
skyldighet i fråga om deklaration, bokföring eller anteckningar. Exempelvis bör
en skaltskyldig, som på grund av allvarliga brister i bokföringen i kombination
med en statistiskt sett lågt redovisad bruttovinst påförs en skönsmässig
taxering men sedan i en skatleprocess får skönstaxeringen nedsatt eller
eventuellt undanröjd, inte ges någon kostnadsersättning. Även i
värderingsfrågor måste myndigheten ha vissa marginaler för sina bedömningar
utan att någon rätt till kostnadsersättning skall uppkomma. Man bör inte heller
medge kostnadsersättning när en skattskyldig vidtagit skatteplaneringsåtgärder
som kan ifrågasättas och som därför lett till en skatteprocess.

Det
är således inte lämpligt att låta det förhållandet att den skattskyldige

vunnit i en tvist med skaltemyndigheterna vara avgörande för om ersätt- 16

ning skall utgå eller
inte. För denna ståndpunkt talar också att beskatt- Prop. 1988/89: 126 ningsförfarandet
förutsätter den enskildes medverkan, något som kan variera från fall till fall
med hänsyn inte bara till att fallen är olika utan också till att det är fråga
om en massärendehantering.

Ersättningsmöjligheterna
bör i stället vara beroende av om förhållandena i del enskilda fallet
påtagligt avviker från det normala. Enbart i fall där det finns starka skäl för
den enskilde att i en tvist med en myndighet dra på sig kostnader bör
ersättning kunna utgå. Vad som kan anses som normalt i fråga om den enskildes
skyldighet att medverka vid utredning i förvaltningsförfarandet bör inte ge
rätt till ersättning. Denna rätt bör i regel avse endast fall där en betydande
kostnad åsamkas én skattskyldig och där det skulle framstå som närmast stötande
om inte ersättning helt eller till någon del utges. Det kan exempelvis vara
ärenden i vilka viss anmärkning kan riktas mot skattemyndighetens handlande.
Det kan även gälla oriktig tillämpning av gällande lag eller också sakligt
obefogade yrkanden eller invändningar, ogrundade påståenden eller alltför löst
underbyggda antaganden från det allmännas sida.

En
förutsättning av mera allmänt slag för att ersättning skall få beviljas bör
vara att den skattskyldige inte har rätt att få ersättning för sina kostnader
via en rättsskyddsförsäkring. Behovet av ersättning kan ju här tillgodoses av
den försäkringsanstalt som på gmnd av försäkringen skall betala ut ersättning.
Ersättningsreglerna bör alltså ses som ett komplement till försäkringsskyddet.
I praktiken kommer därmed det allmännas ansvar att bli subsidiärt i förhållande
till försäkringen. En liknande regel i fråga om rättshjälp i angelägenheter som
rör skadestånd har numera införts i rättshjälpslagen (prop. 1987/88:73, JuU 21,
rskr. 193, SFS 1988:213).

Ersättning
bör enligt min mening alltså kunna utgå endast om det vid en samlad bedömning
av ett ärende framstår som oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige.
Vid prövningen av oskälighetskriteriet bör hänsyn tas till olika faktorer.
Dessa är sakens beskaffenhet, kostnadernas storlek, ärendets eller målets
handläggning, ärendets eller målets utgång, den skattskyldiges personliga och
ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt. De närmare
förutsättningarna för att få ersättning kommer jag att behandla i
författningskommentarerna.

I
princip bör alla tvister som gäller skatter, tullar och avgifter omfattas av
tillämpningsområdet. Undantag bör dock göras för ärenden om förhandsbesked.
Förhandsbesked kan bara erhållas under vissa bestämda förutsättningar, varav en
är att det inte råder någon oklarhet i fråga om bevisningen. Ett förhandsbesked
är dessutom i regel avgiftsbdagt. Behovet av en möjlighet till ersättning är
inte särskilt stort på detta område. Sammantaget är behovet av att kunna ge
ersättning enligt min mening inte heller sådant att del är påkallat att
förhandsbeskeden innefattas.

17

2 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 126

3.2
Ersättning för kostnader hos både myndighet och domstol

Prop.
1988/89:126

Mitt
förslag: Ersättningsmöjligheterna skall gälla kostnader i en fråga om skatt,
tull eller avgift såväl hos myndighet som i en process inför domstol.

Kommitténs
förslag: Samma som mitt.

Remissinstanserna:
Flertalet tillstyrker eller godtar förslaget. Många remissinstanser, främst
myndigheter, avstyrker dock förslaget. De menar att en ordning enligt vilken en
domstol skall pröva ersättningsfrågor som avser skaltemyndighets handläggning
av ett skatteärende kan befaras bli onödigt arbetskrävande och innefatta svåra
bedömningar. Många obefogade krav skulle då också komma att belasta domstolen.

Skälen
för mitt förslag: Den skattskyldige har ofta att redan i första instans bemöta
invändningar mot lämnade uppgifter i deklarationer e.d., och behovet av
särskilda utredningsinsatser i komplicerade ärenden om skatt, tull eller avgift
kan inte alllid tillgodoses genom enbart myndighetens försorg. Om
beskattningsmyndigheten avviker från den enskildes uppgifter, kan ärendet också
tas upp till omprövning hos myndigheten. Den enskilde kan således nödgas att
redan på detta stadium lägga ned kostnader för att bevakr sina intressen.

Det
är således ändamålsenligt att ha regler som tillåter att kostnadsersättning
får beviljas i fråga om inte bara processen inför domstol utan också
handläggningen vid myndigheterna. En sådan utformning ligger också helt i linje
med grunderna för den nya taxerings- och processordning som riksdagen hösten
1986 tog principiell ställning för och som bl.a. innebär att tyngdpunkten i
förfarandet skall ligga hos beskattningsmyndigheten. Konsekvensen kunde
nämligen annars bli att den skattskyldige väntar med sin utredning till
processen i domstol. Med möjlighet till kostnadsersättning redan i fråga om
handläggningen vid myndigheten, kan förutses att man något förbättrar
möjligheterna att första instans får ett fullständigt underlag för riktiga
beslut och att man därigenom kan begränsa antalet processer.

Justitieombudsmannen,
JO, har i sitt remissyttrande berört denna fråga och särskilt tillstyrkt
förslaget att kostnadsersättning skall kunna utgå vid elt skatteärendes
handläggning vid beskattningsmyndighelen. Bakgmnden är den erfarenhet som JO-ämbetet
gjort rörande situationen för den enskilde i fall där en revision efter
betydande utredningsinsatser från den skattskyldiges sida inte visat någon
felaktighet.

Mot
förslaget i denna del kan i och för sig flera invändningar riktas. Det kan
komma att leda till ett betydligt större antal anspråk på ersättning än om
ersättningsmöjligheterna begränsas till domstol. Anspråken kan dessutom i en
större omfattning vara utsiktslösa med hänsyn till myndigheternas skyldighet bl.a.
att hjälpa och vägleda de enskilda sammantagna med restriktiva möjligheter till
ersättning. Samtidigt finns risken att många ansökningar blir svåmtredda till
stor del beroende på att de grun-

das på handläggningen vid
myndigheten. De nämnda invändningarna är delvis också principiellt betingade.

För egen del ser jag
emellertid inte något vägande skäl att på den här punkten göra någon skillnad
mellan förvaltningsmyndigheterna och domstolarna. Det är också så att det
finns risk för att en stor del av syftet med reformen, dvs. att i ömmande fall
kunna ersätta enskild, skulle komma att i betydande mån urholkas om ersättning
inte skulle kunna utgå för kostnader som uppkommer före en eventuell
domstolsbehandling.

Jag ansluter mig alltså till
kommitténs förslag att ersättningsmöjligheterna bör omfatta även kostnader i
första instans.

Prop.
1988/89:126

3.3 Förfarandet

3.3.1
Prövningen av frågor om ersättning

Mitt
förslag: En fråga om ersättning för kostnader som uppkommit vid myndighet skall
normall prövas av länsrätten. Har myndighetens beslut i frågan om skatt, tull
eller avgifter överklagats skall domstol pröva ersättningsfrågan samtidigt med
målet. I det fall kammarrätten är första domstolsinstans i frågan om skatt,
tull eller avgift skall i stället kammarrätten pröva frågan om ersättning.

En
fråga om ersättning för kostnader vid förvaltningsdomstol prövas av domstolen.

Avser
skattefrågan arvsskatt, gåvoskatt eller stämpelskatt prövas en fråga om
ersättning för kostnader vid allmän domstol av länsrätten.

Anspråk
på ersättning skall framställas inom ett år från utgången av det år då frågan
om skatt, tull eller avgift avgjordes slutligt. Har sakfrågan överklagats till
förvaltningsdomstol, skall anspråket dock ha framställts innan denna avgör
målet. Även ell anspråk på ersättning för kostnader som uppkommit vid
handläggning i förvaltningsdomstolen skall framställas innan målet avgörs.

Har den
skattskyldige underlåtit att i tid komma in med en framställning om ersättning,
får en senare inkommen framställning prövas endast under förutsättning att
förseningen beror på något ursäktligt misstag.

Kommitténs förslag:
Kommitténs förslag innebär att ersättningsfrågan i regel skall avgöras först
när skattefrågan vunnit laga kraft. Yrkande om ersättning för kostnader i ett
ärende eller mål skall göras genom en särskild ansökan hos länsrätt.

Remissinstanserna: Många
remissinstanser är tveksamma eller avvisande till kommitténs förslag om
prövning i efterhand. Grunden för kritiken är dels att den skattskyldige med en
sådan ordning saknar möjligheter att under ärendets gång överblicka om
ersättning kan påräknas, dels att ersättningsfrågan av effektivitetsskäl bör
avgöras i samband med ärendet.

Skälen
för mitt förslag: Kommitténs förslag innebär att ersättningsan-

19

språket normalt skall
prövas först när målet om skatt, tull eller avgift Prop. 1988/89:126 slutligen
har avgjorts. En fördel med den lösningen skulle vara att de omständigheter som
skall ligga till grund för bedömningen av huruvida ersättning skall utgå är
utredda och slutligen prövade när ersättningsfrågan skall avgöras. Framför allt
skulle utgången av ärendet eller målet vara definitivt klarlagd. Den
skattskyldige skulle därför inte riskera att ersättningsfrågan får en annan
utgång i högre instans till följd av att sakfrågan bedöms annorlunda där. För
en prövning i efterhand talar också att man därigenom skulle markera den restriktivitet
som bör prägla tillämpningen.

Mot
kommittéförslaget talar främst effektivitetsskäl. En ny myndighet skulle många
gånger bli tvungen att sätta sig in i den skattefråga som målet i huvudsak
gällt enbart för att ta ställning till ersättningsfrågan. Det kan också befaras
att prövningen av ersättningsfrågan i dessa fall skulle föregås av att yttrande
hämtas in från den myndighet eller domstol som har fattat beslut i sakfrågan.
Det kan antas att detta skulle medföra ett inte ringa merarbete.

En
annan nackdel med en prövning i efterhand är att ersättningsfrågan inte sällan
skulle komma att avgöras åtskilliga år efter det att kostnaden uppkom, exempelvis
om en tvist förs ända upp till regeringsrätten. Dessutom skulle det kunna gå
ytterligare något eller några år innan den skaltskyldige efter
regeringsrättens dom i skattetvisten får sin ersättning. Även ersättningsfrågan
skulle nämligen kunna föras upp till högsta instans.

Många
av de nämnda nackdelarna med en prövning i efterhand bör kunna undvikas om
prövningen i stället normalt görs samtidigt med den sammanhängande frågan om
skatt, tull eller avgift. Detta gäller framför allt om sakfrågan har förts till
domstol. Då kan varje instans för sig pröva om ersättning för kostnader i den
instansen bör utgå eller inte. Denna bör ju också vara bäst skickad att bedöma
ersättningsfrågan eftersom den också handlägger sakfrågan. Ett förfarande med
en samtidig prövning av frågorna skulle också säkerställa ett bättre
beslutsunderlag och därmed leda till bättre beslut.

Läget
är ett annat vad gäller kostnader som uppkommit vid myndigheterna. För
myndigheterna skulle uppgiften att pröva ersättningsfrågor te sig främmande och
medföra svårigheter särskilt med den relativt restriktiva tillämpning som är
avsedd. Det kan sålunda vara svårt för många myndigheter att skaffa sig
erforderlig överblick och erfarenhet av dessa frågors bedömande. Till bilden hör
att det är ett stort anlal myndigheter som berörs, samtidigt som ersättning kan
bli aktuell endast vid enstaka tillfällen. Myndighetens opartiskhet kan också
komma att sättas i fråga. Jag tänker då bl.a. på att en orsak till att
ersättning bör beviljas kan vara att det finns skäl att rikta anmärkningar mot
myndigheternas åtgärder och ställningstaganden. Övervägande skäl talar därför
för att myndigheterna inte anförtros uppgiften att pröva frågan om ersättning
ens i de fall frågan om skatt, tull eller avgift inte överklagats till domstol.
Jag vill dock inte utesluta all frågan kan komma i ett annal läge när det av
riksdagen hösten 1986 beslutade nya taxeringsförfarandet har trätt i kraft (prop.
1986/87:47, SkU 11, rskr. 95).

Med
hänsyn till vad jag nu anfört anser jag i likhet med många remissin- 20

stanser att utgångspunkten
bör vara att prövningen av en fråga om ersätt- Prop. 1988/89:126 ning skall
göras i samband med prövningen av del ärende eller mål som kostnaderna hänför
sig till. Den förvaltningsdomstol som har att pröva ett överklagande i
sakfrågan bör därför göras behörig all också pröva ersättningsfrågan.
Därigenom öppnas också möjligheten till en gemensam handläggning av frågoma.
Denna bör då få avse kostnader som uppkommit vid både myndigheten och
domstolen.

Att
på detta sätt hos förvaltningsdomstolen, i första hand länsrätten, förena
sakfrågan och ersättningsfrågan är rationellt. Genom att samla ersättningsfrågorna
i domstol uppnår man också som nyss antytts fördelen att bedömningen bör bli
mer enhetlig — framförallt i inledningsskedet — än om även ett stort antal
myndigheter skall ta ställning i dessa frågor.

Första
domstolsinstans i de mål som det nu gäller är i allmänhet länsrätt. Mitt
förslag innebär därmed att först och främst länsrätterna får ta sig an frågoma
om ersättning. 1 del fall kammarrätt ärförsta domslolsinstans, vilket gäller
för bl.a. punktskatter, bör denna som första instans även handlägga en med
målet sammanhängande fråga om ersättning.

Det
förekommer också alt allmänna domstolar prövar skattefrågor, nämligen frågor om
arvsskatt och gåvoskatt samt om stämpelskatt vid inskrivningsmyndighet. I dessa
fall kan man räkna med ett mycket litet antal ersättningsyrkanden. Enligt min
mening bör därför också ersättningsfrågor som hänför sig till sådana
skatteslag handläggas av förvaltningsdomstolarna. Detta medför att de allmänna
domstolarna kan lämnas utanför hanteringen av det nya ersättningsinstitutet.
Handläggningen i förvaltningsdomstol av ett ersättningsanspråk som hänför sig till
ett ärende eller mål om arvs-, gåvo- eller stämpelskatt blir därmed alltid
fristående från ärendet eller målet om skatt. Så blir fallet också beträffande
alla de ersättningsanspråk som avser kostnader vid myndighet där sakfrågan inte
överklagas till domstol. I samtliga dessa fall måste den som vill ha ersättning
ge in en särskild framställning om del till förvaltningsdomstolen, som regel
till länsrätten.

Har
sakfrågan däremot överklagats till förvaltningsdomstol bör som jag tidigare
nämnt ersättningsfrågan handläggas gemensamt med överklagan-del. Frågorna bör
självfallet bli föremål för gemensam handläggning oberoende av om det är den
skattskyldige eller det allmänna som har överklagat.

Det
förfarande som jag nu har föreslagit bör bilda grunden vid övervägandena om
den tid inom vilken ett yrkande om ersättning måste framställas.
Förutsättningen för att ett yrkande om ersättning skall kunna prövas i samband
med att domstolen prövar målet är självfallet att yrkandet framställs innan
målet avgörs. Det finns därför skäl till en viss åtstramning i förhållande till
kommitténs förslag om en tvåårig ansökningstid räknat från det år då beslutet
eller domen om skatt vann laga kraft.

Enligt
min mening bör huvudregeln vara att ett yrkande om ersättning

som avser kostnader i en domstolsprocess skall framställas innan domsto

len avslutar processen. Det svarar mot vad som enligt rättegångsbalken

gäller om rättegångskostnader vid de allmänna domstolarna. För min del

anser jag emellertid att det bör finnas ett visst utrymme för den skattskyl- 21

dige att komma in med ett
yrkande även efter det att målet om skatt är avslutat. En liknande möjlighet
finns också när det gäller ersättning till biträde enligt räUshjälpslagen, 22 §
(SFS 1988:213). Med den regleringen som förebild bör den skattskyldige få yrka
ersättning efter det att målet om skatt avgjorts under förutsättning att hans underiåtenhet
att i tid begära ersättning beror på något ursäktligt misstag. Med en sådan
komplettering bör huvudregeln kunna vara att ett yrkande om ersättning för
kostnader i ett mål om skatt, tull eller avgift bör framställas i målet.

Beträffande kostnader i
sådana ärenden hos myndighet som inte förs vidare till förvaltningsdomstol
finns inte samma anledning att ha en ganska snävt tilltagen tid för
ersättningsyrkandena. Men även i dessa fall bör man enligt min mening söka få till
stånd att ersättningsfrågorna blir handlagda i anslutning till att frågorna om
skatt, tull eller avgift avgörs slutligt. Det ligger då i och för sig nära till
hands att anknyta till den tid för överklagande som i del enskilda fallet
gäller beträffande myndighetens beslut i frågan. I vissa situationer skulle
emellertid en sådan anknytning — om den inte försågs med regler om undanlag -
kunna leda lill oklarheter och rättsföriuster. Enligt min mening är det bättre
att i stället ansluta till kommitténs förslag om att med utgångspunkt från den
tidpunkt då myndighetens beslut i frågan vann laga kraft ha en bestämd tid
inom vilken en framställning om ersättning skall göras. Den tiden bör dock
kunna begränsas till ett år att jämföras med kommitténs förslag om två år. 1
dessa fall kan det — i likhet med vad jag föreslagit beträffande
ersättningsyrkanden i samband med överklaganden — finnas skäl att öppna
möjligheter till en prövning av försenade yrkanden när förseningen är
ursäktlig.

För domstolens
handläggning av en fråga om ersättning bör allmänna förvaltningsprocessuella
regler gälla. Exempelvis bör domstolens avgörande få överklagas. På en punkt
bör dock regleringen vara en annan. Har beslut samtidigt meddelats i frågan om
ersättning och i målet om skatt bör av naturliga skäl beslutet om ersättning få
överklagas inom den tid som gäller för domen eller beslutet om skatt. Har
ersättningsfrågan däremot avgjorts särskilt bör vanliga regler om överklagande
gälla. Överklagandetiden blir då tre veckor (7 § första stycket förvaltningsprocesslagen).

I detta sammanhang bör
också påpekas att en besvärsinstans inte vid ett överklagande av sakfrågan
automatiskt skall pröva även underinstansens beslut i ersättningsfrågan. En
sådan prövning skall ske endast i de fall ersättningsbeslutet har överklagats.

Prop.
1988/89:126

3.3.2
Motpart

Mitt förslag: Den
som företräder det allmänna i ärendet om skatt, tull eller avgift skall också
vara den skallskyldiges motpart i ersättningsfrågan.

Kommitténs förslag: Det
allmännas talan i ärenden om kostnadsersättning skall föras av JK.

22

Remissinstanserna:
JK har inte haft något att invända mot kommitténs Prop. 1988/89:126 förslag.
Flera remissinstanser anser däremot att beskattningsmyndigheten är den naturiiga
motparten till den enskilde.

Skälen
för mitt förslag: Kommitténs förslag med JK som motpart till den enskilde
passade väl in i ordningen med prövning av ersättningsfrågan i efterhand när
målet i sak vunnit laga kraft.

Jag
har emellertid i det föregående föreslagit att ersättningsfrågan normalt skall
prövas samtidigt som sakfrågan. Att vid en samtidig prövning av frågorna välja
JK som företrädare för det allmänna bör inte komma i fråga. I likhet med flera
remissinstanser anser jag att en samtidig prövning av frågoma ger en naturlig
motpart till den enskilde i ersättningsfrågan, nämligen den som har lill
uppgift atl föra det allmännas talan i frågan om skatt, tull eller avgift.
Detta gäller särskilt med hänsyn till att en bedömning av sakfrågans
svårighetsgrad får betydelse vid avgörandet av ersättningsfrågan. Den som är
motpart till den enskilde i sakfrågan bör därför vara motpart även i
ersättningsfrågan.

3.4 Ikraftträdande m. m.

Bestämmelserna
om ersättningsregler bör enligt min mening tas in i en särskild lag. Med hänsyn
till förslagets avgränsning till skatteområdet och till utformningen i övrigt
är en separat lag att föredra framför att inarbeta bestämmelserna i redan
befintliga lagar.

Jag
förordar att de nya reglerna om ersättning skall träda i kraft den 1 juli 1989
och att ersättning får utgå för kostnader för åtgärder som vidtagits efter
ikraftträdandet.

3.5 Effekter

Kommittén
har bedömt atl antalet ersättningsgilla fall kan komma att uppgå till något
eller några hundratal fall per år. Under en inledningsperiod intill dess att
en fast praxis har utformats har dock kommittén gjort bedömningen att antalet
fall som prövas kan bli högre. Enligt kommittén torde nämligen många
skattskyldiga komma att söka få ersättning i frågor som inte är ersättningsgilla.

Kommittén
har sökt beräkna statsverkels årliga kostnader för själva ersättningsbeloppen.
Med utgångspunkt i att antalet ärenden uppskattas till 200 och med en antagen
genomsnittsersättning på 10000—12000 kr. för varje ärende har kommittén
uppskattat totalkostnaden till drygt 2 milj. kr. Kommittén betonar dock att
uppskattningen är mycket osäker.

Vidare
har kommittén beräknat administrationskostnaderna. Kommit

tén har inte funnit det uteslutet att det under det första tillämpningsåret

kan komma in omkring I 000 ansökningar, kanske ännu fler. Efter en tids

tillämpning torde enligt kommittén antalet ansökningar emellertid komma

att stabiliseras på en nivå kring 500 om året. Men vid kostnadsberäkning

en har man utgått från 1000 ansökningar. Kommittén har uppskattat den

totala administrationskostnaden i samtliga instanser till drygt 2 milj. kr.

åriigen. 23

Vid remissbehandlingen har
flera remissinstanser framhållit svårighe- Prop. 1988/89: 126 tema att i
förväg bedöma kostnaderna för reformen. Inte sällan har ifrågasatts om inte
kommittén underskattat både antalet ärenden och antalet ersättningsgilla fall.

Även
jag anser att de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna
systemet är svåra att beräkna. Detta gäller särskilt för inledningsskedet då
antalet framställningar om ersättning kan komma att bli relativt stort. Efter
hand bör emellertid praxis kunna ge reglerna erforderlig stadga och på så sätt
motverka obefogade ersättningsanspråk, varigenom även antalet ansökningar
torde komma att sjunka. Det förhållandet att endast kostnader över en viss nivå
föreslås vara ersättningsgilla bör också bidra till att hålla antalet
ansökningar nere.

När
det gäller administrationskostnaderna räknar jag med atl dessa blir lägre än
vad kommittén uppskattat dem till. Även om antalet ersättningsanspråk kan
förväntas bli fler när de prövas i skaltemålet i stället för i efterhand, bör
dock effektivitetsvinsten med en samtidig prövning av skattefrågan och
ersättningsfrågan leda till en lägre total administrationskostnad.

Fastställda
ersättningsbelopp bör betalas ut av riksskatteverket. Kostnaderna för
ersättningsbeloppen bör belasta sjunde huvudtiteln.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

1. lag
om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m. m.

2. lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom

stolar.

Förslaget
vid 2 har upprättats efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

5 Författningskommentarer

i§

1
paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Enligt första stycket gäller lagen
kostnader både hos myndighet och domstol. En fömtsättning för tillämpligheten
är alltså att ett ärende eller mål om skatt, tull eller avgift har handlagts
hos myndighet eller domstol. Det är tillräckligt att ärendet under någon period
varit föremål för handläggning. Det innebär att lagen i princip kan tillämpas i
det fall skattemyndigheterna inleder en skriftväxling med den skattskyldige om
exempelvis en taxeringsändring, oavsett vilket resultat denna skriftväxling
sedan leder till. Även om skattemyndigheterna efter viss utredning finner att
förutsättningar för taxeringsändring inte finns är lagen således i princip
tillämplig.

Med
myndighet avses de myndigheter som har att handlägga ett ärende

om ifrågavarande skatt, tull eller avgift. Ett slags skatteärenden undantas - .

dock
från tillämpningsområdet, nämligen ärenden om förhandsbesked.

Med
ärenden om förhandsbesked avses inte enbart förhandsbesked i taxe- Prop.
1988/89: 126 ringsfrågor utan också bl.a. förhandsbesked enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter och lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetstagare.

Bestämmelserna
i paragrafens andra stycke anger innebörden av uttrycket skatter, tullar och
avgifter. Med detta menas sådan skatt, tull eller avgift som avses i 2 § första
stycket I —4 lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter. Genom denna hänvisning får lagen ett mycket vidsträckt
tillämpningsområde. Den kommer att omfatta ärenden och mål om t.ex. statlig
och kommunal inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, mervärdeskatt, arvs- och
gåvoskatt, punktskatt, tull, sjömansskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, skogsvårdsavgift, vinstdelningsskalt och statlig
fastighetsskatt. Även socialavgifter samt skattetillägg och andra särskilda
avgifter i anslutning till dessa skatter omfattas av systemet.

Bestämmelserna
är också tillämpliga när en fråga om betalningsskyldighet för tredje man
beträffande skatter och avgifter, t. ex. bolagsman i ett handelsbolag, prövas
av en myndighet eller domstol. De omfattar däremot inte sådan prövning av
frågor om betalningsskyldighet för tredje man beträffande skatter och avgifter
som sker vid allmän domstol. Prövningen sker i dessa fall i tvistemålsordning
och rättegångsbalkens bestämmelser om ersättning för rättegångskostnaden är
tillämpliga.

Genom
den nämnda konstruktionen avses de flesta tvisterom skatt, tull och avgifter
bli omfattade. För att klargöra att även ärenden och mål om fastighetstaxering
skall omfattas, trots att ett sådant ärende endast indirekt påverkar skattens
storlek, anges i paragrafens första stycke för tydlighets skull att även mål
och ärenden om fastighetstaxering omfattas av lagen. Av tydlighetsskäl anges
där också att mål för att säkerställa betalning av fordran på skatt dvs. enligt
lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter omfattas.

2 §

1
paragrafen anges att det allmännas talan i en fråga om ersättning förs av den
myndighet eller det allmänna ombud som har till uppgift att föra det allmännas
talan i det ärende eller mål som kostnaden hänför sig till.

1
andra stycket anges att den som för det allmännas talan får föra talan även
till förmån för den skattskyldige.

3 §

1
paragrafens första stycke anges de allmänna förutsättningarna för att en

skattskyldigs kostnad skall vara ersättningsgill, jfr 18 kap. 8 § rättegångs

balken. Kostnaden måste avse något som den skatlskyldige skäligen be

hövt för att ta till vara sin rätt. Efter mönster från 9 § första stycket

punkterna 1 och 3 rättshjälpslagen får kostnaden avse biträde, utredning

eller något annat. Med hänsyn till den begränsning som anges i andra

stycket innebär detta att ersättning kan avse främst arvode till ombud eller 25

biträde, t. ex. advokat.
Ersättningen kan också avse kostnader för exempel- Prop. 1988/89:126 vis
bevisning. Även kostnader för att ställa säkerhet i samband med anstånd med
betalningen av skatten eller enligt lagen om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter bör kunna ersättas.

En
skälighetsbedömning skall göras också av kostnadernas storiek. Att den
skattskyldige behövt hjälp i tvisten med myndigheten får alltså inte medföra
att ersättning beviljas för högre kostnader än som skäligen varit påkallade. I
fråga om arvoden till biträde eller ombud bör viss ledning kunna hämtas från
domstolsverkets taxa på den allmänna rättshjälpens område. Även om denna taxa
formellt omfattar endast rättshjälpsärenden har den i praxis kommit att
tillämpas även utanför det taxesatta området. Någon strikt bundenhet till taxan
är emellertid inte avsedd utan domstolen bör när den tar ställning till ersättningsbart
arvode även väga in omständigheter såsom ärendets svårighetsgrad, ombudets
skicklighet och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som
ärendets beskaffenhet kräver.

I
andra stycket anges att åtgärder som allmänt sett ligger på den skattskyldige
som ett utflöde av en normal medborgerlig skyldighet över huvud taget inte
berättigar till ersättning. Detta klargörs för tydlighets skull genom
bestämmelserna i punkterna 1 —2, jfr 20 § taxeringslagen. Kostnader som kan
anses hänförliga till skyldigheten att lämna en deklaration eller annan
liknande uppgift till ledning för atl fastställa eller erlägga skatt är därmed
inte ersättningsgilla. Detsamma gäller kostnader som härrör från skyldigheten
att föra räkenskaper, anteckningar eller annat material som skall finnas som underiag
för deklarationen och för kontroll av den. Upplysningar som den skattskyldige
bör lämna som komplettering till sin deklaration tillhör samma kategori. Även
kostnader för uppgifter som den skattskyldige skall lämna efter anmaning, t.ex.
enligt 31 § 2 mom. taxeringslagen, faller utanför det ersättningsgilla
området.

Enligt
punkt 3 får ersättning inte heller beviljas för den skattskyldiges arbete eller
tidsspillan eller annars för kostnad som avser vad den skattskyldige utfört
med anledning av ärendet eller målet. Med den skattskyldige avses här också
ställföreträdare för denne. Detta innebär att kostnadsersättning får beviljas
endast för kostnader som uppkommit genom insatser av någon annan än den
skattskyldige själv eller dennes ställföreträdare, först och främst för
kostnader som hänför sig till ett anlitat biträde eller ombud.

1
fråga om en parts kostnad för resa och uppehälle i samband med en process bör
erinras om att ersättning i stället kan beviljas med stöd av 15 § förvaltningsprocesslagen.

Genom
bestämmelsen underlättas också handläggningen av ansökningarna om
kostnadsersättning, eftersom skäligheten bl.a. av värdet av den enskildes eget
arbete och av hans ekonomiska föriust på gmnd av tidsspillan inte behöver
bedömas.

26

4§ Prop. 1988/89:126

Som
förutsättning för att få kostnadsersättning uppställs i förevarande paragraf
kravet att det skall framstå som oskäligt, att kostnaden bärs av den
skattskyldige. Vid bedömandet av huruvida ersättning bör utgå skall såsom
framgår av lagtexten hänsyn tas till sakens beskaffenhet, kostnadens storlek,
ärendets eller målets handläggning, ärendets eller målets utgång, den
skattskyldiges personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i
övrigt.

De
i bestämmelsen angivna omständigheterna knyter således an till det ärende eller
mål som anspråket på ersättning hänför sig till. När ställning tas till om
ersättning bör beviljas eller inte måste man emellertid också väga in de
allmänna principer bl. a. om ansvaret för kostnader som gäller inom
förvaltningsrätten och som jag har behandlat i den allmänna motiveringen. Med
de nu föreslagna ersättningsmöjlighelerna avses sålunda i och för sig inte
någon förändring av de grundläggande principerna. Det övergripande synsättet
skall således alltjämt vara att den enskilde måste i likhet med vad som gäller
på andra förvaltningsområden själv stå för sina kostnader.

Som
har angetts i avsnitt 3.1 avses att ersättning skall kunna utgå främst i
angelägna undantagsfall. Det skall vara fråga om fall där det funnits ett påtagligt
behov för den skattskyldige att ådra sig kostnader.

1
lagtexten anges sålunda olika faktorer som skall påverka bedömningen av om
kostnadsersättning bör utgå eller inte. Bestämmelserna är så utformade att det
bör göras en helhetsbedömning av vad som förevarit vid handläggningen av det
anspråksgrundande skatteärendet, ärendets svårighetsgrad från rättsliga och utredningsmässiga
utgångspunkter och av den skattskyldiges situation för att kunna bedöma om
ersättning skall utgå. Hänsyn skall tas till samtliga i lagtexten uppräknade
omständigheter.

En
faktor är sakens beskaffenhet. Med sakens beskaffenhet förstås den
.skatterättsliga frågans svårighetsgrad. Enbart den omständigheten att den skattskyldige
har en uppfattning i skattefrågan som avviker från det allmännas är inte
tillräcklig för att rekvisitet skall uppfyllas. Vad som bör krävas är att målet
gäller en svår skatterättslig problemställning. Med detta bör förstås att
frågan är svårlöst även för en person som är insatt i skattelagstiflningen. Det
kan t. ex. vara sådana fall där lagstiftningen till viss del överlåter åt de rällslillämpande
instanserna att fylla ut olika rekvisit. Stora svårigheter kan föreligga atl
bedöma de skatterältsliga effekterna av olika affärstransaktioner. Om den
skattskyldige vidtagit komplicerade transaktioner med åtminstone delvis det
syftet att han vill minimera sin skatt bör normalt någon rätt till
kostnadsersättning inte föreligga ens om den skattskyldige vinner i tvisten.

En
annan faktor som bör tas med vid övervägandena om ersättning bör utgå är
kostnadens storlek. Det ligger i sakens natur att, för att det skall framstå
som obilligt att kostnaden bärs av den skattskyldige, kostnaden inte får vara
alltför liten. För att understryka att det ekonomiska värdet skall vägas in
anges i paragrafen att kostnadens storlek är en omständighet

som
skall beaktas. Bagatellkostnader bör givetvis inte ersättas. Något

27

minimibelopp bor dock inte
föreskrivas, eftersom bedömningen av det Prop. 1988/89:126 enskilda fallet
i viss utsträckning bör göras också mot bakgrund av den skattskyldiges
ekonomiska villkor i stort. Normalt bör dock inte kostnader under 5000 kr.
berättiga till ersättning.

Denna
minimigräns om 5000 kr. för att ersättning normalt skall få beviljas bör även
innebära att endast den del av kostnaderna som överstiger 5000 kr. normalt är ersättningsgill.
Därigenom undviks tröskeleffekter och motverkas att den enskilde och hans
biträde strävar efter att komma över kostnadsgränsen. Ett belopp om 5000 kr.
kan ses som en form av självrisk, ett belopp som den enskilde alltså får stå
för själv. Paralleller kan också dras till rättshjälpslagstiftningen som ju
innebär att den enskilde skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom
att betala en avgift. Det kan emellertid i det individuella fallet finnas
anledning att helt eller delvis bortse från minimigränsen. Exempelvis bör den
enskilde kunna få full kostnadstäckning om skattefrågan enbart drivs av
prejudikatskäl. Den enskildes ekonomiska förhållanden kan någon gång också vara
sådana atl del finns skäl att inte fullt ut beakta minimigränsen.

En
ytterligare faktor som skall beaktas vid bedömningen av om kostnadsersättning
skall utgå är hur ärendet handlagts av myndigheterna.

Har
myndigheten genom sina påståenden eller dylikt föranlett den skattskyldige att
låta verkställa viss utredning i målet bör det allmänna ha möjlighet att
ersätta den enskilde för de särskilda kostnader som utredningen har åsamkat
honom. Samma betraktelsesätt bör tillämpas även då den skattskyldige självmant
fullgjort sådan utredningsverksamhet och denna behövts som underlag för
ärendets avgörande med hänsyn till det allmännas inställning i tvisten.

En
part kan låta verkställa rättsutredningar och i samband därmed dra på sig stora
kostnader för juridisk hjälp. I den mån det på grund av speciella förhållanden
kan anses befogat att den skattskyldige medverkat på detta sätt bör sådana
kostnader kunna beaktas.

Det
kan inträffa att en myndighet kräver en viss prestation, som i efterhand visar
sig onödig, eller begär mer utredning än vad som behövs. Enbart den
omständigheten att en myndighet gått väl långt i sina krav på utredning bör
dock inte grunda rätt till ersättning för kostnader som uppkommit. En utredning
måste kunna utföras med säkerhetsmarginaler. Det är ofta ogörligt att, innan
utredningen slutförts och sakläget klarlagts, bedöma i vilken utsträckning den
skattskyldiges påståenden om faktiska omständigheter bör verifieras av honom
eller ytteriigare utredningsmaterial bör infordras. Det bör därför inte läggas
myndigheten till last om den för säkerhets skull hellre låter föranstalta om en
utredning som visas vara för omfattande i stället för knapphändig.

Om
den skattskyldige däremot åsamkas kostnader genom åtgärder från myndighets sida
som kan betecknas som klandervärda torde det många gånger framstå som oskäligt
att han bär kostnaden själv. Det kan gälla när en skattemyndighet på grundval
av tämligen lösa antaganden väcker talan om eftertaxering utan att på det
förberedande stadiet ha verkställt den utredning som slutligen behövs för eftertaxering
eller under ett ärendes

28

handläggning
framställer ogrundade påståenden som måste motbevisas Prop. 1988/89:126 eller
framställer yrkanden och invändningar som är sakligt sett obefogade.

Vad
som nu sagts anknyter i någon mån till reglerna om skadestånd, vilket har sin
förklaring i att en kostnadsersättning företer vissa likheter med ett
skadestånd och det kan därför inte undvikas att skadeståndsrättsliga
betraktelsesätt anläggs vid överväganden om ersättning enligt den här
föreslagna lagen. Det bör dock framhållas att den nu behandlade omständigheten
bara är en av de faktorer som bör påverka bedömningen av om det är oskäligt att
den skattskyldige skall bära den kostnad han nedlagt i ett mål eller ärende.

En
annan omständighet som skall beaktas är utgången i ärendet eller målet. Som
tidigare framhållits är elt skattemål när det gäller rättegångskostnader
närmast att jämföra med ett indisposilivt tvistemål. För dessa gäller som huvudregel
alt vardera parten skall bära sin rättegångskostnad oavsett utgången i målet.
Detta bör leda till att huvudregeln i skattemål alltjämt bör vara att den
enskilde själv skall stå för sina kostnader. När man nu avviker från
huvudregeln bör man i viss mån kunna hämta ledning från vad som gäller för de
dispositiva tvistemålen. Utgången i ett mål eller ärende i
förvaltningsförfarandet bör emellertid inte tillmätas samma betydelse i frågan
om rätt till kostnadsersättning, även om utgången bör tillmätas stor betydelse.
Vad utgången blir bör vara av mindre vikt framför allt i tvister som förs
vidare genom instanserna av prejudikatskäl. För ersättning bör emellertid
normalt förutsättas att ärendet eller målet avgörs lill fördel för den
skattskyldige.

Hänsyn
skall vidare tas till den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden. Med
det avses bl.a. att hänsyn skall tas till den skattskyldiges förutsättningar
att själv ta till vara sin rätt med utgångspunkten att ersättning bör få
beviljas endast i fråga om åtgärder som den skattskyldige inte kunnat vidta
själv. Om t.ex. någon av bekvämlighetsskäl eller av annal skäl av personlig art
låter ett juridiskt biträde utföra sin talan fastän han själv bort klara
uppgiften, bör hans situation inte bedömas annorlunda än om han själv fört sin
talan. Behovet av biträde bör alltså beaktas. 1 fråga om företag bör då
uppmärksammas om företaget har någon tjänsteman som i tjänsten kunnat utföra
arbetsuppgifter inom det område kostnadsersättningen avser.

Vid
bedömningen av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden får också vägas in
hänsyn av tidigare nämnt slag beträffande den nedlagda kostnadens storlek, bl.a.
att ersättning normalt bör få beviljas endast om kostnaden uppgått till minst
5000 kr. Den skattskyldiges ekonomiska förhållanden bör beaktas också på sådant
sätt att de med hänsyn lill atl det är fråga om att göra en skälighetsbedömning
sätts i relation till kostnadens storlek. Detta innebär att det inte bör bli
tal om att bevilja ersättning till den som har stora tillgångar. Detta innebär
även att juridiska personer eller i övrigt företag endast undantagsvis kan
beviljas ersättning.

Slutligen
skall enligt lagtexten även omständigheterna i övrigt beaktas

vid skälighetsbedömningen. Här kan nämnas att hänsyn bör tas även till

den skattskyldiges agerande i ärendet eller målet. Har han förhalat detta

eller varit försumlig på annat sätt är det faktorer som bör påverka skälig- 29

hetsbedömningen. Ett
exempel är att någon inte deklarerat alls eller läm- Prop. 1988/89:126 nat
helt otillräckliga uppgifter i sin deklaration. Den skattskyldige kan då bli skönstaxerad.
Inte ens om han då efter överklagande till länsrätten får helt bifall till sin
talan, bör han få någon ersättning för sina rättegångskostnader.

5 §

Bestämmelsen
innebär att från ersättning skall avräknas annan ersättning för samma kostnader
som den skaltskyldige har erhållit eller kan komma atl erhålla enligt lag,
förordning eller avtal. Detta innebär att den nya lagen blir subsidiär i
förhållande till t.ex. rättshjälpslagen.

Ersättning
får alltså inte beviljas för kostnad som kan komma att ersättas enligt avtal,
t. ex. från en rättsskyddsförsäkring. I sådana försäkringsavtal kan anges att
försäkringsgivarens ersättningsskyldighet är begränsad till ett visst
maximibelopp. Vidare gäller att försäkringstagarens självrisk skall dras från
ersättningen. Ersättning enligt denna lag skall då, om förutsättningarna i
övrigt är uppfyllda, kunna beviljas för självrisken och de kostnader som
överstiger maximibeloppet.

För
att domstolen i dessa fall skall kunna la ställning till huruvida kostnaderna
täcks av en föreliggande försäkring eller inte måste den förses med ett
underlag. Den skattskyldige bör därför ge in försäkringsavtalet. Bedömningen av
vilka kostnader som kan utgå ur försäkringen får göras med hänsyn till vad
försäkringsvillkoren föreskriver. Den domstol som skall besluta i
ersättningsfrågan får därvid göra en självständig bedömning av
försäkringsvillkoren. Kan det antas att kostnaderna till någon del omfattas av
försäkringen får ersättning enligt denna lag beviljas endast för överskjutande
kostnader.

Ersättning
enligt lagen kan i och för sig också utgå i det motsvarande fallet att den
skattskyldige har rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Den kan då, om förulsättningarna
i övrigt är uppfyllda, utgå för rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.

6§

Enligt
första stycket får ett beslut om ersättning inte föranleda utbetalning förrän ersältningsbeslutel
vunnit laga kraft mot det allmänna. En motsvarande bestämmelse finns i 6§
kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende
vid domstol m. m. beträffande ersättning av allmänna medel till en tilltalad
som frikänts i ett brottmål.

Bestämmelsen
i andra stycket första meningen innebär atl fordran på

ersättning inte får överlåtas innan ersättningen är beslutad och beslutet

vunnit laga kraft. För att möjliggöra utmätning av en fordran anges vidare

atl så får ske oberoende av förbudet mot överlåtelse. Bestämmelserna kan

jämföras med 68 § 6 mom. uppbördslagen (1953:272). 30

7§ Prop. 1988/89:126

Ersättning
för kostnader som uppkommit vid myndighet får som första instans beviljas av
länsrätt eller i vissa fall kammarrätt.

I
första stycket i paragrafen anges till en början atl länsrätten är behörig alt
pröva en fråga om kostnader vid myndighet. Med länsrätten skall förstås den
länsrätt som har att pröva elt överklagande av myndighetens beslut i det ärende
som kostnaderna hänför sig till. Rör ärendet en sådan fråga såsom t. ex.
preliminär taxering eller sättet för uttagande av preliminär skatt som inte
överklagas hos länsrätten utan hos länsskattemyndigheten bör länsrätten i alla
fall pröva ersättningsfrågan. Prövningen bör då göras av länsrätten i det län
inom vilket länsskattemyndighelen finns. I vissa fall, exempelvis ärenden om
punktskatter och tull, är dock kammarrätt första domstolsinstans. Enligt andra
meningen i stycket skall då kammarrätten även pröva frågan om ersättning.

Bestämmelserna
i första stycket är tillämpliga också när myndighetens beslut i sakfrågan har
överklagats. Den förvaltningsdomstol som prövar överklagandet blir då alltid
behörig atl pröva en fråga om ersättning. Detta gäller enligt 8 § första
stycket även för kostnader som uppkommit vid domstolen.

Som
ett andra stycke har förts in en särskild regel som tar sikte på bl. a. arvs-
och gåvoskatt med hänsyn till att domstolsprövningen av sådana frågor ankommer
på de allmänna domstolarna. Ersättning för kostnader som hänför sig till sådana
skatter skall också prövas av länsrätt. Bestämmelsen är tillämplig på
kostnader vid såväl första instans, beskattningsmyndighet, som
överklagandeinstanserna. Den länsrätt är behörig inom vars domkrets
beskattningsmyndigheten i ärendet om skatt — tingsrätten eller
länsskattemyndigheten — är belägen.

Tredje
stycket innehåller regler om när en framställning om ersättning skall göras för
att kunna tas upp till prövning. Den skall ha kommit in inom ett år efter
utgången av det år då ärendet eller målet som kostnaderna hänför sig till avgjordes
genom lagakraftvunnet beslut. Denna tidsperiod begränsas dock enligt andra
meningen i stycket i det fall att skattefrågan har fullföljts till
förvaltningsdomstol. Den ettåriga tidsperioden skall således räknas med
utgångspunkt i året när ett lagakraftvunnet beslut föreligger. Beträffande ett
beslut om taxering innebär detta atl anspråk på ersättning för kostnader, som
avser ett ärende om taxering som inte har fullföljts, får göras fram till
utgången av andra året efter taxeringsåret.

Det
förekommer att skattemyndigheten avslutar ett ärende på annat sätt än genom ett
sedvanligt beslut om beskattning. Det kan vara så atl skattemyndigheten har
tagit initiativ till atl ändra taxeringen genom alt ifrågasatta om en ansökan
om eftertaxering skall göras. Sedan den skattskyldige bemött det allmännas
påstående beslutar dock skattemyndigheten att låta ärendet bero. Ett sådant
beslut skall i det här sammanhanget jämställas med ett lagakraftvunnet beslut.
Den ettåriga tidsperioden skall därför i sådana fall räknas med utgångspunkt i
året när ärendet avslutades av skattemyndigheten.

Anknytningen
lill det slutliga avgörandet av skattefrågan får en speciell

31

betydelse
när det gäller kostnader som hänför sig till skattefrågor som inte Prop.
1988/89:126

får fullföljas till
förvaltningsdomstol. Det kan röra sig om ärenden eller

mål
om arvs- eller gåvoskatt. Ett annat exempel är ärenden om debitering

av preliminär skatt enligt
uppbördslagen. Har den skattskyldige i elt sådant

fall haft kostnader vid
mer än en instans, behöver en framställning om

ersättning inte göras
förrän den instans som sist prövat skattefrågan har

meddelat sitt beslut.

Är
frågan om skatt, tull eller avgift anhängig vid förvaltningsdomstol, skall
enligt andra meningen i tredje stycket framställningen om ersättning ha gjorts
innan domstolen avgör målet. Ett överklagande av myndighetens beslut i
sakfrågan leder alltså till att den annars föreskrivna tiden för ett ersättningsyrkande
förkortas. Bestämmelsen får den verkan atl sakfrågan och ersättningsfrågan kan
företas till gemensam handläggning i domstolen. Den som vill ha ersättning och
dessutom överklagar beslutet om skatt, tull eller avgift kan därmed alltid
komma in med sitt ersättningsyrkande i skrivelsen med överklagandet.
Ersättningsyrkandet kan emellertid också framställas senare men — frånsett fall
som avses i 9 § — inte efter det att domstolen avslutat sin handläggning av
målet.

Enligt
första stycket prövar förvaltningsdomstolen en fråga om ersättning för
kostnader som uppkommit i ett mål där.

I
andra stycket föreskrivs att en framställning om ersättning skall ha kommit in
innan målet avgörs.

När
förvaltningsdomstolen som första domstolsinstans prövar en fråga om skatt, tull
eller avgift kan den sålunda samtidigt pröva frågan om ersättning för kostnader
både i ärendet hos myndigheten och i det egna målet.

9§

Bestämmelsen,
som utformats med 22 § sjätte stycket rättshjälpslagen som förebild, innebär
att domstolen är behörig att besluta om ersättning även om den skattskyldige
kommit in för sent med sin framställning om ersättning. Förutsättningen för
detta är att han hade någon giltig ursäkt för att inte begära ersättning i rätt
tid. Den som kommer in för sent med sin framställning måste självklart redovisa
de faktiska förhållandena och skälen för sin underlåtenhet. Rena förbiseenden
och slarv får givetvis inte godtas som ursäkt.

I0 §

I
paragrafen anges all domstolen skall avgöra frågan om skall, tull eller

avgift och ersättningsfrågan samtidigt om den skattskyldige begärt ersätt

ning i samband med att domstolen handlägger det mål som kostnadema 32

hänför
sig till. Frågorna skall således handläggas gemensamt. Ersättnings- Prop.
1988/89:126

frågan kan då avse
kostnader som uppkommit vid både myndigheten och

domstolen.

Paragrafen
gäller givetvis också i högre instans. Även där kan frågan om ersättning avse
kostnader som uppkommit vid myndighet. Den kan också avse kostnader vid
underrätten. För att nu nämnda kostnader skall kunna prövas måste emellertid
underrättens beslut i ersättningsfrågan ha överklagats.

Il§

I
bestämmelsen anges att ett beslut om ersättning som meddelas i samband med
avgörandet av del mål som kostnaderna hänför sig till, får överklagas inom den tid
som gäller för överklagande av avgörandet i målet.

Har
ersättningsfrågan däremot avgjorts särskilt bör vanliga regler om överklagande
gälla. Överklagandetiden blir då enligt 7 § första stycket förvaltningsprocesslagen
tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Ikraftträdandebestämmelse

Lagen
avses träda i kraft den I juli 1989. Den skall tillämpas på kostnader för
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Med detta skall förstås att det
arbete eller motsvarande som gett upphov till kostnaderna skall ha ulförts efter
det att lagen trädde i kraft. Kostnader för arbete som t. ex. ett ombud lagt
ner för den skattskyldiges räkning före ikraftträdandet är alltså inte
ersättningsbara.

Övrigt

I
8 och 14 §§ lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, som innehåller bestämmelser
om vilka slags mål kammarrätt resp. länsrätt har att pröva, har en
komplettering gjorts så att det av lagen framgår att också mål enligt den
särskilda lagen om kostnadsersättning skall prövas av kammarrätt och länsrätt.

Enligt
kommittén bör den föreslagna särskilda lagen om kostnadsersättning
kompletteras med en justering också i kommunalskattelagen (1928:370). Kommittén
föreslår att det uttryckligen anges alt ersättning enligt den särskilda lagen
inte skall räknas som skattepliktig inkomst. För egen del anser jag emellertid atl
en sådan komplettering inte behöver göras. Näriiggande ersättningsformer, t.ex.
ersättning för rättegångskostnader enligt rättegångsbalken, är inte heller
nämnda i lagtexten.

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 126

6
Hemställan Prop. 1988/89:126

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt,

m.m.,

2. lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings

domstolar.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

34

Kommitténs sammanfattning p™p- 1988/89:126

Bilaga 1 Det har
länge framhållits som en brist i svensk skattelagstiftning att det

inte finns möjlighet all
ersätta part för kostnader som han ådragit sig för

att ta till vara sin rätt
i en tvist om sin beskattning. Vi lägger i detta

delbetänkande fram ett
förslag för att avhjälpa denna brist. Det gäller en

lag om kostnadsersättning
i ärenden och mål om skatt.

Förslaget
utgår från den av ålder gällande regeln i svensk rätt att en enskild själv
svarar för sina kostnader i förvaltningsärenden. Den enskilde förutsätts
medverka i förfarandet på egen bekostnad närmast som en medborgerlig
skyldighet. Det kan därför inte komma i fråga att del allmänna i någon form
skulle ge ersättning för kostnader i samband med det vanliga deklaralionsbestyrel
och vad som direkt sammanhänger därmed. Likaså bör huvudregeln alltjämt vara
att den enskilde själv i ordinära skattetvister inför domstol svarar för sina
kostnader.

Regler
om ersättning till enskild bör därför enligt vår mening utformas som
undanlagsbestämmelser. De bör ta sikte på fall där någon åsamkats kostnader
utöver vad som skäligen kan begäras av honom. Möjlighet för det allmänna att på
motsvarande sätt få betalt för sina kostnader föreslås inte. Tanken på sådana
möjligheter framstår som främmande för svensk rättstradition.

Vi
föreslår att den som haft kostnader för biträde av t. ex. en advokat, en revisor
eller en byggnadsingenjör i ell skatteärende eller skattemål, skall kunna få
ersättning av statsmedel härför. Kravet ar att åtgärden skäligen varit påkallad
för alt ta tillvara hans rätt hos skattemyndigheten eller domstolen. Ersättning
kan utgå endast i den mån det med hänsyn till sakens beskaffenhet och
handläggning, kostnadens storlek, ärendets eller målets utgång eller annat
förhållande framstår som uppenbart oskäligt att kostnaden bars av den
skattskyldige. Ersättning kan också erhållas om annars synnerliga skäl
föreligger.

Det
förutsätts att den som begär kostnadsersättning har fullgjort sina skyldigheter
beträffande deklaration och andra uppgifter.

Med
sakens beskaffenhet avses den skatterättsliga frågans svårighetsgrad eller
speciella natur. Del kan t.ex. vara fråga om mål som innefattar rättsliga
bedömningar av komplicerad natur.

Uttrycket
annat förhållande syftar bl.a. på fall med omfattande utredning som sträcker
sig över flera år.

Huruvida
det framstår som uppenbart oskäligt atl kostnaden bärs av den enskilde bör
bedömas utifrån hans förutsättningar att själv ta tillvara sin rätt. Även hans
ekonomiska villkor kommer in i bedömningen.

Ersättning
skall inte kunna erhållas för bagatellartade kostnader. Gränsen härvidlag bör
enligt vår mening sättas relativt högt men vi har avstått från att föreskriva
visst minimibelopp. Normalt bör dock inte kostnader under 5000 kr. vara ersättningsgilla.
Vi har emellertid genom uttrycket "synneriiga skäl" velat öppna en
ventil att ge ersättning i sådana fall där skattskyldiga med små ekonomiska
resurser åsamkats kostnader till lägre belopp.

Även
om förslaget inte inriktats på att tillerkänna någon ersättning i •,-

skattemål redan av den
orsaken att han får bifall till sin talan ligger det i Prop. 1988/89:126
sakens natur att detta inte är utan betydelse. Det bör emellertid vara
Bilaga 1 möjligt att ge ersättning även om en skattskyldig förlorat t. ex. ett
mål som det allmänna driver för att få ett prejudikat.

Lagförslaget
gör det möjligt atl få ersättning för kostnader som någon fått vidkännas redan
hos myndigheten. Ersättning är tänkt att kunna utgå även om ärendet inte drivs
till domstol utan slutgiltigt avgörs av myndigheten.

Lagstiftningen
är tillämplig inte bara på skatter i trängre mening utan också på sociala
avgifter och andra, med skatter likställda avgifter samt på tullar. Även skatt
som någon är skyldig att betala enligt t.ex. USAL omfattas.

Ersättningsfrågan
är avsedd att prövas först sedan ärendet eller målet avgjorts genom lagakraftvunnet
beslut. Frågan föreslås dock i undantagsfall kunna prövas tidigare.

Ansökan
om ersättning skall göras hos länsrätten inom två år efter det år då ärendet
eller målet slutligt avgjorts. Länsrättens beslut får överklagas på vanligt
sätt. Det allmännas talan föreslås då föras av JK.

Vi
förordar att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1987. Ersättning
föreslås kunna erhållas för kostnader för åtgärder fr. o. m. samma dag.

36

Kommitténs författningsförslag pp- 1988/89:126

Bilaga 2 1 Förslag till Lag om kostnadsersättning i
ärenden och mål om skatt

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller ersättning av statsmedel för skattskyldigs kostnader

i ärenden och mål om skatt.

Med
skatt förstås i lagen sådan skatt eller avgift som avses i 2 § lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter och med skaltskyldig den
vars skyldighet att betala skatt varit föremål för prövning.

Förutsättningar
för ersättning, m. m.

2
§ Ersättning kan utgå endast i
den mån det med hänsyn till sakens beskaffenhet och handläggning, kostnadens
storlek, ärendets eller målets utgång eller annat förhållande framstår som
uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige eller om det annars
föreligger synnerliga skäl.

3
§ Ersättning kan utgå för
skattskyldigs kostnad för åtgärd som han vidtagit i ett ärende eller ett mål
och som skäligen varit påkallad för att ta tillvara hans rätt.

Ersättning
enligt första stycket utgår inte för kostnad som kan anses hänföriig till den
skattskyldiges skyldighet att lämna deklaration eller annan liknande uppgift
till ledning för fastställande eller erläggande av skatt eller att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finns för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens
fullgörande och för kontroll därav.

4
§ När ersättning bestäms skall
avräknas annan ersättning för samma kostnad som den skattskyldige har erhållit
eller haft rätt till enligt lag, förordning eller avtal.

5
§ Fordran på ersättning får
inte överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning.

Förjarandet

6 §
Skattskyldig som vill ha ersättning skall göra ansökan härom hos

länsrätten.

37

7 § Ansökan om
ersättning skall göras inom två år efter det år då det Prop. 1988/89:126

ärende eller det mål, som kostnaden hänför sig till, slutligt avgjorts
genom Bilaga 2

lagakraftvunnet beslut eller avgjorts slutligt på annat sätt.

Ansökan
om ersättning får inte prövas innan ärendet eller målet avgjorts slutligt.
Föreligger särskilda skäl kan dock ansökan prövas även dessförinnan.

8 §
Beslut i fråga om ersättning får överklagas, förutom av sökanden, av

justitiekanslern. Justitiekanslerns överklagande får inte komma in senare

än två månader från dagen för beslutet. Justitiekanslern får överklaga även

till förmån för sökanden.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Ersättning
enligt lagen får inte utgå för kostnad för åtgärder som vidtagits före
ikraftträdandet.

38

2 Förslag
till Prop. 1988/89:126

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom
föreskrivs att 19§ kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19
§'

Till
skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke: vad som vid bodelning eller
eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller vad som förvärvats genom
arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst
vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35 §
3 —4 mom.;

vinst
i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid vinstdragning
på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning,
som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen grundas
på förvärvsinkomst av 6000 kronor eller högre belopp för år eller utgör
föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild
författning, som utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss
sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän om
icke ersättningen grundas på förvärvsinkomst av 6000 kronor eller högre belopp
för år, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit
någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock
att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller i form
av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § I eller 2 mom., så
ock ersättning som utgår på grund av trafikförsäkring eller, med nedan angivet
undantag, annan ansvarighetsförsäkring eller på grund av skadeståndsförsäkring
och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;

ersättning
på grund av ansvarighetsförsäkring enligt gmnder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del
ersättningen utgår under de första trettio dagarna av den tid den skadade är arbetsoförmögen
och beräknas så atl ersättningen uppgår för insjuknandedagen till högst 30
kronor och för övriga dagar till högst 6 kronor för dag;

belopp,
som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på grund
av kapitalförsäkring;

försäkringsersättning
eller annan ersättning för skada på egendom, dock att skatteplikt föreligger
dels i den mån ersättningen avser driftbyggnad på jordbruksfastighet, byggnad
på fastighet som avses i 24 § I mom., byggnad som är avsedd för användning i
ägarens rörelse eller sådan del av värdet av markanläggning som får dras av
genom årliga värdeminskningsavdrag, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit öm den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till inläkt av

Senaste
lydelse 1985:405

39

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:126

Bilaga
2 ■ fastighet eller av rörelse och dels i den mån ersättningen eljest
motsvarar

skattepliktig
intäkt av eller avdragsgill omkostnad för fastighet eller rörelse;

vinstandel,
återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av annan
personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på grund av
skadeförsäkring, och premieåterbetalning på grund av skadeförsäkring, för
vilken rätt till avdrag för premie icke förelegat;

ersättning
jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen
grundas på förvärvsinkomst av 6000 kronor eller högre belopp för år;

periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör vederlag vid
avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av
anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;

stipendier
till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens
utbildning;

studiestöd
enligt 2, 3 eller 4 kap. studieslödslagen (1973:349), internatbidrag,
återbetalningspliktiga studiemedel och resekostnadsersättning enligt 6 och 7
kap. samma lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller
statlig myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och
äger i följd härav den bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som
avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag;

allmänt
barnbidrag;

lön
eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen (1958:295)
om sjömansskatt;

kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

handikappersättning
enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan del av vårdbidrag
enligt 9 kap. 4 § samma lag som utgör ersättning för merkostnader samt
hemsjukvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landslingskommunala medel lill
den vårdbehövande;

kommunalt
bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;

kommunalt
bostadstillägg till handikappade;

bostadsbidrag
som avses i förordningen (1976:263) om statliga bostadsbidrag till
barnfamiljer eller förordningen (1976:262) om statskommunala bostadsbidrag;

sådan
gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse
ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering, vid första tillfälle
dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse
som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej
ägt andra medel för att lämna gottgördsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits
vid avsättning till stiftelsen;

intäkter
av försäljning av vilt växande bär och svampar som den skattskyldige själv
plockat till den del intäkterna under ett beskattningsår inte överstiger 5000
kronor, såvida intäkterna inte kan hänföras till rörelse som den skattskyldige
driver eller utgör lön eller liknande förmån;

40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:126

Bilaga
2

ränta enligt 69 § I mom. upp- ränta enligt 69 § I mom. upp

bördslagen (1953:272). bördslagen (1953:272);

ersättning enligt lagen

(1986:000) om kostnadsersättning i ärenden och mål om skatt.

Beträffande
vissa försäkringsbelopp som utgår till lantbrukare, yrkesfiskare m.fl. gäller
särskilda bestämmelser i punkt 16 av anvisningarna till 21 § och i punkt 11 av
anvisningarna lill 28 §.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1987.

41

3 Förslag
till Prop. 1988/89:126

Lag om ändring i lagen (1986:169) om ändring i lagen '

(1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 14§ lagen (1986:169) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14
§' Länsrätt prövar

1.
mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,

2.
mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utlänningslagen (1980:376),
smittskyddslagen (1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken.

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4.
mål som avses i 6 § första 4.
mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten. stycket
lagen (1985:206) om viten,

5.
mål som avses ; lagen (1989:000) om kostnadsersättning i ärenden
och mål om skatt. Länsrätten i Östergötlands län prövar mål
enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1987.

Senaste
lydelse 1986:169. 42

Förteckning över remissinstanserna Prop-1988/89:126

Bilaga 3

Efter remiss har yttranden
över betänkandet (Ds Fi 1986:20) Ersättning

för
kostnader i skatteärenden och skattemål avgetts av justitieombudsmannen
Per-Erik Nilsson, justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket,
riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, riksskatteverket, Svea hovrätt, kammarrätterna
i Stockholm och Jönköping, länsrätterna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Göteborgs och Bohus län och Västerbottens län.
Centralorganisationen SACO/SR, Fögderichefsföre-ningen, Föreningen Sveriges
kronofogdar. Föreningen Sveriges skattechefer. Föreningen Sveriges
taxeringsdirektörer. Föreningen Sveriges uppbördschefer. Landsorganisationen i
Sverige, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska revisorsamfundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges hantverks-och
industriorganisation — Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, Sveriges redovisningskonsullers
förbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Tjänstemännens
centralorganisation. Företagareförbundet, Köpmannaförbundet och
Medborgarrättsrörelsen.

43

Lagradsremissens
lagforslag Prop-1988/89:126

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs

kostnader i ärenden och mål om skatt samt taxering av fastighet. Lagen

tillämpas även i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för

skatter, tullar och avgifter. Den tillämpas dock inte i ärenden om för

handsbesked.

Med
skatt avses i denna lag detsamma som i 2 § första stycket I —4 lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Med skattskyldig avses den
vars skyldighet att betala skatt varit föremål för prövning, liksom den som är
ägare till fastighet.

2 §
Det allmännas talan i en fråga om ersättning förs av samma myndig

het eller allmänna ombud som gör det i det ärende eller mål som kostna

den hänförsigtill.

Den
som för det allmännas talan får även föra talan till den skattskyldiges förmån.

Förutsättningarna
för ersättning, m. m.

3 §
En skaltskyldig som i elt ärende eller mål haft kostnader för ombud

eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara

hans rätt får beviljas ersättning för kostnaderna.

Ersättning
får inte beviljas för

1.
kostnader som kan hänföras till
skyldigheten att lämna deklaration eller andra uppgifter som behövs för
fastställande eller erläggande av skatt,

2.
kostnader som kan hänföras till
skyldigheten alt i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på
annat lämpligt sätt sörja för att det finns sådant underlag som behövs dels för
att den skattskyldige skall kunna deklarera eller lämna uppgifter som han är
skyldig att lämna, dels för atl deklarationen och uppgifterna skall kunna
kontrolleras,

3.
den skatlskyldiges eget arbete,
tidsspillan eller i övrigt för kostnader för sådant som den skattskyldige själv
utfört med anledning av ärendet eller målet.

4 §
Ersättning får beviljas endast till den del det är oskäligt att kostnaden

bärs av den skattskyldige med hänsyn till samtliga följande faktorer:

1.
sakens beskaffenhet och
handläggning,

2.
kostnadens storlek,

3.
ärendets eller målets utgång,

4.
den skattskyldiges personliga
och ekonomiska förhållanden,

5.
omständigheterna i övrigt.

5 §
När ersättningen bestäms, skall den minskas med annan ersättning

som den skattskyldige har fått eller kan antas komma att få för samma

kostnader
enligt annan författning eller enligt avtal. 44

6 § Ersättningen får
inte betalas ut förrän ersättningsbeslutet vunnit laga Prop. 1988/89:126

kraft mot det allmänna. Bilaga 4

En
fordran på ersättning får inte överlåtas innan ersättningen får betalas ut.
Detta hindrar dock inte att en sådan fordran utmäts.

Förfarandet

7 §
En fråga om ersättning för kostnader i ett ärende hos en skattemyn

dighet prövas av länsrätten. Frågan prövas dock av kammarrätten, om

denna som första domstolsinstans, skall pröva ett överklagande i den

skattefråga som kostnaderna hänför sig till.

Om
ett ärende eller mål avser en skattefråga som får jjrövas av en allmän domstol,
prövas frågan om ersättning för kostnader i ärendet eller målet av länsrätten i
det län där den tingsrätt eller länsskattemyndighet som är beskattningsmyndighet
är belägen.

En
framställning om ersättning skall ha kommit in inom ett år från utgången av det
år då den skattefråga som kostnaderna hänför sig till avgjordes genom lagakraftvunnet
beslut. Om skattefrågan har fullföljts till förvaltningsdomstol, skall
framställningen dock ha kommit in innan domstolen avgör skattefrågan.

8 §
En fråga om ersättning för kostnader i ett mål hos förvaltningsdom

stol prövas av domstolen.

En
framställning om ersättning skall ha kommit in innan målet avgörs.

9 §
Om den skattskyldige inte har kommit in i tid med en framställning

om ersättning, får domstolen pröva en senare inkommen framställning

under förutsättning att förseningen beror på något ursäktligt misstag.

10
§ Om den skattskyldige har
begärt ersättning i samband med att förvaltningsdomstolen handlägger den
skattefråga som kostnaderna hänför sig till, skall ersättningsfrågan och
skattefrågan avgöras samtidigt.

11
§ Ett ersättningsbeslut som
meddelas i samband med dom eller beslut i den skattefråga som kostnaderna
hänför sig till, får överklagas inom den tid som gäller för överklagande av
domen eller beslutet i skattefrågan.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989 och tillämpas i fråga om kostnader för
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet.

45

2 Förslag
till Prop. 1988/89:126

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna '

förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 8 och 14 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse

8§
Kammarrätt prövar

1. besvär
som enligt lag eller annan författning anförs hos domstolen,

2. mål
som underställs domsto- 2. mål som underställs domsto

len enligt JolkbokföringsJÖrordning- len enligt folkbokföringslagen

en(l961;l9S). (1967:198),

3. mål enligt lagen (1989:000) om ersättning för kostnader i ärenden
och mål om skatt i den utsträckning som är föreskrivet i lagen.

Regeringen
förordnar om kammarrätternas domkretsar.

14
§-Länsrätt prövar

1. mål
enligt skatte-, laxerings-, I. mål
enligt skatte-, taxerings-,

uppbörds- och folkbokföringsför- uppbörds- och folkbokföringsför-

faltningarna i den utsträckning som fattningarna samt lagen (1989:000)

är föreskrivet i dessa författningar, om ersättning för kostnader i ären

den och mål om skatt i den ut

sträckning som är föreskrivet i des

sa författningar,

2.
mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., utlänningslagen (1980:376), smittskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkortslagen
(1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt
6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål
som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297) i den
utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer
vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-dier
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas
vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon
enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

'
Lagenomtryckt 1981:1323.

-Senaste
lydelse 1988:1481. 46

Lagrådet Prop. 1988/89:126

Bilaga
5 Utdragurprotokoll vid sammanträde 1989-02-22

Närvarande:
f d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1989 har regeringen på hemställan
av statsrådet Kjell-Olof Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Leif Nyström.

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

47

Innehåll Prop, 1988/89:126

Propositionens
huvudsakliga innehåll ........................ ... 1

Propositionens lagförslag

1.
Lag om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt, m.m. 2

2.
Lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ..................... 4

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 2 mars 1989 6

1
Inledning.......................................................... 6

2
Allmänna synpunkter

2.1
Utgångspunkter ........................................... ... 7

2.2
Nuvarande ordning........................................ ... 8

2.3
Kommitténs förslag i huvuddrag........................ ... II

2.4
Remissinstansernas inställning.......................... .. 12

2.5
Min inställning............................................... .. 12

3 Förslag

3.1
Villkoren för ersättning................................... .. 15

3.2
Ersättning för kostnader hos
både

myndighet
och domstol.................................. .. 18

3.3 Förfarandet

3.3.1
Prövningen av frågor om
ersättning............ .. 19

3.3.2
Motpart ............................................. 22

3.4
Ikraftträdande m. m....................................... .. 23

3.5
Effekter ...................................................... .. 23

4
Upprättade lagförslag......................................... .. 24

5
Författningskommentarer .................................... 24

6
Hemställan....................................................... .. 34

7
Beslut ........................................................... 34

Bilaga
I Kommitténs sammanfattning..................... .. 35

Bilaga
2 Kommitténs författningsförslag................... .. 37

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betän

kandet ................................................... 43

Bilaga
4 De till lagrådet remitterade lagförslagen....... .. 44

Bilaga
5 Lagrådets yttrande över lagförslagen.......... .. 47

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 48