Prop. 1988/89:136

Regeringens proposition 1988/89:136

om fbrsäkringsmäklare

Prop. 1988/89:136

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 mars 1989.

På
regeringens vägnar Sten Andersson

Odd
Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen läggs fram förslag till en lag om försäkringsmäklare. Lagen består
av näringsrättsliga och civilrättsliga regler, som skall tillämpas på juridiska
och fysiska personer som yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar från olika
försäkringsgivare.

De
näringsrättliga reglerna innebär bl.a. atl varje försäkringsmäklare skall vara
registrerad hos försäkringsinspektionen och stå under dess tillsyn. Mäklaren
kan registreras som förmedlare av alla slag av försäkring eller som förmedlare
av enbart personförsäkring eller enbart skadeförsäkring.

För
registrering krävs att mäklaren har en ansvarsförsäkring, har tillfredsställande
utbildning och i övrigt bedöms lämplig som försäkringsmäklare samt att han är
fristående i förhållande till försäkringsgivarna.

Enligt
de civilrättsliga reglerna skall mäklaren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och
med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall klarlägga sin
uppdragsgivares behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. Om
försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
skyldigheter, blir han skadeståndsskyldig mot uppdragsgivaren och andra som är
beroende av att han utför sitt uppdrag på rätt sätt. De civilrättsliga reglerna
föreslås bli tvingande i konsumentförhållanden.

Den
föreslagna regleringen bedöms inte kunna bli något hinder för Sveriges
deltagande i den västeuropeiska integrationen på försäkringsområdet, även om
det ännu är i viss mån oklart vad som kommer att gälla där.

Den
nya lagen förslås träda i kraft den 1 januari 1990. Särskilda övergångsbestämmelser
föreslås för de mäklare som då redan är verksamma.

I
propositionen föreslås också ändring i försäkringsrörelselagen

1 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 136

(1982:713). Efter mönster
av aktiebolagslagen (1975:1385) föreslås ett Prop. 1988/89:136 förenklat
förfarande när del gäller att kungöra uppgifter som har införts i
försäkringsregistret, om kungörelsen avser ändring i ett förhållande som
tidigare har införts i registret.

1 Förslag till Prop. 1988/89:136

Lag om fbrsäkringsmäklare

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Med försäkringsmäklare avses
i denna lag en juridisk eller fysisk person som ulan atl vara beroende av
försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar
direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

2
§ Avtalsvillkor som avviker
från bestämmelserna i 13 eller 14 § får inte åberopas mot uppdragsgivaren eller
någon som härleder sin rätt från honom, om uppdragsgivaren är en konsument och
uppdraget avser försäkring huvudsakligen för enskilt bruk.

Registrering
och tillsyn m. m.

3 §
Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsin

spektionen och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling

av

1. alla
slag av försäkring,

2.
enbart personförsäkring, eller

3.
enbart skadeförsäkring.

Benämningen
försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna
lag.

4 §
För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäkla

re krävs att

1. den
juridiska personen inte till någon del ägs av elt försäkringsföretag

eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som

sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672),

2.
den juridiska personen har en
försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter
åsidosätts, oeh

3.
de fysiska personer som för den
juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som
försäkringsmäklare.

5 §
För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare

krävs atl han

1.
inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2.
inte är anställd av eller
uppdragstagare hos något försäkringsföretag eller någon som är närstående till
ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket
konkurslagen (1987:672),

3.
har en försäkring för
skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

4.
har en tillfredsställande
utbildning, och

5.
i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan
försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren

förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registre

rad som försäkringsmäklare. 3

6 § Närmare föreskrifter
om villkoren för registrering och om registre- Prop. 1988/89:136

ringsförfarandet får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

7
§ Försäkringsmäklaren är
skyldig att på begäran av försäkringsinspektionen lämna de upplysningar om
verksamheten som inspektionen behöver för att fullgöra sin tillsyn enligt
denna lag. Om inspektionen anser att det behövs, får dén inhämta upplysningarna
genom en undersökning hos mäklaren.

8
§ Om försäkringsmäklaren enligt
lag skall utse revisor, får försäkringsinspektionen förordna en revisor att
med övriga revisorer delta i revisionen hos mäklaren. 1 ett
revisorsförordnande kan inspektionen ge särskilda direktiv till revisorn.

Revisorn
har rätt att få arvode för sitt arbete av mäklaren. Arvodets storlek bestäms av
inspektionen.

9 §
Försäkringsmäklarna skall med årliga avgifter bekosta försäkrings-

inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen

meddelar.

Särskilda
regler som skall iakttas i mäklarverksamheten

10
§ Pengar och andra tillgångar
som försäkringsmäklaren får hand om för någon annans räkning skall hållas
avskilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordras till
mottagaren.

11
§ Om mäklaren får ersättning i
form av provision eller arvode från försäkringsgivaren, är han skyldig att på
begäran av uppdragsgivaren upplysa denne om ersättningens storlek.

12
§ Försäkringsmäklaren skall se till
att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt 5 §
och 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig alt
lämna i samband med att en försäkring tecknas.

Försäkringsmäklarens
uppdrag

13
§ Försäkringsmäklaren skall
utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed.
Han skall, i den utsträckning som omständigheterna kräver det, klarlägga
uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

14
§ Om försäkringsmäklaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 13 §, skall han
ersätta den skada som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren eller
försäkringsgivaren eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren.

Ingripande
mot försäkringsmäklare m. m.

15
§ Försäkringsinspektionen kan återkalla registreringen om en försäkringsmäklare

1.
inte uppfyller kraven för
registrering enligt 4 eller 5§ eller enligt Prop. 1988/89:136 föreskrifter
som meddelats med stöd av 6 §,

2.
inte lämnar begärda
upplysningar enligt 7 §, eller

3.
inte betalar föreskrivna
avgifter enligt 9 §.

Inspektionen
får bestämma att ett beslut om återkallelse skall gälla omedelbart.

Om
del är tillräckligt, får inspektionen i stället för att återkalla registreringen
meddela varning.

16 §
Om någon utövar sådan verksamhet som omfattas av denna lag

utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, skall försäkringsinspek

tionen förelägga honom vid vite att upphöra med delta. Detsamma gäller

om en registrerad försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar försäkringar

av ett slag som han inte är registrerad för och om någon använder benäm

ningen försäkringsmäklare utan alt vara registrerad som sådan.

Ett
föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett beslut
om återkallelse enligt 15 §.

17 §
Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till

kammarrätten.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1990.

2.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen skall ansöka om
registrering senast den 1 mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer
annat, får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin
verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har
föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare.
Försäkringsinspektionen får begränsa tiden för registreringens giltighet och
som villkor för fortsatt registrering föreskriva att mäklaren före tidens
utgång skaffar sig viss utbildning.

2 Förslag
till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 2 och 3 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:136

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Försäkringsinspektionen
skall genast i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som införs i försäk-ringsregislrel
med undantag av registrering av underrättelser enligt 14 kap. 20 §.

Försäkringsinspektionen
skall utan dröjsmål i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som införs i försäkringsregistret
med undantag av registrering av underrättelser enligt 14 kap. 20 §. En
kungörelse som avser en ändring i ett förhållande som tidigare har införts i
registret behöver endast ange ändringens art.

Det som enligt denna lag
eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistret och kungjorts i
Post- och Inrikes Tidningar skaU anses ha kommit tUl tredje mans kännedom, om
det inte av omständigheterna framgår att han varken ägde eller bort äga
vetskap om det.

Det som enligt denna
lag eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistret skaU anses
ha kommit tiU tredje mans kännedom, om införandet har kungjorts i Post-och
Inrikes Tidningar enligt 2 § och det inte av omständigheterna framgår att han
varken kände UU eller borde ha känt tiU det som kungjorts.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989.

Finansdepartementet Prop-1988/89:136

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1989 Närvarande: statsrådet S.
Andersson, ordförande, och statsråden R. Carlsson, Lindqvist, Lönnqvist,
Engström, Freivalds, Lööw

Föredragande:
statsrådet Engström

Proposition om fbrsäkringsmäklare 1 Inledning

År
1979 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, försäkringsverksamhetskommittén,
E 1979:01 (f d. landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, riksdagsledamoten
Britta Bjelle, byråchefen Dan Fernlund, riksdagsledamoten Rune Gustavsson,
riksdagsledamoten Bengt Kronblad, försäkringsdirektören Lars Lindwall,
verkställande direktören Richard Schönmeyr, riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand
och departementsrådet Thomas Utterström) för atl se över lagstiftningen om
försäkringsbolagens och försäkringsinspeklionens verksamhet m. m.

Kommittén
skulle behandla bl.a. frågor om koncessionsvillkor för svenska och utländska
försäkringsbolag, avgränsningen av försäkringsverksamhet,
försäkringsverksamhet i s.k. captivebolag, försäkringsbolagens
försäljningsverksamhet, däribland frågan om försäkringsmäklare, försäkringsinspeklionens
verksamhetsformer samt även vissa konsumentfrågor.

I
detta ärende behandlas kommitténs betänkande (SOU 1986:55) Försäkringsmäklare
i Sverige.

Under
beredningen i regeringskansliet har hållits en hearing för diskussion av vissa
viktigare frågor, bl.a. frågan om vilka typer av förmedlare som skall omfattas
av lagstiftningen. I hearingen deltog företrädare för försäkringsinspektionen,
försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska Försäkringsmäklares och
Försäkringskonsulters Förening, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringsanställdas
förbund.

Till protokollet i delta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet
Försäkringsmäklare i Sverige som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2 dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttranden som bilaga 3.

Regeringen
beslutade den 2 mars 1989 att inhämta lagrådets yttrande över ett inom
finansdepartementet upprättat förslag till lag om försäkringsmäklare.
Lagförslaget och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet

i detta ärende som bilaga
4 och 5. Lagrådet har i sitt yttrande förslagit Prop. 1988/89:136 ändringar
i I, 7 och 8 §§ samt övergångsbestämmelserna i det remitterade lagförslaget.
Som kommer att framgå av det följande anser jag att lagrådets förslag till
ändringar bör godtas. Även i övrigt bör vissa redaktionella ändringar göras i
lagförslaget.

Försäkringsinspektionen
har i en skrivelse som kom in till finansdepartementet den 8 mars 1989
föreslagit en ändring i 20 kap. 2 § försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL,
om inspektionens skyldighet att kungöra ändringar i försäkringsregistret. Jag
tar upp detta förslag i avsnitt 4. Under beredningsarbetet har upplysningar
inhämtats från näringsfrihetsombudsmannen (NO) och företrädare för
försäkringsbranschen.

De
förslag som jag i det följande förordar innebär att försäkringsinspektionen i
inledningsskedet kan beräknas få hand om registrering och tillsyn av 150 — 200
försäkringsmäklare, varav flertalet anställda i ca 50 mäklarfö-retag. Jag har
för avsikt att återkomma till regeringen i frågan om vilka resurser som
inspektionen kan komma att behöva till följd av den nya tillsynsuppgiften.

2 Bakgrund till lagstiftningen om försäkringsmäklare

2.1 Försäkringsbolagens försäljningsverksamhet

Enligt
7 kap. 16 § FRL skall styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag
övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett
sätt som överensstämmer med god försäkringssed. En motsvarande bestämmelse
finns i 20 § lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag alt
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF); ell utländskt försäkringsförelags
generalagent i Sverige skall övervaka all anskaffning av ansökningar om
försäkring hos företagel sker på ett sätt som överensstämmer med god affärssed.

Del
är emellertid inte bara dessa båda lagar som reglerar försäkringsbolagens
försäljningsverksamhet. Andra lagar som gäller på området är marknadsföringslagen
(1975:1418) och konsumentförsäkringslagen (1980:38). De frågor inom försäljningsverksamhelen
som regleras genom dessa lagar avser bl. a. reklam- och informationsfrågor.
Även konkurrenslagen (1982:729) är tillämplig på försäkringsområdet.

Försäkringsbolagens
försäljningsverksamhel handhas i allmänhet av försäkringsombud. Ell
försäkringsombud är någon som för elt eller flera försäkringsbolags räkning mot
avtalad ersättning medverkar vid försäljning eller vidmakthållande av
försäkring, oavsett om han arbetar direkt för ett bolag eller biträder något
annat ombud. Ett ombud kan vara specialombud eller allmänt ombud. Ett
specialombud företräder bolaget endast vid försäljning av försäkringar som tillhandahålls
som en serviceåtgärd i anslutning till en viss försäljnings-, förmedlings-
eller reparationsverksamhet. Exempel på sådana specialombud är resebyråer,
bil-

handlare m. fl. Ett allmänt
ombud kan vara antingen bolagets arbetstagare Prop. 1988/89:136 (anställd i
bolaget t. ex. som fälltjänsteman) eller bolagets uppdragstagare.

Bestämmelsen
i 7 kap. 16 § FRL överensstämmer i sak med vad som gällde enligt FRL:s
föregångare, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Bakgrunden till att en
sådan regel infördes torde bl. a. ha varit att kritik riktats mot
försäkringsbolagen för att de hade alltför många och ibland dåligt utbildade
ombud eller agenter och att detta förhållande bidrog till atl
livförsäkringsavtal ofta annullerades till skada för såväl bolag som försäkringstagare.
Det kan också erinras om att 1948 års lag allmänt skärpte kontrollen över
försäkringsverksamheten: skälighetsprincipen lagfästes inom både liv- och
skadeförsäkringen, en behovsprincip infördes i fråga om nyetablering av
försäkringsbolag, principen att försäkringsbolag endast får driva
försäkringsrörelse slogs fast.

I
1948 års lag lämnades en möjlighet öppen för regeringen att utfärda närmare
bestämmelser i ämnet. Denna möjlighet kom dock aldrig att utnyttjas. Detta
sammanhänger med att försäkringsbolagen träffade en skriftlig överenskommelse
för främjande av god försäkringssed inom anskaffningsverksamheten. I FRL
saknas motsvarighet till denna bestämmelse. 1 propositionen till FRL (prop.
1981/82:180 s. 199 f.) anfördes bl. a. att försäkringsbolagen hade träffat
överenskommelser, som dittills varit utformade så att det inte hade funnits
anledning för regeringen att utfärda särskilda föreskrifter. Ytterst var det
enligt departementschefen försäkringsinspektionens uppgift alt övervaka att
anskaffningsverksamheten sker i enlighet med god försäkringssed.

Försäkringsinspektionens
befattning med begreppet god försäkringssed har under senare decennier bestått
i underhandskontakter med försäkringsbolagen och samråd vid utformandet av
branschöverenskommelser på området. Till branschöverenskommelserna återkommer
jag i nästa avsnitt.

2.2 Försäkringsbolagens marknadsföringsöverenskommelser

Försäkringsbolagen
träffade år 1949 två s. k. anskaffningsöverenskommelser. Dessa reviderades år
1964 respektive 1975. Hösten 1978 tillsattes inom branschen en utredning för
översyn av överenskommelserna. Motivet var behov av anpassning till ny eller
förändrad lagstiftning och överhuvud nya principer för marknadsföringen som
hade växt fram under senare tid. Arbetet resulterade i två s. k.
marknadsföringsöverenskommelser vilka trädde i kraft den 1 januari 1983. Dessa
sades under 1985 upp av ett flertal försäkringsbolag och upphörde som följd
härav att gälla i febmari 1986. En ny marknadsföringsöverenskommelse träffades
från den 1 april 1986. Ett betydande antal bolag anslöt sig emellertid inte
till denna.

Vissa
av bestämmelserna i marknadsföringsöverenskommelsen och dess

föregångare innebar i praktiken att försäkringsbolagen endast fick sälja

försäkringar genom egna ombud, vilka undantagsvis också kunde vara

ombud även för ett annat bolag om det första bolaget medgav det. Över

enskommelsen innebar alltså alt ett försäkringsbolag inte fick sälja försäk- 9

ring och i samband därmed
utbetala provision till fristående mäklare eller Prop. 1988/89:136 mäklarföretag.
Det var bl.a. denna punkt i överenskommelsen som rönte kritik och som
föranledde att försäkringsbolagen inte kunde enas om en ny marknadsföringsöverenskommelse.

Överenskommelsen
ändrades i mars 1988 så att det blev möjligt för försäkringsbolagen att, under
vissa förutsättningar, lämna ersättning till försäkringsmäklare vid försäljning
av försäkringar. I anslutning till den senaste överenskommelsen har
försäkringsinspektionen utfärdat allmänna råd angående försäkringsmäklare
(Cirkulär 1988: 1).

2.3 Försäkringsmäklare och försäkringskonsulter

En
försäkringsmäklare bmkar i Sverige inte anses representera något försäkringsbolag
utan är fri att upphandla försäkringar hos vilket försäkringsbolag som helst.
Hans funktion är att sammanföra försäkringstagare och försäkringsgivare till
ett avtal i båda parters intresse. Mäklaren får regelmässigt sitt uppdrag av
den blivande försäkringstagaren och uppträder som hans representant, vilket
innebär att han i sin förmedlande roll är köpare av försäkring från
försäkringsgivaren. 1 mäklarsystemet uppbär mäklaren normalt provision av försäkringsgivaren
för sitt arbete. Det förekommer att mäklaren tar emot premier och utbetalda
skadeersättningar för vidarebefordran samt att han medverkar vid
skadereglering.

Från
försäkringsmäklare har man bmkat skilja försäkringskonsulterna. En konsult ger
sin uppdragsgivare råd i försäkringsfrågor. Konsulten kan ge råd i en mängd
frågor, exempelvis skadeförebyggande verksamhet men också råd till kunden om
bästa försäkringsskydd och bästa försäkringsgivare i ett visst fall samt
biträda kunden vid upphandling av försäkring. Konsulten får arvode av kunden.
Denna uppdelning mellan mäklare och konsulter är närmast en svensk företeelse.
Internationellt görs ingen sådan uppdelning.

2.4 Sveriges anpassning till förhållandena inom EG

Internationellt
pågår en utveckling som syftar till att undanröja hinder för handeln med bl.a.
tjänster.

Tjänstefrihet
är en av EG:s fyra friheter. EG-kommissionen lade ijuni

1985 fram sin s.k. vitbok om fullbordandet av den inre marknaden.

Vitboken kan betecknas som ett aktionsprogram, en instmktionsbok och

en tidsorienterad uppläggning av problemområdenas avverkning. 1 vitbo

ken framhålls bl. a. att försäkringsväsendet är ett av de områden där det är

särskilt angeläget att öppna gränserna inom EG. Arbetet inom EG med att

harmonisera regelsystemet har emellertid inte på alla områden kommit

lika långt inom försäkringsektorn som när det gäller bl.a. bank- och

kreditseklorn samt värdepappersmarknadssektorn. Endast när det gäller

vissa utpräglat kommersiella risker och andra större skadeförsäkringsris

ker har rådet antagit direktiv som bygger på principen om frihet att

förmedla tjänster över gränserna och hemlandskontroll. 1 fråga om andra

skadeförsäkringsrisker har gränsöverskridande handel på olika sätt under- 10

lättats men ett betydande
inflytande lämnas alltjämt åt regelgivningen i det Prop. 1988/89:136 land
där risken är belägen; en fortsatt liberaliseringssträvan föreligger dock inom
ramen för vilboksarbelet.

Endast
vissa EG-länder har en särskild lagstiftning om försäkringsmäklare. Det gäller
bl. a. Storbritannien, där en Financial Services Act som reglerar bl. a.
mäklarnas verksamhet nyligen antagits, och Nederländerna. I Danmark har lagstiftning
övervägts men inte bedömts nödvändig så länge som mäklarna anses verka enligt
de etiska regler som deras branschförening antagit. I de länder som har
särskild lagstiftning sägs huvudskälet för denna normalt vara att åstadkomma
ett konsumentskydd. Ledande företrädare för EG-kommissionen har uttalat att
vissa nationella bestämmelser kan utgöra ett oförsvarligt hinder för etablering
av gränsöverskridande verksamhet som utövas av mäklare i andra medlemsländer
och förklarat atl kommissionen har en klar skyldighet alt undersöka de nationella
lagarna från den utgångspunkten och, om nödvändigt, angripa regler som är
oförenliga med Romfördraget eller gällande gemenskapslagstiftning.

I
fråga om etablering av försäkringsmäklare finns vissa regler i ett direktiv
(77/92 EEC) som antogs år 1976. I detta definieras försäkringsmäklare enligt
följande: yrkesmässig verksamhet av personer som, under fullständig frihet vad
gäller valet av försäkringsföretag, sammanför personer som söker försäkring
med försäkringsföretag, förbereder slutande av försäkringsavtal samt, där så är
lämpligt, medverkar i skötsel och fullföljande av sådana avtal, i synnerhet
när skadefall görs gällande. I direktivet finns regler om rätt att åberopa
verksamhet på försäkringsområdet i andra medlemsländer när ett medlemsland
uppställer vissa kvalifikationskrav för utövande av mäklarverksamhet.

Frågan
om försäkringsmäklares rätt alt förmedla försäkring från en försäkringsgivare
utan koncession i det land där den försäkrade risken är belägen berörs således
inte i detta direktiv. I förslaget lill ett andra livförsäkringsdirektiv från
december 1988 behandlas bl. a. frågan om gränsöverskridande handel med
livförsäkringar. Enligt förslaget skall den enskilde försäkringstagaren ha rätt
all på eget initiativ vända sig till en försäkringsgivare i ett annat
medlemsland för atl teckna en livförsäkring. Förslaget anknyter lill de s. k. koassuransdomarna
(EG-domstolens mål nr 205/84, 206/84, 220/84 och 252/84); i dessa slogs bl. a.
fast att ett medlemsland inte kan förbjuda biträde av mäklare vid upphandling
av försäkring i ett annat medlemsland, om försäkringstagaren enligt den
nationella lagstiftningen har rätt att köpa försäkring från ett bolag i ett
annat medlemsland. Försäkringstagaren skall således ha rätt att använda sig av
en mäklare i kontakterna med det utländska försäkringsbolaget.

Riksdagen
har uttalat sig för atl Sverige skall medverka i ett brett västeuropeiskt
samarbete (prop. 1987/88:66, UU 24, rskr. 245). Bl. a. skall Sverige medverka i
EFTA:s och EG:s arbete på att skapa ökad röriighet för varor, tjänster,
människor och kapital i Västeuropa. Sverige har ett starkt intresse av att så
långt det är möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för atl möjliggöra
en enhetlig marknad för finansiella tjänster.

11

3 Allmän
motivering till förslaget till lag om försäkringsmäklare

3.1 Försäkringsmäklare på den svenska marknaden

Prop. 1988/89:136

Mitt förslag:
Försäkringsmäklare skall få verka på den svenska försäkringsmarknaden. Deras
verksamhet regleras i en särskild lag.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Praktiskt taget alla remissinstanser delar bedömningen att försäkringsmäklare
skall få verka på den svenska försäkringsmarknaden och att deras verksamhet
skall regleras i lag. Endast TCO, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringsanställdas
Förbund är helt avvisande till förslaget. De båda förbunden föreslår
lagstiftning med förbud för försäkringsbolagen att lämna ersättning för
anskaffning och vidmakthållande av försäkring till andra än egna anställda och
uppdragstagare.

Skälen
för mitt förslag: Näringsfriheten är en av gmndstenama i vårt ekonomiska
system, och inskränkningar i näringsfriheten har under senare decennier varit
sparsamma och haft speciella bevekelsegmnder. Etable-ringskontroll finns
typiskt på sådana områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar
särskild kompetensprövning, såsom beträffande hälsovård och luftfart, eller
där man har velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen, såsom beträffande
bank- och försäkringsrörelse. En allmän strävan under senare år har varit att
avskaffa etableringshinder i form av behovsprövning. På försäkringsområdet
omformades den s.k. behovsprincipen med verkan från den 1 januari 1985 till en sundhetsprin-cip,
vilket har gjort det lättare för nya försäkringsbolag att få tillstånd att driva
försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sin rörelse till nya
försäkringsgrenar.

I
betänkandet och remissyttrandena har redovisats åtskilliga fördelar och
nackdelar med en ordning som ger utrymme för mäklare på den svenska
försäkringsmarknaden.

En
synpunkt, som framförs av kommittén och bl. a. NO, är att det från
konkurrenssynpunkt är viktigt att de försäkringsbolag som så önskar skall kunna
utnyttja marknadsföringen, inklusive utformningen av försäljningsorganisationen,
som konkurrensmedel. Möjligheten att sälja försäkringar genom mäklare kan vara
av särskild vikt för små och medelstora försäkringsbolag utan slagkraftiga
egna försäljningsorganisationer.

En
annan synpunkt, som framförs av bl. a. konsumentverket och vissa av
näringslivets organisationer, är att det föreligger ett behov för enskilda försäkringskunder
av att få hjälp med jämförelser mellan olika försäkringsgivares utbud.

Ett
tredje argument är att ett godtagande av mäklarnas verksamhet bringar svenska
förhållanden i överensstämmelse med vad som gäller i flertalet andra
industriländer.

De
argument som framförs mot mäklare är huvudsakligen uppbyggda

12

kring en oro för att de
skall medföra ökade försäkringskostnader och ge Prop. 1988/89:136 mindre
stimulans åt bolagens produktutveckling.

Som
jag nyss sagt är näringsfriheten en av grundstenarna i vårt ekonomiska system,
och jag kan för egen del inte finna något egentligt skäl för att i lag förbjuda
försäkringsmäklare att vara verksamma här. Tvärtom bör medverkan av en mäklare
ofta kunna vara en fördel för både konsumenter och andra som saknar egen
sakkunskap på försäkringsområdet. En oberoende mäklarkår bör också kunna
medverka till en effektivisering av marknaden som helhet; som framgår i del
följande (avsnitt 3.2) är kravet på oberoende av central betydelse för mäklarbegreppel.

Något
förbud mot försäkringsmäklare bör alltså inte införas, och inte heller bör det
anses strida mot god försäkringssed att ett försäkringsbolag lämnar provision
eller annan ersättning lill en mäklare. Detta innebär inte att ett
försäkringsbolag är skyldigt att samverka med mäklare under sådana
betingelser. Bolagen har stor frihet att själva utforma sina försäljningssystem
efter vad de från sina utgångspunkter bedömer som lämpligast. En bojkottaktion
från flera försäkringsgivare kan dock vara av den art att den föranleder en
prövning enligt konkurrenslagens regler.

Jag
övergår nu till att behandla frågan huruvida försäkringsmäklarnas verksamhet bör
lagregleras.

Försäkringsmäklarnas
verksamhet i Sverige har hittills varit av relativt begränsad omfattning. Sedan
försäkringsbolagens marknadsföringsöverenskommelse nu ändrats (se avsnitt 2.2
ovan) är det emellertid troligt att branschen kommer att expandera relativt
snabbt. Behovet av samhällelig insyn i verksamheten kommer därmed att öka. När
det gäller förmedling av försäkringar lill privatpersoner tänker jag främst på
behovet av konsumentskydd. För både den verksamhet som riktar sig till
privatpersoner och den som tar sikte på företagarnas försäkringsbehov gäller
vidare att mäklarna lill viss del tar över sådan verksamhet som i dag utövas
av försäkringsbolagens ombud. Dessas verksamhet styrs av bl. a.
försäkringsrörelselagens krav på god försäkringssed och
försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Kommittén har som en
av flera utgångspunkter för en lagstiftning om mäklare anfört att mäklarnas
verksamhet på samma sätt som ombudens måste bedrivas i enlighet med god försäkringssed.
Remissinstanserna har också överlag tillstyrkt att försäkringsmäklarnas verksamhet
regleras i lag.

Enligt
min mening står det klart att samhället med hänsyn lill den betydelse för de
enskilda som mäklarna kan få bör ställa särskilda krav på den som yrkesmässigt
bedriver verksamhet som försäkringsmäklare och att dessa krav bör regleras i
lag.

Det
kan visserligen ifrågasättas om det är lämpligt att lagreglera försäk

ringsmäklarnas verksamhet nu, när det fortfarande råder viss osäkerhet

om vilka regler som slutligt kommer att gälla på försäkringsområdet inom

EG (se avsnitt 2.4 ovan). Frågan om försäkringsmäklarnas verksamhet i

Sverige har emellertid diskuterats länge, och som angetts ovan finns det

enligt min mening anledning att tro att mäklarverksamheten kommer att

utvecklas relativt snabbt i Sverige. Då behövs del en lagstiftning som tar

hänsyn till berättigade konsumentkrav. Vidare anser jag det viktigt att 13

bl.a. frågan om mäklarnas
rätt att förmedla försäkringar från utländska försäkringsgivare utan koncession
i Sverige får sin lösning nu. Och även om vissa regler kan behöva omprövas och
ändras senare, räknar jag inte med att den lagstiftning som jag föreslår skall
bli något hinder för Sveriges anpassning till kommande EG-lösningar. Vad som
kommer i fråga blir sannolikt främst alt anpassa de närmare krav som ställs upp
för registrering av en mäklare. Dessa frågor bör som framgår av lagförslaget
delegeras till regeringen. Regeringen bör alltså kunna föreskriva t.ex. att
utländska utbildningar och examina skall anses motsvara den utbildning som kommer
att krävas i Sverige. Mot denna bakgrund ser jag inget hinder mot den föreslagna
lagen om försäkringsmäklare, sedd i ett EG-perspektiv.

Det lagförslag jag lägger
fram innehåller både näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser.
Eftersom konsumentskyddet är det viktigaste syftet med den nya lagstiftningen,
bör de civilrättsliga bestämmelserna vara tvingande till förmån för
uppdragsgivaren och den som härleder sin rätt från honom, om uppdragsgivaren
aren konsument.

Prop.
1988/89:136

3.2 Tillämpningsområdet för en lag om försäkringsmäklare

Mitt förslag: Alla
som ulan att vara beroende av försäkringsgivarin-iressen yrkesmässigt förmedlar
direktförsäkring från flera fristående försäkringsgivare skall stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna. Både
juridiska och fysiska personer skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Enkundsmäklare,
s.k. captive brokers, skall inte kunna registreras som mäklare men kan ändå
vara verksamma och t.ex. uppbära provision från försäkringsgivare.

Kommitténs
förslag: Avviker från mitt förslag på det sättet att registreringsskyldighet
åvilar bara den som mot provision från försäkringsgivaren yrkesmässigt
förmedlar direktförsäkring, inte den som gör det mot betalning av
uppdragsgivaren. Kommitténs förslag innebär vidare att enkundsmäklare varken
kan registreras eller uppbära provision från försäkringsgivaren.

Remissinstanserna: Bara en
del av remissinstanserna tar särskild ställning i ådessa frågor.
Försäkringsinspektionen och NO delar kommitténs bedömning att
registreringsskyldigheten bör åvila bara dem som uppbär provision från
försäkringsgivaren. Försäkringsrättskommittén, Folksam, Småföretagens
Riksorganisation, LO, Svenska Sparbanksföreningen och Försäkringsjuridiska
föreningen ifrågasätter om inte även den som mot arvode från försäkringstagaren
förmedlar försäkring skall vara underkastad registreringsskyldighet och
tillsyn.

Även
när det gäller enkundsmäklarna är remissutfallet splittrat. Näringslivets
organisationer vill att även enkundsmäklare skall kunna registreras, medan t.
ex. försäkringsinspektionen anser att kommitténs förslag bör kunna godtas
åtminstone för närvarande.

14

Skälen för mitt förslag:
Som redan framgått anser jag att de som yrkes- Prop. 1988/89:136 mässigt ägnar
sig åt förmedlingsverksamhet på försäkringsområdet har en så ansvarsfull
uppgift att de av konsumentskyddshänsyn och hänsyn till en sund utveckling av
försäkringsväsendet bör vara underkastade en registreringsplikt och vissa
regler för verksamheten. Detta gäller enligt min mening oavsett vilken av
parterna i försäkringsavtalet som betalar ersättningen till förmedlaren;
behovet av konsumentskydd kan i varje fall inte antas minska därför att
försäkringstagaren själv skall betala förmedlaren. Med hänsyn till detta och till
att konsulter i stor utsträckning arbetar på samma sätt som mäklare anser jag —
liksom åtskilliga remissinstanser — alt ersättningsformen inte bör tillmätas
någon betydelse för frågan om vilka som skall omfattas av lagen.

Det
är i stället med utgångspunkt i förmedlingsbegreppet som man bör söka den
lämpliga avgränsningen mellan verksamhet som skall vara underkastad kontroll
och oreglerad verksamhet. Konsultverksamhet i fråga om t. ex. skadeförebyggande
verksamhet eller om lämplig uppbyggnad av ett försäkringsskydd faller därmed
utanför lagen, om inte konsullen aktivt medverkar också vid upphandling av
försäkring. Om en konsult regelbundet biträder sina uppdragsgivare också vid
upphandling av försäkringar, bör lagen emellertid i princip omfatta alla hans
uppdrag i denna verksamhet, även om det i ett enskilt fall kan vara tveksamt
om konsulten har deltagit i upphandlingen i sådan utsträckning att han kan
betecknas som förmedlare av försäkringen. Bara om det i ett enskilt ärende är
alldeles klart att konsulten inte skall ha någon befattning med upphandlingen,
bör uppdraget anses falla utanför lagen. — Självfallet bör det inte ha någon
betydelse för frågan om lagens tillämplighet under vilken beteckning en förmedlare
arbetar (försäkringsmäklare, konsult eller liknande), utan det avgörande är
verksamhetens innehåll.

Oberoendet
av försäkringsgivarna är — som jag tidigare nämnt — det mest karaktäristiska
draget hos försäkringsmäklaren, som vi har kommit att uppfatta honom i Sverige.
Enligt min mening är det också framför allt den oberoende ställningen som
medför att mäklarna kan spela en viktig roll både för den enskilde
uppdragsgivaren och för marknaden som helhet. Den som söker sig till en
försäkringsmäklare måste kunna lita på att mäklaren arbetar helt i hans
intresse. Därför bör ingen få verka under beteckningen försäkringsmäklare som
på del ena eller andra sättet är beroende av försäkringsgivarintressen.

Lagrådet
har ansett atl detta oberoende bör komma lill ullryck i lagens definition av försäkringsmäklarbegreppet.
Jag har inget att invända mot lagrådets förslag.

Liksom
de flesta remissinstanser delar jag kommitténs uppfattning att del bör stå
mäklaren fritt atl bedriva sin verksamhet i den associationsform som i det enskilda
fallet bedöms som mest lämplig. Jag föreslår alltså all både juridiska och
fysiska personer skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Jag föreslår
dock en något annorlunda konstruktion än kommittén.

Enligt
kommitténs förslag skulle det, när verksamheten bedrevs inom

ramen för en juridisk person, vara tillräckligt att den juridiska personen 15

som sådan registrerades
som mäldare. Sedan skulle ledningen för den Prop. 1988/89:136 juridiska
personen se till att de fysiska personer som arbetade med förmedling för den
juridiska personens räkning hade tillfredsställande utbildning, var lämpliga
som försäkringsmäklare osv. Försäkringsinspektionen skulle på så sätt bara få
en indirekt tillsyn över dessa personer, genom sin tillsyn över den juridiska
personen.

Enligt
min mening bör försäkringsinspektionen göra en förhandsprövning av de personer
som skall arbeta med mäklarverksamhet. Inspektionen bör också vid behov kunna
göra ett ingripande direkt mot en enskild mäklare utan att behöva gå omvägen
över ett ingripande mot den juridiska personen. Jag föreslår därför att de
fysiska personer som skall förmedla försäkringar för den juridiska personens
räkning också skall vara registrerade som mäklare.

Kommittén
har avgränsat begreppet försäkringsmäklare genom att kräva atl mäklaren skall
ha flera olika uppdragsgivare. Exempelvis ett företag inom en industrikoncern
som uteslutande arbetar med att placera den egna koncernens försäkringar skulle
alltså inte kunna registreras som mäklare och därmed — enligt kommitténs
förslag till ny lydelse av 7 kap. 16 § FRL och 20 § LUF — inte heller kunna
uppbära provision från en försäkringsgivare. Som det viktigaste skälet för
förslaget angav kommittén den uppsplittring av försäkringsmäklarmarknaden som
skulle kunna ske. Som ytterligare skäl angavs bl. a. alt en industrikoncern på
så sätt skulle kunna delvis vältra över kostnaderna för sin försäkringsexpertis
på försäkringsbolagen.

Också
mitt förslag innebär att sådana enkundsmäklare, s.k. captive brokers, faller
utanför begreppet försäkringsmäklare. Skälen för mitt ställningstagande är
dock andra än kommitténs.

Enligt
min mening finns det åtminstone inte i dag någon anledning för lagstiftaren att
försöka stmkturera försäkringsmäklarmarknaden genom att förbjuda vissa typer av
mäklare att vara verksamma. Inte heller har lagstiftaren anledning att ingripa
i de ekonomiska mellanhavandena mellan försäkringsbolagen och de
försäkringstagare som det här är fråga om.

Om
försäkringsmäklarbegreppet utformas så att det omfattar även enkundsmäklare,
skulle den lagstiftning jag föreslår emeUertid innebära all alla enkundsmäklare
blev skyldiga att registrera sig som försäkringsmäklare. En sådan lagstiftning
skulle föra alldeles för långt, eftersom det inte finns några
konsumentskyddsaspekter att beakta när det gäller dessa företag. Och eftersom
jag — till skillnad från kommittén — inte föreslår något åförbud för
försäkringsbolagen mot att betala provision till andra än bolagets ombud eller
registrerade försäkringsmäklare, har registreringsfrågan inte någon praktisk
betydelse för enkundsmäklarna. De kan uppbära provision utan att vara
registrerade som försäkringsmäklare; inte heller här finns det dock någon
skyldighet för försäkringsgivaren att utan avtal betala provision eller annan
ersättning.

Slutligen
bör lagens tillämpningsområde begränsas på det sättet, att den omfattar bara
förmedling av direktförsäkring. Sådan verksamhet som tar sikte på återförsäkring
bör även i fortsättningen lämnas oreglerad.

16

3.3
Villkoren för registrering som försäkringsmäklare

Prop.
1988/89:136

Mitt
förslag: En juridisk person som skall registreras som försäkringsmäklare får
inte till någon del ägas av ett försäkringsföretag. Den juridiska personen
måste också ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsansvar mot uppdragsgivare m.
fl. Vidare måste de fysiska personer som förmedlar försäkring för den juridiska
personens räkning också vara registrerade som försäkringsmäklare.

En
fysisk person som skall registreras som försäkringsmäklare får inte vara underårig,
i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7
§ föräldrabalken. Om han inte arbetar inom ramen för en registrerad juridisk
person, skall han också ha en ansvarsförsäkring. Vidare skall han ha
tillfredsställande utbildning och i övrigt vara lämplig som försäkringsmäklare.

Registreringen kan
avse förmedling av alla slag av försäkring eller förmedling av enbart
personförsäkring eller enbart skadeförsäkring.

Kommitténs förslag:
Kommittén har inte föreslagit någon regel om att en juridisk person inte får
ägas av ett försäkringsföretag och inte någon regel om att de fysiska personer
som förmedlar försäkring för den juridiska personens räkning skall vara
registrerade som försäkringsmäklare. 1 sak ligger kommitténs förslag dock nära
mitt förslag.

Remissinstanserna:
Inga remissinstanser invänder mot de kvalifikationskrav som kommittén ställt
upp.

Skälen för mitt förslag:
Som framgått av det föregående skall både juridiska och fysiska personer kunna
registreras som försäkringsmäklare. I praktiken får man räkna med att de flesta
mäklare kommer att arbeta i någon typ av bolag (handelsbolag, kommanditbolag
eller aktiebolag). Del är därför naturligt att t. ex. ett krav på
ansvarsförsäkring i dessa fall riktas mot den juridiska personen.

Samtidigt
är det emellertid uppenbart att det är den enskilde mäklarens kvalifikationer
som har den största betydelsen för hur uppdraget blir utfört. Som framgått av
det föregående föreslår jag därför att även den som arbetar med
förmedlingsverksamhet inom ramen för en juridisk person måste vara registrerad
som mäklare. Därför är det också mot den enskilde mäklaren som krav på
utbildning, allmän lämplighet osv. måste riktas.

Frågan om vilka krav som
skall ställas för registrering hänger nära samman med vilken behörighet
registreringen skall ge. Det försäkrings-rättsliga området är relativt stort
och reglerna varierar avsevärt från delområde till delområde; det är
exempelvis en avsevärd skillnad mellan alt förmedla en personförsäkring till en
privatperson och att förmedla en företagsförsäkring till en industrikoncern.
Del skulle enligt min mening kunna leda till alltför höga krav i fråga om
framför allt utbildning, om man skulle begära att alla mäklare skulle ha
expertkunskaper inom alla delområden. Delta gäller särskilt som det måste
krävas alt mäklaren också har goda kunskaper på angränsande områden som t.ex.
familjerätt, skade-slåndsrätt och transporträtt.

17

2 Riksda.gen 1988/89. 1 saml Nr 136

Jag föreslår därför att
del öppnas en möjlighet för den mäklare som så Prop. 1988/89:136 vill att
registrera sig som förmedlare av enbart personförsäkringar eller som förmedlare
av enbart skadeförsäkringar, medan den som uppfyller kraven på båda dessa
områden naturligtvis kan registrera sig som förmedlare av alla typer av
försäkring. För att en juridisk person skall få registrera sig som förmedlare
av alla slag av försäkring bör det då krävas att den juridiska personen i sin
organisation har antingen en mäklare som är registrerad för alla slag av
försäkring eller en mäklare som är registrerad för personförsäkring och en som
är registrerad för skadeförsäkring.

Jag
avser nu att först behandla de krav som bör ställas för att en juridisk person
skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Därefter återkommer jag till
de krav som bör ställas på fysiska personer.

Som
redan framgått är ett av de krav som bör ställas på en juridisk person att de
fysiska personer som förmedlar försäkringar för den juridiska personens
räkning är registrerade som försäkringsmäklare.

Ett
annat krav, som också har nämnts, är att den juridiska personen har en
ansvarsförsäkring för den skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess
skyldigheter åsidosätts. Kommittén har förslagit att försäkringsbeloppet skall
bestämmas till 600 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring för varje
skadefall (närmare 17 miljoner kr.). Även om ett sådant ansvarsbelopp i vissa
fall skulle kunna vara otillräckligt, harjag inte någon invändning mot att det
grundläggande skyddet läggs på den nivån. Premien för en ansvarsförsäkring av
denna typ kan bli relativt kännbar, och det obligatoriska ansvarsbeloppet bör
därför inte alltför mycket överstiga vad som kan bli aktuellt som skadestånd
för t. ex. en mäklare som är inriktad på personförsäkring för privatpersoner.
Om en mäklare fortlöpande arbetar under sådana förhållanden att det är
uppenbart att han behöver en större försäkring, bör försäkringsinspektionen i
sin tillsyn kunna kräva att ansvarsbeloppet höjs.

Jag
har emellertid kommit fram till att någon närmare bestämning av försäkringens
utformning inte bör göras i lagtexten. Den närmare utformningen av
försäkringen bör i stället — på samma sätt som villkoren i övrigt för
registrering — bestämmas av regeringen. Skälet är att det kan visa sig nödvändigt
av försäkringstekniska skäl att godta också en gräns för hur mycket som
sammanlagt kan utgå från försäkringen under t.ex. ett år; bl. a. kan det visa
sig svårt för ansvarsförsäkringsbolaget att teckna återför-säkring om det inte
finns någon yttersta gräns för åtagandet. Även i övrigt måste utformningen av
försäkringen preciseras närmare än som lämpligen kan ske i lagtext, för all
skyddet för mäklarens uppdragsgivare m. fl. skall bli tillfredsställande. Jag
återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Kommittén
har diskuterat om det för registrering av en juridisk person skall krävas att
den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag.
Kommittén fann att en sådan ordning i och för sig var önskvärd men fann sig av
praktiska skäl inte kunna förorda en sådan regel. Skälen var dels att regeln
skulle hindra internationella mäklarföretag, där försäkringsbolag kan ha ägarinflytande,
från att etablera dotterbolag i Sverige, dels att försäkringsinspektionen
skulle få göra omfattande utred-

18

ningar
i samband med ansökningar från utländska företag och dessutom Prop.
1988/89: 136 följa och bevaka ägarförändringar i det utländska företaget.

Som
jag nämnt i det föregående (avsnitt 3.2) är försäkringsmäklarnas oberoende
ställning en central fråga i lagförslaget. För att ytterligare markera detta
oberoende föreslår jag att en juridisk person som skall registreras som
försäkringsmäklare inte får till någon del ägas av ett försäkringsföretag eller
någon som är närstående till ell försäkringsförelag. Om utländska mäklarföretag
som är knutna till ett eller flera försäkringsföretag vill etablera sig i
Sverige, får del ske enligt bestämmelserna i LUF.

Jag
är medveten om att det kan uppstå praktiska svårigheter för försäkringsinspektionen
att kontrollera vem som äger framför allt ett utländskt mäklarbolag. Jag anser
emellertid att kravet på oberoende hos mäklaren är så viktigt atl lagen bör få
denna restriktiva utformning. Jag räknar också med att svårigheterna till stor
del skall kunna övervinnas genom samarbete med tillsynsmyndigheterna i andra
länder; det finns möjligheter till sådant samarbete bl.a. inom ramen för OECD
(Organisation for Economic Cooperation and Development).

När
det gäller registrering av fysiska personer föreslår jag krav som i stora delar
överensstämmer med de krav som ställs på en fastighetsmäklare. Närmast
självklart är atl mäklaren inte skall vara underårig, i konkurs, eller
underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken.

Av
samma skäl som jag nyss angett beträffande juridiska personer måste den
enskilde mäklaren vara fristående från försäkringsgivarintressen. Jag föreslår
därför atl en fysisk person som skall registreras inte får vara anställd av
eller uppdragstagare hos ett försäkringsföretag eller någon som är närstående
till ett försäkringsföretag.

Om
mäklaren arbetar inom ramen för en juridisk person som har registrerats som
mäklare, finns det inte någon anledning att kräva atl även den enskilde
mäklaren skall ha en ansvarsförsäkring; däremot är det naturligtvis angeläget
att den juridiska personens försäkring anpassas till antalet verksamma mäklare
och verksamhetens omfattning i övrigt. Om mäklaren däremot arbetar under
enskild firma måste det krävas atl han har försäkring på samma sätt som en
juridisk person. Detsamma gäller om en anställd mäklare på sin fritid åtar sig
extra förmedlingsuppdrag, som inte omfatlas av arbetsgivarens ansvar.

Vidare
måste ett grundläggande krav vara att mäklaren har en tillfredsställande
utbildning för sitt yrke; mäklarna bör ligga på minst samma utbildningsnivå som
försäkringsbolagens fältljänstemän. Som en allmän riktpunkt bör naturligtvis
gälla all utbildningen skall vara anpassad till de arbetsuppgifter som mäklaren
åtar sig. Även den som registrerar sig som förmedlare av t. ex. enbart
personförsäkring bör dock ha en grundläggande utbildning även på andra
försäkringsområden. Det bör i första hand vara regeringens sak att närmare
föreskriva vilka krav på utbildning och examination som skall ställas.

Ytterligare
ett naturligt krav är att mäklaren skall vara lämplig för sitt

yrke. Därmed avses inte att han skall ha speciella färdigheter för mäklaryr-

ket utan snarare att han har gjort sig känd för att vara en redbar och seriös 19

yrkesutövare.
Visserligen kan man inte räkna med att försäkringsinspektionen i normalfallet
kan göra någon mer ingående undersökning vid registreringstillfället, även om
vissa kontroller naturligtvis bör ingå i rutinerna. Det största värdet av ett
allmänt lämplighetskrav ligger i stället i den möjlighet som
tillsynsmyndigheten därigenom får att återkalla registreringen för den som
missköter sig på sådant sätt att han inte bör få utöva mäklaryrket i
fortsättningen.

Kommitlén har också tagit
upp frågan om en mäklare vid sidan av sin mäklarrörelse skall ha rätt att driva
någon annan verksamhet än förmedling av försäkring och näriiggande verksamhet.
Kommittén har därvid anfört bl.a. att en sammanblandning av mäklarverksamhet
och andra verksamheter kan leda till att mäklaren vid sin förmedling av
försäkring tar otillbörliga hänsyn och kan medföra alt mäklaren hamnar i jävsliknan-de
situationer. Kommittén har också anfört att tillsynen kan komma att försvåras
genom att olika slag av verksamhet bedrivs tillsammans med mäklarverksamhet.

Jag är för egen del inte
beredd att föreslå några sådana begränsningar som kommittén förordat. Jag ser
således inget som hindrar atl en mäklare även driver annan verksamhet än mäklarverksamhet,
och detta gäller oavsett om mäklaren är fysisk eller juridisk person. En
förutsättning är naturligtvis att de olika verksamheterna går att hålla i sär
och att mäklarverksamheten drivs enligt de regler som gäller för den. Det är
försäkringsinspektionens uppgift att i sin allmänna tillsyn bevaka detta.
Några lagregler i ämnet bör emellertid inte ställas upp.

Prop.
1988/89:136

3.4 Försäkringsinspektionens tillsyn m. m.

Mitt förslag: I
försäkringsinspektionens tillsyn ingår att pröva mäklarna vid registreringen
och därefter fortlöpande tillse atl mäklarna följer bestämmelserna i mäklarlagen.
Mäklarna åläggs en skyldighet att lämna upplysningar om verksamheten till
inspektionen. Upplysningarna får, om inspektionen anser att det behövs,
inhämtas genom en undersökning hos mäklaren. Mäklarna skall med årliga
avgifter bekosta inspektionens verksamhet.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Kommittén har dock inte föreslagit några
regler om inspektionens möjligheter att inhämta upplysningar från mäklarna.

Remissinstanserna:
Ingen remissinstans invänder mot försäkringsinspektionens tillsynsroll eller
mot finansieringen av tillsynsverksamheten.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 19 kap. I § FRL skall försäkringsinspektionen verka för en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Mot denna bakgrund bör inspektionen när det
gäller försäkringsmäklarna ha till uppgift dels att fullgöra de konkreta
tillsynsuppgifterna enligt mäklarlagen, dels att utöva en allmän tillsyn över
mäklarnas verksamhet så atl FRL:s intentioner uppfylls.

20

Med de.konkreta
tillsynsuppgifterna avser jag främst prövningen av att de som ansöker om
registrering uppfyller lagens krav och av att de registrerade mäklarna fullgör
sina uppgifter enligt lagen. I den allmänna tillsynsrollen bör ligga att
inspektionen — på samma sätt som när det gäller försäkringsbolagen — skall
följa mäklarnas verksamhet för att bedöma om deras handlande står i
överensstämmelse med god sed vid anskaffningen av försäkringar. Jag återkommer
nedan till vilka befogenheter inspektionen bör ha för att kunna ingripa mot en
mäklare som inte längre uppfyller lagens krav.

Försäkringsmäklarna bör
enligt min mening åläggas en formell skyldighet att på begäran från
inspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver. Lagrådet har föreslagit
alt upplysningarna också skall kunna inhämtas genom en undersökning hos
mäklaren. Jag har ingen invändning mot lagrådets förslag. Jag förutsätter atl
upplysningarna skall kunna inhämtas på ett smidigt sätt. Ytterst bör dock
inspektionen kunna återkalla registreringen för dem som inte lämnar begärda
upplysningar eller som inte lämnar tillträde för en undersökning.

Vidare bör
försäkringsmäklarna — på samma sätt som gäller för försäkringsbolagen — med
årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet med tillsynen. Enligt lagrådet
bör avgifterna bestämmas så att de även täcker inspektionens kostnader för ovan
nämnda undersökningar. Jag har ingen erinran mot denna ordning. Del bör vara
regeringens uppgift atl bestämma avgifternas storlek.

Som framgår av 17 § i
lagförslaget anser jag att försäkringsinspektionens beslut enligt lagen skall
kunna överklagas till kammarrätten. Det skulle kunna ifrågasättas om man inte
vid fastställande av de årliga avgifterna också skulle ta hänsyn till de
kostnader som kan uppstå för det allmänna genom sådana överklaganden.
Emellertid torde man kunna utgå från att det kommer alt bli fråga om ett mycket
litet antal mål och att kostnaderna därför knappast kommer all bli märkbara.
Jag lägger därför inte fram något sådant förslag.

Prop.
1988/89:136

3.5 Revisorer hos en mäklare

Mitt förslag:
Försäkringsinspektionen får utse en revisor att med övriga revisorer delta i
revisionen hos de mäklare som enligt lag skall utse revisor. Mäklaren skall
betala revisorns arvode.

Kommitténs förslag: Alla
mäklare skall ha en eller flera revisorer förordnade av
försäkringsinspektionen, om det inte med hänsyn till rörelsens ringa omfattning
eller av något annal skäl anses onödigt. Om verksamheten bedrivs i form av en
juridisk person skall minst en av de revisorer som utses inom företaget vara
auktoriserad.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som yttrat sig i denna del har främst uppehållit sig kring
kommitténs förslag att vissa revisorer skall vara auktoriserade.

21

Skälen för mitt förslag:
Kommittén har i sitt förslag utgått från de bestämmelser som enligt FRL gäller
i ett försäkringsbolag. I en försäkringsrörelse finns ett behov av fortlöpande
insyn från en utifrån förordnad revisor. Revisorn skall bl. a. övervaka att
bolagets förmögenhet förvaltas på ett korrekt sätt, att pantsättningskraven och
andra säkerhetskrav är uppfyllda osv. Några motsvarande regler kommer inte att
finnas beträffande den verksamhet som en försäkringsmäklare förutsätts driva.
Något krav på att en eller flera revisorer alltid skall förordnas hos den som
driver försäkringsmäklarverksamhet bör därför inte uppställas.

Försäkringsinspektionen
bör emellertid ändå ha möjlighet att vid behov förordna revisor hos en
försäkringsmäklare. I det till lagrådet remitterade lagförslaget föreslogs att
inspektionen skulle förordna en eller flera revisorer att följa verksamheten
hos en mäklare. Enligt lagrådet bör denna möjlighet begränsas till att omfatta
endast de mäklare som enligt lag skall utse revisor. Revisorns uppdrag bör
enligt lagrådet vara atl med övriga revisorer delta i revisionen hos mäklaren.
Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag. För de av försäkringsinspektionen
utsedda revisorerna skall inspektionen bestämma arvodet.

Inte heller bör kommitténs
förslag atl en av ett mäklarföretags revisorer skall vara auktoriserad
genomföras. De krav som ställs upp beträffande revisorns kompelens i gällande
lagstiftning för respektive bolagsform är enligt min mening tillräckliga; någon
anledning att ställa upp speciella krav för mäklarbolag finns inte.

Prop.
1988/89:136

3.6 Särskilda regler som skall iakttas i mäklarverksamheten
3.6.1 Behandlingen av
tillgångar som tillhör någon annan

Mitt förslag:
Pengar och andra tillgångar som en mäklare får hand om för någon annans räkning
skall han hålla skilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordra till
mottagaren.

Kommitténs förslag: En
försäkringsmäklare skall endast i undantagsfall och efter särskilt medgivande
från försäkringsinspektionen ha rätt att ta emot premier och skadeersättningar
för vidarebefordran till försäkringsgivare respektive uppdragsgivare.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna är splittrade i denna fråga. Försäkringsinspektionen, NO och
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund biträder kommitténs förslag. Sveriges
Industriförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening och Svenska
Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening avstyrker däremot att
frågan lagregleras.

Skälen för mitt förslag:
De skäl som i första hand anförts för ett principiellt förbud för mäklarna att
förmedla betalningar är dels att det kan uppstå svårigheter att bestämma det
ekonomiska och försäkringsrättsliga ansvaret vid fördröjd eller bristande
premieinbetalning, dels alt den ränteavkastning som mäklaren kan tillgodogöra
sig rätteligen borde komma försäkringsbolaget tillgodo. Vid den hearing som
hållils under beredningsarbetet

22

i regeringskansliet
framhölls det också atl ett försäkringsbolag — även om det är klart att bolaget
inte har något rättsligt ansvar — kan komma att utsättas för en stark press att
ändå utge ersättning om en mäklare t. ex. inte i tid vidarebefordrat en premie
som betalats till honom eller har förskingrat en skadeersättning.

Lagstiftaren har enligt
min mening inte någon anledning att ingripa i det ekonomiska förhållandet
mellan försäkringsbolagen och mäklarna; det får antas att båda dessa parter har
förmåga att själva ta tillvara sina intressen. Frågan måste i stället ses med
utgångspunkt i uppdragsgivarens förhållanr den.

Från den utgångspunkten
menar jag att det finns starka skäl för att den uppdragsgivare som vill att en
viss betalning skall gå genom mäklaren också skall kunna ordna sina
förhållanden på det sättet. Å andra sidan måste del vara tämligen sällsynt att
en uppdragsgivare har något mera påtagligt intresse av ett sådant arrangemang,
som onekligen kan innebära vissa risker för honom; i fråga om skadeersättningar
löper han risken för ränteförlust eller i värsta fall förskingring, och i fråga
premier löper han i första hand risken att premien inte är betald när ett
försäkringsfall inträffar.

Emellertid finns det ett
starkt skyddsbehov bara när det är fråga om konsumenter, och för deras del
måste man utgå från att den ansvarsförsäkring som mäklaren skall ha täcker
alla förluster som rimligen kan uppkomma. Jag menar därför att parternas
intresse av att kunna ordna sina förhållanden efter eget gottfinnande bör väga
över och att något förbud mot atl låta betalningar gå över mäklaren alltså inte
bör införas. Jag förutsätter emellertid att försäkringsinspektionen följer
utvecklingen på detta område och bl.a. bevakar all mäklarna inte genom
utformningen av fullinaktsformulär eller på annat sätt förmår sina
uppdragsgivare att godta sådana arrangemang där det inte ligger i
uppdragsgivarens intresse. Skulle del visa sig att utvecklingen går i olämpliga
banor, får frågan om ett förbud Övervägas på nytt.

Redan nu bör det
emellertid införas en skyldighet för mäklaren att hålla sådana medel avskilda
från andra tillgångar och att utan dröjsmål vidarebefordra medlen till
mottagaren.

Prop.
1988/89:136

3.6.2 Skyldighet att upplysa uppdragsgivaren om storleken av
ersättning från försäkringsgivaren

Mitt förslag:
Försäkringsmäklaren skall vara skyldig att på begäran av uppdragsgivaren
upplysa denne om vilken ersättning mäklaren får från försäkringsgivaren.

Kommitténs förslag:
Försäkringsmäklaren skall vara skyldig att självmant upplysa uppdragsgivaren
om försäkringsbolagens provisionssatser, om dessa skiljer sig åt i någon större
utsträckning.

Remissinstanserna: Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund tillstyrker kommitténs förslag. Övriga
remissinstanser har inte särskilt berört frågan.

23

Skälen för mitt förslag:
Enligt kommitlén bör det som ett utflöde av kravet på god försäkringssed gälla
att mäklaren är skyldig att vid upphandlingsförfarandet informera sina
uppdragsgivare om försäkringsbolagens provisionssatser, om dessa skiljer sig åt
i någon större utsträckning. För egen del villjag inte förorda någon sådan
allmän upplysningsplikt. Jag tror t. ex. inte att den skulle vara något
verksamt hinder för en mäklare som avsiktligt föreslår sin uppdragsgivare en
oförmånlig lösning för alt själv få högre provision.

Däremot menar jag att det
bör införas en skyldighet för mäklaren att på begäran upplysa uppdragsgivaren
om vilken provision eller annan ersättning som mäklaren kan påräkna vid olika
försäkringsalternativ. Skälet för detta är att uppdragsgivaren då har lättare
att få i gång en diskussion om priset för mäklarens tjänster. Eftersom jag inte
föreslår något sådant förbud mot returprovisioner som kommittén förordat (se
nedan) kan en uppdragsgivare, som får veta vilken provision mäklaren kan räkna med,
ställa som krav för anlitandet av mäklaren att han själv får en del av mäklarens
provision. På så sätt kan en ökad konkurrens och effektivitet på mäklarmarknaden
främjas.

Prop.
1988/89:136

3.6.3
Mäklarens ansvar för informationen enligt konsumentförsäkringslagen

Mitt förslag: Om
uppdragsgivaren är konsument, skall försäkringsmäklaren se till att
uppdragsgivaren får den information som försäkringsbolaget enligt konsumentförsäkringslagen
är skyldigt att lämna i samband med att en försäkring tecknas.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i sak med milt förslag.

Remissinstanserna:
Försäkringsrättskommittén har framhållit att lagstiftningen måste utformas så
att den ger garantier för att försäkringstagaren får den information han
enligt konsumentförsäkringslagen har rätt till.

Skälen för mitt förslag:
Enligt konsumentförsäkringslagen är försäkringsbolaget skyldigt att informera
försäkringstagaren om åtskilliga förhållanden i samband med att en föirsäkring
tecknas (se 5 § och 6 § första stycket den lagen). Försäkringsrätlskommilténs
arbete kan väntas leda till att liknande regler kommer att gälla också på
personförsäkringens och företagsförsäkringens områden. Det är viktigt att
införandet av en mäklare mellan försäkringsbolaget och kunden inte leder till
att informationen försämras. Därför bör mäklaren åläggas ett ansvar för att
försäkringstagaren får den information som försäkringsbolaget enligt lag är
skyldigt att ge honom. Mäklaren kan antingen själv lämna informationen till
försäkringstagaren eller se till att försäkringsbolaget lämnar den. Mäklaren
får i princip samma ansvar för att informationsskyldigheten fullgörs som försäkringsbolaget.
På samma sätt som i konsumentförsäkringslagen bör bestämmelsen i mäklarlagen
vara av näringsrättslig natur. Jag återkommer till ämnet i specialmotiveringen.

24

3.7 Försäkringsmäklarens uppdrag

3.7.1
Försäkringsmäklarens skyldigheter

Prop.
1988/89:136

Mitt förslag:
Försäkringsmäklaren skall utföra sill uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande
av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den omfattning som omständigheterna
kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga
lösningar.

Kommitténs
förslag: Kommittén har utöver vad som inryms i mitt förslag föreslagit att
försäkringsmäklaren skall åläggas atl lämna vissa uppgifter till en tilltänkt
försäkringsgivare saml atl försäkringsmäklaren vid inträffat skadefall skall
vara skyldig att biträda vid skaderegleringen.

Remissinstanserna: Flera
remissinstanser har reagerat mot att försäkringsmäklaren skall ha en i lag
reglerad skyldighet att förse försäkringsgivarna med material och mot att
mäklaren skall var skyldig att biträda vid skaderegleringen.

Skälen för mitt förslag:
Ett av de grundläggande skälen för att försäkringsmäklarnas verksamhet bör
regleras i lag är hänsynen till konsumenterna. Det torde visserligen inte vara
särskilt vanligt för närvarande atl privatpersoner vänder sig till mäklare med
sina försäkringsfrågor, men man kan räkna med att mäklarverksamheten kommer att
få en ökad utbredning också på det området i framtiden. Det är därför naturligt
att i lagen ta in vissa allmänna regler om försäkringsmäklarens åligganden gentemot
sin uppdragsgivare. Däremot bör man enligt min mening inte ställa upp några
detaljerade föreskrifter om vad mäklaren skall göra i olika skeden av sitt mellanhavande
med uppdragsgivaren, dels därför att omständigheterna kan skifta starkt från
fall lill fall, dels därför att sådana föreskrifter skulle kunna binda
utvecklingen av mäklartjänsten på ett olämpligt sätt.

Vad som bör framgå av
lagen är mäklarens grundläggande skyldighet att utföra sitt uppdrag med omsorg
och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Härjämte bör det från
konsumentskyddssynpunkt mest väsentliga i uppdraget — nämligen att klarlägga
uppdragsgivarens behov av försäkring och att föreslå ett lämplig sätt alt
tillgodose detta behov — nämnas. Genom att bestämmelserna (13 § i lagförslaget)
föreslås bli tvingande till förmån för konsumenter, bildar de en gmnd för
skadeståndsanspråk mot mäklaren om han inte lägger ned tillräcklig omsorg på
uppdraget.

Kommittén har föreslagit
att det i mäklarens uppgift skall ingå en skyldighet att, utan någon rätt till
ytterligare ersättning, biträda uppdragsgivaren vid ett inträffat skadefall.
Så sker enligt uppgift idag i åtskilliga fall. Även om sådant biträde av
mäklaren naturligtvis kan vara av värde för uppdragsgivaren, villjag emellertid
inte föreslå någon lagregel av delta innehåll. Förhållandena kan i hög grad
skifta i olika typer av uppdrag, beroende på vem uppdragsgivaren är och på
arten av försäkring, och som

25

jag
nyss framhöll bör man inte binda utvecklingen av mäklartjänsten genom
detaljerade föreskrifter om vad mäklaren skall göra i olika skeden av sitt mellanhavande
med uppdragsgivaren.

Hur
mäklaren skall förhålla sig gentemot försäkringsgivarna behöver inte regleras i
lagen ulan kan lämnas lill avtal mellan parterna. I praktiken kommer mäklarens
skyldigheter gentemot uppdragsgivaren oftast att leda till att han uppträder på
ett sätt som tillgodoser också försäkringsbolagels intressen. Exempelvis får
det anses ingå i mäklarens skyldigheter att i viss utsträckning kontrollera
riktigheten av sådana uppgifter från uppdragsgivaren som mäklaren
vidarebefordrar till försäkringsgivaren — något som är till fördel för båda
parter i försäkringsavtalet.

Prop. 1988/89:136

3.7.2
Försäkringsmäklarens skadeståndsskyldighet

Mitt förslag: Om
försäkringsmäklaren åsidosätter sina skyldigheter, skall han ersätta den skada
som därigenom drabbar hans uppdragsgivare eller någon som härleder sin rätt
från uppdragsgivaren eller som drabbar försäkringsgivaren.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommitlén föreslår
därutöver en regel om att mäklarens skadeståndsskyldighet kan sättas ned eller
helt bortfalla om det är skäligt.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser godtar kommitténs förslag. Sveriges Advokatsamfund
och försäkringsrättskommittén invänder mot den av kommittén föreslagna
jämkningsregeln.

Skälen
för mitt förslag: En försäkringsmäklare som åsidosätter sina skyldigheter vid
utförande av uppdraget bör givetvis bli skadeståndsskyldig om han handlar uppsåtligen
eller av oaktsamhet och uppdragsgivaren eller någon annan tillfogas skada.
Eftersom det inte är självklart att allmänna skadeslåndsrättsliga regler
skulle medföra elt ansvar för mäklaren för ren förmögenhetsskada som drabbar
någon annan än uppdragsgsgiva-ren, bör en uttrycklig skadeståndsregel tas in
lagen.

Om
uppdragsgivaren har vänt sig till ett registrerat mäklarföretag med sitt
uppdrag, är det naturiigtvis i första hand företaget som sådant som blir skadeståndsskyldigl,
inte den enskilde mäklare som har utfört uppdraget. Detta gäller även om uppdragsgivaren
har tagit kontakt med en viss mäklare på företaget, förutsatt att mäklaren har
utfört uppdraget i sin tjänst (jfr 3 kap. I § och 4 kap. I § skadeståndslagen).

Av allmänna
skadeståndsrättsliga principer följer att ett skadestånd kan jämkas t.ex. vid medvållande
från den skadelidandes sida eller när skadeståndsskyldigheten skulle bli
oskäligt betungande. Kommittén synes också främst ha åsyftat att ge uttryck för
denna princip genom sin jämkningsregel. En regel som bara ger uttryck för vad
som ändå allmänt anses gälla kan emellertid skapa oklarhet om omfattningen av
mäklarens skadeståndskyldighet, och någon utvidgad möjlighet till jämkning bör
enligt min mening inte införas för mäklarna, särskilt med tanke på att deras skadeståndsskyl-

26

dighet enligt förslaget
skall läckas av en ansvarsförsäkring. Jag förslår därför att någon
jämkningsbestämmelse inte tas in i lagen.

Prop.
1988/89:136

3.8 Returprovisioner

Mitt förslag:
Något förbud mot returprovision bör inte uppställas.

Kommitténs
förslag: Utom i ett undantagsfall skall returprovision anses vara oförenligt
med god försäkringssed inom försäkringsmäklarverksam-heten.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som uttalat sig beträffande returprovisioner ställer sig
tveksamma till kommitténs förslag. Försäkringsinspektionen ifrågasätter om
inte förbudet kan anses stå i strid med konkurrensbegränsningsbestämmelserna.
NO anser att det förbud som nu anses gälla bör avskaffas.

Skälen för mitt förslag:
Med returprovision menas att t. ex. en mäklare låter kunden eller någon
företrädare för honom få en del av den provision som mäklaren får från
försäkringsbolaget.

Enligt del förbud mot
returprovision som idag anses gälla inom försäljningsverksamheten är en
försäkringsgivare och hans ombud förhindrade att utge provision till en
försäkringstagare eller någon företrädare för honom. Returprovisionen har
ansetts strida mot god försäkringssed. Kommittén har föreslagit att
returprovision skall tillåtas bara i de fall där mäklaren först arbetar mot
arvode och sedan erbjuds provision av försäkringsgivaren. Mäklaren skulle då
vara skyldig att överlämna den erhållna provisionen till uppdragsgivaren. Som
skäl för detta undantag har kommittén anfört att mäklaren i annat fall skulle
kunna betinga sig dubbel ersättning för sitt uppdrag.

NO har i denna del
redogjort för de förhållanden som tidigare rådde inom reklambranschen, där det
inom denna bransch gällande förbudet mot returprovision avskaffades genom NO:s
ingripande. NO har sagt sig inte kunna förstå kommitténs resonemang alt ett
avskaffande av förbudet skulle kunna leda till osunda konkurrensförhållanden.
NO har hänvisat till de spelregler som statsmakterna lagt fast för
konkurrensförhållandena i övrigt inom det svenska näringslivet, för atl främja
effektiviteten till konsumentkollektivets nytta. NO har uttalat sig för att den
frihet för parterna att själva komma överens om ersättningsformen som allmänt
bör gälla också skall omfatta friheten för en mäklare att ge returprovision.

Liksom de flesta
remissinstanser som har yttrat sig i frågan harjag svårt att inse hur ett
tillåtande av returprovisioner skulle kunna leda till osunda
konkurrensförhållanden. En annan sak är att det kan ha förekommit att
returprovision använts för bestickning av t. ex. anställda som upphandlar försäkring
för sin arbetsgivares räkning. Sådana förfaranden kommer man dock knappast ål
genom ett allmänt förbud mot returprovisioner. Något sådant förbud bör alltså
inte uppställas.

27

3.9
Förmedling av försäkringar från utländska försäkringsbolag som inte har
koncession i Sverige

Prop. 1988/89:136

Mitt förslag: En
mäklare får förmedla försäkringar från utländska försäkringsbolag som inte har
koncession i Sverige. I övrigt skall hans agerande bedömas enligt
bestämmelserna i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag all driva
försäkringsrörelse i Sverige (LUF).

Kommitténs
förslag: Förmedling av försäkringar från försäkringsbolag i utlandet som inte
har koncession i Sverige skall i princip vara förbjudet oavsett vem som har
hand om förmedlingen. Försäkringsinspektionen skall om det finns särskilda skäl
kunna medge undantag från förbudet.

Remissinstanserna:
Försäkringsinspektionen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Utländska
Försäkringsbolags Förening tillstyrker kommitténs förslag medan flertalet
övriga remissorgan är kritiska till förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Utländska försäkringsföretag kan driva försäkringsrörelse i
Sverige antingen genom ett svenskt dotterbolag eller genom en generalagent. Om
verksamheten drivs genom ett svenskt dotterbolag gäller för delta bolag samma
regler som för svenska försäkringsbolag i allmänhet. Verksamhet som drivs genom
generalagent regleras i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). Enligt den lagen gäller regler som
nära ansluter till eller överensstämmer med föreskrifterna i FRL. Det
utländska försäkringsföretaget skall ha koncession av regeringen, en
motsvarighet till soliditetsprincipen i FRL finns men kraven på avsättningar till
reserver eller dylikt, framför allt inom skadeförsäkring, är lägre än för de
svenska försäkringsbolagen. Generalagenten skall övervaka att försäljningen av
försäkringar sker på ett sätt som överensstämmer med god affärssed.

Begreppet
försäkringsrörelse finns inte definierat vare sig i FRL eller LUF. I
förarbetena till FRL nämns att det överiämnats åt rättstillämpningen att med
ledning av allmänt språkbruk och allmän uppfattning avgöra vad som förstås med
uttrycket driva försäkringsrörelse. I avvaktan på kommitténs arbete togs
begreppet inte upp till någon närmare behandling i det sammanhanget (se prop.
1981/82:180 s. 132; se också prop. 1984/ 85:77 s. 38-39).

Svenska
medborgare och svenska företag har, med undantag för trafikförsäkring, rätt
att på eget initiativ teckna försäkring i ett utländskt försäkringsföretag
utan koncession i Sverige. Utgångspunkten har alltså varit att det skall vara
den svenske försäkringstagaren som själv har tagit initiativ till kontakten. Så
snart som ett utländskt bolag på något sätt genom egna aktiviteter i Sverige
söker att anskaffa ansökningar om försäkringar för sin räkning, blir frågan om
ett sådant handlande skall anses ingå som ett led i det utländska bolagets
drivande av försäkringsrörelse och sålunda erfordra svensk koncession.

Som
skäl för att förbjuda förmedling av försäkringar från bolag som inte

28

har koncession i Sverige
har kommittén bl.a. anfört att koncessionssyste- Prop. 1988/89:136 met,
vars yttersta syfte är att skydda försäkringstagarna men också att skapa en
viss konkurrensneutralitet mellan svenska och utländska försäkringsföretag,
sätts ur spel.

Försäkringsmäklarens
uppgifter och skyldigheter har beskrivits i det föregående. Han skall bl. a.
föreslå lämpliga lösningar på de försäkringsbehov som hans uppdragsgivare har.
Att inskränka mäklarens möjligheter så att han bara får föreslå lösningar som
erbjuds av försäkringsföretag med koncession i Sverige kan enligt min mening
inte vara rimligt. Han måste kunna föreslå den lämpligaste lösning som står
uppdragsgivaren till buds, dvs. även försäkringslösningar som erbjuds av
försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. 1 annat fall har jag
svårt att se all mäklaren verkligen fullgjort sitt uppdrag på bästa sätt. Som
framgått av det föregående (avsnitt 2.4) stämmer det också med utvecklingen
inom EG att försäkringsmäklaren kan erbjuda sig att förmedla alla sådana
försäkringar som uppdragsgivaren själv hade kunnat ta initiativ till.

Frågan
är hur pass aktiv mäklaren får vara utan att träda koncessionsreglerna för
när. Mäklaren bör vid normala kundkontakter ha rätt att upplysa om att han har
kunskap om och möjlighet att förmedla även utländska försäkringar. Om han
däremot vänder sig till en större krets genom annonsering eller annan reklam
och därigenom förespråkar ett visst utländskt försäkringsbolag eller en viss
typ av bolag får han enligt min mening anses ha lämnat sin mäklarroll och mer
anses som företrädare för de bolag som han rekommenderar. Hans handlande bör då
bedömas enligt bestämmelserna i LUF om försäkringsrörelse.

1
1984 års proposition om koncession för försäkringsrörelse (prop. 1984/85:77 s.
44) förutskickade jag att jag i samband med den kommande lagstiftningen om
försäkringsmäklare också skulle ta upp den mera allmänna frågan om vilken
verksamhet försäkringsföretag utan svensk koncession kan bedriva här i landet.
Sedan dess har emellertid läget förändrats, främst genom att vi har kommit in i
ett skede av anpassning av det svenska regelsystemet till utvecklingen inom EG.
Inom de närmaste åren måste frågor om tjänsteutbyte över gränserna m. m. tas
upp i olika lagstiftningsprojekt. Jag är därför inte beredd att nu ta upp
reglerna i LUF till närmare övervägande. Klart är dock att ett
försäkringsföretag utan koncession i Sverige inte får marknadsföra sina
produkter här genom annonser eller direktreklam till svenska mäklare;
bedömningen blir densamma som om marknadsföringen hade riktat sig direkt lill
allmänheten. I övrigt får försäkringsinspektionen liksom hittills i sin
tillsynsverksamhet bedöma från fall till fall vilken verksamhet utländska
försäkringsföretag kan bedriva i Sverige.

29

3.10
Ingripande mot försäkringsmäklare

Prop.
1988/89:136

Mitt
förslag: Försäkringsinspektionen skall återkalla registreringen för en mäklare
som inte uppfyller de uppställda kraven. Om det är tillräckligt får
inspektionen i stället meddela en varning. En återkallelse får förenas med ett
föreläggande att upphöra med verksamheten.

Den
som, utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, utövar sådan verksamhet
som omfattas av lagen får föreläggas att upphöra med detta. Detsamma gäller om
någon använder benämningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som
sådan.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag:
Försäkringsinspektionen bör som tillsynsmyndighet få en möjlighet att
återkalla registreringen för de mäklare som inte uppfyller de krav som ställs
på dem eller som inte fullgör sina åligganden enligt lagen. Inspektionen bör
ges möjlighet att förordna att beslutet skall gälla omedelbart. Om det anses
tillräckligt bör inspektionen i stället kunna meddela varning. Jag återkommer
närmare i specialmotiveringen till vilka förutsättningar som skall gälla för
att inspektionen skall kunna återkalla en registrering.

Inspektionen bör vidare få
möjlighet att genom ett vitesföreläggande stoppa den som, ulan att vara
registrerad som försäkringsmäklare, bedriver sådan verksamhet som omfattas av
lagen. Det är då fråga om någon som inte är knuten till något försäkringsbolag
och som inte heller är registrerad som mäklare men som ändå ägnar sig åt
yrkesmässig förmedling av direktförsäkring.

Som jag tidigare angett
bör dén som vänder sig till en försäkringsmäklare kunna lita på atl mäklaren
står fri från försäkringsgivarintressen. Främst av det skälet bör
försäkringsinspektionen också få en möjlighet att ingripa mot den som använder
sig av benämningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan. Det
skulle t.ex. kunna vara fråga om ett utländskt företag som etablerar sig här i
landet men som inte kan registreras som försäkringsmäklare därför att företaget
helt eller delvis ägs av ett försäkringsbolag. Ett sådant företag skall inte i
Sverige kunna använda beteckningen försäkringsmäklare.

30

4 Ett
förenklat kungörandeförfarande hos försäkringsinspektionen

Prop. 1988/89:136

Mitt
förslag: Reglerna om kungörande av uppgifter i försäkringsre-gistrel bör
förenklas efter mönster av aktiebolagslagen.

Försäkringsinspektionens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag:
Hos försäkringsinspektionen förs ett försäkrings-register för registrering av
uppgifter som enligt FRL eller någon annan författning skall föras in i
registret. Det som förs in i registret skall med något enstaka undantag
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Bestämmelsen motsvarar dåvarande
lydelse av 18 kap. 2 § aktiebolagslagen. Genom propositionen med förslag om
förenklat kungörande av uppgifter i akliebolagsärenden (prop. 1984/85:38, LU
12, rskr. 46) ändrades aktiebolagslagen på denna punkt. När det är fråga om
registrering av en ändring i ett förhållande som tidigare varit infört i aktiebolagsregistret,
skall kungörelsen numera bara avse ändringens art, inte dess närmare innehåll.
1 propositionen om ny banklagsUftning (prop. 1986/87:12, NU 36, rskr. 356)
infördes — med hänvisning till ändringen i aktiebolagslagen — en motsvarande
inskränkning i kungörandekravet för bankinspektionen i 8 kap. 2 § bankrördsdagen
(1987:617).

Skälen för inspektionens kungörandeskyldighet
är i grunden desamma som gäller enligt aktiebolagslagen och bankrörelselagen.
Det är därför motiverat att införa samma begränsning i kungörandekravet för
försäkringsinspektionen. I vissa fall bör inspektionen dock ha möjlighet att
mera utföriigt kungöra vad som ändrats i ett redan registrerat förhållande, t.
ex. beträffande koncessionsutvidgningar och ändringar av aktiekapitalet. Lagtexten
har utformats i enlighet härmed.

Enligt
20 kap. 3 § FRL skall vad som införts i försäkringsregistret och kungjorts i
Post- och Inrikes Tidningar — med vissa undantag — anses ha kommit till tredje
mans kännedom. På samma sätt som skett i aktiebolagslagen och bankrörelselagen
bör förevarande paragraf ändras så att den nämnda presumtionen om kännedom
omfattar hela den registrerade ändringen, trots att endast arten av ändringen
har kungjorts (se prop. 1984/85:38, s. 9).

5 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om försäkringsmäklare,

2.
lagom ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713).

31

6
Lagrådsgranskning Prop. 1988/89:136

Förslaget
till lag om försäkringsmäklare har som framgår av det tidigare granskats av
lagrådet. Den föreslagna ändringen i försäkringsrörelselagen är enligt min
mening av sådan beskaffenhet att något yttrande från lagrådet inte behöver
inhämtas.

7 Specialmotivering till lag om försäkringsmäklare

1
§ Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som
utan atl vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt lill olika
uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående
försäkringsgivare.

Paragrafen
innehåller en definition av vem som i lagens mening är försäkringsmäklare.
Paragrafen anger därmed också ramen för lagförslagets till-lämpningsområde. Skälen
för de valda avgränsningarna har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.2 och 3.3).

Som
framhålls i den allmänna motiveringen 'ärförmedlingsbegreppet av central
betydelse för bestämmande av tillämpningsområdet. Uttrycket avser sådan
verksamhet som syftar till alt åstadkomma att ett försäkringsavtal sluts
mellan uppdragsgivaren och en försäkringsgivare. I praktiken utför mäklaren som
elt led i förmedlingsarbetet en rad olika arbetsuppgifter. Som exempel kan
nämnas riskanalyser och rådgivning av juridisk och ekonomisk natur. Sådan
verksamhet är inte i sig att anse som förmedling i lagens mening, om den sker
helt fristående från ett förmedlingsuppdrag. Den som ägnar sig enbart åt sådan
verksamhet behöver således inte registreras som försäkringsmäklare. Men när
dessa arbetsuppgifter ingår som ett led i en förmedlingsverksamhet, omfattas de
också av bestämmelserna i lagen.

För
att lagen skall bli tillämplig krävs att förmedlingen sker yrkesmässigt. Så är
givetvis fallet beträffande de mäklare som driver en organiserad verksamhet i försäkringsmäklarbranschen.
Även näringsidkare som har sin vanliga verksamhet inom ett annat yrkesområde
kan emellertid någon gång omfattas av lagen. Av särskild betydelse för
bedömningen är i dessa fall i vad mån förmedlingen är en återkommande
företeelse och i vad mån förmedlingen av försäkringar ingår som en integrerad
del i näringsidkarens övriga verksamhet. Om exempelvis en advokat vid något
enstaka tillfälle förmedlar en försäkring t.ex. i samband med en bodelnings-
eller affärsuppgörelse, kan lagen inte anses tillämplig. (Beträffande banker,
se nedan.) För bedömningen har det emellertid också betydelse hur
näringsidkaren marknadsför sin verksamhet. Om en näringsidkare erbjuder
allmänheten sina tjänster som förmedlare av försäkringar bör lagen anses
tillämplig även om förmedlingen rent faktiskt äger rum endast vid något enstaka
tillfälle.

Karaktäristiskt
för försäkringsmäklarverksamheten är att mäklaren är

oberoende av försäkringsgivarintressen och kan förmedla försäkring från 32

vilket försäkringsbolag
som helsl. Som jag nämnde i den allmänna motive- Prop. 1988/89:136

ringen (avsnitt 3.2) har
paragrafen på lagrådets förslag förtydligats i detta

hänseende.

Banker
har inte sällan samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare. I bankens
sedvanliga ekonomiska rådgivning ingår då bl. a. att förmedla försäkringar
från dessa bolag. Så länge verksamheten har denna karaktär, omfatlas banken
inte av lagens definition av vem som är försäkringsmäklare. Inte heller sådana
specialombud som t. ex. bilhandlare, som kan företräda ett flertal
försäkringsgivare, omfattas av lagen.

I
denna paragraf samt 3 och 4 §§ anges uttryckligen atl mäklaren kan vara en
juridisk eller fysisk person. I övriga paragrafer beskrivs mäklaren genomgående
som en fysisk person ("Han skall..." osv.). Någon särskild
bestämmelse om att reglerna i förekommande fall gäller på samma sätt för en
juridisk person har inte ansetts nödvändig.

2 §
Avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i 13 eller 14 § får inte

åberopas mot uppdragsgivaren eller någon som härleder sin rätt från

honom, om uppdragsgivaren är en konsument och uppdraget avser försäk

ring huvudsakligen för enskilt bruk.

Av
lagförslagets bestämmelser är det bara 13 och 14 §§ som är av civilrättslig
natur. Som angetts i den allmänna motiveringen skall dessa bestämmelser vara
tvingande när uppdragsgivaren är konsument. Begreppet konsument har här samma
innebörd som i annan konsumenträttslig lagstiftning. Det syftar alltså på en
enskild medborgare i egenskap av privatperson.

Det
tvingande skyddet gäller till förmån för uppdragsgivaren själv och för dem som
härleder sin rätt från honom. De som kommer i fråga är i första hand medförsäkrade
vid skadeförsäkring och förmånstagare vid livförsäkring, men skyddet gäller
också till förmån för t. ex. en panthavare som har rätt till ersättning ur
uppdragsgivarens försäkring.

Det
bör observeras alt det inte krävs att även den som härleder sin rätt från
uppdragsgivaren kan betecknas som en konsument; det är uppdragsgivarens
ställning som är av betydelse. Omvänt betyder det oekså att det tvingande
skyddet inte gäller till förmån för en enskild som är medför-säkrad enligt en försäkring
som har tecknats av t. ex. hans arbetsgivare.

3 §
Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsin

spektionen och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling

av

1. alla
slag av försäkring,

2.
enbart personförsäkring, eller

3.
enbart skadeförsäkring.

Benämningen
försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna
lag.

Första
stycket

I
stycket fastslås att det är försäkringsinspektionen som är registrerings-

och tillsynsmyndighet för försäkringsmäklarna. Som framgår av 17 § kan

inspektionens beslut överklagas till kammarrätten. 33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 136

I stycket anges också de
olika registreringsmöjligheter som står till buds. Prop. 1988/89:136 Begreppen
personförsäkring och skadeförsäkring används här i samma bemärkelse som i FRL.

Naturligtvis
kan en mäklare först registrera sig för förmedling av t.ex. personförsäkringar
och sedan ansöka om att få registreringen utvidgad till att avse alla slag av
försäkring. Om inspektionen finner att någon som har ansökt om registrering för
alla slag av försäkring t. ex. har otillfredsställande utbildning i person
försäkring, kan inspektionen registrera honom enbart för skadeförsäkring. Ett
sådant beslut bör inspektionen dock inte meddela utan att den sökande först har
fått tillfälle att återkalla sin ansökan.

Andra
stycket

Som
framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bör beteckningen försäkringsmäklare
få användas bara av den som är helt fristående från försäkringsgivarintressen.
Främst av den anledningen har rätten att använda beteckningen genom regeln i
detta stycke gjorts beroende av att användare är registrerad som
försäkringsmäklare. Bestämmelsen kompletteras av 16 § som ger
försäkringsinspektionen möjlighet att förelägga den som använder beteckningen
utan att vara registrerad att upphöra méd detta (se vidare specialmotiveringen till
den paragrafen).

4
§ För alt en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1.
den juridiska personen inte till
någon del ägs av ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett
försäkringsföretag på del sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen
(1987:672),

2.
den juridiska personen har en
försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter
åsidosätts, och

3.
de fysiska personer som för den
juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som
försäkringsmäklare.

Paragrafen
anger förutsättningarna för att en juridisk person skall kunna registreras som
försäkringsmäklare. Skälen för de olika kraven har angetts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3).

Det
första kravet är att mäklarföretaget inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag
eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag. 1 kravet på
oberoende ligger också atl mäklarföretaget — bortsett från sedvanliga
provisionsavtal — inte får ha någon typ av samarbetavtal eller liknande med ett
försäkringsförelag.

Som
framgår vid 6 § är det avsikten att regeringen i en förordning skall precisera
de närmare villkoren för registrering. En av de frågor som därvid måste ägnas
störst uppmärksamhet är utformningen av mäklarens ansvarsförsäkring; som
framhålls i allmänmotiveringen är denna en viktig del av skyddet för
uppdragsgivaren.

Försäkringen
måste vara utformad så att den skadelidande, inom ramen

för försäkringsbeloppet, kan få ut hela ersättningen av det försäkringsbolag

som har meddelat försäkringen, utan avdrag för självrisk e.d. Vidare bör 34

försäkringsvillkoren
utformas så att ansvarsförsäkringen inte kan upphöra Prop. 1988/89:136 att
gälla förrän viss tid efter del att försäkringsinspektionen har blivit underrättad
om upphörandet och på så sätt har fått möjlighet att ingripa mot mäklaren. Ytteriigare
är det önskvärt att den skadelidande kan rikta direktkrav mot
ansvarsförsäkringsbolaget och alltså inte är beroende av atl mäklaren vill
anmäla ett inträffat skadefall. Slutligen bör man uppmärksamma de särskilda
svårigheter i ansvarshänseende som kan uppkomma när en mäklare biträder med
upprättandet av ett långvarigt personförsäkringsavtal, liksom man om möjligt
bör utforma försäkringen så all uppdragsgivaren inte kan hamna i en situation
där han i praktiken blir ulan ersättning därför att han inte vet om han skall
rikta sitt anspråk mot försäkringsbolaget eller mäklaren.

Beträffande
punkten 3 bör för säkerhets skull framhållas att registreringsskyldigheten
avser bara de personer i företaget som självständigt fattar beslut om vilka råd
som skall ges till uppdragsgivarna och som har de avgörande kontakterna med
försäkringsbolagen. Olika typer av biträden, som t. ex. gör besiktningar av
skaderisker m. m. på ett industriföretag, omfattas alltså inte.

5
§ För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs
att han

1.
inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2.
inte är anställd av eller
uppdragstagare hos något försäkringsförelag eller någon som är närstående till
ett försäkringsförelag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket
konkurslagen (1987:672),

3.
har en försäkring för
skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

4.
har en tillfredsställande
utbildning, och

5.
i övrigt är lämplig som
försäkringsmäklare.

Sådan
försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

Första
stycket

I
paragrafen anges kraven för att en fysisk person skall kunna registreras som
försäkringsmäklare. Skälen för de olika kraven har angetts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.3). Som framhålls där föreslås kraven på utbildning och
ansvarsförsäkring att få sin närmare innebörd genom föreskrifter av
regeringen.

Kravet
på ansvarsförsäkring har behandlats vid föregående paragraf. Kravet på all
mäklaren skall ha en tillfredsställande utbildning är givetvis inte uppfyllt
bara därför att mäklaren har genomgått en viss utbildning. Det måste också
visas att mäklaren verkligen har tillgodogjort sig de kunskaper som meddelats.
Detta förutsätter som regel att någon form av examination har ägt rum.

Kravet
på allmän lämplighet innebär, som angetts i den allmänna moti

veringen (avsnitt 3.3), alt mäklaren skall vara en redbar och seriös yrkesut

övare. Om det visar sig att den sökande tidigare misskött uppdrag som 35

försäkringsmäklare
eller försäkringsombud på ett påtagligt sätt, bör in- Prop. 1988/89:136

spektionen
vägra registrering. Detsamma bör gälla om utredningen ger

belägg
för att sökanden har ägnat sig åt mindre seriös affärsverksamhet.

Omständigheter som kan bli
av betydelse för bedömningen är exempelvis

atl
sökanden själv eller olika företag som har drivits av honom har försatts

i
konkurs eller har stora skatteskulder.

Andrastycket

En
fysisk person behöver inte ha någon egen ansvarsförsäkring om han uteslutande
förmedlar försäkringar för en juridisk person som har registrerats som
mäklare. Skälet är att det i första hand är den juridiska personen som blir
skadeståndsskyldig, om mäklaren missköter sitt uppdrag.

6 §
Närmare föreskrifter om villkoren för registrering och om registre

ringsförfarandet får meddelas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer.

De
närmare föreskrifterna om villkoren för registering torde som nämnts främst
komma all gälla ulbildningskravel och utformningen av mäklarens ansvarsförsäkring.
Avsikten är att regeringen skall utforma huvuddragen av regislreringskraven.
Däremot bör rätten att utfärda föreskrifter om ansöknings- och
registreringsförfarandet kunna delegeras till inspektionen.

7 §
Försäkringsmäklaren är skyldig att på begäran av försäkringsinspek

tionen lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behö

ver för att fullgöra sin tillsyn enligt denna lag. Om inspektionen anser att

del behövs får den inhämta upplysningarna genom en undersökning hos

mäklaren.

För
att försäkringsinspektionen på ett meningsfullt sätt skall kunna utöva sin
tillsyn över försäkringsmäklarna krävs alt dessa åläggs en upplysnings-skyldighet
gentemot inspektionen. Enligt 19 kap. 3 § FRL har styrelsen, verkställande
direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i ell
försäkringsbolag motsvarande skyldighet. Som lagrådet påpekat bör upplysningarna,
om inspektionen anser att del behövs, också kunna inhämtas genom en
undersökning hos mäklaren.

8 §
Om försäkringsmäklaren enligt lag skall utse revisor, får försäkrings

inspektionen förordna en revisor alt med övriga revisorer delta i revi

sionen hos mäklaren. I ett revisorsförordnande kan inspektionen ge sär

skilda direktiv till revisorn.

Revisorn
har rätt att få arvode för sitt arbete av mäklaren. Arvodets storlek bestäms av
inspektionen.

Försäkringsinspektionen
har enligt paragrafen möjlighet att om så erford

ras förordna en revisor för att tillsammans med övriga revisorer delta i

revisionen hos den som har registrerats som försäkringsmäklare. Efter

förslag från lagrådet har möjligheten att förordna revisor inskränkts till att

omfatta endast de mäklare som enligt lag skall utse revisor. Vilka mäklare

som omfattas av bestämmelsen framgår av aktiebolagslagen (1975:1385) 36

och
lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa förelag. Som fram- Prop.
1988/89:136 hållits i den allmänna motiveringen är avsikten emellertid inte att
inspektionen regelmässigt skall förordna revisor hos en mäklare.

En
av inspektionen utsedd revisor har vid utförandet av sitt revisionsuppdrag en
i förhållande lill inspektionen oberoende ställning. Men inspektionen har
möjlighet att ge revisorn särskilda direktiv så att revisionsuppdraget blir
utfört på det sätt som från inspektionens synpunkt är ändamålsenligt med hänsyn
till omständigheterna i det konkreta fallet. Det är inte heller något som hindrar
att revisorn åläggs atl avge en särskild berättelse till
försäkringsinspektionen.

9 §
Försäkringsmäklarna skall med årliga avgifter bekosta försäkrings

inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen

meddelar.

Liksom
i fråga om försäkringsinspektionens övriga tillsynsverksamhet är det regeringen
som skall fastställa de närmare principer som skall gälla för bidragets
storlek. Enligt de allmänna riktlinjer som gäller vid avgiftsfinansiering bör
avgifternas storlek bestämmas så att de täcker de merkostnader som föranleds av
att försäkringsinspektionen får tillsyn över mäklarna.

10 §
Pengar och andra tillgångar som försäkringsmäklaren får hand om

för någon annans räkning skall hållas avskilda från andra tillgångar och

ulan dröjsmål vidarebefordras till mottagaren.

Efter
mönster av vad som gäller för bl. a. advokater och fastighetsmäklare föreskrivs
här att försäkringsmäklaren skall hålla pengar m. m. som tillhör någon annan
avskilda från andra tillgångar. Avskiljandet medför att lagen (1944:181) om
redovisningsmedel blir tillämplig.

Mäklaren
skall vidarebefordra medel utan dröjsmål. Om en uppdragsgivare betalar ett
premiebelopp till mäklaren för vidarebefordran till försäkringsbolaget, är
mäklaren normall skyldig atl skicka beloppet vidare till bolaget utan någon
fördröjning. Han har alltså inte rätt att vänta med inbetalningen till
förfallodagen; det är inte tillräckligt att uppdragsgivaren inte kommer i
dröjsmål i förhållande till försäkringsbolaget, utan betalningen skall ske så
snart som möjligt. En annan sak är om en mäklare skulle erbjuda sina kunder t.
ex. premiekonlon av det slag som försäkringsbolagen har. Om det har överenskommits
mellan uppdragsgivaren och mäklaren all betalning skall ske en viss dag, gör
mäklaren naturligtvis inte något fel om han följer den överenskommelsen.

11 §
Om mäklaren får ersättning i form av provision eller arvode från

försäkringsgivaren, är han skyldig att på begäran av uppdragsgivaren upp

lysa denne om ersättningens storlek.

Skälet
för den upplysningsskyldighel som här åläggs mäklaren har redovi

sats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.2). Som framhålls där är

möjligheten för uppdragsgivaren att få kännedom om ersättningens storlek

av störst betydelse i uppdragets inledningsskede, men formuleringen av

lagtexten är vald för all täcka även det fallet att mäklaren redan har

uppburit ersättningen från försäkringsbolaget. 37

12 § Försäkringsmäklaren
skall se till att uppdragsgivaren får den infor- Prop. 1988/89:136

mation som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § första stycket konsu

mentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med atl en

försäkring tecknas.

1
paragrafen anges mäklarens ansvar för att uppdragsgivaren verkligen får den
information som försäkringsbolaget enligt konsumentförsäkringslagen är skyldigt
att ge honom i samband med att en försäkring tecknas. Som framgår av den
allmänna motiveringen kan bestämmelsen behöva kompletteras med hänvisningar till
de lagar som kan bli resultatet av försäkringsrättskommitténs arbete med ny
försäkringsavtalslagstiftning.

När
det gäller omfattningen av den information som skall lämnas är del inte bara
ordalydelsen i konsumentförsäkringslagen som är avgörande. Också
marknadsdomstolens avgöranden och överenskommelser mellan försäkringsbranschen å
den ena sidan och konsumentverket och försäkringsinspektionen å den andra har
betydelse för informationsskyldighetens omfattning.

Som
framhålls i den allmänna motiveringen innebär mäklarens ansvar för
informationen inte att han själv måste lämna informationen till uppdragsgivaren.
Om han inte lämnar informationen själv, är han däremot skyldig att förvissa sig
om att försäkringsbolaget lämnar informationen direkt till uppdragsgivaren.
Försäkringsbolaget och mäklaren måste alltså komma överens om vem av dem som
skall lämna informationen till försäkringstagaren.

Bestämmelsen
är av näringsrättslig art, vilket innebär att en underlåtenhet att iaktta
bestämmelsen inte omedelbart medför skadeståndsskyldighet mot uppdragsgivaren
eller någon annan. Emellertid sammanfaller informationsskyldigheten enligt
denna paragraf i stor utsträckning med den allmänna upplysningsplikt som ligger
i mäklarens skyldigheter enligt de civilrättsliga bestämmelserna i 13 §. En
försummelse att lämna nödvändig information till uppdragsgivaren kan därför
ofta innebära att mäklaren blir skadeståndsskyldig enligt 14 §.

13 §
Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och

med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den utsträck

ning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov

av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

Innebörden
av den föreskrivna omsorgsplikten kan variera allt efter arten av det aktuella
uppdraget. Mäklaren skall visa den omsorg och fullgöra de plikter i övrigt som
en seriös försäkringsmäklare i allmänhet iakttar. I omsorgsplikten får vidare
anses ingå ett krav på tillböriig skyndsamhet.

Utöver
kravet på omsorg gäller att mäklaren skall iaktta god försäkrings

mäklarsed. När det gäller all bestämma innebörden av detta begrepp får

man i första hand söka vägledning i vad som i allmänhet anses gälla

beträffande anskaffningsverksamhet inom försäkringsområdet. Begreppet

bör dock kunna utvecklas och förändras över tiden; dess innebörd får bero

av utvecklingen i försäkrings- och försäkringsmäklarbranscherna, mäklar-

organisalioners rekommendationer till sina medlemmar saml rättspraxis 38

såväl i mål vid de
allmänna domstolarna om skadestånd e.d. som i Prop. 1988/89:136 ärenden hos
försäkringsinspektionen.å

1
mäklarens uppdrag ligger en allmän rådgivnings- och upplysningsskyldighet.
Rådgivningen kan gälla frågor av juridisk, ekonomisk eller teknisk natur som
aktualiseras i samband med förmedlingen av försäkringen. Mäklaren bör också,
när omständigheterna ger anledning till det, granska rikligheten av uppgifter
som han vidarebefordrar lill försäkringsgivaren.

Omfattningen
av de skyldigheter som åvilar försäkringsmäklaren måste naturligtvis anpassas till
de omständigheter som råder i det enskilda fallet. Bestämmelserna är av
civilrättslig art, och om uppdragsgivaren t.ex. förklarar att han inte vill ha
någon behovsutredning utan bara hjälp med att upphandla en viss typ av
försäkring, skall mäklaren naturligtvis anpassa sig till det. I
konsumentförhållanden har mäklaren emellertid ett större ansvar. Enligt 2 § får
mäklaren i princip inte göra avsteg från lagens bestämmelser till nackdel för
en konsument, även om konsumenten går med på det. Även om uppdragsgivaren säger
sig veta vilket slags försäkring han behöver, får mäklaren därför i
konsumentförhållanden anses skyldig att göra en viss kontroll av att
uppdragsgivarens uppfattning inte vilar på felaktiga grunder. Han bör också
vara skyldig att ge uppdragsgivaren viss allmän information om t. ex. vilka
ekonomiska åtaganden en livförsäkring medför och konsekvenserna av att en sådan
försäkring annulleras i förtid.

14
§ Om försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
skyldigheter enligt 13 §, skall han ersätta den skada som till följd av detta
drabbar uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren eller någon som härleder sin
rätt från uppdragsgivaren.

Den
skadeståndsgrundande handlingen har här beskrivits som ett åsidosättande av
mäklarens skyldigheter. Åsidosättandet kan givetvis ske både genom aktivt
handlande och genom underlåtenhet att handla. Av detta följer all
skadeståndsansvaret kan aktualiseras i situationer av åtskilliga slag.

Ett
fall som kan förekomma är att mäklaren har rekommenderat uppdragsgivaren en
onödig försäkring eller en försäkring som är onödigt dyr. Skadeståndskravet
kommer då att avse den onödiga premiekostnaden.

Av
större praktiskt intresse torde emellertid vara det fall där försäkringsmäklaren
har lämnat ett råd som har lett till att uppdragsgivaren inte har fått ett
försäkringsskydd som täcker hans behov. Detta kan t. ex. bero på au mäklaren på
något sätt har varit försumlig vid upprättande av ett offertunderlag eller
genom att han utan kontroll har utgått från en uppgift som han bort
kontrollera.

Första
förutsättningen för att mäklaren skall bli skadeståndsskyldig mot

sin uppdragsgivare är ofta att uppdragsgivaren inte har rätt lill försäkrings

ersättning från försäkringsgivaren. Frågan kommer därför att bli i vad

mån försäkringsbolaget kan åberopa misstag eller försummelser från mäk

larens sida mot försäkringstagaren. Enligt vad som upplysts finns det en

stark tendens i Sverige att försäkringsbolagen godtar mäklare som mellan

hand bara om mäklaren har fullmakt för sin uppdragsgivare. Det pågår

också arbete med att utforma formulär för sådana fullmakter (s. k. mäklar- 39

brev). Med en sådan
utveckling kommer försäkringsbolaget ofta att kunna Prop. 1988/89:136
undvika ansvar mot försäkringstagaren för sådant som har sin gmnd i försummelser
från mäklarens sida, och försäkringstagaren får i stället rikta motsvarande skadeståndskrav
mot mäklaren.

För
att ett åsidosättande av försäkringsmäklarens skyldigheter skall föranleda
skadeståndsansvar krävs att mäklaren har handlat — eller underlåtit att handla
— med uppsåt eller oaktsamhet. Det krävs inte att oaktsamheten varit grov eller
på något annat sätt kvalificerad för att skadeståndsansvar skall uppkomma.
Frågan om oaktsamhet föreligger får avgöras med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet och till hur en omsorgsfull försäkringsmäklare normalt
skulle ha handlat i samma situation.

Skadeståndsregeln
är av civilrätlslig natur och kan — utom i konsumentförhållanden (se 2 §) —
avtalas bort helt eller delvis genom en överenskommelse med den som annars
skulle ha varit berättigad att åberopa regeln. Ett sådant avtal kan vara på sin
plats om mäklaren i elt enskilt fall inte anser sig kunna bära hela den risk
som ett fullt skadeståndsansvar skulle innebära och därför tar upp frågan om en
lindring av ansvaret med sin uppdragsgivare. Normalt framstår det dock inte som
rimligt att mäklaren ens i förhållande till andra näringsidkare avtalar bort
den skadeståndsskyldighet som täcks av hans ansvarsförsäkring, och det får fömtsättas
att försäkringsinspektionen skulle ingripa mot en mäklare som regelmässigt, kanske
t. o. m. genom användande av standardformulär, helt eller delvis avtalade bort
sitt ansvar.

15
§ Försäkringsinspektionen kan återkalla registreringen om en försäkringsmäklare

1.
inte uppfyller kraven för
registrering enligt 4 eller 5§ eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd
av 6 §,

2.
inte lämnar begärda
upplysningar enligt 7 §, eller

3.
inte betalar föreskrivna
avgifter enligt 9 §.

Inspektionen
får bestämma att elt beslut om återkallelse skall gälla omedelbart.

Om
det är tillräckligt, får inspektionen i stället för att återkalla registreringen
meddela varning.

Första
stycket

Frågan
om återkallelse av en försäkringsmäklares registrering kan tas upp av
försäkringsinspektionen självmant. Ärendet kan också initieras genom en anmälan
exempelvis av någon som har anlitat mäklaren, någon organisation inom försäkringsmäklarbranschen
eller av en försäkringsgivare.

Beträffandet
förfarandet hos försäkringsinspektionen gäller förvaltningslagen (1986:223).
Det innebär bl. a. all mäklaren i regel skall beredas tillfälle att yttra sig
innan ärendet avgörs.

Förutsättningama
för atl återkalla registreringen är bl. a. knutna till de

krav som ställs på mäklaren enligt 4 —6§§, men återkallelse kan som

framgår också aktualiseras då mäklaren inte följer andra bestämmelser i

lagen. 40

Försäkringsinspektionen
skall utan vidare återkalla registreringen om Prop. 1988/89:136 mäklaren
försätts i konkurs, underkastas näringsförbud eller ställs under förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Om
det visar sig att mäklaren underlåter att vidmakthålla sin ansvarsförsäkring
skall inspektionen också ovillkorligen återkalla registreringen. Som jag anfört
tidigare bör försäkringsvillkoren vara utformade så, att försäkringen inte kan
upphöra förrän viss tid efler det att försäkringsinspektionen har underrättats
om upphörandet.

Eftersom
inspektionen vid behandlingen av mäklarens ansökan om registrering skall
kontrollera att kravet på utbildning är uppfyllt, torde det inte komma att
inträffa alt registreringen återkallas med hänsyn till detta krav.

Av
störst praktisk och principiell betydelse torde de situationer vara då det
kommer i fråga att återkalla registreringen därför att en mäklare inte uppfyller
det allmänna kravet på lämplighet. Del ligger i sakens natur atl en åtgärd som
är så ingripande för den enskilde näringsidkaren bör tillgripas endast i fall
då den bristande lämpligheten är klart dokumenterad. Några bestämda kriterier
för när en återkallelse skall kunna komma i fråga kan med hänsyn till de
skiftande förhållandena inte ställas upp. Några allmänna riktlinjer för
bedömningen kan dock anges.

Om
försäkringsmäklaren har begått en brottslig gärning, kan omständigheterna vara
sådana att det bör inverka på hans registrering. Givetvis bör registreringen
återkallas, om mäklaren har gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott under
utövandet av mäklarsysslan. Även sådana förmögenhels-brott som har begåtts vid
sidan av mäklarverksamheten bör ofta kunna föranleda återkallelse. Detsamma
gäller beträffande skattebrott. För att brottsliga gärningar skall kunna läggas
till grund för återkallelse bör i allmänhet krävas att det föreligger en dom
som har vunnit laga kraft. Har mäklaren erkänt gärningen, bör
försäkringsinspektionen dock kunna återkalla registreringen ulan alt avvakta
utgången i brottmålet.

Även
det förhållandet att mäklaren visar sig inkompetent för mäklarsysslan kan leda
till återkallelse av registreringen. Om en mäklare på gmnd av okunnighet eller
oskicklighet begår misstag i sin verksamhet som leder till skada för
uppdragsgivarna eller försäkringsgivarna, måste frågan om en återkallelse
övervägas.

Ungefar
samma synpunkter gör sig gällande i de fall där försäkringsmäklaren
visserligen inte allmänt sett kan sägas vara inkompetent, men på grund av
vårdslöshet missköter sina sysslor till skada för uppdragsgivaren eller
försäkringsgivaren. Av betydelse är i sådana fall humvida det är fråga om
upprepat slarv eller om elt enstaka misstag.

1
det allmänna lämplighetskravet ingår också att mäklaren iakttar de

särskilda reglerna i 10— 12 §§. Om en mäklare vid flera tillfällen har dröjt

med att vidarebefordra medel som han har fått hand om för någon annans

räkning, har vägrat att ge sina uppdragsgivare uppgift om den ersättning

mäklaren får från försäkringsgivaren eller har försummat att se till att

uppdragsgivarna får den information som de enligt konsumentförsäkrings

lagen har räll till, kan det alltså föranleda all mäklarens registrering

återkallas. 41

Ett speciellt fall då
registreringen kan återkallas är att mäklaren inte Prop. 1988/89:136 betalar
föreskrivna avgifter till försäkringsinspektionen. Inspektionen bör givetvis
inte inleda ell förfarande lor all få registreringen återkallad förrän mäklaren
har påmints om sin betalningsskyldighet.

Ett
särskilt fall som gäller juridiska personer är när samtliga fysiska personer
som arbetar för den juridiska personen har fått sin registrering återkallad
(eller har lämnat sina befattningar hos den juridiska personen). Naturligtvis
bör den juridiska personen få en viss tid på sig för att skaffa nya
registrerade mäklare, men om förmedlingsverksamheten fortsätter utan
registrerade mäklare skall den juridiska personens registrering återkallas.
Detsamma gäller förslås om en av de fysiska personerna har fålt sin registrering
återkallad men den juridiska personens företrädare ändå låter honom fortsätta
att förmedla försäkringar.

Andra
stycket

Inspektionen
bör i brådskande och klara fall ha möjlighet att förordna att ett beslut om återkallelse
skall gälla omedelbart. Om beslutet överklagas, kan kammarrätten besluta om inhibition,
dvs. förordna att ett sådant beslut tills vidare inte skall gälla.

Tredjestycket

Som
tidigare anförts bör en så ingripande åtgärd som återkallelse av en försäkringsmäklares
registrering tillgripas endast när t.ex. en brist på lämplighet är klart
uttalad. Situationen kan därför ibland vara den att försäkringsinspektionen
finner anledning till kritik av mäklarens handlingssätt trots alt det saknas
tillräckligt starka skäl för att återkalla registreringen. I sådana fall kan
inspektionen i stället meddela mäklaren en vaming.

16
§ Om någon utövar sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara
registrerad som försäkringsmäklare, skall försäkringsinspektionen förelägga
honom vid vite alt upphöra med detta. Detsamma gäller om en registrerad
försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar försäkringar av ett slag som han inte
är registrerad för och om någon använder benämningen försäkringsmäklare ulan
att vara registrerad som sådan.

Ett
föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ell beslut
om återkallelse enligt 15 §.

Paragrafen
reglerar försäkringsinspektionens möjlighet att ingripa mot dem som bedriver mäklarverksamhet
utan att vara registrerade som försäkringsmäklare. Bestämmelsen kan tillämpas
både på dem som aldrig varit registrerade och på dem som fålt sin registrering
återkallad. Inspektionen har som framgår möjlighet att redan i samband med en återkallelse
av en registrering meddela ett vitesföreläggandet.

Frågor
om utdömande av vite prövas av länsrätten i Stockholms län på

ansökan av försäkringsinspektionen. Förfarandet regleras i lagen

(1985:206) om viten. 42

17 §
Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till Prop.
1988/89:136 kammarrätten.

1
paragrafen ges bestämmelser om överklagande av inspektionens beslut. Trots att
beslut om varning inte medför några rättsverkningar för mäklaren, har något
undantag inte gjorts för sådana beslut. Även elt beslut om varning kan alltså
överklagas.

Förfarandet
i kammarrätten regleras i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av förordningen
(1977:937) om kammarrätternas domkretsar m. m. framgår att det är kammarrätten
i Stockholm som skall pröva ett överklagande av försäkringsinspektionens
beslut.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den I
januari 1990.

2.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfatlas av lagen skall ansöka om
registrering senast den 1 mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer
annat, får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin
verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfatlas av lagen men inte har
föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare.
Försäkringsinspektionen får begränsa tiden för registreringens giltighet och
som villkor för fortsalt registrering föreskriva att mäklaren före tidens
utgång skaffar sig viss utbildning.

I
punkt 3 har öppnats en möjlighet för dem som är verksamma som mäklare vid
lagens ikraftträdande att få registrering som försäkringsmäklare trots att de
inte har genomgått föreskriven utbildning. En förulsällning för att försäkringsinspektionen
skall bevilja registrering i sådana fall är att mäklaren - utöver att han
uppfyller allmänna krav på lämplighet m. m. -på annal sätt har skaffat sig
kunskaper som bedöms som tillräckliga. I praktiken torde det bli fråga om
personer som under lång tid har arbetat med försäkring, antingen som säljare i
ett försäkringsbolag eller som mäklare. Om inspektionen finner det lämpligt alt
mäklaren ändå genomgår viss utbildning, kan den tidsbegränsa registeringen till
t. ex. elt eller två år och kräva att mäklaren under den tiden skaffar sig
utbildningen. Lagrådet har anfört alt denna möjlighet alt villkora
registreringen bör ha stöd i lagtexten. Propositionens lagförslag har utformats
i enlighet härmed.

Några
övergångsregler har inte ställts upp när det gäller den civilrättsliga regleringen
i 13 och I4§§. Av delta följer att reglerna enligt allmänna grundsatser
tillämpas endast på uppdrag som en försäkringsmäklare har fått efler
ikraftträdandet.

8 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag ovan anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta

dels
förslaget till lag om försäkringsmäklare,

dels
förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713). 43

9
Beslut Prop- 1988/89:136

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

44

Sammanfattning
av (SOU 1986:55) Pp. 1988/89:136

försäkringsmäklare
i Sverige Bilaga i

I
7 kap. 16 § försäkringsrörelselagen och i 20 § lagen om utländska försäkringsföretag
åläggs bolagsledningen resp. generalagenten för utländska försäkringsföretag
ett allmänt ansvar att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring
sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. På grundval av
dessa allmänt hållna lagregler har mellan försäkringsgivarna i Sverige sedan
länge träffats överenskommelser rörande anskaffningsverksamheten. Den senaste
överenskommelsen trädde i kraft den I april 1986. Till följd av oenighet om
vissa bestämmelser för försäljning av försäkring har flera försäkringsgivare
ställt sig utanför överenskommelsen.

De
nya former för försäljning av försäkring som aktualiserats och som delvis lett till
oenigheten inom branschen är främst försäljning genom franchisetagare (juridisk
person som genom ett särskilt avtal med en försäkringsgivare säljer försäkring
för dennes räkning) och genom försäkringsmäklare (någon som till
uppdragsgivare förmedlar försäkring från flera försäkringsgivare och av de
senare uppbär provision för utfört arbete). Den nu vanligast förekommande
försäljningsformen är enbolagsom-bud (dvs. fysisk person som företräder ett
försäkringsbolag och som säljer försäkring för detta bolag). Vidare sker försäljning
genom flerbolagsombud vilka företräder flera bolag. Dessutom förekommer
konsulter som bistår sina kunder i försäkringsfrågor och ger dem råd mot
betalning.

Försäkringslagsliftningens
allmänna krav på anskaffningsverksamheten innebär enligt kommitténs uppfattning
dels att de som anlitas för anskaffning av försäkring skall ha erforderliga
personliga kvalifikationer och vara väl utbildade för sina uppgifter, dels att
det skall tillämpas vissa etiska regler vid anskaffningens bedrivande. De
etiska reglerna kan till sin innebörd variera från tid till annan och i viss
mån även uppvisa skillnader mellan olika försäkringsgivare. Vissa etiska
regler, såsom förbud att koppla lån eller annan prestation till att försäkring
tecknas eller vidmakthålls, skall dock enligt kommitténs mening i huvudsak
gälla all anskaffningsverksamhet.

Även
annan lagstiftning än försäkringslagstiftningen ställer krav på försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet. Exempel på sådan lagstiftning är marknadsföringslagen, konsumentkreditlagen
och konsumentförsäkringslagen. Konkurrenslagstiftningen är vidare tillämplig
också på detta område.

Del
åvilar i första hand bolagsledningen resp. generalagenten att övervaka att
anskaffningsverksamheten bedrivs i enlighet med försäkringslagstiftningens
krav på god försäkringssed och att erforderliga utbildningskrav och etiska
regler uppställs och följs. Försäkringsinspektionen kan direkt ingripa i
konkreta fall mot försäkringsbolag resp. generalagent som i något avseende inte
bedöms uppfylla sitt ansvar vad gäller anskaffnings-verksamheten. Förutom att
reagera i konkreta fall kan inspektionen dessutom utfärda etiska meddelanden
om vad den anser vara uttryck för vad

45

som i anskaffningen kan
anses förenligt eller oförenligt med god försäk- Prop. 1988/89: 136

ringssed. Bilaga 1

I
Sverige har försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet huvudsakligen skötts av
enbolagsombud. Under framförallt de senaste tio åren har emellertid alternativa
försäljningformer aktualiserats däribland försäljning genom
försäkringsmäklare.

I
Sverige finns inte något lagstadgande som direkt förbjuder försäkringsbolag
att anskaffa direktförsäkring via mäklare. Anskaffningen av försäkringar via
mäklare blir i stället att bedöma med utgångspunkt i lagstiftningens krav på
god försäkringssed. Kommittén har inte funnit stöd för att ett försäkringsmäklarsystem
principiellt skulle strida mot god försäkringssed eller vara oförenligt med en
sund utveckling av försäkringsväsendet. Försäkringsmäklares verksamhet bör
således inte förbjudas i Sverige. Kommitténs principiella ställningstagande är
dock knutet till den bestämda förutsättningen att de grundläggande villkoren
för verksamheten regleras i lag.

Som
resultat av sina överväganden föreslår kommittén en lag om försäkringsmäklare m.m.
samt vissa ändringar i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska
försäkringsföretag. Den föreslagna lagen om försäkringsmäklare m. m. avser
endast direktförsäkringsområdet. Lagens syfte är att skapa förutsättningar för
att mäklarverksamheten bedrivs av kunnig och erfaren personal med
tillfredsställande utbildning. Genom en lagreglering skapas legala möjligheter
för övervakning och även för sanktioner mot försäkringsmäklare som inte
uppfyller i lagen uppställda krav.

Försäkringsmäklarens
arbetsuppgifter kan kortfattat beskrivas så, att mäklaren för uppdragsgivaren
skall utreda dennes försäkringsbehov och för försäkringsgivaren analysera och
presentera den aktuella risken på elt sådant sätt att försäkringsgivaren kan
lämna ett anbud om försäkring med bestämd premie. Även efter placeringen av
försäkring hos en eller flera utvalda försäkringsgivare kan mäklaren sköta
uppdragsgivarens försäkringsskydd (beståndsvård). Mäklaren kan också biträda
sin uppdragsgivare vid inträffade försäkringsfall.

Den
som yrkesmässigt för olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkring från
flera från varandra fristående försäkringsgivare, får enligt kommitténs
förslag möjlighet att hos försäkringsinspektionen registrera sig som
försäkringsmäklare. Genom registreringen får denne en exklusiv möjlighet all
använda beteckningen försäkringsmäklare och en likaledes exklusiv möjlighet att
uppbära provision från försäkringsgivare för det arbete som utförts.

Enligt
kommitténs förslag kan fysisk eller juridisk person registreras som

försäkringsmäklare. För fysisk person skall för registrering krävas, att han

är myndig och ej försatt i konkurs eller underkastad näringsförbud, har

ansvarsförsäkring på 600 basbelopp (f n. ca. 15 milj. kr.) och har en

tillfredsställande utbildning samt allmänt sett är lämplig för mäklaryrket.

För juridisk person skall för registrering krävas dels atl bolagsordning eller

bolagsavtal inte strider mot lagen, dels att ansvarsförsäkring på 600 basbe

lopp finns. 1 juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall

det ankomma på företagsledningen att tillse att den som förmedlar försäk- 46

ring för den juridiska
personen uppfyller krav som ansluter till vad som Prop. 1988/89:136

gäller för fysisk person. Bilaga 1

Kommittén
föreslår vissa begränsningar i de registrerade försäkringsmäklarnas verksamhet.
I lagen föreslås ett förbud för försäkringsmäklare atl motta premier eller
skadeersättningar för vidarebefordran lill försäkringsgivare resp. försäkringtagare.
Från förbudet kan försäkringsinspektionen såvitt avser premiebetalning medge
undantag om särskilda skäl föreligger. Vidare föreslås elt uttryckligt förbud —
inte bara för registrerade försäkringsmäklare utan för alla fysiska eller
juridiska personer — att förmedla direktförsäkring för svenska
försäkringstagares / Sverige lokaliserade risker eller såvitt avser
personförsäkring till svenska försäkringstagare domidlierade i Sverige från
försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige och att därvid uppbära
provision. Även i detta fall kan försäkringsinspektionen, om särskilda skäl
föreligger, medge undantag från förbudet.

Om
en försäkringsmäklare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
förpliktelser enligt uppdraget kan han enligt lagförslagels bestämmelser ådra
sig skadeståndsansvar, om hans beteende orsakat förmögenhetsskada för
uppdragsgivare eller försäkringsgivare.

Som
ett utflöde av kravet på att försäkringsmäklarnas verksamhet skall bedrivas med
iakttagande av god försäkringssed, har kommittén funnit att vissa speciella
etiska regler bör uppställas för försäkringsmäklarnas verksamhet. En
försäkringsmäklare skall t. ex. redan vid upphandlingsförfarandet vara
skyldig, om uppdragsgivaren begär det, att redovisa hur stor provision en
försäkringsgivare betalar i de fall provisionens storlek är väsentligt olika
för de skilda försäkringsgivarna. För att hindra att mäklaren uppbär dubbla
ersättningar skall en mäklare som arbetar mot ersättning av uppdragsgivaren
(arvode), i de fall försäkringsgivaren ändå skulle utbetala provision,
vidarebefordra hela provisionen till uppdragsgivaren som därefter av mäklaren
får debiteras för ulfört arbete. Detta är ett undantag från huvudprincipen att
returprovision inte bör vara tillåten inom anskaffningsverksamheten. Vidare
skall uppdragsgivare, främst de med stor riskexponering, uppmärksammas på
eventuell begränsning som kan föreligga i mäklarens försäkringsskydd för det
skadestånd han kan ådra sig. Försäkringsgivare skall inte genom direkt ägande
ha ett allför stort inflytande i juridisk person som registrerats som
försäkringsmäklare. Slutligen har kommittén funnit att försäkringsmäklares
huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och
näraliggande verksamhet.

Försäkringsmäklarna
skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos
denna. Mäklarna skall årligen betala ett bidrag för inspektionens organisation
och verksamhet.

Om
den som registrerats som försäkringsmäklare inte längre uppfyller registreringskraven,
inte betalar föreskrivet tillsynsbidrag eller i övrigt inte iakttar de regler
som gäller för verksamheten, skall försäkringsinspektionen enligt lagförslaget
återkalla registreringen eller meddela varning om

47

del sistnämnda är
tillräckligt. Inspektionen skall också ingripa mot den Prop. 1988/89:136
som utan att vara registrerad som försäkringsmäklare använder beteck-
Bilaga 1 ningen försäkringsmäklare eller förmedlar försäkring från utländsk, i
Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare mot provision.

48

Kommitténs författningsförslag Prop. 1988/89:136

Bilaga 2 1 Förslag till

Lag om försäkringsmäklare m. m.

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgiva

re förmedlar eller avser att förmedla direktförsäkring från flera från var

andra fristående försäkringsgivare får registreras som försäkringsmäklare

enligt denna lag.

Försäkringsmäklarna
skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos
denna.

2 §
Endast den som registrerats som försäkringsmäklare får uppbära

provision eller annan ersättning från försäkringsgivare i enlighet med 7

kap. 16 § andra stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) och 20 § andra

stycket lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva

försäkringsrörelse i Sverige.

Beteckningen
försäkringsmäklare får inte användas av annan än den som registrerats enligt 1
§ eller, när den registrerade är juridisk person, av anställd hos denne som för
hans räkning yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring.

3 §
För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare

krävs all denne

1. är
myndig, ej försatt i konkurs och ej underkastad näringsförbud,

2.
har försäkring som täcker skadeståndsskyldighel
intill 600 gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, för varje skadefall som kan drabba honom om han åsidosätter sina
åligganden,

3.
har tillfredsställande
utbildning, saml

4.
i övrigt bedöms lämplig som
försäkringsmäklare.

4 §
För atl en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäkla

re krävs att

1.
bolagsavtal eller bolagsordning
inte strider mot denna lag, samt

2.
den juridiska personen har
försäkring som täcker skadeståndsskyldighel intill 600 gånger gällande
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, för varje skadefall som
kan drabba denna om dess åligganden åsidosätts.

5 §
1 juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall sty

relsen och verkställande direktören eller bolagsmännen se till atl den som

för den juridiska personen förmedlar försäkring

1.
är myndig, ej försatt i konkurs
och ej underkastad näringsförbud,

2.
har tillfredsställande
utbildning, samt

3.
i övrigt är lämplig som
försäkringsmäklare.

6 §
Närmare föreskrifter om villkoren för registrering och om registre-

ringsförfarandel meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndi

gande, försäkringsinspektionen.

7
§ Minst en av de revisorer som utses inom en juridisk person som

49

4 Riksda.gen 1988/89. 1 .saml Nr 136

registrerats som
försäkringsmäklare skall vara auktoriserad. Även supple- Prop. 1988/89:136

ant för sådan revisor skall vara auktoriserad. Bilaga
2

8 §
Försäkringsinspektionen skall förordna en eller flera revisorer hos

den som registrerats som försäkringsmäklare, om inte inspektionen med

hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehöv

ligt.

För
revisorer som inspektionen förordnar skall den utfärda instruktion. En revisor
har rätt att få arvode av den registrerade försäkringsmäklaren. Arvodets
storlek bestäms av inspektionen.

9 §
Varje registrerad försäkringsmäklare skall årligen betala ett bidrag

för att täcka kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och

verksamhet enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen.

10 §
En försäkringsmäklare skall utföra sitt uppdrag ansvarsfullt och

bedriva verksamheten med iakttagande av god försäkringssed.

Pengar
och andra tillgångar som mäklaren efler särskilt medgivande enligt 14 § andra
stycket får hand om för någon annans räkning skall hållas skilda från andra
tillgångar.

11 §
Försäkringsmäklaren skall ge uppdragsgivaren de råd, upplysningar

och underiag som behövs för att klariägga dennes försäkringsbehov och i

övrigt fullgöra den informationsskyldighet som åvilar elt försäkringsbolag

innan en försäkring tecknas.

De
handlingar som mäklaren översänder till olika försäkringsgivare skall redogöra
för de aktuella riskerna och i övrigt innehålla de uppgifter som behövs för att
försäkringsgivaren skall kunna lämna anbud.

12 §
Försäkringsmäklaren skall ge de råd om val av försäkringslösning

och försäkringsgivare som betingas av uppdragsgivarens försäkringsbehov

samt vidta de åtgärder och upprätta de handlingar som erfordras för atl

försäkringsavtal skall komma till stånd.

Vid
inträffat försäkringsfall skall, om försäkringen förmedlats av försäkringsmäklaren,
denne på begäran lämna uppdragsgivaren erforderligt biträde.

13
§ Om försäkringsmäklare uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter sina förpliktelser enligt 10—12§§, skall han
ersätta skada som till följd härav drabbar uppdragsgivaren eller
försäkringsgivaren. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt
falla bort.

14
§ Försäkringsmäklaren får inte
motta medel för betalning av premie lill försäkringsgivare eller för
vidarebefordran av skadeersättning till uppdragsgivaren eller annan ersältningsberättigad.

Om
särskilda skäl föreligger får i fråga om premiebetalning undantag från första
stycket medges av försäkringsinspektionen. Medel som försäkringsmäklaren i
sådant fall mottagit skall snarast vidarebefordras.

15 §
Yrkesmässig förmedling äv direktförsäkring mot provision eller

annan ersättning från försäkringsföretag får för svenska försäkringstagares

i Sverige lokaliserade risker eller, såvitt avser personförsäkring, till svens

ka försäkringstagare domidlierade i Sverige endast ske från försäkrings

företag med svensk koncession.

50

Om särskilda skäl
föreligger får undantag från första stycket medges av Prop. 1988/89:136

försäkringsinspektionen. Bilaga 2

16
§ Försäkringsmäklaren får
uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgivaren endast om
försäkringsavtal slutits genom att mäklaren till uppdragsgivaren förmedlat
försäkringen från försäkringsgivaren.

17
§ Om del kan antas att någon,
som utan att vara registrerad försäkringsmäklare, driver sådan verksamhet all
denna lag är tillämplig eller om det beträffande försäkringsmäklare som
registrerats enligt denna lag anses erforderligt, får försäkringsinspektionen
vid vite förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om
verksamheten som behövs.

Finner
försäkringsinspektionen att en försäkringsmäklare inte längre uppfyller kraven
enligt 3 —5 §§, inte betalar föreskrivet tillsynsbidrag eller i övrigt inte
iakttar bestämmelserna i denna lag, skall inspektionen återkalla
registreringen. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart.

Om
det är tillräckligt kan försäkringsinspektionen i stället för alt återkalla
registreringen meddela varning.

18
§ Den som utan att vara
registrerad som försäkringsmäklare använder beteckningen försäkringsmäklare
eller bedriver verksamhet i strid mol 15 §, skall av försäkringsinspektionen
vid vite föreläggas att upphöra med detta.

19
§ Försäkringsinspektionens beslut
enligt denna lag får överklagas lill kammarrätten.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1988.

2.
Den som vid lagens
ikraftträdande varit verksam med yrkesmässig rådgivning i försäkringsfrågor
under minst fem år, och kan anses ha uppnått en tillfredsställande erfarenhet,
får, om han senast den 30 juni 1988 ansöker om registrering, registreras som
försäkringsmäklare utan att uppfylla de utbildningskrav som finns angivna i
föreskrifter utfärdade av regeringen eller försäkringsinspektionen.

51

2 Förslag
till Prop. 1988/89:136

Bilaga 2

Lag om
ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom
föreskrivs att

7
kap. 16 § försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Styrelsen
och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om
försäkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstämm-mer med god
försäkringssed.

Ett
försäkringsbolag får inte lämna provision eller annan ersättning för anskafl'ning
eller förmedling av försäkring i Sverige, åt annan än bolagets ombud eller den
som registrerats som försäkringsmäklare enligt lagen (1987:00) omförsäkrings-mäklare
m. m.

Denna lag träder i kraft
den I januari 1988.

52

3 Förslag
till Prop. 1988/89:136

Lagom ändringi lagen (1950:272) om rätt för utländska '

försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom
föreskrivs alt

20
§ lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsförelag att driva försäkringsrörelse
i Sverige skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Generalagenten
skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos företaget sker
på ell sätt som överensstämmer med god affärssed.

Generalagenten får inte lämna provision eller annan ersättning JÖr anskaffning
eller förmedling av an-skaflning av ansökningar om försäkring i Sverige, åt
annan än företagets ombud eller den som registrerats som försäkringsmäklare
enligt lagen (1987:00) om försäkringsmäklare m. m.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1988.

53

Sammanställning
av remissyttrandena över Prop-1988/89:136

försäkringsverksamhetskommittens
betänkande ''

(SOU1986:55)
Försäkringsmäklare i Sverige

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt, kammarrätten i
Jönköping, marknadsdomstolen, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
konsumentverket, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO),
försäkringsrättskommittén (JU 1974:09), Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet. Svenska Försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Utländska
Försäkringsbolags Förening (UFF), Svenska Livförsäkringsföreningars
riksförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Småföretagens Riksorganisation, Svenska Handelskammarförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Försäkringstjänstemannaförbundet
(FTF), Försäkringsanställdas Förbund (FF), Sveriges Fastighetsägareförbund,
Lantbrukamas Riksförbund (LRF), Landstingsförbundet, Svenska Bankföreningen,
Svenska Sparbanksföreningen, Svenska Försäkringsmäklares och
Försäkringskonsulters Förening (SFFF), Sveriges advokatsamfund, Svenska
Revisorsamfundet SRS, Sveriges Fastighetsmäklarsamfund, Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR samt Försäkringsjuridiska föreningen.

Kommerskollegium
har även överlämnat yttranden från Stockholms Handelskammare och Skånes
Handelskammare.

1 Utredningens förslag i stort

1.1 Göta hovrätt

Från
de synpunkter hovrätten har att beakta finner hovrätten ej anledning till
erinran mot förslaget atl införa ett mäklarsyslem för försäkringsväsendet och
mot huvuddragen i den föreslagna regleringen men har synpunkter på vissa
enskildheter i förslaget.

1.2 Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten
delar i huvudsak utredningens överväganden och förslag. De synpunkter
kammarrätten har att anföra hänför sig till vem som skall få registreras som
försäkringsmäklare och om vitesföreläggande.

1.3 Marknadsdomstolen

Förslaget
att försäkringsmäklare skall få möjlighet att verka på den svens

ka marknaden tillstyrks. Både konkurrens- och konsumenthänsyn talar

med styrka för detta förslag, och de skäl som har anförts mot förslaget

framstår inte som vägande. Marknadsdomstolen instämmer i huvudsak i

kommitténs överväganden och förslag. Endast på ett par punkter vill

marknadsdomstolen ifrågasätta kommitténs bedömningar. 54

1.4 Försäkringsinspektionen Prop. 1988/89:136

Inspektionen
tillstyrker försäkringsverksamhetskommitténs förslag att försäkringsmäklare
skall få verka i Sverige och att en särskild lagstiftning införs för dessa. Att
mäklare inte kunnat verka här hitintills beror främst på de överenskommelser
som försäkringsbolagen träffat angående anskaffningsverksamheten. Inspektionen
anser nu — i likhet med kommittén — att grund saknas för att förbjuda
försäljning av försäkringar via mäklare. Sådana kan tvärtom vara till fördel
för försäkringskunderna genom att bidra till en ökad konkurrens på området.
Inspektionen har i allt väsentligt lämnat de föreslagna bestämmelserna om mäklarverksamhet
utan erinran.

1.5 Bankinspektionen

Bankinspektionen
har i stort inget att invända mot att kommitténs förslag genomförs.

Bankinspektionen
har i första hand synpunkter på betänkandet med utgångspunkt från att institut
som står under inspektionens tillsyn, främst banker och finansbolag, i
anslutning till den ordinarie verksamheten också kan vilja förmedla
försäkringar till allmänheten. Därutöver anlägger inspektionen några
principiella synpunkter på förslaget.

1.6 Konsumentverket

Konsumentverket
instämmer i försäkringsverksamhetskommitléns bedömning att försäljning av
försäkring genom försäkringsmäklare bör vara tillåten på marknaden under
förutsättning att verksamheten är lagreglerad. Verket anser att den föreslagna
lagregleringen med offentlig tillsyn bör säkerställa de speciella krav som en
presumtiv försäkringstagare bör kunna ställa på den mäklare han vill anlita.

1.7 Kommerskollegium

Kommerskollegium
anser att det föreslagna systemet med registrerade försäkringsmäklare kan bidra
till en effektivisering av försäkringsmarknaden. Försäkringstagarna kan få en
bättre överblick över utbudet av försäkringar och konkurrensen mellan
försäkringsföretagen kan därmed komma att öka. Kollegiet ställer sig därför
positivt lill huvudragen i förslaget.

1.8 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO
tillstyrker kommitténs förslag att tillåta försäkringsmäklare i Sverige. NO
ställer sig kritisk mot några av de etiska regler som föreslås skall gälla för
försäkringsbolagen och mäklarna. Ett generellt förbud mot olikforma-de rabatter
försvårar prisförhandlingar och är därför till nackdel för försäkringslagarna.
Förbud mot returprovisioner bör inte uppställas vare sig för försäkringsbolagen
eller mäklarna.

1.9 Försäkringsrättskommittén

Försäkringsverksamhetskommittén
har efter en noggrann genomgång av

argumenten för och emot olika former för försäljning av försäkringar

kommit fram till att man inte bör införa regler som skulle innebära förbud 55

mot försäkringsmäklare i
Sverige. Vi delar den uppfattningen. Det kan Prop. 1988/89: 136 finnas goda
skäl att genom särskild lagstiftning dra upp vissa riktlinjer för Bilaga 3 den
försäljning som sker genom andra kanaler än försäkringsbolagens egna ombud. Vi
tillstyrker kraven på registrering, utbildning och ansvarsförsäkring. Däremot
ställer vi oss delvis kritiska till förslaget i fråga om lagens
tillämpningsområde och lagens innehåll i övrigt.

1.10 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet

Fakultetsnämnden
finner starka skäl tala för att tillåta försäkringsmäklare. 1 själva verket
torde det vara främmande för sunt ekonomiskt tänkande all inte låta utbud och
efterfrågan på marknaden styra formerna för distribution av olika produkter,
så länge detta inte

strider
mot grunderna för konsument- eller konkurrenslagstiftningen. Det bör alltså
vara marknadens uppgift alt pröva om mäklarformen är ekonomiskt effektiv och om
den har en framtid i svensk försäkring. En annan sak är att försäkringsmäklarna
måste bli föremål för offentlig tillsyn enligt de principer som
försäkringsrörelselagen bygger på. En särskild lag om försäkringsmäklare är
därför motiverad. Fakultetsnämnden ansluter sig i stort till den reglering som
kommittén föreslår. Nämnden anser dock att kommittén på ett par punkter gått
längre än som behövs för att tillgodose kraven på samhällelig tillsyn.
Marknadskrafterna kommer ändock i de flesta fall att driva fram lämpliga och
ekonomiskt rationdlla former för verksamheten.

1.11 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund.

Inom
försäkringsbranschen har hittills rått stor enighet om formerna för anskaffningsverksamheten.
Den ökade konkurrensen på marknaden samt den tilltagande internationaliseringen
av försäkringsväsendet har inneburit bl. a. att den starka värdegemenskap som
funnits mellan försäkringsbolagen i dessa frågor har försvagats. Från olika
håll har framförts krav på att finna alternativa försäljningsformer till det
traditionella ombudssystemet. Frågan huruvida förmedling av försäkring borde
kunna ske via mäklare har varit särskilt kontroversiell. Såsom kommitlén
redovisat i förevarande betänkande har branschen tidigare haft en negativ
inställning till försäkringsmäklare på den svenska marknaden.

Försäkringsverksamhetskommittén
har nu efter en noggrann analys av den argumentation som förts i ämnet uttalat
att det inte finns stöd för påslåendet att ett försäkringsmäklarsystem
principiellt skulle strida mol god försäkringssed eller vara oförenligt med en
sund utveckling av försäkringsväsendet. Riksförbundet har vid sin granskning
av betänkandet utgått från detta synsätt. Härvid delar riksförbundet kommitténs
uppfattning alt de grundläggande förutsättningarna för mäklarens verksamhet
skall regleras i en särskild lag.

Del
framlagda förslaget är i huvudsak väl underbyggt och bör därför enligt
riksförbundets mening kunna ligga till grund för lagstiftning. Riksförbundet
har dock funnit skäl att kommentera förslaget på några punkter.

1.12 Folksam

Folksam
tillstyrker att en lag om försäkringsmäklare införs men har vissa

synpunkter
på hur förslaget bör utformas. 56

1.13 Utländska Försäkringsbolags Förening (UFF) Prop. 1988/89:136

Bilaga 3 UFF
välkomnar lagregler om mäklarverksamhet och stödjer betänkandet i

stort. UFF anser dock alt
försäkringsmäklarens roll bör klargöras tydligare

i förhållande till
försäkringsombudet.

1.14 Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Svenska
Livförsäkringsföreningars Riksförbund tillstyrker försäkrings-verksamhetskommitténs
förslag till lag om försäkringsmäklare m. m.

1.15 Sveriges Industriförbund

Industriförbundet
finner det tillfredställande att kommittén klargör att försäkringsmäklare kan
verka i Sverige. Förbundet tillstyrker huvuddelen av förslaget till reglering
av mäklares verksamhet. Förbundet riktar dock kritik mot lagförslaget i fyra
avseenden. Förbundet avstyrker således det föreslagna förbudet för mäklare att
förmedla försäkring till utländsk försäkringsgivare utan koncession i Sverige
(15 §) och förbudet för mäklare att förmedla premier och skadeersättningar
mellan försäkringsgivare och försäkringstagare (14§). Förbundet vänder sig
också mot kommitténs negativa inställning till s.k. captive brokers och
avstyrker förslaget att utesluta mäklare som enbart har en uppdragsgivare (I §).
Slutligen kritiserar förbundet utformningen av bestämmelsen om nedsättning av
skadestånd (13 §).

1.16 Sveriges Grossistförbund

Grossistförbundel
delar de synpunkter Industriförbundet lämnat.

1.17 Sveriges köpmannaförbund

De
försäkringsmäklare som alltmer börjat göra sig gällande på den svenska försäkringsmarknaden
ser förbundet positivt på. Vi ställer oss således bakom kommitténs uppfattning
att systemet fyller en funktion och bör fortsätta att utvecklas.

Den
lagstiftning som kommittén föreslår skall gälla för försäkringsmäklare och som
utgör en förutsättning för att systemet skall kunna ligga under försäkringsinspeklionens
kontroll har förbundet inga erinringar mot.

1.18 Småföretagens Riksorganisation

Enligt
Småföretagens Riksorganisations uppfattning finns del ingen anled

ning atl införa förbud mot försäkringsmäklare i Sverige. Vi delar utred

ningens uppfattning att det finns skäl att ställa upp riktlinjer för den

försäljning av försäkring som sker genom andra kanaler än försäkringsbo

lagens ombud. Organisationen tillstyrker krav på registrering, utbildning

och ansvarsförsäkring. 57

1.19 Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Prop. 1988/89:136

Handelskammare Bilaga 3

Handelskammaren
och förbundet tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag till lag om försäkringsmäklare
m.m. när det gäller förmedling till svenska försäkringsgivare men anser att
försäkringsmäklare inte ska förbjudas alt förmedla direktförsäkring för
svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker från
försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige.

1.20 Skånes Handelskammare

Handelskammaren
tillstyrker att ett system med försäkringsmäklare inrättas. Vissa frågor bör
emellertid utredas ytterligare innan förslaget blir föremål för lagstiftning.

1.21 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Visserligen
tror inte LO att mäklare kan komma att förbilliga en anskaffning av
försäkringar för försäkringstagarnas del. Eftersom mäklare kommer all bli ett
ytterligare led i försäkringsbolagens försäljningsorganisation kommer detta led
med säkerhet att medföra ökade kostnader. Framför allt kommer denna risk alt
bli framträdande på konsumentförsäkringarnas område beroende på att försäkringsbolagen
anser att servicenivån i bolagen måste upprällhållas på hög nivå och att
bolagen inte vill avstå från densamma för en eventuell förekomst av
försäkringsmäklare på området. Men LO vill inte förorda att regler införs som
skulle innebära förbud mot försäkringsmäklare i Sverige. Däremot är del
angelägel alt genom särskild lagstiftning dra upp riktlinjer för
försäkringsmäklarnas verksamhet. Vi tillstyrker därför kraven på registrering,
utbildning och ansvarsförsäkring.

1.22 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Sammanfattningsvis
avstyrker TCO förslaget till lag om försäkringsmäklare m. m. med motiveringen
att det, enligt TCO, inte föreligger något behov av försäkringsmäklare i
Sverige.

1.23 Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

FTF
anser att kommitténs slutsatser om vad mäklare kan tillföra svensk försäkringsmarknad
är dåligt underbyggda. De inlernationella utblickarna talar inte för mäklare i
Sverige, utan för andra komplement, som passar vår försäkringskultur bättre.
Förslaget präglas av en övertro på reglering och tillsyn. FTF vill betona att
alla förändringar måste ske ur ett helhetsperspektiv. I försäkringsbolagen
pågår idag mer än någonsin en stark utveckling på olika viktiga områden. Mäklarfrågan
kan endast avgöras med hänsyn till denna utveckling.

FTF
föreslår att försäljningsformer, som hittills förekommit i Sverige,

vidareutvecklas och att försäkringsgivarna görs medvetna om sitt ansvar

för utveckling och kommunikation samt alt i lagstiftningen tas in förbud

för bolagen att lämna ersättning för anskaffning och vidmakthållande av

försäkring till andra än deras egna anställda och uppdragsgivare. 58

1.24 Försäkringsanställdas
Förbund (FF) Prop. 1988/89:136

FF
tillstyrker inte till någon del utredningens förslag och instämmer i den av
kommitténs expert Öländers framförda reservationen.

1.25 Sveriges Fastighetsägareförbund

Förbundet
anser det positivt att utredningen föreslår regler som gör det möjligt för
försäkringsmäklare att etablera sig och verka i Sverige. Den föreslagna lagens
syfte anges vara alt skapa förutsättningar för att mäklarverksamheten bedrivs
av kunnig och erfaren personal med tillfredsställande utbildning. Enligt
förbundets uppfattning uppfyller också förslaget det angivna syftet och
förslaget tillstyrkes.

1.26 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Svensk
försäkringsverksamhet har geriom konkurrens mellan försäkringsgivarna, och den
reglering av försäkringsverksamheten som gällande lagstiftning innebär, skapat
en för såväl försäkringsgivare som försäkringstagare sund miljö. Trots detta
utgör försäkringstagaren i allmänhet den svagare parten i den avtalsrättsliga
situation som uppstår vid teckning av en försäkring. Försäkringsverksamhetskommittén
har, efter mönster från lagen om fastighetsmäklare, föreslagit att i särskild
lag reglera försäkringsmäklarens verksamhet. LRF har inget alt erinra mot att
försäkringstagarens situation förstärs genom tillkomsten av
försäkringsmäklare, under förutsättning att den föreslagna lagen noga reglerar
verksamheten. LRF tillstyrker kommitténs förslag till lagstiftning.

1.27 Landstingsförbundet

Flera
försäkringsbolag har valt att inte ansluta sig till den nu gällande marknadsöverenskommelsen
från 1986. Landstingsförbundet kan därför ställa sig bakom utredningens förslag
att försäkringsmäklares verksamhet regleras i lag, eftersom det är angeläget
att god försäkringssed upprätthålls vad gäller anskaffning av försäkringar.

Förbundet
har inte heller i övrigt någon erinran mot kommitténs förslag om
försäkringsmäklare i Sverige.

1.28 Svenska Bankföreningen

Svenska
Bankföreningen anser dels att vissa oklarheter beträffande lagens tillämpningsområde
bör undanröjas dels all verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen
skall undantas försäkringsinspektionens tillsyn.

1.29 Svenska Sparbanksföreningen

Försäkringsverksamhelskommilténs
motiv till särskild lagstiftning för för

säkringsmäklare är enligt sparbanksföreningens uppfattning svaga. Mot

bakgrund av att det redan finns ett mindre anlal mäklare på den svenska

marknaden vill föreningen dock inte motsätta sig att mäklarverksamhet

blir reglerad i särskild lagstiftning. 59

1.30 Svenska Försäkringsmäklares och Prop. 1988/89:136

Försäkringskonsulters
Förening (SFF) Bilaga 3

SFFF
uppskattar belänkandet och ser positivt på utredningen som helhet. Kommitténs
bekräftelse av att mäklarverksamhet inte är förbjuden enligt lag är av stor
betydelse för SFFF. Tidigare oklarhet på denna punkt har bidragit till att vår
verksamhet betraktats som obehövlig eller mindre seriös. Kommitténs ståndpunkt
all försäkringsmäklares verksamhet inte onödigtvis bör hindras eller försvåras
är viktig, inte bara för oss utan också för våra kunder och för näringsfriheten
i allmänhet. Av denna anledning tilllstyrker SFFF merparten av lagförslaget. Om
lagförslaget går igenom blir det möjligt för mäklare att förmedla
direktförsäkring inom Sverige. Detta har bidragit till att förslaget bland
annat i massmedia framställts som en liberalisering. Men samtidigt innehåller
förslaget ett par förbud som avsevärt kommer att försvåra vår näringsutövning.
Det gäller paragraf 14 med förbud för försäkringsmäklare att motta premier
eller skadeersättning och paragraf 15 med förbud att förmedla direktförsäkring
till utlandet. En något paradoxal effekt av dessa paragrafer är att de förvandlar
"avregleringen" till en förbudslagstiftning: en branschöverenskommelse
av kartellkaraktär, men frihet enligt lag, ersätts med lagreglerade torbud på
punkter som är av vital betydelse ur konkurrenssynpunt. Vi vill också framhålla
alt vi ställer oss bakom Urban Schybergs och Thomas Sköldborgs särskilda
yttrande i utredningen. Därför föreslår vi att paragraferna 14 och 15 utgår. 1
den händelse full näringsfrihet inte blir aktuellt vill vi föreslå generella
undantag från förbuden och större möjligheter för försäkringsinspektionen all
bevilja dispenser.

1.31 Sveriges Advokatsamfund

Samfundet
tillstyrker med vissa reservationer det framlagda förslaget till lagstiftning.

1.32 Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Försäkringsmarknaden
kännetecknas i hög grad av de erbjudanden som lämnas av etablerade och mycket
stora försäkringsgivare. Försäkringsgivarna upställer stora mängder
svårförståeliga villkor för sina försäkringsprodukter vilket medför stora
svårigheter för utomstående att göra jämn-förelser mellan erbjudna
försäkringar. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund anser att det föreslagna
systemet med försäkringsmäklare som biträder vid valet av försäkring och
rekommenderar en potentiell försäkringstagare den försäkring som är lämpligast
mot bakgrund av aktuella försäkringsbehov är mycket bra. Förslaget om
försäkringsmäklare bör således genomföras. Den näringsrätlsliga delen av den
föreslagna lagstiftningen är bra och tar hänsyn till de olika verksamhetsformer
under vilken försäkringsmäkleri förväntas bedrivas. Samfundet anser dock att
förslaget i dess civilrättsliga delar bör utvecklas ytterligare.

1.33 Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR)

Om
hänsyn tas till vissa synpunkter som föreningen framför, kan förening

en tillstyrka all lagförslaget läggs till gmnd för lagstiftning. 60

1.34 Försäkringsjuridiska föreningen Prop. 1988/89:136

Försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet har under senare år undergått en påtaglig förnyelse.
Försäljning av försäkringar sker i samarbete med banker, bilföretag osv., och
andra typer av mellanman än de traditionella enbolagsombuden är verksammma som
förmedlare av försäkring. I praktiken förekommer redan en mäklarverksamhet, om
också under annan beteckning.

Mol
denna bakgrund instämmer föreningen i kommitténs bedömning att
försäkringsmäklares verksamhet inte bör förbjudas i Sverige. Som kommittén
framhållit, ligger detta ställningstagande väl i linje med de friare
koncessionsregler som nyligen införts, och det tycks även från mera allmän
synpunkt saknas skäl alt förbjuda just denna försäljningsform.

Föreningen
instämmer också i att lagstiftningen måste anpassas till den nya utvecklingen.
Föreningen stöder därför kraven på registrering, utbildning och
ansvarsförsäkring.

2 Allmänna synpunkter på försäkringsbolagens försäljningsverksamhet
och försäkringsmäklare

2.1 Kammarrätten i Jönköping

Under
senare år har alternativa former för försäkringsbolagens anskaffning av
direktförsäkringar aktualiserats såsom försäljning genom försäkringsmäklare.
Några särskilda lagregler beträffande denna försäljningsform finns inte utan
den får bedömas utifrån tillämplig lagstiftnings krav på att anskaffningen
överensstämmer med god försäkringssed respektive god affärssed. Med hänsyn till
ökad omfattning av anskaffning av ansökningar om försäkring genom
försäkringsmäklare är det angeläget att klarhet skapas beträffande vilka krav
som skall ställas på sådan verksamhet.

2.2 Försäkringsinspektionen

Försäkringsbolagens
försäljningsverksamhet skall enligt i lag given bestämmelse ske i
överensstämmelse med god försäkringssed. Under många år har bolagen i
gemensamma överenskommelser åtagit sig att följa ett antal regler, om hur
anskaffningsverksamheten skall drivas. En del av reglerna har en mera renodlad
etisk karaktär under det att andra regler mera har ordningskaraklär och anger
formerna för försäljningsverksamheten. Dessa av branschen uppsatta regler har bl.a.
haft till konsekvens att försäljning inte fått ske via försäkringsmäklare, dvs.
fristående försäljare som förmedlar försäkringar åt försäkringskunder från
olika försäkringsgivare och därvid uppbär provision av dessa.

Det
är naturligt att anskaffningsverksamheten omfattas av ett utred

ningsuppdrag av den breda översynskaraklär som kännetecknar direktiven

för försäkringsverksamhetskommiltén. Med anledning av den prövning

NO år 1978 gjorde av den dåvarande anskaffningsöverenskommdsen

såvitt gällde hindret för mäklare atl verka i Sverige fanns anledning atl i

direktiven särskilt hålla fram frågan om försäkringsmäklare. Den senaste

överenskommelsen från april 1986 har inte vunnit anslutning från alla

bolag. Därmed har det blivit praktiskt möjligt för bolag att teckna försäk

ringsavtal via mäklare. Det synes också klart att det i dag förekommer att

försäkringar tecknas genom mäklare. 61

Mot bakgrund av den
uppkomna situationen, som utmärks av oklarhet Prop. 1988/89: 136 och skiftande
uppfattningar beträffande den rätta innebörden av begrep- Bilaga 3 pet
"god försäkringssed", hälsar inspektionen med tillfredsställelse att
kommittén haft möjlighet atl lägga fram sina förslag rörande anskaffningsfrågorna
utan att avvakta slutbetänkandet. Inspektionen anser vidare att betänkandet på
ett grundligt och förtjänstfullt sätt behandlar nämnda frägor och all
belänkandet därför är väl ägnat att ligga till grund för lagstiftningsåtgärder.
Som framgår av det följande har inspektionen kommit till samma uppfattning som
kommittén i mäklarfrågan, nämligen att det bör lämnas ett klartecken för
försäkringsmäklare alt verka i Sverige under i lag givna särskilda villkor.

De
krav som i lagstiftningen (7 kap. 16 § FRL och 20 § lagen om utländska
försäkringsföretag) ställs på försäkringsbolagen i fråga om anskaffningsverksamheten
är begränsad till en allmänt hållen skyldighet för bolagsledningen och
generalagenten atl övervaka att anskaffning sker i enlighet med god
försäkringssed resp. god affärssed. Inspektionen anser i likhet med kommittén
att det också i fortsättningen bör lämnas stort utrymme för en självreglering
av försäkringsbranschen när det gäller de närmare reglerna för
anskaffningsverksamheten. Därigenom kan den lättare anpassas till nya eller
ändrade förhållanden. Inom försäkringsbranschen har träffats överenskommelser
om anskaffningsverksamheten, senast år 1986.

Enligt
direktiven har kommittén haft att utvärdera försäkringsbolagens anskaffningsverksamhel
och hur den träffade överenskommelsen har verkat i olika avseenden. Kommittén
har funnit att att anskaffningen i stort sett fungerar tillfredsställande och
att nu tillämpade etiska regler bör vara grundvalen för en bedömning av vad som
skall anses överensstämma med god försäkringssed. Inspektionen delar denna
uppfattning, dock med det tillägget att inspektionen kan konstatera att
gällande marknadsöverenskommelse innehåller vissa regler som vid en närmare
granskning kan befinnas stå i strid med konkurrenslagstiftningen.

Om
ett antal bolag, flertalet eller samtliga, träffar ett avtal om vilka regler
som skall tillämpas beträffande anskaffningsverksamheten — såsom skett i fråga
om 1986 års marknadsöverenskommelse — kan dessa regler självfallet inte anses
vara det enda uttrycket för innebörden av begreppet god försäkringssed.
Ingripande från inspektionens sida måste således alltid ske mot bakgrund av en
självständig bedömning i vad mån en avvikelse skett från kravet på god
försäkringssed. Inspektionen finner det dock angeläget att framhålla att det
självklart är av stort värde om branschen i kontakt med inspektionen kan ena
sig om ett antal regler av rent etisk art.

Vad
gäller de regler som styr formerna för försäljningen — regler som det inom
branschen på senare tid varit oenighet om — kan rent allmänt sägas att det i
och för sig är angeläget att bolagen kan arbeta under likartade
förutsättningar. Detta får dock inte innebära att det ställs upp ett regelsystem
som förhindrar att del inom ramen för en sund konkurrens lill försäkringskundernas
bästa kan utvecklas nya försäljningssystem.

Kommittén
söker att ange de allmänna krav på anskaffningsverksamheten vilka kan grundas
på lagkravet om god försäkringssed.

Inspektionen
ansluter sig till vad kommittén anför om det grundläggande kravet på att
försäljarna skall ha erforderliga personliga kvalifikationer och vara väl
utbildade för sina uppgifter.

I
kravet på god lorsäkringssed ligger vidare enligt kommittén att etiska regler
för anskaffningens bedrivande skall finnas. Det åligger i första hand bolagsledningarna
och generalagenterna alt se till att försäljarna tillämpar

62

från etisk synpunkt
godtagbara regler. Inspektionen har självfallet att Prop. 1988/89:136

bevaka att så sker. Bilaga 3

Kommittén
pekar på ett antal etiska regler som anses vara så viktiga och allmängiltiga
att de bör gälla för all anskaffningsverksamhet. Inspektionen delar
uppfattningen att vissa regler har denna karaktär. Det kan dock vara erforderiigt
atl en genomgång görs så atl de regler som fastslås för framtiden i alla
avseenden är förenliga med vad som numera anses följa av de principer som
återspeglas i konsumentskydds- och konkurrenslagstiftningen.

Kommittén
framhåller i avsnitt 10.3 att försäkringsgivarna kan gemensamt skapa etiska
regler för anskaffningsverksamheten. Detta kan ske genom formella
överenskommelser — som då måste utformas så att de inte strider mot t.ex.
konkurrenslagstiftningen — eller genom en gemensamt framtagen kodex eller av
stadgar i en sammanslutning. Kommitlén lämnar öppet vilken lösning som är all
föredra. Inspektionen ser inte heller någon anledning att uttala sig om den
form som branschen skall använda för att lägga fast de etiska regler som bör
gälla för anskaffningsverksamhe-len. Det är emellertid enligt inspektionens
mening önskvärt all de grundläggande etiska kraven i allt väsentligt ges en
sådan form alt de blir allmänt omfattade av försäkringsbolagen.

I
bolagsledningarnas ansvar ligger också som kommittén påpekar att skapa
möjlighet att övervaka dem som arbetar med anskaffningsverksamheten och att
ingripa i de fall reglerna inte iakttas.

Det
är riktigt, som framhålles av kommittén i avsnitt 10.4, att konsumentverket/KO
och NO har vissa tillsynsbefogenheler i fråga om försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet. Ingripanden kan ske med tillämpning av särskilda
regler i konsumentskyddslagarna resp. i konkurrenslagstiftningen. Utmärkande
för tillsynssyslemet är emellertid att försäkringsinspektionen har ett
heltäckande tillsynsansvar och således alltid kan ingripa i kraft av
tillsynsmyndighet enligt försäkringsrörelselagen.

Inspektionen
strävar emellertid efler att hålla nära kontakt med de övriga om företeelser
som ligger under även annan myndighets verksamhetsområde.

Inspektionen
kommer, som framhålles i betänkandet, att få en mera framträdande tillsynsroll
eftersom, som situationen varit under senare tid, en fullständig uppslutning
kring anskaffningsrglerna inte finns.

Mot
bakgrund av det tidigare rått en viss osäkerhet i fråga om inspektionens
närmare roll vid tillsynen av anskaffningsverksamheten är del riktigt att det —
som nu görs av kommittén — slås fast att inspektionen har såväl
tillsynsskyldigheter som tillsynsbefogenheler också på della område. Någon
tvekan kan inte råda om atl inspektionen kan ingripa i konkreta fall, där en
viss handling bedöms som oförenlig med god försäkringssed. Kommittén
diskuterar vidare möjligheten för inspektionen att — som förutsattes i
motivuttalanden i prop 1981/82:180 om försäkringsrörelselag — meddela verksställighetsföreskrifter
som tar sikte på anskaffningsverksamheten. Enligt inspektionens mening kan
inspektionen emellertid inte, i vart fall inte på ell meningsfullt sätt, styra
anskaffningsverksamheten via verkställighetsföreskrifter. Inspektionen anser
inte heller att detta är nödvändigt. Något bemyndigande all utfärda
föreskrifter bör inte aktualiseras. Det är enligt inspektionens uppfattning
tillräckligt att inspektionen i form av allmänna råd — eliska meddelanden — om
så behövs talar om vad som enligt inspektionens mening är förenligt eller
oförenligt med god försäkringssed.

De
svenska försäkringsbolagens anskaffningsverksamhel bygger tradi

tionellt på ett syslem med egna ombud. Det är emellertid såväl naturligt 63

som önskvärt att bolagen,
i takl med att förhållandena ändras i samhället Prop. 1988/89:136

och inom
försäkringsväsendet, söker finna nya former för ackvisitionen. Bilaga 3

Utöver vad kommittén anför
om näringslivets önskemål om att kunna

välja mellan alternativa
former för att få sitt försäkringsbehov täckt kan

erinras om vad i
utredningsdirektiven framhålls om atl det kan vara till

fördel
för konsumenterna i allmänhet om bolagen kan använda enklare

och därmed billigare
marknadsförings- och försäljningsmetoder. Bl.a.

skall den ökande
frekvensen av kollektiva försäkringslösningar ses mot

bakgrunden av stigande
kostnader för olika slag av försäkringar.

Som
kommittén påpekar har de nya koncessionsreglerna till syfte att öka konkurrensen
på försäkringsmarknaden och att på sikt motverka tendenserna till en
koncentration på denna. Framförda önskemål från mindre bolag utan stora
ombudsorganisationer att kunna utnyttja nya försäljningskanaler, t. ex.
mäklare, ligger i linje med sagda syfte.

Inspektionen
är självfallet positiv till att bolagen anstränger sig att finna alternativa
former för försäljningsverksamheten för att rationellt och effektivt
tillgodose kundernas försäkringsbehov. En grundläggande förutsättning är
självfallet att utvecklingen sker med hänsyn till kravet på god försäkringssed
och till det allmänna kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Inspektionen
delar kommitténs uppfattning atl det inte finns anledning att införa särskilda
lagregler för försäljning av försäkringar via franchisetagare. Väsentligt är
att försäkringsbolaget har ett ansvar för atl anskaffningsverksamheten
överensstämmer med god försäkringssed och att det är möjligt för inspektionen
att kontrollera att ett franchiseavtal har utformats med hänsyn till detta.

Systemet
med enbolagsombud är, som kommittén framhåller, i princip det allenarådande
systemet på den svenska försäkringsmarknaden. Inom ramen för
marknadsföringsöverenskommelsen finns dock ett visst antal flerbolagsombud,
oftast på så sätt att ett ombud företräder såväl ett livförsäkringsbolag som
ett skadeförsäkringsbolag. Inspektionen vill tillägga att det inte kan
uteslutas att flerbolagsombud förekommer också därutöver genom att flera bolag
inte är anslutna till marknadsföringsöverenskommelsen.

Som
kommittén konstaterar tillkommer det resp. försäkringsgivare atl själv avgöra
om enbolags- eller flerbolagsombud skall användas. Försäkringsgivaren har
självfallet i båda alternativen att svara för att försäljningsverksamheten
sker i överensstämmelse med kravet på god försäkringssed.

Kommittén
gör i avsnitt 10.6 en grundlig genomgång av de faktorer som talar för ett
klartecken till försäkringsmäklare och de skäl som kan finnas mot införande av
ett mäklarssystem. Inspektionen delar kommitténs bedömning att det inte finns gmnd
för att påstå att ett sådant system skulle strida mot god försäkringssed eller
vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Någon hållbar
grund för att i lag införa förbud mot mäkleriverksamhet finns sålunda inte. En
annan sak är att ett eventuellt mäklerisystem - efter mönster av t. ex.
lagstiftningen om fastighetsmäklare — måste förenas med i lag angivna villkor
och förutsättningar.

Inspektionen
anser vidare att det inte bara saknas tillräckliga skäl för en så anmärkningsvärd
åtgärd som att införa näringsförbud för mäkleriverksamhet i Sverige.
Inspektionen menar att det finns goda skäl att tro alt det i praktiken också
finns ett utrymme för försäkringsmäklare. Det förhållandel att det redan i
viss utsträckning i Sverige förmedlas försäkringar via mäklare talar för att
dessa — i likhet med exempel

från
utlandet — kan ha en roll alt spela även i Sverige. Inspektionen

anser också att särskild vikt bör fiistas vid det behov av möjligheten alt 64

sälja försäkringar genom
mäklare som flera försäkringsbolag har redovisat. Prop. 1988/89:136

Inspektionen
tillstyrker således att en lagslifting om försäkringsmäklare Bilaga 3 snarast
införs.

Kommittén
anger tre utgångspunkter för en lagstiftning om försäkringsmäklare.
Utgångspunkterna, som egentligen är tämligen självklara, avser att ombuden
skall arbeta i överensstämmelse med god försäkringssed, att mäkleri
verksamheten skall drivas seriöst av kunnig och erfaren personal med
tillfredsställande utbildning, samt att möjligheter bör finnas för övervakning
och även för sanktioner mol dem som inte uppfyller uppställda krav.
Inspektionen instämmer i att utgångspunkterna bör komma till klart uttryck i
den tänkta lagstiftningen. Denna bör som kommittén föreslagit ha formen av en
särskild lag om försäkringsmäklare.

2.3 Bankinspektionen

Kommittén
lar i sitt belänkande upp frågan om i vilken utsträckning försäkringsmäklare
skall ha möjlighet att bedriva annan verksamhet än förmedling av försäkringar
och näriiggande verksamhet. Därmed aktualiseras också frågan om i vilken
utsträckning den som bedriver annan verksamhet, t.ex. bank- eller
finansbolagsverksamhet, skall kunna registreras som försäkringsmäklare.

De
flesta svenska banker har i sina bolagsordningar verksamhetsbeskrivningar som
möjliggör för banken att förmedla försäkringar lill allmänheten i den mån det
kan anses stå i samband med bankens rörelse. Någon större omfattning har
bankernas försäkringsförmedling hittills inte fålt. Under senare år har emllertid
nya former utvecklats för ett mera organiserat samarbete mellan bank och
försäkringsbolag. Vissa banker förmedlar t. ex. livförsäkringar i samband med
kreditrådgivning. Även finansbolag och fondkommissionsbolag har i sin eller
närslående bolags verksamhet börjat lämna försäkringsrådgivning m. m. i samband
med andra finansiella tjänster.

Från
de synpunkter bankinspektionen har att beakta sin tillsynsverksamhet kan det naturiigtvis
inte komma ifråga att en bank som sådan får registreras som försäkringsmäklare.
Bestämmelserna i lagförslaget utesluter dock inte att t.ex. en av en bank ägd
juridisk person bedriver sådan mäkleriverksamhet att fömtsätlningar för
registrering som försäkringsmäklare kan anses föreligga. Enligt
bankinspektionen bör inte heller ett uttryckligt förbud mot sådana arrangemang
ha sin plats i en lag om försäkringsmäklare. Bankinspektionen vill emellertid
framhålla att det mot bakgrund av nu gällande banklagstiftning får anses
olämpligt atl en bank genom en anställd eller närslående juridisk person
bedriver mäkleriverksamhet. Inspektionen vill här särskilt peka på
svårigheterna atl bedöma om mäklare har erforderlig självständighet och om hans
verksamhet i övrigt är helt obunden i förhållande till bankernas kreditgivnings-funklion.

Bankinspektionen
intar således en restriktiv hållning när det gäller bankernas möjligheter alt
bedriva verksamheter som inte står i samband med den direkta bankverksamheten.
Inspektionen förutsätter därför att tillstånd atl verka som försäkringsmäklare
inte övervägs för bankanknutna fysiska eller juridiska personer förrän i vart
fall resultatet av kreditmarknadskommitténs arbete föreligger. Vidare bör
liksom hittills gälla att bank får förmedla försäkringar endast i den mån det
slår i samband med bankens rörelse.

När
det gäller finansbolagens och fondkommissionärernas verksamhet 65

5 Riksdagen 1988/89 1 .saml Nr 136

hyser inspektionen
förståelse för intresset av atl kunna erbjuda försäk- Prop. 1988/89:136
ringsrådgivning m.m. Även i dessa fall är det emellertid angeläget att Bilaga 3
verksamheten bedrivs under sådana ordnade former att obundenhet och administrativ
självständighet föirdigger i förhållande till den ordinarie verksamheten. Några
formella hinder för alt t.ex. en till ett finansbolag närstående juridisk
person bedriver försäkringsmäklarverksamhet föreligger inte. Inspektionen
förordar emellertid även i dessa fall restriktivitet till dess kreditmarknadskommittén
redovisat sina synpunkter.

2.4 Konsumentverket

Det
är svårt att förutse i vilken utsträckning försäkringsmäklare kan komma atl
verka inom konsumentlorsäkringsområdet. Hittills tycks, enligt uppgifter i
betänkandet, detta inte ha förekommit och konsumentverket har heller inte fått
några klagomål från konsumenter som tyder på några speciella problem som kan
bero på atl mäklare anlitas.

Konsumentens
problem vid köp av försäkring beslår ofta av att denne inte har möjlighet att
överblicka och förslå del utbud som finns. Konsumentförsäkringslagen (KEL) har
förbättrat situationen på sakförsäkringsområdet genom krav på bl.a.
förköpsinformation. Genom den information som ges till konsumenten kan denne
lättare förstå innehållet i försäkringen och därmed också lättare jämföra
utbudet med vad andra försäkringsbolag erbjuder. Den rådgivning som
kostnadsfritt erbjuds av Konsumenternas försäkringsbyrå och av den kommunala
konsumentverksamheten fyller också en mycket viktig funktion för
konsumenterna. Bland annat bör här nämnas försäkringsbyråns kontinuerliga
arbete med att utarbeta marknadsöversikter över sakförsäkringar som erbjuds
konsumenter. Försäkringsbolagen arbetar s-jmtidigl med att försöka förenkla
försäkringsvillkoren för atl bl. a. göra dem lättbegripliga för
försäkringstagarna.

Utvecklingen
de senaste åren har dock i andra avseenden försvårat konsumenternas möjlighet
all jämföra försäkringarna. Bland annat har försäkringsbolagen efter hand
modifierat sina försäkringar, t. ex. på sådant sätt att hemförsäkring som
tidigare varit en likartad försäkring på marknaden nu varierar både avseende
ingående moment (t. ex. skyddet vid resa och vid vissa stölder) och
självrisker.

Det
andra stora konsumentproblemet på förköpsstadiet rör kostnaden för
försäkringskyddet. Det är svårt för konsumenten alt vela hur myckel han
rimligen bör betala för sitt försäkringsskydd. Vid täta och kraftiga
premiehöjningar är det också risk att konsumenterna leds till att köpa den försäkring
som har den lägsta premien utan övervägande om försäkringen i övrigt passar
deras behov.

På
personförsäkringsområdel är läget något annorlunda eftersom försäkringarna
inte är differentierade på samma sätt som på sakområdet. Konsumentens behov av
personförsäkring är också individuellt varierande i mycket högre grad än vad
som gäller sakförsäkring. Resurssvaga konsumenter har också i stor
utsträckning försäkringsskyddet tillgodosett genom gruppförsäkringar knutna till
arbetsmarknadens parter eller andra organisationer.

Enligt
verkets mening kan mäklare möjligen bidraga till att konsumenter

kan köpa ändamålsenliga produkter lill en rimlig kostnad genom att de har

till uppgift att se lill kundens behov i första hand och har ett starkare

intresse än den som är knuten till elt bolag all jämföra utbudet. Konsu

mentverket anser dock troligt, i likhet med vad utredningen uttalat, atl i

den mån försäkringmäklare kommer att verka inom konsumentområdet, 66

delta
främst kommer att gälla olika typer av gruppförsäkring och individu- Prop.
1988/89: 136

ell personförsäkring. Bilaga 3

Vad
avser de allmänna utgångspunkterna för lagregleringen samt den närmare
lagtekniska utformningen instämmer konsumentverket i de bedömningar kommittén
gjort. Beträffande de ulbildningskrav som ställs i den föreslagna lagen vill
dock konsumentverket understryka alt i den mån mäklarverksamhet avser
konsumentområdet det är viktigt, i synnerhet vad gäller personförsäkring, all
mäklare har lillfredsställande kunskaper även i hushållsekonomiska frågor.

2.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

I
försäkringsrörelselagen har valls tekniken att ge bolagsledningarna ell allmänt
hållet åliggande att övervaka att anskaffningen av försäkringar sker på ett
sätt som överensstämmer med god försäkringssed.

Under
lång tid har försäkringsbolagen träffat överenskommelser om vad som skall anses
som god försäkringssed inom anskaffningsverksamheten, senast i form av
marknadsföringsöverenskommelsen (MÖ) från april 1986. Överenskommelserna har
innehållit dels mera allmänt hållna krav beträffande marknadsföring och
utbildning men dels också bestämmelser som inneburit konkurrensbegränsningar
såsom ett i praktiken uppställt förbud mot att anlita mäklare och förbud mot
returprovisioner. Inom branschen har man uppenbarligen betraktat dessa
överenskommelser som det enda uttrycket för vad som skall avses med god
försäkringssed i anskaffningsverksamheten. Avvikelser har inte accepterats och
bolag som har velat utveckla alternativa försäljningskanaler har tvingats
förhandla med sina konkurrenter om ändringar i överenskommelserna och avvikelser
har rapporterats lill försäkringsinspektionen.

Från
konkurrenssynpunkt är det viktigt att de försäkringsbolag som så önskar skall
kunna utnyttja marknadsföringen, inklusive utformningen av
försäljningsorganisationen, som konkurrensmedel. En låsning lill en för
branschen gemensam ståndpunkt hindrar alt utvecklingen förs framåt och verkar
hämmande på effektiviteten. Det är därför tillfredställande att utredningen
slår fast att den nuvarande MÖ endast är ett uttryck för vad som kan betecknas
som god försäkringssed på anskaffningsområdet. Alternativ får alltså finnas.
Inom detta oprecisa begrepp bör rimligen finnas betydande utrymme för bolagen
att efter egna överväganden utforma sin anskaffningsverksamhet på ett sätt som
uppfyller lagens krav. 1 sista hand ankommer det på försäkringsinspektionen att
övervaka att anskaffningen sker på ett sätt som står i överensstämmelse med god
försäkringssed.

NO
vill med det sagda generellt invända mol alt man inom försäkringsbranschen,
liksom sker inom andra branscher, utformar etiska regler för verksamheten.

Kommittén
anser att den nuvarande anskaffningsverksamheten och de

etiska regler som tillämpas bör vara grundvalen för en bedömning av vad

som skall anses överensstämma med god försäkringssed. Detta kan givet

vis vara en utgångspunkt. NO vill emellertid peka på risken för att vad som

i detta sammanhang anges som en grundval för god försäkringssed kan

bidra till att det utvecklas en skråanda inom försäkringsbranschen utan

vilja till konkurrens. NO:s erfarenheter, bl.a. i samband med ärendet om

förbud mol mäklare i anskaffningsöverenskommelsen, går i denna rikt

ning. NO har också, som framgår under avsnitten om allmänna krav på

anskaffningsverksamheten och om etiska regler för mäklarkåren, i några

avseenden invändningar från konkurrenssynpunkt mot vissa regler som nu 67

tillämpas. De allmänt
formulerade krav på personliga kvalifikationer och Prop. 1988/89:136

utbildning som kommitlén
ställer upp och som enligt kommitténs mening Bilaga 3

får anses inrymmas i
försäkringslagstiftningen möter inga invändningar

från NO:s synpunkter. Del
är ett självklart intresse för bolagsledningarna

att ha kompetent personal
och detta fordrar säkeriigen inget samarbete

mellan bolagen.

Kommitlén
anser vidare att ett viktigt krav som skall inrymmas i försäkringslagstiftningens
allmänna formulering god försäkringssed är att etiska regler för anskaffningens
bedrivande skall finnas. Kommittén anger en lång rad syften med dessa etiska
regler.

NO
har svårt all inse att begreppet god försäkringssed kan anses ställa krav på
att särskilt utformade etiska regler skaU finnas. Det måste i sista hand vara
varje bolags faktiska agerande vid anskaffningen av försäkringar som avgör om
någon konflikt uppstår med lagens krav på god försäkringssed. Vid bedömningen
av detta måste vara avgörande, inte vilka regler som bolagen ställt upp
gemensamt, utan den innebörd som de ansvariga myndigheterna finner att lagen
skall ges.

En
annan sak är att det ändå kan vara önskvärt att branschen utformar sådan etiska
regler. Dessa kan variera över tiden och lagen kan, som kommittén själv finner,
inte anses ställa krav på att alla bolag tillämpar samma regler.

Kommittén
anser dock att vissa eliska regler är så viktiga och allmängiltiga att de i
huvudsak bör gälla för all anskaffningsverksamhet. Någon närmare motivering för
detta ställningstagande ges inte i betänkandet.

NO
vill inte invända mot att det finns företeelser som inte kan anses stå i överensstämmelse
med god försäkringssed i anskaflningsverksamhelen. Ett sådant exempel är att
bolagen inte bör få ställa som villkor för lån eller annan prestation att
försäkring tecknas eller vidmakthålls i bolaget.

Vad
gäller ett par av de etiska regler som kommittén anser bör gälla för all anskaffningsverksamehl
vill NO peka på att reglerna kan komma i konflikt med konkurrenslagen (KL). Att
NO hittills inte ingripit mot motsvarande bestämmdser i tidigare och nu
gällande överenskommelser skall inte tolkas som att NO bedömt dem inte ha
sådana från allmän synpupnkt skadliga verkningar som avses i lagen. Sedan försäkringsverk-samhetskommiltén
i sina direktiv fåll uppdrag all se över även anskaffningsverksamheten har NO
velat avvakta kommitténs bedömningar i dessa frågor.

Enligt
hittills gällande MÖ får rabatt eller annan förmån inte lämnas eller erbjudas
kund om inte samma förmån kommer andra kunder till del i motsvarande fall.
Kommittén anser att denna förbudsregel bör gälla för all anskaffningsverksamhel.

En
viktig utgångspunkt för en konkurrensrättslig bedömning är att försäljningsvillkor
som missgynnar någon kund eller kundkategori innebär en diskriminering. Därmed
är inte sagt att denna är skadlig på sätt som krävs för ingripande enligt KL.
Konkurrenslagstiftningen utgår från principen pris efter prestation och
ingripanden mot prisdiskriminering sker genom en individuell prövning enligt
missbruksprincipen.

I
detta sammanhang vill NO peka på vad som framhållits i förarbetena

till konkurrenslagstiftningen beträffande prisdiskriminering. Där sägs att

det beträffande gynnande icke kan bli fråga om att tillämpa lagen så att

individuella förhandlingar om priset allmänt förhindras (prop. 1956:103

s. 1089). Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att i USA har Robin-

son-Patman-lagen, som innehåller ett principiellt förbud mot prisdiskrimi

nering, kritiserats starkt för att medföra negativa effekter för priskonkur

rensen. Det är väsentligt att göra klart för sig att det i regel är i kampen om 68

kunderna som
priskonkurrensen kommer igång och att en regel som hind- Prop. 1988/89: 136
rar företaget att ge en förmån lill en viss kund — om den inte också ges till
Bilaga 3 andra kunder under samma omständigheter — skapar en allvarlig hämsko på
konkurrensen.

NO:s
slutsats av det anförda är att det föreslagna förbudet inte bör upprätthållas
eftersom det försvårar prisförhandlingar och därför är till nackdel för
försäkringstagarna. Ett sådant förbud skulle påverka prisbildningen negativt
och hämma effektiviteten i branschen.

Kommittén
berör i avsnitt 10.2 frågan hur försäkringsbolagens ledningar i praktiken
skall leva upp till sitt ansvar att anskaffningsverksamheten bedrivs enligt god
försäkringssed. NO vill i och för sig inte invända mol de sätt som kommittén
anvisar. Gemensamma etiska regler kan vara ett sätt. Dessa kan ta sig olika
uttryck. Förutom formella överenskommelser som hittills tillämpats kan någon
form av kodex eller stadgar länkas. NO vill framhålla all oavsett form kan
innehållet i sådana etiska regler komma att bedömas enligt konkurrenslagen. Del
är här verkningarna i det särskilda fallet som är avgörande för om ingripande
aktualiseras. Del förhållandel att formliga avtal ej träffats påverkar således
inte den konkurrents rättsliga bedömningen.

NO
vill på nytt framhålla att det inte på grund av försäkringslagstiftningen kan
vara något absolut krav all samtliga bolag skall delta i samarbete om etiska
regler. Det är försäkringsbolagets agerande i konkreta fall som avgör om
anskaffningen strider mot god försäkringssed. Kommittén pekar i avsnittet 10.4
på att både försäkringsinpektionen och bl.a. NO i vissa avseenden kan utöva
tillsyn över försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet. Några problem med
denna dubbla tillsyn som sker med utgångspunkt i olika lagstiftningar
redovisas inte. NO vill framhålla alt några sådana problem i praktiken inte
heller förekommer. Innan NO tar upp en fråga av principiell vikt samråder NO
med inspektionen. Samarbetet mellan myndigheterna fungerar väl.

I
övrigt anser NO del värdefullt atl det klarläggs vilka tillsynsskyldigheter
och tillsynsbefogenheter försäkringsinspektionen har på detta område.

Det
är från allmän synpunkt väsentligt att försäkringsbolagen har förmåga att
anpassa sig till ändrade förhållanden såväl inom samhället i stort som inom
försäkringsväsendet. Det flexibla synsätt som låg bakom 1948 års lagstiftning
äger enligt NO:s uppfattning fortfarande giltighet.

Genom
slopandet av behovsprincipen vid koncessionsprövningen har etableringsreglerna liberaliserats.
Förnya försäkringsbolag, liksom för existerande mindre och medelstora såväl
svenska som utländska försäkringsgivare, kan det vara avgörande för framgång
på marknaden att ha möjlighet att använda sig av alternativa sätt att sälja
försäkring. Att anlita försäkringsmäklare kan vara en väg.

De
bindande överenskommelserna om formerna för distribution av försäkringar måste
anse ha bidragit lill den koncentration och sedermera konservering av rådande
branschstruktur som tidigare varit tydlig inom försäkringsbranschen. De har
härigenom också verkat hämmande på effektiviteten inom branschen.

NO
anser som framgått ovan att alternativ vid distribution av försäkringar måste
finnas. NO anser därför i likhet med kommittén atl det inte finns anledning att
ställa upp några hinder för försäkringsbolagen att anlita franchisetagare som
ombud eller att använda sig av flerbolagsombud. Försäkringstagarna bör givetvis
också ha möjligheten att liksom nu anlita konsulter som mot arvode utför olika
tjänster.

NO
kan i allt väsentligt instämma i de motiv som leder kommittén till

del principiella ställningstagande att försäkringsmäklares verksamhet inte 69

bör förbjudas i Sverige.
En del av de argument som NO tidigare framfört Prop. 1988/89:136

för att mäklare bör
tillåtas har accepterats av kommittén. NO anser det Bilaga 3

från konkurrenssynpunkt
mycket väsentligt att mindre och medelstora

inhemska
försäkringsbolag samt utländska bolag med koncession i Sverige

ges möjlighet att genom
anlitande av mäklare få ett alternativ till att bygga

upp en egen omfattande

försäljningsorganisation.
1 kombination med de friare koncessionsreglerna bör detta leda lill att
konkurrensen stimuleras och att den tidigare kraftiga utvecklingen mot
koncentration inom branschen motverkas.

NO
tillstyrker således förslaget att tillåta försäkringsmäklare i Sverige.

NO
anser det riktigt att, som kommittén gör, inte uttala sig om huruvida det ena
eller andra systemet för att sälja försäkringar är kostnadsmässigl överlägset.
Likaså är det en riktig utgångspunkt att inte uttala sig om behovet av
försäkringsmäklare. 1 båda fallen kan det lämpligen överlåtas på marknaden,
dvs. försäkringstagarna och försäkringsbolagen, att avgöra om behov av mäklare föreligger
och vilket system som är att föredra från bl.a. kostnadssynpunkt. NO finner den
av kommittén uppställda förutsättningen — att de grundläggande villkoren för försäkringsmäklarverksamheten
regleras i lag — rimlig.

Kommittén
framhåller dessutom att försäkringsgivarna självfallet inte skall vara skyldiga
att anlita mäklare. NO instämmer i att utgångspunkten bör vara att
försäkringsbolagen skall ha stor frihet att själva utforma sina
försäljningssystem efter vad de från sina utgångspunkter bedömer som
förmånligast. En samordnad bojkottaktion från dominerande försäkringsgivare
kan dock t. ex. komma alt bedömmas som skadlig från konkurrenssynpunkt.

2.6 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Kommittén
har i sina överväganden bl. a. berört frågan i vad mån del finns anledning att
särbehandla vissa försäkringsområden inom mäklarnas verksamhet. Med
utgångspunkt i antagandet att mäklarna kommer atl inrikta sin verksamhet
företrädesvis på företagsförsäkring och liknande områden såsom sjö- och
transportförsäkring och krediförsäkring m. m. har kommittén, under hänvisning bl.a.
till de anpassningsproblem som kan uppkomma, ej funnit skäl att göra undantag
för några försäkringsgrenar inom direktförsäkringsområdet.

Enligt
riksförbundets mening är det sannolikt att mäklarna kommer att

söka sig till de försäkringsområden som för dem ger största möjliga lön

samhet. Inom skadeförsäkringen gäller detta företrädesvis de av kommit

tén angivna försäkringsgrenarna. Riksförbundet vill i detta sammanhang

ifrågasätta om inte mäklarna, med hänsyn till den premievolym som för

närvarande råder inom personförsäkringsområdel, kommer att visa intres

se även för detta område. De problem som kan uppkomma vid förmedling

av personförsäkring är delvis av annan karaktär än vad som kan förekom

ma inom skadeförsäkring. Ett felaktigt eller försumligt handlande från

mäklarens sida kan leda till ödesdigra personliga konsekvenser för den

enskilde rättighetshavaren. Försäkringarnas långa löptid gör att det kan

dröja avsevärd tid innan eventuella felaktigheter visar sig. Med hänsyn lill

nu angivna omständigheter är det, inte minst ur ansvarssynpunkt, väsent

ligt att effekterna av mäklarnas verksamhet på personförsäkringsområdet

blir ordentligt belysta. Kommittén synes inte ha uppmärksammmat hithö

rande problem. Riksförbundet förutsätter därför att förslaget i denna del

blir föremål för ylleriigare överväganden. 70

Ett införande av elt mäklarsyslem
innebär, såsom kommitlén påpekat, Prop. 1988/89:136 förändringar såvitt
avser försäkringsbolagens ansvar i olika avseenden. Bilaga 3 Om ett sådant
system införs är det därför viktigt att det skapas klara gränser för ansvaret
mellan mäklarna och försäkringsgivarna. Riksförbundet förutsätter att denna
fråga beaktas i det pågående lagstiftningsarbetet angående personförsäkrings-
och skadeförsäkringslag.

Avslutningsvis
vill riksförbundet ta upp frågan om mäklarnas möjlighet alt bedriva annan
verksamhet. Åtskilliga av de mäklare som verkar på den internationella
marknaden är helt eller delvis ägda av banker eller finansinstitut. Det nu
framlagda förslaget innebär således att det blir möjligt för mäklare som
utomlands bedriver verksamhet med olika verksamhetsgrenar att söka och beviljas
registrering i Sverige, under förutsättning att de här inte bedriver annan
verksamhet än förmedling av försäkring. Dessa utländska mäklare kan således
erbjuda olika finansiella tjänster vid sidan av förmedlingsverksamheten — en
konkurrens som svenska försäkringsbolag på grund av olika legala hinder inte
kan möta. Den svenska lagstiftningen måste av naturiiga skäl begränsas lill
att reglera villkoren för den svenska marknaden. Skäl att söka hindra mäklare
med oangripbara tjänster utomlands att etablera sig i Sverige föreligger inte.
Dessa förhållanden utgör dock enligt riksförbundets mening ytteriigare argument
för mäklare att vilja placera svenska risker utomlands. Såsom riksförbundet
tidigare framhållit visar detta atl det är angeläget att söka åstadkomma en intemationell
harmonisering av lagstiftningen på området, bl.a. innebärande att svenska
försäkringsbolag får en möjlighet lill konkurrens på lika villkor med utländska
aktörer inom området "financial service".

2.7 Folksam

Mäklare
på den svenska försäkringsmarknaden har varit en kontroversiell fråga sedan
flera år tillbaka. Inom försäkringsbranschen har man känt tvekan inför den
försäljningsform som mäklare representerar. De svenska bolagen har i slor
utsträckning byggt upp en fullständig service gentemot kunderna när det gäller
att välja rätt försäkringslösning. Denna organisation har anpassats till
kundernas behov och önskemål. Det har inte kunnat visas att valet av försäkring
har påverkats negativt av att varje bolag har sin egen
försäljningsorganisation.

Mäklare
skulle bli ett ytterligare led i denna organisation, som med säkerhet medför
ökade kostnader. Dessa drabbar i sista hand kunden.

Folksam
vill se mäklarfrågan ur kundernas synvinkel, och kan då inte finna annat än att
kostnadsfrågan måste spela stor roll. De eventuella fördelarna med mäklarservice
kanske inte alls väger upp de ökade kostnaderna. Erfarenheterna från utlandet
talar i den riktningen. Tyvärr har kommittén inte i någon större utsträckning
redovisat fakta från utländska marknader med mäklare, som kunnat belysa framför
allt den fördyring för kunderna som mäklare innebär. I direktiven talades det
om att hänsyn skulle tas till erfarenheter av olika system i andra länder. Inte
heller i övrigt innehåller betänkandet någon utredning av kostnadsfrågan. En
viktig del av underlaget för en riktig ståndpunkt fattas alltså. Det hade varit
särskilt intressant, eftersom den svenska försäkringsmarknaden för närvarande har
relativt sett mycket låga försäkringskostnader för kunderna.

Vi
anser del ganska klart att vi i Folksam inte kan minska servicen bara

därför att en försäkring som placerats hos oss har sålts genom mäklare. En

mäklare kan inte ge den fullständiga service som kunderna i dag förväntar

sig och som finns i bolagens nuvarande organisation. Det gäller inte bara i 71

försäljningsskedet utan
också när skada inträffar och skall regleras. För ett Prop. 1988/89:136 bolag
som huvudsakligen ägnar sig åt försäljning av konsumentförsäkring- Bilaga 3
ar — vilket är fallet med Folksam — är det dessutom så att servicenivån i
bolaget under alla omständigheter måste bibehållas.

Om
bolagen inte har råd att behålla sin höga servicegrad i försäljning och
skadereglering uppkommer totalt sett en försämring för kunderna. Den kanske
inte alls kompenseras av de tjänster som mäklarna står för. Vidare förlorar
försäkringsbolaget den direktkontakt med kunden som är nödvändig för produktutveckling
och serviceanpassning.

Något
legalt förbud mot mäkling till svenska försäkringsbolag finns emellertid inte.
I viss utsträckning har provision till mäklare säkert redan börjat utges.
Mäklareföretag är färdiga eller under bildande. En svårkontrollerad utveckling
är sannolikt atl vänta även i fortsättningen. Del går inte i längden att hävda
att mäklarverksamhet på försäkringsområdet strider mot god försäkringssed eller
är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet, om verksamheten
bedrivs i kontrollerade former. I detta läge bedömer Folksam att det är klokast
att utfärda en lag som anger förutsättningarna för mäklarverksamhet.

Det
troliga är att mäklarna på svensk marknad kommer att intressera sig för
företagsförsäkring och personförsäkring. Det är enligt Folksam viktigt att de
speciella problem som rör fiirmedling av personförsäkring uppmärksammas mer än
som skett i betänkandet. Det gäller bl.a. frågor som sammanhänger med den långa
löptid som kan bli aktuell i personförsäkring.

2.8 Sveriges Industriförbund

Industriförbundet
har under lång tid uttalat sig för att försäkringsmäklare skall tillåtas verka
även på den svenska försäkringsmarknaden. Större svenska förelag har i många
fall en omfattande erfarenhet av mäklarsyslem i andra länder. Intrycket från
dessa erfarenheter är positivt. Den svenska försäkringsmarknaden är
förhållandevis begränsad och domineras av ett fåtal stora bolag. Det har därför
av konkurrensskäl ofta varit nödvändigt att kontakta även utländska försäkringsbolag.
En naturlig inkörs-port lill den utländska försäkringsmarknaden har varit all
gå via en mäklare. Atl det nu klargörs att mäklare kan verka i Sverige innebär
en anpassning lill vad som gäller internationellt.

De
problem som svenska företag upplevt när det gäller ansvarsförsäkring, särskilt
avseende den amerikanska marknaden, har under de senaste åren accentuerat
behovet av vägledning på den internationella försäkringsmarknaden.

Industrin
har också i ökad utsträckning engagerat sig i risk managementfrågor
(riskanalys, riskbehandling, skadebehandling). Många större företag har
förstärkt sitt kunnande på detta område genom uppbyggnaden av särskilda risk
managementfunktioner. Andra företag har anlitat fristående konsulter för risk-
och försäkringsanalyser.

Detta
avspeglar elt ökande behov av rådgivning vid upphandling av försäkring och
utvärdering av olika inkomna alternativa försäkringslösningar. Det kan alltså
konstaleras att det finns ett stort behov av den form av specialistkompetens
som försäkringsmäklare representerar.

Därtill
kommer naturligtvis alt svenska mäklare kan fungera som en

kunskapsbank i fråga om nya försäkringslösningar. Nyheter på den inter

nationella marknaden kan snabbt via mäklaren kanaliseras till Sverige.

Sådana internationella impulser kan stimulera produktutvecklingen och

bidra till ökad konkurrens på den svenska försäkringsmarknaden. 72

Mot
denna bakgrund är det tillfredsställande att kommittén nu - efter Prop.
1988/89:136 att ha vägt argumenten för och emot — funnit atl ett försäkringsmäklarsys-
Bilaga 3 lem principiellt inte skulle strida mot god försäkringssed

eller
vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Ett
motsatt ställningslagande hade ju också varit märkligt mol bakgrund av att
mäklare tillåts i så gott som hela väriden. Ett förbud mot försäkringsmäklare
i Sverige skulle ju också, som kommittén konstaterat, kräva att sådana regler
införs som till sin karaktär skulle likna ett näringsförbud.

1
hägnet av den s. k. marknadsföringsöverenskommelsen har anskaffning av
försäkring tidigare skett på försäkringsgivarens villkor. Utgångspunkten för
en lagreglering av elt försäkringsmäklarsystem bör i stället vara
försäkringstagarnas behov av försäkring och all mäklaren handlar på
försäkringstagarens uppdrag. Mäklaren är alltså för sin uppdragsgivares räkning
köpare av försäkring.

2.9 Sveriges Köpmannaförbund

Förbundet
har som bakgrund till nedan avgivna synpunkter en inom förbundet särskild gjord
utredning angående situationen på den svenska sakförsäkringmarknaden 1982,
insikter i den verksamhet som bedrivs av Konsumenternas Försäkringsbyrå,
Försäkringsbranschens Service AB samt den till förbundet knutna egna försäkringsverksamhelen.
Vidare har förbundet löpande kontakter med försäkringsbolagen samt inte minst
medlemmarna som inkommer med önskemål och synpunkter.

Förbundets
utredning från 1982 visar att del är mycket svårt för enskilda
försäkringstagare att göra relevanta jämförelser mellan olika försäkringsgivares
utbud. I anslutning till redovisningen av utredningen kunde konstateras atl
lägre försäkringspremier kunde uppnås inom området affärsförsäkring, då
konkurrerande offerter ställdes mot varandra. Samtidigt konstaterades, alt det
huvudsakligen var kunniga och intresserade försäkringstagare, som kunde
åstadkomma reella förbättringar i försäkringssi-lualionen. Enligt förbundets
uppfattning ställs det myckel höga krav på försäkringstagarna både vad gäller
analys av försäkringsvillkor och premienivåer för att uppnå avtal om bästa
försäkring för vederbörandes behov. Försäkringstagarna befinner sig således i
underläge i försäkringsbranschens oligopolmarknad. Vissa försäkringsbolag har
upprättat egna konsumentbyråer, som skall ta sig an försäkringstagarnas
intressen eller uppträda neutralt. Dessa samt Konsumenternas Försäkringsbyrå
har hittills inte kunnat göra sig tillräckligt kända för att kunna utgöra
verkliga konkurrensslimulerande enheter.

2.10 Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms

Handelskammare

Förbundet
och handelskammaren noterar med tillfredsställelse att kommittén vid sina
överväganden kommit fram till det principiella ställningstagandet att
försäkringsmäklares verksamhet inte bör förbjudas i Sverige.

Försäkringsmäklares
verksamhet skulle öka inslaget av konkurrens på försäkringsmarknaden och
därigenom leda till ökad produktutveckling och ökad anpassning av utbudet till
efterfrågan. Del kan också konstateras att genom att tillåta försäkringsmäklare
i Sverige sker en anpassning till vad som råder i utlandet.

Kommittén
föreslår att de grundläggande villkoren för mäklares verk

samhet regleras i en lag om försäkringsmäklare m.m. Förbundet och 73

handelskammaren är
principiellt av den uppfattningen att alla former av Prop. 1988/89:136

elableringskontroll bör
användas med stor försiktighet. Med hänsyn till Bilaga 3

den särskilda sociala
karaktär sorn försäkringsverksamhet har när det

gäller enskilda personer
kan dock en viss kontroll accepteras. Detta gäller

också särskilt som
försäkringsbolagen själva är föremål för en omfattande

reglering och kontroll.

2.11 Skånes Handelskammare

Handelskammaren
ställer sig positiv till att försäkringsmäklare nu skall få arbeta fritt på den
svenska marknaden. Den svenska försäkringsmarknaden är i dag svåröverskådlig
och komplex. Det är ofta komplicerat speciellt för näringsidkare alt finna den
försäkring som bäst svarar mot behovet i varje särskilt fall. Föratt överblicka
hela marknaden måste försäkringsköparen begära offert från alla de fijrsäkringsbolag
som kan tänkas vilja försäkra hans risk. För en oerfaren köpare av försäkring
kan det vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att hitta den optimala
försäkringslösningen. Här kan försäkringsmäklarna fylla ett stort behov,
särskilt vad gäller företagsförsäkringar. Genom att få experthjälp med behov-
och riskanalys kan näringsidkaren förhoppningsvis teckna en bättre och mer
ändamålsenlig försäkring. I en verklighet där förelagaren måste vara alltmer kostnadsmedveten
är även premiesättningen av stor betydelse. Ett system med försäkringsmäklare kornmer
sannolikt på sikt att medföra ett större försäkringsutbud och bättre produkter.
Nya försäkringsformer kommer sannolikt att kunna erbjudas och en nyttig
konkurrens förhoppningsvis att uppstå.

Även
om från olika håll ifrågasatts om det är lämpligt att förslaget redan nu genomföres
på den svenska försäkringsmarknaden anser Handelskammaren att vi nu bör se in
i framtiden och anpassa oss lill den internationella utvecklingen. Detta
kommer på sikt att

vara
positivt för såväl köpare som säljare av försäkringar.

Handelskammaren
ställer sig i och för sig något tveksam till om en och samma mäklare kan vara
expert på såväl samtliga försäkringsbolag som alla de försäkringar som bolagen
erbjuder. Marknaden kommer troligen att tvinga fram mäklare sorn är experter
inom en sektor av försäkringsområdet. Många mäklare kommer kanske atl erbjuda
en mycket specialiserad försäkringsrådgivning, exempelvis pensionsförsäkringar
för egenförelagare.

2.12 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Kommittén
konstaterar att försäkringsmäklare inte är förbjudna i Sverige.
Försäkringsmäklares verksamhet är över huvud taget inte reglerad i lagstiftningen.
Kommittén föreslår i sitt delbetänkande att en lag om försäkringsmäklare m. m.
införs.

Allmänt
sett är en mäklares uppgift att föra samman säljarna och köpare av en vara på
marknad där dessa annars skulle ha svårt att finna varandra.
Försäkringsmarknaden i Sverige är i dag inte av sådant slag att det för den stora
allmänheten skulle vara svårt att hitta säljaren av försäkringsljäns-ten. För
ett antal produkter bidrar dessutom i dag säljaren med försäkring i samband med
försäljning av varan. Detta är fallet t.ex. vid nybilförsäljningen.

Många
får också delar av sitt försäkringsbehov täckt genom kollektiva

försäkringar vid sin arbetsplats. Via försäkringsrådgivare på företag, kom- 74

munal konsumentupplysning
och Konsumenleranas Försäkringsbyrå kan Prop. 1988/89:136

den enskilde få hjälp med sina försäkringsfrågor. Bilaga 3

Större
företag har i relativt slor omfattning egna försäkringsexperter anställda
varför den marknad som försäkringsmäklare kan förmodas koncentrera sig på är företagsföräkringar
för mindre och medelstora företag.

Kommittén
är emellertid i sina överväganden osäker på om det finns ett behov i Sverige av
mäklare, exemplifierat med följande ställningstagande: "Kommittén vill för
sin del inte komma med några bestämda påståenden rörande behovet av
försäkringsmäklare i Sverige. Det får i stället ankomma på marknaden, dvs i
första hand de försäkringssökande, men även försäkringsbolagen, att avgöra
huruvida behov föreligger eller ej" (s. 124-125). TCO anser för sin del
att detta behov inte föreligger.

2.13 FÖrsäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

Försäkringstjänstemannaförbundel
är branschens fackliga organisation med 85-procentig anslutning av samtliga
yrkesverksamma. 15 000 kontors-tjänstemän och 2000 fältljänstemän (säljare) är
medlemmar. Bakom förbundets synpunkter ligger en bred praktisk erfarenhet av
samtliga arbetsuppgifter i branschen och en nära kontakt med en starkt
föränderlig marknad.

FTF
är kritiskt mot kommitténs sätt att angripa problematiken kring mäklarfrågan.
Förbundet vill se mäklarfrågan i ett större perspektiv och föreslår lösningar
utifrån det. 1 branschen i dag finns en mängd förändringar av organisation,
marknad och produkter, som beror av varandra. Denna utveckling har varit
särskilt intensiv under de senaste tio åren och den accelererar. Från denna
utgångspunkt finner FTF det nödvändigt att alla beslut och ställningstaganden
av vikt måste präglas av

— helhetssyn

— analys
av relevanta fenomen i denna helhetssyn

— positiva
förslag lill förändringar med utgångspunkt från analysen och svenska
försäkringstradition.

Försäkringsköparen
har olika behov av riskanalys, jämförande offerter och hjälp med upphandling.
Mäklarens fristående roll kan ibland vara en fördel, men det affärsmässiga
inslaget i verksamheten talar för alt man i stället bör satsa på elt system med
konsulter och rådgivare utan rätt att uppbära provision. En risk manager t.ex.
är en fast anställd försäkringsspecialist och en konsult kan arbeta med
avgränsade uppdrag på arvodesbasis. Försäkringsrådgivare blir allt vanligare i
större företag. Branschorganisationer, fackförbund och föreningar kan hålla
sig med experter. Kommunal konsumentupplysning och Konsumenternas
Försäkringsbyrå kan byggas ut.

Försäljning
genom enbolagsombud i Sverige förknippas med hög standard på
försäkringskunnande och effektivitet. Vi har härigenom en premienivå, som är
bland de lägsta i världen. Vår "kungaöverenskommelse" har varit
grunden för en sund utveckling av svenskt märke. Det naturligaste är att med
utgångspunkt från nya krav på marknaden bygga vidare på vår befintliga ordning.
Större krav kan i detta sammanhang ställas på försäkringsgivarens förmåga att
fortsättningsvis hantera utvecklings- och kommunikationsfrågor
(produktbeskrivningar, villkor, jämförelser).

1
betänkandet förekommer många svepande formuleringar om mäkla

rens betydelse för en ökad konkurrens med de fördelar, som den skulle ge.

Svensk försäkringsmarknad präglas av hård konkurrens och det är orsaken

till en hel rad "fenomen", som vi idag mer eller mindre tydligt ser
där. För 75

försäkringsbranschens
ledande företrädare i såväl företag som intresseor- Prop. 1988/89: 136

ganisalioner
är det viktigaste att dra rätt slutsatser av dessa fenomen och Bilaga 3

att
offensivt medverka i utvecklingen. Mäklarfrågan är bara en liten del i

ett
större sammanhang, men bör naturligtvis ha sin plats i en del av analysen.

Då
kommittén nu prioriterat frågan, är det märkligt att i betänkandet finna

ett
principiellt ställningslagande som det följande:

"Kommittén
vill för sin del inte komma med några bestämda påståenden rörande behovet av
försäkringsmäklare i Sverige. Det får i stället ankomma på marknaden, dvs. i
första hand de försäkringssökande, men även försäkringsbolagen, att avgöra
huruvida något behov föreligger eller ej" (s. 124-125).

Kommitténs
uppgift bör vara att som företrädare för vitt skilda intressen ur komplexa
sammanhang dra slutsatser och avge rekommendationer. Den NO-anmälan, som för ca
10 år sedan var starten för utredningsuppdraget, påtalar starkt behovet av
mäklare. Lösryckt som frågan är ur ett större sammanhang, har kommittén inte
förmått lösgöra sig ur ett ganska snävt resonemang "för och emot
mäklare". När starka drivande krafter finns "för mäklare" är det
inte svårt all förstå att de värderingar, som förekommer i betänkandet, till
övervägande del också är positiva. Det är däremot förvånande att den samlade
bedömningen på s. 129— 130 är att det inte finns "slöd för påslåendet all ell
försäkringsmäklarssyslem principiellt skulle strida mot god försäkringssed
eller vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet". Har
frågan brutits ut för särbehandling och utfallet har så låg profil jämfört med
ansatsen, kan både arbetsmetoden och resultatet ifrågasättas.

En
i stort sett väl fungerande bransch är på väg att finna nya former, som just är
ägnade all passa kunderna bättre:

— decentralisering
och samverkan i koncern

— specialisering
och samarbete i försäljningskanaler

— produktutveckling
som tar hänsyn till kundernas krav

— konsulttjänster
för riskanalys, urval och upphandling.

Kommittén
redovisar bl.a. att mäklarens målgmpp i första hand blir stora och medelstora
företag. Följderna av att mitt i en dynamisk anpassningsprocess rycka bort en
viktig del av underlaget för branschens säljare, specialister och kundpersonal
är svår all överblicka.

Avgörande
för organisation och marknad är ytterst produkternas "innehåll" och
hur de säljer. På saksidan gäller det att täcka ekonomiskt försvarbara risker,
att göra det i lämpligt avvägd omfattning och sätta rätt pris på alla tjänster
från försäljning via skadereglering till ersättning. Den hårdnande
konkurrensen har medfört att lönsamheten sjunkit drastiskt. Det är inte för
djärvt alt anta att vissa konsumenlförsäkringstyper kommer att falla bort,
andra standardiseras kraftigt (kollektiva lösningar). Detta, sett tillsammans
med nya distributionsformer, gör att underlaget för branschens säljare och
specialister ytteriigare minskar: Det naturliga är att friställd kapacitet inriktas
mol produktutveckling och övergripande försäkringsrådgivning. För att bibehålla
den bredd och höga nivå, som kunderna kräver på den förändrade marknaden, är
det lämpligaste att utveckla våra befintliga försäljningsformer. Som
komplement för riskanalyser, jämförelser och upphandling kan i vårt system
ingå risk managers, konsulter, försäkringsrådgivare och andra experter utan
provision.

Ombudssystemel
är mycket flexibelt och tillåter varianter från anställ

da, fast avlönade, säljare (fällmän, industrikontaktmän) lill helt provi

sionsberoende ombud med självständiga företag. Ombudets karaktär av

säljare gör emellertid att hans upr)gifter primärt inte är att reducera beho

vet av försäkring, ej heller har han tillräcklig överblick för bedömningar av 76

komplicerade risker. 1 det
större försäkringsbolaget arbetar säljaren på ett Prop. 1988/89:136 sätt som
liknar mäklarens. Utbudet av de egna produkterna och kombina- Bilaga 3 tionsmöjligheterna
gör att han i stor utsträckning kan erbjuda kunden skräddarsydda lösningar. Det
är heller inte ovanligt att säljaren ger kunden mer övergripande råd
beträffande riskläckning och skadeförebyggande åtgärder. Stora och medelstora
företags möjligheter till produkt-, villkors-och premiejämförelser underlättas
dels av att vi har ett fåtal försäkringsgivare, som är aktuella för
målgruppen, dels av att dessa uppträder mycket aktivt genom sina säljare.
Försäkringsköpare i Sverige är därigenom uppfostrade att göra en stor del av
de relevanta bedömningarna själva. För det stora flertalet är den ytterligare
möjlighet för riskanalys, jämförelse och upphandling som mäklaren kan ge
marginell. Det nuvarande systemet ger dessutom andra fördelar:

— företag
av aktuell storiek har ofta en försäkringsansvarig, som kontinuerligt kan
bygga på sin egen kompetens genom "sin försäkringskontakt".

— närheten
betyder mycket vid ändringar, utökningar och skadefall. Affärsmomentet träder
här i bakgrunden.

Alternativt
för den kategori, som har behov av fristående kvalificerad rådgivning m. m.,
som mäklarsystemet innebär, är ett utbyggt system med självständiga enbolagsombud,
som kompletteras med konsulter/motsvarande ulan provision. På del sättet
kommer man ifrån beroendet av ständiga premiejämförelser. Risken finns ju att
mäklarens affärsmässighet förstärker kundens ofta förekommande svaghet för
lägsta premien.Syste-met med enbolagsombud kan på ett bra sätt fokusera på rätt
premie. Myckel kan sägas om den höga kompelens och etik, som under långa lider varit
kännetecknet för svensk försäkringshantering. Det förefaller mera angeläget att
våra försäkringsgivare ser om sina befintliga ombud än lockas av svårbedömda
utländska företeelser. Inom den myckel heterogena kåren försäkringsanställda
finns kapacitet att utveckla både provisionsavlönade ombud och experter utan
provision. Om försäkringsgivarna är beredda på ett mäklarsamarbete, borde de i
alla händelser först undanröja de regres-siva inslagen i säljarnas
ersättningsregler.

Mäklarens
roll som neutral riskanalytiker och inköpare kan ha fördelar på en
svåröverskådlig marknad för kunder med en komplicerad risksituation. Dessa
resurser finns redan i vårt renodlade system med provisions-avlönade ombud och
experter ulan provision. Mäklarens affärsmässighet kan leda till att
bearbetningen av de mest "attraktiva" riskerna blir överdrivet
intensiv. De tjänster mäklarna kan erbjuda utöver ombudens står inte i rimlig
proportion till den stora rörlighet i försäkringsbeståndet de kan åstadkomma.
Kombinationen alt samtidigt verka för reducering av försäkring och försäljning
på provision är främmande för svenskt synsätt i affärer och kan innebära risk
för att normerna i försäkringsbranschen luckras upp. Angående registrering av
mäklare kan anföras att man i England har två kategorier mäklare — registrerade
och icke registrerade — som arbetar sida vid sida på marknaden. Om mäklare ska
förekomma i någon utsträckning, torde därför garantier ställas, som innebär
avsevärt högre krav på kompetens för registrerig än den kommittén förslår.
Korrektivet att återkalla registrering förefaller något uddlöst, när man
beaktar intresseorganisationernas skyddsfunktioner och inspektionens bristande
erfarenhet på delta område. 1 belysningen av alla insatser, som framstår som
angelägna för att utveckla det svenska ombudssystemet i tider av stora förändringar,
är det förvånande att på s. 119 i betänkandet läsa följande: "Slutligen
bör del påpekas att många nackdelar med mäklare går att

77

minska eller komma
tillrätta med genom lagreglering eller andra åtgär- Prop. 1988/89:136

der". Bilaga 3

Det
är sannolikt all många med hög försäkringskompelens kommer atl få söka sig andra
uppgifter som ett resultat av pågående förändringar i bolagens organisation,
marknad och produkter. Det ligger nära till hands alt leda in denna kompetens
till uppgifter av fristående konsultkaraktär. En uppbyggnad av ett system med
experter utan provision är för övrigt i full gång. I större företag finns risk
managers för riskanalys, skadeförebyggande åtgärder och upphandling av
försäkring. Dessa har även möjlighet att teckna försäkring i utländska bolag,
vilket kommittén vill förmena svenska mäklare. I medelstora och mindre företag
samt i branschorganisationer finns kompetens i form av kontaktmän och
försäkringsrådgivare. Fristående konsultföretag finns redan.
Försäkringsrådgivning är i stark utveckling, bl.a. genom Konsumenternas
Försäkringsbyrå och kommunernas konsumentupplysning.

Sammantaget
leder ell här föreslaget renodlat system med hög kompetens på båda sidor vid
inköp och försäljning lill lägre kostnader jämfört med ett blandat system med
ombud, mäklare och andra rådgivande grupper. Kortare kontaktvägar och klarare
ansvarsfördelning mellan uppdragsgivare och försäkringsgivare ger i ett system
med ombud och experter utan provision större trygghet.

2.14 Försäkringsanställdas Förbund (FF)

Enligt
näringsfrihelsombudsmannen skulle försäkringsmäklaren underlätta konsumentens
val av försäkringsallernativ. Detta är en uppfattning som FF inte delar. Den
inriktning som mäklarverksamheten kan förväntas få kommer inte att vara till
fördel för den vanlige konsumenten, försäkringstagaren. Möjligen kommer vissa
större försäkringstagare att gynnas men säkerligen inte den vanlige enskilde
konsumenten.

Genom
inrättandet av ett mellanled som idag inte finns är risken för ökande kostnader
uppenbar. Dessa ökade kostnader kommer då att belasta försäkringslagarna genom
höjda premier. Detta kan inte vara till nytta för konsumenten.

Den
svenska försäkringsbranschen har ansvar för svensk försäkringsmarknad, därför
behövs en rikstäckande ombudsverkamhet vilket även för med sig vissa kostnader.
Svensk företags- och civilförsäkringsmarknad bygger av tradition på samma
konkurrensförhållande oavsett var försäkringstagaren är bosalt i landet.
Risken är uppenbar om att utvecklingen av den goda och välkända etik som
försäkringsbranschen själva utvecklat i Sverige skadas genom att inlernationella
intressen via försäkringsmäklare ger sig lill känna och ställer krav.

På
samma sätt äventyras den goda försäkringssed som utvecklats genom de svenska
bolagens egna föreskrifter och den praxis som utvecklats genom marknadsföringsnämnden
och marknadsföringsöverenskommelsen.

2.15 Svenska Bankföreningen

Förmedling
av försäkringar förekommer i viss omfattning i bankerna.

Bankerna uppträder härvid vanligtvis som flerbolagsombud. Att bankerna

ägnar sig åt sådan verksamhet hänger samman med den integrering av

försäkringar med mer traditionell bankverksamhet, såsom kredit- och

garantigivning, vilken blivit alltmer framträdande under senare år. Denna

integrering och de kontakter som således tas mellan banker och försäk- 78

ringsbolag
förekommer såväl i fråga om privata kunder som företagskun- Prop.
1988/89:136 der. För bankerna är det av största betydelse att denna verksamhet
får Bilaga 3 fortsätta såsom hittills och utvecklas i takl med behoven.
Delta är viktigt för att bankerna till gagn för sina kunder skall kunna erbjuda
en effektiv och mångsidig ekonomisk rådgivning.

2.16 Svenska Sparbanksföreningen

Försäkringar
säljs i dag huvudsakligen av ombud anställda av resp. försäkringsbolag. 1 den
av flertalet försäkringsbolag per den I april 1986 undertecknade
marknadsföringsöverenskommelsen stadgas som huvudregel att ombud skall vara
fysisk person. Som undantag från denna regel gäller bl. a. att bank får
användas som allmänt ombud under förutsättning att verksamheten bedrivs på
sådant sätt att kunderna garanteras fritt val av försäkringsgivare.
Sparbanksföreningens uppfattning är att den försäkringsförsäljning som i över
20 år skett via sparbank har varit av mycket stort värde för sparbankens
privatpersonkunder och förelagskunder. Försäljning av försäkringar via bank kan
därför sägas väl komplettera försäkringsbolagens försäljning via egna
anställda ombud.

Försäkringsverksamhetskommitténs
motiv till särskild lagstiftning för försäkringsmäklare är enligt
Sparbanksföreningens uppfattning svaga. Behovet av försäkringsmäklare får
anses vara mycket begränsat och i huvudsak omfatta sakförsäkringsskydd för
större företag samt ev. gruppliv. En särskild lagstiftning om
försäkringsmäklare skapar visserligen förutsättningar för all mäklarnas
verksamhet på samma sätt som ombudens kommer att bedrivas i överensstämmelse
med god försäkringssed. Men, den försäkringsförsäljning som förmedlas via
konsult, dvs. en person som betalas av kunden genom arvode, kommer även
fortsättningsvis inte att vara reglerad i lag. Enligt Sparbanksföreningens
uppfattning är det väsentligt atl även sådan verksamhet bedrivs i enlighet med
god försäkringssed.

Mol
bakgrund av all det redan finns ell mindre anlal mäklare på den svenska
marknaden vill Sparbanksföreningen dock inte motsätta sig att mäklarverksamhet
blir reglerad i särskild lagstiftning. Sparbanksföreningen är dock tveksam mot
mäklarverksamhet riktad huvudsakligen mot enskilda personer. När det gäller
enskilda hushåll bör en sådan verksamhet inte bedrivas isolerat utan ske som en
del i en mer samlad ekonomisk rådgivning. Risk finns att en försäkringsmäklare
inte kan eller vill ta ett totalt ansvar för en sådan samlad ekonomisk
rådgivning som är erforderlig vid försäkringsförsäljning till privatpersoner.

3 Tillämpningsområde för en lag om försäkringsmäklare

3.1 Försäkringskonsulter

3.1.1
Försäkringsinspektionen

Försäkringskonsulterna
är inte knutna till något försäkringsbolag och er

håller sina arvoden från sina uppdragsgivare/försäkringslagarna. Inspek

tionen finner i likhet med kommittén inte skäl att f. n. lagreglera konsulter

nas verksamhet. 79

3.1.2
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) Prop. 1988/89:136

NO
anser att alternativ vid distribution av försäkringar måste finnas. NO Bilaga 3
anser därför i likhet med kommittén att det inte finns anledning att ställa upp
några hinder för försäkringsbolagen att anlita franchisetagare som ombud eller
all använda sig av flerbolagsombud. Försäkringstagarna bör givetvis också ha
möjligheten att liksom nu anlita konsulter som mol arvode utför olika tjänster.

3.1.3
Försäkringsrättskommittén

De
skäl som talar som för en viss lagreglering av mäklarnas verksamhet gör sig
enligt vår mening gällande också i fråga om andra som förmedlar försäkring. Som
framgår av betänkandet fullgör konsulter, mäklare, flerbolagsombud o. s. v. i
stort sett samma uppgifter, och man måste därför anta att deras betydelse för
kunden är i huvudsak densammma. Den finns knappast anledning att tro att en
oskicklig konsult skulle vara mindre riskabel för försäkringstagarens tiygghet
än en oskicklig mäklare, och samma frågor om t. ex. ansvaret för oriktig
rådgivning uppkommer oavsett vilken av parterna i försäkringsavtalet som
betalar mellanmannen och oavsett under vilken beteckning han arbetar.
Internationellt sett intar mäklaren tydligen inte heller någon särställning
(betänkandet s. 40).

Vi
finner det alltså naturligt att kraven på utbildning, allmän lämplighet osv.
skall gälla för var och en som yrkesmässigt förmedlar försäkring och att den
nya lagen därför bör omfatta alla sådana mellanman.

3.1.4
Folksam

Lagen
föreslås endast gälla mäklare. Det kan ifrågasättas om lagen med hänsyn till
sitt syfte att skydda försäkringskonsumenterna inte bör omfatta också
konsulter. Dessa fullgör uppgifter som liknar mäklarnas även om de inte uppbär
provision från försäkringsbolaget. En konsult kan ändå från kundens perspektiv
ha lika stor betydelse som mäklaren i valet av lämplig försäkringsgivare.
Kommittén är själv inne på att även andra än registrerade försäkringsmäklare
bör omfattas av förbudet i 15 § mot förmedling från annat än svenskt
försäkringsföretag med koncession i Sverige.

3.1.5
Småföretagens Riksorganisation

Införandet
av regler som bl.a. reglerar ansvaret för försäkringsmäklare innebär enligt
Småföretagens Riksorganisations uppfattning anledning att överväga
ansvarsfrågan även för försäkringskonsulter. Enligt vår uppfattning finns här
ett motsvarande behov av ansvarsskydd för försäkringstagaren. Enligt vår
uppfattning är det således naturligt atl kraven på utbildning, allmän
lämplighet m.m. skall gälla för var och en som yrkesmässigt förmedlar
försäkring.

3.1.6
Skånes Handelskammare

Kommittén
har föreslagit ett tillägg till 7 kap 16 § försäkringsrörelselagen.

Handelskammaren vill här fästa uppmärksamhet på den praxis som idag

finns på försäkringsmarknaden. Det förekommer att fristående konsulter

på uppdragsgivarens uttryckliga önskan förmedlar försäkring för sina upp- 80

dragsgivare i annat bolag
än det där konsulten är registrerat ombud. 1 Prop. 1988/89:136

sådana fall utbetalas
provision enligt särskild överenskommelse mellan Bilaga 3

försäkringsbolaget och
konsulten och enligt särskilt medgivande av ett

bolag i vilket konsulten är
registrerat ombud. Med föreslagen lydelse

förbjuds dennna typ av
förmedling. Det kan enligt Handelskammarens

mening knappast vara
lagstiftarens mening all införa ett sådant förbud.

Lagtexten bör alltså
ändras så atl den motsvarar praxis.

3.1.7
Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO
vill ifrågasätta om inte behovet av en lagreglering av försäkringsmäklarnas
verksamhet också borde omfatta andra, som förmedlar försäkringar exempelvis
konsulter.

3.1.8
Svenska Sparbanksföreningen

Den
försäkringsförsäljning som förmedlas via konsult, dvs. en person som betalas av
kunden genom arvode, kommer även fortsättningsvis inte att vara reglerad i tag.
Enligt sparbanksföreningens uppfattning är det väsentligt all även sådan
verksamhet bedrivs i enlighet med god försäkringssed.

3.1.9
Försäkringsjuridiska föreningen

De
krav på försäljningsverksamheten som samhället ställer upp till försäkringstagarnas
skydd bör gälla oavsett genom vilken kanal dessa köper sitt försäkringsskydd.
Detta innebär att enligt föreningens mening den nya lagstiftningen måste
omfatta var och en som yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring, inte bara
mäklare med provision från föräkringsgivåren. Från vilken av parterna i
försäkringsförhållandet förmedlaren får ersättning för sitt arbete har
knappast någon betydelse för frågan om försäkringstagarnas behov av skydd mot t.ex.
osakkunnig rådgivning.

3.2 Captive-mäklare

3.2.1
Försäkringsinspektionen

Kommittén
föreslår att i lagen föreskrivs att, för att någon skall kunna registreras som
försäkringsmäklare, skall verksamheten avse att yrkesmässigt förmedla
försäkring för olika uppdragstagare mellan vilka ingen intressegemenskap
finns. Förslaget har till syfte att lägga hinder i vägen för s. k. captive brokers.
Utmärkande för sådana är alt de arbetar uteslutande för en uppdragsgivares
räkning. Inspektionen, som kan konstatera att captive brokers finns i andra
länder, är inte helt övertygad om det riktiga i att förbjuda att t.ex. en
industrikoncern begagnar sig av en captive broker. Inspektionen kan emellertid
godta den valda lösningen vid introduktionen av den nya lagstiftningen men
anser att frågan huruvida det är nödvändigt med sagda förbud bör tas upp till
förnyad prövning i samband med den utvärdering av lagens tilämpning som kan förutsättas
ske om ett antal år.

3.2.3
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén
för ett resonemang som utmynnar i att s.k. captive brokers

inte
skall tillåtas på den svenska marknaden. NO har inte övertygats av de 81

6 Riksdagen 1988/89. 1 satnl. Nr 136

argument som kommittén
anför. Del främsta motargumentet enligt kom- Prop. 1988/89:136

mitten
är att försäkringsmäklarmarknaden skulle komma att splittras upp. Bilaga 3

NO anser att när det har
accepterats att industriförelag bildar egna s. k.

captivebolag, vilket ökar
konkurrenstrycket på försäkringsbolagen, finns

det ingen anledning att
förbjuda captive brokers, vilket i sin tur bör

stimulera mäklarna att
arbeta rationellt. Även här bör marknaden tillåtas

avgöra och
försäkringstagarna ha valfrihet att anlita egen eller fristående

mäklare. Något krav i
lagen på att mäklaren skall förmedla försäkring för

olika uppdragsgivares
räkning bör därför inte uppställas.

3.2.3
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Genom
definitionen på försäkringsmäklare enligt den föreslagna lagens I § utesluts
mäklare som enbart har en uppdragsgivare (captive brokers). Fakulletsnämnden
kan inte inse varför inte captive brokers skulle kunna prövas även hos oss. Det
är långt ifrån säkert, att en konkurrens mellan försäkringsbolag,
försäkringsmäklare med flera uppdragsgivare och captive brokers skulle
resultera i en sådan snedvridning av marknaden som kommittén antar (s. 136).

3.2.4
Sveriges Industriförbund

Förbundet
reagerar mot kommitténs negativa bedömning av s.k. captive brokers. Genom
definitionen på försäkringsmäklare enligt I § i lagförslaget utesluts mäklare
som enbart har en uppdragsgivare.

1
ett försäkringsavtal är försäkringstagaren den svagare parten i fråga om sakkunskap
och överblick på försäkringsområdet. För förtagsförsäkring krävs till följd av
försäkringarnas och behovens komplexitet expertkunskaper för att identifiera
behov av försäkring och komma fram till sätt att fylla behoven.
Försäkringstagaren är ofta hänvisad till särskild försäkringsexpertis för all
bedöma olika försäkringsalternativ. Flera industrikoncerner har också satsat
resurser på uppbyggnaden av egen försäkringsexpertis. Detta har varit en naluriig
del i det allt viktigare risk managearbetet i företagen. Det har därvid visat
sig vara rationellt att samla arbetet med riskanalyser, riskbehandlingsprogram,
skadebehandling och skadefinansiering (försäkringsupphandling) i ell särskilt
servicebolag inom koncernen. Omfattningen av arbetet har också medfört att
servicebolaget måste koncentrera sill arbete till den egna koncernen.

De
koncerner som redan satsat stora resurser på uppbyggnaden av egen försäkringsexpertis
måste nu rimligen tillåtas utnyttja denna sakkunskap också i fortsättningen
även om verksamheten kan karaktäriseras som s. k. captive broker.
Utgångspunkten vid lagregleringen av ett försäkringsmäklarsystem måste ju vara
försäkringstagarnas behov av assistans vid upphandling av försäkring. Formerna
för tillgodoseende av detta behov måste i näringsfrihetens hägn få utvecklas
efter marknadens önskemål. Ett dynamiskt försäkringsmäklarsystem kan inte
utvecklas genom atl statsmakterna förbjuder andra former för att
tillhandahålla försäkringsexpertis.

Kommittén
anför som ett argument mot captive brokers atl koncerner med sådan
försäkringsexpertis skulle kunna få en lägre försäkringskostnad än de företag
som inte har captive brokers. Denna inställning är svårförståelig.

Mot
bakgrund av vad som ovan framhållits om försäkringstagarens

svagare avtalsposition måste det ju vara i överensstämmelse med stats

makternas intentioner att stimulera försäkringstagarens strävan att fördju- 82

pa sill kunnande i fråga
om olika försäkringslösningar och att utnyttja Prop. 1988/89: 136 denna
kompetens vid upphandling av försäkring. En viktig form av slimu- Bilaga 3 lans
i detta avseende är ju att försäkringskostnaderna hålls nere. En captive broker
utför ju också en stor del av det arbete som annars skulle ankommma på
försäkringsgivaren och det framstår som skäligt att försäkringsgivaren
ersätter detta arbete. För övrigt kan det servicebolag som sköter koncernens
försäkringsfrågor utan att uppbära provision från försäkringsgivaren tillgodoföra
koncernen en indirekt provision genom den lägre försäkringspremie som kan
uppnås då försäkringsgivaren inte behöver utge provision.

Vad
som nu anförts talar för att även sådana dotterbolag i en industrikoncern som
handhar uteslutande den egna koncernens försäkringsfrågor skall tillåtas vara
verksamma som mäklare.

3.2.5
Sveriges Grossistförbund

På
grunder som närmare utvecklas i Industriförbundets remisssvar är Grossistförbundel
kritiskt till uteslutningen av mäklare som endast har en uppdragsgivare (I §).

4 Vissa begränsningar i försäkringsmäklarens verksamhet

4.1 Förbud att motta premier eller skadeersättningar

4.1.1
Försäkringsinspektionen

Inspektionen
instämmer i kommitténs förslag att förbud införes för försäkringsmäklare att
mottaga premier eller skadeersättningar. Inspektionen vill särskilt understryka
att det är en irygghetsfråga för försäkringstagaren atl i dessa frågor ha
direktkontakt med försäkringsbolaget utan mellanhand.

4.1.2
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO
vill inte invända mot att det i lagen införs ett principiellt förbud för försäkringsmäklarna
att motta premier eller skadeersättningar. Även om det är vanligt utomlands att
mäklarna kan göra förtjänster på att under viss tid disponera inbetalda premier
och utbetalda skadeersättningar kan NO inte finna att ett sådant system är i
försäkringstagarnas intresse.

4.1.3
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

1
14 § finns ett förbud för mäklare att ta emot och vidarebefordra premie eller
skadeersättning. Detta är en viktig begränsning av mäklarens handlingsfrihet.
Den grundas främst på svårigheter när det gäller ansvaret vid fördröjd
premieinbetalning samt på det olämpliga i att mäklaren kan tillgodogöra sig ränta
på de inbetalda beloppen.

Också
enligt fakultetsnämndens mening kan förekomsten av mäklare

komplicera frågorna om försäkringskyddets inträde. Vem premien betalas

till är dock inte alltid avgörande, utan andra omständigheter kan ha större

betydelse. När del gäller vem som skall uppbära avkastningen på ett 83

belopp som överförs i en
affärstransaktion är detta beroende bl.a. på Prop. 1988/89:136

parternas
förhandlingsstyrka och förhandlingsskicklighet och hur de lägger Bilaga 3

upp
affären i fråga. Det är en ren avtalsfråga. Risken för att en lagregel i stil

med
den föreslagna snedvrider konkurrensen till försäkringsmäklarens

nackdel. Dessutom finns
det ett undantag som gör regeln svårtillämpad.

Nämnden föreslår
följaktligen att den förslagna 14 § utgår.

4.1.4
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet
vill särskilt betona vikten av att förbudet för mäklaren att delta i "cash
flow" mellan försäkringsgiavren och försäkringstagaren upprätthålls.
Enligt riksförbundets mening föreligger annars en risk för att försäkringstagarnas
trygghet urholkas.

4.1.5
Utländska Försäkringsbolags Förening (UFF)

Försäkringsmäklare
blir något helt nytt för den svenska försäkringsmarknaden och rättspraxis kan
komma att placera försäkringsmäklaren i samma roll som ombudet, dvs. som agent
för försäkringsgivaren. Snarare bör försäkringsmäklaren få rollen av inköpskommissionär,
dvs. ombud för försäkringstagaren vid inköp av försäkring. Det typiska
uppdraget för försäkringsmäklare kan vara att för uppdragsgivarens räkning
inköpa försäkring för en risk. Risken kan vara stor varför flera
försäkringsgivare måste samverka för att klara avtäckning. Försäkringsmäklaren
utarbetar dokumentet, inkasserar och fördelar premien till respektive
försäkringsgivare.

Del
typiska uppdraget kolliderar med 14 § som kräver särskilt medgivande från
försäkringsinspektionen. Denna administrativa lagregel synes omotiverad då del
ändock ankommer på försäkringsgivaren om han vill låta försäkringsmäklaren
uppbära premien eller ej.

4.1.6
Sveriges Industriförbund

Enligt
industrins erfarenhet kan det då försäkringsmäklare anlitas många gånger vara
praktiskt att även premiebetalningen kan ske över mäklaren. Detta är närmast en
nödvändighet vid co-assurans. Motsvarande gäller vid utbetalning av
skadeersättning.

Såsom
kommittén själv framhåller är det i och för sig möjligt att genom en
lagreglering kräva av mäklaren att han skulle vidarebefordra premien inom viss
minsta tid. Försäkringstagarens trygghet kunde vidare tillgodoses genom
skyldigheten för mäklaren att hålla medel som han får hand om för annans
räkning avskilda från övriga tillgångar (jfr 10 § 2 st lagförslaget).

Kommittén
har emellertid inte velat tillgodose affärslivets krav på praktiska rutiner på
annat sätt än alt föreslå en dispensregel såvitt avser premiebetalning. Det
framgår inte närmare varför kommittén begränsat denna regel till
premiebetalningen. Behovet av dispens är t.ex. vid co-assurans lika uppenbart
vid utbetalning av skadeersättning från de olika försäkringsgivarna.

Förbundet
avstyrker förbudet och den föreslagna dispensregeln i 14§

och föreslår att det blir fritt för mäklaren att förmedla premien. Delsamma

bör gälla vid utbetalning av skadeersättning. 84

4.1.7
Sveriges Grossistförbund Prop. 1988/89:136

På
grunder som närmare utvecklas i Industriförbundets remissvar är Gros- ' sislförbundet
kritiskt lill förbudet för mäklare att förmedla premier och skadeersättningar
mellan försäkringsgivare och försäkringstagare.

4.1.8
Skånes Handelskammare

I
14 § 2 st anges ett undantag från huvudregeln att mäklaren inte får ta emot
medel för betalning av premie från sin uppdragsgivare. Försl efter medgivande
från försäkringsinpektionen skall mäklaren få ta emot medel för vidarebefordran
till försäkringsbolaget. Handelskammaren har i och för sig inget alt erinra mot
lydelsen men anser att kravet på medgivande från försäkringsinspektionen medför
ett tungrott och otympligt system. Det kan t. ex. gälla det fallet att en risk
skall placeras i flera olika bolag och uppdragsgivaren har bråttom att få sin
försäkring. I sådant fall kan en omväg via försäkringsinspektionen få negativa
effekter. Enligt Handelskammaren bör 14 § 2sl. få följande lydelse: "Om
särskilda skäl föreligger får i fråga om premieinbetalning undantag från första
stycket göras. Medel som försäkringsmäklaren i sådant fall mottagit skall
hållas åtskilda samt snarast vidarebefordras".

4.1.9
Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening (SFFF)

Det
främsta argumentet för förbudet alt motta premier och atl utbetala
skadeersättningar är att mäklarna kan erhålla ränta på mottagna men ej
utbetalda medel — en avkastning som försäkringsgivarna och därmed indirekt
försäkringstagarna går miste om (s. 149). Det är korrekt atl likviditeten har
stor betydelse, speciellt under år med högt ränteläge. Däremot är det inte av
någon avgörande betydelse för mäklarna att ha hand om cash-flow annat än ur
service- och effektivitetssynpunkt.

Om
försäkringsgivaren anser det viktigt att få betalningen direkt från försäkringstagaren
kan denne alltid kräva detta. Bedöms fördelarna i termer av ökad likviditet
och minskad kreditrisk stora kommer försäkringsgivaren att sluta sådana avtal.
Avtal som placerar likviditeten mest ekono-nomiskl mellan parterna kommer i det
långa loppet också försäkringstagarna lill del. Alt lagstifta om vem som skall
handha de likvida medlen vore att underkänna försäkringsbranschens förmåga alt
ta tillvara sina egna intressen.

1
länder där mäklare tillåts verka fritt är del vanligt att de både inkasserar
premier och utbetalar skadeersättningar. Från försäkringsbranschens sida har
det uttryckts oro för att frihet för mäklare att hantera premieintäkter och
skadeersättning skulle innebära att svenska försäkringsbolag skulle reduceras till
passiva riskbärare och förmögenhetsförvaltare. Men denna oro är obefogad. Det
behövs ingen lagstiftning till skydd för försäkringsbranschen. I länder som
liknar vårt, t. ex. Danmark, står mäklarna för en liten del av marknaden. För
övrigt skulle en övergång lill ett mäklarsyslem innebära en strukturell
förändring över mycket lång tid. Att en sådan utveckling aldrig blir aktuell
visar bland annat det faktum att mäklare och försäkringsbolag med egna ombud
lever sida vid sida också i typiska mäklarländer.

Anledningen
lill att mäklare ofta hanterar premier och skadeersättning

ar i länder där mäklarna tillåts verka optimalt beror naturligtvis på att 85

detta medför
administrativa fördelar för inblandade parter. Ell stort pro- Prop. 1988/89:136
blem för försäkringstagaren är att bedöma om skadeersättningen är rimlig Bilaga
3 och riktig. Därför är det en viktig del av mäklarens upgift alt vara ombud för
försäkringstagaren i anslutning till skadeutbetalningen. Mäklarens möjligheter
att tillvarata kundens intresse är i mycket beroende av om utbetalningen sker
via mäklaren. Ett förbud att ombesörja skadeutbetalningen kommer därför att
minska försäkringstagarnas möjligheter att få rätt gentemot försäkringsgivarna.

Mäklaren
har fördelen att kunna dela upp en risk och placera den på ett flertal
försäkringsgivare utan egna resurser vad gäller marknadsföring och service för
exempelvis avancerad industriförsäkring. Ett förbud att hantera premier och
skadeinbetalningar innebär en uppdelning av in- och utbetalning på samtliga
inblandade försäkringsgivare, vilket är omständigt för försäkringstagaren som
skall betala lill, och ha ersättning från, flera håll.

Utredningen
berör problemet med uppdelning på flera försäkringsgivare och lar koassurans
som exempel på tillfällen när dispens i fråga om premieinbetalning skall kunna
meddelas av försäkringsinspektionen. Motsvarande dispensmöjlighet föreligger
märkligt nog inte beträffande skadeutbetalningarna, vilket rimligtvis borde
vara fallet. Koassuransens betydelse underskattas av utredningen. Vid i stort
sett varje affär ställs mäklaren inför frågan om risken skall förmedlas till
en eller flera försäkringsgivare. Den stora mängd dispensärenden som kan
förutses gör en generell dispens vid koassurans praktiskt taget nödvändig.
Detta talar också för att förbudet att motta premier och att utbetala
skadeersättning bör utgå.

SFFF
anser atl förbudet att motta premier och att utbetala skadeersättningar skall
slopas. Om detta inte sker anser vi det angeläget att lagtext och förarbeten
ger försäkringsinspektionen mer långtgående befogenheter att bevilja dispenser.

Beträffande
paragraf 14 anser SFFF:

1.
Att dispensmöjligheten också
bör gälla skadeutbetalningar. Det skulle innebära en olycklig låsning inför
framtiden att inte ge försäkringsinspektionen denna möjlighet.

2.
Att koassurans generellt undantas
från förbudet.

3.
Att utlandsaffärer undantas
från förbudet. För att kunna genomföra försäkring till utlandet krävs normalt
att premierna och ersättningarna går via mäklaren. Det finns inga nationella
intressen av att denna tjänst genom lagstiftning tvingas utanför landet. För
försäkringstagarens del är det viktigt att ha en svensk part för de finansiella
transaktionerna.

4.2 Förbud att förmedla försäkring från bolag utan
koncession i Sverige

4.2.1
Marknadsdomstolen

Uppenbarligen
innebär ell sådant förbud att möjligheterna för mäklaren att finna den bästa
försäkringslösningen för kunden i många fall begränsas. Den motivering för
förslaget som ges i belänkandet (avsnitt 10.10) synes föga övertygande.

4.2.2
Försäkringsinspektionen

Det
förtjänar att uppmärksammas att EG-domstolen i Luxemburg i fyra

domar i december 1986 kommit fram lill ståndpunkter som i vissa

huvuddrag är förenliga med kommitténs förslag. Emellertid kan nämnas 86

alt man inom EG
intensifierat arbetet med liberaliseringar bl. a. på försäk- Prop. 1988/89:
136 ringsområdet. I nuvarande läge kan inspektionen dock tillstyrka kommit-
Bilaga 3 tens föreslagna begränsning av mäklarnas verksamhet men vill
framhålla, att ett närmande från svensk sida till EG kan medföra ett behov av
att mjuka upp ifrågavarande begränsingar.

Inspektionen
tillstyrker också förslaget att inspektionen skall, om särskilda skäl finns,
kunna medge undantag från föreslagna begränsningar. Sådana undanlag kan
exempelvis vara aktuella om en viss efterfrågad försäkringstyp över huvud taget
inte finns på den svenska marknaden eller om försäkringsrisken är för stor för
att rymmas på den svenska marknaden. Man kan också tänka sig det fall att ett
svenskt företag med stora risker belägna utomlands vill teckna en gemensam
försäkring för alla dessa.

En
fråga som bör övervägas är huruvida en mäklare får för i Sverige belägen risk
teckna en försäkring utomlands hos ett utländskt försäkringsföretag med svensk
koncession för en typ av risk som koncessionen inte täcker. Kommittén har inte
behandlat denna fråga. Inspektionen anser för sin del att det bäst
överensstämmer med andan i den föreslagna lagen att sådana arrangemang som
huvudregel inte tillåtes.

En
annan fråga som bör övervägas är om man kan tillåta en mäklare alt förmedla
försäkring från en utländsk försäkringsgivare från något driftställe utomlands
under förutsättning att försäkringsgivaren har svensk koncession, eller om man
skall kräva att del är driftstället i Sverige som utfärdar försäkringen.
Inspektionen anser för sin del att del är den sistnämnda vägen som bör väljas,
dvs. att den svenska generalagenten utfärdar försäkringen.

4.2.3
Bankinspektionen

Inspektionen
vill fästa uppmärksamheten på att förslaget kan behöva omarbetas för atl
möjliggöra ett närmande även på detta område till bl. a. EG-ländernas friare
synsätt på etableringsrätt och näringsfrihet.

4.2.4
Kommerskollegium

Kollegiet
avstyrker den i 15 § föreslagna inskränkningen i förmedlingsrät

ten. Försäkringsmäklarna bör tillåtas att förmedla försäkringar även från

försäkringsföretag utan svensk koncession. Skälen till detta är följande.

Svenska försäkringstagare är inte förhindrade alt teckna försäkring hos

försäkringsföretag utan svensk koncession. Vid upphandling av försäkring

bör försäkringstagarna därför ha möjlighet att få information och råd av en

oberoende försäkringsmäklare beträffande alla för försäkringstagaren

lämpliga försäkringslösningar, dvs. även utbudet hos försäkringsföretag

utan svensk koncession. En sådan möjlighet skulle kunna innebära en

ytterligare effektivisering av försäkringsmarknaden. Vidare anser kollegiet

att hänsyn bör tas till det arbete som pågår inom EG och andra internatio

nella organisationer, särskilt GATT, för atl avskaffa återstående hinder av

olika slag på tjänstehandelsområdet. Det är enligt kollegiets mening ange

läget alt åstadkomma en integration bl.a. i Västeuropa även på försäk

ringsområdet. Den föreslagna inskränkningen i förmedlingsrätten främjar

inte en sådan integration. 87

4.2.5 Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) Prop. 1988/89:136

Kommittén
föreslår ett förbud för mäklare att förmedla direktförsäkring rJilSä från
utländska försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige. Liknande
restriktioner är uppenbarligen vanligt förekommande internationellt sett. De
argument som kommittén anför för att uppställa ett sådant förbud är delvis av
protektionistiskt slag.

Inom
EG och i förhandlingar mellan EG och EFTA pågår en utveckling som syftar till
att undanröja hinder för handeln med tjänster. I EG-kommissionens s. k. vitbok
från år 1985 framhålls försäkring som ett av de områden inom tjänstesektorn där
det är särskilt angeläget att öppna gränserna inom EG. EG-domstolen meddelade
i december 1986 några domar som slog fast att också försäkringar lyder under
Romtraktatens frihandelsregler. Dessa domar visar i vilken riktning
utvecklingen kommer att gå. NO anser det mot denna bakgrund tveksamt att
upprätthålla ett förbud att förmedla försäkring från utländska
försäkringsgivare utan koncession i Sverige. NO bedömer att en liberalisering
av tjänstehandeln, inklusive försäkringar, som innefattar Sverige kommer att
äga rum. Om således det av kommittén föreslagna förbudet nu införs måste
statsmakterna vara beredda att inom en snar framtid ompröva det.

NO
anser det från konkurrenssynpunkt också i princip önskvärt att tillåta den typ
av tjänsteimport som det skulle innebära om mäklare fritt fick förmedla
försäkringar från ullandel. Del ligger dessutom en viss motsättning i att
tillåla att försäkringstagaren tecknar försäkring utomlands medan mäklaren
förbjuds att förmedla sådan försäkring mot provision från den utländske
försäkringsgivaren. Det kan ju ändå knappast förbjudas att en konsult mot
arvode ger rådet att teckna försäkring i utländskt bolag.

Om
förbudet ändå tillsvidare införs är det väsentligt atl vissa dispensmöjligheter
i enlighet med kommitténs förslag ges.

4.2.6
Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet

Denna
bestämmelse är en viktig inskränkning i mäklarnas rörelsefrihet på marknaden.
Den sammanhänger med att endast försäkringsrörelse med koncession får bedrivas
i Sverige. Emellertid utesluter inte detta, alt försäkringstagare lar
försäkringar i utlandet, och någon begränsning av mäklarnas verksamhet i detta
hänseende torde därför inte vara påkallad.

4.2.7
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Kommittén
föreslår bl.a. ett förbud för försäkringsmäklare alt ta del i "cash-flow"
mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Försäkringsinspektionen
skall kunna medge undantag från förbudet om särskilda skäl föreligger. Vidare
föreslår kommittén ett allmänt förbud mot att yrkesmässigt förmedla
direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker
till försäkringsgivare som saknar koncession här och därvid uppbära provision.
Även beträffande sistnämnda begränsning skall inspektionen kunna medge undantag
om det finns särskilda skäl.

Dessa
begränsningar är av gmndläggande betydelse när det gäller att

anpassa ett mäklarsyslem till den svenska marknaden och riksförbundet

vill särskilt betona vikten av att förbudet för mäklaren att delta i "cash-

flow" upprätthålls. Enligt riksförbundets mening föreligger annars en risk

för att försäkringstagarnas trygghet urholkas. En oinskränkt möjlighet för 88

mäklare
att placera risker utomlands skulle dessutom, på skäl som kom- Prop.
1988/89:136

mitten
anfört, kunna allvarligt rubba konkurrenssituationen på markna- Bilaga 3

den.

De
två begränsningarna har samband med varandra. Den omständigheten att mäklare i
ell flertal europeiska länder har rätt att la del i "cash-flow"
mellan försäkringsgivaren och kunden och därigenom kan tillgodogöra sig
ränteintäkter utgör ett starkt incitament för svenska mäklare att vilja placera
affärer hos sådana försäkringsgivare. Eventuella undantag från angivna förbud
måste därför, om de över huvud taget skall få förekomma, medges med stor restriktivitet.
Undantag bör i princip endast få förekomma när den efterfrågade produkten
bevisligen saknas på den svenska marknaden. Riksförbundet kan ej acceptera att
del skall vara möjligt att begära undantag enbart på grund av att det påstås
föreligga återförsäkringsbehov. Del är, inte minst ur Irygghelssynpunkt för
kunden, bättre om ett bolag med svensk koncession skaffar återförsäkring än alt
en direktförsäkring tecknas utomlands. Det föreslagna dispensförfarandel ställer
dessutom stora krav på försäkringsinspektionen och förutsätter att denna har en
detaljerad kunskap om utbudet på marknaden.

Lagstiftningen
som reglerar utländska försäkringsgivares rätt att bedriva verksamhet inom
landet är i Sverige i åtskilliga avseenden mer generös än den som tillämpas i
flera andra europeiska länder. Principen att de utländska försäkringsbolag som
önskar erbjuda försäkringsalternaliv bör söka koncession och i övrigt anpassa
sig till de regler som gäller för den svenska marknaden bör således kvarstå.

En
ensidig svensk liberal inställning till utländska försäkringsgivare utan svensk
koncession kan leda till att dessa får oacceptabla konkurrensfördelar när det
gäller i Sverige lokaliserade risker. Den europeiska utvecklingen kommer
sannolikt alt innebära att det blir möjligt att förmedla försäkring fritt över
gränserna inom EG. Den svenska lagstiftningen bör i sådant fall anpassas till
denna utveckling, men endast under fömtsättningen att svenska bolag då får
samma möjlighet all verka inom EG, som EG-ländernas försäkringsbolag får i
Sverige. Av konkurrensskäl är det emellertid väsentligt atl Sverige i avvaktan
härpå intar en lika stram hållning i dessa frågor som många EG-länder.

4.2.8
Utländska Försäkringsbolags Förening (UFF)

Föreningen
vill starkt poängtera vikten avi5 § och inskränkning till försäkringsgivare
med svensk koncession. Åtminstone under ett övergångsskede och i avvaktan på
erfarenheter av hur mäklarfunktionen kommer att fungera är det väsentligt att
mäklaren arbetar inom landet.

Vi
delar inte invändningarna från Schyberg och Sköldborg. Tvärtom föreligger risk
att utländska bolag lämnar svensk marknad och endast arbetar genom mäklare.
Därigenom skulle svensk försäkringsmarknad utarmas. En omläggning av ett
utländskt bolags verksamhet genom en generalagent lill mäklare skulle inbespara
dels kostnaden av schablonbeskattningen på två procent av bruttopremien och
dels depositionstvånget som uppskattningsvis kostar en procent.

4.2.9
Sveriges Industriförbund

Förbundet
instämmer i det särskilda yttrande som i denna del avgivits av

experterna Urban Schyberg och Thomas Sköldborg och vill vidare anföra

följande. 89

Vid granskningen av
kommitténs förslag till regler för mäklarnas verk- Prop. 1988/89:136 samhet
utgår förbundet från vad som ovan framhållits angående behovet Bilaga 3 av mäklarassisians
vid upphandling av försäkring.

Enligt
12 § i lagförslaget skall mäklaren ge de råd om val av försäkringslösning och
försäkringsgivare som betingas av uppdragsgivarens försäkringsbehov.

I
avsnitt 10.8 redogör kommittén för försäkringsmäklarens uppdrag och åligganden.
Kommittén påpekar bl.a. att antalet i upphandlingen deha-gande bolag inte bör
understiga tre.

Föratt
rätt kunna fullgöra sin rådgivningsskyldighet i 12 § måste mäklaren när det
gäller förelagsförsäkring inventera och utvärdera även det internationella
försäkringsutbudet. Det kan i fråga om industriförsäkring i många fall vara
nödvändigt att vända sig även till försäkringsgivare utanför Sverige för att
uppnå rekommenderad konkurrens från åtminstone tre bolag. Om jämförelsen mellan
anbuden från de olika försäkringsbolagen visar att den för försäkringstagaren
lämpligaste försäkringslösningen erbjuds av en utländsk försäkringsgivare
måste mäklaren i sitt råd om försäkringslösning vara oförhindrad att föreslå
sin uppdragsgivare att välja denna försäkring. Här vill dock kommittén begränsa
mäklarens verksamhet genom att införa ett uttryckligt förbud att förmedla
försäkring till en utländsk försäkringsgivare som inte har koncession i
Sverige. Ett sådant förbud skulle innebära en omotiverad hämsko på mäklarnas
verksamhet. Värdet av att anlita en mäklares tjänster blir med en sådan
väsentlig inskränkning naturiigtvis mindre.

Eftersom
försäkringstagaren själv får teckna försäkringen hos utländska
försäkringsgivare utan koncession i Sverige framstår det som så mycket
märkligare atl hans rådgivare, mäklaren, skulle förbjudas att bistå honom. Något
förbud mot att förmedla försäkring till utländsk försäkringsgivare utan
koncession i Sverige kan inte anses föreligga i dag. Kommitténs förslag innebär
alltså på denna punkl en inskränkning i näringsfriheten.

En
märklig konsekvens av en sådan regel blir också att en risk manager som är
anställd hos försäkringstagaren fritt får verka för att hans arbetsgivare får
teckna försäkringen utomlands medan en fristående svensk försäkringsmäklare
inte får ge sådan assistans.

En
följd av den föreslagna inskränkningen kommer att bli att svenska företag
fortsätter att anlita utländska försäkringsmäklarci varigenom den svenska
försäkringsmarknaden går förlustig försäkringsaffaren.

Kommittén
nämner som exempel på särskilda skäl:

att
den efterfrågade försäkringsprodukten över huvudtaget inte finns på den svenska
marknaden,

att
en risk uppgår till ett sådant belopp att den internationella försäkringsmarknaden
helt eller delvis måste anlitas, eller

att
försäkringstagarens huvudsakliga riskexponering sker utomlands.

Lika
starka skäl för att teckna försäkring i utlandet föreligger vidare enligt
förbundet då en utländsk försäkring skulle kunna tecknas till lägre premie
eller bättre försäkringsvillkor (t.ex. olika occurrence-villkor jämförda med claims
made villkor). Även i det fall att försäkringstagaren vill försäkra två
anläggningar mot avbrott som är belägna i olika länder men vilkas funktioner är
avhängiga av varandra måste en gemensam försäkringslösning kunna väljas i
utlandet även om den ena anläggningen är lokaliserad i Sverige. Ett annat
exempel utgör transportförsäkring av gods som skall fraktas såväl inom som
utanför landets gränser.

Del
förefaller orimligt atl föreskriva en myndighetsprövning av sådana

affärsmässiga överväganden. Den föreslagna dispensregeln är just ett ex

empel på sådan onödig byråkrati och krångel som kommittén sagt sig vilja 90

undvika. I vart fall måste
företagsförsäkring generellt undantas från förbu- Prop. 1988/89:136 det. Ett
sätt att undvika en myndighetsprövning på förhand och ändå ge Bilaga 3
försäkringsinspektionen möjlighet att följa mäklarnas förmedling av försäkring
från utlandet vore att föreskriva att mäklaren skulle anmäla till försäkringsinspektionen
när han förmedlat en försäkring av svensk risk till utländsk försäkringsgivare
utan koncession i Sverige. Om försäkringsinspektionen vid utvärdering av dessa
anmälningar — mot förmodan — skulle finna tendenser till en osund utveckling av
försäkringsväsendet kunde inspektionen anmäla förhållandet lill regeringen för
vidtagande av åtgärder.

Kommittén
befarar att försäkringstagarnas trygghet skulle försämras om mäklare tilläts
förmedla försäkring från utlandet. Industriförbundet delar inte denna oro. De
flesta länder i Europa har en väl tilltagen soliditetskon-troll. Den konsult
eller mäklare som förmedlar en försäkring har rimligtvis kännedom om
förhållandena i det land del gäller, varför försäkringstagaren kan informeras
om de eventuella risker en försäkring kan vara förenad med.

Om
mäklaren ges rätt att förmedla försäkring till utlandet innebär det vidare ökad
konkurrens för försäkringsbranschen. På kort sikt kan det givetvis innebära att
svenska bolag förlorar affärer till utlandet, men på längre sikt kan det
förbättra svensk försäkring så atl mer försäkring tecknas i Sverige. Om
svenska företag genom förmedling av mäklare ges ökade möjligheter att teckna
sådana försäkringar i utlandet som inte finns i Sverige, kan man räkna med att
de svenska försäkringsbolagen följer efter.

I
detta sammanhang vill förbundet erinra om syftet med de friare koncessionsregler
som gäller sedan 1985. Vid införandet av de nya reglerna avsågs att anpassa de
svenska reglerna till vad som gäller internationelll, att öka konkurrensen och
att på sikt motverka koncentrationen på den svenska försäkringsmarknaden. Ökade
konkurrensmöjligheter tack vare en friare koncessionsgivning ansågs vidare
komma att genom internationella impulser vidga förutsättningarna för en
kreativ utveckling på försäkringsområdet, stimulera produktutvecklingen samt
rent allmänt verka rationaliseringsbefrämjande.

Enligt
förbundets mening kan ett försäkringsmäklarsystem bäst tjäna dessa syften om
mäklaren ges rätt att förmedla försäkring också till utlandet. Denna fråga bör
också ses mot bakgrund av utvecklingen inom EG mot en fri marknad för
försäkringstjänster.

Försäkringsområdet
omfattas av EGs arbete på atl skapa en fri inre marknad fram till 1992. Här
hänvisas till de direktivförslag som upptagils i EGs s. k. vitbok om harmonisering.
Frågan om en fri marknad för försäkringstjänster har också nyligen varit
föremål för behandling i EG-domstolen, särskilt i dess avgörande den 4 december
1986 i mål nr 205/84, Kommissionen./. Västtyskland. Domstolen fann atl tysk lag
stred mot Romtraktaten i den del den tyska lagen upptagit ett krav på att
utländsk försäkringsgivare, som önskade utföra försäkringstjänster i
Västtyskland i form av direkt försäkringsverksamhet genom bl.a. mäklare, måste
vara etablerad i Västtyskland. EG-domstolen fann vidare att västtysk lag inte var
förenlig med Romtraktaten i den del lagen ställde krav på koncession i Västtyskland
för att ett utländskt försäkringsbolag skulle tillåtas uppträda som medförsäkringsgivare
vid co-assurans i Västtyskland.

Med
hänsyn till det arbete som f n. bedrivs inom regeringskansliet på att

söka harmonisera den svenska lagstiftningen med EGs regler på de områ

den som anges i den s.k. vitboken finns det särskild anledning att vid

införande av ny lagstiftning på försäkringsområdet beakta utvecklingen

inom EG mot en fri marknad för försäkringstjänster. 91

Mot denna bakgrund bör det
av kommittén föreslagna förbudet för Prop. 1988/89:136 svenska
försäkringsmäklare att förmedla försäkring lill ullandel inte infö- Bilaga
3 ras.

4.2.10
Sveriges Grossistförbund

På
grunder som närmare utvecklas i Industriförbundets remissvar är förbundet
kritiskt till det föreslagna förbudet.

4.2.11
Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Handelskammare

Det
är, särskilt för företagskunder, av betydelse att få tillgång lill ett så allsidigt
utbud av försäkringar som möjligt. Däri måste då inbegripas även de utländska
försäkringsbolagens produkter, som inom olika områden kan komplettera de
produkter som erbjuds av de svenska försäkringsgivarna. Vid upphandling av
försäkringar i utlandet föreligger ell än större behov av assistans och
vägledning än vid upphandling i Sverige. Möjlighet att kontakta i Sverige
verksamma mäklare är därvid en stor tillgång. Som skäl mot alt inte tillåla
mäklare alt förmedla försäkring även från utländska försäkringsgivare anför
kommittén att dessa står utanför de krav på kontroll som det svenska koncessions:5ystemet
innebär. Enligt förbundets och Handelskammarens mening är detta skäl inte
hållbart. Även i andra länder är försäkringsgivare föremål för kontroll som i
stort sett motsvarar det svenska koncessionssystemel. Det föreslagna förbudet
avser enbart förmedling, inte avtal med utländska försäkringsgivare. 1
jämförelse mellan att ha en i Sverige verksam kontaktperson att vända sig till i
frågor som kan uppkomma i anledning av försäkringsavtalet i stället för att
vara hänvisad till enbart direktkontakt med den utländska försäkringsgivaren, torde
det förra vara till fördel för den svenska försäkringstagaren och därför vara
att föredra. Ett förbud enligt kommitténs förslag innebär också stora
gränsdragnings- och kontrollsvårigheler.

4.2.12
Skånes Handelskammare

En
försäkringsköpare kan vända sig direkt till vilket försäkringsbolag han vill såväl
i Sverige som utlandet. Detta bÖr gälla även när en försäkring förmedlas genom
mäklare. Handelskammaren avstyrker förslaget i 15 § att mäklare endast skall få
vända sig till bolag med svensk koncession. Detta är en olycklig bestämmelse
som onödigt begränsar konkurrensen.

4.2.13
Sveriges Fastighetsägareförbund

Det
finns en punkt i förslaget som förbundet är kritiskt mot och det är

förslaget att försäkringsmäklaren inte ska kunna förmedla försäkringar

från sådana försäkringsgivare i utlandet som saknar svensk koncession.

Enligt förbundels uppfattning bör det råda en fri konkurrens, och den

fastighetsägare som t. ex. äger ett antal industrifastigheter i Sverige och ett

antal i annat land kan ju genom direktkontakter med ett utländskt försäk

ringsbolag teckna försäkringsavtal även för de svenska fastigheterna. Det

är då rimligt att fastighetsägaren även ska kunna anlita en svensk försäk

ringsmäklare. Blir detta möjligt ökar det tryggheten för försäkringstagaren,

bl.a. genom den kunskap och ansvarsförsäkring som erfordras för att 92

etablera sig som
försäkringsmäklare. Även för den fastighetsägare som Prop. 1988/89: 136
enbart har fastigheter inom landet bör möjligheten att teckna försäkring i
Bilaga 3 utlandet via försäkringsmäklare finnas. Enligt förbundels uppfattning
kommer säkerligen försäkringsmäklarna snabbt att få erforderlig kompetens för
att korrekt kunna redovisa för- och nackdelar med utländsk försäkring i
jämförelse med svensk försäkring.

Fastighetsägareförbundet
anser att försäkringsmäklare även bör tillåtas alt förmedla försäkringar från
utländska försäkringsgivare även om dessa saknar svensk koncession. För att ylleriigare
betona de krav som ell sådant mäkleri ställer på sin utövare, kan lämpligen i
förarbetena till en ny lagstiftning betonas att vid förmedling av utländska
försäkringar är del av särskild vikt att försäkringsmäklaren upplyser om de
eventuella processuella, m. fl. skillnader som kan finnas i jämförelse med
svenska försäkringsgivare och sådana utländska försäkringsgivare som har
koncession i Sverige.

4.2.14
Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening (SFFF)

Det
främsta argumentet för förbud mot förmedling av försäkring lill utlandet är att
försäkring i utlandet antas innebära ökade risker för försäkringstagarna.
Anledningen är all försäkringsgivare i utlandet inte har svensk koncession och
därmed inte utsätts för svensk övervakning. Argumentet är emellertid inte
övertygande. Del är ganska vanligt att svenska företag köper försäkring direkt
i utlandet. Risken all försäkringsgivaren inte skall göra rätt för sig är liten
jämfört med andra risker i internationell affärsverksamhet. Det finns för
övrigt inget som tyder på atl riskerna är större än om svenska
försäkringsgivare utnyttjas. Varje land har sin lagstiftning och kontroll av
försäkringsbolag, vilket ytterst syftar till att bevaka försäkringsköparnas
intressen på samma sätt som i Sverige.

Utländska
försäkringsaffärer är normalt förmedlade av utländska mäklare. Anledningen till
att mäklare anlitas är bland annat att de kan ge råd om val av
försäkringsgivare. Mäklaren bistår vid eventuella skadefall och bevakar sin
kunds intressen i alla avseenden. Samma funktion kan svenska mäklare ha.
Språkliga och kulturella skäl gör del fördelaktigt för svenska kunder att
anlita svenska mäklare.

Svenska
medborgare och svenska företag har rätt att för egen del köpa försäkring i
utlandet och alt då anlita mäklare i utlandet. Det innebär en anmärkningsvärd
inskränkning i individens frihet om den inte också innefattar rätten att
anlita svenska mäklare.

En
fördel med svenska mäklare som inte berörs i utredningen är att de kan bidra
till importsubstitulion och tjänsteexport och därmed förbättra den svenska
bytesbalansen. Alt importsubstitulion sker om svenska mäklare övertar
utländska mäklares affärer är uppenbart. Däremot kan det förefalla som om
förmedling av försäkring till utlandet skulle medföra en avsevärd ström av
valuta ur landet. Så är emellertid inte fallet. Låt oss först se på situationen
när alternativen är förmedling av industriförsäkring till utlandet eller
försäkring i svenskt försäkringsbolag. Vid förmedling till utlandet skall
mäklarens provision eller arvode räknas bort från premien — beloppet stannar ju
inom landet. Dessutom återgår skadeersättningar till Sverige. Utflödet av
valuta begränsas alltså till den ersättning som tillfaller den utländska
försäkringsgivaren för dess förvaltning av medlen.

Detta
belopp skall jämföras med det utflöde som sker om försäkringen

tas i svenskt försäkringsbolag. Denna jämförelse är inte oväsentlig efter- 93

som svenska
försäkringsbolag återförsäkrar huvuddelen av sina industri- Prop. 1988/89:
136

sker i utlandet. Bilaga 3

Förmedling
av försäkring till utlandet är aktuell först när svensk försäkring framstår
som ofördelaktig. Utländsk försäkring kan ofta vara både billigare och mer
ändamålsenlig för kunden. Men del innebär inte att en stor mängd affärer kommer
att gå till utlandet. Effekten blir snarare att svenska försäkringsföretag mer
eller mindre omgående erbjuder liknande produkter. Därmed kommer också affären
normalt att stanna inom Sverige. Svenska försäkringsbolag har helt naturligt
en avsevärd konkurrensfördel beträffande risker lokaliserade i Sverige.

Erfarenheter
från andra områden visar att ett fritt handelsutbyte tenderar att utvecklas i
båda riktningarna, också för närliggande produkter. Sverige t.ex. både
exporterar och importerar bilar, datautrustning och kunskapskrävande tjänster.
Import av försäkringsljänster leder sannolikt också till export av försäkring
och närslående tjänster, bland annat genom svenska mäklare. Exportindustrins
framgångar ger också vid handen att effektiviteten är störst inom de delar av
ekonomin som utsätts för internationell konkurrens. En anledning till att mäklarfrågan
blivit aktuell är de finansiella marknadernas internationalisering och snabba
utveckling. Om industriförsäkringsverksamhetens internationalisering bromsas är
det en avsevärd risk att svensk försäkring halkar efter.

I
detta sammanhang är det viktigt att Sverige anpassar sina regler till vad som
sker inom EG. För närvarande pågår rättsliga tvister om huruvida nationella
krav på koncession för utländska försäkringsgivare är förenliga med Rom
traktaten. Bilden är därmed något oklar. På några års sikt är det dock klart
att EG-ländernas lagstiftning kommer att harmoniseras och att gränserna inom EG
kommer atl stå öppna. En bidragande orsak är de fria kapitalrörelserna och det
faktum att företag med verksamhet inom flera EG-länder kan köpa försäkring var
de önskar.

Utredningen
tar för lätt på problemet hur gränsdragningen mellan svenskt och utländskt
skall dras. Hemvisten skall vara avgörande enligt förslaget (s. 183), men i
praktiken blir det svårt att dra gränserna. Många företag med hemvist i olika
länder bedriver verksamheten i ett flertal andra länder. Del gäller inte minst
internationella transporter. Inom exportindustrin är del vanligt att svenska
produkter monteras i annat land. Tillåts inte svenska mäklare förmedla sak-,
transport-, ansvars-, avbrotts-, kreditförsäkring etc. med anknytning till
olika länder kan försäkringen försvinna till utlandet direkt och då med största
sannolikhet genom utländska mäklares försorg.

En
annan komplikation är att förbudet att förmedla försäkring lill utlandet skapar
olika konkurrensbetingelser för olika mäklarföretag. Internationella mäklarföretag
med dotterbolag i Sverige kan utan svårighet kringgå bestämmelsen genom att
låta moderbolaget eller annat dotterbolag förmedla försäkringen i utlandet. En
rätt att förmedla försäkring till utlandet skulle innebära att svenska
försäkringsbolag utsätts för ökad konkurrens. Branschens intresse av
konkurrensbegränsning är naturiigtvis ovidkommande vid lagstiftning som syftar
till neutralitet mellan olika förelagsformer. Av visst intresse är däremot
påståendet atl svenska försäkringsbolag skulle utsättas för illojal konkurrens
från utländska bolag som inte utsätts för svensk koncession och kontroll. Andra
länder har emellertid också högt ställda krav för koncession med åtföljande
kostnader för försäkringsbolagen, varför argumentet inte är särskilt starkt.

Man
kan inte bortse ifrån all svensk försäkring genom regleringar under

lång tid varit en sektor skyddad från utländsk konkurrens. Det är möjligt

att regleringarna efler hand höjt kostnaderna för försäkringsbranschen till 94

den grad att branschen
skulle få svårt art hävda sig gentemot utländska Prop. 1988/89:136
konkurrenter. Om det är riktigt kan man gå två vägar. Den ena är att via
Bilaga 3 lagstiftning fortsätta alt skydda branschen mot utländsk konkurrens.
Den andra är att låta konkurrensen utvisa i vilka avseenden gränsskyddet
medfört att svensk försäkring belastats med onödiga kostnader och regleringar.
Vi förespråkar självklart det senare alternativet.

SFFF
anser att förbudet att förmedla försäkring till utlandet skall slopas. Om detta
inte sker anser vi det angeläget att lagtext och förarbeten ger
försäkringsinspektionen mer långtgående befogenheter atl bevilja dispenser.

Dispens
mot förbudet att förmedla försäkring till utlandet skall, enligt utredningen,
kunna ges "när försäkringsprodukten över huvud tagel inte finns på den
svenska marknaden eller när en risk uppgår till sådana belopp att den
internationella försäkringsmarknaden helt eller delvis måste anlitas" (s.
153). Detta anser SFFF vara alltför restriktivt. Vissa typer av försäkringar
bör undantas från förbudet att förmedla försäkring till utlandet. All
företagsförsäkring bör undantas. En anledning är att det går relativt enkelt
att särskilja företagsförsäkring från konsumentförsäkring. Det är en myckel
klarare distinktion mellan dessa kategorier och t. ex. kategorierna inhemskt
och utländskt. Undantaget bromsar den pågående utvecklingen mol att alltfler
industriförelag köper försäkring direkt i utlandet eller löser sina riskproblem
vid sidan av försäkringsmarknaden.

Om
ett sådant generellt undantag inte genomförs finns det andra möjligheter som
vi föredrar framför det uttryckliga förbudet i lagförslaget.

Ett
JÖrsta undantag, som är av synnerlig vikt för oss och en stor del av kunderna,
är alt svenska mäklare skall tillåtas förmedla försäkring till Lloyds. Lloyds
är världens mest innovaliva försäkringsmarknad, vilken erbjuder många
försäkringslösningar som inte finns i Sverige. Kundernas trygghet är väl tillgodosedd
i Lloyds. Rätten att förmedla affärer till Lloyds kan väntas begränsa
utvecklingen mot all alltfler vänder sig direkt till Londonmarknaden.

Ett
andra undantag gäller försäkring med internationell anknytning. Svenska
intressen gagnas inte av nationellt konkurrensbegränsande reglering av en
marknad som ändå utsätts för internationell konkurrens.

5 Förutsättningar för registrering

5.1 Göta hovrätt

Det
framgår inte otvetydigt om den som är anställd hos en registrerad juridisk
person också skall kunna vara personligen registrerad som försäkringsmäklare.
Frågan, som kan aktualiseras exempelvis om personligen registrerade mäklare
bildar ell aktiebolag, synes böra uttryckligen regleras.

5.2 Kammarrätten i Jönköping

I
I § förslaget till lag om försäkringsmäklare m. m. anges atl såväl fysisk

som juridisk person kan registreras som försäkringsmäklare. En förutsätt

ning för registrering är enligt 3 § bl. a. att mäklaren bedöms som lämplig.

Om juridisk person registrerats är avsikten inte atl varje där anställd

person, som förmedlar försäkring på sätt som beskrivs i förslaget, skall

behöva registreras som försäkringsmäkare. Den som förmedlar försäkring 95

förden juridiska personen
måste bl. a. vara lämplig som försäkringsmäkla- Prop. 1988/89:136

re. Bilaga 3

De
krav som föreslås gälla för att registrering skall få ske är av sådan art att
flera skäl talar för att endast fysisk person skall kunna registreras som försäkri
ngsmäklare.

Om
registreringen knyts lill den fysiska personen och fråga senare uppkommer om återkallelse
av registreringen är det endast den personen som berörs och inte den juridiska
personen som sådan. Hos den juridiska personen kan finnas andra anställda som
alltjämt uppfyller de krav som lagen ställer på dem. Dessa måste kunna få
fortsätta verksamheten på oförändrat sätt. 1 det fall någon anställd hos en
juridisk person beslutar sig för all starta egen verksamhet som
försäkringsmäklare kan han, om han inte själv är registrerad hos
försäkringsinspektionen, lida ett inte obetydligt ekonomiskt avbräck i väntan
på att registrering sker. I likhet med de försäkringsmäklare som driver enskild
firma fömtsätts anställda mäklare arbeta självständigt. Det är därför naturiigt
atl det är den enskilde mäklaren som primärt ansvarar för att de krav som
ställs på honom också är uppfyllda. Della hindrar självfallet inte att
verksamheten drivs i bolagsform. En jämförelse med vad som gäller för
advokater, auktoriserade revisorer och fastighetsmäklare är här befogad.

Kommittén
har vid sina överväganden rörande lagförslagets tekniska uppbyggnad hämtat
ledning från lagen (1984:81) om fastighetsmäklare och förarbetena till denna.
Genom att tillåta endast fysiska personer att uppträda som försäkringsmäklare
kommer lagförslaget i än högre grad att ansluta sig till vad som gäller för
fastighetsmäklare än om det omfattar också juridiska personer. Detta måste ses
som en fördel eftersom de båda verksamhetsområdena har betydande likheter.

När
del gäller att bedöma kravet på lämplighet i 3 § (och i 5 §) vill kammarrätten
hänvisa till att regeringsrätten beträffande lämplighetskravet i fråga om
fastighetsmäklare ställt myckel blygsamma krav (se RÅ 1986 ref 15).
Kammarrätten anser för sin del att del finns anledning att ställa högre krav
särskilt om motsvarande bedömning skall göras i fråga om försäkringsmäklare.

5.3 Försäkringsinspektionen

Inspektionen
instämmer i förslaget att såväl juridisk som fysisk person skall kunna vinna
registrering som försäkringsmäklare.

Inspektionen
delar kommitténs bedömning att del är rimligt att den som vid lagens
ikraftträdande redan sedan länge varit verksam på området inte skall behöva
genomgå utbildning för att få bli registrerad som mäklare. Inspektionen
föreslår att man i övergångsbestämmelserna inte närmare anger något
utbildningskrav utan nöjer sig med att ange att en förutsättning för
registrering är alt vederbörande har tillfredsställande kunskaper och
erfarenhet. Det får sedan ankomma på den registrerande myndigheten atl avgöra
huruvida kravet är uppfyllt.

5.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO
vill inte invända mot att en registrering av försäkringsmäklarna införs

som ett inslag i samhällets tillsyn. Della var den modell som valdes också

för fastighetsmäklarna. NO tillstyrker att både fysiska och juridiska perso

ner skall kunna registreras.

Beträffande de krav som kommittén ställer upp för registrering vill NO 96

särskilt
framhålla att kravet på lämplighet inte får innebära atl det görs Prop.
1988/89:136 någon prövning av behovet av ytterligare mäklare i branschen. Alla
mäkla- Bilaga 3 re som uppfyller de uppställda kraven, bl.a. kravet på
lämplighet, skall beviljas registrering.

5.5 Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Riksförbundet
vill samtidigt understryka vikten av god utbildning av mäklarna och också
vikten av att försäkringsinspektionen ges befogenheter att fortlöpande övervaka
kunskapsnivån med hänsyn till efterhand uppkommande behov av nya kunskaper.

5.6 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO
anser att de specifikationer som kommittén föreslår för registrering av
försäkringsmäklare inte är tillfyllest. Det kan för det första ifrågasättas
vilka effekter reglerna för försäkringsinspektionens tillsyn över en gång
registrerade mäklare kommer att få. Kommer tillsynen att garantera att en gång
registrerade försäkringsmäklare genomgår vidareutbildning i en sådan
omfattning att de kan utföra tillfredsställande tjänster också i framtiden.

5.7 Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms

Handelskammare

Förbundet
och handelskammaren har inget att erinra mot de föreslagna kraven för
registrering som försäkringsmäklare. Det är emellertid av allra största vikt
att kravet på lämplighet inte kommer atl innebära någon form av behovsprövning
utan att alla sökanden som uppfyller kvalifikationskraven erhåller
registrering.

5.8 Skånes Handelskammare

Handelskammaren
vill särskilt betona vikten av att mäklarna är väl utbildade. Kraven på
mäklarna kommer från uppdragsgivarnas sida att vara stora och det är därför
angeläget att mäklarna har en god teoretisk grund att stå på. Enligt vad
Handelskammaren erfarit erbjuder Institutet för försäkringsutbildning (IFU) en
bra utbildning på området. Med hänsyn till att IFU är försäkringsbranschens
eget utbildningsorgan saml till de krav som kommer att ställas på mäklarna är
frågan om inte ett alternativ till IFU:s kurser bör kunna vara viss
högskoleutbildning i såväl ekonomi och juridik som teknik. En tanke är att
någon högskola i landet kan tillhandahålla enstaka kurser som är öppna även
för blivande försäkringsmäklare.

5.9 Försäkringsanställdas förbund (FF)

Det
finns i dag ett stort kunnande hos försäkringsbolagens personal. Ut

bildning bedrivs dels inom bolagen och dels i ett av arbetsgivarorganisatio

nerna ägt utbildningsaktiebolag. Utbildningens miniminivåer är reglerade

i ett avtal mellan FAO/KFO - FTF/FF. Utbildningens innehåll är i hög

grad inriktade på all motsvara konsumenternas krav på en god service från

försäkringsgivaren. Det kommer därför att bli svårt för en försäkringsmäk- 97

7
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 136

lare att nå upp till den
kunskapsnivå som bolagens egen personal redan har Prop. 1988/89:136 i dag.
Det synes som att kommittén lagt ringa krav på utbildningskompe- Bilaga 3 tens
som förutsättning för registrering av försäkringsmäklare, vilket borde vara en
självklarhet ur övervakande myndighets synpunkt som garanti för en fortsatt god
etik i Sverige.

Även
vid internationell jämförelse om utbildningskrav som för övrigt är myckel
omfattande för mäklarkompetens, förvånar kommitténs brist på kunskapskrav med
hänsyn lill den svenska försäkringsbranschens dokumenterade kravställande om
utbildningskompetens hos den egna personalen.

Försäkringsfrågorna
och försäkringsprodukterna blir allt mer komplexa varför försäkringssökande
måste garanteras säkerhet om hög försäkringskunskap i all rådgivning och
trygghetslösning.

5.10 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Lagen
om försäkringsmäklare skall enligt förslaget omfatta samtliga områden på
försäkringsmarknaden. Della ställer stora krav på kunskapsnivån hos mäklarna.
Kommittén föreslår i betänkandet att "försäkringsmäklare skall ha en tillfredsställande
utbildning". Enligt LRFs uppfattning är det otillfredsställande att inte
fastlägga kompetenskraven mer i detalj. En försäkringssökande eller en
försäkringstagare som vänder sig till någon som benämner sig försäkringsmäklare
skall kunna förlita sig på all mäklaren uppfyller vissa krav i fråga om
utbildning och kompetens.

5.11 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Enligt
förslaget skall såväl fysiska som juridiska personer kunna registreras som
försäkringsmäklare. Utredningen anser att det bör stå var och en fritt att
bedriva mäklarverksamhet i den associationsform som i det enskilda fallet
bedöms som mest ändamålsenlig.

På
denna punkt skiljer sig förslaget från vad som gäller för fastighetsmäklare.
Enligt lagen (1984:81) om fastighetsmäklare — vilken tjänat som förebild för
det nu remitterade förslaget — kan enbart fysiska personer erhålla registrering
som fastighetsmäklare. För de mäklarföretag som verkar i branschen betyder
detta att varje anställd som självständigt förmedlar fastigheter måste
registreras och därmed uppfylla de krav som uppställs för registrering
inklusive tecknande av ansvarsförsäkring. Enligt förslaget till lag om
försäkringsmäklare skall i juridisk person som registrerats som
försäkringsmäklare i stället företagsledningen tillse att den som förmedlar
försäkring är myndig öch inte försatt i konkurs eller underkastad
näringsförbud samt att han allmänt sett kan anses lämplig som försäkringsmäklare.
Skyldigheten att inneha en ansvarsförsäkring åvilar i den situationen den
juridiska personen som sådan. Enligt FARs mening kan det ifrågasättas om inte
den ordning som gäller för fastighetsmäklare i detta avseende är mera
tilltalande ur klientens synvinkel. Upphandling av försäkring, liksom köp av
fastighet, är en fråga av stort ekonomiskt intresse för den som företar
rättshandlingen och vederbörande måste kunna vara helt säker på att den han
anlitar som mäklare verkligen har den kompetens som krävs för uppdraget samt
också svarar för den ekonomiska skada som kan uppkomma vid fall av försumlig
förmedling.

FAR
föreslår därför att ifrågavarande bestämmelser ges den innebörden

att endast personer som själva är registrerade som försäkringsmäklare får

företräda en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare. 98

5.12 Försäkringsjuridiska föreningen Prop. 1988/89:136

1
fråga om utbildningen vill föreningen framhålla, att det inte är tillräckligt att
de som registreras som mäklare har erforderliga kunskaper när registreringen
sker. Det måste också skapas garantier för alt mäklarna genom fortbildning
följer med i utvecklingen på de områden som berör deras verksamhet.

6 Ersättning för försäkringsmäklarens uppdrag

6.1 Göta hovrätt

16
§ behandlar försäkringsmäklarens rätt till provision och annan ersättning av
tredje man, försäkringsgivaren, i anledning av avtalsslut mellan denne och
mäklarens uppdragsgivare. Paragrafen motsvarar 15 § 2 st fastighetsmäklarelagen
och anknyter enligt betänkandet (s. 184) till den praxis som har utbildats
beträffande fastighetsmäklares rätt till provision vid sedvanliga mäklamppdrag.
Bestämmelsen i faslighelsmäklardagen och nämnda praxis behandlar emellertid
fastighetsmäklarens räll lill provision av sin uppdragsgivare, vanligtvis
säljaren av en fastighet, i anledning av avtalsslut mellan denne och tredje
man, köparen av fastigheten. Del föreligger en grundläggande skillnad mellan
en fastighetsmäklares och en försäkringsmäklares rätt till ersättning. Den
senare riktar sig inte mot den i lagförslaget såsom uppdragsgivare betecknade
personen utan mot tredje man — försäkringsgivaren. Denne är inte skyldig att
mot ersättning motta affärer från en försäkringsmäklare (jfr betänkandet s. 130,
132, 157 och 192 O- Rätten lill ersättning förulsäfter således i själva verket
— förutom ett träffat försäkringsavtal — två särskilda avtal vari försäkringsmäklaren
är part, nämligen ett förmedlingsavlal med den presumtive försäkringstagaren
och ett avtal med försäkringsgivaren. Härigenom brister förutsättningama för
en analogi med reglerna om fastighetsmäklares provisionsrätt. Utformningen av
den föreslagna lagregeln om försäkringsgivares skyldighet att utge ersättning
är — på de anförda skälen — olämplig. Rätten till ersättning av
försäkringsgivaren förutsätter ett avtal mellan denne och försäkringsmäklaren.
Kommitténs betänkande ger inte underlag för bedömning av hur en lagreglering av
detta avtalsförhållande skulle kunna utformas.

Ett
syfte med den föreslagna bestämmelsen torde vara att förhindra osunda
konkurrensmetoder hos försäkringsgivarna i form av ersättningar till försäkringsmäklare
utan motprestation från dessa. Del synes lämpligt att en bestämmelse med detta
syfte istället införs i försäkringsrörelselagen såsom ett förbud för
försäkringsbolag att utbetala provision eller annan ersättning i annat fall än
då försäkringsavtal kommit till stånd. En sådan bestämmelse synes kunna fogas till
det förslagna tillägget i 7 kap 16 § försäkringsrörelselagen. Motsvarande
tillägg skall i så fall göras i 20 § lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

6.2 Marknadsdomstolen

Beträffande
frågan om ersättning till försäkringsmäklare (avsnitt 10.12,

10.13 och delvis 10.14) är betänkandet oklart i flera avseenden. Som

princip anges (s. 157) att försäkringsmäklaren, uppdragsgivaren och för- 99

säkringsgivaren i det
enskilda fallet skall ha frihet att välja den ersättnings- Prop. 1988/89: 136 form
de finner lämplig. Ändå fijreslås ganska ingående regler om ett Bilaga 3
provisionssystem, bl.a. en speciell regel om s.k. returprovision. Det kan
ifrågasättas om inte kommittén åsyftar en onödigt ingående reglering av ersättningsfrågan.
Beträffande provisionsssystemet hänvisar kommittén (s. 156) till vad som gäller
för fastighetsmäklare. Uttalanden i propositionen med förslag till lag om
fastighetsmäklare anser kommittén i stora delar ha tillämplighet även beträffande
försäkringsmäklares provision. Detta är svårförståeligt med hänsyn till att
provisionen lill försäkringsmäklare inte avses betalas av uppdragsgivaren ulan
av försäkringsgivaren. De åberopade uttalandena i propositionen om
fastighetsmäklare förefaller inte i något avseende tiflämpliga på denna
situation. I detta sammanhang kan även anmärkas att 16§ i förslaget till lag om
försäkringsmäklare m.m. har en oklar karaktär. Specialmoliveringen (s. 184-185)
tyder på atl paragrafen är en civilrätlslig reglering av mäklares rätt till
provision, men paragrafen är formulerad som ett direkt förbud. Såvitt
marknadsdomstolen kan finna har bestämmelsens syfte och innebörd inte klariagts
i betänkandet.

6.3 Försäkringsinspektionen

Inspektionen
har ingen erinran mot kommitténs överväganden och förslag i avsnittet 10.12 och
10.13 om ersättningssystemet.

I
avsnittet 10.14 om etiska regler för mäklarkåren sägs bl. a. att returprovision
inte anses vara förenligt med god försäkringssed inom mäklarverksamhet liksom
inom annan anskaffningsverksamhet. Inspektionen vill här peka på att förbud mot
returprovision i konkurrensrättslig praxis i en annan bransch har ansetts stå i
strid med vad som bedömts följa av konkurrenslagstiftningen. Inspektionen vill f
n. inte la någon bestämd ståndpunkt till huruvida del för försäkringsområdet
finns sådana särskilda skäl som kan motivera en annan bedömning. Frågan bör bli
föremål för ytteriigare Överväganden innan ett ställningstagande kan ske.

Inspektionen
biträder förslaget att - vid sidan av ombud - endast de som registrerats som
försäkringsmäklare har rätt att uppbära provision från försäkringsgivare. Som kommitlén
föreslår är det emellertid motiverat att de krav som ställs på en mäklare
också bör gälla när han arbetar på arvodesbasis och alltså i det särskilda
fallet närmast är verksam som konsult.

6.4 Bankinspektionen

1
16 § i lagförslaget stadgas att en försäkringsmäklare får uppbära provision
eller annan ersättning från en försäkringsgivare endast om försäkringsavtal slutits
genom att mäklaren till uppdragsgivaren förmedlat försäkring från
försäkringsgivaren. Denna bestämmelse anknyter till den praxis som utbildats
beträffande fastighetsmäklares rätt till provision vid sedvanliga mäklamppdrag.

Eftersom
försäkringsmäklares verksamhet skall bedrivas med iakttagan

de av god försäkringssed har kommmittén emellertid funnit atl vissa

speciella etiska regler bör uppställas, bl.a. när det gäller ersättningssyste

mets närmare tillämpning. Av dessa regler följer t. ex. att en mäklare som

arbetar mot ersättning av uppdragsgivaren (arvode), i de fall försäkrings

givaren ändå skulle betala provision, skafl vidarebefordra hela provisionen

lill uppdragsgivaren som därefter av mäklaren får debiteras för utfört

arbete. Regeln har ställts upp för all förhindra att mäklare uppbär dubbla 100

ersättningar och utgör
således ett undantag från huvudprincipen att re- Prop. 1988/89:136 turprovison
inte är tillåten. Bankinspektionen konstaterar att försäkrings- Bilaga 3 mäklares
verksamhet kan förväntas inrymma ett flertal mycket olika moment av
rådgivande, utredande och informativ karaktär. Uppdragen kan därför redan från
början, i ett inte obetydligt antal fall, antagas få den karaktären att
mäklaren arbetar mol arvodesersättning från uppdragsgivaren.

Mot
den angivna bakgrunden vill bankinspektionen ifrågasätta om inte
ersättningsbestämmelsen i lagförslaget (16 §) bör göras tydligare bl a genom
alt del ovan beskrivna undantaget från förbudet mot returprovision förs in i
lagtexten.

6.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

1
avsnitt 10.8 (s. 137), liksom i detta avsnitt, berör kommittén frågan om försäkringsmäklarens
roll i förhållande till sin uppdragsgivare och till försäkringsgivaren.
Kommittén påvisar den risk för dubbla roller som ligger i att mäklaren, å ena
sidan skall arbeta för sin uppdragsgivares räkning och å andra sidan avlönas
för detta arbete av uppdragsgivarens motpart, dvs. försäkringsgivaren. Häri
ligger enligt NOs mening också en risk för atl resurser kommmer att styras,
inte till det bolag som ger det bästa och förmånligaste skyddet till en
presumtiv försäkringstagare utan till det bolag som ger mäklaren den för honom
förmånligare ersättningen.

Denna
motsättning har inte varit unik för försäkringsbranschen. Tidigare gav en
liknande motsättning upphov till problem i reklambranschen. Problemen bestod
väsentligen i att vissa av tidningarna nominerade annonsbyråer ersattes, inte
av annonsörerna ulan av tidningarna genom provision. Genom delta konkurrerade
annonsbyråerna inte tillfredsställande sinsemellan. De hade ett försvagat
incitament att rationalisera och pressa sina kostnader och kunde ändå göra goda
förtjänster.

I
reklambranschen kunde den dubbla rollen sägas ha sin förklaring i att konkurrensbegränsningar
i branschen gjorde att en ordning för betalning av annonsbyråerna, som en gång
var förnuftig och marknadsmässig riklig, förblev oförändrad trots alt branschen
i övrigt förändrades. Reklambyråernas föregångare var ackvisitörer åt
tidningarna och fick följdriktigt sin ersättning från dessa. Samtidigt
upprätthöll tidningarna ett förbud mot returprovision. Utvecklingen kom
emellertid att innebära en förändrad roll för annonsbyråema. Dessa förvandlades
genom utvecklingen till konsulter åt annonsörerna. Deras roll kom alltmer att
bestå i att bevaka annonsörernas intressen och bl.a. hjälpa dessa all välja
mellan olika medier, varav tidningarna är ett av många. I del nya läget framstod
betalningssystemet som skadligt från konkurrenssynpunkt. En åtgärd från NOs
sidan blev därför att verka för att få en ändring till stånd. Ett första
resultat blev atl förbudet mot returprovision avskaffades i mitten av 1960-talet.

Även
efter denna tidpunkt kvarstod dock problem. Visserligen fick annonsbyrån lämna
ifrån sig provision till annonsören, men många gånger behöll annonsbyrån mer än
vad som var försvarbart. Det var inte heller lätt för annonsören att
kontrollera annonsbyråns kostnader när denna inte behövde specificera
kostnaderna i en räkning till annonsören. Efter ingripande från NO i slutet av
70-talet sänktes därefter provisionen från 15 till 3 proceni. I Norge har den
nyligen slopats helt.

Ett
ställningstagande liknande det som tagits i reklambranschen har

också marknadsdomstolen (MD) gjort i det s.k. Focus-ärendet. Bokföria- 101

get Almqvist & Wiksell
sålde uppslagsverket Focus genom bokhandeln i Prop. 1988/89:136 kommission.
Kommissionsavtalet innefattade ett förbud för bokhandlar- Bilaga 3 na att till
de slutliga köparna avstå del av sin provision. NO förde ärendet till MD och
påstod att avtalet, i denna del, medförde skadlig verkan. MD ansåg att
förlagets försäljningssystem ledde till att möjligheterna till priskonkurrens
nästan helt eliminerats och att en i det närmaste total prisstelhet skapats.
Den nästan fullständiga frånvaron av priskonkurrens jämte hindret för Focus-kommissionärerna
att beräkna sina marginaler till de egna kostnaderna fann MD vara en så
allvarlig olägenhet av konkurrensbegränsningen att dess verkan på
prisbildningen i princip måste bedömas som skadlig. Samma betraktelsesätt hade
enligt vad MD närmare utvecklade relevans när del gällde begränsningens
inverkan på verkningsförmågan inom näringslivet. MD erinrade därvid om
förbudet mot bmttopris-system, grundat på uppfattningen att bruttopriser
motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för
sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Med hänsyn bl.a. till den
likartade effekten av ett bruttosystem och det i ärendet aktuella
försäljningssystemet måste detta senare — oavsett att det just då var fråga
bara om ett enda verk på bokmarknaden — sägas hämma verkningsförmågan inom
bokhandelsledet. MD bedömde försäljningssystemet medföra skadlig verkan i KBLs
mening (MD 1/1973 PKF 1972:2-3, s. III).

Försäkringsbranschen
och reklambranschen uppvisar vissa likheter i denna del. Försäkringsmäklarna
skall inte såsom de traditionella försäkringsombuden ackvirera försäkringar
hos försäkringstagarna. Försäkringsmäklarna skall i likhet med dagens
annonsbyråer biträda försäkringstagare med att upphandla bästa möjliga
försäkring till lägsta möjliga pris (premie). Del är i princip enligt NOs
mening olämpligt att mäklarna får en dubbelroll. Försäkringstagaren skall känna
förtroende för sin mäklare och inte ha anledning att misstänka honom för
dubbelspel med försäkringsgivaren.

Den
slutsats som borde dras för försäkringsmäklarnas del är egentligen att mäklaren
inte skulle ha någon provision alls. Detta skulle emellertid innebära att han
bara fick vara konsult i den mening som detta begrepp givits i betänkandet.
Resultatet skulle då vara liktydigt med att utredningsförslaget inte
genomfördes.

Det
sagda antyder, något tillspetsat, att vad försäkringsmäklarfrågan egentligen
kan sägas gälla i sak är om konsulterna i likhet med bolagsombuden skall få
provision. Mäklartiteln har kanske en viss säljfrämjande betydelse, men
provisionen är säkeriigen mest betydelsefull.

Att
provisionen är så viktig beror naturligtvis på att den som inte får provision
trots att han utför väsentligen samma prestation som försäkringsombuden är
diskriminerad i förhållande till dessa. Eftersom det knappast blir fråga om
att ta bort provisionen från bolagsombuden, måste dock NOs bedömning utgå från
att också mäklarna kommer att få provision.

Sett
från försäkringstagarens synpunkt, vars intressen NO i första hand

har att bevaka, är det emellertid här likaväl som i reklambranschen i detta

läge av största vikt att kostnaderna hos såväl bolagsombuden som försäk

ringsmäklarna hålls nere. Utredningen har inte presenterat någon egen

analys av effektiviteten hos ombuden, men det hittillsvarande förbudet ger

enligt NOs på allmänna erfarenheter gmndade uppfattning anledning alt

befara alt brister har uppkommit. Ett borttagande av returprovisionsför-

budet för bolagsombuden skulle därför sannolikt medföra väsentliga vins

ter för försäkringslagarna genom alt öka konkurrensmöjlighetrna mellan

ombuden. Om ett sådant borttagande ej sker, blir det desto viktigare att

mäklarna inte binds av ett i praktiken tillämpat förbud mot returprovision 102

utan
har full frihet att på den punkten konkurrera inte bara inbördes utan Prop.
1988/89:136

även med ombuden. Bilaga 3

Utredningen
hävdar att returprovision inte är förenlig med god försäkringssed. Någon
motivering för detta påstående lämnas dock inte. Påståendet är därför svårt
att bemöta. NO känner inte till något motiv av detta slag. I varje fall kan det
knappast hämtas något argument från skälighets-eller soliditelsprinciperna.
Kommitténs resonemang (s. 159) om "osunda konkurrensförhållanden"
skulle ställa just försäkringsmarknaden utanför de spelregler som statsmakterna
i princip lagt fast för konkurrensförhållandena i övrigt inom det svenska
näringslivet, för atl främja effektiviteten till konsumenlkollektivets nytta.
Enligt kommitténs synsätt skall provisionen "självfallet inte få utnyttjas
så att mäklaren genom returprovision lockar uppdragsgivare att anlita just
honom". Från konkurrenspolitisk synpunkt är det emellertid erkänt att
effektivitet och priskonkurrens pressas fram just genom möjligheten att sänka
priset. Nyttan av detta förs då vidare till konsumenterna.

NO
delar kommitténs uppfattning att man inte i lagen bör förbjuda eller påbjuda
någon viss ersättningsform. Det bör överlämnas till parterna —
försäkringsmäklaren, uppdragsgivaren och försäkringsgivaren — att i del enskilda
fallet kommma överens om ersättningsform. Denna frihet för parterna bör mot den
angivna bakgrunden enligt NOs bestämda uppfattning givetvis också omfatta
frihet för mäklaren all ge relurprovision. Ett förbud mot relurprovision skulle
inte bara vara skadliga från konkurrenssynpunkt. Del skulle dessutom vara
ägnat alt försämra dennes möjligheter att uppnå ett förtroendefullt förhållande
till sin uppdragsgivare/försäkringstagaren. Även den närmare utformningen av
tänkbara ersättningssystem bör överlämnas lill parterna och eventuellt
branschorganisationer. Givetvis skall olika system samtidigt kunna förekomma på
marknaden. Provision, ersättning efter nedlagd tid, förutbestämt arvode är
några tänkbara ersättningsformer. Som kommittén finner saknas anledning atl
särbehandla provision som ersättningsform genom att fastställa provisionssatsen
i lagen.

NO
anser alt del ter sig helt olämpligt från konkurrens- och konsumentsynpunkt
att uppställa elt förbud för mäklare att avstå från någon del av den provision
eller annan ersättning som han får från försäkringsgivaren.

Kommittén
pekar på situationen all mäklaren kan komma att uppbära både arvode enligt
överenskommelse med uppdragsgivaren och provision från försäkringsgivaren. För
att undvika detta bör mäklaren enligt NOs uppfattning upplysa om att han uppbär
provision. Om mäklaren ändå skulle uppbära dubbel ersättning förefaller det
rimligt att mäklaren låter provisionen gå vidare till uppdragsgivaren, dvs. returprovison.

6.6 Försäkringsrättskommittén

Bedömningen
av reglerna i 10—16 §§ om mäklarens plikter i olika avseen

den försvåras av att det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmel

serna är avsedda att ha tillsynsrättslig respektive civilrättslig karaktär och

det inte heller anges i vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna

frångås genom avtal. Även om det är svårt att tro att det skulle behövas

särskilda regler till skydd för försäkringsbolagen (I I § andra stycket) ger

åtminstone 11 —13 §§ närmast intryck av att vara avsedda som tvingande

civilrättsliga bestämmdser. Större tveksamhet kan råda när det gäller t. ex.

10 § andra stycket och 16 §.

Oavsett vilken karaktär de olika bestämmdseerna är avsedda att ha 103

menar vi emellertid atl
förslaget går alltför långt i detaljreglering av förhål- Prop. 1988/89:136

landet mellan parterna.
Som nyss antyddes finns del knappast någon Bilaga 3

anledning att ge föreskrifter
om vad mäklaren skall göra för atl vara

berättigad till provision
från försäkringsbolaget (11 § andra stycket och

16
§); försäkringsbolagen måste antas vara kapabla att själva reglera dessa

frågor inom ramen för sin
allmänna frihet att bestämma om och under

vilka förutsättningar de
skall anlita mäklare.

6.7 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Lagen
förutsätts vara neutral när det gäller valet av ersättningsform och storleken
av provisionssalser. Del står således mäklaren, uppdragsgivaren och
försäkringsgivaren fritt alt välja den ersättningsform som är lämpligt i det
enskilda fallet. Av 16 § i lagen framgår att mäklaren får uppbära provision när
avtal slutils mellan uppdragsgivaren och försäkringsgivaren.

Riksförbundet
har inte något alt erinra mot kommitténs synsätt i dessa frågor. Dock anser
riksförbundet att provisionen bör utbetalas först sedan premien betalats. Med
den föreslagna utformningen av regeln föreligger en risk för all det uppkommer ell
otillbörligt konkurrensmedel. Härtill vill riksförbundet betona värdet av all
det på lämpligt sätt utformas en regel som fastslår att mäklaren har en
självständig skyldighet att upplysa uppdragsgivaren om provisionens storlek.

Kommittén
har även föreslagit att det införs en etisk regel som avses förhindra att
mäklaren uppbär dubbla ersättningar. En mäklare, som på arvodesbasis utför ett
utredningsuppdrag och som därjämte efter upphandlingsförfarande erhåller
provision, skall vidarebefordra hela provisionen till uppdragsgivaren, som
därefter av mäklaren får debiteras för utfört arbete.

Riksförbundet
har förståelse för motivet bakom denna regel men vill ifrågasätta om regeln bör
gälla reservationslöst. I vissa fall 1. ex. om provision överstiger det arvode
som mäklaren betingat sig för sitt uppdrag erhåller kunden en rabatt som han
inte hade kommit i åtnjutande av om försäkring tecknats genom anbud. Rabatten
får betraktas som en returprovision. Denna olikhet kan inte accepteras.

6.8 Folksam

Enligt
kommittén bör returprovision i viss form tillåtas, nämligen om mäklaren
inledningsvis arbetar på arvodesbasis för uppdragsgivaren, dvs. den som sedan
tecknar försäkring. Att provisionen för den försäkring som sedan tecknas får
återföras till uppdragsgivaren kan inbjuda till förfaranden som inte ryms
under begreppet god försäkringssed. Det är inte lämpligt all kunden med hjälp
av provisionen får en nedsättning av premien som inte kan betraktas som annat
än returprovision. Det bör vara möjligt att dela upp arvodesfrågan och
provisionsfrågan och därmed undvika missbruk.

6.9 Skånes Handelskammare

Det
bör av lagen framgå när provision skall utbetalas. Enligt vad Handel

skammaren erfarit gäller för närvarande inom försäkringsbranschen att

provisionen utbetalas när premien inbetalats. En regel av samma innebörd

bör ingå i 16 §. 104

6.10 Sveriges
Fastighetsmäklarsamfund Prop. 1988/89:136

I
konsumentförhållande bör en försäkringsmäklare ej ha rätt till provision eller
arvode från konsumenten om inte detta särskih har avtalats. Ett provisionssystem
grundar sig på risklagande från förmedlaren och innebär alt de lyckade
förmedlingsuppdragen även skall ge täckning ål de misslyckade uppdragen. Detta
innebär i praktiken att mäklaren normalt inte skall ha rätt att erhålla
betalning för det utredningsarbete som han gör för att åstadkomma en
förmedling. Särskilt när del gäller konsumentförhållanden så måste det tillhöra
ovanligheterna att utredningsarbetet är så omfattande att försäkringsmäklaren
skall ha rätt till arvode för sin utredning av uppdragsgivarens
försäkringsbehov. Ett arvodessystem för utredningar i kommersiella förhållanden
väcker däremot inte någon som helst betänklighet.

6.11 Försäkringsjuridiska föreningen

En
viktig fråga är om den nya lagstiftningen skall vara av enbart tillsynsrättslig
karaktär eller även innehålla civilrättsliga bestämmelser.

1
den frågan kan till en början anmärkas, att det är oklart vad som har avsetls
med förslaget. Reglerna om registrering, utseende av revisorer m. m. är uppenbariigen
tillsynsrättsliga, liksom förbudet mot att förmedla försäkring lill utländska
försäkringsgivare. Å andra sidan förefaller det också klart, all åtminstone
skadeståndsreglerna i 13 § är civilrättsliga. Mer svårbedömda i detta avseende
är t.ex. regeln i 16 § att mäklaren får uppbära provision endast om hans arbete
leder till eU försäkringsavtal och bestämmelserna i 10-12 §§ om mäklarens
plikter mot parterna i försäkringsavtalet; både en civilrättslig och en tillsynsrätlslig
tolkning synes här möjlig. I den mån bestämmelserna är avsedda att vara
civilrättsliga, är det naturiigtvis också en brist att lagen inte ger besked om
i vilken utsträckning de skall vara tvingande (jfr 3 § fastighetsmäklariagen).

Enligt
föreningens mening bör lagstiftningen huvudsakligen inriktas på tillsynsrältsliga
regler och därvid vissa av de i förslaget behandlade ämnena uteslutas ur lagen
eller åtminstone behandlas mera kortfattat. Om lagen får det vidare
tillämpningsområde som föreningen förordar (omfattande även konsulter), kan det
vara naturligt att t. ex. den ovan berörda regeln i 16 § utgår; regeln torde
för övrigt inte fylla något skyddsbehov för vare sig försäkringsgivare eller
försäkringstagare.

7 Försäkringsmäklarens uppdrag och åligganden 7.1 Göta hovrätt

Den
föreslagna lagtexten innebär skyldighet för försäkringsmäklaren att på

begäran lämna uppdragsgivaren biträde vid försäkringsfall, dvs. efter det

all försäkringsavtalet kommit till stånd. Enligt betänkandet (s. 178) skall

försäkringsgivarens provision anses läcka även detta arbete. Den föreslag

na bestämmelsen kan enligt hovrättens mening få orimliga konsekvenser.

Ifrågavarande arbete för en försäkringsmäklare kan sålunda i det enskilda

fallet bli myckel vidlyftigt och kostsamt. Någon möjlighet atl - såsom

kommittén utgår ifrån - för obegränsad framtid och omfattning beräkna

en skälig ersättning i form av provision vid avtalsslutet synes inte förelig

ga. Vidare torde förändringar i avtalsförhållandet mellan försäkringsgiva

ren och försäkringstagaren göra att mäklarens anknytning till detta avtals- 105

förhållande alltmer
försvinner. En bättre lösning än kommitténs förslag Prop. 1988/89: 136
torde vara att låta försäkringsmäklarens arbete efter försäkringsavtalets
Bilaga 3 tillkomst bli beroende av avtalet i det enskilda fallet mellan
försäkringsmäklaren och hans uppdragsgivare. Den föreslagna bestämmelsen bör
således utgå.

Vad
som anföres i kommitténs allmänna överväganden (s. 139 f jämfört med s. 44) kan
ge intryck av att en försäkringsmäklare även skulle vara skyldig att göra ett
icke oväsentligt uppföljningsarbete i form av såväl s. k. beståndsvård som i
vissa fall till och med ett förnyat upphandlingsförfarande. Någon sådan
skyldighet följer emellertid varken av den föreslagna lagtexten eller av
gällande rätt. Ej heller torde en sådan skyldighet följa av begreppet "god
försäkringssed" i 10§ I st. Visserligen innebär enligt betänkandet (s.
137) detta begrepp, att samma krav skall ställas på försäkringsmäklare som på
försäkringsbolagens ombud. Dessa utövar normalt s.k. beslåndsvård (betänkandet s
41 ff). Del torde emellertid vara en konsekvens av det löpande
avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren. En
skyldighet för en försäkringsmäklare att utföra det angivna uppföljningsarbetet
torde således förutsätta att en lagregel därom införes. En sådan lagregel är
enligt hovrättens mening inte lämplig. Vad som anförts i föregående stycke äger
därvid motsvarande tillämpning.

7.2 Försäkringsinspektionen

Avsnittet
innehåller en utförlig beskrivning av de arbetsmoment som en mäklare har att
utföra. Inspektionen kan konstatera att beskrivningen i allt väsentligt anger
en mäklares uppgifter.

Inspektionen
vill beträffande avsnitt 14.14 i betänkandet anföra att vad kommitlén säger om
all en mäklares huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av
försäkring och näraliggande verksamhet inte har kommit till uttryck i den
föreslagna lagtexten.

7.3 Bankinspektionen

De
uttalanden som kommittén gör i betänkandet beträffande de etiska reglerna för mäklarkåren
och de krav som i anskaffningsverksamheten allmänt inryms i lagstiftningens
begrepp "god försäkringssed" synes stämma väl överens med vad
bankinspektionen anser vara en sund utveckling inom sitt tillsynsområde.

Kommitténs
förslag bör således enligt bankinspektiones uppfattning leda till att
förutsättningarna föratt anskaffningsverksamheten bedrivs av kompetent och
välutbildad personal ytterligare förstärks. Della tillgodoses bl.a. genom den
offentliga tillsynen samt genom de överenskommelser angående mäkleriverksamhelens
bedrivande som förutsätts träffas mellan mäklarna, deras organisationer och
försäkringsgivarna.

7.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO
instämmer i att lagen bör vara neutralt utformad i fråga om ersätt

ningsformerna. Detta gäller främst i vilken form försäkringsgivarna skall

betala ersättning. Mäklarna bör givetvis, som. kommittén också anser, vara

oförhindrade att också arbeta som konsulter och uppbära arvode från

uppdragsgivarna. NO vill ifrågasätta om lagen om försäkringsmäklare,

som kommittén föreslår, skall vara tillämplig i detta fall. Det stämmer inte 106

överens med kommitténs
ståndpunkt att det saknas skäl att lagreglera Prop. 1988/89:136
konsulternas verksamhet. Dessutom skulle man härigenom åstadkomma Bilaga 3
en olikformig behandling av renodlade försäkringskonsulter och registrerade
mäklare som även arbetar som konsulter. Lagen bör därför enbart gälla då
mäklaren i någon omfattning uppbär ersättning från försäkringsgivaren.

NO
anser att mäklaren skall anses främst bevaka sin uppdragsgivares, alltså
försäkringstagarens intressen.

Liksom
NO anfört beträffande etiska regler för försäkringsbolagens anskaffningsverksamhel
bör det inte av lagstiftaren uppställas några krav på att en
branschorganisation för mäklare uppställer bindande eliska relger såsom uttryck
för vad som skall avses med god försäkringssed. Detta kan till sist endast
avgöras i det särskilda fallet och det bör primärt ankomma på varje mäklare
själv att övervaka all verksamheten bedrivs enligt god försäkringssed. Detta
hindrar dock inte all mäklarna inom en organisation kan finna det förenligt med
sina intressen alt organisationen utarbetar etiska regler som vägledning för
medlemmarna. Ytterst ankommer det givetvis på försäkringsinspektionen att
övervaka att mäklarna i sin verksamhet agerar på ett sätt som står i
överensstämmelse med kravet på god försäkringssed.

7.5 Försäkringsrättskommittén

Bedömningen
av reglerna i 10— 16 §§ om mäklarens plikter i olika avseenden försvåras av
att det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmelserna är avsedda att
ha tillsynsrättslig respektive civilrätlslig karaktär och det inte heller anges
i vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna frångås genom avtal.
Även om det är svårt att tro att det skulle behövas särskilda regler till skydd
för försäkringsbolagen (I I § andra stycket), ger åtminstone 11 — 13 §§ närmast
intryck av atl vara avsedda som tvingande civilrättsliga bestämmelser. Större
tveksamhet kan råda när del gäller t. ex. 10 § andra stycket och 16 §.

Oavsett
vilken karaktär de olika bestämmelserna är avsedda att ha menar vi emellertid
att förslaget går alltför långt i detaljreglering av förhållandet mellan
parterna. Som nyss antyddes finns det knappast någon anledning att ge
föreskrifter om vad mäklaren skall göra för att vara berättigad till provision
från försäkringsbolaget (II
§ andra stycket och 16 §);
försäkringsbolagen måste antas vara kapabla att själva reglera dessa frågor
inom ramen för sin allmänna frihet att bestämma om och under vilka förulsällningar
de skall anlita mäklare.

I
fråga om skyldigheterna gentemot försäkringstagarsidan torde bestämmelserna i II §
första stycket och 12 § första stycket med fördel kunna förenklas och dras ihop
till ett lagrum; i förslaget är samspelet mellan de båda styckena något
förbryllande. Härvid måste dock särskild uppmärksamhet ägnas åt
informationsskyldigheten enligt KEL och enligt den lagstiftning i övrigt som
kan bli resultatet av vårt arbete. Om mäklarens arbete i ett visst ärende —
såsom vi menar bör kunna ske — begränsas till att han förmedlar kontakt mellan
kunden och ett visst försäkringsbolag, är det visserligen inte rimligt atl
mäklaren har hela den informationsskyldighet som annars åvilar
försäkringsbolaget. Men lagstiftningen måste utformas så att den ger garantier
för att kunden får den information han enligt lagen skall ha — från mäklaren
eller från försäkringsbolaget.

Bestämmelsen
i 12 § andra stycket bör övervägas närmare; det kan vara

svårt att förstå varför lagen skall ge den som har tecknat försäkring genom 107

en mäklare rätt lill
kostnadsfritt biträde vid skaderegleringen (jfr bet. s. Prop. 1988/89:136

178),
medan den som — förmodligen mot samma premie — har tecknat Bilaga 3

försäkring direkt hos
försäkringsbolaget får skaffa sig biträde på egen

bekostnad. Även om det
inte är orimligt att kunden i vissa situationer får

stöd av mäklaren,
förefaller förslaget i nuvarande utformning kunna leda

till oskäliga krav på
mäklaren; att märka är bl.a. att det särskilt vid

företagsförsäkring kan bli
fråga om många försäkringsfall under en följd av

år.

Det
kan i sammanhanget ifrågasättas om det är lyckligt att — på sätt kommittén
föreslagit — låsa fast avtalsrelationerna på det sättet att mäklarens uppdrag
alltid förutsätts komma från försäkringstagarsidan. Även om detta är det
vanligaste, finns del knappast anledning att genom valet av konstruktion skapa
osäkerhet om vad som gäller när uppdraget i undantagsfall kommer från
försäkringsgivaren. Ordet "uppdragsgivaren" som beteckning på
försäkringstagaren bör därför bytas mot ett mera neutralt uttryck, exempelvis
"kunden", "den försäkringssökande" eller liknande.

7.6 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

I
11 — 12 §§ ges bestämmelser om vilka tjänster som en mäklare skall utföra för
sin kund. Enligt fakultetsnämndens mening kan dessa frågor med fördel lämnas åt
avtalspraxis. Del kan vara negativt för mäklarverksamhe-tens utveckling att på
detta sätt slå fast vad som skall ingå i mäklamppgif-terna. Olika kunder som
anlitar en mäklare kan ha olika behov. Dock bor lagen ange att reglerna om
försäkringsbolags informationsskyldighet innan avtal träffas skall äga
motsvarande tillämpning på mäklare, jfr förslaget I H 1 st slutet.

7.7 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Kommittén
utgår från att det vid sidan av de allmänna ramar som uppställs i lagen skall
finnas etiska regler vars syfte är att mer i detalj reglera frågor som rör den
praktiska verksamheten. Vidare fömtsätter kommittén att det kan finnas olika
eliska normsystem vilkas utformning kan variera mellan skilda intressegmpper på
marknaden. Vissa etiska regler anser kommittén vara så viktiga och
allmängiltiga att de i huvudsak bör gälla för all anskaffningsverksamhet. En
nyhet i sammanhanget är att inspektionen skall kunna utfärda etiska meddelanden
om vad som kan anses vara god försäkringssed i anskaffningen.

Riksförbundet
har i och för sig inte något att erinra mot vad kommittén

anfört i denna del. Riksförbundet vill dock kraftigt understryka betydelsen

av att sådana eliska regler ges en enhetlig tillämpning. En viktig fömtsätt

ning är all det finns en värdegemenskap inom den gmpp eller de gmpper

som berörs av reglerna. Erfarenheten av de svårigheter som uppkommit,

när det gäller att åstadkomma en fullständig anslutning till en ny mark

nadsföringsöverenskommelse, visar att hållbarheten av den förutsatta vär

degemenskapen tenderar att avla i en skärpt konkurrenssituation på mark

naden. Riksförbundet vill därför framhålla vikten av att de organ, som har

att övervaka de etiska reglernas efterlevnad, ges reella befogenheter att

ingripa vid eventuella överträdelser. Inspektionen får här en viktig sam

ordnande funktion. Med hänsyn bl. a. till atl de intressegmpper som berörs

av regelsystemen kan ha motstridiga intressen i viktiga frågor bör inspek

tionen tillföras resurser som möjliggör en effektiv övervakning av markna- 108

den. Annars föreligger
risk för atl konkurrenssituationen på marknaden Prop. 1988/89:136

rubbas. Bilaga 3

7.8 Folksam

De
etiska regler för mäklarna som kommittén behandlar i avsnitt 10.14 bör utformas
så entydigt som möjligt.

7.9 Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms

Handelskammare

Mäklares
verksamhet bör vara så obunden som möjligt av detaljregler. Det kan därför
ifrågasättas om de bestämmelser som föreslås i 11 och 12 §§ kunde inskränkas till
endast en skyldighet för mäklaren att lämna information motsvarande vad som
åläggs försäkringsbolagen samt i övrigt föreskriva att mäklaren iakttar god
försäkringssed.

7.10 Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Den
civilrätlsliga lagstiftningen anser Sveriges Fastighetsmäklarsamfund helt
otillräcklig. Lagtexten är så allmänt hållen att den inte förpliktigar en försäkringsmäklare
till några speciella skyldigheter. En försäkringsmäklare får förväntas bedriva
verksamhet både gentemot ordinära konsumenter och gentemot näringsidkare.
Särskilda regler bör uppställas för försäkringsmäklarens marknadsföring
gentemot konsumenter och de skyldigheter som mäklaren skall ha i
konsumentförhållande.

Det
är med förvåning vi har haft del av förslaget vad gäller den civilrättsliga
delen. Den författningstext som föreslås är enligt mäklarsamfun-dels uppfattning
mycket tunn och till intet förpliktande för försäkringsmäklaren. Förfaltningsförslagels
paragrafer 10, 11 och 12 kan duga som en allmän programförklaring när det
gäller försäkringsmäklarnas verksamhet gentemot andra näringsidkare men är inte
alls tillfyllest i konsumentförhållande.

Lagen
om fastighetsmäklare trädde i kraft den I juli 1984 och viss erfarenhet av
lagen börjar erhållas. Enligt fastighetsmäklarlagen skall mäklaren utföra sitt
uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god fastig-hetsmäklarsed. Det kan
många gånger vara bra att överlåta åt branschen eller marknaden att fastställa
vad som är god sed i ett affärsförhållande. Men betänkandet om
försäkringsmäklare i Sverige har till uppgift att skapa en helt ny
tjänstesektor för förmedling av försäkringar och i en sådan situation är det
lämpligt att mer i detalj reglera vilka skyldigheter och åligganden som en
försäkringsmäklare skall ha och särskilt då gentemot vanliga konsumenter.

1
konsumentförhållande bör således en försäkringsmäklare åläggas en
utredningsskyldighet beträffande uppdragsgivarens (försäkringstagarens) behov
av försäkringsskydd. En sådan utredning bör naturligtvis också ta hänsyn till
skatter och ekonomiska möjligheter för försäkringstagaren atl klara av de
försäkringspremier som kommer att bli aktuella för ett visst försäkringsskydd.
Det måste vara naturiigt att man i lagen intar en bestämmelse om
försäkringsmäklarens utredningsskyldighet och skyldighet att i utredningen aktivi
och målmedvetet verka för uppdragsgivarens bästa.

Det
skall också uttryckligen i lagen anges att en försäkringsmäklare

måste vara opartisk och fristående i förhållande till försäkringsgivarna så 109

att någon som helsl
misstanke om att försäkringsmäklaren gynnar en Prop. 1988/89:136

speciell försäkringsgivare inte uppstår. Bilaga 3

Det
är naturligt att en försäkringsmäklare lika väl som en fastighetsmäklare har
att utföra sitt uppdrag med skyndsamhet och omsorg. Men för att detta skall få
något innehåll bör försäkringsmäklaren vid erhållande av upppdrag teckna ett
avtal om det uppdrag han erhållit så att försäkringsmäklaren inte påverkar
uppdragsgivaren att i onödan teckna fler försäkringar eller ett mer omfattande
försäkringsskydd än han objektivt sett behöver. Gentemot konsumenten bör
således redan i det uppdrag som ingås mellan konsumenten och
försäkringsmäklaren uppställas vissa minimikrav på mäklartjänstens innehåll
gentemot konsumenten.

Det
förutsätts i betänkandet att en försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar
direktförsäkring från flera från varandra frislående försäkringsgivare. Under
avsnittet 10.14 i betänkandet finner kommittén att det inte kan anses
överensstämma med god försäkringssed och med en sund utveckling av försäkringsväsendet
att försäkringsmäklare fritt tillåts att bedriva annan verksamhet än
förmedling av försäkring och närliggande verksamhet. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund
anser det angeläget att man redan i lagstiftningen fastlägger vilket
verksamhetsområde som slår öppet för en försäkringsmäklare. Man kan nämligen
mycket väl förmoda atl försäkringsmäkleri kommer att bedrivas parallellt och i
samband med ordinär ekonomisk rådgivning i vid bemärkelse, s. k.
skatteplanering. .

Erfarenheterna
när det gäller lag om fastighetsmäklare visar att allmänheten har mycket olika
uppfattningar om vad en mäklare har för arbetsuppgifter och åtaganden i ett
förmedlingsuppdrag. Detta trots att fastighel-mäkleri är en verksamhet som har
funnits under mycket lång tid. Resurser får därför för närvarande läggas ned på
att informera såväl allmänhet som näringsidkare om mäklartjänstens
förutsättningar och ersättning. Lag om fastighetsmäklare kan inte heller anses
vara tillräckligt konkret för att ge en tillräcklig vägledning i det enskilda
fallet utan branschorganisationerna har funnit egna vägar och metoder för alt
genom uttalanden eller ansvarsnämnder fastlägga lagens innehåll. När man
tillskapar något helt nytt för svenskt vidkommande är det enligt mäklarsamfundets
uppfattning särskilt viktigt att detta sker mot bakgrund av ett väl
genomarbetat och utförligt regelsystem. Regelsystemet som huvudsakligen bör
kunna utläsas redan ur författningstext har bl.a. till syfte att skapa kunskap
om de förväntningar man skall ha på en försäkringsmäklartjänst. Vi får således
efterlysa en mycket större konkretisering av bestämmelserna kring
försäkringsmäklare än som framgår av den föreslagna författningstexten där
endast allmänna uttalanden om god försäkringssed kommer till uttryck.

7.11 Försäkringsjuridiska föreningen

En
viktig fråga är om den nya lagstiftningen skall vara av enbart tillsynsrättslig
karaktär eller även innehålla civilrätlsliga bestämmelser.

I
den frågan kan till en början anmärkas, att det är oklart vad som har

avsetts med förslaget. Reglerna om registrering, utseende av revisorer

m.m. är uppenbarligen tillsynsrättsliga, liksom förbudet i 15§ mot att

förmedla försäkring till utländska försäkringsgivare. Å andra sidan förefal

ler det också klart, att åtminstone skadeståndsreglerna i 13 § är civilrättsli

ga. Mer svårbedömda i detta avseende är t.ex. regeln i 16 § att mäklaren

får uppbära provision endast om hans arbete leder till ett försäkringsavtal

och bestämmelserna i 10—12§§ om mäklarens plikter mot parterna i

försäkringsavtdet; både en civilrättslig och en tillsynsrättslig tolkning sy- 110

nes här möjlig. I den mån
bestämmelserna är avsedda att vara civilrättsli- Prop. 1988/89:136 ga, är
det naturligtvis också en brist att lagen inte ger besked om i vilken
Bilaga 3 utsträckning de skall vara tvingande (jfr 3 § fastighetsmäklariagen).

Enligt
föreningens mening bör lagstiftningen huvudsakligen inriktas på
tillsynsrättsliga regler och därvid vissa av de i förslaget behandlade ämnena
uteslutas ur lagen eller åtminstone behandlas mera kortfattat. Om lagen får det
vidare tillämpningsområde som föreningen förordar, kan det vara naturligt att t.ex.
den ovan berörda regeln i 16 § utgår; regeln torde för övrigt inte fylla något
skyddsbehov för vare sig försäkringsgivare eller försäkringstagare. Även med
del tillämpningsområde kommitlén har föreslagit är den föreslagna regleringen
emellertid alltför långtgående och detaljerad, framför allt när del gäller mäklarens
plikter mot parterna i försäkringsavtalet. Som exempel kan framhållas 11 §
andra stycket och 12 § andra stycket.

I
11 § andra stycket ställs bestämda krav på innehållet i de handlingar mäklaren
som ett led i upphandlingsförfarandet översänder lill olika försäkringsgivare.
Någon sådan skyddsbestämmelse för försäkringsgivarna är varken behövlig eller
lämplig. Om mäklaren vill ha möjlighet till provision från försäkringsgivaren,
måste han uppfylla de krav som försäkringsgivaren ställer upp i detta
avseende; försäkringsgivaren avgör ju själv om och i vilken utsträckning han
skall åla sig atl betala provison till dem som förmedlar försäkring. Inte
heller bör lagen hindra en överenskommelse mellan mäklaren och
försäkringsgivaren t.ex. om att vid vissa typer av försäkring huvuddelen av
riskanalysen m. m. skall utföras av försäkringsgivaren och mäklarens roll
alltså inskränkas lill att han — mot en lägre provision — hänvisar kunden till
försäkringsgivaren.

På
motsvarande sätt synes 12 § andra stycket, som innebär att mäklaren på begäran
är skyldig att biträda försäkringstagaren vid skaderegleringen, gripa in
alltför djupt i parternas avtalsförhållanden; inte heller här kan man anta att
det föreligger något egentligt skyddsbehov. Del olämpliga i den föreslagna
regeln förstärks av att mäklaren enligt motiven inte skall ha rätt till
ersättning av försäkringstagaren för sitt arbete; detta skall anses täckt av
den provision mäklaren fått från försäkringsgivaren i samband med alt
försäkringen tecknades.

8 Skadeståndsansvarsförsäkring 8.1 Göta hovräu

Enligt
lagförslaget föreligger inte hinder för en försäkringsmäklare att teckna den
föreskrivna ansvarsförsäkringen hos försäkringsgivare utan svensk koncession
(jfr belänkandet s. 187 och 189). Med beaktande av de risker som kan uppkomma
för försäkringsmäklaren och därmed för dennes uppdragsgivare (jfrbetänkandet s.
151 O synes skäl tala föratt ansvarsförsäkring skall få tecknas endast hos
försäkringsgivare med svensk koncession.

8.2 Försäkringsinspektionen

En
fråga gäller tryggheten i ekonomiskt hänseende för den som anlitar en

mäklare. Kommittén stannar vid att kravet på alt en mäklare skall vara

skyldig att vidmakthålla en ansvarsförsäkring av viss storlek bör vara 111

tillräckligt. Inspektionen
kan ansluta sig till denna uppfattning, men anser Prop. 1988/89: 136 att
det här gäller en fråga som får bli föremål för särskild uppmärksamhet i
Bilaga 3 inspektionens tillsynsverksamhet.

Kommittén
föreslår all försäkringsmäklare skall kunna åläggas skadeståndsskyldighet i
vissa fall. Den av kommitlén föreslagna regeln om skadestånd överensstämmer med
den skadeståndsregel som finns i lagen om fastighetsmäklare.

Inspektionen
tillstyrker kommitténs förslag.

8.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kravet
på all mäklaren har en ansvarsförsäkring bygger på förebild i fastighetsmäklarlagen.
Kommittén har inte gjort någon närmare redovisning av vilken typ av
skadeståndsskyldighet som kan komma att drabba försäkringsmäklarna och hur
stora belopp som kan komma ifråga. Det är därför svårt atl ta ställning till om
det föreslagna försäkringsbeloppet på 600 basbelopp är väl avvägt. Kommittén
har inte heller redovisat vilken skadeståndsskyldighet som åvilar försäkringsbolag
och deras ombud. NO kan därför inte avgöra om ett krav på att mäklare har
ansvarsförsäkring innebär en olikformig behandling.

8.4 Försäkringsrättskommittén

I
anslutning till kravet på ansvarsförsäkring bör diskuteras om den skadelidande
skall ha rätt till direktkrav mot ansvarsförsäkringen. Enligt vår mening är del
naturligt all införa en sådan rätt, ungefär på samma sätt som i trafikskadelagen.
När ett försäkringsskydd bedöms som så angeläget att det föreskrivs i lag, bör
den skadelidande inte vara för sin rätt beroende av alt skadevållaren är beredd
att medverka genom att göra anmälan till försäkringsbolaget.

Bedömningen
av reglerna i 10—16§§ om mäklarens plikter i olika avseenden försvåras av att
det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmelserna är avsedda att ha
tillsynsrättslig respektive civilrättslig karaktär och det inte heller anges i
vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna frångås genom avtal.
Åtminstone II —13§§ ger närmast intryck av atl vara avsedda som tvingande
civilrättsliga bestämmelser.

En
särskild skadeståndsregel i lagen (13 §) framstår som motiverad med tanke på atl
det här gäller ansvar också mot andra än mäklarens uppdragsgivare; allmänna
regler om utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada torde inte vara
tillräckliga (jfr 2 kap. 4 § skadeståndslagen). Tydligen har 14 § lagen
(1984:81) om fastighetsmäklare varit mönster för de föreslagna bestämmelserna.
Det kan emellertid i varje fall för försäkringsmäklares del ifrågasättas om
reglerna är helt lämpliga.

Till
en början är att märka att bestämmelsen i första meningen inte omfattar ansvar
mot försäkrade eller andra ersättningsberättigade som inte är uppdragsgivare,
trots att meningen synes vara att också dessa skall skyddas; åtminstone för de
försäkrades del torde ett ansvar ha praktisk betydelse.

Det
framstår vidare som anmärkningsvärt att det inte av andra mening

en framgår atl nedsättning av skadeståndet bara skall ske undantagsvis,

trots all della — med tanke på den vikt som skadeståndsskyldigheten

tillmäts (bet. s. 128) och den omständigheten att skadeståndet normall

täcks av ansvarsförsäkring (bet. s. 180) — rimligen får antas vara mening

en. Att en mäklare underlåter att hålla föreskriven försäkring bör i affärs- 112

mässiga sammanhang som
dessa inte medföra att det anses skäligt alt Prop. 1988/89:13 nedsätta
skadeståndet. Jämkningen bör enligt vår mening komma i fråga Bilaga 3 endast
när antingen medvållande föreligger på den skadelidandes sida eller skadeståndet
överskrider det föreskrivna försäkringsbeloppet. Det finns skäl att klargöra
detta i lagtexten.

8.5 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Såsom
kommitlén anfört kommer mäklarna att överta en stor del av försäkringsbolagens
ansvar mol försäkringstagaren i civilrätlsligt hänseende. Reglerna härom måste
utformas på sådant sätt atl försäkringstagarens trygghet inte försätnras.
Kommittén har på anförda skäl funnit att mäklarens ansvarsförsäkring kan
begränsas till 600 basbelopp. Samtidigt har kommittén framhållit att det inte
bör möta hinder mol att mäklaren frivilligt försäkrar sig med högre belopp bl.
a. för att minska risken för att drabbas av personligt betalningsansvar.

Det
valda beloppet måste för vissa risker anses vara alltför lågt. Riksförbundet
vill därför ifrågasätta om inte ansvarsförsäkringens storlek skall stå i
relation till de försäkringssummor som mäklaren hanterar. I vart fall bör
finnas en entydig regel som fastslår mäklarens skyldighet att upplysa uppdragsgivaren
om de förlustrisker som kan föreligga i det enskilda fallet. Härutöver anser
riksförbundet att lagen bör innehålla krav att alt sådan ansvarsförsäkring
skall meddelas av försäkringsgivare med koncession i Sverige.

Uppdragsgivarens
trygghet riskerar eljest att bli svårbedömbar. En upplysningsskyldighet
gentemot uppdragsgivaren om vem som är försäkringsgivare kan inte råda bot på
denna brist.

8.6 Utländska Försäkringsbolags Förening

Betänkandet
har inskränkts till frågan om mäklare och besvarat frågan med ja. Andra
distributionsformer har diskuterats i belänkandet, men utelämnats i
lagregleringen. För närvarande saknas gällande överenskommelse mellan bolagen
och djup oenighet råder om begreppen, egna ombud, flerbolagsombud, mäklare.

Det
vore enligt UFF:s uppfattning lämpligt att poänglera mäklarens fristående och
självständiga roll i förhållande till såväl försäkringsgivare som försäkrad.
Detta förtydligande kan exempelvis ske om § 13 kompletterades som följer:
"Försäkringsmäklare svarar självständigt för vållad skada till skillnad
från försäkringsombudet för vilken principalansvaret tillämpas".

8.7 Sveriges Industriförbund

Den
föreslagna bestämmelsen i I3§ om möjligheten lill nedsättning av

mäklarens skadeståndsskyldighel "om det är skäligt" har utformats på
ett

sätt som inte överensstämmer med den restriktiva tillämpning som avses

enligt specialmoliveringen (s. 180). Bestämmelsen bör därför formuleras

om. Enligt förbundets mening bör jämkning av mäklarens skadestånds

skyldighet endast komma i fråga när medvållande föreligger på den skade

lidandes sida. Att en mäklare underlåter att hålla föreskriven försäkring

bör självfallet inte medföra att det anses skäligt att sätta ned skadeståndet. 113

8
Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 136

8.8
Sveriges Grossistförbund Prop. 1988/89:136

På
grunder som närmare utvecklas i Industriförbundets remissvar är Grossistförbundet
kritiskt till reglerna för nedsättning av skadeståndsskyldighet för mäklarna.

8.9 Skånes Handelskammare

I
3 § 2 p lagförslaget föreskrivs att mäklaren skall teckna en ansvarsförsäkring.
Kommittén har enligt Handelskammaren på ett ofullständigt sätt atrett denna
fråga och Handelskammaren ställer sig på ett flertal punkter frågande till den
närmare innebörden av bestämmelsen. Det måste av agtexten eller på annat sätt
klart framgå när risken är placerad, det vill >äga när risken övergår från
uppdragsgivaren till försäkringsbolaget. I ipecialmotiveringen (s. 169) anges
att "med skadefall avses här sådana ikador som på grund av en och samma
försumlighet av mäklaren drabbar tn viss uppdragsgivare eller
försäkringsgivare". Handelskammaren anser itt inte endast fall av
försumlighet skall föranleda ansvar för mäklaren. Uppdragsgivaren respektive
försäkringsgivaren och mäklaren måste vara jverens om när och hur en
försäkringsrisk vandrar mellan parterna och lär ansvaret går över från den ena till
den andra parten. Handelskammaren ställer sig också frågande till i vilket
bolag ansvarsförsäkringen ska ecknas. Obehagliga jävsituationer kan uppstå och
mäklarna kan tvingas orsäkra sig utomlands. Till Handelskammaren har framförts
synpunkten Ut ansvarsförsäkringen bör kunna tecknas i en försäkrings-pool
bildad av lera bolag. Handelskammaren anser alltså att frågan om ansvarsförsäkringen
och dess vidare innebörd bör belysas grundligare.

S. 10 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

rCO
anser dessutom att garantibeloppet för en försäkringsmäklares skade-ilåndsskyldighet
(600 basbelopp) är satt på en för låg nivå med tanke på de •isker denne står.

S. 11 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

LRF
delar kommitténs förslag att en försäkringsmäklare skall kunna åläggas skadeståndsskyldighel
även om oaktsamhet inte är grov eller på annat iätt kvalificerad. 1 annat fall
skulle mäklarens ansvar bli alltför begränsat, jenom all ålägga
försäkringsmäklaren skadeståndsansvar, och kräva att lan tecknar
ansvarsförsäkring, går del att uppnå en viss trygghet för Tiäklarkunderna.
Vidare så måste mäklaren alltid upplysa den försäkrings-sökande om att ingen
ersättning utgår för skada som uppkommer under Jen tid då upphandling pågår.

8.12 Sveriges Advokatsamfund

Enligt
§ 13 i förslaget till lag om försäkringsmäklare m.m. skall mäklaren

irsätta skada som förorsakas av att han uppsåtligen eller av oaktsamhet

isidosatt sina förpliktelser. Vidare anges som en andra mening: "Om del

ir skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort".

Samfundet anser att denna andra mening bör utgå ur förslaget. 114

I specialmotiveringen s.
154 f. hänvisas till motsvarande lagregel i lagen Prop. 1988/89:136

om fastighetsmäklare (14 § i lag 1984:81). Bilaga 3

Vid
tillkomsten av denna lag angav departementschefen i specialmotiveringen (prop.
1983/84:16 s. 143): "Vid bedömningen bör i första hand beaktas sådana
omständigheter som enligt allmänna principer kan föranleda jämkning av
skadestånd, t. ex. att den skadelidande har ett medansvar för skadans uppkomst
eller storlek. Framför allt det förhållande att mäklaren är skyldig atl ha
ansvarsförsäkring föranleder emellertid alt jämkningsregeln bör ges en
restriktiv tillämpning".

Uttrycket
"i första hand" antyder att något annat än vad som följer av allmänna
principer skulle kunna åberopas av mäklaren som jämknings-grund. Samfundet
anser inte att det finns sakliga skäl alt frångå de allmänna skadeslåndsrättsliga
principerna om jämkning av skadestånd, dvs. införa en regel om jämkning som
går utöver dessa principer.

Vad
för övrigt angår mäklarens försäkring, vill samfundet uppmärksamma följande
frågor.

Del
kan i praktiken förekomma att lång tid förflyter från det att en försummelse
inträffar till dess den och skadan upptäcks. Under mellantiden kan mäklaren ha
upphört med sin verksamhet eller verksamheten till och med ha upplösts genom
likvidation eller konkurs. Det är därför önskvärt, att skadelidande ges
möjlighet att vända sig direkt till försäkringsgivaren med krav på ersättning.

Av
samma skäl bör preskriptionstiden börja löpa från tidpunkten då försummelsen
upptäcks och ej då försummelsen inträffade.

Samfundet
föreslår, att försäkringsinspektionen som tillsynsmyndighet ges i uppgift att
verka för att den försäkring som avses i punkl 2 i 3 och 4 §§ ges en sådan
utformning att ovan angivna önskemål tillgodoses.

8.13 Försäkringsjuridiska föreningen

När
det gäller urformningen av ansvarsförsäkringen måste särskilt uppmärksammas
att ett skadeståndsansvar i enskilda fall kan komma att aktualiseras åtskilliga
år efter det att mäklartjänsten utfördes och även efter det att mäklaren har
upphört med sin verksamhet.

8.14 Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Den
näringsrättsliga delen anser Sveriges Fastighetsmäklarsamfund väl genomtänkt
och bör leda till lagstiftning om försäkringsmäklare. En föreskrift borde dock
intas i författningstexten om ansvaret för skadeståndsskyldighet när
försäkringsmäklare som är juridisk person förmedlar försäkringar genom
anställd personal. Det bör anges att ansvaret är striktare än ett ordinärt
arbetsgivaransvar och att det är den juridiska personen, försäkringsmäklaren,
som bär det ekonomiska skadeståndsansvaret och inte den anställde.

9 Ägande av mäklarbolag

9.1 Försäkringsinspektionen

Kommittén
uppehåller sig särskilt vid några frågor som är aktuella vid en

regislreringsprövning. Sålunda diskuteras bl. a. om man bör ställa upp del

kravet att juridisk person som registrerats som mäklare inte skall få ägas av 115

ett försäkringsbolag.
Kommittén - som också berör frågan i avsnitt 10.14 Prop. 1988/89:136 — menar atl
det vid ägarbindning av sådant slag uppkommer risk för alt Bilaga 3 mäklarens
objektivitet kommer i fara. Det framhåfls därför att det inte kan anses
förenligt med god försäkringssed om en försäkringsgivare genom direkt ägande
har elt alltför stort ägande i den juridiska personen. Sammanfattningsvis är
kommitténs ståndpunkt den att något förbud för ett försäkringsbolag att vara
delägare i ett mäklarbolag inte ställs upp, att en försäkringsgivare dock inte
får ha för stort inflytande i mäklarbolaget samt att ägarförhållandena i
utländska mäklarföretag som etablerar dotterbolag i Sverige normalt inte skall
bli föremål för bedömning vid registreringen.

Inspektionen
delar kommittés uppfattning att det är önskvärt att mäklarna står obundna till
försäkringsgivarintressen. Om man inte skall omöjliggöra för utländska mäklarföretag,
vari försäkringsbolag kan vara delägare, atl etablera dotterbolag i Sverige
kan man som kommittén påpekar dock inte införa en regel om att
försäkringsmäklare inte till någon del får ägas av försäkringsgivare, i vart
fall inte om man även ska se till ägarförhållandena i det utländska mäklarbolaget.
Beträffande de svenska försäkringsbolagens möjligheter atl vara delägare i ett
mäklarbolag krävs inspektionens tillstånd för ägarandel som går längre än till
5 % av röstetalet. Kommittén har inte närmare berört hur detta lagrum förhåller
sig lill kommitténs förklaring atl en riktpunkt skulle kunna vara att tillåta
ägarandelar som ligger i linje med de andelar som någon maximalt skall kunna
ha i ett försäkringsbolag enligt kommitténs kommande förslag. Inspektionen förslår
att t. v. får 5 %-regeln ange ramen för ett svenskt försäkringsbolags ägande i
ett mäklarbolag, därvid dispensmöjligheten tillämpas restriktivt, samt att
frågan om ägandet av mäklarförelagen åter tas upp i samband med att kommitténs
slutbetänkande behandlas.

9.2 Bankinspektionen

Kommittén
tar i sitt betänkande upp frågan om i vilken utsträckning försäkringsmäklare
skall ha möjlighet att bedriva annan verksamhet än förmedling av försäkringar
och närliggande verksamhet. Därmed aktualiseras också frågan om i vilken
utsträckning den som bedriver annan verksamhet, t.ex. bank- eller
finansbolagsverksamhet, skall kunna registreras som försäkringsmäklare.

De
flesta svenska banker har i sina bolagsordningar verksamlietsbeskriv-ningar som
möjliggör för banken att förmedla försäkringar till allmänheten i den mån det
kan anses stå i samband med bankens rörelse. Någon större omfattning har
bankernas försäkringsförmedling hittills inte fålt. Under senare år har
emellertid nya former utvecklats för ett mera organiserat samarbete mellan bank
och försäkringsbolag. Vissa banker förmedlar t. ex. livförsäkringar i samband
med kreditrådgivning. Även finansbolag och fondkommissionsbolag har i sin eller
närstående bolags verksamhet börjat lämna försäkringsrådgivning m. m. i samband
med andra finansiella tjänster.

Från
de synpunkter bankinspektionen har att beakta i sin tillsynsverk

samhet kan det naturiigtvis inte komma i fråga att en bank som sådan får

registreras som försäkringsmäklare. Bestämmdserna i lagförslaget uteslu

ter dock inte atl t.ex. en av en bank ägd juridisk person bedriver sådan

mäkleriverksamhet att förutsättningar för registrering som försäkrings

mäklare kan anses föreligga. Enligt bankinspektionen bör inte heller ett

uttryckligt förbud mot sådana arrangemang ha sin plats i en lag om 116

försäkringsmäklare.
Bankinspektionen vill emellertid framhålla att det Prop. 1988/89:136 mot
bakgrund av nu gällande banklagstiftning får anses olämpligt att en Bilaga 3 bank
genom en anställd eller närslående juridisk person bedriver mäkleriverksamhet.
Inspektionen vill här särskilt peka på svårigheterna att bedöma om en mäklare
har erforderiig självständighet och om hans verksamhet i övrigt är helt
obunden i förhållande till bankernas kreditgivnings-funktion.

Bankinspektionen
intar således en restriktiv hållning när det gäller bankernas möjligheter alt
bedriva verksamheter som inte står i samband med den direkta bankverksamheten.
Inspektionen förutsätter därför att tillstånd att verka som försäkringsmäklare
inte övervägs för bankanknutna fysiska eller juridiska personer förrän i vart
fall resultatet av kreditmarknadskommitténs arbete föreligger. Vidare bör
liksom hittills gälla att bank får förmedla försäkringar endast i den mån det
står i samband med bankens rörelse.

När
det gäller finansbolagens och fondskommissionärernas verksamhet hyser
inspektionen förståelse för intresset av att kunna erbjuda försäkringsrådgivning
m. m. Även i dessa fall är det emellertid angeläget att verksamheten bedrivs
under sådana ordnade former att obundenhet och administrativ självständighet
föreligger i förhållande till den ordinarie verksamheten. Några formella hinder
för att t.ex. en till ett finansbolag närstående juridisk person bedriver försäkringsmäklarverksamhet
föreligger inte. Inspektionen förordar emellertid även i dessa fall restriktivitet
till dess kreditmarknadskommittén redovisat sina synpunkter.

9.3 Näringsfrihetsombudmannen (NO)

NO
delar kommitténs uppfattning att det är önskvärt att försäkringsmäklarna står ägarmässigt
obundna av försäkringsgivarintressen. Med hänsyn till att stora utländska
internationella mäklarföretag har inslag av ägarinflytande från
försäkringsbolag bör något förbud som hindrar dessa att vara verksamma i
Sverige med dotterbolag inte ställas upp.

NO
instämmer i att det kan vara en lämplig riktlinje att en försäkringsmäklares
huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och
näraliggande verksamhet. Detta får dock inte hindra att ett mäklarföretag är
dotterbolag till ett företag som bedriver annan verksamhet; dock ej
försäkringsbolag i enlighet med vad som ovan sagts.

9.4 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Bland
övriga förhållanden som anses böra regleras med utgångspunkt i begreppet god
försäkringssed har kommmittén uppmärksammat frågan om ägarbegränsningar mellan
försäkringsgivare och försäkringsmäklare. Kommitlén har dock, i avvaktan på
sitt slutbetänkande, inte preciserat vilka begränsningar som bör kunna godtas.
Riksförbundet vill för sin del redan här framhålla vikten av att om ägarbegränsningar
överhuvudtaget skall förekomma, det bör föreligga reciprocitet i ägarbegränsningarna,
dvs. att samma regler bör gälla för både mäklare och försäkringsbolag.

9
Riksdagen 1988/89. 1 .saml Nr 136

1 o övriga frågor Prop. 1988/89:136

Bilaga 3 10.1 Tillsynsfrågor

10.1.1
Försäkringsinspektionen

Det
är riktigt, som framhålles av kommittén, att konsumentverket/KO och NO har
vissa tillsynsbefogenheter i fråga om försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet.
Ingripanden kan ske med tillämpning av särskilda regler i
konsumentskyddslagarna resp. i konkurrenslagstiftningen. Utmärkande för tillsynssystemet
är emellertid atl försäkringsinspektionen har elt heltäckande tillsynsansvar
och således alltid kan ingripa i kraft av tillsynsmyndighet enligt
försäkringsrörelselagen. Inspektionen strävar emellertid efter att hålla nära
kontakt med de övriga myndigheterna så att tillsynsåtgärder kan samordnas när
del är fråga om företeelser som ligger under även annan myndighets
verksamhetsområde.

Inspektionen
kommer, som framhålles i betänkandet, alt få en mera framträdande tillsynsroll
eftersom, som situationen varit under senare tid, en fullständig uppslutning
kring anskaffningsreglerna inte finns.

Mot
bakgrund av att det tidigare rått en viss osäkerhet i fråga om inspektionens
närmare roll vid tillsynen av anskaffningsverksamhelen är det riktigt att det -
som nu görs av kommittén - slås fast att inspektionen har såväl
tillsynsskyldigheter som tillsynsbefogenheter också på detta område. Någon
tvekan kan inte råda om att inspektionen kan ingripa i konkrekta fall, där en
viss handling bedöms som oförenlig med god försäkringssed. Kommittén
diskuterar vidare möjligheten för inspektionen att — som förutsattes i
motivuttalanden i prop. 1981/82:180 om försäkringsrörelselag - meddela verkställighelsföreskrifter
som lar sikte på anskaffningsverksamheten. Enligt inspektionens mening kan
inspektionen emellertid inte, i vart fall inte på ett meningsfullt sätt, styra
anskaffningsverksamheten via verkställighetsföreskrifter. Inspektionen anser
inte heller att detta är nödvändigt. Något bemyndigande atl utfärda
föreskrifter bör inte aktualiseras. Det är enligt inspektionens uppfattning
tillräckligt att inspektionen i form av allmänna råd — etiska meddelanden — om
så behövs talar om vad som enligt inspektionens mening är förenligt eller
oförenligt med god försäkringssed.

I
19 kap. 9 § försäkringsrörelselagen åläggs styrelsen och verkställande direktören
atl hålla kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmalerial och andra handlingar
tillgängliga för granskning av befaltningshavare hos försäkringsinspektionen
eller av någon annan som inspektionen har förordnat. En bestämmelse av
motsvarande innebörd finns intagen i 24 § lagen om utländska
försäkringsföretag. Inspektionen anser att en liknande bestämmelse bör införas
även i den föreslagna lagen om försäkringsmäklare.

Som
kommittén föreslagit bör försäkringsmäklarna betala bidrag för inspektionens
organisation och verksamhet.

Kommiltéförslaget
utgår från alt en lagstiftning om mäklarna kan träda i kraft den 1 januari
1988. Det är naturiigtvis svårt att nu närmare överblicka behovet av ökade
resurser hos inspektionen för att den på ett effektivt sätt skall kunna
fullgöra de nya lillsynsuppgifler. Inspektionen utgår från att resursfrågan
längre fram får tas upp i särskild ordning.

10.1.2
Konsumentverket

Vad
avser utredningens förslag till lösning av tillsynsfrågan vill verket

anknyta till vad som
tidigare anförts i yttrande över delbetänkandet "Soli- 1 li

ditet och skälighet i
försäkringsverksamheten" (SOU 1986:8). Försäk- Prop. 1988/89:136 ringsinspektionens
resurser har under senare år inte varit tillräckliga för en Bilaga 3 kontinueriig
granskning av försäkringsvillkor och skadereglering på konsumentområdet.
Tillsynen över försäkringsmäklare föreslås bli finansierad via avgifter till
försäkringsinspektionen. Ett sådant system finns beträffande länsstyrelserna
och deras tillsyn över fastighetsmäklare enligt lagen (1984:81) om
fastighetsmäklare. Verkets erfarenhet är dock atl denna tillsynsverksamhet
blivit lidande av att länsstyrelserna inte tilldelats tillräckliga resurser.
Konsumentverket vill därför understryka vikten av att försäkringsinspektionen
ges sådana resurser att den verkligen kan ägna sig åt tillsyn över försäkringsmäklarnas
verksamhet, särskilt i den mån mäklare arbetar inom
konsumentförsäkringsområdet. Den nya tillsynsuppgiften får inte heller minska
utrymmet för annan ur konsumentsynpunkt angelägen tillsynsverksamhet.

En
fråga som försäkringsinspektionen särskilt bör uppmärksamma i sin föreslagna
tillsynsroll är den risk som kan finnas atl försäkringsmäklare vid förmedling
av personförsäkring kopplar den till olika erbjudanden om att låna pengar, ett
förfarande som enligt konsumentverkets uppfattning kan försvåra möjligheten atl
bedöma försäkringens förmånlighet.

10.1.3
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén
pekar på att både försäkringsinspektionen och bl. a. NO i vissa avseenden kan
utöva tillsyn över försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet. Några problem
med denna dubbla tillsyn som sker med utgångspunkt i olika lagstiftningar
redovisas inte. NO vill framhålla att några sådana problem i praktiken inte
heller förekommer. Innan NO lar upp en fråga av principiell vikt samråder NO
med inspektionen. Samarbetet mellan myndigheterna fungerar väl.

I
övrigt anser NO det värdefullt att det klarläggs vilka tillsynsskyldigheter
och tillsynsbefogenheter försäkringsinspektionen har på della område.

NO
vill framhålla viklen av att tillsynsbidragel som skall betalas av de registrerade
mäklarna utformas på ett sätt som är konkurrensneutralt mellan
försäkringsbolagens försäljning genom ombud och försäljningen genom mäklare.

10.1.4
Försäkringsrättskommittén

Bestämmelserna
om registrering, tillsyn m. m. i 3 — 9 och 17— 19 §§ framstår i allt
väsentligt som väl avvägda och bör därför kunna läggas till grund för det
fortsatta lagstiftningsarbetet.

10.1.5
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Kommittén
föreslår att försäkringsinspektionen skall ha lill uppgift alt

övervaka och utdöma sanktioner mot försäkringsmäklare som inte uppfyl

ler uppställda krav i lagen. LRF ställer sig bakom inspektionens uppfatt

ning atl kontrollfrågorna är så omfattande och viktiga atl de bör anförtros

en särskild utredning. 119

10.1.6
Svenska Bankföreningen Prop. 1988/89: 136

När
det gäller bestämmelserna i I7§ om skyldighet för bank att lämna oUaga 3 försäkringsinspektionen
upplysningar anser bankföreningen atl bankinspektionens tillsyn över bankerna
måste anses tillgodose de behov som avses bli täckta av den föreslagna lagen.
Inget hindrar de båda inspektions-myndigheterna från all samråda när del
behövs.

Det
finns här inte anledning att behandla andra institut som står under bankinspektionens
tillsyn annorlunda än banker, låt vara att de kanske i mindre grad än bankerna
har anledning att ta kontakt med försäkringsbolag.

10.2 Revisionsfrågor

10.2.1
Göta hovrätt

Av
betänkandet (s. 172 f) synes framgå, att syftet med bestämmelsen bl. a. är att
juridisk person, som registreras som försäkringsmäklare, blir skyldig att utse
auktoriserad revisor även om det enligt nu gällande bestämmelser inte skulle
föreligga skyldighet att över huvud taget utse någon revisor. Det framgår emellertid
inte av lagtexten. I frågan om det skall vara en auktoriserad revisor synes
förslaget ställa större krav än de som återfinns i jämförbar lagstiftning.
Sålunda fordras exempelvis enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) att
revisor skall vara auktoriserad endast om vissa förutsättningar föreligger (10
kap. 4 §). Kommittén har inte redovisat någon motivering till att en mera
rigorös regel skall gälla för försäkringsmäklare. Om lagen skall innehålla en
obligatorisk regel om revisor, bör lagtexten utformas förslagsvis enligt
följande: "Juridisk person, som registrerats som försäkringsmäklare,
skall utse en eller flera revisorer för bestämd tid eller tills vidare. Minst
en revisor skall vara auktoriserad. Även suppleant för sådan revisor skall vara
auktoriserad."

Om
en revisor utses med stöd av lagförslaget, kommer uppdraget att vara reglerat
enbart genom avtal mellan den juridiska personen och revisorn saml genom
allmänna uppdragsrättsliga regler (t. ex. 18 kap. handels-balken).
Offentligrättslig lagstiftning, som föreskriver skyldighet atl utse revisor,
innehåller även en reglering av uppdraget i fråga om revisorns arbetsuppgifter,
befogenheter, skyldigheter och ansvar m.m. (jfr 10 kap. och 16 kap.
försäkringsrörelselagen, 10 kap. och 15 kap. aktiebolagslagen 1975:1385, 4 kap.
lagen 1980:1103 om årsredovisning m.m. i vissa företagsamt 45-51, 65-66 och
106-109 §§ lagen 1951:308 om ekonomiska föreningar). Lagtexten bör
kompletteras med ell motsvarande regelsystem eller en hänvisning till
tillämpliga delar av något sådant.

Paragrafen
är uppbyggd på motsvarande sätt som 10 kap. 2 § försäkringsrörelselagen. I
betänkandet berörs inte frågan om revisorns ställning i förhållande till försäkringsinspektionen;
jfr uttalandena i förarbetena till nyssnämnda lagrum i försäkringsrörelselagen (prop.
1981/82:180 s.233). Ett klargörande på denna punkl är önskvärt. Hovrätten
förutsätter att — i likhet med vad som är fallet beträffande försäkringsrörelselagen
— revisor utsedd av försäkringsinspektionen respektive försäkringsmäklaren inte
kan vara en och samma person.

10.2.2
Försäkringsinspektionen

Kommentaren
lill författningsförslagel 7 § anger att i paragrafen föreslås

att
hos juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall utses 120

minst
en auktoriserad revisor. Den föreslagna lagtexten synes emellertid Prop.
1988/89:136

inte
innehålla elt sådant krav. Inspektionen instämmer i kommitténs Bilaga 3

förslag,
så som det kommer till uttryck i lagtexten, att därest revisorer i

enlighet med gällande
lagstiftning, skall utses i ett mäklarföretag skall

minst
en av dem vara auktoriserad. En sådan bestämmelse innebär all

man
inte uppställer krav på tillsättande av revisorer där sådana inte krävs

enligt gällande
lagstiftning.

10.2.3
Svenska Revisorsamfundet SRS

Utredningen
föreslår som ett led i att stärka samhällets tillsyn över försäkringsmäklarna atl
av de revisorer som utses hos juridisk person som registrerats som
försäkringsmäklare, skall minst en vara auktoriserad (S.I48).

Revisorerna
utses normalt av ägarna i den juridiska personen på bolagsstämma (motsv.).
Detta innebär inte att revisorerna i sin granskning enbart skall tillgodose
ägarnas intressen. Tvärtom slås det fast i förarbetena till såväl 1944 års som
1975 års aktiebolagslag alt revisor är skyldig att se till alt bolaget iakttar
de bestämmelser i aktiebolagslagen eller bolagsordningen som avser att skydda
bolagets borgenärer, anställda och den aktieköpande allmänheten. Vidare
fastslås att även det allmännas intresse måste beaktas under revisionen (prop.
1975:103 s.242). Senare lagändringar har inte, även om revisorns uppgifter
utökats till att även omfatta vissa skatte- och avgiftsfrågor, principiellt
förskjutits från det refererade departementschefsuttalandet. 1 sammanhanget bör
även pekas på att revision i bankrörelser numera utformats så att de nära
överensstämmer med bestämmelserna i aktiebolagslagen och föreningslagen (prop.
1986/87:12 S.255). Utredningens ovan citerade uttalande kan tolkas som om
kommittén förordar en ändrad inriktning av revisionen i syfte att stärka
samhällets kontroll över försäkringsmäklare, några skäl för en sådan utökning
anförs inte. Samfundet avstyrker en förändrad inriktning av revisionen. Samhällets
kontroll över försäkringsmäklarna måste, i likhet med vad som gäller för
banker, tillgodoses inom ramen för den tillsynsverksamhet som i detta fall
försäkringsinspektionen föreslås utöva (jfr a. a. s.255).

Samfundet
tillstyrker att krav på kvalificerad revisor införs för försäk

ringsmäklare men avstyrker att enbart auktoriserad revisor kan komma i

fråga. De allmänna bestämmelserna om revisors kvalifikationer bör i

stället tillämpas på revisor som granskar juridisk person som bedriver

verksamhet som försäkringsmäklare. I aktiebolag skall således krävas att

minst en av revisorerna är auktoriserad eller godkänd, såvida inte något av

de särskilda kriterierna är uppfyllt så alt bolaget på denna grund skall ha

auktoriserad revisor. Det bör dessutom påpekas att kraven för godkännan

de av revisor höjts de senaste åren samtidigt som revisorsförprdningen

ändrats så att reglerna för kvalificerad revisors verksamhet numera i

huvudsak ärgemensamma för auktoriserade och godkända revisorer. Sam

fundet vill här särskilt peka på de överväganden som gjorts inför ändring

en av banklagstiftningen, de skyddsintressen som motiverar särreglering

måste anses vara av avsevärt större betydelse i bankverksamhet än för

försäkringsmäklare. Vid en jämförelse mellan försäkringsmäklare och ban

ker är det med hänsyn till storlek m. m. naturligt att jämföra med lokala

föreningsbanker. I propositionen föreslås att minst en revisor i lokal för

eningsbank skall vara auktoriserad eller godkänd (a.a.s.I81f och 2601).

Samfundet förordar samma ordning såvitt avser försäkringsmäklare. 121

10.2.4
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR Prop. 1988/89:136

Bilaga
3

Enligt förslaget skall minst en av de revisorer som utses inom en juridisk °

person
som registrerats som försäkringsmäklare vara auktoriserad.

I
specialmotiveringen till denna bestämmelse (7 §) påpekar utredningen mycket
riktigt att inte alla företag är revisionspliktiga. Samtidigt uttalas att det i
förevarande paragraf fastslås "att hos juridisk person som registrerats som
försäkringsmäklare skall utses minst en auktoriserad revisor".

Enligt
FARs mening går det ej av bestämmelsen att klart utläsa att juridisk person som
registrerats som försäkringsmäklare är skyldig att utse auktoriserad revisor.
Om detta är avsikten, vilket synes framgå av uttalandet i specialmotiveringen,
bör bestämmelsen formuleras om.

10.3 Lagtekniska synpunkter

10.3.1
Göta hovrätt

Beträffande
11 § må framhållas, atl handlingar inte kan "redogöra" men väl "innehålla
redogörelse" för någonting.

I
15 § första stycket torde ordet "domicilierad" kunna utbytas mol
"med hemvist".

Beträffande
förfarandet vid utdömande av vite hänvisas i betänkandet (s. 186 och 190 O till
de regler som gällde enligt den numera upphävda 18 § lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken. Hovrätten

anmärker,
att lagen (1985:206) om viten i stället skall tillämpas.

1
betänkandet (s. 190) anges i anslutning till 18 §, att beteckningar som
påminner om försäkringsmäklare eller internationella mäklarbeteckningar bör
likställas med beteckningen försäkringsmäklare i förbudshänseende. Det kan
emellertid inte anses tillåtet att utan uttryckligt stöd i lagtexten låta
förbudet få den av kommittén åsyftade omfattningen. Det är därjämte oklart
vilka beteckningar kommittén åsyftat. Vidare lider formuleringen i paragrafen
av språkliga brister. Hovrätten föreslår att paragrafen får följande lydelse:
"Den som bedriver verksamhet i strid mot 15 § eller som utan atl vara
registrerad såsom försäkringsmäklare använder beteckningen försäkringsmäklare
eller beteckning som är ägnad att leda till förväxling därmed, skall....
detta."

I
18 § saknas motsvarighet till regeln i 8 § 2st fastighetsmäklarelagen om förbud
mot överklagande av vitesföreläggande. Övervägande skäl för fullföljdsförbud
jämväl i förevarande fall synes föreligga. På grund härav föreslår hovrätten,
att en motsvarande bestämmelse införes såsom ett andra stycke i förevarande
paragraf

10.3.2
KammarrätteniJönköping

15
§ Ordet "domidlierade" bör undvikas i lagtexten."Med
hemvist" är långt mer begripligt.

17
— 18 §§ I fråga om utdömande av vite hänvisar utredningen i specialmotiveringen
(s. 186 och 190 O till att allmän åklagare skall föra talan vid allmän domstol.

Kammarrätten
vill i anledning av vad utredningen anfört påpeka att

lagen (1985:206) om viten gäller sedan den Ijuli 1985 och all de viten som

föreläggs av försäkringsinspektionen skall behandlas enligt denna lag. 122

10.3.3 Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet Prop. 1988/89:136

10
§ I st föreskriver att försäkringsmäklaren skall utföra sill uppdrag öiiaga J "ansvarsfullt".
Motsvarande bestämmelse i lagen (1984:81) om fastighetsmäklare stadgar, att
fastighetsmäklaren skall ulföra sitt uppdrag "omsorgsfullt". Båda
uttrycken tar sikte på aktsamhetsstandarden, och någon principiell skillnad
mellan de båda är synbarligen inte åsyftad. Anledning saknas att inte arbeta
med en enhetlig terminologi. I det remitterade förslaget bör därför
"ansvarsfullt" bytas ut mot "omsorgsfullt".

10.3.4 Svenska
Bankföreningen

Den
föreslagna lagen om försäkringsmäklare m. m. är avsedd alt reglera yrkesmässig
förmedling av direktförsäkring från flera från varandra fristående
försäkringsgivare (1 §). Genom möjligheten att registrera sig som försäkringsmäklare
får förmedlaren en exklusiv möjlighet att använda beteckningen
försäkringsmäklare och att uppbära provision från försäkringsgivare för det
arbete som utförts (2 §). Av motiven till lagen framgår dock att förmedling av
försäkringar genom ombud skall kunna fortgå vid sidan av lagen. Detta föreslås
i lag komma till uttryck genom ett tillägg i 7 kap. 16 §
försäkringsrörelselagen enligt vilket försäkringsbolag inte får lämna provision
eller annan ersättning för utfört arbete åt annan än bolagets ombud och den som
registrerats som försäkringsmäklare.

Enligt
bankföreningens mening kommer den i motiven angivna avsikten att ombudssystemet
skall få finnas kvar vid sidan av mäklarverksamheten inte tillräckligt klart
till uttryck i lagen. Den definition som i I § lagen om försäkringsmäklare m. m.
ges på en presumtiv försäkringsmäklare får nämligen anses träffa också den
verksamhet som bankerna bedriver på försäkringsområdet i egenskap av flerbolagsombud.
Om man skulle tolka lagen efler dess ordalydelse skulle alltså en bank, som
underlåter att registrera sig som försäkringsmäklare, enligt 2§ samma lag vara
förbjuden att l.ex. uppbära ersättning för utfört arbete. En sådan tolkning
motsägs i och för sig av bestämmelsen i 7 kap. 16 § försäkringsrörelselagen.
För att undanröja det missförstånd som här kan uppstå, bör i lagen om
försäkringsmäklare m. m. tas in ett uttryckligt undantag för den nu nämnda
ombudsverksamheten.

Bestämmelserna
i 15 § som anger området för tillåten försäkringsförmedling samt de om tillsyn
i 17 § är uppenbarligen avsedda att tillämpas på all verksamhet på området,
dvs. även sådan som sker genom ombud. Enligt bankföreningens mening är risken
stor att dessa bestämmelser, genom att de återfinns i en lag mbricerad
"lag om försäkringsmäklare m. m.", inte kommer att uppmärksammas av
samtliga som har att tillämpa lagen. Möjligen kan denna brist i lagen botas
genom en mer klargörande titel.

10.3.5
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Bestämmelser
om försäkringsmäklares handhavande av klientmedel finns intagna i lagförslagets
10 § andra stycket samt 14 §. Enligt FARs mening kan det ifrågasättas om man
inte av bl. a. pedagogiska skäl bör samla dessa bestämmelser i samma paragraf
FAR föreslår därför att bestämmelsen i 10 § andra stycket flyttas över till 14
§ och där intas på lämpligt sätt.

123

Lagradsremissens
lagförslag Prop. 1988/89:136

Bilaga 4 Förslag till

Lag om försäkringsmäklare

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Med försäkringsmäklare menas
i denna lag en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika
uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra
fristående försäkringsgivare.

2
§ Avtalsvillkor som avviker
från bestämmelserna i 13 eller 14 § får inte åberopas mot uppdragsgivaren eller
någon som härieder sin rätt från honom, om uppdragsgivaren är en konsument.

Registrering
och tillsyn m. m

3 §
Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsin

spektionen och stå under dess tillsyn.

Registreringen
kan avse förmedling av

1. alla
slag av försäkring,

2.
enbart personförsäkring, eller

3.
enbart skadeförsäkring.

Benämningen
försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna
lag.

4 §
För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäkla

re krävs att

1.
den juridiska personen inte till
någon del ägs av ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett
försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen
(1987:672),

2.
den juridiska personen har en
försäkring för skadeståndsskyldighel som kan åläggas denna om dess skyldigheter
åsidosätts, och

3.
de fysiska personer som för den
juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som
försäkringsmäklare.

5 §
För att en fysisk person ska bli registrerad som försäkringsmäklare

krävs att han

1.
inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2.
inte är anställd av eller
uppdragstagare hos något försäkringsföretag eller någon som är närstående till
ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket
konkurslagen (1987:672),

3.
har en försäkring för
skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

4.
har en tillfredsställande
utbildning, och

5.
i övrigt är lämplig som
försäkringsmäklare.

Sådan
försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren

uteslutande förmedlar försäkringar för en juridisk person som är registre

rad som försäkringsmäklare. 124

6 § Närmare föreskrifter
om villkoren för registrering och om ansök- Prop. 1988/89:136

nings- och regislreringsförfarandel får meddelas av regeringen eller myn-
Bilaga 4

dighet som regeringen
bestämmer.

7
§ Försäkringsmäklaren är
skyldig att på begäran av försäkringsinspektionen lämna de upplysningar om
verksamheten som inspektionen behöver för att fullgöra sin tillsyn enligt
denna lag.

8
§ Försäkringsinspektionen får
förordna en eller flera revisorer att följa verksamheten hos
försäkringsmäklaren. I ett revisorsförordnande kan inspektionen ge särskilda
direktiv till revisorn.

Revisorerna
har rätt atl få arvode för sitt arbete av mäklaren. Arvodels storiek bestäms av
inspektionen.

9 §
Försäkringsmäklarna skall med åriiga avgifter bekosta försäkrings

inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen

meddelar.

Särskilda
regler som skall iakttas i mäklarverksamheten

10
§ Pengar och andra tillgångar
som försäkringsmäklaren får hand om för någon annans räkning skall hållas
avskilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordras till
mottagaren.

11
§ Om mäklaren får ersättning i
form av provision eller arvode från försäkringsgivaren, är han skyldig att på
begäran av uppdragsgivaren upplysa denne om ersättningens storiek.

12
§ Försäkringsmäklaren skall se lill
att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt 5 §
och 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig att
lämna i samband med att en försäkring tecknas.

Försäkringsmäklarens
uppdrag

13
§ Försäkringsmäklaren skall
utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed.
Han skall, i den utsträckning som omständigheterna kräver det, klarlägga
uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

14
§ Om försäkringsmäklaren uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter, skall han ersätta den skada
som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren, den som härleder sin rätt från
uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren.

Ingripande
mot.försäkri ngsmäklare m. m.

15
§ Försäkringsinspektionen skall återkalla registreringen om en försäkringsmäklare

1.
inte uppfyller kraven för
registrering enligt 4 —6 §§,

2.
inte lämnar begärda
upplysningar enligt 7 §, eller

3.
inte betalar föreskrivna
avgifter enligt 9 §. 125

Inspektionen får bestämma
att ett beslut om återkallelse skall gälla Prop. 1988/89:136

omedelbart. Bilaga 4

Om
det är tillräckligt, får inspektionen i stället för att återkalla registreringen
meddela varning.

16 §
Om någon utövar sådan verksamhet som omfattas av denna lag

utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, skall försäkringsinspek

tionen förelägga honom vid vite att upphöra med detta. Detsamma gäller

om en registrerad försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar försäkringar

av ett slag som han inte är registrerad för och om någon använder benäm

ningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan.

Ett
föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett beslut
om återkallelse enligt 15 §.

17 §
Försäkringsinspeklionens beslut enligt denna lag får överklagas liU

kammarrätten.

1.
Denna lag träder i kraft den I
januari 1990.

2.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen skall ansöka om
registrering senast den I mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer
annat, får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin
verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3.
Den som vid lagens
ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har
föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare.

126

Lagrådet Prop. 1988/89:136

Bilaga
5 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-03-10

Närvarande:
justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitierådet
Lars K Beckman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till lag om försäkringsmäklare.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Schedin.

Förslaget
föranleder följande yttranden.

1§
Lagrådet

I
paragrafen anges vem som i lagens mening skall anses vara en försäkringsmäklare.
Med sådan mäklare avses juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt lill
olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från fler från varandra
fristående försäkringsgivare.

Begreppet
förmedlar en försäkring uttrycker att verksamheten syftar till att åstadkomma
ett försäkringsavtal. Kravet på yrkesmässighet fömtsätter naturligtvis inte att
mäklaren uteslutande skall ägna sig åt försäkringsmäklarverksamhet. Det anges
i remissprotokollet att även en näringsidkare som har sin vanliga verksamhet
inom ett annat yrkesområde någon gång kan omfattas av lagen. Av särskild
betydelse för bedömningen är då i vad mån förmedlingen är en återkommande
företeelse och i vad mån förmedlingen ingår som en integrerad del i
näringsidkarens övriga verksamhet. Det anges vidare att det för bedömningen har
betydelse hur näringsidkaren marknadsför sin verksamhet. Om näringsidkaren
erbjuder allmänheten sina tjänster som förmedlare av försäkringar bör enligt
remissprotokollet lagen anses tillämplig även om förmedlingen rent faktiskt
äger rum endast vid något enstaka tillfälle.

Det
anges i remissprotokollet tre exempel på förmedlingsverksamhet avseende
försäkringar som inte skall anses omfattade av lagen. Det framhålls att lagen
inte skall vara tillämplig om en advokat vid något enstaka tillfälle förmedlar
en försäkring, t. ex. vid en bodelnings- eller affärsuppgörelse. Vidare pekas
på att det i en banks sedvanliga ekonomiska rådgivning ingår bl.a. att förmedla
försäkringar från bolag med vilka banken har samarbetsavtal. Så länge
verksamheten har den karaktären skall banken inte omfattas av den
registreringsskyldighet som anges i 3 § i det remitterade förslaget. Slutligen
anges att sådana specialombud som t.ex. bilhandlare, som kan företräda ett
flertal försäkringsgivare, inte omfattas av lagen.

Lagrådet
delar uppfattningen att en advokat som vid enstaka tillfällen

förmedlar en försäkring inte kan anses som försäkringsmäklare i lagens

mening. Vidare anser lagrådet all exempelvis en bilhandlare trots att han

kan företräda flera försäkringsgivare främst är att se som ett specialombud 127

och följaktligen inte
omfattas av lagen. Vad däremot angår bankernas Prop. 1988/89: 136 förmedlingsverksamhet
får den enligt lagrådets mening anses stå helt i Bilaga 5 överensstämmelse med
vad som enligt paragrafen och de i remissprotokollet angivna motiven avses
utgöra försäkringsmäklarverksamhet. Det föreligger visserligen inte några
uppgifter om omfattningen av bankernas verksamhet på området, men det kan
förutsättas att omfattningen är av viss betydenhet. 1 sammanhanget skall
emellertid uppmärksammas att om en bank har ett samarbetsavtal med en eller flera
försäkringsgivare detta enligt specialmotiveringen lill 4 § i det remitterade
förslaget utgör hinder mot registrering. I de fall samarbetsavtal finns
föreligger inte för banken det annars för försäkringsmäklarverksamhet
karakteristiska, nämligen att en mäklare skall vara oberoende av
försäkringsgivarintressen. Enligt lagrådets mening bör det av 1 § framgå att
t. ex. en bank som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare inte
skall anses som försäkringsmäklare trots atl banken yrkesmässigt förmedlar
direktförsäkringar. Detta kan lämpligen komma till uttryck genom all I §
utformas sålunda:

"Med
försäkringsmäklare avses i denna lag enjuridisk eller fysisk person som utan
att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika
uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående
försäkringsgivare."

Beckman

Om
det anses motiverat att undanta banker från lagens tillämpningsområde bör
detta enligt min mening ske genom ett undantag som avser endast banker och som inte
begränsas till banker som har samarbetsavtal med en eller flera
försäkringsgivare. Förslagsvis kan en sådan bestämmelse tas in som ett andra
stycke i förevarande paragraf och ges följande lydelse.

"Lagen
skall inte tillämpas på banker som står under tillsyn av bankinspektionen."

7och8§§

Lagrådet

Enligt
8 § i förslaget får försäkringsinspektionen förordna en eller flera revisorer
att följa verksamheten hos försäkringsmäklaren. Det synes oklart vad ett sådant
uppdrag skall gå ut på. Något revisionsuppdrag i egentlig mening är det
knappast fråga om. Avsikten synes snarare vara att försäkringsinspektionen
skall kunna föranstalta om en undersökning hos försäkringsmäklaren (jfr 28 § fondkommissionslagen
1979:748). En sådan undersökning kan, men behöver inte nödvändigtvis, utföras
av en revisor. En bestämmelse som ger försäkringsinspektionen rätt att
föranstalta om undersökning kan lämpligen tas in som en andra mening i 7 § och
förslagsvis ges följande lydelse.

"Om
inspektionen anser att det behövs får den inhämta upplysningarna genom en
undersökning hos mäklaren."

Det
synes knappast motiverat att en sådan undersökning bekostas sär- 128

skilt av
försäkringsmäklaren. Kostnaderna för försäkringsinspektionens Prop.
1988/89: 136 undersökningar bör i stället läckas av de avgifter som
försäkringsmäklarna Bilaga 5 enligt 9 § skall erlägga för inspektionens
verksamhet.

Självfallet
är det intet som hindrar atl i stället för eller vid sidan av en möjlighet till
särskild undersökning införs en rätt för försäkringsinspektionen att förordna
en revisor att i vanlig ordning granska försäkringsmäklarens bokföring och
företagsledningens förvaltning samt avge revisionsberättelse (jfr 10 kap. 2 §
försäkringsrörelselagen 1982:713). En förutsättning torde dock vara att
försäkringsmäklaren enligt lag — främst aktiebolagslagen (1975:1385) eller
lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag — är skyldig att ha
revisor. En bestämmelse i ämnet kan ersätta första stycket i 8 § och
förslagsvis ges följande lydelse.

"Om
försäkringsmäklaren enligt lag skall utse revisor, får försäkringsinspektionen
förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen hos mäklaren. I
ett revisorsförordnande kan inspektionen ge särskilda direktiv till
revisorn".

I
detta fall bör revisorns arbete betalas av försäkringsmäklaren. Andra stycket i
8 § kan därför behållas oförändrat utom såtillvida att ordet "Revisorerna"
byts mot "Revisorn".

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet

Enligt
punkt 3 i övergångsbestämmelserna kan den som vid lagens ikraftträdande utövar
sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har föreskriven utbildning
trots delta registreras som försäkringsmäklare. Enligt specialmotiveringen skall
i detta fall krävas att försäkringsmäklaren på annat sätt har skaffat sig
kunskaper som bedöms som tillräckliga. Detta torde följa redan av det allmänna
lämplighetskravet. Enligt bestämmelsens ordalydelse kan några krav beträffande
utbildning inte därutöver ställas på en försäkringsmäklare som är verksam vid
lagens ikraftträdande. Enligt specialmotiveringen däremot skall
försäkringsinspektionen, om den finner det lämpligt att mäklaren ändå genomgår
viss utbildning, tidsbegränsa registreringen och kräva att mäklaren under tiden
skaffar sig utbildningen. Möjligheten lill en sådan villkorad registrering
synes böra ha slöd i lagtexten. Detta kan ske genom att till punkt 3 fogas en
ny andra mening av förslagsvis följande lydelse.

"Försäkringsinspektionen
får begränsa tiden för registreringens giltighet och som villkor för fortsatt
registrering föreskriva att mäklaren före tidens utgång skaffar sig viss
utbildning."

129

Innehåll Prop. 1988/89:136

Proposition.......................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ........................ ... 1

Propositionens lagförslag........................................ 3

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde 1989-03-22 7

1
Inledning.......................................................... 7

2
Bakgrund till lagstiftningen om
försäkringsmäklare .... 8

2.1
Försäkringsbolagens försäljningsverksamhel
...... 8

2.2
Försäkringsbolagens
marknadsöverenskommelser. 9

2.3
Försäkringsmäklare och
försäkringskonsulter....... 10

2.4
Sveriges anpassning till
förhållandena inom EG .. 10

3 Allmän motivering till
förslaget lill lag om försäkringsmäklare .... 12

3.1
Försäkringsmäklare på den
svenska marknaden . 12

3.2
Tillämpningsområdet för en lag
om försäkringsmäklare 14

3.3
Villkoren för registrering som
försäkringsmäklare... .. 17

3.4
Försäkringsinspektionens
tillsyn m. m................. .. 20

3.5
Revisorer hos en mäklare................................ .. 21

3.6
Särskilda regler som skall
iakttas i mäklarverksamheten 22

3.6.1
Behandlingen av tillgångar som
tillhör någon annan ... 22

3.6.2
Skyldighet att upplysa
uppdragsgivaren om storleken av ersättning från försäkringsgivaren .................................. 23

3.6.3
Mäklarens ansvar för
informationen enligt konsumentförsäkringslagen 24

3.7 Försäkringsmäklarens
uppdrag.......................... .. 25

3.7.1
Försäkringsmäklarens
skyldigheter ............. .. 25

3.7.2
Försäkringsmäklarens
skadeståndsskyldighet 26

3.8
Relurprovisioner............................................. .. 27

3.9
Förmedling av försäkringar från
utländska försäkringsbolag som inte har koncession i Sverige....................................................... .. 28

3.10 Ingripande
mot försäkringsmäklare 30

4
Elt förenklat kungörandeförfarande
hos försäkringsinspektionen .. 31

5
Upprättade lagförslag......................................... .. 31

6
Lagrådsgranskning ........................................... .. 32

7
Specialmotivering............................................... .. 32

8
Hemställan....................................................... .. 43

9
Beslut ........................................................... .. 44

Bilaga
I Sammanfattning av (SOU 1986:55) försäkringsmäklare i

Sverige
.................................................. 45

Bilaga
2 Kommitténs förfatlningsförslag................... .. 49

Bilaga
3 Sammanställning över remissyttrandena ....... .. 54

Bilaga
4 Lagrådsremissens lagförslag ...................... 124

Bilaga
5 Lagrådels yttrande ................................. 127

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1989 I
30