Prop. 1988/89:18

Regeringens proposition 1988/89:18

om TV-avgiften

mm

Prop. 1988/89:18

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 november 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Bakgrunden
till propositionen är riksdagens beslut våren 1987 om att uppbörden av avgifter
for innehav av televisionsmottagare och avgiftskontrollen i fortsättningen
skall skötas av Sveriges Radio. Riksdagsbeslutet innebär att Sveriges Radio
skall ha övertagit dessa uppgifter från televerket senast den 1 januari 1990.

Sveriges
Radio AB (SR), som är moderbolag i Sveriges Radio-koncernen, har for den nya
verksamheten bildat ett särskilt dotterbolag, Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB).

Propositionen
innebär bl. a. följande forändringar i avgiftsuttaget.

— TV-avgiften
blir enhetlig för färg-TV-apparater och svartvita mottagare. På grund av detta
kommer de som i dag betalar för enbart svartvit TV att få avgiften höjd till
den nivå som gäller för färg-TV.

— Varje
statlig myndighet blir skyldig att betala TV-avgift men endast för var tionde
mottagare som myndigheten innehar.

— Avgiftsskyldigheten
för mottagare i hotell- och pensionatsrörelser ökar till en avgift för var
tionde mottagare. Denna regel kommer också att gälla för undervisningsområdet.

TV-avgiften
skall betalas till RIKAB.

RIKAB:s
beslut att påföra någon en avgift skall få verkställas om avgiften är obetald
och förfallen till betalning.

Förvaltningslagen
(1986:223) och principen om allmänna handlingars offentlighet skall tillämpas
hos RIKAB när bolaget handlägger ärenden om TV-avgifter.

RIKAB
skall bedriva avgiftskontroll. Bolaget får därvid använda särskilt

1 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 18

pejlinstrument för att ta
reda på i vilken utsträckning det finns TV- Prop. 1988/89:18 mottagare i
bostäder inom ett visst område (särskild avgiftskontroll).

SR
skall utöva det finansiella samordningsansvaret för rundradiorörelsen. Bl.a.
skall SR för statens räkning förvalta influtna avgiftsmedel. Medlen skall dock
placeras på räntebärande räknirig hos riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret
skall tillhandahålla det rörelsekapital som rundradiorörelsen behöver om
avgiftsmedlen inte räcker till.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft .den 1 mars 1989. För tiden till och
med utgången av år 1989 skall de nya bestämmelserna tillämpas för de
avgiftsskyldiga som RIKAB har fattat beslut om avgiftsskyldighet för. Fram till
den tidpunkt då detta skett gäller i princip äldre bestämmelser för en
avgiftsskyldig.

Propositionens lagförslag Prop. 1988/89:18

1 Förslag till Lag om TV-avgift

Härigenom
föreskrivs följande. Avgiftsskyldighet

1
§ Den som innehar en TV-mottagare
skall betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag.

2
§ För samtliga TV-mottagare som
är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.

En
enda avgift betalas också för samtliga TV-mottagare som

1.
finns på samma butiks- eller
demonstrationsställe för mottagare, eller

2.
finns inom samma sjukhus, vårdanstalt
eller inrättning av liknande slag, om TV-mottagarna är avsedda att användas av
dem som får vård.

3 §
För varje påbörjad grupp om tio TV-mottagare betalas en

enda TV-avgift, om mottagarna

1.
innehas av samma statliga
myndighet, eller

2.
innehas av samma avgiftsskyldig
och används antingen

a)
i hotell-eller
pensionatsrörelse eller

b)
annars i anläggningar eller
lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål, dock inte lokaler som avses
i 2 § andra stycket, eller

c)
i fortskaffningsmedel som är
avsedda för yrkesmässig trafik.

Undantag
från avgiftsskyldigheten

4
§ Skyldigheten att betala TV-avgift
omfattar inte sådana TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan
användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar.

5
§ Skyldigheten att betala TV-avgift
omfattar inte heller TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är
avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren
på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program.

6
§ TV-avgift betalas inte för TV-mottagare
som

1.
innehas av någon som är anställd vid en utländsk beskickning eller ett lönat
konsulat, om det har beslutats av regeringen

eller den myndighet som
regeringen bestämmer att avgift inte Prop. 1988/89: Ii skall betalas för
mottagaren,

2.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

3.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

4. är
varaktigt undanställd eller obrukbar såvitt gäller tid

efter det att förhållandet skriftligen har anmälts till bolaget av

den avgiftsskyldige.

TV-avgiftens
storlek m. m.

7 §
TV-avgiften är 984 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra

poster om 246 kronor.

Varje
post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista
vardagen före avgiftsperiodens början.

För
innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperioden skall TV-avgift
betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgiften som motsvarar
innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Anmälan
av innehav av TV-mottagare

8 §
Den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är

avgiftsskyldig för innehavet, skall senast 15 dagar därefter an

mäla innehavet till bolaget.

Beslut
om avgiftsskyldighet m. m.

9 §
När bolaget till följd av anmälan eller på annat sätt får reda

på att någon innehar en TV-mottagare skall bolaget, om av

giftsskyldighet följer med innehavet, fatta beslut om detta och

samtidigt bestämma vilka avgiftsperioder som skall gälla för

den avgiftsskyldige. Bolaget skall skriftligen underrätta den av

giftsskyldige om beslutet.

10 §
1 god tid före varje avgiftsperiod skall bolaget sända ut en

avi till den avgiftsskyldige med uppmaning att betala avgiften

för perioden. Avi som avser den första avgiftsperioden skall ock

så innehålla en uppmaning att betala avgift för innehavstiden

dessförinnan.

När
avgiftsskyldigheten upphör

11 §
TV-avgift skall betalas till dess att den avgiftsskyldige

skriftligen har anmält hos bolaget att hans innehav av TV-mot-

tagaren har upphört.

Avgift
som avser tid efter det att en sådan anmälan har kommit in till bolaget skall
betalas tillbaka till den avgifts-

skyldige.
Om beloppet är lägre än 100 kronor, betalas det dock Prop. 1988/89:18 inte
tillbaka.

Betalningspåminnelse
och påminnelseavgift

12 §
Om en TV-avgift inte betalas inom föreskriven tid, skall bo

laget sända en påminnelse till den avgiftsskyldige med upp

maning att betala inom den tid som bolaget bestämmer. För

påminnelsen skall den avgiftsskyldige inom samma tid betala

en påminnelseavgift med belopp som regeringen föreskriver.

Tilläggsavgift

13 §
Om en TV-avgift inte betalas inom den tid som har satts ut

i påminnelsen, skall den avgiftsskyldige också betala en till-

läggsavgift inom den tid som bolaget bestämmer. Till-

läggsavgiften är 40 procent av avgiftsposten för perioden. Be

loppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Handläggning
av ärenden

14 §
Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas när bolaget

handlägger ärenden enligt denna lag.

Omprövning
av beslut om avgiftsskyldighet, m. m.

15 §
Bolaget skall ompröva beslut om avgiftsskyldighet och om

påförande av avgifter enligt denna lag, om den som beslutet rör

begär det eller skäl annars föreligger. Om en begäran om om

prövning har kommit in till bolaget mer än fyra veckor efter den

dag då avgiften senast skulle ha betalats, skall bolaget ändra

sitt beslut endast om det är uppenbart oriktigt. En begäran om

omprövning fritar inte från skyldighet att betala ett avgiftsbe

lopp som har förfallit till betalning.

Vad
som föreskrivs i första stycket skall anges i beslut om avgiftsskyldighet och
om påförande av avgifter.

Återbetalning
av avgifter

16 §
Överstiger en inbetalad avgift vad som skall erläggas en

ligt beslut som har vunnit laga kraft, skall överskjutande belopp

betalas tillbaka.

Verkställighet

17 §
Bolagets beslut om påförande av avgifter enligt denna lag

skall anses som beslut av förvaltningsmyndighet och får verk- .

ställas, om avgiften är obetald och förfallen till betalning. Verk-

ställighet får ske även om
avgiftsbeslutet har begärts omprövat Prop. 1988/89:18 eller
omprövningsbeslutet har blivit överklagat. Avser beslutet TV-avgift, krävs dock
att bolaget har sänt en påminnelse enligt 12 §.

Uttagande
av avgift handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål. Restavgift
enligt uppbördslagen (1953:272) utgår inte.

Bevakning
och eftergift av fordringar

18 §
Bolaget skall bevaka fordringar på avgifter enligt denna

lag.

Bolaget
får medge skäligt betalningsanstånd under högst ett år från förfallodagen.

19
§ Bolaget får avbryta
indrivningen av en fordran på avgift, om ingen eller ringa möjlighet finns att
få betalt för den. Detsamma gäller, om indrivning skulle vålla mer arbete
eller högre kostnad än som är skäligt. Bolaget får överenskomma med kronofogdemyndigheten
om redovisning av indrivningsuppdraget.

20
§ Bolaget får besluta om ackord
rörande en fordran på avgift enligt denna lag.

Om
det på grund av den avgiftsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är
uppenbart oskäligt att kräva betalning för en avgift enligt denna lag, får
bolaget efterge fordringen helt eller delvis.

Överklagande

21 §
Bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § får

överklagas hos kammarrätten. I övrigt får bolagets beslut inte

överklagas.

Även
om ett beslut enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget
ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock
inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om
bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till kammarrätten.

Straff

22
§ Den som bryter mot 8 §
döms till böter. Ändring av TV-avgiftens storlek

23
§ Skall TV-avgiften på grund av
ändring i denna lag utgå med ett annat belopp än tidigare, skall avgiftsposten
för en period som löper vid ändringens ikraftträdande beräknas enligt

den tidigare TV-avgiften
för tiden före ikraftträdandet och Prop. 1988/89:18 enligt den senare
avgiften för tiden efter ikraftträdandet. Beloppet avrundas nedåt till jämnt
antal kronor.

Bolaget
skall inte ändra TV-avgiften enligt första'stycket,.om den avgiftsskyldige före
avgiftsperiodens utgång skriftligen har anmält att hans innehav av TV-mottagaren
har upphört.

Försöksverksamhet
med särskilt betalningssätt

24 §
Bolaget får bedriva en försöksverksamhet som innebär dels

att TV-avgift skall betalas i andra poster och vid andra tid

punkter än som anges i 7 §, dels att avisering enligt 10 §ante

skall ske. Bolaget får besluta om detta efter avtal med den av

giftsskyldige.

Om
bolaget har fattat beslut enligt första stycket i fråga om en avgiftsskyldig,
gäller inte bestämmelserna i 12,13 och 17 §§.

Särskild
avgiftskontroll

25
§ Bolaget får använda särskilt pejlinstrument
för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom
ett visst område (särskild avgiftskontroll).

26
§ Särskild avgiftskontroll inom
ett bostadsområde skall avse samtliga de bostäder där ingen har anmält innehav
av TV-mottagare.

27
§ Innan särskild
avgiftskontroll utförs skall bolaget i god tid och på lämpligt sätt underrätta
de boende inom området.

28
§ Särskild avgiftskontroll
skall bedrivas så att onödigt besvär för den enskilde undviks.

Förvaltning
av avgiftsmedel

29 §
De avgiftsbelopp som bolaget' uppbär skall omedelbart

överföras till riksgäldskontoret. Medlen skall omedelbart

placeras på räntebärande räkning där.

Sveriges
Radio Aktiebolag svarar för förvaltningenav medlen.

1.
Denna lag träder i kraft dén 1
mars 1989;.

2.
Lagen (1978:478) om avgift för
innehav-av telévisionsmot-tagare skall upphöra att gälla vid utgången av år
1989. Lagen gäller dock fortfarande i fråga om skyldighet att betala mot-tagaravgift
som har uppkommit dessförinnan.

3. För den som den 28
februari 1989 är registrerad som skyl- Prop. 1988/89:18

dig att betala mottagaravgift och som skall betala TV-avgift

efter
ikraftträdandet av den nya lagen, skall Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag före
utgången av år 1989 fatta beslut enligt 9 § i den nya lagen. Sedan bolaget har
fattat ett sådant beslut i fråga om en avgiftsskyldig, skall den nya lagen
tillämpas på honom i stället för den äldre lagen. Den äldre lagen gäller fortfarande
till utgången av år 1989 i fråga om övriga avgiftsskyldiga som avses i denna
punkt.

4.
Vid bestämmande av avgiften för
den första avgiftsperioden enligt punkt 3 skall bolaget beakta om avgiften
avser tid för vilken mottagaravgift har betalats enligt den äldre lagen. Om det
uppstår mellanrum mellan den tid för vilken avgift har betalats enligt den
äldre lagen och den första avgiftsperiodens början, skall bolaget tilllämpa 7 §
tredje stycket i den nya lagen.

5.
I fråga om den som driver
hotell- eller pensionatsrörelse skall för tiden till utgången av år 1989 TV-avgiften
för en mottagare som är avsedd att användas av tillfälliga gäster i rörelsen
omfatta även övriga sådana mottagare i rörelsen.

6.
För tiden till utgången av år
1989 skall bolaget, så snart det har fattat beslut enligt 9 § i den nya lagen i
fråga om någon som den 28 februari 1989 är registrerad som skyldig att betala mottagaravgift,
underrätta televerket om beslutet.

7.
Om någon som den 28 februari
1989 är registrerad som skyldig att betala mottagaravgift före utgången av
detta år skriftligen anmäler till bolaget att hans innehav av TV-mottagaren
har upphört, skall bolaget, om det inte har fattat beslut enligt 9 § i den nya
lagen, underrätta televerket om att avan-mälan skett.

8.
Varje statlig myndighet som
innehar TV-mottagare skall senast den 1 april 1989 anmäla till bolaget hur
många mottagare som myndigheten innehar.

9. Den
som driver hotell- eller pensionatsrörelse och som

innehar TV-mottagare som används i rörelsen skall senast den 1

februari 1990 anmäla till bolaget hur många mottagare som

innehas i rörelsen.

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1978:478) om avgift för innehav
av televisionsmottagare

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1978:478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare dels att 6 § skall upphöra att gälla, dels att 1, 2 och 4 §§
skall ha följande lydelse.

Prop. 1988/89:18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den som innehar
mottagare som är avsedd för mottagning av bildsändning med eller utan ljud
(televisionsmottagare) skall erlägga allmän mottagaravgift med 206 kronor per
kalenderkvartal. Är mottagaren avsedd för färg mottagning av bildsändning med
eller utan ljud skall innehavaren dessutom erlägga tilläggsavgift med 40
kronor per kalenderkvartal.

Skall avgift första
gången erläggas under löpande avgiftsperiod, skall avgiften sättas ned till
det belopp som svarar mot antalet kvarvarande dagar av perioden.

Avgift
erläggs till myndighet som regeringen bestämmer.

Den
som innehar en mottagare som är avsedd för mottagning av bildsändning med
eller utan ljud (televisionsmottagare) skall betala mottagaravgift med 246
kronor per kalenderkvartal.

Avgiften
betalas till den myndighet som regeringen bestämmer.

' Senaste lydelse 1988:272.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:1!

Innehav av televisionsmottagare
skall anmälas till myndighet som avses i 1 § tredje stycket. Den som anskaffar
televisionsmottagare avsedd för färgmottagning skall göra anmälan därom oavsett
att allmän mottagaravgift erlagts. Myndigheten får medge undantag från
anmälningsskyldigheten.

Bestämmelser om
skyldighet att anmäla innehav av televisionsmottagare finns i lagen (1988:000)
om TV-avgift.

Avgift utgår inte för
televisionsmottagare som

1.
myndighet som avses i 1
§ tredje stycket icke hänför till mottagare för rundradiosändning,

2.
innehas av staten,

3.
innehas av tjänsteman vid utländsk beskickning eller lönat konsulat, om utrikesdepartementet
bestämmer det.

Avgift
betalas inte för televisionsmottagare som

1. på grund av sin
kon

struktion inte kan användas för

att ta emot markbundna rund

radiosändningar,

2.
finns i anläggningar
eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel,
om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för
att ta emot TV-program,

3.
innehas av tjänsteman vid
utländsk beskickning eller lönat konsulat, om utrikesdepartementet bestämmer
det.

2 Senaste
lydelse 1979:153.

10

Nuvarande lydelse

4. har
förts in i riket för till

fälligt bruk och är tullfri,

5. innehas på prov
under

högst 15 dagar, eller

6. efter anmälan
till

myndighet som avses i 1 §

tredje stycket har blivit ned-

monterad, inpackad och

undanställd eller på annat sätt

försatt ur brukbart skick.

Föreslagen lydelse

4. har
förts in i riket för till

fälligt bruk och är tullfri,

5. innehas på prov
under

högst 15 dagar, eller

6. efter anmälan
till

myndighet som avses i 1 §

andra stycket har blivit ned-

monterad, inpackad och

undanställd eller på annat sätt

försatt ur brukbart skick.

Prop. 1988/89:18

Denna lag träder i kraft i
fråga om 4 § 1 och 2 den 1 april 1989 och i övrigt den 1 mars 1989.

U

3 Förslag till

Lagom ändring i radiolagen (1966:755)

Prop. 1988/89:18

Härigenom föreskrivs
att 3 och 9 §§ radiolagen (1966:755)1 skall ha följande lydelse..

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Mottagare får innehas
och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare finnas
bestämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare.

Mottagare får innehas
och användas av var och en. Bestämmelser om avgift för innehav av vissa
mottagare finns i lagen (1988:000) om TV-avgift-

Mottagare
får inte användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs.

Om
radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1988; 15) om förbud mot radarvarnare.

9§

Yrkesmässig överlåtelse i
detaljhandeln av televisionsmottagare skall av överlåtaren anmälas inom tid
och till myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de
uppgifter som behövs för fastställande av avgiftsplikten för innehavet av
televisionsmottagaren.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning på yrkesmässig uthyrning av
televisionsmottagare.

Yrkesmässig överlåtelse i
detaljhandeln av televisionsmottagare skall av överlåtaren anmälas till
Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag inom den tid som regeringen bestämmer. Sådan
anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställande av avgiftsplikten
för innehavet av televisionsmottagaren.

Första
stycket skall också tillämpas på yrkesmässig uthyrning av televisionsmottagare.

iLagenomtryckt
1986:1209. 2 Senaste lydelse 1988:16.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:18

Vid överlåtelse som
avses i första stycket är förvärvaren eller den som företräder honom skyldig
att på begäran lämna överlåtaren de uppgifter som denne behöver för att kunna
fullgöra sin anmälningsskyldighet. Motsvarande gäller vid uthyrning som avses i
andra stycket.

Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer äger meddela närmare föreskrifter om anmälan och
uppgiftsskyldighet enligt första-tredje styckena.

Regeringen får meddela närmare
föreskrifter om anmälan och uppgiftsskyldighet enligt första-tredje styckena.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
mars 1989.

2.
På det sätt som framgår av
övergångsbestämmelserna till lagen (1988: 000) om TV-avgift gäller till och med
utgången av år 1989 även lagen (1978: 478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare.

13

4 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 9 kap. 8 § sekretesslagen (1980: 100)1 skall ha följande
lydelse.

Prop.
1988/89:18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9
kap.

8§

Sekretess
gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postförsändelse. Öm
sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till
den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom
postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller
bank.

Sekretess
gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefonsamtal eller annat
telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets
avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekretess
gäller hos postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän
samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med
samfärdselverksamheten och som inte avses i första eller andra stycket, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller
men. Sekretessen hos postverket för uppgift om enskilds adress gäller dock
endast, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att
någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men.

Sekretess
gäller vidare för Sekretess gäller för uppgift

uppgift vid särskild
sambands- vid särskild sambandstjänst

tjänst inom
totalförsvaret, om inom totalförsvaret, om upp-

uppgiften
avser telemeddelan- giften avser telemeddelande

de som utomstående
utväxlar som utomstående utväxlar på

på
allmänt telenät. allmänt telenät.

■
Lagen omtryckt 1988:9.

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:18

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket
tredje meningen och tredje stycket i högst tjugo år.

Sekretess gäller i
ärenden som avser TV-avgifter för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i
allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket tredje meningen samt
tredje och femte styckena i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den
1 mars 1989.

15

5
Förslag till Prop. 1988/89:18

Lag om ändring i lagen (1988:836) om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

Härigenom
föreskrivs att bilagan till sekretesslagen (1980: 100)1 i bilagans lydelse
enligt lagen (1988:836) om ändring i sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Bilaga

I
enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan
i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet.
Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk
författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten
har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

Handelshögskolan
i Stockholm statligt stöd i form av

utbildningsbidrag
för doktorander (SFS 1976:1046)

Kungliga
Musikaliska akade- statligt stöd till utbildnings-

mien och utgivningsverksamhet

(SFS 1976:1046)

1 Lagen
omtryckt 1988:9.

16

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:1!

Bilaga

I enlighet med vad
som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om
rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också
handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör
till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall
med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den
författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Handelshögskolan i
Stockholm

statligt stöd i form av
utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

Radiotjänst
bolag

i Kiruna Aktie-

ärenden
om TV-avgifter (SFS 1988:000)

Kungliga Musikaliska akademien

statligt stöd till utbildnings-och
utgivningsverksamhet (SFS 1976:1046)

Denna
lag träder i kraft den 1 mars 1989.

2 Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 18

17

6 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1987:519) om riksrevisionsverkets
granskning av statliga aktiebolag och stiftelser

Prop.
1988/89:18

Härigenom
föreskrivs att 1 § lagen (1987:519) om riksrevisionsverkets granskning av
statliga aktiebolag och stiftelser skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1§

Riksrevisionsverket
får granska den verksamhet som bedrivs i följande aktiebolag och stiftelser.

Kungliga Teatern
Aktiebolag Kungliga Teatern Aktiebolag

SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten
Aktiebolag

Radiotjänst
i Kiruna Aktiebolag

SEMKO,
Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten Aktiebolag

Denna
lag träder i kraft den 1 mars 1989.

Utbildningsdepartementet P""»?-
i 988/89: i i

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg,
Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om TV-avgiften 1 Inledning

Riksdagen
beslöt våren 1987 om en förändring beträffande organisation, huvudmannaskap och
lokalisering vad gäller uppbörd m. m. av avgifter för innehav av
televisionsmottagare (prop. 1986/87:100 bil. 10, KrU II, rskr. 197).
Förändringen, som skall vara genomförd senast den 1 januari 1990, innebär bl.
a. att ansvaret för avgiftsuppbörden skall överlåtas till Sveriges Radio.

Staten
och moderbolaget i Sveriges Radio-koncernen, Sveriges Radio AB (SR), träffade
den 14 maj 1987 en överenskommelse om förberedande av den nya organisationen.
Samma dag uppdrog regeringen åt televerket, som i dag sköter avgiftsuppbörden,
att bistå SR vid förberedandet och vid driftsstarten.

Av
årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 515) framgår att SR:s
styrelse funnit att den lämpligaste huvudmannen för avgiftsuppbörden inom
ramen för en ny organisation är ett av företaget helägt dotterbolag. Riksdagen
har inte haft något att erinra mot detta (KrU 1987/88:11, rskr. 220).

Genom
1987 års beslut om avgiftsuppbörden fastställdes vissa riktlinjer för
förberedelsearbetet. Bl. a. skulle det undersökas om vissa förändringar av det
nuvarande avgiftssystemet är lämpliga och positivt skulle kunna påverka
behållningen i den s.k. radiofonden. De åtgärder som åsyftades var fakturering
halvårsvis i stället för kvartalsvis, avskaffande av det särskilda färg-TV-tillägget
samt införande av en tilläggsavgift vid för sen betalning. SR har i en
skrivelse till regeringen lagt fram förslag i dessa frågor.

SR
förutsattes löpande informera regeringen om hur förberedelsearbetet fortskred
samt redovisa förslag i sådana frågor som kräver regeringens och riksdagens
ställningstagande.

SR har informerat
utbildningsdepartementet dels genom informella

kontakter, dels genom deltagande i en särskild arbetsgrupp med företräda

re för justitie- och utbildningsdepartementen, dels i sin anslagsframställ

ning för år 1990. Televerket har under hand lämnat information om sina 19

erfarenheter av
hittillsvarande ordning. Vidare har SR i en särskild skri- Prop. 1988/89:18
velse till regeringen lämnat förslag rörande samordningsansvaret för den s. k.
rundradiorörelsen. Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har kommit in
från riksgäldskontoret, televerket, kammarkollegiet och riksrevisionsverket.

Regeringen beslutade den 29 september 1988 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om televisionsavgift och vissa andra lagar. Förslagen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagrådets
yttrande, som avgavs den 20 oktober 1988, bör fogas till protokollet som bilaga
2.

Jag
kommer nu att lägga fram förslag om hur den nya verksamheten med avgiftsuppbörd
och avgiftskontroll bör ordnas och om den lagstiftning som behövs i
sammanhanget. Först redogör jag för bakgrunden till mina förslag (avsnitt 2).
Sedan behandlar jag nuvarande ordning (avsnitt 3) samt redovisar översiktligt
vad SR och televerket föreslagit (avsnitt 4). Därefter presenterar jag i
avsnitt 5 mina överväganden och förslag under ett antal huvudrubriker, nämligen

—
utgångspunkter (avsnitt 5.1)

—
enhetlig TV-avgift (avsnitt
5.2)

—
huvudprincipen för
avgiftsskyldigheten (avsnitt 5.3)

—
undantag från
avgiftsskyldigheten (avsnitt 5.4)

—
begränsad avgiftsskyldighet
(avsnitt 5.5)

—
när avgiftsskyldigheten
inträder och upphör (avsnitt 5.6)

—
betalningssystemets utformning
(avsnitt 5.7).

—
vissa övriga frågor (avsnitt
5.8).

Som
kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar
i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har också lett till vissa
redaktionella ändringar i lagtexten. Jag behandlar lagrådets synpunkter främst
i avsnitten 5.6, 5.7.1, 5.7.3, 5.7.4 och 5.8.1 samt i specialmotiveringen
(avsnitt 7).

Vissa
av de förslag som läggs fram i propositionen påkallar inte ändrad lagstiftning
och har därför inte granskats av lagrådet. Dessa förslag hänför sig till
avsnitten 5.7.6 Avgiftskontrollen och 5.8.3 Det finansiella samordningsansvaret
för rundradiorörelsen. För överblicken och sammanhangets skull tar jag i vissa
fall även upp frågor som inte kräver beslut av riksdagen.

Vid
beredningen av detta ärende har jag samrått med cheferna för justitie-,
kommunikations-, finans- och civildepartementen i de frågor som berör deras
ansvarsområden.

2 Bakgrund

2.1 Allmänt om TV-avgiften

På
1920-talet började man med rundradiosändningar i Sverige. För rätt att

inneha en radiomottagningsapparat krävdes särskilt tillstånd av Kungl.

Maj:t. Sådant tillstånd meddelades mot att en stämpelavgift betalades.

Själva tillståndsgivningen överlämnades år 1923 till dåvarande telegrafsty- 20

relsen
och styrelsen fick året därpå även ta hand om inkasseringen av Prop.
1988/89: 18 avgifter. Samtidigt gjordes avgiften om till en licensavgift.

Den
I januari 1925 trädde nya bestämmelser i kraft som innebar att tillstånd
meddelades för kalenderår eller del av detta. Avgiften för helt kalenderår
eller längre tid än sex månader var 12 kr., i annat fall 6 kr. Avgiften sänktes
redan året därpå till 10 kr. resp. 5 kr. Senare under år 1926 ändrades avgiften
så att den blev 10 kr. per år fr.o.m. det kvartal eller den månad under vilken
tillståndet började gälla. Först år 1951 höjdes avgiften, till 15 kr. Därefter
kom höjningarna oftare.

År
1956 startade de första televisionssändningarna. Fr. o. m. den 1 oktober detta
år avkrävdes innehavare av televisionsmottagare i vissa län i Mellansverige en
särskild licensavgift om 25 kr. per kalenderkvartal. I de betalningskampanjer
som genomfördes framhölls att innehavarna genom att betala kunde hjälpa till
att bygga upp den svenska televisionen. Den 1 juli 1958 utsträcktes denna
avgiftsskyldighet till hela landet.

Den
nuvarande radiolagen (1966:755) trädde i kraft den 1 juli 1967. I lagen slås
fast grundsatsen att mottagare, dvs. både ljudradio- och televisionsmottagare,
får innehas och användas av var och en (3 §). Regeln har kommit till i
informationsfrihetens intresse och enligt förarbetena inspirerats av bl.a.
artikel 10 i 1950 års europeiska konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna
(se prop. 1966:149 s. 28). I förarbetena uttalas emellertid även, att principen
om rätten att inneha och använda mottagare inte utesluter att utövandet av
rätten förenas med en skyldighet att betala en avgift för finansieringen av
rundradioverksamheten i landet. Radiolagen innebär således bl.a. att begreppet
licens på förevarande område upphört och ersatts av mottagaravgift.

För
innehavare av TV-mottagare med tillgång även till ljudradio, dvs. det absoluta
flertalet hushåll, avskaffades fr.o.m. den 1 april 1969 den särskilda
ljudradioavgiften. Det framstod som mer rationellt att dessa hushåll betalade
en enda avgift, en allmän mottagaravgift. Denna knöts till innehavet av TV-apparat.
För dem som enbart hade ljudradiomottagare behölls den särskilda avgiften. Den
slopades dock år 1978.

I
samband med 1969 års förändringar införde televerket gemensam räkning för
telefon- och mottagaravgifter. Ca 90 % av TV-hushållen betalar i dag sina
avgifter på detta sätt.

I
slutet av 1960-taIet introducerades färgtelevisionen och därmed — fr.o.m. den I
april 1970 — ett särskiM fdrg-TV-tillägg om 25 kr. per kalenderkvartal för de
apparater som kunde ta emot färg-TV-signalen. Tillägget motiverades med att det
var rimligt att merkostnaderna för att producera färg-TV~program skulle bäras
av den del av hushållen som kunde tillgodogöra sig denna programservice.

För
att motverka det skolk från televisionsavgiften som blivit ett tilltagande
problem, infördes år 1972 en särskild straffsanktionerad bestämmelse i
radiolagen om anmälningsskyldighet vid bl. a. yrkesmässig överlåtelse i
detaljhandeln av televisionsmottagare (9 §). Härigenom har det blivit möjligt
att få radiohandlare och uthyrningsfirmor att medverka till att avgiftsskolket
bekämpas.

Ett
annat hjälpmedel mot skolket är verksamheten med s. k. pejling, som 21

inleddes
år 1980. Bestämmelser om denna verksamhet har meddelats i Prop. 1988/89:18
förordningen (1980:287) om försöksverksamhet med särskild kontroll av innehav
av televisionsmottagare.

Nuvarande
regler om avgiftsskyldigheten finns i lagen (1978:478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare. Fr.o.m. den 1 juli 1988 är TV-avgiften 246 kr. per
kalenderkvartal. Därav utgör den allmänna motta-garavgiften 206 kr. och färg-TV-tillägget
40 kr.

Den
I juli 1988 betalades 3,3 miljoner allmänna mottagaravgifter och 3,1 miljoner
tilläggsavgifter för färg-TV. Ökningen av antalet allmänna avgifter har under
senare år nästan helt planat ut och ökningstakten vad gäller antalet
tilläggsavgifter är mycket långsam.

Ända
in på 1950-talet gällde avgiftsfinansieringen enbart den då förekommande enda
ljudradiokanalen. Numera betalas alla radio- och TV-program och praktiskt taget
hela den s.k. rundradiorörelsen med avgiftsmedel. Det betyder att för två färg-TV-kanaler
och fyra ljudradiokanaler samt text-TV betalar TV-innehavaren för närvarande
2:70 kr. per dag, vilket är långt mindre än kostnaden för en dagstidning.

Riksdagen
beslutar årligen om hur stor andel av avgiftsmedlen som får ställas till
rundradiorörelsens förfogande.

Det
enda undantaget från finansieringen med avgiftsmedel är utlandsprogramverksamheten.
Den vänder sig dock primärt inte till boende i Sverige. För den verksamheten
finns ett särskilt statsanslag under utrikesdepartementets huvudtitel.

1
rundradiorörelsen ingår i första hand Sveriges Radio-koncernen, radionämnden
och televerket.

Sveriges
Radio-koncernen skall enligt ett mellan staten och SR slutet avtal bedriva en
radio- och televisionsverksamhet som står i allmänhetens tjänst. Sändningsrätt
enligt radiolagen har fyra av dotterbolagen till SR, nämligen Sveriges
Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB. Även dessa företag, de s.k. programföretagen i radiolagens
mening, har avtal med staten. Samtliga avtal ingicks i juni 1986 och omfattar
perioden t. o. m. den 30 juni 1992.

Radionämnden
övervakar genom efterhandsgranskning att programföretagen iakttar de
föreskrifter i radiolagen och de bestämmelser i resp. avtal som rör
programverksamheten.

Televerket
ansvarar för insamling och distribution av Sveriges Radiokoncernens program
från sändare här i landet samt för anläggning och underhåll av sändarnäten. Som
jag nämnt inledningsvis har televerket också ansvaret för uppbörden av mottagaravgifter.
Dessutom utför verket avgiftskontroll genom bl.a. pejling och upprättar bokslut
för rundradiorörelsen.

Riksgäldskontorets
uppgift i detta sammanhang är att förvalta överskjutande avgiftsmedel. Dessa
redovisas på ett särskilt räntebärande konto under statsskulden, den s.k.
radiofonden. Hos kontoret disponerar televerket en rörlig kredit för rundradiorörelsens
behov.

T.o.m.
budgetåret 1985/86 inbegreps även byggnadsstyrelsen i rundra

diorörelsen. Numera regleras samarbetet med styrelsen genom ett avtal

mellan SR och styrelsen. 22

Principen att rundradiorörelsen
bör vara självförsörjande slogs uttryck- Prop. 1988/89:18 ligen fast av 1947
års riksdag (prop. 1947:41, SU 51, rskr. 117). Med självförsörjande avses att
kostnaderna för produktion och distribution av de för svenska lyssnare i gemen
avsedda programmen samt därmed sammanhängande kostnader skall betalas av
lyssnarna själva. Av självförsörjningsprincipen följer att avgiftens storlek
blir beroende av de krav man anser att rundradion bör tillgodose (jfr prop. s.
46 — 47), dvs. avgiftsintäkterna bör täcka utgifterna. Av detta följer i sin
tur att avgiften inte bör höjas mer än nödvändigt för att tillgodose rörelsens
egna behov. En viss marginal bör dock eftersträvas. Rundradiorörelsen har för
närvarande en skuld, det s.k. underskottet i radiofonden. Bl.a. är det en följd
av att kostnadsutvecklingen under flera år överstigit den förväntade.

Som
jag tidigare nämnt ökar numera antalet mottagaravgifter endast obetydligt. Det
är en naturlig följd av att praktiskt taget alla hushåll har TV. Under tidigare
år kunde kostnader för olika slag av förbättringar liksom de allmänna
kostnadsökningarna och oförutsedda utgifter mötas med intäkter som härrörde
från ett ständigt högre antal mottagaravgifter. Numera får däremot i princip
varje förändring av medelsbehovet återverkningar på TV-avgiftens storlek.

2.2 En radio och television i allmänhetens tjänst

Alltsedan
1920-talet har mottagaravgifterna varit den finansiella ryggraden för den
rundradio som verkat i allmänhetens tjänst. Utmärkande för en sådan rundradio
är vaktslåendet om det sändande företagets integritet, varmed i detta
sammanhang skall förstås företagets publicistiska oberoende och
organisatoriska självständighet. Radio- och TV-sändningarna skall alltså inte
kunna göras till redskap för staten eller någon annan särskild makt- eller
intressegrupp i samhället. Detsamma gäller för förhållandet till programföretagets
ägare och styrelse.

Ett
annat viktigt inslag är att människor skall kunna ta del av programmen på i
stort sett varje plats i landet och att det skall kosta lika mycket att göra
det oberoende av var man bor. Med vad jag nu sagt sammanhänger en tredje viktig
princip, nämligen att programutbudet skall vara avsett för alla grupper i
samhället. Inom ramen för en radio och television i allmänhetens tjänst måste
det därför sändas program som tillgodoser en mängd olika intressen och
smakriktningar, även sådana som företräds av mindre grupper. Detta innebär
naturligtvis också att det i programverksamheten skall ges utrymme för en
mångfald av åsikter och meningsriktningar. Vad angår den svenska televisionen
gäller därutöver bl. a. att programutbudet skall präglas av
folkbildningsambitioner och värna om den svenska kulturen.

Utvecklingen
av satellitsändningar och kommersiell television har un

der senare år skett snabbt i Europa. I en sådan situation är det särskilt

viktigt att den radio- och TV-verksamhet som står i den svenska allmänhe

tens tjänst kan hävda sig i konkurrensen. Att Sveriges Radio-koncernen

även forsättningsvis skall ha denna uppgift har slagits fast senast genom

riksdagens beslut om Sveriges Radio i juni 1986 (prop. 1985/86:99, KrU

21, rskr. 343). 23

2.3 Ett
europeiskt perspektiv Prop. 1988/89:18

Radion
och televisionen finansieras på olika sätt i olika europeiska länder. Många
länder har någon form av mottagaravgiftssystem. I en del länder används
skattemedel. Reklamfinansiering förekommer i större eller mindre utsträckning
i flertalet västeuropeiska länder. Därtill kommer vissa andra
finansieringskällor, av vilka s.k. sponsring torde vara den vanligaste.

Av
en sammanställning som Europeiska radiounionen (EBU) gjort av
avgiftssituationen i de olika medlemsländerna vid utgången av december 1987 framgår
följande. Vissa av Europarådets medlemsländer har inget avgiftssystem alls
(Luxemburg, Spanien, Turkiet). Andra har ett avgiftssystem liknande det som
finns i t. ex. vissa nordafrikanska länder, nämligen ett som är knutet till
hushållets tillgång på elektricitet. Avgiftsnivån står då i relation till
elförbrukningen. Så är fallet på Cypern och i Grekland och, när det gäller
ljudradioavgiften, i Portugal.

När
det gäller de länder som har ett avgiftssystem knutet till innehav av mottagare
är det antingen fråga om enbart en TV-avgift som i Sverige (Belgien, Finland,
Frankrike, Irland, Norge, Portugal, Storbritannien) eller en kombinerad radio-
och TV-avgift som alternativ till enbart en ljudradioavgift (Danmark,-Island,
Italien, Malta, Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland, Österrike). Endast
i Schweiz förekommer skilda avgifter för radio- och TV-mottagare. Malta har
också en sådan ordning när det gäller färg-TV-mottagare.

Av
de femton Europarådsländer som har någon form av TV-avgift gör i dag fyra
(Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike) ingen
skillnad mellan svartvit mottagare och färg-TV-mottagare. Enbart en avgift
betalas.

Någon
skillnad mellan avgiftssystemen i EG-länder och västeuropeiska länder utanför EG
kan inte spåras. Länderna inom EG uppvisar inte heller några påtagliga
likheter.

I
takt med att det uppkommit nya, kommersiella programkanaler har andelen kanaler
i Europa som finansieras avgiftsvägen minskat. I den mån kanaler haft både
avgifter och reklam som inkomstkällor, har avgiftsandelen tenderat att minska.
Generellt sett har därför public service-verksamheternas tillvaro blivit
osäkrare i den meningen att de blivit mer och mer beroende av svängningarna på
reklammarknaden.

Avgiftsnivåerna
och formerna för avgiftsuttaget har aldrig kommit i åtanke för reglering på
europeisk nivå. Det motsatta gäller finansieringskällorna reklam och
sponsring. Förslag till sådana regler har utformats både av EG-kommissionen och
inom Europarådets styrkommitté för massmediefrågor (CDMM). Det sistnämnda
förslaget, en konvention om gränsöverskridande TV-sändningar, diskuteras just
nu av Europarådets ministerkommitté.

Europarådskonventionen
har utarbetats parallellt med motsvarande di

rektivförslag från EG-kommissionen. Efterhand har de båda dokumenten i

jämförbara avseenden kommit att likna varandra ganska mycket. Många

av EG-länderna föredrar dock en reglering inom Europarådets ram. Skälet 24

härtill är inte bara att
en sådan konvention skulle omfatta långt flera Prop. 1988/89:18 länder, utan
också att den tar större hänsyn till nationell kultur och särart än den
enhetliga reglering som EG-kommissionen vill åstadkomma.

2.4 Riksdagens beslut om förändring av organisation, huvudmannaskap
och lokalisering av avgiftsuppbörden m. m.

Som
jag nämnde inledningsvis beslöt riksdagen våren 1987 om en förändring
beträffande organisation, huvudmannaskap och lokalisering vad gäller uppbörd m.
m. av avgifter för innehav av televisionsmottagare. Beslutet hade föregåtts av
ett långvarigt utredningsarbete dels av TV-avgiftsut-redningen (U 1978: 15),
dels genom televerkets och Sveriges Radios försorg. Synpunkterna och förslagen
behandlades av regeringen i budgetpro- . positionerna 1980 (prop. 1979/80:100
bil. 12 s. 90 f), 1981 (prop.1980/81: 100 bil.l2 s. 87 f) och 1987 (prop.
1986/87:100 bil. 10 s. 498 f). I den sistnämnda framlades förslaget att
uppbörden av mottagaravgifter skulle ske i ett separat system, dvs. skilt från
uppbörden av teleavgifter, och att huvudmannaskapet för uppbörden och
avgiftskontrollen skulle övergå från televerket till Sveriges Radio.
Uppbördsorganisationen skulle lokaliseras till Kiruna kommun. Riksdagen följde
regeringens förslag (KrU 1986/87: 11 s. 15 f, rskr. 197).

Utgångspunkten
för de nämnda förslagen var den nya mediesituationen som innebär att allt fler
hushåll erbjuds ett nytt utbud via satellit och kabel vid sidan av Sveriges
Radio-koncernens program. I propositionen anfördes i detta hänseende följande.

Att
få tillgång till det nya utbudet är för hushållen förknippat med kostnader som
konkurrerar med mottagaravgifterna. Det är därför viktigt att uppbörden av mottagaravgifter,
varmed den s. k. public service-verksamheten på radio- och TV-området
finansieras, är så effektiv som möjligt. Detta kräver dels en rationell
administration av verksamheten med debitering och inkassering av avgifter, dels
en effektiv verksamhet med avgiftskontroll och andra insatser mot avgiftsskolk.
Det kan därvid vara en fördel om den organisation som skall handha uppbörden
inte behöver möta önskemål också från andra verksamheter.

Separeringen
av uppbörderna bör möjliggöra en bättre anpassning till de speciella krav som
uppbörden av mottagaravgifter kräver. Därmed ges även förutsättningar för en
bättre överblick och en effektivisering av verksamheten. För en förändring
talar också att mottagaravgiftsuppbör-den betraktas som artfrämmande av
televerket. Den har däremot ett nära samband med Sveriges Radios verksamhet,
varför ett byte av huvudman också kan verka effektivitetsbefrämjande.
Separeringen av avgiftsuppbörderna ger vidare möjlighet till en regionalpolitiskt
önskvärd etablering i Kiruna.

Riksdagens
beslut innehåller följande riktlinjer för övergången till det

nya systemet för uppbörd av mottagaravgifter och avgiftskontroll.

Sveriges Radios övertagande av arbetsuppgifter och ansvar från telever- 25

ket skall ske senast den I
januari 1990. Fram till övertagandet behålls den Prop. 1988/89:18 gemensamma
räkningen för telefon- och mottagaravgift. Även i övrigt behålls under
övergångsskedet gällande regler och arbetsorganisation såvida inte televerket
och Sveriges Radio finner någon annan ordning mer lämplig eller ekonomisk.

SR
skall — med televerkets hjälp — svara för förberedelserna för den nya organisationen.

Under
förberedelsearbetet skall SR undersöka om vissa förändringar av det nuvarande
avgiftssystemet bör genomföras. De åsyftade åtgärderna är fakturering
halvårsvis i stället för kvartalsvis, avskaffandet av det särskilda färg-TV-tillägget
samt införandet av en tilläggsavgift vid för sen betalning. SR förutsätts
vidare fortlöpande informera regeringen om hur förberedelsearbetet fortskrider
samt redovisa förslag i sådana frågor som kräver regeringens eller riksdagens
ställningstagande.

När
det gäller de under övergångsfasen ofrånkomliga merkostnaderna förutsätts att
lokaliseringsstöd och annat tillämpligt regionalpolitiskt stöd skall utgå för etableringen
i Kiruna. Övriga merkostnader under förberedelse- och flyttperioden skall
betalas av televerket. På motsvarande sätt skall televerket även under en
period efter år 1990 på lämpligt sätt kompensera för det intäktsbortfall som
den nya organisationen kan medföra.

Som
jag nämnt i inledningen träffade staten och SR den 14 maj 1987 en överenskommelse
om förberedande av den nya organisationen. Förberedelserna skulle ske efter de
riktlinjer som riksdagsbeslutet angav och som jag nyss har redovisat. Samma dag
uppdrog regeringen åt televerket att bistå SR vid förberedandet och vid
driftsstarten.

I
budgetpropositionen 1987 påpekas att övergången till ett nytt uppbördssystem
kan skapa ökade problem i fråga om underlåtenhet att anmäla TV-innehav och
benägenhet att betala mottagaravgiften. Vissa förändringar i juridiskt
avseende bör därför vidtas. Obetalda mottagaravgifter kan i dag inte drivas in
utan föregående prövning av domstol. I propositionen anfördes emellertid bl.a.
följande.

Enligt
min mening bör mottagaravgifterna i och med den nya ordningen normalt sett
kunna drivas in omedelbart, dvs. utan mellankommande domstolsprövning. Detta
innebär att man kan undvika att domstolsväsendet belastas med en rad beslut om
obetalda avgiftsräkningar.

Om
den nämnda förändringen vidtas kommer debiteringen av mottagaravgifter att bli
bindande för den enskilde och därmed få karaktär av myndighetsutövning. Om en
förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning skall överlämnas till
ett enskilt organ, t. ex. ett Sveriges Radio-företag, måste det ske med stöd av
lag. Även en kontrollverksamhet som skall utövas av ett enskilt organ torde
fordra regler i lag.

I
frågor som rör avgiftsuppbörden bör även vissa allmänna förvaltningsrättsliga
regler liksom offentlighetsprincipen tillämpas hos Sveriges Radio. Också i
denna del aktualiseras sålunda behovet av lagstiftning.

Som
jag har nämnt i inledningen redovisas i årets budgetproposition

(prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 515) att SR:s styrelse funnit att den lämpli

gaste associationsformen för den nya verksamheten är ett av detta företag 26

helägt dotterbolag. I
propositionen uttalas att detta får anses vara en Prop. 1988/89: 18 lämplig
lösning, en lösning som medger att det i såväl juridiska som ekonomiska och
praktiska avseenden går att dra en klar gräns mellan avgiftsuppbörden med dess
myndighetsutövande funktion och programverksamheten. Riksdagen har inte haft
något att erinra mot att verksamheten med kontroll och uppbörd av mottagaravgifter
anförtros ett särskilt dotterbolag till SR (KrU 1987/88: II, rskr. 220).

3 Nuvarande ordning

3.1 Inledning

Gällande
regler om avgiftsskyldigheten finns som tidigare nämnts i lagen (1978:478) om
avgift för innehav av televisionsmottagare (avgiftslagen).

Av
betydelse för avgiftsregleringen är också vissa bestämmelser i radiolagen (1966:755).
Bl. a. måste vissa uttryck i avgiftslagen ses mot bakgrund av de
begreppsdefinitioner som finns i radiolagen.

Avgiftslagen
kompletteras av vissa verkställighetsföreskrifter. För det första har
regeringen meddelat sådana genom förordningen (1978:484) om mottagare för
radiosändning eller trådsändning. Vidare har regeringen enligt 5 § nämnda
förordning uppdragit åt televerket att besluta om ytterligare
verkställighetsföreskrifter. Med stöd av detta bemyndigande har televerket
utfärdat tillämpningsföreskrifter till avgiftslagen, att gälla från och med den
1 juli 1985 (televerkets författningssamling, serie B 10:V). Föreskrifterna
åtföljs av allmänna råd av verket om hur mottagaravgift skall betalas. I dessa
har redovisats verkets praxis i olika avgiftsfrågor.

Av
betydelse är också att högsta domstolen i några avgöranden har belyst frågor i
avgiftslagen.

Slutligen
bör uppmärksammas förordningen (1980:287) om försöksverksamhet med särskild
kontroll av innehav av televisionsmottagare samt den ordning som tillämpas
beträffande förvaltningen av influtna avgifter.

3.2 Radiolagen

Som
nyss nämnts måste vissa uttryck i avgiftslagen ses mot bakgrund av radiolagens
begreppsdefinitioner. Bl.a. definieras här begreppen radiosändning,
rundradiosändning, trådsändning och mottagare.

Med
radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3000 gigahertz och vilka
utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare.

En
rundradiosändning är en radiosändning, alltså en trådlös sändning, som särskilt
kännetecknas av att den är avsedd att tas emot direkt av allmänheten.

Med trådsändning avses
ljud, bild eller annat meddelande som sänds

med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anord

nad ledare. 27

En mottagare är en
anordning för mottagning av radiosändning eller Prop. 1988/89: If
trådsändning.

I
avsnitt 2.1 har jag redovisat den i 3§ radiolagen uttryckta grundsatsen att
mottagare får innehas och användas av var och en. Jag har också påpekat att
enligt förarbetena till lagen (prop. 1966:149 s. 28) hindrar inte denna princip
en ordning med mottagaravgifter för finansieringen av rundradioverksamheten i
landet.

Även
9§ radiolagen har nämnts i det föregående. Enligt första stycket i denna
paragraf skall yrkesmässig överlåtelse i detaljhandeln av televisionsmottagare
av överlåtaren anmälas inom tid och till myndighet som regeringen bestämmer.
Sådan anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställande av
avgiftsplikten för innehavet av televisionsmottagaren. Enligt andra stycket
äger dessa bestämmelser motsvarande tillämpning på yrkesmässig uthyrning av
televisionsmottagare.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får enligt paragrafens fjärde stycke
meddela närmare föreskrifter om anmälan och uppgiftsskyldighet. Sådana
föreskrifter har meddelats genom kungörelsen (1972:241) om skyldighet att
anmäla överlåtelse eller uthyrning av televisionsmottagare.

I
kungörelsen föreskrivs att anmälan enligt 9 § första eller andra stycket radiolägen
om överlåtelse eller uthyrning av televisionsmottagare skall göras till
televerket före utgången av kalendermånaden närmast efter den då Överlåtelsen
eller uthyrningen ägde rum. Närmare föreskrifter om sådan anmälan meddelas
enligt kungörelsen av televerket. Verket har inte meddelat några sådana
bestämmelser.

Enligt
11 § radiolagen döms den till böter som

1.
underlåter att fullgöra
anmälningsskyldighet som avses i 9 § första eller andra stycket eller

2.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar ofullständig eller oriktig uppgift i anmälan som avses i 9 § första
eller andra stycket, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

3.3 Avgiftslagen

Avgiftsskyldigheten
enligt avgiftslagcn gäller televisionsmottagare. En televisionsmottagare är
enligt lagen en mottagare som är avsedd för mottagning av bildsändning med
eller utan ljud (1 §). Vidare anges att föreskrift om mottagare även avser
återgivningsanordning som är ansluten till mottagaren och att föreskrifterna i
lagen inte gäller navigeringsmottagare (5 §). Någon annan precisering av
begreppet görs inte i lagen och det finns inte några motivuttalanden till
denna.

För
att någon skall vara skyldig att betala avgift krävs att vederbörande innehar
en TV-mottagare. Inte heller uttrycket innehav har preciserats närmare.

Den
som innehar en TV-mottagare skall erlägga allmän mottagaravgift med 206 kr. per
kalenderkvartal samt, om det rör sig om en färg-TV, även tilläggsavgift med 40
kr. per kalenderkvartal (I § första stycket). För en färg-TV är alltså
kvartalsavgiften i dag 246 kr.

28

Skall avgift första gången
eriäggas under löpande avgiftsperiod, skall Prop. 1988/89:18 avgiften sättas
ned till det belopp som svarar mot antalet kvarvarande dagar av perioden (1 §
andra stycket).

Avgift
erläggs till myndighet som regeringen bestämmer (1 § tredje stycket).
Regeringen har bestämt att denna myndighet skall vara televerket (2 § första stycket
förordningen om mottagare för radiosändning eller trådsändning).

Innehav
av TV-mottagare skall anmälas till televerket (2 § första meningen
avgiftslagen och 2 § andra stycket förordningen om mottagare för radiosändning
eller trådsändning). Verket får emellertid medge undantag från
anmälningsskyldigheten (2 § tredje meningen avgiftslagen).

Den
som anskaffar en TV-mottagare avsedd för färgmottagning skall göra anmälan
därom oavsett att allmän mottagaravgift erlagts (2 § andra meningen
avgiftslagen).

Den
som bryter mot 2 § avgiftslagen döms till böter (6 § avgiftslagen).

I
4 § avgiftslagen föreskrivs i sex punkter undantag från avgiftsskyldigheten
Avgift utgår således inte för TV-mottagare som

1.
televerket inte hänför till
mottagare för rundradiosändning,

2.
innehas av staten,

3.
innehas av tjänsteman vid
utländsk beskickning eller lönat konsulat, om utrikesdepartementet bestämmer
det,

4.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

5.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

6.
efter anmälan till televerket
har blivit nedmonterad, inpackad och undanställd eller på annat sätt försatt ur
brukbart skick.

Regler
om begränsad avgiftsskyldighet finns i 3 § avgiftslagen. I paragrafens första
stycke föreskrivs att avgift som har erlagts för TV-mottagare även gäller annan
TV-mottagare, om mottagarna

1. är
avsedda att användas i innehavarens hushåll av honom själv, hans

familj, annan medlem av hushållet eller inneboende som är helt i hushål

lets kost,

2.
är avsedda för försäljning
eller demonstration och förvaras på samma försäljnings- eller
demonstrationsställe,

3.
innehas inom sjukhus,
vårdanstalt, ålderdomshem eller liknande inrättning och är avsedda att
användas av dem som vårdas där,

4.
innehas i hotell- eller
pensionatsrörelse och är avsedda att användas av tillfälliga gäster, eller

5.
innehas av läroanstalt och är
avsedda att användas för undervisningen.

En
särskild regel om mottagare i motorfordon finns i 3 § andra stycket. Enligt
denna bestämmelse gäller en avgift som har erlagts för en TV-mottagare även
annan sådan mottagare som är avsedd att användas i motorfordon, om fordonet är
registrerat på den som har erlagt avgiften, medlem av hans familj eller annan
medlem av hans hushåll och icke huvudsakligen används i yrkesmässig trafik.

Slutligen
finns i 3 § tredje stycket en s. k. gruppavgiftsregel. Enligt denna

bestämmelse gäller en avgift som har erlagts för TV-mottagare, vilken

används inom lägenhet som är avsedd för annat ändamål än bostad och 29

disponeras av den som
innehar mottagaren, även ytterligare nio sådana Prop. 1988/89: 18 mottagare
inom lägenheten, i den mån föreskrift i första stycket ej är tillämplig. Vidare
anges att det för varje påbörjad följande grupp om tio mottagare utgår avgift
såsom för en mottagare.

3.4 Anmälan av innehav av TV-mottagare och avanmälan av
innehav

Avgiftslagen
kompletteras av televerkets tillämpningsföreskrifter om anmälan av innehav av TV-mottagare
och avanmälan av sådant innehav. Vad gäller anmälan av innehav har verket
bestämt följande (punkt 1).

Föreskriven
anmälan om innehav av TV-mottagare skall göras senast 15 dagar efter det att
mottagare anskaffats. Anmälan skall innehålla uppgift om innehavarens
fullständiga namn, adress, telefonnummer i förekommande fall, personnummer
samt typ av mottagare (svartvit eller färg).

Anmälan
behöver inte göras enligt vad som anges i punkt 2 i föreskrifterna, som lyder:

Gäller
avgift som erlagts för mottagare även för annan mottagare, behöver anmälan
inte göras i fråga om sådan ny mottagare. Anmälan behöver inte heller göras i
fråga om mottagare för vilken avgift inte utgår. (3 och 4 §§ lagen om avgift.)

Slutligen
har verket i fråga om avanmälan av innehav bestämt följande (punkt 3).

Den
vars innehav av mottagare upphör skall skriftligen anmäla detta till televerkets
försäljningsställe senast den dag, då erlagd avgift upphör att gälla.

Före
den 1 juli 1985 gällde äldre av televerket beslutade tillämpningsföreskrifter.
Avanmälan av innehav behandlades i punkt 7 i dessa föreskrifter, som det finns
anledning att återge på grund av en dom av högsta domstolen (NJA 1987 s. 916).
Reglerna lydde:

Den
som icke längre önskar inneha mottagare skall skriftligen anmäla detta till
televerkets försäljningsställe senast den dag, då erlagd avgift upphör att
gälla. Därvid skall uppgivas om apparaten har kasserats eller överlåtits till
annan innehavare.

Önskar
någon inneha mottagare utan att använda denna, får detta ske utan avgift, under
förutsättning att mottagaren är nedmonterad, inpackad och undanställd eller att
dess strömintag har förseglats av radioservice-man. Uppgift om sålunda vidtagna
åtgärder skall lämnas i samband med skriftlig uppsägning enligt bestämmelserna
i föregående stycke.

Fullgöres
icke denna anmälningsskyldighet, skall avgift erläggas för följande
avgiftsperiod i vanlig ordning.

30

3.5
Televerkets praxis i avgiftsfrågor Prop. 1988/89: Ii

Som
tidigare nämnts ges i televerkets allmänna råd uppgifter om verkets praxis i
vissa avgiftsfrågor.

Följande
anförs om de två undantag från avgifisskyldigheten som gäller TV-mottagare som
televerket inte hänför till mottagare för rundradiosändning och mottagare som
innehas av staten:

— mottagare
som inte är avsedda för rundradiomottagning

Exempel
på sådana är mottagare för nödsignaler, för radiopejling, för vissa
vetenskapliga ändamål och livbåtsradio. Hit räknas också mottagare som
huvudsakligen används i demonterat skick för tekniska demonstrationer.

— mottagare
som innehas av staten

Aktiebolag
som helt eller delvis ägs av staten är avgiftspliktiga.

Förteckning
över de tjänstemän som innehar televerkets tjänstemottaga

re finns hos (televerket) Farsta tel. 08- Förteckning över de tjänstemän

för
vilka Sveriges Radio betalar avgift finns hos (televerket) Farsta tel. 08-

Vad
sedan gäller fallen av begränsad avgiftsskyldighet skall här endast redovisas
vad som anförs rörande läroanstalter och den s. k. gruppavgiften. Om
läroanstalter sägs bl. a. följande.

Ett
rektorsområde anses utgöra en läroanstalt. Alltså täcker en avgift alla skolor
inom rektorsområdet.

Som
ledning vid bedömningen av vilka apparater som inte används i undervisningen
kan tagas apparatemas placering. En apparat som står i matsal, lärarrum etc.
torde endast i undantagsfall vara avsedd för undervisningen.

Slutligen
anförs rörande regeln om gruppavgift:

Mottagare
medräknas i gruppavgift endast om de finns i innehavarens lokaler belägna inom
ett sammanhängande tomtområde.

Som
"lägenhet för annat ändamål än bostad" räknas butik, kontor,
polisstation, restaurant, vaktrum, verkstad och liknande.

3.6 Avgöranden av högsta domstolen

Det
finns tre domar av högsta domstolen (HD) som belyser olika frågor i avgiftslagen
(NJA 1984 s. 886, 1985 s. 39 och 1987 s. 916). Av särskilt intresse är de
senare två fallen.

I
1985 års dom behandlas dels begreppet innehav, dels den s. k. hotellavgiftsregeln.
Fallet gällde en bostadsrättsförening som ägde och hade placerat ut 90
mottagare i sina andelshus, vilka föreningens medlemmar disponerade under
kortare tidsperioder. HD yttrade bl.a. följande.

Vad
som avses med innehav av TVmottagare preciseras inte i avgifts

lagen, och det finns inte heller några motivuttalanden som belyser frågan.

Allmänt sett är det emellertid rimligt att avgiftsskyldigheten åvilar den 31

som har den direkta nyttan
av en mottagare. Avgörande för innehavsfrå- Prop. 1988/89: 18 gan bör alltså
inte i första hand vara vem som är ägare till mottagaren, även om detta
förhållande inte alltid kan frånkännas betydelse. I stället torde som
huvudprincip få anses gälla att den som utnyttjar en TV-mottagare också skall
betraktas som innehavare (jfr den tidigare berörda föreskriften om innehav på
prov). I de tidigare angivna bestämmelserna för innehav av TV-mottagare har
också televerket uttalat att den som disponerar en mottagare anses inneha den
och att därav följer att anmälningsskyldighet även föreligger för lånad eller
hyrd mottagare.

Vad
som sagts nu innebär emellertid inte att varje kortvarigt eller tillfälligt
nyttjande bör anses utgöra innehav i den mening som det är är fråga om. Med ett
sådant betraktelsesätt skulle stora praktiska svårigheter uppstå. Vidare kan
åberopas vissa bestämmelser i avgiftslagen. Så t. ex. torde den särskilda
regeln om avgift för TV-mottagare i hotell- eller pensionatrörelse utgå från
att rörelseidkaren och inte de enskilda hotell- eller pensionatsgästerna är att
anse som innehavare.

Utredningen
i målet ger vid handen att de aktuella TV-mottagarna visseriigen utnyttjas av
de olika andelsägarna men att varje mottagare används av flera delägare och att
det bara är fråga om en kortare åriig användningstid för var och en av
delägarna. Detta innebär att det skulle uppstå avsevärda svårigheter i samband
med avgiftsdebiteringen, om varje delägare skulle anses som innehavare.
Eventuellt skulle för var och en få prövas om avgift redan har betalats för en
annan mottagare av samma slag och om därmed den särskilda regeln om
hushållsavgift är tillämplig.

Övervägande
skäl talar alltså för att föreningen bör anses som innehavare av de aktuella TV-mottagarna.
Därmed är emellertid inte avgjort att föreningen också skall anses skyldig att
betala avgift för varje mottagare. Föreningens verksamhet med upplåtelse av
bostadsrätter torde visserligen inte kunna anses innebära att föreningen
bedriver hotell- eller pensionatrörelse, och verksamheten faller därför
formellt inte under den särskilda regeln om avgift för mottagare i sådan
rörelse. Inte heller är någon annan undantagsbestämmelse i avgiftslagen direkt
tillämplig. Den situation som föreligger i målet får emellertid anses vara likartad
med den som avses med hotellavgiftsregeln. Situationen ligger också nära vissa
fall där varje nyttjare är att anse som innehavare och där bestämmelsen om
hushållsavgift regelmässigt leder till avgiftsbefrielse. Det skulle inte vara
rimligt att för ett mellanfall som det förevarande låta föreningens innehav
leda till avgift för varje mottagare. Med stöd av grunderna för
hotellavgiftsregeln finner HD därför att föreningen, som enligt vad som
upplysts i målet har betalat avgift för en TV-mottagare, bör vara fri från
ytterligare avgiftsskyldighet.

1987
års fall gäller frågan om avgiftsskyldighet sedan ett TV-innehav upphört utan
att skriftlig avanmälan skett. HD ansåg i motsats till underinstanserna att
avgift skall betalas även i denna situation. Även här aktualiseras därför
avgiftslagens innehavsbegrepp. HD yttrade bl. a. följande i domen.

I
målet uppkommer frågan huruvida televerkets tillämpningsföreskrifter faller
inom ramen för regeringens bemyndigande. Enligt II kap. 14
§ regeringsformen får en föreskrift av detta slag inte tillämpas, bl.a. om domstol
finner att vid tillkomsten av föreskriften stadgad ordning i något väsentligt
hänseende åsidosatts. Av avgörande betydelse för denna bedöm-

ning är följande uttalande
av departementschefen i förarbetena till rege- Prop. 1988/89:18 ringsformen (prop.
1973:90 s. 211).

Med
föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand
förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss
utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regeringen
med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt
hänseende "fyller ut" en lag, även om lagen i och för sig skulle
befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att
regeringen skall få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmelse
som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något
väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. I
verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan
upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas
som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. Ove H har fäst avgörande vikt vid avgiftslagens ordalag, som
talar om den som "innehar" mottagare (1 §) och "Innehav" av
televisionsmottagare (2 §); den i tillämpningsföreskrifterna fastställda
avgiftsplikten går enligt honom utöver den ram som lagen anger, eftersom
avgiftsplikten enligt dessa föreskrifter omfattar även tid efter det att
innehav faktiskt har upphört.

Det
är emellertid tydligt att lagstiftaren med den i avgiftslagen använda terminologin
inte avsett att särskilt betona uttrycket "innehav" och i detta inlägga
den mera exakta rättsliga betydelse som begreppet "besittning" har inom
civilrätten. Den ifrågavarande föreskriften i punkt 7 kan därför inte anses gå
utöver ramen för avgiftslagen. Dess syfte synes närmast vara att av praktiska
skäl fastställa avgiftsskyldighetens utsträckning i tiden på ett sätt som så
långt möjligt minskar risken för oklarheter och tvister. I överensstämmelse med
vad som har uttalats i rättsfallet NJA 1984 s. 886 kan stadgad ordning inte
anses ha i något väsentligt hänseende åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.

HD
fann alltså att underlåtenheten att göra skriftlig avanmälan medförde fortsatt
avgiftsskyldighet.

3.7 Försöksverksamheten med särskild avgiftskontroll

Med
anledning av ett betänkande av TV-avgiftsutredningen framhöll föredragande
statsrådet i 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 87 — 89),
att det var av stor vikt att kraftiga insatser gjordes mot det omfattande skolket
från televisionsavgiften. Huvudansvaret för dessa insatser förklarades åvila
televerket, som hade hand om avgiftsuppbörden, men föredraganden fann det också
naturligt att programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen genom olika
programinslag upplyste TV-publi-ken om dess betalningsansvar. Det bedömdes
emellertid inte räcka med ökad upplysning utan avgiftskontrollen borde också
skärpas. På försök borde televerket därvid få använda ett särskilt
mätinstrument, en s. k. pejl. Föredraganden förklarade att han avsåg att
föreslå regeringen att utfärda de närmare föreskrifter som borde gälla för
denna verksamhet.

Detta
är bakgrunden till den tidigare nämnda förordningen (1980:287) om
försöksverksamhet med särskild kontroll av innehav av televisions-

3 Rik.sda. i i en
1988/89. 1 .saml.
Nr 18

mottagare, vilken trädde i
kraft den I juli 1980. Där föreskrivs att telever- Prop. 1988/89: IJ ket får
använda särskilt mätinstrument för att utröna om ett hushåll innehar TV-mottagare
(särskild avgiftskontroll). Verksamheten skall, enligt förordningen, bedrivas
så att onödig olägenhet för den enskilde undviks.

Försöksverksamheten
avsåg till en början tre år. Det visade sig emellertid att pejlingen hade stor
betydelse för att göra televerkets kontrollverksamhet med hembesök mer
effektiv. På förslag av televerket beslöt därför regeringen om en treårig förlängning
(jfr prop. 1982/83:100 bil. 10 s. 151). Mot bakgrund av de fortsatt goda
erfarenheterna har verksamheten sedan föriängts ytterligare så att den nu
fårpågå t.o.m. utgången av juni 1989 (jfr prop. 1985/86:99 s. 89).

Den
avgiftskontroll som televerket bedriver sker med hjälp av listor av vilka
framgår vilka hushåll i ett bostadsområde som har anmält att de har TV-mottagare.
Vid kontrollen går man också igenom de anmälningar som radiohandlare och
uthyrningsfirmor lämnat i enlighet med den tidigare nämnda bestämmelsen i
radiolagen. Den s. k. pejlingen innebär att avgiftskontrollanten under
sändningstid använder ett särskilt elektroniskt mätinstrument som kan mäta de
radiovågor som strålar ut från en påslagen TV-apparat i en viss bostad, dvs.
utan att tillträde ges till det utrymme där TV-apparaten finns. Pejlinstrumentet
upplyser om huruvida det förekommer utstrålning som gäller TV-frekvenser men
ger inte någon information om vad som i övrigt finns eller händer i bostaden.

Av
bestämmelserna för pejlingsverksamheten framgår att den skall avse samtliga de
hushåll inom ett bostadsområde som inte har anmält innehav av TV-mottagare.
Innan pejling utförs skall televerket i god tid och på lämpligt sätt underrätta
allmänheten inom det aktuella bostadsområdet. 1 televerkets rutiner ingår att bl.a.
i samband med denna information ge TV-innehavaren en möjlighet att på särskild
talong anmäla sitt TV-innehav för att därigenom undgå pejling och risken för
polisanmälan, åtal och dagsböter.

Regeringen
uppdrog i juni 1986 åt televerket att i sin anslagsframställning för
budgetåret 1989/90 redovisa de samlade erfarenheterna av de senaste årens
kampanjer mot avgiftsskolk samt lämna förslag om en eventuell fortsatt
verksamhet.

3.8 Det finansiella samordningsansvaret för
rundradiorörelsen

Under
praktiskt taget alla de år som en licens- eller mottagaravgift tagits ut har
televerket haft hand om avgiftsuppbörden. Som jag nämnt är uppbörden numera
samordnad med verkets inkassering av telefonavgifter, låt vara att det också
förekommer viss separat fakturering av mottagaravgifter. Faktureringssystemet
är därför inte specialanpassat för de krav uppbörden av mottagaravgifter
ställer.

För
att den administrativa belastningen på uppbördsorganiationen skall bli så jämn
som möjligt tillämpar televerket en löpande kvartalsvis fakturering, dvs.
olika teleområden har för samma räkningsperiod skilda förfal-

34

lodagar.
En följd av detta är dels att betalning delvis sker i förskott, dels att Prop.
1988/89: 18 förfallodagarna varierar med geografisk hemvist.

Faktureringsintäkterna
levereras in till ett konto som televerket disponerar. Detta belastas med de
medelsanvisningar för Sveriges Radio-koncernen (genom moderbolaget SR),
televerket och radionämnden som riksdagen beslutat om, i förekommande fall i
enlighet med vissa utbetalningsregler och — i några fall — regler för
kompensation för pris- och löneökningar. Televerket ombesörjer utbetalningarna,
vilka för SR sker månadsvis. Som jag nämnt upprättar televerket även bokslut
för rundradiorörelsen. Dessutom svarar verket av praktiska skäl för
radionämndens interna ekonomiadministration.

Ett
visst finansiellt samordningsansvar för rundradiorörelsen åvilar följaktligen
televerket. Några föreskrifter om hur detta skall fullgöras har emellertid inte
meddelats.

I
ett samordningsansvar får också anses ligga att det görs bedömningar av
rundradiorörelsens samlade kostnads- och intäktsutveckling och av hur stor mottagaravgiften
bör vara på kort och lång sikt. Ingen part i rundradiorörelsen har emellertid
någon uttrycklig skyldighet att göra sådana bedömningar.

Televerket
får använda avgiftsbehållningen som likviditetsreserv. Räntesatsen är inte
närmare bestämd. Behållningen avläses vid budgetårets utgång. Det eventuella
överskott som då finns förs över till riksgäldskontoret för förvaltning. Den
ränta som där tillämpas är den s. k. avista-räntan, vilken den 1 september 1988
uppgick till 9,10 %. Om kontot visar underskott lånar televerket upp
erforderligt belopp hos riksgäldskontoret. Regeringen beslutar om ramen för
upplåningen. Den var till en början högst 80 milj. kr. Riksgäldskontoret
tillämpade då för utlåningen sin ränta avseende rörlig kredit. Den 1 september
1988 uppgick denna till 12,75 %, vilket är jämförbart med affärsbankernas ränta
för checkräkningskredit. Under budgetåret 1987/88 måste den nyssnämnda ramen
för upplåningen i riksgäldskontoret överskridas. Televerket ställde då
resterande medel till förfogande till en ränta av i genomsnitt 11,0 %. Fr. o. m.
den 1 oktober 1988 är ramen för upplåningen i riksgäldskontoret högst 200 milj.
kr. Mark-nadsmässig ränta skall tillämpas.

Ansvaret
för förvaltningen av rundradiorörelsens medel ligger således dels hos
televerket, dels hos riksgäldskontoret. Medelsförvaltningen har inte reglerats
närmare.

4 Sveriges Radio AB:s och televerkets förslag

4.1 Förberedelserna för den nya organisationen i Kiruna

Genom
den i inledningen nämnda överenskommelsen med staten har SR åtagit sig att
förbereda den nya organisationen för avgiftsuppbörd m. m. i enlighet med de av
riksdagen fastställda riktlinjerna.

Televerket har haft
regeringens uppdrag att bistå SR i arbetet. SR och

televerket har träffat en särskild överenskommelse om samverkan och 35

samråd för planering,
uppbyggnad och etablering av den nya uppbördsor- Prop. 1988/89: 18 ganisationen
samt om kostnaderna för detta.

SR
har valt att låta ett femte helägt dotterbolag svara för den nya verksamheten.
Bolagets namn är Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag (RIKAB). Styrelse och
verkställande direktör har utsetts. Bolaget har etablerat sig i Kiruna.

Förberedelsearbetet
bedrivs i ett antal projektgrupper. RIKAB:s verkställande direktör är projekt-
och samordningsansvarig. En av projektgrupperna sysslar med att ta fram den
hård- och mjukvara som behövs för RlKAB:s dataverksamhet. En ansökan om regionalpolitiskt
stöd bl.a. för anskaffandet av datautrustning och programvara bereds för
närvarande inom regeringskansliet. En annan grupp arbetar med utbildning och
rekrytering och ett omfattande program för utbildning startade under föregående
budgetår. Arbetsmarknadspolitiskt stöd utgår också för utbildningsverksamheten
som sker i samverkan mellan arbetsförmedlingen i Kiruna, länsarbetsnämnden i
Norrbottens län och arbetsmarknadsutbildningen. En tredje grupp sysslar med
byggnadsplanering. En byggnad för verksamheten med Kiruna kommun som ägare
håller på att uppföras med hjälp av regionalpolitiskt stöd. Andra
projektgrupper arbetar med ekonomisystem, betalningssystem, systemunderleveranser,
efterbehandling, distribution, avgiftskontroll, marknadsföring samt
administrativa rutiner. RIKAB biträder även televerket i dess arbete med registerkonvertering.

Enligt
planerna skall televerket till RIKAB lämna över ansvaret för avgiftsuppbörd och
avgiftskontroll successivt under år 1989. Överlämnandet startar i mars med de
fyra nordligaste teleområdena. I september sker övergången för teleområdena i
östra Sverige, medan teleområdena i södra och västra Sverige förs över strax
före årsskiftet 1989/90.

RIKAB
håller på att bygga upp ett nytt register för innehav av TV-mottagare. I detta
identifieras innehavarna med personnummer eller organisationsnummer. I vissa
fall måste också annan typ av identifikationsnummer användas. Tidigare
utgjorde telefonnumret identifikation för flertalet innehavare.

4.2 Avgiftens utformning och uppbörden av avgifter

I
en tidigare nämnd skrivelse till regeringen har SR redovisat de förslag till förändringar
av avgiftssystemet som företaget anser bör komma till stånd. SR bedömer att en
förändring av betalningsterminerna så att mottagaravgiften erläggs halvårsvis
i stället för kvartalsvis avsevärt skulle minska kostnaderna för porto m. m.
för utsändning av avgiftsräkningar. SR tror dock inte att det går att erhålla
en tillförlitlig uppfattning om i vilken utsträckning debiteringar av större
belopp leder till minskad betalningsvilja med intäktsbortfall och ökade
indrivningskostnader som följd, med mindre än att en försöksverksamhet bedrivs.
SR föreslår därför att den nuvarande ordningen med debiteringar per
kalenderkvartal ändras och att företaget ges möjlighet att självständigt
bestämma debiteringsperioder och

förfallodagar
för uppbörden av en årlig mottagaravgift. Därigenom skulle

36

SR
på sikt kunna genomföra det debiteringssystem som ger bästa möjliga Prop.
1988/89: 18 samlade resultat för uppbördsverksamheten.

SR
anser vidare att färg-TV-tillägget bör slopas. Sedan många år är färgproduktion
och färgmottagning den normala tekniska standarden. Någon skillnad i
sändningskvalitet beroende på individuella val av någon form av
mottagningsutrustning finns inte längre. Det är därför rimligt att rundradions
samlade kostnader fördelas mellan dem som har tillgång till utbudet. Någon
särbehandling i kostnadshänseende är inte längre motiverad. En enhetlig avgift
för alla TV-mottagare bör införas. Färg-TV-tillägget bör avvecklas och den
allmänna avgiften höjas till farg-TV-nivån. För denna förändring talar också
att den kan medföra en förenkling av uppbördssystemets administration.

SR
har vidare tagit upp frågan om ett system med tilläggsavgift vid försenad
betalning skall införas. SR menar att det är av avgörande betydelse att
positivt stimulera viljan att betala mottagaravgiften. Om uppbördsresultatet
skall kunna förbli oförändrat eller kunna förbättras sedan uppbörden av
telefon- och mottagaravgifter skiljts åt, är förutsättningen att
marknadsföringsinsatserna kompletteras med ett system som innebär en direkt och
kännbar påföljd för dem som försummar sin betalningsplikt. SR föreslår därför
att den betalningsskyldige skall kunna avkrävas en tilläggsavgift om viss tid
har gått efter första betalningspåminnelse och att ytterligare en avgift kan
påföras innan indrivning måste påbörjas. Varje tilläggsavgift bör utgöra minst
20 % av den debiterade mottagaravgiften.

SR
tar i sin skrivelse slutligen upp frågan om andra betalningsformer än de
nuvarande. Företaget anser det angeläget att avgiftslagen får en sådan
utformning att de betalningssätt som visar sig förmånliga för uppbördsverksamhetens
rationalitet och för fondens inkomster kan stimuleras. Lagen bör därför öppna
en möjlighet för SR att reducera avgiften för den som väljer ett för fonden och
verksamheten förmånligare betalningssätt än det som lagen anger. Därigenom
skulle apparatinnehavaren kunna erbjudas del i den besparing eller
inkomstförstärkning som uppkommer genom den frivilliga överenskommelsen.

4.3 Avgiftskontrollen

I
den tidigare lämnade redogörelsen för nuvarande ordning angavs att televerket
fått regeringens uppdrag att redovisa de samlade erfarenheterna av de senaste
årens kampanjer mot avgiftsskolk samt lämna förslag om en eventuell fortsatt
verksamhet. Av den redovisning som televerket har lämnat i sin
anslagsframställning för år 1990 och av de uppgifter jag i övrigt har inhämtat
från televerket framgår följande.

De
undersökningar som gjorts av avgiftsskolkets förändringar har baserats på
uppgifter som på televerkets uppdrag har samlats in av Sveriges Radios publik-
och programforskningsavdelning (PUB). När publikundersökningarnas
uppskattningar av TV-innehavet jämförs med televerkets statistik över
avgiftsintäkter ser man att skolket minskade kraftigt under det första
budgetåret efter det att de intensifierade kampanjerna mot avgiftsskolket
startade år 1980. Under de därpå följande två åren gjordes

inga jämförelser, men när
mätningarna återupptogs var skolkets omfatt- Prop. 1988/89:18 ning ännu
mindre. Därefter ökade skolket igen och var särskilt allvarligt under budgetåret
1985/86 för att sedan minska, dock inte så långt som till den tidigare låga
nivån.

Televerket
påpekar i detta sammanhang att svarsbortfallet i PUB:s undersökningar har ökat
under senare år, varför uppgifterna från dessa år är osäkrare än de från de
tidigare. Sannolikt innebär dock bortfallet en underskattning av skolkets storiek.

Under
föregående budgetår totalskolkade ca 189000 TV-hushåll, dvs. 5,6 %. Därtill kom
ytterligare 90000 hushåll, dvs. 2,6 % , som skolkade från färg-TV-tillägget.
Sammanlagt motsvarade skolket under föregående år nästan 187 milj. kr. i
förlorade avgiftsintäkter. Televerket menar att det kan finnas flera förklaringar
till att skolket varit så stort under senare år. Den viktigaste har sannolikt i
sin grund i att andelen en- och tvåpersoners-hushåll stadigt har ökat sedan
mitten av 1970-talet. Erfarenhetsmässigt utgörs nämligen den största kategorin skolkare
av nybildade hushåll, främst sådana som består av unga personer.

Televerkets
erfarenhet av sin kampanj verksamhet är att det är viktigt att göra det så lätt
som möjligt att anmäla ett TV-innehav. Verket sprider därför anmälningstalonger
och ser till att det är enkelt att anmäla ett innehav per telefon. Under
1987/88 års kampanj kom det in ca 16400 anmälningar via kampanjens
anmälningstalonger och ungefär lika många per telefon. Därtill kom ca 16 000
anmälningar som avgiftskontrollanterna kunde ta emot vid sina besök. Omräknat i
intäkter motsvarade anmälningstalongerna ca 16 milj. kr. Kampanjen, som
kostade 4 milj. kr., gav alltså omedelbart fyrdubbelt igen bara på
anmälningstalongerna. Därtill kom de intäkter som anmälningarna per telefon och
avgiftskontrollanternas utskrivning av räkningar gav upphov till.

Enligt
televerkets uppfattning är det mycket viktigt att använda flera olika medel för
att "fånga in" en skolkare. Detta är det svåra. Har skolkaren väl
"fångats in" fortsätter denne nästan alltid att betala sin avgift.
Avgiftskontrollens ekonomiska effekter i intäktsavseende upprepas alltså nästan
fullt ut under åren efter en kampanj.

Vid
kampanjerna använder sig televerket i första hand av de traditionella
metoderna såsom direktreklam till hushållen, annonsering i pressen och TV-inslag.
På senare år har verket också använt sig av andra medel, såsom bussreklam och
särskilda informationsbrev till vissa målgrupper (ungdomar, invandrare,
företag m.fl.). Under senare år har kampanjerna också fått en mer lokal
karaktär. I samband med annonsering och genomförande av lokala kampanjer har
uppgifter om dessas effektivitet samlats in. Sålunda har det visat sig vid
jämförelse med en vanlig period att antalet nyanmälningar på orterna i fråga
ökar med mellan tio och tjugo gånger. Av nyanmälningarna är cirka en Qärdedel
resultatet av en avgiftskontrollants besök. Resten kommer in per telefon eller
med hjälp av den talong som åtföljer förvarningen till hushållen.

Kampanjernas
betydelse för att skolket ändå håller sig på en förhållandevis rimlig nivå är
givetvis svårmätbar. Att antalet nyanmälningar ökar

38

markant under
vinterhalvåret (november-april), då särskilda kampanjer Prop. 1988/89: 18
bedrivs, är en viktig indikator på att kampanjerna faktiskt är lönsamma.

Pejlen
är, enligt televerkets uppfattning, ett bra kampanjredskap. Det är ett lätt och
smidigt instrument som kontrollanterna klarar av att använda utan problem.
Pejlingen har också ett stort psykologiskt värde. Enbart förekomsten av pejling
i ett område stimulerar till anmälningar av TV-innehav.

Televerkets
uppdrag att bedriva pejling gäller t.o.m. utgången av juni 1989. Televerket
föreslåratt det förlängs t. o. m. den 31 december 1989.

4.4 Det finansiella samordningsansvaret för
rundradiorörelsen

I
sin skrivelse till regeringen om samordningsansvaret för rundradiorörelsen i
finansiellt avseende har SR anfört följande.

Hela
samordningsansvaret, inkl. ansvaret för medelsförvaltningen, bör innehas av en
och samma part för att uppgifterna skall skötas effektivt. Effektiviteten
skulle enligt företaget öka ytterligare om samordningsansvaret lades på den
part inom rundradiorörelsen som svarar för avgiftsuppbörd och avgiftskontroll,
dvs. Sveriges Radio-koncernen. Det formella ansvaret bör dock ligga på
moderbolaget inom koncernen, SR. Företagets uppgift bör vara att utöva
samordningsansvaret så att bästa möjliga utfall uppnås för rundradiorörelsen. Bl.a.
bör räntemässig bevakning av intäkterna ske dagligen i stället för som nu med
långa tidsintervall.

SR
anser att staten bör reglera hur samordningsansvaret skall fullgöras. På så
sätt bör en bättre utvärdering och uppföljning bli möjlig och ambitionen att
konsekvent verkställa statens intentioner kunna underlättas.

Enligt
SR bör rundradiorörelsens medel hanteras skilt från de medel som riksdagen
anvisar SR för koncernens verksamhet. Rundradiorörelsens medel bör därför
behandlas som redovisningsmedel enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel.
Från skattemässig synpunkt skulle detta enligt företaget inte innebära någon
förändringjämfört med hur televerket hanterar avgiftsmedlen.

SR
anser att benämningen radiofonden bör överges och att man i stället bör tala om
rundradiorörelsens resultatkonto. För detta konto bör SR:s styrelse utfärda
förvaltningsbestämmelser. Bestämmelserna bör underställas regeringen för
godkännande.

Förvaltningen
av rundradiorörelsens medel bör granskas årligen och parallellt med koncernens
övriga verksamhet. Räkenskapsåret bör vara detsamma som för de andra bolagen i
koncernen, dvs. fr.o.m. år 1990 kalenderåret.

SR
anser det av praktiska skäl vara lämpligt med ett successivt övertagande under
år 1989 av avgiftsuppbörden och den särskilda avgiftskontrollen. Företagets
uppfattning är därför att även samordningsansvaret för rundradiorörelsen bör övertas
på detta sätt. Praktiskt innebär det att SR bör få det fulla ansvaret för
förvaltningen av de avgiftsmedel som inflyter som en följd av RIKAB:s uppbörds-
och kontrollverksamhet.

Frågan
om vem som i framtiden skall svara för den ekonomiadministra- 39

ti
va servicen åt radionämnden, som nu fullgörs av televerket, bör enligt SR Prop.
1988/89:18 prövas i särskild ordning.

5 Allmän motivering

5.1 Utgångspunkter

I
Sverige har vi sidan lång tid tillbaka en radio- och TV-verksamhet som står i
allmänhetens tjänst, dvs. en s. k. public service-verksamhet. I det föregående
(avsnitt 2.2) har jag närmare angett vad som ligger i detta begrepp. Det kan
sammanfattas i ord som opartiskhet, saklighet, integritet, mångfald, kvalitet
och tillgänglighet oavsett boendeort.

Det
kommersiella och multinationella utbudet av i första hand TV-program ökar,
inte bara ute i Europa utan också i vårt land. Mot den bakgrunden är det
särskilt viktigt att en public service-verksamhet finns, kan utvecklas och
hålla hög kvalitet. Ett viktigt instrument för att garantera detta är en stabil
finansiell grund för verksamheten. Denna bör inte bli beroende av bidrag från
utomstående med den osäkerhet i ekonomiskt avseende och den risk för direkt
eller indirekt påverkan på programut-. formningen som de kan medföra.
Reklamfinansiering av Sveriges Radiokoncernens program bör därför inte
förekomma. Min principiella uppfattning och en grundläggande utgångspunkt för
mina förslag i det följande, är att den svenska public service-verksamheten
även framgent bör finansieras med mottagaravgifter.

Kostnaderna
för den radio- och TV-verksamhet söm står i allmänhetens tjänst måste, enligt
min mening, även i fortsättningen bäras solidariskt av alla som har en apparat
som kan ta emot Sveriges Radio-koncernens program. Det är därför av stor
betydelse att de som innehar sådana TV-mottagare visar god betalningsvilja. En
sådan uppmuntras starkt om de avgiftsskyldiga upplever att handhavandet av de medel
som flyter in präglas av ansvarskänsla och god hushållning.

Det
är också av stor vikt att uppbörden av avgifter bedrivs effektivt och att det
utförs en energisk avgiftskontroll.

Mot
denna bakgrund är det angeläget att den förändring som nu förestår, och som
innebär att ett dotterbolag i Sveriges Radio-koncernen (RIKAB) skall ta över
ansvaret för uppbörd och kontroll av mottagaravgifter, sker smidigt. En
förutsättning härför är att den nya avgiftslagstiftning som behövs ger
möjligheter till det. Även det faktum att många av de nuvarande bestämmelserna
är av gammalt datum ger anledning till en översyn.

Vad
gäller avgiftsplikten bör grundprincipen även framöver vara att var

och en som innehar en TV-mottagare skall betala avgift. Vissa undantag

från avgiftsskyldigheten och vissa begränsningar i denna är i likhet med

tidigare motiverade. Andra är det däremot inte, varför basen för televi

sionsavgiften bör kunna utvidgas något. Samtidigt bör det vara möjligt att

medge avgiftsbefrielse för TV-apparater som är så konstruerade att de inte

kan ta emot Sveriges Radio-koncernens program. 40

Jag vill nu något
utförligare kommentera vissa utgångspunkter för mina Prop. 1988/89: 18 förslag.

Bytet
av huvudman för uppbördssystemet är ett byte från en statlig myndighet,
televerket, till ett enskilt organ, RIKAB. Detta har betydelse från normgivningssynpunkt.

En
förvaltningsuppgift kan enligt 11 kap. 6§ tredje stycket regeringsformen (RF,
omtryckt 1985:866) överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse
eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall
överlämnandet ske med stöd av lag.

Vidare
aktualiseras bestämmelserna i 8 kap. 13§RF. Enligt dessa får verkställighetsföreskrifter
till en lag beslutas av regeringen genom förordning, och regeringen får även i
en sådan förordning överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser
i ämnet. Däremot har regeringen ingen möjlighet att överlämna åt ett enskilt
organ att fylla ut föreskrifterna i en lag. Genom att avgiftsuppbörden
överlämnas till RIKAB krävs därför en mer utförlig lagreglering än den som nu
gäller.

När
jag övervägt hur denna bör utformas har jag funnit det ofrånkomligt att även ta
upp vissa detaljer i nuvarande lag till granskning. Ett skäl för detta är att RIKAB
är ett nyskapat organ, som anförtros uppgifter vilka innefattar
myndighetsutövning mot enskilda. Rättssäkerhetsskäl talar för att de
bestämmelser som ett sådant organ har att tillämpa är så enkla och klara som
möjligt. Det har därför varit en strävan från min sida att söka eliminiera
sådana inslag i det nuvarande regelverket som måste bedömas försvåra
tillämpningen av detta.

En
inte oviktig fråga när det gäller den nya lagstiftningen är hur övergången till
det nya uppbördssystemet bör regleras. Med tanke på mängden avgiftsbetalare
säger det sig självt att övergången måste ske successivt. Med hänsyn till detta
är det nödvändigt att ganska ingående reglera hur övergången skall genomföras.

Som
jag skall återkomma närmare till i avsnitt 5.7.3 anser jag att förvaltningslagen
(1986:223) skall tillämpas när RIKAB handlägger ärenden om TV-avgifter. Det är
viktigt att detta fungerar väl redan från början. Det är därför naturligt att RIKAB
ser till att de som skall tillämpa bestämmelserna får den utbildning som detta
kräver.

Den
lagstiftning som jag föreslår kan sägas ha två huvudinslag. Det ena reglerar
betalningsskyldigheten i fråga om TV-avgifter inkl. hur uppbörden skall ske,
medan det andra gäller hur de influtna medlen skall placeras och förvaltas.
Dessa uppgifter ankommer i dag på televerket och riksgäldskontoret. Enligt min
uppfattning bör medelsförvaltningen i fortsättningen vara SR:s uppgift medan
placeringen av medlen bör ombesörjas av riksgäldskontoret.

Överläggningar
har ägt rum mellan å ena sidan staten och å den andra RIKAB och SR om
företagens uppgifter i fråga om avgiftsuppbörd och avgiftskontroll resp. det
finansiella samordningsansvaret för rundradiorörelsen. Parterna är ense om de
lösningar som jag presenterar i avsnitten 5.2 — 5.8. Jag avser att senare
föreslå regeringen och resp. företag att

parterna träffar behövliga
avtal om företagets uppgifter.

41

5.2 Enhetlig TV-avgift

Prop.
1988/89:1!

Mitt
forslag: TV-avgiften skall vara densamma för farg-TV-apparater och andra TV-mottagare.
För dem som nu betalar för enbart svartvit TV-mottagare höjs avgiften till den
nivå som gäller för en färg-TV.

Sveriges
Radio AB:s förslag: Även SR anser att TV-avgiften skall vara enhetlig och att
de som har enbart svartvit TV-mottagare bör betala den högre avgift som gäller
för en färg-TV. Företaget påpekar att det särskilda farg-TV-tillägget kan anses
relaterat till färgteknikens införande. Sedan många år görs emellertid TV-programmen
helt i färg. Likaledes håller distribution och utsändning färg-TV-standard.

Skälen
for mitt förslag: Som jag tidigare nämnt infördes år 1970 ett särskilt farg-TV-tillägg
till TV-avgiften. Tillägget är i dag 160 kr. per år och det har inte förändrats
sedan år 1980. De avgiftshöjningar som skett under dessa år har alltså avsett
den allmänna mottagaravgiften.

Nästan
alla hushåll har i dag färg-TV. Mycket få har enbart svartvit TV. Enligt en
stickprovsundersökning rörande innehav av olika typer av hemelektronik (ljud-
och bildmedier) som Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning
gjorde år 1987, hade 16 % av hushållen tillgång till svartvit TV medan endast 2
% hade enbart sådan mottagare.

De
flesta färg-TV-hushåll betalar färg-TV-tillägget. Sålunda uppgick per den 1
juli 1988 antalet allmänna mottagaravgifter till 3 286 371 och antalet färg-TV-tillägg
till 3 100286. Endast 186085 mottagaravgifter avsåg med andra ord enbart
svartvit TV.

Färg-TV-mottagarnas
fullständiga dominans talar i mina ögon starkt för en övergång till enhetlig TV-avgift.
En sådan reform skulle förenkla och förbilliga avgiftsuppbörden. Vidare skulle
en enhetlig avgift eliminera en möjlighet till avgiftsskolk som finns i dag. En
icke föraktlig del av dem som betalar för enbart svartvit TV har nämligen
tveklöst tillgång till färg-TV. Som jag har redovisat i avsnitt 4.3 beräknas
2,6 % av hushållen avgiftsskolka på detta sätt.

Även
det faktum att all produktion och utsändning av TV-program sedan många år
håller färg-TV-standard, talar, som SR framhåller, för att det nuvarande
systemet bör överges. Innehavet av färg-TV kan med andra ord inte längre sägas
vara något som motiverar en särbehandling i kostnadshänseende.

Den
som i dag betalar för enbart svartvit TV bör alltså i fortsättningen betala den
högre avgift som gäller för färg-TV.

Vad
slutligen angår de eventuella tordelningspolitiska effekterna av nuvarande
ordning, torde de vara mycket små. De vinster i uppbördssystemets effektivitet
och i ekonomiskt avseende som kan uppnås om en enhetlig avgift införs är vida
större.

42

5.3
Huvudprincipen för avgiftsskyldigheten

Prop. 1988/89:11

Mitt
förslag: TV-avgiften skall betalas av var och en som innehar en TV-mottagare.

Skälen
för mitt förslag: Liksom hittills bör huvudprincipen vara att TV-avgift skall
betalas av alla som innehar en TV-mottagare. Samtidigt är det nödvändigt att
göra avsteg i olika riktningar från principen. A ena sidan måste
avgiftsskyldigheten kunna bestå även sedan ett innehav har upphört, nämligen
vid underlåtenhet att anmäla detta skriftligen. Å andra sidan måste vissa
undantag medges från avgiftsskyldigheten och denna i andra situationer
begränsas så, att flera mottagare får innehas mot att en enda avgift betalas.
Även med beaktande av detta är det dock viktigt att hålla i minnet att
grundprincipen är att en TV-avgift skall betalas för varje apparat.

Hur
de regler som begränsar avgiftsskyldigheten bör utformas skall jag senare
återkomma närmare till (se avsnitten 5.4 — 5.6). På ett par punkter finner jag
det emellertid naturligt att illustrera mina resonemang med exempel som
anknyter till den specialreglering som jag anser bör gälla.

Den av mig förordade
huvudprincipen för avgiftsskyldigheten medför att ställning måste tas till vad
en TV-mottagare är och vad som ligger i att inneha en sådan.

Begreppet TV-mottagare

En
TV-mottagare kan tekniskt närmast beskrivas som en anordning för mottagning av
sådana etersändningar ("radiosändningar") och trådsändningar som
förmedlar rörliga bilder. Begreppen radiosändning och trådsändning definieras
i radiolagen (se avsnitt 3.2) och begreppens innebörd är densamma här.

I allmänhet är det inte
svårt att bestämma om en viss apparat är en TV-mottagare enligt denna
beskrivning eller inte. Det finns emellertid apparater som kan vara TV-mottagare,
fastän de i dagligt tal kallas något annat. En typ av sådana apparater är
videobandspelarna, särskilt de som är stationära. En annan typ är den
utrustning som behövs för mottagning av TV-program från satelliter. I all sådan
utrustning ingår en inornhusenhet, och den är i sig en TV-mottagare. En tredje
typ av apparater som bör uppmärksammas är sådana dekodrar som behövs för att ta
emot kodade TV-sändningar, exempelvis betal-TV. Slutligen bör observeras att
det pågår en utveckling mot olika varianter av system-TV-apparater. Sådana anläggningar
har separat tuner, bildskärm och högtalare, ungefär på det sätt som stationära
ljudanläggningar ofta har. En sådan tuner är i sig en TV-mottagare.

På
grund av att apparater av det nu angivna slaget förekommer är det nödvändigt
att precisera vad som tekniskt utmärker en TV-mottagare.

I
fråga om en ordinär sådan bör man skilja mellan mottagardelen och
presentationsdelen, dvs. framför allt bildskärmen. Vad som faller i ögonen

43

är naturligtvis den
senare. Det från avgiftssynpunkt viktiga är emellertid Prop. 1988/89:18 mottagardelen,
i synnerhet kanalväljaren. I förbindelse med den knappsats med vilken
manövreringen sker avgör kanalväljaren vilken av de tillgängliga
programkanalerna som mottagningen skall avse.

En
modern TV har följande mottagningskapacitet i fråga om etersända TV-signaler.

VHF/bandI 47-
68 Megahertz (MHz) kanalerna 2- 4

VHF/bandlll 174-223
MHz kanalerna 5-11

UHF/bandIV
470-621 MHz kanalerna 21-39

UHF/bandV
622-854 MHz kanalerna 40-68

VHF = veo' higli frequency, UHF = ultra high frequency

Kapaciteten
att ta emot trådsända TV-signaler gäller i första hand ban

den I och III men dessutom de s. k. S-kanalerna, nämligen

Undre S-bandet 104-174 MHz S-kanalerna 1-10

Övre
S-bandet 230-300 MHz S-kanalerna 11-20

Den
signal som når TV-mottagaren innehåller både bild- och ljudinformation. Allra
först når signalen apparatens kanalväljare. Signalen omvandlas där till en
mellanfrekvens.

Efter
detta förstärks signalen genom att den passerar en mellanfrekvensförstärkare.
Den svart-vita ljussignalen (luminanssignalen) och fårgsigna-len separeras
därefter från ljudsignalen. Luminans- och färgsignalerna passerar sedan en
videoförstärkare och når därefter bildröret.

Gränssnittet
mellan mottagardelen och presentationsdelen kan sägas ligga just före ingången
till videoförstärkaren.

Detta
har betydelse vid bedömandet av apparater som liknar TV-mottagare, t. ex.
monitorer. En monitor innehåller varken kanalväljare eller mellanfrekvensförstärkare
utan har enbart en presentationsfunktion. En monitor är därför inte en TV-mottagare.

Bärbara
videobandspelare används tillsammans med en kamera eller också är de sammanbyggna
med en kamera. I den mån en sådan bandspelare saknar kanalväljare är den inte
någon TV-mottagare. Denna typ av videokamera är för närvarande den vanligaste.
Det förekommer emellertid att videokameror med inbyggd bandspelare har en tuner
som kan användas separat. I denna finns en kanalväljare av samma slag som i ordinära
TV-mottagare. En sådan videokamera är därför i sig en TV-mottagare. Det finns
också helt fristående tuners som en videokamera kan anslutas till. Även en
sådan tuner är i sig en TV-mottagare.

En
stationär videobandspelare innehåller också en kanalväljare av samma slag som
ordinära TV-mottagare har. På grund av detta räcker det att bandspelaren
ansluts till en monitor för att TV-signalen skall kunna återges. Även en
stationär videobandspelare är därför i sig en TV-mottagare.

I
den behövliga utrustningen för att ta emot program från satelliter ingår

som
jag tidigare nämnt en särskild inomhusenhet. Eftersom det har börjat

bli
vanligt med sådana apparater — det är även här fråga om en tuner —

finns
det anledning att mer allmänt beröra hur man bör se på olika slag av

TV-antenner
och vad som hör samman med dem.

Den
enklaste varianten av antenn är en som möjliggör individuell mot-

44

tagning av markbundna TV-sändningar,
dvs. sändningar som inte kom- Prop. 1988/89:18 mer från en satellit. En
sådan antenn innehåller inte några aktiva delar, framför allt inte någon
utrustning för frekvensomvandling, såsom fallet är med en kanalväljare. En
antenn för mottagning av markbundna sändningar är därför inte en TV-mottagare.

Härnäst
har vi centralantennanläggningar av tradititionellt slag. Deras ändamål är att
möjliggöra vidaresändning av TV-program. Alla centralantennanläggningar
innehåller en frekvensomvandlare, där en TV-kanals frekvens omvandlas till en
annan frekvens. Utsändningen av Sveriges Televisions första programkanal,
"kanal 1", kan t. ex. ske på kanal 4 (VHF-band I) men i
centralantennen kan omvandling ske till t. ex. kanal 8 (VHF-band III).

En
centralantennanläggning innehåller emellertid inte någon kanalväljare. Detta
har till följd att antennen är "stel": den är endast första ledet för
mottagning av på förhand bestämda programkanaler. Inte heller en centralantenn
är därför en TV-mottagare.

Slutligen
har vi utrustning för individuell eller kollektiv mottagning av program från
satelliter. En sådan utrustning består av en utomhusenhet, dvs. vanligen en parabolformad
antenn och en frekvensomvandlare, samt inomhusenheten, en tuner.

Om
det rör sig om utrustning för individuell mottagning ("villaparabo-ter"),
har varje hushåll en satellitttuner. Vid kollektiv mottagning finns tunern i
stället i den s. k. huvudcentralen och betjänar alla som är anslutna till det
aktuella kabelnätet.

I
en satellittuner finns det en kanalväljare av samma slag som i ordinära TV-mottagare.
För att TV-signalen skall kunna återges räcker det därför att den som har en tuner
ansluter denna till en monitor. Satellittunern är därmed som redan nämnts i sig
en TV-mottagare.

Vad
till sist angår de dekodrar som behövs för att ta emot kodade TV-sändningar är
de av olika slag. Vissa dekodrar kan endast användas tillsammans med en ordinär
TV-mottagare. En sådan dekoder är inte en TV-mottagare. Det finns emellertid dekodrar
som innehåller en kanalväljare av det slag som ordinära TV-mottagare har. I
fråga om en sådan dekoder räcker det med anslutning till en monitor för att TV-signalen
skall kunna återges. I överensstämmelse med vad jag sagt tidigare är en sådan dekoder
i sig en TV-mottagare.

Det
är emellertid inte lämpligt att föra in alla slag av TV-mottagare under
reglerna om skyldighet att betala TV-avgift. Vissa slag av mottagare bör därför
falla utanför kravet på avgift. Jag skall gå in på denna fråga närmare i
avsnitt 5.4.1.

Vad
som ligger i att inneha en TV-mottagare

Med
detta går jag över till att behandla frågan om vilken befattning med en mottagare
som bör leda till att TV-avgift skall betalas. Som jag nämnt bör avgiftsskyldigheten
även i fortsättningen knytas till innehavet av mottagaren. Att inneha en TV-mottagare
är oftast detsamma som att ha besittning-

en till den. Ibland bör
det emellertid tillmätas avgörande betydelse vem Prop. 1988/89: 18 som har
rätten att förfoga över mottagaren.

Allmänt
sett bör som innehavare anses den som har hand om TV-mottagaren och som därmed
kan ha direkt nytta av den. Som huvudprincip bör således gälla, att den som
utnyttjar en TV-mottagare skall betraktas som innehavare.

Emellertid
bör, som högsta domstolen varit inne på i rättsfallet NJA 1985 s. 39 (jfr
avsnitt 3.6), inte varje kortvarigt eller tillfälligt nyttjande anses utgöra
innehav i den mening som det här är fråga om. Om man ansåg detta skulle som
innehav få räknas exempelvis en TV-reparatörs nyttjande av en mottagare som
lämnats in till honom för reparation. Det skulle medföra orimliga konsekvenser.
Vidare är det för ett praktiskt rimligt resultat nödvändigt att i fråga om
mottagare som finns i exempelvis ett hotell basera avgiftsskyldigheten på
bedömningen, att det är hotellidkaren och inte de tillfälliga gästerna som är
att anse som innehavare.

I
en del situationer finns det som jag nämnt även anledning att tillmäta rätten
att förfoga över mottagaren avgörande betydelse. Det gäller exempelvis
mottagare som finns hos ett företag. En regel om avgiftsskyldighet för
mottagare som företaget innehar kan inte tillämpas i fråga om andra mottagare
än sådana som företaget äger, hyr eller lånar. Företaget bör därför inte anses
inneha en mottagare som en anställd äger eller hyr för att ha på arbetsplatsen.

Motsvarande
resonemang får föras när man bedömer om en TV-mottagare innehas t. ex. av en
statlig myndighet eller inte. Det kan således inte anses att myndigheten
innehar andra mottagare än sådana som myndigheten själv äger eller hyr. Under
denna förutsättning bör å andra sidan myndigheten anses vara innehavare oavsett
om mottagaren finns i ett sammanträdesrum, ett lunchrum, något annat gemensamt
utrymme eller en anställds tjänsterum.

Ett
oeftergivligt krav för att en statlig myndighet skall betraktas som innehavare
är naturligtvis att mottagarna finns hos myndigheten, dvs. i en byggnad eller
lokal som myndigheten disponerar. Det kan därför inte anses att en myndighet
innehar myndigheten tillhöriga s.k. tjänstemottagare som anställda tillåts
nyttja för hemmabruk. Motsvarande gäller givetvis för enskilda företag.

Avslutningsvis
ett förtydligande. Uttrycket innehav klargör att det för avgiftsskyldighet inte
krävs att någon verkligen använder sin TV-mottagare. Även den som aldrig ser
på TV måste betala avgift, om han innehar en TV-mottagare. Detsamma gäller den
som använder sin TV uteslutande för att ta del av videofilmer. Vad som har
betydelse för frågan om avgiftsskyldighet är att innehavet gäller en sådan
apparat som kan användas för att ta del av de TV-program som sänds. I detta
sammanhang vill jag emellertid hänvisa till vad jag redan sagt, nämligen att
vissa slag av TV-mottagare bör få innehas utan att TV-avgift behöver betalas.
Den frågan skall jag nu behandla närmare.

46

5.4 Undantag från avgiftsskyldigheten

Prop.
1988/89: Ii

5.4.1
TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan ta emot vanliga
etersändningar

Mitt förslag:
Skyldigheten att betala TV-avgift skall inte omfatta sådana TV-mottagare som på
grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna
rundradiosändningar.

Skälen
for mitt förslag: I föregående avsnitt har jag beskrivit en TV-mottagare som en
anordning för mottagning av sådana radiosändningar och trådsändningar som
förmedlar rörliga bilder. Som jag antytt skulle det föra alltför långt om
innehav av alla slag av sådana apparater utlöste skyldighet att betala TV-avgift.

Till en början vill jag
här erinra om vad som föreskrivs i nuvarande avgiftslag. Som jag redovisat i
avsnitt 3.3 innehåller den bl.a. regeln att avgift inte utgår för TV-mottagare
som televerket inte hänför till mottagare för rundradiosändning (4§1). Televerket
har med anledning därav uttalat att bl.a. mottagare för nödsignaler, radiopejling
och livsbåtsradio inte är avsedda för rundradiomottagning.

De
av televerket nämnda fallen synes i och för sig närmast avse olika slag av
kommunikationsradioutrustning, alltså ljudradiomottagare i motsats till TV-mottagare.
Uppenbarligen finns det emellertid apparater för mottagning av bildsändningar
som på liknande sätt måste undantas från avgiftssky'dighet. Jag tänker t. ex.
på radarskärmar av olika slag. Det kan knappast hävdas annat än att vissa
sådana apparater förmedlar rörliga bilder, låt vara att det inte är bilder i
samma bemärkelse som vanliga TV-bilder. Apparaterna ger emellertid inte
möjlighet att ta emot några TV-program, vare sig den svenska televisionens
program, grannländernas program eller program från satelliter.

Innehav av sådana
apparater som visserligen rent tekniskt är TV-mottagare i här avsedd mening
men som inte ger någon möjlighet att ta emot TV-program bör naturligtvis inte
heller i fortsättningen medföra någon avgiftsskyldighet.

Man bör dock inte stanna
vid detta. Även vissa mottagare som med normalt språkbruk får anses som TV-mottagare
bör få innehas avgiftsfritt. Jag anser således att man i viss mån bör begränsa
den avgiftsskyldighet som följer av nuvarande avgiftslag. Mitt motiv för att
vilja göra detta har att göra med TV-avgiftens syfte.

Som framgår av vad jag
anfört i avsnitt 2 har ordningen med mottagaravgifter ett direkt samband med
finansieringen av den radio- och TV-verksamhet som står i allmänhetens tjänst,
dvs. Sveriges Radio-koncernens program.

Under senare år har det
emellertid skett en snabb utveckling på TV-området och många svenska TV-tittare
kan i dag även ta del av olika satellit-program. Utrustning för individuell
eller kollektiv mottagning av program från satelliter består som jag nämnt i
föregående avsnitt av en utomhusenhet — en parabolantenn — och en inomhusenhet
— en tuner — vilken i sig

47

är en TV-mottagare. Den
som har en tuner kan därmed nöja sig med att ansluta en monitor till denna för
att satellit-TV-signalen skall kunna återges.

Om någon väljer att ta del
av satellitprogram på detta sätt och inte har någon annan TV-mottagare kan han
över huvud taget inte se de svenska programmen. Rundradiosändningarna av
Sveriges Radio-koncernens programföretag sker nämligen ännu så länge
uteslutande från marksändare. En sådan sändning måste äga rum på något av de VHF-
eller UHF-band som nämnts i föregående avsnitt, och en satellittuner är till
sin konstruktion sådan att den inte kan användas för att ta emot den markbundna
sändningen.

Den fråga som kan ställas
i det här fallet är alltså om det bör tas ut en TV-avgift, vars syfte är att
finansiera de svenska TV-programmen, även av den som uteslutande har tillgång till
utrustning som är så konstruerad att den inte tillåter honom att se dessa
program. Enligt nuvarande avgiftslag skall detta ske. Min uppfattning är
emellertid att det är motiverat med en lagändring.

För att någon skall kunna
bli avgiftsskyldig för innehavet av en TV-mottagare, bör alltså mottagaren till
sin konstruktion vara sådan att den kan användas för mottagning av markbundna
rundradiosändningar.

Om Sveriges Television
skulle börja sända från satellit förändras situationen. Enligt min mening får
man då överväga att ta upp frågan till förnyad prövning.

Prop.
1988/89:18

5.4.2
TV-mottagare med en separat TV-ingång som plomberats

Mitt forslag:
Skyldigheten att betala TV-avgift skall inte omfatta TV-mottagare som finns i
anläggningar eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel,
om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att
ta emot TV-program.

Skälen för mitt forslag:
Det är ganska vanligt att det finns TV-mottagare på kontor och andra
arbetsplatser. Det har också blivit ganska vanligt att t. ex. långfärdsbussar
har TV. Det förekommer också att TV-apparater finns på allmän plats för
information till allmänheten.

I stor utsträckning är det
emellertid inte TV-funktionen hos en TV-mottagare som gör att det finns sådana
på exempelvis arbetsplatser. Att många företag har TV beror i stället på
mottagarnas videofunktion. Man spelar upp videokassetter i t. ex.
utbildningssyfte. I stället för att ansluta sina videobandspelare till TV-apparater
skulle företagen kunna välja alternativet med monitorer. Att man inte gör det
i större utsträckning än som sker torde sammanhänga med att TV-mottagare ofta
kostar mindre än monitorer. TV-mottagare tillverkas nämligen i betydligt
större serier.

En stationär
videobandspelare är som jag nämnt i avsnitt 5.3 i sig en TV-mottagare. Detta
betyder— på grund av den s.k. gruppavgiftsregeln i nuvarande avgiftslag — att
företag och andra institutioner är skyldiga att

48

betala
för var tionde videobandspelare. Eftersom dessa normalt är anslutna till en
ordinär TV och inte till en monitor föreligger dessutom avgiftsskyldighet för
var tionde TV, trots att som jag redan nämnt det primärt inte är TV-funktionen
som efterfrågas.

Det
sistnämnda är särskilt påtagligt när det gäller TV-mottagare i t. ex.
långfärdsbussar. Med dagens teknik är det knappast möjligt att se på TV i en
buss i trafik av det enkla skälet att passage genom olika sändarområden
omöjliggör en störningsfri mottagning. I stället utnyttjas mottagarna för uppspelning
av videogram. Även TV-apparaterna på allmän plats fyller oftast andra
funktioner än att återge TV-program.

De
omständigheter som här har tagits upp anser jag motivera att det i fråga om TV-mottagare
som finns i de beskrivna miljöerna införs en möjlighet att undgå TV-avgiften.
Även i detta avseende vill jag således begränsa den avgiftsskyldighet som
följer av nuvarande avgiftslag.

Avgiftsskyldigheten
bör dock bortfalla endast under den förutsättningen att det har vidtagits en
sådan åtgärd med TV-mottagaren, att denna i fortsättningen inte utan svårighet
kan användas för att ta emot av TV-program.

Ordinära
TV-mottagare av äldre slag är så konstruerade att apparaternas antenningång
även används för anslutning av videobandspelare. Sedan ett antal år tillbaka
finns det emellertid även mottagare som har separata TV-antenn- och
videoingångar. Exempelvis har i allmänhet moderna färg-TV-mottagare i högre
prisklasser en särskild ingång för video. TV-apparater av detta slag är vanliga
i företagsväriden. I fråga om en sådan apparat kan själva TV-antenningången
plomberas, så att den inte kan användas i fortsättningen, medan videofunktionen
kvarstår. På detta sätt kan också TV-antenningången på en videobandspelare
plomberas.

Om
det med en TV-mottagare har vidtagits en åtgärd av det slag som bekrivits anser
jag att det bör vara avgiftsfria aU inneha mottagaren, om denna finns i en
anläggning eller lokal som är avsedd för annat än bostadsändamål eller i ett fortskaffningsmedel.

Prop.
1988/89:11

5.4.3
Övriga undantag

Mitt
förslag: TV-avgift skall inte betalas för en TV-mottagare som

1.
innehas av någon som är
anställd vid en utländsk beskickning eller ett lönat konsulat, om det har
beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift
inte skall betalas för mottagaren,

2.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

3.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

4. är varaktigt undanställd eller obrukbar såvitt
gäller tid efter det att förhållandet skriftligen har anmälts till RIKAB av den
avgiftsskyldige.

Skälen för mitt förslag: I
de två föregående avsnitten har jag behandlat vissa delvis nya undantag från
avgiftsskyldigheten. Utöver dessa bör enligt

49

4
Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 18

min
mening gälla flertalet av de nuvarande undantagen från avgiftsskyldigheten.

Liksom
hittills bör således de i Sverige stationerade utländska diplomaterna vara
befriade från att betala TV-avgift. Förutsättningen bör dock vara att detta
särskilt beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Som nämnts i avsnitt 3.3 beslutar för närvarande utrikesdepartementet om detta.

Vidare bör liksom i dag
avgiftsfrihet gälla för en TV-mottagare som har Jöns in i riket för tillfälligt
bruk och är tullfri.

Det
bör även i fortsättningen vara tillåtet att inneha en TV-mottagare avgiftsfritt
på prov under högst 15 dagar Innehav på prov torde dock föreligga i huvudsak
endast om mottagaren anskaffats hos en TV-handlare och under förbehåll om
returrätt.

Slutligen
bör en TV-mottagare få innehas avgiftsfritt om den är varaktigt undanställd
eller obrukbar såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen
anmälts till RIKAB av den avgiftsskyldige.

Varaktigt
undanställd kan en TV anses vara om den förvaras i ett vinds-eller källarkontor
eller på någon annan plats som är klart skild från en där mottagaren på ett
rimligt sätt kan användas, t. ex. ett magasinsutrymme.

Om
det är fel på en TV men felet kan repareras för en rimlig kostnad, kan TV:n
inte anses vara varaktigt obrukbar. Varaktigt obrukbar blir en TV först då den
kan sägas vara ohjälpligt sönder.

Kravet på skriftlig
anmälan till RIKAB har samma motiv som kravet på skriftlighet när det gäller
att avanmäla ett innehav. Båda dessa frågor tar jag därför upp i avsnitt 5.6.

Prop. 1988/89:18

5.5 Begränsad avgiftsskyldighet 5.5.1 Hushåll

Mitt forslag: För
samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll skall
en enda TV-avgift betalas.

Skälen
för mitt förslag: Liksom hittills bör det finnas en regel om s.k. hushållsavgift,
så att en enda TV-avgift täcker ett obegränsat antal TV-mottagare som är
avsedda att användas i innehavarens hushåll.

Begreppet
hushåll markerar att TV-mottagarna skall vara anknutna till innehavarens
privata sfär. En mottagare som någon har på sin arbetsplats, t. ex. i ett
kontorsrum, kan således inte anses vara avsedd att användas i hans eller hennes
hushåll.

I avsnitt 5.3 har berörts
det fallet att en TV-mottagare finns hos ett företag eller en statlig myndighet
och vad som bör förstås med att företaget resp. myndigheten innehar mottagaren.
Som jag nämnt bör företaget inte anses inneha andra mottagare än sådana som
företaget äger, hyr eller lånar. Företaget bör därför inte anses inneha en
mottagare som en anställd äger eller hyr för att ha på arbetsplatsen.
Motsvarande har jag ansett bör gälla i fråga om statliga myndigheter.

50

På
grund av detta och med hänsyn till vad jag nyss sagt om begreppet Prop.
1988/89: I i hushåll, skall alltså i princip en särskild TV-avgift betalas av
den som skaffar sig en TV-mottagare för att ha på arbetsplatsen. Emellertid
bör, som jag påpekat i avsnitt 5.3, inte varje kortvarigt eller tillfälligt
nyttjande anses utgöra innehav i den mening som det här är fråga om. Den som t.
ex. tar med sig en TV till arbetsplatsen för några dagar bör inte därigenom anses
ha blivit skyldig att betala en extra avgift utöver hushållsavgiften. I detta sammanhang
bör man även vara medveten om de portabla TV-apparaterna. Sådana finns numera
av olika slag, och en del är så små att man kan bära dem på sig. I fråga om portabla
apparater får presumeras att de inte stadigvarande innehas på t. ex. arbetsplatser
utan att all användning är hushållsanvändning som täcks av hushållsavgiften om
sådan betalas.

Kärnan
i begreppet hushåll i detta sammanhang är naturligtvis bostaden. En TV-mottagare
kan emellertid vara avsedd att användas i innehavarens hushåll även om den
inte finns i hans bostad utan exempelvis i en husvagn eller fritidsbåt som
innehavaren eller någon som hör till hushållet disponerar.

Ett
hushåll kan också ha tillgång till mer än en bostad, t. ex. utom hyreslägenheten
i tätorten ett fritidshus. Avgiften för en TV-mottagare i lägenheten omfattar
då också den eller de mottagare som finns i den andra bostaden.

En
inte ovanlig situation är att en person studerar eller arbetar på en annan ort
än den där han eller hon har sina närmaste anhöriga. Detta hindrar inte att
vederbörande kan räknas in i det gemensamma hushållet och att personens TV-mottagare
täcks av avgiften för en mottagare som finns där övriga hushållsmedlemmar
vistas. En studerande som ännu är mantalsskriven på samma ställe som sina föräldrar
bör t. ex. som regel anses ingå i deras hushåll. Å andra sidan kan åtskilliga
som bor i t. ex. studentbostäder inte anses tillhöra ett hushåll på någon annan
ort utan måste anses ha bildat egna hushåll. Det gäller framför allt dem som
har bildat egen familj på studieorten.

Som
regel bör sålunda liksom hittills mantalsskrivningsadressen vara avgörande när
det gäller att bestämma om en person skall anses tillhöra ett visst hushåll
eller inte. Det går emellertid inte att undantagslöst kräva att personer skall
vara mantalsskrivna under samma adress för att de skall anses tillhöra samma
hushåll.

51

5.5.2 TV-handlare och
vårdinrättningar

Prop.
1988/89:1!

Mitt
förslag: En enda TV-avgift skall betalas för samtliga TV-mottagare som

1. finns
på samma butiks- eller demonstrationsställe för mottaga

re, eller

2. finns
inom samma sjukhus, vårdanstalt eller inrättning av

liknande slag, om TV-mottagarna är avsedda att användas av dem

som får vård.

Skälen
för mitt förslag: Principen om att en enda TV-avgift skall omfatta ett
obegränsat antal mottagare bör enligt min mening ha fortsatt giltighet för
radio- och TV-handeln och på vårdområdet.

I motsats till andra
innehav av TV-mottagare i näringsverksamhet är innehaven i radio- och TV-handeln
inte avsedda att vara permanenta utan det är fråga om innehav för omsättning.
Vidare leder inte dessa innehav till det slag av TV-tittande som förekommer
annars. Man ser endast korta avsnitt av program för att bilda sig en
uppfattning om mottagarens bild-återgivning.

De
påtalade omständigheterna anser jag motivera att en enda TV-avgift skall
betalas för de mottagare som finns på samma butiks- eller demonstrationsställe
för TV-mottagare.

Om en TV-handlare har en
enda butik, skall han alltså för de mottagare som han har i butikslokalen
betala endast en TV-avgift. Har handlaren i stället tre butiker, skall han
betala tre TV-avgifter för mottagarna i butikslokalerna.

En avgift som gäller
mottagare i en butikslokal täcker inte mottagare som finns i t. ex. ett
kontorsrum i anslutning till butiken. Här bör i stället tillämpas den regel om
gruppavgift som jag behandlar i nästa avsnitt. Naturligtvis täcker en avgift
som gäller mottagare i en butikslokal inte heller mottagare som aflfärsinnehavaren
har i sin bostad. För sådana mottagare har han att betala enligt regeln om
hushållsavgift.

Även
i fortsättningen bör en enda TV-avgift omfatta alla mottagare som finns inom
samma sjukhus, vårdanstalt eller inrättning av liknande slag, om TV-mottagarna
är avsedda att användas av dem som får vård.

Med
vård avses all sådan verksamhet som sker i organiserade former oavsett om
huvudmannaskapet är offentligt eller privat. Utom sjukvård i snäv bemärkelse
avses exempelvis åldringsvård, mentalvård, akolhol- och narkomanvård,
socialvård och kriminalvård.

Mottagarna
skall finnas inom en och samma vårdinrättning, t. ex. ett sjukhem eller en
kriminalvårdsanstalt.

För
att en avgift som betalats skall omfatta en annan mottagare krävs att denna är
avsedd att användas av dem som får vård. Mottagare som finns i lokaler som bara
vårdpersonal uppehåller sig i omfattas därför inte av regeln.

52

5.5.3
Övriga innehav utanför hushållssektorn

Prop.
1988/89:1!

Mitt
forslag: För varje påbörjad grupp om tio TV-mottagare skall en enda TV-avgift
betalas, om mottagarna

1. innehas
av samma statliga myndighet, eller

2. innehas
av samma avgiftsskyldig och används antingen

a)
i hotell- eller
pensionatsrörelse eller

b)
annars i anläggningar eller
lokaler som, utan att det är fråga om TV-handel eller vårdinrättningar, är
avsedda för annat än bostadsändamål, eller

c) i fortskaflfningsmedel som är avsedda för i
yrkesmässig trafik.

Skälen for mitt förslag: I
de två föregående avsnitten har jag behandlat avgiftsprincipen för hushållens TV-innehav
och för vissa särskilda innehav utanför hushållssektorn. Jag övergår nu till
de andra innehaven utanför hushållssektorn. Här bör enligt min mening gälla en
enhetlig reglering, nämligen betalning för var tionde mottagare.

Det innebär att vissa TV-innehav
som förut varit fria beläggs med avgift och att avgiftsskyldigheten även utöver
detta ökar. Dels blir statliga myndigheter skyldiga att betala TV-avgift. Dels
ökar avgiftsskyldigheten för hotell- och pensionatsrörelser. I nuvarande
avgiftslag föreskrivs ju i fråga om mottagare i hotell- eller pensionatsrörelse
vilka är avsedda att användas av tillfälliga gäster, att en enda avgift täcker
alla mottagare i rörelsen (3 § första stycket 4). Förslaget medför förändringar
också på undervisningsområdet. Till detta återkommer jag senare i detta
avsnitt.

Som jag nämnt i avsnitt
5.1 bör basen för TV-avgiften kunna utvidgas något. Ofrånkomligen faller då de
statliga myndigheterna i blickpunkten. De kan i dag ha åtskilliga TV-mottagare
i sina lokaler. Det är därför enligt min mening inte motiverat att i fortsättningen
ge dem en så förmånlig behandling som fullständig avgiftsbefrielse innebär. Det
är också rimligt att en myndighet;låter sin resursplanering omfatta även
kostnaden för TV-innehav. I stället för fullständig avgiftsbefrielse bör därför
gälla en skyldighet att betala för var; tionde mottagare. I enlighet med vad
jag nu har sagt bör varje myndighet betala för de mottagare som den myndigheten
innehar.

Som exempel på statliga
myndigheter kan nämnas domstolar, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och — för
högskolans del — varje högskoleenhet. Till kategorin statliga myndigheter hör
däremot inte bolag eller stiftelser som staten äger eller har ett bestämmande
inflytande över.

Statliga myndigheter är
bl. a. kriminalvårdsanstalterna. I föregående avsnitt har jag emellertid
föreslagit att endast en TV-avgift skall betalas för TV-mottagare som finns
inom en och samma vårdanstalt eller inrättning av liknande slag och som är
avsedda att användas av dem som får vård. I den mån den förmånligare regeln är
tillämplig för en viss institution, gäller givetvis den regeln. I det nu
avsedda fallet bör således regeln i avsnitt 5.5.2 ha företräde framför
gruppavgiftsregeln.

53

Vid en strävan att utvidga
basen för TV-avgiften bör man enligt min Prop. 1988/89: 18 mening inte förbigå hotellområdel.
Jag kan inte se någon anledning att här bibehålla principen att en enda avgift
skall täcka ett obegränsat antal mottagare utan anser att det också i detta
fall är rimligt att avgift betalas för var tionde mottagare. Därigenom
åstadkoms även att hotell- och pensionatsrörelser likställs med annan
näringsverksamhet, i vilken TV-apparater innehas.

Dagens
gruppavgiftsregel föreskriver att avgift som betalats för en TV-mottagare,
vilken används inom lägenhet som är avsedd för annat ändamål än bostad och
disponeras av den som innehar mottagaren, gäller även ytterligare nio sådana
mottagare inom lägenheten. Uttrycket "lägenhet" har inte preciserats
närmare på annat sätt än att televerket förklarat att det skall röra sig om ett
"sammanhängande tomtområde" (se avsnitt 3.5).

Kravet
att mottagarna skall finnas inom en och samma "lägenhet" har både
rättsliga och ekonomiska aspekter. Kravet medför att vissa avgiftsskyldiga måste
betala mer än vad de skulle behöva göra om de i underlaget för gruppavgiften
fick räkna in alla sina mottagare oavsett var dessa fanns. De flesta som
betalar enligt gruppavgiftsregeln bedriver emellertid sin verksamhet i en enda
lokal. I fråga om dessa avgiftsskyldigä har kravet att mottagarna skall finnas
inom samma "lägenhet" ingen positiv betydelse för avgiftsintäkternas
storlek.

Det
komplicerar också uppbörden att en påförd avgift både måste knytas till ett avgiftsskyldigt
subjekt och hänföras till en viss lokal.

Från
rättslig synpunkt är skälen starka för att slopa kravet på lägenhetsanknytning.
Kravet försvårar tillämpningen av regeln. En fortsatt tillämpning av
lägenhetsprincipen fordrar att det närmare preciseras vad som i sammanhanget
skall anses som lägenhet. En sådan avgränsning kommer sannolikt ändå att lämna
utrymme för olika tolkningar. Till saken hör också att RIKAB är ett enskilt
rättssubjekt, som anförtros uppgifter vilka innefattar myndighetsutövning mot
enskilda. Rättssäkerhetsskäl talar för att de bestämmelser som bolaget har att
tillämpa är så enkla och klara som möjligt. Så kan inte anses vara fallet med
nuvarande gruppavgiftsregels krav på lägenhetsanknytning.

Det
intäktsbortfall som ett slopande av kravet på lägenhetsanknytning skulle leda
till kan inte väntas bli särskilt stort. Det står klart att detta bortfall mer
än väl uppvägs av de ökade intäkter som mina förslag om utvidgad
avgiftsskyldighet leder till. Med hänsyn till detta och till vad jag tidigare
anfört anser jag att man i den nya gruppavgiftsregeln bör utmönstra kravet att
mottagarna skall finnas inom en och samma "lägenhet".

Det
bör följaktligen vara tillräckligt att ställning tas till vilket rättssubjekt
resp. vilken statlig myndighet som innehar mottagarna. Om t. ex. en myndighet
har sin verksamhet förlagd till flera olika adresser och myndigheten har TV-mottagare
i alla dessa lokaler, bör alla mottagarna räknas samman när antalet TV-avgifter
beräknas.

Med
att TV-mottagare innehas av ett och samma rättssubjekt menas att en och samma
fysiska eller juridiska person innehar mottagarna. Vad gäller juridiska
personer skall mottagarna alltså innehas av exempelvis ett

och samma aktiebolag eller
en och samma förening — ekonomisk eller Prop. 1988/89:18 ideell — eller
stiftelse. Liksom de statliga myndigheterna bör varje sådant organ i
fortsättningen betala en TV-avgift för var tionde innehavd mottagare rakt
över.

Juridiska
personer är också landets kommuner och landstingskommuner samt församlingarna
inom svenska kyrkan. Även varje sådan juridisk person bör i fortsättningen
betala för var tionde mottagare utan avseende på om dessa finns i den ena eller
andra lokalen.

En
kommun bör dock inte betala avgift för mottagare som innehas av ett kommunägt
bolag eller en stiftelse som kommunen har ett bestämmande inflytande över.
Varje sådant organ skall betala för sig.

En
av de kommunala angelägenheterna är skolväsendet. Övergången till betalning för
var tionde mottagare rakt över innebär här en skillnad som det finns anledning
att belysa närmare.

Som
nämnts i avsnitt 3.3 föreskrivs i nuvarande avgiftslag att avgift som har erlagts
för TV-mottagare gäller även annan sådan mottagare, om mottagarna innehas av
läroanstalt och är avsedda att användas för undervisningen (3 § första stycket
5). I avsnitt 3.5 har jag nämnt att televerket tillämpar denna regel så, att
ett rektorsområde anses utgöra en läroanstalt.

En
specialregel för undervisningsområdet som går ut på att en TV-avgift täcker ett
obegränsat antal mottagare borde enligt min mening inte dra all
undervisningsverksamhet över en kam. Jag här därför övervägt möjligheten av
att skilja mellan å ena sidan t. ex. grundskolan och gymnasieskolan, där en
regel skulle ha ett visst berättigande, och å den andra övrig verksamhet i
samhället som gäller undervisning, t. ex. den som bedrivs i studieförbundens
regi, vid folkhögskolor eller vid kursgårdar och andra utbildningsanläggningar
som företag och organisationer har. Även en sådan lösning skulle dock kunna
kritiseras.

Den
gällande regeln för undervisningsområdet har även den bristen att begreppet
läroanstalt tycks vålla problem i den praktiska tillämpningen.

Ett
enkelt sätt att komma tillrätta med dessa olägenheter är enligt min mening att
låta hela undervisningssektorn omfattas av principen att det skall betalas en TV-avgift
för var tionde mottagare. För grundskolan, gymnasieskolan och det övriga
offentliga skolväsendet betyder detta att resp. kommun skall betala för var
tionde mottagare rakt över. Regelförändringen torde i allmänhet leda till att
en kommuns avgiftsskyldighet minskar något jämfört med i dag.

Detta
intäktsbortfall kommer att ha begränsad betydelse. Den sammantagna effekten av
mina förslag är, även med beaktande av vad jag nu sagt, att avgiftsintäkterna
ökar. Dessutom är övergången till betalning för var tionde mottagare rakt över
en klar regelförenkling som bör underlätta för RIKAB att administrera
avgiftsuppbörden.

Vad
som bör förstås med att någon innehar en TV-mottagare har be

handlats i avsnitt 5.3. Bl.a. har jag där förklarat att varje kortvarigt eller

tillfälligt nyttjande av en TV-mottagare inte bör anses utgöra innehav i här

avsedd mening. Som exempel har jag nämnt att det i fråga om mottagare i

ett hotell är nödvändigt att basera avgiftsskyldigheten på bedömningen, att

det är hotellidkaren och inte de tillfälliga gästerna som är att anse som ■'■'

innehavare.

Vidare
har jag behandlat det förhållandet att rätten att förfoga över en mottagare
ibland bör tillmätas avgörande betydelse för innehavsfrågan. I det sammanhanget
har jag bl.a. tagit upp fallet med mottagare som finns hos ett företag eller en
statlig myndighet. Som jag nämnt kan det inte anses att ett företag innehar
andra mottagare än sådana som företaget äger, hyr eller lånar. Företaget bör därför
.inte anses inneha en mottagare som en anställd äger eller hyr för att ha på
arbetsplatsen. Motsvarande har jag ansett bör gälla i fråga om statliga
myndigheter.

Som förutsättning för
att tillämpa gruppavgiftsregeln bör liksom hittills gälla att mottagarna
innehas i anläggniitgar eller lokaler, som är avsedda för annat än
bostadsändamål.

Det
händer att företag där anställda reser mycket skaffar sig en eller flera bostadslägenheter,
t. ex. i Stockholm, som företagets anställda kan övernatta i vid resor i
tjänsten men som inte bebos i egentlig mening. En sådan våning är naturligtvis
ändock en bostad. Det betyder att en TV-mottagare i lägenheten inte bör
inräknas i underlaget för gruppavgiften. En sådan mottagare faller i stället
under huvudregeln för avgiftsskyldigheten. Det leder till att företaget har att
betala en avgift för varje mottagare som företaget har i våningar av detta
slag.

Vad
slutligen angår TV-mottagare som finns i fortskaffningsmedel som är avsedda för
yrkesmässig trajik, innehåller nuvarande avgiftslag inte någon bestämmelse som
säger att avgift endast skall betalas för var tionde mottagare. Här bör enligt
min mening avgiftsskyldigheten minska. Det finns helt enkelt inte någon
anledning att i fråga om sådana mottagare ta ut en TV-avgift för varje
mottagare, när det för de mottagare som ett företag har på andra ställen bara
skall betalas avgift för var tionde mottagare.

Prop.
1988/89:18

5.6 När
avgiftsskyldigheten inträder och upphör

Mitt
förslag: Den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig
för innehavet, skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till RIKAB.
Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten skall kunna leda lill
bötesstraff.

TV-avgift
skall betalas till dess att den avgiftsskyldige skriftligen har anmält hos RIKAB
att hans innehav av TV-mottagaren har upphört.

Skälen
för mitt förslag: I avsnitten 5.3 — 5.5 har jag givit min syn på dels vilken
huvudprincip som bör gälla för skyldigheten att betala TV-avgift, dels vilka
undantag och begränsningar som bör gälla från avgiftsskyldigheten. Den
huvudprincip som jag förordar är som nämnts att var och en som innehar en TV-mottagare
skall vara avgiftsskyldig.

Liksom hittills är det
nödvändigt att den som skall betala TV-avgift för en mottagare är skyldig att
anmäla att han innehar denna. Fram till nu har det ålegat TV-innehavarna att
göra sådan anmälan till televerket. I och

56

med
att uppbörden av TV-avgifter överförs från televerket till RIKAB, bör Prop.
1988/89:18 det bli till detta bolag som TV-innehaven anmäls.

Anmälningsskyldighetens
omfattning bör inte vara större än nödvändigt. Kravet på anmälan bör därför
endast träffa sådana innehav som medför att någon skall börja betala avgift
eller betala fler avgifter än tidigare. Exempelvis behöver inte den som i sin
lägenhet haren mottagare, för vilken TV-avgift betalas, och som skaffar
ytterligare en mottagare för att användas där eller i sitt fritidshus, göra
någon anmälan om detta (regeln om hushållsavgift, se avsnitt 5.5.1). Inte
heller behöver en företagare, som i företagets lokaler har en mottagare och
skaffar ytterligare en, anmäla detta (regeln om gruppavgift, se avsnitt 5.5.3).

I
lagrådsremissen uttalade jag att den som blir TV-innehavare i princip borde
vara skyldig att göra anmälan i och med att innehavet uppkommit men att det
inte skulle vara rimligt att kräva omedelbar anmälan; jag ansåg därför att den
som blir TV-innehavare borde få en viss frist för att anmäla innehavet.

I
lagtexten i det remitterade förslaget angavs emellertid inte någon tidsfrist
för anmälan utan jag ansåg att det borde ankomma på regeringen att meddela en
bestämmelse om detta utifrån bedömningen att en lämplig tidsfrist är 15 dagar
efter innehavets början.

Lagrådet
har ansett att det bör framgå direkt av lagtexten inom vilken tid anmälan skall
göras.

Jag
har inte någon invändning mot att fristen regleras direkt i lagtexten. Därmed
faller behovet av en lagregel om att regeringen meddelar närmare föreskrifter
om anmälan.

Liksom
nu bör det i fortsättningen vara möjligt att anmäla ett TV-innehav antingen
skriftligen eller per telefon.

Underlåtenhet
att fullgöra anmälningsskyldigheten bör liksom i dag kunna leda till
bötesstraff.

I
motsats till anmälan om innehav bör avanmälan av sådant alltid ske skriftligen.
Ett skäl för kravet på skriftlighet är att detta minskar risken för oklarhet
och tvister om när avgiftsskyldigheten upphör. Om muntlig avanmälan godtogs
skulle man också riskera att avanmälan skedde i andra personers namn med följd
att RIKAB upphörde att påföra dessa personer TV-avgift, fastän så rätteligen
bort ske. Detta skulle kunna minska uppbördssystemets effektivitet.

Jag
anser det därför vara nödvändigt att skyldigheten att betala TV-avgift består till
dess att den avgiftsskyldige skriftligen har anmält hos RIKAB att hans innehav
av TV-mottagaren har upphört.

Vad
jag har anfört har betydelse även vid anmälan om att en TV-apparat är varaktigt
undanställd eller obrukbar (se avsnitt 5.4.3). Min uppfattning är därför att
även sådan anmälan skall ske skriftligen.

57

5.7 Betalningssystemets utformning

5.7.1
Årsavgift med betalning i förskott för tre månadersperioder

Prop.
1988/89:1!

Mitt
förslag: TV-avgiften bestäms för en tid av ett år. Den skall betalas i fyra
lika stora poster. Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall
betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens början.

När
RIKAB till följd av anmälan eller på annat sätt får reda på att någon innehar
en TV-mottagare skall bolaget, om avgiftsskyldighet följer med innehavet, fatta
beslut om detta och samtidigt bestämma vilka avgiftsperioder som skall gälla
för den avgiftsskyldige. Bolaget skall skriftligen underrätta den
avgiftsskyldige om beslutet.

I god tid före
varje avgiftsperiod skall bolaget till den avgiftsskyldige sända ut en avi med
uppmaning att betala avgiften för perioden.

Sveriges
Radio AB:s förslag: Nuvarande ordning med debiteringar per kalenderkvartal bör
ändras och uppbördshuvudmannen ges möjlighet att fritt välja
debiteringsperioder och förfallodagar i fråga om en på årsbasis bestämd mottagaravgift.
Därigenom skulle på sikt kunna genomföras det debiteringssystem som ger bästa
möjliga samlade resultat för uppbördsverksamheten.

Skälen för mitt förslag:
Uppbörden av TV-avgifter berör praktiskt taget alla människor i vårt land. Vid
byte av huvudman för ett sådant system gör sig synpunkter av olika slag
gällande. Man bör eftersträva en ordning som är rationell och effektiv för den
nye huvudmannen, dvs. RIKAB, och som gör att bolaget med hänsyn till den stora
ärendevolymen kan undvika att den administrativa belastningen blir alltför
ojämn vid t. ex. månadsskiften. Samtidigt är det nödvändigt att allmänheten
redan från början vet vad som gäller i fråga om avgiftsperioder och
förfallodagar. Avgiftens storlek gör ju att betalningsförutsättningarna har
betydelse. RIKAB bör därför inte få bestämma avgiftsperiodernas längd. Detta
måste anses vara en fråga av allmän betydelse som i den avgiftsskyldiges
intresse bör regleras på ett bindande sätt för bolaget. Jag anser emellertid
att man ändå kan åstadkomma en för uppbördsverksamheten lämplig ordning och
förordar följande lösning.

Som
jag tidigare nämnt bestäms i dag mottagaravgiften per kalenderkvartal. Jag
anser liksom SR att TV-avgiften bör bestämmas för en tid av ett år.

Betalning
av avgiften bör enligt min mening även fortsättningsvis ske vid fyra
tillfällen, dvs. med en fjärdedel åt gången. Vidare bör varje sådan post avse
en särskild avgiftsperiod, och det är naturligt att en sådan får motsvara en
fjärdedel av året, dvs. tre månader. Generella bestämmelser om beräkning av
tidsperioder om veckor, månader och år finns i lagen (1930:173) om lagstadgad tid.
Samma beräkningssätt bör användas här. Det innebär t. ex. att en tremånadersperiod
som börjar den 17:de i en

58

månad löper ut den 16:de i
den tredje månaden därefter, oavsett månader- Prop. 1988/89:1! nas olika
längd. Varje avgiftspost bör enligt min mening förfalla till betalning sista
vardagen före den aktuella periodens början.

Med
ett system av detta slag kan den avgiftsskyldige vara förvissad om att han, om
han betalat korrekt t. ex. den 28 januari, inte behöver betala på nytt förrän
den 28 april. Den avgiftsskyldige får fyra under året jämnt fördelade tremånadersperioder
att hålla sig till och kan planera sin privatekonomi därefter.

Inom
dessa ramar bör RIKAB bestämma avgiftsperioder för de avgiftsskyldiga.
Härigenom får bolaget möjlighet att planera uppbördsverksamheten så att denna
kan skötas effektivt och med en jämn administrativ belastning. Detta behöver
inte innebära någon olägenhet för den enskilde. Huvudsaken är att han underrättas
om vilka avgiftsperioder bolaget bestämt för honom.

På
grund av vad jag nu sagt föreslog jag i lagrådsremissen att RIKAB skulle
bestämma avgiftsperioder för de avgiftsskyldiga. Jag föreslog också att bolaget
före den första förfallodagen skulle skriftligen underrätta den avgiftsskyldige
om hans avgiftsperioder och i god tid före varje period sända ut en avi med
uppmaning att betala avgiftsposten för perioden.

Lagrådet
har anfört att det inte sägs något i det remitterade förslaget om att RIKAB skall
fatta beslut om att en person är avgiftsskyldig. Enligt lagrådets mening är det
en naturlig ordning att bolaget i ett sammanhang dels beslutar att en person är
avgiftsskyldig, dels fastställer avgiftsperioder för personen i fråga. Det bör
i sammanhanget beaktas, uttalar lagrådet, att ett beslut om avgiftsskyldighet
måste kunna grundas även på andra omständigheter än en TV-innehavares anmälan
av sitt innehav. Lagrådet har därför ansett det angeläget att RIKAB skickar en
underrättelse om att avgiftsplikt föreligger inte bara när en TV-innehavare har
anmält sitt innehav utan också när bolaget på annan grund har beslutat att en
person är avgiftsskyldig.

Jag
delar lagrådets uppfattning i de nu aktuella hänseendena. När RIKAB till följd
av anmälan eller på annat sätt får reda på att någon innehar en TV-mottagare
bör alltså bolaget, om avgiftsskyldighet följer med innehavet av mottagaren,
fatta beslut om detta, och bolaget bör samtidigt bestämma vilka avgiftsperioder
som skall gälla för den avgiftsskyldige. Slutligen bör bolaget i
överensstämmelse med mitt förslag i remissen i god tid före varje avgiftsperiod
sända ut en avi med uppmaning att betala avgiftsposten för perioden.

Praktiskt
sett innebär det system som jag föreslår att RIKAB kommer att kunna bestämma
lika många avgiftsperioder som året har dagar. Detta får anses vara en
betydelsefull fördel med tanke på att den praktiska hanteringen av
debiteringsrutinerna kommer att ske med hjälp av automatisk databehandling.
Systemet blir därmed flexibelt för bolaget och möjliggör en jämn belastning på
uppbördsorganisationen.

59

5.7.2
Vissa åtgärder för att göra systemet effektivt

Prop.
1988/89:1!

Mitt
förslag: Om en TV-avgift inte betalas inom föreskriven tid, skall RIKAB sända
en påminnelse till den avgiftsskyldige med uppmaning att betala inom den tid
som bolaget bestämmer. För påminnelsen skall den avgiftsskyldige inom samma tid
betala en påminnelseavgift med belopp som regeringen föreskriver.

Om en TV-avgift
inte betalas inom den tid som har satts ut i påminnelsen, skall den
avgiftsskyldige också betala en tilläggsavgift inom den tid som bolaget
bestämmer. Tilläggsavgiften skall vara 40 procent av avgiftsposten för
perioden.

Sveriges
Radio AB:s förslag: En avgiftsskyldig som underlåtit att betala bör påföras en
tilläggsavgift viss tid efter första betalningspåminnelse och ytterligare en
sådan avgift innan indrivning måste påbörjas. Varje tilläggsavgift bör utgöra
minst 20 procent av den debiterade mottagaravgiften.

Skälen
för mitt förslag: Som tidigare nämnts betalar de allra flesta hushåll i dag
sina TV-avgifter genom teleräkningen. Dessa hushåll fullgör i mycket stor utsträckning
sin betalningsskyldighet. Benägenheten att betala är lägre bland dem som
faktureras i särskild ordning.

Det
är självfallet av stor betydelse att det nya uppbördssystemet utformas så, att
de avgiftsskyldiga verkligen fullgör sina skyldigheter. Jag delar därför SR:s
uppfattning att vissa åtgärder bör vidtas för att främja effektiviteten i
systemet.

För
det Jörsta bör RIKAB sända en påminnelse till varje avgiftsskyldig som
underlåtit att i rätt tid betala en avgiftspost med uppmaning att betala avgiftsposten.

Därmed
aktualiseras frågan om en särskild avgift för påminnelsen. Det kan anföras skäl
mot att en påminnelseavgift krävs ut så snart någon har försummat att betala TV-avgiften
i rätt tid. Å andra sidan leder varje betalningsförsummelse till i vart fall
ett temporärt intäktsbortfall för RIKAB och rundradiorörelsen, och om detta
bortfall blir besvärande kan det i sig motivera höjningar av TV-avgiften.
Dessutom medför de administrativa åtgärderna för att sända ut en påminnelse
direkta kostnader för RIKAB och därmed för rundradiorörelsen. Det bör undvikas
att de försumliga avgiftsbetalarnas agerande får negativa följder för den
stora majoriteten som betalar i rätt tid. Min uppfattning är därför att det
bör gälla en skyldighet att betala påminnelseavgift så snart en påminnelse har
sänts ut.

Påminnelseavgiften
bör täcka den ränteförlust som förorsakats av betalningsförsummelsen och RIKAB:s
kostnader för påminnelsen. Det bör ankomma på regeringen att bestämma avgiftens
storiek med beaktande av det aktuella ränte- och kostnadsläget.

Vid
en betalningspåminnelse får bolaget sätta ut en frist för att efter påminnelsen
betala TV-avgiften och påminnelseavgiften. Denna frist bör givetvis vara kort.

För
det andra bör undedåtenhet att betala en avgiftspost inom den tid som har satts
ut i påminnelsen medföra att TV-innehavaren också blir

60

skyldig
att betala en tilläggsavgift. Denna avgift bör bestämmas så att den ökar
benägenheten att betala TV-avgiften i rätt tid.

Nu gällande färg-TV-avgift
är som tidigare nämnts 246 kr. per kalenderkvartal. Jag har nyss redovisat min
uppfattning att avgiftsperioderna även i fortsättningen bör ha en längd av tre
månader. Tilläggsavgiften bör stå i en viss proportion till vad som skall
betalas för en sådan period. Jag anser att tilläggsavgiften bör kunna bestämmas
så att den motsvarar 40 procent av avgiftsposten för den aktuella perioden. Med
dagens färg-TV-avgift skulle detta innebära en tilläggsavgift om 98 kr.

Prop. 1988/89:18

5.7.3
Avgiftsärendenas handläggning

Mitt
förslag: Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas när RIKAB handlägger
ärenden om TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter.

En
särskild regel införs om att bolaget skall ompröva beslut om avgiftsskyldighet
och om påförande av avgifter, om den som beslutet rör begär det eller skäl
annars föreligger.

Bolagets beslut i
ärenden om omprövning enligt den särskilda regeln skall få överklagas hos
kammarrätt.

Bakgrunden till och skälen
för mitt förslag: Vissa rättsregler gäller vid myndighetsutövning oberoende av
om myndigheten utövas av en myndighet eller ett enskilt organ. Sålunda är
staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skyldig att ersätta
personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning för vars fullgörande staten svarar. Även
bestämmelserna om straff för myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning
i 20 kap. 1 § brottsbalken gäller oberoende av vem som utövar myndigheten.
Detsamma gäller reglerna i 17 kap. I, 2 och 4§§ brottsbalken om förhöjt straffskydd
för den som utövar myndighet. Reglerna om straff för mutbrott och brott mot
tystnadsplikt i 20 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken gäller även utanför myndighetsutövning.

Justitieombudsmannen och justitiekanslern
har tillsyn även över den som har en tjänst eller ett uppdrag hos ett enskilt
organ, varmed följer myndighetsutövning. Tillsynen avser dock endast den
myndighetsutövande verksamheten; se lagen (1986:765) med instruktion för
riksdagens ombudsmän samt lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.

Regler om förfarandet hos
myndigheterna finns i förvaltningslagen (1986:223). Lagen innehåller
föreskrifter om bl.a. serviceskyldighet, jäv, parters rätt att få del av
uppgifter, motivering av och underrättelse om beslut samt omprövning av beslut
och förfarandet vid överklagande. Reglerna syftar till att garantera
rättssäkerheten inom förvaltningen och att underlätta för den enskilde att ha
med myndigheterna att göra. Flera av reglerna tar i första hand sikte på
handläggningen av ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda.

61

Förvaltningslagen
gäller bl. a. förvaltningsmyndigheternas handläggning Prop. 1988/89: 18 av
ärenden. Den är därmed tillämplig i ärenden hos televerket om uppbörd av mottagaravgifter.
Utanför lagens tillämpningsområde faller däremot organ som inte utgör
myndigheter. Detta begrepp har här samma innebörd som i regeringsformen. Det
innebär att lagen inte är tillämplig på bolag och andra organ som är
organiserade i privaträttsliga former. Sådana organ är inte myndigheter, även
om de har anförtrotts offentliga förvaltningsuppgifter eller till och med
myndighetsutövning (jfr prop. 1985/86:80 s. 57). För att förvaltningslagen
skall tillämpas hos ett enskilt organ med offentliga förvaltningsuppgifter
krävs alltså att detta föreskrivs särskilt för det organet. Så har också skett
i fråga om flera enskilda organ med myndighetsutövande uppgifter (jfr prop.
1986/87:39 s. 60 f).

Det
jag nu har sagt innebär att förvaltningslagen inte utan vidare är tillämplig i
den verksamhet med uppbörd av TV-avgifter, som skall bedrivas av RIKAB. Med
hänsyn till att verksamheten innefattar myndighetsutövning mot enskilda och
att de flesta människor berörs av verksamheten, anser jag det dock lämpligt att
bolaget i allt väsentligt iakttar samma regler i fråga om handläggningen som
gäller för myndigheternas verksamhet. I lagrådsremissen förordade jag därför en
regel om att förvaltningslagen skall tillämpas när RIKAB handlägger ärenden om
uppbörd av TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter.

Enligt
lagrådets mening får förvaltningslagen en alltför begränsad tillämpning, om det
bara skall vara fråga om ärenden angående uppbörd av avgifter. Innebörden av
begreppet uppbörd är inte heller helt klar enligt lagrådet. Lagrådet anser
därför att det bör föreskrivas att förvaltningslagen skall tillämpas när RIKAB
handlägger ärenden om TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter.
Även med en sådan formulering utesluts enligt lagrådet bl.a. ärenden som rör
bolagets egen organisation.

Jag
biträder vad lagrådet har anfört.

När
RIKAB påför avgifter har bolaget att tillämpa de regler om avgiftsskyldigheten
som bör tas in i lag. Jag har tidigare behandlat vad jag anser bör gälla i det
hänseendet (se avsnitten 5.3 — 5.6, 5.7.1 och 5.7.2). Som tidigare nämnts
kommer RIKAB:s praktiska hantering av debiteringsrutinerna att ske med hjälp
av automatisk databehandling. Den som har påförts en avgift bör givetvis ha
rätt att begära ändring av beslutet. I första hand bör det ankomma på RIKAB
självt att ompröva detta. Av den anledningen förordade jag i lagrådsremissen en
särskild regel om att RIKAB på begäran av den som debiterats en avgift skulle
vara skyldigt att ompröva debiteringen.

Även
lagrådet har ansett att det bör finnas en särskild omprövningsmöjlighet för RIKAB.
Enligt lagrådet bör emellertid tillämpningsområdet för regeln vidgas. Eftersom
beslut om påförande av avgifter kommer att grundas på de beslut om
avgiftsskyldighet som enligt lagrådets mening bolaget dessförinnan meddelat,
ser lagrådet det som angeläget att även beslut om avgiftsskyldighet kan bli
föremål för omprövning enligt den speciella omprövningsregeln. På samma sätt
som en myndighet enligt 27 § förvaltningslagen kan vara skyldig att självmant
ändra ett beslut, anser

62

vidare
lagrådet att bolaget bör vara skyldigt att göra omprövning inte bara när den
som beslutet rör begär det utan också när skäl annars föreligger.

Jag delar lagrådets
uppfattning om att den speciella omprövningsregeln bör gälla inte endast beslut
om påförande av avgifter utan också besluten om avgiftsskyldighet. Vidare anser
jag liksom lagrådet att RIKAB bör ompröva ett beslut så snart skäl föreligger
och alltså inte endast när den som beslutet rör begär en omprövning.

Som
jag anförde i lagrådsremissen bör det också finnas en möjlighet till domstolsprövning
av bolagets omprövningsbeslut. Ett sådant beslut bör kunna överklagas, om
beslutet innebär att bolaget inte ändrar sitt beslut om avgiftsskyldighet eller
om att påföra avgift så som den enskilde begär. Med hänsyn till karaktären hos
de frågor som överklagandet kan komma att avse finner jag det natudigast att
prövningen förläggs till allmän förvaltningsdomstol och då lämpligen till
kammarrätt som första instans. Behörig domstol blir då kammarrätten i Sundsvall
(jfr I § förordningen 1977:937 om kammarrätternas domkretsar m.m.).

Man har enligt min mening
inte någon anledning att befara att kammarrätten genom förslaget kommer att
tillföras något större antal nya mål. RIKAB:s beslut i ett omprövningsärende
bör innebära att de eventuella felen i beslutet har rättats till. Endast om den
av omprövningsbeslutet berörde anser att bolagets rättstillämpning är felaktig
har han orsak att överklaga beslutet. Bestämmelserna om själva
avgiftsskyldigheten har jag strävat efter att göra så enkla och klara som
möjligt. Särskilt många rättstvister borde därför inte behöva uppstå. Skulle
måltillströmningen ändå bli et problem får frågan tas upp på nytt.

En
möjlighet som i så fall skulle kunna tänkas är att se över reglerna om kammarrätts
domförhet. Om det exempelvis visar sig att många av de aktuella målen är av
enkel beskaffenhet, skulle man kunna överväga att låta kammarrätten avgöra
målen genom ensamdomare.

Prop. 1988/89:1!

5.7.4
Verkställighet

Mitt förslag: RIKAB:s
beslut om att påföra en TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift skall
anses som beslut av förvaltningsmyndighet och skall få verkställas, om
avgiften är obetald och förfallen till betalning. Verkställighet skall få ske
även om beslutet att påföra avgiften har begärts omprövat eller
omprövningsbeslutet har blivit överklagat. Avser beslutet TV-avgift krävs dock
att bolaget har sänt en påminnelse till den avgiftsskyldige om den obetalda avgiften.

Skälen för mitt förslag:
Övergången till ett nytt uppbördssystem kan, som har framhållits tidigare,
otvivelaktigt skapa ökade problem i fråga om underlåtenhet att anmäla TV-innehav
och benägenhet att betala TV-avgiften. Med hänsyn till att obetalda mottagaravgifter
enligt gällande regler inte kan drivas in utan föregående prövning av domstol
bör mot den bakgrunden vissa förändringar göras i juridiskt avseende. I linje
med vad

63

som uttalades i 1987 års
budgetproposition bör TV-avgifterna med den Prop. 1988/89: 18 nya ordningen
normalt sett kunna drivas in omedelbart, dvs. utan mellankommande
domstolsprövning. Detta innebär bl.a. att domstolsväsendet inte behöver
belastas med en rad beslut om obetalda avgiftsräkningar. Riksdagen har inte
haft någon erinran mot en sådan ordning (KrU 1987/88: II, rskr. 220).

En
möjlighet till sådan s.k. omedelbar exigibilitet i avgiftsärenden bidrar
naturligtvis till att skapa en rationell administration av verksamheten med
debitering och inkassering av avgifter. Samtidigt bör vissa garantier ställas
upp för att förhindra att någon felaktigt blir utsatt för exekutiva åtgärder.

Som
jag behandlat i avsnitt 5.6 bör anmälan om innehav av TV-mottagare i
fortsättningen göras till RIKAB och det bör liksom hittills vara möjligt att
göra detta både skriftligen och per telefon. I lagrådsremissen förordade jag
att bolaget skulle vara skyldigt att snarast möjligt efter det att en anmälan
kommit in sända en skriftlig bekräftelse på att anmälan mottagits. Jag ansåg
att det skulle vara en förutsättning för omedelbar verkställighet att bolaget
sänt en sådan bekräftelse. På det sättet skulle man, enligt vad jag uttalade,
få en garanti för att personer inte felaktigt blir utsatta för exekutiva
åtgärder. Bl.a. kunde det undvikas att verkställighetsåtgärder vidtogs mot en
person som blivit anmäld till bolaget av en utomstående utan att något avgiftsskyldigt
TV-innehav förelåg. För att ytterligare förebygga risken för rättsförluster
ställde jag det kravet för direkt verkställighet av en TV-avgift, att bolaget
skickat en påminnelse om den obetalda avgiften.

Innebörden
av det remitterade förslaget var således att RlKAB:s avgiftsbeslut skulle bli
omedelbart verkställbara endast om det i botten fanns en anmälan om TV-innehav.

Enligt
lagrådets mening är en sådan ordning otillfredsställande. Vill man ha ett
system med omedelbar verkställighet på TV-avgiftsområdet — något som lagrådet
inte har någon invändning mot — bör principen enligt lagrådet vara att samtliga
avgiftsbeslut kan verkställas direkt, oavsett på vilket sätt
avgiftsskyldigheten har slagits fast.

Som
nämnts i avsnitt 5.7.1 har lagrådet ansett det vara en naturlig ordning att RIKAB
i ett sammanhang dels beslutar att en viss person är avgiftsskyldig, dels
fastställer vilka avgiftsperioder som skall gälla för personen i fråga. I det
sammanhanget har lagrådet också uttalat att ett beslut om avgiftsskyldighet
måste kunna grundas även på andra omständigheter än TV-innehavarens anmälan av
sitt innehav. Lagrådet har därför ansett det angeläget att RIKAB skickar en
underrättelse om att avgiftsplikt föreligger inte bara när en TV-innehavare har
anmält sitt innehav utan också när bolaget på någon annan grund har beslutat
att en person är avgiftsskyldig.

I de avseenden som jag
har berört senast delar jag — som jag nämnt i

avsnitt 5.7.1 - lagrådets uppfattning. Det är uppenbart att en från RIKAB

utsänd underrättelse om avgiftsskyldighet i praktiken kommer att fylla

samma funktion som mitt förslag i lagrådsremissen om att bolaget skulle

vara skyldigt att skriftligen bekräfta anmälningar om TV-innehav. Men

som
lagrådet uttalat kan det vara på sin plats att RIKAB beslutar att Prop.
1988/89: U avgiftsskyldighet föreligger även i fall där anmälan om TV-innehav
inte har gjorts.

Mot
den nu angivna bakgrunden godtar jag lagrådets uppfattning om hur systemet med
direkt verkställighet av de olika avgifterna bör konstrueras. Reglerna ger
enligt min mening rimliga garantier för att exekutiva åtgärder inte kommer att
inledas annat än i fall där det är befogat.

5.7.5
Bevakning och eftergift av fordringar

Mitt
förslag: I. RIKAB skall bevaka fordringar på TV-avgifter,
påminnelseavgifter och tilläggsavgifter.

2.
Bolaget får medge skäligt
betalningsanstånd under högst ett år från förfallodagen.

3.
Bolaget får avbryta
indrivningen av en fordran på TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift
om ingen eller ringa möjlighet finns att få betalt för den. Detsamma gäller, om
indrivning av en fordran skulle vålla mer arbete eller högre kostnad än som är
skäligt.

4.
Bolaget får besluta om ackord
rörande en fordran på TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift.

5. Om det på grund av den avgiftsskyldiges sjukdom
eller av någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning för en
TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift får bolaget efterge fordringen
helt eller delvis.

Skälen
för mitt förslag: Vid handläggningen av avgiftsärenden tillämpar televerket
reglerna i avskrivningskungörelsen (1965:921). Det innebär bl.a. att verket får
medge betalningsanstånd och besluta om avskrivning och eftergift av fordringar.

Avskrivningskungörelsen
är emellertid inte tillämplig hos ett enskilt organ som RIKAB. Det finns därför
anledning att meddela särskilda föreskrifter för RIKAB i motsvarande
hänseenden.

Den grundläggande
skyldigheten för bolaget bör vara att bevaka fordringar på TV-avgifter,
påminnelseavgifter och tilläggsavgifter. Det är emellertid naturiigt att till
en sådan föreskrift ansluta en regel om att bolaget får medge skäligt
betalningsanstånd under viss tid, lämpligen högst ett år, från det att
fordringen förföll till betalning.

I sitt indrivningsarbete
kommer bolaget ofrånkomligen att ibland finna fortsatt indrivning vara meningslös.
På grund av detta bör bolaget ha vissa möjligheter att avbryta indrivningen en
fordran på TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift. Som
grundförutsättning för ett sådant beslut bör gälla, att möjligheten är ingen
eller ringa att få betalt för fordringen. Det bör dock även vara möjligt att
avbryta indrivningen om fortsatt sådan skulle vålla mer arbete eller högre
kostnad än som är skäligt.

Att
indrivningen avbryts medför inte någon förändring i gäldenärens betalningsskyldighet.
Bolaget bör emellertid inte vara helt avskuret från möjligheten att befria en
avgiftsskyldig från hans betalningsskyldighet eller

5
Rik.sda.i;en 1988/89. 1 .samt. Nr 18

65

sätta ned denna. Sålunda
bör bolaget ha rätt att besluta om ackord rörande en fordran på TV-avgift,
påminnelseavgift eller tilläggsavgift. Vidare kan det förekomma fall där det på
grund av den avgiftsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är
uppenbart oskäligt att kräva betalning för en avgift. I ett sådant fall bör
bolaget ha rätt att efterge fordringen helt eller delvis. Jag anser inte att
det är nödvändigt att begränsa denna möjlighet till fordringar som understiger
något visst belopp. Dels är de aktuella avgiftsbeloppen var för sig alltför små
för att en beloppsgräns över huvud taget skall behöva övervägas. Dels saknas
det anledning anta att en avgiftsskyldigs sammanlagda skuld i fråga om
obetalda avgifter kommer att bli så stor att man på grund av detta bör begränsa
eftergiftsrätten beloppsmäs-sigt.

Prop.
1988/89:1!

5.7.6
Avgiftskontrollen

Mitt förslag: RIKAB
skall bedriva avgiftskontroll. Bolaget får därvid använda särskilt pejlinstrument
för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder
inom ett visst område (särskild avgiftskontroll). Innan särskild
avgiftskontroll utförs skall bolaget i god tid och på lämpligt sätt underrätta
de boende inom området.

Televerkets förslag:
Televerkets uppdrag att bedriva pejling bör förlängas t. o. m. 1989 års
utgång.

Skälen för mitt förslag:
Liksom hittills bör det vara samma huvudman för uppbörden av TV-avgifter och
för avgiftskontrollen. 1987 års riksdagsbeslut om avgiftsuppbörden förutsätter
detta (jfr prop. 1986/87: 100 bil. 10 s. 500). RIKAB bör alltså även bedriva
avgiftskontroll, senast fr. o. m. den 1 januari 1990. Det får ankomma på
televerket och RIKAB att gemensamt besluta vid vilken tidpunkt RIKAB skall ta
över uppgiften eller om övertagandet skall ske successivt.

1 det föregående (avsnitt
5.1) har jag inte bara betonat vikten av att uppbörden av avgifter bedrivs
effektivt utan också betydelsen av en energisk avgiftskontroll. Ett viktigt
hjälpmedel vid bedömningar av effektiviteten i dessa avseenden är
undersökningar av avgijlsskolkets omfattning. Jag räknar med att RIKAB och SR i
samband med anslagsframställningarna kontinuerligt kommer att redovisa sina
bedömningar av skolkets omfattning och avgiftskontrollens effekter. Det är min
förhoppning att ansträngningarna att hålla avgiftsskolket nere skall leda till
att detta minskar ytterligare framöver. Ju fler som betalar TV-avgift, desto
större är möjligheterna att hålla denna på en rimlig nivå.

De
kampanjer mot avgiftsskolket som hittills bedrivits har varit både värdefulla
och nödvändiga. De bör enligt min mening inte minska i omfattning. Det betyder
att även RIKAB bör bedriva särskilda kampanjer mot skolket, under övergångsåret
1989 i samråd med televerket. Som jag tidigare anfört kan övergången till ett
nytt uppbördssystem skapa ökade problem när det gäller underlåtenhet att anmäla
TV-innehav och bristande

66

benägenhet att betala
avgifter. Det är därför viktigt att verksamheten med Prop. 1988/89: 18 avgiftskontroll
bedrivs med oförminskad intensitet även under övergångsperioden.

Ett
viktigt inslag i kontrollverksamheten är den särskilda avgiftskonlrol-len genom
pejling i olika bostadsområden. De erfarenheter av den särskilda
avgiftskontrollen som televerket redovisat såväl i tidigare anslagsframställningar
som i den som nyligen lämnats visar att pejlingen är ett mycket effektivt
hjälpmedel. De uppgifter om kampanjresultaten som lämnats tyder på att den
viktigaste fördelen med pejlingen inte är att man tvingar avgiftsskolkare att
erkänna innehav eller kan använda spaningsresultatet som bevismedel inför
domstol. I stället är den viktigaste egenskapen att enbart förekomsten av eller
planerna för en pejlingsverksamhet medför att många avgiftsskolkare frivilligt
anmäler sitt innehav. Jag anser därför att det finns goda skäl att låta denna
verksamhet, som hittills bedrivits på försök, bli permanent.

Eftersom
RIKAB från televerket skall överta uppgiften att bedriva avgiftskontroll, bör
bolaget också ta över verksamheten med särskild avgiftskontroll, dvs. pejling.

Gällande
bestämmelser ger inte den som pejlar någon rätt att få tillträde till en viss
bostad. Någon ändring i det avseendet anser jag självfallet inte bör komma i
fråga.

Den
särskilda avgiftskontrollen innebär emellertid att RIKAB kan få kännedom om
enskilda personers TV-innehav dessa ovetande (jfr avsnitt 3.7) och lägga detta till
grund för sin fortsatta myndighetsutövning, som består i att utkräva
betalningsskyldighet enligt lag. Med hänsyn härtill får den särskilda
avgiftskontrollen anses innefatta myndighetsutövning. För att en sådan uppgift
skall få överlämnas åt ett bolag eller något annat enskilt organ krävs enligt
11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen att överlämnandet sker med stöd av
lag.

I
lag bör RIKAB sålunda ges rätt att använda särskilt pejlinstrument för att ta
reda pä i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom ett visst
område (särskild avgiftskontroll). Vidare bör i lag anges den informationsskyldighet
som RIKAB skall ha gentemot de boende inom det aktuella området.
Informationsskyldigheten bör svara mot vad som nu gäller för televerket.

Ett
lämpligt sätt för RIKAB att lämna information är naturligtvis att använda sig
av de vanliga TV-sändningarna. Eftersom sändningsrätten tillkommer Sveriges
Television AB (SVT), som är ett dotterbolag till SR, ligger det även i SVT:s
intresse att avgiftsuppbörden är effektiv. Någon särskild reglering för att säkerställa
att denna informationskanal står till RIKAB:s förfogande torde därför inte
behövas.

Till
frågan om televerkets möjligheter att bedriva pejling under tiden fram till
dess att RIKAB helt tar över verksamheten återkommer jag längre fram (avsnitt 5.8.5).

Som
jag har nämnt i inledningen till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) avser
jag att föreslå att ett särskilt avtal ingås mellan staten och RIKAB. Ett av de
ämnen som bör regleras i avtalet är avgiftskontrollen.

SR
bör i egenskap av moderbolag ha samma övergripande ansvar för "'

RIKAB
i ekonomiskt och administrativt avseende som SR har för programföretagen.
Däremot kan SR givetvis inte avkrävas något ansvar för de uppgifter som RIKAB
har enligt lag. Det jag nu har sagt innebär att vissa kompletterande ändringar
behöver göras i gällande avtal mellan staten och SR. Jag avser att senare
återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag vill också nämna att
jag, med hänsyn till att RIKAB är ett företag som åläggs förvaltningsuppgifter
och vars verksamhet finansieras med TV-avgiftsmedel, anser att företagets
bolagsordning — i likhet med vad som gäller för SR:s och programföretagens bolagssordningar
- bör godkännas av regeringen.

Prop. 1988/89:18

5.8 Vissa övriga frågor

5.8.1
Försöksverksamhet med särskilt betalningssätt

Mitt förslag: RIKAB
skall få bedriva en försöksverksamhet som innebär dels att TV-avgift skall
betalas i andra poster och vid andra tidpunkter än som avses i avsnitt 5.7.1,
dels att avisering av avgiftsposter inte skall ske. Bolaget skall få besluta
om detta efter avtal med den avgiftsskyldige. Om bolaget har fattat sådant
beslut i fråga om en viss avgiftsskyldig gäller inte bestämmelserna om
betalningspåminnelse, tilläggsavgift och direkt verkställighet.

Sveriges Radio AB:s
förslag: Det är enligt företaget angeläget att de nya bestämmelserna utformas
så att de kan stimulera till betalningssätt som är förmånliga för
uppbördsverksamheten. Uppbördshuvudmannen bör därför ha möjlighet att reducera
TV-avgiften för den som väljer ett för uppbördsverksamheten förmånligare
betalningssätt än det föreskrivna. Den som gör detta bör kunna få del av den
besparing som uppkommer för uppbördshuvudmannen genom att avgift betalas i
enlighet med den frivilliga överenskommelsen.

Skälen för mitt förslag: I
det föregående har jag behandlat de regler om betalning av TV-avgiften som bör
gälla. Med hänsyn till att det rör sig om en obligatorisk avgift som berör ett
stort antal människor och till att uppbörden av avgiften skall skötas av ett
enskilt organ bör lagens regler om hur betalningsskyldigheten skall fullgöras
vara precisa. Det framstår som ett rättssäkerhetskrav att den enskilde av lagen
kan läsa ut sina skyldigheter när det gäller betalningen. Denna inställning
bör dock inte hindra att det lämnas ett visst utrymme för RIKAB att pröva andra
former för betalning av TV-avgiften.

Det betalningssystem som
jag har föreslagit är enhetligt för alla. Det innebär i korthet att årsavgiften
erläggs genom fyra årliga delbetalningar och att RIKAB aviserar de
betalningsskyldiga om varje delbetalning.

Det kan inte uteslutas att
betalning i annan ordning kan visa sig vara ändamålsenlig och även önskvärd för
vissa grupper av betalningsskyldiga. Jag tänker då t. ex. på månadsvisa
automatiska överföringar från lönekonton eller andra bankkonton. Åtskilliga
människor har i andra sammanhang

68

funnit
det lämpligt att ordna sina betalningar på det sättet. Det gäller t. ex. Prop.
1988/89: 18 betalning av försäkringspremier och fackföreningsavgifter.

För
att RIKAB skall få erfarenhet av sådana andra betalningsmodeller bör bolaget
ges ett bemyndigande i lag att genomföra försök med avgiftsbetalning i andra
former än de föreskrivna. En absolut förutsättning för sådan försöksverksamhet
är att den sker med samtycke från de betalningsskyldiga. Bemyndigandet bör
därför begränsas på det sättet att försöksverksamheten får ske bara efter
avtal med de betalningsskyldiga.

Mot
denna bakgrund föreslog jag i lagrådsremissen en regel enligt vilken RIKAB
skulle få möjlighet att genom avtal med avgiftsskyldiga genomföra försök med
avgiftsbetalning på annat sätt än som anges i avsnitt 5.7. 1.

Avsikten
med regeln är framför allt att bolaget efter avtal med en avgiftsskyldig skall
kunna besluta att TV-avgift skall betalas i andra poster och vid andra
tidpunkter än som anges i avsnitt 5.7.1. Bolaget skall t. ex. kunna besluta att
TV-avgift skall betalas för ett helt år i taget. Avgiftsperioderna skall också
kunna göras kortare än de normala tre månaderna. Vidare skall avvikelse kunna
göras från regeln om att varje avgiftspost skall betalas senast sista vardagen
före avgiftsperiodens början.

Det
är även motiverat att bolaget efter överenskommelse med en avgiftsskyldig kan
besluta att det inte skall ske någon avisering av avgiftsposterna.

Enligt
lagrådets mening bör avsikten med regeln komma till klart uttryck i lagtexten.
Lagrådet har därför föreslagit den omformuleringen att RIKAB efter avtal med en
avgiftsskyldig får besluta dels att TV-avgift skall betalas i andra poster och
vid andra tidpunkter än som avses i avsnitt 5.7.1, dels att avisering av en
avgiftspost inte skall ske. Någon markering av att verksamheten bör betraktas
som en försöksverksamhet görs däremot inte i lagrådets förslag.

Som
lagrådet anfört bör rätten för RIKAB att låta avgiftsskyldiga betala i annan
ordning än den i lag föreskrivna uttryckligen förklaras avse betalning i andra
poster och vid andra tidpunkter än som avses i avsnitt 5.7.1. Det bör också
anges att bolaget får besluta att avisering av avgiftsposter skall kunna
underlåtas. Jag ser däremot inte någon anledning att frångå min uppfattning att
det bör handla om en försöksverksamhet.

I
lagrådsremissen uttalade jag att avtal om betalning i andra former än de i lag
föreskrivna innebär att de tvingande reglerna om betalning inte längre är
direkt tillämpliga och att detsamma gäller lagens regler om indrivning och
exekution.

Lagrådet
hav uttalat att, om bolaget har beslutat att TV-avgift skall betalas i andra
poster och vid andra tidpunkter än som avses i avsnitt 5.7.1 eller att avisering
av avgiftsposter inte skall ske, detta inte befriar den avgiftsskyldige från
att betala påminnelse- och tilläggsavgifter när de bestämda
betalningsfristerna överskrids. Inte heller sätts reglerna om omedelbar
verkställighet av avgiftsbeslut ur spel.

Till
detta synsätt vill jag inte ansluta mig. Jag anser att det passar bättre ihop
med en försöksverksamhet att den som betalar efter särskilt avtal med RIKAB
inte blir underkastad reglerna om extra avgifter och om direkt verkställighet.
Den senare frågan får för övrigt anses vara av under-

69

ordnad
praktisk betydelse. Jag ser det som naturligt att RIKAB inriktar försöksverksamheten
på sådana betalningsskyldiga, vars vilja och förmåga att betala TV-avgiften
inte behöver ifrågasättas.

Utöver
vad lagrådet anfört bör det således i den aktuella bestämmelsen anges att
reglerna om extra avgifter och om direkt verkställighet inte gäller för en
avgiftsskyldig, om RIKAB efter avtal beslutat att denne skall betala i andra
poster och vid andra tidpunkter än som avses i avsnitt 5.7.1 eller att avisering
av avgiftsposter inte skall ske.

Det är givetvis viktigt
att i avtalen reglera vad som skall gälla vid bristande betalning. Med tanke på
det ansvar som RIKAB har för en effektiv uppbörd av avgifterna synes det mig
ligga närmast till hands att ett avtal medger en snabb återgång till lagens
betalningssystem, om betalningen enligt avtalet skulle fallera. På samma sätt
måste givetvis den betalningsskyldige kunna frånträda avtalet och t. ex. begära
att automatiska överföringar upphör. Någon föreskrift av den innebörden torde
dock inte behöva tas in i lagen.

Jag anser det inte
lämpligt att lämna några föreskrifter om den omfattning försöksverksamheten
får ha. I själva begreppet försöksverksamhet ligger att det inte får bli fråga
om betalningssystem som i praktiken överflyglar det som föreskrivs i lagen.
Däremot bör man, enligt min mening, vara öppen för att en lovande
försöksverksamhet görs tämligen omfattande under en tid. På så sätt erhålls ett
bättre underlag för överväganden om att ändra reglerna om avgiftsbetalning.

SR har i sitt förslag
tagit upp också tanken på att TV-avgiften bör kunna reduceras för den som
frivilligt väljer ett betalningssätt som är förmånligt sett från RIKAB:s
synpunkt. Jag är för närvarande inte beredd att förorda något bemyndigande för
bolaget att medge några nedsättningar i TV-avgiften.

Försöksverksamheten med
särskilda betalningssätt bör utvärderas av RIKAB när bolaget haft möjlighet att
pröva systemet en tid. Enligt min mening bör RIKAB senast den I mars 1992
redovisa en utvärdering av verksamheten samt avge eventuella förslag till
ändringar i avgiftslagstiftningen. Jag avser att senare återkomma till
regeringen i denna fråga.

Prop.
1988/89:1!

5.8.2
Offentlighet och sekretess

Mitt förslag:
Principen om allmänna handlingars offentlighet skall tillämpas hos RIKAB i
bolagets ärenden om TV-avgifter, påminnelseavgifter och tilläggsavgifter.
Sekretess skall dock gälla för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att denne eller någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.

Bakgrunden till mitt
förslag: Ett karaktäristiskt inslag i dén offentliga rätten i Sverige är
principen att de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter
är allmänt tillgängliga. Grundläggande bestämmelser om sådan
handlingsoffentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsför-

70

ordningen (TF, omtryckt
1982:941), som fick ny lydelse år 1976 (prop. Prop. 1988/89: 1 1975/76: 160,
KU 54, KU 1976/77:1, SFS 1976:954). Reglerom inskränkningar i
handlingsoffentligheten och om tystnadsplikt finns i sekretessla- ' gen
(1980:100, omtryckt 1988:9).

Länge
gällde reglerna om handlingsoffentlighet endast under förutsättning att
handlingarna förvarades hos en myndighet eller en därmed jämställd beslutande
församling, t. ex. riksdagen eller kommunfullmäktige (2 kap. 5 § TF). Med
myndighet avses här detsamma som enligt RF, således organ inom den
offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1975/76: 160 s.
134). Däremot tillämpades i princip inte reglerna om handlingsoffentlighet hos
bolag eller andra enskilda organ, även om dessa hade anförtrotts offentliga
förvaltningsuppgifter.

På
förslag av regeringen i prop. 1986/87:151 har riksdagen i år beslutat att
utvidga handlingsoffentligheten till vissa enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter
(KU 1987/88:36, rskr. 290). Föredragande statsrådet erinrade i sin motivering (prop.
s. 148 f) om att handlingsoffentligheten har till huvudsyfte att utgöra en
garanti för rättssäkerhet och för effektivitet i förvaltningen och i
folkstyret. Det kunde med fog hävdas att intresset av insyn i offentlig
verksamhet gör sig gällande med likartad styrka oavsett den yttre form som
valts för verksamheten. Utvecklingen under senare år att välja
associationsrättsliga former för vissa delar av den offentliga verksamheten
kunde dock sägas gå i motsatt riktning mot den utvidgning av
offentlighetsprincipens tillämpningsområde, som följer av att stat och kommun
tagit på sig nya samhällsuppgifter; Emellertid innefattade frågan om att
utvidga handlingsoffentligheten till enskilda organ med offentliga
förvaltningsuppgifter flera principiella och praktiska problem vilka
sammanhängde med bl.a. de olika skäl som funnits för att låta' . verksamheten
bedrivas i privaträttslig form samt behovet av sekretess-, -skydd för vissa
slag av uppgifter hos de enskilda organen. Med hänsyn till detta borde enligt
föredraganden en utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpning utanför
myndighetsområdet inriktas på de organ som det från , offentlighetssynpunkt
framstod som mest angeläget att reglera, nämligen sådana som handhar
myndighetsutövning mot enskilda. Vilka organ som skulle omfattas av en sådan
utvidgning borde avgöras efter en prövning av de specifika förhållanden som
råder på varje särskilt område. Ett skäl för . att avstå från att utvidga
handlingsoffentligheten till ett visst enskilt organ kunde vara att insynen i
praktiken skulle kraftigt begränsas eller helt upphävas genom regler om
sekretess.

Riksdagens
beslut innebär att en ny regel införs i I kap. 8 § sekretesslagen. Enligt den
regeln skall vad som föreskrivs i TF om rätt att ta del av handlingar hos
myndighet gälla också handlingar hos de organ som upptas i en bilaga till
lagen, i den mån handlingarna hör till den verksamhet som nämns där. De i
bilagan angivna organen skall jämställas med myndigheter vid tillämpningen av
sekretesslagen. De nya reglerna träder i kraft den I januari 1989 (SFS
1988:836).

Skälen
för mitt förslag: Principen om handlingsoffentlighet gäller ifråga om
televerkets verksamhet med uppbörd av mottagaravgifter, lika väl som inom annan
verksamhet hos myndigheter. På området gäller emellertid

71

även regler om sekretess.
I 9 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen före- Prop. 1988/89: 18

skrivs nämligen att
sekretess — utom i vissa fall som saknar intresse i detta

sammanhang —gäller hos
postverket, televerket och annan myndighet

som
handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse

med
samfärdselverksamheten, om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att den'
enskilde lider skada eller men (s.k. samfärdselsekretess).

Sekretessregeln
innehåller alltså ett s. k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion
mot att lämna ut uppgifter. Enligt lagmotiven skall uppgifter om innehav av TV-apparat
inte lämnas ut, om utlämnandet typiskt sett upplevs som en nackdel för den
enskilde, såsom fallet är när uppgiften begärs för indrivningsändamål (prop.
1979/80:2 Del A s. 275).

Den
verksamhet med uppbörd av avgifter som i fortsättningen kommer att skötas av RIKAB
innefattar som tidigare nämnts myndighetsutövning mot enskilda. Goda skäl kan
därför åberopas för att handlingsoffentlighet skall tillämpas hos bolaget i
dess ärenden om avgifter. En sekretessregel motsvarande den nyssnämnda som
gäller för televerket skulle dock i praktiken innebära en så kraftig
begränsning i möjligheterna till insyn i bolagets verksamhet att man kan
ifrågasätta om en regel om handlingsoffentlighet vore meningsfull.

Regeln
i 9 kap. 8 § sekretesslagen om samfärdselsekretess är inte utformad så att den
blir direkt tillämplig i RIKAB:s verksamhet om bolaget förs upp på
förteckningen i bilagan till sekretesslagen över enskilda organ hos vilka
principen om handlingsoffentlighet gäller. För detta krävs en uttrycklig
föreskrift i sekretesslagen. Enligt min mening bör viss sekretess gälla i bolagets
verksamhet. Exempelvis kan det finnas skäl att hemlighålla integritetskänsliga
uppgifter om att någon har underlåtit att anmäla innehav av TV-mottagare eller
att betala TV-avgift. I enstaka fall kan det också finnas skäl att skydda en
person från förföljelse genom att hemlighålla personens adress så som är
möjligt i fråga om uppgifter i myndighetsregister med stöd av bestämmelser i 7
kap. 15 § sekretesslagen (jfr prop. 1987/88:41 s. 9 f). Det finns däremot inte
anledning att mera generellt hemlighålla RIKAB:s uppgifter om innehav av TV-mottagare.
Om man jämför bolagets verksamhet med vad ett affärsdrivande samfärdselverk som
televerket gör, får också konstateras att verksamheten är speciell och begränsad.
Vissa av de skäl som ligger till grund för sekretesskyddet av enskildas
förbindelser med televerket har därför inte någon motsvarighet när det handlar
om verksamheten hos RIKAB. Det är mot den angivna bakgrunden inte påkallat att
sekretessen för uppgifter hos RIKAB sträcker sig lika långt som
samfärdselsekretessen hos televerket gör.

Sammanfattningsvis
anser jag att principen om handlingsoffentlighet bör gälla hos RIKAB i bolagets
ärenden om TV-avgifter, påminnelseavgifter och tilläggsavgifter. Sekretess
skall dock gälla för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att denne eller någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs. Regler om detta bör tas in i sekretesslagen.

72

5.8.3 Det finansiella
samordningsansvaret för rundradiorörelsen

Prop.
1988/89:1!

Mitt
förslag: SR skall utöva det finansiella samordningsansvaret för rundradiorörelsen.
I detta ingår att SR skall svara för förvaltningen av de belopp avseende TV-avgifter,
påminnelseavgifter och tilläggsavgifter som RIKAB uppbär. Därvid skall dock
gälla att medlen omedelbart skall placeras på räntebärande räkning hos
riksgäldskontoret.

RIKAB
skall omedelbart till riksgäldskontoret överföra influtna avgiftsbelopp.

Riksgäldskontoret
skall även fortsättningsvis på marknadsmässi-ga villkor tillhandahålla det
rörelsekapital som rundradiorörelsen behöver. Det bör liksom nu ankomma på
regeringen att för varje år fastställa ramen för upplåningen. SR skall fr.o.m.
den I mars 1989 för statens räkning förvalta krediten. Televerkets möjligheter till
upplåning hos riksgäldskontoret skall samtidigt upphöra och den aktuella
skulden avföras från verket.

Sveriges Radio AB:s
förslag: SR bör i fortsättningen inneha det finansiella samordningsansvaret
för rundradiorörelsen inkl. förvaltningen av influtna avgiftsmedel. SR:s
uppgift bör vara att utöva detta ansvar så att bästa möjliga utfall uppnås för
rundradiorörelsen. Bl.a. bör räntemässig bevakning av intäkterna ske dagligen i
stället för som nu med långa tidsintervall.

SR anser att staten bör
reglera hur samordningsansvaret skall fullgöras och förordar att statsmakterna
formellt fastställer dels att SR innehar samordningsansvaret, dels vad ansvaret
inbegriper. Enligt SR bör i detta ingå bl. a. att på kort och lång sikt göra
bedömningar av rundradiorörelsens kostnads- och intäktsutveckling och av mottagaravgifternas
storlek.

Rundradiorörelsens medel
bör enligt SR förvaltas i enlighet med förvaltningsbestämmelser, vilka
upprättas av företagets styrelse och fastställs av regeringen. Bestämmelserna
bör ange bl.a. grunderna och sättet för hur likvida medel skall placeras.

SR anser att begreppet
fond i rundradiosammanhang bör avskaffas. I stället bör benämningen
rundradiorörelsens resultatkonto användas.

Remissinstanserna
tillstyrker i huvudsak SR:s förslag. Kammarkollegiet understryker vikten av att
hanteringen av avgiftsintäkterna sköts så rationellt som möjligt och att förräntningen
helt tillgodoförs rundradiorörelsen.

Skälen för mitt förslag: TV-avgifterna
utgör tillsammans med påminnelseavgifter och tilläggsavgifter offentliga medel
av betydande omfattning. Hur medlen skall förvaltas utgör därför en viktig
fråga.

När det gäller placeringen
av medlen är det av stor betydelse att en god avkastning uppnås men det är
också mycket viktigt att medlen placeras på ett sätt som ger god säkerhet. Mot
denna bakgrund har jag funnit att den gynnsammaste lösningen är att medlen
placeras hos ett statligt organ, riksgäldskontoret. Kontoret ansvarar för
statens upplåning men tar också emot medel för inlåning. I och med att kontoret
därvid kan erbjuda marknadsmässiga villkor säkerställs en god avkastning.

73

Mitt förslag rörande
medelsplaceringen innebär att influtna avgiftsme- Prop. 1988/89: 18 del skall
placeras på räntebärande räkning hos riksgäldskontoret. Räntan bör vara marknadsmässig,
dvs. SR bör erbjudas lika fördelaktiga villkor vid olika placeringsalternativ
som de statliga affärsverken. På grund av att medlen skall placeras hos
riksgäldskontoret bör RIKAB i lag åläggas att omedelbart till kontoret överföra
de avgiftsbelopp som bolaget uppbär.

Riksgäldskontorets
uppgift i detta sammanhang liknar en banks hos vilken medel kan sättas in på
olika konton. Uppgiften att svara för hur avgiftsmedlen förvaltas, dvs. att med
hänsyn till det behov av likviditet som rundradiorörelsen har välja mellan de
olika placeringsalternativ som riksgäldskontoret erbjuder, bör ligga på den
part i rundradiorörelsen som utövar det finansiella samordningsansvaret.

Sveriges
Radio-koncernen är den part i rundradiorörelsen som disponerar merparten av
avgiftsmedlen. Koncernen har därför också ett särskilt intresse av att det
finansiella samordningsansvaret utövas på bästa och effektivaste sätt. Att
anförtro SR detta ansvar, inkl. uppgiften att svara för medelsförvaltningen,
har jag därför funnit vara den mest ändamålsenliga lösningen. SR:s eget
intresse för uppgiften, såsom det dokumenterats i företagets skrivelse i denna
fråga, har ytterligare stärkt min uppfattning i detta avseende.

I
anslutning till vad jag nu har sagt villjagnämnaatt begreppet fond inte längre
bör användas som benämning på överskjutande avgiftsmedel, dvs. överskott i
rundradiorörelsen. Begreppet har inte här samma innebörd som hos andra av
staten bildade fonder av stiftelsekaraktär, som byggs upp av avgifter, utan
syftar endast på en post med resultatutjämningsfunktion. Jag ämnar därför i
fortsättningen använda benämningen rundradiorörelsens resultatkonto eller helt
enkelt rundradiokontot.

Mitt
förslag rörande medelsförvaltningen innebär således att de avgiftsmedel som RIKAB
uppbär omedelbart skall placeras på räntebärande räkning hos riksgäldskontoret
och att SR skall ha ansvaret för att medlen förräntas på bästa möjliga sätt.
Detsamma gäller de medel som televerket «/7pär under övergångsperioden den 1
mars — den 31 december 1989. De bör utan onödigt dröjsmål föras över till
kontot hos riksgäldskontoret.

Televerkets
eventuella behållning i fråga om avgiftsmedel vid utgången av februari 1989 bör
snarast därefter föras över till rundradiokontot. Detsamma gäller de intäkter
som televerket senare får som en följd av att gamla fordringar avseende mottagaravgifter
drivs in. I det sammanhanget kan det — som lagrådet påpekat — vara värt att
nämna att fordringar på mottagaravgift enligt gällande avgiftslag har ansetts
vara underkastade treårspreskription, när innehavaren av mottagaren är en
privatperson (högsta domstolens beslut den 19 oktober 1988, nr SÖ 584).

Jag
avser att senare återkomma till regeringen i dessa frågor.

Jag
övergår nu till frågan om den upplåning som behövs när det inte finns någon
behållning på rundradiorörelsens resultatkonto, dvs. när de intäkter TV-avgifterna
ger inte förslår till de av riksdagen beslutade medelsanvisningarna till
rundradiorörelsens parter och när det därför uppkommer ett underskott.

Som
en följd av rikdagens beslut våren 1987 (prop. 1986/87:109 bil. 6, 74

KrU 19, rskr. 184) fick
televerket fr.o.m. den 1 juni 1987 möjlighet att hos Prop. 1988/89: 18 riksgäldskontoret
utnyttja en rödig kredit för rundradiorörelsens behov till ett belopp av högst
80 milj. kr. Sedan denna ram för upplåningen visat sig vara för snäv, har
televerket genom ett regeringsbeslut nyligen fått möjlighet att fr. o. m. den
1 oktober 1988 disponera en kredit om högst 200 milj. kr. hos
riksgäldskontoret.

Enligt
min mening bör riksgäldskontoret även fortsättningsvis svara för upplåningen
för rundradiorörelsens behov, på samma sätt som kontoret gör på marknadsmässiga
villkor för de statliga affärsverken. En kredit bör fr. o. m. den I mars 1989
för statens räkning förvaltas av SR enligt bestämmelser som regeringen
meddelar. Televerkets möjligheter till upplåning hos riksgäldskontoret för
rundradiorörelsens behov bör samtidigt upphöra. Den skuld verket har till
riksgäldskontoret bör avföras från televerket genom att den nya krediten tas i
anspråk.

Det
bör som hittills ankomma på regeringen att fastställa ramen för upplåningen hos
riksgäldskontoret med beaktande av det aktuella lånebehovet.

Mina
förslag om medelsförvaltning och upplåning innebär att SR som en viktig del av
sitt samordnings- och förvaltningsansvar får svara för rundradiorörelsens
likviditetsplanering. En annan viktig del av detta gäller utbetalningarna från
rundradiokontot, dvs. att svara för att dessa stämmer överens med riksdagens
medelsanvisningar och med de utbetalnings- och kompensationsregler som riksdag
och regering beslutat om. Ansvaret bör dock inte innefatta utbetalningarna till
radionämnden, som, är en statlig myndighet. Jag avser att senare återkomma till
regeringen även i den frågan.

Också
uppgiften att redovisa medelsförvaltningen bör enligt min mening anses ingå i
det förvaltningsansvar som jag anser att SR bör ha. Radionämnden och
riksgäldskontoret samt övergångsvis även televerket bör lämna SR det underlag
som behövs för redovisningen. Jag ämnar senare återkomma till regeringen därom.

I
detta sammanhang vill jag påpeka att också upplåningsverksamheten givetvis
behöver redovisas.

Som
jag tidigare har nämnt har i dag ingen part i rundradiorörelsen något
uttryckligt ansvar för att det görs bedömningar av rundradiorörelsens samlade
kostnads- och Intäktsutveckling och av hur stort avgiftsuttaget bör vara på
kort och lång sikt. I ett finansiellt samordningsansvar för rundradiorörelsen
bör även denna uppgift ingå. SR bör alltså svara för dessa bedömingar.

Som
jag har nämnt i inledningen till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) bör
staten sluta ett särskilt avtal med SR om det finansiella samordningsansvaret
för rundradiorörelsen.

Televerket
har anvisats avgiftsmedel för att täcka kostnaderna för avgiftsuppbörd och
avgiftskontroll t. o. m. utgången av år 1989. Som en följd av att RIKAB under år
1989 kommer att börja överta dessa uppgifter från televerket samt mina förslag
i denna proposition behöver RIKAB få tillgång till en del av dessa medel.

Regeringen,
eller efter beslut av regeringen televerket, bör därför be- '

myndigas
att till SR för RIKAB:s räkning utbetala avgiftsmedel som anvisats televerket
för avgiftsuppbörd och avgiftskontroll.

När det gäller RIKAB:s
behov av verksamhetsmedel under år 1990 har SR nyligen avgett en
anslagsframställning. De förslag från min sida som denna föranleder ämnar jag
lägga fram för regeringen vid min anmälan till budgetpropositionen 1989.

Avslutningsvis vill jag
nämna att RIKAB:s behov av medel för återbetalning av TV-avgiftsbelopp bör
kunna tillgodoses genom att SR för RIKAB:s räkning från rundradiorörelsens
resultatkonto lyfter de belopp som behövs.

Prop. 1988/89:1!

5.8.4
Revision av Radiotjänst i Kiruna AB

Mitt
förslag: Riksrevisionsverket ges rätt att granska verksamheten i RIKAB. Bolaget
åläggs uppgiftsskyldighet gentemot verket.

Sveriges
Radio AB har inte lagt fram något förslag i denna fråga.

Remissinstanserna:
Riksrevisionsverket framhåller i sitt yttrande över SR:s skrivelse om
samordningsansvaret för rundradiorörelsen att om verket skall granska
avgiftsuppbörden och avgiftskontrollen kräver det lagstöd.

Skälen
för mitt förslag: RIKAB:s uppgifter kommer att innefatta myndighetsutövning.
Riksrevisionsverket bör därför få bedriva förvaltningsrevision av bolaget.
Mitt förslag förutsätter en ändring i lagen (1987:519) om riksrevisionsverkets
granskning av statliga bolag och stiftelser. Ett förslag till lag till sådan
ändring har upprättats inom utbildningsdepartementet.

5.8.5
övergången till det nya avgiftssystemet

Mitt
förslag: Övergången till det nya betalningssystemet sker successivt under
perioden den 1 mars — den 31 december 1989. De nya bestämmelserna skall
tillämpas för de avgiftsskyldiga efter hand som de har förts över från
televerkets administration till RIKAB. För mottagaravgifter som uppbärs av
televerket fortsätter i huvudsak äldre bestämmelser att gälla.

Anmälan
av innehav av TV-mottagare skall fr. o. m. den 1 mars 1989 göras till RIKAB.

Såvitt gäller TV-mottagare
som innehas i hotell- och pensionatsrörelser fortsätter äldre regler att
tillämpas t. o. m. utgången av år 1989.

Skälen för mitt förslag:
Byte av huvudman för ett uppbördssystem som berör så många avgiftsbetalare som
systemet med TV-avgifter kan naturligtvis inte ske från en dag till nästa.
Under en övergångstid måste därför

76

både televerket och den
nye uppbördshuvudmannen, dvs. RIKAB, ansva- Prop. 1988/89: 18 ra för att
avgifter uppbärs.

I
avsnitt 4.1 har nämnts att det är meningen att RIKAB under år 1989 skall överta
avgiftsuppbörden i tre etapper. Bolaget skall börja i mars med de fyra
nordligaste teleområdena, fortsätta i september med landets östra delar och
avsluta strax före årsskiftet 1989/90 genom att ta över uppbörden i södra och
västra Sverige. Ett övertagande i ett visst område kommer att innebära att
bolaget övertar uppbörden för de redan avgiftsskyldiga i alla avgiftsbetalargrupper,
alltså förutom hushåll exempelvis sjukhus, hotell, restauranger och andra
privata företag.

Som
jag nämnt tidigare fastställs enligt nuvarande avgiftslag mottagaravgiften per
kalenderkvartal. Jag har också nämnt att televerket bestämmer olika
förfallodagar för samma räkningsperiod och att av detta följer bl.a. att
avgiften delvis betalas i förskott. De avgiftsskyldiga i norra Sverige kommer
därför genomgående att betala till televerket för första kalenderkvartalet
1989. Vidare kommer de avgiftsskyldiga i landets östra samt södra och västra delar
att betala till televerket för tiden t. o. m. tredje resp. fjärde
kalenderkvartalet 1989. För tiden efter 1989 års utgång kommer däremot inte
televerket att ha anledning att ta betalt av någon. På grund av vad jag nu sagt
anförde jag i lagrådsremissen att nuvarande avgiftslag borde upphöra att gälla
vid 1989 års utgång.

Lagrådet
förordar ett tidigare upphörande av lagen. Jag kommer att behandla lagrådets
synpunkter närmare i specialmotiveringen (punkten 2 i övergångsbestämmelserna till
lagen om TV-avgift). Jag vill dock förutskicka att jag står fast vid att det
är en lämpligare lösning att låta nuvarande avgiftslag gälla generellt ända till
1989 års utgång.

Genom
att vissa TV-innehavare får betala till televerket under hela år 1989 kommer till
och med detta års utgång både televerket och RIKAB att vara involverade i
avgiftsuppbörden. För att RIKAB:s övertagande av denna skall kunna börja i mars
1989, måste övergångstiden börja löpa senast den I i denna månad.

På
grund av att RIKAB skall överta avgiftsuppbörden successivt fordras det en
tämligen ingående reglering av vad som bör gälla under övergångstiden. I det
följande skall jag behandla några av de principer som denna reglering bör bygga
på.

Den
första frågan gäller vilka bestämmelser RIKAB skall tillämpa, de nya reglerna
eller dem som finns i, nuvarande avgiftslag. Jag anser att bolaget skall
tillämpa de nya reglerna redan från början. Det avgörande skälet för detta är
att den nuvarande avgiftslagen inte försetts med några motivuttalanden för att
underlätta tolkningen av bestämmelserna. Om RIKAB hade att tillämpa denna lag,
skulle resultatet kunna bli att bolaget och de avgiftsskyldiga drogs in i helt
onödiga tvister. RIKAB bör därför hela tiden tillämpa de nya bestämmelserna,
vilka följaktligen bör träda i kraft den 1 mars 1989. I princip bör å andra
sidan inte televerket tillämpa de nya bestämmelserna; det är bättre att
televerket, som snart kommer att ha kopplats bort från avgiftsuppbörden,
fortsätter att tillämpa de regler som man är van vid.

Från
principen att televerket endast skall tillämpa de gamla bestämmel- ''

serna bör det göras tre
undantag. Det första innebär att samtliga avgifts- Prop. 1988/89: 18 skyldiga
skall betala avgift som för en färg-TV. De två andra motiveras av att det inte
finns någon anledning att televerket i fortsättningen tar ut TV-avgift för satellittuners
och för plomberade TV-mottagare utanför bostadssektorn, när RIKAB inte skall
göra detta (se avsnitten 5.4.1 och 5.4.2).

Med
här angivna reservationer är således min inställning att både de gamla och de
nya reglerna bör gälla under övergångstiden, de gamla för televerket och de nya
för RIKAB.

Med
detta går jag över till nästa fråga, nämligen vilken metod som bör användas för
att en viss avgiftsskyldig skall bli underkastad de nya reglerna.

Denna
fråga har ingen relevans för de nya TV-innehaven. För den som i början av nästa
år inte är skyldig att betala mottagaravgift men som efter den I mars blir TV-innehavare,
bör de nya reglerna bli omedelbart tilllämpliga. Han bör alltså anmäla TV-innehavet
till RIKAB och inte till televerket. Gällande avgiftslags regel om
anmälningsskyldighet till televerket bör därför upphöra att gälla från och med
den I mars 1989.

Flertalet
TV-innehavare kommer emellertid att få betala till RIKAB efter att tidigare ha
varit skyldiga att betala till televerket. När det gäller dessa innehavare
uttalade jag i lagrådsremissen att bolagets successiva övertagande av
avgiftsuppbörden måste få till följd att en avgiftsskyldig blir underkastad de
nya bestämmelserna först genom att bolaget bestämt avgiftsperioder för honom.

Som
jag nämnt i avsnitt 5.7.1 delar jag lagrådets uppfattning att det är en
naturlig ordning att RIKAB i ett sammanhang dels beslutar att en person är
avgiftsskyldig, dels fastställer de avgiftsperioder som skall gälla för
personen i fråga. Först genom det momentet kan alltså den avgiftsskyldige
anses ha förts över frän televerket till RIKAB:s administration.

I
vissa avseenden innebär de nya bestämmelserna materiella förändringar. En av
dessa, som skärper avgiftsskyldigheten, motiverar en särskild övergångsbestämmelse
för att det skall kunna godtas att en viss avgiftsskyldig blir underkastad de
nya reglerna genom ett beslut av RIKAB. Vad jag åsyftar är innehav av sådana TV-mottagare
som är avsedda att användas av tillfälliga gäster i en viss hotell- eller
pensionatsrörelse. Enligt gällande lag omfattar avgiften för en sådan mottagare
alla mottagare i rörelsen. Mitt förslag i avsnitt 5.5.3 innebär emellertid att
det i fortsättningen skall betalas avgift för var tionde mottagare. Om denna
regel sattes i kraft redan den I mars 1989 skulle för hotellens vidkommande
följden bli, att hotell i fråga om vilka televerket hade kvar uppbörden
hänfördes under en gynnsammare regel än de hotell som RIKAB hade övertagit
uppbörden för. Det bör inte införas en reglering som på detta sätt
diskriminerar mellan olika hotell. För hotellen bör därför principen att en
avgift täcker ett obegränsat antal mottagare ha fortsatt giltighet till och med
utgången av år 1989, dvs. fram till dess att hela avgiftsuppbörden har förts
över till RIKAB.

Avslutningsvis
vill jag något beröra den s.k. pejlingen, dvs. den särskilda
avgiftskontrollen. Som jag nämnt i avsnitt 3.7 får televerket enligt nuvarande
bestämmelser bedriva f>ejling till och med utgången av juni

78

1989. Televerket har i sin
anslagsframställning för år 1990 föreslagit att Prop. 1988/89: 1! verkets
uppdrag att bedriva pejling förlängs till och med 1989 års utgång.

Jag
delar televerkets uppfattning att verket bör få bedriva särskild avgiftskontroll
ända till utgången av år 1989. Därmed kan televerket fortsätta att pejla i den
utsträckning som behövs, innan RIKAB tar över verksamheten helt.

Jag
avser att senare föreslå regeringen att giltighetstiden för förordningen
(1980: 287) om försöksverksamhet med särskild kontroll av innehav av TV-mottagare
födängs till och med utgången av år 1989.

6 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats
förslag till

1.
lagom TV-avgift,

2.
lag om ändring i lagen
(1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare,

3.
lag om ändring i radiolagen
(1966:755),

4.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

5.
lag om ändring i lagen
(1988:836) om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6.
lag om ändring i lagen
(1987:519) om riksrevisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och
stiftelser.

Förslagen
under p. 4 och 5 är upprättade efter samråd med chefen för
justitiedepartementet och förslaget under p. 6 efter samråd med chefen för civildepartementet.

Förslagen
har granskats av lagrådet.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om TV-avgift

Lagen
behandlar det nya systemet för betalning av TV-avgifter. När det

gäller lagens disposition har lagrådets synpunkter följts. Först behandlas

därför reglerna om avgiftsskyldigheten (1—3 §§), bl.a. den praktiskt vikti

ga hushållsavgiftsregeln (2 § första stycket). Härefter följer i 4 —6 §§ regler

om undantag från avgiftsskyldigheten. Hur TV-avgiften skall betalas be

handlas i 7 §. En regel om skyldighet att anmäla innehav av TV-mottagare

finns i 8 §. Vidare finns det regler om bl. a. handläggningen av avgiftsären

den (14—16 §§) och om verkställighet (17 §). Det finns också regler som

ger RIKAB rätt att bedriva särskild avgiftskontroll genom pejling (25 —

28 §§). Dessa avses ersätta nu gällande regler i förordningen (1980:287)

om försöksverksamhet med särskild avgiftskontroll av innehav av televi

sionsmottagare. Lagen avslutas med ett antal övergångsbestämmelser. Här

regleras vad som skall gälla under tiden den 1 mars —den 31 december

1989, under vilken tid RIKAB kommer att successivt från televerket 79

Överta avgiftsuppbörden.

Avgiftsskyldighet Prop. 1988/89:1!

1§

Den
som innehar en TV-mottagare skall betala TV-avgift för mottagaren till
Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag.

I
paragrafen fastslås principen att den som innehar en TV-mottagare är skyldig
att betala TV-avgift till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag (RIKAB).

Vad
en TV-mottagare är och vad som ligger i begreppet innehav i detta sammanhang
har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.3.

I
det remitterade förslaget gjordes det i I § andra stycket en hänvisning till
bestämmelsen om när avgiftsskyldigheten upphör (7 § första stycket i det
remitterade förslaget). Avsikten med detta var att redan från början göra klart
att avgiftsskyldigheten inte har något absolut samband med att en TV-mottagare
faktiskt innehas. I sammanhanget hänvisades också till rättsfallet NJA 1987 s.
916 om hur begreppet innehav i nuvarande avgifts-lag har tolkats.

Enligt
lagrådets mening är det onödigt att i paragrafen hänvisa till bestämmelsen om
när avgiftsskyldigheten upphör.

På grund av vad
lagrådet anfört görs det i lagtexten inte någon hänvisning till den berörda
bestämmelsen (11 § första stycket i propositionens lagförslag).

2 §

För
samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll
betalas en enda TV-avgift. En enda avgift betalas också för samtliga TV-mottagare
som

1. finns
på samma butiks- eller demonstrationsställe för mottagare, eller

2. finns
inom samma sjukhus, vårdanstalt eller inrättning av liknande

slag, om TV-mottagarna är avsedda att användas av dem som får vård.

I
denna paragraf regleras de fall där betalning av avgift för en TV-mottagare
täcker innehav av ett obegränsat antal mottagare. Vad som föreskrivs i
paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitten 5.5.1 och
5.5.2.

I första stycket återfinns
den s. k. hushållsavgiftsregeln. Kärnan i begreppet hushåll i detta sammanhang
är, som anges i den allmänna motiveringen, bostaden. En bostad är vad som i
vanligt språkbruk betecknas som en sådan, dvs. främst lägenheter, villor och
fritidsbostäder. I bostadsbegreppet inbegrips också lägenheter i s. k.
servicehus och liknande inrättningar, där människor bor varaktigt, väsentligen
på samma självständiga sätt som i andra bostadslägenheter. Som bostäder bör
däremot inte räknas exempelvis sjukhus, kriminalvårdsanstalter eller
hotellrum. Inte heller bör som bostad räknas en lägenhet inom omsorgsvården för
psykiskt utvecklingsstörda. Den bör anses utgöra en del av en vårdinrättning
(se avsnitt 5.5.2).

När
det gäller att bestämma om en person skall anses tillhöra ett visst hushåll
eller inte utgör mantalsskrivningsadressen ett viktigt faktum. Om undantagsvis
sambor har olika mantalsskrivningadresser men det står

80

klart
att deras faktiska boende är gemensamt får de dock anses tillhöra Prop.
1988/89:18 samma hushåll.

Bestämmelserna
i andra stycket gäller TV-handlares och vårdinrättningars TV-innehav. Även här
är det motiverat att en enda TV-avgift under de närmare villkor som anges
omfattar ett obegränsat antal mottagare.

I
punkt I regleras avgiftsskyldigheten för radio- och TV-handeln. Regeln innebär
att en avgift täcker alla mottagare som finns på samma butiks-eller
demonstrationsställe för TV-mottagare.

En
särskild fråga om vad som skall anses som ett butiks- eller demonstrationsställe
för mottagare uppkommer när det gäller varuhusens försäljning av TV-mottagare.
Eftersom det i ett sådant även säljs många andra artiklar än TV-apparater är
det inte naturligt att betrakta hela varuhuset som ett och samma butiksställe i
avgiftslagens mening. I stället bör som ett butiksställe anses varuhusets
särskilda radio- och TV-avdelning. Alla mottagare på denna får följaktligen
innehas mot betalning av en avgift, medan övriga mottagare som kan finnas i
varuhuset faller under regeln om gruppavgift (se 3 § och avsnitt 5.5.3).

3§

För
varje påbörjad grupp om tio TV-mottagare betalas en enda TV-avgift,

om
mottagarna

1.
innehas av samma statliga
myndighet, eller

2.
innehas av samma avgiftsskyldig
och används antingen

a) i
hotell- eller pensionatsrörelse eller

b) annars
i anläggningar eller lokaler som är avsedda för annat än

bostadsändamål, dock inte lokaler som avses i 2 § andra stycket, eller

c) i
fortskaffningsmedel som är avsedda för yrkesmässig trafik.

Detta
är den s.k. gruppavgiftsregeln, som i den allmänna motiveringen behandlats i
avsnitt 5.5.3. Hotellfallet anges särskilt av tydlighetsskäl. På det området
har hittills gällt en annan reglering.

En
förutsättning för tillämpning av regeln är som anges i den allmänna motiveringen
att mottagarna innehas i anläggningar eller lokaler, som är avsedda för annat
än bostadsändamål. Vad som menas med bostad har angetts i specialmotiveringen till
2 §. Syftet med att använda uttrycket "anläggningar eller lokaler" är
att klargöra att skiljelinjen går mellan bostadssektorns TV-innehav och
innehaven utanför denna. Skiljelinjen går där, inte mellan olika slag av
lokaler som inte är bostäder och inte heller mellan exempelvis allmän plats och
olika lokaler.

Mottagarna
kan också finnas i fortskaffningsmedel som är avsedda för yrkesmässig trafik.
Med fortskaffningsmedel avses alla typer av sådana, exempelvis långfärdsbussar,
fartyg, flygplan och tåg.

Om
en avgiftsskyldig både driver hotellrörelse, i vilken det finns

TV-mottagare, och även har mottagare i lokaler av annat slag eller i

fortskaffningsmedel som är avsedda för yrkesmässig trafik, får den avgifts

skyldige lägga samman alla dessa mottagare och betala en TV-avgift för var

tionde mottagare. 81

6 Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 18

Undantag från
avgiftsskyldigheten Prop. 1988/89: 18

4 §

Skyldigheten
att betala TV-avgift omfattar inte sådana TV-mottagare som på grund av sin
konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar.

Paragrafen,
som inte har någon motsvarighet i nuvarande avgiftslag, har behandlats i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 5.4.1).

Begreppet
rundradiosändning definieras i radiolagen (se avsnitt 3.2) och begreppets
innebörd är densamma här. En markbunden rundradiosändning är en
rundradiosändning som inte sker från satellit. En sådan sändning måste äga rum
på någon av de frekvenser inom VHF- eller UHF-spektrumet som nämnts i avsnitt
5.3. En följd av bestämmelsen blir därför att exempelvis en satellittuner får
innehas utan att TV-avgift behöver betalas.

5§

Skyldigheten
att betala TV-avgift omfattar inte heller TV-mottagare som finns i anläggningar
eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel,
om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att
ta emot TV-program.

Inte
heller denna paragraf har någon motsvarighet i gällande avgiftslag. Skälen för
den har redovisats i avsnitt 5.4.2 i den allmänna motiveringen. Paragrafen kan
leda till utvidgad avgiftsfrihet för TV-mottagare som finns i exempelvis
kontor, restauranger, långfärdsbussar och tunnelbanestationer, dvs. någon
annanstans än i en bostad.

Vad
en bostad är har utvecklats i specialmotiveringen till 2 §. I specialmotiveringen
till 3 § har angetts vad som menas med uttrycket "anläggningar eller
lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål". Där har också
begreppet fortskaffningsmedel berörts.

6§

TV-avgift
betalas inte för TV-mottagare som

1. innehas
av någon som är anställd vid en utländsk beskickning eller ett

lönat konsulat, om det har beslutats av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att avgift inte skall betalas för mottagaren,

2.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

3.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

4.
är varaktigt undanställd eller
obrukbar såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen har anmälts till
bolaget av den avgiftsskyldige.

I
fråga om denna paragraf är det de speciella omständigheterna kring själva
innehavet av TV:n som faller i blickpunkten, inte apparaten som sådan. De olika
fallen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4.3.

Också
vad som menas med att inneha en TV-mottagare har tagits upp i 02

den allmänna motiveringen
(se avsnitt 5.3). Som anges där är huvudprin- Prop. 1988/89: 18 cipen, att
den som utnyttjar en TV-mottagare skall anses inneha mottagaren.

Av
de i paragrafen uppräknade fallen finns det endast anledning att tillägga något
beträffande punkt 2 om TV-mottagare som förts in i riket för tillfälligt bruk
och är tullfria.

Exempel
på TV-mottagare som förts in i riket för tillfälligt bruk är sådana som
utländska turister medför i husvagnar, husbilar eller båtar. Av 3 § kungörelsen
(1966:400) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull-och avgiftsfritt
framgår att TV-mottagare kan ingå i sådan reseutrustning för personligt bruk
som får införas tull- och avgiftsfritt.

TV-avgiftens
storlek m.m.

7 §

TV-avgiften
är 984 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra poster om 246 kronor.

Varje
post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista
vardagen före avgiftsperiodens början.

För
innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperioden skall TV-avgift
betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgiften som motsvarar
innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Bestämmelserna
iförsta och andra styckena har behandlats i den allmänna motiveringen i
avsnitten 5.2 och 5.7.1.

Som
anges i avsnitt 5.7.1 skall varje avgiftsperiod ha en längd av tre månader,
dvs. den skall för att vara exakt omfatta lägst 89 och högst 92 dagar. Om t.
ex. för en viss avgiftsskyldig den närmast förestående avgiftsperioden börjar
den 29 januari, tar nästa period sin början den 29 april, nästa den 29 juli
osv.

TV-avgiften
skall betalas från det att någon blir innehavare av en TV-mottagare, dvs. även
för tid som infaller före den första avgiftsperioden. Det är naturligt att den
avgiftsskyldige betalar detta belopp samtidigt som han erlägger förskottsbetalning
för den första perioden. I tredje stycket lämnas en direkt föreskrift om att
betalningen skall ske på det sättet. Vid utformningen av bestämmelsen har
lagrådets synpunkter beaktats.

Anmälan
av innehav av TV-mottagare

8 §

Den
som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet,
skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till bolaget.

Vad
som föreskrivs i paragrafen har behandlats i avsnitt 5.6 i den allmänna
motiveringen. Som anges där har lagrådets synpunkter beaktats vid utformningen
av bestämmelsen.

83

Beslut om
avgiftsskyldighet m. m. Prop- 1988/89: 11

9§

När
bolaget till följd anmälan eller på annat sätt får reda på att någon innehar en
TV-mottagare skall bolaget, om avgiftsskyldighet följer med innehavet, fatta
beslut om detta och samtidigt bestämma vilka avgiftsperioder som skall gälla
för den avgiftsskyldige. Bolaget skall skriftligen underätta den
avgiftsskyldige om beslutet.

Vad
som föreskrivs i paragrafen har behandlats i avsnitt 5.7.1 i den allmänna
motiveringen. Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
lagrådets förslag.

I0 §

I
god tid före varje avgiftsperiod skall bolaget sända ut en avi till den avgiftsskyldige
med uppmaning att betala avgiften för perioden. Avi som avser den första
avgiftsperioden skall också innehålla en uppmaning att betala avgift för
innehavstiden dessförinnan.

Iförsta
meningen föreskrivs att RIKAB i god tid före varje avgiftsperiod skall sända ut
en avi till den avgiftsskyldige med uppmaning att betala avgiftsposten för
perioden. Kravet på utsändning i god tid får anses vara uppfyllt om avin
skickas ca tre veckor före förfallodagen.

Andra meningen har
utformats enligt lagrådets förslag.

När avgiftsskyldigheten
upphör

11§

TV-avgift
skall betalas till dess att den avgiftsskyldige skriftligen har anmält hos
bolaget att hans innehav av TV-mottagaren har upphört.

Avgift
som avser tid efter det att en sådan anmälan har kommit in till bolaget skall
betalas tillbaka till den avgiftsskyldige. Om beloppet är lägre än 100 kronor,
betalas det dock inte tillbaka.

Såsom
har behandlats i avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen upphör inte
skyldigheten att betala TV-avgift automatiskt därför att innehavet av
mottagaren upphör. Det fordras en skriftlig anmälan om att innehavet har upphört.
I första stycket föreskrivs i enlighet härmed att TV-avgift skall betalas till
dess att skriftlig avanmälan har skett.

Det kan inte anses att en
avgiftsskyldig gjort avanmälan, om denna inte kommit fram till RIKAB. Det är
alltså den avgiftsskyldige som står risken för att en anmälan inte kommer fram.
Det kan leda till att bolaget vid utebliven betalning sänder ut en
betalningspåminnelse med krav på påminnelseavgift.

Den som har betalat för tid
efter det att en skriftlig avanmälan kommit in till RIKAB, bör ha rätt att få
tillbaka den delen av avgiften. I andra stycket finns en uttrycklig föreskrift
om detta. Om även mycket små belopp behövde betalas tillbaka, skulle dock RIKAB
kunna få administrativa problem. Lägre belopp än 100 kr återbetalas därför
inte.

84

Betalningspåminnelse och
påminnelseavgift Prop. 1988/89:18

12§

Om
en TV-avgift inte betalas inom föreskriven tid, skall bolaget sända en påminnelse
till den avgiftsskyldige med uppmaning att betala inom den tid som bolaget
bestämmer. För påminnelsen skall den avgiftsskyldige inom samma tid betala en
påminnelseavgift med belopp som regeringen föreskriver.

Bestämmelserna
i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.7.2.

Tilläggsavgift

13§

Om
en TV-avgift inte betalas inom den tid som har satts ut i påminnelsen, skall
den avgiftsskyldige också betala en tilläggsavgift inom den tid som bolaget
bestämmer. Tilläggsavgiften är 40 procent av avgiftsposten för perioden.
Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Vad
som föreskrivs i paragrafen har behandlats i avsnitt 5.7.2 i den allmänna
motiveringen.

Tilläggsavgiften
är alltid 40 procent av avgiftsposten för perioden, dvs. det belopp som anges i
7 § första stycket andra meningen.

Handläggning
av ärenden

14§

Förvaltningslagen
(1986:223) skall tillämpas när bolaget handlägger ärenden enligt denna lag.

Paragrafen
innebär att förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas vid handläggningen hos
RIKAB av ärenden om TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter.
Skälen för detta har angetts i avsnitt 5.7.3 i den allmänna motiveringen.

Vid
tillämpningen av förvaltningslagen hos bolaget skall vad som föreskrivs i
lagen om myndighet i stället gälla för bolaget.

Om
en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från
förvaltningslagen, gäller den bestämmelsen (3 § förvaltningslagen). Det
innebär i det nu aktuella sammanhanget bl.a. att reglerna i 8 kap. 9 §
aktiebolagslagen (1975:1385) om omröstning i en bolagsstyrelse skall tillämpas
i stället för omröstningsregeln i 18 § förvaltningslagen, om bolagets styrelse
fattar beslut i ett avgiftsärende. Däremot blir jävsregeln i 8 kap. 10 §
aktiebolagen inte tillämplig i avgiftsärenden eftersom den regeln endast tar
sikte på jäv i avtalsförhållanden o.d. I avgiftsärenden gäller därför
jävsreglerna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen.

85

Omprövning av beslut om
avgiftsskyldighet, m.m. Prop. 1988/89:18

15§

Bolaget
skall ompröva beslut om avgiftsskyldighet och om påförande av avgifter enligt
denna lag, om den som beslutet rör begär det eller skäl annars föreligger. Om
en begäran om omprövning har kommit in till bolaget mer än fyra veckor efter
den dag då avgiften senast skulle ha betalats, skall bolaget ändra sitt beslut
endast om det är uppenbart oriktigt. En begäran om omprövning fritar inte från
skyldighet att betala ett avgiftsbelopp som har förfallit till betalning.

Vad
som föreskrivs i första stycket skall anges i beslut om avgiftsskyldighet och
om påförande av avgifter.

Den
särskilda regeln om omprövning av beslut om avgiftsskyldighet och om påförande
av avgifter har behandlats i avsnitt 5.7.3 i den allmänna motiveringen.

Enligt
,/ÖW/a stycket skall RIKAB ompröva ett beslut som gäller avgiftsskyldighet
eller påförande av en avgift om den som beslutet rör begär det eller skäl
annars föreligger. En begäran om omprövning bör i första hand vara skriftlig,
men även en muntlig begäran bör i vissa fall kunna godtas (jfr prop. 1985/86:80
s. 26).

Bestämmelsen
ersätter 27 § förvaltningslagen (1986:223) till den del en begäran om
omprövning gäller själva avgiftsskyldigheten eller påförandet av en avgift. Är
det fråga om överklagande av ett sådant omprövningsbeslut finns också i
avgiftslagen en reglering som ersätter 27 § förvaltningslagen (se 21 § andra
stycket). I fråga om beslut av RIKAB som inte gäller avgiftsskyldighet eller
påförande av avgifter gäller däremot förvaltningslagens regler om omprövning.

RIKAB
har att pröva en begäran om omprövning mot bakgrund av reglerna om
avgiftsskyldighet i 1 —7 och 9— 13 §§. Ett beslut skall givetvis upphävas till
den del den inte är lagligen grundat. Betald avgift skall betalas tillbaka till
den del beslutet har upphävts (jfr 16 §).

Det
har inte ställts upp någon frist inom vilken en begäran om omprövning skall
göras. Omprövning kan alltå begäras när som helst sedan ett beslut meddelats.

I
lagrådsremissen föreslogs, för det fall att en begäran om omprövning kommit in
mer än fyra veckor efter det att betalning skett, att bolaget skulle vara
skyldigt att ändra sitt beslut bara om det var uppenbart oriktigt. Lagrådet
har föreslagit att man för att få mera stadga i regeln skall räkna fyraveckorsfristen
från den dag då avgiften senast skulle ha betalats. Jag har ingen erinran mot
detta. I enlighet med detta föreskrivs i en särskild regel i första stycket att
RIKAB, om en begäran om omprövning har kommit in till bolaget mer än fyra
veckor efter den dag då avgiften senast skulle ha betalats, skall ändra sitt
beslut endast om det är uppenbart oriktigt.

Regeln
om omprövning inom fyra veckorsfristen är förmånligare för den

enskilde än föreskriften i 27 § förvaltningslagen om omprövning av beslut,

enligt vilken ändring alltid förutsätter att-beslutet är uppenbart oriktigt;

Den förmånligare regeln motiveras även av det processekonomiska intres- 86

set att ett ifrågasatt
beslut blir föremål för en förutsättningslös prövning Prop. 1988/89: 1!

hos bolaget innan
överprövning kan begäras hos domstol. Genom att

denna förbehållslösa rätt till
omprövning begränsas till fall då en begäran

om omprövning har
framställts inom viss tid får bolaget möjlighet att

väsentligen koncentrera
arbetet i omprövningsärendena till beslut som är

relativt färska och där
möjligheterna att nå fram till ett sakligt riktigt

resultat är goda.

Som
lagrådet uttalat finns det inte något principiellt hinder mot att bolaget, självmant
eller på begäran av den berörde, gör en förnyad omprövning av ett redan
omprövat beslut. Den nyss berörda fyraveckorsre-geln kan emellertid bli
tillämplig i ett sådant fall.

Paragrafens
andra stycke innehåller en regel om att vad som föreskrivs i första stycket
skall anges i beslut om avgiftsskyldighet och om påförande av avgifter. På det
sättet informeras alltså TV-innehavaren om sina möjligheter att få omprövning
till stånd.

Återbetalning
av avgifter

16§

Överstiger
en inbetalad avgift vad som skall erläggas enligt beslut som har vunnit laga
kraft, skall överskjutande belopp betalas tillbaka.

Paragrafen
slår fast principen att ett lagakraftvunnet beslut, som bestämmer
avgiftsskyldigheten till ett lägre belopp än vad som har betalats in, skall
leda till återbetalning av det överskjutande beloppet.

Ett
lagakraftvunnet beslut är i detta sammanhang ett beslut som meddelats efter
begäran om omprövning enligt 15 §. Jfr. specialmotiveringen till 21 §.

Verkställighet

I7§

Bolagets
beslut om påförande av avgifter enligt denna lag skall anses som beslut av
förvaltningsmyndighet och får verkställas, om avgiften är obetald och förfallen
till betalning. Verkställighet får ske även om beslutet har begärts omprövat
eller omprövningsbeslutet har blivit överklagat. Avser beslutet TV-avgift,
krävs dock att bolaget har sänt en påminnelse enligt 12 §.

Uttagande
av avgift handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål. Restavgift
enligt uppbördslagen (1953:272) utgår inte.

Bestämmelserna
i paragrafen har behandlats i avsnitt 5.7.4 i den allmänna motiveringen.
Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag.

Reglerna
i första stycket innebär att RIKAB:s beslut om påförande av avgifter blir
direkt verkställbara. Självklart får dock direkt verkställighet ske bara om RIKAB
har beslutat att TV-innehavaren i fråga är avgiftsskyldig och underrättat
honom om detta (jfr 9 § andra meningen). Givetvis

87

skall
det också röra sig om avgifter som är obetalda och förfallna till Prop.
1988/89: 18 betalning. En förutsättning för att verkställighet skall få ske är
även att bolaget har sänt ut en betalningspåminnelse enligt 12 §. Denna
förutsättning gäller dock självfallet endast vid indrivning av själva TV-avgiften;
vid indrivning av påminnelseavgift och tilläggsavgift krävs ingen påminnelse.

Avgiftsbeloppet
blir direkt exigibelt så snart den frist som anges i påminnelsen har löpt ut.
Det gäller även om avgiften har begärts omprövad enligt 15 §. I normalfallet
bör bolaget självfallet överlämna ärendet till kronofogdemyndigheten först
sedan alla möjligheter till frivillig betalning har tömts ut.

Av
paragrafens andra stycke framgår att uttagande av en avgift hos kronofogdemyndigheten
skall handläggas som allmänt mål. Enligt 64 § uppbördslagen (1953:272) skall en
sådan statens fordran som får utmätas utan föregående dom drivas in i samma
ordning som skatt och dessutom skall restavgift utgå. I avgiftslagen finns särskilda
bestämmelser om påminnelseavgift och tilläggsavgift vid betalningsförsummelse.
Med dessa avgifter finns inte något behov av restavgiftssystemet. I stycket
föreskrivs därför att restavgift inte skall utgå.

Bevakning
och eftergift av fordringar

18§

Bolaget
skall bevaka fordringar på avgifter enligt denna lag

Bolaget
får medge skäligt betalningsanstånd under högst ett år från förfallodagen.

Bestämmelserna
har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt

5.7.5.

19§

Bolaget
får avbryta indrivningen av en fordran på avgift, om ingen eller ringa
möjlighet finns att få betalt för den. Detsamma gäller om indrivning skulle
vålla mer arbete eller högre kostnad än som är skäligt. Bolaget får överenskomma
med kronofogdemyndigheten om redovisning av indrivningsuppdraget.

Bakgrunden
till föreskrifterna i första och andra meningarna har behandlats i avsnitt
5.7.5 i den allmänna motiveringen. Som angetts där medför ett beslut om att
avbryta indrivningen inte någon ändring i gäldenärens betalningsskyldighet. Om
RIKAB avbryter indrivningen, har bolaget dock i princip inte anledning att
vidta några åtgärder för fordringens bevakning och indrivning. Sådana åtgärder
har bolaget anledning att vidta endast om det finns anledning anta att det går
att få betalt för fordringen utan mer arbete eller högre kostnad än som är
skäligt.

När
RIKAB avbryter indrivningen av en fordran är det naturligt att bolaget avför
fordringen ur sina räkenskaper, så som brukar ske vid sanering av konton för
osäkra fordringar.

Bemyndigandet i tredje
meningen gör det möjligt för RIKAB att t. ex. Prop. 1988/89:18 avtala med
kronofogdemyndigheten att indrivningsuppdrag får ligga kvar hos myndigheten
längre än som annars skulle vara fallet med hänsyn till normalreglerna i 38 §
uppbördsförordningen (1967:626).

20 §

Bolaget
får besluta om ackord rörande en fordran på avgift enligt denna lag.

Om
det på grund av den avgiftsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är
uppenbart oskäligt att kräva betalning för en avgift, får bolaget efterge
fordringen heh eller delvis.

De
frågor som regleras i denna paragraf har behandlats i avsnitt 5.7.5 i den
allmänna motiveringen.

RIKAB:s
beslut enligt denna paragraf är inte ett beslut om påförande av avgift. Om
bolaget t. ex. efterger en fordran delvis, påförs inte därigenom TV-innehavaren
någon ny avgift. Beslut av bolaget enligt denna paragraf kan därför inte
omprövas enligt 15 § utan endast enligt 27 § förvaltningslagen. Sådana
omprövningsbeslut kan inte överklagas (se specialmotiveringen till 21 §).

överklagande

21 §

Bolagets
beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § får överklagas hos kammarrätten. I
övrigt får bolagets beslut inte överklagas.

Även
om ett beslut enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget
ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock
inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om
bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till kammarrätten.

Paragrafen
behandlar rätten att överklaga bolagets beslut. En sådan rätt finns när det
gäller beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § men inte i övrigt.

Vad
som föreskrivs iförsta stycket innebär t. ex. att det inte går att klaga över
ett beslut av RIKAB att avvisa ett överklagande av ett omprövningsbeslut
därför att det har kommit in för sent. Det kan inte anses processeko-nomiskt
försvarbart att medge den sortens överklaganden när huvudfrågan för en
avgiftsskyldig, nämligen att avgift påförts, i allmänhet inte rör större belopp
än en fjärdedels årsavgift.

RIKAB:s
ställningstagande till en begäran om omprövning enligt 15 § sker genom ett
beslut, innehållande motivering och fullföljdshänvisning (jfr 20 och 21 §§ förvaltningslagen).
Beslutet får överklagas hos kammarrätten enligt vad som föreskrivs i denna
paragraf Behörig domstol är som anges i den allmänna motiveringen i avsnitt
5.7.3 kammarrätten i Sundsvall.

I 15 § första stycket
anges att en begäran om omprövning inte fritar från

skyldighet att betala ett avgiftsbelopp som har förfallit till betalning. I 89

konsekvens med detta fritar
inte heller ett överklagande av omprövnings- Prop. 1988/89:18 beslutet från
betalningsskyldighet.

1
fråga om förfarandet vid överklagande gäller bestämmelserna i 23 — 25 §§
förvaltningslagen. Bestämmelserna innebär bl. a. att skrivelsen med överklagandet
skall ges in till RIKAB, som också prövar om skrivelsen har kommit in i rätt
tid, dvs. inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Enligt
lagrådets åsikt är det en fördel om bolagets skyldighet att ompröva beslut som
rör avgiftsskyldighet eller påförande av avgifter uttömmande regleras i den
nya lagen. På grund av detta föreskrivs i andra stycket att även om ett beslut
enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget ändra beslutet,
om det är uppenbart oriktigt. Denna regel och vad som i övrigt föreskrivs i
stycket har hämtats från 27 § förvaltningslagen som RIKAB därför inte alls
behöver tillämpa när ett ärende gäller beslut om avgiftsskyldighet eller
påförande av avgift. Om bolaget inte avvisar ett överklagande såsom för sent
inkommet och inte heller ändrar beslutet så som klaganden begär, skall bolaget
överlämna ärendet till kammarrätten för handläggning.

Straff

22 §

Den
som bryter mot 8 § döms till böter.

Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen.

Ändring
av TV-avgiftens storlek

23 §

Skall
TV-avgiften på grund av ändring i denna lag utgå med annat belopp än tidigare,
skall avgiftsposten för en period som löper vid ändringens ikraftträdande
beräknas enligt den tidigare TV-avgiften för tiden före ikraftträdandet och
enligt den senare avgiften för tiden efter ikraftträdandet. Beloppet avrundas
nedåt till jämnt antal kronor.

Bolaget
skall inte ändra TV-avgiften enligt första stycket, om den avgiftsskyldige
före avgiftsperiodens utgång skriftligen har anmält att hans innehav av TV-mottagaren
har upphört.

1
avsnitt 5.7.1 har redogjorts för systemet med att TV-avgiften betalas i förskott
för tremånadersperioder och att RIKAB lägger ut perioderna för de
avgiftsskyldiga. En följd av detta är att de allra flesta kommer att ha en avgiftsperiod
som infaller på båda sidor om dagen för ikraftträdandet av en ändring av TV-avgiften.
Förevarande paragraf innehåller särskilda regler om vad de avgiftsskyldiga
skall betala i denna situation.

Enligt
bestämmelsen i första stycket skall avgiftsposten för en period

som löper vid ändringens ikraftträdande beräknas enligt den tidigare

TV-avgiften för tiden före ikraftträdandet och enligt den senare avgiften

för tiden efter ikraftträdandet. 90

TV-avgiften
kan ändras vid exempelvis ett budgetårsskifte, dvs. per Prop. 1988/89: 18 den 1
juli. Antag att avgiften för en tremånadersperiod dessförinnan motsvarar
nuvarande kvartalsavgift för en färg-TV, 246 kr., och att avgiften för en tremånadersperiod
efter ändringens ikraftträdande är 20 kr. högre eller 266 kr. Antag vidare att
en viss avgiftsskyldig har avgiftsperioden den 15 maj —den 14 augusti, dvs. en
period som till hälften infaller före och till hälften efter ändringens
ikraftträdande. För denna avgiftsperiod skall den avgiftsskyldige senast den
14 maj betala 246 kr. På grund av avgiftshöjningen uppgår dock hans egentliga
betalningsskyldighet till

--
-I- = 256 kr., dvs. 10 kr. mer än vad han har betalat. Dessa 10

2 2

kr.
bör den avgiftsskyldige påföras i samband med att avgiften för någon av de
efterföljande avgiftsperioderna påförs. Vid det betalningstillfallet uppgår
alltså betalningsskyldigheten till 10 -I- 266 = 276 kr.

Ett
beslut av bolaget med stöd av föreskrifterna i detta stycke kan som synes
innebära att TV-innehavaren blir påförd en avgift. TV-innehavaren kan då begära
omprövning av beslutet med stöd av 15 §.

Om
den avgiftsskyldige före den aktuella periodens utgång skriftligen avanmält
sitt innehav av TV-mottagaren, skulle det vara en onödig omgång om bolaget
måste ändra TV-avgiften för honom. För detta fall föreskrivs därför i andra
stycket att bolaget inte skall göra detta.

Försöksverksamhet
med särskilt betalningssätt

24 §

Bolaget
får bedriva en försöksverksamhet som innebär dels att TV-avgift skall betalas i
andra poster och vid andra tidpunkter än som anges i 7 §, dels att avisering
enligt 10 § inte skall ske. Bolaget får besluta om detta efter avtal med den
avgiftsskyldige.

Om
bolaget har fattat beslut enligt första stycket i fråga om en avgifts-skyldig,
gäller inte bestämmelserna i 12, 13 och 17 §§.

Bestämmelserna
i denna paragraf har behandlats i avsnitt 5.8.1 i den allmänna motiveringen.

Särskild
avgiftskontroll

25 §

Bolaget
får använda särskilt pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning
det finns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område (särskild
avgiftskontroll).

26
§

Särskild
avgiftskontroll inom ett bostadsområde skall avse samtliga de bostäder där
ingen har anmält innehav av TV-mottagare.

91

27 § Prop.
1988/89:1!

Innan
särskild avgiftskontroll utförs skall bolaget i god tid och på lämpligt sätt
underrätta de boende inom området.

28 §

Särskild
avgiftskontroll skall bedrivas så att onödigt besvär för den enskilde undviks.

25
och 27 §§ har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.7.6. 1 sak
motsvarar dessa bestämmelser samt 26 och 28 §§ helt vad som för närvarande
gäller för televerket enligt förordningen (1980:287) om försöksverksamhet med
särskild avgiftskontroll för innehav av televisionsmottagare.

Förvaltning
av avgiftsmedel

29 §

De
avgiftsbelopp som bolaget uppbär skall omedelbart överföras till riksgäldskontoret.
Medlen skall omedelbart placeras på räntebärande räkning där. Sveriges Radio
Aktiebolag svarar för förvaltningen av medlen.

Bestämmelserna
i denna paragraf har behandlats i avsnitt 5.8.3 i den allmänna motiveringen.

övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft den 1 mars 1989.

Som
lagrådet anfört bör den nya lagen i sin helhet träda i kraft den 1 mars 1989.
Att vissa bestämmelser i den nya lagen inte skall börja tillämpas förrän
senare kan lämpligen framgå av den följande övergångsregleringen.

2. Lagen
(1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare skall

upphöra att gälla vid utgången av år 1989. Lagen gäller dock fortfarande i

fråga om skyldighet att betala mottagaravgift som har uppkommit dessför

innan.

Bestämmelsen
iförsta meningen motsvarar lagrådsremissens förslag.

Lagrådet
har föreslagit en delvis annan lösning. Den innebär dels att den nuvarande
avgiftslagen upphör att gälla den 1 mars 1989, dels att denna lag-för dem som
har varit avgiftsskyldiga före detta datum och som skall betala avgift efter
ikraftträdandet av den nya lagen - fortsätter att gälla till dess att RIKAB i
fråga om en avgiftsskyldig före utgången av år 1989 har fattat beslut enligt 9
§ i den nya lagen.

Lagrådets
förslag utgår från samma grundsyn som det remitterade för

slaget, nämligen att i praktiken både den nuvarande lagen och den nya 92

kommer att gälla under övergångsperioden.

I lagrådsremissen
föreslogs emellertid också vissa ändringar i den nuva- Prop. 1988/89: 18 rande
avgiftslagen, avsedda att träda i kraft redan vid övergångstidens början, dvs.
den 1 mars 1989. För det första skulle begreppet allmän mottagaravgift
avskaffas och det föreslogs att televerket av alla TV-innehavare, även dem som
har enbart svartvit apparat, skulle ta betalt som för en färg-TV. Vidare
föreslogs att lagens bestämmelser om skyldighet att anmäla TV-innehav till
televerket skulle upphöra att gälla. Ett upphävande av regeln om
avgiftsbefrielse för staten föreslogs också. Slutligen föreslogs att
televerket skulle låta bli att ta betalt för satellittuners och för plomberade TV-mottagare
utanför bostadssektorn.

Lagrådet
har inte ifrågasatt att det är på sin plats med sådana regler inom ramen för
televerkets kvarvarande befattning med avgiftsfrågorna. Lagrådet har emellertid
ansett att den beskrivna ordningen hellre bör åstadkommas genom ytteriigare
övergångsbestämmelser till den nya avgiftslagen. Två sådana
övergångsbestämmelser har lagrådet också föreslagit (se punkt 3 i lagrådets
förslag).

Min
grundinställning är att den nya avgiftslagen uteslutande bör reglera vad som
skall gälla för de avgiftsskyldiga och för RIKAB. Jag har däremot inte tänkt
mig att den nya lagen skall innehålla några åligganden för televerket, något
som skulle bli följden av lagrådets förslag. Lagrådets förslag synes mig inte
innebära några fördelar, utan det är enligt min mening bättre att generellt slå
fast att den nuvarande avgiftslagen gäller under hela övergångstiden, dvs. fram
till utgången av år 1989.

Denna
författningstekniska metod har valts i andra sammanhang, där den visat sig
lämplig. Jag tänker t. ex. på förhållandet mellan allmänna verksstadgan
(1965:600) och verksförordningen (1987:1100), som båda gäller under detta år,
fastän förordningen är en ersättare till stadgan.

Som
jag redan nämnt bör det dessutom göras vissa ändringar i den nuvarande
avgiftslagen, vilka bör träda i kraft den 1 mars 1989.

Bestämmelsen
i andra meningen utgår från lagrådets förslag.

3. För
den som den 28 februari 1989 är registrerad som skyldig att betala

mottagaravgift och som skall betala TV-avgift efter ikraftträdandet av den

nya lagen skall Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag före utgången av år 1989

fatta beslut enligt 9 § i den nya lagen. Sedan bolaget har fattat ett sådant

beslut i fråga om en avgiftsskyldig, skall den nya lagen tillämpas på honom

i stället för den äldre lagen. Den äldre lagen gäller fortfarande till utgången

av år 1989 i fråga om övriga avgiftsskyldiga som avses i denna punkt.

Bestämmelserna
har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.8.5.

4. Vid
bestämmande av avgiften för den första avgiftsperioden enligt

punkt 3 skall bolaget beakta om avgiften avser tid för vilken mottagarav

gift har betalats enligt den äldre lagen. Om det uppstår mellanrum mellan

den tid för vilken avgift har betalats enligt den äldre lagen och den första

avgiftsperiodens början, skall bolaget tillämpa 7 § tredje stycket i den nya

lagen.

På
det sätt som RIKAB:s successiva övertagande av avgiftsuppbörden

från televerket skall ske torde bestämmelsen i första meningen få begrän- 93

sad praktisk betydelse.
Det finns likväl anledning att slå fast principen att Prop. 1988/89: 18 ingen
för samma tid skall vara tvungen att betala TV-avgift till både televerket och RIKAB
Bestämmelsen i andra meningen motiveras närmast av tydlighetsskäl.

5. I
fråga om den som driver hotell- eller pensionatsrörelse skall för tiden

till utgången av år 1989 TV-avgiften för en mottagare som är avsedd att

användas av tillfälliga gäster i rörelsen omfatta även övriga sådana motta

gare i rörelsen.

Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 5.8.5 i den allmänna motiveringen.

6. För
tiden till utgången av år 1989 skall bolaget, så snart det har fattat

beslut enligt 9 § i den nya lagen i fråga om någon som den 28 februari 1989

är registrerad som skyldig att betala mottagaravgift, underrätta televerket

om beslutet.

En
underrättelseskyldighet av det angivna slaget bör åligga RIKAB.

Lagrådet
har emellertid invänt att detta inte behöver regleras i lag.

I
fråga om flertalet övergångsbestämmelser som bör gälla är lagform nödvändig. Så
långt möjligt anser jag att övergångsbestämmelserna bör vara samlade på ett
ställe. Det är inte bara en fördel för RIKAB och televerket, det underlättar också
för den enskilde att sätta sig in i reglerna.

Den
underrättelseskyldighet som RIKAB åläggs enligt förevarande punkt är inte av bagatellartat
slag. Det kan hävdas att en sådan regel inte bör betraktas som en ren
verkställighetsföreskrift utan att det är fråga om en föreskrift som gäller ett
åliggande för ett enskilt organ gentemot det allmänna (jfr 8 kap. 3 §
regeringsformen).

Mot
den angivna bakgrunden vidhåller jag uppfattningen att det är berättigat med
lagform för den aktuella övergångsbestämmelsen.

7. Om
någon som den 28 februari 1989 är registrerad som skyldig att

betala mottagaravgift före utgången av detta år skriftligen anmäler till

bolaget att hans innehav av TV-mottagaren har upphört, skall bolaget, om

det inte har fattat beslut enligt 9 § i den nya lagen, underrätta televerket

om att avanmälan skett.

Vad
jag anfört under punkt 6 gäller också denna punkt.

8. Varje
statlig myndighet som innehar TV-mottagare skall senast den 1

april 1989 anmäla till bolaget hur många mottagare som myndigheten

innehar.

Eftersom
de statliga myndigheterna hittills varit avgiftsbefriade, har det

inte funnits något behov av uppgifter om dessas TV-innehav. Här föränd

ras situationen genom förslaget att de i fortsättningen skall betala avgift för

var tionde mottagare. För att RIKAB skall få underlag för besluten om

påförande av avgift åläggs i förevarande punkt varje statlig myndighet att

till bolaget anmäla sina TV-innehav inom en kortare tid efter det att den 94

nya
lagstiftningen trätt i kraft.

Givetvis är det inte
erforderligt med lagform för en sådan övergångsbe- Prop. 1988/89:1! stämmelse,
men det får anses onödigt att besluta en särskild förordning i denna sak.

I
den mån en myndighet anskaffar fler TV-mottagare och därför har att betala ytteriigare
en eller flera TV-avgifter enligt regeln i 3 § I har naturligtvis myndigheten
att anmäla detta särskilt enligt 8 §.

9.
Den som driver hotell- eller pensionatsrörelse och som innehar TV-mottagare som
används i rörelsen skall senast den 1 februari 1990 anmäla till bolaget hur
många mottagare som innehas i rörelsen.

Även
i detta fall är det motiverat med en särskild anmälningsskyldighet.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:478) om
avgift för innehav av teievisionsmottagare

4 §

Avgift
betalas inte för televisionsmottagare som

1.
på grund av sin
konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar,

2.
Jinns i anläggningar eller
lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel,
om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att
ta emot TV-program,

3.
innehas av tjänsteman vid
utländsk beskickning eller lönat konsulat, om utrikesdepartementet bestämmer
det,

4.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

5.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

6.
efter anmälan till myndighet
som avses i 1 § andra stycket har blivit nedmonterad, inpackad och undanställd
eller på annat sätt försatt ur brukbart skick.

Punkterna
1 och 2 är nya. I den nya avgiftslagen finns motsvarande regler i 4 och 5 §§.
Dessa bestämmelser har behandlats i avsnitten 5.4.1 och 5.4.2 i den allmänna
motiveringen.

På
grund av de nya reglerna kommer varken RIKAB eller televerket att ta betalt tor
TV-mottagare som avses med de berörda bestämmelserna.

Ikraftträdandebestämmelse

Denna
lag träder i kraft i fråga om 4 § loch 2 den 1 april 1989 och i övrigt den 1
mars 1989.

Ännu
så länge betalas mottagaravgiften per kalenderkvartal. Det förekommer att
vissa avgiftsskyldiga betalar avgiften helt i förskott. För att man inte skall
behöva reglera frågan om återbetalningsskyldighet av avgift som gäller en sådan
mottagare som avses i 4 § 1 eller 2, bör dessa regler träda i kraft först den I
april 1989.

95

7.3 Förslaget
till lag om ändring i radiolagen (1966: 755) Prop.
1988/89:18

9§

Yrkesmässig
överlåtelse i detaljhandeln av televisionsmottagare skall av överlåtaren
anmälas till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag inom den tid som regeringen
bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för
fastställande av avgiftsplikten för innehavet av televisionsmottagaren.

Första
stycket skall också tillämpas på yrkesmässig uthyrning av televisionsmottagare.

Vid
överlåtelse som avses i första stycket är förvärvaren eller den som företräder
honom skyldig att på begäran lämna överlåtaren de uppgifter som denne behöver
för att kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet. Motsvarande gäller vid
uthyrning som avses i andra stycket.

Regeringen
Tar meddela närmare föreskrifter om anmälan och uppgiftsskyldighet enligt
första —tredje styckena.

Nu
gällande regler i 9 § radiolagen har redovisats i avsnitt 3.2. Reglerna innebär
att TV-handlarna fullgör sin anmälningsskyldighet till televerket. I fortsättningen
bör det vara till RIKAB som anmälningarna görs. Detta anges därför
uttrycklingen i första stycket.

Anmälningsskyldigheten
har liksom hittills avseende på alla slag av TV-mottagare, inte endast sådana
som man betalar TV-avgift för. Anmälningsskyldigheten avser alltså samtliga
fall då yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning av TV-mottagare kommer till
stånd, och TV-handlaren skall inte i något fall pröva frågor om
avgiftsskyldigheten för de mottagare som han överlåter eller hyr ut (jfr prop.
1972:23 s. II).

I
andra stycket har gjorts en redaktionell ändring.

Regeringen
bör liksom hittills få meddela närmare föreskrifter om anmälan och
uppgiftsskyldighet. Denna regel behålls därför ijjärde stycket.

7.4 Förslagen till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

och lagen (1988: 836) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9
kap.

8 §

Sekretess
gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postförsändelse. Om
sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till
den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom
postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller
bank.

Sekretess
gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefonsamtal eller
annat telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock
sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars
är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har
använts för telemeddelandet.

Sekretess
gäller hos postverket, televerket och annan myndighet som

handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med

samfärdselverksamheten och som inte avses i första eller andra stycket,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider

skada eller men. Sekretessen hos postverket för uppgift om enskilds adress o

gäller
dock endast, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle Prop. 1988/89:
1! medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men.

Sekretess
gäller för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om
uppgiften avser telemeddelande som utomstående utväxlar på allmänt telenät.

Sekretess gäller i ärenden som avser TV-avgifter för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskif
de eller riågon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket
tredje meningen samt tredje och jemte styckena i högst tjugo år.

Bilagan
till sekretesslagen

I
enlighet med vad som anges i I kap. 8 § skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen
om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också
handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till
där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med
hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning
med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

Handelshögskolan
i Stockholm statligt stöd i form av utbildnings-

bidrag
för doktorander (SFS 1976: 1046)

Radiotjänst
i Kirima Aktiebolag ärenden om TV-avgijter (SFS

1988:000)

statligt
jivnini 1046)

Kungliga
Musikaliska akademien statligt stöd till utbildnings- och utgivningsverksamhet
(SFS 1976:

I bilagan har tagits in en
regel som innebär att principen i 1 kap. 8 § TF om handlingsoffentlighet hos
myndigheter skall gälla även hos RIKAB i bolagets befattning med ärenden om TV-avgifter,
påminnelseavgifter och tilläggsavgifter. Saken har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.8.2). Jfr också prop. 1986/87:151 s. 184 f
Handlingsoffentligheten gäller däremot inte i annan verksamhet, såsom
personal-eller ekonomiadministration.

I 9 kap. 8 § har tagits in
ett nytt femte stycke om sekretess i bolagets ärenden om TV-avgifter m. m. Även
detta har behandlats i avsnitt 5.8.2.

Sekretessregeln
gäller i alla avgiftsärenden enligt lagen om TV-avgift, dvs. även i ärenden om
påminnelseavgifter och tilläggsavgifter.

7
Riksdagen 1988/89. I .samt. Nr 18

97

8 Hemställan Prop. 1988/89:18

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att dels anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar till

1.
lag om TV-avgift,

2.
lag om ändring i lagen (1978:478)
om avgift för innehav av televisionsmottagare,

3.
lag om ändring i radiolagen
(1966: 755),

4.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980: 100),

5.
lag om ändring i lagen (1988:
836) om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6.
lag om ändring i lagen (1987:519)
om riksrevisionsverkets granskning av statliga bolag och stiftelser,

dels

1.
godkänna vad jag i övrigt har förordat i fråga om avgiftskontrollen (avsnitt
5.7.6),

8.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om finansieringen av rundradiorörelsens lånebehov (avsnitt 5.8.3),

9.
bemyndiga regeringen, eller
efter beslut av regeringen televerket, att till Sveriges Radio AB utbetala till
televerket anvisade avgiftsmedel för uppbörd och kontroll (avsnitt 5.8.3).

9 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Lagrådsremissens
lagförslag Prop. 1988/89:18

Bilaga
1

1 Förslag
till

Lag om
televisionsavgift

Härigenom
föreskrivs följande.

Avgiftsskyldighet

1 §
Den som innehar en televisionsmottagare skall betala tele

visionsavgift enligt bestämmelserna i denna lag.

Av
7 § första stycket framgår att avgiftsskyldighet kan föreligga också sedan ett
innehav har upphört.

1
10-12 §§ finns bestämmelser om undantag från avgiftsskyldigheten. Bestämmelser
om begränsad avgiftsskyldighet finns i 13ochl4§§.

Televisionsavgiftens
storlek m.m.

2 §
Televisionsavgiften är 984 kronor för ett år. Den skall

betalas i fyra poster om 246 kronor.

Varje
post avser en avgiftsperiod om tre månader. Posten förfaller till betalning
sista vardagen före avgiftsperiodens början.

Betalningsmottagare

3 §
Televisionsavgiften skall betalas till Radiotjänst i Kiruna

Aktiebolag.

Anmälan
av innehav av televisionsmottagare

4 §
Var och en som blir innehavare av en televisionsmottagare

och som enligt denna lag är avgiftsskyldig för innehavet, skall

anmäla till bolaget att han innehar mottagaren. Närmare

bestämmelser om anmälan meddelas av regeringen.

Bolaget
skall snarast möjligt sända en skriftlig bekräftelse på att anmälan mottagits.

Hur
avgiftsperioderna bestäms m. m.

5 §
Avgiftsperioderna för en avgiftsskyldig bestäms av bolaget.

Bolaget skall före den första förfallodagen sända en skriftlig

underrättelse till den avgiftsskyldige om hans avgiftsperioder.

I
god tid före varje avgiftsperiod skall bolaget sända ut en avi med uppmaning
att betala avgiften för perioden.

99

6 § Den
avgiftsskyldige skall senast på förfallodagen för Prop. 1988/89: 18

avgiftsposten för hans första avgiftsperiod också betala en så Bilaga 1

stor
del av televisionsavgiften som motsvarar den tid under vilken han redan har
innehaft mottagaren.

Krav
på detta belopp skall sändas ut av bolaget i samband med att betalning krävs
för den första avgiftsperioden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal
kronor.

När
avgiftsskyldigheten upphör

7 §
Televisionsavgift skall betalas till dess att den avgifts

skyldige skriftligen anmält hos bolaget att hans innehav av tele

visionsmottagaren har upphört.

Den
som har betalat för tid efter det att en sådan anmälan kommit in till bolaget,
har rätt att få tillbaka den delen av avgiften. Om beloppet är lägre än 100
kronor betalas det dock inte tillbaka.

Betalningspåminnelse
och påminnelseavgift

8 §
Om en debiterad televisionsavgift inte betalas inom föreskri

ven tid, skall bolaget sända en påminnelse till den avgiftsskyldi

ge med uppmaning att betala inom den tid som bolaget bestäm

mer. För påminnelsen skall den avgiftsskyldige inom samma tid

betala en påminnelseavgift med belopp som regeringen före

skriver.

Tilläggsavgift

9 §
Om en debiterad televisionsavgift inte betalas trots påmin

nelse, skall den avgiftsskyldige också betala en tilläggsavgift

inom den tid som bolaget bestämmer. Tilläggsavgiften utgör 40

procent av avgiftsposten för perioden. Beloppet avrundas nedåt

till jämnt antal kronor.

Undantag
från avgiftsskyldigheten

10
§ Skyldigheten att betala
televisionsavgift omfattar inte sådana televisionsmottagare som på grund av sin
konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar.

11
§ Skyldigheten att betala
televisionsavgift omfattar inte heller en televisionsmottagare som finns i en
anläggning eller lokal som är avsedd för annat ändamål än bostad, om mottagaren
på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas for att ta emot
televisionsprogram.

Bestämmelsen
i första stycket gäller också televisionsmottagare som finns i fortskaffningsmedel.

12 § Televisionsavgift
betalas inte för en televisionsmottagare Prop. 1988/89: Ii

som Bilaga 1

1. innehas
av någon som är anställd vid en utländsk be

skickning eller ett lönat konsulat, om det har beslutats av rege

ringen eller en myndighet som regeringen bestämmer att avgift

inte skall betalas för mottagaren,

2.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

3.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

4.
är varaktigt undanställd eller
obrukbar såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen anmälts till
bolaget av den avgiftsskyldige.

Begränsad
avgiftsskyldighet

13 §
För samtliga televisionsmottagare som är avsedda att

användas i innehavarens hushåll betalas endast en

televisionsavgift.

Detsamma
gäller i fråga om televisionsmottagare som

1.
finns på samma butiks- eller
demonstrationsställe för mottagare eller

2.
finns inom ett och samma
sjukhus eller en och samma vårdinrättning eller vårdanstalt av annat slag, om
mottagarna är avsedda att användas av dem som får vård.

14 §
För varje påbörjad grupp om tio televisionsmottagare

betalas endast en televisionsavgift, om mottagarna

1.
innehas av en och samma
statliga myndighet,

2.
innehas i hotell- eller
pensionatsrörelse,

3.
annars innehas av en och samma
avgiftsskyldig i anläggningar eller lokaler som, utan att det är fråga om ett
sådant fall som avses i 13 § andra stycket, är avsedda for annat ändamål än
bostäder, eller

4.
finns i fortskaffningsmedel,
som är avsedda att användas i yrkesmässig trafik och som disponeras av en och
samma avgiftsskyldig.

Handläggningen
av ärenden om uppbörd av avgifter

15 §
Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas när bolaget

handlägger ärenden om uppbörd av televisionsavgifter, på

minnelseavgifter eller tilläggsavgifter. Vid tillämpningen av

3 kap. 1 § utsökningsbalken skall bolagets debitering av en

avgift jämställas med en förvaltningsmyndighets beslut.

Omprövning
av debiteringar

16 §
Den som har debiterats en televisionsavgift, en påmin

nelseavgift eller en tilläggsavgift får begära att bolaget

omprövar debiteringen. Om en sådan begäran har kommit in till

101

bolaget mer än fyra veckor
efter det att betalning skett, är Prop. 1988/89: 18 bolaget dock skyldigt att
ändra debiteringen endast om denna är Bilaga 1 uppenbart oriktig. En begäran
om omprövning fritar inte från skyldighet att betala ett avgiftsbelopp som
förfallit till betalning.

Den
som debiteras en avgift skall underrättas om vad som föreskrivs i första
stycket.

Återbetalning
av avgifter

17 §
En avgift återbetalas till den del debiteringen har upphävts

genom ett beslut som vunnit laga kraft.

Verkställighet

18 §
En debiterad avgift som är obetald och förfallen till

betalning får utmätas enligt utsökningsbalken utan föregående

dom eller utslag. Detta får ske även om avgiften har begärts om

prövad eller ett omprövningsbeslut har överklagats. En förut

sättning for verkställighet är dock att bolaget har sänt en skrift

lig bekräftelse enligt 4 § andra stycket till den som debiteringen

avser. För att en televisionsavgift skall få utmätas krävs också

att bolaget sänt en påminnelse till den avgiftsskyldige enligt 8 §.

Uttagande
av en debiterad avgift handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål.

Bevakning
och eftergift av fordringar

19 §
Bolaget skall bevaka en fordran på televisionsavgift,

påminnelseavgift eller tilläggsavgift.

Bolaget
får medge skäligt betalningsanstånd under högst ett år från förfallodagen.

20
§ Bolaget får avbryta
indrivningen av en fordran på televisionsavgift, påminnelseavgift eller
tilläggsavgift om ingen eller endast ringa möjlighet finns att få betalt för
den. Detsamma gäller om indrivning skulle vålla mer arbete eller högre kostnad
än som är skäligt.

21
§ Bolaget får besluta om ackord
rörande en fordran på televisionsavgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift.

Om
det på grund av den avgiftsskyldiges sjukdom eller någon annan anledning måste
anses uppenbart oskäligt att kräva betalning för en sådan avgift, får bolaget
efterge fordringen helt eller delvis.

Överklagande

22 §
Bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt 16 § får

överklagas hos kammarrätten. I övrigt får bolagets beslut inte

överklagas.

straff Prop. 1988/89: U

Bilaga 1

23 § Den som bryter mot föreskriften i 4 § första
stycket om

skyldighet att anmäla innehav av televisionsmottagare döms

till böter.

Ändring av televisionsavgiften

24 § Om televisionsavgiften har ändrats under en
avgiftsperiod,

skall bolaget justera det belopp som den avgiftsskyldige har att

betala för perioden. Justeringen skall göras så, att avgiftsposten

för perioden beräknas enligt den tidigare televisionsavgiften

när det gäller tiden före ändringens ikraftträdande och enligt

den senare avgiften när det gäller tiden efter ändringens ikraft

trädande. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Med beaktande av justeringen skall bolaget bestämma vad
den avgiftsskyldige har att betala vid antingen det första eller det andra
betalningstillfället därefter.

Bolaget skall inte justera den avgiftsskyldiges betalningsskyldighet
om denne före avgiftsperiodens utgång skriftligen anmält att hans innehav av
televisionsmottagaren har upphört.

Försöksverksamhet med särskilda betalningssätt

25 § Bolaget får genom avtal med avgiftsskyldiga
genomföra

försök med avgiftsbetalning på annat sätt än som föreskrivs i

denna lag.

Särskild avgiftskontroll

26 § Bolaget får använda särskilt pejlinstrument
för att ta reda på i vilken utsträckning det finns televisionsmottagare i bostäder
inom ett visst område (särskild avgiftskontroll).

27 § Särskild avgiftskontroll inom
ett bostadsområde skall avse samtliga de bostäder där ingen boende har anmält
innehav av televisionsmottagare.

28 § Innan särskild avgiftskontroll
utförs skall bolaget i god tid och på lämpligt sätt underrätta de boende inom
området.

29 § Verksamhet med särskild
avgiftskontroll skall bedrivas så att onödigt besvär för den enskilde undviks.

103

Förvaltningen
av avgiftsmedlen Prop. 1988/89: 18

Bilaga
1 30 § Sveriges Radio Aktiebolag svarar för förvaltningen av de
avgiftsbelopp som Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag uppbär enligt
denna lag. Medlen skall omedelbart placeras på räntebärande
räkning hos riksgäldskontoret.

Radiotjänst
i Kiruna Aktiebolag skall utan dröjsmål till riksgäldskontoret överföra
influtna avgiftsbelopp.

Regeringen
får meddela närmare föreskrifter om redovisning av medelsförvaltningen.

1.
Denna lag träder i kraft i
fråga om 14 § 2 och 3 den 1 januari 1990 och i övrigt den 1 mars 1989.

2.
Lagen (1978:478) om avgift för
innehav av televisionsmottagare skall upphöra ätt gälla vid utgången av år
1989. Betalningsskyldighet som har uppkommit enligt äldre bestämmelser
kvarstår.

3.
Före utgången av år 1989 skall
bolaget från televerket ha övertagit dess uppbörd av mottagaravgifter. 1
samband med att bolaget övertar uppbörden i fråga om en viss avgiftsskyldig,
skall bolaget bestämma avgiftsperioder för denne. Om det uppstår mellanrum
mellan den tid för vilken avgift har betalats till televerket och den första
avgiftsperiodens början, skall bolaget tillämpa 6 § den nya lagen.

4.
Vid bestämmande av
avgiftsposten för den första perioden skall bolaget beakta om posten avser tid
för vilken avgift har betalats till televerket.

5.
För tiden till och med utgången
av år 1989 skall, beträffande den som den 28 februari 1989 är registrerad som
avgiftsskyldig hos televerket, denna lag tillämpas endast om bolaget har bestämt
avgiftsperioder för honom.

6.
För tiden till och med utgången
av år 1989 gäller även följande.

a)
Om bolaget har bestämt
avgiftsperioder för någon som driver hotell-'eller pensionatsrörelse, omfattar
televisionsavgiften för en mottagare som är avsedd att användas av tillfälliga
gäster i rörelsen även övriga sådana mottagare i denna.

b)
Om bolaget annars har. bestämt avgiftspeHoder
för en avgiftsskyldig som innehar televisionsmottagare i anläggningar eller
lokaler vilka, utan att det är fråga om ett sådant fall som avses i 13 § andra
stycket den nya lagen, är avsedda for annat ändamål än bostäder, omfattar
televisionsavgiften för en mottagare ytterligare nio mottagare som den
avgiftsskyldige innehar i sådana anläggningar eller lokaler. För varje påbörjad
följande grupp om tio mottagare skall televisionsavgift betalas såsom för en
mottagare.

c)
Sedan bolaget enligt b) bestämt
avgiftsperioder för en avgiftsskyldig som den 28 februari 1989 varit
registrerad som

sådan hos televerket,
skall den avgiftsskyldige på bolagets be- Prop. 1988/89: \i gäran lämna detta
uppgift om det totala antalet mottagare som Bilaga 1 den avgiftsskyldige
innehar.

7.
För tiden till och med utgången
av år 1989 skall bolaget, så snart det har bestämt avgiftsperioder för någon
som den 28 februari 1989 varit registrerad som avgiftsskyldig hos televerket,
underrätta verket om att avgiftsperioder bestämts.

8.
Om någon som den 28 februari
1989 varit registrerad som avgiftsskyldig hos televerket före utgången av år
1989 skriftligen anmäler till bolaget att hans innehav av televisionsmottagaren
har upphört, skall bolaget, om det inte bestämt avgiftsperioder för vederbörande,
underrätta televerket om att avanmälan skett.

9.
Den som bolaget bestämt
avgiftsperioder för och som den 28 februari 1989 varit registrerad som
avgiftsskyldig hos televerket skall vid verkställighet jämställas med dem till
vilka bolaget har sänt skriftliga bekräftelser enligt 4 § andra stycket den
nya lagen.

10.
Den som före utgången av
februari 1989 anmält innehav av televisionsmottagare är inte skyldig att anmäla
till bolaget att han innehar mottagaren.

11.
Bolagets skyldighet att sända
skriftlig bekräftelse enligt 4 § andra stycket gäller inte i fråga om innehav
som anmälts före utgången av januari 1989.

12. Varje
statlig myndighet som innehar televisionsmot

tagare skall senast den 1 april 1989 anmäla till bolaget hur

många mottagare som myndigheten innehar.

13. Var
och en som driver hotell- eller pensionatsrörelse och

som innehar televisionsmottagare i rörelsen skall senast den 1

februari 1990 anmäla till bolaget hur många mottagare som

innehas i rörelsen.

105

2 Förslag
till

Lag om
ändring i lagen (1978: 478) om avgift för

innehav
av televisionsmottagare

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1978: 478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare dels att 6 § skall upphöra att gälla, dels att 1,2 och 4 §§
skall ha följande lydelse.

Prop. 1988/89: 18 Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Avgiften myndighet bestämmer.

Den som innehar
mottagare som är avsedd för mottagning av bildsändning med eller utan ljud
(televisionsmottagare) skall erlägga allmän mottagaravgift med 206 kronor per
kalenderkvartal. Är mottagaren avsedd för färg mottagning av bildsändning med
eller utan ljud skall innehavaren dessutom erlägga tilläggsavgift med 40
kronor per kalenderkvartal.

Skall avgift första
gången erläggas under löpande avgiftsperiod, skall avgiften sättas ned till
det belopp som svarar mot antalet kvarvarande dagar av perioden.

Avgift
erläggs till myndighet som regeringen bestämmer.

Den
som innehar en mottagare som är avsedd för mottagning av bildsändning med
eller utan ljud (televisionsmottagare) skall betala mottagaravgift med 246
kronor per kalenderkvartal.

betalas
till den som regeringen

1 Senaste lydelse 1988:272.

106

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1988/89:18 Bilaga 1

Innehav av televisionsmottagare
skall anmälas till myndighet som avses i 1 § tredje stycket. Den som anskaffar
televisionsmottagare avsedd för färgmottagning skall göra anmälan därom oavsett
att allmän mottagaravgift erlagts. Myndigheten får medge undantag från
anmälningsskyldigheten.

Bestämmelser om
skyldighet att anmäla innehav av televisionsmottagare finns i lagen (1988:
000) om televisionsavgift.

Avgift utgår inte for
televisionsmottagare som

1. myndighet
som avses i 1 §

tredjp. stycket icke hänför till

mottagare för rundradiosänd

ning,

2. innehas
av staten.

3.
innehas av tjänsteman vid utländsk beskickning eller lönat konsulat, om utrikesdepartementet
bestämmer det.

Avgift
betalas inte for televisionsmottagare som

1. på grund av sin
kon

struktion inte kan användas för

att ta emot markbundna rund

radiosändningar,

2. finns i en
anläggning eller

lokal som är avsedd för annat

ändamål än bostad, om

mottagaren på grund av en

särskilt vidtagen åtgärd inte

kan användas för att ta emot

televisionsprogram,

3. finns i fortskaffnings

medel, om det har vidtagits en

sådan åtgärd med mottagaren

som avses i punkt 2,

2 Senaste lydelse 1979:153.

107

Nuvarande lydelse

4.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

5.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

6.
efter anmälan till myndighet som avses i 1 § tredje stycket har blivit nedmonterad,
inpackad och undanställd eller på annat sätt försatt ur brukbart skick.

Föreslagen lydelse

4. innehas
av tjänsteman

vid utländsk beskickning eller

lönat konsulat, om utrikes

departementet bestämmer det,

5.
har förts in i riket för
tillfälligt bruk och är tullfri,

6.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

7.
efter anmälan till myndighet som avses i 1 § andra stycket har blivit nedmonterad,
inpackad och undanställd eller på annat sätt försatt ur brukbart skick.

Prop. 1988/89: U Bilaga 1

Denna lag träder i kraft i
fråga om 4 § 1-3 den 1 april 1989 och i övrigt den 1 mars 1989.

108

3 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966: 755)

Härigenom
föreskrivs att 3 och 9 §§ radiolagen (1966: 755) i skall ha följande lydelse.

Prop. 1988/89: U Bilaga I

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Mottagare får innehas
och användas av var och en. Om avgift för innehav av mottagare finnas
bestämmelser i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare.

Mottagare får innehas
och användas av var och en. Bestämmelser om avgift för innehav av vissa
mottagare finns i lagen (1988:000) om televisionsavgift.

Mottagare
får inte användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs.

Om
radarvarnare finns särskilda bestämmelser i lagen (1988: 15) om förbud mot radarvarnare.

9§

Yrkesmässig överlåtelse i
detaljhandeln av televisionsmottagare skall av överlåtaren anmälas inom tid
och till myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de
uppgifter som behövs för fastställande av avgiftsplikten för innehavet av
televisionsmottagaren.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning på yrkesmässig uthyrning av
televisionsmottagare.

Yrkesmässig överlåtelse i
detaljhandeln av televisionsmottagare skall av överlåtaren anmälas till
Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag inom den tid som regeringen bestämmer. Sådan
anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställande av avgiftsplikten
för innehavet av televisionsmottagaren.

Första stycket skall också
tilllämpas på yrkesmässig uthyrning av televisionsmottagare.

1 Lagenomtrycktl986:1209.
'Senaste lydelse 1988:16.

109

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1988/89: Ii Bilaga 1

Vid överlåtelse som
avses i första stycket är förvärvaren eller den som företräder honom skyldig
att på begäran lämna överlåtaren de uppgifter som denne behöver för att kunna
fullgöra sin anmälningsskyldighet. Motsvarande gäller vid uthyrning som avses i
andra stycket.

Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer äger meddela närmare föreskrifter om anmälan och
uppgiftsskyldighet enligt första-tredje styckena.

Regeringen får meddela närmare
föreskrifter om anmälan och uppgiftsskyldighet enligt första-tredje styckena.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
mars 1989.

2.
På det sätt som framgår av
övergångsbestämmelserna till lagen (1988: 000) om televisionsavgift gäller till
och med utgången av år 1989 även lagen (1978: 478) om avgift för innehav av
televisionsmottagare.

110

4 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Prop. 1988/89: U Bilaga 1

Härigenom
föreskrivs att 9 kap. 8 § sekretesslagen (1980: 100)1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9
kap.

8§

Sekretess
gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postförsändelse. Om
sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till
den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom
postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller
bank.

Sekretess
gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefonsamtal eller annat
telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets
avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekretess gäller hos
postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän samfärdsel för
uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten och som inte
avses i första eller andra stycket, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Sekretessen hos postverket
för uppgift om enskilds adress gäller dock endast, om det kan antas att röjande
av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller
annat allvarligt men.

Sekretess gäller vidare
för uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften
avser telemeddelande som utomstående utväxlar på allmänt telenät.

Sekretess gäller för
uppgift vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret, om uppgiften avser telemeddelande
som utomstående utväxlar på allmänt telenät.

Lagen
omtryckt 1988:9.

Ill

Nuvarande
lydelse

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket
tredje meningen och tredje stycket i högst tjugo år.

Föreslagen
lydelse

Sekretess
gäller i verksamhet som avser uppbörd av televisionsavgifter för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas alt den
enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket
tredje meningen samt tredje och femte styckena i högst tjugo år.

Prop. 1988/89: U Bilaga 1

Denna lag träder i kraft
den 1 mars 1989.

112

5
Förslag till Prop. 1988/89: H

Bilaga
1 Lag om ändring i
lagen (1988: 836) om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att bilagan till sekretesslagen (1980: 100)1 i bilagans lydelse
enligt lagen (1988:836) om ändring i sekretesslagen (1980: 100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Bilaga

I
enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan
i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet.
Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk
författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten
har uppdragits åt organet.

■Organ Verksamhet

Handelshögskolan
i Stockholm statligt stöd i form av

utbildningsbidrag
för doktorander (SFS 1976: 1046)

Kungliga
Musikaliska akade- statligt stöd till utbildnings-

mien och utgivningsverksamhet

(SFS
1976: 1046)

Lagenomtrycktl988:9. 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 18

Föreslagen
lydelse

Prop. 1988/89: U Bilaga 1

Bilaga

I enlighet med vad
som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om
rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också
handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör
till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten ariges i förekommande
fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den
författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Handelshögskolan i
Stockholm

statligt stöd i form av
utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976: 1046)

Radiotjänst bolag

i
Kiruna Aktie-

Kungliga
Musikaliska akademien

uppbörd av
avgifter (SFS 1988:000)

statligt
stöd till utbildnings-

och utgivningsverksamhet

(SFS 1976: 1046)

Denna lag träder i kraft
den 1 mars 1989.

114

6
Förslag till Prop. 1988/89:

Bilaga
1

Lag om ändring i lagen (1987:519) om riksrevisionsverkets
granskning av statliga aktiebolag och stiftelser

.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1987:519) om riksrevisionsverkets
granskning av statliga aktiebolag och stiftelser skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§

Riksrevisionsverket
får granska den verksamhet som bedrivs i följande aktiebolag och stiftelser.

Aktiebolag Aktiebolag

Kungliga
Teatern Aktiebolag Kungliga Teatern Aktiebolag

SEMKO,
Svenska Elektriska Radiotjänst i Kiruna Aktie-

Materielkontrollanstalten
bolag

Aktiebolag

SEMKO,
Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten Aktiebolag

Denna
lag träder i kraft den 1 mars 1989.

115

Lagrådet Prop. 1988/89: IJ

Bilaga
2 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-10-20

Närvarande:
f d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Bengt Göransson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om televisionsavgift, m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tor Bergman.

Förslagen föranleder följande
yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om televisionsavgift

I
paragrafens första stycke finns den grundläggande regeln om att den som innehar
en TV-mottagare skall betala TV-avgift. I andra stycket har tagits in en hänvisning
till bestämmelsen i 7§ första stycket om när avgiftsskyldigheten upphör, medan
tredje stycket innehåller en hänvisning till bestämmelserna i 10—14§§ om
undantag från avgiftsskyldigheten och om begränsad avgiftsskyldighet.

Enligt
lagrådets mening är det onödigt att i den nu diskuterade paragrafen hänvisa
till 7 § första stycket.

Bestämmelserna
i 10— 14§§ innefattar viktiga inskränkningar i huvudregeln om att TV-avgift
skall betalas för varje mottagare. Av stor praktisk betydelse är bl. a. regeln
i 13§ första stycket om avgift för TV-mottagare i ett och samma hushåll. Med
hänsyn härtill anser lagrådet att de angivna bestämmelserna bör placeras
omedelbart efter lagens inledande paragraf Härvid bör hushållsregeln och de
övriga bestämmelserna om begränsad avgiftsskyldighet sättas före bestämmelserna
om undantag från avgiftsskyldigheten.

Om
den nu förordade omplaceringen görs, kan hänvisningen i 1 § till 10-14§§utgå.

2 §

Lagrådets
förslagom flyttning av 10—14§§ gör att remissförslagets 2§ bör betecknas 7§.
Paragrafen bör vidare byggas ut med en regel om hur stor TV-avgift som en
avgiftsskyldig skall betala för den innehavstid som ligger före den första
avgiftsperioden (jfr 6§ första stycket i remissförslaget).

3 §

I
paragrafen sägs att TV-avgiften skall betalas till Radiotjänst i Kiruna AB. Att
detta bolag är betalningsmottagare bör lämpligen framgå redan av I §.

116

4§ Prop. 1988/89: 18

Paragrafens
första stycke innehåller en regel om anmälningsskyldighet för °

den
som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet.
Någon tidsfrist för anmälningen anges inte i lagtexten, utan meningen är att
regeringen skall meddela en bestämmelse på den punkten. En lämplig tidsfrist är
enligt remissprotokollet 15 dagar efter innehavets början.

Lagrådet
anser att det bör framgå direkt av lagtexten inom vilken tid anmälan skall
göras. Förevarande paragraf, som bör betecknas 8§, bör alltså kompletteras på
den punkten.

I
paragrafens andra stycke sägs att bolaget snarast möjligt skall sända en skriftlig
bekräftelse på att anmälan har mottagits. Denna regel har ett samband med
bestämmelserna i I8§ om omedelbar verkställighet av beslut om TV-avgifter. En
förutsättning för att omedelbar verkställighet skall få äga rum är sålunda att
bolaget har sänt en skriftlig bekräftelse enligt 4§ andra stycket. På det
sättet får man, enligt vad som sägs i remissprofokol-. ' let, en garanti för
att personer inte blir felaktigt utsatta för'exekutiva åtgärder. Bl. a. undviks
att verkställighetsåtgärder vidtas mot en person som har blivit anmäld till
bolaget av någon utomstående utan att det har förelegat något avgiftsskyldigt TV-innehav.

Varken
i den nu behandlade paragrafen eller i lagen i övrigt sägs något om att bolaget
skall fatta beslut om att en person är avgiftsskyldig. Däremot har i 5§ första
stycket tagits in en bestämmelse om att bolaget bestämmer avgiftsperioderna för
en avgiftsskyldig.

Enligt
lagrådets mening är det en naturlig ordning att bolaget i ett sammanhang dels
beslutar att en person är avgiftsskyldig, dels fastställer de avgiftsperioder
som skall gälla för personen i fråga. Det blir sedan dessa beslut som kommer
att ligga till grund för bolagets beslut om påförande av avgifter. Att beslut
om avgiftsskyldighet också bör kunna bli föremål för omprövning i särskild
ordning återkommer lagrådet till i det följande.

Det
bör i sammanhanget beaktas att ett beslut om avgiftsskyldighet måste kunna
grundas även på andra omständigheter än en anmälan från TV-innehavaren. Att
avgiftsplikt föreligger kan t. ex. slås fast sedan en TV-handlare har anmält en
överlåtelse (se 9§ radiolagen). Även den särskilda avgiftskontroll som det
talas om i 26 —29§§ i det nu diskuterade lagförslaget kan resultera i att en
person befinns vara avgiftsskyldig. Det kan också komma fram att ett TV-innehav
i själva verket har börjat vid en annan tidpunkt än innehavaren har uppgett i
sin anmälan.

Remissförslaget
innebär att bolagets avgiftsbeslut blir omedelbart verk

ställbara endast om det i botten finns en anmälan från TV-innehavaren.

En sådan ordning är enligt lagrådets mening otillfredsställande. Vill man

ha ett system med omedelbar verkställighet på TV-avgiftsområdet, något

som lagrådet inte har någon invändning mot, bör principen vara att

samtliga avgiftsbeslut kan verkställas direkt, oavsett på vilket sätt avgifts

skyldigheten har slagits fast. Det är emellertid då också angeläget att

bolaget skickar en underrättelse om att avgiftsplikt föreligger inte bara när

innehavaren av en TV-mottagare har gjort anmälan utan också när bolaget j j
-7

på
någon annan grund har beslutat att en person är avgiftsskyldig.

9 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 18

I
enlighet med det anförda bör i en ny 9§ tas in bestämmelser om att Prop.
1988/89: Ii bolaget skall dels fatta beslut om avgiftsskyldighet och
avgiftsperioder. Bilaga 2 dels underrätta den avgiftsskyldige om beslutet.

5 §

I
paragrafens första stycke sägs dels att bolaget bestämmer avgiftsperioderna
för en avgiftsskyldig, dels att bolaget skall sända en skriftlig underrättelse
till den avgiftsskyldige om hans avgiftsperioder. Bestämmelser härom bör,
enligt vad lagrådet nyss har förordat, tas in i en ny 9§.

I
andra stycket av 5 § finns en regel om utsändande av avier. Lagrådet föreslår
att denna regel tas in i en ny 10 §.

6§

Första
stycket handlar om skyldighet att betala TV-avgift för den innehavstid som
ligger i tiden före den första avgiftsperiod som har bestämts för TV-innehavaren.

I
andra stycket sägs att krav på sådan avgift skall sändas ut i samband med att
betalning krävs för den första avgiftsperioden. Vidare innehåller andra stycket
en avrundningsregel.

Skyldigheten
att betala TV-avgift även för innehavstid före den första avgiftsperioden
följer av huvudregeln i I §. När det sedan gäller hur mycket som skall betalas
för denna tid har lagrådet i det föregående föreslagit att en bestämmelse härom
skall tas in i 7§. Även avrundningsregeln bör placeras där.

Frågan
om när den avgiftsskyldige skall uppmanas att betala TV-avgift för tiden före
den första avgiftsperioden bör regleras i 10§, tillsammans med bestämmelsen om avisering
i allmänhet.

7 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om när skyldigheten att betala TV-avgift upphör och om
rätt att få tillbaka erlagd avgift. Dessa bestämmelser bör, med några
jämkningar, få bilda en 11 §.

8-9
§§

I
dessa paragrafer regleras frågorom betalningspåminnelse och påminnelseavgift
och om tilläggsavgift. Lagrådet föreslår att bestämmelserna placeras i 12
resp. 13§§. Härvid bör reglerna om tilläggsavgift förtydligas, så att det anges
att sådan avgift skall betalas, om TV-avgift inte eriäggs inom den tid som
bolaget har satt ut i påminnelsen.

10-14§§

Dessa
regler, som handlar om undantag från avgiftsskyldigheten och om

begränsad
avgiftsskyldighet bör, enligt vad lagrådet tidigare har förordat, 118

flyttas till den nya
lagens början. Härvid bör bestämmelserna om begrän- Prop. 1988/89: U sad
avgiftsskyldighet placeras först och få bilda 2 och 3 §§, medan reglerna
Bilaga 2 om undantag från avgiftsskyldigheten bör tas in i 4 —6§§. Vissa jämkningar
och förtydliganden bör göras i bestämmelserna.

15§

I
paragrafen sägs att förvaltningslagen skall tillämpas, när bolaget handlägger
ärenden om uppbörd av avgifter enligt den nya lagen. Vidare innehåller
paragrafen en regel om att bolagets debiteringsbeslut i ett visst avseende skall
jämställas med en förvaltningsmyndighets beslut.

Enligt
lagrådets mening får förvaltningslagen en alltför begränsad tillämpning, om det
bara skall vara fråga om ärenden angående uppbörd av avgifter. Innebörden av
begreppet uppbörd är inte heller helt klar. I paragrafen, som bör betecknas 14§,
bör i stället föreskrivas att förvaltningslagen skall tillämpas, när bolaget
handlägger ärenden enligt den nya lagen. Med en sådan formulering utesluts bl.
a. ärenden som rör bolagets egen organisation.

Bestämmelsen
om att vissa beslut av bolaget skall jämställas med en förvaltningsmyndighets
beslut hänger samman med reglerna om verkställighet och bör placeras i den
paragraf som behandlar verkställighetsfrågorna (17 § enligt lagrådets
förslag).

16§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om omprövning av vissa beslut som fattas av bolaget,
nämligen debiteringar av TV-avgift, påminnelseavgift eller tilläggsavgift.
Huvudregeln är att omprövning skall ske så snart den som har påförts avgift
begär det. Enligt remissprotokollet skall denna omprövningsregel — som delvis
går längre än motsvarande bestämmelser i 27 § förvaltningslagen — ersätta det
lagrummet till den del en begäran om omprövning gäller själva debiteringen.

Enligt
lagrådets mening bör tillämpningsområdet för den speciella omprövningsregeln
vidgas. Eftersom beslut om påförande av avgifter kommer att grundas på de
beslut om avgiftsskyldighet som bolaget dessförinnan skall meddela (9§ enligt
lagrådets förslag), är det angeläget att även beslut om avgiftsskyldighet skall
kunna bli föremål för omprövning enligt den speciella omprövningsregeln. På
samma sätt som en myndighet enligt 27 § förvaltningslagen kan vara skyldig att
självmant ändra ett beslut, bör bolaget vidare vara skyldigt att göra
omprövning inte bara när den som beslutet rör begär det utan också när skäl
annars föreligger.

För
det fallet att en begäran om omprövning har kommit in till bolaget mer än fyra
veckor efter det att betalning har skett föreskrivs i den nu diskuterade
paragrafen att bolaget skall vara skyldigt att ändra sitt beslut bara om det är
uppenbart oriktigt. För att man skall få mera stadga i denna regel föreslår
lagrådet att fyraveckorsfristen skall räknas från den dag då avgiften senast
skulle ha betalats.

119

Det finns inte något
principiellt hinder mot att bolaget, självmant eller Prop. 1988/89: 18 på
begäran av den avgiftsskyldige, gör en förnyad omprövning av ett redan
Bilaga 2 omprövat beslut. Den nyss berörda fyraveckorsregeln kan emellertid bli
tillämplig i ett sådant fall.

Enligt
22 § i remissförslaget får bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt I6§
överklagas hos kammarrätten. Sker överklagande skall, enligt vad som sägs i
motiven, 27 § förvaltningslagen gälla. Detta får förstås så, att bolaget är
skyldigt att rätta till det överklagade beslutet under de förutsättningar som
anges i 27 § förvaltningslagen.

Enligt
lagrådets åsikt är det en fördel om bolagets skyldighet att ompröva beslut som
rör avgiftsskyldighet eller påförande av avgifter regleras uttömmande i den nya
lagen. Den paragraf som handlar om överklagande bör därför kompletteras med
uttryckliga bestämmelser om bolagets skyldighet att ändra ett överklagat
beslut. Bestämmelserna bör utformas i anslutning till motsvarande regler i 27 §
förvaltningslagen.

Andra
beslut av bolaget än som fattas efter omprövning enligt den speciella
omprövningsregeln skall enligt remissförslaget inte kunna överklagas. Lagrådet
har inte någon erinran mot en sådan ordning. Som påpekas i remissprotokollet
kan emellertid de icke överklagbara besluten bli föremål för omprövning enligt
de allmänna reglerna i förvaltningslagen.

Som
följd av de omdispositioner som lagrådet har förordat i det föregående bör den
speciella omprövningsregeln och de bestämmelser som anknyter till den bilda en
15 §, medan reglerna om överklagande m. m. tas in i 21 §.

18§

I
paragrafen behandlas frågor om verkställighet av bolagets avgiftsbeslut. Till
paragrafen, som bör betecknas I7§, bör föras den tidigare berörda bestämmelsen
om att de ifrågavarande besluten skall jämställas med en förvaltningsmyndighets
beslut. Även i övrigt bör vissa ändringar göras i den föreslagna
paragraftexten, så att man bl. a. får en bättre anpassning till formuleringarna
i 3 kap. I § utsökningsbalken.

Lagrådet
vill i sammanhanget påpeka att fordringar på mottagaravgift enligt gällande lag
om avgift för innehav av televisionsmottagare har ansetts vara underkastade treårspreskription,
när innehavaren av mottagaren är en privatperson (högsta domstolens beslut nr
SÖ 584/88).

22 §

Paragrafen,
som reglerar frågor om överklagande av bolagets beslut, har redan behandlats i
lagrådets kommentar till 16§.

25 §

I
paragrafen sägs att bolaget genom avtal med avgiftsskyldiga får genomfö

ra försök med avgiftsbetalning på annat sätt än som föreskrivs i lagen.

Enligt vad som har upplysts vid föredragningen av lagrådsremissen är 120

avsikten
med paragrafen framför allt att bolaget efter avtal med en avgifts- Prop.
1988/89: 18 skyldig skall kunna besluta att TV-avgift skall betalas i andra
poster och Bilaga 2 vid andra tidpunkter än som anges i lagens huvudregler (7 §
enligt lagrådets förslag). Bolaget skall t. ex. kunna besluta att TV-avgift
skall betalas för ett helt år i taget. Avgiftsperioderna skall också kunna
göras kortare än de normala tre månaderna. Vidare skall avvikelse kunna göras
från regeln om att varje avgiftspost skall betalas senast sista vardagen före
avgiftsperiodens början.

Utöver
sådana beslut som nu har angetts skall bolaget efter överenskommelse med den
avgiftsskyldige kunna besluta att avisering beträffande avgiftsposter inte
skall ske. Det är alltså fråga om avvikelse från I0§ enligt lagrådets förslag.

Vad
som sålunda har upplysts om avsikten med den aktuella paragrafen bör komma till
klart uttryck i lagtexten. Paragrafen, som bör betecknas 24 §, bör alltså
formuleras om.

Lagrådet
vill tillägga att, om bolaget har fattat ett beslut med sådant innehåll som
nyss har angetts, detta inte befriar den avgiftsskyldige från att betala
påminnelse- och tilläggsavgifter, när de bestämda betalningsfristerna
överskrids. Inte heller sätts reglerna om omedelbar verkställighet av avgiftsbeslut
ur spel.

övergångsbestämmelserna

Enligt
punkt 1 i övergångsbestämmelserna skall vissa bestämmelser i den nya lagen
träda i kraft den 1 januari 1990, medan lagen i övrigt träder i kraft den 1
mars 1989. Enligt lagrådets mening är det en bättre ordning att låta den nya
lagen i sin helhet träda i kraft den 1 mars 1989. Att vissa bestämmelser i den
nya lagen inte skall börja tillämpas förrän senare kan lämpligen framgå av den
följande övergångsregleringen.

Punkt
2 i övergångsbestämmelserna innebär att den hittillsvarande lagen om avgift för
innehav av televisionsmottagare skall upphöra att gälla vid utgången av år
1989, alltså tio månader efter det att den nya lagen har trätt i kraft. Ett av
skälen till att de båda lagarna under en tid skall vara i kraft samtidigt är,
enligt vad som framgår av motiven, att man vill låta hanteringen av TV-avgifter
övergå successivt från televerket till det nya bolaget. Avsikten är också att
vissa materiella regler i den gamla lagen skall fortsätta att gälla
övergångsvis. En sådan ordning kan emellertid åstadkommas även om man, vilket
får anses vara det naturliga, låter den gamla lagen upphöra att gälla samtidigt
som den nya lagen träder i kraft. Lagrådet föreslår alltså att de ifrågavarande
tidpunkterna samordnas.

Om
man låter den gamla lagen upphöra att gälla samtidigt som den nya

träder
i kraft behöver man inte, som har föreslagits i lagrådsremissen, göra

några
ändringar i den gamla lagen för tiden I mars (1 april) — 31 december

1989.
I den mån det behövs modifieringar i de bestämmelser i den gamla

lagen
som skall gälla övergångsvis efter den 1 mars 1989, kan detta ske i

övergångsbestämmelserna
till den nya lagen. Lagrådet föreslår att man

väljer en sådan ordning.

121

Fwwifc/erwai—6 i
övergångsbestämmelserna innehåller utförliga och del- Prop. 1988/89: 18 vis
svårtillgängliga regler om hur övergången från det gamla till det nya Bilaga
2 systemet skall gå till och vilka avgifter som skall gälla för olika
avgiftsskyldiga undertiden I mars — 31 december 1989. Enligt lagrådets mening
bör reglerna förtydligas. De kan dessutom göras kortare.

I
punkterna 7 och 8 finns regler om att bolaget skall underrätta televerket om
vissa förhållanden. Lagrådet anser att, i den mån det behövs uttryckliga
regler om de underrättelser som det är fråga om, dessa regler kan tas in i en
regeringsförfattning. Lagrådet föreslår därför att punkterna 7 och 8 utgår.

Punkterna
9 och 11 innehåller vissa övergångsbestämmelser som har att göra med de regler
om verkställighet av avgiftsbeslut som har föreslagits i lagrådsremissen.
Lagrådets ståndpunkt i verkställighetsfrågan (se kommentaren till 4§) medför
att punkterna 9 och 11 bör utgå.

I
punkt 10 sägs att den som före utgången av februari 1989 har anmält innehav av TV-mottagare
inte är skyldig att anmäla till bolaget att han innehar mottagaren. Enligt
lagrådets mening behövs inte någon regel av det innehållet (jfr den nya lagens
bestämmelse om anmälningsskyldighet — 8 § i lagrådets förslag — enligt vilken
det åligger den som blir TV-innehavare att göra anmälan). Även punkt 10 bör
således utgå.

Enligt
punkt 12 skall varje statlig myndighet som innehar TV-mottagare anmäla till
bolaget hur många mottagare som myndigheten innehar. Också denna fråga bör
lämpligen regleras i en regeringsförfattning. Lagrådet föreslår alhså att punkt
12 utgår.

Utöver
vad lagrådet hittills har förordat bör en del ändringar av redaktionell eller
språklig natur göras i det rubricerade lagförslaget. Bl. a. bör i lagtexten,
liksom i lagens rubrik, ordet "TV-avgift" genomgående användas i
stället för "televisionsavgift". På motsvarande sätt bör man i lagtexten
använda ordet "TV-mottagare".

Vad
lagrådet har föreslagit i det föregående medför att även sådana paragrafer i
lagen som inte särskilt har kommenterats bör numreras om.

Lagrådets
förslag till lagtext framgår av bilaga till detta yttrande.

Förslaget till lag om ändring i lagen om avgift för
innehav av televisionsmottagare

Förslaget
innebär att vissa ändringar skall göras i lagen om avgift för innehav av
televisionsmottagare dels för tiden I mars — 31 december 1989, dels för tiden 1
april — 31 december 1989. Lagrådet har emellertid i det föregående föreslagit
att den angivna lagen skall upphöra att gälla samtidigt som den nya lagen om TV-avgift
träder i kraft, dvs. den 1 mars 1989, och att den övergångsreglering som behövs
skall göras i övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Genomförs denna
ordning, utgår det rubricerade lagförslaget.

122

Förslaget
till lag om ändring i radiolagen Prop. 1988/89:18

Bilaga 2 I punkt
2 i övergångsbestämmelserna har tagits in en regel som erinrar om

att både den gamla och den
nya lagen om TV-avgifter gäller under tiden I

mars — 31 december 1989.
Lagrådets förslag om att den gamla lagen skall

upphöra att gälla
samtidigt som den nya träder i kraft medför att punkt 2

bör utgå.

Övriga lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

123

„..
, .,, Bilaga till lagrådets yttrande Prop. 1988/89: H

Bilaga 2

Forslag till

Lag om TV-avgift

Avgiftsskyldighet

1
§ Den som innehar en TV-mottagare
skall betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag.

2
§ För samtliga TV-mottagare
söm är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.

En
enda avgift betalas också för samtliga TV-mottagare som

1.
finns på samma butiks- eller
demonstrationsställe för mottagare, eller

2.
finns inom samma sjukhus,
vårdanstalt eller inrättning av liknande slag, om TV-mottagarna är avsedda att
användas av dem som får vård.

3 §
För varje påbörjad grupp om tio TV-mottagare betalas en enda

TV-avgift, om mottagarna

1.
innehas av samma statliga
myndighet, eller

2.
innehas av samma avgiftsskyldig
och används antingen

a)
i hotell- eller
pensionatsrörelse eller

b)
annars i anläggningar eller
lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål, dock inte lokaler som avses
i 2§ andra stycket, eller

c)
i fortskaffningsmedel som är
avsedda för yrkesmässig trafik.

Undantag
från avgiftsskyldigheten

4
§ Skyldigheten att betala TV-avgift
omfattar inte sådana TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan
användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar.

5
§ Skyldigheten att betala TV-avgift
omfattar inte heller TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är
avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren
på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program.

6
§ TV-avgift betalas inte för TV-mottagare
som

1.
innehas av någon som är
anställd vid en utländsk beskickning eller ett lönat konsulat, om det har
beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift
inte skall betalas för mottagaren,

2.
har förts in i riket för tillfälligt
bruk och är tullfri,

3.
innehas på prov under högst 15
dagar, eller

4.
är varaktigt undanställd eller
obrukbar, såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen har anmälts
till bolaget av den avgiftsskyldige.

TV-avgiftens
storlek m.m.

7
§ TV-avgiften är 984 kronor för ett år. Den skall betalas i fyra poster om 246
kronor.

Varje
post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista
vardagen före avgiftsperiodens början.

För
innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio

den skall TV-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif

ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt

antal kronor. '24

Anmälan om innehav av TV-mottagare Prop. 1988/89:18

8
§ Den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyl- t5"äga
L dig för innehavet, skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till
bolaget.

Beslut
om avgiftsskyldighet m. m.

9 §
När bolaget till följd av anmälan eller på annat sätt får reda på att

någon innehar en TV-mottagare för vilken avgiftsskyldighet föreligger,

skall bolaget besluta om avgiftsskyldighet och samtidigt bestämma vilka

avgiftsperioder som skall gälla för den avgiftsskyldige. Bolaget skall skrift

ligen underrätta den avgiftsskyldige om beslutet.

10 §
I god tid före varje avgiftsperiod skall bolaget sända ut en avi till den

avgiftsskyldige med uppmaning att betala avgiften för perioden. Avi som

avser den första avgiftsperioden skall också innehålla en uppmaning att

betala avgift för innehavstiden dessförinnan.

Upphörande
av avgiftsskyldigheten

11
§ TV-avgift skall betalas till dess att den avgiftsskyldige skriftligen har anmält
hos bolaget att hans innehav av TV-mottagaren har upphört.

Avgift
som avser tid efter det att en sådan anmälan har kommit in till bolaget skall
betalas tillbaka till den avgiftsskyldige. Om beloppet är lägre än 100 kronor,
betalas det dock inte tillbaka.

Betalningspåminnelse
och påminnelseavgift

12
§ Om en TV-avgift inte betalas inom föreskriven tid, skall bolaget sända en
påminnelse till den avgiftsskyldige med uppmaning att betala inom den tid som
bolaget bestämmer. För påminnelsen skall den avgiftsskyldige inom samma tid
betala en påminnelseavgift med belopp som regeringen föreskriver.

Tilläggsavgift

13
§ Om en TV-avgift inte betalas inom den tid som har satts ut i påminnelsen,
skall den avgiftsskyldige också betala en tilläggsavgift inom den tid som
bolaget bestämmer. Tilläggsavgiften är 40 procent av avgiftsposten för
perioden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Handläggning
av ärenden

14
§ Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas när bolaget handlägger ärenden
enligt denna lag.

Omprövning
av beslut om avgiftsskyldighet, m. m.

15
§ Bolaget skall ompröva beslut om avgiftsskyldighet och om påföran

de av avgifter enligt denna lag, om den som beslutet rör begär det eller skäl

annars föreligger. Om en begäran om omprövning har kommit in till

bolaget mer än fyra veckor efter den dag då avgiften senast skulle ha '25

betalats, skall bolaget
ändra sitt beslut endast om det är uppenbart oriktigt. Prop. 1988/89: En
begäran om omprövning fritar inte från skyldighet att betala ett avgifts-
Bilaga 2 belopp som har förfallit till betalning.

Vad
som föreskrivs i första stycket skall anges i beslut om avgiftsskyldighet och
om påförande av avgifter.

Återbetalning
av avgifter

16
§ Överstiger en inbetalad avgift vad som skall eriäggas enligt beslut som har
vunnit laga kraft, skall överskjutande belopp betalas tillbaka.

Verkställighet

17
§ Bolagets beslut om avgift enligt denna lag skall anses som beslut av förvaltningsmyndighet
och får verkställas, om avgiften är obetald och förfallen till betalning.
Verkställighet får ske även om avgiftsbeslutet har begärts omprövat eller
överklagande har skett. Avser beslutet TV-avgift, krävs att bolaget har sänt en
påminnelse enligt 12 §.

Uttagande
av avgift handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål.

Bevakning
och eftergift av fordringar

18 §
Bolaget skall bevaka fordringar på avgifter enligt denna lag.

Bolaget får medge skäligt betalningsanstånd under högst ett år från

förfallodagen.

19
§ Bolaget får avbryta
indrivningen av en fordran på avgift, om ingen eller ringa möjlighet finns att
få betalt för den. Detsamma gäller, om indrivning skulle vålla mer arbete eller
högre kostnad än som är skäligt.

20
§ Bolaget får besluta om ackord
rörande en fordran på avgift enligt denna lag.

Om
det på grund av den avgiftsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är
uppenbart oskäligt att kräva betalning för en avgift enligt denna lag, får
bolaget efterge fordringen helt eller delvis.

Överklagande

21
§ Bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § får överklagas hos
kammarrätten. I övrigt får bolagets beslut inte överklagas.

Även
om ett beslut enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget
ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller inte, om
klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om bolaget har
överlämnat handlingarna i ärendet till kammarrätten.

Straff

22
§ Den som bryter mot 8 § döms till böter.

126

Ändring av TV-avgiftens
storlek Prop. 1988/89: 1 i

23
§ Skall TV-avgiften på grund av ändring i denna lag utgå med ett Bdaga 2
annat belopp än tidigare, skall avgiftsposten för en period som löper vid
ändringens ikraftträdande beräknas enligt den tidigare TV-avgiften för tiden
före ikraftträdandet och enligt den senare avgiften för tiden efter
ikraftträdandet. Beloppet avrundas nedåt till jämnt antal kronor.

Bolaget
skall inte ändra TV-avgiften enligt första stycket, om den avgiftsskyldige
före avgiftsperiodens utgång skriftligen har anmält att hans innehav av TV-mottagaren
har upphört.

Beslut
om särskilt betalningssätt m. m.

24
§ Bolaget får efter avtal med en avgiftsskyldig besluta dels att TV-avgift
skall betalas i andra poster och vid andra tidpunkter än som anges i 7 §, dels
att avisering enligt 10§ inte skall ske.

Särskild
avgiftskontroll

25
§ Bolaget får använda särskilt pejlinstrument
för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom
ett visst område (särskild avgiftskontroll).

26
§ Särskild avgiftskontroll inom
ett bostadsområde skall avse samtliga de bostäder där ingen har anmält innehav
av TV-mottagare.

27
§ Innan särskild
avgiftskontroll utförs skall bolaget i god tid och på lämpligt sätt underrätta
de boende inom området.

28
§ Särskild avgiftskontroll
skall bedrivas så att onödigt besvär för den enskilde undviks.

Förvaltning
av avgiftsmedel

29
§ De avgiftsbelopp som bolaget uppbär skall omedelbart sättas in på räntebärande
räkning hos riksgäldskontoret. Sveriges Radio Aktiebolag svarar för
förvaltningen av dessa medel.

1.
Denna lag träder i kraft den I
mars 1989, då lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare
skall upphöra att gälla.

2.
Den äldre lagen gäller
fortfarande i fråga om skyldighet att betala mottagaravgift som har uppkommit
före den nya lagens ikraftträdande.

3.
För den som har varit
avgiftsskyldig enligt äldre lag och som skall betala avgift även efter
ikraftträdandet av den nya lagen skall bolaget före utgången av år 1989 fatta
beslut enligt 9§ i nya lagen. Den äldre lagen gäller fortfarande till dess
sådant beslut har meddelats. Härvid skall mottagaravgiften från och med den 1
mars 1989 vara 246 kronor per kalenderkvartal. Vidare skall mottagaravgift fr.
o. m.den 1 april 1989 inte betalas för TV-mottagare som på grund av sin
konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna rundradiosändningar
och inte heller för TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är
avsedda för annat än

127

bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel,
om mottagaren på grund av Prop. 1988/89: 18 en särskilt vidtagen åtgärd inte
kan användas för att ta emot TV-program. Bilaga 2

4.
Vid bestämmande av avgiften för
den första avgiftsperioden enligt punkt 3 skall bolaget beakta om avgiften
avser tid för vilken mottagaravgift har betalats enligt den äldre lagen. Om
det uppstår mellanrum mellan den tid för vilken avgift har betalats enligt den
äldre lagen och den första avgiftsperiodens början, skall bolaget tillämpa 7§
tredje stycket i den nya lagen.

5.
I fråga om den som driver
hotell- eller pensionatsrörelse skall för tiden till utgången av år 1989 TV-avgiften
för en mottagare som är avsedd att användas av tillfälliga gäster i rörelsen
omfatta även övriga sådana mottagare i rörelsen.

6.
Den som driver hotell- eller
pensionatsrörelse och som innehar TV-mottagare som används i rörelsen skall
senast den 1 februari 1990 anmäla till bolaget hur många mottagare som används
i rörelsen.

128

Innehåll Sida Prop. 1988/89:18

Proposition
....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... 1

Propositionens lagförslag...................................... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november

1988 ............................................................... 19

1
Inledning........................................................ 19

2
Bakgrund ....................................................... 20

2.1
Allmänt om TV-avgiften ............................... 20

2.2
En radio och television i
allmänhetens tjänst..... 23

2.3
Ett europeiskt perspektiv.............................. 24

2.4
Riksdagens beslut om förändring
av organisation, huvudmannaskap och lokalisering av avgiftsuppbörden

m.m.......................................................... 25

3 Nuvarande ordning........................................... 27

3.1
Inledning .................................................. 27

3.2
Radiolagen................................................. 27

3.3
Avgiftslagen .............................................. 28

3.4
Anmälan av innehav av TV-mottagare
och avanmälan

av
innehav ................................................ 30

3.5
Televerkets praxis i
avgiftsfrågor.................... 31

3.6
Avgöranden av högsta domstolen .................. 31

3.7
Försöksverksamheten med
särskild avgiftskontroll 33

3.8
Det finansiella
samordningsansvaret för rundradiorörelsen .34

4 Sveriges Radio AB:s och
televerkets förslag ......... 35

4.1
Förberedelserna för den nya
organisationen i Kiruna 35

4.2
Avgiftens utformning och
uppbörden av avgifter 36

4.3
Avgiftskontrollen ........................................ 37

4.4
Det finansiella
samordningsansvaret för rundradiorörelsen .39

5 Allmän motivering............................................. 40

5.1
Utgångspunkter.......................................... 40

5.2
Enhetlig TV-avgift....................................... 42

5.3
Huvudprincipen för
avgiftsskyldigheten............ 43

5.4
Undantag från avgiftsskyldigheten
................. 47

5.4.1 TV-mottagare
som på grund av sin konstruktion

inte
kan ta emot vanliga etersändningar.... 47

5.4.2
TV-mottagare med en separat TV-ingång
som plomberats 48

5.4.3
Övriga undantag .................................. 49

5.5 Begränsad
avgiftsskyldighet ......................... 50

5.5.1
Hushåll............................................... 50

5.5.2
TV-handlare och
vårdinrättningar ............ 52

5.5.3
Övriga innehav utanför
hushållssektorn..... 52

5.6
När avgiftsskyldigheten
inträder och upphör..... 56

5.7
Betalningssystemets utformning..................... 58

5.7.1
Årsavgift med betalning i förskott för

tremånadersperioder.............................. 58 129

5.7.2
Vissa åtgärder för att göra
systemet effektivt 60 Prop. 1988/89:18

5.7.3
Avgiftsärendenas handläggning .............. 61

5.7.4
Verkställighet ...................................... 63

5.7.5
Bevakning och eftergift av
fordringar........ 65

5.7.6
Avgiftskontrollen ................................. 66

5.8
Vissa övriga frågor ..................................... 67

5.8.1
Försöksverksamhet med särskilda
betalningssätt 67

5.8.2
Offentlighet och sekretess...................... 70

5.8.3
Det finansiella
samordningsansvaret för rundradiorörelsen 73

5.8.4
Revision av Radiotjänst i
Kiruna AB .......... 76

5.8.5
Övergången till det nya
betalningssystemet 76

6
Upprättade lagförslag........................................ 79

7
Specialmotivering............................................. 79

7.1
Förslaget till lagom TV-avgift ........................ 79

7.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1978:478) om avgift för innehav av TV-mottagare ................................................. 96

7.3
Förslaget till lag om ändring i
radiolagen (1966:755) 96

7.4
Förslagen till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) och lagen (1988:836) om ändring i sekretesslagen ............................... 96

8
Hemställan ..................................................... 98

9
Beslut............................................................ 98

Bilaga
1 Lagrådsremissens lagförslag..................... 99

Bilaga
2 Lagrådets yttrande ............................... 116

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 130