Prop. 1988/89:2

Regeringens proposition 1988/89:2

om omröstning i brottmål, m. m.

Prop. 1988/89:2

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 juni 1988.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Om
ledamöterna i en domstol vid överläggning inför en dom eller ett beslut har
olika meningar om hur frågorna i målet bör bedömas, skall omröstning ske. I
propositionen föresläs ett nytt och enklare system för omröstning i brottmål.
Förslaget ger större utrymme för principen att, när två olika meningar inom
domstolen samlar lika många röster, den mening som är lindrigast för den
tilltalade skall gälla.

Om
enbart den tilltalade i ett brottmål har överklagat eller om åklagaren har
överklagat till hans förmån, är den högre rätten förhindrad att ändra den lägre
rättens avgörande till den tilltalades nackdel, det s. k. förbudet mot
reformatio in pejus (ändring till det sämre). I propositionen föreslås lagändringar
för att göra detta förbud mera verkningsfullt.

Förslagen
hänger delvis samman med de ändringar i brottsbalken rörande bl. a.
graderingen av olika påföljder i svårhetshänseende som föreslagits i prop.
1987/88:120 om påföljdsval och straffmätning.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1989.

I Riksdagen 1988/89. I .samt. Nr 2

Propositionens
lagförslag

Förslag till

Lag om
ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2-4 §S och 51 kap. 25 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:2

. Är fråga om ansvar för jlera brott, skall; om det
erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade
är skyldig till brottet, och därefter omröstning angående påföljden
företagas. Uppkommer fråga, huruvida ett eller fiera brott föreligga, skall
ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga
meningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte hö-ler
eller skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § bi-ottsbalken skall ådömas,
skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken yrkande frainstäUes av någon av de röstande. Vad
nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida
tilltalad skall vaia fri från påföljd på den grund all han begått brottet under
injlytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande, skall
särskild omröstning ske om slrajf.

Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas
jämte annan påföljd än slrajf, om längden av fängdsestrafif som enligl 28 kap.
3 § brottsbalken ådö-ines jämte skyddstillsyn eller om särskilda jöreskrifter
vid skyddstillsyn, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom
företagas.

Har
någon vid tidigare omröstning varit enwt det slut, vail de jlesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid

Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett
sammanhang, öm det kan päverka utgången i rnålet, skall dock röstas särskilt
angående

1. frågan om den tilltalade be

gått gärningen och hur denna i så

dant fall skall bedömas,

2.
frågor
om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för
bestämmande av påföljd,

3.
frågan
om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning,
övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

4.
återstående
frågor som avser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas
till särskild vård, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas
särskilt angående denna mening.

Senaste lydelse 1981:214.

Nuvarande lydelse

omröstning angående ådömande av straff eller beträffande
fråga, huruvida påjöljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skcdl vara
fri från påföljd på den grund att lian begått brottet under infiytande av
själslig abnormitet, skall dock den som tidigare /■östat för den tilltalades
frikännande anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

Föreslagen
lydelse

Prop.
1988/89:2

Vid
omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och denna är den
lindrigaste, skall den meningen gälla. Vid särskild omröstning huruvida rätten
skall meddela villkorlig dom eller döma till skyddsliUsyn eller skyddstillsyn
jämte fängelse enligt .28 kap. 3 § brottsbalken eller meddela förordnande om
överlämnande lill särskild vård skall dock den mening gälla som liar erhållit
hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller även i andra fall
när Inte någon mening kan anses som lindrigare.

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Om någon mening harfått hälften av rösterna och
denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den
meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare . eller mindre
ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem
ordförandens.

Om del
framförs fiera meningar än två ulan att någon av dem skall gälla, skall de
röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som
är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs, skall sammanläggningen
fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som
ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått fiest
röster. Har fiera meningar fiålt lika många röster, gäller den som biträtts av
den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre
ingripande än någon annan mening vid omröstning enligl 2 § tredje stycket.

Om det
vid omröstning eidigt 3 § framföis fiera än ivå meningar utan att någon skall
gälla, skall de röster som är ogynnsammast för

En
ledamot som blir överröstad är skyldig all delta i senare omröstningar. Den
som röstat för att den tilltalade skall frikännas helt skall

- Senaste lydelse 1983:370. ' Senaste lydelse 1983:370.

Nuvarande lydelse

den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst
minst förmånliga för honom. Om det behövs skall sammanläggningen fortsättas
efter samma grund till dess någon mening skall gälla. Om inte någon mening kan
anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått
fiest röster eller, om det fimns fiera meningar som harfått lika många
röster, den mening som har biträtts av den främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar.

Föreslagen
lydelse

dock vid senare omröstning, om någon mening därvid kan
anses som lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade, anses ha röstat
för denna mening.

Prop. 1988/89:2

Ej må
hovrätten / anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare
föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare
än den, vartill underätten dömt. Härden tilltalade av underrätten dömts till
fängelse, äge hovrätten förordna om villkorlig dom, skyddsliUsyn eller överlämnande
till särskild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddsliUsyn eller
överlämnande lill vård inom socialtjänsten döma lill böter ävensom jämte
skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har
underrätten meddelat förordnande som nu sagts äge hovrätten döma till annan
påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av talan som
anges i första stycket besluta om utvisning, om underrätten inte meddelat
sådant beslut, eller bestämma längre tid än underrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

Hovrätten/ö/-
inte med anledning av den tilltalades talan eller sådan talan, som åklagaren
för till hans förmån, döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eUer
mer ingripande för den liUlålade än den som tingsrätten dömt ////. Hovrätten/å/-
dock besluta om överlämnande till särskild vård eller, om tingsrätten beslutat
om sådan vård, döma till annan påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning av talan som
anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte meddelat
sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lydelse enligl prop. 1987/88:120.

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 juni
1988

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen,
Gustafsson, Hjelm-Wallén, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om omröstning i brottmål, m. m. 1 Inledning

Om en domstol består av flera ledamöter, som har olika
meningar om hur en fråga i målet bör bedömas, mäste i allmänhet en omröstning
ske för att fastställa vad domstolens beslut skall bli. Regler angående
omröstning i brottmål finns i 29 kap. rättegångsbalken (RB). Reglerna bygger bl.a.
på principen att vid lika röstetal den mening skall gälla som är lindrigast för
den tilltalade. Reglema är tillämpliga för alla tre instanserna, tingsrätter,
hovrätter och högsta domstolen (HD).

Omröstningsreglerna brukar anses komplicerade till sin
uppbyggnad och ibland svåra att tillämpa. Den kritik som har förekommit
beträffande reglerna har emellertid inte så mycket riktats mot att systemet är
invecklat som mot att reglerna kan leda till att vad som enligt gängse värderingar
måste bedömas vara en lindrigare mening inte blir utslagsgivande vid lika
röstetal.

Det är dock inte bara omröstningsreglerna som medverkar
till sådana resultat. En grundläggande brist kan i stället sägas vara att det i
brottsbalken (BrB) hittills inte funnits någon annan uttrycklig bestämmelse
som graderar påföljderna inbördes i fråga om svårhet än regeln i I kap. 4 § BrB
om att fängelse är att anse som en svårare påföljd än böter.

Problemen med att gradera påföljder inbördes framträder också
i de regler som finns om högre rätts möjligheter att ändra lägre rätts
avgörande till den tilltalades nackdel när enbart den tilltalade själv
överklagat eller när åklagaren överklagat till hans förmån. Principiellt råder
enligt 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB ett förbud mot sådana ändringar
(förbudet mot reformatio in pejus). Den högre rätten har dock åtminstone
formellt ganska stora möjligheter att ändra den lägre rättens avgörande till
något som faktiskt sett framstår som mer till den tilltalades nackdel.

Riksdagen har nyligen på förslag av regeringen antagit nya
regler om straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU 45, rskr. 404).
De nya reglema, som träder i kraft den 1 januari 1989 och som bygger på ett

förslag från
fängelsestraffkommittén, innebär att en ytteriigare gradering Prop. 1988/89:2 sker
av olika påföljders inbördes svårhetsgrad. Enligt de nya reglerna skall sålunda
fängelse vid påföljdsvalet anses som en svårare påföljd än villkorlig dom och
skyddstillsyn. Villkorlig dom och skyddstillsyn skall vara inbördes jämställda
i svårhetshänseende och anses som svårare påföljder än böter. Vidare företas
också bl. a. en justering av förbudet mot reforma-fio in pejus med hänsyn till
möjligheten för domstolen att utvisa den tilltalade ur riket.

I
det betänkande från fängelsestraffkommittén, som den nya lagstiftningen bygger
på, fanns även förslag som syftade till att anpassa RB:s regler om omröstning i
brottmål och om reformatio in pejus till det föreslagna nya påföljdssystemet.
Några förslag i dessa delar upptogs emellertid inte i propositionen om
påföljdsval och straffmätning. Med hänvisning till den kritik som vid
remissbehandlingen riktats mot kommitténs förslag rörande dessa frågor
anförtrodde regeringen i stället åt en särskild utredare (I986:G)' att, inom
ramen för ett uppdrag att utreda vissa andra processrättsliga frågor,
undersöka hur dessa regler bör utformas. Uppdraget redovisades i
delbetänkandet (Ds Ju 1987:19) Omröstning i brottmål m. m. som överlämnades i
november 1987. Betänkandet har remissbehandlats.

Jag
avser nu att ta upp de frågor som den särskilde utredaren har behandlat i
delbetänkandet. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredarens lagförslag
som bUaga I och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-3781).

Regeringen
beslöt den 2 juni 1988 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken. Förslaget, som hade upprättats inom
justitiedepartementet pä grundval av det nyssnämnda delbetänkandet och
remissyttrandena, är likalydande med det som nu läggs fram. Lagrådet godtog
förslaget men lämnade vissa synpunkter som jag återkommer till i samband med attjag
behandlar sakfrågan. Lagrådets yttrande, som avgavsden 14juni 1988, börfogas
till protokollet i detta ärende som bi/ogrt 3.

2 Nuvarande ordning 2.1 Omröstning i brottmål

I
de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och HD) deltar i allmänhet
flera ledamöter vid avgöranden av brottmål. Innan rätten beslutar dom eller
slutligt beslut skall i sådana fall överläggning hällas (30 kap. 7 resp. 10 § RB).
Om det vid en sådan överläggning framförs skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske. Regler om omröstning i brottmål finns, som tidigare nämnts, i
29 kap. RB. Den i RB underförstådda huvudregeln för omröstning i brottmål är
att

Hovrättsassessorn
Peter Fitger.

det skall
ske en enda, samlad omröstning i målet. Denna omröstning Prop. 1988/89:2
innefattar därför såväl skuldfrågor som päföljdsfrågor. 1 viss utsträckning får
dock frågor ställas upp till särskild omröstning. Detta regleras i huvudsak i
29 kap. 2 § RB. En typ av frågor som alltid kan ställas upp till särskild
omröstning är rättegängsfrägor.

När oenighet råder i mål om ansvar för flera brott skall
först ske en omröstning i skuldfrågan för varje brott och därefter röstas
angående påföljden.

Påföljdsfrågan kan enligt 29 kap. 2 § också i annat fall
behöva en särskild omröstning. En sådan måste nämligen hållas om någon ledamot
har en skiljaktig mening och därvid förespråkar villkorlig dom, villkorlig dom
i förening med böter, skyddstillsyn eller skyddstillsyn i förening med böter
eller fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Detsamma gäller om någon ledamot anser
att påföljd skall efterges eller att den tilltalade skall vara fri från påföljd
på grund av att denne begått brottet under inflytande av själslig abnormitet.

Varje mening av nu angivet slag tas upp till omröstning
för sig. Man röstar alltså ja eller nej till de olika meningarna och ställer
dem aldrig mot varandra. Om de särskilda omröstningarna inte ger majoritet för
något av de nämnda alternativen - alltså villkoriig dom, skyddstillsyn osv. -
skall en särskild omröstning ske för att bestämma det straff (dvs. böter eller
fängelse) som i sådant fall skall utdömas. Om istället majoritet har uppnåtts
för annan påföljd än straff kan ytterligare en omröstning behöva hållas för att
fullständigt precisera påföljden, t. ex. när den tidigare omröstningen innebär
att påföljden skall vara skyddstillsyn jämte böter.

En ledamot skall ta del i en omröstning även om han vid en
tidigare omröstning röstat mot den mening som fått majoritet. Han har därvid
att godta resultatet av den tidigare omröstningen. Vid omröstning angående ådömande
av straff eller beträffande frågan om påföljd skall efterges eller om den
tilltalade skall vara fri från påföljd på grund av själslig.abnormitet, skall
dock den som tidigare röstat för frikännande anses ha biträtt den för den
tilltalade lindrigaste meningen och skall alltså inte delta i den senare
omröstningen (29 kap. 2 § femte stycket RB).

Reglerna angående bestämmande av omröstningsresultat finns
i 29 kap. 3 och 4 SS RB. Av den förra paragrafen framgår att en mening som fått
absolut majoritet eller en mening som fått hälften av rösterna och är den
lindrigaste för den tilltalade skall gälla. Vid särskild omröstning huvuvida
rätten skall meddela villkorlig dom eller döma till skyddstillsyn eller
skyddstillsyn jämte fängelse eller meddela förordnande om överiämnande till
särskild vård gäller dock den mening som fått hälften av rösterna, inklusive
ordförandens. Ordföranden har utslagsröst även i andra fall när ingen mening
kan anses vara lindrigast.

Enligt 4 § skall, om det vid omröstning framförs fler
meningar än tvä utan att någon av dem skall gälla enligt 3 §, de röster som är
ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst
minst förmånliga för honom. Om det behövs fortsätter sammanläggningen efter
samma princip till dess någon mening skall gälla. Om inte någon mening kan
anses som ogynnsammare gäller den mening som fått flest röster eller.

om det finns meningar som
fått lika många röster, den mening som biträtts Prop. 1988/89:2 av den
främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Förekommer
det olika uppfattningar angående hur omröstning skall gå till eller angående
vilken mening som skall gälla, skall enligt 5 § röstas särskilt om detta.
Enligt en hänvisning som görs i 6 § till reglerna för omröstning i tvistemål i
16 kap. RB gäller vid en sådan omröstning bl. a. alt ordföranden har
utslagsröst.

Av
6 § framgår också att omröstning beträffande skadeståndsanspråk m. m. som
handläggs i brottmålet följer bestämmelserna för tvistemål.

Bestämmelserna
i 29 kap. RB om omröstning i brottmål kan någon gång också få tillämpning i en
tvistemålsrättegång om det i en sådan rättegång är fråga om ansvar för t.ex.
rättegångsförseelse, utdömande av viteeller någons hållande i häkte (16 kap. 6
§ RB).

Min
redogörelse visar att omröstningsreglerna är komplicerade och svåra att
beskriva pä ett lättillgängligt sätt. Det är emellertid sällan som de behöver
tillämpas i praktiken. Den helt övervägande andelen brottmål avgörs i full
enighet mellan rättens ledamöter, och de gånger man inte blir ense är det
sällan som man behöver tillgripa omröstningsreglerna i hela dess vidd.

2.2 Förbudet mot reformatio in pejus

En
regel om förbud för hovrätten att döma till en strängare påföljd än den som den
lägre rätten dömt till, när enbart den tilltalade överklagat eller när
åklagaren överklagat till hans förmån, tas upp i 51 kap. 25 § första meningen RB.

I
de två senare meningarna i 51 kap. 25 § RB anges vissa typer av ändringar som
får ske. Sålunda fär hovrätten, när tingsrätten dömt till fängelse, förordna om
villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård eller jämte
villkoriig dom', skyddstillsyn eller överiämnande till vård inom socialtjänsten
döma till böter eller jämte skyddsstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3
§ brottsbalken. Vidare får hovrätten, när tingsrätten meddelat ett förordnande
av det slag som nu sagts, döma till annan påföljd. Dessa regler gör förbudet
mot reformatio in pejus i praktiken avsevärt mindre verkningsfullt för den tilltalade
i vissa fall.

Förbudet
mot reformatio in pejus gäller endast brottspåföljden, däremot inte t. ex.
bedömningen av själva gärningen. Det är alltså möjligt att bedöma brottet som
grövre i högre rätt. Vad som i tingsrätten ansetts som snatteri kan i hovrätten
bedömas som stöld, utan att förbudet mot reformatio in pejus överträtts. Om
tingsrätten för snatteriet dömt till böter, får hovrätten inte ändra påföljden till
fängelse eller utdöma ett strängare bötesstraff (jfr i fråga om utvisning prop.
1987/88:120).

Reglerna
om reformatio in pejus gäller även för HD (55 kap. 15 S RB).

3 Allmän motivering

3.1 Reformbehov m. m.

I
de relativt ovanliga fall där det förekommer meningsskiljaktigheter inom rätten
om hur ett brottmål skall bedömas kan det någon gång uppstå

svårigheteratt
bestämma vad som skall gälla som rättens mening. Reglerna Prop. 1988/89:2
angående omröstning är, som framgår av min tidigare redogörelse, relativt
komplicerade, och detta beror till stor del på påföljdssystemets differentiering.

När omröstningsreglerna ändrades i samband med tillkomsten
av brottsbalken är 1965 uttalade föredragande statsrådet i propositionen att
reglerna var förhållandevis komplicerade. Med hänsyn till att de måste täcka
vitt skilda omröstningssituationer var någon förenkling av dem dock inte möjlig
(NJA II 1964 s. 156). Han påpekade
samtidigt att reglerna gjorts till föremål för rättsvetenskapliga analyser och
att dessa analyser närmast syntes ge vid handen att en utbyggnad och
komplettering av reglerna skulle kunna undanröja viss tvekan om deras rätta
tillämpning. Föredraganden ansåg det dock angeläget att reglerna inte erhöll en
vidlyftigare och mera svåröverskådlig avfattning än tidigare. Han uttalade
vidare att någon tvekan om omröstningsreglernas innebörd inte skulle behöva
uppstå annat än i undantagsfall.

Som framhålls av den särskilde utredaren finns det tydliga
tecken på att svårighetema att rätt tillämpa omröstningsreglerna underskattades
i samband med brottsbalksreformen. Det torde t. ex. inte sällan förekomma att
domstolar - i enlighet med vad som kan förefalla naturligt - bestämmer
brottsrubriceringen för en viss gärning, alltså för vilket brott en tilltalad
skall dömas, innan särskild omröstning hålls rörande påföljden, och detta trots
att frågan om vilket brott domen skall avse formellt sett inte kan fastställas
förrän påföljden redan har bestämts och då egentligen bara domskälsvis.
Utgången av omröstningen i påföljdsfrägan blir nämligen bestämmande för
domsmotiveringen inklusive brottsrubriceringen. Varje ledamot skall alltså i
påföljdsfrågan rösta frän den utgångspunkten att hans uppfattning i en
rubriceringsfråga är riktig (jfr NJA 1968 s. 327 och 1987 s. 414). I
rättspraxis finns vidare exempel på att särskild omröstning, som bort hållas
därför att den kan päverka omröstningsresultatet, inte kommer till stånd (jfr
t. ex. NJA 1967 s. 181).

Någon klar bild av hur vanliga omröstningsfelen är går
knappast att få. Härtill bidrar inte minst att många omröstningsfel aldrig
torde uppmärk--sammas. Det kan i detta sammanhang påpekas att omröstningsfel
oftast utgör domvilla, även om en dom som tillkommit efter omröstningsfel inte
alltid behöver undanröjas (jfr NJA 1974 s. 248 och s. 290).

Det finns också några situationer för vilka det trots
uttalanden i doktrinen och en relativt rikhaltig prejudikatbildning inte torde
gå att med full säkerhet ange vad som är gällande rätt. Reglerna i 34 kap. 1 § BrB
om domstolens skyldighet att vid påföljdsbestämningen beakta tidigare ådömd
påföljd har berett stora bekymmer i omröstningssammanhang. Detsamma gäller
vissa av de fall där det förekommer anledning att. döma någon till flera
påföljder för samma brott med stöd av I kap. 6 § andra stycket BrB (jfr NJA
1968 s. 327).

De praktiska svårigheterna vid omröstningsreglernas
tillämpning är allvarliga nog. Än värre är att de i vissa fall leder till
mindre lämpliga slutresultat. Orsaken härtill är i första hand att påföljder
som t. ex. fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom formellt sett hittills
inte ansetts kunna

ti Riksdagen 1988189. I saml. Nr2

jämföras
i svårhetshänseende och därför inte kan ställas upp mot varandra Prop.
1988/89:2 i en samlad omröstning.

Omröstningarna
angående de många olika typer av påföljder som är tänkbara som alternativ till
böter eller fängelse har enligt gällande ordning i huvudsak anordnats så att
omröstning sker beträffande en påföljd i taget, dvs. man röstar enligt en s. k.
ja- eller nej-metod om "A eller icke-A" och inte om "A eller
B". Den ordningen (som för övrigt i princip överensstämmer med den som
förekommer i riksdagen) torde vara ofrånkomlig i den mån de olika påföljderna inte
kan jämföras med varandra i svårhetshänseende. Den är dock ingalunda alltid
problemfri. Bl. a. kan det vara svårt att bestämma i vilken ordning man skall
ta upp de olika päföljdsalternativen till omröstning. Detta är mindre
tillfredsställande av det skälet att själva omröstningsordningen kan påverka
utgången i målet. För att få systemet att fungera måste man också som en utväg
i sista hand (om ingen annan påföljd vunnit majoritet) rösta om det straff,
dvs. böter eller fängelse, som då skall följa. Detta framstår som egendomligt,
särskilt i sådana fall där ingen av ledamöterna anser att den tilltalade skall
ha en sådan påföljd.

Innebörden
av de nu gällande reglerna kan belysas av ytterligare ett par exempel. Om två
av fyra ledamöter röstar för fängelse medan två röstar för villkorlig dom, har
ordföranden utslagsröst. Ingen mening anses sålunda lindrigast. Detsamma gäller
det fallet att två ledamöter vill utvisa den tilltalade ur riket med stöd av
utlänningslagen, medan två ledamöter menar att utvisning inte bör ske.
Omröstning angående frågor om utvisning skall ådömas eller ej anses nämligen
böra ske enligt samma principer som gäller för t. ex. villkorlig dom, dvs.
utvisning anses inte strängare än icke-utvis-ningCfrNJA 1974 s. 290).

Som
jag redan har varit inne på skall dock problemens omfattning och praktiska
betydelse inte överdrivas. Omröstningar är inte särskilt vanliga, och i de
flesta fall där det sker omröstning förekommer endast två olika meningar.
Består rätten av ett udda antal ledamöter som oftast i hovrätten och HD finns
det därför i allmänhet en röstövervikt för endera meningen. Risken för att så
inte blir fallet är större vid tingsrätterna som ju vid avgörande av brottmål i
allmänhet består av en lagfaren domare och tre eller fem nämndemän. 1 de
relativt ovanliga fall där det förekommer fler än två meningar kan dock
problemet med vad som är en lindrigare mening lätt ställas på sin spets även
när antalet ledamöter är udda.

Att
de nuvarande omröstningsreglerna i vissa fall får konsekvenser som för en
lekman kan te sig svårförståeliga uppmärksammades av dåvarande chefen för
justitiedepartementet vid de senaste ändringarna av reglerna (prop. 1982/83:126
s. 24). Han hänvisade därvid till fängelsestraffkommitténs arbete och uttalade
att man under tiden fram till dess att en reform på grundval av denna kommittés
arbete kunde genomföras fick acceptera att omröstningsreglerna kunde ge de
resultat som tidigare redovisats. Problemet har ocksä vid flera tillfällen
uppmärksammats i riksdagen (jfr JuU 1977/78:6, 1981/82:40 och 1987/88:45).

Fängelsestraffkommittén
föreslog i betänkandet (SOU 1986:13-15) På

följd för brott bl.a. att vid val av påföljd fängelse skulle anses utgöra en

svårare påföljd än villkoriig dom och skyddstillsyn. Samtidigt framgick av 10

förslaget
att de sistnämnda påföljderna skulle anses svårare än böter. Prop.
1988/89:2

Kommitténs
förslag har i dessa delar i princip följts i den tidigare nämnda

propositionen
om straffmätning och påföljdsval m. m. (prop. 1987/88:120)

som
nyligen antagits av riksdagen. Som jag nyss nämnde togs frågan om

ändringar
i omröstningsreglerna inte upp i den propositionen utan hänsköts

till en
särskild utredare.

I likhet med utredaren kan jag konstatera att, när man nu
inför nya principer för påföljdsval och för förhållandet mellan olika
påföljder, dessa mäste tillåtas slå igenom ocksä beträffande omröstningar i
brottmål. Den omständigheten att man ändrar reglerna i BrB om förhållandet
mellan olika påföljders svårhet räcker emellertid inte för att åstadkomma ett
tillräckligt genomslag för de nya principerna. För attden faktiskt lindrigaste
meningen alltid skall bli gällande vid lika röstetal krävs också att man
överger den nuvarande metoden med ja-eller-nej-omröstningar och i stället
tillåter en sådan samlad omröstning rörande frågor om påföljd som ger utrymme
för att väga de olika uppfattningarna inklusive graden av svårhet mot varandra.
I fängelsestraffkommitténs tidigare nämnda förslag till ändringar i omröstningsreglerna
behölls det nuvarande systemet med ja- eller-nej-omröst-ningar.

Det jag nu har sagt innebär att en eventuell reform kräver
djupare ingrepp i omröstningssystemet än dem som fängelsestraffkommittén förespråkade.
Bl.a. måste man, för att principen om att den för den tilltalade lindrigaste
meningen skall bli gällande vid lika röstetal, diskutera en mer flexibel
ordning för att bestämma vilken påföljd som skall anses minst ingripande i de
fall där ingen av de aktuella påföljderna formellt sett kan anses lindrigare.
Jag återkommer strax till detta.

Motsvarande problem som i fråga om omröstningsreglerna
finns delvis också beträffande det nu gällande förbudet enligt 51 kap. 25 § RB
mot . reformatio in pejus, dvs. förbudet för högre rätt att på talan av den tilltalade
själv ändra en dom till dennes nackdel. Det nuvarande förbudet är inte
tillräckligt effektivt, eftersom påföljder som t. ex. fängelse, skyddstillsyn
och villkorlig dom som jag nyss nämnt för närvarande formellt inte anses kunna
jämföras med varandra. Det har därför kunnat inträffa att högre rätt efter
överklagande av endast den tilltalade ändrat påföljden t. ex. frän
skyddstillsyn till fängelse. HD har visserligen i två relativt nya rättsfall
anfört att man vid tillämpningen av reglerna om undantag från förbudet måste
uppmärksamma den rättspolitiska motiveringen för reglerna (NJA 1984 s. 452 och
918). Enligt vad HD har uttalat bör bestämmelserna inte utnyttjas i syfte att
på den tilltalades klagan åstadkomma en kraftigare reaktion mot brottsligheten
än den lägre rättens päföljdsbestäm-ning innebär. De bör, enligt vad HD vidare
framhållit, också i övrigt tillämpas med försiktighet, sä att man i möjligaste
mån undviker att resultatet av en tilltalads överklaganden kommer att framstå
som en påfallande försämring för honom.

De formellt sett vittgående möjligheterna till reformatio
in pejus kommer

visserligen att minska, när man nu i enlighet med förslagen i propositionen

om straffmätning och påföljdsval inför en regel om att villkorlig dom och

skyddstillsyn är lindrigare påföljder än fängelse. Det framstår emellertid 11

som angeläget från
rättssäkerhetssynpunkt att gå ytterligare ett steg och efter mönster från
omröstningsreglerna tillskapa en ordning där man bl. a. ger utrymme för att ta
hänsyn till om den påföljd som det gäller i det enskilda fallet - utan att vara
formellt sett svårare än den som tingsrätten dömt till - framstår som mer
ingripande för den tilltalade. Jag återkommer strax till detta (avsnitt 3.3).

Prop. 1988/89:2

3.2 Nya regler om omröstning i brottmål

Mitt
förslag: Den nu underförstådda huvudregeln att det skall ske en enda samlad
omröstning rörande hela ansvarsfrågan tas in i lag.

Möjligheterna
till särskilda omröstningar rörande delar av ansvarsfrågan ökas. Om det kan
påverka utgången i målet, skall först en särskild omröstning kunna ske rörande
gärningen och bedömningen av denna, och därefter en samlad omröstning rörande
påföljdsfrågan äga rum. Omröstningen rörande påföljd skall vid behov föregås
av omröstning om åtgärder som inte avser påföljd men som har omedelbar
betydelse för påföljdsfrågan, t. ex. fråga om utvisning. Efter huvudomröstningen
i påföljdsfrågan skall särskild omröstning kunna hållas i övriga frågor som
rör ansvar för brottet, t. ex. rörande dagsbotens belopp vid bötesstraff och
behovet av föreskrifter vid skyddstillsyn, avräkning av häktningstid samt förverkande.

Förslaget om en
samlad omröstning i påföljdsdelen medför att det i viss utsträckning fär
överlämnas till domstolen att själv avgöra vilken mening som i det enskilda
fallet skall anses vara den lindrigaste eller minst ingripande vid
omröstningen.

Utredarens
förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Ett par remissinstanser, däribland justitiekanslern, anser att det kan
innebära risker från rättssäkerhetssynpunkt att överlämna till domstolarna att
i tveksamma fall själva avgöra vad som skall anses vara den lindrigaste
meningen i omröstningssammanhang. Frän något håll förordas regler i
rättegångsbalken om olika påföljders och påföljdskombinationers svårhet. Några
remissinstanser har efteriyst utförligare motiv för de nya reglerna medan ett
par andra har förespråkat ytterligare utredning avseende konsekvenserna av de
föreslagna ändringarna.

Skälen för mitt förslag:
Som jag nämnt inledningsvis är huvudregeln vid omröstning i brottmål enligt
gällande rätt att, om rättens ledamöter har olika meningarom hur rätten bör
döma, en enda omi-östning skall äga rum. Denna omröstning innefattar såväl
skuldfrågor som påföljdsfrågor, med rättegångsbalkens terminologi frågor som
avser ansvar. Så länge oenigheten mellan ledamöterna inskränker sig till en
enda fråga, vilket är det vanliga i dessa fall, behöver självklart några
särskilda omröstningar rörande olika delfrågor inte företas. Principen om en
enda omröstning bör gälla

12

även i fortsättningen men bör, som utredaren föreslagit,
av pedagogiska Prop. 1988/89:2 skäl uttryckas bättre i lagtexten.

När det sedan gäller frågan hur man bör reglera
möjligheten till särskild omröstning bör en strävan vara att göra reglerna
mindre komplicerade än de nuvarande utan att därför eftersätta kravet på att
utgången så långt möjligt avspeglar majoritetens uppfattning. En annan viktig
princip bör -liksom nu — vara att vid lika röstetal den för den tilltalade
lindrigaste meningen skall gälla. Jag kommer mot denna bakgrund att i det
följande gå in på vad som skall krävas för att särskild omröstning skall ske
och vilka frågor som skall kunna bli föremål för särskild omröstning.

Som framhålls i betänkandet bör huvudprincipen vara att
särskild omröstning skall ske, om en sådan kan påverka utgången i målet. Detta
innebär ingen ändring av vad som gäller idag men förhällandet bör, som föreslås
i betänkandet, mera direkt framgå av lagtexten.

Vad till en början gäller skuldfrågan är det av hänsyn till
den tilltalade viktigt att man inte heller i fortsättningen tillåter särskilda
omröstningar beträffande skilda moment i denna. Om sålunda en av tre ledamöter
i rätten anser att det inte är styrkt att den tilltalade har begått gärningen,
en annan av ledamöterna anser att den är styrkt men inte straffbar och endast
den tredje ledamoten anser att den tilltalade skall fällas till ansvar, bör
denne liksom nu frikännas. Om i stället särskilda omröstningar skulle komma
till stånd rörande dels bevisfrågan, dels straffbarhetsfrågan skulle den
tilltalade kunna bli fälld till ansvar, något som för den berörda situationen
framstår som oacceptabelt. Reglerna bör därför också i fortsättningen vara
utformade så att man har garantier för att skuldfrågan inte i onödan splittras
upp i olika moment vid omröstningen.

Idag sker särskild omröstning i skuldfrågan enbart om det
gäller flera brott och då utan att domstolen beslutar hur de olika gärningarna
skall rubriceras. Om man - i enlighet med vad som kan förefalla naturligt
-bestämmer vad en tilltalad skall dömas/or innan man bestämmer vad han skall
dömas ////, står män inför nya problem när det gäller att avgöra vad som skall
anses vara en lindrigare mening i. det förra hänseendet. Dessa problem visar
sig med nu gällande regler inte förrän efter det att påföljden bestämts och har
då avsevärt mindre betydelse. De svårigheter man möter, om man vill tillåta en
särskild omröstning, torde emellertid inte vara större än att de kan bemästras
i rättstillämpningen. Genom att föreskriva att särskild omröstning skall hållas
rörande skuldfrågan eller, modernare uttryckt, gärningen och bedömningen av
denna kan man uppnå förenklingar såvitt gäller omröstningen i t. ex.
påföljdsfrågan. Jag delar därför den uppfattning som kommit till uttryck i
betänkandet att vid meningsskiljaktigheter inom rätten särskild omröstning vid
behov alltid - även när det är fråga om ansvar för en enda gärning - skall ske
rörande frågan om den tilltalade kan fällas till ansvar för gärningen och även
hur denna i sådant fall skall bedömas. Liksom enligt gällande regler skall -
med hänsyn till den tidigare nämnda principen att inte dela upp omröstningen i
skuldfrågan i olika moment - särskild omröstning i rubriceringsfrågan inte ske.

Sedan
skuldfrågan avgjorts skall man i allmänhet kunna gå direkt till en

omröstning i påföljdsfrågan. För att i möjligaste mån upprätthålla princi- 13

perna att
utgången av omröstningen skall avspegla majoritetens uppfatt- Prop. 1988/89:2
ning och att den mening som är lindrigast för den tilltalade skall gälla vid
lika röstetal, bör man som den särskilde utredaren föreslår i princip ha en
enda samlad omröstning där alla meningar till skillnad mot vad som är möjligt
idag ställs mot varandra. Som jag strax återkommer till får man därvid i viss
utsträckning ge domstolen utrymme att själv bestämma hur de aktuella
påföljderna skall graderas i svårhetshänseende om detta inte framgår av lag.
Det finns emellertid situationer där man inte kan tillämpa dessa principer.
Problemet ligger i att en samlad omröstning angående påföljd inte kan tillåtas
omfatta andra alternativ än sådana som åtminstone hjälp-ligt kan vägas mot
varandra. 1 fråga om överlämnande till särskild vård är vård- och
behandlingsaspekten den primära. En sådan påföljd kan därför inte jämföras med
andra påföljder och passar inte in i en samlad omröstning i påföljdsfrågan. Om
någon ledamot förespråkar ett sådant överlämnande, måste den frågan därför
först tas upp till särskild omröstning. Därvid står praktiskt sett knappast
någon annan möjlighet till buds än att man.behåller det nuvarande systemet med
en särskild ja-eller-nej-omröst-ning och att man därvid, med tanke på att en
annan påföljd är alternativet, inte anser någon mening som lindrigare eller
mindre ingripande. Ordföranden bör alltså i denna situation få utslagsröst vid
lika röstetal.

Till ansvarsfrågan hör även t. ex. en fråga om utvisning.
Enligt 40 § utlänningslagen (1980:376) skall utvisning inverka vid bestämmande
av påföljd. Om utvisning aktualiseras, är det alltså följdriktigt att även den
frågan tas upp till särskild omröstning före påföljdsfrågan. Det finns skäl som
talar för att här välja en delvis annan lösning än vid omröstning om
överlämnande till särskild vård. Omröstningen angående utvisning bör
visserligen liksom nu ske enligt ja-eller-nej-metoden, men det saknas anledning
att behålla den nu gällande slutsatsen att utvisning skall kunna ske vid lika
röstetal. Enligt den lagstiftning som beslutats på grundval av den tidigare
nämnda propositionen om straffmätning och påföljdsval inordnas nämligen
utvisningsinstitutet i systemet med förbud mot reformatio in pejus (prop.
1987/88:120 s. 70). Utvisning anses alltså i det sammanhanget som svårare än icke-utvisning
även med beaktande av den förkortning av ett fängelsestraff som en utvisning
skulle kunna leda till. Detsamma bör gälla i omröstningssammanhang där ju
dessutom utvisningsfrågan, som framgått av det jag nyss sade, bör ställas upp till
särskild omröstning före påföljdsfrägan och utan beaktande av det förväntade
resultatet i den delen. Även t. ex. förverkandefrågor torde någon gång få
behandlas på samma sätt som frågor om utvisning, nämligen om det står klart att
förverkandefrågan skall inverka på påföljdsbestämningen. Jag återkommer till
det i specialmotiveringen.

Om man bortser från överiämnande till särskild vård,
passar de flesta andra frågor om påföljd in i en samlad påföljdsomröstning.
Antalet tänkbara påföljdsalternativ är emellertid stort, bl.a. beroende på att
olika typer av påföljder kan förenas med varandra på varierande sätt. Jag har i
och för sig förståelse för de önskemål som uttryckts vid remissbehandlingen om
lagregler som närmare anger olika påföljders och påföljdskombinationers
inbördes svårhet i omröstningssammanhang. En heltäckande sådan regle-

ring skulle emellertid med all säkerhet visa sig svår, för
att inte säga Prop. 1988/89:2 omöjlig, att genomföra i praktiken. Man får i
stället, som den särskilde utredaren här föreslagit, acceptera en lagteknisk
lösning som dels slår fast den grundläggande principen att den påföljd som är
lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade skall gälla vid lika
röstetal och som dels överlåter åt domstolen att i det enskilda fallet vid
tveksamhet själv bestämma vilken påföljd som skall anses lindrigast. En sådan
lösning ger enligt min mening också bäst garantier för att den faktiskt sett
lindrigaste meningen blir gällande vid lika röstetal. Det torde i praktiken i
de allra flesta fall vara ganska lätt att fastställa vilken mening som skall
anses lindrigast. Jag skall i det följande ta upp några exempel.

Till att börja med bör givetvis en mening som innebär
enbart villkorlig dom vinna över en mening som innebär sådan påföljd jämte
böter. I det avsevärt mer svårbedömda fallet att skyddstillsyn jämte fängelse ställs
mot fängelse bör — med beaktande av nu gällande regler om villkorlig frigivning
i 26 kap. 6 § BrB - det förra alternativet vinna om fängelsestraffet enligt det
senare alternativet är mer än dubbelt så långt. Ett fängelsestraff skall
nämligen enligt de fr. o. m. den 1 januari 1989 gällande reglerna i brottsbalken
(prop. 1987/88:120) oavsett sin längd anses vara svårare än skyddstillsyn.
Samtidigt skall den som fått ett fristående fängelsestraff, men inte den som
fått straffet sig ådömt jämte skyddstillsyn, i allmänhet friges villkoriigt
sedan halva tiden, dock minst två månader, avtjänats. Någon remissinstans har
ansett det felaktigt att beakta reglema om villkoriig frigivning vid en sådan
jämförelse. Jag medger att detta kan ifrågasättas ur teoretisk synpunkt. Det
normala är dock att villkorlig frigivning efter halva strafftiden kommer till
stånd. För att uppnå omröstningsresultat som så långt möjligt leder till den
lindrigaste utgången, dvs. det i praktiken kortaste straffet, anser jag därför
i likhet med den särskilde utredaren att reglerna om villkorlig frigivning bör
beaktas i dessa situationer.

Såvitt gäller förhållandet mellan villkorlig dom och
skyddstillsyn skulle

man även inom ramen för ett system med en samlad omröstning angående

påföljden kunna ha den ordningen att sådana påföljder är jämställda. Den

omständigheten att det enligt den nyligen beslutade lagstiftningen om

straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120) inte skall gälla någon

skillnad mellan skyddstillsyn och villkorlig dom i svårhetshänseende i

brottsbalken behöver emellertid i och för sig inte betyda att de skall

likställas också i omröstningssammanhang. Jag delar den särskilde utreda

rens uppfattning att det är rimligt att i det sammanhanget vid lika röstetal

anse en mening som går ut på enbart villkoriig dom mindre ingripande än ,

en mening som innebär enbart skyddstillsyn (jfr prop. 1987/88:120 s. 46).

Men med tanke på att de båda påföljderna i det enskilda fallet kan utformas

på sä olika sätt skulle en huvudregel med den innebörden kunna bli alltför

stel. Det bör t. ex. finnas utrymme för att anse en mening som innebär

enbart skyddstillsyn som lindrigare än en mening som innebär villkorlig

dom i förening med ett bötesstraff, beroende framför allt på antalet dagsbö

ter. Lagtexten bör alltså utformas så att domstolarna - inom den angivna

ramen — kan göra de avvägningar som behövs med hänsyn till förhållande

na i det enskilda fallet. 15

Frågor som
närmast har karaktären av verkstältighetsföreskrifter bör inte tas upp förrän
efter den allmänna påföljdsomröstningen. Vad jag närmast avser är t. ex.
föreskrifter vid skyddstillsyn och villkorlig dom. omedelbar verkställighet av
straff, avräkning av häktningstid och storleken av dagsböter. Att nu nämnda
frågor tas upp sist är viktigt inte minst därför att i princip samtliga
ledamöter bör få tillfälle att ta del i rättens beslutsfattande i sådana
delar.

Närmast
som en konsekvens av att det nuvarande systemet med ja-eller-nej-omröstningar i
princip överges bör vissa ändringar göras i reglerna om bestämmande av omröslningsresultatet
i 29 kap. 3 och 4 §§ RB. Jag återkommer till dessa regler i
specialmotiveringen.

Det bör
anmärkas att det i vissa andra författningar än RB förekommer hänvisningartillreglernaangäendeomröstningibrottmål,set.ex.
15kap.7 § lagen (1975:600) om offentlig anställning och 26 § lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar. De nu föreslagna ändringarna torde inte ha
någon betydelse för möjligheterna att tillämpa brottmålsreglerna på de
situationer det kan vara fråga om. För förvaltningsdomstolarnas del pågår f.ö.
överväganden inom justitiedepartementet rörande omröstningsreglerna (jfr JuU
1984/85:15).

Prop. 1988/89:2

3.3 Nya regler om reformatio in pejus

Mitt förslag: Den ordning för att bestämma olika
påföljders inbördes svårhetsgrad som införs i fråga om omröstning skall i
princip gälla även vid tillämpningen av förbudet för högre rätt att efter
överklagande av den tilltalade ändra den lägre rättens dom till hans nackdel,
det s. k. förbudet mot reformatio in pejus. Det överlämnas alltså till
domstolen att avgöra vilket av olika påföljdsalternativ som är det svåraste
eller mest ingripande för den tilltalade, om detta inte följer direkt av
brottsbalkens regler.

Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med
mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. De instanser som anser att det bör
införas en mer detaljerad gradering av olika påföljders svårhet i
omröstningssammanhang framför samma synpunkt i fråga om förbudet mot reformatio
in pejus.

Skälen för mitt förslag: 1 likhet med utredaren anser jag
att förbudet mot reformatio in pejus skall behållas. Ett avskaffande av
förbudet skulle nämligen innebära ett förtäckt hot mot dem som funderar på att
överklaga den lägre rättens dom, och man skulle riskera att avskära inte bara
mindre val grundade överklaganden, utan även en hel del befogade sädana. Redan
med den gradering av påföljderna som skall gälla enligt de nyligen antagna
reglerna för påföljdsval och straffmätning kommer, som jag tidigare betonat,
en avsevärd förbättring att ske i fråga om förbudets faktiska räckvidd. I
likhet med utredaren anser jag dock att man bör ta ytterligare steg för att
göra förbudet sä effektivt och heltäckande som möjligt.

När
det gäller metoderna för en sådan reform är det, som jag tidigare Prop.
1988/89:2 framhållit, naturligt att söka få reglerna om reformatio in pejus i
samklang med reglerna angående bestämmande av omröstningsresultat. Av samma skäl
som anförts beträffande omröstningsreglerna bör man sålunda inte i lag ange förhållandet
mellan samtliga tänkbara påföljders svårhet utan i viss utsträckning överlåta
åt rätten att bedöma vilken av två påföljder som är svårast eller mest
ingripande. I fråga om reformatio in pejus står visserligen ytteriigare en
metod till buds, nämligen att låta den tilltalade bestämma i vad mån hans fullföljdsyrkande
innefattar ett medgivande till ändring av den lägre rättens dom. Denna metod
torde emellertid vara förenad med sådana praktiska tillämpningssvårigheter,
framför allt i sådana fall där den tilltalade inte har försvarare, att man
hellre bör välja samma metod som beträffande omröstning. En högre rätt bör alltså
inte pä talan av den tilltalade eller av åklagaren till dennes förmån kunna
ändra den lägre rättens dom till vad som måste uppfattas som en svårare eller
mera ingripande påföljd.

Som
jag tidigare har nämnt skall enligt de nya reglerna för straffmätning och päföljdsval
utvisningsinstitutet omfattas av förbudet mot reformatio in pejus (prop.
1987/88:120 s. 70 f.). Denna förändring av reglerna bör stå kvar vid sidan av
den nu föreslagna reformen.

4 Ikraftträdande

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som de nya reglerna om
straffmätning och påföljdsval, alltså den I januari 1989. Några särskilda
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

5 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

lag
om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har granskats av lagrådet.

6 Specialmotivering

29
kap. 2 § RB

Paragrafen
innehåller regler för i vilka fall särskild omröstning skall äga rum.

Första
stycket, av vilket framgår att det skall röstas särskilt om rätte-gängsfrågor,
överensstämmer med den tidigare lydelsen.

Andra
och tredje styckena innehåller regler angående omröstning rörande frågor som
avser ansvar. Enligt RB:s terminologi innefattas i detta uttryck såväl skuld-
som påföljdsfrågor.

Huvudregeln
i andra stycket är att det skall ske en enda samlad omröst- 17

ning
rörande hela ansvarsfrågan. Om det kan påverka utgången i målet Prop.
1988/89:2 skall dock särskilda omröstningar, ske. Härför krävs givetvis först
och främst att det vid eri överiäggning skall ha framförts olika meningar rörande
en fråga som kan föranleda omröstning. Även vid meningsskiljaktighet kan
särskilda omröstningar dock i allmänhet undvikas.

Ett ställningstagande till i vad mån särskilda
omröstningar behövs förutsätter att man ställer de vid överläggningen
framförda meningarna mot reglerna i 2 § om tillåtet omröstningstema men också
mot reglerna 13 § och 4 § om beräkning av omröstningsresultatet. Ätt särskilda
omröstningar kan ge ett annat slutresultat än en samlad är nästan alltid en
följd av att en överröstad ledamot i de flesta fall skall delta i en senare
omröstning och därvid godta majoritetens uppfattning i den tidigare (jfr
förslaget beträffande 4 §). Det som nu har sagts innebär inte någon
principiell nyhet.

De frågor som kan göras till föremål för särskild
omröstning anges i

andra stycket i fyra punkter. '

Första punkten upptar frågor om den tilltalade begått den
av åklagaren angivna gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas.
Omröstningen enligt denna punkt innefattar liksom nuvarande omröstningar om
skuldfrågan en mängd delfrågor. En omröstning kan sålunda kräva att en ledamot
tar ställning till spörsmål t. ex. om

1.
vilken gärning
som den tilltalade har begått,

2.
tid och plats
för gärningen,

3.
de yttre
omständigheterna kring gärningen,

4.
effekterna av
gärningen,

5.
gärningens straflbarhet, . i .

6.
gärningens
rubricering,

7.
tillämpligt
lagrum beträffande gärningen.

Den omröstning som skall äga rum enligt första punkten
avser inte endast själva gärningen och dess rubricering. Liksom i dag bör i
"skuldfrågan" innefattas vissa omständigheter som kan föranleda
nedsättning eller uteslutning av. påföljd och som måste beaktas före
påföljdsbedömningen. En omröstning enligt första punkten kan alltså innefatta
att en ledamot får bedöma även frågor om t. ex.

1. nödvärn och annan nödhandling (jfr 24 kap. BrB),

2.
uteslutning av
påföljd på grund av att den tilltalade inte var straffmyn-dig när gärningen
företogs (jfr 33 kap. 1 S BrB; enligt förslaget i prop. 1987/88:120 1 kap. 6 § BrB),

3.
bortfall av
påföljd på grund av preskription (jfr bl. a. 35 kap. BrB).

Avser åtalet flera gärningar kan det ibland behövas flera
särskilda omröstningar enligt den första punkten. Om i stället ledamöterna är
ense om att den tilltalade skall frikännas men har olika uppfattningar om
skälen härför, skall, som senare kommer att närmare utvecklas, någon särskild
omröstning inte ske. Särskild omröstning skall inte heller ske i rubriceringsfrågan.

Andra punkten gäller frågor om åtgärder som inte avser
påföljd för

gärningen men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påfölj

den. I undantagsfall följer direkt av lag att den olägenhet som en tilltalad

får av en viss åtgärd skall beaktas vid bestämmandet av påföljd. Ett sådant 18

fall
gäller utvisning, se 40 § utlänningslagen (1980:376). Omröstning i fråga Prop.
1988/89:2 om utvisning och längden av ett förbud att återvända till riket bör
därför ske före påföljdsomröstningen.

För andra fall följer av allmänna rättsprinciper att en
viss åtgärd gentemot den tilltalade bör beaktas vid påföljdens bestämmande,
jfr i fråga om förverkande av fordon som använts vid brott enligt lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott prop. 1984/85:21 s. 52 och prop.
1986/87:81 s. 12. Särskild omröstning bör självfallet inte komma till stånd
rörande effekterna av en åtgärd som den tilltalade själv har vidtagit, t. ex.
huruvida han frivilligt sökt förebygga verkningarna av brottet. I tveksamma
fall bör röstas särskilt enligt 29 kap. 5 § RB i fråga om omröstningsordningen
beträffande en åtgärd av det nu berörda slaget.

Tredje punkten innebär att en samlad omröstning skall ske
rörande påföljdsvalet och de flesta andra påföljdsfrågor som blir aktuella i
målet. Vissa påföljdsfrågor skall dock inte tas upp förrän vid en senare omröstning
enligt fjärde punkten. Det gäller frågor om storleken av dagsbot, om
föreskrifter eller varning, om övervakning, om förlängning av prövotid eller om
verkställighet av påföljd. Vid en sådan omröstning som sker enligt den tredje
punkten kan en ledamot alltid rösta för t. ex.

1. att påföljd utesluts eller efterges enligt reglerna i
brottsbalken,

2. att för gärningen utdöms viss tids fängelse, visst
antal dagsböter,

penningböter av viss storlek, villkorlig dom, villkorlig dom jämte visst

antal dagsböter, skyddstillsyn, skyddstillsyn jämte visst antal dagsböter

eller skyddstillsyn jämte viss tids fängelse: se även t. ex. lagen (1986:644)

om disciplinförseelser av krigsmän m. m. i fråga om diciplinpåföljd.

Om någon ledamot anser att rätten bör besluta om överiämnande
till särskild vård gäller dock de särskilda reglerna i tredje stycket.

Ätt en ledamot i påföljdsdelen röstar utifrån den
utgångspunkten att flera straff för samma brott skall ådömas saknar betydelse
vid omröstningen. Det saknar också betydelse att en ledamot vid sin röstning
angående påföljd tar hänsyn till sådana omständigheter som enligt brottsbalken
skall anses förmildrande vid påföljdsbestämningen (jfr 29 kap. 3 § BrB i dess
lydelse enligt prop. 1987/88:120).

Har den tilltalade tidigare dömts för annan brottslighet
kan vid omröstning enligt tredje punkten tillkomma att en ledamot med stöd av
reglerna i 34 kap. BrB röstar för t. ex.

1.
att enligt 34
kap. I § första stycket T BrB en tidigare ådömd påföljd skall avse även det nya
brottet (eventuellt i förening med böter eller, fängelse enligt 34 kap. 5 eller
6 § BrB),

2.
att enligt 34
kap. 1 § första stycket 2 BrB en särskild påföljd utdöms för det nya brottet,

3.
att enligt 34
kap. I § första stycket 3 BrB en tidigare ådömd påföljd undanröjs och att för
den sammanlagda brottsligheten utdöms en påföljd av annan art.

Om den
tilltalade har frigivits villkorligt från ett fängelsestraff, kan en

ledamot vid omröstning enligt tredje punkten även rösta för att den villkor

ligt medgivna friheten förverkas (se 34 kap. 4 § första stycket BrB). Frågor

om andra åtgärder med anledning av en tidigare ådömd påföljd tas upp i 19

samband
med omröstning enligt fjärde punkten.

Fjärde
punkten innefattar en rad typer av återstående frågor som avser Prop.
1988/89:2 ansvar. Flera olika omröstningar kan därvid följa efter varandra och
angå t. ex.

1.
storleken av
dagsbot.

2.
behandlingsplan
vid skyddstillsyn enligt 28 kap. 6 a § BrB i dess lydelse enligt prop.
1987/88:120,

• 3. föreskrifter eller varning, eventuellt med
tillämpning av 34 kap. 4, 5 eller6§BrB,

4.
förlängning av prövotid
enligt 34 kap. 4 eller 6 S BrB,

5.
övervakning (se
bl. a. 28 kap. 5 § fjärde stycket BrB),

6.
avräkning av häktningstid
m. m. enligt 33 kap. BrB,

7.
omedelbar
verkställighet av fängelse enligt 28 kap. 3 § tredje stycket BrB,

8.
förverkande, se
bl.a. 36 kap. BrB och 6§ narkotikastrafflagen (1968:64),

9.
företagsbot
enligt 36 kap. 7 § BrB,

10. annan särskild rättsverkan av brottet,

11. näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud.

Enligt tredje stycket skall före omröstning enligt andra
stycket 3 röstas särskilt i fråga om överlämnande till särskild vård, om det
finns olika meningar huruvida rätten bör besluta om sådan vård. Ett
överlämnande till särskild vård kan nämligen inte graderas i fråga om svårhet i
förhållande till annan påföljd (jfr 29 kap. 3 § tredje stycket i förslaget) och
omröstningen måste därför liksom enligt nu gällande ordning ske enligt ja- eller-nej-meto-den.
Ett eventuellt bötesstraff vid sidan av överiämnande till vård inom
socialtjänsten (se 31 kap. I § andra stycket BrB) bör lämnas utanför
omröstningen (se i stället andra stycket 3 i förslaget).

Vid en särskild omröstning enligt förevarande paragraf
skall varje ledamot ange sina skäl (se 29 kap. 1 S tredje stycket RB). Den
situationen kan tänkas att de ledamöter, som vid en viss omröstning kommer i
majoritet, har olika skäl för sin mening. Någon egentlig omröstning om vilka
skäl som i sådant fall skall styra utformningen av rättens avgörande på denna
punkt bör inte kunna ske (frågan bör anses vara redan avgjord). I stället bör
de ledamöter vilkas uppfattning skall gälla ha att utforma domskälen med beaktande
av reglerna om bestämmande av omröstningens resultat i 3 §. I sista hand bör
den främste av de ledamöter som röstat för den ifrågavarande meningen ha
utslagsröst (jfr det tillägg till HD:s dom som ett justitieråd med instämmande
av domstolens övriga ledamöter gjorde i rättsfallet NJA 1968 s. 327).

Paragrafen skall tillämpas inte bara beträffande åtalade
gärningar och rättegångsförseelser utan också i en del andra fall, t. ex. när
talan förs enligt 34 kap. 10 S eller 38 kap. 2 § BrB angående förändring av
påföljd. Därvid torde frågan huruvida ett i tidigare mål meddelat förordnande
skall undanröjas böra föranleda en särskild omröstning. Detta torde inte innebära
någon skillnad gentemot vad som gäller nu.

20

29 kap. 3 §RB Prop. 1988/89:2

I paragrafen, vars första och andra stycken motsvarar
nuvarande 3 och 4 §§, behandlas frågor om hur resultatet av en omröstning skall
bestämmas.

Huvudregeln iförsta stycket är att en mening som fått
absolut majoritet, dvs. mer än hälften av rösterna, skall gälla. I övrigt
framgår av första stycket hur bedömningen skall göras i de situationer där
någon mening samlar hälften av rösterna (och detta oavsett om det vid
omröstningen har framförts fler än två meningar). Regleringen innebär att en
mening som fått hälften av rösterna skall gälla om den är lindrigare eller
mindre ingripande för den tilltalade eller om den — i det fallet att ingen av
meningarna kan anses vara lindrigare eller mindre ingripande - biträds av
ordföranden. Bestämmelser av samma innebörd finns i nuvarande 3 §.

I andra stycket, som motsvarar nuvarande 4 §, behandlas
återstående fall. Det gäller uteslutande situationer där fler än två meningar
framförts i en och samma omröstning. Innebörden av regleringen är att man i
första hand genom sammanläggning av olika röster som kan vägas mot varandra
söker få fram en majoritet enligt paragrafens första stycke. I den mån detta
inte går gäller den mening som har samlat flest röster. Om flera meningar har
fått lika många röster gäller den mening som biträtts av den främste bland dem
som röstat för någon av dessa meningar. Vid sammanläggningen läggs den mening
som är mest ogynnsam för den tilltalade samman med den därnäst minst
förmånliga. Bland de sammanlagda rösterna är det den som är lindrigast eller
minst ingripande som bestämmer utgången. Detta innebär i sak ingen ändring mot
vad som gäller i dag.

I en del omröstningssituationer kan det vara tveksamt
huruvida det över huvud taget finns någon mening som är lindrigast eller minst
ingripande. I den hittillsvarande rättstillämpningen är en bedömning härav inte
alltid begränsad till den fråga som omröstningen gäller, och det finns på denna
punkt ett klart uttalat samband med att omröstningar sker enligt ja-eller-nej-metoden
(se framför allt rättsfallen NJA 1969 s. 354 och 1974 s 290),

Det nya omröstningssystem där de olika
påföljdsalternativen skall vägas mot varandra har en annan innebörd. Bedömningen
av om en viss mening kan anses som lindrigare eller ej bör i princip begränsas till
den konkreta omröstningsfrågan och vara objektiv. Att den filltalade t. ex. kan
få ett längre fängelsestraff, om utvisning inte kommer till stånd, bör alltså
inte Utesluta att icke-utvisning anses lindrigare än utvisning (jfr vad som
anförts om utvisning i den allmänna motiveringen).

Överlämnande till särskild vård bör inte ses som en mindre
lindrig eller mindre ingripande påföljd än ett beslut som innebär att överlämnande
inte skall ske. I tredje stycket tas upp en regel om detta. Enligt denna skall
en fråga om överiämnande till särskild vård avgöras genom särskild röstning
före röstning angående övriga påföljdsalternativ enligt andra stycket 3. I det
fallet att det finns röster för olika vårdalternativ, torde dessa inte kunna
läggas samman till en majoritet.

I det följande lämnas exempel på hur man i de nya
omröstningssituatio

nerna kan ha anledning att bedöma frågan om vad som är en lindrigare eller

mindre ingripande mening. 2'

Vid omröstning enligt 2 § andra stycket 1 angående fråga
om den tilltala- Prop. 1988/89:2 de kan fällas till ansvar för gärningen och
hur denna i, sådant fall skall bedömas, skall den som röstat för att den, tilltalade
inte skall fällas till ansvar givetvis också anses ha röstat för den
lindrigaste meningen. Ett frikännande kan emellertid grundas på många olika
skäl (t. ex. brist i ett brottsrekvisit, nödvärn, ej uppnådd straffålder eller
preskription). Vilket skäl som skall läggas till grund för ett avgörande
fastställs inte genom omröstningen (jfr motiven till 2 §) utan bestäms senare.
Detsamma gäller enligt nuvarande regler.

I fråga om röster för fällande dom torde en gradering av
meningarna böra göras efter de straffskalor som skall tillämpas för de brott
som de olika meningarna avser. I första hand torde för varje ledamots mening
böra fastställas vilket lägsta straff som kan utdömas för gärningen. Därvid bör
bortses från att en ledamot kan ha t. ex. den uppfattningen att straffet bör
uteslutas, efterges eller sättas ned enligt de särskilda reglerna i BrB. I den
mån det för olika meningar gäller samma minimistraff torde de maximistraff som
följer av de olika meningarna få vara avgörande. I den mån det inte heller i
detta hänseende föreligger några skillnader mellan olika meningar, bör den
mening gälla som har fått flest röster eller, om flera meningar fått lika många
röster, utslagsröst ges åt den främste bland de ledamöter som röstat för någon
av dessa meningar.

Omröstning enligt 2 § andra stycket 2 avser bl. a. frågan
om den tilltalade skall utvisas ur riket. En mening som innebär att den
tilltalade inte utvisas bör i enlighet med vad som tidigare sagts anses vara
lindrigare än en som förespråkar utvisning, trots att utvisning kan föranleda
en avsevärd straffnedsättning eller vara relativt betydelselös med hänsyn till
att den tilltalade ändå inte tänkt vistas mer i riket. En mening som innebär
ett mer kortvarigt förbud mot att återvända till riket bör vidare ses som
lindrigare än en mening som innebär att ett sådant förbud bör vara
långvarigare.

Frågan om vad som skall anses utgöra en lindrigare eller
mindre ingripande mening vid päföljdsomröstningen enligt 2 § andra stycket 3
har delvis behandlats i den allmänna mofiveringen. Här skall tilläggas att om
någon vid omröstning angående påföljd röstar för att en tidigare ådömd påföljd
skall undanröjas, denna mening kan framstå som lindrigare eller mindre
ingripande med hänsyn till att för annan mening den tidigare ådömda påföljden
bör. beaktas. En mening som innebär att en tidigare skyddstillsyn undanröjs och
fängelse tre månader utdöms bör sålunda anses lindrigare än en mening som
innebär att rätten dömer särskilt till fängelse tre månader.

Som lagrådet har påpekat bör ledamöter i rätten anses
oförhindrade att, vid omröstning huruvida en viss mening är lindrigare än en
annan, hävda att ingen mening är att anse som lindrigare, en ståndpunkt som kan
utlösa tillämpningen av 29 kap. 3 S första stycket tredje meningen i
förslaget..

De omröstningar som kan ske enligt 2 S andra stycket 4
avser en mängd

olikartade frågor. I flertalet fall torde avgörandet - när absolut iiiajoritet

för någon mening inte kan uppnås - kunna grundas på vad som är en

lindrigare eller mindre ingripande mening. I fråga om t. ex. föreskrifter

eller övervakning vid skyddstillsyn kan läget emellertid vara ett annat. 22

29kap.4§RB Prop. 1988/89:2

Paragrafen, som sakligt sett motsvarar nuvarande 2 § sista
stycket, innehåller en huvudregel om att den som blir överröstad i en viss
omröstning är skyldig att delta även i en senare omröstning. Härvid har han att
godta vad rätten beslutat i den tidigare omröstningen.

Av en undantagsregel i paragrafens andra mening framgår
att den som röstat för helt frikännande normalt inte skall delta i senare
omröstning. Denne ledamot skall i stället anses ha röstat för den lindrigaste
eller mindre ingripande meningen. I den mån någon mening inte kan sägas vara
lindrigare eller mindre ingripande, bör ledamoten delta i senare omröstning,
t. ex. när fråga uppkommer om överlämnande till särskild värd.

Förslaget innebär på denna punkt en viss inskränkning av
den röstningsskyldighet som föreligger enligt nu gällande regler. Enligt dessa
är nämligen den som röstat för helt frikännande befriad från vidare
omröstningsskyldighet endast såvitt avser omröstning angående ådömande av
straff eller beträffande fråga huruvida den tilltalade skall vara fri från
påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig
abnormitet.

Den som röstat för frikännande endast beträffande viss
gärning är liksom enligt nu gällande regler skyldig att utan begränsning delta
i senare omröstningar.

51 kap. 25 § RB

Första meningen, som i sak är oförändrad, upptar ett
principiellt förbud mot ändring i påföljden till den tilltalades nackdel, när
endast han själv för talan eller åklagaren för talan till hans fördel.

Sedan paragrafens återstående två meningar getts ett nytt
innehåll innebär förbudet att den påföljd som dömts ut av lägre rätt inte får
ändras till en påföljd som, enligt vad jag tidigare närmare har utvecklat, är
att anse som svårare eller mer ingripande. Den högre rätten bör dock ha samma
möjligheter som nu att höja ett straff, om den på begäran av den tilltalade
undanröjer en sådan åtgärd som inte avser påföljd men som har haft omedelbar
betydelse för den lägre rättens straffmätning.

Andra meningen innehåller regler som gör det möjligt för
hovrätten att föranstalta om överlämnande till särskild vård när tingsrätten
dömt till annan påföljd. Regeln är ett uttryck för att ett överlämnande till
särskild vård inte kan jämföras med t. ex. en botes- eller fängelsepåföljd.
Däremot bör det principiella förbudet i första meningen mot reformatio in pejus
anses förhindra att hovrätten på talan endast av den tilltalade eller av
åklagaren till hans förmån förenar ett av tingsrätten beslutat överlämnande
till särskild vård med ett bötesstraff. Av den andra meningen framgår också att
hovrätten fär döma till annan påföljd, när tingsrätten förordnat om överiämnande
till särskild vård.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till

lag om ändring i rättegångsbalken. 23

8 Beslut Prop. 1988/89:2

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

24

Utredarens författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Föreslagen lyddse ' kap.

skall röstas särskilt. Över frågor som avser ansvar
skall röstas i ett sammanhang, öm del kan påverka utgången i målet skall dock
röstas särskilt angående

1. frågan om den tilltalade kan fällas
till ansvar för gärningen och hur denna i sådant faU skall bedömas,

2. fråga om åtgärd, som inte avser
påföljd men har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,

3. frågan om påföljd, utom fråga om
storleken av dagsbot, om föreskrift, om varning, om övervakning, om
förlängning av prövotid eller om verkstäUighet av påföljd,

4. återstående fråga som avser ansvar.

Menar någon ledamot att rätten skall besluta om
överlämnande till särskild vård, skall före omröstning enligt andra stycket 3
röstas särskilt angående denna mening.

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2-4 §§ och 51 kap. 25 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Över fråga, som hör till rättegången. Är fråga om ansvar
för fiera brott, skall, om del erfordras, först i fråga om varje brott
omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig titt brottet, och därefter
omröstning angående påföljden företagas. Uppkommer fråga, huruvida ett eller fiera
brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga
meningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter
eller skyddsliUsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken skall ådömas,
skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad
nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida
tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund all han begått brottet under
infiytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gäUande, skall
särskild omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas
Jämte annan påjöljd än straff, om längden av fängelsestraff som enligt 28 kap.
3 § brottsbalken ådö-nies jämte skyddsliUsyn eller om

Prop.
1988/89:2 Bilaga 1

Senaste Ivdelse
1981:214.

25

Nuvarande lydelse

särskilda jöreskrifter vid skyddstill-syn, skall, om det
erfordras, särskild omröstning därom företagas. Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de fiesta stannat, vare han skyldig att deltaga i
senare omröstning; vid omröstning angående ådömande av straff eller beträffande
fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara
fri från påföljd på den grund att han begått brottet under infiytande av
själslig abnormitet, skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades
frikännande anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

Föreslagen
lydelse ■

Prop. 1988/89:2 Bilaga 1

Vid
omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och denna är den
lindrigaste, skall den meningen gälla. Vid särskild omröstning huruvida rätlen
skall meddela viUkorUg dom eller döma lill skyddstillsyn eller skyddstillsyn
jämte fängelse enligl 28 kap. 3 § brottsbalken etter meddela jörord-nande om
överlämnande till särskild vård skall dock den mening gälla som har erhållit
hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller även i andra fall
när inte någon mening kan anses söm lindrigare.

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Om någon mening harfått hälften av rösterna och
denna är den lindrigaste eller minst ingripande, skall den meningen gälla. Kan
ingen mening anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller sådan mening
som får hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

/ annat
fall skall de röster som är ogynnsammast för den tiUtalade läggas samman med de
röster som är durnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs skcdl sammanläggningen
fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som
ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått fiest
röster. Har fiera fåll lika inånga röster gäller den som biträtts av den
främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre
ingripande vid omröstning enligt 2 § tredje stycket.

Senaste
lydelse 1983:370.

26

Nuvarande lyddse

Om det vid omröstning enligt 3 § .framförs Jlera än två
meningar utan alt någon skall gälla, skall de roster som är ogynnsammast för den
tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst nunst förmånliga för
honom. Om del behövs skall sammanläggningen jortsättas efter samma grund till
dess någon mening skall gälla. Om inte någon mening kan anses son: ogynnsammare
för den tilltalade, skall den mening gälla som harfått flest röster eller, om
del finns jlera meningar som har fått lika många röster, den mening som har
biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Föreslagen lydelse 4 §'

En ledamot som blir överröstad är skyldig att deltaga i
senare omröstning. Den, som röstat för all den nlltalade skall helt frikännas,
skall dock vid senare omröstning anses ha röstat för den Undrigaste eller minst
ingripande meningen.

Prop. 1988/89:2 Bilaga I

Ej må
hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare/örej
till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse säsom svårare än
den, vartdi underrätten dömt. Har den tiUtalade av underrätten dömts tiU
fängelse, äge hovrätten förordna om vill-korlig dom, skyddsliUsyn eller överlämnande
till särskild vård, så ock jämte villkorlig dom. skyddstillsyn eller
överlämnande till vård inom socialtjänsten döma lill böter ävensom jämte skyddsliUsyn
döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har underrätten meddelat jörordnande
som nu sagts, äge hovrätten döma till annan påföljd.

Hovrätten/år
inte i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare förs
till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse som svårare än den,
tät vilken tingsrätten dömt. Hovrätten får dock förordna om överlämnande till
särskild vård eller, om den lägre rätten förordnat därom, döma till annan
påföljd.

Denna
lag träder i kraft den

' Senaste lydelse 1983:370. Senaste lydelse 1981:22.
ändrad genom 1981:228.

27

Förteckning över
remissinstanserna Prop. 1988/89:2

Bilaga
2 Yttrande över betänkandet har avgivits av justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket,
brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingrätt, Hallsbergs tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, riksdagens
ombudsmän, juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

28

Lagrådet Prop. 1988/89:2

Bilaga
3 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-06-14

Närvarande:
justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 1988 har regeringen på hemställan
av statsrådet Göransson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Ar-nell.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

En
principiellt viktig nyhet i förslaget till nya omröstningsregler i brottmål är
att, när omröstningsresultatet skall följa den lindrigaste eller minst ingripande
meningen, rätten själv skall bestämma vilken av olika ifråga-komna meningar som
är att anse som lindrigast respektive minst ingripande i sådana fall då svaret
inte följer av lag.

Någon
betänklighet måste man hysa, när i berört hänseende omröstningsresultatet
sålunda inte blir i allo betingat av lags graderingsbestäm-melser. En risk för
oenhetlighet i rättstillämpningen finns onekligen. Samtidigt måste erkännas
riktigheten i remissprotokollets uttalande av innebörd att det är svårt, för
att inte säga omöjligt, att genomföra en lagreglering som närmare anger olika
påföljders och påföljdskombinationers inbördes svårhet i
omröstningssammanhang. Lagrådet finner sig böra godta den föreslagna lösningen
som i och för sig ger möjlighet till ökad nyansering i fråga om utläsandet av
ett omröstningsresultat. Ätskilliga klargörande exempel finns i remissprotokollet.
Tilläggas kan att vid omröstning huruvida viss mening är, i jämförelse med
annan, lindrigare eller mindre ingripande, ledamöter i rätten bör anses
oförhindrade att förfäkta ståndpunkten att ingendera meningen är att anse som
lindrigare eller mindre ingripande, en ståndpunkt som kan utlösa tillämpning av
förslagets 29 kap. 3 § första stycket tredje meningen.

29

Innehåll Prop. 1988/89:2

sid

Propositionen...................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 22 juni 1988 .... 5

1
Inledning......................................................... 5

2
Nuvarande ordning............................................. 6

2.1
Omröstning i brottmål....................................... 6

2.2
Förbudet mot reformatio in pejus
..................... ... 8

3 Allmän motivering.............................................. ... 8

3.1
Reformbehov m.m............................................ ... 8

3.2
Nya regler om omröstning i
brottmål ................. .. 12

3.3
Nya regler om reformatio in pejus....................... .. 16

4
Ikraftträdande ............................................... .. 17

5
Upprättat lagförslag........................................... .. 17

6
Specialmotivering.............................................. 17

7
Hemställan ...................................................... 23

8
Beslut............................................................. .. 24

Bilaga
I Utredarens lagförslag................................. . 25

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanserna.............. . 28

Bilaga
3 Lagrådets yttrande .................................. . 29

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 30