Prop. 1988/89:22

Regeringens proposition 1988/89:22

om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

Prop. 1988/89:22

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 6 oktober 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anita
Gradin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att bestämmelserna om vissa tvångsmedel i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling skall gälla i fråga om brott mot sådana förbud mot
in- eller utförsel och mot vissa andra åtgärder, som avses i lagen (1971:176)
om vissa internationella sanktioner. De tvångsmedel som avses gäller rätt att
inleda förundersökning m.m., ta egendom i beslag samt företa husrannsakan, kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning. Genom de nya bestämmelserna flår flrämst
tullmyndigheterna och tulltjänstemännen utökade beflogenheter för att övervaka eflterlevna-den
av in- och utförselförbud liksom vissa andra därmed sammanhängande förbud som
avses i sanktionslagstifltningen.

Lagförslaget
har granskats av lagrådet. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1989.

1
Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 22

Propositionens
lagförslag Pfop-1988/89:22

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

Härigenom
föreskrivs att det i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall
införas en ny paragraf 16 §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

16 §■

Har regeringen meddelat förbud .som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5. gäller
I3-19S§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling ifråga om brott mot sådant
förbud.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1989.

Utrikesdepartementet Prop. 1988/89:22

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 oktober 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Gradin

Proposition om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

1 Inledning

Lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen), som trädde i kraflt
den I juli 1971, kom till för att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta
åtgärder i den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller
rekommendationer som har antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Lagen är
en s.k. fullmaktslag, som formellt är i kraflt, men som endast kan tillämpas
för att flullgöra säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer. Det ankommer
på regeringen att förordna om de åtgärder som påkallas därav. Enligt lagen får
regeringen förordna om t. ex. förbud mot utförsel till eller införsel från en
blockerad stat (3. och 4 §§), förbud mot exempelvis tillverkning, lastning, lossning
och transport av varor, om åtgärderna är ägnade att främja förfaranden som har
förbjudits med stöd av 3 eller 4 § (5 §) samt förbud mot verkställande av vissa
betalningar (7 §) och utövande av trafik (8 §). Regeringen kan också förordna
att avvisning av utlänningar kan ske i vissa fall (15 §).

Föreskrifter
som regeringen meddelar är straflfsanktionerade enligt 11 §. För uppsåtliga
brott föreskrivs böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, fängelse i högst fyra år. För gärningar som begås av grov oaktsamhet är
straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall liksom anstiftan
av och medhjälp till en gärning är straflfria.

Lagen
innehåller också bestämmelser om förverkande. Sålunda skall utbyte av brott
enligt lagen förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt (12§).
Likaså kan egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt lagen eller
som frambragts genom sådant brott förklaras förverkad, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller
egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt lagen. 1 stället
för egendomen kan dess värde förklaras förverkat (13 §).

Lagen
är till sin uppbyggnad sådan att brott mot vissa typer av förbud

11
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 22

regelmässigt kan förväntas
äga rum utanför Sverige och därigenom, med Prop. 1988/89:22 hänsyn till
brottsbalkens allmänna bestämmelser om tillämplighet av svensk lag, inte i full
utsträckning nås av straffpåföljd. För att även dessa brott skall kunna
föranleda påföljd kan enligt 11 § tredje stycket sanktionslagen regeringen
förordna att en svensk medborgare, som utom riket har begått brott mot förbud
som meddelats med stöd av lagen, skall dömas efter denna och vid svensk
domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och utan
hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.

Regeringen
har hittills satt lagen i tillämpning för sanktionsåtgärder mot två länder, nämligen
Rhodesia och Sydaflrika. Sanktionsåtgärderna mot Rhodesia gällde under tiden
den 1 juli 1971 —den 22 december 1979. Vad angår Sydafrika tillämpas lagen med
anledning av FN:s vapenembargo flrån år 1977 och med anledning av en resolution
av FN:s säkerhetsråd sommaren 1985 med rekommendation om bl.a. förbud mot
försäljning av Krugerrand.

Det
handelsförbud som jag förordade i proposition 1986/87:110 om förbud mot handel
med Sydafrika och Namibia har inte sin grund i ett beslut eller en
rekommendation av säkerhetsrådet. Sanktionslagen kunde därför inte sättas i
tillämpning med den automatik som är förutsedd i den. Regeringen beslöt därför
inhämta riksdagens bemyndigande att tillämpa vissa bestämmelser i
sanktionslagen i fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia.
Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget (UU 1986/87:20, rskr. 269). Den
sålunda beslutade lagen (1987:474) med bemyndigande att tillämpa lagen (1971:176)
om vissa internationella sanktioner i flråga om en handelsblockad mot Sydaflrika
och Namibia trädde i kraflt den 1 juli 1987. Samtidigt upphörde den då gällande
lagen (1985:1050) om förbud mot införsel av jordbruksvaror flrån Sydaflrika.

Med
stöd av den nyss nämnda bemyndiganddagen har regeringen i förordningen
(1987:477) om förbud mot handel med Sydaflrika och Namibia meddelat föreskriflterom
förbud mot sådan handel.

Förordningen,
som med vissa undantag omfattar materiella ting av lös egendoms natur, gäller
yrkesmässig handel med sådana varor.

Förordningen
innefattar dels förbud att föra in varor i Sverige, om varorna har sitt
ursprung i Sydafrika eller Namibia, dels förbud att föra ut varor ur Sverige,
om bestämmelselandet är Sydafrika eller Namibia. Sistnämnda förbud gäller dock
inte om varorna skall bearbetas i ett annat land så att de får ursprung i det
landet innan de förs till Sydafrika eller Namibia.

Förbudet
omflattar också åtgärder som är ägnade att främja förbjuden in- eller utförsel
och som innebär lastning, lossning, transport eller mottagande för förvaring
av varor eller tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller
förnödenhet för transport eller lämnande eller förmedlande av uppdrag för nyss
nämnda åtgärder.

Bestämmelserna
trädde i kraft den 1 juli 1987. Förbuden med undantag av införselförbuden
såvitt avser jordbruksvaror och Krugerrand började tillämpas den 1 oktober
1987.

2 Tillsyn
över bestämmelsernas efterlevnad Prop.
1988/89:22

Det
åligger tullverket att övervaka bestämmelser om in- och utförselförbud. Detta
följer av såväl tullagen (1987:1065) som förordningen (1984:988) med
instruktion för tullverket. Vid denna övervakning kan tullmyndigheterna använda
alla de kontrollbeflogenheter som anges i tullagen, t. ex. kontroll av
handlingar, införskaflfande av uppgifter och undersökning av transportmedel.
Tullverket kan också i kontrollarbetet utnyttja det samarbete som i dag inom
ramen för tullsamarbetsavtal bedrivs med ett stort antal länder bl.a. i syfte
att beivra brott mot in- och utförselbestämmelser.

När
det gäller handelsförbudet mot Sydafrika och Namibia kan de befogenheter som
anges i lagen (1960:418) om straflf för varusmuggling om rätt för tullmyndighet
att inleda förundersökning, möjlighet för bl.a. tulltjänsteman att medtaga
personer till förhör, göra beslag samt företa husrannsakan och kroppsvisitation
m. m. inte utnyttjas. Sådana beflogenheter tillkommer polis- och
åklagarmyndigheter enligt regler härom i rättegångsbalken.

Skälet
till att tullmyndigheterna och tulltjänstemän saknar de befogenheter som i
många andra sammanhang tillkommer dem i samband med kontroll av in- eller
utförselförbud är att sanktionslagen innehåller särskilda bestämmelser om
påföljd för överträdelser av förbuden. Enligt 27 § varusmugglingslagen skall i
sådant fall varusmugglingslagens regler inte tillämpas, om inte annat
uttryckligen anges.

Generaltullstyrelsen
har i en promemoria som ingivits till utrikesdepartementet anfört att
kontrollen skulle kunna eflfektiviseras om tullmyndigheterna tillades de beflogenheter
som tillkommer dem enligt varusmugglingslagen. Rikspolisstyrelsen har flått
del av förslaget och lämnat det utan erinran.

Mot
denna bakgrund har upprättats ett förslag till ändring i sanktionslagen som
ger flramför allt tullverket ökade beflogenheter till utredning och ingripande
när det gäller flrämst brott mot in- och utförselförbud som avses i
sanktionslagstiftningen.

Regeringen
beslöt den 15 september 1988 inhämta lagrådets yttrande över förslaget. Det
remitterade lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
I.

Lagrådet
har i sitt yttrande, som bör flogas till protokollet som bilaga 2, föreslagit
en annan lydelse av lagtexten i syflte att ge den en klarare innebörd. Som
kommer att flramgå i det följande ansluter jag mig till lagrådets förslag.

3
Befogenhet för tullverket att använda tvångsmedel m. m. i fråga om brott mot
sådana förbud mot in- och utförsel och vissa andra åtgärder som avses i
sanktionslagen

Prop.1988/89:22

Mitt
forslag: Om regeringen har meddelat förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5
lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, skall bestämmelserna i
13— 19 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling angående förundersökning
m. m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning gälla
i fråga om brott mot sådant förbud.

Skälen
för mitt förslag: Handelsförbudet mot Sydafrika och Namibia har tillämpats
sedan den 1 oktober 1987. Redan dessförinnan rådde förbud mot utförsel av
krigsmateriel och liknande materiel till Sydafrika liksom förbud mot införsel
av Krugerrand och jordbruksvaror från Sydaflrika. Det är självfallet av stor
vikt att bestämmelserna efterievs och att de myndigheter som har att svara för
gränskontroll har erflorderliga beflogenheter för att effektivt övervaka
bestämmelsernas eflterlevnad. Enligt min mening finns det skäl att förbättra
möjligheterna till utredning och ingripanden såvitt avser tullverkets kontroll.
Jag förordar därför att det i sanktionslagen tas in en föreskrift av innehåll
att bestämmelserna i 13—19 §§ varusmugglingslagen angående förundersökning m.m.,
beslag, husrannsakan, kroppvisita-tion och ytlig kroppsbesiktning skall gälla i
fråga om brott mot sådana utförsel- och införselförbud som avses i 3 § i lagen.

Detta
innebär i korthet att tullmyndighet flår inleda förundersökning och att rättegångsbalkens
bestämmelser om undersökningsledare skall gälla (I3§). Vidare flår
tulltjänstemän bl.a. polismans rätt att gripa den som misstänks för brott och
att till förhör medta den som befinner sig på platsen för ett brott (14 §) samt
ta sådan egendom i beslag som kan antas vara förverkad (15 §).

I
16 och 17§§ anges under vilka förutsättningar åtal skall väckas för brott som
föranlett beslaget och hur beslagtagen egendom skall omhändertas och förvaras.

Slutligen
får tulltjänstemän genom bestämmelserna i 18 och 19 §§ befogenhet att företa
husrannsakan samt företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Husrannsakan flår vidtas i lägenhet som avses i 28 kap 3§ rättegångsbalken samt
i magasin m.m. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får företas om det
finns anledning att tro att någon som anträffas vid gräns- eller kustort eller
ankommer till plats där förbindelse med utlandet äger rum har på sig gods, som
är underkastat beslag. Tulltjänstemän får även i andra fall undersöka
handresgods.

I
detta sammanhang vill jag också upplysa om att hänvisningen till 13— 19 §§ i
varusmugglingslagen dessutom medför att uppgifter samtidigt läggs på vissa
andra tjänstemän. Sålunda åläggs enligt 14 §, vid sidan av tulltjänstemän,
även tjänstemän vid lots- och fyrstaten, posttjänstemän och

tjänstemän
vid statens järnvägar att övervaka att brott inte äger rum. Prop.
1988/89:22 Posttjänstemän har dessutom rätt att föranstalta om undersökning av
postpaket i vissa flall. Vidare flår enligt 15 § tjänstemän vid lots- och flyrstaten
ta egendom i beslag.

De
utökade befogenheterna bör emellertid inte gälla endast överträdelser av
införsel- eller utförselförbud. Tullverket bör kunna ingripa med nyssnämnda
åtgärder redan innan fullbordat brott mot in- eller utförselförbud misstänks
vara begånget. Särskilt angeläget är detta på utförselsidan efltersom sådant
brott i allmänhet inte är fullbordat förrän varan förts ut ur Sverige och
möjligheten till ett effektivt ingripande därigenom minskat. Tullverket har i
fråga om förbud mot in- eller utförsel av varor normalt beflogenhet att ingripa
på ett tidigt stadium, efltersom försök till varusmuggling är straflfödagt
enligt varusmugglingslagen. Sanktionslagen innehåller emellertid inte något straflfansvar
för försök. Sådana handlingar som typiskt sett betraktas som försökshandlingar
utgör enligt sanktionslagen i stället självständiga brott. Jag tänker särskilt
på de åtgärder som uppräknas i 5 § 2 och 5 sanktionslagen och som innebär
lastning, lossning, transport eller mottagande för förvaring av varor eller
tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnödenhet för
transport eller lämnande eller förmedlande av uppdrag för sådana åtgärder.
Dessa åtgärder är straffbelagda i fråga om Sydafrika och Namibia, om de är
ägnade att främja förbjuden in- eller utförsel och bör omflattas av tullverkets
utökade beflogenheter.

Befogenheterna
bör gälla generellt; således inte bara i anslutning till det nu rådande
handelsförbudet i förhållande till Sydafrika och Namibia, utan även vid andra
motsvarande förbud som har meddelats med stöd av sanktionslagen eller kan komma
att meddelas med stöd av den lagen eller föreskrifter varigenom sanktionslagen
flår tillämpas.

Mitt
förslag förutsätter att en ändring görs i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner. När det gäller lagtextens utfo-mning ansluter jag mig till
lagrådets förslag.

Jag
vill slutligen påpeka att det inom justitiedepartementet pågår över

väganden om olika tvångsmeddsflrågor, bl. a. i flråga om polismans rätt att

på egen hand företa husrannsakan. Vidare överväger utredningen med •

uppdrag
att se över lagen om straflf för varusmuggling (Fi 1986:05) frågan om
omfattningen av tulltjänstemäns och polismäns rätt att besluta om husrannsakan
enligt varusmugglingslagen. Det är självklart att de befogenheter som nu
föreslås tillkomma bl. a. tullmyndigheterna vid överträdelser av sanktionslagstiftningen
kan behöva omprövas i samband med dessa överväganden.

4 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom utrikesdepartementet upprättats ett
förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner.

5
Hemställan Prop. 1988/89:22 Jag hemställer att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslaget.

6
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Lagradsremissens
lagförslag Prop. 1988/89:22

Bilaga
I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

Härigenom
föreskrivs att det i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall
införas en ny paragraf 16 §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

16
§

I fråga om förbud, som meddelas med stöd av 3 §, 5 § 2 eller 5 etter med
stöd av föreskrijier varigenom des.sa bestämmelser får tillämpas, skall
följande jÖreskifter i lagen (1960:418) om straff Jör varusmuggling tillämpas,
nämligen 13 och 14.§ om förundersökning m. m.. 15—17§§ om beslag och 18 och 19i'i'
om husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbe-slklning.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1989.

Lagrådet Prop. 1988/89:22

Bilaga 2 Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-09-22

Närvarande:
f d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Anita Gradin beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av t.f departementsrådet Christer Fallenius.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet.

1
lagrådsremissen föreslås att lagen om vissa internationella sanktioner byggs ut
med en ny 16 §, där det sägs att 13—19 §§ lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall tillämpas i fråga om förbud som meddelas med stöd av vissa
angivna bestämmelser i sanktionslagen eller med stöd av föreskriflter varigenom
dessa bestämmelser får tillämpas. Enligt lagrådets mening blir den nya
paragrafens innebörd klarare, om den avflattas på följande sätt:

"Har
regeringen meddelat förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5, gäller 13—19§§
lagen (1960:418) om straflf för varusmuggling i fråga om brott mot sådant
förbud".

10

Innehåll Prop. 1988/89:22

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... ... 1

Propositionens lagförslag ...................................... ... 2

Utdragur protokoll vid
regeringssammanträde den 6 oktober 1988 .. 3

1
Inledning......................................................... ... 3

2
Tillsyn över bestämmelsernas
efterlevnad............... 5

3
Beflogenhet för tullverket att
använda tvångsmedel m. m. i flråga om brott mot sådana förbud mot in- och
utförsel och vissa andra åtgärder som avses i sanktionslagen 6

4
Upprättat lagförslag ......................................... 7

5
Hemställan....................................................... 8

6
Beslut............................................................. ... 8

Bilaga
1 Lagrådsremissens lagförslag .................... 9

Bilaga 2 Lagrådets
yttrande ............................... 10

NorstedtsTryckeri, stocktiolm 1988 1
1