Prop. 1988/89:23

Regeringens proposition 1988/89:23

om produktsäkerhetslag

m

Prop. 1988/89:23

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 13 oktober 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Margot
Wallström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en produktsäkerhetslag, som syftar till att motverka
att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador. Med
farliga varor eller tjänster avses framför allt sådana som är förenade med
risker, vilka antingen framstår som onödiga med hänsyn till möjliga
skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för brukarna. Lagen tar i
huvudsak sikte på varor och tjänster som näringsidkare tillhandahåller
konsumenter.

Lagen
bygger på att näringsidkarna i första hand flrivilligt skall vidta de åtgärder
som lagen anvisar. För att betona detta finns en bestämmelse om att en
tillsynsmyndighet i det enskilda fallet bör ta upp förhandlingar med en
näringsidkare som tillhandahåller flariiga varor eller tjänster om vilka
åtgärder som denne skall vidta för att undanröja skaderisken.

Leder
förhandlingarna inte till en uppgörelse, flår myndigheten överväga att få till
stånd ett åläggande eller förbud med stöd av lagen.

En
näringsidkare skall enligt förslaget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation,
förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljför-bud), åläggas att
lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor och tjänster
(återkallelse). Varningsinformation och återkallelse är nyheter i svensk
lagstifltning, medan reglerna om säkerhetsinflormation och säljför-bud i
huvudsak har förts över flrån marknadsföringslagen.

Om
en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst utan att lämna
information, som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar person- eller egendomsskador, skall han enligt förslaget
kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, när han i flortsättningen
tillhandahåller den.

En
näringsidkare som tillhandahåller varor eller tjänster, som medför

1 Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 23

särskild risk för person-
eller egendomsskador, skall vidare kunna förbju- Prop. 1988/89:23 das att
fortsätta med detta, dvs. få säljförbud.

I
syfte att skydda dem som redan har förvärvat farliga varor eller tjänster, som
medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall en näringsidkare
kunna åläggas att lämna varningsinformation.

Om
en näringsidkare har överiåtit en vara eller utfört en tjänst, som medför
särskild risk för skada på person eller egendom, skall han slutligen kunna
åläggas att återkalla den från brukarna.

Återkallelse
av varor föreslås kunna ske i tre olika flormer, nämligen som rättelse, utbyte
eller återgång. Rättelse innebär att det flel hos varan som skaderisken hänför
sig till avhjälps. Vid utbyte återgår den riskabla varan till näringsidkaren,
som i gengäld flår leverera en annan, felfri vara av samma eller motsvarande
slag. Återgång innebär att näringsidkaren tar tillbaka den farliga varan och
lämnar ekonomisk ersättning för den. 1 fråga om tjänster kan endast rättelse
eller ersättning för rättelse komma i fråga.

Enligt
förslaget skall näringsidkaren vid återkallelse lämna de berörda brukarna ett
erbjudande om att vidta en viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden.
Villkoren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli allmänt
accepterat, men får inte bli oskäligt betungande för näringsidkaren.
Återkalldseerbjudanden skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller
olägenheter för dem som utnyttjar erbjudandena. Rättelse och utbyte skall ske
inom skälig tid och bör alltså företas så skyndsamt som möjligt.

Om
en återkallad vara är särskilt farlig eller riskerna med den är särskilt stora,
föreslås att näringsidkaren skall kunna åläggas att förstöra den.

Förslaget
anger en tioårig preskriptionsfrist för möjligheten att ge ett åläggande om
återkallelse, men inte någon preskriptionsfrist i fråga om möjligheten att
föreskriva om varningsinformation.

Tillsynen
av efterlevnaden av lagen skall utövas av konsumentverket i fråga om varor och
tjänster som inte är specialreglerade. För varor och tjänster av det senare
slaget skall vederbörande specialmyndighet vara tillsynsmyndighet.

Om
tillsynsmyndigheten inte genom förhandlingar kan förmå en näringsidkare att
vidta erforderliga säkerhetsåtgärder, kan myndigheten vända sig till
konsumentsombudsmannen med begäran om att flrågan förs till marknadsdomstolen.
Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens uppfattning, skall han ansöka
hos marknadsdomstolen om åläggande eller förbud enligt lagen.
Marknadsdomstolens beslut kan inte överklagas.

Den
speciallagstiftning som finns beträflfande produktsäkerhet på olika varu- och
tjänsteområden förblir enligt förslaget gällande vid sidan av
produktsäkerhetslagens generella bestämmelser. Ett åläggande eller förbud
enligt produktsäkerhetslagen får inte meddelas i den mån det i speciallagstiftningen,
eller i beslut av en tillsynsmyndighet, har meddelats bestämmelser om varan
eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet.

Vissa
följdändringar behöver göras i marknadsföringslagen, lagen om marknadsdomstol
m. m., konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Den föreslagna
lagstiftningen har notifierats i GATT och EFTA. EG har inte kommenterat
förslaget. I EG finns ännu ej något förslag till gemenskaps-lagstifltning på
produktsäkerhetens område men arbete pågår rörande ut-flormningen av sådant
förslag. En bedömning av förutsättningarna för harmonisering måste därför
tills vidare anstå.

Lagarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

Prop.
1988/89:23

Lagförslaget
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrådets yttrande (s. 216) och
föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 220).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måste därför läsa alla tre
delarna.

Propositionens
lagförslag Prop-1988/89:23

1 Förslag till Produktsäkerhetslag

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster

orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål flår en närings

idkare

1. åläggas
att lämna säkerhetsinjbrmation,

2.
förbjudas att
tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),

3.
åläggas att lämna
varningsinjbrmation,

4.
åläggas att återkalla
varor och tjänster (återkallelse).

Lagen
tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet
och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att
utnyttja för enskilt bruk.

2
§ Vad som sägs i denna lag om
tillhandahållande och överlåtelse av en vara gäller även erbjudande om och
upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

3
§ Ett åläggande eller ett
förbud enligt denna lag får inte meddelas i den mån det i annan författning
eller i beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet skulle fylla.

4
§ Konsumentverket utövar
tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den
efterlevs. En myndighet, som enligt annan förflattning skall se till att regler
om produktsäkerhet i flråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock
tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskriflter som har meddelats med
stöd av den.

En
fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos
konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträflfande den vara
eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart
ogrundad, överlämnas till tillsynsmyndigheten.

Åläggande
om säkerhetsinformation

5
§ Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst, utan att lämna
inflormation som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga
honom att lämna sådan inflormation. Åläggandet flår även avse annan liknande
vara eller tjänst med samma skaderisk. Åläggandet flår innebära att
inflormationen skall

1.
lämnas genom märkning på varan
eller den egendom som tjänsten avser eller i bruksanvisning som medföljer varan
eller egendomen,

2.
tillhandahållas i annan florm
på säljställen,

3.
lämnas i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

4.
lämnas i viss form till
konsument som begär det.

Säljförbud m.m. Prop. 1988/89:23

6
§ Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild
risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom
att fortsätta med det. Förbudet flår även avse annan liknande vara eller
tjänst med samma skaderisk.

Åläggande
om varningsinjbrmation

7
§ Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför
särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga
honom att inflormera om skaderisken och om hur den skall förebyggas. Sådan
inflormation skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts
åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett.

Inflormationen
skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom,
genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som
näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en
omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggande
om återkallelse

8 §
Har en näringsidkare överiåtit en vara som medför särskild risk för

skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att

återkalla varan från dem som innehar den för att bruka den. Återkalldsen

skall ske i en omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att

förebygga skadefall.

Åläggandet
skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper
det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar
tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller

motsvarande slag (utbyte),

3. tar
tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att
åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så
att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall
innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad
eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för
det återlämnade svara mot kostnaderna för att åter-anskaflfa en ny vara av
samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, flår avdrag flrån
återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha
haft.

Om
det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som
tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på
person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta
förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

9 §
Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på

person eller egendom uppkommit kan marknadsdomstolen ålägga honom

att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i

fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den.

Återkalldsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet

av att förebygga skadeflall.

Åläggandet skall avse att
näringsidkaren själv avhjälper det flel som Prop. 1988/89:23 skaderisken
hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När
ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att
återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.

Vid
återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket första-tredje
meningarna.

10
§ Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall innebära att näringsidkaren är skyldig
att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken. För
tillkännagivandet tillämpas 7 § andra stycket om varningsinformation.

Gemensamma
bestämmelserom ålägganden om varningsinformation och återkallelse

11
§ Ett åläggande enligt 7-9 §
flår meddelas endast om det kan antas flå en skadeförebyggande verkan som inte
är obetydlig. Vid prövningen skall skaderisken samt omständigheterna i övrigt
beaktas. Är flråga om en vara eller om en tjänst som avsett egendom skall
särskilt beaktas i vilken omflattning varan eller egendomen kan antas finnas i
behåll och i bruk.

12
§ Ett åläggande enligt 7-9 §
som kan avse flera näringsidkare får begränsas till att gälla någon eller några
av dem. Vid sådan begränsning bör hänsyn tas till vem som har de bästa
förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åläggandet, vem som först fört in
varan eller tjänsten på marknaden och vilken verkan åläggandet får för
näringsidkaren.

Ett
åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av varan
eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar framgår att det ej
har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En
näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7—9 § kan i stället åläggas av
marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant åläggande, som har
meddelats en annan näringsidkare.

13
§ Har mer än tio år förflutit
sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten, får ett
åläggande om återkallelse meddelas honom endast om tillsynsmyndigheten eller
en sådan sammanslutning som avses i 17 § andra stycket före tioårsflristens
utgång har flramställt skriftligt krav på återkallelse.

14
§ Om ett åläggande enligt 7-9 §
inte kan meddelas någon näringsidkare som förmår genomföra åtgärden, skall
tillsynsmyndigheten lämna var-ningsinflormation i skälig omflattning i den mån
det behövs för att förebygga skada på person eller egendom.

Vite

15
§ Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Handläggningsregler

16
§ Om åtgärder enligt denna lag behöver vidtas för att motverka att en vara
eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsynsmyndigheten
ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas

åläggande
eller förbud i syflte att denne skall åta sig att genomföra behövli- Prop.
1988/89:23 ga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar
eller omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

17 §
Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt

5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna flrågan

till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsyns

myndighetens uppflattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om

sådant åläggande eller förbud.

Beslutar
i ett visst flall en tillsynsmyndighet att inte flramställa en begäran enligt
första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra ansökan hos
marknadsdomstolen, flår ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter,
arbetstagare eller näringsidkare.

18
§ En flråga om åläggande eller
förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket tas upp av marknadsdomstolen
efter ansökan.

19
§ En näringsidkare är skyldig
att på anmaning av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen avge
yttrande och lämna upplysningar i ett ärende enligt 5-9 § eller 12 § tredje
stycket. Näringsidkaren är även skyldig att tillhandahålla handlingar,
varuprover och liknande, som kan ha betydelse för utredningen.

Om
en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten eller
konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid
vite.

För
varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har
näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen,
om det finns särskilda skäl.

20
§ Ett beslut i fråga om
åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket hindrar inte att
samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl
föranleder det. För talan om förnyad prövning gäller 17 och 18 §§ utom när
talan förs av berörd näringsidkare.

21
§ Om det finns särskilda skäl,
kan åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket meddelas även
för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts.

Informations-,
förbuds- och äterkallelseförelägganden

22
§ Om det i visst flall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för
ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, får
konsumentombudsmannen efter begäran som sägs i 17 § vid vite

1. ålägga näringsidkaren att lämna säkerhetsinformation eller
vamingsin-

formation eller att medverka till varningsinflormation enligt 12 § tredje

stycket (informationsföreläggande),

2.
förbjuda näringsidkaren
att flortsatta tillhandahållaen vara eller en tjänst (förbudsjöreläggande),

3.
ålägga näringsidkaren
att återkalla en vara eller en tjänst eller att medverka till återkallelse
enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggandé).

För
att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom viss
tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett förbud
av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett godkännande
som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen har gått ut är utan
verkan.

23 § Vad som sägs i 20§
skall tillämpas ifråga om informations-, för- Prop. 1988/89:23 buds- och
återkalldsefördägganden.

Tillsyn
m.m.

24 §
En näringsidkare som har fått åläggande eller förbud enligt 5-9 §

eller 12 § tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten

avge yttrande och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att

åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på

anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, varuprover och lik

nande, som behövs för tillsynen.

Följer
en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten
förelägga honom att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För
varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har
näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns
särskilda skäl.

Föreskriflter
om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt
första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och
undersökning av prov flår meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

25 §
Talan om utdömande av vite som förelagts av en tillsynsmyndighet

eller konsumentombudsmannen förs vid allmän domstol av den som ut

färdat föreläggandet. Har vitet förelagts av marknadsdomstolen, förs talan

av konsumentombudsmannen. Om vitet förelagts på talan av en samman

slutning som avses i 17 § andra stycket får talan om utdömande föras även

av sammanslutningen.

Överklagande

26
§ Följande beslut enligt denna lag flår inte överklagas,

1. beslut
av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2.
beslut även tillsynsmyndighet
enligt 14, 16 eller 17 §,

3.
beslut av konsumentombudsmannen
enligt 17 §,

4.
beslut av en tillsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första
meningen eller om vitesföreläggande eflter sådan anmaning,

5.
beslut av konsumentombudsmannen
om inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut
av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet

enligt 25 §.

Beslut
av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan flråga som avses
i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en flråga som avses i 24 § första—tredje
styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en
tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1989.

2.
Ett åläggande enligt 7—9 §
eller 12 § tredje stycket får meddelas en näringsidkare endast om han efter
ikraftträdandet överlåtit sådana varor eller utfört sådana tjänster som
åläggandet kan avse.

3.
Har ett förbudsföreläggande
eller ett informationsföreläggande som rör produktsäkerhet meddelats enligt
marknadsföringslagen (1975:1418)

före ikraftträdandet, och
har den i föreläggandet utsatta tidsfristen för Prop. 1988/89:23
godkännande inte gått ut, flår ett godkännande lämnas inom den angivna
tidsflristen. Föreläggandet flår i så flall samma verkan som motsvarande
föreläggande enligt 22 § i denna lag.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:23

Lagom
ändringi marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4§ marknadsföringslagen
(1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§

Underiåter
näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att
lämna inflormation, som har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt, kan
marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan inflormation. Åläggande kan
meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkares vägnar.

Åläggande
enligt första stycket flår innehålla att inflormationen skall

1. lämnas
genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan florm på

säljställe,

2.
lämnas i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3.
i viss form lämnas till
konsument som begär det.

Bestämmelser om information som har .särskild betydelse för att förebygga
att en vara eller en tjänst orsakar .skada på person eller egendom finns i
produktsäkerhetslagen (1988:000).

Produktsäkerhet
m.m. Produktotjänlighet

Saluhåller
en näringsidkare till Saluhåller en näringsidkare till

konsumenter för enskilt bruk en konsumenter för enskilt bruk en
vara, som på grund av sina egenska- vara, som är uppenbart otjänlig för per
medför särskild risk för skada på sitt huvudsakliga ändamål, kan
person eller egendom, kan mark- marknadsdomstolen förbjuda
ho-nadsdomstolen förbjuda honom att nom att fortsätta därmed, fortsätta
därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig Jör sitt huvudsakliga
ändamål.

I
den mån det behövs for att motverka att en vara som avses i första stycket
saluhålls på sätt som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare
som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till
annan näringsidkare förbud att fortsätta därmed.

Förbud
enligt första och andra styckena kan meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad
som sägs i första—tredje styckena om förbud mot saluhållande gäller i
motsvarande fall även då nyttjanderätt till varor erbjuds mot ersättning eller
tjänster tillhandahålls mot ersättning.

Senaste
lydelse 1985:926. 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:23

Förbud
enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författning eller
beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Ett
ärende om tillämpning av 3 eller 4 §, som anhängiggjorts före ikraftträdandet,
prövas enligt äldre bestämmelser.

11

3 Förslag
till

Lagom
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m.m.

Prop.1988/89:23

Härigenom föreskrivs
att 1,3,4,9, II, 13, 15, 15 a, 19 och 20 §§ lagen (1970:417)' om
marknadsdomstol m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Marknadsdomstolen
handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och
lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Marknadsdomstolen
handlägger

ärenden enligt konkurrenslagen

(1982:729), marknadsföringslagen

(1975:1418), lagen (1971:112) om

avtalsvillkor i konsumentförhållan

den, lagen (1984:292) om av

talsvillkor mellan näringsidkare

och produktsäkerhetslagen

(1988:000).

Marknadsdomstolen består
av en ordförande, en vice ordförande samt tio andra ledamöter, av vilka fyra är
särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om
avtalsvillkor mellan näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring och
ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Marknadsdomstolen
består av en ordförande, en vice ordförande samt tio andra ledamöter, av vilka
fyra är särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och
ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt en för ärenden om
marknadsföring, ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och ärenden
om produktsäkerhet.

Ordföranden,
vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning
och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring
och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha särskild insikt i
konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna
flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller
konsument- och löntagarintressen.

4 §

Ordföranden,
vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning
och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erflarna i
domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring,
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet skall ha särskild
insikt i konsumentflrå-gor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda
ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
eller konsument- och löntagarintressen.

Lagen
omtryckt 1984:294.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:23

För
vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller
flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot gäller
även ersättare.

9§
Marknadsdomstolen är besluts för, när ordföranden och flyra andra ledamöter är
närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda
ledamöterna deltager vid handläggning av ärenden om konkurrensbegränsning
eller avtalsvillkor mellan näringsidkare endast de som har utsetts för sådana
ärenden och vid handläggning av ärenden om marknadsföring, avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller produktsäkerhet endast den som har utsetts för
sådana

Av
de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärenden om
konkurrensbegränsning eller avtalsvillkor mellan näringsidkare endast de som
har utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärenden om
marknadsföring e/-/e avtalsvillkor i konsumentförhållanden endast den som har
utsetts för sådana ärenden.

ärenden.

Om förhandling som avses i
4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) finns särskilda föreskrifter i 14 §.

Ordföranden
kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om
avskrivning av ärende.

11§

För
konkurrensbegränsningsfrå gor finns en näringsflrihetsombuds man och för
flrågor om marknadsfö ring och flrågor om avtalsvillkor konsumentförhållanden
en konsu mentombudsman.

För
konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor
om marknadsföring, frågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och frågor
om produktsäkerhet en konsumentombudsman. Ombudsman utses av regeringen för
viss tid och skall vara lagkunnig.

13§

Ansökan som avses i 17 §
konkurrenslagen (1982:729) görs skrifltligen. Detsamma gäller ansökan om
förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ marknadsföringslagen (1975:1418), 1 §
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 1 § lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Av ansökningen skall framgå
de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

Ansökan som avses i 17 §
konkurrenslagen (1982:729) görs skriftligen. Detsamma gäller ansökan om
förbud eller åläggande enligt 2-4 §§ marknadsföringslagen (1975:1418), 1 §
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare eller 5-9 § eller 12 § tredje
stycket produklsäkerhetslagen (1988:000). Av ansökningen skall flramgå de skäl
på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:23

15
F

Ärende flår avgöras och
beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan
sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillflredsställande utredning
föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej
förtjänar avseende flår avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud,
åläggande eller Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 §
konkurrensla- tillstånd enligt 18 § konkurrensla-

gen (1982:729), förbud
enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud
eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd,
som avses där, flår inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller
återkalldsen avser fått tillfälle att yttra sig i flrågan, såvida det inte
finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett
ärende om förbud enligt 4§ marknadsföringslagen på grund av särskild risk för
skada på person eller egendom flår marknadsdomstolen dock även i annat fall
omedelbart besluta om förbud enligt 13 § samma lag, om synnerliga skäl
föreligger.

gen (1982:729), förbud
enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418), 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller 21 § produktsäkerhetslagen (1988:000) kan prövas utan sammanträde enligt
14 § förstastycket.

Förbud eller åläggande,
som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får
inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkalldsen avser
flått tillfälle att yttra sig i flrågan, såvida det inte finns anledning anta,
att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om åläggande
eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket produklsäkerhetslagen flår
marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 §
samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

/ ärende som avser
prövning enligt 2 § konkurrenslagen (1982:729) kan marknadsdomstolen ta upp
till särskild prövning frågan huruvida näringsidkare föranleder skadlig verkan
av en konkurrensbegränsning.

Marknadsdomstolen
kan till särskild prövning ta upp

1.
i ärende som avser prövning
enligt 2 § konkurrenslagen (1982:729) frågan huruvida näringsidkare föranleder
skadlig verkan av en konkurrensbegränsning,

2.
i ärende som avser
prövning enligt 6-9 § eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen (1988:000)
frågan huruvida en vara eller en tjänst medför särskild risk för skada på
person eller egendom.

' Senaste Ivdelse
1985:927.

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:23

I marknadsdomstolens
beslut varigenom ärende eller sådan fråga som avses i 15 a § avgörs anges de
skäl på vilka beslutet grundas. Beslut som nu nämnts och beslut som avses i 15
§ andra stycket sänds till parterna och till den som medverkar enligt 13 a §
samma dag som det meddelas.

I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan flråga som avses i 15 a § avgörs anges de skäl på
vilka beslutet grundas. Beslut som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra
stycket sänds till parterna, till den som medverkar enligt 13 a § och till
sådan myndighet .som avses I 4§ produktsäkerhetslagen (1988:000) samma dag
som det meddelas.

20 § Skall ansökan,
kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan, sker det genom
delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds enligt I9§. Annan handling flår
tillställas part eller annan genom delgivning, om det anses erforderligt.

Delgivning av beslut av
marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om
det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.

Delgivning av beslut av
mark

nadsdomstolen, vilket innefattar

vitesföreläggande enligt konkur

renslagen (1982:729), marknadsfö

ringslagen (1975:1418), lagen

(1971:112) om avtalsvillkor i kon

sumentförhållanden, lagen

(1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare eller produktsäker

hetslagen (1988:000), flår inte ske

enligt 12 § delgivningslagen

(1970:428), om det inte finns an

ledning att anta att den sökte har

avvikit eller på annat sätt håller sig

undan.

Denna lag träder i kraft
den I juli 1989.

-'Senaste
lydelse 1985:927. ••Senaste lydelse 1985:927.

15

4 Förslag
till

Lag om
ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom
föreskrivs att 7, 8 och 14§§ konsumentköplagen (1973:877) skall ha följande
lydelse.

Prop.1988/89:23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har säljaren vid köpet
eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att
komma till allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vilseledande uppgift
om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med flel. Detta gäller dock ej,
om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare
eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen
eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgiflt som avses i första
stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäfltad
med flel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller
uppenbarligen bort inse att uppgiflten var vilseledande, underlåtit att
tydligt rätta den.

Har
säljaren underlåtit att lämna Har säljaren underlåtit att lämna sådan
inflormation om varans be- sådan inflormation om varans be-

skaffenhet eller
användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna,
skall varan anses behäfltad med flel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat
på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare
eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, och säljaren
har känt till eller bort känna till underlåtelsen att flullgöra åläggandet.

skaflfenhet eller
användning som

han enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna el

ler underlåtit att efter åläggande en

ligt produktsäkerhetslagen

(1988:000) lämna säkerhetsinfor

mation om varan, skall varan anses

behäfltad med flel, om underlåtelsen

kan antagas ha inverkat på köpet.

Detsamma gäller, om åläggandet

har meddelats varans tillverkare el

ler annan, som i tidigare säljled ta

git befattning med varan, och sälja

ren har känt till eller bort känna till

underlåtelsen att fullgöra åläggan

det.

Säljes varan i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller eljest i strid mot
förbud att saluhålla vara, vilket meddelats i förflattning eller av myndighet
väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan ådrager sig
ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av
vara som ej är tillföriitlig från säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad
med fel.

Säljes varan i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) dier 6 § produklsäkerhetslagen
(1988:000) eller eljest i strid mot förbud att saluhålla vara, vilket meddelats
i förflattning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som
använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att
eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig flrån
säkerhetssynpunkt,

' Senaste
lydelse 1975:1419. - Senaste lydelse 1975:1419.

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:23

Detsamma gäller, om varan
är så bristfällig att dess användning medför uppenbar flara för köparens eller
annans liv eller hälsa.

skall varan anses
behäfltad med flel. Detsamma gäller, om varan är så bristfällig att dess användning
medför uppenbar flara för köparens eller annans liv eller hälsa.

Har varans tillverkare
eller an

nan, som i tidigare säljled tagit be

flattning med varan, för egen eller

säljarens räkning på varans för

packning eller i annons eller annat

meddelande avsett att komma till

allmänhetens eller köparens känne

dom uppsåtligen dier av vårdslös

het lämnat vilseledande uppgiflt om

varans beskaflfenhet eller använd

ning och kan uppgiften antagas ha

inverkat på köpet, skall han ersätta

skada som därigenom tillfogas kö

paren. Motsvarande gäller, om va

rans tillverkare eller annan, som i

tidigare säljled tagit befattning med

varan, har underlåtit att lämna så

dan inflormation om varans beskafl-

flenhet eller användning som han

enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att
lämna och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

Har varans tillverkare
eller an

nan, som i tidigare säljled tagit be

flattning med varan, för egen eller

säljarens räkning på varans för

packning eller i annons eller annat

meddelande avsett att komma till

allmänhetens eller köparens känne

dom uppsåtligen eller av vårdslös

het lämnat vilseledande uppgiflt om

varans beskaflfenhet dier använd

ning och kan uppgiften antagas ha

inverkat på köpet, skall han ersätta

skada som därigenom tillfogas kö

paren. Motsvarande gäUer, om va

rans tiUverkare eller annan, som i

tidigare säljled tagit befattning med

varan, har underlåtit att lämna så

dan information om varans beskaf-

flenhet eller användning som han

enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att
lämna e/-

ler underlåtit att efiter åläggande en

ligt produktsäkerhetslagen

(1988:000) lämna säkerhetsinfor

mation om varan och underlåtelsen

kan antagas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i
kraft den I juli 1989.

'Senaste lydelse
1975:1419.

2
Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

17

5 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lag om
ändrig i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom
föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skaU ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§

Näringsidkaren
skall särskilt Näringsidkaren skall särskih

iaktta att tjänsten inte
utförs iaktta att tjänsten inte utförs

1. i
strid mot sådana författnings- 1. i strid mot sådana förflattnings-

föreskriflter eller myndighetsbeslut föreskriflter eller myndighetsbeslut

som väsentligen syfltar till att säker- som väsentligen syfltar till att säker

ställa att föremålet för tjänsten är ställa att föremålet för tjänsten är

tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt,

eller eller

2. i strid mot förbud enligt 4 § 2. i strid mot förbud enligt 4 §

marknadsföringslagen marknadsföringslagen (1975:1418)

(1975:1418). eller 6§ produktsäkerhetslagen

(1988:000).

9§
Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad
konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om

avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.
sådana föreskrifter eller
myndighetsbeslut som väsentligen syfltar till att säkerställa att föremålet för
tjänsten är tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, eller

3.
vad som därutöver får anses
avtalat.

Tjänsten
skall också anses felak- Tjänsten skall också anses felak-

tig,
om den har utförts i strid mot tig, om den har utförts i strid mot

förbud enligt 4 § marknadsförings- förbud enligt 4 § marknadsförings

lagen (1975:1418) eller om närings- lagen (1975:1418) eller 6 § produkl-

idkaren inte har utfört sådant tillr säkerhetslagen (1988:000) eller om

läggsarbete som han är skyldig att näringsidkaren inte har utfört så-

utföra enligt 8 § tredje stycket. dant tilläggsarbete som han är skyl-

dig
att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15§
Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9,
10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på
ett sätt som avviker från

1.
vad konsumenten med hänsyn till
4§ har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller
därmed jämförlig händelse,

2.
sådana författningsföreskrifter
eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att
föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3.
vad som därutöver flår anses
avtalat.

Tjänsten
skall också anses flelak- Tjänsten skall också anses flelak-

tig, om förvaringen anordnas i strid tig, om förvaringen anordnas i strid

mot förbud enligt 4 § marknadsfö- mot förbud enligt 4 § marknadsfö

ringslagen (1975:1418) eller på ett ringslagen (1975:1418) eller
6§ ,n

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:23

sätt som avviker flrån
sådana uppgiflter enligt 10 § som inte i tid har rättats på ett tydligt sätt.

produktsäkerhetslagen
(1988:000) eller på ett sätt som avviker flrån sådana uppgifter enligt 10 § som
inte i tid har rättats på ett tydligt sätt.

2I§ Avhjälps inte felet
enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i
huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller,
om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418).

Har
tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte
kommer att flullföljas utan flel av väsentlig betydelse för konsumenten flår
denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet
med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, flår konsumenten i stället häva
avtalet i dess helhet.

Om syfltet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6§
produktsäkerhetslagen (1988:000).

Har
tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte
kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får
denne häva avtalet beträflfande återstående del. Är felet sådant att syftet
med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten
i stället häva avtalet i dess helhet. Om det redan innan tjänsten har
påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel
av väsentlig betydelse för konsumenten, flår denne häva avtalet.

33 §

Har
någon som avses i I0§ första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens
beskaflfenhet dier ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig
enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom tillfogas.

Har
någon som avses i 10 § första Har någon som avses i 10 § första

stycket
2 eller 3 underlåtit att läm- stycket 2 eller 3 underlåtit att läm-

na sådan information av
betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet
som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna och
kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig
att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

na
sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet
eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har
ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han enligt 5§ produktsäkerhetslagen
(1988:000) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne
därigenom tillfogas.

19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:23

Skadeståndsskyldigheten
enligt första eller andra stycket omflattar även ersättning för skada på
föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller
någon medlem av hans hushåll.

Denna
lag träder i kraflt den I juli 1989.

20

Finansdepartementet Prop. 1988/89:23

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14juni 1988

Närvarande:
statsråden Feldt, ordförande, Sigurdsen, Gustaflsson, S. Andersson, Bodström,
Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Johansson

Lagrådsremiss

med förslag till produktsäkerhetslag

1 Inledning

Den
produktsäkerhetslagstifltning som hittills har införts i Sverige tar i
allmänhet sikte på att förhindra att flariiga produkter når ut till brukarna.
Regler om att åtgärder skall vidtas mot riskabla produkter som redan finns hos
brukarna är sparsamt förekommande.

1
juni 1982 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla
en kommitté för att utreda flrågan om återkallelse av farliga varor (Dir.
1982:60). Genom tilläggsdirektiv har regeringen sedermera utvidgat uppdraget
till att även omfatta frågan om förbud mot export av flariiga varor (Dir.
1985:9). Kommittén, som antog namnet produktåter-kalldsekommittén (PÅK),
avlämnade i juni 1987 huvudbetänkandet (SOU 1987:24) Produktsäkerhetslag.
Ledamöter var f d. justitierådet Ingemar Ulveson, ordförande, direktören Jerk
Harling, utredningssekreta-ren Jan-Erik Nyberg, ombudsmannen Ann-Marie
Peterson, avdelningscheflen Turid Ström och juris doktorn Sten Tengelin.
Harling ersattes år 1985 av direktören Per Wallin. Ulveson ersattes år 1986 av
justitierådet Staflfan Vängby.

Betänkandet
innehåller förslag till en produktsäkerhetslag som gör det möjligt att
åstadkomma rättelser i flråga om flariiga produkter som kommit ut på marknaden.
Vidare föreslås i betänkandet att de bestämmelser i marknadsföringslagen
(1975:1418) som avser produktsäkerhetsfrågor flyttas över till
produktsäkerhetslagen.

Kommitténs sammanfattning och lagförslagen i betänkandet bör flogas
till protokollet i detta ärende som bilaga I och 2.

Två av kommitténs ledamöter (Tengelin och Wallin) flogade ett särskilt
yttrande med vissa kompletterande synpunkter till betänkandet. En sammanfattning
av yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan

serna och en sammanställning av remissyttrandena bör flogas till protokol

let i detta ärende som bilaga 4. 21

I flråga om mer
omflattande uppgiflter om skadeflall, gällande rätt i Sveri- Prop.
1988/89:23 ge och utlandet, handlingsmodell för säkerhetsåtgärder samt
utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet kapitlen 2-5 och
bilagan

4.

2 Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

2.1.1 översikt av
produktsäkerhetsregleringen

Intresset
för produktsäkerhet är för närvarande mycket stort både internationellt och i
vårt land. Innan jag redovisar mina överväganden om att införa en särskild
produktsäkerhetslagstifltning vill jag i korthet redogöra för nu gällande
svenska och utländska regleringar på området. Jag kommer också att ge en kort
översikt av hur produktsäkerhetsflrågorna har behandlats i vissa internationella
organisationer.

Regleringen
i Sverige

I
Sverige finns det redan inom många områden lagstifltning som ger skydd mot
skador orsakade av flariiga produkter. Det är flråga om både marknadsrättsliga
regler och regelkomplex som har till ändamål att ge ett särskilt skydd mot
flaror som är förknippade med vissa speciella slag av produkter. Dessa direkt
säkerhetsinriktade regleringar kompletteras av civilrättsliga bestämmelser,
vilka också de har en viss skyddsfunktion. Det finns alltså, såvitt avser produktsäkerhet,
ett samspel mellan oflfentligrättslig och civilrättslig reglering.

Sedan
slutet av 1960-talet har konsumenternas rättsliga ställning i Sverige
förstärkts på olika sätt. Ny lagstifltning har införts på civilrättens område,
t.ex. konsumentköplagen (1973:877), konsumentförsäkringslagen (1980:38) och
konsumenttjänstlagen (1985:716). Vidare har marknadsrätten byggts ut genom
tillkomsten av marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden (1972:112). Lagstifltningen inom konsumentområdet
kännetecknas av ganska vida, generella regler (generalklausuler), som flår sitt
innehåll närmare bestämt genom utflyllande rekommendationer (riktlinjer) och
rättspraxis. På myndighetssidan har nya organ tillkommit. Marknadsdomstolen
avgör marknadsrättsliga tvister om bl. a. otillbörlig marknadsföring och
oskäliga avtalsvillkor. Konsumentverket och konsumentombudsmannen har
inrättats för att som centrala organ — sedan den I juli 1976 sammanslagna till
en myndighet — ta till vara konsumenternas intressen. Genom inrättandet av
allmänna reklamationsnämnden har tvistlösningen på konsumentområdet
underlättats.

Reformarbetet
har huvudsakligen avsett det ekonomiska skyddet för

konsumenterna. Jämförelsevis sent kom också frågor som hänförde sig till

säkerheten hos de produkter som tillhandahålls konsumenterna att be

handlas inom ramen för en generell marknadsrättslig reglering. Detta

skedde i och med marknadsföringslagen år 1975, som ersatte 1970 års lag 22

om
otillbörlig marknadsföring. I 1975 års lag upptogs i 4 § en generell Prop.
1988/89:23 bestämmelse om produktsäkerhet. Den innebär att, om en näringsidkare
till en konsument för enskilt bruk saluhåller en vara som medför särskild risk
för skada på person eller egendom, så kan marknadsdomstolen förbjuda honom att
fortsätta med det. Detsamma gäller även i fråga om erbjudande att mot
ersättning förvärva nyttjanderätten till en vara för enskilt bruk samt fr. o.
m. den 1 januari 1986 också då tjänster tillhandahålls mot ersättning. Vidare
innehåller 3 § bestämmelser om informationsåläggande som kan tillämpas bl. a.
för att tvinga fram information till konsumenterna om skaderisker som farliga
produkter är behäftade med. De bestämmelser som berörts nu senast samspelar med
den civilrättsliga regeln i 8 § konsumentköplagen, enligt vilken en vara skall
anses behäfltad med fel om den medför uppenbar fara för människors liv eller
hälsa eller sålts i strid mot säljförbud som meddelats av säkerhetsskäl med
stöd av 4 § marknadsföringslagen.

Det
sagda innebär självfallet inte att människor tidigare skulle ha stått helt utan
rättsligt skydd mot farliga produkter eller tjänster, som de förvärvat.
Farligheten kan utgöra ett sådant fel i varan eller tjänsten som enligt vanliga
civilrättsliga regler kan föranleda hävande av avtalet, prisavdrag eller annan
ersättning och skadestånd. Vidare kan skador förorsakade av farliga produkter
föranleda skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen (1972:207, omtryckt
1975:404) eller tidigare gällande lagstifltning och rättspraxis för den som
genom oaktsamhet vållat skadan. Slutligen finns i flråga om åtskilliga stora
varu- och tjänstegrupper en ingående reglering av hur varorna och tjänsterna
skall vara beskaflfade, bl. a. i syflte att tillgodose långtgående
säkerhetskrav, samt myndigheter som kontrolleraratt lagstiftningen efterlevs.
Som exempel kan nämnas arbetsmiljölagstiftningen med arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen, livsmeddslagstifltningen med livsmedelsverket samt hälso-
och miljöskyddsnämnderna, flordons-kungörelsen med trafiksäkerhetsverket och
Svensk Bilprovning AB, läke-meddslagstifltningen med socialstyrelsen,
dsäkerhetsregleringen med statens energiverk och Svenska elektriska
materielkontrollanstalten AB (SEMKO) samt lagen om kemiska produkter (1985:426)
med bl.a. kemikalieinspektionen.

Den
nu nämnda lagstifltningen är förhållandevis omflattande och detaljerad. Den
syfltar till att åstadkomma säkerhet genom olika flormer av förhandskontroll,
flortlöpande övervakning, registrering och tillståndskrav i skilda
distributionsled. De olika regleringarna ger i allmänhet en möjlighet att vid
behov förhindra all vidare distribution av en produkt.

Gemensamt
för både föreskriflterna om produktsäkerhet i marknadsföringslagen och den
specialreglering som finns om säkerheten på olika produktområden är att
reglerna tar sikte på att hindra att farliga varor och tjänster över huvud
taget når flram till konsumenterna. Däremot saknas inom dessa områden i stort
sett regler för det flall då farliga varor eller tjänster har nått ut till
konsumenterna och hos dem utgör en säkerhetsrisk, om man bortser från olika
bestämmelser om användningsförbud som gäller i flråga om t. ex. bilar som
saknar föreskriven utrustning. Även

23

arbetsmiljölagen ger
möjlighet att föreskriva förbud mot och andra villkor Prop. 1988/89:23 för
användningen av tekniska anordningar och flariiga ämnen.

Med
de civilrättsliga reglernas hjälp kan, som antytts, konsumenterna i många
situationer flå rättelse i flråga om varor eller tjänster som är behäflta-de
med flel som är hänförliga till säkerheten. Genom att exempelvis häva det avtal
varigenom en flarlig produkt förvärvats kan konsumenten tvinga säljaren att
återta produkten och betala tillbaka vad han uppburit. De civilrättsliga reglerna
är emellertid förenade med den nackdelen att deras tillämpning förutsätter ett
betydande mått av aktivitet från konsumentens sida — i allmänhet inom en
förhållandevis kort tid efter förvärvet — och ofta dessutom ett ekonomiskt
risktagande i florm av rättegångskostnader m.m.

Regleringen
i vissa andra länder

Det
finns i flera utvecklade industriländer någon florm av återkalldseregle-ring.
Generella regleringar, som bl. a. innehåller återkalldsebestämmdser, finns i
USA, Frankrike, Österrike, Australien och Japan. I våra nordiska grannländer
finns ännu inte någon generell lagstifltning om återkallelse, men enligt viss
speciallagstiftning kan återkallelse flramtvingas för särskilda produktslag. I
Danmark har ett betänkande med förslag till en produktsäkerhetslag, som
innehåller återkalldseregler, lagts flram. Det är dock ännu ovisst om förslaget
leder till lagstifltning. I Finland har en ny produktsäkerhetslag nyligen
antagits. Lagen innehåller inte några återkalldsebestämmdser men ger
möjligheter till bl.a. förbud mot tillverkning och försäljning av farliga varor
och ålägganden om att sådana varor skall förstöras. Enligt den finländska lagen
skall också näringsidkare kunna tvingas lämna information till konsumenterna om
att användningen av en vara är förenad med skaderisker. I Norge har man långt
framskridna planer på att införa en lagstiftning med generella
återkalldsebestämmdser.

.Återkallelse
av farliga produkter förekommer också i länder som saknar tvingande regler om
återkallelse. I vissa fall kan myndigheterna öva påtryckningar på företagen
att företa återkallelse. Så är fallet i Storbritannien. I andra fall kan
återkallelse åstadkommas bl.a. med hjälp av en väl utvecklad
produktansvarslagstifltning. Ett exempel på detta utgör Förbundsrepubliken Tyskland.

Föregångslandet
på området är USA. ÅterkaUdse har där blivit ett flast

etablerat instrument, som har sin givna roll i produktsäkerhetsarbetet. År

1972 antogs en produktsäkerhetslag. Samtidigt inrättades en flederal myn

dighet, en produktsäkerhetskommission (Consumer Product Safety Com-

mission), som handhar lagens tillämpning. Kommissionen svarar också

för ett skaderapporteringssystem som jämte andra upplysningskällor ger

underlag för ingripanden flrån kommissionens sida. Lagen är tillämplig på

konsumentprodukter med vissa undantag. Om kommissionen finner att en

konsumentprodukt medför betydande skaderisker för allmänheten, kan

den ålägga tillverkare eller återförsäljare att inflormera allmänheten om

skaderisken eller att återkalla produkten. I sistnämnda flall kan företaget

åläggas att reparera, byta ut eller mot ersättning ta tillbaka produkten 24

("repair,
replace, refund"). Kommissionen kan också förbjuda saluhållan- Prop.
1988/89:23 det av produkter, som medför orimliga skaderisker. I sista hand kan
kommissionen föra talan inför domstol för att få företagets ansvar flastställt.
Kommissionen undviker dock i regel domstolsprövning utan söker sig i allmänhet
flram till uppgörelser genom förhandlingar med företagen, varvid de legala
instrumenten används som påtryckningsmedel.

Produktsäkerhetsfrågornas
behandling hos vissa internationella organ

Ett
internationellt samarbete inom konsumentområdet förekommer på flera plan och
arbetet med produktsäkerhet har kommit att inta en alltmer flramträdande plats
i olika mellanstatliga sammanhang.

FN
antog år 1985 riktlinjer för konsumentskydd. I ett avsnitt om produktsäkerhet
anges bl.a. att konsumenterna bör få vägledning om hur produkter skall hanteras
och information om eventuella risker. Det sägs att det bör finnas regler i den
nationella lagstiftningen som påbjuder att tillverkare och distributörer utan
dröjsmål skall underrätta berörda myndigheter och allmänheten, om de, sedan
deras produkter kommit ut på marknaden, blir medvetna om att dessa är behäftade
med oförutsedda risker. Regeringarna bör införa styrmedel som tillförsäkrar
konsumenterna inflormation om sådana skaderisker. I en särskild punkt sägs det
att regeringarna vid behov bör genomföra regleringar som innebär att tillverkare
eller distributörer skall återkalla produkter, som upptäcks vara allvarligt
deflekta eller som utgör en påtaglig och allvarlig risk för skador till och med
då de används på avsett vis. Återkallade produkter bör bytas ut eller rättas
till. Om så inte kan ske inom rimlig tid, bör konsumenterna i stället flå en
rimlig ersättning.

OECD
antog år 1981 en rekommendation om konsumentvarors säkerhet. Enligt
rekommendationen bör medlemsländernas regeringar överväga möjligheten att
stiflta lag eller vidta andra åtgärder, som skall innefatta bl. a. en
förpliktelse för tillverkare och distributörer att informera myndigheterna om
varje produkt som det finns skäl anta utgör en ansenlig risk. Vidare bör det
åligga myndigheterna att säkerställa att konsumenterna utan dröjsmål blir varnade
för produkter, som finns ute till försäljning och som innefattar en påtaglig
och allvarlig risk. Tillverkare och distributörer bör också återkalla sådana
produkter samt byta ut dem, ändra dem eller också tillhandahålla full
ersättning för dem. Om myndigheterna saknar befogenhet att kräva
återkalldseåtgärder av företagen, bör enligt rekommendationen möjligheten att
begära sådana befogenheter övervägas. Det bör tilläggas att OECD:s
konsumentkommitté år 1982 inrättade en grupp för produktsäkerhet som förutom
att utföra utredningar också administrerar ett informellt notifikationssystem
för produkters säkerhet.

EG
beslöt år 1985 om ett nytt arbetssätt för utarbetandet av krav på produkters
säkerhet, "the new approach". Den nya metoden innebär i korthet att
de direktiv rörande varors utformning som utfärdas endast skall ange
grundläggande säkerhetskrav, medan den närmare utflormning-en ankommer på
särskilda standardiseringsorgan.

I
en skrivelse till EG:s råd i maj 1987 har kommissionen utvecklat sin 25

syn
på behovet av en generell produktsäkerhetsreglering. I skrivelsen flram-hålls
att det finns ett trängande behov av ett generellt produktsäkerhetsdirektiv
med skyldigheter för tillverkare, importörer och handlare att endast tillverka
och saluhålla produkter som är säkra. Detta skulle enligt kommissionen bidra
till att säkerställa att den inre marknaden flullbordas och en likvärdig nivå i
flråga om produkters säkerhet uppnås inom EG. Ett förslag till
produktsäkerhetsdirektiv är under utarbetande. Ett väsentligt inslag i det
arbetet ar att genom att möjliggöra ålägganden om saluförbud, inflormation,
återkallelse och destruktion skapa ett säkerhetsnät för sådana fall då farliga
produkter kommer ut på marknaden.

Här bör också nämnas att
enligt ett genereUt produktansvarsdirektiv, som EG antog år 1985, är en
tillverkare strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt.
En produkt lider av en "defekt" när den inte erbjuder den säkerhet
man kan förvänta med hänsyn till omständigheterna.

Inom EFTA inrättades i
december 1987 en konsumentkommitté, som underkommitté till den ena av EFTA:s
rådgivande kommittéer. Den har mandat att ta upp frågor om bl.a.
produktsäkerhet och skaderapporteringssystem.

Nordiska
ämbetsmannakommittén (NÄK) har under åren genomfört åtskilliga
produktsäkerhetsprojekt. Ett pågående projekt som förtjänar att nämnas i detta
sammanhang syfltar till att åstadkomma en handlingsberedskap och samordning på
ett nordiskt plan då olika produktsäkerhetsflrågor aktualiseras inom EG och i
standardiseringsorganen GEN och CENELEC.

Prop.1988/89:23

2.1.2
Behovet av ytterligare produktsäkerhetslagstiftning

Min bedömning: Det
finns behov av en lagstifltning som gör det möjligt att ålägga näringsidkare
att vidta åtgärder beträflfande farliga varor och tjänster som finns hos
brukarna.

Kommitténs
bedömning: Kommittén anser att utvecklingen närmast förutsätter ett system med
lagfäst skyldighet att återkalla produkter.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det
utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer har pekat på möjligheten att
ersätta den föreslagna lagen med en försäkringslösning. I några
remissyttranden förordas att arbetet med produktsäkerhet och produktansvar
skall samordnas. Ett par remissinstanser förordar att förslaget skall vila
tills EG:s produktsäkerhetsdirektiv har antagits.

Skälen för min bedömning:
I likhet med kommittén vill jag framhålla att utvecklingen i Sverige, efter
västeuropeisk förebild (EG:s "the new approach"), går i riktning mot
att ansvaret för att produkterna på marknaden uppfyller tillfredsställande
säkerhetskrav i första hand vilar på företagen själva. Att det grundläggande
ansvaret för bl.a. produktutveckligen åvilar företagen är också en princip som
sedan länge är väl etablerad inom marknadsrätten. Detta slogs även fast i prop.
1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen.

26

Grundtanken är att
myndigheterna visserligen måste ha möjlighet till Prop. 1988/89:23 tvångsvisa
ingrepp, men att de önskvärda förändringarna av företagens beteende dock så
långt som möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden flrån
företagens egen sida. På motsvarande sätt betonades i prop. 1985/86:27 med
förslag till lag (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.
m. att det helt grundläggande säkerhetsarbetet utförs och alltid måste utföras
av tillverkaren av en produkt och att företagens egna kontrollåtgärder, den s.
k. egenkontrollen, bör flå en mycket mera framskjuten roll än tidigare. Jag
vill också erinra om att jag har anfört liknande synpunkter i prop. 1985/86:121
om inriktningen av konsumentpolitiken. Där framhöll jag således att företagen
har ett första-handsansvar att motverka och söka lösa bl. a. sådana problem som
bristande produktsäkerhet, otillbörlig marknadsföring, bristande
produktinflor-mation och dåliga reklamationsrutiner.

När
det visar sig att en vara som har tillhandahållits allmänheten är flarlig och
därför bör återkallas vidtar företagen i de flesta flall redan nu flrivilliga
åtgärder med denna innebörd. Det har framförts att frivilligheten är en sporre
för företagen, bl. a. därför att dessa kan hänvisa till att de frivilliga
åtgärderna är ett uttryck för att de är måna om produktsäkerheten och därmed
även vill markera att deras produkter är särskiU säkra och köpvärda. En
lagstiftning skulle, menar kritiken, leda till att företagen inte gör mer än
vad de är tvungna till.

Även
från de verkligt seriösa företagens sida kan det emellertid ibland vara
vanskligt att förlita sig på frivilliga åtgärder. En orsak är att det kan råda
skilda uppfattningar såväl om produktens eventuella farlighet i ett visst
flall, och därmed behovet att vidta säkerhetsåtgärder, som om vilka åtgärder
som bör vidtas. Kostnaderna för återkallelse eller inflormation kan vidare bli
så stora att det även för seriösa företag kan ligga nära till hands att i
tveksamma flall nedvärdera riskerna för att något skall hända och därmed även
behovet av återkallelse eller inflormation. Även i ett sådant flall då
företaget i flråga är berett att vidta t. ex. återkalldseåtgärder är det inte
sagt att villkoren för åtgärden blir rimliga och någorlunda rättvisa sett ur
ett mera allmänt perspektiv. Man kan vidare heller inte bortse flrån att, i ett
flall då inflormation skall lämnas till brukarna om aktuella skaderisker, de
berörda näringsidkarna kan ha en benägenhet att vilja ge inflormationen en så
positiv utflormning som möjligt. Detta kan leda till att allmänheten
underskattar behovet av att skydda sig mot flaran.

Till
det jag har anfört nu kommer att det alltid lär finnas företag som inte är
beredda att tillräckligt beakta konsumenternas intressen och som därför måste
kunna tvingas att företa åtgärder för återkallelse, om sådana alls skall komma
tiU stånd. Även om det bland dem finns näringsidkare som på olika sätt gör sig
helt oåtkomliga för myndigheterna, bedömer jag att tillgången till effektiva
sanktioner i betydande utsträckning i praktiken bör kunna tvinga fram åtgärder
från sådana näringsidkare som visserligen är motsträviga men likväl har
resurser att åstadkomma rättelse.

Enligt min mening kan man
vidare inte heUer bortse flrån att den

nuvarande situationen präglas av en betydande osäkerhet. På många om

råden saknas en flast etablerad och allmänt accepterad norm för återkallel- 27

se
och andra säkerhetsåtgärder. Möjligheterna att få till stånd rättelse är Prop.
1988/89:23 beroende av påtryckningar flrån myndigheternas sida och av de
enskilda näringsidkarnas goda vilja eller konsumenternas förmåga att ta tillvara
sina intressen. Ett lagfäst system skulle skapa större enhetlighet och bättre
förutsebarhet. Det flramstår också som principiellt rimligt att den som
utsätter andra för skaderisker genom att sprida flariiga produkter på marknaden
kan åläggas att ta ett ansvar för att riskerna minskas. Mot bakgrund av vad jag
har sagt nu har jag stannat för att det såväl för konsumenterna som för
företagen skulle vara en fördel om tvister om återkallelse och andra
säkerhetsåtgärder, och om villkoren för sådana åtgärder, kunde prövas av en
opartisk instans på grundval av ett lagfäst regelsystem.

Jag
vill också betona att behovet av att kunna vidta generella åtgärder mot
riskabla produkter hos konsumenterna accentueras av att utvecklingen i
Västeuropa går mot en väsentligt minskad användning av system med obligatorisk
förhandskontroll av produkter i florm av godkännande av statliga myndigheter
innan produkterna släpps ut på marknaden. Detta betyder dock inte att provning
och kontroll före marknadsföringen flår underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s
nya metod, som jag har berört tidigare (avsnitt 2.1.1), att det vid
marknadsföringen på visst sätt skall ha verifierats att säkerhetskraven är
uppflyllda. Detta kan ske på olika sätt, och vad som skall gälla för olika
produkter bestäms närmare för särskilda fall. Huvudprincipen är att produkter
som inte har tillverkats enligt standard skall ha kontrollerats av ett
utomstående kvalificerat provningsorgan. 1 fråga om produkter tillverkade
enligt standard kan tillverkaren välja mellan s. k. tillverkardeklaration, som
bygger på egen provning och kontroll, samt certifiering av ett flristående
certifieringsorgan av innebörd att produkten överensstämmer med standard. Den
praktiska skillnaden mellan en sådan certifiering och ett traditionellt
myndighetsgodkännande är inte stor. Av grundläggande betydelse är emellertid
att en tillverkardeklaration skall vara tillåten i normalflallet. Obligatorisk
kontroll av utomstående skall således undvikas och begränsas till områden där
det ställs oavvisliga säkerhetskrav eller där sådana behövs för att trygga
allmänna intressen. Samtidigt slås det klart fast att staten har det yttersta
ansvaret för att inga farliga produkter finns på marknaden och att medel måste
finnas för att garantera detta.

EG:s
synsätt på detta område har godtagits av EFTA. I den EFTA-policy om provning
och certifiering som har fastställts av EFTA:s råd den 20 januari 1988 kommer
motsvarande principer till uttryck. Detta har varit en viktig förutsättning för
det utökade samarbetet mellan EG och EFTA som håller på att växa fram på områdd
Gfrbl. a. SOU 1988:6).

De
angivna principerna kan således förväntas flå genomslag även i Sveri

ge. Ett steg i den riktningen är den nya kontrollordningen för elektrisk

materiel som riksdagen nyligen har tagit ställning till (prop. 1987/88:82,

NU 1987/88:30, rskr. 1987/88:219). Den tidigare obligatoriska statliga

förhandskontrollen ersätts med en ordning som öppnar flera alternativ för

att verifiera att säkerhetskraven är uppfyllda. Riksdagen har därvid mar

kerat att denna utveckling medför behov av en förstärkning av marknads

kontrollen och sanktionssystemet inom elområdet. I näringsutskottets be- 28

tänkande hänvisas
beträflfande möjligheten att återkalla elmateriel till mitt Prop. 1988/89:23
arbete med en generell produktåterkalldsdagstiftning.

Enbart
rekommendationer eller allmänna råd kan enligt min mening inte ge en sådan
flast grundval för tillämpningen av återkallelse och andra säkerhetsåtgärder
som är önskvärd. Frågor om återkallelse och andra säkerhetsåtgärder bör också
mot den nu senast angivna bakgrunden regleras i lag. Jag vill flramhålla att
en sådan lagstifltning inte bara kommer att utgöra en grund för ålägganden om
återkallelse och information. Den kan även ge vägledning för företagens
egenåtgärder samt bilda underlag för förhandlingar och samråd mellan
näringsidkare och myndigheter, som är satta att övervaka säkerheten inom olika
produktområden. Den funktionen hos lagstiftningen måste tillmätas särskilt
stor betydelse, efltersom säkerhetsfrågorna sannolikt i stor utsträckning
kommer att kunna lösas i samförstånd och samarbete mellan företagen och
myndigheterna i fråga.

Som
ett skäl mot lagstiftning har, som jag nyss nämnde, anförts att företagen i
fortsättningen inte skulle vidta andra återkalldseåtgärder än sådana som de
tvingas till. Jag vill då framhålla att bl.a. risken för skadeståndsskyldighet
ger företagen en anledning att handla snabbt, kanske i samråd med
tillsynsmyndigheterna men utan att avvakta eventuella tvångsåtgärder.
Frivilliga säkerhetsåtgärder torde dessutom även i fortsättningen komma att
spela en viktig roll i syfte att gagna företagens good-will.

Vad
däreflter gäller kostnaderna för ett system med ålägganden om återkallelse och
inflormation vill jag anföra följande. Redan i dag tar många företag på sig
kostnader för rättelseåtgärder av bl. a. good-will-skäl och av fruktan för att
produkter kan vålla skador, som medför ersättningsskyldighet. Även i framtiden
torde, som jag tidigare berört, frivilliga åtgärder av sådant slag komma att
spela en betydelsefull roll. Mot den bakgrunden bör den lagstiftning som jag
föreslår enligt min mening inte medföra att företagens kostnader kommer att öka
i någon påtaglig mån i förhållande till läget nu.

Av
intresse i detta sammanhang är också den pågående utvecklingen inom
produktansvarsrätten. Den kan antas leda till att det i Sverige liksom i
flertalet andra europeiska länder införs ett strikt ansvar för produktskador
(jflr SOU 1979:79). Ett sätt för företagen att begränsa riskerna för att i
flramtiden behöva betala ut skadeersättningar på grund av ett sådant ansvar för
produktskador är att företa återkalldseåtgärder. Det är naturligtvis också ur
ett allmänt perspektiv bättre att kostnader läggs ned på att förebygga skador
än på att ersätta dem i eflterhand. Det kan inte heller uteslutas att det som
förutsättning för att en näringsidkare skall kunna flå ett försäkringsskydd som
täcker produktansvar kan komma att uppställas att farliga produkter som han har
överlåtit återkallas så snart skaderisken blir känd. Kostnaderna för
produktansvar och produktåterkallelse kan således i viss mån vara utbytbara.

Enligt min bedömning är
det även sannolikt att en lagstiftning om bl.a.

produktåterkallelse kan komma att rikta ökad uppmärksamhet på pro

duktsäkerhetsflrågorna i allmänhet och inskärpa vikten av att flariiga varor

och tjänster inte förs ut på marknaden och därmed också förbättra männi

skors skydd mot skador flrån sådana produkter. 29

Inom justitiedepartementet
pågår för närvarande överväganden rörande Prop. 1988/89:23 den framtida
utformningen av produktansvaret. Vissa remissinstanser, bl. a.
industriförbundet, anser att förslag om regler om produktsäkerhet bör läggas
fram samtidigt med förslag till en produktansvarsreglering. I denna del är min
bedömning följande.

Syftet
med regler om produktsäkerhet och produktansvar är onekligen delvis detsamma,
nämligen att förhindra skadefall. Men produktansvaret har också en annan
funktion, nämligen en reparativ som innebär att ersättning kan utgå när en
skada väl har inträflfat. Som jag har berört i det föregående kan det också
finnas ett samspel mellan en produktansvarsreglering och
produktsäkerhetsnormer av förebyggande art. Om de senare normerna tillämpas
lyhört och effektivt bör antalet fall då produktansvaret behöver tas i anspråk
minska. Att det förhåller sig på detta sätt är enligt min mening ett vägande
skäl för att en produksäkerhetsreglering inte bör anstå i avvaktan på att ett
ställningstagande görs i frågan om produktansvarets utformning. Det kan
dessutom hävdas att behovet av en produktsäkerhetslagstiftning gör sig särskiU
starkt gällande så länge det saknas lagfästa regler om produktansvar. Till
detta kommer också att de regler om produktsäkerhet som jag föreslår lagtekniskt
är av helt annat slag — de är näringsrättsliga (marknadsrättsliga) — än nu
gällande och flramtida principer för produktansvar, som är civilrättsliga.
Detta yttrar sig bl.a. i att regelsystemen inte handhas av samma organ
(produktansvarsnormema tillämpas av de allmänna domstolarna) och i att de
beslut som dessa kan flatta också är av helt olika karaktär. Jag kan därför
inte se att den lagstiftning som jag nu föreslår kan komma i konflikt med en
kommande produktansvarsreglering. Skulle detta ändå mot förmodan visa sig bli
fallet, får man givetvis överväga vilka jämkningar i lagstiftningen som ter sig
befogade. Mot bakgrund av vad jag har anfört nu finns det enligt min mening
inte anledning att avvakta utgången av lagstiftingsarbetet rörande produktansvar
innan en produktsäkerhetslag införs.

Inom
EG pågår f n. utflormningen av ett direktiv om produktsäkerhet, vilket jag
tidigare har berört. Arbetet har dock försenats. Jag har övervägt att vänta med
att lägga flram ett förslag till svensk produktsäkerhetsreglering till dess
att EG-direktivet har antagits och flull visshet råder om dess slutliga
innehåll.

Vid
underhandskontakter med EG efter det att produktåterkallelsekom- ■

mittens
betänkande har överlämnats till företrädare för EG har jag dock erflarit att
EG:s arbete med direktivet ligger i linje med förslaget i det svenska
betänkandet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till innehåUet i
EG-kommissionens skrivelse år 1987 (avsnitt 2.1.1) har jag dock flunnit att det
inte finns tillräckligt starka skäl att avvakta att direktivet antas innan det
i Sverige införs bestämmelser om återkallelse och varningsinformation
beträflfande produkter som finns hos brukarna. Jag vill i sammanhanget även
erinra om OECD:s rekommendation från år 1981, liksom att det redan finns en
likartad reglering i Frankrike. Till mitt ställningstagande bidrar även att
riksdagen i samband med att flrågan om en ny kontrollordning för elektrisk
materiel behandlades betonade vikten av att det

30

införs möjligheter att
återkalla s. k. flariiga produkter som har kommit ut på marknaden (NU
1987/88:30).

När EG väl har antagit ett
direktiv på området kommer kontakter med gemenskapen att inledas. I den
dialogen avser Sverige att verka för att de svenska produktsäkerhetsreglerna
vinner gehör. Men jag vill betona att i den mån den svenska regleringen då
kommer att anses inneflatta komplikationer, det bör finnas utrymme för att
anpassa den så att konflikter kan undvikas. Min bestämda bedömning är dock att,
såvitt man nu kan se, den svenska produktsäkerhetslagen inte skall behöva
medföra några sådana.

Prop.1988/89:23

2.1.3
Huvuddragen i en generell produktsäkerhetslagstiftning

Mitt förslag:
En generell produktsäkerhetslagstifltning skall innehålla bestämmelser som gör
det möjligt att ålägga näringsidkare att vidta åtgärder beträflfande farliga
varor som finns hos brukarna. Näringsidkarna skall kunna åläggas dels att lämna
information om de skaderisker som är knutna till en flarlig vara och hur
riskerna skall kunna förebyggas, dels att reparera, byta ut eller ta tillbaka
varor. Motsvarande skall i huvudsak även gälla beträflfande flariiga tjänster.
De nya bestämmelserna skall sammanföras med de nuvarande reglerna i
marknadsföringslagen om skadeförebyggande inflormation och säljförbud
beträflfande farliga produkter. Samtliga generella produktsäkerhetsregler skall
samlas i en ny lag, produktsäkerhetslagen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Skälen för mitt förslag:
Att de produkter söm används i arbetslivet kan orsaka skador är något som
lagstiftaren sedan länge har uppmärksammat. Men också produkter som människor
använder i hushållet eller på fritiden kan vara riskfyllda och ge upphov till
skador på person eller egendom. På vissa produktområden finns det redan i dag
en reglering med syfte att förhindra att farliga konsumentvaror kommer i
omlopp. Regler av. detta slag kan vara av allmänt syftande karaktär och
innebära att en produkt måste motsvara en viss generell norm eller standard för
att flå saluhållas. Det förekommer också regler som innebär att ingripanden kan
göras i enskilda fall då en produkt visar sig vara farlig. Det finns här också
anledning att nämna bestämmelserna i 4 § marknadsföringslagen som ger stöd för
säljförbud i fråga om flariiga varor och tjänster. Den bestämmelsen är
tillämplig på alla områden för konsumentvaror och -tjänster som inte är
specialreglerade.

Vid sidan av normer av det
slag som jag har berört nu erbjuder den köprättsliga lagstifltningen också
möjligheter för den som har köpt en flarlig vara att komma till rätta med
risksituationer genom en rätt till reparation av varan eller hävning av köpet.
Motsvarande gäller i flråga om farliga

31

tjänster som erbjuds
konsumenterna mot ersättning. TiU detta kommer att Prop. 1988/89:23 det
också finns allmänna skadeståndsrättsliga regler som gör att den som lider
skada av en farlig vara under vissa förutsättningar kan få skadestånd.

Den
lagstiftning som jag har syftat på nu senast — och som alltså är av
civilrättslig art — inrymmer emellertid problem. Min bedömning är att många
människor, som är utsatta för risker att skadas av farliga produkter, inte
söker rättelse. Detta kan bero på att de anser att den civilrättsliga vägen är
alltför omständlig och dyr eller att de helt enkelt är ovetande om riskerna.
Det är mot den bakgrunden angeläget att det införs bestämmelser som gör det
möjligt att genom generella åtgärder undanröja risker som är förenade med
produkter som redan kommit i konsumenternas besittning. Det skulle emellertid
enligt min mening vara stötande att begränsa skyddsåtgärderna till att omfatta
enbart sådana exemplar av farliga produkter som används av konsumenter. Jag
anser därför att en reglering bör omflatta s. k. konsumentprodukter, oavsett om
de individuella exemplaren brukas av konsumenter eller av andra.

I
dagens samhälle förekommer ett stort antal produkter som åstadkommer skador
utan att vi betraktar dem som flariiga, i allt flall i den utsträckning att vi
är beredda att undanröja flaromomentet. Ett exempel är bilar. Det är därför
viktigt att avgränsa de produkter som bör omflattas av en särskild
produktsäkerhetsreglering flrån sådana i och för sig riskflyllda produkter som
likväl måste godtas. Vad jag menar när jag i detta sammanhang talar om
flariiga produkter är därför sådana som är förenade med risker vilka antingen
framstår som onödiga med hänsyn till möjliga skyddsåtgärder eller som är svåra
att förutse för dem som använder produkterna. En leksak som är avsedd att
sättas i händerna på ett litet barn måste vara så konstruerad att den inte kan
åstadkomma någon skada, medan den erfarna hobbymekanikern måste få använda i
och för sig mycket farliga verktyg, bara de är försedda med nödvändiga
skyddsanordningar och han görs medveten om riskerna. Farorna med en produkt
får alltså bedömas bl. a. mot bakgrund av vilken kategori av människor som
skall använda den. De säkerhetsåtgärder som är nödvändiga kan därför skifta
beroende på användarsituationen. Men givetvis finns det dessutom produkter som
i sig är så farliga att de över huvud taget inte bör flå tillhandahållas för
bruk i hemmet och på flritiden.

De
skador som en reglering bör syflta till att förebygga är flrämst dödsfall och
allvarliga personskador. Det är emellertid även angeläget att förebygga
lindrigare personskador, i synnerhet om de drabbar många människor. I fråga om
lindrigare personskador kan det ibland finnas skäl att väga riskerna mot
kostnaderna för åtgärderna.

Men
en ny lagstiftning bör också ha till syfte att förebygga att sakskador

uppstår. I fråga om sådana skador är det alltid nödvändigt att en ekono

misk avvägning görs. Ersättning för en inträflfad skada kan ibland fås på

civilrättslig väg, genom talan i allmän domstol, om den skadelidande är

tillräckligt aktiv. Men som jag nyss har berört är en sådan ordning inte

tillräcklig. Det bör också finnas en möjlighet för ingripanden av mera

generell karaktär i sådana fall då det visar sig att varor eller tjänster

förorsakar egendomsskador. 32

De åtgärder som bör komma
i flråga som medel mot flariiga produkter Prop. 1988/89:23 som redan har
nått ut till brukarna är dels inflormation till brukarna av produkterna om
skaderiskerna, så att de själva kan ta sig i akt och förebygga skador, dels åtgärder
för att faktiskt undanröja riskerna för framtida skador.

Ett
flaktiskt undanröjande av skaderiskerna från näringsidkarnas sida brukar gå
under samlingsbenämningen återkallelse. I likhet med kommittén anser jag att
näringsidkarna bör kunna åläggas att vidta tre olika återkalleseåtgärder. De
bör kunna åläggas att göra produkterna oskadliga , byta ut dem eller ta
tillbaka dem.

Det
kan dock förekomma situationer där en återkallelseåtgärd ter sig alltför
långtgående. Redan information om skaderisken kan ibland vara tillräcklig för
att minska eller undanröja denna.

Informationsåtgärder
kan också vara mindre kostsamma än återkallelse. Ibland måste även en avvägning
av annat slag göras. Man kan inte bortse från att det kan flramstå som rimligt
att en vara dier tjänst som i och för sig är ganska riskabel ändå bör godtas,
under förutsättning att användaren görs medveten om riskerna och om hur dessa
kan undvikas. I ett sådant fall kan det vara tillräckligt att köparna får
information om skaderiskerna.

Bestämmelser
om informationsåläggande och säljförbud finns i marknadsföringslagen (3 och 4
§§). Till den del dessa bestämmelser rör produktsäkerhet har de ett nära
samband med säkerhetsåtgärder beträflfande produkter som redan nått brukarna.
Jag delar därför kommitténs uppflattning, att det är lämpligt att nya
materiella produktsäkerhetsregler bör flå sin reglering i anslutning till dem
som i dag finns i marknadsföringslagen. Jag anser i likhet med kommittén att
det är lämpligt att bryta ut de nuvarande reglerna om produktsäkerhet i
marknadsföringslagen och föra samman dem med nya regler om återkallelse av och
inflormation om produkter som redan finns hos brukarna i en ny lag, som
lämpligen ges benämningen produktsäkerhetslag.

Sammanfattningsvis
vill jag framhålla att jag i huvudsak delar kommitténs uppfattning om hur en
utbyggd produktsäkerhetslagstiftning bör utformas. Det finns emellertid
anledning att i några hänseenden ta flasta på den remisskritik som har förts
flram mot olika delar av förslaget. Även i flråga om vissa andra detaljer finns
det enligt min mening skäl att förorda delvis andra lösningar. I det följande
avser jag att närmare behandla flrågorna om

lagens
tillämpningsområde i avsnitt 2.2,

åtgärderna
i avsnitt 2.3,

förutsättningar
för ålägganden och förbud i avsnitt 2.4,

ansvarsfördelningen
i avsnitt 2.5,

preskription
i avsnitt 2.6,

handläggning
av produktsäkerhetsfrågor i avsnitt 2.7,

kostnader
och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina
kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen
(avsnitt 4).

33

3
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 23

2.2
Lagens tillämpningsområde

Prop.1988/89:23

Mitt förslag:
Produktsäkerhetslagen skall gälla sådana varor och tjänster som tillhandahålls
i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar
eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Det stora flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Konsumentverket
och konsumentvägledarnas förening anser dock att lagen även bör omfatta andra
nyttigheter än varor och tjänster. Vidare anser de att lagen bör omfatta
produkter som privatpersoner kommer i kontakt med i hälso- och sjukvård,
skolor, daghem, fritidshem och andra liknande miljöer. Livsmedelsverket anser
att lagen även bör omfatta produkter som kan jämställas med konsumentprodukter.

Skälen
för mitt förslag: Det är naturligt med hänsyn till den produktori-enterade
speciallagstiftning och arbetsmiljölagstiftning som finns att ett förstärkt
skydd mot riskabla produkter bör omfatta konsumentvaror och konsumenttjänster.
En ny lag bör göras tillämplig på dels typiska konsumentvaror, dels varor som
flaktiskt används eller kan förväntas bli använda av enskilda människor i
hemmet, på flritiden eller annars i privatlivet. Tillämpningsområdet bör
emellertid inte begränsas så, att det enbart blir konsumenter som flår ett
skydd, efltersom varor som konsumenterna använder oflta också torde användas i
näringsverksamhet. Det skulle otvivelaktigt kunna leda till både tvister och
bevissvårigheter, om man t. ex. måste utreda i vilken egenskap en person, som
begär att få utnyttja ett erbjudande om återkallelse, innehar den produkt som
erbjudandet avser. Det skulle också kunna framstå som stötande om en flarlig
produkt återkallas endast när den innehas av konsumenter.

Om
exempelvis en personbil av viss typ visar sig vara behäfltad med flel på
bromsarna och måste återkallas, ter det sig flrämmande om inte åtgärden flår
avse såväl de bilar som privatpersoner kör som dem som används i
näringsverksamhet. Produkter som används i arbetslivet bör därför omflattas av
lagstifltningen, under förutsättning att de också kommer till användning i
privatlivet i en inte obetydlig omflattning. Varor och tjänster som uteslutande
används yrkesmässigt eller bara undantagsvis kommer till användning i
privatlivet bör däremot inte omflattas av lagstifltningen. Ett verktyg, en
hushållsartikel eller ett sport- eller lekredskap med flariiga egenskaper
kommer alltså vid ett erbjudande om återtagande att kunna avlägsnas såväl från
hemmen som från verkstäderna, kontoren, institutionerna osv. I många fall
måste dock farliga produkter kunna få användas av dem som har yrkesmässiga
kunskaper att kunna hantera dem. Det bör därför vara möjligt att i ett enskih
fall avgränsa ett åläggande om produktsäkerhetsåtgärder så att det avser
endast konsumenter eller vissa grupper av sådana. Jag kommer senare i samband
med de olika åtgärderna, särskilt säljförbud, att behandla frågan om selektiva
åtgärder.

Enligt
kommitténs förslag omfattar lagen inte sådana varor och tjänster

34

som
enskilda människor uteslutande använder i den oflfentliga hälso- och Prop.
1988/89:23 sjukvården, i skolor och på daghem och fritidshem, eftersom service
i oflfentligrättsliga former inte är att se som näringsverksamhet. Konsumentverket
hävdar i sitt remissyttrande att detta inte är godtagbart, efltersom det i de
aktuella situationerna är flråga om människor som i mycket liten omflattning
själva kan bevaka sina intressen och därför är särskilt utsatta. Enligt verket
är riskerna ofta sådana att de inte rimligen kan förutses eller uppmärksammas
redan i samband med upphandlingen av varorna och tjänsterna i fråga.

Enligt
min mening kommer i praktiken också farliga produkter som enskilda människor
kommer i kontakt med i s. k. oflfentliga miljöer i stor utsträckning att vara
underkastade lagstifltningen, efltersom de även används i privatlivet. Många
leksaker som används på exempelvis daghem förekommer troligen i så stor utsträckning
i hemmen att lagstifltningen blir tillämplig av det skälet. Detsamma torde
gälla åtskilliga dagligvaror liksom sådan inredning som används i sjukvård och
utbildning. Men onekligen kommer det också att finnas sådant som faller utanför
lagens tillämpningsområde, alltifrån sådant som sjukvårdsapparater till fasta
lekredskap för barn. Givetvis delar jag uppfattningen att säkerhetskraven måste
ställas synnerligt högt för produkter av sådant och liknande slag. Men det
finns också god grund för att anta att så också normalt är fallet. Min förhoppning
är även att den nu föreslagna lagen ytterligare kommer att höja
säkerhetsmedvetandet på dessa områden. Jag anser därför att sådana varor och
tjänster som tillhandahålls inom ramen för myndighetsutövning eller offentlig
service inte för närvarande bör omfattas av lagen.

Livsmedelsverket
har föreslagit att lagen även skall omfatta produkter som med hänsyn till
användningssättet kan jämställas med konsumentprodukter. Jag anser emellertid
av samma skäl som jag nyss har anfört att det för närvarande inte finns
anledning att utvidga lagens tillämpningsområde i en sådan riktning.

Enligt
kommittén bör lagen omfatta samtliga varuslag. Med varor avses då i enlighet
med marknadsföringslagens terminologi lösören, alltså i huvudsak flyttbara,
fysiska föremål. Till lösören räknas bl.a. levande djur men inte t. ex.
värdepapper.

När
det gäller tjänster anser kommittén att lagen bör omflatta hela tjänsteområdet,
dvs. såväl arbete på lösa saker, flast egendom och byggnader som olika slag av
kroppsbehandling, transporter och tivoliverksamhet.

3
§ marknadsföringslagen omflattar förutom varor och tjänster även "andra
nyttigheter". Sådana nyttigheter är flast egendom, byggnader på annans
mark, elektrisk kraflt, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter
av olika slag.

Kommittén
har lämnat nyttigheter som varken utgör vara eller tjänst utanför lagförslaget.
Till stöd för detta anförs att värdepapper och rättigheter av olika slag
knappast bör kunna vara förknippade med några flysiska skaderisker. Den
framhåller att nyttigheter som fast egendom och byggnader på annans mark har
en ganska speciell karaktär och därför inte utgör några naturiiga objekt för en
produktsäkerhetslagstiftning.

I
likhet med kommittén anser jag att lagen bör omflatta varor och 35

tjänster.
Även produkter som tillhandahållits som varor och tjänster, men Prop.
1988/89:23 hos brukarna kommit att utgöra t. ex. tillbehör till flast egendom,
bör omflattas av den nya lagen. Avgörande bör vara huruvida en produkt är att
bedöma som en vara eller tjänst vid tidpunkten för tillhandahållandet. Även i
flråga om "annan nyttighet" går jag på kommitténs linje. Visserligen
kan det väl hävdas att vissa slag av "annan nyttighet" — jag syfltar
då närmast på flast egendom — kan vara behäfltade med sådana skaderisker att
det kan finnas behov av säkerhetsåtgärder av det slag som lagen är avsedd att
erbjuda. I de flesta flall bör det dock vara möjigt att tillämpa lagen även med
det tillämpningsområde som jag vill ge den. Hänför sig skaderisken till
exempelvis byggnadselementens utflormning kan ett ingripande med stöd av lagen
i förekommande fall göras mot den eller de näringsidkare som tillhandahållit
varan i flråga. Om risken i stället hänför sig till själva uppförandet av en
byggnad, torde i många flall ett ingripande kunna göras mot den som
tillhandahållit denna tjänst.

Tillämpningsområdet
i territoriell mening för regleringen blir givetvis begränsat till Sverige.
Detta hindrar inte att lagstifltningen kan komma att tillämpas även på
utländska företag. Regleringen blir nämligen i princip tillämplig på varje
tillhandahållande av varor eUer tjänster på den svenska marknaden. Ett
utländskt postorderföretag, som från utlandet tillhandahåller varor till
kunder i Sverige, kommer alltså att omflattas av lagstiftningen.

Det
jag sagt nyss innebär också att produkter som exporterats och som är identiska
med dem som är föremål för återkallelse här i landet kan, om de återförs till
Sverige, omfattas av ett återkalldseförfarande som genomförs av den svenske
tillverkaren eller annan som här tillhandahållit produkterna.

2.3 Åtgärderna

2.3.1
Inledning

Produktsäkerhetslagen
skaU, som jag tidigare sagt (avsnitt 2.1.2), motverka att riskabla produkter
förorsakar person- och sakskador. Jag anser att de instrument som är lämpligast
att använda för att åstadkomma skade-preventionen är informationsålägganden,
säljförbud och återkalldseåläg-ganden. Informationsålägganden kan vara av två
slag: dels information som lämnas till brukarna före eller i samband med att de
förvärvar en riskabel produkt, säkerhetsinformation, dels information som
lämnas till brukarna när de redan har förvärvat den farliga produkten,
varningsinformation. Avsikten med informationsåläggandena är att inflormera
brukarna av farliga produkter om skaderiskerna och hur man undgår dem. Säljförbud
syftar till att förhindra att flariiga produkter över huvud taget kommer i
händerna på brukarna. Återkalldseåläggande innebär att det skall företas
direkta åtgärder med en produkt som är i brukarens hand i syfte att undanröja
den skaderisk som produkten medför.

Näringsidkare
bör vid varuåterkalldser kunna åläggas att låta förstöra

eller på annat sätt oskadliggöra exemplar som har återtagits (destruktion). 36

2.3.2 Säkerhetsinformation

Prop.1988/89:23

Mitt förslag:
Näringsidkare skall kunna åläggas att, i samband med att de tillhandahåller
produkter, lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att
produkterna orsakar person-dier egendomsskador. Ett åläggande kan omfatta inte
bara den produkt som talan om informationen avsett utan också andra liknande
produkter som är förenade med samma skaderisk.

Kommitténs forslag:
Överensstämmer i princip med mitt förslag. "Andra liknande
produkter" omflattas emellertid inte av förslaget.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Skälen för mitt förslag:
Många produkter är flariiga om de används på ett fldaktigt sätt, utan att det
för den skull är rimligt att konsumenterna helt avstår från dem eller att de
ges en annan utformning. I sådana fall måste brukarna redan i samband med
förvärvet av produkten göras medvetna om riskerna. Så sker också i stor
utsträckning genom information som lämnas på eller i anslutning till sådana produkter
när de säljs. Detta slags säkerhetsinformation är av största betydelse för
produktsäkerheten.

Marknadsföringslagen
innehåller en generalklausul om informationsskyldighet (3 §). Om en
näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet
underlåter att lämna information, som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen
ålägga honom att lämna sådan information. Informationen kan ta sikte på själva
produkten och avse bl.a. innehåll, beskaffenhet och egenskaper. Vidare kan
informationsåläggandet avse lämplig användning, förvaring och skötsel av
produkten. Skyldighet att lämna inflormation föreligger enligt förarbetena så
snart det finns ett inte helt obetydligt behov och inte bara i sådana flall som
är särskilt allvarliga (prop. 1975/76:34 s. 126). I bestämmelsen anges även på
vilka olika sätt det kan föreskrivas att inflormation skall lämnas. Ett
åläggande kan innebära att inflormation skall lämnas genom märkning på vara
eller tillhandahållas i annan form på säljställe dier ges i annonser eller
andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföring. Vidare
kan en näringsidkare åläggas att i viss florm lämna inflormation till konsument
som begär det.

Genom
att den nuvarande bestämmelsen om säkerhetsinflormation i marknadsföringslagen
förs över till produktsäkerhetslagen flår bestämmelsen ett utvidgat
tillämpningsområde. Den kommer nämligen även att gälla vid vederlagsflria
erbjudanden och överlåtelser. Å andra sidan kommer den enligt förslaget
förstärkta informationsskyldigheten inte att omfatta annan nyttighet. Jag vill
dock erinra om att informationsskyldighet beträffande "annan
nyttighet" också i framtiden kommer att kunna åläggas med stöd av 3 §
marknadsföringslagen.

Kommitténs
förslag innehåller inte någon motsvarighet till 3 § andra stycket 3
marknadsföringslagen om inflormation till konsument som begär

37

det. Jag anser emellertid,
att även om bestämmelsen hittills inte har visat Prop. 1988/89:23

sig ha någon större
praktisk betydelse, så finns det för närvarande inte

någon anledning att
avskaflfa den. En föreskrift att lämna inflormation till

den som begär det kan
användas som komplement till en föreskriflt om

skyldighet att lämna
information på säljstället eller i annonser o.d. En

konsument kan därigenom få
tillgång till den åsyftade informationen utan

att behöva besöka
säljstället (jfr prop. 1975/76:34 s. 127).

Det
kan förekomma att en näringsidkare tillhandahåller andra produkter som har
samma utformning och kan medföra samma skador som en produkt som är föremål för
ett säkerhetsingripande. Om tillsynsmyndigheten känner till det kan även dessa
produkter bli föremål för ett säkerhetsingripande. Om förhållandet kommer fram
först efter processen i marknadsdomstolen kan domstolen visserligen på talan
av konsumentombudsmannen meddela ett interimistiskt åläggande om
säkerhetsinformation. En näringsidkare kan dock utan påföljd under relativt
lång tid utan säkerhetsinformation tillhandahåUa en produkt som är i det
närmaste identisk med en som han tidigare ålagts att lämna säkerhetsinformation
om. Kommittén har inte föreslagit någon särskild möjlighet att komma tillrätta
med det problemet. Enligt min mening finns det anledning att införa en möjlighet
att låta ett åläggande om säkerhetsinflormation även omflatta sådana produkter.

Visserligen
gäller ett åläggande som meddelats rörande en viss produkt även för det flall
att produkten därefter ändrats något (MD 1987:22 KO mot Sven Åkeson & CO.
AB ang. säljförbud beträffande oljelampor), men enligt min mening bör ett
åläggande även kunna omfatta andra liknande produkter med samma skaderisk, som
kanske har funnits på ett lager men som tiUsynsmyndigheten eller
konsumentombudsmannen inte känt till.

Med
uttrycket "annan liknande vara dier tjänst" avser jag i första hand
en produkt som har samma funktion och som kan ge upphov till samma art av skada
som den som varit föremål för prövning.

Det
finns i detta sammanhang anledning att peka på att säkerhetsinformation i samband
med tillhandahållande av varor och tjänster kan vara ett led i normala
anvisningar om produkternas hantering, skötsel och vård. Sådan inflormation kan
krävas även om utebliven inflormation inte skulle leda till ett behov av
säljförbud, varningsinflormation eller återkallelse. Risknivån behöver alltså
inte vara lika hög för att säkerhetsinflormation skall kunna framtvingas som då
övriga typer av säkerhetsingripanden kan bli aktuella.

38

2.3.3 Säljförbud m. m.

Prop.1988/89:23

Mitt förslag:
Näringsidkare skall kunna förbjudas att tillhandahålla produkter som medför
särskild risk för person- eller egendomsskador. Förbudet får omfatta inte bara
den produkt som talan om förbudet avsett utan även andra liknande produkter.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. "Andra liknande
produkter" omfattas emellertid inte av förslaget.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har lämnats utan erinran.

Skälen for mitt forslag: I
svensk rätt finns regler om säljförbud inom olika produktområden. En regel av
mera generell räckvidd finns i marknadsföringslagen. I 4 § föreskrivs att
marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för
enskilt bruk fortsätta att saluhålla en vara, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada på person eUer egendom. Ett sådant förbud kan
efter en lagändring år 1985 riktas också mot bakre led i säljkedjan, i den mån
det behövs för att förhindra fortsatt försäljning tiU konsumenter (prop.
1984/85:213 s. 41 flf och 71 flf). Regeln är tillämplig inte bara vid
saluhållande av varor, utan också vid utbjudande av nyttjanderätt till varor
och vid tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Jag vill tillägga att 4 §
marknadsföringslagen också kan läggas till grund för ingripande mot varor och
tjänster som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Bestämmelsen
saknar dock i den delen intresse i detta sammanhang.

Ett
säljförbud kan bli aktueUt flrämst vid konstruktionsfld, men också vid ett
flabrikationsfld av viss omflattning. Behovet av att kunna förbjuda flortsatt
försäljning kan i och för sig i huvudsak tillgodoses med de regler om
säljförbud som nu finns. Intresset riktas därvid särskilt till 4 § marknadsföringslagen.
Denna paragrafl har, som nämnts, en mera generell räckvidd än de skilda
produktorienterade lagarnas sälj förbudsregler, som var och en avser endast ett
visst produktslag. Bestämmelsen i marknadsföringslagen är subsidiär i
förhållande till säljförbudsregler i annan lagstifltning. Ett förbud enligt 4
§ får nämligen inte meddelas i den mån det i förflattning eller beslut av
myndighet har meddelats särskUda bestämmelser om varan eller tjänsten med
samma ändamål som förbudet skulle fyUa. Bestämmelsen i fråga skall alltså
tillämpas först om någon annan regel med samma syfte inte står till buds.

Det
ter sig enligt min mening naturligt att produktsäkerhetslagen ges motsvarande
utformning. I första hand bör man alltså även i flramtiden falla tiUbaka på de
regler om produktsäkerhet som finns i speciaUagstift-ningen. Om t. ex. en viss
livsmedelsprodukt visar sig vara flarlig bör man i första hand lita till de
regler i livsmedelslagstiftningen som gör det möjligt att besluta om förbud mot
saluhållande av produkten i fråga. Speciallagar finns emellertid endast för ett
begränsat antal produktområden. Jag anser därför att produktsäkerhetslagen bör
innehålla en regel om säljförbud.

Ett
förbud som meddelas enligt 4 § marknadsföringslagen gäller endast den vara som
bedömts i förbudsärendet. Andra varor som har väsentligen

39

samma utformning och kan
medföra personskador av samma slag kan Prop. 1988/89:23

däremot inte förbjudas i
förbudsärendet (jfr marknadsdomstolens beslut

1987:22).

Det
finns flera i det närmaste identiska produkter på marknaden. Anta att en av
dessa produkter förbjuds därför att den är farlig. Det visar sig senare finnas
andra liknande produkter med samma skaderisker. Proceduren att utverka förbud
mot även dessa produkter måste då påbörjas på nytt med den tidsutdräkt och risk
för skador som följer i avvaktan på att ett nytt förbud kan meddelas.

När
det kan antas förekomma andra varor dier tjänster som liknar den vara eller
tjänst som är föremål för ett säljförbud anser jag, i enlighet med vad jag har
anfört beträflfande åläggande att lämna säkerhetsinformation, att ett förbud
bör kunna utformas så att det omfattar inte bara den vara eller tjänst som
avsetts med förbudet utan också liknande varor eUer tjänster som är förenade
med samma slags skaderisk.

Ibland
kan det vara lämpligt att begränsa produktsäkerhetsåtgärderna till att omfatta
endast en viss kategori av de brukare som innehar den produkt som åtgärden
avser. Man kan tala om partiella eller selektiva åtgärder. En sådan begränsning
kan vara befogad vid var och en av de föreslagna formerna av säkerhetsåtgärder.
Beträflfande säkerhets- och varningsinformation samt återkallelse kan man
genom att välja ett visst informationsmedium rikta åtgärder mot en viss
målgrupp. Ett säljförbud kan utformas så att näringsidkaren inte flår överlåta
varan till en viss kategori av brukare, t. ex. konsumenter.

Det
kan i vissa flall te sig motiverat att t. ex. förbjuda flortsatt tillhandahållande
av en vara till konsumenter, men däremot tillåta att varan tillhandahålls
professionella användare. En produkt kan ju medföraen särskild skaderisk för
vissa brukare men inte för andra, särskilt kvalificerade användare. I den mån
ett säljförbud riktar sig mot en detaljist bör man kunna meddela ett beslut av
innehåll att denne förbjuds att tillhandahålla den farliga produkten till konsumenter
för enskilt bruk. Ett sådant säljförbud bör emellertid också kunna rikta sig
mot tidigare led i distributionskedjan. Genom att avgränsa ett förbud till
vissa, bestämda säljkanaler kan tidigare led i distributionskedjan hindras från
att förse konsumenter med en farlig produkt. Det kan också vara befogat att
förena ett förbud med viUkor, som får till eflfekt att hindra ett slutligt
tillhandahållande till konsument. Man kan tänka sig att t. ex. en tillverkare
förbjuds att vidare saluhålla en produkt om den inte tydligt märks med uttryck
som "Får inte försäljas till konsumenter för enskilt bruk" eller
"Får endast säljas till flackman för användning i yrkesmässig
verksamhet".

Ett
säljförbud enligt 4§ marknadsföringslagen kan villkoras så att det inte gäller
om vissa försiktighetsåtgärder iakttas (prop. 1984/85:213 s. 77 f och
marknadsdomstolens beslut 1980:2). Exempelvis kan det ställas krav på att viss
säkerhetsinformation lämnas eller att produkter förses med viss
säkerhetsutrustning. Enligt min mening är det även framdeles lämpligt att
säljförbud kan villkoras. I regel bör det dock vara tillräckligt att meddela
ett åläggande om säkerhetsinflormation.

40

2.3.4
Varningsinformation

Prop.1988/89:23

Mitt förslag:
Näringsidkare, som har överlåtit en produkt som medför särskild risk för skada
på person eller egendom, skall kunna åläggas att inflormera dem som innehar
produkten om skaderisken och hur den skall förebyggas. Inflormationen kan
lämnas genom direktadresserade meddelanden till dem som skall ha inflormationen
eller generellt genom olika åtgärder av samma typ som används vid
marknadsföring.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ett
antal remissinstanser har iflrågasatt om ålägganden om varningsinflormation är
grundlagsenliga.

Skälen för mitt förslag:
Den nyss behandlade regeln om säkerhetsinflormation syfltar till att göra
brukarna medvetna om riskerna med flariiga produkter innan de förvärvar dem,
under det att regeln om säljförbud syfltar till att förhindra att flariiga
produkter kommer ut till brukarna.

Om säkerhetsinformation
inte lämnats och en flarlig produkt nått brukarna, kan redan en upplysning om
att en vara eller tjänst är behäfltad med en viss bestämd skaderisk flå en inte
obetydlig skadepreventiv verkan genom att användarna blir försiktigare.
Ytterligare eflfekt kan inflormationen flå om den inneflattar upplysningar om
hur skaderisken kan förebyggas. Man kan tänka sig sådant som
hanteringsföreskriflter, varningar mot ett visst slag av användning,
förvaringsråd, rekommendationer att anskaflfa skyddsutrustning m.m. Sådan
varningsinformation kan vara viktig inte minst när deflekten har karaktär av
inflormationsfld, vilket kan vara flallet om inte behövlig
säkerhetsinflormation lämnats vid försäljningen.

Resultatet av
varningsinflormationen blir beroende av det sätt på vilket den sprids och
omflattningen av den. I varje enskilt flall flår man bedöma vad som skäligen
krävs för att skaderisken skall förebyggas.

Varningsinformation
kan lämnas på två olika sätt, som kan kallas den individuella vägen och den
generella vägen.

Den
individuella vägen är selektiv och innebär att informationen går ut direkt till
var och en som kan tänkas inneha produkten. Sådan information kan vara muntlig
eller skriftlig.

Det finns stora fördelar
med individuell inflormation. En fördel är att inflormationen kan antas i
mycket stor utsträckning verkligen nå flram till dem som söks. Vidare finns
större förutsättningar att anpassa inflormationen mera detaljerat och direkt
till vad mottagaren har behov av att veta. Den individuella vägen bör därför
väljas, då så är möjligt. Den förutsätter att man känner till vilka användarna
är och var de kan nås. För vissa typer av varor, t. ex. flordon och en del
andra konsumentkapitalvaror, finns oflta sådana uppgiflter tillgängliga, liksom
då det gäller tjänster. Motsvarande uppgiflter saknas i allmänhet då det är
flråga om mindre, billiga produkter.

I flall då den
individuella vägen inte är möjlig bör man tillgripa ett generellt förflarande.
Det torde normalt innebära att massmedia flår anlitas. Det går att använda
tidningar, tidskriflter, direktreklam i florm av

41

massförsändelser,
butiksskyltning osv. Näringsidkarna kan i denna situa- Prop. 1988/89:23 tion
använda alla de kommunikationssätt som normalt kommer till användning i
marknadsföring. Inflormationen bör alltså kunna lämnas i annonser och andra
flramställningar som näringsidkare brukar använda. Vid valet av medium
inställer sig i stort samma flrågor som då näringsidkare Överväger vilka
former för reklam de bör satsa på. Frågan gäUer bl. a. hur man bäst skall nå
den aktuella målgruppen, dvs. den krets av personer som förvärvat den farliga
varan eller tjänsten.

I
regel lär en näringsidkare, som tillhandahållit en vara eller en tjänst som
senare visar sig flarlig för användarna, i sitt eget välförstådda intresse vara
angelägen att själv varna dessa. På så sätt kan han bättre skydda sin good-will
och förebygga skadeståndskrav. Jag anser emellertid att det är betyddseflullt att
också en näringsidkare, som underlåter att lämna beflo-gad
varningsinflormation, skall kunna åläggas att lämna sådan inflormation i vissa
flall, eflter prövning av ett opartiskt organ. Produktsäkerhetslagen bör därför
innehålla en regel om att näringsidkare, som tillhandahållit en riskabel vara
eller tjänst, skall kunna åläggas att lämna information om skaderisken och hur
den kan förebyggas. Den informationen bör benämnas varningsinflormation till
skillnad flrån säkerhetsinformation, som rör farliga produkter som ännu inte
har nått ut tiU brukarna.

Förhållandet
mellan informationsskyldighet och yttrandefrihet

Den
principiella flrågan om kommersiella meddelandens förhållande till
tryckfriheten har diskuterats i flera lagstiftningsärenden (se bl.a. SOU 1983:70
Värna yttrandefriheten och prop. 1986/87:151 om ändringar i
tryckfrihetsförordningen m.m.), men ännu har det inte skapats någon
flullständig författningsmässig klarhet. Det är dock allmänt erkänt att den
kommersiella reklamen inte åtnjuter oinskränkt tryckfrihetsrättsligt skydd.
Ingripanden mot reklam i tryckt skriflt har ansetts kunna ske vid sidan av
tryckflrihetsförordningen, under förutsättning att flramställningen är av
utpräglat kommersiell natur och inte avser nyhetsförmedling och åsiktsbildning av
det slag som tryckflrihetsförordningen syfltar till att värna.

Det
har inte ansetts strida mot tryckfrihetsförordningen att i marknadsföringslagen
införa möjlighet såväl att meddela .förbud mot otiUbörlig reklam som att ålägga
näringsidkare att i reklam införa viss information. Den sistnämnda möjligheten
är emellertid begränsad såtillvida att näringsidkare inte kan åläggas att
publicera ett visst meddelande i tryckt skriflt. Åläggandet att lämna
information gäller endast i det fall då näringsidkaren själv väljerattgöra
reklam (prop. 1975/76:34s. 111 f och 127).

Jag
vill efter samråd med cheflen för justitiedepartementet flramhålla att

den föreslagna regleringen inte utesluter att marknadsdomstolen ålägger

en näringsidkare att göra vad som är möjligt för honom i syfte att få en .

annons med ett visst innehåll intagen i en tryckt periodisk skrift. Utgiva

ren av en periodisk skrift kan emellertid inte åläggas att ta in viss bestämd

inflormation i sin skriflt. 42

2.3.5 Återkallelse

Prop.1988/89:23

Mitt
förslag: Om en näringsidkare överlåtit en produkt, som medför särskild risk för
skada på person eller egendom, skall han kunna åläggas att återkalla produkten
flrån brukarna. Återkallelse kan ske på i huvudsak tre olika sätt, nämligen
genom rättelse, utbyte och återgång.

Näringsidkaren
skall vid återkallelse lämna brukarna av den farliga produkten ett erbjudande
om viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden. Villkoren skall vara sådana att
erbjudandet kan förväntas bli allmänt accepterat, men flår inte bli oskäligt
betungande för näringsidkaren. Återkalldseerbjudanden skall fullgöras utan
väsentliga kostnader eller olägenheter för brukarna. Rättelse och utbyte bör
företas så skyndsamt som möjligt. Vid återgång av vara skall ersättningen för
den återlämnade normalt svara mot kostnaderna för att återanskaflfa en ny vara
av samma eller motsvarande slag, men i vissa fall kan avdrag flå göras för den
nytta som brukaren kan ha haflt. Vid återgång av en tjänst skall ersättningen i
princip svara mot kostnaden att avhjälpa flelet.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Enligt kommitténs förslag kan dock
ett åläggande om återkallelse endast meddelas då det finns risk för
personskada.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser har ingen erinran mot förslaget.
Konsumentverket anser att föreläggande om återkallelse bör kunna meddelas även
i fall där det finns risk för egendomsskador.

Skälen för mitt förslag:
Det är angeläget att undanröja riskerna med farliga produkter som nått brukarna
särskilt om skaderiskerna är av allvarligare art. Många gånger är det inte
tillräckligt att brukarna varnas för riskerna, utan själva produkten måste
kunna återkallas. Jag har tidigare (avsnitt 2.1.3) nämnt att termen
återkallelse brukar användas som gemensam benämning på de tre olika slag av
åtgärder som näringsidkare enligt min mening bör kunna åläggas att vidta
beträflfande flariiga produkter som finns hos brukarna.

En farlig produkt bör
kunna göras felfri genom att den repareras eller genom att en felaktig
komponent byts ut. Sedan så har skett, kan användaren utan risk behålla och
bruka produkten. Vidare bör den farliga produkten kunna bytas ut mot annan
felflri produkt av samma eller motsvarande slag. Slutligen bör en näringsidkare
kunna åläggas att återta den farliga produkten mot ersättning.

Innehavare av flariiga
produkter bör alltså av näringsidkare som överlåtit produkten kunna erbjudas
rättelse, dvs. avhjälpande av det fel hos varan som skaderisken hänför sig
till, utbyte eUer återgång. Vid valet mellan nämnda åtgärder bör i första hand
det skadeförebyggande syftet med återkalldsen men också näringsidkarens
kostnader för olika åtgärder beaktas.

Ett
grundläggande krav är naturligtvis att åtgärden blir eflfektiv. Rättelse

43

måste innebära att
skaderisken verkligen blir undanröjd. Därför bör också Prop. 1988/89:23
krävas att åtgärden kan förväntas få ett positivt gensvar hos dem som använder
varan. Det gäller alltså att välja åtgärd på ett sådant sätt att detta krav kan
väntas bli uppfyllt.

Även
näringsidkarens kostnader bör uppmärksammas. Om flera flrån
eflfektivitetssynpunkt likvärdiga alternativ står till buds, bör valet givetvis
falla på det minst kostsamma. I fråga om kapitalvaror torde detta regelmässigt
vara rättelse, som också från andra synpunkter är att föredra vid dyrbarare
varor, bl. a. med hänsyn till svårigheten att bestämma ersättningens storlek
vid återgång. I flråga om billiga förbrukningsartiklar torde däremot återgång
vara den åtgärd som kräver de minsta administrativa resurserna och därför är
att föredra.

Vid
tjänster kan man inte tänka sig ett återtagande av produkten mot utlämnande av
en ny produkt. Däremot bör det vara möjligt att genomföra rättelse. Felet torde
när det gäller en tjänst oflta ha uppkommit vid utförande av arbete på en vara
eller annan egendom. Det kan vara fråga om att man vid en viss typ av
reparationer genomgående använt sig av en undermålig komponent, som medför
säkerhetsrisker, eller att själva det sätt på vilket reparationsarbetena blivit
utförda medför en risk för skada. Rättelse kan då vidtas genom utbyte av
komponenten eller genom att reparationen görs om.

Vid
andra tjänster än sådana som innebär att arbete utförts på en sak eller annan
egendom kan rättelse mer sällan komma i fråga. I vissa flall kan dock en
rättelseåtgärd bli aktuell, som t. ex. vid tjänster som har karaktär av
kroppsvård. Man kan sålunda tänka sig att en flelaktig behandling vid hårvård
eller skönhetsvård skulle kunna rättas till genom någon florm av förnyad
behandling. Då det gäller tjänster av detta slag torde det dock många gånger
vara lämpligare att meddela åläggande om varningsinflormation. En skadlig
behandling kan t. ex. föranleda att de behandlade bör kontakta läkare och
näringsidkaren bör då åläggas t. ex. att i annonser uppmana kunderna till det.

Även
ett slags återgång är tänkbar vid tjänster. Visserligen kan inte den utförda
tjänsten återställas, men det kan ändå vara rimligt att den som fått tjänsten
utförd åt sig får viss ersättning. Kommittén anser att personen i flråga i
vissa fall bör beredas möjlighet att få tillbaka den ersättning som har
betalats för tjänsten. Det återbetalade beloppet kan då användas för ett
förvärv av motsvarande tjänst av en annan näringsidkare. Jag har här en
uppfattning som delvis avviker från kommitténs. Syftet med produktsäkerhetslagen
är att undanröja skaderisker. När detta bara kan ske genom att en flarlig vara
återtas av näringsidkaren är det naturligt att brukaren också flår ekonomisk
kompensation — genom ersättningen kan han bli villig att avstå från varan, och
därmed undanröjs risken för skador. Motsvarande syn bör ligga till grund för
regleringen av rätten till ersättning då det är fråga om en fariig tjänst.
Ersättningen bör således syfta till att eliminera den framtida skaderisk som
kan vara knuten till tjänsten. Enligt min mening bör därför ersättningen till
brukaren i ett sådant flall i princip motsvara vad det kostar att undanröja
skaderisken.

Ett
åläggande att återkalla kan inte begränsas till att enbart ange rättelse- 44

åtgärden.
Näringsidkaren måste också gå ut med ett erbjudande om åtgär- Prop. 1988/89:23
den till brukarna. Tillkännagivandet av erbjudandet måste kompletteras med
upplysningar om varför erbjudandet lämnas, dvs. riskinflormation. Brukarna av
produkten i flråga skall på detta sätt flå kännedom om att den är flarlig. En
upplysning om skaderiskerna bör utgöra ett incitament för användarna av den
flariiga produkten att ta flasta på erbjudandet om återkallelse. Användarna
måste också flå kännedom om de viUkor på vilka de kan flå rättelse, utbyte
eller återgång. Villkoren måste bestämmas med beaktande av målet att
erbjudandet om återkallelse i största möjliga utsträckning skall bli
accepterat. Samtidigt måste emellertid villkoren utflor-mas så, att regleringen
av ersättningsflrågan inte blir alltför komplicerad och återkalldseförflarandet
därigenom fördröjs och dess eflfektivitet hotas.

Det
är emellertid inte säkert att enbart insikt om produktens farlighet och ett
erbjudande om fördelaktiga viUkor kan förmå brukarna att lämna in produkten
eller vidta någon annan åtgärd som krävs av dem för att de skall få rättelse.
Det är därför nödvändigt att budskapet i erbjudandet med sakkunnigt bistånd
utformas på ett sådant sätt att brukamas attityder påverkas och att de
motiveras till handling.

Kommittén
har föreslagit att återkallelse endast skall kunna komma ifråga vid risk för
skada på person.

Egendomsskador
till följd av skadebringande egenskaper hos en vara dier tjänst kan emellertid
medföra kännbara ekonomiska förluster för konsumenterna. Det kan t. ex. röra
sig om skador på fast egendom, fordon och dyrare hushållskapitalvaror. Ett
exempel är att en diskmaskin har en undermålig vattenslang och att detta leder
till omfattande läckage och vattenskador. Visserligen kan många konsumenter
lita tiU sakskadeförsäkringar när det gäUer egendomsskador, men min erfarenhet
är att många ekonomiskt svaga grupper inte har tillräckligt skydd i detta
hänseende. Möjligheten att vid särskild risk för skada på egendom kunna ingripa
med återkallelse skulle sannolikt vara ägnad att skärpa företagens produkt- och
produktionskontroll och härigenom minska risken för egendomsskador. Jag anser
därför att skyddsintresset vid egendomsskador är så stort att återkaUdse bör
kunna komma i fråga även vid särskild risk för skada på egendom.

Med
tanke på syfltet med att ålägga en näringsidkare att återkalla en vara eller
tjänst måste kravet på att säkerhetsåtgärderna verkligen genomförs sättas högt.
Detta förhållande måste påverka villkoren för åtgärden. Generellt bör gälla
att ett återkalldseerbjudande skall flullgöras utan väsentlig kostnad och
olägenhet för dem som utnyttjar det. Nödvändiga utlägg för transporter,
förpackning och liknande bör alltså ersättas av näringsidkaren i den mån
utläggen är av såd m storleksordning att de kan vara av betydelse för
användarnas vilja att utnyttja rättelsemöjligheten.

Villkoren
bör med andra ord utflormas så att konsumenten inte bedömer sina besvär och
kostnader som så stora att han föredrar att underkasta sig risken med den
flariiga produkten. Det anförda understryker vikten av att tillkännagivandet av
återkalldseerbjudandet så långt möjligt utflormas på grundval av kunskaper om
brukamas attityder.

Vid
återgång måste ersättning för den lämnade varan bestämmas. Er- 45

sättningen
bör i princip svara mot kostnaden för anskaflflande av en ny vara Prop.
1988/89:23 av samma eller motsvarande slag som den återlämnade. Användaren bör
ju ha möjlighet att skaffa sig en ny produkt som motsvarar den han fått lämna
ifrån sig. I vissa fall, t. ex. då den återlämnade varan innehafts under lång
tid, kan det dock vara rimligt att användaren får vidkännas ett visst avdrag på
belopp som svarar mot återanskaflfningskostnaden. Avdraget bör i så flall
motsvara den nytta som användaren skäligen flår anses ha haft av sin vara. Med
tanke på svårigheten att göra en sådan beräkning bör dock metoden användas med
försiktighet. Såväl ersättning som avdrag bör i princip bestämmas
schablonmässigt. Som förut antytts kan svårigheterna att bestämma ersättningen
rättvist många gånger leda till att återkalldsen hellre bör ske i florm av
rättelse. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur ersättningen bör
beräknas.

Konsumentverket
anser att det skulle vara av värde för den praktiska tiUämpningen av lagen om
lagmotiven innehåller något uttalande om vilka krav som bör ställas på
utredningen om återanskaflfningskostnader och innehavarnas eventuella nytta av
produkten.

Enligt
min mening är det med hänsyn till att lagen avses vara generell inte möjligt
att konkretisera vilken utredning som bör förebringas. Denna fråga får
överlämnas till rättstillämpningen. Sannolikt kommer kraven på utredning att
behöva variera mellan olika produktgrupper.

Reglerna
om återkallelse iförhållande till den civilrättstiga regleringen

En
särskild fråga i sammanhanget är förhållandet mellan reglerna om återkallelse
och den civilrättsliga regleringen.

Ett
tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse riktas i allmänhet till en
obestämd krets av brukare. Denna obestämdhet i frågan om erbjudandets
adressater gör att detta enligt gäUande rätt inte torde betraktas som ett anbud
i avtalslagens (1915:218) mening. Så torde vara flallet bara i flråga om
erbjudanden som tillkännages genom personliga meddelanden till enskilda
brukare.

I
allmänhet flår nog erbjudandet betraktas som en uppmaning till brukarna att
själva lämna anbud, men rättsläget är inte helt klart. Avtal torde komma till
stånd genom att näringsidkaren själv, dier någon som företräder honom, i
återkalldseförflarandet tar emot den återkallade produkten när brukaren lämnar
in den för rättelse, utbyte dier återgång. Därmed flår avtal anses vara träffat
mellan näringsidkaren och brukaren om att åtgärden skall vidtas på de i
erbjudandet angivna villkoren.

Innan
så skett kan brukaren troligen inte göra erbjudandet eller de i erbjudandet
angivna villkoren gällande mot näringsidkaren på civilrättslig väg. Ett
erbjudande om återkaUdse, vare sig det lämnats flrivilligt eller eflter
åläggande av marknadsdomstolen, flår antas vara utan annan rättsverkan än att
näringsidkaren möjligen genom passivitetsverkan kan bli bunden vid erbjudandet,
om han underlåter att meddela en brukare som förklarar sig vilja utnyttja
erbjudandet att han inte står fast vid det.

Ett
åläggande om återkallelse som inte följts av ett erbjudande kan över 46

huvud taget inte göras
gällande på civilrättslig väg. Det är enbart sanktionerat av det vite som
åläggandet i regel skall vara förenat med.

Däremot kan brukarna,
oberoende av återkalldseförflarandet, göra gällande de rättigheter som de har
enligt den civilrättsliga lagstifltningen, t. ex. konsumentköplagen eller
konsumenttjänstlagen. Detta kan ske antingen i den flormen allmänna
reklamationsnämnden erbjuder eller genom sedvanlig domstolsbehandling. Enbart
det förhåUandet att en brukare utnyttjat ett erbjudande om återkallelse bör
inte hindra honom att även göra gällande för honom mera fördelaktiga
rättsföljder, t. ex. i fråga om ersättning, som kan tillkomma honom enligt de
civilrättsliga reglerna. Om däremot brukaren förklarar sig avstå flrån sina
civilrättsliga anspråk, när sådana omständigheter inträflfat att anspråken kan
göras gällande, blir i princip avståendet bindande för honom. Vid åläggande om
återkallelse bör villkor som innebär ett sådant avstående regelmässigt inte
tillåtas.

Prop.1988/89:23

2.3.6
Destruktion m. m.

Mitt förslag:
Marknadsdomstolen skall ha möjlighet att förordna om destruktion av flariiga
produkter. Någon möjlighet att ta flariiga produkter i beslag införs däremot
inte.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har lämnats utan kommentar av flertalet remissinstanser.
Konsumentverket anser emellertid att det bör finnas en möjlighet att ta
flariiga produkter i beslag.

Skälen
för mitt forslag: Det kan diskuteras om produktsäkerhetslagen bör innehålla
regler om den flortsatta hanteringen hos näringsidkare av produkter som har
återkallats.

Från säkerhetssynpunkt
krävs i första hand att försäljningen till konsumenterna av flariiga produkter
stoppas och att sådana produkter som redan har nått konsumenterna återtas från
dem eller i varje fall att produkternas flarlighet undanröjs. Detta innebär, i
den mån man genom säljförbud lyckas stoppa försäljningen och när det är flråga
om utbyte eller återgång, att farliga produkter kommer att samlas hos berörda
näringsidkare. En flråga som uppkommer är om lagstifltningen bör innehålla
regler om vad som skall ske med produkter som samlas hos näringsidkarna. Vad
som då kan ske med produkterna är beroende av om de är i sådant skick att det
lönar sig att ta dem till vara och om exempelvis tillverkaren anser sig behöva
flå in produkterna för att kontrollera att en återkallelse genomförts och att
förhindra att produkterna på nytt förs ut på marknaden.

Det är inte möjligt att
generellt ta ställning till i vad mån en viss kategori näringsidkare — t. ex.
tillverkare — är bättre skickad än en annan att ta hand om farliga produkter
som bytts ut eller gått åter. Däremot kan det i vissa fall finnas behov av att
kunna påbjuda att de farliga produkterna förstörs eller oskadliggörs på annat
sätt. Jag vill dock betona att en möjlighet för marknadsdomstolen att meddela
ett sådant åläggande inrymmer

47

problem. Ett viktigt
sådant är att bedöma i vad mån det finns praktiska möjligheter till destruktion
utan fara för miljöskador. Marknadsdomstolen bör enligt min mening därför i
allmänhet inte i ett återkalldseärende ta ställning till vad som skall ske med
produkter som byts ut eller återgår. Ibland kan emellertid förhållandena vara
sådana att det skulle framstå som stötande om produkterna skulle bli kvar hos
en näringsidkare med risk för att de på nytt kommer ut på marknaden. Jag
föreslår därför en regel som ger marknadsdomstolen befogenhet att i undantagsfall
ålägga vederbörande näringsidkare att låta förstöra eller eljest oskadliggöra
produkter som bytts ut eller återgått. Marknadsdomstolens åläggande bör också i
sådana flall vara vitessanktionerat. När ett sådant åläggande övervägs bör marknadsdomstolen
givetvis om det behövs ge närmast berörd miljöskyddsmyndighet tiUfälle att
lämna synpunkter i fråga om lämpligt tillvägagångssätt eller destruktionssätt.
Jag har även övervägt att införa en möjlighet att förordna om beslag av
återkallade produkter i avvaktan på att de förstörs. Enligt min mening bör man
dock kunna utgå från att näringsidkare som lojalt följt ett
återkalldseåläggande även fullgör ett destruktionsåläggande. Jag har därför
avstått från att lägga fram förslag rörande beslag.

Prop.1988/89:23

2.4 Förutsättningar för ålägganden och förbud

Mitt
förslag: Åläggande om säkerhetsinformation kan meddelas om inflormationen har
särskild betydelse för att förebygga skada på person eller egendom.

Ålägganden om
säljförbud, varningsinflormation och återkallelse kan meddelas om det finns
särskild risk för skada på person eller egendom. Ålägganden om
varningsinflormation och återkallelse skall meddelas endast i flall då de kan
antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Det stora flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot förslaget.

Skälen för mitt förslag:
Syftet med produktsäkerhetslagen är att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. Ett ingripande bör sålunda kunna göras
mot varor och tjänster som medför risk för människors liv eller hälsa eller
risk för skador på egendom.

Bestämmelsen om
säkerhetsinformation har ett delvis annat och mer generellt tillämpningsområde
än övriga flormer av säkerhetsåtgärder i den föreslagna lagen. Den skall kunna
utgöra stöd för ålägganden om sådan information som normalt bör förekomma i
samband med tillhandahållande av varor och tjänster, därför att inflormationen
har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt. Detta betyder att något krav på
att det skall föreligga mera allvarliga risker för skador inte bör ställas för
att bestämmelsen skall vara tillämplig. Näringsidkare skall lämna inflormation
om skaderisker och skadeförebyggande åtgärder som motsvarar den standard som
vuxit flram genom näringslivets egna åtgärder och myndigheternas

48

praxis. Denna standard får
numera anses ligga på en förhållandevis hög Prop. 1988/89:23 nivå.

Myndighetsingripanden
bör självfallet inte komma i fråga i oträngt mål. Det måste föreligga en
konkret risk för en beaktansvärd skada och förutsättningar för att skadan
skall kunna förebyggas genom information.

På
grund av det anförda anser jag således att en näringsidkare vid
tillhandahållande av en vara eller en tjänst skall kunna åläggas att lämna
sådan information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar skada på person eller egendom.

I
4 § marknadsföringslagen anges flarerekvisitet för att säljförbud skall flå
meddelas med uttrycket "särskild risk för skada". Uttrycket
"risk för skada" inneflattar två led — risk och skada. Med risk avses
sannolikheten för att något skall inträflfa, medan skada tar sikte på effekten
av att något inträflfar. Den totala fara som en viss produkt medför kan sägas
vara en kombination av de två leden. De krav som skall vara uppfyllda för att
en viss åtgärd enligt lagen skall kunna vidtas kan i lagtexten beskrivas på
olika sätt.

1
förarbetena tiU bestämmelsen (prop. 1975/76:34 s. 101) sägs om risknivån bl.
a. att det förutsätts att riskerna och de befarade skadeverkningarna är av
viss betydenhet, närmare bestämt så betydande att ett förbud inte uppenbart är
ett alltför långtgående ingrepp. Det erinras också om att förbud inte kan komma
i fråga för produkter som samhället flår anses ha godtagit.

Det
är enligt min mening lämpligt att ha samma farenivå som i 4 §
marknadsföringslagen som utgångspunkt vid utformningen av bestämmelser om
varningsinformation och återkallelse.

Så
snart en vara eller tjänst medför en sådan risk för skada, att säljförbud kan
meddelas beträflfande varan eller tjänsten med stöd av nyssnämnda paragraf bör
också förutsättningarna vara uppfyllda för att man genom åläggande om
varningsinformation eller återkaUdse skall kunna förhindra att de som redan förvärvat
produkten skall drabbas av skada.

Säljförbudsregeln
i 4 § marknadsföringslagen förutsätter för sin tillämpning att skaderisken
hänför sig till egenskaper hos en vara eller tjänst. Enligt förarbetena avses
därmed att skaderisken skall vara knuten till själva produktens konstruktion
eller utflormning. Uttalandet tyder på att det flrämst är konstruktionsfld som
man velat komma till rätta med. Någon motsvarande begränsning bör inte gälla i
fråga om den nu föreslagna lagstiftningen. Oavsett vad som är orsaken till de
skaderisker som kan vara förknippade med en produkt är det lika angeläget att
riskerna undanröjs. Däremot måste det krävas att det fel det är fråga om skall
vidlåda ett större antal exemplar av den aktuella produkten. Det är ju, som
tidigare flramhål-lits, flråga om åtgärder med en generell,
"koUektiv" inriktning. Syfltet med dem är att söka komma till rätta
med risksituationer av viss räckvidd. Åtgärderna skaU aUtså inte komma till
användning i fall då t. ex. endast några få exemplar av en viss produkt är
behäftade med flabrikationsfld.

Åläggande
om varningsinformation och återkaUdse bör, i likhet med

säljförbud enligt 4 § marknadsföringslagen, kunna meddelas vid särskild

risk för skada, oavsett om denna hotar person eller egendom. 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

Frekvensen av de skadefall
som kan befaras inträflfa måste även beaktas. Vid risk för dödsfall eller
allvarlig personskada bör åtgärder vidtas, även om det beflarade antalet
skadeflall är litet. När de skador som kan väntas är av mindre allvarlig art,
bör det krävas att flera flall kan antas inträflfa för att säkerhetsåtgärder
skall kunna flramtvingas, såvida det inte är flråga om grupper av brukare där
skyddsbehovet är särskilt påtagligt.

Prop.1988/89:23

2.5 Ansvarsfördelningen

2.5.1
Adressater för ålägganden och förbud

Mitt förslag:
Regler om ansvarsfördelning mellan olika näringsidkare föreslås bara för
åtgärder beträflände produkter som finns ute hos brukama. Varje näringsidkare
som tillhandahållit en flariig produkt skall kunna åläggas att lämna
varningsinflormation dier att återkalla produkten. Vid valet av adressat för
ett åläggande skall i första hand hänsyn tas till vem eller vilka som har de
bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åtgärden, men även andra
aspekter bör beaktas t. ex. konkurrensskäl.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer till stora delar med mitt. Kommittén föreslår
emellertid att regeln om ansvarsfördelning även skall omflatta näringsidkare
mot vilka talan riktas om säkerhetsinflormation och säljförbud.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. Ett par
näringslivsorganisationer anser att det måste lagregleras vem som har ansvaret
för produktsäkerheten och därmed även var det skall utkrävas. Marknadsdomstolen
och Sveriges Advokatsamflund anser att det bör övervägas om näringsidkare mot
vilka talan om åläggande om varningsinflormation och återkallelse förs, skall
flå möjlighet att dra in andra näringsidkare i processen.

Skälen för mitt förslag:
När det visar sig att en produkt ute hos brukarna är farlig och att det är
nödvändigt att vidta åtgärder för att förebygga de skaderisker som är förenade
med den, uppkommer frågan vem som bör svara för åtgärderna. Det kan ha varit
olika led av näringsidkare, såsom tillverkare, importörer, grossister och
detaljister, som har medverkat till att produkten har kommit ut på marknaden.
Det är då också naturligt om ansvaret för att den farliga produkten vunnit
spridning läggs på alla dem som varit delaktiga i att varan har kommit ut på
marknaden. Reklambyråer, säljkonsulenter och liknande näringsidkare som endast
indirekt har tagit beflattning med produkten bör dock undantas.

För att ingripanden enligt
lagen skall få genomslagskraflt är det viktigt att de riktas mot sådana
näringsidkare som med hänsyn till sin position i distributionskedjan, sina
allmänna kvalifikationer och sina ekonomiska, tekniska och personella resurser
bedöms ha de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med ingripandet,
även om någon annan näringsidkare har det direkta ansvaret för den uppkomna
situationen.

50

Frågan vem som bör bära
det flaktiska ansvaret ställer sig något olika Prop. 1988/89:23 beroende på vad
slags säkerhetsåtgärd det gäller i det enskilda flallet. Kommittén anser att
ett ingripande med stöd av produktsäkerhetslagen inte skall behöva göras mot
varje näringsidkare som tagit beflattning med varan eller tjänsten i flråga,
utan att konsumentombudsmannen skall kunna begränsa sin talan till att avse
bara någon eller några av dem. När det gäller säkerhetsinflormation och
säljförbud är det klart att varje näringsidkare bara ansvarar för de produkter
han har i sin hand eUer med andra ord de produktexemplar som han
tillhandahåller. Det behövs därför enligt min mening inte några regler om
ansvarsfördelningen mellan olika näringsidkare när det gäller ålägganden om
säkerhetsinflormation eller säljförbud. Självflallet kan flera näringsidkare
meddelas åläggande eller förbud avseende samma produktslag. Jag har tidigare
(avsnitt 2.3.1 och 2) talat om vilka näringsidkare som kan åläggas att vidta
åtgärder beträflfande produkter som ännu inte nått ut på marknaden.

Frågan
om vem som skall vara adressat för ett åläggande om varningsinformation eller
återkallelse inrymmer vissa avvägningsproblem. Å ena sidan bör, för att
systemet skall kunna flungera på ett tillräckligt eflfektivt sätt, en
näringsidkare i vissa flall vara skyldig att ta emot produkter för rättelse,
utbyte eller återgång även om produkten sålts av en konkurrent till honom. Det
kan t. ex. vara flråga om en vara som säljs av detaljhandlare på snart sagt
varje större ort och där ett krav på att talan om återkalldseåtgärder måste
riktas mot var och en av dem i praktiken skulle förhindra att åtgärderna kom att
genomföras i tillräcklig omflattning. Det kan också vara flråga om en utomlands
tillverkad vara som importerats av flera grosshandelsföretag. I dessa flall är
det önskvärt att alla företagen ombesörjer att varan återtas flrån brukarna
utan att brukarna skall behöva hålla reda på vilken väg varan nått dem.

Principiella
invändningar kan å andra sidan riktas mot att en näringsidkare tvingas
återkalla produkter som tillhandahållits av en konkurrent till honom. Det kan därför hävdas att en
näringsidkare bör vara ansvarig bara för
produkter som han själv har tillhandahållit. Jag delar i princip detta synsätt
men anser, som jag nyss antytt, att man av praktiska skäl bör göra ett visst
avsteg flrån det. Jag kommer i det följande att ange hur jag ser på denna fråga.

Klart
är att en näringsidkare som fått ett återkalldseåläggande skall vara skyldig
att ta emot alla exemplar som han bevisligen har tillhandahållit av produkter
som är identiska med den som åläggandet avser. I några flall kan det emellertid
vara omöjligt att flastställa vilken näringsidkare som har tillhandahållit
varje enskilt exemplar av produkten som finns på marknaden då åläggandet
meddelas. Enligt min mening bör en näringsidkare som har flått ett åläggande
vara skyldig att vidta återkalldseåtgärder beträflfande samtliga sådana
produkter. Det finns annars en uppenbar risk för att beslutet bara flår en
mycket begränsad eflfekt. En näringsidkare som har flått ett åläggande bör
däremot inte ansvara för återkalldseåtgärder i flråga om sådana produkter som
bevisligen har tillhandahållits av en annan näringsidkare, något som kan
flramgå t. ex. av ett kännetecken på varan.

En
betyddseflull flråga är då mot vilken eller vilka näringsidkare som ett 51

åläggande skall riktas när
produkten i flråga har tillhandahållits av flera. Prop. 1988/89:23
Spörsmålet uppkommer då flera näringsidkare i olika distributionsled har
tillhandahållit produkten, som tillverkare, importör, grossist eller detaljhandlare.
Det uppkommer också då flera näringsidkare i samma distributionsled har gjort
detta, som exempelvis konkurrerande detaljhandlare.

Vid
valet av adressat i flall som dessa måste flera olika hänsyn tas. Kommittén har
särskilt betonat eflfektivitetskravet. I en akut risksituation bör
ansträngningarna flrämst inriktas på att snabbt komma till rätta med
skaderiskerna. Kommittén anser därför att ansvaret för varningsinflormation
och återkallelse i första hand bör läggas på den eller de näringsidkare som har
bäst möjlighet att nå det resultat som åsyfltas. Vilka dessa är sammanhänger
naturligtvis med ekonomisk bärkraft samt personella, administrativa och
tekniska resurser.

På
grund av det anförda torde det ofta bli tillverkaren eller importören av en
produkt som bör åläggas ansvaret för återkallelse eller varningsinformation.
Kommittén framhåUer dock att utvecklingen för närvarande går i riktning mot en
ökad "detaljistmakt". De stora butikskedjorna har oflta ett stort
inflytande på vad som produceras och har inte sällan vida större resurser än
många av sina tillverkare och importörer. Sådana företag, som inte sällan
fullgör både grossist- och detaljistfunktioner, kan enligt kommittén te sig
som naturliga adressater för ålägganden om varningsinformation och om
återkallelse beträflfande produkter som redan nått ut till användarna.

Enligt
kommittén måste emellertid även rättvisesynpunkter beaktas. Om vid valet av
adressat för ett åläggande eflfektiviteten kan tillgodoses av flera
näringsidkare som tillhandahållit en produkt, bör valet falla på den som
närmast bär ansvaret för den uppkomna situationen. Som utgångspunkt bör därvid
undersökas vem som är tillverkare, om det är fråga om en svensk produkt, eller
vem som är importör av produkten i fråga. Alltid är det dock inte denne som
framstår som ansvarig för den uppkomna risksituationen. Ofta kan det vara en
stor detaljistkedja som beställt en produkt med specificerade krav på dess
utflormning. Ansvaret bör då i stället läggas på detaljisten. I vissa flall bör
det även övervägas om åläggande bör meddelas flera näringsidkare.

Kommittén
anför att det kan finnas skäl att skilja på märkesvaror i egentlig mening och
mer anonyma varor. 1 fråga om typiska märkesvaror bör märkesinnehavaren, dvs.
oftast tillverkaren eller importören, bära ansvaret. 1 flråga om mer anonyma
varor bör detta inte säUan kunna läggas i ett senare led. Detaljisten kan för
övrigt i sådana situationer ha märkt produkten med sitt varumärke.

Jag
kan i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Också jag anser att
eflfektivitetshänsyn måste spela en stor roll, liksom det rättviseskäl som
kommittén pekat på. Men enligt min mening bör vid valet av adressat för ett
åläggande om vamingsinformation eller återkallelse även andra hänsyn tas.

Som
ett par remissinstanser har flramhållit kan ett åläggande av nyss

nämnt slag onekligen ha negativa eflfekter för den näringsidkare mot vilken

det riktas. Ingripandet kan i sig försämra hans good-will. Det kan också 52

medföra att han får bära
vissa kostnader för sitt försvar inför domstolen. I Prop. 1988/89:23 detta hänseende
innebär den reglering som jag föreslår dock ingen förändring i förhållande
till vad som redan gäller i dag vid ingripanden med stöd av
marknadsföringslagen. Ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse
innebär emellertid därutöver — till skillnad från vad fallet är i flråga om
säkerhetsinformation och säljförbud — att näringsidkaren tvingas vidta
åtgärder i flråga om produkter som kommit ut på marknaden. Som jag har berört i
det föregående kan åtgärderna i vissa flall även avse produkter som har
tillhandahållits av någon annan näringsidkare än den som flått åläggandet. Man
kan enligt min mening inte bortse flrån att denna ordning ibland, om
effektivitetsaspekten, sådan den definierats av kommittén, betonas mycket
starkt, kan tänkas flå mera ingripande verkningar för den näringsidkare som
flår åläggandet än som ter sig rimligt. Det kan således inte uteslutas att, om
ett ingripande bara riktas mot t. ex. en av flera i och för sig tänkbara
näringsidkare, denne på grund av bland annat kostnaderna för rättelseåtgärderna
hamnar i ett sämre konkurrensläge än hans konkurrenter, trots att även dessa
tillhandahållit den vara eller tjänst som åläggandet avser.

En
möjlighet att råda bot på detta problem, som jag har övervägt, är att ge den
berörda näringsidkaren rätt att själv föra talan om återkalldseåtgärder mot de
andra näringsidkarna. Några remissinstanser har också pekat på en lösning av
sådant slag. Jag har dock kommit flram till att den skuUe vara förknippad med
olägenheter av både praktisk och principiell art och avstår därför flrån att
föra fram ett sådant förslag.

Det
jag har sagt nu betyder givetvis inte att jag har någon annan uppflattning än
att ett åläggande skaU meddelas den som har de bästa förutsättningarna att
uppflylla ändamålet med det. Enligt min mening bör dock i första hand
konsumentombudsmannen, när han tar ställning till om ett åläggande skall
begränsas till att gälla bara en eller några av flera möjliga näringsidkare,
överväga om detta kan ge sådana negativa verkningar för vederbörande som jag
har berört i det föregående, och om dessa skulle mildras påtagligt om
åläggandet riktades mot ytterligare någon eller några näringsidkare. Jag anser
dock inte att lagen bör innehålla några mera detaljerade regler om vem eUer
vilka av flera tänkbara näringsidkare som bör vara adressat för ett ingripande.

Själva
genomförandet av ett åläggande om varningsinflormation eller återkallelse
kräver som förut antytts oflta en gemensam insats av flera näringsidkare. Om t.
ex. en tiUverkare har ålagts att återkalla en produkt som sålts i ett stort
antal exemplar och genom många skilda kanaler, torde tillverkaren i allmänhet
behöva hjälp av sitt försäljningsnät för att genomföra återkalldsen på ett
eflfektivt sätt. Han måste kanske begära hjälp av detaljisterna för att ta emot
de återkallade produkterna för rättelse, utbyte dier återgång. En sådan ordning
blir till fördel för brukarna som då på ett bekvämt sätt kan få felet rättat på
den plats där de bor. Information kan också lämnas via butiker, lokal
annonsering i ortspress eUer muntliga meddelanden som utgår flrån de lokala
näringsidkarna. Ett sådant decentraliserat förflarande kan ofta tänkas ge det
bästa resultatet.

Den
som ålagts att informera eller att återkalla torde alltså i många fall 53

behöva hjälp av andra
näringsidkare i förfarandet. Jag utgår flrån att en sådan medverkan ofta kan
åstadkommas utan myndighetsingripanden, eftersom det i regel finns ett sedan
länge väl etablerat aflTärsförhållande mellan t. ex. tillverkare och efterföljande
led. Ytterst bör emellertid näringsidkare i senare säljled kunna åläggas att
medverka till genomförandet av säkerhetsåtgärder, t. ex. genom att vid
återkallelse ta emot och till tillverkaren vidarebefordra återtagna produkter.
Ett åläggande bör därför kunna riktas inte bara mot flera näringsidkare i olika
distributionsled utan också mot flera näringsidkare i samma distributionsled.

I undantagsfall kan
förhållandena vara sådana att det, när flråga om varningsinflormation eller
återkallelse blir aktuell, inte längre finns någon näringsidkare som ett
åläggande kan eller rimligen bör riktas mot. För att undanröja riskerna kan det
då krävas åtgärder flrån samhällets sida. Detsamma gäller i de faU då en
näringsidkare, som ålagts att lämna varningsinflormation eller att återkalla,
inte förmår genomföra sina åligganden. Jag anser dock att insatserna i sådana
situationer bör begränsas till information om skaderiskerna och om sättet att
förebygga dem.

Prop.1988/89:23

2.5.2
Regler om näringsidkares inbördes förhållanden m. m.

Min bedömning: Jag
föreslår inga regler om hur de kostnader som uppkommer till följd av
ingripanden med stöd av den föreslagna lagen skall fördelas mellan olika
näringsidkare.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har av många remissinstanser lämnats utan erinran.
Företrädare för näringslivet anser dock, för det flall ansvaret för
produktsäkerheten inte regleras, att möjligheten att rikta en regresstalan mot
annan näringsidkare bör regleras och den kostnadsmässi-ga räckvidden av
åläggandena begränsas.

Skälen för mitt förslag: I
det föregående har jag berört att även näringsidkare som inte har
huvudansvaret för att en risksituation har uppstått kan åläggas att medverka
till att ålägganden av olika slag genomförs. En fråga blir då om lagen bör
innehålla regler för hur den ekonomiska bördan för åtgärderna bör fördelas
mellan de berörda näringsidkarna.

Den omständigheten att en
produkt går tillbaka från brukaren till näringsidkaren, som sker vid
återkallelse, är inte något unikt. Detsamma är fallet då t. ex. en köpt vara
har ett väsentligt fel och köparen ges rätt att häva köpet. Säljaren får då
tillbaka en vara som är felaktig. Han har emellertid då i princip möjlighet att
med hjälp av den allmänna köplagens regler hålla sig skadeslös genom att vända
sig till sin leverantör, t. ex. en grossist, och i sin tur åberopa felet och
begära hävning av köpet flrån denne. Detta förflarande kan upprepas bakåt i
säljkedjan till dess man slutligen når fram till den näringsidkare som ytterst
har orsakat att varan är felaktig. Enligt köplagens dispositiva regler har
köparen i ett fall som det nämnda också i vissa flall rätt inte bara att
återflå vad han har betalat utan

54

också att få ersättning
för den skada som han lidit, t. ex. kostnader för Prop. 1988/89:23
hävningsförfarandet. Många gånger torde emellertid de nämnda reglerna om
säljarens rätt till ersättning i praktiken vara ersatt med avtalsvillkor som är
sämre för honom.

Det
finns alltså regler av civilrättslig art, som kan åberopas vid domstol och som
i det enskilda flallet kan avgöra förddningsflrågan, dvs. var kostnaden eller
förlusten slutligen skall stanna. Man kan därför räkna med att t. ex. en
detaljist i vissa flall kan hålla sig skadeslös genom att styra tillbaka varor
med säljförbud och återkallade varor till sin leverantör med stöd av den
allmänna köplagens regler eller motsvarande avtalsvillkor. 1 andra flall kommer
detta däremot inte att gå därför att detaljisten i avtal avhänt sig sin lagliga
möjlighet att föra regresstalan. Till detta kommer att både köplagen och de
avtalsvillkor som allmänt tillämpas mellan näringsidkare förutsätter att den
som vill göra gällande ett flel och t. ex. häva ett köp måste reklamera hos
säljaren inom viss tid, enligt köplagen två år. Det kan givetvis tänkas att
ingripanden på grundval av produktsäkerhetslagen kommer att ske så sent att
näringsidkaren på grund av den regeln inte längre kan vända sig mot sina
leverantörer med regressanspråk (återkrav).

Det
skulle, mot bakgrund av vad jag nu har anfört, kunna iflrågasättas om en
produktsäkerhetslag bör kompletteras med regler, som anger vad som skall gälla
om fördelningen av kostnader mellan olika företag för åtgärder enligt lagen.
Med avtalsflrihet flår näringsidkarna å andra sidan möjlighet att utflorma
rättsförhållandet på ett sätt som bäst passar varje situation. Ett sådant
system ger flexibilitet och utrymme för branschanpas-sade lösningar. Det finns
också skäl att påminna om att redan gällande lagstifltning ger möjlighet att
flramtvinga säljförbud och andra former av distributionsstopp. Regler om detta
finns både i marknadsföringslagen och i författningar som reglerar särskilda
produktområden. Den lagstiftningen saknar anvisningar för hur kostnaderna vid
beslut om säljstopp skall fördelas mellan den näringsidkare som får förbudet
och näringsidkare tidigare i distributionskedjan. Även i den civilrättsliga
konsumentskyddslagstiftningen har man som regel avstått flrån att reglera
förhållandet näringsidkare emellan. Som exempel kan nämnas konsumentkreditlagen
(se prop. 1976/77:123. s. 116, jflr prop. 1973:138 s. 151) och konsumenttjänstlagen
(jfr prop. 1984/85:110 s. 33).

En ordning som innebär att
näringsidkarna själva i stor utsträckning får

bestämma hur de inbördes relationerna skall vara utformade medför, som

nyss antytts, vissa flaror för obalans i ekonomiskt hänseende. Man kan

tänka sig att en stark kategori av näringsidkare utnyttjar sin ställning till

att söka otillbörligt övervältra kostnadsansvaret på en svagare motpart.

Mot detta finns emellertid ett remedium. Enligt lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare kan nämligen marknadsdomstolen för

bjuda användning av villkor, som en näringsidkare ställer upp när han

ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare, om villkoret är

att anse som oskäligt. Vid bedömningen av skälighetsfrågan skall domsto

len ta särskild hänsyn till behovet av skydd för den som intar en underläg

sen ställning i avtalsförhållandet. Lagstifltningen har motiverats bl. a. med

att det är viktigt att de kostnader och bördor som i takt med ett ökat 55

konsumentskydd läggs på
näringslivet fördelas rättvist mellan olika led på näringsidkarsidan (prop.
1983/84:92 s.9). Det bör dock flramhållas att marknadsdomstolens beslut enligt
lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare tar sikte på framtiden och sålunda
inte gäller för redan ingångna avtal. Oskäliga villkor i löpande avtal kan
emellertid jämkas eller lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen, som också
syftar till att ge ett särskilt skydd för dem som intar en underlägsen stäUning
i avtalsförhåUanden (prop. 1975/76:81 s. 130). Eventuellt missbruk av
avtalsfriheten kan alltså rättas till på olika sätt.

Min slutsats är att de
bästa lösningarna av problemet med fördelningen av kostnader på grund av
produktsäkerhetsåtgärder borde kunna åstadkommas genom branschvisa avtal inom
näringslivet. Det finns skäl att anta att huvudansvaret i sådana avtal ofta
kommer att läggas på tillverkaren och importören. Enligt min mening finns det
inte heller anledning att begränsa den kostnadsmässiga räckvidden för
åläggandena.

Prop.1988/89:23

2.6 Preskription

Mitt
förslag: Åläggande om återkallelse flår inte meddelas om mer än tio år har
förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller
tjänsten. Tillsynsmyndigheter och taleberättigade sammanslutningar kan dock
avbryta preskriptionen genom att före preskriptionstidens utgång framstäUa
skriftligt krav på återkallelse.

Ett åläggande om
varningsinformation skall inte vara underkastat preskription.

Kommitténs
forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas i allmänhet.

Skälen för mitt förslag:
Med preskription brukar avses att en rätt att kräva en prestation av visst slag
går förlorad, om krav inte flramstäUs inom en viss bestämd tid. Bestämmelser om
preskription finns i preskriptionslagen (1981:130), som upptar dels en allmän
preskriptionsflrist på tio år, dels en särskild flrist för preskription av
konsumentflordringar på tre år, i båda flallen räknat flrån den tid då
flordringsförhållandet uppkom.

Det finns i åtskilliga
lagar bestämmelser som begränsar bl. a. skyldigheten för en näringsidkare att
vidta åtgärder med anledning av ett avtal. Inom köprätten finns allmänt sett
två skilda reklamationsflrister, dvs. tider som köparen har på sig att
underrätta säljaren om han vill göra gällande krav på grund av flel i en inköpt
vara. En flrist räknas flrån det att köparen har märkt eller bort märka flelet.
Den andra är en absolut tidsgräns som enligt konsumentköplagen är två år från
det att köparen mottog varan. Även enligt konsumenttjänstlagen gäller en
tvåårig reklamationsflrist. Vid arbete på flasta saker gäller dock tio år
räknat flrån det att uppdraget avslutades. Har näringsidkaren handlat i strid
mot tro och heder har konsumenten dock alltid tio år på sig att reklamera även
i övriga flall.

De
nämnda tidsflristerna har tillkommit för att skapa en viss säkerhet i
omsättningen av nyttigheter. De är uttryck för en avvägning mellan å ena

56

sidan köparnas intresse av
att kunna påkalla rättelse vid fel och å andra Prop. 1988/89:23 sidan
näringsidkarnas behov av trygghet mot ett i tiden obegränsat ansvar för fel.

De
frister som kan komma i fråga inom produktsäkerhetsområdet avser den tid inom
vilken krav på säkerhetsåtgärder skall framställas. En tids-flrist av sådant
slag saknar betydelse vid säkerhetsinflormation och säljförbud, som riktar sig
mot pågående eller planerad marknadsföring, men kan behövas när det gäller
varningsinformation och återkallelse. Det står klart att näringsidkarna har ett
intresse av skydd mot krav på varningsinformation och återkallelse mycket lång
eller t. o. m. obegränsad tid eflter det att näringsidkaren upphört att
marknadsföra produkten.

Mot
näringsidkarnas behov av trygghet i ekonomiskt hänseende får ställas
allmänhetens anspråk på trygghet mot skador på person och egendom vid
handhavandet av farliga produkter. Risken för personskador ger en särskild
tyngd åt detta intresse. Frågan har uppmärksammats av bl. a.
konsumentköpsutredningen. I dess förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25)
föreslås sålunda en särskilt lång reklamationsflrist, tio år räknat flrån
köpet, bl.a. i fall då flelet i en försåld vara innebär att den är så bristfällig
att dess användning medför allvarlig flara för köparens eller någon annans liv
eller hälsa. Jag vill också påminna om att för krav på skadestånd, då en
produktskada har inträflfat, gäller för närvarande den allmänna
preskriptionsflristen om tio år, räknat flrån den skadevållande handlingen.

Den
beräknade livslängden hos en produkt måste givetvis flå betydelse för flrågan
om varningsinflormation eller återkallelse är meningsflull. Om en produkt har
mycket begränsad livslängd kan i praktiken sådana ingripanden te sig föga
ändamålsenliga. Förhållandet kan illustreras genom ett exempel. Anta att en
vanligt förekommande hushållsartikel med en normal livslängd på flem år
upptäcks vara riskabel när det gått åtta sedan försäljningen av den upphörde.
Det innebär att man vid den tidpunkt då ett ingripande mot produkten övervägs
kan räkna med att ganska få exemplar flortflarande finns i behåll och kommer
till användning i hushållen. En flråga som då uppkommer är om det antal
exemplar som kan finnas kvar hos hushållen motiverar ett åläggande om
inflormation eller återkallelse.

Den
kvantitativa aspekten flår dock inte vara ensam avgörande för om ett ingripande
skall vidtas. I en situation som den beskrivna flår också vägas in sådant som
skaderiskens art, t. ex. om det är flråga om risk för mycket allvarliga
personskador, liksom personkretsen. Om t. ex. kretsen av brukare utgörs av barn
eller äldre människor kan ett ingripande flramstå som särskilt angeläget.

Utgångspunkten
bör vara att ålägganden om varningsinformation eller återkallelse skall
meddelas, om resultatet av åtgärden kan väntas bli att skaderisken minskar inte
obetydligt, med hänsyn tagen både till skadefrekvensen och till skadans art.
Vid bedömningen får beaktas den omfattning i vilken varan kan antas alltjämt
finnas i behåll och brukas, den skaderisk som varan medför och omständigheterna
i övrigt. Motsvarande bör gälla i

57

fråga om tjänster.
Regleringen innebär alltså att möjligheten till ingripan- Prop. 1988/89:23
den av ifrågavarande slag bortfaUer med tiden.

En
regel av nu anfört innehåll innebär att krav på sådana åtgärder i vissa fall
skulle kunna ställas under mycket lång tid eflter det att marknadsföringen av
en produkt har upphört. I extrema fall skulle åtgärder kunna tänkas bli framtvingade
för flera decennier gamla produkter. Detta skulle göra det svårt både för
näringsidkarna att i sina kalkyler beräkna den ekonomiska risken för
säkerhetsåtgärder och för försäkringsföretag som försäkrar kostnadsriskerna att
bedöma deras storlek. Frånvaron av en preskriptionsflrist skulle därför medföra
en avsevärd osäkerhet för vissa branscher inom näringslivet.

Återkallelse
är en vittgående åtgärd som kan ha avsevärda ekonomiska konsekvenser för den
berörda näringsidkaren. Jag anser mot bakgrund av vad jag nu har anfört — och
med hänsyn till strävan att åstadkomma en rättvis avvägning mellan producent-
och konsumentintressena — att det är lämpligt med en absolut tioårig frist för
möjligheten att få tillstånd produktåterkallelse.

En
fråga i det här sammanhanget är från vilken tidpunkt en preskriptionsflrist
skall räknas. Vamingsinformation och återkallelse är avsedda att minska eller
eliminera skaderisker som finns hos produkter, som är spridda inom
brukarkretsen. Defekten hos en produkt skall, för att ingripande skall bli
aktuellt, vara vanliga. Det skall vara fråga om ett "systematiskt"
flel och en mera utbredd risksituation. I ett återkalldseförflarande kan man
inte fastställa exakt vid vilken tidpunkt som varje enskilt exemplar av en
återkallad produkt har tillhandahållits. Förfarandet måste vara smidigt och bl.
a. innebära att man inte ställer något krav på att den som vill ha en
återkallelseåtgärd utförd skall visa upp t. ex. kvitto på köp av varan eller
tjänsten. Var och en som lämnar tillbaka en återkallad vara för rättelse,
utbyte eller återgång flår således anses vara legitimerad att flå åtgärden
utförd. Själva innehavet av en återkallad nyttighet flår alltså utgöra tillräcklig
legitimation. Det framstår mot den bakgrunden som lämpligt att preskriptionstiden
börjar löpa från den tidpunkt då varan eller tjänsten i praktiken upphörde att
tillhandahållas konsumenterna. Man bör därvid kunna bortse från att i ett visst
flall något enstaka exemplar kan ha flunnits kvar i lager och tillhandahållits
eflter den tidpunkten. Bevisbördan för vid vilken tidpunkt distributionen har
upphört bör ligga på den näringsidkare mot vilken krav på åtgärder riktas. Det
kan naturligtvis föreligga bevissvårigheter i vissa flall, t. ex. för en
tillverkare som inte vet hur länge detaljisterna haft kvar hans produkter i
lager. Om tillverkningen upphört betydligt tidigare än den tidpunkt då
försäljningen påstås ha upphört, flår det dock ankomma på den som flramställer
kravet att göra sitt påstående sannolikt.

Om
en defekt hos en produkt upptäcks före utgången av tioårsperioden,

räknad från nyssnämnda tidpunkt, skall krav på återkallelse således kunna

ställas. Om återkallelse då beslutas, bör återkalldsen emellertid omfatta

samtliga exemplar av produkten i flråga, oavsett leveranstidpunkt. Någon

uppdelning mellan återkalldsebara och icke återkalldsebara exemplar av

en och samma produkt bör alltså inte förekomma. Det måste dock krävas 58

att det är flråga om samma
produkt. I flråga om kapitalvaror bör därvid i regel skilda modeller betraktas
som olika produkter i återkalldsesamman-hang. Jag vill dock här påminna om att
en näringsidkare som flått ett beslut om att vidta återkalldseåtgärder inte är
skyldig att utföra sådana i flråga om sådana exemplar som han bevisligen inte
själv har tillhandahållit.

Konstruktionen innebär
dock inte att det blir omöjligt att besluta att en återkallelse skall avse
endast en viss flelaktig serie eller produktionsavsnitt av en vara eller en
tjänst. När det t. ex. finns ett genomgående flabrikationsfld hos en
produkttyp under en viss tidsperiod bör beslutet givetvis begränsas till att
avse endast den aktuella serien. Vad som förut sagts om slutpunkten för
försäljningen av en produkt blir i ett sådant flall tillämpligt på endast
serien i flråga.

Det kan även ifrågasättas
om lagen bör innehålla en preskriptionsfrist för åläggande om
vamingsinflormation. Också här kan näringsidkarna ha ett i och för sig
beaktansvärt intresse av att åtgärder inte avkrävs dem under mycket lång tid
eflter det att tillhandahållandet upphört. Om någon bestämd preskriptionsflrist
inte uppställs, flår å andra sidan brukarna av flariiga produkter ett
kompletterande skydd i situationer, då den tioåriga preskriptionsflristen i
flråga om återkallelse blir tillämplig. Situationen kan ju vara sådan att det
ter sig oförsvarligt vid en totalbedömning av riskbilden att inte på något
sätt fästa brukarkretsens uppmärksamhet på risken för personskada. En avvägning
av producent- och konsumentintressena gör därför att jag inte föreslår någon
preskriptionsregel för varningsinflormation. Jag förutsätter dock att det bara
i undantagsflall blir aktuellt med åläggande om varningsinflormation
beträflfande produkter som är mycket gamla.

Prop.1988/89:23

2.7 Handläggningen av produktsäkerhetsfrågor 2.7.1 Förhandlingar

Mitt förslag:
Förhandlingar meUan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren skall normalt
föregå en talan om åläggande eller förbud. I vissa fall kan dock en sådan
talan väckas utan föregående förhandlingar.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Det stora flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot förslaget.
Företrädare för konsumentsidan liksom för näringslivsintressen har dock olika
uppflattningar beträflfande tillsynsmyndighetens bundenhet av
förhandlingslösningar.

Skälen för mitt förslag:
Som jag framhöU i propositionen (1985/86:121) om inriktningen av
konsumentpolitiken ankommer det i första hand på företagen själva att svara för
att förhållandena på marknaden i fråga om bl. a. produktsäkerhet är
tillfredsställande. Det förslag som jag nu lägger fram innebär ingen ändring i
detta synsätt. Det är företagen som har de bästa förutsättningarna att tidigt
komma till insikt om och rätt bedöma

59

produktrisker,
liksom att snabbt vidta nödvändiga motåtgärder. De måste Prop. 1988/89:23
därför fortlöpande aktivt söka undvika skadeflall genom att på eget initiativ
vidta säkerhetsåtgärder. Liksom hittills vid tillämpningen av marknadsföringslagen
bör vidare det övervägande antalet flrågor som knyter an till den nya
lagstiftningen och som kommer till tillsynsmyndigheternas kännedom, kunna lösas
genom flrivilliga åtaganden flrån företagens sida, såväl i det enskilda flallet
som i florm av generella normer för produktut-flormningen. Som jag har
flramhållit tidigare bör lagstiftningen i sådana fall kunna tjäna som
vägledning.

Tillämpningen
av den föreslagna lagstiftningen bör också präglas av att det i första hand är
företagen själva som, i överensstämmelse med lagens regler, skall vidta de
åtgärder som behövs för att förhindra skadefall. Jag vill starkt betona att en
produktsäkerhetslagstiftning inte flår medföra en försvagning av företagens
vilja att själva, utan föregående myndighetsingripanden, söka åstadkomma
rättelse i risksituationer.

Det
skall inte vara obligatoriskt för företagen att underställa myndigheterna sina
planer på säkerhetsåtgärder innan de sätts i verket. Jag anser emellertid att
det är viktigt att företagen har möjlighet att samråda med myndigheter som har
erfarenheter av säkerhetsingripanden och tillgång till experter på det aktuella
problemområdet. Ett myndighetsingripande — i första hand genom en
förhandlingskontakt — blir aktuellt främst då det är myndigheten som först får
kännedom om att en vara eller tjänst är farlig, liksom då det råder olika
uppfattningar om vad som bör göras för att tillgodose kraven på säkerhet.

Flera
av de former för säkerhetsåtgärder som förslaget till produktsäkerhetslag
tillhandahåller, och då i synnerhet återkallelse, har en sådan karaktär att
ett gott resultat kräver att de berörda näringsidkarna helhjärtat engagerar,
sig för att genomföra dem. Många gånger torde också flera i förhållande till
varandra fristående företag behöva samarbeta för att genomföra de åtgärder som
är önskvärda. En sådan samverkan ställer krav på att företagen visar
solididaritet sinsemellan och gentemot de samhälleliga organ som har ansvaret
för att åtgärder vidtas. Det är därför önskvärt att tillsynsmyndigheterna och
företagen kan komma överens om de åtgärder som bör vidtas. Att så sker torde
oflta vara en förutsättning för att dessa skall kunna genomföras på ett
eflfektivt sätt. Förhandlingar mellan myndigheterna och företagen bör alltså
bli den normala ordningen för att lösa uppkommande säkerhetsproblem.

Företagen
flår inte tveka att vända sig till myndigheterna då de ställs

inför problemet att vidta åtgärder för att bemästra olika produktsäker

hetsproblem. Ett skäl till att ett företag gör en sådan hänvändelse kan

tänkas vara att man i en situation där betydande värden står på spel viU

kunna samråda med någon som är väl insatt i produktsäkerhetsfrågor på

området. Myndigheten flår rollen av rådgivare med vilken företaget kan

föra en diskussion. Ett annat kan vara en naturlig önskan att söka förankra

ett beslut om säkerhetsåtgärder hos det ansvariga samhällsorganet. Intres

set av en sådan förankring kan förväntas bli så mycket större, om myndig-

hetema med stöd av tvingande lagregler har möjlighet att driva flram en

säkerhetsåtgärd i flall när de flriviUiga åtgärdema inte anses tiUräckliga. Då 60

ett
företag vänder sig till en myndighet för att redovisa de skaderisker som kan
vara förenade med en vara eller tjänst och presenterar sina planerade åtgärder
för att begränsa riskerna, bör myndighetens agerande präglas av en strävan att
hjälpa företaget att nå den bästa lösningen på problemet.

Vid
remissbehandlingen har konsumentverket uttalat att sådana besked eller råd som
myndigheterna lämnar inte bör binda myndigheterna för flramtiden.
Industriförbundet anser att den ökade tyngd som den föreslagna lagen ger
förhandlingar mellan företag och myndigheter bör medföra att myndigheter inte
skall kunna föra ärenden där en förhandlingslösning nåtts till prövning i
marknadsdomstolen.

Enligt min mening måste
huvudregeln vara att, om ett företag och en myndighet kommit flram till en
samförståndslösning om vilka åtgärder som bör vidtas, skall företaget inte
senare behöva beflara att myndigheten kräver helt andra åtgärder. Nya
utredningar eller plötsligt uppkomna oväntade skador kan å andra sidan förändra
förutsättningarna för vilka åtgärder som är lämpligast. I en sådan situation
bör myndigheten enligt min mening vara oförhindrad att kräva att andra
lämpligare säkerhetsåtgärder vidtas. Det betyder att jag redan på den grunden
inte vill utesluta möjligheten för konsumentombudsmannen att föra talan i
marknadsdomstolen även när en förhandlingslösning tidigare har träflfats. Jag
vill också erinra om att konsumentombudsmannen också enligt det system som
finns i dag i marknadsföringslagen har möjlighet att föra talan i marknadsdomstolen
även i ett sådant flall då en uppgörelse har träflfats som ligger helt i linje
med talan. Jag förutsätter dock att en sådan talan kommer att föras med stöd av
den nu föreslagna lagen endast i mycket speciella undantagsflall.

Jag
har övervägt om den föreslagna lagen skall innehåUa några regler som
formaliserar förhandlingarna mellan näringsidkare och myndigheter.
Erflarenheterna flrån den hittiUsvarande oreglerade förhandlingsverksamheten
är emellertid goda. Det finns därför enligt min mening anledning att värna om
den, i synnerhet som förhandlingar inte är en formell förutsättning för att
flrågor om ålägganden eller förbud skall kunna prövas. Inriktningen på
frivilliga åtgärder är emellertid så väsentlig för förslaget att en
rekommendation om förhandlingar i säkerhetsfrågor bör finnas i lagtexten.

Prop.1988/89:23

2.7.2
Tillsynsmyndigheter

Mitt
förslag: Konsumentverket skall utöva tillsynen över efterlevnaden av lagen
beträflfande varor och tjänster som inte är specialreglerade. Beträflfande
specialreglerade varor och tjänster skall denna uppgift ligga på den myndighet
som enligt specialregleringen är tillsynsmyndighet beträffande varan eller
tjänsten i fråga.

Kommitténs
forslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Kommitténs förslag
godtas av samtliga remissin-

stanser.
Arbetarskyddsstyrelsen och kemikalieinspektionen anser dock att Prop.
1988/89:23 det även bör föreskrivas att andra tillsynsmyndigheter skall samråda
med dem beträflfande produktsäkerhetsärenden som har anknytning till styrelsens
resp. inspektionens tillsynsområden.

Skälen
för mitt förslag: Det finns en omfattande speciallagstiftning om hur varor och
tjänster skall vara beskaffade i syfte bl.a. att tillgodose långtgående
säkerhetskrav. Den lagstiftning som jag nu föreslår är, som jag tidigare har
utvecklat, tänkt att komplettera speciallagstiftningen. Bestämmelserna i
produktsäkerhetslagen skall således tillämpas när speciallagstiftning saknas.
Vidare skall produktsäkerhetslagen tillämpas på specialreglerade varor och
tjänster, i den mån speciallagstiftningen saknar motsvarighet till de flormer
av säkerhetsåtgärder som den föreslagna lagen tillhandahåller.

Den
myndighet som enligt speciallagstifltning har ansvaret för tillsynen i fråga om
säkerheten hos en viss grupp av varor och tjänster bör också vara den som i
första hand skall tillämpa den föreslagna lagen såvitt angår dessa varor och
tjänster. Detta innebär att exempelvis livsmedelsverket har det primära
ansvaret att handlägga flrågor om återkallelse av livsmedel.

Ett
stort antal produkter omfattas dock inte av specialreglering. Den föreslagna
lagen kommer därför att bli den enda regleringen beträflfande säkerhet när det
gäller sådana produkter. Det behövs därför en bestämmelse om vilken myndighet
som skall vara tillsynsmyndighet för produkter som inte är specialreglerade.
Syfltet med den föreslagna lagen är flrämst att åstadkomma ett starkt
konsumentskydd. Den tar också flrämst sikte på varor och tjänster inom
konsumentsektorn. Det ter sig därför naturligt att anförtro konsumentverket
uppgiflten som tillsynsmyndighet i flråga om sådana varor och tjänster, för
vilka det saknas en särskild tillsynsmyndighet.

Det
är viktigt att vederbörande tillsynsmyndighet snabbt tar ställning till frågor
om säkerhetsingripanden. Konsumenter och andra som vill rikta myndigheternas
uppmärksamhet på en produktsäkerhetsfråga, bör kunna göra detta utan att först
behöva särskilt eflterflorska vilken myndighet som är behörig att handlägga
frågan. För tids vinnande bör det därför finnas en myndighet till vilken man
alltid skall kunna vända sig med en anmälan i en produktsäkerhetsfråga, oavsett
vilken vara eller tjänst anmälan rör. Konsumentverket bör anförtros denna uppgift.
Om någon annan myndighet enligt speciallagstifltningen skall handlägga flrågor
om produktsäkerhet beträflfande en sådan vara eller tjänst som anmälningen
avser, bör konsumentverket överlämna ärendet till den myndigheten för
handläggning. Självfallet kan anmälningar också ges in direkt till en sådan
myndighet.

Jag
har övervägt om det behövs någon bestämmelse som föreskriver att olika
myndigheter skall samråda i produktsäkerhetsflrågor. Det ligger dock enligt min
mening i sakens natur att olika myndigheter samråder i flrågor av detta slag,
bl. a. efltersom detta är en förutsättning för bedömningen av vilken åtgärd som
är lämpligast att vidta. Någon uttrycklig bestämmelse om detta anser jag därför
inte nödvändig.

62

2.7.3
Myndighetsprövning eller domstolsprövning

Prop.1988/89:23

Mitt förslag:
Marknadsdomstolen skall pröva materiella flrågor enligt produktsäkerhetslagen.

Kommitténs
forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Riksrevisionsverket, statens energiverk och SEMKO anser att modellen med
domstolsprövning kan flå till följd att beslut om åtgärder enligt lagen inte
kan flattas tillräckligt snabbt. Sveriges Marknadsförbund har föreslagit att
allmän domstol i särskild sammansättning skall pröva frågor enligt den
föreslagna lagen.

Skälen
for mitt förslag: I de fall produktsäkerhetsfrågor inte kan lösas i samförstånd
måste det finnas ett konfliktslösande organ, utrustat med beflogenheter att
meddela sanktionerade avgöranden, som anger vad som skall gälla. Rättssäkerhet
och snabbhet är två grundläggande krav som särskilt skall beaktas vid valet av
beslutande organ.

Jag har övervägt två
alternativ. Det ena är att vederbörande tillsynsmyndighet vid uppkommande
konflikter flår-flungera även som beslutande organ och avgöra tvister genom
förvaltningsbeslut. Den andra möjligheten är att ärendet hänskjuts till någon
från tillsynsmyndigheterna helt fristående instans av domstolskaraktär, där
avgörandet får grundas på argumentation och bevisning som läggs flram av två
motstående parter.

En domstol utgör en
neutral och oberoende instans, inför vilken två parter kan argumentera för sin
sak och lägga fram bevisning. Ordningen med domstolsavgöranden tillämpas
framför allt vid konflikter mellan enskilda, där den enligt 11 kap. 2 §
regeringsflormen är obligatorisk, men den kommer också till användning då
samhället riktar krav mot enskilda rättssubjekt. Inom marknadsrätten har man
valt domstolslinjen. Enligt den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande flriheterna, art 6, skall envar
ha rätt till domstolsprövning av hans civila rättigheter och skyldigheter.

Åtgärder enligt den
föreslagna lagen kan flå stor ekonomisk betydelse för de berörda företagen. Det
är därför angeläget att enskilda företag, mot vilka det riktas krav på
säkerhetsåtgärder av olika slag, flår tillfälle att bemöta kraven inför en
oberoende instans av domstolskaraktär. Mot detta kan i och för sig anföras att
domstolsförflaranden har en procedurordning som gör att snabbheten kan gå
förlorad.

I likhet med kommittén
anser jag dock att det argumentet inte väger lika tungt som kravet på
rättssäkerhet, i synnerhet som ett domstolsförflarande genom bl. a. möjligheten
till interimistiska beslut kan göras snabbt. Till detta återkommer jag (avsnitt
2.7.5). Det finns även anledning att understryka att de organ som skall
tillämpa lagen bör hantera produktsäkerhetsärenden med hög prioritet och i
förväg ha utarbetat handläggningsmodd-ler beträflfande säkerhetsingripanden
inom olika produktområden.

Med hänvisning till vad
jag har sagt nu stannar jag således för att föreslå en domstolslösning.

63

Som har framgått av det
tidigare föreslår jag att de bestämmelser i marknadsföringslagen som reglerar
produktsäkerhetsfrågor skall flyttas över till den nya lagen. De materieUa
bestämmelserna i övrigt i produktsäkerhetslagen — om varningsinformation och
återkallelse — kan sägas utgöra en påbyggnad på den äldre regleringen. Lagens
syflte är att flrämja konsumentintresset, men vid prövningen av en flråga
enligt lagen skall en avvägning göras mellan detta intresse och näringsidkarens
intresse av att bl. a. inte drabbas av onödigt stora kostnader och olägenheter
i övrigt. Som jag också har berört i det föregående (avsnitt 2.5.1) måste
ibland konkurrenshänsyn vägas in i bedömningen av vem av flera näringsidkare
som ett förbud eller åläggande skall riktas mot.

Marknadsdomstolen avgör i
dag som första och sista instans ärenden enligt bl.a. marknadsföringslagen,
däribland sådana om informationsålägganden och säljförbud. Domstolen prövar
också ärenden enligt konkurrenslagen. I domstolen ingår jurister, ledamöter
med särskilda insikter i flrågor under domstolens prövning samt företrädare för
såväl företagarintressen som konsument- och löntagarintressen. Enligt min
mening har denna ordning flungerat bra. Mot bakgrund av vad jag har anfört nu
anser jag att avgörande skäl talar för att låta marknadsdomstolen avgöra
tvister enligt den föreslagna lagen.

Prop.1988/89:23

2.7.4
Talan i marknadsdomstolen m. m.

Mitt
förslag: Det skall ankomma på konsumentombudsmannen att väcka och utföra talan
i marknadsdomstolen eflter framställning flrån tillsynsmyndighetema.
Konsumentombudsmannen flår även möjlighet att utfärda inflormations-, förbuds-
och återkalldseföre-lägganden.

En sammanslutning
av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare skall, liksom i dag enligt
marknadsföringslagen, ha rätt att föra talan i marknadsdomstolen under
förutsättning att konsumentombudsmannen beslutat att inte föra talan i saken.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har i huvudsak lämnats utan erinran. Ett par remissinstanser
anser dock att enskilda näringsidkare skall ges subsidiär talerätt.

Skälen for mitt förslag:
Det är konsumentombudsmannen som för det allmännas talan i marknadsdomstolen i
ärenden om inflormationsåläggan-den och säljförbud enligt marknadsföringslagen.
Det är då naturligt att konsumentombudsmannen också för talan i ärenden enligt
produktsäkerhetslagen på områden där konsumentverket är tillsynsmyndighet. Det
skulle däremot kunna iflrågasättas om tillsynsmyndigheten själv borde föra
talan vid marknadsdomstolen i ett sådant flall då denna är en annan myndighet
än konsumentverket. Som jag tidigare nämnt har näringsutskottet i samband med
behandlingen av förslaget om en ny kontrollord-

64

ning för dektrisk materid
m. m. (prop. 1987/88:82 s. 11) tagit upp flrågan Prop. 1988/89:23 om
återkallelse av flariiga varor på dsäkerhetsområdet. Enligt utskottets mening
finns det goda skäl för att tillsynsmyndigheten själv skall kunna ingripa med
ett åläggande om bl.a. återkallelse då flariiga produkter har kommit ut på
marknaden. Utskottet ansåg emellertid att riksdagen inte då borde ta ställning
till om bestämmelser skulle införas i lagen (1902:71 s. I), inneflattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (eliagen) eller i en särskild
produktsäkerhetslag. Frågan borde i stället tas upp i samband med mitt förslag
om generell lagstifltning om produktåterkallelse. Enligt min mening bör frågan
om produktåterkallelse regleras i en allmän produktsäkerhetslag och det finns
inte skäl att göra undantag för elektrisk materiel. Jag anser att det är en
fördel om talan enligt produktsäkerhetslagen kommer att utföras av någon som
är väl insatt i förfarandet inför domstolen och som dessutom kan förväntas ha
en samlad överblick över marknadsdomstolens praxis i produktsäkerhetsfrågor,
såväl sådana som har prövats med stöd av den nu gällande regleringen i
marknadsföringslagen som sådana som kommer att prövas enligt den nya lagen.
Detta talar för att uppdraget att föra talan i marknadsdomstolen anförtros
konsumentombudsmannen, oavsett vilken myndighet som är tillsynsmyndighet. Jag
vill därvid särskilt understryka värdet av att uppläggningen av talan och
argumenteringen inför domstolen kan ges en samlad och enhetlig utformning. En
sådan ordning bör också ha processekonomiska fördelar. En ordning av detta slag
gäller för övrigt redan i dag i frågor enligt konsumentkreditlagen (1977:981).
Konsumentverket utövar tillsyn enligt denna lag, utom på bank- och
försäkringsområdena, där bank- och försäkringsinspektionerna är
tillsynsmyndighet. Om frågan att låta marknadsdomstolen pröva ett visst
spörsmål uppkommer, är det dock konsumentombudsmannen som för talan inför
domstolen. Det bör enligt min mening inte medföra några problem att låta
konsumentombudsmannen föra talan i marknadsdomstolen också enligt
produktsäkerhetslagen i ärenden som härrör från andra tillsynsmyndigheter än
konsumentverket.

En
konsekvens av den lösning som jag nu förordar bör vara att konsumentombudsmannen
också själv måste få avgöra om talan i ett visst flall skall väckas inför
domstolen. Han bör alltså inte vara bunden av en flramställning från en
tillsynsmyndighet om att talan skall väckas. Jag vill dock starkt understryka
att konsumentombudsmannen i praktiken givetvis måste vara ytterst lyhörd för
den bedömning som tillsynsmyndigheterna gör.

Jag
vill i detta sammanhang avslutningsvis tillägga att en ytterligare
samordningsfördel med den ordning som jag föreslår ligger däri att enligt mitt
förslag konsumentombudsmannen skall vara den som för talan inför allmän domstol
om utdömande av vite som förelagts av marknadsdomstolen.

Konsumentombudsmannen
har enligt marknadsföringslagen i fall som

inte är av större vikt möjlighet att meddela vitessanktionerade förbuds-

och informationsförelägganden, som, om de godkänns av näringsidkaren,

får samma verkan som beslut av marknadsdomstolen. Detta bör även vara

möjligt enligt produktsäkerhetslagen, eftersom en tvist i en produktsäker- 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

hetsflråga på så sätt kan
flå en bindande lösning utan att en domstolsprocess Prop. 1988/89:23
behöver genomföras. Jag föreslår därför att de principer som enligt marknadsföringslagen
gäller för sådana förelägganden på produktsäkerhetsområdet flår gälla också
enligt den nya lagen.

Jag
anser inte att det behöver beflaras att konsumentombudsmannen kommer att ställa
sig avvisande till befogade anspråk på att ingripanden görs för att trygga
konsumenternas och deras egendoms säkerhet. Det finns därför enligt min mening
inte anledning att införa en subsidiär talerätt för tillsynsmyndigheterna, dvs.
rätt för en sådan myndighet att föra en flråga tiU marknadsdomstolen i ett
flall då konsumentombudsmannen beslutat att inte göra detta.

Det
är angeläget att såväl enskilda personer som organisationer riktar
tiUsynsmyndigheternas uppmärksamhet på olika problem som rör produktsäkerhet.
En flråga som uppkommer i detta sammanhang är om organisationerna skall
tillerkännas rätt att föra talan i marknadsdomstolen i flrågor som rör
tillämpningen av produktsäkerhetslagen. Enligt marknadsföringslagen gäller
att, om konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutat att inte göra ansökan
i marknadsdomstolen om t. ex. säljförbud, en sammanslutning av konsumenter,
löntagare eller näringsidkare flår föra saken till domstolen. Enskilda
konsumenter har däremot inte någon talerätt. Jag anser att denna ordning bör
gälla också enligt produktsäkerhetslagen.

Kommittén
har inte ansett att en enskild näringsidkare bör ha rätt att väcka talan i
produktsäkerhetsärenden. Enligt gällande bestämmelser i marknadsföringslagen
saknar näringsidkarna också en sådan rätt i frågor om säkerhetsinformation och
säljförbud. Jag vill erinra om att flrågan om att införa en rätt av detta slag
diskuterades i propositionen 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen men
då avvisades av föredragande statsrådet, vars synpunkter riksdagen anslöt sig
till (LU 1985/86:10). Jag anser inte att det finns skäl att göra en annan
principiell bedömning i dag. Jag vill tillägga att samma skäl som fick mig att
tidigare avvisa tanken på att låta en tillsynsmyndighet föra talan i
marknadsdomstolen i ett fall då konsumentombudsmannen avstått från detta, talar
mot att en näringsidkare ges sådan rätt.

Som
jag förut har anfört skall konsumentombudsmannen när flera nä

ringsidkare har tillhandahållit en flarlig vara eller tjänst, bl. a. av process

ekonomiska skäl kunna begränsa sin talan vid marknadsdomstolen till att

avse bara någon eller några av dem. Det skuUe kunna hävdas att en

näringsidkare som konsumentombudsmannen riktar talan mot i ett sådant

flall av rättviseskäl bör ha rätt att i sin tur föra talan mot näringsidkare
som

konsumentombudsmannen inte har fört in i processen. Några remissin

stanser, bl. a. marknadsdomstolen, konsumentverket och advokatsamflun-

det har varit inne på en sådan tanke. Som jag har anfört i det föregående

har jag övervägt den men stannar för att avvisa den med hänsyn till att en

sådan lösning skulle inrymma alltför många praktiska och processuella

problem. Jag vill dock påminna om vad jag tidigare har anfört (avsnitt

2.5.1) om att konsumentombudsmannen, då han tar ställning till hur han

skall utforma sin talan, måste överväga bl. a. vilka konsekvensema kan bli 66

för den näringsidkare som
instäms till marknadsdomstolen av att konkurrenterna lämnas utanför.

Med hänvisning till vad
jag nu har anfört är jag således inte för närvarande beredd att föreslå att en
näringsidkare skall ha subsidiär talerätt enligt produktsäkerhetslagen.

Småföretagens
riksorganisation har ifrågasatt om det inte i lagtexten bör införas någon spärr
mot opåkallad talan i marknadsdomstolen eller möjlighet för enskilda
näringsidkare att få ersättning för sina kostnader i de fall en fråga drivs
till stor del av prejudikatskäl.

Jag utgår ifrån att
konsumentombudsmannen inte väcker talan vid marknadsdomstolen om det inte finns
klara belägg för att den aktuella produkten är farlig. Vidare förutsätter jag
att ombudsmannen visar återhållsamhet med att anhängiggöra ärenden i
marknadsdomstolen när en näringsidkare har gått med på att vidta
säkerhetsåtgärder. Frågan om rätt till kostnadsersättning har tidigare
behandlats i propositionen 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen.
Tanken på att införa en sådan rätt avvisades då (LU 1985/86:10). Jag finner
inte anledning att nu inta en annan hållning.

Prop.1988/89:23

2.7.5
Förfarandet

Mitt förslag:
Ärenden enligt produktsäkerhetslagen skall i huvudsak handläggas på samma sätt
som ärenden enligt marknadsföringslagen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag:
Bestämmelser om handläggningen av tvister i marknadsdomstolen finns i bl. a.
marknadsföringslagen och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Jag anser att
förfarandet vid handläggningen av marknadsföringsärenden i stort sett kan göras
tillämpligt på ärenden om produktsäkerhet. Jag återkommer till det närmare
innehållet i bestämmelserna i specialmotiveringen. Här skall endast några
allmänna flrågor beröras.

Det sanktionsmedel som
står marknadsdomstolen till buds vid tillämpningen av marknadsföringslagen är
vite. Även vid tillämpningen av den föreslagna produktsäkerhetslagen bör
eflterlevnaden av marknadsdomstolens avgöranden garanteras genom
vitessanktionen. Liksom enligt marknadsföringslagen bör det ankomma på allmän
domstol att utdöma vite eflter talan i första hand av konsumentombudsmannen.

AUmän domstols prövning av
mål om viten inneflattar en granskning av lagligheten hos utfärdade
förelägganden. Domstolen skall alltså undersöka om ett föreläggande blivit
utfärdat av behörigt organ och om det i övrigt är lagligen grundat. Någon
prövning av om ett föreläggande varit sakligt befogat skall dock inte företas
av domstolen. Däremot har domstolen att pröva om ett föreläggande följts eller
inte och om den fördagde varit

67

förhindrad
att iaktta föreläggandet eller annars haflt något giltigt skäl att Prop.
1988/89:23

inte
följa det. Också frågan om ändamålet med vitet har förfallit skall

prövas.

När
det gäller att bedöma flrågan, om ett åläggande enligt produktsäkerhetslagen
har följts av näringsidkaren, eller om han haflt något giltigt skäl att inte
följa det, måste hänsyn tas till att åtgärder enligt produktsäkerhetslagen
oflta, särskilt i flråga om återkallelse, inneflattar ett stort antal olika
moment. Om det flramgår att näringsidkaren sökt lojalt följa åläggandet, bör
inte brister i fråga om enskilda moment medföra att han anses ha brutit mot
åläggandet. Ett återtagande av enstaka exemplar av den flariiga produkten kan
t. ex. på grund av oresonliga krav flrån innehavarnas sida ha hindrats.
Domstolens prövning måste gå ut på att avgöra om man i stort sett kan anse att
näringsidkaren flullgjort marknadsdomstolens beslut eller inte.

Domstolarna
har möjlighet att eflter skälighetsprövning jämka de vitesbelopp som bestämts
i föreläggandena. För att jämkning vid tillämpningen av den av mig föreslagna
lagen skall flå ske bör krävas att det föreligger speciella omständigheter
(jflr 9 § första stycket viteslagen och specialmotiveringen till stadgandet i
prop. 1984/85:96 s. 56). Normalt bör alltså ett vite enligt
produktsäkerhetslagen dömas ut till det belopp som bestämts i föreläggandet,
något som också överensstämmer med vad som gäller enligt förarbetena till
marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 92). Jämkning av vitesbelopp kan tänkas
komma i flråga t. ex. då en överträdelse kan betraktas som i viss mån
ursäktlig eller då den varit ringa. Om utdömande av förelagt vitesbelopp skulle
drabba vederbörande mycket hårt, torde också jämkning någon gång kunna komma i
flråga.

Vanligtvis
gäller att en lagakraftvunnen dom har rättskraft. Detta betyder bl. a. att en
fråga som blivit avgjord genom domen inte kan tas upp till förnyad prövning.
Flera av de lagar marknadsdomstolen tillämpar har emellertid en avvikande
reglering i fråga om rättskraflten. Enligt marknadsföringslagen gäller att
marknadsdomstolens beslut om förbud eller åläggande i en flråga inte hindrar
att samma flråga prövas på nytt av domstolen, när ändrade förhållanden eller
annat särskilt skäl föranleder det. Den föreslagna lagstifltningen bör
innehålla en motsvarighet till regeln om begränsad rättskraflt i
marknadsföringslagen.

Tidigare
har jag understrukit vikten av att produktsäkerhetsärenden handläggs skyndsamt.
Ett sätt att snabbt flå en lösning till stånd kan vara att låta marknadsdomstolen,
då så är påkallat, meddela interimistiskt beslut i en flråga som förts under
dess prövning. Ett sådant beslut kommer då att gälla för tiden till dess ett
slutligt beslut föreligger eller marknadsdomstolen föreskriver något annat.
Möjligheterna att meddela interimistiska beslut är dock av bl.a. praktiska
skäl väsentligt olika för de skilda flormer av säkerhetsåtgärder som jag
föreslår.

Tillsynsmyndigheterna
måste, för att kunna flullgöra sina uppgiflter, flå

tillgång till material av olika slag som de berörda företagen innehar.

Yttranden och upplysningar i en aktuell flråga kan således behövas, liksom

handlingar, varuprover och liknande. Företagen lär normalt vara beredda

att i en risksituation tillhandahålla myndigheterna erflorderligt bedöm- 68

ningsunderlag i den mån
sådant finns. Lagstifltningen bör dock innehålla en regel om att företagen är
skyldiga att på anmaning av tillsynsmyndigheten avge de yttranden och lämna de
upplysningar som krävs för att utreda en fråga, som är under bedömning. Regeln
bör omfatta också handlingar, varuprov och liknande, som krävs för utredningen.

Om ett företag inte
efterkommer en anmaning från en tillsynsmyndighet avseende utredningsmaterial,
måste myndigheten kunna förelägga företaget att vid vite flullgöra sin
skyldighet. En motsvarande rätt bör tillkomma konsumentombudsmannen.

Prop.1988/89:23

2.7.6
Särskilda åtgärder

Skaderapporteringssystem

Min bedömning:
Någon skyldighet för näringsidkarna att anmäla till vederbörande
tillsynsmyndighet att en produkt inte uppflyller utfärdade säkerhetsnormer
eller orsakar skador föreslås inte.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Konsumentverket och Konsumentvägledarnas förening iflrågasätter dock om inte
en plikt bör införas för en näringsidkare som tillhandahållit en vara eller
tjänst att rapportera till tillsynsmyndigheten att den är flarlig, när detta
senare visar sig vara flallet.

Skälen för mitt förslag:
För att möjliggöra att tillämpningen av de olika produktsäkerhetsreglerna blir
eflfektiv är det viktigt att tillsynsmyndigheterna flår kännedom om tidigare
oförutsedda skador som förorsakas av olika produkter, när skaderiskerna
uppmärksammas av de ansvariga näringsidkarna.

Olika
skaderapporteringssystem skulle kunna göra det möjligt för tillsynsmyndigheterna
att på ett tidigt stadium flå kännedom om risker som är förenade med olika
produkter. På så sätt skulle myndigheterna i risksituationer snabbt kunna
vidta erflorderliga åtgärder. Systemet skulle också kunna spara resurser som
annars kan gå åt till en mera allmän övervakning av området i flråga.

Tillsynsmyndigheterna har
var och en på sitt ansvarsområde en särskild insikt i förhållandena och lär redan
därför i allmänhet tidigt kunna uppmärksamma risker som är förbundna med olika
varor och tjänster. Genom anmälningar flrån och kontakter med bl. a.
konsumenter och näringsidkare kan de också flå upplysningar om skaderisker.

Jag vill erinra om att socialstyrelsen
planerar att år 1989 komma igång med ett skaderapporteringssystem baserat på
uppgiflter flrån sjukhusen och öppenvården. Enligt min mening bör det systemet
kunna flå viss betydelse vid tillämpningen av den föreslagna lagen.

Några remissinstanser har
föreslagit att näringsidkarna skall vara skyldiga att rapportera skadefall
eller olyckstillbud som har inträffat i samband med användningen av deras
produkter. Jag kan för min del ansluta mig till

69

uppfattningen att en sådan
ordning borde kunna bidra till att förhindra att ytterligare skador förorsakas
av flariiga varor och tjänster.

I kommitténs uppdrag
ingick också att överväga regler om skyldighet för tillverkare, distributörer
och detaljhandlare att rapportera när de flått kännedom om att en produkt inte
uppflyller kraven enligt utfärdade säkerhetsnormer eller är deflekt. Kommittén
avstod emellertid av tidsskäl flrån att föreslå regler för ett sådant
skaderapporteringssystem. För min del anser jag att flrågan om att införa en
skyldighet för näringsidkare att rapportera inträflfade skadeflall bör utredas
ytterligare innan slutlig ställning tas i flrågan. Jag anser emellertid att
det är lämpligt att avvakta med en sådan utredning till dess erfarenheter
vunnits av den föreslagna produktsäkerhetslagen.

Prop.1988/89:23

Produktmärkning

Min bedömning:
Någon skyldighet för näringsidkare att åsätta sina produkter kännetecken som
gör det möjligt att identifiera produkterna införs inte.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Frågan har inte berörts av remissinstanserna.

Skälen
(ör mitt förslag: Att varor är försedda med kännetecken som gör det möjligt att
identifiera dem kan många gånger vara av värde. I en akut risksituation är det
angeläget att man snabbt kan fastställa vem som tillverkar, importerar eller
distribuerar den farliga produkten. För att nödvändiga åtgärder skall kunna
sättas in utan dröjsmål måste den ansvariga myndigheten kunna flå kontakt med
berörda företag. En ursprungsmärkning kan då vara ett gott hjälpmedel.

En
artikelmärkning, dvs. en märkning som gör att varje enskilt exemplar av varan
kan identifieras, har en annan flunktion. En deflekt hos en produkt kan ibland
vara begränsad till vissa exemplar. Det kan t. ex. vara fråga om ett
flabrikationsfld, som finns endast hos de exemplar av produkten som blev
tillverkade under en bestämd vecka ett visst år. Föremålet för en återkallelse
bör då vara just den artikelmängd som är behäftad med fabrikationsfelet.
Övriga exemplar av produkten är ofariiga och skall inte omflattas av
återkalldsen. Om produkten saknar särskild artikelmärkning, kan det vara
ytterst svårt att avgöra vilka exemplar som är deflekta.

Även om, som jag nyss
framhållit, produktmärkning kan vara värdefullt i produktsäkerhetsarbetet,
finner jag inte skäl att föreslå ett obligatoriskt generellt märkningssystem
inom ramen för produktsäkerhetslagen. Ett skäl som talar mot ett sådant är de
negativa konsekvenser det skulle kunna få för handeln över gränserna. Det jag
här sagt nu innebär naturligtvis inte att jag är emot att näringsidkare
flrivilligt märker sina produkter när de finner det lämpligt, eller att en
näringsidkare med tillämpning av bestäm-melsema om säkerhetsinformation i
produktsäkerhetslagen eller av annan lagstiftning åläggs att ange en varas
ursprung när ett sådant krav bedöms motsvara lagstiftningens syflte.

70

Beredskapsrutiner

Prop.1988/89:23

Min bedömning: Det
införs inte några regler för hur näringsidkarna skall efterkomma ålägganden och
förbud enligt produktsäkerhetslagen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Frågan har inte tagits upp i yttrandena.

Skälen för mitt förslag:
Kommittén har i sitt betänkande behandlat flrågan om näringsidkares behov av
att hålla viss beredskap för varningsinflormation eller återkallelse. En sådan
beredskap kan ta sig den flormen att näringsidkaren för register över kunder
eller upprättar rutiner för hur inflormation skall lämnas eller återkallelse
genomföras, eller vidtar andra åtgärder av liknande slag. Det är alltså flråga
om förberedande åtgärder som i en risksituation skall göra det möjligt för
näringsidkaren att snabbt vidta eflfektiva säkerhetsåtgärder.

Ett fundamentalt problem
vid i synnerhet återkallelse, men också vid varningsinflormation, är att
lokalisera innehavarna av de flariiga produkterna. Som jag tidigare har
flramhållit (avsnitt 2.3.4) är vid varningsinflormation en individuell
informationsinsats som riktas mot den enskilde brukaren att föredra flramför
mera generellt syfltande informationsinsatser men detta kräver i sin tur att
näringsidkaren vet vilka brukarna är och var de finns. Uppgiflter om detta
finns ibland tillgängliga, t. ex. i flråga om fordon, som enligt
bilregisterkungörelsen (1972:599) i allmänhet skall vara registrerade. Exempel
på annan oflTentligt påbjuden registrering av köpare av produkter finns på
läkemedels- och kemikalieområdena.

Registrering av kunder lär
i viss mån förekomma inom näringslivet även utan att det är flråga om någon
flrån samhällets sida ålagd förpliktelse. Bakgrunden till en sådan registrering
kan vara t. ex. ett åtagande av en näringsidkare att flullgöra underhåll och
reparationer av en försåld produkt. I regel finns det dock ingen praktisk
möjlighet att flå tag på och förvara uppgiflter om vilka som innehar produkterna
och var man kan nå innehavarna.

Ett kundregister blir
enligt datalagen (1973:289) ett personregister i den mån det förs med hjälp av
automatisk databehandling. Inrättande och förande av sådant personregister är
kringgärdat av vissa restriktioner enligt 2 § datalagen. Anmälan hos
datainspektionen och bevis om gjord anmälan (licens) behövs liksom — i vissa
flall — tillstånd av inspektionen. Om registrering begränsas tiU fall där ett
starkt behov föreligger delar jag kommitténs uppfattning att denna typ av
register inte torde kunna medföra risker för den personliga integriteten. Det
kan i allmänhet endast bli flråga om att registrera innehavarna av ett
begränsat antal särskilt flariiga produkter. Det bör i princip inte vara
möjligt att ur registret utläsa några konsumtionsmönster. Tveksamma flall får
avgöras med beaktande av om möjligheten att kunna avvärja risker för kunderna
till liv och lem uppväger risken för integritetskränkningar.

En
annan åtgärd för att möjliggöra snabba och effektiva säkerhetsåtgär-

71

der
är att upprätta rutiner för hur information skall lämnas och hur återkallelse
skall genomföras. Kommittén har uttalat att sådana rutiner bör innebära att
näringsidkarna i förväg utarbetar ett schema eller en modell för agerandet i en
akut risksituation. Schemat eller modellen bör tydligt ange vilka mått och steg
som skall vidtas, i vilken ordning olika åtgärder skall sättas in och i vilka
flormer beslut om åtgärder skall flattas. Instmktionerna bör vara mycket
konkreta och bl. a. omflatta uppgiflter på vilka personer som tilldelas
särskilda funktioner, betydelsefulla kontaktpersoner utanför företaget, listor
— som fortlöpande hålls aktuella — med adresser och telefonnummer avseende
andra företag, myndigheter, institutioner m. m. Kommittén pekar på att det
redan förekommer rutiner av detta slag inom vissa branscher, bl. a.
läkemedelsbranschen och dmateri-elområdet.

Kommittén
är övertygad om att rutiner för återkallelse bäst utarbetas inom näringslivet i
samråd med vederbörande tillsynsmyndighet. Vidare pekar kommittén på det
lämpliga i att tillverkare och grossister i förväg, genom någon form av
ramavtal, söker säkerställa en god samverkan med sina återförsäljare om det
uppkommer risksituationer.

Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad kommittén har anfört om det önskvärda i
att rutiner för information och återkallelse utarbetas och om vad dessa
lämpligen kan innebära liksom att det bör ankomma på näringslivet att utarbeta
rutinerna.

Som
jag i flera sammanhang har framhållit är det viktigt med ett snabbt agerande
från tillsynsmyndigheterna och konsumentombudsmannen när det uppstår
risksituationer. Jag vill därför flramhålla att de olika tillsynsmyndigheterna
och konsumentombudsmannen bör utarbeta rutiner för sitt agerande sinsemellan i
förhållande till näringslivet. Jag vill också understryka att
tillsynsmyndigheterna måste vara beredda att hjälpa näringsidkare, som skall
vidta säkerhetsåtgärder, med upplysningar om hur de lämpligen bör bete sig i
sådana flall då näringsidkare inte har fungerande rutiner.

Prop.1988/89:23

2.8 Kostnader och resursbehov

Min bedömning: Det
är inte möjligt att närmare beräkna kostnadsef-flekterna av den föreslagna
lagstifltningen. Det står dock klart att vissa initialkostnader uppkommer i
samband med att lagen införs.

Kommitténs
bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Frågan
om myndigheternas resursbehov med anledning av den föreslagna lagen har endast
kommenterats av konsumentverket. Verket menar att förslaget kommer att kräva
en ökad förhandlingsverksamhet och grundligare undersökningar av förhållandena
på marknaden flrån dess sida. Lagen kommer också att medföra resurskrävande
introduktionsinsatser. Belastningen på konsumentombudsmannen kommer sannolikt
att bli märkbar. Verket måste därför få en resursförstärkning.

72

Skälen for min bedömning:
Det är i dagens läge inte möjligt att beräkna Prop. 1988/89:23 hur stora de
totala skadekostnaderna för olycksflall i samhället är och hur stor del av
dessa som utgörs av kostnader för sådana produktskador som
produktsäkerhetslagen avser att förhindra. Det har emellertid gjorts nytto-och
kostnadsberäkningar avseende produktskador utiflrån konkreta
pro-duktsäkerhetsflall. De tyder på att icke föraktliga spareflfekter kan nås
inom hälso- och sjukvården med hjälp av ett eflfektivt produktsäkerhetsskydd. I
samma riktning pekar det förhållandet att samhällets kostnader för ett enda
skadeflall kan vara så stora att det inte krävs särskilt många flall för att
den sammanlagda kostnaden för samhället skall uppgå till betydande belopp. Till
detta kommer det icke ekonomiska, ideeUa värdet av att människor undgår
lidande.

Den
föreslagna produktsäkerhetslagen kommer sannolikt att belasta näringslivet med
vissa kostnader, efltersom näringslivets benägenhet att vidta egenåtgärder för
att öka produktsäkerheten kan förväntas öka. Egen-åtgärderna bör å andra sidan
nedbringa behovet av åtgärder i eflterhand och därmed kostnaderna för sådana.
Jag vill tillägga att det på goda grunder kan antas att den enskilde näringsidkaren
i framtiden, genom ett försäkringsskydd, kommer att kunna undvika att drabbas
av mera omflattande kostnader för olika säkerhetsåtgärder.

Mot
de kostnader som lagstiftningen således kan medföra står den nytta som ligger i
att produktsäkerheten ökar och att konsumenterna därigenom får en ökad
trygghet.

Produktsäkerhetslagen
kan ses som en påbyggnad av den nuvarande speciallagstiftningen. Redan i dag
ställs krav på att tillsynsmyndighetema övervakar säkerheten hos varor och
tjänster. Med hänsyn härtill och till att intentionerna bakom förslaget är att
näringslivet i första hand flrivilligt och på eget initiativ skall vidta
säkerhetsåtgärder, bedömer jag att det merar-bete som tillsynsmyndigheterna
kommer att flå endast blir marginellt, varför arbetet bör kunna bedrivas inom
ramen för oförändrade resurser.

Enligt
min mening kan konsumentverket, under en övergångstid i samband med att
lagstifltningen genomförs, komma att behöva medel för att utarbeta
handläggningsrutiner för säkerhetsåtgärder och sprida kunskap hos näringslivet
och aUmänheten om produktsäkerhetslagen. Konsumentverket har redan i dag ett
ansvar för flrågor om produktsäkerhet, och flera av de uppgifter som enligt
produktsäkerhetslagen kommer att ligga på verket kan därför inte anses vara nya
för verket. Jag får i samband med mitt ställningstagande till konsumentverkets
anslagsframställning för budgetåret 1989/90 anledning att återkomma till
frågan om medel bör tillföras verket med anledning av den föreslagna
lagstifltningen.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag tiU

1.
produktsäkerhetslag

2.
lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418) 73

1.
lag om ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. Prop. 1988/89:23

2.
lag om ändring i konsumentköplagen
(1973:877)

3.
lagom ändring i
konsumenttjänstlagen (1985:716). Lagförslagen under 4 och 5 har upprättats i
samråd med chefen för justitiedepartementet.

Lagförslagen
bör fogas till protokollet som bilaga 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till produktsäkerhetslag

Till
produktsäkerhetslagen har bestämmelserna i marknadsföringslagen om
informationsålägganden (3 §) och säljförbud (4 §), till den del de avser
produktsäkerhet, överförts. I produktsäkerhetslagen upptas nya bestämmelser om
att en näringsidkare som tillhandahållit en vara eller en tjänst skall kunna
åläggas att lämna varningsinformation eUer att återkalla den.

Produktsäkerhetslagen
har en generell inriktning och skall komplettera bestämmelserna i olika
speciallagar om produktsäkerhet. Den är uppbyggd efter mönster av
marknadsföringslagen och följer i huvudsak produktåter-kallelsekommitténs
förslag. Vissa materiella ändringar har dock gjorts, vilka har redovisats i den
aUmänna motiveringen. Vidare har vissa redaktionella ändringar i lagtexten
vidtagits.

Lagen
har till ändamål att motverka skador från varor och tjänster. I lagens rubrik
och i motiveringen används ordet produkt, något oegentligt, som en
sammanfattande beteckning för varor och tjänster. I lagtexten används däremot
konsekvent uttrycken varor och tjänster.

I
det följande används förkortningen MFL för marknadsföringslagen.

4.1.1
Inledande bestämmelser

Detta
avsnitt av lagen omfattar 1 —4 §§. Paragraflerna anger lagens syflte och
tillämpningsområde samt vilka myndigheter som skaU utöva tillsynen över
efterlevnaden av lagen.

1
§ Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada
på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare

1.
äläggasatilämnasäkerhetsinformation,

2.
förbjudasatttillhandahålla
varor och tjänster (ra///oVAM,

3.
åläggas att lämna
varningsinformation,

4.
åläggas att återkalla
varor och tjänster (återkallelse).

Lagen
tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet
och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att
utnyttja för enskilt bruk.

Enligt
första stycket första meningen i paragraflen är ändamålet med lagen att
motverka att personer eller egendom skadas av varor och tjänster.

Begreppet
vara har i lagen samma innebörd som det överlag har i den

konsumenträttsliga lagstifltningen (jfr prop. 1975/76:34 s. 125 0- Med 74

vara avses flysiska
föremål, inbegripet levande djur. Lagen omflattar även Prop. 1988/89:23
varor som, eflter det att de har kommit ut på marknaden, har införlivats med
byggnader.

Begreppet
tjänst omflattar materiella tjänster, såsom arbete på lösa saker samt arbete på
flast egendom, byggnader och andra anläggningar. Även uppförande av byggnader
och anläggningar av olika slag — entreprenader — räknas som tjänster.
Tjänstebegreppet omfattar emellertid inte endast materiella tjänster. Även
sådana tjänster som kroppsbehandling, rådgivningsverksamhet och transporter
faller under tjänstebegreppet. Med tjänster avses i lagen detsamma som i t.
ex. marknadsföringslagen (jflr prop. 1984/85:213 s. 79 fi).

Sådana
nyttigheter som flast egendom, byggnader på annans mark, aktier, andra
värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag omflattas inte av
begreppen varor och tjänster. Nyttigheterna i flråga flaller sålunda utanför
lagens tillämpningsområde, medan de däremot omflattas av MFL.

Lagen
innehåller inte några inskränkningar i flråga om arten av personskador. Den
syfltar således till att motverka risker för såväl olycksfall som sjukdomar av
olika slag.

Skyddet
mot egendomsskador avser all slags egendom, dvs. alla materiella ting som kan
vara föremål för ägande. Med egendom avses inte bara sådant som blivit
tillverkat utan också t. ex. mark och vatten. Lagen skall utgöra ett skydd mot
att egendom förstörs eller försämras. För ingripande enligt lagen krävs dock
att det finns risk för att en vara eller en tjänst orsakar flysiska skador på
egendom.

Varor
och tjänster som orsakar person- eller egendomsskador kan vara behäftade med
fel i säkerhetshänseende. Detta slag av flel brukar benämnas defekt. I
deflektbegreppet ligger, som strax kommer att utvecklas närmare, att produkten
har egenskaper som förvärvaren inte haflt anledning att räkna med eller inte
blivit uppmärksammad på. Deflekter kan vara av olika art. Man brukar skilja
mellan konstruktionsfld, flabrikationsfld och instruktionsfel. Vissa typer av
konstruktionsfel kallas utvecklingsfel.

Med
konstruktionsfel avses att det finns en defekt i själva konstruktionen av en
produkt. Det är fråga om ett fabrikalionsfd dä ett antal exemplar, en serie
eller en sats av en produkt har en defekt. Felet har då uppkommit under något
skede av själva tillverkningsprocessen. Instruk-lionsfid innebär att exempelvis
anvisningarna för hur en produkt skall användas eller varningarna mot viss
användning är bristfälliga. Det som utmärker utvecklingsfel är att felet blir
tydligt först sedan man gjort nya upptäckter eller rön. Vid tiden för
utvecklandet av en konstruktion har kunskaper, som skulle ha gjort det möjligt
att inse flelet hos konstruktionen, över huvud taget inte funnits. Lagen är
tillämplig på skadebringande varor och tjänster, oavsett slaget av defekt.

Lagen kan emellertid vara
tillämplig också på varor och tjänster som,

utan att vara deflekta i den mening som jag nu har redovisat, kan förorsaka

person- eller egendomsskada. Förhållandet att skadligheten hos en vara

eller en tjänst som regel måste avvika flrån vad förvärvaren skäligen kan

förvänta sig av produkten, för att säkerhetsåtgärder enligt lagen skall

kunna flramtvingas utgör en inskränkning i lagens tillämplighet. Att en 75

kniv
vid viss användning kan ge upphov till skärskador motiverar inte ett Prop.
1988/89:23 ingripande mot den enligt lagen, om inte skadeflrekvensen på grund
av någon deflekt hos kniven är klart högre än normalt. Av samma skäl kan ett
ingripande mot generellt skadliga varor, såsom sprit och tobak, inte komma i
flråga, om det inte gäller produkter som i flråga om skadeflrekvens och
skadetyp helt avviker flrån det gängse mönstret. Från det som sagts nu flår
göras vissa undantag. Ett åläggande om säkerhetsinflormation enligt 5 § flår
tillgripas även i mera normala situationer, om kanske de flesta förvärvarna i
och för sig räknar med att produkten har vissa farliga egenskaper men där
särskild försiktighet är av nöden. Vissa produkter som är mycket flariiga och
inte flyller något förnufltigt ändamål omfattas vidare av lagen, även om deras
farlighet är uppenbar för förvärvaren. Som exempel kan nämnas s. k.
karatepinnar (se marknadsdomstolens beslut 1981:18).

Ett
generellt problem vid tillämpningen av lagen är att ta stäUning till vilken
mängd av varor eller tjänster som en säkerhetsåtgärd bör avse. Det är de
potentiellt flariiga produkterna man vill komma åt. Dessa kännetecknas som
förut nämnts av att de har eller kan ha en deflekt. En avgränsning kan aUtså
göras så att varor som kan vara behäfltade med en och samma deflekt blir
föremål för en säkerhetsåtgärd. Hur stor mängden blir beror bl. a. av om man
genom märkning på produkterna eller på annat sätt kan skilja de produkter som
kan vara flariiga flrån dem som inte är det. Ett flabrikationsfld kan t. ex.
vara begränsat till en särskild fabrikationsserie. Om man inte kan skilja de
produkter som tillverkats i en serie från dem som tillverkats närmast före och
efter måste en säkerhetsåtgärd omfatta samtliga. Om en och samma deflekt hänför
sig till produkter av i övrigt olika utflormning, t. ex. därför att den avser
en komponent som ingår i dem alla, blir det dock flråga om att aktualisera
säkerhetsåtgärder beträffande skilda produkter.

Av
första stycket andra meningen flramgår att säkerhetsåtgärder enligt lagen bara
kan riktas mot en näringsidkare. Begreppet näringsidkare har i lagen samma
innebörd som det överlag har inom marknads- och konsumenträtten (jfr t.ex.
prop. 1970:57 s. 90 och 1984/85:110 s. 141). Med näringsidkare avses envar som
yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Såväl juridiska som flysiska
personer kan vara näringsidkare. Kravet på att en verksamhet måste vara
yrkesmässig är inte särskilt strängt. Även verksamhet som bedrivs av någon på
hans flritid kan sålunda anses som yrkesmässig, om den är av viss varaktighet.
Verksamheten behöver inte drivas i vinstsyfte. Ideella föreningar, som driver
ekonomisk verksamhet för att flrämja t. ex. välgörenhet eller kultur, kan vara
att bedöma som näringsidkare. Statliga eller kommunala bolag eller andra organ
— såsom de statliga aflfärsverken — vilka driver ekonomisk verksamhet räknas
också som näringsidkare i den verksamheten.

I
första stycket andra meningen anges vidare de flormer av säkerhetsåtgärder som
lagen reglerar, nämligen åläggande om säkerhetsinflormation, förbud att
tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud), åläggande om
varningsinflormation samt åläggande om återkallelse (återkallelse).

Det
finns en principiell skillnad mellan å ena sidan åläggande om

säkerhetsinformation och säljförbud och å andra sidan åläggande om 76

varningsinflormation
och åläggande om återkallelse. Åläggande om säker- Prop. 1988/89:23
hetsinflormation och säljför bud tar sikte på själva tillhandahållandet av
varor och tjänster. Åläggande om varningsinflormation och åläggande om
återkallelse avser fall då en fariig produkt redan har nått ut till brukarkretsen.
De båda senare typerna av säkerhetsåtgärder syfltar alltså till att skydda dem
som redan har förvärvat en riskabel produkt.

Man
kan säga att säljförbud och åläggande om varningsinflormation eller om
återkallelse kompletterar varandra. Förelägganden med denna innebörd kan, som
framgår av 6—8 §§, meddelas i fråga om en produkt som medför "särskild
risk för skada på person eUer egendom". Vid ingripande mot en vara eller
tjänst, som befinner sig under distribution och som redan nått ut till
brukarkretsen i avsevärd omflattning, kan det oflta komma att krävas en
kombination av dessa åtgärder för att man skall komma till rätta med
risksituationen.

Med
möjligheten att ålägga någon att lämna säkerhetsinflormation är det delvis
annorlunda. Ett sådant åläggande kan komma i flråga även om riskerna för skada
inte är så stora och bristen består i att sådan inflormation inte lämnats i
normal omflattning, något som flramgår av 5 §.

I
andra stycket av paragraflen anges att lagen skall tilllämpas i flråga om varor
och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte
obetydlig omflattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.
Lagen erbjuder alltså ett skydd huvudsakligen mot flariiga konsumentprodukter.
Produkternas konsumentanknytning behöver dock inte vara särskilt stark, som
nedan närmare skall beröras.

För
att lagen skall kunna tillämpas krävs att det kan påvisas att varan eller
tjänsten i flråga har tillhandahållits konsumenter eller att ett sådant
tillhandahållande kan förväntas. För produkter som redan vunnit spridning inom
brukarkretsen lär det i allmänhet inte vara svårt att konstatera om det sker
något tillhandahållande till konsumenter eller inte.

När
en säkerhetsåtgärd övervägs mot en produkt redan innan denna har blivit spridd
bland brukarna i nämnvärd omfattning, får man bedöma vilken användning av
produkten som kan förutses. Produktens karaktär och användningen av likartade
produkter kan ge ledning för bedömningen. Den användning som tillverkare eller
distributörer avsett kan naturligtvis ge ledning. Den bör dock inte tilläggas
någon avgörande betydelse. Det är för lagens tillämplighet relevant om
produkten rent flaktiskt tilldrar sig eller kan komma att tilldra sig
konsumenternas intresse, oavsett vilken den flrån näringsidkarsidan tilltänkta
målgruppen kan ha varit. Så bör exempelvis ett handverktyg, som är avsett för
yrkesmän, men också används för hobbyändamål eller av självbyggare omflattas
av lagen.

Uttrycket
"konsumenter för enskilt bruk" återfinns bl.a. i marknadsföringslagen,
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konsumentköplagen.
Formuleringen har en numera vedertagen innebörd. Uttrycket innebär att det
skall vara flråga om förvärv av privatpersoner för eget, enskilt bruk. Förvärv
som görs av t. ex. företag eller institutioner flaller alltså utanför.

För lagens tillämpning
räcker dock inte att det kan påvisas att åtminsto

ne någon privatperson använder en iflrågasatt flarlig produkt i hemmet, på 77

fritiden
eller i privatlivet i övrigt. För ett ingripande krävs att den privata Prop.
1988/89:23 användningen är av inte obetydlig omfattning. I detta ligger att det
måste vara flråga om ett antal konsumenter som använder varan eUer utnyttjar
tjänsten för enskilt bruk. Antalet behöver emellertid inte vara särskilt stort.
För att lagen skall kunna tillämpas på en vara eller en tjänst är det
tillräckligt att det inte framstår som direkt ovanligt att konsumenter använder
eller kan komma att använda den. Lagen kan då tillämpas på alla exemplar av
varan eller tjänsten, oavsett om exemplaret används av en konsument eller av
någon annan, exempelvis en yrkesutövare. Att ett säkerhetsingripande i vissa
flall dock kan tänkas bli selektivt och sålunda ta sikte på att skydda endast
en viss kategori av brukare berörs närmare i motiveringen till bestämmelserna
om de särskilda flormerna av säkerhetsåtgärder.

2 §
Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande och överlåtelse av en

vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en

vara.

Paragraflen
innehåller en bestämmelse som gör föreskriflterna i lagen angående
tillhandahållande och överlåtelse av en vara tillämpliga också på erbjudande om
och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara. Bestämmelsen har delvis mönster i
4 § fjärde stycket MFL. Den torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

3 §
Ett åläggande eller ett förbud enligt denna lag får inte meddelas i den

mån det i annan förflattning eller i beslut av myndighet har meddelats

särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som

åläggandet eller förbudet.

Paragrafen
har mönster i 4 § femte stycket MFL, som förhindrar att ett säljförbud meddelas
i ett sådant flall som anges i paragraflen. Bestämmelsen har däremot ingen
motsvarighet i 3 § MFL, vilket innebär att möjligheten att meddela ålägganden
om säkerhetsinformation är något mer begränsat enligt produktsäkerhetslagen än
i MFL. Skillnaden torde i praktiken dock vara ringa. Regeln anger att
produktsäkerhetslagen inte skall tillämpas i fall då bestämmelser med samma
innebörd står till buds i annan lagstifltning eller i form av
myndighetsbeslut. Särskild betydelse får regeln för tillämpningen av
bestämmelsen i 5 § om säkerhetsinformation och bestämmelsen i 6 § om
säljförbud. Den kan emellertid komma att aktualiseras också vid de andra
formerna av säkerhetsåtgärder som produktsäkerhetslagen anvisar.

På
flera håll finns i specialförfattningar för skilda produktområden

bestämmelser, som innebär att det bl. a. kan meddelas föreskrifter rörande

märkning av produkter. Enligt 5§ läkemeddsförordningen (1962:701)

kan sålunda socialstyrelsen meddela föreskrifter rörande bl. a. märkning

av läkemedel. I livsmedelslagen (1971:511) anges i 13 § att färdigförpackat

livsmedel skall vara märkt med bl.a. anvisningar om hur livsmedlet skall

förvaras och uppgiflter om beräknad hållbarhetstid, om denna är begrän

sad. Livsmedelsverket har beflogenhet att meddela ytterligare bestämmel- _o

/o

ser om märkning.
Föreskriflter om märkningsskyldighet finns också i 8 § Prop. 1988/89:23 lagen
(1985:426) om kemiska produkter. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer flår meddela ytterligare föreskrifter om produktinformation avseende
kemiska produkter. Ett annat exempel är lagen (1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror, som innehåller föreskriflter om
varningsmärkning.

Också
i flråga om säljförbud finns på flera håll i specialförflattningarna
bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra vidare tillhandahållande av
flariiga produkter. Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller sålunda
att läkemedel inte flår försäljas utan att vara registrerat hos socialstyrelsen.
Registreringen av ett medel kan återkallas. Om så sker, inträder ett
straflfsanktionerat säljförbud. 1 livsmedelslagen anges i 16 § att livsmedel
inte flår saluhållas, om det kan antas vara otjänligt till människoföda.
Livsmedelsverket har beflogenhet att med stöd av detta lagrum förbjuda
saluhållande av livsmedel. Motsvarande möjlighet att förhindra saluhållande av
flariiga produkter finns på dmaterielområdet. Rätt att försälja elektriska
produkter är för närvarande betingad av att produkterna är godkända av SEMKO.
Riksdagen behandlar emellertid för närvarande ett förslag om att ersätta kravet
på godkännande med ett krav på registrering före marknadstillträdet.

Regeln
i förevarande paragrafl anger att bestämmelser av bl. a. angivet slag skall ha
företräde flramför bestämmelsen i 5 § om säkerhetsinflormation och
bestämmelsen i 6 § om säljförbud. Att t. ex. användningsförbud kan meddelas
enligt viss annan lagstiftning — såsom är fallet på arbetsmiljöområdet —
hindrar dock inte att ett säljförbud meddelas enligt produktsäkerhetslagen.
Speciallagstifltningen har då en begränsad räckvidd och ett säljförbud flår ett
vidare ändamål än det speciallagstiftningen har.

Några
direkta motsvarigheter till produktsäkerhetslagens regel om varningsinformation
i 7 § och lagens regler om återkallelse i 8 och 9 §§, dvs. säkerhetsåtgärder
beträflfande produkter som redan nått brukarna, finns knappast i gällande rätt.
En viss motsvarighet till äterkallelseregleringen finns dock i den nya
bilavgaslagen. Till den del specialregleringarna i framtiden skulle
kompletteras med regler om varningsinflormation eller återkallelse kommer
emellertid produktsäkerhetslagen inte längre att vara tillämplig.

Det
som har sagts nyss innebär att marknadsdomstolens behörighet i ett visst flall
kan vara endast delvis inskränkt. Ordningen enligt 3 § innebär således att
domstolen i ett produktsäkerhetsärende kan vara förhindrad att meddela t. ex.
ett åläggande om inflormation enligt 5 § eller ett förbud om vidare försäljning
av en produkt enligt 6 § men oförhindrad att utfärda ett åläggande om
varningsinformation eller återkallelse enligt 7—9 §§ för produkten i fråga.
Detta kan naturligtvis tänkas medföra vissa samordningsproblem. Bestämmelsen i
17 § att talan vid marknadsdomstolen skall få föras av konsumentombudsmannen
endast efter framställning från vederbörande specialmyndighet är emellertid
avsedd att underlätta en samordning mellan olika åtgärder.

79

4§ Konsumentverket utövar
tillsyn över att denna lag och föreskrifter Prop. 1988/89:23 som har
meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan författning
skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om vissa varor eller
tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och
föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

En
flråga om åläggande eller förbud enligt denna lag flår alltid väckas hos
konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträflfande den vara eller
tjänst som flrågan gäller, skaU frågan överlämnas till tillsynsmyndigheten, om
den inte är uppenbart ogrundad.

Paragrafen
anger vilka myndigheter som skall svara för tillsynen av den föreslagna lagen.
Dessa myndigheter betecknas i lagtexten genomgående som tillsynsmyndigheter.
Som sagts i den allmänna motiveringen, (avsnitt 2.7.2) skall konsumentverket
vara tillsynsmyndighet i fråga om sådana varor och tjänster som inte är
specialreglerade i produktsäkerhetshänseende. Eftersom åtskilliga slag av
varor och tjänster inte är specialreglerade torde konsumentverket vara
tillsynsmyndighet i de flesta fall. En bestämmelse som återspeglar detta tas
upp i första stycket första meningen av förevarande paragraf Enligt andra
meningen skall en myndighet, som enligt annan lag eller förflattning skall
utöva tillsyn över efterlevnaden av regler om produktsäkerhet i flråga om en
vara eller en tjänst, vara tillsynsmyndighet även beträflfande eflterlevnaden
av produktsäkerhetslagen och av föreskriflter som har meddelats med stöd av
lagen. För sådana myndigheter får den föreslagna lagen karaktär av komplement
till annan, produkt-orienterad lagstifltning, som de redan tillämpar. Även om
en näringsidkares verksamhet står under särskild tillsyn gäller
produktsäkerhetslagens regler om vilken myndighet som skall tillse att
näringsidkaren inte tillhandahåller farliga varor eller tjänster.

Exempel
på myndigheter — vid sidan om konsumentverket — som skall tillämpa
produktsäkerhetslagen är socialstyrelsen, livsmedelsverket, trafiksäkerhetsverket,
kemikalieinspektionen och statens energiverk. Om samtliga dessa gäller att de
enligt skilda författningar, såsom läkemedelsförordningen (1962:701),
livsmedelslagen (1971:511), fordonskungörelsen (1972:595), lagen (1985:426) om
kemiska produkter samt lagen (1902:71 s. I), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar getts uppgiflten att utöva tillsyn över produkter
flrån säkerhetssynpunkt.

Förhållandena
inom speciallagstifltningen kan skifta från tid till annan. Som berördes under
föregående paragrafl ansluter sig produktsäkerhetslagen härvid till vad som
gäller vid varje tidpunkt. Avgörande för frågan om vilken myndighet som i ett
visst fall har att agera utifrån produktsäkerhetslagens regler blir vad den då
gällande speciallagstifltningen anger om varan eller tjänsten.

Tillsynsansvaret
för varor och tjänster kan i vissa flall delas av fiera myndigheter. Detta
sammanhänger bl.a. med att myndigheter kan ansvara för olika aspekter eller
flunktioner hos en och samma nyttighet. Så kan t. ex, dsäkerheten hos en
elektrisk artikel tänkas flalla på en myndighet, medan en annan svarar för den
mekaniska säkerheten hos artikeln. I sådana fall flår tillsynen beträflfande
efterlevnaden av produktsäkerhets-

80

lagen utövas av den myndighet
som ansvarar för den säkerhetsaspekt som Prop. 1988/89:23 risken i fråga
hänför sig till.

Ansvarsfördelningen
meUan olika behöriga myndigheter kan i vissa flaU kompliceras av att en deflekt
inneflattar flera skilda säkerhetsaspekter. Själva flunktionsuppddningen mellan
olika myndigheter kan också ibland vara oklar. Man kan då tala om en reell
konkurrenssituation, som alltså finns inbyggd i speciallagstiftningen. Det
skulle kunna gå att undvika denna konkurrens genom att föreskriva att regeringen
skulle få utfärda bestämmelser som direkt angav vilka myndigheter som skall
utöva tillsynen i vissa flall. Även med en sådan ordning skulle det bli svårt
att uppnå en flullständigt klar avgränsning. Lagen innehåller därför inte något
förslag till bemyndigande för regeringen såvitt gäller myndighetsordningen.

Initiativ
till att en flråga om ett säkerhetsingripande tas upp av tillsynsmyndigheterna
kan tas av envar. Anmälningar om riskabla produkter kan komma flrån t. ex.
näringsidkare men också flrån allmänheten eller flrån institutioner eller
personer som i sin yrkesverksamhet blir varse produktrisker, såsom polis,
sjukhus- och brandpersonal. En fråga om säkerhetsingripande kan anhängiggöras
hos myndigheterna såväl skriftligen som muntligen, t. ex. per telefon eller vid
personligt besök. Några särskilda bestämmelser om anmälningsförfarandet behövs
inte. Självflallet behöver tillsynsmyndigheten inte vidta några åtgärder med
anledning av uppenbart ogrundade påpekanden.

Om
någon, som önskar flå en produktsäkerhetsflråga upptagen till bedömning,
känner osäkerhet om till vilken myndighet flrågan rätteligen hör, kan han
alltid vända sig till konsumentverket. Om frågan avser en vara eller en tjänst
för vilken det enligt specialförflattningarna finns en särskild
tillsynsmyndighet, skall verket överlämna frågan till myndigheten, om den inte
är uppenbart ogrundad. Innebörden av detta är inte att verket skall göra några
direkta riskbedömningar, utan bestämmelsen tar närmast sikte på sådana flall då
det står klart att lagen över huvud inte är tillämplig, t. ex. om anmälan
riktas mot annan än en näringsidkare. Bestämmelser om detta tas med hänsyn till
inflormationens vikt upp i andra stycket av förevarande paragraf

Lagtexten
har fått en delvis annan redaktionell utformning än kommittén har föreslagit.
Någon materiell ändring är dock inte avsedd.

4.1.2
Åtgärderna

Detta
avsnitt av lagen omfattar 5—10§§ och innehåller regler om olika

säkerhetsingripanden som näringsidkare kan åläggas att vidta för att före

bygga att varor och tjänster förorsakar skada på person eller egendom.

Avsnittet inleds med bestämmelser om åläggande om säkerhetsinforma

tion och säljförbud (5 och 6 §§), dvs. åtgärder som tar sikte på tillhanda

hållandet. Därefter följer bestämmelser om ålägganden om vamingsinfor

mation och återkallelse (7—9 §§), dvs. bestämmelser som tar sikte på

farliga varor och tjänster som redan nått ut tiU brukarna. Avsnittet avslu

tas med en bestämmelse om näringsidkarens skyldighet att tillkännage ett

återkalldseerbjudande och villkoren för ett sådant erbjudande (10 §). 81

6 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

Åläggande om
säkerhetsinformation Prop. 1988/89:23

5
§ Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst, utan att lämna
information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga
honom att lämna sådan information. Åläggandet flår även avse annan liknande
vara eller tjänst med samma skaderisk. Åläggandet flår innebära att inflormationen
skall

1.
lämnas genom märkning på varan
eller den egendom som tjänsten avser eller i bruksanvisning som medföljer varan
eller egendomen,

2.
tillhandahållas i annan form på
säljstäUen,

3.
lämnas i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

4.
lämnas i viss form till
konsument som begär det.

I
paragrafen regleras den första av de säkerhetsåtgärder som lagen upptar med
syfte att förebygga att varor och tjänster orsakar skada på person eller
egendom. Bestämmelserna bygger i stor utsträckning på 3 § MFL, som innebär att
en näringsidkare, som underlåter att vid marknadsföring av nyttigheter lämna
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, av
marknadsdomstolen kan åläggas att lämna sådan information. Regeln i 3 § MFL
tar sikte på all slags inflormation som kan vara av intresse för konsumenterna.
Inflormation som rör produktsäkerhet har emellertid så nära samband med övriga
flrågor som behandlas i produktsäkerhetslagen att, som flramhållits i den allmänna
motiveringen, även sådan inflormation bör regleras i den lagen. Regeln i 5 §
har ett vidare tillämpningsområde än 3 § MFL, efltersom den omflattar en vara
eller tjänst som tillhandahålls även andra än konsumenter, under förutsättning
att också konsumenter i ett visst flall använder produkten i inte obetydlig
omflattning.

Om
en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst som avses i 1 § andra
stycket, utan att lämna inflormation som har särskild betydelse för att
förebygga att den orsakar skada på person eller egendom, kan han enligt
/ö>.y;ö( stycket i förevarande paragraflav marknadsdomstolen åläggas att
lämna sådan inflormation, när han i flortsättningen tillhandahåller den eller
andra liknande varor och tjänster förenade med samma skaderisk. Bestämmelsen är
tillämplig på varje näringsidkare, oavsett i vilket säljled han tillhandahåller
varan eller tjänsten. Såväl tillverkare och importörer som grossister och
detaljister kan alltså meddelas åläggande om säkerhetsinflormation.
Säkerhetsinformationen skall dock avse den slutliga brukarens användande av
produkten, inte mellanliggande säljleds befattning med den. I anslutning tiU
specialmotiveringen till 1 § har innebörden av begreppet näringsidkare
behandlats.

För ett ingripande mot en
näringsidkare krävs att han tillhandahåller en

vara eller en tjänst som avses i 1 § andra stycket, dvs. har karaktären av

konsumentprodukt. Som framgår av 2 § gäller vad som sägs om tillhanda

hållande av varor även erbjudande av nyttjanderätt till varor. För att

regeln skall bli tillämplig krävs inte att erbjudandet lett till något avtal.

Man kan alltså redan innan någon ännu förvärvat en vara eller en tjänst

ålägga en näringsidkare att lämna säkerhetsinflormation om den. o

Tillhandahållandet
av varor eller tjänster på marknaden sker ju i all- Prop. 1988/89:23 mänhet mot
ersättning. Regeln omflattar emellertid också — till skillnad flrån 3 § MFL —
tillhandahållande av varor eller tjänster utan att det begärs ersättning för
dem. Distribution av t. ex. flariiga reklampresenter eller erbjudanden om
kostnadsflria reparationer i reklamsyflte flaller således under bestämmelsen.
Ett genomgående krav för att inflormationsregeln skall bli tillämplig är
emellertid, som berörts vid kommentaren till 1 §, att tillhandahållandet av en
vara eller en tjänst sker inom ramen för en näringsidkares näringsverksamhet.
Transaktioner utanför näringsverksamhet faller alltså inte inom regelns
tillämpningsområde, även om de skulle företas av en näringsidkare.

Som
nämnts kan ett åläggande meddelas varje näringsidkare som tillhandahåller en
vara eller en tjänst, oavsett i vilket säljled han verkar. När i det enskilda
fallet en viss vara eller tjänst tillhandahålls utan erforderlig information,
kan därför ett stort antal näringsidkare komma i fråga för åläggande. Av
praktiska skäl kan det dock ibland finnas anledning att rikta åläggande mot en
mindre krets, kanske endast någon eller några flå näringsidkare. Spörsmålet
behandlas mera ingående i motiveringen till 12 §.

Förutsättningen
för att ett åläggande att lämna säkerhetsinflormation avseende en produkt skall
meddelas är att en näringsidkare underlåtit att lämna inflormation, som har
särskild betydelse för att förebygga att produkten orsakar skada på person
eller egendom. Utgångspunkten är alltså att näringsidkarna förutsätts lämna
sådan inflormation om sina produkter som ter sig tillfredsställande från
säkerhetssynpunkt.

Säkerhetsinformationen
bör innehålla upplysning om den risk användningen av produkten kan föra med
sig, i vilka situationer risken aktualiseras och vilka skador som kan uppstå.
Den kan dock i vissa fall vara helt kortflattad och uttryckas som, t. ex.
"Varning!" "Eldflariig!". Vidare bör inflormationen
innehålla anvisningar till skydd mot skador. Sådana anvisningar kan avse
hanteringen av produkten, rekommendationer om att vissa beteenden vid
användningen av den bör undvikas, råd i fråga om skötseln eller förvaringen och
rekommendationer om att viss skyddsutrustning bör anskaflfas. Ett genomgående
krav är att anvisningarna inte får ställa alltför stora krav på dem som skall
begagna produkten. De rekommenderade åtgärderna eller förhållningssätten måste
normah ligga inom ramen för vad gemene man kan förutsättas förstå. Om
skaderiskerna är sådana att faran svårligen kan bemästras med hjälp av
säkerhetsinformation, utgör säljförbud enligt 6 § en alternativ åtgärd.

Vid
tillkomsten av 3 § MFL (prop. 1975/76:34) förutsattes att den närmare
bestämningen av innebörden av informationskravet i hög grad skulle komma att
ske genom riktlinjer, som skulle meddelas av konsumentverket. Riktlinjer
skulle alltså enligt förarbetena normalt ligga till grund för
marknadsdomstolens bedömning av informationsärenden. Ålägganden skulle dock
kunna utfärdas av domstolen även om riktlinjer saknades. Konsumentverket har
utfärdat riktlinjer med krav på varningsmärkning för bl. a. hobbylim.

I propositionen
1984/85:213 med förslag till ändring i marknadsförings

lagen uttalade föredragande departementschefen att i den nutida konsu- 83

mentpolitiken
borde större vikt än tidigare läggas vid näringslivets egenåt- Prop. 1988/89:23
gärder för att lösa konsumentproblem (s. 23 flf). Där markerades också att
systemet med riktlinjer utfärdade av konsumentverket skulle behållas (s. 15
flf). Konsumentverket borde även i flortsättningen i anslutning till 3 och 4 §§
MFL utfärda riktlinjer för vad som bör krävas med avseende på
säkerhetsinformation vid tillhandahållande av varor och tjänster. Sådana
riktlinjer kan liksom hittills tjäna som vägledning för näringsidkare vid deras
produktutformning och inflormation. Riktlinjerna kan också tjäna som underiag
då konsumentombudsmannen för talan i marknadsdomstolen. Avsaknaden av
riktlinjer hindrar självfallet inte att en aktuell fråga förs till
marknadsdomstolen för avgörande. Riktlinjer är nämligen inte rättsregler i
regeringsformens mening utan närmast ett uttryck för det allmännas ståndpunkt.
Det framhölls att marknadsdomstolen inte heller är bunden av riktlinjerna, när
sådana finns (prop. 1984/85:2I3s. 32 flf).

De
uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden som har berörts äger tilllämplighet
även sedan den särskilda informationsbestämmelsen i 3 § MFL har överförts till
produktsäkerhetslagen till den del den avser säkerhetsinformation.

Säkerhetsinflormation
bör lämnas inte endast vid speciellt uttalade behov eller i flall som är
särskilt aUvariiga. Det bör flramhållas att det krävs betydligt mindre för
ingripande enligt denna paragraflän när det gäller att meddela åläggande om
varningsinflormation enligt 7 §. Information skall tillhandahållas så snart ett
inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är
särskilt allvarliga. Nivån på inflormationskravet enligt produktsäkerhetslagen
blir således densamma som enligt 3 § MFL i dess nu gällande lydelse, såvitt den
avser produktsäkerhet (jfr prop. 1975/76:34 s. 126).

Det
anförda betyder att marknadsdomstolens avgöranden av sädana ärenden enligt 3 §
MFL som rör säkerhetsinflormation får direkt relevans för tillämpningen av den
förevarande-lagregeln. Praxis på detta område är sparsam. Exempel finns dock,
såsom avgörandet i ärendet MD 1979:24, KO mot Don George AB, angående viss
informationsskyldighet avseende säkerhet Vid marknadsföring av rullbräden och
ärendet MD 1986:1, KO mot Butik India i Helsingborg AB angående viss
information avseende allergirisk vid försäljning av en nötskalsfyUd docka.

Enligt
3 § MFL kan ett informationsåläggande meddelas inte endast näringsidkare utan
också anställda hos näringsidkare och andra, som handlar på näringsidkares vägnar.
I produktsäkerhetslagen synes en motsvarande bestämmelse inte ha någon
praktisk betydelse, och lagen innehåller därför inte någon sådan. Det är
självklart att en näringsidkare får svara för sina anställdas göranden och
låtanden, om han meddelats förbud eller åläggande enligt lagen.

Avgörande
för om säkerhetsinflormation verkligen flår den avsedda ef

fekten att förebygga skadefall är givetvis att förvärvarna bereds tillfälle ta

del av informationen. I andra stycket anges olika alternativa metoder för

hur säkerhetsinformation kan lämnas. Åläggandet flår innehålla att inflor

mationen skall lämnas genom märkning på varan eller den egendom som

tjänsten avser, eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendo- 84

men.
Åläggandet kan också innebära att inflormationen skall tillhandahål- Prop.
1988/89:23 las i annan form på säljställen eller lämnas i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder i sin marknadsföring eller i viss
form lämnas till konsument som begär det. Ett åläggande kan innehålla att
information skall lämnas på ett visst sätt eller på flera. Det kan också
innebära att näringsidkaren ges möjlighet att välja mellan två eller flera
informationsmetoder.

En
eflfektiv form för säkerhetsinflormation kan vara att varor eller egendom, som
varit föremål för t. ex. reparation, märks med varningar och anvisningar för
lämplig användning av produkten. Denna inflormations-metod behandlas i punkt I.
Märkningen kan åsättas själva produkten eller dess förpackning. Näringsidkaren
bör då han placerar märkningen se till att den lätt blir uppmärksammad. Det
ligger i sakens natur att produktens utflormning och karaktär flår betydelse
för hur märkningen bör utflormas. Också innehållet i och utflormningen av
själva inflormationsbudskapet kan påverkas av vilka de flaktiska
förutsättningarna för märkning är.

En
inflormationsmetod som är nära jämförbar med märkning är att inflormationen
lämnas i en bruksanvisning som medföljer varan eller den egendom som tjänsten
avser. Såväl märkning på förpackningar som inflormation i florm av
bmksanvisningar riskerar emellertid att försvinna och den säkerhetsinflormation
som förmedlats på detta sätt att glömmas bort. Vid märkning direkt på produkten
är möjligheterna givetvis oflta större att inflormationen bevaras för
flramtiden.

Märkning
kan ibland vara utesluten, t. ex. vid vissa slag av tjänster, eller mindre
lämplig, såsom då det krävs ett förhållandevis omflattande
inflor-mationsinnehåll. Informationen kan då överföras i annan form på det
ställe där produkten tillhandahålls. Detta framgår av punkt 2. Möjliga
informationssätt är därvid flaktablad eller liknande, som tillhandahålls
kunden, eller muntlig inflormation genom säljpersonalens försorg. Ytterligare
andra tillvägagångssätt kan tänkas.

Att
informationen skall lämnas på säljstället innebär att den skall ges på det
ställe där varan eller tjänsten tillhandahålls. Med säljställe avses inte bara
fasta butiker och permanenta serviceställen utan också mera tillfälliga
platser, där produkter tillhandahålls, exempelvis marknads- och gatustånd. Vid
hemförsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad ett säljställe.

Av
punkt 3 framgår att åläggandet kan anvisa ytterligare en kommunikationsväg,
nämligen att inflormationen skall förmedlas i annonser eller andra
flramställningar, som näringsidkaren använder vid sin marknadsföring av varan
eller tjänsten. Med uttrycket andra flramställningar avses bl.a. aflfischer,
massdistribuerad direktreklam och reklamfilmer. Föreskrifter om hur
säkerhetsinformation skall lämnas kan också innebära att den skall ges i
samband med utskick av t. ex. säljbrev till en presumtiv kundkrets.

Det
kan i vissa flall vara av värde för konsumenterna att i de flall

näringsidkarna avstår flrån annonsering ändå flå tillgång till den åsyfltade

inflormationen utan att behöva besöka säljstället. Enligt punkt 4 får ålägg

andet innebära att information skall lämnas "i viss florm" till
konsument 85

som begär det. Regeln
motsvarar 3 § andra stycket 3 MFL och har därför Prop. 1988/89:23 tagits in
i produktsäkerhetslagen, men den har inte någon motsvarighet i kommitténs
förslag.

Ett
åläggande om säkerhetsinflormation kan i princip riktas mot näringsidkare i
varje distributionsled. Ibland är det t. ex. tillverkaren som utarbetar
marknadsföringsmaterial åt sina återförsäljare. Det är då naturligt att det är
han som åläggs att lämna inflormationen.

Det
är att märka att inflormationsskyldigheten enligt 5 § inte är ovillkorlig utan
betingad av att näringsidkaren flortsätter att tillhandahålla en produkt som
beflunnits kräva viss säkerhetsinflormation. Om en näringsidkare som ålagts
att lämna säkerhetsinflormation för en produkt väljer att inte vidare
tillhandahålla denna, bortfaller informationsskyldigheten. Om näringsidkaren
ålagts att i annonser för en viss produkt införa viss information, bortfaller
också denna informationsskyldighet i den mån näringsidkaren beslutar sig för
att inte vidare annonsera om produkten. Ett åläggande enligt 5 § kan således
inte innebära att en näringsidkare direkt åläggs att t. ex. annonsera. Av detta
följer bl. a. att ett åläggande oflta bör omflatta flera inflormationsåtgärder,
såsom såväl märkning av produkter som varningstext i annonser för dem.

Ålägganden
om säkerhetsinformation bör i allmänhet ges en generell utformning. Det betyder
att en näringsidkare, oavsett vilken kategori av förvärvare han vänder sig
till, skall lämna inflormation om skaderiskerna. Man kan emellertid tänka sig
flall, då endast vissa brukare inom en användarkrets har behov av riskupplysningar
och anvisningar för hur man kan undgå skador. Så kan t. ex. en viss grupp
bmkare behöva särskild säkerhetsinflormation, medan andra inte har något behov
av den. På gmnd härav kan åläggandet gå ut på att information skall lämnas till
just den avgränsade krets som behöver den.

Ibland
sker marknadsföringen av en vara eller tjänst genom flera helt skilda kanaler
med inriktning på olika kundkretsar. I den mån skyddsbehovet varierar mellan
de olika kundkretsarna kan åläggandet utformas så att informationen bara
behöver avse en eller flera avgränsade säljkanaler eller distributionsformer.
Åläggandet kan också innebära att, då annonser eller andra
marknadsföringsflramställningar används för inflormations-överföring,
inflormationen i viss mån kan lämnas selektivt. Så kan t. ex.
inflormationsskyldigheten bestämmas gälla endast vid annonsering i vissa,
särskilda annonsorgan, som företrädesvis vänder sig till en grupp av brukare
vilka kan anses ha ett särskilt inflormationsbehov beträflfande produkten.

Säljförbud
m. m.

6
§ Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild
risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstoleii förbjuda honom
att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan liknande vara dier tjänst
med samma skaderisk.

Paragraflen
har utflormats eflter mönster av 4 § MFL. Liksom är flallet med 86

5
§ är bestämmelsen tillämplig på varje näringsidkare som tillhandahåller Prop.
1988/89:23 varor och tjänster, oavsett i vilket säljled han verkar. Den
skillnaden gäller dock att, medan säkerhetsinflormation skall rikta sig till
den slutlige brukaren, ett säljförbud kan avse tillhandahållande även till
andra näringsidkare, under förutsättning att det är fråga om en
konsumentprodukt. Ett säljförbud får dock i ett sådant fall meddelas bara om
ett förbud krävs för att hindra produkten från att nå de slutliga brukarna.

I
motiveringen till 1 § kommenteras begreppet näringsidkare. Även beträffande
innebörden av begreppet tillhandahålla hänvisas till motiveringen där.

Förutsättningen
för förbud mot fortsatt tillhandahållande av en vara eller en tjänst är att den
medför särskild risk för skada på person eller egendom. Rekvisitet, som
återfinns i 4 § marknadsföringslagen, innefattar två skilda led — risk och
skada.

Med
risk avses sannolikheten för att något skall inträflfa, medan skada tar sikte
på effekten av att något inträflfar. Båda dessa led kan var för sig
kvalificeras, alltså förses med bestämningar av olika slag. Den totala fara som
en viss nyttighet medför kan karaktäriseras genom en kombination av de två
leden med bestämda kvalificeringar av dem. En nyttighet kan sålunda medföra t.
ex. en ansenlig risk för allvarlig skada eller en liten risk för obetydliga
skador. I det förra fallet är den totala faran stor, i det senare liten.

I
teoretiska framställningar avseende riskbedömningar eller riskanalyser väger
man bl.a. samman sannolikheten för att en skada skall inträflfa och
omflattningen av beflarad skada. Man arbetar då ofta med matematiska formler
och kan på så vis räkna fram vissa risktal. Risktalet kan vid en sådan vägning
bli detsamma vid liten sannolikhet för dödsflall och stor sannolikhet för en
obetydlig skada som t. ex. ett stukat finger.

Den
risknivå som avses med uttrycket särskild risk för skada överensstämmer med
den som gäller enligt 4 § MFL. Innebörden i flarerekvisitet är att såväl
riskerna som de befarade skadeverkningarna skall vara av viss betydenhet (jfr
prop. 1975/76:34 s. 101, 102 och 128). Risken skaU vara så betydande att ett
förbud inte uppenbarligen är ett aUtför långtgående ingrepp. Risker för
dödsfall eller allvarlig personskada bör alltid föranleda ingripande, under
fömtsättning att ett sådant kan antas flå någon praktisk eflfekt. Däremot kan
risken för rent bagateUartade personskador motivera säljförbud bara om skadorna
kan antas bli mycket frekventa. 1 flråga om sakskador kan en rent ekonomisk
avvägning göras mellan nyttan av och kostnaden som följer med ett förbud.
Säljförbud kan inte heller komma i flråga för produkter som — fastän farliga —
samhället flår anses ha godtagit.

Efltersom
risknivån enligt 6 § produktsäkerhetslagen är densamma som enligt 4§ MFL får
marknadsdomstolens avgöranden enligt det senare lagrummet direkt relevans för
uttolkningen av flarerekvisitet i 6 §. Avgöranden enligt 6 §
produktsäkerhetslagen bör alltså kunna bygga på marknadsdomstolens praxis i
säljförbudsärenden.

4 § MFL medger inte att
ett förbud meddelas beträflfande andra varor än

dem som prövats i förbudsärendet. Som sägs i den allmänna motiveringen

(avsnitt 2.3.3) bör emellertid säljförbud enligt produktsäkerhetslagen även 87

kunna avse andra liknande
produkter med samma skaderisk som den som Prop. 1988/89:23 föranlett talan
i marknadsdomstolen eller förbudsföreläggandet.

Enligt
4 § MFL är det en förutsättning för förbud att produkten "på grund av sina
egenskaper" medför särskild risk för skada. Det har ansetts att
bestämmelsen därmed flrämst omflattar konstruktionsfld. Som anförs i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) har det dock ansetts att produktsäkerhetslagen
bör omfatta alla typer av defekter. Någon begränsning till endast vissa typer
av fel gäller alltså inte för bestämmelsen om säljförbud.

Säljförbud
enligt 6 § bör i allmänhet ges en generell utflormning. Det betyder att
näringsidkaren i fråga förbjuds att över huvud vidare tillhandahålla den
farliga varan eller tjänsten. Förbudet blir då ovillkorligt och innebär att
vidare distribution till samtliga tänkbara köpare eller förvärvare är
otillåten.

Paragrafen
ger även utrymme för selektiva dier partiella säljförbud. Att så får ske följer
av att en förutsättning för säljförbud är att varan eller tjänsten medför
särskild risk för skada. Om det inte finns en sådan skaderisk när en viss
kategori av brukare, t. ex. yrkesmän, använder produkten, skall förbudet
avgränsas i motsvarande mån, om det är möjligt. Partiella säljförbud ställer
dock stora krav på formuleringen av förbudsmeningen, särskilt i den mån de
riktar sig till andra näringsidkare än detaljister. Problemet har behandlats
ingående i prop. 1984/85:213 med förslag till ändring i marknadsföringslagen i
samband med att 4 § andra stycket i lagen gjordes tillämplig på tillverkare,
importörer och andra som tillhandahåller näringsidkare nyttigheter för vidare
distribution till konsumenter. Vad som där sägs (s. 73—79) gäller också
partiella säljförbud enligt förevarande lagregel.

Bestämmelsen
utgör också en grund för villkorade förbud även då det inte är fråga om att
skydda endast en bestämd krets av brukare. Man kan således tänka sig att det
kan uppstå ett behov av att förbjuda flortsatt tillhandahållande av en produkt,
såvida den inte är försedd med en säkerhetsanordning av visst slag. Även i
flall av s. k. instruktionsfld kan villkorade säljförbud te sig motiverade, t.
ex. i form av förbud mot fortsatt tillhandahållande av en vara utan att den är
försedd med tydliga anvisningar om hur den skall handhas. Beträflfande
instruktionsfel bör dock ålägganden om säkerhetsinflormation enligt 5 §
normalt vara att föredra flramför villkorade säljförbud.

Också
vid tillämpningen av 6 § uppkommer liknande problem i fråga om vem förbudet
skall riktas mot när det gäller åläggande om säkerhetsinflormation enligt 5 §.
Spörsmålet behandlas mera ingående i motiveringen tiUl2§.

Åläggande
om varningsinformation

7 §
Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som

medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknads

domstolen ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den

skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar

varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som 88

tjänsten avsett. Prop. 1988/89:23

Informationen
skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom,
genom direkta meddelanden, annonser eller andra flramställningar som
näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en
omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

I
paragrafen regleras frågan om varningsinformation. Sådan information syfltar
till att skydda dem som redan har förvärvat en flarlig produkt. Genom
varningsinflormation kan de som i första hand utsätts för skaderisker varnas
för riskerna och flå upplysningar om hur skador kan förebyggas. Denna typ av
inflormation skiljer sig sålunda flrån den säkerhetsinflormation som skall
lämnas i samband med distribution av varor och tjänster och som behandlas i 5
§.

Bestämmelsen
i första stycket är — liksom bestämmelserna i 5 och 6 §§ — tillämplig på varje
näringsidkare oavsett säljled. Innebörden i begreppet näringsidkare har
behandlats i motiveringen till 1 och 5 §§. För att åläggande om
varningsinformation skall kunna meddelas krävs att en näringsidkare har
överlåtit en vara eller utfört en tjänst. Med överiåtdse jämställs enligt 2 §
upplåtelse av nyttjanderätt. Till skillnad från vad som gäller om åläggande om
säkerhetsinformation enligt 5 § och säljförbud enligt 6 § fordras alltså att
åtminstone något avtal kommit till stånd. Har en näringsidkare en vara i sitt
lager, utan att han ännu hunnit överlåta ett enda exemplar av den, kan han inte
åläggas att genom varningsinformation undanröja skaderisker som andra
näringsidkare orsakat genom att ha överlåtit samma vara.

Liksom
vid åläggande om säkerhetsinflormation och säljförbud behöver överlåtelsen av
en vara eller utförandet av en tjänst inte ha skett mot ersättning. Även
kostnadsflria prestationer flrån en näringsidkares sida, såsom reklamgåvor, kan
föranleda ålägganden om varningsinflormation. Överlåtelsen eller utförandet måste
dock alltid ha skett i näringsverksamhet.

Varje
näringsidkare som har överlåtit en flarlig vara eller utfört en flarlig tjänst
kan meddelas ett åläggande att inflormera. I praktiken måste dock åläggandet
riktas mot någon eller några näringsidkare. Vägledning för hur valet bör göras
lämnas i 12 § och i motiveringen till den paragraflen.

Vad
som i motiveringen till 6 § sägs om innebörden i uttrycket "särskild risk
för skada" gäller i lika mån vid tillämpningen av 7 §.

Om
varningsinflormationen avser en vara, skall inflormationen i första hand lämnas
till varuinnehavarna. Avser ingripandet en tjänst, skall inflormationen
tillställas dem som flått tjänsten utförd åt sig eller dem som innehar den
egendom som tjänsten — t. ex. en reparation — har avsett.

Bestämmelsen innebär att
varje innehavare av produkten i flråga såvitt

möjligt skall tillställas inflormationen. Det betyder att även t. ex. de som

innehar en vara endast i avsikt att vidareförsälja den skall inflormeras.

Skälet för denna ordning är att också återförsäljare i olika led bör bli

informerade om de skaderisker som deras produkter medför, inte minst

för att förhindra att de, omedvetna om skaderisken, säljer produkterna

vidare till konsumenter. 89

Information skall lämnas
om skaderisken och om hur den skall förebyg- Prop. 1988/89:23 gas.
Riskupplysningen måste vara tydlig och bör omfatta inflormation om deflektens
art och karaktär, i vilka situationer risken aktualiseras och vilka skador som
kan uppstå.

Exempel
på tänkbara anvisningar till skydd mot skador är, liksom vid
säkerhetsinformation enligt 5 §, föreskrifter om hur den farliga produkten bör
hanteras, rekommendationer om att vissa beteenden vid användningen av den bör
undvikas, råd om skötseln eller förvaringen och rekommendationer till brukarna
att anskaflfa viss skyddsutrustning. Varningsinformation kan vidare innebära
att brukarna instrueras om hur själva skaderisken kan undanröjas, dvs. hur
defekten hos produkten kan elimineras. Ett genomgående krav är att
anvisningarna inte får ställa aUtför stora krav på brukarna. De rekommenderade
åtgärderna eller förhållningssätten måste ligga inom ramen för vad gemene man
kan förutsättas klara. Om brukarna inte på egen hand kan förebygga risken, bör
i stället för varningsinformation åläggande om återkallelse komma iflråga.

Andra
stycket anger hur, alltså på vilket sätt och i vilken omfattning,
vamingsinformation skall lämnas. Första meningen i andra stycket reglerar
sättet för informationslämnandet. Där anges vad som bör vara avgörande vid
valet av informationsvägar och där ges konkreta exempel på vilka
informationskanaler, som kan komma i flråga. Det grundläggande kravet vid valet
av inflormationssätt är att den nödvändiga vamingsinflor-mationen så långt
möjligt når flram till dem som skall informeras.

Regeln
upptar två huvudalternativ för informationsspridningen. Det ena är en
individuellt riktad information, som innebär att det går ut direktadresserade
meddelanden till var och en, som skall ha informationen. Det andra
huvudalternativet har en mer generell inriktning. Informationen lämnas genom
åtgärder av samma typ som näringsidkare använder vid marknadsföring.

Ett
åläggande om individuell information kan avse att informationen skall lämnas
muntligen eller i skriftlig form. Kombinationer av det muntliga och det
skriftliga tillvägagångssättet kan också tänkas. Så kan t. ex. utskick av brev
till de berörda följas upp av telefonsamtal.

Individuell
inflormation kan i viss utsträckning anpassas till mottagarens förmåga att
tillgodogöra sig budskapet. Varningsinflormationen kan i allmänhet också antas
flå en större genomslagskraft, då den förmedlas direkt och individuellt. En
individuellt riktad inflormationsinsats är därför oflta att föredra flramför en
generell. Ordningen förutsätter dock kunskap om vilka som förvärvat produkten
och var de vistas.

Det
andra huvudalternativet, som kan tillgripas då en individuell information inte
är möjlig, bygger på gängse marknadsföringsåtgärder. Åläggandet får enligt
detta alternativ innebära att näringsidkaren får sprida varningsinflormationen
på de kommunikationsvägar som i allmänhet används vid marknadsföring av
produkter.

Detta
alternativ innebär att varningsinflormationen sprids genom an

nonser i tidningar, tidskrifter och andra annonsorgan. Även massförsän

delser, direktreklam, liksom butiksskyltning kan komma i fråga. Andra

marknadsföringsframställningar, såsom film och olika former av "skylt- 90

reklam", kan
också användas. Över huvud står alla kommunika- Prop. 1988/89:23
tionsvägar, som används i marknadsföringssammanhang, öppna för
infor-mationslämnande enligt 7 §. Regeln utesluter inte att försök görs att
sprida varningsinflormation genom utnyttjande av den allmänna nyhetsförmedlingen
i tidningar, radio och TV.

Frågor
om förhållandet mellan den föreslagna ordningen och tryckflrihe-ten har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4). Det bör uppmärksammas
att i motsats till vad som gäller om säkerhetsinformation enligt 5 § en
informationsskyldighet enligt 7 § är ovillkorlig. Detta gäller också om
information via massmedier. Skaderisken har ju redan uppkommit genom att den
flariiga produkten nått brukarkretsen och näringsidkaren kan inte längre
förebygga den enban genom att upphöra med försäljningen.

Informationsspridning
i form av nyhetsförmedling via de allmänna nyhetsorganen kan inte framtvingas
utan blir beroende av nyhetsvärde-ringen hos varje enskilt organ. Ingenting
hindrar emellertid att, då så-ter sig lämpligt, en näringsidkare t. ex. åläggs
att tillställa massmedia pressmeddelanden med varningsbudskapet. En sådan
åtgärd kan utgöra ett värdeflullt komplement till andra spridningsflormer.

Över
huvud bör alla till buds stående medel för inflormation kunna utnyttjas. Det
väsentliga är att varningsinformationen verkligen kommer de berörda till del
och leder till att skadeflall förebyggs. En viktig flaktor för att uppnå det
efltersträvade resultatet är att så långt möjligt styra informationen mot den
aktuella målgruppen.

Enligt
andra meningen i andra stycket skall informationen lämnas i en omfattning som
är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. Omfattningen av
informationen blir beroende av bl.a. skaderiskens art, sammansättningen och
storleken av den hotade brukarkretsen och vilka informationsvägar som står till
buds. Samtidigt måste beaktas att vissa typer av information, t. ex. annonser i
dagstidningarna, är mycket kostsamma. En rimlighetsavvägning måste göras mellan
nyttan av informationen och kostnaderna för den. En stor fara motiverar
omfattande inflormation, även om kostnaderna blir betydande. I de flesta flall
bör det gå att finna en informationsnivå som med god skadeförebyggande eflfekt
medför en rimlig ekonomisk belastning för näringsidkaren. Omfattningen av
informationen är således en fråga som får bedömas flrån fall till fall med
hänsyn till såväl vad som krävs för att förebygga skador som till näringsidkarens
ekonomiska och praktiska möjligheter att efterleva informationskravet.

Det
kan tänkas flall, då endast vissa brukare inom en användarkrets har behov av
riskupplysningar och anvisningar för hur man skall bete sig för att undgå
skador. Så kan t. ex. för en viss produkt lekmän behöva särskild
varningsinflormation, medan yrkesmän inte har något behov av sådan
inflormation.

Paragraflen
ger möjlighet att meddela selektiva ålägganden om varnings

inflormation, så att t. ex. endast vissa varuinnehavare behöver inflormeras.

Detta följer av kravet att produkten skall medföra en särskild risk för

skada och av bestämmelsen om att inflormationen skall lämnas i en omflatt- 91

ning
som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. De Prop.
1988/89:23 praktiska möjligheterna att genomföra selektiva
inflormationskampanjer kan dock vara begränsade. Inflormationen bör, om möjligt,
rikta sig till just dem som kan antas behöva den. En individuell information
genom muntliga eller skriftliga meddelanden kan vara en framkomlig väg. Också
då annonser eller andra framställningar av liknande typ används för information
kan den i viss mån lämnas selektivt. Så kan man t. ex. genom ett urval av
annonsorgan åstadkomma att viss information företrädesvis kommer en speciell
grupp av brukare tiU del.

Det
är marknadsdomstolen som meddelar ålägganden om vamingsinformation enligt 7 §.
Konsumentombudsmannen kan dock i vissa flall meddela s. k.
inflormationsförelägganden. Beslutet skall innefatta åläggande för
näringsidkaren att för viss vara eller tjänst lämna information med visst
innehåll och av viss omfattning. Som regel torde det, när en fråga drivits till
marknadsdomstolen, gälla motsträviga näringsidkare och det kan då vara
nödvändigt att utflorma åläggandet i detalj. Ett sådant åläggande får då
anvisa ett bestämt innehåll, avseende den skaderisk varan eller tjänsten medför
och hur skaderisken i fråga skall förebyggas, samt därtill klart ange till
vilka inflormationen skall lämnas. Åläggandet flår vidare omfatta tydliga
anvisningar om den omfattning i vilken informationen skall ges samt i vilka
former informationsspridningen skall ske. Ibland kan emellertid tvisten i
marknadsdomstolen bero på oenighet mellan näringsidkaren och myndigheterna om
vad lagen kräver av honom, medan det inte råder någon tvekan om att han lojalt
kommer att rätta sig eflter domstolens avgörande. I ett sådant flall bör
åläggandet kunna utflormas mer allmänt och snarare anknyta till lagens
ordalydelse. Särskilt i fråga om information genom marknadsföringsåtgärder kan
näringsidkaren ha bättre förutsättningar än marknadsdomstolen att bedöma hur
informationen skall utflormas för att flå största möjliga eflfekt. Ett sådant
allmänt hållet åläggande torde i regel inte behöva förenas med vite. Om
tillsynsmyndigheten inte anser att näringsidkaren gör vad han bör göra får
flrågan om mer detaljerat utformade föreskrifter tas upp i marknadsdomstolen
med stöd av20§.

Åläggande
om återkallelse

8
§ Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla varan
från dem som innehar den för att bruka den. Återkalldsen skall ske i en
omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper
det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar
tillbaka varan och levererar en annan, felflri vara av samma eller

motsvarande slag (utbyte),

3. tar
tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

Åläggandet skaU innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att
åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestäm

mas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villko- 92

ren skall innebära att
erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan Prop. 1988/89:23 väsentlig
kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall
ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaflfa
en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får
avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om
det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som
tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvariig skada på
person eller egendom, flår marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta
förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

Paragraflen
innehåller de centrala bestämmelserna om återkallelse av varor. Bestämmelsen
iförsta stycket är tilllämplig på samtliga näringsidkare oavsett säljled.
Innebörden i begreppet näringsidkare anges i motiveringen till loch 5 §§.
Liksom i flråga om åläggande om varningsinflormation, krävs för att
bestämmelsen skall vara tillämplig, att varan överlämnats till brukaren.

Överlåtelsen
av en vara behöver inte ha skett mot ersättning. Också sådana varor som
överlåtits gratis — såsom reklampresenter — kan bli föremål för
återkalldseålägganden. För ett ingripande krävs dock att en överlåtelse eller
en upplåtelse kommit till stånd i näringsverksamhet. Med överlåtelse jämställs,
som framgår av 2 §, upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

Ett
åläggande om återkallelse kan riktas mot varje näringsidkare som
tillhandahållit farliga varor. Åläggandet får dock begränsas till att avse
någon eller några näringsidkare. Hur valet mellan de ansvariga näringsidkarna
skall träffas anges i 12 § och i motiveringen tiU det lagrummet.

Farerekvisitet
i 8 § — särskild risk för skada — är detsamma som för säljförbud och åläggande
om vamingsinformation. Innebörden i rekvisitet har behandlats i motiveringen
till 6 §.

Både
åläggande om varningsinformation och åläggande om återkallelse syftar till att
skydda dem som redan förvärvat en farlig produkt. I sådana situationer kan
åläggande om varningsinformation dier åläggande om återkallelse komma iflråga.

I
en risksituation måste alltså ett val göras mellan varningsinflormation och
återkallelse. Det grundläggande kriteriet vid val av åtgärd är vad som med
minsta resursinsats leder till målet att förebygga skadeflall. I princip skall
den minst kostnadskrävande åtgärd som är tillräcklig för att förebygga skador
väljas. Inflormation lär ofta utgöra den minst resurskrävande åtgärden och bör
vid instruktionsfel i allmänhet vara den mest näraliggande typen av
säkerhetsåtgärd. Också vid andra slag av deflekter kan det vara fruktbart att
till en början söka bedöma om man med hjälp av åläggande om
varningsinflormation kan komma till rätta med risksituationen. Utflallet av en
sådan bedömning torde inte sällan bli beroende av skaderiskens art men också av
vilken förmåga den aktuella brukarkretsen kan antas ha att uppflatta och
tillgodogöra sig varningsinflormation. Som flramgår av såväl 7 som 8 § skaU
åtgärder vidtas i en omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadeflall. Detta innebär att, om

återkallelse skulle
medföra mycket stora kostnader medan varningsinfor- Prop. 1988/89:23 mation
kan ge goda eflfekter till rimliga kostnader, varningsinflormation är det
alternativ som bör väljas. I flall av särskilt stora risker för allvarliga
personskador måste dock återkallelse utgöra förstahandsalternativet.

För
återkallelse gäller, liksom för varningsinflormation, att ingripande skall
göras endast om en produkt utgör ett hot av viss omfattning. I 11 § och i
motiveringen till den bestämmelsen behandlas närmare innebörden i detta krav. Att
å ena sidan säljförbud och å andra sidan åläggande om varningsinformation och
åläggande om återkallelse har skilda flunktioner och utgör komplement till
varandra berörs närmare i motiven till I och

6§§.

En
näringsidkare kan åläggas att återkalla flariiga varor endast från de slutliga
brukarna av varorna.

Också
vid återkallelse kan situationen vara sådan att den motiverar en selektiv
åtgärd. En vara kan sålunda utgöra en flara för vissa användare men inte för
andra. Bestämmelserna om återkallelse ger en möjlighet att meddela selektiva
ålägganden, så att endast vissa varuinnehavare behöver erbjudas återkallelse.
Det följer av att återkallelse skall ske i en med hänsyn till behovet av att
förebygga skadeflall skälig omfattning. Selektiva återkalldser är dock
förknippade med vissa problem av praktisk art.

Själva
återkalldseförflarandet måste vara enkelt och smidigt. Det innebär bl. a. att
det inte kan uppställas några krav på att den som vill utnyttja ett
återkalldseerbjudande skall kunna uppvisa kvitto på köp eller liknande.
Innehavet av den vara som en återkallelse avser skall utgöra tillräcklig
legitimation. Var och en som kan uppvisa en återkallad vara skall aUtså i
princip anses berättigad att utnyttja erbjudandet om återkallelse.

Att
vaminnehav skall anses som tillräcklig legitimation måste gälla generellt. Om
en selektiv återkallelse innebär att t. ex. privatpersoner, men inte yrkesmän,
erbjuds återkallelse av en viss vara, kan man sålunda inte kräva att en person
som vill utnyttja erbjudandet skall kunna visa inte endast att han innehar
varan utan därtill att han innehar den i egenskap av privatperson. Själva
varuinnehavet flår alltså också i ett sådant flall anses tillräckligt.

Under
återkalldseförflarandet torde någon kontroll av att obehöriga varuinnehavare
inte utnyttjar ett selektivt återkalldseerbjudande knappast kunna företas. Vid
en selektiv återkallelse kan viss styrning uppnås genom valet av
inflormationsvägar. Själva tillkännagivandet om återkallelse kan alltså i viss
utsträckning göras selektivt och inriktas på just den grupp brukare som ett
återkaUelseerbjudande riktar sig tiU.

Andra
stycket i paragraflen innehåller en uttömmande redovisning av vilka
förflaranden som återkallelseinstitutet omflattar med avseende på varor.
Förslaget anger tre skilda former för återkallelse, nämligen rättelse, utbyte
och återgång. Åtgärdstyperna påminner starkt om vad som enligt föreslagna
köprättsliga regler kan komma i fråga som påföljder vid fel i försålt gods (se
19 § förslaget till ny konsumentköplag, SOU 1984:25). Sålunda företer
rättsföljderna avhjälpande av fel, omleverans och hävning stora likheter med
rättelse, utbyte resp. återgång.

Att
de tre köprättsliga beteckningarna inte används i lagen hänger sam- 94

man med att köprätten och
produktsäkerhetslagstiftningen i grunden har Prop. 1988/89:23 skilda syflten.
Bl. a. av detta skäl blir de köprättsliga rättsföljderna och de tre typerna av
återkallelse inte identiska. Till undvikande av sammanblandning och för att
markera en klar åtskillnad mellan köprättsliga påföljder vid fel i försålt
gods och återkalldseåtgärder vid säkerhetsbrister har också lagens åtgärdstyper
vid återkallelse åsatts beteckningar, som skiljer sig från de likartade
köprättsliga rättsföljderna.

Rättelse
innebär att den defekt som skaderisken hänför sig till avhjälps. Den deflekta
varan skall genom näringsidkarens försorg repareras eller ändras på sådant sätt
att den blir oflarlig. Näringsidkaren eller någon som representerar honom måste
då i allmänhet flå tillgång till produkten.

Varuinnehavaren
måste i vissa flall finna sig i att lämna sin vara till någon, som skall
ombesörja rättelsen. Det gäller i första hand sådana varor som innehavaren
normalt bör ha rimliga möjligheter att sända eller transportera till den som
skall utföra rättelsen. Reparationer eller ändringar kan emellertid, då så är
möjligt, också utföras på den plats, t. ex. i hemmet, där varan redan finns.
Avhjälpande av flelet kan innebära att en viss komponent i varan skall bytas
ut. Om ett sådant komponentbyte är synnerligen enkelt, kan rättelse vidtas
genom att varuinnehavarna själva flår montera in en ny komponent som
näringsidkaren skickar till dem.

Utbyte
innebär att den riskabla varan återgår till näringsidkaren. Varan återtas från
varuinnehavaren, varigenom skaderisken undanröjs. 1 utbyte mot den riskabla
varan skall brukaren få en ny vara av samma eller motsvarande slag.

Den
nya varan skall vara fldflri. Om den deflekta varan varit behäftad med
fabrikationsfel, torde näringsidkaren oflta kunna leverera en ny, fldflri vara
av samma slag. Vid konstruktionsfld kan den möjligheten vara utesluten.
Näringsidkaren skall då ges möjlighet att tillhandahålla en ersättningsvara av
motsvarande slag. En sådan ersättningsvara måste vara åtminstone likvärdig med
den återlämnade med avseende på prestanda, kapacitet, kvalitet osv.

Man
kan tänka sig en kombination av reparation och utbyte såtillvida att
näringsidkaren successivt rekonditionerar inlämnade produkter eller komponenter
till produkter samt levererar de sålunda reparerade exemplaren i utbyte mot
senare inlämnade produkter. På så sätt kan reparationstiden förkortas och
administrationskostnaderna för åtgärderna hållas nere. Den som av
aflfektionsskäl eller av annan orsak vill ha tillbaka sitt eget exemplar av
produkten bör dock ha möjlighet till det.

Den
tredje åtgärdsformen som varuåterkalldse omfattar är återgång. Också vid
återgång skall den riskabla varan gå tillbaka till näringsidkaren, varigenom
risken för skador elimineras. Till skillnad mot vad som gäller för utbyte
erhåller varuinnehavaren inte någon ny vara. Han får i stället ersättning i
pengar för den vara han återlämnat. Frågan om ersättningens storlek m.m. kommer
att närmare behandlas i motiveringen till tredje stycket.

När återkallelse
aktualiseras torde mera sällan i praktiken samtliga tre

åtgärdsformer stå till buds. Av tekniska, ekonomiska eller allmänt prak

tiska skäl torde oflta någon åtgärdsflorm vara utesluten. 95

För att rättelse skall bli
aktuell krävs att en sådan ter sig rimlig ur Prop. 1988/89:23
teknisk-ekonomisk synvinkel. Ett utbyte kan vara uteslutet därför att
näringsidkaren saknar tillgång till ersättningsvaror. Däremot är återgång en
åtgärdsflorm som i princip alltid står till buds.

Om
det eflter utmönstring av omöjliga alternativ kvarstår mer än ett praktiskt
genomförbart förflarande, bör den åtgärdsflorm väljas som är minst
kostnadskrävande för näringsidkaren. Principen är således att den för
näringsidkaren minst resurskrävande åtgärden, som leder till målet att
undanröja skaderisken skall väljas. Som flramgår av vad som förut sagts om
valet mellan varningsinflormation och återkallelse måste alltid en rimlighetsavvägning
göras. Om en viss åtgärdsflorm, är rimligt eflfektiv men avsevärt mindre
kostsam än en annan, i och för sig mera effektiv florm, bör den förra väljas.

Enligt
tredje stycket skall ett åläggande om återkallelse innebära att näringsidkaren
skall vara skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa
villkor. Villkorens innehåll kan preciseras i större eller mindre grad i
åläggandet. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli
godtaget av innehavarna. För att uppnå målet med återkallelse — att så långt
möjligt oskadliggöra flariiga produkter som kommit i händerna på brukarna — är
det nödvändigt att innehavarna av en flarlig produkt i största möjliga
utsträckning ställer sig positiva till ett erbjudande och vill utnyttja det. De
enskilda villkoren bör alltså bestämmas mot denna bakgrund. De följande
bestämmelserna i stycket skall tillämpas med beaktande av detta. Självflallet
flår dock inte villkoren bestämmas så att de blir oskäligt betungande för
näringsidkaren. Som flramgår av åtskilliga bestämmelser i lagen skall beslut
om åtgärder meddelas på grundval av en rimlighetsavvägning, och detta gäller
också om flastställan-det av villkoren för återkallelse.

I
tredje stycket tredje meningen anges att villkoren skall innebära att
erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller
olägenhet för dem som utnyttjar det. Att utnyttja ett sådant erbjudande kan
medföra utlägg för varuinnehavaren. Han kan t. ex. behöva ombesörja transport
av sin vara till näringsidkaren för rättelse, utbyte eller återgång. Det kan
också uppkomma kostnader för telefonsamtal, porto, emballage m.m. Mindre sådana
utlägg bör innehavaren själv kunna svara för. Alla väsentliga kostnader som
varit nödvändiga för att innehavaren skulle kunna utnyttja erbjudandet skall
däremot ersättas av den som återkallar varan. Det torde i regel vara lämpligt
att ersättning för utlägg i åläggandet bestäms till schablonbelopp, som är lika
höga för en viss kategori av innehavare eller för samtliga innehavare. Så långt
möjligt bör det i åläggandet — liksom i erbjudandena till varuinnehavarna —
anges vilka kostnader som ersätts.

Villkoren
skall vidare innebära att erbjudandet om återkallelse inte får

medföra väsentliga olägenheter för innehavarna. Förfarandet bör vara så,

att brukarna någorlunda bekvämt och utan alltför stora uppoffringar kan

tillgodogöra sig erbjudandet. Det kan flå krävas vissa arbetsinsatser av

innehavarna, t. ex. i samband med transporter för att återkallelsen skall

komma till stånd. Också vissa flormer av självrättelse, t. ex. ett mycket 96

enkelt komponentbyte, kan
komma i flråga. Återkalldseförflarandet lär i Prop. 1988/89:23 övrigt
oundvikligen medföra visst besvär och viss tidsspiUan för brukarna. Såväl i
flråga om arbetsinsatser som i övrigt måste det dock ses till att olägenheterna
inte ter sig avskräckande. Förflarandet måste vara sådant att envar i princip
skall kunna medverka i det.

Rättelse
och utbyte skall ske inom skälig tid. Vid rättelse kan den flariiga varan
behöva lämnas till näringsidkaren för reparation, komponentbyte eller annan
åtgärd. Det flår accepteras att rättelseåtgärden inte alltid företas i
omedelbar anslutning till inlämnandet av varan. Också utbyte kan medföra viss
tidsutdräkt. Näringsidkaren kan kanske inte tillhandahålla brukaren hans
ersättningsvara i omedelbart samband med mottagandet av den flariiga produkten.

Rättelse
och utbyte skall företas så skyndsamt som möjligt. Att inte kunna utnyttja
produkten under viss kortare period kan för brukaren ha mycket olika verkningar
i ekonomiskt hänseende. Att tillerkänna honom ekonomisk ersättning,
"stilleståndsersättning", enligt några generella normer skulle stöta
på stora svårigheter. Av bl. a. detta skäl bör någon sådan ersättning inte utgå
enligt den föreslagna lagen. Värdet av att flå en fldflri produkt torde i regel
vara så stort för innehavarna att de utnyttjar erbjudandet även om de — utan
ersättning — flår vänta en kortare tid på den nya produkten. Möjlighet till
ekonomisk kompensation kan ändå stå öppen för dem enligt den civilrättsliga
lagstiftningen. I sista hand kan de föra talan om sådan ersättning vid allmän
domstol.

De
två sista meningarna i tredje stycket reglerar hur ersättningen skall bestämmas
vid återgång. Den grundläggande regeln är att ersättningen för den återlämnade
varan skall svara mot återanskaflfningskostnaden för en ny vara av samma eller
motsvarande slag. Innehavaren skall alltså flå en ersättning, som gör det
möjligt för honom att skaflfa en ny produkt av det slag han fått lämna ifrån
sig. Slutresultatet kan alltså bli detsamma som vid utbyte.

Vid
beräkningen av ersättningens storlek får undersökas vad nya produkter av samma
eller motsvarande slag som den återkallade kostar på marknaden. Ersättningen
skall svara mot detaljhandelspriset, vilket är det pris som brukaren måste
betala vid köp av en ny vara. Om detaljhandelspriserna skiftar kraftigt, bör
ersättningen motsvara vad som kan anses vara det normala priset för produkten i
flråga. Ersättningen skall i princip bestämmas schablonartat och lika för alla
innehavare.

Ersättningen
vid återgång skall normalt utbetalas i pengar eller andra allmänt gällande
betalningsmedel, såsom bankcheckar. Den som utnyttjar ett återkalldseerbjudande
skall i princip genast kunna använda sin ersättning till att förvärva en ny
vara av det slag han lämnat iflrån sig. Ingenting hindrar emellertid att ett
erbjudande om kontant ersättning eller motsvarande innehåller ett alternativ,
exempelvis om ett tillgodohavande hos den återkallande näringsidkaren på ett
belopp som svarar mot eller överstiger kontantersättningen.

Enligt
styckets sista mening flår vid beräkning av ersättningens storlek

avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haflt. I

regel torde denna nytta inte kunna värderas särskilt högt. När innehavarna 97

7 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

under
lång tid har använt en särskilt värdeflull produkt, bör dock avdrag Prop.
1988/89:23 kunna göras. Avdraget skall vara skäligt. Då återgångsersättningen
skall bestämmas bör som nyss anförts ersättningsbeloppet i princip bli detsamma
för samtliga innehavare. Om tiden för innehavet av en produkt varierar, bör
utgångspunkten för avdragsberäkningen vara de kortaste innehaven. Vid
beräkning av skäligt avdrag bör hänsyn också tas till den grad av användbarhet
en återkallad produkt kan anses ha haflt. Om deflekten inverkat menligt på
produktens användbarhet bör något avdrag inte göras. Avdragsberäkningen bör i
princip ske utiflrån en antagen, normal livslängd hos produkten och avdraget
förhålla sig till återanskaflfningskostnaden som innehavets längd till den
beräknade livslängden hos produkten. Som följer av det förut anförda bör dock
vid kortare innehav något avdrag över huvud taget inte göras.

Särskilda
problem kan uppkomma när ersättningen skall bestämmas vid återgång av varor som
köpts på avbetalning. En återgång med stöd av produktsäkerhetslagen kan
självfallet komma till stånd helt vid sidan av de regler som gäller för
återtagande enligt konsumentkreditlagen. Det är ju här flråga om ett helt
frivilligt accepterande från konsumentens sida av ett erbjudande som
näringsidkaren lämnar för att förebygga att konsumenten skadas. Ett lämpligt
förfaringssätt för beräkningen i ett sådant fall kan vara följande. Värdet av
produkten bestäms på det sätt som har berörts tidigare. För varje enskild
köpare bestäms däreflter det avdrag som skall göras med hänsyn till återstående
kreditbelopp. För att köparen skaU få tillräckliga medel till en kontantinsats
vid förvärv av motsvarande vara genom ett nytt kreditköp finns det skäl för den
som meddelar åläggandet att vara särskilt återhållsam med att göra avdrag för
nytta. Näringsidkaren avskriver sedan kreditflordringen mot köparen. I den mån
denna överlåtits till ett finansieringsföretag, som då också normalt förvärvat
rätten att återtaga varan, flår näringsidkaren träflfa avtal med finansiären om
återtagande av kreditköpsavtalet, varefter kreditflordringen avskrivs.

Det
bör tilläggas att kontokortsköp bör behandlas som kontantköp i
återkallelsesammanhang. Kontokortshavaren bör alltså flå full ersättning för
den återlämnade varan men behåller sin skyldighet att själv reglera sin skuld
till kreditinstitutet.

Förfarandet
med återgång torde kunna bli komplicerat både när det skall göras avdrag från
återgångsersättningen för innehavarens nytta och vid kreditköp. Detta är en
omständighet som måste beaktas vid valet av rättdseflorm. Oflta torde dock
dessa problem inte behöva uppkomma i praktiken. Återgång kan vara en lämplig
säkerhetsåtgärd, särskilt i fråga om billigare produkter som inte köps på
kredit och som det är naturligt för företagen att ersätta utan krav på avdrag
för nytta. För kapitalvaror, som har längre livstid och ofta köps på
avbetalning, torde i många fall rättelse vara en ekonomiskt och praktiskt mera
ändamålsenlig åtgärd. Svårigheten att bestämma avdrag för nytta eller att
genomföra återgång av en vara som sålts på avbetalning bör över huvud vara ett
skäl att i stället för återgång välja rättelse eller utbyte.

Ansvaret
för återkallelse av en vara som sålts av en näringsidkare i

begagnat skick kommer att åvila såväl säljaren som de näringsidkare som 98

ursprungligen överlåtit
varan dåden var ny, i den mån den farliga egenska- Prop. 1988/89:23 pen
inte har tillkommit genom säljarens hantering.

Det
är angeläget att så långt möjligt samtliga tänkbara detaljfrågor som kan
uppkomma vid en återkallelse blir reglerade i erbjudandet. De berättigade
skall av ett erbjudande kunna inhämta vad som verkligen gäller i olika
hänseenden. Återkalldseerbjudanden bör alltså innehålla tydliga upplysningar om
vilka villkoren för åtgärden är.

Fjärde
stycket innehåller en bestämmelse som ger marknadsdomstolen möjlighet att
ålägga en näringsidkare att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra
sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller
återgång. Möjligheten att meddela ett åläggande om att flariiga produkter skall
förstöras eller oskadliggöras i annan florm bör bara utnyttjas i
undantagsflall. Undantagskaraktären flramgår dels av kravet på särskilda skäl
för åtgärden, dels av att syftet med åtgärden skall vara att hindra allvarlig
person- eller egendomsskada.

De
särskilda skälen kan bestå i att produkten på grund av sina egenskaper är
mycket farlig, t. ex. starkt giftig. Skälen kan också vara att omständigheterna
beträflfande näringsidkarens person eller verksamhet ger anledning beflara, att
produkterna kan komma att på nytt släppas ut på marknaden, t. ex. som lotteri
vinster eller genom försäljning från marknadsstånd.

Marknadsdomstolen
bör innan ett åläggande om förstöring meddelas göra klart för sig att
åläggandet är möjligt att genomföra i praktiken. Om det inte kan ske på annat
sätt torde dock Svensk Avfallshantering AB SAKAB kunna ombesörja destruktionen.

Åläggande
om förstöring bör kunna ges en villkorlig utflormning på så sätt att det skall
iakttas bara om näringsidkaren inte genom bearbetning av produkten kan
undanröja risken för allvarlig person- eller egendomsskada.

I
ett åläggande om återkallelse bör innebörden av åtgärden och villkoren för den
anges. Därvid bör marknadsdomstolen (eller vid föreläggande enligt 22 §
konsumentombudsmannen) göra samma överväganden som i fråga om
varningsinformation, se motiveringen till 7 §. Som regel bör sålunda
marknadsdomstolen eller konsumentombudsmannen ge detaljerade anvisningar i
alla hänseenden som är aktuella. Ibland bör dock åläggandet kunna utformas mer
allmänt och i nära anslutning till lagens ordalydelse. Återkallelse är i än
högre grad än varningsinformation ett tekniskt komplicerat institut som kan
kräva ingående praktiska överväganden. Ofta torde näringsidkaren själv ha den
bästa möjligheten att utforma åtgärderna så att de får önskvärd eflfekt.

9
§ Har en näringsidkare utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla tjänsten
från dem, åt vilka tjänsten utförts för direkt bruk. Detsamma gäller i fråga om
dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den. Återkalldsen
skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadeflall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper
det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. lämnar
ersättning för att avhjälpa felet (återgång).

Vid
återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket. Vad nn

som där sägs om
ersättningen vid återgång skall dock inte tillämpas på Prop. 1988/89:23
återgång enligt 9 §. Vid återgång skall ersättningen, om så behövs, lämnas
också för kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i
ursprungligt skick.

Paragrafen
innehåller de centrala bestämmelserna för återkallelse av tjänster. Stadgandet
utgör ett komplement till 8 §. Återkallelse av tjänster syfltar, liksom
återkallelse av varor, till att skaderisker undanröjs genom konkreta åtgärder.

Paragraflen
är liksom 8 § tillämplig på alla slag av näringsidkare, oavsett säljled.
Innebörden av begreppet näringsidkare anges i motiveringen till 1 och 5 §§. För
att ett åläggande om återkallelse skall kunna meddelas förutsätts att tjänsten
har utförts. Utförandet behöver inte ha skett mot ersättning. Även kostnadsfria
tjänster, t. ex. i reklamsyfte utförda reparationer, kan föranleda
återkalldseåtgärder. Utförandet måste dock alltid ha skett i näringsverksamhet.

Även
vid tjänsteåterkallelser får ett åläggande begränsas till någon eller några få
näringsidkare. Hur valet av näringsidkare skall gå till anges i 12 § och i
motiveringen till detta lagrum.

Farerekvisitet
i 9 § — särskild risk för skada på person eller egendom — är identiskt med det
som gäller för varuåterkalldser. Vad som sägs i motiveringen till 8 § om innebörden
av rekvisitet gäller i lika mån.

Även
i flråga om tjänster är åläggande om varningsinformation och åläggande om
återkallelse altemativa institut, som inte får tillämpas samtidigt på en och
samma tjänst. Hur valet mellan dessa båda institut skall ske behandlas i
motiveringen till 8 §.

Ingripande
enligt 9 § skall göras endast om situationen är sådan att den påkallar
generellt verkande åtgärder. Vad som ligger i detta krav anges i 11 § och i
motiveringen till den paragrafen. Liksom återkallelse av varor kommer
återkallelse av tjänster sålunda i flråga endast om det flel som föranleder
återkallelsen har en inte obetydlig flrekvens. I allmänhet torde det vara
flråga om metodflel, motsvarande konstruktionsfel. Slarvfel, närmast
motsvarande flabrikationsfld, kan dock också ha skett i så många flall att det
är motiverat med återkaUdse.

Liksom
vid återkallelse av varor kan det finnas skäl att i det enskilda fallet vidta
åtgärder för att skydda bara en viss kategori innehavare. Regeln ger — genom
kravet på att en återkallelse skall ske i en omfattning som är skälig med
hänsyn till behovet av att förebygga skadefall — möjlighet att meddela
selektiva återkalldseålägganden. Stymingsproblemen vid genomförandet av
selektiva återkalldser av tjänster blir desamma som vid varuåterkalldser. Dessa
problem behandlas närmare i motiveringen till

8§.

Återkalldseåtgärderna
är av två slag, rättelse och återgång. Utbyte, som kan komma i flråga vid
varuåterkalldser, är av praktiska skäl utesluten såvitt avser tjänster.

Rättelse
av tjänst kan flå en med rättelse av deflekta varor snarlik utflormning. Om
arbetet på ett objekt, t. ex. en reparation, utförts så att det

medför
risk för person- eller egendomskada, kan objektet behöva lämnas

100

tillbaka
till näringsidkaren/reparatören för omreparation eller annan rät- Prop.
1988/89:23 tdseåtgärd. Liksom vid rättelse av varor kan åtgärden även tänkas
bli utförd hos användaren.

Också
vid sådana flormer av tjänster som kroppsvård kan rättelse bli aktuell.
Felaktig behandling vid t. ex. hårvård kan tänkas bli rättad genom åtgärder av
den som utfört behandlingen. I många flall, då en risksituation tillskapats
genom fldaktigt utförda tjänster på person, kan dock ett åläggande att
inflormera de behandlade vara den mest adekvata åtgärden. De som löper risk att
bli skadade kan t. ex. behöva bli uppmanade att kontakta läkare.

Ersättning
till brukaren för avhjälpande av flelet, som är den andra åtgärdsformen enligt
9 §, utgör delvis en parallell till återgång vid varuåterkalldse. Vid tjänster
kan dock inte som vid varor den tillhandahållna produkten, dvs. den utförda
tjänsten, återgå till näringsidkaren. Det andra ledet vid återgång av varor,
utgivande av ersättning, kan emellertid tillämpas även i tjänstefallet. Som
flramgår av den allmänna motiveringen avviker bestämmelsen i denna del flrån
kommittéförslaget (avsnitt 2.3.5) Enligt lagrådsremissen skall ersättningen
motsvara kostnaden för att avhjälpa flelet i flråga.

Den
särskilda skaderisken undanröjs således inte vid återgång av en tjänst genom
att den riskabla produkten återtas flrån innehavaren. Risken för skadeflall
motverkas i stället genom att den som fått tjänsten utförd åt sig får
ersättning av näringsidkaren för att låta avhjälpa flelet. Härigenom ges han en
möjlighet att låta någon annan näringsidkare än den som tillhandahållit den
flariiga tjänsten utföra de nödvändiga rättelseåtgärderna.

Ett
grundläggande krav för att ett åläggande om rättelse skall komma i flråga är
att rättelse verkligen kan förväntas leda till att det flel som skaderisken
hänför sig till blir avhjälpt. Om det finns anledning att sätta i flråga om den
återkallande näringsidkaren själv eller någon som han anlitar förmår utföra en
tillförlitlig rättelseåtgärd, står återgångsalternativet öppet.

Liksom
vid varuåterkalldse skall näringsidkaren lämna ett erbjudande av ett bestämt
innehåll. Erbjudandet skaU lämnas till dem som tjänsten utförts åt eller som
innehar den egendom som tjänsten avsett.

Inte
heller i tjänsteflallet kan ett åläggande att återkalla begränsas till att
enbart ange en bestämd återkallelseåtgärd. Ett erbjudande måste uppta de
närmare villkoren för återkallelsen.

I
flråga om utformningen .av viUkoren vid erbjudanden om återkallelse som avser
tjänster skall 8 § tredje stycket tillämpas.'Det innebär att villkoren för ett
erbjudande — såsom fallet är vid vamåterkalldse — skall vara sådana att
erbjudandet kan förväntas bli godtaget av dem som det lämnas riU.

.
Även i övrigt gäller för tjänsteåterkallelser de bestämmelser som upptas i

'8 § tredje stycket med undantag för vad som där i de två sista meningarna

sägs om ersättningen vid återgång. Erbjudandena skall alltså flullgöras

inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som ut

nyttjar erbjudandena. 101

Ett
särskilt problem, som i huvudsak saknar motsvarighet när det gäller Prop.
1988/89:23 varor, uppkommer vid återgång av tjänster. Vid återgång av en vara
skall köparen sättas i stånd att förvärva en ny vara av motsvarande beskaflfenhet.
Den felaktiga varan får han lämna tillbaka till näringsidkaren. När det gäller
en felaktigt utförd tjänst kan däremot egendom som tjänsten avsett inte
återlämnas till näringsidkaren. Egendomen, som innehavaren skall använda också
i flortsättningen, kan genom tjänstens utförande ha blivit försatt i sämre
skick än tidigare. Det kan också tänkas att den ibland kan bli i sämre skick
just genom att felaktigheten avhjälps. Föratt den som har fått tjänsten utförd
skall vara benägen att avhjälpa felet kan det i ett sådant flall krävas att han
också flår ersättning för att återställa egendomen. Ersättningen kan således
behöva täcka kostnaden inte bara för att avhjälpa säkerhetsfldet utan också för
att återställa egendomen i tidigare skick. Tredje stycket innehåller därför en
bestämmelse om att ersättningen vid återgång, om så behövs, skall avse även
kostnaden för att den egendom som tjänsten avsett skall återställas i
ursprungligt skick. Även sådan ersättning bör bestämmas schablonmässigt.
Efltersom kostnader för exempelvis sanering eflter husreparationer kan variera
högst avsevärt, kan det emellertid komma att krävas en civilrättslig prövning
i det enskilda flallet för att man skall nå ett riktigt resultat.

10
§ Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall innebära att näringsidkaren är skyldig
att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken. För
tillkännagivandet tillämpas 7 § andra stycket om varningsinflormation.

Enligt
8 och 9 §§ kan en näringsidkare, som tillhandahållit riskabla varor eller
tjänster, åläggas att erbjuda brukarna en bestämd återkallelseåtgärd. I 10 §
föreskrivs att den återkallande näringsidkaren skall tillkännage sitt
erbjudande och villkoren för det samt den skaderisk som föranlett åläggandet.
För ett sådant tillkännagivande gäller i övrigt samma regler som om varningsinflormation.
Vad som sägs i 7 § om sättet för och omfattningen av varningsinflormation
gäller också för ett tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse.

Riskupplysningen
skall flungera som en varning eller ett larm för brukarna och motivera dem att
anta erbjudandet om återkallelse. Att informationen i fråga bör vara ägnad att
uppmuntra brukarna att anta återkalldseerbjudandet innebär givetvis inte att
beskrivningen av skaderiskerna flår överdrivas utan riskupplysningen skall vara
korrekt.

Som
anges i motiveringen till 8 och 9 §§ skall återkalldseerbjudanden enbart avse
brukarkretsen. Någon motsvarande inskränkning finns inte med avseende på den
krets som skall inflormeras om återkalldseerbjudanden. Också varuinnehavare,
som innehar varan endast i avsikt att vidareförsälja den, skall inflormeras.
Denna ordning, som överensstämmer med den som gäller för varningsinflormation,
är betingad av önskvärdheten att även den som är återförsäljare av en
återkallad nyttighet blir informerad om återkallelsen, inte minst för att han
skall underlåta att sälja produkten vidare till konsumenter.

102

Informationsinsatsens
storlek skall svara mot vad som skäligen erford- Prop. 1988/89:23 ras för
att förebygga skadeflall. Liksom vid åläggande om varningsinflormation måste
den behövliga omflattningen av tillkännagivandet bli beroende av bl. a.
skaderiskens art, den hotade brukarkretsens storlek samt valet av
inflormationsvägar.

Återkalldseerbjudanden
kan spridas individuellt genom direktadresserade meddelanden till var och en
som skall ha tillkännagivandet eller generellt genom annonser eller andra
flramställningar av liknande typ. Den redogörelse som lämnats i motiveringen
till 7 § för möjliga tillvägagångssätt att ge varningsinflormation gäller
också för inflormation om återkallelse.

Mera
omfattande eller uppseendeväckande återkalldser kan ofta ha ett avsevärt
nyhetsvärde, något som förbättrar möjligheterna att inflormera om
återkallelserna via de allmänna nyhetsorganen. Det kan alltså ibland te sig som
en adekvat åtgärd att ålägga vederbörande näringsidkare att tillställa
massmedia pressmeddelanden om återkalldser.

Ett
tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse skall lämnas i en omfattning
som är skälig med hänsyn till behovet att förebygga skadefall. Vad som sägs om
inflormationens omflattning i motiveringen till 7 § tillämpas också i detta
sammanhang. Som där sägs måste en rimlighetsavvägning göras mellan nyttan av
inflormationen och kostnaderna för den.

Som
anges i motiveringen till 8 § första stycket kan det vid återkalldser inte
under själva återkalldseförflarandet företas någon egentlig kontroll av att
obehöriga brukare inte otillbörligt utnyttjar återkalldseerbjudanden.
Kontrollen eller styrningen flår i stället i viss mån utövas vid valet av
inflormationsvägar för ett erbjudande om återkallelse. Vid en selektiv
återkallelse flår inflormationslämnandet därför inriktas på att, så långt
möjligt, nå just den grupp av brukare som återkalldseerbjudandet avser.
Individuell inflormation bör kunna innebära goda möjligheter att få erbjudandet
styrt mot den aktuella målgruppen. Möjligheterna att avgränsa informationen
till enbart de berörda är givetvis mindre, om inflormationen lämnas i annonser
eller andra marknadsföringsflramställningar. Även då finns emellertid vissa
styrningsmöjligheter t. ex. genom urvalet av pressorgan. Vissa tidningar eller
tidskrifter kan sålunda ha en spridning eller en läsekrets, som särskilt väl
täcker målgruppen för en selektiv återkallelse.

4.1.3
Gemensamma bestämmelser om ålägganden om varningsinformation och återkallelse

Detta
avsnitt av lagen omfattar 11 —14§§ och innehåller gemensamma bestämmelserom
ålägganden om varningsinformation och återkallelse.

Avsnittet
inleds med en bestämmelse om vad som krävs beträflfande skaderiskernas
omflattning och den förväntade eflfekten för att ett åläggande om
varningsinflormation eller återkallelse skall få meddelas (11 §).

I 12 § anges vilka
kriterier som bör vara avgörande för valet av närings

idkare som skall få ålägganden om varningsinformation och återkallelse.

Vidare beskrivs omfattningen av åläggandena. Paragrafen innehåller även 103

en regel om möjligheten
att ålägga näringsidkare att medverka till att Prop. 1988/89:23 genomföra
ålägganden som meddelats andra näringsidkare.

13
§ innehåller en
preskriptionsbestämmelse för produktåterkallelse.

14
§ innehåller en bestämmelse om
att en tillsynsmyndighet i vissa fall skall lämna varningsinformation när det
inte går att meddela någon näringsidkare åläggande om varningsinflormation
eller återkallelse.

11
§ Ett åläggande enligt 7-9 § flår meddelas endast om det kan antas få en
skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skaU beaktas i
vilken omflattning varan eller den egendom som tjänsten avsett kan antas finnas
i behåll och brukas, skaderisken och omständigheterna i övrigt.

Ett
genomgående krav för ingripanden enligt 7, 8 eller 9 § är att varan eller
tjänsten i fråga medför särskild risk för skada. Innebörden i detta
fare-rekvisit redovisas i specialmotiveringen till de bestämmelserna.

I
paragraflen anges vad som närmare krävs beträflfande räckvidden hos en
risksituation för att ålägganden om varningsinflormation och återkallelse
skall kunna bli aktuella. Sådana ålägganden flår meddelas endast om de kan
antas flå en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Det måste
föreligga en risksituation som är av viss omflattning.

Om
ett ingripande mot en vara eUer mot en sådan tjänst som inneburit att arbete
utförts på egendom av något slag ter sig i och för sig beflogat, får det
bedömas i vilken utsträckning varan eller den egendom som tjänsten avsett kan
antas finnas i behåll och i bruk. Situationen kan vara den att felet på
produkten upptäckts mycket kort tid efter det att den började produceras och
att mycket få exemplar hunnit nå brukarna. Förhållandena kan å andra sidan vara
sådana att den farliga produkten inte längre tillhandahålls vid tiden för det
ifrågasatta ingripandet. Försäljningen av varan eller utförandet av tjänsten
kan rent av ha upphört för flera år sedan. Prövningen kan visa att sannolikt
bara ett fåtal exemplar av produkten i fråga finns i behåll hos brukarna. I den
sist angivna situationen får bedömningen i allmänhet grundas på en
uppskattning av produktens normala livslängd.

Vid
bedömningen av om ett åläggande skall meddelas måste också skaderisken beaktas.
Den rent kvantitativa aspekten, dvs. kvarvarande produktmängd, får därvid
betydelse. Även andra faktorer, såsom beräknad skadefrekvens och förväntade
slag av skador, måste emellertid vägas in. Det flår göras en totalbedömning av
riskbilden.

Arten
av flel kan också ha betydelse för bedömningen. Vid konstruktionsfld och
sådana flabrikationsfld som vidlåder en hel produktserie torde den totala
skaderisken ofta kunna vara ansenlig. I andra flall av flabrikationsfld, då
endast ett fåtal exemplar av en produkt kan tänkas ha en defekt, bör ofta typen
av förväntad skada ges stor betydelse vid prövningen. Ett ingripande lär
sällan vara påkallat vid säkerhetsfld hos endast några enstaka exemplar av en
produkt ("måndagsexemplar").

Ett
åläggande skall meddelas om åtgärden kan förväntas flå en inte obetydlig
skadepreventiv eflfekt. Det är enbart i flall då den totala skaderi-

104

sken är obetydlig och
alltså ett ingripande knappast skulle kunna leda till Prop. 1988/89:23
någon beaktansvärt ökad säkerhet som en åtgärd bör kunna underlåtas.

Förutom
produktmängden och skaderisken skall också omständigheterna i övrigt beaktas.
En omständighet som kan vara av betydelse är sammansättningen av brukarkretsen.
Vissa konsumenter flår anses ha ett särskilt stort skyddsbehov. Detta gäller
t. ex. för barn samt för gamla och sjuka människor. I den mån en nyttighet i
någon omflattning brukas av just sådana grupper kan ett säkerhetsingripande
vara motiverat även då skaderisken är liten. Om en produkt kan vålla mycket
svåra skador eller t. o. m. dödsflall, bör ett ingripande också kunna göras,
även om risken för att skadeflall verkligen inträflfar är ringa.

För
sådana tjänster som inte inneburit att arbete utförts på någon egendom saknar
flrågan om kvarstående produktmängd aktualitet. Ändamålsenligheten får för
dessa tjänster bedömas utifrån den föreliggande skaderisken och
omständigheterna i övrigt.

Om
bedömningen av skaderiskens omfattning mynnar ut i ett beslut om åläggande av
varningsinformation eller återkallelse, skall åtgärden omfatta alla exemplar av
produkten som finns i behåll, oavsett när de förvärvats. Denna flråga berörs
ytterligare i motiveringen till 13 §.

12
§ Ett åläggande enligt 7-9 § som kan avse flera näringsidkare flår begränsas
till att gälla någon eller några av dem. Vid prövningen av vem som skall
meddelas åläggande bör hänsyn tas till vem eller vilka som har de bästa
förutsättningarna att uppflylla ändamålet med det, vem eller vilka som först
fört in varan eller tjänsten på marknaden samt åläggandets verkan för den mot
vilken det meddelas. ■

Ett
åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av varan
eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar flramgår att det ej
har tillhandahållits av den näringsidkare som flått åläggandet.

En
näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7-9 § kan i stället åläggas av
marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant åläggande, som har
meddelats en annan näringsidkare.

Då
en produkt marknadsförs för att slutligen nå ut till brukarkretsen medverkar
oflta ett stort antal näringsidkare i processen. Distributionskedjorna kan
omfatta tillverkare eller importörer, grossister och detaljister. Varje
näringsidkare som tillhandahåller eller tillhandahållit en farlig produkt kan
komma i fråga för åläggande eller förbud, oavsett i vilket säljled han verkar.
När säkerhetsåtgärder är aktuella kan det därför finnas ett stort antal
näringsidkare som det är möjligt att rikta ett åläggande mot. 1 många flall
måste man dock räkna med att varken en förhandling eller en process i
marknadsdomstolen kan komma att omfatta samtliga berörda företag. Av praktiska
skäl flår därför ett åläggande eller förbud riktas mot endast någon eller några
näringsidkare. Det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att i samråd
med konsumentombudsmannen överväga mot vilken eller vilka näringsidkare som en
talan om åläggande eller förbud (eller föreläggande enligt 22 §) bör riktas.
När konsumentombudsmannen väckt talan i marknadsdomstolen flår domstolen
däreflter pröva

105

om det är lämpligt att
meddela åläggande eller förbud mot den eller de Prop. 1988/89:23
näringsidkare som konsumentombudsmannen valt att föra talan mot.

första stycket anges vilka kriterier som bör vara avgörande för valet av
näringsidkare som i första hand bör flå ett åläggande. Valet bör i första hand
ske med hänsyn till vem eller vilka som har de bästa förutsättningarna att
uppflylla ändamålet med åtgärden. Hänsyn bör emellertid också tas till vem
eller vilka som har fört in varan eller tjänsten på marknaden och därigenom bär
ansvaret för den uppkomna situationen. Slutligen skall hänsyn också tas till
den verkan som åläggandet kan flå för den mot vilken det riktas. Med detta
avses att hänsyn skall tas till det rimliga i att bara någon eller vissa av de
näringsidkare som överlåtit produkten flår bära de kostnader som efterlevnaden
av åläggandet ger upphov till. Här måste bl. a. vägas in vilka konsekvenserna
kan bli i konkurrenshänseende för de näringsidkare som väljs ut i förhållande
till andra näringsidkare som också bidragit till att risksituationen har
uppstått. Regelns innebörd har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.

Om
det är flråga om en farlig produkt, som fortfarande marknadsförs, kan åtgärder
krävas för att bemästra såväl det pågående produktflödet som den risk som de
produkter utgör som finns hos bmkarkretsen. Är det fråga om ett krav på
säkerhetsinflormation kan åtgärder behöva vidtas av såväl tillverkaren eller
importören som t. ex. någon större detaljist. Det kan finnas skäl att låta
flormerna för inflormationen växla beroende på vilket säljled det gäller. Så
kan det t. ex. te sig lämpligt att tillverkaren eller importören lämnar
inflormation genom bruksanvisningar som medföljer produkten, medan det kan bli
flråga om att detaljisten skall tillhandahålla samma inflormation på
säljställena.

Regeln
i 12 § första stycket innebär att det är naturligt att tillsynsmyndigheten
undersöker vem som är tillverkare eller importör av produkten i flråga. Är
produkten en märkesvara bör ansvaret i första hand läggas på tillverkaren eller
importören. Många generalagenter som flormellt står som importörer torde
emellertid sakna ekonomiska resurser att genomföra en stor inflormations- eller
återkalldsekampanj. Ansvaret flår då i stället läggas på ett senare led i
säljkedjan. Detsamma kan oflta gälla mera anonyma produkter. Förhållandet kan i
flråga om såväl svenska som importerade varor vara att dessa sålts genom detaljistkedjor,
som själva lämnat specifikationer för tillverkningen eller av andra skäl
flramstår som de reella importörerna. Det är inte ovanligt att en sådan
detaljist anbringar sitt namn eller varumärke på produkten. Sådana
detaljistkedjor kan oflta ha bättre möjligheter att genomföra en
säkerhetsåtgärd än tillverkaren eller den flormella importören. Åläggandet bör
i så fall i första hand riktas mot dem.

Vid
s. k. grå import av märkesvaror som inte motsvarar de svenska säkerhetskraven
kan ansvaret i regel inte läggas på den svenska märkesinnehavaren, som ju i
allmänhet inte kan anses ha tillhandahållit varan. Åläggandet måste i detta
fall i första hand riktas mot importören eller säljaren.

Som
flramhållits i den allmänna motiveringen kan ett åläggande om en

säkerhetsåtgärd som meddelats en näringsidkare i princip inte omflatta 106

andra exemplar av
produkten än dem han själv tillhandahållit. Om pro- Prop. 1988/89:23 duktema
märkts med ursprungsbeteckning, som firma eller annan tillver-karangivelse, varumärke
eller annat särskiljande kännetecken, och näringsidkaren genom sådan märkning
på produkten — eller genom flrånvaro av märkning som han själv brukar förse
sina produkter med — kan visa att ett visst exemplar inte har tillhandahållits
av honom, bör hans ansvar inte omfatta det exemplaret. Oflta kan det emellertid
vara ovisst vem som tillhandahållit ett visst exemplar. Andra stycket
innehåller en regel som innebär att ett åläggande om återkallelse gäller alla
exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar
framgår att det ej tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.
Regeln skall beaktas vid tillämpningen av åläggandet och kan aUtså flå
betydelse vid en prövning av flrågan om förelagt vite skall dömas ut eller ej.

Enligt
tredje stycket kan varje näringsidkare som tillhandahållit en flarlig produkt,
men som inte enligt 7, 8 eller 9 § meddelas åläggande att lämna
varningsinflormation eller att återkalla produkten, av marknadsdomstolen
åläggas att medverka till att genomföra ett sådant åläggande som en annan
näringsidkare har flått.

Så
kan en importör som skall lämna brukarkretsen ett bestämt återkalldseerbjudande
exempelvis behöva hjälp av detaljisterna med att ta emot den återkallade varan
för rättelse, utbyte eller återgång. På motsvarande sätt kan en detaljist som
flått ett åläggande av samma innebörd behöva hjälp av andra detaljister för att
verkställa åläggandet. Också för inflormation om återkallelse eller för
varningsinformation enligt 7 § kan t. ex. ett nät av återförsäljare behöva tas
i anspråk.

Åtgärder
att medverka i ett återkalldseförfarande kan självflallet medföra kostnader
för den som utför den. Hur ansvaret för kostnaderna skall fördelas regleras
inte i lagen. Frågan flår regleras genom branschvisa avtal eller särskilda
överenskommelser mellan berörda näringsidkare.

En
samverkan mellan olika näringsidkare som ålagts att lämna varningsinformation
eller att återkalla en produkt, eller mellan sådana näringsidkare och övriga
näringsidkare som tillhandahållit en flarlig produkt, lär oflta kunna uppnås
utan att marknadsdomstolen behöver ta ställning tiU flrågan. Om en vara t. ex.
i realiteten importerats av tre stora detaljistkedjor, synes det vara lämpligt
att, om ett åläggande om återkallelse behövs, rikta det mot alla tre kedjorna.
Dessa är då i princip skyldiga att återkalla de exemplar de själva
tillhandahållit. Saknas märkning flår de ta emot alla exemplar som lämnas in av
brukarna. Men även om märkning finns skulle det vara uppenbart opraktiskt om
vaije kedja bara tog emot sina exemplar. För att minska kostnaderna synes det
lämpligt att de tre kedjorna träffar avtal om att ta emot varandras exemplar
och att reglera kostnaderna . genom ett clearingförfarande. Om en grossist
skall återkalla en vara som sålts av ett stort antal detaljhandlare i hela
landet, torde kostnaderna bli minst om han träffar avtal med detaljhandlarna
att de mot ersättning av grossisten tar emot exemplar av varan, oberoende av om
de själv sålt just de exemplar som lämnas in. Över huvud taget kan förutsättas
att seriösa företag är så engagerade i produktsäkerhetsfrågor att de kommer att
genom

107

branschvisa
överenskommelser reglera hur samarbetet skall bedrivas mel- Prop.
1988/89:23 lan olika näringsidkare i en inflormations- eller
återkalldsekampanj.

13
§ Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla
varan eller tjänsten flår, ett åläggande om återkallelse meddelas honom endast
om tillsynsmyndigheten eller en sådan sammanslutning som avses i 17 § andra
stycket före tioårsflristens utgång har flramställt skriftligt krav på
återkallelse.

Paragraflen
innehåller en bestämmelse om preskription såvitt gäller återkallelse. Frågan
om preskriptionsfrister saknar aktualitet för åläggande om säkerhetsinformation
och säljförbud men uppkommer vid varningsinflormation och återkallelse. Lagen
upptar ingen preskriptionsflrist för åläggande om varningsinflormation.
Däremot anger den att en preskriptionsflrist på tio år skall gälla för
återkalldser.

Det
bör påpekas att stadgandet i 11 § till viss del har samma verkan som en
preskriptionsregel. Den bestämmelsen innebär att åläggande enligt 7, 8 eller 9
§ skall underlåtas om åtgärden i flråga inte flår annat än obetydlig
skadeförebyggande verkan. Så kan vara flallet bl.a. till följd av att mycket
lång tid förflutit sedan marknadsföringen av en flarlig produkt upphörde.

Behovet
av säkerhetsåtgärder kan flalla bort med tiden även av det skälet att en vara
är försedd med tydlig märkning om dess hållbarhet. Om det flramgår att
begränsningen är betingad av säkerhetsskäl och omständigheterna även i övrigt
är sådana att det bör stå klart för brukarna att varan inte längre skall
användas, sedan den angivna tiden gått ut, kan det förhållandet att varan
däreflter får skadliga egenskaper inte anses utgöra ett flel som bör föranleda
åtgärder enligt produktsäkerhetslagen.

Bestämmelsen
i 13 § innebär att preskriptionsflristen bryts, när näringsidkaren i flråga
flår ett skriftligt krav om återkallelse av tillsynsmyndigheten. Formen och
kravet på delflående blir därmed desamma som enligt 1981 års preskriptionslag
gäller för preskriptionsavbrott flrån borgenärens sida. För att
preskriptionsavbrott skall inträda fordras att myndigheten i flråga framställer
ett bestämt krav på åtgärd avseende en speciell produkt och att åtgärden avser
just återkallelse.

Utgångspunkt
för beräkningen av tioårsflristen är den tid punkt då näringsidkaren i flråga
upphörde att tillhandahålla den vara dier tjänst som en återkallelse skulle
avse. Som anförts i den allmänna motiveringen bör man bortse flrån att enstaka
exemplar flunnits kvar i lager och sålts under tioårsflristen. Tiden bör räknas
från den dag då tillhandahållandet i praktiken kan anses vara avslutat. Det
bör i princip åligga näringsidkaren att visa när så skett.

När
det i paragraflen talas om att näringsidkaren upphört att tillhanda

hålla varan eller tjänsten avses just den produktmängd som återkallelsen

skulle avse. Ett exempel kan illustrera förhållandet. Om konsumentverket

flramställer krav mot en näringsidkare att han skall återkalla ett

"kramdjur" för barn av viss bestämd utflormning och av bestämt
flabrikat

och med särskild beteckning, skall utgångspunkten för beräkningen av

preskriptionsflristen inte vara den tidpunkt då näringsidkaren slutade till

handahålla leksaker eller ens kramdjur, utan då han upphörde att försälja 108

just
den speciella sorts kramdjur som konsumentverkets krav avser. Prop.
1988/89:23 Kravet på återkallelse kan vara än mer begränsat och gälla t. ex. endast
ett visst bestämt produktionsavsnitt eller serie av en produkt. Det uppställs
alltså ett krav på produktidentitet. Frågan om produktidentitet berörs i
motiveringen till 1 § första stycket.

Om
ett krav på återkallelse flramstäUs inom tio år flrån det att en näringsidkare
upphörde att tillhandahålla en viss produkt, inträder inte någon preskription.
Detta gäller också i fråga om sådana exemplar av produkten som sålts för mer än
tio år sedan, räknat från kravtidpunkten. Om en näringsidkare exempelvis tillhandahållit
en farlig produkt under åren 1990 till 1995 och krav på återkallelse av den
framställs år 2004, kommer sålunda ett återkalldseåläggande att omfatta även
sådana exemplar av produkten som försålts redan år 1990. En förutsättning är
dock som sagt att produkterna är identiska. Hänför sig samma defekt till vad
som måste anses vara olika produkter, t. ex. årsmodeller av olika utformning,
flår varje produkt behandlas för sig i preskriptionshänseende.

Som
förut anförts skall kravet ha framställts av tillsynsmyndigheten. Ett sådant
krav får anses medföra preskriptionsavbrott även med avseende på en ansökan om
återkallelse som görs av en sammanslutning enligt 17 § andra stycket. En sådan
sammanslutning kan dessutom själv åstadkomma preskriptionsavbrott, men detta
flår endast betydelse för dess egen talan.

Som
flramhålls i motiveringen till 12 § har samtliga näringsidkare som
tillhandahåller eller har tillhandahållit en produkt ett ansvar för säkerheten
hos produkten. Varje ansvarig näringsidkare skall kunna åläggas att bl. a.
återkalla en flarlig vara eller tjänst. Som där vidare anges skall ingripanden
i första hand riktas mot näringsidkare som har den största möjligheten att
genomföra ett åläggande och mot dem som intar en central position i distributionsbilden.

Regeln
i förevarande paragrafl kan få till följd att i ett visst fall preskription
inträtt visavi de naturliga adressaterna för ett återkalldseåläggande men inte
för t. ex. någon mindre detaljist. I en sådan situation bör det normalt inte
göras något försök att flramtvinga en återkallelse flrån detaljistens sida. De
praktiska möjligheterna att åstadkomma en effektiv återkallelse torde i
allmänhet i ett sådant flall vara uteslutna.

Om
det till följd av preskription inte är möjligt att flå till stånd en
återkallelseåtgärd genom ett lämpligt företags försorg, flår lösningen sökas i
ett åläggande om varningsinflormation enligt 7 §. En sådan åtgärd är inte
underkastad preskription. Om inte heller detta är möjligt eller ändamålsenligt,
återstår alternativet med inflormation genom vederbörande tillsynsmyndighets
försorg enligt 14 §.

14
§ Om ett åläggande enligt 7-9 § inte kan meddelas någon näringsidkare som
förmår genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinflormation
i skälig omflattning i den mån det behövs för att förebygga skada på person
eller egendom.

Paragraflen
upptar en regel för vad som skall gälla om det inte är möjligt eller
ändamålsenligt att meddela något åläggande enligt 7—9 §. En förut-

109

sättning för att det skall
vara meningsflullt att meddela ett åläggande att Prop. 1988/89:23
inflormera eller att återkalla är att åläggandet kan riktas mot någon näringsidkare,
som förmår genomföra vad som ålagts honom. Denna förutsättning kan ibland
saknas.

Ibland
kan det finnas näringsidkare, som det kan riktas ett åläggande mot, men som
saknar tillräckliga resurser för att kunna verkställa åläggandet. I sådana
situationer bör, i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller
egendom, vederbörande tillsynsmyndighet vidta erflorderii-ga säkerhetsåtgärder.
Av såväl ekonomiska som praktiska skäl kan i ett sådant flall återkallelse inte
komma i fråga. Tillsynsmyndigheten får inskränka sig till att lämna
varningsinformation, dvs. upplysningar om skaderiskerna och hur de skall
förebyggas.

Informationsinnehållet
bör i huvudsak svara mot vad som krävs enligt 7 §. Adressaterna för
informationen blir också desamma som enligt 7 §. Även i flråga om omflattningen
av och sättet för inflormationsspridningen kan 7 § ge viss ledning för
myndigheternas handlande.

Innan
tillsynsmyndigheten flattar beslut i flrågan bör sådana näringsidkare som i
och för sig kunnat flå ett åläggande om varningsinflormation beredas tillfälle
att yttra sig, i den mån de flortflarande bedriver verksamhet. En
varningsinformation som meddelas av en myndighet om en näringsidkares
produkter torde nämligen många gånger kunna påverka hans good-will negativt.

4.1.4
Vite

I
15§ anges att sanktionsmedlet enligt produktsäkerhetslagen skall vara vite och att
sådant i allmänhet skall sättas ut.

15
§ Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

I
den marknadsrättsliga lagstifltningen används i allmänhet vitet som sanktionsmedel.
Förbud och ålägganden avseende otillböriig marknadsföring, information och
produktsäkerhet enligt 2—4 § MFL skall i normalfallen förenas med vite.
Detsamma gäller förbud mot användning av oskäliga avtalsvillkor enligt lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och enligt lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Även förbud och ålägganden
enligt konkurrenslagen (1982:729) flår förenas med vite.

Även
produktsäkerhetslagen har samma sanktionssystem. Liksom vid förbud och
ålägganden enligt marknadsföringslagen bör utsättande av vite underlåtas endast
i undantagsfall, dvs. då detta av särskilda skäl är obehövligt. Så kan vara
flallet om marknadsdomstolen meddelar ett allmänt hållet åläggande därför att
tvisten rör flrågan huruvida någon säkerhetsåtgärd över huvud taget bör
genomföras och näringsidkaren kan förväntas själv lojalt utflorma åtgärden på
lämpligt sätt.

Vitesbestämmelserna
i de angivna marknadsrättsliga lagarna innehåller

inte några beloppsgränser. Också för produktsäkerhetslagens vidkomman- 110

de bör vite kunna flritt
bestämmas till belopp som med hänsyn till vederbö- Prop. 1988/89:23 rande
näringsidkares ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bedöms
vara erflorderligt för att ett åläggande eller ett förbud skall eflterkommas
(jflr 3 § lagen 1985:206 om viten samt de särskilda uttalanden i.prop.
1984/85:96 med förslag till lag om viten m.m. s. 27, 47 och 49).

I
marknadsdomstolen har en flast praxis utbildats, som innebär att vite i bl. a.
marknadsföringsärenden normalt bestäms till ett belopp om 100 000 kr. I
särskilda flall kan dock beloppet sättas högre eller lägre. Ärenden om
produktsäkerhet torde inte sällan, t. ex. då det gäller återkallelse, komma att
röra betydande ekonomiska värden. Konsekvenserna från säkerhetssynpunkt av att
ett åläggande inte följs kan också bli allvarliga. Det kan därför i åtskilliga
flall vara motiverat att överskrida den annars normala beloppsgränsen om 100
000 kr.

Frågor
om utdömande av förelagt vite och talan därom behandlas i 25 §.

Den
föreslagna lagstiftningen kan komma att tillämpas också på utländska företag.
Produktsäkerhetslagen blir i princip tillämplig på all marknadsföring som
direkt riktas mot den svenska marknaden. Alltså flaller exempelvis ett
utländskt postorderföretag, som flrån utlandet sprider sina postorderkataloger
i Sverige, under produktsäkerhetslagen. De praktiska möjligheterna att flå
till stånd ett beslut mot ett sådant företag om att det skall vidta t. ex.
återkalldseåtgärder här kan dock vara begränsade. Detsamma gäller möjligheten
att vid behov flå ett förelagt vite utdömt. Marknadsdomstolen har i några flall
förbjudit nordiska företag, som från annat nordiskt land bedrivit
marknadsföring i Sverige, att företa vissa marknadsföringsåtgärder. Domstolen
har då i regel underlåtit förena förbudet med vite "med hänsyn till
omständigheterna" (jflr numera 4 § lagen 1963:193 om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straflf m. m.).

4.1.5
Handläggningsregler

Detta
avsnitt av lagen omfattar 16—21 §§. Avsnittet inleds med en bestämmelse (16 §)
om förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten och vederbörande näringsidkare i
produktsäkerhetsfrågor. Därefter följer en bestämmelse (17 §) som anger vilka
som kan ansöka om ålägganden eller förbud enligt lagen och en bestämmelse (18
§) som anger att det är marknadsdomstolen som skall slita tvister enligt
lagen. I 19 § regleras näringsidkarens skyldighet att bidra till utredningen i
ärenden enligt produktsäkerhetslagen. I 20 och 21 §§ regleras möjligheterna
att ompröva åläggande och förbud enligt lagen samt möjligheten att meddela
interimistiska beslut.

16
§ Om åtgärder enligt denna lag behöver vidtas för att motverka att en

vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsyns

myndigheten ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas

åläggande eller förbud i syfte att denne skall åta sig att genomföra behövli

ga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar eller

omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp. 111

Som
anges i den allmänna motiveringen bygger den föreslagna lagstiftning- Prop.
1988/89:23 en i grunden på att det är näringsidkarna själva som i första hand
skall vidta de åtgärder som lagen anvisar. Näringsidkaren kan alltså förväntas
att, även sedan produktsäkerhetslagen införts, utan föregående kontakter med
tillsynsmyndigheterna besluta sig för att t. ex. sätta stopp för vidare
försäljning av en flariig produkt eller att sätta i gång ett
återkalldseförfarande.

Som
anförts i den allmänna motiveringen tas en rekommendation om förhandlingar i
produktsäkerhetsflrågor upp i lagtexten. Visserligen tillämpas ett
förhandlingssystem också på andra marknadsrättsliga områden, inbegripet
konkurrensrätten, utan att någon bestämmelse om detta finns i lag. Genom att
lagen upptar en uttrycklig lagregel om förhandlingar markeras emellertid att
tonvikten vid tillämpningen bör läggas på frivilliga åtgärder.

Någon
närmare reglering av flrågan hur förhandlingarna skall bedrivas anser jag inte
erflorderlig. Eventuella förhandlingsuppgörelser får inga direkta
rättsverkningar enligt lagen och kräver således inte heller någon reglering.

Leder
förhandlingarna till en uppgörelse mellan en näringsidkare och tillsynsmyndigheten,
bör myndigheten för egen del på ett eller annat sätt dokumentera
näringsidkarens åtaganden. Vidare åtgärder från tillsynsmyndighetens sida
behövs då inte, utan myndigheten kan avskriva ärendet samt avvakta och se, om
näringsidkaren flullgör sina åtaganden. Blir så inte flallet, flår
tillsynsmyndigheten ta upp flrågan om säkerhetsingripande på nytt och vid behov
föra den vidare till konsumentombudsmannen.

I
vissa flall kan det i samband med att en överenskommelse träflfas mellan
tillsynsmyndigheten och näringsidkaren vara lämpligt att ge den en formell
bekräftelse genom ett föreläggande av konsumentombudsmannen enligt 22 § som
godkänns av näringsidkaren. Syftet är då att genom föreläggande vid vite skapa
garantier för att näringsidkaren verkligen vidtar åtgärderna i flråga.

Om
det står klart att förhandlingar inte är någon flramkomlig väg, bör något
försök till förhandlingar givetvis inte göras. Jag vill understryka att
ordningen med förhandlingar inte flår innebära att insättandet av säkerhetsåtgärder
allvarligt fördröjs till men för säkerheten. Är det oklart om en
förhandlingsuppgörelse kan nås tillräckligt snabbt i ett läge då brukarna är
utsatta för påtagliga risker, måste förhandlingsalternativet avvisas till förmån
för ingripanden av mera formell karaktär. Det leder över till nästa paragraf

17
§ Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan till
konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens
uppflattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om sådant åläggande eller
förbud.

Beslutar
i ett visst flall en tillsynsmyndighet att inte flramställa en begä

ran enligt första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra

ansökan hos marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutning

av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare. 11 j

Innebörden
av första stycket är att en tillsynsmyndighet inte själv kan Prop. 1988/89:23
väcka talan i marknadsdomstolen utan måste vända sig till konsumentombudsmannen
för att få en domstolsprövning till stånd. Konsumentombudsmannen kan å sin
sida inte på eget initiativ ta upp en produktsäkerhetsfråga och föra den till
domstolen utan att tillsynsmyndigheten har överlämnat flrågan till honom.

Ett
produktsäkerhetsärende överlämnas till konsumentombuds mannen genom att
tillsynsmyndigheten begär att ombudsmannen hos marknadsdomstolen skall söka
utverka ett beslut av visst, bestämt innehåll. Givetvis bör flramställningen
åtföljas av det utredningsmaterial myndigheten har. Det bör tilläggas att i
sådana flall då konsumentverket är tillsynsmyndighet — vilket åtminstone f n.
gäller i fråga om det övervägande antalet varor och tjänster — kommer beslutet
i realiteten att flattas av samma myndighet.

Som
föreslagits i de allmänna övervägandena blir det konsumentombudsmannens
uppgiflt att väcka och utföra talan i marknadsdomstolen. Som regel bör
tillsynsmyndigheten och konsumentombudsmannen eflter samråd kunna komma flram
till en gemensam bedömning av vad som krävs i en risksituation. Ansökningar om
säkerhetsingripanden bör därför i realiteten bli ett resultat av
tiUsynsmyndigheternas och ombudsmannens gemensamma bedömningar.

Andra
stycket innebär att sammanslutningar av konsumenter, arbetstagare eller
näringsidkare under vissa förutsättningar kan föra talan i marknadsdomstolen
om ett säkerhetsingripande. Så flår ske om tillsynsmyndigheten beslutat att
inte överlämna ärendet till konsumentombudsmannen eller, om ärendet överlämnats
till konsumentombudsmannen, denne avslagit flramställningen. Detta innebär
även att, om konsumentombudsmannen väljer att föra talan mot en näringsidkare
men avslår en flramställning om att föra talan mot andra, så kan de nämnda
sammanslutningama föra talan mot näringsidkare som konsumentombudsmannen
beslutat att inte föra talan mot i marknadsdomstolen. Bestämmelsen har i denna
del sitt mönster i 10 § MFL, enligt vilken sammanslutningar av konsumenter,
löntagare eller näringsidkare har en subsidiär talerätt avseende bl. a.
inflor-mationsåläggande och säljförbud.

Med
sammanslutningar av konsumenter avses organisationer, som särskilt tillvaratar
konsumenternas intressen av bl. a. säkerhet vid hanteringen av produkter.
Konsumentintresset kan vara begränsat till visst eller vissa slag av varor
eller tjänster. Organisationer som företräder t. ex. villaägare eller
flordonsägare får anses utgöra konsumentsammanslutningar. De olika
fackförbunden och deras avdelningar och klubbar utgör exempel på
arbetstagarorganisationer, som har talerätt. Det har också sådana
branschorganisationer av skilda slag som finns bland näringsidkarna.

Några
krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer hos sam

manslutningarna ställs inte upp. Organisationerna behöver alltså inte kun

na påvisa något större medlemsantal, verksamhet av viss omfattning un

der längre tid eller liknande. De måste emellertid för att kunna tillerkännas

talerätt och bli accepterade som parter i ett domstolsärende uppfylla de

krav som generellt ställs på en juridisk person. Som ideella föreningar skall 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

de
således bl.a. ha antagit stadgar för sin verksamhet och ha utsett en Prop.
1988/89:23 styrelse.

Om
en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen bara till en del tar upp
önskemål från en organisation om säkerhetsingripande, får organisationen anses
ha rätt att föra återstående delar av sina önskemål vidare till
marknadsdomstolen. Detta gäller dock bara om dessa kan betraktas som en
självständig flråga om produktsäkerhet och inte bara är en justering av den
talan som förs av konsumentombudsmannen. Även när konsumentombudsmannen
begränsar sin talan till en viss motpart kan en organisation föra talan mot
andra motparter med i princip samma yrkanden som konsumentombudsmannen, men
först sedan tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen har beslutat att
inte föra talan mot dessa parter.

18 §
En flråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje

stycket tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan.

I
18 § anges att det är marknadsdomstolen som eflter ansökan skall ta upp ärenden
enligt produktsäkerhetslagen.

Förflarandet
i marknadsdomstolen såvitt gäller bl.a. ärenden enligt marknadsföringslagen
regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Dessa förflaranderegler
och ytterligare andra bestämmelser i lagen om marknadsdomstol kan med smärre
ändringar tiUämpas även i produktsäkerhetsärenden. Behövliga ändringar
kommenteras närmare i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i
lagen om marknadsdomstol m.m.

19 §
En näringsidkare är skyldig att på anmaning av en tiUsynsmyndighet

eller av konsumentombudsmannen avge yttrande och lämna upplysningar

i ett ärende enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Näringsidkaren är även

skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan ha

betydelse för utredningen.

Om
en anmaning enligt första stycket inte följs, flår tillsynsmyndigheten eller
konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att flullgöra sin skyldighet vid
vite.

För
varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har
näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen,
om det finns särskilda skäl.

Aktualiseras
en fråga om säkerhetsåtgärder måste tillsynsmyndigheten utreda den. Myndigheten
behöver då material för utredningen såsom yttranden och upplysningar av berörda
näringsidkare. Också handlingar, varuprover och liknande, som näringsidkama
har, kan behövas för utredningen. Första stycket innehåller bestämmelser om
detta. Förebilden till bestämmelserna finns i 11 § MFL.

Tillsynsmyndighetemas
agerande skall, som anges i den allmänna moti

veringen, i första hand gå ut på att söka lösa uppkommande frågor om

produktsäkerhet genom förhandlingar med näringsidkama. Det blir alltså

i allmänhet flråga om diskussioner mellan myndigheterna och berörda

näringsidkare. I sådana fall lär företagen, utan några formliga anmaningar j }4

från
myndighetshåU, lämna upplysningar och presentera material, som rör Prop.
1988/89:23 produkten i flråga.

Om
så skulle krävas kan emellertid en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen,
med hänvisning till 19 §, direkt anmana en näringsidkare att prestera visst,
bestämt material, som erflordras för utredningen av en säkerhetsflråga.
Myndigheten kan av en näringsidkare, som den vänt sig emot, begära yttranden,
dvs. att näringsidkaren bl.a. anger sin inställning till flrågan om
ingripande. Upplysningar om olika sakförhållanden, som är av direkt betydelse
för utredningen, kan också krävas av berörda näringsidkare.

Näringsidkarna
kan vidare anmanas att till myndigheten överlämna handlingar, som de har i sin
besittning, såsom konstruktionsritningar eller affärshandlingar, rörande t. ex.
distributionen av en ifrågasatt farlig produkt. Anmaningar kan också avse
sådant som exemplar av den produkt saken rör, prototyper av den, modeller av
produkten m. m.

Anmaningar
att lämna utredningsmaterial flår inte gå utöver vad som verkligen krävs för en
omsorgsfull utredning. Myndigheten bör iaktta stor försiktighet när det gäller
att begära uppgifter om affärshemligheter av teknisk natur (jflr 18 § andra
stycket lagen om marknadsdomstol m.m.). När varuprover och liknande krävs in
skall det särskilt tillses att kraven inte blir onödigt ekonomiskt betungande
för näringsidkarna. Anmaningar-na skall också, så långt möjligt, vara
preciserade och alltså klart ange vad det är för material som eflterflrågas.

Om
en anmaning till en näringsidkare att yttra sig eller att överlämna något inte
följs, får myndigheten enligt andra stycket förelägga näringsidkaren att vid
vite fullgöra sin skyldighet. Vitet får bestämmas till ett belopp som, med
hänsyn till vederbörande näringsidkares ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt, kan antas förmå honom att följa föreläggandet. 1
motsvarande bestämmelse i 11 § MFL är vitesbdop-pet maximerat till 10 000 kr.
Med hänsyn till att produktsäkerhetslagen avser frågor om säkerhet bl. a. till
liv och hälsa har det inte ansetts finnas skäl att införa en motsvarande begränsning
i förevarande bestämmelse. I speciella flall, som då saken rör en mycket
allvarlig säkerhetsflråga eller näringsidkaren förefaller oresonlig, kan ett
högre vitesbelopp än 10 000 kr te sig befogat.

Frågor
om utdömande av vite behandlas närmare i motiveringen till 25 §.

Näringsidkare
bör i allmänhet vara skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande
kostnadsfritt. I enlighet med vad som gäller vid till-lämpningen av motsvarande
bestämmelse i marknadsföringslagen bör det dock finnas en möjlighet för
tillsynsmyndigheten och konsumentombudsmannen att lämna ersättning för ett
prov, om det finns särskilda skäl. En föreskrift med detta innehåll har tagits
upp i tredje stycket. Skäl för ersättning kan vara t. ex. att det krävs ett
prov av en dyrbar produkt eller att flera provexemplar har infordrats än som
kan anses normalt.

För de uppgifter som en
näringsidkare lämnar enligt förevarande para

grafl bör sekretess gälla enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen under de förutsätt

ningar som uppställs i nämnda bestämmelse. Om riksdagen antar förslaget 115

förordar
jag att regeringen gör ett tillägg i bilagan till sekretessförordningen
Prop. 1988/89:23 (1980:657).

20 §
Ett beslut i flråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 §

tredje stycket hindrar inte att samma flråga prövas på nytt, när ändrade

förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. För talan om förnyad

prövning gäller 17 och 18§§.

Marknadsdomstolen
kan i vissa flall ompröva sina beslut enligt marknadsföringslagen. 1 12 § MFL
föreskrivs att beslut i flråga om förbud eller åläggande enligt 2—4 §§ inte
utgör hinder att samma flråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller
annat särskilt skäl föranleder det. Domstolens beslut har alltså en begränsad
rättskraflt.

Jag
föreslår här en ordning som överensstämmer med den i marknadsföringslagen.
Förnyad domstolsprövning torde dock av praktiska skäl endast komma i flråga
undantagsvis. Varningsinflormation och återkallelse är ingripande åtgärder.
Har sådana åtgärder väl en gång vidtagits med anledning av en
produktsäkerhetsrisk, torde det i de flesta fall vara uteslutet att meddela ett
nytt åläggande om samma typ av åtgärd men med ändrat innehåll. Däremot kan man
tänka sig att, sedan talan om en sådan åtgärd lämnats utan bifall, frågan
prövas på nytt därför att nya belägg för produktens flarlighet har kommit
fram. Ett äldre beslut om säkerhetsinformation eller säljförbud kan tänkas bli
upphävt, därför att det sedermera visat sig obehövligt, liksom ett tidigare
avslagsbeslut kan bytas i bifall, när ytteriigare erflarenhet vunnits om
riskerna. Det är endast då det finns en klar grund för en ändrad
domstolsbedömning som en omprövning kan bli aktuell. Omprövningsinstitutet bör
alltså tillämpas endast då det finns ett uttalat behov av det.

Möjligheten
att hos domstolen begära omprövning av ett åläggande eller förbud står — liksom
enligt marknadsföringslagen — öppen för varje part som omflattas av domstolens
beslut. Talan om omprövning kan således föras av en näringsidkare som beslutet
rör. Konsumentombudsmannen kan på nytt hos marknadsdomstolen begära ett beslut
om ingripande, som domstolen tidigare avslagit. För att konsumentombudsmannen
skall flå föra talan krävs dock att tillsynsmyndigheten på nytt har överlämnat
flrågan till honom,

1
allmänmotiveringen har möjligheten att marknadsdomstolen i vissa fall meddelar
ett allmänt hållet åläggande som nära ansluter sig till lagens ordalydelse och
som inte är förenat med vite behandlats. Självfallet bör så endast ske om
näringsidkaren kan väntas lojalt följa åläggandet. Skulle detta visa sig inte
bli flallet, kan ett nytt, mera detaljerat åläggande förenat med vite meddelas
med tillämpning av denna paragraf

21 § Om det
finns särskilda skäl, kan åläggande eller förbud enligt 5-9 §

eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess flrågan slutligt
har

avgjorts.

Marknadsdomstolen har i
dag befogenhet att meddela interimistiska beslut enligt bl.a.
marknadsföringslagen. Enligt 13 § MFL kan domstolen.

116

om särskilda skäl
föranleder det, meddela bl.a. säljförbud även för tiden Prop. 1988/89:23

till dess slutligt beslut
föreligger. Till denna regel i marknadsföringslagen

ansluter vissa
bestämmelser i lagen om marknadsdomstol m. m., vilka gör

det möjligt för domstolen
att mycket snabbt meddela ett interimistiskt

beslut.

I
21 § upptas en motsvarighet till 13 § MFL. I paragraflen anges att ålägganden
och förbud enligt produktsäkerhetslagen flår meddelas även för tiden till dess
det finns ett slutligt beslut. Sådana beslut kan meddelas då saken rör
inflormationsåläggande enligt 5 eller 7 §, säljförbud enligt 6 § samt
återkalldseåläggande enligt 8 eller 9 §. Domstolen kan även med anledning av
ett krav på åläggande att medverka till genomförandet av ett inflormationsförflarande
enligt 7 § eller av ett återkalldseförfarande enligt 8 eller 9 § meddela
interimistiskt beslut.

Då
en tvistig fråga enligt 17 § har överlämnats till konsumentombudsmannen, kan
åtgärden ha föregåtts av förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten och berörda
näringsidkare. Förhandlingsskedet kan ha inneburit en viss fördröjning. I en
situation som präglas av allvarliga risker för att olycksflall skall inträflfa
kan det te sig motiverat att snabbt få till stånd erforderliga
säkerhetsåtgärder.

Särskild
försiktighet måste emellertid iakttas när det gäller att meddela interimistiska
beslut enligt produktsäkerhetslagen, efltersom eflfekterna av
produktsäkerhetsåtgärder kan bli ingripande. Framför allt gäller det sagda om
beslut som flår till följd att mera omflattande förflaranden såsom återkallelse
sätts i verket. Att avbryta ett pågående återkalldseförflarande är förenat med
avsevärda svårigheter. Ett interimistiskt beslut om återkallelse bör därför
meddelas endast då behovet av ett snabbt ingripande är uttalat och skaderisken
synes vara klart dokumenterad, t. ex. genom inträflfade olycksfall. För
interimistiska beslut om säkerhetsinformation och säljförbud behöver kravet
däremot inte alltid ställas lika högt.

Vid
prövningen av frågan, om interimistiskt beslut skall meddelas, bör som nyss
antytts hänsyn alltså tas inte bara till befarade skaderisker utan också till
de konsekvenser ett beslut kan få för den eller de näringsidkare som drabbas av
det. Ett interimistiskt åläggande eller förbud bör meddelas endast om det är
sannolikt att beslutet kommer att följas av ett slutligt avgörande med i stort
samma innebörd. Är t. ex. frågan om risknivån osäker och svårbedömd bör något
interimistiskt beslut i allmänhet inte meddelas.

En
risksituation kan oflta påkalla flera olika slag av ingripanden. Kombinationer
av t. ex. säljförbud och varningsinflormation eller återkallelse kan sålunda
ibland behövas för att bemästra produktriskerna. Det kan då tänkas vara
naturligt att begränsa ett interimistiskt beslut till att avse säljförbud och
uppskjuta flrågan om varningsinflormation eller återkallelse till dess ett
slutligt avgörande kan meddelas. Ett interimistiskt säljförbud för en vara
eller tjänst kan flå ansenlig publicitet, vilken i viss mån kan tjäna som en florm
av varningsinformation för dem som redan skaflTat sig nyttigheten.

Ansökan
om interimistiskt åläggande eller förbud flår göras av dem som

har talerätt i marknadsdomstolen. Sådan ansökan kan alltså göras av 117

konsumentombudsmannen men
inte av tiUsynsmyndigheten. I samband Prop. 1988/89:23 med överlämnandet av
en tvistig fråga till konsumentombudsmannen bör tillsynsmyndigheten vid behov
hemställa att denne gör ansökan om interimistiskt beslut. Även utan en sådan
hemställan har dock konsumentombudsmannen möjlighet att framställa yrkande om
interimistiskt beslut.

Även
sådana sammanslutningar som anges i 17 § andra stycket har rätt att i samband
med en ansökan om säkerhetsingripande göra framställning om interimistiskt
beslut.

Ett
interimistiskt beslut kan meddelas även om det inte flramstäUs något yrkande om
en sådan åtgärd. Marknadsdomstolen kan således ex oflficio ta upp flrågan om
interimistiskt åläggande eller förbud (jfr prop. 1970:57 s. 98).

I
fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slutligt beslut.
Normalt skall aUtså ett interimistiskt beslut förenas med vite.

De
särskilda bestämmelserna i lagen om marknadsdomstol som medger snabb
handläggning av frågor om interimistiska förordnanden är tillämpliga också beträflfande
ärenden om tillämpning av den nu föreslagna lagen. Denna flråga behandlas i
specialmotiveringen till förslaget tiU lag om ändring i lagen om
marknadsdomstol m. m.

4.1.6
Informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden

22
och 23 §§ innehåller regler som ger konsumentombudsmannen möjlighet att
utfärda olika förelägganden beträflfande s.k. farliga varor och tjänster.
Vidare får konsumentombudsmannen möjlighet att ompröva sina förelägganden om
ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

22
§ Om det i visst flall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för
ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, flår
konsumentombudsmannen eflter begäran som sägs i 17 § vid vite förelägga
näringsidkaren,

1. åläggande
att lämna säkerhetsinflormation eller varningsinflormation

eller att medverka till varningsinflormation enligt 12 § tredje stycket (infor

mationsföreläggande),

2.
förbud att flortsatta
tillhandahålla en vara eller en tjänst (förbudsföreläggande)

3.
åläggande att återkalla
en vara eller en tjänst eller att medverka till återkallelse enligt 12 § tredje
stycket (återkallelseföreläggandé).

För
att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom viss
tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett förbud
av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett godkännande
som sker sedan den i föreläggandet utsatta tidsflristen har gått ut är utan
verkan.

Enligt
14 § marknadsföringslagen har konsumentombudsmannen möjlig

het att i flall som inte är av större vikt genom förbudsföreläggande pröva

frågan om förbud mot otillbörlig marknadsföring eller i vissa fall mot

saluhållande m. m. av varor och tjänster. Har ett föreläggande — som skall

förenas med vite — godkänts, gäller det som ett förbud som har meddelats 1
\l

av marknadsdomstolen.
Vidare kan konsumentombudsmannen enligt 15 § Prop. 1988/89:23
marknadsföringslagen meddela informationsföreläggande. Motsvarande gäller om
detta. Bestämmelser av liknande konstmktion finns också i konkurrenslagen.

Erflarenheterna
av tillämpningen av marknadsföringslagen har visat att det är önskvärt att
konsumentombudsmannen har motsvarande befogenheter vid tillämpningen av
produktsäkerhetslagen. Som förut har anförts bör visserligen, när förhandlingar
mellan en tillsynsmyndighet och en näringsidkare har lett tiU att
näringsidkaren vidtar behövliga säkerhetsåtgärder, tillsynsmyndigheten i
allmänhet kunna nöja sig med det och skriva av ärendet. Om däremot
tillsynsmyndigheten sett sig nödsakad att begära att konsumentombudsmannen skaU
ansöka hos marknadsdomstolen om förbud eller åläggande enligt
produktsäkerhetslagen, kan detta tyda på att näringsidkaren intar en allmänt
avvisande hållning till säkerhetsåtgärden i fråga. Om därefter
konsumentombudsmannen och näringsidkaren kommer överens, kan det vara önskvärt
att resultatet ges en rättsligt bindande florm. I vissa flall av t. ex.
tidigare visad tredska kan det även vara lämpligt att en överenskommelse mellan
en tillsynsmyndighet och en näringsidkare säkras genom ett av
konsumentombudsmannen utfärdat föreläggande. Samma resultat kan uppnås genom
beslut av marknadsdomstolen efter det att näringsidkaren medgett
konsumentombudsmannens talan. Av processekonomiska skäl kan det dock ofta vara
önskvärt att frågan löses utan ett förflarande inför marknadsdomstolen. Även
för näringsidkaren kan det vara en fördel att slippa uppträda med sitt namn i
marknadsdomstolen.

Liksom
är flallet enligt marknadsföringslagen kan förelägganden utfärdas endast i
ärenden som inte är av större vikt. I flrågor av principiell betydelse eller då
en säkerhetsåtgärd kan vara särskilt ekonomiskt betungande för näringsidkaren
bör möjligheten att meddela föreläggande i allmänhet inte utnyttjas. Den bör
därför i regel inte användas i sådana flall då det saknas vägledande avgöranden
av marknadsdomstolen och rättsläget därför kan sägas vara oklart.

Som
flramgår av lagtexten är det en förutsättning för föreläggande att
tillsynsmyndigheten enligt 17 § begärt att konsumentombudsmannen skall ansöka
om ett åläggande eller ett förbud enligt lagen. En sådan begäran kan i första
hand avse ett föreläggande för att bekräflta en överenskommelse och i andra
hand, om föreläggandet inte godkänns, en ansökan till marknadsdomstolen.

Ett
godkännande måste avse både själva åläggandet eller förbudet och vitet. Om
föreläggandet godkänns, gäller det som ett beslut av marknadsdomstolen.

Ett
godkännande som lämnas sedan den i föreläggandet angivna tidsflristen gått ut
är utan verkan. Skulle en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande eflter flristens
utgång kan alltså detta inte ske. Ett nytt föreläggande måste i så flall
utfärdas.

23
§ Vad som sägs i 20 § skall tillämpas i flråga om inflormations-, förbuds-och återkallelseförelägganden.

119

20 § innehåller en
bestämmelse om att marknadsdomstolen i vissa flall kan Prop. 1988/89:23
göra en förnyad prövning av sina beslut enligt produktsäkerhetslagen. I 23 §
upptas en motsvarande möjlighet till omprövning av godkända förelägganden som
meddelats av konsumentombudsmannen. Bestämmelsen har berörts närmare i den
allmänna motiveringen.

4.1.7
Tillsyn m.m.

Som
tidigare har flramhållits reglerar 4 § vilka myndigheter som skall utöva tillsynen
beträflfande lagen. 24 och 25 §§ innehåller övriga bestämmelser beträffande
tillsynen av lagen.

24
§ En näringsidkare som har fått åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 §
tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten avge yttrande
och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att åläggandet eller
förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på anmaning av myndigheten
tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som behövs för tillsynen.

Följer
en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten
förelägga honom att flullgöra sin skyldighet vid vite.

För
varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har
näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns
särskilda skäl.

Föreskriflter
om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt
första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och
undersökning av prov flår meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Tillsynsmyndigheternas
beflattning med säkerhetsflrågor omflattar också tillsyn över att meddelade
ålägganden och förbud följs av de berörda näringsidkarna. Tillsynen avser även eflterlevnaden
av beslut som marknadsdomstolen meddelat på talan av en intresseorganisation.
Konsumentverket är tillsynsmyndighet i fråga om icke specialreglerade varor
och tjänster.

Vid
utövande av tillsynen kan myndigheterna behöva yttranden och upplysningar av
berörda näringsidkare, liksom handlingar, varuprover och liknande. 1 24 § ges
bestämmelser om detta. Mönster till bestämmelserna har hämtats från 16 § MFL.

Ofta
lär näringsidkarna även utan någon formell anmaning flrån myndighetshåll lämna
t. ex. upplysningar och handlingar, som belyser utvecklingen av en pågående
säkerhetsaktivitet. När t. ex. återkalldser skall genomföras är det naturiigt
att företagen och tillsynsmyndighetema håller viss kontakt med varandra och att
företagen under hand förser myndigheterna med rapporter om resultatet av en
säkerhetskampanj osv.

Om
så skulle behövas kan emellertid en tillsynsmyndighet enligt Torna

stycket direkt anmana en näringsidkare att prestera ett visst, bestämt

material, som erflordras för tillsynen över att ett åläggande eller ett förbud

verkligen följs. Anmaningen kan bl. a. avse att näringsidkaren skaU tillhan

dahålla handlingar och varuprover som behövs för tillsynen. De överväg- 120

anden
om åläggandets omfattning, kostnadseffekter m.m. som redovisats Prop.
1988/89:23 vid 19 § gäller också här.

Om
en anmaning till en näringsidkare att lämna upplysningar eller att
tillhandahålla en viss handling inte följs, får myndigheten enligt andra
stycket förelägga näringsidkaren att vid vite flullgöra sin skyldighet. Av
motsvarande skäl som anförts i motiveringen till 19 § föreslås inte något
maximum för vitesbeloppet.

1
tredje stycket finns en bestämmelse motsvarande 19 § tredje stycket om
möjlighet för tillsynsmyndigheten att lämna ersättning för varuprov och
liknande, om det finns särskilda skäl.

Fjärde
stycket motsvarar 16 § sista stycket marknadsföringslagen. Innebörden är att
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskriflter
om skyldighet för dem som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt
första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och
undersökning. Liksom i fråga om lämnande av varuprover är huvudregeln dock att
näringsidkaren i fråga skall stå för kostnaderna för undersökning och prover.

25
§ Talan om utdömande av vite som förelagts av en tillsynsmyndighet eller
konsumentombudsmannen förs vid allmän domstol av den som utfärdat
föreläggandet. Har vitet förelagts av marknadsdomstolen, förs talan av
konsumentombudsmannen. Om vitet förelagts på talan av en sammanslutning som
avses i 17§ andra stycket får talan om utdömande föras även av
sammanslutningen.

I
lagen (1985:206) om viten föreskrivs bl.a. att frågan om utdömande av viten
prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet. Enligt viteslagen gäller dock att lagen inte skall tillämpas
i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Särskilda
bestämmelser om utdömande av viten finns i bl. a. marknadsföringslagen, lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konkurrenslagen (1982:729).

Tidigare
gällde enligt bl.a. marknadsföringslagen att talan om utdömande av vite skulle
föras vid allmän domstol av åklagare. Talan fick väckas endast eflter anmälan av
konsumentombudsmannen eller av annan, som hos marknadsdomstolen ansökt om
förbudet eller åläggandet. Vid tillkomsten av lagen om viten flann man (prop.
1984/85:96 s. 41) att lagen inte borde göras generellt tillämplig på bl. a. viten
enligt marknadsföringslagen. Talan om utdömande av vite enligt
marknadsföringslagen ansågs böra föras vid allmän domstol av
konsumentombudsmannen eller av annan, som hos marknadsdomstolen utverkat ett vitessanktionerat
beslut. Bestämmelser om detta finns i I7§ MFL. Bestämmelserna gäller såväl förflarandeviten
enligt 11 och 16 §§ som materiella viten, dvs. förbud eller ålägganden som
marknadsdomstolen meddelat och som förenats med viten.

Även för
produktsäkerhetslagens del har det ansetts motiverat att frångå

viteslagens reglering. 25 § innehåller därför en särreglering, som nära

ansluter till 17 § MFL. Också enligt produktsäkerhetslagen prövar allmän

domstol talan om utdömande av vite. De avvikelser beträflfande talerätten 121

som bestämmelsen
innehåller i förhållande till marknadsföringslagen är Prop. 1988/89:23
betingade av handläggningen på myndighetsplanet.

I
produktsäkerhetslagen finns bestämmelserom förflarandeviten i 19 och 24 §§.
Enligt 19 § kan en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen vid vite
förelägga en näringsidkare att överlämna erforderligt utredningsmaterial.
Motsvarande möjlighet får enligt 24 § tillsynsmyndigheten vid utövande av
tillsyn över att beslut om säkerhetsåtgärden efterievs. Enligt första stycket
har den som utfärdat föreläggande om förflarandevite också talerätt. Detta
innebär att inte endast konsumentombudsmannen utan även en tillsynsmyndighet
kan föra talan om utdömande av ett förflarandevite.

Beträflfande
viten som utfärdats av marknadsdomstolen eller som upptagits i godkänt inflormations-,
förbuds- eller återkallelseföreläggandé skall enligt andra stycket talan om
utdömande föras vid allmän domstol. Talan kan alltid föras av
konsumentombudsmannen. Talerätt i marknadsdomstolen har enligt 17 § andra
stycket förutom konsumentombudsmannen även sammanslutningar av konsumenter,
löntagare eller näringsidkare. Talan om utdömande av ett vite som förelagts av
marknadsdomstolen på ansökan av en sådan sammanslutning kan föras — förutom av
konsumentombudsmannen — även av den sammanslutningen.

Vid
handläggningen av mål om viten är 8 § viteslagen tillämplig. Där föreskrivs att
sådana mål i tillämpliga delar skall handläggas enligt rättegångsbalkens
regler för mål om åtal för brott, för vilket svårare straflf än böter inte är
föreskrivet.

4.1.8
överklagande

26
§ Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,

1.
beslut av konsumentverket
enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2.
beslutaven tillsynsmyndighet
enligt 14, 16 eller 17 §,

3.
beslut av konsumentombudsmannen
enligt 17 §,

4.
beslut av en tillsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första
meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5.
beslut av konsumentombudsmannen
om inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut
av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet

enligt 25 §.

Beslut
av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan flråga som avses
i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en flråga som avses i 24 § första—
tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en
tillsynsmyndighet enligt föreskriflter som avses i 24 § fjärde stycket.

I
26 § finns bestämmelser om överklagande av de olika beslut som kan

meddelas av förvaltningsmyndighet enligt den föreslagna lagen. Som regel

bör gälla att sådana beslut inte får överklagas. De materiella avgörandena

enligt lagen meddelas av marknadsdomstolen som första och sista instans.

Frågan om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Något behov av 122

att överklaga
tillsynsmyndighets eller konsumentombudsmannens beslut Prop. 1988/89:23
enligt lagen föreligger därför i allmänhet inte.

Talan
flår däremot föras mot beslut om anmaningar och förelägganden att
tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan erflordras på
utredningsstadiet, liksom mot de beslut om anmaningar och förelägganden
angående tillsynsmaterial av skilda slag, som kan komma i flråga enligt 24 §.
Talan flår också föras mot de olika typer av ersättningsbeslut som kan meddelas
enligt 19 och 24 §§ samt enligt föreskriflter som utfärdats med stöd av 24 §.
Regleringen bygger i nu angivna hänseende på bestämmelsen om överklagande i 22
§ MFL.

Under
beredningen av lagstifltningsärendet har övervägts om skärpta regler borde
införas för att tillsynsmyndigheterna och konsumentombudsmannen snabbt skall
kunna tvinga fram handlingar, varuprover och liknande, som behövs för
utredningar av säkerhetsfrågor, liksom sådant material som kan vara erflorderligt
för tillsynen över att meddelade ålägganden och förbud verkligen följs av de
berörda näringsidkarna. Bestämmelserna om överklagande innebär ju att en
näringsidkare bl. a. genom att besvära sig hos kammarrätten kan fördröja
utlämnandet av väsentligt utrednings- och tillsynsmaterial.

I
de särskilda produktorienterade lagarna tillerkänns tillsynsmyndigheterna oflta
vittgående beflogenheter vad gäller bl. a. möjligheterna att flå del av
upplysningar, handlingar m.m. I t.ex., lagen (1985:426) om kemiska produkter,
föreskrivs i 15 § att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran flå de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Regeln är förenad med en straflTsanktion,
som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att flullgöra
vad som åligger honom enligt 15 § döms till böter eller fängelse i högst ett år
(20 §). Enligt livsmedelslagen (1971:511) gäller bl.a. att tillsynsmyndighet
har rätt att eflter anflordran erhålla de upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen. Det åligger polismyndigheten att lämna den handräckning
som kan behövas (26 §). Talan kan föras mot tillsynsmyndigheternas beslut, men
myndigheterna kan förordna att deras beslut skall följas utan hinder av förd
klagan (36 §).-

Besvärsordningen
i produktsäkerhetslagen följer i stor utsträckning den i marknadsföringslagen.
Den skiljer sig däremot avsevärt flrån motsvarande regler i de produktorienterade
lagarna. Enligt marknadsföringslagen utdöms s. k. materiella viten av allmän
domstol, under det att marknadsdomstolen dömer ut vissa viten enligt lagen om
marknadsdomstolen. S.k. förflarandeviten och vissa ersättningar prövas av
kammarrätt. Den hittillsvarande ordningen har inte ansetts innebära någon
nackdel. För närvarande finns det därför inte anledning att flrångå
marknadsföringslagens mönster.

4.1.9
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Ett
åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket flår meddelas en

näringsidkare endast om
han överlåtit sådana varor eller utfört sådana 123

tjänster som åläggandet
skulle avse eflter ikrafltträdandet. Prop. 1988/89:23

3.
Har ett förbudsföreläggande eller ett inflormationsfördäggande som rör
produktsäkerhet meddelats enligt marknadsföringslagen (1975:1418) före
ikraftträdandet, och har den i föreläggandet utsatta tidsflristen för
godkännande inte gått ut, får ett godkännande lämnas inom den angivna
tidsfristen. Föreläggandet får i så flall samma verkan som motsvarande
föreläggande enligt 22 § i denna lag.

Produktsäkerhetslagen
innebär ett vidgat ansvar för näringsidkarna för att de produkter som de
tillhandahåller på marknaden är säkra. Lagförslaget medför också nya uppgiflter
för en del myndigheter och då i synnerhet konsumentverket. Det har därför tett
sig rimligt att man både inom näringslivet och på myndighetshåll flår relativt
god tid på sig att inrätta sig eflter den nya situation som ett antagande av
lagförslaget skulle skapa. En anpassning till produktsäkerhetslagens reglering
har ansetts kräva en tid om minst sex månader.

Produktsäkerhetslagen
bygger i stor utsträckning på marknadsföringslagen, och instituten säkerhetsinflormation
och säljförbud är hämtade flrån den lagen. Nyheter i lagförslaget är därför flramför
allt stadgandena om varningsinflormation (7 §) samt återkallelse (8 och 9 §§).
Några direkta motsvarigheter till dessa båda typer av säkerhetsåtgärder — som
är tilllämpliga beträflfande produkter som redan nått brukarna — finns
knappast i gällande rätt. Lagförslaget innebär alltså i flråga om
varningsinformation och återkallelse att näringsidkarna kan komma att åläggas
förpliktelser som tidigare inte har kunnat komma i flråga.

Det
har ansetts att produktsäkerhetslagen inte bör ha en retroaktiv verkan. I andra
punkten av övergångsbestämmelserna anges därför att ett åläggande enligt 7—9 §
eller 12 § tredje stycket flår meddelas en näringsidkare endast om
näringsidkaren efter ikraftträdandet har överlåtit sådana varor eller utfört
sådana tjänster som åläggandet skulle avse. Regleringen innebär att en
näringsidkare, då lagen antagits, får tillfälle att flram till ikraftträdandet
överväga om han vill ta risken att drabbas av åläggande om varningsinformation
eller om återkallelse. Om han eflter ikrafltträdandet inte överlåter viss vara
eller utför viss tjänst, kan han inte åläggas att lämna varningsinflormation om
eller återkalla varan eller tjänsten. En näringsidkare, som efter den relevanta
tidpunkten överlåter varor eUer utför tjänster av visst slag, kan självfallet
åläggas att t. ex. återkalla dem. Ett sådant åläggande kan också omfatta sådana
exemplar av produkten som näringsidkaren överlåtit före ikraftträdandet.

Om
konsumentombudsmannen före ikrafltträdandet har meddelat ett förbudsfördäggande
enligt 14 § MFL eller ett inflormationsfördäggande enligt 15 § MFL kan det
tänkas att det inte hunnit godkännas före ikrafltträdandet. Om föreläggandet
avser en produktsäkerhetsflråga och det godkänns efter ikrafltträdandet, men
innan tidsflristen för godkännande gått till ända, bör föreläggandet få verkan
som förbudsföreläggande eller inflormationsfördäggande enligt 22 §
produktsäkerhetslagen. En bestämmelse om detta finns i tredje punkten av
övergångsbestämmelserna.

124

4.2 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen Prop. 1988/89:23

(1975:1418)

Införandet
av produktsäkerhetslagen kräver vissa följdändringar i marknadsföringslagen.
Det är två paragrafer i marknadsföringslagen som berörs av lagförslaget, dels
informationsregeln i 3 §, dels 4 § om produktsäkerhet m.m.

Ändringarna
i marknadsföringslagen har föranlett vissa följdändringar i konsumentköplagen
och konsumenttjänstlagen. I lagen (1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror hänvisas också till marknadsföringslagen.
Det har dock inte ansetts motiverat med någon ändringi den lagen.

3

Informationsregeln
i marknadsföringslagen tar inte främst sikte på säkerhetsflrågor utan avser
all slags information, som har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt.
Stadgandet omflattar emellertid också flrågor om säkerhet och har av
marknadsdomstolen tillämpats på sådana flall, t. ex. i beslutet 1979:24
angående rullbräden.

I
5 § produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om säkerhetsinflormation som
motsvarar regleringen i 3 § marknadsföringslagen såvitt den avser säkerhetsflrågor.
Det innebär att bestämmelsen i marknadsföringslagen inte längre skall
tillämpas på produktsäkerhetsflrågor beträflfande varor och tjänster. Lagtekniskt
markeras detta genom att 3 § har tillförts ett tredje stycke, som anger att det
i produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om information som har särskild
betydelse för att förebygga att en vara eller en tjänst orsakar skada på person
eller egendom.

Regleringen
i 3 § marknadsföringslagen är inte identisk med regleringen i 5 §
produktsäkerhetslagen, men materiellt råder en hög grad av överensstämmelse
mellan båda paragraferna. Här skall endast påpekas att begränsningen av den
nuvarande säkerhetsaspekten i 3 § marknadsföringslagen får till följd att
åläggande om säkerhetsinflormation såvitt gäller andra nyttigheter än varor
eller tjänster alltjämt kan komma ifråga med stöd av marknadsföringslagen.
Produktsäkerhetslagen omfattar endast nyttigheterna varor och tjänster.
Motivering för att lämna "annan nyttighet" utanför
produktsäkerhetslagen har redovisats i avsnitt 2.2.

4§

4
§ marknadsföringslagen innebär att marknadsdomstolen kan förbjuda

näringsidkare att tillhandahålla varor eller tjänster eller att erbjuda nytt

janderätt till varor. Sådant förbud kan meddelas dels för produkter, som

på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller

egendom, dels för nyttigheter som är uppenbart otjänliga för sitt huvud

sakliga ändamål. I det förra flallet är det flråga om produktsäkerhet, i det

senare om produktotjänlighet.

6 § produktsäkerhetslagen ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den 125

gäller produktsäkerhet.
Det senare lagrummet har därför ändrats så att det Prop. 1988/89:23 inte
omfattar produktsäkerhetsfrågor. Mellanrubriken har ändrats flrån
"Produktsäkerhet m.m." till "Produktotjänlighet".
Paragraflen kommer därmed att avse endast otjänliga varor.

Lagen
om ändring i marknadsföringslagen skall träda i kraflt samtidigt som produktsäkerhetslagen.
I fråga om ärenden som anhängiggjorts vid marknadsdomstolen före
ikraftträdandet bör äldre lag tiUämpas.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m. m.

Enligt
produktsäkerhetslagen är det marknadsdomstolen som har till uppgiflt att
meddela beslut i produktsäkerhetsärenden. Bestämmelser om marknadsdomstolens
sammansättning och förflarandet i domstolen finns i lagen om marknadsdomstol m.
m. Dessa bestämmelser har gjorts tillämpliga också på domstolens handläggning
av ärenden enligt produktsäkerhetslagen.

1§

I
1§ lagen om marknadsdomstol m.m. anges att marknadsdomstolen handlägger ärenden
enligt flyra i paragraflen särskilt uppräknade lagar. Uppräkningen av lagar
kommer enligt förslaget även att omflatta produktsäkerhetslagen.

3§

I
3 § finns bestämmelser om marknadsdomstolens sammansättning. Domstolen består
av ordförande, vice ordförande och tio andra ledamöter. Av de senare är fyra
särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om
avtalsvillkor mellan näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring och
ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Ärenden enligt
produktsäkerhetslagen har inordnats i detta mönster.

Produktsäkerhetslagen
har en direkt konsumentanknytning och får sägas ligga nära
marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Den
särskilda ledamoten för ärenden enligt dessa båda lagar skall därför vara sådan
ledamot också i produktsäkerhetsärenden.

4§

1 4
§ första stycket ställs vissa kompetenskrav på ordföranden, vice ordfö

randen och de särskilda ledamöterna i domstolen. Ledamoten för ärenden

om marknadsföring och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha

särskild insikt i konsumentfrågor. Bl. a. som en konsekvens av förslaget till

ändring av 3 § omfattar tredje meningen i första stycket även ärenden om

produktsäkerhet. 126

9§ Prop. 1988/89:23

9
§ andra stycket föreskriver att de särskilda ledamöterna endast deltar i
handläggningen av sådana ärenden för vilka de utsetts, något som gjorts
tillämpligt även på produktsäkerhetsärendena.

11§

1
11 § första stycket anges att det för konkurrensbegränsningsflrågor finns en näringsflrihetsombudsman
och för flrågor om marknadsföring och flrågor om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden en konsumentombudsman. Detta är den grundläggande
bestämmelsen om ombudsmän inom dessa områden.

Tillsynen
över eflterlevnaden av produktsäkerhetslagen ankommer på konsumentverket samt
vissa andra myndigheter, som enligt en del special-förflattningar har att utöva
tillsynen över eflterlevnaden av regler om produktsäkerhet i flråga om vissa
varor och tjänster. Även konsumentombudsmannen har emellertid betydelseflulla uppgiflter
enligt produktsäkerhetslagen. Det är han som skaU ansöka hos marknadsdomstolen
om ålägganden eller förbud. Regleringen i 11 § lagen om marknadsdomstol m. m.
har därför kompletterats så, att det flramgår att konsumentombudsmannens
kompetensområde omflattar även produktsäkerhet.

13§

I
13 § föreskrivs bl. a. att ansökan hos marknadsdomstolen om förbud eller
ålägganden enligt de lagar som domstolen skall tillämpa görs skriftligen.
Detsamma har gjorts tillämpligt på ansökan om åtgärder enligt 5—9 §§ eller 12 §
tredje stycket produktsäkerhetslagen. 13 § andra meningen har därför
kompletterats så, att det framgår att skriftlighetskravet omflattar även
ansökan om förbud eller ålägganden enligt förslaget till produktsäkerhetslag.

13
a § upptar bestämmelser om att en sammanslutning av näringsidkare kan tillåtas
att i ett ärende, vid sidan av enskild part, medverka i förflarandet inför
marknadsdomstolen och därvid åberopa bevisning. Förutsättningen för sådan
medverkan är att sammanslutningen gör sannolikt att utgången av ärendet kan ha
betydande intresse för medlemmarna i organisationen. Det är flråga om en
speciell florm av intervention, som motiveras av att utgången av ett ärende i
marknadsdomstolen kan flå styreflfekter också på sådana företag som inte direkt
berörs av domstolens beslut.

Bestämmelserna
gäller för ärenden som avses i 13 § andra meningen, dvs. ärenden enligt
marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen
om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Som flramgår av motiveringen till
ändringen av 13 § andra meningen har denna paragrafl kompletterats så, att den omflattar
också ansökan om åtgärder enligt 5—9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen.

Utgången
av produktsäkerhetsärenden, som förs till marknadsdom

stolen, kan i vissa flall bli av betydande intresse även för näringsidkare som 127

inte är part i ärendena.
Den i 13 a § stadgade särskilda interventionsregeln Prop. 1988/89:23 blir
enligt förslaget tillämplig på produktsäkerhetsärenden. Innebörden av 13 a §
kommenteras närmare i prop. 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418) m. m. (s. 56-60, 82-88 och 225-229).

15
§

Enligt
huvudregeln skall ärenden i marknadsdomstolen avgöras efter sammanträde med
parterna inför domstolen (14 §). I 15 § anges vissa undantag från huvudregeln.
Enligt 15 § första stycket flår ärenden avgöras utan sammanträde med parterna
bl. a. om tillflredsställande utredning föreligger och part inte begär
sammanträde. Ärendet avgörs då av domstolen efter föredragning av handlingarna
i ärendet. Regleringen i första stycket har gjorts tillämplig även på
produktsäkerhetsärenden, något som inte har krävt ändringi lagtexten.

I
15§ andra stycket föreskrivs att frågor om förbud eller ålägganden enligt vissa
lagrum i konkurrenslagen, marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde med parterna. Dessa lagrum
innehåller bestämmelser om att förbud eller ålägganden under vissa betingelser
kan meddelas även för tiden tiU dess slutligt beslut föreligger. Innebörden i
andra stycket är att yrkanden om s. k. interimistiskt beslut kan avgöras på
handlingarna.

Produktsäkerhetslagen
innehåller en bestämmelse om interimistiskt beslut. I 21 § stadgas att, om
särskilda skäl föranleder det, ett åläggande eller ett förbud enligt 5—9 §
eller 12 § tredje stycket kan meddelas även för tiden till dess ett slutligt
beslut föreligger.

Det
har ansetts att också frågor om åläggande eller förbud enligt 21 §
produktsäkerhetslagen bör kunna avgöras av marknadsdomstolen utan sammanträde
med parterna. 15 § andra stycket lagen om marknadsdomstol m. m. har ändrats i
enlighet därmed. Det har skett genom att stycket tillförts en hänvisning till
21 § produktsäkerhetslagen.

15
§ tredje stycket innehåller regler om kommunikation då begäran om
interimistiskt beslut har framställts. Enligt huvudregeln får domstolen inte flatta
beslut om interimistiskt förbud eller åläggande utan att den som förbudet eller
åläggandet avser först flått tillfälle att yttra sig i flrågan. Undantag flrån
denna regel flår göras om det finns anledning anta att näringsidkaren i flråga
avvikit eller annars håller sig undan. Interimistiskt beslut kan då meddelas
utan att han flått tillfälle att yttra sig.

Det
har ansetts att reglema i 15§ tredje stycket bör gälla även för
produktsäkerhetsärenden, något som inte har krävt ändring i lagtexten. Tredje
stycket omflattar emellertid ytteriigare en regel enligt vilken domstolen —
utan att det är flråga om avvikande eller undanhållande — omedelbart och alltså
utan föregående kommunikation kan besluta om interimistiskt förbud. Regeln
gäller för ärenden om förbud enligt 4 § marknadsföringslagen på grund av
särskild risk för skada på person eller egendom och ordningen flår tillgripas
om synnerliga skäl föreligger.

Särregeln
för säljförbud avseende farliga varor och tjänster motiveras av

att det i vissa fall kan föreligga en överhängande risk för skador vid flortsatt 128

försäljning av t. ex. en
riskabel vara. Regeln medger att interimistiskt Prop. 1988/89:23 förbud
meddelas redan samma dag som yrkande om det kommer in till domstolen.
Innebörden av regeln kommenteras mera utförligt i prop. 1984/85:213 om
ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) m.m. (s. 62-64 och 88-90).

De
motiv som bär upp den särskilda regeln för begäran om interimistiskt säljförbud
i flall av flariiga produkter har ansetts lika väl tillämpliga på den
föreslagna regleringen i produktsäkerhetslagen. De risksituationer som
produktsäkerhetslagen tar sikte på kan alla tänkas inneflatta överhängande
risker för skador, såvida inte åtgärder vidtas mycket snabbt. Regeln i lagen om
marknadsdomstol m.m. har därför ändrats så, att den omflattar samtliga slag av
ålägganden och förbud som produktsäkerhetslagen innehåller. Det bör dock
understrykas att regeln för sin tillämpning kräver att det föreligger
synnerliga skäl. Innebörden av detta rekvisit behandlas närmare i den tidigare
nämnda prop. 1984/85:213 s. 89—90, vartill hänvisas.

15a§

I
paragraflen anges att marknadsdomstolen i ärenden som avser prövning enligt 2 §
konkurrenslagen till särskild prövning kan ta upp flrågan, om näringsidkare
föranleder skadlig verkan genom en konkurrensbegränsning. Det är flråga om ett
mdlandomsinstitut, som alltså kan komma till användning i
konkurrensbegränsningsärenden.

Bakgrunden
till regeln är att ett ställningstagande av domstolen till själva skadlighetsflrågan
oflta kan skapa förutsättningar för en förhandlingsuppgörelse om åtgärder för
att komma till rätta med de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningen.
Processen i marknadsdomstolen kan flå en begränsad omflattning, och
överläggningar mellan näringsflri-hetsombudsmannen och företagen kan bli den
primära flormen för samhällsingripanden mot konkurrensbegränsningar. Saken
behandlas närmare i prop. 1981/82:195 s. 13-14.

Produktsäkerhetslagen
uppvisar likheter med konkurrenslagen i så måtto att också enligt den förra
lagen lösningar med hjälp av förhandlingsuppgörelser efltersträvas. Enligt 16
§ lagförslaget gäller således att tillsynsmyndigheten normalt bör ta upp
förhandlingar med vederbörande näringsidkare, då en flråga om åläggande eller
förbud aktualiseras. För denna ordning talar bl.a. att processer i
produktsäkerhetsärenden kan bli mycket vidlyfltiga och svårhanterliga, i
synnerhet då ålägganden om återkallelse är i flråga.

Av dessa skäl har det
ansetts, att det bör vara möjligt att meddela

"mdlanbeslut" också i produktsäkerhetsärenden. Denna ordning, som

innebär en nyhet i förhållande till marknadsföringslagen, har dock begrän

sats till ärenden om säljförbud, varningsinformation och återkallelse samt

till ärenden om medverkan vid genomförande av varningsinformation

eller återkallelse. Särskilt i sådana flall kan mycket vara att vinna genom en

begränsad prövning i ett första steg. 15 a § har därför kompletterats så, att

marknadsdomstolen i nu angivna typer av ärenden till särskild prövning 129

9 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

kan
ta upp flrågan om en vara eller en tjänst medför särskild risk för skada Prop.
1988/89:23 på person eller egendom. Regeln gör det möjligt att meddela särskilt
beslut i flrågan om flarerekvisitet för säljförbud eller åläggande om varningsinflormation
eller återkallelse är för handen. Om så visar sig vara flallet kan parterna
genom förhandlingar söka nå en överenskommelse om lämpliga åtgärder. Om
överenskommelse nås, behöver marknadsdomstolen inte mer beflatta sig med
ärendet. Kommer däremot någon förhandlingsuppgörelse inte till stånd, flår
saken tas upp på nytt i domstolen för vidare handläggning.

Efltersom
det normalt är tillsynsmyndigheten som svarar för förhandlingar med
näringsidkarna, bör det gälla också förhandlingar som kommer till stånd eflter
ett avgörande av marknadsdomstolen enligt förevarande paragraf Om
förhandlingarna inte leder till resultat, blir det dock konsumentombudsmannen
som skall driva den flortsatta processen. Tillsynsmyndigheten bör därför under
förhandlingarna hålla nära kontakt med konsumentombudsmannen.

Det
bör understrykas att möjligheten till särskild prövning av skaderisken bör
förbehållas situationer, då en överenskommelse om adekvata säkerhetsåtgärder
kan påräknas, sedan domstolen i ett beslut konstaterat att skaderisken
föreligger. Möjligheten till mdlanbeslut flår inte innebära att nödvändiga
säkerhetsåtgärder allvarligt försenas.

19§

I
bestämmelsen regleras marknadsdomstolens skyldighet att expediera beslut.
Ändringen medför att också tillsynsmyndigheten inom det berörda området
tillställs domstolens beslut samma dag som det meddelas.

20 §

Paragraflen
innehåller bestämmelser om delgivning. Enligt andra stycket flår delgivning av
beslut av marknadsdomstolen, vilka innefattar vitesföreläggande enligt vissa
uppräknade lagar, inte ske enligt 12 § delgivningslagen — som avser delgivning
genom att handling lämnas till annan än den sökte — om det inte finns anledning
anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Regeln har
gjorts tillämplig även på vitessanktionerade beslut enligt produktsäkerhetslagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen
(1973:877)

Förslaget
till produktsäkerhetslag har krävt vissa följdändringar i konsumentköplagen.
Förslaget, som berör 7, 8 och 14§§, innebär inte några väsentliga ändringar av
rättsläget i sak.

130

7§ Prop. 1988/89:23

I
7 § finns bestämmelser om näringsidkares ansvar för uppgifter, som lämnas om en
vara vid marknadsföringen. En vara kan i vissa fall anses behäfltad med flel,
om säljaren eller någon i tidigare säljled i t. ex. annonser lämnat
vilseledande uppgifter om varans beskaflfenhet eller användning.

Tredje
stycket upptar särskilda bestämmelser för det flall då en näringsidkare har
underlåtit att lämna sådan inflormation om varans beskaflfenhet dier användning
som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna. Underlåtelsen kan
under vissa förutsättningar medföra att varan skall bedömas som flelaktig.
Bestämmelserna avser inflormationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen.
Innebörden av dem kommenteras närmare i prop. 1975/76:34 s. 135.

Produktsäkerhetslagen
innehåller en regel om säkerhetsinformation, 5 §, som motsvarar regleringen i 3
§ marknadsföringslagen såvitt avser säkerhetsfrågor. 5 § produktsäkerhetslagen
tar alltså sikte på uppgiflter om produkters beskaflfenhet och användning flrån
säkerhetssynpunkt och ersätter i detta hänseende 3 § marknadsföringslagen. 7 §
tredje stycket konsumentköplagen har därför kompletterats så att det omflattar
även underlåtelse att lämna sådan inflormation om en vara som en näringsidkare
har ålagts med stöd av 5 § produktsäkerhetslagen.

8§

Enligt
8§ skall en vara som säljs i strid mot bl.a. förbud enligt 4§
marknadsföringslagen anses behäfltad med flel. Detta gäller oavsett om förbudet
har lämnats av säkerhetsskäl eller därför att varan bedömts vara uppenbart
otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål (prop. 1975/76:34 s. 135 f).

Produktsäkerhetslagen
innehåller en bestämmelse, som ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den
gäller produktsäkerhet. Enligt 6 § produktsäkerhetslagen kan en näringsidkare
förbjudas att flortsatta tillhandahålla produkter, som medför särskild risk
för person- eller egendomsskador. 8 § konsumentköplagen har ändrats så att den
blir tillämplig även då varor säljs i strid mot förbud enligt 6 §
produktsäkerhetslagen.

14 §

Bestämmelsen
i 14 § behandlar skadeståndsskyldighet för tillverkaren av en vara och andra,
som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, i flall då dessa bl. a.
underlåtit att flullgöra inflormationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen
(prop. 1975/76:34 s. 136).

I
konsekvens med ändringen av 7 § konsumentköplagen har 14 § kompletterats så
att skadeståndsskyldighet skall kunna inträda även när en näringsidkare
underlåter att lämna inflormation om en vara som han ålagts enligt 5 §
produktsäkerhetslagen.

131

4.5
Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen Prop. 1988/89:23

(1985:716)

Ändringarna
syfltar till att anpassa regleringen i konsumenttjänstlagen till den i
produktsäkerhetslagen. Ändringarna ansluter till konsumenttjänstlagens
nuvarande regler och medför inga sakliga förändringar av betydelse.

5§

Enligt
5 § flår en tjänst inte utföras i strid mot bl. a. förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen. Detta gäller oavsett om förbudet har lämnats av
säkerhetsskäl eller för att tjänsten bedömts vara uppenbart otjänlig för sitt
huvudsakliga ändamål. Stadgandet komrnenteras närmare i prop. 1984/85:110 s.
163 fl"och 371 f

Produktsäkerhetslagen
innehåller en bestämmelse, som ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den
avser produktsäkerhet. Enligt 6 § produktsäkerhetslagen kan en näringsidkare
förbjudas att fortsätta tiUhanda-hålla bl.a. tjänster, som medför särskild risk
för person- eller egendomsskador. 5 § andra punkten konsumenttjänstlagen har
kompletterats med en hänvisning till 6 § produktsäkerhetslagen.

9§

I
paragrafen anges att en tjänst i vissa fall skall anses felaktig, bl. a. om den
har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen. Innebörden av stadgandet
kommenteras närmare i prop. 1984/85:1 lOs. 187 flf.

Andra
stycket i 9 § har i konsekvens med ändringen i 5 § konsumenttjänstlagen
utformats så att en tjänst skall anses felaktig även då den har utförts i strid
mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen.

15§

I
15§ anges när tjänster som avser förvaring av lösa saker skall anses felaktiga.
Enligt 15 § andra stycket skall bl. a. förvaring, som anordnas i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, anses utgöra en felaktig tjänst (prop. 1984/85:110
s. 211 fi).

Andra
stycket i paragraflen har ändrats så att även förvaring, som anordnas i strid
mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen, skall bedömas som en flelaktig
tjänst.