Prop. 1988/89:54

Regeringens proposition 1988/89:54

om ändring av beskattningen av vissa

livräntor r988}89:54

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 27 oktober 1988.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carls.son

ödd
Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Beskattningen
av livräntor som utbetalats under åren 1976-1985 enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller anslutande författningar har blivit för hög för
uppskattningsvis 24000 livräntemottagare.

I
propositionen föreslås att de lokala skattemyndigheterna ges befogenhet att
rätta de felaktiga beskattningarna.

I
Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 54

Propositionens
lagförslag Prop. 1988/89:54

Förslag till

Lag om
ändring av beskattningen av vissa livräntor

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Denna lag gäller i fråga om
livränta som utges enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utges enligt annan författning och som har bestämts
eller utbetalats av riksförsäkringsverket under åren 1976-1985.

2
§ Har taxering blivit för hög till
följd av att den skattskyldige taxerats för sådan del av livräntan som
rätteligen är skattefri, får den lokala skattemyndigheten besluta om ändring av
taxeringen.

3
§ Ändring av taxeringen skall
göras med ledning av de uppgifter rörande taxeringen som enligt 68 §
taxeringslagen (1956:623) har antecknats i skattelängd eller motsvarande och
självdeklarationen, om den finns bevarad.

4
§ Den lokala skattemyndighetens
beslut enligt denna lag får överklagas hos länsrätten av den skattskyldige.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Finansdepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Bodström, Dahl, R. Carisson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Engström

Prop.1988/89:54

Proposition om ändring av beskattningen av vissa livräntor

1 Inledning

Av
en dom från regeringsrätten år 1986 följer att livränta som avser förfluten tid
och som har betalats ut enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
anslutande författningar i många fall har beskattats till högre belopp än som
faktiskt är skattepliktigt. ' Riksskatteverket (RSV) har i en skrivelse till
regeringen den 19 oktober 1988 lämnat förslag om hur man bör rätta de felaktiga
beskattningarna.

Förslaget
har lämnats efter samråd med riksförsäkringsverket och vissa lokala
skattemyndigheter.

Regeringen beslutade den 20 oktober 1988 att inhämta lagrådets yttrande
över det lagförslag som upprättats inom finansdepartementet på grundval av riksskattverkets
skrivelse. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 2. Jag godtar lagrådets förslag
till ändringar i det remitterade förslaget. Lagrådets granskning har också lett
till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

2 Överväganden och förslag

Mitt
förslag: De lokala skattemyndigheterna ges genom en särskild lag befogenhet att
rätta de taxeringar rörande livränta som blivit felaktiga. Rättelse skall ske
med ledning av uppgifterna i skattelängden eller motsvarande och i
förekommande fall självdeklarationen. Rättelse får ske endast till den
skattskyldiges förmån.

RSV:s
forslag: Överensstämmer i det väsentliga med mitt.

Bakgrunden
till mitt förslag: Enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, YFL, utgår
under vissa förutsättningar livränta. Denna lag ersattes fr.o.m. den 1 juli
1977 av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

YFL gäller dock
fortfarande i fråga om skada som har inträflfat före den I Prop. 1988/89:54
juli 1977.

Även
reglerna om beskattning av personskadelivräntor ändrades genom lagstiftningar
1977 (prop. 1976/77:50, SkU 19. rskr. 110, SFS 1977:41-43). Ändringen innebar
att som skattepliktig intäkt skall tas upp endast den del av livräntan som
utgör ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur. Till den del
livräntan avser ersättning för ideell skada, vårdkostnader o. d. skall den
vara skattefri.

De
nya beskattningsreglerna förutsatte således att det var möjligt att fastställa
hur stor del av en livränta som avser inkomstförlust resp. ändamål som medför
skattefrihet. Beträffande livräntor enligt lagen om arbetsskadeförsäkring
utgör detta inget problem eftersom dessa skall avse ersättning endast för
inkomstförlust. Livräntor enligt YFL däremot kan ofta innefatta ersättning för
exempelvis ideell skada.

För
uppdelningen av livräntor enligt YFL i en skattepliktig och en skattefri del
infördes en särskild schablonregel för beskattningen, punkt 1 andra stycket i
övergångsbestämmelserna till lagen (1977:41) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370). Schablonregeln innebär att den skattefria delen av livräntan skall
anses svara mot hälften av det till ett beskattningsår hänförliga
livräntebeloppet. Skattefrihet medges dock högst för belopp som svarar mot
hälften av det basbelopp som har fastställts för januari månad
beskattningsåret. Regeln tillämpas fr.o.m. 1977 års taxering och gäller beträflfande
livräntor som utgår enligt YFL eller vissa författningar som bygger på YFL:s
grunder.

Den
utbetalning som först görs i anslutning till att ett beslut fattats om att
livränta skall utgå avser i regel även förfluten tid, normalt flera år.
Riksförsäkringsverket (REV), som handlägger ärendena om yrkesskadeförsäkring,
har tolkat de nämnda övergångsbestämmelserna på det sättet att som skattefritt
av ett års utbetalningar har ansetts högst ett belopp som svarar mot halva
basbeloppet för januari det året även om utbetalningarna avser livränta som
hänför sig till flera år. RFV har för taxeringsåren 1977—1986 lämnat
kontrolluppgifter i enlighet med detta.

Regeringsrätten
har emellertid i en dom år 1986 (RÅ 1986 ref 97) klarlagt att
övergångsbestämmelserna i stället skall tolkas så att ett retroaktivt utbetalt
belopp skall fördelas på det antal år som beloppet belöper på och att den
skattefria delen av livräntan skall beräknas för varje år för sig.

RFV
har uppskattat att den tidigare tolkningen av beskattningsreglerna lett till
att den skattepliktiga delen angetts till för högt belopp på ca 24000 kontrolluppgifter
som lämnats för taxeringsåren 1977 — 1986.

Det
felaktiga skatteuttag som skett till följd av de felaktiga kontrolluppgifterna
har RSV i sin tur grovt uppskattat till 80— 110 milj. kr. inkl. ränta på de
återbetalade beloppen. RSV har i sin skrivelse till regeringen redovisat och
tagit ställning till olika möjligheteratt rätta taxeringarna.

Skälen
för mitt förslag: Enligt min mening bör man från det allmännas sida se till att
rättelse sker för samtliga livräntemottagare som mot den nu redovisade
bakgrunden fått en för hög beskattning.

I
lagrådsremissen redovisades reglerom möjligheterna att rätta felaktiga

taxeringar [rättelse enligt 72 a § taxeringslagen (1956:623), TL, besvär i 4

särskild ordning enligt
100 § förstastycket 1 samma lag samt resning enligt Prop. 1988/89:54 bestämmelsen
i 11 kap. 11 § regeringsformen].

Ett
domstolsförfarande skulle med hänsyn till det stora antal ärenden som det här
är fråga om bli tids- och resurskrävande. Samtidigt är frågorna numera av en
enkel beskaflfenhet i rättsligt hänseende. Att i någon form belasta domstolarna
med rättelsefrågan bör därför om möjligt undvikas.

Ett
snabbare och mera praktiskt rättelseförfarande kommer till stånd om
skattemyndigheterna tar hand om hela handläggningen. Slutsatsen i lagrådsremissen
blev därför att man genom lag borde öppna möjligheter till ett särskilt
rättelseförfarande. Lagrådet har i sitt yttrande kommit till samma slutsats.

Genom
den nämnda föreskriften om särskild besvärsrätt i 100§ TL tillämpas redan nu en
ordning som innebär en möjlighet till ändring av en taxering inom fem år från
taxeringsåret. Vidare finns i 72 a § TL bestämmelser som ger bl. a. lokal
skattemyndighet befogenhet att inom en begränsad tid genom ett rättelseförfarande
korrigera felaktiga taxeringar på vissa särskilt angivna grunder. En ny lag om
rättelse av de nu aktuella felaktiga taxeringarna skulle i någon mån knyta an till
dessa förfaranden. Den skulle ha ett mycket begränsat tillämpningsområde och
närmast kunna karaktäriseras som en för speciella fall avsedd utvidgning av de
särskilda rättelsemöjligheter som redan finns på skatteområdet. I
lagrådsremissen uttalades att en stor del av de feltaxeringar som en sådan lag
skulle ta sikte på i och för sig också skulle kunna angripas med resning.
Lagrådet har i anslutning till detta uttalande anfört att den omständigheten
att regeringsrätten har ändrat en taxering emellertid, allmänt sett, inte utgör
någon resnings-grund. Jag delar lagrådets principiella uppfattning i fråga om
resningsinstitutets räckvidd. Uttalandet i lagrådsremissen tog närmast sikte
på att konstatera att det beträffande taxeringsåren 1977—1982 inte finns något annat
rättsmedel än resning. Att för de speciella fall som det här gäller skapa möjligheter
för skattemyndigheterna att rätta till de skattskyldigas fördel är, som också
lagrådet funnit, inte oförenligt med den nämnda föreskriften i 11 kap. 11 §
regeringsformen.

Jag
delar alltså RSV:s uppfattning att man bör ge lokal skattemyndighet till uppgift
att rätta de felaktigheter i fråga om beskattningen av livräntor som nu har
konstaterats. Detta utesluter inte att den enskilde själv söker rättelse hos
domstol genom att anföra besvär i särskild ordning eller genom att ansöka om
resning.

RSV har i sin skrivelse
vidare redovisat resultatet av ett omfattande

arbete som gjorts under våren 1988 för att försöka utforma någon typ av

schablonregel för att åstadkomma rättelserna på ett enklare sätt än att

tillämpa de materiella bestämmelser som annars gäller. Detta kunde vara

motiverat för att minska de ganska betydande resurser som måste tas i

anspråk vid en till alla delar fullständig genomgång av ärendena. Det har

emellertid visat sig att man i så fall måste införa ett tämligen komplicerat

regelsystem för att inte riskera att någon enskild blir underkompenserad.

Jag ansluter mig därför till RSV:s uppfattning att rättelserna inte bör göras

enligt någon av de prövade schablonmetoderna utan enligt normalt till

lämpliga regler. 5

Rättelserna bör kunna
göras efter de riktlinjer som RSV efter samråd Prop. 1988/89:54 med RFV har
dragit upp. Dessa innebär i huvudsak följande.

RFV
tar fram rättade kontrolluppgifter med det innehåll som RSV anser erforderligt
för att genomföra rättelserna. De nya kontrolluppgifterna sänds därefter ut
till de lokala skattemyndigheterna.

I
de fall deklarationerna finns bevarade görs rättelser och omräkningar med
utgångspunkt i dessa, dvs. på samma sätt som sker när t.ex. en domstol ändrar
en taxering. Detta förfarande kan i vart fall tillämpas för de senare av de
aktuella taxeringsåren. Deklarationer får nämligen enligt gällande
gallringsbeslut utgallras först sex år efter taxeringsårets utgång. Finns
deklarationer bevarade även för tidigare taxeringsår skall rättelse ske med
utgångspunkt i dessa. I de fall deklarationerna inte finns bevarade bör
rättelse ske med ledning av de uppgifter som finns i skattelängden eller, i
fråga om taxeringsåren 1977 och 1978,inkomstlängden. En sådan rättelse kommer
inte att bli lika exakt som när deklarationen finns eftersom skattelängden
eller motsvarande inte innehåller samtliga deklarationsuppgifter. Av praktiska
skäl måste emellertid ett sådant förfarande accepteras.

Rättelse
får göras endast till den skattskyldiges förmån.

Vid
återbetalningen av skatt gäller givetvis bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272).

Den
enskilde bör hos länsrätten få överklaga ett beslut om rättelse. Härvid bör
allmänna förvaltningsregler gälla. Detta innebär bl.a. att ett beslut får
överklagas inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

De
bestämmelser i lag som behövs bör tas in i en särskild lag. Lagen bör med
hänsyn till vad lagrådet har anfört benämnas lag om ändring av beskattningen av
vissa livräntor.

3 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

lag
om ändring av beskattningen av vissa livräntor.

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Lagradsremissens lagförslag Prop. 1988/89:54

Bilaga 1 Förslag till

Lag om rättelse av beskattningen av vissa livräntor

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Denna lag gäller i fråga om
livränta som utges enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
motsvarande ersättning som utges enligt annan författning och som bestämts av
eller utbetalats av riksförsäkringsverket under åren 1976— 1985.

2
§ Har taxering blivit för hög till
följd av att den skattskyldige taxerats för sådan del av livräntan som
rätteligen är skattefri, får den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse
av taxeringen.

3
§ Rättelse av taxeringen skall
göras med ledning av de uppgifter rörande taxeringen som enligt 68 §
taxeringslagen (1956:623) har antecknats i skattelängd eller motsvarande och
självdeklarationen om den finns bevarad.

4§
Den lokala skattemyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten av den enskilde.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagrådet Prop. 1988/89:54

Bilaga
2 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988— 10 — 26. Närvarande: f d..

regeringsrådet
Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet Staflfan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Kjell-Olof Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om rättelse av beskattningen av vissa livräntor.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessor Leif Nyström.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Syftet
med lagrådsremissens förslag är att göra det möjligt att åstadkomma rättelse
av vissa närmare angivna taxeringsbeslut. Möjligheten att åstadkomma rättelse
med stöd av 72 a § taxeringslagen torde vara utesluten till följd av den
tidsgräns som finns intagen i femte stycket av den paragrafen. Dessutom
innehåller 72 a § taxeringslagen ett krav på att det skall vara fråga om en
uppenbar felaktighet.

När
det gäller möjligheten att angripa de ifrågavarande taxeringsbesluten genom
besvär i särskild ordning enligt 100 § taxeringslagen bör observeras att den
dom av regeringsrätten som åberopas i ärendet inte torde utgöra en sådan ny
omständighet som avses i första stycket punkt 7 i det angivna lagrummet. Det
kan också starkt ifrågasättas om taxeringsbesluten kan angripas med stöd av 100§
första stycket 1, där det talas om att någon har taxerats för inkomst som inte
är av skattepliktig natur.

En
annan möjlig utväg, om man vill uppnå rättelse, är enligt remissprotokollet
att använda resningsinstitutet. Den omständigheten att regeringsrätten har
ändrat en taxering utgör emellertid, allmänt sett, inte någon resningsgrund.

Det
sagda innebär att en ny omprövningsmöjlighet måste tillskapas, om man med
säkerhet vill uppnå det åsyftade resultatet. Den omprövning som det är fråga om
kan beskrivas så, att man rättar till verkningarna av en rättstillämpning som
inte har varit avsedd och som berör ett stort antal personer. Lagrådet delar
den mening som har framförts i remissprotokollet att det inte kan anses
föreligga något grundlagshinder mot att införa en sådan omprövningsmöjlighet.

Den
nya omprövningsmöjligheten bör, som har föreslagits i lagrådsremissen,
regleras i en särskild lag. När det gäller lagtexten anser lagrådet att man i
stället för "rättelse" genomgående bör använda ordet
"ändring".

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1988