Prop. 1988/89:6

Regeringens proposition 1988/89:6

om ändrade bestämmelser om

felparkeringsavgifter, m.m. 1988/89-6

Regeringen
föreslår riksdagen atf anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regéringsprotokollet
den 8 september 1988.

På
regeringens vägnar

G.
Sigurdsen

Sven
Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:206) om felparkeringsav-giff och
i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Ändringarna
i lagen om felparkeringsavgiff innebär att det införs krav på prövningstillstånd
för aft ärenden om felparkeringsavgifter skall få prövas av hovrätten. Vidare
föreslås begränsningar i rätten att i tingsrätten eller hovrätten åberopa
omständigheter eller bevisning som inte angetts hos polismyndigheten. Besvär
över polismyndighetens beslut skall ges in till polismyndigheten och inte, som
nu sker i praxis, till tingsrätten.

Dessutom
föresläs en precisering av vem som vid ägarbyten skall anses vara fordonsägare
och därmed svara för felparkeringsavgift och kontrollavgift enligt lagen om
kontrollavgift vid olovlig parkering.

Slutligen
föreslås en ändring av punkt 3 i 15 § lagen om felparkeringsavgift angående
återbetalning av avgift. Syftet med ändringsförslaget är att närmare klargöra
tillämpningsområdet för den bestämmelsen.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I januari 1989.

I Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 6

Propositionens
lagförslag Prop. 1988/89:6

1 Förslag till

Lag om ändring Hagen (1976:206)' om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
dels atf 4, 9, 10, 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen
skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ . , ■ ,

Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften,betalas.
Ägaren

ansvarar
dock infe om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

frånhänts honom genom brott. Med fordonefs ägare avses

1. den som när överträdelsen I. den som när överträdelsen

skedde var antecknad som fordo- skedde var antecknad som fordo

nets ägare i något av de register nets ägare i något av de register

som avses i I § 1 eller 2 eller som avses i I § 1 eller 2 eller den

som senare har antecknats där som ägare av fordonet vid
tiden för överträdelsen.

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som
anges i I § 3,

den som vid samma fid innehade licensen.

9§

Ägare av fordon, i fråga om vil- Ägare av
fordon; i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkriing
har med

delats, får hos polismyndigheten i delats, får hos polismyndigheten i

det polisdistrikt där parkeringsan- . det polisdistrikt där parkeringsan

märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen'

anmäla att han bestrider betalnings- anmäla att han bestrider betalnings

ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall han ange de

bestridandet anges. omständigheter som bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den
utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar
polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten atf
parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller .att betalningsansvar av
annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Änmäles bestridande senare än sex månader efter det att
avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning
av avgiften, avvisas anmälan.

Lagen omtryckt 1987:25,

10

Mot beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret
undanröjts får talan ej föras.

Talan mot annat beslut enligt 9 § föres genom besvär hos
den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Vid prövning av
besvären fillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej
annat anges i denna lag. Därvid gäller ifråga om besvär vad i den lagen sägs om
ansökan. Besvär skaU dock alltid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i
hovrätten.

Ett beslut enligt 9 § som innebär aft betalningsansvaret
undanröjts får inte överklagas.

Andra beslut enligt 9 § överklagas skriftligen hos den
tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet
ges in lill polismyndigheten. Den skall ha kommit in dit senast tre veckor
från det klaganden fick del av beslutet. Vid prövning av överklagandet
tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden om inte annat anges
i denna lag.

Omständigheter
eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller
hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt
för sin underlåtenhet alt ange omständigheten eUer beviset vid polismyndigheten,
eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas ätt omständigheten
eller beviset åberopas.

Prop.
1988/89:6

Mot
hovrätts beslut får talan ej föras.

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i
hovrätten. Talanfår inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten
prövningstiUstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som
rör någon annan än en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv rnot en domare,
beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar fåren
rättegångsförseelse eller beslut varigenom anmälan av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövningstillstånd. skall 54 kap. II § andra stycket rättegångsbalken
gälla i tiUämpUga delar.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1.
det är
av vikt för ledning av rältslillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2.
det fimns
anledning tiU ändring i del slut vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars fimns synnerliga Prop. 1988/89:6 skäl
att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten
endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse
om vad som gäller ifråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och
därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

15 §

Felparkeringsavgift återbetalas om

1.
betalningsansvaret
har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2.
avgift tidigare
har eriagts för samma överträdelse,

3.
del i
annat faU har förekom- 3.
parkeringsanmärkningen inte mil fel som avsett ärendets hand- har prövats av domstol och del är
läggning och felet har varit tiU men uppenbart alt anmärkningen inte för den som erlagt avgift
eller borde ha meddelats, eller

4.
avgiften redan
har erlagts, när åtal väckes eller strafföreläggande utfärdas i fall som avses
i 14 §.

16 §

När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som
själv svarar för övervakningen enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning,
tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

Vid utbetalning till en kommun Vid utbetalning till en kommun

av betalda felparkeringsavgifter av betalda felparkeringsavgifter

skall statens kostnader dras av med skall
statens kostnader dras av med

ett belopp som fastställs av rege- ett
belopp som fastställs av rege

ringen eller den myndighet som re- ringen
eller den myndighet som re

geringen bestämmer. Om avgiften geringen
bestämmer. Om avgiften

har höjts enligt 6 § andra stycket, har
höjts enligt 6 § andra stycket,

skall dessutom hälften av det be- skall
dessutom tre fiärdeddar av

lopp som svarar mot höjningen till- det
belopp som svarar mot höjning-

falla staten. en tillfalla staten.

I andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften
staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

I fråga om parkeringsanmärkningar som har meddelats före
ikraftträdandet gäller infe 10 a §. Beträffande sädana parkeringsanmärkningar
skall 9, 10 och 16 §§ i deras äldre lydelse fillämpas även efter
ikraftträdandet.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1984:318) om
kontrollavgift vid olovlig parkering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för atf
kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det
sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den I. den som vid fiden för den

olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var antecknad

som fordonets ägare i något av de som fordonets ägare i något av de

register som avses i 2 § första styc- register som avses i 2 § första styc

ket eller ket eller den som senare har an

tecknats där som ägare av fordonet

vid tiden för överträdelsen

2. i fråga om fordon som brukas med stöd av licens som
anges i 2 §

första stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1988/89:6

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 september 1988.

Närvarande:
statsråden Sigurdsen, ordförande, Gustafsson, Peterson, S. Andersson, Bodsfröm,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition om ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter
m. m.

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Felaktigt
parkerade fordon utgör ett stort problem i våra tåtorter. Såväl för trafiksäkerheten
som för framkomligheten i trafiken är det viktigt att parkeringsbesfämmelserna
respekteras. Det måste därför finnas ett effektivt sätt för aft ingripa mot
olagligt parkerade fordon. I syfte atf skapa ett sådant effektivt sankfionssystem
infördes den 1 april 1977 lagen (1976:206) om felparkeringsavgiff (FelPL) och
förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift. Dessa författningar tar sikte
på parkering på gator och andra allmänna platser (offenfligräftslig parkering
eller gatumarksparkering).

För
parkering på privat mark, parkeringshus e.d. (privaträftslig parkering eller tomfmarksparkering)
gäller sedan den Ijuli 1984 lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering (LKOP). Genom den lagen har systemet vid tomtmarksparkering i
betydelsefulla hänseenden anpassats till vad som redan gällde vid gatumarksparkering.

Årligen
meddelas ca 1200000 parkeringsanmärkningar enligt FelPL. Denna stora mängd
ställer krav på aft den hantering som följer pä övervakningen och utfärdandet
av parkeringsanmärkningar är rationellt ordnad. Detta gäller säväl den
rättsliga prövningen som det administrativa arbetet med indrivning m. m.
Samtidigt mäste hanteringen tillgodose kraven på rättssäkerhet.

Frågan
om den rättsliga hanteringen av felparkeringsavgifter har tidigare varit
föremål för riksdagens ställningstagande på grundval av prop. 1984/85:6. Där
lades fram förslag om att tingsrätten skulle bli den sista instansen i ärenden
om felparkeringsavgifter. Riksdagen godtog emellertid inte regeringens förslag
utan uttalade aft ärendet skulle övervägas ånyo inom regeringskansliet (prop.
1984/85:6, TU:6, rskr. 80). I trafikutskottets betänkande redogörs för vissa
förslag frän bl. a. Stockholms tingsrätt.

Med
anledning av riksdagens begäran har inom kommunikationsdepar-

tementet utarbetats
promemorian (DsK 1987:18) Felparkeringsavgift, Prop. 1988/89:6 Förslag fill
ändrade bestämmelser om dén rättsliga hanteringen. De lagförslag som
promemorian innehåller bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas fill protokollet som bUaga
2.

Regeringen beslöt den 19 maj 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom
kommunikationsdepartementet upprättade förslag fill ändringar'i FelPL och LKOP.
Lagrådet har den 14 juni 1988 yttrat sig över förslagen. Lagförslagen och
lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4.

Lagrådet
har i sitt yttrande föreslagit vissa ändringar i de remitterade lagförslagen.
Jag kommer att gå in på lagrådets synpunkter i samband med attjag behandlar de
olika sakfrågorna i mitt förslag. Som kommer att framgå godtar jag i huvudsak
de av lagrådet föreslagna ändringarna. Lagrådets granskning har också lett fill
vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

1.2 Allmänt om den nu gällande ordningen

Förfarandet
enligt FelPL inleds med atf en polis eller en kommunal trafikövervakare
meddelar en parkeringsanmärkning. Parkeringsanmärkningen innehåller en
uppmaning till det felparkerade fordonets ägare att inom viss tid, normalt åtta
dagar, betala felparkeringsavgiften (5 §). Fordonsägaren är skyldig att betala
avgiften inom denna tid även om parkeringsanmärkningen är oriktig och även om
han för talan om aft betalningsansvaret skall undanröjas (7 §).

Den
fordonsägare eller fordonsförare som anser aft en parkeringsan

märkning inte borde ha meddelats kan ansöka om rättelse hos polismyn- ■

digheten i det polisdistrikt där anmärkningen-meddelades. Om polismyn

digheten finner att ansökan skall bifallas, skall myndigheten undanröja ■

fordonsägarens betalningsansvar. Beslut med anledning av en ansökan om

rättelse kan infe överklagas (8 § FelPL). Institutet rättelse är avsett för

uppenbara fall. Någon närmare utredning sker inte.

För
en mer regelrätt prövning får fordonsägaren (men inte föraren) ■

skriftligen
bestrida betalningsansvaret hos polismyndigheten i det polis

distrikt där parkeringsanmärkningen meddelades! Han skall då ange grun-

den för sitt bestridande. Bestridandet måste ske senast sex månader efter

det atf avgiften betalats eller åtgärd för indrivning,av avgiften vidtagits. '

Polismyndigheten
gör den utredning som behövs och meddelar därefter beslut med anledning av
bestridandet (9 § FelPL). Myndigheten har rätt att infordra skriftliga
berättelser. Om det behövs, får också muntliga förhör hållas. Den som hörs utan
aft vara part kan-fä ersättning enligt förordning- -en (1982:805) om ersäftningav
allmänna medel tillivitfnen,'m.m. i > -■

Allmänna
regler om hur beslut överklagas finns i 2325 §§ förvaltnings-

lagen(1986:223). Förförfarandet i tingsräftenfinnsdétvissabestämmelser '

i FelPL. I övrigt gäller bestämmelserna i Jagen (1946: 807) om handläggning' '

av domstolsärenden. ■ ■ '

Bestämmelserna
innebär följande. Prop. 1988/89:6

En
polismyndighets beslut överklagas genom atf en skriftlig handling ges in till
tingsrätten. Tiden för överklagande är fre veckor från det aft klaganden fick
del av polismyndighetens beslut. Fordonsägaren skall då han överklagar ange
grunden för sin talan och de skriftliga handlingar han vill åberopa. -
Tingsrätten infordrar därefter polismyndighetens handlingar i ärendet. I
tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan (11 § FelPL). Om
tingsrätten finner aft det behövs, kan den hålla munfiig förhandling.
Fordonsägaren och andra som kan bidra till utredningen kan därvid höras.

Vid
en muntlig förhandling gäller rättegångsbalkens-bestämmelser om
huvudförhandling i tvistemål i tillämpliga delar. Tingsrätten är dock alltid domför
med endast en lagfaren domare. Enligt förordningen (1979:572) med fingsräftsinstruktion
är tingsnotarier med ett år och sex månaders tjänstgöringstid behöriga aft
besluta i ärenden om felparkeringsavgifter.

Tingsrättens
beslut får överklagas hos hovrätten. Besvärsinlagan skall lämnas till
tingsrätten som sänder inlagan och sin egen akt i ärendet fill hovrätten.
Hovrätten är i allmänhet domför med tre lagfarna domare. Målen avgörs i
hovrätten normalt efter ett skriftligt förfarande. Det finns dock möjlighet atf
även i hovrätten höra parter och eventuella vittnen. Hovrättens beslut får inte
överklagas.

2 Föredraganden

2.1 Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

2.1.1
Inskränkningar i rätten att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i högre
instans m.m.

Mitt
förslag: En regel motsvarande den som finns i 50 kap. 25 § tredje stycket
rättegångsbalken om preklusion av rätten atf i tings-rätfen och hovrätten
åberopa nya omständigheter eller ny bevisning införs. Den som bestrider
betalningsansvar måste i princip redan hos polismyndigheten ange inte bara de
omständigheter som bestridandet grundas på utan också den bevisning som
åberopas. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till polismyndigheten.
Vidare skall i lagen anges att överklagande av polismyndighetens beslut skall
ske senast tre veckor efter det atf klaganden fått del av beslutet.

Promemorians
förslag innehåller strängare preklusionsregler än de som återfinns i mitt
förslag. Enligt förslaget i promemorian skall nya omständigheter eller ny
bevisning få åberopas endast när det föreligger synnerliga skäl. I övrigt
överensstämmer förslaget i promemorian med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Riksåklagaren, domstolsverket, trafiksäkerhetsver-kef, Svenska kommunförbundet
och Motormännens riksförbund anser att

de föreslagna
preklusionsbestämmelserna är för restriktiva och att de Prop. 1988/89:6

istället i
huvudsak bör utformas efter mönster av vad som föreskrivs i

rättegångsbalken. Övriga remissinstanser godtar
promemorians förslag.

Domstolsverket
uttalar att den föreslagna preklusionsbestämmelsen inte

innebär
ett tillräckligt skydd för en enskild part, eftersom det kan vara

svårt för
denne aft redan vid polismyndigheten veta vilka omständigheter

eller
bevis som behöver åberopas. Rikspolisstyrelsen anser att det i FelPL

bör fas in
bestämmelser om tiden för överklagande av polismyndighetens

beslut.

Skälen för mitt förslag: För att en effektivare
handläggning skall kunna ske av ärendena om felparkeringsavgifter anser jag i
likhet med remissinstanserna att det är nödvändigt med bestämmelser som
begränsar möjligheten atf i högre instans åberopa nya omständigheter eller ny
bevisning. Flera remissinstanser anser atf dessa preklusionsbestämmelsef bör
utformas efter mönster av 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. De
omständigheter vid parkeringsöverfrädelser som är av betydelse för bedömningen
av saken är i regel enkla aft klargöra. Det bör därför i allmänhet infe vara
svårt att redan hos polisen ange dessa omständigheter och den bevisning som
åberopas. I samband med lagrädsremissen framhöll jag därför atf de preklusionsbesfämmelser
som skall gälla i detta sammanhang kunde vara strängare än motsvarande
bestämmelser i rättegångsbalken och atf nya omständigheter och ny bevisning i
princip inte skulle få åberopas i högre instans.

Enligt lagrådet år förslaget på denna punkt alltför
långtgående. Lagrådet har förordat aft bestämmelserna utformas efter förebild
av 50 kap. 25 § tredje stycketrättegångsbalken.

Jag har infe något att invända mot lagrådets förslag. Det
bör framhållas » aft de aktuella bestämmelserna i rättegångsbalken för
närvarande övervägs inom justitiedepartementet på grundval av räftegängsutredningens
(Ju 1977:06) betänkande (SOU 1987:46) Hovrätfsfrågor, sammansäftningsfrå-gor m.
m. Preklusionsbestämmelserna i FelPL kan därför komma att tas upp igen i
samband med en eventuell ändring av besfämmelsernari rättegångsbalken.

Mot bakgrund av de nu behandlade preklusionsreglerna bör
det också särskilt föreskrivas att när ett bestridande av betalningsansvaret
görs hos polismyndigheten skall de omständigheter som bestridandet grundas på
och den bevisning som åberopas anges. Givetvis böi" även omständigheter
och bevisning som på annat sätt åberopas hos polismyndigheten få åberopas även
i högre instans.

När ett parkeringsärende överklagas till tingsrätten bör i
enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) skrivelsen med
överklagandet ges in till polismyndigheten i stället för den ordning som nu
tillämpas och som innebär aft skrivelsen ges in till tingsrätten. En uttrycklig
bestämmelse om detta bör tas upp i FelPL. En sädan bestämmelse torde visserligen
innebära en dubbelreglering i förhällande till förvaltningslagen, rhen är
motiverad med hänsyn till läsbarheten och hittillsvarande praxis. I likhet med
rikspolisstyrelsen anser jag vidare aft det kan vara av visst upplysningsvärde
att klagotiden särskilt anges i FelPL.

ti Riksdagen 1988/89. t saml. Nr6

Jag
vill i detta sammanhang också ta upp frågan om omprövning av polismyndighetens
beslut. Domstolsverket anser aft det i FelPL bör anges atf polismyndigheten har
möjlighet att ompröva sitt beslut. Rikspolisstyrelsen anser emellertid aft
denna möjlighet inte bör finnas eftersom polismyndigheten enligt nu gällande
bestämmelser kan göra rättelse i beslut om parkeringsanmärkningar.

Enligt
27 § förvaltningslagen gäller att om en myndighet finner aft ett beslut som den
har meddelat som första instans är uppenbart oriktigt på grund av nya
omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra
beslutet om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel
för någon enskild part. Möjligheten till självräftelse gäller, med något
undantag, även i fall då beslutet överklagas.

Förvaltningslagen
gäller vid polismyndighetens handläggning av parkeringsanmärkningar i den mån FelPL
inte innehåller bestämmelser som avviker från denna. Pä den nu aktuella punkten
finns det inte några bestämmelser som avviker frän förvaltningslagen. Frågan
huruvida ett förbud mot självrättelse bör införas bör bedömas frän
processekonomisk synpunkt. Även om man kan utgä från aft självräftelse sker i
mycket få fall finns det från den synpunkten inte någon anledning att ta bort
möjligheten. Någon från förvaltningslagen avvikande bestämmelse om självräftelse
bör alltså infe meddelas.

Polismyndigheten
skall pröva om skrivelsen med överklagandet kommit in i rätt fid. I så fall
skall polismyndigheten överiämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till
fingsrätten. Detta följer av 25 § förvaltningslagen

Prop. 1988/89:6

2.1.2
Prövningstillstånd i hovrätten

Mitt förslag: Ett
överklagande av tingsrättens beslut i huvudsaken får inte prövas av hovrätten
om- inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen aft talan prövas
av högre rätt eller om det finns anledning till ändring i det slut vartill
tingsrätten kommit eller om det annars föreligger synnerliga skäl att pröva
talan. För talan mot andra beslut än de som rör huvudsaken skall bestämmelser
motsvarande dem som finns i 49 kap. 12 och 15 §§ rättegångsbalken gälla.

Promemorians förslag
innebär strängare regler för prövningstillstånd än vad jag föreslår. Enligt
promemorian skall nämligen,prövningstillstånd kunna beviljas endast om det är
av vikt för rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt eller om
synnerliga skäl förekommer till ändring av det slut vartill fingsrätten kommit.
I promemorian anges som skäl för aft i dessa fall ha strängare regler för
prövningstillstånd atf hovrätten i parke-ringsmäl är den fjärde instansen i
förfarandet (rättelse, besvär hos polismyndigheten, tingsrätt och hovrätt) och
den andra domstolsinstansen. I

10

promemorian föresläs ocksä
att mål om parkeringsavgiffer skall få överklä- Prop. 1988/89:6 gas till
högsta domstolen.

Remissinstanserna:
Samfliga remissinstanser anser att prövningstillstånd bör ges innan hovrätten
prövar mål om parkeringsavgifter.

Riksåklagaren
och domstolsverket anser att bestämmelser liknande dem som finns i
rättegångsbalken bör gälla för mål om felparkeringsavgifter. Göteborgs
tingsrätt anser atf prövningstillstånd bör medges för mål om felparkeringsavgifter
när det föreligger särskilda skäl för detta.

Riksåklagaren
pekar också på att rätfegängsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1987:46)
föreslär aft dispensprövningen i mål om mindre värden avskaffas. Riksåklagaren
anser därför att utfallet av rättegängsut-redningens förslag bör avvaktas innan
ändring görs i FelPL.'

Svea
hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser att talan inte bör tillåtas mot hovrättens
avgörande i mål om parkeringsavgifter. Svea hovrätt anför att det finns
tillräckliga förutsättningar att åstadkomma en tillräckligt god prejudikafbildning
även om hovrätten blir den sista domsfolsinstansen.

Skälen
för mitt förslag: Om prövningstillständ införs som en förutsättning för att
mål om parkeringsavgifter skall fä prövas i hovrätten begränsas antalet sädana
mål i denna instans, vilket givetvis innebär att mindre resurser behöver
användas för dessa mål. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att
regler om prövningstillstånd införs.

Några
av remissorganen, bl. a. riksåklagaren och domstolsverket, anser emellertid aft
bestämmelserna bör utformas i enlighet med de regler för prövningstillstånd som
gäller för mål om mindre värden enligt 49 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken.
Som jag framhållit i det föregående avsnittet är de fall det här är fråga om
ofta enkla och ensartade. Det finns därför i och för sig skäl som talar för att
reglema görs strängare än reglerna för prövningstillstånd enligt
rättegångsbalken.

Emellertid
bör som några av remissinstanserna framhållit reglema om prövningstillstånd för
parkeringsavgifter öch kontrollavgifter sä långt som möjligt stå i
överensstämmelse med varandra. Mål om kontrollavgifter följer reglema i
rättegångsbalken om handläggningen av mål om mindre värden. För egen del
förordar jag därför atf möjligheten till prövningstillständ utvidgas i
förhållande till promemorians förslag sä att prövningstillstånd även skall
beviljas när det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten
kommit. Såsom lagrådet påpekat bör bestämmelserna om prövningstillstånd i
tillämpliga delar ges en utformning som svarar mot bestämmelserna i 49 kap. 12,
13 och 15 §§. Jag godtar också lagrådets förslag atf dela upp bestämmelserna på
två paragrafer, vilket innebär atf det i FelPL förs in en ny paragraf, 10 a §.

Riksåklagaren
anser aft prövningstillstånd inte skall behövas för åklaga

ren i hovrätten. Övervägande skäl talar emellerfid enligt min mening för att

man nu låter parterna i detta hänseende vara jämställda. Prövningstillstånd

bör alltså gälla även för åklagaren. Jag vill emellertid peka på att frågor

rörande prövningstillstånd till hovrätt övervägs inom justitiedepartementet

från ett bredare perspektiv pä grundval av ett betänkande från rättegångs-

utredningen (Ju 1977:06). Det är infe uteslutet att denna fråga fär tas upp

igen i det sammanhanget. I

Enligt
2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken skall hovrätten vid behandling av
frågor om prövningstillstånd bestå av tvä lagfarna domare.

För närvarande gäller aft
mål om parkeringsavgifter inte får överklagas till högsta domstolen. Svea
hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser atf denna bestämmelse bör bibehållas. För
egen del anser jag aft det i och för sig vara av värde att mål om parkeringsavgiffer
undantagsvis - med de stränga förutsättningar som gäller för prövningstillstånd
i högsta domstolen - kan prövas även i högsta instans, vilket nu är fallet när
det gäller mål om kontrollavgifter. Frågan om fullföljd till högsta domstolen
övervägs emellertid för närvarande inom justitiedepartementet pä grundval av räftegängsutredningens
betänkande (SOU 1986:1) Högsta domstolen och rättsbildningen. Den nu aktuella
frågan bör enligt min mening tas upp i samband med dessa överväganden. Jag är
därför infe beredd atf nu lägga fram något förslag i frågan.

Prop.
1988/89:6

2.1.3
Återbetalning av felparkeringsavgifter

Mitt förslag: En
ändring skall göras i 15 § 3 FelPL som innebär att felparkeringsavgifter skall återbetalas
när parkeringsanmärkningen inte har prövats av domstol och det är uppenbart att
anmärkningen inte borde ha meddelats.

Promemorians
förslag innebär att den nuvarande ordningen behälls.

Remissinstanserna:
Trafiksäkerhefsverket och Svenska kommunförbundet är de enda av
remissinstanserna som uttalat sig i denna fråga. Trafiksä-kerhetsverket anser atf
det fordras ett klarläggande i vilka fall som felparkeringsavgifter skall
återbetalas. Enligt verket får det inte vara så atf en prövning av
trafiksäkerhetsverket om återbetalning blir att jämställa med ett led i den
normala rättsliga prövningen. Kommunförbundet anser att en ändring av återbefalningmöjligheten
bör utredas när bilisterna faktiskt parkerat fel men det på något sätt finns
brister i den formella beslutsprocessen.

Skälen för mitt förslag: Felparkeringsavgift
skall enligt 15 § FelPL återbetalas i vissa särskilt angivna fall. Punkt 3 i
paragrafen anger att återbetalning skall ske om det i annat fall (än som avses
i punkterna 1 och 2) har förekommit fel som avsett ärendets handläggning och
felet har varit fill men för den som erlagt avgift.

Innebörden
av bestämmelsen i punkt 3 är inte alldeles klar. Ordalydelsen tyder närmast på
atf det skall vara fråga om formella fel med avseende på själva handläjggningen
av ärendet om parkeringsanmärkningen. Därmed skulle uteslutas fall dä en
parkeringsföreskrift infe utmärkts eller kungjorts i rätt ordning. Man kan
vidare fråga sig om bestämmelsen skall fillämpas när felparkeringsavgiften
fastställts av domstol och felet hänför sig till domstolens handläggning.

Jag
delar därför trafiksäkerhefsverkets uppfattning att bestämmelsens
tillämpningsområde bör klariäggas. Det bör sålunda finnas en klar rågäng

12

mellan de fall.som skall
prövas av domstol och fall dä avgiften utan domstolsprövning skall återbetalas
av trafiksäkerhefsverket. Återbetalning enligt punkt 3 bör enligt min mening
infe ske när felparkeringsavgiften har ålagts eller fastställts av domstol. I
sådana fall bör rättsmedlen vara resning eller besvär över domvilla och återbetalning
därefter ske enligt punkt 1. När betalningsansvar inte har bestritts eller
fordonsägaren nöjt sig med polismyndighetens beslut bör å andra sidan
återbetalning kunna ske även om felet inte hänför sig fill ärendets
handläggning utan till andra omständigheter. Det bör emellertid i sä fall
krävas att det är uppenbart atf parkeringsanmärkning infe borde ha meddelats.

Jag föreslår atf 15 § 3 FelPL
ändras i enlighet med det anförda. Det blir då möjligt aft i fortsättningen
återbetala en avgift när det är uppenbart t. ex. aft en lokal trafikföreskrift
om parkering inte har utmärkts på rätt sätt. Ett annat exempel är att en
domstol genom lagakraftvunnet avgörande har ogillat en parkeringsanrriärkning
och det finns andra fall där omständigheterna är nära nog identiska.

Sädan återbetalning som
det hår är fråga om bör kunna ske utan särskild ansökan. Sedan återbetalningen
skett skall givetvis kommunen betala tillbaka det överförda beloppet till trafiksäkerhefsverket.

Prop. 1988/89:6

2.1.4
Ansvaret vid övergång av äganderätten

Mitt förslag: Med
fordonets ägare skall i fortsättningen avses den som i något av de i lagen
angivna registren var antecknad eller senare har antecknats som fordonets ägare
vid tidpunkten för överträdelsen.

Promemorians
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna. Ingen
av remissinstanserna motsätter sig förslaget. Rikspolisstyrelsen anser aft den
föreslagna bestämmelsen bör gälla direkt utan någon övergångsbestämmelse.
Anledningen fill detta är att den föreslagna ordningen är den ordning som
tillämpas i praktiken.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 4 § FelPL ansvarar i allmänhet fordonets ägare för aft felparkeringsavgiften
betalas. Med fordonefs ägare avses enligt samma paragraf - såvitt här är ay
intresse - den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordonets ägare
i bilregistret.

Om ett registrerat fordon
övergår fill ny ägare, skall enligt huvudreglerna i 51 § bilregisferkungörelsen
(1972:599) både den nya och den förra ägaren göra anmälan till länsstyrelsen
inom en vecka från förvärvet. Enligt 52 § i kungörelsen skall i sådana
anmälningar uppges bl. a. dagen för äganderättens övergäng.

Justitieombudsmannen Ragnemalm
har i ett beslut den 28 september 1987 angående handläggningen av ett ärende om
felparkeringsavgift uttalat att 4 § FelPL i prakfiken fillämpas i strid mot
bestämmelsens ordalydelse. Om den ordning som tillämpas är lämplig, bör därför
bestämmelsen enligt JO ändras.

13

JO pekar på aft 4 § FelPL
enligt sin ordalydelse innebär att en senare anteckning med retroaktiv verkan
aldrig kan påverka ansvaret för en förseelse. Detta betyder att om en ny ägare till
fordonet gör sig skyldig till en parkeringsförseelse när den gamle ägaren
fortfarande står antecknad i. registret skall formellt den förre ägaren hällas
ansvarig för förseelsen. Emellertid fillämpas bestämmelsen inte pä detta sätt
utan den som var ägare till fordonet vid tiden för förseelsen görs också
ansvarig för denna.

Jag
anser att den ordning som fillämpas i praktiken är lämplig. Bestämmelsen bör
därför ändras så att ordalydelsen överensstämmer med den tillämpade ordningen.
Jag förordar därvid en något annorlunda formulering än den som lagrådet har
föreslagit.

Prop. 1988/89:6

2.L5 Statens andel av
förhöjt avgiftsbelopp

Mitt
förslag: Andelen av det belopp som svarar mot förhöjningen av avgiftsbeloppet
och som skall tillfalla statsverket höjs från hälften till tre fjärdedelar.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
har inte haft någon erinran mot förslaget.

Skälen
för mitt förslag: I de kommuner som har egen frafikövervakning tillfaller felparkeringsavgiften
kommunen. Vid utbetalningen dras emellertid statens kostnader av med ett
belopp som fastställs av regeringen, för närvarande 50 kr. Om felparkeringsavgiften
har höjts med de s. k. förseningsavgifterna, som bestäms av regeringen enligt 6.§
andra stycket FelPL, tillfaller dessutom hälften av höjningen staten. I de
kommuner som inte har egen trafikövervakning tillfaller dock avgifterna i sin
helhet staten. Vid en parkeringsanmärkning utfärdas som tidigare nämnts ett
åläggande att inom en viss fid betala en förhöjd avgift. Om detta åläggande
inte följs skall avgiften drivas in och i samband därmed utgår ytterligare en
förhöjd avgift.

Bestämmelserna
om avgiftsförhöjning vid försenad betalning har nu gällt sedan år 1981.
Beloppen som innebär atf avgiften höjs med 50 kr. vid varje fillfälle har också
varit oförändrade under denna tid. För att i möjligaste mån öka benägenheten
att betala parkeringsavgiften samt för aft få en bättre täckning för statens
kostnader anser jag att avgiften vid försenad betalning och vid indrivning bör
öka. Eftersom det är staten som har kostnaderna för indrivningsverksamheten
anser jag att det är rimligt om staten i fortsättningen erhåller fre fjärdedelar
av de belopp med vilka parkeringsavgiften höjs i de fall som avses i 6 § andra
stycket FelPL.

14

2.2 Lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering Prop. 1988/89:6

Mitt
förslag: Med fordonets ägare skall avses den som i något av de i lagen angivna
registren var antecknad eller senare har antecknats som fordonefs ägare vid
tidpunkten för den olovliga parkeringen.

Promemorians
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Ingen av remissinstanserna motsätter sig förslaget. Rikspolisstyrelsen anser i
likhet med vad styrelsen anfört i fråga om parkeringsavgifter att den
föreslagna ändringen bör gälla direkt utan någon övergångsbestämmelse.

Skälen
för mitt förslag: Förslaget rör motsvarande förhållanden som de som behandlats
i avsnitt 2.1.4. Jag hänvisar därför i denna fråga till vad jag anfört under
det avsnittet.

2.3 Ikraftträdande

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I januari 1989. Eftersom de föreslagna
bestämmelserna innebär en inskränkning i rätten att föra talan mot meddelade
parkeringsanmärkningar bör dessa bestämmelser inte gälla anmärkningar som
meddelats före ikraftträdandet.

Säsom
rikspolisstyrelsen anfört kan dock de bestämmelser som endast innebär en legalisering
av den ordning som redan tillämpas gälla utan några särskilda
övergångsbestämmelser.

Även
den föreslagna ändringen i 15 § FelPL, som gäller trafiksäkerhefsverkets rätt aft
återbetala felparkeringsavgiften, bör kunna tillämpas omedelbart även om de
berörda parkeringsanmärkningarna meddelats före ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

1
enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättas
förslag till

1.
lagom ändring i lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift

2.
lag om ändring i lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Förslagen
har granskats av lagrådet.

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift

2. lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift
vid olovlig parkering

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemsfällan.

15

Förfaltningsförslag i Prop. 1988/89:6 Promemorian (DsK
1987:18) Bilaga 1 Parkeringsavgift

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs atf 4, 9, 10 och 16 §§ lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande jydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Fordonets ägare ansvarar för aft felparkeringsavgiften
betalas. Ägaren ansvarar dock infe om omständigheterna gör det sannolikt aft
fordonet frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1.
den som när
överträdelsen I. den som när överträdelsen skedde
var antecknad som fordo- skedde var fordonels ägare enligt nets
ägare i något av de register något
av de register som avses i 1 § som avses i I § 1 eller 2 eller 1 eller 2 eller

2.
i fråga om
fordon som brukas 2. i fråga om fordon som brukas med
stöd av licens som anges i 1 § med stöd
av licens som anges i 1 § 3, den som vid samma tid innehade 3, den som vid samma fid innehade licensen. licensen.

, 9§

Ägare av fordon, i fråga om'vil- Ägare av
fordon, i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkning
har med

delats, får hos polismyndigheten i delats, får hos polismyndigheten i

det polisdistrikt där parkeringsan- det polisdistrikt där parkeringsan

märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen

anmäla att han bestrider betalnings- anmäla atf han bestrider betalnings

ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall anges de om-

bestridandet anges. ständigheler som
bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts,- verkställer polismyndigheten den
utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar
polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten aft
parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller att betalningsansvar av annan
anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det aft
avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning
av avgiften, avvisas anmälan.

16

Nuvarande
lyddse

Föreslagen lydelse

10 §

Prop.
1988/89:6 Bilaga I

Mot beslut enligt 9 § som innebär atf betalningsansvaret
undanröjts får talan ej föras.

Talan
mot annat beslut enligt 9 § föres genom besvär hos den tingsrätt inom vars
domkrets överträdelsen har ägt rum. Vid prövning av besvären fillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag.
Därvid gäller ijråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär skall
dock alllid anföras skriftligen.

Andra beslut enligt 9 § överklagas hos den tingsrätt inom
vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Skrivelsen med överklagandet ges in
till polismyndigheten. Vid prövning av överklagandet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i denna lag.
Omständighet eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får därefter
åberopas endast om det på grund av .synnerliga skäl bör tillåtas all omständigheten
eller beviset åberopas.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i
hovrätten.

Mot
hovrätts beslut får talan ej föras.

Tingsrättens beslut överklagas genom besvär i hovrätten.

Talan mot en tingsrätts beslut i huvudsaken får inte
prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd
får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
talan prövas av högre rätt eller om synnerliga skäl förekommer till ändring av
det slut vartiU tingsrätten kommit;

En hovrätts beslut all meddela prövningstillstånd får inte
överklagas.

16§ Har en
parkeringsanmärkning meddelats i en kommun som svarar för frafikövervakning
enligt lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning tillfaller felparkeringsavgiften
kommunen.

Vid
utbetalning till en kommun av betalda felparkeringsavgifter avdrages
statsverkets kostnader med belopp som fastställs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer. Om avgiften har höjts enligt 6 § andra stycket
skall dessutom hälften av det belopp som svarar mot höjningen tillfalla
statsverket.

Vid
utbetalning till en kommun av betalda felparkeringsavgifter avdrages
statsverkets kostnader med belopp som fastställs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer. Om avgiften har höjts enligt 6 § andra stycket
skall dessutom tre fjärdedelar av det belopp som svarar mot höjningen
tillfalla statsverket.

I annat
fall tillfaller avgiften statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om parkeringsanmärkningar som
meddelats före ikraftträdandet.

17

2 Förslag
till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

aft 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordonefs
förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren
ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts
honom genom brott.

Med
fordonets ägare avses

1.
den som vid tiden för den I.
den som vid fiden för,den olovliga
parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var fordonets som fordonets
ägare i något av de ägare enligl något av de register register som
avses i, 2 § första styc- som avses i, 2 § första stycket eller ket eller

2.
i fråga om fordon som brukas 2. i
fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 2 § med stöd
av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid sam- första
stycket 3, den som vid samma tid innehade licensen. ma tid
innehade licensen.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989.

18

Sammanställning
av remissyttranden över Prop-1988/89:6

promemorian
(DsK 1987:18) Felparkeringsavgift. ''

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgeffs av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
frafiksäkerhetsverket, domstolsverket, Svea Hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt. Svenska kommunförbundet. Motormännens riksförbund och Bilufhyrningsbranschens
riksförbund.

2 Remissyttrandena

2.1 Förslaget i allmänhet

Alla
remissinstanser anser att förfarandet vid hanteringen av felparkerings-avgifferna
behöver stramas upp och förenklas. Huvuddelen av remissinstansema godtar också
de förslag som lagts fram i promemorian.

2.2 Preklusionsbestämmelser

Svenska
kommunförbundet avstyrker atf preklusionsbestämmelser införs, eftersom
kommunförbundet anser aft detta skulle strida mot svensk rättstradition.
Riksåklagaren, domstolsverket, frafiksäkerhetsverket och motormännens
riksförbund anser atf preklusionsbestämmelserna rörande nya omständigheter och
ny bevisning bör utformas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Övriga
remissinstanser godtar utformningen av promemorians förslag. Riksåklagaren och
domstolsverket uttalar i fråga om preklusionsbestämmelser följande.

Riksåklagaren:
Den föreslagna preklusionsregeln (10 §) motsvarar när

mast bestämmelserna i 50 kap 25 § och 55 kap 13 § RB. Regeln är avsedd

aft gälla vid handläggningen i tingsrätt. Bestämmelsen i 50 kap 25 § RB är

infe helt likalydande med den i 55 kap 13 § RB. Vid behandlingen av

ändringarna i nuvarande 50 kap 25 § RB (prop 1971:45 s 133) anförde lag

rådet, atf möjligheten att åberopa ny omständighet eller nytt bevis i hovrät

ten borde vara vidsträcktare än ifrågavarande möjlighet i HD. Bestämmel

sen utformades också i enlighet med lagrådets förslag. Några egentliga skäl

till den ytterst restriktiva utformning som det nu aktuella förslaget erhållit

finns inte anförda i promemorian. Den uppstramning av processmaterialet

och den minskning av antalet ärenden av okynneskarakfär som man på

detta sätt vill åstadkomma, bör enligt min mening även kunna åstadkom

mas med de i jämförelse med förslaget något liberalare reglerna i 50 kap

25 § RB. Det kan vidare inte bortses ifrån att tingsrätten i normalfallet

kommer atf vara den enda domsfolsinstans där saken prövas. Även en

sådan ordning mofiverar en mer liberal utformning av bestämmelsen än

vad som föreslagits. Jag förordar därför atf förslaget till en preklusionsre-

gel i FelPL får ett innehåll som i huvudsak svarar mot 50 kap 25 § RB. —

Ett förtydligande av regeln bör även ske pä det sätt som överåklagaren i

Stockholm angett i sitt yttrande.

Domstolsverket: Utredningen har valt aft endast tillåta åberopanden av 19

ny
bevisning ellernya omständigheter om synnerliga skäl föreligger. Re- Prop.
1988/89:6 geln, som torde vara mer restriktiv än motsvarande regler i
rättegångsbal- Bilaga 2 ken, erbjuder enligt domstolsverkets mening inte ett
tillräckligt skydd för en enskild part. Den föreslagna regeln kan i vissa fall
komma att leda till stötande resultat eftersom det kan vara svårt för en part
utan ombud att redan vid polismyndigheten avgöra vilka omständigheter e|ler
bevis som behöver åberopas i ett kommande domstolsförfarande. DV förordnar därför
atf prekulsionsregeln utformas i enlighet med 50 kap 25 § rättegångsbalken.
Därvid bör rättegångsutredningens förslag (SOU 1987:46, Översyn av
rättegångsbalken 4) till ändring av bestämmelsen beaktas.

2.3 Prövningstillstånd i hovrätten.

Samtliga
remissinstanser anser aft prövningstillstånd bör ges innan hovrätten prövar
mål om parkeringsavgifter.

Riksåklagaren
anser att bestämmelserna bör vara mer lika bestämmelserna i rättegångsbalken
samt atf resultatet av rätfegångsufredningens slutbetänkande avvaktas. Prövningsfillstånd
bör inte heller gälla för åklagaren.

Riksåklagaren
uttalar i denna fråga följande:

När
det gäller förslaget om att införa en dispensregel i FelPL bör beaktas det
förslag som finns i räftegängsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:46 s 21 och
s 78 fO och som i detta sammanhang innebär att det nuvarande systemet med
dispensprövning i tvistemål av mindre värden, , s k smämål, avskaffas. Om
förslaget genomförs skulle således krav i vissa fall pä prövningstillstånd vid
fullföljd till hovrätt infe längre finnas i rättegångsbalken, I och för sig
kunde man därvid tänka sig att införa en särskild dispensregel i LKOP. Utfallet
av rättegångsutredningens förslag bör enligt min mening avvaktas innan någon
ändring i här angivet avseende görs i FelPL.

Om
en särskild dispensregel skall införas i FelPL ligger det nära till

hands atf göra en jämförelse med rättegångsbalkens regler. Idag erfordras

prövningstillstånd för aft få en parkeringsförseelse enligt LKÖP prövad av

hovrätten (49 kap 13 § RB). I promemorian föreslås i förevarande fall '

större
restriktivitet vad gäller möjligheterna att fä en parkeringsförseelse enligt FelPL
prövad av hovrätten än vad som gäller för motsvarande förseelse enligt LKOP.
Inte heller i detta avseende har i promemorian närmare angetts skälen för en
sådan lösning. I promemorian anförs atf man i möjligaste mån bör åstadkomma en
enhetlig bedömning av felparkerings-förseelser enligt FelPL och LKOP. Aft
införa en dispensregel i FelPL med ett snävare innehåll än den som tillämpas
beträffande LKOP ter sig enligt min mening inte helt tillfredsställande. Här
bör bl.a. beaktas att'parkeringsförseelser enligt FelPL i tingsrätten
handläggs av tingsnofarier medan förseelser enligt LKOP handläggs av mer
erfarna domare. Samma kriterier för prövningstillstånd som föreligger i 49 kap
13 § RB bör därför enligt min mening i huvudsak gälla även i vad avser
möjligheten att få ett ärende om felparkeringsavgift prövat i hovrätten.

Enligt
den föreslagna regeln erfordras även prövningstillstånd för åkla

garen. Jag vill här peka på det egendomliga förhållandet i processuellt

hänseende sorn uppkommer genom att åklagaren utan prövningsfillstånd 20

kan föra
ett ärende, som prövats av hovrätten vidare fill högsta domstolen, Prop.
1988/89:6 medan han för aft få ärendet prövat i lägre instans är beroende av
tillstånd. Bilaea 2

Domstolsverket anser aft samma skäl som nu gäller för prövningsfillstånd
enligt rättegångsbalken för mål av mindre värden skall gälla för mål om parkeringsavgiffer.

Göteborgs tingsrätt anser att prövningstillstånd för
prövning i hovrätten av parkeringsavgifter bör beviljas när det föreligger
särskilda skäl för detta.

2.4 Övriga frågor

2.4.1 Fullföljd till högsta domstolen

Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt anser atf mål om
parkeringsavgiften inte skall fä överklagas fill högsta domstolen. Svea hovrätt
anför följande:

Det nuvarande systemet med hovrätt som slutinstans får
anses ha fungerat väl. Inom Svea hovrätt har en enhetlig praxis kunnat skapas
genom atf samtliga sädana mål lottas pä en enda avdelning. Den omständigheten
att det införs ett dispensförfarande innan målet fås upp till prövning i
hovrätt medför enligt hovrättens mening infe att fullföljdsförbudet till högsta
domstolen bör slopas. Den föreslagna fullföljdsrätten medför bl. a. aft alla niål
vari hovrätt avslagit dispensansökan skall kunna föras till högsta domstolen
med begäran om prövningstillstånd i hovrättens dispensfråga.

2.4.2 Omprövning av beslut

Domstolsverket anser aft en regel införs om att
polismyndigheten får rätt aft ompröva beslutet i samband med att besvären'ges
in. En sådan bestämmelse skulle stå i överensstämmelse med reglerna i
förvaltningslagen.

Rikspolisstyrelsen anser däremot att en dylik omprövning
infe bör ske eftersom en sådan prövning görs i samband med begäran om rättelse.

2.4.3 Återbetalning av parkeringsavgifter

Trafiksäkerhefsverket anser atf bestämmelserna.i 15 §
lagen (1976:206) om återbetalning av felparkeringsavgift vid fel i
handläggningen bör ändras pä sä sätt aft en klar avgränsning uppnäs för vilka
fall verket kan återbetala felparkeringsavgifter. Enligt verket skall
återbetalning endast ske när ett sådant fel förekommit atf det är uppenbart att
parkeringsanmärkningen inte borde ha meddelats.

Trafiksäkerhetsverket anför i denna fråga följande:
Verkefs möjlighet atf

återbetala felparkeringsavgifter enligt 15 § 3 lagen om felparkeringsavgift,

är i vissa fall en lämplig ordning i jämförelse med atf varje enskilt ärende

skall prövas av domstol, eventuellt efter resning. Samtidigt är det otill

fredsställande atf ramen för verkets prövning är oklar.

Detta kan föranleda begäran om återbetalning med hänvisning till på- 21

stådda
felaktigheter rörande säväl den materiella grunden för parkerings- Prop.
1988/89:6 anmärkningen som formella brister i polismyndighetens eller
domstolens Bilaga 2 hantering av ett överklagningsärende. Invändningar av detta
slag hör hemma i den gällande instansordningen. Utgångspunkten måste därför
vara att verket infe skall pröva en åferbelalningsfräga utifrån sådana grunder.
En ytterligare omständighet är att införandet av krav pä prövningstillstånd och
en preklusionsbestämmelse kan få den effekten atf den betalningsskyldige i större
utsträckning än för närvarande försöker få avgiften återbetald med hänvisning
till 15 § 3.

Verkets möjlighet till återbetalning bör begränsas till
fall där det har förekommit en sådan felaktighet i samband med meddelandet av
parkeringsanmärkningen atf det är uppenbart att betalningsansvaret skulle ha
undanröjts om frågan prövats i sedvanlig ordning. Uppenbarhetsrekvisifet skall
begränsa verkets prövning till sådana fall där sakfrågan är helt klar,
exempelvis aft en lokal trafikföreskrift inte är utmärkt eller vederbörligen
kungjord. Ett annat fall, som anknyter till de verket fidigare prövat (Mora
respektive Mölndalsfallet), är aft det finns ett räftskraftigt beslut i ett av
flera identiska ärenden. Vidare skall med uppenbart förstås att verkefs mandat
är av extraordinärt slag. Slutligen, och mot bakgrund av de erfarenheter som
Mora- och Mölndalsfallen givit, föreslås att återbetalning skall ske ex officio.

Vad gäller eventuella fel i samband med verkets uppbörd av
avgiften följer det av förvaltningslagen och allmänna förvaltningsrättsliga
principer, atf rättelse skall ske. Återbetalning i sådana fall behöver därför
inte regleras särskilt. Däremot finns det anledning aft i felparkeringsförordningen
klart tala om att en felparkeringsavgift som överförts till en kommun av
trafiksäkerhetsverket men som därefter återbetalats, skall föras tillbaka fill
verket.

Svenska kommunförbundet anser atf bestämmelserna om
återbetalning bör ses över mot bakgrund av vissa fall i Mora och Mölndal, där
det förelåg vissa brister i de bakomliggade besluten. Detta medförde att
parkeringsavgifterna återbetalades trots att bilisterna i fråga faktiskt hade
parkerat fel. Kommunförbundet anser också att kommunens möjligheter att handha
parkeringsmål bör förstärkas, vilket bör behandlas i en närmare utredning.

2.4.4 Tid för överklagande och övergångsbestämmelser

Rikspolisstyrelsen anser att tiden för överklagande dvs.
fre veckor frän det klaganden fått del av beslutet bör anges i lagen (1976:206)
om felparkeringsavgift.

När det gäller ändringar som rör frågan om vem som vid
ägarbyte skall anses som fordonets ägare anser rikspolisstyrelsen att det i
denna fråga infe erfordras några övergångsbestämmelser.

22

De till lagrådet remitterade lagförslagen. Prop. 1988/89:6

Bilaga 3

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om. felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs aft 4, 9, 10, 15 och 16 §§ lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ ■

Fordonets ägare ansvarar för atf felparkeringsavgiften
betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt atf
fordonet frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1.
den som när
överträdelsen I. den som när överträdelsen skedde
var antecknad som fordo- skedde var fordonets ägare enligt nets
ägare i något av de register något
av de register som avses i 1 § som avses i 1 § 1 eller 2 eller I,eller 2 eller

2.
i fråga om
fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 § 3, den som vid samma tid
innehade licensen.

9§

Ägare av fordon, i fråga om vil- Ägare av
fordon, i fråga om vil-

ket parkeringsanmärkning har med- ket parkeringsanmärkning
har med

delats, får hos polismyndigheten i delats, fär hos polismyndigheten i

det polisdistrikt där parkeringsan- det polisdistrikt där parkeringsan

märkningen meddelades skriftligen märkningen meddelades skriftligen

anmäla att han bestrider betalnings- anmäla aft han bestrider betalnings

ansvar. Därvid skall grunden för ansvar. Därvid skall han ange de

bestridandet anges. omständigheter som bestridandet

grundas på och den bevisning som

åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den
utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar
polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten atf
parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller aft betalningsansvar av annan
anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det atf
avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning
av avgiften, avvisas anmälan.

10 §

Mot beslut enligt 9 § som innebär Ett beslut enligt 9 § som innebär

aft betalningsansvaret undanröjts att betalningsansvaret undanröjts

får talan ej föras. får inte överklagas.

Talan mot annat beslut enligt 9 § Andra beslut enligt 9 § överkla-

föres
genom besvär hos den tings- gas hos
den tingsrätt inom vars

rätt inom vars domkrets överträdd- domkrets överträdelsen har ägt

sen har ägt rum. Vid prövning av rum. Skrivelse med överklagandet

besvären tillämpas lagen (1946:807) ges in till polismyndigheten
senast 23

Nuvarande
lydelse

om handläggning av domstolsärenden om ej annat anges i
denna lag. Därvid gäller ifråga om besvär vad i den lagen sägs om ansökan. Besvär
skall dock alllid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts beslut föres genom besvär i
hovrätten.

Mot hovrätts beslut får talan ej föras.

Föreslagen lyddse

tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Vid
prövning av överklagandet tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat anges i denna lag. Omständigheter eller bevis
som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller högre instans
åberopas endast om det fimns .synnerliga skäl för det.

Tingsrättens beslut får överklagas tUl hovrätten genom
besvär.

Talan
möt tingsrättens beslut får inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat
parten prövningstillstånd. Prövningstillsiånd får meddelas endast om

1.
det är
av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2.
det
finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3.
det
annars fimns synnerliga skäl att pröva talan.

Mot hovrätts beslut får talan inte föras.

Prop.
1988/89:6 Bilaga 3

15 § Felparkeringsavgift återbetalas om

1.
betalningsansvaret
har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2.
avgift tidigare
har erlagts för samma överträdelse,

3.
del i
annat fall har förekom- 3.
parkeringsanmärkningen inte mit fel som avsett ärendets hand- har prövats av domstol och det är
läggning och felet har varit till men uppenbart att anmärkningen inte för den som erlagt avgift
etter borde ha meddelats, eller

4.
avgiften redan
har eriagts, när åtal väckes eller strafföreläggande utfärdas i fall som avses
i 14 §.

' 16
§ När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv svarar för
övervakningen enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning,
tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

Vid
utbetalning till en kommun av betalda felparkeringsavgifter skall statens
kostnader dras av med ett belopp som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Om avgiften har höjts enligt 6 § andra
stycket, skall dessutom hälften av det be-

Vid
utbetalning till en kommun av betalda felparkeringsavgifter skall statens
kostnader dras av med ett belopp som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Om avgiften har höjts enligt 6 § andra
stycket, skall dessutom tre fjärdedelar av

24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:6

lopp
som svarar mot höjningen fill- det belopp som svarar mot höjning-
Bilaga 3

falla staten. en tillfalla staten.

I
andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften staten.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1989.

1
fråga om parkeringsanmärkningar som har meddelats före ikraftträdandet gäller
9, 10, och 16 §§ i deras äldre lydelse.

25

2 Förslag
till Prop. 1988/89:6

Lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering

Härigenom
föreskrivs att 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Fordonets
förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren
ansvarar dock infe om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts
honom genom brott.

Med
fordonets ägare avses

1.
den som vid tiden för den 1. den
som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad olovliga parkeringen var fordonels som fordonets
ägare i något av de ägare enligl något av de register register som
avses i 2 § första styc- som avses i 2 första stycket eller ket eller

2.
i fråga om fordon som brukas
med stöd av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid samma fid
innehade licensen.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1989.

26

Lagrådet Prop. 1988/89:6

Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-06-14.

Närvarande: f d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin,
justitierådet Lind.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 maj 1988
har regeringen på hemställan av statsrådet Hulterström beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

2.
lag om ändring
i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Magnus Barnekow. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Lagen om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

4§ ,

För atf lagtexten skall förmedla det intryck som åsyftas
föreslår lagrådet atf punkten formuleras enligt följande: "1. den som i något
av de register som avses i I § 1 eller 2 var antecknad eller senare
antecknats som fordonets ägare vid tidpunkten för överträdelsen eller" Som
en följd härav bör i punkten 2 ordet "tid" bytas ut mot
"tidpunkt".

10 §

Andra stycket

I stycket bör inledningsvis anges aft beslut enligt 9 §
skall överklagas -

skriftligt. För atf få en närmare anknytning till ordlagen
i 23 § andra

stycket förvaltningslagen bör andra meningen i stycket
ersättas av följanr

de: "Skrivelse med överklagandet ges in till
polismyndigheten. Den skall

ha kommit in dit inom tre veckor från den dag dä klaganden
fick del av

beslutet." ■ .., .:.'.- , ' , >

Vid riksdagsbehandlingen av ett fidigare framlagt förslag
till ;lag om ,

ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift gjordes
vissa,uttalanden-,

om bl. a. möjligheten att införa ett system med preklusion som påföljd för

brister i processföringen-, varvid hänvisades till50 kap. 25 § tredje
stycket r. . .

rättegångsbalken (TU 1984/85:6 s. 10 och. 18). Av utskottets utlåtande ; .

framgår atf bakgrunden härfill främst varde särskilda förhållanden som då
: .:

rådde vid Stockholms tingsrätt tillföljd av den verksamhet som bedrevs av, , , ,
. - , , ■: . •

Parkeringsjuridiska föreningen och som enligt vad. tingsrätten uppgivit-

innebar bl.a att föreningens jurister inte vid ärendenas handläggning, hos ■
,

polismyndigheten utvecklade grunderna för sin talan och redogjorde för.' .

omständigheterna. , ■ : ' ...:.■

Vid föredragningen har upplysts att.situationen numera
lättat väsentligt i.: :

vid tingsrätten och atf föreningen inte längre bedriver
någon verksamhet i ' ; 27

ärenden om felparkering.
Såvitt är för lagrådet känt råder inte i dag sådana Prop. 1988/89:6 förhållanden
att det är nödvändigt att lagstiftningsvägen vidta drastiska Bilaga 4 åtgärder
för aft stävja organiserat rätfegångsmissbruk.

Den
föreslagna regeln om preklusion av möjlighet att i tingsrätten åberopa nya
omständigheter och bevis är mycket långtgående. Principen är atf det infe finns
någon möjlighet att vid ärendets handläggning i tingsrätten filiföra saken
något nytt. Och från den huvudregeln får undantag göras endast om det finns
synnerliga skäl för det.

Från
principiell synpunkt ter det sig betänkligt atf på det sättet avskära en part
från möjlighet att åberopa nya omständigheter eller bevis när saken väl skall
prövas av domstol. Lagrådet anser atf vad som i det hänseendet kan godtas är aft
man med utgångspunkt i att ärendet avgörs av polismyndigheten som första
instans efterbildar reglerna i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.

Lagrådet
föreslår atf sista meningen i stycket ges följande lydelse: "Omständigheter
eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten, får i tingsrätten eller
hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt
för sin underlätenhet att ange omständigheten eller beviset vid
polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas."

Med
den föreslagna formuleringen uppnås atf även hovrätten vid sin prövning av
besvären kan avvisa omständighet eller bevis som inte angetts vid
polismyndigheten trots att reglerna i 52 kap. rättegångsbalken om handläggning
av besvärsmäl i hovrätt saknar motsvarighet fill 50 kap, 25 § tredje stycket
rättegångsbalken (jfr NJA 1975 s. 575).

Tredje—femte
styckena

I
remissen föresläs att prövningstillstånd införs som en förutsättning för att mål
om parkeringsavgifter skall få prövas i hovrätt. Lagrådet har ingen erinran
häremot.

De
i 10 § upptagna bestämmelserna om prövningstillstånd har utformats efter
förebild av dem som gäller för mål om mindre värden. Dessa bestämmelser
infördes i 49 kap. rättegångsbalken genom lagen 1987:799 som trädde i kraft den
1 januari 1988. Enligt lagrådets mening bör avvikelser inte göras frän
förebilden annat än när det är motiverat av de särskilda regler som gäller för
handläggningen av mål om parkeringsavgifter.

I
49 kap. 12 § andra stycket RB anges fall då prövningstillstånd inte

behövs. Det gäller talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut

varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdö

mande av förelagt vite eller om ansvar för en rätfegångsförseelse eller

beslut varigenom talan avvisats. Sådana beslut kan enligt hänvisningen i

10 § lagen om felparkeringsavgift fill lagen om handläggning av domstols

ärenden och bestämmelsen i 9 § sista stycket förstnämnda lag komma i

fråga också vid handläggningen av mål om parkeringsavgifter. 10 § bör

alltså kompletteras med bestämmelser motsvarande dem i 49 kap. 12 §

andra stycket RB. Detsamma gäller tredje stycket i samma paragraf såvitt

avser hänvisningen till 54 kap. 11 § andra stycket RB. 28

Slutligen
bör i 10 § införas en bestämmelse motsvarande den i 49 kap. Prop. 1988/89:6

15§RB. Bilaga 4

10
§ tredje-femte styckena bör bilda en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse:

"Talan
mot tingsrätts beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av
hovrätten om infe hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningsfillstånd
behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part, beslut
varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av
förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut
varigenom anmälan av bestridande avvisats.

I
fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken
gälla i fillämpliga delar.

Prövningstillständ
fär meddelas endast om

1.
det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen aft talan prövas av högre rätt,

2.
det finns anledning fill
ändring i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3.
det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.

Kan
talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som
gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast föregående stycke.

Mot
hovrätts beslut får talan infe föras."

Lagen
om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

7§

I
paragrafen bör göras motsvarande ändringar som lagrådet föreslagit i

fråga om 4 § lagen om felparkeringsavgiff.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 29