Prop. 1988/89:60

Regeringens proposition 1988/89:60

om kontroll genom teknisk provning och om mätning

m

Prop. 1988/89:60

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 17 november 1988 för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ivar Nordberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till en ny lag om kontroll genom teknisk provning
och om mätning, som skall ersätta lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll
genom teknisk provning m.m. och lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. Genom
lagen ges en ram för teknisk provning för kontrolländamål och för mätning,
utförd vid riksprovplatser, riksmätplatser och ackrediterade laboratorier.
Lagen innehåller också vissa regler om skyldighet att godta vissa utländska
provnings- och kontrollresultat i enlighet med en av EFTA-länderna i juni 1988
i Tammerfors undertecknad konvention om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse. I propositionen föreslås att
riksdagen godkänner konventionen. Konventionen avses under förutsättning av
godkännande i samtliga EFTA-länder träda i kraft den 1 januari 1990.
Konventionen skall bana väg för överenskommelser mellan EFTA-länderna och EG på
olika produktområden.

Förutom
de av konventionen föranledda reglerna är den väsentliga sakliga nyheten i den
nya lagen att det i Sverige införs ett system för ackreditering av laboratorier
som är utformat enligt internationella riktlinjer. Äckreditering bedöms få
väsentlig betydelse i det västeuropeiska samarbetet på provnings- och
kontrollområdet. Bestämmelserna om ackreditering ersätter nuvarande regler om auktorisation
för obligatorisk och frivillig kontroll samt auktorisation av matplatser. Ackrediteringen
skall handhas av statens mät- och provråd. Nuvarande regler om riksprovplatser
och riksmätplatser överförs i huvudsak oförändrade i sak till den nya lagen.
Tillsynsreglerna utvidgas i vissa hänseenden. Statens mät- och

Riksdagen
1988/89. 1 saml. Nr 60

provråd får tillsyn över riksprovplatser,
riksmätplatser och ackrediterade Prop. 1988/89:60 laboratorier.

Statens
mät- och provråd bibehåller sin roll som central förvaltningsmyndighet för
teknisk kontroll och mätteknik. Rådet omorganiseras till en myndighet av
verkstyp ledd av en generaldirektör med en lekmannastyrel-se. Till myndigheten
knyts kvalificerad teknisk kompetens. Ackredite-ringssystemet skall vara
självfinansierande.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1989 utom vad gäller de av EFTA-konventionen
föranledda bestämmelserna, som föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.

Propositionens
lagförslag Pop. 1988/89:60

Förslag till

Lag om
kontroll genom teknisk provning och om mätning

Härigenom
föreskrivs följande.

Organisationen
för obligatorisk kontroll

1 §
Med obligatorisk kontroll avses i denna lag sådan kontroll genom

teknisk provning, analys eller annan liknande undersökning som

1. är
föreskriven i lag eller annan författning, eller

2. åläggs någon genom beslut av en myndighet, eller

3. är förutsättning för att en ekonomisk förmån, ett tillstånd eller
annat liknande skall ges enligt föreskrift i författning.

2 §
För varje område för obligatorisk kontroll (kontrollområde) kan en

riksprovplats utses.

Om
det finns särskilda skäl, kan två eller flera riksprovplatser utses för samma
kontrollområde. Riksprovplatser utses av regeringen.

3 § Har en riksprovplats utsetts för ett
kontrollområde, skall obligatorisk kontroll inom kontrollområdet utföras vid riksprovplatsen,
om inte annat följer av föreskrifter eller av beslut i det särskilda fallet.

4 § För obligatorisk kontroll som inte skall utföras
vid en riksprovplats kan föreskrivas att provning skall ske vid laboratorier
som är ackrediterade enligt 12 §.

Organisationen
for mätning

5 §
Med riksmätplats avses en statlig myndighet som enligt denna lag har

utsetts

att
för viss storhet officiellt svara för sådan mätning som i förhållande till nationella
mätnormaler eller vetenskapligt definierade mättenheter säkerställer
riktigheten av mätningar som utförs inom landet,

att
se till att dessa mätnormaler och måttenheter är anknutna till internationellt
antagna enheter.

6
§ En riksmätplats utses av
regeringen för en eller flera storheter.

7 § Laboratorier som bedriver mätteknisk verksamhet
kan ackrediteras enligt 12 § att utföra mätning som inte skall utföras vid en riksmätplats.

Riksprovplatsernas
uppgifter

8 §
Staten skall ha ett sådant inflytande över verksamheten och denna

skall ha en sådan inriktning att riksprovplatsens oberoende ställning inte

kan ifrågasättas.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om utförandet av den obligatoriska kontrollen och organisationen av
verksamheten.

9 §
En riksprovplats som skall utföra obligatorisk kontroll får vid kont

rollen utnyttja provningsresultat från tillverkare eller andra med motsva-

rande ansvar för
produkten, om detta medges i föreskrifter eller i beslut i Prop. 1988/89:60
det särskilda fallet.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får överlämna till en riksprovplats som är bolag eller annan juridisk
person att besluta i ärende som rör myndighetsutövning och som gäller
godkännande av personal, utmstning, förfarande, organisation, produkt eller
anläggning eller fastställande av avgift för utförd kontroll.

11 § En riksprovplats kan anlitas för kontroll som det
åligger en myndighet att själv utföra eller låta utföra eller som enligt
internationell överenskommelse skall utföras i viss ordning.

Ackreditering
av laboratorier

12 §
Laboratorier kan få bekräftelse på sin kompetens att utföra en viss

typ av provning eller mätning (ackreditering).

Statens
mät- och provråd meddelar beslut om ackreditering och föreskriver de villkor
som skall gälla för verksamheten.

13 §
Ackreditering meddelas för viss tid eller tills vidare.

Statens
mät- och provråd kan återkalla ackrediteringen om laboratoriet inte längre
uppfyller fordringarna för ackreditering eller i något väsentligt hänseende
bryter mot de villkor som gäller för verksamheten.

14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med

delar närmare föreskrifter om ackreditering av laboratorier.

Tillsyn

15 § Statens mät- och provråd utövar tillsyn över
verksamhet enligt denna lag eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen.

16 § Statens mät- och provråd har rätt att hos de
organ som omfattas av tillsynen på begäran få tillträde till lokaler samt
upplysningar och handlingar i den utsträckning som behövs för tillsynen.

Avgifter
m. m.

17 § Riksprovplatser och riksmätplatser får ta ut
avgift för att täcka kostnaderna för obligatorisk kontroll och för utförda
mätningar enligt vad regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
närmare föreskriver.

18 § Ackrediterade laboratorier skall betala avgift
till statens mät- och provråd för att täcka kostnadema för ackrediteringen och
tillsynen.

19 § En riksprovplats skall lämna bidrag till statens
mät- och provråds kostnader för dess verksamhet enligt denna lag.

Bidragets
storlek fastställs av regeringen.

Sekretess

20
§ Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han därvid fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden.

I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- Prop. 1988/89:60 tesslagen
(1980:100).

överklagande
m. m.

21 §
Statens mät- och provråds beslut i ackrediteringsärenden enligt 12

och 13 §§ och tillsynsärenden enligt 16 § får överklagas hos kammarrätten.

Bestämmelserna
i 23-25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur beslut överklagas skall
tillämpas också i fråga om beslut enligt 10 § av bolag eller annan juridisk person.

22 §
Återkallar statens mät- och provråd en ackreditering enligt 13 §

andra stycket får rådet besluta att återkallelsen skall gälla med omedelbar

verkan.

Godtagande
av vissa utländska provningsresultat m. m.

23 § Bestämmelserna i 24 — 28 §§ gäller
provningsresultat och bevis om överensstämmelse som omfattas av den inom den
Europeiska frihandels-sammanslutningen gällande konventionen om ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse, vilken
undertecknades i Tammerfors den 15 juni 1988.

24 § Myndigheter och andra organ, vilka, genom
godkännanden eller liknande beslut för vilka provningsresultat ligger till gmnd,
medger att en produkt får föras ut på marknaden eUer användas, skall därvid
utan förnyad undersökning godta provningsresultat från de ackrediterade provningslaboratorier
som anges av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det för en viss sektor finns ett avtal, som
har tagits upp i bilaga III till konventionen, skall myndigheter och andra
organ, vilka genom godkännande eller liknande beslut medger att en produkt får
föras ut på marknaden eller användas, utan förnyad undersökning godta
provningsresultat och bevis om Överensstämmelse från de organ som anges av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

26 § Skyldighet enligt 24 eller 25 § att godta ett
visst provningsresultat eller bevis om överensstämmelse skall inte hindra
myndigheter och andra organ, vilka genom godkännande eller liknande beslut
medger att en produkt får föras ut på marknaden eller användas, från att i
rimlig omfattning göra stickprov.

Skyldighet
enligt 24 eller 25 § att godta ett visst provningsresultat eller bevis om
överensstämmelse skall inte gälla, om det finns skälig anledning att anta att
provningsresultatet eller beviset är ofullständigt eller felaktigt.

27 § Omdetärnödvändigt föratt skydda människors, djurs
eller växters liv eller hälsa, egendom eller miljö, får utan hinder av 24 eller
25 § tillämpas bestämmelser i författning om återkallelse av en vara eller om förbud
mot marknadsföring av en vara.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet i den
utsträckning som följer av konventionen.

övergångsbestämmelser Prop. 1988/89:60

1. Denna
lag träder i kraft, i fråga om 1-22 §§, den 1 juli 1989, då lagen

(1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. och

lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. skall upphöra att gälla, och i

övrigt den dag som regeringen bestämmer.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till bestämmelser som ersätts
genom bestämmelserna i den nya lagen, skall i stället de nya bestämmdsema
tillämpas.

3. Bestämmelserna om ackrediterade laboratorier tillämpas på matplatser
som har auktoriserats enligt lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. I fråga
om tidigare auktoriserade provplatser för obligatorisk eller frivillig kontroU
tillämpas dock äldre bestämmelser intiU dess statens mät- och provråd har
beslutat om ackreditering enligt den nya lagen.

Industridepartementet pp- i 988/89:60

Utdrag
ur protokoU vid regeringssammanträde den 17 november 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Andersson, Bodström,
Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Nordberg

och om
mätning

Proposition om kontroll genom teknisk provning och om mätninp

1 Inledning

Statens
ansvar för säkerhet till liv, hälsa och egendom medför att staten ofta ställer
säkerhetskrav på produkter, som kan vålla skada. Begreppet produkter används
här i mycket vid mening. Hur väl produkterna uppfyller kraven bestäms genom
provning och kontroll. Med provning menas bestämning av egenskaper hos ett objekt
och med kontroll bestämning av humvida objektet uppfyller de krav varemot
kontrollen sker.

Statens behov av kontroll
av att produkter fyller ställda krav kan tillgodoses på olika sätt. Ett sätt
är att låta kontrollen ske på tillverkarens ansvar. Därvid anses det ofta
nödvändigt att på något sätt övervaka att detta görs på ett korrekt sätt. I
andra fall utförs provning och kontroll av fristående organ. I Sverige är det
vanligt att den provning och kontroll som staten anser nödvändig utförs av
myndigheter eller av enskilda organ på statens vägnar. En organisatorisk ram
för sådan provning och kontroll finns sedan mitten av 1970-talet i det s.k. riksprovplatssystemet,
som innebär att för särskilda kontrollområden kan utses ett organ, riksprovplats,
som med monopolställning utför av staten ålagd provning inom detta område.
Normalt handhar också riksprovplatsen kontrollen, vilket alltså innebär att riksprovplatsen
avgör om produkten skall godkännas eller inte. Nuvarande bestämmelser om riksprovplatser
finns i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m.,
som den I febmari 1986 ersatte äldre lagstiftning från 1974. Genom den nya lagen
öppnades möjlighet att för obligatorisk kontroll även utse auktoriserade
provplatser. Lagen ger, liksom äldre lagstiftning, även möjlighet att auktorisera
provplatser för frivillig provning. Det är normalt de föreskrivande myndighetema
som var och en inom sitt område beslutar om

vilka former som skall
väljas för provning och kontroll. På många områ- Prop. 1988/89:60 den har,
ofta sedan lång tid tillbaka, byggts upp särskilda kontrollordningar och en
betydande del av den svenska obligatoriska kontrollen sker utanför riksprovplatssystemet.
Central förvaltningsmyndighet för frågor om teknisk kontroll och mätteknik är
statens mät- och provråd (MPR).

Frågor
om teknisk provning oeh kontroll har fått en alltmer betydelsefull roll i den
internationella handeln. Om provning och kontroll måste upprepas i varje land
dit en produkt säljs, försvåras handeln och produkterna blir dyrare. I arbetet
med att avveckla s. k. tekniska handelshinder ingår att försöka åstadkomma
ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat i olika länder.
Denna fråga har varit föremål för ett omfattande och aktivt internationellt
arbete under senare år, bl.a. i Västeuropa. I överläggningarna mellan EFTA och
EG om ett fördjupat samarbete spelar frågan en viktig roll.

Inom
EFTA pågår ett samordningsarbete, som avses ligga till gmnd för
överenskommelser med EG inom olika områden. Ett viktigt steg i detta samordningsarbete
är den EFTA-konvention om ömsesidigt godtagande av provningsresultat och bevis
om överensstämmelse, som undertecknades i Tammerfors den 15 juni 1988 och som
under förutsättning att den då godkänts av samtliga EFTA-länder avses träda i
kraft den I januari 1990.

Ett
samordningsarbete pågår även mellan de nordiska länderna. I februari 1987
antog Nordiska ministerrådet (samarbetsministrarna) ett samarbetsprogram för
avskaffande av handelshinder i Norden, vilket bl. a. gäller avlägsnande av
tekniska handelshinder. I det följande kommer jag också att beröra frågan om
åtgärder för att genomföra detta program inom Sverige.

Jag
har samrått med statsrådet Gradin i fråga om EFTA-konventionen, liksom i fråga
om det nordiska samarbetsprogrammet om undanröjande av tekniska handelshinder
och dess genomförande.

Efter bemyndigande av regeringen den 20 februari 1986 tillkallade dåvarande
chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson, den 25 februari 1986 en
särskild utredare med uppgift att kartlägga den internationella utvecklingen
inom området kontroll genom teknisk provning och att ta ställning till behovet
av förändringar i det svenska systemet för provning och kontroll och
myndighetsorganisationen inom detta område (direktören Alexej Pellijeff).
Utredningen (I 1986:01, den s.k. kontrollformsutred-ningen) redovisade i
januari 1988 sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1988:6) Provning och kontroll i
internationell samverkan. Utredaren föreslog bl. a. att i det svenska systemet
skulle införas ett system för ackreditering av laboratorier enligt
internationell modell, vilket skulle ersätta auk-torisationen för obligatorisk
och frivillig kontroll. Systemet skulle handhas av MPR, som enligt utredaren
borde omorganiseras. Utredaren lade fram förslag till ändringar i
lagstiftningen om obligatorisk kontroll. En sammanfattning av utredarens
förslag samt dennes lagförslag bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.

Utredarens
förslag har remissbehandlats. En förteckning över remissin

stanserna och en sammanställning av remissvaren bör fogas till detta

protokoll som bilaga 2. 8

Texten till den tidigare
nämnda EFTA-konventionen med därtill horan- Prop. 1988/89:60 de protokoll
om konventionens tillämpning på furstendömet Liechtenstein, jämte svensk
översättning, bör fogas till detta protokoll som bilaga 3.

Regeringen beslutade den 27 oktober 1988 att inhämta lagrådets yttrande
över ett inom industridepartementet upprättat förslag till lag om kontroll
genom teknisk provning och mätning. Det till lagrådet remitterade lagförslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och lagrådets yttrande
över förslaget som bilaga 5.

Lagrådet
har i sitt yttrande (bilaga 5) i allt väsentligt godtagit förslagen i sak utom
ifråga om det andra stycket i 9 § i det till lagrådet remitterade förslaget med
lag om kontroll genom teknisk provning och mätning. Lagrådet har avstyrkt
detta stycke i paragrafen eftersom det enligt lagrådets mening inte finns något
behov av att i lagen reglera det inbördes förhållandet mellan en riksprovplats
och en tillverkare och eftersom en sådan reglering i vart fall inte kan vara så
knapphändig som den föreslagna. Beträffande några paragrafer har lagrådet
föreslagit ändringar och kompletteringar av i huvudsak förtydligande karaktär.
Lagrådet har också föreslagit att andra stycket i 26 § i det till lagrådet
remitterade förslaget bildar en särskild paragraf eftersom detta stycke
reglerar en helt annan situation än den som avses i paragrafens första stycke.
Vid sin genomgång av konventionen har lagrådet slutligen funnit att
konventionens artikel 2.4 kräver en föreskrift om undantag från de i
lagrådsremissen föreslagna bestämmelserna om skyldigheter enligt konventionen.

Jag
har inte haft något att erinra mot lagrådets förslag och har därför vidtagit de
ändringar och kompletteringar som lagrådet har föreslagit.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Kontrollformsutredningen

Tillsättandet
av kontrollformsutredningen år 1986 skedde mot bakgmnd av den betydelsefulla
roll som frågor om provning och kontroll fått i den internationella handeln.
Särskild uppmärksamhet har frågorna fått i det europeiska harmoniseringsarbetet,
både internt inom EG i arbetet med den inre marknaden och i det fördjupade EFTA/EG-samarbetet.
I detta samarbete har, sedan tullarna i Västeuropa i stort sett är borta,
ansträngningarna i ökad omfattning riktats mot de icke-tariffära
handelshindren. I den s.k. Luxemburgdeklarationen från 1984 drogs riktlinjer
upp för ett fördjupat och utvidgat samarbete mellan EFTA och EG inom och vid sidan
av frihandelsavtalen. Som särskilt angelägna områden nämndes där harmonisering
av standarder och tekniska föreskrifter som ett medel att undanröja tekniska
handelshinder. Riksdagen antog våren 1988 en ändring i EFTA-konventionen för
att göra informationsproceduren för tekniska föreskrifter bindande mellan
medlemsländerna (prop. 1987/88:119, UU 34, rskr. 237, SFS 1988:568).
Förhandlingar pågår nu mellan EFTA-länderna och EG om en överenskommelse om
samarbete på området

tekniska föreskrifter.
Riksdagen har våren 1988 även godkänt riktlinjer för Prop. 1988/89:60 Sveriges
medverkan i ett brett västeuropeiskt samarbete, vilka innebär att vi skall gå
vidare i det nordiska samarbetet och stärka EFTA, samtidigt som vi skall bredda
och fördjupa samarbetet med EG så långt detta är förenligt med neutralitetspofitiken
(prop. 1987/88:66, UU:24, rskr. 245).

I
kontrollformsutredningens betänkande (SOU 1988:6) Provning och kontroll i
internationell samverkan slår utredaren fast att hans överväganden främst har
sin utgångspunkt i det fördjupade EFTA/EG-samarbetet. I uppdraget ingick att
kartlägga den internationella utvecklingen och ta ställning till om det mot
bakgrund av denna utveckling behövdes några förändringar i det svenska systemet
för provning och kontroll. Vidare skulle utredaren ta ställning till
myndighetsorganisationen inom detta område.

Utredaren
har funnit att den svenska organisationen på provningsområdet, med statens
provningsanstalt (SP) som nationellt provningsorgan och riksprovplatser för
obligatorisk kontroll, inte behöver förändras. Däremot kan dessa organ för att
få sina provningsresultat internationellt godtagna behöva styrka att de
uppfyller vissa allmänna krav på provningsorgan som kommer att gälla som
europeiska standarder. Motsvarande gäller också andra svenska provningsorgan,
som vill få sina provningsresultat internationellt godtagna. Utredaren har
också funnit att tillsynen över riksprov-platserna behöver ha en mer teknisk
inriktning och förstärkas. En viktig slutsats som utredaren har dragit är
vidare att den svenska ordningen för provning och kontroll bör kompletteras med
ett system för frivillig ackreditering av provningsorgan enligt internationell
modell. Systemet bör handhas av MPR och ersätta den nuvarande auktorisationen
för obligatorisk och frivillig kontroll. Som en följd därav föreslår utredaren
att MPR omorganiseras.

Med
anledning av den förändrade tillsynen av riksprovplatserna och införandet av
ett ackrediteringssystem har utredaren föreslagit ändringar i lagen (1985:1105)
om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. och lagen (1974:897) om riksmätplatser
m.m.

Utredarens
slutsatser har fått stöd av de flesta remissinstanserna och jag anser att
förslagen bör genomföras i huvudsak på angivet sätt. Den lämpligaste
lagtekniska lösningen anser jag vara att samla lagbestämmelserna om riksprovplatser,
riksmätplatser och ackrediterade laboratorier i en ny lag, benämnd lagen om
kontroll genom teknisk provning och om mätning, som ersätter de nyss nämnda
lagarna.

De
sakliga ändringarna i lagstiftningen gäller framför allt införandet av

regler om ackreditering av laboratorier, vilka skall ligga till gmnd för ett

ackrediteringssystem av det slag som redan finns eller håller på att byggas

upp utomlands. För att förstå varför en sådan åtgärd behövs från svensk

sida är det nödvändigt att sätta in frågan om ackreditering i ett större

sammanhang. Det grundläggande syftet med ackreditering är att bidra till

att säkerställa kvalitet hos provnings- och kontrollresultat. Att kvalitet och

reproducerbarhet säkerställs är i sin tur en förutsättning för att få till
stånd

ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat över gränserna

så att omprövning och omkontroll kan undvikas. Det krävs emellertid 10

också andra fömtsättningar.
För att visa var frågan om ackreditering Prop. 1988/89:60 kommer in och hur ackreditering
kan användas behövs en redogörelse för det samlade frågekomplexet.

2.2 Provning, kontroll och ackreditering

Med
provning avses en undersökning för att bestämma en produkts egenskaper.
Provningen dokumenteras i ett provningsprotokoll med mätdata eller i en
provningsrapport, som fömtom mätdata innehåller något utlåtande.

Med
kontroll menas en undersökning, ofta med hjälp av provning, för att bestämma om
en produkt fyller ställda krav. Kraven kan vara rättsligt bindande enligt lag
eller någon annan föreskrift. Kraven kan också återfinnas i en frivillig
regel, t. ex. i en standard.

En
kontroll kan göras många gånger under en produkts livscykel och kan vara
frivillig eller ålagd av staten. Det är framför allt den förhandskontroll av
farliga produkter som görs före marknadsföringen som har betydelse från
handelshindersynpunkt. Strävandena att få till stånd ömsesidiga godtaganden
gäller främst sådan kontroll. Kontroll till följd av nationella krav som
tillämpas i ett senare led och som rör t. ex. hur maskiner eller anläggningar
skall installeras eller handhas har inte motsvarande betydelse för handeln. För
återkommande kontroll som kan göras under den tid en produkt eller anläggning
är i bruk och som kan vara ålagd av staten (i Sverige t. ex. i fråga om bilar
och personhissar) gäller detsamma liksom för den marknadskontroll som många
myndigheter utövar inom sitt ansvarsområde.

Det
finns skäl att understryka betydelsen av det nyss sagda. Även inom EG (se
närmare avsnitt 2.5) gäller att användningen av en produkt, som i och för sig
får försäljas fritt inom EG, i vissa sammanhang kan förhindras genom t. ex.
särskilda regler till skydd för arbetsmiljön.

Jag
vill för tydlighetens skull också framhålla att frågan om godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse har stor betydelse också för
annan provning och kontroU än sådan som har direkt intresse för staten från
säkerhetssynpunkt. Åtgärder som ökar förtroendet för provningsresultat och
bevis om överensstämmelse har stor och ökande betydelse för handeln, eftersom
i många fall köpare och andra intressenter vill ha så goda garantier som
möjligt för att produkten uppfyller uppställda krav och ofta kräver att detta styrkes
i lämplig form.

För
massproducerade artiklar sker kontroll vanligen som typkontroll av enstaka
exemplar. En typkontroll kan kompletteras med tillverkningskontroll och typefterkontroll.

En
kontroll mynnar ut i ett ställningstagande (godtagande eller under

kännande) humvida produkten uppfyller de krav som kontrollen gäller.

Ett godtagande kan verifieras på olika sätt. Verifikationen kan ha formen

av ett dokument (intyg, certifikat, myndighetsgodkännande m.m.) men

kan också ske genom märkning av produkten. Om tillverkaren själv utför

kontrollen sker verifikationen genom en s. k. försäkran om överensstäm

melse. En ofta använd term med samma innebörd är tillverkardeklaration. 11

Utförs
kontrollen av ett fristående organ sker verifikation i form av ett Prop.
1988/89:60 intyg eller formellt beslut om godkännande. Fattas beslutet, efter
en rättsligt tvingande kontroll, av en myndighet (eller ett annat organ med
myndighetsbefogenheter) talar man om myndighetsgodkännande. Fattas beslutet i
annat fall av ett fristående organ, talar man om certifiering av överensstämmelse,
vanligen kallad certifiering. Produktkraven finns då oftast i en standard eller
liknande dokument.

En
verksamhet som fått en allt mer betydelsefull roU för den internationella
handeln är standardisering. Med standarder avses vissa regler som skall
underlätta framställning, distribution och användning av varor och tjänster.
Med standard kan man också mena det dokument där en sådan regel preciseras.
Standardisering kan bedrivas på olika nivåer; över gränserna (internationell
och regional standardisering), inom ett land (nationell standardisering) eller
inom en bransch eller ett företag (bransch- och företagsstandardisering).
Standardiseringsorganen är som regel enskilda organ med oberoende ställning.

Standardiseringsverksamhet
tillkom urspmngligen för att tillgodose näringslivets behov och har mycket
stor betydelse för industri och handel. En standard är principiellt sett en
frivillig överenskommelse som tas fram i samverkan mellan berörda intressenter.
Standardiseringsverksamhetens funktion har emellertid efter hand vidgats i
Sverige och andra länder. Svenska myndigheter utnyttjar i ökande omfattning
standarder i fullgörandet av sina uppgifter att skydda liv, hälsa, miljö och
egendom. Bestämmelser om farliga produkter anknyter ofta till standarder,
vilket betyder att standardens innehåll helt eller delvis även kan bli offentligrättsligt.
De juridiska konsekvenserna blir beroende av hur denna anknytning görs.
Strävandena att harmonisera bestämmelser mellan olika länder har i hög grad
ökat standardiseringens betydelse för myndigheter och andra offentliga organ.
Särskilt stor betydelse har standardiseringsverksamheten fått i det europeiska harmoniseringsarbetet.

Som
nämndes har frågan om säkerställande av kvalitet hos provnings-och
kontrollresultat fått ökande betydelse. Termen kvalitet uttrycker förmågan hos
en produkt eller tjänst att tillfredsställa förväntade eller uttalade behov.
Kvalitetssäkring är ett sammanfattande namn på utformningen av åtgärder för att
säkerställa och ge tilltro till kvaliteten på en verksamhet. Med
kvalitetsstyrning menar man de operativa metoder och aktiviteter som tilllämpas
för att kvalitetskraven skall kunna uppfyllas och med kvalitetssystem den
organisatoriska stmktur, det ansvar och de resurser som finns för att leda och
styra kvalitetsverksamheten. Ett sådant system skall vara dokumenterat i en
kvalitetsmanual, som skall täcka samtliga kvalitetsaspekter och kunna användas
både internt och externt. Det internationella standardiseringsorganet ISO har
utarbetat generella krav för kvalitetssystem (ISO 9000-serien) och vissa certifieringsorgan
erbjuder certifiering av kvalitetssystem mot sådana standarder.

För
att säkerställa kvalitet i provningsverksamhet krävs att åtskilliga

krav uppfylls. För att möjliggöra ömsesidiga godtaganden av provningsre

sultat krävs garantier för att samma mätdata erhålls om samma produkt

provas på olika håll. Tekniskt uttrycks detta med att reproducerbarheten 12

skall vara godtagbar. För
detta krävs inte bara att laboratoriema har Prop. 1988/89:60 kompetent
personal och lämplig utmstning och iakttar "god laboratoriesed" utan
också att det finns väldefinierade provningsmetoder och att laboratorierna
tolkar och tillämpar dessa på ett likartat sätt.

En
teknik som används för att förbättra möjligheterna till reproducerbarhet är ackreditering
av provningsorgan. Ackreditering meddelas av ett särskilt ackrediteringsorgan
efter genomförd utvärdering av att provningsorganet uppfyller de villkor som
gäller för de provningar för vilka ackrediteringen meddelas. I utvärderingen
skall ingå en teknisk bedömning utförd av personer med särskilda
kvalifikationer. Under den tid ackrediteringen varar står laboratoriet under
regelbunden tillsyn av ackrediteringsorganet.

En
ackreditering tar uteslutande sikte på att ett laboratorium besitter kompetens
att utföra viss provning eller vissa slag av provningar och mätningar. Den kan
avse fristående laboratorier och laboratorier inom företag. Vissa certifieringar
av företags kvalitetssystem kan komma att fömtsätta att laboratoriet är
ackrediterat. Någon sådan skillnad mellan obligatorisk och frivillig provning
som förekommer i den svenska lagstiftningen görs inte.

Äv
ökande betydelse för det intemationella samarbetet inom området provning och
kontroll är vid sidan av den omfattande direkta samverkan på
provningsinstitutionsnivå, det samarbete som håller på att byggas upp mellan
olika nationella ackrediteringsorgan. Det finns således mellan vissa sådana
organ bilaterala avtal av innebörd att ackrediteringsorganen är eniga om att
deras system är likvärdiga och att därför en ackreditering i det ena landet kan
anses ha motsvarande förtroendeskapande förmåga i det andra. Ett avtal av denna
innebörd har nyligen träffats mellan statens mät-och provråd och det danska
nationella ackrediteringsorganet. Inom Norden finns ett samarbetsprogram från
år 1987 för avskaffande av tekniska handelshinder som bl. a. innebär att
behöriga organ i de nordiska ländema såvitt möjligt skall godta provning och
kontroll som har utförts i ett annat nordiskt land. Detta program behandlas
längre fram (avsnitt 2.8 och 3.5).

I
många länder utförs den kontroll, som i Sverige traditionellt har skett i form
av offentligrättslig myndighetskontroU, av privaträttsliga certifieringsorgan.
Någon enhetlig ställning har dock sällan certifieringsorganen i dessa länder.
Det har då varit naturligt för staten att söka skapa garantier för att de
verkar på ett korrekt sätt och öka tilltron utomlands till certifie-ringama. I bl.a.
Storbritannien förekommer en i statlig regi bedriven ackreditering av certifieringsorgan,
där förfarandet liknar det som används vid ackreditering av provningsorgan. En
motsvarande verksamhet finns eller håller på att byggas upp i flera andra
länder.

Av
stor betydelse för det europeiska harmoniseringsarbetet är att det har tagits
fram två dokument med allmänna krav för provningsorgan, ackrediteringsorgan
och certifieringsorgan, vars innehåll inom kort på uppdrag av både EG och EFTA
kommer att fastställas som sju europeiska standarder. Dessa standarder
innehåller allmänna kriterier för

1. provningslaboratoriers verksamhet (EN 45001)

2. bedömning av provningslaboratorier (EN 45002)

3. organ som ackrediterar provningslaboratorier (EN
45003) 13

1. organ som certifierar produkter (EN 45011) Prop.
1988/89:60

2. organ som certifierar kvalitetssystem (EN 45012)

3. organ som certifierar personal för viss
kvalitetskontroll (EN 45013)

7. försäkringarom
överensstämmelse (EN 45014)

Kriterierna i EN 45001 — 45003 är avsedda att användas såväl vid

formella
ackrediteringar som vid utseende av officiella provningsorgan (jfr de svenska riksprovplatserna).

2.3 Ömsesidiga godtaganden av provnings- och kontrollresultat

Som
nämndes i inledningen har arbetet med att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av
provnings- och kontrollresultat intensifierats under senare år. Frågan har bl.
a. ägnats stor uppmärksamhet i det fördjupade samarbetet mellan EG och EFTA.
Den har också tagits upp inom GATT, och i Norden genomförs ett program för
avveckling av tekniska handelshinder, där ett väsentligt inslag är att ny
provning och kontroll skall undvikas.

Det
har länge funnits överenskommelser om ömsesidigt godtagande av provnings- och
kontrollresultat inom begränsade områden. EFTA har här gjort en pionjärinsats.
Redan i slutet av 1960-talet tillkom på EFTA:s initiativ en rad
överenskommelser om ömsesidigt erkännande av provningsresultat. Dessa överenskommelser
har stått öppna för anslutning även från stater utanför EFTA. Möjligheten har
utnyttjats av flera EG-sta-ter och andra europeiska länder. Sju olika
överenskommelser har ingåtts mellan ansvariga myndigheter i olika länder om att
godta varandras provnings- och besiktningsresultat.

Likaså
på EFTA:s initiativ har tillkommit två konventioner om kontroll och märkning av
ädelmetaller resp. om inspektionsförfarandet vid läkemedelsframställning.

Även om sålunda vissa
framsteg gjorts har det dock i praktiken varit

svårt att annat än i begränsad utsträckning få till stånd sådana överens

kommelser. Till en början krävs en politisk vilja att godta utländska

resultat men det krävs också att importländerna har förtroende för den

provning och kontroll som har utförts i ett annat land. Erfarenheten har

visat att överenskommelser på politisk nivå utan underbyggnad i tekniska

realiteter inte fungerar tillfredsställande. Det måste säkerställas att prov

ning och kontroll av samma produkt i olika länder också i praktiken ger

samma resultat. Hur mycket som krävs av samverkan på teknisk nivå kan

variera från område till område. Det är nödvändigheten av förtroendeska

pande åtgärder som har uppmärksammats i det arbete som EG har bedri

vit på senare år och som är bakgmnd till de åtgärder EG nu vidtar för att få

till stånd fungerande arrangemang (se närmare avsnitt 2.5). Som delvis har

framgått av det tidigare har EFTA i allt väsentligt anslutit sig till EG:s

synsätt i dessa frågor och fömtsättningar bedöms därför finnas att på olika

områden ha arrangemang som omfattar både EG- och EFTA-länderna.

Den tidigare nämnda EFTA-konventionen är att se som ett steg i denna

samverkan. 14

Det
är viktigt att hålla isär termerna provning och kontroll vid en analys Prop.
1988/89:60 av hur ömsesidigt godtagande av resultat skall åstadkommas. Lättast
är av naturliga skäl att godta varandras provningsresultat. Vad som krävs är
att provningsmetoderna är harmoniserade och att godtagbar reproducerbarhet kan
verifieras. Hittillsvarande internationellt samarbete bygger på direkt
samverkan mellan provningsorgan, vilket medför förtroende för varandras
kompetens och resultat. En sådan samverkan kan dock av naturliga skäl ske
främst mellan stora nationella provningsorgan. Den förtroendeskapande åtgärd
som i övrigt främst kan komma i fråga är ackreditering. Som nämndes finns nu
gemensamma europeiska kriterier för såväl provnings- som ackrediteringsverksamhet.
Ett godtagande av i utlandet genomförd provning medför att behovet av
omprövning, som kan vara tidsödande och kostsam, bortfaller. Detta kan innebära
ett avsevärt framsteg i arbetet med att avveckla handelshinder. Ännu
fördelaktigare är emellertid om man kan godta utomlands genomförd kontroll,
dvs. godta utländska verifikationer eller, med den term som används i EFTA-konventionen,
bevis om överensstämmelse. Häri innefattas myndighetsgodkännanden, certifieringar,
tillverkardeklarationer och andra bevis om överensstämmelse med ställda krav.

För
att godta utländska verifikationer krävs först och främst förtroende för att de
provningsresultat som ligger till grund för kontrollen är korrekta. För att en
utomlands utförd kontroll — av att där gällande produktkrav är uppfyllda —
skall medge marknadstillträde i det egna landet måste dessutom ytterligare
förutsättningar vara uppfyllda:

— Produktkraven
måste vara harmoniserade mellan länderna.

— Reglerna
om vilka verifikationer som godtas måste vara harmoniserade.

— Det
måste finnas förtroende för verifikationerna.

Det
finns skäl att understryka att, även om man inom EG och EFTA är överens om de
allmänna principerna för att uppnå ett ömsesidigt godtagande av
kontrollresultat, det gäller att sektor för sektor åstadkomma arrangemang som
gör detta möjligt i praktiken. Man måste sektor för sektor uppfylla de angivna
förutsättningarna. Det råder enighet om att arrangemang för ömsesidigt
godtagande av kontrollresultat måste vara sektorsanpassade, eftersom
förhållandena varierar så mycket mellan olika sektorer.

Bestämmandet
av produktkrav gäller vilka krav som skall ställas i säkerhetshänseende. Om
Sverige skall leva upp till riktlinjerna för det europeiska samarbetet, måste
en allmän utgångspunkt vara att svenska produktkrav i möjligaste mån skall
harmoniseras med dem som gäller i Västeuropa. Hur långt man från svensk sida
därvid är beredd att gå måste avgöras från fall till fall inom varje sektor.
Väsentligt är att svenska myndigheter aktivt följer och vid behov deltar i det europeiska
harmoniseringsarbetet. Erfarenheterna visar att den som tidigt lägger fram
förslag och synpunkter har goda möjligheter att få dem beaktade. En tydlig
utveckling är att harmonisering av produktkrav på detaljnivå i starkt ökande
utsträckning kommer att bygga på gemensamma standarder.

15

2.4
Provning och kontroll i Sverige Prop. 1988/89:60

Innan
jag går in på mina förslag vill jag ge en kort bakgrund med en beskrivning av
provnings- och kontrollverksamheten i Sverige och lagstiftningen om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning. En fyllig beskrivning finns i kontrollformsutredningens
betänkande s. 57 — 84.

Att
produkter uppfyller de krav som tillverkare/säljare eller köpare uppställer kan
kontrolleras genom egen provningsverksamhet eller genom uppdrag till fristående
provningsorgan. Om kontrollen gälleratt produkten uppfyller kraven i en
standard eller jämförbart dokument, kan certifiering ske av något organ som
erbjuder sådana tjänster. Provningsverksamhet av nu avsett slag är frivillig
och inte reglerad i författning.

Bland
certifieringsorgan kan nämnas SlS-Standardiseringskommis-sionen i Sverige, som
vid sidan av standardiseringsverksamhet också administrerar ett certifieringssystem,
där produkter som överensstämmer med standard får förses med SIS inregistrerade
varumärke. Någon egen provningsverksamhet har inte SIS, utan den underliggande
provningen utförs på annat håll, t. ex. vid SP. Det finns också myndigheter som
tillhandahåller frivilliga certifieringstjänster. Dit hör SP (P-märkning), sjöfartsverket
(godkännande av fritidsbåtar) och trafiksäkerhetsverket (godkännande av bilbarnstolar).
Den nyligen beslutade kontrollordningen för elektrisk materiel (prop.
1987/88:82, NU 30, rskr. 219) innebär aU riksprovplatsen SEMKO:s kontroll i
fråga om huvuddelen av elmaterielen kommer att utmynna i ett beslut som till
sin innebörd är en certifiering.

Vad
gäller provningsresurser finns betydande sådana hos de svenska företagen.
Storföretagen har som regel egna laboratorier för att täcka sina behov och det
finns också fristående provningsföretag, som erbjuder sina tjänster på
kommersiell basis. En samlad prov- och mätteknisk resurs finns hos SP, som
enligt sin instruktion är landets offentliga provningsanstalt och skall utföra
provningar, undersökningar och tekniska utvärderingar av material och
konstruktioner. Provningsanstalten skall också bedriva teknisk-vetenskaplig
forskning inom sitt område m. m.

När
staten ställer krav på särskilda egenskaper hos en produkt är det vanligt att
staten också föreskriver kontroll av att kraven är uppfyllda. I en sådan
kontroll ingår ofta krav på provning. För kontroll genom teknisk provning som
är föreskriven i författning eller ålagd genom särskilt beslut eller som har
vissa rättsverkningar (obligatorisk kontroll) finns särskilda regler i lagen
(1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m., som trädde i
kraft den 1 februari 1986. Lagen anvisar en organisatorisk form för
provningsverksamhet, som i nyss angivna mening är tvingande för enskilda.
Syftet med lagstiftningen är att få till stånd samordning av provningsresurser
och skapa garantier för att verksamheten bedrivs kompetent, korrekt och så
rationellt som möjligt. Vidare öppnas möjligheter för en god erfarenhetsåterföring
från provningsorganen till de myndigheter som föreskriver att kontroll genom
teknisk provning skall äga rum. Lagen reglerar alltså inte vad som skall
provas, när provningen skall ske eller hur den skall gå till. Enligt lagen kan
för obligatorisk kontroll utses

16

riksprovplatser, som inom
sina områden principiellt har monopol på Prop. 1988/89:60 provning för
obligatorisk kontroll, och auktoriserade provplatser för obligatorisk
kontroll. Riksprovplatser och auktoriserade provplatser utses för särskilda
kontrollområden. Lagen ger också möjlighet att auktorisera provningsorgan för
frivillig kontroll.

I
den proposition till riksdagen som låg till grund för 1985 års lag görs vissa
allmänna uttalanden om utformningen av kontrollsystem, där bl.a. betydelsen av
att utnyttja företagens egna kontrollåtgärder framhålls (prop. 1985/86:27 s.
7-9).

Riksprovplatssystemet
tillkom på 1970-talet, då också ett motsvarande system, riksmätplatssystemet,
tillskapades för mätteknisk normaliehåll-ning och kalibrering. Innan en
mätutrustning kan användas för sitt ändamål måste den kalibreras, vilket
innebär att den jämförs med en normal eller med annan bättre kalibrerad
mätutrustning. Normalen skall i sin tur vara kalibrerad mot en bättre
definierad normal ända fram till enhetens fysikaliska definition. Genom detta
hierarkiskt uppbyggda kalibreringssy-stem blir måttenheten tillgänglig vid
mättillfället.

För
att mätresultat skall kunna tolkas entydigt oberoende av var och när mätningarna
har utförts måste man ha en metrologisk organisation som både håller normaler
på olika noggrannhetsnivåer och ansvarar för att dessa normaler är spårbart
kalibrerade mot normaler på högre noggrannhetsnivåer. I sista hand skall ett
visst kalibreringsresultat alltid kunna spåras till en och samma
internationellt antagna definition av tillhörande måttenhet.

Grundläggande
bestämmelser om riksprovplats- och riksmätplatssyste-men gavs i lagen
(1974:896) om riksprovplatser m. m. (numera ersatt med 1985 års lag om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m.) resp. lagen (1974:897) om riksmätplatser
m.m. Systemen administrerades av statens provningsanstalt. Den 1 juli 1983
avskildes en viss del av provningsanstalten för att bilda en ny myndighet,
statens mät- och provråd. MPR övertog rollen som central förvaltningsmyndighet förofliciell
provning och mätteknik och det är numera MPR som administrerar riksprovplats-
och riksmätplatssystemen.

När
1974 års riksprovplatslag ersattes med 1985 års lag om obligatorisk kontroll
var huvudsyftet att erbjuda flexiblare organisationsformer för tvingande
provning. Det skedde främst genom att möjlighet öppnades för auktorisation av
provningsorgan för obligatorisk kontroll, vilket inte var möjligt enligt 1974
års lag. Samtidigt behölls tidigare möjlighet att efter beslut av regeringen
auktorisera för frivillig provning inom ett visst område.

För
riksprovplatser gäller, för att säkra deras oberoende ställning, att det
allmänna skall ha ett bestämmande inflytande över verksamheten. Vidare krävs
sakkunskap och objektivitet. Såväl myndigheter som helt eller delvis statsägda
aktiebolag har utsetts till riksprovplatser för ett 20-tal kontrollområden.

På
auktoriserade provplatser ställs motsvarande krav på sakkunskap

och objektivitet men inte på oberoende ställning. Såväl tillverkares egna

laboratorier som fristående laboratorier kan auktoriseras. 17

2 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 60

Beslut
att utse riksprovplats fattas av regeringen på förslag av MPR, som Prop.
1988/89:60 bereder frågan. Beslut att auktorisera ett provningslaboratorium
fattas av MPR. Regeringen måste dock först ha fattat beslut att auktorisation
får ske , inom ett visst område. Auktorisation har hittills meddelats i mycket
begränsad utsträckning. Vilka riksprovplatser och kontrollområden för auktorisation
som finns framgår av förordningen (1985:1107) om riksprovplatser och
auktoriserade provplatser m.m. (ändrad senast 1988:1008). SP är riksprovplats
för flera kontrollområden, men riksprovplatsverksam-heten omfattar inte mer än
totalt omkring 15 % a v anstaltens verksamhet. En betydande del av provningen
för obligatorisk kontroll sker vid sidan av riksprovplatssystemet.

Enligt
förordningen (1985:1106) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m.
får MPR meddela föreskrifter om verksamheten vid riksprovplatser och
auktoriserade provplatser som inte är myndigheter. För myndigheter som är riksprovplatser
eller auktoriserade provplatser utfärdar MPR allmänna råd. MPR skall vidare
utöva tillsyn över verksamheten vid riksprovplatser som inte är statliga
myndigheter och över auktoriserade provningsorgan. Uppgiften att vara
tillsynsmyndighet för riks-provplatsema har inte förenats med några formella
maktbefogenheter av det slag som kräver uttryckligt lagstöd. Tillsynen har
alltså ansetts kunna utövas i samverkan med riksprovplatserna.

Riksmätplatser
utses av regeringen på förslag av MPR. De är myndigheter som skaU officiellt
säkerställa riktigheten av mätningar av vissa storheter genom att vidmakthålla
nationella normaler och se till att dessa är internationellt spårbara. Beslut
att auktorisera matplatser fattas av MPR efter en teknisk bedömning som följer
ett internationellt mönster. MPR:s krav är harmoniserade med motsvarande
västeuropeiska krav och anknyter till förfaranden som har vidare
internationell tillämpning. Till riks-mätplatslagen kompletterande
regeringsföreskrifter finns i förordningen (1974:899) om riksmätplatser m. m.

2.5 Provning och kontroll inom EG

Behovet
att stärka arbetet med att åstadkomma en enhetlig marknad tilldelades år 1985 av
EG högsta prioritet. EG-rådet antog detta år en vitbok med prioriterade områden
och riktlinjer för vilka beslut som behöver fattas för att avskaffa hindren
för bl. a. varors och tjänsters rörlighet över gränserna i syfte att före
utgången av år 1992 ha uppnått en enhetlig inre marknad.

Ett
fritt varuutbyte fömtsätter likartade produktkrav. Någon total harmonisering
krävs dock inte inom EG, eftersom man arbetar med den på Romfördraget gmndade
principen att en produkt som fritt får säljas i ett EG-land också skall få
säljas i övriga EG-länder, om inte särskilda skäl kan åberopas för motsatsen. I
vissa fall, framför allt i fråga om produkter som medför särskilda risker,
krävs dock en legal harmonisering. En sådan fömtses nu normalt ske enligt EG:s s.
k. nya metod. Denna innebär följande:

18

— som bindande rättsregler gäller tämligen allmänt
hållna säkerhetskrav, Prop. 1988/89:60

— utformningen av de tekniska specifikationer som
skall säkerställa att produkter uppfyller direktivens säkerhetskrav överlåts på
de europeiska standardiseringsorganen,

— de tekniska specifikationerna behåller sin status
av frivilliga standarder,

— produkter
tillverkade enligt harmoniserade standarder presumeras upp

fylla direktivets säkerhetskrav men även andra utföranden godtas, om

det kan visas att produkterna uppfyller säkerhetskraven.

Lagstiftningstekniken att standarder presumeras uppfylla säkerhetskra

ven innebär att standarderna får vissa rättsverkningar på så sätt att de

fömtsatts uppfylla föreskrifternas krav. Det finns dock utrymme för en

myndighet att i det enskilda fallet pröva detta.

Den
nya metoden anger följande alternativa sätt att verifiera att en produkt
uppfyller ställda krav (vilka som får användas för bestämda produkter avgörs i
det särskilda EG-direktivet för dessa produkter):

— intyg och märkning av
fristående organ,

— provningsintyg från fristående organ (framför allt
avsett för produkter som inte är tillverkade enligt standard),

— försäkran om överensstämmelse utfärdad av
tillverkare eller importör varvid krav om övervakning kan föreskrivas,

— andra former för verifiering, i undantagsfall krav
på myndighetsgodkännande.

De
nationella fristående organ som får utfärda bevis om överensstämmelse skall
vara kungjorda till kommissionen och övriga EG-länder. De skall fullgöra sitt
arbete enligt internationellt vedertagen praxis (jfr de tidigare nämnda EG-dokumenten,
som tagits fram efter tillkomsten av den nya metoden). Medlemsländerna har
ansvaret för att anmälda organ följer överenskomna regler och rekommendationer.

Inom
EG kan man se en medveten strävan att begränsa de offentligrätts-liga inslagen
i sådan provning och kontroll som föregår marknadsföring av produkter. Det
yttersta ansvaret för att inga farliga produkter finns på marknaden har den
enskilda staten, som måste ha metoder att övervaka detta. Däremot skall statlig
generell "förhandskontroU" innan produkterna förs ut på marknaden
undvikas. Det betyder dock inte att provning och kontroll före marknadsföringen
kan underlåtas. Som framgår av det tidigare förutsätter tvärtom EG:s nya metod
att det vid marknadsföringen på visst sätt skall ha verifierats att
säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske på olika sätt och vad som skall
gälla i ett visst fall bestäms i varje direktiv. Huvudprincipen är att
produkter som inte har tillverkats enligt standard skall ha kontrollerats av
ett utomstående kvalificerat provningsorgan, medan tillverkaren i fråga om produkter
som har tillverkats enligt standard skall kunna välja mellan tillverkardeklaration
och certifiering. Av stor vikt är principen att obligatorisk kontroll genom
utomstående så långt som möjligt bör undvikas och förbehållas högriskprodukter.

Tillverkardeklaration
skall således vara tillåten i så många fall som

möjligt. En tydlig tendens är emellertid att någon form av insyn från något

kontrollorgan hos en tillverkare ofta kan komma att krävas för att denne

skall få använda tillverkardeklaration som verifieringsmetod. I det sam- 19

manhanget kan t.ex. krav
på övervakning av kvalitetssystem eller ackredi- Prop. 1988/89:60 tering av
laboratorier bli aktuella.

I
harmoniseringsarbetet spelar således de europeiska standardiseringsorganen (CEN
och CENELEC) en betydelsefull roll. I dessa deltar även Sverige och andra
EFTA-länder genom sina nationella standardiseringsorgan. CEN och CENELEC
arbetar framför allt med att ta fram standarder men tjänar också som gemensamma
europeiska fora för standardiseringsfrågor. Inom EG har lanserats tanken på
att skapa ett motsvarande gemensamt europeiskt fomm för frågor om provning och
certifiering med brett deltagande från berörda intressenter. Ett stort symposium
kring denna fråga arrangerades av EG-kommissionen i juni 1988, varvid enighet
nåddes om behovet av ett sådant fomm.

Jag
vill slutligen erinra om vad jag nämnde under avsnitt 2.2 om att användningen
av en produkt som i och för sig är godkänd för fri cirkulation även inom EG
kan förhindras i vissa sammanhang, t. ex. genom krav i särskilda
arbetsmiljöregler. Föratt undvika missförstånd vill jag framhålla att ett
utvidgat EFTA/EG-samarbete inom området kontroll genom teknisk provning inte
behöver påverka Sveriges möjligheter att upprätthålla regler till skydd för
arbetsmiljön.

2.6 EFTA/EG-samarbete inom området kontroll genom teknisk
provning

Jag
har redan i det tidigare kommit in på EFTA/EG-samarbetet inom området kontroll
genom teknisk provning. Redan i Luxemburgdeklarationen nämndes detta område
som angeläget för samarbete och frågan har vid EFTä:s ministermöten följts uppmärksamt. De politiska
viljeyttringarna har följts upp dels genom regelbundna möten på hög tjänstemannanivå
mellan EFTA-länderna och EG-kommissionen, dels genom möten på expertnivå.

Vid
gemensamma EFTA/EG-möten görs regelbundet genomgångar beträffande tekniska
handelshinder på olika produktområden, främst sådana där direktiv enligt nya
metoden föreligger, samtidigt som man drar upp riktlinjema för vidare
samarbete. Viktiga inslag är:

- ömsesidig information på ett så tidigt stadium som
möjligt om vilka direktiv som planeras,

- informationsutbyte om standardisering,

- förslag till arrangemang för ömsesidigt godtagande
av provnings- och kontrollresultat.

En
betydelsefull gmnd för samarbetet med EG har lagts i och med att EFTA i januari
1988 antagit en policy om provning och kontroll som nära ansluter till EG:s
synsätt och genom ingåendet av den konvention om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse som nu föreläggs riksdagen för
godkännande.

En
svårighet i samarbetet för att nå gemensamma EFTA/EG-lösningar är att EFTA-
resp. EG-ländernas legala gmnd för sin intema samordning är olika.

För
EG-ländernas del innebär tillämpningen av Romfördraget en rätts- 20

lig skyldighet att inte
förhindra marknadsföring och försäljning av varor Prop. 1988/89:60 som är lagligen
producerade och marknadsförda i ett EG-land. Vidare är EG-länderna skyldiga att
tillämpa EG-direktiv med krav på produkter. Ofta innehåller sådana direktiv
provnings- och certifieringsarrangemang. Inom EG finns särskilda procedurer för
konfliktlösning. I sista hand avgörs konflikter av EG-domstolen i Luxemburg,
som prövar olika åtgärders förenlighet med Romfördraget.

För
EFTA-länderna finns inte några motsvarande gemensamma skyldigheter och inget
domstolsorgan för konfliktlösning. Obligatorisk provning och kontroll av
produkter inkl. produktkrav regleras genom separat lagstiftning i varje
enskilt EFTA-land.

För
EFTA-ländernas del kräver ett fördjupat samarbete med EG en inbördes samordning
av systemen för provning och kontroll. Flera åtgärder för att åstadkomma en
sådan har vidtagits under senare tid. Den nyss nämnda EFTA-policyn tjänar detta
syfte. Av stor betydelse är också den tidigare nämnda EFTA-konventionen, som
jag återkommer till i följande avsnitt. Denna är utformad som en ramkonvention,
som skall kompletteras med sektorsvisa överenskommelser. De senare avses ligga
till gmnd för överenskommelser med EG på motsvarande sektorer.
Förutsättningarna för detta är givetvis att EG:s och EFTÄ:s regleringar både
vad gäller produktkrav och kontrollprocedurer är i huvudsak desamma inom dessa
sektorer. Konventionen innehåller också regler om konfliktlösning. Syftet är
att konventionen för EFTA-länderna skall utgöra en legal grund inom detta
område, som till viss del motsvarar den rättsordning som gäller för EG-länderna.

Tillskapandet
av ett gemensamt europeiskt organ för provning och certifiering, kan få stor
betydelse för EFTA/EG-samarbetet. Om ett sådant organ bildas, kan provnings-
och kontrollfrågor inom EG komma att lösas på annat sätt än genom bestämmelser
i direktiv. För EFTA och EG gemensamma arrangemang för godtagande av provnings-
och kontrollresultat inom olika sektorer bör kunna komma till stånd och
fungera inom ramen för ett sådant organ. Samordningsfrågan skulle då kunna få
en för EFTA-länderna tillfredsställande lösning.

2.7 EFTA-konventionen om ömsesidigt godtagande av provningsresultat
och bevis om överensstämmelse

Vid
EFTä:s ministermöte i Tammerfors
i juni 1988 undertecknades den EFTA-konvention om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse som genom denna proposition
underställs riksdagen för godkännande. Konventionstexten framgår av bilaga 3.

Konventionens
bakgmnd och syfte framgår av föregående avsnitt. Den är uppbyggd som en
ramöverenskommelse, som skall fyllas ut med sektorsöverenskommelser. Dessa
skall föras in i bilaga III till konventionen, se artikel 2.2. Enligt artikel
1.1 gäller konventionen alla produkter som är föremål för tvingande krav i
fråga om provning eller bevis om överensstämmelse, innan de får föras ut på
marknaden eller användas.

De
grundläggande skyldigheterna om godtagande av provningsresultat 21

och bevis om överensstämmelse
finns i artikel 2. Enligt artiklarna 2.1 och Prop. 1988/89:60

2.2 är staterna skyldiga
att, när de godkänner en produkt eller medger att

den får föras ut på
marknaden eller användas, se till att de organ som

handhar frågan inom
statens territorium utan förnyad undersökning

godtar och erkänner som
likvärda med sina egna de provningsresultat och

bevis om överensstämmelse
vilka omfattas av artiklarna.

Det finns en viktig skillnad mellan de fall som anges i artikel 2.1
resp. 2.2. Enligt artikel 2.1 finns det nämligen en redan på ramöverenskommelsen
grundad skyldighet att godta vissa provningsresultat, medan artikel 2.2 föreskriver
skyldighet att godta provningsresultat och bevis om överensstämmelse från
behöriga nationella organ i enlighet med vad som närmare bestäms i någon
sektorsöverenskommelse under konventionen. Den senare skyldigheten förutsätter
således att det för den aktuella produkten träffas en särskild överenskommelse
som förs in i konventionens bilaga III.

Skyldigheten
enligt artikel 2.1 gäller provningsresultat från provningsorgan som är
ackrediterade i enlighet med kriterier fastslagna i vissa dokument, som räknas
upp i bilaga II till konventionen. Dessa dokument kommer att
ersättas med den nya europastandard om ackreditering m. m. som snart kommer att
bli fastställd.

Skyldigheterna
enligt artiklarna 2.1 och 2.2 har vissa begränsningar. För det första utgör de
enligt artikel 2.4 inte hinder för att i rimlig omfattning företa stickprov.
Ett visst provningsresultat eller bevis behöver för det andra enligt artikel
3.1 inte godtas när det finns skälig anledning anta att det är ofullständigt
eller felaktigt. Enligt artikel 3.2 får för det tredje staterna också vidta
åtgärder för att förbjuda eller återkalla en produkt från marknaden, även om
den är provad och kontrollerad i ett annat EFTA-land, om det är nödvändigt för
att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa, egendom eller
miljö. Åtgärder enligt artiklarna 3.1 och 3.2 får dock enligt artikel 3.3 inte
vara godtyckliga eller diskriminerande eller innebära någon förtäckt
begränsning av handeln.

De
ackrediterade provningsorgan, vars provningsresultat skall godtas enligt
artikel 2.1, liksom de behöriga organ, vars provningsresultat eller bevis om överensstämmelse
skall godtas enligt artikel 2.2, skall bekräftas av den permanenta kommitté som
inrättas genom konventionen och föras in i en förteckning, som skall utgöra
bilaga IV till konventionen. Det åligger varje enskild stat
att till kommittén anmäla de organ som efter bekräftelse skall föras upp på
förteckningen. Staterna har sedan också skyldighet att informera kommittén om
olika förhållanden beträffande organ som finns på förteckningen.

Enligt
artikel 4 skall statema vidta skäliga åtgärder för att få vissa andra organ än
dem som omfattas av artikel 2 att följa reglerna i konventionen.

Artiklarna
5 — 7 gäller sektorsöverenskommelser.

Artiklarna
8 och 9 gäller inrättande av en permanent kommitté och beskriver dess
uppgifter.

Den
permanenta kommittén skall bl.a. granska tillämpningen av sek

torsöverenskommelser och på begäran undersöka fall där undantagsregler

na i artikel 3 åberopats. Genom majoritetsbeslut får kommittén rekom

mendera en fördragsslutande stat lämpliga åtgärder i sådana fall. 22

I artikel 10 finns en tvistelösningsklausul.
En tvist beträffande en fråga Prop. 1988/89:60 som rör tillämpningen av
konventionen skall i första hand lösas av de berörda parterna. Lyckas inte
detta kan endera parten hänskjuta frågan till den permanenta kommittén, vilken
skall söka bilägga tvisten. Om inte heller detta lyckas kan endera parten
begära att frågan hänskjuts till en panel. Kommittén kan på grundval av
panelens rapport ge en eller flera fördragsslutande stater rätt att underlåta
att uppfylla sådana åtaganden i konventionen som kommittén finner lämpligt.

Den
permanenta kommittén, i vilken var och en av de fördragsslutande statema har en
röst, verkar genom enhälliga beslut och rekommendationer utom i några fall.
Dessa fall anges i artiklarna 9.2, 9.3 och 10.4. Majoritetsbeslut enligt
artikel 10.4 kan, som nyss framhållits, ytterst innebära att övriga länders
förpliktelse att uppfylla sina åtaganden enligt konventionen i förhållande till
ett annat land upphävs. Även frågor om bekräftelse eller uteslutning av ett
provningslaboratorium eller ett behörigt organ kan avgöras genom
majoritetsbeslut.

Artiklarna
11 — 15 innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Konventionen avses träda i
kraft den 1 januari 1990 under förutsättning att den då har godkänts av alla de
fördragsslutande staterna. I annat fall träder konventionen i kraft den första
dagen i den andra månaden efter den månad då det sista godkännandeinstmmentet
deponerats.

Ett
särskilt protokoll har upprättats, enligt vilket konventionen skall tillämpas
även på furstendömet Liechtenstein, så länge Liechtenstein ingår i en tullunion
med Schweiz och detta land är part i konventionen. Enligt protokollet, som
ingår i propositionens bilaga 3, företräds Liechtenstein av Schweiz.

Sveriges
skyldigheter enligt konventionen ges enligt min mening lämpligen genomslag i
svensk rätt genom regler i den nya lagen om kontroll genom teknisk provning och
om mätning, riktade till de myndigheter och andra organ som godkänner eller på
annat sätt medger att en produkt får marknadsföras eller användas i Sverige.
Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 3.2.3.

2.8 Det nordiska samarbetsprogrammet för avskaffande av tekniska
handelshinder.

Vid
ett möte mellan de nordiska utrikeshandelsministrarna i december 1983 inleddes
en diskussion om hur man skulle kunna intensifiera arbetet med att avveckla
handelshinder mellan de nordiska länderna. Under de följande åren genomfördes
nationella kartläggningar av de handelshinder som anmälts av näringslivet i
resp. länder och vissa förslag till åtgärder, utarbetade av olika nordiska
samarbetsorgan.

Nordiska
ministerrådet (samarbetsministrarna) antog i februari 1987 ett samarbetsprogram
för avskaffande av handelshinder i Norden. Såvitt gäller tekniska
handelshinder innebär detta i korthet följande.

Som en allmän utgångspunkt
gäller att det nordiska samarbetet för att

avveckla handelshinder i största möjliga utsträckning bör bedrivas i över

ensstämmelse med det internationella och europeiska samarbetet och att 23

resultaten av detta
samarbete skall utnyttjas. Vidare bör man samarbeta Prop. 1988/89:60

aktivt för att främja
användandet av samordnade nordiska föreskrifter och

standarder som underlag
för internationellt och europeiskt samarbete. I

programmet konstateras att
avvägningen mellan hänsyn till fri vamhandel

och hänsyn till säkerhet,
hälsa, miljö- och konsumentskydd m. m. normalt

inte bör ge upphov till
svårigheter på grund av den stora överensstämmelse

som finns i de nordiska
ländernas syn på dessa frågor.

Ömsesidigt
erkännande

Enligt
programmet bör målet för samarbetet vara att varor från ett nordiskt land utan
hinder skall kunna marknadsföras också i de andra nordiska länderna. En
förutsättning för detta är att de föreskrifter som gäller för varorna är
likvärdiga. Kraven rörande säkerhet, hälsa, miljö- och konsumentskydd i de
nordiska länderna är också i allmänhet baserade på samma grundläggande
förutsättningar. Avvikelser mellan reglerna i föreskrifter och standarder är
normalt inte av principiell karaktär. På samma sätt gäller att
provningsorganens tekniska kompetens och pålitlighet normalt ligger på samma
nivå.

Nordiskt
samarbete om avveckling av tekniska handelshinder skall därför bygga på
principer om ömsesidigt erkännande av provningsresultat och godkännande av
varor. När det gäller likvärdiga föreskrifter bör de nationella myndigheterna
godkänna kontroll eller provning som har utförts i ett annat nordiskt land.
Detta innebär att behöriga organ i de nordiska länderna så vitt möjligt för
importerade varor skall erkänna

a) provningsresultat i form av provningsprotokoll, godkännandemärkning
och certifikat, utfärdade av nationellt behörigt organ i annat nordiskt land,
förutsatt att dessa provningsresultat gmndar sig på regler som gäller inom det
importerande landets område samt

b) egendeklarationer från leverantörer i ett annat nordiskt land under
samma villkor som motsvarande egendeklarationer från inhemska leverantörer.

Om
detta undantagsvis inte är möjligt, skall myndigheter på begäran motivera
varför förnyad kontroll eller provning är nödvändig.

Samordning
av foreskrifter

1
vissa fall är kraven beträffande säkerhet, hälsa, miljö- och konsumentskydd
inte likvärdiga i länderna. När det sålunda finns principiella skillnader
mellan nationella föreskifter och standarder syftar samarbetsprogrammet till
att kraven samordnas så långt det är möjligt och under hänsynstagande till de
nordiska ländernas internationella förpliktelser. De nordiska samarbetsorganens
verksamhet skall inriktas på att i största möjliga omfattning också bidra till
undanröjande av tekniska handelshinder mellan länderna.

Uppföljning

Den
nordiska ämbetsmannakommittén för handelspolitiska frågor skall 24

under
Nordiska ministerrådet ha övergripande ansvar för att frågor om

handelshinder
beaktas i det nordiska samarbetet. Den skall bl.a. vidta åtgärder så att
konkreta problem med handelshinder kan behandlas med kort varsel. Det gäller
särskilt fall då en myndighet i ett nordiskt land inte kan godkänna kontroll
eller provning i ett annat nordiskt land. En särskild styrgmpp för tekniska
handelshinder har skapats under ämbetsmannakommittén. Konkreta handelshinder
som inte kan lösas av ämbetsmannakommittén skall föreläggas Nordiska
ministerrådet.

Prop.1988/89:60

Förebyggande
av nya handelshinder

Nya
och ändrade lagar och andra författningar leder ofta till handelshinder mellan
länderna. Myndigheter som ö\ erväger att införa åtgärder som kan påverka
handeln bör enligt samarbetsprogrammet därför först underrätta motsvarande
myndigheter i de andra nordiska länderna. Detta bör ske muntligen eller
skriftligen på ett så tidigt stadium att man inte bundit sig för bestämda
lösningar.

3. Mina förslag

3.1 Godkännande av konvention mellan EFTA-länderna

Mitt förslag:
Riksdagen godkänner konventionen mellan EFTA-länderna om ömsesidigt godtagande
av provningsresultat och bevis om överensstämmelse samt protokollet om
konventionens tillämpning på Liechtenstein.

Utredarens
förslag: Frågan har inte berörts av utredaren.

Skälen for mitt förslag:
Regeringen har vid flera tillfällen, bl. a. i propositionen 1987/88:66 om
Sverige och den västeuropeiska integrationen, redogjort för den vikt
regeringen faster vid ett fördjupat samarbete med EG och den roll avskaffandet
av tekniska handelshinder spelar i arbetet för att uppnå en gemensam
varumarknad i Västeuropa.

Inom ramen för det
fördjupade EFTA/EG-samarbetet har diskussioner förts om ett mer formaliserat
samarbete på området provning och certifiering. I de gemensamma slutsatserna
från EFTA-ministrarnas möte med företrädare för EG-kommissionen i Tammerfors
den 15 juni 1988 anges att ett samarbete mellan EFTA-EG beträffande ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och certifiering är ett område där konkreta
resultat snarast bör nås. EFTA-konventionen välkomnas också som ett steg i förberedelserna
för att inleda förhandlingar om ram- och sektorsöverenskommelser med EG. Det
betonades att sådana överenskommelser skulle utgöra en viktig utvidgning av det
pågående fmktbara samarbetet mellan EFTA och EG i fråga om standardisering och
tekniska föreskrifter.

Som jag tidigare nämnt
(avsnittet 2.6), kräver ett fördjupat samarbete med EG först en inbördes
samordning mellan EFTA-länderna av systemen för godtagande av provningsresultat
och bevis om överensstämmelse. Un-

25

der år 1987 har därför ett
intensivt arbete härmed pågått inom EFTA. Som ett resultat härav antog EFTA:s
råd den 20 januari 1988 en EFTA-policy på området och vid EFTA:s ministermöte i
Tammerfors den 15 juni undertecknades konventionen om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse. I det föregående (avsnitt
2.7) har jag redogjort för konventionens innehåll. Dess lydelse i engelsk orginaltext
och i svensk översättning framgår av bilaga 3.

Konventionen
är en ramkonvention som syftar till att ge en legal grund för att mellan
EFTA-länderna kunna ömsesidigt godta provningsresultat och bevis om
överensstämmelse på villkor som anges i konventionen.

Därutöver
skall konventionen utgöra en legal grund för EFTA-länderna för
sektorsöverenskommelser, främst på sådana områden där obligatoriska provnings-
och certifieringsarrangemang fastlagts i EG-direktiv. Dessa överenskommelser
avses ligga till gmnd för överenskommelser med EG inom motsvarande sektorer.

Konventionen
är sålunda viktig för strävandena att uppnå en gemensam vammarknad i
Västeuropa. Som jag längre fram (avsnitt 3.5) skall utveckla, ger den också
nya möjligheter att förverkliga det nordiska samarbetsprogrammet för
undanröjande av tekniska handelshinder. Enligt min mening är det angeläget att
den ratificeras av Sverige. Eftersom konventionen förutsätter lagstiftning,
krävs härför att den underställs riksdagen för godkännande. Protokollet om
konventionens tillämpning på Liechtenstein bör också underställas riksdagen.

Prop.
1988/89:60

3.2 En ny lag om kontroll genom teknisk provning och om mätning

3.2.1
Ett nytt ackrediteringssystem

Mitt fiirslag: Ett
nytt system för frivillig ackreditering av laboratorier baserat på gängse intemationella
regler inrättas och ersätter nuvarande system med auktorisation för
obligatorisk och frivillig kontroll. Systemet omfattar ackreditering av såväl
provningslaboratorier som mättekniska laboratorier. Systemet skall liksom
nuvarande auktorisation handhas av MPR.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag.

Remissinstanserna: Nästan
samtliga remissinstanser tillstyrker att ett ackrediteringssystem av det slag
som utredaren föreslår inrättas. Ett fåtal, bl.a. riksrevisionsverket och
Sveriges Elektroindustriförening avstyrker. Ett antal remissinstanser
framhåller vikten av att utnyttja befintlig kompetens, bl.a. hos riksprovplatserna,
och att väl fungerande system inte onödigtvis bryts sönder. Många understryker
att det nya systemet måste byggas upp successivt. Arbetarskyddsstyrelsen
avstyrker att, som utredaren föreslagit, ackreditering sker efter viss metod
och vill att ackreditering sker efter objektområdesprincipen.

Skälen
fiir mitt forslag: De lagregler som i dag finns om auktorisation av

26

provplatser och matplatser
i lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk Prop. 1988/89:60 provning m.m.
resp. lagen om riksmätplatser m.m. är relativt allmänt hållna och fylls ut
genom bestämmelser i författningar av lägre dignitet. Hur systemen fungerar har
beskrivits i avsnitt 2.4. Motsvarande avses gälla även i fortsättningen, vilket
innebär att de sakliga förändringama i lagstiftningen är av relativt begränsad
karaktär. Det är dock enligt min mening nödvändigt att översiktligt redogöra
för hur det nya systemet är tänkt att fungera i praktiken och ange skillnaderna
i förhållande till hittillsvarande system för att förklara varför ändringama
bör ske.

Den
fortsatta redogörelsen rör i allt väsentligt ackreditering av provningsorgan
men är tillämplig även vid ackreditering av mätorgan. Utredarens förslag vad
gäller mätsidan syftar till att få samma terminologi som på provningssidan och
undvika onödiga skillnader i förhållande till denna. Några egentliga skillnader
i sak i förhållande till vad som nu gäller är inte avsedda med hänsyn till att
man på mätsidan redan i dag är anpassad till vad som är internationellt
brukligt. Några svårigheter att tillämpa det nya systemet på mätorganen finns
därför inte.

En
fråga som har tagits upp av några remissinstanser gäller termen "ackreditering".
RRV anser uttrycket olämpligt. Frågan behandlas av utredaren (s. 45 i
utredarens betänkande). För egen del kan jag instämma i utredarens uppfattning
att det behövs en speciell term för det särskilda, väl definierade förfarande
som på engelska betecknas "accreditation". I ISO/ lEC Guide 2 (1986),
som innehåller definitioner av begrepp inom området provning och kontroll,
finns en inofficiell översättning av vissa nyckelord till bl. a. svenska. Där
har man valt termen ackreditering.

En
annan terminologisk fråga gäller beteckningen på de organ som ackrediteras. Jag
har där stannat för "laboratorium" som en gemensam beteckning för
provnings- och mätningsorgan. Denna term används således i en vid mening och
med samma innebörd som det engelska "laborato-

ry"-

Syftet
med ackreditering och de gmndläggande dragen i förfarandet framgår av avsnitt
2.2. Jag delar utredarens uppfattning, som fått stöd av de allra flesta remissinstansema,
att det behövs ett svenskt ackrediteringssystem som uppfyller de intemationella
krav som inom kort kommer att fastställas som europeisk standard. Några
remissinstanser har ansett att myndigheterna själva skulle kunna administrera ackrediteringssystem
inom sitt verksamhetsområde utan något centralt nationellt ackrediteringsorgan.
För egen del anser jag det klart att det i Sverige, liksom i övriga länder med ackrediteringssystem,
bör finnas ett nationellt organ med särskild kompetens på området. Som har
framgått tidigare kan det komma att bli aktuellt att genom ytterligare samarbetsavtal
knyta samman ackrediteringssystem i olika länder vilket i praktiken fömtsätter
ett sådant organ.

En
utförlig redogörelse för ackreditering av provnings- och mättekniska laboratorier
finns i bilaga 4 till utredarens betänkande. De generella krav som ställs på
ett ackrediteringsorgan innebär huvudsakligen att detta skall:

— vara ett rättsligt definierat organ,

— ha ett system för utarbetande och revidering av ackrediteringskrav 27 baserade
på god teknisk gmnd.

— ha fast anställd personal med lämpliga
kvalifikationer och erfarenheter, Prop. 1988/89:60

— ha fastställda regler och tillvägagångssätt för
bedömning och tillsyn av laboratorier,

— ha tillgång till en lämplig grupp experter för
teknisk bedömning och rådgivning,

— ha fastställda regler och tillvägagångsätt för ackreditering
och återkallande av sådan ackreditering,

— ha fastställda mtiner för olika tekniska och
administrativa frågor inom ackrediteringsverksamheten,

— ha kvalitetssystem för den egna verksamheten.

Jag
delar utredarens bedömning att det behövs en omorganisation av MPR och en
förändring av verksamheten i vissa avseenden för att MPR skall uppfylla nyss
nämnda krav, men att en god utgångspunkt finns i nuvarande auktorisationssystem.
I det nya ackrediteringssystemet bör finnas rådgivande tekniska kommittéer för
olika områden. För bedömning av laboratoriernas tekniska kompetens bör anlitas
utomstående specialister med laboratorieerfarenhet. Antalet fast anställda hos ackrediteringsorganet
kan därmed begränsas. I ackrediteringsförfarandet bör utnyttjas teknisk
kompetens och provnings- och mätteknisk erfarenhet hos SP, riksprovplatser, riksmätplatser,
universitet, högskolor, forskningsinstitut och andra organ. Även från
företagsvärlden kan motsvarande kompetens och erfarenhet utnyttjas. Vid behov
bör även utländska experter kunna anlitas.

Ackreditering
bör enligt internationell förebild avse viss provning eller typ av provning som
preciseras så noga som möjligt, bl.a. genom att provningsmetoder anges. Ingen
skillnad görs på provningar för obligatorisk och frivillig kontroll. Med
tillgången till ett system som på angivet vis säkerställer den tekniska
kompetensen hos laboratorierna bortfaller behovet av en särskild ordning för
laboratorier för obligatorisk kontroll. Auktorisation för sådan kontroll — som
blev möjlig först år 1986 — har hittills förekommit endast i begränsad
omfattning. Den nya ordningen innebär att ackreditering är frivillig och öppen
för alla laboratorier, som uppfyller ställda krav men att en myndighet kan
föreskriva att för viss obligatorisk kontroll provning skall ha skett hos
ackrediterat laboratorium.

Ackreditering
enligt det nya systemet innebär således att laboratoriet

förklaras kompetent att utföra visst slag av provning, som skall vara

specificerad så noga som möjligt med angivande av provningsmetoder.

Vilken provning som kan komma i fråga för ackreditering bör varje tek

nisk kommitté ta ställning till på tekniska gmnder. I princip skall systemet

vara öppet för all tekniskt godtagbar provningsverksamhet som man öns

kar få ackrediterad. Detta hindrar inte att systemet måste byggas upp

successivt och att därvid av praktiska skäl en prioritering måste göras med

hänsyn till resurserna. Hur dessa prioriteringar skall göras måste avgöras i

samråd med intressenterna i systemet, t. ex. de myndigheter som inom ett

visst område vill kräva provningsresultat från ackrediterade laboratorier.

Vad som händer internationellt inom olika områden kan också få stor

betydelse för vad som skall prioriteras. Om ett laboratorium behöver

ackreditering för att få sina provningsresultat godtagna utomlands, är det 28

viktigt att ackrediteringsorganet
på ett eflfektivt sätt kan tillhandahålla den efterfrågade tjänsten. En viktig
princip är att alla provningsorgan som uppfyller de krav som ackrediteringsorganet
ställer för ackreditering också skall ha rätt att efter ansökan bli
ackrediterade. Någon behovsprövning grundad på en bedömning av marknaden får
alltså inte komma i fråga. Systemet skall vara konkurrensneutralt.

Ackrediteringssystemet är
helt frivilligt. Några lagregler som styr verksamheten utom i begränsade
avseenden anser jag inte behövas. Som jag återkommer till i specialmotiveringen
bör lagbestämmelserna dock på några punkter kompletteras i förhållande till
utredningsförslaget. Givetvis underkastar sig den som begär ackreditering de
villkor som gäller. Någon sanktion mot laboratoriet utöver möjligheten att
återkalla ackrediteringen vid brott mot dessa villkor anser jag inte behövas.
Tillsynen skall utövas i enlighet med internationella regler och framväxande
praxis.

Närmare bestämmelser om ackreditering
bör således utfärdas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (i
praktiken MPR). Jag vill erinra om att ackrediteringsverksamhet genom de
dokument som jag tidigare har beskrivit har fått ett internationellt
regelsystem att följa och att det svenska systemet förutsätts följa dessa
regler.

Prop.1988/89:60

3.2.2
Riksprovplatserna m.m.

Mitt förslag:
Möjligheten att ha en riksprovplats för ett visst kontrollområde behålls. Riksprovplatserna
skall uppfylla de internationella krav som ställs på provningsorgan och skall
stå under tillsyn av MPR. Riksprovplatserna kan därmed vid behov få en formell
bekräftelse av MPR om att de uppfyller de internationella kraven. Något hinder
för en riksprovplats att begära en formell ackreditering finns inte. SP är
landets offentliga provningsanstalt och bör därför ha en särställning.

Utredarens
förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet har inga erinringar mot utredarens förslag. NO tar upp synpunkter på
monopolställningen. Kommerskollegiet förordar en översyn av
myndighetsfunktionerna på provningsområdet och ifrågasätter behov av riksprovplatser
i framtiden. SAF menar att det svenska riksprovplatssystemet inte stämmer med
det europeiska integrationsarbetet. Industriförbundet uttrycker liknande
tveksamhet.

Utredarens förslag om en
utökad teknisk tillsyn tillstyrks av nästan samtliga remissorgan som berör
frågan. Riksrevisionsverket anser att tillsynen bör omfatta riksprovplatser
som inte är myndigheter. SP anser att den mät- och provningstekniska nivån
löpande säkerställs i det intemationella samarbetet och att tillsynsfrågan bör
skjutas på framtiden. SEMKO anser att behovet av utökad tillsyn är mindre för riksprovplatser.

Den av utredaren berörda
frågan om hur nationella provningsorgan skall visa att de uppfyller intemationella
kriterier tas upp av vissa remiss-

29

organ. SEMKO anser att riksprovplatserna
i deras funktion som riksprov- Prop. 1988/89:60

plats bör ligga utanför
ett svenskt ackrediteringssystem. SP ger uttryck för

samma uppfattning. MPR:s
uppfattning är att det svenska auktorisations-

systemet i dag innefattar
såväl riksprovplatser som auktoriserade prov-

och matplatser. En
särskild ackreditering av riksprovplatserna anser MPR

vara obefogad. MPR
framhåller samtidigt, att ingen skillnad bör finnas vid

tillsynen av riksprovplatser
och auktoriserade provplatser i framtiden. AB

Svensk Bilprovning menar
att om en senare formell ackreditering skulle

visa sig ändamålsenlig,
bolaget för sin del inte har något emot en sådan

åtgärd.

Skälen
för mitt förslag: 1985 års riksprovplatslagstiftning föregicks av en utvärdering
av riksprovplatssystemet, som visade att detta i stort sett hade fungerat väl.
Syftet med den nya lagen var, som tidigare nämnts, främst att göra systemet mer
flexibelt genom att införa möjligheten till auktorisation för obligatorisk
kontroll. Utredaren har funnit att ingenting hindrar att man i Sverige behåller
möjligheten att för särskilda kontrollområden ha riksprovplatser med monopol på
provning för obligatorisk kontroll inom ett visst område. Jag delar denna
uppfattning.

En
särskild fråga som kommer upp i samband med anpassningen av det svenska
kontrollsystemet till internationella förhållanden är emellertid relationerna
mellan riksprovplatssystemet och det nya ackrediteringssystemet. Jag delar
utredarens uppfattning att riksprovplatssystemet utan särskilda svårigheter
kan finnas parallellt med ett helt frivilligt ackrediteringssystem, där
provningsorganen ackrediteras utan hänsyn till om provningen skall utnyttjas
för obligatorisk kontroll eller inte. Helt klart ökar de nya reglerna
flexibiliteten när det gäller att utforma en lämplig kontrollordning. Att en riksprovplats
finns för ett kontrollområde innebär givetvis att det kommersiella underlaget
för ackrediterade laboratoriers verksamhet minskar inom området, eftersom riksprovplatsen
har monopol på provning för obligatorisk kontroll, när sådan provning skall
göras av ett utomstående organ. Ingenting hindrar dock att ackreditering sker
av laboratorier som begär det för att styrka sin kompetens att utföra viss
provning inom ett sådant kontrollområde. Ett större utnyttjande i framtiden av
företagens egenkontroll genom att tillverkardeklarationer godtas som alternativ
till riksprovplatskontroll kan också öka underlaget för certifiering av kvalitetssystem
och för ackreditering inom dessa områden. Frågan om det inom ett visst
kontrollområde är motiverat med ett organ, som har monopolställning för
obligatorisk tredjepartskontroll, får avgöras från fall till fall mot bakgrund
av de skäl som ligger bakom införandet av riksprovplatssystemet.

Från
svensk synpunkt är det väsentligt att de svenska riksprovplatsernas provningsresultat
i framtiden kan godtas i andra länder i minst samma utsträckning som i dag. Av
det tidigare har framgått att de internationella krav som ställs på
ackrediterade laboratorier även skall tillämpas på vad som kallas utsedda (eng.:designated)
laboratorier, till vilken kategori riksprovplatserna får räknas. Det innebär bl.a.
vissa krav i frågan om tillsyn, till vilken fråga jag strax återkommer.

Utredaren
har tagit upp frågan om möjligheten att formellt ackreditera 30

riksprovplatserna, om
någon formell bekräftelse på deras kompetens skul- Prop. 1988/89:60 le krävas
för utländskt godtagande av deras provningsresultat. Riksprovplatserna är
redan i stor utsträckning internationellt etablerade och har ett fungerande,
ofta avtalsbundet, samarbete som gör att deras resultat normalt godtas utan
någon formell bekräftelse av ett utomstående organ. Frågan om formell
bekräftelse kan dock komma att få ökad betydelse i det internationella
samarbetet och har betydelse för tillämpningen av den tidigare behandlade
EFTA-konventionen. Skyldigheten i artikel 2.1 att godta provningsresultat
gäller enligt konventionstexten provningsresultat från provningsorgan, som är
ackrediterade enligt internationella kriterier. Ackrediteringssystemet medger i
och för sig att riksprovplatserna behandlas formellt på samma sätt som andra
provningsorgan. De intar emellertid i den svenska ordningen en särställning och
jag anser att i första hand en annan metod bör användas för att styrka att riksprovplatserna
uppfyller de internationella kriterierna för provningsorgan. Regeringen bör i
författning ange att riksprovplatserna skall uppfylla dessa kriterier och ge MPR
i uppgift att övervaka detta genom en tekniskt inriktad tillsynsverksamhet av
den art som utredaren har föreslagit. Tillsynen bör utformas med de internationella
kriterierna som utgångspunkt och möjliggöra för MPR att, om så behövs, ge en
formell bekräftelse av att dessa kriterier är uppfyllda. Tillsynen bör anpassas
efter förhållandena vid de enskilda riksprovplatserna och deras särskilda
kompetens inom resp. verksamhetsområde.

De
särskilda reglerna för riksprovplatser gäller för dem i deras egenskap av riksprovplatser
för obligatorisk kontroll. De kan vid sidan av provning för obligatorisk
kontroll också utföra frivillig provning på uppdragsbasis i den mån deras
opartiskhet och oberoende ställning inte därigenom kan sättas i fråga. En riksprovplats
kan därvid naturligtvis ha nytta av det förtroende för deras kompetens som
egenskapen av riksprovplats kan medföra. Inget hindrar emellertid att en riksprovplats
som vill styrka sin kompetens för viss provning blir ackrediterad för denna. I
anslutning till detta kan nämnas att SEMKO, som är riksprovplats för elektrisk
materiel, enligt nuvarande ordning är auktoriserad för frivillig provning av
bildskärmar.

Jag
vill slutligen nämna att de frågor som rör relationerna mellan ackrediteringssystemet
och riksprovplatserna också i hög grad rör relationerna mellan ackrediteringssystemet
och SP.

SP är enfigt sin
instruktion landets offentliga provningsanstalt och skall

bl.a. utföra provningar, undersökningar och tekniska utvärderingar av

material och konstruktioner och därmed förenad verksamhet. Som också

framgår av instruktionen är SP riksprovplats för vissa provningsområden.

Denna verksamhet utgör dock endast en liten del av provningsanstaltens

totala verksamhet. Det är väsentligt att svenska provningsresultat godtas i

andra länder. Jag har tidigare pekat på att provnings och kontrollordningar

utvecklas och är under uppbyggnad i Europa. Det är ännu oklart hur

stora centrala nationella laboratorier kommer att behandlas i förhållande till

ackrediteringssystemen. Det finns indikationeratt vissa länder kan komma

att hävda att nationella laboratorier har en särställning och inte formellt

behöver ackrediteras medan andra länder menar att nationella laboratorier 31

skall kunna och bör
formellt ackrediteras. Detta berör i hög grad statens provningsanstalt och när
det gäller dess uppgifter för provning och mätning.

De nationella
laboratoriemas ställning i internationella provnings- och kontrollordningar är
en fråga för alla EFTA- resp. EG-länder och även andra länder i ett vidare
internationellt perspektiv. I intemationella ömse-sidighetsförhållanden är det
ett svenskt intresse att höga krav ställs på teknisk kompetens hos såväl
svenska som utländska laboratorier och att denna kompetens verifieras på ett
betryggande sätt.

SP:s roll som nationell
resurs på området prov- och mätteknik är fastlagd i SP:s instmktion. SP är
också etablerad, såväl nationellt som internationellt, som en central
provnings- och mätteknisk institution och har ingått ett flertal
internationella överenskommelser om ömsesidigt erkännande av provningsresultat
inom en rad områden. Jag anser att SP, liksom riksprovplatsema, har en
särställning i det svenska systemet och att det för närvarande inte är befogat
med ytterligare tillsyn över SP utöver vad jag tidigare föreslagit skall gälla
för riksprovplats- och riksmätplatsverksamhe-ten. Har överenskommelse eller
avtal träffats inom viss sektor, t.ex. i samarbete mellan myndigheter och
parterna på arbetsmarknaden, om frivillig teknisk kontroll genom ackrediterade
organ skall givetvis den överenskomna ordningen följas.

Skulle behov uppkomma att
ytterligare belägga kvaliteten i resultaten från SP:s provnings- och
mätningsverksamhet för att SP:s provningsresultat skall kunna godtas
internationellt, bör SP efter samråd med MPR anmäla detta till regeringen. Jag
anser att det är angeläget att det svenska systemet anpassas till de intemationella
krav som kan komma att ställas när det gäller att verifiera nationella
provningsorgans kompetens. I detta sammanhang är det viktigt att hävda svenska
säkerhetsnivåer. Vidare måste kraven på svenska och utländska provningssystem vara
likvärdiga. Då situationen beträffande internationella krav klamar kan det
således bli aktuellt att fatta kompletterande beslut beträflfande SP.

Prop.1988/89:60

3.2.3
Godtagande av utländska provningsresultat m. m. till ioljd av EFTA-konventionen
om ömsesidigt godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse

Mitt förslag: I
den nya lagen tas in regler som med svensk rätt införlivar bestämmelserna i
EFTA-konventionen om skyldighet att godta vissa utländska prövningsresultat och
bevis om överensstämmelse.

Utredarens
förslag: Frågan har inte berörts av utredaren.

Skälen för mitt förslag:
Konventionen har behandlats i avsnitt 2.7 och 3.1. Konventionstexten finns i
bilaga 3. Som framgått av det tidigare anser jag att skyldigheten att inom
Sverige utan fömyad undersökning godta vissa provningsresultat och bevis om
överensstämmelse bör regleras ge-

32

nom bestämmelser i den nya
lagen om kontroll genom teknisk provning och mätning. Denna skyldighet gäller
dels provningsresultat från utländska ackrediterade provningsorgan som är
upptagna på förteckningen i bilaga IV till konventionen, dels
provningsresultat och bevis om överensstämmelse i enlighet med
sektorsöverenskommelser under konventionen. Lämpligen bör den nämnda
förteckningen och ändringar i den efter hand kungöras i författning.

Vad som bör tas in i lagen
är regler som ålägger svenska myndigheter och andra organ, som genom godkännande
eller annan åtgärd som fömtsätter provning medger att en produkt får föras ut
på den svenska marknaden eller användas i Sverige, att därvid godta dels
provningsresultat från de utländska ackrediterade provningsorgan som finns
upptagna på förteckningen, dels de provningsresultat och bevis om
överensstämmelse som närmare anges i en sektorsöverenskommelse under
konventionen. Vidare bör i lagen tas in såväl konventionens regel om rätt att
oavsett nyssnämnda åligganden företa stickprov som den undantagsbestämmelse,
enligt vilken skyldigheten att godta utländska resultat bortfaller när det
finns skälig anledning anta att de inte är korrekta. Konventionens klargörande
bestämmelse om att godtagna provningsresultat eller bevis om överensstämmelse
inte utgör hinder för ingrepp mot de berörda varorna i ett senare skede, om så
är befogat av säkerhetsskäl, bör likaså tas in i lagen. Övriga behövliga författningsbestämmelser
bör kunna ges i annan ordning. Vad som i konventionen sägs om förbud att vidta
vissa säkerhetsåtgärder på ett godtyckligt eller diskriminerande sätt torde
inte kräva uttrycklig författningsreglering. Jag återkommer till dessa frågor
i specialmotiveringen.

Prop.1988/89:60

3.2.4
Ikraftträdande

Mitt fiirslag: Lagen
bör träda i kraft den 1 juli 1989 med undantag för de bestämmelser som
föranleds av EFTA-konventionen. Dessa bör träda i kraft samtidigt med
konventionen. Det bör ankomma på regeringen att bestämma därom.

Utredarens fiirslag: Överensstämmer
med mitt förslag, utredaren tar dock ej upp frågan om bestämmelser till följd
av EFTA-konventionen.

Remissinstanserna:
Inga särskilda synpunkter.

Skälen för mitt förslag:
Som utredaren föreslagit bör de lagändringar som inte föranleds av EFTA-konventionen
träda i kraft den 1 juli 1989, då också en ny organisation för MPR fömtsatts
vara genomförd. Som utredaren föreslår bör i fråga om tidigare auktoriserade
provplatser äldre regler tills vidare tillämpas. Efter hand bör hela det
tidigare auktorisationssyste-met kunna integreras i den nya ordningen. Den av
regeringen nyligen öppnade möjligheten att auktorisera laboratorier för
kontroll av vatten och som syftar till att förbättra kontrollen av utsläpp i
miljön, bör kunna förberedas på sådant sätt att laboratorierna kan integreras i
den nya ordningen.

Som
framgått av det föregående avses EFTA-konventionen träda i kraft

33

3 Riksdagen 1988/89. I samt. Nr 60

den 1 januari 1990. Fömtsättningen
härför är emellertid att samtliga fördragsslutande stater före denna dag har
deponerat sina godkännande-instmment hos den svenska regeringen, som enligt
konventionen är depositarie. I annat fall träder konventionen i kraft den
första dagen i den andra månaden efter deponering av det sista godkännandeinstmmentet.
De av lagens bestämmelser som är föranledda av konventionen bör träda i kraft
samtidigt med denna. Med hänsyn till det anförda förordar jag att ikraftträdandet
får ske den dag regeringen bestämmer.

Prop.1988/89:60

3.3 Statens mät- och provråd

3.3.1
Behov av en central förvaltningsmyndighet fiir teknisk kontroll och mätteknik

Mitt förslag: MPR
skall vara central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstansema tillstyrker utredarens förslag. SP avstyrker att MPR
tillsammans med ackrediteringsuppgiften skall ha uppgifter som central
förvaltningsmyndighet. SP framhåller att anstalten har generell mätteknisk och
provningsteknisk kompetens och enligt sin instmktion arbetar som expertorgan
och myndigheternas rådgivare. Statskontoret och RRV menar att MPR kan
avvecklas och uppgifterna överföras till resp. föreskrivande myndighet.

Skälen fijr mitt förslag:
Statens mät- och provråd har i dag uppgifter som central förvaltningsmyndighet
för teknisk kontroll och mätteknik. MPR bildades 1983 genom att enheterna mät-
och provcentmm bröts ut ur SP till en fristående förvaltningsmyndighet. Syftet
var att undanröja den dubbelroll SP haft som dels förvaltningsmyndighet dels
som tekniskt provande organ. SP bibehöll sin roll som landets oflfentliga
provningsanstalt.

I MPR:s nuvarande uppgifter
som central förvaltningsmyndighet ingår sammanfattningsvis att bereda ärenden
om utseende av riksprovplatser och riksmätplatser och ha tillsyn över dessa,
redovisa kostnader m. m. för riksmätplatserna samt administrera statens bidrag
till dessa. Vidare skall MPR utfärda föreskrifter, ge råd till myndigheter m.fl.
samt fastställa vissa taxor.

Jag föreslår att MPR även
fortsättningsvis får en roll som central förvaltningsmyndighet för teknisk
kontroll och mätteknik. Därtill skall MPR administrera det nya ackrediteringssystemet.
Ett eflfektivt och rationellt resursutnyttjande talar emot en splittring av MPR:s
funktioner på flera olika organ. Den internationella utvecklingen — särskilt i
Europa — gör, enligt min mening, det också angeläget att bibehålla och
förstärka den centrala förvaltningsmyndigheten för teknisk kontroll och
mätteknik. Det är viktigt att det finns ett fomm som olika intressenter i
Sverige och andra länder kan vända sig till i olika frågor på dessa områden. I fommfunk-

34

tionen ligger också att
lotsa frågor m. m. vidare till berörd myndighet eller Prop. 1988/89:60
organisation och att inte behöva lösa varje problem självt. 11, ex. specifika
provnings- eller mättekniska frågor skall myndigheten givetvis hänvisa till ansvarigt
organ. SP härjämte övriga riksprovplatser en lång erfarenhet av provningsfrågor
och kvalificerad kompetens som givetvis skall utnyttjas. Likaså finns stor
kompetens att utnyttja hos de föreskrivande myndigheterna inom deras resp.
ansvarsområden.

Det
har rått viss oklarhet om MPR:s uppgifter i förhållande till andra myndigheter
och organ inom riksprovplatssystemet och särskilt i förhållande till SP. I
avsnitt 3.2.2 har jag redogjort för ackrediteringssystemet och riksprovplatserna
samt SP. SP är enligt sin instmktion landets oflfentliga provningsanstalt och
skall på uppdrag utföra provningar och tekniska utvärderingar. SP har endast
en mindre del obligatorisk kontroll. SP är också riksmätplats för nio av
landets 13 storheter eller begreppsområden. Vidare har SP en relativt
omfattande forsknings och utvecklingsverksamhet. SP har liksom riksprovplatserna
i övrigt sedan länge internationellt samarbete och formella överenskommelser
med motsvarande provningsorgan i andra länder. SP har dessutom ett väl
etablerat internationellt samarbete inom mätteknikområdet. Det är därför
angeläget att tillsynen över riksprovplats- och riksmätplatsfunktioner också
hos SP anpassas på ett rimligt sätt till dessa organs särskilda kompetens på
sina resp. områden.

Som
riktlinjer anser jag bör gälla att den centrala förvaltningsmyndigheten, MPR,
skall ägna sig åt generella och principiella frågor på sitt verksamhetsområde.
MPR skall ha en samordnande funktion för nationella och internationella frågor
om teknisk kontroll och mätning inom sitt verksamhetsområde. Härvid fömtsatts
ett nära samarbete mellan MPR och berörda myndigheter och organ. MPR skall
också ge allmänna råd och utfärda föreskrifter inom området för den nya lagen.
En viktig uppgift för MPR är att bevaka och delta i övergripande
internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde. Själva det tekniska
samarbetet på visst område bör skötas av experter hos berörda myndigheter eller
organ. SP och riksprovplatserna bör alltså liksom hittills bedriva tekniskt
internationellt samarbete inom sina ansvarsområden för provning och i förekommande
fall mätteknik samt kunna bistå MPR och andra myndigheter med teknisk
kompetens. Vidare har SP en rådgivande roll på sina resp. teknikområden. Med
ett nära samarbete mellan de berörda organen ser jag inte att det skall behöva
bli gränsdragningsproblem.

35

3.3.2 MPR:s
organisation

Prop.1988/89:60

Mitt
fiirslag:

— MPR omorganiseras från nämndmyndighet till en myndighet av verkstyp
ledd av en generaldirektör och med en lekmannastyrel-se,

— verksamheterna vid mät- och provcentrum samordnas med varandra,

— rådgivande tekniska kommittéer knyts till myndigheten,

— sakkunniga experter, s. k. bedömare, anlitas av myndigheten,

— MPR inrättar ett kvalitetssystem för den egna verksamheten,

—
kompetensen hos statens
provningsanstalt, riksprovplatser, riksmätplatser och andra expertorgan
tillvaratas.

Utredarens
fiirslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Utredarens förslag tillstyrks av i stort sett samtliga remissinstanser.

Skälen for mitt forslag:
Den nuvarande organisatoriska strukturen vid MPR är följande. Rådet leds av en
styrelse. Styrelsens ordförande är chef för myndigheten. Övriga ledamöter i
styrelsen är ordförande i provnämnden resp. mätnämnden. Verksamheten är
organiserad i två enheter, mät-centrum och provcentrum samt ett kansli. En av
enhetscheferna är också kanslichef Vid myndigheten finns två nämnder, mätnämnden
och provnämnden, vardera med tio ledamöter. Dessa får i styrelsens ställe
fatta beslut inom sina fackområden. I praktiken är det huvudsakligen anslagsfrågor
samt vissa andra för mät- och provområdena gemensamma frågor som har behandlats
i styrelsen. Kanslichefen beslutar i frågor som inte ankommer på styrelsen.

Den nuvarande ordningen
har visat sig administrativt tungrodd och är enligt min mening onödigt
komplicerad för en myndighet av MPR:s storlek. Vidare anser jag liksom
utredaren att när nu MPR skall handha ett nytt ackrediteringssystem och utöva
en kvalificerad teknisk tillsyn över riksprovplatser och riksmätplatser betyder
detta en väsentligt förändrad verksamhet. Detta måste avspeglas i MPR:s
organisation och kompetens.

Jag föreslår därför nu
riktlinjer för MPR:s organisation. Jag avser att återkomma till regeringen med
förslag att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att vidareutveckla
dessa riktlinjer och utarbeta ett mer detaljerat förslag till ändrad
organisation m. m.

Jag
föreslår att MPR omorganiseras från nämndmyndighet till en myndighet av
verkstyp ledd av en generaldirektör med en lekmannastyrelse i enlighet med prop.
1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen. Nuvarande provnämnden och mätnämnden
upphör. Rådgivande tekniska kommittéer med kvalificerad teknisk expertis knyts till
myndighetsverksamheten. Fristående sakkunniga tekniska experter, s. k.
bedömare, anlitas av myndigheten för bedömning och tillsyn av laboratoriers
tekniska kompetens m.m. enligt internationella riktlinjer. Det är viktigt att
tillvarata tillgänglig kompetens hos bl. a. SP, riksprovplatser, riksmätplatser,
universitet och högskolor och andra expertorgan. Detta måste ske på ett sådant
sätt att objektiviteten i ackrediterings- och tillsynsförfarandena inte kan

36

ifrågasättas. Ett ökat
nordiskt, europeiskt och vidare internationellt samarbete och ömsesidigt
utnyttjande av varandras experter bör främjas. Slutligen bör MPR ha ett
kvalitetssystem för den egna verksamheten. Det är viktigt att den nya
organisationen görs så flexibel och rationell som möjligt och att den nya
verksamheten kan byggas upp successivt.

Prop.1988/89:60

3.3.3
Finansiering

Mitt fiirslag: Ackrediteringssystemet
skall vara självfinansierande genom avgifter baserade på kostnaderna för ackreditering
inkl. teknisk tillsyn. Nuvarande finansiering av MPR:s centrala myndighetsverksamhet
med en avgift på omsättningen i den obligatoriska kontrollen hos riksprovplatserna
skall bibehållas. MPR bör fortsatt fastställa avgifterna för obligatorisk
kontroll hos vissa riksprovplatser. Nuvarande anslagskonstruktion bibehålls.

Utredarens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag såvitt avser ackrediteringssystemet. I övrigt
går utredaren inte närmare in på finansieringsfrågorna.

Remissinstanserna:
Instämmer i att ackrediteringssystemet bör vara självbärande. AB Svensk
Bilprovning anser att nuvarande finansieringskonstruktion är felaktig och bör
bli föremål för ingående överväganden. SP och SEMKO framhåller att riksprovplatsavgifterna
ej får finansiera ackrediteringsverksamhet. SEMKO anser att det är olämpligt
att MPR fastställer de avgifter på vilka huvuddelen av MPR:s intäkter i dag gmndar
sig.

Skälen för mitt forslag: MPR
finansieras dels med en avgift för närvarande motsvarande 0,75% av riksprovplatsernas
omsättning i obligatorisk kontroll, dels med avgifter från auktoriserade mät-
och provplatser, dels med övriga uppdragsintäkter. För innevarande budgetår
beräknas rådets totala verksamhet till ca 10 milj. kr., varav ca 70% eller 7
milj. kr. är central myndighetsverksamhet och 30% uppdragsverksamhet dvs. i
huvudsak intäkter från auktorisationsverksamhet.

Auktorisationsverksamheten
är självbärande. Enligt min mening finns det inte anledning att anta annat än
att även ackrediteringsverksamheten bör vara självbärande.

Beträffande
omsättningsavgiften från riksprovplatserna kan naturligtvis diskuteras hur MPR:s
centrala myndighetsfunktioner bör finansieras. Jag anser det emellertid
naturligt och riktigt att det är de som utnyttjar systemet som skall bidra
till dess finansiering. Procentsatsen, för närvarande 0,75%, för avgiftsuttag
är densamma för samtliga riksprovplatser. De totala avgifterna från resp. riksprovplatser
blir dock olika beroende på att omsättningen från obligatorisk kontroll
varierar kraftigt mellan riksprovplatserna. Ju högre omsättning desto större
nominellt bidrag. Eftersom jag föreslåratt MPR skall bibehålla sin roll som
central förvaltningsmyndighet ser jag inte någon anledning att ändra nuvarande
finansieringsordning för

37

MPR:s centrala
myndighetsfunktion. Riksprovplatsernas bidrag bör också finansiera den utbyggda
tekniska tillsynen av riksprovplatserna. Annan avgift bör i normalfallet inte ifrågakomma
för sistnämnda funktion. Ackrediteringssystemet och eventuell annan
uppdragsverksamhet skall vara självfinansierande.

Jag föreslår vidare att MPR
tills vidare bibehåller uppgiften att fastställa avgifterna hos vissa riksprovplatser
som inte är myndigheter eftersom dessa i motsats till myndigheterna inte själva
kan besluta om sina avgifter. Det är viktigt att det finns eflfektiva rutiner
för detta hos MPR.

Sammanfattningsvis
föreslår jag att befintlig anslagskonstruktion med ett 1 000 kr.
reservationsanslag och bidrag till verksamheten vid riksmätplatserna
bibehålls.

Prop.1988/89:60

3.4 Ackreditering av certifieringsorgan

Mitt
förslag: En bedömning av det framtida behovet av ackreditering av certifieringsorgan
bör anstå i avvaktan på den av regeringen nyligen tillsatta
standardiseringsutredningen som också fått i uppdrag att studera denna fråga.

Utredarens
forslag: Utredaren konstaterar att de internationella riktlinjerna antagna av
EFTA och EG också innehåller krav på certifieringsorgan. Utredaren anser det
för tidigt att ta ställning till om någon motsvarande kompetensbekräftelse av
svenska certifieringsorgan kommer att behövas. Om så blir fallet bör enligt utredaren
även denna typ av ackrediteringar handhas av MPR.

Remissinstanserna:
Ett fåtal remissinstanser yttrar sig i frågan och dessa intar en avvaktande
hållning.

Skälen för mitt fiirslag:
De av EFTA- och EG-länderna antagna internationella kriterierna för certifieringsorgan
gäller såväl organ som bedriver privaträttslig certifieringsverksamhet som
organ som utfärdar myndighetsgodkännanden. Det innebär för svenskt vidkommande
att såväl myndigheter som riksprovplatser som fattar beslut om godkännande,
liksom övriga certifieringsorgan, måste uppfylla kriterierna för att kunna
delta i internationella arrangemang om ömsesidigt godtagande. Jag delar utredarens
slutsats att det är för tidigt att ta ställning till om det kommer att behövas
formell kompetensbekräftelse av svenska certifieringsorgan. Frågan behöver ses
över ytterligare. Jag har därför givit den nyligen tillsatta
standardiseringsutredningen i uppdrag att i ljuset av den europeiska utvecklingen,
också bedöma statens roll i certifieringsverksamhet och därvid också frågan om ackreditering
av certifieringsorgan.

3.5 Genomförandet i Sverige av det nordiska samarbetsprogrammet
för undanröjande av tekniska handelshinder

Min
bedömning: På många områden har svenska sektorsmyndigheter redan möjlighet att
inom sina sektorer utforma regler på ett sådant sätt att

38

ytterligare godkännanden
av produkter från de övriga nordiska länderna Prop. 1988/89:60 inte behövs.
Det är angeläget att dessa möjligheter tas till vara. Regeringen kommer med
uppmärksamhet att följa detta arbete och att vid behov tillse att nödvändiga
föreskrifter ges i lag eller förordning. EFTA-konventionen ger nya möjligheter
att förverkliga det nordiska samarbetsprogrammet.

Skälen
för min bedömning: Jag har i det föregående (avsnitt 2.8) lämnat en redogörelse
för det nordiska samarbetsprogrammet för avskaffande av tekniska handelshinder
i Norden. Det är i detta sammanhang naturligt att också beröra frågan om
åtgärder för att genomföra programmet inom Sverige. Därvid vill jag till en
början erinra om vilka åtgärder som redan vidtagits.

Regeringen
har beslutat, dels den 4 juni 1987 att uppdra åt kommerskollegium att
informera det svenska näringslivet om samarbetsprogrammet, dels den 24
september samma år att för kännedom överlämna programmet till föreskrivande
myndigheter. Liknande åtgärder har företagits i de andra länderna. Vidare har
sedan november 1987 gällt bestämmelser om bl.a. skyldighet att underrätta
vederbörande organ i övriga nordiska länder om pågående arbete med tekniska
föreskrifter. Dessa bestämmelser finns nu i förordningen (1988:569) om
skyldighet för myndigheter att lämna underrättelser om vissa föreskrifter m. m.

Det
nordiska samarbetsprogrammet är inte direkt rättsligt bindande för svenska
myndigheter, vilka har att tillämpa svenska produktkrav och normer för provning
och kontroll. I det fortsatta arbetet med att förverkliga programmet måste man
därför finna lämpliga former för att konkretisera programmets allmänna mål.
För detta kan inte anvisas någon generell lösning.

De
krav som avses i samarbetsprogrammet kan vara av flera olika slag. Det kan
gälla såväl krav på produktens utformning, i många fall krav på hur provningen
skall ske samt i förekommande fall krav på kontroll av att kraven är uppfyllda
och provningsresultaten godkända. Reglema kan vara av olika rättslig valör; de
kan återfinnas i lag eller regeringsförordning lika väl som i
myndighetsföreskrifter. För att förverkliga samarbetsprogrammet kan det därför
enligt mitt bedömande ofta vara lämpligt att gå fram sektor för sektor.
Regelbeståndet i vårt land och de övriga nordiska länderna måste då inventeras
och de olika ländernas regler jämföras.

Inom
samarbetsprogrammets ram bedrivs det för närvarande ett arbete med att företa
en sådan inventering som nyss sagts. På gmndval härav upprättas förteckningar
över regler som bedöms vara likvärdiga.

I
många fall skall det närmare utformandet av föreskrifter för provning och
kontroll göras av sektorsmyndigheterna själva. I den mån de nordiska reglerna
befinns likvärdiga kan då myndigheterna själva vidta de åtgärder som behövs för
att förverkliga samarbetsprogrammets syften. Härvid står olika möjligheter till
buds.

Ett tillvägagångssätt kan
vara att utnyttja en i ett annat nordiskt land

företagen kontroll genom att undanta på detta sätt kontrollerade produkter

från krav på svenskt godkännande. Ett annat sätt är att avstå från krav på

formellt myndighetsgodkännande och i stället utforma reglema på sådant

sätt att produkter som certifierats i ett annat nordiskt land presumeras 39

uppfylla ställda krav. Det
sistnämnda tillvägagångssättet används inom Prop. 1988/89:60 EG.

I
betydande utsträckning — och detta gäller också där de nordiska ländernas
regler bedöms ej vara likvärdiga — fordras för samarbetsprogrammets
förverkligande särskilda insatser för att harmonisera reglerna i de olika
länderna.

Jag
vill här slutligen erinra om att EFTA-konventionen om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse är en ramöverenskommelse, som
skall fyllas ut med sektorsöverenskommelser. För att en sådan
sektorsöverenskommelse skall omfattas av konventionens regler krävs enligt
konventionens artikel 7.1 i fråga om anslutning inte mera än att behöriga organ
från tre fördragsslutande stater är medlemmar av överenskommelsen.
EFTA-konventionen ger därför också en ram som kan användas för att genomföra
åtgärder inom det nordiska samarbetsprogrammet.

Det
är angeläget att svenska myndigheter vidtar åtgärder för att genomföra det
nordiska samarbetsprogrammet. Myndighetema bör därför utnyttja de
tillvägagångssätt som angetts ovan för att undanröja handelshinder för
produkter från andra nordiska länder där likvärdiga regler gäller.

Regeringen
kommer för egen del att utnyttja de möjligheter som finns inom ramen för dess
befogenheter. Det kan bl. a. längre fram bli aktuellt att genom förordning ge
berörda myndigheter närmare direktiv. Om det visar sig att programmets
genomförande behöver åtgärder som fömtsätter riksdagens medverkan kommer
regeringen att framlägga nödvändiga förslag.

4. Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till lag om kontroll genom teknisk provning och om mätning.

5. Specialmotivering

5.1 Lag om kontroll genom teknisk provning och om mätning

Den
nya lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning

ersätter lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk prov

ning m. m. och lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. De bägge äldre

lagarna ersätts med en ny lag, som är gemensam för teknisk provning och

mätning. Härigenom förbättras överskådligheten i regelsystemet och några

sakliga skäl för att även i fortsättningen ha två separata lagar finns knap

past. Till övervägande del har innehållet i de äldre lagarna varit gemen

samt. Den centrala förvaltningsmyndigheten, statens mät- och provråd, är

gemensam för de organ som utövar kontroll genom teknisk provning eller 40

mätning. Bestämmdsema om
avgifter, tillsyn och överklagande är också i Prop. 1988/89:60 huvudsak
likartade. Det nya systemet för frivillig ackreditering av laboratorier, som
ersätter det nuvarande systemet med auktorisation för obligatorisk och
frivillig kontroll omfattar ackreditering av såväl provningslaboratorier som mättekniska
laboratorier. Detta innebär att de föreslagna förändringama i det organisatoriska
systemet för den tekniska kontrollen i lika hög grad berör organisationen för
den tekniska provningen som organisationen för mätning. Detta medför också att
bestämmelserna om ackreditering av laboratorier är gemensamma för de bägge
områdena.

I
likhet med de båda äldre lagarna innehåller den nya lagen en organisatorisk
ram för den verksamhet som gäller teknisk provning och mätning för kontroll
eller annat ändamål som behöver tillförlitliga mät- och provresultat. Syftet
med lagstiftningen är liksom tidigare att få till stånd en samordning av
provnings- och mätresurserna och att skapa garantier för att det finns en
kontrollverksamhet som bedrivs kompetent, korrekt och så rationellt som
möjligt. Lagen reglerar således inte vad som skall kontrolleras genom provning
eller mätning, när eller hur ofta provningen eller mätningen skall äga mm eller
hur den skall gå till. Sådan kontroll kan vara frivillig eller obligatorisk.
Innebörden av obligatorisk kontroU framgår av 1 §. I fråga om sådan kontroll är
det de föreskrivande myndigheterna som beslutar om kontrollformer och
kontrollnivåer. Omfattningen och utformningen av kontrollen beslutas inte av
provnings- eller mätningsorganen, utan dessa skall utföra den obligatoriska
kontrollen på det sätt som angivits i föreskriften eller i beslutet. En annan
sak är att innehållet därvid kan vara så allmänt att tillämpningen lämnar stort
utrymme för den som provar eller mäter.

Organisationen
för obligatorisk kontroll

1
§ Med obligatorisk kontroll avses i denna lag sådan kontroll genom teknisk
provning, analys eller annan liknande undersökning som

1. är
föreskriven i lag eller annan författning, eller

2. åläggs någon genom beslut av en myndighet, eller

3. är fömtsättning för att en ekonomisk förmån, ett tillstånd eller annat
liknande skall ges enligt föreskrift i författning.

Paragrafen
motsvarar 1 § lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. och
anger vad som avses med begreppet obligatorisk kontroll.

Enligt
första punkten omfattar begreppet sådan teknisk provning, analys eller annan
liknande undersökning som det på gmnd av en bestämmelse i lag eller annan
författning föreligger en skyldighet att utföra. Det måste alltså enligt lagmmmets
första punkt vara fråga om en rättslig skyldighet att utföra kontrollen, vilket
överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om obligatorisk kontroll genom
teknisk provning m. m.

Enligt
andra punkten avses också sådan kontroll som åläggs någon

genom beslut i varje särskilt fall. Däremot utgör inte den kontroll som

utförs av den beslutande myndigheten såsom tillsynsmyndighet över den

genom beslutet tillåtna anläggningen eller verksamheten obligatorisk kont

roll i lagens mening. 41

Enligt
tredje punkten omfattar lagen slutligen sådan kontroll som är Prop.
1988/89:60 fömtsättning för att en ekonomisk förmån, tillstånd eller annat
liknande skall ges enligt föreskrift i författning, t. ex. då den föreskrivna
kontrollen utgör en förutsättning för att erhålla statsbidrag. En viktig
begränsning är att den förmån som skall uppnås skall vara författningsreglerad.

2 §
För varje område för obligatorisk kontroll (kontrollområde) kan en

riksprovplats utses.

Om
det finns särskilda skäl, kan två eller flera riksprovplatser utses för samma
kontrollområde. Riksprovplatser utses av regeringen.

I
likhet med vad som gäller enligt lagen om obligatorisk kontroll för teknisk
provning m.m. (2 §) kan en riksprovplats utses för varje särskilt område för
obligatorisk kontroll, s. k. kontrollområde. Bestämmelsen motsvarar således
den gällande regleringen och innebär att endast en riksprovplats kan utses för
visst vam- eller objektområde. De olika riksprovplatsernas ansvar för den
obligatoriska kontrollen inom de olika kontrollområdena för vilka de är
utsedda som provningsorgan, har fördelats på så sätt att var och en av dem har
ansvar för ett visst definierat kontrollområde. 1 riksprovplatsens ansvar ingår
sedan att bedriva verksamheten riksomfattande och med anpassning till det
totala behovet inom provplatsens objektområden, vilket har fört med sig att en
riksprovplats kan få bedriva verksamhet på flera olika orter i landet.

1
paragrafens andra stycke anges att två eller flera riksprovplatser kan utses
för samma kontrollområde, där det föreligger särskilda skäl. Avsikten är att
detta är en undantagsbestämmelse som skall användas restriktivt, när det någon
gång kan visa sig ändamålsenligt. Konkurrens mellan riksprovplatser bör inte
förekomma utan i sådana fall förutsätts det att det sker en regional uppdelning
av verksamheten.

Enligt
gällande ordning föreskriver regeringen på vilka kontrollområden lagen är
tillämplig och utser riksprovplatser enligt förordningen (1985:1107) om riksprovplatser
och auktoriserade provplatser m.m. I det tredje stycket i paragrafen anges att
regeringen fortsättningsvis också skall utse riksprovplatser.

I
lagtexten anges att en riksprovplats kan utses för varje kontrollområde. Detta
möjliggör att nytillkommande kontrollområden kan inordnas i systemet med riksprovplatser.
Som anförts ovan är det de föreskrivande myndigheterna som beslutar om
kontrollformer och kontrollnivåer. Ett inordnande av ett kontrollområde i
systemet med riksprovplatser fömtsätter givetvis att en lämplig riksprovplats
utses. Beredningen av sådana frågor ankommer på statens mät- och provråd. De
föreskrivande myndigheterna är skyldiga att samråda med mät- och provrådet i
frågor som gäller provning för obligatorisk kontroll. Det är emellertid inte
tvingande att inordna den obligatoriska kontrollen i den organisatoriska ram
som denna lag erbjuder.

3 §
Har en riksprovplats utsetts för ett kontrollområde, skall obligatorisk

kontroll inom kontrollområdet utföras vid riksprovplatsen, om inte annat

följer av föreskrifter eller av beslut i det särskilda fallet.

Paragrafen
motsvarar 3 § lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. vad
gäller riksprovplatserna och den obligatoriska kontroll som skall utföras vid
dessa. Presumtionen är liksom tidigare att obligatorisk kontroll skall utföras
vid den för ändamålet utsedda riksprovplatsen.

42

1
likhet med gällande ordning kan det inom kontrollområden för vilka Prop.
1988/89:60 riksprovplats har utsetts förekomma att kontrollen inte behöver
utföras vid denna. Endast starka skäl bör dock föranleda ett sådant undantag,
t. ex. att kontrollen avser obetydligheter.

Det
förekommer att obligatorisk kontroll åläggs i form av egenkontroll, varmed
menas kontroll som någon själv utför eller låter utföra på eget ansvar. Sådan kontoll
omfattas i och för sig av definitionen på obligatorisk kontroll enligt 1 §. Det
följer dock av föreskrifter eller beslutet att den inte skall utföras vid riksprovplats.
Möjligheten att låta tillverkare och importörer själva utföra kontroll genom
teknisk provning som underlag för s. k. tillverkardeklarationer kan väntas bli
vanligt förekommande i framtiden.

4
§ För obligatorisk kontroll som inte skall utföras vid en riksprovplats kan
föreskrivas att provning skall ske vid laboratorier som är ackrediterade
enligt 12 §.

Enligt
paragrafen kan obligatorisk kontroll inte bara utföras vid riksprovplats utan
också vid provningsorgan som är ackrediterade för ändamålet. Soni framgår av
den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) används i lagen
"laboratorium" som beteckning för de organ som ackrediterats enligt
12 §.

Genom
lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. öppnades en
möjlighet att auktorisera provningsorgan för obligatorisk kontroll, vilket
tidigare inte varit möjligt. Genom den nya lagen inrättas ett nytt system för
frivillig ackreditering av laboratorier, som ersätter de auktoriserade provplatserna
för obligatorisk och frivillig kontroll. En skillnad i förhållande till den
tidigare provningsorganisationen är alltså att det inte görs någon skillnad på
provningar för obligatorisk resp. frivillig kontroll.

I
likhet med vad som tidigare har gällt reglerar den nya lagen det organisatoriska
systemet för verksamheten med kontroll genom teknisk provning och mätning.
Detta innebär att lagen enbart innehåller regler och krav, vilka gäller de
olika provningsorgan, som ryms inom denna provningsorganisation. Som tidigare
redovisats är det de föreskrivande myndigheterna, var och en inom sitt
ansvarsområde, som beträflfande obligatorisk kontroll föreskriver vilka
produkt- och kontrollkrav som skall gälla, dvs. när, var och hur produkten
skall kontrolleras.

Organisationen
for mätning

5
§ Med riksmätplats avses en statlig myndighet som enligt denna lag har
utsetts

att
för viss storhet officiellt svara för sådan mätning som i förhållande till
nationella mätnormaler eller vetenskapligt definierade måttenheter säkerställer
riktigheten av mätningar som utförs inom landet,

att
se till att dessa mätnormaler och måttenheter är anknutna till internationellt
antagna enheter.

Denna
paragraf motsvarar 1 § lagen om riksmätplatser m.m. I paragra

fen definieras begreppet riksmätplats. Viktiga uppgifter för den allmänna

metrologiska verksamheten är bl.a. att definiera måttenheter samt att

utveckla och använda såväl teoretiska och praktiska metoder som instm

ment och normaler för mätningar. Enligt paragrafen läggs det oflficiella

ansvaret för denna verksamhet inom varje särskilt område på det organ 43

som har utsetts enligt
bestämmelserna i denna lag till områdets riksmät- Prop. 1988/89:60 plats.

Oflficiell
allmän metrologisk verksamhet bedrivs för närvarande uteslutande vid statliga
myndigheter. Enligt paragrafen skall statlig myndighet även fortsättningsvis ha
det oflficiella ansvaret. I paragrafen anges slutligen de huvuduppgifter som
skall utföras av en riksmätplats.

6 §
En riksmätplats utses av regeringen för en eller flera storheter.

Paragrafen
motsvarar 2 och 3 §§ lagen om riksmätplatser m. m.

Som
nämnts i samband med den föregående paragrafen skall varje riksmätplats ta
ansvaret för den oflficiella metrologiska verksamheten inom ett visst
delområde. Detta har i denna paragraf uttryckts så att riksmätplats utses för
en eller flera storheter.

I
likhet med vad som gäller i fråga om en riksprovplats skall en riksmätplats
enligt paragrafen utses av regeringen.

7 §
Laboratorier som bedriver mätteknisk verksamhet kan ackrediteras

enligt 12 § att utföra mätning som inte skall utföras vid en riksmätplats.

I
likhet med vad som gäller i fråga om auktoriserade provplatser enligt lagen om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. finns i lagen om riksmätplatser
m. m. bestämmelser om auktorisation av vissa organ att utföra sådan mätning som
inte skall utföras på en riksmätplats. De auktoriserade matplatserna är således
avsedda att utgöra ett komplement till systemet med riksmätplatser och i
praktiken har den större mängden av mätningar kommit att utföras vid de
auktoriserade matplatserna.

Av
4 § framgår att obligatorisk kontroll fortsättningsvis kan utföras vid provningsorgan
som är ackrediterade för ändamålet. Av den allmänna motiveringen (avsnitt
3.2.1) framgår att detta nya system för frivillig ackreditering av laboratorier
skall omfatta ackreditering av såväl provningslaboratorier som mättekniska
laboratorier. Den organisatoriska förändringen vad gäller mätsidan syftar till
att få samma terminologi som på provningssidan och att undvika onödiga
skillnader i förhållande till denna.

Riksprovplatsernas
uppgifter

8
§ Staten skall ha ett sådant inflytande över verksamheten och denna skall ha en
sådan inriktning att riksprovplatsens oberoende ställning inte kan
ifrågasättas.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om utförandet av den obligatoriska kontrollen och organisationen av
verksamheten.

På
förslag av lagrådet har det första stycket i paragrafen i det till lagrådet remitterade
lagförslaget utgått med hänsyn till att bestämmelsen i förslaget är överflödig.
Det nu föreslagna första och andra stycket i paragrafen har förtydligats på
lagrådets inrådan.

Paragrafen
som motsvarar 4 § lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m.
anger de grundläggande krav som måste ställas på en riksprovplats.

Riksprovplatserna
skall var och en inom sitt område representera nöd

vändig sakkunskap. De skall också vara fristående från kommersiella och

andra intressen på ett sådant sätt att deras objektivitet i förhållande till
sitt

kontrollområde inte kan ifrågasättas. Detta framstår som viktigt med 44

hänsyn tijl det förtroende
som riksprovplatsen bör åtnjuta. Denna obero- Prop. 1988/89:60 ende
ställning bör manifesteras i ägarförhållandena, organisationen och den
eventuella verksamhetsinriktning som provplatsen kan ha fömtom den
obligatoriska kontrollen.

I
samtliga riksprovplatser, som regeringen hittills har utsett och som inte är
myndigheter, har staten det bestämmande inflytandet. Att även fortsättningsvis
kräva att staten skall ha det bestämmande ägarinflytandet inom de provplatser
som utses och som inte är myndigheter, förefaller inte nödvändigt. För att få
en garanti för att provplatsens oberoende ställning inte skall kunna
ifrågasättas bör det vara tillräckligt att staten tillsammans med svenska
kommunförbundet eller landstingsförbundet e.d. har det bestämmande inflytandet.

I
paragrafens sista stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer rätt att utfärda närmare föreskrifter om verksamheten vid riksprovplats
och om hur kontrollen skall utföras.

9 §
En riksprovplats som skall utföra obligatorisk kontroll får vid kont

rollen utnyttja provningsresultat från tillverkare eller andra med motsva

rande ansvar för produkten, om detta medges i föreskrifter eller i beslut i

det särskilda fallet.

På
lagrådets inrådan har det andra stycket i paragrafen i det till lagrådet remitterade
lagförslaget utgått.

Paragrafen
motsvarar 5 § lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m.

Normalt
gäller att alla olika kontrollmoment som ingår i den obligatoriska kontrollen
skall utföras av den för kontrollområdet utsedda riksprovplatsen. I paragrafen
öppnas möjligheter till att vissa fabrikanters provningsresultat skall kunna
utnyttjas. Detta bör endast gälla sådana kontrollområden för vilka riksprovplats
är utsedd. Endast tillverkare eller andra med motsvarande ansvar för den
produkt som skall kontrolleras, t. ex. en importör med egna
laboratorieresurser, skall kunna komma i fråga. 1 övrigt bör det ankomma på de
föreskrivande myndigheterna att överväga vilka kontrollmoment som kan utföras
av angivna tillverkare och i vilka fall det inte får ske.

Att
en riksprovplats liksom hittills får utnyttja provningsresultat från andra
kontrollorgan som riksprovplatsen har förtroende för, har inte ansetts behöva
komma till uttryck i lagtexten. Ätt sådana provningsresultat ligger till grund
för riksprovplatsens bedömningar och beslut är på vissa områden vanligt förekommande,
t. ex. inom Norden. Det är dock viktigt att komma ihåg att bedömningar och
beslut i ett ärende alltid sker på riksprovplatsens ansvar även om ett utifrån
kommande provningsresultat ligger till gmnd härför.

10 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

överlämna till en riksprovplats som är bolag eller annan juridisk person att

besluta i ärende som rör myndighetsutövning och som gäller godkännande

av personal, utrustning, förfarande, organisation, produkt eller anläggning

eller fastställande av avgift för utförd kontroll.

På
förslag av lagrådet har paragrafen förtydligats. Paragrafen motsvarar 6 § lagen
om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m.

11 §
En riksprovplats kan anlitas för kontroll som det åligger en myndig

het att själv utföra eller låta utföra eller som enligt internationell överens- 45

kommelse skall utföras i viss ordning.

Paragrafen motsvarar 9 §
lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk Prop. 1988/89:60 provning m. m.

Enligt
1 § i lagen är det inte fråga om obligatorisk kontroll i lagens mening, i det
fall då en myndighet i sin egenskap av tillsynsmyndighet enligt en viss
lagstiftning utövar kontroll genom teknisk provning e. d. av anläggningar eller
produkter vilka tillåtits genom myndighetens beslut. Paragrafen innebär att en
sådan kontroll ändå skall kunna inrymmas i systemet på så sätt att en riksprovplats
skall kunna anlitas för kontrollen.

Ackreditering
av laboratorier

12 §
Laboratorier kan få bekräftelse på sin kompetens att utföra en viss

typ av provning eller mätning (ackreditering).

Statens
mät- och provråd meddelar beslut om ackreditering och föreskriver de villkor
som skall gälla för verksamheten.

Som
framgår i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) innebär ackreditering
enligt det nya systemet en kompetensförklaring, som anger att det laboratorium
som skall ackrediteras kan utföra visst slag av mätning eller provning, som
skall preciseras så noga som möjligt. Som en viktig princip anges också att
alla mättekniska och provtekniska laboratorier som uppfyller de krav som ackrediteringsorganet,
dvs. statens mät- och provråd, ställer för en ackreditering också skall ha en
rätt att efter ansökan bli ackrediterade. Någon behovsprövning gmndad på en
bedömning av marknaden får inte komma i fråga.

I
det andra stycket i paragrafen anges att statens mät- och provråd skall meddela
beslut om ackreditering.

13 §
Ackreditering meddelas för viss tid eller tills vidare.

Statens
mät- och provråd kan återkalla ackrediteringen om laboratoriet inte längre
uppfyller fordringarna för ackreditering eller i något väsentligt hänseende
bryter mot de villkor som gäller för verksamheten.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om giltighetstiden för ackreditering och om återkallelse
av ackreditering.

Som
redovisats ovan är ackrediteringssystemet helt frivilligt. Detta innebär att
de som begär ackreditering givetvis underkastar sig de villkor som gäller
ifråga om den ackrediterade verksamheten. Någon sanktion utöver den i
paragrafen reglerade möjligheten att återkalla ackrediteringen vid brott mot
dessa villkor i något väsentligt hänseende behövs därför inte.

14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med

delar närmare föreskrifter om ackreditering av laboratorier.

Enligt
paragrafen skall regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddela föreskrifter om ackreditering av laboratorier. Bemyn

digandet i fråga om rätten att meddela föreskrifter gäller föreskrifter om

ackreditering såväl i fråga om provtekniska som mättekniska laboratorier.

De föreskrifter som avses kan både komma att gälla de krav som skall

ställas på de ackrediterade laboratorierna bl. a. i fråga om personal, utmst

ning och provningsmetoder och förfarandet vid ackrediteringen. I den

allmänna motiveringen beskrivs syftet med ackrediteringen och de gmnd

läggande dragen i förfarandet (avsnitt 2.2 och 3.2.1). Därvid framgår bl. a.

att det behövs ett svenskt ackrediteringssystem som uppfyller de interna

tionella krav som inom kort kommer att fastställas som europeisk stan- 46

dard. De föreskrifter i
fråga om ackreditering som regeringen eller den Prop. 1988/89:60 myndighet
som regeringen bestämmer kommer att utfärda fömtsatts således följa de
specificerade internationella bestämmelserna om ackreditering.

Tillsyn

15 §
Statens mät- och provråd utövar tillsyn över verksamhet enligt

denna lag eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Förevarande
paragraf innehåller den gmndläggande bestämmelsen om tillsyn.

Till
skillnad från motsvarande bestämmelser i lagen om obligatorisk kontroll genom
teknisk provning m. m. och lagen om riksmätplatser m. m. (10 § resp. 6 §)
omfattar tillsynen numera också de riksprovplatser och riksmätplatser som är
statliga myndigheter. De statliga myndigheter, vars laboratorier kommer att
ackrediteras enligt det nya systemet kommer givetvis att omfattas av statens
mät- och provråds tillsyn enligt paragrafen.

Som
redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1 och 3.2.2) skall tillsynen
över ackrediterade laboratorier utövas i enlighet med vad som är
internationellt bmkligt, dvs. med bistånd av en teknisk kommitté och med
utnyttjande av personer med fullgod teknisk kompetens. Tillsynen över riksprovplatser
bör utformas med utgångspunkt från de internationella kriterierna och
möjliggöra för tillsynsorganet att vid behov intyga att dessa kriterier är
uppfyllda. Vad gäller riksprovplatserna måste formerna för hur statens mät-
och provråd utövar sitt tillsynsansvar anpassas till vad som är lämpligt med
hänsyn till förhållandena vid de särskilda riksprovplatserna och deras
speciella kompetens inom resp. verksamhetsområde.

16 §
Statens mät- och provråd har rätt att hos de organ som omfattas av

tillsynen på begäran få tillträde till lokaler samt upplysningar och hand

lingar i den utsträckning som behövs för tillsynen.

Enligt
paragrafen får tillsynsmyndigheten rätt till tillträde till lokaler samt rätt
till de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Några
tvångsmedel för utövandet av dessa befogenheter har inte bedömts nödvändiga.
För ackrediterade laboratorier som i något väsentligt hänseende bryter mot
villkoren kan ackrediteringen återkallas enligt 13 §.

Avgifter
m.m.

17
§ Riksprovplatser och riksmätplatser får ta ut avgift för att täcka kostnaderna
för obligatorisk kontroll och för utförda mätningar enligt vad regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer närmare föreskriver.

Paragrafen
motsvarar 13 § lagen om obligatorisk kontroll för teknisk provning m. m. vad
gäller riksprovplatser och 9 § lagen om riksmätplatser m.m.

I paragrafen fastslås rätten
att ta ut avgift för den kontroll som har

utförts av en riksprovplats och för de mätningar som har utförts av en

riksmätplats. Paragrafen innehåller också ett bemyndigande för regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter 47

om avgifter och om
debiteringen av dessa avgifter liksom de övriga före- Prop. 1988/89:60
skrifter som behövs för tillämpningen av bestämmelsen.

18 §
Ackrediterade laboratorier skall betala avgift till statens mät- och

provråd för att täcka kostnaderna för ackrediteringen och tillsynen.

De
ackrediterade laboratorierna skall genom att betala avgift för ackrediteringen
ersätta statens mät- och provråds kostnader för denna. Denna skyldighet omfattar
också de kostnader som sammanhänger med den fortlöpande tillsynen av att kraven
för ackreditering är uppfyllda. Regeringen och statens mät- och provråd
meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen.

19 §
En riksprovplats skall lämna bidrag till statens mät- och provråds

kostnader för dess verksamhet enligt denna lag.

Bidragets
storlek fastställs av regeringen.

Paragrafen
motsvarar 11 § lagen om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. I
paragrafen föreskrivs att en riksprovplats liksom tidigare skall lämna bidrag
till den centrala förvaltningsmyndighetens kostnader för administrationen av riksprovplats-
och riksmätplatssystemet.

Sekretess

20 §
Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får

inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått veta om någons

aflförs- eller driftförhållanden.

1
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmdsema i sekretesslagen
(1980:100).

Vid
beredningen av ärenden om ackreditering och i samband med den tillsyn som skall
utövas enligt lagen kommer känsliga uppgifter om de provande organens affärsförhållanden
att inhämtas.

Som
tidigare redovisats kommer det både i samband med ackrediteringen och i den
fortlöpande tillsynen vara fråga om ett tekniskt inriktat förfarande bl. a.
under ledning av en teknisk kommitté och med utnyttjande av personer med
fullgod teknisk kompetens. Oftast torde anlitade personer få sådan anknytning
till myndigheten att sekretesslagen blir tilllämplig. Det kan dock inte
uteslutas att i verksam.heten behöver utnyttjas personer som inte har en sådan
anknytning. Det har därför ansetts behövligt med en särskild
sekretessbestämmelse för sådana faU.

Till
den del sådana uppgifter finns inom statens mät- och provråd eller andra
myndigheter tillämpas sekretesslagens regler. Nu avsedda fall omfattas av 8
kap. 6 § enligt vilken bestämmelse särskilt förordnande om sekretess behövs av
regeringen. Sådana förordnanden sker genom att viss verksamhet tas upp i
bilagan till sekretessförordningen (1980:657). Tystnadsplikt bör dock gälla
även för enskild som får ta del av vad som förekommer i ett ackrediterings-
eller tillsynsärende. I paragrafen finns bestämmelser om en sådan
tystnadsplikt.

Den
som bryter mot tystnadsplikten kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.

överklagande
m.m.

21 §
Statens mät- och provråds beslut i ackrediteringsärenden enligt 12

och
13 §§ och tillsynsärenden enligt 16 § får överklagas hos kammarrätten. 48

Bestämmelserna i 23-25 §§
förvaltningslagen (1986:223) om hur beslut Prop. 1988/89:60 överklagas skaU
tillämpas också i fråga om beslut enligt 10 § av bolag eller annan juridisk
person.

Som
en konsekvens av lagrådets förslag att bestämmelsen i 9 § andra stycket i det
till lagrådet remitterade lagförslaget skall utgå, utgår även det första
stycket i denna paragrafi det till lagrådet remitterade förslaget.

I
paragrafen behandlas rätten att överklaga de beslut som har meddelats med stöd
av lagen.

Paragrafens
första stycke upptar en bestämmelse om rätt att överklaga statens mät- och
provråds beslut i ackrediteringsärenden och i tillsynsärenden enligt 16 § hos
kammarrätten.

1
det andra stycket i paragrafen anges att 23 —25§§ förvaltningslagen skall
tillämpas vid överklagande av beslut av ett enskilt organ som har ställning av riksprovplats.
De enskilda organ som har ställning som riksprovplats är AB Svensk
Bilprovning, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO), AB
Statens Anläggningsprovning och Apoteksbolaget AB.

Den
1 januari 1987 trädde den nya förvaltningslagen (1986:223) i kraft. Den
innehåller regler beträflfande handläggningen hos förvaltningsmyndigheterna,
bl. a. om ordningen då ett beslut överklagas. Samma dag trädde lagen
(1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga
förvaltningsuppgifter i kraft. Denna lag gäller sådana beslut av bolag och
andra enskilda organ som enligt särskilda beslut får överklagas till regeringen,
till en förvaltningsdomstol eller till en förvaltningsmyndighet. Lagen innebär
att den ordning för överklagande av beslut som gällde enligt den äldre
förvaltningslagen (1971:290) behålls, då ett beslut av ett enskilt organ
överklagas om inte någon annan ordning för att överklaga är föreskriven.

Genom
det andra stycket i paragrafen införs den föreskrivna ordningen i förvaltningslagen
vid överklagande i fråga om de beslut som de angivna enskilda organen meddelar
i egenskapen av riksprovplats.

22
§ Återkallar statens mät- och provråd en ackreditering enligt 13 § andra
stycket får rådet besluta att återkallelsen skall gälla med omedelbar verkan.

Paragrafen
innebär att i ett beslut om återkallelse av en ackreditering skall kunna
bestämmas att beslutet skall gälla omedelbart.

Godtagande
av vissa utländska provningsresultat m. m.

23 § Bestämmelserna i 24 — 28 §§ gäller
provningsresultat och bevis om överensstämmelse som omfattas av den inom den
Europeiska frihandels-sammanslutningen gällande konventionen om ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse, vilken
undertecknades i Tammerfors den 15 juni 1988.

24 § Myndigheter och andra organ, vilka, genom
godkännanden eller liknande beslut för vilka provningsresultat ligger till gmnd,
medger att en produkt får föras ut på marknaden eller användas, skall därvid
utan fömyad undersökning godta provningsresultat från de ackrediterade provningslaboratorier
som anges av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 60

25 § Om det för en viss
sektor finns ett avtal, som har tagits upp i bilaga Prop. 1988/89:60

III till konventionen, skall myndigheter och andra organ, vilka genom

godkännande
eller liknande beslut medger att en produkt får föras ut på marknaden eller
användas, utan förnyad undersökning godta provningsresultat och bevis om
överensstämmelse från de organ som anges av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

26 §
Skyldighet enligt 24 eller 25 § att godta ett visst provningsresultat

eller bevis om överensstämmelse skall inte hindra myndigheter och andra

organ, vilka genom godkännande eller liknande beslut medger att en

produkt får föras ut på marknaden eller användas, från att i rimlig omfatt

ning göra stickprov.

Skyldighet
enligt 24 eller 25 § att godta ett visst provningsresultat eller bevis om
överensstämmelse skall inte gälla, om det finns skälig anledning att anta att
provningsresultatet eller beviset är ofullständigt eller felaktigt.

27 § Omdetärnödvändigt för att skydda människors,
djurs eller växters liv eller hälsa, egendom eller miljö, får utan hinder av 24
eller 25 § tillämpas bestämmelser i författning om återkallelse av en vara
eller om förbud mot marknadsföring av en vara.

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet i den
utsträckning som följer av konventionen.

På
förslag av lagrådet har andra stycket i 26 § i det till lagrådet remitterade
lagförslaget omformulerats och avskiljts som en ny 27 §. Lagrådet har också
funnit att konventionens artikel 2.4.om möjlighet att göra stickprovsundersökningar
kräver en bestämmelse om undantag från skyldigheterna enligt konventionen.

Bestämmelserna i dessa paragrafer syftar till att med svensk rätt
införliva skyldigheterna enligt den inom EFTA gällande konventionen om ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse, som har
undertecknats i Tammerfors den 15 juni 1988. Dessa bestämmelser i lagen
förutsätter givetvis att konventionen efter godkännande av de fördragsslutande
staterna träder i kraft. Konventionens bakgrund och syfte redovisas närmare i
avsnitt 2.7 och konventionstexten jämte den svenska översättningen är fogad till
propositionen som bilaga 3.

I
24 och 25 §§ föreskrivs de grundläggande skyldigheterna för myndigheter och
andra organ, vilka fattar beslut om godkännande eller liknande beslut, som är
grundade på resultat av utförda provningar, att godta utländska
provningsresultat och bevis om överensstämmelse i enlighet med artikel 2 i
konventionen. Enligt artikeln är det fråga om godkännanden eller liknande
beslut som utgör en förutsättning för att en produkt skall få marknadsföras
eller överhuvudtaget få användas.

Den i 24 § föreskrivna
skyldigheten är grundad på själva konventionen

(artikel 2.1) och innebär att provningsresultat från de utländska provnings

laboratorier som med stöd av artiklarna 2.1 och 2.3.1 har tagits upp i

bilaga IV till konventionen skall godtas utan en förnyad
undersökning.

Bilaga IV till konventionen är en förteckning där de
provningsorgan, vars

provningsresultat skall godtas enligt artikel 2.1 skall föras in efter bekräf

telse av den ständiga kommittén enligt artikel 8 i konventionen i vilken

varje fördragsslutande stat är representerad. I paragrafen bemyndigas ock

så regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att tillkänna

ge vilka provningslaboratorier som har intagits i bilagan i enlighet med de

angivna artiklarna. 50

Den i 25 § föreskrivna
skyldigheten att godta provningsresultat eller Prop. 1988/89:60 bevis om
överensstämmelse förutsätter att det inom berörd sektor eller kontrollområde,
dvs. för den produkt, vars kontroll det gäller, finns ett avtal som har tagits
upp i bilaga III till konventionen.

Liksom
i 24 § bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
tillkännage vilka organ som med stöd av artiklarna 2.2 och 2.3.1 i konventionen
har tagits in i bilaga IV till konventionen.

Enligt
26 § gäller inte skyldigheten enligt 24 och 25 §§ beträflfande ett visst
provningsresultat eller bevis, om det finns skälig anledning till misstanke
att provningsresultatet eller beviset är felaktigt.

27
§, som motsvarar konventionens artikel 3.2, har utformats enligt förslag av
lagrådet.

I
28 § bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet i den utsträckning som följer
av konventionen. Enligt konventionen skall anmälan göras till den permanenta
kommittén bl. a. i frågor rörande ackreditering av laboratorier (artikel 2.3.2)
och när åtgärder vidtagits enligt några av undantagsreglerna i artikel 3.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 — 22 §§, den 1 juli 1989, då
lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m. och
lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. skall upphöra att gälla, och i övrigt
den dag som regeringen bestämmer.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till bestämmelser som
ersätts genom bestämmelserna i den nya lagen, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.

3. Bestämmelserna om ackrediterade laboratorier tillämpas på matplatser
som har auktoriserats enligt lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. I fråga
om tidigare auktoriserade provplatser för obligatorisk eller frivillig kontroll
tillämpas dock äldre bestämmelser intill dess statens mät- och provråd har
beslutat om ackreditering enligt den nya lagen.

I
den första punkten anges när den nya lagen skall träda i kraft och att lagen om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. och lagen om riksmätplatser m.m.
skall upphöra att gälla. I fråga om bestämmelserna om godtagande av vissa
utländska provningsresultat m. m. (23 — 28 §§) är avsikten att de skall träda i
kraft den 1 januari 1990, då konventionen är avsedd att träda i kraft. Eftersom
detta emellertid förutsätter godkännande från alla de olika fördragsslutande
länderna, bemyndigas regeringen att förordna om ikraftträdandet.

Enligt den tredje punkten
i övergångsbestämmelserna skall de äldre

reglerna tillämpas i fråga om tidigare auktoriserade provplatser. Detta

gäller såväl i fråga om de provplatser som har auktoriserats för obligatorisk

som för frivillig kontroll. I fråga om de auktoriserade matplatserna enligt

lagen om riksmätplatser m. m. skall de nya bestämmelserna vara tillämpli

ga. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) redovisas att det vad gäller

mätsidan inte är några egentliga skillnader i de nya bestämmelserna i

förhållande till de äldre bestämmelserna, eftersom mätsidan redan är

anpassad till vad som är internationellt brukligt. Detta medför givetvis att

det inte är några svårigheter att integrera de auktoriserade matplatserna i

det nya systemet. 51

6. Hemställan Prop. 1988/89:60

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen dels
föreslår riksdagen att

1. godkänna
konventionen mellan EFTA-länderna om ömsesidigt

godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse

samt protokollet rörande tillämpningen av konventionen avseende

furstendömet Liechtenstein

2. anta förslaget till lag om kontroll genom teknisk provning och om
mätning

3. godkänna riktlinjerna för statens mät- och provråds verksamhet,
organisation och finansiering (avsnitt 3.3),

dels
bereder riksdagen tillfälle att

4. ta
del av vad jag har anfört om genomförandet av det nordiska

samarbetsprogrammet för undanröjande av tekniska handelshinder

(avsnitt 3.5).

7. Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

52

Sammanfattning Prop. 1988/89:60

Bilaga 1

Frågor
om teknisk provning och kontroll har fått en allt mer betydelsefull roll i den
intemationella handeln. Om produktkraven varierar mellan olika länder måste
produkterna tillverkas i olika utföranden och provning och kontroU upprepas i
varje land dit produktema säljs.

Ett
omfattande och aktivt internationellt arbete för att avveckla hinder för
handeln pågår på många nivåer. Vad gäller frågor som rör provning och kontroll
är målsättningen att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och
kontrollresultat i olika länder. I så fall behöver provning och kontroll
utföras i endast ett land, normalt tillverkningslandet.

Mitt
uppdrag gäller att kartlägga den intemationeUa utvecklingen inom området
kontroll genom teknisk provning och dra vissa slutsatser för svenskt
vidkommande. Jag skall därvid ta ställning till om det mot bakgrund av den
internationella utvecklingen behövs några förändringar i det svenska systemet
för provning och kontroll. Vidare ingår det i mitt uppdrag att lämna förslag
till behövliga ändringar vad gäller myndighetsorganisationen inom området
provning och kontroll. Det ingår också i mitt uppdrag att belysa frågor om
standardisering i den mån de har anknytning till området kontroll genom teknisk
provning.

I
uppdraget ingår inte att lösa problemen inom olika sektorer, utan att ge underlag
för sektorsmyndighetemas åtgärder.

På
global nivå har frågor om provning och kontroU som hinder för handeln tagits
upp i GATT. I Norden har beslutats om ett program för avveckling av tekniska
handelshinder, där nämnda frågor särskilt uppmärksammas. Frågornas behandling
i dessa sammanhang har dock inte fått någon självständig betydelse för mina
slutsatser.

Mina
överväganden har främst sin utgångspunkt i det fördjupade samarbete mellan
EFTA och EG som syftat till att uppnå ett europeiskt frihan-delsområde (European
Economic Space). Inom detta samarbete har vid flertal tillfällen betonats
vikten av EG/EFTA-samarbete på området kontroll genom teknisk provning med
målet att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av provnings- och
kontrollresultat. En snabb utveckling mot en gemensam syn på dessa frågor inom
EFTA och EG är nu på väg.

Jag
har till att börja med funnit att den svenska organisationen på provningsområdet
med statens provningsanstalt som nationellt provningsorgan samt riksprovplatser
för obligatorisk kontroll inom vissa kontrollområden inte behöver förändras.
Däremot kan dessa organ behöva visa att de uppfyller vissa allmänna krav på
provningslaboratorier som i fortsättningen kommer att gälla som europeiska
standarder. Motsvarande gäller också andra svenska provningsorgan i den mån
deras provningsresultat skall kunna godtas internationeUt. Jag har dock funnit
att den intemationella utvecklingen bör leda till att tillsynen av riksprovplatserna
får en mer teknisk inriktning och förstärks.

Min kartläggning har visat
att ackreditering av provningsorgan kan

väntas få en betydelsefull roll när det gäller att förbättra förutsättningarna

för att provningsresultat från olika länder skall vara kortekta och därmed

kunna godtas internationellt. Den svenska ordningen behöver därför 52

kompletteras med ett behovsanpassat
system för frivillig ackreditering av Prop. 1988/89:60
provningslaboratorier enligt internationell modell. Jag har funnit att ett
Bilaga 1 sådant system bör handhas av statens mät- och provråd (MPR) och
ersätta den nuvarande auktorisationen för obligatorisk och frivillig kontroU.
Som en följd därav och av andra förändringar i MPR:s verksamhet föreslår jag
att MPR omorganiseras.

Den
förändrade tillsynen av riksprovplatserna och införandet av ett ackrediteringssystem
som ersättning för ordningen med auktoriserade provplatser föranleder vissa
ändringar i lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m.
samt lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m.

I
Sverige har traditionellt verifikationer av föreskriven kontroll av produkter
före marknadsföringen skett i form av ett offentligrättsligt myndighetsgodkännande.
Inom EG sker motsvarande verifikationer — i den mån de görs av fristående organ
— ofta som privaträttslig certifiering mot en standard. Om
myndighetsföreskrifterna och standarden i sak överensstämmer — som ofta är
fallet — blir det tekniskt sett samma kontrollförfarande. För ett ömsesidigt
godtagande av kontroUresultaten krävs ett ömsesidigt förtroende för att
verifikationerna, oavsett juridisk form, säkerställer att produkterna
uppfyller stäUda krav. Utgångspunkten i EG:s synsätt och i ett nyligen framlagt
förslag till EFTA-policy är att detta åstadkoms genom att certifieringsorganen
uppfyller särskilda krav på opartiskhet och skall se till att den underliggande
provningen bedrivs på ett objektivt sätt och med godtagbar kvalitet.

Vad
som för svensk del krävs för att möjliggöra ett ömsesidigt godtagande av kontrollresuUat
är att antingen åstadkomma formella förutsättningar för överenskommelser om
utbytbarhet mellan myndighetsgodkännanden och certifieringar eller att utforma
föreskrifterna så att även den svenska verifikationen kan ske i form av certifiering.
Det senare kan uppnås genom att övergå till en teknik motsvarande den i EG:s s.
k. nya metod. Detta kan särskilt bli aktuellt på områden där EG/EFTA-arrangemang
om ömsesidigt godtagande kan träffas. Allt detta är frågor för berörda
myndigheter att ta ställning till. Det i sak betydelsefulla är att förtroende
finns för det utländska kontrollresultatet och att svenska kontrollresultat
åtnjuter förtroende i andra länder.

En
viktig praktisk fråga är att EG:s synsätt, liksom den nya EFTA-policyn
förutsätter att i normalfall leverantörers försäkran om överensstämmelse skall
finnas som alternativ till certifiering. Ett utnyttjande av detta alternativ
kan vara förenat med krav på övervakning från utomstående organ. Givetvis måste
myndigheterna, när frågan blir aktuell, själva ta ställning till om denna
verifikationsform kan godtas från säkerhetssynpunkt. Jag vill dock erinra om
att även i Sverige betonas att det i första hand är tillverkaren som har
ansvaret för produkternas säkerhet och att också här gäller att företagens egenkontroU
bör utnyttjas i säkerhetsarbetet. Jag vill dessutom understryka att av staten
föreskriven provning och kontroll endast är en av många faktorer som påverkar
produkternas faktiska säkerhet.

Frågan
om harmonisering av produktkrav ligger utanför mitt uppdrag. 54

Jag kan dock inte undgå
att komma in på denna fråga, eftersom ömsesidigt Prop. 1988/89:60

godtagande
kontrollresultat normalt fömtsätter harmoniserade produkt- Bilaga 1

krav. En allmän
utgångspunkt är därvid att, om Sverige skall delta i

intemationdlt samarbete
för att eliminera hinder för handeln, måste

svenska produktkrav i
möjligaste mån harmoniseras med internationella

krav. Hur långt man från
svensk sida därvid är beredd att gå måste avgöras

från fall till fall inom
varje sektor.

För
många svenska myndigheter kommer det därför att bli alU mer betydelsefullt att
följa det internationella harmoniseringsarbetet på olika nivåer. Det gäller
såväl utarbetandet av allmänna säkerhetskrav som utformningen av standarder
och andra tekniska specifikationer. På detaljnivå kommer arbetet i ökande
omfattning att äga mm inom ramen för standardiseringsverksamheten. I synnerhet
kommer det europeiska standardiseringsarbetet att få ökad betydelse. Viktiga
slutsatser för min del är att myndighetema i större omfattning kommer att
behöva utnyttja resultat från detta arbete i sin regdskapande verksamhet och
att de därför måste följa och vid behov delta i sådant standardiseringsarbete.
Ännu viktigare kan det bli för dem att delta i annat internationeUt arbete med harmonisering
av regler. Överallt gäller principen att ju tidigare man kan lägga fram
synpunkter och förslag, desto bättre möjlighet finns att få dem beaktade.

Ett
särskilt problem gäller myndighetemas personeUa och ekonomiska resurser för internationeUt
arbete. Likartade problem uppstår för de fackliga organisationema som i dag
deltar i myndigheternas regelarbete på olika sätt och också får ett ökat behov
av insyn i och eventueUt deltagande i internationellt arbete.

Utvecklingen
medför att staten får ett ökat intresse i standardiserings-och certifieringsverksamhet.
Detta aktualiserar nya frågor som gäller myndighetemas och
standardiseringsorganens roller och kontakter. Det måste också skapas lämpliga fömtsättningar
för de fackliga organisationemas medverkan i standardiseringsarbetet.

55

Författningsförslag

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1985:1105) om obligatorisk

kontroll
genom teknisk provning m. m.

Härigenomföreskrivsan2,
3, 7-10, 12 och 14 §§ lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk
provning m. m. skall ha följande lydelse:

2§

Prop.1988/89:60 Bilaga 1

Nuvarande lydelse

För
varje område för obligatorisk kontroll (kontrollområde) kan en riksprovplats
utses eller en eller flera provplatser auktoriseras (auktoriserade
provplatser).

Om
det finns särskilda skäl, kan samma kontrollområde.

Föreslagen
lydelse

För
varje område för obligatorisk kontroll (kontrollområde) kan utses en riksprovplats.

För
obligatorisk kontroll kan föreskrivas att provning skall ske vid organ som har
ackrediterats enligt

8§.
två eller flera riksprovplatser utses för

Har en riksprovplats eller
en auktoriserad provplats utsetts för ett kontrollområde, skall obligatorisk
kontroll inom området utföras vid denna, om inte annat följer av föreskrifter
eller av beslut i det särskilda fallet.

Har en riksprovplats
utsetts för ett kontrollområde, skall obligatorisk kontroU inom området
utföras vid denna, om inte annat följer av föreskrifter eller av beslut i det
särskilda fallet.

(En
auktoriserad provplats skall utföra den obligatoriska kontrollen på ett
sakkunnigt, objektivt och även i övrigt lämpligt sätt. Auktorisation meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.)

7 §

Regeringen
fiår meddela föreskrifter om ackreditering av provningsorgan. Ackreditering
utgör en bekräfi-telse av att provningsorganet är kompetent att utföra sådan
provning JÖr vilken ackreditering meddelas.

Auktorisation meddelas
for viss tid eller tills vidare. Auktorisation kan återkallas, om provplatsen
inte fullgör sin skyldighet enligt 7 § eller annars i något väsentligt
hänseende bryter mot de villkor som gäller for verksamheten.

Ackreditering
meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Alla
provningsorgan som uppfyller fordringarna JÖr ackreditering har rätt att efter
ansökan bli ackrediterade.

Ackreditering kan
återkallas om ett provningsorgan inte längre uppfyller fordringarna för ackreditering
eller annars i något väsendigt hänseende bryter mot de villkor som gäller för
verksamheten.

56

Nuvarande lydelse

En
riksprovplats eller auktoriserad provplats kan utses för kontroll som det
åligger en myndighet att själv utföra eller låta utföra eller som enligt
internationell överenskommelse skall utföras i viss ordning.

9§

Föreslagen lydelse

En
riksprovplats kan utses för kontroll som det åligger en myndighet att själv
utföra eller som enligt internationell överenskommelse skall utföras i viss
ordning.

Prop.1988/89:60 Bilaga 1

Tillsyn över verksamheten
vid riksprovplatser som inte är statliga myndigheter och vid auktoriserade
provplatser utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsyn över verksamheten
vid riksprovplatser och ackrediterade provningsorgan utövas av den myndighet
som regeringen bestämmer.

Tillsynen skaU ha sådan
inriktning och omfattning som är internationellt brukligt.

12§

(En
auktoriserad provplats skall Ackrediterade provningsorgan

ersätta
den myndighet som har skall erlägga avgifit JÖr ackredite-

meddelat
auktorisationen för kost- ringen till den myndighet som hand-

nader
med anledning av denna.) har denna.

I4 §

(Regeringen får meddela
föreskrifter om auktorisation att inom ett visst område utföra kontroll genom
teknisk provning, analys eller annan liknande undersökning, som inte utgör
obligatorisk kontoll enligt 1 § (auktorisation för frivillig kontroll), I
fråga om sådan auktorisation tillämpas vad som gäller om auktoriserade
provplatser enligt 7-lOoch 12§§.)

Ackrediteringsverksamhet
skall i övrigt bedrivas i enlighet med vad som är internationellt brukligt.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1989. I fråga om tidigare auktoriserade provplatser för
obligatorisk eller frivillig kontroll tillämpas dock äldre bestämmelser.

57

Förslag till Prop. 1988/89:60

Lag om ändring i lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m.
Bilaga 1

Härigenom
föreskrivs att 1 samt 4 —8 §§ lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Med
riksmätplats avses statlig Med riksmätplats avses statlig

myndighet som enligt denna lag ut- myndighet som enligt denna lag ut

setts setts

att
för viss storhet oflficidlt svara att för viss storhet oflficieUt svara

för sådan mätning som i förhållan- för sådan mätning som i förhållan

de till nationella prototyper eller ve- de till nationella mätnormaler eller

tenskapligt definierade måttenhe- vetenskapligt definierade måtten-

ter säkerställer riktigheten av mät- heter säkerställer riktigheten av

ningar som utförs inom landet, mätningar som utförs inom landet,

att
se till att dessa prototyper och att se till att dessa mätnormaler

måttenheter
är anknutna till inter- och måttenheter är anknutna till in-

nationdlt
antagna enheter. ternationdlt antagna enheter.

4§

Myndighet som regeringen be- Regeringen fiår
meddela fÖreskrifi-

stämmer får meddela auktorisation ter om ackreditering av organ fiör att

Jör visst organ att utföra viss mät- utföra viss mätning. Ackreditering

ning som ej ankommer på riks- utgör en bekräfitelse av att organet

matplats. Auktorisation fiår medde- är kompetent att utföra sådan mät

tas endast den som har kompetent ning för vilken ackreditering medde-

personal och lämplig utrustning for las.

mätningen. Ett organ som har blivit ackredi-

Organ
som erhållit auktorisation terat benämns ackrediterad mät-

benämns
auktoriserad matplats. plats.

5§

(Auktorisation meddelas för viss Ackreditering meddelas av den

tid eller tills vidare). myndighet som regeringen bestäm-

mer.

Alla organ som uppfyller fordringarna för ackreditering har rätt att efter
ansökan bli ackrediterade.

Ackreditering kan återkallas om en ackrediterad matplats inte längre uppfyller
fordringarna for ackreditering eller annars i något väsentligt hänseende
bryter mot de viUkor som gäller för verksamheten.

6§

Myndighet som regeringen be- Tillsyn ' över verksamheten vid

stämmer utövar tillsyn över verk- riksmätplatser och ackrediterade

samheten vid auktoriserad matplats matplatser utövas av den myndighet

som ej är statlig myndighet. som regeringen bestämmer.

58

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:60

Bilaga
1

Tillsynen skall ha sådan inriktning och omfiattning som är internationellt
brukligt.

V§
(Beslut varigenom auktorisation Ackrediteringsverksamhet skaU i
meddelats för annat organ än stat- övrigt bedrivas i enlighet med vad lig myndighet
kan återkallas, när i som är internationeUt brukligt. denna lag angiven fömtsättning
ej längre föreligger eller det i övrigt finnes särskild anledning därtill).

8§
Auktoriserad matplats skall ersät- Ackrediterade matplatser skall er-ta
kostnaderna fiör auktorisationen. lägga avgifit JÖr ackreditering till

den myndighet som handhar denna.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989. Bestämmelserna om ackrediterade matplatser
tillämpas även på matplatser som har auktoriserats enligt äldre lag.

59

Sammanfattning av remissyttranden över Prop-1988/89:60

betänkandet (SOU 1988:6) Provning och kontroll i '' internationell
samverkan

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgivits av kommerskollegium statens
räddningsverk flygtekniska försöksanstalten socialstyrelsen (SoS)

televerket
efter hörande av televerket radio trafiksäkerhetsverket (TSV) sjöfartsverket

statens
väg- och trafikinstitut riksskatteverket (RSV) näringsfrihetsombudsmannen (NO)
konsumentverket statens livsmedelsverk arbetarskyddsstyrelsen statens planverk
statens industriverk (SIND) sprängämnesinspektionen styrelsen för teknisk
utveckling (STU) statens provningsanstalt (SP) statens mät- och provråd (MPR) aflKrsverket
FFV statskontoret

riksrevisionsverket
(RRV) statens naturvårdsverk statens kärnkraftsinspektion (SKI) kemikalieinspektionen
statens strålskyddsinstitut (SSI) statens energiverk (STEV) Göta hovrätt

kammarrätten
i Jönköping statens maskinprovningar försvarets materielverk (FMV) AB Statens
Anläggningsprovning AB Svensk Bilprovning

Centralorganisationen
SACO/SR lämnar som eget yttrande inkommet remissvar från medlemsförbundet
Sveriges Civilingenjörsförbund. Remissvar från SACO/SR-föreningen inom MPR
bifogas centralorganisationens yttrande.

Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA) Kooperativa förbundet (KF) Landsorganisationen i Sverige (LO)
Landstingsförbundet SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB

60

SHIO-familjeföretagen Prop. 1988/89:60

SIS Informationstekniska
standardiseringen Bilaga 2

SlS-Standardiseringskommissionen
i Sverige

SPRI
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut

Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) Svenska Handelskammarförbundet
Svenska kommunförbundet Sveriges Elektroindustriförening (Elif) Sveriges
Grossistförbund Sveriges Handelsagenters förbund Sveriges Industriförbund
Sveriges Köpmannaförbund Sveriges Mekanstandardisering Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO)

Svensk
Industriförening och Byggstandardiseringen har anslutit sig till SIS yttrande.
Sveriges Mekanförbund har anslutit sig till Industriförbundets yttrande.

Stöldskyddsföreningen,
Tryckkärlskommissionen, Bilindustriföreningen samt Industrins
Byggmaterialgrupp har på eget initiativ avgivit yttrande.

Allmänt

Avsikten
med detta avsnitt är att ge en överblick över remissinstansernas svar.

Två
av utredarens huvuduppgifter har varit att kartlägga den pågående
internationella utvecklingen inom området provning och kontroll samt att bedöma
eventuella konsekvenser av denna utveckling för Sveriges del och behov av
åtgärder. Utredarens överväganden har främst sin utgångspunkt i det fördjupade
samarbete mellan EFTA och EG, som syftar till att uppnå ett europeiskt frihanddsområde
(European Economic Space).Utvecklingen går snabbt mot en gemensam syn hos EG
och EFTA på frågor inom området kontroll genom teknisk provning. Utredarens
främsta slutsatser är att ett svenskt ackrediteringssystem för provningsorgan
bildas samt att tillsynen av riksprovplatserna förstärks. En gemensam syn på
området kontroll genom teknisk provning är nu på väg.

Följande
remissorgan ansluter sig helt och hållet eller i stort till de

överväganden och förslag som anförs i betänkandet: statens räddningsverk,

SoS, televerket efter hörande av televerket radio, TSV, sjöfartsverket, statens

väg- och trafikinstitut, RSV, arbetarskyddsstyrelsen, STU, MPR, FFV,

naturvårdsverket, SKI, kemikalieinspektionen, SSI, STEV, maskinprov

ningar, försvarets materielverk, AB Statens Anläggningsprovning, AB

Svensk Bilprovning, SACO/SR-fÖreningen inom MPR, IVA, KF, LO,

Landstingsförbundet, SIS, Spri, SAF, Handelskammarförbundet, Sveriges 61

Grossistförbund,
Kommunförbundet, Sveriges Handelsagenters förbund, Prop. 1988/89:60

Köpmannaförbundet samt TCO. Bilaga 2

Kommerskollegium,
arbetarskyddsstyrelsen, SP, MPR, LÖ, SEMKO, SIS samt Spri uttrycker
tillfredsställelse över den detaljerade genomgång utredaren har gjort av
området provning och kontroll.

Planverket,
statskontoret, RRV samt SHIO-familjeföretagen anser att organisationen av ackrediteringssystemet
bör få ett annat utseende än utredaren föreslår.

Kommerskollegium,
SAF och Industriförbundet ställer sig tvivlande till förtjänsten med att
behålla riksprovplatssystemet.

SP
och SEMKO anser att utökad tillsyn av riksprovplatsema i de flesta fall inte är
nödvändig.

Göta
hovrätt menar att en genomgripande förändring av lagtexten skulle kunna göra
bestämmelserna tydligare.

Ett
av remissorganen — Elif — ställer sig helt avvisande till betänkandets förslag
om ackreditering och omorganisation av MPR. Enligt föreningen kan ett ackrediteringssystem
av sådant slag inte bidra med annat än extra besvär och kostnader och en hdt
onödig byråkratisk överbyggnad. Sverige bör visserligen anpassas till den
ordning som råder inom EG men läget inom EG är ännu oklart.

Harmonisering av produktkrav och verifikationsformer

Harmonisering av produktkrav

För
att uppnå ökad frihandel är det, enligt utredaren, nödvändigt att svenska
produktkrav i största möjliga utsträckning harmoniseras med internationell
standard. En viktig anledning till standardernas stora betydelse är EG:s nya
metod för harmonisering av produktkrav. Tillämpningen av denna innebär att
harmoniserade standarder utarbetade av europeiska standardiseringsorgan får
utgöra det konkreta innehåUet i EG:s säkerhetskrav. Säkerhetskraven är
utformade som direktiv och är allmänt formulerade. I motsats till standarder
är direktiven rättsligt bindande. Remissorganen ställer sig med stor enighet
bakom tanken på harmonisering.

Industriförbundet
och Köpmannaförbundet betonar att det svenska harmoniseringsarbetet bör hålla
ett högt tempo.

TSV, NO,
arbetarskyddsstyrelsen, planverket samt Tryckkärlskommis

sionen understryker att ett ökat bmk av standarder inte får innebära

hinder för teknisk utveckling. Bmket av detaljerade standarder kan leda

till att nya handelshinder uppstår menar arbetarskyddsstyrelsen och plan

verket. Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening kan hänvisning till standard

i myndighetemas föreskrifter leda till att produktkrav ställs som inte är av

betydelse för den föreskrivande myndigheten. Orsaken är att standarden

kan omfatta ett större område än det som myndigheten har föreskrivnings- 62

rätt
inom. Vidare menar arbetarskyddsstyrelsen att omdömen om EG:s Prop.
1988/89:60

nya metod måste vänta till dess den kommit i bmk. Bilaga 2

557
pläderar för att myndigheterna ges möjligheten att underkänna produkter som
uppfyller standard om standarden visar sig vara omodern.

5/5
vill i detta sammanhang peka på möjligheten till nationella avvikelser i
Europastandard enligt CEN/CENELEC:s regler. Denna möjlighet torde underlätta
anpassningen för sektorsmyndigheterna.

Handelskammarförbundet
anser att man i Sverige bör presumera att produkter tillverkade enligt
europeisk standard uppfyller tillfredsställande säkerhetskrav. Föreskrivande
myndighet som vill upprätta särskild svensk standard måste under sådana
förhållanden visa att säkerheten äventyras om så inte sker.

SoS
anser att även handeln med tjänster i vissa fall bör studeras. Styrelsen
syftar i första hand på användningen av laboratorieresultat från andra länder.

FMV
menar att effektivt harmoniseringsarbete fömtsätter ökade ansträngningar för
att gemensam terminologi skapas inom olika sektorer.

Väsentligt
är menar NO att standardens utformning inte ger försteg åt företag som deltagit
i standardiseringsarbetet.

Kommerskollegium
och planverket föreslår att kommerskollegium ges en mer betydelsefull roll i
samordningen av frågor angående tekniska handelshinder än det har idag.

Harmonisering av verifikationsformer

Utredaren
redogör för utvecklingen inom EG mot begränsning av statlig generell
förhandskontroll till högriskområden. För produkter som tillverkas enligt
standard lämnas verifikation i form av tillverkares försäkran om överensstämmelse
med standard (s. k. tillverkardeklaration) eller certifiering av ett
fristående organ. Eftersom svensk verifikation till stor del sker genom
myndighetsgodkännanden är det, enligt utredaren, viktigt att utbytbarhet
mellan myndighetsgodkännanden och certifieringar uppnås. Alternativt kan
myndighetsföreskrifterna utformas så att även utförd svensk kontroU verifieras
genom certifiering. Flertalet av remissorganen ställer sig positiva till en harmonisering
av verifikationsformerna.

I
betänkandet föreslås att föreskrivande myndigheter kan undanta vissa produkter
som godkänts av myndighet i annat land från kravet på svenskt myndighetsgodkännande.
Alternativt kan svenska myndighetema avstå från kravet på myndighetskontroll
och presumera att produkter som genomgått viss angiven kontroU (certifiering)
uppfyller ställda krav.

Arbetarskyddsstyrelsen vill
i båda dessa fall framhålla att en ändring av

arbetsmiljölagen är nödvändig. Presumtion förutsätter dämtöver att en

certifieringsordning av acceptabel nivå måste finnas etablerad såväl i

Sverige som i andra länder samt att produktkraven är preciserade i inter

nationella standarder. Det måste också finnas större möjligheter för myn

digheterna att ingripa genom marknadskontroll. Styrelsen menar att även

ökat användande av certifieringar i Sverige kräver utökade möjligheter för

myndigheterna att genomföra marknadskontroll. Beslut av privaträttsliga 63

certifieringsorgan kan i
motsats till myndighetsbeslut inte överklagas. Prop. 1988/89:60

Möjligheter att rätta till sådana beslut måste skapas. Bilaga
2

Bruket av tillverkardeklaration

Utredaren
framhåller att myndigheterna har ansvaret att besluta när tillverkardeklaration
får användas. Enligt utredaren är en utveckling mot ökat användande av sådan
kontroll i myndighetens säkerhetsarbete logisk. Utredaren menar att den ökade
användningen av tillverkardeklarationer inom EG ska ses mot bakgrund av att där
genomförs lagregler om strikt produktansvar för tillverkare. En lagstiftning om
strikt produktansvar förbereds också i Sverige.

MPR,
AB Svensk Bilprovning, Grossistförbundet, Industriförbundet samt Bilindustriföreningen
understryker behovet av att bruket av tillverkardeklarationer gynnas.

SIND
menar att möjligheten att utnyttja tillverkardeklarationer inte ägnats
tillräcklig uppmärksamhet i betänkandet.

Enligt
MPR:s uppfattning är det angeläget att de olika verifieringsfor-merna blir
klara och entydiga liksom reglerna för när den ena eller andra formen skall
eller får användas.

Konsumentverket,
AB Svensk Bilprovning samt Köpmannaförbundet anser att utökat produktansvar
inte garanterar upprätthållandet av en rimlig säkerhetsnivå. Användningen av tillverkardeklarationer
måste kombineras med marknadskontroll.

LO
har liknande synpukter och menar att det principiella innehållet i en svensk
lagstiftning om produktansvar måste vara känt innan ställning kan tas till i
vilken omfattning tillverkardeklarationer kan accepteras. 1 produktlagstiftningen
måste även regleras hur återkallelse av produkter som avviker från standard ska
gå till samt vilka sanktioner som kan tillämpas i sådana fall.

Myndigheternas deltagande i harmoniseringsarbetet

Enligt
utredaren är det viktigt att svenska myndigheter följer det internationella harmoniseringsarbetet
såväl när det gäller utarbetandet av allmänna säkerhetskrav som utarbetandet
av tekniska specifikationer inom ramen för standardiseringsverksamheten. Denna
tanke möter gillande från flertalet av remissorganen.

SIS,
SEK, Handelskammarförbundet, Industriförbundet samt Köpmannaförbundet anser
att myndigheterna bör ges klara riktlinjer för deltagandet i harmoniseringsarbetet.

LO
framhåller vikten av att följa det internationella harmoniseringsarbetet så
väl att det går att avgöra var preciseringar av kravnivåer kommer att ske. En
grundläggande förutsättning för framgångsrikt internationellt harmoniseringsarbete
är att det finns en likformighet i synen på säkerhetsnivåerna menar LO.

TCO
menar att deltagande från myndigheternas sida dels kommer att ha

betydelse för myndigheternas regdskapande verksamhet och dels vara 64

nödvändigt för att få
svenska synpunkter beaktade i standardiseringsarbe- Prop. 1988/89:60

tet. Bilaga 2

Arbetarskyddsstyrelsen
bedömer att den faktiska säkerhetsnivån till stor del kommer att fastställas i
standarder. Myndigheten ställer sig avvisande till utredarens påstående att de oflfentligrättsliga
föreskrifterna är den främsta källan till tekniska handelshinder (s 57 i
betänkandet).

SoS
noterar att producenterna lägger stor vikt vid internationellt standardiseringsarbete,
och menar att beslut kan komma att präglas av ensidighet om inte myndigheterna
deltar i större utstäckning än vad som idag är fälld.

AB
Svensk Bilprovning, menar att arbetet med myndighetsföreskrifter och standardisering
bör löpa relativt parallellt. Frågan om samordning mellan myndigheter och
standardiseringsorgan bör därför ägnas särskild uppmärksamhet.
Arbetarskyddsstyrelsen redovisar liknande synpunkter.

Konsumentverket
anser att verket bör delta aktivt i standardiseringsarbetet för att förhindra harmonisering
som leder till säkerhetskrav på en lägre nivå än den svenska. AF har liknande
synpunkter.

Planverket
framhåller att myndigheterna endast bör fastställa allmänna produktsäkerhetskrav
och överlåta tekniska lösningar till parterna på marknaden. Det finns ingen
anledning till ökat myndighetsengagemang i det internationella harmoniseringsarbetet.

Utredaren
har understrukit behovet av förtroende från myndigheternas sida för nationellt
och internationellt standardiseringsarbete och att myndigheternas och
standardiseringsorganens roller hålls klart åtskilda. De förslag som väckts för
att förstärka SIS samarbetsdelegation och att upprätta avtal meUan staten och
SIS har utredaren bedömt som mycket intressanta.

LO
instämmer i att ett behov av förstärkt samarbete mellan staten och siandardiseringsorganen
föreligger med det tillägget att även fackliga.orga-' niiationer måste få ökade
möjligheter att delta i standardiseringsarbetet. MPR lämnar liknande synpukter.

SIS
är berett att diskutera dessa förslag med företrädare för regeringen.

Sveriges
Mekanstandardisering ställer sig frågande inför ett avtal mellan statei; och
SIS och vad ett sådant skulle innehålla. Något behov för ett sådant finns inte
enligt organet eftersom det idag inte finns några formella hinder för
myndigheternas deltagande i standardiseringsarbetet.

De fackliga organisationernas deltagande i harmoniseringsarbetet

Även
de fav"kliga organisationerna bör delta i större utsträckning i harmoniseringsarbetet
menar utredaren. Inget av remissorganen har invändningar på denna punkt. När
det gäller såväl arbetet med svenska remissvar på EG-direktiv sofn
standardiseringsorganens arbete med tekniska specifikationer gör utredaren
bedömningen att goda möjligheter finns för fackligt deltagande.

SACO/SR
menar att de svårigheter som kan uppstå för fackliga organi

sationer att ta del i harmoniseringsarbetet inte får lägga hinder i vägen för 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 60

ett
svenskt deltagande. Begränsat inflytande är bättre än att helt sakna Prop.
1988/89:60

möjligheter att påverka utvecklingen. Bilaga 2

LÖ
framhåller att de fackliga organisationerna liksom myndigheterna måste ges
tillfälle att framföra sina ståndpunkter tidigt i harmoniseringsarbetet. För
att garantera de fackliga intressenas representation i standardiseringsarbetet
bör staten sluta avtal med SIS i denna fråga. LO hänvisar i detta sammanhang till
CEN/CENELEC:s rekommendation om fackligt deltagande i nationellt
standardiseringsarbete.

TCO
menar att principerna om partssamverkan i den svenska arbetsmiljölagstiftningen
bör vara vägledande för de fackliga organisationernas deltagande i
standardiseringsarbetet.

SIS
och SEK, som understryker behovet av facklig medverkan, menar att
förutsättningarna för de fackliga organisationerna att delta i standardiseringsarbetet
inte skiljer sig från andras. De kan arbeta i svenska nationella bakgmndskommittéer
till det internationella arbetet. De kan också, vilket SEK framhåller som den
bästa vägen för deltagande, delta i de nationella delegationerna till
europeiska standardiseringskommittéer.

Konsumentintressenas representation

Konsumentverket,
MPR och KF påpekar behovet av att konsumentintressena finns representerade i
standardiseringsarbetet. Konsumentverket menar att konsumentorganisationerna
kommer att behöva utbilda egna experter eftersom det torde bli mycket svårt
att finna utomstående expertis med konsumentpolitisk insikt. Konsumentverket
och KF pekar på den starka representationen av näringslivsintressen som en av
de viktigaste anledningarna till ökat deltagande från
konsumentorganisationerna.

Finansiering av deltagande i standardiseringsarbetet

Myndigheterna

I
betänkandet sägs att användandet av standardisering på sikt bör leda till
effektivitetsvinster för myndigheternas del. Utredaren menar dock att behov av
medelstillskott kan föreligga hos myndigheterna i ett inledande skede av
standardiseringsarbetet.

Kommerskollegium,
NO och Industrins Byggmaterialgrupp instämmer i utredarens antagande om eflfektivitetsvinster
medan arbetarskyddsstyrelsen och SSI menar att standardiseringsarbete ofta är
tidskrävande på grund av svårigheter att väga samman vitt skilda intressen.

Vad gäller behovet av finansiellt tillskott till myndigheterna får
utredaren medhåll från bl. a. 5o5, TSV, konsumentverket,
arbetarskyddsstyrelsen, MPR, FMV, KF, LO, Sveriges Grossistförbund och Sveriges
Mekanstandardisering.

RR
V anser att resurser kan frigöras genom avveckling av MPR. Dessa

kan utnyttjas av myndigheterna för deltagande i europeiskt standardise

ringsarbete. 66

SSI menar att
myndigheternas ökade kostnader i detta sammanhang bör Prop. 1988/89:60

finansieras av industrin för att inte belasta fel samhällssektor. Bilaga
2

Enligt
LÖ får medel för deltagande i standardiseringsarbetet inte tas från myndigheternas
resurser för utformandet av föreskrifter rörande krav på säkerhetsnivå och
dylikt.

De
fackliga organisationerna

Utredaren
framhåller att det hittills alltid varit det företag eller den organisation
där en expert varit verksam som har stått för kostnaden för deltagandet i
standardiseringsarbetet. Att rubba på denna princip för att ge de fackliga organisationema
resurser skulle få svåröverskådliga effekter.

LÖ
menar att fömtsättningarna för fackliga organisationer och företag att delta är
olika. LO kan inte instämma i utredarens synpunkter på finansieringen av de
fackliga organisationernas deltagande. Resurser måste ställas till deras
förfogande. TCO har liknande synpunkter.

Näringslivet

Enligt
Industrins Byggmaterialgrupp besväras även den medelstora och mindre industrin
av bristande resurser för deltagande i standardiseringsarbetet. Endast större
industri med exportintressen har sådana möjligheter. I övrigt måste staten
ställa finansiella resurser tiU förfogande.

Behovet av ackreditering

Svenskt ackrediteringssystem

Utredarens
bedömning av utvecklingen inom EG och EFTA leder bl. a. till slutsatsen att
Sverige bör inrätta ett frivilligt system för ackreditering av provningsorgan i
syfte att stärka förtroendet för svensk provning och kontroll intemationdlt.
Med mycket få undantag ställer sig remissorganen bakom detta.

Arbetarskyddsstyrelsen,
SIS, Handelskammarförbundet samt Industriförbundet menar att utvecklingen inom
EG och EFTA i vissa fall ännu inte är helt känd. Eftersom en svensk ordning
inte bör avvika från den som råder inom övriga Västeuropa måste Sverige följa
denna utveckling noga.

Planverket
förespråkar att principerna i det ackrediteringssystem som används inom
byggbranschen beaktas då ett svenskt ackrediteringssystem skapas.

55/ser behovet av goda
möjligheter till samarbete mellan myndigheter i

olika länder som en anledning till harmonisering av tillsyn och kontroll.

Institutet menar dock att laboratorieackrediteringens principer inte bör

gälla genereUt för myndigheternas provande verksamhet. Dessa principer

bör gälla för kontroll i stor skala, men i de fall då snabba beslut krävs för

enstaka exemplar av någon produkt bör myndigheten kunna agera mer

pragmatiskt. 67

/?/?Kanser inte att den
internationella utvecklingen fordrar att de svens- Prop. 1988/89:60 ka
principerna för den oflfentliga kontrollverksamheten ändras. Uttrycket
Bilaga 2 ackreditering är dessutom olämpligt i de sammanhang som avses i betänkandet.

Elif
har lång erfarenhet av provning och certifiering inom elområdet och är
övertygad om att den lösning som EG till slut väljer blir mer pragmatisk än den
utredaren föreslår. Förslaget skulle enbart leda till "extra besvär och
kostnader och en helt onödig byråkrati".

Behovet av ackrediteringssystem inom vissa sektorer

Livsmedelsverket,
arbetarskyddsstyrelsen, sprängämnesinspektionen, SIS-Infiormationstekniska
standardiseringen, BilindustrifÖreningen samt Industrins Byggmaterialgrupp
vill samtliga peka på avgränsade omåden där det inte finns behov av ett ackrediteringssystem
av det slag som föreslås i betänkandet (bl. a. tillsyn av livsmedels- och
dricksvattenlaboratorier, besiktning av vissa cisterner, provning och certifiering
inom sektom informationsteknik samt inom bil- och byggbranscherna).
Tillfredsställande system finns redan eller kan lätt skapas i dessa fall.

SP
och SEMKO anser att systemet i första hand ska gälla provningsorgan som inte
medverkar i internationellt samarbete.

57EK
utgår från att SEMKO:s deltagande i intemationdlt samarbete inte försvåras.

Tekniska resurser

5/"
menar liksom utredaren att ett ackrediteringssystem måste bygga på de nationella
tekniska resurserna inom varje sektor. Effektivt resursutnyttjande förutsätter
ett fungerande samarbete.

Naturvårdsverket
gör liknande påpekanden och betonar framförallt vikten av myndigheternas
deltagande.

LO
menar att det förtroende som finns för svensk provning och kontroll grundar sig
på riksprovplatssystemet. Riksprovplatssystemet leder till gott utnyttjande av
den begränsade kompetens som finns i Sverige. Vidare gynnar det utvecklingen av
mät- och provningsteknik samt erfarenhetsåterföring.

Även
SEMKO pekar på betydelsen av riksprovplatsernas medverkan.

Behovsanpassat system

Utredaren
förespråkar att ett behovsanpassat ackrediteringssystem byggs upp.

NO
fömtsätter att ackreditering av provningsorgan kommer att grundas på
kompetensprövning och inte på bedömningar av marknadens behov.

Ackreditering efter metod

Utredaren
menar att ett svenskt ackrediteringssystem bör efteriikna dem i

andra
länder bl. a. i det avseendet att ackreditering bör ske efter kompe- 68

tens att genomföra
provning med hjälp av viss metod och inte, som är den Prop. 1988/89:60

i Sverige förhärskande principen, efter kontrollområde. Bilaga
2

Enligt
arbetarskyddsstyrelsen kan det inte vara lämpligt att ackreditering sker efter
annan dimension, t. ex. provningsmetod, än den som tillämpas vid provning hos riksprovplatserna.

SoS
och Spri menar att provning av medicinteknisk utmstning bör ske inom ett
kontrollområde. Det kan vara svårt att få en klar bild av utmst-ningens
funktion om resultat från flera olika provningsorgan som provat delar av utmstningen
måste sammanställas.

Riksprovplatssystemet

Utredarens
ståndpunkt är att riksprovplatssystemet inte behöver förändras.

NO
har observerat tecken på fördyringar då riksprovplatser fått monopolställning.
Ändra problem är att hålla isär monopoldel och konkurrensutsatt verksamhet
samt den dubbelroll vissa riksprovplatser får som myndigheter och
näringsidkare.

SAF
menar att riksprovplatssystemet kan vara ett hinder för Sverige i det
västeuropeiska harmoniseringsarbetet. Ett avskaffande skuUe dessutom leda till
friare konkurrens och kvalitetsutveckling inom området provning och kontroll.
Kommerskollegium och Industriförbundet ställer sig också tveksamma till riksprovplatssystemet.

Utökad teknisk tillsyn av riksprovplatsema

Utredarens
förslag att samtliga riksprovplatser underkastas en utökad teknisk tillsyn
tillstyrks av nästan samtliga remissorgan som berör frågan.

RRV
anser att tillsynen bör omfatta riksprovplatser som inte är myndigheter.

Enligt
5/'kan tillsynen av riksprovplatser skjutas på framtiden.

SEMKO
menar att behovet av utökad tillsyn av väl etablerade riksprovplatser — som t.
ex. SEMKO — är litet. Ett system med ackreditering av riksprovplatsema bör inte
vara tvingande.

MPR
anser att särskild ackreditering av riksprovplatser är obefogad och endast
skulle skapa oklarhet om ackrediteringssystemets funktion.

AB
Svensk Bilprovning har inget att erinra mot att ackreditering av riksprovplatser
införs om detta skulle visa sig nödvändigt.

Nationella provningsorgan

Frågan
om hur och i vilken utsträckning nationella provningsorgan (i Sverige SP) ska
visa att de uppfyller intemationella kriterier har enligt utredaren ännu inte
fått någon lösning intemationdlt. Utredaren lämnar inte något förslag till hur
denna ska lösas för svensk del.

SP menar att anstalten
genom intemationella kontakter samt kvalitets

säkringssystem har skapat ett stort förtroende för SP:s kompetens. 69

Enligt MPR går den
internationella utvecklingen mot att även nationella Prop. 1988/89:60

provningsorgan måste få sin kompetens bekräftad. Bilaga 2

Ackrediteringssystemets uppgifter och organisation

Ansvarsfördelningen i ett svenskt ackrediteringssystem

En
majoritet av remissorganen instämmer i utredarens förslag att ge MPR ansvaret
för ett svenskt ackrediteringssystem av internationell modeU. Bland dessa kan
nämnas 5o5, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, STU, SP, MPR,
naturvårdsverket, SKI, FMV, AB Svensk Bilprovning SACO/SR, LO,
Landstingsförbundet, SEMKO, SIS, SAF, Svenska Handelskammarförbundet, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Grossistförbund samt TCO.

Kammarrätten
i Jönköping anser att rättssäkerhetsskäl talar för att avslag på ansökan om
eller återkaUande av ackreditering bör kunna prövas i någon högre instans.

Enligt
SIS bör en vidgning av huvudmannaskapet för MPR ske.

Kommerskollegium
understryker att myndigheterna bör ha rätt att utse de provningsorgan vars
provningsresultat deras beslut om godkännanden grundar sig på. Detta står i
samklang med EFTA:s ramkonvention på området. Kommerskollegium kräver en
översyn av myndighetsorganisationen på provningsområdet. I avvaktan på att en
sådan görs bör MPR sköta ackreditering av provningsorgan vars resultat ska
godtas internationellt. Även kontroUagen bör bli föremål för en genomgripande
översyn.

Planverket,
RRV samt BUindustrifÖreningen anser att den ackrediterande verksamheten bör
kunna föras till de föreskrivande myndigheterna.

För
planverket faller det sig naturligt att myndigheterna även bör ha ansvaret för
var provning ska ske liksom de har ansvaret för vad som ska prövas samt när och
hur det ska ske. Verksamheten är ordnad på så vis inom flera sektorer och
principen innebär att tillverkardeklarationer kan utnyttjas på ett smidigt
sätt. BilindustrifÖreningen har liknande synpunkter.

Myndighetskrav
på att obligatorisk kontroll ska utföras av auktoriserade företag innebär
enligt RRV stora ingrepp i näringsfriheten. Myndighetema har nyligen fått ett
större ansvar att utreda vilka kostnader nya bestämmelser innebär för
näringslivet. Äv denna anledning är det lämpligt att myndigheterna ges
ansvaret att auktorisera provplatser.

Statskontoret
menar att frivillig ackreditering bör kunna handhas av privaträttsliga organ. SHIO-familjeföretagen
framför liknande synpunkter.

SP
menar att det ur rationalitetssynpunkt bör prövas att som en självständig
enhet ansluta denna verksamhet till SP:s organisation enligt internationell
förebild.

Ansvaret för teknisk tillsyn av riksprovplatserna

Utredaren
föreslår att MPR får ansvaret för en förstärkt teknisk tillsyn av

riksprovplatserna.
Nästan samtliga av de remissinstanser som kommen- 70

terar detta förslag är positiva. Till dessa hör/?5K, ffv, naturvård- Prop. 1988/89:60

sverket. Bilaga 2

SKI,
AB Svensk Bilprovning, Sveriges Grossistförbund samt Sveriges Köpmannaförbund.

Statskontoret
har i en undersökning av små myndigheter kommit till slutsatsen att ansvaret
för tillsyn bör lämnas till de föreskrivande myndigheterna. Dessa har redan
ansvaret för att de föreskrifter som utfärdas ansluter till europeisk standard.
De har även stor teknisk kompetens inom sina sektorer. Statskontoret menar att
det egna förslaget överenstämmer med principerna i regeringens förslag till
uppgifter för statens tdenämnd.

RRV
samt planverket gör liknande kommentarer och hänvisar till statskontorets
undersökning.

MPR
anser att den nya riksprovplatslagens övergångsbestämmelser bör ändras så att
den nuvarande lagens tilllämpning tidsbegränsas.

Ackreditering av certifieringsorgan

Utredaren
menar att det är för tidigt att ta ställning till om kompetensbekräftelse av
svenska certifieringsorgan kommer att behövas. Om en utveckling sker mot ökat
utnyttjande av certifieringar även i Sverige, är det emellertid troligt att ett
sådant ackrediteringssystem behövs. I så fall bör även denna typ av ackrediteringar
handhas av MPR.

MPR
och SIS ställer sig bakom utredarens förslag. SIS menar att ackreditering av certifieringsorgan
inte är lika nödvändigt i Sverige som i vissa andra länder i Europa.

SEK
menar att betänkandet inte utmynnar i tillräckligt klara riktlinjer för
nödvändiga organisatoriska förändringar av provnings- och certifie-ringsverksamheten
i Sverige. En framkomlig väg är att med betänkandet som grund inrikta arbetet
inom varje sektor mot anpassning till internationella förhållanden.

MPR:s roll som central myndighet

Sammantaget
innebär utredarens förslag att MPR:s roll som central myndighet för frågor om
mätteknik samt provning och kontroll stärks.

Mot
detta invänder SP att MPR inte har visat sig villigt att utveckla behovsanpassade
lösningar inom olika sektorer. SP framhåller att anstalten har de nödvändiga
kontakterna och den kompetens som krävs för att arbeta med sådana uppgifter.

MPR:s organisation

Angående
MPR:s organisation föreslår utredaren att mät- och provnämnderna ersätts med
tekniska kommittéer där specialister ingår. MPR bör ha tillgång till experter
för kvalificerad teknisk bedömning och övervakning. Vidare bör mät- och
provcentrum slås ihop, samhällsintressena bör repre-

senteras i MPR:s styrelse
i stället för som nu i mät- och provnämnderna Prop. 1988/89:60 och MPR bör
utveckla ett kvalitetssystem för den egna verksamheten. Bilaga 2 Förslagen
tillstyrks av i stort sett samtliga organ som behandlar dem.

NO
understryker att experter måste väljas så att jävsliknande situationer undviks.

Naturvårdsverket
betonar myndigheternas behov av insyn i MPR:s verksamhet. Ett löpande
samarbete måste komma till stånd och de föreskrivande myndigheterna bör
representeras i de tekniska kommittéerna. Verket framhåller vidare att experter
från SP inte bör ges en mer framträdande roll än andra vid tillsynen av riksprovplatser.
Kompetent fristående expertis kan med fördel anlitas från övriga EG- och
EFTA-länder.

STU
befarar att de tekniska intressena får för litet inflytande över MPR:s
verksamhet i de rådgivande tekniska kommittéerna som utredaren föreslår.

MPR
menar att rådet redan vidtagit åtgärder i den riktning utredaren indikerar.
Utomstående experter anlitas och ett internt kvalitetssystem utarbetas.
Förändringarna kommer således att bli mindre än vad utredaren hävdar. Likväl
är det viktigt att ändringarna genomförs för att MPR ska kunna arbeta effektivt
och enligt internationell praxis.

SACÖ/SR-Jöreningen
inom MPR vill inför arbetet med MPR:s organisation understryka vikten av att
personalen i framtiden ges representation i styrelsen. Den nye chefen för MPR
måste vara utsedd innan arbetet med organisationsfrågorna börjar. Organisationskommittéen
ska inte bestå av personal från MPR eller utredningen, utan ska ha en opartisk
sammansättning.

Finansiering av ackrediteringssystemet

Utredaren
menar att ackrediteringssystemet bör vara självfinansierande via avgifter för ackreditering.
Initialt kan dock medel behöva tillskjutas från andra delar av MPR:s
verksamhetsområde. Ett mindre antal av de remissorgan som behandlar förslaget till
omorganisation av MPR kommenterar finansieringen av den nya verksamheten.

MPR
anser att systemet ska avgiftsfinansieras i sin helhet. Det måste finnas
möjlighet till periodisering av kostnader och intäkter över åren. MPR:s röriiga
kredit kan behöva utökas.

AB
Svensk Bilprovning anser att finansieringen av MPR:s verksamhet genom medel
från riksprovplatserna som nu sker är olämplig. Inför den fortsatta
verksamheten bör en översyn ske.

5Fhar
liknande synpunkter och förespråkar avgiftsfinansiering.

Även
SEMKO instämmer i detta eftersom finansiering genom avgifter for ackreditering
ger ett konkurrensneutralt system och gynnar utvecklingen av ett system av
provplatser som arbetar till lägre kostnad än dagens system. MPR bör fråntas
det nuvarande inflytandet över fastställandet av riksprovplatsavgifterna.
Rådande förhållande är olämpligt bl. a. därför att huvuddelen av MPR:s intäkter
grundar sig på dessa avgifter.

72

Mätområdet Prop. 1988/89:60

Bilaga
2 Rörande mättekniken lämnar några remissinstanser synpunkter.

Statskontoret
föreslår att matrådets verksamhet förs till SP eftersom det är onödigt att dela
upp den mättekniska verksamheten i två organisationer.

MPR
menar att mätsidan måste företrädas i MPR:s styrelse och i det verkställande arbetet
eftersom stora krav på kompetens kommer att ställas även i framtiden. SACO/SR-fÖreningen
inom MPR framför liknande synpunkter.

STU,
MPR samt AB Svensk Bilprovning pekar på behovet av att finansieringen av mätplatsverksamheten
får en långsiktig lösning.

Övrigt

FMV
anser det nödvändigt att distributionsskedet beaktas så att utförd produktcertifiering
inte äventyras av osakkunnig hantering. Vidare är en belysning av ackrediterade
organs framtida funktion inom EG nödvändig eftersom de kommer att beröra den
svenska teknikutvecklingen.

I
det lagförslag utredaren presenterar sägs att ackrediteringsverksamhet samt
tillsyn av mät- och provningsorgan bör bedrivas i enlighet med vad som är
internationellt brukligt. LO anser att sådana hänvisningar till internationell
praxis måste åtföljas av reservationer för att svenska avvikelser kan göras i
de fall då internationell praxis inte överensstämmer med den svenska synen.

Sveriges
Mekanstandardisering ställer sig frågan hur tvister som berör både EFTA- och EG-länder
ska lösas. Kommer EFTA-länderna att godta beslut i EG-domstolen där man inte
har säte?

73

Convention
on the Mutual Recognition of Test Results and Proofs of Conformity

The
Republic of Austria, the Republic of Finland, the Republic of Iceland, the Kingdom
of Norway, the Kingdom of Sweden and the Swiss Confederation, hereinaftér referred
to as the Contracting States,

DESIRING
to contribute to a homo-geneous and dynamic European economic space,

CONSIDERING
that the intemational harmonization of standards and technical regulations and
of guidelines for methods and procedures for testing and certification is a valuable
contribution to the free movement of products,

CONSIDERING
that this harmonization must be supplemented by mutual recognition of test results
and proofs of conformity and desiring therefore to promote co-operation between
their testing, inspection, certification and accreditation bodies and concerned
authorities as well as the use of suppliers' déclarations of conformity.

RECOGNIZING
that a product lawfully marketed in one Contracting State should in principle
be permitted to circulate freely and to be used in the other Contracting
States,

RECOGNIZING
that no Contracting State is prevented by this Convention from concluding mutual
recognition agreements in the field of testing, inspection and certification with
other countries.

CONSIDERING
that no provision of this Convention may be interpreted as exempting the Contracting
States from their obligations under other intemational agreements such as the Convention
establishing the European Free Trade Association (EFTA) and the GATT Agreement on
Technical Barriers to Trade set up within the General Agreement on Tariffs and
Trade (GATT);

Prop.
1988/89:60 Bilaga 3

Konvention
om ömsesidigt godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse

Republiken
Österrike, Republiken Finland, Republiken Island, Konungariket Norge,
Konungariket Sverige och Schweiziska Edsförbundet, härnedan kallade de
Fördragsslutande Staterna,

SOM
ÖNSKAR bidra till ett enhetligt och dynamiskt europeiskt ekonomiskt område,

SOM
BEÄKTAR att en internationell harmonisering av standarder och tekniska föreskrifter
samt riktlinjer för metoder och förfaranden vad gäller provning och certifiering
är ett värdefuUt bidrag till ett fritt vamut-byte,

SOM BEAKTAR att denna harmonisering
måste kompletteras med ett ömsesidigt godtagande av provningsresultat och
bevis om överensstämmelse och som därför önskar främja samarbetet mellan sina
provnings-, kontroll-, certifierings- och ackrediteringsorgan och berörda
myndigheter liksom användningen av leverantörers försäkran om överensstämmelse,

SOM
ERKÄNNER att en vara som är lagligen marknadsförd i en Fördragsslutande Stat i
princip bör tillåtas att cirkulera fritt och användas i de andra
Fördragsslutande Staterna,

SOM
ERKÄNNER att ingen Fördragsslutande Stat genom denna Konvention är förhindrad
att ingå överenskommelser med andra länder om ömsesidigt godtagande inom provnings-,
kontroll- och certifieringsområ-det,

SOM
BEAKTAR att ingen bestämmelse i

denna Konvention får tolkas så att de För

dragsslutande Staterna befrias från sina skyl

digheter enligt andra internationella överens

kommelser, såsom Konventionen angående

upprättandet av Europeiska frihandelssam-

manslutningen (EFTA) och GATT-överens

kommdsen om tekniska handelshinder upp

rättad inom Allmänna tull- och handelsavta

let (GATT); 74

Prop. 1988/89:60
Bilaga 3

HAVE AGREED as follows:

HAR KOMMIT ÖVERENS om
följande:

General
provisions Article 1

1. This
Convention is applicable to all pro

ducts, which in any of the Contracting States

are subject to mandatory requirements con

ceming testing or proofs of conformity or

other forms of verification or approval before

being put on the märket or used.

2. Terms contained in this Convention shall have internationally
accepted mean-ings, especially as laid down in the documents listed in Annex I
to this Convention.

3. For the purpose of this Convention the term
"test results" includes test reports and the term "proofs of conformity"
includes inspection reports, suppliers' déclarations of conformity, certificates
and marks of conformity, attestations of conformity and other results of actions
demonstrating conformity.

Article
2

1. The Contracting States, when granting approval or admitting
products to be put on the märket or to be used, shall ensure that relevant bodies
within their territories accept without re-examination test results from testing
laboratories which have been accredited in accordance with the criteria laid down
in documents listed in Annex II
to this Convention and which are located
within the territory of another Contracting State.

2. The Contracting States, when granting approval or admitting
products to be put on the märket or to be used, shall ensure that relevant bodies
within their territories accept and recognize as equivalent to their own without
re-examination test results and proofs of conformity from relevant bodies in another
Contracting State in accordance with an agreement listed in Annex III to this Convention.

Allmänna
bestämmelser Artikel 1

1. Denna Konvention äger tillämpning på alla varor som
i någon av de Fördragsslutande Staterna är underkastade tvingande krav beträflfande
provning eller bevis om överensstämmelse eller andra former av verifikation
eller godkännande innan de förs ut i marknaden eller används.

2. De uttryck som förekommer i denna Konvention skall
ha en intemationdlt godtagen innebörd, särskilt den som anges i de dokument
som är upptagna i Bilaga I till Konventionen.

3.1
denna Konvention innefattar uttrycket "provningsresultat"
provningsrapporter och uttrycket "bevis om överensstämmelse" kontrollrapporter,
leverantörers försäkran om överensstämmelse, intyg och märkning, bestyrkande
samt andra resultat av åtgärder som påvisar överensstämmelse.

Artikel
2

1. De Fördragsslutande Staterna skall, då de ger
godkännande eller tillstånd till att varor förs ut i marknaden eller används,
säkerställa att behöriga organ inom deras territorier utan förnyad
undersökning godtar provningsresultat från provningslaboratorier, som är
belägna inom en annan Fördragsslutande Stats territorium och som har ackrediterats
i enlighet med de kriterier som förekommer i de dokument som är upptagna i Bilaga
II till denna Konvention.

2. De Fördragsslutande Staterna skall, då de ger
godkännande eller tillstånd till att varor förs ut i marknaden eller används,
säkerställa att behöriga organ inom deras territorier utan förnyad
undersökning godtar och erkänner som likvärda sina egna, provningsresultat och
bevis om överensstämmelse från behöriga organ i en annan Fördragsslutande Stat
i enlighet med en överenskommelse som är upptagen i Bilaga III till denna
Konvention.

Prop. 1988/89:60
Bilaga 3

3.1 The accredited testing laboratories referred to in
paragraph 1 above, as well as relevant bodies from which test results or proofs
of conformity are recognized under agreements referred to in paragraph 2 above shall
be endorsed by the Standing Committee referred to in Article 8 and listed in
Annex IV. Any withdrawal of accreditation or recognition shall
promptly be reflected in Annex IV
to this Convention.

3.2 The Contracting States shall present accredited laboratories
located within their territories to the Standing Committee for en-dorsement, indicating
the scope of the tests and the relevant test methods for which the accreditations
are valid. They shall likewise inform the Standing Committee of any suspension
or withdrawal of accreditation.

3.3 The administrative bodies of the agreements referred
to in Article 7 shall present bodies from which test results or proofs of conformity
are recognized under such an agreement to the Standing Committee for en-dorsement.
They shall likewise inform the Standing Committee of any suspension or ddetion
of such bodies under such an agreement.

3.4 If so requested by a Contracting State the Standing
Committee shall decide on the ddetion of a testing laboratory or other body
from the list in Annex IV.

4.
The Contracting States shaU not be prevented from carrying out reasonable spöt
checks within their territories.

Article
3

1. Where
there are valid reasons to suspect

that specific test results or proofs of confor

mity are incomplete or incorrect, a Contract

ing State may refuse to accept such results or

proofs.

2. When
necessary to protect human, ani-

mal or plant life or heaith, property or the

environment a Contracting State may take

appropriate measures to recall or prohibit the

marketing of a product even if it has passed a

3.1. De ackrediterade provningslaboratorier som avses i
punkt 1 ovan liksom de behöriga organ vars provningsresultat eller bevis om
överensstämmelse har godtagits i de överenskommelser som avses i punkt 2 ovan, skall
bekräftas av den i Artikel 8 omnämnda Permanenta Kommittén och skall upptas i Bilaga
IV. Varje återkallande av en ackreditering eller ett
godtagande skall omedelbart anges i Bilaga IV till
denna Konvention.

3.2. De Fördragsslutande Staterna skall till den
Permanenta Kommittén för bekräftelse anmäla de ackrediterade laboratorier som
är belägna inom deras territorier med angivande av provningamas omfattning och
de tillämpliga provningsmetoder för vilka ack-rediteringarna gäller. De skall
dessutom informera den Permanenta Kommittén om varje tillfälligt upphörande
eller återkallelse av en ackreditering.

3.3. De
administrerande organen för de

överenskommelser som avses i Artikel 7 skall

till den Permanenta Kommittén för bekräf

telse anmäla sådana organ vars provnings

och kontrollresultat har godtagits i en sådan

överenskommelse. De skaU dessutom infor

mera den Permanenta Kommittén om tillfäl

lig avstängning eller strykning av något organ

inom en sådan överenskommelse.

3.4. Om
en Fördragsslutande Stat så

kräver, skall den Permanenta Kommittén

besluta om ett provningslaboratorium eller

annat organ skall strykas från förteckningen i

Bilaga IV.

4.
De Fördragsslutande Statema skall inte hindras från att i rimlig omfattning
göra stickprov inom sina territorier.

Artikel
3

1. Då det föreligger skälig anledning anta att ett
visst provningsresultat eller bevis om överensstämmelse är ofullständigt eller
felaktigt, får en Fördragsslutande Stat vägra att godkänna ett sådant resultat
eller bevis.

2. När så är nödvändigt för att skydda människors,
djurs eller växters liv eller hälsa, egendom eller miljö, får en
Fördragsslutande Stat vidta lämpliga åtgärder för att återkalla eller förbjuda
marknadsföringen av en vara.

Prop.

1988/89:60
Bilaga 3

test
or a procedure of proof of conformity in another Contracting State.

3. Prohibitions and restrictions caused by measures in accordance with paragraphs
I or 2 must not, however, constitute a means of arbitrary or unjustifiable discrimination
or a disguised restriction on trade between the Contracting States.

4. A Contracting State undertaking a meas-ure under this Article shall immediately
inform the Standing Committee referred to in Artide 8 of such a measure.

Article
4

The
Contracting States shall take such reasonable measures as may be available to them
to ensure that local government bodies and non-governmental bodies within their
territories comply with the provisions of the Convention. In addition, Contracting
States shall not take measures which have the eflfect, directly or indirectly,
of requiring or encouraging such bodies to act in a manner inconsis-tent with the
provisions of this Convention.

även om den har godtagits
i ett provnings-dier kontrollförfarande i annan Fördragsslutande Stat.

3. Förbud och begränsningar, som föranletts av åtgärder i enlighet med
punkt 1 eller 2, får emellertid inte innefatta någon godtycklig eller
oberättigad diskriminering eller någon förtäckt begränsning av handeln mellan
de Fördragsslutande Statema.

4. En Fördragsslutande Stat som vidtar en åtgärd enligt denna Artikel
skall omedelbart underrätta den Permanenta Kommitté som avses i Artikel 8 om
åtgärden.

Artikel
4

De
Fördragsslutande Statema skall vidta sådana skäliga åtgärder som står till buds
för att säkerställa att lokala myndighetsorgan eller enskilda organ inom deras
territorier efterkommer bestämmelserna i Konventionen. Vidare får de
Fördragsslutande Staterna ej vidta åtgärder med den direkta eller indirekta eflfekten,
att sådana organ uppmanas eller uppmuntras till att handla på ett sätt som inte
är förenligt med bestämmelserna i denna Konvention.

Sectoral
Agreements Article 5

1. The Govemments of the Contracting States are entitled under this Convention
to condude agreements referred to in Article 2(2). They may entrust competent bodies
with the task of concluding such agreements if these bodies are not entitled by
law to condude such agreements. The national implementation of such agreements
may neces-sitate the amendment of national legislation.

2. Agreements between competent bodies that provide for the mutual recognition
of test results and proofs of conformity may be induded in Annex III to this Convention
if they comply with the provisions of this Convention.

3. The Contracting States shall ensure that competent bodies within their
territories which initiate or are invited to be a member of a new agreement shall
inform the Standing Committee thereof

Sektorsöverenskommelser
Artikel 5

1. De
Fördragsslutande Staternas regering

ar är enligt denna Konvention berättigade till

att ingå de överenskommelser som avses i

Artikel 2(2). De får ge organ, som saknar

egen legal behörighet, rätt att ingå sådana

överenskommelser. Det nationella fullgöran

det av sådana överenskommelser kan nöd

vändiggöra ändringar i den nationella

lagstiftningen.

2. Överenskommelser mellan behöriga organ som reglerar ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse får medtas i
Bilaga III till denna Konvention, om de är förenliga med bestämmelserna i
Konventionen.

3. De Fördragsslutande Staterna skall säkerställa, att behöriga organ
inom deras territorier, som tar initiativet till en ny överenskommelse eller
erbjuds att bli delaktiga däri, meddelar detta till den Permanenta Kommittén.

77

Prop. 1988/89:60
Bilaga 3

Artide
6

1. Any
Contracting State may propose that

an agreement be induded in or deleted from

Annex III to this Convention.

2. The indusion of agreements in Annex III to this Convention and the ddetion
therefrom shall be decided upon by the Standing Committee.

3. The Standing Committee shall base its decision to indude an agreement
in Annex III to this Convention on the conformity of the agreement with the
provisions of this Convention, in particular Article 7 thereof

4. The Standing Committee may decide to delete an agreement from Annex III
to this Convention if it no longer complies with the provision of this Convention,
if competent bodies from less than three Contracting States are members thereof
or if it ceases to function.

Artide
7

1. Only agreements of which competent bodies from at least
three Contracting States are members may be induded in Annex III to this Convention.

2. In order to be induded in Annex III the provisions
of an agreement must contain at least the following:

(a) products or product sectors to be covered;

(b) requirements for the products;

(c) procedures for testing or for proving conformity
and stipulation of mutual acceptance;

(d) guidance
on how trade and industry

can benefit from the facilities offered by the

agreement;

(e) rules
for the administration of the

agreement;

(O
conditions for participation ensuring a fair balance of rights and obligations
for all parties;

(g)
procedures for dispute settlement.

3. Agreements
shall, as far as possible, be

based om harmonized requirements for the

products concerned, for the proofs of confor-

Artikel
6

1. Varje
Fördragsslutande Stat får föreslå,

att en överenskommelse medtas eller stryks i

Bilaga III till denna Konvention.

2. Den
Permanenta Kommittén skall be

sluta om vilka överenskommelser som skall

medtas eller strykas i Bilaga III till denna

Konvention.

3. Den
Permanenta Kommittén skall

grunda sitt beslut om att en överenskom

melse skall medtas i Bilaga 111 till denna Kon

vention på dess förenlighet med bestämmel

serna i Konventionen, i synnerhet vad gäller

Artikel 7.

4. Den
Permanenta Kommittén får besluta

om att stryka en överenskommelse i Bilaga

III till denna Konvention om den ej längre är

förenlig med bestämmelserna i Konven

tionen, om behöriga organ från minst tre För

dragsslutande Stater är medlemmar i över

enskommelsen eller om den upphör att gälla.

Artikel
7

1. Endast överenskommelser vari behöriga organ från
minst tre Fördragsslutande Stater är medlemmar, får medtas i Bilaga III till
denna Konvention.

2. För att kunna medtas i Bilaga III skall bestämmelserna
i en överenskommelse innehålla minst följande:

(a) produkter
eller produktsektorer som

skall täckas;

(b) produktkrav;

(c) förfaranden vad gäller provning eller bevis om överensstämmelse samt
villkoren för ömsesidigt godkännande;

(d) riktlinjer
för hur handel och industri

kan dra fördel av de lättnader som erbjuds

genom överenskommelsen;

(e) regler
för administreringen av överens

kommelsen;

(f) villkor
för deltagande som garanterar

alla parter en rättvis fördelning av rättigheter

och skyldigheter;

(g) förfaranden
vad gäller biläggande av

tvister.

3. Överenskommelser
skall, så långt möj

ligt, grundas på harmoniserade krav vad be

träflfar de ifrågavarande produkterna, bevi-

Prop,

1988/89:60
Bilaga 3

mity and for the necessary
test methods.

4.
The administrative body of each agreement shall annually report to the Standing
Committee on the operation of the agreement.

sen om överensstämmelse
och de nödvändiga provningsmetoderna.

4. Varje överenskommelses
administrerande organ skall årligen rapportera till den Permanenta Kommittén
om tillämpningen av överenskommelsen.

Standing
Committee Artide 8

1. A Standing Committee is hereby established in which
each Contracting State shall be represented and have one vote.

2. The Standing Committee shall act by unanimity unless
otherwise provided for in this Convention. Decisions and recommendations shall
be regarded as unanimous unless any representative of a Contracting State casts
a negative vote. Those decisions and recommendations which are to be made by majority
vote require the afflrmative vote of at least four Contracting States.

3. The
Standing Committee shall meet

whenever necessary but at least once a year.

Any Contracting State may request that a

meeting be held.

4. The Standing Committee shall adopt its own rules of procedure which shall,
inter alia, contain provisions for the convening of meetings and for the désignation
of the Chairman and his term of oflfice.

5. The Standing Committee may decide to set up any Sub-Committee or Working
Party that can assist it in carrying out its duties.

6. The Standing Committee may invite observers and experts to attend meetings
of the Committee.

Artide
9

1.
It shall be the responsibility of the Standing Committee to administer this Convention
and to monitor its proper implementation as well as to review the operation of
the agreements induded in Annex III to this Convention. For these purposes it shall
take decisions in the cases provided for in this Convention as well as make recommendations
for the furtherance of the objectives of the Convention.

Den
Permanenta Kommittén Artikd 8

1. En
Permanent Kommitté upprättas

härmed i vilken varje Fördragsslutande Stat

skall vara representerad och inneha en röst.

2. Den Permanenta Kommittén skall verka enhälligt såvida ej annat
föreskrivs i denna Konvention. Beslut och rekommendationer skall anses såsom
enhälliga, såvida inte något ombud från en Fördragsslutande Stat avger en
nej-röst. Ifråga om beslut och rekommendationer som skall antas med majoritet
krävs att minst fyra Fördragsslutande Stater avger ja-röster.

3. Den Permanenta Kommittén skall mötas när så är nödvändigt, dock minst
en gång om året. Varje Fördragsslutande Stat får begära att ett möte
sammankallas.

4. Den Permanenta Kommittén skall anta sin egen arbetsordning, vilken bl.
a. skall innehålla bestämmelser för sammankallande av möten, utseende av
ordförande och fastställande av dennes mandattid.

5. Den Permanenta Kommittén får besluta om att tillsätta en underkommitté
eller arbetsgrupp, som kan bistå kommittén vid fullgörandet av dess
uppgifter.

6. Den
Permanenta Kommittén får in

bjuda observatörer och sakkunniga att delta i

Kommitténs möten.

Artikd
9

1.
På den Permanenta Kommitténs ansvar skall falla att administrera denna Konvention
och övervaka dess korrekta genomförande liksom att granska tillämpningen av de
överenskommelser som medtagits i Bilaga III till Konventionen. För detta
ändamål skall kommittén såväl fatta beslut i de fall som anges i denna
Konvention som utfärda rekommendationer för att främja dess syften.

Prop.

1988/89:60
Bilaga 3

2.
If in the Standing Committee a consen-sus cannot be reached on the endorsement
or ddetion of a testing laboratory or a relevant body according to Artide 2(3),
the Standing Committee shall promptly set up a Working Party with the task of preparing
a decision. Each Contracting State may nominate one member to the Working
Party. The Working Party shall present its report containing find-ings and recommendations
within three months to the Standing Committee, after which the Standing Committee
shall act within two months by majority vote.

3. At
the request of a Contracting State, the

Standing Committe shall examine cases

where measures under Article 3 have been

taken. It may recommend by majority vote

that any Contracting State involved in such a

case take appropriate measures to prevent

similar cases from occurring in the future.

This shall not prevent the application of Arti

cle 10.

4. The Standing Committee may recommend amendments to the text of this Convention.
It shall adopt by decision amendments to the Annexes to this Convention.

5. If a representative of a Contracting State in the Standing Committee has
accepted a decision with reservation, subject to the fulfilment of constitutional
requirements, the decision shall enter into force, if no date is contained therein,
on the first day of the second month after notification of the lifting of the
reservation.

6. The Standing Committee shall annually review the implementation and
operation of the Convention, taking into account the objectives thereof The Contracting
States shall provide the necessary information for the re-views. The resuks of the
reviews shall be published.

2. Om samstämmighet (consensus) ej kan uppnås i den
Permanenta Kommittén beträffande bekräftelse eller uteslutning av ett provningslaboratorium
eller ett behörigt organ i enlighet med Artikel 2(3), skall den Permanenta
Kommittén omedelbart tiUsätta en arbetsgmpp med uppgift att förbereda ett ställningstagande.
Varje Fördragsslutande Stat får utse en deltagare i arbetsgmppen. Arbetsgruppen
skall inom tre månader till den Permanenta Kommittén avge en rapport innehållande
slutsatser och rekommendationer, varefter den Permanenta Kommittén skall verka
inom två månader genom majoritetsbeslut.

3. På begäran av en Fördragsslutande Stat skall den
Permanenta Kommittén undersöka sådana fall där åtgärder enligt Artikel 3 har
vidtagits. Kommittén får genom majoritetsbeslut rekommendera varje
Fördragsslutande Stat, som berörs av ett sådant fall, att vidta lämpliga
åtgärder för att förhindra att liknande fall uppstår i framtiden. Detta skall
inte hindra tillämpningen av Artikel 10.

4. Den Permanenta Kommittén får rekommendera
ändringar i texten till denna Konvention. Kommittén får besluta om ändringar
i Bilagorna till Konventionen.

5. Om en Fördragsslutande Stats ombud i den Permanenta
Kommittén har godkänt ett beslut, med förbehåU för att konstitutioneUa krav
måste tillgodoses, träder beslutet i kraft den första dagen i den andra månaden
efter underrättelse om upphävande av förbehåUet, såvida inte någon annan
tidpunkt anges.

6. Den Permanenta Kommittén skall årligen granska
genomförandet och tillämpningen av Konventionen med hänsyn till dess syften.
De Fördragsslutande Staterna skall tillhandahålla nödvändig information för
denna granskning. GranskningsresuUaten skall oflfentliggöras.

Dispute
Settlement Article 10

1.
If a dispute arises between any of the Contracting States as to any matter aflfecting

Biläggande
av tvister Artikd 10

1.
Om en tvist uppstår meUan några av de Fördragsslutande Staterna beträflfande
en

Prop.

1988/89:60
Bilaga 3

the operation of this Convention
and if no satisfactory solution is found between the Contracting States concerned,
any of them may refer the matter to the Standing Committee.

2. The Standing Committee shall, after ex-amining the matter, endeavour
to reach a settlement of the dispute that is acceptable to the Contracting
States concerned.

3. If no such settlement can be reached, any of the Contracting States may
request that the matter be referred for examination to a panel of independent governmental
or non-govemmental experts to be set up by the Standing Committee.

4. On the basis of the report of the panel containing its findings and recommendations,
the Standing Committee shall, by majority decision, take appropriate action.
It may, if the circumstances are serious enough, authorize one or more Contracting
States to suspend in respect of any other Contracting State the application of such
obligations under this Convention as it considers appropriate.

Final
Provisions Artide 11

The Contracting
States shall promptly after the entry into force of this Convention inform the Standing
Committee of measures in existence or taken to ensure the implementation and
administration of this Convention. Any changes of such measures thereafter shall
also be notified to the Standing Committee.

Artide
12

The
Annexes to this Convention shall form an integral part thereof

Article
13

Any Contracting
State may withdraw from this Convention provided it gives twelve months' notice
in writing to the depositary which shall notify all other Contracting States.

fråga som rör
tillämpningen av denna Konvention och om någon tillfredsställande lösning ej
kan uppnås mellan de berörda Fördragsslutande Staterna, får endera av dem hänskjuta
frågan till den Permanenta Kommittén.

2. Den Permanenta Kommittén skall efter att ha utrett
frågan, söka uppnå att tvisten biläggs på ett sätt som kan godtas av de berörda
Fördragsslutande Staterna.

3. Om tvisten inte kan biläggas på detta sätt, får
envar Fördragsslutande Stat begära, att frågan hänskjuts för utredning till en
panel av oberoende statliga eller icke-statliga sakkunniga, som skall
tillsättas av den Permanenta Kommittén.

4. Den Permanenta Kommittén skall, på gmndval av de
slutsatser och rekommenda tioner som framkommit i panelens rapport, vidta
lämpliga åtgärder genom majoritetsbeslut. Kommittén får, om omständigheterna är
tillräckligt graverande, ge en eller flera Fördragsslutande Stater rätt att, i
förhållande till en annan Fördragsslutande Stat, underlåta att uppfylla sådana
åtaganden i denna Konvention som kommittén finner lämpligt.

Slutbestämmelser
Artikel 11

De
Fördragsslutande Staterna skall omedelbart efter denna Konventions ikraftträdande
informera den Permanenta Kommittén om de åtgärder som är i kraft eller har vidtagits
för att säkerställa genomförandet och administreringen av denna Konvention. Varje
ändring därefter av dessa åtgärder skall också meddelas den Permanenta Kommittén.

Artikel
12

Bilagorna
till denna Konvention skall utgöra en integrerande del därav.

Artikd
13

Varje
Fördragsslutande Stat får frånträda denna Konvention under fömtsättning att
skriftlig underrättelse därom lämnas tolv månader i förväg till depositarien,
som skall underrätta övriga Fördragsslutande Stater.

6 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 60

81

Prop. 1988/89:60
Bilaga 3

Article 14

1. This Convention shall enter into force on 1 January 1990 provided that
the Contracting States before that date have deposited their instruments of acceptance
with the Government of Sweden which shall act as depositary.

2. If this Convention does not enter into force on I January 1990 it shall
do so on the first day of the second month following the deposit of the last
instrument of acceptance.

3. The depositary shall notify the Contracting States of the date of the
deposit of the instmment of acceptance of each Contracting State and of the date
of the entry into force Of the Convention.

4. The Secretariat services for this Convention shall be provided by the
EFTA Secretariat.

Artikel
14

1. Denna Konvention träder i kraft den 1 januari 1990 under fömtsättning
att de Fördragsslutande Staterna före denna dag har deponerat sina
godkännandeinstrument hos Sveriges regering, som skall vara depositarie.

2. Om denna Konvention inte träder i kraft den 1 januari 1990, sker detta
den första dagen i den andra månaden efter deponering av det sista godkännandeinstmmentet.

3. Depositarien skall underrätta de Fördragsslutande
Staterna om dagen för varje Fördragsslutande Stats deponering av god-kännandeinstmment
och om dagen för Konventionens ikraftträdande.

4. Sekretariatstjänster för denna Konvention skall tillhandahåUas
av EFTA-sekretariatet.

Artide 15

This
Convention, which is drawn up in a single copy in the English language, shall
be deposited with the Government of Sweden which shall deliver a certified copy
thereof to each Contracting State.

In witness whereof the undersigned,
duly authorized thereto, have signed the present Convention.

Done
at Tampere this fifteenth day of June 1988,

For
the Republic of Austria Robert Grafi

For
the Republic of Finland Pertti Salolainen

Artikd
15

Denna
Konvention, som är upprättad i ett enda exemplar på engelska språket, skall deponeras
hos Sveriges regering, som skall översända en bestyrkt kopia därav till varje Fördragsslutande
Stat.

Till bekräftelse härav har
undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna
Konvention.

Som
skedde i Tammerfors den 15 juni 1988,

För
Republiken Österrike Robert Grafi

För
Republiken Finland Pertti Salolainen

For
the Republic of Iceland Steingrimur Hermannsson

For
the Kingdom of Norway Asbjörn Eikdand

For
the Kingdom of Sweden Anita Gradin

För Republiken Island Steingrimur
Hermannsson

För
Konungariket Norge Asbjörn Eikdand

För
Konungariket Sverige Anita Gradin

For
the Swiss Confederation Jean-Pascal Delamuraz

För
Schweiziska Edsförbundet Jean-Pascal Delamuraz

82

Prop.
1988/89:60 Bilaga 3

Annex I

List
of documents on definitions referred to in

Article 1 (2)

(a) ISO/IEC Guide 2-1986,

General
Terms and their definitions concerning standardiza-tion and related activities
(b) General Agreement on Tariffs and Trade, Agreement on Technical Barriers
to Trade, Geneva 1979, Annex 1, Terms and their definitions for the specific
purposes of this agreement; definitions of central government body, local government
body and non-govemmental body.

Bilaga I

Förteckning
över dokument beträffande de de

finitioner som avses i Artikel 1(2).

(a) ISO/IEC Guide Allmänna uttryck och

2-1986, definitioner beträf-

fande standardisering och
närliggande verksamheter (b) Allmänna tuU- och handelsavtalet,
överenskommelse om tekniska handelshinder, Geneve 1979, Bilaga 1,
Uttryck och deras definitioner för denna överenskommelses särskilda ändamål;
definitioner av statligt myndighetsorgan, lokaU myndighetsorgan och enskilt
organ.

Annex H

List
of documents defining accreditation criteria referred to in Article 2 (1)

Bilaga II

Förteckning
över dokument som definierar de

ackrediteringskriterier
som avses i Artikel

2(1)

(a)
ISO/lEC Guide 25-1982,

(b)
ISO/lEC Guide 38-1983,

General
requirements for the technical competence of testing laboratories.

General requirements for the
acceptance of testing laboratories.

(a) ISO/IEC Guide 25-1982,

(b)
ISO/IEC Guide 38-1983,

Allmänna krav på den
tekniska kompetensen hos provningslaboratorier

Allmänna krav för godkännande
av provningslaboratorier

Annex III

List
of agreements referred to in Article 2(2)

Bilaga III

Förteckning
över de överenskommelser som

avses i Artikel 2(2)

Annex IV

List
of testing laboratories and relevant bodies from which test results or proofs
of conformity are recognized under agreements referred to in Article 2 (3.1)

Bilaga IV

Förteckning
över provningslaboratorier samt relevanta organ vars provnings- eller kontrollresultat
har godtagits i de överenskommelser som avses i Artikel 2 (3.1).

Protocol
rélating to the application of the Convention on the Mutual Recognition of Test
Results and Proofs of Conformity to the Principiality of Liechtenstein

The
Signatory States of the Convention on the Mutual Recognition of Test Results
and Proofs of Conformity and the Principality of Liechtenstein,

CONSIDERING that the Principality
of Liechtenstein forms a customs union with Switzerland pursuant to the Treaty
of 29 March 1923,

CONSIDERING that the Principality
of Liechtenstein has expressed the wish that all the provisions of the Convention
should be applied to it and to this end, in so far as this is necessary, proposes
to give special powers to Switzerland,

HAVE
AGREED as follows:

1. The
Convention shall apply to the Prin

cipality of Liechenstein as long as it forms a

customs union with Switzerland and Switzer

land is a Party to the Convention.

2. For the purposes of the Convention, the Principality of Liechtenstein shall
be represented by Switzerland.

3. This Protocol shall be ratified by the Signatory States of the Convention
and the Principality of Liechenstein. The instmments of ratification shall be deposited
with the Government of Sweden which shall notify all other Contracting Parties.

4. This Protocol shall enter into force on the deposit of instmments of ratification
by all Contracting Parties.

IN
WITNESS WHEREOF the undersigned, duly authorized thereto, have signed the
present Protocol.

Done
at Tampere this fifteenth day of June 1988, in a single copy in the English language
which shaU be deposited with the Government of Sweden, by which certified copies
shall be transmitted to all other Contracting Parties.

Prop.
1988/89:60 Bilaga 3

Protokoll
rörande tillämpningen av Konventionen om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse avseende Furstendömet Liechtenstein

De
stater som har undertecknat Konventionen om ömsesidigt godtagande av provningsresultat
och bevis om överensstämmelse samt Furstendömet Liechtenstein,

SOM
BEAKTAR att Furstendömet Liechtenstein bildar en tullunion med Schweiz i
enlighet med avtalet den 29 mars 1923,

SOM
BEAKTAR att Furstendömet Liechtenstein har uttryckt önskemål om att alla
bestämmelser i Konventionen även skall tillämpas på Liechtenstein och därför
avser att ge särskild fullmakt till Schweiz i den mån detta visar sig
nödvändigt,

HAR
KOMMIT ÖVERENS om följande:

1. Konventionen skall tillämpas på Furstendömet
Liechtenstein så länge det ingår i en tullunion med Schweiz och Schweiz är part
i Konventionen.

2. Vad gäller tillämpningen av Konventionen skall Furstendömet
Liechtenstein företrädas av Schweiz.

3. Detta Protokoll skall ratificeras av de stater som
har undertecknat Konventionen samt av Furstendömet Liechtenstein. Ratifi-kationsinstmmenten
skall deponeras hos Sveriges regering, som skall underrätta övriga fördragsslutande
parter.

4. Detta Protokoll träder i kraft då alla
Fördragsslutande Parter har deponerat sina ratifikationsinstmment.

TILL
BEKRÄFTELSE härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade,
undertecknat detta protokoll.

Som
skedde i Tammerfors den 15 juni 1988, i ett enda exemplar på engelska språket,
som skall deponeras hos Sveriges regering, vilken skaU översända bestyrkta
kopior därav till övriga Fördragsslutande Parter.

Prop. 1988/89:60
Bilaga 3

For
the Republic of Austria Robert Grafi

For
the Republic of Finland Pertti Salolainen

För
Republiken Österrike Robert Graf

För
Republiken Finland Pertti Salolainen

For
the Republic of Iceland Steingrimur Hermannsson

For
the Principality of Liechtenstein René Ritter

För
Republiken Island Steingrimur Hermannsson

För
Furstendömet Liechtenstein René Ritter

For
the Kingdom of Norway Asbjörn Eikdand

For
the Kingdom of Sweden Anita Gradin

För
Konungariket Norge Asbjörn Eikdand

För
Konungariket Sverige Anita Gradin

For
the Swiss Confederation Jean-Pascal Delamuraz

För
Schweiziska Edsförbundet Jean-Pascal Delamuraz

Lagradsremissens
lagförslag Prop-1988/89:60

Bilaga 4 Förslag till

Lag om
kontroll genom teknisk provning och mätning;

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Med obligatorisk kontroll avses i lagen sådan kontroll genom teknisk
provning, analys eller annan liknande undersökning som

1. är
föreskriven i lag eller annan författning, eller

2. åläggs någon genom beslut av en myndighet, eller

3. är förutsättning för att en ekonomisk förmån, ett tillstånd eller
annat liknande skall ges enligt föreskrift i författning.

Organisationen
fiir provning fiir obligatorisk kontroll

2 §
För varje område för obligatorisk kontroll (kontrollområde) kan en

riksprovplats utses.

Om
det finns särskilda skäl, kan två eller flera riksprovplatser utses för samma
kontrollområde. Riksprovplatser utses av regeringen.

3 § Har en riksprovplats utsetts för ett
kontrollområde, skall provning för obligatorisk kontroll inom kontrollområdet
utföras vid riksprovplatsen, om inte annat följer av föreskrifter eller beslut
i det särskilda fallet.

4 § För obligatorisk kontroll som inte skall utföras
på en riksprovplats kan föreskrivas att provning skall ske vid laboratorier som
är ackrediterade enligt 12§.

Organisationen
för mätning

5 §
Med riksmätplats avses statlig myndighet som enligt denna lag har

utsetts

att
för viss storhet officiellt svara för sådan mätning som i förhållande till nationella
mätnormaler eller vetenskapligt definierade måttenheter säkerställer riktigheten
av mätningar som utförs inom landet,

att
se till att dessa mätnormaler och måttenheter är anknutna till internationellt
antagna enheter.

6 § En riksmätplats utses av regeringen för en
eller flera storheter.

7 § Organ som bedriver mätteknisk verksamhet kan
ackrediteras enligt 12 § att utföra mätning som inte skall utföras på en riksmätplats.

Riksprovplatsernas
uppgifter

8
§ En riksprovplats skall utföra obligatorisk kontroll på ett sakkunnigt,
objektivt och även i övrigt lämpligt sätt.

Det
allmänna skall ha ett bestämmande inflytande över verksamheten.

Denna skall ha sådan inriktning att riksprovplatsens oberoende ställning

inte kan ifrågasättas. 86

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela Prop. 1988/89:60

närmare föreskrifter om verksamheten. Bilaga 4

9 §
En riksprovplats som skall utföra obligatorisk kontroll får vid kon

trollen utnyttja provningsresultat från tillverkare eller andra med motsva

rande ansvar för produkten, om detta medges i föreskrifter eller i beslut i

det särskilda fallet.

Vid
tillämpning av första stycket skall riksprovplatsen godkänna den vars
provningsresultat skall utnyttjas.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får överiämna till en riksprovplats som är bolag eller stiftelse att
pröva frågor som gäller godkännande av personal, utrustning, förfarande,
organisation, produkt eller anläggning eller fastställande av avgift för utförd
kontroll.

11 § En riksprovplats kan utses för kontroll som det
åligger en myndighet att själv utföra eller låta utföra eller som enligt
internationell överenskommelse skall utföras i viss ordning.

Ackreditering
av laboratorier

12 §
Laboratorier kan få bekräftelse på sin kompetens att utföra en viss

typ av provning eller mätning (ackreditering).

Statens
mät- och provråd meddelar beslut om acki-editering.

13 §
Äckrediteringmedddasför viss tid dier tills vidare.

Ackrediteringen kan återkallas om laboratoriet inte längre uppfyller

fordringarna
för ackreditering eller i något väsentligt hänseende bryter mot de villkor som
gäller för verksamheten.

14 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med

delar närmare föreskrifter om ackreditering av laboratorier.

Tillsyn

15 § Statens mät- och provråd utövar tillsyn över
verksamhet enligt denna lag eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen.

16 § Statens mät- och provråd har rätt att hos de
organ som omfattas av tillsynen på begäran få tillträde till lokaler samt
upplysningar och handlingar i den utsträckning som behövs för tillsynen.

Avgifter
m.m.

17 § Riksprovplatser och riksmätplatser får ta ut
avgift för obligatorisk kontroll och för utförda mätningar enligt vad
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer närmare föreskriver.

18 § Ackrediterade laboratorier skall betala avgift
för ackrediteringen till statens mät- och provråd.

19 § En riksprovplats skall lämna bidrag till statens
mät- och provråds kostnader för dess verksamhet enligt denna lag.

Bidragets
storlek fastställs av regeringen. 87

Sekretess Prop. 1988/89:60

20
§ Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får Bilaga
4 inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått veta om någons
affärs- eller driftförhållanden.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Överklagande
m. m.

21 §
Beslut i fråga om godkännande av tillverkare eUer annan enligt 9 §

får överklagas hos statens mät- och provråd. Mät- och provrådets beslut i

ett sådant ärende får inte överklagas.

Statens
mät- och provråds beslut i ackrediteringsärenden enligt 12 och 13 §§ och tillsynsärenden
enligt 16 § får överklagas hos kammarrätten.

Bestämmelserna
i 23-25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur beslut överklagas skall
tillämpas också i fråga om beslut enligt 10 § av bolag eller stiftelser.

22 §
En myndighet som återkallar en ackreditering enligt 13 § andra

stycket får besluta att återkalldsen skall gälla med omedelbar verkan.

Godtagande
av vissa utländska provningsresultat m. m.

23 § Bestämmelserna i 24 — 27 §§ gäller
provningsresultat och bevis om överensstämmelse som omfattas av den inom den
Europeiska frihandels-sammanslutningen gällande konventionen om ömsesidigt
godtagande av provningsresultat och bevis om överensstämmelse, vilken
undertecknades i Tammerfors den 15 juni 1988.

24 § Myndigheter och andra organ, vilka, genom
godkännanden eller liknande beslut för vilka provningsresultat ligger till gmnd,
medger att en produkt får föras ut på marknaden eller användas, skall därvid
utan fömyad undersökning godta provningsresultat från de ackrediterade provningslaboratorier
som anges av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det för en viss sektor finns ett avtal, som
har tagits upp i bilaga III till konventionen, skall myndigheter och andra
organ, vilka genom godkännande dier liknande beslut medger att en produkt får
föras ut på marknaden eller användas, utan förnyad undersökning godta
provningsresultat och bevis om överensstämmelse från de organ som anges av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

26 § Skyldighet att godta ett visst provningsresultat
eller bevis om överensstämmelse enligt 24 eller 25 § skall inte gälla, om det
finns skälig anledning att anta att provningsresultatet eller beviset är
ofullständigt eller felaktigt.

De
i första stycket angivna skyldigheterna hindrar inte att man med stöd av andra
bestämmelser beslutar om återkallelse dier förbud mot marknadsföring av en
vara om det är nödvändigt för att skydda människors, djurs eller växters liv
eller hälsa, egendom eller miljö.

88

27 § Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 1988/89:60 meddela
föreskrifter om underrättelseskyldighet i den utsträckning som Bilaga 4 följer
av konventionen.

övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft, i fråga om 1-22 §§, den Ijuli 1989, då lagen

(1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. och

lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. skall upphöra att gälla, och i

övrigt den dag som regeringen bestämmer.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas tiU bestämmelser som ersätts
genom bestämmelserna i den nya lagen, skall i stället de nya bestämmelserna
tillämpas.

3. Bestämmelserna om ackrediterade laboratorier tiUämpas på matplatser
som har auktoriserats enligt lagen (1974:897) om riksmätplatser m. m. 1 fråga
om tidigare auktoriserade provplatser för obligatorisk eller frivillig kontroll
tillämpas dock äldre bestämmelser intill dess statens mät- och provråd har
beslutat om ackreditering enligt den nya lagen.

89

Lagrådet Prop. 1988/89:60

Bilaga
5 Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1988-11-07

Närvarande:
f d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet
Johan Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Roine Carlsson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om kontroll genom teknisk provning och mätning.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika Marcus.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

8§

Det
måste fömtsättas att regeringen inte utser en riksprovplats om regeringen inte
anser sig kunna utgå från att riksprovplatsen kan utföra den obligatoriska
kontrollen på ett sakkunnigt och i övrigt lämpligt sätt. Vid utförandet av
kontrollen har riksprovplatsen till följd av föreskrifterna i 1 kap. 9 §
regeringsformen att iaktta saklighet och opartiskhet. Mot bakgmnd av det nu
anförda torde man kunna slopa bestämmdsema i första stycket i förslaget såsom
överflödiga.

I
specialmotiveringen anges i anslutning tiU andra stycket i förslaget att det är
tillräckligt att staten tillsammans med Svenska kommunförbundet eller
landstingsförbundet e. d. har det bestämmande inflytandet i en riksprovplats.
Både kommunförbundet och landstingsförbundet är enskilda sammanslutningar som
inte kan hänföras till det i stycket använda uttrycket "Det
allmänna". För att lagtexten bättre skall återspegla vad som åsyftas
föreslår lagrådet att andra stycket ges följande lydelse: "Staten skall ha
ett sådant inflytande över verksamheten och denna skall ha en sådan inriktning
att riksprovplatsens oberoende ställning inte kan ifrågasättas.".

Både
i 3 § och i tredje stycket förevarande paragraf talas om "föreskrifter".
I 3 § avses att täcka det fallet att man genom föreskrift vill låta kontroU ske
hos någon annan än en riksprovplats under det att man i förevarande paragraf
åsyftar att föreskrifter kan ges om hur kontrollverksamheten vid en riksprovplats
skall utföras och organiseras. För att skillnaden skall komma tydligare fram
föreslår lagrådet följande lydelse av tredje stycket: "Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om
utförandet av den obligatoriska kontrollen och organisationen av
verksamheten.".

9
§ och 21 §

1
9 § andra stycket föreslås att en riksprovplats skall godkänna en tillverkare
när dennes provningsresultat skall utnyttjas.

Bestämmelsen
har hämtats från 5 § andra stycket lagen om obligatorisk

kontroll genom teknisk provning m. m. Varken i förarbetena till den lagen 90

eller i lagrådsremissen
klargörs varför godkännande skall lämnas och vilka Prop. 1988/89:60

rättsverkningar ett godkännande får. Bilaga 5

Under
föredragningen har upplysts att avsikten med bestämmelsen är att slå fast att
en riksprovplats som godkänt en tillverkare skall utnyttja dennes
provningsresultat framgent. Bestämmelsen avser att förhindra att en riksprovplats
utnyttjar en tillverkares provningsresultat endast när den t.ex. på gmnd av arbetsanhopning
inte har möjlighet att själv utföra alla kontrollmoment. Riksprovplatsens
ansvar för kontrollen kvarstår emellertid även om en annans provningsresultat
utnyttjas och den kan återkalla ett godkännade om den finner att tillverkarens
provningsresultat inte är tillförlitligt. Ett sådant beslut föreslås i 21 §
kunna överklagas hos statens mät- och provråd. Över rådets beslut skall talan
inte kunna föras.

Enligt
lagrådets mening finns det inte något behov av att i lagen reglera det inbördes
förhållandet mellan en riksprovplats och en tillverkare. I vart fall kan en
reglering inte ske så knapphändigt och på så oklara gmnder som föreslagits.
Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i 9 § andra stycket utgår. 1
konsekvens härmed föreslås att även 21 § första stycket utgår. Behålles
emellertid det föreslagna godkännandet bör reglerna om överklagande i 21 §
första stycket ändras så att statens mät- och provråds beslut i frågor om
godkännande av tillverkare får överklagas hos kammarrätten, eftersom
godkännandet till sin karaktär utgör en form av tillstånd för tillverkaren att
få sina provningsresultat utnyttjade.

10§

Paragrafen
motsvarar 6 § i den tidigare gällande lagen om obligatorisk kontroll genom
teknisk provning m. m. TiU den paragrafen hade överförts de bestämmelser som
fanns i lagen (1975:444) om beslutanderätt för riksprovplats som inte är
myndighet. Sistnämnda lag motiverades bl.a. med hänvisning till 11 kap. 6 §
regeringsformen, som numera föreskriver att överlämnande av förvaltningsuppgift
till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ skall ske
genom lag, då uppgiften innefattar myndighetsutövning. I motiven angavs vidare
att man fick räkna med att "t. ex. bolag eller stiftelser kan komma att
utses till riksprovplatser". Det tillades att, i den mån det blev aktuellt
att överlämna beslutanderätt även till annat organ, frågan fick tas upp i annat
sammanhang.

Under
föredragningen av den nu aktuella lagrådsremissen har upplysts att det hittills
inte funnits anledning att utse en stiftelse till riksprovplats. Anledning
saknas därför att i detta sammanhang nämna stiftelse vid sidan om bolag och
inga andra juridiska personer. Att en enskild individ inte kan utses tiU riksprovplats
framgår av 8 § i det remitterade lagförslaget. Den föreslagna 10 § bör sålunda
avse riksprovplats som är bolag eller annan juridisk person. En sådan ändring
föranleder också jämkning av 21 §.

Äv
10 § bör dessutom enligt lagrådets mening tydligare framgå att de
förvaltningsuppgifter som överlämnas innefattar myndighetsutövning.

Mot
bakgmnd av det anförda förordar lagrådet att 10 § får följande

lydelse: "Regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer får

överlämna till en riksprovplats som är bolag eller annan juridisk person att 91

besluta i ärende som rör
myndighetsutövning och som gäller godkännande Prop. 1988/89:60 av personal,
utmstning, förfarande, organisation, produkt eller anläggning Bilaga 5
eller fastställande av avgift för utförd kontroU.".

26
§

De
föreslagna bestämmelserna i andra stycket gör det möjligt för en myndighet att
besluta om återkallelse av en vara eller meddela förbud mot marknadsföring av
en vara utan hinder av utländska provningsresultat resp. bevis om överensstämmelse,
under fömtsättning att det är nödvändigt att fatta beslutet för att skydda
människors, djurs eller växters liv eller hälsa, egendom eller miljö.

Själva
utformningen av bestämmelserna är en annan än vad som anges i 6 och 8§§ i
förslaget till produktsäkerhetslag (prop. 1988/89:23) som fömtsättning för att
meddela säljförbud resp. åläggande om återkallelse. Såvitt lagrådet kunnat
finna innefattar emellertid inte de nu föreslagna bestämmelserna någon egentlig
avvikelse i sak från de nyss angivna föreskrifterna i den föreslagna
produktsäkerhetslagen. Den lagen bör alltså kunna tillämpas utan att någon form
av kollision uppkommer med de nu aktuella reglerna rörande verkningarna av
utländska provningsresultat eller bevis om överensstämmelse (jfr prop.
1988/89:23 s. 28 flf).

Enligt
lagrådets mening bör andra stycket formuleras om och bilda en särskild
paragraf; stycket reglerar nämligen en helt annan situation än den som avses i
första stycket. Lagrådet föreslår följande lydelse.

"27
§. Om det är nödvändigt för att skydda människors, djurs eller växters liv
eller hälsa, egendom eUer miljö, får utan hinder av 24 eller 25 § tillämpas
bestämmelser i författning om återkaUelse av en vara eUer om förbud mot
marknadsföring av en vara."

Detta
förslag fömtsätter att nuvarande 27 § omnumreras tiU 28 §.

Vid
genomgång av konventionen i de delar som inte återspeglas i 23 — 27 §§ har
tvekan uppstått om inte bestämmelsen i artikel 2:4 kräver en föreskrift om
undantag från 24 och 25 §§. Artikeltexten är oklar till sin innebörd. Under
föredragningen av remissen har upplysts, att artikeln avses medge att stickprov
tas för att pröva riktigheten av ett provningsresultat från ett ackrediterat
laboratorium eller ett annat organ som nämns i 25 §. Det synes nödvändigt att i
lagen föreskriva undantag från 24 och 25 §§ också för detta fall.

92

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:60

sid.

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Propositionens lagförslag....................................... ... 3

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 17 november

1988................................................................. 7

1 Inledning........................................
.............. ... 7

2 Allmänna utgångspunkter.................................... ... 9

2.1
Kontrollformsutredningen................................ ... 9

.
2.2 Provning, kontroll och ackreditering................. .. 11

2.3 Ömsesidiga godtaganden av provnings- och
kontrollresultat... 14

2.4 Provning och kontroU i Sverige........................ 16

2.5 Provning och kontroll inom EG.......................... .. 18

2.6 EFTA/EG-samarbete inom området kontroll genom
teknisk provning 20

2.7 EFTA-konventionen om ömsesidigt godtagande av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse......................................... 21

2.8............................................................. Det
nordiska samarbetsprogrammet för avskaffande av teknis

ka handelshinder........................................... .. 23

3 Mina förslag...................................................... .. 25

3.1 Godkännande av konvention mellan EFTA-länderna 25

3.2 En ny lag om kontroll genom teknisk provning och om
mätning 26

3.2.1 Ett nytt ackrediteringssystem................... .. 26

3.2.2 Riksprovplatserna m. m............................ .. 29

3.2.3 Godtagande av utländska provningsresultat m.m. till
följd av EFTA-konventionen om ömsesidigt godtagande

av
provningsresultat och bevis om överensstämmelse ... 32

3.2.4.......................................................... Ikraftträdande 33

3.3 Statens
mät- och provråd.............................. .. 34

3.3.1 Behov av en central förvaltningsmyndighet för
teknisk kontroll och mätteknik 34

3.3.2 MPR:s organisation................................. .. 36

3.3.3 Finansiering........................................... .. 37

3.4 Äckreditering av certifieringsorgan.................... .. 38

3.5 Genomförandet i Sverige av det nordiska
samarbetsprogrammet för undanröjande av tekniska handelshinder................................... .. 38

4 Upprättade lagförslag......................................... .. 40

5 Specialmotivering............................................... .. 40

5.1
Lagom kontroll genom teknisk provning och om mätning 40

6 Hemställan....................................................... .. 52

7 Beslut...................... ■.................................... .. 52

Bilagal
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1988:6) Provning och kontroll i
internationell samverkan och betänkandets

lagförslag................................................. .. 53

Bilaga
2 Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet

(SOU 1988:6) Provning och kontroll i intemationeU sam

verkan .................................................... .. 60

Bilaga
3 Konvention om ömsesidigt godtagande av provningsresul

tat och bevis om överensstämmelse.............. .. 74

Bilaga 4 Lagrådsremissens
lagförslag .................... .. 86

Bilaga 5 Lagrådets
yttrande................................. .. 90

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 93