Prop. 1988/89:67

Regeringens proposition 1988/89:67

om sekretessfrågor inom undervisningsväsendet

m.m.

Prop.

1988/89:67

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 december 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela
Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i sekretesslageii.

Uppgifter
om enskildas personliga förhållanden skall enligt förslaget skyddas av
sekretess i den elevvårdande verksamheten inom arbetsmarknadsutbildningen, komvux,
grundvux, särvux och folkhögskolan.

Vidare
skall enligt propositionen den sekretess som gäller inom kriminalvården
utvidgas så att den gäller även för uppgifter som finns inom kriminalvården om
andra personer än de dömda, t. ex. besökare till en intagen.

Det
föreslås också att sekretess skall kunna omfatta uppgifter om enskildas
personliga förhållanden i namnärenden.

En
särskild reglering av sekretesskyddet för barn gentemot deras vård-nadshavare
föreslås också.

Slutligen
förordas att sekretesslagens regler beträffande handläggningen av frågor om
handlingars utlämnande skall förtydligas.

De
nya reglerna avses träda i kraft den 1 juli 1989.

1 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 67

Förslag
till Prop. 1988/89:67

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'

dels
att 7 kap. 9 och 21 §§, 14 kap. 4 § samt 15 kap. 6, 8 och 10 §§ skall

ha
följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 28 §,
av följande

lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7
kap. 9§

Sekretess
gäller i grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan
samt i en kommunal riksinternatskola för uppgift som hänför sig till
psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds
personliga förhållanden hos psykolog eller kurator, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående
lider men.

Sekretess
gäller på samma område dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig till
ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare
studier. Sekretessen gäller dock endast, om det kan antas att den som uppgiften
rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen
gäller inte beslut i elevvårdsärende eller i annat ärende som nu har nämnts.

Sekretess
gäller inom utbild- Sekretess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för
uppgift ningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig till psykologisk un-
som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för dersökning
eller behandling och för uppgift om enskilds personliga för- uppgift om
enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator el- hållanden hos
psykolog, kurator eller studievägledare, om det inte står ler sy ofunktionär,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan klart att uppgiften kan
röjas utan att den som uppgiften rör eller nå- att den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider men. gon honom närstående lider men.

Dessutom gäller inom arbetsmarknadsutbildningen, den kommunala vuxenutbildningen,
grundutbildningen för vuxna, vu.xenutbildning-en för psykiskt
utvecklingsstörda och folkhögskolan sekretess i annan elevvårdande verksamhet för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften
rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess
gäller i sådan verksamhet för studie- och yrkesorientering som kommun bedriver
för att stödja ungdomar under arton år, som efter att ha slutat grundskolan
eller motsvarande utbildning inte har stadigvarande

' Lagen omtryckt 1988:9. 2

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:67

sysselsättning
genom studier, fast anställning eller på annat sätt. Sekretessen gäller för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den som
uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende. I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

21 §

Sekretess gäller inom kriminal- Sekretess gäller inom kriminal

vården för uppgift om den som har vården för uppgift om enskilds per-

dömts att undergå kriminalvård, sonliga förhållanden, om det kan

om det kan antas att han eller nå- antas att den enskilde eller någon

gon honom närstående lider men honom närstående lider men eller

elieratt fara uppkommer för att nå- att fara uppkommer för att någon

gon utsätts för våld eller annat all- utsätts för våld eller annat allvarligt

varligt men om uppgiften röjs. Sek- men om uppgiften röjs. Sekretessen

retessen gäller dock inte beslut av gäller dock inte beslut av kriminal

kriminalvårdsstyrelsen eller någon vårdsstyrelsen eller någon av krimi-

av kriminalvårdens nämnder och nalvårdens nämnder och inte heller

inte heller annat beslut i ett krimi- annat beslut i ett kriminalvårds-

nalvårdsärende enligt brottsbalken ärende enligt brottsbalken eller lag-

eller lagstiftningen om kriminal- stiftningen om kriminalvård i an-

vård i anstalt. stalt.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

28
§

Sekretess gäller i ärende om byte av namn för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

14 kap.

4§
Sekretess till skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde
själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller
dock inte om annat följer av bestämmelse i denna lag.

Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller även i förhållande
till vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det kan antas all den underårige
lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren.

15 kap.

6§
Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att fråga om
utlämnande av allmän handling till enskild prövas av den myndighet

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:67

som förvarar
handlingen, om det inte är föreskrivet att prövningen skall ankomma på annan
myndighet.

Svarar viss
befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskilt beslut för
vården av handling, ankommer det på honom att i första hand pröva fråga om handlingens
utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till
myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut handling
eller lämnar han ut handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär
det, hänskjuta frågan till myndigheten.

Svarar viss
befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskilt beslut för
vården av handling, ankommer det på honom att i första hand pröva fråga om handlingens
utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till
myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut handling
eller lämnar han ut handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär
det, hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrättas om att han
kan begära detta och att beslut av myndigheten krävs för att ett avgörande
skall kunna överklagas.

Beslut varigenom
myndighet har avslagit annan myndighets begäran att få ta del av handling
eller på annat sätt få del av uppgift får överklagas i samma ordning som
gäller i fråga om överklagande enligt 7 §. Överklagandet görs hos regeringen,
om beslutet har meddelats av en statlig myndighet och överklagas av en annan
statlig myndighet.

Mot
beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighets begäran att få ta del
av handling eller på annat sätt få del av uppgift får talan föras genom besvär.
Sådan talan jörs i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 7 §. Har
beslutet meddelats av statlig myndighet. Jörs dock talan av annan statlig
myndighet genom besvär hos regeringen.

Första
stycket gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller
regeringsrätten.

Har
i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i
första stycket, gäller den bestämmelsen.

I
fråga om beslut som har meddelats av myndighet som lyder under riksdagen är
särskilt föreskrivet.

10§ Myndighet skall på
begäran bereda enskild tillfälle att själv använda terminal eller annat
tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över för att ta del av upptagning
för automatisk databehandling. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om
sökanden därigenom får tillgång till upptagning som inte anses som allmän
handling hos myndigheten eller om hinder möter på grund av bestämmelse om
sekretess, på grund av fara för förvanskning eller förstöring eller av hänsyn till
arbetets behöriga gång.

1 fråga om beslut,
varigenom myndighet har avslagit enskilds be-

I fråga om beslut, varigenom myndighet har
avslagit enskilds be-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:67

gäran
enligt första stycket, tilläm- gäran enligt första stycket, tilläm

pas vad som är föreskrivet angå- pas vad som är föreskrivet om över-

ende talan mot beslut som avses i klagande av beslut som avses i 7 §

7 § första stycket. första stycket.

Denna
lag träder i kraft den Ijuli 1989.

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:67

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, S.
Andersson, Bodström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Thalén, Nordberg, Engström, Wallström

Föredragande:
statsrådet Thalén

Proposition om sekretessfrågor inom undervisningsväsendet
m. m.

1 Inledning

Sekretesslagen
(1980:100, omtryckt 1988:9, ändrad senast 1988:869) trädde i kraft den 1
januari 1981. Med hänsyn till ämnesområdets natur och till lagens vidsträckta
tillämpningsområde bevakas fortlöpande uppkommande behov av ändringar i lagen.
Jag skall nu ta upp ett antal frågor om sådana ändringar som har aktualiserats
i skilda sammanhang.

Först
behandlas en framställning från Sveriges psykologförbund i vilken begärs att
åtgärder vidtas för att garantera sekretesskyddet för uppgifter om enskildas
personliga förhållanden hos skolpsykolog (avsnitt 2). Framställningen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Den har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 2.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87 -
525).

I
avsnitt 3 berörs frågan om sekretess för uppgifter inom arbetsmarknadsutbildningen
m. m. AMU-styrelsen har i en framställning begärt sekretesskydd inom AMU-gruppen
för uppgifter om kursdeltagare. Framställningen, som har remissbehandlats, bör
fogas till protokollet som bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna bör
fogas till protokollet som bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 87 — 3036).

Med
anledning av en framställning från justitieombudsmannen Anders Wigelius
behandlas i avsnitt 4 frågan om utökat sekretesskydd för uppgifter om besökare
inom kriminalvården. Framställningen, som har remissbehandlats, bör fogas till
protokollet som bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till
protokollet som bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 88 — 838).

Patent-
och registreringsverket har i en framställning begärt sekretess hos verket för
uppgifter i namnärenden. Framställningen, som tas upp i

avsnitt 5, bör fogas till
protokollet som bilaga 7. Den har remissbehand- Prop. 1988/89:67 lats. En
förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 8. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-3673).

Avsnitt
6 gäller frågan om sekretess för uppgifter inom den kommunala konsumentverksamheten.
Konsumentverket har här gjort en framställning som har remissbehandlats och som
bör fogas till protokollet som bilaga 9. En förteckning över remissinstanserna
bör fogas till protokollet som bilaga 10. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87 — 650).

I
avsnitt 7 diskuteras en fråga som Göteborgs biblioteksnämnd har väckt i en
framställning, nämligen om sekretesskydd bör införas för uppgifter i
bibliotekens låntagarregister. Framställningen bör fogas till protokollet som
bilaga 11. Den har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör
fogas till protokollet som bilaga 12. En sammanställning av remissyttrandena
har upprättats inom justitiedepartementet och finng tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 87-1881).

Utredningen
om barnens rätt (Ju 1977:08) har lämnat delbetänkandet (SOU 1987:7) Barnets
rätt 3 Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m. m. 1 betänkandet
föreslås en ändring i sekretesslagen avseende barns sekretesskydd gentemot vårdnadshavaren.
(Ledamöter vid betänkandets avgivande var kammarrättspresidenten Nils O. Wentz,
ordförande, riksdagsledamöterna Nils-Olof Gustafsson och Ingrid Hemmingson,
professorn Daniel Kallos, sjuksköterskan Eivor Nilsson, forskningssekreteraren
Kerstin Sandelius och advokaten Bo Victor.) Utredningens lagförslag och en
sammanfattning av utredningens betänkande i den nu aktuella delen bör fogas till
protokollet som bilaga 13 och 14. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 15. En
inom justitiedepartementet upprättad remissammanställning beträffande det här
aktuella förslaget finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87—1180).
Utredningens förslag behandlas i avsnitt 8.

I
samband med behandlingen av en tidigare proposition om ändringar i sekretesslagen
(prop. 1987/88:41) gav riksdagen regeringen till känna att utformningen av 15
kap. 6 § sekretesslagen bör ses över (KU 1987/88:22, rskr. 51). Bestämmelsen
innehåller regler om handläggningen av frågor om utlämnande av allmänna
handlingar. Justitieombudsmannen Gunnel Norell-Söderblom har dessutom till
justitiedepartementet för kännedom överlämnat ett beslut meddelat den 25
november 1987 rörande samma fråga. Denna fråga tas upp i avsnitt 9.

Jag
har i detta ärende samrått med cheferna för social-, finans-, arbetsmarknads-
och utbildningsdepartementen i de frågor som rör resp. departement.

Regeringen
beslutade den 24 november 1988 att inhämta lagrådets ytt

rande över justitiedepartementets förslag till lag om ändring i sekretessla

gen (1980:100). Det till lagrådet överlämnade förslaget överensstämmer,

frånsett vissa redaktionella ändringar, med det lagförslag som jag avser att

lägga fram nu. 7

Lagrådet har den 29
november 1988 lämnat det remitterade förslaget Prop. 1988/89:67 utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 16.

2 Sekretesskyddet för uppgifter hos skolpsykolog

Min
bedömning: Nuvarande sekretessreglering i fråga om uppgifter inom den särskilda
elevvård som bedrivs av skolpsykologer och skolkuratorer bör inte ändras.

Sveriges
psykologförbunds framställning: Förbundet har begärt att uppgifter om enskilda
hos skolpsykologen skall ha samma starka sekretessskydd som motsvarande
uppgifter inom elevhälsovården genom att den särskilda elevvården betraktas som
en självständig verksamhetsgren.

Remissinstanserna:
Psykologförbundets förslag har fått ett blandat mottagande. Den största
gruppen tillstyrker framställningen eller lämnar den utan erinran. En nästan
lika stor grupp är kritisk till förslaget. Två remissinstanser pekar på ett
tidigare ställningstagande av riksdagen av innebörd att den särskilda elevvård
som skolpsykolog och skolkurator bedriver inte skall bedömas som självständig
verksamhet i förhållande till elevvården i övrigt. Några remissinstanser anser
dock att den särskilda elevvården redan i dag får anses utgöra en självständig
verksamhetsgren. Vissa remissinstanser framhåller att frågan om sekretess inom
en och samma myndighet bör behandlas i ett större sammanhang.

Bakgrunden
till min bedömning: Bestämmelser om sekretess på elevvårdsområdet finns i 7
kap. 9 § sekretesslagen. Sekretessen är olika i den särskilda elevvården hos
skolpsykolog och skolkurator och i den elevvårdande verksamheten i övrigt.

Sekretessen
i den särskilda elevvården hos skolpsykolog och skolkurator regleras i 7 kap. 9
§ första stycket. Sekretessen, som gäller för uppgifter om enskildas personliga
förhållanden gäller med ett s. k. omvänt skaderekvi-sit, vilket innebär en presumtion
för sekretess. Uppgifter får lämnas ut bara om det är klart att ett utlämnande
inte kan anses vara till men för den enskilde. Skälet till denna presumtion är
att den verksamhet som psykologer och kuratorer bedriver på elevvårdens område
delvis har en annan karaktär än den som övrig skolpersonal fullgör. De
uppgifter som inhämtas om en elev gäller inte sällan personliga förhållanden
av mycket känslig och ömtålig natur. Skolpsykologen och skolkuratorn är ju de
befattningshavare i skolan som kontaktas för hjälp i svåra situationer.

Bestämmelsen
om sekretess i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt finns i 7 kap. 9 §
andra stycket sekretesslagen. Här gäller ett s. k. rakt skaderekvisit som
innebär att presumtionen är för offentlighet. Sekretess-sen gäller nämligen
endast om det kan antas att den enskilde, som en uppgift avser, eller någon
honom närstående lider men om uppgiften röjs. Denna bestämmelse är tillämplig
på all skolpersonal som deltar i elevvår-

den utan att tillhöra de
särskilda elevvårdsfunktionärerna, alltså på t.ex. Prop. 1988/89:67 rektor,
lärare och administrativ personal.

Föremålet
för sekretessen är sådana uppgifter om enskildas personliga förhållanden som
förekommer inom skolans elevvårdande verksamhet. Till den elevvårdande
verksamheten räknas bl. a. lärarnas inhämtande av uppgifter om elevernas
personliga förhållanden i syfte att förebygga eller avhjälpa skolsvårigheter.
De uppgifter som därvid hämtas in kan alltså omfattas av sekretess. Det kan
gälla t. ex. uppgifter om elevernas fysiska eller psykiska förutsättningar,
deras beteenden och prestationer i skolan, hemmet eller fritidsmiljön. Den
verksamhet som bedrivs vid elevvårdskonferenser hör självfallet till den
elevvårdande verksamheten. Dit hör också de mera aktiva rådgivnings- och
stödåtgärder som kan förekomma, såsom uttagning av elev till stödundervisning,
specialundervisning, särskild undervisning eller anpassad studiegång. Här rör
det sig ju om elever som har behov av särskilt stöd i det vanliga skolarbetet
på grund av t. ex. sjukdom, påtagliga fysiska handikapp, uttalade sociala eller
känslomässiga störningar eller andra markerade skolsvårigheter.

För
den elevvård som bedrivs av skolläkare och skolsköterskor gäller dock
bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen om hälso- och sjukvårdssekretess. I
likhet med vad som gäller för den särskilda elevvården är föremålet för
sekretessen uppgifter om enskildas personliga förhållanden och skaderekvisitet
är omvänt, dvs. presumtionen är för sekretess.

I
vissa hänseenden skiljer sig sekretessen inom den särskilda elevvården från
motsvarande sekretess inom elevhälsovården. En skillnad har att göra med den s.
k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen.

Generalklausulen
innebär att en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet, om det är
uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen är inte tillämplig på hälso-
och sjukvårdsområdet men däremot på det särskilda elevvårdsområdet. Detta gör
det t. ex. möjligt för en skolpsykolog att i vissa fall lämna ut sekretessbelagd
information till en socialnämnd eller en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik.

I
vissa undantagsfall kan emellertid även på hälso- och sjukvårdsområdet sekretessbelagda
uppgifter lämnas till andra myndigheter. Uppgifter får exempelvis lämnas utan
hinder av sekretess när det följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §
sekretesslagen). Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen är det vidare möjligt att
lämna ut en uppgift, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten
skall kunna fullgöra sin verksamhet. Har samtycke inhämtats, får naturligtvis
också en skolläkare eller en skolsköterska lämna ut hemliga uppgifter (14 kap.
4 § sekretesslagen).

De
här redovisade sekretessbrytande reglerna visar att, även om en viss skillnad
finns mellan den särskilda elevvården och elevhälsovården vad gäller
sekretesskyddet gentemot andra myndigheter, denna skillnad inte är så
principiell som det först kan tyckas. En absolut sekretess gäller inte heller
inom elevhälsovården.

Till detta kommer att det
inte sällan bör vara klart att det inte är till men

för den enskilde om uppgifter lämnas ut i syfte att hjälpa den unge (jfr

prop. 1979/80:2 Del As. 168). 9

Den mer påtagliga skillnad
som finns i sekretesshänseende avser i stället Prop. 1988/89:67
möjligheterna att inom skolväsendet lämna uppgifter från en personalkategori
till en annan. Detta har att göra med regleringen av sekretess mellan
självständiga verksamhetsgrenar inom skolan.

Att
sekretess gäller innebär att en uppgift inte får röjas för enskilda eller för andra
myndigheter, om inte författningsstöd finns för det. Sekretesslagen reglerar
däremot inte generellt frågan om sekretess inom en myndighet. Sekretess kan
dock i vissa fall innebära att en uppgift inte får spridas inom en myndighet. I
enlighet med den ordning som generellt gäller på sekretessområdet föreligger
nämligen sekretesskydd för en uppgift inom en viss verksamhetsgren hos en
myndighet i förhållande till andra verksamhetsgrenar inom samma myndighet, om
verksamheten är att betrakta som en självständig verksamhetsgren i förhållande
till myndighetens verksamhet i övrigt (1 kap. 3 § andra stycket
sekretesslagen).

I
vilka fall olika verksamhetsgrenar skall anses vara självständiga i förhållande
till varandra regleras inte i sekretesslagen. Saken måste bedömas främst
utifrån de organisatoriska förhållandena på myndigheten.

Frågan
om sekretessen inom myndigheterna på skolans område har behandlats i prop.
1981/82:186. Föredragande statsrådet anförde där att det endast mer sällan
torde förekomma en organisatorisk uppdelning på olika verksamhetsgrenar med
skilda slag av verksamheter på skolans område, om man bortsåg från
elevhälsovården. Den naturliga utgångspunkten var enligt föredraganden att se
den elevvårdande verksamheten och undervisningssidan som en integrerad del av
skolverksamheten (a. prop. s. 38). Vid riksdagsbehandlingen a v ärendet anslöt sigriksdagen
till den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen (KU 1982/83:12 s.
18, prot. 49).

Detta
innebär att skolläkaren och skolsköterskan inte får lämna ut sekretesskyddad
information till annan personal inom skolan, såvida inte någon
sekretessbrytande regel är tillämplig. Sekretess gäller alltså i princip hos skolhälsovården
gentemot övriga delar av skolan men inte hos den särskilda elevvården.

Psykologförbundet
har i sin framställning anfört att skolpsykologen måste, för att kunna upprätta
en förtroendefull relation till den enskilde, kunna garantera åtminstone samma
sekretesskydd som inom skolhälsovården. En sådan ordning skulle kräva att
uppgifterna inte skall kunna föras vidare till övrig skolpersonal.

Skälen
för min bedömning: Jag vill inledningsvis understryka att det är angeläget att
det råder ett så gott förhållande som möjligt mellan eleven och skolpsykologen
och att eleverna med fullt förtroende kan vända sig till denne med sina
problem. Å andra sidan får skolans elevvårdsarbete inte försvåras. Det är
nödvändigt att det förekommer en nära kontakt mellan skolpsykologen och övrig
personal. Frågan är om sekretesskyddet hos skolpsykologer behöver förstärkas
och på vilket sätt detta i så fall skall ske.

En
diskussion om behovet av ett förstärkt sekretesskydd bör enligt min mening
omfatta också uppgifter hos skolkuratorer eftersom deras verksamhet har stor
likhet med skolpsykologernas när det gäller förtrolighet och känslighet hos
uppgifter om enskilda.

Psykologförbundet
har i sin framställning i första hand hemställt att 10

särskilda elevvården på
samma sätt som elevhälsovården skall kunna Prop. 1988/89:67

betraktas som en
självständig verksamhet i förhållande till elevvården i

övrigt. Under
remissbehandlingen har några av remissinstanserna ansett

att den särskilda
elevvården redan i dag bör anses som en självständig

verksamhetsgren.

Detta
överensstämmer emellertid inte med det uttalande som jag återgivit från ett tidigare
lagstiftningsärende på sekretessområdet och som riksdagen ställt sig bakom.

Några
sådana organisatoriska förändringar torde inte ha gjorts inom skolan efter
dessa uttalanden att det av den anledningen numera skulle finnas motiv att
betrakta den särskilda elevvården som en självständig verksamhetsgren. 1 likhet
med ett par remissinstanser anser jag att det inte kommit fram något som ger
anledning att frångå den uppfattning som har uttalats i denna fråga.
Sekretesslagens bestämmelser om sekretess mellan skilda verksamhetsgrenar är
således enligt min mening inte tillämpliga, när uppgifter om eleverna skall
lämnas av en skolpsykolog eller skolkuratortill någon annan befattningshavare
inom skolan.

Frågan
uppstår då om sekretessen mellan olika befattningshavare inom skolan bör
regleras på något annat sätt, t. ex. genom regler om s. k. intern sekretess,
dvs. sekretess mellan olika befattningshavare inom en och samma myndighet
eller samma (självständiga) verksamhetsgren.

Denna
fråga regleras inte i sekretesslagen. Eftersom det interna uppgiftsutbytet
generellt sett är oreglerat inom hela den offentliga förvaltningen, bör enligt
min mening frågan ses i ett större sammanhang. Jag återkommer strax till detta
men vill först beröra sakfrågan, nämligen behovet av intern sekretess på
skolområdet.

Psykologförbundets
framställning och de avgivna remissyttrandena har inte övertygat mig om att
behovet av ytterligare sekretess på skolans område är så överhängande som
gjorts gällande.

Jag
har redan nämnt att jag delar psykologförbundets uppfattning att det är viktigt
med ett starkt sekretesskydd för att skolpsykologen skall kunna skapa en
förtroendefull relation till eleven. Enligt min bedömning är sekretesskyddet
för dessa uppgifter inte heller så svagt som förbundet vill göra gällande.

Att
sekretesslagen inte uttryckligen generellt reglerar utbytet av uppgifter
internt inom en myndighet innebär inte att avsikten är att ett sådant uppgiftslämnande
är fritt. Visserligen utgör sekretesslagen inte något hinder mot att uppgifter
lämnas mellan befattningshavare hos en myndighet i den utsträckning som är
normal och behövlig för ett ärendes handläggning eller verksamhetens bedrivande
i övrigt (Corell m. fl.. Sekretesslagen 1985, s. 96 och JO 1983/84 s. 262). Det
får emellertid anses vara förutsatt att denna möjlighet utnyttjas med omdöme.

Föredragande statsrådet
uttalade i det tidigare nämnda lagstiftnings

ärendet att, utöver den rätt man har att lämna sekretessbelagda uppgifter

till arbetskamrater som deltar i handläggningen av ett ärende, det närmast

är en etisk fråga i vilken utsträckning hemliga uppgifter kan röjas inom en

myndighet eller en verksamhetsgren (prop. 1981/82:186 s. 38). Riksdagen,

som i samband med ärendet behandlade en motion (1980/81:865) rörande 11

den aktuella frågan, ansåg
också att det var en etisk fråga (KU 1982/83:12 Prop. 1988/89:67 s. 18).
Jag instämmer i denna bedömning.

Som
ett argument för ett strängare sekretesskydd för uppgifter hos skolpsykolog har
psykologförbundet framhållit att, om psykologen av t. ex. etiska skäl vägrar
att lämna ut känsliga uppgifter till en lärare, rektor kan ålägga psykologen
att lämna ut dessa uppgifter. Jag anser dock att man bör kunna förutsätta att
en sådan situation inte skall behöva uppstå. Det är ytterst osannolikt att
någon skulle försöka förmå en skolpsykolog att lämna ut känsliga uppgifter till
någon som inte behöver dem eller i sådana fall då skyddet för uppgifterna
skulle kunna äventyras.

Vidare
har förbundet påtalat att en skolpsykolog utan att bryta mot sekretesslagen på
eget initiativ kan lämna ut sekretessbelagda uppgifter till alla på skolan som
på något sätt anses bedriva elevvård. Dessa uppgifter skyddas sedan enligt
förbundet av en betydligt svagare sekretess.

Jag
anser dock att man bör kunna utgå från att en skolpsykolog även utan formella
regler iakttar stor återhållsamhet och enbart för känslig information vidare i
de fall där det är till gagn för elevvården.

Det
är dock i och för sig riktigt att då en uppgift har lämnats från skolpsykologen
till någon som inte sysslar med den särskilda elevvården, t. ex. en lärare,
denne har att följa en annan sekretessregel innebärande att sekretess gäller
enligt ett rakt skaderekvisit i stället för ett omvänt. Skillnaden mellan de
olika sekretessnivåerna torde emellertid i praktiken inte vara särskilt stor i
dessa fall.

De
uppgifter som inhämtas i den särskilda elevvården är typiskt sett av mycket
känslig och ömtålig natur. Denna karaktär förlorar inte uppgiften för att den
röjs av t. ex. en lärare. En skadeprövning med det raka skaderekvisitet torde
därför normalt komma att leda till samma resultat som enligt det omvända skaderekvisitet.
Om en skolpsykolog anser att han behöver lämna ut en känslig uppgift om en elev
till en lärare, har läraren således att iaktta sekretess i fråga om denna
uppgift också till följd av det raka skaderekvisitet.

Enligt
min mening kan man därför inte hävda att skyddet för känsliga uppgifter som har
lämnats till en skolpsykolog egentligen försämras av att uppgifterna förs
vidare till viss personal utanför den särskilda elevvården. Jag anser således
att det inte heller finns anledning att, såsom några remissinstanser föreslår,
ändra reglerna så att ett omvänt skaderekvisit skall gälla för alla uppgifter
inom elevvården. Sekretessen inom skolans område skulle då bli alltför
långtgående.

Avslutningsvis
vill jag säga att jag inte heller tror att det skulle gagna elevvården, om
sekretesskyddet hos skolpsykologen i högre grad skulle gälla gentemot den
övriga personalen. Skolpsykologen skall tillsammans med övrig personal inom
skolan se till att det ordnas på bästa sätt för eleverna. En förutsättning för
detta är att det finns en så fullständig bild som möjligt av den elev som
behöver hjälp. Detta kräver att skolpsykolog, kurator, lärare m.fl. samverkar.
Från elevvårdssynpunkt är det av stor betydelse att skolpsykologen nära
samarbetar med alla som har ett ansvar för elevvården.

Några
remissinstanser har tagit upp också frågan om skolans sekretess 12

gentemot
andra myndigheter. En remissinstans förordar t. ex. att generalklausulen inte
skall gälla i fråga om den särskilda elevvården. Föredragande statsrådet
anförde i det lagstiftningsärende som jag tidigare hänvisat till att det inte
kommit fram några olägenheter av den gällande regleringen (prop. 1981/82:186 s.
39). Riksdagen gjorde ingen erinran mot denna uppfattning (KU 1982/83:12).
Enligt min mening finns det inte anledning att nu göra en annan bedömning.

Om jag så återgår till den
generella frågan om behovet av intern sekretess inom myndigheterna, kan
naturligtvis hävdas att sådant behov kan finnas inom andra verksamhetsområden
än skolväsendet. Några av remissinstanserna är också inne på denna tankegång.
Jag kan i sammanhanget nämna att chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh för
kännedom till justitiedepartementet överlämnat ett beslut rörande sekretessen
mellan olika verksamhetsgrenar inom taxeringsmyndigheterna.

Jag
vill alltså inte utesluta att det kan finnas ett behov att överväga frågan om
behovet av sekretess inom en myndighet. Det saknas dock underlag i detta ärende
för att ta ställning till den bredare frågan.

Sammanfattningsvis
anser jag att tillräckliga skäl inte finns att nu förstärka sekretesskyddet
för uppgifter om enskildas personliga förhållanden inom den särskilda
elevvården. Jag vill dock inte utesluta att frågan om intern sekretess på olika
verksamhetsområden och däribland också på skolans område kan komma att behöva
ytterligare diskuteras i ett annat sammanhang (se också avsnitt 3).

Prop.1988/89:67

3 Sekretessen för uppgifter inom arbetsmarknadsutbildningen
m. m.

Mitt förslag:
Samma sekretess som för närvarande gäller inom den elevvård inom barn- och
ungdomsskolan som inte bedrivs av särskilda elevvårdsfunktionärer skall också
gälla inom motsvarande del av elevvården i arbetsmarknadsutbildningen, komvux, grundvux,
särvux och folkhögskolan. Denna nya sekretess för uppgifter om kursdeltagare
skall inte iakttas av annan personal inom arbetsmarknadsutbildningen än den
som sysslar med utbildningen.

AMU-styrelsens förslag: AMU-styrelsen
föreslår att sekretess skall gälla inom hela AMU-gruppen för alla där verksamma
funktionärer för uppgifter som rör kursdeltagares personliga förhållanden, om
det kan antas att kursdeltagaren eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Även administrativa uppgifter, som t. ex. telefonnummer och
adress, skall kunna sekretessbeläggas för personer som riskerar
personförföljelse.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är blandat med någon övervikt för de positiva instanserna. Ett
par av de remissinstanser som är positiva anser att man bör överväga ett
starkare sekretesskydd än det som föreslagits. Skolöverstyrelsen föreslår att
sekretess bör införas också för vuxenutbildnings-

13

formerna under dess
verksamhetsområde. De kritiska instanserna anser Prop. 1988/89:67 att det
inte finns tillräckliga skäl för att utvidga sekretessen. Flera remissinstanser
avstyrker förslaget om en särreglering av sekretessen för administrativa
uppgifter.

Bakgrunden
till mitt förslag: AMU-gruppen (uppdragsorganisationen för arbetsmarknadsutbildning)
omfattar dels AMU-styrelsen, dels en AMU-myndighet i varje län. Dessutom ingår
i gruppen Nordkalottens AMU-center, som har till uppgift att främja
arbetsmarknadsutbildningen (AMU-utbildningen) särskilt i de nordligaste delarna
av Finland, Norge och Sverige. Denna organisation kom till år 1986 (se prop.
1984/85:59, AU 9, rskr. 101, SFS 1985:833). De regionala myndigheterna anordnar
arbetsmarknadsutbildning på uppdrag av arbetsmarknadsverket. De får dessutom
tillhandahålla utbildning åt andra uppdragsgivare samt sälja andra tjänster och
produkter som följer av utbildningsverksamheten. AMU- styrelsen är den
centrala förvaltningsmyndigheten för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen.

De
olika personalgrupper som finns inom AMU-gruppen är bl. a. utbildningsledare,
lärare, sjuksköterskor, kuratorer, administrativ personal, lokalvårdspersonal,
förrådspersonal och ekonomibiträden.

1
avsnitt 2 har jag redovisat vilka sekretessbestämmelser som gäller inom det
obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan (barn- och ungdomsskolan). Av
redovisningen framgår bl. a. att sekretessen för uppgifter inom den hälso- och
sjukvård som bedrivs i anslutning till utbildningen regleras i 7 kap. 1 §
sekretesslagen. Redogörelsen visar också att olika sekretessregler gäller inom
barn- och ungdomsundervisningen beroende på om det är fråga om uppgifter i den
elevvård som bedrivs av särskilda elevvårdsfunktionärer (7 kap. 9 § första
stycket sekretesslagen) eller inom den elevvårdande verksamheten i övrigt (7
kap. 9 § andra stycket).

När
det gäller utbildningsväsendet i övrigt, vari ingår bl. a. den här aktuella
arbetsmarknadsutbildningen, högskoleutbildningen och den statliga och
kommunala vuxenutbildningen, är sekretessen begränsad till att gälla för
uppgifter som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och
för uppgift om enskildas personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller
studievägledare (7 kap. 9 § tredje stycket). Sekretessen gäller med ett omvänt skaderekvisit,
dvs. man har att utgå från sekretess som huvudregel. Någon motsvarighet till
den sekretess som finns för uppgifter som en lärare inhämtat i den elevvårdande
verksamheten i barn- och ungdomsundervisningen finns alltså inte för den övriga
delen av utbildningsväsendet.

I
detta sammanhang bör nämnas att ärenden om antagning till arbetsmarknadsutbildning
omfattas av 7 kap. 10 § sekretesslagen. Enskildas ansökningar och uppgifter i
övrigt som inhämtas i sådana ärenden kan således vara sekretessbelagda hos
länsarbetsnämnden som är beslutande myndighet i sådana ärenden. I övrigt
regleras sekretesskyddet för enskilda inom arbetsmarknadsutbildningen i 7 kap.
9 § tredje stycket.

I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 198) anförde

föredragande statsrådet bl. a. att det inom de övriga delarna av utbild- 14

ningsväsendet
i allmänhet saknades motsvarighet till den aktiva elevvårds- Prop. 1988/89:67 verksamhet
och den omfattande elevvårdsorganisation som förekommer inom det obligatoriska
skolväsendet och i gymnasieskolan. Skälet till detta angavs vara att elevvården
där väsentligen bedrivs av särskilda funktionärer som i huvudsak har
rådgivande och hjälpande funktioner och vilkas verksamhet i stor utsträckning
bygger på att de hjälpsökande frivilligt tar kontakt med dem. Sekretessen
begränsades därför på sätt som angivits.

Enligt
nuvarande ordning finns följaktligen sekretessregler inom AMU-gruppen till
skydd för kursdeltagare endast inom den elevsociala verksamheten. Till den
elevsociala verksamheten räknas bl. a. sjuk- och hälsovård och kurativt stöd
som AMU-organisationen tillhandahåller deltagare i AMU-kurser. Utgångspunkten
för den elevsociala verksamheten är att den skall utgöra ett effektivt stöd för
kursdeltagarna så att utbildningen kan fullföljas enligt upplagd plan och
kursavbrott undvikas (jfr Ds A 1987:5 Kursdeltagarstöd inom
arbetsmarknadsutbildningen bilaga 1 s. 3).

Skälen
för mitt förslag:

Den
elevvårdande verksamheten

AMU-styrelsen
har i sin framställning påtalat att man saknar en "egen"
sekretessbestämmelse. Enligt styrelsen finns det ett behov av att kunna
förmedla sekretessbelagd information mellan all personal inom AMU-gruppen. För
att detta skall kunna ske med bibehållet förtroende från elevernas sida krävs
att även lärarna har tystnadsplikt. Man vill alltså att sekretessbestämmelsen
skall vara generell och gälla inom hela AMU-gruppen. Skaderekvisitet skall
vara rakt, dvs. presumtionen skall vara för offentlighet.

För hälso- och sjukvården
inom AMU-utbildningen finns enligt uppgift

för närvarande drygt 60 sjuksköterskor. I sekretesshänseende är den att

betrakta på samma sätt som skolhälsovården inom barn- och ungdomssko

lan. Som jag redan nämnt i avsnitt 2 gäller inom dessa skolformer sekre

tess mellan skolhälsovårdspersonalen och skolans övriga personal.

AMU-styrelsen anför som skäl för sin begäran att den sjukvårdande perso

nalen och kuratorn måste kunna samarbeta med utbildningspersonalen.

Detta är självfallet angeläget och kan ju ske redan i dag, dock med begräns

ningen att sekretessbelagd information i regel inte får lämnas ut. Jag kan

dock inte finna att detta är en tillräcklig anledning för att frångå den

princip som slagits fast, nämligen att hälso- och sjukvården skall betraktas

som en självständig verksamhetsgren. Som har framgått av min redogörel

se i avsnitt 2 finns det i dag vissa möjligheter att utbyta information mellan

den hälso- och sjukvårdande personalen å ena sidan och t. ex. kuratom å

den andra. Jag har inte blivit övertygad om att det finns tillräcklig anled

ning att införa lättnader i sekretessen för uppgifter inom den hälso- och

sjukvård som AMU-gruppen tillhandahåller. Bestämmelsen i 7 kap. 1 §

sekretesslagen med dess omvända skaderekvisit, vilket innebär presum

tion för sekretess, bör därför som hittills gälla för hälso- och sjukvårdsper

sonalen inom AMU-gruppen. I c

Det
andra stora området i den elevsociala verksamheten är den socialku- Prop.
1988/89:67 rativa verksamheten. Det finns för närvarande drygt 50
kuratorstjänster inom AMU-gruppen. Av den rapport, Kursdeltagarstöd inom
arbetsmarknadsutbildningen, som jag tidigare nämnt framgår att det finns behov
av att se över deras arbetsuppgifter. De arbetar för närvarande efter mycket olika
förutsättningar på de olika AMU-centren. På vissa håll dominerar arbetsinsatser
kring närvaroproblem medan andra centra håller på att utveckla ett mer
förebyggande arbetssätt med bland annat samverkan i arbetslag och en inriktning
på att elevsocial personal i större utsträckning skall ta del i den pedagogiska
verksamheten (Ds A 1987:5 s. 11 f).

Föredragande
statsrådet föreslog i prop. 1987/88:100 (bilaga 12 s. 8) att den hälsovårdande
och kurativa verksamheten skall bedrivas som uppdragsverksamhet. Detta motiverades
med att det är viktigt att få till stånd en ökad flexibilitet och en bättre
resurshushållning för dessa insatser. I propositionen erinrades också om att
regeringen under hösten 1987 gett AMU-gruppen i uppdrag att i samråd med AMS
upprätta ett program för verksamheten. Riksdagen anslöt sig till förslagen (AU
1987/88:11, rskr. 186).

För
närvarande är det således lite oklart i hur stor grad den socialkura-tiva
verksamheten kommer att integreras med utbildningsverksamheten. Vare sig man
anser att den verksamhet som kuratorerna bedriver skall anses som en
självständig verksamhetsgren i sekretesslagens mening, vilket medför att
sekretess i så fall gäller mellan dem och den övriga personalen inom AMU-gruppen,
eller inte, vill jag inte förorda en lättnad av sekretessen för kuratorerna.
Att sekretess är huvudregel för uppgifter om enskilds personliga förhållanden
hos psykolog och kurator inom hela utbildningsväsendet beror ju på att de
uppgifter som de har om eleverna ofta har lämnats i förtroende och inte sällan
är av mycket känslig och ömtålig natur. Jag anser inte att det finns
tillräckliga skäl för att göra ett undantag från denna regel och ändra
sekretessen för kuratorerna just på AMU-ut-bildningens område. För deras verksamhet
bör precis som hittills den sekretess med omvänt skaderekvisit som föreskrivs i
7 kap. 9 § tredje stycket sekretesslagen gälla.

Jag
är följaktligen inte beredd att förorda en ändrad sekretess för uppgifter hos
den hälsovårdande och kurativa personalen för att på så sätt underlätta
samarbetet inom hela AMU-gruppen. Jag tror inte heller att en sådan ändring i
praktiken skulle påverka möjligheterna till samarbete i nämnvärd mån.

Ett
alternativ skulle vara, som ett par remissinstanser har förordat, att införa
ett starkare sekretesskydd än vad som begärts för hela AMU-gruppen. En sådan
regel borde då lämpligen utformas med ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtion
för sekretess och gälla inom hela verksamheten.

Den
fråga man i så fall inledningsvis måste ställa sig är om det finns ett

sådant påtagligt behov av sekretess för den övriga personalen att uppgifter

som de har om kursdeltagarna bör kunna sekretessbeläggas. Som jag

tidigare redovisat ansågs detta inte vara fallet vid införandet av sekretess

lagen. Först när det konstaterats att ett sådant behov föreligger finns det

anledning att överväga hur starkt sekretesskyddet i så fall bör vara. 16

Som
tidigare i många sammanhang framhållits (se t. ex. prop. 1979/80:2 Prop.
1988/89:67 Del A s. 63) är en grundtanke bakom offentlighets- och
sekretessregleringen att sekretess inte skall gälla för uppgifter annat än om
det verkligen behövs. Krav på nya sekretessregler, särskilt inom verksamheter
där sekretess inte tidigare har gällt, bör prövas med stor restriktivitet.

Vid
övervägande av ett eventuellt sekretesskydd i fråga om utbildningspersonalen
inom AMU-gruppen bör en jämförelse ske med lärarna och deras roll i elevvården
inom barn- och ungdomsundervisningen, hos vilka en viss sekretess ju råder.

Skolöverstyrelsen
(SÖ) har i sitt remissyttrande påtalat att verkligheten numera delvis är en
annan än den som beskrevs i sekretesslagens förarbeten. Det finns enligt SÖ
hos kursdeltagarna inom såväl arbetsmarknadsutbildningen som inom vuxenutbildningsformema
under dess verksamhetsområde, nämligen den kommunala vuxenutbildningen (komvux),
grundutbildningen för vuxna (grundvux) och folkhögskolan, ett starkt behov av stöd,
hjälp och förståelse. Här finns många socialt utsatta människor. Att behov av
elevvård inte skulle finnas utanför de egentliga elevvårdsfunktionärernas
område i dessa utbildningsformer är därför enligt SÖ inte riktigt. Däremot är
elevvården måhända annorlunda än skolans, då föräldrainslaget — samverkan med
hemmen — knappast finns inom dessa utbildningsområden. Om lärare och
skolledare fick tystnadsplikt beträffande uppgifter om elevernas och deras
närståendes personliga förhållanden, skulle enligt SÖ möjligheterna till
samarbete och öppenhet mellan dem och de särskilda elevvårdsfunktionärerna
främjas avsevärt. Detta skulle leda till att utbildningspersonalen fick bättre
möjligheter att hjälpa kursdeltagarna, både i pedagogiskt och socialt
hänseende.

Det
är som jag nämnt tidigare för närvarande något oklart om den socialkurativa
verksamheten inom AMU-gruppen kan anses utgöra en självständig verksamhetsgren
i sekretesslagens mening. Det torde dock i vart fall vara sannolikt att det
tidigare nämnda framtida verksamhetsprogrammet kommer att innebära en sådan
integrering av det kurativa stödet med själva utbildningsverksamheten att såväl
kuratorer som lärare får anses tillhöra samma verksamhet i sekretesslagens
mening. Inriktningen på att öka lärarnas roll i den elevvårdande verksamheten
genom att införa arbetslag bestående av bl. a. både kurator och lärare tyder
exempelvis på det. Förhållandena kommer då att likna dem som gäller inom barn-
och ungdomsskolan där, som jag tidigare redogjort för, den elevvårdande verksamheten
inte anses utgöra en särskild verksamhetsgren. Någon sekretess bör i så fall
inte gälla mellan de två yrkesgrupperna. Som jag redan påpekat i avsnitt 2
innebär dock den omständigheten att sekretesslagen inte uttryckligen reglerar
utbytet av uppgifter internt inom en myndighets verksamhetsområde inte att
avsikten är att ett sådant uppgiftslämnande skall vara fritt.

Jag anser att det borde gå
att tillgodose AMU-styrelsens syfte med sin

framställning genom att i fråga om utbildningspersonalen införa sekretess

för uppgifter om enskildas personliga förhållanden som de fått i sin

elevvårdande verksamhet. Detta skulle främja möjligheterna till samarbe

te mellan dem och de särskilda elevvårdsfunktionärerna. Uppgiftslämnan- 17

2 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 67

de av behövliga men
känsliga uppgifter från kurator till lärare skulle t. ex. Prop. 1988/89:67

underlättas, om
uppgifterna skyddades av sekretess också hos läraren. Om

det införs en
sekretessbestämmelse för elevvårdsverksamheten i övrigt

inom AMU-utbildningen
skulle det med all sannolikhet leda till att lärarna

fick bättre möjligheter
att hjälpa kursdeltagarna, både i pedagogiskt och i

socialt hänseende. Om
känsliga uppgifter skyddas av sekretess hos lärarna,

torde det också bidra till
att skapa ett större förtroende mellan lärare och

kursdeltagare.

Den
elevvård som bedrivs utanför de egentliga elevvårdsfunktionärernas område inom
AMU-gruppen är visserligen i viss mån annorlunda än den inom barn- och ungdomsskolan,
t. ex. genom att någon samverkan med föräldrar knappast förekommer. Mot
bakgrund av vad jag här anfört gör jag emellertid den bedömningen att även
denna del av elevvården har en så pass framträdande roll inom AMU-utbildningen
att det finns ett påtagligt behov av ett sekretesskydd i denna verksamhet.
Intresset av insyn i denna del av AMU-gruppens verksamhet är också begränsat.

Enligt
min mening bör sekretesskyddet för uppgifter i den elevvårdande verksamhet som
inte bedrivs av särskilda funktionärer vara densamma inom AMU-utbildningen som
inom barn- och ungdomsundervisningen. För den elevvård som bedrivs av lärare m.
fl. kan behovet av sekretess inte anses vara lika markerat. Jag föreslår
således att skaderekvisitet i denna verksamhet skall vara rakt, dvs. presumtionen
skall vara för offentlighet. Att skillnaden mellan de olika sekretessnivåema
för de särskilda elev-vårdsfunktionärema och övriga befattningshavare som
deltar i elevvården i praktiken inte torde vara särskilt stor vad avser känsliga
uppgifter framgår av vad jag sagt i avsnitt 2.

Föremålet
för sekretessen bör framför allt vara sådana uppgifter om de studerande som
hänför sig till den elev vårdande verksamheten. 1 barn- och ungdomsskolan
gäller emellertid sekretessen också för uppgifter av personlig natur som rör
andra personer, t. ex. syskon, kamrater och föräldrar. Jag anser att det inte
finns anledning att göra någon avgränsning till endast uppgifter om
kursdeltagarna för det nu aktuella området utan förordar att sekretessen också
här skall gälla för uppgifter om enskildas personliga förhållanden och alltså
inkludera t. ex. anhöriga till eleven.

Mitt
förslag innebär att utbildningspersonalen inom AMU-gruppen i många fall blir
bunden av sekretess. I den mån övrig personal tar direkt befattning med
elevvårdsärenden kan de i vissa fall också bli skyldiga att iaktta samma
sekretess.

Jag
är däremot inte beredd att föreslå något generellt sekretesskydd för integritetskänsliga
uppgifter om kursdeltagare hos den administrativa personalen inom AMU-gruppen
i de fall uppgifterna har lämnats i "kurativa" situationer.

Det
är möjligt att även annan personal inom AMU-gruppen i enstaka

fall kan få ta del av känsliga uppgifter. All personal inom AMU-gruppen

kan precis som lärarna t. ex. ibland mer eller mindre frivilligt tjänstgöra

som "informella" kuratorer och anförtros känsliga uppgifter. Jag har
emel

lertid inte blivit övertygad om att det hos AMU-gruppen, förutom den del

av verksamheten som hör till den elevsociala verksamheten och den 18

elev vårdande verksamheten
i övrigt, förekommer så mycket uppgifter av Prop. 1988/89:67 känslig natur
att det kan anses befogat med någon generell sekretess hos hela AMU-gruppen.

SÖ
har som jag tidigare nämnt i sitt remissyttrande föreslagit att samma sekretesskydd
införs också inom komvux, grundvux och folkhögskolan då förhållandena där vad
gäller elevernas sociala situation och behov av stöd är desamma som inom AMU-verksamheten.

Mot
bakgrund av vad jag föreslagit om sekretess inom AMU-utbildningen anser jag
att den nya sekretessregeln även skall gälla inom komvux, grundvux, särvux och
folkhögskolan. Enligt min mening finns det däremot ingen anledning att
utsträcka sekretessen ytterligare för den del av utbildningsväsendet i övrigt,
t. ex. högskoleutbildningen, där det enligt nuvarande regler också saknas
sekretesskydd.

Meddelarfriheten
är begränsad på utbildningsområdet eftersom tystnadsplikt enligt 7 kap. 9 §
sekretesslagen har företräde framför principen om meddelarfrihet. Endast i
fråga om sådana uppgifter som hänför sig till skolans myndighetsutövning råder meddelarfrihet,
dvs. i ärenden om tillrättaförande av en elev eller skiljande av en elev från
vidare studier (16 kap. 1 § 3 sekretesslagen). Jag anser att samma princip bör
gälla inom alla delar av utbildningsväsendet. Jag förordar därför ingen ändring
i 16 kap. 1 § sekretesslagen i detta sammanhang.

Den
administrativa verksamheten

Vid
mina överväganden om ett behov av sekretesskydd för uppgifter om kursdeltagare
inom AMU-gruppen är det främst sådana uppgifter som är av typiskt
integritetskänslig natur som jag har haft i åtanke. I AMU-styrelsens
framställning finns emellertid ett förslag om att även sådana normalt harmlösa
administrativa uppgifter om kursdeltagarna som t. ex. adress och telefonnummer
skall kunna sekretessbeläggas, om vederbörande riskerar personförföljelse. AMU-styrelsen
uppger att kursdeltagarna inom AMU-gruppen ibland lever under sådana sociala
förhållanden att det kan vara en förutsättning för att de skall kunna gå på AMU
att deras adress m. m. inte lämnas ut till vem som helst. Kvinnor kan t. ex.
behöva vara helt försäkrade om att män som de tidigare sammanbott med inte kan
finna dem.

Denna
fråga behandlades på ett mera generellt plan i ett lagstiftnings

ärende förra året (prop. 1987/88:41, KU 22, rskr. 51) i vilket frågan om

möjlighet att införa sekretess i alla myndigheters register för uppgifter om

var någon finns ingående övervägdes. Föredragande statsrådet anförde (a.

prop. s. 12) att han inte var övertygad om att det fanns tillräckliga skäl för

att begränsa offentlighetsprincipen och sekretessbelägga uppgifter om en

skildas personliga förhållanden i samtliga personregister som förs av myn

digheter. Man skulle i stället rikta in sig på de register som innehöll ett

förhållandevis stort urval av befolkningen. Det framhölls bl. a. att det i ett

öppet samhälle som vårt är svårt att i varje sammanhang ge sekretesskydd

åt t. ex. någons adress. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (KU

1987/88:22 s. 10). Jag redogör utförligare för dessa regler i avsnitt 5 under

rubriken Folkbokföringssekretess. 19

Jag har förståelse för att
det inom AMU-gruppen, med hänsyn till vissa kursdeltagares sociala situation,
ibland kan uppstå ett behov av ett sekretesskydd även för dylika uppgifter. I
den mån sådana uppgifter endast finns inom den elevsociala verksamheten eller
kan hänföras till den elevvårdande verksamheten i övrigt bör det finnas
möjlighet att sekretess-belägga dem med stöd av de tidigare redovisade resp.
föreslagna sekretessbestämmelserna på dessa områden. Mot bakgrund av vad jag
tidigare har anfört anser jag emellertid att det inte finns tillräckliga skäl
att därutöver föreskriva en särskild sekretess för administrativa uppgifter.
Det har alltså inte framkommit något som ger anledning till någon annan
ståndpunkt än i det tidigare angivna lagstiftningsärendet.

Prop.
1988/89:67

Sammanfattning

Jag
har alltså kommit fram till att det inte finns tillräcklig anledning att nu införa
någon generell sekretess som skall gälla för all personal inom AMU-gruppen.
Sjuksköterskor och kuratorer får även fortsättningsvis iaktta den nu gällande
sekretessen på resp. område. Beträffande den personal som tar befattning med
den elevvårdande verksamheten i övrigt inom AMU-utbildningen samt inom komvux, grundvux,
särvux och folkhögskolan förordar jag att det införs ett sekretesskydd för
uppgifter om enskildas personliga förhållanden av samma omfattning som
sekretesskyddet på motsvarande område inom barn- och ungdomsskolan. En bestämmelse
om detta bör tas in i 7 kap. 9 § sekretesslagen, som är den paragraf som
reglerar sekretessen inom utbildningsväsendet.

4 Sekretesskyddet för uppgifter inom kriminalvården

Mitt förslag: Den
sekretess som för närvarande gäller inom kriminalvården för uppgifter om den
som har dömts att undergå kriminalvård skall även gälla för uppgifter om
personliga förhållanden rörande andra personer, t. ex. besökare på kriminalvårdsanstaltema
och tilltänkta övervakare samt anhöriga.

Justitieombudsmannen
Anders Wigelius förslag överensstämmer i princip med mitt men avser endast
sekretesskydd i fråga om besökare.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser är positiva till förslaget. En remissinstans ställer
sig dock något tveksam till behovet av ett utökat sekretesskydd inom
kriminalvården. Ett par remissinstanser påpekar att sekretesskyddet också bör
gälla för uppgifter som inhämtas om tilltänkta övervakare.

Bakgrunden till mitt
förslag: Sekretessen inom kriminalvården regleras i 7 kap. 21 § sekretesslagen.
Bestämmelsen är tillämplig hos kriminalvårdsstyrelsen och de styrelsen
underställda riksanstalterna samt hos region-

20

kanslierna,
lokalanstalterna, häktena och skyddskonsulenterna. Bestäm- Prop. 1988/89:67
melsen är vidare tillämplig vid nämnderna inom kriminalvården, dvs.
kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna.

Sekretessens
föremål är uppgifter om den som har dömts att undergå kriminalvård, vare sig
det är fråga om vård i anstalt eller i frihet. Sekretess gäller, om det kan
antas att den dömde eller någon honom närstående lider men om uppgifterna röjs.
Dessutom gäller sekretess för sådana uppgifter, om det uppkommer fara för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om de röjs.

För
närvarande är det alltså bara uppgifter om de dömda som kan skyddas av
sekretess enligt denna bestämmelse. Sedan sekretesslagen trädde i kraft den 1
januari 1981 har emellertid lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)
ändrats så att det blivit möjligt för kriminalvårdens myndigheter att hämta in
uppgifter om personer som den intagne vill ha besök av eller samtala i telefon
med (SFS 1982:401).

Enligt
29 § andra stycket KvaL skall det i vissa fall i förväg undersökas om den
tilltänkte besökaren har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig
verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall
upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. I 30 §
samma lag föreskrivs att i den mån det anses behövligt en sådan kontroll också
kan göras beträffande den som den intagne önskar samtala med i telefon.

Bestämmelserna
har tillkommit i syfte att öka möjligheterna att komma till rätta med
narkotikamissbruk och annan brottslighet på anstalterna.

Uppgifter
om besökare och dem som skall ha telefonkontakt med intagna hämtas främst från
det centrala kriminalvårdsregistret, frivården, polisen och den intagnes akt.
Det är i första hand uppgifter om den besökandes eventuella inblandning i
narkotikahantering eller annan liknande brottslig verksamhet som är av
intresse. Men även andra uppgifter om besökarens personliga förhållanden kan
alltså inhämtas enligt dessa regler (prop. 1981/82:141 s. 41f).

I
den del uppgifterna härrör från kriminalvårdsregistret och frivården är det
fråga om uppgifter om någon som har dömts att undergå kriminalvård. Sekretesslagens
bestämmelser i 7 kap. 21 § är då tillämpliga på dessa uppgifter när de kommit
till anstalten, även om de i och för sig avser en besökare.

Ofta
inhämtas uppgifter om de besökande från polisen. I den mån dessa uppgifter
behöver sekretessbeläggas till skydd för brottsuppdagande åtgärder är 5 kap. 1
§ sekretesslagen tillämplig också hos kriminalvårdsanstalten.

Regler
om sekretess för uppgifter i register hos polisen till skydd för den
registrerades integritet finns i 7 kap. 17 § (kriminal- och polisregister o. d.)
och 7 kap. 18 § (andra register angående brott än kriminal- och polisregister).

Sekretesskyddet
är mycket starkt för dessa uppgifter. Polisregistren reg

leras i lagen (1965:94) om polisregister m. m. med anslutande bestämmel

ser i polisregisterkungörelsen (1969:38). Motsvarande regler finns beträf

fande det allmänna kriminalregistret. 21

Av
17 § polisregisterkungörelsen framgår att utdrag ur polisregister med- Prop.
1988/89:67 delas på framställning av bl. a. styresmannen för en
kriminalvårdsanstalt när uppgiften behövs för prövning av en fråga enligt KvaL.
Uppgifter om en besökande, vilka finns i polisregistret och som ofta är av
mycket integritetskänslig natur, kan alltså lämnas ut till anstalten. Hos
anstalten omfattas som framgått uppgifterna av sekretess endast om det är fråga
om uppgifter om någon som har dömts att undergå kriminalvård. I andra fall är
uppgifterna offentliga.

Uppgifter
om besökande kan också hämtas ur den intagnes akt. Bestämmelsen i 7 kap. 21 §
sekretesslagen gäller bl. a. uppgifter i denna akt. Bestämmelsen tar emellertid
sikte på uppgifter om den dömde. Uppgifter om besökare, som är t. ex. anhöriga till
denne, torde därför bli offentliga också när de inhämtas från den intagnes akt.

Av
vad jag nu anfört framgår att det i samband med de utredningar om besökstillstånd
o. d. som företas på kriminalvårdsanstaltema inhämtas uppgifter som ofta är
mycket integritetskänsliga. Många av dessa uppgifter omfattas inte av någon
sekretess när de förekommer inom kriminalvården.

Skälen
för mitt förslag: En grundtanke bakom offentlighets- och sekretessregleringen
är som jag tidigare redovisat att sekretess inte skall gälla för uppgifter
annat än om det verkligen behövs. De avvägningar mellan de motstående
intressena av offentlighet och sekretess som gjordes vid sekretesslagens tillkomst
grundades på ett omfattande utredningsarbete. När det gäller en verksamhet som
bedrevs vid sekretesslagens tillkomst måste man därför normalt kräva att det
senare har kommit fram sådana nya omständigheter som för med sig att de
avvägningar som då gjordes inte längre är giltiga.

De
ovannämnda ändringarna i KvaL, som möjliggör för kriminalvårdsmyndigheterna
att hämta in vissa uppgifter som rör andra enskilda än de intagna, har kommit till
efter sekretesslagens tillkomst. Frågan om sekretess till skydd för besökarens
integritet berördes dock inte i lagstiftningsärendet.

Det
är alltså fråga om från integritetssynpunkt mycket känsliga uppgifter som hos
andra myndigheter ofta är underkastade sekretess till skydd för den enskilde.
Det behov av insyn som offentlighetsprincipen skall tillgodose är naturligtvis
starkt i frågor om tillstånd för enskilda att besöka eller tala i telefon med
någon som är intagen i en kriminalvårdsanstalt. Jag delar emellertid
justitieombudsmannens och remissinstansemas uppfattning att det finns ett
påtagligt behov av sekretess för de här aktuella uppgifterna. Starka skäl får
därför anses föreligga för en ändring i sekretesslagen för att uppnå vidgade
möjligheter till sekretess inom kriminalvården för uppgifter om enskilds personliga
förhållanden.

Jag
föreslår att föremålet för sekretessen i 7 kap. 21 § sekretesslagen inte

längre skall vara begränsat till uppgifter om personliga förhållanden hos

den som har dömts att undergå kriminalvård. Mitt förslag är att sekretess-

sen inom kriminalvården skall gälla också för uppgifter av personlig natur

som rör andra personer. De personer som jag främst har diskuterat är då

besökare till den intagne eftersom det i första hand är i fråga om dessa som 22

sekretessfrågan
aktualiserats. Förslaget bör också omfatta uppgifter om t. ex. anhöriga till
klienter inom kriminalvården.

Ett par remissinstanser
har föreslagit att sekretesskyddet bör gälla också uppgifter som inhämtas om
tilltänkta övervakare. Eftersom det är fråga om att göra en
lämplighetsbedömning av en föreslagen övervakare kan det även i dessa
utredningar förekomma mycket känsliga uppgifter om personliga förhållanden, t.
ex. om den intagne själv föreslår övervakare. I dessa fall händer det ibland
att skyddskonsulenten efter utredning fattar beslut att inte förordna den
begärda övervakaren på grund av att det förekommit uppgifter som visar att
denne får anses olämplig för uppdraget.

Jag anser därför att även
uppgifter om personliga förhållanden i utredningar om tilltänkta övervakare
bör kunna omfattas av sekretess. Bestämmelserna i 7 kap. 21 § sekretesslagen
bör avse också denna personkategori, som i detta sammanhang får anses falla
under begreppet enskild.

Det finns enligt min
mening ingen anledning att ge ett starkare skydd för t. ex. anhörigas och
tilltänkta övervakares integritet än vad som redan gäller till skydd för den
intagne. På samma sätt som vad gäller för den intagne skall sekretess därför gälla
för uppgifter om nu avsedda personkategorier inom kriminalvården om det är
risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Presumtionen skall alltså som tidigare vara för offentlighet. ,

Begränsningen i meddelarfriheten
på kriminalvårdsområdet gäller enligt 16 kap. 1 § 3 sekretesslagen endast
såvitt avser uppgifter vilkas röjande kan antas medföra fara för att någon
utsätts för våld eller annat allvarligt men. Övriga uppgifter får däremot
lämnas för offentliggörande i tryckt skrift trots att de i och för sig kan vara
sekretessbelagda genom 7 kap. 21 § sekretesslagen. Enligt min mening finns det
ingen anledning att ändra denna princip därför att sekretessen inom
kriminalvården också skall kunna omfatta andra än dem som har dömts att undergå
kriminalvård. Jag förordar därför i denna del ingen ändring i 16 kap. 1 §
sekretesslagen.

Prop.1988/89:67

5 Sekretessen för uppgifter i namnärenden

Mitt förslag:
Sekretess skall gälla i ärenden om byte av namn för uppgifterom en enskilds
personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den
enskilde eller honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Patent- och
registreringsverkets förslag överensstämmer med mitt. Verket anser vidare att
sekretess bör gälla hos verket för uppgifter som redan är sekretessbelagda hos
andra myndigheter.

Remissinstanserna: Alla
remissinstanser utom två har tillstyrkt förslaget. Justitiekanslern vill inte
motsätta sig att frågan om behovet av en sekretessbestämmelse närmare
undersöks. Malmö tingsrätt har avstyrkt förslaget. En eventuell
sekretessreglering bör enligt tingsrätten i vart fall inte omfatta mer än
könstillhörighetsfallen.

23

Bakgrunden till mitt
förslag: Prop. 1988/89:67

Namnbyten

Namnlagen
(1982:670, omtryckt 1982:1134, ändrad senast 1988:261) trädde i kraft den 1
januari 1983. Den ersatte 1963 års namnlag (1963:521).

Flertalet
namnärenden handläggs av pastorsämbetet efter anmälan. Det gäller t. ex. barns
byte till efternamn som bärs av någon av föräldrarna (5 §) och makes byte till
den andre makens efternamn (9 §). Beslut av pastorsämbetet får överklagas till
domkapitlet, därefter till kammarrätten (37 §) och slutligen till
regeringsrätten.

Vissa
namnärenden handläggs efter ansökan hos patent- och registreringsverket (PRV)
i första instans. Det gäller byte av efternamn till nybildat efternamn eller
till efternamn som inte kan förvärvas genom anmälan till pastorsämbetet (11 §).
PRV:s beslut överklagas till patentbesvärsrätten och slutligen till
regeringsrätten (42 och 43 §§).

1
vissa fall krävs för att barn skall få byta efternamn att allmän domstol finner
det förenligt med barnets bästa att bytet sker (6, 8 och 11 §§). I de fall byte
sker enligt 11 § kan PRV som villkor för namnbytet uppställa att en sådan
domstol skall ha funnit bytet förenligt med barnets bästa. Tingsrättens beslut
överklagas till hovrätten och slutligen till högsta domstolen.

Den
princip som gäller enligt namnlagen vid s. k. administrativa namnförvärv (dvs.
förvärv genom anmälan eller ansökan) är att en person bör ha så stor frihet som
möjligt att välja efternamn. Den som en gång har bytt namn efter ansökan måste
dock ha särskilda skäl för att få göra ett nytt sådant byte. I förarbetena
angavs att sådana särskilda skäl kan vara att ett namn av allmänheten komrhit
att förknippas med något klandervärt, exempelvis grov brottslighet. Sålunda
borde släktingar till en känd brottsling få byta namn, även om det förvärvats
i administrativ ordning (se prop. 1981/82:156 s. 58).

I
12§ namnlagen har tagits upp de krav som ställs på ett namn från språkliga och
liknande synpunkter. Enligt 13 § får ett eftemamn inte godkännas om det kan
förväxlas med namn eller andra kännetecken som tillkommer någon annan.

Enligt
14 § andra stycket namnlagen krävs synnerliga skäl för att bifalla en ansökan
om byte till ett efternamn om hinder föreligger mot namnet enligt 12 eller 13 §
namnlagen, t. ex. därför att namnet är i bruk som förnamn eller därför att
någon annan enligt lag bär namnet eller har rätt att bära namnet.

Även
i fråga om förnamn handläggs flertalet ärenden av pastorsämbetet. Förnamn skall
inom tre månader från födelsen anmälas till pastorsämbetet (30§).

Den
som endast har ett förnamn kan efter anmälan till pastorsämbetet förvärva
ytterligare förnamn. Har man förvärvat flera förnamn i samband med födelsen kan
man också byta ut, lägga till eller stryka ett eller flera förnamn. Även detta
sker genom anmälan till pastorsämbetet. Sådan

anmälan får göras endast
en gång (31 §). Man kan också ändra ordnings-

24

följd mellan fömamnen och
ändra stavningen av namn genom anmälan till Prop. 1988/89:67 pastorsämbetet
(32 §). Om det finns särskilda skäl, kan man i andra fall än de nu beskrivna
genom ansökan hos PRV tillägga, ändra eller stryka förnamn, t. ex. göra
ändringar beträffande alla sina fömamn.

Folkbokföringssekretessen

Enligt
7 kap. 15 § sekretesslagen gäller sekretess i verksamhet som avser folkbokföringen
eller annan liknande registrering av befolkningen, för uppgifter om enskildas
personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Skaderekvisitet
innebär att sekretesskydd kan ges såväl åt uppgifter av särskilt ömtålig art
som, på grund av speciella omständigheter, åt normalt harmlösa uppgifter.
Exempel på det förra är uppgifter om ändrad könstillhörighet, på det senare
adressuppgifter i de fall man kan befara personförföljelse.

I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 211 f) sägs bl. a.
att sekretessen i bestämmelsen först och främst gäller den egentliga folkbokföringen.
Även länsregistreringen och de register som förs av riks-skatteverket i
egenskap av central folkbokföringsmyndighet omfattas av uttrycket verksamhet
som avser folkbokföringen. Sekretessen inom den egentliga folkbokföringen borde
emellertid inte kunna kringgås genom att uppgifterna finge en vidsträcktare
offentlighet i andra register som omfattar befolkningen. Bestämmelsen gäller
därför också annat befolkningsregister som baserar sig på uppgifter från folkbokföringsmyndighetema,
t. ex. det ADB-baserade centrala statliga person- och adressregistret, SPAR.
Bestämmelsen avsågs däremot inte gälla register som omfattar ett visst
begränsat urval av befolkningen, t. ex. det hos centrala studiestödsnämnden.
För sådana register gäller dock ibland sekretess enligt någon annan bestämmelse
i sekretesslagen. Statistiska centralbyråns register omfattas t. ex. av
statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 §.

Genom en lagändring som
trädde i kraft den 1 januari 1988 kan uppgif

ter om enskildas personliga förhållanden, t. ex. namn och hemadress, i

vissa fall skyddas av folkbokföringssekretessen också i myndighetsregister

som endast omfattar ett begränsat urval av befolkningen (prop.

1987/88:41, KU 22, rskr. 51, SFS 1987:1161). Vid lagstiftningsarbetet

övervägdes om det fanns tillräckliga skäl för att begränsa offentlighetsprin

cipen och sekretessbelägga uppgifter om enskildas personliga förhållanden

i samtliga personregister som förs av myndigheter, såväl statliga som

kommunala (prop. 1987/88:41 s. 12). Föredragande statsrådet uttalade

emellertid att man borde rikta in sig på de register som innehåller ett

förhållandevis stort urval av befolkningen. Sekretessen borde utvidgas

beträffande sådana register men inte i fråga om alla myndighetsregister.

Det borde dock klart framgå vilka myndighetsregister som skulle omfattas

av den nya sekretessen, så att denna fråga inte skulle behöva bli föremål

för osäkerhet och tolkningsspörsmål i praxis. Regeringen skulle därför

bemyndigas att meddela föreskrifter som närmare anger tillämpningsom- 25

rådet för
sekretessbestämmelsen. Riksdagen godtog propositionen i denna Prop.
1988/89:67 del.

Det
bemyndigande som sålunda getts regeringen gäller i verksamhet som avser
registrering av en betydande del av befolkningen. Regeringen har med stöd av
bemyndigandet föreskrivit att sekretess skall gälla för uppgifter i bl. a.
rikspolisstyrelsens centrala passregister och trafiksäkerhetsverkets bil-,
körkorts- och felparkeringsregister (1 a § sekretessförordningen, SFS
1980:657, omtryckt 1988:8).

PRV
har i sin framställning uppgivit att verket tidigare i sin handläggning av
namnärenden ansett 7 kap. 15 § sekretesslagen tillämplig men att kammarrätten i
en dom funnit att PRV:s handläggning av namnärenden inte kan anses hänförlig
till sådan verksamhet.

Skälen
för mitt Törslag: Ärenden om byte av namn handläggs, förutom av allmänna
domstolar, av pastorsämbeten och PRV. Också statens invandrarverk, riksskatteverket,
länsskattemyndighetema, socialstyrelsen och polismyndigheterna är eller kan
vara direkt eller indirekt berörda.

För
vissa av dessa myndigheter finns uttryckliga bestämmelser om sekretess i
sekretesslagen. Pastorsämbetena, länsskattemyndighetema och riksskatteverket
omfattas ju av t. ex. 7 kap. 15 § sekretesslagen i folkbokföringsverksamheten.
I andra fall gäller sekretess uppgifter av visst slag oberoende av hos vilken
myndighet uppgifterna finns: Bestämmelsen i 7 kap. 14 § första stycket t. ex.
innehåller bestämmelser till skydd för utlänningar, oavsett i vilket sammanhang
uppgifterna förekommer. Denna bestämmelse kan således PRV åberopa i de fall t.
ex. en utlänning byter namn för att undgå förföljelse. Någon bestämmelse som är
tillämplig på hela PRV:s verksamhet i namnärenden finns dock inte.

Som
PRV har anfört som skäl för sin framställning kan verket vid handläggning av
skenbart enkla namnärenden få del av uppgifter som är av ytterst privat och
känslig natur. Enligt namnlagen skall sökanden hos verket uppge skäl för sin
ansökan om namnbyte. I vissa fall krävs särskilda skäl och i andra synnerliga
skäl för att ansökan skall kunna bifallas. Till de skäl som åberopas i
namnärenden hör enligt vad PRV uppgett sådana uppgifter som sökanden lämnat till
andra myndigheter, exempelvis polisen, sociala myndigheter och/eller
folkbokföringsmyndigheten. Eftersom sekretess kan överföras endast från en
myndighet till en annan i vissa — här ej aktuella — fall blir sådana uppgifter
om en persons förhållanden som är sekretesskyddade hos andra myndigheter
offentliga hos PRV. Som exempel kan nämnas namnbyten som hänger samman med
beslut om ändrad könstillhörighet och ärenden där någon vill skaffa sig en ny
identitet för att undgå misshandel eller annan förföljelse.

Som
jag flera gånger har framhållit måste införandet av nya sekretessreg

ler vara mycket välgrundat. En förutsättning för att anse ett behov av

sekretess föreligga är att det förekommer uppgifter av känslig art i en viss

verksamhet. Dessutom bör man emellertid kräva att de förekommer i

större omfattning. Jag föreställer mig att antalet ärenden hos PRV med

sådana uppgifter är relativt få. Å andra sidan är det givetvis i de av PRV

nämnda fallen särskilt angeläget att uppgifterna inte kommer ut. Att

uppgifter om ändrad könstillhörighet är synnerligen integritetskänsliga är 26

helt klart. Hos andra
myndigheter som handlägger sådana frågor, t. ex. Prop. 1988/89:67
socialstyrelsen, omgärdas uppgifterna av sekretess. Det vore då olyckligt om
uppgifterna kan lämnas ut hos PRV som ju till följd av namnbytesregeln måste
ta befattning med sådana ärenden. Detsamma gäller uppgifter om personer som
byter namn för att undgå förföljelse.

Som
anfördes i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet (prop. 1987/88:41 s. 13)
torde det inte gå att förhindra att den som verkligen systematiskt försöker få
uppgift om en adress sannolikt förr eller senare lyckas. Även om skyddet för
personer som måste byta identitet på grundval av förföljelse aldrig kan bli
absolut, bör man dock sträva efter att förstärka det så långt det är
tillräckligt välmotiverat och faktiskt möjligt. Om syftet med ett namnbyte är
risk för förföljelse, är det givetvis olyckligt att sekretess inte gäller hos den
myndighet som beslutar om bytet. Intresset av insyn är inte heller så stort i
denna typ av ärenden även om det är fråga om myndighetsutövning. Jag är därför
beredd att tillmötesgå PRV:s framställning om förstärkt sekretesskydd i
namnärenden. Flertalet remissinstanser har ju också ställt sig bakom den.

PRV
har föreslagit en bestämmelse av innebörd att sekretess som gäller hos en annan
myndighet, skall gälla även hos PRV när handlingar lämnas dit (s. k. sekundär
sekretess). Jag är dock inte beredd att förorda en sådan regel. Behovet av
sekretess och intresset av insyn kan vara olika hos de olika myndighetema.
Enligt min mening bör behovet av sekretess i ärenden hos PRV prövas
självständigt med hänsyn till förhållandena där. Jag föreslår därför i stället
att en ny bestämmelse införs om sekretess för uppgifter i namnärenden, under fömtsättning
av att det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs. Föremålet för sekretessen bör vara
samma typ av uppgifter som enligt folkbokföringssekretessen, dvs. uppgifter om
enskildas personliga förhållanden. Härigenom kan man enligt min uppfattning tillgodose
de behov som ligger bakom PRV:s framställning och samtidigt uppnå alt sekretess
inte kommer att gälla i de fall det inte verkligen är motiverat.

Statens
invandrarverk har påpekat att uppgifter som hos verket är sekretessbelagda med
stöd av 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen inte torde vara sekretessbelagda,
om de lämnas ut till en annan myndighet. Den av mig föreslagna bestämmelsen gör
det dock möjligt att sekretessbelägga sådana uppgifter hos PRV, om det behövs
av särskild anledning. Ibland torde dock sådana uppgifter redan i dag vara sekretessbelagda
hos PRV enligt 7 kap. 14 § första stycket.

Socialstyrelsen
har tagit upp en annan fråga. Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala
och medicinska frågor (rättsliga rådet) prövar frågor om fastställelse eller om
tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa
fall. För dessa ärenden gäller sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Vid
socialstyrelsen är både diarier och akter för dessa ärenden sekretessbelagda (8
§ sekretessförordningen). Kopia av ansökan och beslut i dessa ärenden skickas
enligt uppgift från socialstyrelsen till PRV och i vissa fall även till riksskatteverket.
Socialstyrelsen anser att

27

frågan om sekretesskydd
saknas för de handlingar som socialstyrelsen Prop. 1988/89:67 sänder över
till riksskatteverket bör utredas av justitiedepartementet.

För
min del vill jag erinra om att huvudregeln är att sekretessen inte följer med
en hemlig uppgift till en annan myndighet, om det inte finns en särskild regel
för detta. Man bör som jag förut framhållit vara restriktiv med att föreskriva
om överföring av sekretess. Jag anser därför att det inte finns skäl att nu
överväga en regel om överföring av sekretess i ärenden om fastställande av
könstillhörighet. Socialstyrelsens begäran blir i sak tillgodosedd såvitt
avser PRV genom den bestämmelse jag föreslår skall införas i sekretesslagen.
Hos riksskatteverket torde redan i dag sekretess gälla med stöd av 7 kap. 15 §.

Patentbesvärsrätten
har påpekat att för överinstansemas del är sekundär sekretess redan möjlig
genom bestämmelserna i 12 kap. 1 § sekretesslagen. Rätten har tillagt att
sekretess måste kunna gälla för uppgifter som efter överklagande lämnas under
handläggningen av ett ärende. Eftersom jag föreslår att sekretess skall gälla i
namnärenden generellt kommer denna regel att gälla också direkt hos patentbesvärsrätten
och regeringsrätten vid överklagande av PRV:s beslut (jfr 12 kap. 1 § andra
stycket sekretesslagen).

I
11 § andra stycket namnlagen finns som tidigare har uppgivits en föreskrift om
att i de fall en ansökan om namnbyte avser bam under 18 år, PRV som villkor för
namnbytet kan uppställa att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets
bästa. En bestämmelse om sekretess i ärenden om byte av namn kommer att omfatta
även ärenden vid allmän domstol som rör byte av namn.

Kammarrätten
i Göteborg ifrågasätter om meddelarfrihet skall gälla för de skyddade
uppgifterna hos PRV. I 16 kap. 1 § sekretesslagen finns de tystnadsplikter
uppräknade som har företräde fram.för principen om meddelarfrihet. De
tystnadsplikter som regleras genom bestämmelser i sekretesslagen framgår av
punkt 3. Beträffande flera av dessa sekretessbestämmelser är undantaget från meddelarfriheten
begränsat genom att bara vissa uppgifter bryter igenom meddelarfriheten. Övriga
uppgifter får alltså lämnas för offentliggörande i tryckt skrift trots att de
i och för sig är sekretessbelagda genom bestämmelser i sekretesslagen.
Bestämmelsen i 7 kap. 15 § om folkbokföringssekretessen finns inte med bland de
bestämmelser som bryter meddelarfriheten. Jag anser därför att inte heller den
nya bestämmelsen om sekretess i namnärenden bör bryta igenom meddelarfriheten.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså att en ny bestämmelse skall införas i 7 kap.
sekretesslagen som ger sekretess för uppgifter om enskildas personliga
förhållanden i ärenden om byte av namn, om det av särskild anledning kan antas
att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

28

6
Sekretessen för uppgifter inom den kommunala konsumentverksamheten

Prop.1988/89:67

Min bedömning:
Någon särskild sekretess införs inte för uppgifter i kommunal budgetrådgivning.

Konsumentverkets
förslag innebär att sekretess skall gälla för uppgifter i den kommunala
budgetrådgivningen i samma utsträckning som för motsvarande uppgifter inom
socialtjänsten.

Remissinstanserna: Alla
remissinstanser utom en har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot
framställningen. Malmö tingsrätt har avstyrkt den och ifrågasätter, om känsliga
uppgifter förekommer i sådan omfattning och om risken för att de skall spridas
är så stor att skäl finns för sekretess, även om allmänhetens behov av insyn i
verksamheten i och för sig är begränsat.

Skälen för min bedömning:
Riksdagen beslutade år 1986 om inriktningen av konsumentpolitiken (prop.
1985/86:121, LU 34, rskr. 152).

Föredragande statsrådet
uttalade i den proposition som föregick riksdagsbeslutet (a. prop. s. 51) att
utvecklingen av den lokala konsumentpolitiska verksamheten skulle ges hög
prioritet inom konsumentpolitiken. I verksamheten ingår rådgivning,
reklamationshantering, information, marknadsuppföljning, vam- och
serviceförsörjning, utbildning och stöd till organisationer. Verksamheten är
frivillig. Många kommuner har inrättat en särskild konsumentnämnd för att
sköta den. Om detta inte är fallet, handhas verksamheten av kommunstyrelsen. 1
propositionen förordades att konsumentpolitiken tydligare skulle inriktas mot
de hushållsekonomiska frågorna, vilket innebar att rådgivningen i kommunerna i
högre grad borde inriktas mot budgetrådgivning (a. prop. s. 56).

I den kommunala
konsumentrådgivningen ingår således budgetrådgivning till enskilda. Sådan
rådgivning förekommer också inom socialtjänstens ram. Rådgivning börjar ofta
med att den enskilde besöker socialnämnden för att ansöka om bistånd. I
samband med genomgången av den bidragssökandes ekonomiska förhållanden hänvisas
sökanden ofta till den kommunala konsumentrådgivningen för en närmare genomgång
av sökandens ekonomiska situation. Det förekommer dessutom allt oftare att familjer
vänder sig direkt till den kommunala konsumentrådgivningen för att få hjälp med
en kreditsanering av familjens ekonomi.

När budgetrådgivningen
sker inom socialtjänstens ram gäller enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen sekretess
för uppgifter om den enskildes personliga förhållanden, om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.
Presumtionen är således för sekretess. När uppgifter lämnas till den kommunala
konsumentverksamheten finns normalt inte något sekretesskydd.

Som konsumentverket har
framhållit i sin framställning aktualiserar utvecklingen mot ökad tonvikt vid
budgetrådgivning frågan om sekretessskydd för uppgifter om enskildas
personliga förhållanden. Rådgivningen lär oftast förutsätta att den enskilde
med förtroende vågar lämna ut känsli-

29

ga uppgifter om sig själv.
Det kan röra sig om upplysningar av rent Prop. 1988/89:67 ekonomisk art,
som t. ex. uppgifter om inkomst, skuldsättning och bidrag. Inte sällan har de
ekonomiska problemen sitt urspmng i sjukdom, arbetslöshet eller andra liknande
personliga förhållanden. Även sådana uppgifter måste ofta redovisas som
underlag för rådgivningen.

I
den tidigare nämnda propositionen betonas vikten av samverkan mellan socialtjänsten
och kommunal konsumentverksamhet i budgetråd-givningsfrågor. Ett sådant
samarbete kan som konsumentverket uttalat innebära att en konsumentvägledare
medverkar i budgetrådgivning hos socialtjänsten, även om rådgivningen i hög
grad sker hos konsumentvägledningen. Uppgifter, som inom socialtjänsten
omfattas av sekretess, blir offentliga då de lämnas till den kommunala
konsumentverksamheten. Detta kan vara svårt för den enskilde att förstå och
möjligen försämra förutsättningarna för rådgivningen. De hänsyn till den
enskildes personliga integritet som motiverar sekretesskyddet inom
socialtjänsten kan anses motivera sekretess även inom den kommunala
konsumentverksamheten.

Konsumentverkets
begäran om att sekretesslagen skall ändras så att sekretess gäller för uppgift
om enskilds personliga förhållanden som lämnas inom den kommunala
konsumentverksamheten skall bedömas mot den nu angivna bakgrunden.

Som
jag tidigare har påpekat flera gånger i detta ärende är en gmndtanke bakom
offentlighets- och sekretessregleringen att sekretess inte skall gälla för
uppgifter om det inte verkligen behövs. När man har att ta ställning till ett
önskemål om sekretess till skydd för enskilda i fråga om uppgifter i allmänna
handlingar måste en avvägning göras mellan gmnderna för offentlighetsprincipen
och det behov av sekretess som kan ligga bakom önskemålet. Frågan är då först
vilket offentlighetsintresse som råder inom den verksamhet där sekretess
önskas, därefter måste undersökas om det förekommer känsliga uppgifter och om
det finns någon risk för att de kan användas på ett sätt som leder till skada
eller men för den enskilde.

Allmänhetens
intresse av insyn i den här delen av konsumentverksamheten måste anses
begränsat och något som särskilt talar emot sekretess i det hänseendet finns
därför inte.

Även
om sekretess gäller för uppgifter inom en verksamhet, exempelvis socialtjänsten,
är detta inte i sig ett skäl för att uppgifterna skall vara sekretessbelagda
även på annat håll. En av grundtankarna bakom sekretesslagen är, då sekretess
föreskrivs i fråga om en viss verksamhet, att sekretessen behövs just där på
grund av att det finns känsliga uppgifter inom den aktuella verksamheten.
Sambandet med socialtjänsten är därför sett isolerat inte ett skäl för att
föreskriva sekretess i konsumentverksamheten.

Den
kommunala konsumentverksamheten bedrivs inte inom socialtjänsten, även om den
ibland sker i samarbete med den verksamheten. Behovet av sekretess för
uppgifter vid budgetrådgivning bör därför bedömas fristående från vad som
gäller inom socialtjänsten.

De
uppgifter som lämnas vid den kommunala budgetrådgivningen ges

frivilligt och i förtroende. För att rådgivningen skall fungera på bästa sätt

är det naturligtvis angeläget att den bild som budgetrådgivaren får av den 30

sökandens personliga
förhållanden är så fullständig som möjligt. Det är givet att de uppgifter som
lämnas kan vara av sådan natur att den enskilde kan uppleva det som obehagligt
om de blir offentliga. Det kan ju vara fråga om t. ex. alkoholmissbruk och
skuldsättning hos privata långivare m. m.

Jag har emellertid
inhämtat att det endast sällan förekommer några allmänna handlingar vid den
kommunala budgetrådgivningen. Den enskilde har visserligen ofta skuldebrev och
andra handlingar med sig till rådgivningen. Konsumenten och budgetrådgivaren
går igenom konsumentens ekonomi med hjälp av de handlingar han har med sig.
Budgetrådgivaren gör, ofta vid konsumentens första besök, en ekonomisk
sammanställning med hjälp av vad som då framkommer. De flesta
budgetrådgivnings-ärenden är därmed avslutade och den enskilde tar med sig sina
handlingar tillbaka. I de fall budgetrådgivaren skall hjälpa den enskilde med
ackordsförhandlingar eller andra uppgörelser görs vissa minnesanteckningar.
När handläggningen av ett sådant ärende är avslutad, vilket brukar ta två till
fyra månader, kastas minnesanteckningarna. De handlingar som finns kvar, t. ex.
statistiska uppgifter, går inte att hänföra till den enskilde.

Redogörelsen visar enligt
min uppfattning att behovet av sekretess kan ifrågasättas eftersom knappast
några handlingar bevaras. De uppgifter som bevaras hos myndigheten är inte av integritetskänsligt
slag. Det har också kommit fram att budgetrådgivarna värnar om konsumenternas
integritet och därför i så stor utsträckning som möjligt undviker att ta in handlingar
som innehåller känsliga uppgifter i akten. Konsumenten behöver aldrig lämna
ifrån sig sådana handlingar. Jag anser inte heller att det finns fog för någon
misstanke om att konsumentvägledama opåkallat skulle sprida uppgifter de fått
del av muntligen. Det finns därför inte något behov av att införa tystnadsplikt
av denna anledning.

Med hänsyn till det sagda
och till den restriktivitet med vilken man bör pröva frågan om ny och utvidgad
sekretess finner jag vid en samlad bedömning att jag inte är beredd att nu
tillstyrka konsumentverkets framställning om att sekretess skall gälla för
uppgifter som lämnats i den kommunala budgetrådgivningen. Om förhållandena i
framtiden blir annorlunda kan det finnas anledning att återkomma till frågan.

Prop.1988/89:67

7 Sekretesskyddet för uppgifter i bibliotekens låntagarregister

Min bedömning:
Någon särskild sekretessbestämmelse för bibliotekens låntagarregister införs
inte.

Göteborgs biblioteksnämnd
har föreslagit att sekretess skall gälla för uppgifter i låntagarregistren i
den allmänna biblioteksverksamheten.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Ett par
remissinstanser anser att sekretessfrågan bör utredas ytteriigare. Några
remissinstanser, bl. a. justitieombudsmannen Hans Rag-

31

nemalm och
datainspektionen, avstyrker förslaget. Från några håll påpe- Prop.
1988/89:67 kas att behovet av litteraturvetenskaplig forskning måste beaktas
vid en eventuell lagändring. Flertalet remissinstanser är dock positiva till
förslaget. Ett stort antal kommuner och bibliotek, som på eget initiativ har
yttrat sig över biblioteksnämndens framställning, har anslutit sig till denna.

Skälen
for min bedömning: Vid folkbiblioteken förekommer i huvudsak tre typer av
system för registrering av lån, nämligen databaserade system (huvudsakligen
Bibliotekens Utlånings- och Mediakontrollsystem, BUMS), den s. k. kamerametoden
samt det traditionella systemet med ett lånekort instoppat i en bokficka. Låntagarregistren
är allmänna handlingar.

Allt
fler bibliotek datoriserar sina utlåningsmtiner. Denna utökade datorisering av
bibliotekens låntagarregister aktualiserar frågan om allmänhetens tillgång
till information ur dem. Datoriseringen gör det betydligt lättare för
utomstående att begära och ta del av uppgifter om det som den enskilde
låntagaren för tillfället har lånat på biblioteket. I BUMS-systemet, men även i
andra bibliotekssystem som t. ex. Stockholms stadsbiblioteks datasystem DOBIS/LIBIS,
raderas emellertid uppgifter om vad en enskild låntagare lånat så snart boken
lämnats tillbaka. Det är alltså inte möjligt att utläsa vilka böcker som under
en längre tidsperiod har lånats ut till en bestämd person.

I
de två andra typerna av låneregistreringssystem finns uppgifterna kvar under
längre tid. Det är emellertid praktiskt sett nästan omöjligt att t. ex. kartlägga
en viss låntagares tidigare boklån.

Vid
forskningsbiblioteken är förhållandena något annorlunda. Uppgifter om
avslutade lån gallras visserligen här också men lån utestår betydligt längre
vid forskningsbiblioteken än vid folkbiblioteken.

För
närvarande finns ingen särskild bestämmelse i sekretesslagen som berör
bibliotekens verksamhet. Låntagarregistren är därför enligt huvudregeln
offentliga handlingar. Som grund för Göteborgs biblioteksnämnds framställning
ligger uppfattningen att offentligheten kan utgöra ett hot mot den personliga
integriteten. Det är främst de datorbaserade registren som avses.

När
man har att ta ställning till ett önskemål om sekretessföreskrifter till skydd
för enskilda i fråga om uppgifter i allmänna handlingar måste, som jag
upprepade gånger framhållit, en avvägning göras mellan intresset av offentlighet
och det behov av sekretess som kan ligga bakom önskemålet. Vid avvägningen
måste man först fråga sig vilket offentlighetsintresse som råder inom den
verksamhet där sekretess önskas. Offentlighetsintresset gör sig nämligen olika
starkt gällande inom olika typer av allmän verksamhet. Allmänt sett är insyn i
särskilt hög grad påkallad i angelägenheter där myndigheter framträder som
utövare av offentlig makt. Det finns dock ett allmänt intresse av insyn i
myndigheternas verksamhet även i de fall då den inte kan anses innefatta
offentlig maktutövning. Vad gäller behov av insyn i bibliotekens verksamhet kan
ett sådant finnas för t. ex. uppgifter om hur låntagare som inte sköter sina
förbindelser med ett bibliotek behandlas av biblioteket.

Det
är dock sannolikt att intresset av insyn i biblioteksverksamheten 32

kan
tillgodoses, även om vissa uppgifter om enskildas boklån beläggs med Prop.
1988/89:67 sekretess. Offentlighetsintresset, när det gäller uppgifter om vilka
lån någon har eller har haft, är alltså begränsat. Samtidigt vill jag
emellertid ännu en gång betona att de värden som bär upp offentlighetsprincipen
gör att behovet av nya sekretessregler, särskilt inom verksamheter där
sekretess inte tidigare gällt, bör prövas med stor restriktivitet. Det
förhållandet att offentlighetsintresset är begränsat är därför inte
tillräckligt för att tillmötesgå en framställning om vidgad sekretess.

För
att den grundlagsfästa rätten att ta del av allmänna handlingar skall kunna
inskränkas bör det vidare krävas att det generellt sett föreligger en påtaglig
risk för att offentligheten leder till skada eller men för den enskilde. För
att behov av sekretess skall anses föreligga bör det krävas att det i verksamheten
förekommer känsliga uppgifter i någorlunda stor omfattning. Det skall vidare
föreligga en risk för att känsliga uppgifter används på ett sätt som kan leda till
skada eller men för den enskilde.

För
egen del anser jag att uppgifter om vilka böcker en person lånar på ett allmänt
bibliotek normalt inte kan anses vara särskilt känsliga från integritetssynpunkt.
Det torde vara ganska svårt att med utgångspunkt från sådana uppgifter dra
några slutsatser om exempelvis låntagarens politiska uppfattning. Att man i
stor omfattning studerar en viss politisk åskådning behöver ju inte innebära
att man sympatiserar med den. Motsatsen kan precis lika gärna vara fallet.
Inte heller kan uppgifter om en persons skönlitterära smak betraktas som
särskilt integritetskänsliga annat än i sällsynta fall. När det gäller lån av
företag eller forskare är frågan något mer svårbedömbar. Man kan tänka sig att
uppgifter om ett företags lån används för industrispionage eller att en
forskare på detta sätt kan få information om en konkurrerande kollegas arbete.
Även om uppgifter om vad någon har lånat från ett allmänt bibliotek någon gång
kan vara känsliga, får dock andelen känsliga uppgifter antas vara ringa.

Jag
kan inte se annat än att risken att någon lider men av att uppgifterna om
dennes boklån är offentliga är liten i praktiken. Enligt biblioteksnämnden är
det mycket ovanligt att uppgifter begärs ur registren om vad någon har lånat.
Det har dock förekommit att journalister begärt utdrag ur låneregistren för att
publicera vad t. ex. politiker har lånat på biblioteken. Det kan alltså i och
för sig i enstaka fall finnas en viss risk för att uppgifterna i bibliotekens
låneregister kan användas på ett sätt som leder till skada eller men för den
enskilde låntagaren. Denna risk måste dock bedömas som ringa, om man jämför med
den typ av verksamhet där sekretess brukar gälla. Något egentligt
"missbruk" av offentlighetsprincipen finns det inte någon anledning
att befara.

En
remissinstans framhåller visserligen att allmänhetens förtroende för biblioteken
skulle kunna skadas allvarligt även av några enstaka fall av offentliggörande.
Det är naturligtvis mycket viktigt att människor inte avhåller sig från att
utnyttja biblioteken av rädsla för att deras läsvanor skall kartläggas av
andra. Inte heller näringslivet bör av oro för att uppgifter missbrukas
avhålla sig från att utnyttja den samhällsresurs som biblioteken utgör.

Jag
har förståelse för att möjligheten att efterforska den enskildes läsva- 33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 67

nor i enstaka fall kan
inge olustkänslor hos de personer som lånar på Prop. 1988/89:67

bibliotek. Möjligheten att
kartlägga en persons intresseområden kan av

vissa låntagare uppfattas
som ett hot mot den personliga integriteten. Jag

vill emellertid betona vad
jag redan tidigare har påtalat, nämligen att

denna möjlighet i
praktiken är mycket begränsad eftersom uppgifterna i

det stora flertalet fall
utplånas så fort en bok har återlämnats i den mån de

finns i dataregister. Det
är alltså i sådana fall inte möjligt att i efterhand ta

del av uppgifter om vilka
böcker den enskilde har lånat och lämnat

tillbaka. Det är endast de
utestående lånen som går att avläsa.

Vid
mina överväganden har jag kommit fram till att det inte finns tillräckliga skäl
att införa en regel om sekretess på det aktuella området. Den risk, som trots
allt inte helt kan uteslutas, att uppgiftema i låneregistren i vissa fall
används på ett sätt som kan leda till men för den enskilde bör kunna förebyggas
genom ändrade sökmöjligheter och gallringsmtiner. En omständighet som i
betydande grad påverkar innebörden av offentlighetsprincipen är vilka
gallringsregler som skall tillämpas. Dessa regler är ju i praktiken avgörande
för insynsmöjligheten.

De
mtiner som redan tillämpas t. ex. i BUMS-systemet reducerar drastiskt
möjligheten till integritetsintrång. Datainspektionen har vidare i sitt
remissvar anfört att den är beredd att överväga möjligheten att eliminera de
påtalade olägenheterna genom att införa begränsningar i möjligheten att söka
fram information ur BUMS-systemet. Jag delar uppfattningen att det i stället
för en sekretessreglering är lämpligt att tillgängligheten till uppgifter i låntagarregistren
begränsas genom särskilda föreskrifter från datainspektionen. Sådana kan gå ut
på att t. ex. bara identifikationsuppgifter på personer som inte har lämnat
tillbaka böcker i rätt tid fär användas som sökbegrepp. Detta ger helt andra
möjligheter att anpassa varje register till vad som krävs i det särskilda
fallet. Även när andra system för registrering av lån används bör uppgifterna
om avslutade lån i stor utsträckning kunna gallras ut. Jag utgår ifrån att
datainspektionen har uppmärksamheten riktad på denna fråga.

Några
remissinstanser har påpekat att det kan finnas behov av sekretess också för
adressuppgifter i låneregistren, t. ex. till skydd för förföljda kvinnor. Jag
vill här på samma sätt som jag gjorde i avsnitt 5 hänvisa till prop. 1987/88:41
(s. 9 ff.), där frågan om utvidgad folkbokföringssekretess för vissa
myndighetsregister behandlades. Förutsättningen för att regeringen skall få
meddela föreskrifter att ett visst register skall omfattas av den s. k.
folkbokföringssekretessen är att registret innehåller uppgifter om en betydande
del av befolkningen i landet eller i ett visst område, t. ex. i en kommun.

Enligt
min mening torde de skilda bibliotekens låntagarregister sällan vara så
omfattande att det kan anses finnas fömtsättningar för regeringen att meddela
föreskrifter om att sekretess skall gälla i dessa register. Jag ser heller inte
någon anledning att föreslå några ändrade regler i detta avseende. Jag vill
påminna om uttalandet att den som verkligen systematiskt försöker få upplysning
om en adress sannolikt förr eller senare lyckas även om han inte kan fä fram uppgiftema
genom något myndighetsregister.

34

Detta förhållande kan man
inte bortse ifrån när man bedömer behovet av sekretess i detta hänseende.

Sammanfattningsvis anser
jag alltså att det inte föreligger tillräckliga skäl att införa sekretess för
uppgifter i låntagarregister.

Prop.1988/89:67

8 Sekretesskyddet för barn gentemot vårdnadshavaren

Mitt forslag:
Sekretessen till skydd för en underårig skall gälla även i förhållande till
dess vårdnadshavare, om det finns anledning att anta att den unge skulle lida
betydande men om uppgiften lämnades ut till denne. Den s. k. generalklausulen i
14 kap. 3 § sekretesslagen om utbyte av sekretessbelagda uppgifter mellan
myndigheter skall ha kvar samma tillämpningsområde beträffande uppgifter om
barn som i fråga om uppgifterom vuxna.

Utredningen om barnens
rätt har lämnat ett förslag som i princip överensstämmer med mitt men med två
tillägg. Dels föreslås att sekretess skall gälla gentemot vårdnadshavaren också
i de fall när uppgiften rör ett barn som har fyllt tolv år och har lämnats av
barnet eller inhämtats i en förtroendesituation. Dels föreslås att frågan när
sekretessen kan efterges av barnet resp. vårdnadshavaren skall lagregleras.

Remissinstanserna:
Förslaget om att sekretess skall gälla gentemot vårdnadshavaren, om det finns
särskild anledning att anta att barnet skulle lida men om uppgiften lämnades till
denne, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Ett par
instanser anser dock att frågan bör övervägas ytterligare.

Flertalet
remissinstanser är kritiska till förslaget om s. k. förtroendesekretess. Från
några håll påpekas att regeln om partsinsyn medför att bamet inte kan garanteras
full sekretess gentemot vårdnadshavaren.

De
remissinstanser som har yttrat sig över förslaget om lagreglering om eftergift
av sekretess till skydd för ett barn ställer sig avvisande till det.

De instanser som har
berört frågan om generalklausulens tillämpningsområde delar uppfattningen att
detta bör vara detsamma i fråga om uppgifter om barn som beträffande uppgifter
om vuxna.

Skälen
för mitt förslag:

Sekretess
iförhållande till vårdnadshavare

Enligt
14 kap. 4 § sekretesslagen gäller sekretess till skydd för enskild inte i förhållande
till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom.
Undantag från detta kan dock föreskrivas i sekretesslagen. Detta har skett i
tre fall (7 kap. 3, 7 och 17§§). Undantagen saknar betydelse i detta
sammanhang. 1 allmänhet är det alltså den person om vilken information finns
hos en myndighet som förfogar över sekretessen.

35

Så är emellertid inte
fallet när det gäller sekretess som är till förmån för en Prop. 1988/89:67 underårig.

Enligt
6 kap. 2 § föräldrabalken har vårdnadshavaren ansvar för bamets personliga
förhållanden och har i enlighet därmed enligt 6 kap. 11 § nämnda balk rätt och
skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren
skall i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn
till barnets synpunkter och önskemål. Det är således vårdnadshavaren som i sin
egenskap av den unges ställföreträdare i personliga angelägenheter normalt
utövar dess befogenheter vad gäller rätten att ta del av och förfoga över sekretesskyddade
uppgifter angående barnet. De förpliktelser som innefattas i vårdnadsskyldigheten
fömtsätter att vårdnadshavaren har insyn i bamets angelägenheter. För
förhållandet mellan föräldrar och barn är det naturligtvis mycket viktigt att
relevanta uppgifter om barnet kan lämnas ut till föräldrarna.

Den
angivna principen är dock inte helt utan undantag.

I
7 kap. 5 § sekretesslagen finns sålunda en bestämmelse som direkt riktar sig
mot föräldrarnas rätt till insyn. Av denna bestämmelse framgår att sekretess i
vissa fall kan råda i förhållande till en underårigs förälder eller annan vårdnadshavare
rörande uppgift om den underåriges vistelseort i de fall denne har
omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av
unga.

Någon
annan lagregel som uttryckligen reglerar förhållandet mellan barn och vårdnadshavare
i fråga om sekretess till skydd för barnet finns inte i sekretesslagen.

I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 330) berördes denna
fråga i samband med frågan om när den som har en legal ställföreträdare har
rätt att lämna samtycke till att uppgifter om honom lämnas ut. Föredragande
statsrådet ansåg att tre fall kunde urskiljas. I fråga om den som på grund av
bristande mognad saknade all förmåga till bedömning av sekretessfrågan gällde
att ställföreträdarens samtycke till utlämnandet krävdes och var tillräckligt.
Beträffande t. ex. ungdomar måste å andra sidan, beroende på ålder och
utveckling, vederbörandes eget samtycke många gånger vara tillräckligt. Häremellan
låg de fall då samtycke för utlämnande borde krävas både från den omyndige och
hans ställföreträdare.

Eftersom
vårdnadsrätten uttunnas då barnet blir äldre kan således föräldrar inte alltid
göra gällande att de har rätt att ta del av alla sekretesskyddade uppgifter
rörande ett barn som uppnått en viss mognad och utveckling. Det kan t. ex. gälla
uppgifter som den unge har lämnat till en läkare eller en socialsekreterare.

Någon
fast åldersgräns finns inte för detta fall eftersom barn mognar och utvecklas
så olika. Då barnet kommit upp i tonåren får det emellertid många gånger anses
ha nått en sådan mognad att det bör åtnjuta visst skydd för sin integritet
gentemot sina föräldrar. Det är givet att det här många gånger uppkommer svåra
gränsdragningsproblem.

Det
angivna synsättet har t. ex. ansetts innebära att uppgift om att en

underårig flicka har sökt eller genomgått en legal abort normalt inte utan 36

hennes samtycke får
avslöjas för vårdnadshavaren. Däremot har sekretess- Prop. 1988/89:67 sen
hittills inte ansetts gälla gentemot vårdnadshavaren när det har varit fråga om
barnpsykiatriska undersökningar av mindre bam.

Frågan
om sekretesskydd för uppgifter om bam visavi deras vårdnadshavare har senare
aktualiserats på nytt.

I
en proposition om ändring i sekretesslagen såvitt gällde bl. a. reglerna för hälso-
och sjukvården och socialtjänsten (prop. 1981/82:186 s. 36) behandlades frågan,
i vilken utsträckning uppgifter som ett barn har lämnat till en myndighet kan
lämnas ut till föräldrama mot barnets önskemål. Föredragande statsrådet ansåg
att frågan inte lämpade sig för en närmare reglering. Riksdagen gjorde inte
någon erinran mot denna bedömning (KU 1982/83:12).

Med
anledning av ett beslut av justitieombudsmannen Tor Sverne fick utredningen (Ju
1977:08) om barnens rätt genom tilläggsdirektiv år 1984 (dir. 1984:34) i
uppdrag att överväga om det för vissa områden behövdes särskilda lagregler som
ger myndigheter stöd att vägra lämna ut uppgifter om mindre barn till dess vårdnadshavare.
Utredningens förslag i frågan har lagts fram i delbetänkandet (SOU 1987:7) Bamets
rätt 3 Om bam i vårdnadstvister — talerätt för barn m. m. Som redovisats
föreslår utredningen vissa regler i ämnet.

För
egen del vill jag först framhålla att det här - vilket torde ha framgått — rör
sig om en komplicerad lagstiftningsfråga. Givetvis är det ett önskemål att
sekretesslagen ger ett så klart och tydligt svar som möjligt på spörsmålet om i
vilken mån ett barns vårdnadshavare skall kunna disponera över uppgifter som
rör barnet. Det kan emellertid förekomma en rad skiftande situationer som bör
bedömas olika och som det kan vara svårt att med tillräcklig grad av precision
reglera i lagtext. Det kan då vara en fördel att man överlämnar åt
rättstillämpningen att göra de olika hänsynstaganden som behövs i stället för
att åstadkomma en kanske alltför stelbent lagreglering.

Å
andra sidan kan jag dela uppfattningen att det är angeläget att i möjligaste
mån reglera vissa praktiskt betydelsefulla situationer där nuvarande avsaknad
av bestämmelser kan anses ha lett till otillfredsställande resultat genom att
utlämnandet kan antas skada barnet. Om det går att finna en lämplig lösning på
behovet att åtminstone delvis reglera frågan om barns sekretesskydd gentemot
deras vårdnadshavare, är jag därför beredd att förorda en sådan reglering.

I
likhet med utredningen anser jag att utgångspunkten precis som hittills skall
vara att vårdnadshavaren skall ha insyn i sekretesskyddat material som gäller
barnet för att kunna fullgöra sina åligganden enligt föräldrabalken. Men
eftersom ett barn ibland kan ha behov av ett sekretesskydd även i förhållande
till sin vårdnadshavare bör det emellertid finnas undantag från denna princip.

Det finns emellertid
situationer, vilket utredningen också pekat på, där

vårdnadshavare och barn står i motsatsförhållande till varandra och där

det i vissa fall, oavsett barnets ålder, skulle vara till skada för barnet att

lämna ut sekretesskyddade uppgifter till föräldrarna. Det kan vara fallet i

t. ex. vårdnads- och umgängestvister, vid behandling av sådana störningar 37

hos barnet som har sitt
ursprung i familjeförhållandet och i omhänderta- Prop. 1988/89:67 gandesituationer.

Vid
mina överväganden huruvida sekretesskydd för en underårig gentemot vårdnadshavaren
bör regleras generellt eller endast för vissa områden, såsom inom
socialtjänsten, hälso- och sjukvården och i skolan, där det ju främst kan bli
aktuellt, har jag funnit att det kan finnas behov av sekretess till skydd för
ett barn gentemot vårdnadshavaren också på andra områden. Som ett exempel kan
här nämnas uppgifter i ärenden om rättsligt biträde hos allmän advokatbyrå för
vilka det finns en sekretessregel i 9 kap. 9 § sekretesslagen.

Jag
delar därför utredningens uppfattning att ett sekretesskydd för ett barn
gentemot vårdnadshavaren bör omfatta alla uppgifter om barnet som kan sekretessbeläggas
enligt sekretesslagen. Någon avgränsning till uppgifter inom vissa områden bör
alltså inte göras.

En
sådan sekretess bör lämpligen i enlighet med utredningens förslag utformas med
ett rakt skaderekvisit, vilket innebär presumtion för att uppgifter skall
lämnas ut till vårdnadshavaren. Sekretess bör alltså endast gälla, om det kan
antas att den underårige lider men om uppgiften röjs. För att ytterligare
begränsa de situationer där uppgifter skall kunna hemlighållas bör det
dessutom krävas att det men som kan befaras vid utlämnande skall vara
betydande, t. ex. genom att den unge kan skadas allvarligt psykiskt, fysiskt eller
på annat sätt om uppgiften lämnas. Det torde i praktiken betyda att det i det
enskilda fallet skall finnas speciella skäl som tyder på att en uppgift om den underårige
kan komma att missbrukas av vårdnadshavaren i något avsevärt hänseende.

Jag
vill särskilt betona att det skall kunna antas att barnet tar allvarlig skada
av att en uppgift lämnas till vårdnadshavaren. Att den unge finner det
obehagligt eller tror att vårdnadshavaren kommer att vidta åtgärder som han
motsätter sig men som inte kan anses medföra betydande men för honom är inte
tillräckligt. Jag vill i detta sammanhang erinra om den skyldighet som har
införts i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(se SFS 1988:822) att underrätta vårdnadshavaren i de fall någon som inte
fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott. Enligt bestämmelsen (6 c §)
föreligger underrättelseskyldigheten endast om det inte finns särskilda skäl
mot det. Bestämmelserna behöver således inte komma i konflikt med varandra.

En
sekretessregel med den nu angivna innebörden tar sikte på de mest angelägna
fallen där behov kan finnas att skydda barnet mot vårdnadshavaren, främst
antingen därför att det är fråga om särskilt integritetskänsliga uppgifter
eller därför att även andra uppgifter kan missbrukas av vårdnadshavaren på ett
sätt som allvarligt skadar barnet. Som jag ser det kan befogade invändningar
inte göras mot en sådan regel som knappast kan vålla stora problem i
tillämpningen. Motsvarande sekretess finns i flera andra fall (t. ex. 7 kap. 25
§, 9 kap. 19 och 20 §§ och 11 kap. 4 §). Jag förordar därför att en sådan
sekretessbestämmelse införs.

Den
nu förordade regeln innebär inte något avsteg från principerna om

vem som företräder en underårig. Även om sekretess enligt den nya regeln

inte skulle gälla gentemot en underårigs vårdnadshavare, är det liksom 38

hittills beroende på den
unges utvecklingsgrad och mognad, om han eller Prop. 1988/89:67 vårdnadshavaren
eller eventuellt båda i förening disponerar över sekretessen.

Skillnaden
gentemot det nuvarande rättsläget blir närmast att prövningen av om uppgifter,
som omfattas av sekretess till skydd för en underårig, får lämnas till dennes vårdnadshavare,
måste göras för alla barn oavsett ålder. Även uppgifter som rör små barn skall
alltså med mitt förslag i vissa undantagsfall kunna sekretesskyddas gentemot vårdnadshavaren.

Jag
föreslår således att sekretesslagen kompletteras med en bestämmelse som ger ett
sekretesskydd för underåriga gentemot vårdnadshavaren i vissa speciella
situationer. Bestämmelsen skall ses som ett undantag från huvudregeln att vårdnadshavaren
har rätt att ta del av uppgifter som är sekretesskyddade till förmån för den
unge. Den kan lämpligen tas in i 14 kap. 4 § sekretesslagen.

För
att missförstånd inte skall uppstå vill jag tillägga följande. Att en vårdnadshavare
inte alltid kan förfoga ensam över den sekretess som gäller till förmån för den
underårige innebär inte att vårdnadshavaren är helt avskuren från att få
information om sina barn.

Enligt
1 kap. 5 § sekretesslagen kan en myndighet lämna ut sekretessbelagda uppgifter
om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin verksamhet. Bestämmelsen skall visserligen tillämpas restriktivt, men den
kan bli tillämplig om en myndighet anser det nödvändigt att lämna ut sekretesskyddade
uppgifter om ett barn till en vårdnadshavare för att myndigheten skall kunna
fullgöra sina uppgifter. Så kan det t. ex. för att de sociala myndigheterna
skall kunna hjälpa en ung person som missbrukar narkotika vara nödvändigt att föräldrama
informeras om den unges missbruk. Likaså kan en skola behöva lämna ut uppgifter
till vårdnadshavaren för .att kunna fullgöra den elevvårdande verksamheten
avseende en elev som har missbruksproblem eller missköter sig i skolan även om
uppgifterna är sekretessbelagda.

Det
finns också vid tillämpning av skaderekvisit ett större eller mindre utrymme
för myndigheter att lämna i och för sig känsliga uppgifter om en underårig till
en vårdnadshavare som inte själv kan efterge sekretess för uppgifterna. Det kan
nämligen förhålla sig så att den nackdel för den unge som uppgiftslämnandet kan
anses medföra mer än väl uppvägs av den fördel för honom som får bedömas följa
av det. Sammantaget uppstår i så fall inte något men för den unge, och uppgiftema
får lämnas ut.

Avslutningsvis bör också
beröras frågan om ett liknande sekretesskydd,

som det som jag nyss förordat, kan behövas för en enskild person som har

en legal ställföreträdare som inte är vårdnadshavare. Vad jag tänker på är

god man enligt föräldrabalken och det nya rättsinstitutet förvaltare som

har föreslagits bli infört den 1 januari 1989 (prop. 1987/88:124). I de flesta

fall anses godmansinstitutet och det nya förvaltarskapsinstitutet som en

rent ekonomisk förvaltning. Det finns då i regel inte något intresse från

ställföreträdarens sida att få ta del av integritetskänsliga uppgifter om

huvudmannens person, t. ex. uppgifter i en patientjournal. I de fall den

legale ställföreträdarens uppdrag också avser att sörja för huvudmannens

person kan det i och för sig finnas ett berättigat intresse för honom att även 39

få ta del av sådana
uppgifter om huvudmannen om de behövs för att han Prop. 1988/89:67

skall kunna fullgöra sitt
uppdrag. Det torde dock i allmänhet inte finnas

några motstående intressen
i dessa fall. Risken för att huvudmannen skulle

komma att skadas om de sekretessbelagda
uppgifterna lämnades ut till den

gode mannen eller
förvaltaren får dock anses vara så liten att det inte finns

tillräcklig anledning att
införa en speciell lagreglering om sekretesskydd

även för dessa relationer.

Särskild
jörtroendesekretess till skydd för unga

Frågan
om sekretess till skydd för underåriga mot deras vårdnadshavare när det gäller
uppgifter som lämnats till myndigheter i förtroendesituationer har tagits upp
av utredningen utan att den omnämnts i direktiven. Enligt utredningens mening
bör uppgifter om den som har fyllt tolv år inte få lämnas ut till vårdnadshavaren
utan den unges medgivande, om uppgiften har lämnats i förtroende eller
inhämtats i samband med att den unge vänt sig till myndigheten i förtroende.
Utredningen har framhållit att det är av stor betydelse att en ung människa i
förtroende kan vända sig till t. ex. socialtjänsten med sina problem.

För
min del vill jag erinra om att frågan om lämpligheten av en sekretessreglering
som skiljer mellan förtroendesekretess och andra fall diskuterades vid
sekretesslagens tillkomst (prop. 1979/80:2 Del As. 161 f) såvitt avsåg hälso-
och sjukvården samt socialtjänsten. Någon särskild förtroendesekretess borde
enligt föredragande statsrådets mening inte gälla inom dessa områden. Som skäl
anfördes bl. a. att bestämmelser om förtroendesekretess är svårtillämpade. Det
kan ofta uppkomma tveksamhet huruvida uppgifter har lämnats i en
förtroendesituation eller inte. Det är inte heller säkert att de uppgifter som
lämnats eller inhämtats i en förtroendesituation är de mest skyddsvärda.
Riksdagen anförde inte någon annan uppfattning i denna fråga.

Visserligen
har, som utredningen också påpekar, en konstruktion med sekretess för
förtroendesituationer inte helt kunnat undvikas i sekretesslagen. Sådan
sekretess förekommer vid den kommunala familjerådgivningen (7 kap. 4 §) och
hos allmän advokatbyrå (9 kap. 9 §). Det är dock här fråga om klart avgränsade
situationer vid verksamhet särskilt inriktad på rådgivning e. d. Enligt utredningens
förslag skulle förtroendesekretess i förhållande till en vårdnadshavare gälla
hos alla myndigheter dit den unge vänder sig. Jag anser att de skäl som
anfördes vid sekretesslagens tillkomst mot en särskild förtroendesekretess gör
sig gällande med samma styrka i det nu behandlade fallet.

Förslaget
kan vidare leda längre än vad som är lämpligt och möjligt, om

vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt föräldrabal

ken. Det är självklart i och för sig av betydelse för barnet att dess uppgifter

till t. ex. en kurator eller läkare i vissa fall inte blir tillgängliga för vård

nadshavaren. Utgångspunkten måste emellertid vara att familjen ses som

en enhet, och det skulle enligt min mening bli svårt att på lämpligaste sätt

hjälpa t. ex. ungdomar som vänt sig till de sociala myndigheterna, om

möjlighet aldrig skulle finnas att lämna sådana uppgifter till vårdnads- 40

havaren som den unge
lämnat i en förtroendesituation. Den föreslagna Prop. 1988/89:67 regeln
överensstämmer inte med tankegången att det i första hand är föräldrarna som
har ansvaret för barns och ungdoms vård och fostran.

Enligt
min uppfattning torde de principer som tidigare angetts i fråga om vem som
disponerar över sekretess till skydd för en underårig ofta ge resultatet att
ett samtycke från den unge krävs för att uppgifter som denne lämnat i en här
aktuell situation skall få lämnas till vårdnadshavaren. I allmänhet kan man
nämligen räkna med att det inte är barn som till fullo representeras av sin vårdnadshavare
som uppsöker en myndighet. I de fall där det är fråga om ett mindre barn bör
man vidare kunna utgå från att det regelmässigt rör sig om så
integritetskänslig information eller annars sådana uppgifter att den av mig fömt
föreslagna nya regeln om sekretess vid risk för betydande men kommer att kunna
tillämpas. Jag menar därför att det inte krävs någon särskild bestämmelse för
att tillgodose det syfte utredningen har haft med sitt förslag.

Som
utredningen och vissa remissinstanser har påpekat hindrar sekretess i princip
inte att en part i ett mål eller ärende hos en domstol eller en myndighet tar
del av en handling eller något annat material i målet eller ärendet (14 kap. 5§
sekretesslagen). Om det uppkommer ett mål eller ärende som rör ett barn och i
vilket även dess vårdnadshavare är part, har denne därför i regel rätt att ta
del av alla relevanta uppgifter om bamet. Det finns dock vissa möjligheter att
hemlighålla uppgifter även i ett partsförhållande. Om det med hänsyn till ett
allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagda
uppgifter i materialet inte röjs får de inte lämnas ut. En viss
intresseavvägning måste här göras mellan vårdnadshavarens intresse av insyn på
grund av sitt föräldraansvar och barnets intresse av integritet gentemot vårdnadshavaren.
Uttrycket "synnerlig vikt" innebär emellertid att denna bestämmelse
skall användas endast i mera utpräglade undantagsfall.

Rätt
att efterge sekretess till skydd för unga

Till
frågan om i vilken utsträckning uppgifter som en underårig har lämnat till en
myndighet kan lämnas ut till föräldrama mot dennes önskemål hör också vem som
skall kunna efterge den sekretess som gäller till förmån för en underårig. Som
jag tidigare redovisat diskuterades i förarbetena till sekretesslagen tre
typfall vad gäller omyndigs rätt att lämna giltigt samtycke.

Utredningen
har föreslagit att också frågan om vem som skall kunna efterge sekretessen
skall lagregleras. Den föreslår att ett barn som har fyllt tolv år själv skall
få förfoga över sekretess till skydd för det. Sekretessen skall följaktligen
kunna efterges av bamet. Vårdnadshavaren ges också generell rätt att efterge
sekretessen om det är fråga om en uppgift som kan lämnas ut till denne.

Enligt
min mening bör frågan om i vilka fall bamet resp. vårdnadshava

ren får efterge sekretess inte lagregleras så som utredningen föreslagit. Jag

instämmer i den uppfattning som en remissinstans redovisat, nämligen att

frågan bör som hittills prövas från fall till fall med hänsyn tagen till den 41

unges mognad och
omdömesförmåga och till karaktären på den uppgift det Prop. 1988/89:67 gäller.
Jag kan således inte biträda utredningens förslag i denna del.

Rätten
för vårdnadshavaren att efterge den sekretess som gäller till förmån för barnet
bör emellertid i denna del korrespondera med den rätt han har att ta del av
uppgifter om barnet. Är det fråga om en uppgift som inte kan lämnas ut till vårdnadshavaren
på grund av det här föreslagna sekretesskyddet, bör han givetvis inte heller ha
rätt att efterge sekretessen. Beträffande en sådan uppgift bör den myndighet
som har den sekretess-skyddade uppgiften vara medveten om att bamets samtycke
att lämna en uppgift till vårdnadshavaren kan ha getts efter påtryckningar från
dennes sida (jfr RÅ 1984 Ab 57).

Sekretessen
till skydd för unga i förhållandet myndigheter emellan

Som
jag redan tidigare har nämnt (se avsnitt 2) tillåter generalklausulen i 14 kap.
3§ sekretesslagen att sekretessbelagda uppgifter lämnas från en myndighet till
en annan efter en avvägning mellan motstående intressen. Den gäller dock inte
inom bl. a. hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Regeringen
gav i ett beslut den 23 maj 1985 (dnr 830-85) utredningen om barnens rätt i
uppdrag att utreda frågan om 14 kap. 3 § sekretesslagen borde göras tillämplig
även på hälso- och sjukvårdens, omsorgsverksamhetens och socialtjänstens
område, i fråga om förhållanden som rör barn under 15 år. Beslutet var
föranlett av att justitieombudsmannen Tor Sverne i ett beslut som han
överlämnat till regeringen ifrågasatte om inte generalklausulen borde utvidgas
för att underlätta samarbetet mellan olika myndigheter då det gällde skyddet
för barn och ungdom.

Utredningen
har avvisat en lösning som skulle medföra att generalklausulen blev tillämplig
på uppgifter om barn, oavsett deras ålder, inom hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten. Enligt utredningen bör man i första hand försöka lösa
myndighetemas problem med samarbetet genom att berörda föräldrar, och ibland
också den underårige, lämnar sitt samtycke till att uppgifter lämnas till en
annan myndighet. Vidare framhålls att det i 71 § socialtjänstlagen (1980:620)
finns en skyldighet för bl. a. myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom att göra anmälan till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom
om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd. Om en myndighet i annat fall behöver lämna en uppgift om ett barn till
en annan myndighet, kan uppgiften i vissa fall lämnas ut också med stöd av I
kap. 5 § sekretesslagen, nämligen om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Om det för vissa situationer
finns ett behov av uppgiftsskyldighet, finns också möjligheten att särskih
föreskriva om detta i lag eller förordning.

Jag
delar uppfattningen att det inte finns någon anledning att göra generalklausulen
generellt tillämplig på uppgifter om bam. Huvudskälet är att barn i princip har
samma behov av sekretesskydd som vuxna har.

42

9 Rätten att få en begäran om utlämnande av en allmän
handling hänskjuten till myndigheten m. m.

Prop.1988/89:67

Mitt förslag:
Handläggningsreglerna i sekretesslagen i fråga om prövning av frågor om
utlämnande av allmänna handlingar förtydligas. Det skall uttryckligen anges
att den befattningshavare som har vården av en handling, om han vägrar lämna ut
en allmän handling eller lämnar ut den med förbehåll, skall upplysa sökanden om
dennes rätt att få sin begäran hänskjuten till myndigheten och om att ett beslut
av myndigheten är en förutsättning för att beslutet skall kunna överklagas.

Skälen för mitt förslag:
Av 2 kap, 14 § tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att en begäran om att få
ta del av en allmän handling skall göras hos den myndighet som förvarar
handlingen och att det — om inte något annat är särskilt föreskrivet — är den
myndigheten som skall pröva begäran. I 15 kap. 6 § sekretesslagen finns
föreskrifter om hur prövningen skall gå till. (Motsvarande regler fanns
tidigare i 2 kap. TF.) Enligt denna paragraf skall en begäran om att få ut en
allmän handling i första hand prövas av den befattningshavare som enligt en
arbetsordning eller ett särskilt beslut har vården om handlingen.

En föredragande eller
annan handläggare av ett ärende får anses ha vården om handlingarna i ärendet
och är alltså den som i första hand skall pröva frågan om utlämnandet. På
motsvarande sätt kan en registrator eller arkivarie anses ha vården om de
handlingar som denne har hand om. Det är alltså inte endast sådana tjänstemän
som normalt får fatta beslut på en myndighets vägnar som kan pröva frågor om
utlämnande av allmänna handlingar.

I tveksamma fall skall den
som har vården om handlingarna hänskjuta utlämnandefrågan till myndighetens
prövning. Detta får dock bara ske om det kan göras utan omgång, dvs. utan tidsutdräkt
eller någon annan olägenhet för sökanden. .

Om en tjänsteman har
vägrat att lämna ut en handling eller lämnat ut den med förbehåll, skall han —
under fömtsättning att sökanden begär det — också hänskjuta frågan till
myndigheten.

Med myndighet menas här
den eller de befattningshavare som genom sin tjänst har behörighet att på
myndighetens vägnar fatta beslut i saken. Om inte annat är föreskrivet
tillkommer sådan behörighet normalt myndighetens chef eller i fråga om en
nämnd e. d., detta kollektiva organ. Det är emellertid rätt vanligt att
beslutanderätten i t. ex. en arbetsordning har delegerats till någon tjänsteman
inom myndighetens förvaltning.

Av 2 kap. 15 § TF följer
att ett avslagsbeslut på en begäran enligt 2 kap. 14§ TF kan överklagas av den
som beslutet gått emot. Undantag gäller endast för beslut fattade av regeringen
eller riksdagen. Av 11 kap. I § regeringsformen följer en motsvarande
begränsning av möjligheten att överklaga högsta domstolens och regeringsrättens
beslut. För att den enskilde skall kunna överklaga ett beslut att vägra lämna
ut en allmän

43

handling krävs emellertid
att beslutet har fattats av myndigheten. En Prop. 1988/89:67 tjänstemans avslagsbeslut
är således överklagbart endast då han till följd av bestämmelser i t. ex. en myndighetsinstmktion
eller arbetsordning prövat sådana utlämnandefrågor på myndighetens vägnar (se
RÅ 81 Bb 242 och RÅ 82 Bb 160).

1
ärenden om utlämnande av allmän handling är förvaltningslagen (1986:223)
tillämplig. Hos de myndigheter som omfattas av förvaltningslagen gäller enligt
21 § bl. a. en skyldighet att underrätta den som ett beslut går emot hur han
kan överklaga beslutet. Om t. ex. en tjänsteman i enlighet med gällande
bestämmelser fattar ett slutligt beslut för myndighetens räkning, skall
beslutet följaktligen förses med en hänvisning om att beslutet kan överklagas
till (normalt) kammarrätten. Instansordningen är nämligen enligt huvudregeln
myndigheten — kammarrätten — regeringsrätten.

Gällande
regler föreskriver däremot inte uttryckligen någon skyldighet att informera
sökanden om möjligheten att begära prövning hos myndigheten av en vägran att
lämna ut en allmän handling, om beslutet fattas av en befattningshavare som
svarar för vården av handlingen men som inte är behörig att företräda
myndigheten som sådan. Det är endast om sökanden begär det som
befattningshavaren är skyldig att hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden
torde dock sällan vara medveten om att ett sådant hänskjutande är nödvändigt
för att det skall finnas ett överklagbart beslut.

Det
är inte ovanligt att ett beslut av en tjänsteman överklagas. Ärendet måste då
återförvisas för prövning av den behöriga myndigheten. Eftersom
offentlighetsprincipen kräver att utlämnandefrågan prövas utan dröjsmål är den
nuvarande ordningen otillfredsställande.

Vikten
av att den sökande har hela handläggningsordningen fullt klar för sig har också
påtalats av riksdagen (KU 1987/88:22, rskr. 51) och av justitieombudsmannen
Gunnel Norell-Söderblom (dnr 1461 — 1987). Konstitutionsutskottet uttalade med
anledning av en motion (1986/87:406) om ändrad lydelse av 15 kap. 6§
sekretesslagen att det borde ankomma på regeringen att överväga frågan om utformningen
av den angivna bestämmelsen så att möjligheten till prövning av myndigheten
klart framgår (a. KU-betänkande s. 10). Riksdagen anslöt sig till detta (rskr.
51). Också Gunnel Norell-Söderblom betonar att det redan av sekretesslagen
klart bör framgå att den i första hand beslutande befattningshavaren har
skyldighet att för sökanden förklara de olika leden i prövningen.

Jag
delar uppfattningen att det är mycket viktigt att den som vägras att få del av
en allmän handling eller får del av den med förbehåll (se 14 kap. 9 och 10 §§
sekretesslagen) får helt klart för sig vad som gäller.

Det
bör därför i 15 kap. 6 § sekretesslagen tas in en uttrycklig bestämmelse om
skyldighet för den som prövar en utlämnandefråga att för sökanden förklara de
olika leden i prövningen, om denna utfaller negativt för honom.

I
likhet med konstitutionsutskottet anser jag däremot inte att det finns

tillräckliga skäl för att alltid hänskjuta ett avslagsbeslut till myndigheten,

oavsett om den enskilde har begärt det eller ej. Däremot bör sökanden

alltid informeras om sina möjligheter att få frågan prövad av myndighe

ten, om han inte vill godta befattningshavarens bedömning att handlingen 44

inte får lämnas ut. Vidare
bör han underrättas om att detta är en fömtsätt- Prop. 1988/89:67 ning för
att beslutet skall kunna överprövas av kammarrätten (eller någon annan
överinstans).

Jag
förordar också i detta sammanhang att vissa redaktionella ändringar görs i 15
kap. sekretesslagen. Vad jag närmast tänker på är att uttrycket besvär i 15
kap. 8 § sekretesslagen bör bytas ut mot överklagande i enlighet med den
terminologi som används i den nya förvaltningslagen (jfr prop. 1985/86:80 s. 55
och prop. 1986/87:39 s. 60). En språklig justering bör också göras i 15 kap. 10
§ sekretesslagen. Jag återkommer till dessa förslag i specialmotiveringen.

10 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

11 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7
kap. 9§

Paragrafen
har behandlats i avsnitt 3.

I
tredje stycket byts den föråldrade termen studievägledare ut mot syofunktionär,
som är den beteckning som används såväl i grundskoleförordningen (1988:655)
som i gymnasieförordningen (1987:743). Som syofunktionär avses också
yrkesvalslärare med motsvarande uppgifter.

Genom
tillägget i tredje stycket kan uppgifter om enskildas personliga förhållanden
som hänför sig till annan elevvårdande verksamhet än som nu avses i det stycket
sekretessbeläggas inom AMU-utbildningen samt inom komvux, grundvux, särvux och
folkhögskolan. Bestämmelsen är inte begränsad till uppgifter om den studerande
utan gäller också för uppgifter om någon annan, t. ex. en anhörig. Uppgifterna
skall förekomma i den elevvårdande verksamhet inom utbildningen som inte
bedrivs av särskilda elevvårdsfunktionärer. Sekretessen hos dessa regleras ju i
den oförändrade första meningen i stycket.

Till
den elevvårdande verksamheten hör t. ex. olika gruppdiskussioner om eleverna
och sådan verksamhet som lärarnas inhämtande av uppgifter om kursdeltagarnas
personliga förhållanden för att bl. a. försöka avhjälpa skolsvårigheter och ge
kursdeltagarna social träning.

7
kap. 21 §

Ändringen
i första stycket har behandlats i avsnitt 4. Den innebär att

bestämmelsen inte längre är begränsad till uppgifter om personliga förhål

landen rörande den som har dömts att undergå kriminalvård utan gäller 45

också
andra enskilda, i första hand besökare till den intagne. Uppgifter om Prop.
1988/89:67 enskildas personliga förhållanden som finns i den intagnes akt och
från utredningar om besökstillstånd och tillstånd till telefonsamtal med den intagne
omfattas härmed av sekretessbestämmelsen. Det blir här främst fråga om
uppgifter om anhöriga och vänner, men kan också gälla t. ex. besökare från
ideella organisationer. Sekretessen kommer också att gälla för uppgifter om
personliga förhållanden i utredning av tilltänkta övervakares lämplighet.

7
kap. 28 §

I
paragrafen, som är ny, föreskrivs att sekretess i vissa fall skall gälla i ärenden
enligt namnlagen. Skälen för den nya regeln har redovisats i avsnitt 5. Som
framgår där är de ärenden i vilka det kan bli aktuellt med sekretess framför
allt ärenden om namnbyte med anledning av ändrad könstillhörighet och ärenden
där någon förföljs antingen av en tidigare anhörig eller av politiska skäl. Det
kan också vara fråga om ärenden där anhöriga till personer som begått
allvarliga brott vill byta namn eller där man förföljs av något annat skäl, t.
ex. därför att man vittnat mot någon.

Sekretesstiden
är densamma som i fråga om folkbokföringssekretessen (se 7 kap. 15 § andra
stycket).

14
kap. 4 §

Ändringen
har behandlats i avsnitt 8.

Genom
tillägget i andra stycket slås det uttryckligen fast att sekretess till skydd
för den underårige kan gälla också gentemot vårdnadshavaren. Bestämmelsen skall
ses som ett undantag från principen att sekretess till förmån för en enskild
inte gäller gentemot den legale ställföreträdaren. För att sekretess skall
gälla också gentemot en vårdnadshavare krävs att det skall finnas anledning att
anta att den underårige skulle lida betydande men om uppgiften lämnades ut till
denne. Den nya regeln kan ibland tillämpas i de fall som redan täcks av 7 kap.
5 §. Sekretessen enligt de båda bestämmelserna sammanfaller dock inte helt,
varför 7 kap. 5 § har lämnats oförändrad.

15
kap. 6, 8 och 10 §§

Ändringarna
har behandlats i avsnitt 9.

Den
ändring som har skett i 6 § innebär vissa krav i fråga om handläggningen i
ärenden om utlämnande av allmänna handlingar när en tjänsteman eller annan som
har vården om en handling avslår en begäran om att den skall lämnas ut. Den nya
handläggningsordningen blir tillämplig på sådana ärenden om utlämnande av
allmänna handlingar där prövningen av en utlämnandefråga sker efter
lagändringens ikraftträdande.

Ändringarna
i 8 och 10 §§ är endast redaktionella och hänger samman

med att ordet besvär inte längre används som beteckning på överklagande

enligt förvaltningslagen. Motsvarande ändringar i 15 kap. 7 § sekretesslagen 46

har lagts fram i det
förslag om överklagande av vissa förvaltningsbeslut av Prop. 1988/89:67 enskilda
organ som regeringen genom beslut den 10 november 1988 remitterat till
lagrådet.

12 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100).

13 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden har lagt fram.

47

Sveriges
psykologförbund

Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM

Prop.1988/89:67 Bilaga 1

Angående förstärkt sekretesskydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden
hos skolpsykolog

Psykologer
är sedan 1978 legitimerade och har socialstyrelsen som tillsynsmyndighet i
frågor som rör vård och behandling. Detta innebär bl. a. en viss journalföringsplikt
enl. instruktioner av socialstyrelsen. Den del av skolpsykologens verksamhet
som utgör hälso- och sjukvård skall dokumenteras.

Uppgift
hos skolpsykolog om elevers eller närståendens personliga förhållanden får
inte lämnas ut till enskilda eller myndigheter enligt sekretesslagen, 7 kap. 9
§, 1 st om det inte står klart att det kan ske utan men för den som uppgifterna
rör eller någon honom närstående.

Motsvarande
sekretesskydd saknas dock i skolans interna verksamhet dvs. i förhållandet
mellan skolpsykologen och den övriga personalen i skolan (rektor, lärare, administrativ
personal m. fl.).

Uppgift
om elevers och närståendes personliga förhållanden hos skolpsykologen är ofta
av mycket känsligt slag. Skolpsykologen är ofta den befattningshavare i skolan
som i förtroende kontaktas för hjälp i svåra personliga situationer.

Skolpsykologen
måste för att kunna upprätta en förtroendefull relation till den enskilde kunna
garantera åtminstone det sekretesskydd som i dag gäller för elevhälsovårdspersonalen,
skolsköterska, skolläkare (SekrL 7 kap. 1 §).

Så
är det inte i dag.

Elevens
lärare kan t. ex. begära att få ta del av psykologens journaler eller andra
allmänna handlingar med känsliga uppgifter lämnade i förtroende om personliga
förhållanden. Om då psykologen av etiska eller andra skäl vägrar att lämna ut uppgiftema
kan läraren gå till rektor/skolchef som i sin tur kan ålägga psykologen att
lämna ut uppgifterna.

Med
nuvarande tillämpning av lagstiftningen kan dessutom en skolpsykolog utan att
bryta mot sekretesslagen på eget initiativ lämna ut sekretessbelagda uppgifter
till alla i skolan som på något sätt anses bedriva elevvård, dvs. till samtliga
lärare, syokonsulenter, vaktmästare etc. som på något sätt har kommit i
beröring med eleven.

Dessa
uppgifter skyddas sedan endast gentemot allmänheten och andra myndigheter av
den betydligt svagare sekretessen enligt SekrL 7 kap. 9 § 2 st.

Det
torde vara uppenbart för alla att uppgift hos psykolog om människor i kris
eller andra svårigheter måste ha starkast möjliga sekretesskydd.

Åtgärder
bör därför vidtas för att garantera sekretessskyddet även för uppgift om
enskild hos skolpsykolog.

Förbundet
har vid sammanträffande med skolöverstyrelsen generaldirektör Erland Ringborg
1986 — 11 — 18 redogjort för förbundets inställning

48

varvid
Erland Ringborg för SÖs del uttalade en positiv förståelse för Prop.
1988/89:67 förbundets önskemål om förstärkt sekretesskydd samt angav
propositions- Bilaga 1 uttalanden som en möjlig lösning. Kontakt i ärendet
har även skett med utbildningsdepartementet.

Sveriges Psykologförbund hemställer således att åtgärder
vidtas för att garantera sekretesskyddet för uppgift om enskild hos
skolpsykolog.

Förbundet hemställer vidare att företrädare för
organisationen bereds möjlighet att vid personligt besök hos Er ytterligare få
utveckla våra synpunkter i denna för förbundet mycket angelägna fråga.

Med vänlig hälsning

SVERIGES PSYKOLOGFÖRBUND

Inga Sylvander Förbundsordförande

/Claes Old in . Förbundsjurist

49

4 Riksdagen 1988/89.1 saml Nr 67

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig Prop.
1988/89:67

över framställningen från Sveriges psykologförbund g
2 om ändring i sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Sundsvall, Malmö tingsrätt,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, justitieombudsmannen Sigvard Holstad,
Svenska kommunförbundet, Lidingö, Norrköpings, Hässleholms och Luleå kommuner.
Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska hälso-
och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Sveriges socionomers personal- och
förvaltningstjänstemäns riksförbund och Sveriges läkarförbund. Yttrande har
dessutom inkommit från några enskilda personer.

50

AMU-styrelsen Prop. 1988/89:67

Bilaga
3 Till regeringen och chefen för justitiedepartementet

Hemställan
om ändringar i sekretesslagen

Inom
AMU-Gruppen bedrivs en kurativ och hälsovårdande verksamhet. Sekretessbestämmelserna
för denna verksamhet finns i 7 kap. 1 § och 9 § tredje stycket sekretesslagen.
Kursdeltagarna är till största delen anvisade från länsarbetsnämnderna men AMU
säljer även utbildning till t. ex. privata företag. För att denna verksamhet
ska kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt måste den sjuk vårdande
personalen och kuratorn kunna samarbeta med utbildningspersonalen. Detta
gäller t. ex. vid disciplinproblem där läraren, för att förstå en
kursdeltagares beteende, kan behöva känna till dennes bakgrund. Skapas en sådan
förståelse kan pedagogiken förbättras genom att utbildningen anpassas till
kursdeltagarens situation. För att en öppen diskussion skall kunna föras mellan
å ena sidan sjukvårds- och kuratorspersonal och lärarna å andra sidan måste
även lärarna ha tystnadsplikt, vilket de inte har i dag. Om lärarna hade
tystnadsplikt skulle detta också bidra till att skapa större förtroende mellan
lärare och kursdeltagare. Vid t. ex. ett personligt samtal dem emellan kan
lärare behöva försäkra kursdeltagaren om att han har tystnadsplikt.

Det
är inte endast uppgifter hos utbildningspersonalen som bör kunna sekretessbeläggas.
Uppgifter av känslig natur kan också finnas hos t. ex. administrativ personal,
t. ex. läkarintyg och uppgifter som gäller en kursdeltagares eventuella avskiljning
från utbildningen. Över huvud taget är det viktigt att kursdeltagarna kan
anförtro sig åt AMU:s personal utan att riskera att uppgifterna förs vidare.
Många av AMU:s kursdeltagare lever under socialt pressade förhållanden. AMU-Styrelsen
hemställer därför att sekretesslagen ändras så att sekretess gäller inom AMU-Gruppen
för uppgifter som rör kursdeltagares personliga förhållanden om det kan antas
att kursdeltagaren eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Kursdeltagarna
inom AMU-Gruppen lever ibland under sådana sociala förhållanden att det kan
vara en förutsättning, för att de skall kunna gå på AMU, att deras
telefonnummer, adress m. m. inte lämnas ut till vem som helst. Även blotta
uppgiften om att de går på AMU kan ibland behöva hemlighållas för att inte
vederbörande skall riskera att utsättas för våld. Detta gäller bl. a. vid
skilsmässor och vid bråk mellan olika ungdomsgäng. Frånskilda kvinnor kan t.
ex. behöva vara helt försäkrade om att deras före detta män inte kan finna dem.

AMU-Styrelsen
hemställer därför att även administrativa uppgifter om kursdeltagarna skall
kunna sekretessbeläggas om det kan antas att en kursdeltagare eller någon
närstående till honom utsätts för våld eller annat allvarligt men.

Detta
ärende har avgjorts av AMU-Styrelsens styrelse.

Birger
Sjöström

Stf generaldirektör 51

Marie
Forssner

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig °p- 1988/89:67

över
framställningen från AMU-styrelsen om Bilaga
4

ändring i
sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Jönköping, Malmö tingsrätt,
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, justitieombudsmannen Hans Ragnemalm,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen
SACO/SR och Lärarnas riksförbund.

52

Riksdagens
ombudsmän (JO) Prop. 1988/89:67

Bilaga 5 Regeringen

Framställning
om ändring i 7 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)

Under
klagomålsprövningen här har gjorts vissa iakttagelser som enligt min mening kan
motivera en ändring av sekretesslagen.

Bakgmnden
är följande. Sekretessen inom kriminalvården regleras huvudsakligen i 7 kap.
21 § sekretesslagen. Föremålet för sekretessen är uppgifter om den som har
dömts att undergå kriminalvård. Vid kriminalvårdsanstalterna förekommer
emellertid också uppgifter om andra än de intagna. Enligt 29 § andra stycket
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, vilket stycke tillkommit efter
sekretesslagens ikraftträdande, skall inom kriminalvårdens utredningar göras
rörande sådana personer som intagna vill motta besök av. Det skall undersökas
om den tilltänkte besökaren har dömts eller är misstänkt för allvarlig
brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall
upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt.

Bestämmelserna
i 7 kap. 21 § sekretesslagen torde inte kunna tillämpas på uppgifter om en
besökare annat än om denne också är dömd till kriminalvård, vilket naturligtvis
kan förekomma. Sekretess kan också i vissa fall, t. ex. i fråga om
registeruppgifter, gälla på gmnd av andra bestämmelser. Det kan emellertid
också förekomma att man inhämtar uppgifter som inte omfattas av någon
sekretessbestämmelse.

Frågan
om sekretess för uppgifter av detta slag berördes inte vid tillkomsten av
bestämmelsen i lagen om kriminalvård i anstalt. Med hänsyn till syftet med
kriminalvårdens utredning i sammanhanget torde det dock stå klart att det ofta
kan vara fråga om från integritetssynpunkt känsliga uppgifter.

Mot
bakgrund av det anförda anser jag att det behövs en sekretessbestämmelse som
omfattar uppgifter av det nu aktuella slaget. 1 samråd med de andra
justitieombudsmännen har jag därför beslutat att genom denna framställning
väcka frågan om utsträckning av sekretesskyddet. Erforderlig
författningsändring synes kunna göras i 7 kap. 21 § sekretesslagen.

A. Wigelius

Hans
Tocklin

53

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr67

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig pop- 1988/89:67

över framställningen från justitieombudsmannen
Bilaga 6 Anders Wigelius om ändring i sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Jönköping, Malmö tingsrätt,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Sveriges
advokatsamfund. Svenska röda korset. Övervakares och
kontaktpersoners/familjers Riksförbund, Föreningen Styresmän och Assistenter m.
fl. vid Kriminalvårdsanstalterna och Svenska fångvårdssällskapet.

Kriminalvårdsstyrelsen
har bifogat yttrande från styresmännen vid riksanstalterna Hall, Kumla och
Tidaholm.

54

Patent-och registreringsverket Prop. 1988/89:67

Bilaga 7 Justitiedepartementet
Fack 103 33 STOCKHOLM

Angående
sekretess i ärenden rörande PR V:s tillämpning av namnlagen

Frågor
om byte av namn hanteras, förutom av allmänna domstolar, av pastorsämbeten och
av patent- och registreringsverket. Invandrarverket, länsskattemyndighetema, riksskatteverkets
folkbokföringsenhet, polismyndigheterna samt socialstyrelsen är också direkt
eller indirekt berörda.

För
vissa av dessa myndigheter finns uttryckliga bestämmelser om sekretess i
sekretesslagen. Patent- och registreringsverket har i sin handläggning av
namnärenden ansett 7 kap. 15 § i denna lag tillämplig. I detta lagmm stadgas
följande:

"Sekretess
gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering
av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av
särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år."

Frågan
om lagmmmets tillämplighet har dock inte prövats av högre instans förrän helt
nyligen, då en person till kammarrätten i Stockholm överklagade ett beslut,
enligt vilket verket med hänvisning till nyssnämnda paragraf vägrade att
utlämna handlingama i ett namnärende. Kammarrätten fann i sitt beslut att det
åberopade lagrummet inte kunde tillämpas i namnärenden vid verket. Kopia av
beslutet bifogas.

Enligt
kammarrättens beslut äger sålunda verket inte tillämpa 7 kap. 15 §
sekretesslagen. I vissa fall torde 7 kap. 14 § samma lag, som behandlar utlänningar
som riskerar politisk förföljelse, kunna tillämpas i verkets handläggning av
namnärenden. Hämtöver har verket inte funnit något stöd för att hemlighålla
uppgifter i sådana ärenden.

Enligt
namnlagen skall sökande hos verket uppge skäl för sin ansökan om namnbyte. I
vissa fall krävs särskilda skäl och i andra synnerliga skäl för att ansökan
skall kunna bifallas. Till följd av dessa regler innehåller även skenbart enkla
ärenden ofta uppgifter av ytterst privat och känslig natur. I många fall måste
det vara till stor skada för den enskilde, om skälen till namnbytet kommer till
andras kännedom.

Till
de skäl som anförs i namnärenden hör sådana uppgifter som sökande lämnat till
andra myndigheter, exempelvis polisen, sociala myndigheter och/eller
folkbokföringsmyndigheten.

Eftersom
sekretess endast kan överföras från en myndighet till en annan i vissa — här ej
aktuella — fall innebär kammarrättens dom att även sådana uppgifter om en
persons förhållanden, som hos andra myndigheter är hemligstämplade, skulle bli
offentliga hos patent- och registreringsverket.

Exempel
på namnärenden där sådana uppgifter kan förekomma är namnbyten, som
sammanhänger med beslut i socialstyrelsen om fastställande av
könstillhörighet. Vid socialstyrelsen är både diarier och akter för

55

dessa ärenden sekretessbelagda
(7 kap. 1 § sekretesslagen, 6 § sekretessför- Prop. 1988/89:67 ordningen,
29 § verksinstruktionen för socialstyrelsen — SFS 1981:683). Bilaga 7

Det
är knappast troligt att en domstol skulle finna att det åberopade lagrummet i
sekretesslagen skulle kunna anses omfatta också namnärendets handläggning
enligt namnlagen vid PRV. Andra exempel hör samman med ärenden med polisiär
anknytning. Ett vanligt exempel är att den sökande måste skaffa sig en ny
identitet för att kunna undgå förföljelse och misshandel. Slutligen kan nämnas
namnbyten, som invandrare vill genomföra för att undgå politisk förföljelse. I
samtliga nu nämnda fall kan länsskattemyndigheten förordna om hemligstämpling
av uppgifter i olika dataregister.

Av
hänsyn till individens integritet måste enligt verkets mening, uppgifter som
rör personliga förhållanden kunna hemlighållas även så vitt avser namnärenden i
verket.

Verket
anser att det därför är nödvändigt att lagstiftningen kompletteras på lämpligt
sätt med bestämmelser som gör det möjligt för verket att hemlighålla uppgifter
i namnärenden. Först och främst måste sekretessen avse sådana uppgifter som
redan är hemligstämplade av andra myndigheter. Därutöver bör möjlighet finnas
att hemlighålla uppgifter i namnärenden hos verket i den omfattning som är
möjlig för de myndigheter för vilka 7 kap. 15 § är tillämpbar.

Mot
denna bakgrund får verket hemställa att regeringen vidtar skyndsamma åtgärder
för att komplettera sekretessbestämmelserna i namnärenden.

I
underhandskontakter med socialstyrelsen, invandrarverket, riksskatteverkets
folkbokföringsavdelning och länsskattemyndigheten i Stockholms län har dessa
myndigheter uppmärksammats på förhållandena med anledning av kammarrättens dom.
Denna skrivelse har tillkommit i samråd med de nämnda myndigheterna och kopia
tillställes dem för kännedom och eventuella åtgärder.

Kopia
av denna skrivelse har även tillställts industridepartementet.

I
handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sten Niklasson,
avdelningschefen Kerstin Sundström samt avdelningsdirektören Torsten Halén,
föredragande.

Sten
Niklasson

Torsten
Halén

56

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig PoP-1988/89:67

över
framställningen från patent- och ®'*

registreringsverket
om ändring i sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Göteborg, Malmö tingsrätt, riksskatteverket,
patentbesvärsrätten, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens
invandrarverk och riksdagens ombudsmän.

57

Konsumentverket

Prop.1988/89:67 Bilaga 9

Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM

Sekretessför
uppgifter om enskilds personliga förhållanden inom den kommunala
konsumentverksamheten

Konsumentpolitiken
är inriktad bl. a. på att stödja hushållen i deras strävanden att bättre
utnyttja sina resurser (prop. 1985/86:121 s. 17). Detta sker bl. a. genom
budget rådgivning till enskilda i kommunal regi. En sådan rådgivning sker inom
den kommunala konsumentverksamhetens ram (a prop. s. 56 och 60). Det förutsätts
att samarbetet med socialtjänsten får en framträdande plats.

Utvecklingen
mot ökad tonvikt vid budgetrådgivning aktualiserar frågan om sekretesskydd för
uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Rådgivningen förutsätter att den
enskilde med förtroende vågar lämna ut känsliga uppgifter om sig själv. Det kan
röra sig om upplysningar av rent ekonomisk art (inkomst, skuldsättning, bidrag,
osv.). Inte sällan har de ekonomiska problemen sitt ursprung i sjukdom,
arbetslöshet eller personliga förhållanden. Även sådana uppgifter måste ofta
redovisas som underlag för rådgivningen.

När budgetrådgivningen
sker inom socialtjänstens ram gäller enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100) sekretess för uppgift om den enskildes personliga förhållande, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
närstående lider men. När samma uppgifter lämnas till den kommunala
konsumentverksamheten ger dock inte lagen motsvarande sekretesskydd.

1 ovan nämnda proposition
betonas vikten av samverkan mellan socialtjänsten och kommunal
konsumentverksamhet i budgetrådgivningsfrågor. Ett sådant samarbete kan
innebära att en konsumentvägledare medverkar i budgetrådgivning hos
socialtjänsten men i hög grad sker rådgivningen hos konsumentvägledningen.
Uppgifter som inom socialtjänsten omfattas av sekretess, blir offentliga då de
lämnas inom den kommunala konsumentverksamheten. Detta är oacceptabelt för den
enskilde och försämrar förutsättningarna för rådgivningen. De hänsyn till den
enskildes personliga integritet som motiverar sekretesskyddet inom
socialtjänsten gör sig även gällande inom den kommunala konsumentverksamheten.

Med
hänvisning till det anförda hemställer Konsumentverket att sekretesslagen
ändras så att sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga förhållanden
som lämnas inom den kommunala konsumentverksamheten.

Laila
Freivalds

Ursula
Cronsten

58

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig Pop.
1988/89:67

över
framställningen från konsumentverket om

ändring i
sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Sundsvall, Malmö tingsrätt,
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Lidingö kommun, Norrköpings kommun,
Hässleholms kommun, Luleå kommun och Konsumentvägledarnas förening.

59

Göteborgs biblioteksnämnd Prop. 1988/89:67

Bilaga 11

Angående sekretessför låntagarregister
inom det allmänna

biblioteksväsendet

Göteborgs
biblioteksnämnd behandlade vid sitt sammanträde 1987 — 06 — 04 bilagda tjänsteutlåtande
av stadsbibliotekarien. Nämnden biföll stadsbibliotekariens förslag.

Med
anledning härav får biblioteksnämnden med hänvisning till tjänsteutlåtandet
hemställa att justitiedepartementet tar initiativ till att i sekretesslagen
införes en föreskrift av innebörd att sekretess skall gälla inom det allmänna
biblioteksväsendet för uppgift som angår enskilds förbindelse med verksamheten.

Göteborg
1987-06-29

GÖTEBORGS
BIBLIOTEKSNÄMND

Berit
Johannesson

Torgny
Köningson

Tjänsteutlätande

Bakgrund:
Göteborgs stadsbibliotek är sedan 1974 anslutet till Bibliotekstjänst AB:s
datasystem BUMS. Detta system används för både katalog och cirkulationskontroll.

Bibliotekets
register över låntagare är offentlig handling. Uppgiften om vad den enskilde
låntagaren har lånat är också offentlig. Det gäller inte bara i datasystemen på
landets bibliotek. Kortregister och filmer, som används i manuella
utlåningssystem, är också offentliga. I manuella system finns uppgifterna kvar
under längre tid. I datasystemet BUMS raderas uppgiften om vad en enskild
låntagare lånat ut så fort boken lämnats tillbaka.

Reklamköpare
har ibland velat köpa utdrag ur registren. Det har också inträffat att
journalister bett att få utdrag ur registren för att publicera vad t. ex.
politiker har lånat på biblioteken i Göteborg. Det är emellertid mycket
ovanligt.

Nuläge:
På de bibliotek i Göteborg som har on-line förbindelse via terminal med
Bibliotekstjänsts databas i Lund kan man i dag använda Låntagarsök, databasen
för låntagare. De bibliotek som har denna möjlighet är Huvudbiblioteket,
Kortedala, Hisingen, Västra Frölunda, Angered och Gårdsten.

Användningen
av Låntagarsök ger många serviceförbättringar; man kan snabbt reda ut fel, man
kan undvika utskrift av dubblettkort, man kan se efter när en beställd bok
skall lämnas igen.

Låntagarsök
har hittills använts mycket restriktivt och enbart av bibliotekets
dataansvariga, Gunnel Atterfelt.

Biblioteksförvaltningens
synpunkter: Inom förvaltningen har ofta fram

förts att låntagarregistren bör sekretessbeläggas. 60

Liknande synpunkter finns
på andra bibliotek i landet. I Bilaga redovi- Prop. 1988/89:67

sas Malmös inställning. Bilaga 11

Det
förefaller orimligt att det kan finnas ett allmänt intresse av att ta del av
enskilda personers boklån; det kan utgöra ett hot mot den personliga integriteten.

I
Sverige råder inte bara en vidsträckt yttrande- och opinionsfrihet utan också
en s. k. negativ opinionsfrihet, som innebär att den enskilde har rätt att inte
tala om sin mening i olika frågor. Genom att gå igenom en låntagares hemlån av
böcker kan intresseområden kartläggas.

Man
kan t. ex. ta reda på om en make/maka lånat böcker om skilsmässor och vårdnadstvister.
En låntagare kan känna sin integritet hotad om hon lånat böcker om abort eller
fosterdiagnostik och någon annan person begärt uppgifter om hennes lån.

Även
för forskare kan offentlighet skada, särskilt i ett inledande stadium i
forskningen.

Biblioteksförvaltningen
i Göteborg kan inte finna att det finns något motstående starkt
offentlighetsintresse.

I
sekretesslagen 9.8 behandlas enskilds förbindelse med t. ex. SJ och Televerket.
Sådana mellanhavanden är enligt lagen sekretessbelagda. Enligt förvaltningens
mening borde enskilds förbindelse med det allmänna biblioteksväsendet som
handhar utlåning av böcker och andra media också vara sekretessbelagt.

Biblioteksförvaltningen
har i sitt dagliga administrativa arbete med cirkulationskontrollen god
användning av Låntagarsök. Det nuvarande arbetssättet som är bundet till en
enda person är tungrott och tar alltför mycket tid i anspråk.

I
samarbete med Göteborgs kommuns jurister har förvaltningen tagit fram ett
förslag till skrivelse till justitiedepartementet med hemställan om sekretessbeläggning
av Låntagarsök.

Hemställes

»biblioteksnämnden
i Göteborg beslutaratt hosjustitiedepartemen-tet hemställa att departementet
tar initiativ till att i sekretesslagen införes en föreskrift av innebörd att
sekretess skall gälla inom det allmänna biblioteksväsendet för uppgift som
angår enskilds förbindelse med verksamheten.

GÖTEBORGS
STADSBIBLIOTEK

Inger
Eide-Jensen tfstadsbibliotekarie

61

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig Pop-1988/89:67

över framställningen från Göteborgs Bilaga 12

biblioteksnämnd om ändring i sekretesslagen

Remissyttranden
har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i Sundsvall, Malmö tingsrätt,
datainspektionen, justitieombudsmannen Hans Ragnemalm, data- och
offentlighetskommittén. Statens kulturråd, Stifts-och landsbiblioteket i
Linköping, Stiftelsen Jämtlands läns bibliotek. Universitets- och
högskoleämbetet, Kungl. biblioteket. Svenska kommunförbundet, Stockholms
kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Karlstads kommun, DIK-Förbundet,
Bibliotekstjänst AB, Svenska Tid-ningsutgivareföreningen och Svenska
direktreklamföreningen.

UHÄ
har bifogat yttranden från universiteten i Stockholm, Uppsala, Lund och
Göteborg, Kungl. tekniska högskolans bibliotek. Karolinska institutets
bibliotek och informationscentral och Tekniska Litteratursällskapet. Uppsala
universitet har bifogat yttranden från biblioteksnämnden, juridiska fakulteten,
avd. för litteratursociologi, institutionen för idé- och lärdomshistoria,
historiska institutionen och litteraturvetenskapliga institutionen. Lunds
universitet har bifogat yttranden från biblioteksstyrelsen och juridiska
fakulteten.

Yttranden
har dessutom inkommit från följande kommuner: Herrljunga kommun, Kristinehamns
kommun, Mörbylånga kommun, Åtvidabergs kommun. Åstorps kommun, Dals-Eds kommun.
Bodens kommun, Käv-linge kommun, Ystads kommun, Motala kommun, Uddevalla
kommun, Värnamo kommun, Götene kommun, Svedala kommun, Vaggeryds kommun, Luleå
kommun, Töreboda kommun, Danderyds kommun, Osby kommun, Karlskrona kommun, Nordmalings
kommun, Strängnäs kommun, Täby kommun. Staffanstorps kommun, Bjuvs kommun,
Vetlanda kommun, Gmms kommun, Nybro kommun, Kungsörs kommun, Höganäs kommun.
Forshaga kommun, Tranemo kommun, Stenungsunds kommun, Vänersborgs kommun, Tjöms
kommun, Kungälvs kommun, Oskarshamns kommun, Kalix kommun, Nyköpings kommun.
Upplands Väsby kommun, Mönsterås kommun. Grästorps kommun, Helsingborgs kommun,
Höörs kommun, Norsjö kommun, Nacka kommun, Simrishamns kommun, Mölndals
kommun. Smedjebackens kommun, Hudiksvalls kommun, Avesta kommun. Vännäs
kommun. Tomelilla kommun, Klippans kommun, Halmstads kommun, Köpings kommun,
Lycksele kommun, Söderhamns kommun, Hallstahammars kommun, Härnösands kommun,
Åmåls kommun, Falkenbergs kommun, Falköpings kommun, Karlsborgs kommun.
Surahammars kommun, Eskilstuna kommun, Ham-marö kommun, Vallentuna kommun.
Krokoms kommun. Ängelholms kommun, Ulricehamns kommun, Piteå kommun, Haninge
kommun, Arboga kommun. Ovanåkers kommun, Borlänge kommun, Kramfors kommun,
Skövde kommun, Solna kommun, Båstads kommun, Svalövs kommun, Södertälje
kommun, Kalmar kommun, Skumps kommun, Kungsbacka kommun, Varbergs kommun.
Vidare har yttranden avgetts av Lunds, Malmö, Ronneby, Västerås och Landskrona
stadsbibliotek, stads-

62

och länsbiblioteket i
Gävle, Gotlands länsbibliotek, delegationen för ve- Prop. 1988/89:67 tenskaplig
och teknisk informationsförsörjning, Sveriges författarfond, Bilaga 12
Sveriges allmänna biblioteksförening, BUMS-rådet samt talboks- och
punktskriftsbiblioteket.

63

Utredningens
om barnens rätt lagförslag i SOU

1987:7

Förslag
till

Lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sekretesslagen att i lagen skall införas en ny paragraf,
14 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Prop.1988/89:67 Bilagan

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll.

4a§

Sekretess till skydd för ett barn gäller även i förhållande till vårdnadshavaren,

1.
när det Jinns särskild
anledning att anta att barnet skulle lida men om uppgiften lämnas ut till vårdnadshavaren
eller

2.
när uppgiften rör ett
barn som har fyllt tolv är och har lämnats av barnet iförtroende eller har
inhämtats i samband med att barnet har hänvänt sig till en myndighet i förtroende.

Sekretess till skydd för ett barn kan helt eller delvis efterges av
barnet, om det har fyllt tolv år Sekretessenfår efterges även av vårdnadshavaren,
om det är fråga om en uppgift som kan lämnas ut till denne.

Denna
lag träder i kraft den

64

Utredningens
om barnens rätt sammanfattning av Prop. 1988/89:67 betänkandet (SOU
1987:7) Barnets rätt 3 Om barn " " i vårdnadstvister — talerätt
för barn m. m. i här aktuell del

Sekretesskydd
för barnet gentemot vårdnadshavaren

Barn
åtnjuter i dag i princip samma sekretesskydd som vuxna. Skyddet gäller
emellertid normalt inte i förhållande till den enskilde själv. Den enskilde kan
därför samtycka till att en sekretesskyddad uppgift lämnas ut.

När
det är fråga om barn leder dessa regler till att barnets vårdnadshavare har
rätt att ta del av sekretesskyddade uppgifter angående barnet, eftersom vårdnadshavaren
i egenskap av barnets ställföreträdare i personliga angelägenheter normalt
utövar dess befogenheter. Detta är i de flesta fall en naturlig och rimlig
ordning. För att vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sin skyldighet att ge
barnet god omvårdnad och fostran måste han eller hon kunna få ta del av
allehanda uppgifter rörande barnet vilka är skyddade av sekretess.

I
speciella situationer bör det emellertid finnas möjlighet för en myndighet att
vägra att lämna ut sekretesskyddade uppgifter om ett barn även till vårdnadshavaren.
Vi föreslår därför att sekretess skall gälla gentemot vårdnadshavaren, om det
finns särskild anledning att anta att barnet skulle ta skada (lida men) om
uppgiften lämnas ut till denne. Sekretessen skall här gälla oavsett barnets
ålder. Sekretess bör gälla gentemot vårdnadshavaren också i de fall då en ung
människa har vänt sig i förtroende till en myndighet för att få råd och hjälp.
Vi föreslår därför att uppgifter om den som har fyllt tolv år inte får lämnas
ut till vårdnadshavaren utan den unges medgivande, om uppgiften har lämnats i
förtroende eller inhämtats i samband med att den unge hänvänt sig till
myndigheten i förtroende.

65

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig Pop-1988/89:67

över
utredningens om barnens rätt betänkande ®''

(SOU 1987:7) Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister —
talerätt för barn m. m.

I
här aktuell del av betänkandet har remissyttranden avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norriand, Stockholms tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Stockholms län,
domstolsverket, socialstyrelsen. Lunds universitet, justitieombudsmannen
Anders Wigelius, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Allmänna
advokatbyrån i Göteborg, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers,
personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund, Föreningen BRIS - Barnens
rätt i samhället, Riksförbundet Hem och Skola, Rädda Barnen och
Umgängesrätts-Föräldrarnas-Riksförbund.

66

Lagrådet Prop. 1988/89:67

Bilaga
16

Utdrag ur protokoll vid
sammanträde 1988-11-2

Närvarande;
f d. regeringsrådet Bengt Wiesland ', regeringsrådet Ulla

Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

I Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den . i november 1988 har

regeringen på hemställan
av statsrådet Ingela TI lén beslutat inhämta

lagrådets yttrande över
förslag till lag om än ring i sekretesslagen

(1980:100). ;

I Förslaget har
inför lagrådet föredragits av kamma attsassessorn Åsa Sy-dén.

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

67

Innehållsförteckning s,d. Prop. 1988/89:67

Propositionen....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ........................ 1

Propositionens lagförslag........................................ 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 8 december 1988 . 6

1
Inledning........................................................ .... 6

2
Sekretesskyddet för uppgifter
hos skolpsykolog ..... .... 8

3
Sekretessen för uppgifter inom
arbetsmarknadsutbildningen m.m. 13

4
Sekretesskyddet för uppgifter
inom kriminalvården . .. 20

5
Sekretessen för uppgifter i
namnärenden.............. .. 23

6
Sekretessen för uppgifter inom
den kommunala konsumentverksamheten 29

7
Sekretesskyddet för uppgifter i
bibliotekens låntagarregister 31

8
Sekretesskyddet för barn
gentemot vårdnadshavaren 35

9
Rätten att få en begäran om
utlämnande av en allmän handling hänskjuten till myndigheten m.m............................................................... 43

10
Upprättade lagförslag........................................ 45

11
Specialmotivering............................................. 45

12
Hemställan...................................................... 47

13
Beslut .......................................................... .. 47

Bilaga
I Framställning från Sveriges psykologförbund 48

Bilaga
2 Remissinstanser.................................. .. 50

Bilaga
3 Framställning från AMU-styrelsen.......... .. 51

Bilaga
4 Remissinstanser................................... .. 52

Bilaga
5 Framställningfrånjustitieombudsmannen Anders Wige

lius ..................................................... .. 53

Bilaga
6 Remissinstanser................................... 54

Bilaga
7 Framställning från patent-och registreringsverket 55

Bilaga
8 Remissinstanser................................. 57

Bilaga
9 Framställning från konsumentverket....... 58

Bilaga
10 Remissinstanser.................................. 59

Bilaga
11 Framställning från Göteborgs biblioteksnämnd 60

Bilaga
12 Remissinstanser.................................. 62

Bilaga
13 Utredningens om barnens rätt lagförslag i SOU 1987:7 .. 64

Bilaga
14 Utredningens om barnens rätt sammanfattning 65

Bilaga
15 Remissinstanser.................................. 66

Bilaga
16 Lagrådets yttrande ........................... .. 67

NorsledtsTryckeri. Stockholm 1988 68