Prop. 1988/89:68

Regeringens proposition 1988/89:68

om livsmedelskontroll

Prop. 1988/89:68

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 12 januari 1989 för den åtgärd och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Gertrud Sigurdsen

Mats
Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i livsmedelslagen (1971:511) i syfte att
skärpa livsmedelskontrollen. Vissa förändringar föreslås i den nuvarande tillsynsorganisationen.
I huvudsak innebär förändringarna att livsmedelsverkets roll som central
tillsynsmyndighet förstärks samt att verket får det direkta tillsynsansvaret
för vissa större livsmedelsanläggningar med komplicerad produktion och en stor
spridning av produktema.

För
att finansiera den skärpta livsmedelskontrollen föreslås ett nytt
avgiftssystem. En årlig avgift bör tas ut av varje företag som hanterar
livsmedel. Det nya avgiftssystemet medger en större flexibilitet än det
nuvarande. Framför allt ökar det möjligheterna att kontrollera redligheten i
hanteringen. Kravet på redlighet innebär t. ex. att en varas sammansättning
skall redovisas på ett korrekt sätt.

Såväl
livsmedelsverket som miljö- och hälsoskyddsnämnderna tillförs ökade resurser genom
det föreslagna avgiftssystemet.

I
propositionen föreslås vidare att företagens egentillsyn i större utsträckning
skall tas till vara i den offentliga livsmedelskontrollen. Egentill-synen bör
utgöra grunden för den löpande kontrollen.

Vidare
föreslås att lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m. upphävs och ersätts med
föreskrifter för köttkontroll som meddelas med stöd av livsmedelslagen.
Livsmedelsverket ges också ökade möjligheter till en effektiv och likformig
vegetabiliekontroll.

Det
föreslås också att det skall bli möjligt att förbjuda import av livsmedel som
har bestrålats utomlands. Reglerna om straff för överträdelser av
livsmedelslagstiftningen skärps.

Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 68

De nya bestämmelserna om
köttbesiktningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990 och bestämmelserna i
övrigt den 1 juli 1989.

Prop.1988/89:68

Lagförslaget
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsrémissen (s. 7), lagrådets yttrande (s. 65) och föredragande
statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 69).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måste därför läsa alla tre
delarna.

Propositionens
lagförslag

Förslag
till

Lag om
ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom
föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511) dels att 2, 3, 11, 24, 26 -
28, 30 och 33 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas
två nya paragrafer, 25 a och 29a§§, och närmast före 29 a § en ny rubrik av
följande lydelse.

Prop.1988/89:68

Nuvarande lydelse

Med
hantering av livsmedel avses i denna lag dels framställning, beredning,
behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport eller
uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering eller
annat överlämnande av livsmedel för förtäring.

Föreslagen lydelse

2 §

Med
hantering av livsmedel avses i denna lag dels slakt, dels framställning,
beredning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport eller
uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering eller
annat överlämnande av livsmedel för förtäring.

Bestämmelse
i denna lag om saluhållande gäller i tillämpliga delar även försäljning,
servering eller annat överlämnande av livsmedel för förtäring.

3 § '

Lagen
gäller ej hantering av livsmedel i enskilt hushåll eller i kök i förskola och
fritidshem med högst två avdelningar.

Regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmeryär dock föreskriva att lagen helt eller
delvis skall gälla hantering av vatten i enskilt hushåll eller i kök som avses
i första stycket, om vattnet är avsett att drickas eller att användas vid
hantering av livsmedel.

Lagen
gäller inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller
delvis skall gälla hantering av vatten i enskilt hushåll, om vattnet är avsett
att drickas eller att användas vid hantering av livsmedel.

Lagen gäller inte
heller hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem med högst två
avdelningar om inte regeringen eller den myndighet som regeringen
bestäm-merföreskriver något annat.

Om det är påkallat från
hälso-eller näringssynpunkt, kan regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer förbjuda eller föreskriva villkor för hantering eller införsel till
riket av visst slag av livsmedel.

Om det behövs från hälso-
eller näringssynpunkt eller annars för att tillgodose konsumentintresset, får
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda eller föreskriva
villkor för hantering eller införsel till landet av visst slag av livsmedel.

'Senaste
lydelse 1982:1081 Senaste lydelse 1975:733.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:68

Statens livsmedelsverk
utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och ; anslutning
därtill' meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen
inom länet. Den omedelbara tillsynen inom varje kommun utövas av miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Statens livsmedelsverk
utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen
inom länet. Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsynen inom kommunen om
regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas av livsmedelsverket.

25a§

Tillsynsmyndigheterna skall verka för att överträdelser av denna lag
beivras.

26 §

För tillsyn enligt 24 §
äger tillsynsmyndighet tillträde till område, livsmedelslokal eller annat utrymme
och får där göra undersökning eller taga prov. Tillsynsmyndighet har rätt att
efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.

Det åligger
polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn
enligt denna lag.

Om skyldighet att
ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och undersökning av prov
förordnar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

För
tillsyn enligt 24 § har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till områden,
livsmedelslokaler och andra utrymmen och att där göra undersökningar och ta
prover. En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten
skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

Tillsynsmyndighet
får taga hand om vara som saluhålles eller uppenbart är avsedd att saluhållas
i strid med 16 — 18 §. Tillsynsmyndighet får vidare taga hand om vara som avses
med föreläggande eller förbud enligt 25 §, om föreläggandet eller förbudet ej
efterkommes.

Har
vara tagits om hand enligt första stycket får varans ägare under
tillsynsmyndighetens kontroll göra den duglig till livsmedel eller

Tillsynsmyndigheten
får ta hand om e/J'vara som saluhålls eller som uppenbart är avsedd att
saluhållas i strid med 16-18§f Tillsynsmyndigheten får vidare ta hand om en
vara som avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 25 §, om
föreläggandet eller förbudet inte följs.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka
åtgärder som skall vidtas med kött som med

' Senaste lydelse 1983:299. 'Senaste lydelse 1975:733.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:68

använda den för annat
ändamål. Eljest skall varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg.

stöd
av första stycket tagits om hand i samband med slakt.

Om
en vara i annat fall än som avses i andra stycket tagits om hand får ägaren
under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig till livsmedel eller
använda den för annat ändamål. I annat fall skall varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg.

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undersökning
och annan kontroll som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall bedrivas och om undersökning och annan kontroll som behövs
för att denna lag skall följas.

För kontrollen av kött
får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter
om köttbesiktning och om uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till
slakt. Sådana föreskrifter får meddelas för kött från olika djurslag i den
utsträckning de behövs från hälso- eller näringssynpunkt.

Avgifter för myndighets verksamhet

29a§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Regeringen får föreskriva att kommun skall ombesörja uppbörden av
avgifter för den statliga tillsy-

nen.

Till böter eller
fängelse i högst ett år döms, orri inte gärningen är ringa, den som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1.
bryter mot 6, 8, 14, 16-20§#,

30
§6 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet

1.
bryter mot 6, 8, 14, 16-20§,

'Senaste
lydelse 1982:1081. ' Senaste lydelse 1975:733.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1988/89:68

21 § första stycket
eller 23 §,

2.bryter mot föreskrift
som meddelats med stöd av 9 eller 10§, 11 § såvitt avser hantering, 12§, 21
§ andra stycket, 22 § tredje stycket, 28§ andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt
13§ eller enligt föreskrift som meddelas med stöd av 13 § lämnar oriktiga
uppgifter.

21
§ första stycket eller 23 §,

2.
bryter mot föreskrift som meddelats
med stöd av 9 eller 10§, 11 § såvitt avser hantering, 12§, 21 § andra stycket,
22 § tredje stycket eller 29 §,

3.
vid märkning enligt 13 §
eller enligt föreskrift som meddelas med stöd av 13 § lämnar sådana oriktiga
uppgifter, som innebär skada eller annan olägenhet för mottagaren,

4. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 6§
eller 20 § andra stycket.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset
uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars pä ett allvarligt sätt,
döms till fängelse i högst två år.

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt 26 § första stycket andra punkten, dömes till böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gämingen kan ådömas enligt
brottsbalken.

Om ansvar för den som i
strid mot föreskrift som meddelats med • stöd av 11 § inför livsmedel till
riket och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

Den
som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter enligt 26 §
första stycket andra punkten, döms till böter.

Till
ansvar enligt första stycket döms inte, om gämingen är belagd med straff i
brottsbalken.

Om
ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 11 § inför
livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling.

33 § '

Talan mot beslut enligt
denna lag av miljö- och hälsoskyddsnämnd föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Beslut av en miljö- och
hälsoskyddsnämnd enligt denna lag eller av en besiktningsveterinär enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av 11§ eller 28 § andra stycket får överklagas hos
länsstyrelsen.

1. Denna
lag träder i kraft, i fråga om 27 § och 28 § andra stycket den

1 juli 1990 då lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m. skall upphöra att

gälla, och i övrigt den 1 juli 1989.

2. Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de

föreskrifter som under en övergångstid av tre år kan behövas i fråga om

sådana skyldigheter för kommunen att vidta erforderliga åtgärder som

anges i lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m.

Kommunen
får meddela de föreskrifter om avgifter för köttbesiktning vid
köttbesiktningsbyrå som kan behövas övergångsvis.

Senaste lydelse 1983:299.

Jordbruksdepartementet Prop. 1988/89:68

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1988

Närvarande:
statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R.Carlsson, Hellström, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Hellström

Lagrådsremiss om ändring i livsmedelslagen (1971:511),m.m.

1 Inledning

Livsmedelslagen
(1971:511) trädde i kraft den 1 januari 1972. Syftet med lagen är att skydda
konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga
livsmedel. Vidare skall oredlighet i handeln med livsmedel motverkas. Kraven på
redlighet innebär att livsmedlen skall motsvara de krav på sammansättning och
märkning som lagen föreskriver samt de utfästelser i övrigt som lämnats i fråga
om livsmedlet.

Lagen
innehåller grundläggande bestämmelser om livsmedels beskaffenhet och om
hantering, märkning och saluhållande av livsmedel. Den innehåller också regler
om bl. a. personalhygien, livsmedelslokaler och tillsyn. Mer detaljerade
föreskrifter om livsmedel och om kontrollen av livsmedel meddelas av regeringen
i livsmedelsförordningen (1971:807) och av statens livsmedelsverk i särskilda
kungörelser.

Livsmedelsverket,
som inrättades samtidigt som livsmedelslagen trädde i kraft, är central
förvaltningsmyndighet för ärenden som rör livsmedel. I verkets uppgifter ingår
även direkta kontroll- och tillsynsuppgifter. Det ankommer på verket att
godkänna laboratorier för livsmedelsundersökningar och vissa större
anläggningar för livsmedelsproduktion. Vidare har verket den huvudsakliga
tillsynen över slakterier och mejerier. Verket är också chefsmyndighet för
besiktningsveterinärorganisationen. Sedan år 1983 har livsmedelsverket också
ansvaret för dricksvattenkontrollen.

Länsstyrelsen
kontrollerar efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen inom länet. Inom
länsstyrelsen svarar länsveterinären för ärenden som rör livsmedelskontrollen.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden har den omedelbara tillsynen inom varje kommun. Detta
innebär att nämnden har det primära tillsynsansvaret för all
livsmedelshantering, även den som står under livsmedelsverkets direkta
kontroll. I nämndens uppgifter ingår att fortlöpande företa de inspektioner,
provtagningar och undersökningar som fordras för tillsynen. Kostnaderna för
provtagning och undersökning skall i princip ersättas av den vars verksamhet
kontrolleras.

Med stöd av regeringens
bemyndigande den 8 december 1983 tillkallade . Prop. 1988/89:68 dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet en kommitté för att göra en översyn av
livsmedelskontrollen (Dir. 1983:69). (Dåvarande ledamöter: landshövdingen Karl
Frithiofson, ordförande, riksdagsledamoten Ame Andersson i Gamleby,
statssekreteraren Monica Andersson, f d. riksdagsledamoten Paul Grabö,
riksdagsledamöterna Nils Nordh, Karin Nordlander, Gunnar Olsson och Börje
Stensson och sekreteraren Thomas Wii-burg).

Kommittén
antog namnet livsmedelskontrollutredningen. Genom till-läggsdirektiv utvidgade
regeringen sedermera uppdraget till att även omfatta frågan om åtgärder för
att förhindra att främmande ämnen tillförs livsmedel genom olämpliga
förpackningar och husgeråd (Dir. 1985:25).

I
maj 1984 lämnade utredningen i en skrivelse till regeringen förslag till vissa
organisatoriska ändringar när det gäller köttkontrollen. Förslaget resulterade
i en överenskommelse om en ändrad organisation för besiktningsveterinärerna
och besiktningsassistentema.

I april 1986 avlämnade livsmedelskontrollutredningen sitt slutbetänkande
(SOU 1986:25) Kontroll av livsmedel. Betänkandet har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av
slutbetänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet
som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena över betänkandet som bilaga 3.

Regeringen
uppdrog den 13 mars 1986 åt livsmedelsverket att lämna förslag till ändrade
bestämmelser för märkning av livsmedel. Livsmedelsverket lämnade sin rapport
den 3 mars 1988. Rapporten har remissbehandlats. Rapportens sammanfattning bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. En förteckning över
reihissinstansema och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 5.

För att belysa vissa frågor om importkontroll av bestrålade livsmedel
m.m. tillkallade jag den 18 november 1987 en särskild utredare (politiskt
sakkunnige Jörgen Bäckström). Utredaren avgav i november 1988 sin slutrapport
om importkontroll av bestrålade livsmedel m. m. Till protokollet i detta
ärende bör fogas sammanfattningen i rapporten som bilaga 6.

2 Allmänmotivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

I
de senaste årens samhällsdebatt har frågorna om livsmedlens kvalitet och
kostvanornas betydelse för hälsan framstått som allt mer viktiga. I vårt land
är det inte längre fråga om var och hur vi skall kunna skaffa oss mat för
dagen. Den kraftiga standardförbättringen under 1900-talet har i stället gjort
det möjligt för människor att börja tänka mer på kvalitetsfrågor i vid mening
när det gäller livsmedlen.

Samhällsutvecklingen
har bl. a. tagit sig uttryck i en omfattande urbanisering och i en
industrialisering som förändrat fömtsättningarna för livs-

medelsproduktion
och livsmedelshantering. Maskinell bearbetning ställer Prop. 1988/89:68
särskilda krav på råvaroma. Långa transportvägar kräver hållbarhet eller
förvaringsmöjligheter som inte behövdes förr. Samtidigt är konsumenternas
kunskaper om livsmedel otillräckliga. Rent allmänt ställs emellertid ökade krav
på kvalitet. Dessa krav handlar om t. ex. näringsriktighet, giftfrihet, god
smak, hållbarhet, bekvämlighet, prisvärde och låga priser.

Politiken
har också förändrats de senaste åren för att möta de ändrade kraven. Genom 1985
års livsmedélspolitiska beslut sätts livsmedlen i centmm för jordbmkspolitiken
på ett annat sätt än tidigare. Beslutet innebar att åtgärder som berör
livsmedlen samordnas i en gemensam politik.

Den
utveckling som jag här har skisserat ställer alltså nya krav på samhällets
insatser. Den innebär emellertid även en utmaning för livsmedelsproducenterna,
alltifrån bonden över industrin till butiken. Varje del. av livsmedelskedjan
måste ta sitt ansvar för att konsumentemas berättigade krav på livsmedlen
skall bli tillgodosedda. Från samhällets sida kan vi bidra på främst två
områden. Det ena är att ekonomiskt och organisatoriskt medverka i
kunskapsinhämtning och förmedling av dessa kunskaper. Ett exempel härpå är det
övergripande, samlade program för forskning om alternativa produktionsformer i
jordbmket och om livsmedel som administreras av skogs- och jordbmkets
forskningsråd och som riksdagen beslutat om i olika omgångar. Arbetet inom
detta forskningsprogram drivs med full kraft.

Det
andra området där samhället har ett naturligt ansvar är kontrollen av
livsmedlen, en kontroll som framför allt omfattar det enskilda livsmedlets
tillstånd men också beredning och hantering, varuinformation m. m.
Livsmedelskontrollen har varit föremål för omfattande utredning under senare
år. Utredningsmaterialet visar att förhållandena i olika avseenden är
otillfredsställande och att förbättringar är nödvändiga eller angelägna. Det
behövs alltså en reformering av den offentliga livsmedelskontrollen.
Utredningsförslagen och remissyttrandena över dessa utgör enligt min mening en
god grund för denna reform.

Strukturomvandlingen
inom livsmedelsindustrin har kännetecknats av en utveckling mot färre och
större enheter. År 1960 fanns inom livsmedelsindustrin 2175 arbetsställen med
fler än fem anställda medan antalet sådana arbetsställen år 1985 bara uppgick
till knappt 800. Utvecklingen har också inneburit en ökad geografisk
koncentration. Koncentrationsprocessen har gått fortare inom livsmedelsindustrin
än inom tillverkningsindustrin i övrigt.

Inom
vissa livsmedelsbranscher kan det emellertid spåras en motsatt utveckling.
Sålunda har under senare år skett en viss etablering av t. ex. småbagerier och
köttbodar samt, om än i begränsad omfattning, gårdsslakterier.

En
annan förändring som är särskilt tydlig vid de stora anläggningarna

för tillverkning och beredning av livsmedel är användningen av en alltmer

avancerad teknik. Inom de stora produktionsanläggningarna har den tek

niska utvecklingen i många fall lett fram till att tillverkningen inte längre

sker satsvis utan som ett kontinuerligt flöde genom ett slutet berednings- 9

system. Tillverkningen
sker automatiskt och styrs med hjälp av datatek- Prop. 1988/89:68 nik.
Mejeriindustrin ligger i dag långt framme när det gäller att utnyttja modern
processteknik i tillverkningen. Inom flera av livsmedelsindustrins branscher
sker en liknande utveckling.

Andra
förändringar gäller produkterna som tillverkas. Nya råvaror har kommit till
användning, t. ex. tas olika slags biprodukter till vara. Samtidigt har det
utvecklats metoder som förlänger livsmedlens hållbarhet. Att nya konserverings-
och förpackningsmetoder har utvecklats är delvis en följd av att tillverkningen
under de senaste decennierna koncentrerats till ett mindre antal anläggningar
än tidigare. Strukturomvandlingen har nämligen fört med sig att livsmedlen
distribueras över längre avstånd. Därmed har kraven på hållbarhet hos
livsmedlen ökat. Inom charkuteriindustrin och bagerierna tillämpas i dag
tillverkningsmetoder som möjliggör längre hållbarhetstider än vad som tidigare
varit vanligt. De långa hållbarhetstiderna är en förutsättning för en
rikstäckande distribution av produkterna. De har blivit ett viktigt
konkurrensmedel i partiledet för framför allt de stora företagen. Lång
hållbarhetstid har dessutom ofta satts som ett villkor från handelns och då
främst grossistledets sida för att ta in produkten i sortimentet.
Förändringarna vad beträffar livsmedlens sammansättning hänger samman med en
högt utvecklad teknologi.

Ett
utmärkande drag i det företagsled som distribuerar livsmedel är koncentrationen
till tre huvudsakliga block — ICA, KF och Dagab. Inom varje sådant block har
parti- och detaljhandeln knutits samman.

En
väsentlig del av livsmedelshandelns marknadsföring är den kampanjverksamhet
som sker i samverkan mellan industrin, grossistema och butikskedjorna. De
flesta av leverantörema använder sig av priskampanjer i sin marknadsföring och
sådana kampanjer omfattar ca 45% av sortimentet. Vissa produkter säljs till
övervägande del genom kampanjer, t. ex. falukorv, köttfärs, fläskkotlett, kaffe
och djupfryst kyckling. I livsmedelskedjornas veckoannonser framstår priset på
produkten som det viktigaste konkurrensmedlet.

Denna
utveckling har i många fall gått ut över kvaliteten på livsmedlen. Samtidigt
kräver konsumenterna i en Ökande utsträckning att livsmedlen skall hålla en hög
kvalitet. För att åstadkomma en kvalitetsförbättring har bestämmelserna på
livsmedelsområdet successivt skärpts.

Ansvaret
för att de kvalitetskrav som konsumenter och lagstiftning

ställer på livsmedlen blir uppfyllda vilar självfallet i första hand på alla

som är verksamma i livsmedelskedjan, dvs. odlare, djumppfödare, tillver

kare, importörer, grossister och detaljister. Det är enligt min mening

varken önskvärt eller möjligt för samhället att bygga upp en kontrollappa

rat som är heltäckande. Den offentliga livsmedelskontrollen kommer där

för alltid — med undantag för köttbesiktningen och viss annan kontroll —

att vara av stickprovskaraktär. Men kontrollen får inte vara så gles att den

inbjuder mindre seriösa företagare att eftersätta hygieniska krav eller

förfara oredligt mot konsumenterna. Flera händelser under enbart det

senaste året visar att alltför många företag inte har levt upp till sitt ansvar

mot konsumenterna. Det är nedslående att behöva konstatera att stora

hygieniska brister tycks föreligga i hanteringen av köttprodukter och att 10

fusk med datummärkningen
av charkuterivaror synes vara utbrett. Också Prop. 1988/89:68 inom
dricksvattenproduktionen och vissa storkök har stora brister uppdagats under
senare tid.

Om
konsumenternas förtroende skall kunna bibehållas har många företag inom
livsmedelsbranschen skäl att självkritiskt pröva sin verksamhet. Många företag
har anledning att väsentligt höja ambitionsnivån i fråga om kvaliteten på
livsmedlen.

Gjorda
erfarenheter ger också anledning att ifrågasätta om den offentliga
livsmedelskontrollen är ändamålsenligt uppbyggd. Det är enligt min mening sannolikt
inte möjligt att med ett utpräglat decentraliserat kontrollsystem effektivt
övervaka ett centraliserat hanteringssystem av det slag som byggts upp under
senare år. Flertalet miljö- och hälsoskyddsnämnder, som är ansvariga för den
närmare kontrollen, sakiiar förutsättningar att genomföra en tillräcklig
kontroll av de storskaliga tillverkningsanläggningarna och varuflödet i senare
led.

Livsmedelskontrollens
mål, omfattning och inriktning

Den
offentliga livsmedelskontrollen är ett viktigt medel i samhällets livsmedelspolitik,
vars syfte bl. a. är att konsumenterna skall få tillgång till livsmedel av god
kvalitet till rimliga priser.

Avsikten
med den offentliga livsmedelskontrollen är att se till att livsmedelslagstiftningens
bestämmelser för hanteringen av livsmedel följs, så att konsumenterna skyddas
mot hälsorisker och mot oredliga förfaranden.

För
egen del anser jag att det mål för livsmedelskontrollen som jag nu redovisat
väl tillvaratar konsumenternas intressen och bör gälla även i fortsättningen.
Jag anser också liksom utredningen att livsmedelskontrollen bör vara likartad
och neutral i förhållande till livsmedlens urspmng och i förhållande till den
marknad livsmedlen är avsedda för. Kontrollen bör också vara densamma oberoende
av vilken produktionsmetod som har använts. Samhällets tillsyn bör följaktligen
i princip vara densamma oberoende av hur och var i landet livsmedlen
produceras och oberoende av om livsmedlen är importerade eller inhemska. All
livsmedelshantering i landet bör alltså bli föremål för en likartad offentlig
livsmedelstillsyn. Tillsynen bör ha en sådan omfattning och inriktning att
konsumenterna kan känna trygghet när det gäller att välja fullgoda livsmedel
för en näringsriktig och prisvärd kost.

Livsmedelskontrollen
uppfyller inte i alla hänseenden de mål jag nu har

redovisat. Den bristande måluppfyllelsen gäller främst den kontroll som

syftar till att skydda konsumenterna mot oredliga förfaranden. Miljö- och

hälsoskyddsnämnderna, som har ansvaret för den löpande tillsynen, är

dåligt mstade för en kontroll av redligheten i livsmedelshanteringen. En

sådan kontroll kräver nämligen i många fall tillgång till livsmedelsteknisk

expertis för bl. a. undersökningar av livsmedlens sammansättning, dvs. en

kemiskt inriktad kontroll. Jag anser att bristerna i tillsynen är särskilt

märkbara när det gäller den storskaliga livsmedelshanteringen, dvs. hante

ringen inom ett fåtal stora tillverknings- och distributionsenheter med en

marknad som sträcker sig långt utanför den egna hemkommunen. Ett 11

starkt
decentraliserat kontrollsystem är, som jag nyss påpekade, inte lämp- Prop.
1988/89:68 ligt för den storskaliga livsmedelshanteringen.

Organisationen
och resurserna för offentlig livsmedelskontroll bör anpassas så att de medger
en effektiv kontroll av den storskaliga livsmedelshanteringen. Samtidigt vill
jag framhålla betydelsen av att det finns en ändamålsenlig organisation och
tillräckliga resurser också för livsmedelskontrollen i övrigt. Detta gäller
inte minst kontrollen av restauranger och andra storkök.

Kontrollen
bör i ökad utsträckning inriktas mot att undersöka livsmedlens sammansättning
och att innehållsdeklarationen är riktig. Sådan kontroll bör av
effektivitetsskäl främst utföras vid produktionsanläggningarna. Märkningen i övrigt,
bl. a. datummärkningen, måste också kontrolleras bättre. Det behövs också
fömtsättningar för en förbättrad hygienisk kontroll.

Det
är mot den nu skisserade bakgrunden och de mål jag redovisat som mina fortsatta
överväganden om organisationen av livsmedelskontrollen och formerna för den
skall ses.

I
det följande kommer jag att ta upp vissa lagstiftningsfrågor som delvis
föranleds av utredningens förslag och som bör beslutas av riksdagen. För
sammanhangets skull kommer jag som information att behandla också vissa förslag
i frågor som regeringen själv beslutar om. Under huvudmbri-ken
"Livsmedelskontrollens organisation" (avsnitt 2.2) behandlar jag organisationsfrågor
som gäller såväl kontrollen av livsmedel i allmänhet som den särskilda
kontrollen av kött och vegetabilier. Mina överväganden i fråga om den särskilda
kontrollen av kvaliteten på potatis, ägg och vissa mejeriprodukter, som har ett
samband med jordbmksprisregleringen, redovisas inte i lagrådsremissen. I dessa
delar avser jag att återkomma till regeringen under våren 1989.

1
det följande tar jag under huvudmbriken "Formerna för livsmedelskontrollen"
(avsnitt 2.3) upp frågan om hur företagens egentillsyn skall kunna tas till
vara för en effektivare livsmedelskontroll. Jag behandlar också frågor bl. a.
om projektinriktad livsmedelskontroll, om märkning och om övrig information och
rådgivning.

Jag
redovisar också i särskilda huvudavsnitt mina överväganden när det gäller
finansieringen av livsmedelskontrollen (avsnitt 2.4),' frågan om bestrålning
av livsmedel (avsnitt 2.5) samt frågor som rör ansvar för brott mot
livsmedelslagen (avsnitt 2.6). Slutligen kommenterar jag de föreslagna
ändringarna i livsmedelslagen i specialmotiveringen (avsnitt 3).

Jag
bedömer att mina förslag inte är av den karaktären att de står i •motsats till
motsvarande reglering i andra länder. Den föreslagna skärpningen av
livsmedelskontrollen avses komma till uttryck i föreskrifter som regeringen och
framför allt livsmedelsverket skall meddela. Dessa föreskrifter måste givetvis
i vederbörlig ordning beakta våra internationella åtaganden och stämmas av mot
vad som gäller i de andra nordiska länderna och även i övrigt intemationellt.
En målsättning skall således vara att söka överensstämmelse med bl. a. de
regler man strävar mot inom EG.

GATT:s
pågående handelsförhandling, den s. k. Umguaymndan, har

som en av flera huvuduppgifter att harmonisera bestämmelser till skydd 12

för hälsan och därmed
motverka att sådana bestämmelser används i kon- Prop. 1988/89:68

kurrenssnedvridande syfte.
Frågor av etisk innebörd kommer att tas upp i

dessa förhandlingar. En
nordisk utgångspunkt är att även andra än rent

hälsomässiga skäl i vissa
fall bör kunna accepteras i GÄTT:s regelsystem.

Det kan vara fråga om t.
ex. förbud att saluhålla valkött, använda köttmjöl

från sjuka djur eller
utnyttja djur producerade med hjälp av genteknik. Det

kan också vara fråga om
att veterinärmedicinska preparat, t. ex. hormoner,

används i
tillväxtbefrämjande syfte. De pågående handelsförhandlingarna

skall givitvis beaktas när
skärpta kontrollbestämmelser övervägs.

2.2 Livsmedelskontrollens organisation

2.2.1
Allmänt

Livsmedelsverket,
länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna är tillsynsmyndigheter
enligt livsmedelslagen. Deras tillsyn av att livsmedelslagstiftningen följs
kan lämpligen betecknas som den allmänna offentliga livsmedelskontrollen. Viss
särskild offentlig livsmedelskontroll utövas dels med stöd av annan
lagstiftning, dels av andra myndigheter och organ än de jag nu nämnt. Den
särskilda offentliga livsmedelskontrollen har i huvudsak samma syfte som
samhällets allmänna livsmedelskontroll, dvs. att främja redligheten i handeln
och skydda konsumenterna mot hälsorisker. I viss utsträckning går emellertid
den särskilda kontrollen ett steg längre och har som mål att tillförsäkra
konsumenterna livsmedel av viss högre kvalitet. I det följande tar jag upp
organisationen av både den allmänna och den särskilda offentliga
livsmedelskontrollen. Mina förslag innebär en strävan att inordna den livsmedelskontroll
som nu utförs särskilt i den allmänna livsmedelskontrollen.

Som
särskilda frågor tar jag upp formerna för livsmedelskontrollen och
finansieringen av kontrollen.

För
livsmedelslagstiftningens tillämpning inom försvarsmakten ansvarar försvarets
sjukvårdsstyrelse. Organisationen av den livsmedelskontrollen har inte varit
föremål för översyn i detta sammanhang.

13

2.2.2 Organisationen av
den allmänna offentliga livsmedelskontrollen

Prop.1988/89:68

Mitt
förslag: Livsmedelslagen ändras för att göra det möjligt för Ii vsinedelsverket
att i högre grad än för närvarande styra livsmedelskontrollen.
Livsmedelsverket ges också ett större ansvar än hittills för tillsyn av olika
livsmedelsanläggningar. För att kunna fullgöra uppgifterna tillförs verket
ytterligare livsmedelstekniker.

Länsstyrelserna
skall även i fortsättningen fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot
miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnderna skall även i fortsättningen ha ansvar för godkännande
av livsmedelslokaler och för den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av
livsmedelslagstiftningen, utom i de fall verksamheten står under
livsmedelsverkets direkta kontroll. I livsmedelslagen bemyndigas regeringen att
föreskriva avsteg från huvudprincipen att miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar
den omedelbara tillsynen inom varje kommun.

Det görs en tydlig
fördelning mellan myndigheterna av ansvaret för tillsyn och godkännande av
livsmedelslokaler.

Utredningens
förslag innebär att godkännandet av livsmedelslokaler och den löpande tillsynen
i större utsträckning än hittills decentraliseras till kommunernas miljö- och
hälsoskyddsnämnder och i någon mån länsstyrelserna. Livsmedelsverket föreslås
liksom hittills ha det övergripande ansvaret för livsmedelskontrollen och skall
i högre grad än för närvarande styra livsmedelskontrollen, bl. a. genom att
meddela föreskrifter om hur tillsynen skall gå till.

Livsmedelsverkets
organisation och resurser bör ses över för att öka möjligheterna för verket att
lämna service och ge råd till kommuner och länsstyrelser.

Länsstyrelserna föreslås
få en mera aktiv roll i den offentliga livsmedelstillsynen.
Tillsynsorganisationen bör förstärkas genom att län i samverkan tilldelas
livsmedelstekniker. Vid varje länsstyrelse bör det inrättas en särskild djur-
och livsmedelsfunktion med länsveterinären som chef Med den föreslagna
förstärkningen får länsstyrelserna möjlighet att stödja kommunernas miljö- och
hälsoskyddsnämnder vid tillsynen. Detta gäller särskilt vid tillsynen av
större och tekniskt komplicerade anläggningar.

Med ett ökat stöd från
länsstyrelserna och med ökade resurser i övrigt kan miljö- och
hälsoskyddsnämnderna ges helhetsansvaret för den allmänna offentliga
livsmedelskontrollen inom den egna kommunen. Nämnderna föreslås få ansvar för
såväl godkännandet av livsmedelslokaler som den löpande tillsynen för i princip
alla livsmedelsanläggningar. Undantag görs endast för slakterier och med
slakterierna integrerade anläggningar. För dessa anläggningar skall
livsmedelsverket ha ansvaret.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.

Några
remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om behovet av en
decentralisering. Många har emellertid uppfattningen att en

14

decentralisering skulle
leda till att kontrollverksamheten blir mindre lik- Prop. 1988/89:68 formig.
Flera remissinstanser anser att ansvarsfördelningen måste preciseras.
Riksrevisionsverket (RRV) menar att utredningen inte tillräckligt har
penetrerat vilka kontrollbehov som finns inom livsmedelsanläggningar av olika
karaktär. Enligt RRV:s mening bör livsmedelshanteringssystemet betraktas som
bestående av två skilda delsystem med helt olika kontrollbehov. Det finns dels
ett storskaligt system med tekniskt avancerad produktion som ofta har hela
Sverige som sin marknad, dels ett småskaligt system som består av t. ex.
storkök, restauranger och småproducenter med avsättning inom ett mer begränsat
geografiskt område. RRV anser att ansvaret för de större livsmedelsanläggningarna
bör vila på staten genom livsmedelsverket medan kontrollen av det småskaliga
hanteringssystemet bör ligga kvar på lokal nivå.

Förslaget
att livsmedelsverket liksom hittills bör ha det övergripande ansvaret för
livsmedelskontrollen och i högre grad än för närvarande styra
tillsynsverksamheten har fått ett positivt bemötande. Många remissinstanser
anser det också vara angeläget att det görs en översyn av livsmedelsverkets
organisation och resurser.

Flera
remissinstanser är negativa till att länsstyrelserna ges en mera aktiv roll i
den offentliga livsmedelstillsynen. Statskontoret konstaterar att tyngdpunkten
i den samordnade länsförvaltningen skall ligga på utvecklingsfrågor. Det är
därför enligt statskontoret olyckligt att tillföra länsstyrelserna nya
kontrolluppgifter. Många remissinstanser tillstyrker förslaget att
tillsynsorganisationen förstärks med livsmedelstekniker men anser i motsats
till utredningen att dessa bör placeras vid livsmedelsverket.

Skälen
för mitt förslag: Det svenska systemet för offentlig livsmedelskontroll bygger
på en uppdelning av ansvar och uppgifter mellan statliga och kommunala organ.
Enligt den ordning som nu gäller ligger huvuddelen av ansvaret för den
offentliga kontrollverksamheten i form av godkännande och tillsyn på miljö-
och hälsoskyddsnämnden. Länsstyrelsen fungerar som stödjande och allmänt
rådgivande organ gentemot nämnden. Livsmedelsverket har det övergripande
ansvaret.

Den
närmare utformningen av livsmedelskontrollens nuvarande organisation framgår
av livsmedelskontrollutredningens betänkande.

Kontrollorganisationens
uppbyggnad och fördelningen av uppgifter har stor betydelse för hur effektiv
kontrollen är. Utvecklingen på livsmedelsområdet mot mer storskaliga och
komplicerade produktionsprocesser och distributionssystem måste enligt min
mening mötas på kontrollområdet med förändringar i ansvarsfördelning, resurser
och formerna för kontrollens utförande. Jag tar nu upp frågan om ansvaret för
kontrollen och vissa resursfrågor. Till övriga frågor om resurser och om
formerna för kontrollen återkommer jag i det följande.

Den nuvarande ordningen
för fördelning av ansvaret mellan de olika

kontrollmyndigheterna bygger på den struktur som fanns tidigare på livs

medelsområdet och som kännetecknades av en mer utspridd produktion

och distribution. Produkterna var oftare än nu avsedda för en närmark

nad. De krävde därför inte hållbarhetsbehandling på samma sätt som nu.

Sammansättningen av produkterna var enklare och tillsatserna färre. An- 15

talet främmande ämnen som
kunde upptäckas i livsmedlen var också Prop. 1988/89:68 mindre.

Den
utveckling vi haft på livsmedelsområdet innebär att livsmedelsverket som
central myndighet bör spela en större roll i fortsättningen. Jag delar därför
inte utredningens uppfattning att livsmedelskontrollen bör decentraliseras
ytterligare.

Livsmedelsverket
bör även i fortsättningen ha ansvaret på central nivå och vara policyskapande
och normgivande. Verket bör meddela föreskrifter som i högre grad än för
närvarande styr livsmedelskontrollen. Vidare bör verket aktivt följa
godkännande- och tillsynsverksamheten, bl. a. för att se till att kontrollen
genomförs effektivt och likartat i hela landet. Verket bör löpande anpassa och
utveckla formema och metoderna för kontrollen. För att kontrollen skall
förbättras på lokal och regional nivå krävs också att livsmedelsverkets service
och rådgivning till kommuner och länsstyrelser ökar. Jag vill i detta
sammanhang understryka vikten av att samarbetet och rapporteringen mellan tillsynsmyndigheterna
utvecklas ytterligare. Den föreslagna befogenheten för livsmedelsverket att
utfärda styrande föreskrifter för inspektionsverksamheten fordrar en mindre ändring
i livsmedelslagen, till vilken jag strax återkommer.

För
att livsmedelskontrollen skall kunna ske på ett sakkunnigt sätt behövs god
tillgång till såväl livsmedelshygienisk som livsmedelsteknisk expertis. Inom
kontrollorganisationen finns för närvarande livsmedelsteknisk expertis i
mycket ringa utsträckning. Utredningen har som jag tidigare nämnt redovisat
detta behov och föreslagit att livsmedelstekniker skall tillföras vissa
länsstyrelser. Jag anser som utredningen att ytterligare livsmedelstekniker
bör tillföras kontrollorganisationen, men i likhet med många remissinstanser
anser jag att de bör placeras vid livsmedelsverket. Med en sådan placering kan
teknikerna vara specialiserade på olika fackområden och delta i uppläggningen
och genomförandet av livsmedelsverkets utökade verksamhet. Teknikernas
kompetens måste innefatta både allmänt tekniskt kunnande och processtekniskt
kunnande. Den tekniska kompetensen är nödvändig för verkets möjligheter att ta
ett direkt tillsynsansvar för vissa livsmedelsanläggningar, för möjligheterna
att stödja kom-munema i deras kontrollverksamhet och för att genomföra en ökad
redlighetskontroll. En sådan kompetens är också nödvändig för ett ökat utnyttjande
av företagens egentillsyn i den offentliga kontrollen och för verkets
möjligheter att utveckla normer och typprogram för de kontrollprogram som bör
ligga till grund för egentillsynen.

Livsmedelsverkets
direkta tillsyn i form av inspektions- och undersök-ningsverksarnhet avser i
mycket stor utsträckning köttkontroll. Verket svarar också för den direkta
tillsynen av anläggningar för tillverkning av äggprodukter och för
importkontrollen av vegetabilier. Livsmedelsverket prövar också godkännanden av
livsmedelslokaler i vissa anläggningar, huvudsakligen för kött- och
mejeriproduktion och för livsmedelstillverkning där tillverkningen beräknas
uppgå till ett årligt värde av minst 25 milj. kr.

Ansvaret
för den direkta tillsynen och godkännandet av livsmedelsloka

ler i övrigt ligger på miljö- och hälsoskyddsnämnden. Nämnden bör enligt 16

min
mening även i fortsättningen ha det direkta ansvaret för godkännande Prop.
1988/89:68 och tillsyn av flertalet livsmedelsanläggningar inom ramen för den
allmänna offentliga livsmedelskontrollen. Kontrollen av de större
produktionsanläggningarna med tekniskt komplicerade produktionsprocesser kan
emellertid ställa krav på en utpräglat specialiserad kompetens hos
kontrollorganet. Sådan särskild kompetens finns i allmänhet inte hos miljö-
och hälsoskyddsnämnden. För vissa delar av livsmedelskontrollen bör livsmedelsverket
därför ha det direkta ansvaret. Ett centralt ansvar kan också vara motiverat i
fråga om anläggningar vars produkter sprids över stora delar av landet och som
har sådan produktion att det är väsentligt att snabbt kunna spåra orsakerna
till upptäckta brister. Ett sådant ansvar kan också vara motiverat när det
gäller de allra största vattenverken.

Inriktningen
bör enligt min mening således vara att livsmedelsverket har det direkta
ansvaret för kontrollen — dvs. såväl godkännandet av livsmedelslokalen som den
löpande tillsynen — i den utsträckning det krävs för att upprätthålla ett
betryggande skydd för konsumenten. Hittills har företagens årliga
tillverkningsvärde tillämpats i stor utsträckning vid fördelningen av ansvaret
mellan myndigheterna. Mot bakgmnd av utvecklingen på livsmedelsområdet bör i
fortsättningen hänsyn också i hög grad tas till verksamhetens komplexitet och
produkternas spridning.

Som
jag nämnde nyss har kontrollorganisationens uppbyggnad och fördelningen av
uppgifter stor betydelse för hur effektiv kontrollen är. Jag skall därför så långt
det nu är möjligt ange hur fördelningen mellan myndigheterna av ansvaret för
godkännande och tillsyn bör ske.

I
det nuvarande regelsystemet har slakteriema särbehandlats. Erfarenheter har
visat att kött medför de största riskerna för överföring till människa av
livsmedelsburen sjukdom. Jag kommer strax att redovisa mina förslag om
köttkontrollen. Jag kommer då att förorda att köttkontrollen liksom hittills
handhas av livsmedelsverket.

I
mejerikontrollen läggs särskilt stor vikt vid att mjölk skall vara
värme-behandlad — pastöriserad — så att den inte överför livsmedelsbuma
sjukdomar till människa. Bland de tidigare aktuella mjölkspridda sjukdomarna
kan nämnas tuberkulos, scharlakansfeber och salmonella. Vid osttillverkning
kan det uppkomma problem med stafylokocker och listeria. Centraliseringen inom
mejerihanteringen har drivits långt och av produktionen konsumeras endast en
mindre del i närområdet. Detta talar för att ansvaret för godkännande och
tillsyn skall ligga på livsmedelsverket.

Äggprodukter
tillverkas vid mycket få anläggningar i landet. Pastörise-ring är ett krav för
denna tillverkning och utgör ett viktigt skydd mot salmonella och
campylobacter. De hygieniska skälen liksom anläggningarnas specialisering och
produkternas stora spridning över landet talar för att anläggningarna godkänns
och kontrolleras av livsmedelsverket.

Ansvaret
för godkännande och tillsyn av livsmedelslokaler i fartyg, på järnväg och i
flygplan kan i allmänhet inte knytas till någon viss kommun. Ansvaret bör
därför i princip ligga på livsmedelsverket. Verket bör dock pröva om en viss
delegering kan ske.

För
övriga produktionsanläggningar, såsom kvarnar, bagerier, konserv

fabriker och storkök, gäller att livsmedelsverket skall godkänna anlägg- 17

2 Riksdagen 1988/89.1 saml. Nr 68

ningen med biträde av
miljö- och hälsoskyddsnämnden om värdet av Prop. 1988/89:68 produktionen
överstiger 25 milj. kr. Den löpande tillsynen åvilar nämnden. För anläggningar
med lägre produktionsvärde har miljö- och hälsoskyddsnämnden ansvaret för både
godkännande och tillsyn.

Även
vissa av dessa övriga anläggningar är komplicerade och speciella krav ställs på
konstmktion, material, ventilation och produktionsflöden. Brister i dessa
avseenden får allvarligare konsekvenser i större anläggningar än i mindre
sådana.

Av
produktionen i de större anläggningarna konsumeras endast en liten andel inom
den egna kommunen. När det uppstår problem engageras ofta livsmedelsverket i
utredningsarbetet av länsstyrelsen och kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Exempel
på särskilda situationer där den lokala kontrollen inte har haft tillräcklig
kompetens är när det konstaterats salmonella och campylobacter-infektioner i
kyckling, salmonella i torrmjölk och barnmat samt aflatoxin i spannmål och
mjölk.

Många
skäl talar således för att livsmedelsverket bör ha ett ökat ansvar för
kontrollen också i fråga om flera av dessa övriga livsmedelsanläggningar.

Som
jag tidigare nämnt bör ansvarsfördelningen delvis ske från andra utgångspunkter
än hittills.

Företagets
omsättning ger en uppfattning om produktionens storlek och spridning.
Omsättningen bör därför vägas in vid fördelningen. Dessutom bör hänsyn tas till
produktionens komplexitet.

Värderingen
av de faktorer som har betydelse för risk och redlighet i produktionen bör
enligt min mening göras genom en indelning av företagen i ett antal grupper
som baseras på branschtillhörighet och andra förhållanden som har betydelse i
dessa hänseenden.

Jag
anser således att ett företags omsättning och komplexitet skall utgöra grund
för vilken myndighet som skall ha ansvaret för kontrollen.

Jag
bedömer att livsmedelsföretag där värdet av årsproduktionen överstiger 150
milj. kr. i stor utsträckning bör falla under livsmedelsverkets ansvarsområde.
Oavsett branschtillhörighet är det sannolikt att livsmedelshanteringen i dessa
fall har sådan omfattning och karaktär att verket bör ansvara för kontrollen.
Det måste dock prövas i varje särskilt fall om inte förhållandena ändå är
sådana att miljö- och hälsoskyddsnämnden skall ha det direkta ansvaret.

För
företag med en årsproduktion mellan 50 och 150 milj. kr. bör
branschtillhörighet i första hand vara avgörande vid ansvarsfördelningen.
Företag inom följande branscher bör regelmässigt falla under livsmedelsverkets
ansvar, nämligen charkuterianläggningar, anläggningar för tillverkning av
fiskprodukter och produkter av kraft- och blötdjur, anläggningar för
industriell tillverkning av färdiglagad mat, konservfabriker samt anläggningar
för tillverkning eller beredning av glassvaror och glasspulver.

Företag
inom följande branscher bör däremot regelmässigt falla under

nämndens ansvarsområde, nämligen kvarnar, bagerier, bryggerier, muste-

rier, choklad- och konfektyrfabriker, potatispackerier, grossister med egen 18

import
samt parti- och detaljhandel liksom restauranger och andra stor- Prop.
1988/89:68

kök.
Också när det gäller sådana företag kan en prövning i det enskilda

fallet
motivera en annan ansvarsindelning. För företag i branscher som

inte
redovisats här kan en prövning i det enskilda fallet med utgångspunkt

i
de kriterier för ansvarsindelningen som jag nämnde inledningsvis leda till

en annan
ansvarsfördelning.

Företag
med en årsproduktion lägre än 50 milj. kr. bör normalt falla under nämndens
ansvarsområde. Produktionens storlek och produkternas spridning har inte sådan
omfattning att det i normalfallet är motiverat att livsmedelsverket har
ansvaret. I särskilda fall kan produkternas spridning, sammansättningen av
dessa, produktionens komplexitet eller förhållanden som innebär en risk för
konsumentemas hälsa ändå innebära att livsmedelsverket bör ha ansvaret.

Livsmedelsverket
bör ha möjlighet att göra avsteg från de generella regler som kommer att gälla
för ansvarsfördelningen. I vissa fall kan också förhållandena med tiden komma
att ändras så att ansvaret för tillsyn eller godkännande av en viss anläggning
eller anläggningstyp bör ligga på någon annan myndighet än den som urspmngligen
fått ansvaret. Livsmedelsverket bör följaktligen fortlöpande pröva om det
finns anledning att föra över ansvaret från livsmedelsverket till en miljö- och
hälsoskyddsnämnd. Det kan också komma i fråga att föra över ansvaret från en
nämnd till verket. Denna möjlighet bör föreligga också för sådan särskild
offentlig livsmedelskontroll som livsmedelsverket ansvarar för. Även detta
förslag fordrar en mindre ändring i livsmedelslagen. Jag återkommer till denna
fråga senare i detta avsnitt.

Det
är enligt min mening väsentligt att kommunernas kompetens på området
upprätthålls och förstärks. Avsikten är inte att varje anläggning som är
krävande från kontrollsynpunkt generellt skall föras till livsmedelsverkets
ansvarsområde. I många fall bör kontrollansvaret kunna ligga på kommunen, även
om detta skulle innebära att kommunen måste skaffa egen erforderlig kompetens
eller köpa tjänster, t. ex. från någon annan kommun. Stöd från livsmedelsverket
och länsstyrelsen är givetvis särskilt angeläget i dessa fall. Jag vill även
peka på en möjlighet till förstärkning av tillsynen som kommunerna bör kunna
pröva i ökad omfattning, nämligen att ordna kontrollen genom mellankommunal
samverkan. .

Livsmedelsverket
bör kunna uppdra åt t. ex. en tjänsteman vid miljö-och hälsoskyddsnämnden att
utföra vissa kontrollinsatser inom ramen för livsmedelsverkets direkta
tillsyns- och godkännandeansvar. De personella resurserna inom
tillsynsorganisationen kan därigenom utnyttjas effektivt.

Liksom utredningen anser
jag att det är viktigt att livsmedelsverkets

ställning och befogenheter som central myndighet kommer klarare till

uttryck än hittills. Jag vill i sammanhanget framhålla att de gällande

bestämmelserna på området innebär att verket har rätt att i enskilda fall

vid behov utföra kontroll även vid sådana anläggningar där miljö- och

hälsoskyddsnämnden har det direkta tillsynsansvaret. Med hänsyn till att

livsmedelsverket inte har ansvaret för den löpande tillsynen vid dessa

anläggningar bör verket självfallet inte ingripa i denna tillsyn annat än i

undantagsfall. 19

Livsmedelsverkets
organisation bör som utredningen föreslagit ses över Prop. 1988/89:68 för att
öka möjligheterna för verket att utföra kontroll och stödja miljö-och
hälsoskyddsnämnderna i deras kontrollverksamhet. Översynen bör göras av verket
självt i samband med att man genomför de förändringar av verksamheten som
föranleds av mina förslag om den framtida livsmedelskontrollen. Jag har
erfarit att livsmedelsverket redan har inlett arbetet med en sådan
omorganisation.

I
likhet med statskontoret anser jag att länsstyrelserna inte bör tillföras nya
kontrolluppgifter på livsmedelsområdet. Däremot bör länsstyrelserna även i
fortsättningen fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Bl. a. bör länsstyrelserna medverka till branschvisa
genomgångar av tillsynsobjekten. De bör också delta i organiserandet av
projektinriktad kontroll och upprättandet av kontrollprogram för
egentillsynen. Det är angeläget att länsstyrelserna i sin verksamhet beaktar
kravet på likformighet i kontrollen och anlägger en helhetssyn på
kvalitetsfrågorna som inbegriper samtliga led i livsmedelskedjan.
Förutsättningarna för detta är goda, eftersom länsveterinären också har
ansvaret för djurskydds- och epizootiärenden. Vid länsstyrelsen finns en
särskild befattningshavare med uppgift att enligt miljöskyddslagen bevaka
hälsoaspekterna inom miljövård och samhällsplanering. Den möjlighet som
därigenom finns för länsstyrelserna att bevaka sambandet mellan föda och
förebyggande hälsovård bör tas till vara. Jag vill också erinra om
länsstyrelsens skyldighet enligt sin instmktion att vaka över att det som
enligt lag åligger bl. a. kommuner blir fullgjort.

Lftredningen
har lämnat förslag om länsstyrelsens organisation. Organisationsfrågor som rör
länsstyrelsen bör emellertid lösas i annat sammanhang. Motsvarande bör gälla i
fråga om länsveterinärens ställning.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden bör alltså även i fortsättningen ha ansvar för
godkännande av livsmedelslokaler och för den omedelbara tillsynen över
efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen, utom i de fall verksamheten står
under livsmedelsverkets direkta kontroll. Det är nödvändigt att kommunerna har
reella möjligheter att genomföra livsmedelskontrollen. Finansieringen av
kontrollen har stor betydelse i det sammanhanget. Jag kommer strax att närmare
redovisa hur jag anser att finansieringen av livsmedelskontrollen bör ordnas.

Svenska
kommunförbundet har upplyst att förbundets länsavdelningar kommer att bli mer
aktiva i fråga om livsmedelskontrollen. Avdelningarna kommer således att kunna
svara för ökade insatser, bl. a. i fråga om utbildnings- och
konferensverksamhet. Genom ett formaliserat samarbete mellan två eller flera
kommuner finns det möjlighet att samordna livsmedelskontrollen på
kommunplanet. Kommunförbundet och dess länsavdelningar bör kunna verka för
detta.

Enligt
24 § livsmedelslagen utövar livsmedelsverket den centrala tillsy

nen över efterlevnaden av livsmedelslagen och av föreskrifter som medde

lats i anslutning till lagen. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen

inom länet och miljö- och hälsoskyddsnämnden den omedelbara tillsynen

inom varje kommun. Paragrafen ger inte stöd för livsmedelsverket att

oberoende av miljö- och hälsoskyddsnämnden utöva direkt löpande tillsyn 20

över vissa
livsmedelsanläggningar. För att, såsom jag föreslagit i det föregående,
livsmedelsverket vid sidan av sin uppgift som central tillsynsmyndighet även
skall kunna ha den omedelbara löpande tillsynen över vissa anläggningar måste
avsteg kunna göras från den indelningsgmnd som finns i 24 §. Jag anser att det
bör ankomma på regeringen att besluta om sådana avsteg. Jag föreslår därför att
det införs en möjlighet för regeringen att föreskriva att den omedelbara
tillsynen skall utövas på annat sätt än som anges i 24 §. Paragrafen bör ändras
i enlighet härmed.

Jag avser föreslå
regeringen att uppdra åt livsmedelsverket att mot bakgrund av vad jag nu har
redovisat närmare ange hur ansvaret mellan myndigheterna i fråga om den direkta
tillsynen och godkännandet av livsmedelslokaler bör fördelas. Jag avser att
senare förelägga regeringen ett förslag om hur ansvarsfördelningen mellan
livsmedelsverket och miljö-och hälsoskyddsnämnden bör ske. Föreskrifter om
ansvarsfördelningen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1990.

Förslaget att
livsmedelsverket skall kunna meddela styrande föreskrifter för
inspektionsverksamheten och tillsynsverksamheten i övrigt enligt livsmedelslagen
kräver stöd i ett bemyndigande. 1 28 § livsmedelslagen finns redan ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om undersökning och annan kontroll som behövs för att trygga
efterlevnaden av lagen. Bemyndigandet infördes i livsmedelslagen i samband med
att bestämmelserna om s. k. konsumtionsvatten överfördes till livsmedelslagen
(prop. 1981/82:219, SoU 1982/83:6, rskr. 35). För att det inte skall råda någon
tvekan om bemyndi-gandets räckvidd föreslår jag att den nuvarande lydelsen i
paragrafen kompletteras med ett uttryckligt bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur
tillsynen skall utövas.

Prop.1988/89:68

2.2.3
Köttbesiktningen

Mitt förslag:
Lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m. upphävs och ersätts med föreskrifter
för köttkontroll som meddelas med stöd av livsmedelslagen. Utgångspunkten skall
vara att en effektiv och likformig köttkontroll upprätthålls i landet.
Föreskrifterna skall inte hindra en småskalig slakteriverksamhet.

Utredningens förslag:
Utredningens förslag i fråga om hur köttkontrollen bör författningsregleras
överensstämmer med mitt. När det gäller fjäderfäslakterierna har utredningen
föreslagit att köttkontrollen skall genomföras som en offentligt kontrollerad
egentillsyn hos företagen.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i huvudsak positiva till
utredningens förslag. Några, bl. a. glesbygdsdelegationen, framhåller att
bestämmelserna inte får medföra att det blir svårare att behålla och etablera
nya småslakterier. Många anser att fjäderfäslakterierna bör stå under
livsmedelsverkets kontroll, inte minst på gmnd av problemen med
campylobacterinfektioner.

21

Skälen
för mitt förslag: Prop. 1988/89:68

Nuvarande
ordning

Slakt
och annan kötthantering omfattas av bestämmelserna i livsmedelslagen
(1971:511) och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.
Hämtöver finns det särskilda bestämmelser för livsmedelskontrollen när det
gäller kött i lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m. Enligt den lagen gäller
köttbesiktningstvång i hela landet. Undantag görs generellt för bl. a. kött av
fjäderfä. Besiktningstvånget innebär att kött inte får överlåtas till någon om
köttet inte dessförinnan i färskt tillstånd har godkänts vid besiktning. Det
ankommer på kommunen att sörja för att köttbesiktning kan genomföras. Det kan
ske genom att särskilda köttbesiktningsbyråer inrättas. Besiktningen skall
utföras av en veterinär som förordnas av livsmedelsverket och arvoderas av
kommunen. För besiktningen tas det ut avgifter som bestäms av kommunen.

Det
allmänna kravet på köttbesiktning kan emellertid ersättas av slakteritvång. På
begäran av en kommun kan länsstyrelsen förordna att slakteritvång skall gälla
i kommunen. Slakteritvång innebär dels att yrkesmässig slakt endast får ske vid
offentligt slakthus, kontrollslakteri eller'fjäderfa-kontrollslakteri, dels att
man inom en kommun med slakteritvång endast får handla med kött från offentligt
slakthus eller kontrollslakteri.

Det
finns ett stort antal kontrollslakterier. Med ett kontrollslakteri avses en
slakteriinrättning som livsmedelsverket ställt under en särskild offentlig
kontroll på begäran av innehavaren. Det är livsmedelsverket som skall pröva
frågan om godkännande av ett kontrollslakteri som livsmedelslokal. För sådant
godkännande krävs att lokalerna är utmstade på visst sätt.

Vid
kontrollslakteriema skall det finnas minst en besiktningsveterinär. Veterinären
är i vissa fall anställd på deltid. Med undantag för de minsta slakterierna
finns dessutom en eller flera besiktningsassistenter. Veterinärer och
assistenter tillhör den statliga besiktningsveterinärorganisationen som är
knuten till livsmedelsverket.

Det
finns också särskilda kontrollslakterier för renslakt. Som regel för-• ordnas
distriktsveterinärerna i resp. distrikt som besiktningsveterinärer vid
renkontrollslakterierna. Kontrollslakterier för slakt av ren kan utgöras av
dels vanliga slakterier, dels fasta anläggningar i Qällen där det sker slakt
under några dagar varje år, dels ambulerande slaktbussar med tillhörande fasta
anläggningar.

För
fjäderfaslakterier gäller särskilda regler. Som redan nämnts är Qä-

derfäslakten undantagen från det generella köttbesiktningstvånget. Den

som yrkesmässigt i större omfattning slaktar Qäderfa måste emellertid

anmäla sin rörelse till livsmedelsverket. Av köttbesiktningslagen följer att i

kommuner med slakteritvång för Qäderfa skall även sådan slakt ske vid

kontrollslakterier (fjäderfäkontrollslakteri). Innehavaren av ett fjäderfä

slakteri kan under vissa villkor få slakteriet ställt under en särskild offent

lig kontroll. Vid ett slakteri som godtagits som kontrollslakteri skall det

finnas besiktningsveterinär och besiktningsbiträden som förordnas av livs

medelsverket. Besiktningsbiträdena är anställda av slakteriet och även

besiktningsveterinären får sitt arvode direkt av slakteriets innehavare. 22

Skillnaderna
mellan kontrollbesiktning och byråbesiktning Prop. 1988/89:68

Byråbesiktningen
utgör en mycket liten andel av den totala köttbesiktningen. Knappt en procent
av slakten byråbesiktas, räknat på antalet djur med undantag för ren.

Det
är inte bara i fråga om kraven på lokaler och utmstning som
kontrollslakterierna för boskapsslakt skiljer sig från andra slakterier för
sådan slakt. Stora skillnader finns också mellan den besiktning som sker vid
kontrollslakterierna och byråbesiktningen. Bestämmelser om hur köttbesiktning
skall gå till finns i köttbesiktningslagen och i livsmedelsverkets kungörelse
med föreskrifter för sådan besiktning. Den besiktning som sker vid
kontrollslakterierna är betydligt mer omfattande än den som sker vid
köttbesiktningsbyråerna. Bl. a. skall vid kontrollslakterierna djuren besiktas
före slakt. Besiktningen av de levande djuren är av mycket stor betydelse både
med hänsyn till djurskyddet och till hygienen i vid bemärkelse.

Det
är viktigt att endast friska djur används till livsmedel. Vid besiktning av
endast köttet är det svårt att upptäcka vanvård av djuret om inte vanvården
lett till utmärgling. Besiktas endast köttet uppmärksammas inte heller olika
sjukdomstillstånd i organ och andra delar av djuret som saknas vid byråbesiktningen.
Vid kontrollslakterierna sanitetsslaktas djur som är sjuka. Vid sanitetsslakt
görs i samtliga fall en bakteriologisk undersökning och en undersökning av
eventuella rester av bakteriehämmande substanser (antibiotika och
kemoterapeutika) i njurvävnaden. Först när resultaten av analysema föreligger
fattar besiktningsveterinären beslut i frågan hum-vida slaktfallet kan
godkännas som livsmedel. Vid den stickprovskontroll med avseende på
bakteriehämmande substanser som sker i kontrollslakteriernas normalslakt och
vid köttbesiktningsbyråerna håller man inte kvar slaktkropparna i avvaktan på
resultatet från undersökningarna.

Endast
vid kontrollslakterierna sker det en daglig hygienövervakning. Lokalunderhåll,
daglig rengöring, hantering av slaktdjur, uppslaktning och nedkylning av kött
övervakas kontinuerligt av besiktningspersonalen. Där sker också en kontroll av
det vatten som används vilket inte nödvändigtvis sker vid andra slakterier. Vid
kontrollslakterierna övervakas också slakten för att tillgodose
djurskyddsintresset, en övervakning som inte sker på samma regelmässiga sätt
vid andra slakterier.

Problem
med "överlappande" reglering

Den
i viss utsträckning "överlappande" reglering som följer av att kötthanteringen
är underkastad både livsmedelslagstiftningen och köttbesikt-ningslagstiftningen
skapar vissa tillämpningsproblem. Dessa problem beror bl. a. på att lagarna
skiljer sig åt när det gäller ansvaret för tillsynen och utformningen av
påföljdssystemen.

Livsmedelsverket är
tillsynsmyndighet både enligt livsmedelslagen och

köttbesiktningslagen. Genom sin besiktningspersonal kan verket fylla sin

funktion i båda dessa hänseenden inom kontrollslakterierna. Däremot

saknas de praktiska fömtsättningama för livsmedelsverket att övervaka att

köttbesiktningslagen följs vid den hantering av kött som sker utanför 23

kontrollslakterierna.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna kan knappast an- Prop. 1988/89:68 ses vara
skyldiga att biträda verket vid en sådan övervakning eftersom nämndema inte är
tillsynsmyndigheter enligt köttbesiktningslagen. Oavsett vilken av
myndighetema som uppdagar en överträdelse, t. ex. att en restaurang använder
sig av obesiktat kött, gäller att möjligheterna till ingripande är begränsade.
Köttbesiktningslagen saknar livsmedelslagens möjligheter till förelägganden,
förbud och omhändertagande av varor. Det som kan göras är att anmäla det
inträffade till polisen för åtgärder. Endast om det med fog kan hävdas att det
obesiktade köttet är otjänligt som människoföda har en miljö- och hälsoskyddsnämnd
både rätt och skyldighet att ingripa och då med stöd av livsmedelslagen.

Härtill
kommer att en viss oklarhet råder vad beträffar ansvaret för kontrollen av att
livsmedelslagstiftningens krav uppfylls vid den verksamhet som bedrivs i
kontrollslakterierna. Livsmedelsverkets besiktningsveterinärer, som utövar
kontrollen enligt reglerna om köttbesiktning, har också till uppgift att
övervaka verksamheten och se till att även övriga tillämpliga föreskrifter
efterlevs vid anläggningarna. Den kontroll som utförs av
besiktningsveterinärema omfattar följaktligen inte bara köttbedömningen utan
också bl. a. lokalema, inredningen, utmstningen, personalhygienen och
vattenförhållandena. Något uttryckligt avsteg från huvudregeln, som innebär att
den omedelbara tillsynen enligt livsmedelslagen utövas av miljö- och
hälsoskyddsnämnden, har emellertid inte gjorts. Däremot har livsmedelsverket i
ett meddelande framhållit att det i regel inte är nödvändigt att nämnderna
ägnar sig åt kontrollslakterierna där en tillräcklig livsmedelskontroll redan
utövas av besiktningspersonalen. En mera bestämd ansvarsfördelning är
önskvärd.

Köttbesiktningslagen
ersätts av föreskrifter som meddelas med stöd av livsmedelslagen

Av
vad jag nyss sagt framgår att det nuvarande systemet har brister. Jag delar
utredningens uppfattning att den lämpligaste lösningen på de redovisade
problemen är att helt ersätta den nuvarande lagstiftningen om köttbesiktning
med föreskrifter meddelade med stöd av livsmedelslagen. Med en sådan ordning
får man efter en övergångsperiod en för hela landet enhetlig köttkontroll, dvs.
i princip samma regler kommer att gälla för alla slakterier. Möjligheten till
byråbesiktning vid köttbesiktningsbyrå bör i princip upphöra. Enligt min mening
bör i fortsättningen yrkesmässig slakt bara få ske vid kontrollslakteri eller
vid därmed jämförbar anläggning och under sådan besiktning som nu förekommer
vid kontrollslakteriema. Den levan-dedjursbesiktning som därigenom blir ett
obligatoriskt moment i all köttkontroll är nödvändig som ett led i en skärpt
kvalitetskontroll. Den ökar också fömtsättningarna för att vid betalning till
producent tillämpa ett avdragssystem för påvisade sjukliga förändringar.

Utvecklingen
av mindre slakterier får inte motverkas

En
viktig del av regeringens offensiva glesbygdspolitik är en ökad lokal

vidareförädling
av bygdens råvaror. Borttagandet av möjligheten till byrå- 24

besiktning kan innebära
fördyringar för små slakterier som inte är kon- Prop. 1988/89:68
trollslakterier och för de producenter som nu anlitar köttbesiktningsbyrå. För
att inte den lokala utvecklingen skall motverkas bör bestämmelserna därför
anpassas i fråga om de allra minsta slakterierna, gårdsslakterierna och
renslakterierna. Besiktning bör t. ex. kunna utföras av personal vid ett
näraliggande kontrollslakteri. Om inte detta är möjligt bör besiktningsarbetet
kunna vara ett sidouppdrag för en distriktsveterinär eller någon annan
allmänpraktiserande veterinär. Besiktningen kan då utföras så att den sker vid
två besiktningstillfällen, ett före slakten och ett efter slakten. Härigenom
skapas fömtsättningar för att kostnaden för besiktningen kan hållas på en
acceptabel nivå. Utgångspunkten måste dock enligt min mening vara att en
effektiv och likformig köttkontroll upprätthålls i hela landet.

De
nuvarande kontrollslakterierna har i allmänhet lokaler, inredning och
utrustning till en kostnad vars motsvarighet inte kan bäras av ett mindre
slakteri. Eftersom maji inte tar till vara alla biprodukter vid de minsta
slakterierna bör emellertid kraven på anläggningarna kunna anpassas till
behoven. Principen bör enligt min mening liksom hittills vara att en samlad
bedömning görs av vad som är nödvändigt i fråga om lokaler och utmstning för
att tillgodose en god livsmedelshygien och göra det möjligt att besikta såväl
de levande djuren som köttet. För s. k. nödslakt bör krav på egen
sanitetsavdelning kunna ersättas med avtal med annat slakteri eller med en
gemensam anläggning inom regionen. Avtal med något annat slakteri bör också
kunna komma i fråga för trikinundersökningar.

Jag
vill också något närmare beröra behovet av slaktmöjligheter på de gårdar som
själva säljer sina produkter till konsumenterna. För sådan slakt bör
möjligheterna till ambulerande slaktenheter prövas. Eftersom ambulerande
enheter redan finns för renslakt bör erfarenheter kunna hämtas därifrån. Vissa
gmndkrav måste ställas på en sådan verksamhet såsom tillgång till
besiktningsställe, kylutrymme och plats för laboratorieanalyser. Besiktning av
veterinär måste också kunna arrangeras på ett ändamålsenligt sätt, liksom
omhändertagandet av restprodukter. Jag avser föreslå regeringen att
livsmedelsverket som ansvarig myndighet för köttbesiktningen ges uppdraget att
närmare utreda fömtsättningama för sådan slakt från bl. a. hygieniska och
organisatoriska utgångspunkter.

Uppfödarnas
intresse av att sälja sin egen produkt till konsumenterna bör enligt min mening
också kunna tillgodoses genom ett märkningssystem. De djur slakterierna tar
emot från uppfödama åsätts nummer och behåller därigenom sin identitet.
Därigenom blir det möjHgt att förse den slutliga produkten med uppgift om t.
ex. gårdsnamn och uppfödningssätt. Ett sådant system skulle enligt min mening
också ligga i konsumenternas intresse. Att utforma ett sådant system är i
första hand en uppgift för branschorganisationerna.

25

Organisatoriska
frågor Prop. 1988/89:68

Livsmedelsverket
med dess besiktningspersonal bör i princip ha hela ansvaret för
livsmedelskontrollen vid slakterierna, inkl. stycknings- och char-kuteriverksamhet
i anslutning till dessa anläggningar.

Fjäderfäslakten
är undantagen från köttbesiktningstvånget. Många fjäderfaslakterier är
emellertid redan i dag underställda en särskild offentlig kontroll. Denna
kontroll har karaktären av egenkontroll. Veterinärerna hos de
fjäderfäslakterier som i dag är föremål för en särskild offentlig kontroll är
anställda av slakteriet. Detta är inte lämpligt från kontrollsynpunkt. I
fortsättningen bör alla fjäderfäslakterier stå under livsmedelsverkets
kontroll i likhet med vad som gäller vid slakt av tamboskap. Bl. a. de
sjukdomsfall som inträffat på gmnd av campylobacter talar för detta. Av
rapporten (Ds Jo 1987:1) Campylobacter — slaktkycklingproduktion — hälsa
framgår att det är möjligt att med rätt slaktteknik minska risken för sådan
smittspridning.

Kontrollen
bör enligt min mening ledas av en veterinär som ingår i livsmedelsverkets
besiktningsorganisation. Vid fjäderfäslakterier som inte ekonomiskt kan bära
kostnaderna för en heltidsanställd besiktningsveterinär bör i stället en
veterinär finnas på plats vid de tillfällen då slakt sker. Utgångspunkten skall
vara att besiktningsverksamheten kan bedrivas som en offentlig funktion.

Besiktningsveterinärorganisationen
bör dimensioneras i enlighet med mina förslag. Eftersom den del av slakten som
byråbesiktas är mycket liten bör organisationens storlek inte påverkas på något
mera påtagligt sätt av de nya bestämmelserna. För vissa uppgifter bör som
nämnts distriktsveterinär eller annan allmänpraktiserande veterinär kunna
utnyttjas inom organisationen.

Den
lagtekniska lösningen

Slakt
och annan kötthantering är som tidigare sagts redan underkastad

livsmedelslagens allmänna bestämmelser för livsmedelshantering. Något

behov av att ändra livsmedelslagens tillämpningsområde finns därför inte.

Överföringen av köttkontrollen till livsmedelslagstiftningen medför där

emot visst ändringsbehov i lagens avsnitt om tillsyn. Det nuvarande be

myndigandet i 28 § bör sålunda kompletteras med ett bemyndigande för

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter för kontrollen av kött. Sådana föreskrifter bör få meddelas om

köttbesiktning och om uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till

slakt. Med stöd av detta bemyndigande bör regeringen i livsmedelsförord

ningen föreskriva att det ankommer på livsmedelsverket att meddela

föreskrifter om köttbesiktning. Det är rimligt att de nya föreskrifterna för

köttkontrollen får ett för hela landet enhetligt innehåll för all kötthantering

och köttbesiktning i samband med slakt. De krav som ställs bör motsvara

de krav som för närvarande gäller vid slakt i kontrollslakteriema. Med de

nya föreskrifterna uppnås följaktligen i huvudsak samma resultat som om

man med stöd av den nuvarande lagstiftningen skulle införa slakteritvång i 26

hela landet. Det kan
fömtsättas att dessa föreskrifter till sitt innehåll i allt Prop.
1988/89:68 väsentligt kommer att överensstämma med verkets nuvarande
köttbesikt-ningsföreskrifter(SLV FS 1983:23).

För
de allra minsta slakterierna bör de nya föreskrifterna om köttbesiktning i
viss mån anpassas till verksamhetens omfattning. En sådan anpassning kan gälla
lokal- och utmstningskraven och innebära vissa begränsningar i kravet på att
veterinär skall vara närvarande vid slakten. Det bör dock kunna fömtsättas att
främst distriktsveterinärerna kan medverka i köttbesiktningen vid dessa
slakterier. Särskilt anpassade föreskrifter kan komma att behövas även för
besiktning av kött från vilt.

När
det gäller fjäderfäslakterierna innebär mitt förslag att köttkontrollen vid
dessa slakterier i princip skall motsvara kontrollen vid de vanliga
kontrollslakterierna. Föreskrifterna för besiktningen bör dock, på liknande
sätt som föreslås för de mindre slakterierna, i viss mån kunna anpassas till
verksamhetens omfattning och fömtsättningar.

Som
tidigare framgått finns det i landet ett antal slakterier som inte är godkända
som kontrollslakterier. De föreslagna nya reglerna för med sig ett byggnads-
och uppmstningsbehov som inte kan tillgodoses omedelbart. Genom att
köttbesiktningslagen föreslås upphävd bortfaller kommunemas skyldighet enligt
den lagen att lämna ersättning när ett slakteri inte kan användas längre till
följd av strängare krav.

Övergången
till de strängare kraven på slakteriema och de strängare kontrollkraven bör
underlättas genom särskilda föreskrifter. Den nuvarande byråbesiktningen bör
kunna godtas som köttbesiktning och mildare krav på utrymmen och utmstning i
slakterierna ställas under en övergångsperiod som dock inte bör få sträcka sig
längre än tre år. Sådana mindre långtgående föreskrifter kan när det gäller
lokaler meddelas med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen. Motsvarande
föreskrifter beträffande köttbesiktningens omfattning kan meddelas med stöd av
det nya bemyndigandet om köttbesiktning i 28 § andra stycket livsmedelslagen.

Det
är angeläget att tillsynsmyndigheterna genom rådgivning och på annat lämpligt
sätt verkar för en snabb omställning till de nya kraven.

Föreskrifter
som innebär förbud mot handel eller annan hantering av byråbesiktat kött inom
områden som omfattas av föreskrifterna om besiktningen vid kontrollslakterier
kan, under den föreslagna övergångstiden, meddelas med stöd av 11 §
livsmedelslagen.

Den
föreslagna nya bestämmelsen i livsmedelslagen skall också ge stöd för
föreskrifter om skyldighet för djurägaren att lämna sådana uppgifter om djuren
som är av betydelse för köttkontrollen. Bestämmelser om detta finns för
närvarande i 8§ köttbesiktningskungörelsen (1968:406). Till skillnad från de
nuvarande bestämmelserna bör de nya föreskrifterna om uppgiftsskyldighet,
liksom övriga föreskrifter om köttkontroll, straffsanktioneras. Det sker
lämpligen genom ett tillägg i 30 § livsmedelslagen som bl. a. föreskriver
fängelse- eller bötesstraff för brott mot föreskrifter som meddelas med stöd av
lagen. Köttbesiktningslagens bestämmelser om nödslakt bör kunna ersättas med
föreskrifter meddelade med stöd av 11 § livsmedelslagen.

De
krav med avseende på lokaler och utmstning som för närvarande 27

ställs på kontrollslakterierna
bör läggas fast i föreskrifter som livsmedelsverket meddelar. Sådana
föreskrifter kan meddelas med stöd av 22 § tredje stycket resp. 9 §
livsmedelslagen. Livsmedelsverket får med sin besiktningspersonal det direkta
ansvaret för den löpande tillsynen vid de vanliga slakterierna och
fjäderfäslakterierna. Verket bör också godkänna lokalerna och i övrigt svara
för kontrollen av dessa anläggningar.

I 26 § tredje stycket
livsmedelslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet
kostnader för provtagning och undersökning av prov. Jag kommer i det följande
(avsnitt 2.4) att föreslå att den bestämmelsen ersätts av ett vidare
bemyndigande i en ny paragraf i livsmedelslagen, 29 a §. Den nya bestämmelsen
utgör stöd för att meddela föreskrifter om avgifter för köttbesiktningen.

Bestämmelserna i 9§ 2 och
3mom. köttbesiktningslagen om hur det skall förfaras med kött som inte utan
vidare kan godkännas vid besiktningen bör ersättas med ett bemyndigande för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
vilka åtgärder som skall vidtas med kött som tagits om hand vid slakt.
Bemyndigandet tas lämpligen in som ett nytt andra stycke i 27 §
livsmedelslagen.

Med de föreslagna
ändringarna i livsmedelslagen bör köttbesiktningslagen och dess
tillämpningsföreskrifter kunna upphävas.

Genom en bestämmelse i
livsmedelsförordningen bör regeringen föreskriva att livsmedelsverket genom
sin besiktningsorganisation skall svara för all livsmedelstillsyn inom de
slakterier som står under särskild kontroll. Kontrollslakteriema kommer därmed
att undantas från miljö- och hälsoskyddsnämndernas ansvarsområde.

Om detta lagförslag godtas
av riksdagen tänker jag anmäla frågan om förordningsändringar för regeringen
för att få till stånd en ordning i enlighet med det sagda.

Prop.1988/89:68

2.2.4
Köttkontrollen i övrigt

Mitt
ställningstagande: En kartläggning av importkontrollen av kött skall läggas
till grund för föreskrifter om en skärpt och mera likformig kontroll av
importen av kött.

Utredningens
ställningstagande: Utredningen har endast föreslagit att avgiftsfinansieringen
för importkontrollen av kött skall samordnas med avgiftssystemet för
köttbesiktningen.

Remissinstanserna: Flera
remissinstanser anser att importkontrollen av kött bör ske i statlig regi med
hänvisning till att de skilda kommunala taxorna styr valet av införselort.
Enligt livsmedelsverket bör den föreslagna samordningen av taxorna utredas
närmare. Några remissinstanser anser att det nuvarande systemet för
importkontroll fungerar väl. I ett par av yttrandena understryks vikten av att
samma krav ställs på importerade produkter som på de inhemska. Lantbmkarnas
riksförbund vill även ställa samma krav på produktionsmetoderna.

28

Skälen för mitt
ställningstagande: Prop. 1988/89:68

Importkontrollen

Kontrollen
av importerat kött administreras i stor utsträckning av livsmedelsverket.
Enligt bestämmelser som regeringen har meddelat fär kött bara föras in över
sådana orter där det hos miljö- och hälsoskyddsnämnden finns en av
livsmedelsverket förordnad veterinär för kontroll av köttet. Livsmedelsverket
har i sina föreskrifter för importkontrollen förtecknat över vilka orter kött får
föras in i landet. Veterinärer inom livsmedelsverkets
köttbesiktningsorganisation kan förena den egentliga besiktningstjänsten med
bl. a. uppdraget att utföra importkontroll på vissa mindre införselorter.

Av
livsmedelsverkets föreskrifter följer vidare att det fordras särskilt tillstånd
att föra in kött i landet. Sådant tillstånd kan vara villkorat av att köttet
kommer från en anläggning som godkänts av livsmedelsverket. Varje parti
undersöks. Köttet skall vara åtföljt av ett intyg utfärdat i ursprungslandet.
Av intyget skall det bl. a. framgå att varan är tjänlig till människoföda och
att den har hanterats och förvarats i utrymmen som håller tillräckligt låg
temperatur.

För
införsel av kött och andra livsmedel av animalt ursprung kan det också krävas tillstånd
enligt den veterinära införselkungörelsen. Bestämmelserna i den författningen
syftar bl. a. till att förhindra att smittsamma djursjukdomar kommer in i
landet. Frågor om sådant införseUillstånd prövas, när det gäller livsmedel, av
livsmedelsverket efter hörande av lantbruksstyrelsen.

Innan
livsmedelsverket godkänner import av kött från ett visst land inspekteras
slakterier där eller inhämtas på annat sätt information om de hygieniska
förhållandena och andra omständigheter av betydelse för köttets kvalitet. I de
fall inspektion inte kunnat ske kan viss import tillåtas från anläggningar som
har tillstånd att exportera till EG och USA.

Livsmedelsverket
har med generell giltighet meddelat detaljerade föreskrifter om
salmonellakontroll. Ytterligare föreskrifter kan också meddelas i det
särskilda importtillståndet.

Principen
om en likartad kontroll oavsett varornas urspmng kan sägas vara i huvudsak
uppfylld beträffande de importerade köttvarorna. På kontrollen och
förhållandena vid produktionsanläggningarna i urspmngs-landet ställs i princip
samma fordringar som här hemma genom kravet att varorna skall komma från en
exportanläggning som livsmedelsverket har godkänt. Vid den undersökning av
köttvarorna som sker vid införselkontrollen kompletteras ursprungslandets
kontroll med de undersökningar av varan som är av speciellt intresse för vårt
land. Obligatoriska inslag i kontrollen är hygienundersökning, salmonellaprov
och bestämning av djurslaget.

Det
har framkommit att bedömningarna vid undersökningen av köttvarorna varierar
mellan de olika miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Som jag nyss anfört är det
viktigt att kontrollen utförs lika i alla delar av landet.

Miljö-
och hälsoskyddsnämndens kostnader för undersökning, provtag

ning och annan kontroll skall ersättas av importören enligt en taxa som 29

fastställs
av kommunen. Taxan är olika för olika kommuner. Enligt livs- Prop. 1988/89:68
medelskontrollutredningen bör en samordning av finansieringen av importkontrollen
med finansieringen av den statliga besiktningsorganisationen övervägas. Det
skulle innebära att livsmedelsverkets taxa för köttbesiktningen utvidgas till
att gälla också importkontrollen av kött och att avgifterna för den kontrollen
betalades till staten i stället för till kommunen. Livsmedelsverket bör
ytterligare överväga behovet av ändrad finansiering av importkontrollen av
kött, bl. a. mot bakgrund av verkets förändrade roll i kontrollen.
Finansieringen bör vara utformad så att den medverkar till en likartad
kontroll oavsett över vilken ort köttet förs in i landet och så att
erforderliga undersökningar kan genomföras.

De
föreskrifter som finns för importkontrollen gäller salmonellakontroll och
fastställande av djurslag. När det gäller kontrollen i övrigt, t. ex. den
allmänna hygienkontrollen, varierar ambitionsnivån kommunema emellan. Med
hänsyn till de uppgifter som framkommit om skillnader i kontrollen mellan
importorter finns det enligt min mening anledning att närmare kartlägga hur
importkontrollen utförs. En sådan kartläggning bör ligga till grund för
överväganden om behovet av skärpta regler för kontrollen. Målet skall vara en
hög ambitionsnivå och en likformig kontroll.

Jag
avser att föreslå regeringen att livsmedelsverket får i uppdrag att genomföra
en sådan undersökning. I uppdraget skall ingå att överväga om det finns
anledning att ändra det nuvarande avgiftssystemet.

Jag
vill särskilt ta upp frågan om kontrollen av kött med avseende på
bekämpningsmedelsrester och rester av veterinärmedicinska preparat. Bekämpningsmedelsrester
kan förorena fodret och därmed köttet. Rester av veterinärmedicinska preparat
kan förekomma till följd av såväl behandling av sjukdomar som användning i
tillväxtbefrämjande syfte. En kontroll av förekomsten av sådana medel och
preparat bör enligt min mening utföras i större utsträckning än nu och avse
både inhemskt producerat och importerat kött. Möjligheterna att utföra
laboratorieanalys har stor betydelse för kontrollens genomförande.

Vad
först gäller bekämpningsmedelsrester vill jag framhålla att kraftfulla
åtgärder vidtas på de jordbmks- och miljöpolitiska områdena för att bl. a.
avsevärt minska användningen av bekämpningsmedel. Åtgärderna är framför allt
erforderliga av miljöskäl men har också betydelse för bl. a. kvaliteten på
kött.

Livsmedelsverket
utvecklar för närvarande analysmetodik för kontroll av bekämpningsmedelsrester
och planerar att skärpa importkontrollen genom att föreskriva fler villkor i
införseltillstånden. Det är enligt min mening viktigt att utvecklingen av
analysmetoder och annan teknik påskyndas, bl. a. riskvärdering som medger en
säkrare livsmedelskontroll. Kunskaperna bör efter hand omsättas i skärpt
kontroll. Kostnaderna för den skärpta importkontrollen bör täckas genom att en
avgift tas ut på importen. Kostnaderna för motsvarande inhemsk kontroll bör
täckas av prisregleringsmedel. Jag återkommer till frågan om hur kostnaderna
för ökad metodutveckling m.m. bör täckas när jag behandlar finansieringen av
den offentliga livsmedelskontrollen.

Användningen
av veterinärmedicinska preparat i djursjukvården arom- 30

gärdad av regler. På samma
sätt som vid godkännande av läkemedel till Prop. 1988/89:68

människor gäller stränga
dokumentationskrav innan ett läkemedel för djur

kan registreras. I de fall
ett läkemedel behöver förses med karenstid, som

är tiden mellan senaste
behandlingstillfälle och den tidpunkt då ägg, mjölk

eller kött från djuret får
användas som livsmedel, görs detta i samband

med registreringen.

Livsmedelsverket
ser till att veterinärmedicinska preparat åsätts karenstider som bestäms med
betryggande marginal. De läkemedel som försetts med karenstid är i de flesta
fall receptbelagda. I stor utsträckning är det statligt anställda
distriktsveterinärer som svarar för djursjukvården i fråga om
livsmedelsproducerande djur. Efter behandling med läkemedel som åsätts
karenstid skriver veterinären ett s. k. behandlingsbevis.

För
vissa preparat som åsätts karenstid är dokumentationen från tillverkaren inte
tillfredsställande. Karenstiderna måste då omprövas och förlängas. Även i
andra fall kan karénstiderna behöva förlängas. I en del fall kan man räkna med
att kött från djur som behandlats med ett visst preparat över huvud taget inte
skall användas som livsmedel. I andra fall kan det från livsmedelshygieniska
utgångspunkter vara olämpligt att registrera ett preparat. Jag har erfarit att
livsmedelsverket för närvarande arbetar med dessa frågor i syfte att skärpa
bestämmelserna till skydd för konsumenterna. Översynen sker i samarbete med
lantbmksstyrelsen.

Den
nyligen beslutade djurskyddslagen (1988:534) ställer krav på en djurhållning
som bör leda till en allt bättre djurhälsa. På sikt bör därför användningen av
läkemedel i djurhållningen minska.

1
den nuvarande foderlagen som trädde i kraft den I januari 1986 uppställs bl.
a. grundläggande krav på beskaffenheten av foder. Användningen av
fodertillsatser som innehåller antibiotika eller andra kemoterapeutiska medel i
tillväxtbefrämjande syfte förbjuds. Enligt foderförordningen får foder som
innehåller antibiotika användas endast efter förskrivning av veterinär i varje
särskilt fall.

Kemoterapeutiska
medel kan också tillföras djuret på andra sätt än via fodret. Oavsett vilken
metod som används accepteras inte i Sverige en användning i tillväxtbefrämjande
syfte.

Det
svenska förbudet är betingat av att köttet skall vara fritt från restsubstanser
men förbudet gmndas också på etiska överväganden.

Det
finns förhållandevis goda möjligheter att se till att det svenska köttet inte
innehåller rester av veterinärmedicinska preparat. När det gäller det
importerade köttet är man däremot i huvudsak hänvisad till möjligheterna att
spåra rester av preparaten genom laboratorieanalyser. Det finns för närvarande
inte några analysmetoder för att påvisa rester av kemoterapeutika i låga doser
i kött. Det är därför viktigt att bättre undersökningsmetoder utvecklas.

Metodutveckling
pågår vid livsmedelsverket för att i ökad utsträckning kunna påvisa resthalter
av olika slag. Ansträngningarna för att utveckla analysmetoder bör öka. Hur
detta skall finansieras återkommer jag till i det följande. Det bör emellertid
också prövas om inte andra kontrollmetoder än laboratorieanalys skulle kunna
användas. En möjlighet är att genom

31

överenskommelser om intyg
från exportlandet försäkra sig om att köttet Prop. 1988/89:68 uppfyller de
svenska kraven.

Utgångspunkten
är att samma krav skall gälla för svenskt och importerat kött även om
kontrollen måste ske på olika sätt. Avsikten är således att kontrollera
produkten, inte produktionsmetoderna. Emellertid anser jag — vilket även är bl.
a. en nordisk utgångspunkt i de pågående GATT-för-handlingarna — att vissa
etiska krav skall kunna ställas även på importerade produkter. Ett sådant krav
kan vara att kemoterapeutika inte har använts i tillväxtbefrämjande syfte.

1
1985 års direktiv inom EG i fråga om användning av hormoner i djuruppfödningen
förbjuds medlemsländer att tillåta att djur för slakt utfodras med hormoner i
syfte att befrämja tillväxten. Ett motsvarande förbud mot import av
hormonbehandlat kött till EG är för närvarande uppskjutet men avses träda i
kraft den 1 januari 1989. Skälet till fördröjningen är att USA ifrågasätter de
vetenskapliga bedömningarna bakom EG:s beslut och om åtgärderna behövs för att
skydda människors hälsa. USA anser att förbudet kringgår EG;s förpliktelser
enligt GATT:s kod om tekniska handelshinder. EG har motsatt uppfattning och
anför även konsumentintresset som gmnd för förbudet. Försök att använda GATT;s
system för att lösa tvister har blockerats på gmnd av parternas olika uppfattning
i procedurfrågor. USA avser att vidta åtgärder om förbudet införs och EG har då
varslat om motåtgärder. Det är mot denna bakgmnd uppenbart att den
internationella utvecklingen på området måste följas noga.

Kvalitetsfrågor
i övrigt

Kvaliteten
på det kött som erbjuds konsumenterna har ifrågasatts under senare år. Flera
undersökningar har visat att köttfärs och andra köttprodukter haft en lägre
hygienisk kvalitet än vad konsumenterna har rätt att förvänta sig. Produktion
och distribution av charkuterivaror sker numera ofta så att det för vissa
produkter krävs en hållbarhetstid på mer än två veckor.

För
köttets kvalitet har förvaringstemperaturen en avgörande betydelse. För
närvarande gäller i allmänhet en kyltemperatur på högst -I- 8°. Väsentliga kvalitetsförbättringar
skulle kunna uppnås med en lägre kyltemperatur. Inte sällan ligger dock den
faktiska kyltemperaturen högre än -1-8°. Det innebär att märkningen med
hållbarhetstid inte blir korrekt. Hur köttet har hanterats före
märkningstillfallet kan dessutom ofta vara okänt för förpackaren vilket medför
ökad osäkerhet vid märkningen. Informationen till konsumenten genom märkning
kan också bli vilseledande av andra skäl. Kravet på lång hållbarhetstid i
dagens livsmedelssystem är ibland så starkt att varorna märks med alltför långa
hållbarhetstider och därför är i dåligt skick när de konsumeras. Undersökningar
har också visaf att varor i stor utsträckning har märkts med fel
förpackningsdag.

Dagens
hantering av livsmedel har följaktligen fått vissa effekter som är

till nackdel för konsumenten. Produktion och annan hantering av livsme

del måste fungera så att konsumenterna erbjuds fullvärdiga produkter av 32

god hygienisk kvalitet.
För att nå dithän måste mtinema för hantering av köttvaror ändras i vissa
delar. Märkningen skall självklart vara korrekt.

Jag har vid flera
överläggningar under året med branschens företrädare klargjort att förändringar
på området är alldeles nödvändiga. Det ankommer nu på de berörda i branschen
att genomföra dessa. En övervakning av att så sker kommer att bedrivas genom
skärpt kontroll.

Prop.1988/89:68

2.2.5
Kontrollen av vegetabilier

Mitt
ställningstagande: Livsmedelsverket ges ökade möjligheter till en effektiv och
likformig vegetabiliekontroll.

Utredningen har inte behandlat
kontrollen av vegetabilier särskilt med undantag för potatiskontroll och
kontroll av importerade livsmedel. Remissinstanserna har bara i liten
utsträckning tagit upp frågan.

Skälen
för mitt ställningstagande:

Kontrollbehovet

Naturliga
gifter förekommer huvudsakligen i vegetabiliska livsmedel. Utöver de naturliga
gifterna kan vår mat förorenas av främmande ämnen under produktion eller
lagring. Många främmande ämnen utgörs av våra vanliga miljögifter. Hit hör t.
ex. metaller som bly, kvicksilver och kadmium samt klorerade organiska
föreningar som PCB och DDT. Dessa ämnen förorenar ofta våra livsmedel genom sin
förekomst i jord, luft och vatten. De kan t. ex. via jord tas upp av växande
sädesslag och hamna i vårt bröd eller via vatten byggas in i alger för att
sedan anrikas i näringskedjor och slutligen förorena matfiskar. Andra främmande
ämnen, bland dem bekämpningsmedlen, tillförs produkterna i odlingen eller
under lagring och transport.

Främmande
ämnen är oönskade i livsmedel men finns i större eller mindre grad i den
omgivning där produktionen sker. De kan vara mycket svåra att bli av med.
Mårtga av dem är generella miljögifter och låter sig inte regleras lika lätt
som t. ex. bekämpningsmedel.

Det används 500— 1000
olika substanser som bekämpningsmedel i världen. Av dessa-är bara en del
registrerade i Sverige för användning inom jordbmket och trädgårdsnäringen. De
kemiska bekämpningsmedlen används vid odling av fmkt och grönsaker, rotfmkter,
potatis och spannmål. I vissa fall används bekämpningsmedel även för att
underlätta eller förlänga lagring av vegetabilieprodukter och torkad fisk.
Bekämpningsmedel förekommer även vid uppfödning av husdjur både som pesticider,
t. ex mot flugor, och som veterinärmedicinska preparat för direkt behandling av
husdjur. Vid odling av lantbmksgrödor som vallväxter och vissa andra grödor, t.
ex. sockerbetor och oljeväxter, används i varierande grad kemisk bekämpning.
Bekämpningsmedelsrester kan därför förekomma i nästan

33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 68

alla livsmedel, antingen
som en direkt följd ay en bekämpning eller be- Prop. 1988/89:68 handling
eller till följd av en allmän miljöbelastning.

I
vårt land får en odlare använda bara sådana bekämpningsmedel som efter prövning
godkänts av kemikalieinspektionen. Kravet på godkännande innebär att
bekämpningsmedlen förhandsgranskas och därvid prövas från hälso- och
miljösynpunkt. Förhandsgranskningen innefattar också en prövning av om medlen
behövs och om de är effektiva.

Att
ett medel är godkänt innebär emellertid inte att det är riskfritt i miljön, för
den som sprider det eller för konsumenterna.

Kvaliteten
på livsmedel påverkas också av andra främmande eller oönskade ämnen som
tungmetaller, mögelgifter och andra naturligt förekommande gifter. Vissa livsmedel
kan dessutom få en lägre kvalitet genom förorening av t. ex. kvalster, insekter
och insektsrester.

Odlingsbetingelser
och väderförhållanden är faktorer som medverkar till ojämn kvalitet på
vegetabilierna. För något år sedan var förhållandena för potatisodlingen mycket
dåliga. En del av potatisen innehöll så stora mängder av den naturliga och
giftiga substansen solanin att stora partier fick kasseras. I år har hög
förekomst av det starkt cancerframkallande mögelgiftet aflatoxin påvisats i
importerade fikon. Samma mögelgift fanns för några år sedan i ett
syrakonserverat spannmålsfoder för mjölkkor. Halterna var så höga att mjölken
från vissa besättningar förklarades otjänlig-

Liksom
för bekämpningsmedel fastställer livsmedelsverket gränsvärden för andra
främmande ämnen i livsmedel. Gränsvärden finns för t. ex. metallerna bly,
kvicksilver och tenn, mögelgiftet aflatoxin och den radioaktiva nukliden
cesium. Många oönskade ämnen t. ex. kadmium kan inte lika lätt åsättas
gränsvärden då de också förekommer naturligt i livsmedel. I dessa fall är det
särskilt viktigt med information och kostråd till konsumenterna.
Livsmedelsverket har utvecklat kontrollformer också för dessa andra främmande
ämnen. Denna utveckling måste fortsätta så att konsumenterna erbjuds så säkra
livsmedel som möjligt.

Gränsvärdena
för främmande ämnen måste, sättas så restriktivt som möjligt. En översyn i
detta syfte pågår för närvarande på livsmedelsverket. Också i nordisk regi
pågår en sådan översyn. Dessa översyner är omfattande och avser förutom
bekämpningsmedel bl. a. metaller och mögelgifter. 1 det nordiska arbetet sker
för närvarande en slutlig bearbetning av förslag som gäller bekämpningsmedel i
spannmål och potatis. Också i fråga om främmande ämnen i fmkt och grönsaker
pågår arbetet med sikte på att förslag till ändrade bestämmelser skall läggas
under nästa år. Den svenska översynen bedrivs parallellt med den nordiska.
Vissa beslut om skärpningar har redan under detta år fattats i Sverige. Som
exempel vill jag nämna en sänkning av gränsvärdena för svampmedlen kaptafol,
kaptan och fol-pet. Jag vill också nämna sänkningen av gränsvärdet för
antigroningsmed-let klorprofam i potatis.

34

Kontrollen i allmänhet Prop. 1988/89:68

Livsmedelsverket
fastställer gränsvärden för den högsta resthalt av ett bekämpningsmedel som kan
tillåtas i livsmedlen. Halter under gränsvärdet utgör således enligt
livsmedelsverkets bedömning ingen hälsorisk för konsumenterna.

Som
ett led i den offentliga livsmedelskontrollen görs stickprovsundersökningar av
färska vegetabilier med avseende på förekomsten av bekämpningsmedelsrester
under direkt ledning av livsmedelsverket. Växtskydd.s-inspektörer som lyder
under lantbmksstyrelsen och i vissa fall miljö- och hälsoskyddsinspektörer tar
på uppdrag av livsmedelsverket prover på frukt, grönsaker, rotfrukter och
potatis. Proverna analyseras vid något av livsmedelsverkets
anvisningslaboratorier. Att kontrollen är organiserad på annat sätt än
livsmedelskontrollen i övrigt motiveras av den särskilda kompetens som fordras
för de undersökningar som måste göras.

Varje
år analyseras totalt ca 5000 prover. Med de känsliga analysmetoder som numera
finns, kan man påvisa mycket låga halter av ett stort antal bekämpningsmedel.
Överskrids gränsvärdena kan livsmedelsverket utfärda saluförbud. Verket kan
också besluta om provtagning, analys och godkännande av vaije nytt parti från
ett visst land, en viss leverantör eller en viss odlare innan det får säljas.
Importörer, grossister, odlare, massmedier m. fl. får regelbundna rapporter om
analysresultat och nya bestämmelser. Detta gör att kontrollen också har en
allmänt preventiv effekt. Livsmedelsverket vidtar också andra förebyggande
åtgärder. Exempel på sådana är inspektionsresor till exportländerna,
information till representanter för myndigheter och intresseorganisationer samt
viss utbildning av laboratoriepersonal i exportländerna.

Trots
den kontroll som bedrivs överskrids gränsvärdena i åtskilliga prover. År 1987
ökade antalet överskridanden kraftigt, i huvudsak gäller detta importerade
varor. Kontrollen bör därför skärpas. Jag har fått veta att livsmedelsverket
nyligen beslutat att införa en utökad kontroll av bekämpningsmedelsrester i
livsmedel. Jag återkommer med en närmare redovisning av den utökade kontrollen
när jag tar upp frågan om kontroll av importerade vegetabilier.

Det
är enligt min mening angeläget att livsmedelsverket och kemikalieinspektionen
har ett nära samarbete i fråga om bekämpningsmedlen. Det är också viktigt att
myndigheterna deltar aktivt i det internationella samarbetet på området.
Fömtsättningarna ökar därigenom för samstämmiga beslut om användningen av ämnen
och om gränsvärden för förekomst av ämnena i livsmedel. Ett exempel på ämnen
som bedöms olika både i Sverige och internationellt är ditiokarbamater. Denna
gmpp bekämpningsmedel används mot svampangrepp på i första hand fmkt och
grönsaker. Jag har erfarit att samarbetet kring bedömningen av bl. a. dessa
ämnen har ökat myndigheterna emellan. Det är emellertid också nödvändigt att vi
från svensk sida så kraftfullt som möjligt verkar för samstämmiga internationella
bedömningar. Utgångspunkten i alla sammanhang måste som jag nyss nämnt vara att
bestämmelserna görs tillräckligt restriktiva för att ge

konsumenterna
ett säkert skydd.

35

När ett bekämpningsmedel
vid prövning av kemikalieinspektionen inte Prop. 1988/89:68 godkänns av
hänsyn till konsumenternas hälsa bör inte heller resthalter av ämnet accepteras
i livsmedel.

Kostnaderna
för kontrollen av inhemska trädgårdsprodukter täcks av näringen kollektivt
genom de prisregleringsvgifter som betalas för handelsgödsel och
bekämpningsmedel. Kostnaderna för kontrollen av inhemsk potatis och spannmål
bör enligt min mening täckas av medel som disponeras inom
jordbmksprisregleringen.

För
kontrollen av vegetabilier är det angeläget att det sker en intensifierad
metodutveckling och riskbedömning på livsmedelsverket och att möjligheterna
att utföra kemiska analyser ökar. Jag återkommer till frågan om hur
resursbehovet skall tillgodoses i samband med att jag behandlar finansieringen
av den offentliga livsmedelskontrollen.

Importkontrollen

Liksom
i fråga om vegetabilier producerade inom landet sker kontrollen av importerade
vegetabilier under direkt ledning av livsmedelsverket.

Stickprovskontrollen
av fmkt och grönsaker som importeras omfattar för närvarande ca 3 000 prov om
året och gäller i huvudsak bekämpningsmedelsrester. Under år 1987 och 1988 har
dessutom ca 1 000 prov uttagits på särskilda produktgmpper och leveranser från
särskilda exportländer. De partier som är föremål för sådan kontroll kvarhålls
i avvaktan på beslut.

Proverna
skickas till ett av för närvarande fyra anvisningslaboratorier. De aktuella
laboratorierna är statens lantbmkskemiska laboratorium (SLL) i Uppsala,.Svenska
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) i Malmö, Apoteket Lejonet i
Malmö samt lantbmkskemiska stationen i Halmstad.

Kontrollen
innefattar mer än enbart analysverksamhet. Livsmedelsverket gör också
inspektionsbesök hos exportländema för att få bättre kunskap om vilka medel
som används och för att informera om gällande, svenska bestämmelser.

Livsmedelsverket
har nyligen beslutat att öka kontrollen av bl. a. bekämpningsmedelsrester.
Kontrollen skall i fortsättningen gälla också spannmål. Med hänsyn till den
utökade kontrollen är det angeläget att ytterligare ett laboratorium anvisas
för analyserna. Verket planerar också att öka snabbheten i den databearbetning
som behövs. Målsättningen bör vara att hålla kvar provtagna partier till dess
att analysresultaten är tillgängliga. En utökad bekämpningsmedelskontroll som
bygger på fler prover, snabbare analyser, fler produktgrupper och
bekämpningsmedel bör leda till större säkerhet för konsumenterna. Enligt min
mening är det väsentligt att stickprovstagningen i större utsträckning kan
styras mot särskilda produktgrupper och leveranser från särskilda exportländer.

Ett
viktigt syfte med den utökade kontrollen är att importörerna, som

har ansvaret för livsmedlens kvalitet, skall skärpa kraven på leverantörer

na och den egna kontrollen. En sådan utveckling främjas av en utökad 36

kontroll i exportländerna.
Ett medel för att påverka kontrollen i exportlän- Prop. 1988/89:68 derna är
ökad information till dessa om de svenska bestämmelsema.

För
kartläggningsarbetet är det givetvis viktigt att delta j det internationella
samarbetet. Också för de riktade insatsema bör andra länders erfarenheter tas
i anspråk, bl. a. genom deltagande i informationsutbyten om avvisade partier.
Jag har erfarit att livsmedelsverket deltar i uppbyggnaden av ett sådant
samarbete. Ett fortsatt aktivt deltagande bör enligt min mening leda till en
effektivare kontroll.

Kostnaderna
för importkontrollen bör liksom hittills täckas genom att en avgift tas ut på
importen.

Jag
vill i detta sammanhang särskilt poängtera vikten av att vi ställer samma krav
på importerade produkter som på svenskproducerade. Kraven ställer vi för att
skydda de svenska konsumenterna mot hälsorisker. Konsumenterna måste kunna
lita på importerade lika väl som på svenska produkter. Därför ställs samma krav
oavsett urspmng och produktionsförhållandena i urspmngslandet.

Produktionsmetoder
och produktionsförhållanden skiljer sig väsentligt mellan olika länder. I många
fall är förhållandena, t. ex. när det gäller klimatet, så olika att skillnader
i produktionsmetoder är ofrånkomliga. Så länge de svenska kraven på
slutprodukterna är uppfyllda finns varken anledning eller möjlighet att från
svensk sida motsätta sig import av produkterna. Naturligtvis kan
produktionsmetoden påverka produktema på ett sätt som gör att produkten inte
kan godtas i Sverige, varvid import givetvis inte skall tillåtas.

Många
av de krav vi i Sverige ställer på produktionen är motiverade av helt andra
skäl än av hänsyn till konsumentema av livsmedlen. Vi har exempelvis regler som
gäller arbetsförhållandena i produktionen eller skyddet av den yttre miljön.
Det bör stå oss fritt att införa sådana krav oavsett andra länders inställning,
på samma sätt som andra länder fritt beslutar om sina krav. Detta hindrar givetvis
inte att vi intemationellt skall verka för exempelvis en miljövänlig
produktion.

På
samma sätt som vi i Sverige beslutar om sådana regler som jag nyss har nämnt,
beslutar vi om vilka krav vi ur konsumentsynpunkt skall ställa på våra
livsmedel. Enbart det förhållandet att exportlandets produktionsmetoder
skiljer sig från de svenska utgör inte gmnd för importförbud. Avgörande är om
produkten uppfyller svenska krav. Importrestriktioner utgår från
konsumentaspekter på själva produkterna. Enligt GATT gäller detta livsmedel
såväl som andra varor, t. ex. industriprodukter.

Jag
kommer i det följande att föreslå att förpackade livsmedel märks med
ursprungsland. Konsumenterna får alltså dels det gmndläggande skyddet som
gäller alla produkter, dels en upplysning som möjliggör för konsumenten själv
att väga in andra aspekter än de hälsomässiga.

37

2.2.6 Exportkontrollen

Prop.1988/89:68

Mitt
ställningstagande: Livsmedelsverket skall ansvara för all offentlig
livsmedelskontroll i expoitkontrollerade anläggningar.

Utredningens
förslag: Utredningen föreslår att i den mån andra länder har särskilda
införselbestämmelser skall livsmedelsverket kunna föreskriva om särskild
exportkontroll utöver den ordinarie livsmedelskontrollen. För den särskilda
exportkontrollen får verket förordna särskilda besiktningsmän. Företagen bör
som hittills erlägga en särskild avgift för exportkontrollen.

Remissinstanserna: Bara
ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget. Svenska kommunförbundet
anser att livsmedelsverket bör redovisa ansvarsfördelningen mellan de olika
kontrollerande myndighetema för att undvika eventuella missförstånd.
Livsmedelsverket anför att förslaget kommer att orsaka dubbelarbete, vilket
medför extra kostnader för företagen. Nuvarande ordning, enligt vilken
livsmedelsverket svarar för hela kontrollen, bör behållas. Sveriges
livsmedelsindustriförbund motsätter sig en decentralisering av
exportkontrollen.

Skälen för mitt
ställningstagande: Den som framställer livsmedel för export kan ansöka hos
livsmedelsverket om att anläggningen skall bli s.k. exportkontrollerad
anläggning. En sådan anläggning ställs under särskild kontroll som föranleds av
införselbestämmelserna i annat land. Kontrollen utförs av särskilda
besiktningsmän som livsmedelsverket förordnar och avlönar. För närvarande
svarar livsmedelsverket i princip för hela den offentliga livsmedelskontrollen
vid dessa anläggningar, således också den ordinarie kontrollen. Anläggningarna
har emellertid inte formellt undanta-gits från det tillsynsansvar som vilar på
miljö- och hälsoskyddsnämnderna.

Det
finns ca 120 exportkontrollanläggningar. I huvudsak rör det sig om slakterier,
styckningsanläggningar och charkuterifabriker.

I regel är
förädlingsanläggningar som har exportförordnande integrerade med kontrollslakteri
eller belägna nära ett sådant slakteri. Den veterinär som förordnats vid
slakteriet som besiktningsveterinär kan då förordnas också för
exportkontrollen. I några fall ligger exportkontrollanläggningen så långt från
ett kontrollslakteri att det inte är lämpligt att exportkontrollen sköts av en
besiktningsveterinär. 1 sådana fall har exempelvis en stadsveterinär eller en
distriktsveterinär förordnats som besiktningsman.

Den
som innehar en exportkontrollerad anläggning är skyldig att betala en särskild
avgift för kontrollen enligt en taxa som fastställs av livsmedelsverket efter
samråd med riksrevisionsverket och berörda branschorjganisa-tioner.

För
exportkontrollanläggningarna gäller våra inhemska bestämmelser men dämtöver
också särskilda föreskrifter i fråga om lokaler, utmstning, hantering och
kontroll av råvaror och färdiga produkter. De särskilda föreskrifterna är
anpassade till de krav som bl. a. EG-länderna och USA ställer upp för import av
livsmedel.

I
den mån länder har särskilda införselbestämmelser bör livsmedelsver-

38

ket också i fortsättningen
kunna föreskriva om särskild exportkontroll och förordna särskilda
besiktningsmän. Enligt min mening bör livsmedelsverket ges hela ansvaret för
livsmedelskontrollen vid exportkontrollanläggningen. Jag kan följaktligen inte
dela utredningens uppfattning att kontrollansvaret bör delas upp mellan
besiktningsmannen och miljö-och hälsoskyddsnämnden. En både rationell och
effektiv tillsyn kan enligt min uppfattning åstadkommas genom att besiktningsmannen
ges samma ansvar som besiktningspersonalen vid kontrollslakterierna. Jag avser
därför föreslå regeringen att det i livsmedelsförordningen förs in bestämmelser
om tillsynen vid exportkontrollanläggningarna i enlighet med vad jag nu har
anfört. Företagen bör som hittills erlägga en särskild avgift för exportkontrollen.

Det kan enligt min
bedömning i vissa fall visa sig ändamålsenligt att tillsynen av
exportkontrollanläggningama sker i samråd med miljö- och hälsoskyddsnämnden. De
exportkontrollerade anläggningarna bör givetvis ingå i sådan projektinriktad
kontroll som jag strax kommer att behandla. Inte minst målet om en likartad
livsmedelskontroll i hela landet talar för detta.

Från Sverige sker en viss
export av vegetabilier. Det gäller framför allt spannmål och potatis. Några
importländer kräver att exportintyg utfärdas i Sverige. Hittills har
utfärdandet av intyg legat utanför den kontroll som bedrivs av
livsmedelsverket. Det är i stället exportören själv eller organ inom branschen
som anordnat den särskilda kontrollen. Den utökade inhemska kontroll som jag nu
förordar bör leda till ökad kvalitet hos produkterna. Det ökar i sin tur
fömtsättningarna för att de villkor som importländerna ställer kan uppfyllas.
Med en sådan utveckling anser jag att ansvaret för den särskilda
exportkontrollen bör kunna ligga kvar på företagen själva och deras
branschorgan. Om ett importland ställer krav på offentlig exportkontroll skall
livsmedelsverket enligt min mening kunna föreskriva om särskild exportkontroll
och hur denna skall bedrivas. Företagen bör då erlägga en särskild avgift för
kontrollen.

Prop.1988/89:68

2.2.7
Kontrollen av förpackningar och husgeråd

Mitt
ställningstagande: Livsmedelsverket ges befogenhet att meddela föreskrifter
enligt lagstiftningen om kemiska produkter om hantering eller import av
förpackningsmaterial för livsmedel, livsmedelsförpackningar och husgeråd.
Verket blir tillsynsmyndighet med ansvar för kontrollen av hantering och
import av sådant material och sådana varor.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna är i
huvudsak positiva till förslaget. Normpack och flera andra instanser anser att
Normpacks regler och kontroll i fråga om förpackningar och förpackningsmaterial
bör beaktas vid utformningen av tillsynen. Kemikalieinspektionen, som
tillstyrker förslaget, anför att ut-

39

rustning
och material som används vid livsmedelshantering beroende på Prop. 1988/89:68
hanteringsled kommer att regleras i både livsmedels- och kemikalielagstiftningarna.
Detta kan enligt inspektionen skapa oklarhet och andra komplikationer.
Industriverket motsätter sig förslaget och anför att detta innebär en
omotiverad och kostnadshöjande dubbelkontroll — kontroll i både förpacknings-
och livsmedelsindustrin.

Skälen
för mitt ställningstagande: Livsmedelslagstiftningen tar sikte på att förhindra
användningen av olämplig utmstning och olämpliga livsmedelsförpackningar. Den
reglerar däremot inte tillverkning och saluhållande av olika redskap och
förpackningar.

Det
är angeläget att livsmedelsverket har ett odelat ansvar för frågor som hänger
samman med kontrollen av livsmedel. Verkets befogenheter att ingripa mot
kemiska hälsorisker som har samband med livsmedelsförpackningar och husgeråd
är för närvarande otillräckliga. Huvudmannaskapet för kontrollen av hantering
och import av förpackningsmaterial för livsmedel, livsmedelsförpackningar och
husgeråd bör därför läggas på livsmedelsverket. Jag föreslår att
livsmedelsverket ges erforderliga bemyn-diganden enligt lagstiftningen om
kemiska produkter och att verket förordnas som tillsynsmyndighet enligt samma
lagstiftning.

På
initiativ av ett antal svenska förpackningstillverkare ingicks år 1981 en
överenskommelse om en svensk materialnorm för livsmedelsförpackningar — Normpack.
Vissa andra länder har långtgående bestämmelser på detta område. Normpacks
regelsystem bygger på sådana bestämmelser. Varje företag som i Sverige
tillverkar eller marknadsför livsmedelsförpackningar eller förpackade
livsmedel kan frivilligt ansluta sig till Normpack. Ett kontrollsystem inom
Normpackregelsystemet är under uppbyggnad.

Livsmedelsverket
bör närmare överväga utformningen och finansieringen av den offentliga
tillsynen. En utgångspunkt bör vara att Normpacks verksamhet och företagens egentillsyn
utnyttjas så att kontrollen kan utföras så enkelt och billigt som möjligt och
i huvudsak kan inskränkas till inspektion och stickprov. Risken för
dubbelkontroller som ett par remissinstanser pekat på skall beaktas. Jag avser
att senare ta initiativ till nödvändiga ändringar i regeringens föreskrifter om
kemiska produkter. I den frågan har jag samrått med chefen för miljö- och
energidepartementet. Vidare avser jag att senare föreslå regeringen att
livsmedelsverket ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till hur den
provtagning och annan undersökning som skall ingå i tillsynen skall
finansieras.

2.3 Formerna for livsmedelskontrollen 2.3.1 Allmänt

De
huvudsakliga inslagen i den offentliga livsmedelstillsynen är inspek

tion, provtagning och undersökning. Denna verksamhet innebär att den

ansvariga myndigheten besöker företagen och tar de prover och gör de

undersökningar som med hänsyn till livsmedelshanteringens karaktär

fordras för tillsynen. I den fortlöpande tillsynen är det således de av

myndigheterna utförda inspektionema som är basen i verksamheten. Ut- 40

över inspektions- och
provtagningsverksamhet ingår i tillsynsarbetet prövning av frågor om
godkännande av livsmedelslokaler. Den allmänna offentliga livsmedelskontrollen
av inhemska livsmedel utförs till största delen av miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Nämndema planerar och genomför kontrollen självständigt
inom resp. kommun. De flesta nämnderna har under senare år också kommit att
delta i någon form av organiserad samverkan över kommungränserna genom s. k.
projektinriktad livsmedelskontroll.

Företagen har ofta en egen
tillsyn av att deras verksamhet och produkter uppfyller
livsmedelslagstiftningens krav. Sådan egentillsyn utnyttjas bara i liten
utsträckning inom den offentliga livsmedelskontrollen. Exempel på andra former
av livsmedelskontroll är information och rådgivning.

Prop.1988/89:68

2.3.2
Offentligt kontrollerad egentillsyn

Mitt
ställningstagande: Till gmnd för den löpande tillsynen läggs företagens
egentillsyn, som görs obligatorisk. För företagen skall det finnas ett av
tillsynsmyndigheten fastställt kontrollprogram.

Utredningens
ställningstagande överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget har överlag bemötts positivt. Ett par remissinstanser bedömer att
myndighetens kontroll kan begränsas vid ett ökat utnyttjande av egentillsyn.

Skälen för mitt
ställningstagande: Livsmedelsverket får enligt livsmedelslagen föreskriva att
näringsidkare inom livsmedelshanteringen skall utöva en efter verksamhetens art
lämpad särskild tillsyn av hanteringen — offentligt kontrollerad egentillsyn.
Sådana föreskrifter har hittills utfärdats för produktion av dricksvatten vid
kommunalt vattenverk. För övrig livsmedelshantering gäller att
tillsynsmyndigheten skall göra sig underrättad om omfattningen och
inriktningen av förekommande frivillig egentillsyn inom olika anläggningar.
För varje anläggning skall planeringen av provtagning och undersökning anpassas
till denna form av tillsyn.

Vid de företag som har en
välutvecklad egentillsyn finns bl. a. provtagningsplaner, analysföreskrifter
och driftsinstmktioner. Ofta utförs såväl kemiska som mikrobiologiska
undersökningar av råvaror och färdigvaror. Under produktionen görs löpande
kontroll av processen. Anvisningar finns för hygien, rengöring och skötsel.

Den offentliga
livsmedelskontrollen förstärks väsentligt genom att företagens egentillsyn
utnyttjas. Denna bör enligt min mening utnyttjas i så stor utsträckning som
möjligt och i fortsättningen utgöra gmnden för den löpande tillsynen.
Egentillsynen bör vara obligatorisk för i princip all livsmedelshantering. Den
obligatoriska egentillsynen bör av resursskäl i den utsträckning det är möjligt
anpassas till den kontroll som på företagets eget initiativ finns för
hanteringen. Egentillsynen bör genomföras enligt ett för varje företag
fastställt kontrollprogram som bör avse både hygien och förhållanden som har
betydelse för redligheten. Programmet skall upprät-

4L

tas i enlighet med
livsmedelsverkets föreskrifter. Det bör ankomma på Prop. 1988/89:68
företagen att med ledning av verkets föreskrifter och av verket utarbetade
typprogram upprätta förslag till kontrollprogram.

Jag
vill starkt understryka att egentillsyn som en del av den offentliga kontrollen
aldrig får innebära att tillsynsmyndigheterna tar den som intäkt för minskad
vaksamhet. Avsikten är den motsatta. Egentillsynen skall bidra till ökad hygien
och redlighet i livsmedelshanteringen och utgöra grund för
tillsynsmyndigheternas verksamhet. Den ger därigenom tillsyns-myndighetema
ökade fömtsättningar att fullgöra sina uppgifter. Företagens egentillsyn och
de ökade resurser för tillsynsmyndigheterna jag senare kommer att föreslå bör
innebära goda förutsättningar att bedriva en utökad och skärpt kontroll.

Kontrollprogrammet
skall ge tillsynsmyndigheten tillräcklig ledning för tillsynen. En enkel
utformning bör eftersträvas. Den offentliga kontrollen i övrigt hös företag med
kontrollprogram bör kunna begränsas till inspektion, granskningar av
dokumentation och stickprov. Det är angeläget att programmen revideras i den
utsträckning som behövs för att effektiviteten i kontrollen skall
upprätthållas. Programmen bör därför innehålla bestämmelser om revision.

Kontrollprograrhmen
bör fastställas av den myndighet som har ansvaret för godkännandeprövningen av
lokalerna där livsmedelshanteringen sker. Programmet bör fastställas i nära
anslutning till godkännandet. För företag som bedriver verksamhet i redan
godkända lokaler bör tillsynsmyndigheten fastställa kontrollprogram.

Utredningen
föreslår att livsmedelsverket skall meddela föreskrifter om vilka krav som
måste tillgodoses för att en anläggning skall kunna godkännas som
livsmedelslokal och om samrådsförfarande vid prövning av frågor om godkännande
av sådan lokal. Prövningen av frågor om godkännande av livsmedelslokaler ingår
som en stor och arbetskrävande del i tillsynsarbetet. Den dialog som förs
under tiden för godkännandeprövningen mellan myndigheten och företaget är av
stor betydelse för den fortsatta tillsynen.

Upprättandet
av kontrollprogrammet kommer givetvis att vara starkt knutet till
godkännandeprövningen. Livsmedelsteknikerna i tillsynsorganisationen och
länsveterinärerna kommer att ha viktiga funktioner i denna del av kontrollen
och vid revisionerna av kontrollprogrammen. Det är mot denna bakgrund angeläget
att livsmedelsverket meddelar erforderliga föreskrifter och ställer krav på de
samrådsförfaranden som är nödvändiga för att godkännandeprövningen skall bli en
stabil utgångspunkt för den fortsatta kontrollen.

Bestämmelserna
om utnyttjandet av företagens egen produktionskontroll i den offentliga
kontrollen måste utformas med hänsyn till företagens behov av att kunna skydda
sig mot insyn från andra företag när det gäller recept, tillverkningsprocesser
och andra förhållanden av särskild betydelse för konkurrenssituationen på
marknaden.

Det
är livsmedelsverket som central tillsynsmyndighet som skall admi

nistrera genomförandet av de förändringar som krävs för en ökad egentill

syn i den offentliga livsmedelskontrollen. De livsmedelstekniker som jag 42

har föreslagit skall
tillföras livsmedelsverket kommer att ha en viktig roll i detta
förändringsarbete.

I 29 § livsmedelslagen
finns ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
att föreskriva att näringsidkare inom livsmedelshanteringen skall utöva en
efter verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen. Med stöd av
denna bestämmelse har regeringen i 53 § livsmedelsförordningen bemyndigat
livsmedelsverket att meddela sådana föreskrifter. Livsmedelsverket har således
redan befogenhet att meddela föreskrifter om obligatorisk egentillsyn.
Bemyndigandet inrymmer möjlighet för livsmedelsverket att meddela föreskrifter
om hur egentillsynen skall ske och om skyldighet för företagen att upprätta
och inkomma med förslag till kontrollprogram.

Prop.1988/89:68

2.3.3
Projektinriktad livsmedelskontroll

Mitt
ställningstagande: Den projektinriktade kontrollen bör utvecklas och ges
större betydelse i livsmedelskontrollen. Den är väl lämpad för offensiva
insatser på eftersatta områden.

Utredningens
förslag: Den projektinriktade kontrollen bör kunna omfatta alla
livsmedelsänläggningar, även de vid vilka livsmedelsverket ansvarar för den
löpande tillsynen.

Remissinstanserna tar inte
upp denna kontrollform i någon större utsträckning.

Skälen för mitt
ställningstagande: Projektinriktad kontroll innebär att olika specifika frågor
på livsmedelsområdet kontrolleras vid ett större antal tillsynsobjekt inom
flera kommuner, inom ett län eller i vissa fall i hela landet. Vid planeringen
bestäms syftet med projektet, omfattningen, sättet för genomförandet,
utvärderingen, förslag till åtgärder och uppföljningen i övrigt.

I verksamheten ingår som
regel inspektion, provtagning, undersökning av prov, uppföljning och
information. Kontrollen kan omfatta en viss bransch eller vamgrupp, en särskild
produkt eller egenskap hos en produkt, produktpåverkande faktorer eller t. ex.
vissa hanteringsmtiner. Under år 1987 genomfördes flera projekt. De omfattade
bl. a. kontroll av märkning och inventering av vilka tillsatser som används.

Livsmedelsverket kan delta
i planering och styrning av projekten. Detta gäller särkilt de projekt som
genomförs i två eller flera län. Verket utför också vissa analyser. Fömtom huvudsyftet
att förbättra efterlevnaden av bestämmelserna har projekten också betydelse för
verkets utveckling av metoder för undersökning och tillsyn. Länsveterinärerna
deltar ofta i verksamheten.

Den projektinriktade
kontrollen är väl lämpad för offensiva insatser på eftersatta områden. Jag vill
i sammanhanget påminna om den omfattande kontroll som utfördes i Malmöhus och
Kristianstads län nyligen angående datummärkningen på charkuterivaror.
Kontrollen har lett till rättsligt

43

efterspel och bedöms ha
medfört en påtaglig skärpning bland livsmedelsföretagen.

För att den
projektinriktade kontrollen skall kunna utvecklas och ges större betydelse inom
livsmedelskontrollen bör livsmedelsverket ha en samordnande funktion i fråga om
projektens inriktning. Det krävs enligt min mening också ett organ på lokal
eller regional nivå som har en sammanhållande roll. Jag bedömer att
länsstyrelsen är ett lämpligt organ för uppgiften. Ett nära samarbete mellan
tillsynsmyndigheterna är angeläget. En fömtsättning för mera omfattande
kemiska undersökningar är att berörda laboratorier aktivt får delta i
planeringsarbetet. Kontrollformen får enligt min mening stor betydelse som
komplement till den övriga offentliga livsmedelskontrollen och kommer verksamt
att bidra till att målen på området uppfylls.

Prop.1988/89:68

2.3.4
Märkning av livsmedel

Mitt
ställningstagande: Märkningen av livsmedel ändras så att den i ökad
utsträckning genom tydlig och enkel information blir en hjälp för konsumenterna
att välja livsmedel. Märkning med urspmngs-land införs på förpackade livsmedel.

Livsmedelsverkets
forslag: Verket tar inte ställning till frågan om märkning med urspmngsland. I
övrigt överensstämmer förslaget med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: De
synpunkter som remissinstanserna lämnat är överlag positiva. Flertalet
remissinstanser anser att förslagen medför en förbättrad märkning och att
konsumenternas möjligheter att göra välgmn-dade val ökar.

Skälen
för mitt ställningstagande: De nuvarande märkningsbestämmelserna är alltför
detaljrika och expertbetonade. Märkningen av livsmedel bör ändras så att den i
ökad utsträckning genom tydlig och enkel information blir en hjälp för vanliga
konsumenter att välja livsmedel.

På uppdrag av regeringen
har statens livsmedelsverk utvärderat de nuvarande bestämmelserna om märkning
av färdigförpackade livsmedel och föreslagit ändrade bestämmelser i syfte att
förbättra konsumentemas möjligheter att välja livsmedel. Jag anser att de
föreslagna förändringarna innebär ett väsentligt steg i denna riktning.
Livsmedelsverkets förslag innebär i huvudsak ändringar i verkets egna
föreskrifter och allmänna råd. Endast beträffande ett av förslagen, avseende
märkning på små förpackningar, krävs en ändring i livsmedelsförordningen. Jag
avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Flera av livsmedelsverkets
förslag handlar om vambeteckningen. Varu-beteckningen är en av de viktigaste
märkningsuppgifterna eftersom det i första hand är denna uppgift som bestärnmer
produktvalet vid inköp. Kravet på redlighet skall styra uppgiften om varans
slag. Livsmedelsverkets förslag syftar till att göra vambeteckningama mer
rättvisande. Om

44

varans namn inte
tillräckligt tydligt anger varans slag, skall det ingå ett Prop. 1988/89:68
beskrivande uttryck i vambeteckningen. Jag stöder dessa förslag. De föreslagna
ändringarna innebär minskad risk att konsumenten missleds av vambeteckningen.

Livsmedelsverket
föreslår också regler för frivillig användning av uttrycken "lätt",
"mager" och "lättsockrad". I livsmedelslagstiftningen finns
föreskrifter som reglerar användningen av denna typ av uttryck för t. ex.
mjölk, köttfärs och vissa korvar. För övriga varor föreslås nu att uttrycken
lätt och mager får användas om fetthalten sänks med minst 50% jämfört med motsvarande
normalprodukt. Enligt förslaget får uttrycket lättsockrad användas om
sockerhalten sänks med minst 25% jämfört med motsvarande normalprodukter.

I
ingrediensförteckningen på förpackningar redovisas ingående ingredienser i
fallande storleksordning efter vikt. I dag krävs kvantitetsdeklaration för
flertalet råvaror. Av utrymmesskäl kombinerar många producenter
ingrediensförteckning och kvantitetsdeklaration. Deklarationerna innehåller en
stor mängd information och blir därigenom onödigt komplicerade för
konsumenten. Genom att endast kräva kvantitetsdeklaration av den för livsmedlet
viktigaste råvaran, kommer denna märkningsuppgift att framgå tydligare än vad
som för närvarande är fallet. Därmed förbättras konsumentens möjligheter att
enkelt kunna göra en ekonomisk bedömning av produkten.

Deklaration
av olika tillsatser och berikningsmedel är många gånger svårförståelig för den
vanlige konsumenten. Tillsatsemas namn säger inte heller något om deras
funktion i livsmedlet. Genom att tillsatserna i stället deklareras med det
gmppnamn som bäst beskriver funktionen, följt av • antingen E-nummer eller
vedertaget namn, ges konsumenten ökad möjlighet att bedöma tillsatsen. För att
göra det lättare för konsumenten att förstå vad ett berikningsmedel består av
bör det tillåtas att dessa medel deklareras med namnen på motsvarande
näringsämnen.

Kostens
betydelse för hälsan hår på senare tid betonats allt starkare. Man har särskilt
pekat på vikten av att det genomsnittliga fettintaget sänks. En minskning av intaget
av socker och salt samt en ökning av kostfiberintaget är även önskvärd. Ett av
de viktigaste medlen för att förändra kostvanorna är ökad information, t. ex.
genom förbättrad märkning av livsmedlen, där bl. a. fetthalten framgår
tydligt.

Såväl
mejeriprodukter som olika köttprodukter är väsentliga källor för fettintaget.
En tydlig fetthaltsdeklaration för dessa produkter är därför särskilt
betydelsefull. Fetthalten i viktprocent bör anges som en del av vambeteckningen
för mjölk, grädde och motsvarande syrade produkter samt smör och margarin. För
köttprodukter och köttfärs samt för ost, margarinost och mesvara bör införas
obligatorisk fetthaltsdeklaration uttryckt i viktprocent. Dessa ändringar bör
dels underlätta för konsumenten att välja önskad produkt, dels kunna medverka
till ett lägre fettintag och en mer hälsosam kosthållning.

Ökade
kunskaper om kostens betydelse ur hälsosynpunkt har lett till ett

ökat intresse för symbolmärkning för nyttiga livsmedel. Symbolmärkning

av livsmedel med syfte att underlätta för konsumenten att välja närings- 45

mässigt bra livsmedel är
ett märkningssystem som väsentligt avviker från traditionell märkning. En sådan
märkning kan självfallet inte ersätta de obligatoriska märkningsuppgifterna
eftersom den endast ger en liten del av den nödvändiga informationen om
livsmedlet. Som komplement kan dock symbolmärkning vara värdefull eftersom den
på ett iögonfallande sätt ger snabb information om livsmedlets värde ur
näringssynpunkt.

Livsmedelsverkets
utredning har endast omfattat märkning av färdigförpackade livsmedel. Då det
gäller oförpackade livsmedel har, på mitt initiativ, handelns organisationer
åtagit sig att informera konsumentema om urspmngsland för frukt och grönsaker
som säljs i lösvikt.

Färdigförpackade livsmedel
skall, enligt livsmedelslagen, märkas med förpackarens eller tillverkarens namn
eller firma samt hemort. Hemorten får dock utelämnas om namnet på firman är
allmänt känt. 1 dag finns inget generellt krav att importerade livsmedel skall
märkas med uppgift om det land där livsmedlet producerats. Inom Permanenta
Nordiska utskottet för livsmedelsfrågor (PNUN) avser en projektgmpp under våren
1989 lägga fram en rapport med förslag till gemensamma nordiska märkningsbestämmelser.
I förslaget behandlas även frågan om märkning med urspmngsland. Jag anser att
uppgift om urspmngsland är en uppgift som konsumenterna bör ha tillgång till.
Märkningsbestämmelserna bör därför ändras så att livsmedlets urspmngsland
tydligt framgår. Urspmngslandet skall anges om utelämnandet kan vilseleda
konsumenten om livsmedlets urspmng. I praktiken innebär detta att för
importerade produkter skall urspmngslandet alltid framgå. En sådan ändring
innebär samtidigt en harmonisering med övriga Norden, EG samt Codex
alimentarius' märkningsstandard.

En förbättrad märkning av
livsmedel är utan tvekan ett starkt instmment för att öka konsumenternas
möjligheter att välja önskad produkt. Förändringar i de svenska
märkningsbestämmelserna bör, så långt det är möjligt, genomföras med hänsyn
tagen till intemationella bestämmelser. De exempel på ändrade
märkningsbestämmelser som jagnämnt innebär till övervägande del ett närmande
till eller en harmonisering med bestämmelser i EG och Codex'
märkningsstandarder.

Inom ramen för det
nordiska samarbetet pågår idag en rad harmonise-ringsprojekt i syfte att utöka
samarbetet på livsmedelsområdet. Som jag nyss nämnt avser PNUN att under våren
1989 lägga fram ett förslag till gemensamma nordiska regler för märkning av
färdigförpackade livsmedel.

Prop.1988/89:68

2.3.5
Information och rådgivning

Mitt
ställningstagande: Tillsynsmyndigheterna bör intensifiera informations- och
rådgivningsverksamheten. Åtgärder på kostområdet har stor vikt för att
förbättra folkhälsan.

Utredningen föreslår
liksom jag att tillsynsmyndigheterna bör intensifiera informations- och
rådgivningsverksamheten.

Remissinstanserna: De som
yttrat sig är positiva till att informationen och rådgivningen intensifieras.

46

Skälen för mitt
ställningstagande: En förutsättning för att livsmedelslag- Prop. 1988/89:68
stiftningens mål skall uppfyllas är bl. a. att de företagare och den personal
som tillverkar och hanterar livsmedel är förtrogna med de olika författningsbestämmelserna
och anledningen till att dessa kommit till. Som jag tidigare påpekat ligger
givetvis ansvaret för att livsmedlen håller den erforderliga kvaliteten i
första hand på företagarna. En av huvuduppgifterna i den framtida
livsmedelskontrollen bör därför vara att utbilda och informera företagare och
personal. Goda möjligheter till information och rådgivning bör finnas inom
ramen för den inspektions- och provtagningsverksamhet som myndigheterna
genomför. Dessa möjligheter till aktiv rådgivning bör enligt min mening tas
till vara i större utsträckning'.

Det
finns också ett stort behov av ökad information till konsumenterna om
livsmedlen. Det är viktigt att myndigheter och företag underlättar för
konsumenterna att välja livsmedel och sätta samman en fullvärdig kost.
Konsumenterna bör också ges fömtsättningar att bedöma en vara i förhållande
till priset och i förhållande till andra väsentliga faktorer. Konsumenterna
har också en funktion när det gäller att rent allmänt bedöma och kontrollera
livsmedlen, som förutsätter tillgång till information. Genom de förenklingar
som jag föreslagit i det föregående ger märkningen en mer konsumentanpassad
information än för närvarande.

Livsmedelsverket,
socialstyrelsen och konsumentverket har ett samarbete för samordnad
information om livsmedel. Livsmedelsverket har också antagit ett handlingsprogram
med åtgärder på kostområdet för att på sikt förbättra folkhälsan. En viktig del
i programmet är ökad information och utbildning. Förutsättningar finns således
nu för en intensifierad information och rådgivning. Livsmedelsverket har
tillsammans med socialstyrelsen inrättat en expertgmpp för frågor på kost- och
hälsoområdet.

Handlingsprogrammet
för kost- och hälsofrågor har börjat genomföras. Olika aktiviteter för
måltidema på arbetsplatsen och inom förskolan och daghemmen planeras.
Livsmedelsverket utarbetar för närvarande i samarbete med miljö- och
hälsoskyddsnämnderna metoder för att informera och instmera storhushållen om
fettsnåla matlagningsmetoder. Diskussioner förs med jordbmksnämnden och
representanter för näringslivet om olika tillvägagångssätt för att minska
fettkonsumtionen. Bl. a. har åtgärder för att förändra livsmedlens
sammansättning förberetts. Jag ser positivt på att ett handlingsprogram för
dessa frågor har upprättats. Det är angeläget att verkningsfulla åtgärder
vidtas på kostområdet för att förbättra folkhälsan.

Den
projektinriktade livsmedelskontrollen är enligt min mening en lämplig form för
att följa upp utvecklingen på området. Det kan gälla näringskvaliteten pä
utbudet av maträtter i exempelvis storhushåll, lunchrestauranger eller
gatukök. Här har gästerna själva ofta mycket svårt att bedöma kvaliteten. Andra
exempel är kontroller riktade mot bageribranschen avseende kvaliteten på
fullkornsbröd och mot charkuterisektorn beträffande fettinnehållet i en rad
produkter.

Finansieringen
av ökad information behandlar jag i ett senare sammanhang.

47

2.3.6 Utbildning

Prop.1988/89:68

Mitt
ställningstagande: Miljö- och hälsoskyddsinspektörerna bör ges möjlighet att få
ytterligare kunskaper inom livsmedelsområdet, bl. a. i livsmedelsteknik.

Utredningens
förslag: Miljö- och hälsoskyddsinspektörerna skall ges möjlighet att
komplettera sin utbildning för att få ytterligare kunskaper i livsmedelsteknik.
Möjligheterna att införa livsmedelsteknik som en särskild kurs vid miljö- och
hälsoskyddslinjen bör övervägas.

Remissinstanserna:
Många remissinstanser är positiva. Miljö-och hälso-skyddstjänstemannaförbundet
motsätter sig livsmedelsteknik som ämne, eftersom avsikten med miljö- och
hälsoskyddslinjen är att ge en mycket bred kunskap.

Skälen
för mitt ställningstagande: Umeå universitet ansvarar för utbildningen av
miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Universitetet har även ansvar för
fortbildnings- och vidareutbildningskurserna för yrkesverksamma inspektörer.
Livsmedelsverket erbjuder inspektörema utbildning i bl. a. kemisk
livsmedelskontroll. Svenska kommunförbundet genomför via sina länsavdelningar
en omfattande konferensverksamhet för miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Livsmedelsproduktionen
har i många avseenden blivit mer komplicerad än tidigare och mer tekniskt
avancerad. Det är därför angeläget att miljö-och hälsoskyddsinspektörerna ges
tillräckliga kunskaper i livsmedelsteknik. Jag har erfarit att chefen för
utbildningsdepartementet avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen
med förslag om en översyn av utbildningen i miljö- och hälsoskydd vid Umeå
universitet, en utbildning som nu har bedrivits i drygt tio år. Därvid kommer
också frågan om vilken vikt ämnet livsmedelsteknik skall ges i den fortsatta
utbildningen att kunna behandlas.

2.3.7
Rapporteringssystem

Mitt
ställningstagande: Ett rapporteringssystem som ger tillsynsmyndigheterna
information om tillståndet inom livsmedelshanteringen bör införas.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Många
remissinstanser är positiva. Svenska kommunförbundet anser att det finns risk
för att det förordade rapporteringssystemet blir alltför styrande i den lokala
verksamheten. Hanteringen av data mellan myndighetema bör enligt förbundet
kunna ske i mer flexibla former.

Skälen för mitt
ställningstagande: Livsmedelsverket behöver för sin verksamhet få information
om hur framför allt den lokala livsmedelskontrollen bedrivs och vilken
inriktning och omfattning den har. Kunskaper

48

om hur livsmedelslagstiftningen
efterlevs har stor betydelse för verket när det gäller att t. ex. utarbeta
styrande föreskrifter. En viktig uppgift i det sammanhanget är som jag tidigare
nämnt att åstadkomma en likartad tillämpning i landet av lagstiftningen.
Tillsynsmyndighetema behöver också ha kännedom om utfallet av
livsmedelskontrollen genom bl. a. sammanställningar och resultatanalyser.

Former för en rapportering
som ger tillsynsmyndighetema information om tillståndet inom
livsmedelshanteringen bör mot den bakgmnd jag nu redovisat utarbetas av
livsmedelsverket. En viss bearbetning av resultaten av kontrollen kan med
fördel ske vid alla tillsynsmyndigheter. Inte minst bör länsstyrelsema som länk
mellan övriga tillsynsrriyndigheter ha en viktig roll i rapporteringen. En
sådan uppläggning bör innebära att rapporteringen blir effektiv både i fråga
om insamling av data och återföring av resultat. Avgörande för vilket värde
rapporteringen kommer att få för livsmedelskontrollen är enligt min mening
sådana faktorer som enkelhet och koncentration till väsentligheter. Det bör
ingå som ett led i livsmedelsverkets ordinarie verksamhet att utforma ett
sådant rapporteringssystem.

Prop. 1988/89:68

2.4 Vidgad avgiftsfinansiering inom livmedelskontrollen

Mitt forslag:
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas meddela
föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet enligt livsmedelslagen
eller med stöd av livsmedelslagen meddelade föreskrifter. En fast årlig avgift
skall tas ut från i princip alla livsmedelsföretag.

Utredningens förslag:
Utredningen föreslår ett ändrat avgiftssystem för livsmedelskontrollen som ger
kommunerna bättre fömtsättningar att bedriva en effektiv tillsyn.-En fast
årlig kontrollavgift bör tas ut av i princip alla företag som sysslar med
livsmedelshantering. Likaså bör en fast avgift tas ut vid godkännande av
livsmedelslokal och vid fastställande av kontrollprogram. Avgifterna bör
differentieras med hänsyn till företagens karaktär och storlek. Uppbörden bör
skötas av kommunema. En del av den årliga avgiften bör användas för att
finansiera förstärkningen av livsmedelskontrollen på central och regional
nivå.

Remissinstanserna: Ett
stort antal remissinstanser har synpunkter på utformningen av förslaget. Många
anser att underlaget är otillräckligt och att formerna för finansieringen bör
övervägas ytterligare. Några menar att en förändring av finaniseringsformen kan
ske först efter en bedömning av vad en samordning mellan offentlig kontroll och
egentillsyn innebär organisatoriskt och ekonomiskt. RRV bedömer att om man
genomför den tudelning av tillsynen som verket föreslår, så bör det vara
möjligt att även överlåta finansieringen till kommunema. Ett statligt
avgiftssystem bör enligt RRV då täcka endast kostnadema för den statliga
tillsynen av det storskaliga livsmedelssystemet.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 26 § tredje stycket livsmedelslagen får regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrif-

49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 68

ter
om skyldighet att ersätta tillsynsmyndigheternas kostnader för provtag- Prop.
1988/89:68 ning och undersökning av prov. Med stöd av detta bemyndigande och
ett bemyndigande i livsmedelsförordningen kan livsmedelsverket meddela
föreskrifter om avgifter för provtagning och analys. I den s;k. kontrollkungörelsen
(SLV FS 1981:12) har sådana föreskrifter meddelats i fråga om miljö- och
hälsoskyddsnämndernas rätt att ta ut avgifter av företagarna för provtagning
och undersökning. För annan verksamhet som livsmedelsverket och andra
myndigheter bedriver enligt livsmedelslagen finns inte någon möjlighet att ta
ut avgifter. Exempel på insatser från livsmedelsverkets sida där avgift inte
kan tas ut för närvarande är tillstånd av olika slag, godkännande av
tillsatser, medgivande av undantag från gällande bestämmelser om märkning och
livsmedelsstandard, godkännande av livsmedelslokal inkl. ritningsgranskning i
förväg, godkännande av fartyg som livsmedelslokal, godkännande och tillsyn av
laboratorium, toxikologisk bedömning av veterinärmedicinska preparat och
utfärdande av intyg.

Enligt
min mening bör livsmedelslagen ge möjlighet att ta ut avgifter också för annan
verksamhet än den som omnämns i 26 § tredje stycket livsmedelslagen.
Fortfarande rör det sig emellertid om avgifter för myndighets verksamhet
enligt lagen, varför avgiftssystemet trots det utvidgade tillämpningsområdet
inte utgör någon principiell nyhet i förhållande till 26 § tredje stycket
livsmedelslagen. Lagtekniskt bör den lösningen väljas att 26 § tredje stycket
ersätts med en ny bestämmelse, 29a§, med ett bemyndigande som gör det möjligt
att föreskriva avgifter för en myndighets verksamhet enligt livsmedelslagen
eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen.

Det
nuvarande avgiftssystemets konstmktion innebär att kommunerna för provtagning
och undersökning endast kan ta ut ett bestämt årligt belopp för varje enskilt
företag. Detta förhållande påverkar också kontrollens inriktning. Eftersom de
kemiska analyser som krävs för kontroll av redligheten är betydligt dyrare än
hygienkontrollens mikrobiologiska analyser tenderar kommunerna att inrikta sin
kontroll mot just hygienbevakning. Vidare motverkar det nuvarande
avgiftssystemet att tillsynen inriktas mot företag eller branscher som av
olika skäl borde omfattas av en mera intensiv kontroll. Att kommunerna i så låg
grad har utnyttjat kontrollkungörelsens totala avgiftstak kan alltså till stor
del förklaras av det sätt på vilket avgiftssystemet är utformat.

En
annan finansieringsform som medger en förstärkt livsmedelskontroll och ökar
fömtsättningarna att utföra redlighetsundersökningar bör enligt min mening
väljas för framtiden. Möjligheten att utföra projektinriktade kontroller i
större omfattning än hittills är också beroende av en ändrad finansieringsform.

Att
helt överlåta finansieringsfrågorna på kommunerna för den kontroll

som nämnderna utför är enligt min mening inte lämpligt. Avgifterna är ett

viktigt medel för att uppnå målsättningen om en skärpt livsmedelskontroll

som utförs på ett likartat sätt över hela landet. Det förhållandet att en del

av kommunernas utgifter för livsmedelskontrollen finansieras genom obli

gatoriska avgifter medverkar till att kontrollen blir likformig i hela landet

och att den kan hållas på en hög nivå. 50

Liksom utredningen
föreslår jag att en obligatorisk årlig livsmedelskon- Prop. 1988/89:68
trollavgift införs. Ett sådant system innebär att även dyrare kemiska analyser
kan utföras och att omprioriteringar kan göras i kontrollen, bl. a. på så sätt
att insatserna i enskilda företag kan varieras från tid till annan. Resurser
kan med andra ord styras till områden med störst kontrollbehov.

Utredningen
har föreslagit att den årliga avgiften bör differentieras med hänsyn till
bransch och antal.anställda vid anläggningen. Branscherna föreslås bli
sammanförda i ett fåtal gmpper. Denna grova indelningsgmnd är densamma som
används nu. Jag är av en annan åsikt än utredningen i den här frågan. Det kan
inte vara rimligt att en anläggning med många anställda men med enkla och
okomplicerade produktionsprocesser och produkter skall betala en högre avgift
än en anläggning med ett färre antal anställda men med stora
produktionsvolymer, komplicerade processystem och sammansatta produkter.
Avgiften bör anpassas efter kontrollbehovet och undersökningskostnaden. Det
måste fömtsättas att kontrollen av den senare anläggningen ofta är mer krävande
och att produktionen i den anläggningen kan innebära en större riskkälla för
konsumenterna. Arten av processer och produkter i en anläggning bör därför
enligt min mening tillmätas större betydelse när avgiften bestäms än
utredningen ansett. - Liksom utredningen anser jag att en avgift också bör tas
ut när livsmedelslokal godkänns och när kontrollprogram fastställs. Avgiftema
bör bestämmas enligt samma principer som skall gälla för den årliga avgiften.
Också i andra ärenden vid livsmedelsverket bör avgift tas ut i fortsättningen.

Uppbörden
av den årliga avgiften bör som utredningen föreslår skötas av kommunerna.
Avgiften skall till största delen användas för att bekosta kommunernas
provtagningar och undersökningar. Utredningen har också föreslagit att den
årliga avgiften även skall användas för att finansiera förstärkningen av
livsmedelskontrollen på central och regional nivå. Detta fömtsätter att en
överföring av medel sker mellan kommun och stat. Enligt mitt förslag kommer
ytterligare livsmedelstekniker att placeras vid livsmedelsverket och inte som
utredningen föreslagit vid länsstyrelserna. En överföring av erforderliga
avgiftsmedel bör ske från kommunerna till livsmedelsverket för att finansiera
teknikernas verksamhet. Likaså bör en överföring av avgiftsmedel ske för att
täcka vissa kostnader för bl. a. livsmedelsverkets rådgivning till kommunerna
och samordning av den offentliga livsmedelskontrollen, centrala
laboratorieuppgifter och metodutveckling. Kostnadema är hänförliga till
insatser som utgör underlag för avgiftsbeläggningen.

Jag
kommer att föreslå regeringen att livsmedelsverket får i uppdrag att i samråd
med RRV utarbeta ett förslag till hur avgiftssystemet närmare skall utformas.
Det är angeläget att verkets förslag föreligger i sådan tid att det nya
systemet kan tillämpas från den 1 januari 1990.

När
livsmedelsverket inrättades år 1972 beslutades hur nivån på de

nuvarande avgifterna skulle bestämmas. Enligt beslutet skall verket vidta

sådana ändringar av avgifterna som motiveras av kostnadsutvecklingen.

Verket har gjort det med vissa avdrag för rationaliseringsvinster. Det kan

bedömas att de nuvarande avgiftsnivåerna möjliggör ett avgiftsuttag på 51

sammanlagt ca 60 milj. kr.
per år. Det faktiska uttaget av avgifter uppskattades av utredningen till bara
ca 25 milj. kr. per år. Med fasta avgifter kan uttaget fömtses på ett säkrare
sätt. Jag bedömer att de nya årliga avgiftema bör sättas så att de tillsammans
motsvarar det uttag som i dag är möjligt. Detta innebär enligt min mening en
tillräcklig ökning av resurserna för provtagning och undersökning för att
kontrollen skall kunna skärpas på avsett sätt. Jag har då också räknat med att
livsmedelsverkets ökade kostnader i anledning av mina förslag skall täckas. Dit
hör bl. a. kostnaderna för livsmedelstekniker, utveckling av metoder för
analys av rester av bekämpningsmedel och av veterinärmedicinska medel, för
service och rådgivning till kommunerna samt rapporteringssystem. Verkets ökade
kostnader för denna verksamhet beräknar jag till 9 milj. kr. om året. Finansieringen
bör ske genom att kommunerna betalar in beloppet till livsmedelsverket.
Beloppet utgör ca 15 % av den beräknade sammanlagda avgiftssumman.

Jag har vid min bedömning
av nivån på de nya avgifterna vägt in det stöd för tillsynsmyndigheterna som
utnyttjandet av egentillsynen i den offentliga kontrollen innebär. Även med
egentillsyn som ett gmndläggande inslag i kontrollen kommer myndigheterna
enligt min mening att behöva öka sitt engagemang väsentligt för att den skärpta
kontrollen skall få effekt.

Prop.1988/89:68

2.5 Bestrålning av livsmedel

Mitt forslag:
Bemyndigandet i 11 § livsmedelslagen (1971:511) vidgas bl. a. för att
möjliggöra att åtgärder kan vidtas mot importerade livsmedel som har bestrålats
utomlands.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 5 § livsmedelslagen får livsmedel som saluhålls inte
ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att de kan antas vara
skadliga att förtära, smittförande eller eljest otjänliga som livsmedel.

Vid sidan av denna
bestämmelse, som rent allmänt uppställer krav på att livsmedel skall vara
oskadliga, finns andra regler både i livsmedelslagen och i
livsmedelsförordningen som mera konkret beskriver i vilka hänseenden
konsumenterna skall skyddas. Enligt 11 § livsmedelslagen kan regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva villkor för hantering eller
införsel till riket av visst slag av livsmedel, om det är påkallat från hälso-
eller näringssynpunkt. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i 10 §
livsmedelsförordningen föreskrivit att livsmedel inte får behandlas med
joniserande strålning utan tillstånd av livsmedelsverket.

I april 1982 bemyndigade
regeringen dåvarande chefen för jordbmksde-partementet att utse en särskild
utredningsman med uppgift att utreda vissa frågor rörande bestrålning av
livsmedel. Utredningen överlämnade i maj 1983 rapporten (SOU 1983:26)
Bestrålning av livsmedel?

Utredningen har kartlagt
och beskrivit den inverkan av olika slag som bestrålning av livsmedel kan ha på
hälsa och arbetsmiljö. I sin rapport tar

52

utredningen inte ställning
till humvida metoden bör användas eller inte, Prop. 1988/89:68 utan
redovisar enbart vad som är känt om dess för- och nackdelar. Stor vikt har
lagts vid beskrivning av inverkan på människors hälsa. Enligt rapporten är det
helt klart att förtäring av bestrålade livsmedel inte kan medföra några stora
hälsorisker.

Rapporten
har remissbehandlats. Utredningens slutsats motsades inte av någon
remissinstans. En redogörelse för rapporten och en sammanfattning av
remissyttrandena över denna finns i livsmedelskontrollutredningens betänkande
(SOU 1986:25) Kontroll av livsmedel.

Rapporten
och remissyttrandena överlämnades till livsmedelskontrollutredningen för
övervägande i utredningens arbete. I det nyss nämnda betänkandet föreslog
livsmedelskontrollutredningen dels att livsmedelsverket i särskilda fall och
med stor restriktivitet skall kunna lämna tillstånd till bestrålning av
livsmedel, dels att bestrålade livsmedel skall märkas med uppgift om detta och
att livsmedelsverket skall utarbeta ett sådant märkningssystem.

Motsvarande
ordning borde enligt utredningen också gälla för import av bestrålade livsmedel.

Utredningen
ansåg sammanfattningsvis att det generellt sett inte finns något behov av denna
metod i Sverige. Visserligen tyder allt på att förtäring av bestrålade
livsmedel inte kan medföra några påvisbara hälsorisker. Det finns emellertid
enligt utredningen skäl att undvika behandlingsmetoder som kan innebära risk
för att viktiga strävanden att på olika sätt höja våra livsmedels kvalitet
motverkas, t. ex. kraven på färskhet. 1 vissa speciella fall kan det
emellertid vara av värde för konsumentema att bestrålning utny.ttjas som
behandlingsmetod. I Sverige har endast en sådan fråga aktualiserats och det
gäller behandling av vissa kryddor. Enligt utredningen bör livsmedelsverket ha
möjlighet att meddela tillstånd i ett sådant fall. Detta bör dock ske mycket
restriktivt och såväl,behovet som risken och nyttan i jämförelse med andra
behandlingsmetoder bör bedömas. I den mån bestrålade produkter tillåts
saluföras skall produkterna märkas med särskilda uppgifter om bestrålningen.
Utredningen menar att konsumenterna bör ha möjlighet att själva välja om man
vill köpa ett bestrålat livsmedel eller ej.

Även
livsmedelskontrollutredningens betänkande har remissbehandlats. Ett antal
remissinstanser är positiva till förslagen men betydligt flera är kritiska. I
yttrandena framförs andra lösningar när det gäller att kontrollera importen av
bestrålade livsmedel.

Livsmedelsverket,
som för sin del föreslår att importen förbjuds, delar utredningens uppfattning
att det generellt sett inte finns något behov av bestrålning av livsmedel i
vårt land. Med hänsyn till detta och till den oro som konsumenterna hyser för
den aktuella metodens användning kan livsmedelsverket inte finna att det finns
några skäl som från konsumentsynpunkt talar för att metoden borde vara tillåten.
Ett generellt förbud mot bestrålning av livsmedel bör därför införas. För att
undanröja nuvarande oklarhet i lagstiftningen bör import av bestrålade
livsmedel också omfattas av ett sådant förbud. Livsmedelsverket är väl medvetet
om att det i dag

53

kan föreligga vissa
svårigheter att kontrollera efterlevnaden av ett import- Prop. 1988/89:68
förbud. Med hänsyn härtill kommer verket att noga följa utvecklingen.

Kommerskollegium
understryker i sitt remissvar vikten av att svenska regler så nära som möjligt
ansluter till intemationella regler för att motverka uppkomsten av
handelshinder.

I
andra remissyttranden föreslås att livsmedelsverket får i uppdrag att följa den
internationella utvecklingen på området för att på så vis förhindra import av
bestrålade livsmedel. Några remissinstanser påtalar behovet av en analysmetod
för att avgöra om ett livsmedel bestrålats.

I
november 1987 utsåg jag en särskild utredningsman med uppgift att utreda vissa
frågor om importkontroll av bestrålade livsmedel m. m. Bakgmnden till
uppdraget är att kontrollen av importerade livsmedel är en viktig del av
livsmedelstillsynen. Många konsumenter känner stor oro för importerade
livsmedel som har eller kan misstänkas ha bestrålats.

Utredningen,
som nyligen avlämnat en slutrapport, har undersökt om den tekniska utvecklingen
inneburit några avgörande förändringar sedan år 1983. Man har ställt sig
frågoma hur dagens forskare och sakkunniga bedömer den tekniska utvecklingen
och vilka kunskaper som finns i dag som inte fanns för fem år sedan. Som metod
har utredningen valt att genomföra en enkät. Landets ledande experter i ämnet
har fått svara på frågor om teknisk utveckling, nya kunskaper om risker,
kontrollmöjligheter, utvecklingsprojekt, den ekonomiska betydelsen av
bestrålade livsmedel och slutligen konsumentpolitiska aspekter.

I
rapporten konstateras att majoriteten av forskarna inom området inte anser att
det finns några hälsorisker med tekniken att bestråla livsmedel under
fömtsättning att bestrålningen utförs på ett riktigt sätt. Enligt rapporten
har dock metoden flera, främst för konsumenterna, allvarliga nackdelar. Den
allvarligaste invändningen mot bestrålning är att den tar bort det naturliga
skyddet mot att äta dåliga livsmedel, dvs. dålig lukt och smak. En annan nackdel
som framhålls är att varor som normalt sett skulle kasseras i vissa fall kan
ges en acceptabel hygienisk nivå med hjälp av bestrålning, utan att
förfaringssättet med säkerhet kan konstateras. Effekten blir också här att
konsumenten förlorar det kanske viktigaste skyddet mot att köpa och äta dåliga
livsmedel.

1
rapporten föreslås att import av bestrålade livsmedel skall förbjudas. Det
hänvisas i rapporten till att det inte kan bevisas att bestrålning av livsmedel
är en fara i vedertagen snäv mening från hälso- eller näringssynpunkt. Av den
anledningen föreslås att 11 § livsmedelslagen (1971:511) ändras så att även
konsumentintresset kan vara gmnd för regeringen att förbjuda eller föreskriva
villkor för hantering eller införsel till riket av visst slag av livsmedel vid
sidan av hälso- och näringsskäl.

För
att kunna följa upp det föreslagna förbudet föreslås en ändamålsenlig
kontroll. I kontrollen skall ingå bl. a. mikrobiologisk undersökning,
inspektion av bestrålningsanläggningar och samarbete med utländska myndigheter.

Slutligen
föreslås ett förstärkt engagemang i det intemationella arbetet kring
bestrålning av livsmedel.

Bestämmelsen
i 10§ livsmedelsförordningen om att livsmedel inte får 54

behandlas med joniserande
strålning utan tillstånd av livsmedelsverket Prop. 1988/89:68 infördes efter
ett förslag av livsmedelsstadgekommittén i betänkandet (SOU 1970:6-7) Ny
livsmedelsstadga m.m. Livsmedelsstadgekommit-téns förslag gick dock längre än
tillståndskravet i I0§ livsmedelsförordningen. Enligt kommittén skulle
bestrålade livsmedel inte få saluhållas utan livsmedelsverkets tillstånd. Som
motiv för det föreslagna kravet på tillstånd anförde kommittén endast att
bestrålning än så länge var en konserveringsmetod som befann sig på
försöksstadiet. Kommittén ville uppenbarligen genom den föreslagna
tillståndsprövningen skydda konsumenterna mot hälsorisker genom bestrålningen.
1 propositionen med förslag till livsmedelslag m. m. (prop. 1971;'61)
refererar departementschefen kommitténs förslag utan några särskilda
kommentarer. Såsom tidigare redovisats grundar sig 10 § livsmedelsförordningen
på ett bemyndigande i 11 § livsmedelslagen. I detta bemyndigande har riksdagen
begränsat möjligheterna att förbjuda eller föreskriva villkor för hantering
eller införsel till riket av visst slag av livsmedel till sådana fall då ett
förbud eller villkor är påkallat från hälso- eller näringssynpunkt.

För
egen del gör jag följande bedömning. Med hänsyn till utredningarnas slutsatser
när det gäller hälsoriskerna vid en korrekt tillämpad strålbehandling av
livsmedel finns det anledning att vidga det bemyndigande i livsmedelslagen som
ger stöd för kravet på tillstånd till bestrålning. Följaktligen bör 11 §
livsmedelslagen kompletteras på så sätt att även behovet av att tillgodose
konsumentintresset skall kunna vara skäl för att förbjuda eller föreskriva
villkor för hantering eller införsel till riket av visst slag av livsmedel. Jag
vill i sammanhanget erinra om att ett skydd för konsumentintresset inte är
något principiellt nytt i livsmedelslagen. Bestämmelser om detta finns redan i
7 och 15 §§ lagen.

När
det gäller slutrapporten från utredningen om importkontroll av bestrålade
livsmedel m. m. vill jag framhålla att jag delar den särskilde utredarens
slutsatser. Det finns i dag inte något behov av import av bestrålade livsmedel
till Sverige. Bestrålning av livsmedel är inte en metod som ligger i
konsumenternas intresse. För de allra flesta konsumentema torde färskhet vara
en av de absolut viktigaste egenskaperna hos våra livsmedel. Jag menar då
givetvis verklig färskhet, inte sådan som har åstadkommits genom olika
hållbarhetsförlängande metoder och som förleder konsumenterna att tro att de
köper och äter livsmedel som är bättre än vad de i själva verket är. Enligt min
mening är ett bestrålat livsmedel inte färskt i ordets ursprungliga betydelse.
Kvaliteten är lägre än den synes vara. Det är således egenskaperna hos
produkten som är avgörande, inte i sig de metoder som används vid hanteringen.
Livsmedlet har genom bestrålningen fått egenskaper som försvårar för
konsumentema att göra egna bedömningar av produkten. Jag anser
sammanfattningsvis att det förhållandet att ett livsmedel behandlats med en
sådan hållbarhetsförlängande metod som bestrålning är en från de svenska
konsumentemas synpunkt negativ egenskap hos det behandlade livsmedlet. De
fördelar som står att vinna med metoden bör som anförs av den särskilde
utredaren kunna nås på andra sätt.

Bl.
a. med hänsyn till att det finns skilda uppfattningar om humvida 55

metoden innebär några
hälsorisker eller inte krävs fortsatt internationell Prop. 1988/89:68
forskning. Detta är en uppfattning som delas av en rad intemationella
konsumentorganisationer. Ett fortsatt intemationellt samarbete krävs för att
klarlägga hur allvarliga metodens nackdelar är från konsument- och
hälsosynpunkt.

Konsumentorganisationer,
myndigheter, som exempelvis livsmedelsverket och konsumentverket, samt länder
som Västtyskland hävdar att bestrålning av livsmedel inte heller är en metod
som ligger i konsumenternas intresse. Hänsyn måste också tas till avsaknaden
av kontrollmetoder och därmed möjligheterna till oredlighet i den
internationella handeln.

Vad
gäller den särskilde utredarens förslag till lagändring bör, som jag nyss
anfört, livsmedelslagens bemyndigande ändras redan med hänsyn till vårt
nuvarande inhemska tillståndskrav. Genom det föreslagna vidgade bemyndigandet
införs emellertid också lagstöd för att kunna vidta åtgärder mot import av
bestrålade livsmedel.

Bestrålning
förekommer i flera av de länder från vilka vi importerar livsmedel. För att
tillgodose konsumentintresset är det därför angeläget att så snart som möjligt
förbjuda import av livsmedel som har bestrålats. Det nuvarande kravet på
tillstånd för bestrålning av livsmedel här i landet bör ersättas av ett
generellt förbud. Jag kommer senare, om riksdagen godtar mitt förslag till
lagändring, att för regeringen anmäla frågan om förordningsändring för att få
till stånd en ordning i enlighet med det sagda.

Jag
vill avslutningsvis något beröra de problem som sammanhänger med att det
fortfarande inte finns någon praktiskt användbar metod för att genom analys
kontrollera om ett livsmedel har bestrålats. Den kontroll som ändå måste komma
i fråga vid en reglering av importen bör i första hand livsmedelsverket svara
för, så att tullmyndigheterna inte belastas i onödan. Livsmedelsverket bör
därför upprätta dels en lista över sådana slags livsmedel som bestrålas
utomlands, dels en förteckning över länder som använder eller kan antas använda
denna behandlingsmetod. Med utgångspunkt härifrån kan sedan tullmyndigheterna
anmäla misstänkta importpartier till livsmedelsverket för vidare undersökning.
Föreskrifter om detta bör tas in i livsmedelsförordningen.

Utredningens
förslag om ett förstärkt engagemang i det internationella arbetet kring
bestrålning av livsmedel är enligt min mening väl motiverat. Det arbetet bör
utgå från konsumenternas rätt till naturligt färska livsmedel och en bevarad
möjlighet för konsumenterna att välja livsmedel på gmndval av egna bedömningar.

Inom
EG har något gemensamt beslut om bestrålade livsmedel inte fattats. I
bestrålningsfrågan råder delade meningar medlemsländerna emellan.
EG-kommissionen har lagt fram förslag som ministerrådet ännu inte har tagit
ställning till.

56

2.6
Ansvar för brott mot livsmedelslagen m. m.

Prop.1988/89:68

Mitt
förslag: Om ett uppsåtligt brott mot livsmedelslagen innebär att en
förpliktelse av väsentlig betydelse från hälso- eller redlighetssynpunkt har
åsidosatts, får det inte dömas till böter. I dessa fall skall fängelse i högst
två år kunna dömas ut.

För
straffansvar vid brott mot märkningsbestämmelserna skall inte längre krävas att
den felaktiga märkningen innebär skada eller annan olägenhet för konsumenten.

En
bestämmelse om straffrihet vid ringa fall av överträdelser av livsmedelslagen
införs.

Tillsynsreglerna
kompletteras med en bestämmelse som ålägger tillsynsmyndigheterna att beivra
brott mot livsmedelslagen.

Utredningens
förslag: Med hänsyn till de numera beslutade bestämmelserna om företagsbot,
har utredningen inte funnit anledning att föreslå några skärpningar av
livsmedelslagens sanktionssystem.

Remissinstanserna: Endast
ett litet antal remissmyndigheter har berört frågan. Livsmedelsverket instämmer
i utredningens uppfattning att bestämmelsema om företagsbot skall kunna utgöra
ett verksamt sanktionsmedel vid allvarliga överträdelser av
livsmedelslagstiftningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att en
skärpning av sanktionsbestämmelserna är nödvändig. Länsstyrelsen ifrågasätter
om de nya sanktionsmöjligheter som företagsbot ger, i praktiken kommer att
medföra några utökade möjligheter att döma ut straff. Länsstyrelsen föreslår
därför att frågan om sanktionsmöjligheter prövas ytterligare. Bl. a. bör
undersökas om inte någon form av straffavgift kunde dömas ut vid överträdelser
av livsmedelslagens bestämmelser. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör
reglerna om företagsbot inte vara skäl för att inte skärpa
sanktionsbestämmelsema i livsmedelslagen. En ändring som borde övervägas är att
slopa skaderekvisitet i märkningsbestämmelserna. Enligt länsstyrelsen torde
detta rekvisit ofta utgöra ett hinder för ingripande vid ohederlig och
missvisande märkning av livsmedel.

Skälen för mitt förslag: I
livsmedelskontrollutredningens uppdrag ingick att granska det straffrättsliga
sanktionssystemet och föreslå behövliga ändringar för att göra systemet
effektivare. Bakgrunden till detta uppdrag var att livsmedelslagens
påföljdssystem av livsmedelsverket inte ansågs tillräckligt effektivt för att
respekten för och efterlevnaden av bestämmelserna skulle kunna upprätthållas.
I denna fråga ansåg utredningen visserligen att livsmedelslagens
straffbestämmelser hade vissa brister när det gäller att avskräcka från brott.
Samtidigt konstaterades emellertid att dessa brister närmast sammanhänger med
att livsmedelshanteringen vanligen sker i företag som är juridiska personer
vilket innebär att eventuella straff drabbar den verkställande direktören
eller någon annan anställd. Eftersom ett bötesstraff beräknas med hänsyn till
den åtalades betalningsförmåga och inte med hänsyn till företagets ekonomi, kan
detta enligt utredningen medföra stötande låga straff, särskilt om
överträdelsen medfört en bety-

57

dande vinning för
företaget. Härtill kommer, påpekade utredningen, att Prop. 1988/89:68 det
ofta inger betänkligheter att döma en befattningshavare som är ansvarig på
formell grund till frihetsstraff.

I
ett avseende kan det enligt utredningen sägas att det nuvarande påföljdssystemet
ger särskilt goda möjligheter till ingripande. Det gäller möjligheterna att
genom förverkande dra in till staten den ekonomiska vinning som en företagare
kan skaffa sig genom att bryta mot livsmedelslagstiftningens föreskrifter.
Redan livsmedelslagens egna förverkanderegler är förhållandevis långtgående
genom möjligheten att förverka varor som har varit föremål för brott enligt
lagen. Dessa bestämmelser har dessutom kompletterats genom de vidgade
möjligheterna att med stöd av brottsbalken förverka företagsekonomiska vinster
till följd av brott i näringsverksamhet.

Utredningen
konstaterar sammanfattningsvis att de problem livsmedelsverket pekat på inte
kan lösas enbart genom ändringar i det straffrättsliga påföljdssystemet.
Särskilt framhåller utredningen betydelsen av att det utövas en kontroll från
det allmännas sida som gör risken för upptäckt värd att beakta. Den ovan
berörda bristen i den straffrättsliga delen av sanktionssystemet borde enligt
utredningen kunna tillgodoses med de nya reglerna om företagsbot.

Jag
är av annan uppfattning än utredningen när det gäller behovet av att

skärpa sanktionsbestämmelserna. 1 likhet med länsstyrelsen i Östergöt

lands län anser jag att en skärpning av dessa bestämmelser är nödvändig.

Det har, särskilt under den senaste tiden, konstaterats en ökning av antalet

allvariiga överträdelser av livsmedelslagstiftningens bestämmelser. Att det

finns behov av effektivare sanktioner visar inte minst höstens avslöjanden

av det utbredda och systematiska fusket med datummärkningen av förpac

kade charkuterivaror. För att komma till rätta med åsidosättandet inom

branschen av konsumenternas rätt till trygghet och kvalitet krävs en atti

tydförändring. Samhället har anledning att se allvarligt på den här typen

av brottslighet. Straffen för brott mot livsmedelslagen är böter eller fängel

se i högst ett år. Straffskalan är densamma oavsett om en gärning har

begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet. Denna konstmktion av straffreg

lerna är i sig ägnad att leda till låga straff. Jag finner det dock inte

motiverat att göra någon ändring i gällande ansvarsbestämmelser i fråga

om oaktsamma brott. Däremot kommer saken i ett annat läge när det

gäller uppsåtliga brott. Sådana brott bör betraktas med största allvar,

särskilt om de innebär att en förpliktelse som är av väsentlig betydelse från

hälso- eller- redlighetssynpunkt har åsidosatts. Det är av fundamental

betydelse för det skydd som eftersträvas med livsmedelslagen - dvs. ett

skydd för konsumenterna mot hälsorisker och mot oredlighet i hantering

en — att företagen lojalt följer de bestämmelser som gäller. Mot denna

bakgmnd bör det inte vara möjligt att döma till böter för uppsåtliga brott-

mot livsmedelslagen i de fall brottet avser en förpliktelse som är av

väsentlig betydelse från hälso- eller redlighetssynpunkt. För denna typ av

brott bör normalpåföljden vara fängelse. Straffmaximum för denna typ av

brott mot livsmedelslagens bestämmelser bör vara högre än nuvarande

straffmaximum. Enligt min mening är fängelse i två år väl avvägt. 58

Som jag tidigare redovisat
har länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit att Prop. 1988/89:68
tillämpningssvårigheter följer av att brott mot märkningsbestämmelserna bara
kan bestraffas om brottet inneburit skada eller annan olägenhet för mottagaren.
Jag föreslår att detta krav slopas. Sådana överträdelser som här är aktuella
måste enligt min mening anses straffvärda, även om det inte kan bevisas att
överträdelsen inneburit någon skada eller annan olägenhet för mottagaren.
Märkningsskyldigheten är av betydelse från såväl hygienisk synpunkt som från
redlighetssynpunkt. En felaktig märkning kan innebära en sjukdomsrisk för
konsumenten men också att han får betala fullt pris för en vara som inte är
fullgod. Om skaderekvisitet slopas bör tillämpningen underiättas för åklagare
och domstolar. Det är emellertid inte rimligt att kriminalisera varje
överträdelse av märkningsbestämmelserna. Bagatellartade förseelser bör enligt
min mening inte vara straffbara. Också när det gäller andra brott mot
livsmedelslagens bestämmelser bör obetydliga förseelser undantas från det
straffbara området. Jag föreslår därför att lagens straffbestämmelser
kompletteras med en föreskrift som innebär att ansvar för brott mot
livsmedelslagen inte skall ådömas i ringa fall.'

För
att öka respekten för livsmedelslagstiftningen är det emellertid inte
tillräckligt att sanktionsbestämmelserna skärps. Hämtöver krävs att tillsynsmyndigheterna
mer kraftfullt än för närvarande beivrar de överträdelser som de uppmärksammar
i sin verksamhet. Jag tänker då t. ex. på vikten av att tillsynsmyndighetema
vid misstanke om brott utan dröjsmål anmäler saken till åtal.
Tillsynsmyndigheterna bör också mer aktivt använda de övriga instmment som
lagstiftningen erbjuder, däribland vitet. Ett väl avvägt vite utgör ett effektivt
påtryckningsmedel. Genom möjligheten att förelägga löpande vite som har införts
genom viteslagen (1985:206) har vitesinstitutets användbarhet i sammanhanget
ytterligare ökat. Det får alltså inte vara en undantagsföreteelse att lagföring
sker när det gäller överträdelser av livsmedelslagstiftningens bestämmelser.
Detta skall i stället vara regel. För att inskärpa betydelsen av att
tillsynsmyndighetema är aktiva i dessa hänseenden anser jag att
livsmedelslagens tillsynsregler, efter mönster i miljöskyddslagen, bör
kompletteras med en bestämmelse som ålägger tillsynsmyndigheterna att beivra
brott mot lagen. Den förstärkning av livsmedelsverkets personal som jag
tidigare förordat ger ökade möjligheter för verket att bistå polis- och
åklagarmyndighetema med sakkunnig hjälp.

Den
föreslagna förstärkningen av tillsynsresurserna bör enligt min mening ge
möjligheter till en kontroll som gör att risken för upptäckt ökar. Tillsammans
med förslagen i övrigt bör detta leda till att brott mot livsmedelslagen
beivras i väsentligt större utsträckning än som hittills har skett.

Jag
kommer för egen del att uppmärksamt följa utvecklingen på området och föreslå
de ändringar som behövs om ytterligare brister i systemet skulle uppenbaras.

59

3 Upprättade lagförslag Prop. 1988/89:68

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2.
lag om ändring i lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbmkets område,

3.
lag om ändring i lagen (1974:1021)
om utbetalning av pristillägg på kött.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7

4 Specialmotivering

4.1
Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

3 §

ParagrafensoVj/a
stycke undantog från början endast hantering av livsmedel i enskilt hushåll
från lagens tillämpningsområde. Genom prop. 1978/79:111 (bil. 4), SoU 40, rskr.
367 undantogs även livsmedelshantering i kök i förskola och fritidshem med
högst två avdelningar. Orsaken till ändringen var att livsmedelslagen i vissa
fall kunde vålla praktiska problem dels i fråga om hälsokontroll av personal
och förskolebarn, dels i fråga om köksstandard och utmstning i förskolorna.

Genom
den nuvarande bestämmelsen i andra stycket kan regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer vidga lagens tillämpningsområde när det gäller
hantering av konsumtionsvatten i enskilt hushåll eller i kök som avses i första
stycket. Med hänsyn till förslaget att föreskrifter för köttkontrollen skall
meddelas uteslutande med stöd av livsmedelslagen är den nuvarande möjligheten
att vidga lagens tillämpningsområde när det gäller förskolor och daghem alltför
begränsad. Det måste t. ex. anses otillfredsställande att möjligheter till
ingripande skulle saknas om obesiktat kött används i förskolor eller daghem.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör därför ges en mer
allmän befogenhet att vidga lagens tillämpningsområde. Detta bör ske genom att
paragrafens första stycke förses med ett tillägg som innebär att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att föreskriva om avsteg
från huvudregeln att lagen inte gäller livsmedelshanteringen i bl. a. vissa kök
i förskolor och fritidshem. Härigenom kan paragrafens andra stycke utgå.
Bemyndigandet skall givetvis kunna användas för att meddela sådana föreskrifter
som avses i nuvarande andra stycket.

11§

Paragrafen
har ändrats så att även konsumentintresset, vid sidan av hälso-

och
näringsskäl, kan vara gmnd för regeringen att förbjuda eller föreskriva 60

villkor för hantering
eller införsel till landet av visst slag av livsmedel. Prop. 1988/89:68
Skälen för denna ändring av paragrafen framgår av den allmänna motiveringen
avsnitt 2.5.1 övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

24 §

Paragrafen
innehåller den gmndläggande bestämmelsen om vilka myndigheter som skall utöva
tillsynen på livsmedelsområdet. Liksom hittills är det livsmedelsverket som
avses svara för tillsynen på det centrala planet medan tillsynen inom länet
skall utövas av länsstyrelsen. På det lokala planet är det främst de kommunala
miljö- och hälsoskyddsnämnderna som skall svara för den omedelbara tillsynen
inom kommunen. Jag har i avsnitt 2.2.2 förordat en större flexibilitet när det
gäller ansvaret för tillsynen. Livsmedelsverket skall t. ex. i större
utsträckningän nu kunna ha det direkta ansvaret för den löpande tillsynen inom
vissa större, komplexa anläggningar. För att detta skall bli möjligt har i
paragrafen regeringen bemyndigats att föreskriva avsteg från föreskriften att
miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsynen inom kommunen. I detta stycke
har även vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

25a§

Genom
paragrafen, som är ny, har införts en allmän skyldighet för tillsynsmyndigheterna
att verka för att överträdelser av livsmedelslagstiftningen beivras. Jag har
behandlat frågan i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Föreskriften riktar
sig i första hand till livsmedelsverket och miljö-och hälsoskyddsnämnden
eftersom det är dessa myndigheter som har huvudansvaret för den löpande
tillsynen. Bestämmelsen innebär att när en tillsynsmyndighet misstänker att en
överträdelse har skett måste myndigheten ta upp saken och utreda den så att
det kan bedömas om anmälan till åtal skall ske. Om misstanken visar sig vara
befogad måste en sådan anmälan göras såvida inte överträdelsen är så ringa att
den kan antas gå fri från straff enligt 30 § första stycket.

26
§

Första
och andra stycket har endast ändrats språkligt.

Bemyndigandet
i tredje stycket har utgått och ersatts av ett avgiftsbe-myndigande i en ny
paragraf, 29 a §. Se om detta i specialmotiveringen till 29a§.

27 § .

Första
stycket är oförändrat i sak. Endast språkliga ändringar har gjorts.

I
andra stycket som är nytt bemyndigas regeringen eller myndighet som

regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som skall

vidtas med kött som tagits om hand i samband med slakt med stöd av 61

första stycket.
Bestämmelsen ersätter bestämmelserna i 9 § 2 och 3 mom. Prop. 1988/89:68
lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m.

Tredje
stycket överensstämmer i det väsentliga med nuvarande andra stycket. Som en
följd av det nya andra stycket har ordet "vara" i styckets inledning
bytts ut mot uttrycket "annan vara". Detta uttryck kan givetvis avse
köttvara. Köttet i fråga måste emellertid ha omhändertagits i annat sammanhang
än i samband med slakt, t. ex. i en butik. Även i detta stycke har vissa
språkliga ändringar gjorts.

28
§

Första
stycket motsvarar vad som tidigare gällt med det tillägget att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer fått befogenhet att meddela
föreskrifter om hur tillsynen konkret skall bedrivas. Med stöd av det nya
bemyndigandet skall föreskrifter kunna meddelas om t. ex. inriktningen av
kontrollen och om att en viss typ av kontroll skall utföras av personal med
speciella kunskaper.

/
andra stycket, som är nytt, har regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigats att meddela föreskrifter om köttbesiktning och om
uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt. Bestämmelsen har
kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.3.

Avgifter
för myndighets verksamhet

29a
§

Paragrafen
är ny. \ första stycket har tagits in ett avgiftsbemyndigande som innebär att
avgifter får tas ut både för tillstånd och godkännanden av olika slag och för
annan kontroll såsom provtagning och undersökning. Det är regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer som får meddela föreskrifter om vilka
avgifter som skall betalas. Bemyndigandet ersätter det mindre vidsträckta bemyndigandet
i 26 § tredje stycket. Paragrafen har även kommenterats i avsnitt 2.4 i den
allmänna motiveringen.

I
paragrafens andra stycke finns ett bemyndigande för regeringen som innebär att
regeringen kan ålägga kommunema att ombesörja uppbörden av avgifter för den
statliga tillsynen.

30 §

1
paragrafen \ idi T första stycket 2 ändrats. Ändringen innebär att
överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av det nya andra
stycket i 28 § straffsanktioneras. I första stycket 3 har skaderekvisitet
slopats. Bl. a. som en följd härav har i första stycket angetts att gämingar
som är ringa faller utanför det straffbara området. En sådan avgränsning är
enligt min mening påkallad även med hänsyn till den i 25 a § lagförslaget
upptagna skyldigheten för tillsynsmyndigheten att beivra brott.

Första
stycket har vidare ändrats genom att en särskild regel om val av

påföljd har införts. Om domstolen har funnit utrett att den som skall 62

dömas för uppsåtligt brott
därigenom åsidosatt en förpliktelse av väsentlig Prop. 1988/89:68 betydelse
från hälso- eller rédlighetssynpunkt, får straffet inte bestämmas till böter.

Den
nya påföljdsregeln skall tillämpas vid mera allvarliga överträdelser av
livsmedelslagstiftningen. Som exempel på sådana fall kan nämnas att en större
grupp konsumenter utsatts för allvarliga hälsorisker till följd av bristande
livsmedelshygien. Andra exempel är mer klandervärda oredliga förfaranden som
pågått under en längre tid eller i övrigt haft en sådan omfattning att de
drabbat ett större antal konsumenter. Den nya påföljdsregeln har även
kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Andra och tredje
styckena har ändrats i språkligt avseende.

Fjärde
stycket är oförändrat i sak.

33 §

För
närvarande gäller enhgt lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m. att ett beslut
av en besiktningsveterinär får överklagas hos länsstyrelsen. Detta bör gälla
även i fortsättningen. I paragrafen har därför lagts till att beslut av en
besiktningsveterinär enligt 27 § första stycket eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av 11 §, 27 § andra stycket eller 28 § andra stycket får
överklagas hos länsstyrelsen. Härutöver har några språkliga ändringar gjorts.

4.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukets område

7 §

Som
en följd av att lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m. upphävs och ersätts av
föreskrifter om köttbesiktning som meddelats med stöd av livsmedelslagen har en
redaktionell ändring gjorts i 7 §.

4.3- Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1021) om
utbetalning av pristillägg på kött

2 §

En
redaktionell ändring har gjorts i bestämmelsen. Jämför specialmotiveringen
till förslaget till lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbmkets område.

Övergångsbestämmelser

Särskilda
övergångsbestämmelser har tagits in i punkt 2 och 3. Dessa är motiverade av vad
jag sagt i avsnitt 2.3.3 om att övergången till de strängare kraven på
slakterierna och de strängare kontrollkraven bör underlättas genom särskilda
föreskrifter.

Med
stöd av punkt 2 kan kommunen åläggas att hålla köttbesiktningsbyrå under en
övergångstid.

Punkt i bemyndigar
kommunen att övergångsvis föreskriva om avgifter

för köttbesiktning vid köttbesiktningsbyrå. 63

5
Hemställan Prop. 1988/89:68

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
livsmedelslagen (1971:511),

2.
lag om ändring i lagen (1967:
340) om prisreglering på jordbmkets område,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:1021) om utbetalning av pristillägg på kött.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

64

Lagrådet Prop. 1988/89:68

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1989-01-03

Närvarande:
f. d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm,
justitierådet Johan Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1. lag
om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

2.
lag om ändring i lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbmkets område

3.
lag om ändring i lagen
(1974:1021) om utbetalning av pristillägg på kött.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kerstin
Nyberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen
om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

3§

Av
remissen framgår att avsikten med den föreslagna ändringen i paragrafen är att
vidga möjligheterna till ingripanden när det gäller förskola och daghem.
Lagtexten har emellertid fått en utformning som ger vidgade möjligheter till
ingripanden även i fråga om enskilda hushåll. I syfte att lagtexten skall
återge vad som har avsetts föreslår lagrådet att 3 § får följande lydelse:

"Lagen
gäller inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller
delvis skall gälla hantering av vatten, om vattnet är avsett att drickas eller
att användas vid hantering av livsmedel.

Lagen
gäller inte heller hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem med
högst två avdelningar om inte regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver något annat."

11§

I
10 § livsmedelsförordningen (1971:807) anges för närvarande att livsmedel inte
får behandlas med joniserande strålning utan tillstånd av livsmedelsverket.
Genom den föreslagna ändringen i 11 § livsmedelslagen skapas en klarare gmnd
för den regeln. Det synes inte föreligga några särskilda svårigheter att
kontrollera att inhemska livsmedelsproducenter efterlever regeln. Såvitt gäller
inhemska förhållanden kan därför förslaget lämnas utan erinran.

Läget
är något annorlunda när det gäller importerade livsmedel. Av

uttalanden i remissen, liksom av den inom jordbmksdepartementet utar

betade rapporten om importkontroll av bestrålade livsmedel m.m. (Ds 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 68

1988:63
s. 78-79) framgår att det för närvarande inte finns någon prak- Prop.
1988/89:68 tiskt användbar metod för att genom analys kontrollera, om livsmedel
har bestrålats. Stickprovsanalyser skulle alltså inte kunna ge något klart
besked i frågan om ett visst livsmedelsparti har bestrålats. Det skulle i sin
tur leda till att berörda myndigheter inte skulle kunna förhindra import av
livsmedelspartiet, om importören uppger att någon bestrålning inte har skett.

Från
principiella synpunkter är det angeläget att man inte meddelar föreskrifter om
importförbud vars praktiska tillämpning helt är beroende av vad importören
uppger. Lagrådet vill därför framhålla att det i paragrafen lämnade
bemyndigandet inte bör utnyttjas för att föreskriva förbud mot import av
bestrålade livsmedel innan man hunnit utarbeta praktiskt användbara
analysmetoder eller funnit någon annan effektiv form av objektiv kontroll av
importörens uppgifter i frågan om bestrålning har skett. Självfallet måste i
det sammanhanget också beaktas om importförbudet är förenligt med Sveriges
handelspolitiska åtaganden.

28 §

Livsmedelskontrollen
regleras i dag, fömtom av livsmedelslagen och föreskrifter som har meddelats
med stöd av den lagen, av lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m. och
föreskrifter i anslutning till den lagen. Enligt förslaget upphävs sistnämnda
lag för att ersättas med föreskrifter om köttkontroll, som meddelas med stöd
av livsmedelslagen. I 28 § införs därför ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
köttbesiktning m. m.

Köttbesiktningslagen
innehåller vissa särskilt angivna begränsningar i fråga om regleringens omfattning.
I 1 § uppräknas sålunda de slag av djur som lagen är tillämplig på. Utanför
faller t. ex. hjort, rådjur, hare och många andra arter av villebråd. Vidare
anges i 3 § tredje stycket: Köttbesiktningstvång och slakteritvång gäller inte
för slakt av enstaka djur, om uppfödaren för sitt eget hushålls behov själv
utför eller låter utföra slakten på fastighet som han bmkar och där djuret är
uppfött. Inte heller gäller besiktningstvång och slakteritvång för slakt av ren
som same utför eller låter utföra för eget eller annan sames hushålls behov.
Slutligen gäller köttbesiktningstvång inte för slakt av höns, kalkon, anka,
tamgås och tamduva. Enligt 4 § får jakträttsinnehavare i eget hushåll förbmka
obesiktigat kött av älg som skjutits på hans jaktområde och även överlämna
sådant kött till personer som deltagit i eller varit behjälpliga vid jakten
eller är bosatta inom jaktområdet.

Genom
att bemyndigandet att meddela föreskrifter om köttbesiktning

införs i livsmedelslagen kommer de generella undantagen från lagens

tillämpning att avse även detta bemyndigande. I 3 § anges bl. a. att lagen

inte gäller hantering av livsmedel i enskilt hushåll. För detfall att hantering

av livsmedel kan anses omfatta slakt, skulle alltså slakt i enskilt hushåll

vara undantaget från regleringen. Hantering av livsmedel är uttömmande

definierat i 2 §. Ingen av de åtgärder som anges där kan naturligen inrymma

slakt. Av remissen framgår emellertid att utgångspunkten har varit att slakt

omfattas av bestämmelserna i livsmedelslagen (jfr prop. 1971:61 s. 183). För 66

att
detta skall tydligt framgå av lagen föreslår lagrådet att uppräkningen i 2
§ Prop. 1988/89:68 kompletteras så att det framgår att slakt av dj ur utgör
en form avhanteringav livsmedel..

Det
föreslagna bemyndigandet innehåller fömtom undantaget för slakt i eget hushåll
inga av de förut nämnda begränsningarna. Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan alltså i princip t. ex. införa besiktningstvång i
fråga om kött av rådjur eller beträffande älgkött som jakträttsinnehavaren
överlämnar till den som deltagit i jakten eller är bosatt inom jaktområdet.

Bemyndigandet
är av det slag som avses i 8 kap. 7 § regeringsformen. I motiven till denna
bestämmelse behandlas frågan hur riksdagen skall utforma sina bemyndiganden.
Därvid uttalas att när det gäller föreskrifter där mera väsentliga
medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen riksdagen bör mera
preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skall få röra sig (prop. 1973:90
s. 209). I den mån riksdagen anser, att de begränsningar som nu finns i
köttbesiktningslagen fortfarande skall gälla eller att andra begränsningar i
bemyndigandet bör göras bör dessa begränsningar införas i livsmedelslagen.
Lagrådet tar inte ställning till det sakliga innehållet i begränsningarna.

Mot
denna bakgmnd förordar lagrådet, att i livsmedelslagen - lämpligen närmast
efter 23 § - införs ett avsnitt med förslagsvis följande mbrik: "Särskilda
bestämmelser om kontroll av kött". Till detta avsnitt flyttas 28 § andra
stycket i förslaget. I anslutning till bemyndigandet anges i lagtexten de
begränsningar i regeringens befogenheter som skall gälla.

Följes
lagrådets förslag måste de efterföljande paragraferna i livsmedelslagen
numreras om och konsekvensändringar göras i vissa paragrafliänvis-ningar i
lagen och lagförslaget.

30 §

Med
den utformning det nya andra stycket har fått skapas det intrycket att endast
vissa av de förpliktelser som avses i lagen har väsentlig betydelse. Avsikten
har emellertid varit att träffa de gärningar som har väsentlig betydelse. För
att detta skall framgå föreslår lagrådet följande omformule-ring av stycket:

"Om
förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset
uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt,
döms till fängelse i högst två år".

Övergångsbestämmelser

I
punkten två ges bemyndigande till regeringen eller livsmedelsverket att

meddela föreskrifter för kommunema under en övergångstid. I den all

männa motiveringen sägs att den nuvarande byråbesiktningen bör kunna

godtas som köttbesiktning under en övergångstid som dock inte bör få

överstiga tre år. Eftersom det gäller åläggande för kommunema bör det

enligt lagrådets mening preciseras i bestämmelsen hur långt kommunemas

skyldigheter sträcker sig. Avsikten är att dessa inte skall gå utöver vad som 67

för närvarande gäller
enligt köttbesiktningslagen. Detta bör framgå direkt Prop. 1988/89:68 av
övergångsbestämmelsen. Lagrådet föreslår följande formulering. Lämpligen kan
samtidigt remissförslagets punkt 3 föras över till ett andra stycke i punkten
två.

"Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som under
en övergångstid av tre år kan behövas i fråga om sådana skyldigheter för
kommunen att vidta erforderliga åtgärder som anges i lagen (1959:99) om
köttbesiktning m.m.

Kommunen
får meddela de föreskrifter om avgifter för köttbesiktning vid
köttbesiktningsbyrå som kan behövas övergångsvis."

övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

68

Jordbruksdepartementet Prop. 1988/89:68

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 januari 1989

Närvarande:
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Bodström, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist,
Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Hellström

Proposition om livsmedelskontroll 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 13 december 1988) över förslag till

1. lag
om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2.
lag om ändring i lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbmkets område,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:1021) om utbetalning av pristillägg på kött.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagen
om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

3 §

Jag
instämmer i vad lagrådet har anfört och biträder, med ett förtydligande
tillägg, lagrådets ändringsförslag.

11§

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran såvitt gäller de inhemska förhållandena. De
synpunkter som anförs gäller tillämpningen av föreskrifter om förbud mot import
av bestrålade livsmedel. Lagrådet framhåller att det i paragrafen lämnade
bemyndigandet inte bör utnyttjas för att föreskriva ett sådant förbud innan man
hunnit utarbeta praktiskt användbara analysmetoder eller funnit någon annan
effektiv form av objektiv kontroll av importörens uppgifter i frågan om humvida
bestrålning har skett.

Jag
delar lagrådets uppfattning att de begränsade möjlighetema att

kontrollera ett förbud mot import av bestrålade livsmedel utgör ett pro

blem. Med undantag för ett litet antal bestämda slag av livsmedel saknas

det för närvarande praktiskt användbara metoder för att genom analys

kontrollera och avgöra om ett livsmedel har bestrålats eller inte. Problemet

är emellertid inte unikt för bestrålning. Liknande problem finns när det 69

gäller
kontroll av rester av vissa bekämpningsmedel och fodermedelstill- Prop.
1988/89:68 satser. Avsaknaden av analysmetoder innebär att andra sätt måste
användas för att avgöra om ett livsmedel har bestrålats. Rapporten om importkontroll
av bestrålade livsmedel m.m. (Ds 1988:63) anvisar också en indirekt metod för
kontroll (s. 119 f)- Denna går ut på att ett misstänkt parti spåras bakåt.
Metoden bygger på den noggranna kännedom som finns om befintliga
bestrålningsanläggningar i världen och om de produktslag som behandlas vid
dessa. Till detta kommer att det endast är ett begränsat antal produktslag som
kommer i fråga för bestrålning. Metoden kan kompletteras med krav på att
vampartier av visst slag vid export till Sverige skall förses med intyg från
offentlig myndighet att varorna inte är bestrålade. Denna form av indirekt
kontroll förekommer även i andra sammanhang. Frågan om indirekta
kontrollmetoder uppmärksammades vid en internationell konferens om bestrålad
mat som nyligen hölls i Geneve. Konferensen anvisar "administrativa
procedurer" i förening med märkning av livsmedlen. Vid konferensen
konstaterades också att ansträngningar görs intemationellt för att få fram
effektiva kontrollmetoder. Märkningsfrågan har ägnats särskild uppmärksamhet
och intemationella standarder för märkning av bestrålade livsmedel är under
utveckling. Enighet bör kunna nås om att partier som bestrålats skall åtföljas
av ett dokument som talar om att bestrålning skett samt vid vilken anläggning
och vid vilken tidpunkt den är utförd.

Jag
vill med det nu sagda understryka att det finns andra metoder att kontrollera
efterlevnaden av ett importförbud än de analytiska. Med hänsyn härtill finns
det enligt min mening inte något hinder mot att bemyndigandet i 11 §
livsmedelslagen utnyttjas för att föreskriva förbud mot import av bestrålade
livsmedel. Det bör tilläggas att ambitionen givetvis måste vara att få fram praktiska
och enkla analytiska metoder som kan användas för att med rimlig säkerhet
avgöra om ett livsmedel har bestrålats.

Vad
slutligen gäller lagrådets påpekande beträffande importförbudets förenlighet
med Sveriges handelspolitiska åtaganden vill jag hänvisa till vad jag anfört i
den frågan i avsnitt 2.1. i lagrådsremissen om livsmedelskontrollens mål,
omfattning och inriktning.

28§

Lagrådet
har föreslagit att uppräkningen i 2§ livsmedelslagen av vad som avses med
hantering av livsmedel skall kompletteras så att det framgår att slakt av djur
utgör en form av hantering av livsmedel.

Även
om det av bestämmelsen i fråga inte uttryckligen framgår att slakt

är en form av hantering av livsmedel så har denna brist på tydlighet hittills

inte vållat några problem. Bestämmelserna i livsmedelslagen och de före

skrifter som har meddelats med stöd av lagen har sålunda ansetts omfatta

den livsmedelsframställning som sker i slakteriema, inbegripet också slak

ten av djuren. För att undanröja varje tvekan om livsmedelslagens tillämp

lighet i detta avseende vill jag emellertid inte motsätta mig att det av

lagrådet föreslagna tillägget görs. I 2§ första meningen bör därför efter 70

orden "Med hantering
av livsmedel avses i denna lag" orden "dels slakt" Prop.
1988/89:68 läggas till.

När
det gäller lagrådets synpunkter på de begränsningar i fråga om regleringens
omfattning som köttbesiktningslagen innehåller vill jag anföra följande.

Vad
först gäller lagens tillämpningsområde är det enligt min mening mindre
ändamålsenligt att, på motsvarande sätt som skett i 1 § köttbesiktningslagen,
genom en lagbestämmelse lägga fast vilka djurslag som skall omfattas av
köttbesiktningen. Det kan från tid till annan uppkomma behov av att vidga eller
begränsa köttkontrollen med avseende på de djurslag som skall omfattas av
kontrollen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför
ha befogenhet att närmare precisera tillämpningsområdet i det hänseende jag nu
har berört.

Vad
gäller de begränsningar i övrigt som köttbesiktningslagen innehåller och som
lagrådet berört i sitt yttrande får jag hänvisa till att mitt förslag innebär
att slakt i enskilt hushåll kommer att vara undantagen från regleringen.
Lagrådet har emellertid också tagit upp frågan om de nuvarande undantagen i
köttbesiktningslagen som rör viss hantering av renkött och älgkött utanför det
egna hushållet. Enligt lagrådet bör bl. a. sådana begränsningar, i den mån de
fortfarande skall gälla, komma till uttryck i lagtexten. Jag vill i anledning
av vad lagrådet anfört understryka att kontrollkraven givetvis inte skall
sträcka sig längre än vad som behövs för att tillförsäkra konsumenterna från
hälsosynpunkt säkra och fullgoda livsmedel. Vid utformningen av
detaljföreskriftema för köttkontrollen måste liksom hittills intresset av en
från hälsosynpunkt tillräckligt omfattande kontroll vägas mot det ingrepp
föreskrifterna kan innebära för den enskilde. Att, som lagrådet föreslår, för
in särskilda undantagsbestämmelser i lagtexten är mindre väl förenligt med
livsmedelslagens uppbyggnad. Vad lagrådet förordat bör enligt min mening kunna
tillgodoses genom ett tillägg till bemyndigandet i 28 § andra stycket av
följande lydelse: "Sådana föreskrifter får meddelas för kött från olika
djurslag i den utsträckning de behövs från hälso- eller näringssynpunkt".

30 §

Lagrådet
har föreslagit att lagtexten förtydligas med avseende på syftet med den
föreslagna bestämmelsen. Jag instämmer i vad lagrådet har anfört och biträder
lagrådets förslag till lagtext.

Övergångsbestämmelsema
Jag delar lagrådets uppfattning.

Som
framgår av förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen har i 33§

lagts till bl. a. att beslut av en besiktningsveterinär enligt 27 § första
stycket

eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 27 § andra stycket Får

överklagas hos länsstyrelsen. Under den fortsatta beredningen av lagstift

ningsärendet har jag erfarit att detta tillägg innebär en oklarhet som kan ge

upphov till problem vid tillämpningen. Jag föreslår därför att hänvisning- 71

en i 33 § begränsas till
att gälla föreskrifter meddelade med stöd av 11 § och Prop. 1988/89:68 28 §
andra stycket.

Utöver
vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella ändringar göras i
lagförslaget.

Jag
finner det lämpligt att de av lagrådet granskade förslagen om ändring i lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbmkets område och lagen (1974:1021) om
utbetalning av pristillägg på kött föreläggs riksdagen i ett senare sammanhang.
Jag avser följaktligen att återkomma till regeringen med mina förslag i den delen.

2 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen

dels
föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget till

1. lag
om ändring i livsmedelslagen med vidtagna ändringar,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

2.
livsmedelskontrollens
organisation (avsnitt 2.2.4 — 2.2.7),

3.
formemaförlivsmedelskontrollen(avsnitt
2.3.2 —2.3.7).

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
de ändamål som han har hemställt om.

72

Livsmedelskontrollutredningens sammanfattning Prop.
1988/89:68

av betänkandet (SOU 1986:25) Kontroll av bilaga
i

livsmedel

Utgångspunkter
för förslagen.

Utredningens
direktiv ger uttryck för bedömningen att en översyn av livsmedelskontrollen är
motiverad. Under tiden utredningen arbetat har angelägenheten av att skärpa
denna kontroll på olika sätt blivit ytterligare belyst, bl. a. i den
offentliga debatten.

Utredningen
utgår från att det är ett gemensamt intresse för producenter och konsumenter
av livsmedel att kvalitetskraven tillgodoses. Ökad medvetenhet om värdet av
kvalitet kan stärka marknadspositionen för inhemska livsmedel och för svenskt
jordbruk.

Livsmedelskontrollen
bör liksom hittills syfta till att skydda konsumenterna mot såväl kortsiktiga
som långsiktiga hälsorisker och mot oredlighet i handeln med livsmedel.
Kontrollen bör vara likartad och neutral i förhållande till livsmedlens
ursprung och i förhållande till den marknad livsmedlen är avsedda för.

Det
finns anledning att skärpa livsmedelskontrollen med hänsyn till den
strukturomvandling och den tekniska utveckling som har skett inom industri och
handel. Särskilt redlighetskontrollen bör bli effektivare. För att genomföra en
bättre livsmedelskontroll krävs en förstärkt tillsynsorganisation. Företagens
egentillsyn bör utnyttjas i den offentliga kontrollen och samordnas med denna.

Den
allmänna offentliga livsmedelskontrollen

Utredningens
förslag innebär att kontrollen decentraliseras till kommunernas miljö- och
hälsoskyddsnämnder och i någon mån länsstyrelserna.

Livsmedelsverket
bör liksom hittills ha det övergripande ansvaret för livsmedelskontrollen. När
det gäller livsmedelskontrollen i allmänhet bör livsmedelsverket i högre grad
än f n. genom föreskrifter styra tillsynsverksamheten. Livsmedelsverket bör
vidare aktivt följa verksamheten för att skaffa sig en överblick Över
tillståndet i livsmedelshanteringen.

För
vissa delar av livsmedelskontrollen bör livsmedelsverket ha det direkta
tillsynsansvaret. Det gäller bl. a. köttkontrollen och den särskilda kontroll
som kan krävas vid export av vissa livsmedel.

Livsmedelsverkets
organisation och resurser bör ses över för att öka möjligheterna för verket att
lämna service och ge råd till kommuner och länsstyrelser.

Länsstyrelserna
föreslås få en mera aktiv roll i den offentliga livsme

delstillsynen. Genom länsveterinärerna, vilka har anknytning till såväl

livsmedelsverket som lantbruksstyrelsen, har länsstyrelsen tillgång till

livsmedelshygienisk expertis. Tillsynsorganisationen bör förstärkas ge- 73

nom att län i samverkan
tilldelas livsmedelstekniker. Vid varje länssty- Prop. 1988/89:68 relse bör
det inrättas en särskild djur- och livsmedelsfunktion med Bilaga 1 länsveterinären
som chef 1 avvaktan på regeringens förslag om en ny länsförvaltning föreslås
inte några förändringar vad beträffar länsveterinärens arbetsuppgifter.

Med
den föreslagna förstärkningen får länsstyrelserna möjlighet att stödja
kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder vid tillsynen. Detta gäller särskilt
vid tillsynen av större och tekniskt komplicerade anläggningar. Utredningens
förslag rubbar inte samspelet och balansen mellan kommunerna och
länsstyrelserna.

Utredningen
föreslår också ett ändrat avgiftssystem för livsmedelskontrollen som ger
kommunerna bättre förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn.

Med
ett ökat stöd från länsstyrelserna och med ökade resurser i övrigt kan miljö-
och hälsoskyddsnämnderna ges helhetsansvaret för den allmänna offentliga
livsmedelskontrollen inom den egna kommunen. Nämnderna föreslås få ansvar för
såväl godkännandet av livsmedelslokaler som den löpande tillsynen för i
princip alla livsmedelsanläggningar. Undantag görs endast för slakterier och
med slakterierna integrerade anläggningar. För dessa anläggningar skall
livsmedelsverket ha ansvaret.

Den
föreslagna arbetsfördelningen innebär att de stora resurser som totalt sett
finns inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna tas till vara också i
fortsättningen inom den offentliga livsmedelskontrollen. En viktig fördel är
att tillsynsarbetet kan bygga på goda kunskaper om lokala förhållanden. Vidare
får en och samma myndighet ansvaret både för att kontrollera
livsmedelslokalernas lämplighet och den löpande tillsynen.

Utredningen
har konstaterat att det saknas samlade kunskaper om tillståndet i
livsmedelshanteringen och om hur livsmedelskontrollen fungerar över landet i
dess helhet. Utredningen föreslår därför att ett rapporteringssystem
utarbetas, vilket underlättar för livsmedelsverket att fullgöra sin
övergripande styrande uppgift.

Utredningen
föreslår att den offentliga livsmedelskontrollen förstärks ytterligare genom
ett mera aktivt utnyttjande av företagens egentillsyn. Det föreslås att
livsmedelsverket skall meddela föreskrifter om obligatorisk egentillsyn vid i
princip varje anläggning för livsmedelsproduktion. För dessa anläggningar skall
det finnas ett av tillsynsmyndigheten fastställt kontrollprogram. Den
offentliga kontrollen vid anläggningar med sådana program bör kunna begränsas
till stickprov och granskningar av förda journaler.

Kötlkontrollen

Utredningen
föreslår att den nuvarande särskilda lagstiftningen om

köttbesiktning skall upphävas. De upphävda reglerna skall ersättas med

föreskrifter för köttkontroll som meddelas med stöd av livsmedelslagen.

Med en sådan nyordning får man efter en övergångstid en för hela landet

enhetlig köttkontroll. Ändringen innebär också ökade möjligheter att

ingripa mot överträdelser av besiktningsföreskrifterna. 74

Potatiskontrollen Prop. 1988/89:68

Bilaga
I

I fråga om
kvalitetskontrollen av matpotatis föreslår utredningen alt

denna
kontroll skall inordnas i den allmänna offentliga livsmedelskontrollen.
Livsmedelsverket föreslås meddela föreskrifter om kvalitetskrav och märkning.
Föreskrifterna skall enligt förslaget bl.a. innebära att all färdigförpäckad
potatis skall uppfylla en viss bestämd kvalitetsnivå och att endast den
färdigförpackade potatisen (liksom den som säljs i automat) skall
kvalitetsmärkas. Förslaget innebär att Svensk Matpotatiskon-troll (SMAK) med
sin särskilda kompetens förutsätts biträda kommunerna vid kontrollen av
potatis på samma sätt som ett anvisningslaboratorium i den allmänna
livsmedelskontrollen.

Mejerikontrollen

Beträffande
mejerikontrollen föreslås att den provtagning som på uppdrag av
livsmedelsverket nu ombesörjs av Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter
och ägg (KMÄ) i fortsättningen skall skötas av miljö-och hälsoskyddsnämnden.
Vidare föreslås att det obligatoriska kravet på kvalitetskontroll,vid export av
mejeriprodukter, ägg och fiskkonserver skall upphävas eller, alternativt, att
det i fortsättningen skall ankomma på jordbruksnämnden att som myndighet svara
för kvalitetsprövningen av dessa exportvaror.

Importkontrollen

Kontrollen
av det kött som importeras är organiserad på ett sätt som liknar besiktningen
av det kött som produceras inom landet. Utredningen föreslår att
avgiftsfinansieringen för importkontrollen av kött samordnas med
avgiftssystemet för köttbesiktningen.

Husgeråd
och förpackningar

Utredningen
föreslår att livsmedelsverket blir föreskrivande myndighet och
tillsynsmyndighet enligt lagstiftningen om kemiska produkter med befogenhet att
meddela föreskrifter om hantering eller import av förpackningsmaterial för
livsmedel, livsmedelsförpackningar och hushållsgods och med skyldighet att
kontrollera tillverkning, import och försäljning av sådant material och sådana
varor.

Utbildning
och information

Utredningen
föreslår att miljö- och hälsoskyddsinspektörerna skall ges möjlighet att få
ytterligare kunskaper i livsmedelsteknik och att det övervägs att införa
livsmedelsteknik som en särskild kurs vid miljö- och hälsoskyddslinjen.

Tillsynsmyndigheterna
bör intensifiera informations- och rådgivningsverksamheten.

75

Sanktionssystemet Prop. 1988/89:68

Bilaga
I Utredningen har, med hänsyn till de nyligen beslutade bestämmelserna

om företagsbot, inte
funnit anledning att föreslå några skärpningar av

livsmedelslagens
sanktionssystem. .

Bestrålning
av livsmedel

Vad
gäller frågan om livsmedelsbestrålning anser utredningen att det generellt sett
inte finns något behov av denna metod i Sverige. Utredningen anser inte att
det finns skäl att ändra nuvarande lagstiftning på området enligt vilken
livsmedel inte får behandlas med joniserande strålning utan tillstånd av
livsmedelsverket. 1 vissa speciella fall kan det emellertid vara av värde för
konsumenterna att bestrålning utnyttjas som behandlingsmetod. 1 Sverige har
endast en sådan fråga aktualiserats och det gäller behandling av vissa kryddor.
Livsmedelsverket bör ha möjlighet att meddela tillstånd i ett sådant fall.
Detta bör dock ske mycket restriktivt och såväl behovet som risken och nyttan i
jämförelse med andra behandlingsmetoder bör bedömas. Utredningen föreslår också
att i den mån bestrålade produkter tillåts saluföras skall produkterna märkas
med särskilda uppgifter om bestrålningen. Konsumenterna bör ha möjlighet att
själva välja huruvida man vill köpa ett bestrålat livsmedel eller ej.

76

Livsmedelskontrollutredningens
lagförslag

Prop. 1988/89:68 Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511)

Härigenom
föreskrivs att 28, 30 och 33 §§ livsmedelslagen (1971: 511) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

28 §'

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om undersökning och annan kontroll som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag. .

För kontrollen av kött får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1.
kötthesiktning.

2.
förbud
mot att saluhålla eller i livsmedelslokal förvara kött som inte har besiktais
vid slakteri som står under särskild kontroll,

3.
uppgiftsskyldighet
för den som lämnar djur till slakt,

4.
nödslakt.

30
§ 2

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 6, 8, 14, 16-10 §, 21 § första stycket eller
23 §,

2.
bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller 10 §, 11 § såvitt
avser hantering, 12 §, 21 § andra stycket, 22 § tredje stycket, 28 § andra
stycket eller 29 §,

2. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller
10 § 11 § såvitt avser hantering, 12 §, 21 § andra stycket, 22 § tredje stycket
eller 29 §,

3.
vid märkning
enligt 13 § eller enligt föreskrift som meddelas med stöd av 13 § lämnar sådana
oriktiga uppgifter, som innebär skada eller annan olägenhet för mottagaren,

4.
åsidosätter
villkor som meddelats med stöd av 6 § eller 20 § andra stycket.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter alt fullgöra
vad som åligger honom enligt 26 § första stycket andra punkten, dömes lill
böter.

' Senaste lydelse 1982: 1081. -Senaste lydelse 1975:733.

77

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen
kan Prop. 1988/89: 68

ådömas enligt brottsbalken. Bilaga 2

Om
ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 11 § inför
livsmedel till riket och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960: 418)
om straff för varusmuggling.

33
§

Talan mot beslut enligt
denna lag av miljö- hälsoskyddsnämnd föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Beslut enligt denna lag
av en miljö- och hälsoskyddsnämnd/år överklagas hos länsstyrelsen genom
besvär. Beslut av en hesikt-ningsveterinär enligt föreskrifter meddelade med
stöd av 28 § andra stycket får överklagas hos statens livsmedelsverk genom
besvär.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1987.

2. Genom lagen upphävs lagen (1959: 99) om
köttbesiktning m. m.

' Senaste lydelse
1983:299.

78

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1988/89:68

betänkandet
(SOU 1986:25) Kontroll av livsmedel 'a 3

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kommerskollegium,
socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens
pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), lantbmksstyrelsen, statens livsmedelsverk (SLV),
fiskeristyrelsen, statens jordbmksnämnd (JN), kemikalieinspektionen, statens
industriverk (SIND), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Sveriges
lantbmksuniversitet (SLU), skogs- och jordbmkets forskningsråd (SJFR),
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Norrbottens och Kristianstads
län, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), Arboga, Eslövs, Falu, Gmms,
Gällivare, Gävle, Katrineholms, Luleå, Lunds, Malmö, Partille, Skara,
Stockholms, Sundsvalls, Uppsala, Växjö, Örebro och Örnsköldsviks kommuner.
Centralorganisationen SACO/SR, glesbygdsdelegationen, Kpntrollanstalten för
mejeriprodukter och ägg (KMÄ), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Miljö-
och hälsoskyddstjänstemannaförbundet (MHTF), Normpack, Svensk matpotatiskontroll
(SMAK), Svenska livsmedelsarbetareförbundet (LIVS), Sveriges
livsmedelshandlareförbund. Svenska kommunförbundet, Sveriges fiskares
riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
livsmedelsindustriförbund (SLIM) och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
(SKTF).

Dessutom
har yttranden inkommit från länsstyrelsen i Örebro län. Husmodersförbundet Hem
och Samhälle, Sveriges potatishandlares riksförbund. Kooperativa
konsumentgillesförbundet. Jordens Vänner, Miljöförbundet, ICA-förbundet,
Statstjänstemannaförbundet (ST) och Alingsås kommun.

1 Allmänna Utgångspunkter

1.1 Kommerskollegium:-- Krav
på särskilda förfaranden med varor

som kontroll, märkning
etc. har betydelse för den internationella

varuhandeln.
Kollegiet vill därför framhålla att det är angeläget att förvis

sa sig om att de nya system som eventuellt kommer att introduceras inte

medför utökade svårigheter vid gränspassager, saluförande eller i fråga om

andra formaliteter som drabbar importerade varor. Här avses då inte bara

att systemen kan innebära diskriminering eller förtäckt handelsbegräns

ning gentemot importen utan även att dessa ligger i linje med motsvarande

system i andra berörda länder.

1.2 Socialstyrelsen
anser det angeläget att livsmedelskontrollen successivt

— allteftersom kunskaper vinns — utvidgas till att omfatta även sådana

hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar och cancer.

1.4
Näringsfrihetsombudsmannen ställer sig positiv till att kontrollen in

riktas mot en kontroll av redligheten i livsmedelshanteringen och att

kontrollen genomförs på ett enhetligt sätt, eftersom det främjar önske

målet att konkurrensen mellan livsmedelsföretagen sker på lika villkor. 79

Konsumenterna
kan vid sina köpbeslut därigenom också lita på att en viss Prop. 1988/89:68

produkt
motsvarar vad innehållsförteckningen anger. NO vill dock poäng- Bilaga 3

tera
vikten av att kontrollen inte utförs så att det blir en likriktning av

varuutbudet
genom alltför snäva krav. Inte minst på livsmedelsområdet är

det av intresse
från konsumentsynpunkt att en mångfald produkter får

möjlighet
att finnas på marknaden så att olika smakriktningar och behov

tillgodoses.

Inom livsmedelskontrollen är provtagning och
laboratorieanalys av prov viktiga hjälpmedel. Det är livsmedelsverkets uppgift
att godkänna laboratorier för livsmedelsundersökningar och meddela föreskrifter
om dels vilka laboratorier som i första hand skall anlitas vid tillsynsverksamheten
(anvisningslaboratorier), dels vilka laboratorier som skall anlitas vid s. k. särskilda
undersökningar. Från konkurrenssynpunkt är det viktigt att alla laboratorier
får göra sig gällande på marknaden utifrån sin kompetens. De nuvarande reglerna
får som konsekvens att vissa laboratorier, som uppfyller livsmedelsverkets
krav, men som inte har statligt eller kommunalt ägande, utestängs från denna
del av marknaden. Denna fråga har beträffande vattenprover i den offentliga
kontrollen aktualiserats i ett ärende hos NO. NO föreslår därför, i likhet med
vad som. anförs i reservation till betänkandet, att alla laboratorier som
uppfyller livsmedelsverkets kompetenskrav, oavsett ägareförhållanden, skall
kunna erhålla status som anvisningslaboratorier eller laboratorier för
särskilda undersökningar.

1.5 Statens pris- och kartellnämnd: Enligt utredningen
uppfyller den del

av livsmedelskontrollen som kan hänföras till livsmedelslagstiftningen väl

det hygieniska syftet i lagstiftningen. Under sensommaren i år har dock

framkommit att ca 10000 konsumenter per år drabbas av magsjuka på

grund av att varannan kyckling som säljs i Sverige innehåller ett smittäm

ne (bakterier som heter campylobacter) som lätt överförs på människan.

Det förhållandet att de levande kycklingarna är smittbärare faller inte

inom ramen för livsmedelslagstiftningen, vilket däremot de infekterade

slaktade kycklingarna gör.

Livsmedelsverket har det övergripande ansvaret för den del
av livsmedelskontrollen som är att hänföra till livsmedelslagstiftningen. SLV
har i denna fråga uttalat att om konsumenterna är noga med hygienen i samband
med tillagningen och vidare tillagar kycklingarna på rätt sätt, kan
konsumenterna undvika att bli sjuka av de infekterade produkterna — vilket är
att angripa symptomen och inte orsaken. Detta visar att man bör se frågan om
livsmedlens kvalitet och kontrollen av livsmedel som en fråga för
livsmedelskedjan i dess helhet och inte begränsa sig till livsmedelslagstiftningen
och till den kontroll som berör denna lagstiftning.

Enligt SPK är det beklagligt att utredningen inte har
skärskådat samtliga medel som används i syfte att tillförsäkra konsumenterna
tillgång till livsmedel av god kvalitet. Om utredningen gjort detta — vilket
var möjligt inom ramen för givna direktiv — hade man erhållit en helhetsbild av
livsmedelskontrollen, en viktig del i livsmedelspolitiken som helhet.

1.6 Konsumentverket vill inledningsvis framhålla vikten av
en effektiv

livsmedelskontroll. Av senaste tidens debatt liksom av flera undersökning

ar har framkommit att konsumenterna känner misstro mot kvalitén på

våra livsmedel. En väl fungerande livsmedelslagstiftning är en förutsätt

ning för att konsumenterna skall ha tillgång till säkra och bra livsmedel.

Utredningen gör en gmndlig genomgång av hur kontrollen
skall organiseras. Omfattningen och inriktningen behandlas däremot sparsamt.
Som

oO

framgått bl. a. av en
rapport från riksrevisionsverket har kontrollen till stor Prop. 1988/89:68

del varit inriktad på
hygienkontroll och livsmedlens bakteriologiska stan- Bilaga 3

dard. Om tillsynen såsom
utredningen framhåller skall ge konsumentema

trygghet när det gäller
att välja fullgoda livsmedel för att sätta samman en

näringsriktig och prisvärd
kost, bör enligt konsumentverkets åsikt, framför

allt redlighetskontrollen
förstärkas. Kontrollen bör mer aktivt inbegripa

kvalitetsaspekter som
livsmedlets råvaminnehåll, sammansättning och

näringsvärde,
hållbarhetsbehandling, märkning samt förhållanden vid

transport och lagring.

1.7
Lunds universitet, medicinska fakulteten: Livsmedelskontrollens syfte är bl. a.
att skydda konsumenten mot, ur hälsosynpunkt, skadliga livsmedel.

Det
sannolikt största problemet ur denna synvinkel utgör cancer orsakad av
kostfaktorer. Cancerkommittén (SOU 1984:67) bedömde att ca en tiondel av alla
cancerfall beror på kostfaktorer. Det är risker som sannolikt vida överstiger
någon av dem som utredningen berör.

Enligt
fakultetsstyrelsens uppfattning är det en brist, att utredningen inte tagit upp
dessa frågor. Vi är fullt medvetna om bristen på fast kunskap inom området.
Problemen är av sådan vidd och svårighetsgrad, att det knappast kan förväntas
att statens livsmedelsverk har möjlighet att ens ytligt bearbeta dem. Vid de
medicinska fakulteterna finns emellertid kompetens att bearbeta området.
Fakulteten vill betona vikten av att forskningsresurser satsas på detta
område, inte minst vad gäller gmndforskning.

Det
finns ur hälsosynpunkt ytterligare ett viktigt område, nämligen frågan om
livsmedelstillsatser och livsmedelsföroreningar. Utredningen tar endast upp
frågan om toxikologiska aspekter på förpackningsmaterial.

Enligt
fakultetsstyrelsens uppfattning är det en brist att frågan inte tagits upp till
ett vidare perspektiv. Åter vill fakulteten hävda att livsmedelsverket
knappast klarar att bearbeta detta problem utan forskningsstöd från
universiteten och vill i detta sammanhang peka på den kompetens inom det
toxikologiska området som finns och är under utveckling i Lund.

Utredningen
berör inte heller ett annat hälsoproblem, nämligen nutri-tionsaspekter på
födan. Fakultetsstyrelsen anser att detta är en brist och vill åter peka på
behovet av universitetsbaserad forskning inom området.

1.7
Umeå universitet: Den kritik som riktats mot den rådande livsmedelskontrollen
har i första hand gällt förhållandet att redlighetsfrågorna inte beaktats
tillräckligt i tillsynen och att tillsynen har varierat kraftigt mellan landets
olika kommuner. Orsakerna till detta kan säkert diskuteras och är omöjliga att
helt fastslå. Utbildningen av kommunernas inspektörer har säkert spelat en viss
roll. Vi tror dock att sådana faktorer som den traditionella inriktningen av
tillsynen med tyngdpunkten på de livsmedelshygieniska frågorna, avsaknaden av
en fast styrning från livsmedelsverket, otillräckliga resurser i många små
kommuner och begränsningen av tillgängliga laboratorietjänster har haft större
betydelse för tillsynens nuvarande inriktning.

1.9
Statens livsmedelsverk vill inledningsvis understryka att livsmedelskontrollen,
såsom utredningen anfört, även fortsättningsvis bör syfta till att skydda
konsumenterna mot hälsorisker (det hygieniska syftet) och mot oredlighet i
hanteringen (det ekonomiska syftet).

När
det gäller principerna för livsmedelskontrollens genomförande an

ser livsmedelsverket i likhet med utredningen att kontrollen bör vara

likartad och neutral oavsett var den sker i landet och oavsett vilket ur

sprung livsmedlet har. 81

6 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 68

Livsmedelsverket delar den
uppfattning som utredningen har om bris- Prop. 1988/89:68 terna i den nuvarande
kontrollen. Sanningen torde enligt livsmedelsverket Bilaga 3 vara att flertalet
av de större produktionsanläggningarna för närvarande inte blir föremål för
någon kontroll från miljö- och hälsoskyddsnämndernas sida. Även för de mindre
anläggningarna är redlighetskontrollen eftersatt, eftersom nämndens åtgärder i
stor utsträckning endast avser den hygieniska kontrollen.

Den
slutsats utredningen kommer fram till blir dels att redlighetskontrollen bör
förstärkas och att den i första hand bör utföras vid produktionsanläggningarna,
dels att del bör finnas resurser för en effektiv kontroll av den storskaliga
livsmedelshanteringen. Dessa förstärkningar får dock, understryker
utredningen, inte leda till att den övriga livsmedelskontrollen försämras.

Livsmedelsverket
ansluter sig till dessa slutsatser.

1.11
Statens jordbruksnämnd ansluter sig lill den uppställda målsättningen men vill
starkt ifrågasätta om de förslag utredningen lagt kommer att leda till att
denna målsättning uppfylls. Det finns enligt nämnden tvärtom stora risker för
att vissa av förslagen medför att kontrollen blir olikartad i olika delar av
landet och att den försämras. Det är vidare enligt nämnden förvånande att när
utredningen ställt upp som en målsättning att befintliga resurser skall
utnyttjas och utvecklas effektivt, man samtidigt föreslår att, de två
kvalitetskontfollerande organen, SMAK och KMÄ — vilka enligt utredningen väl
besitter den kompetens och det kunnande som krävs — skall fråntas
arbetsuppgifter som kan innebära att deras möjligheter att arbeta för
upprätthållandet av en hög produktkvalitet i stället begränsas.

1.13
Statens industriverk: 1 utredningsuppdraget ingick fömtom frågor rörande själva
livsmedelskontrollen också alt "analysera i vad mån livsmedelslagstiftningen
har påverkat stmktumtvecklingen m. m. inom livsmedelsindustrin". 1
betänkandet redovisas inte någon sådan analys. Denna typ av analys av offentlig
reglering på livsmedelsområdet skulle enligt industriverkets mening ha varit
mycket värdefull från industri- och regionalpolitiska utgångspunkter.

1.16 Sveriges
lantbruksuniversitet konstaterar med tillfredsställelse-att

den nu gjorda översynen kommit till stånd. Det föreligger enligt SLU ett

behov av nya och förbättrade arbetsformer för livsmedelskontrollen. Sam

hällets intentioner som bl. a. kommer till uttryck i nuvarande lagstiftning

har av olika skäl inte helt kommit att genomföras på det praktiska planet.

Senare års livsmedelsdebatt har dessutom tillfört nya synsätt att beakta vid

utformningen av den framtida livsmedelskontrollen. Till tidigare framför

da krav på livsmedlens säkerhet och redligheten i handeln har fogats andra

icke mätbara krav på livsmedlens egenskaper. Det kan gälla etiska och/el

ler estetiska krav. Dessa icke mätbara kvalitetsegenskaper har fått en allt

större betydelse och det skulle därför ha varit av intresse om utredningen

analyserat eventuella konsekvenser av detta för den framtida livsmedels

kontrollen.

En
viktig fråga är om livsmedelskontrollens omfattning och inriktning är den
rätta. SLU delar från sina utgångspunkter uppfattningen om att
livsmedelskontrollen i flera avseenden behöver förbättras, men konstaterar
samtidigt att det i betänkandet inte finns någon egentlig analys av
kontrollbehovet.

1.17 Skogs-
och jordbrukets forskningsråd: Från rådets utgångspunkter är

själva
kunskapen om livsmedel och livsmedelshanteringen en viktig del i g2

det
som kan kallas kontroll. 1 det sammanhanget konstaterar rådet att Prop.
1988/89:68

kunskaperna är otillräckliga för att storskaligheten skallkunna tillgodose
Bilaga 3

kvalitetskraven. Fömtsättningen. för att storskalighet och kvalitetskrav

skall kunna förenas är en betydande kunskapsuppbyggnad och tillämp

ningar av denna på livsmedelskedjans olika led.

------ Rådet
menar att det i framliden är angeläget att vid kvalitetsvär

deringen och i kontrollen tas hänsyn också till sådana.faktorer som är

svårare att mäta, som t. ex. etiska och estetiska, men som är av stor vikt för

konsumenten.

1.18 Länsstyrelsen
i Stockholms län: sambanden mellan råvam-

produktion,
djurmiljö, djurhållning och djursjukdomar å ena sidan och de

slutliga livsmedlens hygien, säkerhet och kvalitet å andra sidan behöver

observeras bättre. Den senaste tidens debatt om antibiotikaanvändningen

till livsmedelsproducerande djur eller effekterna av radioaktivt nedfall

efter en kärnkraftverksolycka visar tydligt på detta.

---- Det
behöver framhållas att livsmedelskontroll i vid bemärkelse

även
omfattar åtgärder i hela kedjan "från gröda till föda" och att
länsvete

rinärens handläggning av ärenden rörande, t. ex. antibiotikakontroll, sal

monella hos livsmedelsproducerande djur etc. ytterst syftar till att förhind

ra att de slutliga livsmedlen menligt påverkas.

1.19 Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Gmnduppfattningen att

samhällets
tillsyn skall vara densamma oberoende av var livsmedlen är producerade,
hanterade eller saluförda är i princip riktig. Det kan dock finnas tillfällen,
där avsteg från denna princip kan vara motiverat, t. ex. i små anläggningar där
en fullständig kontrollapparat skulle bli orimligt kostsam, men där i gengäld
andra konsument- och samhällsfördelar kan vinnas. Exempel härpå kan vara
slopandet av kravet på sanitetsslaktsav-delningar vid de minsta slakterierna.

1.22 Länsstyrelsen
i Malmöhus län: I den reservation till livsmedelskon

trollutredningens betänkande som avgivits av ledamöterna Grabö, Stens

son och Wiiburg samt i de särskilda yttranden av vissa av experterna som

dessa åberopat framförs långtgående kritik av såväl principiell som prak

tisk natur mot ett stort antal av de av utredningsmajoriteten framförda

forslagen. Reservanterna påtalar även åtskilliga brister i det utredningsun

derlag på vilket majoriteten baserar sina förslag.

Länsstyrelsen
finner för sin del att de av utredningsmajoriteten framförda förslagen inte
bör genomföras med mindre än att vad som anföres i reservationen beaktas.

1.23
Länsstyrelsen i Hallands län
ansluter sig till synpunkterna i den reservation beträffande utredningen som
avgivits av ledamötema Paul Grabö, Börje Stensson och Thomas Wiiburg-----------------------

1.24 Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill i sammanhanget
betona vikten av att det finns tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens
för kontroll av både storskalig och småskalig livsmedelshantering.
Länsstyrelsen vill också framhålla att även den småskaliga produktionen i dag
kan vara väl så tekniskt och kemiskt komplicerad varför båda typerna av
livsmedelsproduktion kan uppvisa likartade problem och risker från hygienisk
och teknisk synpunkt.

1.25 Länsstyrelsen i
Västmanlands län delar utredningens uppfattning om

målsättningen med kontrollen.

83

Utredningen
har--- angett flera faktorer som gör att kontrollen Prop. 1988/89:68

behöver
moderniseras. Länsstyrelsen ansluter sig till de bedömningar ut- Bilaga 3
redningen gjort.

1.31
Eslövs kommun: De förändringar av livsmedelskontrollen som föreslagits innebär
en förstärkning och effektivisering av livsmedelstillsynen.

Utredningen
har inte övervägt någon ändring av tillsynen av volym och vikt på
färdigförpackade livsmedel.

Ur
konsumtionssynpunkl är en korrekt vikt väl så viktig som en riktig
sammansättning av livsmedel. Av vad som framkommit från olika håll är en
felaktig vikt — oftast till konsumentens nackdel — vanligt förekommande.

En
lösning är att kontrollen av vikt och volym utförs i samband med övrig
granskning av märkningsbestämmelserna inom livsmedelstillsyrien.

1.35
Gävle kommun: Mot bakgmnd av cancerkommitténs betänkande SOU 1984:67 i vilket
man uppskattat att ca 10000 cancerfall per år kan betingas av kostfaktorer,
måste kostvanornas betydelse för hälsa och välbefinnande komma till uttryck i
såväl kontrollarbete som information inom livsmedelsområdet. Detta har inte
tillräckligt belysts i utredningen.

1.47
Örebro kommun: Sambandet hälsa — kost bör betonas ytterli

gare och behovet av information lill konsumenterna understrykas. Den

kemiska livsmedelskontrollen bör ekonomiskt kunna inrymmas i den of

fentliga livsmedelskontrollen så att man i projektform kan utföra likartade

kemiska undersökningar av livsmedel i hela landet. Den kemiska kontrol

len behövs också för att öka kontrollen av redligheten i handeln och

skydda konsumenterna.

1.50
Glesbygdsdelegationen: Utgångspunkten i betänkandet att det finns ett gemensamt
intresse från konsumenter och producenter att kvalitetskraven tillgodoses är
riktig. Hög kvalitet kan stärka marknadspositionen för inhemska livsmedel och
för svenskt jordbruk. Delegationen anser emellertid att utredningen bättre
borde uppmärksammat den trend som i dag kan skönjas mot att kvalitén framhålls
i bemärkelsen lokalt producerat, lokalt profilerat, småskaligt och
"varsamt" förädlat, minimum av tillsatser etc. Det är angeläget att
den framtida livsmedelskontrollen utformas med detta som en utgångspunkt.

1.53
Kooperativa förbundet: Vi instämmer i de inriktningar som

utredningen
uttalar för att livsmedelshanteringen i landet bör bli föremål för en likartad
offentlig tillsyn och alt redlighetskontrollen bör effektiviseras.

För
att erhålla en nyanserad syn på den offentliga livsmedelskontrollens omfattning
och inriktning är det enligt KF:s uppfattning nödvändigt alt se detta i ett
perspektiv som innefattar kontroll- och styrsystem i hela livsmedelskedjan.
Utredningen ger ingen sådan helhetsbild.

Eftersom
konsumenternas uppfattning om livsmedlens kvalitet alltmer berör förhållandena
i råvamledet hade det varit av värde om utredningen mera ingående även hade
belyst kontrollen i primärproduktionen. Vi anser också att utredningen borde ha
behandlat kontrollfrågorna kring ett så viktigt livsmedel som dricksvatten.

KF
anser vidare alt utredningen ger ofullständiga beskrivningar kring

den nuvarande offentliga livsmedelskontrollen och hur den uppfyller ålåg- „,

o4

da uppgifter. Delsamma
gäller motiven kring förändringar och hur den Prop. 1988/89:68 nya
organisationen skall utformas och fungera. Med vissa undantag ger Bilaga 3
således utredningen, enligt vår mening, inte en övertygande argumentering för
att de föreslagna förändringarna leder till ett effektivare uppfyllande av
målen.

Under
senare tid har regeringen initierat utredningar som kan få betydelse för livsmedelskontrollens
utformning. Således har jordbruksnämnden fått uppdraget att utreda frågan om
kvalitetsbetalning för jordbmks-prisreglerade produkter. Livsmedelsverket skall
utreda och föreslå förändringar beträffande bestämmelserna för märkning av livsmedel.
Vidare har en utredning tillsatts som skall undersöka konkurrensförhållanden
och prisbildning inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln, varvid även
kommer att beröras hur livsmedelskvaliteten påverkas av industrins och handelns
stmktur.

Mot
bakgmnd av detta och med hänsyn till att livsmedelskontrollutredningen enligt
KF:s uppfattning inte kunnat presentera övertygande argument för de föreslagna
förändringarna föreslår vi att regeringen överväger att avvakta ovanstående
utredningars resultat innan slutlig ställning tas till den offentliga
livsmedelskontrollens utformning.

1.55 Landstingsförbundet:
Landstingen har enligt hälso- och sjukvårds

lagen ett allmänt hälsopolitiskt ansvar för befolkningen som också inbegri

per livsmedelsfrågorna. Ansvaret i denna del består i första hand i en

skyldighet för landstingen att i planeringen och utvecklingen av hälso- och

sjukvården samverka med bl. a. livsmedelsverket, länsstyrelserna och de

kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Dessa myndigheter har

tillsynsansvaret enligt livsmedelslagstiflningen medan den statliga tillsy

nen över hälso- och sjukvården i allt väsentligt utövas av socialstyrelsen.

Det får anses oklart var ansvaret för att vidta erforderliga åtgärder ligger

när den nämnda planeringssamverkan inte leder till avsedda hälsopoliti-

ska resultat. Enligt styrelsens mening är det angeläget att ansvarsfrågoma

på detta område klargörs ytterligare innan beslut fattas med anledning av

livsmedelskontrollutredningens förslag.

Utredningen
framhåller att dess förslag inte innehåller någon förändring av balansen och
samspelet mellan kommunerna och statsförvaltningen. Samtidigt innebär
utredningsförslaget exempelvis "att länsstyrelserna skall få en mera aktiv
roll inom livsmedelskontrollen" och att livsmedelsverket bör
"meddela föreskrifter som i högre grad än för närvarande styr
livsmedelstillsynen". Citaten antyder att statliga organ skall öka
normgiv-ningen gentemot kommunerna. En sådan utveckling rimmar illa med rådande
avregleringssträvanden. Enligt landstingsförbundets mening bör utredningens
förslag i denna del övervägas ytterligare med inriktning mot ökad samverkan
mellan stat och kommun också på livsmedelskontrollens område.

1.56 Lantbrukarnas
riksförbund: Inget talar för att liysmedelstill-

synen,
frånsett förslagen om egentillsynen och köttkontrollen, skulle bli effektivare
genom de av utredningen föreslagna förändringarna.

Den
presenterade skissen för verksamhetens organisation är inte relaterad till ett
system med offentligt kontrollerad egentillsyn och är dessutom bristfälligt
underbyggd. Oklara formuleringar maskerar den verkliga
ar-bets-/ansvarsfördelningen. Det bäddar för besvärande kompetenskonflikter.

85

Betänkandet kan, enligt
LRF:s mening, i föreliggande skick inte läggas Prop. 1988/89:68 till gmnd
för förändringar i livsmedelstillsynen. Det bör överarbetas av en Bilaga 3
expertgmpp, som är väl insatt i livsmedelshanteringens problem. Först därefter
bör man ta ställning till om och i så fall vilka ändringar som bör vidtas.

---- En
del problem i livsmedelshanteringen beror säkerligen på att

såväl
livsmedelslagen som de särskilda föreskrifter som baseras på lagen

inte hållit jämna steg med utvecklingen inom livsmedelshanteringen. Så

dana problem måste rättas till genom anpassning av bestämmelserna, inte

genom ändrad organisation av tillsynsverksamheten.

Enligt
LRF:s mening har utredningen inte definierat vilka pro-.

blem
som verkligen finns i hanteringen och för livsmedelskontrollen. Det hade varit
angeläget att nu, med mer än ett decenniums erfarenhet av arbete under den nya
livsmedelslagen, få en redovisning och analys av hur efterlevnaden av
bestämmelserna har varit.

Problembilden
är--- inte definierad. De förslag till åtgärder för att

lösa
förekommande problem bygger uppenbarligen mer på tro än på vetan

de. Förslaget blir också mycket svävande.

Till
intrycket av en föga stringent rapport bidrar också att slutsatser och

förslag i många fall står i dålig överensstämmelse med de förhållanden som

redovisas.---

1.57
Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet är mycket positivt inställt till
den inriktning på livsmedelskontrollen som anges i betänkandet. Självfallet
måste det ankomma på de lokala tillsynsorganen att ta hela ansvaret för
livsmedelskontrollen inom den egna kommunens gränser. Förbundet instämmer även
i att kontrollen "bör organiseras och genomföras så att den blir likartad
och neutral i förhållande till livsmedlens ursprung och i förhållande till den
marknad livsmedlen är avsedda för". Utredningen anser dessutom att kontrollen
i ökad utsträckning bör inriktas mot kontroll av vilken sammansättning
livsmedlen har och hur denna sammansättning redovisas för konsumentema i
innehållsdeklarationer och annan märkning.

Utredningens
åsikt här överensstämmer väl med förbundets egen, men

förbundet vill fasta departementets uppmärksamhet på bristen på labora

torier som kan utföra en fullständig undersökning av livsmedlens sam

mansättning samt innehåll av kemiska och andra tillsatser.

---- redan
nu vill MHTF betona det angelägna i att livsmedelskpn-

trollen
i största möjliga utsträckning inriktas mot de följder för hälsan och
välbefinnandet som felaktiga kostvanor medför. Som gmnd för en sådan
prioritering är det nödvändigt att en genomgripande riskvärdering görs, där
akuta matförgiftningar ställs i relation till olika cancerformer och andra
allvarliga sjukdomar som orsakas av vår föda.

I
tilläggsdirektiv (Dir. 1985:25) erhöll utredningen i uppdrag att utreda frågan
om att sätta in samhällsåtgärder redan hos dem som tillverkar eller importerar
förpackningar resp. husgeråd för att därigenom förhindra att främmande ämnen
tillfbrs livsmedel.

Utredningen har, genom att
strikt hålla sig inom dessa ramar, undvikit

att behandla även övriga möjligheter och tillfällen då ett livsmedel kan

förorenas av sådana främmande ämnen som medför kemiska hälsorisker.

Transporter av dricksvatten i ledningar av olika material liksom renheten o

hos kemikalier som används
för vattenrening är exempel på möjliga källor Prop. 1988/89:68

till förorening av dricksvatten. Bilaga 3

Enligt
förbundets åsikt borde hela frågan om när främmande ämnen tillförs livsmedel ha
behandlats av utredningen.

1.61
Svenska
livsmedelsarbetareförbundet anser sammanfattningsvis att livsmedelsverkets
resurser och befogenheter bör förstärkas i jämförelse med utredningens förslag,
att kompetens och enhetlighet i livsmedelskontrollen i hela landet bör betonas
starkare än vad utredningen gör.-------------------------------------

1.62
Sveriges
livsmedelshandlareforbund: Utredningen berör kontrollen vad gäller
sammansättningen av charkprodukter. Enligt vår mening bör denna kontroll helt
kunna hänföras till tillverkningsledet och vi kan inte se att det skulle behöva
vara nödvändigt att genomföra en sammansättningskontroll i butikerna.
(Naturiigtvis undantaget de fåtal fall där butikerna själva svarar för
tillverkningsfunktionen.)

I
övrigt anser vi, att kontrollen i butiksledet i första hand bör omfatta
hygienisk standard, kyltemperaturer och hållbarhetstider. Sammansättningskontroller
bör rimligtvis enklast och mest effektivt kunna ske i anslutningtill
produktionen.

1.64
Svenska kommunförbundet: Särskilt redlighetskontrollen bör

bli
effektivare anser utredarna. Likaså föreslås att all livsmedelshantering i
landet bör bli föremål för en likartad offentlig livsmedelstillsyn.

Styrelsen
ställer sig i princip bakom en sådan målsättning, men vill ändå

framhålla att man måste ta hänsyn till att kommunerna har olika möjlighe

ter alt uppnå detta mål, beroende på att fömtsättningama varierar, såväl

geografiskt som befolkningsmässigt och ekonomiskt.

1.66
Sveriges grossistförbund: Ett
absolut villkor för att ett utvidgat ansvar skall kunna läggas på miljö- och
hälsoskyddsnämnderna är att regler och bedömningar tillämpas lika över hela
landet. Om så inte blir fallet, skulle konkurrensvillkoren mellan företag i
olika kommuner kunna bli helt olika, något som inte är acceptabelt.
Grossistförbundet anser att ansvaret för en enhetlig tillämpning bör åvila
livsmedelsverket.

1.67
Sveriges industriförbund och

1.68
Sveriges
livsmedelsindustriforbund vill inledningsvis framhålla att organisationen delar
utredningens uppfattning att den offentliga livsmedelskontrollen har och även
i fortsättningen skall ha som mål att dels skydda konsumenterna mot skadliga
eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel, dels främja
redligheten i handeln med livsmedel. SLIM vill redan här slå fast, att
livsmedelsindustrins egen kontrollverksamhet syftar betydligt längre än den
offentliga kontrollen, nämligen att dessutom säkerställa den av företagen
definierade kvaliteten för olika produkter.

Vi
delar också utredningens uppfattning att samhällets livsmedelskon

troll bör organiseras och genomföras så att den blir likartad och neutral

oavsett var livsmedlen är tillverkade. Den offentliga livsmedelstillsynen

skall vara konkurrensneutral.

1.69 Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund anser del angeläget

att
betona att prioriteringarna när det gäller kontrollens inriktning, sker utifrån
de verkliga hälsoriskerna. Som framgick av direktiven skulle utredningen också
beakta kostvanornas helhetsmässiga betydelse för hälsa och välbefinnande.
Riskerna för kortsiktiga hälsorisker i vårt land måste med

87

utgångspunkt
från tillgänglig statistik över matförgiftningar och mag/tarm- Prop. 1988/89:68

åkommor på grund av otjänliga livsmedel, betecknas som försumbara i Bilaga 3

jämförelse med den ohälsa som felaktiga kostvanor betingar. Det är mot

den bakgmnden angeläget att information om kostens betydelse för hälsa

och välbefinnande kommer till starkare uttryck i livsmedelskontrollen, än

vad utredningen föreslagit. Det är enligt förbundets mening angeläget att i

fråga om inriktning på resurser för tillsynsverksamhet lägga en helhetssyn

som gagnar hälsa och välbefinnande i dess vidaste bemärkelse. —

Utredningen
anser vidare det angeläget att den storskaliga livsmedelshanteringen blir
föremål för en effektiv kontroll, med hänsyn till de vittgående konsekvenser
som brister i hygien och redlighet i en sådan anläggning kan få.

SKTF
delar utredningens uppfattning i denna del men kan inte anse att

bristerna i livsmedelskontrollen är av den omfattning som redovisats i

RRV:s granskning av den offentliga livsmedelskontrollen. Sådana brister

borde i så fall kunna avläsas i fråga om inträffade fall av matförgiftningar

eller livsmedelsbuma epidemier. Dessbättre måste sådana företeelser an

ses höra till undantagen i svensk livsmedelshantering. Däremot delar

förbundet uppfattningen att livsmedelskontrollen i större utsträckning

måste bygga på riskvärderingar och att framför allt redbarheten i handeln

måste ägnas större uppmärksamhet .

Som
tidigare påpekats organiserar SKTF majoriteten av de miljö- och
hälsoskyddsinspektörer som i fältarbetet utgör gmnden för den offentliga
livsmedelskontrollen. Förbundet delar utredningens uppfattning när det gäller
kompetens och resurser i varje del av kontrollorganisationen. Enligt vad
förbundet erfarit är dock utvecklingen inom den statliga kontrollorganisationen
den motsatta, vilket innebär att såväl livsmedelsverk som länsstyrelser
utarmats genom indragning av konsulenttjänster och övriga tjänster med miljö-
och hälsoskyddskompetens och erfarenheter från det lokala tillsynsarbetet i
kommuner. Det är därför angeläget att dessa organ förses med denna kompetens.

1.72
Husmodersförbundet Hem och Samhälle: Vi delar helt utred

ningens mening att speciellt redlighetskontrollen bör förstärkas.

2 Livsmedelskontrollens organisation

2.1 Organisationen av den allmänna offentliga
livsmedelskontrollen

2.1.2
Socialstyrelsen: Utvecklingen mot stordrift, avancerad teknik, tillverkning
och beredning inom livsmedelshanteringen kräver en översyn av nuvarande
kontrollorganisation. Framför allt viktigt måste vara att utveckla samarbetet
mellan livsmedelsverket, länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Socialstyrelsen
anser- att livsmedelsverket också fortsättningsvis

bör
ha det övergripande ansvaret för livsmedelskontrollen. Vid den översyn av
livsmedelsverkets organisation och resurser som föreslås måste just verkets
möjligheter till att vara ett rådgivande, utbildande och samverkande organ, i
första hand för att tillgodose det kommunala tillsynsorganets behov, klargöras.

Skrifterna
"Vår Föda" och "Livstecknet" utgör i dag viktiga informa- 88

tionskanaler
för livsmedelskontrollen. Dessa bör bibehållas samtidigt som Prop.
1988/89:68 livsmedelsverket ges resurser för utveckling av sin samverkan med
det Bilaga 3 kommunala tillsynsorganet. Livsmedelsverket skall erbjuda råd,
anvisningar och utbildning men också vid behov teknisk-hygienisk hjälp till
miljö- och hälsoskyddsnämndema.

Kommunernas
behov av livsmedelstekniska och hygieniska kunskaper

för del rutinmässiga tillsynsarbetet bör fortsättningsvis liksom nu kunna

tillgodoses av det kommunala tillsynsorganet, miljö- och hälsoskydds

nämnden. Befintliga resurser måste tillvaratagas och utvecklas. Socialsty

relsen anser i likhet med utredningen att livsmedelskontrollen och tillgång

en till livsmedelskunnig personal kan samordnas mellan flera kommuner.

---- Genom en sådan samordning ges också möjligheterna till ä jour

hållande av kunskaper och samstämmig hantering av kontrollen.

Härutöver
finns ett behov av expertis för nämndernas tillsynsverksamhet i speciella
fall. Det kan exempelvis röra sig om för orten unika objekt med komplicerad
tillverkningsprocess.

På
länsplanet finns behov av livsmedelshygienisk expertis för att biträda
länsstyrelsen i dess roll som tillsynsmyndighet, i samband med överprövning av
beslut fattade av miljö- och hälsoskyddsnämnden samt för länsstyrelsens stöd
till miljö- och hälsoskyddsnämnderna i deras tillsyn. Utredningen har
föreslagit att länsstyrelserna tilldelas ett antal tjänster som
livsmedelstekniker. Socialstyrelsen tillstyrker detta förslag. Samtidigt viU
styrelsen framhålla att de möjligheter som finns att till dessa tjänster
rekrytera expertis med ingående branschkännedom från olika områden bör tas
tillvara. Härigenom kan det bli möjligt att de olika regionalt verksamma
livsmedelsteknikerna kompletterar varandra på sådant sätt att miljö- och
hälsoskyddsnämnden får tillgång till expertis med ingående branschkännedom från
flera olika områden.

2.1.4
Näringsfrihetsombudsmannen: Det
förefaller---- lämpligt att alla frågor rörande livsmedelskontroll hålls
samman i livsmedelsverket, så att enhetlighet i livsmedelskontrollen uppnås
med lika regler i hela landet för en viss typ av livsmedel.

2.1.5
Statens pris- och kartellnämnd:--------------- ifrågasätter utredningens
förslag att miljö- och hälsoskyddsnämnderna får det totala ansvaret för den
allmänna offentliga livsmedelskontrollen inom den egna kommunen. Om så blir
fallet finns det risk för att det uppkommer ändå större skillnader än för
närvarande i de konkurrensfömtsättningar som gäller beträffande tillämpningen
av livsmedelslagstiftningen i olika kommuner. Särskilt kan detta komma att
gälla för tekniskt komplicerade processindustrier och för storföretag inom
livsmedelsbranschen som har tillverkning av livsmedel för hela landet.

SPK
förespråkar således att man i stort bibehåller den nuvarande ansvarsfördelningen
mellan SLV och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Nämnden finner det dock möjligt
att vissa modifieringar kan göras i "§38-listan". Eventuell
förstärkning av livsmedelsteknisk expertis bör enligt nämnden knytas till SLV
och inte till vissa länsstyrelser som utredningen föreslagit. Utredningens
förslag har baserats på nuvarande företagsstruktur. Om SLV förstärks med sådan
expertis ges större möjlighet lill specialisering och till ett flexibelt
utnyttjande av resursema totalt sett inom landet. Därmed får förelagen verka i
ett så konkurrensneutralt klimat som möjligt.

Inledningsvis
har SPK efterlyst en helhetssyn — och genomgång av frågorna kring livsmedlens
kvalitet inom hela livsmedelskedjan. Utred-

ningens förslag
beträffande länsveterinärernas utökade samordningsupp- Prop. 19.88/89:68

gifter ser nämnden som ett steg i riktning mot en sådan helhetssyn. Bilaga
3

2.1.6
Konsumentverket: Enligt konsumentverkets mening finns det många fördelar med en
decentraliserad kontroll. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har nära till
lillsynsobjekten. Många frågeställningar och problem blir därför lättare att
diskutera och lösa. Det är viktigt att vid livsmedelskontrollen ta till vara
den erfarenhet och kännedom om lokala förhållanden som nämnderna har.

Erfarenheten
visar emellertid att många miljö- och hälsoskyddsnämnder har bristande
resurser. Framför allt har många kommuner svårigheter att i tillräcklig
grad'kontrollera redligheten i livsmedelshanteringen. Problemet blir speciellt
påtagligt i de fall små kommuner har tillsynsansvaret för stora och
komplicerade anläggningar, där kontrollen fömtsätter livsmedelslek-nisk
specialkunskap.

De
förslag utredningen lämnar för att i någon mån avhjälpa bristen på resurser hos
miljö- och hälsoskyddsnämnderna anser konsumentverket vara otillräckliga.
Enligt verkets åsikt finns det skäl att överväga lösningar som inte förutsätter
lika resurskrävande insatser av miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Ett
alternativ är att livsmedelsverket får ansvaret för stora tekniskt avancerade
livsmedelsanläggningar med rikstäckande marknad.

Med
tanke på livsmedelsverkets utökade kontrollansvar bör tjänsterna som
livsmedelstekniker knytas till livsmedelsverket. Genom alt de engageras i
tillsynen av de stora anläggningarna skapas fömtsättningar för att kontrollen
sker efter för hela landet enhetliga principer. Tjänsterna kan dock placeras på
länsstyrelserna utifrån regionala behov av produktionsteknisk sakkunskap.
Konsumentverket har goda erfarenheter av en likartad anställningsform
beträffande hemkonsulenter.

Det
är enligt verkets åsikt angeläget att livsmedelsverket har tillräckliga
resurser att fömtom att meddela föreskrifter för kontrollverksamheten också
kunna ge service och råd och ta ansvar för fortbildningen till kommuner och
länsstyrelser. 1 sitt övergripande ansvar för livsmedelskontrollen bör
livsmedelsverket ha som utgångspunkt att tillgodose både kortsiktiga och
långsiktiga hälsoaspekler.

2.1.8
Lantbruksstyrelsen:- Utredningens förslag att länsveterinä

ren -- — skall vara chef för en nyinrättad särskild djur- och livsmedels

funktion inom länsstyrelsen, under vilken livsmedelskontrollen skall sorte

ra, innebär i kombination med den föreslagna ökade aktiva rollen för

länsstyrelsen beträffande livsmedelskontroll, att länsveterinärens insatser

inom de områden, som hör hemma i lantbmksnämnden, riskerar att starkt

reduceras. Denna utvecklingstendens torde vara för handen oberoende av

en kommande organisationsform vid bibehållna resurser. Djursjukvår- .

■dens regionala ledningsbehov skall tillgodoses i en omfattning, som
svarar

mot det behov, som riksdagens ovannämnda beslut år 1982 beträffande

djurens hälso- och sjukvård påfordrar. Enligt styrelsens bedömning kan nu

framlagt förslag i livsmedelskontrollutredningens betänkande komma att

menligt inverka på denna möjlighet därest länsveterinären fortsättningsvis

skall svara för densamma vilket utredningen föreslår. Skälet härför är

tvåfaldigt, dels kommer nuvarande länsveterinärresurs sannolikt ej att

vara tillfyllest i vart fall ej inom det övervägande antalet län, som har

enbart en länsveterinär, dels torde det vara osannolikt att det hos en och

samma person kan förväntas rymmas erforderlig kompetens inom båda

verksamhetsfälten, — livsmedelshygien och djursjukvård/djurhälsovård.

Styrelsen
är i denna sin bedömning väl medveten om den betydelse som Prop. 1988/89:68

animalieproduklionen
och den därmed sammanhängande djurhälso- och Bilaga 3

sjukvården
har för livsmedelskvalitén och sambanden där emellan. Detta

förhållande
innebär dock inte att man kan blunda för den specialisering på

livsmedelshygien
resp. djursjukvård, som föreligger och som är nödvändig

inom
veterinärmedicinen. Detta specialiseringsbehov ökar markant för

länsveterinärens
vidkommande såväl inom djursjukvården genom 1982

års
riksdagsbeslut som inom livsmedelshygienen genom den nu föreslagna

inriktningen
på livsmedelskontrollen.

Utredningens
framlagda förslag vad gäller länsveterinärens roll tillstyr-kes under
förutsättning att lantbmksnämndernas behov av enhetschef vid dess
veterinärenheter tillgodoses fullt upp på sådant sätt att dess åligganden kan
fullgöras på ett tillfredsställande sätt, oavsett organisatorisk tillhörighet.

2.1.9
Statens livsmedelsverk: Som tidigare antytts förekommer i

dag
knappast någon redlighetstillsyn i fråga om de livsmedelstillverkande
anläggningar över vilka miljö- och hälsoskyddsnämnderna enligt gällande lag har
ansvaret för den löpande tillsynen. Orsakerna härtill är flera. Såsom framgår
av utredningens överväganden torde främsta orsaken ligga i all kommunerna inte
har de resurser och den kompetens som krävs för denna tillsyn. Utredningen
konstaterar att 100 av landets 284 kommuner endast har en inspektör anställd
för alla de olika uppgifterna som nämn-, derna har att utföra samtidigt som
många små kommuner fått tillsynsansvaret för stora och komplicerade
livsmedelsanläggningar. Från utredningens sida påpekas vidare att kommunernas
politiska prioriteringar hittills inte alltid gynnat livsmedelstillsynen. En annan
bidragande orsak till den uteblivna redlighetskontrollen är enligt
livsmedelsverkets mening att denna kontroll många gånger är komplicerad att
genomföra och att den oftast saknar den anknytning till lokala
liälsoskyddsintressen som hygienkontrollen har.

Det
kan beklagas att utredningen inte mer ingående än som skett analyserat hur den
förordade redlighelskontrollen bör genomföras och vilka resursanspråk som
skilda ambitionsnivåer kan föranleda. Mot den nu angivna bakgmnden anser
livsmedelsverket att det vore föga ändamålsenligt att såsom utredningen gör i
fråga om bl. a. godkännande av livsmedelslokaler, mejerikonlrollen och
potatiskontrollen lägga ytterligare tillsynsuppgifter på miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Denna bedömning påverkas inte nämnvärt av utredningens
förslag att tillföra länsstyrelsernas nuvarande resurser för livsmedelskontroll
(genomsnitt 1/2 länsveterinär-tjänst) ytterligare resurser i form av i
genomsnitt 1/2 livsmedelstekniker-tjänst.

Enligt
livsmedelsverket måste lösningen av uppgiften att införa en redlighetskontroll
värd namnet utan att samtidigt minska säkerheten i hygienkontrollen sökas
efter något andra vägar än vad utredningen gjort. En viktig utgångspunkt därvid
är att i största möjliga utsträckning begränsa kostnaderna för tillsynen.

Enligt
livsmedelsverket bör livsmedelsföretagens möjligheter till egen

kontroll tas i anspråk för att lösa denna uppgift.

Beträffande
livsmedelsverkets roll i livsmedelskontrollen framhålls re

dan i utredningsdirektiven att verket i framtiden skall ha det övergripande

ansvaret för kontrollen, vilket innebär att verkets policyskapande och

normgivande verksamhet skall fortsätta. Utredningen har starkt poäng

terat betydelsen av denna del av verkets verksamhet och förordat att oi

livsmedelsverket meddelar
föreskrifter som i högre grad än för närvarande Prop. 1988/89:68

skall styra tillsynen. Bilaga 3

Livsmedelsverket
instämmer i dessa överväganden och vill för egen del

understryka vikten av att samarbetet med övriga tillsynsmyndigheter kan

utvecklas ytterligare.- Då därtill kommer---- att livsmedelsver

ket bör ha kvar godkännandeprövningen av livsmedelslokaler talar utom

ordentligt starka skäl för att den förstärkning med livsmedelsteknisk ex

pertis som utredningen förordar hos länsstyrelserna i stället bör ske hos

livsmedelsverket.

Placeringen
vid livsmedelsverket har uppenbara fördelar. En tekniker placerad vid en
länsstyrelse kan av praktiska skäl inte vara specialist på alla de olika frågor
som kan aktualiseras vid de olika typer av livsmedelsanläggningar som finns
inom de län teknikern skall svara för. Om teknikerna i stället placeras vid
livsmedelsverket kan en specialiserad tekniker på ett helt annat sätt få
möjligheter att bygga upp en specialistkompetens som är nödvändig för att kunna
bistå miljö- och hälsoskyddsnämndema i olika frågor. Dessa tekniker kan då
bistå samtliga miljö- och hälsoskyddsnämnder och kontrollen blir enhetlig över
hela landet.

Vid
livsmedelsverket bedrivs en omfattande laboratorieverksamhet på livsmedelsområdet.
Verket har också sedan flera år skaffat sig gmndliga kunskaper om såväl
kostvanor hos barn och vuxna som kostens rätta sammansättning. Däremot är
verkets möjligheter i dag att följa utvecklingen på livsmedelshanteringens
område — och det gäller både produktion och distribution — mycket begränsade.
Genom att teknikerna placeras vid livsmedelsverket rättas detta till och
verkets möjligheter förbättras att få den kunskapsbas som behövs för att verket
skall kunna utarbeta de föreskrifter och allmänna råd som krävs för den
löpande tillsynen. Därmed ökar också verkets förutsättningar att ge service åt
näringslivet och att ta ansvar för utbildning av personal inom
livsmedelskontrollen.

Enligt
livsmedelsverkets sammanfattande bedömning kommer således redlighetsfrågorna
framöver att av olika skäl få ökande betydelse för människor och samhälle.
Dessa frågor kommer med hänsyn härtill att i väsentliga avseenden ta i anspråk
livsmedelsverkets resurser på alla områden. Även miljö- och
hälsoskyddsnämndernas medverkan blir omfattande. Delsamma gäller samarbetet
med olika företag och organ inom livsmedelsområdet.

2.1,11
Statens jordbruksnämnd:----------------- Förslaget måste innebära

att
nya resurser måste tillföras inte bara länsstyrelsema utan även miljö-och
hälsoskyddsnämnderna om målsättningen skall kunna uppfyllas. Dessutom måste
inom ett för konsumenterna så centralt område som livsmedelskontrollen och
efterlevnaden göras så likformig som möjligt.

2.1.13-------------------- Statens
industriverk: Verket vill betona att det från

industripolitisk
synpunkt är angeläget att en eventuell decentralisering av

kontrollen (till kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder) inte får

leda till regionala skillnader i kraven på företagen.

2.1.14 Statskontoret:
En gmndtanke i den samordnade länsförvaltningen

är att länsstyrelsen skall arbeta på ett annat sätt. Tyngdpunkten skall ligga

vid utvecklingsfrågor. Det är i detta läge olyckligt att tillföra länsstyrelsen

nya uppgifter av kontrollkaraktär såsom kommittén föreslår.

Statskontoret
biträder utredningens förslag att bygga kontrollverksam

heten i så hög grad som möjligt på företagens egen kontroll. 92

En sådan ordning borde
innebära stora rationaliseringsvinster särskilt Prop. 1988/89:68 som
livsmedelsindustrin har en starkt centraliserad stmktur. Gränsdrag- Bilaga
3 ningen mellan lokalt kommunalt ansvar och centralmyndigheters ansvar är
oklar. Inte heller är behovet av regionall ansvar klarlagt.

Statskontoret
finner det angeläget att en studie genomförs inom hela miljövårdsområdet i vid
bemärkelse om hur ansvaret bör fördelas mellan lokal, regional och central
nivå. I det uppdrag som regeringen inom kort väntas ge statskontoret rörande
samordnad länsförvaltning kommer överväganden om ansvarsfördelning i
miljövårdsfrågorna att redovisas.

Utredningen
pekar på behovet av en översyn av statens livsmedelsverk. Statskontoret vill
peka på behovet av en anpassning av centralmyndigheternas roll i förhållande
lill ökat kommunalt ansvar och länsstyrelsernas nya roll. Enligt statskontorets
uppfattning kan det vara lämpligare att förslärka centralmyndighetens resurser
än att fördela de begränsade resurserna på länsstyrelserna. En annan sak är
att delar av kontrollmyndigheternas resurser kan spridas geografiskt.

2.1.15
Riksrevisionsverket: Ett problem inom dagens system för livsmedelskontroll är
all ansvarsförhållandena är oklara. Utredningen föreslår en decentralisering
men också ett ökat ansvar för länsstyrelserna och styrande föreskrifter från
livsmedelsverket. RRV befarar att slutresultatet blir att de oklara
ansvarsförhållandena kvarstår. RRV vill dessutom påpeka att styrande
föreskrifter från livsmedelsverket fömtsätter att ett särskilt bemyndigande
skrivs in i livsmedelslagen.

RRV
anser att livsmedelskontrollutredningen inte tillräckligt penetrerat vilka
kontrollbehov som finns inom livsmedelsanläggningar av olika karaktär — något
som enligt verkets mening är oundgängligt för att man skall kunna bilda sig en
uppfattning om vilken kontrollorganisation som kan vara lämplig. RRV menar
dessutom att den analys som finns i betänkandet pekar i en annan riktning än
mot de förslag som slutligen presenteras.

Enligt
RRV:s mening har ingenting framkorrimit som kan föranleda RRV all gå ifrån den
uppfattning om kontrollorganisalionens lämpliga utformning som verket kom fram
till i den tidigare nämnda revisionsrapporten. Enligt denna bör
livsmedelshanteringssystemet betraktas snarast som bestående av två skilda
delsystem med helt olika kontrollbehov. Dels finns ett storskaligt system med
tekniskt avancerad produktion som ofta har hela Sverige som sin marknad, dels
finns ett småskaligt system bestående, av t. ex. storkök, restauranger och
småproducenter med avsättning inom ett mer begränsat geografiskt område.

RRV
menar att det storskaliga systemet kräver en mer "flödesorien-terad"
kontroll med beräkning av risker i olika hanteringsled och av tänkbara
konsekvenser för konsumenterna. En sådan kontroll fömtsätter överblick över de
olika hanteringsleden. RRV menar också att det krävs specialistkompetens för
kontrollen av de tekniskt avancerade stora anläggningarna och att en sådan
bäst utvecklas om en och samma tillsynsmyndighet kan skaffa sig erfarenhet
från flera likartade anläggningar.

RRV
menar att den centrala myndigheten har de största förutsättningar

na att utveckla den erforderliga kompetensen och att skaffa sig den

nödvändiga överblicken för kontroll av det storskaliga livsmedelssystemet.

RRV anser således att ansvaret för de större livsmedelsanläggningarna bör

lyftas från kommunerna och föras till staten genom livsmedelsverket.

RRV anser vidare att godkännandet av de större livsmedelsanläggningar

na bör ligga kvar på livsmedelsverket. Därmed uppnås också den av

livsmedelskontrollutredningen
eftersträvade samordningen av ansvaret Prop. 1988/89:68

för godkännande och löpande tillsyn. Bilaga 3

Kontrollen
av det småskaliga hanteringssystemet bör ligga kvar på lokal nivå. Närhet till
tillsynsobjekten och god lokalkännedom är viktiga fömtsättningar för alt kunna
genomföra denna kontroll på ett effektivt sätt. RRV menar att denna kontroll
bör vara en i princip helt kommunal angelägenhet där livsmedelsverkets
uppgifter inskränks till att på olika sätt stödja den kommunala verksamheten
ulan styrande föreskrifter.

RRV
menar att man genom en tudelning av tillsynsansvaret enligt ovan tillvaralar de
komparativa fördelar som resp. nivå i kontrollsystemet besitter.

RRV
stödjer också, bl. a. mot bakgrund av vad som framkom under verkets revision av
livsmedelskontrollen, utredningens krav på en översyn av livsmedelsverkets
organisation och resurser. RRV:s förslag om att livsmedelsverket skall ha hela
ansvaret för kontrollen av det storskaliga systemet förutsätter troligtvis
ökade resurser. En lösning kan vara att den resursförstärkning vid
länsstyrelserna som utredningen föreslår i stället förs till livsmedelsverket.

2.1.16 Sveriges
lantbruksuniversitet: Beträffande de organisatoriska frå

gorna vill SLU framhålla vikten av att livsmedelsverket ges de resurser

som erfordras för att ha det övergripande ansvaret för livsmedelskontrol

len. Samtidigt finns ett behov av regionalt placerad personal som utred

ningen föreslår. SLU bedömer det som ytterst angeläget att sambandet

mellan de föreslagna regionala teknikerna och livsmedelsverket blir så

nära som möjligt. En nära samverkan skulle enligt SLU möjliggöra dels alt

verkets experter skulle kunna biträda livsmedelsteknikerna i komplicerade

ärenden, dels skulle verket få snabb och direkt information om tillståndet i

landet.

En
organisatorisk möjlighet skulle kunna vara att bygga ut det embryo till
regional organisation som finns vid verket och att placera elva av
livsmedelsverkels anställda livsmedelstekniker vid länsstyrelserna.

2.1.17---------------------------------- Skogs-
och jordbrukets forskningsråd: Rådet är tveksamt

till
möjligheterna att på regional nivå få den tillgång till expertis och utmstning
som är nödvändig om utredningens målsättning skall kunna realiseras.

2.1.18 Länsstyrelsen
i Stockholms län har inget att erinra i princip mot

utredningens förslag att en decentralisering av livsmedelskontrollen ge

nomförs.

Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag att länsstyrelserna ges en

mera aktiv roll inom livsmedelskontrollen liksom att det inrättas en djur-

och livsmedelsfunktion som förstärks med bl. a. livsmedelsteknisk exper

tis. ----

2.1.19 Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Riksrevisionsverket anförde i

sin rapport att storskalig livsmedelsproduktion med distributionsområden

ofta långt utanför kommunens gränser snarare borde vara underställd

statlig tillsyn än kommunal sådan och föreslog en uppdelning av kontrol

len på dessa gmnder. Länsstyrelsen anser att utredningen i likhet med

riksrevisionsverket borde ha diskuterat alternativa förslag till kontrollor

ganisation. En förutsättning för att den föreslagna organisationsmodellen

skall
bli effektiv och slagkraftig är att tillräckliga resurser avsätts för 94

verksamheten. Det gäller
inte minst tillgången till specialistkompetens Prop. 1988/89:68 inom såväl
den tekniska som den biologiska sidan av livsmedelsområdet. Bilaga 3 Den
mera aktiva roll, som länsstyrelserna föreslås få, synes väl kunna

gagna en sådan utveckling. Genom
den föreslagna förstärkningen

på
regionplanel med livsmedelsteknisk expertis och inrättandet av en särskild
djur- och livsmedelsfunktion vid varje länsstyrelse med uppgift att bistå
miljö- och hälsoskyddsnämnderna, skapas förutsättningar för en effektiv
kontrollorganisation och likartad kontroll över hela landet.

Ansvarsfördelningenmellandeolikatillsynsmyndigheternamåste

formuleras
klarare. Enligt länsstyrelsens erfarenhet måste också utfärdas centrala
föreskrifter, som i högre grad än nu styr livsmedelskontrollens omfattning och
inriktning om målet, att kontrollen skall vara likartad oavsett geografisk
belägenhet, skall uppnås.

2.1.20----------------------------- Länsstyrelsen
i Kalmar län vill framhålla alt utredningen

förbisett
en principiellt viktig fråga. Man har således inte mer än ytligt

berört frågan om vilka delar av livsmedelstillsynen som kan anses vara en

kommunal angelägenhet och vilka delar som kan anses vara en statlig

angelägenhet när det gäller tillsynsorganisationens uppbyggnad. Länssty

relsen anser detta vara en brist i utredningen. Enligt länsstyrelsens mening

borde ha övervägts om inte tillsynsorganisationen skall ha en kommunal

förankring när det gäller småskalig livsmedelsindustri och övrig livsme

delshantering, som i huvudsak berör den egna kommunen, medan tillsyns-

organisationen, när del gäller storskalig livsmedelsindustri borde ha en

statlig förankring.--

—.-- De
föreslagna djur- och livsmedelsenhelerna vid länsstyrelserna

med
såväl hygienisk som teknisk sakkunskap bör kunna medföra en vä

sentlig effektivisering av livsmedelskontrollen. Dock krävs att det av ut

redningen skisserade samarbetet mellan stat och kommun konkretiseras

och ges en förfaltningsmässig förankring där ansvarsfördelning m. m. klar

läggs. ---

Den
huvudsakliga arbetsuppgiften för länsstyrelsen inom livsmedels

kontrollens område bör omfatta de större livsmedelsindustrierna.

---- Den
samlade kunskapen om sambanden mellan olika led i

livsmedelskedjan
bör enligt länsstyrelsens mening bättre än för närvarande tillvaratas i
livsmedelskontrollen. Många exempel på vikten av att detta är väsentligt kan
anföras såsom bekämpningsmedel, tungmetaller, läkemedelsfrågor och
smittskyddsfrågor. Även problemen med nerfall av radioaktiva isotoper är ett
exempel på problem som i väsentlig utsträckning påverkar/tränger in i
livsmedelskedjorna.

2.1.21--------------------------------------- Länsstyrelsen
i Blekinge län: För all kunna erhålla en livsmedels

kontroll som är konkurrensneulral och lika över hela landet och för att

konsumenten tryggt skall kunna konsumera livsmedel oavsett var de är

tillverkade i landet, är det nödvändigt med föreskrifter som styr livsme

delstillsynen i betydligt högre grad än för närvarande.

Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag att länsstyrelserna ges en mera aktiv roll
inom livsmedelskontrollen. Det är då väsentligt alt länsstyrelsernas roll får
en klarare utformning och ges ett bättre formellt underlag • i form av
författningar.

Länsstyrelsen
tillstyrker all länsstyrelserna förstärks med regionalt placerad
livsmedelsteknisk expertis och att en särskild djur- och livsmedelsfunktion
inrättas vid varje länsstyrelse.

Det
är värdefullt alt livsmedelsteknikerna placeras regionalt. Prop.
1988/89:68

---- --------------------------------------------------- Bilaga 3

Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag om samrådsförfarande

mellan myndigheter vid godkännande av lokal, tillsyn och kontrollpro

gram. --- ,

---- Länsstyrelsen
vill understryka betydelsen av att överblicken

över
hela kedjan bibehålles och att de delar som utbrutits återbördas till
länsstyrelserna, t. ex. zoonosärendena (bl. a. salmonella) och
restsubstans-frågor. Detta för att kunna verka för ett gott konsumentskydd på
livsmedelsområdet.

2.1.24 Länsstyrelsen
i Älvsborgs län: Utredningen har konstaterat att

kontrollorganisationen behöver ha tillgång till viss specialkompetens för

att kunna fullgöra sina uppgifter i en aUtmer komplicerad produktionsap

parat.

Länsstyrelsen
vill betona att detta gäller den tekniska men även den

biologiskt-hygieniska sidan av livsmedelshanteringen.

------ vill
länsstyrelsen tillstyrka utredningens förslag angående läns

styrelsens mer aktiva roll inom livsmedelskontrollen, liksom förslaget att

närliggande länsstyrelser förstärks med livsmedelsteknisk expertis.

Länsstyrelsen
tillstyrker vidare att en särskild djur- och livsmedelsenhet

inrättas vid varje länsstyrelse.

Länsstyrelsen
anser dock att det krävs att den av utredningen skisserade samverkan mellan
stat och kommun ges en förfaltningsmässig förankring där ansvarsfördelningen
klart anges för att verksamheten skall bli effektiv och bli likartad över
landet.

2.1.25 Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser att utredningen närmare

borde preciserat ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och analyse

rat vilka förändringar i lagstiftningen som är möjliga och lämpliga.

---- Förslaget
alt placera livsmedelstekniker på ett antal länsstyrelser

är väl motiverat.--

Utöver
detta bedömer länsstyrelsen det angeläget att tillsynsmyndigheterna vid behov
har tillgång till specialister för tillsyn av tekniskt komplicerade
anläggningar inom t. ex. bryggeri- och mejerinäringen. Personal med så speciell
kompetens bör vara placerade på livsmedelsverket. Med tanke på den snabba
tekniska utvecklingen och svårigheten att bibehålla kompetens och kunskapsnivå
bör del också vara möjligt att anlita vissa specialister på konsultbasis.

Utredningen----- föreslår----- att
en särskild djur- och livsme

delsfunktion inrättas vid varje länsstyrelse. Länsstyrelsen tillstyr

ker förslaget.

2.1.26----------------------------- Länsstyrelsen
i Kopparbergs län en bättre klarhet måste ske

beträffande
uppgiftsfördelningen mellan kommuner, länsstyrelser och livsmedelsverket.

Länsstyrelsen
delar utredningens uppfattning att tillsynen av livsmedels

hanteringen bör decentraliseras.

Ett
villkor för att den föreslagna organisationen skall ge önskat resuhat är dels
alt miljö- och hälsoskyddsnämnden får behövliga resurser att utföra tillsynen,
dels all länsstyrelsen — som utredningen föreslår — förstärks med en delad
tjänst som livsmedelstekniker.

2.1.28
Länsstyrelsen i Norrbottens län delar utredningens uppfattning, att

livsmedelskontrollen bör decentraliseras i största möjliga utsträckning och

att den myndighet som godkänner en anläggning också skall ansvara för 95

den omedelbara tillsynen.- Länsstyrelsen
gör--- den bedöm- Prop. 1988/89:68

ningen
att godkännandet av även större livsmedelsföretag, i enlighet med Bilaga 3

utredningensförslag,kanliggapåmiljö-ochhälsoskyddsnämndema.

Länsstyrelsen
anser- det vara angeläget med en nära, väl planerad

och organiserad samverkan
med miljö-och hälsoskyddsnämndema.

Formerna för samarbete bör
inskrivas i författning.

-- 7-
länsstyrelsen tillstyrker- att en djur- och livsmedelsenhet

tillskapas.--- Dock
saknas---- tillgång till livsmedelsteknisk ex

pertis.

2.1.29
Länsstyrelsernas organisationsnämnd tillstyrker förslaget att länsstyrelserna
skall tilldelas en mer aktiv roll inorri livsmedelskontrollen. Utredningens
förslag ligger enligt LON:s uppfattning väl i linje med de intentioner som
statsmakterna gett uttryck för i andra sammanhang och som syftar till att bl.
a. utveckla samarbetet och samspelet mellan den

regionala
statliga nivån och den primärkommunala nivån.

Placeringen
av de föreslagna tjänsterna som livsmedelstekniker på en regional myndighet med
den breda verksamhet som länsstyrelsen har är enligt LON:s mening det
effektivaste sättet för den centrala nivån att

snabbt
få genomslagskraft i hela landet för sina intentioner. Det är

ett
system som med framgång har tillämpats i andra sammanhang och

innebär även vissa administrativa fördelar jämfört med en central place

ring. ---

2.1.31 Eslövs
kommun: Utredningens förslag innebär att de oklarheter

som tidigare funnits vad gäller kontrollansvaret i stort har försvunnit.

Utredningens
förslag att länsstyrelsen skall få en aktivare roll inom livsmedelskontrollen
ger en ökad effektivitet och samordning inom livsmedelstillsynen. Miljö- och
hälsoskyddsnämndens i Eslöv samarbete med länsveterinären och
livsmedelsteknikern för de sju sydliga länen har varit mycket positivt. En
utökning av antalet teknikertjänster är därför tillfredsställande.

I
sammanhanget måste dock framhållas att länsstyrelsen skall vara ett

stöd för kommunerna och inte en fristående tillsynsmyndighet.

2.1.32 Falu
kommun: Denna organisation med två statliga myndigheter

länsstyrelsen och SLV som skall samverka med kommunen torde inte

befrämja effektiviteten eller kvalitén i livsmedelstillsynen. Den oklara

arbets- och ansvarsfördelningen mellan kommunen, länsstyrelsen och SLV

kommer sannolikt att bestå.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden anser i stället att SLV:s resurser bör öka. De
föreslagna livsmedelsteknikerna bör därför vara anställda av SLV. Regionalt
placerade livsmedelstekniker bör underlätta samarbetet mellan miljö- och
hälsoskyddsnämnderna och SLV.

2.1.33-------------- Grums
kommun: Sammanfattningsvis kan sägas att dagens livsme

delskontroll uppenbarligen inte uppfyller intentionen att livsmedelskon

trollen skall hålla samma nivå oavsett var i landet en vara produceras. 1
■

betänkandet påpekas detta i flera sammanhang. Det nya förslaget för

livsmedelskontroll synes inte utjämna skillnadema utan snarare i vissa

delar förstärka dessa .

2.1.34 Gällivare kommun:
Att lokalgodkännandet och löpande tillsyn samlas i "en hand" är till
det bättre.

97

7 Riksdagen 198S/89. 1 saml Nr 68

2.1.35------------------------------ Gävle
kommun: Livsmedelsverket skall meddela föreskrif- Prop. 1988/89:68

ter som i högre grad än
för närvarande styr livsmedelstillsynen . 1 Bilaga 3

princip
kan dessa tankegångar accepteras under förutsättning att kommunerna ändock
lämnas handlingsfrihet att göra rimliga prioriteringar i förhållande till
andra viktiga arbetsuppgifter inom miljö- och hälsoskyddsnämndens arbetsfält.
Styrningen av tillsynen får heller inte medföra att

kommunerna
tvingas till kostnadskrävande resursförstärkningar utöver de ramar som det
planerade avgiftssystemet ger möjlighet till.

---- I
stället bör samtliga tekniker placeras på livsmedelsverket med

specialutbildning
inom något eller några av områdena charkuteri, mejeri, äggprodukter, sylt och
saft, konfekler m. fl. Därigenom skulle kommunerna få tillgång till verklig
sakkunskap och tjänsterna kunna utnyttjas på ett effektivt sätt.

Utredningen
föreslår vidare att länsstyrelsen tillsammans med miljö-och
hälsoskyddsnämnderna skall planera inriktning och omfattning av den offentliga
livsmedelskontrollen inom länet och kommunen. Delta förslag avstyrkes. Det är
tillräckligt med den högre grad av styrande funktion som livsmedelsverket
tilldelas i förslaget. Om ytterligare en instans skall påverka kommunernas
verksamhet kommer arbetet att försvåras. En samordning sker redan i dag direkt
mellan kommunerna i den projektinriktade livsmedelskontrollen.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden tilldelas ansvar för såväl godkännande

som tillsyn av allmänna livsmedelsanläggningar och av all livsmedelshan

tering. --- Detta förslag hälsas med tillfredsställelse .

2.1.36-- Katrineholms
kommun: Vi anser att utredningens förslag i stort är

bra.

Vad
vi däremot inte är lika positiva till är att utredningen tydligen vill ge

redlighetskontrollen en högre status än den enligt vår mening lika viktiga

hygienkontrollen.--

2.1.37 Luleå
kommun: Det som kan ses som positivt för kommunerna är

förslaget om att livsmedelskontrollen skall decentraliseras till miljö- och

hälsoskyddsnämnderna, vilket i sig bör ligga i tiden med tanke på de

försök som nu förekommer med s. k. frikommuner.

Av
nämnda skäl anser miljö- och hälsoskyddsnämnden att det kan ifrågasättas om det
är nödvändigt att ge länsstyrelsen en mer aktiv roll i livsmedelstillsynen. Ett
ytterligare skäl till att ifrågasätta detta förslag är att miljö- och
hälsoskyddsinspektörerna i dag i sin utbildning vid universiteten erhåller en
god utbildning i livsmedelshygien, vilket med den föreslagna
vidarelitbildningen bör vara mer än tillräckligt för att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna på egen hand skall klara de livsmedelshygieniska
åligganden, som föreskrives i nuvarande lagstiftning. För övrigt kan sägas att
vi inte är mycket betjänta av en livsmedelstekniker som är placerad i
Västerbotten. Av den anledningen bör teknikern få en central placering,
förslagsvis vid livsmedelsverket.

2.1.38---------------- Lunds
kommun vad man saknar i utredningen är en

analys
av orsakerna till bristerna och konkreta förslag till förändringar

----- . Inom SLV borde--- inrättas en "Kommunbyrå" med prak

tisk kommunal livsmedelstillsynserfarenhel.

---- är
utredningens förslag att länsstyrelserna skulle få en mer aktiv

roll
i livsmedelstillsynen ägnat att förvåna. Förslaget har ej heller åtföljts

av någon motivation eller förslag till lösning av bl. a. kollisionsrisken med

att samtidigt vara tillsynsmyndighet och överklagningsinstans. Vidare kan 98

det inte ha varit obekant
för utredningen att SLV år 1973 placerade fyra Prop. 1988/89:68
livsmedelstekniker regionalt på länsstyrelserna med uppgift att bl. a.
biträ- Bilaga 3 da miljö- och hälsoskyddsnämnderna med råd och anvisningar
och experthjälp i komplicerade kontrollfrågor. Efter ca två år tvingades SLV
konstatera att detta var ett misslyckande och av de fyra livsmedelsteknikema
återstår i dag bara en placerad i Kristianstads län. Av de övriga är två '
placerade centralt på SLV och en har slutat. Motiven till att utredningen —
trots detta — på nytt föreslår länsstyrelseplacerade tekniker redovisas ej.

2.1.39 Malmö
kommun: I sitt utlåtande framför miljö- och hälsoskydds

nämnden erinringar mot styrande föreskrifter av statens livsmedelsverk

för kommunens tillsynsverksamhet.

Även
enligt kommunstyrelsens mening bör för kommunal verksamhet av förevarande slag
statliga intentioner taga sig uttryck i rekommendationer och allmänna råd.
Dylik verksamhet som inte bedrives av statliga organ bör således i princip ej
vara underkastade statliga styrande föreskrifter.

I
de fall verksamheten blir bunden av statliga direktiv bör staten själv taga
hand om denna och då helt svara för finansieringen ay alla kostnader.

Förslaget,
att inrätta tjänster som livsmedelstekniker, bedömer nämnden som motiverat och
lovvärt men anser inte att tjänstema bör placeras vid länsstyrelserna.
Tjänsterna bör enligt nämndens uppfattning vara underställda statens
livsmedelsverk som sedan här att fördela denna resurs alltefter behov och
kunskapsområde på olika miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Beträffande
förslaget om ett utökat samarbete inom livsmedelskontrol

len mellan länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden ställer sig

nämnden tveksam--

Utredningen
anser att det omedelbara ansvaret för såväl godkännande som tillsyn av i
princip alla livsmedelsanläggningar och all livsmedelshantering bör läggas på
miljö- och hälsoskyddsnämnden med undantag för

kött-
och exportkontroll. Detta skulle innebära, att den nuvarande

ordningen--- skulle
upphöra, vilket nämnden hälsar med tillfredsstäl

lelse ---

2.1.40------------------------ Partille
kommun: Länsstyrelserna bör tilldelas en mer aktiv roll i

tillsynsarbetet anser utredningen

Mot
detta förslag kan invändningar av principiell art framföras. Försla

get går stick i stäv med strävandena under senare år mot minskad statlig

styrning av den kommunala verksamheten.

Inte
blott principiella utan också rationella skäl kan anföras mot att länsstyrelsen
skall "bistå" kommunen med olika branschgenomgångar och
projektinriktad kontroll. Frivilliga försök i den riktningen har visat att
detta har benägenhet att i betydande grad öka administrationen till förfång för
fältarbetet. Däremot skulle det vara av värde att ha tillgång till livsmedelsteknisk
expertis för biträde och konsultation vid tillsyn av enskilda anläggningar.

Det
är dock tveksamt om denna expertis bör vara knuten till länsstyrel

sen. ---

Länsstyrelsen
är som bekant också första besvärsinstans. Om länsstyrelsen tar aktiv del i
tillsynsarbetet uppkommer en jävssituation vid prövning av besvärsärenden.

. 99

2.1.41----------------- Skara
kommun: Ansvarsfördelningen är i många fall oklar Prop. 1988/89:68

vilket
dels innebär risker för dubbelarbete, dels att vissa företag i praktiken
Bilaga 3 hamnar mittemellan och därigenom saknar tillsyn.

---- Utredningens
förslag att ge miljö- och hälsoskyddsnämnderna

helhetsansvaret
för godkännande av livsmedelslokaler och den löpande

tillsynen kan vara ett steg i rätt riktning.

Länsstyrelsema
föreslås få en mer aktiv roll i den offentliga livsmedelstillsynen genom
bildande av särskilda djur- och livsmedelsfunktioner. För att klara
utredningens intentioner krävs dock en tjänst som livsmedelstekniker vid varje
länsstyrelse i varje fall i södra Sveriges jordbruksbygder.

Utredningens
förslag om obligatoriska årliga överläggningar mellan länsstyrelserna och
miljö- och hälsoskyddsnämnderna verkar onödigt byråkratiskt och tungrott. Det
är troligen bättre att föreskriva att varje miljö-och hälsoskyddsnämnd skall
upprätta en verksamhetsplan enligt ett givet mönster som sedan kan användas i
den årliga rapporteringen. Verksamhetsplanen kan sedan revideras vid behov
efter samråd med länsstyrelsen.

En
översyn av livsmedelsverkets organisation och resurser för att öka

möjligheterna att lämna service och ge råd till kommuner och länsstyrelser

kan vara befogad.-

2.1.42 Stockholms
kommun: Utredningen föreslår att livsmedelsverket

även i framtiden skall ha det övergripande ansvaret för livsmedelskontrol

len. Verket skall meddela föreskrifter som i högre grad än för närvarande

styr livsmedelstillsynen. Verket skall göra sammanställningar och analyser

av att kontrollen bedrivs efter enhetliga principer och med likartade meto

der i hela landet. Verket skall ha ett fortbildningsansvar gentemot kommu

ner och länsstyrelser. Förvaltningen anser förslaget bra och hälsar med

tillfredsställelse att livsmedelsverket åläggs ett ansvar för fortbildningen av

personal inom livsmedelskontrollen såväl vid länsstyrelser som kommu

ner.

Förvaltningen
anser att förslaget att inrätta ett antal tjänster med livsmedelsteknisk
expertis är bra. Förvaltningen delar dock inte utredningens uppfattning att
dessa tjänster skall placeras på de olika länsstyrelserna. För att dessa
tekniker skall kunna medverka vid tillsynen av olika speciella anläggningar
krävs specialutbildning t. ex. inom mejeri, charkuteri, konserveringsteknik
m.m. Förvaltningen anser därför alt dessa tjänster bör . placeras vid
livsmedelsverket samt att en specialisering av tjänsterna sker så att resp.
miljö- och hälsoskyddsnämnd kan få den hjälp som behövs om problem uppstår inom
olika typer av anläggningar. Livsmedelsteknikerna kommer på detta sätt att
kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt inom sitt kunskapsområde.

Förslaget
att länsstyrelsen skall ansvara för att tillsammans med miljö-och
hälsoskyddsnämnden planera inriktning och omfattning av den offentliga
kontrollen inom länet och kommunen delas ej av förvaltningen. . Förvaltningen
anser att en samordning av livsmedelskontrollen inom vissa områden kan ha
fördelar ur organisatorisk synpunkt. En sådan samordning bör dock ske direkt
mellan kommunerna, något som redan nu delvis görs på några håll i landet.
Länsstyrelsens roll bör, liksom hittills, vara informationsgivare till
kommunerna, men styrelsen bör ej delta i beslut om inriktning och omfattning av
verksamheten.

Utredningen
föreslår att miljö- och hälsoskyddsnämnden får ansvaret

för såväl godkännande som tillsyn av i princip alla livsmedelsanläggningar

och all livsmedelshantering. Detta överensstämmer med vad miljö- och .qq

hälsoskyddsnämnden anförde
vid sitt sammanträde redan den 26augusti Prop. 1988/89:68 1980.
Förvaltningen ser med tillfredsställelse att livsmedelskontrollutred- Bilaga
3 ningen nu föreslår en sådan lösning.

Utredningen
anser att starka skäl finns för att bevara den veterinärmedicinska kompetensen
och därmed sammanhängande kunskaper i livsmedelshygieniska frågor inom
länsstyrelsen samt föreslår att länsveterinären som chef för en föreslagen
särskild djur- och livsmedelsfunktion vid länsstyrelsen svarar för
kontaktverksamheten mellan besiktningsveterinärer och distriktsveterinärer.
Förvaltningen instämmer i utredningens synpunkter. Utöver detta vill förvaltningen
framhålla att i flera av de större kommunerna finns stadsveterinärer anställda
som har en motsvarande kompetens som länsveterinärerna. För dessa kommuner kan
det därför finnas mindre behov av att utnyttja länsveterinären som
livsmedelshygienisk expert.

2.1.44
Sundsvalls kommun: Vi finner
det positivt att miljö- och hälsoskyddsnämnden får ansvaret för såväl
godkännande som tillsyn av i princip all livsmedelshantering.

2.1.45
Uppsala kommun: Utredningen
föreslår att kommunerna

får
del totala ansvaret för den allmänna offentliga livsmedelskontrollen inom den
egna kommunen, något som nämnden motser med tillfredsställelse.

------ Utredningen
föreslår--- alt ett antal tjänster som livsme

delstekniker inrättas i länen. Nämnden är positiv till inrättandet av dessa

tjänster, men ställer sig tveksam lill tjänsternas placering. Tanken i utred

ningsförslaget är att en livsmedelstekniker i princip skall betjäna två eller

tre län. Livsmedel är ett vittomfattande kunskapsfält och nämnden ställer

sig frågande till om man vid rekryteringen verkligen kan förena detta vida

fält som bl. a. omfattar bagerisidan, grönsaker, mejeri, kött- och charkhan-

tering, slaktleknik, processindustri etc. i en person. Nämnden föreslår i

stället att statens livsmedelsverk tillförs dessa tjänster och att varje tjänst

ges ett klart definierat och avgränsat kunskapsområde.

2.1.47----------------- Örebro
kommun: Utredningens förslag att lägga det totala

ansvaret för
livsmedelskontrollen på kommunerna är positivt.

Länsstyrelsens
aktiva roll med teknisk expertis bör klargöras närmare. För kommunernas del
vore det bra om expertisen på länsstyrelsen fungerade som konsult åt miljö-
och hälsoskyddsnämnderna.

Livsmedelsverket
bör i sin verksamhet utöka sitt ansvar för rådgivning, samordning saml
utbildning av personal på alla nivåer i livsmedelstillsynen.

2.1.48 Örnsköldsviks
kommun: Miljö- och hälsoskyddskontoret delar ut

redningens uppfattning att i princip alla livsmedelsanläggningar skall god

kännas lokalt liksom att all tillsyn och provtagning skall åligga miljö- och

hälsoskyddsnämnderna.

Det
är positivt att länsvelerinärenheten utökas med livsmedelstekniker,

vilka får ett samordnande ansvar regionalt med nämnderna..

2.1.49-- Centralorganisationen
SACO/SR: De enskilda kommunerna och

kommunförbundet måste upplysas och övertygas om viklen av att mer

resurser måste ställas till miljö- och hälsoskyddsförvaltningarnas förfogan

de, om den modell för livsmedelstillsyn som föreslås skall kunna genomfö- „.

ras.

---- Prop. 1988/89:68

SACO/SR
delar uppfattningen att ett "basansvar" för livsmedelstill-
Bilaga 3 synen ligger på kommunema. En djur- och livsmedelsenhet med teknisk
och hygienisk sakkunskap, som föreslås av utredningen, bör tillskapas.

En
fömtsättning för att förbättra och decentralisera livsmedelstillsynen är att
livsmedelsverkets centrala roll som expertorgan stärks och tillförs
erforderliga resurser. Experttjänster inom områdena mejeri, vatten och fisk bör
övervägas. Den föreslagna satsningen på lokala och regionala tjänster får inte
innebära att de centrala resurserna minskar.

SACO/SR
vill emellertid inte ta ställning till om den förstärkta livsmedelstekniska
expertisen skall tillföras länsstyrelserna eller livsmedelsverket centralt.

2.1.50
Glesbygdsdelegationen anser att den principiella inriktningen på

förslagen i betänkandet är riktig. En förbättring av livsmedelskontrollen

behövs och det kan ske genom en decentralisering av kontrollen och en

förstärkning av kommunernas ställning.

2.1.53---------------------- Kooperativa
förbundet: Vi förordar att livsmedels

verkets resurser förstärkes i stället för att, såsom utredningen föreslår,

förse länsstyrelserna med livsmedelsteknisk expertis. Därigenom ges bätt

re fömtsättningar för att den specialisering av kunskaperna, som erfordras

inom flera områden, kan tillgodoses och att förbättrad information och

rådgivning kan lämnas.

Miljö-
och hälsoskyddsnämndemas kontrolluppgifter bör enligt KF:s uppfattning inriktas
på ökad kontroll av redligheten i livsmedelshanteringen och på uppföljning av
de producerande företagens obligatoriska egentillsyn. Genom en sådan
inriktning och genom utnyttjande av livsmedelsverkets expertis bör miljö- och
hälsoskyddsnämndema kunna tillgodose att både effektivisera hygienkontrollen
och att utöka redlighetskontrollen.

KF
tillstyrker utredningens förslag att det på varje länsstyrelse inrättas en
särskild djur- och livsmedelsfunktion med ett verksamhetsområde som omfattar en
vidare del av hela livsmedelskedjan.

2.1.54 Landsorganisationen
i Sverige anser att de tjänster som livsmedels

tekniker som utredningen föreslår inrättade, anställs av livsmedelsverket.

LO
stöder tanken på en decentralisering av kontrollen till kommunemas

miljö-
och hälsoskyddsnämnder.---

Det
är viktigt att kontrollen blir likvärdig i hela landet.

2.1.55---------------------------- Landstingsförbundet
tillstyrker den allmänna inriktningen

av
utredningens förslag som innebär en förbättring av livsmedelskontrol

len. Decentraliseringen till primärkommunerna av ett större ansvar för

kontrollen synes väl motiverad, men fömtsätter att miljö- och hälsoskyd

det kan tillföras ökade resurser.

2.1.56 Lantbrukarnas
riksförbund: Det är, enligt LRF:s uppfattning, inte

lätt att utifrån de framlagda förslagen skapa sig en bild av hur livsmedels

kontrollen är tänkt att fungera i praktiken. Vad innebär det för MHN att

arbeta under "ett totalt ansvar", när SLV har det "övergripande
ansvaret"

och ett tredje organ, länsstyrelsen, har ansvaret för "den närmare livsme

delstillsynen inom länet" och därtill skall "tilldelas en mera aktiv
roll"?

Det
går inte att utläsa om och i så fall på vilket sätt, som utredningens Prop.
1988/89:68 förslag skiljer sig från gällande formella ordning. Ordentliga
definitioner Bilaga 3 av de olika ansvarsbegreppen är det minsta som krävs
om man skall kunna diskutera en fungerande ansvarsfördelning.

Utvecklingen
inom livsmedelsindustrin är sådan att det kan vara moti

verat all engagera fler livsmedelstekniker i livsmedelstillsynen.

Om
den livsmedelstekniska specialkompetensen i stället knyts'till SLV innebär
detta fördelar ur policy-, samordnings- och självständighetssynpunkt. I vissa
fall kan en central tillsyn öka självständigheten för en liten kommun gentemot
ett stort företag. En branschspecialisering blir möjlig

De
i betänkandet nämnda fördelarna uppnås ej om livsmedelstekniker

na anställs vid länsstyrelserna. LRF ansluter sig till det förslag som fram

förs i reservationen och i det särskilda yttrandet i frågan.

Om
möjligheterna att utnyttja företagens egentillsyn tas tillvara kan sannolikt
behovet av teknikertjänster begränsas till ett mindre antal, än som föreslås av
utredningen.

LRF
anser att länsstyrelserna bör ha den roll de har i dag avseende

livsmedelskontrollen. Genom ett nära samarbete mellan SLV, länsstyrel

serna och kommunerna kan den projektinriktade kontrollen utvecklas

ytterligare. Länsveterinären bör ansvara för en ökad kontakt och samord

ning mellan olika veterinärkategorier, hälsovårdskonsulenter m.fl. så att

de kunskaper som finns om bättre djurhälsa och livsmedelskvalitet utnytt

jas mer. ---

2.1.57
Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet:---- är det gläd

jande att konstatera att- livsmedelskontrollutredningen--

föreslår
att miljö- och hälsoskyddsnämnden får ansvaret för såväl godkännande som
tillsyn av i princip alla livsmedelsanläggningar och all livsmedelshantering.

Förbundet
vill dock gå ett steg längre än vad utredningen föreslår och hävdar att
livsmedelskontrollen skulle vinna i effektivitet och ekonomi om den lokala
tillsynen även skulle omfatta tillverkningsdelama i den integrerade
livsmedelsindustrin. Dessa skulle i annat fall få en i princip fördubblad
administration och tillsyn.

Förbundet
instämmer i utredningens förslag att livsmedelsverkets organisation och
resurser skall ses över. Enligt förbundets åsikt är det, liksom utredningen
framhåller, mycket viktigt att livsmedelsverkets organisation är inriktad på
att stödja den lokala tillsynsmyndigheten.

Som
nämns i utredningen är miljö- och hälsoskyddsnämnderna i vissa

fall i behov av personal med speciella kunskaper, bl. a. livsmedelsteknisk

expertis. I utredningen föreslås att denna kompetens skall tillföras miljö-

och hälsoskyddsnämnderna genom att samverkande länsstyrelser förstärks

med personal som har denna kompetens. MHTF instämmer dock inte i

denna bedömning. Enligt förbundets åsikt är det ej meningsfullt att på

länsstyrelserna bygga upp en förstärkt tillsynsorganisation, utan det är i

stället viktigare att livsmedelsverket ges dessa resurser för att det odelade

tillsynsansvaret ej skall splittras. MHTF anser att det är fullt tillräckligt

med den resurs i form av länsveterinärer som existerar i dag. Länsstyrel

sernas roll torde ändå kunna göras mera aktiv genom att miljö- och

hälsoskyddsnämnderna, precis som i samband med miljötillsynen, avlas

tar det regionala tillsynsorganet om all tillsyn läggs på det lokala planet.

Länsveterinären skulle då få möjligheter att kunna fungera som regionvis

sammanhållande länk och vara det stöd som förutsätts i utredningen. .qt

2.1.61 Svenska
livsmedelsarbetareförbundet: Utvecklingen inom den of- Prop. 1988/89:68

fentliga verksamheten präglas nu av en vilja till ökad decentralisering.
Bilaga 3

Inom
ett område som livsmedelskontrollen är emellertid en sådan prioritering inte
lika välmotiverad. Här får behovet av kompetens i tekniska och vetenskapliga
frågor, enhetliga normer och tillämpningar i hela landet samt kontakt med den
internationella utvecklingen en betydande styrka.

En
alltför långt driven decentralisering skulle vidare kunna leda till att
utövandet av livsmedelskontrollen varierar kraftigt mellan olika kommuner. Möjligheten
att livsmedelskontrollen kan komma att påverkas av lokala hänsyn utanför dess
syften bör också beaktas. Dessa aspekter har ökad betydelse till följd av
kommunens mera fristående ställning i relation till statliga myndigheter som
markerats kraftigare som en följd av 1975 års RF.

Sammantaget
talar detta för att de centrala statliga organen, i första hand SLV, ges
utökade resurser och vidare ansvar än vad livsmedelskontrollutredningen
föreslår. SLV:s ställning bör stärkas såväl i relation till kommunala organ som
i relation till fristående intressentorienterade organ på central nivå som
fullgör uppgifter inom livsmedelskontrollen.

Livs
stödjer tanken på att ett ökat ansvar för kontrollen läggs på kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder. Den lokalkännedom som finns i kommunema bör tas
till vara. Att samma myndighet ansvarar både för godkännande av anläggningen
och den löpande tillsynen är riktigt.

Ett
frågetecken måste emellertid sättas beträffande stora anläggningar. Det kan
vara svårt för kommunerna att skaffa sig den kompetens som behövs för att
utföra livsmedelskontrollen i dessa. Speciellt kan detta gälla små kommuner som
får tillsynsansvar för stora och tekniskt komplicerade livsmedelsanläggningar.

---- Livsmedelsteknikerna
bör vara anställda av livsmedelsverket.

Placeringen
kan däremot vara regional. Livsmedelstekniker anställda av livsmedelsverket har
större möjligheter att samverka sinsemellan. Utbildnings- och
specialiseringsmöjligheter tillvaratas. Kompetensen kan lättare byggas upp och
kunskaperna förnyas i takt med utvecklingen. Livsmedelsverkets och kommunernas
kontakt förstärks.

2.1.62 Sveriges
livsmedelshandlareförbund: Länsstyrelserna föreslås få en

mera aktiv roll i den offentliga livsmedelskontrollen. Bl. a. föreslås, att

vissa länsstyrelser skulle kunna förfoga över en livsmedelstekniker. Vi har

för vår del den uppfattningen, att det är mer effektivt att dels satsa mer på

den direkta kontrollverksamheten som bedrivs i miljö- och hälsovårds

nämnderna och dels på en central myndighet som kan utveckla och förfoga

över mer specialistkompetens (statens livsmedelsverk). Att ytterligare byg

ga ut ett led i kontrollkedjan förefaller oss mest leda till en splittring av

resurser på ett sätt som knappast kan vara optimalt.

2.1.64
Svenska kommunförbundet: Styrelsen anser att livsmedelsverkets

organisation och resurser bör ses över för att öka möjligheterna för verket

att lämna service och ge råd till miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Ett

antal experter centralt placerade vid livsmedelsverket skulle enligt styrel

sens uppfattning vara till större nytta för den offentliga livsmedelskontrol

len än ett begränsat antal tekniker på länsnivå. Detta sagt mot bakgmnd av

den utveckling som skett under senare år inom livsmedelshanteringen och

som innebär att livsmedelsindustrin domineras av relativt få och stora .„.

anläggningar.
Dessa experters branschkunskaper skulle kunna vara till Prop. 1988/89:68
stöd för miljö- och hälsoskyddsnämnderna. I likhet med vad riksrevi- Bilaga
3 sionsverket framfört i sin rapport om den offentliga livsmedelskontrollen
anser styrelsen att livsmedelsverket bör inta en renodlad serviceroll gentemot
kommunerna.

Styrelsen
tillstyrker förslaget om att en decentralisering av livsmedelskontrollen
genomförs så att kommunerna får det totala ansvaret för kontrollen inom den
egna kommunen. Ansvaret innefattar även kontrollen av s. k. § 38-anläggningar,
med undantag för kontrollslakterier.

Styrelsen
avstyrker utredningens förslag om att länsstyrelsen ges en mera aktiv roll inom
livsmedelskontrollen, som innebär en styrning av miljö-och hälsoskyddsnämndemas
verksamhetsplanering. Samarbetet mellan länsstyrelsen och miljö- och
hälsoskyddsnämnderna bör däremot kunna utvecklas t. ex. kring frågor som rör
sambandet djur — hälsa — livsmedel. Likaså bör samarbetet på regional nivå inom
den projektinriktade livsmedelskontrollen kunna utökas och även innefatta fler
aktiviteter inom redlighetskontrollen.

Enligt
styrelsens mening finns det inget uttalat behov av att inrätta ett antal tjänster
som livsmedelstekniker i länen. Nuvarande länsveterinärorganisation i
samverkan med miljö- och hälsoskyddsnämnderna och livsmedelsverket utgör i sig
en tillräckligt väl fungerande djur- och livsmedelsfunktion. Ett mer utvecklat
samarbete direkt mellan livsmedelsverket och kommunernas miljön och
hälsoskyddsnämnder ger en enklare och effektivare tillsynsorganisation. Genom
samarbetsavtal mellan två eller flera kommuner finns möjlighet att ytterligare
förbättra livsmedelstillsynen på lokal nivå. Likaså kan de regionala
laboratorieresurserna utnyttjas i större omfattning än hittills inom
livsmedelskontrollen. Det finns även anledning att räkna med ett ökat
engagemang inom kommunförbundets länsavdelningar i frågor som rör
livsmedelshanteringen.

2.1.66
Sveriges grossistforbund: Däremot
avstyrker vi utredningens förslag att bygga upp en omfattande organisation på
länsstyrelsema, eftersom vi inte tror att en sådan organisation kan leda lill
en effektivare • livsmedelskontroll. I den mån kommunerna inte är tillräckligt
stora för att ge underlag för den kompetens, som bör finnas på kommunal nivå,
är ett samarbete mellan två näraliggande kommuner ett bättre alternativ. Inte
ens länen torde ge tillräckligt underlag för att det skall vara möjligt att
bygga upp kompetens inom de många olika specialiteter som kan behövas. Den
livsmedelstekniska specialistkompetens som kan behövas bör därför finnas på
livsmedelsverket eller tillföras genom anlitande av konsulter vid behov.

2.1.67
Sveriges industriförbund och

2.1.68
Sveriges livsmedelsindustriförbund:
Den offentliga tillsynen och kontrollen bör vara offensiv och aktiv så att den
blir likformig i hela landet och inte som hittills defensiv och passiv som
följd av att den offentliga verksamheten haft mycket olika omfattning i olika
kommuner. Den skall vara konkurrensneutral.

I
den offentliga verksamheten (tillsyn och kontroll) måste s. k. småskalig och
storskalig industri behandlas så lika som möjligt och konkurrensneutralt, då
dessa verksamheter konkurrerar med varandra på marknaden även om detta gäller
på begränsade geografiska områden. Det bör i detta sammanhang påpekas, att
oberoende av ambitionen, det kan föreligga svårigheter för t. ex. små företag i
glesbygdsområden att köpa kontroll-tjänster för egenlillsynsverksamheten från
utomstående kontrollaboratori-

•05

En effektiv och neutral
tillsyn och kontroll fordrar en organisation som Prop. 1988/89:68

kan samordna hela rikets insatser. Bilaga 3

Riksrevisionsverket
har i sin rapport om den offentliga livsmedelskontrollen ifrågasatt, om inte
en centralisering är nödvändig. Livsmedelskontrollutredningen föreslår däremot
en nästan fullständig decentralisering, som enligt vår mening inte alls
uppfyller kravet på konkurrensneutralitet och som inte heller har möjligheter
att tillvarataga konsumenternas intressen i hygieniskt och ekonomiskt
hänseende eller med andra ord vad som avser produktsäkerhet och redlighet. En
tillsyn och kontrollverksamhet i tre nivåer: statens livsmedelsverk,
länsstyrelse och miljö- och hälsoskydds-förvaltning, där SLV och länsstyrelsen
ej har någon direktivrätt eller något chefsskap över miljö- och
hälsoskyddsförvaltningen har inga fömtsättningar att bli konkurrensneulral. En
fungerande organisation måste vara hierarkisk med direktivrätl och chefsskap
nedåt och rapportskyldighet uppåt.

Det
obligatoriska samrådsförfarande, som föreslagits för vissa komplicerade
anläggningar t. ex. mejerier räcker ej, dels finns det även andra komplicerade
industrityper än de som nämnts, dels bör småskalig och storskalig verksamhet i
tillämpliga delar behandlas lika.

Livsmedelstillverkningen
i sig, sammansättning, process och hantering, undergår en snabb utveckling och
det fordras samordning och stor kompetens för att kunna bedöma hur den
offentliga tillsynen och kontrollen skall anpassas till förhållandena.

Den
ytterligare expertis, som utredningen föreslår skall tilldelas länsstyrelserna,
borde med större fördel och till lägre total kostnad i stället kunna bindas
till SLV. Denna expertis skulle då kunna användas av såväl hälsovårdsförvaltningar
som av länsstyrelser. De olika befattningshavarna kan då utnyttjas i hela
landet.

2.1.69
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund: Utredningen föreslår att

kommunerna får det totala ansvaret för den allmänna offentliga livsme

delskontrollen inom den egna kommunen. Utredningen föreslår vidare att

livsmedelsverkets organisation ses över och att länsstyrelserna får en mer

aktiv roll samt att länsstyrelserna förses med livsmedelsteknisk expertis.

Förbundet ansluter sig helt till utredningens förslag i dessa delar, men

ifrågasätter starkt dels avsteg från principer om det kommunala tillsynsan

svaret vid s. k. integrerade anläggningar, dels knytningen till
"livsmedels

teknisk expertis" med hänsyn till helhetssynen i fråga om bl. a. kostens

betydelse för hälsan.-

2.1.71
Länsstyrelsen i Örebro län vill framhäva att den offentliga

kontrollen
speciellt vad gäller vissa större livsmedelsindustrier är eftersatt.

Trots
att utredningen konstaterar att den kommunala tillsynen inte uppfyller
lagstiftningens krav föreslås att tyngdpunkten i kontrollorganisationens
uppbyggnad i än högre grad än för närvarande skall läggas på kommunal nivå.
Livsmedelskontrollen bör dock decentraliseras. Genom att, som utredningen
föreslår, ge länsstyrelsen en mer aktiv roll inom livsmedelskontrollen bör
kraven på såväl decentralisering som kunskap om lokala förhållanden
tillgodoses. De föreslagna djur- och livsmedelsenheterna (som bör heta
länsveterinära enheten) vid länsstyrelsema med såväl hygienisk som teknisk
sakkunskap medför en väsentlig lyftning av livsmedelskontrollen. Länsstyrelsen
ansluter sig således till utredningens förslag om förstärkta resurser på
länsstyrelserna.

Den
samlade kunskap som i dag finns inom länsstyrelsen mellan olika

led i livsmedelskedjan bör enligt länsstyrelsens mening bättre än i dag

kunna tillvaratas i livsmedelskontrollen. 106

____ _____________________________________________ Prop. 1988/89:68

Länsstyrelsen
delar utredningens förslag om inrättande av en särskild Bilaga 3

djur- och
livsmedelsfunktion vid länsstyrelsen med länsveterinären som

chef----

2.1.72
Husmodersförbundet Hem och Samhälle anser att kontrollen till största delen bör
skötas lokalt av den lokala miljö- och hälsoskyddsnämnden, som genom sin
lokala förankring ligger närmast konsumenterna. Nämnden har tjänstemän med
gedigna livsmedelskunskaper och god lokalkännedom. Resurser måste dock ges för
att öka miljö- och hälsoskyddsförvaltningarnas möjlighet att gå ut till
konsumentgmpper, föreningar o. d. med olika typer av livsmedelsinformation och
rådgivningsverksamhet. Speciellt sambandet mellan kost och hälsa bör
uppmärksammas.

2.1.78
Statstjänstemannaförbundet:----------- Att
livsmedelstillsynen förstärks med fler livsmedelstekniker är välmotiverat, men
planeringen bör enligt ST: s mening ske vid livsmedelsverket.---

2.1.79
Alingsås kommun: Utredningen har
inte tillfredsställande klarlagt följderna för kommunerna av det merarbete som
föreslås läggas på miljö-och hälsoskyddsnämnderna.

2.2 Länsveterinärerna

2.2.8
Lantbruksstyreisén kan nu med
beklagande konstatera alt länsveterinärfrågan ånyo föreslås skjutas på
framtiden denna gång i avvaktan på regeringens förslag om en ny
länsförvaltning.

2.2.9
Statens livsmedelsverk- [finner
inte] skäl alt tillstyrka någon

ändring
i den roll som länsveterinärerna har i livsmedelskontrollen. Den frågan bör
övervägas i samband med att ställning fas till frågorna om samordnad
länsförvaltning.

2.2.16
Sveriges lantbruksuniversitet delar förslaget om att länsveterinären tilldelas
en mer aktiv roll inom den offentliga livsmedelsorganisationen.
Organisationsfrågorna kring detta bör lösas i det aviserade förslaget om ny
länsförvaltning.

2.2.18------------------------------------ Länsstyrelsen
i Stockholms län finner det angeläget att här

framhålla
att länsveterinärens verksamhet liksom hittills skall vara förankrad i
länsstyrelsen och inte i ett jordbmksekonomiskt sektorsorgan av typ
lantbmksnämnd. Huvuduppgifterna skall vara att verka för konsumentskydd på
livsmedelsområdet, hälsoskydd, skydd mot smittsamma sjukdomar, djurskydd etc.
Därför bör de uppgifter, som har inslag av ovan

angiven
karaktär--- och som i dag handläggs av länsveterinären i

lantbruksnämndens
namn ingå i den fristående djur- och livsmedelsfunktionen.

2.2.19----- Länsstyrelsen
i Östergötlands län delar utredningens upp

fattning ---

2.2.24
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
tillstyrker utredningens förslag i avvaktan på regeringens förslag om
ny länsförvaltning.

2.2.25
Länsstyrelsen i Västmanlands
län delar utredningens uppfattning att någon mer genomgripande förändring av
länsveterinärens arbetsuppgifter inte bör göras förrän regeringen lämnat
förslag till ny länsförvaltning. 107

2.2.28----------------------------- Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser del vara viktigt, att Prop. 1988/89:68

det regionalt finns ett
samlat ansvar. Den nya länsförvaltning, som prövas Bilaga 3

i
Norrbottens län, innebär bl. a. att fömtvarande lantbmksnämnden numera fullgör
sina uppgifter som enhet i länsstyrelsen. Den veterinära enheten vid
fömtvarande lantbmksnämnden har upphört och ingår nu i en enhet vid
länsstyrelsen med länsveterinären som chef Genom den nya organisationen finns
en samlad kunskap om livsmedelskedjan i länsstyrelsen.

2.2.29 Länsstyrelsernas
organisationsnämnd vill understryka angelägen

heten av att länsveterinärens organisatoriska placering omprövas. Den

nuvarande lösningen med en tjänsteman som är chef och arbetsledare för

viss verksamhet på två helt olika regionala myndigheter kan enligt LON:s

bedömning inte vara rationell. LON gör emellertid samma bedömning

som utredningen att denna fråga för närvarande kan anstå för att tas upp i

anslutning till den nära förestående reformeringen av länsförvaltningen.

2.2.35
Gävle kommun:-- Länsveterinären föreslås som chef för en

särskild
djur- och livsmedelsfunklion vid länsstyrelsen. Gentemot detta
organisationsförslag finns ingen erinran. Det bör däremot påpekas att hos en
del kommuner finns stadsveterinärer med motsvarande eller högre kompetens inom
livsmedelshygien varför det hos dessa finns mindre behov att nyttja
länsveterinären som livsmedelshygienisk expert.

2.2.39
Malmö kommun: Utredningen anser att en skärpt livsmedelskontroll i princip
måste beakta samtliga led i produktionskedjan av livsmedel. Inte minst med
utgångspunkt från de negativa effekter som utvecklingen inom
animalieproduklionen anses ha på såväl djurhälsa som livsme-délskvalitet. Man
har därför från utredningshåll velat poängtera vikten av att
distriktsveterinärer, besiktningsveterinärer och hälsokontrollveterinärer
samverkar med ömsesidig information som ett led för förbättrad livsmedelskvalitet.
Det bör ankomma på länsveterinären att i samråd med berörda veterinärkategorier
utforma lämpliga rutiner för dylik kontaktverksamhet. Utredningens synpunkter
delas av nämnden.

2.3 Potatiskontroll

2.3.4
Näringsfrihetsombudsmannen: 1 likhet med utredningen anser NO

all kontrollen av matpotatis bör inordnas i livsmedelsverkets livsmedels

kontroll för att uppnå enhetlighet i kontrollen av olika livsmedel. Utred

ningens förslag om endast en kvalitetsnivå för färdigförpäckad potatis i

stället för flera nivåer är ett steg i rätt riktning. Nivån är dock satt för
högt;

den torde ligga i nivå med nuvarande kvalitetsklass Prima vid den nivå

som denna kvalitetsklass torde ligga på när den når konsumenten. Enligt

NO:s uppfattning bör man ta steget fullt ut och i likhet med vad som är

fallet med flertalet andra livsmedel inskränka den samhälleliga kontrollen

till att tillse att den i livsmedelslagen angivna miniminivån för livsmedels

hygieniska krav blir uppfylld. Såsom utredningen funnit är det nämligen

vanskligt att bestämma kvalitetsnivåer ovanför miniminivån. Detta fram

går tydligt av tabellen på s. 126 i betänkandet. 1 själva verket torde

kvalitetskontroller på högre nivå i praktiken närma sig smakbedömningar.

Sådana blir mestadels av utpräglad subjektiv art. Som en följd därav kan

de skifta från en bedömare till en annan.

Med detta är inte sagt att branschen inte har ett marknadsföringsintresse 108

att bevaka — t. ex. i
konkurrensen med ris — som kanske kan försvara en Prop. 1988/89:68

märkning av potatisen. Bilaga 3

Det
främsta skälet till att statsmakterna inte skall ta ansvaret för
SMAK-märkningen i olika kvalitetsklasser är emellertid inte att bedömningarna
är vanskliga, utan alt en sådan märkning försvagar konkurrensen. Märkningen
försvårar priskonkurrens med potatis med fler fel än det förutbestämda antalet
felenheler för viss kvaliletsklass. Detta gäller t. o. m. om denna potatis
skulle smaka bättre än potatis som uppfyller normen.

Särskilt
allvarligt från konkurrenssynpunkt är förslaget att all färdigförpäckad
potatis skall uppfylla den föreslagna normen. Därigenom förhindras
priskonkurrens i denna förpackningsform från potatis som har fler felenheler än
den föreslagna normen. Ett stort antal livsmedelsbutiker säljer bl. a. av
utrymmesskäl potatis endast i färdigförpäckad form. Här kommer alltså inte att
förekomma någon priskonkurrens alls från potatis med fler felenheter än vad
normen anger. Den potatis som i dag inte håller den föreslagna nivån och som
säljs i förpackad form kommer att förlora en stor del av sin marknad.
Visserligen kan den säljas i lös vikt, men detta blir mer utrymmeskrävande i
butiken och därmed dyrare. Det troliga är att potatis under den bestämda nivån
felenheter försvinner från konsumentmarknaden. Därmed minskar utbudet av
potatis på denna marknad, vilket i sin tur leder till att priset stiger på den
potatis som klarar de uppställda kraven.

Utredningen
har inte presenterat någon statistik över prisutvecklingen på potatis i samband
med SMAK-märkningens genomförande eller därefter. Det finns dock goda skäl att
misstänka att märkningen medfört prisökningar på potatis. Genomförs förbudet
att marknadsföra potatis i färdigförpäckad form med felenheler som överstiger
ett visst antal bör man räkna med en icke obetydlig höjning av priset på
jjotatis.

Den
offentliga kontrollen vid SMAK finansieras med införselavgiftsmedel. Kostnaden
faller därför inte direkt på statsverket. 1 praktiken återfaller dock på grund
av jordbruksprisregleringens konstruktion kostnaden till sist antingen på
livsmedelspriserna eller på statskassan. SMAK-konlrollen medverkar alltså till
att höja inte bara priset på potatis utan även den allmänna prisnivån på
livsmedel. Också om branschen själv genomför kvalitetsmärkning och kontroll kan
självfallet priserna påverkas negativt, men det skulle finnas utrymme för
priskonkurrens med färdigförpäckad, omärkt potatis.

En
viktig förklaring till livsmedelsprisernas höjd i Sverige är att livsmedelsområdet
är starkt reglerat. Den nu aktuella SMAK- kontrollen synes vara ett exempel på
ett område där fördelarna av en avreglering skulle vara avsevärda, särskilt med
avseende på prisbildningen. Statens befattning med SMAK-märkningen bör därför
upphöra.

2.3.5---------------------------- Statens
pris- och kartellnämnd: Det synes logiskt att JN, som

är
insatt i och arbetar med frågan pris-kvalitet på jordbmksreglerade produkter,
också blir huvudman för matpotatiskontrollen och inte livsmedelsverket, som
utredningen föreslår. Det bör också ankomma på JN alt föreslå de ändringar som
kan anses erfordras rörande SMAK:s organisation, utformningen av
matpotatiskontrollen etc.

2.3.6 Konsumentverket
tillstyrker utredningens förslag om potatiskontrol

len. Del är en fördel att föreskrifter om och kontroll av potatis regleras

inom livsmedelslagstiftningens ram och inordnas i den allmänna offentliga

kontrollen. Konsumentverket anser det positivt med en förenkling av

kvalitetsmärkningssystemet.
Det nuvarande är svårbegripligt och ofta

109

missvisande
då innehållet inte överensstämmer med angiven kvalitetsbe- Prop. 1988/89:68
teckning. Konsumentverket förutsätter att konsumenternas synpunkter Bilaga 3
och intressen beaktas vid fastställandet av den kvalitetsnivå som skall gälla
för färdigförpäckad potatis. Bedömning av potatiskvalitet kräver speciell
kunskap och erfarenhet, varför det är viktigt att SMAK:s kompetens utnyttjas
vid kontrollen. Då kvalitetsmärkningen enbart omfattar förpackad potatis finns
risk för att förslaget kommer att innebära en försämring av kvalitén på potatis
som säljs i lösvikt. Verket föreslår därför att en kvalitetskontroll görs av
lösviktspolatisen om något år för att utröna om det finns behov av en ändring
av bestämmelserna.

2.3.8 Lantbruksstyrelsen:
Kvalitetskontrollen av matpotatis tillkom i bör

jan av 1950-talet och utvidgades under 1970-talet. Orsaken var låg kvalitet

hos matpotatisen. Då tyngdpunkten i det fortsatta kvalitetsarbetet inte

ligger inom lantbruksstyrelsens ansvarsområde, primärproduktionen, till

styrks att styrelsens huvudmannaskap upphör. 1 likhet med utredningen

anser lantbruksstyrelsen att det är svårt att dra en bestämd slutsats om

kvalitetsmärkningen och kvalitetskontrollens värde.

Enligt
styrelsens uppfattning är potatis numera inte en så problemfylld produkt all en
omfattande statlig reglering och kontrollorganisation erfordras. Det bör
ankomma på odling och handel att avgöra ambitionsnivån i såväl märkning som kontroll
liksom att organisera och finansiera kontrollen. Det bör ankomma på
jordbmksnämnden att ansvara för erforderlig insyn i verksamheten i den mån
kontrollen berör jordbruksnämndens verksamhet eller kollektiva medel inom
jordbmksregleringen tillskjuts. Enligt styrelsens uppfattning bör
livsmedelsverkets samt miljö- och hälsoskyddsnämndernas befattning med
kontrollen av matpotatis begränsas till vad som kan motiveras ur
tjänlighetssynpunkt.

2.3.9 Statens
livsmedelsverk tillstyrker utredningens förslag att verket i

stället för lantbruksstyrelsen skall utfärda bestämmelser om kontroll och

märkning av matpotatis. Bestämmelser om livsmedelsstandard, som med

stöd av livsmedelslagen utfärdas för att tillförsäkra konsumentema livs

medel av god kvalitet, hör till livsmedelsverkets ansvarsområde.

---- Kvalitetskontrollen
bör--- också omfatta lösviktsförsälj-

ningav
potatis.

Det
bör ankomma på livsmedelsverket att se över den nuvarande kvali

tetsregleringen -

---- SMAK
bör------ även fortsättningsvis utöva den faktiska

tillsynen
över att kvalitets- och märkningsbestämmelserna rörande matpotatisen
efterlevs. Den juridiska delen av tillsynen dvs. att med stöd av
livsmedelslagen ingripa när överträdelse misstänks, bör däremot överföras från
lantbruksstyrelsen till miljö- och hälsoskyddsnämnderna i enlighet med
utredningens förslag.

2.3.11
Statens jordbruksnämnd:----------------- Nämnden vill framhålla

att
kvalitetsarbetet för potatis i så stor utsträckning ligger inom jordbmksprisregleringen
att jordbruksnämnden bör vara huvudmyndighet, givetvis i nära samarbete med
livsmedelsverket.

2.3.16
Sveriges lantbruksuniversitet: Det är viktigt samt rationellt

att
även i fortsättningen låta SMAK arbeta som ett självständigt och neutralt organ
för kvalitetsbestämning m. m. då det gäller potatis.

Förslaget
innebär en klar försvagning av kvalitetskontrollen och märk

ningen, i jämförelse med nu gällande bestämmelser. Riskerna att detta 110

leder
till en allmän kvalitetssänkning av svensk matpotatis är uppenbara. Prop.
1988/89:68 Med stor sannolikhet kommer försäljningen av okontrollerad och
omärkt Bilaga 3 potatis via lösviktsförsäljning att öka på bekostnad av den
kvalitetskon-trollerade och märkta.

---- Det
synes----- enklare och mera rationellt att SMAK får

uppdraget
att kontrollera kvalitet och märkning. Insatserna från MHN skulle då kunna
begränsas till att påtala och åtgärda de felaktigheter som SMAK: s kontroll
påvisat.

2.3.19
Länsstyrelsen i Östergötlands
län delar uppfattningen att samma regler bör gälla för matpotatiskontroll som
för livsmedel i övrigt och tillstyrker därför att huvudansvaret härför flyttas
över till livsmedelsverket. Som stöd för kontrollen skall SMAK finnas kvar
som anvisningslaboratorium med vissa vidgade praktiska uppgifter.

2.3.20
Länsstyrelsen i Kalmar län
tillstyrker att kvalitetsbestämmelser om matpotatis överförs till
livsmedelslagstiflningen och att

ett
särskilt vamkapitel om livsmedelsstandard utarbetas av livsmedelsver

ket. --- Någon ytterligare ändring av matpotatiskonlrollens organisa

tion erfordras enligt länsstyrelsens mening inte.

2.3.21 Länsstyrelsen
i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag.

2.3.35----------------- Gävle
kommun: Det är mycket tveksamt om en

kontrollmyndighet
skall ägna sig åt den kvalitetskontroll det här är fråga om. Det föreslås
därför att denna även fortsättningsvis i sin helhet ligger kvar hos
SMAK-organisationen.

2.3.36 Katrineholms
kommun: Miljö- och hälsoskyddsbyrån har inget att

invända eller tillägga.

.2.3.38
Lunds kommun: Samtliga 6 punkter tillstyrkes.

2.3.39
Malmö kommun: I enlighet med utredningens förslag att totalan

svaret för i princip all livsmedelstillsyn bör ligga hos miljö- och hälso

skyddsnämndema finner nämnden det naturligt att även potatiskontrollen

med kvalitets-och märkningsbestämmelser överförs hit.

2.3.41
Skara kommun: Även om den
nuvarande matpotatiskontrollen är bristfällig finns del inget som talar för alt
ett överförande av ansvaret för kontroll av kvalitets- och
märkningsbeslämmelser till miljö- och hälsoskyddsnämnderna skulle innebära
någon förbättring. Det niåste i alla avseenden vara bättre att ge SMAK bättre
resurser och ökade befogenheter och föra över hela ansvaret för
kvalitetsfrågorna på matpotatisområdet till jordbruksnämnden.

2.3.42
Stockholms kommun:
Förvaltningen avvisar förslaget att miljö-och hälsoskyddsnämnden tar över
ansvaret för kontrollen av kvalitetsbestämmelser för matpolatis. Förvaltningen
anser inte att en kontrollmyndighet skall ansvara för kvalitetskontroll utan
detta ansvar bör ligga på producentledet, vilket organisationen SMAK
representerar.

2.3.44
Sundsvalls kommun: Livsmedelslagstiftningen, och då speciellt

märkningsbestämmelserna, är för närvarande invecklad och svår för både

konsumenter och producenter att förstå. Det är därför välkomnande att

man i utredningen föreslår alt märkningen av potatis skall förändras till att

likna den som gäller andra livsmedel. Kvalitetsmärkning av oförpackad

potatis tas bort och märkningen av förpackad potatis begränsas till att 111

omfatta
endast en miniminivå. Miljö- och hälsoskyddskontoret anser det- Prop.
1988/89:68 ta vara den enda vettiga strategin för en begriplig
livsmedelslagstiftning. Bilaga 3 All övrig kvalitetsmärkning bör överlåtas
till branschen själv.

2.3.45
Uppsala kommun-- anser inte att kontroll av märkning av

matpotatis
i olika kvalitetsklasser är en uppgift som bör åvila en miljö- och
hälsoskyddsnämnd.

2.3.53-------------------------- Kooperativa
förbundet anser att en effektiv potatiskontroll

och
märkning är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt och att den nuvarande
kontrollen bör förbättras.

KF
är dock tveksamt till om de föreslagna åtgärderna förmår åstadkom

ma den önskade förbättringen. Utredningen föreslår att all färdigförpäc

kad potatis skall uppfylla en viss bestämd kvalitet. Vi instämmer i detta

och anser att kvalitetsmärkningen skall garantera köparen en bra kvalitet

vid köptillfället.---

Försäljning
av potatis i lös vikt ökar i andel av den totala försäljningen genom
detaljhandeln. Det är därför viktigt att även potatis som försäljes i lös vikt
blir föremål för en effektiv kontroll. Som lägsta gräns för att matpotatis
skall få saluföras gäller att den skall vara tjänlig som livsmedel.

KF
anser att det bör ingå i myndigheternas uppgifter att lämna föreskrifter om
denna kvalitetsnivå vilken bör kunna skattas genom ett förenklat förfarande.

Utredningen
föreslår att den potatis som säljs i potatisautomat skall jämställas med
färdigförpäckad. KF anser att försäljningsformen inte skiljer sig från annan
lösviktsförsäljning, varför begreppet färdigförpäckad endast skall avse potatis
förpackad i påse.

KF
vill i detta sammanhang notera att branschen inom ramen för SMAK-kontroll skall
kunna marknadsföra potatis i högre kvalitelsklasser och att denna möjlighet bör
övervägas även för potatis i lös vikt.

1
enlighet med särskilt yttrande av Torgny Sjöberg m.fl. beträffande
potatiskontroll anser KF att kraven på kvalitetsdeklaration i princip skall
vara oberoende av försäljningsform.

När
det .gäller färska potatisen tillstyrker KF utredningens förslag om
märkningsskyldighet med datum och odlarens namn och adress och anser att detta
även bör gälla färskpotatis i lös vikt.

Utredningen
föreslår att ansvaret för all kvalitetsmärkning och kontroll överförs till
livsmedelsverket och att miljö- och hälsoskyddsnämndema skall ha ansvaret for
uppföljning och kontroll. SMAK skall som självfinan-. sierat branschorgan slå
under jordbruksnämndens överinseende.

KF
delar även i detta fall reservanternas synpunkter att detta kan leda till ökad
byråkrati och försvåra kontrollarbetet. Ansvaret för kvaliteten på alla
jordbruksprodukter bör vara samlat hos jordbmksnämnden. På gmnd av att
matpotatis säljes som en obearbetad råvara är det logiskt att jordbruksnämnden
har huvudmannaskapet för kvalitetsarbetet inom potatisområdet.
Livsmedelsverkets nuvarande roll i kontroll- och kvalitetsarbetet bör inte
förändras men samarbetet bör som reservanterna föreslår utvecklas och
fördjupas mellan jordbmksnämnden och livsmedelsverket.

2.3.54 Landsorganisationen
i Sverige anser att det behövs ett samhällsstöd

lill kvalitetsarbetet med potatis. Huvudmannaskapet för Svensk Matpota

tiskontroll (SMAK) bör överföras till statens jordbruksnämnd. I jord

bruksprisregleringens konsumenimål sägs att jordbruket skall producera

livsmedel av god kvalitet till rimliga priser. Jordbmksnämnden har därför

medverkat till en kvaliletsprissättning för så gott som samtliga jordbruks

produkter. Kvalitetsbetalningen är för de flesta jordbruksprodukter en 112

integrerad
del av jordbrukspolitiken. Statens jordbruksnämnd har också Prop.
1988/89:68

fått i uppdrag att ytteriigare förbättra detta instmment. Bilaga
3

Det
pågår för närvarande ett arbete inom statens jordbmksnämnd om kvalitetsarbetet
på matpotatisområdet och LO förordar att resultatet av detta arbete beaktas
innan några andra förändringar genomföres.

2.3.56
Lantbrukarnas riksförbund anser att ansvaret för att över

vaka och driva kvalitetsfrågorna på matpotatisområdet bör föras över frän

lantbruksstyrelsen till JN — inte till SLV som utredningen föreslår. JN bör

dock samråda med SLV. Ansvaret för samhällets kvalitetsfrämjande verk

samheter avseende alla jordbruksprodukter blir därmed samlat hos JN,

som också föreslås bli tillsynsmyndighet för SMAK.

Utredningen
föreslår alt endast den färdigförpackade matpotatisen inkl.

potatis i s. k. automat, men ej lösviktspotalis, skall omfattas av en obliga

torisk kvalitetsmärkning. Del finns risk att förslaget leder till en

kvalitetssänkning
för konsumenterna.

Kraven
på kvalitetsdeklaration bör i princip vara oberoende av

försäljningsform.--

2.3.60
Svensk matpotatiskontroll:

Allmänna
utgångspunkter

---- med
hänsyn till att bestämning av kvaliteten hos matpotatis är en

komplicerad
process, vilken kräver hög och speciell kompetens för att uppriå rättvisande
resultat, finns också framdeles ett stort behov av den verksamhet som SMAK
svarar för. Vid utformningen av detta yttrande har därför SMAK utgått från att
den erfarenhet och kompetens som finns hos SMAK även i fortsättningen kommer
till användning för kontroll av matpotatisens kvalitet liksom för spridandet av
information om matpotatis som livsmedel.

Myndighetsansvaret

---- SMAK
tillstyrker---- förslaget att livsmedelsverket meddelar

föreskrifter
om kvalitetskrav och märkning av den matpotatis, som tillhandahålls
konsumenterna.

Kvalitetskraven

Utredningen
föreslår vidare att all färdigförpäckad matpotatis, dvs.

matpolatis, som försäljs i påsar eller i automat, skall uppfylla en viss,

bestämd kvalitet. Endast den färdigförpackade matpotatisen skall kvali

tetsmärkas. --

SMAK
bedömer det framlagda förslaget så att det, om det genomförs,

kan medföra en genomgående sänkning av matpotatisens kvalitet. Risker

na för att försäljningen av färdigförpäckad matpotatis, dvs. matpotatis

med kvalitetskontroll och märkning, minskar och att lösviktsförsäljningen

ökar bedöms som stora. Hänvisande till att kvalitetskontrollen måste vara

konkurrensneutral, anser därför SMAK att all matpolatis, som försäljs till

konsument, bör omfattas av denna kontroll.

Genom
att införa det nu förordade kontrollsystemet som omfattar all matpotatis som
saluförs till konsument skapas ett gmndskydd. Det finns sedan starka skäl för
att ge den matpotatis, som saluförs färdigförpäckad, egenskaper vilka
garanterar köparen en god kvalitet vid köptillfället. Förslaget om en lägsta
gräns för god kvalitet i enlighet med utredningens förslag accepteras därför av
SMAK. Det är viktigt att dessa krav omfattar

113

8 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 68

såväl kokegenskaper som
övriga kvalitetsegenskaper. Prop. 1988/89:68

SMAK
finner det angeläget att saluförande av matpotatis av särskilt god Bilaga 3

beskaffenhet möjliggörs i enlighet med utredningens förslag. Verksamhe

ten bör, som föreslås, bygga på överenskommelser mellan branschen i sin

helhet eller enskilda företag och SMAK, vilka godkännes av livsmedelsver

ket. ---

När
reglerna om kvaliletsbestämning och märkning utformas bör enligt

utredningen hänsyn tas till att matpotatisen kan försämras från packning

en till köptillfället.-- Det torde---- vara svårt att utforma regler,

vilka
generellt anger hur stora marginaler som bör finnas för att en eventuell
försämring mellan packningsdag och försäljningsdag inte skall leda till

för låg kvalitet.--- SMAK
anser att det måste åvila i första hand

förpackarna
att efter bedömning av varje enskilt parti märka och behandla detta på ett
sådant sätt att konsumenten vid köptillfället erhåller uppgiven kvalitet. Här
liksom i fråga om andra livsmedel vilar ett stort ansvar också på
detaljistledet.

Utvidgad
kontroll

Enligt
SMAK är det viktigt att den s. k. utvidgade kontrollen (U-märkning)

får fortsätta. Denna kontrollform, som omfattar matpotatis som används

inom storhushållen, innebär att hela potatispartier kvalitetsanalyseras. För

närvarande omfattar den utvidgade kontrollen endast ca 20 000 ton av de

ca lOOOOOton, som årligen förbmkas inom storhushållssektorn, varför en

utökning är angelägen.-

Egenkontroll

Redan
nu utnyttjar många förpackare SMAK:s personal för intagskontroll av potatis m.
m. Erhållna analysresultat ligger ofta till gmnd för avräkning samt för
bedömningar gällande kvaliletsklass vid förpackning. Enligt SMAK:s bedömning utgör
intagskontrollen ett viktigt inslag i kvalitetsarbetet på potatisområdet.
Denna i dag väletablerade verksamhet uppfyller vidare enligt SMAK de krav på
företagens egentillsyn som framförs av utredningen.

Färskpotatis

Såsom
utredningen funnit bör färskpotatisen undantas från de ovan föror

dade kvalitetsföreskrifterna. Särskilda märkningsregler bör liksom hittills

gälla för färskpotatisen. Det kan enligt SMAK finnas skäl alt se över

nuvarande regler.--

Tillsyn

Utredningen
föreslår att ansvaret för kontrollen av att kvalitets- och märkningsbestämmelserna
följs läggs på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Dessa skulle därvid
utnyttja SMAK som anvisningslaboratorium för provtagning och analyser av
proven.

Enligt
SMAK finns med detta förslag påtagliga risker för att stora

skillnader i tillsynens omfattning och intensitet kommer att uppstå mellan

olika kommuner. Därmed blir kvalitetskontrollen inte konkurrensneulral,

vilket är av alldeles avgörande betydelse när såsom i fråga om potatis ett

och samma livsmedel tillhandahålls konsumenterna med skilda kvalitets

beteckningar. Med nuvarande ordning för tillsynen sker samtidigt med

SMAK:s kontroll också rådgivning till odlare, förpackare och detaljhand

lare i syfte att förbättra kvaliteten på potatisen. Detta arbete kan knappast

utföras av personal från miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Därtill kom

mer att utredningens förslag ökar arbetsbelastningen på redan i dag hårt

ansträngda nämnder. Vad som nu sagts talar för att också fortsättningsvis 114

låta SMAK handha uppgiften
att utöva den faktiska tillsynen över att Prop. 1988/89:68 kvalitets- och
märkningsbestämmelsema rörande matpotatis efterlevs. Bilaga 3 Den juridiska
delen av. tillsynen, dvs. att med stöd av livsmedelslagen ingripa när överträdelser
har påvisats, bör däremot såsom utredningen förordat flyttas från
lantbruksstyrelsen till miljö- och hälsoskyddsnämnderna.

Det
bör enligt SMAK ankomma på livsmedelsverket att meddela närmare föreskrifter
om hur SMAK:s tillsynsverksamhet skall läggas upp.

Finansieringen
avSMAKs verksamhet

---- Om
statsmakterna för kontrollen av matpotatis väljer den utform

ning som förordats i detta yttrande fömtsätter SMAK att kostnadema för

kontrollverksamheten liksom hittills täcks av allmänna medel. För

SMAK:s vidkommande saknar det därvid betydelse om dessa allmänna

medel kommer från de årliga kontrollavgifter som utredningen föreslagit

eller från prisregleringsmedel. Jordbruksnämnden överväger för närvaran

de som ett led i regeringens uppdrag till nämnden att utarbeta förslag till

ökad kvalitetsbetalning inom jordbmksprisregleringen att utnyttja areal

avgifter för att främja kvalitetssträvandena vid odlingen av matpotatis.

Sådana avgifter kan enligt SMAK erbjuda en möjlighet att bekosta kon

trollverksamheten. SMAK vill i detta sammanhang med anknytning till

vad tidigare sagts understryka vikten av att också prisregleringssystemet

används för att stimulera kvalitetsutvecklingen på matpotatisområdet.

Utredningen
föreslår att SMAK:s informationsverksamhet skall fortsät

ta och bekostas av allmänna medel. Med hänvisning till att informations

verksamheten är en lika nödvändig som viktig del av SMAK:s verksam

het, tillstyrker SMAK förslaget.----

Myndighetsinsyn
i SMAKs verksamhet

Av
utredningens resonemang framgår inte om utredningen med "till

syn" avser åtgärder som går utöver vad som anges i SMAK:s reglemente.

Något behov av sådana åtgärder har, såvitt SMAK känner till, hittills inte

förelegat. Mot den nu angivna bakgmnden och med hänsyn till utredning

ens förslag om att livsmedelsverket skall ta över lantbmksstyrelsens nuva

rande uppgift i fråga om kvalitetskontrollen av matpotatis kan SMAK inte

finna annat än att livsmedelsverket bör ta över lantbmksstyrelsens roll

enligt reglementet.-

2.3.61
Svenska livsmedelsarbetareförbundet: Huvudmannaskapet

för
Svensk Matpotatiskontroll (SMAK) bör överföras till statens jord

bmksnämnd. ---

2.3.64
Svenska kommunförbundet: Styrelsen tillstyrker i princip att livs

medelsverket tillåts meddela bestämmelser om kvalitetskrav och märk

ning av matpotatis. Däremot är styrelsen tveksam till förslaget att miljö-

och hälsoskyddsnämnden skall ha ansvaret för kontrollen av att kvalitets-

och märkningsbestämmelserna följs. Denna fråga bör utredas ytterligare.

----- SMAK bör även fortsättningsvis kunna utnyttjas som kontrollor

gan inom företagens egentillsyn. Styrelsen har ingen erinran mot att

SMAK inordnas under jordbmkshämndens tillsyn. Utredningens konse

kvenser för SMAK bör dock studeras närmare.

2.3.66
Sveriges grossistförbund: 1 fråga om potatiskontrollen delar Gros- I,

sislförbundet de
överväganden som experterna Sjöberg, Bramsvik och Prop. 1988/89:68

Nordlund för fram i ett särskilt yttrande. Bilaga 3

2.3.71
Länsstyrelsen i Örebro län
tillstyrker att kvalitetsbestämmelser om matpotatis överföres till
livsmedelslagstiftningen och att ett särskilt vamkapitel utarbetas.

2.3.72
Husmodersförbundet Hem och
Samhälle: Kontrollen av potatis bör även i fortsättningen skötas av SMAK,
eftersom SMAK-kontrollen är ett etablerat kvalitetsbegrepp. Det är önskvärt att
denna kontroll utökas med undersökningar beträffande bekämpningsmedelsrester.

2.3.73
Sveriges potatishandlares
riksförbund tillstyrker förslaget alt livsmedelsverket meddelar föreskrifter
om kvalitetskrav och märkning av matpotatis.

SPR
delar kontrollutredningens uppfattning att märkningssystemet förenklas i syfte
att få bättre genomslagskraft hos konsumenterna. SPR föreslår att
kvalitetskriterierna delas i två avdelningar,

1)
kvalitetsbetalning till odlare
enligt nuvarande bestämmelser för kvalitetsanalys, men att en smidigare
anpassning-regeländring bör åstadkommas för att en fortlöpande
konsumentanpassning skall uppnås,

2)
mot marknaden-konsumenten sätts
matpotalisen i två (2) bestämda kvalitetsgrupper samt en övrig. Nomenklatur —
I:A SORTERING, ILA SORTERING samt DISPENS-KLASS.

SPR
instämmer i utredningens förslag att saluförandet av matpotatis av särskilt god
beskaffenhet möjliggörs men bör verksamheten, som föreslås, bygga på
överenskommelser mellan branschorgan och kontrollorganet, vilka godkännes av
livsmedelsverket. Vidare hävdar SPR att en större frihet till egen profilering
inom de två föreslagna kvalitetsgmpperna bör vara möjlig. Potalisföretagen har
under senare år allt hårdare utsatts för konkurrens av andra livsmedel,
exempelvis ris- och pastaprodukter.

Av
stor vikt är att kvalitetskraven slår igenom i odlarledet och att också
prisregleringssyslemet används för alt stimulera kvalitetsutvecklingen på
matpotatisområdet, och därför bör verksamheten bedrivas under överinseende av
en myndighet. Det är därför naturligt att jordbruksnämnden bör vara
tillsynsmyndighet enligt utredningens förslag.

SPR
tillstyrker utredningens förslag att särskilda regler skall gälla för
färskpolalisen.

Mot
utredningens förslag att endast den färdigförpackade matpotatisen skall
kvalitetsmärkas anför SPR betänkligheter med hänsyn till alt kvalitetskontrollen
måste vara konkurrensneutral och därför bör all matpotatis som säljs till
konsument omfattas av kontroll, inkl. lösviktspotalis där minimum grundanalys
bör medfölja fram till sista försäljningsledet.

Utredningen
föreslår att ansvaret för att kontrollen av kvalitets- och
märkningsbestämmelserna följs läggs på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder.
SPR avstyrker förslaget då det innebär att kvalitetskontrollens konkurrensneutralitet
försämras. Likaså är arbetsbelastningen redan i dag stor på
hälsoskyddsnämnderna och då nuvarande kontrollorgan besitter nödvändig kunskap
är. det naturligt att låta potatiskontrollen utföras av det befintliga
organet. Den juridiska delen av tillsynen bör däremot överlåtas till berörd
myndighet.

Vad
beträffar finansieringen av potatiskontrollen bör den enligt SPR:s

mening dels täckas av allmänna medel, dels genom arealavgifler från

nuvarande 0,5 ha ner till 0,25 ha, för att därmed inlemma största möjliga 116

kvantitet potatis i
kontrollsystemet och förslärka konkurrensneutraliteten Prop. 1988/89:68

i odladedet. Bilaga 3

Utredningen
föreslår att potatiskonlrollorganets informationsverksamhet skall fortsätta
att bekostas av allmänna medel. SPR anser att informationsverksamheten delas
upp så att kontrollorganet genom sin "analysbank" delger
potatisbranschen aktuell information i kvalitetsfrågor för riktad
odlarrådgivning, medan all informationsverksamhet till detaljhandel-konsument
bör åläggas Svenska grönsaksfrämjandet, som redan i dag är väl insatt i — och
bearbetar dessa målgmpper. Finansieringen bör ske via jordbruksnämnden av
tillgängliga medel.

2.3.74
Kooperativa konsumentgillesförbundet: Bra potatis är i dag svår att få tag i
och vi är tveksamma om utredningens förslag underlättar för konsumenterna att
hitta potatis av god kvalitet. Vi anser, i motsats till utredningen, att all
potatis skall ha en lägsta godtagbar kvalitet oavsett försäljningsform och
dessutom vara märkt. Det är dessutom angeläget att bibehålla märkningen utöver
miniminivån, dvs. prima och extra prima.

2.3.77
ICA-forbundet: De slutsatser och förslag som utredningen framför

kan vi---- inte helt fullt
ansluta oss till, utan anser som vår mening att

det
remissyttrande som SMAK inlämnat som helhet mera ligger i linje med vår
uppfattning. Sammanfattningsvis anser vi följande delar vara av största
betydelse:

1
Stort behov kommer även
framdeles att finnas för en fristående och neutral kontrollorganisation (SMAK).
Detta gynnar såväl konsumenternas tilltro till livsmedlets kvalitet som
handelns redlighet.

2
Ingen onödig byråkrati bör
tillskapas utan i stället bör 30 års erfarenhet av kontrollarbete och
branschsamarbete inom SMAK:s ram stärkas och utvecklas.

3
Klarare regler för kvalitetsbestämningen
av potatis bör utformas, så att konsumenten entydigare och lällillgängligare
kan få underlag för sitt val (både för vinter- och färskpolatis).

Den
nuvarande klassen "oklassificerad"- skall upphöra alt gälla, då den
skapar osäkerhet och förvirring på marknaden. En lägsta gräns för kvalitet på
matpotatis måste fastställas mot bakgrund av potatisens . lämplighet som människoföda.
Lägsta gränsen får inte bli så låg att tjänligheten
som livsmedel enbart sätts som gräns med hänsyn lill absolut ./ära för
människans hälsa. Ett r'\m\\gt funktionellt krav bör i stället gälla för denna
gräns, exempelvis kokegenskap, grönfärgning, inslag av mekaniska skador, hur
stor del av potatisen som måste avlägsnas på grund av rötor m.m. före
tillagningen, frihet från dålig smak etc.

4
All potatis måste underkastas
kontroll, och kvalitet specificeras vid försäljning oavsett om det sker i
lösvikt eller förpackat. Skulle enbart strikta regler gälla för förpackad vara,
kommer enligt vår mening den åsyftade kvalitetskontrollen att driva över än mer
till lösviktsförsäljning och gynna oredlighet i handel och mot konsument.
Namnen på de olika kvalitetsnivåerna skall klart indikera kvalitetsnivåns höjd
och inte ge utrymme för missförstånd.

5
Möjlighet för branschen som
helhet eller enskilda företag att själva ytterligare höja kvalitetskraven måste
ges. Den på detta sätt utlovade högre kvaliteten måste emellertid följa normer
som utarbetats av tillsynsmyndigheten. Både konkurrerande förelag och
konsumenter måste på ett lättförståeligt och lättillgängligt sätt kunna ta del
av denna kvalitetsspecifikation. Offentlig stickprovskontroll måste givetvis
ock- j jy

så
kunna kontrollera och beivra felaktigheter vad avser dessa högre Prop.
1988/89:68 kvalitetsnivåer, så att inte konsumenten vilseleds och/eller illojal
kon- Bilaga 3 kurrens i branschen gynnas. För att stimulera till förbättrad
internkontroll bör uppenbara överträdelser av gällande bestämmelser leda till
kännbara straff. •

6
Vi har ingenting att erinra mot
att livsmedelsverket skall meddela föreskrifter om kvalitetskontroll och
märkning av potatis. Däremot kan vi inte på något sätt finna att
kvalitetskontrollens effektivitet, konkurrensneutralitet och uniformitet gynnas
av att de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämndema skall ha ansvaret för
kontrollen av att kvalitets- och märkningsbestämmelsema följs. Detta arbete bör
även fortsättningsvis skötas av SMAK efter livsmedelsverkets instmk-tioner. Man
kan t. o. m. gå så långt som att ifrågasätta om SMAK överhuvud behöver en
tillsynsmyndighet. SMAK sköts efter en av staten utfärdad instmktion
(kungörelse), staten utser såväl ordförande som ledamöter, revision sker
årligen osv. Vill man undgå onödig byråkrati, är kanske detta ett steg i rätt
riktning.

7
Finansieringen av den offentliga
potatiskontrollen bör ske med exempelvis arealavgifter via jordbmksnämnden.
All uppdragsverksamhet för internkontroll i företag e. d. som utförs av SMAK
bör som hittills debiteras på självkostnadsbasis. Inget avgiftssystem som kan
komma i fråga får menligt inverka på strävanden att prioritera högklassig matpotatis
eller mbba konkurrensneutraliteten på marknaden.

8
Kvalitetsarbetet på
potatisområdet sker gmndläggande i odlingsledet. Utgångsråvaran bestämmer
möjlighetema till framgångsrika kvalitetsinsatser i parti- och detaljhandel.

Med
den sakkunskap som finns inom statens jordbmksnämnd och de goda erfarenheter av
samarbete med denna, såväl inom SMAK som Sveriges Potatisintressenter, gör att
vi skulle se stora fördelar i att denna myndighet fick en framträdande roll i
ansvaret för odlingsledets kvalitetsstyrning och regelsystem. Skulle
livsmedelsverket bli tillsynsmyndighet, är det angeläget att framhålla värdet
av en arbetsfördelning, så att livsmedelsverket inriktar sig på
konsumentledet, jordbmksnämnden på odlingsledet. Samordningen kan ske genom
styrelserepresentation i SMAK.

9 Vi
tror också att alla ändringar i kvalitetsnivåer, kontrollsystem etc.

vinner på att de sker med hjälp av den sakkunskap som byggts upp

inom SMAK och de företag och organisationer som är representerade

däri. Branschöverenskommelser i frågor som ej lämpar sig för lagar och

förordningar, bör stimuleras exempelvis när det gäller köpgarantier,

fördelning av ansvar mellan odling-, parti- och detaljhandel, förva-

ringstemperaturer, krav på förpackningsmaterial etc.

10
Informationsresurser bör samordnas över hela fältet, exempelvis Sveriges
Potatisintressenter, Grönsaksfrämjandet och SMAK. Det påbörjade samarbetet bör
påskyndas och formaliseras.

2.4 Mejerikontroll m. m.

2.4.4
Näringsfrihetsombudsmannen finner det svårt att förstå varför det

skall finnas ett organ med myndighetsliknande uppgifter som kontrollerar

att bl. a. smör och ägg har en hög och jämn kvalitet. Smörproduktionen är i

praktiken monopoliserad inom jordbrukets mejeriföreningar. Dessa bör

vara fullt kapabla att på egen hand tillse att smör håller en kvalitet som

passar de svenska konsumentema och duger för export. .. „

. Kvalitetskontrollen av
smör torde inte medföra några fördelar för kon- Prop. 1988/89:68 sumentema.
Detta framträder särskilt om man betänker att t. ex. marga- Bilaga 3 rin,
som dessa använder i betydligt större mängder än smör, kan säljas utan
motsvarande kvalitetskontroll och ändå hålla en god kvalitet.

Eftersom
smörproduktionen är monopoliserad kan man inte hoppas på någon förbättrad
priskonkurrens om mnmärkningen på smör tas bort. Som varje reglering drar den
dock kostnader. Detta bör vara tillräckligt för att avskaffa samhällets
befattning med mnmärkningen på smör.

Från
runmärkningen på ägg har NO erfarenheter som visar att den försvagar
konkurrensen. De äggpackerier som har mnmärkesrätt får särskilda
kvalitetsbidrag inom ramen för prisregleringen. Finansieringen sker via
införselavgifter samt produktionsavgifter, som tas ut av äggproducen-ter med
mer än 1 000 värphöns oavsett om de har mnmärkesrätt eller ej. Detta innebär i
praktiken att staten medverkar till att skapa olika konkurrensförutsättningar
för skilda konkurrenter. Detta är i och för sig något som förekommer på flera områden,
men i regel torde det finnas tunga skäl för de olikformiga fömtsättningama. Av
betänkandet framgår, såvitt NO kan finna, inte något vägande skäl för
mnmärkningen av ägg. Troligen känner många konsumenter inte till innebörden av
mnmärkningen. Det torde t. o. m. vara vanligt att man uppfattar "färska
lantägg", dvs. i praktiken icke mnmärkta ägg, såsom bättre än mnmärkta.

I
praktiken torde runmärkningen på ägg ha spelat ut sin roll. Tanken att Svenska
Ägghandelsförbundet inte skulle klara att på egen hand upprätthålla en
tillfredsställande kvalitetsnivå framstår som verklighetsfrämmande. De
leverantörer som marknadsför icke mnmärkta ägg har regelmässigt en svag
marknadsställning jämfört med marknadsledande Kronägg, som tillhör
jordbrukskooperationen (Svenska Ägghandelsförbundet). Sådana leverantörer måste
i praktiken försöka vara bättre eller billigare än Kronägg för att få sälja
till livsmedelshandeln. Prismässigt kan de ha svårt att konkurrera på gmnd av
att de ej får kvalitetstillägg. 1 fråga om kvaliteten gäller att ingen
livsmedelsbutik skulle ta emot leveranser av ägg från en liten leverantör som
en gång sålt dåliga ägg. Det nu antydda förhållandet torde vara en viktig del
av förklaringen till att begreppet "färska lantägg" har en positiv
klang.

Från
konkurrenssynpunkt är givetvis de nyss påvisade olikformiga konkurrensförutsättningarna
klart negativa främst genom att de försvagar effektiviteten i branschen.
Härtill kommer att kvalitetskontrollen i nuvarande form får bedömas som
obehövlig. Även runmärkningen av ägg är därför enligt NO: s mening en reglering
som bör avskaffas.

2.4.5
Statens pris- och kartellnämnd: Utredningen föreslår bl. a.

att
den del av-offentligkontrollen för mejerivaror m.m., som Svenska
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) nu har hand om, skall
överföras till miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Enligt SPK:s mening har
utredningen inte kunnat visa att man därigenom erhåller en bättre eller lika
bra kontroll lill lägre samhällsekonomiska kostnader. Snarare torde det finnas
risk för att man på gmnd av bristande resurser hos miljö--och
hälsoskyddsnämnderna får en mindre effektiv kontroll till högre samhällsekonomisk
kostnad. SPK ifrågasätter därför denna organisationsändring i kontrollen av
mejerivaror m. m.

2.4.9
Statens livsmedelsverk: När det gäller den löpande tillsynen

bör,
som utredningen föreslagit, kungörelsen om viss offentlig livsmedels

kontroll tillämpas även på mejerierna. KMÄ bör enligt livsmedelsverket

även i fortsättningen tas i anspråk för pastöriseringskontroll och vatten

provtagning. 1'"

2.4.11 Statens
jordbruksnämnd: Nämnden kan ej ställa sig bakom Prop. 1988/89:68

dessa förslag. Bilaga 3

---- Det
är----- mer förenligt med utredningens målsättning att

utnyttja
KMÄ:s resurser fulh ut. Jordbmksnämnden avvisar för

slaget att överföra den obligatoriska kvalitetskontrollen vid export till

nämnden och vill--- framhålla
att det är angeläget att KMÄ:s och

kontrollrådets verksamhet
i detta avseende ges erforderligt lagstöd.

2.4.16
Sveriges lantbruksuniversitet: Helt klart är att det behövs

specialutbildad
expertis för mejerikontrollen. SLU är tveksamt till om sådan kan uppbådas på
lokal nivå; dvs. på MHN.

2.4.18
Länsstyrelsen i Stockholms län
tillstyrker utredningens förslag

2.4.19
Länsstyrelsen i Östergötlands
län tillstyrker utredningens förslag

2.4.20
Länsstyrelsen i Kalmar län: I
livsmedelslagstiftningen återfinns ett flertal författningar som bl. a.
innehåller föreskrifter om kvalitet, om värmebehandling och om offentlig
kontroll. Särskilda vamkapitel finns för mjölk, för ost, margarinost och
mesvara och för ägg- och mejeriprodukter. I dessa vamkapitel återfinns bl. a.
föreskrivna livsmedelsstandards. Livsmedelsverket har även utfärdat särskild
kungörelse om vitaminisering av skummjölkspulver avsett för export.

Dessa
livsmedelslagstiftningens föreskrifter omnämns inte av utredningen. I stället
hävdas att KMÄ:s kvalitetskontroll är en fömtsättning för export av bl. a. ägg-
och mejeriprodukter beroende på att jordbmksnämnden fastställt de
kvalitetskrav som KMÄ föreslagit nämnden (mnmärk-ningsföreskrifterna).
Utredningens uppgifter synes gmndade på att exportörerna anser att exporten
kan komma att försvåras om nuvarande ordning ändras. Länsstyrelsen ifrågasätter
denna exportörernas bedömning. Det är alltid importören och inte exportören som
fastställer vilka krav som skall ställas på produkten. Länsstyrelsen har också
erfarenhet av export av livsmedel (tårtor m.m.) från Frödinge mejeri till
England. I detta fall godtas inte införsel till England baserade på KMÄ:s intyg
beroende på att intyg utfärdade av offentlig livsmedelsmyndighet krävs. För
närvarande utfärdar länsstyrelsen dessa exportintyg. Intygen baseras på egen
inspektionsverksamhet men också på den av KMÄ:s på företagets begäran utförda
internkontrollen. Denna ordning ligger väl i linje med vad som föreslagits
beträffande övrig livsmedelskontroll rörande kontrollprogram, egentillsyn m.
m. KMÄ bör naturligen även fortsättningsvis ansvara för företagens
egentillsyn. Avvikelser från fastställda parametrar skall omgående rapporteras
till ansvarig myndighet. En sådan ordning bör för övrigt gälla egentillsyn inom
övriga livsmedelsbranscher. KMÄ bör som för närvarande vara godkänt som
anvisningslaboratorium av livsmedelsverket och därigenom stå under verkets
tillsyn. Om så krävs kan livsmedelsverket förordna att en anläggning skall stå
under särskild tillsyn (exportkontrollanläggning). En sådan ordning kan enligt
länsstyrelsens mening inte vara försvårande för export och överensstämmer med
vad utredningen i övrigt anfört om exportkontroll.

Runmärkningen
av ägg- och mejeriprodukter, som inte omnämns av

utredningen, äi* enligt länsstyrelsens mening ett bra exempel på kvalitets

krav överförda till för konsumentema lättfattligt symbolspråk. Skäl för att

avskaffa runmärkningen finns inte. Tvärtom bör även andra livsmedels

branscher överväga liknande system som en kvalitetssymbol där måhända 12o

branschens
egna kvalitelsbeslämmelser ligger på en högre nivå än den av Prop.
1988/89:68

myndigheten fastställda normen. Bilaga 3

2.4.21
Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag

2.4.24 Länsstyrelsen
i Älvsborgs län tillstyrker utredningens förslag

2.4.25------------------ Länsstyrelsen
i Västmanlands län tillstyrker utredningens förslag.

---- Länsstyrelsen vill--- betona att varken godkännande av loka

ler eller den fortlöpande tillsynen bör läggas enbart på en lokal miljö- och

hälsoskyddsnämnd. Ett obligatoriskt samrådsförfarande mellan lokala,

regionala och centrala myndigheter bör gälla.

2.4.29
Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Enligt förslaget skall livsmedelsverket
fastställa generella föreskrifter för utformningen av kontrollprogram för
vissa anläggningar. Vid sådant förhållande förefaller det orationellt att —
som utredningen föreslår — miljö- och hälsoskyddsnämnden vid fastställande av
kontrollprogram skall vara skyldig att höra både länets och livsmedelsverkets
expertis. Det får anses helt tillräckligt att samråd sker med länsstyrelsen om
det inte är fråga om ett alldeles speciellt fall. Motsvarande gäller i fråga om
godkännande av lokaler för livsmedelshanteringen.

2.4.35
Gävle kommun:-- Detta är ett
bra förslag

2.4.36
Katrineholms kommun: Bra om det
egendomliga provtagningsför-farandel som hittills förekommit försvinner så att
miljö- och hälsoskyddsnämnden får lagligt bemyndigande att ta prover i
mejerierna.

Positivt
att även godkännandet av mejerier som livsmedelslokal kan utföras av miljö- och
hälsoskyddsnämnden enligt utredningen.

2.4.38
Lunds kommun: Beträffande 1 och
2 finns inget att erinra. Eftersom utredningen tidigare föreslagit att all
livsmedelskontroll skall vara likartad oavsett om del gäller inhemska,
importerade eller livsmedel avsedda för export torde endast första alternativet
under punkt 3 kunna komma i fråga.

2.4.39
Malmö kommun: Nämnden finner
utredningens förslag

logiskt och rationellt.-

2.4.41
Skara kommun: Beträffande
utredningens förslag till mejerikontroll m. m. finns inga erinringar.

2.4.42
Stockholms kommun: Förslaget
alt samla ansvaret för såväl godkännande som tillsyn, inbegripet provtagning
och undersökning, av mejerier till miljö- och hälsoskyddsnämnden
överensstämmer helt med vad nämnden tidigare anfört i sitt remissvar på
livsmedelssladgekommitténs förslag år 1970.

2.4.44 Sundsvalls
kommun: När det gäller mejeriprodukter har miljö- och hälsoskyddsnämnden i
Sundsvall under en längre tid bedrivit en betydligt mer omfattande kontroll och
provtagning än KMÄ på nämndens egen bekostnad. Utredningens förslag skulle
innebära alt nämnden kan ta betalt för den tillsyn som redan förekommer.

2.4.45 Uppsala kommun:-- Nämnden
stöder utredningsförslaget

121

2.4.48 Örnsköidsviks
kommun:- det är rimligt att den lokala livs- Prop. 1988/89:68

medelsmyndigheten
har en gmndlig kännedom om förhållandena samt Bilaga 3

kvalitén på mejeriprodukterna. Detta torde endast kunna uppnås när allt

tillsyns-och kontrollansvar åläggs miljö-och hälsoskyddsnämnden.

2.4.52------------------------------------------------- Svenska
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg:

Kostnadsmässigl
innebär en decentralisering av provtagningen en fördy

ring av verksamheten.- KMÄ:s kvalitetskontroll av mejeriproduk

ter som underlag för kvalitetsbetalning kommer att fortsätta men blir

dyrare om SLV-provtagningen upphör.

KMÄ:s
verksamhet sker på ett enhetligt, samordnat sätt och ger möjlighet till en
helhetsbild av läget vid landets alla mejerier. Halvårsvisa statistiska
sammanställningar har gjorts sedan starten.

Det
bör---- omnämnas att 3/4 av landets alla mejerier ligger på

orter,
där det inte finns anvisningslaboratorium, varför huvudparten av
hälsoskyddsnämnderna måste få analysdata från laboratorium på annan plats.
Provtagningsutrustning måste hämtas och prov avlämnas för vidare transport,
vilket medför ökad arbetsinsats.

På
direktiv av livsmedelsverket sänder KMÄ nu omgående alla analys

data till berörd hälsoskyddsnämnd.

KMÄ:s
verksamhet kan under rådande förhållanden mer betraktas som en kostnadssänkande
service åt hälsoskyddsnämnderna och ger dem dessutom mer tid att ägna sig åt
inspektion än åt mtinbetonad tidskrävande provtagning.

---- Enligt
utredningens mening har KMÄ de kvalifikationer och det

kunnande
som krävs för att kunna engageras i företagens egentillsyn. Detta kunnande bör
som nu också i fortsättningen tas tillvara även i den offentliga kontrollen.

Vad
gäller den obligatoriska exportkontrollen som lill stor del bygger på den
frekventa kvalitetskontrollen som underlag för kvalitetsbetalning har tidigare
utredningar och hörande av olika intressenter i nuläget visat att man önskar ha
kvar exportkontrollen i nuvarande omfattning.

2.4.53
Kooperativa förbundet anser att
KMÄ:s nuvarande uppgifter i princip ej bör förändras.

2.4.54
Landsorganisationen i Sverige:
En översyn av livsmedelsverkets direktiv till KMÄ borgöras. I övrigt anser LO
att KMÄ även i fortsättningen skall ombesörja provtagningen på uppdrag av
livsmedelsverket.

2.4.56
Lantbrukarnas riksförbund: I till utredningen fogad reservation och särskilt
yttrande har utredningens majoritetsförslag starkt kritiserats. LRF hänvisar
till dessa och understryker de motiv för kritiken som anförts. Förslaget från
utredningens majoritet i fråga om mejerikontrollen kan inte godtas. Det system
som finns i dag överträffar det lagda förslaget ur kompetens- och
frekvenssynpunkt och är betydligt mindre kostsamt för alla parter. Det bör
därför bibehållas med de mindre justeringar som kan påkallas.

2.4.61
Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser det centralt att bevara och ta
tillvara den kompetens som finns uppbyggd hos KMÄ.

Utredningen
framhåller informationsproblem mellan KMÄ och kom

munerna. En översyn av detta problem samt av SLV:s direktiv till KMÄ ,,,

bör därför ske. Provtagning
inom mejeriområdet bör även fortsättningsvis Prop. 1988/89:68 skötas av en
central instans. Kan de problem utredningen påpekar inte Bilaga 3 lösas på
ovan antytt sätt bör i stället ett utökat samhällsansvar för KMÄ:s verksamhet
övervägas.

2.4.64 Svenska
kommunförbundet: Styrelsen delar utredningens uppfatt

ning att miljö- och hälsoskyddsnämnden skall svara för godkännande av

mejerier som livsmedelslokal. Nämnden foreslås även få ansvaret för både

provtagning och inspektion vid mejerier och exporterande fiskkonservfa

briker. Tillsynsansvaret vid mejerier omfattar både den allmänna offentli

ga livsmedelskontrollen och pastöriseringskontrollen. Ett utökat ansvar

inom mejerikontrollen behöver inte medföra några större förändringar i

miljö- och hälsoskyddsnämndens inspektionsverksamhet. Detta är ett till

synsområde, som många kommuner har tidigare erfarenheter av och som

fortfarande ingår i vissa nämnders fortlöpande hygienkontroll.

Styrelsen
har ingen principiell erinran mot förslaget att låta miljö- och
hälsoskyddsnämnden ansvara för både provtagning och inspektion vid
fiskkonservfabriker som är exportanläggningar. Fördelningen av tillsyns- .
ansvaret mellan livsmedelsverket och miljö- och hälsoskyddsnämnden bör dock
klarläggas ytterligare.

Föreslagna
ändringar beträffande mejerikontroll tillstyrks, men även här fömtsätter
styrelsen att miljö- och hälsoskyddsnämndens kostnader kan täckas av den årliga
livsmedelskonlrollavgiften. På liknande sätt som gäller för SMAK inom
potatiskontrollen bör även KMÄ kunna utnyttjas i företagens egentillsyn.

2.4.65
Sveriges fiskares riksförbund
föreslår — - att nuvarande organisation i fråga om kontrollen av fisk- och
fiskprodukter bibehålles.

2.4.66
Sveriges grossistförbund: Också
vad gäller mejerikontrollen m. m. kan vi ansluta oss till de nämnda experternas
särskilda yttrande. Vi avstyrker således förslaget att den provtagning i
mejerierna som på uppdrag av livsmedelsverket nu ombesörjs av Svenska
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) i fortsättningen skall
skötas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Den
obligatoriska exportkontroll av mejeriprodukter, ägg och fiskkonserver som
handhas av KMÄ har stor betydelse i företagens exportansträngningar. Detta har
särskilt påpekats av medlemsföretag inom Grossistförbundet, som arbetar med
export av livsmedel. Grossistförbundel motsätter sig därför bestämt
utredningens förslag på denna punkt.

2.4.71
Länsstyrelsen i Örebro län:------------ KMÄ bör fortsättnings

vis svara för egenkontrollen medan däremot utfärdande av exportintyg bör

ligga på myndighetsansvar..Denna ordning ligger väl i linje med vad som

föreslagits beträffande övrig livsmedelskontroll.

2.4.78
Statstjänstemannaförbundet: Utredningen föreslår att den

provlagning
som på livsmedelsverkets uppdrag nu ombesörjs av kontroll

anstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) i fortsättningen skall hand

has av miljö- och hälsoskyddsnämnderna. ST avstyrker förslaget. En de

centralisering av pirovtagningen skulle medföra ökade kostnader. När

KMÄ:s inspektörer besöker landets mejerier, vilket kontinuerligt sker,

samordnas de kontroller som görs åt jordbmksnämnden och livsmedels

verket. Kontrollkostnaden blir därmed låg. Hälsovårdsinspektörernas

provtagning skulle däremot vara ett isolerat — förhållandevis dyrt —

uppdrag. Vid bedömningen av kostnaderna bör även följande omständig- ,..-

heter beaktas:

— KMÄ:s
kvalitetskontroll av mejeriprodukter i samband med kvalitets- Prop.
1988/89:68 betalning blir dyrare om provtagningen åt livsmedelsverket upphör Bilaea
3

— KMÄ
har möjligheter att styra provtagningen så att serieanalys kan utföras med
lägre kostnader som följd

— den
kontroll av smör och ost som KMÄ nu utför åt livsmedelsverket bygger på samma
prover som uttagits för KMÄ:s landsomfattande kvalitetskontroll av
mejeriprodukteråt jordbruksnämnden

— den
landsomfattande kontroll av konsumtionsmjölk som KMÄ bedrivit åt
jordbruksnämnden och numera åt livsmedelsverket kräver serieanalys

KMÄ:s
verksamhet bedrivs enligt ST:s mening planmässigt och ratio

nellt och den ger en helhetsbild av landets samtliga mejerier.

Till
det redan anförda kommer att huvudparten av landets mejerier

ligger på orter där anvisningslaboralorium saknas.

Utredningen
föreslår vidare att det obligatoriska kravet på kvalitetskontroll vid export
av mejeriprodukter, ägg och fiskkonserver skall upphävas, alternativt att det i
fortsättningen skall ankomma på jordbmksnämnden alt svara för
kvalitetsprövningen. ST vill här peka på att frågan tidigare (1981) har prövats
av jordbruksnämnden på regeringens uppdrag. Alla intressenter förordade då
obligatorisk kontroll i den omfattning som nu äger mm. Skäl för annan bedömning
i dag föreligger enligt ST:s mening ej. ST anser vidare att kontrollen bör
ligga kvar hos KMÄ. Ett överförande till jordbruksnämnden skulle ställa krav på
att bygga upp nya resurser där (kompetens, administration) eller med andra ord
leda till ökade kostnader.

2.5 Köttkontroll

2.5.6
Konsumentverket ser positivt på att bestämmelserna om köttkontroll samlas inom
en och samma lagstiftning och ger förutsättningar för en enhetlig kötlkontroll.
Verket delar utredningens uppfattning att ambitionsnivån på kontrollen skall
vara hög oavsett var i landet livsmedlen produceras. Det finns emellertid i dag
ett uttalat önskemål att förkorta avståndet mellan producent och konsument.
Gårdsbutiker där produkter från den egna gården säljs har rönt stor
uppskattning av många konsumenter. Verket anser därför att det finns skäl att
utreda hur bestämmelserna med bibehållen ambitionsnivå kan ge utrymme för
alternativa produktions- och försäljningsformer.

2.5.9
Statens livsmedelsverk tillstyrker utredningens förslag att föreskrifter för
kötlkontrollen i fortsättningen skall meddelas med stöd av livsmedelslagen.
Detta innebär att köttbesiktningslagen med följdförfattningar upphävs. Verket
har inget att erinra mot vad utredningen anför beträffande
livsmedelskontrollen vid fjäderfäslakterier och andra slakterier.

2.5.15
Riksrevisionsverket delar utredningens uppfattning att det nuvarande systemet
för köttbesiklning med olikartade krav på besiktningens omfattning i olika
geografiska områden kan förefalla otidsenligt. RRV vill samtidigt betona vikten
av att man inte ställer sådana krav att en utveckling, som kan vara önskvärd
från andra utgångspunkter, mot alternativa och ofta mer småskaliga former av
köttproduktion försvåras. RRV instämmer därför i utredningens uppfattning att
kraven bör anpassas till verksamhetens omfattning.

2.5.16 Sveriges
lantbruksuniversitet instämmer i utredningens förslag

124

2.5.18 Länsstyrelsen i Stockholms
län har inget att erinra i princip emot Prop. 1988/89:68

att kontrollen av kött baseras på livsmedelslagen. Länsstyrelsen finner det
Bilaga 3

emellertid förvånande att utredningen — efter att först ha argumenterat

för
en samordning mellan den allmänna livsmedelslagstiflningen och
kött-besiklningslagstiflningen — utan kommentarer eller förklaringar föreslår
en lagändring som får det motsatta till följd, nämligen att besiktningsveterinärs
beslut skall överklagas till livsmedelsverket och inte till länsstyrelsen. Om
man eftersträvar likhet mellan livsmedelslag och kötlbesiktnings-beslämmelser
så bör det givetvis gälla även överklagandeproceduren, i synnerhet som det
förhållandel råder redan i dag utan nackdelar.

Länsstyrelsen
instämmer i utredningens synpunkter på hur kraven bör

anpassas till
slakteriernas storlek . Länsstyrelsen menar dock att

det
bör tydligare framgå av nya köttbesiktningsbestämmelser att framlida

mindre slakterier skall kunna få utvecklas utan hinder av strama konlroll-

slakteriformer enligt dagens modell.

---- Mot
bakgrunden av att flertalet fjäderfäbesättningar är anslutna

till
ett salmonellakontrollprogram anser utredningen att den nuvarande statliga
kontrollen över fjäderfäslaklen kan övergå till att utföras som offentligt
kontrollerad egentillsyn. Salmonellakontrollen omfattar endast en sjukdomsgrupp
av flera som kan förekomma, bl. a. den mycket utbredda men först på senare tid
uppmärksammade campylobacterinfektionen. Länsstyrelsen anser det därför inte
lämpligt att frångå den statliga fjäder-fäslakterikontrollen förrän
besättningskontrollprogrammen blivit bredare och mera omfattande.

2.5.19
Länsstyrelsen i Östergötlands
län tillstyrker utredningens förslag rörande inordnande av
köttbesiktningslagens bestämmelser i livsmedelslagen, enhetliga regler för all
köttkontroll i landet och alt livsmedelsverket med dess besiklningspersonal
även fortsättningsvis skall ansvara för livsmedelskontrollen vid
boskapsslaklerierna. När del gäller fjäderfäslakterierna anser länsstyrelsen
att även dessa bör stå under livsmedelsverkets direkta kontroll. Inte minst den
senaste tidens uppmärksammade problem med spridning av campylobacterinfektioner
från kycklingar till människor motiverar en skärpning av kontrollen snarare än
en nedmstning.

2.5.20
Länsstyrelsen i Kalmar län
tillstyrker att föreskrifterna för köttkontrollen i fortsättningen meddelas
med stöd av livsmedelslagen innebärande att lagen om köttbesiktning upphävs
och att slakteritvång för vissa djurarter i princip kommer att omfatta hela
landet. Viss dispensmöjlighet beträffande kraven på slakteritvång bör finnas om
slakteritvång medför orimligt långa transportavstånd för slaktdjur. Möjligheten
av att tillskapa s. k. gårdsslakterier bör utredas ytterligare. Enligt
länsstyrelsens mening är det exempelvis svårt att frångå krav på
levandedjursbesiktning och sani-letsslaklavdelning. Det bör ankomma på
livsmedelsverket att utforma föreskrifter om köttbesiklning och om
kontrollverksamhet vid såväl kon-Irollslakterier som gårdsslakterier.

Landels
för närvarande 16 fjäderfaslakterier bör även fortsättningsvis

vara underkastade offentlig statskontroll genom särskilt förordnade veteri

närer som fullgör tillsyn i enlighet med av livsmedelsverket meddelade

föreskrifter.---

Utredningens
förslag om alt besiktningsveterinärorganisationen skall

svara för all livsmedelstillsyn inom slakterier och förädlingsanläggningar i

anslutning till slakterierna tillstyrkes.

2.5.21 Länsstyrelsen
i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag med

undanlag för förslaget att
köttkontrollen vid fjäderfäslaklerierna skall ge- 125

nomföras som egentillsyn
hos företagen.

2.5.24 Länsstyrelsen i
Älvsborgs län tillstyrker utredningens förslag dock Prop. 1988/89: 68

med undantag för förslaget att kontrollen vid Qäderfäslakt skall genomfö-
Bilaga 3

ras som egentillsyn hos
slakteriföretaget.

2.5.25
Länsstyrelsen i Västmanlands
län: Enligt länsstyrelsens bedömning bör kontrollen vid fjäderfaslakterier inte
ändras till enbart s. k. egentillsyn.

2.5.26
Länsstyrelsen i Kopparbergs län
tillstyrker utredningens förslag att det efter en övergångstid skall gälla
enhetliga regler för all kötlkontroll i landet.

Avsaknaden
av levande-djurbesikining för del byråbesiktade köttet har medfört att
djurägare försökt smyga in svårt sjuka djur — nödslaktfall som sedan kasserats
som otjänliga till människoföda — via köttbesiktningsbyråerna. Av samma skäl —
avsaknaden av levande-djurbesiktning — kan även grava djurskyddsfall undgå
upptäckt.

Länsstyrelsen
tillstyrker också att det införs föreskrifter om skyldighet för djurägare att
lämna sådan uppgifter om djuren som är av betydelse för kötlkontrollen samt att
föreskrifterna straffsanktioneras.

Länsstyrelsen
avstyrker utredningens förslag om att köttkontrollen vid fjäderfäslakterierna
genomförs som egentillsyn hos företagen.

2.5.28
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att fjäderfäslakterierna lik

som hittills bör stå under offentlig statskontroll.

Besvär
över besiktningsveterinärs beslut bör liksom nu ske hos länsstyrelsen beroende
på att sådana ärenden ibland kräver snabba beslut.

2.5.31
Eslövs kommun: Förslaget att införa enhetliga regler för köttkontroll kommer
att eliminera de problem som i dag förekommer med handel av kött från kommuner
med besiktningstvång och de med slakteritvång.

Att
livsmedelsverkets besiktningspersonal fömtom köttkontrollen sva

rar för hela livsmedelskontrollen inom slakterierna är rimligt sett ur effek

tivitetssynpunkt. Tillsynen över produktionslokalerna bör däremot ligga

på miljö-och hälsoskyddsnämnden. —

2.5.35
Gävle kommun:--- Detta är ett
förslag som hälsas med tillfredsställelse

2.5.36
Katrineholms kommun: Vi har
inget att anföra för de tre första punkterna i utredningens förslag.

1
Katrineholms kommun finns två fjäderfäslakterier som är kontrollslakterier.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden har hittills haft styckningsavdelningarna som
sitt ansvarsområde. Utredningen föreslår nu att slakterierna och därmed
integrerad verksamhet såsom styckning och annan vidareförädling skall undantas
från miljö- och hälsoskyddsnämnderna och överföras till livsmedelsverkets
besiktningspersonal.

Miljö-
och hälsoskyddsbyrån måste kraftigt protestera mot en sådan

utveckling.---

2.5.38
Lunds kommun: Förslagen under punkterna 1, 2 och 3 tillstyrkes.

Förslaget
under punkt 4 förtjänar däremot en del kritiska kommentarer.

Att undanta slakterierna och därmed integrerade anläggningar (exv. char

kuterifabriker, styckningscentraler etc.) från de lokala miljö- och hälso

skyddsnämndernas tillsyn vore olyckligt.

126

Förslaget under punkt 5
får väl närmast betraktas som ett olycksfall i Prop. 1988/89:68 arbetet.
Det är svårt att hitta någon annan förklaring till förslaget att ställa
Bilaga 3 en utav våra för närvarande mest bekymmersamma livsmedelshanteringar
helt utan traditionell offentlig livsmedelskontroll, nämligen fjäderfähanteringen.

2.5.39
Malmö kommun:-- Förslaget-- — biträdes av nämnden

2.5.42
Stockholms kommun: Förvaltningen ser med tillfredsställelse på

förslaget att köttkontrollen får ett för hela landet enhetligt innehåll för all

kötthantering och köttbesiktning i samband med slakt

2.5.44
Sundsvalls kommun:
Livsmedelskontrollutredningen föreslår att det i fortsättningen blir enhetliga
regler för all köttkontroll och alt tillsynen över slakterierna helt och fullt
tillfaller livsmedelsverket. En enhetlig köttkontroll medför bl. a. att
köttbesiktningsbyråerna kommer att försvinna och all köttbesiklning kommer att
ske vid kontrollslakterierna. Miljö- och hälsoskyddskontoret stöder dessa
förslag. Vi motsätter oss däremot att besiklningsveterinärorganisationen skall få
tillsynen över charkuterifabriker som är integrerade med slakterier.-------------------

2.5.45
Uppsala kommun: Uppsala är-- en
av landets kommuner

som
inte har slakteritvång. Några negativa effekter av detta har inte tormärkts.
Förslaget att all slakt framdeles kommer alt ske på konlrollslak-terier kan
trots goda intentioner få icke önskade bieffekter. Möjligheten att anlita en
köttbesiktningsbyrå har för många mindre slakteriföretag, gårdsslaktare etc.
inneburit en "ventil", en möjlighet att utanför stordriftens ram
trots allt få en besiktning av sitt eller sina djur. Intentionen hos de
trafikanter som utnyttjar en köttbesiktningsbyrå är säkerligen inte att komma
undan med "en mindre ambitiös kontroll". Nämnden menar tvärtom att
man på detta sätt har en viss kontroll över småskaligheten. En ökad
formalisering av slakten som slakteritvånget innebär, kan få till följd all
delar av småskaligheten illegaliseras med en, i klartext, ökad s. k. svart
slakt som följd.

2.5.49 Centralorganisationen
SACO/SR anser att målsättningen bör vara

alt samma krav ställs på köttkontrollen oavsett djurslag. Därför bör kött

kontrollen vid fjäderfäslaklerierna så långt möjligt efterlikna den vid van

liga kontrollslakterier.

Föreskrifterna
för kötlkontrollen bör i fortsättningen meddelas med

stöd av livsmedelslagen, innebärande att lagen om köttbesiktning upphävs

och att slaklerilvång för vissa djurarter i princip kommer att omfatta hela

landet. Viss dispensmöjlighet beträffande kraven på slakteritvång bör, som

utredningen anför, finnas bl. a. som en motvikt till den storskaliga produk

tionen. ---

Utredningens
förslag om att besiktningsveterinärorganisationen skall

svara för all livsmedelstillsyn inom slakterier och förädlingsanläggningar i

anslutning till slakterier tillstyrkes.

2.5.50--------------------- Glesbygdsdelegationen:
Det är delegationens uppfattning att de

åtgärder som föreslås beträffande köttbesiktningen riskerar att ge vissa

negativaeffekler i glesbygden.

En
viktig del av den offensiva glesbygdspolitik som riksdagen beslutat om är en
ökad lokal vidareförädling av bygdens råvaror. Det är angeläget att vända
koncentrationsprocessen inom bl. a. livsmedelsindustrin. Slakte-

127

rierna
utgör ett exempel. Utredningens förslag om slaklerilvång kan med- Prop.
1988/89:68 föra att det blir svårare att behålla småslakterier och givetvis att
etablera Bilaga 3 nya. Visserligen säger utredningen att föreskrifterna för de
minsta slakterierna i viss mån bör anpassas till verksamhetens omfattning i
och med att de livsmedelshygieniska riskerna är begränsade om produktionen är liten
och avsätts på en närmarknad. Men huvudinriktningen tycks ändå vara att skapa
en kontrollapparat som bäst passar stora slakterier, och därmed ytterligare
förstärka en utveckling inom branschen som definitivt inte är önskvärd från
glesbygdssynpunkt och knappast heller från konsumentsynpunkt. Genom förslaget
om generellt slaklerilvång frångår utredningen också sin princip om all
decentralisera livsmedelskontrollen.