Prop. 1988/89:74

Regeringens proposition 1988/89:74

om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är
berövade friheten.

Prop. 1988/89:74

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 8 december 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås all Sveriges internationella åtaganden rörande underrättelseskyldighet,
besöksrätt m. m. enligt Wienkonventionen år 1963 om konsulära förbindelser och
enligt bilaterala konsularkonven-lioner med fyra länder skall regleras i en ny
lag. I samband därmed upphävs enligt förslaget en nu gällande bestämmelse om
skyldighet att underrätta brittisk konsul. Den nya lagen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1989.

1
Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 74

Propositionens
lagförslag pp- • 8/89:74

1 Förslag till

Lag om underrättelseskyldighet m. m. när utlänningar är
berövade friheten.

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, skall

den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänning

en utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövan-

det samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet.

När
en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt
att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövan-det och om sina
möjligheter alt få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade.

2
§ Om den som är berövad
friheten inte motsätter sig det, skall hans hemlands konsul beredas tillfälle
att besöka honom, samtala och brevväxla med honom samt se lill att han får
hjälp alt ta tillvara sin rätt.

3
§ Vid tillämpningen av 1 och 2 §§
skall iakttas vad som i lag eller annan författning annars är föreskrivet om
rätt för den som är berövad friheten all ta emot besök eller att skriftligen
eller muntligen utväxla meddelanden.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989. 1 den mån artikel 19 i konsular-konventionen
den 14 mars 1952 med Storbritannien, artikel 26 i konsular-konvenlionen den 5
mars 1955 med Frankrike, artikel 39 i eller första protokollet till konsularkonventionen
den 30 november 1967 med Sovjetunionen eller artikel 16 i konsularkonventionen
den 12 februari 1974 med Rumänien innehåller regler om underrättelseskyldighet
och, såvitt gäller Storbritannien, besöksrält som går längre än den nya lagens
bestämmelser, tillämpas i stället de reglerna. Artiklarna och protokollet
återges i bilagan till denna lag.

Bilaga

Konsularkonvention
mellan Konungari- Consular Convention between The United

ket Sverige och Det
Förenade Konungari- Kingdom of Great Britain and Northern

ket Storbritannien och
Nord-Irland Ireland and The Kingdom of Sweden

KAPITEL
V PART V

Allmänna
konsulära uppgifter General Consular Functions

Artikel
19 ■ Artide 19

1.
Konsul skall omedelbart av vederbö- (1) A consular oflTicer shall be informed

rande
myndigheter inom territoriet underrät- immediately by the appropriate authorities

tas, då medborgare i den
utsändande staten inom konsulns distrikt anhålles eller häktas i avvaktan på
rättegång eller på annat sätt berövas sin frihet.

2.
Konsul skall tillålas att utan
dröjsmål besöka, enskilt samtala med samt ombesörja rättshjälp ål medborgare i
den utsändande staten, som sålunda är anhållen, häktad eller eljest berövad sin
frihet för rättsförhandlingar eller förhör eller som äger rätt att fullfölja talan
i sin sak enligt de för ordinära rättsmedel gällande bestämmelserna om den lid
inom vilken talan må fullföljas. Meddelande från sådan medborgare lill konsuln
skall utan dröjsmål vidarebefordras av territoriets myndigheter.

3.
Efter anmälan hos vederbörande
myndighet äger konsul, utan all detta innebär någon inskränkning i
bestämmelserna under mom. 2, rätt att besöka medborgare i den utsändande
staten, som inom hans distrikt är berövad sin frihet för att avtjäna
frihetsstraff. Sådant besök skall ske under iakttagande av de föreskrifter som
gälla för den anstalt där fången är intagen. Emellertid skola sådana föreskrifter
medgiva konsul skälig möjlighet att träffa och samtala med medborgare i den utsändande
staten.

of the territory when any
national of the sending state is confmed in prison awaiting trial or is otherwise
detained in custody within his dislrict.

(2)
A consular officer shall be permitled
to visit without delay, to converse privalely with and to arrange legal
representation for, any national of the sending state who is so confmed or detained
for the purpose of any proceedings or interrogalions or who is enti-tled to appeal
under the ordinary mles as to the lime within which an appeal may be made. Any communication
from such a national to the consular officer shall be forward-ed without delay
by the authorities of the territory.

(3)
Without prejudice to the
provisions of paragraph (2) of this Artide, when a national of the sending state
is detained in custody in pursuance of his sentence, the consular officer within
whose dislrict he is detained shall, upon notification to the appropriate authori-ty,
have the right to visit him. Any such visit shall be conducted in accordance with
the regulations in force in the institution in which he is detained, it being understood,
however, that such regulations shall permit reasonable access to and opportunity
of conversing with such national.

Artikel 37

Konventionen
skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten utväxlas i London. Konventionen
skall träda i kraft på den trettionde dagen efter ratifikationsinstrumentens utväx-ling
och skall därefter förbliva i kraft intill sex månader från den dag då endera
av de Höga Fördragsslulande Parterna underrättat den andra om sin önskan att
uppsäga konventionen.

Till
bekräftelse härav hava ovannämnda befullmäktigade ombud undertecknat denna
konvention och därå anbragt sina sigill.

Som
skedde i Stockholm den 14 mars 1952 i två exemplar, på engelska och svenska
språken, och skola båda texterna äga lika vitsord.

Artide 37

This
Convention shall be ratified and the instruments of ratification shall be ex-changed
at London. The Convention shall enter into force on the thirtieth day after the
date of exchange of the instruments of ratification and shall continue in force
until six monlhs from the date on which either High Contracting Party shall have
given to the other notice of termination.

In
witness whereof, the above-mentioned Plenipotentiaries have signed this Convention
and affixed thereto their seals.

Done,
in duplicate, at Stockholm, this fourteenth day of March 1952 in the English and
Swedish languages, both texts being equally authorilative.

fl Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 74

Prop.
1988/89:74

Översättning

Convention consulaire
entré la République Franaise et le Royaume de Suéde

Konsularkonvention
mellan Konungariket Sverige och Franska Republiken

TITRE IV Attributions consulaires

KAPITEL IV Konsuls befogenheter

Artide 26

Les consuls
et agents consulaires seront in-formés, sur leur demande, par les autorités compélenles,
de fidentité de leurs ressortis-sanls détenus dans leur circonscription, sauf
si les intéressés s'y opposent.

Les
autorités compélenles informent im-médiatement les consuls el agents consulaires
de farrestation ou de la détention, dans leur circonscription, de tout ressortissant
de TEtat d'envoi qui en fait la demande. Le consul peul alors étre autorisé å
visiter ses ressortis-sanis conformément aux réglements de fé-lablissement de détention
et å s'entretenir avec eux en vue de prendre toule disposition pour leur défense
en justice. Toule communication destinée au Consul par ce ressortissant lui
est transmise par les soins de Tautorité compétente.

Lorsque
le ressortissant purge, apres con-damnation, une peine privative de liberté, le
consul dans la circonscription duquel il est délenu a le droil de le visiter moyennanl
autorisation de Tautorité compétente. Toule visile de ce genre doil permeltre
au consul ou å son délégué de s'enlretenir avec le prison-nier, conformément aux
réglements des pri-sons.

Artikel 26

Konsul
och konsularagenl skola, om de så begära, av vederbörande myndigheter erhålla
uppgifter om vilka medborgare i den utsändande staten, som äro intagna i häkte
eller fångvårdsanstalt inom deras distrikt, utom i fall då de intagna motsätta
sig detta.

Vederbörande
myndigheter skola omedelbart underrätta konsul och konsularagenl, då
medborgare i den utsändande staten anhålles eller häktas inom deras distrikt
och den anhållne eller häktade begär att så skall ske. Konsuln äger i sådant
fall erhålla tillstånd att besöka medborgaren i fråga med iakttagande av
vederbörande anstalts regler samt all samtala med honom för att bliva i
tillfälle att vidtaga erforderliga åtgärder för hans försvar inför rätta.
Meddelanden från den anhållne eller häktade till konsul skola befordras till denne
genom vederbörande myndighets försorg.

Då
medborgare i den utsändande staten efter att ha dömts till frihetsstraff
avtjänar sådant, skall konsul inom vars distrikt detta sker äga rätt att besöka
bortom efter tillstånd av vederbörande myndighet. Vid besök av sådant slag bör
konsul eller den han sätter i sitt ställe äga möjlighet att samtala med fången
under iakttagande av anstaltsreglerna.

Artide 46

La
présente Convention entrera en vigueur å dater du jour de féchange des
instruments

Artikel 46

Denna
konvention skall träda i kraft på dagen för ratifikationsinstrumentens

de ratification
qui aura lieu å Stockholm, aussitöt que faire se pourra.

Elle demeurera
en vigueur jusqu'å ce que fune des Hautes Parties Conlractantes la dénonce, moyennanl
un préavis d'une année.

En foi de quoi, les Plénipolentiaires ont signé la présente
Convention et y ont apposé leur sceau.

Fail å Paris, le 5 mars 1955.

utväxling,
vilken skall ske i Stockholm så snart sig göra låter.

Den skall
förbliva i kraft till dess endera av de Höga Fördragsslutande Parterna uppsäger
densamma, varvid ett års uppsägningstid skall gälla.

Till
bekräftelse varav de befullmäktigade ombuden undertecknat denna konvention och
därå anbragt sina sigill.

Paris den 5 mars 1955.

Konsularkonvention

mellan
Sverige och de Socialistiska

Rådsrepublikernas
Union

KOHCy.nbCKaH ICOHBeilUHH

MCMtny lIlBeuHeH
h Coio30m Cobctcicmx CouHajiHCTifHecKMx
PecnyÖJiMK

KAPITEL IV Konsulära
uppgifter

Pasncn IV KoHcyjibCKHe (t)yHici;HH

Artikd
39

1. I fall då en medborgare i den sändande staten
arresterats eller anhållits i annan form skall vederbörande myndigheter i den
mottagande staten omedelbart underrätta konsuln därom.

2. 1 fall då en medborgare i den sändande staten
arresterats eller anhållits i annan form eller avtjänar fängelsestraff skall
konsuln ha rätt att besöka och meddela sig med honom utan dröjsmål. De i detta
moment nämnda rättigheterna skall utövas i enlighet med den mottagande statens
lagar och förordningar, förutsatt dock att dessa lagar och förordningar icke omintetgör
dessa rättigheter.

Cxaxbfl 39

1.
KoMneTCHTHbie anacTH
rocyaapcxBa npeöbiBaHHH HeMea.neHHo yBeaoMjiaioT koh- cy.rTbCKoe aoiDKHOCTHoe nnuo npeacxaB-.nHCMoro rocyaapcxaa
o5 apecxe H.nH sanep-5KaHHH B HHOH (JjopMc rpa>KflaHHHa npefl-cxaBJiHeMoro rocyaapcxBa.

2.
KoHcyjibCKoe aoTDKHOcxHoe
jihuo HMeer npaBo HeaaMeanHxenbHo
nocexuxb h chc- cxHCb c rpa5KiiaHHH0M
npeacxaBJifleMoro rocynapcxBa, HaxonHumMCfl non apecxoM Hjw 3aflep>KaHHbiM
a hhoii (JiopMC nnn

OXÖblBaKDIimM CPOK XKDpeMHOrO 3aKJlK)MeHH51.

ripaBa, yKasaHHbie
b nacxoHmeM HyHKxe, flOJDKHbi ocymecxB.naxbCH
b cooxBexcxann c saKonaMH h npaBH.naMH rocyaapcxBa npeöbiBaHHH npn
ycjiOBHH, oanaKO, ixo ynoMHHyxbie saKOHbi h
npaBHJia ne nojiÄHbi aHHyjiHpoBaxb 3xiix npas.

KAPITEL V Slutbestämmelser

Artikel
45

1.
Denna
konvention skall ratificeras och träder i kraft på den trettionde dagen efter
ratifikationsinstrumentens utväxling som skall äga mm i Stockholm.

2.
Konventionen
skall förbli i kraft intill utgången av sex månader efter den dag då endera Fördragsslulande
Parten underrättar den andra om sin önskan att uppsäga konventionen.

Till bekräftelse härav har de båda Parternas befullmäktigade
ombud undertecknat denna konvention och därå anbragt sina sigill.

Som skedde i Moskva den 30 november 1967 i två exemplar på
svenska och ryska språken, och skall båda texterna äga lika vitsord.

Paszieji V.

3aKjiK)HHxejibHbie

nocxaHOBJieHHn

CxaxbH 45

1. HacxoHuiaJi
KoHBeHUHH nofl.ne>KHx

paxHHKauHH H Bcxynnx b CHny na xpna-

uaxbifi flCHb nocjie oÖMena paxHcJjuKauH-

OHHblMH rpaMOXaMH,
KOXOpblH COCXOHXCH B

CxoKro.nbMe.

2. KoHBeHUHH
öynex ocxasaxbca b cujie ao

HcxeqeHHH mecxn MecancB co ahh, Korna
oana

H3 /loroBapHBaioumxcH Cxopon cooömnx

flpyroft floroBapHBaiomeHCH Cxopone o

CBOCM 5KejiaHHH npcKpaxHxt ee aeficxBHe.

B yaocxoBepcHHe
wero VnoaHOMOweHHbie oöenx floroBapHBaiomnxcH Cxopon noflnHcann nacxoHmyio KonBenuHio
h CKpenunn ee cbohmh nenaxHMH.

CoBepmcHO b Mockbc 30 nOHÖpa 1967 roaa B flByx 3K3eMnjiHpax,
Ka>Kflbiii na mseflCKOM n pyccKOM HSbiKax, npnneM o6a xeKcxa hmckix oflHHaKOByK) CHjiy.

Första protokollet

till konsularkonventionen

mellan Sverige och De Socialistiska

Rådsrepublikernas Union

Vid undertecknandet av konsularkonventionen av denna dag
mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union (här nedan kallad
"konventionen") har de Fördragsslutande Parterna överenskommit om
följande:

1. Den underrättelse till konsul om arrestering eller
anhållande i annan form av medborgare i den sändande staten, som namnes i
artikel 39 mom. 1 i konventionen, skall lämnas inom loppet av en till tre
dagar från tidpunkten för arresteringen eller anhållandet i annan form,
beroende på kommunikationsförhållandena.

2. De i artikel 39 mom. 2 i konventionen nämnda
rättigheterna för konsul att besöka och meddela sig med medborgare i den sändande
staten, som befinner sig under arrest eller anhållits i annan form, skall få
utövas

riepBbiH npOTOKOJI

K KOHCy.I1bCKOM KGHBCHUMM

MejKy UlBeuMeii m Coloaovi
CoBexcKMx CoLiHajiHCTHHecKHx PecnyÖJiMK

Opn nonnncaHHH cero nncjia KoHcynbCKOH

KOHBCHUHH
MOKfly HlBCUHeft H C0K)30M

CoBexcKHx CounajiHcxHHecKHx
PecnyöJiHK (flajiee HMenyeMoft «KoHBeHUHeH») floroBapHBaioiuHecJi CxopoHbi corjiacnjiHCb
o HH»<ecj]eflyiomeM:

1. VBeflOMJieHHe KoncyabCKoro aojdkhoc-

XHoro anua o5 apecxe hjih 3aflepH<aHHH
a

HHoft (JiopMe rpasKflaHHHa npeflcxaaaJieMoro

rocyaapcxBa, ynoMHnyxoe b nynKxe
1 cxaxbH

39 KoHBeHUHH, npoH3BOflHxcH b xeneHHe

oflHoro-xpex flnefl co apeMCHH apecxa H.nH

3aflep)KaHH5i a hhoh (JjopMC a saancHMocxH
ox

yCJIOBHH CB513H.

2. Hpaaa KOHcy.nbCKoro nojisKHOcxHoro

jiHua nocemaxb h chocuxbcji c rpajKflannHOM

npeflcxaBJiflCMoro rocyaapcxBa, naxofl-

HumMCH noit apecxoM hjih 3aaep>KaHHbiM
a

HHOfi $opMe, ynoMsmyxbie b nyuKxe
2 cxaxbu

inom
loppet av två till fyra dagar efter arresteringen eller anhållandet i annan
form av sådan medborgare, beroende av hans vistelseort.

3.
De i artikel 39 mom. 2 i konventionen angivna rättigheterna för konsul alt
besöka och meddela sig med medborgare i den sändande staten, som befinner sig
under arrest eller är anhållen i annan form eller avtjänar fängelsestraff,
skall få utövas kontinueriigt.

4.
Förevarande protokoll skall utgöra en integrerande del av konventionen.

39 KoHaeHUHH, npenocxaBJiaioxcH
b xeienne flayx-MCXbipex aaeH co apeMCHH
apecxa H.nH 3aflep)KaHHJi a hhoh (topine
xaKoro rpa»<flaH-HHa B 3aBHCHMocxH OX cFO MecxoHaxojKne-

HHfl.

3. ripaaa KOHcyjibCKoro flOJi>KHOCXHoro

jiHua, yKa3aHHbie a nyuKxe 2 cxaxbH 39

KoHBeHUHH, nocemaxb h CHocHXbcH c
rpaKn-

aHHHOM npeflcxaanjieMoro rocyaapcxaa,

HaXOflHUJHMCH
HOfl apCCXOM HHH saflcpjKaH-HblM B HHOfl (topMC HJIH OXÖblBaiOlUHM CpOK

xiopcMHoro 3aKiiK)feHHa, npeflocxaB.nHK3xc5i
Ha nepHOflHHecKOH ocnoae.

4. HacxofliUHH OpoxoKOji
»Bnaexoi

HeoxbCMjieMOH wacxbio KoHaeHUHH.

Till
bekräftelse härav har de befullmäktigade ombuden för de Fördragsslutande
Parterna undertecknat detta protokoll och därå anbragt sina sigill.

Som
skedde i Moskva den 30 november 1967 i två exemplar på svenska och ryska
språken, och skall båda texterna äga lika vitsord.

B yflocxoaepcHHe wero VnojiHOMoneHHbie
oöcHX JHoroaapHaaiomHXca Cxopon nonnncajiH HacxojmiHii FIpoxoKon h cKpennnH ero cbohmh neiaxHMH.

CoBcpmeHO
b MocKae 30 HOJiöpa 1967 roua B aayx
aKseMunapax, Ka>Kflbm na tuBencKOM h pyccKOM
HSbiKax, npHHeM o6a xeKcxa hmciox

OflHHaKOByK) CHJiy.

Konsularkonvention
mellan Konungariket Sverige och Socialistiska Republiken Rumänien

Consular Convention between
the Kingdom of Sweden and the Socialist Republic of Romania

KAPITEL 11 Konsulära
uppgifter

CHAPTER II Consular functions

Artikel 16

Skydd
av den sändande statens medborgare

1. Konsul har rätt inom konsulalsdislrik-let
sälla sig i förbindelse med medborgare i den sändande staten och äger lämna
sådan medborgare allt slags bistånd, bl. a. i rättsliga angelägenheter.

Den mottagande staten får
ej inskränka tillträdet till konsulatet för medborgare i den sändande staten
eller sådan medborgares möjligheter att meddela sig med konsulatet.

Artide 16

Protection
ofcitizens of the sending State

I.
A consular officer shall be entitled within the consular dislrict lo communicate
with a citizen of the sending State and may render him every assistance, int.
al., in legal matters.

No
restriction shall be piaced by the re-ceiving State upon the access of a citizen
of the sending State to the consular post or upon communication by him with the
consular post.

t2 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 74

2.
Konsul skall
underrättas av vederbörande myndigheter i den mottagande staten, när en
medborgare i den sändande staten anhålls eller häktas inom
konsulatsdistriktet. Sådan underrättelse skall lämnas utan dröjsmål och i
varje fall inom fem dagar.

3.
Varje
meddelande till konsuln från den som anhållits eller häktats skall vidarebefordras
utan dröjsmål av vederbörande myndigheter. Konsuln har på motsvarande sätt rätt
all meddela sig med den som anhållits eller häktats och får bistå honom att
anskaffa rättsligt biträde och representation.

Konsuln skall också ha rätt att besöka den som anhållits
eller häktats. Sådana besök skall tillåtas ulan dröjsmål. Efter utgången av sju
dagar från tiden för anhållandet eller häktningen får sådana besök ej
uppskjutas av vederbörande myndigheter i den mottagande staten.

4.
Om en
medborgare i den sändande staten avtjänar frihetsstraff i den mottagande
staten, skall konsul ha rätt all meddela sig med och besöka honom.

5.
De rättigheter
som tillerkänns konsul i denna artikels mom. 3 och 4 skall utövas i enlighet
med gällande lagar och förordningar i den mottagande staten.

2.
A consular oflTicer
shall be notified by the competent authorities of the receiving State when a citizen
of the sending State is arrested or detained in custody within his consular dislrict.
Such notification shall be made without delay and in any evenl within five days.

3.
Any communication
addressed to the consular officer by a citizen of the sending State who has been
so arrested or detained shall be forwarded without delay by the competent authorities.
The consular officer shall likewise be entitled to communicate with the arrested
or delained person and may assist him in obtaining legal assistance and representation.

The consular officer shall also be entitled to visit the arrested
or detained person. Such visits shall be allowed without delay. After the expiry
of seven days from the lime of arrest or détention, such visits shall not be postponed
by the competent authorities of the receiving State.

4.
In any case where
a citizen of the sending State is serving a sentence of imprison-ment in the receiving
State, a consular officer shall be entitled to communicate with and visit him.

5.
The righls accorded
to a consular officer under paragraphs 3 and 4 of this Artide shall be exercised
in conformity with the laws and regulations of the receiving State.

KAPITEL IV Slutbestämmelser

Artikel 46

1.
Denna
konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten utväxlas i Bukarest
så snart som möjligt.

2.
Konventionen
skall träda i kraft den trettionde dagen ' efter ratifikationsinstrumentens utväxling
och skall gälla för en tid av fem år. Den skall därefter förbli i kraft till
dess att den upphör att gälla i enlighet med denna artikels mom. 3.

3.
Vardera Höga
Fördragsslutande Parten kan sätta konventionen ur kraft vid utgången

CHAPTER IV Final provisions

Artide 46

1. This Convention shall be ratified and the instruments
of ratification shall be ex-changed in Bucharesl as soon as possible. ■
2. The Convention shall enter into force on the thirtieth day after the date of
the exchange of instruments of ratification and shall remain in force for a
period of five years. It shall thereafter continue in force until such date as
it may terminate in conformity with paragraph 3 of this Artide.

3. Either
High Contracting Party may cause the Convention lo terminate upon the

av fem år eller när som
helst därefter genom att tillställa den andra Höga Fördragsslutande Parlen
skriftlig uppsägning tolv månader i förväg.

Till bekräftelse härav har
de befullmäktigade ombuden undertecknat denna konvention" och försett den
med sina sigill.

Som skedde i Stockholm den
12 februari 1974 i två exemplar på svenska, rumänska och engelska språken. 1
händelse av menings-skiljakligheler rörande tolkningen skall den engelska
texten äga vitsord.

expiry of the initial
period of five years or at any lime thereafter by giving to the other High Contracting
Party notice in wriling lo this effect twelve months in advance.

In witness whereof, the respeclive
Plenipotentiaries have signed this Convention and affixed thereto their seals.

Done in duplicate in
Stockholm this 12th day of February, 1974 in the Swedish, Romanian and English
languages. In case of differ-enl interpretation of the texts, the English text shall
prevail.

2 Förslag
till Prop. 1988/89:74

Lag om ändring i kungörelsen (1952: 644) angående skyldighet
lor myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

Härigenom
föreskrivs att 3 § kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet
alt i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul' skall upphöra att
gälla vid utgången av juni månad 1989.

Senaste
lydelse av 3 (j 1987:919. 10

Justitiedepartementet p™p- 1988/89:74

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
S. Andersson, Bodsiröm, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist,
Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om underrättelseskyldighet m. m. när
utlänningar är berövade friheten

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i mars 1983 en särskild utredare för att se över reglerna om häktning och
anhållande m. m. Till särskild utredare förordnades hovrättspresidenten
Carl-Ivar Skarstedi. Utredningen antog namnet 1983 års häktningsulredning.

Utredningen
lämnade i juni 1985 sitt huvudbetänkande (SOU 1985:27) Gripen — Anhållen —
Häktad. Slraffprocessuella tvångsmedel m. m. Betänkandet har lett till
ändringar i bl. a. rättegångsbalken rörande förutsättningarna för gripande,
anhållande och häktning och de frister inom vilka sådana frihetsberövanden
skall prövas av domstol (prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30, SFS 1987:1211).

1
direktiven lill utredningen togs även upp en fråga om behovet av regler om
underrättelseskyldighet i samband med anhållande och häktning av utländska
medborgare. Utredningen överlämnade i juni 1987 betänkandet (Ds Ju 1987:9)
Förslag till lag om underrättelseskyldighet m.m. vid fri-hetsberövande av
utländska medborgare. I betänkandet föreslås en lag som med hänsyn till våra inlernalipnella
åtaganden reglerar underrättelseskyldigheten och besöksrätten vid frihetsberövanden
av utländska medborgare. Betänkandets lagförslag bör fogas som bilaga 1 till
protokollet i detta ärende.

Belänkandet
har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har

inkommit fränjustitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolissty

relsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens invandrarverk, hov

rätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, riksdagens ombudsmän,

Sveriges advokatsamjund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges

statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sveri

ge och Centralorganisationen SACO/SR. Vidare har Föreningen Sveriges

länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer avgetl ett gemensamt

yttrande. 11

En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepar- Prop.
1988/89: 74 tementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87 —
1754).

Regeringen
beslöt den 17 november 1988 all inhämta lagrådels yttrande över inom
justitiedepartementet på grundval av betänkandet och remissyttrandena
upprättade förslag till

1.
lag om underrättelseskyldighet m.m.
när utlänningar är berövade friheten,

2.
lag om ändring i kungörelsen
(1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela
underrättelse lill brittisk konsul.

De
remitterade lagförslagen är, bortsett från några smärre jämkningar av
huvudsakligen redaktionell natur, likalydande med dem som nu läggs fram.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas som
bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

Jag
avser all nu ta upp frågan om förslag till riksdagen om underrättelseskyldighet
m. m. när utlänningar är berövade friheten.

Jag
har i detta ärende samrått med chefen för utrikesdepartementet.

2 Bakgrund

Sverige
har tillträtt Wienkonventionen den 24 april 1963 om konsulära förbindelser. 1
artikel 36 i den konventionen finns bestämmelser om skyldighet att underrätta
en främmande stats konsulat, om en medborgare i den staten har berövats
friheten här, saml bestämmelser om rätt för konsuler att bl. a. besöka den som
har berövats friheten.

Genom
bilaterala konsularkonventionermed Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och
Rumänien har Sverige gentemot dessa stater åtagit sig underrättelseskyldighet
vid frihetsberövande. Också dessa bilaterala konventioner innehåller regler om
besöksrätt för konsuler.

Bestämmelserna
om underrättelseskyldighet och besöksrätt i konventionen med Storbritannien
har föranlett utfärdandet av kungörelsen (1952:644) ang. skyldighet för
myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.
Sveriges tillträde lill Wienkonvenlionen och de bilaterala konventionerna har
dessutom föranlett vissa föreskrifter och anvisningar inom kriminalvårdsverket
samt polis- och åklagarväsendet. Härutöver har den i konventionerna föreskrivna
underrättelseskyldigheten och besöksrätlen inte blivit föremål för någon
lagstiftning eller annan reglering.

Det
har vid olika tillfällen inträffat att utländska beskickningar fäst utrikesdepartementets
uppmärksamhet på att Sverige inte har uppfyllt sina förpliktelser av angivet
slag. Man har särskilt pekat på brister i fullgörandet av skyldigheten alt
underrätta konsulat om frihetsberövanden.

Jag
vill i detta sammanhang även nämna att Sverige ingått ett antal andra
internationella avtal som innehåller bestämmelser av i huvudsak likartat slag.
De avtal som åsyftas är

—
konventionen den 16 december 1970 för bekämpande av olaga besitt- 12

ningstagande
av luftfartyg (Haagkonvenlionen), ratificerad av Sverige år Prop. 1988/89:74
1971 (prop. 1971:92),

—
konventionen den 23 september
1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfarten (Monlrealkonventionen),
ratificerad av Sverige år 1973 (prop. 1973:92),

—
konventionen den 14 december
1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra
internationellt skyddade personer, ratificerad av Sverige år 1975 (prop. 1975:71),

—
konventionen den 17 december
1979 mot lagande av gisslan (gisslankonventionen), ratificerad av Sverige år
1980 (prop. 1980/81:56) och

—
konventionen den 10 december
1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning (tortyrkonventionen), ratificerad av Sverige år 1985 (prop.
1985/86:17).

Till
de konventioner som innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet hör
också de bilaterala avtal som Sverige har ingått med olika stater - Frankrike
(SÖ 1921:22), Japan (SÖ 1923:7), Luxemburg (SÖ 1923:5), Mexiko (SÖ 1922:14),
Nederländerna (avtal från 1910), Polen (SÖ 1921:25), Schweiz (SÖ 1921:24) och
Ungern (SÖ 1922:4) - om ömsesidigt utbyte av underrättelser om sinnessjuka för
att tillförsäkra dessa den hjälp som de kan behöva från sina ambassader eller
konsulat. Bestämmelsen i 6 § första stycket kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen
av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., om omedelbar
underrättelse till utrikesdepartementet i de fall medborgare i annan främmande
stat än Danmark, Finland, Island eller Norge las in på sjukhus med stöd av
nämnda lag har sin grund i dessa konventioner. Genom Wienkonventionen och de
bilaterala konsularkonventionerna får emellertid underrättelseskyldigheten
anses ha utsträckts även till övriga stater. Inom regeringskansliet bereds för
närvarande förslag till ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. I samband
därmed kommer nämnda bestämmelse i kungörelsen att ses över.

De
multilaterala och bilaterala avtal vid sidan om konsularkonventionerna som jag
senast nämnt innehåller bestämmelser oiii underrättelseskyldighet m. m. vid frihetsberövanden
som inte sträcker sig längre än Wienkonventionens bestämmelser i samma ämne.
Sveriges åtaganden enligt avtalen kommer därför all tillgodoses genom den
lagreglering av Wienkonventionens bestämmelser som jag föreslår i denna
lagrådsremiss. Jag lar därför inte vidare upp dessa avtal.

3 Allmän motivering

3.1 Konsularkonventionerna och gällande svenska regler om underrättelseskyldighet
m.m.

Wienkonventionen
om konsulära förbindelser ratificerades av Sverige den

25 januari 1975 (Sveriges överenskommelser med främmande makter

(SÖ) 1974:10, prop. 1973:172). Av artikel 36:1 b i Wienkonvenlionen

följer att en annan stats konsulat skall underrättas utan dröjsmål om en 13

medborgare i den staten
anhålls, sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på Prop. 1988/89: 74 rättegång
eller las i förvar på annat sätt och begär all en sådan underrättelse skall
lämnas. Myndigheterna i det land där ell frihetsberövande sker skall utan
dröjsmål vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade till konsulatet
och upplysa honom om hans rättigheter enligt det momentet i artikeln.

Artikel
36:1 c innehåller bestämmelser om rätt för konsuler att besöka frihetsberövade,
all samtala och brevväxla med dem och att ombesörja att de får rättsligt
biträde. En konsul skall dock avstå från att ingripa till förmån för den frihetsberövade,
om denne uttryckligen motsätter sig ett sådant ingripande.

Av
artikel 36:2 framgår att de angivna rättigheterna skall utövas inom ramen för
gällande lagar och förordningar i den mottagande staten, varvid dock förutsätts
all dessa lagar och förordningar skall medge ett fullt förverkligande av de
ändamål för vilka de enligt artikeln beviljade rättigheterna är avsedda. I
artikel 70:1 sägs att bestämmelserna i konventionen skall äga tillämpning även
på en diplomatisk beskickning, om denna fullgör sitt lands konsulära uppgifter.

Underrättelseskyldighet
och besöksrätt har också, som nämnts, behandlats i följande fyra bilaterala
överenskommelser: 1. konsularkonventionen den 14 mars 1952 med Storbritannien
(SÖ 1952:1, prop. 1952:169), 2. konsularkonventionen den 5 mars 1955 med
Frankrike (SÖ 1957:33, prop. 1955:157), 3. konsularkonventionen den 30 november
1967 med Sovjetunionen (SÖ 1968:6, prop. 1968:28) och 4. konsularkonventionen
den 12 februari 1974 med Rumänien (SÖ 1975:31, prop. 1974:49).

1
konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien finns inga
bestämmelser om underrättelse som förutsätter att den frihetsberövade skall ha
framfört ett önskemål om att underrättelse till konsul skall ske.

När
det gäller medborgare i Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen gäller
vidare enligt de särskilda överenskommelserna med dessa länder att konsulatet
skall underrättas omedelbart om frihelsberövandet. Enligt första protokollet till
konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen innebär detta att underrättelsen
skall lämnas inom loppet av en lill tre dagar från tidpunkten för frihelsberövandet
beroende på kommunikationsförhållandena. Wienkonventionen och konventionen med
Rumänien föreskriver alt en underrättelse skall ske ulan dröjsmål. Enligt
sistnämnda konvention innebär detta inom fem dagar.

Rätten
att besöka och meddela sig med den som har berövats friheten skall enligt
konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien få utövas utan
dröjsmål. Detta innebär enligt det nämnda till-läggsprotokollet lill
konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen att ett besök skall få ske inom
loppet av två till fyra dagar beroende på den friheisberövådes vistelseort.
Enligt konventionen med Rumänien gäller att ett besök skall tillåtas att ske
utan dröjsmål och alltid senast inom sju dagar efter frihelsberövandet.
Wienkonventionen och konventionen med Frankrike anger inte närmare inom vilken
tid ett besök skall få ske.

Enligt
konventionen med Storbritannien skall en konsul ha rätt all I'*

samtala
enskilt med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller
ärende som inte är slutligt avgjort.

Bestämmelserna i
konventionerna får anses gälla alla former av frihetsberövanden, såväl med
anledning av brott som i administrativ ordning.

Bestämmelserna i
Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrält får anses vara
ett uttryck för allmän folkrätt. De bör därför tillämpas beträffande alla
utlänningar som berövas friheten här i landet, även om konventionen inte har
biträtts av alla länder (prop. 1973:172 s. 22). Dock gäller bestämmelserna i de
bilaterala konventionerna framför Wienkonventionens regler i de fall då de
innebär mera vittgående åtaganden.

Sveriges anslutning till
de aktuella konventionerna har föranlett lagstiftning såvitt angår immunitet
och privilegier för främmande stats konsulat och konsulatsmedlemmar jämte deras
familjer och betjäning samt konsulära kurirer. Bestämmelser härom har tagits
in i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Genom lagen (1970:86)
om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m. m.
har frågor i Wienkonventionens bestämmelser om vittnesmål av utländsk konsul
reglerats. I kungörelsen (1952:664) angående skyldighet för myndighet alt i
vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul har föreskrivits om underrättelseskyldighet
enligt konventionen med Storbritannien.

Närmare regler för
tillämpning av konventionsbestämmelserna finns i 11 § i kriminalvårdsverkets
anstaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4) och 8 § i verkets häktesföreskrifler (KVVFS
1986:5) samt, för de fall där utlänningen är anhållen eller administrativt frihetsberövad,
i rikspolisstyrelsens allmänna råd om skyldighet att lämna underrättelse till
konsulat om frihetsberövande åtgärd mot utländsk medborgare (RPS FS 1986:45).
Riksåklagaren har för åklagarnas del lämnat anvisningar i ämnet (RÅ:s cirkulär
C 79).

Enligt
65 § ullänningsförordningen (1980:377) skall en domstol som beslutar att häkta
en utlänning anmäla detta till invandrarverket. Beträffande medborgare i
Danmark, Finland, Island och Norge skall invandrarverket enligt samma paragraf
underrätta den centrala utlänningsmyndigheten i den häktades hemland.

Prop. 1988/89:74

3.2 Sveriges internationella åtaganden bör införlivas med
svensk rätt genom lag

Mitt förslag:
Sveriges internationella åtaganden rörande underrättelseskyldighet, besöksrätt
m.m. enligt Wienkonventionen 1963 om konsulära förbindelser och bilaterala konsularkonventioner
med fyra länder skall regleras i lag med utgångspunkt i Wienkonvenlionen.

Utredningens förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna är positivt inställda lill
utredningens förslag. Flera har emellertid synpunkter på olika enskildheter i
förslaget.

15

Skälen
for mitt förslag: Har Sverige ingått överenskommelser med andra Prop. 1988/89:
74 stater, skall Sverige givelvis se till att de åtaganden som därigenom har gjorts
blir uppfyllda. Vissa av de åtaganden Sverige har gjort genom de tidigare
angivna konventionerna om konsulära förbindelser har numera reglerats i interna
författningar och andra regler. Riskerna för att konventionsbestämmelserna
inte skall följas av berörda myndigheter har därmed begränsats. De interna
föreskrifter som har utfärdats är emellertid i vissa stycken ofullständiga.
Varken kriminalvårdsstyrelsens häktes- eller an-stallsföreskrifter eller
rikspolisstyrelsens allmänna råd om underrättelseskyldighet m. m. innehåller
t. ex. regler om den besöksrält som föreskrivs i konventionerna. 1 den
utsträckning det är fråga om administrativa frihetsberövanden inom den
kommunala verksamheten saknas svenska regler, med undanlag för de bestämmelser
i 6§ kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. som jag tidigare nämnt (avsnitt
2).

Det
finns därför, som utredningen och remissinstanserna funnit, behov av alt
införliva konvenlionsbestämmelserna med den svenska rätten genom särskild
reglering. Med tanke främst på att det blir fråga om åligganden även för
kommuner och landstingskommuner bör bestämmelserna tas in i en ny lag (jfr 8
kap. 5 § regeringsformen). Det kan också vara en fördel med hänsyn lill svenska
medborgares anspråk på en korrekt behandling utomlands att Sverige särskilt
reglerar dessa frågor i lag.

Det
är enligt min mening naturligt att en lagreglering av våra åtaganden sker med
utgångspunkt i Wienkonventionens bestämmelser.

1
förhållande till Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och Rumäni- . en har
Sverige i de bilaterala konventionerna gjort mer vittgående åtaganden när det
gäller underrättelseskyldighet och - såvitt gäller Storbritannien — besöksrätt
än som gäller enligt Wienkonventionen. Även om vissa skäl kan tala för all man
tar in även motsvarande särregler i den föreslagna lagstiftningen, är det
enligt min mening lämpligare all i denna endast ange all mer långtgående,
bestämmelser i avtal med dessa länder skall gälla i stället för de regler som
annars finns i lagen. Sverige har sedan Wienkonventionen ratificerades 1975
haft som princip all inte ingå några nya bilaterala konventioner på området.
Mot bakgrund härav bör särreglerna i de bilaterala konventionerna lämpligen införiivas
med svensk rätt genom en övergångsbestämmelse varjämte de aktuella konvenlionsreglerna
las in som en bilaga till den nya lagen.

Reglerna
om underrättelseskyldighet och besöksrält i konventionerna får anses gälla
såväl slraffprocessuella som administrativa frihetsberövanden. Sannolikt
gäller enligt Wienkonventionen och konventionen med Storbritannien
underrättelseskyldigheten också vid intagning i kriminal-vårdsanslalt. En
reglering i ämnet bör därför avse samtliga former av frihetsberövanden efter
beslut av myndighet.

Avfatlningen
av vissa av de bilaterala konsularkonventionerna skulle

kunna ge intryck av all konsuln har rätt att besöka den frihetsberövade

oberoende av dennes inställning till besöket. Det bör därför framhållas att

Sveriges inställning till denna fråga alltid varit att besöksrätlen aldrig får

utövas mot den friheisberövådes vilja. '"

Flera remissinstanser, bl.a.
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen, har Prop. 1988/89:74 pekat på del problem
som ligger i all en pågående förundersökning kan försvåras genom en snar
underrättelse till konsulatet eller genom ett besök av konsuln.
Rikspolisstyrelsen har med hänsyftning på brott mot rikets säkerhet framhållit
att det är angeläget att det ges möjligheter såväl att dröja med att lämna
underrättelser som alt inom ramen för gällande lagstiftning begränsa den friheisberövådes
kontakter med bl. a. företrädare för hans hemland.

Vid
ratifikationen av konventionen mellan Sverige och Storbritannien uttalades en
viss tveksamhet med hänsyn lill all det vid vissa brott kan vara önskvärt att
en främmande makt inte omedelbart får kännedom om att ett frihetsberövande av
en viss person har skett. Det sades å andra sidan att, om frågan sätts in i ett
större sammanhang, det måste anses vara av stort värde att principen om en
omedelbar underrättelseskyldighet slås fast (prop. 1952: 169 s. 20).

Samtliga
de aktuella konvenlionsbestämmelserna förutsätter att rättigheterna enligt
konventionerna skall utövas i enlighet med del mottagande landets egna lagar
och förordningar. I Wienkonventionen sägs all lagarna och förordningarna skall
medge ett fullt förverkligande av de-ändamål för vilka bl.a.
underrättelseskyldigheten och besöksrätten är avsedda. I konventionen med
Sovjetunionen sägs att lagarna och förordningarna inte skall omintetgöra
rättigheterna enligt konventionen.

Enligt
11 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna-m. fl. får den frihetsberövade
ta emot besök i den utsträckning del lämpligen kan ske. Han får inte ta emot
besök som medför fara från säkerhetssynpunkt. Den som är anhållen eller häktad
på grund av misstanke om brott får inte ta emot besök som kan medföra fara för
att bevis undanröjs eller all utredningen försvåras. Om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjs eller att utredningen
på annat sätt försvåras, skall en eller flera personer vara närvarande vid
besöket. Lagen innehåller även bestämmelser om bl. a. kroppsvisitation av
besökare och den friheisberövådes rätt att ta emot och avsända brev. Enligt 21
kap. 9 § rättegångsbalken har dock en offentlig försvarare alllid rätt all i
enrum träffa den anhållne eller häktade.

Det
är naturligtvis viktigt att konventionernas bestämmelser om underrättelseskyldighet
och besöksrätt inte får till följd att brottsutredningen försvåras. Enligt min
mening måste man emellertid också beakta att det är fråga om mellanstalliga
åtaganden av ett stort antal länder och att Sveriges behandling av dessa frågor
kan påverka våra konsulers möjligheter att hålla kontakt med svenskar som
berövas friheten utomlands. När det gäller underrättelseskyldigheten kan det
som nämnts ibland från ulred-ningssynpunkt vara motiverat all dröja något med
underrättelsen. Jag tror emellertid att man allmänt kan säga att det sällan
finns tillräckliga skäl all dröja med all informera om ett frihetsberövande mer
än något dygn. 1 det stora flertalet fall bör detta därför inte innebära något
problem eftersom det enligt huvudregeln i Wienkonventionen endast krävs att
underrättelse

skall
ske ulan dröjsmål.

17

Även när det gäller rätten
lill besök och utväxlingen av meddelanden är Prop. 1988/89: 74 det viktigt att
se lill syftet med konventionsbestämmelserna. Hänsynen till exempelvis
utredningsintresset kan beaktas inom ramen för'nu gällande regler om behandling
av häktade och anhållna. Konsulns besök kan således ske i närvaro av åklagare
och polis som kan avbryta besöket, om det mellan konsuln och den frihetsberövade
avhandlas något som kan äventyra utredningen. Den häktade eller anhållne kan
vägras att ta emot eller avsända meddelanden utan föregående granskning, om det
finns anledning till det. Konventionsbestämmelserna torde inte kunna åberopas
av den frihetsberövade eller konsuln för att vägra en sådan granskning. Del bör
emellertid i detta sammanhang påpekas att enligt konventionen med
Storbritannien en brittisk konsul alltid har rätt att enskilt samtala med en
brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte slutligt
avgjorts.

Som
tidigare har framhållits följer av allmänna folkrättsliga principer att bestämmelserna
i Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrätt bör
tillämpas beträffande alla utlänningar, även om konventionen inte har biträtts
av alla länder. Detta innebär all bestämmelserna även bör tillämpas på slatslösa,
som ju kan ha intresse av att få kontakt med konsulära företrädare för det land
där de har sitt hemvist.

Av
allmänna principer följer vidare att den som är både svensk och utländsk
medborgare av svenska myndigheter behandlas enbart som svensk medborgare.
Konventionsbestämmelserna tillämpas alltså inte på honom.

Konventionerna
kan inte heller anses reglera flyktingrättsliga frågor.

Detta innebär att en utländsk konsul aldrig har rätt att företräda eller

annars befatta sig med en utländsk medborgare som åberopar flykting-

skap, även om det skulle finnas regler som inte gör underrättelsen om ett '

frihetsberövande
beroende av den friheisberövådes egen inställning.

Undanlaget
för flyktingar har endast praktisk betydelse i de fall enligt de

bilaterala konventionerna då underrättelseskyldigheten är obligatorisk.

Enligt min mening måste undantaget uppfattas så att någon underrättelse

inte skall ske beträffande utlänningar som fått eller söker fristad här, under

åberopande av någon av de grunder som anges i 3, 5 och 6 §§ utlännings

lagen (1980:376), om de inte begär del. Au en senare prövning leder till att

de inte får fristad här bör inte föranleda en ändrad bedömning. Redan den

omständigheten att någon åberopar grunder för fristad enligt angivna '

bestämmelser
kan nämligen i vissa fall leda lill efterräkningar i hemlandet vid en eventuell
återkomst dit. Vad som nu sagts gäller även sådana flyktingar och liknande som
har hemvist i ett annat land än sitt hemland.

En
fråga som vid remissbehandlingen berörts av rikspolisstyrelsen och

Landsorganisationen i Sverige är om det skall föreligga en underrättelse

skyldighet i fråga om de utlänningar som bott länge i Sverige och kanske i

har permanent uppehållstillstånd. Även detta fall är i praktiken endast av

intresse när underrättelseskyldigheten är ovillkorlig. Många av dessa ut

länningar har kanske inget intresse av att hemlandets myndigheter under

rättas vid ett eventuellt frihetsberövande. Det rör sig dock sannolikt i så

fall i allmänhet om personer som är flyktingar eller har fått fristad här av 1°

något annat skäl och där
underrättelseskyldigheten blir beroende av deras Prop. 1988/89: 74
medgivande. Vad gäller de övriga kan jag inte se att konventionerna ger någon
möjlighet att undanta dem. .

4 Upprättade lagförslag

1
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill

1.
lag om underrättelseskyldighet m.m.
när utlänningar är berövade friheten,

2.
lag om ändring i kungörelsen
(1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela
underrättelse till brittisk konsul.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om underrättelseskyldighet m. m.
när utlänningar är berövade friheten

1§

1
första stycket regleras underrättelseskyldigheten och skyldigheten att
vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade utlännningen till dennes
konsulat. I andra stycket regleras skyldigheten alt upplysa utlänningen om
dennes rättigheter enligt första stycket. Reglerna är utformade i enlighet med Wienkonvenlionens
bestämmelser.

Med
utlänning menas den som inte är svensk medborgare. Såsom angetts i den
allmänna motiveringen skall den som har både svenskt och utländskt
medborgarskap behandlas som svensk medborgare av svenska myndigheter.

Bestämmelserna
i lagen är tillämpliga på alla former av frihetsberövanden som beslutats av
myndigheter.

Reglerna
skall således tillämpas på anhållna och häktade enligt 24 kap. och 25 kap. 9 §
rättegångsbalken, 15 § lagen (1976: 19) om inlernationelll samarbete rörande lagföring
för brott, 16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, 17 § lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt 17 § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av broltmålsdom.
Reglerna skall även gälla dem som efter rättens beslut las in på rättspsykialrisk
klinik enligt 9 § lagen (1966:301) om rättspsykialrisk undersökning. Till denna
grupp av omhändertaganden hör även hämtning och andra åtgärder i samband med . förhör
enligt 23 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelserna
gäller vidare vittnen, som häktas med stöd av 36 kap.

21 § rättegångsbalken för all förmås fullgöra sin vittnesplikl, den som

omhändertas med stöd av 9 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för

att inställas till ell sammanträde inför rätten efter ett tidigare misslyckat

hämtningsförsök och vidare den som enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken och

16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) tas i häkte för att han stör en 1*

domstolsförhandling.
Reglerna skall också gälla vid intagning i kriminal- Prop. 1988/89:74
vårdsanstalt och vid tillfälliga omhändertaganden enligt 26 kap. 22 § och 28
kap. 11 § brottsbalken.

Reglerna
gäller även frihetsberövanden ulan anknytning till straffprocess.

Enligt
bestämmelser i 2 kap. 12 § och 6 kap.- 9§ konkurslagen (1987:672), 2 kap. 16 § ulsökningsbalken
och 8§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs kan i vissa fall
rätlen besluta om häktning av en gäldenär eller — enligt lönegarantilagen — av
en arbetsgivare. Även i dessa fall skall reglerna vara tillämpliga.

Också
i de fall en utlänning tas i förvar enligt 50 eller 52 § utlänningslagen blir
bestämmelserna tillämpliga (jfr dock vad som sagts i den allmänna motiveringen
om flyktingar).

Inom
bestämmelsernas tillämpningsområde faller även omhändertaganden enligt lagen
(1966:293) öm beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1988:
870) om vård av missbmkare i vissa fall och i sådant hem som sägs i 12 § lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, tillfälligt omhändertagande och
tvångsisolering enligt smittskyddslagen (1988:1472) saml inskrivning i
specialsjukhus eller vårdhem med stöd av 6 § lagen (1985: 569) om införande av
lagen (1985: 568) om särskilda omsorger av psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Det
finns flera bestämmelser enligt vilka en person i vissa särskilda fall kan
omhändertas för kortare lid, i allmänhet upp till sex timmar. Möjligheter till
sådant omhändertagande finns t. ex. enligt lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade persorier m.m., lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret och 6 kap. 3 § järnvägstrafiklagen (1985:192). Vidare har enligt
13 § polislagen (1984:387) polismän en allmän befogenhet att under vissa
förhållanden omhänderta personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en fara för denna. Enligt 14 § samma lag får en polisman
under vissa fömtsättningar omhänderta en okänd person för identifiering, s. k. polisiering.

Sistnämnda
typer av omhändertaganden är i allmänhet så kortvariga att del knappast finns
anledning all överhuvudtaget överväga om del finns behov av all underrätta om
omhändertagandet. 1 de fall ett sådant omhändertagande kommer att bestå under
en längre tid gmndas beslutet i allmänhet på andra regler, t. ex. regler om
anhållande i rättegångsbalken, vid vilka en underrättelseskyldighet i allmänhet
ändå föreligger.

Även
andra typer av frihetsberövanden kan i de särskilda fallen bli så kortvariga
att det kan ifrågasättas om del är meningsfullt med en underrättelse.
Avgörande för om en underrättelse kan underlåtas får då bli om konsulatet
hinner nås av underrättelsen i god tid innan frihelsberövandet upphör.

1
första stycket anges all underrättelsen skall lämnas av den myndighet

som verkställer beslutet om frihetsberövande, i allmänhet polisen eller

kriminalvårdsverkel. Har den frihetsberövade av polisen överlämnats till

en annan myndighet, exempelvis ett häkte eller en vårdinrättning, innan

underrättelsen lämnats, blir det den myndigheten som skall lämna under

rättelsen. Har underrättelse lämnats, behöver däremot ny underrättelse "

inte
lämnas i en sådan situation. Inte heller behöver ny underrättelse Prop.
1988/89:74 lämnas om en frihetsberövad utlänning, som avvikit från ett häkte,
en kriminalvårdsanstalt eller en vårdinrättning, grips och återförs.

I
begreppet konsul innefattas både personal vid konsulatet och sådan personal vid
en beskickning som sköter konsulära ärenden. På samma sätt innefattas i
begreppet konsulat även beskickning, om landets konsulära ärenden sköts av
beskickningen. När del gäller slatslösa är del de konsulära företrädarna för
del land där den stalslöse har sitt hemvist som skall underrättas. Del får
ankomma på respektive centralmyndighet att inom sitt ansvarsområde lämna
information till de berörda myndigheterna om hur dessa skall få uppgift om vart
underrättelsen skall lämnas.

En
underrättelse till konsulatet skall bara lämnas om utlänningen begär del.
Beträffande medborgare i Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien gäller
dock enligt de särskilda konventionerna med dessa länder och lagens
övergångsbestämmelse att underrättelse skall ske oberoende av om den som
berövats friheten begärt delta. Vad som nu sägs gäller dock inte om den frihetsberövade
gör gällande att han är flykting eller liknande. Beträffande denna fråga
hänvisas lill den allmänna motiveringen.

När
det gäller personer som tagits om hand för sluten psykiatrisk vård. ligger det
i sakens natur att dessa inte alllid är i stånd all begära att en underrättelse
lämnas. Det får då ankomma på en eventuell god man eller de ansvariga på
sjukhuset att med hänsyn till den intagnes intressen avgöra om underrättelse
skall ske, såvida underrättelseskyldigheten inte är ovillkorlig.

En
underrättelse skall lämnas utan dröjsmål. Kan konsulatet inte nås per telefon,
kan underrättelsen sändas med post. Av underrättelsen bör i så fall framgå att
försök gjorts att nå konsulatet per telefon. Vid brottsutredningar kan
tidpunkten för underrättelsen ibland ha betydelse. I sådana fall bör samråd ske
mellan åklagaren och den myndighet som verkställer frihelsberövandet. Vad som
nu sagts gäller även meddelanden från utlänningen lill konsulatet.

Beträffande
medborgare i Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen gäller enligt de
särskilda konventionerna med dessa länder och övergångsbestämmelsen till den
nya lagen att underrättelsen skall ske omedelbart. Detta innebär i förhållande lill
Sovjetunionen att underrättelsen skall lämnas inom loppet av en lill tre dagar
från tidpunkten för frihelsberövandet beroende på kommunikationsförhållandena.

2 §

I
bestämmelsen regleras konsulns rätt enligt konventionerna att kommunicera med
den frihetsberövade och att bistå honom. Grundläggande för bestämmelsen är att
ingenting får göras mot den friheisberövådes vilja.

3§

I bestämmelsen regleras en
viktig inskränkning i åtagandena gentemot

främmande länders
konsulat. Rätlen attkommunicera med den frihetsbe- '

rövade
får utövas endast inom ramen för de regler som gäller allmänt-för Prop.
1988/89: 74 dennes rätt till besök och utväxling av meddelanden. Regler av
detta slag finns bl.a. i 9—11 §§ lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna
m.fl. och 25-30 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Vid tillämpning
av dessa regler bör myndigheterna emellertid beakta syftet med bestämmelserna i
I och 2 §§ i den föreslagna lagen. Ett besök bör således inte förhindras, om
det inte finns tungt vägande skäl mot att besöket skall tillåtas. Som anförs i
den allmänna motiveringen bör man i stället utnyttja möjligheten att ha någon
närvarande vid besöket. En brittisk konsul har dock alllid rätt all enskilt
tala med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende
som inte slutligt avgjorts, se övergångsbestämmelsen.

Ikraftträdande
m. m.

De
mer vittgående åtaganden om underrättelseskyldighet och— såvitt gäller Storbritannien
— besöksrätt som de bilaterala konsularkonventionerna innehåller skall gälla i
stället för lagens bestämmelser. Undantagen behandlas i specialmoliveringen till
de berörda lagrummen.

5.2 Förslaget till lag om ändring i kungörelsen (1952:644)
angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till
brittisk konsul

Eftersom
3 § i kungörelsen motsvaras av bestämmelser i den nya lagen . föreslås
paragrafen bli upphävd.

6 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om underrättelseskyldighet m.m.
när utlänningar är berövade friheten,

2.
lag om ändring i kungörelsen
(1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela
underrättelse lill brittisk konsul.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan att föreslå riksdagen att
anta de förslag som. föredraganden lagt fram.

22

Häktningsutredningens
lagförslag Prop. 1988/89:74

Bilaga 1 Förslag till

Lag om underrättelseskyldighet m. m. vid frihetsberövande av
utländska medborgare

1
§ Har en utländsk medborgare
tagits in i kriminalvårdsanstalt, berövats friheten som anhållen eller häktad
eller på annat sätt omhändertagils eller tagits i förvar skall han upplysas om
att han har rätt att begära att hans konsulat eller diplomatiska beskickning
omedelbart underrättas om frihelsberövandet och att konsul eller diplomatisk
personal har rätt all besöka honom och samtala och brevväxla med honom om han
inte motsätter sig detta.

2
§ Innehåller ett avtal som
Sverige har ingått med en främmande stat mer vittgående åtaganden än som anges
i 1 § gäller det avtalets bestämmelser.

En
underrättelse eller ett besök enligt 1 § får dock aldrig ske mot den utländske
medborgarens vilja om han har fåll en fristad här i landet enligt bestämmelserna
i 3, 5 eller 6§ utlänningslagen (1980:376). Detsamma gäller om han har begärt
sådan fristad så länge frågan ännu inte har avgjorts.

23

Lagrådet Prop. 1988/89:74

° Bilaga 2

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988-12-01

Närvarande:
f d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet
Johan Lind.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 17 november 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Freivalds
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om underrättelseskyldighet m.m.
när utlänningar är berövade friheten

2.
lag om ändring i kungörelsen
(1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela
underrättelse till brittisk konsul.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Strömberg. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet. Lagrådet lämnar förslagen utan
erinran.

24

Innehåll Prop. 1988/89:74

Proposition
om underrättelseskyldighet m.m. när utländska med

borgare är berövade friheten ............................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag av
regeringsprotokoll den 17 november 1988 11

1
Inledning......................................................... .. 11

2
Bakgrund......................................................... 12

3
Allmän motivering.............................................. 13

3.1
Konsularkonventionerna och
gällande svenska regler om underrättelseskyldighet m. m 13

3.2
Sveriges internationella
åtaganden bör införlivas med svensk

rätt
genom lag ........................................... 15

4
Upprättade lagförslag......................................... 19

5
Specialmotivering ........................................... 19

5.1
Förslaget till lag om
underrättelseskyldighet m. m. när utlänning är berövad friheten 19

5.2
Förslaget lill lagom ändring i
kungörelsen (1952:614) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall
meddela underrättelse till brittisk konsul 22

6
Hemställan .................................................... 22

7
Beslut .......................................................... 22

Bilagor

Bilaga 1 Häktningsutredningens
lagförslag ........ 23

Bilaga 2 Lagrådets
yttrande .......................... 24

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 25