Prop. 1988/89:78

Regeringens proposition 1988/89:78

om högsta domstolen och rättsbildningen

Prop. 1988/89:78

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 2 mars 1989.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

Högsta
domstolen (HD) fick sin nuvarande roll genom en reform år 1971. HD gavs då i
princip ställningen av en prejudikatinstans. I propositionen föreslås vissa
lagändringar i fråga om rättegången i HD som innebär en utveckling och
renodling av tankarna bakom 1971 års reform. Förslagen syftar till ett bättre
utnyttjande av HD:s resurser för rättsbildningen och till att förbättra
prejudikatbildningen i stort. De grundar sig på förslag från rättegångsutredningen.

Det
föreslås att HD skall kunna begränsa sin prövning till en prejudikatfråga i
målet, dvs. en fråga vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen.

I
fråga om vissa slag av mål där det i dag inte är tillåtet att överklaga till HD
(mål om lönegaranti, felparkering och bötesförvandling) införs en ventil som
innebär att hovrätt i undantagsfall skall kunna medge fullföljds-rätl till HD,
om målet kan vara intressant från prejudikatsynpunkt. Motsvarande regler om fullföljdsförbud
med ventil införs för ett par gmpper av mål där det i dag inte finns något fullföljdsförbud
(mål om underhållsbidrag och mål om ersättning till offenUiga försvarare och
rättshjälpsbiträden).

Domförhetsreglerna
för HD ändras i flera avseenden i syfte att målen inte skall handläggas i mer
kvalificerad sammansättning än deras beskaffenhet kräver.

Dispensprövning
föreslås för vissa slutliga beslut av hovrätt, för vilka sådan prövning inte
krävs för närvarande.

Ett
avtal om att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom skall i stor utsträckning
kunna ingås även innan tvist har uppstått mellan parterna.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 78

Om parterna har träffat
avtal om att tingsrättens dom inte skall överklagas, skall tingsrätten under
pågående rättegång kunna hänskjuta en prejudikatfråga lill HD.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

Prop.
1988/89:78

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: Lagrådsremissen (s. 17), lagrådets yttrande (s. 88) och
föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 108).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla
tre delarna.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 3 kap. 5 och 6 §§, 49 kap. I §,
54 kap. 1, 9, 11 och 13 §§, 55 kap. 12 §, 56 kap. 12 § samt rubriken till 56
kap. skall ha följande lydelse, dels att i balken skall införas sju nya
paragrafer, 42 kap. 17 a §, 54 kap.

2 a och 11 a §§, 55
kap. 12 a § samt 56 kap. 15-17 §§, av följande lydelse.

Prop.1988/89:78

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

5§'

Finner någon av högsta
domstolens avdelningar vid överläggning till dom eller beslut den å avdelningen
rådande meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som fömt varit
antagen av högsta domstolen, må avdelningen förordna att målet i hela dess vidd
eller, om det prövas kunna ske, allenast viss / målet uppkommen fråga skall
avgöras av högsta domstolen i dess helhet. Sådant förordnande må också
meddelas, om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen
att målet eller viss fråga avgöres av högsta domstolen i dess helhet.

Hava
i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra stridande
åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider gjort
sig gällande inom högsta domstolen, äge första stycket första punkten
tillämpning allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen
avvika från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad
nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild
föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, om målet förekommer å sådan tid, att
det icke

Finner någon av högsta
domstolens avdelningar vid överläggning till dom eller beslut att den mening som
råder på avdelningen avviker från en rättsgmndsats eller lagtolkning, som fömt
varit antagen av högsta domstolen, får avdelningen besluta att målet eller, om
det är lämpligt, en viss fråga / målet skall avgöras av högsta domstolen i dess
helhet eller med tolv ledamöter. Sådant beslut får också meddelas, om det i
annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller
viss fråga avgörs av högsta domstolen i dess helhet eller med tolv ledamöter.
Vid prövning med tolv ledamöter skall målet eller frågan hänskjutas till
avgörande av domstolen i dess helhet, om minst fyra av de tolv ledamöterna
begär detta.

Om
det i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut, på olika tider har
gjort sig gällande mot varandra stridande åsikter i fråga om en viss rättsgmndsats
eller lagtolkning inom högsta domstolen, gäller första stycket första meningen
endast om avdelningen finner att den rådande meningen avviker från den dom
eller det beslut som meddelades senast.

Första
stycket gäller inte mål som angår den som är häktad eller mål som annars enligt
särskild föreskrift kräver ett skyndsamt avgörande, om målet inte utan menlig

Senaste lydelse 1972:147.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:78

utan menlig tidsutdräkt
kan avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Då mål avgöres av högsta
domstolen i dess helhet, skola, om laga hinder ej möter, alla justitieråden
deltaga i avgörandet.

tidsutdräkt kan avgöras
av högsta domstolen i dess helhet eller med tolv ledamöter.

När
ett mål eller en fråga avgörs av högsta domstolen i dess helhet, skall, om laga
hinder inte möter, alla justitieråden delta i avgörandet.

6f

Avdelning av högsta
domstolen är domför med fem ledamöter. Vid prövning av ansökningar om resning
eller återställande av försutten tid eller av besvär över domvilla är avdelningen
domför med tre ledamöter, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Detsamma
gäller vid prövning av frågor om häktning och reseförbud. Flera än sju
ledamöter får inte sitta i rätten.

Vid behandling av
frågor om prövningstillstånd skall tre ledamöter delta. Är tillståndsfrågan
av enkel beskaffenhet får den avgöras av

En
avdelning av högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Fler än sju
ledamöter får inte sitta i rätten.

Om
prövningen är av enkel beskaffenhet, är avdelningen domför med tre ledamöter
vid prövning av

1.
frågor om förening av
mål enligt 14 kap. 7 a§,

2.
besvär över hovrätts avvisningsbeslut
som avses i 54 kap. 16 §,

3.
frågor om avvisning av
revisionstalan enligt 55 kap. 6 och 7 §§ eller av besvärstalan enligt 56 kap.
6 och 7§§,

4.
frågor om häktning och
reseförbud som avses i 55 kap. 8 § andra stycket tredje meningen,

5.
ansökningar om resning
eller återställande av försutten tid eller

6.
besvär över domvilla.

Har
högsta domstolen tidigare lämnat en ansökan om resning från samma sökande
beträffande samma avgörande utan bifall och anför sökanden inget nytt som är
av betydelse för prövningen av an.sökning-en, är avdelningen domför med en ledamot,
om ansökningen avslås ef ler avvisas.

Frågor
om prövningstillstånd får avgöras av en ledamot. Fler än tre ledamöter yär inte
delta. Frågor om prövningstillstånd som har förkla-

- Senaste lydelse 1981:1088.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:78

en ledamot. Frågor om
prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första
stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

Vid beslut om avskrivning
av mål efter återkallelse och prövning av frågor som avses i 55 kap. 8 § andra
stycket första och andra meningarna är avdelningen domför med en ledamot.

råts vilande enligt 54
kap. 11 § andra stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

Vid
beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och vid prövning av frågor som
avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför
med en ledamot.

42 kap. 17a§

156 kap. 15—17 §§ Jinns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta
en fråga till prövning av högsta domstolen.

49
kap.

1§ Talan mot
underrätts dom skall föras genom vad.

Den,
mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt
till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist
uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utföst sig att ej
fullfölja talan mot domen, lände det till efter-■ rättelse; utfästelse,
som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande utfästelse
gjorts av motparten.

Har
parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med
anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till
ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om saken är sådan att
förlikning därom är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst
gäller dock inte i mål som avses i 1 kap. 3 a§ första stycket.

En
utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om saken är
sådan att förlikning därom är tillåten.

Den,
mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen. Bestämmelser om hans
rätt till återvinning i anledning av sådan dom finns i 44 kap. 9 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:78

54
kap.

1§
Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan om revision.

Har parterna skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas
med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas
till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om saken är sådan att
förlikning därom är tillåten. Ett avtal som ingåtts före tvistens uppkomst
gäller dock inte i mål som avses i I kap. 3 a§första stycket.

En utfästelse att inte överklaga

som har gjorts efter domen gäller,

om saken är sådan att förlikning

därom är tillåten.

Den,
mot vilken tredskodom Den, mot vilken en tredskodom

givits,
äge ej fullfölja talan mot do- givits, får inte överklaga domen.

men;
om hans rätt till återvinning i Bestämmelserom hans rätt till åter-

anledning
av sådan dom är stadgat vinning i anledning av sådan dom

i
44 kap. 9 § och 53 kap. I §. finns i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §.

Har
part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, ulfäst
sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre
motsvarande utfästelse gjorts av motparten.

2a§

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till offentlig
försvarare får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas, om det föreligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd
skall ges enligt 10 § första stycket I.

9f

Talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må ej i vidare
mån än som framgår av 10 § komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd

Talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt får inte
komma under högsta domstolens prövning utan att högsta domstolen meddelat
parten tillstånd /;// detta enligt 10 §. Detsamma gäller talan

'
Senaste lydelse 1968:79.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:78

därtilL

Vad
nu sagts gälle ej talan, som i mål om allmänt åtal föres av riksåklagaren, justitiekanslern
eller justitieombudsman.

mot
hovrätts slutliga beslut i ett ärende som har direkt samband med ett mål eller
ärende som nu sagts, dock inte beslut som avses i 16 §.

Första stycket gäller inte
talan, som i mål om allmänt åtal förs av riksåklagaren, justitiekanslem eller justitieombudsman.

11 r

Prövningstillstånd
får begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt
för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga) eller en viss del av
målet.

Prövningstillstånd
må begränsas att gälla viss del av den dom eller det slutliga beslut som den
fullföljda talan avser. I avbidan på prövningen av målet i denna del äge
högsta domstolen förklara fråga om meddelande av prövningstillstånd i annan
del av målet vilande.

I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett prövningstillstånd
som begränsats enligt första stycket Jär högsta domstolen förklara frågan om
meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande helt eller
delvis.

Meddelas
prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses i första stycket, gälle
det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, så ocA: beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot
domen eller det slutliga beslutet.

Meddelas
prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses i första stycket, gäller
det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan
mot detta, samt beslut, som överklagas i samband med talan mot domen eller
det slutliga beslutet. I den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom
ej förklaras

vilande,
skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom

skall
intagas i högsta domstolens beslut.

lla§

Vid
talan som avses i 9§ andra stycket får högsta domstolen, om målet väckts vid
tingsrätt, besluta att begränsa prövningen av målet till en viss
prejudikatfråga.

Ett beslut som avses i första stycket får meddelas att gälla till
dess annorlunda bestäms. Ett sådant beslut fattas enligt de regler som gäller för
beslut om prövningstillstånd. Meddelas beslut enligt detta stycke, skall målet
i övrigt vila.

"
Senaste lydelse 1971:218.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 78

/ den mån högsta domstolen inte prövar målet, skall hovrättens dom eller
slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta skall tas in i det beslut
varigenom prövning vägras.

13§
Förs i mål eller ärende, som Förs i mål eller ärende, som

väckts vid
underrätt, talan mot väckts vid underrätt, talan mot

hovrätts
beslut, som ej är slutligt, hovrätts beslut, som ej är slutligt,

och har ej i anledning av
talan mot och har ej i anledning av talan mot

hovrättens
dom eller slutliga beslut hovrättens dom eller slutliga beslut

meddelats
prövningstillstånd, som meddelats prövningstillstånd, som

enligt 11 § andra stycket
gäller även enligt 11 § tredje stycket gäller även

beslutet, tillämpas 9-12 §§. beslutet,
tillämpas 9-12 §§.

55
kap. 12§'

Högsta domstolen får avgöra ett Högsta domstolen får utan huvud-

må/ utan huvudförhandling, om förhandling avföra

målet upptagits omedelbart av hov- /. en prejudikatfråga,

rätten. 2. ett mål, vari högsta domstolen

Skall ett mål eller en viss fråga med stöd av bestämmelserna i

som uppkommit i ett mål avgöras av 12 a § i allt väsentligt grundar avgö-

högsta domstolen i dess helhet, får randel i övrigt på hovrättens

del ske utan huvudförhandling. bedömning,

3.
ett mål som har tagits
upp omedelbart av hovrätten, eller

4.
ett sådant mål eller en
sådan fråga i ett mål som skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet eller
med tolv ledamöter.

Beträffande
avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skall i
tvistemål 50 kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 § tillämpas.

12a§

Om högsta domstolen med till-lämpning av bestämmelserna i 54 kap. II eller II a§ har prövat en prejudikatfråga Jår domstolen, om ytterligare
prövning krävs, helt eller delvis grunda sitt avgörande av målet i övrigt på
hovrättens bedömning eller, med undanröjande av lägre rätts dom, återförvisa
målet till lägre rätt för fortsatt handläggning.

En prejudikatfråga får avgöras genom dom.

' Senaste lydelse 1984:131.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:78

56
kap. Om besvär 56 kap. Om besvär och om hänskju-

tande av prejudikatfrågor

12§

Beträffande rättegången i högsta Beträffande rättegången i högsta

domstolen skall i övrigt vad i 52 domstolen skall i övrigt 52 kap.

kap. 10 — 12 §§ är stadgat äga mot- 10 — 12 §§ saml 55 kap. 12 a § första

svarande tillämpning. stycket tillämpas.

15 §

Om parterna har ingått ett sådant avtal som avses i 49 kap. I § om att
inte överklaga tingsrättens dotn, får tingsrätten med parternas samtycke hänskjuta
en viss fråga i målet till prövning av högsta domstolen.

16 §

En fråga som hänskjutits enligt 15 § får inte komma under högsta
domstolens prövning utan att domstolen meddelat tillstånd till detta. Sådant
tillstånd får ges endast i den mån det gäller en sådan prejudikatfråga som
avses i 54 kap. 11 § första stycket.

Frågan om prövningstillstånd får prövas utan att parterna fått
tillfälle att yttra sig.

17§

Om prövningstillstånd meddelas enligt 16 §, skall högsta domstolen pröva
prejudikatfrågan med till-lämpning av reglerna i 8, 10 och 12§§.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2.
Bestämmelserna i 54 kap. 2 a
och 11 a §§ tillämpas inte på avgöranden av hovrätt som meddelats före
ikraftträdandet.

3.
Bestämmelserna i 54 kap. 9 och
11 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande vid fullföljd av talan mot
avgöranden av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

4.
Bestämmelserna i 49 kap. 1 §
och 54 kap. 1 § i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om sådan
utfästelse att inte fullfölja talan som gjorts före ikraftträdandet.

2 Förslag
till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom
föreskrivs att 18 kap. 4 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:78

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 18 kap. 4§

Hovrättens
dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 6 kap. får inte
överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket I rättegångsbalken.

Första
stycket första meningen gäller inte, om någon annan del av domen överklagas.

Hovrättens beslut i
frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

Hovrättens beslut i
frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får aldrig överklagas.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om avgöranden av
hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

10

3 Förslag
till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 12 § föräldrabalken' skall ha följande lydelse.

Prop. 1988/89:78

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

20
kap. 12§

Hovrättens
dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 7 kap. får inte
överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Första
stycket första meningen gäller inte, om någon annan del av domen överklagas.

Mot hovrättens beslut
ifråga som avses i 11 § får talan ej föras. Detsamma gäller ärende som först
har handlagts av överförmyndaren.

Hovrättens
beslut i frågor som avses i 11 § får aldrig överklagas. Detsamma gäller ärenden
som först har handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om avgöranden
av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

Balken
omtryckt 1983:485.

11

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skaU ha
följande lydelse.

Prop. 1988/89:78

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Finner
kronofogdemyndighet att arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får
arbetstagaren eller den tifl vilken fordran övergått enligt 11 § föra talan mot
beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan har bestämmelsema i ulsökningsbalken
om besvär över utmätning i allmänhet motsvarande tillämpning. Mot hovrätts
beslut får dock talan ickeföras.

Finner
kronofogdemyndigheten att arbetstagarens fordran inte omfattas av garantin,
får arbetstagaren eller den till vilken fordran övergått enligt 11 § överklaga
beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan skall bestämmelsema i ulsökningsbalken
om besvär över utmätning i allmänhet tillämpas. Hovrättens beslut får inte
överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda
skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket
I rättegångsbalken.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om avgöranden
av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1981:826.

12

5 Förslag
till

Lag om ändringi lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 4 a § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall
ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:78

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4a§

På avdelning dömer fem
regeringsråd. Avdelningen är dock domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa
är ense om slutet.

Vid prövning av
ansökningar om resning eller återställande av försutten lid och vid prövning
av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) är avdelningen
domför med tre regeringsråd, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Vid
beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter återkallelse
är avdelningen domför med tre regeringsråd. Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall tre regeringsråd delta.

Vid prövning av
ansökningar om resning eller återställande av försutten tid och vid prövning
av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) är avdelningen
domför med tre regeringsråd, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Vid
prövning av talan mot beslut varigenom besvär avvisats så-somförsent inkomnasamt
vidbeslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter återkallelse
är avdelningen domför med tre regeringsråd. Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall tre regeringsråd delta.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1989.

Lagenomtryckt
1981:1323.

13

6 Förslag till Prop. 1988/89:78

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
föreskrivs att 49 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

49
§'

I
fråga om talan mot domstols I fråga om talan mot domstols

beslut
enligt denna lag tillämpas beslut enligt denna lag tillämpas,

vad som i allmänhet gäller om talan utom i fall som avses i andra styc-

mot
beslut av domstolen. ket, vad som i allmänhet gäller om

talan
mot beslut av domstolen.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträdefår
inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det
finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10
§ första stycket 1 rättegångsbalken.

Beslut
enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej
omfattas av första stycket överklagas hos besvärsnämnden. Beslut av
utskrivningsnämnd överklagas dock hos psykiatriska nämnden.

Beslut
av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte överklagas.

Talan
får ej föras mot besvärsnämndens eller psykiatriska nämndens beslut enligt
denna lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga
om avgöranden av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste
lydelse 1988:213. 14

7 Förslag till Prop. 1988/89:78

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom
föreskrivs att 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10a§'
Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte
prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd
behövs inte Prövningstillstånd behövs inte

vid talan mot beslut som rör någon vid talan mot beslut som rör någon

annan än en part, beslut varigenom annan än en part, beslut varigenom

tingsrätten ogillat jäv mot en döma- tingsrätten ogillat jäv mot en doma

re, beslut angående utdömande av re, beslut angående utdömande av

förelagt vite eller om ansvar för en förelagt vite eller om ansvar för en

rältegångsförseelse eller beslut var- rättegångsförseelse eller beslut var

igenom anmälan av bestridande av- igenom anmälan av bestridande av

visats. I fråga om meddelade prov- visats. I fråga om meddelade pröv

ningstillstånd skall 54 kap. 11 § ningstillstånd skall 54 kap. 11 §

andra stycket rättegångsbalken gäl- tredje stycket rättegångsbalken gäl

la i tillämpliga delar. la i tillämpliga delar.

Prövningstillstånd
får meddelas endast om

1. del
är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av

högre rätt,

2.
det finns anledning till ändring
i det slut vartill tingsrätten kommit eller

3.
det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.

Kan
talan mot tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse om vad som
gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens
beslut får inte över- Hovrättens beslut får inte över-

klagas, klagas. Hovrätten får dock tillåta att

beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd
skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga
om avgöranden av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1988:1180. 15

8 Förslag
till Prop. 1988/89:78

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom
föreskrivs att 23 § bötesverkstäUighetslagen (1979:189) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

23 §'

Ett beslut av hovrätten i ett mål Ett beslut av hovrätten i ett mål

om bötesförvandling får inte över- om bötesförvandling får inte över

klagas, klagas. Hovrätten Jår dock tillåta att

beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1989. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga
om hovrätts beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1983:352. 16

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:78

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 januari 1989

Närvarande;
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén,
Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist,
Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande;
statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om högsta domstolen och rättsbildningen

1 Inledning

År
1977 tillkallades en kommitté för att se över reglerna för rättegången vid de
allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutredningen. Uppdraget
tog enligt de urspmngliga direktiven (Dir. 1977:10) främst sikte på rättegången
vid tingsrätterna. Det utvidgades genom till-läggsdirektiv (Dir. 1981:47) till
andra frågor, bl.a. rörande hovrättema och högsta domstolen. Utredningen (Ledamöter;
Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler,
överåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, kuratorn John Thömgren och lant-mästaren
Lennart Sandberg.) avlämnade efter flera deibetänkanden sitt slutbetänkande i
juni 1987. En särskild utredare har på regeringens uppdrag därefter övervägt
vissa återstående frågor som omfattades av utredningens direktiv.

Jag
avser nu att ta upp de frågor som utredningen behandlat i sitt delbetänkande (SOU
1986:1) Högsta domstolen och rättsbildningen. Betänkandet har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av sitt
betänkande som bilaga 1, dels utredningens förfatlningsförslag som bilaga 2 och
dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av
remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Dnr 438 — 86).

I
detta ärende behandlar jag också en framställning från regeringsrätten (Dnr 87
-1705). Jag återkommer till denna i anslutning till att jag tar upp vissa
frågor om sammansättningen i högsta domstolen (avsnitt 2.7.6).

17

2 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 78

2 Allmänmotivering Prop. 1988/89:78

2.1 Allmänna synpunkter och utgångspunkterna för en reform

Högsta
domstolen (HD) är den högsta allmänna domstolen i landet. Den består sedan
några år regelmässigt av 25 justitieråd som är indelade för tjänstgöring på tre
olika avdelningar eller i lagrådet.

HD
prövar som sista instans mål som överklagas från hovrätt. Dessutom prövar HD
ansökningar om resning och återställande av försutten tid, om de gäller
hovrättsavgöranden, samt besvär över domvilla. Ibland fungerar HD som första
instans. Det gäller mål i vilka talan förs mot högre domare m.fl. om ansvar och
skadestånd. Vidare kan en del beslut av Sveriges advokatsamfund överklagas till
HD. HD avger också yttrande till regeringen i nådeärenden och ärenden angående
utlämning för brott.

Möjligheterna
att få ett hovrättsavgörande överprövat av HD är på olika sätt begränsade.
Vissa avgöranden av hovrätt får överhuvudtaget inte överklagas och beträffande
de flesta övriga avgöranden gäller regler om prövningstillstånd. Dessa innebär
att ett mål kan komma under HD:s prövning endast om HD ger tillstånd till det.
Sådant tillstånd kan meddelas om det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att talan prövas av HD, prejudikatdispens, eller om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att gmnd för resning
föreligger eller domviUa förekommit eller målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag, extraordinär
dispens. Ett prövningstillstånd får begränsas till att avse viss del av den
dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser, partiell dispens.
Prövningstillstånd behövs inte i fråga om talan som i mål om allmänt åtal förs
av riksåklagaren (RÅ), justitiekanslern (JK) eller riksdagens ombudsmän (JO).

HD
fick sin nuvarande roll genom 1971 års fullföljdsreform. Innebörden av denna
reform var i första hand att HD i betydligt mindre omfattning än förut skulle
svara för att rättvisa skipades i det enskilda fallet. I stället gavs HD i
princip ställningen av en prejudikatinstans (prop. 1971:45). Genom 1971 års
reform avskaffades de s.k. ändrings- och intressedispenserna, som kunde
beviljas om anledning förekom till ändring i hovrättens avgörande eller talans
prövning hade synnerlig betydelse utöver det aktuella målet, liksom den
allmänna dispensen, som kunde medges om det annars med hänsyn till
omständigheterna förekom skäl till prövning. Samtidigt infördes reglerna om
partiell dispens.

Antalet
överklaganden till HD kom inte att minska på det sätt man räknat med vid 1971
års reform utan ökade i stället kraftigt. För att komma till rätta med HD:s
växande arbetsbörda och för att ge ledamöterna utrymme för all mera ägna sig
åt en i egentlig mening dömande verksamhet genomfördes år 1981 en ny reform
beträffande HD (prop. 1980/81:154). Genom 1981 års reform förenklades
dispensprövningen på olika sätt. Bl. a. infördes möjligheten att pröva
dispensfrågan med en enda ledamot. Samtidigt minskades HD:s befattning med
nådeärenden och utlämningsärenden.

Rättegångsutredningens (RU)
urspmngliga direktiv avsåg såsom redan Prop. 1988/89:78 nämnts främst
förfarandet i tingsrätt men utvidgades genom tilläggsdirektiv till att avse
också hovrättema och HD. Flera av RU;s avlämnade deibetänkanden rör
överrättsprocessen och har redan lagts till gmnd för lagstiftning. I fråga om HD-processen
kan särskilt nämnas ändrade regler i fråga om ansökningar om resning och
återställande av försutten tid som bygger på betänkandet (Ds Ju 1986:9) Några
frågor om de särskilda rättsmedlen. Ändringarna innebär att sådana ansökningar
numera, från den 1 januari 1989, skall prövas av hovrättema i stället för av HD
när det gäller tingsrättsavgöranden och vissa med dem likställda avgöranden.
Skälen bakom denna reform var bl.a. att bereda HD möjlighet att ägna ytteriigare
tid åt den prejudikatbildande verksamheten (prop. 1987/88:58, 1988/89;JuU 7, rskr.
33, SFS 1988:1451 ff).

Enligt
RU finns det brister i prejudikatbildningen både i vad avser det totala
prejudikatomfånget och när det gäller förekomsten och fördelningen av
prejudikat på olika rättsområden. Prejudikatbildningen borde också ske snabbare
såväl i allmänhet som när det gäller de enskilda målen.

RU
konstaterar också att antalet dispensärenden och därmed HD:s arbetsbörda ökat
starkt under senare år. Enligt RU har 1971 års fullföljdsreform inte i någon
nämnvärd utsträckning påverkat andelen mål som överklagas från hovrätt i avsedd
riktning. Denna har i stället ökat till cirka 20 procent. Andelen beviljade
dispenser minskar samtidigt. Ändringsfrekvensen har också sjunkit.

RU:s
reformförslag har sin utgångspunkt i de principer som slogs fast genom 1971 års
reform. Avsikten är att i vid mening öka effektiviteten i det nuvarande
systemet. Man föreslår således inga förändringar i fråga om dispensgrunderna
som sådana. Inte heller föreslås några ändringar av antalet justitieråd. RU:s
förslag är i första hand inriktade på ett bättre utnyttjande av HD:s resurser.
I belänkandet skisserar RU också nya vägar för att föra fram rättsliga spörsmål
tiU HD i syfte att skapa prejudikat.

Många
remissinstanser framhåller att de behandlade frågorna är angelägna och att
reformbehovet är stort. De av RU konstaterade bristema i prejudikatbildningen
bekräftas av ett stort antal remissinstanser. Också reformens inriktning godtas
i allmänhet. Enskildheterna i förslaget får däremot ett blandat mottagande.

Någon
remissinstans ifrågasätter om inte radikalare förändringar krävs för att nå
målet. Ett par remissinstanser vamar å andra sidan för ett synsätt där HD:s
roll i rättsbildningen alltför ensidigt förknippas med prejudikatbildning i
snäv bemärkelse. En ökad användning av den extraordinära dispensen eller en
dispensprövning som mer inriktas på mål där starka rättssäkerhetsintressen står
på spel förordas av dessa remissinstanser.

Prejudikaten
— varmed man bmkar avse avgöranden som är av betydel

se för en enhetlig lagtolkning och rättstillämpning — utgör ett alltmer

betydelsefullt komplement till lagstiftningen. De leder till att rättstillämp

ningen blir mer enhetlig och likformig, och det är ofta prejudikaten som

ger lagstiftningen dess fulla genomslagskraft. Det finns inte några regler

som säger att ett HD-avgörande i något sammanhang skall ha bindande 19

verkan annat än för det
mål som har prövats. Ändå har HD:s avgöranden Prop. 1988/89:78 stor betydelse
för rättslivet i allmänhet. Mot denna bakgmnd är det enligt min mening av
största vikt att HD:s resurser för rättsbildningen utnyttjas på bästa sätt. HD:s
arbetssituation är ansträngd. Antalet överklaganden har kommit att bli mer än
fördubblat sedan 1971 års fullföljdsreform. HD:s ledamöter måste ägna åtskillig
tid åt frågor som saknar prejudikatintresse. Nya metoder bör prövas för att
föra fram prejudikatfrågor till HD.

Av
det sagda följer att jag i allt väsentligt ansluter mig till de överväganden
som ligger bakom RU:s förslag liksom till reformens inriktning. De förslag jag
presenterar i det följande bygger alltså vidare på 1971 års fullföljdsreform
och innebär en utveckling och renodling av tankarna bakom den.

Mina
förslag avviker i några hänseenden från RU:s förslag. 1 vissa avseenden innebär
de möjligheter till ganska radikala förändringar i HD:s arbetssituation och prejudikatbildningen.
Jag är inte övertygad om att förslagen är tillräckliga. Tvärtom talar
åtskilligt för att det behövs ytterligare förändringar i samma riktning.

Förslagen
syftar inte till att begränsa utrymmet för mål där gmnd för resning föreligger
eller där domvilla förekommit eller för överklaganden som bör föranleda
extraordinär dispens. Tvärtom bör den arbetslättnad som HD kan beredas, om
förslagen genomförs, komma även handläggningen av dessa mål till godo.

RU
tar på olika ställen i betänkandet upp frågan om en förbättrad information så
att parter och allmänhet bättre förstår den faktiska innebörden av HD-processen
och vad dispensprövningen går ut på. Detta kräver inga lagändringar. Jag
noterar med tillfredsställelse att domstolsverket i sitt remissvar förklarat
sig berett att medverka till en sådan förbättrad information.

Innan
jag går in på de olika förslagen vill jag slutligen ta upp en fråga som berörts
av några remissinstanser, nämligen frågan om ett fristående dispensprövningsorgan.
RU tar upp frågan i betänkandet men lämnar den öppen. Några remissinstanser —
Svea hovrätt, Stockholms, Uppsala och Malmö tingsrätter samt JO — anser att
inrättandet av ett fristående dispensprövningsorgan har stora fördelar och
förordar att frågan utreds vidare.

Det
finns utan tvivel både för- och nackdelar med en sådan ordning för
dispensprövningen. Det finns utländska förebilder, bl. a. det norska kjae-remaalsutvalg
i vilket domare från den högsta instansen tjänstgör efter ett milande schema.
Jag anser emellertid att frågan om fristående prövningsorgan bör anstå till
dess att utfallet av den nu aktuella reformen kan överblickas. Jag är mot den bakgmnden
för närvarande inte beredd att ta ställning vare sig för eller emot en sådan
ordning.

Mina
förslag tar, som torde ha framgått av det sagda, sikte på rättegång

en i HD. Ett av förslagen (avsnitt 2.7.6) berör dock regeringsrätten. Försla

get är föranlett av en särskild framställning från regeringsrätten. Eftersom

det finns flera beröringspunkter mellan rättegången i HD och rättegången i

regeringsrätten kan det finnas anledning att för regeringsrättens del över- 20

väga också andra
lagändringar av det slag jag nu föreslår såvitt avser HD. Det får dock ske i
ett annat sammanhang.

Prop. 1988/89:78

2.2 Begränsning av prövningen till prejudikatfrågor

Mitt förslag: HD
får meddela partiell dispens för en fråga vars prövning är av vikt för ledning
av rättstillämpningen, en prejudikatfråga. HD får på motsvarande sätt begränsa
prövningen till en viss prejudikatfråga i de mål som fullföljs av RÅ, JK eller
JO. En prejudikatfråga får avgöras genom dom. Om prövningen av prejudi-kalfrågan
i stället föranleder ytteriigare prövning får HD helt eller delvis grunda sitt
avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning eller återförvisa målet
till lägre rätt för fortsatt handläggning. HD får avgöra prejudikatfrågan och
mål, i vilka HD i övrigt helt gmndar sitt avgörande på hovrättens bedömning,
utan huvudförhandling.

Utredningens
förslag överensstämmer i stora delar med mitt förslag. RU:s förslag såvitt
avser de mål som har fullföljts till HD av RÅ, JK eller JO har dock en annan
utformning. Vidare föreslår RU en särskild beteckning, rättsförklaring, för
avgöranden som bara avser prejudikatfrågor.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Några
remissinstanser, däribland Göta hovrätt, regeringsrätten och juridiska
fakultetsnämnden vid universitet i Stockholm, avstyrker förslaget eller anser
att frågan bör övervägas ytterligare. Flera remissinstanser är kritiska till
förslaget att ge de avgöranden som är begränsade till att avse prejudikatfrågor
en särskild beteckning.

Skälen för mitt förslag:
Prejudikaten avser i första hand vad som i den juridiska doktrinen bmkar
betecknas rättsfrågor, dvs. frågor om den rättsliga bedömningen av de faktiska
omständighetema i målet. Tyngdpunkten i HD-prövningen försköts också genom 1971
års fullföljdsreform kraftigt åt rättsfrågorna även om detta inte kommit att
återspeglas i reglema om rättegången i HD. HD måste i de mål där
prövningstillstånd meddelats på gmnd av målets prejudikatintresse i många fall
ta ställning till en mängd sakfrågor — varmed jag kort uttryckt avser frågor om
vilka faktiska omständigheter som föreligger i målet — för att komma fram till
rättsfrågorna. En inte obetydlig del av HD:s arbetsresurser ägnas därigenom åt
frågor som inte har någon betydelse utöver det aktuella målet.

De
möjligheter som redan nu finns att begränsa prövningen av ett mål i HD genom
deldom och mellandom eller genom partiell dispens enligt 54 kap. 11 § första
stycket tillämpas endast sällan och medger heller inte fullt ut den önskvärda
koncentrationen till de från prejudikatbildningssyn-punkt intressanta delarna
av målen.

Det
är också en smula oegentligt att sakfrågorna i vissa mål kan prövas i tre
instanser - därför att de råkar vara förenade med en rättsfråga som av HD
bedöms ha intresse från prejudikatsynpunkt — medan sakfrågor i andra mål endast
kan prövas i två instanser.

21

Frågan om alt i Sverige,
såsom i många andra länder, begränsa prov- Prop. 1988/89:78 ningen i HD till
rättsfrågan har diskuterats i olika omgångar under HD:s snart 200-åriga
historia. En sådan begränsning skulle otvivelaktigt frigöra resurser och bereda
HD möjlighet att ägna ytterligare tid åt sin huvuduppgift, den prejudikatbildande
verksamheten. Ett steg i denna riktning togs också genom 1971 års reform, då HD:s
verksamhet begränsades till företrädesvis prejudikatmål. Flera av de hinder
som tidigare ansetts föreligga mot en reform av detta slag — bl.a. brister i de
lägre domstolarnas organisation och verksamhet — är nu också sedan länge
undanröjda.

RU
har ingående analyserat dessa frågor och har dragit slutsatsen att HD-processen
bör begränsas ytterligare och att man därvid, i stället för att knyta an till rättsfrågebegreppel,
kan skapa ett flexibelt system genom att låta HD begränsa prövningen till
frågor som främst angår rättstillämpningen, s. k. prejudikatfrågor, oavsett om
det rör sig om en sak- eller rättsfråga. 1 övrigt skall HD enligt RU:s förslag
kunna grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning eller, efter att ha uttalat
sig om prejudikatfrågan, återförvisa målet till lägre rätt för den slutliga
prövningen.

HD:s
ledamöter betraktar det som en fördel med RU:s förslag att någon strikt
uppdelning mellan sak- och rättsfrågor inte skall ske och anser att den större
frihet som förslaget ger HD i fråga om handläggningen är ägnad att främja den
inriktning på kvalificerade rättsfrågor som man i likhet med RU betraktar som
önskvärd. Den största fördelen med RU:s förslag är enligt RÅ att HD ges mycket
stor frihet att bestämma vilka frågor som lämpligen bör omprövas av HD.
Göteborgs tingsrätt påpekar att en begränsning till prejudikatfrågor är mer
förenlig med svensk rättstradition än en strikt uppdelning i sak- och
rättsfrågor. Enligt JO ger förslaget HD stora möjligheter att hantera målen på
ett ändamålsenligt sätt och bör medföra all HD i större utsträckning kan ta upp
prejudikalvärda frågor även i stora och "tunga" mål.

Regeringsrättens
ledamöter anser å andra sidan att de föreslagna lösningarna är svåra att
överblicka och ifrågasätter om de inte för med sig problem som gör
handläggningen i mellaninstanserna och HD mera komplicerad än för närvarande.
Göta hovrätt, som avstyrker förslaget, finner det svårt att förutse i vilken
omfattning den föreslagna ordningen kan komma att tillämpas i praktiken. Avgränsningen
till en fråga som främst angår rättstillämpningen förefaller hovrätten diffus
och svår att tillämpa och att del är enligt hovrätten mycket otillfredställande
om HD i ökad utsträckning återförvisar mål. Också juridiska fakultetsnämnden
vid universitetet i Stockholm avstyrker förslaget. Det kan enligt nämnden vara
svårt för HD att på förhand avgöra om rättsfrågan skall bedömas med ledning av
hovrättens bedömning av sakfrågorna. Reglerna om extraordinär dispens innebär
att HD i viss mån måste kontrollera att bevisfrågorna inte bedömts uppenbart
felaktigt och det kan enligt fakultetsnämnden vara svårt att göra detta innan
prejudikatfrågan prövats. Kooperativa förbundet ifrågasätter om inte tilltron till
rättsväsendet kan minska, om HD begränsar prövningen till en för parterna
ointressant rättsfråga.

För
egen del vill jag anföra följande.

En
reform som innebär att prövningen i HD begränsas till rättsfrågor 22

skulle kräva en klar
definition och avgränsning av rättsfrågebegreppet, Prop. 1988/89:78 något som
inte är en alldeles lätt uppgift. Begreppet förekommer inte i processrättslagstiftningen
utan har utvecklats inom den juridiska doktrinen. Sakfrågor och rättsfrågor
kan gå in i varandra och det skulle krävas ganska sofistikerade konstmktioner
för att fullständigt beskriva dessa begrepp. Regleringen av rätten att
överklaga till HD skulle därmed kunna bli ett nytt processrättsligt
problemområde.

Enligt
min mening är det emellertid varken nödvändigt eller ändamålsenligt att efter
utländska förebilder göra en sådan strikt uppdelning i sak-och rättsfrågor. RU:s
analys av dessa frågor har övertygat mig, liksom de allra flesta
remissinstanserna, såväl om att vi bör införa ytterligare begränsningar av
prövningen i HD som att vi inte för den skull behöver införa nya
processrättsliga begrepp i lagstiftningen. Vi kan gå vidare på den inslagna
vägen och renodla det befintliga systemet och samtidigt skapa en mera flexibel
och ändamålsenlig ordning. Den kritik som framförts från enstaka
remissinstanser har enligt min mening inte en sådan tyngd att en reform av
detta slag bör skjutas upp ytterligare.

Visserligen
avser prejudikaten, som jag inledningsvis påpekat, i första hand rättsfrågor.
Det är emellertid i vissa fall fördelar med att HD kan ta upp också sakfrågor till
prövning. Hovrätten kan sålunda i ett mål ha byggt sitt avgörande på vissa
omständigheter i målet medan andra omständigheter, som HD finner vara av
betydelse för bedömningen av rättsfrågan, förbigåtts av hovrätten. Enligt min
mening skulle rättsbildningen och dess verklighetsanknytning påverkas negativt,
om HD inte i ett sådant fall skulle kunna pröva nya moment i fråga om de
faktiska omständigheterna i målet. 1 andra fall är det just sakfrågan som står
i fokus vid HD:s prövning. Så är fallet när HD vill vägleda rättstillämpningen
i bevisvärderingsfrågor (se exempelvis NJA 1984 s. 375). Enligt min mening bör
frågor av detta slag även i fortsättningen kunna prövas av HD.
Bevisvärderingsfrågor och frågan om ett visst beviskrav skall anses uppfyllt
kan inte praktiskt hållas isär i det enskilda fallet och torde båda vara att
hänföra till sakfrågan. Till rättsfrågan bör däremot hänföras frågan om vilket
beviskrav som gäller. Sammanfattningsvis finns det enligt min mening starka
skäl för att HD även i fortsättningen bör kunna pröva såväl sakfrågor som
rättsfrågor.

Eftersom
HD-verksamheten i dag är begränsad till företrädesvis prejudikatmål är det
enligt min mening naturligt all knyta an just till de frågor i prejudikatmålen
som är prejudikatintressanta, alltså de frågor som RU kallat prejudikatfrågor.
I dag tar HD upp ett mål till prövning om det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att målet prövas. Vi kan renodla prövningen i HD genom att
ta ytterligare ett steg i denna riktning och begränsa prövningen till de frågor
vilkas prövning är av vikt för ledning av rällstillämpningen. I de
prejudikatmålen kan därmed HD:s prövning omfatta samtliga prejudikatfrågor,
oavsett om dessa betecknas som rätts- eller som sakfrågor.

Det
finns redan i dag möjlighet till särskild prövning i HD av frågor som

passar in under beteckningen prejudikatfrågor. Enligt 3 kap. 5 § RB kan

nämligen en avdelning av HD, som finner att en på avdelningen rådande

mening avviker från en rättsgrundsats eller lagtolkning som förut varit 23

antagen av HD, hänskjuta
hela målet eller en i målet uppkommen fråga till Prop. 1988/89:78 avgörande
av HD i plenum. En sådan fråga behöver inte nödvändigtvis vara en renodlad
rättsfråga.

En
fördel med att begränsa HD-prövningen till s.k. prejudikatfrågor är också att
HD inte nödvändigtvis behöver uttala sig om samtliga rättsfrågor i målet utan
kan begränsa prövningen till de från prejudikatsynpunkt intressanta
rättsfrågorna. Förhållandena kan också vara sådana att en viss rättsfråga, som
i och för sig inte saknar betydelse ur prejudikatsynpunkt, ligger så till i det
enskilda målet att målet inte lämpar sig som underlag för prejudikatbildning. I
sådana fall bör HD kunna avstå från en egen bedömning.

Jag
föreslår därför att prövningen i HD skall kunna begränsas till s. k. prejudikatfrågor.
Med detta uttryck avser jag frågor vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen. Denna formulering anknyter direkt till den formulering som
används i 54 kap. 10 § RB för att beskriva ett prejudikatmål.

En
sådan reform är enligt min mening definitivt ägnad att främja prejudikatbildningen.
Samtidigt kan parternas benägenhet att överklaga hovrättsavgöranden på sikt
komma att minska, när man får klart för sig att sakfrågorna har en underordnad
betydelse i HD-processen. Det kan visserligen sägas vara till viss nackdel för
prejudikatbildningen som sådan, om färre mål kommer under HD:s ögon. Jag är
likväl övertygad om att reformen har stora fördelar. Den verkliga innebörden av
HD:s roll, sådan den numera är utformad, blir mer synlig. Att HD beviljar prövningstillstånd
för ett mål idag beror ju på att målet innehåller en intressant prejudikatfråga
och inte på att HD i och för sig önskar ompröva målet i hela dess vidd.
Reformen kan alltså på sikt också medverka till en förbättrad kunskap om HD:s
roll.

När
del gäller reformens närmare utformning har jag i några avseenden en annan
uppfattning än RU. Jag återkommer till detta i det följande.

Jag
är ense med RU om att bestämmelser enligt vilka HD kan begränsa prövningen till
prejudikatfrågan enkelt kan fogas tiU de befintliga reglema i 54 kap. 11 § RB
om partiell dispens. En partiell dispens bör således kunna avse inte bara en
viss del av målet utan kunna begränsas till en viss fråga, en prejudikatfråga.

Enligt
RU:s förslag skaU en reform enligt vilken prövningen i HD kan begränsas lill
prejudikatfrågor omfatta också sådana mål i vilka talan har fullföljts till HD
av RÄ, JK och JO. RU föreslår för dessa mål en annan lösning än den som
föreslagits i fråga om övriga mål, vilken ju är en påbyggnad av reglerna om
partiell dispens. Enligt 54 kap. 9 § andra stycket RB krävs ingen dispens för
att HD skall pröva ett mål om allmänt åtal som fullföljs av RÅ, JK eUer JO. RU
föreslår en särskild regel enligt vilken HD i dessa fall skall kunna besluta
att en prejudikatfråga i målet skall kunna prövas särskilt medan målet i övrigt
vilar.

RU:s
förslag har fått positiv remisskritik, särskilt från RÄ och JO. Den

av RU föreslagna ordningen ligger helt i linje med vad RÅ anser eftersträ

vansvärt. RÅ förutskickar vidare i sitt remissvar att RÅ vid fullföljd i

förekommande fall kommer att ange i vilka hänseenden den fullföljda 24

talan bör komma under HD:s
prövning. JK däremot efterlyser en motive- Prop. 1988/89:78

ring i utredningen för en
ändring i fråga om dessa mål och menar för sin

del att det inte finns
någon anledning att tro att dessa samhällsrepresentan-

ter skulle föra mål till
HD annat än om det finns väl underbyggda skäl för

det.

I
likhet med RU och det stora flertalet remissinstanser anser jag att reformen,
som syftar till att koncentrera HD:s arbete till själva prejudikatfrågan, bör
omfatta också de mål som förs till HD av RÅ, JK och JO. Jag anser alltså att HD
bör ges möjlighet att begränsa sin prövning till prejudikatfrågan också i dessa
mål. När det gäller den närmare utformningen av förslaget vill jag anföra
följande.

Först
bör konstateras att det i och för sig skulle kunna hävdas att det mot bakgmnd
av att RÅ, JK och JO inte behöver prövningstillstånd för att få ett mål prövat
av HD vore konsekvent att låta dessa organ själva begränsa ett överklagande till
en prejudikatfråga. Att låta HD göra begränsningen skulle kunna ses som att ett
slags dispensprövning införs bakvägen. Det bör emellertid inte komma i fråga
att ge RÅ, JK och JO rätt att själva begränsa överklagandet till
prejudikatfrågan. Den del av målet som frågan hör till måste nämligen också
fullföljas för att HD:s handlingsfrihet skall vara obeskuren efter
prejudikatfrågans bedömning; målet i icke fullföljda delar vinner ju laga kraft
enligt 54 kap. 11 § tredje stycket RB.

Med
RU:s förslag skall prejudikatfrågan i de nu diskuterade målen avgöras separat.
Detta innebär att målet i övrigt alltjämt är anhängigt i HD. Frågan om vad som
skall hända med återstoden av målet, om HD efter att ha prövat prejudikatfrågan
finner att prövningen från HD:s synpunkt skulle kunna stanna därvid, har inte
berörts av RU och har heller inte kommenterats under remissbehandlingen. Enligt
min mening är det inte tillfredställande att skapa en ordning som fömtsätter en
återkallelse från part för att HD skall kunna avgöra målet slutligt. Till saken
hör även alt jag — som jag strax återkommer till — inte vill föreslå någon ny beteckning
för HD:s avgöranden av prejudikatfrågor utan anser att dessa avgöranden bör ske
i form av dom. En ordning enligt vilken HD skulle avgöra prejudikatfrågan
särskilt och därefter invänta en återkallelse från RÅ, JK eller JO skulle
hindra en sådan lösning.

Det
är prejudikatfrågans bedömning som styr i vilken omfattning HD behöver pröva
målet i övrigt. Den mest ändamålsenliga ordningen förefaller därför vara att
HD bestämmer omfattningen av prövningen i HD. Med en sådan lösning får man
enhetliga regler. En ordning enligt vilken HD begränsar prövningen till en
prejudikatfråga i ett av RÅ, JK eller JO fullföljt mål har likheter med den
begränsning som HD beslutar om för övriga mål genom att bevilja partiell
dispens för en prejudikatfråga. Inte minst lagtekniska skäl talar således för
denna ordning. Man bör kunna utgå från att RÅ, JK och JO i allmänhet delar HD:s
bedömning av vad som bör prövas.

Enligt
min mening bör det mot denna bakgmnd ankomma på HD att ta

såväl preliminär som slutlig ställning till en begränsning av prövningen i

HD också i dessa mål. Jag förordar således att HD får möjlighet att

begränsa prövningen till prejudikatfrågan på i princip samma sätt som 25

föreslås
i fråga om övriga mål. Någon sådan konstmktion som RU föreslå- Prop.
1988/89:78 git - att HD skall pröva prejudikatfrågan särskilt - behövs då inte.
Jag förordar att reglema förs in i en ny paragraf, 11 a §, i 54 kap. RB.

Jag
återkommer till den närmare innebörden av mitt förslag i specialmotiveringen
till 54 kap. 11 a § RB.

HD
kan enligt 54 kap. 11 § RB, om partiell dispens meddelas, vilandeförklara
annan del av målet till dess att den dispenserade delen av målet prövats. En
utvidgning av möjlighetema till partieU dispens, så att sådan får meddelas
också beträffande en prejudikatfråga, bör medföra att frågan om prövningstiUstånd
för den del av målet till vilken prejudikatfrågan hör vilar till dess att
prejudikatfrågan prövats. Dämtöver bör naturligtvis, liksom enligt gällande
regler om partiell dispens, också frågan om prövningstillstånd i annan del av
målet kunna vilandeförklaras till dess att prejudikatfrågan avgjorts. Reglema i
54 kap. 11 § bör anpassas i enlighet med det nu sagda.

För
de mål som fullföljts till HD av RÅ, JK eller JO bör liknande regler gälla och
fogas tifl den nya 54 kap. 11 a § RB; målet i övrigt måste vila i avvaktan på
den särskilda prövningen av prejudikatfrågan.

Reformens
närmare innebörd och konsekvenser för handläggningen

Om
HD enligt den nu föreslagna ordningen begränsar prövningen till att avse en
prejudikatfråga, kommer sakfrågorna i målet i de allra flesta fall att bli
slutligt avgjorda genom hovrättsprövningen. Utgången i målet avgörs av
hovrättens prövning av sakfrågoma och av HD:s bedömning av rättsfrågorna. Det
är heller inte rimligt, vare sig av resurs- eller rättviseskäl, att sakfrågorna
i målet omprövas uteslutande av det skälet att rättsfrågan är värd en
omprövning.

Reformen
innebär att HD i framtiden inte behöver belastas med de bedömningar av
skuldfrågan som man med nuvarande regler i många fall måste göra för att kunna
uttala sig om t. ex. rättsliga mbriceringar (se bl. a. NJA 1984 s. 512). Det
blir vidare klart att HD kan begränsa sin prövning tiU att uteslutande avse
påföljdsfrågan. Denna möjlighet skulle visserligen finnas redan i dag enligt
förarbetena till bestämmelsema om partiell dispens (prop. 1971:45 s. 96 f),
men den har sällan utnyttjats av HD (se l.ex. NJA 1984 s. 415 och 447, men jfr
även s. 520). En uttrycklig reglering av frågan kan därför få betydelse även i
dessa fall. Särskilt betydelsefull blir reformen för de mål som fullföljts till
HD av RÅ. I dessa fall kan för närvarande någon begränsning av prövningen till
påföljdsfrågan inte ske.

En
begränsning av HD:s prövningsskyldighet i enlighet med förslaget

kommer att få sin allra största betydelse när HD vid sin prövning av

prejudikatfrågan kommer fram till att hovrätten bedömt denna riktigt.

HD:s prövning kan då stanna vid detta, och något ytterligare prövningstill

stånd i målet blir alltså inte aktuellt. Detta torde bli fallet i ett stort
antal

mål som överprövas av HD efter beslut om prövningstillstånd. För de mål

som fullföljs till HD av RÅ, JK eller JO innebär de nya reglema att HD i

dessa fall kan bekräfta sitt preliminärt fattade beslut om att begränsa

prövningen till prejudikatfrågan i målet. HD kommer alltså att kunna 26

skapa prejudikat på ett
förhållandevis enkelt sätt. Jag återkommer strax till Prop. 1988/89:78
frågan om rubriceringen av sådana avgöranden.

Om
HD däremot har en annan uppfattning än hovrätten såvitt avser prejudikalfrågans
bedömning måste HD tillämpa denna sin bedömning på sakförhållandena. HD måste
då utvidga prövningstillståndet för att kunna meddela en dom med annan utgång
än hovrättens. Den nu föreslagna reformen skulle delvis vara förfelad om HD
inte också i detta läge - när det är lämpligt med hänsyn till förhållandena i
målet — skulle kunna grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning och, trots
det meddelade prövningstillståndet, avstå från en egen bedömning av
sakförhållandena. Motsvarande gäller för de mål som fullföljs till HD av RÅ, JK
eller JO om HD utvidgar sin prövning till att omfatta hela det överklagade
målet.

RU
har föreslagit särskilda bestämmelser i detta hänseende, vilka inte föranlett
några särskilda kommentarer under remissbehandlingen. Jag är ense med RU om
behovet av en reglering och föreslår att frågan regleras i en ny paragraf i RB,
55 kap. 12 a §. Reglerna bör innefatta en möjlighet för HD att, när domstolen
bedömer prejudikalfrågan annorlunda än hovrätten, helt eller delvis gmnda sitt
avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning och alltså utan att göra
någon egen prövning.

I
andra fall är det inte möjligt eller lämpligt att HD avgör målet på det föreliggande
underlaget. Särskilt i tvistemål kan det finnas alternativa grunder för ett
yrkande i målet som hovrätten inte haft anledning att ta ställning till. Del
kan också vara så att den prejudikatfråga som HD prövar ingår som en länk i en
kedja av sak- och rättsfrågor och att prövningen i målet med HD:s uppfattning i
prejudikatfrågan måste gå vidare. Ett vanligt exempel på delta finns i
brottmål när HD anser att en åtalad gärning skall hänföras till annat lagrum än
det hovrätten lagt till grund för sitt avgörande. I dessa fall kan HD i
allmänhet inte helt bygga på hovrättens bedömning.

Detsamma
gäller de fall när prejudikatfrågan hänför sig till bevisningen och HD gör en
annan bedömning än hovrätten. Inte så få HD-avgöranden avser frågor om vilka
beviskrav som skall gälla eller vilken part som har bevisbördan i fråga om en
viss omständighet (se l.ex. NJA 1984 s. 501 I och II). I en
del av dessa fall är det enligt min mening värdefullt om HD genom en konkret
prövning åskådliggör hur de principer för bevisningen som HD lägger fast bör
tillämpas i praktiken. Detta fömtsätter att HD gör uttalanden om sakfrågorna i
målet.

I
andra situationer är det onödigt att HD belastas med den bevisvärde

ring som krävs för att målet skall kunna avgöras i sak sedan HD uttalat sig

i prejudikatfrågan. Det är resurskrävande för HD att ta ställning till frågor

som inte tidigare har bedömts av hovrätt. Fördelarna med återförvisning

är uppenbara, om man enbart ser till HD:s resurser och till intresset av att

skapa utrymme för prejudikatbildning. Det är dessutom mer förenligt med

instansordningens princip att dessa frågor först bedöms av hovrätten.

Återförvisning kan å andra sidan ofta medföra nackdelar genom att det

slutliga avgörandet kan fördröjas, genom att ökade kostnader för parterna

och statsverket kan uppkomma och, inte minst, genom att de redan nu

arbetstyngda hovrättema får en ökad arbetsbörda. 27

HD kan redan med nu
gällande regler undanröja det överklagade avgö- Prop. 1988/89:78 randel och
återförvisa målet till lägre rätt för fortsatt prövning. Detta gäller i första
hand när grovt rättegångsfel förekommit vid den lägre rätten (50 kap. 26 §, 51
kap. 26 § och 55 kap. 15 § RB). Återförvisning kan ske också när annat fel
förekommit i rättegången (50 kap. 28 § och 51 kap. 28 §). Enligt förarbetena
till RB (SOU 1938:44 s. 527 och 569) följer också av en högre domstols
skyldighet att sörja för att ett mål blir tillfredsställande utrett att HD kan
återförvisa målet även när rättegångsfel inte har förekommit. Denna ståndpunkt
har bekräftats i praxis. Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om det är
nödvändigt med en lagändring för att HD i de nu diskuterade fallen skall kunna
överlämna de återstående frågorna till lägre rätt. Liksom RU anser jag
emellertid att en lagreglering av återförvisningsmöjligheten är lämplig, inte
minst i klarhetens intresse. Jag återkommer strax till detta.

När
det gäller remissinstansemas synpunkter på återförvisningsfrågan kan följande
noteras. Enligt RÄ är det en nackdel med RU:s förslag att ålerförvisningsfallen
sannolikt kommer att öka men att denna bieffekt måste accepteras med hänsyn
till förslagets stora fördelar i övrigt. Svea hovrätt understryker i sitt
remissvar att återförvisning tiU hovrätten bör ske endast när betydande
tidsvinster kan förväntas för HD, eftersom återförvisning i allmänhet innebär
en väsentlig tidsförskjutning och fördyring av målet. Liknande synpunkter förs
fram också av andra. JO å andra sidan ser särskilt positivt på möjligheten till
återförvisning av mål. Prövningen i HD blir härigenom mer likt ett kassationsförfarande
vilket enligt JO har åtskilliga fördelar.

Enligt
min mening är det följdriktigt att HD, om domstolen gör en annan bedömning än
hovrätten i prejudikatfrågan, skall kunna återförvisa målet till lägre rätt för
prövning av de nya frågor som aktualiseras genom HD:s uttalanden i
prejudikatfrågan. Jag anser inte att en reglering av återförvisningsmöjligheten
måste ske i form av endera en huvudregel eller en undantagsregel. Att återförvisningsmöjlighetema
bör utnyttjas med måtta ligger enligt min mening i sakens natur. Av vad jag
redan sagt framgår att den gmpp mål vi talar om här inte kan vara särskilt
stor. Prövningen bör i flertalet av dessa mål kunna stanna vid en prövning av prejudikatfrågan.
Om prövningen måste gå vidare och denna är relativt enkel - särskilt när där
det inte krävs någon muntlig bevisning - bör HD också ofta kunna avgöra målet
slutligt. De mål som HD med nuvarande regler kan avgöra på handlingarna bör
normalt heller inte komma i fråga för återförvisning. Inte heller för övriga
måltyper bör återförvisning äga rum med automatik. Instansordningens princip
kan exempelvis inte drivas så långt att enbart den omständigheten att det i HD
aktualiseras en fråga som hovrätten inte har tagit ställning till skall
föranleda återförvisning. HD får i dag ta ställning till frågor som inte har
prövats av hovrätt och jag är inte beredd att i detta sammanhang förorda en
fullständig nyordning på detta område; renodlingen av HD-processen får inte
drivas in absurdum.

Enligt
min mening bör HD alltså ha fria händer att med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om återförvisning till lägre 28

domstol
är den lämpligaste åtgärden och därvid väga in de nackdelar med Prop.
1988/89:78 en återförvisning som jag har nämnt.

Bestämmelser
av denna innebörd bör kunna tas in i den nya 55 kap. 12 a § RB. Bestämmelserna
bör begränsas till att avse de fall då HD har gjort en annan bedömning i en
prejudikatfråga än hovrätten. Jag vill alltså i fråga om ålerförvisningsfallen
— liksom i fråga om HD:s rätt att grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning
— uttryckligen knyta an till prejudikatfrågebegreppet. Jag ser inte något behov
av att nu uttryckligen reglera frågan om HD:s rätt att återförvisa mål av andra
skäl än de nu aktuella. En mer generell reglering skulle för övrigt bli lagtekniskt
komplicerad.

Del
finns inga lagregler eller direkta motivuttalanden om den lägre rättens
bundenhet av den högre rättens ställningstaganden efter återförvisning. Enligt
RU har detta såvitt känt inte vållat några större praktiska problem. RU
konstaterar att den lägre rätten även utan särskilda bestämmelser måste anses
vara bunden av HD:s uttalanden i prejudikatfrågan. Några remissinstanser har
dock efterlyst ett klargörande på denna punkt.

Redan
enligt allmänna principer har den lägre rätten att följa HD:s uttalanden i
prejudikatfrågan i de återförvisningsfall vi talar om här. Prejudikalfrågan har
redan prövats i sista instans och bör därmed vara undandragen den lägre rättens
vidare prövning. Det är för prövning av målet i övrigt som HD återförvisar det
till den lägre rätten. Avsaknaden av lagregler på detta område har inte vållat
några problem hittills. Den återförvisningsmöjlighet som nu föreslås bli
reglerad i 55 kap. 12 a § RB är visserligen av ett något annorlunda slag än de
hittillsvarande. Likväl talar enligt min uppfattning övervägande skäl för att
det inte behövs några särskilda regler om detta.

Man
skulle kunna ifrågasätta att införa regler om fullföljdsförbud mot det nya
avgörande som meddelas efter en återförvisning. Möjligheterna för en part att
efter det nya avgörandet av målet i lägre rätt på nytt få målet upptaget av HD
måste bedömas som utomordentligt små. Liksom RU anser jag emellertid inte att
det finns någon anledning att föreskriva ett sådant fullföljdsförbud. Det är ju
l.ex. inte uteslutet alt det skulle kunna finnas skäl att bevilja extraordinär
dispens.

Hur
skall HD:s avgörande av prejudikatfrågan betecknas?

RU
har föreslagit att sådana avgöranden av HD som bara avser prejudi

katfrågan skall kallas rättsförklaring. Enligt RU kommer avgörandena att

delvis ha en annan karaktär än avgöranden enligt nu gällande regler och

inte alltid passa in under beteckningarna dom eller beslut. Genom uttalan

dena i själva prejudikalfrågan blir det enligt RU inte ett direkt avgörande

av själva saken; avgörandet rörande prejudikatfrågan bygger på ett hypote

tiskt antagande rörande riktigheten av hovrättens bedömning av sakför

hållandena. Eftersom avgörandena i vissa hänseenden måste följa särskil

da regler och eftersom praktiska skäl talar för det föreslår RU därför en

särskild beteckning för dessa avgöranden.

HD:s ledatnöter ifrågasätter om dessa avgöranden i sådan grad skiljer sig 29

från de avgöranden som kan
förekomma vid partiell dispens att de kräver Prop. 1988/89:78 en särskild
terminologi. Att avgörandet i och för sig inte kan anses ha rättskraft anser de
inte vara skäl för att ge avgörandet en speciell ställning i RB:s system.
Enligt HD:s ledamöter är det svårt att se varför förklaringen inte skulle kunna
behandlas som ett beslut som i vissa fall är slutligt och i andra fall meddelas
under rättegången. En sådan ordning stämmer enligt ledamöterna bäst med det
smidiga system som förslaget i övrigt siktar till. Termen rältsförklaring kan
därmed förbehållas sådana fristående prövningar av abstrakta prejudikatfrågor
som RU behandlar i den senare delen av betänkandet. Sveriges domareförbund och
Svea hovrätt anser att avgörandet bör kunna ske genom dom eller beslut.

Goda
skäl kan enligt min mening i och för sig anföras för båda de nu redovisade
uppfattningarna. En viktig faktor vid bedömningen är, som jag strax återkommer till,
att HD:s avgöranden i prejudikatfrågefallen inte kommer att bli så alldeles
väsensskilda från andra typer av avgöranden som HD meddelar och särskilt inte
om man beaktar de avgöranden som HD meddelar efter ett begränsat
prövningstillstånd. Jag är heller inte övertygad om att man som RU avsett
undviker alla praktiska problem genom att föra in en ny beteckning. Det ligger
också en del i att man bör förbehålla termen rättsförklaring sådana fristående
prövningar av prejudikatfrågor utan samband med en domstolsprocess som RU
förordar (avsniu 2.8.3).

Jag
är följer därför rekommendationen att inte införa en ny terminologi.

När
man införde partiell dispens gjordes inga ändringar i 17 kap. 1 § och 30 kap. I
§ RB. Om HD beviljar partiell dispens för en så begränsad fråga som
preskription eller begränsar prövningstillståndet till påföljdsfrågan (jfr prop.
1971:45 s. 97) sker HD:s avgörande genom dom. Det är svårt att se någon
avgörande skillnad mellan dessa avgöranden och de nu aktuella avgörandena. HD:s
avgörande av en prejudikatfråga skulle dock inte anses som ett avgörande av
"saken" enligt RB:s terminologi, varför ett sådant avgörande får
formen av ett slutligt beslut om inga lagändringar vidtas. Utan lagändringar
skulle avgörandet bli ett slutligt beslut, om HD delar hovrättens bedömning i
prejudikatfrågan, medan avgörandet sker genom dom om HD har en annan
uppfattning i prejudikatfrågan och därefter avgör också de återstående kanske
mycket enkla frågorna i målet. Denna skillnad i avgörandenas beteckning är
enligt min mening mindre lyckad. HD tar ju faktiskt ställning i sak, även om HD
därmed formellt sett inte avgjort saken enligt RB:s terminologi. Om HD omprövar
hovrätts dom i denna del, är det enligt min mening mest naturligt att
avgörandet får samma beteckning som det omprövade avgörandet.

Jag
föreslår därför att RB:s regler om hur olika avgöranden skall beteck

nas kompletteras med bestämmelser som medför att HD kan avgöra

prejudikatfrågor genom dom. Eftersom sådana bestämmelser uteslutande

skall tillämpas av HD är det enligt min mening en fördel om de kan fogas

lill 55 kap. och inte till 17 kap. och 30 kap. som ju tillämpas också av

tingsrätt och hovrätt. En naturlig placering är enligt min mening i den nya

12 a §. Därigenom kommer alla regler om hur HD skall hanlera målet

sedan man prövat prejudikalfrågan att samlas i en paragraf 30

Om ingen ytterligare
prövning erfordras i HD, kan HD avgöra prejudi- Prop. 1988/89: 78 kalfrågan
genom dom samtidigt som man fattar erforderliga beslut med avseende på de delar
av målet som vilar. Om prövningen skall gå vidare, kan HD välja mellan all
själv slutligt pröva målet och därvid helt eller delvis — eller inte alls —
grunda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning eller att
återförvisa målet i övrigt till lägre rätt. I det förstnämnda fallet framgår HD:s
avgörande av prejudikatfrågan av domen. I det sistnämnda fallet däremot utgör HD:s
avgörande av prejudikatfrågan en del av det slutliga beslut varigenom målet
återförvisas. I detta fall skall målet omprövas av lägre rätt, varvid HD:s
bedömning av prejudikatfrågan flyter in i den lägre rättens avgörande.

Besvärsmål

Möjligheten
för HD att begränsa prövningen till prejudikatfrågan i målet enligt den
föreslagna lydelsen av 54 kap. 11 § RB kommer formellt att omfatta också
besvärsmål. Även om det i praktiken torde bli sällsynt med en sådan begränsning
i besvärsmål bör, såsom HD:s ledamöter påpekat i sitt remissvar, en motsvarande
ordning som här föreslagits i 55 kap. 12 a § RB gälla även i besvärsmål. Jag
föreslår därför att 56 kap. 12 § RB kompletteras med en hänvisning till 55 kap.
12a§, utom såvitt avser regeln att prejudikatfrågan får avgöras genom dom.

Avgörande
utan huvudförhandling

Revisionsmål
skall som regel avgöras efter huvudförhandling (55 kap. 15 § RB). Enligt 55
kap. 12 § tredje stycket RB får dock HD — genom hänvisningen till 50 kap. 21 §
och 51 kap. 21 § — avgöra mål utan huvudförhandling under samma förutsättningar
som gäller för hovrätterna. Dessutom får avgörande ske på handlingarna i HD, om
målet tagits upp omedelbart av hovrätten eller om målet, eller en viss fråga
som uppkommmil i målet, skall avgöras i plenum.

Det
är närmast en självklarhet att HD — när nu HD ges möjligheter att

begränsa sin prövning till prejudikatfrågan i målet — i dessa fall skall

kunna pröva målet på handlingarna. I enlighet med RU:s förslag som

godtagits av remissinstanserna föreslår jag därför att 55 kap. 12 § RB

kompletteras med bestämmelser härom. Om HD finner att prövningen av

målet bör gå vidare med hänsyn till hur HD bedömt prejudikatfrågan och

HD därvid enligt de nya bestämmelserna i 55 kap. 12 a § helt gmndar

avgörandet på hovrättens bedömning av målet i övrigt, bör HD kunna

avgöra också målet i dess helhet på handlingarna. Visserligen torde redan

tillämpningen av bestämmelserna i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § — om

huvudförhandling är uppenbart obehövlig får en sådan underlåtas — med

föra att målet i allmänhet kan avgöras på handlingama. I klarhetens

intresse bör dock detta framgå direkt av 55 kap. 12 §. Jag föreslår därför

att paragrafen kompletteras också i detta hänseende. 31

Sammanfattning av de
erforderligaförfattningsändringarna

Sammanfattningsvis
innebär mitt förslag ändringar i 54 kap. 11 §, 55 kap. 12 § och 56 kap. 12 § RB
samt två nya paragrafer i balken, 54 kap. 11 a § och 55 kap. 12 a § enligt
följande: 54 kap. 11 §: HD får meddela partiell dispens för en prejudikatfråga,
54 kap. 11 a §: HD får begränsa prövningen till en prejudikatfråga också i mål
om allmänt åtal som fullföljs av RÅ, JK och JO, 55 kap. 12 §: HD får avgöra en
prejudikatfråga, liksom mål vari HD helt gmndar avgörandet av målet i övrigt på
hovrättens bedömning, utan huvudförhandling, 55 kap. 12a§: prejudikatfrågor får
avgöras genom dom; HD får vid prövningen av målet i övrigt helt eller delvis gmnda
avgörandet på hovrättens bedömning eller återförvisa målet till lägre rätt, 56
kap. 12 §: hänvisning till den nya 55 kap. 12 a § för besvärsmål.

RU:s förslag om ändringar
i 17 kap. 1 § och 30 kap. 1 § RB genomförs således inte enligt mitt förslag.
Mitt förslag i 55 kap. 12 a § motsvaras närmast av 55 kap. 14 a § i RU:s
förslag. Mitt förslag till ändring i 56 kap. 12 § har ingen motsvarighet i RU:s
förslag.

Prop. 1988/89:78

2.3 Fullföljdsförbud
med ventil

Mitt
förslag: För vissa fall där det nu inte går att överklaga hovrättens avgörande
till HD införs en ventil, enligt vilken hovrätten kan medge rätt att överklaga,
om det föreligger särskilda skäl för att låta HD ta ställning till frågan om en
prejudikatdispensprövning. Detta förslag tar sikte på nu gällande fullföljdsförbud
för lönegarantimål, mål om felparkeringsavgifier och mål om bötesförvandling.
Nya regler om fullföljdsförbud med en motsvarande ventil föreslås i fråga om
mål om underhåll till barn och mål om underhåll till make och för överklagade
beslut om ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen och till offentlig
försvarare.

Utredningens
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Hovrättens prövning av
frågan om fullföljd skall tillåtas eller inte har en något annorlunda
utformning. De författningar som berörs av RU:s förslag överensstämmer inte
helt med mitt förslag.

Remissinstanserna: RU:s
förslag om att införa en ventil i fullföljdsförbu-det har fått ett något
blandat men övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Till dem som
tillstyrker förslaget hör bl. a. HD:s ledamöter, RÅ, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund. Till de remissinstanser som avstyrker hör bl.a. JO,
några domstolar och LO. Invändningarna är i allmänhet av principiell natur. Man
vänder sig således mot det för svensk rätt nya att den instans som dömt i målet
också skall avgöra om domen skall få överklagas.

32

Skälen för mitt förslag: Prop. 1988/89:78

Införande
av en ventil i befintliga fullföljdsförbudsregler

Den
effektivaste metoden när det gäller att stoppa flödet av mål till HD är
naturligtvis ett fullföljdsförbud beträffande vissa hovrättsavgöranden. Redan
nu finns förbud mot fullföljd beträffande bl. a. vissa avgöranden i mål enligt
lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen)
och avgöranden i mål enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs, lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och bötesverkställighetslagen
(1979:189).

En
nackdel med regler om fullföljdsförbud till HD är att ansvaret för
prejudikatbildningen i dessa mål delas upp på ett trettiotal hovrättsavdelningar.
En enda, högsta instans har en annan auktoritet och överblick och ger bättre
garantier för en enhetlig rättsuppfattning.

Ett
exempel på de problem som är förenade med regler om fullföljdsförbud är den svårsystematiserade
flora av prejudikatbetonade hovrättsavgöranden, delvis av motstridig natur,
som har uppstått på lagsökningslagens område. Att det rör sig om mål av masshanteringskaraktär
gör inte prejudikatbehovet mindre framträdande, snarare tvärtom.

En
bristande enhetlighet i rättstillämpningen leder till onödiga processer och
praktiska svårigheter bl. a. i domstolsarbetet. Det är enligt min mening en
oriklig föreställning att möjligheter till en HD-prövning alltid är dyrare än
ett fullföljdsförbud. Det kan inte uteslutas att sådana regler leder till totalt
högre kostnader för samhället än om fullföljd varit tillåten och några vägledande
mål tagils upp av HD. Enligt min mening motiverar därför varken kostnadshänsyn
eller behovet av snabbhet i rättskipningen att man avslår från att söka lösa de
problem som är förenade med alltför stela regler om fullföljdsförbud.

Inget
rättsområde kan egentligen sägas vara så udda att prejudikatbildningen av det
skälet borde undantas HD. Man bör här också hålla i minnet att flera av
förbuden mot överklagande till HD tillkommit vid en tidpunkt, då HD inte hade
samma möjligheter som i dag att gallra bort de mål som är ointressanta ur
prejudikatsynpunkt. De reformer som genomförts på senare år i fråga om HD-processen
liksom mina nu framlagda förslag har alla syftat till att förstärka HD:s roll
som prejudikatbildande instans. Enligt min mening vore det därför en fördel om
de problem i form av en bristande enhetlighet i rättstillämpningen som hänger
samman med ett undantagslöst fullföljdsförbud kan lösas inom ramen för HD-processen.

RU
föreslår att befintliga regler om fullföljdsförbud behålls men att de förses
med en ventil, som ger hovrätten möjlighet att — oberoende av yrkande från
någon part — bestämma att överklagande får ske till HD i prejudikatfall.

Enligt
min mening har RU:s förslag om att införa en ventil i gällande

regler om fullföljdsförbud stora fördelar. Det förenar på ett ändamålsenligt

sätt önskemålen att föra över den kvalificerade rättsbildningen till HD och

all HD inte skall belastas med andra än de från prejudikatsynpunkt

intressanta målen. Bestämmelser av det slag som RU föreslår har visserli- 33

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 78

gen inte tidigare funnits
i svensk rätt. Därav följer emellertid enligt min Prop. 1988/89:78

mening
inte nödvändigtvis all del skulle vara så främmande för svensk rätt

att det inte går att inordna
i systemet. De invändningar av principiell natur

som har framförts under
remissbehandlingen kan samtidigt inte frånkän-

nas bärkraft. Jag har
själv liknande invändningar. Enligt min mening kan

förslaget justeras något
utan att det av RU åsyftade resultatet går förlorat.

Enligt
RU måste hovrätten göra en viss förprövning av dispensfrågan och av om målet är
väl lämpat att tjäna som underlag för prejudikatbildning. Det torde enligt RU
vara ofrånkomligt att fömtsätta att man från hovrättens sida gör den
bedömningen all HD kommer att ta upp målet, om fullföljdsrätt ges och
överklagande sker.

Enligt
min mening är det inte lämpligt att lägga ens en preliminär dispensprövning på
hovrätterna. Enligt min mening bör hovrätternas uppgift vara att gallra ut de
fåtal mål som hovrätten anser vara lämpade för en dispensprövning i HD. Fullföljdsrätt
bör således kunna meddelas därför att hovrätten anser all målet har intresse
från prejudikatsynpunkt. Därmed behöver hovrätten inte vara övertygad om all HD
delar denna uppfattning. Den överblick över de olika rättsområdena som HD
besitter behövs inte bara för att bedöma själva prejudikatfrågan som sådan.
Överblicken är minst lika viktig för att avgöra om det överhuvudtaget finns
något från prejudikalsynpunkt intressant eller inte i det fullföljda målet. HD
måste ha helt fria händer att avgöra om målet passar som underlag för prejudikatbildning.
Reformens syfte är att främja prejudikatbildningen och HD:s dispensprövning är
avsedd att fungera som ett gallringsinstmment.

Med
denna lösning riskerar man att något fler mål förs till HD än med RU:s förslag.
Det sagda utesluter dock inte alt skälen för fullföljdsrätt måste vara
utomordentligt starka i det enskilda fallet. Annars riskerar man att det
principiella fullföljdsförbudet sätts ur spel.

Den
i RU:s förslag valda formuleringen att rätt att överklaga skall kunna medges,
om hovrätten "på grund av behovet av en enhetlig rättstillämpning eller
eljest finner synnerliga skäl föreligga" kan missuppfattas och speglar
heller inte riktigt vad som torde vara avsett. RU avser att möjligheten att ge
fullföljdsrätt inte skall vara begränsad till de fall då hovrättspraxis är
splittrad ulan överhuvudtaget kunna användas då den fråga målet gäller är av
del slaget att den för sin bedömning kräver den överblick över rättssystemet
som HD:s ställning ger. Det är med andra ord inte bara behovet av en enhetlig
rättstillämpning som bör vara avgörande, utan målets eller ärendets betydelse i
allmänhet ur prejudikatbildningssynpunkt. Denna mer öppna möjlighet att medge
rätt till överklagande har inte väckt någon gensaga under remissbehandlingen
annat än av en remissinstans som föredrar en snävare fullföljdsrätt, begränsad till
de faU då praxis är splittrad. Det valda uttrycket "eller eljest finner
synnerliga skäl föreligga" torde vara avsett att täcka det nyss sagda men
kan också läsas som att andra synnerliga skäl än prejudikatskäl skulle kunna
berättiga till fullföljd. En sådan formulering skulle kunna vilseleda parterna
att argumentera för och hoppas på fullföljdsrätt utan grund och skulle också
vid en nekad fullföljdsrätt kunna leda till ett ifrågasättande av hovrättens
objektivitet.

34

För all återspegla det nu
sagda kan man enligt min mening med fördel i Prop. 1988/89:78 lagtexten knyta
an till den dispensprövning som skall äga rum i HD och föreskriva att hovrätten
får medge fullföljd, om det föreligger särskilda skäl för en tillståndsprövning
enligt 54 kap. 10 § första stycket första punkten RB. En fördel med en sådan
formulering blir också att det av lagtexten framgår alt ett tillstånd att
fullfölja talan inte automatiskt medför all målet kommer att prövas av HD. Jag
ser också gärna att fullföljds-rätten tydligare framställs som en
undantagsregel än enligt RU:s förslag.

Mot
den av mig nu skisserade ordningen finns det enligt min mening ingen anledning
att hysa några betänkligheter av principiell natur. Den företer heller inte
några sådana likheter med ett tvåinstansjäv som påtalats under
remissbehandlingen. Bestämmelsema i 4 kap. 13 § sjunde punkten RB rör den
situationen att domaren tidigare har tagit befattning med den sak som är
föremål för prövning. Den nu föreslagna ordningen skiljer sig enligt min mening
på avgörande punkter från en sådan jävssituation. Det är heller inte fråga om
att på hovrätterna lägga det avgörande ansvaret för frågan om fullföljd skall
få ske eller inte. Det ansvaret tar lagstiftaren genom att för vissa målkategorier
föreskriva ett generellt fullföljdsförbud. Om hovrätten därför genom att
tillämpa denna huvudregel föreskriver att talan inte får föras mot hovrättens
dom eller beslut, har jag svårt att se någon risk för att den föriorande parten
skulle misstänka hovrätten för att ta ovidkommande hänsyn.

Att
en hovrätt konstaterar att ett mål är intressant från prejudikatsynpunkt står
enligt min mening heller inte — som någon remissinstans hävdat — i konflikt med
hovrättens stäUningstagande i saken. Att målet eller ärendet enligt hovrättens
mening av prejudikatskäl borde kunna underställas HD:s granskning innebär inte
att hovrätten därmed uttalar att rättsfrågan "är tveksam". Fullföljdsrälten
är inte avsedd att vara begränsad till de fall då prejudikalfrågan är
svårbedömbar eller komplicerad. Fullföljdsrätt kan komma i fråga när det helt
saknas vägledande uttalanden eller om det förekommer motstridiga uttalanden i
den juridiska doktrinen. Framför allt bör det emellertid föreligga skäl för
hovrätten att medge fullföljdsrätt om hovrättspraxis är splittrad.

Ventilen
innebär alt det endast är mål som kan föranleda prejudikatdispens som tillåts
gå vidare medan mål för vilka det skulle kunna meddelas extraordinär dispens
inte ges någon motsvarande möjlighet. Jag ser inga särskilda problem med denna
ordning.

Några
remissinstanser, däribland ett par som i övrigt är positiva till

RU:s förslag, har påpekat att reformen kan medföra merarbete för hovrät

terna. De justeringar i RU:s förslag som jag förordar är ägnade att minska

det merarbete som eventuellt kan följa. Jag är dessutom övertygad om att

det endast kommer att röra sig om rent marginella skillnader jämfört med

dagens situation. Med den uppläggning av reformen som nu förordats bör

nämligen inte några ytterligare efterforskningar i fråga om förarbeten,

rättspraxis, doktrin m. m. bli nödvändiga utöver vad som redan erfordras

för att avgöra målet i sak. Det ytterligare ställningstagande som krävs i

frågan om målet skall kunna överklagas eller inte torde därmed inte bli

särskilt betungande. Den presumtion hovrätterna har att utgå från är att 35

fullföljd inte skall få
ske och för de mål där det föreligger så speciella Prop. 1988/89:78
omständigheter att fullföljd bör komma i fråga lär hovrätten ha blivit medveten
därom redan under målets handläggning.

Jag
anser således att del i vissa mål där det enligt särskild lagstiftning gäller
ett förbud mot överklagande till HD skall öppnas en möjlighet för hovrätterna
att medge rätt till överklagande av prejudikalskäl. Regeln bör formuleras så
att rätt lill överklagande får medges, om det föreligger särskilda skäl för en
tillståndsprövning i HD enligt 54 kap. 10 § första stycket första punkten RB.
Sådana regler bör införas i de befintliga full-följdsförbudsreglerna i 9§ lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, i 10a§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
och i 23 § bötesverkställighetslagen (1979:169). Jag har samrått i fråga om
ändringen i lönegarantilagen med chefen för arbetsmarknadsdepartementet och i
fråga om ändringen i lagen om felparkeringsavgift med chefen för kommunikationsdepartementet.
Jag kan i sammanhanget nämna att föredragande statsrådet i propositionen om
ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifier m.m. uttalat att han anser del
vara av värde att mål om felparkeringsavgifier undantagsvis — med de stränga
förutsättningar som gäller för prövningstillstånd i HD — kan prövas även i
högsta instans (prop. 1988/89:6 s. 12).

Sveriges
domareförbund har i sitt remissyttrande påpekat att behovet av ett fullföljdsförbud
med ventil är särskilt stort i fråga om mål enligt lagsökningslagen. Eftersom
den summariska processen för närvarande är föremål för överväganden inom justitiedepartementet
på grundval av departementspromemorian (Ds 1988:71) Ny summarisk process
lägger jag emellertid inte nu fram några förslag såvitt gäller
lagsökningslagen.

Nya
bestämmelser om fullföljdsförbud med ventil

Enligt
RU bör man inte stanna vid en reform som endast berör befintliga regler om fullföljdsförbud.
Fördelarna med ett fullföljdsförbud är att man kan avlasta HD arbete med
dispensprövningar. Den nyss föreslagna ventilen medför samtidigt att
prejudikatbehovet likväl kan tillgodoses.

RU
har föreslagit att nya regler om fullföljdsförbud med ventil införs för de mål
som uteslutande handlar om underhållsbidrag till barn. Enligt RU är de flesta
underhållsmålen i HD s. k. rena underhållsmål, vilket innebär att de förs utan
samband med en primär faderskaps- eller vårdnadsfråga. RU förklarar sig däremot
inte vara beredd att föreslå någon sådan reform för bötesmålen. Slutligen
förordar RU att reformbehovet för vissa andra målgrupper beaktas i samband med
att ändringar görs i den materiella lagstiftningen. Som exempel på mål som kan
bli aktuella för en reform i framtiden nämner RU mål enligt namnlagen
(1982:670) och rättshjälpslagstiftningen och då främst beslut om ersättning
till offentlig försvarare och till rällshjälpsbilräde för processen i första
instans.

Ingen
remissinstans har motsatt sig RU:s förslag i fråga om mål om

underhållsbidrag till barn. Enligt domstolsverket skulle dock antalet rena

mål om underhållsbidrag numera inte vara särskilt stort vare sig i hovrätt

eller HD, varför några nämnvärda resurser inte skulle frigöras genom en 36

sådan regel. Vissa
remissinstanser förordar att fullföljdsförbud med ventil Prop. 1988/89:78 införs
för ylleriigare målgrupper, t. ex. mål om underhåll lill make. Enligt HD:s
ledamöter framträder för dessa mål liknande synpunkter som i fråga om mål om
underhåll lill barn; del skulle således inte möta några betänkligheter med
tanke på de möjligheter lill omprövning av underhållsbidragen som föreligger
enligt gällande rätt. De anser också i likhet med ett par andra remissinstanser
all rältshjälpslagstiftningen bör uppmärksammas när det gäller frågan om all
införa ytterligare fullföljdsförbud.

När
del gäller brottmål anser RÅ att ett generellt fullföljdsförbud inte bör komma
i fråga utan all behovet i stället får beaktas i samband med framtida ändringar
i den materiella lagstiftningen på olika områden. Enligt hovrätten över Skåne
och Blekinge torde dock en regel som innebär att en part avskärs från
möjligheten att få sin talan prövad i HD inte medföra några allvarliga
olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt när del gäller bagatellartade saker som
t. ex. brottmål vari annan påföljd än penningböter inte kan ådömas. Enligt
Stockholms tingsrätt borde, åtminstone försöksvis, fullföljdsförbud gälla bötesmål
eftersom de till övervägande del har ringa prejudikatinlresse och delvis har masshanteringskaraktär.

Riksskatteverket
föreslår ell fullföljdsförbud med ventil i mål angående utmätning av s. k.
överskjutande skatt, dvs. fordran på skatt eller ränta som skall återbetalas
enligt 68 § 6 mom. uppbördslagen (1953:272), och i mål enligt lagen (1985:146)
om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.

Jag
delar RU:s och remissinstansernas uppfattning att en reform på della område
inte bör stanna vid de befintliga fullföljdsförbuden.

Man
kunde i och för sig tänka sig att utforma ventilen på ett annat sätt, om man
inför fullföljdsförbud för nya måltyper i fråga om vilka det i dag inte råder
något fullföljdsförbud. Man startar ju då så att säga från ett annat håll. Ett
alternativ kunde därvid vara att göra ventilen ytterligare något större genom
att låta hovrätterna föreskriva ett fullföljdsförbud om det uppenbarligen
skulle sakna betydelse för rättstillämpningen att HD prövar målet. Jag är
emellertid, som jag redan sagt, av den uppfattningen att det bör ankomma på
lagstiftaren och inte på hovrätterna att ta det avgörande ansvaret för frågan
om fullföljdsförbud skall råda eller inte. Om måltypen är av ett sådant slag
alt ett principiellt fullföljdsförbud inte är lämpligt, då bör heller inte den
nu föreslagna varianten fullföljdsförbud med ventil komma i fråga.

Det
är uppenbart att man måste inskränka en reform som innebär att man i princip
inför ett förbud mot att överklaga till HD lill ganska klart avgränsbara delar
av det juridiska området. Vidare bör krävas att målen är relativt sett mindre
betydelsefulla. Det är inte nödvändigt att de är av masshanteringskaraktär men
det har stora fördelar om de är rutinbetona-de. En omständighet av betydelse
bör vidare vara om antalet överklaganden till HD är stort för ifrågavarande
målgrupp, samtidigt som antalet beviljade dispenser är litet. Prejudikatbehovet
får med andra ord inte vara för stort. Med den inriktning på reformen jag
förordat är det också av avgörande betydelse att målen är av sådant slag att
hovrätterna har förut-

37

sättningar för att enkelt
la ställning till frågan om att fullföljd, trots allt, Prop. 1988/89:78
skall få ske med hänsyn till prejudikalintresset.

Jag
är inledningvis ense med RU om att de föreslagna reglerna om fullföljdsförbud
med ventil bör kunna tillämpas på mål om underhållsbidrag till barn.

RU:s
förslag om att införa fullföljdsförbud för underhållsmål gäller endast s. k.
rena underhållsmål. En fråga om underhållsbidrag som hovrätten har avgjort
samtidigt med en fråga om faderskap, vårdnad eller underhåll till make eller fömtvarande
make omfattas således inte av RU:s förslag. Dessa begränsningar motiveras av
att HD bör kunna ompröva underhållsfrågan om hovrättens avgörande i l.ex.
vårdnadsfrågan skulle ändras av HD. Denna begränsning omfattar också, av
tekniska skäl, det fallet att det faktiskt endast är underhållsdelen som
fullföljs till HD.

Jag
föredrar en annan lagteknisk lösning. Enligt min mening bör det nämligen sakna
betydelse om hovrätten samtidigt med underhållsfrågan avgör andra frågor, exempelvis
en vårdnadsfråga. Det väsentliga bör vara att rena underhållsmål inte förs till
HD annat än om det finns prejudikatskäl härför. Jag föreslår därför att
hovrättens avgörande i fråga om underhållsbidrag inte får överklagas men att
detta förbud inte skall gälla om annan del av domen överklagas samtidigt. Såväl
de mål som i hovrätten endast gäller underhållsbidrag som de faU då hovrätt
avgjort också andra frågor men där parten endast är missnöjd med domen i
underhållsdelen omfattas därmed av fullföljdsförbudet. Ett sådant fullföljdsförbud
omfattar också beslut angående rättegångskostnader och liknande beslut. Jag
återkommer ytterligare till dessa frågor i specialmotiveringen till 20 kap. 12
§ föräldrabalken.

Visserligen
torde antalet s.k. rena mål om underhåll till make eller förutvarande make som
överklagas till HD inte bara tillnärmelsevis lika stort som antalet rena mål om
underhåll till barn. Likväl förordar jag mot bakgrund av vad som framkommit
under remissbehandlingen och i enhetlighetens intresse att en motsvarande
lagändring görs för mål om underhåll enligt 6 kap. äktenskapsbalken.

RU
har särskilt motiverat sitt förslag i fråga om mål om underhåll till barn med
att det finns möjligheter till en ny prövning av sådana mål i första instans,
om än endast under vissa fömtsättningar (betänkandet s. 104). Samma skäl
åberopar HD:s ledamöter när man tillstyrker förslaget och förordar en
motsvarande ordning för mål om underhållsbidrag till make. Detta skäl är dock
inte avgörande för mitt ställningstagande. Ett fullföljdsförbud med ventil bör
nämligen inte - med den något utvidgade ventil som jag förordar - innebära
någon egentlig förändring av parternas möjligheter att efter överklagande få
målet omprövat i HD. Ett fullföljdsförbud med ventil är inte avsett att
begränsa parts möjligheter att få prejudikatdispens; de mål där en sådan kan
komma i fråga skall släppas upp till HD av hovrätten. Det är endast i fråga om
den extraordinära dispensen som förslaget skulle kunna innebära minskade möjligheter
till en prövning i HD.

I
fråga om bötesmålen är jag ense med RU. Bötesmålen utgör visserligen

ett problem såtillvida att de är många men sällan har något prejudikatin- 38

tresse.
De kan emellertid inrymma liknande rättsfrågor som mål i vilka Prop. 1988/89:78
andra påföljder kan utdömas. Det finns också én hel del prejudikatfrågor som
bara aktualiseras i bötesmål. Brottmål är dessutom särskilt berörda av möjligheten
till extraordinär dispens. Av dessa skäl är jag inte beredd att för närvarande
införa några mer generellt verkande regler om fullföljdsförbud för bötesmålen.

Enligt
min mening finns det anledning att redan nu införa ett fullföljdsförbud med
ventil på rättshjälpens område. Någon generell regel som omfattar samtliga
rättshjälpsfrågor har jag emellertid inte underlag för i detta
lagstiftningsärende. När det däremot gäller beslut som avser ersättning till
offentlig försvarare och till biträde enligt rättshjälpslagen för processen i
tingsrätt kan jag inte se annat än fördelar med den nya ordningen; det bör
normalt räcka med en prövning i två instanser. Jag föreslår därför att ett fullföljdsförbud
med ventil skall införas också för dessa beslut.

I
övrigt är jag ense med RU om att den mest ändamålsenliga ordningen är att man
tar ställning tiU frågan om att införa ett fullföljdsförbud med ventil i
samband med framtida översyn på respektive materiella område. För ett sådant
ställningstagande krävs som jag redan nämnt bl.a. en ingående kunskap om målens
art liksom om prejudikatbehovet. Särskilt betydelsefullt är att målen över
huvud taget är sådana att det är lämpligt och möjligt att lägga uppgiften att gaUra
ut prejudikatvärda mål på hovrätterna.

De
i detta avsnitt framlagda förslagen torde i och för sig inte få några särskilt
genomgripande konsekvenser. Det betydelsefulla med mitt förslag är alt vi får
ett nytt fullföljdsinstmment som förhoppningsvis kan tjäna som förebild vid
framtida lagändringar på olika områden. Dämtöver har förslaget en positiv
sidoeffekt på så sätt att det, liksom flera av mina övriga nu framlagda
förslag, åskådliggör den verkliga innebörden av HD- processen.

Sammanfattning
av de författningsändringar som föreslås ifråga om fullföljdsförbud med ventil

Sammanfattningsvis
innebär mina förslag i detta avsnitt att en ventil införs i befintliga regler
om fullföljdsförbud i 9§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och i 23 § bötesverkställighetslagen
(1979:189) och att regler om fullföljdsförbud med ventil införs i 20 kap. 12 §
föräldrabalken, underhållsbidrag till barn, 18 kap. 4§ äktenskapsbalken,
underhållsbidrag tiU make, 54 kap. 2 a § RB, ersättning lill offentlig
försvarare för tingsrättsprocessen och i 49 och 49 c §§ rättshjälpslagen
(1972:429), ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen för
tingsrättsprocessen.

39

2.4 Fullföljdsförbud
efter partsavtal

Prop.1988/89:78

Mitt förslag: Ett
avtal varigenom parterna har förbundit sig att inte överklaga tingsrätts eller
hovrätts dom skall vara giltigt även om det ingåtts före tvistens uppkomst.
Detta förslag avser dock inte mål som rör mindre värden.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt förslag. RU föreslår dock inget undantag för
mål om mindre värden.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks i allmänhet. Vissa remissinstanser anser dock att
konsumenttvister bör undantas från tillämpningsområdet eller att den svagare
partens intressen bör tillgodoses på annat sätt. Ett par remissinstanser har
synpunkter på lagtextens utformning.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § RB kan parterna i en tvist
under vissa fömtsättningar träffa ett bindande avtal om att domstols dom
rörande tvisten inte skall få överklagas. Bestämmelsema tillkom i ett sent
skede av arbetet med den nya rättegångsbalken. I det förslag som remitterades
till lagrådet år 1939 fanns det inga sådana bestämmelser. I sill yttrande över
förslaget anmärkte lagrådet att lagen borde innehålla bestämmelser om den processuella
verkan av en utfästelse att inte fullfölja talan mot dom i dispositiva
tvistemål. Med hänsyn till risken för att en sådan utfästelse tillkom av
oförstånd borde giltighet dock endast tillerkännas en utfästelse som skett
sedan tvist uppkommit och parten kunnat bedöma utfästelsens räckvidd. Enligt
lagrådet borde vidare en utfästelse som gjordes före domen vara ömsesidig (NJA II 1943
s. 611 O-RB utformades i enlighet med lagrådets uttalanden.

RU
föreslår att reglerna i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § ändras så att också partsavial
som har ingåtts före tvistens uppkomst godtas.

Remissutfallet
är i huvudsak positivt. De invändningar som framförts rör i stort sett en enda
fråga, konsumentskyddsaspekten. Jag återkommer till denna fråga. Svea hovrätt
och Göteborgs tingsrätt anser att förslaget, särskilt i kombination med ett prorogationsavtal,
kan minska benägenheten att ingå skiljeavtal. Svenska bankföreningen, som inte
räknar med att antalet skiljeförfaranden påverkas nämnvärt, ser i stället
förslaget som ett angeläget tillskott för att på ett smidigt sätt lösa viktiga
rättsliga frågor. Föreningen påpekar särskilt att kostnadsansvaret och
tidsåtgången blir mer fömtsägbar.

Enligt
RU visar erfarenheterna att de gäUande möjlighetema till partsavtal om fuUföljdsförbud
knappast alls utnyttjas. Detta förhållande kan ha flera orsaker. En trolig
förklaring är att en process inte utgör det bästa klimatet för
partsöverenskommelser över huvud taget. Möjligheten till en överrätlsprocess är
ett verksamt hot under processen i tingsrätt. Mot denna bakgrund finns det skäl
att förmoda att partema skulle vara betydligt villigare att ingå ett sådant
avtal om det kunde ske med bindande verkan långt innan tvist uppstått mellan
dem.

Fördelarna
med ett avtal att inte överklaga har framför allt med processkostnaderna att
göra. De totala kostnaderna, såväl för de enskilda parter-

40

na som för samhället,
måste beräknas bli betydligt lägre jämfört med ell Prop. 1988/89:78
förfarande i två eller tre instanser. En viktig aspekt som också framförts
under remissbehandlingen är att det maximala kostnadsansvaret blir mer
förutsägbart än med de nu gällande reglerna. Man kan också räkna med ganska
betydande tidsvinster.

En
väsentlig fördel med partsavtal om fullföljdsförbud är att sådana minskar flödet
av mål till hovrätterna och HD. En nackdel är samtidigt att de kan gå ut över HD:s
prejudikatbildning. Denna aspekt har också berörts under remissbehandlingen.
Sveriges Industriförbund och Stockholms handelskammare, i vars gemensamma
yttrande Sveriges grossistförbund och SHIO-Familjeförelagen instämt, varnar
sålunda för att avtal om fullföljdsförbud i förening med prorogationsklausuler
kan leda till att vissa slags tvister helt kan komma att undandras prövning i
HD. Detta skulle kunna bli fallet inom l.ex. sjörätten och immaterialrätten,
där det på gmnd av fommreglerna har bildats en särskild specialistkompetens vid
vissa tingsrätter. En lösning på detta problem skulle enligt dessa remissinstanser
vara RU:s skisserade förslag om att tingsrätt skall kunna hänskjuta en prejudikalfråga
till HD under målets handläggning i tingsrätten.

En
sådan lösning framstår för mig som mycket tilltalande. Den är inte bara ägnad
att främja prejudikatbildningen. Den bör också kunna öka parternas benägenhet
alt ingå avtal om fullföljdsförbud. Jag återkommer till denna fråga senare
(avsnitt 2.8.2).

RU:s
förslag om att utvidga möjligheterna till avtal om fullföljdsförbud innehåller
inget undantag för konsumenltvister. Detta har kritiserats från flera håll under
remissbehandlingen. Konsumentverket/KO och Göta hovrätt anser således att
förslaget är betänkligt från konsumentsynpunkt. Domstolsverket, som inte har
något att erinra mot förslaget, påpekar att det torde krävas all avtal om fullföljdsförbud
tas in i standardavtal, om det skall ge några nämnvärda rationaliseringsvinster
och att sådana avtal torde bli särskilt betydelsefulla på konsumentområdet.
Samtidigt vamar domstolsverket för all konsumenterna inte tillräckligt noga
läser del finstilta i ett standardavtal. Uppsala tingsrätt och Kooperativa
förbundet vill tillstyrka förslaget endast under fömtsättning alt konsumenttvislema
undantas från tillämpningsområdet. Sveriges domareförbund påpekar att avtal som
ingås mellan ojämlika parter kan ogiltigförklaras enligt 36 § avtalslagen. Enligt
förbundet borde likväl övervägas om inte den underlägsna partens intressen, l.ex.
vid konsumenttvister, skall tillgodoses i större utsträckning.

Som
RU påpekar finns det beröringspunkter mellan avtal om skiljeför

farande och de nu behandlade avtalen om fullföljdsförbud. Lagstiftaren

har ansett att det finns skäl att införa skyddsregler för konsumenttvister i

fråga om skiljeavtal som ingås innan tvist har uppstått mellan partema.

Den metod lagstiftaren här har valt är att knyta an till de regler som gäller

för s. k. småmål, dvs. sådana tvistemål som gäller värden under ett halvt

basbelopp enligt lagen om allmän försäkring och för vilka särskilda regler

gäller för rättegången (se numera bl. a. I kap. 3 a § rättegångsbalken).

Enligt 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän får således ett avtal om skilje

förfarande som träffats före tvistens uppkomst inte göras gäUande i en 41

konsumentlvist som
skall prövas enligt de särskilda reglema för småmål. Prop. 1988/89:78
Regeln tillkom för att skydda konsumenterna mot att småmålsreglerna sätts ur
spel genom skiljeklausulen (prop. 1973:87 s. 143 f).

Mot
bakgmnd av det sagda kunde det vara naturligt att använda samma avgränsningsmetod,
om man överväger att införa motsvarande konsumentskyddsregler för partsavtal
om fullföljdsförbud, dvs. se till att de särskilda skyddsregler som ställs upp
i RB för småmål inte sätts ur spel genom ett avtal om fullföljdsförbud. I
konsumentmål om större värden måste däremot ett avtal om fullföljdsförbud anses
acceptabelt på samma sätt som ett skiljeavtal.

Jag
är dock inte övertygad om att konsumenter ens i tvister om mindre värden
behöver skyddas mot en eninstansprövning vid allmän domstol på samma sätt som
de behöver skyddas mot en skiljeklausul. De skäl som bmkar anföras för jämkning
av skiljeklausuler i konsumentförhållanden är främst att kostnaderna för
skiljeförfarandet kan utgöra en tung börda för konsumenten, som i allmänhet är
den ekonomiskt svagare parten; med hänsyn till risken alt åsamkas stora
kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att
göra sin rätt gällande (se bl. a. NJA 1981 s. 711 och 1982s. 800; jfr NJA 1983 s.
510). Mot denna bakgmnd kan en eninstansprövning av ett mål om mindre värden
vid allmän domstol tvärtom framstå som särskilt fördelaktig för konsumenten med
hänsyn till de låga processkostnaderna.

Fullföljdsrälten
för mål om mindre värden är redan med nuvarande regler starkt begränsad. Ett
sådant mål kan komma under hovrätts prövning endast om prövningstillstånd —
prejudikatdispens, ändringsdispens eller extraordinär dispens - beviljas (49
kap. 12 och 13 §§ RB). När dessa regler urspmngligen infördes framhölls att en
obegränsad fullföljdsrätt från tingsrätt till hovrätt på ett betänkligt sätt
skulle motverka syftet med småmålsreglerna. Enligt toredragande statsrådet
måste man räkna med att förlorande part i stor utsträckning skulle utnyttja
möjligheten till överklagande och alt förutsättningama för att komma till ett
snabbt avgörande alltså skulle försämras. De ökade partskostnadema skulle kunna
användas som ett obehörigt påtryckningsmedel för att förmå part att efterge sin
rätt. Slutligen anfördes att den kostnad som part drar på sig genom en
rättegång blir svår att beräkna (prop. 1973:87 s. 166). När dispensprövningsreglema
för småmål oförändrade fördes över till RB framhölls att syftet bakom småmålslagens
dispensprövningsregel har bärkraft även i dag (prop. 1986/87:89 5.73).

Av
de nu återgivna uttalandena framgår att fullföljdsbegränsningar hittills inte
ansetts vara något negativt från konsumentsynpunkt, snarare tvärtom. Man kan
inte utgå från att en eninstansprövning alltid är till nackdel för den svagare
parten och till fördel för den starkare. Enligt min mening kan det lika gärna
förhålla sig precis tvärtom. Vem som vinner eller förlorar på en eninstansprövning
beror helt enkelt på vem som vinner tingsrättsprocessen. Det finns naturligtvis
ingenting som säger att tingsrätterna i konsumenltvister på ett sakligt
omotiverat sätt skulle gynna näringsidkaren på konsumentens bekostnad.

Även
om jag alltså inte övertygad om att det generellt sett finns något 42

behov
av att skydda konsumenter mot de avtal om fullföljdsförbud som vi Prop.
1988/89:78 talar om här finns det likväl skäl att frångå RU:s förslag på en
punkt. Jag syftar på mål om mindre värden över huvud laget. Sådana mål stannar
ju i allmänhet i tingsrätten redan med de gällande reglerna för småmål. Utgall-ringen
av de mål som kan komma under HD:s prövning är redan effektiv genom
dispensprövningen i hovrättema. Det finns därför inte några skäl att
ytterligare söka hindra flödet av mål om mindre värden till HD. Tvärtom bör vi
vara rädda om de få mål av prejudikatvärde som kan komma under HD:s prövning på
den centrala civilrättens och konsumenträttens område.

Som
jag nyss nämnde finns det i och för sig en möjlighet att främja
prejudikatbildningen, även om parterna skulle ha avtalat om ett fullföljdsförbud,
nämligen om man ger tingsrätten möjlighet all hänskjuta prejudikatfrågan lill
HD under pågående rättegång. Denna möjlighet lär dock inte komma till någon
större användning i småmål. Behovet av en förbättrad prejudikatbildning är
stort i fråga om dessa mål, och alldeles särskilt på konsumenlrättens område.

Dessa
skäl talar med styrka för att mål om mindre värden bör undantas från en regel
om utvidgade möjligheter att ingå avtal om fullföljdsförbud. Härigenom skulle
också det under remissbehandlingen framförda önskemålet om konsumentskydd i
dessa fall bli tillgodosett.

Jag
förordar därför att RU:s förslag om att utvidga möjligheterna att ingå avtal om
fullföljdsförbud införs men med den begränsningen att förbudet inte skall
omfatta mål om mindre värden. För övriga fall skall alltså ett avtal om fullföljdsförbud
kunna ingås också innan tvist har uppstått mellan parterna. Även om sådana
avtal främst lär komma att avse fullföljd mot tingsrätts dom, anser jag — i
likhet med RU — att en motsvarande möjlighet bör finnas också beträffande
hovrätts dom. 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § RB bör ändras i enlighet härmed.

Beträffande
påpekandet under remissbehandlingen om att det i fall där den ena parten är
klart överlägsen den andra kan fömtsättas att ett avtal om fullföljdsbegränsning,
på samma sätt som nu sker i fråga om skiljeklausuler, kan förklaras ogiltigt
med stöd av 36 § avtalslagen, torde det av den argumentering jag nyss fört
följa att det typiskt sett sällan kan finnas skäl för jämkning av ett sådant
avtal. Frågan om jämkning kan dock aktualiseras i hovrätten om målet, trots fullföljdsförbudet,
skulle överklagas dit. Jag vill i denna fråga hänvisa till specialmotiveringen till
49 kap. 1 § RB.

Det
nu sagda tar sikte på jämkning i det enskilda fallet och inte på den generella
prövning av klausuler i standardformulär som marknadsdomstolen kan göra enligt
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Marknadsdomstolen
kan således pröva skäligheten inte bara av skiljeklausuler utan av alla slags
klausuler i standardformulär. Det finns därför anledning för mig att följa
utvecklingen även på detta område.

Under
remissbehandlingen har det riktats vissa invändningar mot lag

textens utformning. HD:s ledamöter riktar anmärkningar mot formule

ringen "sak, varom förlikning är tillåten". Enligt HD:s ledamöter
passar

inte uttrycket "sak" när utfästelsen har tillkommit i ett läge där
det är

oklart om någon av de frågor som ett avtal reglerar skall bli föremål för en 43

tvist
och vad tvisten i så fall skall gälla. Enligt HD:s ledamöter bör i stället uttrycket
"fråga, varom förlikning är tillåten" användas.

Jag förordar en
formulering som närmare anknyter lill I § skiljemanna-lagen (framtida tvist
härflytande av ett visst rättsförhållande) och till 10 kap. 16 § RB, som
behandlar prorogationsavtal (framtida tvist, härflytande ur angivet
rättsförhållande).

RU har inte föreslagit
någon ändring i gällande regel om att utfästelser som har gjorts före domen
skall vara ömsesidiga för att vara giltiga. De lagändringar som nu föreslås tar
sikte på utfästelser som görs inte bara före domen utan före tvistens uppkomst.
Regeln att utfästelserna skall vara ömsesidiga bör därför enligt min mening
lyftas fram i lagtexten och presenteras som en huvudregel. Utfästelser efter
domen lär inte bli vanligare i framliden än de varit hittills och en
bestämmelse om att sådana kan vara ensidiga kan därför enligt min mening ges en
mindre framträdande plats i lagtexten.

Enligt RU:s förslag kan
ett avtal om fullföljdsförbud vara muntligt (betänkandet s. 174). Inte heller
för skiljeavtal gäller några särskilda formföreskrifter. I 10 kap. 16 § RB
föreskrivs däremot skriftlig form för prorogationsavtal. Det är många fördelar
med skriftliga avtal. Detta har också framhållits under remissbehandlingen. Med
hänsyn härtill och till avtalets betydelse förordar jag att avtal om fullföljdsförbud,
liksom prorogationsavtal, skall vara upprättade skriftligen för att gälla. En
ensidig utfästelse gjord efter domen bör dock, liksom hittills, kunna göras
formlöst.

Prop.
1988/89:78

2.5 Omedelbar verkställighet av hovrättsavgöranden

Mitt
ställningstagande: Ingen ändring görs i de bestämmelser enligt vilka
verkställighet inte får ske i brottmål innan avgörandet har vunnit laga kraft.

Utredningens förslag:
Hovrätts avgörande avseende bl. a. fängelse, böter, vite och annan särskild
rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet och sakförverkande
skall få verkställas omedelbart, utan hinder av att avgörandet inte vunnit laga
kraft. HD skall dock ha möjlighet alt besluta om inhibition dvs. bestämma att
verkställighet tills vidare inte får äga rum.

Remissinstanserna:
Remissopinionen är mycket blandad. Positivt inställda till förslaget är bl. a.
RÅ, överåklagarna, tre hovrätter och fyra av tingsrätterna. Dessa
remissinstanser anför i allmänhet all förslaget är ägnat att minska antalet okynnesöverklaganden.
Förslaget avstyrks bl. a. av HD:s ledamöter, två hovrätter, två tingsrätter,
JO, Sveriges advokatsamfund och juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet. Många remissinstanser befarar att reformen inte kommer att påverka
antalet överklaganden och att arbetssituationen i HD, tvärtemot reformens
syfte, kommer att förvärras genom ett stort antal inhibitionsansök-ningarsom
kräver förtursbehandling.

44

Skälen för mitt
ställningstagande: Det är i brottmål relativt ovanligt att Prop. 1988/89:78 verkställighet
får ske innan avgörandet har vunnit laga kraft. Fängelse, böter, viten, annan
särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet och
sakförverkande får inte verkställas innan avgörandet har vunnit laga kraft. Prövotiden
för villkorlig dom börjar löpa först den dag då domen vinner laga kraft.
Skyddstillsyn däremot är förenad med övervakning redan från dagen för domen.

Enligt
RU är det mot bakgmnd av att så få hovrätlsavgöranden ändras av HD principiellt
följdriktigt att hovrättsavgöranden mer allmänt blir omedelbart verkställbara.
I fråga om brottmålen talar enligt RU både allmänpreventiva och
individualpreventiva skäl med styrka för att möjligheterna till snabb
verkställighet tas till vara. Utöver kriminalpolitiska vinster skulle man
enligt RU nå effektivitetsvinster i HD genom att en del av de överklaganden som
nu uteslutande sker för att fördröja verkställigheten skulle falla bort.
Effektivitetsvinsterna är enligt RU antagligen större för brottmålen än för
tvistemålen eftersom ett överklagande av en tvistemålsdom normalt inte hindrar
att verkställighetsåtgärder vidtas.

Möjligheterna
för en enskild klagande att få ett mål överprövat i HD är vid sidan om
prejudikatfallen ytterst begränsade. I praktiken innebar 1971 års reform att
ett tvåinstanssystem infördes vid de allmänna domstolarna. Denna omständighet
talar för att låta hovrätternas icke lagakraftvunna domar verkställas i större
utsträckning än för närvarande. En sådan ordning skulle, särskilt när det
gäller brottmålen, kunna motverka överklaganden som sker i syfte att uppskjuta
verkställigheten (jfr prop. 1971:45 s. 98).

Om
jag således i och för sig kan hålla med om att regler om omedelbar verkställighet
av hovrättsdomar är en naturlig följd av HD-processens nuvarande utformning, är
jag något tveksam lill reformens uppgivna syfte, alt sålla bort s. k. okynnesöverklaganden.
Jag är emellertid än mer tveksam till den föreslagna reformen mot bakgmnd av
dess konsekvenser i övrigt. Som ett mycket stort antal remissinstanser,
inklusive HD:s ledamöter, har påpekat finns det anledning befara dels att fullföljdsfrekvensen
inte kommer att minska, dels att HD:s arbetssituation kommer att försämras i stället
för att förbättras genom att fullföljdsinlagorna kommer att innehålla inhibitionsyrkanden
som måste prövas med förtur.

Jag
finner det helt uteslutet att avvara regler om inhibition om man inför regler
om att hovrätts brottmålsavgöranden får verkställas omedelbart. De alternativa
lösningar som föreslagits under remissbehandlingen, att hovrätts dom skulle få
verkställas omedelbart om hovrätten förordnar därom eller all hovrätten i del
enskilda fallet skall kunna förordna att omedelbar verkställighet inte får ske,
är enligt min mening heller inte framkomliga.

Mot
denna bakgrund och med hänsyn till det principiellt betänkliga i att verkställa
en brottmålsdom innan den har vunnit laga kraft föreslår jag inga ändringar i
de bestämmelser enligt vilka brottmålsavgöranden får verkställas först sedan de
vunnit laga kraft.

45

2.6
Allmän rättshjälp och offentlig försvarare

Prop.1988/89:78

Mitt
ställningstagande: Ingen ändring görs i fråga om rätten till allmän rättshjälp
och offentlig försvarare i HD-processen.

Utredningens
förslag: RU föreslår att allmän rättshjälp eller uppdrag som offentlig
försvarare skall omfatta rättegång i HD endast om HD helt eller delvis tar upp
målet tiU prövning. Även om dispens inte beviljas, skall dock HD, om särskilda
skal föreligger, kunna bevilja den som varit biträde enligt rättshjälpslagen
eller offentlig försvarare ersättning av aUmänna medel för arbetet med själva
överklagandet till HD.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat men övervägande negativt mottagande. Till dem
som tillstyrker förslaget hör JK, RÅ och riksrevisionsverket. JO, samtliga
hovrätter, regeringsrättens ledamöter, domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen,
Sveriges advokatsamfund, LO, SACO/SR och juridiska fakultetsnämnden vid
universitet i Stockholm avstyrker förslaget. HD:s ledamöter förklarar sig inte
kunna godta förslaget utan vissa ändringar.

Skälen
för mitt ställningstagande: Bestämmelser om rättshjälp finns i rättshjälpslagen
(1972:429). Rättshjälp utgår i tvistemål huvudsakligen i form av allmän
rättshjälp och i brottmål i form av rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Allmän
rättshjälp innebär främst att staten betalar den rättsökandes kostnader för
juridiskt biträde. Rättshjälp åt misstänkt i brottmål lämnas bl.a. genom
biträde av offentlig försvarare enligt reglema i 21 kap. RB.

RU
föreslår att allmän rättshjälp och förordnande av offentlig försvarare skall
upphöra i och med hovrättens avgörande av målet och aktualiseras på nytt bara
om HD helt eller delvis tar upp målet till prövning. Om särskilda skäl föreligger
skall ersättning av allmänna medel till det tidigare biträdet enligt
rättshjälpslagen och den offentlige försvararen kunna utgå även om dispens inte
beviljas.

RU
vill med sitt förslag anordna en spärr som gör det mindre intressant att
överklaga om det inte finns dispensskäl. Förslaget riktar sig mot ett onödigt
utnyttjande av den hjälp samhäflet ger i form av allmän rättshjälp och försvararförordnanden.
Endast en liten andel av överklagandena leder till att målet tas upp av HD och
enligt RU är beviljad allmän rättshjälp och förordnande av offentlig försvarare
en mycket viktig orsak till de rådande förhållandena. Ett annat skäl för
reformen är intresset att minska rättshjälpskostnaderna. En reform som
inriktas mot överrättsprocessen och mot okynnesöverklaganden har enligt RU
ovanligt små och få nackdelar när det gäller de intressen som ligger bakom
rättshjälpslagstiftningen. Enligt RU kommer reformen i första hand att drabba
de rent obefogade överklagandena.

De
remissinstanser som är positiva till RU:s förslag anför i allmänhet samma skal
som RU eller tillstyrker förslaget utan närmare motivering. De kritiska
remissinstanserna har anfört åtskilliga skäl mot reformen. Jag kan i allmänhet
ansluta mig till de kritiska synpunkter som framförts.

46

Vid
den senaste större översynen av rättshjälpslagstiftningen anförde Prop.
1988/89:78 föredragande statsrådet i fråga om rättshjälp i högre rätt att inga
ändringar då borde göras såvitt gällde omfattningen av den beviljade
rättshjälpen. Allmän rättshjälp skulle alltså även fortsättningsvis beviljas
utan begränsning till viss instans. Detta ställningstagande överensstämde med
rättshjälpskommitténs uppfattning i betänkandet (SOU 1984:66) Den allmänna
rättshjälpen. Det fömtskickades dock att frågan, med hänsyn till RU:s nu
aktuella förslag, torde komma att tas upp på nytt inom kort (prop. 1987/88:73 s.
61).

Bl.
a mot bakgmnd av målsättningen vid 1988 års rättshjälpsöversyn ser jag det inte
som min främsta uppgift att i detta sammanhang föreslå ändringar på
rättshjälpens område i syfte att bringa ner kostnadema för rättshjälpen. Det
rör sig dessutom om ganska blygsamma kostnader. Om HD vägrar dispens inskränks
de lill ersättning för en fullföljdsinlaga. Dessutom torde - som RU påpekat -
den ersättning som HD tillerkänner biträden och offentliga försvarare vid
avslagen dispens inte täcka mer än arbetet med själva dispensfrågan.

RU:s
främsta skäl för reformförslaget är att skära bort obefogade överklaganden.
För tvistemålens del kan verkställighetsåtgärder i allmänhet inledas utan
hinder av att avgörandet inte har vunnit laga kraft. Överklagande kan därför
normalt inte antas ske i förhalningssyfte. Eftersom förmånen av allmän
rättshjälp inte omfattar ansvar för motparts rättegångskostnader är det också
förenat med vissa ekonomiska risker att överklaga ett sådant mål till HD. Man
måste enligt min mening också hålla i minnet att det trots allt inte råder
något förbud mot att överklaga hovrättemas domar till HD och att det inte är
rimligt att kräva att de enskilda partema fullt ut skall stå för sållningen av
prejudikatvärda mål. Det är lagstiftarens sak all tillhandahålla effektiva och
ändamålsenliga instmment för att rensa bort de mål som inte förtjänar en
omprövning i HD. Jag vill i det sammanhanget påpeka att RU:s förslag berör
endast HD:s hantering av dispensansökningar. Dessa kan i dag i stor
utsträckning avgöras av ett enda justitieråd och jag föreslår dessutom en
utvidgning av dessa möjligheter (avsnitt 2.7.2).

En
annan sak är att de enskilda parterna skulle behöva större insikter om vad
processen i HD egentligen innebär. Förhoppningsvis kan de ändringar jag nu
föreslår medföra vissa förbättringar därvidlag.

I
likhet med många av remissinstanserna befarar jag att den föreslagna reformen
skulle kunna få rent negativa konsekvenser för prejudikatbildningen i stället
för de positiva effekter som åsyftas. Jag har svårt att se hur ett ekonomiskt
verkande styrmedel på ett ändamålsenligt sätt skulle kunna sålla bort just de
mål som inte har prejudikatvärde. Tvärtom finns det enligt min mening risk för
att prejudikatvärda frågor skulle komma att undandras HD:s prövning. Därtill
kommer alt förslaget drabbar de ekonomiskt sämst ställda partema. Denna sida
av saken har med skärpa framhållits av flera remissinstanser.

En
annan för prejudikatbildningen negativ konsekvens med förslaget

som påtalats av bl. a. HD:s ledamöter är att dispensansökningama blir av

sämre kvalitet om sökanden i avsaknad av biträde eller offentlig försvarare 47

själv
måste utforma inlagan. 1 HD-processen är det särskilt angeläget att Prop.
1988/89:78 inlagorna utformas av en kvalificerad jurist, inte minst med tanke på
bestämmelsen i 54 kap. 12 § RB, som föreskriver att HD vid avgörandet av om
prövningstillstånd skall meddelas endast behöver ta hänsyn till omständigheter
som har åberopats av sökanden. Otydliga och ofullständiga inlagor är ägnade all
vålla svårigheter och merarbete för HD, allra helst om inlagan innehåller ett
mer eller mindre tydligt påstående om resningsskäl eller domvilla.

Mot
bakgrund av det anförda menar jag att man bör välja andra vägar för att
koncentrera HD;s resurser till den prejudikatbildande verksamheten. Sådana
vägar anvisas också genom de förslag jag nu lägger fram. Jag har därför stannat
för att inte föreslå några ändringar i bestämmelsema om rättshjälp i HD-processen.

2.7 Frågor om HD:s sammansättning m. m.

2.7.1
Inledning

HD
består regelmässigt av 25 justitieråd, varav 21 är indelade för tjänstgöring
på avdelning i HD och fyra tjänstgör i lagrådet. HD är indelad i tre avdelningar
som är lika behöriga att la upp mål som HD handlägger.

Ett
mål kan i vissa fall hänskjutas till avgörande av HD i dess helhet, plenum (3
kap. 5 § RB).

När
ett mål handläggs på avdelning i HD får fler än sju ledamöter inte sitta i
rätten. En avdelning av HD är enligt huvudregeln domför med fem ledamöter.
Undanlag stadgas för ansökningar om resning, återställande av försutten tid och
besvär över domvilla, dvs. de särskilda rättsmedlen, och vid prövning av frågor
om häktning och reseförbud. I dessa faU är HD domför med tre ledamöter, om
saken är av enkel beskaffenhet. Om saken inte är av enkel beskaffenhet gäller
huvudregeln, fem ledamöter. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd
skall tre ledamöter delta. Om tillståndsfrågan är av enkel beskaffenhet får den
dock avgöras av en ledamot. En dispensfråga, som förklarats vilande i avvaktan
på HD:s avgörande av en tidigare dispenserad del av målet, skall alltid avgöras
av de ledamöter som prövar målet i övrigt. Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse och beträffande vissa interimistiska förordnanden om reella
tvångsmedel och om inhibition är avdelningen domför med en ledamot (3 kap. 6 § RB).

Flertalet
av de nu redovisade reglerna tillkom så sent som vid 1981 års reform av HD-processen
(prop. 1980/81:54).

RU
föreslår — mot bakgmnd av de erfarenheter som vunnits av 1981

års reform — ändringar i reglema om HD:s sammansättning vid prövning

av dispensansökningar och för vissa ansökningar om resning. RU föreslår

vidare att vissa av de mål och frågor som med nu gällande regler skall

avgöras av HD i plenum skall kunna avgöras av tolv ledamöter. Dessa

förslag har vissa beröringspunkter med ett förslag om att dispens skall

erfordras för prövning av hovrätts beslut att avvisa en fullföljd talan mot

hovrätts dom eller beslut (betänkandet s. 175 ff, specialmotiveringen till 48

54 kap. 9 §). Sistnämnda
fråga aktualiseras också av regeringsrätten i den framställning tiU regeringen
som jag inledningsvis nämnde. Jag behandlar dessa förslag vart för sig i det
följande.

Prop. 1988/89:78

2.7.2
Sammansättningen vid dispensprövningen

Mitt förslag:
Huvudregeln blir att frågor om prövningstillstånd får avgöras av en enda
ledamot. Fler än tre ledamöter får inte delta vid prövningen av en
dispensfråga.

Utredningens förslag
överensstämmer i stort sett med mitt förslag men har en annan lagteknisk
utformning; RU föreslår en lagregel av innebörd att tre ledamöter skall delta
om frågan är svår att bedöma.

Remissinstanserna är i
allmänhet positiva till RU:s förslag. Enligt HD:s ledamöter är detta förslag
det som mest effektivt kan förbättra HD:s arbetssituation. Det är emellertid
enligt HD:s ledamöter obehövligt att i lagtexten ge anvisningar om hur många
ledamöter som i de särskilda målen skall delta i avgörande av dispensfrågan. HD:s
ledamöter vill också behålla den nuvarande regeln enligt vilken en
sammansättning om två ledamöter inte är utesluten. Några remissinstanser anser
att rekvisitet "svår att bedöma" i RU:s förslag är mindre lämpligt.
Två remissinstanser, hovrätten över Skåne och Blekinge och juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, avstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag:
Före 1981 års reform gällde att tre ledamöter alltid skulle delta vid behandling
av frågor om prövningstillstånd. Reformen år 1981 innebar att tillståndsfrågor
av enkel beskaffenhet kunde avgöras av en enda ledamot.

I departementspromemorian
(Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer, som låg
till gmnd för 1981 års reform, hade föreslagits att man som huvudregel skufle
låta dispensfrågor prövas av en ledamot och att fler än tre ledamöter inte
skulle få delta i prövningen. Remissopinionen var övervägande positiv. HD
framhöll i sitt remissvar att en stor majoritet av de dispensansökningar som
kommer in till HD är enkla att avgöra (prop. 1980/81:154 s. 15).
Departementschefen fann inga betänkligheter mot att HD själv inom vissa snävare
gränser beslutar om det antal domare som skall delta men ansåg det likväl
önskvärt om lagtexten gav en anvisning om för vilka faU den större eller
mindre sammansättningen var avsedd (prop. s. 16). Bestämmelsen om att
dispensfrågor får avgöras av en ledamot blev alltså i sin slutliga avfattning
en undantagsbestämmelse, som får tillämpas om dispensfrågan är av enkel
beskaffenhet.

Enligt RU har under de år
som gått sedan reformen andelen fall i vilka prövningen sker med en enda
ledamot legat omkring 40 procent. Genom att måltillströmningen samtidigt ökat
kan dispensprövningen enligt RU beräknas ta lika stor del av arbetstiden i
anspråk i dag som före 1981 års reform. Enligt RU har utfallet inte riktigt
blivit vad man torde ha avsett med reformen. Kravet på att dispensfrågan skall
vara av enkel beskaffen-

49

4
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 78

het
har uppenbariigen verkat i en mer restriktiv riktning än man avsett. Prop.
1988/89:78

RU
anser mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till att endast en

ringa
andel av dispensärendena leder till dispens att det finns goda skäl att

justera domförhetsreglerna
så att intentionerna bakom 1981 års reform

kan
uppfyllas. RU föreslår därför att 3 kap. 6 § justeras så att huvudregeln

blir
att dispensfrågan får prövas av en ledamot och att tre ledamöter

behöver
delta bara om frågan är svår att bedöma.

För
egen del vill jag anföra följande. Del råder om inte fullständig så dock stor
enighet om att enkla dispensansökningar skall avgöras av en ledamot och att
komplicerade sådana bör avgöras i en mer kvalificerad sammansättning. Vid 1981
års reform utgick man från att en stor majoritet av dispensansökningarna var
enkla att avgöra. Andelen mål som avgjorts av en ledamot kom under åren efter
reformen alt stanna vid - enligt RU:s siffror — 40 procent. Under den tid som
hunnit förflyta sedan RU avlämnade sitt betänkande ökade denna andel till
omkring 50 procent åren 1985-1986 och uppgår nu till omkring 60 procent. Denna
utveckling och remissutfallet, särskilt synpunkterna från HD:s ledamöter, talar
för all regeln om att dispensprövningar får avgöras av en enda ledamot nu bör
bli huvudregel.

Man
kan, med hänsyn till att andelen mål som avgörs av en ledamot redan ligger så
högt som 60 procent, inte förvänta sig några större lättnader i arbetsbördan
med en sådan reform. Det är dock inte uteslutet att den nuvarande lagtextens
uttryckliga anvisning om att endomarkompeten-sen är en undantagsregel ibland
har medfört ett onödigt restriktivt utnyttjande av möjligheterna att avgöra
frågor om prövningstillstånd med en enda ledamot.

Enligt
RU har det sina fördelar att man i lagtexten markerar viljeinriktningen bakom
reformen, medan llD:s ledamöter i sitt remissvar har uttryckt önskemål om att
frågan om hur många ledamöter som skall delta i prövningen skall lämnas öppen. HD:s
ledamöter anser vidare att det finns anledning alt behålla den nuvarande
flexiblare regeln enligt vilken en sammansättning med två ledamöter inte är utesluten.
I förarbetena till 1981 års reform anförde departementschefen all en
sammansättning med två ledamöter inte var utesluten, om HD skulle finna det
lämpligt. Det framhölls samtidigt att en sådan prövning kan medföra svårigheter
när ledamöterna har olika mening (prop. 1980/81:154 s. 16). RU har uttryckligen
avfärdat en sammansättning om två ledamöter (betänkandet s. 164), medan
hovrätten över Skåne och Blekinge för sin del anser att dispensfrågan alltid
skall avgöras av två ledamöter.

Genom
att låta endomarprövningen bli huvudregel, markeras också

viljeinriktningen bakom reformen. Att därutöver direkt ange när en större

sammansättning skall pröva målet anser jag inte vara nödvändigt. En så

dan instans som HD kan med fullt förtroende anförtros att själv avgöra

detta. Det räcker därför enligt min mening att ange att fler än tre ledamö

ter inte får delta prövningen. Därigenom undviker man rekvisitet "svår att

bedöma" och de problem som kan uppstå vid tolkningen därav, samtidigt

som en sammansättning med två ledamöter inte utesluts. I likhet med

HD:s ledamöter och hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag nämligen 50

att en sammansättning med
två ledamöter kan ha fördelar. Utrymmet för en sådan sammansättning ökar genom
mitt förslag. Som jag redan antytt är det en fördel om HD kan ges ett så fritt
spelrum som möjligt i fråga om de mål som varken kan betecknas som enkla eller
komplicerade. Med mitt förslag finns det alltså utrymme för en ledamot att hänskjuta
prövningen lill en större sammansättning — två eller tre ledamöter — även om
frågan inte skulle vara "svår" att bedöma.

Jag föreslår därför en
ändrad lydelse av 3 kap. 6 § andra stycket RB och att huvudregeln alltså blir
att frågor om prövningstillstånd får avgöras av en ledamot. Jag föreslår också
att det i lagtexten anges att fler än tre ledamöter inte får delta i
prövningen.

Prop. 1988/89:78

2.7.3
Sammansättningen vid prövning av vissa resningsansökningar

Mitt förslag:
Upprepade resningsansökningar som rör samma sak får avslås eller avvisas av en
enda ledamot, om sökanden inte har anfört något nytt som är av betydelse för
prövningen av ansökan.

Utredningens
förslag överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna
tillstyrker utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag:
Att en part använder ett särskilt rättsmedel — resning, återställande av
försutten tid eller besvär över domvilla — innebär ett ifrågasatt processuelll
ingripande mot ett lagakraftvunnet avgörande. Ett sådant ingripande kan i
många fall vara utomordentligt känsligt, inte minst med hänsyn lill motpartens
intressen. Detta motiverar en prövning med en kvalificerad sammansättning i HD.
1981 års reform medförde att ansökningar om resning, återställande av försutten
tid och besvär över domvilla numera får prövas av tre ledamöter, om prövningen är
av enkel beskaffenhet. 1 annat fall gäller huvudregeln att fem ledamöter skall della.
Mot denna bakgrund torde något egentligt reformulrymme inte finnas. En viss
avlastning kommer säkert också att märkas i fråga om HD:s arbetsbörda genom de
lagändringar som trädde i kraft den I januari 1989 och som innebär all
ansökningar om resning och återställande av försutten tid i såväl tvistemål som
brottmål skall prövas av hovrätterna i stället för av HD när det framförallt
gäller mål som har stannat i tingsrätt (jfr avsnitt 2.1).

Som RU påpekat är det
vanligt att framställningar om resning upprepas flera gånger ulan att parten
anför något nytt i sak. Med de gällande reglerna måste varje sådan
framställning bedömas av minst tre ledamöter och av jävshänsyn brukar varje
prövning så långt det är möjligt göras av ledamöter som inte tidigare har
bedömt frågan. Man bör kunna ha en enklare ordning när en part återkommer med
en begäran om resning utan alt anföra något nytt till stöd för sin begäran.
Därför bör 3 kap. 6 § RB kompletteras med en bestämmelse om att en ansökan om
resning får prövas av en enda ledamot, om HD tidigare har avslagit en ansökan
om resning beträffande samma avgörande och sökanden inte har anfört något

51

nytt som är av betydelse
för prövningen av ansökan. Om prövningen mynnar ut i ett avslag eller en
avvisning (se NJA 1986 s. 666), bör denna ledamot ensam kunna avgöra frågan.
För bifall till en ansökan om resning bör däremot alllid krävas att minst tre
ledamöter deltar.

Prop.
1988/89:78

2.7.4
Avgörande med tolv ledamöter

Mitt förslag: Som
ett alternativ till plenum i HD införs möjlighet till prövning med tolv
ledamöter.

Utredningens
förslag överensstämmer i stora delar med mitt förslag men är något mer
begränsat än mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är övervägande positivt. Förslaget inger enligt HD:s ledamöter
inga principiella betänkligheter. Varje reform som utvidgar HD:s
handlingsfrihet får enligt dess ledamöter hälsas med tillfredställelse.
Sveriges advokatsamfund och ytterligare ett par remissinstanser avstyrker dock
förslaget. Enligt samfundet är det angeläget att behålla nuvarande regler med
hänsyn till värdet av "bra prejudikat".

Skälen
för mitt förslag: Enligt 3 kap. 5 § RB får en avdelning inom HD besluta att ett
mål eller viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av HD i dess helhet
(plenum) om den på avdelningen rådande meningen avviker från en rättsgmndsats
eller lagtolkning som fömt varit antagen av HD. Regeln har gällt alltsedan
systemet med avdelningar infördes på l860-ta-let. Hänskjutande till plenum får
också — efter lagändring år 1972 — äga rum om det i annat fall är av särskild
betydelse för rättstillämpningen att målet eller frågan avgörs av HD i dess
helhet. Undanlag från dessa regler görs endast för mål där den tilltalade är
häktad eller om ett avgörande i plenum skulle innebära menlig tidsutdräkt och
målet enligt särskild föreskrift skall handläggas skyndsamt. Vid avgörande i
plenum skall samtliga HD:s ledamöter delta, om laga hinder inte möter.

Regeln om hänskjutande av
en fråga eller ett mål till plenum när den på avdelningen rådande meningen
avviker från en tidigare av HD antagen rättsgmndsats eller lagtolkning är
fakultativ men torde inom HD betraktas som jämförlig med en obligatorisk regel (Welamson,
Rättegång VI, andra upplagan 1978 s. 183). På grund av den
komplexitet som målet eller frågan nästan ofrånkomligt är förenad med när ett hänskjutande
till plenum sker, brukar pleniavgöranden föregås av en omfattande skriftväxling
och många och långa diskussioner ledamöterna emellan. Enligt Welamson (a. a. s.
184) är detta "i det närmaste en praktisk nödvändighet, eftersom en fri diskussion
av avancerade juridiska spörsmål i en mer än 20-hövdad församling lätteligen
tenderar till att bli helt ohanterlig". Enligt Welamson förklaras i sin
tur förfarandet med utväxling av skriftliga synpunkter mellan ledamöter före
plenum att hänskjutande till plenum föranleder avsevärd tidsutdräkt med målets
avgörande.

Pleniavgöranden
i HD har blivit alltmer ovanliga. Under de senaste 50 åren har mål avgjorts i
plenum 22 gånger. De tre senaste pleniavgörandena

52

meddelades år 1980, 1985
och 1988. A« pleniavgöranden är sällsynta Prop. 1988/89:78 behöver inte
innebära att ett reformbehov saknas. Det kan lika gäma vara ett tecken på
motsatsen. Ett avgörande i plenum innebär en omständlig och tidskrävande
procedur som påverkar HD:s arbetskapacitet i övrigt. Det innebär att man tänker
sig noga för innan man hänskjuter ett mål till plenum. En smidigare ordning
skulle således både kunna innebära resursbesparingar och en bättre
prejudikatbildning.

Att
HD endast om det finns starka skäl ändrar tidigare praxis är av vikt inte minst
av hänsyn till fömtsebarheten i rättstillämpningen. Den nuvarande ordningen
ger därför starka garantier för kontinuitet. Samtidigt skulle det kunna medföra
att en föråldrad rättsuppfattning består. Även om man bortser från riskerna för
att plenisystemets svårhanterlighet också kan leda till att en avdelning
undantagsvis kan tvingas resonera sig förbi ell tidigare avgörande, finns det
alltså rättspolitiska skäl för att man åtminstone för vissa fall skapar ett
alternativ till plenum. RU föreslår mot den nu redovisade bakgmnden, och med
den finska modellen med s.k. förstärkt avdelning som förebild, en förenkling
som innebär att HD avgör vissa av de mål och frågor som med nuvarande regler
skulle gå till plenum med en sammansättning som utgör ett mellanting mellan
avdelning och plenum, i prinicp hälften av det totala antalet justitieråd, tolv
ledamöter.

Enligt
min mening är RU:s förslag ändamålsenligt. Det har också tillstyrkts av de
flesta remissinstanserna. Att man har en ordning som tillåter att ändrade rättsgmndsatser
och lagtolkningar på ett enkelt sätt kan vinna inträde i rättssystemet är
särskilt viktigt, om HD:s prejudikatbildande roll förstärks i enlighet med mina
övriga nu framlagda förslag. Jag har emellertid svårt att se skälen bakom den
av RU förordade begränsningen till mål och frågor som avses i första meningen
av 3 kap. 5 § första stycket, när den på avdelningen rådande meningen avviker
från en rättsgmndsats eller lagtolkning som fömt varit antagen av HD. Enligt
min mening är det också angeläget att mål och frågor som är av särskild
betydelse för rättstillämpningen — andra meningen i 3 kap. 5 § första stycket
— i större utsträckning än i dag skaU kunna avgöras i en mer kvalificerad
sammansättning än HD med fem ledamöter. Bestämmelsema i 3 kap. 5 § bör över
huvud taget kunna få en annan betydelse genom den av mig föreslagna reformen om
att HD skall kunna begränsa sin prövning till prejudikatfrågan i målet (se
avsnitt 2.2). Tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen bör alltså enligt
min mening kunna utvidgas till att omfatta hela första stycket av 5 §.

Mot
de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen om att

avgöranden med tolv ledamöter skulle få ett mindre värde än HD:s avgö

randen i plenum vill jag anföra följande. Visserligen har den av RU

föreslagna ordningen presenterats som ett altemativ till plenum. Mitt

utvidgade förslag kan emellertid lika gärna beskrivas som ett alternativ tifl

HD:s avgöranden på avdelning. HD:s avgöranden på avdelning är i sig nog

så goda som prejudikat. Min avsikt är i första hand att förbättra fömtsätt

ningarna för HD att, när det är påkallat, ändra på tidigare av HD antagna

rättsgrundsatser och lagtolkningar, något som en avdelning av HD bör

undvika att göra på egen hand. Jag vill också förbättra möjligheterna för

HD att avgöra mål eller frågor som är av särskild betydelse för rättstill- 53

lämpningen i en extra
kvalificerad sammansättning. Altemativet är här ofta — med hänsyn tifl den
omständliga proceduren vid plenum — ett avgörande på avdelning. Mot denna bakgmnd
kan jag inte se annat än fördelar med att införa möjligheter för HD att avgöra
mål och frågor med tolv ledamöter.

Jag föreslår därför att bestämmelser
om att de mål eller frågor som med nu gällande regler skall avgöras i plenum
alternativt får avgöras med en sammansättning om tolv ledamöter. Bestämmelserna
kan, särskilt med hänsyn till det mer vidsträckta tillämpningsområde som jag
föreslår, tas in i 3 kap. 5 § RB och behöver inte, såsom i RU:s förslag, tas in
i en ny paragraf. Jag återkommer till den närmare utformningen av bestämmelserna
i specialmotiveringen. Jag vill dock redan här påpeka att jag inte anser det
nödvändigt att uttryckligen i lagtexten föreskriva att en sammansättning med
tolv ledamöter endast får komma i fråga om avdelningen enhälligt omfattar en
avvikande mening och att det för en sådan sammansättning skulle krävas att rättsgmndsatsen
eller lagtolkningen tidigare antagits av en avdelning, inte av HD i plenum
eller av tolv ledamöter. I dessa hänseenden anser jag att det av RU och mig
föreslagna minoritetsinflytandet — fyra av de tolv ledamöterna skall kunna
begära ett hänskjutande tifl plenum - är tillräckligt. Till skillnad från RU:s
förslag utgör mitt förslag också ett alternativ om ett pleniavgörande skulle
innebära avsevärd tidsutdräkt (tredje stycket). Det följer inte minst av att
den nya bestämmelsen enligt mitt förslag generellt utgör ett altemativ till pleniavgöranden.
Samtidigt innebär mitt förslag att också ett hänskjutande tiU tolv ledamöter
får underlåtas, om ett sådant skulle innebära avsevärd tidsutdräkt med målets avgörande.

Ett avgörande av HD med
tolv ledamöter bör jämställas med ett avgörande i plenum när det gäller
möjligheterna att avgöra mål på handlingarna. Bestämmelserna i 55 kap. 12 § RB
bör därför kompletteras i detta hänseende.

Prop.
1988/89:78

2.7.5
Dispensprövning eller ändrad sammansättning vid prövning av talan mot vissa
slutliga beslut

Mitt förslag:
Hovrättens slutliga beslut i en fråga som har direkt anknytning till ett mål
eller ärende som hovrätten redan har avgjort skall omfattas av reglerna om
dispensprövning. Överklagande av hovrätts avvisningsbeslut i sådana fall som
avses i 54 kap. 16 § RB, som inte heller i fortsättningen skall kräva
prövningstillstånd, får prövas av tre ledamöter, om prövningen är av enkel
beskaffenhet, och annars av fem ledamöter.

Utredningens förslag:
Talan mot hovrättens beslut att avvisa en fullföljd talan mot hovrätts
avgörande skall omfattas av dispensprövningsreglema.

Remissinstanserna: HD:s
ledamöter tillstyrker RU:s förslag och föreslår att dispensprövning också
införs beträffande vissa slutliga beslut av hov-

54

räll som fallas med
anledning av en fråga som väcks i hovrätten sedan Prop. 1988/89:78 denna
avgjort det mål frågan rör. I övrigt har RU:s förslag inte kommenterats under
remissbehandlingen.

Skälen
för mitt förslag: Jag vill i anslutning till att jag behandlar frågor om HD:s
sammansättning ta upp också handläggningen i HD av fullföljd mot vissa
hovrättsbeslut, nämligen sådana som hovrätt kan meddela efter del alt man skilt
själva saken från sig. Lagändringar i fråga om sådana beslut har aktualiserats
såväl av RU (i specialmotiveringen till 54 kap. 9 §), som av HD:s ledamöter.
Regeringsrätten har i en framställning till regeringen hemställt om
motsvarande lagstiftningsåtgärder för regeringsrättens del. Jag återkommer till
denna fråga senare (avsnitt 2.7.6).

RU:s
förslag avser hovrätts beslut att avvisa en fullföljdsinlaga. Vid fullföljd
beträffande ett avgörande skall den domstol som har meddelat det avgörande som
fullföljden gäller pröva bl. a. om inlagan kommit in i rätt lid. Om det är en
hovrätt som finner att en fullföljdsinlaga beträffande ett hovrättsavgörande
har kommit in för sent och därför meddelar ett avvisningsbeslut skall talan
mot avvisningsbeslutet enligt gällande ordning tas upp i HD utan någon
dispensprövning (se NJA II 1943 s. 707).

Trots
att ärenden av det nu diskuterade slaget i allmänhet är mycket enkla att
avgöra, skall de alltså prövas av fem ledamöter. RU har också påpekat att de
gällande reglerna i vissa fall kan leda till omotiverade resultat. För att
klaganden skall få framgång med sin talan fömtsätts rent praktiskt att
klaganden kan visa att det föreligger skäl alt återställa en försutten tid
enligt de principer som gäller för det särskilda rättsmedlet härom (se 58 kap.
11 och 12§§). Om klaganden kan visa sådana skäl brukar enligt RU hans
besvärsinlaga bedömas såsom' innefattande en ansökan om återställande av
försutten tid. För behandling av detta ärende krävs inte dispens och HD är domför
med tre ledamöter. Det något säregna förhållandet råder alltså enligt RU att
prövningen av en helt obefogad inlaga kräver deltagande av fler ledamöter än
prövningen av en inlaga av samma slag som kanske är befogad. Enligt RU är det
omvända förhållandet del enda rimliga. RU anser att det mest tillfredsställande
sättet att lösa frågan är att ett krav på prövningstillstånd införs när det gäller
en vanlig fullföljd mot ett beslut av hovrätt alt avvisa en fullföljdsinlaga. RU
föreslår därför en ändrad lydelse av 54 kap. 9 §. Med RU:s förslag skulle
dispensprövningen vanligen kunna göras med eri ledamot enligt 3 kap. 6 §. RU
avser med förslaget inte att bryta den praxis som har utbildats inom HD när det
gäller att i vissa fall anse en fullföljdsinlaga utgöra en ansökan om
återställande av försutten tid.

Förslaget
har inte föranlett några kommentarer under remissbehand

lingen annat än från HD:s ledamöter. I den framställning från regeringsrät

ten som jag strax skall behandla (avsnitt 2.7.6) understryker dock rege

ringsrätten behovet av en motsvarande ordning för regeringsrättens del.

Enligt HD:s ledamöter innebär förslaget en förenkling av handläggningen i

mål där utgången vanligen är uppenbar. HD:s ledamöter anför vidare: "I

anslutning härtill kan framhållas att liknande synpunkter gör sig gällande i

vissa andra situationer. Enligt den nämnda paragrafen kan en prövning av

fem ledamöter vara erforderlig också annars när en fråga väckts i hovräl- 55

ten sedan denna avgjort
det mål frågan rör. I flertalet fall av detta slag Prop. 1988/89:78

saknas
sakliga skäl för en sådan avvikelse från det sedvanliga förfarandet.

Frågorna
är vanligen av mycket enkel beskaffenhet. Prövningstillstånd bör

krävas
också i dessa fall. En lagändring enligt vad nu sagts skulle innebära

en
möjlighet till rationalisering av arbetet som ligger väl i linje med

utredningens
förslag i övrigt."

Den
kategori mål som HD:s ledamöter syftar på i sitt remissyttrande är de fall där
hovrätten, efter att ha skilt målet från sig, fattar beslut i en processuell
fråga med anknytning till målet. Ett sådant beslut, exempelvis ett beslut
angående byte av offentlig försvarare som hovrätten fattar sedan man meddelat
dom, har i praxis inte ansetts utgöra ett hovrättens beslut under rättegången
utan ett beslut i ett från huvudmålet fristående ärende (se - särskilt mbrikerna
- NJA 1950 s. 676, 1955 s. 558, 1980 s. 23; jfr även 1987 s. 135). Eftersom
detta ärende har väckts först i hovrätten erfordras inte prövningstillstånd.
Dessa fall är tämligen jämförbara med det fall RU tagit upp till behandling,
klagan över hovrätts beslut att avvisa en fullföljd till HD.

RU
har som skäl för sitt ändringsförslag anfört att de aktuella målkategorierna
prövas i en alltför kvalificerad sammansättning. Samma skäl ligger bakom
förslaget från HD:s ledamöter. Följderna av att såsom RU och HD:s ledamöter
föreslår föra in ett krav på dispensprövning medför att målen i stället för att
avgöras av fem ledamöter kan prövas av en enda ledamot. Först om dispens
meddelas behöver saken underställas fem ledamöter.

Emellertid
innebär denna lösning inte enbart att målen i de allra flesta fall kan
handläggas av en enda ledamot. En sådan reform innebär också att möjligheterna
att få besvären omprövade i HD beskärs. Ändring kan ju efter en sådan
lagändring ske i HD endast efter prejudikatdispens eUer efter extraordinär
dispens. Dispens kan inte medges på den gmnden att det föreligger anledning att
ändra på hovrättens beslut. Det är med andra ord inte enbart — eller ens i
första hand — en fråga om i vilken sammansättning HD skall pröva målet. Det är
i gmnden självfallet en fråga om det finns skäl att begränsa parts möjligheter
till omprövning i HD över huvud taget.

Förslaget
från HD:s ledamöter har samtidigt pekat på den från systematiska synpunkter
något märkliga ordningen att det med dagens regler fordras prövningstillstånd
för överprövning i HD av ett beslut som hovrätt fattar under rättegången
rörande exempelvis förordnande av offentlig försvarare medan det för exakt
samma typ av beslut inte erfordras dispens om hovrätten fattar sitt beslut
först efter det att man meddelat dom i målet, trots att frågan i båda fallen
har väckts först i hovrätten.

Enligt 54 kap. 9 § RB
gäller ett krav på prövningstillstånd beträffande

dom eller slutligt beslut i mål eller ärenden som har väckts vid tingsrätt.

Regleringen anknyter endast till om det aktuella målet eller ärendet har

prövats av hovrätt såsom andra instans och det saknar betydelse om den

Jråga som fullföljden till HD avser har aktualiserats först i hovrätten eller

om den tidigare har bedömts av tingsrätten. Enligt 54 kap. 13 § krävs

vidare prövningstillstånd vid fullföljd mot hovrätts beslut under rättegång- 56

en
oavsett om den fråga som beslutet avser har väckts först i hovrätten Prop.
1988/89:78 eller tidigare har prövats av tingsrätten (NJA II 1943
s. 703).

De
beslut HD:s ledamöter och RU syftar på liknar i många avseenden varandra men är
likväl av lite olika slag. Det är dels fråga om beslut med avseende på för sent
framställda yrkanden (fallet NJA 1980 s. 23), dels frågor om offentlig
försvarare och liknande i och för den förestående HD-processen (fallen NJA 1950
s. 676 och 1955 s. 558), dels de av RU påtalade avvisningsfallen. Ytterligare
andra liknande slag av beslut kan förekomma.

För
samtliga dessa slag av beslut kan man enligt min mening inledningsvis slå fast
att en prövning i HD på fullsutten avdelning förefaller onödigt kvalificerad
med hänsyn till frågornas beskaffenhet. Det innebär ett slöseri med HD:s
resurser som man bör försöka komma till rätta med.

Vad
som direkt skulle kunna tala mot ett införande av krav på dispensprövning är
att frågorna väckts först i hovrätt. Ett krav på dispensprövning kan nämligen
sägas stämma mindre väl överens med grundtanken bakom dagens reglering,
nämligen att en part inte skall förvägras rätt till omprövning i åtminstone en
instans. Mot bakgmnd av att 54 kap. 9 § RB inte förutsätter att den fråga som
fullföljden till HD avser har prövats också av tingsrätt kan dock detta skäl
inte tillmätas någon avgörande betydelse. I så fall borde man enligt min mening
ifrågasätta också den gällande ordningen när det exempelvis gäller hovrätts
beslut under rättegången i frågor som väckts först i hovrätten. Det är jag inte
beredd all göra. Några ändringsförslag i den riktningen har heller inte
framförts vare sig av RU eller under remissbehandlingen. Jag anser tvärtom att
den gällande ordningen, även efter ändringsdispensens avskaffande, är
ändamålsenlig och rimlig. En ändring av dispensprövningsreglema så att de
endast skall omfatta frågor som prövats i två instanser eller — vilket kunde
vara ett tänkbart alternativ — ett återinförande av ändringsdispensen för
sådana frågor som väckts först i hovrätt skulle komplicera regleringen i
onödan.

När
det då gäller frågan om det finns skäl att införa dispensprövning gör sig
enligt min mening olika synpunkter gällande för de olika typerna av beslut.

Beträffande
hovrätts beslut med avseende påför sent framställda yrkanden är jag helt ense
med HD:s ledamöter. Det kan knappast anföras några skäl för att dessa beslut
skall kunna omprövas i HD utan föregående dispensprövning. Huvudregeln är att
hovrätts domar och beslut i mål och ärenden som väckts vid tingsrätt inte kan
komma under HD:s prövning med mindre dispensskäl föreligger, oavsett om den
fråga som fullföljden avser har väckts i tingsrätt eller hovrätt. Om det mål
som det för sent framställda yrkandet hänför sig till är väckt i tingsrätt,
borde samma regler gälla som gäller för fullföljd av målet som sådant. Den nu
gällande särbehandlingen är snarast en juridisk-teknisk konsekvens av
dispensreglernas utformning och torde inte vara byggd på ändamålsöverväganden.
Mycket talar alltså för att dispensprövning införs vid överklagande av detta
slags hovrättsbeslut.

Vad
beträffar överklagande av hovrätts beslut att avvisa en fullföljdsinla

ga — RU:s förslag — finns det däremot enligt min mening anledning att 57

överväga
alternativa lösningar för att nå det åsyftade resultatet. Den fråga Prop.
1988/89:78 som fullföljden här avser kan inte så direkt hänföras till den
avslutade hovrättsrättegången som de nyss behandlade frågorna. Beslutet är i
större utsträckning fristående från denna rättegång och överklagandet avser
dessutom frågan om överklagande skall få ske till HD eller inte. Den har därmed
vissa likheter med sådana överklaganden som sker med anlitande av extraordinära
rättsmedel. Redan detta kan motivera en mer kvalificerad sammansättning än den
enmansprövning som dispensprövningen för med sig.

Jag
tycker dessutom att det finns direkta skäl mot en dispensprövning för detta
slag av fullföljd. Enligt min mening har nämligen hovrättens beslut att avvisa
överklagandet sådan karaktär att mycket talar för att beslutet som sådant bör
kunna omprövas av HD, oavsett om det föreligger dispensskäl eller inte.
Dispensreglerna passar helt enkelt mindre väl.

Därtill
kommer den inom HD utbildade praxis som RU redovisat, nämligen att inlagan, om
klaganden kan visa att det föreligger skäl att återställa en försutten tid, av
HD brukar bedömas som innefattande en ansökan om återställande av försutten
tid. RU har inte avsett att bryta denna praxis. Inte heller jag ser några skäl till
ändring på denna punkt. Sådana framställningar prövas av minst tre ledamöter.

RU:s
förslag har i och för sig inte motiverats med att det finns skäl för att införa
dispensprövning. Det har motiverats med att de gällande sammansättningsreglerna
inte är tillfredsställande. Jag är som jag redan nämnt ense med RU om att
gällande sammansättningsregler inte är anpassade till målens beskaffenhet.
Detsamma kan emellertid enligt min mening sägas i fråga om samtliga de beslut
som avses i 54 kap. 16 § RB, nämligen hovrätts beslut varigenom
missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller återupptagande eller
revisions- eller besvärstalan mot hovrätts dom eller beslut avvisats. Jämfört
med den sammansättning som gäller för de extraordinära rättsmedlen förefaller
en fullsutten avdelning innebära en onödigt kvalificerad sammansättning för de
nu aktuella frågorna. Med en lagändring som innebär att sammansättningsreglerna
ändras för prövning av samtliga de mål som avses i 54 kap. 16 § RB skulle man
närma sig det av RU åsyftade resultatet samtidigt som regleringen i fråga om HD:s
sammansättning vid prövning av avvisningsbeslut blir enhetlig. Jag är därför
benägen att, i stället för alt införa en dispensprövning, förorda att dessa
beslut prövas med samma sammansättning som gäller för de extraordinära
rättsmedlen, dvs. tre eller fem ledamöter. För denna lösning talar också den
motsvarande ändring som jag föreslår för regeringsrättens del. Jag återkommer
strax till detta (avsnitt 2.7.6).

När
det slutligen gäller hovrätts beslut i frågor om förordnande av offent

ligaförsvarare och liknande är jag mer tveksam. Att hovrätt får fatta beslut

i frågor om förordnande av offentlig försvarare — 1950 års rättsfall —

sedan man skilt målet från sig framgår av 21 kap. 4 § RB. Frågor om

allmän rättshjälp och om biträde enligt rättshjälpslagen som aktualiseras

efter det att hovrätten skilt målet från sig och innan fullföljd skett till HD

skall däremot enligt nu gällande regler prövas av rättshjälpsnämnd (18 §

rältshjälpslagen). Ett sådant överklagande som bedömdes i 1955 års rätts- 58

fall lär därför inte bli
aktuellt i framtiden. Den motsvarighet till 21 kap. 4 § Prop. 1988/89:78 RB
som finns på rättshjälpsområdet — 43 § rättshjälpslagen — kan förbigås här
eftersom den är begränsad till att avse rättshjälp genom offentligt biträde.

Vad
som talar mot en dispensprövning är att frågan om offentlig försvarare i de nu
aktuella fallen uteslutande har avseende på den förestående HD-processen.
Besluten har därmed vissa likheter med de nyss behandlade avvisningsbesluten.

Vad
som samtidigt talar för att införa dispensprövning för denna typ av
överklaganden är att hovrätts beslut angående offentlig försvarare som meddelas
under rättegång eller i samband med dom i målet inte kan komma under HD:s
bedömning annat än efter prövningstillstånd. Det kan vid denna jämförelse synas
något oegentligt att omprövning får ske i HD ulan dispensprövning om hovrätten
meddelar sitt beslut först efter det att dom i målet har meddelats. Besluten
har därmed vissa likheter med de beslut som hovrätt fattar i fråga om för sent
framställda yrkanden.

Hovrätts
beslut i fråga om förordnande av offentliga försvarare intar i ett avseende en
särställning; de kan omprövas på nytt i HD om HD beviljar prövningstillstånd
för målet som sådant. En omprövning av försvararfrågan innan man vet om det
blir aktuellt att meddela dispens för målet som sådant är därför måhända inte
nödvändig. Prövningen borde i princip kunna stanna vid hovrättsprövningen, på
samma sätt som i fråga om hovrätts beslut som meddelas under rättegång. Härav
skulle följa att dispensprövning är en lämplig lösning.

Vid
bedömningen av frågan om vilken lösning man bör välja bör naturligtvis viss
hänsyn också tas till de fördelar som är förenade med en så enhetlig reglering
som möjligt. Ett sådant hänsynstagande ger emellertid ingen direkt ledning i
detta fall, eftersom jag redan har uttalat mina preferenser för två olika slags
lösningar för de två övriga slagen av beslut som faller inom den kategori vi
talar om här. Jag är emellertid beredd att låta den omständigheten att
dispensprövning utgör huvudregel för prövning i HD fälla avgörandet. Eftersom
inga speciella skäl talar emot dispensprövning borde alltså en sådan äga mm.
För denna lösning talar också all dispensprövningsreglema därmed skulle bli
tillämpliga för samtliga de beslut som kan falla inom den nu beskrivna
kategorin, även sådana som inte uttryckligen har nämnts här. Det bör påpekas
att en sådan regel inte blir tillämplig om frågan om dispensprövningsreglemas
tillämplighet har reglerats särskilt i annan lagstiftning, såsom exempelvis är
fallet i 15 kap. 7 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså att det förslag som HD:s ledamöter framfört i sitt
remissyttrande genomförs och att dispensprövning således införs vid talan mot
hovrätts slutliga beslut i ett ärende som direkt anknyter till ett mål eller
ärende som har väckts i tingsrätt och som redan har avgjorts i hovrätten. Bestämmelsema
bör fogas till 54 kap. 9 § första stycket RB. I fråga om de avvisningsbeslut
som avses i 54 kap. 16 § RB föreslår jag i enlighet med vad jag nyss sagt
ändrade sammansättningsregler i stället för dispensprövning. Bestämmelser
härom bör fogas till 3 kap.

59

6 § RB. Sammantaget bör de
nu föreslagna reglema kunna få en hel del positiva effekter när det gäller ett
bättre utnyttjande av HD:s resurser.

Prop.
1988/89:78

2.7.6
Regeringsrättens sammansättning i vissa fall

Mitt förslag: Vid
prövning av talan mot beslut varigenom besvär avvisats såsom för sent inkomna
skall regeringsrätten vara domför med tre regeringsråd.

Skälen
för mitt förslag: I en skrivelse till regeringen den 1 juni 1987 har regeringsrätten
hemställt att lagstiftningsåtgärder motsvarande dem som RU föreslår för HD
genom ändring av 54 kap. 9 § RB snarast vidtas också för regeringsrättens del.
De ändringar som åsyftas är RU:s förslag i fråga om hovrätts avvisningsbeslut
som jag nyss behandlat (avsnitt 2.7.5).

Enligt
4 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är regeringsrätten
delad i avdelningar som är lika behöriga att ta upp mål som regeringsrätten
handlägger. Enligt 4 a § dömer fem regeringsråd på avdelning. Avdelningen är
dock domför med fyra regeringsråd om tre av dessa är ense om slutet. Vid
prövning av bl.a. ansökningar om resning och återställande av försutten tid är
avdelningen domför med tre regeringsråd om prövningen är av enkel beskaffenhet.
Vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter
återkallelse är avdelningen domför med tre regeringsråd. Vid behandling av
frågor om prövningstillstånd slutligen skall tre regeringsråd delta.

Enligt
7§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall numera, efter en lagändring som
trädde i kraft den 1 januari 1987 (prop. 1985/86:80) besvär till
regeringsrätten över kammarrätts beslut tillställas kammarrätten, som också
har att avvisa besvären om de kommit in för sent. Talan mot kammarrättens avvisningsbeslut
förs hos regeringsrätten.

I skrivelsen till
regeringen anför regeringsrätten att den genom beslut den 10 juni 1987, som
fattats i plenum, avgjort besvär över kammarrätts avvisningsbeslut av detta
slag och därvid funnit att prövningstillstånd inte erfordras (jfr RÅ 1987 ref
60). Det anförs vidare att regeringsrätten har ansett att det för domförhet vid
prövning av sådana besvär erfordras fyra eUer fem ledamöter. Regeringsrätten
understryker i sin skrivelse behovet av en sådan lagändring som RU föreslagit
för HD i fråga om hovrätts avvisningsbeslut, dvs. dispensprövning.

Jag
har samma uppfattning när det gäller regeringsrättens överprövning av
kammarrätts avvisningsbeslut som jag nyss redovisat i fråga om hovrätts
motsvarande beslut. Gällande regler för regeringsrätten, som innebär en
prövning på fullsutten avdelning, innebär en sammansättning som är alltför
kvalificerad med hänsyn till frågornas beskaffenhet.

Jag
har för HD:s del avvisat tanken på att införa dispensprövning för dessa beslut
(avsnitt 2.7.5). Enligt min mening bör en avdelning av regeringsrätten vara domför
med tre ledamöter vid prövning av talan mot beslut om avvisande av för sent
inkomna besvär. Härigenom kommer

60

domförhetsreglerna
för HD och regeringsrätten att sammanfalla i mycket Prop. 1988/89:78

stor
utsträckning. Det finns - särskilt mot bakgmnd av den gällande

lydelsen av 4 a §
förvaltningsdomstolslagen — inga skäl att införa en

begränsning motsvarande
den som föreslås för 3 kap. 5 § RB om att

prövningen skall vara av
enkel beskaffenhet för en sammansättning om tre

ledamöter.
Med hänsyn till bestämmelserna i 2§ lagen (1971:309) om

behörighet
för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål — som

innebär
att regeringsrätten i vissa fall får pröva om besvären har kommit

in
i rätt tid — bör domförhetsregeln i 4 a § vid beslut om avvisande av för

sent
inkomna besvär kvarstå oförändrad.

Jag
föreslår därför en ändrad lydelse av 4 a § förvaltningsdomstolslagen i enlighet
med det sagda.

2.8 Nya sätt att föra fram prejudikatfrågor till HD 2.8.1 Inledning

Del
är sällan som tvister på förmögenhetsrättens område prövas av HD. Detta beror
framförallt på att del över huvud taget är ganska sällan som mer komplicerade
tvister på detta område kommer under domstols prövning. Näringslivets tvister
har sedan lång tid tillbaka i stor utsträckning handlagts i privat
skiljeförfarande. Tvister mellan konsument och näringsidkare klaras rätt ofta
ut av allmänna reklamationsnämnden. Nämnden kan inte avgöra tvister på ett för
parterna bindande sätt och dess avgöranden kan inte verkställas genom kronofogdemyndigheten.
Nämndens prövning leder i stället tifl rekommendationer — i allmänhet över
4000 per år — som i de allra flesta fall leder till en uppgörelse mellan
partema. Också på försäkringsområdet prövas tvister ofta i en rådgivande nämnd.

Det
sagda i förening med den gallring som instanssystemet leder till medför att
antalet HD-avgöranden på förmögenhetsrättens område är obetydligt.

Skiljedomar
är i princip inte offenUiga. Hittills gjorda försök att få till stånd en
publicering av särskih intressanta skiljedomar har inte lett till något
resultat.

Ett
sätt alt förbättra prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område skuUe
kunna vara att föra över en del av de tvister som nu handläggs av skiljenämnder
till de allmänna domstolarna. Detta har ofta diskuterats. Flera
utredningsförslag har presenterats utan att någon egentlig lösning åstadkommits.
Under de senaste 60 åren har frågan behandlats av bl.a. processkommissionen,
processlagberedningen och stadsdomstolsutred-ningen. Det senaste utredningsförslaget
kom från domstolskommittén i betänkandet (SOU 1972:22) Skiljedomstol.

Som
en röd tråd genom de många betänkandena går tanken att söka

åstadkomma ett så slagkraftigt domstolsalternativ att parter inom närings

livet åtminstone i vissa fall skulle se det som förmånligare att välja detta än

skiljeförfarande. Av förslagen kan nämnas inrättande av specialdomstolar

med en sammansättning av jurister och experter, regler om att ett skiljeav

görande skall kunna överklagas till HD och regler om rätt att efter proroga- 61

tionsavtal väcka talan i
hovrätt som skulle handlägga målet under medver- Prop. 1988/89:78 kan av
experter. Domstolskommitfén föreslog ett eninstansförfarande förlagt till
tingsrätt i särskild sammansättning med möjlighet för parterna att utse bisittare.

Eftersom
skiljeförfarandet är förenat med stora och svåröverblickbara kostnader kan det
inte uteslutas att även ekonomiskt starka parter kan ha ett intresse av en
alternativ tvistlösningsmodell som innehåller åtminstone vissa av de fördelar
som ett skiljeförfarande innebär jämfört med en domstolsprocess enligt
nuvarande regler. För de parter som i och för sig skulle vara betjänta av skiljeförfarandels
särskilda möjligheter men som av ekonomiska skäl tvingas avslå därifrån måste
ett sådant alternativ framstå som tilltalande.

Erfarenheterna
av många års utredningsarbete stämmer dock till eftertanke.

Det
finns flera anledningar till att näringslivet föredrar skiljeförfarande framför
domstolsprocess, bl. a. önskemålet om sekretess, möjligheten att bestämma
rättens sammansättning och intresset av ett snabbt avgörande. Ett annat skäl är
möjligheterna att få avgörandet verkställt utomlands, vilket för skiljedomarnas
del tillgodoses genom 1958 års New York-konvention om erkännande och
verkställighet av utländska skiljedomar. Denna konvention har lillträlts av ett
mycket stort antal stater, däribland Sverige.

Svenska
domar på förmögenhetsrättens område kan idag verkställas utomlands i mycket
begränsad omfattning. Bortsett från konventioner på vissa specialområden har vi
konventionsålaganden endast med övriga nordiska länder, med Schweiz och med
Österrike. Denna situation torde dock komma att förändras inom en inte alltför
avlägsen framtid. Frågan om en svensk anslutning till 1988 års Luganokonvention
om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. Luganokonventionen är
öppen för alla stater inom hela EG-EFTA-området och ganska stora förändringar i
fråga om verkställighet utomlands av svenska domar, liksom verkställighet i
Sverige av utländska domar, kan därför komma att inträffa.

Om
parterna ingår ett avtal om alt inte överklaga tingsrättens avgörande (jfr
avsnitt 2.4), dvs. avtalar om en eninstansprövning, skulle önskemålet om ett
snabbt, slutligt avgörande av tvisten kunna uppfyllas. Om ett sådant avtal om fullföljdsförbud
kombineras med ett prorogationsavtal enligt 10 kap. 16 § RB skulle man möjligen
kunna vara åtminstone en bit på väg mot ett alternativ till skiljeförfarande.

Min
främsta ambition i detta ärende är nu inte att skapa ett alternativ till skiljeförfarande
utan att finna metoder för att få fram sådana prejudikatfrågor till HD som med
nu gällande regler sällan kommer dit. Del gäller också att finna vägar för att
få prejudikatfrågor snabbt avgjorda. Om de nya vägar som anlitas dessutom har
den effekten att parterna ser domstolsprövning som ett möjligt altemativ till
skiljeförfarande är det naturiigtvis en fördel.

För
att komma till rätta med bristema i prejudikatbildningen skisserar 62

RU vissa lösningar som
innebär att prejudikatfrågor förs till HD på andra Prop. 1988/89:78 vägar än de
traditionella. RU:s recept är samspel i stället för konkurrens, en form av
sammansmältning av privat tvistlösning och statlig prejudikatbildning som
innebär att man undviker eller söker överbrygga de konflikter som finns mellan
olika former för tvistlösning och rättskipning. Enligt RU skulle de skisserade lösningama
kunna tillgodose också det stora reformbehov i fråga om prejudikatbildningen i
konsumenträttsliga frågor som belagts genom reklamationsutredningens betänkande
(SOU 1978:40) Tvistlösning på konsumentområdet och genom remissbehandlingen av detta.
Genom att söka nya vägar för prejudikatbildningen skulle man alltså kunna
undvika särlösningar för konsumentområdet.

RU
lägger inte fram förslag till några lagtekniska lösningar utan presenterar
endast en idéskiss som underlag för en remissomgång avsedd att ge svar på
frågor om förutsättningarna för att genomföra förslagen.

Remissutfallet
är blandat. Genomgående anser dock även de positivt inställda remissinstanserna
att några lagändringar som innebär att nya arbetsuppgifter läggs på HD inte bör
genomföras nu, innan man sett följderna av de övriga framlagda lagändringarna.

Innan
jag går närmare in på de av RU skisserade lösningama (avsnitt 2.8.2 och 2.8.3)
vill jag framhålla följande. Det är hög tid att pröva nya vägar för
prejudikatbildningen. De av RU skisserade lösningama framstår som mycket
tilltalande. Frågorna är emellertid komplicerade och kräver noggranna
överväganden. Jag delar i princip RU:s och remissinstansemas uppfattning alt
det är för tidigt att redan nu skapa en ordning som innebär all HD får
ytterligare krävande och helt nya arbetsuppgifter; följderna för HD:s
arbetsläge om mina nu framlagda förslag genomförs bör kunna överblickas innan
en sådan reform träder i kraft. Jag avser emellertid att arbeta vidare med
dessa frågor och räknar med att återkomma till dem inom en snar framtid.

I
ett avseende anser jag emellertid att man redan nu bör gå fram med ett
reformförslag, nämligen såvitt avser möjlighet för tingsrätt att i vissa fall hänskjuta
prejudikatfrågor till HD. Jag har redan varit inne på detta (avsnitt 2.4).
Enligt min mening vore det en fördel om man redan nu i en starkt begränsad form
kunde pröva nya vägar för att främja prejudikatbildningen. En sådan reform
skulle kunna fungera som ett försök både i vad avser utformningen av reglerna
och i vad avser HD:s möjligheter att hanlera nya typer av mål.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp också en annan fråga som RU behandlat i samma
del av belänkandet, nämligen frågan om ekonomiska bidrag till parterna som ett
medel att främja prejudikatbildningen. RU konstaterar att det för vissa
situationer framstår som befogat att staten helt eller delvis svarar för
parternas kostnader för processen i HD men är inte beredd att förorda en reform
redan nu. Jag ansluter mig i likhet med de flesta remissinstanserna till RU:s
uppfattning och anser att det är för tidigt att nu överväga dessa frågor.

63

2.8.2 Hänskjutande av
prejudikatfrågor från tingsrätt till HD

Prop.1988/89:78

Mitt förslag:
Tingsrätten skall under pågående rättegång i ett dispositivl tvistemål kunna hänskjuta
en prejudikatfråga till HD för prövning, om parterna samtycker till detta och
har avtalat att inte överklaga tingsrättens dom enligt bestämmelserna i 49 kap.
1 § RB.

Utredningens förslag: RU
har i idéskissens form lanserat tanken på att införa regler som gör det möjligt
inte bara för tingsrätt utan också för skiljenämnder, allmänna
reklamationsnämnden och andra tvistlösande organ att under pågående
handläggning hänskjuta en prejudikatfråga till HD för avgörande genom en
rättsförklaring.

Remissinstanserna: Idén
har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Särskilt från
domstolshåll är intresset svalt. Många remissinstanser ser dock positivt på
förslaget. Hit hör bl. a. JK, kommerskollegium, riksrevisionsverket, HD:s
ledamöter, Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Industriförbundet och Stockholms handelskammare i vars gemensamma yttrande
Sveriges Grossistförbud och SHIO-Familjeföretagen har instämt, SACO/SR,
Svenska bankföreningen och Svenska Sparbanksföreningen. Ingen remissinstans
förordar dock att förslaget genomförs omedelbart. Man anser att detta förslag, liksom
övriga förslag som RU presenterat i betänkandets idédel, bör anstå till dess
att man sett utfallet av övriga framlagda förslag och framför allt hur de
påverkar HD:s arbetsbörda.

Skälen för mitt förslag:
En snabb, billig och enkel väg att skapa prejudikat skulle kunna öppnas om
tingsrätterna fick hänskjuta en prejudikatfråga till HD och få den besvarad
redan innan tingsrätten avgör själva målet. En stor fördel med ett sådant
system är att prejudikatbehovet kan tillgodoses också då den som förlorar
målet inte har intresse av att överklaga. För den enskilda parten kan det vara
betungande om hans mål blir ett pilotfall och förs genom instanserna upp till
HD, medan andra mål får vila i avvaktan på prejudikatet. Del skulle således
många gånger vara bättre för alla inblandade om prejudikatfrågan kunde prövas
på ett så tidigt stadium som möjligt.

RU har, utan att föreslå
några laglekniska lösningar, skisserat en reform enligt vilken bl.a. tingsrätt
under pågående handläggning skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga till HD.

De argument som de
positiva remissinstanserna framför lill stöd för förslaget är att
prejudikatbildningen främjas genom att den skulle kunna ske på ett billigare,
snabbare och enklare sätt än med dagens regler. Andra remissinstanser hävdar
motsatsen och menar att det skulle medföra fördröjning, fördyring och merarbete
för domstolar och parter.

Somliga remissinstanser
varnar för att förslaget kan medföra att HD överhopas med nya arbetsuppgifter
som skulle inverka menligt på HD:s hantering av de vanliga målen. Från andra
håll anförs att HD inte torde få någon extra arbetsbörda, eftersom antalet
vanliga överklaganden till HD lär minska i motsvarande mån. Ett par remissinstanser
har ifrågasatt om

64

inte mer rationella
lösningar kan sökas inom ramen för gällande regelsys- Prop. 1988/89:78 lem,
t. ex. genom en utökad användning av institutet mellandom.

I
en del fall leder mellandomar till processekonomiska vinster genom att man kan
få upp en prejudikatfråga till HD både snabbare och i mer renodlad form än om
hela målet handläggs i ett sammanhang. Om det i ett enskilt fall skall vara
meningsfullt med en mellandom, måste det dock finnas kvar tvistiga och svåmtredda
frågor i målet som inte omfattas av mellandomen. Detta innebär att det med
nuvarande regler i många fall uppkommer en dubbel processkedja i målet, dels
avseende mellandomen, dels avseende den slutliga domen. Mellandomen leder
därför till fördelar endast om den blir det slutliga avgörandet i målet. En
konsekvens härav är att mellandomen endast passar för vissa fall. Det kan också
finnas andra anledningar till att mellandomens möjligheter utnyttjas sparsamt,
bl. a. att reglerna om förutsättningarna för mellandom uppfattas som
invecklade.

Del
är tänkbart att man, åtminstone delvis, kan komma till rätta med dessa problem
genom ändringar i reglerna om mellandom. Den frågan övervägs för närvarande
inom justitiedepartementet på grundval av belänkandet (Ds 1988:66) Några
processrättsliga frågor. En eventuell reform av mellandomsinstitutet utesluter
dock inte att man parallellt överväger andra vägar att främja
prejudikatbildningen. Institutet mellandom har ju inte heller tillkommit i
första hand för att gagna rättsbildningen utan för all på ett processekonomiskt
fördelaktigt sätt få en för övriga delar av målet avgörande fråga prövad med
förtur.

En
annan kritik mot RU:s förslag som framförts under remissbehandlingen är att
det strider mot instansordningens princip och begränsar tingsrätternas och
hovrätternas funktioner. Det anförs vidare att del är principiellt felaktigt
med en ordning som innebär att en domstol skall fråga en annan domstol till
råds. Reformen skulle också enligt vissa remissinstanser kunna innebära en
urholkning av principen om att tyngdpunkten i domslolsprocessen skall ligga i
tingsrätten.

Jag
har viss förståelse för dessa argument. Under alla omständigheter bör man gå
försiktigt fram med en reform på detta område. Del är viktigt all man inte
genom nya oprövade metoder urholkar del syslem som gäller för den primära
rättsbildningen.

Det
är emellertid enligt min mening inte omöjligt att redan nu genomföra en
begränsad reform. Om man knyter an lill reglerna om partsavial om fullföljdsförbud
(jfr avsnitt 2.4), kan man nämligen undvika de problem remissinstanserna pekat
på och samtidigt uppväga de nackdelar för prejudikatbildningen som ett avtal
om eninstansprövning innebär. Till övriga fördelar med ett avtal om fullföljdsförbud
i form av tidsvinst och överblickbara kostnader skulle därmed kunna läggas den
fördelen alt tingsrättens dom kan få ett moment av HD- prövning. Det är inte
uteslutet att en sådan reform skulle kunna innebära ett steg på väg mot ett
alternativ till skiljeförfarande.

Om
parterna är bundna av ett avtal enligt vilket tingsrättens dom inte

får överklagas, finns det drastiskt uttryckt ingen instansordningens princip

att värna om längre; processen skulle i alla händelser stanna i tingsrätten.

Det finns vad jag kan se inga principiella hinder mot en reform som 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 78

innebär
att man i ett sådant fall tillåter tingsrätten att underställa HD en Prop.
1988/89:78 prejudikatfråga för bedömning. Som jag ser det är det tvärtom enbart
fördelar förenade med en sådan ordning. HD får tillfälle att forma prejudikat
samtidigt som domstolsprövningen i övrigt koncentreras till en enda instans. En
reform med denna inriktning skulle, tvärtemot vad vissa remissinstanser befarat
med RU:s förslag, kunna förstärka tingsrätternas roll i rättskipningen. I
stället för all urholka principen om att tyngdpunkten i processen skall ligga
i tingsrätten förstärker man den.

En
sådan reform skulle också innebära en utveckling av tankarna bakom mitt förslag
om att HD efter överklagande i vanlig ordning skall kunna begränsa sin prövning
lill en prejudikatfråga i målet (avsnitt 2.2). Om tingsrätterna ges möjlighet
att hänskjuta prejudikatfrågor till HD, kommer denna renodling av HD:s roll i
hanteringen av målen att förstärkas ytterligare.

Eftersom
parterna när som helst — och även när rättegången i tingsrätten närmar sig
slutet — kan avtala om ett fullföljdförbud, skulle en sådan hänskjutandemöjlighet
inte enbart komma vissa parter till godo. Tvärtom skulle alla parter som önskar
få ett snabbt och billigt avgörande av sin tvist kunna åtnjuta denna möjlighet,
om fömtsättningarna i övrigt för ett hänskjutande är uppfyllda.

Ett
förslag med denna inriktning skulle automatiskt innebära att brottmålen faller
utanför. Detta är också i linje med vad som kommit fram under
remissbehandlingen.

Det
har under remissbehandlingen framförts ytterligare invändningar mot på RU:s förslag
som även träffar mitt nu skisserade, mer begränsade förslag. En nackdel med att
tingsrätten hänskjuter en prejudikatfråga till HD skulle nämligen vara att
sakfrågorna inte då är tillräckligt utredda och att rättsfrågorna inte är så
väl belysta när de kommer till HD som efter överklagande i vanlig ordning. Jag
är medveten om att detta i viss mån kan begränsa möjligheterna för HD att
besvara prejudikatfrågor under tingsrättsprocessen. När det gäller mera
komplicerade eller övergripande rättsfrågor som enligt HD:s uppfattning inte
har blivit tillräckligt belysta kan resultatet således bli att HD — trots att
frågan i och för sig har intresse från prejudikatsynpunkt — måste avstå från en
prövning. Det bör emellertid inte hindra en reform. Jag återkommer ytterligare
till dessa frågor i det följande.

Från
vissa remissinstanser har det framförts som en nackdel med reformen att HD:s
uttalanden i prejudikatfrågan skulle få ett sämre prejudikatvärde än HD:s
övriga avgöranden. Jag har lite svårt att dela denna uppfattning. För det
första är varje prejudikat från HD självfallet bättre än inget alls. Och det
finns enligt min mening inget underlag för ett påstående att prejudikat som
tillkommit efter hänskjutande direkt från tingsrätten under ett pågående mål generellt
sett skulle vara mindre värt än ett annat prejudikat. Det viktiga är att den
fråga som väljs ut lämpar sig för prejudikatbildning.

Även
om ett hänskjutande skulle visa sig praktiskt värdefullt endast i ett

mindre antal fall, finns det flera andra skäl för en reform. Den innebär ett

försök att främja prejudikatbildningen och alt finna nya vägar härför. De 66

vunna
erfarenhetema kan också senare vara av värde vid en eventuell Prop.
1988/89:78 utbyggnad av reformen. Det är heller inte uteslutet att denna reform
i viss utsträckning kan ersätta det fristående rättsförklaringsinstitut som RU
skisserar i betänkandet (jfr avsnitt 2.8.3).

Jag
föreslår därför att en möjlighet för tingsrätterna att under pågående
handläggning under vissa fömtsättningar hänskjuta en prejudikatfråga till HD
öppnas redan nu.

Enligt
RU:s idéskiss skulle man inte inskränka sig till tingsrättema utan också låta
systemet omfatta skiljenämnder, allmänna reklamationsnämnden och vissa andra
tvistlösande organ.

Det
torde av vad jag redan sagt framgå att jag i likhet med remissinstanserna —
liksom för övrigt RU — anser att en reform som inbegriper också andra
tvistlösande organ än tingsrätter bör anstå tills vidare. Förslaget i denna del
har som jag redan nämnt fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.
Från näringslivshåll välkomnar man tanken som sådan samtidigt som man
ifrågasätter om skiljenämnder kommer att utnyttja denna möjlighet. Man pekar
härvid särskilt på behovet av sekretess och en snabb handläggning. Liksom många
av remissinstanserna anser jag att RU:s idéer om att på detta sätt söka
åstadkomma en sammansmältning av offentlig och privat tvistlösning och därigenom
främja prejudikatbildningen är tilltalande. Det är samtidigt ett mycket
genomgripande förslag som bl.a. kan komma att bli betungande för HD och inverka
menligt på hanteringen av de vanliga målen. Detta talar enligt min mening
starkt för att man väntar och ser hur de övriga förslag jag lägger fram
påverkar arbetssituationen i HD och, framför allt, hur den nyss föreslagna
begränsade reformen i fråga om hänskjutande från tingsrätt slår.

Förslagels
närmare utformning

När
det gäller bestämmelsernas närmare utformning är jag i stora delar ense med RU.
HD:s ledamöter har också funnit dessa regler vara i allmänhet välmotiverade. I
ett par avseenden har den mer begränsade reform jag föreslår medfört en något
annorlunda utformning.

Reformen
bör för det första enligt vad jag redan sagt begränsas till att avse de
dispositiva tvistemålen.

En
grundläggande fömtsättning för att tingsrätten skall kunna hänskjuta en
prejudikatfråga till HD under målets handläggning bör vidare vara att domstolsprövningen
kommer att stanna i och med tingsrättens dom, dvs. att parterna har ingått ett
avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Ett sådant avtal kan redan enligt
gällande rätt ingås sedan tvist väl uppstått mellan parterna. Avtal som har ingåtts
innan tvist uppstått mellan parterna har jag nyss behandlat (avsnitt 2.4 och
specialmotiveringen till 49 kap. 1 § i avsnitt 5.1). Av denna begränsning
följer också att hovrätterna, liksom enligt RU:s förslag, hålls utanför
reformen.

Ell
annat krav bör vara att parterna har samtyckt till att frågan hänskjuts till
HD.

Hänskjutandet
bör avse en fråga vars prövning av HD är av vikt för

ledning av rättstillämpningen, dvs. en prejudikatfråga i samma betydelse 67

som jag utvecklat tidigare
i anslutning till de nya reglema om partiell Prop. 1988/89:78 dispens för
prejudikatfrågor (jfr avsnitt 2.2).

Enligt
RU borde det därutöver krävas att det enligt tingsrättens bedömning föreligger
särskilda skäl att hänskjuta frågan till HD. Detta har kritiserats under
remissbehandlingen eftersom det skuUe medföra en alltför restriktiv
tillämpning. Med den inriktning på reformen jag förordar finns det ännu mindre
anledning att föreskriva att särskilda skäl skall föreligga. Jag tror inte att det
finns något utrymme för ett missbmk av rätten att hänskjuta prejudikatfrågor
till HD. Jag tror i stället att omständigheterna i de enskilda målen lägger
mer än tiUräckliga hinder i vägen. I motsats till RU anser jag därför att det
inte heller i övrigt behöver föreskrivas några andra villkor för ett hänskjutande
(jfr betänkandet s. 135). Om parterna är ense om att målet innehåller en fråga
vars prövning i HD, enligt deras mening, är av vikt för ledning av
rättstillämpningen och tingsrätten delar denna uppfattning, bör frågan få hänskjutas.
En naturlig spärr ligger redan i det förhållandet att partema och tingsrätten
är medvetna om att HD inte tar upp frågan till prövning om det inte föreligger
prejudikatdispensskäl. Det bör givetvis inte komma i fråga att hänskjuta t. ex.
endast därför att tingsrätten anser frågan svåmtredd. Det finns ingen anledning
befara att tingsrättema skulle hänskjuta en fråga om man inte tror att det
finns åtminstone rimliga fömtsättningar för prejudikatdispens.

Denna
tingsrättens prövning skall inte förväxlas med en preliminär dispensprövning.

Man
kan knappast undvika att det i vissa fall där tingsrätten hänskjuter en
prejudikatfråga till HD görs ett extraarbete som visar sig onödigt antingen
därför att HD inte beviljar prövningstillstånd eller därför att målet tar en
sådan vändning under den fortsatta handläggningen i tingsrätten att HD:s
uttalande i prejudikatfrågan visar sig inte längre vara aktuellt i målet. Jag
anser inte alt del finns några större nackdelar med detta. Parterna har lämnat
sitt samtycke till att frågan hänskjutits till HD. I det sistnämnda fallet har HD:s
uttalande visserligen inte haft någon betydelse för del aktuella målet. Likväl
har ett prejudikat skapats och detta är det främsta syftet med reformen.

Frågan
skall formuleras av tingsrätten i samråd med parterna. Den kommer antagligen
oftast att bygga på ostridiga sakförhållanden. Det är lättare att tänka sig att
partema då samtycker till att hänskjutande sker. Det bör dock inte uteslutas
att partema kan enas om en fråga som blir aktuell endast om sakfrågorna bedöms
på ett visst sätt. För värdet av själva prejudikatet spelar det inte någon
egentlig roll hur det förhåller sig med riktigheten av de premisser som
frågeställningen bygger på. Till saken hör också att utredningen rörande
sakfrågorna får mindre betydelse för prövningen i HD redan med mitt förslag all
HD efter ordinär fullföljd skall kunna begränsa sin prövning till en
prejudikatfråga i målet (avsnitt 2.2). En annan sak är att det kan vara svårt
att precisera dessa premisser om sakförhållandena är stridiga. Samtidigt kan
naturligtvis stridiga sakfrågor i det enskilda fallet utgöra ett direkt hinder
mot att över huvud taget hänskjuta prejudikatfrågan i målet till HD. Jag är,
inte minst genom

68

påpekanden härom under
remissbehandlingen, väl medveten om att det Prop. 1988/89:78 kan vara svårt
all formulera prejudikalfrågan.

Av
det sagda följer också att hänskjutande normall inte bör komma i fråga förrän i
ett sent skede av tingsrättsprocessen. Även om partema har gjort upp om att
driva processen i prejudikatsyfte bör tingsrätten således i allmänhet vänta med
att hänskjuta till dess att förberedelsen är avslutad. En lämplig lidpunkt är
rättens sammanfattning av parternas ståndpunkter enligt 42 kap. 16 § RB. Den är
ofta nödvändig för HD:s hantering av frågan om målet är komplicerat och i
okomplicerade mål kan sammanfattningen åstadkommas utan nämnvärt besvär. Det
bör inte heller uteslutas att frågan om ett hänskjutande blir aktuell först
under huvudförhandlingen i tingsrätten.

För
att HD skall ta upp frågan bör, som jag redan har varit inne på, krävas att det
föreligger prejudikatdispensskäl av samma slag som jag redogjort för i
anslutning till förslaget om att begränsa prövningen i HD till prejudikatfrågan
(avsnitt 2.2). I likhet med vad HD:s ledamöter anfört i sitt remissyttrande bör
HD kunna begränsa dispensen om den hänskjutna frågan har för stor vidd eller
annars är olämpligt avgränsad.

Del
är inte meningen att parterna skall föra en särskild process i HD rörande
prejudikatfrågan. Del bör alltså normalt inte förekomma någon skriftväxling
parterna emellan i HD. HD bör genom framställningen och den bifogade
underrättsakten ha fått tillräckligt underiag för sin bedömning. HD bör
naturligtvis vara oförhindrad att föreskriva om skriftväxling mellan parterna,
om det skulle behövas.

HD:s
bedömning av prejudikatfrågan i dessa fall utgör visserligen rättskipning av
ett något annorlunda slag än den som domstolen hittills ägnat sig åt. Detta
talar i och för sig för RU:s uppfattning att dessa HD:s avgöranden bör få en
särskild beteckning och kallas rättsförklaring. Jag är likväl tveksam till
fördelarna med och behovet av en ny terminologi. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till vad jag anförde i denna fråga i anslutning till min redogörelse
för förslaget att HD skall kunna begränsa sin prövning till en prejudikalfråga
(se avsnitt 2.2). Jag förordar därför att man inte heller för dessa slag av
avgöranden inför nya beteckningar. Enligt min mening bör HD:s avgöranden av en
prejudikatfråga som hänskjutits från tingsrätten kunna avgöras genom ett
slutligt beslut enligt bestämmelserna i 17 kap. 1 § RB. Det behövs därmed inga
särskilda regler härom.

HD:s
sammansättning vid dispensprövningen bör vara densamma som efter fullföljd av
talan mot ett hovrättsavgörande, dvs. en och högst tre ledamöter. Det finns
heller ingen anledning att överväga särskilda sammansätlningsregler för
prövningen i HD av prejudikatfrågan som sådan.

Ell
par remissinstanser har kritiserat RU:s uttalanden om att HD:s

avgörande av prejudikatfrågan skall anses bindande vid den senare hand

läggningen av målet. Jag har redan varit inne på denna fråga i ett annat

sammanhang (avsnitt 2.2). Det följer redan av aflmänna principer att

tingsrätten vid målets fortsatta handläggning har att hålla sig till HD:s

bedömning av prejudikatfrågan. Särskilda regler härom anser jag vara

obehövliga. 69

Det
behövs heller inga särskilda regler om fördelningen av ansvaret för de
rättegångskostnader som uppstår med anledning av att en prejudikatfråga hänskjutits
till HD. Bestämmelsema i 18 kap. 15 § RB om rättegångskostnademas fördelning
vid fullföljd av talan är inte tillämpliga eftersom de förutsätter att målet
har överklagats till HD eller att HD har återförvisat ett mål. Om tingsrätten hänskjuter
en prejudikatfråga till HD äger själva rättegången mm i tingsrätten. Det är
alltså tingsrättens sak att pröva frågor om rättegångskostnader också i den del
de hänför sig till en prejudikatfråga som har prövats av HD.

Ett beslut varigenom en
tingsrätt bifaller eller avslår en begäran om hänskjutande bör inte kunna överklagas.
I praktiken torde det inte uppstå några problem eftersom ett hänskjutande fömtsätter
ett betydande mått av samförstånd såväl parterna inbördes som mellan parterna
och rätten. Det krävs enligt min mening inga särskilda regler härom. Om ett
samtycke återkallas innan tingsrätten hunnit hänskjuta frågan till HD, faller
frågan. Det ligger enligt min mening i sakens natur att ett samtycke inte kan återkallas
sedan framställningen väl avlåtits till HD, eftersom det är tingsrätten och
inte parterna som har underställt HD frågan. Någon jämförelse med
bestämmelserna i exempelvis 56 kap. 12 § och 52 kap. 12 § om att besvärstalan
får återkallas innan HD slutligen har avgjort målet kan därför inte göras.
Enligt min mening krävs inga särskilda regler härom. Inte heller krävs några
särskilda regler för den situationen att målet återkallas i tingsrätten sedan
denna hänskjutit en prejudikatfråga till HD. Givetvis underrättar tingsrätten i
sådant fall HD om att frågan inte längre är aktuell.

Enligt
RU:s förslag, som ju är betydligt mer vittsyftande än mitt förslag, inte minst
genom att det inbegriper hänskjutande av prejudikatfrågor också från
skiljenämnder, allmänna reklamationsnämnden och andra tvisllösande organ, kan
bestämmelser ges i ett nytt kapitel i RB. Det begränsade förslag jag förordar
bör — åtminstone i avvaktan på en mer övergripande språklig och redaktionell
översyn av RB — inordnas i den befintliga kapitelindelningen, och då lämpligen
i 56 kap., som behandlar besvärsprocessen i HD. Dämlöver behövs en hänvisning i
42 kap. till dessa nya bestämmelser. Jag föreslår således att mbriken till 56
kap. ändras och att tre nya paragrafer, 15—17 §§, fogas till 56 kap. saml att
en ny paragraf, 17 a §, fogas till 42 kap.

Prop.
1988/89:78

2.8.3
Språngrevision och fristående rättsförklaringar

Mitt
ställningstagande: Någon möjlighet till s. k. språngrevision och fristående
rättsförklaringar bör inte införas nu.

Utredningen: RU föreslår i
en idéskiss, utan några förslag till lagtekniska lösningar, ett system som
innebär rätt för part att med förbigående av hovrätt överklaga ett avgörande
från tingsrätten direkt till HD genom s. k. språngrevision. I samma del av
betänkandet skisseras en ordning enligt

70

vilken
en prejudikatfråga skall kunna underställas HD för en rättsförkla- Prop.
1988/89:78 ring utan anknytning till en konkret tvist.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstansema är kritiska eller tveksamma till tanken på att
införa möjlighet till s. k. språngrevision. Ett par remissinstanser tiUstyrker
fortsatt utredning härom. Idén om s. k. fristående rättsförklaringar har fått
ett mer positivt om än blandat mottagande.

Skälen
för mitt ställningstagande: RU har efter utländska förebilder, i syfte att
skapa fömtsättningar för en snabbare och billigare prejudikatbildning,
skisserat en ordning enligt vilken den part som förlorar målet vid tingsrätten
skall med förbigående av hovrätten kunna överklaga tingsrättens dom direkt
till HD genom s.k. språngrevision. Många av remissinstansema har ifrågasatt
behovet av en sådan möjlighet. Också RU själv har, särskilt mot bakgmnd av
tankarna om att införa möjligheter för tingsrätt att hänskjuta prejudikatfrågor
till HD, ifrågasatt utrymmet för och behovet av att på detta sätt förkorta
instanskedjan. Såsom RU också funnit skulle ett sådant system inte kunna
fungera utan någon form av sorteringsmekanism och endast kunna komma i fråga
för vissa måltyper och då under särskilda fömtsättningar. Regleringen kan med
andra ord komma att bli komplicerad. Jag är i sakens nuvarande läge inte
övertygad om att det är en framkomlig väg för att förbättra
prejudikatbildningen.

Likväl
skulle en ordning som den av RU skisserade i en del fall kunna medföra fördelar
och en ytterligare förfining av regelsystemet. Mitt nyss nämnda förslag att
tingsrätt under pågående rättegång skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga
till HD, om fullföljdsförbud har avtalats mellan parterna, ligger också ganska
nära ett system som tillåter part att överklaga direkt till HD. Särskilt mot
denna bakgmnd och med hänsyn till de regler jag föreslår om att HD efter
fullföljd i vanlig ordning skall kunna begränsa prövningstillståndet till en
prejudikatfråga i målet är det enligt min mening inte uteslutet att någon form
av s. k. språngrevision i framtiden skulle kunna vara en möjlig väg att
ytterligare förbättra prejudikatbildningen. Jag vill därför inte utesluta att
en reform med denna inriktning skulle kunna genomföras på lite längre sikt.

RU
har på ett inträngande sätt argumenterat för behovet av fristående rätlsförklaringar,
alltså att en prejudikatfråga skall kunna underställas HD för en
rättsförklaring utan anknytning till en konkret tvist. Behovet har också
vitsordats under remissbehandlingen av bl. a. HD:s ledamöter, Sveriges
advokatsamfund, konsumentverket/KO, Svenska bankföreningen. Försäkringsjuridiska
föreningen och Sveriges industriförbund. Samtidigt har många remissinstanser,
och då inte bara de negativt inställda, pekat på flera svårlösta problem av
såväl principiell som praktisk natur med en sådan nyordning.

Det
gäller bl. a. förhållandet mellan fristående rättsförklaringar och lag

stiftning, svårigheterna att få frågeställningen allsidigt belyst och intresset

av ett kontradiktoriskt förfarande tillgodosett. Endast någon enstaka re

missinstans förordar ett omedelbart genomförande av en sådan reform.

Man anser i allmänhet att ytterligare utredning och överväganden erford

ras eller att resultatet av övriga nu framlagda förslag bör avvaktas innan

man lägger helt nya krävande arbetsuppgifter på HD. 71

En
reform med denna inriktning är enligt min mening angelägen, inte minst därför
att den kan tillgodose prejudikatbehovet på konsumenträttens område. Meri jag
delar samtidigt remissinstansernas uppfattning att en sådan reform innehåller
många komplicerade frågor som kräver ytterligare utredning och analys.

Erfarenheterna av reglerna
om att tingsrätt under pågående rättegång får hänskjuta en prejudikatfråga till
HD (avsnitt 2.8.2) kan också tjäna tiU ledning vid dessa fortsatta
överväganden. 1 vissa faU — förmodligen dock inte på konsumentområdet — skulle t.o.m.
detta förslag kunna ersätta eller i vart fall starkt begränsa behovet av
fristående rättsförklaringar. Det är inget som hindrar parter som är ense om
behovet av ett prejudikat från att ingå ett avtal om fullföljdsförbud enligt 49
kap. 1 § RB och att i samråd driva processen i tingsrätt med det enda syftet
att erhålla ett avgörande av HD rörande en prejudikatfråga under
tingsrättsprocessen. En sådan ordning kanske i viss utsträckning till och med
kan vara att föredra framför fristående rätlsförklaringar; genom förberedelsen
i tingsrätten blir frågeställningen utredd samtidigt som kraven på ett kontradiktoriskt
förfarande blir tillgodosett.

Prop. 1988/89:78

2.8.4
överklaganderätt för statliga myndigheter

Mitt
ställningstagande: Någon allmän regel om överklaganderätt för statliga
myndigheter införs inte.

Utredningen:
RU diskuterar i den senare delen av betänkandet frågan om att ge statliga myndigheter
generell rätt att överklaga domstols beslut, dock utan att lägga fram några
förslag.

Remissinstanserna
är genomgående negativt inställda till en allmän regel som ger statlig
myndighet rätt att överklaga domstols avgörande. De allra flesta menar att
frågan om överklaganderätt för statlig myndighet kan och får övervägas vid
utformningen av lagstiftningen på olika materiella områden. Någon
remissinstans tillstyrker fortsatt utredning i fråga om enparts-ärenden.

Skälen för mitt
ställningstagande: RU diskuterar i betänkandets idédel möjligheterna att införa
en mer allmän fullföljdsrätt för statliga organ för att få en förbättrad
prejudikatbildning på de områden där det förekommer skyddsvärda allmänna
intressen. Resonemangen utgör snarast ett diskussionsunderlag och innehåller
inga egentliga ställningstaganden från utredningens sida. Man avfärdar dock i
princip tanken på en sådan fullföljdsrätt beträffande vanliga tvistemål och
koncentrerar framställningen till de enpartsärenden där den lägre
domstolsinstansen beviljar parten den sökta åtgärden. 1 fråga om olika
lagtekniska lösningar anvisar RU som en framkomlig väg att frågan om en mer
allmän fullföljdsrätt för statliga organ får beaktas vid utformningen av lagstiftningen
på de olika materiella områden som rör de enpartsärenden det främst är fråga
om. Ett altemativ skulle vara att man inför en lag med en generell bestämmelse
om fullföljdsrälten. RU påpekar särskilt att bestämmelser av detta slag inte
passar in i RB.

72

Jag delar uppfattningen
att fullföljdsfrågan liksom hittills bör beaktas Prop. 1988/89:78 vid
utformningen av lagstiftningen på olika aktuella materiella områden. Fördelarna
med en sådan ordning är stora. Bestämmelserna kan utformas mot bakgrund av
förhållandena på det enskilda rättsområdet, och andra skäl för och emot fullföljdsrälten
än behovet av en förbättrad prejudikatbildning kan beaktas. Som någon
remissinstans påpekat kan avsaknaden av vägledande prejudikat på områden där
allmänna intressen står på spel också rättas till genom lagstiftning. Frågan om
en allmän rätt för statliga organ all överklaga i fråga om enpartsärenden som
handläggs av domstolarna under HD hänger också samman med reglerna för
handläggningen av domstolsärenden i stort. Dessa regler lär inom en inte
alltför avlägsen framtid bli föremål för en mer allmän översyn. Några nya
regler om överklagningsrätt för statliga myndigheter bör mot denna bakgrund
inte införas nu.

3 Ikraftträdande

Jag
föreslår att de lagändringar jag nu förordat träder i kraft den 1 juli 1989.

I
fråga om övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringen
(avsnitt 5.1).

4 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag
till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i föräldrabalken,

4.
lag om ändring i lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.
lag om ändring i rältshjälpslagen
(1972:429),

7.
lag om ändring i lagen
(1972:206) om felparkeringsavgift samt

8.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).

Förslagen under 4. och 7. har upprättats i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet
respektive chefen för kommunikationsdepartementet. Förslagen bör fogas till
regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

73

5 Specialmotivering Prop. 1988/89:78

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

3
kap 5 §

Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om att mål eller i mål uppkomna frågor i vissa fall
skall avgöras av HD i plenum, har kompletterats med bestämmelser om att HD altemativt
får avgöra sådana mål eller frågor med tolv ledamöter. Ändringama har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7.4. Paragrafen har dämtöver
ändrats i redaktionellt hänseende.

Första
stycket har kompletterats med bestämmelser som innebär att en avdelning i
stället för att hänskjuta ett mål eller en fråga i målet till plenum, kan välja
att hänskjuta målet eller frågan till avgörande av tolv ledamöter.
Sammansättningsformen är avsedd att fungera som ett enklare alternativ till
plenum. Det är naturligt att en sammansättning med tolv ledamöter inte kommer tifl
användning i mer komplicerade eller kontroversiella fall. Om den aktuella rättsgmndsatsen
eller lagtolkningen har antagits av HD i plenum eller av tolv ledamöter, bör
ett hänskjutande till tolv ledamöter normalt heller inte förekomma. Det kan
likaledes te sig naturligt att avdelningen avstår från den mindre
sammansättningen om avdelningen inte är enhällig. Att ett hänskjutande tiU tolv
ledamöter inte sker i fall som bör avgöras av HD i plenum garanteras inte minst
av minoritetsregeln i första styckets tredje mening.

Vilka
tolv ledamöter som skall delta i avgörandet torde få avgöras genom någon form
av lottning. Bestämmelser härom kan tas upp i arbetsordningen för HD.

Andra
stycket är oförändrat i sak medan tredje stycket har kompletterats med regler
om avgörande med tolv ledamöter. Ändringen har kommenterats i den allmänna
motiveringen. Fjärde stycket är oförändrat i sak.

i
kap. 6 §

Paragrafen,
som innehåller regler om HD:s sammansättning, har ändrats i tre hänseenden,
nämligen i fråga om prövningen av dispensansökningar, av vissa
resningsansökningar och av fullföljd mot vissa avvisningsbeslut. Bestämmelserna
har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7.2, 2.7.3 och 2.7.5.

Första
stycket innehåller de gmndläggande bestämmelsema om domförhet och motsvarar de
första och sista meningarna i första stycket i dess nu gällande lydelse.
Avdelningen är enligt dessa bestämmelser domför med fem ledamöter. Högst sju
ledamöter får sitta i rätten.

I
andra stycket har bestämmelser om att avdelningen i vissa fall är

domför med tre ledamöter samlats och räknas nu upp i tre olika punkter.

De första och tredje punktema motsvarar den andra meningen i första

stycket i dess nuvarande lydelse. I den tredje punkten, som avser frågor om

häktning och reseförbud, har en formell begränsning uttryckligen gjorts till

sådana fall som avses i 55 kap. 8 § andra stycket tredje meningen. Någon 74

saklig
ändring åsyftas inte. Begränsningen torde redan gälla (se prop. Prop.
1988/89:78 1980/81:154 s. 18, 20, 45 och 51).

Domförhelsregler
såvitt avser återstoden av de frågor som tas upp i 55 kap. 8 § återfinns i
förevarande paragrafs sista stycke.

Den
andra punkten i andra stycket är ny och hänför sig till talan mot sådana
hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 16 §, dvs. beslut varigenom
missnöjesanmälan, ansökan om återvinning eller återupptagande eller revisions-
eller besvärstalan mot hovrätts dom eller beslut avvisas.
Sammansättningsreglerna har ändrats så att talan mot dessa avvisningsbeslut, i
stället för att alltid följa huvudregeln om fem ledamöter, skall kunna prövas
med tre ledamöter, dvs. i samma sammansättning som gäller för prövning av
frågor rörande de extraordinära rättsmedlen. Bestämmelsen har kommenterats i
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7.5. En liknande, mer begränsad ändring
har införts i fråga om regeringsrätten, jfr den allmänna motiveringen, avsnitt
2.7.6 och specialmotiveringen, avsnitt 5.5.

Det
tredje stycket är också nytt och utgör ett undantag till bestämmelsen i andra
stycket första punkten. Bestämmelsen hänför sig till det inte ovanliga faUet
att HD redan har avslagit eller avvisat en resningsansökan beträffande samma
avgörande. Angående bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.7.3.

Det
fjärde stycket, som motsvarar paragrafens tidigare andra stycke, innehåller domförhelsregler
vid dispensprövningen. I stället för tidigare bestämmelser om att tre ledamöter
skall delta i prövningen med möjlighet till prövning med en enda ledamot om
tillståndsfrågan är av enkel beskaffenhet gäller nu endomarkompetensen som
huvudregel. Om frågans beskaffenhet kräver det får tillståndsfrågan avgöras av
flera ledamöter, dock inte flera än tre. Också denna fråga har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.2).

Det
femte stycket, som motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke, är oförändrat
i sak och innehåller domförhelsregler vid avskrivning av mål och vid prövning
av bl. a. frågor om inhibition.

42
kap. 17 a §

Denna
paragraf är ny och innehåller en hänvisning till de nya reglerna i 56 kap. 15—
17 §§ som innebär att tingsrätten under pågående rättegång kan hänskjuta en
prejudikatfråga till HD. Bestämmelserna har kommenterats utförligt i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.8.2 (jfr också specialmotiveringen till 56
kap. 15-17 §§).

49
kap I §

Paragrafen
innehåller de grundläggande bestämmelserna om överklagande

av tingsrätts dom. En nyhet är att avtal om alt inte överklaga tingsrättens

dom skall kunna ingås även innan tvist har uppstått mellan parterna.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.

Det andra stycket innehåller bestämmelser om giltigheten av ett avtal 75

om att inte överklaga
tingsrättens dom och fanns tidigare i paragrafens Prop. 1988/89:78

sista stycke.
Bestämmelserna har nu lyfts fram som ett undantag till

paragrafens första stycke.
Det nuvarande andra stycket, som behandlar

rättsmedel mot tredskodomar,
har därmed hamnat sist i paragrafen. Del

krav som gällt hittills
för att ett avtal om fullföljdsförbud skall vara giltigt,

nämligen att det skall ha
träffats först efter tvistens uppkomst, har tagits

bort. Avtal får således
träffas också i fråga om eventuella framtida tvister.

För mål om mindre värden
gäller dock alltjämt den tidigare regeln om att

avtal om förbud mot att
överklaga inte får ingås förrän efter del att tvist

har
uppstått mellan parterna. Detta framgår av styckets sista mening. I

fråga
om bestämmelsernas närmare innehåll hänvisas till den allmänna

motiveringen,
avsnitt 2.4.

Återstoden
av paragrafens nuvarande tredje stycke har placerats i tredje stycket. Enligt
detta kan, liksom hittills, ensidiga utfästelser göras formlöst om det sker
efter domen.

Även
om tingsrätten skulle känna till att parterna har träffat ett avtal om alt inte
överklaga tingsrättens dom skall fullföljdshänvisning meddelas. Om domen skulle
överklagas, trots avtalet, skall avtalet beaktas endast efter invändning från
klagandens motpart (se NJA 1978 s. 327). Det är hovrätten som skall pröva om fullföljdsförbudet
gäller (50 kap. 6 § och 51 kap. 6 §).

Paragrafen
har ett visst samband med de nya reglerna i 56 kap. 15 — 17 §§ som föreskriver
att tingsrätten under pågående rättegång kan hänskjuta en prejudikalfråga till
HD för besvarande. En förutsättning för ett sådant hänskjutande är att parterna
har ingått ett avtal om att inte överklaga tingsrättens dom.

Det
fjärde stycket motsvarar med några språkliga ändringar det nuvarande andra
stycket.

54
kap I §

Paragrafen
innehåller de grundläggande bestämmelserna om överklagande av hovrätts dom. En
nyhet är att ett avtal om att inte överklaga hovrättens dom får ingås även
innan det har uppstått tvist mellan parterna. Motsvarande ändring har gjorts i
49 kap. 1 § angående överklagande av tingsrätts dom. Bestämmelsen har
kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4, jfr också
specialmotiveringen tifl 49 kap. I §.

54kap.
2a§

Paragrafen
är ny och föreskriver alt hovrätts beslut om ersättning till

offentlig försvarare för processen i tingsrätt i princip inte får överklagas

och att hovrätt av prejudikatskäl kan medge undanlag från fullföljdsförbu

det. I fråga om bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till den allmän

na motiveringen, avsnitt 2.3, och till specialmotiveringen till 49 c § rätts

hjälpslagen, avsnitt 5.6. 76

54 kap 9 § Prop. 1988/89:78

I
paragrafen regleras frågan i vilka fall prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 §
behövs för att talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut skall kunna prövas
av HD.

Paragrafens/ö>5/ö(
stycke har efter ett förslag från HD:s ledamöter kompletterats med regler om
att dispens krävs också vid överklagande av hovrätts slutliga beslut i ett
fristående ärende som visserligen har väckts först i hovrätten men som har
direkt anknytning till ett mål eller ärende som har väckts i tingsrätten och
som hovrätten redan har avgjort slutligt. Till de beslut som avses räknas bl.
a. hovrätts beslut med avseende på offentlig försvarare enligt 21 kap. 4 §
första stycket och hovrätts beslut med avseende på för sent framställda
yrkanden. Bestämmelsen har kommenterats utföriigt i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.7.5.

Sådana
hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 16 § omfattas inte av dispensprövningsreglema.
Del framgår av förarbetena till nämnda paragraf (NJA II 1943 s.
707). Ingen ändring har skett därvidlag. Utöver den särskilda regleringen i 54
kap. 16 § finns det uttryckliga domförhelsregler vid prövning av talan mot
dessa beslut i 3 kap. 6 §. Likväl har — i klarhetens intresse — ett uttryckligt
undantag gjorts för dessa beslut i förevarande paragraf.

Paragrafen
i övrigt har endast ändrats rent redaktionellt. I enlighet med RU:s förslag
(betänkandet s. 176) har i paragrafens första stycke uttrycket underrätt
ändrats till tingsrätt utan alt någon ändring i sak åtsyftas.

I
första stycket har vidare uttrycket "i vidare mån än som framgår av 10 §"
utmönstrats eftersom formuleringen är obehövlig (jfr belänkandet s. 177).

54
kap. II §

Paragrafen
innehåller regler om partiell dispens och om verkan av att dispens inte ges. 1
paragrafen har införts nya bestämmelser om att ett prövningstillstånd får
begränsas till en prejudikatfråga i målet. Ändringarna har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Paragrafens
första stycke innehåller regler om begränsning av prövningstillstånd och
innehåller en nyhet: HD får begränsa tillståndet till en viss fråga vars
prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen, en prejudikatfråga.
Beträffande innebörden av detta begrepp och reformens närmare innehåll
hänvisas till den allmänna motiveringen. I övrigt innehåller detta stycke den
nuvarande möjligheten att begränsa tillståndet lill viss del av den dom eller
del slutliga beslut som den fullföljda talan avser (jfr prop. 1971:45 s. 96 ff).

Paragrafens
andra stycke innehåller regler om vilandeförklaring av må

let i övrigt när ett prövningstillstånd har begränsats enligt bestämmelserna

i första stycket. Enligt den gällande lydelsen, som hänför sig till partiell

dispens för en del av målet, får HD förklara frågan om meddelande av

prövningstillstånd i annan del av målet vilande i avvaktan på prövningen

av den dispenserade delen. HD kan alltså utvidga prövningstillståndet, om 77

prövningen av den dispenserade
delen skulle föranleda det. Bestämmelsen Prop. 1988/89:78 har formulerats om
för att också täcka de fall då HD meddelar prövningstillstånd för en
prejudikatfråga. En vilandeförklaring är ofta nödvändig för att inte HD:s
handlingsutrymme skall bli alltför begränsat, om HD skulle komma till annan
uppfattning än hovrätten. När del gäller partieUa prövningstillstånd som har
begränsats till en enda fråga i målet måste den del till vilken
prejudikatfrågan hör vilandeförklaras, eftersom domen i den del prövningstillstånd
eller vilandeförklaring inte har meddelats annars skulle slå fast och vara verkslällbar
som en lagakraftägande dom (jfr fjärde stycket).

Regleringen
i paragrafens andra stycke innebär att HD kan begränsa prövningstillståndet
till en viss fråga som är av betydelse för prejudikatbildningen och förklara
den del av målet till vilken frågan hör vilande. HD kan dessutom, precis som
enligt gällande regler, för att ytterligare bevara sin handlingsfrihet,
förklara också andra delar av målet vilande. Övriga delar av hovrättens
avgörande står fast och får, enligt paragrafens fjärde stycke, verkställas
genast. När ett partiellt prövningstillstånd eller en vilandeförklaring
meddelas måste det därför tydligt framgå av beslutet i vilka delar
dispensfrågan inte kan prövas ytterligare och alltså får verkställas som
lagakraft vunnen dom.

Om
HD beviljar prövningstillstånd uteslutande för en prejudikatfråga och bedömer
denna på samma sätt som hovrätten, kan HD omedelbart avgöra frågan genom dom
enligt 55 kap. 12 a § andra stycket och samtidigt vägra dispens för de vilandeförklarade
delarna av målet.

Om
HD däremot gör en annan bedömning i prejudikatfrågan än hovrätten kan HD, med
tillämpning av de nya bestämmelserna i 55 kap. 12 a § första stycket, antingen
pröva målet slutligt i sak och därvid, helt eller delvis, grunda sitt avgörande
av övriga frågor på hovrättens bedömning eller återförvisa målet till lägre
rätt för fortsatt handläggning.

Paragrafens
tredje stycke motsvarar med ett par språkliga justeringar nuvarande andra
stycket. I detta stycke regleras vad ett beviljat prövningstillstånd omfattar.

Paragrafens
Jjärde stycke som helt motsvarar nuvarande tredje stycket har berörts ovan.

Paragrafen
är tillämplig endast för sådana mål för vilka prövningstillstånd erfordras.
För de mål som fullföljs till HD av RÅ, JK eller JO — som alltså inte
förutsätter dispens — finns motsvarande bestämmelser i en ny paragraf, 11 a, i
samma kapitel.

Genom
bestämmelsen i 54 kap. 13 § är de nya reglerna i 54 kap. 11 § tillämpliga också
för hovrätts beslut som inte är slutligt.

Av
den ändrade lydelsen av 55 kap. 12 § framgår all HD får avgöra prejudikatfrågan
utan huvudförhandling (jfr specialmotiveringen till den paragrafen).

54kap.
II a§

I
denna paragraf, som är ny, har införts bestämmelser som gör det möjligt

för
HD att begränsa sin prövning till en prejudikatfråga också i mål om 78

allmänt åtal som
överklagas till HD av RÅ, JK och JO. I 11 § finns Prop. 1988/89:78
motsvarande bestämmelser för mål som har fullföljts av parter som behöver
dispens för att få sin talan prövad av HD. Bestämmelserna har behandlats
utförligt i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.

Det
är naturligt all ett beslut enligt denna paragraf inte tillkommer utan hörande
av den som för talan i HD. Man torde kunna räkna med att RÅ, JK respektive JO i
allmänhet kommer att ha samma uppfattning som HD när det gäller den lämpliga
omfattningen av prövningen i HD. Beslutet att överklaga hovrättens avgörande
lär också i åtskilliga fall, särskilt när det gäller RÅ, fattas mot bakgrund av
alt man kan räkna med ett beslut av HD att begränsa prövningen till den
prejudikatintressanta frågan i målet. RÅ, JK och JO lär således ha anledning
att redan i överklagandeskriften ange om man önskar en begränsad prövning i HD
och, i så fall, vilken fråga man önskar omprövad.

Paragrafen är uppbyggd så att HD:s möjlighet att begränsa prövningen till
en prejudikatfråga, dvs. en fråga vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen
(jfr 54 kap. 11 §), uttrycks i paragrafens>.s?a stycke.

En
förutsättning för paragrafens tillämplighet är att målet har väckts vid tingsrätt.
I mål som med stöd av 2 kap. 2 § tas upp omedelbart av hovrätten och handläggs
enligt bestämmelserna i 53 kap. behövs inte prövningstillstånd (54 kap. 9 §)
och den tilltalade bör — oavsett vem som i det konkreta fallet har fullföljt
talan —kunna påräkna en fullständig prövning i två instanser.

Av
andra stycket framgår att HD preliminärt kan besluta om en begränsning av
prövningen till prejudikatfrågan och att detta beslut kan omprövas.
Prejudikatfrågans bedömning kan ju leda till att också andra delar av målet
måste prövas. HD kan la slutlig ställning till frågan om begränsning av
prövningen först i samband med att målet avgörs slutligt.

Om
prövningen med stöd av bestämmelserna i andra stycket begränsas lill en
prejudikatfråga skall enligt samma styckes andra mening målet i övrigt
förklaras vilande. Vilandeförklaringen skall således avse inte bara den del av
målet lill vilken prejudikatfrågan hör utan även övriga delar av målet som kan
ha fullföljts av RÅ, JK eller JO. Vilandeförklaring är i dessa fall
obligatorisk och gäller till dess att HD bestämmer annorlunda eller prejudikalfrågan,
eller hela målet, slutligt avgörs (jfr 55 kap. 12 a §).

Det
preliminära beslutet om en begränsning av prövningen i HD skall enligt tredje
stycket fattas i den ordning som gäller för beslut om prövningstillstånd.
Detta innebär bl.a. att HD, enligt 3 kap. 6 §, kommer att vara domför med en
eller högst tre ledamöter. Det slutliga ställningstagandet däremot, liksom ett
beslut all utvidga prövningen i HD, fattas däremot av de ledamöter som avgör
prejudikatfrågan, på samma sätt som ett beslut all utvidga ett partiellt
prövningstillstånd fattas av de ledamöter som avgör målet (jfr nuvarande 3 kap.
6 § andra stycket tredje meningen).

Angående
målets fortsatta handläggning sedan prejudikatfrågan prövats hänvisas till
specialmotiveringen till 55 kap. 12 a §.

79

55 kap. 12 § Prop. 1988/89:78

Paragrafen
innehåller bestämmelser om när HD får avgöra mål utan huvudförhandling. Första
stycket har kompletterats med bestämmelser som medför att HD får utan
huvudförhandling avgöra en prejudikatfråga liksom mål där HD, efter att ha
prövat prejudikatfrågan, helt grundar sitt avgörande av målet i övrigt på
hovrättens bedömning (jfr den allmänna motiveringen avsnitt 2.2). Vidare har
bestämmelserna om att HD i plenum får avgöra mål och vissa frågor utan
huvudförhandling kompletterats för att omfatta de nya reglerna i 3 kap. 5 § om
avgörande av ett mål eller en fråga med tolv ledamöter (jfr den allmänna
motiveringen avsnitt 2.7.4). Redaktionellt har paragrafen ändrats så att de
olika fall när HD får avgöra mål respektive frågor på handlingarna räknas upp i
olika punkter.

Den
första punkten, som är ny i sak, föreskriver att HD får underlåta
huvudförhandling om prövningen i HD är begränsad till en prejudikatfråga, dvs.
om HD med tillämpning av den nya bestämmelsen i 54 kap. 11 § har meddelat
partiell dispens för en fråga vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen eller med tillämpning av den nya 54 kap. 11 a § har beslutat
begränsa prövningen till en sådan fråga i ett mål som har fullföljts av RÅ, JK
eller JO.

Om
HD är ense med hovrätten i fråga om prejudikatfrågans bedömning kan prövningen
i HD normalt stanna därvid. HD kan i sådant fall avgöra frågan genom dom (jfr
55 kap. 12 a § andra stycket) och samtidigt fatta erforderliga beslut med
avseende på de delar av målet som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 §
andra stycket respektive 11 a § andra stycket.

Om
prövningen av prejudikatfrågan ger anledning till en fortsatt prövning — efter
en utvidgning av prövningstillståndet respektive en omprövning av beslutet att
begränsa prövningen enligt 54 kap. 11 a § andra stycket — kan HD avgöra också
återstoden av målet på handlingarna, om HD därvid grundar avgörandet på
hovrättens bedömning enligt bestämmelserna i 55 kap. 12a§. Detta framgår av
andra punkten. Bestämmelsen är tillämplig endast om HD helt grundar avgörandet
på hovrättens bedömning. Om HD endast delvis grundar sig på hovrättens
bedömning, kan målet också fortsättningsvis mycket ofta avgöras på
handlingarna, nämligen om förutsättningarna i 50 kap. 21 § eller 51 kap. 21 §
(se hänvisningen i förevarande paragrafs andra stycke) är uppfyllda. Ett beslut
av HD all återförvisa målet till lägre rätt för fortsalt handläggning enligt
bestämmelserna i 55 kap. 12 a § första stycket kan naturligtvis också fattas
på handlingarna, eftersom HD därigenom inte avgör målet i sak.

Den
tredje punkten som är oförändrad i sak föreskriver att HD får avgöra ett mål på
handlingarna om det har tagits upp omedelbart av hovrätten.

I
den Jjärde punkten har det fallet att ett mål eller en fråga som skall prövas
av HD med tolv ledamöter enligt de nya bestämmelserna i 3 kap. 5 § jämställts
med det fallet att målet eller frågan prövas av HD i plenum.

Paragrafens
andra stycke - tidigare tredje stycket - är helt oförändrat

och
innehåller en hänvisning till de bestämmelser som reglerar när hovrätt

får
avgöra mål på handlingarna.

80

55 kap 12 a § Prop. 1988/89:78

Paragrafen,
som är ny, reglerar frågor om den fortsatta handläggningen när HD har prövat en
prejudikatfråga enligt någon av de nya bestämmelsema i 54 kap. 11 och 11 a §
och innebär att HD antingen får avgöra frågan genom dom eller, om ytterligare
prövning krävs, helt eller delvis gmnda sitt avgörande av övriga frågor i målet
på hovrättens bedömning eller återförvisa målet till lägre rätt för fortsatt
handläggning. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.2.

Regleringen
är helt knuten till det fallet att HD har meddelat ett partiellt prövningstillstånd
för en prejudikatfråga enligt 54 kap. 11 § eller har beslutat begränsa prövningen
av ett mål som fullföljts till HD av RÅ, JK eller JO tiU en sådan fråga enligt
54 kap. 11 a §.

Om
HD bedömer prejudikatfrågan på samma sätt som hovrätten kan prövningen i regel
stanna vid detta. Att HD i dessa fall kan avgöra prejudikatfrågan genom dom
framgår uttryckligen av paragrafens andra stycke. Angående denna fråga, se den aflmänna
motiveringen, avsnitt 2.2.

Om
HD bedömer prejudikatfrågan annorlunda än hovrätten gjort lär det i allmänhet
krävas ytterligare prövning. HD får då först ta ställning till frågan om en
utvidgning av prövningstillståndet till de delar av målet som har förklarats
vilande, respektive utvidga prövningen av mål som fullföljts av RÅ, JK eller
JO. Enligt bestämmelsema första stycket kan HD därvid helt eller delvis gmnda
sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning. Det är naturligt att
detta främst kommer att få betydelse beträffande sakfrågorna i målet. HD kan
dock inte alltid helt avstå från att göra egna bedömningar av de återstående frågoma.
Det kan under målets handläggning ha framkommit omständigheter som, om de varit
kända från början, skulle ha motiverat extraordinär dispens enligt 54 kap. 10 §
första stycket andra punkten. Det kan också vara så att man med HD:s uppfattning
i rättsfrågan måste ta ställning till frågor som hovrätten inte har haft
anledning att gå in på. Om HD t. ex. finner att en åtalad gärning skall
rubriceras på annat sätt än hovrätten funnit, finns det många gånger ylleriigare
brottsrekvisit att la hänsyn till. Påföljdsfrågan är i sådant fall heller inte
samma påföljdsfråga som hovrätten har bedömt.

1
stället för att själv avgöra målet kan HD undanröja domen och återförvisa
målet till lägre rätt för fortsatt handläggning. Bestämmelsen är — liksom
paragrafen i övrigt — tillämplig endast i de fall HD har prövat en prejudikat
fråga särskilt. HD kan dock, liksom hovrättema, även i andra fall och utan
uttryckligt lagstöd besluta om återförvisning. Denna fråga har berörts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Möjligheten
lill återförvisning bör i allmänhet, liksom i dag, utnyttjas endast när det i
HD har aktualiserats frågor som den lägre rätten inte har tagit ställning till.
Därav följer dock inte att återförvisning alltid skall ske i dessa situationer
I det hänseendet hänvisas lill vad som sagts i den allmänna motiveringen.

Ell
beslut om återförvisning förutsätter ett beslut om undanröjande av lägre rätts
dom. Ell sådant beslut kan aldrig omfatta den del eller delar av målet som
skall stå fast på grund av att HD inte har meddelat prövnings-

6 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 78

tillstånd (54 kap. 11 §
fjärde stycket i föreslagen lydelse) eller som inte Prop. 1988/89:78
omfattas av RÅ:s, JK:s eller JO:s fullföljd.

I
fråga om kostnadema gäller efter återförvisning 18 kap. 15 § tredje stycket.
Den lägre rätten skall alltså pröva frågor om kostnadema för processen i HD.

Hovrättens
nya avgörande kan överklagas till HD enligt vanliga regler. Frågan har berörts
i den allmänna motiveringen.

Utöver
de tre handlingsalternativ som har reglerats i paragrafen står, naturligtvis,
det Qärde alternativet till buds att HD gör en helt egen bedömning av de
återstående frågorna.

56
kap.

Angående
den ändrade mbriken till 56 kap. hänvisas till specialmotiveringen till 56
kap. 15§.

56
kap 12 §

56
kap. 12 § innehåller — genom en hänvisning till reglema om förfarandet i
hovrätts besvärsprocess — regler om besvärsprocessen i HD. Den har, främst av
formella skäl, kompletterats för att täcka de fall då HD enligt de nya
bestämmelserna i 54 kap. 11 § eller 11 a § begränsar sin prövning av ett
slutligt beslut till att endast avse en prejudikatfråga (jfr den aUmänna
motiveringen, avsnitt 2.2 vid mbriken "Besvärsmål"). Genom den nya hänvisningen
till 55 kap. 12 a § första stycket kan HD, sedan prejudikatfrågan avgjorts, vid
prövningen av målet i övrigt helt eller delvis grunda sill avgörande på
hovrättens bedömning eller återförvisa målet till lägre rätt för erforderlig
behandling. Angående paragrafens närmare innehåll hänvisas lill
specialmotiveringen lill 55 kap. 12 a §.

56
kap. 15 §

Denna
paragraf, som är ny, innehåller tillsammans med 16 § de gmndläggande reglerna
om all tingsrätt under målets handläggning får hänskjuta en prejudikatfråga till
HD. Bestämmelsema har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.8.2. De nya bestämmelserna har också medfört en ny paragraf i 42 kap., 17 a §,
och en ändrad mbrik till 56 kap.

Möjligheten
att hänskjuta en prejudikatfråga till HD är begränsad till de mål där
tingsrättens dom enligt avtal mellan parterna inte får överklagas. Se härom 49
kap. I § och specialmotiveringen till denna. I det sammanhanget förtjänar
påpekas att det endast är ovillkorade avtal om fullföljdsförbud som kan
medföra att en prejudikatfråga hänskjuts till HD. Ett avtal som föreskriver att
förbudet mot att överklaga endast gäller under fömtsättning alt HD verkligen
prövar en prejudikatfråga som hänskjutits enligt denna paragraf är således inte
tillräckligt.

Det
föreskrivs inte några andra särskilda förutsättningar i paragrafen för

att hänskjutande skall få ske. I stället framgår villkoren för att HD skall

pröva frågan av 16 §. Detta har utvecklats närmare i den allmänna motive- 82

ringen. En fömtsättning är
naturiigtvis att målet faller inom HD:s normala Prop. 1988/89:78
kompetensområde; frågor som rör mål vilka efter vanlig fullföljd skulle handläggas
av arbetsdomstolen bör således inte kunna hänskjutas till HD.

Om
tingsrätten beslutar hänskjuta en prejudikalfråga till HD, skall målet i
princip förklaras vilande i avvaktan på HD:s prövning enligt bestämmelserna i
32 kap. 5 §. Handläggningen återupptas så snart HD avgjort prejudikatfrågan
eller beslutat att ej meddela prövningstillstånd.

Den
fråga som hänskjuts till HD måste självfallet vara preciserad på ett ändamålsenligt
sätt. I allmänhet torde det också vara nödvändigt att tingsrätten upprättar och
till HD översänder en sådan sammanfattning av parternas ståndpunkter som avses
i 42 kap. 16 § (jfr prop. 1986/87:89 s. 85 f och s. 206 O- Naturligtvis bör
också återstoden av tingsrättens akt översändas till HD i den mån den bedöms
vara av betydelse för HD:s prövning.

56
kap. 16 §

Denna
paragraf, som är ny, innehåller bestämmelser om att HD inte får ta upp en
prejudikatfråga som tingsrätten under pågående rättegång hänskjuter lill HD
utan föregående dispensprövning. Bestämmelsen, som skall läsas ihop med 15§,
har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8.2.

Innehållet
i det första stycket motsvarar i sak bestämmelserna i 54 kap. 9—11 §§. Av
uttrycket "i den mån" framgår att det finns utrymme för HD att
begränsa prövningstillståndet, om den hänskjutna frågan enligt HD:s bedömning
har för stor vidd eller är olämpligt avgränsad. Andra frågor än de som hänskjutits
till HD kan däremot inte prövas av HD utan en formlig framställning.

Såsom påpekats i den allmänna motiveringen kan dispensfrågan normalt
prövas utan att HD berett parterna tillfälle att yttra sig. Detta har särskilt
markerats i paragrafens andra stycke.

56
kap. 17 §

Paragrafen,
som ar ny, innehåller närmare bestämmelser om förfarandet i HD sedan HD
meddelat dispens för prövning av en prejudikatfråga som hänskjutits till HD
under pågående tingsrättsprocess enligt bestämmelserna i 15 §. Bestämmelserna
anknyter lill reglerna för besvärsmål. Frågan skall således avgöras så snart
det kan ske (12 § med dess hänvisning till 52 kap. 11 §). HD har stor frihet
att bestämma huruvida skriftväxling med parterna bör äga mm (8 och 10 §§). Det
kan antas att sådan skriftväxling behöver äga mm endast i undantagsfall.
Frågorna bör, såsom påpekats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.2),
normalt vara tillräckligt beredda genom förberedelsen i tingsrätten. Ibland
torde det dock vara av värde för HD att få del av en utförligare argumentation
från parternas sida.

Såsom
påpekats i den allmänna motiveringen skall HD:s avgörande av

prejudikatfrågan ske genom ell slutligt beslut. 83

övergångsbestämmelserna Prop. 1988/89:78

De
föreslagna ändringarna i RB avses träda i kraft den 1 juli 1989.1 flera
hänseenden gäller dock enligt de föreslagna övergångsbestämmelsema att de nya
reglerna inte skall tillämpas i fråga om hovrättsavgöranden som meddelats före
ikraftträdandet. Detta gäller den nya möjligheten att begränsa HD-processen lill
en prejudikatfråga enligt 54 kap. 11 och 11 a §§. Den nya regeln om fullföljdsförbud
med ventil i fråga om beslut om ersättning till offentlig försvarare i 54 kap.
2 a § gäller endast hovrättsbeslut som meddelas efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna om dispensprövning vid fullföljd mot vissa slutliga beslut av
hovrätt enligt 54 kap. 9 § gäller inte beslut som meddelats före
ikraftträdandet. Enligt den sista punkten i övergångsbestämmelserna slutligen
har de nya bestämmelsema om partsavtal om fullföljdsförbud inte någon
retroaktiv verkan.

5.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

18
kap 4 §

Paragrafen
innehåller särskilda bestämmelser om i vilka fall hovrätts avgöranden i mål
enligt äktenskapsbalken inte får överklagas.

I
ett nytt första stycke har förts in regler om att hovrätts dom och slutliga
beslut i mål om underhåll enligt 6 kap. äktenskapsbalken i princip inte får överklagas.
Enligt styckets andra mening kan dock hovrätten medge undantag för mål som
bedöms ha prejudikatintresse.

Av
det nya andra stycket framgår att fullföljdsförbudet inte gäller om hovrätten
samtidigt har avgjort en annan fråga, exempelvis om äktenskapsskillnad, och
sistnämnda fråga överklagas.

I
fråga om skälen för regleringen, fullföljdsförbudets omfattning och de närmare
förutsättningarna för att medge fullföljdsrätt hänvisas till den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3. Se också specialmotiveringen till 20 kap. 12 § föräldrabalken,
avsnitt 5.3.

Det
tredje stycket, paragrafens tidigare första och enda stycke, är i oförändrat i
sak.

5.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20
kap 12 §

Paragrafen
innehåUer särskilda bestämmelser om i vilka fall hovrätts avgöranden i mål
enligt föräldrabalken inte får överklagas.

I
ett nytt första stycke har förts in regler om att hovrätts domar och slutliga
beslut i mål om underhållsbidrag till barn enligt 7 kap. föräldrabalken i
princip inte får överklagas. Hovrätt får dock enligt första styckets andra
mening medge undantag för mål som bedöms ha prejudikatintresse. Motsvarande
bestämmelser har införts i fråga om underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken i
18 kap. 4§ äktenskapsbalken. I fråga om skälen för regleringen och de närmare fömtsättningarna
för att fullföljdsrätt skall medges hänvisas till den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.3.

Förbudet
mot att överklaga gäller inte bara de avgöranden där under- 84

hållsfrågan
har prövats i sak. Det omfattar också beslut angående rätte- Prop. 1988/89:78 gångskostnader
parterna emellan och ersättning till statsverket för kostnad i anledning av
motparts rättshjälp (NJA 1984 s. 295 och s. 380; jfr NJA 1964 s. 490). Inte
heller avvisnings- eller avskrivningsbeslut kan överklagas. Ett beslut i målet
som rör tredje man, t. ex. ett beslut om ersättning till biträde enligt
rättshjälpslagen, får dock överklagas utan hinder av förbudet (NJA 1983 s.
819).

Fullföljdsförbudet
gäller bara en separat fullföljd till HD av en underhållsfråga. Detta framgår
av det nya andra stycket. Om hovrätten samtidigt har avgjort en vårdnadsfråga
och domen överklagas i vårdnadsdelen, kan domen alltså utan begränsningar
samtidigt överklagas i underhållsdelen. Det undantag från fullföljdsförbudet
som stadgas i andra stycket gäller också för det fall att hovrätten samtidigt
har avgjort en fråga om underhållsbidrag till maka, om domen överklagas i den
delen, trots alltså att ett principiellt fullföljdsförbud också gäller för
dessa mål. Att undantaget sträcker sig så långt motiveras inte bara av
praktiska hänsyn. Om överklagandet omfattar underhållsbidrag såväl till barn
som till maka är målet inte så renodlat att det är lämpligt med ett fullföljdsförbud.
Det görs heller i övrigt ingen skillnad på om den del av domen som överklagas i
det enskilda fallet kan tänkas vara av betydelse för underhållsfrågan. Det är tillräckligt
att frågorna haft sådant samband med varandra att de handlagts i en enda
rättegång i hovrätten.

Eftersom
fullföljdsförbudet som sådant omfattar också beslut om rättegångskostnader —
jfr vad som nyss nämnts — kan fullföljdsförbudet inte sällas ur spel enligt
denna undantagsregel genom att beslutet om rättegångskostnader överklagas.

För
de s. k. rena underhållsmålen i hovrätten gäller ett generellt fullföljdsförbud
och överklagande kan bara ske om hovrätten särskilt tillåter det.

Hovrättens
beslut att tillåta överklagande meddelas i samband med att målet avgörs (se 17
kap. 7,12 och 13 §§ RB). Ett beslut i fråga om rätten att överklaga får inte
överklagas.

Även
om hovrättens beslut att medge fullföljdsrätt i dessa fall motiveras av att
målet innehåller en prejudikatfråga, är dispensprövningen inte på något sätt
begränsad. HD skulle alltså teoretiskt sett kunna bevilja extraordinär dispens
enligt 54 kap. 10 § första stycket andra punkten.

Det
tredje stycket motsvarar med ett par språkliga och redaktionella förtydliganden
helt det tidigare första och enda stycket.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:741) om
statlig lönegaranti vid konkurs

9§

1
paragrafen finns bestämmelser om överklagande av en kronofogdemyn

dighets beslut att arbetstagares fordran inte skall omfattas av lönegarantin.

Principen är att överklagande får ske till hovrätt och att hovrättens beslut

inte får överklagas. I enlighet med vad som närmare har utvecklats i den 85

allmänna motiveringen,
avsnitt 2.3, har paragrafen kompletterats med en Prop. 1988/89:78 regel om
att hovrättens beslut får överklagas till HD om målet bedöms ha
prejudikatintresse.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar

4a§

Paragrafen
innehåller regler om regeringsrättens sammansättning. Den har kompletterats i
fråga om domförheten vid prövning av talan mot kammarrätts beslut, varigenom
besvär avvisats såsom för sent inkomna. Regeringsrätten är i dessa fall domför
med tre regeringsråd. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.7.6. Motsvarande ändring har föreslagits för HD:s del,
se den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7.5, och specialmotiveringen till 3
kap. 6 § RB, avsnitt 5.1.

5.6 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

49§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om överklagande i rättshjälpsärenden. Första stycket
har kompletterats med en hänvisning till det nya andra stycket i 49 c § (se
nedan).

49
c §

Denna
paragraf, som tillkom i samband med 1988 års rättshjälpsreform (prop.
1987/88:73), innehåller regler som begränsar biträdets rätt att i högre instans
åberopa nya omständigheter till stöd för sitt ersättningsanspråk. Paragrafen
har kompletterats med ell nytt andra stycke, enligt vilket det i princip råder fullföljdsförbud
mot hovrättens beslut om ersättning lill biträde såvitt avser processen i
tingsrätt men att hovrätten i fall som bedöms ha prejudikatintresse kan medge
undantag från fullföljdsförbudet. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3.

Av
hänvisningen till paragrafens första stycke framgår att fullföljdsförbudet är
begränsat till att avse de fall då det är biträdet själv som har överklagat ett
beslut som gäller ersättning för tingsrältsprocessen. Hovrätts beslut om
ersättning till biträdel för hovrättsprocessen kan överklagas i vanlig ordning.

I
fråga om ersättning till offentliga försvarare har motsvarande bestämmelser
införts i 54 kap. 2 a § RB.

5.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

10a§

I
paragrafen behandlas frågor om överklagande beträffande.felparkerings

avgifier. Paragrafen tillades i samband med alt det infördes krav på 86

prövningstillstånd för
ärenden om felparkeringsavgifier i hovrätten (prop. Prop. 1988/89:78

1988/89:6,
SFS 1988:1180). Enligt femte stycket får enligt nuvarande

regler hovrättens beslut
inte överklagas. Genom ett tillägg lill detta stycke

får nu hovrätten möjlighet
att medge undantag från fullföljdsförbudet i fall

som bedöms ha prejudikatinlresse.
1 fråga om skälen för lagändringen och

de närmare
förutsättningarna för att fullföljdsrätt skall medges hänvisas

lill den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3.

5.8 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

23
§

Paragrafens
bestämmelse om all hovrätts beslut i mål om bötesförvandling inte får överklagas
har kompletterats med en regel om att hovrätt kan medge fullföljdsrätt av
prejudikatskäl. 1 fråga om bestämmelsens närmare innebörd hänvisas lill den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att lagrådets yttrande
inhämtas över förslagen till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i föräldrabalken,

4.
lag om ändring lagen (1970:741)
om statlig lönegaranti vid konkurs,

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

7.
lag om ändring i lagen
(1972:206) om felparkeringsavgift samt

8.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

87
v

Lagrådet Prop. 1988/89:78

Utdrag
ur Protokoll vid sammanträde 1989-02-24

Närvarande:
justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet
Åke Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 19 januari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i föräldrabalken,

4.
lag om ändring i lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

7.
lag om ändring i lagen
(1972:206) om felparkeringsavgift samt

8.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lena Moore.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken I Inledande synpunkter

Del
lagförslag om ändringar beträffande rättegången i Högsta Domstolen (HD) som
föreslås i remissprotokollet avser att befästa HD:s ställning som enbart
prejudikatinstans. Den betydelsefulla reform av reglerna om fullföljd av talan
till HD som antogs 1971 har visat sig ej få den genomslagskraft som fömtsättes
bli följden av reformen, varför ytterligare åtgärder har ansetts nödvändiga. De
ändringar som nu föreslås syftar till att bättre kunna utnyttja HD:s resurser
för rättsbildningen och till att förbättra möjligheterna till
prejudikatbildningen. HD:s ledamöter har i sitt yttrande över
rättegångsutredningens förslag livligt instämt i detta syfte med reformen.

1
remissprotokollet framhåller departementschefen prejudikatens betydelse för en
enhetlig lagtolkning och rättstillämpning och påpekar att prejudikaten utgör
ett alltmer betydelsefullt komplement till lagstiftningen. Lagrådet som
ansluter sig till denna uppfattning vill understryka vikten av att HD:s
resurser i största möjliga utsträckning koncentreras till HD:s rättsbildande
verksamhet.

För
alt i någon mån ge en uppfattning om HD:s arbetssituation kan i

detta sammanhang vara av intresse att redovisa några siffror beträffande

HD:s målstatistik per den 31.12. 1988 med motsvarande siffror per den

31.12.1987 inom parentes. Totala antalet inkomna mål var 3 745 (3 713),

varav 3 264 (3 291) utgjorde dispensansökningar. Antalet dispenserade

mål var 183 (138). Av de dispenserade målen utgjorde 56(49) T-mål, 88

28(22) B-mål och 99(67) Ö-mål.
Antalet avgjorda mål var 3 948 (3 953) Prop. 1988/89:78 och antalet
balanserade mål utgjorde 1 137 (1 340). Det kan särskilt framhållas, att
antalet balanserade mål påtagligt har minskat under den senaste tiden (jfr
betänkandet s. 52).

Remissprotokollet
innehåller i huvudsak två förslag som går ut på att förbättra HD:s möjligheter
till prejudikatbildning. HD skaU kunna begränsa sin prövning till en
prejudikatfråga, dvs. en fråga vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen. Vidare skall tingsrätt under pågående rättegång i ett dispositivl
tvistemål kunna hänskjuta en prejudikatfråga till HD för prövning, om partema
samtycker till detta och har avtalat att inte överklaga tingsrättens dom.
Lagrådet finner båda dessa förslag vara av värde för att få fram flera
prejudikat och har inget att erinra mot förslagens allmänna inriktning;
beträffande enskildhetema i förslagens utformning återkommer lagrådet nedan med
närmare synpunkter. De förslag som syftar till att bättre kunna utnyttja HD:s
resurser för rättsbildningen genom ändrade regler för HD:s sammansättning vid
olika avgöranden vill lagrådet tillstyrka. Därtill har lagrådet vissa
kompletteringar att föreslå i detta hänseende vilka kompletteringar kommer att
framgå i det följande. Även om vissa av dessa senare förändringar i HD:s
sammansättning kan antagas medföra endast marginella förändringar i HD:s
arbetsbörda synes de vara av värde. Lagrådet vill understyrka att de ökade möjlighetema
till dispensprövning med en ledamot kommer att väsentligt bidra till att minska
HD:s arbetsbörda med mindre väsentliga ärenden.

Till
vissa andra förslag återkommer lagrådet i det följande.

Departementschefens
ställningstaganden innebär att det inte framläggs några förslag beträffande
vissa, av utredningen väckta frågor som gäller de allmänna domstolarna. Nu
åsyftade frågor gäller främst omedelbar verkställighet av hovrättsavgöranden,
allmän rättshjälp och offentlig försvarare, språngrevision och fristående
rättsförklaringar samt överklaganderätt för statliga myndigheter. Lagrådet
anser ställningstagandena i dessa delar vara väl övervägda.

Departementschefen
ställer sig positiv till en förbättrad information så att parter och allmänhet
bättre förstår den faktiska innebörden av processen i högsta instans och vad
dispensprövningen går ut på. Erfarenhetsmässigt förekommer ofta missförstånd i
detta hänseende. Både högsta domstolen och regeringsrätten understryker
behovet av en bättre information än i dag. Som departementschefen anför kräver
detta dock inga lagändringar. Enligt lagrådets mening bör informationen
utformas så att det blir klart att möjligheterna att få en sakprövning i högsta
instans är starkt begränsade.

Lagrådet
noterar att i en framtid kan ifrågakomma att för regeringsrättens del överväga
en del lagändringar liknande dem som nu föreslagits för HD:s vidkommande.

Här
anmärkes avslutningsvis, att lagrådet med avvikelse från sitt gängse skrivsätt
i detta yttrande i regel använder kortast möjliga sifferangivelse för att
beteckna ifrågakomna lagmm eftersom hänvisningama blir så frekventa.

89

II Om HD-mål vari
prejudikatfråga genom dispens utbryts för särskild Prop.
1988/89:78

prövning

De
grundläggande föreskrifterna för remissförslagets förstärkning av HD-verksamhetens
inriktning på prejudikatfrågor återfinns i förslagets 54:11 samt 55:12 och 12 a
§ jämte konsekvensföreskriften i 56:12, allt RB. Tills vidare lämnas åsido de
speciella frågor som föranleds av den särskilda ordning vilken enligt 54:11 a
är avsedd för vissa mål som fullföljts av RÅ, JK eller JO (se härom avsnitt
III).

1)
Begreppet prejudikafråga införs nu i lag såsom en teknisk term, vilken i 54:11
I st får sin innebörd preciserad såsom en fråga vars prövning är av vikt för
ledning av rättstillämpningen. Bestämningen anknyter lill välbekanta ordalag i
3:5 och 54:10 I st 1. Oavsett att man sålunda rör sig på hemtam mark, finns det
anledning att ingående kommentera vilka konsekvenserna blir när beträffande
ett givet mål HD, såsom förslaget fömtsätter, dekreterar att prövningen skall
begränsas till en på ena eller andra sättet formulerad prejudikatfråga.

Det
typiska exemplet på en prejudikatfråga vilket först kommer i tankarna är alt
man på gmndval av ett klart faktamaterial skall knäcka en utpräglat rättslig
fråga. Ofta nog är det så prejudikatfrågan kommer att föreligga för HD, när
hovrättsdomen tillhandahåller ett bekymmersfritt faktaunderlag. Men i
hovrättsdomen redovisad syn på saksammanhangen befinns måhända oriktig i någon
del eller, inte minst viktigt, ofullständig beträffande någon omständighet som
HD finner relevant för prejudikatfrågan. För sådana fall men även rent allmänt
är innebörden av förslaget, såsom lagrådet uppfattar det utifrån den
presenterade lagtexten, att HD är fri i sin bedömning i fråga om allt
sakmaterial av betydelse för prejudikatfrågan eller, annorlunda uttryckt, i
sådant avseende är obunden av vad hovrättens bedömning av sakfrågorna
inneburit.

I
anslutning till det nu sagda finns anledning att erinra om remissprotokollets
synpunkt att det kan förekomma att det är något till sakförhållandena hänförligt
problem som står i fokus såsom det prejudikatintressanta.

I
praktiken blir del nog så, att ovisshet eller omprövningsbehov beträffande
sakförhållandena kommer all föreligga endast i en minoritet av fallen.
Lagrådets syfte med det nu anförda är att poängtera att enligt föreliggande
lagtextförslag HD vid sin prövning av prejudikatspörsmål — både på dispensstadiel
och vid senare knackning — skulle vara fri i förhållande till vad som må
uppfattas såsom hovrättens bedömning av sakförhållandena.

Parentetiskt
bör här i förtydligande syfte inskjutas att, när nyss och i det följande talas
om att HD är fri i sin bedömning av sakmaterialet i målet (eller liknande
formuleringar), självfallet icke inbegrips sådant material eller sådana
prövningsteman som i följd av övergripande processrättsliga regler faller
utanför domstolens prövningsrayon. "Frihet" i angiven bemärkelse
föreligger givetvis inte när det gäller omständigheter som ej utgör processmaterial
eller ej åberopats när så behövs och ej heller när tilltrosparagrafen lägger
hinder i vägen. När dispens ges bara för ena parten, kan förhållandet också
föranleda vissa begränsningar.

90

Lagrådet är på det klara
med att lagrådets nu redovisade uppfattning inte Prop. 1988/89:78 står i
samklang med vissa grundtankar som ligger bakom remissförslaget. I protokollets
resonemang har man — med undantag för fall där prejudikatfrågans formulering i
dispensbeslutet direkt visar hän på att sakförhållandena utgör ett element i
själva predjukatfrågan — tydligen utgått från att HD:s prövning av den ställda
prejudikatfrågan skulle vara att göra utifrån hovrättens bedömning av
sakförhållandena.

Lagrådet
har emellertid som framgått inte kunnat finna, att det framlagda
lagtextförslaget skulle berättiga till en gmndsyn av denna innebörd. Enbart det
förhållandet att i lagtexten introduceras den nya legaltermen prejudikatfråga
(med därtill hörande definition) utsäger inte ett dugg om på vilket sakmaterial
prejudikatfrågan är att bedöma; i prejudikatfrågebegreppet innebor inte någon
magisk kraft av beskaffenhet att ge utslag beträffande tillåtligt eller icke tillåtligt
sakunderlag för prejudikatfrågans besvarande. I avsaknad av annat lagtextbesked
får man därför fömtsätta all allt till prejudikatfrågan relaterat sakmaterial
får läggas till gmnd för HD:s knackning i prejudikalfrågan.

Att
detta förhållande ingalunda är önskvärt för att reformen skall få sin avsedda
verkan är en annan och givetvis högst väsentlig fråga. Lagrådet återkommer i
punkt 2 och 3 till hur man, rättslig sett, kan nå fram till att del kommer till
stånd en — i regel — önskvärd begränsning i fråga om det sakmaterial som skall
läggas till gmnd vid prejudikatfrågans prövning.

I
sammanhanget finns anledning att ha i minnet att utredningen och remissförslaget
— på goda grunder — tagit avstånd från tanken alt man skulle söka begreppsmässigt
renodla rättsfråga såsom något särskiljbart från sakfrågan. Ytterligare är att
notera att uttrycket rättstillämpningsfråga i och för sig har en vidare
innebörd än rättsfråga. Men det remitterade förslaget utsäger ingalunda att den
fråga som HD släpper fram skall i sig vara en rättstillämpningsfråga — bara alt
den framsläppta frågans lösning kan vara av vikt för ledning av
rättstillämpningen (hos domstolarna i allmänhet för framtiden), vilket är något
helt annat.

Till
belysning av det sist anförda kan nämnas följande. Ett beträffande sakförhållandena
risigt mål (risigt också i HD) kan mycket väl som slutprodukt ge en viktig
tes, värd att förmedlas till domstolarna. Men detta utvisar ju inte att
primärmålet skulle ha gällt bara rättstillämpning. Förekomsten av ordet
rättstillämpning i 54:1 l:s definition av prejudikatfrågebegreppet utsäger
alltså inte alls något om att den av HD dispenserade frågan skulle behöva vara
en renodlad rättstiflämpningsfråga. (Företeelsen rällstillämpningsfråga har i
det förflutna inte varit okänd för svensk processrätt. 1 saken kan hänvisas
till Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 767 som gäller ett numera försvunnet
stadgande i 50:21).

Den
nyss gjorda iakttagelsen att det prejudikatvärda i HD:s primärmål kan ha
framvuxit ur ett allmänt sett risigt mål såvitt angår sakförhållandena belyses
av att den dömande HD-avdelningen i den mbrikskrivning som sedan inflyter i NJA
ej sällan framhåller, att den uttryckta prejudikattesen — ehum av allmänt
intresse — anknyter till "visst fall"; som illustra-lionsexempel kan
nämnas "fråga huruvida i visst fall ställningsfullmakt skall anses
föreligga".

Lagrådet
har väsentligen slumpmässigt tagit i betraktande några exem- c)j

pel på i praktiken
tänkbara prejudikatfrågebestämningar, utvalda med Prop. 1988/89:78 tanke på
att det för involverad part måste vara oerhört viktigt att få klart för sig om
han skulle fortsätta att kämpa beträffande sakförhållandena eller inte.

Det
antages att HD:s prejudikatfrågedispens beskriver den för prövning
utkristalliserade frågan med angivelsen att under prövning kommer:

a)
huruvida fordringen är
preskriberad,

b)
huruvida ställnigsfullmakl har
förelegat,

c)
huruvida (i köpförhållande)
reklamation har skett /och i så fall om den skett inom laga tid/,

d) huruvida
(i hyresförhållande) laga grund för deposition enligt 12:21

JB förelegat /och i så fall om den skett tillräckligt tidigt för alt
hyresrätten

skall vara återvunnen/,

e) huruvida
A:s handlingssätt innefattar culpa,

i)
humvida adekvat kausalitet föreligger mellan A:s handlingssätt och B:s skada,

g)
huruvida (vid förmögenhetsbrotl) förmögenhetsöverföring skett,

h)
huruvida A:s skadegörande åtgärd varit täckt av uppsåt,

i)
huruvida A handlat i nödvärn. (Anm. Detta fall är av särskilt intresse när
hovrättens domskäl inte utsäger mer än att A:s invändning om nödvärn lämnas
utan avseende.)

Exemplen
torde illustrera att parten försätts i en närmast omöjlig situation om han
inte — efter någon av de modeller som lagrådet anger i punkterna 2 och 3 nedan
— får klart besked om han skall fortsätta att argumentera i sakfrågorna eller
om dessa för HD:s vidkommande ligger oryggligen fast i vad hovrätten uttalat
därom. I den anförda problemställningen ligger en i lagrådets tankegångar
synnerligen framträdande fråga: hur skall parten - utifrån remissförslagets
uppläggning - begripa när det slår honom fritt att argumentera vidare i
sakfrågorna resp när han skall utgå från att sakförhållandena är ointressanta
därför att hovrättsdomen i det avseendet ger det för HD avgörande beskedet.

2)
Om man härefter tar särskilt i blickfånget hur situationen kan gestalta sig,
sedan HD stannat för all meddela prövningstillstånd i en prejudikatfråga, blir
del första tillämpningsproblemet vad som bör vara att iaktta beträffande
handläggningen närmast efter dispensen; därtill ansluter synpunkter angående
möjligheten och lämpligheten alt begränsa utrymmet för en omprövning i HD av
det sakunderlag som är relevant för HD vid prejudikalfrågans lösning.

Det
torde få förutsättas att det närmaste handläggningsledet normalt blir att
parterna bereds tillfälle till ytterligare skriftväxling för att de skall kunna
framföra alla sina synpunkter i den dispenserade prejudikatfrågan (55:15 jfd
med 50:22 och 51:22).

Vad
som förut sagts om HD:s frihet i förhållande till hovrättens bedöm

ning angående sakförhållandena kan i en del enskilda fall leda till att det

vore av värde för HD om ytterligare ventilering och måhända ytterligare

skriftlig bevisning förekommer även i avseende på sakförhållandena.

Uppenbarligen kommer det emellertid all i regel förhålla sig alldeles tvär

tom: HD vill inte alls i och för sin prejudikatfråga belastas med ytteriigare

material som angår sakförhållandena. För att värja sig mot sådan process-

föring synes det oftast var ett HD- intresse att det inför kommande skrift

växling slås fast att underliggande sakförhållanden inte kommer att bli fö- 92

remål för omprövning i HD.
Ett sätt att uppnå detta är att HD i dispensbe- Prop. 1988/89:78 slutet
tillägger en mening med exempelvis följande lokution: "Prejudikatfrågan
kommer att prövas på gmndval av sakläget sådant det har fastslagits i
hovrättens domskäl." Lagrådet kan inte finna något formellt eller sakligt
hinder att HD på prövningsavdelning gör en sådan begränsning (jfr
remissförslagets uppläggning i 55:12 a). En alternativ metod till en schablonmässig
formulering av nyss angiven typ är givetvis att — varje gång en prejudikatfråga
måste preciseras i ett dispensbeslut — HD i sagda beslut också skall ge besked
om vad som i det individuella fallet skall, såvitt angår sakförhållandena, få
komma under omprövning (respektive bedömnings-mässigt vara att behandla helt
utifrån hovrättens i dom redovisade syn på sakförhållandena). Lagrådet ställer
sig tveksamt till sistnämnda metod. Risken finns att på en dispensavdelning i
HD meningarna kommer att bryta sig och föranleda åsiktsutbyten beträffande
spörsmålet om i det enskilda fallet någon speciell omständighet bör få stå
öppen för omprövning eller inte.

En
uttrycklig begränsning i ett dispensbeslut — när behov därav föreligger —
torde med föreliggande lagtextförslag vara ofrånkomlig, om HD vill avskära
sakförhållandena från ytterligare prövning. Enligt vad förut sagts kan en
begränsning till viss prejudikatfråga inte definitionsmässigt leda till alt
enbart rättsliga överväganden kommer under HD:s prövning.

En
ytterst viktig aspekt i sammanhanget är också den redan antydda frågan hur
parten (resp partsombudet) skall se på sina argumenteringsmöjligheter efter en
prejudikatfrågedispens. Om inte ett begränsande besked ges beträffande omprövningsmöjlighelerna
av de underliggande sakförhållandena, måste förutses att parten/ombudet ser
sig föranlåten att fördjupa sig också i de underliggande sakförhållandena. Har
hovrättens bedömning i avseende på de faktiska omständigheterna gått honom
emot, kommer han naturligen att vilja fortsätta att slåss för sin ståndpunkt
också i fråga om sakläget.

3) Vad
som sagts under punkt 2 om alt HD i sitt dispensbeslut skulle ge

särskilt besked om alt i det föreliggande fallet begränsning beträffande

sakunderlaget för prejudikatfrågans prövning skall gälla, kan synas oprak

tisk utifrån synpunkten all besked av angiven art skulle behöva ges i

troligen det övervägande antalet prejudikatfrågemål.

Lagrådet
vill därför påpeka, att man med ett enkelt grepp kan genom ett tillägg i
lagtexten åstadkomma att den angivna begränsningen skall gälla såsom
huvudregel. Sålunda kan exempelvis i ell tillägg till 54:11 första stycket
föreskrivas följande: "Meddelas prövningstillstånd i prejudikatfråga,
sker prövningen på grundval av hovrättens bedömning av sakförhållandena i
målet, om inte av högsta domstolens beslut framgår all även på prejudikatfrågan
inverkande sakförhållanden kan bli föremål för omprövning." Under nyss
angivet lagrum kommer lagrådet att anföra särskilda synpunkter i frågan om
berörd tilläggsbestämmelse bör anses höra hemma i 54:11 eller bör få en egen
paragraf

4) Vare
sig en begränsning av faktaunderlaget för HD:s prövning av en

prejudikatfråga kommer till stånd genom särskild beslutsformulering en

ligt punkt 2 ovan eller ex lege enligt punkt 3 kan det tänkas att i mål med

officialprövningsinslag det i HD framkommer någon ny omständighet av 93

sådan
beskaffenhet att den måste få beaktas vid HD-prövningen. Lagrådet Prop.
1988/89:78 har härvid särskilt faslighetsbildningsmål och vattenmål i tankarna.
Om det i sådana fall först i HD dyker upp exempelvis en ny i saken relevant miljöfareaspekl
som ej skymtar i hovrättens bedömningsunderlag måste den självfallet kunna
inbegripas i HD:s prövning. Metoden får därvid bli att HD genom ell nytt,
jämkat dispensbeslut ser till att ifrågakommet förhållande blir omfattat av
prövningsramen. Prövningen beträffande utvidgningen kommer att ligga på en
femmansavdelning enligt förslagets 3:6 4 st 3 meningen.

5) Lagrådet övergår härefter lill att granska situationen när, efter
dispens i prejudikatfrågan och en kompletterande skriftväxling,
prejudikatfrågan är mogen för prövning.

Remissförslaget
skiljer härvid på två typfall, här döpta till typfall A och B.

TypJallA
innebär att HD i prejudikalfrågan i sak ansluter sig till hovrättens bedömning
och meddelar särskilt avgörande om prejudikatfrågans ulfall, varvid HD skiljer
målet ifrån sig med besked att ansökningen om prövningstillstånd i övriga delar
av målet lämnas utan bifall. Lägen kan tänkas där HD vill anföra andra skäl för
den relevanta slutsatsen i hovrättens domsmotivering men ändå i inte vill
avvika från sagda slutsats. Att hovrättens resonemang på vägen dit kan behöva
skrivas om i större eller mindre omfattning får inte någon som helst betydelse.
Formuleringstekniska problem kan uppkomma i fall av antydd art men detta
rubbar inte att målet skall följa typfall A:s mönster.

För
typfall B anvisar remissförslaget två handlingsalternativ för HD.

Det
ena innebär att HD återförvisar målet förutom i prejudikatfrågedelen också i
frågor som legat utanför prejudikalfrågans ram. Ett sådant avgörande måste
givetvis innefatta dels ell uttömmande besked om utfallet av HD:s prövning av
prejudikatfrågan, dels ett bifall till dittills vilandeförklarade delar av
dispensansökningen, dels ett förordnande om återförvisningen, förenat med ett
undanröjande av hovrättsdomen. Lagrådet ser inga problem i remissförslagets
uppbyggnad i denna del. Det må anmärkas, att lagrådet sympatiserar med den i
remissprotokollet uttryckta uppfattningen att återförvisning bör undvikas, om
läget är sådant att HD ulan större möda kan döma över tilläggsdelen. I lagskrivningsmässigt
avseende är endast att, såsom också skett i remissprotokollet, notera att det
egentligen är onödigt att i förslagets 55:12 a nämna återförvisningsmöjligheten;
den gäller ju ändå enligt stadgad praxis.

Det
andra handlingsahernativet som anvisas är all HD efter sin bedömning i prejudikalfrågan
själv lar hand om föreliggande lilläggsfrågors prövning efter en utvidgning av
dispensbeslutel respektive en omprövning av beslutet att begränsa prövningen
enligt 54:11 a. Kontentan av remissförslaget är beträffande det alternativet
att HD — med vissa lättnader i handläggningsavseende — skall i ett enda samlat
avgörande ge besked, dels angående prejudikatfrågans utfall, dels angående
bedömningen i tilläggsfrågorna, dels slutligen vilken domslutsmässig
konklusion som förut nämnda delöverväganden leder fram till. Beträffande flera
komponenter i

94

det
tilltänkta mönstret finner lagrådet anledning till delvis kritiska synpunk-
Prop. 1988/89:78 ter, vilka redovisas nedan under sifferbeteckningama 6 —9.

6) Inledningsoperationen
avser att HD, i följd av sin från hovrättens

avvikande bedömning av prejudikatfrågan och sitt därav föranledda beslut

att utvidga prövningstillståndet, ställs inför att (utom i återförvisningsfall)

ta ståndpunkt till sin fortsatta handläggningsform beträffande målet i

övrigt. Enligt förslaget är lakmuspappret för att HD då skall kunna döma

på handlingarna att HD helt gmndar sitt avgörande på hovrättens bedöm

ning (55:12 I st 2). Så mycket argumentering torde inte behöva ödas för att

belägga att förslaget i denna del är onödigt snävt. Redan "helt gmndar"

framkallar visionen av en meningslös diskussion inom HD humvida varje

ledamot "helt" bygger på vad hovrätten sagt. För att ta ett enkelt
konkret

exempel: först i HD framkommer en upplysning om att en social rehabili-

teringsplan utformats för den tilltalade. Det nämnda exemplet — som kan

mångfaldigas på både brottmåls- och tvistemålssidan - tar sikte på att

först i HD på ett tillåtligt sätt framkommer någon ny omständighet. Det nu

sagda torde ge tillräcklig antydan om att gmndrekvisitet i 55:12 1 st 2

("helt grundar sitt avgörande") inte är väl valt. För ytterligare
exempel må

hänvisas till remissprotokollet avsnitt 2.2 under mbriken Reformens när

mare innebörd och konsekvenser för handläggningen, stycke nr 6 och

specialmotiveringen till 55:12 a stycke nr 4.

En
bättre lösning måste anses vara att det är själva lilläggsdelens problemställning
och beskaffenhet i övrigt som skall bli avgörande för om handläggningen i HD
skall få ske på handlingarna.

Mot
anförd bakgmnd vill lagrådet förorda att 55:12 I st punkt 2 utformas på ett
annat sätt än det som remissförslaget framför. Den närmare utformningen som
lagrådet tänker sig framgår av vad som sägs under 55:12 i del följande. Där tas
också upp en mer vittutseende fråga om en radikal omgestaltning av nämnda
paragraf.

7) För
framsläppta lilläggsfrågor ges i remissförslagets 55:12 a 1 st en

specialföreskrifl. Denna anvisar som en utväg att HD återförvisar målet

såvitt angår tilläggsfrågorna. För det fall att HD själv tar hand om tilläggs

frågornas prövning anges i paragrafen att HD i den delen får "helt eller

delvis grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning". Regleringen i det

avseendet är tänkt att utgöra en lättnad i HD-prövningen. I de ifrågakom

na prejudikaloinlressanta frågorna skall HD sålunda inte behöva företa en

egen sakprövning sas från botten, utan kunna nöja sig med ett konstate

rande av vad hovrätten gjort för bedömning i lilläggsfrågorna och sedan

låta den bedömningen bli utslagsgivande även för HD:s domslut i berört

avseende. Det skall inte fömekas att denna ordning kan medföra en

handläggningsmässig förenkling när det gäller HD:s befattning med

oundvikliga tilläggsfrågor. Samtidigt torde få göras den troligen realistiska

reflextionen all HD-ledamölerna säkerligen kommer att ingående granska

allt material som ligger till gmnd för hovrättens bedömning innan de slår

sig till ro med att i sitt slutliga avgörande blankt hänvisa till att
hovrättsbe

dömningen beträffande tilläggsfrågorna (eller någon av dem) skall vara

utslagsgivande även för den totala utgången i HD. Domskrivningsmässigl

kommer nyheten i 55:12 a
att sätta sina spår i att HD framdeles kommer 95

att med stöd av nämnda
paragraf kunna skriva "enligt vad hovrätten Prop. 1988/89:78

funnit" i stället för lokutionen av typen "lika med hovrätten finner
HD att

— — — "eller" HD finner ej anledning att frångå hovrättens bedömning

att----- ". Lagrådet har sina tvivel om att den nya bestämmelsen egent

ligen kommer att spela nämnvärd roll när det gäller måttet av HD:s arbet

sinsats.

En
sak för sig är att med remissförslagets uppbyggnad en blank, reservationslös
hänvisning till hovrättens bedömning i lilläggsfrågorna öppnar vägen för att målet
skall kunna företas på handlingama enligt 55:12 I st punkt 2 såsom denna är
utformad i remissförslaget. Den aspekten förlorar dock sin betydelse om
sistnämnda lagmm jämkas i enlighet med vad lagrådet förordar avslutningsvis
under punkt 6 och nedan i anslutning tiU berört paragrafnummer.

8)
Ett annat spörsmål i anslutning till den tilläggsdispenserade delen är följande.
Remissförslaget synes såsom det normala fömtsätta att, sedan HD på handlingarna
tagit stäflning i prejudikatfrågan, den naturliga fortgången blir endera att
tilläggsdelen kan prövas av HD (i vilket fall ett samlat avgörande i hela målet
kan ges varvid självfallet utgången i prejudikatfrågan kommer till uttryck
skriftligen) eller att målet återförvisas till lägre rätt, varvid i återförvisningsbeslutet
anges HD:s ståndpunkt i den framsläppta prejudikatfrågan.

Emellertid
är att uppmärksamma att i det först angivna "endera-ledet" ligger
vissa problem som har föranlett åtskillig diskussion under lagrådsföredragningen.
Fömtsätt att HD anser sig, sedan den hört prejudikatfrågan i dess helhet, böra
ge tilläggsdispens för "målet i övrigt" och därvid för tilläggsdelen
förordnar om ytterligare skriftväxling (55:15 st 1 jämfört med 50:22 och 51:22)
eller t. o. m. huvudförhandling. Huvudförhandling kan i en påföljdsfråga vara
ofrånkomlig när "hovrättens bedömning" inte ger otvetydigt svar.
Ytterligare kan en fortsalt handläggning i HD tänkas förekomma i sådana civilprocessuella
sammanhang som remissprotokollet särskilt nämner (avsnitt 2.2 under mbriken
Reformens närmare innebörd och konsekvenser för handläggningen stycke nr 6).

Beträffande
läget, när det på nu antytt sätt uppkommer ett tidsintervall mellan det
egentliga prövningstillfället vad gäller prejudikatfrågan och prövningen av
tilläggsdelen (som alltså fömtsättes ha föranlett kompletterande skriftväxling
eller t. o. m. senare huvudförhandling), har vid föredragningen inför lagrådet
upplysts följande. Detta läge skall inte mbba principen att — när
återförvisningen ej är i fråga — prejudikatfrågans lösning och utgången av
"målet i övrigt" skall upptas i ett och samma avgörande. Detta
innebär m.a.o. att enligt remissförslaget HD-avdel-ningens på handlingarna gjorda
ställningstagande i prejudikatfrågan inte skulle tillkännages för partema
förrän handläggningen av tilläggsdelen slutförts, så att ett samlat avgörande i
hela saken kan ges. Som skäl för denna ståndpunkt har främst anförts att HD
borde förbli bibehållen vid sin handlingsfrihet till dess domstolen slutligt
binder sig i prejudikatfrågan jämte vidhängande tilläggsdel. Därtill är att
nämna den i 55:12 a:s specialmotivering (fjärde stycket) anförda synpunkten
att det under den fortsatta

96

handläggningen kan
framkomma omständigheter som, om de varit kända Prop. 1988/89:78 från
början, skulle ha motiverat extraordinär dispens enligt 54:10 1 st. 2.

Lagrådet
finner för sin del att det ej är lämpligt eller ens godtagbart att HD i fall av
sist angiven art skulle hålla inne med besked om utfallet av sin prövning av predjukatfrågan.
Förutom att det saknas rationell grund till olikhet jämfört med ålerförvisningsfallen
— där ju HD enligt förslaget måste ge tillkänna utgången av prejudikatfrågeprövningen
— framstår del som utomordentligt stötande att parterna skulle, sedan
tilläggsdispens givits, ha att processa i blindo i avseende på prejudikalfrågans
bedömning. Och även om de i anledning av tilläggsdispensen ofta kan gissa vad prejudikatknäckningen
inneburit har de med den tilltänkta uppläggningen att räkna med att HD,
åtminstone teoretiskt sett, kan komma att i prejudikatdelen byta uppfattning i
belysning av senare argumentering i målet; de uppmuntras snarast till en sådan
argumentering post festum. Från parts-synpunkt är också att beakta att ett
fortsalt processande med anledning av tilläggsdispens kan visa sig processekonomiskt
olyckligt: med kännedom om HD:s ståndpunkt i prejudikatfrågan kunde fältet för föriikning
eller återkallelse av revisionskärandens talan ha stått öppet:-Alt hänsyn
skulle behöva tas till all HD vore betjänt av alt ej behöva binda sig innan HD hört
målet i hela dess vidd förefaller att vara en helt förfelad tanke: när HD och
fö varje annan instans måste vara beredd att i mellandomsfall och i en del deldomsfall
ta fulla konsekvensen av ett ställningstagande i en ännu ofullgången process
varför skulle man se en prejudikatfrågas knackning på annat sätt?

Lagrådet
vill för sin del bestämt förorda att, när tid måste förflyta mellan prejudikatfrågans
prövning och prövningen av målet i övrigt, HD omgående — samtidigt som
tilläggsdispens ges — skall lämna besked om utgången av prejudikatfrågeprövnigen.
Föreskrift härom bör inflyta i 55:12 a I st.

9) En
ytterligare synpunkt må fogas till vad lagrådet anfört om det

mönster som de nya bestämmelserna upplinjerar beträffande HD:s hand

läggningsformer. Det är bra att 55:12 1 st 1 generellt ger utrymme för att

prejudikatfråga avgörs på handlingarna. Därtill måste dock framhållas all,

oavsett nämnda bestämmelse, det inte torde bli ovanligt alt HD vill hålla

huvudförhandling för att ge parterna tillfälle att plädera muntligen i upp

kommen prejudikalfråga. Inom HD torde råda en allmän uppfattning att

muntliga pläderingar av skickliga partsföreträdare är av synnerligt värde

för den rättsliga bedömningen.

10) Det
är tänktbart att HD efter prejudikatdispens beträffande en viss

fråga under sin fortsatta handläggning finner anledning att meddela preju

dikatdispens i ytterligare någon fråga (eller kanske på annat sätt något

vidga räckvidden av den först preciserade prejudikatfrågan; jfr vad som

sagts under piinkl 4). Lagrådet kan inte finna att detta säkerligen ovanliga

fall skulle föranleda några tillämpningsproblem. Tilläggsdispens av nu

angiven art torde enligt remissförslagets 3:6 4 st ankomma på en fem

mansavdelning. När HD i undantagsfall kominer att pröva prejudikatfrå

gan och, efter tilläggsdispens, målet i övrigt vid skilda tillfällen bör natur

ligen tiUses alt HD-avdelningen får samma sammansättning vid båda 97

7 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 78

tillfällena. Den saken kan
ordnas rent adminstrativt utan att närmare Prop. 1988/89:78 föreskrifter i
ämnet behöver ges.

III
Om särskild prövning av prejudikatfråga i vissa mål som förts till HD av RÅ, JK
eller JO

Enligt
54:9 2 st gäller att, när RÅ, JK eller JO för talan i mål om allmänt åtal,
målet efter deras fullföljd kommer under HD:s prövning utan att
prövningstillstånd erfordras.

Utan
att rubba nu angiven grundregel föreslår departementschefen, att även i nu
aktuella mål skall öppnas en möjlighet för HD att begränsa prövningen till en prejudikalfråga.
Den tilltänkta handläggningsgången i sådana fall anknyter nära till vad som
skall gälla för mål, vari prövningstillstånd erfordras och vari på fömt
behandlat sätt prövningen i HD skall kunna koncentreras till en
prejudikatfråga. Tanken är sålunda alt HD vid talan av RÅ, JK eller JO skall
inledningsvis kunna besluta, att tills vidare skall gälla begränsning av
prövningen till viss prejudikatfråga. 1 övrigt skall handläggningen förflyta på
samma sätt som gäller för mål i allmänhet.

Förslagets
allmänna uppläggning i denna del föranleder inte några erinringar. Däremot har
lagrådet funnit anledning förorda en från remissförslaget avvikande lösning
lagtextmässigt. Lagrådet återkommer härtill i det följande under 54:11 a.

IV Vissa
andra frågor

Hänskjutande
av prejudikatfrågor från tingsrätt till HD

Som
lagrådet redan inledningsvis anfört tillstyrker lagrådet, att tingsrätt under
pågående rättegång i ett dispositivl tvistemål skall kunna hänskjuta en
prejudikatfråga tifl HD om parterna samtycker till detta och har avtalat att
inte överklaga tingsrättens dom. Lagrådet finner det vara av värde att man på
detta sätt kunnat finna nya vägar att föra fram prejudikatfrågor och all det är
lämpligt att reformen till en början begränsas på sätt som skett. De
erfarenheter som härvid framkommer kan komma lill användning vid del fortsatta
reformarbetet för en utbyggnad på prejudikatbildningens område.

Som
framhålles i remissprotokollet blir tingsrättens handläggning beträffande
prejudikatfrågan av största betydelse. Det är således viktigt att tingsrätten
ser till att sakförhållandena och fömtsättningarna för frågeställningen i
prejudikatfrågan blir noggrant penetrerade mellan parterna. En lämplig tidpunkt
för prejudikatfrågornas hänskjutande till HD synes som departementschefen pekat
på bli när förberedelsen är avslutad och rätten enligt 42:16 sammanställt
parternas ståndpunkter, vilket torde bli erforderiigt i de flesta fall.

Vad
beträffar handläggningen i HD påpekas i remissprotokollel att det

normalt inte bör förekomma någon skriftväxling parterna emellan i HD

men alt HD naturligtvis kan föreskriva om skriftväxling om detta behövs.

Lagrådet vill emellertid framhålla, att partema i HD bör få möjlighet till 98

rättslig
utveckling av sin talan vilket bör kunna ske både genom skriftväx- Prop.
1988/89:78 ling och eventuellt vid förhandling. Lagrådet vill även erinra om
att HD innan prejudikatfrågan blir slutligt avgjord kan finna det erforderligt
att i något hänseende som berör prejudikatfrågan införskaffa yttrande från
någon myndighet eller sammanslutning.

Lagrådet
ansluter sig till vad som anförts i remissprotokollet om att det är
tingsrättens sak att pröva frågan om rättegångskostnader även i den del de
hänför sig till prövningen i HD. Det bör dock påpekas att ersättningen lill
eventuellt biträde enligt rättshjälpslagen lämpligen bör fastsslällas i HD beträffande
kostnaden där (jft NJA 1977 s. 743 och 1984 s. 692).

Lagrådet
har ingen erinran mot att tingsrätts beslut beträffande en begäran om hänskjutande
av en prejudikatfråga från tingsrätt till HD enligt remissprotokollet inte bör
kunna överklagas. Tingsrättens beslut, oavsett det innebär bifall eller avslag
på en dylik begäran, måste anses utgöra ett sådant beslut som är att hänföra till
49:8. Med hänsyn till att parterna avtalat om att inte överklaga tingsrättens
dom kan något överklagande enligt denna paragraf inte ske. Någon särskild fullföljdsbestämmelse
erfordras således inte beträffande de aktueUa besluten.

Förslagen
om fullföljdsförbud med ventil

I
fråga om vissa slag av mål där det i dag inte går att överklaga hovrättens
avgörande till HD införs enligt förslaget en ventil, enligt vilken hovrätten kan
medge rätt att överklaga, om det föreligger särskilda skäl för att låta HD ta
ställning till frågan om målet är av prejudikatintresse. Förslaget tar sikte på
gällande fullföljdsförbud för lönegarantimål (5.4), mål om felparkeringsavgifier
(5.7) och mål om bötesförvandling (5.8). Motsvarande ventil införs för vissa gmpper
av mål där del i dag inte finns något fullföljdsförbud men där ett principiellt
fullföljdsförbud nu föreslås bli infört, nämligen mål om underhåll till barn
(5.3) och lill make (5.2) samt mål om ersäUning till biträde enligt
rättshjälpslagen (5.6) och till offenflig försvarare (RB-förslaget 54:2 a).

Fördelarna
med ett fullföljdsförbud i hovrätt är alt man kan avlasta HD arbete med
dispensprövningar. Nackdelarna är att prejudikatbildningen kommer att ligga på ell
stort antal hovrättsavdelningar med risk för bristande enhetlighet i
rättsutvecklingen som följd, vilket i sin tur kan leda till onödiga processer.
Förslagen om fullföljdsförbud med ventil syftar till en överföring i största
möjliga utsträckning av den kvalificerade rättsbildningen lill HD samtidigt
som HD inte belastas med andra mål än sådana som är intressanta från
prejudikatsynpunkt. Lagrådet instämmer helt i dessa syften. Mot lagreglemas
utformning på området har lagrådet intet att erinra.

Lagrådet
har heller ingen erinran mot det gjorda urvalet av mållyper. Som anförs i
remissprotokollet torde det vara ändamålsenligt att i framtiden överväga fullföljdsvenliler
i samband med all respektive materiella områden ses över.

Under
avsnittet 5.3 om underhållsbidrag till barn framhålls att hovrät

tens beslut att tillåta överklagande skall meddelas i samband med att målet 99

avgörs. Följaktligen skall
i dom eller beslut ges till känna, om part äger rätt Prop. 1988/89: 78 all
överklaga eller ej (se 17:7, 12 och 13 RB). I klarhetens intressen vill
lagrådet påpeka, att vad som nu sagts om underhållsbidrag till barn gäller även
övriga här berörda måltyper.

V
Närmare om särskilda bestämmelser i RB-förslaget

3
kap. 5 §

Förslaget
att vad som nu är plenimål skall få prövas av tolv ledamöter möter ingen
erinran från lagrådets sida. Med all sannolikhet blir det ytterst sällsynt att
en femmansavdelning kommer att ställas inför behov av att välja mellan plenisammansältningoch
tolvmannasammansältning. I praktiken torde i så fall valfrågan föregås av en
allmän sondering inom domstolen om vad som från organisatoriska synpunkter är
lämpligast. Den administrativa frågan om urvalet av de tolv torde kunna lösas
genom föreskrift i HD:s arbetsordning.

3
kap. 6 §

Paragrafen,
som innehåller regler om HD:s sammansättning, föreslås ändrad i flera
hänseenden. Bl. a. föreslås att bestämmelserna om att avdelningen i vissa
fall, om prövningen är av enkel beskaffenhet, är domför med tre ledamöter,
skall omfatta också HD:s prövning av besvär över sådana hovrätts avvisningsbeslut
som avses i 54:16. Förslaget har motiverats utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7.5). Lagrådet har ingenting att erinra häremot.
Förslaget har väsentligen motiverats med att en prövning med fem ledamöter
innebär en onödigt kvalificerad sammansättning med hänsyn lill frågans
beskaffenhet. Samma skäl kan enligt lagrådets mening anföras också beträffande
andra frågor som HD med gällande regler måste pröva på fullsutten avdelning.

Lagrådet
syftar då i första hand på sådana frågor om avvisning av revisionstalan eller besvärslalan
som HD har att pröva enligt 55:6 och 7 respektive 56:6 och 7. Av samma skäl som
en överprövning av hovrätts avvisningsbeslut bör kunna äga rum med tre ledamöter
om den är av enkel beskaffenhet, bör enligt lagrådets mening HD:s beslut att
avvisa en revisionstalan eller besvärstalan i enkla fall kunna fattas av tre
ledamöter.

En
annan sådan fråga är HD:s förordnande enligt den nyligen införda bestämmelsen i
14:7 a (jfr prop. 1986/87:89) om alt mål som handläggs vid två eller flera
tingsrätter skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna. Frågor av
detta slag är oftast mycket enkla att avgöra. Att prövningen har lagts på HD
torde främst bero på praktiska hänsyn, eftersom HD är en instans som är
överordnad tingsrätter inom olika hovrättsområden. Enligt lagrådets mening vore
det en fördel om dessa frågor skulle kunna handläggas av tre ledamöter.

Härutöver
förekommer för prövning'av fem ledamöter frågor om avvi

sande av ofullständiga stämningsansökningar eller avvisande på grund av

rättegångshinder ävensom anmälning av vissa skrifter med obestämt inne- 100

håll. Dessa frågor är ofta
av enklare beskaffenhet och skulle också de med Prop. 1988/89:78 fördel
kunna avgöras av tre ledamöter. Lagrådet finner emellertid att de aktuella
förhållandena är svåra att precisera i lämplig lagtext. Med hänsyn härtill och
då dessa frågor är av förhållandevis ringa omfattning låter lagrådet bero vid
detta omnämnande.

På
grund av det anförda föreslår lagrådet att den föreslagna lydelsen av 3:6 2 st
kompletteras med ytteriigare två punkter, att viss ändring sker i
ordningsföljden och att andra stycket får följande lydelse:

"Om
prövningen är av enkel beskaffenhet, är avdelningen domför med tre ledamöter
vid prövning av

1. frågor
om förening av mål enligt 14 kap. 7 a §,

2.
besvär över hovrätts avvisningsbeslut
som avses i 54 kap. 16 §,

3.
frågor om avvisning av
revisionstalan enligt 55 kap. 6 och 7 §§ eller besvärstalan enligt 56 kap. 6
och 7 §§,

4.
frågor om häktning och
reseförbud som avses i 55 kap. 8 § andra stycket tredje meningen, eller

5.
ansökningar om resning eller
återställande av försutten tid eller besvär över domvilla."

42
kap., 17 a §

Den
föreslagna bestämmelsen innefaftar i och för sig bara en upplysning om att
vissa bestämmelser i 56 kap. behandlar vad som gäller om hänvisningsproceduren.
Något störande är dock att förevarande paragraf förmedlar intrycket att del
redan i tingsrätten skulle kunna vara fastslaget att en prejudikatfråga vore
för handen. För att undvika detta kan paragrafen ges följande lydelse:

"I
56 kap. 15-17 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten till prövning av högsta
domstolen får hänskjuta en fråga, som tingsrätten uppfattar såsom en
prejudikatfråga."

49
kap. I §

I
lagrådsremissen föreslås att avtal om att inte överklaga tingsrättens dom
skall, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten, kunna ingås även innan
tvist har uppstått mellan parterna. Förslaget innebär en utvidgning av
bestämmelsen i 49:1 3 st som medger att avtal får träffas endast sedan tvist
uppkommit. Lagrådet har i och för sig ingen erinran mot förslaget.

Eftersom
RB gäller i arbetstvister i allt, varom inte är stadgat i lagen

(1974:371) om rättegången i arbetstvister, så är bestämmelsen i 49:1 3 st

tillämplig i mål enligt arbetstvistlagen. Den föreslagna, utvidgade bestäm

melsen kan för arbetsrättens del möjligen inge betänkligheter med tanke på

att en arbetsgivare skulle kunna tänkas förmå en icke organiserad arbetsta

gare att vid anställningens ingående sluta ett avtal med nyss angivet

innehåll utan att arbetstagaren är fullt medveten om avtalets konsekven

ser. Häremot kan dock anföras, att redan den nuvarande bestämmelsen i

49:1 3 st gäller i arbetstvister och att det enligt arbetstvistlagen är möjligt

att hänskjuta arbetstvist till avgörande av skiljemän. Det bör också påpe- 101

kas
att, om avtalsvillkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll och Prop.
1988/89:78 omständigheterna vid avtalets tillkomst, villkoret kan jämkas enligt
36 § avtalslagen. Mot denna bakgmnd godtar lagrådet förslaget även i nu berört hänseende.

54
kap. 11 §

Det
är främst första stycket i remissförslaget som tilldrar sig intresse. En närmast
logisk fråga är om deldispensen eller prejudikatfrågedispensen skall nämnas
först. Enligt lagrådets mening är det naturliga att ta deldispensen först
såsom tifl sin typ mer omfattande; i sådant fall slår ju dessutom alla dispensgmnder
till. Lagrådet förordar därför och med hänvisning till vad lagrådet har anfört
i avsnitt II punkt 3, att första stycket ges följande lydelse:

"Prövningstillstånd
får begränsas att gälla en viss del av det överklagade avgörandet eller en viss
i målet föreliggande fråga, vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen (prejudikatfråga). /Här sätts ev in en andra mening av den
lydelse lagrådet angivit i avsnitt II punkt 3/."

Det
står för lagrådet klart att en inplacering av den nya andra meningen i just
54:11 I st ingalunda är odiskutabel. Goda skäl kan tvärtom anföras för att
54:11 skall även fortsättningsvis få som tema endast prövningstillståndets
räckvidd och ej reglera något om de materiella normerna för den fortsatta
handläggningen.

Den
nu anförda synpunkten kan väl motivera att den avsedda tilläggsregeln i
stället placeras i ny paragraf, lämpligen benämnd 54:11 b. Att den i så fall
får sin placering efter den tilltänkta 54:11 a (avseende de s k RÅ-fallen) är
försvarligt med tanke på att ifrågakommen tilläggsreglering skall gälla även
för 11 a-paragrafens fall.

54
kap. 11 a §

Remissförslaget
i denna paragraf är uppbyggt efter följande modell. I första stycket anges
såsom en principiell gmndsats, att HD i här aktuella mål vari talan förs av RÅ,
JK eller JO får besluta att begränsa prövningen till en viss prejudikatfråga. I
andra stycket anges - som vore det en fakultativ möjlighet - att beslut enligt
första stycket får meddelas interimistiskt, varvid målet i övrigt förklaras
vilande. Tredje stycket ger en föreskrift som anknyter andra styckets fall till
dé regler som handlägg-ningsmässigt gäUer för prövningstillstånd.

Av
remissprotokollet och kompletterande upplysningar vid föredragningen framgår,
att första stycket inte är avsett att i något fall tillämpas separat. Det är
alltså inte fömtsätt att HD i slutskedet av ett måls handläggning skulle, utan
att interimistiskt beslut föregått, kunna göra en prövningsbegränsning och
avvisa revisionstalan i ointressanta delar.

Det
måste anses vara till klar fördel om paragrafens uppbyggnad får

återspegla det kronologiska förloppet med avstamp i det undantagslöst

tänkta fallet, att ett preliminärt beslut blir inledningen, när prövningsbe- 102

gränsning enligt
paragrafen överhuvudtaget skall komma i fråga. I enlighet Prop. 1988/89:78
härmed föreslår lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:

"Vid
talan som avses i 9 § andra stycket får högsta domstolen, om målet väckts vid
tingsrätt, såsom inledande åtgärd besluta, att prövningen av målet tills vidare
begränsas till en viss prejudikatfråga och att målet i övrigt skall vara
vilande. I fråga om beslut enligt detta stycke tillämpas de regler som gäller
för beslut om prövningstillstånd.

I
den mån högsta domstolens bedömning av prejudikatfrågan ger anledning därtill
skall högsta domstolen häva begränsningsbeslutet och pröva även återstående
frågor eller, om så är lämpligt, återförvisa målet till lägre rätt. Därvid
tillkännages prejudikatfrågans bedömning. 1 annat fall skall med
tillkännagivande av prejudikatfrågans bedömning förklaras, att målet såvitt
angår de återstående frågoma lämnas utan prövning och att hovrättens avgörande
i de av högsta domstolen icke prövade frågor skall stå fast."

Den
avslutande passusen om förklaring att hovrättens avgörande skall slå fast i
icke prövade frågor, har tillkommit för att det behövs en motsvarighet till
54:11 3 st som gäUer för prövningstillståndsfallen.

Processrättsligt
sett är ett slutligt avgörande om prövningsbegränsning i paragrafens fall inte
annat än ett avvisningsbeslut. I regel kommer ett sådant beslut knappast att
bli en överraskning för revisionskäranden (RÅ m. fl.), eftersom det är fömtsätt
att denne ofta själv tar initiativ till prövningsbegränsningen. Det bör
avslutningsvis betonas att den föreslagna särskilda rättsfiguren för talan av
RÅ, JK och JO har avseende enbart på fall som är av den typ att för parter i
allmänhet prejudikatfrågedispens är möjlig. Spörsmål om partiell dispens i
avseende på viss del av det överklagade avgörandet kommer här inte in i
bilden. Detta förhållande är naturligt eftersom RÅ m fl själv kan begränsa
sitt överklagande till viss del av hovrättsavgörandet. I vice-versamål torde
tillämpning av paragrafen knappast bli aktuell annat än när motparten
beviljats partieUt prövningstillstånd.

I
sådana handläggningsspörsmål som paragrafen ej behandlar blir de allmänna
bestämmelserna tillämpliga, t. ex. 55:12 och 12 a.

54 kap.
13 §

I
anledning av den ändrade styckeindelningen i 54 kap. 11 § behövs en följdändring
så att hänvisningen i 13 § till 11 § andra stycket ändras till att avse 11 §
tredje stycket.

55 kap.
12 §

Remissförslaget
lanserar under denna paragraf en utvidgning av HD:s möjligheter att pröva mål
på handlingarna, något som lagrådet ser såsom positivt.

Beträffande
förslagets första stycke punkt I skall generellt gälla att preju

dikatfråga får prövas på handlingama. Lagrådet har redan fömt uttryckt

som sin mening att detta är ett bra förslag. Sedan är det en sak för sig att

HD, oberoende av lagtexten, kan finna det önskvärt att även i en prejudi- 103

katfråga
hålla huvudförhandling för att få rillfälle att höra muntliga pläde- Prop.
1988/89:78 ringar (se avsnitt II
punkt 9). Härom behövs ingen
föreskrift.

Beträffande
remissförslagets första stycket punkt 2 har lagrådet redan i avsnitt II punkt
6 anfört de synpunkter som enligt lagrådets mening bör vara vägledande. Med
undvikande av remissförslagets rekvisit att HD "helt grundar avgörandet i
övrigt på hovrättens bedömning" bör sålunda punkten ge uttryck för att det
är själva tilläggsdelens problemställning och beskaffenhet i övrigt som skall
bli avgörande för om handläggningen i HD skall få ske på handlingarna.

Ställningstagandet
i det avseendett bör läggas i HD:s hand utifrån ett prövningstema som i
vardagsspråk kan beskrivas sålunda: kan en huvudförhandling i just detta mål
länkas tillföra målet något av värde? Lagrådet har i sin nedan redovisade
lagtext försökt ge uttryck åt denna tankegång. Lagrådet har därjämte lagt sig
vinn om att — till skillnad från remissförslaget — i punkt 2 av paragrafens
första stycket inbegripa även restdelarna i de fall där redan enligt gällande
rätt partiell dispens får förekomma. Med en tillkommande språklig jämkning i
punkt 4 vill lagrådet tills vidare, med hittills anförda synpunkter som
underlag, presentera följande från remissförslaget delvis avvikande lagtext:

"Högsta
domstolen får utan huvudförhandling avgöra

1.
en prejudikalfråga,

2.
frågor i eller delar av ett
mål, vilka kommer under prövning efter att ha omfattats av vilandeförklaring
enligt 54 kap. 11 § andra stycket eller 11 a § första stycket, dock frånsett fafl
vari någon för målels utgång avgörande omständighet är av beskaffenhet att
böra prövas efter huvudförhandling,

3.
ett mål som har tagits upp
omedelbart av hovrätten, eller

4.
sådant mål eller sådan fråga i
ett mål som skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet eller med tolv
ledamöter."

;:
Lagrådet har emellertid funnit anledning att inte begränsa sitt perspektiv till
det genom remissförslaget väckta problemet hur man skall hantera tilläggsdelen
eller tilläggsfrågan, sedan partiell dispens förekommit och föranlett ett
sådant ställningstagande i den utkristalliserade kämfrågan att vilandeförklarade
delar eller frågor måste väckas till liv genom tilläggsdispens.

Man
bör frigöra sig från de skygglappar som naturligen lätt appliceras, när man begmndar
ett förslag som går ut på den specifika frågeställningen, alt ett mål blir
uppdelat i dels en prejudikatfålla och dels en typiskt sett ointressant
tilläggsfålla, vilken när prövningsprocederet föranleder därtill måste komma
under HD:s prövning: Man ställs då inför frågan varför HD inte — efter en
sedvanlig generell dispens — skulle få göra samma bedömning om behovet av
huvudförhandling som anvisas i lagrådets nyss redovisade lagtext under punkt
2. Även med beaktande av artikel 6 i den : europeiska konventionen den 4
november 1950 angående skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande
friheterna kan lagrådet för sin del inte uppleta något riktigt sakskäl för att
de sedvanliga dispensfallen skulle följa andra bedömningsnormer än de som avses
för sådana tilläggs-

104

dispenserade
frågor som genom remissförslaget kommit att stå i focus för Prop.
1988/89:78 HD:s uppföljande handläggning beträffande "målet i
övrigt".

Lagrådet
vill därför framföra förslaget, att man radikalt slopar det kineseri som är
inbyggt i 55:12 när det gäller att preciserat fånga in särskilda måltyper som
skall få prövas på handlingama. M.a.o. synes det för lagrådet vara dags att
skrota framvuxet system att söka sinnrikt utkristallisera specifika processituationer
där avgörande på handlingama får förekomma: man har nu inför sig
remissförslagets fyrapunktsmässiga utformning och därtill som komplement 55:12
2 st:s hänvisning till 50:21 och 51:21, vilka lagmm i sin tur är ganska mångfasetterade.

Lagrådet
ser inte någon som helst anledning till att man skulle vidbli vad som nyss
benämndes kineseri. Lagrådet vill därför framföra tanken, att vad lagrådet
förut angivit som rekvisit för 55:12 1 st punkt 2, upphöjs till att bli en
generell princip för 55:12:s hela tillämpningsområde. Paragrafen i sin helhet
skulle i så fall kunna ges följande lydelse:

"Högsta
domstolen får utan huvudförhandling avgöra mål, del av mål eller särskild fråga
i mål, om inte någon för sakens utgång avgörande omständighet är av
beskaffenhet att böra prövas efter huvudförhandling. Vid bestämmande av
handläggningsformen skall högsta domstolen särskilt beakta om part begärt
huvudförhandling.

Oavsett
första stycket gäller att högsta domstolen alltid utan huvudförhandling får
avgöra fråga som skall prövas av högsta domstolen i dess helhet eller med tolv
ledamöter."

När
lagrådet nu väcker frågan om att på sist angivet sätt kasta loss från nu
gällande formalreglering beträffande fömtsättningama för HD att pröva mål på
handlingarna, finns det anledning att göra en kort rättshistorisk återblick.
När bestämmelserna om ett ganska restriktivt hållet utrymme för prövning på
handlingarna tillkom 1942 med ikraftträdande den 1 januari 1948 gällde det att
få muntlighetsprincipen att slå igenom radikalt och bryta med det gamla i
väsentliga delar protokollariska systemet; respektlöst uttryckt var
lagstiftarens syftemål att lära gamla hundar att sitta.

Nu,
40 år senare, kan konstateras att hela den aktiva domargenerationen är fostrad
i RB:s anda med insikt om och uppskattning av muntlighets-principens värde
inbyggd i ryggmärgen. För HD-ledamöternas vidkommande torde det mot angiven bakgmnd
vara alldeles överflödigt att upp-stäUa detaljerade, urskiljande kriterier som
skall vara utslagsgivande beträffande fall som skall få avgöras på
handlingarna. Det måste anses fullt tillräckligt att det, för valet meUan
handläggning på handlingama eller huvudförhandlingsformen, får gäUa en allmänt
hållen bedömningsnorm av den art lagrådet nyss skisserat; den kommer med all
säkerhet inte att vara en sämre slagmta än vad som enligt nuvarande rätt
gäller. (En tilläggsanmärkning: .nuvarande reglering har i praktiken medfört
att då och då i HD behövt ske huvudförhandhng när sådan varit väsentligen
meningslös).

I
förevarande sammanhang är värt att erinra om att enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291) fastslagits en gmndsats av i stort sett den typ lagrådet förordat i
det föregående (se nämnda lag 9 § andra stycket).

105

55
kap. 12 a § Prop. 1988/89:78

Lagrådet
har i avsnitt II punkterna 7 och 8 anfört sina mer väsentliga synpunkter
på denna paragraf Mot bakgmnd av vad som där anförts förordar lagrådet att
paragrafen ges följande lydelse:

"Om
högsta domstolen med tillämpning av bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 11 a §
prövat en prejudikatfråga, får domstolen, om ytterligare prövning krävs, helt
eller delvis grunda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning.
Kan avgörandet i sistnämnt avseende ej ske samtidigt med avgörandet av
prejudikatfrågan, skall särskilt avgörande i prejudikatfrågan meddelas. 1 fall
då enligt första meningen krävs prövning av annat än prejudikatfrågan får
högsta domstolen, med undanröjande av lägre rätts avgörande, återförvisa målet till
lägre rätt för fortsatt handläggning.

En
prejudikatfråga får avgöras genom dom."

En
särskilt prövad prejudikatfrågas väsen gör att den ibland inte naturligt
faller in i RB:s begreppsbildning när det gäller valet mellan termen dom eller
termen beslut (17:1 och 30:1 RB).

När
man nu är inne på ett område där det viktiga är att finna nya vägar för HD:s
rättsbildande verksamhet, finner lagrådet att den begreppsmässi-ga frågan om mbricering
av HD:s avgörande är skäligen likgiltig. Remissförslagets andra stycke i
förevarande paragraf är i och för sig tillräckligt för att ge en anvisning om
att HD ges frihet att benämna sitt avgörande i prejudikatfråga såsom dom.
Underförstått ligger i delta som alternativ att HD kan kalla avgörandet för
beslut. Lagrådet har haft under övervägande om sådant särskih
prejudikatavgörande som åsyftas i lagrådets lagtextförslag första stycket
andra meningen kan anses göra det viktigt att fästa uppmärksamhet vid
avgörandets rubricering. Det har diskuterats lokutioner av typen: Avgörandet
får betecknas som dom eller som beslut, varvid beteckningen får bero på om
avgörandet är närmast jämförligt med den ena eller andra arten. Lagrådet har
dock stannat för att remissförslagets andra stycke i förevarande paragraf
egentligen utsäger allt som behöver sägas i rubriceringsfrågan.

56
kap. 15-17 §§

Lagrådet
har från allmänna synpunkter behandlat den föreslagna nyheten

att frågor av prejudikatnalur skall kunna hänskjutas från tingsrätt direkt

till HD och har därvid ställt sig positivt (avsnitt IV). De
närmare bestäm

melser i ämnet som återfinns i rubricerade paragrafer ger inte heller

anledning till någon erinran. Dock vill lagrådet fästa uppmärksamhet vid

sitt påpekande i avsnitt IV
att det kan vara av värde, om i de hänskjutna
•

fallen parterna får tillfäUe till rättslig utveckling av sin talan inte endast

genom skriftväxling utan även vid förhandling. Sistnämnda handlägg

ningsform står nu inte till förfogande enligt 56 kap. Lagrådet kan inte finna

något hinder att för den nya måltypen i HD uttryckligen anvisa möjlighe

ten att hålla förhandling. I enlighet med det anförda föreslår lagrådet, att

till 56:17 fogas ett andra stycke med lydelsen: 106

"Högsta
domstolen får hålla förhandling i målet." Prop.
1988/89:78

VI Förslaget
till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

I
fråga om talan mot domstols beslut enligt rättshjälpslagen tillämpas enligt nu
gällande 49 § vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen. 49 c
§ innehåller regler som begränsar biträdets rätt att i högre instans åberopa
nya omständigheter till stöd för sitt ersättningsanspråk. Sistnämnda paragraf
har enligt förslaget kompletterats med ett nytt andra stycke, enligt vilket det
i princip råder fullföljdsförbud mot hovrättens beslut om ersättning till
biträde, som själv överklagat ett beslut om ersättning för
tingsrättsprocessen. Lagrådet anser att detta nya stycke naturligen bör
placeras i anslutning till huvudregeln i 49 §, lämpligen som ett andra stycke.
Av första stycket i 49 § bör framgå att huvudregeln inte gäller fall som avses
i andra stycket, vilket bör få följande lydelse:

"Hovrättens
beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde får inte
överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det
föreligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket I rättegångsbalken".

Lagtexten
kommer härigenom att nära ansluta till den föreslagna texten i 54:2 a RB.
Lagrådets förslag innebär ingen ändring i sak.

VII Förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

1
anledning av den ändrade styckeindelningen i 54 kap. 11 § RB behövs en följdändring
så att hänvisningen i 10a§ andra stycket till 54 kap. 11 § andra stycket RB
ändras tiU att avse 54 kap. 11 § tredje stycket RB.

VIII
Övriga lagförslag

Förslagen
föranleder inte någon erinran från lagrådets sida. Uppmärksamhet bör dock
beträffande flera av förslagen fastas vid vad lagrådet anfört avslutningsvis i
avsnitt IV.

107

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:78

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om högsta domstolen och rättsbildningen

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 19 januari 1989) över förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i föräldrabalken,

4.
lag om ändring lagen (1970:741)
om statlig lönegaranti vid konkurs,

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar,

6.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

7.
lag om ändring i lagen
(1972:206) om felparkeringsavgift samt

8. lag
om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har inte haft något att erinra mot förslagens aflmänna inriktning. Lagrådets
erinringar och ändringsförslag gäller främst innebörden av förslaget att HD
skall kunna begränsa sin prövning tifl en prejudikatfråga, och då särskilt hur
HD skall förhålla sig till de delar av målet som ligger utanför
prejudikatfrågan (54 kap. 11 § RB), och frågan om avgörande på handlingarna i
HD (55 kap. 12 §). Lagrådet har också väckt frågan om HD bör offentliggöra sitt
ställningstagande i prejudikatfrågan i de fall då målet skall prövas vidare i
HD (55 kap. 12 a§) och har föreslagit en ytterligare utvidgning av
bestämmelserna om att vissa frågor får avgöras av HD med tre ledamöter (3 kap.
6 §). Övriga påpekanden och ändringsförslag är av närmast lagteknisk natur.

I
den mån förslagen inte omnämns särskilt i det följande har de inte

föranlett någon erinran från lagrådet. Detta gäller bl. a. förslaget om att

mål och frågor skall kunna avgöras av HD med tolv ledamöter i stället för i

plenum (3 kap. 5 §) och förslaget om utvidgade möjligheter att ingå avtal

om fullföljdsförbud. Lagrådet har i sistnämnt hänseende uttryckligen för

klarat sig godta förslaget samtidigt som lagrådet påpekat att det också 108

omfattar tvister som skall
handläggas enligt lagen (1974:371) om rätte- Prop. 1988/89:78 gången i arbetstvister.

Utöver
vad som särskilt anmärks i det följande bör vissa redaktionella ändringar göras
i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Begränsning
av prövningen till prejudikatfrågor 54 kap. 11 §

Lagrådet
tillstyrker att HD skall kunna begränsa sin prövning till en prejudikatfråga i
målet och instämmer i att denna lösning är att föredra framför en strikt
uppdelning i rätts- och sakfrågor. Däremot har lagrådet vissa erinringar när
det gäller utformningen av förslaget till ändrad lydelse av 54 kap. 11 §. Av
yttrandet framgår att lagrådet ställer sig bakom förslagets syfte men är
kritiskt till lagtextens utformning; enligt lagrådet skulle det av det
remitterade förslaget tifl lagtext inte framgå / vilken utsträckning hovrättens
dom är föremål för omprövning när HD beslutat begränsa sin prövning till en
prejudikatfråga i målet.

Lagrådet
har framhållit att det är väsentligt att det av dispensbeslutet klart framgår i
vilken utsträckning HD avser att ompröva hovrättens dom. Jag vill livligt
instämma i detta påpekande. Såsom lagrådet påpekar måste parterna få ett klart
och entydigt besked så att de vet hur de skall lägga upp sin talan i HD.

I
remissprotokollet har jag inte närmare gått in på vad HD:s beslut att begränsa
sin prövning till en prejudikatfråga innebär när det gäller HD:s möjligheter
att ompröva målet i övrigt. Jag har här följt rättegångsutredningens (RU:s)
förslag, och ingen remissinstans — inte heller HD:s ledamöter — har uttryckt
någon tvekan i detta hänseende. Men uppenbarligen finns det skäl att jag
närmare utvecklar mig på denna punkt och förtydligar innebörden av milt
förslag.

Jag
vill inledningsvis påpeka att lagrådet i sitt yttrande genomgående ställer
begreppen prejudikatfråga — sakfråga (sakförhållanden) mot varandra. Detta ger
intryck av att prejudikatfrågan.alltid skulle vara en rättsfråga och kan
därmed leda till missförstånd när det gäller förslagets innebörd. Visserligen
torde del i praktiken, såsom jag också framhållit i remissprotokollel, vara så
att prejudikalfrågan i allmänhet är en rättsfråga. Det är emellertid angeläget
att framhålla att prejudikatfrågan mycket väl kan innehålla moment av
sakfrågekaraktär.

En
begränsning av prövningen i HD till en prejudikatfråga leder alltså inte, som
lagrådet också påpekar, definitionsmässigt till att enbart rättsliga
överväganden kommer under HD:s prövning. Inte heller ger prejudikatfrågebegreppet
som sådant svar på frågan i vilken utsträckning hovrättens dom kommer all omprövas.

Enligt
den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten (54 kap. 11 §) skall HD

kunna begränsa prövningstillståndet till en viss prejudikatfråga i målet.

Innebörden härav är helt enkelt att inga andra frågor än den sålunda fram

släppta frågan, så som den formulerats av HD i dispensbeslutet, skall prövas 109

av HD. Annoriunda uUryckt
innebär detta att HD tills vidare beslutar att Prop. 1988/89:78 inte ompröva
övriga delar av hovrättens dom. Därav följer att hovrättens avgörande i övrigt
kommer att ligga till gmnd för HD:s prövning av den dispenserade frågan; något
annat kan helt enkelt inte läggas till gmnd för bedömningen. Om
prejudikatfrågan är en rättsfråga, exempelvis hur ett visst förfarande skall mbriceras
straffrättsligt, kan HD inte ompröva sakfrågorna, dvs. de faktiska omständighetema
i målet. I fråga om dessa måste HD bygga på hovrättens bedömning. Om jag, i
stället för att förorda en begränsning till en viss prejudikatfråga i målet,
hade valt metoden att låta HD begränsa sin prövning till en rättsfråga i målet,
skulle det knappast ha rått någon tvekan om att HD därmed skulle vara förhindrad
att ompröva sakfrågoma i målet. Mitt förslag bygger på samma tanke; om HD
begränsar sin prövning till en viss fråga i målet, så blir HD därmed förhindrad
att pröva andra frågor i målet. Andra frågor än den dispenserade frågan kan
inte prövas och frågan om i vad mån HD kommer att ompröva hovrättens dom beror
därför helt av hur HD formulerar prejudi-. katfrågan.

Jag
delar därför inte lagrådets uppfattning att begränsningen av prövningen i HD
kan uttryckas med en schablonmässig lokution i dispensbeslutet av det slag
lagrådet skisserar (avsnitt II, punkten 2, tredje stycket). Förslagets innebörd
är i stället den alternativa metod som lagrådet är inne på (i samma stycke),
nämligen att del av varje enskilt dispensbeslut måste framgå i vilken
utsträckning som hovrättens dom är föremål för omprövning; HD fömtsätts i
varje särskilt fall precisera vilken fråga man avser att pröva. Jag menar då
inte sådana vittomfattande formuleringar som lagrådet exemplifierar (punkten 1,
sista delen). Av HD:s beslut att begränsa sin prövning till frågan om det
föreligger adekvat kausalitet (exempel f) måste det självklart framgå vilket
handlingssätt och vilken skada man lägger till gmnd för bedömningen, nämligen
det handlande respektive den skada som framgår av hovrättens dom.

Syftet
med förslaget är all ge HD möjlighet att begränsa sin prövning till frågor som
är av intresse ur prejudikalsynpunkt och att HD skall kunna underlåta att
ompröva delar av hovrättens dom som inte har någon betydelse utöver det
aktuella målet. HD skall kunna ompröva om adekvat kausalitet föreligger i ett
visst fall och skall slippa att dessförinnan ge sig in på frågan om A verkligen
handlat så som hovrätten funnit eller om B:s skada verkligen är den av
hovrätten konstaterade.

HD
behöver naturligtvis inte utnyttja denna möjlighet att begränsa sin prövning.
Om HD inte anser sig kunna bygga på hovrättens bedömning kan HD naturligtvis
bevilja dispens för hela målet eller — med tillämpning av redan gällande regler
— bevilja partiell dispens för en del av målet.

Lagrådet
har ställt sig tveksamt till den av mig förordade metoden att HD i varje
enskilt dispensbeslut skall klarlägga i vad mån hovrättens dom kommer alt bli
föremål för omprövning. Denna metod är emellertid enligt min mening
ofrånkomlig. Den är i själva verket nödvändigt förbunden med förslagets
allmänna uppläggning.

Särskilt
i inledningsskedet finns det naturligtvis som lagrådet påpekar

risk för att ledamöterna på dispensavdelningen har olika uppfattningar om 110

huruvida HD kan eller bör
begränsa sin prövning lill just den fråga som är Prop. 1988/89:78

intressant ur
prejudikatsynpunkt eller om prövningen i HD skall omfatta

också andra frågor i
målet. Det är inte, som lagrådet vill mena (punkten 3),

fråga om vad som är mer
eller mindre praktiskt; det handlar om själva

kärnan i förslaget: HD
måste bestämma vilken fråga man skall pröva.

Detta innebär att
ledamöterna i HD kommer att behöva vänja sig vid att

se på målen med något
annorlunda ögon. I dag är ledamöterna vana vid att

avslå från att ompröva mål
som saknar intresse ur prejudikatsynpunkt.

Genom mitt nu framlagda
förslag får de möjligheter att, i de enskilda

målen, avstå också från
att pröva sådana frågor som saknar intresse från

prejudikatsynpunkt.

Av
vad jag nu sagt torde framgå all jag inte delar lagrådets uppfattning all
förslagets innebörd inte framgår av lagtexten. Något förtydligande är enligt
min mening således inte nödvändigt.

Anledningen
till att i det remitterade förslaget prejudikatfrågedispensen nämns före
deldispensen är att HD:s prejudikatbildande roll därmed lyfts fram. Man kan nog
också räkna med att prejudikatfrågedispensen i framliden blir mer frekvent än
deldispensen. Jag kan därför inte godta lagrådets förslag all deldispensen
skall nämnas först.

54
kap. 11 a §

Mina
förtydligande påpekanden beträffande 54 kap. 11 § gäller naturligtvis också de
fall där HD begränsar sin prövning till en prejudikatfråga i ett mål som
fullföljts av RÅ, JK eller JO (54 kap. 11 a §). Lagrådet har inte haft något
att erinra mot detta förslags allmänna uppläggning (avsnitt III) men har
förordat en annorlunda lagleknisk lösning (vid 54 kap. 11 a §).

Jag
har i och för sig inget att erinra mot en ändrad ordningsföljd så att paragrafen
speglar del kronologiska förloppet i stället för, som i det remitterade
förslaget, inledningsvis slå fast att HD har rätt alt i dessa mål begränsa sin
prövning. Den i lagrådsremissen förordade lösningen valdes därför att en regel
om att HD preliminärt får fatta beslut om en begränsning av sin prövning
annars kunde tyckas hänga i luften mot bakgmnd av bestämmelserna om att
prövningstillstånd inte krävs för dessa mål.

Lagrådels
förslag fömtsätter att ett beslut att begränsa prövningen alltid skall föregås
av ett preliminärt begränsningsbeslut. Jag vill, även om jag inte berört saken
i remissprotokollet, inte helt utesluta att det skulle kunna bli aktuellt att
först i ett mycket sent skede av handläggningen besluta om en begränsning av
prövningen till en viss prejudikalfråga. Jag förordar därför en formulering som
inte utesluter detta.

Jag
har också andra invändningar mot lagrådets förslag till lagtext. Dels

innebär regleringen i lagrådsförslagets andra stycke att handläggningen av

de s. k. reslfrågorna dubbelregleras; bestämmelser om den fortsatta hand

läggningen — fortsatt handläggning i HD elleråterförvisning till lägre rätt —

har reglerats i 55 kap. 12 a §. Dels ger den av lagrådet föreslagna lagtexten

intryck av all HD i dessa mål skulle vara tvungen all pröva de återstående

frågorna, trots att HD enligt 55 kap. 12 a § har rätt att underiåta en egen

prövning och grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning. 111

Jag har också vissa
invändningar mot lagrådets förslag när det gäller Prop. 1988/89:78
tillkännagivande av prejudikatfrågans bedömning. Jag återkommer till denna
fråga i anslutning till 55 kap. 12 a §.

Jag
är ense med lagrådet om att HD:s beslut att - slutligt - begränsa sin prövning
till en viss prejudikatfråga processrättsligt framstår som ett avvisningsbeslut
såvitt gäller målet i övrigt och att det av HD:s avgörande bör framgå att
hovrättens avgörande därmed skall stå fast. Paragrafen bör därför — efter
mönster av 54 kap. 11 § — kompletteras med en föreskrift härom.

1
övrigt förordar jag att lagrådsremissens lagförslag i denna del behålls med
vissa redaktionella ändringar i paragrafens andra stycke. Jag föreslår vidare
en ändring när det gäller bestämmelsen om vilandeförklaring i paragrafens andra
stycke. Eftersom målet i övrigt, enligt vad jag utvecklat i remissprotokollet,
alltid skall vila, bördetta enligt min mening kunna följa direkt av lagen.

54
kap. 13 §

Såsom
lagrådet påpekat föranleder den ändrade styckeindelningen i 54 kap. 11 § en
konsekvensändring i 54 kap. 13 §.

55
kap. 12 §

Lagrådet
har tillstyrkt förslaget om att en prejudikatfråga skall kunna avgöras på
handlingarna. Såsom lagrådet påpekar är bestämmelsen fakultativ. När del
gäller frågan om avgörande på handlingarna när bedömningen av prejudikatfrågan
leder till en prövning också av andra delar av målet, kan jag instämma i
lagrådets synpunkterom att regeln i 55 kap. 12 § första stycket andra punkten
har fått en för snäv utformning (jfr lagrådets yttrande avsnitt II, punkten 6 och under 54 kap. 12 a §). Ett skäl till den försiktiga
utformningen är att frågan över huvud taget inte hade berörts i ärendet, vare
sig av RU eller under remissbehandlingen. Jag ansåg mig därför inte ha underlag
för några egentliga förändringar när det gäller HD:s möjligheter att avgöra mål
utan huvudförhandling.

Av
samma skäl anser jag det inte vara möjligt att i detta lagstiftningsärende
föreslå några sådana genomgripande förändringar av reglerna om avgörande av mål
på handlingarna i HD som lagrådet altemativt förordar (vid 55 kap. 12 § andra
delen), nämligen att de olika bestämmelser som tillåter ett avgörande på
handlingarna skall ersättas med en huvudregel om avgörande på handlingarna.
Enligt min mening finns det i detta lagstiftningsärende inte tillräckligt underlag
för att bedöma om en förändring av handläggningsreglerna i enlighet med
lagrådets förslag är möjlig och lämplig.

Jag
vill därför i detta sammanhang inte föreslå andra ändringar i detta

hänseende än sådana som motiveras av mina övriga nu framlagda förslag.

Jag är således inte heller beredd att, såsom lagrådet föreslår (under 55 kap.

12 § i Qärde stycket), utvidga möjligheterna till avgörande på handlingarna 112

när
det gäller mål som varit föremål för en sådan partiell dispens som avser Prop.
1988/89:78 en del av målet.

Däremot
är jag, som jag redan antytt, beredd att förorda en annan formulering när det
gäller möjligheterna att på handlingarna avgöra de återstående frågor som kan
aktualiseras sedan HD prövat prejudikatfrågan. Jag är således ense med lagrådet
om att det remitterade förslaget har fått en onödigt snäv utformning. Jag
vidhåller alt regleringens utgångspunkt bör vara de fall då HD avstår från en
egen bedömning av de s. k. reslfrågorna (55 kap. 12 a § i det remitterade
förslaget). Kravet att HD därvid helt måste grunda sitt avgörande på hovrättens
bedömning är dock för strängt och kan, såsom lagrådet varit inne på, leda lill
onödiga diskussioner rörande frågan om rekvisitet är uppfyllt eller inte. En
lämplig lösning är enligt min mening en regel enligt vilken HD får avgöra målet
på handlingarna om HD i allt väsentligt grundar sitt avgörande av reslfrågorna
på hovrättens bedömning. Därav följer att det inte föreligger hinder mot ett
avgörande på handlingarna, om HD skulle nödgas göra en egen prövning av någon
fråga som är av underordnad betydelse i sammanhanget.

Ordet
"helt" i 55 kap. 12 § första stycket andra punkten i det remitterade förslaget
bör därför bytas ut mot "i allt väsentligt".

Som
jag nämnde i remissprotokollet talar åtskilligt för att ytterligare
lagändringar i ett senare skede kommer att krävas när det gäller HD-processen.
Frågan om en mer genomgripande förändring av reglerna om möjlighet att avgöra
mål utan huvudförhandling kan komma att övervägas i det sammanhanget.

55
kap. 12 a §

Jag
är ense med lagrådet (avsnitt II,
punkten 5) om att det för de fall som
lagrådet kallar typfall A naturligtvis inte spelar någon roll om HD avviker från
hovrättens domskäl eller t. o. m, vilket inte kan uteslutas, bedömer prejudikatfrågan
på ett helt annat sätt än hovrätten. Det utmärkande för typfall A är helt
enkelt att att någon ytterligare prövning inte krävs sedan HD avgjort prejudikalfrågan.
I dessa fall kan HD således avgöra prejudikatfrågan genom dom (54 kap. 12 a §
andra stycket) samtidigt som HD lämnar frågan om prövningstillstånd i vilandeförklarade
delar av målet utan bifall.

Enligt
lagrådet kommer mitt förslag i 55 kap. 12 a§, om all HD också vid prövningen av
målet i övrigt skall kunna grunda sitt avgörande på hovrättens bedömning, inte
att spela någon nämnvärd roll. Enligt lagrådet torde ledamöterna inte utnyttja
denna möjlighet ulan också i framtiden vilja pröva hovrättens domskäl
(lagrådets yttrande avsnitt II;
punkten 7). Jag tror för min del att
det för HD:s ledamöter, sedan reformen väl satt sig, kommer att bli alltmera
naturligt att inrikta sin prövning på de frågor som har intresse från
prejudikatsynpunkt.

Enligt
lagrådet skall HD, om det förflyter en tid mellan HD:s prövning av
prejudikatfrågan och målet i övrigt, lämna beskedom hurprejudikatfrå-gari
bedömts (avsnitt II punkten 8 och vid 55 kap. 12 a §).

De
skäl lagrådet anför kan naturligtvis inte frånkännas tyngd. Frågan är 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 78

emellertid
komplicerad och kan enligt min mening inte lösas så som Prop. 1988/89:78 lagrådet
föreslagit, alltså att HD alltid skall lämna besked i prejudikatfrågan i dessa
fall. Jag vill påpeka att RU har övervägt frågan och funnit att det i allmänhet
inte torde finnas något praktiskt behov av att avgöra prejudikatfrågan särskilt
i de fall en fortsatt prövning kommer att äga mm i HD (betänkandet s. 171) och
att ingen remissinstans har anmält avvikande uppfattning.

En
bestämmelse av det slag lagrådet förordar innebär att HD vid den fortsatta
prövningen skulle vara bunden av sitt besked i prejudikatfrågan. Enligt min
mening är det av stor vikt att HD behåller sin handlingsfrihet när det gäller
avgörandet av själva prejudikatfrågan. Hela syftet med reformen är att
förbättra prejudikatbildningen och det vore olyckligt om HD skulle tvingas att
stå fast vid en bedömning som vid en fömyad granskning skulle visa sig vara
felaktig. Den fortsatta handläggningen kan medföra att prejudikatfrågan hamnar
i en annan belysning. Prejudikatfrågans natur är också definitionsmässigt så
skiftande, liksom arten och karaktären på de återstående frågorna, att det
redan på gmnd härav framstår som mindre lämpligt att föreskriva ett
obligatoriskt offentliggörande av prejudikatfrågans bedömning.

En
lösning skulle kunna vara att man ger HD en fakuhativ möjlighet att avgöra
prejudikatfrågan särskih. HD skulle då kunna utnyttja denna möjlighet när prejudikalfrågans
lösning är så självklar och de återstående frågorna så enkla alt ett
offentliggörande bedöms vara riskfritt.

En
nackdel med denna lösning är, liksom när det gäller en obligatorisk regel, att
avgörandet i prejudikatfrågan blir ett avgörande av ett helt annat slag än de
avgöranden som nu finns i RB:s regelsystem. Enligt min mening skulle det därför
vara oundvikligt med en ny beteckning för dessa avgöranden. Tanken på att
införa nya beslutsbeteckningar har på flera ställen avfärdats i remissprotokollel
och denna uppfattning har stöd från flera tunga remissinstanser, bl. a. från HD:s
ledamöter. Jag kan inte dela lagrådets uppfattning att rubriceringsfrågan är
likgiltig (lagrådets yttrande vid 55 kap. 12 a §). Jag vill i detta sammanhang
också vända mig mot lagrådets tolkning av den föreslagna bestämmelsen i 55 kap.
12 a §. Lagrådet har menat att den omständigheten att en prejudikalfråga får
avgöras genom dom skulle innebära att HD alternativt får kalla avgörandet för
beslut. Det valda uttrycket "får" är naturligtvis inte avsett att
spegla en allmän valfrihet utan används därför att prejudikatfrågan helt enkelt
inte kan avgöras genom dom i de fall då ytterligare prövning krävs, i HD eller,
efter återförvisning, i lägre rätt.

Till
saken hör också att ett offentliggörande av prejudikatfrågan inte bara innebär
att HD offentliggör slutsatsen. HD kan inte vänta med skälen för sill
ställningstagande till dess att dom i målet meddelas — domen kan ju komma all
meddelas av en annan sammansättning — utan måste redan i detta sammanhang
skriva en utförlig motivering. Förhållandet mellan detta avgörande — det ur
prejudikatsynpunkt viktigaste ställningstagandet — och den slutliga domen i
målet blir därmed något märkligt.

Enligt
min mening bör frågan kunna hanteras av HD utan några särskil

da bestämmelser. Avsaknaden av regler på området innebär nämligen inte

att HD skulle vara förbjuden att underrätta parterna om sin uppfattning i 114

prejudikatfrågan. Det är
inget som hindrar HD att i de fall man är övertygad Prop. 1988/89:78 om
prejudikatfrågans bedömning — slutsatsen — informerar parterna härom i
anslutning till att parterna underrättas om att prövningstillståndet har utvidgats
och om målets fortsatta handläggning. Det behöver inte ses som något annat än
att HD underrättar parterna om att man för sin del har tagit ställning till prejudikalfrågan
och att man under den fortsatta handläggningen avser att inrikta sig på de
återstående frågorna. En sådan upplysning — som givetvis bör omgärdas med
lämpliga reservationer — binder inte HD vid den fortsatta handläggningen.
Samtidigt får parterna ett besked som gör det möjligt för dem att koncentrera
sitt processande till en del av målet. Jag kan heller inte se det som någon
större nackdel för prejudikatbildningen om parterna, trots beskedet efler på
grund därav, skulle välja att argumentera vidare i prejudikatfrågan i hopp om
alt kunna övertyga HD om en annan bedömning.

Mot
bakgrund av det sagda vidhåller jag det i remissprotokollel intagna förslaget
till 55 kap. 12 a §. Härav följer också att jag inte biträder lagrådets
förslag till lydelse av 54 kap. 11 a § i denna del.

HD:s
sammansättning

3
kap. 6 §

Lagrådet
har tillstyrkt förslaget i 3 kap. 6 § och har särskilt understrukit att de
ökade möjligheterna till dispensprövning med en enda ledamot väsentligt kommer
att bidra till att minska HD:s arbetsbörda. Jag ansluter mig helt till
lagrådets förslag om att vissa ytterligare frågor — HD:s beslut att avvisa en
revisions- eller besvärstalan och HD:s förordnande om förening av mål enligt 14
kap. 7 a § — i enklare fall skall kunna avgöras med tre ledamöter och förordar
därför att 3 kap. 6 § andra stycket utformas i enlighet med lagrådets förslag,
vilket också innebär en annorlunda ordningsföljd än enligt remissprotokollets
förslag. Eftersom reglerna om resning och återställande av försutten tid
respektive besvär över domvilla regleras i skilda kapitel i RB föreslår jag
dämtöver den redaktionella ändringen att dessa frågor regleras i skilda
punkter.

Hänskjutande
av prejudikatfrågor Jrån tingsrätt till HD

42
kap. 17 a §

Lagrådet
har funnit förslaget vara av värde för att få fram fler prejudikat

och har inte haft något att erinra mot förslagets allmänna inriktning. Jag

ansluter mig till lagrådets synpunkter i fråga om skriftväxling i HD, rätte

gångskostnader och rätten att överklaga (avsnitt IV och vid
56 kap. 15 —

17 §§). Jag delar lagrådels uppfattning att den föreslagna lagtexten i 42

kap. 17 a § ger intryck av att det redan vid hänskjutandetidpunkten skulle

vara klarlagt alt den hänskjutna frågan är en prejudikatfråga. Jag föreslår

därför att ordet prejudikatfråga ersätts av ordet fråga. Jag vill påpeka att

ordet fråga, och inte prejudikatfråga, använts i remissprotokollets förslag

till 56 kap. 15 §. 115

56 kap. 17 § Prop. 1988/89:78

Lagrådet
har föreslagit att 56 kap. 17 § kompletteras med en regel om att högsta
domstolen får hålla förhandling i målet och anför som skäl att denna
handläggningsform inte står till förfogande enligt 56 kap. Enligt min mening
finns, om HD önskar ge partema tillfäfle att utveckla sin talan rättsligt,
redan nu tillräckliga möjligheter till muntlig handläggning genom reglema i 56 kap.
12 § och dess hänvisningar till bestämmelsema för besvärsmål i hovrätt. Någon
särskild regel om rätt att hålla förhandling i de nu aktuella fallen behövs
därför inte.

Övriga förslag

Fullföljdsförbud
med ventil

Lagrådet
instämmer i förslagets syften och har ingen erinran mot lagreglernas
utformning eller urvalet av måltyper. Såsom lagrådet påpekat skall det framgå
av fullföljdshänvisningen humvida hovrätten beslutat tillåta överklagande
eller inte.

Jag
ansluter mig heh till lagrådets förslag till justering i fråga om ändringen i
rättshjälpslagen. I detta sammanhang vill jag erinra om att regeringen på min
hemställan tidigare denna dag beslutat att till riksdagen överlämna en
proposition om rättshjälpens organisation m. m. (prop. 1988/89:117) och att det
även i det sammanhanget föreslås en ändrad lydelse av 49 §. Den lagändringen
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagändringarna torde kunna
samordnas i samband med riksdagsbehandlingen av propositionema.

Såsom lagrådet påpekar föranleder den ändrade styckeindelningen i 54 kap.
11 § RB en konsekvensändring i 10 a § andra stycket lagen om felparkeringsavgift.

2 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i föräldrabalken,

4.
lag om ändring lagen (1970:741)
om statlig lönegaranti vid konkurs,

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

7.
lag om ändring i lagen
(1972:206) om felparkeringsavgift samt

8.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189). 116

3
Beslut Prop. 1988/89:78

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

117

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

Sammanfattning av rättegångsutredningens betänkande

Utredningen
tillsattes år 1977 för att göra en översyn av rättegångsbalken (RB). Vi skall
med utgångspunkt från de bärande principerna i RB utreda hur rättegångsväsendet
bör vara utformat för att på bästa sätt fylla nutida krav. I enlighet med våra
ursprungliga direktiv (Dir 1977:10) har vi sökt bedriva arbetet i första hand
med sikte på avsnitt där en revision kan bidra till att göra förfarandet mera
flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade
rättssäkerhetskrav sätts åt sidan.

Våra
ursprungliga direktiv avsåg främst de mera allmänna processuella reglerna i RB saml
reglerna om förfarandet i första instans, dvs. tingsrätt. I vårt delbetänkande
(SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt har vi
behandlat de flesta av de frågor som aktualiserades genom dessa direktiv men
några frågor återstår. Dessa är f.n. föremål för våra fortsatta överväganden.
Tyngdpunkten i vårt nuvarande arbete ligger emellertid på processen i överrätl,
dvs. hovrätt och högsta domstolen (HD) och på frågor om domslolsorganisationen.
I den delen har vi genom tilläggsdirektiv (Dir 1981:47) fått ett flertal viktiga
frågor alt utreda och vi har även lagt fram några deibetänkanden (Ds Ju 1983:1
Processen i överrätt Några delreformer samt Ds Ju 1984:1 Domstolarna och deras
sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet).

I
del nu aktuella betänkandet behandlar vi med förtur några frågor kring den
högsta domstolsinsiansen, HD.

HD
fick sin nuvarande roll genom en fullföljdsreform år 1971. Vid denna reform
föreslogs att för en överprövning i HD på begäran av enskild pari som förutsättning
skulle gälla att HD vid s.k. dispensprövning fann ett prejudikatintresse eller
ett extraordinärt intresse av överprövning föreligga. HD blev vad som
betecknades som prejudikatinsians, dvs. en instans med uppgift att i första
hand åstadkomma för rättstillämpningen vägledande avgöranden av främst
rättsfrågor (prejudikat).

Den
reform som ägde rum år 1971 låg väl i linje med reformer som på senare år har
förekommit i många andra länder. Prejudikaten utgör i del moderna samhället ett
alltmera betydelsefullt komplement till lagstiftningen. Prejudikaten leder
till att rättstillämpningen blir enhetlig och likformig, och det är ofta
prejudikaten som ger lagstiftningen dess fulla genomslagskrafl. Rättskipningen
vinner i klarhet samtidigt som man gör vinster genom att bedömningen av
rättsliga frågor underlättas.

Inom
civilrättens område leder en avsaknad av prejudikat i en viss fråga

118

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

i
allmänhet (liksom avsaknad av t.ex. lagstiftning) lill att ekonomiskt starkare
parter fär ett övertag över mindre starka. En prejudikatbrisi kan också leda
till att avtal inte kan ges en adekvat utformning. Många gånger väljer man vid
osäkerhet om rättsläget en onödigt kostnadskrävande avtalslösning. Om det
finns bra prejudikat kan enskilda träffa rättvisa uppgörelser och undgå
rättsförluster. Många tvister behöver över huvud tagel inte dras inför domstol.

Det
är med hänsyn till det nu sagda viktigt alt det prejudikatbehov som föreligger
blir i möjligaste mån tillgodosett. Såvitt vi har kunnat finna förekommer det
emellertid på vissa rättsområden - särskilt såvitt gäller civilrätten - en mycket
stor brist på prejudikat.

Del
finns också en tidsaspekt. 1 det praktiska rätislivet sägs ofta all prejudikaten
kommer för sent. Vi menar att man måste tillvarata möjligheterna all
åstadkomma ett bättre utnyttjande av HD:s resurser för rättsbildning. Samtidigt
måste man försöka finna nya metoder för att föra fram prejudikatfrågor lill HD.
Vi vill redan nu framhålla all de förslag vi i delta syfte lägger fram inte lill
någon del är avsedda alt begränsa prövningsmöjlighelerna i de fall vilka HD med
nu gällande regler skulle ta upp till prövning.

Det
rationaliseringsbehov som enligt vår uppfattning föreligger måste ses mot
bakgrund av att man i samband med 1971 års reform hade starka förhoppningar om
en betydande nedgång av antalet överklaganden till HD. Dessa förhoppningar har
inte infriats. I stället'har antalet överklaganden efter en oavbruten stegring
kommit att mer än fördubblas sedan år 1971, till stor del beroende på en ökning
av antalet hovrätlsavgöranden.

Endast
få dispenser beviljas. I brottmål rör det sig om något mer än 3 % sett i
förhållandel till antalet överklaganden, dvs. dispens beviljas i stort sett
endast i vart trettionde mål. 1 övriga mål är andelen beviljade dispenser
något större men mindre än 10 %. Av hovrätternas domar i brottmål och tvistemål
är det mindre än 1 % som ändras av HD.

Även
om dispensfrägor många gånger är enkla all pröva går totalt sett myckel av jusiilierådens
lid ål för dispensprövningen. Det har sagts all det kan röra sig om bortemot
hälften av arbetstiden. För all HD skall kunna på ett effektivt sätt fullgöra
sina uppgifter inom rättsbildningen anser vi del ofrånkomligt au förhållandena
ändras radikalt. Ledamöterna måste ges betydligt mera lid för att pröva främst
rättsfrågor.

I
avsnittet 7.2 ser vi därför närmare på olika metoder genom vilka man

kan
åstadkomma att HD:s resurser för rättsbildning utnyttjas bättre. 1

första
hand gäller det metoder all begränsa tillflödet lill HD av sådana

mål
som HD med de regler som gäller sedan år 1971 ändå inte skulle la

upp
till prövning. Del gäller också metoder att såvitt möjligt begränsa

HD:s
prövning av de upptagna målen till de frågor som föranleder att

dispens
ges. Förhållanden är sådana alt man behöver utnyttja flera

metoder
i förening. ..„

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

En
metod att begränsa överklagandefrekvensen till HD, dvs. minska andelen
överklagade hovrättsavgöranden, är att införa regler om att hovrätlsavgöranden
skall få verkställas omedelbart (se avsnittet 7.2.2). En stor andel av
överklagandena - framför allt i brottmål där verkställighet i princip inte får
ske förrän målet har slutbehandlats - tillkommer nämligen uteslutande för att
uppskjuta verkställighet av en ådömd påföljd.

Vi
föreslår att hovrättsavgöranden i brottmål i princip skall få verkställas
omedelbart, bl.a. såvitt gäller fängelse och böter. För all inte den tilltalade
skall drabbas av rättsförluster skall dock - om överklagande sker -
verkställighet i praktiken aldrig kunna komma till stånd förrän HD haft en
möjlighet att behandla en av den tilltalade framställd begäran om inställande
av verkställighetsåtgärder (s.k. inhibition). Vi har övervägt en motsvarande
lösning för tvistemålens del men funnit alt en sådan reform skulle ha betydligt
mindre fördelar än när del gäller brottmålen. Detia har ett visst samband med
alt i tvistemål en verkställighet kan inledas omedelbart redan med de nu
gällande reglerna. Enligt vår mening bör några ändringar av tvistemålsreglerna
i vart fall inte ske förrän man kan bedöma utfallet av en reform i fråga om
brottmålen.

Ett
annat medel att begränsa överklagandefrekvensen är ändrade regler om rättshjälp
och om offentlig försvarare (avsnittet 7.2.3). Vi finner det uppenbart att den
omständigheten alt en part beviljats rättshjälp med biträdesförordnande eller
offentlig försvarare bidrar till onödiga överklaganden, eftersom del i många
fall inte kostar parten något och inte heller är svårt eller besvärligt för
honom att överklaga till HD. Som reglerna är nu har den som förordnais som
biträde eller försvarare knappast några praktiska möjligheter alt förmå part
att avslå från ett onödigt överklagande. Mot bakgrund av HD:s funktion och den
ringa andelen dispenser i de överklagade fallen bör både rätlshjälpsresurserna
och HD:s resurser enligt vår bedömning kunna användas betydligt bättre än för
sådana överklaganden.

Vi
föreslår därför att allmän rättshjälp och förordnande som offentlig försvarare
skall omfatta rättegång i HD endast om HD lar upp målet till prövning eller i
samband med dispensprövning finner särskilda skäl föie-ligga. Förslaget har
avseende främst på själva överklagandet och innebär att parter - om det finns
anledning anta att dispensskäl kan föreligga -har ungefär samma möjligheter till
juridisk hjälp pä statens bekostnad som nu. 1 annat fall kommer parten själv
att få betala biträdes/ försvararkostnaderna vid ett överklagande lill HD.

1
avsnittet 7.2.4 tar vi avstånd från tanken på att begränsa överklagandefrekvensen
genom införandet av särskilda avgifter för överklagande till HD.

Avsnittet
7.2.5 ägnas en diskussion av möjligheterna att i större utsträckning än nu
utnyttja regler om förbud mot överklagande lill HD.

120

Prop.
1988/89:78 Bilaga 1

Förbudsregler
finns f.n. endast beträffande vissa målgrupper såsom lagsökningsmål, mål om belalningsföreläggande
och mål om felparkeringsavgift. Vi menar att förbudsregler har flera
nackdelar, åtminstone om de är så stela som de vilka finns i dag. Del kan
sålunda uppstå betydande svårigheter när det gäller all få en enhetlig
rättstillämpning lill stånd, vilket förorsakar bl.a. ökade kostnader i domslolshanleringen.

Vi
har därför diskuterat olika möjligheter att förena regler om fullföljdsförbud
med en tillfredsställande prejudikalbildning. En möjlighet alt åstadkomma en
sådan förening är all införa en sådan "venril" i fullföljdsförbudet
att en hovrätt i ett prejudikatvärt fall kan ge en part rätt alt fullfölja
talan i HD. Om parten utnyttjar denna möjlighet, prövar HD i vanlig ordning om
dispens skall beviljas. Vi föreslår att regler om fullföljdsförbud med
möjlighet för hovrätt att ge fullföljdsrätt skall gälla i de flesta mål om
underhållsbidrag till barn. Vi föreslår att metoden skall tillämpas också
såvitt gäller sådana fall för vilka i dag gäller strängare regler om fullföljdsförbud.

I
avsnittet 7.2.5 behandlar vi även frågor om hur man i vissa fall kan vinna
fördelarna av ett fullföljdsförbud på frivillighelens väg. Som reglerna nu är
har parterna i vanliga tvistemål visserligen en möjlighet att träffa avtal om
all överklagande inte skall få ske. Ett sådant avtal är emellertid giltigt
endast om del träffas efter det att tvisten har uppstått. Denna begränsning
leder till att möjligheten i dag inte utnyttjas annat än i sällsynta
undantagsfall. Vi har inte kunnat finna något behov av alt ha kvar den
nuvarande restriktiva regeln. Därför föreslår vi alt också sådana avtal som
träffats före tvistens uppkomst, kanske i samband med ett grundläggande
affärsavtal, skall gälla.

Som
ett ytterligare led i åtgärderna för alt begränsa tillflödet av mål till HD
förordar vi att informationen till parterna om HD-processen förbättras.
Parterna får nu upplysning bara om vilka åtgärder de skall företa, om de vill överklaga
till HD. Enligt vår mening bör parterna i samband med hovrättsavgöranden få
upplysningar också om den faktiska innebörden av möjligheterna alt få ett mål
upptaget av HD. Parterna bör vidare få upplysningar bl.a. om möjligheterna att
få rättshjälp vid ell eventuellt överklagande och om de regler som gäller i
verkställighets-hänseende.

Reglerna
om domstolarnas skyldighet att informera parterna bör enligt vår mening inte
las upp i lag. De kan i stället ges av regeringen eller domstolsverket.

Frågor
om huruvida man som ett komplement till regler, som syftar till

en begränsning av antalet överklaganden till HD, bör ha regler, som be

gränsar HD:s prövning, behandlar vi i avhilten 7.2.6 och 7.2.7. Det

förra av dessa avsnitt ägnas åt dispensreglernas utformning. Vi har an

ledning utgår ifrån bl.a. att man i den nuvarande dispensprövningen gör

prioriteringar så att ell mål med ett mindre prejudikatinlresse får stå

tillbaka för ett mål med ett större sådant och så alt mål, vari prejudi

kalfrågan är invävd i svårulredda sakfrågor, får stå tillbaka för utred- j]

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

ningsmässigt
enklare mål. Vi menar att också andra prioriteringar behöver göras, bl.a.
såvitt gäller förhållandel mellan olika rättsområden. Detta kan emellertid ske
utan någon lagändring. Vi lägger därför inte fram något lagförslag angående
prioriteringen mellan olika mål.

För
att underlätta bedömningen av vilka fall som bör tas upp av HD skulle det
enligt vår bedömning kunna ha sitt värde - särskilt om HD tillförs nya typer av
prejudikaifrågor - alt också andra än justitieråd medverkade i själva
dispensprövningen i HD. Vi anser dock att eventuella åtgärder i detta avseende
bör anstå till dess att behovet av en reform kan bedömas klarare.

I
avsnittet 7.2.7 tar vi upp frågan om HD:s prövning kan begränsas lill
uteslutande rättsfrågor. Enligt de nu gällande reglerna måste HD, när en
rättsfråga har prejudikatinlresse, ofta bedöma också de för prejudikatbildningen
ointressanta sakfrågor söm hänger samman med rättsfrågan. 1 många andra länder
förekommer det att den högsta instansens prövningsrätt är begränsad till
rättsfrågor och det har sedan mycket lång tid tillbaka diskuterats att införa
en liknande ordning i Sverige. Del är inte bara resursskäl som talar för en
sådan lösning ulan också rättviseskäl. Med de regler som gäller sedan år 1971
är nämligen parterna i de allra flesta mål uteslutna från möjligheten att få
sina sakfrågor prövade i HD, medan parterna i nägra få mål, där målet av en
slump innehåller en rättsfråga av prejudikatintresse, får sina sakfrågor
prövade även i HD.

Vi
anser att en reform bör komma till stånd, men vi anser alt man för svensk del
inte bör gå så långt i en uppdelning som man har gjort i vissa andra länder.
Detta skulle nämligen dels kunna vara till skada för ledningen av
rättstillämpningen i vissa fall, dels kunna orsaka en hel del
gränsdragningsproblem, ofta av mycket formell natur, I stället bör man enligt
vår mening ge HD en ganska stor frihet alt inom ramen för ett överklagat mål
bestämma vilka frågor som bör omprövas av HD.

I
första hand bör HD pröva sädana frågor som främst angår rättstillämpningen.
Sådana frågor betecknar vi - med undvikande av termerna rättsfrågor och sakfrågor
- prejudikatfrågor. Om HD har samma uppfattning som hovrätten när det gäller en
prejudikalfråga (åtminstone såvitt gäller slutsatserna) behöver HD inte gå in
på övriga frågor i målet. Avgörandet rörande rättsfrågan får en särskild
karaktär och vi föreslår att avgörandet i denna del (prejudikaidelen) får
beteckningen rältsförklaring.

Om
HD däremot har en annan uppfattning än hovrätten såvitt gäller

prejudikatfrågan
måste i de flesta fall den nya rättsliga bedömningen

tillämpas
på de faktiska omständigheterna i målet och HD-prövningen

mynna
ut i ett avgörande av sedvanligt slag. Prövningen av de icke

prejudikatintressanta
frågorna i målet bör i den omfattning HD finner

möjligt
och lämpligt kunna ske på grundval av hovrättens bedömning,

dvs.
HD bör såvitt möjligt undvika en omprövning av återstoden av målet.

Om
hovrätten av en eller annan anledning inte tagit ställning till de 122

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

frågor
det gäller skall enligt vår mening HD i enklare fall själv pröva dessa. I annat
fall skall HD återsända målet till lägre rätt för att den instansen skall
avgöra målet på grundval av HD:s bedömning av prejudikatfrågan.

Våra
förslag i den nu behandlade delen har lett oss vidare till frågor om man på
grundval av en ordning enligt vilken prövningen i HD begränsas lill prejudikaifrågor
kan finna nya former när det gäller att föra fram olika rättsliga spörsmål till
HD i syfte att skapa prejudikat. I denna del (avsnitten 7.3 och 7.4) är våra
överväganden huvudsakligen av idékaraktär. Vi menar nämligen alt det inte bör
komma i fråga att genast genomföra en nyordning enligt vilken HD får nya
arbetsuppgifter. Behövliga lagförslag bör utarbetas först efter en
remissbehandling av vårt betänkande och sällas ikraft först efter det att våra
nu presenterade lagförslag genomförts och kunnat bidra lill en betydande avarbetning
av balanser inom HD. Att de antydda reformerna enligt vår uppfattning sålunda
kan anstå någon lid innebär inte att reformbehovet skulle vara mindre
framträdande.

Till
bristerna i den nuvarande prejudikalbildningen hör som redan nämnts bl.a. att
det inom stora rättsområden, främst inom civilrättens område, finns alltför få
prejudikat och all prejudikalbildningen med nuvarande metoder kan ta lång tid.
Den förra bristen beror delvis på alt de för prejudikatbildningen lämpliga
målen inte hanleras inom det allmänna domstolsväsendet utan i skiljeförfarande
eller av en rådgivande nämnd av ett eller annat slag, l.ex. allmänna reklamalionsnämnden.
Den brist som ligger i att prejudikatbildningen kan la lång lid beror riil stor
del på att det mål som skall tjäna som underlag för prejudikalbildningen måste
handläggas i både tingsrätt och hovrätt innan HD kan göra några uttalanden i prejudikalfrågan.
Bl.a. detta förhållande gör också att prejudikatbildningen tar stora och
dyrbara resurser i anspråk.

Under
årens lopp har många utredningar sysslat med frågan om hur man bl.a. med hänsyn
lill prejudikatbehovei skall kunna föra över skiljeförfarandets tvister lill
de allmänna domstolarna. Arbetet har hittills inte lett till resultat. Vi har
den uppfattningen att man nu bör pröva nya vägar och söka finna en metod att
smälta samman en i grunden privat tvisllösning genom skiljeförfarande med en prejudikalbildning
genom HD.

I
fråga om de tvister i övrigt som handläggs utanför domstolsväsendets ram är det
framför allt de konsumenltvister som handläggs av allmänna reklamationsnämnden
som är betydelsefulla. I ett år 1978 presenterat utredningsbetänkande föreslogs
all prejudikatbildningen i konsument-rättsliga frågor skulle förbättras genom
all KO gavs rätt alt medverka som ombud på konsumentens sida. Förslaget mötte
ganska stark kritik. Vi anser att även förhållandena på det konsumenlrätlsliga
området motiverar att man nu söker finna alternativa metoder för
prejudikatbildningen. Den i avsnittet 7.2.7 förordade lösningen med en HD-prövning
som begränsas lill de egentliga prejudJkatfrågorna öppnar härvid nya reformmöjlig-heler.

123

Prop. 1988/89:78 Bilaga 1

En
viktig fråga är hur man skall kunna - helst utan nya resurser - öppna möjlighet
för HD alt i ökad utsträckning ägna sig åt sin prejudikatbildande uppgift. Vi
tror att de av oss i avsnittet 7.2 presenterade förslagen skapar ett sådant
reformutrymme att nya metoder för prejudikatbildning kan införas. (Våra
förslag i avsnittet 7.2.5 om fullföljdsförbud med "ventil" kan
knappast sägas innefatta någon ny sådan metod även om vissa av förslagen kan
leda till att prejudikatbildning kan ske på nya områden).

En
möjlighet att åstadkomma en snabb, billig och effektiv prejudikatbildning
ligger enligt vår uppfattning i att en tingsrätt (inklusive fastighetsdomstol
och vattendomstol) får hänskjuta en prejudikatfråga till HD redan under
handläggningen av ett mål. Vi förordar att en möjlighet härtill öppnas, men
att en begränsning sker till sådana fall i vilka det föreligger särskilda skäl
att hänskjuta prejudikalfrågan direkt lill HD. Det är alltså inte meningen att
domstolen mera allmänt skall sända invecklade rättsfrågor lill HD för
besvarande. En förutsättning för hänskjutande bör också vara att parterna
samtycker till ett all hänskjutande sker.

Prejudikatfrågan
bör formuleras av rätten i samråd med parterna. En framställning från domstolen
bör inte göras förrän utredningsläget i målet är sådant att man klart kan
bedöma att ett HD-uttalande skulle passa in vid målets senare avgörande.

För
HD:s hantering av en framställning bör vanliga regler om prejudikat-dispens
gälla i tillämpliga delar. Båda parterna bör beredas tillfälle att yttra sig i
HD över prejudikatfrågan. HD:s uttalanden rörande isolerade prejudikatfrågor
kommer att passa in under den tidigare nämnda beteckningen rättsförklaring.

Om
man går ett steg längre och låter också skiljenämnder och nämnder som har en
tvistlösande funktion av huvudsakligen rådgivande natur, l.ex.
reklamationsnämnden, hänskjuta prejudikaifrågor till HD under pågående
handläggning av en tvist kan man nå fördelar som ligger på ett annat plan. Man
kan sålunda få en prejudikalbildning lill stånd också inom sådana rättsområden
där det med nu gällande regler sällan uppslår några prejudikat. Vi förordar
därför att skiljenämnderna och de rådgivande nämnderna med parternas samtycke
skall få möjlighet att begära rättsförklaringar genom HD.

De
nu berörda frågorna behandlar vi i avsnittet 7.3.2.

I
avsnittet 7.3.3 tar vi med utgångspunkt från vissa utländska rättsordningar
upp frågan om man kan tillåta att tingsrättsavgöranden i vissa fall överklagas
direkt till HD, s.k. språngrevision. Vi är i och för sig positiva härtill.
Enligt vår uppfattning skulle dock del mesta av det reformbehov som tillgodoses
genom språngrevision på ett bättre sätt täckas genom en möjlighet för
tingsrätten att hänskjuta prejudikatfrågor till HD (se avsnittet 7.3.2).
Utrymmet för ett språngrevisionssystem

124

Prop. 1988/89:78
Bilaga 1

blir också mindre, om HD
ges möjlighet att koncentrera sin prövning till prejudikatfrågorna i målet (se
avsnitten 7.2.7). Språngrevision bör dock även i dylikt fall få ske, men endast
om parterna är ense om fullföljds-metoden.

Enligt
vår mening behövs det ytterligare reformer. En del viktiga prejudikatfrågor
blir nämligen över huvud taget aldrig föremål för tvistlösning eller
rättskipning. Detta kan bero på att man i det praktiska rätislivet med
anledning av den rättsosäkerhet som en prejudikatbrist orsakar undviker att
ställa prejudikatfrågan på sin spets. Ett annat skäl kan vara att man
åtminstone från den ena sidan i ett partsförhållande vill undvika den
publicitet och negativa reklam som en process skulle skapa. Det finns alltså "vita
fläckar" i prejudikatsystemet.

Vi
har den uppfattningen att man bör öppna en möjlighet tifl prejudikatbildning
också för vissa av de nu berörda fallen. Vi gör i detta sammanhang en
jämförelse med de möjligheter till förhandsbesked som finns på skatterättens
område och tar i avsnittet 7.3.4 upp frågor oni rättsförklaringar fristående
från konkret rättskipning eller tvistlösning. Vi förordar att HD ges en
möjlighet att meddela sådana förklaringar.

Någon
yttre begränsning av den krets som skall ha initiativrätt beträffande
fristående rättsförklaring anser vi inte behöva föreskrivas. Vi menar att man
kan åstadkomma en tillräcklig garanti mot onödiga eller inte tillräckligt väl
underbyggda framställningar, t.ex. genom avgifter och genom att framställningar
om fristående rättsförklaringar får gå vägen över hovrätt. Hovrätten bör härvid
ha till uppgift att sortera bort sådana ansökningar som inte är värda att gå
vidare. Mera tveksam kan man ställa sig till frågan om en hovrätt också skall
ha till uppgift att söka finna den lämpligaste formuleringen av
prejudikatfrågan. Endast JK, JO, RÄ och KO bör kunna göra framställning om
särskild rättsförklaring direkt hos HD.

Även
i fråga om fristående rättsförklaringar bör gälla att HD inte skall ta upp
framställningen annat än om det enligt HD föreligger tillräckliga
prejudikatskäl.

Förfarandet
i HD vid fristående rättsförklaring bör enligt vår uppfattning - i motsats
till vad som förr gällde vid s.k. lagförklaring - normalt vara vad som skulle
kunna betecknas som kontradiktoriskt. Såvitt gäller enskilda intressen förordar
vi att det i allmänhet får ankomma på en av HD efter förslag av
advokatsamfundet utsedd advokat alt ansvara för att de intressen som står emot
sökandens blir tillräckligt representerade i ärendet. HD måste dock ha stor
frihet att från fall till fall bestämma vem eller vilka som skall svara på
framställningen. I vissa fafl bör en fristående rättsförklaring kunna komma
till stånd på grundval uteslutande av sökandens uppgifter. Två parter med
motstridiga intressen kan t.ex. vara helt ense om en viss framställning
angående rättsförklaring. Sökandens avgift för en fristående rättsförklaring
bör innefatta de kostnader som uppstår för samhället i form av advokatarvoden
etc.

125

Prop.
1988/89:78 Bilaga 1

I
principiell överensstämmelse med vad som gäller rältsförklaring i vid domstol anhängigt
mål eller efler hänskjutande från nämnd bör fristående rättsförklaringar endast
ha prejudikatverkan. Detta gäller i motsats till lagförklaringar som innebar
uttalanden med verkan som lagstiftning.

I
avsnittet 7.3.5 behandlar vi frågor om överklaganderätl för vissa statliga
organ. Vi anser flera skäl tala för all centrala statliga myndigheter bör
kunna överklaga ett beslut av en domstol under HD, om beslutet rör ett allmänt
intresse och innehåller en prejudikatfråga.

I
avsnittet 7.4 har vi övervägt frågor om huruvida man kan stimulera
prejudikatbildningen genom ekonomiska bidrag från staten till parterna. Vi har
dock inte funnit oss beredda att förorda en reform innan man kan överblicka hur
rältsbildningsbehovet kan tillgodoses på andra vägar.

Vissa
regler om HD:s sammansättning behandlas i avsnittet 7.5. Det gäller i första
hand HD:s sammansättning vid dispensprövning. F.n. avgörs omkring 60 % av
dispensärendena med en sammansättning av tre justitieråd medan övriga
dispensärenden avgörs av ett justitieråd ensam. Vi föreslår en justering av de
gällande reglerna så alt möjligheten till endomar-prövning vidgas något. Vi
föreslär också att en ansökan om resning i vissa fall skall kunna avslås av en
ledamot i stället för såsom nu tre. Förslaget gäller det inte ovanliga fallet
att HD tidigare har avslagit en ansökan om resning beträffande samma avgörande
från sökanden och denne inte har anfört något väsentligt nytt lill stöd för
ansökningen.

1
avsnittet 7.5 tar vi också upp frågor om hur man skall kunna förenkla
prövningen i de fall där en avdelning av HD, normalt beslående av fem
ledamöter, finner en på avdelningen rådande mening avvika från en förut av HD
anlagen rättsgrundsats eller lagtolkning. Enligt nu gällande regler skall i
sådant fall målet eller den fråga del gäller hänskjutas till avgörande av HD j
dess helhet (25 ledamöter, plenum). Ett sådant hänskjutande är visserligen
inte vanligt men det leder till omständliga och tidskrävande procedurer som
belastar HD-organisationen. Ölägenheterna av den nuvarande ordningen torde
komma att öka i takt med att HD-verksamheten blir alltmera prejudikatinrikiad.

Vi
menar att man utan alt undergräva auktoriteten i HD-avgörandena kan tillåta ett
enklare förfarande i vissa mindre svårbedömda fall, nämligen ett hänskjutande
till avgörande av HD med tolv ledamöter. En förutsättning skall dock vara att
ledamöterna på den avdelning där prejudikatfrågan först aktualiseras är ense
om den mening del gäller. Vidare skall en minoritet av de tolv ledamöterna
kunna påkalla ett pleniavgörande.

Våra
förslag har endast i begränsad omfattning avseende på förfarandet i HD. Vårt
fortsatta arbete kommer emellertid att till stor del vara inriktat på hur man
allmänt kan förenkla processen i överrätt, och i denna del kommer våra förslag
att presenteras i vårt slutbetänkande.

126

Prop. 1988/89:78 Bilaga 2

Rättegångsutredningens författningsförslag

1.
Förslag till

Lag om ändring i
rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels
au 3 kap. 6 §, 17 kap. 1 §, 21 kap. 3 a och 4 §§, 30 kap. I §, 49 kap. I §, 54
kap. 1, 9 och 11 §§ samt 55 kap. 12 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 5 a §, 21 kap. 10 a §,
54 kap. 11 a § och 55 kap. 14 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 a §

Om ledamöterna på en avdelning enhälligt omfattar en mening som
avviker från en förut av högsta domstolen antagen rättsgrundsats eller
lagtolkning, fär avdelningen i stället för vad som sägs i 5 § första stycket
förordna all målet eller frågan skall avgöras av högsta domstolen med tolv
ledamöter. Sådant förordnande får dock inte meddelas, om rällsgrundsalseii
eller lagtolkningen antagits av högsta domstolen i dess helhet eller av högsta
domstolen med tolv ledamöter. Har förordnande sam nyss sagts meddelats skall
medel eller frågan dock hänskjutas lill avgörande av högsta domstolen i dess
helhet, om minst fyra av de tolv ledamötenia begär detta.

127

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen Ivdelse

Avdelning av högsta
domstolen är domför med fem ledamöter. Vid prövning av ansökningar om resning
eller återställande av försutten tid eller av besvär över domvilla är avdelningen
domför med tre ledamöter, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Detsamma
gäller vid prövning av frågor om häktning och reseförbud. Flera än sju ledamöter
får inte sitta i rätten.

Avdelning av högsta domstolen är domför med fem ledamöter. Flera än
sju ledamöter får inte sitta i rätten.

Vid
prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller
av besvär över domvilla är avdelningen domför med tre ledamöter, om prövningen
är av enkel beskaffenhet. Detsamma gäller vid prövning av frågor om häktning
och reseförbud / fall som avses i 55 kap. 8 § andra stycket tredje meningen. En
ansökan om resning får dock avslås av en ledamot, om högsta domstolen tidigare
har avslagit en ansökan om resning beträffande samma avgörande från sökanden
och denne inte har anfört något väsentligen nytt till stöd för ansökningen.

Vid
behandling av frågor om prövningstillstånd skall tre ledamöter delta. År
tillståndsfrågan av enkel beskaffenhet fcir den avgöras av en ledamot. Frågor
om prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första
stycket avgörs dock av

Vid beslut om avskrivning
av mål efter återkallelse och vid prövning av frågor som avses i 55 kap. 8 §
andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför med en ledamot.

Frågor
om prövningstillstånd avgörs av en ledamot. Om en tillståndsfråga är svår alt
bedöma skall dock tre ledamöter delta. Frågor om prövningstillstånd som har
förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § andra stycket avgörs av de ledamöter som
prövar målet.

Senaste
lydelse 1981:1088.

128

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande lydelse

de
ledamöter som prövar målet.

Vid
beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och prövning av frågor som
avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra meningarna är avdelningen domför
med en ledamot.

Föreslagen''lydelse •

Rättens avgörande av saken
sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut,
varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre
rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Rättens avgörande av saken
sker genom dom. Sådana avgöranden som ej skall ske genom dom träffas genom
beslut. Beslut, genom vilket rätten skiljer saken frän sig, samt högre rätts
beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Om
högsta domstolen avgör en fråga soni främst angår rättstillämpningen särskilt,
skall avgörandet ske genom rältsförklaring.

21
kap.

3
a§i

Är
den misstänkte anhållen eller häktad skall offentlig försvarare förordnas för
honom, om han begär del. Offentlig försvarare skall också på begäran förordnas
för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i sex månader.

Offentlig
försvarare skall därutöver förordnas

1.
om den misstänkte är i behov av
försvarare med hänsyn till utredningen om brottet,

2.
om försvarare behövs med hänsyn
till att det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och del finns
anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller
sådana påföljder i förening, eller

'införd genom 1983:920,

129

9 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 78

Prop.
1988/89:78 Bilaga 2

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

3.
om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes
personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om
den misstänkte biträds av försvarare som han själv har utsett, skall inte vid
sidan av denne någon offentlig försvarare förordnas.

För rättegång i högsta domstolen i mål som har väckts i tingsrätt
skall offentlig försvarare förordnas endast om högsta domstolen tar upp målet,
viss del av målet eller en i målet uppkommen fråga som främst angår
rättstillämpningen till prövning.

4 §

Offentlig försvarare förordnas
av rätten; har rätten skilt saken från sig, äge den, till dess talan av den
misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare
alt biträda honom i högre rätt.

Offentlig försvarare
förordnas av rätten. Har tingsrätt avgjort målet, får den till dess talan
fullföljts av den misstänkte eller tiden för sådan talan har gått ut förordna
försvarare att biträda honom i hovrätten. Hovrätt som avgjort ett mål i vilket
talan väckts i hovrätten får för ord na försvarare att biträda honom i högsta
domstolen.

Fråga om förordnande av
offentlig försvarare skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten
eljest finner anledning därtill.

Fråga om förordnande av
offentlie försvarare skall tas upp när framställning om delta görs eller det av
annan orsak finns anledning lill del.

I
mål som väckts i tingsrätt, omfattar uppdrag som offentlig försvarare inte
biträde vid fullföljd av talan lill högsta domstolen.

Om högsta domstolen tar
upp målet, viss del av målet eller en i målet uppkommen fråga som främst angår
rättstillämpningen till prövning, skall ett tidigare givet uppdrag som
offentlig försvarare åter gälla.

130

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10
a §

Har
den som varit offentlig försvarare i hovrätt biträtt vid fullföljd av talan
till högsta domstolen, har han rätt till ersättning härför enligt 10 § första
och andra styckena om målet, viss del av målet eller en i målet uppkommen fråga
som främst angår rättstillämpningen tas upp till prövning i högsta domstolen
eller högsta domstolen finner särskilda skäl föreligga.

Rättens avgörande av saken
sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut,
varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre
rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Rättens avgörande av saken
sker genom dom. Sådana avgöranden som ej skall ske genom dom träffas genom
beslut. Beslut, genom vilket rätten skiljer saken från sig, samt högre rätts
beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Om högsta domstolen avgör en fråga som främst angår rättstillämpningen
särskilt, skall avgörandet ske genom rättsförklaring.

49
kap.

1 §

Talan mot underrätis dom
skall föras genom vad.

Den,
mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt
till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat

Talan mot tingsrätts dom
skall föras genom vad.

Den,
mot vilken tredskodom givits, får inte fullfölja talan mot domen. Om hans rätt
till återvinning i anledning av sådan dom finns bestämmelser

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande lydelse

i
44 kap. 9 §.

Har
part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, ulfäst
sig att ej fullfölja talan mot domen, lände del lill efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

Föreslagen lydelse

i
44 kap. 9 §.

Har
part angående sak, varom förlikning är tillålen, ulfäst sig att inte fullfölja
talan mot en lingsräitsdom, gäller utfästelsen. En utfästelse, som gjorts före
domen, gäller dock endast om motparten gjort motsvarande utfästelse.

54
kap.

1 § Talan mot
hovrätts dom skall föras genom ansökan om revision.

Den, mot vilken tredskodom
givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt till åtrervinning i
anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 § och 53 kap. I §.

Har
part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, ulfäst
sig alt ej fullfölja talan mot domen, lände del till eflerrnl-lelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

Den, mot vilken tredskodom
givits, får inte fullfölja talan mot domen. Om hans rätt till återvinning i
anledning av sådan dom //7;;i5 bestämmelser i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §.

Har
part angående sak, varom förlikning är tillåten, ulfäst sig att inte fullfölja
talan mot en hovrättsdom, gäller utfästelsen. En utfästelse, som gjorts före
domen, gäller dock endast om motparten gjort motsvarande utfästelse.

Talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må ej /
vidare män än som framgår av 10 § komma under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat parten till-

Talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid tingsrätt, får ej
komma under högsta domstolens prövning ulan att högsta domstolen meddelat
parten tillstånd till detta enligt 10 §. Detsamma gäller talan

'Senaste
lydelse 19C8:79,

132

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande lydelse stånd därtill.

Vad
nu sagts gälle ej talan, som i mål om allmänt åtal föres av riksåklagaren, justitiekanslern
eller justitieombudsman.

Nuvarande
lydelse

mot
hovrätts beslut att avvisa en fullföljd talan mot hovrätts dom eller beslut.

Första
stycket gäller ej talan, som i mål om allmänt åtal förs av riksåklagaren, justitiekanslern
eller justitieombudsman.

Prövningstillstånd må
begränsas att gälla viss del av den dom eller del slutliga beslut som den
fullföljda talan avser. I avbidan på prövningen av målet i denna del äge högsta
domstolen förklara fråga om meddelande av prövningstillstånd / annan del av
medel vilande.

Meddelas
prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses i första stycket, gälle det
domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot
domen eller det slutliga beslutet.

Prövningstillstånd får i
fråga om den dom eller det slutliga beslut den fullföljda talan avser begränsas
alt gälla

1.
viss del av domen eller
det slutliga beslutet eller

2.
viss i målet uppkommen
fråga, som främst angår rätts- , tillämpningen.

I
avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett begränsat prövningstillstånd fär
högsta domstolen förklara fråga om meddelande av prövningstillstånd vilande
såvitt gäller målet i övrigt eller viss del av målet.

Meddelas
prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses i första stycket, gäller
del domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, samt beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen
eller det slutliga beslutet.

1
den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej förklaras vilande,
skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall
inlagas i högsta domstolens beslut.

11 a §

Senaste lydelse 1971:218.

Har i fall som avses i
9 § andra stvcket målet väckts i

133

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tingsrätt, får högsta domstolen besluta att viss i målet uppkommen
fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall prövas särskilt. Sådant
beslut fattas i den ordning som gäller för beslut om prövningstillstånd.

Meddelas beslut enligt första stycket, skall målet i övrigt förklaras
vilande i avvaktan på den särskilda prövningen.

55 kap. 12 §1

Högsta domstolen får
avgöra ett mål utan huvudförhandling, om målet upptagits omedelbart av
hovrätten.

Skall
ett mål eller en viss fråga som uppkommit i ett mål avgöras av högsta domstolen
i dess helhet, får det ske utan huvudförhandling.

Högsta domstolen
behöver inte hålla huvudförhandling för avgörande av

1.
ett mål som har tagits upp
omedelbart av hovrätten,

2.
en fråga, som främst
angår rättstillämpningen, eller

3.
ett mål eller en viss
däri uppkommen fråga som skall prövas av högsta domstolen i dess helhet eller
med tolv ledamöter.

Beträffande avgörande i
övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skall i tvistemål 50
kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 § tillämpas.

14 a §

Har en fråga, som främst angår rällstillämpningen, prövats enligt ett
till denna fråga begränsat prövningstillstånd eller prövats särskilt, får
högsta domstolen vid prövningen av målet i övrigt helt eller delvis grunda sitt
avgörande på hovrättens bedömning.

Om högsta domstolen efter att

Senaste lydelse 1984:131. ha prÖVat CU del ÖV ett mål

134

Prop.
1988/89:78 Bilaga 2

Nuvarande
lydelse Föreslagen Ivdelse

eller en i målet uppkommen fråga finner att återstoden av målet bör
prövas av lägre rätt. får högsta domstolen med undanröjande av lägre rätts dom
i denna del återförvisa målet till lägre rätt för erforderlig behandling.

Denna
lag träder i kraft den . Vid fullföljd av talan mot ett

sådant
avgörande av hovrätt som meddelats dessförinnan gäller dock äldre lydelse av 21
kap. 4 § och 54 kap. 9 och 11 §§. Bestämmelserna i 21 kap. 10 a § och 54 kap.
11 a § skall tillämpas endast om talan fullföljts mot ett avförande av hovrätt
som meddelats efter ikraftträdandet. I fråga om utfästelse alt inte fullfölja
talan, som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre lydelse av 49 kap. 1 § och
54 kap. 1 §.

2.
Förslag till

Lag
om ändring i föräldrabalken

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 12 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20
kap.

12
§1

Mot dom eller slutligt beslut av hovrätt i fråga om underhållsskyldighet
enligt 7 kap. får talan föras endast om hovrätten på grund av behovet av en enhetlig
rättstillämpning eller eljest finner synnerliga skäl föreligga att tillåta
detta. Vad som har sagts nu gäller inte om hovrätten samtidigt avgjort fråga om
faderskap, vårdnad

Senaste lydelse 1976:612. 135

Prop. 1988/89:78
Bilaga 2

Nuvarande Ivdelse

■Föreslagen
lydelse

eller underhåll till make eller förutvarande make.

Mot
hovrättens beslut i fråga som avses i 11 §.får talan.ej föras. Detsamma gäller
ärende som först har handlagts, av:öYerförmyndaren.

Denna
lag träder i kraft den men tillämpas ej på. avgörande av

hovrätt
som meddelats dessförinnan.

3.
Förslag till

Lag
om ändring i utsökningsbalken

Härigenom
föreskrivs all 3 kap. 8 och 23 §§ utsökningsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Dom varigenom någon har
förpliktats alt utge lös egendom får verkställas genast, om säkerhet ställs för
återbäring av egendomen jämte avkastning. Detta gäller dock ej. om
förpliktelsen har ålagts som särskild rättsverkan av brott.