Prop. 1988/89:9

Regeringens proposition 1988/89:9

om dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m. m.

Prop. 1988/89:9

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 29 september 1988.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram olika förslag som syftar till att minska de olägenheter
som i dag följer av att många jordbruksfastigheter ägs av dödsbon eller av
flera personer med samäganderätt.

Ett
dödsbo som innehar en jordbruksfastighet skall vara skyldigt att avveckla
fastighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av det kalenderår då
dödsfallet inträffade. Sker inte avveckling i rätt tid, kan dödsboet vid vite
föreläggas att fullgöra skyldigheten. Om det föreligger särskilda skäl, kan
anstånd med avvecklingen medges. Anstånd kan förenas med villkor.

Vidare
föreslås en lagändring i syfte att göra det lättare för myndigheterna att
delge ett dödsbo olika handlingar. Delgivning som föranleds av att dödsboet
innehar en jordbruksfastighet skall kunna ske genom att delgivningshandlingen
överlämnas till någon av delägarna.

I
propositionen föreslås vidare en särskild lag om förvaltningen av sådana
jordbruksfastigheter som ägs av minst tre gemensamt. Enligt denna lag skall det
finnas en ställföreträdare med uppgift att utåt företräda delägarna i
angelägenheter som angår fastigheten och att inför delägarna svara för den
löpande förvaltningen. För beslut av delägarna i förvaltningsfrågor krävs
vanlig majoritet. Detta gäller dock inte frågor som gäller försäljning,
pantsättning eller upplåtelse av rättigheter i vissa fall. I dessa frågor krävs
samstämmighet mellan delägarna.

För
att begränsa uppkomsten av samägande av jordbruksfastigheter föreslås en
ändring i jordförvärvslagen. Förvärvstillstånd får vägras vid förvärv av andel
i en jordbruksfastighet, om ägarförhållandena genom förvärvet blir sådana att
ett rationellt utnyttjande av fastigheten försvåras.

1 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 9

I
syfte att förhindra kringgående av jordförvärvslagen föreslås slutligen att
tillstånd enligt den lagen skall krävas i fall då någon genom köp, byte eller
gåva har förvärvat ett dödsbo vari ingår en jordbruksfastighet eller då någon,
som genom köp, byte eller gåva har förvärvat en andel i ett sådant dödsbo och
inte på annan grund är delägare i boet, tillskiftas fastigheten eller del därav.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

Prop. 1988/89:9

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 10), lagrådets yttrande (s. 48) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 51).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

Propositionens
lagförslag '"°p-

& & 1988/89:9

I Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels
att 24 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels
att i balken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 7 § och 20 kap.

II §,
av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
kap.

Om det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet,
skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av
det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom
därefter, skall avvecklingen ske snarast möjligt.

Tillsyn över att avveckling sker utövas av den myndighet som regeringen
bestämmer. Om avvecklingen inte har skett inom föreskriven tid, får
tillsynsmyndigheten vid vite förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet.
Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande får överklagas till kammarrätten.

Den tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde får på
ansökan av dödsboet medge anstånd med avvecklingen, om det finns särskilda
skäl. Anstånd meddelas för viss tid och får förenas med villkor. Medges
anstånd, skall tingsrätten underrätta tillsynsmyndigheten om detta.

20
kap.

11§

Om det i den dödes tillgångar ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet, skall rätten underrätta den tillsynsmyndighet som avses i
18 kap. 7 § andra stycket om dödsfallet.

'Omtryckt
1981:359.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop.

... 1988/89:9

24
kap.

1§'

Om ett dödsbo förvaltas av del- Om ett dödsbo förvaltas av del

ägarna gemensamt och de har kom- ägarna gemensamt och de har kom

mit överens om att leva samman i mit överens om att leva samman i

oskiftat bo, gäller i fråga om för- oskiftat bo, gäller i fråga om för

valtningen av boet och rätten att valtningen av boet och rätten att

företräda boet vad som sägs i 18 företräda boet vad som sägs i 18

kap. I §, om inte annat har avtalats, kap. I §, om inte annat har avtalats.

Också bestämmelserna i 3, 4 och Också bestämmelserna i 3, 4, ö och

6 §'§ samma kapitel skall tillämpas. 7 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I
fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i
eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte
annat avtalats mellan delägarna.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Om det i dödsboet efter någon som har avlidit före ikraftträdandet ingår
fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, gäller i stället för vad
som sägs i 18 kap. 7 § första stycket första meningen att boet skall ha
avvecklat fastighetsinnehavet senast den 1 juli 1993.

'
Senaste lydelse 1981:359.

2 Förslag
till Prop.

1988/89:9
Lag om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter

Härigenom
föreskrivs följande. Inledande bestämmelser

1 §
Om fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ägs av minst

tre gemensamt, tillämpas denna lag i stället för 2 —6 §§ lagen (1904:48 s. 1)

om samäganderätt.

Avtal
som strider mot denna lag är utan verkan. Detta gäller dock inte avtal i frågor
som avses i 8— 10 §§.

Ställföreträdare

2 §
Delägarna i fastigheten skall utse en ställföreträdare. Valet av ställ

företrädare skall för anteckning i fastighetsboken anmälas skriftligen till

inskrivningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger. Anmälan

skall vara undertecknad av ställföreträdaren och innehålla en försäkran av

honom på heder och samvete att bestämmelserna i denna lag har iakttagits

vid valet av ställföreträdare.

Om
anmälan enligt första stycket inte har gjorts eller om den som

anmälts som ställföreträdare har avlidit, skall rätten på den ort där fastig

heten ligger efter anmälan av myndighet eller delägare förordna en ställ

företrädare. Om en ställföreträdare begär det, skall rätten förordna en ny

ställföreträdare i hans ställe. Innan en ställföreträdare förordnas skall . ,

delägarna
ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. När rätten har förordnat en ställföreträdare,
skall detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Delägarna
kan när som helst utse en ny ställföreträdare i stället för en ställföreträdare
som tidigare har anmälts eller förordnats. Därvid gäller första stycket.

Vid
byte av ställföreträdare består den tidigare ställföreträdarens uppdrag till
dess att den nye ställföreträdaren har antecknats i fastighetsboken.

3 §
Ställföreträdaren svarar för den löpande förvaltningen av fastigheten

enligt de riktlinjer och anvisningar som delägarna meddelar.

Ställföreträdaren
har behörighet att företräda delägarna mot tredje man i angelägenheter som rör
fastigheten. Han är dock inte på grund av denna lag behörig att

1. överlåta fastigheten eller en del av den,

2. inteckna eller pantsätta fastigheten,

3. upplåta nyttjanderätt eller annan rättighet i
fastigheten, om avtalet gäller för längre tid än fem år eller för någons
livstid eller om det kan bli förlängt på begäran av nyttjanderättshavaren.

4 §
En rättshandling som ställföreträdaren har företagit för delägarna är

inte gällande mot dem, om ställföreträdaren har överskridit sin befogenhet

och den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller borde ha insett att

befogenheten överskreds.

Beslut
av delägarna

5 §
Som beslut i frågor där ställföreträdaren har behörighet att företräda

delägarna gäller den mening som har fått det högsta röstetalet bland de

röstande. Därvid räknas varje delägares röstetal efter hans andel i fastighe-

ten. Vid lika röstetal
beslutar ställföreträdaren. Beslut i frågor där ställ- Prop. företrädaren
inte har behörighet att företräda delägarna kräver enighet 1988/89:9 bland
delägarna.

Vid
val av ställföreträdare utses den som har fått det högsta röstetalet bland de
röstande. Har flera fått lika röstetal, avgörs valet genom lottning.

6 §
Varje delägare kan rösta skriftligen eller muntligen. Samtliga delägare

skall få skälig tid på sig innan omröstningen äger rum.

Ställföreträdaren
skall underrätta delägarna om resultatet av omröstningen.

7 §
Ett beslut enligt 5 § första stycket får inte innebära att ställföreträda

ren skall företa en rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda

otillbörlig fördel åt delägare eller annan till nackdel för annan delägare.

Övriga
bestämmelser

8 § Pengar och andra tillgångar som ställföreträdaren har hand om för
delägarnas räkning skall hållas skilda från andra tillgångar.

9 § Om ett beslut enligt denna lag föranleder kostnader eller om sådana
uppkommer på annat sätt till följd av lagen, skall kostnaderna ersättas av delägarna
i förhållande till deras andelar.

10 § Senast den 31 januari varje år skall ställföreträdaren lämna redovisning
till delägarna över förvaltningen under det föregående kalenderåret. Om
delägarna begär det, skall redovisningen göras skriftligen. För granskning av
redovisningen har delägarna rätt att ta del av räkenskapshandlingarna.

11 § Ställföreträdaren har rätt till skälig ersättning för sitt arbete
samt för tidsspillan och utlägg.

12 § Ställföreträdare som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller
av oaktsamhet tillfogar delägare skada skall ersätta skadan. Detsamma gäller
delägare som vid tillämpning av denna lag uppsåtligen eller av oaktsamhet
tillfogar annan delägare skada. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och
omständigheterna i övrigt.

Skall
flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån
inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första
stycket. Vad någon har betalat i skadestånd får krävas åter av de andra efter
vad som är skäligt.

Talan
enligt första stycket som inte grundas på brott skall väckas inom ett år efter
det att ställföreträdaren har avgett en sådan redogörelse som anges i 10§.
Väcks inte talan inom denna tid är rätten till ersättning förlorad.

13 §
Varje delägare kan hos rätten begära att fastigheten för gemensam

räkning försäljs på offentlig auktion. Rätten skall dock inte besluta om

försäljning, om någon av de andra delägarna visar synnerliga skäl för

anstånd.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

3 Förslag till Prop.

1988/89:9 Lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt

Härigenom
föreskrivs att 19 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall ha följande
lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19
§' Vad i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällighet, som
avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan
allmänning, som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen
(1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något
fall lagens föreskrifter tillärnpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande
allenast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande
egendomsförhållan- Beträffande egendomsförhållan

den sorn rör makar, sambor, del- den som rör makar, sambor, del

ägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän, ägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän,

redare som ingått överenskommel- redare som ingått överenskommel

se om partrederi eller deltagare i se om partrederi eller deltagare i

samma gruvrörelse finns särskilda samma gruvrörelse finns särskilda

bestämmelser. bestämmelser. / fråga om förvalt-

ningen av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och som
ägs av minst tre gemensamt gäller särskilda bestämmelser i stället för 2-6 §§.

Bestämmelserna
i 15 kap. 15 § föräldrabalken skall inte tillämpas i fråga om försäljning
enligt denna lag av samfälld fast egendom, vari omyndig äger del.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse 1987:796.

4 Förslag till Lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428) Prop.

1988/89:9
Härigenom föreskrivs att 9 §
delgivningslagen (1970:428) skall ha följande lydelse.

9§
Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas handlingen
till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är
gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare men
finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska personens
angelägenheter, överbringas handlingen till denne.

Delgivning
med dödsbo genom Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till
nå- att handlingen överbringas till någon av dödsbodelägarna får ske en- gon
av dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Döds- dast om denne
sitter i boet eller om bodelägare som mottagit handling- delgivningen föranleds
av att döds-en skall utan dröjsmål underrätta boet innehar fast egendom som är
övriga delägare om delgivningen. taxerad som jordbruksfastighet.

Dödsbodelägare
som mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.
Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även om
boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen
utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

5 Förslag till Prop.

1988/89:9 Lagom ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom
föreskrivs att 2 och 4 §§ jordförvärvslagen (1979:230) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§'
För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet krävs
tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1. köp,
byte eller gåva,

2. tillskott till bolag eller förening,

3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen
(1975:1385).

Tillstånd enligt denna lag krävs också i fall då någon genom köp,
byte eller gåva förvärvar ett dödsbo vari ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksjästighet eller då någon, som genom köp, byte eller gåva har jörvärvat
en andel i ett sådant dödsbo och inte på annan grund är delägare i boet,
tillskiftas den fasta egendomen eller del därav.

Förvärvstillstånd

Förvärvstillstånd
får vägras,

1. om
det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för jord

brukets eller skogsbrukets rationalisering,

2. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera
utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli
självständiga, förs sarh-man till ett företag,

3. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller
utvecklingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp
och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget,

4. om det är uppenbart att köpeskillingen eller annan
ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde,

5.
om förvärvet avser andel i egendomen och ägarförhållandena genom förvärvet
skulle bli sådana att ett rationellt utnyttjande av egendomen kan komma
att försvåras. Första stycket 4 gäller inte ifråga om tillstånd att förvärva
egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618)
om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse 1987:468. ■ Senaste lydelse
1987:468.

Justitiedepartementet '°-

1988/89:9

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 1988

Närvarande:
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande:
statsrådet Göransson

Lagrådsremiss om dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet
m. m.

1 Inledning

Ett
dödsbo är en juridisk person. Det förvaltas och företräds utåt av dödbodelägarna
gemensamt. Ett dödsbo upplöses vanligen genom att egendomen fördelas mellan
delägarna genom ett arvskifte. I gällande lagstiftning finns inte några regler
om att dödsbon skall skiftas inom viss tid. 1 skilda sammanhang har påpekats
att dödsbon i många fall förblir oskiftade under avsevärd tid och att detta
medför olägenheter när fast egendom ingår i boet. Frågan har bl.a. diskuterats
i riksdagen (se LU 1975/76:30 och LU 1978/79:2). Kritik har vidare riktats mot
vissa fall av samägande av fast egendom.

I
februari 1977 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor
om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m. Uppdraget gick främst ut på
att komplettera såväl reglerna om boutredningsman enligt ärvdabalken som
reglerna om god man enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt med regler om
särskild ställföreträdare då fast egendom ägs av dödsbo eller av flera personer
gemensamt med samäganderätt (Dir 1977:13).

Utredningens
uppdrag utvidgades år 1979 till att också avse frågor om begränsning av
dödsbons innehav av jordbruksfastighet, begränsning och reglering av uppkomsten
av samägande av jordbruksfastighet och begränsning av testamentariska förvärv
av jordbruksfastighet (Dir 1979:11). Uppdraget innefattade även att utreda
vissa problem med kringgående av jordförvärvslagen (1979:230).

1
samband med att utredningsuppdraget utvidgades beslöts att utredningsarbetet i
fortsättningen skulle bedrivas i en kommitté med parlamentariskt inslag.
Kommittén avlämnade i augusti 1981 ett delbetänkande (SOU 1981:91) Ställföreträdare
för fastighetsägare i vissa fall.

I
delbetänkandet föreslogs att en ställföreträdare alltid skulle utses för

alla typer av fastigheter, ägda av dödsbon med fler än två delägare eller av

fler än två personer med samäganderätt. Betänkandet remissbehandlades

men avskrevs därefter i samband med att kommittén i januari 1983 fick 'O

ytterligare
tilläggsdirektiv (Dir 1983:5). Dessa innebar att kommittén på Prop. nytt
skulle överväga frågan när en ställföreträdare skall utses. Det påpeka-
1988/89:9 des i tilläggsdirektiven att frågan har samband med hur man skall
kunna begränsa rätten för dödsbon att inneha jordbruksfastigheter.

I
mars 1987 överlämnade kommittén (riksdagsledamoten Jan Fransson, ordförande,
samt riksdagsledamoten Allan Ekström, f d. riksdagsledamöterna Filip
Johansson, Karl- Gustaf Mathsson och Gunnar Olsson och bankdirektören Astrid Schönberg-Löfberg)
sitt slutbetänkande (SOU 1987:2) Dödsboägande och samägande av
jordbruksfastighet m.m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet
som bilaga 1, dels kommitténs lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Dnr %1 — 121).

Bland
de frågor som kommittén har berört hör frågan hur ett dödsbo eller en krets av
samägare skall kunna nås med delgivning. Denna fråga har även
fastighetsbildningsutredningen behandlat i sitt slutbetänkande (SOU 1986:29)
Fastighetsbildning 4 Förrättningsförfarande och boendeinflytande m. m.
Betänkandet har remissbehandlats.

1
det följande behandlas fastighetsbildningsutredningens förslag till ett förenklat
delgivningsförfarande av dödsboägda fastigheter. Till protokollet i detta
ärende bör fogas dels utredningens lagförslag i den delen som bilaga 4, dels en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 5. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1100-86).

Jag
har i lagstiftningsärendet särskilt samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Drygt
65 % av Sveriges landareal, eller närmare 27 milj. hektar, utgörs av skogs- och
jordbruksmark. Såväl skogsbruket som jordbruket är näringar som har mycket stor
samhällsekonomisk betydelse. Det är därför väsentligt att denna mark förvaltas
på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.

Från
tid till annan har det framhållits att dödsboägande och samägande av
jordbruksfastigheter är förenat med vissa olägenheter. En del av dem är av rent
praktisk natur. Delvis bottnar olägenheterna i de forvaltningsregler som gäller
för dessa former av ägande, och då främst i att det i alla förvaltningsfrågor
krävs samstämmighet mellan delägarna. Andra olägenheter hänger samman med
myndigheternas svårigheter att delge dödsbon olika handlingar, bl. a. därför
att det i många fall saknas lättillgängliga och aktuella uppgifter om
delägarna.

Det finns emellertid också
andra olägenheter av mera principiell art.

Sålunda har ägarformerna som sådana i vissa fall ansetts motverka ange

lägna samhällsintressen. Fastigheter som ägs av dödsbon eller av flera 11

samägare omsätts i mindre
utsträckning än jordbruksfastigheter i allmän- Prop. het. Möjligheterna till
rationaliseringsförändringar är därför mindre. Även 1988/89: det allmänna
intresset att jord- och skogsbruksmarken innehas av aktiva brukare, dvs. att
det finns ett samband mellan ägande och brukande, talar för att dödsboägandet
och samägandet bör begränsas eller i varje fall regleras på ett sätt som
minskar olägenheterna med dessa ägarformer.

En
bearbetning av de uppgifter som lämnades vid 1981 års allmänna fastighetstaxering
ger vid handen att omkring 3,7 % av skogsarealen och 4,5 % av åkerarealen i
landet ägdes av dödsbon. Beträffande samägda fastigheter bygger tillgängligt
material på fastighetslängden från år 1979 och avser taxeringsenheter. Av de
drygt 320 000 fastigheter som taxerades som jordbruksfastigheter ägdes 78 % av
en ägare, 14,5 % av två ägare och 7,5 % av tre eller fler ägare. Av de sifferserier
beträffande dödsbo- och samägande som jag här refererar till, och som i detalj
redovisas i betänkandet, framgår vidare att det i absoluta tal rörde sig om ca
25 000 jordbruksfastigheter som ägdes av fler än två delägare och ca 30 000
jordbruksfastigheter som ägdes av dödsbon.

Av
kommitténs undersökningar framgår vidare att det föreligger stora regionala
skillnader. Dödsboägandet är vanligast i skogslänen. Kopparbergs län intar en
särställning, men denna ägarform är också i Jämtlands, Värmlands, Norrbottens
och Västernorrlands län vanligare än i landet i övrigt. Även när det gäller
samägandet av jordbruksfastigheter intar dessa län en framträdande ställning.

Det
finns inga aktuellare officiella uppgifter om ägarförhållandena beträffande
jordbruksfastigheter. Det är dock inte skäl att anta att någon väsentlig
minskning av dödsbo- och samägande har inträtt under senare år. Snarare talar
vissa omständigheter för att dessa ägandeformer av jordbruksfastighet har
blivit vanligare.

Kommittén
har lagt fram en rad förslag som sammantagna syftar till att komma till rätta
med de mest påtagliga olägenheterna med dödsbo- och samägande av
jordbruksfastigheter. Den mest ingripande åtgärden är att dödsbon som innehar
jordbruksfastighet skall vara skyldiga att inom viss tid avveckla detta
fastighetsinnehav. Vidare förespråkar kommittén åtgärder för att förenkla delgivningen
av dödsbon som äger jordbruksfastigheter.

När
det gäller samägda jordbruksfastigheter föreslår kommittén en särskild lag med
bestämmelser om hur fastigheten skall företrädas utåt och om det inbördes
förhållandet mellan delägarna. Enligt förslaget skall delägarna utse en
ställföreträdare med behörighet att ensam fullgöra vad som enligt lag åligger
en ägare av jordbruksfastighet. För vissa andra förvaltningsfrågor föreslås
att delägarna skall kunna fatta beslut genom enkel majoritet.

Kommitténs
förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. En mera generell kritik
mot kommitténs betänkande har framförts endast av skogsstyrelsen och av
länsstyrelsen i Jämtlands län. Dessa remissinstanser, som båda i och för sig
godtar kommitténs förslag, anser att dessa inte går tillräckligt långt. De
hänvisar därvid till strukturutredningens förslag i betänkandet (SOU 1983:71)
Bättre struktur i jord- och skogsbruk, vilka

12

förslag
syftade till att starkt begränsa flerägandet av jordbruksfastigheter. Prop.
Bl. a. pekar skogsstyrelsen på att skogsbrukets roll för en aktiv regional-
1988/89:9 och glesbyggdspolitik har rönt ett starkt ökat intresse under senare
tid. Skogsstyrelsen framhåller också att skogsbruket har en betydande utvecklingspotential
och är en viktig bas för sysselsättningen men att ägosplittringen och utboägandet
är besvärande hinder för en positiv utveckling.

För
egen del vill jag erinra om att riksdagen i riktlinjerna för regionalpolitiken
har uttalat sitt stöd för kombinationsjordbruk i glesbygden (prop. 1984/85:115,
AU 13, rskr. 354). Denna inriktning kommer också till uttryck i det
åtgärdsprogram för jordbruket i norra Sverige som riksdagen beslöt våren 1987 (prop.
1986/87:146, JoU 26, rskr. 346). En viktig, förutsättning för en sådan
utveckling är, som jag ser det, att tendenserna till en stelnad ägarstruktur
bryts och ersätts av en aktiv strukturomvandling som innebär att de som äger
marken också själva brukar den.

Kommitténs
förslag kommer, om de genomförs, inte att helt förhindra dödsboägande. De
kommer inte heller att leda till att samägandet av jordbruksfastigheter upphör.
Däremot bör förslagen sammantagna leda till att de olägenheter som följer med
dessa ägandeformer minskar betydligt. Förslaget att alla dödsbon inom viss tid
skall vara skyldiga att avveckla sitt innehav av jordbruksfastighet
understryker att dödsboförvaltningen är endast temporär och att delägarna
därför redan från början bör vara inriktade på att finna andra
förvaltningsformer. Att delägarna aktiveras på detta sätt torde på sikt även få
betydelse för fastighetsomsättningen. Möjligheterna att enkelt nå kontakt med
dödsboet under avvecklingstiden är i detta sammanhang en viktig förbättring.

Även
när det gäller de samägda jordbruksfastigheterna är kommitténs förslag ägnade
att underlätta kommunikationen med vederbörande myndigheter och därmed i viss
mån minska de problem som är förenade med den ägarformen. Vidare bör intresset
för samägarformen som sådan generellt sett avta som en följd av att delägarnas
roll och inflytande på den löpande förvaltningen minskar genom förslagen om
majoritetsbeslut och ställföreträdare.

De
åtgärder som kommittén har föreslagit bör alltså avsevärt förbättra förutsättningarna
för en från samhällssynpunkt önskvärd rationalisering inom jord- och
skogsbruket. Jag vill i detta sammanhang även peka på att de förändringar i
arvsreglerna som införts i anslutning till den nya äkten-skapsbalken på sikt
kan förväntas minska antalet oskiftade dödsbon (jfr prop. 1986/87:1). De nya
reglerna innebär att en make vid den andra makens död ärver denne före makarnas
gemensamma bröstarvingar.

Sammanfattningsvis
anser jag att kommitténs förslag i allt väsentligt bör genomföras. Jag är inte
beredd att i detta lagstiftningsärende föreslå ytterligare åtgärder.
Jordförvärvslagen bör dock kompletteras i ett avseende som jag senare
återkommer till.

Innan
jag går närmare in på kommitténs förslag om begränsning av dödsbons innehav av
jordbruksfastigheter och om samägande av jordbruksfastigheter vill jag beröra
några särskilda frågor som kommittén har tagit upp. Det gäller för det första
åtgärder för att underlätta för myndigheter och andra att komma i kontakt med
dödsbon som innehar jordbruks-

13

fastigheter. Kommittén har
föreslagit att det skall antecknas i fastighetsbo- Prop. ken respektive i
inskrivningsregistret när ägaren till sådan fastighethar 1988/89:9 avlidit.
Flertalet remissinstanser har godtagit förslaget.

Jag
vill inte bestrida att det skulle vara en fördel om man direkt ur
fastighetsboken eller inskrivningsregistret kunde inhämta att den lagfarne ägaren
har avlidit och dessutom få uppgifter om dödsboet. Mot kommitténs förslag
talar emellertid att detta kräver en relativt kostsam administration. Den föreslagna
ordningen är vidare överflödig såvitt gäller fastigheter som är överförda till
det nya inskrivningsregistret. Till skillnad från fastighetsboken innehåller
nämligen inskrivningsregistret ständigt aktuella adressuppgifter om lagfaren
ägare och om taxerad ägare för det fall att denne är annan än den lagfarne.
Uppgifterna är allmänt tillgängliga. Inskrivningsregistret tillförs dessutom
kontinuerligt uppgifter om civilståndsändringar och dödsfall. Dessa uppgifter
är tillgängliga för inskrivningsmyndigheten men redovisas för närvarande inte
i registerutdrag. Drygt hälften av landets fastigheter har redan överförts till
inskrivningsregistret, och överföringsarbetet bedöms vara avslutat omkring år
1995. Med hänsyn till detta anser jag inte att det är motiverat att införa det
av kommittén föreslagna anteckningsförfarandet.

Kommittén
har vidare föreslagit att en bouppteckning skall innehålla uppgift om vem som
äger företräda boet. Sådana uppgifter kan emellertid inte hållas aktuella och
blir därmed snabbt osäkra. Jag finner därför inte heller skäl att genomföra det
förslaget.

Slutligen
vill jag i detta sammanhang nämna att kommittén föreslagit ett tillägg till
bestämmelserna i ärvdabalken av innebörd att jordbruksfastighet såvitt möjligt
bör läggas ut på en lott vid arvskifte. Som flera remissinstanser har
framhållit torde ett sådant tillägg knappast få någon större praktisk effekt.
Jag finner därför inte skäl att lägga fram ett sådant förslag.

1
det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

begränsning
av dödsbons innehav av jordbruksfastigheter i avsnitt 2.2,

delgivning
med dödsbon som äger jordbruksfastigheter i avsnitt 2.3,

samägande
av jordbruksfastigheter i avsnitt 2.4,

förvärvsprövning
vid förvärv genom testamente i avsnitt 2.5,

åtgärder
mot kringgående av jordförvärvslagen genom förvärv av dödsboandel i avsnitt
2.6,

förvärvsprövning
vid förvärv av andel i jordbruksfastigheter i avsnitt 2.7,

kostnader
i avsnitt 2.8, och

ikraftträdande
i avsnitt 2.9.

Mina
kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen
(avsnitt 4).

14

2.2 Begränsning av dödsbons innehav av jordsbruksfastigheter

2.2.1
Avvecklingsskyldighet

Prop.
1988/89:9

Mitt förslag:
Dödsbon som genom dödsfallet eller senare förvärvar fast egendom som är taxerad
som jordbruksfastighet skall ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år
efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Om det föreligger
särskilda skäl, får rätten bevilja anstånd med avvecklingen under viss tid.
Avvecklingen skall anses fullgjord när annan med äganderätt har förvärvat fastigheten.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt förslag utom i två avseenden. Dels föreslår kommittén
att det för anstånd med avvecklingen skall krävas att dödsboet är avträtt till
boutredningsman. Dels skall skyldigheten att avveckla fastighetsinnehavet
enligt kommittéförslaget anses fullgjord först när lagfart har beviljats annan
än dödsboet.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser tillstyrker att en avvecklingsskyldighet
införs. Några av dessa remissinstanser har dock framhållit att tidsfristen bör
vara kortare. Bl. a. från domstolshåll har vidare påpekats att dödsboet inte
råder över om och när en förvärvare erhåller lagfart och att frågan huruvida
avvecklingsskyldigheten har fullgjorts därför måste knytas till andra
omständigheter. Behovet av att dödsboet för att få anstånd med avvecklingen
skall avträdas till boutredningsman har ifrågasatts av några remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Ärvdabalkens
regler om dödsbon och förvaltningen av dessa är avfattade med tanke på att kvarlåtenskapen
efter den döde skall överföras till arvingarna sedan den dödes ekonomiska
förhållanden har utretts och avvecklats. Dödsboet som förvaltningsform är inte
tänkt och utformad för att bestå utan är avsedd som en tillfällig lösning.

I de flesta fall är det av
betydelse endast för dödsbodelägarna själva i vilken takt dödsboförvaltningen
avvecklas. När en jordbruksfastighet ingår i dödsboets egendom har frågan
emellertid intresse också från andra synpunkter. Som jag tidigare har anfört
uppstår det ofta olägenheter vid långvarig dödsboförvaltning av
jordbruksfastigheter. I likhet med kommittén anser jag därför att rätten för
ett dödsbo att inneha en jordbruksfastighet bör tidsbegränsas. Dödsboet bör
således vara skyldigt att inom en viss tid avveckla sitt innehav av
jordbruksfastighet. Detta innebär däremot inte att dödsboet som sådant måste
avvecklas.

En
bestämmelse om denna avvecklingsskyldighet bör tas in i 18 kap. ärvdabalken.

En särskild fråga är inom
vilken tid avvecklingen av fastighetsinnehavet bör ske. Kommitténs förslag
innebär att detta skall ha skett inom en tid av fyra år räknat från utgången av
det år då dödsfallet inträffade. Kommittén har här beaktat skattereglerna. Från
och med det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter
det kalenderår då dödsfallet

15

inträffade
flyttas nämligen skattskyldigheten från dödsboet till delägarna Prop. under
förutsättning att boets inkomst överstiger 10 000 kr. eller att förmö-
1988/89: 9 genheten överstiger 100 000 kr.

Liksom
de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag. En
fyraårig avvecklingsfrist kan i och för sig synas ganska lång. Den måste
emellertid bestämmas så att alla normala avvecklingsfall ryms inom denna. Med
hänsyn till den tid som många gånger torde krävas för boutredning och
avveckling av den dödes skulder är en avsevärt kortare avvecklingsfrist inte
möjlig- Man skall här hålla i minnet att avvecklings-skyldigheten typiskt sett
träffar ett igång varande jordbruk och att också jordbruket som sådant berörs.

Slutsatsen
av vad jag nu har sagt är att ett dödsbo skall ha avvecklat sitt fastighetsinnehav
senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade.

Frågan
blir då vad som närmare skall krävas för att avvecklingsskyldigheten skall
anses fullgjord. Enligt kommitténs förslag skall så anses ha skett när lagfart
på jordbruksfastigheten beviljats annan än den döde. Denna ordning innebär
emellertid att dödsboets ansvar för avvecklingen blir beroende av att förvärvaren
söker och erhåller lagfart. Detta är enligt min mening inte någon lämplig
ordning. Dödsboet bör i stället anses ha fullgjort sin skyldighet så snart det
kan visa att en civilrättsligt giltig ägande-, rättsövergång har skett. Det kan
då vara fråga om en överlåtelse från dödsboet till någon utomstående eller om
ett arvskifte som innebär att fastigheten skiftas ut på en eller flera av
delägarna i dödsboet. Avvecklingsskyldigheten bör också anses fullgjord om
fastigheten skiftas ut på samtliga dödsbodelägare. Någon anledning att
förhindra ett sådant skifte föreligger inte, om man samtidigt genomför de
förändrade regler om förvaltning av samägd jordbruksfastighet som jag förordar
i det följande (se avsnitt 2.4).

Även
om den föreslagna avvecklingsfristen är väl tilltagen, kan det inte uteslutas
att omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att det är omöjligt eller
förenat med betydande svårigheter för dödsboet att avveckla fastighetsinnehavet
inom denna tid. Jag föreslår därför att avvecklingsregeln kompletteras med en
dispensmöjlighet. Dispensregeln bör tillämpas restriktivt och får inte
utvecklas till ett instrument för en mer eller mindre regelmässig förlängning
av dödsboförvaltningen av fastigheten. Enligt min mening bör normalt endast
omständigheter som ligger utanför dödsbodelägarnas kontroll och som direkt
påverkar avvecklingen accepteras som grund för anstånd. Jag återkommer till
denna fråga i specialmotiveringen.

1
fall då dispens medges är det angeläget att fastigheten förvaltas väl och

med sikte på en avveckling. För att säkerställa detta har kommittén före

slagit att anstånd inte skall medges med mindre boet är avträtt till förvalt

ning av boutredningsman. Enligt min mening är det emellertid tveksamt

om ett generellt och oeftergivligt krav på boutredningsmannaförordnande

är den lämpligaste lösningen. Endast undantagsvis torde skälet för anstånd

vara att söka i boutredningsförhållandena. Beror avvecklingssvårigheterna

på omständigheter utanför dödsbodelägarnas kontroll, är det långt ifrån

säkert att saken förbättras genom att boet avträds till förvaltning av

boutredningsman. I dessa fall kan det vara lämpligare att anståndet för- 16

enas med andra, mindre långtgående
villkor, exempelvis att dödsboet skall hålla viss myndighet underrättad om vem
som under anståndstiden företräder boet. Jag föreslår därför att anstånd skall
kunna förenas med villkor. Denna lösning utesluter naturligtvis inte att
villkoret går ut just på att boet skall avträdas till förvaltning av
boutredningsman när så är motiverat.

Anståndet bör som
kommittén har föreslagit lämnas för bestämd tid. Denna bör inte sättas längre
än vad som oundgängligen är nödvändigt för att möjliggöra en avveckling av
fastighetsinnehavet. Jag vill inte utesluta att ett anstånd i enstaka fall kan
komma att behöva förlängas. Något hinder mot detta bör alltså inte föreligga.

Kommittén har föreslagit
att anståndsfrågan skall handläggas som ett domstolsärende och att domstolen
skall vara domför med lagfaren domare samt nämndemän. Enligt min mening bör
emellertid dessa ärenden, om inte annat följer av 6 § andra stycket lagen
(1946:207) om handläggning av domstolsärenden, kunna handläggas utan nämnd av
en lagfaren domare.

Prop. 1988/89:9

2.2.2
Kontroll- och sanktionssystem

Mitt förslag: Om
ett dödsbo inte avvecklar sitt fastighetsinnehav inom föreskriven tid, får
tillsynsmyndigheten vid vite förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet inom
en viss tid.

Kommitténs förslag:
Inskrivningsmyndigheten skall övervaka att dödsboet iakttar avvecklingsfristen
samt underrätta domstolen om dödsboet underlåter detta. Domstolen skall då
förordna om tvångsförsäljning.

Remissinstanserna: Flera
remissinstanser anser att tvångsförsäljning är en alltför ingripande sanktion.
Från bankhåll framhålls att redan möjligheten till tvångsförsäljning kan leda till
att krediterna blir dyrare för jordbruksfastigheter. Riksskatteverket har
dessutom exekutionstekniska invändningar mot förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Den skyldighet att avveckla ett dödsbos fastighetsinnehav
som jag har förordat i föregående avsnitt måste givetvis förses med ett
kontroll- och sanktionssystem.

I de flesta fall kommer
säkerligen avvecklingen av fastighetsinnehavet att genomföras på ett smidigt
sätt inom den ursprungliga eller efter dispens förlängda tidsfristen. Om inte
annat kan detta ske genom att fastigheten skiftas ut på delägarna. Behovet av
att kunna ingripa mot ett dödsbo som inte i tid avvecklar sitt innehav av
jordbruksfastigheter inskränker sig i allt väsentligt till att få ett
påtryckningsmedel vid oförmåga eller okunnighet hos berörda dödsbon.

En tvångsförsäljning
påverkar kreditgivarnas och rättighetshavarnas ställning. De kan för att skydda
sin rätt tvingas att ropa in fastigheten vid försäljningen med de risker,
kostnader och besvär som detta medför. Det bör understrykas att dessa
olägenheter — som i och för sig kan uppkomma om fastighetsägaren inte fullgör
sina åtaganden gentemot kreditgivare och rättighetshavare — i detta fall
inträder därför att dödsboet har misslyckats

17

2 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 9

med att fullgöra eri
skyldighet som är motiverad av ett allmänt samhälls- Prop. intresse utan
samband med avtalsförhållandet mellan fastighetsägaren och 1988/89: rättighetshavarna.
Rättighetshavarna saknar normalt.möjlighet att påverka dödsboets handlingssätt
vad gäller avvecklingen.

Sanktionssystemet
bör, som jag nyss sade, främst erbjuda ett påtryckningsmedel för att förmå
dödsboet att avveckla jordbruksfastigheten. Detta syfte uppnås enligt min
mening om en myndighet får möjlighet att vid vite förelägga dödsboet att inom
viss tid avveckla fastighetsinnehavet. Med hänsyn till den tid som dödsboet
redan har haft till sitt förfogande bör den utsatta tiden normalt kunna göras
kort. I de flesta fall torde detta förfarande, i varje fall om ett tillräckligt
kännbart vite sätts ut, kunna leda till den eftersträvade avvecklingen väl så
snabbt som en tvångsförsäljning.

Med
ett på detta sätt utformat sanktionssystem uppkommer frågan vilken myndighet
som bör handha kontrollen av att avvecklingsskyldigheten iakttas. Det
förhållandet att tingsrätten registrerar bouppteckningen och därmed får reda på
att dödsboet innehar en jordbruksfastighet talar för att kontrollverksamheten
läggs på tingsrätten. I samma riktning talar det förhållandet att tingsrätten,
enligt vad jag tidigare har föreslagit, skall handlägga anståndsfrågorna såvitt
gäller avvecklingsskyldigheten. Alternativt skulle kontrollfunktionen — som
kommittén föreslagit — kunna handhas av inskrivningsmyndigheten.
Inskrivningsmyndigheten handlägger ärenden om lagfart och är därmed närmast till
att notera en frivillig överlåtelse.

Mot
båda dessa lösningar talar emellertid att varken tingsrätten eller inskrivningsmyndigheten
är lämpad att under avvecklingsfristen ha informella kontakter med dödsboet och
stödja detta i avvecklingssträvandena. Huruvida avvecklingen skall löpa smidigt
kommer i stor utsträckning att bli beroende på dödsbodelägarnas kännedom om
reglerna och förståelse för behovet av ordnade och effektiva förvaltningsformer
för jordbruksfastigheten. I varje fall under inledningsskedet kommer det att
föreligga ett stort behov av information och vägledning. Detta talar för att
tillsynsfunktionen läggs på lantbruksnämnderna. Det ingår nämligen i deras
ordinarie åligganden att bedriva rådgivning och upplysning i syfte att främja
effektiviteten inom jord- och skogsbruket. De skall också uppmärksamt följa
lantbrukets tillstånd inom det egna verksamhetsområdet. Läggs tillsynsfunktionen
på nämnderna skapas, inte minst mot bakgrund av den lokal-och personkännedom
dessa besitter, goda möjligheter för att information och rådgivning lämnas i
sådan omfattning och form att en frivillig avveckling kan uppnås i det helt
övervägande antalet fall.

Jag
anser därför att uppgiften att vara tillsynsmyndighet bör läggas på lantbruksnämnderna.
Bestämmelser om detta bör tas in i en förordning som regeringen senare får
utfärda.

Kommer
avvecklingen inte till stånd, skall som jag tidigare föreslagit vite kunna
föreläggas. Tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att själv besluta härom. Ett
sådant foreläggande bör kunna överklagas. Med hänsyn till att det i första hand
blir fråga om en rättslig prövning bör överklagandet ske till kammarrätt och
inte till den centrala förvaltningsmyndigheten.

18

Bestämmelser oin viten som
får föreläggas av myndighet finns i lagen (1985:206) om viten. Enligt 6 § i den
lagen gäller som huvudregel att fråga om utdömande av vitet prövas av länsrätt
på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Det skulle i
och för sig kunna ifrågasättas om inte tingsrätten vore bättre skickad än
länsrätten att hantera dessa ärenden. Tingsrätten har nämligen att pröva
anståndsfrågan, och dessutom kan det vid utdömande av vitet bli fråga om att
pröva om en giltig och för dödsboet bindande överlåtelse har skett, en fråga
som ju ligger närmare de allmänna domstolarnas verksamhetsfält. Dessa omständigheter
är emellertid enligt min mening inte av sådan betydelse att det finns anledning
att frångå den ordning som anvisas i viteslagen.

För att
tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra den kontrollfunktion som jag här har
diskuterat bör myndigheten underrättas av tingsrätten när denna inregistrerar
en bouppteckning som upptar en jordbruksfastighet. Underrättelse bör också
lämnas till tillsynsmyndigheten när tingsrätten meddelar anstånd med
avvecklingen.

För att
tillsynsverksamheten skall inriktas på de aktuella fallen bör
inskrivningsmyndigheten fortlöpande underrätta tillsynsmyndigheten om de
överlåtelser och arvskiften som kommer till stånd under avvecklings-fristen.
Jag kan här nämna att inskrivningsmyndigheten redan enligt gällande rätt skall
underrätta lantbruksnämnderna om sökta och beviljade lagfarter såvitt gäller
fastigheter som är taxerade som jordbruksfastigheter (1 § KK 1971:709 om
skyldighet för myndighet att lämna vissa underrättelser om sökta lagfarter m. m.).

Prop.

1988/89:9

2.2.3 Existerande dödsbons skyldighet att avveckla innehav av jordbruksfastigheter

Mitt
förslag: Dödsbon, som vid lagens ikraftträdande innehar jordbruksfastighet,
skall ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter det att lagen har
trätt i kraft.

Kommitténs
förslag: Har ett dödsbo förvärvat en jordbruksfastighet från den döde före
ikraftträdandet, skall den tid inom vilken boet är skyldigt att avveckla
fastighetsinnehavet räknas från ikraftträdandet.

Remissinstanserna
godtar kommittéförslaget. Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län
förordar dock en kortare avvecklingsfrist.

Skälen för mitt förslag:
Av det statistiska material som kommittén har redovisat framgår att det finns
ett betydande antal jordbruksfastigheter som helt eller delvis ägs av dödsbon.
Skall olägenheterna med dödsboägda jordbruksfastigheter kunna minskas, inom
överskådlig tid, bör de regler som jag föreslagit i det föregående träffa även
dödsbon som existerar redan nu; Ett dödsbo, som vid lagens ikraftträdande äger
en jordbruksfastighet, bör därför vara skyldigt att avveckla
fastighetsinnehavet. Avvecklingsfris-

19

ten
måste i detta fall räknas från lagens ikraftträdande. Den bör bestämmas så att
avvecklingen skall ha skett senast fyra år efter det att de nya reglerna har
trätt i kraft.

Det
bör genom en tydlig information om de nya reglerna vara möjligt att uppnå en
frivillig avveckling i flertalet fall. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten
att svara för informationen.

Jag räknar med att
kontrollbehovet blir förhållandevis begränsat och har därför inte för avsikt
att föreslå någon mera systematisk kontroll av att avvecklingen generellt sker
i rätt tid. En viss kontroll av efterlevnaden bör dock givetvis ske. Ett sådant
kontrollsystem kan inte byggas upp kring de uppgifter som finns inom
rättsväsendet. Dessa uppgifter är nämligen inte systematiserade på sådant sätt
att de kan användas för en kontroll av detta slag. I stället får det ankomma på
de myndigheter som efter hand uppmärksammar att fastighetsinnehavet inte
avvecklas att anmäla detta förhållande till tillsynsmyndigheten. Bedömer
tillsynsmyndigheterna att det finns behov av en mer systematisk kontroll kan de
utnyttja de uppgifter om ägarförhållandena som finns i skattemyndigheternas
fastighetslängder.

Prop.

1988/89:9

2.3
Delgivning med dödsbon som äger jordbruksfastigheter

Mitt
förslag: Innehar ett dödsbo som förvaltas gemensamt av dödsbodelägarna en
jordbruksfastighet, får delgivning med dödsboet i frågor som gäller
fastighetsförvaltningen ske genom att delgivningshandlingen överlämnas till
någon av delägarna.

Fastighetsbildningsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att den nya regeln
enligt utredningens förslag skall gälla inte bara jordbruksfastigheter utan
även andra fastigheter.

Remissinstanserna:
Fastighetsbildningsutredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Många
remissinstanser har avstyrkt det eller uttryckt tveksamhet från rättssäkerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Dödsboägda
fastigheter ger med nuvarande regelsystem ofta upphov till delgivningsproblem.
Om ett dödsbo som förvaltas av delägarna gemensamt inte företräds av någon som
är behörig ta emot en delgivning, måste delgivningshandlingen för att dödsboet
skall anses delgivet överlämnas till var och en av delägarna. Endast om någon sitter
i boet kan delgivningen ske med denne med verkan att dödsboet anses delgivet (9
§ delgivningslagen).

Redan enligt gällande rätt
har sålunda enskilda dödsboägare i vissa fall ansetts kunna företräda boet när
det gäller delgivning. Innehar ett dödsbo en jordbruksfastighet, finns det
enligt min mening anledning att ställa sådana krav på den inre organisationen
såvitt gäller förvaltningen av den fasta egendomen att delgivning alltid kan
ske med vem som helst av delägarna. En sådan ordning torde knappast innebära
någon större risk för rättsförlust.

20

Jag föreslår därför den
ändringen av delgivningslagen att delgivning med ett dödsbo som föranleds av
att dödsboet innehar jordbruksfastighet får ske med någon av delägarna i boet.
Om det är känt vem som sitter i boet bör delgivningen dock naturligtvis i
första hand ske med denne.

Jag är inte i detta
sammanhang beredd att föreslå att sådana nya delgivningsregler skall gälla
även vid andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Den frågan bör enligt min
mening övervägas i samband med fastighetsbildningsutredningens övriga förslag.

Det
kan nämnas att fastighetsbildningsutredningen också föreslog att en motsvarande
ordning skulle gälla vid samägande av jordbruksfastighet. Frågan om delgivning
i sådana fall kommer jag att behandla i samband med övriga frågor rörande
samägda fastigheter i avsnitt 2.4.1.

Prop.
1988/89:9

2.4 Samägande av jordbruksfastigheter

2.4.1
Ställföreträdare i fall då fler än två gemensamt äger en jordbruksfastighet

Mitt
förslag: För en jordbruksfastighet som ägs av fler än två gemensamt skall
finnas en ställföreträdare med uppgift att handha den löpande förvaltningen och
med behörighet att företräda delägarna i frågor som rör fastigheten.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Några anser dock att
förslaget går alltför långt och att de praktiska problemen kan lösas med
bättre delgivningsregler. Bl. a. bankföreningen anser att förslaget inte bör
omfatta jordbruksfastigheter som inte kan användas för jord- och skogsbruk. Ett
stort antal remissinstanser kritiserar den av kommittén valda termen
huvudägare.

Skälen för mitt förslag:
Av de drygt 70 000 samägda jordbruksfastigheterna ägs omkring två tredjedelar
av två personer. I de flesta fall rör det sig här om äkta makar eller sambor.
En sådan samäganderätt torde typiskt sett inte leda till en mindre effektiv
fastighetsförvaltning. I övriga knappt 25 000 fall av samägande finns det
emellertid, som jag tidigare har framhållit, omständigheter som talar för att
förvaltningsformen som sådan är mindre effektiv. Det nuvarande regelsystemet
bör därför förändras så att de från samhällssynpunkt negativa effekterna av att
fler än två gemensamt äger en jordbruksfastighet blir så små som möjligt.

Många av de olägenheter
som hör samman med samägande har, precis som är fallet med dödsboägda
fastigheter, sin grund i myndigheternas svårigheter att komma i kontakt med
delägarna eller någon som kan företräda dem. Detta talar för att det alltid bör
finnas en ställföreträdare med uppgift att företräda delägarna i frågor som rör
fastigheten. Kommitténs förslag i detta hänseende har inte kritiserats av
remissinstanserna och

21

jag
ansluter mig till förslaget i stort. Den av kommittén valda benämningen
huvudägare bör dock undvikas. Enligt min mening är ställföreträdare en
lämpligare benämning.

När
det gäller ställföreträdarens roll är det i huvudsak tre frågor som är av
särskild betydelse. Den första frågan gäller vilken behörighet att utåt företräda
delägarkretsen som ställföreträdaren skall ha. Den andra frågan gäller hur
ställföreträdaren skall utses i olika fall. Den tredje frågan gäller hur beslut
skall fattas inom delägarkretsen. Till de båda sistnämnda frågorna återkommer
jag i de följande avsnitten.

I frågan om
ställföreträdarens behörighet att utåt företräda delägarkretsen innebär
kommitténs torslag i sak att ställföreträdaren med bindande verkan för
delägarna skall kunna vidta alla slags rättshandlingar i angelägenheter som
rör fastigheten. Endast vid överlåtelse, pantsättning, upplåtelse av vissa nyttjanderätter
m. m. skall enligt kommitténs förslag fordras att ställföreträdaren företer
fullmakt från övriga delägare.

Enligt
min mening är det av värde att ställföreträdaren på detta sätt får en stark
ställning. Han får därigenom ett slags legal fullmakt att företräda delägarna i
förhållande till myndigheter och utomstående enskilda personer. Inte minst är
det av betydelse att myndighetsförelägganden av olika slag som riktar sig till
alla delägare behöver delges endast med ställföreträdaren. Ställföreträdaren
bör dock inte ha en oinskränkt behörighet att företräda delägarkretsen.
Undantag bör gälla för vissa viktigare rättshandlingar, såsom försäljning
eller pantsättning av fastigheten. I dessa fall bör ställföreträdaren kunna
företräda delägarkretsen endast med stöd av fullmakt från samtliga delägare.
Hur gränsen mellan dessa och andra rättshandlingar bör dras hänger i viss mån
samman med hur beslutsfattandet inom delägarkretsen skall gå till. Jag
återkommer därför till frågan i avsnitt 2.4.3.

Prop.

1988/89:9

2.4.2
Utseendet av ställföreträdare

Mitt förslag:
Ställföreträdaren skall utses av fastighetens delägare. Om delägarna inte utser
någon ställföreträdare, kan en sådan förordnas av domstolen efter anmälan av
delägare eller myndighet. Uppgifterom ställföreträdaren antecknas i
fastighetsboken/inskrivningsregistret.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att
kommittéförslaget innebär att endast delägare skall kunna vara ställföreträdare.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: Det
bör ankomrria på delägarna att själva utse ■ ställföreträdare. Frågan är
emellertid om endast delägare skall kunna utses till ställföreträdare. Jag ser
för egen del inga sakliga skäl för en sådan begränsning. Tvärtom kan den
förorsaka problem i praktiken, exempelvis

22

om delägarna är underåriga
eller av annan anledning saknar rättshand- Prop. lingsförmåga eller av
praktiska skäl är förhindrade att delta i förvaltning- 1988/89:9 en. Ibland kan
det också föreligga blockeringar rfiellan olika ägargrupper. Enligt
samäganderättslagen finns det i sådana situation en möjlighet att få en god man
förordnad. Om ställföreträdaren kan hämtas utanför delägarkretsen tillskapas
en möjlighet att lösa blockeringen utan att gå omvägen över god man. Jag
förordar därför att även andra än delägare skall kunna utses till
ställföreträdare. Med denna lösning bör bestämmelsen i samäganderättslagen om
god man inte gälla i fall då ställföreträdare skall finnas.

Det
kan tänkas att delägarna någon gång underlåter att utse ställföreträdare. I
den mån denna underlåtenhet kan utgöra ett hinder för berörda myndigheter i
deras verksamhet bör det vara möjligt att i särskild ordning förordna en
ställföreträdare. En sådan möjlighet bör också föreligga, om den som utsetts till
ställföreträdare har avlidit och delägarna inte utser en ny ställföreträdare.
Jag föreslår därför att tingsrätten efter anmälan av myndighet skall utse en
ställföreträdare i dessa fall. Även en delägare som inte kan få övriga delägare
att medverka till att en ställföreträdare utses bör kunna vända sig till
tingsrätten för att få en sådan förordnad.

När
tingsrätten förordnar en ställföreträdare bör förordnandet gälla tills vidare.
Tingsrätten bör inte vara bunden att utse någon av delägarna till ställföreträdare,
även om detta många gånger kan vara lämpligt. Vid val av ställföreträdare bör
dock tingsrätten särskilt beakta att den som utses har lämpliga kvalifikationer
för uppdraget. Vad som krävs i det enskilda fallet måste bedömas mot bakgrund
av hur omfattande förvaltningsuppgifter som är att vänta. Den myndighet som
påkallar att ställföreträdare förordnas bör i detta avseende kunna lämna
värdefulla upplysningar. Även delägarnas synpunkter bör beaktas. Jag vill här
också framhålla att det många gånger kan vara av särskild betydelse att
ställföreträdaren är bosatt på orten eller har god kännedorn om de lokala
förhållandena.

Den
som av delägarna är utsedd till ställföreträdare men som vill slippa uppdraget
bör kunna vända sig till tingsrätten och begära att ny ställföreträdare utses.
Däremot bör denna möjlighet inte stå till buds för att lösa intressekonflikter
mellan delägargrupper eller mellan delägargrupper och ställföreträdaren. Om det
finns en av rätten förordnad ställföreträdare, skall rätten således inte med
entledigande av denne förordna en ny ställföreträdare i annat fall än då
ställföreträdaren själv begär sitt entledigande. Delägarna kan få
ställföreträdaren utbytt endast om de beslutar att han skall entledigas och
ersättas av en annan person.

Liksom
kommittén anser jag att uppgifter om ställföreträdaren bör antecknas i
fastighetsboken/inskrivningsregistret. Såväl myndigheter som tredje man får på
så sätt tillgång till uppgiften. Detta bör högst väsentligt underlätta
kontakterna med ägarna till de samägda jordbruksfastigheterna.
Ställföreträdarens uppdrag bör bestå till dess att en ny ställföreträdare har
anmälts till inskrivningsmyndigheten. En annan sak är att delägarna kan
omedelbart beröva ställföreträdaren dennes befogenheter.

23

2.4.3
Beslutsfattandet

Mitt
forslag: Samstämmighet mellan delägarna erfordras för beslut i frågor som
gäller försäljning eller pantsättning av fastigheten eller upplåtelse av
långvariga eller besittningsskyddade rättigheter i fastigheten. För beslut i
övriga frågor är det tillräckligt med enkel majoritet. I dessa fall skyddas
minoritetens berättigade intressen av särskilda regler.

Prop.
1988/89:9

Kommitténs förslag:
Ställföreträdaren skall ha en exklusiv beslutanderätt i sådana
förvaltningsangelägenheter som enligt lag eller annan författning åligger en ägare
av jordbruksfastighet. I fråga om överlåtelse, pantsättning samt upplåtelse av
rätt i fastigheten för längre tid än fem år skall krävas enighet mellan
delägarna. Beslut i övriga frågor som rör fastigheten skall fattas genom
omröstning.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Från vissa håll påpekas
dock att gränsdragningen mellan de olika fallen kan bli svår. Vidare påpekas
att även rättighetsupplåtelser för kortare tid än fem år med hänsyn till
reglerna om besittningsskydd kan binda delägarna för avsevärd tid.

Skälen för mitt förslag:
En allvarlig olägenhet med samäganderätten som förvaltningsform är att delägarkretsen
med nu gällande regler i samäganderättslagen i allmänhet måste vara eniga om
de förvaltningsåtgärder som skall vidtas. Om delägarna är oeniga eller om någon
av dem är passiv, blir hela delägarkretsen beslutsoförmögen och
handlingsförlamad.

Ett sätt att råda bot på
de nu angivna olägenheterna skulle kunna vara att, som kommittén har föreslagit
beträffande vissa slags förvaltningsåtgärder, överföra beslutanderätten till
ställföreträdaren. Den av kommittén föreslagna regeln kan dock enligt min
mening komma att vålla problem vid den praktiska tillämpningen. Härtill kommer
att den handlingskraft hos ställföreträdaren som kommittén har eftersträvat
delvis blir skenbar. Ställföreträdarens ställning och handlingsutrymme blir
nämligen ytterst beroende av delägarens inställning till honom och hans
åtgärder. Även om han tilläggs en exklusiv beslutanderätt enligt lag i vissa
frågor på det sätt kommittén har föreslagit, kan han i längden inte utöva denna
beslutanderätt i strid mot en majoritet av delägarkretsen. Sker detta i frågor
av betydelse eller mer frekvent, kommer ställföreträdaren att förlora sitt
uppdrag.

Mot bakgrund av det
anförda anser jag att det inte är lämpligt att ställföreträdaren skall ta över
beslutanderätten när det gäller fastighetens förvaltning. En bättre ordning är
att ställföreträdarens uppgift blir att handha den löpande förvaltningen enligt
de riktlinjer och anvisningar som delägarna meddelar.

Även om det alltså inte är
ändamålsenligt att överföra beslutanderätten i vissa frågor till
ställföreträdaren, är det samtidigt inte rimligt att en av flera delägare skall
kunna förhindra en förvaltningsåtgärd som förespråkas av en majoritet av
delägarna. Jag kan inte finna att det föreligger något

24

principiellt hinder mot
att den nuvarande ordningen med krav på sam- Prop. stämmighet vid alla beslut
ersätts med en regel om majoritetsbeslut. Avgö- 1988/89:9 rande för att en
ordning med majoritetsbeslut inte skall leda till obilliga resultat är
emellertid att ett rimligt minoritetsskydd kan säkerställas. En regel om
majoritetsbeslut bör med hänsyn härtill, som kommittén har föreslagit, inte
gälla i vissa viktigare frågor.

Jag
delar kommitténs uppfattning att det för beslut om överlåtelse och pantsättning
av fastigheten, på samma sätt som för närvarande, bör krävas enighet bland
delägarna. Detta är åtgärder med så vittgående ekonomiska konsekvenser för alla
delägarna att de bör avgöras gemensamt.

Även
när det gäller upplåtelse av nyttjanderätt och andra rättigheter i fastigheten
har jag i princip samma inställning som kommittén. Som har framhållits av flera
remissinstanser kan man dock ifrågasätta den metod som kommittén valt, nämligen
att knyta kravet på samstämmighet enbart till upplåtelsetiden. Även nyttjanderättsupplåtelser
som avser kortare tid än fem år kan till följd av bestämmelser om
besittningsskydd binda delägarna under en avsevärd tid. Av de upplåtelseformer
som här är av intresse gäller detta redan enligt lag beträffande bl. a. avtal
om jordbruksarrende. Härtill kommer att förlängningsrätt vid andra
rättighetsupplåtelser kan följa av överenskommelse mellan parterna. Med hänsyn
till vad jag nu anfört föreslår jag att kravet på samstämmighet vid upplåtelse
skall begränsas till fall då upplåtelsen gäller för längre tid än fem år och då
upplåtelsen genom lag eller bestämmelse i avtalet kan bli föremål för
förlängning. Samstämmighet bör också krävas vid upplåtelser på någons livstid.

Med
denna lösning beträffande beslut om upplåtelse av nyttjanderätt och andra
rättigheter finns det inte anledning att, som kommittén har föreslagit,
föreskriva särskilda beslutsregler för medgivande enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen.

Om
man inför regler som innebär att en majoritet av delägarna kan fatta beslut med
bindande verkan för minoriteten är det givetvis av stor betydelse för
minoriteten att kunna upplösa samägandet genom att påkalla försäljning av
egendomen. En sådan rätt gäller för närvarande enligt 6 § samäganderättslagen.
Den bestämmelsen är emellertid dispositiv, dvs. den kan sättas ur spel genom en
överenskommelse mellan delägarna. För att inte en minoritet av delägarna skall
kunna försättas i ett ogynnsamt läge anser jag att det i den nya lagen bör
föras in en tvingande bestämmelse om rätt för delägare att begära egendomens
försäljning.

Det
behövs också andra regler om minoritetsskydd. Jag återkommer till dem i
specialmotiveringen.

25

2.4.4
Omröstningsförfarandet

Mitt
förslag: Vid omröstning räknas varje delägares röstetal efter hans andel i
fastigheten. Vid lika röstetal har ställföreträdaren utslagsröst utom vid val
av ställföreträdare, då lotten avgör. Varje delägare kan rösta skriftligen
eller muntligen. Samtliga delägare skall ges tillfälle att delta i röstningen.

Prop.

1988/89:9

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Därutöver föreslår kommittén mera
utförliga reglerom formerna för skriftlig omröstning och om delägarsammanträde.

Remissinstanserna:
Godtar kommitténs förslag.

Skälen
för mitt förslag: Av den statistik kommittén presenterat framgår att det är
förhållandevis ovanligt att en större krets gemensamt äger en jordbruksfastighet.
Vanligen är det färre än tio delägare. Detta talar för att det i de flesta fall
går att fastställa en majoritetslinje förhållandevis enkelt och utan formella
omröstningar. En ordning där beslutanderätten enligt lag tillkommer majoriteten
fordrar visserligen regler som anvisar hur beslutsfattandet skall gå till.
Enligt min mening bör dock sådana förfaranderegler präglas av största möjliga
enkelhet.

Ett
beslut genom omröstning skall kunna fattas vid ett sammanträde, till vilket
alla delägare kallats, eller genom ett skriftligt förfarande eller genom en
kombination av dessa förfaranden. Även det skriftliga förfarandet måste
självfallet omfatta samtliga delägare. Jag anser inte att det är nödvändigt
att i lag reglera formerna för kallelse till ett sammanträde eller hur det
skriftliga omröstningsförfarandet bör gå till. Jag föreslår därför inte någon
annan anvisning än att alla delägare skall få skälig tid på sig att ta ställning
till det eller de förslag som omröstningen gäller;

Det
ingår i ställföreträdarens uppgift att svara för den löpande förvaltningen.
Det är också i första hand ställföreträdaren som har behov av att få mandat och
handlingsutrymme faststälh. Initiativet till omröstning torde därför vanligen
komma från honom. Ingenting hindrar emellertid att en delägare själv tar sådant
initiativ. Jag finner det dock överflödigt att i detta fall uppställa särskilda
regler att omröstning skall ske om en minoritet påkallar detta.

Liksom
kommittén och remissinstanserna anser jag att en delägares röstetal vid
omröstning skall beräknas efter hans andel i fastigheten. Som majoritetsbeslut bör
gälla den mening som har fått det högsta röstetalet. En delägare bör nämligen
inte kunna blockera samägarkrétsens beslutsförmåga genom att undandra sig en
omröstning. Beslutet bör vara bindande för samtliga delägare, oavsett om de
deltagit i omröstningen eller inte. I likhet med kommittén föreslår jag att vid
lika röstetal beslutar ställföreträdaren. Detta gäller dock inte vid val av
ställföreträdare, då lotten får avgöra.

En
särskild fråga är om omröstningsreglerna som kommittén föreslagit skall vara
dispositiva. Delägarna i en samägd jordbruksfastighet skulle med kommitténs
förslag själva kunna komma överens om en annan ordning för beslutsfattandet.
Detta urholkar, som kommittén själv konstate-

26

rat,
eflfektiviteten i de nya lagreglerna i fall då delägarna avtalar att beslut endast
kan fattas samfällt. För att mildra denna effekt har kommittén föreslagit att
avtal om avvikelse från lagens bestämmelser gäller endast ett år åt gången.

På denna punkt delar jag
inte kommitténs bedömning. Enligt min mening är det angeläget att enhetliga
omröstningsregler gäller i alla fall av samägande av jordbruksfastighet.
Delägarna bör således inte kunna avtala att samstämmighet krävs i andra frågor
än som anges i lagen. Jag förordar därför att omröstningsreglerna i lagen görs
tvingande. Däremot finns det inget hinder att delägarna träffar avtal om de
praktiska detaljerna i själva omröstningsförfarandet. Snarare är det önskvärt
att ett sådant avtal träffas.

Prop.

1988/89:

2.5 Förvärvsprövning vid förvärv genom testamente?

Min bedömning:
Förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen skall lika litet som för närvarande
krävas vid förvärv av jordbruksfastighet genom testamente.

Kommitténs
bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning. Skogsstyrelsen,
lantarbetareförbundet och länsstyrelsen i Jämtlands län anser dock att
förvärvsprövning bör ske även vid testamen-, tariska förvärv av
jordbruksfastighet.

Skälen
för min bedömning: Till att börja med vill jag betona att sådana förvärv av
jordbruksfastighet som grundar sig på testamentariska förordnanden är mycket
få. De kan uppskattas till ungefär en procent av samtliga förvärv. Det bör
vidare beaktas att nästan hälften av alla testamentariska förordnanden som rör
jordbruksfastighet avser make eller testators av-komling, dvs. personer som
enligt gällande lagstiftning inte omfattas av-prövningen enligt
jordförvärvslagen och som inte heller i fortsättningen bör göra detta. En
reglering av de testamentariska förvärven skulle därför få en mycket begränsad
praktiskt betydelse. Dessutom framgår det av betänkandet att de fall av testamentariska
förvärv som kan misstänkas vara rena kringgåenden är mycket få och i
förhållande till samtliga förvärv närmast försumbara.

En
reglering av de testamentariska förvärven skulle innebära en betydande
inskränkning i enskildas rätt att genom testamente fritt förfoga över sin
egendom. Vidare uppkommer frågan i vilken utsträckning och på vilket sätt en testamentstagare
som vägras förvärvstillstånd bör gottgöras för det värde som har tillerkänts
honom genom testamentet. Dessa frågor reser lagstiftningsproblem av inte helt
okomplicerad natur. En reglering kan inte heller inskränkas till förordnanden
som avser själva äganderätten till en jordbruksfastighet. För att begränsa
möjligheterna att kringgå lagstiftningen måste regleringen även innefatta nyttjanderättsförordnanden.
Sammantaget innebär detta att relativt omfattande lagstiftningsåtgärder skulle
krävas.

27

Mot bakgrund av det
anförda är jag för närvarande inte beredd att Prop. föreslå någon ändring i
jordförvärvslagen när det gäller förvärv genom 1988/89:9 testamente.

2.6 Åtgärder mot kringgående av jordförvärvslagen genom
förvärv av dödsboandel

Mitt
förslag: Tillstånd enligt jordförvärvslagen skall krävas i fall då någon genom
köp, byte eller gåva förvärvar ett dödsbo som äger jordbruksfastighet eller då
någon, som genom köp, byte eller gåva har förvärvat en andel i ett sådant
dödsbo och inte på annan grund är delägare i boet, tillskiftas fastigheten
eller del därav.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Så gott som alla har tillstyrkt kommittéförslaget.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande rätt är det möjligt att förvärva ett dödsbo
eller en andel i dödsboet genom köp, byte eller gåva. Genom förvärvet blir
förvärvaren delägare i boet också i fall då han har saknat arvsrätt efter den
döde.

Högsta
domstolen har i ett fall, där dödsboets enda tillgång utgjordes av en
jordbruksfastighet och där andelsförvärven och skiftet företogs i ett sammanhang,
funnit att överlåtelsen inte kunde anses avse andel i dödsboet utan i
fastigheten (NJA 1966 s. 66). Emellertid finns andra domstolsavgöranden där
förvärv av dödsboandel har accepterats i nu diskuterat avseende när boet,
utöver fastighetsinnehavet, har innehållit annan egendom och förvärvet inte
har sammanfallit med skiftet. Eftersom förvärvet i dessa fall inte har ansetts
gälla själva fastigheten aktualiseras inte något krav på tillstånd till
förvärvet enligt jordförvärvslagen.

Den
osäkerhet beträffande jordförvärvslagens räckvidd som här föreligger bör
undanröjas. Detta bör ske genom att tillstånd enligt jordförvärvslagen skall
fordras i fall då någon genom köp, byte eller gåva har förvärvat ett dödsbo som
äger jordbruksfastighet eller då någon, som genom köp, byte eller gåva har
förvärvat en andel i ett sådant dödsbo och inte på annan grund är delägare i
boet, tillskiftas fastigheten eller del därav.

2.7 Förvärvsprövning vid förvärv av andel i
jordbruksfastigheter

Mitt
förslag: I jordförvärvslagen införs en möjlighet för prövningsmyndigheten att
vägra förvärvstillstånd vid förvärv av andel i jordbruksfastighet, om
ägarförhållandena genom förvärvet skulle bli sådana att de kan antas försvåra
ett rationellt utnyttjande av fastigheten.

28

Kommittén
har inte behandlat denna fråga. Prop.

Skälen
för mitt förslag: Med det förslag om en särskild lag om förvalt- 1988/89:9 ning
av samägda jordbruksfastigheter som jag har förordat i detta lagstiftningsärende
kommer de problem som är förenade med samägandet att minska. Vilka dessa
problem är har jag berört tidigare (avsnitt 2.1). Den föreslagna lagen hindrar
dock inte att samägande uppkommer genom andelsförvärv.

Den
tidigare nämnda strukturutredningen föreslog att alla andelsförvärv genom köp,
byte eller gåva skulle prövas enligt jordförvärvslagen. Utredningen föreslog
vidare att det i jordförvärvslagen skulle införas en bestämmelse om att
förvärvstillstånd skulle få vägras, om förvärvet inte innebar att förvärvaren
själv eller tillsammans med make eller maka blev ensam ägare till
taxeringsenheten (SOU 1983:71). Vid remissbehandlingen av strukturutredningens
förslag tillstyrkte flertalet av remissinstanserna förslaget. Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) ansåg
emellertid att förslaget gick alltför långt.

Som
jag tidigare anfört är jag inte beredd att i detta lagstiftningsärende gå
längre när det gäller åtgärder för att påverka samägandet av jordbruksfastigheter
än dem jag hittills har diskuterat. Jag är således inte beredd att föreslå en
tillståndsprövning av den omfattning som strukturutredningen föreslagit. Enligt
min mening bör det dock finnas en möjlighet enligt jordförvärvslagen att i
vissa fall vägra tillstånd till förvärv av en andel i jordbruksfastighet.
Tillstånd bör kunna vägras, om den ägarsplittring som uppkommer genom förvärvet
kan komma att försvåra ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av
fastigheten. Jag förordar alltså att en regel av den innebörden förs in i
jordförvärvslagen.

2.8 Kostnader

De
förslag som jag lägger fram i detta lagstiftningsärende innebär på väsentliga
punkter förenklingar i förhållande till kommitténs förslag. Förenklingarna
torde innebära att kostnader för tillsynsverksamheten blir avsevärt lägre än
med kommitténs förslag.

Det
saknas statistiska uppgifter om hur många av de årligen tillkommande dödsbona
som innehar jordbruksfastighet. Med utgångspunkt i det totala antalet
jordbruksfastigheter och dödstalet för landet kan det dock antas att det rör
sig om mellan 3 000 och 4 000 fall per år.

Det
nya åliggandet för tingsrätterna att i samband med inregistrering av bouppteckning
som upptar jordbruksfastighet underrätta tillsynsmyndigheterna (se avsnitt
2.2.2) är så ringa att särskilda medel härför inte behöver beräknas. Detsamma
gäller beträflFande tingsrätternas skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheterna
om anstånd med avvecklingen (avsnitt 2.2.1).

Vissa studier tyder på att
närmare 60 % av alla dödsbon redan nu

frivilligt avvecklar sitt innehav av jordbruksfastighet inom en femårsperi

od från dödsfallet. Det kan antas att siffran kommer att bli ännu högre

redan genom vetskapen om att det i fortsättningen kommer att föreligga en

skyldighet att avveckla fastighetsinnehavet. Endast i ett mindre antal fall "

torde direkta ingripanden
av tillsynsmyndigheterna bli nödvändiga för att Prop. dödsbon, som tillkommer
sedan den nya lagen har trätt i kraft, skall 1988/89:9 avveckla sitt innehav
av jordbruksfastigheter inom föreskriven tid.

Någon
systematisk kontroll av att de dödsbon som vid lagens ikraftträdande innehar
jordbruksfastigheter avvecklar innehavet i föreskriven tid är knappast
nödvändig (se avsnitt 2.2.3). Tillsynsmyndigheterna bör ingripa främst när de
på ett eller annat sätt får kännedom om missförhållanden i särskilda fall.

Som
framgår av vad jag nu anfört räknar jag med att tillsynsmyndigheternas nya
arbetsuppgifter blir av begränsad omfattning. De bör kunna lösas med
oförändrade resurser. I sammanhanget bör också framhållas de lättnader i den
löpande verksamheten som bör följa av den nya lagstiftningen. Jag syftar då
inte endast på att antalet dödsboägda jordbruksfastigheter väsentligen kommer
att minska utan också på den effekt som de nya reglerna om delgivning (se
avsnitt 2.3) och de nya reglerna om förvaltning av samägda fastigheter (se
avsnitt 2.4) bör ge.

Visar
det sig, när den första avvecklingsperioden löpt ut, att dödsbon frivilligt
avvecklar sitt innehav av jordbruksfastigheter i väsentligt mindre utsträckning
än som här har förutsatts, får frågan om förstärkning av tillsynsmyndigheternas
resurser övervägas på nytt.

Ställföreträdare
för samägda fastigheter skall antecknas i fastighetsboken/inskrivningsregistret
(se avsnitt 2.4.1). Vid lagens ikraftträdande bör sådan anteckning bli aktuell
i omkring 25.000 fall. Därefter torde något 1.000-tal fall tillkomma per år.
Anteckningsåtgärden, som kräver ungefär lika mycket arbete som ett okomplicerat
lagfartsärende, bör föranleda en förstärkning av inskrivningsmyndigheternas
resurser. Denna resursförstärkning bör finansieras genom att en särskild
avgift tas ut för bevis om anteckning i fastighetsboken/inskrivningsregistret.
Sådan avgift bör utgå oberoende av om det är ställföreträdaren som gör anmälan
om anteckning eller anteckningen sker efter anmälan från rätten. Det bör
ankomma på regeringen att bestämma avgiftens storlek.

2.9 Ikraftträdande.

De
föreslagna bestämmelserna såvitt gäller dödsbons skyldighet att avveckla
innehav av jordbruksfastighet bör träda i kraft den 1 juli 1989. För
existerande dödsbon, vilka vid lagens ikraftträdande innehar fast egendom som
är taxerad som jordbruksfastighet, bör fästighetsinnehavet ha avvecklats
senast den 1 juli 1993, såvida inte anstånd meddelats.

Bestämmelserna
om samägda jordbruksfastigheter bör träda i kraft vid samma tidpunkt som
bestämmelserna om dödsbons avvecklingsskyldighet. De nya bestämmelserna om
samägande bör, som jag tidigare nämnt, omfatta även sådant samägande som har
uppkommit före ikraftträdandet.

Även
övriga förslag bör träda i kraft den 1 juli 1989.

Några
särskilda övergångsbestämmelser erfordras inte.

30

3 Upprättade lagförslag Prop.

* 1988/89:9

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1. lag om ändring i ärvdabalken

2. lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter

3. lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt

4. lagom ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

5. lagom ändring i delgivningslagen (1970:428). Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

18
kap. 7 §

Om
det i den dödes egendom ingår fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
eller om dödsboet på annat sätt har förvärvat sådan egendom, skall boet ha
avvecklat fästighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av det kalenderår
då dödsfallet inträffade.

Tillsyn
över att avveckling sker enligt första stycket utövas av den myndighet som
regeringen bestämmer. Om ett dödsbo inte har avvecklat fastighetsinnehavet
inom föreskriven tid, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga dödsboet att
fullgöra sin skyldighet. Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggandefår
överklagas till kammarrätten.

Den tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde får
på ansökan av dödsboet medge anstånd för viss tid med avvecklingen, om det finns
särskilda skäl. Anstånd får förenas med villkor. Medges anstånd, skall tingsrätten
underrätta tillsynsmyndigheten om detta.

Paragrafen
är ny. Den innehåller bestämmelser om skyldighet för dödsbon som innehar
jordbruksfastigheter att avveckla fastighetsinnehavet. Frågan har behandlats i
avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen. . ■

Första
stycket

Avvecklingsskyldigheten
gäller endast fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Hur
fastigheten faktiskt utnyttjas vid dödsfallet saknar betydelse, liksom även
dödsboets sätt att utnyttja fastigheten. Avvecklingsskyldigheten gäller vare
sig dödsboet innehar en hel taxeringsenhet . . eller registerfastighet
eller innehavet inskränker sig till en del härav.

Det
vanliga är givetvis att dödsboet har förvärvat fastigheten genom dödsfallet.
Det kan emellertid förekomma att dödsboet som juridisk person gjort ett eget
fång. Avvecklingsskyldigheten omfattar även en sådan fastighet.

Avvecklingsskyldigheten
skall fullgöras senast fyra år efter utgången av

det kalenderår då dödsfallet inträffade. Sainma avvecklingsfrist gäller vare

sig dödsboet har förvärvat fastigheten genom dödsfallet eller därefter

genom ett särskilt fång. Har dödsboet förvärvat jordbruksfastigheten först 31

efter utgången av den
avvecklingsfrist som nu nämnts, får bestämmelserna Prop. förstås så att
skyldigheten att avveckla fastigheten uppkommer omedelbart 1988/89:9 efter
förvärvet.

Avvecklingsfristen
kommer att variera med hänsyn till den tidpunkt på året när dödsfallet
inträffat. Som längst kan den bli nära fem år och som kortast strax över fyra
år.

Hur
avvecklingen skall gå till föreskrivs inte. Det innebär att dödsbodelägarna
själva kan välja form för avvecklingen. De möjligheter som i praktiken står
öppna är arvskifte och överlåtelse.

Avveckling
genom arvskifte kan genomföras på det sättet att fastigheten tillskiftas en av
delägarna, men det finns inget som hindrar att fastigheten skiftas ut på
samtliga delägare. Dödsboägandet kan således ersättas av ett samägande. De nya
reglerna om samägande av jordbruksfastighet blir då tillämpliga, om delägarna
är fler än två.

I
lagtexten anges inte vad som krävs för att avvecklingen av fastighetsinnehavet
skall anses genomförd. Det avgörande är om det föreligger en civilrättsligt
bindande rättshandling som innebär att fastigheten övergått från dödsboet till
något annat rättssubjekt. Vid arvskifte skall avveckling sålunda anses ha skett
så snart det föreligger en i laga form upprättad arvskifteshandling som innebär
att fastigheten skiftas ut på någon eller några av delägarna. Vid överlåtelse
krävs att det föreligger ett bindande avtal och att dödsboet har uppfyllt sina
åligganden enligt avtalet. Om förvärvaren sökt eller fått lagfart är däremot
utan betydelse. Avveckling får anses ha skett även om den utomståendes förvärv
är beroende av villkor eller myndighets tillstånd exempelvis enligt
jordförvärvslagen. Om i ett sådant fall överlåtelsen inte fullbordas, blir
dödsboet på nytt skyldigt att avveckla fastigheten.

Andra
stycket

Kontrollen
av att avvecklingsskyldigheten fullgörs handhas av den tillsynsmyndighet som
regeringen bestämmer. Avsikten är att regeringen senare skall förordna att
lantbruksnämnderna skall vara tillsynsmyndigheter för de fastigheter som finns
inom respektive nämnds verksamhetsområde.

Som
underlag för sin tillsynsverksamhet kommer lantbruksnämnderna att få
underrättelse om vilka dödsbon som innehar jordbruksfastighet (se 20 kap. 9 a §).
Det åligger nämnderna att i sin löpande verksamhet upplysa dödsbona om
avvecklingsskyldigheten. Inom ramen för den ordinarie rådgivningsverksamheten
bör nämnderna även bistå dödsbona med praktiska upplysningar.

1
de flesta fallen torde ett bevakningsärende komma att avslutas genom att
lantbruksnämnden erhåller underrättelse från inskrivningsmyndigheten om att
annan än dödsboet har sökt eller beviljats lagfart på fastigheten. Det
förhållandet att någon sådan underrättelse inte lämnats inom avvecklingsfristen
utesluter dock inte att fastighetsinnehavet har avvecklats. Det kan nämligen ha
ägt rum en överlåtelse eller ett arvskifte utan att detta avspeglar sig i
lagfartsförhållandena.

32

För att kunna fullgöra sin
tillsynsverksamhet får lantbruksnämnderna Prop. tillgripa vitesföreläggande.
Ett sådant föreläggande skall gå ut på att döds- 1988/89: 9 boets
fastighetsinnehav skall avvecklas genom arvskifte eller överlåtelse.
Avvecklingsfristen vid vitesförläggandet får anpassas till omständigheterna i
det enskilda fallet. I normalfallet torde några månader ge dödsboet ett
tillräckligt handlingsutrymme.

Också
när det gäller vitesbeloppets storlek måste hänsyn tas till omständigheterna i
det enskilda fallet. En omständighet av betydelse kan därvid vara fastighetens
värde. Beträffande själva vitesföreläggandet gäller lagen (1985:206) om viten.

Ett
föreläggande av tillsynsmyndigheten kan överklagas till kammarrätten.

Tredje
stycket

Den
tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde kan enligt
förevarande stycke meddela anstånd med avvecklingen, om det föreligger
särskilda skäl. Härmed avses i första hand att det föreligger praktiska hinder
mot en avveckling inom den föreskrivna tiden. För anstånd bör normalt krävas
att det är fråga om hinder av objektiv natur, dvs. hinder som inte kan påverkas
av dödsboet eller dess delägare. Men även hinder som dödsbodelägarna till en
del råder över kan utgöra skäl för anstånd. Det kan exempelvis vara fråga om
att äganderätten till fastigheten är osäker eller att fastigheten påverkas av
en lantmäteriförrättning.

Särskilda
skäl för anstånd kan undantagsvis hänföra sig till andra omständigheter än
praktiska hinder. Finns det underåriga barn som, inom en någorlunda
näraliggande framtid har möjlighet att ta över fastigheten och fortsätta
verksamheten kan detta motivera ett anstånd. Som har framhållits i den
allmänna motiveringen bör dock möjligheten till anstånd tillämpas restriktivt.
Om de underåriga barnen är mycket unga och ett övertagande därför kommer att
dröja avsevärd tid, bör anstånd inte komma i fråga.

Anstånd
bör beviljas för viss tid, som bör bestämmas med hänsyn till varaktigheten av
det hinder som motiverar anståndet. Ingenting hindrar att ett anstånd som visar
sig otillräckligt förlängs efter ny ansökan.

Rätten
kan förena ett anstånd med villkor. Detta bör inte ske slentrianmässigt utan
endast i de fall då det framstår som nödvändigt för att säkerställa en
avveckling i rätt tid. Har ansökan om anstånd föranletts exempelvis av att
dödsboutredningen inte har drivits med kraft, kan det finnas anledning att
förena beslutet om anstånd med villkoret att boet inom viss tid avträds till
förvaltning av boutredningsman. Ett sådant villkor kan också vara motiverat om
anstånd lämnas för att bereda en underårig möjlighet att överta verksamheten.
För att säkerställa kommunikationen med dödsboet kan det många gånger vara
motiverat att som villkor föreskriva att dödsboet skall hålla rätten eller
myndighet — exempelvis lantbruksnämnd — underrättad om person- och
adressförändringar.

Rätlens
beslut i anståndsfrågan kan enligt allmänna regler överklagas av den som
beslutet har gått emot.

3
Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 9

Bifaller
rätten ansökan om anstånd skall rätten underrätta tillsynsmyn- Prop. digheten,
dvs. den lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde fastig- 1988/89:9 heten
är belägen, om beslutet.

20
kap. 9 a §

Om
det i- den dödes egendom ingår jäst egendom som är taxerad som jordbruksfastighet,
skall rätten underrätta den tillsynsmyndighet som avses i 18 kap. 7 § andra
stycket om dödsfallet.

Paragrafen
torde inte kräva någon kommentar.

24
kap. 1 §

Om
ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om att
leva samman i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten
att företräda boet vad som sägs i 18 kap. 1 §, om inte annat har avtalats.
Också bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I
fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föratalan som parter i eget
namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte annat
avtalats mellan delägarna.

Ändringen i första
stycket är föranledd av den nya bestämmelsen om ett dödsbos skyldighet att inom
viss tid avveckla innehavet av jordbruksfastighet (18 kap. 7 §). Det förhållandet
att delägarna i ett dödsbo kommer överensom att leva samman i oskiftat bo
påverkar inte avvecklingsskyldigheten. 1 sista meningen har införts en erinran
om att 18 kap. 7 § gäller även om delägarna har träffat överenskommelse om
sammanlevnad i oskiftat bo.

Övergångsbestämmelserna

De
nya bestämmelserna om skyldighet för dödsbo att avveckla innehav av
jordbruksfastighet skall också gälla dödsbon efter någon som har avlidit före
lagens ikraftträdande. För dessa dödsbon skall avvecklingen ha avslutats
senast den 1 juli 1993, om inte rätten ger anstånd med avvecklingen.

4.2 Förslaget till lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter

Inledande
bestämmelser

'§

Om
fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ägs av fler än två
gemensamt, tillämpas denna lag i stället för bestämmelserna i 2—6 §§ lagen
(1904:48 s. 1) om samäganderätt.

Avtal
som strider mot bestämmelserna i denna lag är utan verkan. Detta gäller dock
inte avtal i frågor som avses i 8—10 §§.

(Jfr
1 § i kommitténs förslag)

34

Första
stycket Prop.

I
förevarande stycke anges lagens tillämpningsområde. Lagen gäller när fast
egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ägs av fler än två personer
gemensamt. Är så fallet, ersätter den nya lagen vad som är föreskrivet i 2-6 §§
lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.

Andra
stycket

Huvudregeln
innebär att lagen är tvingande. Detta gäller även beträffande flera bestämmelser
i lagen som reglerar förhållandet mellan delägarna, exempelvis i fråga om
beslutsfattandet. Att bestämmelserna är tvingande innebär att delägarna inte på
förhand med bindande verkan kan avtala om en annan ordning än den som
föreskrivs i lagen. Ett undantag gäller dock beträffande bestämmelserna 18 — 10
§§ om de ekonomiska förhållandena mellan delägarna inbördes. Dessa är alltså
dispositiva.

Ställföreträdare

2§

Delägarna
i fastigheten skall utse en ställföreträdare. Valet av ställföreträdare skall
för anteckning i fastighetsboken anmälas skriftligen till inskrivningsmyndigheten
för det område där fastigheten ligger. Anmälan skall vara undertecknad av
ställföreträdaren och innehålla en försäkran av honom på heder och samvete att
bestämmelserna i denna lag har iakttagits vid valet av ställföreträdare.

Om det i fastighetsboken inte finns någon ställföreträdare antecknad
eller om den som antecknats har avlidit, skall rätten på den ort där
fastigheten ligger efter anmälan av myndighet eller delägare förordna en
ställföreträdare. Om det begärs av den som har antecknats som
ställföreträdare, skall rätten förordna en ny ställföreträdare i hans ställe.
Innan en ställföreträdare förordnas skall delägarna ges tillfälle att yttra
sig, om det är möjligt. När rätten har förordnat en ställföreträdare, skall
detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Ställföreträdarens
uppdrag gäller till dess att en ny ställföreträdare har blivit antecknad för
fasligheten.

(Jfr
2 och 20 §§ i kommitténs förslag)

Paragrafen
innehåller i första stycket bestämmelser om skyldighet för delägarna av samägd
jordbruksfastighet att utse en ställföreträdare. I andra stycket finns
bestämmelser att rätten i vissa fall kan gripa in och förordna en
ställföreträdare. Uppdrag som ställföreträdare gäller tills vidare. Tredje
stycket innehåller en bestämmelse om detta.

Första
stycket

Om
en jordbruksfastighet ägs av fler än två gemensamt och sålunda

omfattas av lagen skall delägarna utse en ställföreträdare. Bestämmelserna

om detta är tvingande. Till ställföreträdare kan utses en delägare eller

någon utanför delägarkretsen. Om ställföreträdarens åligganden och behö- ic

righet
finns bestämmelser i 3 §.

Vid
utseendet av ställföreträdare är bestämmelserna i 5 § om beslut av Prop.
delägarna tillämpliga. Detta innebär att delägarna inte behöver vara eniga
1988/89:9 vid valet av ställföreträdare och att beslutet får det innehåll som
en majoritet av delägarna röstar för.

Valet
av ställföreträdare skall anmälas till inskrivningsmyndigheten och antecknas i
fastighetsboken eller i förekommande fall i inskrivningsregistret. Anmälan
skall ske skriftligen av ställföreträdaren. Den skall innehålla en försäkran
att lagens bestämmelser om val av ställföreträdare ikattagits, dvs. att det är
delägarna som har utsett ställföreträdaren och att procedurreglerna i 5 § har
iakttagits. För oriktiga uppgifter kan följa ansvar för osann eller vårdslös
försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

Det
ankommer inte på inskrivningsmyndigheten att göra någon saklig prövning av den
som anmäls som ställföreträdare. Myndigheten har endast en registrerande
funktion.

Andra
stycket

Den
sanktion som kan drabba delägarna om de underlåter att utse en ställföreträdare
är att rätten förordnar en sådan. Ett sådant förordnande skall inte meddelas ex
officio utan först efter anmälan från myndighet eller delägare, dvs. när behov
av ställföreträdare gjort sig gällande. Andra utomstående har ingen
självständig rätt att påfordra att ställföreträdare förordnas.

Förordnande
får meddelas då ställföreträdare helt saknas eller den utsedde avlidit.
Däremot får rätten inte förordna ny ställföreträdare därför att myndighet eller
annan anser att den utsedde ställföreträdaren inte fullgör sina skyldigheter.
Sådana missförhållanden får delägarna själva avhjälpa exempelvis genom att utse
någon annan till ställföreträdare. En myndighet har således inte större
möjligheter att reagera mot en ställföreträdare som uppfattas som alltför svag
eller passiv än den har mot vilken ägare som helst.

Vanligen
är det lämpligast att rätten förordnar någon av delägarna till
ställföreträdare.

Till
ställföreträdare får dock förordnas även annan än delägare. Den som begär
förordnande torde vanligen kunna föreslå lämplig kandidat. Ställföreträdarens
lämplighet för uppgiften får bedömas mot bakgrund av de förvaltningsuppgifter
som kan förväntas. Ingen bör förordnas till ställföreträdare utan att först ha
förklarat sig villig.

Innan
rätten förordnar en ställföreträdare skall delägarna få tillfälle att yttra
sig. Kan rätten inte nå kontakt med delägarna utgör detta inte hinder att
förordna en ställföreträdare.

Rätten
har att till inskrivningsmyndigheten anmäla vem som förordnats till
ställföreträdare.

Tredje
stycket

Delägarna
är oförhindrade att när som helst ompröva om den som de

har utsett skall ha kvar sitt uppdrag. Ställföreträdaren utses således inte för •"

någon
viss period. Men då avsikten med ställföreträdarinstitutet bl. a. är Prop. att
underlätta för myndigheten och tredje man att komma i kontakt med 1988/89:9 samägda
jordbruksfastigheter är ställföreträdarens behörighet knuten till anteckningen
i fastighetsboken. Behörigheten konstitueras genom inskrivningsmyndighetens
anteckningsåtgärd och kvarstår till dess att en ny ställföreträdare antecknas.
Byte av ställföreträdare får således ingen effekt gentemot tredje man förrän
anteckning sker.

Inte
heller rättens förordnande av ställföreträdare skall avse någon viss tid.
Föreligger förutsättningar att förordna ny ställföreträdare, kan rätten göra
detta när helst en begäran om detta framställs. Men även delägarna . kan när
som helst ersätta en av rätten förordnad ställföreträdare genom att själva utse
en ny ställföreträdare. Något formellt upphävande av rättens förordnande
erfordras inte, utan detta faller så snart en ny ställföreträdare antecknas i
fastighetsboken.

Ställföreträdaren
svarar jör den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som
delägarna meddelar.

Ställföreträdaren
har behörighet att företräda de/ägarna mot tredje man i angelägenheter som rör
fastigheten. Han är dock inte på grund av denna lag behörig att

1. överlåta fastigheten eller en del av den,

2. inteckna eller pantsätta fastigheten,

3. upplåta nyttjanderätt eller annan rättighet i
fastigheten, om avtalet gäller för längre tid än fem år eller jÖr någons
livstid eller om det kan bli förlängt på begäran av nyttjanderättshavaren.

(Jfr
4 § i kommitténs förslag)

Paragrafen
innehåller bestämmelser om ställföreträdarens åligganden och befogenheter
(första stycket) och hans behörighet (andra stycket).

Första
stycket

Det
åligger ställföreträdaren att svara för den löpande förvaltningen av den
samägda fastigheten. Detta skall ske enligt de riktlinjer och anvisningar som
delägarna meddelar. Det ankommer således på ställföreträdaren att ta de initiativ
som erfordras i olika förvaltningsfrågor och att se till att han får
erforderliga instruktioner för att genomföra åtgärderna. Några befogenheter
enligt lag gentemot delägarna har inte ställföreträdaren. Erhåller han inte
tillräckligt manöverutrymme av delägarna har han inga andra maktbefogenheter
än att hos rätten begära att ny ställföreträdare förordnas. Ställföreträdarens
befogenheter är alltså inte lika vidsträckta som de befogenheter som
tillkommer en boutredningsman eller en god man enligt samäganderättslagen.
Ställföreträdaren har ungefär samma ställning som en verkställande direktör i
ett aktiebolag.

1
uppdraget att svara för den löpande förvaltningen ingår även att verkställa de
beslut som delägarna fattar.

37

Andra stycket Prop.

1988/89'
9 Ställföreträdaren är enligt huvudregeln i förevarande stycke behörig att

företräda
delägarna gentemot tredje man i angelägenheter som angår fastigheten. Det kan
vara fråga om avverkning, reparationer och annat underhåll, ombyggnad, avtal
om korttidsarrende, samverkansavtal och annat som delägarna eller någon
utomstående, exempelvis en granne, har initierat.

Av
föreskriften att ställföreträdaren företräder delägarna mot tredje man följer
att ställföreträdaren saknar behörighet att företräda delägarna vid
rättshandlingar mellan dessa inbördes som gäller fastigheten. En konsekvens av
detta är att reglerna om majoritetsbeslut inte är tillämpliga vid
förvaltningsavtal som delägarna träffar inbördes. Sådana avtal förutsätter enighet
mellan delägarna. För att t. ex. en delägare mot avgift skall få nyttja
fastigheten eller en del av denna krävs alltså att delägarna är ense.

Ställföreträdarens
behörighet när det gäller angelägenheter som angår fastigheten är vidare
inskränkt i tre fall. Ställföreträdaren får således inte utan fullmakt från
samtliga delägare överlåta hela fastigheten eller en del därav. Det följer av
detta att han inte heller vid fastighetsreglering får medge att fastigheten
ändras så att dess graderingsvärde minskas väsentligt (se 5 kap. 18 § 3 st
fastighetsbildningslagen). Krav på fullmakt från delägarna föreligger också vid
inteckning och pantsättning samt vid upplåtelse av nyttjanderätter och andra
rättigheter där upplåtelsen kan bli långvarig. Är upplåtelse förenad med
besittningsskydd, dvs. kan nyttjanderättshavaren enligt lag eller avtal
påfordra att upplåtelsen förlängs eller har upplåtelsen redan från början skett
för längre tid än fem år, krävs således fullmakt. Motsvarande gäller vid
livstidsupplåtelser.

4§

En
rättshandling som ställföreträdaren har företagit för delägarna är inte gällande
mot dem, om ställföreträdaren har överskridit sin befogenhet och den mot vilken
rättshandlingen företogs insåg eller borde inse att befogenheten överskreds.

(Saknar
motsvarighet i kommitténs förslag)

Bestämmelsen
uttrycker den inom fullmakts- och associationsrätten allmänt intagna
ståndpunkten att en befogenhetsbegränsning kan göras gällande mot tredje man
som är i ond tro, dvs. som har insett eller bort inse begränsningen. Om tredje
mannen var i god tro, blir dock rättshandlingen bindande för delägarna. Dessa
kan i ett sådant fall enligt 11 § begära ersättning av ställföreträdaren för
den skada som kan ha tillfogats dem genom befogenhetsöverskridandet.

Beslut
av delägarna

5 §

Som
beslut i frågor där ställföreträdaren har behörighet att företräda

delägarna gäller den mening som har fått det högsta röstetalet. Därvid 38

räknas
varje delägares röstetal efter hans andel i fastigheten. Vid lika

röstetal
beslutar ställföreträdaren. Val av ställföreträdare avgörs dock ge- Prop.

nom lottning, om flera har fått lika röstetal 1988/89:9

Beslut
i frågor där ställföreträdaren inte har behörighet att företräda delägarna
kräver enighet.

Varje
delägare kan rösta skriftligen eller muntligen. Samtliga delägare skall få
skälig tid på sig innan omröstningen äger rum.

Ställföreträdaren
skall underrätta de delägare som kan nås om resultatet av omröstningen.
Underrättelseskyldigheten kan fullgöras genom meddelande i vanligt brev.

(Jfr
6 § första stycket, 7 och 10 §§ i kommitténs förslag)

1 paragrafen, som är tvingande, regleras närmare hur beslut skall fattas i

delägarkretsen. ■

Första
stycket

1
frågor där ställföreträdaren är behörig att företräda delägarna är det inte
nödvändigt att delägarna är ense för att beslut skall kunna fattas. Det är i
stället tillräckligt att en majoritet av delägarna har samma mening.

Varje
delägare har ett röstetal i förhållande till sin andel i fastigheten. Beslut
fattas genom enkel majoritet. Majoriteten är relativ, dvs. beroende av hur
stort röstetal som i varje enskilt fall deltar i omröstningen. Om det
exempelvis finns fem delägare med lika rätt i fastigheten och bara tre av dem
deltar i omröstningen, gäller den mening som förespråkas av två av de deltagande
delägarna. En delägares underlåtenhet att delta i en omröstning innebär således
att de delägare som deltar i omröstningen får större inflytande. En delägare
kan inte genom att utebli från en omröstning blockera omröstningsförfarandet.

Paragrafen
innehåller också bestämmelser för att lösa den blockering som uppstår vid lika
röstetal. Ställföreträdaren beslutar då själv i alla frågor utom val av
ställföreträdare och detta gäller vare sig ställföreträdaren själv är delägare
eller ej. Vid lika röstetal i sistnämnda fråga sker avgörandet genom lottning.

Andra
stycket

Saknar
ställföreträdaren behörighet aU företräda delägarna krävs, på samma sätt som i
gällande rätt, enighet mellan delägarna. Bestämmelsen i förevarande stycke
innehåller ett klarläggande av detta.

Ställföreträdarens
behörighet framgår av 3 § andra stycket. Som redan framhållits i
specialmotiveringen till den paragrafen följer - av föreskriften att
ställföreträdaren bara företräder delägarna inför tredje man - att
förvaltningsavtal som delägarna träffar inbördes förutsätter enighet mellan
dem.

Ställföreträdaren saknar
vidare behörighet att företräda delägarna vid

försäljning, pantsättning och upplåtelse av nyttjanderätt. Detta framgår av

punkterna 1 — 3 i angivet stycke. I sådana frågor krävs därför samstämmig

het mellan delägarna. Ställföreträdaren kan således inte genomföra de

angivna åtgärderna med mindre varje delägare för sig i särskild ordning 9

befullmäktigat honom
därtill.

Tredje stycket Prop.

1988/89'
9 Ett omröstningsförfarande kan vara såväl skriftligt som muntligt. Inget

hindrar
heller en kombination så att såväl skriftlig som muntlig form kommer till
användning i samma omröstning. Omröstningsförfarandet är inte formaliserat på
annat sätt än att samtliga delägare skall få skälig tid på sig innan
omröstningen sker. Härmed bör förstås att det eller de förslag som omröstningen
gäller skall presenteras i sådan tid men även på sådant sätt att delägarna på
sakliga grunder kan ta ställning. Självfallet måste det kravet ställas på
omröstningsförfarandet att alla som deltar i omröstning får ta ställning till
samma förslag. Skall omröstningen ske muntligen vid ett delägarsammanträde
måste kallelsen till sammanträde ske i rimlig tid. Ingenting hindrar att
omröstningsförfarandet anordnas genom rundringning. Kravet på rådrum gäller
självfallet även i detta fall.

Rätten
att påkalla omröstning i en fråga tillkommer envar av delägarna. Med hänsyn till
ställföreträdarens åliggande torde dock initiativet många gånger komma från
honom.

Ställföreträdaren
är, för att kunna verkställa beslutet, beroende av att detta dokumenteras.
Någon föreskrift om protokollföring eller liknande finns emellertid inte. Det
ankommer därför på ställföreträdaren att på eget initiativ och med hänsyn till
föreliggande behov vidta erforderliga åtgärder i detta avseende.

Fjärde stycket

För
att säkerställa att alla delägare hålls informerade om de beslut som fattas
åligger det ställföreträdaren att meddela delägarna om beslutets innehåll.
Denna underrättelseskyldighet är emellertid inte absolut. Saknar ställföreträdaren
aktuell adressuppgift till en delägare och kan han inte med rimliga
efterforskningsåtgärder klarlägga adressen, bortfaller underrättelseskyldigheten.
Att en delägare vistas på okänd ort eller håller sig undan blockerar således
inte omröstningsförfarandet. Har omröstningen skett muntligen, är det naturligt
att underrättelseskyldigheten fullgörs på samma sätt. Det är alltid möjligt att
fullgöra underrättelseskyldigheten genom att sända ett meddelande i vanligt
brev. Det ligger i sakens natur att underrättelsen bör ske så snart som
möjligt.

Brister
ställföreträdaren med avseende på sina skyldigheter enligt detta stycke, kan i
vissa fall skadeståndsskyldighet följa enligt 11 §.

6§

Ett
beslut enligt 5 § första stycket får inte innebära att ställföreträdaren skall
företa en rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig
fördel åt delägare eller annan till nackdel jÖr annan delägare.

(Jfr
6 § andra stycket i kommitténs förslag)

Paragrafen skyddar
delägare mot att en delägarmajoritet missbrukar de befogenheter som följer av
reglerna om majoritetsbeslut. Paragrafen har utformats efter mönster av vad som
gäller på det associationsrättsliga

40

området
Ofr 8 kap. 13 § aktiebolagslagen, 1975:1385). Delägare och ställ- Prop. i
företrädare som bryter mot förevarande paragraf kan ådra sig skadestånds-
1988/89:9 skyldighet enligt 11 §.

Övriga
bestämmelser

Pengar
och andra tillgångar som ställjöreträdaren har hand om för delägarnas räkning
skall hållas skilda från andra tillgångar.

(Jfr
14 § första stycket i kommitténs förslag)

Efter
mönster av vad som gäller för bl. a. advokater och fastighetsmäklare har här
föreskrivits att ställföreträdaren skall hålla pengar m.m. som tillhör
delägarna gemensamt avskilda från andra tillgångar. Avskiljandet medför att
lagen (1944:181) om redovisningsmedel blir tillämplig.

En
ställföreträdare som åsidosätter sin skyldighet enligt förevarande bestärtimelse
kan drabbas av ansvar för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 8 brottsbalken.

Om
ett beslut enligt denna lag föranleder kostnader eller om sådana uppkommer på
annat sätt till följd av lagen, skall kostnaderna ersättas av delägarna i jörhållande
till deras andelar.

(Jfr
12 § i kommitténs förslag)

Enligt
förevarande paragraf, som är dispositiv och alltså gäller bara om delägarna
inte träffar överenskommelse om annat (se 1 § andra stycket), skall kostnader
som uppkommer till följd av det gemensamma fastighetsinnehavet fördelas mellan
delägarna inbördes i förhållande till deras andel i fastigheten. Ett skäl för
delägarna att överenskomma om en annan fördelning kan vara att endast en eller
ett fåtal av delägarna, t. ex. den eller de som bor på fastigheten, har nytta
av vad som har beslutats. En förutsättning för en delägares ansvar för en
uppkommen kostnad är att den föranleds av ett beslut enligt lagen. Detta
innebär att vad som föreskrivs i 5 § om beslutsfattandet — bl. a. att samtliga
delägare har fått skälig tid på sig innan omröstning äger rum — skall ha
iakttagits.

1
förhållande till tredje man svarar delägarna solidariskt för sina förpliktelser,
om inte förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Detta följer av allmänna
rättsgrundsatser (jfr 2 § första stycket skuldebrevslagen).

9§

Senast
den 31 januari varje år skall ställföreträdaren lämna redovisning till
delägarna över förvaltningen under det föregående kalenderåret. Om delägarna
begär det, skall redovisningen göras skriftligen. För granskning av
redovisningen har delägarna rätt att ta del av räkenskapshandlingarna.

(Jfr
15 § i kommitténs förslag) 41

Det naturliga är att delägarna
själva reglerar hur den ekonomiska redo- Prop. visningen beträffande
fastighetsinnehavet skall vara utformad. För fall då 1988/89:9 delägarna
inte har träffat någon sådan överenskommelse gäller förevarande bestämmelser
(se 1 § andra stycket). De är utformade för att garantera att varje delägare
skall få baskunskap om förvaltningen. De säkerställer också delägarnas rätt att
ta del av räkenskapshandlingarna.

I
lagen regleras inte i vilken omfattning ställföreträdaren skall föra
räkenskaper. Att han måste föra tillräckliga anteckningar för att kunna redovisa
sitt uppdrag får emellertid anses följa av allmänna rättsgrundsatser. Här kan
även erinras om skyldigheten enligt 20 § taxeringslagen (1956:623) att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finns för delägarnas deklarationsskyldighet. Delägarna är
berättigade att ta del av dessa anteckningar.

10§.

Ställföreträdaren
har rätt till skälig ersättning för sitt arbete samt jÖr tidsspillan och
utlägg.

(Jfr
16 § i kommitténs förslag)

Bestämmelsen
i förevarande paragraf om ställföreträdarens rätt till ersättning är
dispositiv (se 1 § andra stycket). Delägarna kan alltså träffa överenskommelse
med ställföreträdaren om att ersättning inte skall utgå eller att den skall
bestämmas på särskilt sätt. Det kan framhållas att delägarna i betydande
utsträckning kan hålla kostnaderna nere även i fall då lagbestämmelsen skall
tillämpas. Att ställföreträdaren svarar för den löpande förvaltningen enligt de
riktlinjer som delägarna meddelar innebär • nämligen att delägarna kan avlasta
ställföreträdaren genom att själva utföra arbete som annars skulle ligga på
ställföreträdaren.

Om
ställföreträdaren också är delägare i fastigheten får han själv vara med och
stå för den andel av ersättningen som belöper på hans andel i fastigheten. De
övriga delägarna får på motsvarande sätt svara för ersättningen i förhållande till
sina andelar. Detta följer av 8 §.

11§

Delägare
och ställföreträdare, som vid fullgörande av uppgift enligt denna lag uppsåtligen
eller av oaktsamhet tillfogar annan delägare skada, skall ersätta skadan.
Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Skall flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av
dem enligt första stycket. Vad någon har betalat i skadestånd får krävas åter
av de andra efter vad som är skäligt.

Talan
enligt första stycket som inte grundas på brott skall väckas inom ett år efter
det att ställföreträdaren har avgett en sådan redogörelse som anges i 9 §.
Väcks inte talan inom denna tid är rätten till ersättning förlorad.

(Jfr
19 § i kommitténs förslag.)

42

Paragrafen
innehåller regler om delägares och ställföreträdares skade- Prop.
ståndsansvar mot annan delägare för försumlighet vid fullgörande av 1988/89:9
uppgift enligt lagen.

Första
stycket

Delägarna
och ställföreträdaren svarar enligt bestämmelsen i första meningen för den
skada — dvs. den ekonomiska skada — som han uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillfogar en delägare. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 15 kap. 1 §
aktiebolagslagen. Såväl felaktigt vidtagna åtgärder som underlåtenhet kan
medföra skadeståndsansvar. Ansvar kan exernpelvis följa om ställföreträdaren
överträder sina befogenheter eller om delägarna missbrukar reglerna om
majoritetsbeslut.

För
att det skall uppkomma skadeståndsansvar för ställföreträdaren eller för en
delägare krävs alltså att han har handlat (eller underlåtit att handla) med
uppsåt eller oaktsamhet. Det förutsätts inte att oaktsamheten är grov eller på
annat sätt kvalificerad. En annan sak är att rent bagatellar-tade eller
ursäktliga misstag ofta inte anses som någon oaktsamhet över huvud taget.
Frågan om oaktsamhet föreligger får avgöras med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet.

Enligt
andra meningen i förevarande stycke kan skadeståndsskyldigheten jämkas (jfr 15
kap. 4 § första stycket aktiebolagslagen).

Andra
stycket

Bestämmelsen
motsvarar 15 kap. 4 § andra stycket aktiebolagslagen.

Tredje
stycket

1
förevarande stycke finns bestämmelser om hur skadeståndet skall utkrävas.
Bestämmelserna överensstämmer i princip med vad som gäller på det
associationsrättsliga området (jfr 15 kap. 6 § aktiebolagslagen).

12§

Varje
delägare kan hos rätten begära att fastigheten för gemensam räkning försäljs
på offentlig auktion. Rätten skall dock inte besluta om försäljning, om någon
av de andra delägarna visar synnerliga skäl för anstånd.

(Saknar
motsvarighet i kommitténs förslag)

Frågor
som gäller fastighetens förvaltning kan avgöras genom majoritetsbeslut. Det
innebär att en förskjutning från de ursprungliga motiven för det gemensamma
ägandet kan inträda trots motstånd från enskilda delägare. Dessa kan därmed
drabbas av kostnader som inte motsvarar den nytta de anser sig ha av
fastighetsinnehavet. Förevarande bestämmelser är ett skydd för
minoritetsintressena.

Enligt 6 §
samäganderättslagen kan delägare alltid hos rätten begära att

det samägda skall säljas för delägarnas räkning på offentlig auktion. Rätten .-,

skall
inte besluta om försäljningen, om någon av delägarna visar synnerliga skäl för
anstånd. Bestämmelsen i samäganderättslagen är dispositiv. Ge-

nom
att en motsvarande bestämmelse tas in i förevarande lag och här görs Prop.
tvingande tillförsäkras en delägare i en samägd jordbruksfastighet en möj-
1988/89:9 lighet att dra sig ur samägandet genom att fastigheten bjuds ut till
försäljning på offentlig auktion.

Beträffande
förfarandet skall bestämmelserna i samäganderättslagen tillämpas. Detta följer
av 1 § första stycket där hänvisning sker till den lagen.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om samäganderätt

19§

Vad
i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällighet, som avses i
lagen (1973:1150) om förvaltningav samfälligheter, eller å sådan allmänning,
som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952: 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; ejheller vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga ifråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en
fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande allenast en fastighet eller
det till allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande egendomsförhållanden som rör makar, sambor, delägare i
oskiftat dödsbo, bolagsmän, redare som ingått överenskommelse om partrederi
eller deltagare i samma gruvrörelse finns särskilda bestämmelser. / fråga om
förvaltningen av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och som
ägs avjler än två gemensamt gäller särskilda bestämmelser i stället jör 2-6 §§.

Bestämmelserna
i 15 kap. 15 § föräldrabalken skall inte tillämpas i fråga om försäljning
enligt denna lag av samfälld fast egendom, vari omyndig äger del.

Ändringen
i paragrafen består i ett tillägg till andra stycket som innebär att
bestämmelserna i 2 —6 §§ samäganderättslagen inte skall gälla i fråga om
förvaltningen av en jordbruksfastighet som ägs av fler än två gemensamt. I
fråga om sådana jordbruksfastigheters förvaltning skall i stället gälla den
föreslagna lagen om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter.

4.4 Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen

2 §

För
förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet krävs tillstånd
enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1. köp, byte eller gåva,

2. tillskott till bolag eller förening,

3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen
(1975: 1385). Tillstånd enligt denna lag krävs också i fall då någon genom köp,
byte'

eller gåva JÖrvärvar ett dödsbo vari ingår Jäst egendom som är ta.xerad
som jordbruksjästighet eller då någon, som genom köp, byte eller gåva har jörvärvat
en andel i ett sådant dödsbo och inte på annan grund är delägare i boet, tillskijtas
den Jästa egendomen eller del därav.

44

Andra
stycket är nytt. Enligt detta stycke krävs till en början förvärvstill- Prop.
stånd då någon genom köp, byte eller gåva förvärvar ett dödsbo i vilket
1988/89:9 ingår en jordbruksfastighet. Bestämmelsen tar sikte på fallet att
någon utomstående förvärvar hela boet.

Vidare
krävs förvärvstillstånd då någoii, som genom köp, byte eller gåva har förvärvat
en andel i boet och inte på annan grund är delägare i boet, tillskiftas
fastigheten.

En
ursprunglig dödsbodelägare som förvärvat ytterligare dödsboandelar berörs
således inte av stadgandet. Vid den praktiska tillämpningen av bestämmelsen
behöver inskrivningsmyndigheten därför bara kontrollera om förvärvaren är
ursprunglig dödsbodelägare, dvs. om han är upptagen som sådan i
bouppteckningen.

4 §

Förvärvstillstånd
får vägras,

1. om
det är av allmänt intresse att egendomen tas i anspråk för jord

brukets eller skogsbrukets rationalisering,

2. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera
utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som börförbli självständiga,
förs samman till ett företag,

3. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller
utvecklingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än enfastighet, delas upp
och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget,

4. om det är uppenbart att köpeskillingen eller annan
ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde,

5. om jÖrvärvet avser andel i fast egendom och
ägarförhållandena genom förvärvet skulle bli sådana att ett rationellt
utnyttjande av egendomen kan komma att försvåras.

Första
stycket 4 gäller inte ifråga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig
auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om utländska
förvärv avfast egendom m. m.

Punkt
5 är ny. Enligt denna punkt får förvärvstillstånd vägras om förvärvet avser
andel i fastighet och ägarförhållandena genom förvärvet skulle bli sådana att
ett rationellt utnyttjande av fastigheten kan komma att försvåras. Genom
bestämmelsen ges en möjlighet att vägra förvärvstillstånd när ett olämpligt flerägande
uppkommer genom andelsförvärv. Vad som är en olämplig ägarsplittringskall
bedömas från allmän synpunkt. En uppsplittring av en skogsfastighet på flera
andelsägare kan t. ex. ha en ogynnsam inverkan på avverkningsbenägenheten. I en
sådan situation bör alltså tillstånd till förvärvet kunna vägras. Ett annat
exempel är att en jordbruksfastighet genom andelsförvärv splittras på flera
ägare som är bosatta långt ifrån varandra. En sådan uppdelning kan försvåra en
fastighets förvaltning. Ett ytteriigare exempel är att förvärvet avser en
andel i en liten jordbruksfastighet. Avslag kan då ske med stöd av den nya
bestämmelsen även om det inte är ett allmänt intresse att egendomen tas i
anspråk för rationalisering (se p. 1).

45

4.5 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen Prop.

1988/89:9 9§

Skall
delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas handlingen till
någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är
gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare men
finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska
personens angelägenheter, överbringas handlingen till denne.

Delgivning
med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av dödsbodelägarna får
ske endast om denne sitter i boet eller om delgivningen föranleds av att dödsboet
innehar fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Dödsbodelägare som
mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare
som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även om boet ej förvaltas
av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen utan dröjsmål lämnas
till någon som har rätt att företräda boet.

I
paragrafen finns regler om delgivning med juridiska personer. Huvudregeln är
att delgivning skall ske med den som är behörig ställföreträdare för den
juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, med någon av dem. Ett
dödsbo är en juridisk person. En tillämpning av huvudregeln skulle därför
innebära att delgivning skall ske med boutredningsman när sådan är utsedd och
annars med någon av delägarna. Enligt andra stycket gäller dock inte denna
huvudregel när dödsboet förvaltas av delägarna gemensamt.

Enligt
gällande rätt sker delgivning med dödsbo som förvaltas av delägarna gemensamt
genom att samtliga delges delgivningshandlingen eller genom att denna
överlämnas till den som sitter i boet. Detta skall alltjämt vara huvudregeln
vid delgivning med dödsbo. En kompletterande regel införs emellertid för fall
då dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och delgivningen
är föranledd av fastighetsinnehavet. Delgivningen får då ske genom att
delgivningshandlingen överlämnas till någon av delägarna. Något krav på att
denne sitter i boet uppställs således inte. Om det är känt vem som sitter i
boet bör delgivningen ske med denne även om den alternativa delgivningsmöjligheten
står till buds. Det finns nämligen anledning att räkna med att den som sitter i
boet har hand om den praktiska dödsboförvaltningen och att delgivningen härigenom
når den som berörs.

46

5 Hemställan Prop.

1988/89:9
Jag hemställer att lagrådets yttrande
inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lagom förvaltningav vissa samägda
jordbruksfastigheter,

3. lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt,

4. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

5. lagom ändring i delgivningslagen (1970:428).

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

47

Lagrådet Prop.

1988/89:9 Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1988 — 09—15

Närvarande:
f d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell,justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 1988 har regeringen på
hemställan av statsrådet Bengt Göransson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Kallner.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken

18
kap. 7§

I
paragrafens första stycke enligt remissförslaget har tagits in en regel om skyldighet
för dödsbon att avveckla innehav av fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet. Avvecklingen skall ha skett senast fyra år efter utgången
av det kalenderår då dödsfallet inträffade. För det fallet att dödsboet har
förvärvat fastigheten först efter utgången av den angivna fyraårsfristen, får
bestämmelserna enligt vad som sägs i motiven förstås så att skyldigheten att
avveckla fastigheten uppkommer omedelbart efter förvärvet.

Den
sistnämnda situationen bör enligt lagrådets mening regleras genom en uttrycklig
lagbestämmelse. Första stycket bör alltså byggas ut med en sådan bestämmelse.
Även i övrigt bör vissa jämkningar göras.

Lagrådet
föreslår att första stycket av den nu behandlade paragrafen får följande
lydelse:

"Om
det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet,
skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av
det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom
därefter, skall avvecklingen ske snarast möjligt."

20
kap. 9 a §

I paragrafen
föreskrivs att rätten, om det i ett dödsbo ingår fast egendom

som är taxerad som jordbruksfastighet, skall underrätta den tillsynsmyn

dighet som avses i 18 kap. 7 § andra stycket om dödsfallet. Det är tänkbart

att det först i samband med att tilläggsbouppteckning förrättas kommer

fram att dödsboet har fast egendom av det angivna slaget. Bestämmelser

om tilläggsbouppteckning finns i 20 kap. 10 §. Med hänsyn härtill föreslår

lagrådet att regeln om underrättelseskyldighet flyttas och får bilda en ny

II §■

48

Förslaget till lag om
förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. Prop.

2 5 1988/89:9.

I
paragrafens andra stycke enligt remissförslaget finns en bestämmelse som ålägger
rätten att förordna ställföreträdare, om det i fastighetsboken inte finns någon
ställföreträdare antecknad eller om dén som antecknats har avlidit. Enligt
lagrådets mening är det naturligare att knyta rättens åliggande till det
förhållandet att någon ställföreträdare inte har anmälts enligt första stycket
resp. att den som anmälts har avlidit. Det får förutsättas att, om anmälan har
skett, inskrivningsmyndigheten gör den anteckning i fastighetsboken som
föreskrivs i första stycket.

Enligt
vad som sägs i remissprotokollet är delägarna oförhindrade att när som helst
ompröva om den som de har utsett skall ha kvar sitt uppdrag. De kan också när
som helst ersätta en av rätten förordnad ställföreträdare genom att själva utse
en ny ställföreträdare. Vad som sålunda har anförts bör enligt lagrådets mening
komma till klart uttryck i lagtexten, lämpligen i form av ett nytt tredje
stycke.

I
lagrådsremissens tredje stycke har tagits in en regel om att ställföreträdarens
uppdrag gäller till dess att en ny ställföreträdare har blivit antecknad för
fastigheten. Enligt lagrådets mening blir regeln tydligare, om man anger att
den är tillämplig vid byte av ställföreträdare.

I
enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 2 §, fr. o. m. andra stycket,
får följande lydelse:

"Om
anmälan enligt första stycket inte har gjorts eller om den som anmälts som
ställföreträdare har avlidit, skall rätten på den ort där fastigheten ligger
efter anmälan av myndighet eller delägare förordna enställfö-reträdare. Om en
ställföreträdare begär det, skall rätten förordna en ny ställföreträdare i hans
ställe. Innan en ställföreträdare förordnas skall delägarna ges tillfälle att
yttra sig, om det är möjligt. När rätten har förordnat en ställföreträdare,
skall detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Utan
hinder av att en ställföreträdare tidigare har anmälts eller förordnats kan
delägarna när som helst utse en ny ställföreträdare. Därvid gäller första
stycket.

Vid
byte av ställföreträdare består den tidigare ställföreträdarens uppdrag till
dess att den nye ställföreträdaren har antecknats i fastighetsboken."

5 § . ,

I
första stycket i remissförslaget anges till en början hur beslut fattas i frågor
där ställföreträdaren har behörighet att företräda delägarna. Enligt den
remitterade lagtexten gäller då den mening som har fått det högsta röstetalet.
Av motiven framgår att man i en sådan situation bara skall ta hänsyn till
röstetalet hos dem som deltar i omröstningen. Detta bör enligt lagrådets
uppfattning komma till uttryck i lagtexten.

Första
stycket i remissförslaget innehåller också en regel om hur val av

ställföreträdare går till. Denna fråga är av så speciell natur att den bör 49

regleras för sig, lämpligen i ett nytt tredje stycke. 4 Riksdagen
1988/89. I saml. Nr 9

I andra stycket sägs att
beslut i frågor där ställföreträdaren inte har Prop. behörighet att företräda
delägarna kräver enighet. Enligt remissprotokollet 1988/89:9 krävs på den
punkten enighet bland alla delägarna, alltså inte bara bland de röstande. Ett
tillägg bör göras, så att detta framgår av lagtexten.

I
paragrafens sista stycke bör vissa förenklingar genomföras i förhållande till
det remitterade förslaget. Bl. a. får det anses onödigt att särskilt ange att
ställföreträdarens underrättelseskyldighet kan fullgöras genom meddelande i
vanligt brev.

Lagrådet
föreslår att 5 § utformas på följande sätt:

"Som
beslut i frågor där ställföreträdaren har behörighet att företräda delägarna
gäller den mening som har fått det högsta röstetalet bland de röstande. Därvid
räknas varje delägares röstetal efter hans andel i fastigheten. Vid lika
röstetal beslutar ställföreträdaren.

Beslut
i frågor där ställföreträdaren inte har behörighet att företräda delägarna
kräver enighet bland delägarna.

Vid
val av ställföreträdare utses den som har fått det högsta röstetalet bland de
röstande. Har flera fått lika röstetal, avgörs valet genom lottning.

Varje
delägare kan rösta skriftligen eller muntligen. Samtliga delägare skall få
skälig tid på sig innan omröstningen äger rum.

Ställföreträdaren
skall underrätta delägarna om resultatet av omröstningen."

övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

50

Justitiedepartementet Prop-

1988/89:9 Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1988

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden, Sigurd-sen, Gustafsson, Hjelm-Wallén,
Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om dödsboägande och samägande av
jordbruksfastighet m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i ärvdabalken,

2. lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter,

3. lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt,

4. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).

5. lagom ändring i jordförvärvslagen (1979:230), Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag
ansluter mig till vad lagrådet har anfört och biträder förslagen till ändringar
i den föreslagna lagen om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter.
En mindre jämkning bör dock göras i det av lagrådet föreslagna tredje stycket i
2 §. Vidare anser jag att de av lagrådet föreslagna fjärde och femte styckena i
5 § bör bilda en ny 6 §. Det medför att de följande paragraferna — i
lagrådsremissen betecknade 6—12§§ — förskjuts ett steg framåt och kommer att
bilda 7- 13 §§.

Också
i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i de remitterade lagförslagen.

2 Hemställan

Jag hemställer att
regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen
med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 juni 1988.

51

Kommitténs sammanfattning

Inledning

När
en person avlidit, skall hans egendom övergå till hans arvingar och testamentstagare.
Om den döde var gift, skall först efterlevande makes giftorätt tas ut.
Egendomen kan emellertid inte omedelbart delas. Först måste fastställas vad som
hör till kvarlåtenskapen. Vidare måste den dödes skulder utredas och andra
behövliga avvecklingsåtgärder vidtas. Efter dödsfallet följer därför närmast en
kortare eller längre tid av boutredning. Så länge boutredning pågår hålls den
dödes egendom rättsligen skild från deras, till vilka den enligt bodelnings-,
arvs- och testaments-reglerna slutligen skall övergå. Ägare till den dödes kvarlåtenskap
är under boutredningstiden dödsboet efter den döde, som av lagen betraktas som
ett särskilt rättssubjekt, en juridisk person.

Under boutredningen skall
dödsboet förvaltas av dem som är dödsbodelägare. Dessa är efterlevande make,
arvingar och universella testamentstagare. Dödsbodelägarna utövar
förvaltningen av dödsboet gemensamt. De måste vara ense om varje åtgärd.
Majoritetsbeslut binder således inte, en minoritet. Endast brådskande
förvaltningsåtgärder får vidtas utan att samtliga delägares samtycke inhämtas.
Dödsbodelägarna företräder också gemensamt dödsboet utåt. Delgivning med ett
dödsbo skall således normalt ske genom att handlingen i fråga överlämnas till
var och en av delägarna.

Den gemensamma
förvaltningen kan avlösas av förvaltning genom särskilt förordnad
boutredningsman, varvid denne ensam övertar förvaltnings- och
beslutsfunktionerna samt ställföreträdarskapet utåt.

Reglerna om dödsbo och boutredning
är i princip avfattade med tanke på att boet skall upplösas och att egendomen
skall fördelas mellan delägarna. Lagen utgår därför från att bodelning och
arvskifte skall äga rum sedan boutredningen slutförts. Några föreskrifter om
den tid inom vilken ett dödsbo skall skiftas finns emellertid inte.

Arvskiftet är ett avtal av
privat natur mellan arvingarna och förekommande universiella testamentstagare.
Kvarlåtenskapen efter den döde kan därför fördelas på sätt delägarna kommer
överens om. Om fast egendom, t.ex. en jordbruksfastighet, skall delas vid
arvskifte föreligger alltså inget hinder mot att skifta fastigheten så, att var
och en av delägarna eller vissa av dem erhåller en kyotdel av fastigheten.
Skiftas en jordbruksfastighet på nyss angivet sätt innehar delägarna även
efter arvskiftet fastig-

Prop.
1988/89:9 Bilaga 1

52

heten
gemensamt, dock att deras inbördes förhållande i fortsättningen Prop.
1988/89:9

blir att bedöma efter samäganderättslagen. Bilaga 1

Samäganderättslagens
förvaltningsregler liknar de som gäller för dödsbo. För förfogande över det
samfällda godset, t.ex. en jordbruksfastighet, i dess helhet eller för
vidtagande av åtgärd för fastighetens förvaltning erfordras samtliga delägares
samtycke. Majoritetsbeslut binder således inte en minoritet. Skall ägaren till
en jordbruksfastighet, som inne-' has under samäganderätt, delges en handling,
måste delgivning normalt ske med samtliga delägare. Även vid samägande kan den
gemensamma förvaltningen brytas om någon delägare påkallar att en god.mah under
viss tid övertar förvaltningen av fastigheten. Den gode mannen träder, i likhet
med boutredningsmannen, helt i delägarnas ställe.

Vårt
lands jord- och skogsbruk är näringar, som traditionellt anses vara av stor
samhällsekonomisk betydelse. Från samhällelig synpunkt är det därför väsentligt
att en jordbruksfastighet blir förvaltad på ett ändamålsenligt och effektivt
sätt.

Ganska
betydande arealerjord- och skogsbruksrnark ägs numera av dödsbon och under
samäganderätt. Enligt en av kommittén genomförd undersökning avseende
förhållandena år 1979 ägdes i det närmaste 10 % av alla jordbrtiksfästigheter
(taxeringsenheter) i riket helt eller delvis av dödsbon. Omkring 14,5 % av alla
jordbruksfastigheter innehades under samäganderätt av två personer och omkring
7,5 % ägdes av tre eller fiera personer gemensamt.

Att
dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet kan vålla olägenheter av
olika slag har i skilda sammanhang påtalats alltsedan början av 1960-talet. De
olägenheter det rör sig om beror på de förvaltnings-, besluts- och
representationsregler, som gäller för dessa kategorier ägare. Vissa av de
påtalade olägenheterna har sin grund i de delgivningsregler som gäller för
dödsbön och samägare. Kravet på enskild delgivning med varje delägare kan
orsaka myndigheter som har ätt handlägga angelägenheter som rör
jordbruksfastighet sådana besvär att deras ämbetsutövning redan därav försvåras
i icke godtagbar utsträckning. Kommunikations-svårigheter har också andra
tredje män. Det gäller särskilt en tredje man som innehar nyttjanderätt eller
någon annan begränsad sakrätt till en dödsboägd eller samägd
jordbruksfastighet.

Andra
olägenheter har sin grund i bestämmelserna om gemensam förvaltning. Dessa
bestämmelser kan vålla problem för delägarna inbördes. Det kan vara svårt för
delägarna att få till stånd snabba beslut när sådana av effektivitetsskäl
fordras. Om delägarna är inbördes oense kan förvaltningsbeslut helt enkelt
inte fattas, vilket leder till handlingsförlamhing. Så länge
handlingsförlamningen endast drabbar delägarna själva, kan det sägas vara deras
interna angelägenhet. Emellertid kan delägarnas interna förvaltningsproblem
också orsaka olägenheter för andra än dem själva. Vid oenighet mellan delägarna
kan exempelvis myndigheter, som har att utöva tillsyn över hur en
jordbruksfastighet sköts, inte erhålla besked som är bindande för var och en av
delägarna. I sådana fall kan t.ex. en skogsvårdsstyrelse inte ingå
överenskommelse eller i övrigt enkelt, praktiskt och billigt tillämpa
skogsvårdslagen på sätt anvisats och förutsatts av lagstiftaren.

53

Även
i samband med förrättningar enligt fastighetsbildningslagen och Prop. 1988/89:
9 den närstående lagar kan delägarnas förvaltningsproblem orsaka olä- Bilaga 1
genheter utanför den interna kretsen. Enligt flera lagrum i fastighetsbildningslagen
erfordras att berörda sakägare avger viljeyttringar till ledning för
förrättningsmyndighetens överväganden och beslut och enligt andra lagrum i
samma lag kan överenskommelser mellan sakägare samt medgivanden och samtycken
från sakägare förenkla och förbilliga förrättningen. 1 den mån dödsboägare eller
samägare till följd av oenighet inte kan avge någon gemensam viljeyttring eller
någon dödsbodelägare eller samägare förhåller sig passiv genom att inte avge
någon viljeyttring alls kan förrättningen försvåras, fördröjas och fördyras till
nackdel för såväl förrättningsmyndigheten som övriga sakägare. Envar tredje
man, som har ett intresse i en dödsboägd eller samägd jordbruksfastighet, t.ex.
andra fastighetsägare i trakten, och som för sin planering behöver fastighetsägarens
besked i någon fråga, kan för övrigt orsakas olägenheter om ett dödsbo eller en
samägarkrets på grund av inbördes oenighet eller en delägares passivitet inte
kan lämna besked i frågan.

Dödsboägande
och samägande av jordbruksfastighet kan också, såsom ägarformer, motverka
vissa allmänna intressen på olika samhällsområden. 1 den mån ingen eller
endast någon eller några av delägarna brukar marken motverkar ägarformerna det
jordbrukspolitiska intresset av att jordbruksmark innehas av aktiva brukare
ävensom önskemålet om ett samband mellan ägande och brukande. Ett permanentat dödsboägande
eller samägande mellan tidigare dödsbodelägare minskar omsättningen av
jordbruksfastigheter. Därigenom försvåras nyetablering och utvidgning av
jordbruksföretag; Enskilda människorsom söker sin försörjning inom jordbruket
kan hindras därtill. I områden där brislen på alternativa
sysselsättningsmöjligheter är stor kan människor tvingas att söka sin utkomst i
andra områden av landet. Om så sker, minskar underlaget för nödvändig samhällsservice
i området, vilket i sin tur är ägnat att motverka strävandena mot en aktiv
regionalpolitik.

Med
hänsyn till de olägenheter som enligt vad nu sagts kan uppkomma när
jordbruksfastigheter ägs av dödsbon eller med samäganderätt uppdrogs
ursprungligen åt kommittén att komplettera reglerna om boutredningsman enligt ärvdabalken
och reglerna om god man enligt samäganderättslagen med regler om
ställföreträdare i fall då ett dödsbo äger jordbruksfastighet eller sådan
fastighet ägs under samäganderätt.

1
sedermera utfärdade tilläggsdirektiv uppdrogs åt kommittén att gå vidare och
pröva möjligheten att begränsa dödsbons innehav av jordbruksfastighet ävensom
att pröva möjligheten att begränsa och reglera uppkomsten av samägande av
jordbruksfastighet.

I
det utvidgade utredningsuppdraget uppdrogs också åt kommittén att pröva i vad
mån testamenlsförvärv av jordbruksfastighet skall jämställas med köp, byte och
gåva. Mest angeläget angavs därvid vara att hindra att tillståndsfriheten för testamentsförvärv
utnyttjades för att kringgå kravet på tillstånd för förvärv genom köp och gåva,
men också de jordbrukspolitiska skäl som bär upp jordförvärvslagstiftningen
angavs tala för att testamentsförvärv rent allmänt borde följa samma
bestämmelser som köp och gåva.

54

Enligt
tilläggsdirektiven skall kommittén också överväga hur man Prop. 1988/89:9
skall komma till rätta med sådana kringgåendeförfaranden av jordför- Bilaga
1 värvslagen, som består däri, att den som avser att förvärva en jordbruksfastighet
först förvärvar en dödsboandel och sedan vid arvskifte till-ständsfritt låter
sig tillskiftas en i dödsboets egendom ingående jordbruksfastighet.

Kommittén
har redovisat ursprungsuppdraget i ett tidigare avgivet delbetänkande. I
delbetänkandet föreslogs att en ställföreträdare alltid skulle utses för
fastigheter som ägs av dödsbon med fler än två delägare eller som ägs av fler
än två personer med samäganderätt. Förslaget gällde jordbruksfastigheter, andra
fastigheter samt tomträtter. 1 praktiken berördes omkring 140 000 fastigheter
i landet. Ställföreträdarens uppgifter skulle enligt förslaget vara bl.a. att
ta emot meddelanden, underrättelser och olika slag av delgivningar.
Ställföreträdarens behörighet och befogenhet var begränsad till att företräda
delägarna gentemot myndigheter vid tillämpningen av vissa särskilt angivna
lagar, exempelvis fastighetsbildningslagen och skogsvärdslagen.

Sedan
delbetänkandet remissbehandlats och lagstiftningsärendet be-retts inom
justitiedepartementet, meddelades kommittén ytterligare till-läggsdirektiv av
innebörd att kommittén på nytt skulle överväga frågan om när en
ställföreträdare skall utses och vilka befogenheter han bör ges. I föreliggande
betänkande behandlas därför frågan om begränsning av dödsbons innehav av
jordbruksfastighet, frågan.om när en ställföreträdare skall litses, frågan om
begränsning av samägande av jordbruksfastighet, frågan om begränsning av
rätten att genom testamente fritt förvärva jordbruksfastighet och frågan om
åtgärder mot kringgående av jordförvärvslagen genom förvärv av dödsboandel.

Frågan om begränsning av dödsbons innehav av
jordbruksfastighet

Kommittén
har i fråga om åtgärder för att komma till rätta med olägenheterna av dödsboägande
av jordbruksfastighet haft att välja mellan en lösning med tvängsavveckling av
dödsbons innehav av jordbruksfastighet och en mindre genomgripande lösning med
en ställföreträdare med vidsträckta befogenheter.

Kommittén
har funnit övervägande skäl tala för att den i de första tilläggdirektiven
anvisade lösningen, d.v.s. en lagstiftning som tidsbegränsar dödsbons rätt att
inneha jordbruksfastighet, bör väljas. Ett avgörande skäl för kommitténs
ställningstagande härvidlag har varit att endast en sådan lagstiftning är
ägnad att komma till rätta med alla de olägenheter som är eller anses vara
förenade med dödsboägande a v jordbruksfastighet. Ett lika avgörande skäl har
varit det förhållandet att ett dödsbo i sig självt kan sägas vara ett
avvecklingsinstitut. Den dödsboförvaltning som följer i anledning av någons
död är enligt kommitténs uppfattning i princip något av ett provisorium, som
ytterst syftar till en upplösning av det gemensamma ägandet och kvarlåtenskapens
fördelning mellan delägarna. Det är också kommitténs övertygelse att denna upp-

55

fattning
om ändamålet med det gemensamma ägandet i dödsboets form Prop. 1988/89:9
överensstämmer med rättsuppfattningen hos en bred allmänhet. Enligt Bilaga 1
kommitténs mening bör det därför inte möta något hinder med hänsyn till
enskilda intressen att föreslå en lagstiftning, som tidsbegränsar rätten för
dödsbon att inneha jordbruksfastighet, särskilt om en sådan lagstiftning utformas
så, att den öppnar möjlighet att låta innehavet bestå för en längre tid när
särskilda skäl föreligger.

En
regel som tidsbegränsar rätten för dödsbon att inneha jordbruksfastighet
måste, enligt kommitténs mening, förhålla sig neutral till bl.a. de beskattningsregler
som gäller för dödsbon i allmänhet. Detta innebär, att begränsningsregeln bör
utformas så, att ett dödsbo, som förvärvat jordbruksfastighet, skall vara
skyldigt att avveckla fastighetsinnehavet senast under det fjärde kalenderåret
efter det kalenderår då det dödsfall, som ligger till grund för förvärvet,
inträffade.

Den
begränsningsregel eller rättare sagt avvecklingsregel, som enligt vad i det
föregående sagts förordas av kommittén, har inte annat syfte än alt begränsa
den tid under vilken ett dödsbo skall äga rätt att inneha en
jordbruksfastighet. Enligt regeln står det dödsboet och dess delägare fritt att
välja form för hur innehavet av jordbruksfastigheten skall avvecklas. Det bör
därför i normalfallet inte vara förenat med några svårigheter att efterkomma
avvecklingsskyldigheten. Det får dock antas att avvecklingsskyldighetens
efterlevnad i vissa fall kan komma att försummas. Regeln måste därför förenas
med sanktionsmöjligheter. Enligt kommitténs mening bör sanktionen bestå i
tvångsförsäljning och bör sådan försäljning beslutas av domstol.
Sanktionbestämmelserna bör vidare inte göras mera komplicerade än att det skall
åligga domstolen alt förordna om tvångsförsäljning, när det kan konstateras att
ävvecklingsfristeri löpt ut.

I
syfte att minska ölägenheterna med dödsboägande av jordbruksfastighet också
under avvecklingsfristen, som enligt kommitténs förslag uppgår till längst fem
kalenderår, föreslår kommittén alt del görs en anteckning i fastighelsboken
respektive inskrivningsregistret om att en jordbruksfaslighelsägare avlidit, i
samband med att bouppteckningen efter den avlidne inregistreras.
Bouppteckningen med dess uppgifter om dödsbodelägarna blir dä enkelt åtkomlig
för myndigheter eller andra, som vill komma i kontakt med fastighetsägaren.

Även
om jordbruksfastighetsägande dödsbon, enligt kommitténs förslag, får en väl
utmätt frist till sitt förfogande för att avveckla fastighetsinnehavet, torde
det i vissa fall vara omöjligt eller olämpligt att efterkomma
avvecklingsregeln. Denna måste därför förenas med möjlighet till dispens.
Frågan om dispens bör, liksom frågan om tvångsförsäljning, handläggas av
domstol. Som villkor för disperis bör emellertid kunna krävas bl.a. att
representationen utåt ävensom dödsboets beslutsförmåga är säkrad. Kommittén
föreslår därför att ett villkor för dispens skall vara att dödsboet avträds
till förvaltning av boutredningsman.

Det
är givet att de delgivningsregler som gäller för dödsbo orsakar myndigheter och
enskilda olägenheter. Frågan har behandlats av fastighetsbildningsutredningen
i dess nyligen avgivna slutbetänkande Fastighetsbildning 4 (SOU 1986:29). I
betänkandet föreslår utredningen att

56

delgivningsreglerna
för dödsbo ändras så, att delgivning med dödsbo Prop. 1988/89:9 kan ske med
vilken som helst av delägarna när delgivningen angår för- Bilaga 1 valtningen
av fast egendom som tillhör dödsboet. Genomförs en sådan lagstiftning skulle
den som söker ett dödsbo med delgivning i angelägenhet som rör förvaltningen
av en jordbruksfastighet inte behöva göra sig besvär med att skaffa fram namn
och adress på fler än en delägare. Vid det förhållandet att det redan
föreligger ett förslag om ändrade regler för delgivning med dödsbon har kommittén
inte ansett sig behöva överväga frågan.

Frågan om när en ställföreträdare bör utses m. m.

Såsom
nämnts existerar redan idag ett försvarligt antal samägda jordbruksfastigheter.
Enligt den tidigare nämnda, av kommittén genomförda undersökningen avseende
förhållandena år 1979, var av totalt 322 363 jordbruksfastigheter
(taxeringsenheter) 70 597 samägda. Av de samägda jordbruksfastigheterna hade 46
625 två ägare och 23 972 tre eller flera ägare. Av dessa fall av samägande har
utan tvivel många sin grund i ett tidigare dödsboägande.

De
olägenheter som är förenade med det redan existerande samägandet av
jordbruksfastighet kan man inte komma till rätta med genom en lösning med
tvångsavveckling. Inte heller en lagstiftning med krav på tillstånd enligt
jordförvärvslagstiftningen föratt förvärv genom arvskifte skall bli giltigt till
den del två eller flera personer gemensamt tillskiftas en jordbruksfastighet
kan tillämpas på redan existerande fall av samägande av jordbruksfastighet.

Det
är enligt kommitténs mening inte acceptabelt att samägande av
jordbruksfastighet såsom ägarform skall kunna hindra myndigheter i deras
ämbetsutövning och även i övrigt orsaka olägenheter för andra än delägarna
själva.

Vid
övervägande av vilka åtgärder som bör vidtagas för att eliminera eller i vart
fall minska olägenheterna med det redan existerande samägandet av
jordbruksfastighet har kommittén funnit det ligga närmast till hands att
föreslå en ny förvaltningsordning för samägda jordbruksfastigheter
innehållande bl.a. ett ställföreträdarinstitut.

En
ställföreträdare med behörighet att företräda delägarna i angelägenheter som
rör fastigheten gentemot såväl myndigheter som andra tredjemän undanröjer de
olägenheter som består i ett kommunikationsproblem. Om ställföreträdaren tillika
åläggs att ensam ansvara för att fastigheten sköts och förvaltas i enlighet med
vad som beträffande varje jordbruksfastighet, ensamägd eller ägd av flera
gemensamt, föreskrivs i lag eller annan författning, skulle en del av de
olägenheter, som har sin grund i samäganderättslagens regler om gemensam
förvaltning, vara undanröjda. Kommittén föreslår därför, i fråga om redan
existerande(aW av samägande av jordbruksfastighet, att det skall finnas en
ställföreträdare för fastighetsägarna med uppgift att företräda delägarna
gentemot myndigheter och andra tredjemän och med uppgift tillika att ensam
ansvara fÖT att fastigheten sköts och i övrigt förvaltas i enlighet med vad som

57

beträffande
varje jordbruksfastighet föreskrivs i lag eller annan författ- Prop.
1988/89:9 ning. Beslutanderätten i de frågar för vilka ställföreträdaren enligt
för- Bilaga 1 slaget ensam ansvarar skall tillkomma ställföreträdaren
ensam.

Det
av kommittén föreslagna ställföreträdarinstitutet löser emellertid inte alla de
problem med samägande av jordbruksfastighet som har sin grund i reglerna om
gemensam förvaltning av samägd egendom. För de förvaltningsfrågor som faller
utanför ställföreträdarens ansvars- och befogenhetsområde kvarstår de
olägenheter med samägande av jordbruksfastighet som följer av att delägarna
måste vara ense om varje förvalt-ningsätgärd. Enligt kommitténs mening är det
inte rimligt att en av fiera delägare skall kunna förhindra, att en
förvaltningsåtgärd, som förespråkas av en majoritet av delägarna, kommer till
stånd. Det är inte heller förenligt med de krav på en effektiv
fastighetsförvaltning som i dagens läge kan ställas på
jordbruksfastighetsägare. Kommittén föreslår därför i fråga om redan
existerande fM av samägande.av jordbruksfastighet att ' förv.altningsreglerna
också ändras så, att beslutanderätten i de förvaltningsfrågor, som inte tillhör
ställföreträdarens exklusiva ansvars- och befogenhetsområde, skall tillkomma en
majoritet av delägarna. Ett majoritetsbeslutssystem utgör också ett lämpligt
komplement till ställföreträdarinstitutet genom att ställföreträdarens
befogenheter utanför hans speciella ansvarsområde därigenom kan bestämmas. I
linje med ställföreträdarens uppgift att representera delägarna utåt i frågor
som rör fastigheten ligger att han också åläggs skyldighet att verkställa de
beslut som delägarna efter omröstning fattar i förvaltningsfrågor.

Till
ställföreträdaren överförs enligt kommitténs förslag en stor del av det ägaransvar
som enligt nu gällande regler tillkommer delägarna gemensamt. Därtill skall
ställföreträdaren vara den som företräder delägarna utåt i frågor som rör
fastigheten. Det skall också ankomma på ställföreträdaren att effektuera de
beslut som delägarna fattar efter omröstning. Det sagda talar enligt kommitténs
mening för att ställföreträdaren bör komma från delägarkretsen. Kommittén
föreslår därför att det skall vara en skyldighet för den som är delägare i en
samägd jordbruksfastighet att ställa sig till förfogande som ställföreträdare.

En
av delägarna i en samägd jordbruksfastighet får alltså en central ställning i
samägandeförhållandet. Mot bakgrunden därav har kommittén funnit lämpligt att
kalla ställföreträdaren för "huvudägare". Benämningen har bl.a. den
fördelen att den, såvitt känt, inte förekommer i annat sammanhang.

Av
de jordbruksfastigheter som ägs med samäganderätt är det en stark övervikt för tvåägarfallen.
De flesta tvåägarfallen utgörs utan tvivel av äkta makar eller av personer som
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden och som äger hälften var av
fastigheten. Enligt kommitténs mening behöver dessa samägandeförhållanden ingen
huvudägare. Det är heller inte lämpligt att förvaltningsfrågor i dessa fall
avgörs genom omröstning. Kommittén har därför begränsat tillämpningsområdet för
de föreslagna reglerna till att avse endast sådana jordbruksfastigheter som ägs
av tre eller fiera personer. Därmed reduceras antalet fall till i runda tal 25
000.

Kommitténs
förslag bygger på principen att det skall vara en obligato-

58

risk
skyldighet för de fastighetsägare som berörs av lagen att utse en av Prop.
1988/89:9 delägarna till huvudägare och att anmäla valet av huvudägare till den
Bilaga 1 inskrivningsmyndighet inom vars område fastigheten är belägen för anteckning
därom i fastighetsboken respektive inskrivningsregistret. Vid övervägande av
frågan om vad som skall hända om anmälningsskyldigheten inte iakttas har
kommittén funnit enklast och billigast att föreslå att vid utebliven anmälan
varje delägare skall ansvara som om han var huvudägare. Kommittén föreslår
vidare, i fall av utebliven anmälan, att rätten skall utse en av delägarna till
huvudägare, om detta begärs av delägare eller en myndighet som handlägger ett
ärende som rör fastigheten i fråga.

Genom
att utforma reglerna för förvaltningen av samägda jordbruksfastigheter i
enlighet med vad ovan angivits anser kommittén, att de olägenheter som är
förenade med det redan existerande samä.gande\. av jordbruksfastighet borde
minska och i många fall helt elimineras.

Frågan om begränsning av samägande av jordbruksfastighet.

Kommittén
skall pröva frågan om man bör införa ett krav på tillstånd enligt
jordförvärvslagen för att förvärv genom arvskifte skall bli giltigt till den
del två eller fiera personer gemensamt tillskiftas en jordbruksfastighet.
Orsaken är att man på det sättet kan hindra att dödsbogemenskapen i frågan om
en jordbruksfastighet med tillhörande olägenheter ersätts av en samäganderätt,
vidhäftad med samma olägenheter som dödsboägandet. Utredningsuppdraget kan
också sägas gälla frågan i vilken utsträckning samhället under åberopande av
jordbrukspolitiska, regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska skäl skall
lägga sig i överlåtelse av jordbruksfastighet till nästa generation.

Överlåtelse
av jordbruksfastighet till nästa generation kan göras antingen i överlåtarens livstid
genom köp och gåva eller efter övei-låtarens död genom arv och testamente. Det
är uppenbart att de olika överlåtelseformerna måste behandlas på samma sätt
med avseende på en eventuell prövning enligt jordförvärvslagen.

Flera
hinder föreligger mot att göra släktförvärv av andel av jordbruksfastighet —
oberoende av om förvärvet sker genom köp, gåva, arv eller testamente — beroende
av prövning enligt jordförvärvslagen. Jämte det intrång detta skulle kunna
utgöra i grundläggande äganderättsliga och arvsrättsliga principer är det i det
närmaste omöjligt att hitta lämpliga och rättvisa prövningskriterier, som
leder till likformig behandling av likartade fall.

En
utgångspunkt för kommitténs överväganden i denna fråga har varit att söka finna
en lösning som tar rimliga hänsyn till såväl samhälleliga som enskilda
intressen och som inte orsakar samhället några större kostnader. Den nya
förvaltningsordning som kommittén, enligt vad i det föregående sagts, föreslår
i fråga om redan existerande fall av samägda jordbruksfastigheter innebär,
enligt kommitténs mening, sådana väsentliga förbättringar av ansvars-,
representations- och beslutsfrågorna att

59

problemen med samägande av
jordbruksfastighet får anses tillfredsstäl- Prop. 1988/89:9 lande undanröjda!
Med hänsyn härtill föreslår kommittén — i stället för Bilaga 1
förvärvsprövning — att den föreslagna förvaltningsordningen tillämpas också på
det samägande av jordbruksfastighet som kan uppkomma i framtiden genom
andelsöverlåtelser eller genom arvskiften.

I
syfte att markera samhällsintresset av att en jordbruksfastighet vid arvskifte
inte slentrianmässigt skiftas på alla dödsbodelägarna föreslår kommittén ett tillägg
till 23 kap. 3 § första stycket ärvdabalken av innebörd att fast egendom som är
taxerad som jordbruksfastighet såvitt möjligt bör läggas på en lott.

Frågan om begränsning av rätten att genom testamente fritt
förvärva jordbruksfastighet

Jordförvärvslagstiftningen
är en del i förverkligandet av jordbruks- och skogspolitiken.
Jordförvärvslagens effektivitet som medel i jordbruks-och skogspolitiken är
emellertid begränsad. Flertalet förvärv av jordbruksfastighet faller utanför
prövningssystemet på grund av att lagen inte är tillämplig på dispositioner i
livstiden inom den närmaste familjekretsen och inte heller på förvärv genom
arv eller testamente. Allmänt kan sägas att omkring tre fjärdedelar av samtliga
förvärv av jordbruksfastighet inte blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen.
Av dessa förvärv utgör testamentsförvärven, enligt en av komrhittén verkställd
undersökning av förekomsten av testamentariska förordnanden rörande
jordbruksfastighet och av innehållet i dessa förordnanden, endast en mycket
liten del. Bara en dryg procent av samtliga förvärv i kommitténs undersökning
grundar sig på testamente. Av de testamentariska förordnandena riktades inte
mindre än 42 procent till personer som tillhör den nuvarande frikretsen. Därav
följer att en utvidgning av jordförvärvslagens tillämpningsområde till att
avse också testamentariska förvärv endast mycket marginellt skulle öka
samhällets möjligheter att påverka ägarförhållandena inom jord- och
skogsbruket.

Kommitténs
testamentsundersökning har också givit vid handen att kringgåendefall av det
mera markerade slag, som kan misstänkas innebära att en person — för att under
sin livstid kunna genomföra en överlåtelse av jordbruksfastighet — väljer att
upprätta ett testamente och under sin livstid låter testamentstagaren inneha
egendomen som "arrendator", är ytterst fåtaliga. Deras betydelse för
jordbruks- och skogspolitiken är i det närmaste försumbar.

Kommittén
har alltså kunnat konstatera att ett införlivande av testamentariska förvärv
under jordförvärvslagstiftningen rent allmänt endast mycket marginellt skulle
öka samhällets möjligheter att påverka ägarförhållandena inom jord- och
skogsbruket och att testamentsförvärv, som innebär att reglerna för köp och
gåva kringgås, är ytterst ovanliga. Med hänsyn huvudsakligen härtill avstår
kommittén från att föreslå att testamentariska förvärv av jordbruksfastighet i
jordförvärvslagen skall jämställas med köp, byte och gåva.

60

Frågan om åtgärder mot kringgående av Prop. 1988/89:9

jordförvärvslagen
genom förvärv av dödsboandel. *

Kommittén
har i denna del av uppdraget endast haft i uppdrag att söka komma till rätta
med sådana förfaranden, som innebär att en person som avser att förvärva en
jordbruksfastighet först förvärvar en andel i ett dödsbo som innehar
jordbruksfastighet och sedan, vid ett följande arvskifte, låter sig
tillskiftas fastigheten, vilken han inte kunnat förvärva genom vanligt köp.
Detta tillvägagångssätt kan användas utan att samhället med hjälp av
jordförvärvslagstiftningen eller dess tillämpning i praxis kan komma till rätta
därmed.

Kommittén
har inte ansett sig behöva undersöka i \ ilken mån jordförvärvslagen faktiskt
kringgås i berört avseende. Kommittén har huvudsakligen inriktat arbetet på
att finna en från olika synpunkter lagtekniskt tillfredsställande lösning på
problemet. En utgångspunkt har härvid varit att en delägare i ett dödsbo, som
äger jordbruksfastighet, inte heller i framtiden skall fråntas den honom nu
tillkommande möjligheten att genom försäljning förfoga över det
förmögenhetsvärde, som andelen i dödsboet representerar.

Av
den valda utgångspunkten följer att det är det andra ledet i det diskuterade
förfarandet, nämligen förvärvet av jordbruksfastigheten genom arvskifte, som
skall angripas. Härav följer i sin tur att en lagteknisk lösning kan komma till
stånd genom utfyllnad av jordförvärvslagen på så sätt att arvskiften görs till
föremål för tillståndsprövning.

Om
en arvinge eller en universell testamentstagare även i fortsättningen skall
kunna tillståndsfritt förvärva en jordbruksfastighet från ett dödsbo måste en
reglering av innebörd att arvskiften skall förvärvsprövas förses med undantag
för sådana personer som blivit delägare genom arv eller testamente. De
arvskiften som skall prövas är endast de, där förvärvaren blivit
dödsbodelägare uteslutande genom köp, byte eller gåva av dödsboandel. Kommittén
föreslår således att det i I § jordförvärvslagen skall införas en hy punkt,
enligt vilken förvärvstillstånd fordras för arvskiften, om förvärvaren blivit
delägare i ett dödsbo uteslutande genom köp, byte eller gåva.

61

Kommitténs lagförslag

1.
Förslag till

Lag
om ändring i ärvdabalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels
an i balken skall införas fyra nya paragrafer, 18 kap. 7—I0§§, av nedan angivna
lydelse

de/s
att 20 kap. 3 och 9 §§ samt 23 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
kap. 7§

Ingår
i den dödes egendom fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och har
dödsboet med äganderätt förvärvat denna egendom från den döde, är boet skyldigt
att avveckla fastighetsinnehavet senast under det fjärde kalenderåret efter
det kalenderår dä dödsfallet inträffade.

Avvecklingsskyldigheten
enligt första stycket skall anses vara fullgjord när lagfart på egendomen
beviljats annan än den döde eller dödsboet.

Om
det föreligger särskilda skäl får rätten på ansökan bevilja dödsboet anstånd
med avvecklingen för viss tid. Som villkor för anstånd skall — förutom
särskilda skäl — gälla, att ansökan gjorts före utgången av den tid som anges i
första stycket samt att boet är avträtt till förvaltning av boutredningsman.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:9

Bilaga
2 Beslutar rätten om anstånd,

skall
underrättelse om rättens beslut översändas till inskrivningsmyndigheten för
anteckning därom i fastighetsboken.

Det
åligger inskrivningsmyndigheten att kontrollera att ett sådant
fastighetsinnehav som avses i 7 § avvecklas inom föreskriven tid.

Finner
inskrivningsmyndigheten att avveckling inte skett inom föreskriven tid och har
dödsboet inte beviljats anstånd med avveckling av fastighetsinnehavet, skall inskrivningsmyndigheten
anmäla förhållandet till rätten, som därvid skall förordna att fastigheten skall
försäljas av kronofogdemyndigheten på offentlig auktion.

9 §

Försäljning
enligt 8 § får ske tidigast sex månader efter det att rättens beslut om
försäljning har vunnit laga kraft. Rätten skall underrätta
kronofogdemyndigheten när beslutet om försäljning vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten
får besluta att försäljning inte skall ske, om det visas att lagfart på fastigheten
beviljats annan än den döde eller dödsboet.

101

I
fråga om försäljningen skall så anses och så förfaras som om fastigheten hade
utmätts för fordran med bästa förmånsrätt däri efter sådana rättigheter som
besvärade fastigheten redan innan dödsboet förvärvade fastigheten och som har
förmånsrätt före alla befintliga fordringar.

Försäljning
får inte ske till dödsboet.

63

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Bestämmelserna i 9 kap. 4 §, 10 kap. 19 § första stycket
andra meningen och tredje stycket samt 12 kap. 40 § första stycket andra meningen
och tredje stycket utsök-ningsbalken skall inte tillämpas på försäljningen.

Dödsboet
svarar för kostnader som inte kan tas ut enligt 17 kap. 7 § utsökningsbalken.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

20 kap.

3§

1
bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn,
yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skolat
kallas till förrättningen, med uppgift tillika, Jör underårig om hans födelsedag
och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas ändå alt
del slår fast alt han är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i
visst hänseende e/lämnas, skall det anmärkas.

Av
bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Därnågon
som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han
i tid blivit kallad.

I bouppteckningen anges åa%tn för förrättningen, den dödes
fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. /ii'e« namn och hemvist/oVi/ew
som skall ha kallats till förrättningen, skall anges. För underårig skall anges
födelsedatum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Arvinge
skall anges även om han är utesluten frän del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i
visst hänseende inte lämnas skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid
förrättningen. Om någon som skall ha kallals inie närvarit, skall vid bouppteckningen
fogas bevis att han i tid blivit kallad.

Har
delägarna kommit överens om all någon i vissi avseende skall företräda boet,
hör dennes uppdrag, namn och hemvist anges i bouppteckningen.-

9 §

Det åligger rätten att tillse att bouppteckning, när sådan
erfordras, inom laga tid förrättats och ingivits. Finnes det varaJÖrsumrnal äger
rätten vid vite förelägga viss tid eller, där bouppteckning ej skett, förordna
någon att föran-

Det åligger rätten att tillse att bouppteckning, när sådan
erfordras, inom laga tid förrättats och ingivits. Finner rätten all del försummats
får xaWen vid vite förelägga viss tid eller, om bouppteckning inie skett,
förordna någon att för-

Nuvarande lydelse

stalta därom. Sådant förordnande utgör ej hinder att vara
god man vid förrättningen.

Registrering
av bouppteckning må ej äga rum, där wid bouppteckningen finnes ej hava så
förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckningen bristfällig, äger
rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas.

Den som är
pliktig att lämna uppgift till bouppteckningen må vid vite hållas därtill.

Föreslagen lydelse

anstalta därom. Sådant förordnande utgör inte hinder att
vara god man vid förrättningen.

Registrering av bouppteckning får inte ske. om vid
bouppteckningen inie förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckningen
bristfällig,/år rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken
bristen skall avhjälpas.

Den som är skyldig att lämna uppgift till bouppteckningen
får vid vite anmodas därUW.

Omfattar
enligt bouppteckningen den dödes tillgångar fasi egendom som är laxerad som
Jordbruksfastighet, skall rätten göra anmälan om dödsfallet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning därom i fastighelsboken.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

Har vid
skifte fastighet delats så, att delägare fått skilda andelar utan att villkor
om utbrytning uppställts i den handling som enligt 4 § upprättats över
skiftet, innehava dessa delägare fastigheten under samäganderätt.

23 k 3
Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock hör
vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott.
Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslär.

ap.

Varje dz\äga\e har rätt all vid skiftet ./iJ del i varje
slag av egendom. Egendom som inte är lämplig all delas eller skiljas bor dock i
möjligaste mån läggas på en lott. Ingår i den egendom som skall skiftas fasi
egendom som är ta.xerad som Jordbruksfastighet bör denna, i förekommande fall
hela taxeringsenheten, läggas på en lott. om det är möjligt. Fordran på
delägare skall tillskiftas denne sä långt hans lott förslår.

Har vid
skifte fastighet delats så, att delägare fått skilda andelar utan att villkor
om utbrytning uppställts i den handling som enligt 4 § upprättats över
skiftet, innehar dessa delägare fastigheten under samäganderätt.

Om i annat fall än i andra stycket anges skiftet innebär
att del av fastighet kommer i särskild ägares hand, är skifiet ogiltigt i den
delen.

5 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 9

65

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Har ett dödsbo förvärvat fast egendom som är
taxerad som jordbruksfastighet från den döde före ikraftträdandet, skall den
tid inom vilken boet är skyldigt att avveckla sitt fastighetsinnehav räknas
från ikraftträdandet.

Prop.1988/89:
Bilaga 2

2.
Förslag till Prop. 1988/89:9

Lag om förvaltning av samägda jordbruksfastigheter i vissa
fall Bilaga 2

Härigenom föreskrivs följande

1 § Ägs fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
av tre eller

fiera gemensamt skall i fråga om fastighetens förvaltning gälla, i stället

för bestämmelserna i 2 — 5 §§ lagen (1904:48 s.l) om samäganderätt, vad

som stadgas i denna lag.

Bestämmelserna i 7—12§§ tillämpas i den mån annat inte
avtalats mellan delägarna. Ett avtal vars innehåll avviker från nyssnämnda bestämmelser
är giltigt högst ett år från det avtalet ingicks men kan inom samma tid
förlängas för ett år åt gången.

2 § Delägarna i sådan fastighet som avses i denna lag
skall inom sin krets

utse en huvudägare med uppgift att ansvara för fastighetens förvaltning

och att företräda delägarna i angelägenheter som rör fastigheten enligt

vad som närmare stadgas i det följande.

3§ Huvudägaren ansvarar som om han var ensam ägare av
fastigheten för fullgörandet av vad som enligt lag eller annan författning
åligger en ägare av jordbruksfastighet i fråga om fastighetens skötsel och
förvaltning i övrigt.

4 § Huvudägaren företräder även i övrigt fastighetens
ägare i angelägen

heter som rör fastigheten, om annat inte följer av andra till och med

fjärde styckena.

Huvudägaren får inte utan fullmakt från övriga delägare
överlåta fastigheten eller annars förfoga över den så att den helt eller
delvis från-händs ägarna. Utan hinder av vad nyss sagts får huvudägaren dock
lämna sådana medgivanden vid fastighetsreglering som avses i 5 kap. 18 §
första stycket 1 och 2 fastighetsbildningslagen (1970:988).

Huvudägaren får inte utan fullmakt från övriga delägare
låta inteckna fastigheten eller taga upp lån mot säkerhet i form av panträtt i
fastigheten i andra fall än som avses i 5 § tredje stycket.

Huvudägaren får inte heller utan fullmakt från övriga
delägare upplåta nyttjanderätt eller annan rättighet i fastigheten för längre tid
än fem år. Utan hinder av vad nyss sagts får huvudägaren dock lämna sådana medgivanden
vid förrättning enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen som avses i 16 §
första stycket anläggningslagen (1973:149) och i 14 § första stycket ledningsrättslagen
(1973:1144).

5 § Beslut i sådan fastighetsangelägenhet, som huvudägaren
enligt 3 §

ensam ansvarar för eller som gäller sådana medgivanden som sägs i 4 §

andra stycket andra meningen och fjärde stycket andra meningen, fattas

av huvudägaren. I fråga av större ekonomisk vikt skall huvudägaren

dock först samråda med övriga delägare.

Huvudägaren skall alltid underrätta övriga delägare om
beslut som han fattar enligt denna paragraf

67

Erfordras till följd av
beslut enligt denna paragraf medel och kan såda- Prop. 1988/89:9 na inte i
tillräcklig mån erhållas genom tillskott från delägarna får rätten Bilaga
2 på ansökan av huvudägaren meddela honom tillstånd att taga upp lån mot
säkerhet i form av panträtt i fastigheten och låta företa inskrivningsåtgärd
beträffande denna.

6 §
Beslut i angelägenhet som rör överlåtelse av fastigheten i dess helhet

eller område av denna eller inteckning och pantsättning av fastigheten

eller upplåtelse av nyttjanderätt eller annan rättighet i fastigheten för

längre tid än fem år fordrar samtliga delägares samtycke, dock med un

dantag för de fall som avses i 4§ andra stycket andra meningen och

fjärde stycket andra meningen samt 5 § tredje stycket.

Samtliga
delägares samtycke fordras också för en åtgärd för fastighetens förvaltning
som är främmande för ändamålet med det gemensamma ägandet eller som annars
uppenbart strider mot delägarnas gemensamma intressen.

7 §
Beslut i andra fastighetsangelägenheter än sådana som enligt 5 § fat

tas av huvudägaren eller som enligt 6 § fordrar samtliga delägares sam

tycke fattas genom omröstning.

Omröstning
skall ske genom skriftligt förfarande (skriftlig omröstning) eller vid delägarsammanträde.

8 §
Skriftlig omröstning skall äga rum när en eller fiera av delägarna vill

väcka fråga om förvaltningsåtgärd och skall delägaren därvid bereda

övriga delägare tillfälle att skriftligen ange sin mening.

Framkommer
för åtgärden sådan majoritet, som i 10 § sägs, skall det skriftliga
beslutsunderlaget överlämnas till huvudägaren, som har att underrätta samtliga
delägare om vad som beslutats samt att vidta de åtgärder som beslutet kati
föranleda.

9 §
Delägarsammanträde skall hållas om huvudägaren eller delägare

som äger minst hälften av fastigheten påfordrar det.

Till
delägarsammanträde skall genom huvudägarens försorg var och en av delägarna
kallas i god tid genom rekommenderat brev under sin senast kända adress.
Kallelsen skall innehålla upplysning om vad som skall behandlas på
sammanträdet.

Vid
delägarsammanträde skall protokoll föras över vad som förekommer. Delägare som
uteblivit från sammanträdet skall genom huvudägarens försorg underrättas om
vad som beslutats.

Leder
sammanträdet till beslut om förvaltningsåtgärd har huvudägaren att vidta de
åtgärder som beslutet kan föranleda.

10 §
Vid omröstning räknas varje delägares röstetal efter hans andel i

fastigheten.

Som
beslut vid omröstning gäller den meningen som fått det högsta röstetalet. Vid lika
röstetal gäller den mening som huvudägaren biträder. Val av huvudägare skall
dock avgöras genom lottning, om fiera fått lika röstetal.

11 §
Beslut efter omröstning är bindande för samtliga delägare, oavsett

om de deltagit i beslutet eller inte.

68

12 § Kostnad, som föranletts
av beslut enligt denna lag eller eljest gjorts Prop. 1988/89:9

för förvaltningen av fastigheten, skall varje delägare vidkännas i förhål-
Bilaga 2

lande till sin andel i
fastigheten.

13 § Rättshandling som huvudägaren vidtagit med stöd av 5 §, 8 § andra
stycket samt 9 § fjärde stycket är i förhållande till tredje man bindande för
samtliga delägare. De har lika rätt i förhållande till medkontrahenten och
svarar solidariskt för vad som utfästs.

14 § Medel som huvudägaren har hand om för fastigheten skall hållas
skilda från andra medel. De får inte utmätas för annan skuld än sådan som är hänförlig
till förvaltningen av fastigheten.

Behållna
medel, som inte behövs för fastighetens förvaltning, skall utbetalas till
delägarna i förhållande till deras andelar.

15 §
Huvudägaren skall för varje kalenderår eller i förekommande fall

bokföringsår inom två månader från årets utgång inför övriga delägare

redovisa för den förvaltning han utövat som huvudägare under året.

Redovisningen
skall på delägares begäran ske skriftligen. För granskning av redovisningen
har delägare rätt att ta del av räkenskapshandlingarna.

16 § Huvudägaren äger erhålla skälig ersättning för sitt arbete samt för
tidsspillan och utlägg. För tidsspillan och utlägg har huvudägaren rätt att få gottgörelse
omedelbart. Vid mera omfattande åtgärd har han rätt att erhålla förskott på
ersättning för arbete.

17 § Den del av ersättningen till huvudägaren, som inte belöper på dennes
egen andel, skall ersättas av övriga delägare i förhållande till deras andelar.

18 § Kan huvudägaren och övriga delägare inte komma överens, äger rätten
avgöra frågan om ersättning och förskott till huvudägaren.

19 § Huvudägaren svarar för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet
åsamkar annan delägare.

Vill
delägare väcka talan mot huvudägaren i anledning av dennes åtgärder skall
detta ske inom ett år efter det att huvudägaren avgivit sådan redogörelse varom
stadgas i 15 §. Väcks inte talan inom nämnd tid är rätten till talan försutten.

20 §
Val av huvudägare skall anmälas till den inskrivningsmyndighet

inom vars område fastigheten är belägen. Sker inte sådan anmälan an

svarar varje delägare för vad som enligt 3 § åligger huvudägaren.

Är
huvudägare inte utsedd skall vidare rätten efter anmälan av delägare eller av
en myndighet som handlägger ett ärende som rör fastigheten utse en av delägarna
till huvudägare. Rättens förordnande av huvudägare gäller utan hinder av att
det inte vunnit laga kraft.

Denna
lag träder i kraft den

69

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt att 19 § skall ha nedan angiven lydelse.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

19§

Vad i
denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällighet som avses i
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan allmänning,
som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av allenast en
fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande allenast en fastighet eller
det till allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande
egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem,
som ära i bolag samman eller öro redare i samma fartyg eller deltagare i samma
gruvrörelse, gälle vad därom särskilt är stadgat.

Vad i 15 kap. [16 §] föräldrabalken stadgas skall ej äga
tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av samfälld fast egendom,
vari omyndig äger del.

Bestämmelserna i denna lag skall inie tillämpas på sådan samfällighet
som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller på sådan
allmänning som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen
(1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Lagens föreskrifter
skall inte heller i något fall tillämpas i fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av endast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande endast
en fastighet eller det till endasten fastighet hörande fisket.

Beträffande
egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskiftal dödsbo eller
dem, som äri bolag samman eller a> redare i samma fartyg eller deltagare i
samma gruvrörelse gäller särskilda bestämmelser.' Särskilda bestämmelser
gäller också, i stället för sladgandena i 2 — 5 §§. ifråga om förvaltningen avfast
egendom som är ta.xerad som Jordbruksfastighet och som ägs av tre eller flera
gemensamt.

Bestämmelserna i 15 kap. [16 §] föräldrabalken skall inte
tillämpas i fråga om försäljning enligt denna lag av samfälld fast egendom,
vari omyndig äger del.

Denna lag
träder i kraft den

70

4. Förslag till Prop. 1988/89:9

Lag
om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) Bilaga 2

Härigenom
föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979:230) att I och 2 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

l§
För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet krävs tillstånd
enligt denna lag när förvärvet sker genom

1. köp, byte eller gåva,

2. tillskott till bolag eller förening,

3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4. fusion enligt 14 kap. I eller 2 § 4. fusion enligt 14 kap. I eller 2 § aktiebolagslagen
(1975:1385). aktiebolagslagen (1975:1385),

5. arvskifte, om förvärvaren blivit delägare i en dödsbo uteslutande genom
köp, byte eller gåva. Vid till-lämpningen av denna punkt skall såsom arvskifte
anses också sådant förvärv, som en ensam dödsbodelägare gör från ett dödsbo
ulan att arvskifte äger rum.

2§
Förvärvstillstånd enligt I § behövs inte,

l.om
egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller
lantbruksstyrelsen,

2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,

3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868),

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller reglemente
eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra
egendomen,

5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling,
allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen
enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom
m.m.,

7. om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter d. 1 jan. 1948,

8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för an-

71

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:9

■ Bilaga 2 nat ändamål an jordbruk eller
skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9. om andel i fastighet förvärvats av någon som redan
äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att

avyttra sistnämnda andel enligt 16 §,

10. om förvärvet sker genom in- 10. om förvärvet sker genom in

rop på exekutiv auktion. rop på exekutiv auktion,

//. om förvärvaren. i fall som avses i I § 5. slår i
sådant förhållande till en ursprunglig dödsbodelägare som i 5 sägs.

72

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av

domstolsärenden.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

Härigenom
föreskrivs att 6§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall ha
nedan angivna lydelse

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en
lagfaren domare, om 'annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall
rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1. medgivande till äktenskap en

ligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken el

ler till åtgärd beträffande makars

egendom enligt 6 kap. 6 § nämnda

balk eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning i and

ra fall,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till
fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. lillslåndlill vissförvallningsål-gärd
i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en
lagfaren domare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt gifter-

6§

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en
lagfaren domare om inte annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall
rätten ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om annars särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1. medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 2 § giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt
6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra
fall,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till
fusion,

4. förvaltning av stiftelse,

5. anstånd för dödsbo med a v-veckling
av innehav av Jordbruksfastighet enligt 18 kap. 7 § ärvdabalken. eller

6. tillstånd till vissförvaltningsåt-gärd
I annat fa II än som a vses o van i detta stycke.

I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en
lagfaren domare och nämndemän, när ärendet skall prövas enligt gifter-

6 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 9

73

Nuvarande lydelse

målsbalken
eiler föräldrabalken, samt eljesl av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Harnämn-demän
säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken motsvarande
tillämpning.

Föreslagen lydelse

målsbalken,
föräldrabalken eller ärvdabalken, samt annars a\ minst tre och högst fyra
lagfarna domare. Har nämndemän säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken
motsvarande tillämpning.

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2 ,

Regeringen får för andra
fall än som avses i andra stycket föreskriva att ärenden som avser förordnande eller
entledigande av förmyndare, eller god man eller inskrivning av förmynderskap
eller godmanskap får handläggas av en tjänsteman som inte är lagfaren.

Denna
lag träder i kraft den

74

6.
Förslag till

Förordning om ändring i fastighetsbokskungörelsen (197L'708)

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

Härigenom
föreskrivs att 12 § fastighetsbokskungörelsen (1971:708) skall ha nedan angivna
lydelse:

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

12§

Vid införing i lagfartsspalten antecknas fullständiga
namnet på den för vilken lagfart söks. Person-eller organisationsnummer
anges, där sådant finns.

Vid införing i lagfartsspalten antecknas fullständiga
namnet på den för vilken lagfart sökes. Person- eller organisationsniimmer
anges, där sådant finns.

Har den för vilken lagfart senast beviljats eller sökts
ändrat namn, antecknas namnändringen i lagfartsspalten.

Har
lagfart beviljats eller sökts för staten, antecknas iippgift om vilken
myndighet som förvaltar egendomen i lagfartsspalten.

1 lagfartsspaltens anmärkningskolumn antecknas

1. beslut som ej innefattar bifall
till lagfartsansökan,

2. när ansökan rör endast en del av
den fastighet som redovisas på upplägget, uppgift om den del av fastigheten som
ansökningen avser och, om fångesmannens åtkomst ej heller omfattar hela fastigheten,
hänvisning till det rum där hans lagfart är inskriven,

3. hänvisning till rum där förvärv
för ny ägare till fastigheten eller del av den inskrivits,

4. uppgift att sammanläggning sökts
eller fråga om sammanläggning i annat fall tagits upp och att yttrande som
avses i 12 kap. 10 § fastighetsbildningslagen (1970:988) eller i 11 §
andrastycket lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering avgivits,
fastighetsbildningsbeslut som avser sammanläggning och registrering av beslut
eller utslag som rör sammanläggning.

1 lagfartsspaltens anmärkningskolumn antecknas

1. beslut som ej innefattar bifall till lagfartsansökan,

2.: när
ansökan rör endast en del av den fastighet som redovisas på upplägget, uppgift
om den del av fastigheten som ansökningen avser och, om fångesmannens åtkomst
ej heller omfattar hela fastigheten, hänvisning till det rum där hans lagfart
är inskriven,

3. hänvisning till rum där förvärv
för ny ägare till fastigheten eller del av den inskrivits,.

4. uppgift att sammanläggning sökts
eller fråga om sammanläggning i annat fall tagits upp och att yttrande som
avses i 12 kap. I0.§ fastighetsbildningslagen (1970:988) eller i II § andra stycket lagen (1971:1037)
om äganderättsutredning och legalisering avgivits, fastighetsbildningsbeslut
som avser sammanläggning och registrering av beslut eller utslag som rör
sammanläggning.

Nuvarande lydelse

. 5. förhållanden som avses i följande författningsrum,

19 kap. 20 § första och andra

styckena och 20 kap. 14 § jordabal

ken samt, såvitt gäller lagfart, 19

kap. 14 §, 17 §, 18 § och 20 § tredje

stycket samma balk,

I kap. 9 § och 3 kap. 1 § tredje

stycket lagen (1982:618) om ut

ländska förvärv av fast egendom

m.m.,

5§ kungörelsen (1952:169) om förfarandet vid införlivning
av mark med eller från häradsallmän-ningeller allmänningsskog i Norrland eller
Dalarna,

II § fjärde stycket och 16 § and

ra stycket jordförvärvslagen

(1979:230),

7 § första stycket och 9 § andra stycket förköpslagen
(1967:868),

26 § bostadsförvaltningslagen (1977:792),

1 O— 12 §§ bostadssaneringsla

gen (1973:531),

6 § lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m.,

20-22 §§ lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m.,

3 § första stycket och 8 § tredje stycket lagen (1982:352)
om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt,

39 b § naturvårdslagen (1964:822),

20 § hälsoskyddslagen

(1982:1080),

2 § första stycket och 9 § andra

stycket lagen (1985:658) om arren-

datorers rätt att förvärva arrende

stället.

Föreslagen lydelse

5. förhållanden som avses i följande författningsrum,

19 kap. 20 § första och andra

styckena och 20 kap. 14 § jordabal

ken samt, såvitt gäller lagfart, 19

kap. 14 §, 17 §, 18 § och 20 § tredje

stycket samma balk,

1 kap. 9 § och 3 kap. 1 § tredje

stycket lagen (1982:618) om ut

ländska förvärv av fast egendom

m.m.,.

5§ kungörelsen (1952:169) om förfarandet vid införlivning
av mark med eller frän häradsallmän-ningeller allmänningsskog i Norrland eller
Dalarna,

11 § fjärde stycket och 16 § andra stycket
jordförvärvslagen (1979:230),

7 § första stycket och 9 § andra stycket förköpslagen
(1967:868),

26 § bostadsförvaltningslagen (1977:792),

10—12§§ bostadssaneringslagen (1973:531),

6 § Iagen(l975:l l32)om förvärv av hyresfastighet m.m.,

20-22 §§ lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m.,

3 § första stycket och 8 § tredje stycket lagen (1982:352)
om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt,

39 b § naturvårdslagen (1964:822),

20 § hälsoskyddslagen

(1982:1080),

2 § första stycket och 9 § andra

stycket lagen (1985:658) om arren-

datorers rätt att förvärva arrende

stället,

/8 kap. 7 § JJärde stycket och 20 kap. 9 § JJärde stycket ärvdabalken,

20 §
lagen (0000:000) omförvalt-■ning av samägda Jordbruksfastigheter i vissa
fall

Prop.
1988/89:9 Bilaga 2

Denna lag
träder i kraft den

76

Remissinstanser Prop. 1988/89:9

Bilaga 3 Efter
remiss har yttrande över betänkandet (SOU 1987:2) Dödsboägande

och
samägande av jordbruksfastighet m.m. avgetts av hovrätten för Övre Norrland, Falu
tingsrätt, Härnösands tingsrätt, riksskatteverket, domstolsverket,
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens lantmäteriverk, domänverket,
centralnämnden för fastighetsdata, länsstyrelsen i Norrbottens län,
länsstyrelsen i Kopparbergs län samt länsstyrelsen i Jönköpings län, statistiska
centralbyrån, datainspektionen, glesbyggdsdelegationen (I 1977:2), Sveriges
advokatsamfund. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Sveriges
jordägareförbund. Svenska lantarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet.
Svenska bankföreningen med instämmande av PK-banken, Svenska
sparbanksföreningen, samt Sveriges Föreningsbankers Förbund. Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund har avgivit ett
gemensamt yttrande.

Riksskatteverket
har bifogat yttrande från länsskattemyndigheten i Kopparbergs län.

Skogsstyrelsen
har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Ävlvsborgs, Värmlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen
har bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder samt lantbruksenheten vid
länsstyrelsen i Norrbottens län.

Lantmäteriverket
har bifogat yttranden från överlantmätarmyndighe-terna i Kopparbergs och
Jönköpings län.

Yttrande
har också inkommit från länsstyrelsen i Jämtlands län och Tärna-Stensele Allmänningsskog.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län har förutom eget yttrande bifogat två reservationer.

77

Fastighetsbildningsutredningens lagförslag Prop-1988/89:9

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen
(1970:428) att 9 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

. 9§ ,

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten,
överbringas handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska
personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas
behörig ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen
till denne.

Delgivning med dödsbo genom att I fråga om dödsbo som
förvaltas

handlingen överbringas till någon av av delägarna äger första stycket till-

dödsbodelägarna får ske endast om lämpning endast när den fråga som

denne sitter i boet. Dödsbodelägare avses med delgivningen angår för-

som mottagit handlingen skall utan valtningen av fast egendom som till-

dröjsmål underrätta övriga om del- hör dödsboet. Sitter någon av döds-

givningen. bodelägarnä i boet, får delgivning

med dödsboet dock ske genom att handlingen överbringas
till denne. Dödsbodelägare som mottagit handlingen Skall utan
dröjsmål underrätta övriga om delgivningen. Dödsbodelägare som sitter i boet
har rätt att taga emot handlingen, även om boet ej förvaltas av delägarna. Han
svarar i sådant fall för att handlingen utan dröjsmål lämnas till någon som har
rätt att företräda boet.

10 § Skall delgivning ske med delägare i samfällighet
eller med medlemmar i sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att
förvalta samfällighe-tens eller sammanslutningens angelägenheter, får
handlingen överbringas till ledamot av styrelsen eller förvaltaren. Saknas
styrelse eller förvaltare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i sam-fällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får
handlingen överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får Innehas fast egendom
ined sam-

delgivning med delägarna ske ge- äganderätt, får delgivning med ägar-

nom att handlingen överbringas till na ske genom att handlingen över-

gruvföreståndaren. bringas till någon av dem. Tillhör

gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske
genom att handlingen överbringas till gruvfö-reståndaren. Har den som enligt
denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas eller
medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon som har sådan
behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

Denna lag träder i kraft den

Remissinstanser som yttrat
sig över fastighetsbildningsutredningens förslag Prop. 1988/89: 9

Öyer
fastighetsbildningsutredningens slutbetänkande (SOU 1986:29) Fas- S tighetsbildning
4, Förrättningsförfarande och beoendeinflytande m. m. har remissyttranden
avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingrätt, Gävle tingsrätt,
domstolsverket, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens
naturvårdsverk (företrädesvis beträffande avsnitt 3.3), domänverket
(företrädesvis beträffande avsnitt 2.2), kammarkollegiet (företrädesvis
beträffande avsnitt 2.2), lantbruksstyrelsen (företrädesvis beträffande
avsnitt 2.2), statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, rättegångsutredningen (Ju 1977:06)
(företrädesvis beträffande avsnitt 3.4), Svenska kommunförbundet, Stockholms,
Göteborgs och Halmstads kommuner. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska
Kommunal- Tekniska föreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
fastighetsägareförbund (företrädesvis beträffande avsnitt 4), Sveriges
jordägareförbund, Sveriges lantmätareförening, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO) (företrädesvis beträffande avsnitt 4), Hyresgästernas
riksförbund (företrädesvis beträffande avsnitt 4), Svenska riksbyggen
(företrädesvis beträffande avsnitt 4), HSB:s riksförbund ek. för. (företrädesvis
beträffande avsnitt 4), Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation
(SBC) (företrädesvis beträffande avsnitt 4), Sveriges villaägareförbund
(företrädesvis beträffande avsnitt 4) samt Riksförbundet Vi i Småhus
(företrädesvis beträffande avsnitt 4).

Lantmäteriverket
har överlämnat yttranden från överlantmätarmyndig-heterna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Älvsborgs och Kopparbergs län. Överlantmätarmyndigheten
i Stockholms län har bifogat ett yttrande från fastighetsbildningsmyndigheten i
Huddinge och överlantmätarmyndigheten i Östergötlands län har bifogat ett
yttrande från stads-ingenjörskontoret i Norrköpings kommun.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har överlämnat yttrande av den kommunala
fastighetsbildningsmyndigheten i Sundsvall.

79

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1988/89:9

Bilaga 6 1 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om ärvdabalken' dels att 24 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,

dels
att i balken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 7 § och 20 kap. 9 a § av
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
kap.

Om det i den dödes egendom ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet eller om dödsboet på annat sätt har förvärvat sådan egendom,
skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av
det kalenderår då dödsfallet inträffade.

Tillsyn över att avveckling sker enligt första stycket utövas av den myndighet
som regeringen bestämmer. Om ett dödsbo inte har avvecklat
fastighetsinnehavet inom föreskriven tid, får tillsynsmyndigheten vid vite
förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet. Tillsynsmyndighetens beslut
om JÖreläggande får överklagas till kammarrätten.

Den tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde får på
ansökan av dödsboet medge anstånd för viss tid med avvecklingen, om det finns
särskilda skäl. Anstånd får förenas med villkor. Medges anstånd, skall
tingsrätten underrätta tillsynsmyndigheten om detta.

20
kap. 9a§

Om det i den dödes egendom ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet, skall rätten underrätta den tillsynsmyndighet som avses i
18 kap. 7 § andra stycket om dödsfallet.

'Omtryckt
1981:359. 80

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:9

Bilaga
6 24 kap.

1 § '

Om
ett dödsbo förvaltas av del- Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt
och de har kom- ägarna gemensamt och de har kommit överens om att leva samman
i mit överens om att leva samman i oskiftat bo, gäller i fråga om för- oskiftat
bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att valtningen av boet
och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 företräda boet vad som sägs i
18 kap. 1 §, om inte annat har avtalats. kap. 1 §, om inte annat har avtalats.
Också bestämmelserna i 3, 4 och Också bestämmelserna i 3, 4, 6 och 6 §§ samma
kapitel skall tillämpas. 7 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I
fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i
eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte
annat avtalats mellan delägarna.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2.
Om det i dödsboet efter någon som
avlidit före ikraftträdandet ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet, skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast den 1
juli 1993, såvida inte anstånd med avvecklingen har meddelats av rätten.

Senaste lydelse 1981:359.

81

2 Förslag
till Prop. 1988/89:9

Bilaga 6 Lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1
§ Om fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ägs av fler än två
gemensamt, tillämpas denna lag i stället för bestämmelserna i 2 — 6 §§ lagen
(1904:48 s. 1) om samäganderätt.

Avtal
som strider mot bestämmelserna i denna lag är utan verkan. Detta gäller dock
inte avtal i frågor som avses i 8—10 §§.

Ställföreträdare

2 §
Delägarna i fastigheten skall utse en ställföreträdare. Valet av ställ

företrädare skall för anteckning i fastighetsboken anmälas skriftligen till

inskrivningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger. Anmälan

skall vara undertecknad av ställföreträdaren och innehålla en försäkran av

honom på heder och samvete att bestämmelserna i denna lag har iakttagits

vid valet av ställföreträdare.

Om
det i fastighetsboken inte finns någon ställföreträdare antecknad eller om den
som antecknats har avlidit, skall rätten på den ort där fastigheten ligger
efter anmälan av myndighet eller delägare förordna en ställföreträdare. Om det
begärs av den som har antecknats som ställföreträdare, skall rätten förordna
en ny ställföreträdare i hans ställe. Innan en ställföreträdare förordnas skall
delägarna ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. När rätten har forordnat
en ställföreträdare, skall detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Ställföreträdarens
uppdrag gäller till dess att en ny ställföreträdare har blivit antecknad för
fastigheten.

3 §
Ställföreträdaren svarar för den löpande förvaltningen enligt de rikt

linjer och anvisningar som delägarna meddelar.

Ställföreträdaren
har behörighet att företräda delägarna mot tredje man i angelägenheter som rör
fastigheten. Han är dock inte på grund av denna lag behörig att

1. överlåta
fastigheten eller en del av den,

2. inteckna eller pantsätta fastigheten,

3. upplåta nyttjanderätt eller annan rättighet i
fastigheten, om avtalet gäller för längre tid än fem år eller för någons
livstid eller om det kan bli förlängt på begäran av nyttjanderättshavaren.

4 §
En rättshandling som ställföreträdaren har företagit för delägarna är

inte gällande mot dem, om ställföreträdaren har överskridit sin befogenhet

och den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller borde inse att

befogenheten överskreds.

Beslut
av delägarna

5 §
Som beslut i frågor där ställföreträdaren har behörighet att företräda

delägarna gäller den mening som har fått det högsta röstetalet. Därvid

räknas varje delägares röstetal efter hans andel i fastigheten. Vid lika . 82

röstetal beslutar
ställföreträdaren. Val av ställföreträdare avgörs dock ge- Prop. 1988/89:9

nom lottning, om flera har fått lika röstetal. Bilaga
6

Beslut
i frågor där ställföreträdaren inte har behörighet att företräda delägarna
kräver enighet.

Varje
delägare kan rösta skriftligen eller muntligen. Samtliga delägare skall få
skälig tid på sig innan omröstningen äger rum.

Ställföreträdaren
skall underrätta de delägare som kan nås om resultatet av omröstningen.
Underrättelseskyldigheten kan fullgöras genom meddelande i vanligt brev.

6 §
Ett beslut enligt 5 § första stycket får inte innebära att ställföreträda

ren skall företa en rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda

otillbörlig fördel åt delägare eller annan till nackdel för annan delägare.

Övriga
bestämmelser

7 § Pengar och andra tillgångar som ställföreträdaren har hand om för
delägarnas räkning skall hållas skilda från andra tillgångar.

8 § Om ett beslut enligt denna lag föranleder kostnader eller om sådana
uppkommer på annat sätt till följd av lagen, skall kostnaderna ersättas av delägarna
i förhållande till deras andelar.

9 § Senast den 31 januari varje år skall ställföreträdaren lämna redovisning
till delägarna över förvaltningen under det föregående kalenderåret. Om
delägarna begär det, skall redovisningen göras skriftligen. För granskning av
redovisningen har delägarna rätt. att ta del av räkenskapshandlingarna.

10 § Ställföreträdaren har rätt till skälig ersättning för sitt arbete
samt för tidsspillan och utlägg.

11 § Delägare och ställföreträdare, som vid fullgörande av uppgift enligt
denna lag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar annan delägare skada, skall
ersätta skadan. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheter-na i övrigt.

Skall
flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån
inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första
stycket. Vad någon har betalat i skadestånd får krävas åter av de andra efter
vad som är skäligt.

Talan
enligt första stycket som inte grundas på brott skall väckas inom ett år efter
det att ställföreträdaren har avgett en sådan redogörelse som anges i 9 §.
Väcks inte talan inom denna tid är rätten till ersättning förlorad.

12 §
Varje delägare kan hos rätten begära att fastigheten för gemensam

räkning försäljs på offentlig auktion. Rätten skall dock inte besluta om

försäljning, om någon av de andra delägarna visar synnerliga skäl för

anstånd.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

83

3 Förslag till Prop. 1988/89:9

Bilaga 6 Låg om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt

Härigenom
föreskrivs att 19 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall ha följande
lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19
§• Vad i denna lag finnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällighet, som
avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan
allmänning, som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen
(1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något
fall lagens föreskrifter tillämpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande
allenast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket.

Beträffande
egendomsförhållan- Beträffande egendomsförhållan

den som rör makar, sambor, del- den som rör makar, sambor, del

ägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän, ägare i oskiftat dödsbo, bolagsmän,

redare som ingått överenskommel- redare som ingått överenskommel

se om partrederi eller deltagare i se om partrederi eller deltagare i

samma gruvrörelse finns särskilda samma gruvrörelse finns särskilda

bestämmelser. bestämmelser. / fråga om förvalt-

ningen av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och som
ägs av fler än två gemensamt gäller särskilda bestämmelser i stället för 2-6 §§.

Bestämmelserna
i 15 kap. 15 § föräldrabalken skall inte tillämpas i fråga om försäljning
enligt denna lag av samfälld fast egendom, vari omyndig äger del.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse 1987: 796. 84

4 Förslag
till Prop. 1988/89:9

Bilaga 6 Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom
föreskrivs att 2 och 4 §§ jordförvärvslagen (1979:230) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

För
förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet krävs tillstånd
enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1. köp,
byte eller gåva,

2. tillskott till bolag eller förening,

3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen
(1975:1385).

Tillstånd enligt denna lag krävs också i fall då någon genom köp, byte
eller gåva förvärvar ett dödsbo vari ingår fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet eller då någon, som genom köp, byte eller gåva har
förvärvat en andel i ett sådant dödsbo och inte på annan grund är delägare i
boet, tillskiftas den fasta egendomen eller del därav.

Förvärvstillstånd

4§

Förvärvstillstånd
får vägras,

1. om det är av allmänt intresse att egendomen tas i
anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering,

2. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera
utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli
självständiga, förs samman till ett företag,

3. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller
utvecklingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp
och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget,

4. om det är uppenbart att köpeskillingen eller annan
ersättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde,

5.
om förvärvet avser andel i fast egendom och ägarförhållandena genom förvärvet
skulle bli sådana att ett rationellt utnyttjande av egendomen kan komma att
försvåras. Första stycket 4 gäller inte ifråga om tillstånd att förvärva
egendom på

offentlig
auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om

utländska
förvärv av fast egendom m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

'
Senaste lydelse 1987:468.

-Senaste
lydelse 1987:468. 85

5 Förslag till Prop. 1988/89:9

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) ?

Härigenom
föreskrivs att 9 § delgivningslagen (1970:428) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§
Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas handlingen
till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är
gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare men
finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska
personens angelägenheter, överbringas handlingen till denne.

Delgivning
med dödsbo genom. Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till
nå- ätt handlingen överbringas till någon av dödsbodelägarna får ske en- gon
av dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Döds- dast om denne
sitter i boet eller om bodelägare som mottagit handling- delgivningen föranleds
av att döds-en skall utan dröjsmål underrätta boet innehar fast egendom som är
övriga delägare om delgivningen. taxerad som jordbruksfastighet.

Dödsbodelägare
som mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare
som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även om boet ej förvaltas
av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen utan dröjsmål lämnas
till någon som har rätt att företräda boet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1989.

86

Innehåll

Propositionen..................................................... ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... ..... 1

Propositionens lagförslag...................................... ..... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 1988 10

1 Inledning........................................................ 10

2 Allmän motivering............................................. 11

2.1 Allmänna
utgångspunkter 11

2.2 Begränsning
av dödsbons innehav av jordbruks-fastigheter 15

2.2.1 Avvecklingsskyldighet ........................... 15

2.2.2 Kontroll-och sanktionssystem.................. 17

2.2.3 Existerande dödsbons skyldighet att avveckla
innehav

av
jordbruksfastigheter.......................... ... 19

2.3 Delgivning med dödsbon som äger
jordbruksfastigheter 20

2.4 Samägande av jordbruksfastigheter................. 21

2.4.1 Ställföreträdare i fall då fler än två gemensamt
äger en jordbruksfastighet 21

2.4.2 Utseendet av ställföreträdare.................. 22

2.4.3 Beslutsfattandet .................................. ... 24

2.4.4 Omröstningsförfarandet.......................... 26

2.5 Förvärvsprövning vid förvärv genom testamente? 27

2.6 Åtgärder mot kringgående av jordförvärvslagen genom
förvärv av dödsboandel 28

2.7 Förvärvsprövning vid förvärv av andel i
jordbruksfastigheter 28

2.8 Kostnader.................................................. 29

2.9 Ikraftträdande............................................ 30

3 Upprättade lagförslag........................................ 31

4 Specialmotivering............................................. 31

4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken......... 31

4.2 Förslaget till lag om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter 34

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om
samäganderätt 44

4.4 Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen.. 44

4.5 Förslaget till lagom ändring i delgivningslagen ... 46

5 Hemställan :.................................................... 46

6 Beslut......................... :......... :..................... 47

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 15 september 1988 48

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 september

1988
.................... .....:.................................... 51

Bilaga
1 Kommitténs sammanfattning.................... 52

Bilaga
2 Kommitténs lagförslag ............................. 62

Bilaga
3 Remissinstanser....................................... 77

Bilaga
4 Fastighetsbildningsutredningens lagförslag... 78

Bilaga
5 Remissinstanser som yttrat sig över fastighetsbildningsut

redningens förslag.................................... ... 79

Bilaga 6 Lagrådsremissens
lagförslag...................... ... 80

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988

87