Prop. 1988/89:95

Regeringens proposition 1988/89:95

om ändringar i rättegångsbalken m. m.

Prop. 1988/89:95

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 9 mars 1989.

Pä
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Laila
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås nägra ändringar i rättegångsbalkens regler för
rättegången i hovrätterna. Syftet är framför allt att förenkla och effektivisera
så atl hovrättsarbetet kan koncentreras till de viktiga frågorna. Klargörande
regler föreslås för hur pass ingående hovrätten behöver pröva själva
skuldfrågan i brottmål, när endast påföljdsfrägan överklagats. Vidare föreslås
vissa justeringar när det gäller omhörande av vittnen och andra som hörts redan
i tingsrätten oeh när det gäller möjligheterna att åberopa nytt material i
hovrätten. Vikten av alt hovrätten tar ansvar för förberedandet av målen
betonas genom nya regler.

Nya
regler föreslås om högre rätts möjligheter att undanröja ett avgörande från en
lägre domstol och återförvisa målet till den domstolen. Syftet med de nya
reglerna är att minska antalet undanröjanden och återförvisningar. Smärre
ändringar föreslås i reglema om tingsrätts och hovrätts sammansättning. Syftet
är att förbättra möjligheterna alt anpassa rätlens sammansättning till vad det
enskilda målet kräver. När det gäller antalet nämndemän vid huvudförhandling i
tingsrätt föreslås att nuvarande särregler, som föreskriver att fem nämndemän
skall delta i mål om mycket grova brott, upphävs.

Slutligen
föreslås vissa ändringar i sammansättningsreglerna för bo-stadsdomslolen och
hyresnämnderna.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 september 1989.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

Huvuddelen
av lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen
innehåller därför tre huvuddelar: Lagråds-remissen (s. 29), lagrådets yttrande
(s. 90) och föredragande statsrådets ställningstagande lill lagrådels
synpunkter (s. 98). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste
därför läsa alla tre delarna.

Prop.
1988/89:95

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels
att 1 kap. 3, 3 a och 8 §§, 2 kap. 4 §, 10 kap. 8 a §, 12 kap. 9 §, 18 kap. 8 a
§, 35 kap. 13 §, 47 kap. 3 och 4 §§, 49 kap. 9 och 12 §§, 50 kap. 10, 12, 25,
26 och 28 §§, 51 kap. 10, 12, 26 och 28 §§, 55 kap. 15 § samt 59 kap. I och 2
§§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken
skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 3 b, 3 c och 3 d §§ samt 51 kap. 23 a
§, av följande lydelse.

Prop.1988/89:95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1
kap.

3§'

Tingsrätten skall, om
annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren domare.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare Jår inte sitta i rätten.

1
brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. 1
tnål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år. skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av
första eller andra meningen sitta i rätlen.

Kan
huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får två
lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Otn
det inträflar förjäll bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har
påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eUer, i
mål som av.ses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra
nämndemän.

Tingsrätt
är domför med en lagfaren domare

när
mål avgörs utan huvudJÖr-handllng,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid
syn på stället,

vid
sådan huvudförhandling i

Senaste lydelse 1986:120.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:95

tvistemål
som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i tvistemål, när det
är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker till det,

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte
är stadgat svårare straffan böter ef ler fängelse i högst sex månader, under
förutsättning att del inte finns anledning alt döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om företagsbol.

3a§2

/
tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i ställetför bestämmelserna
i 3 § att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av
vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Första
stycket gäller inte, otn en part första gången han skall föra talan i målet
yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt alt den
bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra JÖreliggande rättsförhållanden.
Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som
begär att målet hänskjuts till rättegång senast I samband därmed framställa
yrkande som ny.ss sagts.

Med
värde enhgt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för
talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om lagsökn ing, beialn Ingsföreläggande
eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid

Vid huvudförhandling i
tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om annat inte är
föreskrivet.

Rätten
skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad
form.

Rätten
är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i annat fall än som
avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i
rätten och parterna samtycker tiU det eller målet är av enkel beskaffenhet.

Består
rätten av tre lagfarna domare och inträffar JÖrfall för någon av dessa sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med tvä lagfarna domare.

- Senaste Ivdelse 1987:747.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

rättens
beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall
hänsyn inte tas lill rät-tegångskosuwderna.

3b§

Tingsrätten skaU vid huvudförhandUng i brottmål bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan
huvudJÖrhandling-en har påbörjats, är rätlen dock domför med en lagfaren domare
och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domJÖr
utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och del i målet inte är Jråga om företagsbot.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn tiU målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som
följer av första stycket första meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet
nämndemän.

3c §

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor
som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning som är
föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskif da skäl med hänsyn
tiU målets eller frågans beskaffenhet.

3d§

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten
aU-tid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte
överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om aU-män
försäkring.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan
i målet yrkar att allmänna reg-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95

ler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande
tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse
för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom
ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet
hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framställa yrkande som nyss
sagts.

Med värde
enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans
väckande. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande
eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid
rättens beslut atl tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen
skall hänsyn inte tas lill rättegångskostnaderna.

Utöver
vad som följer av i får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där
avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en
person som förordnats som

ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a

§, om det finns behov av särskild

fackkunskap inom rätten i fräga om

ekonomiska förhållanden,

2. en
person som är eller har varit

lagfaren domare i allmän förvalt

ningsdomstol, om det finns behov

av särskild fackkunskap inom rät

ten i fråga om skatterältsliga förhål

landen.

Deltar
särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller ifråga om antalet nämndemän 3
§ andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild
sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad
därom är stadgat.

Utöver vad som följer av 3
b§ får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom
särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som
förordnats som

ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a

§, om det finns behov av särskild

fackkunskap inom rätten i fräga om

ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller
har varit

lagfaren domare i allmän förvalt

ningsdomstol, om det finns behov

av särskild fackkunskap inom rät

ten i fråga om skatterättsliga förhål

landen.

' Senaste lydelse 1985:415.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95

2 kap.

Hovrätt är domför med tre
lagfarna domare. 1 mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra
lagfarna domare delta ;' hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera
lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

Hovrätten är domför med
tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst
fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestätt
av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.

1
brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten
är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän fär inte delta. Förekommer ej anledning att döma till
svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om förelagsbot, är
hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket.
Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid
behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två
lagfarna domare.

Vid
beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.

Regeringen
bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål,
fär vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid
denna.

10
kap.

8a§'

I tvist mellan
konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som
tillhandahållits för huvudsakligen enskiU bruk får näringsidkaren sökas där
konsumenten har sitt hemvist. Delta gäller dock endast om målet i
tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 a

1
tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bmk får talan mot
näringsidkaren. väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist.
Della gäller dock endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren
domare enligt 1 kap. 3 fi? §.

12
kap.

Skriftlig fullmakt
skall företes i huvudskrift, när ombudet första gängen vid rätten för talan i
målet.

Är, då fullmakt skaU
företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet tid att förete den;
vad nu sagts gälle ej i fråga om vade- eller missnöjesanmälan. Finnes uppskov
olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen av

Är, dä fullmakt skall
företes, sådan icke tiUgänglig, skaU rätten giva ombudet tid alt förete den;
vad nu sagts gälle ej i fräga om missnöjesanmälan. Finnes uppskov olägligt, må
rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock

"
Senaste lydelse 1987:747. - Senaste lydelse 1987:747.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1988/89:95

målet,
dock utan att däri meddela utan all däri meddela dom eller

dom eller slutligt beslut.
Utfärdas slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,

fullmakt,
skall behörigheten anses skall behörigheten anses innefatta

innefatta vad ombudet
tidigare åt- vad ombudet tidigare åtgjort i räl-

gjort i rättegången. tegången.

Finner
rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må rätten
medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. Skriftlig fullmakt skall i
huvudskrifl eller styrkt avskrift bifogas akten.

18
kap.

8af

1 mål där 1 kap. 3 a § första
slyc- 1 mål där 1 kap. 3 § första styc

ket tillämpas gäller följande i stället ket tillämpas gäller följande i
stället

för bestämmelserna i 8 §. för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning
för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1.
rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.
ansökningsavgift,

3. resa
och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med

sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppe

hälle för ombud,

4.
vittnesbevisning,

5.
översättning av handling.

Ersättning
utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaralagande av
partens rätt.

Ersättning
som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med
kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan rådgivning som
lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej
överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rältshjälpslagen.

Har
målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses
i denna paragraf utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare
handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Har
ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits lill rättegång
eller upptagits efter återvinning fär, om målet därefter avgörs genom
tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en
rättegångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan
ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan
bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma skall gälla,
om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning.

35
kap. 13 §' Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen
tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målet oeh del inte
föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har
tingsrätten i ett mål som full- Har tingsrätten i ett mål som fuU-följts till
hovrätten tagit upp munt- följts lill hovrätten tagit upp munt-

* Senaste lydelse 1987:747. ' Senaste lydelse 1987:747.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95

lig
bevisning eller hållit syn pä stället, behöver beviset las upp pä nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eUer om någon part
yrkar det och hovrätten inte finner att del skulle sakna betydelse. 1 högsta
domstolen får de bevis som tagils upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om
det föreligger synnerliga skäl.

Om
ett bevis inte tas upp på nytt, eller på annat lämpligt sätt.

lig
bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset las upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta domstolen
får de bevis som tagits upp av lägre räll las upp på nytt endast om del
föreligger synnerliga skäl.

skall
del förebringas genom protokoll

47 kap.

Om stämningsansökningen
inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig eller om sådant
intyg, som avses i 2 § tredje stycket, inte företetls, skall rätten förelägga
målsäganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven
ansökningsavgift inte har betalats.

Om stämningsansökningen
inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig eller om sådant
intyg, som avses i 2 § ftärde stycket, inte företetls, skall rätten förelägga
målsäganden att avhjälpa brislen. Delsamma gäller om föreskriven
ansökningsavgift inte har betalats.

Följer målsäganden inte
ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så
ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för
en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2 §
tredje stycket inte har företetts eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften.

Följer målsäganden inte
ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så
ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för
en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2
ftärde stycket inte har företetls eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften.

49 kap. 9 §

Över underrätis beslut,
varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller
återupptagande eller vade- eller besvärstalan avvisats, må klagan föras genom
besvär. Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan eller ansökan gjorts
eller talan eljest fullföljts på föreskrivet sätt eller

Tingsrätts beslut,
varigenom missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller återupptagande
eller vade- eller besvärstalan av-vlsats, får överklagas genom besvär. 1 annat
fall jär inte frågan, huruvida sådan anmälan eller ansökan gjorts eller talan
annars fullföljts på föreskrivet sätt eller inom

"
Senaste lydelse 1987:448. " Senaste lydelse 1987:448.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

inom
rätt tid, komma under hovräl- rätt tid, prövas av hovrätten, tens
bedömande.

I2§"'

Talan mot tingsrättens dom eller Talan mot tingsrättens dom eller

beslut i mål som handlagts av en beslut i mål som handlagts av en

lagfaren domare enligt 1 kap 3 a§ lagfaren domare enligt 1 kap. 3 rf§

första stycket får inte prövas av första stycket får inte prövas av

hovrätten i vidare mån än som hovrätten i vidare mån än som

framgår av 13 §, om inte hovrätten framgår av 13 §, om inte hovrätten

meddelat parten prövningslill- meddelat parten prövningstill

stånd, stånd.

Prövningstillstånd
behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en
intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut
angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rältegångsförseelse
eller beslut varigenom en missnöjesanmälan eUer en ansökan om återvinning
eller en vade- eller besvärslalan avvisats.

I
fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § andra stycket och 13 §
gälla i tillämpliga delar.

50
kap. 10§ Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelserom
skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda
skäl äro därtill.

Under JÖrberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en
ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla
även vid sammanträde enligt denna paragraf

12§
Finnes för målets beredande part I fråga om hovrättens skyldighe-eller
annan böra höras, förordne ter under förberedelsen skall 42 kap. hovrätten
därom på sätt den finner 8 § andra stycket tillämpas. lämpUgt.

25§"

Innan
hovrättens dom eller slulli- Innan hovrättens dom eller slutli

ga beslut meddelats, må vadelalan ga beslut meddelats, får vadetalan

återkallas. återkallas.

Vadekäranden
äge ej ändra sin Vadekäranden får inte ändra sin

'"Senaste lydelse 1987:747. " Senaste lydelse
1971:218.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:95

talan att avse annan del
av underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må i hovrätten till
stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej
tidigareförebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för
sin underlåtenhet alt åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten,
ef ler om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten
eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må
det avvisas, om del ej utan olägenhet kan prövas i målet.

talan att avse annan del
av tingsrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

/ mål där förlikning om
saken är tillåten får en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa
omständigheter eller bevis, som inte tidigare har förebringats, endast om

/. han gör sannolikt
att han inte kunnat åberopa omständigheten ef ler beviset vid tingsrätten eller

2.
han annars haft giltig ursäkt alt inte göra det.

Framställs
först i hovrätten ett yrkande om kvittning, 72r det avvisas, om det inte ulan
olägenhet kan prövas i målet.

Även
utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla, som sägs
i 59 kap. 1 § 1 —4, förekommit vid underrätten.

Har
vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsjél, äge hovrätten, om skäl
äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse
domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör rättegångsfelet även del av
domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med hänsyn till omständigheterna,
om denna del skall undanröjas.

Även
utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs
i 59 kap. 1 § 1—3, har förekommit vid tingsrätten.

Undanröjandet
./ar avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet
även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn till
omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas.

Åberopas annat fel i
rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens
dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på målels utgång och ej kan
ulan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Om del vid tingsrätten
har förekommit annat fel i rättegängen än som avses i 26 eller 27 ,får hovrätten
undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets
utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna
skall få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

51
kap. I0§

Genmälet
skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden. Finnes för målets
beredande ytteriigare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom.
Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och
därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må
föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro
därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om del behövs för en
ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10
§ skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12§
Finnes för målets beredande part Hovrätten får bestämma att den eller
annan böra höras, förordne som är anhållen eller häktad skall hovrätten
därom på sätt den finner inställas till sammanträde enligt 10 lämpligt. Om
inställande av till- § tredje stycket, talad, som är anhållen eller häktad,
förordne hovrätten.

23a§

Har tingsrätten funnit att den tiU-talade skall dömas för den åtalade
gärningen och överklagas domen bara belräfiande annat än denna fråga, skall
hovrätten pröva frågan endast om

1.
det i denna del
föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt
58 kap. 2 .§ eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla
eller

2.
målets utgång vid
tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn
tas endast till omständigheter som har åberopats av part.

26
§ Även utan yrkande skall hovräl- Även utan yrkande skall hovrätten
undanröja underrättens dom, ten undanröja tingsrättens dom, om
domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1 _ 4
förekommit vid underrätten. 1 - 3, har förekommit vid tingsrätten.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:95

Har vid underrätten
förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl äro därtiU, även
utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet
får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även
del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna
pröva, om denna del skall undanröjas.

Finner hovrätten annat fel
i rättegången hava förekommit, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på
målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Om det vid tingsrätten
har förekommit annat fel i rättegången än som avses i 26 eller 27 §,jr hovrätten
undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets
utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna
skall få tdlfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt.

Beträffande rättegången
i högsta domstolen skall i övrigt i tvistemål 50 kap. 11 -20 §§, 22 §, 24 §
oeh 25 § första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 8 § fjärde
stycket, 11-20 §§, 22, 24, 25 och 31 §§ tillämpas.

Beträffande
rättegången i högsta domstolen skall i övrigt i tvistemål 50 kap. 10 § tredje
och ftärde styckena, 11-20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena
samt i broUmål 51 kap. 8 § fjärde stycket,

10 § tredje och ftärde styckena,

11 -
20 §§, 22, 23 a, 24, 25 och 31 §§

tillämpas.

Vad
som sägs i 50 kap. 26 — 29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26 — 29 §§
rörande brottmål om undanröjande av underrätts dom och om ålerförvisning gäller
för högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

59
kap.

l§

Dom, som vunnit laga
kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla
undanröjas:

1. om målet
upptagits, ehuru däremot förelegat rättegängshinder, som vid fullföljd högre
räll haft att självmant beakta;

Dom,
som vunnit laga kraft, skall pä besvär av den, vilkens rätt domen rör, pä
grund av domvilla undanröjas

1. om målet har tagits
upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder, som högre rätt haft att
beakta självmant vid ett överklagande.

'-Senaste lydelse 1987:1211.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95

2.
om rätten ej varit domför;

3.
om domen givits mot någon, som
ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom domen
någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4.
om domen är sä mörk eller
ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts; eller

5.
om i rättegången förekommit
annat grovt rättegångsfel, som kan antagas hava inverkat på målets utgång.

2. om domen givits mol någon, som inte har varit
rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen
någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

3. om domen är så mörk eller ofullständig all det inte
framgår därav, hur rätten dömt i saken eller

4.
om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha
inverkat pä målets utgång.

Besvär
över dom villa enligt första stycket 4 som grundas på en omständighet som inte
tidigare har åberopats i målet skall avvisas, om klaganden inte gör sannolikt
att han har varit förhindrad att åberopa omständigheten i rättegången eller
han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

2§' Den som vill
besvära sig över domvilla skall ge in en skriftlig besvärsinlaga till
hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall till högsta
domstolen.

Besvär skaU föras, om de
grundas på någon omständighet som avses i 1 § 1, 2 eller 5, inom sex månader
från det att domen vann laga kraft, och, om besvären gmndas pä någon
omständighet som avses i 1 § i, inom sex månader frän det att klaganden fick
kännedom om domen. Fick han kännedom om domen, innan den vann laga kraft,
skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

Besvär skall föras, om de
gmndas på någon omständighet som avses i 1 § 1 eller 4, inom sex månader från
det all domen vann laga kraft, och, om besvären grundas på någon omständighet
som avses i 1 § 2, inom sex månader från det att klagande fick kännedom om
domen. Fick han kännedom om domen, innan den vann laga kraft, skall liden
räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

2.
Äldre föreskrifter om rättens
sammansättning gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
ikraftträdandet.

3. Äldre föreskrifter i 50 kap. 25 § tredje stycket
gäller alltjämt när det överklagade avgörandet har meddelats före
ikraftträdandet.

' Senaste lydelse
1988:1451.

2 Förslag
till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom
föreskrivs att 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

1
äktenskapsmål oeh mål om underhåll skall tingsrätten beslå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domJÖr med en lagfaren domare i
samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra
mål som handläggs i samma rättegång.

Om
det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om
det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudJÖr-handling har
påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Föreslagen
lydelse

kap.

7§

Vid
huvudJÖrhandUng i äktenskapsmål och mål om underhäll skall tingsrätten bestå
av en lagfaren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a §
andra och tredje styckena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra
mål som handläggs i samma rättegång.

Om
det inträffar förfallor någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har
påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och tvä nämndemän.

Om
det föreUgger särskilda skäl med hänsyn till målels omfattning eller
svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som
JÖljer av första stycket. Detsamma gäller i Jråga om antalet nämndemän.

När
nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för
omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall
först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening, I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

18§

I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte della. Vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt
vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt

I äktenskapsmål och mål om
underhåll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna domare oeh tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt
vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1988/89:95

vad
som sägs i 2 kap. 4 § tredje och vad som sägs i 2 kap. 4 fjärde och

ftärde styckena rättegångsbalken. femte styckena rättegångsbalken.

Tar
nämndemän del i målels avgörande, skall vid överläggning ordföranden eller, om
målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för
omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall
nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken om överiäggning och omröstning i tvistemål.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

3 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom
föreskrivs atl 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha följande lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3a§'

Kan en tvisl mellan näringsidka- Kan en tvist mellan näringsidka

re och konsument prövas av tings- re och konsument prövas av tings

rätt och rör tvisten vara, tjänst eller rätt och rör tvisten vara, tjänst eller

annan nyttighet som lillhandahål- annan nyttighet som tillhandahål

lits för huvudsakligen enskilt bruk, lits för huvudsakligen enskilt bruk,

får ett före tvistens uppkomst träf- får ett före tvistens uppkomst träf

fat avtal att tvist skall hänskjutas fal avtal atl tvisl skall hänskjutas

till skiljemän ulan förbehåll om rätt till skiljemän utan förbehåll om rätt

för parterna att klandra skiljedo- för parterna atl klandra skiljedo

men göras gällande endast om 1 men göras gällande endast om 1

kap. 3 a § första stycket rättegångs- kap. 3 rf § första stycket rättegångs

balken inte skulle vara tillämpligt balken inte skulle vara tillämpligt

vid prövning av tvisten i tingsrätt. vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Första
stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och
försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller som grundas
på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annat
följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

'
Senaste lydelse 1987:752.

2
Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Förslag
till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden

dels all 6 § skall ha följande lydelse,

dels att övergångsbestämmelserna lill lagen (1969:258) om
ändring i nämnda lag' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en
lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna
paragraf

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall
rätlen ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtiU, eller

om ärendet angår

1. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap
enligt 11 kap.

7, 19 eller 23 § föräldrabalken,

2.
talan mot
överförmyndares beslut,

3.
nedsättning av
bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag
eller till fusion,

4.
förvaltning av
stiftelse, eller

5.
tillstånd till
viss förvaltningsålgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket

skall rätten beslå av en lagfaren do- skall
rätten bestå av en lagfaren do

mare och nämndemän, när ärendet mare och
nämndemän, när ärendet

skall prövas enligt äktenskapsbal- skall
prövas enligt äktenskapsbal

ken, lagen (1987:232) om sambors ken, lagen
(1987:232) om sambors

gemensamma hem eller föräldra- gemensamma
hem eller föräldra

balken, och annars av minst tre och balken,
och annars av tre lagfarna

högsl fyra lagfarna domare. När domare. När
nämndemän ingår i

nämndemän ingår i rätlen, skall 14 rätten,
skall 14 kap. 17 § äkten-

kap. 17 § äktenskapsbalken till- skapsbalken
tillämpas,

lämpas

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket
föreskriva att tjänstemän som inte är mgfarna får handlägga ärenden som är av
enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledigande av förmyndare, god man
eller förvalta

re,

2, inskrivning av förmynderskap, godmanskap eller
förvaltarskap,

3,
avträdande av
egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande
av boutredningsman,

4,
förordnande av
bodelningsförrätlare,

5.
förordnande av
skiftesman vid arvskifte, eller

6.
dödande av
handlingar och inteckningar enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling, dock ej i fall som avses i 12 a § nämnda lag.

Senaste lydelse 1987:799. = Senaste Ivdelse 1988:1261.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95

Denna
lag (1969:258) träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt,
varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som
påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken enligt äldre bestämmelser
kräves flera domare än en, samt vid överläggning och omröstning i anslutning
till sådan handläggning skall äldre bestämmelser om rättens sammansättning och
om omröstning alltjämt gälla.

Har underrätt mindre än
tre ordinarie lagfarna domare, får rätten beträffande visst ärende förordna
att handläggning, som enligt 6 § i dess nya lydelse skall ske med tre eller
fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och
nämndemän. 1 sådana fall skall 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas.

Har underrätt mindre än
tre ordinarie lagfarna domare, får rätten beträffande visst ärende förordna
att handläggning, som enligt 6 § i dess nya lydelse skall ske med tre lagfarna
domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och nämndemän. I
sådana fall skall 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tillämpas.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i
ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

-'
1989:000.

5 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom
föreskrivs att 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§

Vid huvudförhandling inför jury Vid huvudförhandling inför jury

skall
rätten bestå av tre eller fyra skall rätten bestå av tre lagfarna do-

lagfarna domare. De till tjänstgö- mare, dock att. om det inträffar för

ring i juryn utsedda skola genom faliför någon av dem sedan huvud

rättens försorg skriftligen kallas till förhandlingen har påbörjats, rätten

förhandling. Kallelsen skall inne- är domför med två lagfarna doma-

hålla såväl uppgift å den tid, inom re. De till tjänstgöring i juryn utsed-

vilken anmälan om laga förfall bör da skall genom rättens försorg

vara till rätlen inkommen, som ock skriftligen kallas tiU förhandling,

erinran om påföljd för försummelse Kallelsen skall innehålla såväl upp-

att hörsamma kallelsen. gift om den tid, inom vilken anmä-

lan
om laga förfall bör ha kommit in till rätten, som erinran om påföljd för
försummelse att hörsamma kallelsen.

Visar
juryman laga förfall, inkallas från samma grupp av jurymän suppleant till
tjänstgöring. Finner rätlen att juryman icke styrkt laga förfall, varde
jurymannen underrättad därom. Suppleanter kallas i den ordning vari de utlottats.

Uteblir
juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall suppleant
för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Äger
den uteblivne ej laga förfall och vållas av ulevaron uppskov med målet, vare
han skyldig att ersätta statsverket och parterna den kostnad, som genom
försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad
rätten finner skäligt.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1977:1017. 20

6 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom
föreskrivs att 3, 4 och 4 a §§ lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål'
skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Fastighetsdomstol
består av tvä lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om
särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en
teknisk ledamot ingå i domstolen.

1
mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför-vallning
av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre
nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen
i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskilt
skäl föranleder det.

Om det föreligger
särskilda skäl med hänsyn UU målets omfattning eller svårighetsgrad, får
antalet lagfarna ledamöter utökas med en utöver det antal som anges i
första och andra styckena. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

Kan
huvudförhandling i fastighetsmål beräknas kräva minst fyra veckor, får antalet
lagfarna ledamöter utökas med en utöver det antal som anges i första och andra
styckena. Om det är påkallat med hänsyn lill målets omfattning eller annan
särskild omständighet gäller detsamma om antalet nämndemän.

En
av de lagfarna ledamötema skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne
utses bland de lagfama domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara
lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller
fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara aUmänt betrodda och väl förtrogna
med sin orts förhållanden.

Om del sedan
huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna
ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om tvä tekniska ledamöter
deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

4 §

När mål enligt särskilda
bestämmelser efler prövning av själva saken avgöres utan huvudförhandling är
fastighetsdomstol domför utan nämndemännen. 1 övrigt är fastighetsdomstol vid
handläggning av mål domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som föreskrives
för tingsrätt.

När mål enligt
särskilda bestämmelser efter prövning av själva saken avgörs utan
huvudförhandling är fastighetsdomstol domför utan nämndemännen. I övrigt är
fastighetsdomstol domför med en lagfaren ledamot vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandUng och vid huvudförhandling i fall som avses i I kap. 3 a §
andra och tredje styckena rättegångsbalken.

' Lagen omtryckt
1974:1064. - Senaste lydelse 1982:1126.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

4a§'

1 mål angående hyra eller bo- I mål angående hyra eller bo

stadsrätt, där värdet av vad som stadsrätt, där värdet av vad som

yrkas uppenbart inte överstiger yrkas uppenbart inte överstiger

hälften av basbeloppet enligt lagen hälften av basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, (1962:381) om aUmän försäkring,

gäller 1 kap. 3 a § rättegångsbalken. gäller 1 kap. 3 rf§ rättegångsbalken.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

2. Äldre
föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid

huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

■'Senaste
lydelse 1987:751. 22

7 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
föreskrivs alt 20 § rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Beviljas allmän
rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den
rällssökande. I annat fall får biträde förordnas pä sökandes begäran, om han
inte kan ta till vara sin rätt själv och inte heller är berättigad all få
behövligt bistånd av någon annan.

I sådan angelägenhet där
tingsrätt skall bestå av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 a § rättegångsbalken
får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning, som
inte avser klander, får biträde inte förordnas. När biträde kan förordnas
enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

1 sådan angelägenhet där
tingsrätt skall beslå av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 rf § rättegångsbalken
får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om
bodelning, som inte avser klander, får biträde inte förordnas. När biträde kan
förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt
denna lag.

Denna lag träder i
kraft den I september 1989.

Lagen omtryckt 1983:487. '
Senaste lydelse 1988:213.

8 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder' skall
ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hyresnämnd består av
lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om ej annat följer av tredje
stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene vara väl förtrogen med
förvaltning av hyresfastighet och den andre vara väl förtrogen med
bostadshyresgäsiers förhållanden eller, när ärendet rör annan lägenhet än
bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. I ärenden
enligt 52 § eller 60 § första stycket I bostadsrättslagen (1971:479) skall
vad som sagts nu om hyresfastighet och hyresgästers förhållanden i stället
avse bostadsrättsfastighet och bo-stadsrättshavares förhållanden.

Hyresnämnd
består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om ej annat följer av
tredje stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene vara väl förtrogen med
förvaltning av hyresfastighet eUer, när ärendet rör bostadsrätts-fastighet, med
förvaltning av sådan fastighet och den andre vara väl förtrogen med
bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärende rör annan lägenhet än
bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. I ärende enligt
52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479) skall vad som
sagts nu om hyresgästers förhållanden i stället avse bostadsrättshava-res
förhållanden.

Hyresnämnd
får anlita expert alt biträda nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat
särskilt skäl föranleder del.

Bestämmelserna i 2 § andra
—fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om hyresnämnd.

Regeringen
kan förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om
hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

Denna lag träder i
kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i ärenden där
den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

Lagenomtryckt
1985:660.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9 Förslag
till

Lagom ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol

Härigenom
föreskrivs att 6, 12, 13 och 14 §§ lagen (1974:1082) om bostadsdomslol skall
ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

Regeringen
förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna
förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre år.

Föreslagen lydelse

6 §

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna
ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre
år. Om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden, utses en ny ledamot för
återstående tid

För
annan ledamot än lagfaren ledamot förordnar regeringen en eller flera
ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare. Är ordföranden
hindrad att tjänstgöra, inträder annan lagfaren ledamot i hans ställe.

12§
Bostadsdomstolen är domför med sju ledamöter. Den är även domför med fyra
ledamöter, om ej någon av dem påkallar att målet skall prövas av sju ledamöter.

Vid
prövning som inte avser själva saken är bostadsdomstolen även domför med tre
lagfarna ledamöter.

13§ Sammanträder
bosladsdomstolen med sju ledamöter, är tre av dem lagfarna ledamöter och fyra
av dem intresseledamöler. En av de lagfarna ledamöterna är därvid ordförande.

Av inlresseledamöterna
skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastighet eller, när målet
rör bostadsrätlsjästighet. med förvaltning av sådan fastighet och två
ledamöter väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden ef ler, vid
prövning av Jråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, med närings-idkande
hyresgästers förhållanden eller, vid prövning av fråga enligt 52 § eller 60 §
första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479), med boslads-rätlshavares
JÖrhållanden. Rör mål hyresfastighet som tillhör enskild, skall de två
förstnämnda ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av
sådan Jästighet.

Av intresseledamöterna
skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter eller, när
målet rör prövning av en fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen
(1971:479). av bostadsrättsfastigheter. Om målet rör en hyresfastighet som ägs
av staten, en kommun, en landstingskommun, ett kommunalförbund, ett
alUnän-nyttigt bostadsföretag eller ett aktiebolag, som helt ägs av en kommun
eller en landstingskommun, skall dessa ledamöter företrädesvis vara väl
förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda.
Om målet rör en hyresfastighet som ägs av någon enskild.

Föreslagen lydelse

skall
de företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av sådana fastigheter.

Nuvarande
lydelse

Rör
mål annan hyresjästighet, skall des.sa ledamöter vara väl förtrogna
företrädesvis tnedförvaltning av hyresfastighet som tillhör annan än enskild.

De återstående två intresseledamöterna skall vara väl förtrogna med
hyresgästers eller bostadsrätts-havaresförhållanden. Om målet rör prövning av
en fråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, skall dessa ledamöter vara väl
förtrogna med näringsidkande hyresgästers JÖrhåf landen. Otn målet rör
prövning av en Jråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen,
skall de vara välJÖrtrogna med bostadsrätts-havares förhållanden. 1 andra mål
skall de vara väl JÖrtrogna med bostadshyresgästers förhållanden.

14§
Sammanträder bostadsdomstolen med fyra ledamöter, är två av dem lagfarna
ledamöter och två av dem intresseledamöter. En av de lagfarna ledamöterna är
därvid ordförande.

Prop. 1988/89:95

Av intresseledamöterna
skall en företräda fastighetsägareintressen och en bostadsrättshavares eller hyresgästers
intressen. 1 övrigt äger 13 § andra stycket motsvarande till-lämpning.

Av intresseledamöterna
skall en företräda fastighetsägareintressen och en bostadsrättshavares eller hyresgästers
intressen. I övrigt äger 13 § andra och tredje styckena motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft
den 1 september 1989. 13 och 14 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt i mål
där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom
föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

En
ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det
gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör.
Dock föreligger dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för
en rådman i tingsrätt: som

ledamot i en annan tingsrätt inom

samma hovrättsområde vid sådan

handläggning som kräver Jlera lag

farna domare än en,

2.
för en rådman i länsrätt: som
särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som särskild ledamot i en
hovrätt.

kap.
1§

En
ordinarie domare är skyldig atl utöva en annan tjänst än sin egen bara om det
gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör.
Dock föreligger dessutom skyldighet atl tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol
vid sådan handläggning där flera lagfarna dotnare deltar

1.
för en rådman i tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma
hovrättsområde,

2.
för en rådman i länsrätt: som
ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3.
för ett kammarrättsråd: som
ledamot i en hovrätt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i
kraft den 1 september 1989.

Lagen omtryckt 1986:430.

s. 28 Kontrollera mot PDF

11 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i vattenlägen (1983:291)

Härigenom
föreskrivs alt 13 kap. 4§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

13
kap.

4§

Vattendomstolen är vid hand- Vattendomstolen är, om inte an-

läggningen av mål domför med en- nat följer av denna lag, domför med

dast ordföranden i samma ulsträck- endast ordföranden vid handlägg

ning som en tingsrätt är domför ning som inte sker vid huvudför-

med en lagfaren domare, om inte handling och vid huvudförhandling i

annat följer av denna lag. fall som avses i 1 kap. 3 a § andra

och tredje styckena rättegångsbaf ken.

Innan
ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans
beskaffenhet påkallar det.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:95

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Göransson, Gradin,
R. Carlsson, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg,
Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m.m.

1 Inledning

År
1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de
allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutredningen (RU).
Uppdraget tog enligt de urspmngliga direktiven (dir. 1977:10) främst sikte pä
rättegången vid tingsrätterna. Det utvidgades genom tilläggsdirektiv (dir.
1981:47) till andra frågor, bl.a. rörande hovrätterna och högsta domstolen.
Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande,
chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, överåklagaren Sten Styring, advokaten Lars
Laurin, kuratorn John Thömgren och lantmästaren Lennart Sandberg) lämnade efter
flera deibetänkanden sitt slutbetänkande Översyn av rättegångsbalken 4
Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. i juni 1987.

Inom
utredningen har i stort sett rätt enighet om förslagen i slutbetän-kandel, men
reservationer förekommer. En av reservationerna — som gäller frågan om s. k.
dispensprövning i hovrätt — har starkt stöd bland utredningens sakkunniga och
experter.'

Jag
avser nu att la upp huvudparten av de frågor som behandlas i slulbetänkandet.
Frågan om dispensprövning förtjänar däremot, som jag strax återkommer till,
ytterligare överväganden och fär tas upp i ett senare sammanhang. Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels RU:s sammanfattning av sitt
betänkande som bilaga I, dels RU:s lagförslag som bilaga 2 och dels en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning över
remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Dnr 87 — 2935).

Jag
avser att i della sammanhang även la upp en skrivelse från bostads-domstolen
med förslag till ändrade sammansätlningsregler för domstolen. Skrivelsen har
remitterats till domstolsverket, Sveriges Advokatsamfund,

'
Utredningsmajoriteten bestod av tre ledamöter, däribland ordföranden. En sak

kunnig instämde med majoriteten. Mot utredningens ställningstagande reserverade

sig tre ledamöter, fyra sakkunniga (varav en delvis) och tre experter. 29

s. 30 Kontrollera mot PDF

Småföretagens
riksorganisation, Sveriges Bostadsrättsföreningars Central- Prop.
1988/89:95 organisation och Sveriges köpmannaförbund. Till protokollet bör
fogas bostadsdomstolens skrivelse som bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga
i lagstiftningsärendet (Dnr 88-3314).

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna Utgångspunkter

Förfarandet
i de allmänna domstolarna regleras i första hand av rättegångsbalken (RB). Den
trädde i kraft år 1948 och innebar då en radikal nyordning. Utmärkande för
förfarandet enligt RB är principerna om munl-lighet, omedelbarhet oeh
koncentration. Dessa principer innebär bl. a. atl ett mål skall avgöras vid en
muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen läggs fram och
parternas argumentering äger rum omedelbart inför domstolen. Detta skall skapa
goda förutsättningar för den fria bevisprövning som förutsätts i RB och därmed
för materiellt riktiga avgöranden.

Utgångspunkten
för RU:s reformarbete har varit att de grundläggande principerna i RB skall
behällas. En huvuduppgift för utredningen har emellertid varit att överväga om
man kan jämka något på principerna med hänsyn lill de krav som processekonomi,
praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer.

Den
1 januari 1988 reformerades lingsrällsförfarandel på grundval av RU:s förslag i
eU delbetänkande från år 1982 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278, SFS
1987:747). Den gemensamma nämnaren för de ändringar som då gjordes var all man
i högre grad än tidigare skulle kunna anpassa rättegångarna till vad det enskilda
målet kräver. Avsikten var alt verksamheten vid framför allt tingsrätterna
skulle kunna bedrivas mer effektivi än tidigare. Även hovrätterna berördes
delvis av förslagen.

De
förslag som jag nu skall lägga fram grundar sig, som jag nyss nämnde, huvudsakligen
pä RU:s slutbetänkande från år 1987. När det gäller hovrättsprocessen syftar
förslagen till all skapa ytterligare förutsättningar för en ändamålsenlig
handläggning av tvistemål och brottmål.

Redan
här vill jag nämna något ytterligare om en fråga som utredningen

har fast stor vikt vid när det gäller hovrättsprocessen, nämligen frågan om

s.k. prövningstillstånd i hovrätt. För närvarande gäller beträffande vissa

tvistemål — s.k. småmål — atl de inte tas upp till fullständig prövning i

hovrätt annat än om hovrätten lämnat tillstånd tiU det. Utredningens

majoritet har föreslagit att dessa regler om prövningstillstånd avskaffas. I

en reservation till betänkandet föreslås däremot atl reglerna om prövnings

tillstånd i småmål behålls och vidare atl kravet på prövningstillstånd i

hovrätt utvidgas till vissa andra tvistemål och lill vissa lindrigare brottmål.

Enligt min mening ligger förslaget i reservationen väl i linje med önske

målet om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till vad det

enskilda målet kräver och med strävandena all koncentrera hovrätternas

resurser till de mera komplicerade fallen. Emellertid bör frågan om dis

pensprövning belysas ytterligare såväl från rättssäkerhetssynpunkt som 30

s. 31 Kontrollera mot PDF

från rent lagleknisk
utgångspunkt. Jag avser därför att inom kort låta Prop. 1988/89:95
remittera en departementspromemoria med förslag lill utvidgning av systemet
med prövningstillstånd på grundval av förslaget i reservationen. Jag tar
således inte upp frågan om prövningstillstånd i hovrätt i detta ärende.

Jag
kommer i del följande att — förutom frågor om rättegängen i hovrätt — också in
på frågorna om undanröjande och återförvisning, där mina förslag syftar till
att minska den för parterna besvärande risken för upprepade rättegångar som
följer av de nuvarande reglerna. Vidare tar jag upp förslag till ändrade
sammansättningsregler i såväl hovrätt som tingsrätt. Dessa förslag utgår från
intresset av en med bibehållen rättssäkerhet ändamålsenlig hushållning med
domstolsväsendets resurser.

2.2 Hovrättsförfarandet

2.2.1
Gällande ordning i huvuddrag

Tingsrätternas
domar kan utom i vissa undantagsfall överklagas till hovrätt genom s. k. vad.
De flesta beslut av tingsrätt kan överklagas lill hovrätt genom besvär.

De
överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika kategorier: tvistemål,
brottmål och övriga mål, som brukar kallas besvärsmål.

Tvistemål
och brottmål är de mål som överklagats genom vad i tvistemål och brottmål,
ofta gemensamt betecknade vademål. De flesta andra mål hänförs lill kategorin
besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda slag. Dit
hänförs i första hand frågor som överklagats genom besvär i brottmål och i
tvistemål, l.ex. tingsrättens beslut i olika frågor under pågående rättegång.
Till kategorin besvärsmål förs också t. ex. överklaganden i domstolsärenden,
såsom adoptionsärenden, namnärenden och boupptecknings- och arvsskatteärenden,
besvär över beslut av inskrivningsmyndighet, besvär över beslut av
länsskallemyndighel i gåvo-skatleärenden samt besvär över kronofogdemyndighets
beslut i utsök-ningsmål och lönegaranliärenden.

Det
finns stora skillnader när det gäller handläggningen av å ena sidan tvistemål
och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I fråga om tvistemål och brottmål
lämnar RB:s regler ett ganska stort utrymme för principerna om muntlighet,
omedelbarhet och koncentration också i hovrätten. I tvistemål och brottmål
gäller sålunda som huvudregel atl hovrätten skall grunda sill avgörande på vad
som förekommit vid en muntlig förhandling. Möjligheterna att avgöra målen
efter enbart skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter
RB:s införande.

Principerna
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration gäller där

emot inte i besvärsprocessen. Den processen är nästan alltid skriftlig, dvs.

målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling förekommer aldrig men

det finns en möjlighet för hovrätten alt hålla förhör med parter och andra.

Även i övrigt är förfarandet i besvärsmål enklare än i andra mål. Sålunda

kan målen i större utsträckning än andra mål avgöras utan alt motparten 31

bereds
tillfälle alt yttra sig. Det gäller i första hand när hovrätten inte Prop.
1988/89:95 ändrar det överklagade avgörandet.

De
nuvarande reglema innebär beträffande samtliga målkategorier att hovrätten gör
en fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det föranleds
av överklagandet. I hovrätten kan i viss utsträckning också åberopas nytt
material.

Reglerna
om hovrätts sammansättning innebär att hovrätten normalt är domför med tre
lagfarna domare. I mål som överklagats frän tingsrätt skall dock minst fyra
lagfama domare delta i hovrätten, om tre eller flera lagfarna domare deltagit i
tingsrättens avgörande. I familjemäl och brottmål gäller i stället atl
hovrätten är domför med tre lagfarna domare oeh två nämndemän. Vid avgörande av
familjemål och brottmål på handlingarna och vid avgörande av bötesmål är
hovrätten domför med tre lagfarna domare.

2.2.2
Utgångspunkter för en reform

En
självklar utgångspunkt för det reformarbete som under senare år har bedrivits i
fräga om förfarandet vid de allmänna domstolarna har varit atl systemet med tre
domstolsinstanser — alltså tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen —
skall behållas. Men den omständigheten atl det finns tre domstolsinstanser innebär
självfaUet inte att de tre instanserna har samma funktioner.

Principen
är sedan gammall den alt tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i
tingsrätterna. Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och
kvalificerad prövning. Bl. a. genom sin geografiska spridning har tingsrätterna
de bästa förutsättningarna alt tillhandahålla en sådan prövning till en rimlig
kostnad.

-
Hur väl man än anordnar förfarandet vid tingsrätterna finns det naturligtvis
mål som av någon anledning blir felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift
är att rätta till sådana felaktiga avgöranden.

För
högsta domstolens del, slutligen, står prejudikatbildningen i centrum. Högsta
domstolens huvuduppgift är alt meddela avgöranden som kan tjäna till ledning
för rättstillämpningen. Högsta domstolen sysslar därför inte annat än i mycket
begränsad utsträckning med att korrigera felaktiga domstolsavgöranden.

Syftet
med en översyn av hovrätlsförfarandel bör vara att se till att resurserna
koncentreras på de frågor som är väsentliga med hänsyn till syftet med
hovrätternas verksamhet. Det är alltså viktigt att hovrätterna kan ägna
huvuddelen av sin verksamhet åt att granska och överpröva mål som kan vara
felaktigt avgjorda i tingsrätterna, framstår som svårbedömda eller som i andra hänseenden
är kvalificerade. Detta förutsätter i sin tur att förfarandereglerna är
ändamålsenliga.

På
senare lid har förhållandena i hovrätterna blivit föremål för kritik. Kritiken,
som ofta har kommit frän domarhåll, har i stort sett gått ut på atl hovrätterna
på grund av ökad arbetsbörda har svårt att fullgöra sina uppgifter. I många
fall har kritiken också avsett förfarandereglerna i rättegångsbalken. De
nuvarande reglerna, enligt vilka målet oftast måste gås igenom fullständigt vid
en huvudförhandling, sägs skapa en alltför om-

ständlig ordning i många
fall där allt talar för att tingsrättens dom inte skall ändras. Man pekar på
att hovrättsförfarandet i dessa fall bara blir en onödig upprepning av
tingsrättsprocessen. Vidare sägs att omhörandet av vittnen ofta inte tillför
målet något som påverkar utgången och att ändringsfrekvensen är låg. Med andra
ord anser man att hovrättsprocessen mänga gånger blir ett slags sämre repris av
rättegången i tingsrätten, en dubbelprövning som inte medför en förbättring av
kvaliteten i avgörandet. Det framgår av remissbehandlingen av utredningens
betänkande att den här kritiken är värd atl beakta. Granskningen av de viktiga
och komplicerade målen kan äventyras om alltför mycket av resursema binds upp
av mindre betydelsefulla eller självklara frågor. Det gäller i denna situation
att se till att förfarandereglerna inte lägger hinder i vägen för en omdisponering
av resurserna. Jag är i de flesta hänseenden beredd att godta de förslag till
lösningar som utredningen har lagt fram och som vunnit ett brett stöd vid
remissbehandlingen. Till frågan om en utvidgning av systemet med s.k,
dispensprövning i hovrätterna får jag — som jag nyss nämnde — anledning att
äterkomma i ett senare sammanhang.

Prop. 1988/89:95

2.2.3
Gränserna för hovrättens prövning

Mitt
förslag: En regel införs för brottmål som klargör hur pass ingående hovrätten
behöver pröva frågan om den tilltalade har begått gärningen i de fall där
tingsrättens dom överklagats endast beträffande påföljden. Ingen utvidgning
sker av parternas möjligheter att i tvistemål framställa nya yrkanden först i
hovrätten.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag i fråga om brottmål. Utredningen har
dessutom beträffande tvistemål föreslagit en viss utvidgning av möjligheterna
all framställa nya yrkanden i högre rätt.

Remissinstanserna:
När det gäller brottmål är remissinstanserna överlag positiva till RU:s
förslag, även om nägra är tveksamma till den av utredningen föreslagna
utformningen av regeln. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag beträffande tvistemål.

Skälen för mitt
förslag:

Tvistemål

I
svensk rätt är huvudregeln att väckt talan inte får ändras (13 kap. 3 § RB).
Från detta förbud har vissa undantag gjorts. Enligt 13 kap. 3 § första stycket
1 RB får käranden pä gmnd av omständighet som inträffat under rättegången eller
först då blivit känd för honom kräva annan fullgörelse än som krävts i
stämningsansökan. Ett exempel: Käranden har yrkat att få tillbaka en bil som
han påstår alt svaranden stulit av honom. Om svaranden då gör sig av med bilen
under rättegången, får käranden i stället yrka

s. 34 Kontrollera mot PDF

3 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 95

skadestånd motsvarande
bilens värde. En sådan ändring av talan är tillä- Prop. 1988/89:95 len när
som helst under rättegången, inte bara i tingsrätten utan också i högre rätt.

Ett
annal undantag från förbudet att ändra talan återfinns i 13 kap. 3 § första
stycket 2 RB. Där föreskrivs att käranden under vissa förhållanden får yrka
fastställelse rörande ell prejudieiellt rättsförhållande som har nära
anknytning lill den ursprungliga talan. En sådan taleändring är däremot inte
tillåten i högre rätt.

I
13 kap. 3 § första stycket 3 RB finns slutligen en regel om två andra typer av
nya yrkanden som kan få framställas i tingsrätt men inte i högre rätt. Enligt
denna regel kan käranden i vissa fall få kräva ränta eller annan
tiUäggsförpliklelse, som följer av huvudförpliktelsen, trots att han inte yrkat
del när processen inleddes. Han kan också få framställa andra nya yrkanden, om
de stöder sig på väsentligen samma gmnd som det yrkande som han framställde när
processen inleddes. Ell exempel på tillämpning av den sistnämnda regeln är att
en talan om att få ut flera periodiska prestationer som har förfallit behöver
utvidgas och omfatta också senare förfallna. Om ett nytt yrkande enligt
paragrafen framställs sedan målet företagits till avgörande, får yrkandet
avvisas om del inte utan olägenhet kan prövas i målet.

RU
har föreslagit atl sädana nya yrkanden som avses i 13 kap. 3 § första stycket 3
RB skall få framställas också i högre rätt, om det kan ske utan olägenhet.
Skälen för förslaget är processekonomiska. Vad gäller mål om
betalningsskyldighet för exempelvis hyra, telefon, elektricitet eller andra
successivt uppkommande skulder skall borgenären enligt RU:s förslag kunna
utvidga sitt yrkande i hovrätten till att avse även belopp som förfallit lill
betalning efter tingsrättens avgörande så länge yrkandet stöder sig på
väsentligen samma gmnd som det urspmngliga yrkandet. T. o. m. för den
betalningsskyldige — gäldenären — skulle det enligt RU ibland vara en fördel om
det nya yrkandet kunde prövas ulan vidare omgång. Härigenom skulle han slippa
risken atl behöva svara i en ny process.

Det
finns enligt min mening tungt vägande skäl som kan anföras mot RU:s förslag. En
grundläggande tanke bakom ell syslem med två instanser är att varje fråga som
skall prövas i andra instans först skall ha behandlats i första instans.
Undantag härifrån innebär att parterna förlorar sin räll att få frågorna
bedömda av två instanser. Dessutom blir följden atl den andra instansen får ta
ställning till frågor som inte är så väl förberedda som annars. En rätt att
framställa nya yrkanden som stöder sig på väsentligen samma grund som de gamla
innebär ett betydelsefullt avsteg från instans-ordningsprincipen och kan
innebära atl hovrättsprocessen kompliceras pä ett olyckligt sätt.

Ett
annat skäl mot RU:s förslag är hänsynen till hovrättemas arbetsbör

da. En bidragande orsak till alt disposiliva tvistemål tar så lång tid att

avgöra i hovrätterna är de många förberedande frågor som hovrätten har

all ta ställning till under handläggningen av målen. I åtskilliga mål upp

kommer nämligen frågan ifall omständigheter eller bevis, som inte före

bragts i tingsrätten, skall tillåtas. Handläggningen av dessa frågor är lids-

krävande. Det kan antas alt ett genomförande av RU:s förslag skulle 34

s. 35 Kontrollera mot PDF

ytterligare
komplicera den förberedande handläggningen av tvistemål i Prop. 1988/89:95
hovrätterna och därigenom förlänga väntetiderna för parterna.

Ell
tredje skäl mot RU:s förslag är — som ett par remissinstanser påpekat — att
behovet av den föreslagna ändringen synes vara ringa.

De
skäl mot RU:s förslag som jag nu har redovisat gör atl jag förordar all
förslaget inte genomförs.

Brottmål

Gränserna
för domstolsprövningen i brottmål bestäms i första hand av regeln i 30 kap. 3 §
RB. Enligt den bestämmelsen får domen inte avse annan gärning än den för vilken
det har förts ansvarstalan i målet. Vidare stadgas att rätlen inte är bunden av
åklagarens yrkande beträffande gärningens rubricering och tillämpligt lagrum.
Av regeln anses också följa atl påföljdsvalel och slraffmätningen inte är
beroende av yrkanden frän parternas sida.

1
hovrätten skall den som överklagar i sin vadeinlaga ange i vilken del domen
överklagas och den ändring i domen som han yrkar (51 kap. 4§ RB). Efter
vadetidens utgång får han inte ändra sin vadetalan till att avse annan gärning
än den som avses i vadeinlagan.

Reglerna
om gränserna för domstolsprövningen i brottmål innebär atl det oavsett parts
yrkande eller medgivande alltid skall ske en överprövning beträffande såväl
skuldfrågan som påföljdsfrägan. Om en tilltalad överklagar tingsrättens dom
med yrkande omstrafFlindring, har hovrätten i princip att pröva även
skuldfrågan. Och om en åklagare yrkar straffskärpning i hovrätten, kan
hovrätten ändå — trots att den tilltalade inte har överklagat — sänka straffet
eller hänföra gärningen till ett mindre allvarligt brott eller till och med
frikänna den tilltalade från ansvar.

I
viss utsträckning begränsas emellertid hovrättens prövning i praktiken av
parternas yrkanden. I allmänhet kan sålunda hovrättens prövning av skuldfrågan
göras ganska enkel när vadekäranden överklagar endast i påföljdsfrägan. Hur omfattande
prövningen skall vara i del enskilda fallet kan dock många gånger framstå som
tveksamt. Ett ställningstagande till frågan om gränserna för hovrättens
prövningsskyldighel blir särskilt problemfyllt när den tilltalade vid
huvudförhandlingen i hovrätten gör invändningar mot tingsrättens bedömning av
skuldfrågan trots att han tidigare i hovrätten riktat sin kritik endast mot
tingsrättens bedömning av påföljdsfrågan eller en fråga angående särskild
rättsverkan. Som reglerna är nu tvingas hovrätten många gånger att föranstalta
om en relativt fullständig bevisupptagning i den situationen.

Det
hittills sagda gäUer även det fallet att en och samma gärning innefattar flera
brott. Har sålunda den tilltalade på grund av en oeh samma gärning fällts för
flera brott och överklagar han endast beträffande påföljdsfrågan, har
hovrätten viss skyldighet att självmant pröva om han har begått brotten. Har
han överklagat beträffande endast ett av brotten, har hovrätten samma
skyldighet alt pröva ansvarsfrågan beträffande övriga broU(jfrNJA 1963s. 39).

Om
emellertid åtalet avser flera gärningar, är det i princip endast den 35

s. 36 Kontrollera mot PDF

gärning som avses i
vadeinlagan som kan bli föremål för hovrättens prov- Prop. 1988/89:95 ning.
Del följer av grunderna för 30 kap. 3 § och 51 kap. 24 § RB.

Vad
som kan komplicera tillämpningen av de nu berörda bestämmelserna är alt
tingsrätten för det mesta fastställt en gemensam påföljd för de åtalade
gärningarna. Beträffande omfattningen av hovrättens prövning har man i sådant
fall enligt Welamson (Rättegång VI, andra upplagan 1978, s.
72) att skilja mellan två olika situationer. Om vadetalan innehåller ett
ovillkorligt yrkande angående mildring eller skärpning av den gemensamma
påföljden, skall både skuldfrågan och påföljdsfrägan omprövas beträffande
samtliga gärningar. Om vadetalan uttryckligen riktar sig endast mol den
straffrättsliga bedömningen av en viss gärning — eventuellt med yrkande om
sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande —
skaU enligt Welamson skuldfrågan prövas endast beträffande denna gärning men
påföljdsfrägan prövas beträffande samtliga gärningar (se NJA 1962 s. 328 och
1981 s. 1169; jfr även NJA 1983 s. 517).

Liksom
RU anser jag det angeläget med ett klarläggande av hur ingående hovrättens
prövning av skuldfrågan skall vara när den tilltalade inte riktat sitt
överklagande mot skuldfrågan utan endast begärt att tingsrättens dom skall
ändras beträffande påföljden eller särskild rättsverkan. Den nuvarande
osäkerheten om rättsläget på denna punkt är till nackdel för domstolsar-betel.
Överprövningen blir ibland mer ingående än nödvändigt och detta utgör ell
slöseri med hovrättens resurser. En regel varigenom rällstillämp)-ningen görs
enhetlig torde i inte obetydlig grad kunna göra hovrättens arbete och prövning
effektivare. För åklagare, tilltalade och försvarare innebär det mänga gånger
ett problem alt inte kunna fömtse hur omfattande hovrättsprövningen kommer att
bli. Genom att ge föreskrifter om hur omfattande överprövningen skall vara kan
man undvika att den tilltalade drabbas av rättsförluster eller kommer att känna
sig oriktigt behandlad av domstolen.

Att
olägenheterna av det nuvarande osäkra rättsläget främst gäUer de fall där
överklagandet riktar sig mot påföljdsfrägan och inte de fall där det riktar sig
mot skuldfrågan beror pä att påföljdsfrägan ofta utan större olägenhet kan bli
föremål för en omfattande officialprövning medan motsatsen gäller viktiga
delar av skuldfrågan. En ny regel bör därför gä ut på att inskränka hovrättens
prövningsskyldighet beträffande skuldfrågan i de fall där överklagandet av
tingsrättens dom endast avser andra delar av domen.

När
man utformar en sådan regel måste man se till att hovrättens
prövningsskyldighet inte inskränks i vidare män än som är motiverat av
intresset alt undvika onödig bevisupptagning. I begreppet skuldfrågan inryms
flera frågor vilka förhållandevis sällan är beroende av bevisning. Hit hör i
första hand frågor om gärningens straffbarhet och brottets rättsliga
beteckning, uteslutning av påföljd på grund av bristande straffmyndighet och
bortfallande av påföljd på grund av preskription. Om en sådan fråga kommer upp
under en rättegång trots att den inte omfattas av överklagandet, bör nuvarande
ordning i fråga om hovrättens prövningsskyldighet bestå.

När
det gäller vissa andra frågor som inryms i begreppet skuldfrågan är 36

s. 37 Kontrollera mot PDF

del inte lika ovanligt att
del krävs bevisupptagning. Del kan exempelvis Prop. 1988/89:95

röra sig om effekten av
brottet, det subjektiva rekvisitet eller frågor om

nödvärn eller annan
nödhandling. Emellertid är bevisupptagning i sådana

frågor mycket ofta av
betydelse även för bedömningen av påföljdsfrågan.

Det finns därför enligt
min mening inte tillräckliga skäl att inskränka

hovrättens skyldighet att
pröva sådana frågor i de fall de kommer upp

under en rättegång som rör
påföljdsfrågan.

På
grund av det anförda bör, som RU har föreslagit, en regel om inskränkning i
hovrättens skyldighet atl pröva en inte överklagad skuldfråga inskränkas till
att avse den del av skuldfrågan som innefattar prövningen av frågan huruvida
den tilltalade har begått gärningen eller inte. En prövning av denna del av
skuldfrågan kräver nämligen typiskt sett en överprövning av den vid tingsrätten
upptagna bevisningen, och en sådan överprövning bör — för att bli effektiv —
helst initieras av part. Samtidigt är det i allmänhet fråga om bevisning som
saknar betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan.

Jag
vill nämna att det fallet att tingsrätten funnit atl den tilltalade inte har
begått gärningen inte behöver regleras, eftersom det i sådant fall är uppenbart
att åklagarens eller målsägandens överklagande omfattar såväl skuldfrågan som
påföljdsfrägan, däri inbegripet även frågan om särskild rättsverkan.

Det
skulle emellertid föra för långt att införa en ordning enligt vilken hovrätten
aldrig skulle kunna pröva frågan om den tilltalade begått gärningen när
överklagandet inte omfattar denna fråga. Del skulle bl.a. tvinga hovrätten att
utmäta en påföljd även i de fall hovrätten anser det uppenbart att den
tilltalade är oskyldig. Man måste därför ge utrymme för en viss begränsad
prövning av skuldfrågan även i dessa fall. En lämplig avvägning kan, som RU
föreslagit, vara att man till förebild lar reglerna om beviljande av s. k.
extraordinär dispens i högsta domstolen (se 54 kap. 10 § första stycket 2 RB).

RU:s
förslag innebär sålunda att hovrättens officialprövningsskyldighet inskränks
till en kontroll motsvarande den som högsta domstolen skall göra vid
dispensprövning i ett överklagat mål. RU föreslår atl det i RB:s kapitel om vad
i brottmål införs en bestämmelse av innehåll atl hovrätten självmant skall
pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen endast om det i
denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för
resning eller kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av
domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt misstag.

Remissinstanserna
är över lag positiva till förslaget. Hovrätten för Väst

ra Sverige ifrågasätter om det från rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsstäl

lande alt paragrafen omfattar fallet att den tilltalade mol sitt nekande fällts

till ansvar och dömts lill en icke frihetsberövande påföljd, men åklagaren

överklagar med yrkande om fängelse. Göteborgs tingsrätt anser att hovrät

ten, när det under handläggningen av t. ex. den överklagade påföljdsfrägan

framkommer någon omständighet som uppenbart kan föranleda ändrad

bedömning i skuldfrågan, av rättssäkerhetsskäl bör få möjlighet att själv

mant pröva även skuldfrågan. 37

s. 38 Kontrollera mot PDF

För
egen del anser jag att den föreslagna regleringen innebär en lämplig Prop.
1988/89:95 avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Mot
bakgrund av att det är parterna som bestämmer huruvida och i förekommande fall
i vilka delar som det överklagade avgörandet över huvud taget skall bli föremål
för överprövning, anser jag inte all det bör möta några betänkligheter att den
föreslagna regeln får omfatta även det fall som hovrätten för Västra Sverige
har tagit upp. Den tilltalade har ju möjlighet all anslut-ningsvädja sedan
åklagaren överklagat. När det gäller det av Göteborgs tingsrätt nämnda fallet
vill jag påpeka all det i allmänhet torde föreligga grund för resning, om det
kommer fram omständigheter som uppenbart bör föranleda ändrad bedömning i
skuldfrågan. Jag förordar således en regel med det innehåll som RU har
föreslagit.

RU
har inte föreslagit någon särskild regel för flergärningsfallen utan ansett all
omfattningen av hovrättens prövningsskyldighet i sådana fall bör bedömas med
utgångspunkt från en regel angående engärningsfallen. Denna lösning har under
remissbehandlingen kritiserats av hovrätten för Västra Sverige, som ansett att
det med hänsyn till att en dom ofta nog omfattar flera brott förefaller
egendomligt att utforma paragrafen så att den enligt ordalydelsen bara avser
engärningsbrottslighet. Jag kan inte instämma i denna kritik. I paragrafen
föreskrivs hur hovrätten skall förfara när tingsrätten funnit all den
tilltalade har begått den åtalade gärningen. Regeln är givetvis tillämplig även
när del i en rättegång prövas frågor om ansvar för flera gärningar. Det behövs
inga särskilda regler för dessa faU.

En
särskild fråga är huruvida regeln om hovrättens prövningsskyldighet skall la
själva överklagandet till utgångspunkt eller om även sädana yrkanden som
framställs senare och kanske först vid huvudförhandlingen i hovrätten skall
beaktas. Säkert skulle det komma att uppslå processekonomiskt och
processtekniskt olyckliga situationer, om man av hovrätten kräver en
fullständig bevisupptagning rörande frågan om den tilltalade har begått
gärningen även när denna fråga inte har omfattats av själva överklagandet ulan
förts på tal först på ett sent stadium i handläggningen. Konsekvenserna skulle
ofta bli alt huvudförhandlingar måste ställas in.

Enligt
min mening finns det inte skäl att sträcka överprövningen så långt. I stället
måste principen, liksom hittills, vara att själva överklagandet, till vilket
får räknas komplettering enligt 51 kap. 7 § första stycket RB, bildar
utgångspunkt för vilka frågor som skall prövas av hovrätten (jfr Welamson,
Rättegång VI, andra upplagan 1978, s. 73). Därutöver har
hovrätten i de nu berörda fallen givetvis en överprövningsskyidighel i de
situationer där del enligt vad som förut sagts skall ske en officialprövning,
dvs. en skyldighet att pröva samtliga påföljdsfrågor m.m. saml ur vissa
synvinklar även frågan om den tilltalade har begått gärningen. Reglerna i den
föreslagna 51 kap. 23 a § bljr således bestämmande.för hovrättens prövning även
i de nu aktuella fallen. Bevisfrägor rörande.sådana gärningar som inte
omfattas av överklagandet kommer med denna ordning all överprövas endast i rena
undantagsfall.

Jag
föreslår alltså att RB:s regler om vad i brottmål (51 kap.) kompletteras med
en ny paragraf 23 a §, i enlighet med det sagda.

I specialmotiveringen
kommer jag att ta upp vissa ytterligare frågor som aktualiserats under
remissbehandlingen.

Prop. 1988/89:95

s. 39 Kontrollera mot PDF

2.2.4
Underlaget för hovrättens prövning

Mitt
förslag: I RB markeras tydligare än nu all hovrätten har att la självständig
ställning till frågan ifall muntlig bevisning, som tagits upp i tingsrätten,
skall tas upp på nytt i hovrätten. Partemas möjligheter att i tvistemål införa
nytt processmaterial i hovrätten inskränks tiU de fall där parten gör
sannolikt att han haft giltig ursäkt för atl inte åberopa detta redan i
tingsrätten.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Utredningen har dock
föreslagit en annan konstruktion av regeln om parternas rätt att införa nytt
processmaterial i hovrätten.

Remissinstanserna:
Förslaget om hovrättens ställningstagande lill frågan om vilken muntlig
bevisning som skall tas upp på nytt i hovrätten tillstyrks av det stora
flertalet remissinstanser. Förslaget om att inskränka möjligheterna att införa
nytt processmalerial i hovrätten har fått ett mera blandat mottagande. De
flesta tillstyrker en inskränkning, men många förespråkar en annan konstruktion
av regeln.

Skälen
för mitt förslag:

Allmänt

Med underlaget för
hovrättens prövning menar jag allt del som hovrättens avgörande skall vila på.
Viktiga beståndsdelar är därvid de omständigheter och de bevis som parterna
åberopar till stöd för sin talan. På grundval av della material avgör hovrätten
målet. 1 hovrättens funktion som överprövningsinstans ligger att prövningen i
första hand skall koncentreras till de frågor och det material som tingsrätten
bedömt. Jag skaU nu ta upp två förslag från RU som syftar lill alt förbättra
möjligheterna atl åstadkomma en sådan ordning.

Behovet av omhörande av
vittnen m.fl.

I
tingsrätten spelas förhör med vittnen och andra regelmässigt in på band. I
hovrätten kan sådan bevisning förebringas pä olika sätt; genom att ett förnyat
förhör hålls, genom att en utskrift av tingsrättens bandupptagning läses upp,
genom att bandet spelas upp eller genom att tingsrättens referat av förhöret
läses upp.

I vissa fall måste enligt
lag bevisupptagningen ske genom.ett förnyat förhör i hovrätten. Jag tänker
härvid pä de s.k. lilllrosparagraferna (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB). Vad
jag nu tar upp avser fall som inte regleras av dessa paragrafer.

När
det gäller muntlig bevisning samverkar flera omständigheter till alt

s. 40 Kontrollera mot PDF

bevismaterialet
oftast är mera tillförlitligt i tingsrätten än i hovrätten. Prop. 1988/89:95
Redan tidsfaktorn har denna effekt. Vittnen och andra förhörspersoner kommer i
allmänhet ihåg den händelse de hörs om sämre allt eftersom tiden går. Ju längre
tid som förflyter mellan förhöret i tingsrätten oeh förhandlingen i hovrätten,
desto sämre blir typiskt sett beviset. Dessutom kan de hörda personerna
påverkas såväl av vad de upplevt vid huvudförhandlingen i tingsrätten som av
vad de eventuellt har läst i tingsrättens dom.

Med
hänsyn till del sagda bör man eftersträva att muntlig bevisning inte tas upp på
nytt i hovrätten om det inte finns ett verkligt behov av det. Ny
bevisupptagning kan exempelvis behövas om nytt processmaterial förebringas i
hovrätten, om det anses nödvändigt att ställa kompletterande frågor eller om
ett omhörande är av betydelse för tilltrosbedömningen.

Den
bestämmelse som reglerar frågan om när muntlig bevisning skall tas upp pä nytt
av hovrätten är 35 kap. 13 § RB. Enligt bestämmelsen krävs förnyad
bevisupptagning endast om hovrätten finner det vara av betydelse för
utredningen eller om en part yrkar del och hovrätten inte finner att det skulle
sakna betydelse.

Enligt
vad RU har funnit har bestämmelsens tillämpning många gånger utfallit så att
parternas yrkanden helt bestämmer frågan om omhörande. Hovrätten gör alltså
enligt RU ofta ingen egen prövning av betydelsen av beviset. Målet sätts ut och
vittnen och andra kallas i enlighet med parternas yrkanden i bevisuppgifterna,
ibland t.o.m. utan att ens referenten i målet har tagit ställning till frågan
om och hur bevisningen bör förebringas.

Detta
är inte lillfredsställande. Hovrätten bör i varje mål i god tid före
huvudförhandlingen ta ställning till frågan om omförhör skall äga mm eller om
bevisningen kan förebringas på annat sätt. Motsvarande ordning bör gälla när
det förekommit syn vid tingsrätten.

RU
har ansett att det krävs en lagändring för att få till stånd en ändring av
detta slag. Jag delar RU:s uppfattning, som vunnit stöd vid remissbehandlingen,
och förordar därför all 35 kap. 13 § andra stycket RB ändras så att de bevis
som bestämmelsen avser behöver tas upp på nytt endast om hovrätten finner det
vara av betydelse för utredningen. Den uttryckliga regeln om partsinflyiande på
frågan tas alltså bort ur paragrafen. En sådan åtgärd markerar att det är
hovrätten som ensam har att fatta det slutliga avgörandet i frågan om nytt
förhör skall äga mm.

Jag
vill understryka att avsikten inte är att ta bort allt partsinflytande i
frågan. Parternas uppfattning skall givetvis beaktas vid den prövning som
hovrätten har att göra.

Nya
omständigheter och bevis i tvistemål

Jag
har tidigare understrukit att rättegångens tyngdpunkt bör ligga i tings

rätten och all del i hovrättens funktion som överprövningsinstans ligger

att hovrätten så långt som möjligt bör ha samma underlag för sin prövning

som tingsrätten hade. Det är alltså viktigt att parterna förmås atl åberopa

allt relevant processmaterial i tingsrätten. Ett sätt att åstadkomma det är 40

s. 41 Kontrollera mot PDF

atl inskränka rätten att
åberopa nya omständigheter och nya bevis i hov- Prop. 1988/89:95 rätten. Å
andra sidan innebär sädana inskränkningar ökad risk för att hovrättens
avgöranden blir materiellt oriktiga.

Enligt
RB gäller för brottmål att parterna har rätt att åberopa nya omständigheter i
hovrätten, så länge de håller sig inom ramen för den gärning som målet gäller.
Det är också tillåtet att i brottmål åberopa nya bevis, i den mån bevisningen
inte bör avvisas med stöd av 35 kap. 7 § RB. Jag förordar inte några ändringar
i dessa hänseenden.

Bestämmelser
om parternas rätt att i tvistemål åberopa nya omständigheter och bevis i
hovrätten finns i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. Frågan reglerades i RB:s
urspmngliga lydelse så att nya åberopanden inte tilläts, om underlåtenheten att
redan i underrätten göra de ifrågavarande åberopandena kunde antas föranledd
av ett otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Man eftersträvade med
denna reglering att en part visserligen skulle ha möjlighet att i rimlig
utsträckning åberopa nytt material i hovrätten men att denna rätt skulle
utnyttjas endast i undanlagsfall. Den åsyftade effekten uppnåddes emeUertid
inte. Domstolarna tycks ha dragit sig för att stämpla en parts förfarande som
otillbörligt eller grovt värdslöst, och inte heller parterna synes ha velat
åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Att nya rältsfakta eller ny
bevisning kom upp först i hovrätten blev följaktligen vanligt.

Bestämmelserna
fick sin nuvarande lydelse år 1971 (prop. 1971:45, JuU 7, rskr. 163). Enligt 50
kap. 25 § tredje stycket RB får ett åberopande av en omständighet eller ett
bevis först i hovrätten numera ske endast om parten gör sannolikt att han haft
giltig ursäkt för sin underlätenhet att åberopa omständigheten eller beviset
vid tingsrätten eller om del av annan särskild anledning bör tillåtas alt
omständigheten eller beviset åberopas.

Det
förslag som i lagstiftningsärendet förelades lagrådet innebar en mer
långtgående inskränkning av möjligheterna till nya åberopanden i hovrätt.
Sålunda föreslogs att part inte skulle fä åberopa nya omständigheter eller
bevis i hovrätten, om han inte gjorde sannolikt att han inte kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest haft giUig ursäkt
atl inte göra det. Enligt detta förslag skulle man alltså bortse frän betydelsen
för målets utgång av den nya omständigheten eller det nya beviset och bara la
ställning till om parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet
redan vid tingsrätten. Föredragande departementschefen påpekade härvid att
redan möjligheten att bestämmelsema kunde komma att tillämpas innebar en
allvarlig tankeställare för parterna. Bestämmelser av denna innebörd kunde
därför väntas fä viss betydelse vid underrättens processledning när det gäUer
att för partema framhålla vikten av att alla relevanta omständigheter och
bevis åberopas i underrätten. Mot bakgmnd av att bestämmelsema kunde antas bli
tillämpade med försiktighet borde enligt departementschefen de betänkligheter
som under remissbehandlingen hade förts fram mol den föreslagna ordningen inte
föranleda att kommitténs förslag frångicks (prop. 1971:45 s. 99).

Departementschefen
uttalade vidare att han ansåg att möjligheten att

åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet borde vara mindre i

högsta domstolen än i hovrätt. Detta hindrade emellertid inte atl den nu 41

s. 42 Kontrollera mot PDF

aktuella
bestämmelsen gavs samma lydelse som motsvarande bestämmelse Prop. 1988/89:95
för rättegången i högsta domstolen. En sådan utformning av lagtexten
motiverades också av att nyansskillnaden var liten. Del borde därför också i
hovrätt krävas att parten gjorde sannolikt atl han inte hade kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller att han eljest haft giltig
ursäkt att inte göra det. En annan sak var att hovrätten till skillnad frän
högsta domstolen vid bedömningen av om en giltig ursäkt förelåg hade alt la
hänsyn till att partema endast i en instans haft möjlighet att åberopa
omständigheten eller beviset. Detta borde enligt departementschefen leda till
att vad som i hovrättsprocessen skulle anses vara giltig ursäkt fick ett vidare
utrymme än det som är giltig ursäkt i högsta domstolen (a. prop. s. 99).

Departementschefen
påpekade slutligen att någon begränsning av rätten att göra nya åberopanden i
hovrätt i allmänhet inte borde förekomma i indispositiva mål. I dessa mål hade
nämligen det allmännas intresse av materiellt rikliga avgöranden medfört att
rätten fält fria händer att införskaffa den bevisning som kunde anses
nödvändig, även om den inte hade åberopats av part. Om en ny omständighet eller
ett nytt bevis som var av betydelse för utgången i målet kom fram först i
hovrätten, var hovrätten därför skyldig att beakta del nya materialet (a. prop.
s. 100).

Paragrafen
fick sin gällande lydelse på förslag av lagrådet. Lagrådet anförde bl. a.
(prop. 1971:45 s. 133 f):

Vid
utformningen av bestämmelsen bör beaktas alt, såsom departementschefen anfört,
part — oberoende av om han haft giltig ursäkt — skall äga rätt att i
indisposiliva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller
dispositiva tvistemål kan, såsom jämväl antytts i remissprotokollet, fall
förekomma då det med hänsyn till rättsläget och önskemålet om en materiellt
tillfredsställande utgång får anses orimligt att ny utredning avvisas. För all
i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt
behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; det kan lill och med sägas att
det blir svårare att medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I
många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste
det bliva vanskligt alt bedöma i vad mån parts bristfäUiga sätt att föra
processen är ursäktligt eller icke.

Det
synes även böra beaktas att om en parts möjlighet i ifrågavarande hänseende
kringskäres aUt för mycket i hovrätt, detta kan föranleda att parten i
underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmalerial som senare
visar sig onyttigt.

Även
med beaktande av intresset att allt relevant processmaterial förebringas i
underrätt synes vad som anförts böra föranleda att förevarande bestämmelse
göres mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis
även då del av annan anledning än dé i förslaget angivna framstår såsom
berättigat att det får ske. Vid en sådan omformulering av bestämmelsen synes
del icke vara nödvändigt att vid sidan av giltig ursäkt angiva att åberopandet
icke kunnat ske i.underrätten.

Departementschefen
anförde att vad lagrådet ullalat i sak överensstäm- .

de med vad han uttalat i remissprotokollet, och atl han därför biträdde , .

lagrådets
förslag (a. prop. s. 139).

Bestämmelsen
i 50 kap. 25 § tredje stycket RB har kritiserats. Det har 42

s. 43 Kontrollera mot PDF

bl. a. gjorts gällande all
hovrätternas tillämpning av regeln är skiftande och Prop. 1988/89:95 all detta
knappast är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Somliga hovrällsavdelningar
påslås sålunda ha en restriktiv praxis medan andra sägs ha en avsevärt mera
liberal inställning lill vad som skall anses utgöra giltig ursäkt, vissa
avdelningar sägs ställa högre krav för tillätande av nya omständigheter än för
tillåtande av nya bevis osv.

Ett
annat problem med bestämmelsen har med hovrätternas arbetsbelastning att göra.
För att kunna ta ställning till om det av "annan särskild anledning"
bör tillåtas att den nya omständigheten eller del nya beviset åberopas krävs
ofta en ingående föredragning av hela målet. Om det nya åberopandet tillåls,
ser sig motparten inte sällan föranlåten att för egen del åberopa en ny
omständighet eller ett nytt bevis, varför målet måste föredras ytterligare en
gång.

Med
anledning av de angivna problemen har RU undersökt om del går att ändra
bestämmelsen. En utgångspunkt har därvid varit alt processens tyngdpunkt bör
ligga i tingsrätten och att parterna därför i princip bör åberopa allt material
redan i första instans. RU har härvid bl. a. övervägt om man kan låta en part,
som i hovrätten åberopar nytt material utan giltig ursäkt för sin underiåtenhet
att åberopa del i tingsrätten, drabbas av preklusion oavsett om del föreligger
"annan särskild anledning" för att tillåta åberopandet, efter mönster
från vad som enligt 55 kap. 13§ RB gäller för åberopanden i högsta domstolen.
RU har dock funnit att det finns anledning att vara mera liberal med att
tillåta nya åberopanden i hovrätterna än i högsta domstolen. Det bör därför, enligt
RU, finnas undantag i preklusionsbestämmelsen inte bara för de situationer där
det föreligger giltig ursäkt utan även för de fall där ett tillåtande av den
nya omständigheten eller del nya beviset uppenbart skulle leda till ett
rikligare avgörande. Enligt RU:s förslag bör rätten att åberopa nya
omständigheter och bevis finnas kvar, såvida giltig ursäkt föreligger för
underlåtenheten att åberopa dessa i tingsrätten. Däremot anser RU att nytt
material inte bör tillåtas av "annan särskild anledning". 1 stället
bör detta andra undantag från huvudregeln ersättas av en regel av det
innehållet att även om giltig ursäkt inte föreligger, omständigheten eller
beviset fär åberopas, om det är uppenbart att det inte föranleder någon
olägenhet att omständigheten prövas eller beviset förebringas.

Med
begreppet "ulan olägenhet" menar RU att ett åberopande av nya

omständigheter eller nya bevis inte skall leda till att motparten för sin del

åberopar nya omständigheter eller nya bevis, att den tidigare bestämda

ordningen för målets avgörande inte rubbas pä sä sätt att huvudförhand

lingen behöver inställas, att själva åberopandet, liksom förebringandet av

bevisningen lill stöd för den nya omständigheten eller den nya bevisningen

i sig, inte föranleder tidsutdräkt eller att åberopandet i övrigt inte medför ,

ökade kostnader vare sig för samhället eller för motparten. Målets hand

läggning får alltså inte vare sig kompliceras eller förlängas nämnvärt på

grund av det nya materialet. Tanken är att detta undantag från preklu-

sionsregeln skall vara den yttersta ventilen och att det samtidigt — i

motsats till vad som gäller för närvarande — skall vara enkelt för hovrät

ten alt bedöma om förutsättningarna är uppfyllda. 43

s. 44 Kontrollera mot PDF

Jag
delar RU:s uppfattning att den nuvarande regeln inte har fungerat Prop.
1988/89:95 tillfredsställande och atl en ny regel bör tillskapas för att
ytterligare markera att processens tyngdpunkt bör ligga i första instans. I
likhet med en reservant i RU och flera remissinstanser tror jag dock att RU;s
förslag är ägnat all medföra tillämpningsproblem. Det kan även innebära en
ökning av de fall där ett nytt åberopande tilläts. Jag menar därför att
problemen måste lösas pä annat sätt.

Som
jag nämnt gäller för tvistemål i högsta domstolen att part inte får åberopa nya
omständigheter eUer bevis med mindre han gör sannolikt att han inte kunnat
åberopa omständigheten eller beviset vid lägre räll eller han eljest haft
giltig ursäkt för all inte göra det. Flera av remissinstanserna har, liksom
reservanten, varit inne pä tanken all en liknande bestämmelse skulle kunna
gälla i hovrätterna. Man skulle alltså bortse från betydelsen för målets utgång
av den nya omständigheten eller det nya beviset, och bara ta ställning till om
parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet redan vid
tingsrätten. Enligt min mening finns det, mot bakgrund av vad som förevarit i
lagstiftningsärendet, nu anledning atl överväga en sådan lösning.

Som
jag tidigare understrukit är det angeläget all eftersträva att processens
tyngdpunkt förläggs lill tingsrätten. Generösa möjligheter atl komma med nya
åberopanden i andra instans gör all tyngdpunkten i förfarandet på ett inte
önskvärt sätt kan förskjutas uppåt i domstolshierarkin. En sådan förskjutning
är till nackdel från kostnads- och effektivitetssynpunkt, både för parterna i
det enskilda målet och för samhället.

Avsikten
med bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB är alltså all förmå parterna
att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första instans, så att de
åberopar allt vad de bedömer ha betydelse för att vinna processen redan där.
Under remissbehandlingen har det sagts att partsombud inte sätter sig in i
målen tillräckligt under processen i tingsrätten i hopp om att kunna reparera
skadan i andra instans. Av allt att döma har problemen med slarvig
processföring i första instans och nya åberopanden i andra instans blivit
vanligare än vad som kunde förutses vid 1971 ärs fullföljdsreform. Detta blir
både käranden och svaranden lidande av genom all de måste satsa tid och pengar
på en hovrättsprocess. Onödigt omfattande hovrältsproeesser innebär också att
hovrättens resurser används på ell mindre ändamålsenligt sätt.

Del
finns inget annat verksamt sätt att komma till rätta med dessa

problem än atl i princip förbjuda nya åberopanden i hovrätt, om parten

inte haft giltig ursäkt för sin underlätenhet. Nackdelen med en sådan regel

har sagts vara atl den medför en risk för felaktiga domar. Jag tror emeller

tid att den risken är obetydlig. För det första har man, med den nuvarande

regleringen i fråga om tingsrätternas materiella processledning och möjlig

heterna till biträdeshjälp genom allmän rättshjälp eller rättsskyddsförsäk

ring, generellt sett goda garantier för att parterna redan i tingsrätten

åberopar allt väsentligt material. För det andra visar erfarenheten att de

nya åberopanden som parter vill göra i hovrätt inte sällan avser material

som visar sig inte vara av avgörande betydelse för målets utgång. 1 den

män materialet har betydelse för utgången kan parten i allmänhet göra 44

sannolikt
att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet atl åberopa materialet redan
i tingsrätten.

Jag förordar således att
möjligheterna för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och nya bevis
inskränks i enlighet med vad jag anfört. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje
stycket RB bör därför få en lydelse som i huvudsak överensstämmer med
motsvarande bestämmelse för högsta domstolens del, 55 kap. 13 § RB. När det
gäller tolkningen av begreppet "giltig ursäkt" vill jag hänvisa till
vad föredragande statsrådet anförde i 1971 års lagstiftningsärende (prop.
1971:45, särskilt s. 100). Jag vill därvid särskilt betona atl frågan bör
bedömas mol bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen
skall föras. Här kommer sädana faktorer som möjligheterna all få allmän
rättshjälp i målet in. Vidare vill jag understryka att del är naturligt atl vad
som i hovrättsprocessen är att anse som giltig ursäkt får ett vidare utrymme än
del som är giltig ursäkt i högsta domstolen.

Liksom
nu bör någon begränsning av möjligheterna att i hovrätt åberopa nya
omständigheter eller bevis inte förekomma i äklenskapsmäl, faderskapsmål eller
andra indispositiva mål. Detta bör emellertid komma till uttryck i lagtexten.

Prop. 1988/89:95

2.2.5
Avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet

Mitt
förslag: Inga ändringar genomförs i fråga om möjligheterna att avgöra mål på
handlingarna i hovrätt. Nya regler införs om muntlig förberedelse i tvistemål
och brottmål för att uppmuntra ett flitigare utnyttjande av möjligheten till
sådan förberedelse.

Utredningens
förslag överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna:
Alla remissinstanser som yttrat sig tillstyrker förslaget om muntlig
förberedelse eller lämnar det utan erinran. Bara en remissinstans förordar en
ändring i reglerna om möjlighet att avgöra mål på handlingarna.

Skälen for mitt
förslag:

Möjligheterna
att avgöra mål utan huvudförhandling

Huvudregeln
för hovrättsförfarandet är — i enlighet med de s. k. omedelbarhels- och
munllighetsprinciperna — att målen skall avgöras efter huvudförhandling. Det
finns dock viktiga undanlag från denna regel. Det gäller i huvudsak mål där
utredningen inte kräver huvudförhandling och där parterna är ense om att målet
kan avgöras efter ett skriftligt förfarande. Möjligheterna att avgöra mål ulan
huvudförhandling utvidgades i vissa hänseenden genom en reform är 1984 (prop.
1983/84:78). Genom reformen stärktes också parternas inflytande över frågan om
muntlig eller skriftlig handläggning. Frågan huruvida RB:s regler i dessa
hänseenden stämmer överens med

Sveriges
åtaganden enligt 1950 års europeiska konvention angående skydd Prop. 1988/89:95
för de mänskliga rättigheterna oeh grundläggande frihetema (europakonventionen)
har varit aktuell vid flera tillfällen under de senaste åren. En av
bestämmelserna i konventionen — artikel 6 — gäller den eiiskildes rätt till.
domstolsprövning av sina civila rättigheter oeh skyldigheter och av anklagelse
mot sig för brott. Frågan har gällt i vad mån denna bestämmelse ställer upp ell
krav på alt hovrätten i ett dit överklagat brottmål skall hålla muntlig
förhandling pä den tilltalades begäran. I ett fall har den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna ansett att en kränkning av artikel 6 förelegal
genom att en hovrätt, i ett mål om ansvar för hot mot tjänsteman, avgjort
målet utan huvudförhandling i strid mot den tilltalades begäran (domstolens dom
den 26 maj 1988 i det s.k. Ekbatanimälet).

I
del nu nämnda fallet avgjordes målet med tillämpning av de regler i RB som
gällde före 1984 ärs reform. Numera gäller att hovrätten skall hälla
huvudförhandling i brottmål om någon part begär det och det inte är uppenbart
obehövligt. Vid prövningen av om huvudförhandling är uppenbart obehövlig torde
hovrätterna numera även väga in atl en vägrad huvudförhandling kan strida mot
Sveriges åtaganden enligt europakonventionen. Högsta domstolen har också i ell
nyligen avgjort mål vägt in bedömningar av dessa slag (se högsta domstolens
beslut 1988-11-24 i mål Ö 328/87).

Något
avgörande som avser de nya reglerna finns ännu inte, vare sig från domstolen
eller från den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Såvitt
nu kan bedömas finns det inget som talar för annat än att de nuvarande reglerna
uppfyller konventionens krav. Flera anmälningar mot Sverige — varav åtminstone
en avseende de nya reglerna — behandlas för närvarande vid kommissionen.

All
förhandling i allmänhet hålls i hovrätten om någon part begär det är av vikt
bl. a. för atl tillgodose intresset av att parten verkligen fär framfört del
han vill ha sagt i rättegången. Det är också ägnat att stärka både partens och
allmänhetens förtroende för rättskipningen. Samtidigt är det väsentligt att
hovrätten har möjlighet all avslå en begäran om förhandling när en sådan skulle
vara uppenbart onödig. De nuvarande reglerna får enligt min mening anses utgöra
en i stort sett lämplig avvägning mellan dessa intressen. Mot bakgrund härav
och med hänsyn till den granskning av de svenska reglerna som för närvarande
pågår vid kommissionen ansluter jag mig till RU:s ställningslagande att någon
ändring av reglerna nu inte bör vidtas.

Muntlig
förberedelse i hovrätten

Förberedelsen
av mål lill avgörande kan i tingsrätterna vara muntlig eller skriftlig.
Beträffande tvistemål är det vanligt att de båda formerna av förberedelse
förenas. När del gäller brottmål är det ovanligt med muntliga inslag under
förberedelsen.

I
hovrätt är skriftlig förberedelse huvudregel både för brottmål och

tvistemål. I regel fordrar hovrätten in ell genmäle över vadeinlagan, och de

flesta mål är sedan vadekäranden fått del av genmälet beredda för slutligt 46

avgörande utan ytterligare
skriftväxling. Att förberedelsearbetet är enklare i hovrätt än i tingsrätt
beror på att parternas ståndpunkter och bevisningen i allmänhet lätt kan
utläsas ur tingsrättens dom och parternas inlagor i hovrätten.

Trots del sagda finns det
vissa möjligheter till muntlighet under förberedelseskedet i hovrätt. Reglerna
härom finns i 50 kap. 12 § (tvistemål) och 51 kap. 12 § RB (brottmål).
Lagrummen är likalydande med det undantaget att det i 51 kap. 12 § också finns
en särskild regel om inställande av anhållna och häktade. Enligt de nämnda
lagmmmen kan hovrätten, om en part eller någon annan bör höras för målets
beredande, förordna därom pä det sätt den finner lämpligt.

Möjligheten till muntlig
förberedelse utnyttjas i praktiken sparsamt. I de allra flesta fall är del
säkerligen också tillräckligt med den skriftväxling som är huvudregel för
förberedelsearbetet i hovrätt. Särskilt i dispositiva tvistemål visar sig den
skriftliga förberedelsen dock ibland vara mindre ändamålsenlig. Det kan i någon
del framstå som oklart för hovrätten vilka ståndpunkter parterna har intagit
vid tingsrätten. Parternas inlagor i hovrätten kan ibland ge upphov till
frågor om de har ändrat sin talan. Ganska ofta förekommer brister beträffande
bevistema o. d. Vid en muntlig förberedelse kan parternas ståndpunkter i
sådana fall klarläggas bättre, vilket är av värde både för rätten och för
motparten. Härtill kommer att målets handläggning kan påskyndas på samma sätt
som vid tingsrätten genom alt hovrätten i främst omfattande och komplicerade
mål gemensamt med parterna kan fastställa en plan för den fortsatta
handläggningen. Även möjligheterna till föriikning underlättas ofta av ett
förberedelsesammanträde.

Enligt min mening finns
det anledning att uppmuntra användningen av munllighel under förberedelseskedet
i hovrätt. Jag förordar därför all möjligheten därtill framhävs tydligare i RB.
Det bör lämpligen ske genom att en regel om sammanträde införs i de
grundläggande bestämmelserna för fortsatt förberedelse i hovrätt, 50 kap. 10 §
andra stycket och 51 kap. 10 § andra stycket RB. De nuvarande bestämmelserna i
50 kap. 12 § och 51 kap. 12 § RB blir då onödiga och kan upphävas.

Jag förordar vidare en
regel avseende möjligheten till telefonsammanträde i hovrätt motsvarande den
som gäUer för tingsrätt i 42 kap. 10 § RB. Den regeln bör placeras som ett
fjärde stycke i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10§RB.

Prop. 1988/89:95

s. 47 Kontrollera mot PDF

2.2.6
Materiell processledning och förlikningsverksamhet i hovrätten

Mitt förslag: En
regel införs om hovrättens skyldigheter all utöva materiell processledning
under förberedelseskedet i tvistemål.

Utredningens förslag
överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Alla remissorgan som yttrat
sig har tillstyrkt förslaget eller lämnat del utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Prop. 1988/89:95

Materiell
processledning

Domstolens
processledning delas vanligen in i två kategorier, formell och materiell
processledning. Den formella proeessledningen utgörs av rätlens åtgärder för
alt styra förfarandets yttre förlopp. Den materiella processledningen består
av rättens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och för att
berika eller begränsa processmaterialel. Det är en omdiskuterad fråga hur
långt domstolarnas materiella processledning bör sträcka sig. Framför allt har
meningama varit delade när det gäller omfattningen av sådan verksamhet i
dispositiva tvistemål.

Regeln
om materieU processledning under förberedelsen vid tingsrätt (42 kap. 8 §)
ändrades den I januari 1988. Enligt paragrafen skall rätten, allt efler målets
beskaffenhet, verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna
anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall också genom frågor oeh
påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullstän-digheler i parternas
framställningar.

Det
finns inga stadganden som reglerar rättens skyldighet att utöva materiell
processledning under förberedelseskedet i brottmål vid tingsrätt. Avsikten är
att reglerna om huvudförhandling skall tillämpas analogt (prop. 1986/87:89 s.
234).

Reglema
om materiell processledning under huvudförhandling i tingsrätt är likalydande
för tvistemål och brottmål (43 kap. 4 § andra stycket, 46 kap. 4 § andra
stycket och 47 kap. 24 § RB). Enligt dessa regler skall rätten se till att
målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras
in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten också försöka avhjälpa
otydligheter och ofuUständigheter i de uttalanden som görs.

1
samband med att tingsrättsförfarandet reformerades gjordes en hel del
vägledande uttalanden om materiell processledning (prop. 1986/87:89 s. 103 -
110).

När
det gäller hovrätlsförfarandel saknas regler om materiell processledning under
förberedelseskedet. Däremot finns det, genom hänvisningar till reglerna om
tingsrättsförfarandet (50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § RB), regler om den
materiella processledningen under huvudförhandlingen i hovrätt.

Behovet
av materiell processledning är naturligtvis i praktiken generellt sett mindre i
hovrätten än i tingsrätten. Särskilt i dispositiva tvistemål erfordras
emellertid ofta ett visst mått av materieU processledning från hovrätternas
sida under förberedelseskedet. RU har föreslagit att hovrättens skyldighet att
utöva materiell processledning under den förberedande handläggningen i hovrätt
skall komma till bättre uttryck i lagtexten. Jag instämmer i det förslaget, som
också har tillstyrkts vid remissbehandlingen.

När
det gäller den materiella proeessledningens närmare omfattning och inriktning i
tvistemål och brottmål i allmänhet vill jag hänvisa till vad som anförts i
prop. 1986/87:89. När det särskilt gäller hovrättsförfarandet vill jag tillägga
följande.

Eftersom
del i hovrätten finns ett lingsrättsavgörande att utgå från, .g

finns det vissa skillnader
i fråga om den materiella processledningens Prop. 1988/89:95 omfattning och
inriktning. Skälen för en aktiv processledning är vanligen mindre uttalade i
hovrätt än i tingsrätt. Å andra sidan kan det i hovrätten uppstå nya frågor som
kan kräva materiell processledning frän hovrätternas sida.

Någon
gång visar det sig att del råder oklarhet i frågor som borde ha klarats ut vid
tingsrätten. Som exempel kan nämnas att gmnderna för käromålet inte har blivit
tillräckligt preciserade vid tingsrätten eller att endast ofullständiga
bevisteman angivits. I mer allvarliga sådana fall kan det bli aktuellt med
ålerförvisning. Men de flesta sådana oklarheter kan avhjälpas genom materiell
processledning frän hovrättens sida. Härvid bör hovrätten givetvis ha lika fria
händer som tingsrätten skulle ha haft.

Inte
så sällan föreligger det oklarheter beträffande parternas talan i hovrätten.
Det kan vara ändringsyrkanden som är oklara och det kan vara oklart vilka av de
vid tingsrätten åberopade omständigheterna som parterna vill åberopa lill stöd
för sin talan i hovrätten. Det kan också uppkomma oklarheter i samband med att
parterna vill åberopa nya omständigheter. Hovrätten är naturligtvis skyldig att
undanröja sädana oklarheter genom frågor och påpekanden.

Den
kanske viktigaste processledande uppgiften i hovrätten avser emellertid
bevisningen. Det är påfallande hur ofta parter och ombud har svårt att klart
ange vilken bevisning de åberopar i hovrätten och vad de vill styrka med sina
bevis. Det är också vanligt att det förekommer brister i hovrätternas
förberedelsearbete i detta hänseende. För att hovrätterna skall kunna pröva
olika frågor avsende bevisningen — exempelvis tilltrosfrågor och frågor om
omhörande — krävs att parterna har lämnat tillräckliga besked i dessa frågor.
Det finns här utrymme för en betydligt effektivare processledning från
hovrätternas sida.

Den
materiella processledning som jag nu talat om bör vidtas redan under förberedelseskedel
och så snart som möjligt. Huvudförhandlingen i hovrätten bör inte belastas med
verksamhet som kunnat klaras av tidigare. Dessutom avgörs åtskilliga mål i
hovrätten på handlingarna, och där står någon annan möjlighet inte till buds.

Som
RU påpekat är del rotelinnehavaren som i första hand bär ansvar för den
materiella processledningen i hovrätten. Det är han som svarar för de
förberedande åtgärderna i målet. I praktiken vidtar visserligen en fiskal eller
en fiskalsaspirant vanligen flertalet åtgärder. Del frilar emellertid inte
rotelinnehavaren från ansvaret för handläggningen. Materiell processledning är
en uppgift som ankommer på domare i rätten, inte på annan personal.

Som
jag nämnt finns del redan nu regler om materiell processledning under
huvudförhandlingen i hovrätt, medan det saknas regler såvitt avser
förberedelseskedet.

Behovet
av materiell processledning är mest framträdande i de disposi

tiva tvistemålen. Det talar för all man för hovrättsförfarandet, liksom när

det gäller handläggningen i tingsrätt, ger en regel för materiell processled

ning i tvistemål, medan man i fråga om brottmål hänvisar till en analog

tillämpning av de regler som gäller för huvudförhandling. Jag vill dock 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

understryka atl del även i
brottmål förekommer all del krävs materiell Prop. 1988/89:95 processledning
för att reda ut vilken bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med
varje särskilt bevis.

Jag
föreslår all den nya bestämmelsen placeras i 50 kap. 12 § RB, som enligt
förslaget i avsnitt 2.2.6 inte längre rymmer någon lagregel. Den bör lämpligen
utformas som en hänvisning lill bestämmelsen om materiell processledning under
förberedelsen i tingsrätt (42 kap. 8 § andra stycket RB).

Förlikningsverksamhet

Rättens
förlikningsverksamhet i disposiliva tvistemål är nästan lika omdebatterad som
den materiella processledningen. När det gäUer tingsrättsför-farandel har
rätten i lag ålagts vissa skyldigheter i della hänseende. Enligt en regel som
infördes den 1 januari 1988 skall rätten under förberedelsen i dispositiva mål
verka för att parterna förliks, i den mån del är lämpligt med hänsyn till
målets beskaffenhet oeh övriga omständigheter. Om det med hänsyn till målets
beskaffenhet är lämpligare att särskild medling äger rum, kan rätlen i stället
förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför medlare
som förordnas av rätlen (42 kap. 17 § RB). 1 samband med att regeln infördes
gjordes en hel del vägledande uttalanden om rättens förlikningsverksamhet
(prop. 1986/87:89 s. 110—115).

Det
finns inga rättsregler om hovrättens förlikningsverksamhet. De nämnda
vägledande uttalandena tar sikte på lingsrällsförfarandel. RU har ansett att
även frågan om förlikningsverksamhet i andra instans bör uppmärksammas. Jag
delar den uppfattningen.

RU
har ansett att hovrättens förlikningsverksamhet i regel bör ske med betydligt
större försiktighet än tingsrätternas. Parterna har ju haft att överväga
förlikningsmöjlighelerna redan i tingsrätten. Dessutom är vanligen en av
parterna på grund av tingsrättsavgörandet att anse som vinnande, varför en
förlikning enligt RU inte torde vara lika lockande för denne som för den som
förlorat i tingsrätten. Enligt RU vore det ändå fel att helt förbjuda hovrätten
atl ta upp frågor med parterna om fömtsättningarna för en förlikning. Ett skäl
för denna ståndpunkt är att förutsättningarna för en förlikning kan vara bättre
än i tingsrätten, bl.a. beroende på atl tingsrättens avgörande kan ligga lill
grund för bedömningarna i förlikningsfrågan.

Jag
kan i stort dela RU:s uppfattning. Jag anser inte heller att man helt bör
utesluta att hovrätten lar upp förlikningsfrägan med parterna. I vilken
utsträckning della bör ske fär liksom hittills bero pä omständigheterna.
Företräds parterna av skickliga ombud, kan det förutsättas att dessa har
undersökt förlikningsmöjligheterna. I andra fall kan tingsrättens dom ha skapat
förutsättningar för en överenskommelse som parterna, om de inte företräds av
goda ombud, inte har beaktat tillräckligt.

Mol
denna bakgrund anser jag inte heller att det finns skäl alt lagreglera

den förlikningsverksamhel som kan ankomma på hovrätten. 50

2.2.7 Upphävande av
vissa kvarstående regler om vadeanmälan

Genom
lagändring den 1 januari 1988 (SFS 1987:747) avskaffades reglerna om
vadeanmälan vid överklagande av tingsrätts dom. Alla tvistemålsdomar utom
tredskodomar överklagas nu — liksom broltmålsdomar — genom att en vadeinlaga,
ulan föregående vadeanmälan, ges in lill tingsrätten inom tre veckor från
dagen för tingsrättens dom.

I 12 kap. 9 § andra
stycket och 49 kap. 9 § RB har regler om vadeanmälan av förbiseende kommit att
stå kvar. Jag föreslår att dessa regler nu upphävs.

Prop. 1988/89:95

s. 51 Kontrollera mot PDF

2,3 Frågor om undanröjande och återforvisning

Mitt
förslag: Att domstolen underiåtit att följa en domförhelsregel skall kunna
föranleda att domstolens avgörande undanröjs och målet återförvisas bara när
felet i del enskilda fallet kan antas ha inverkat på målets utgång. Parternas
uppfattning i frågan om undanröjande skall också tillmätas betydelse.

Parternas
inflytande på frågor om undanröjande och återförvisning markeras även i övrigt
tydligare än i dag.

Möjligheterna
all anföra besvär över domvilla och därvid åberopa en omständighet som man
kunnat åberopa i rättegången minskas.

Några
lagregler om hovrätts möjligheter att undanröja en överklagad tingsrättsdom av
annan anledning än att rättegångsfel förekommit införs inte.

Utredningens
förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Utredningen har dock
föreslagit all möjligheten till ålerförvisning när rättegångsfel inte
förekommit lagregleras.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser som har yttrat sig lämnar förslagen utan erinran
eller tillstyrker dem. Domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge samt
Sveriges Domareförbund anser dock att domförhetsfel även i fortsättningen skall
föranleda undanröjande oavsett om felet inverkat på målets utgång.

Skälen för mitt
förslag:

Nuvarande
regler

Självklart
förekommer - precis som i all mänsklig verksamhet - ibland fel under
domstolarnas handläggning. Sådana fel brukar med en teknisk term kaUas för
rättegångsfel. Grova rättegångsfel kallas i RB för domvilla. Bl.a. på grund av
vikten av att förfarandereglerna respekteras finns det reglerom att högre rätt
skall undanröja lägre rätts dom när det förekommit rättegångsfel under
handläggningen vid den lägre rätten. Med undanröjande avses all den lägre
rättens avgörande fråntas sin giltighet genom ett beslut av en högre rätt ulan
att den högre rätten sätter något eget avgöran-

s. 52 Kontrollera mot PDF

de
av saken i stället (Welamson, Rättegång VI, andra
upplagan 1978, s. Prop. 1988/89:95 129). Ell undanröjande kombineras ofta med
att den högre rätten återförvisar målet lill den lägre rätten för ny
handläggning. Undanröjande och ålerförvisning kan också förekomma utan all del
är fräga om rättegångsfel. Ett exempel på det är atl del i den högre rätten
blir aktuellt att pröva frågor som den lägre rätlen av något skäl inte haft
tillfälle att pröva.

I
59 kap. RB finns del regler om undanröjande av domstolsavgöranden som vunnit
laga kraft, när det visar sig att rättegångsfel förekommit. Den som vill all
ett sådant avgörande undanröjs skaU anföra besvär över domvilla. Enligt 59 kap.
1 § RB skall den lägre rättens avgörande undanröjas på grund av domvilla

1. om
målet har tagits upp trots alt det förelegat ett rättegängshinder,

som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta,

2.
om rätlen inte varit domför,

3.
om domen givits mol någon som
inte varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom
domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

4.
om domen är så mörk eller
ofullständig, atl det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken, eller

5.
om i rättegången förekommit
annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målels utgång.

Även
i samband med högre rätts prövning av ell mål efter ell överklagande i vanlig
ordning kan del uppkomma frågor om undanröjande och återförvisning. Enligt 50
kap. 26 § första stycket och 51 kap. 26 § första stycket RB skall hovrätten
även utan yrkande undanröja tingsrättens dom, om dom villa som avses i 59 kap.
1 § 1 —4 RB förekommit vid tingsrätten. Om del har förekommit något annat grovt
rättegångsfel vid tingsrätten, får hovrätten enligt andra stycket i de nämnda
paragraferna undanröja domen, om del finns skäl för del. Enligt tredje stycket
i paragraferna får undanröjandet avse domen i dess helhet eller endast viss
del. Om rättegångsfelet även berör en del av domen som inte överklagats, skall
hovrätten med hänsyn till omständigheterna pröva om även denna del skall
undanröjas.

I
50 kap. 27 § och 51 kap. 27 § RB behandlas del fallet att det i ett vademål
förs talan om jäv mot domare i tingsrätten. Om hovrätten finner att jävet är
grundat, skall den undanröja den del av tingsrättens dom som har överklagats.

1
50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § RB finns regler om hovrättens möjligheter alt
undanröja tingsrättens dom på grund av andra fel i rättegången än dem som jag
nämnt tidigare. Enligt 50 kap. 28 § gäller som villkor för atl hovrätten skall
få undanröja en ivislemålsdom dels att felet har åberopats av någon av
parterna, dels att del kan antas ha inverkat på målets utgång och dels alt del
inte kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet. Motsvarande
bestämmelse för brottmål förutsätter däremot inte att felet åberopas av någon
av parterna.

När
tingsrättens dom undanröjs skall hovrätten enligt huvudreglerna i

50 kap. 29 § och 51 kap. 29 § RB återförvisa målet lill tingsrätten för

erforderiig behandling. Om rättegångsfelet består i att tingsrätten har tagit 52

s. 53 Kontrollera mot PDF

upp målet trots att det
har förelegal ett rättegängshinder, kombineras Prop. 1988/89:95
undanröjandet i regel med alt hovrätten beslutar att avvisa den vid tingsrätten
väckta talan. Om undanröjandet gmndas pä att tingsrätten inte har varit behörig
att ta upp målet, kan hovrätten på yrkande av part i stället hänvisa målet till
behörig domstol.

Enligt
55 kap. 15 § andra stycket RB skall reglerna om undanröjande och ålerförvisning
i 50 kap. 26-29 §§ och 51 kap. 26-29 §§ RB ha motsvarande tillämpning
beträffande HD i fråga om lägre rätts dom.

Det
förekommer, som jag nyss nämnde, att högre rätt undanröjer lägre rätts
avgörande och återförvisar mål ulan alt del har förekommit något rättegångsfel.
Della förfarande har inte något uttryckligt stöd i lagen. Enligt förarbetena
till 50 kap. 28 § RB (NJA II
1943 s. 654) följer det emellertid av
hovrättens aUmänna skyldighet att sörja för alt ett mål blir handlagt på
lämpligt sätt, all hovrätten kan — med undanröjande av det överklagade
avgörandet ~ återförvisa mål även när det inte har förekommit något
rättegångsfel. Denna ståndpunkt har också bekräftats i praxis.

Förslag
tiU ändrade regler

Som
framgått innebär reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av tingsrätts
avgörande på grund av domvilla att undanröjande och återförvisning alltid
måste ske om ett rättegångsfel av grövre art förekommit vid den lägre rätten,
oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Anledningen lill att reglerna
har utformats på della stränga sätt är främst hänsynen lill vad som brukar
kallas domslolsdisciplinen. Den lägre rättens benägenhet att följa de
grundläggande processuella reglerna har antagits bli större, om man vet att
undanröjande och ålerförvisning alltid blir en följd av felaktig lagtillämpning.
Reglernas strikta utformning kan i en del fall medföra atl tingsrättens
avgörande undanröjs, trots att del fel som har förekommit inte kan antas ha
inverkat på målets utgång.

Reglerna
har kritiserats. Kritiken har främst gått ut på att hovrätterna, främst av
processekonomiska skäl, borde kunna underlåta alt undanröja
lingsrällsavgöranden och att återförvisa mål när dessa åtgärder i det enskilda
fallet inte tjänar något vettigt syfte och parterna inte heller begär alt målet
skall prövas på nytt vid tingsrätten.

RU
har alltså föreslagit ändringar i reglerna om undanröjande och återförvisning
enligt vad som nu sagts. RU har dessutom föreslagit ändringar i reglerna i 59
kap. RB om undanröjande av ett lagakraftvunnet avgörande efler besvär över domvilla
och i reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av tingsrätts avgörande på
grund av andra fel i rättegången än sådana som utgör domvilla. Slutligen har
RU föreslagit alt den möjlighet som högre rätt enligt praxis har att undanröja
lägre rätts avgörande av annan anledning än rättegångsfel skall lagregleras.

Flera
av RU:s förslag ligger väl i linje med strävandena all effektivisera

förfarandet och att vidga möjligheterna att anpassa handläggningen lill

omständigheterna i det enskilda fallet. Förslagen har också fält ett i huvud

sak positivt mottagande av remissinstanserna. Jag anser all förslagen i de

flesta hänseenden bör kunna ligga lill grund för lagstiftning. När det gäller 53

s. 54 Kontrollera mot PDF

möjligheten till
återförvisning utan att rättegångsfel förekommit har jag Prop. 1988/89:95
däremot en annan uppfattning. Jag återkommer strax till detta.

Bland
RU:s förslag tar jag först upp frågan om hovrättens skyldighet att undanröja en
överklagad lingsräitsdom, om det vid tingsrätten har förekommit domvilla enligt
59 kap. 1 § 1 -4 RB. RU har ansett att det i fräga om den typ av rättegångsfel
som anges i 59 kap. 1 § 2 RB, dvs. att rätten inte har varit domför, finns fall
där hänsynen tiU domstolsdisciplinen inte ovillkorligen kräver undanröjande.
Som exempel nämns bl.a. faU där tingsrätten har felbedömt en fråga om laga
förfall bland nämndemännen och till följd därav avgjort målet utan att
föreskrivet anlal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om tingsrättens
avgörande har varit enhälligt torde det normall saknas anledning anta att
frånvaron av en nämndeman har haft någon betydelse för hur rätten avgjort
målet. Andra exempel kan hämtas från områden som regleras av domförhelsregler
enligt vilka ledamöter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Exempel pä
sådana regler finns bl.a. i 66 och 67 §§ patentlagen (1967:837) och 3§ lagen
(1969:246) om domstolar i faslighetsmål. Om domstolen i ett mål där sådana
regler gäller felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning,
innebär det givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den
skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansättning.

RU
har föreslagit alt undanröjande och återförvisning vid bristande domförhet inte
längre skall vara obligatorisk och att sådana åtgärder skall vidtas bara om
felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

För
egen del vill jag understryka att det är väsentligt att respekten för
domförhetsreglerna bibehålls. Dessa regler är utarbetade efter en noggrann
avvägning mellan olika intressen, och det får givetvis inte ankomma på
domstolen att göra lämplighetsbedömningar i fråga om sin egen sammansättning i
vidare män än detta är medgivet i lag. Å andra sidan kan det inte förnekas alt
parterna kan åsamkas stora besvär och kostnader om ett mål återförvisas på
grund av bristande domförhet. Även för det allmänna orsakas kostnader som inte
står i rimligt förhållande lill vad man vinner vid en ålerförvisning. Enligt
min uppfattning utgör RU:s förslag en lämplig avvägning mellan å ena sidan
intresset av atl upprätthålla respekten för domförhetsreglerna och å andra
sidan intresset av en effektiv rättskipning. Jag förordar därför att förslaget
genomförs.

Vad
jag nu har tagit upp får naturligtvis betydelse också för möjligheterna att
undanröja lagakraftvunna domar efter besvär över domvilla. Jag återkommer till
denna fråga i det följande.

Det
jag hittills har sagt har gällt undanröjande i hovrätt av överklagade

lingsrättsdomar på grund av vissa grova rättegångsfel, nämligen sådana fel

som skall föranleda undanröjande oavsett om de åberopas av någon av

parterna och oavsett om de inverkat på målets utgång. Som jag inlednings

vis nämnt är reglerna om undanröjande av överklagade tingsrättsdomar pä

grund av andra rättegångsfel uppdelade på tre olika paragrafer beroende

på om det är fråga om grova rättegångsfel, domarjäv eller rättegångsfel

som inte är grova. RU har föreslagit att reglerna om undanröjande på

grund av domarjäv skall behållas oförändrade. Reglerna om undanröjande 54

s. 55 Kontrollera mot PDF

på grund av rättegångsfel
i övrigt skall däremot samlas till en paragraf och Prop. 1988/89:95 göras
enhetliga. Förslaget har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen. Även jag anser all förslaget bör genomföras i sina
huvuddrag, men jag förordar en något annorlunda lagteknisk konstruktion. Jag
avser att närmare redogöra för de föreslagna nya bestämmelserna i
specialmoliveringen.

Som
jag har nämnt förekommer det att högre rätt — utan uttryckligt stöd av lag men
i enlighet med uttalanden i förarbetena lill RB och etablerad domslolspraxis —
undanröjer lägre rätts dom utan att det förekommit något rättegångsfel. Det är
här fråga om fall där högre rätt har atl ta ställning till frågor som inte
kommit under den lägre rättens bedömning. Som skäl för undanröjande i dessa fall
brukar åberopas instansordnings-principen. Parternas rättssäkerhet anses
motivera att alla relevanta frågor kan bedömas i minst två instanser.

Avsaknaden
av lagregler leder enligt RU till en viss osäkerhet om vilka förutsättningar
som gäller för undanröjande i de nu aktuella fallen och vilken betydelse som
bör tillmätas parternas inställning. RU har därför i betänkandet om HD och
rättsbildningen (SOU 1986:1) föreslagit att möjligheten för HD att av annan
anledning än rättegångsfel undanröja hovrätts dom lagfästs. I den
lagrådsremiss som nyligen beslutals på gmndval av det nu nämnda belänkandet har
emellertid RU:s förslag i denna del frångåtts och någon aUmän lagregel om
möjligheterna till återförvisning i dessa delar inte tagits upp. Skälen för
detta ställningstagande är att något större behov av en reglering knappast har
visat sig under de 40 år som den nuvarande ordningen har gällt, samtidigt som
en reglering skulle bli lagtekniskt komplicerad. Motsvarande gäller i fråga om
det nu aklueUa förslaget all lagreglera hovrätternas möjligheter att
återförvisa mål till tingsrätt trots att rättegångsfel inte förekommit. Jag
förordar därför att RU:s förslag i denna del inte genomförs.

Som
jag nyss nämnde skall jag slutligen ta upp nägra frågor som rör

reglerna om undanröjande av lagakraftvunna domar efter besvär över

domvilla. Först oeh främst följer av vad jag tidigare har föreslagit att

bristande domförhet inte längre obligatoriskt skall föranleda undanröjan

de efter besvär över domvilla, utan undanröjande skall ske bara om felet

kan antas ha inverkat på målets utgång. Jag har tidigare nämnt några

exempel på fall när de nya reglerna i 50 och 51 kap. medför att hovrätt vid

ell överklagande kan underlåta undanröjande. Sädana fall skall naturligt

vis bedömas på samma sätt vid besvär över domviUa. Dessutom har RU

föreslagit ändringar i 59 kap. I § RB i syfte att förhindra att möjligheten

till besvär över domvilla utnyttjas i fall som rätteligen borde ha hanterats

inom ramen för ett vanligt överklagande av tingsrättens avgörande. Det

ena förslaget tar sikte pä den situationen att domvilla av det slag som inte

obligatoriskt skall föranleda undanröjande har förekommit vid tingsrätten

men hovrätten på parternas begäran har ansett sig kunna underlåta att

undanröja del överklagade avgörandet. Om en av parterna sedan hovrät

tens avgörande vunnit laga kraft anför domvillobesvär under åberopande

av rättegångsfelet, skall högsta domstolen enligt RU:s förslag avvisa be

svärstalan. RU har dessutom påtalat att enligt gällande ordning den som 55

s. 56 Kontrollera mot PDF

både
varit medveten om förekomsten av ett rättegångsfel och haft möjlig- Prop.
1988/89:95 het att vinna rättelse genom ett allmänt rättsmedel men underlåtit
detta kan få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. RU
har ansett atl della bör vara uteslutet när besvären grundas på en omständighet
som i rättegången inte obligatoriskt leder till undanröjande. På grund därav
har RU föreslagit all domvillobesvär av angivet slag inte skall få tas upp till
prövning. Undanlag bör dock enligt RU göras för fall dä klaganden har haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felen.

RU:s
förslag innebär inskränkningar av möjligheterna att anföra besvär över dom
villa som enligt min mening är väl motiverade. De har allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag förordar att förslagen
genomförs. Jag avser att i specialmoliveringen till 59 kap. 1 § RB återkomma
till den närmare utformningen av reglerna.

Undanröjande
i högsta domstolen

Skälen
för de ändringar som jag föreslagit för hovrätlsförfarandel har i stor
utsträckning giltighet även för högsta domstolens del. Även i högsta domstolen
bör således i princip gälla all undanröjande av lägre rätts dom på grund av
rättegångsfel skall vara obligatoriskt endast i de fall som avses i 59 kap. 1 §
nuvarande punkterna 1, 3 och 4 samt i jävsfall och i övrigt få ske endast om
rättegångsfelet har inverkat pä målets utgång och inte kan utan väsentlig
olägenhet avhjälpas i högsta domstolen. På gmnd av högsta domstolens ställning
som prejudikatinstans måste dock utrymmet för vad som utan väsentlig olägenhet
kan avhjälpas i högsta domstolen vara mycket begränsat.

Som
kommer atl framgå av specialmotiveringen till 50 kap. 28 § finns

det ett visst utrymme för hovrätten att på parternas begäran underlåta att

undanröja tingsrättens avgörande trots att ett rättegångsfel förekommit,

vilket både kan antas ha inverkat på målels utgång och inte ulan väsentlig

olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Vid fullföljd av talan mot hovrättens

avgörande utgör emellertid enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 RB den

omständigheten att domvilla förekommit gmnd för högsta domstolen att

meddela prövningstillstånd. 1 motiven till lagmmmel har detta motiverats

med alt det skulle innebära en onödig omgång för en part att först avvakta

fullföljdstidens utgång och därefter anföra besvär över domvilla (prop.

1971:45 s. 90). I fall då visserligen domvilla förekommit vid tingsrätten

och denna inte utan väsentlig olägenhet kunnat avhjälpas i hovrätten men

hovrätten på parternas begäran ansett sig kunna underlåta att undanröja

tingsrättens avgörande förekommer emellertid inte anledning för någon av

parterna att anföra domvillobesvär och följaktligen inte heller skäl för

högsta domstolen att på gmnd av domvillan meddela prövningstillstånd.

Förhällandet kan beaktas utan atl del berörda lagmmmel behöver ändras.

Parts möjlighet att i samband med fullföljd av talan återkalla en i hovrät

ten framställd begäran om att det överklagade avgörandet inte skall un

danröjas torde vara alt bedöma på samma sätt som återkallande av ell i

rättegången gjort medgivande. 56

s. 57 Kontrollera mot PDF

2.4
Frågor om tingsrätternas och hovrätternas Prop. 1988/89:95

sammansättning

2.4.1
Inledande synpunkter

Att
domstolen har en väl avvägd sammansättning är av stor vikt för avgörandets
kvalitet. Vid införandet av 1734 års lag hade varje domstol samma
sammansättning i alla typer av mål. Det var en enkel och lättilläm-pad regel. I
takt med samhällsutvecklingen har mänga typer av mål blivit allt mer komplicerade.
Samtidigt har intresset av hushållning med det offentligas resurser ställt
anspråk på atl de enklare målen avgörs i en mindre sammansättning. Det har mol
den bakgrunden växt fram ett behov av olika sammansätlningsregler för olika
typer av mål. Dessa regler har utformats med hänsyn lill de krav som målen
ställer på domstolens ledamöter. I mål som typiskt sett innehåller juridiskt
komplicerade frågor har det redan i första instans ansetts föreligga ett behov
av flera juristdomare än en. Andra mål, såsom brottmål oeh familjemål,
innefattar bedömningar där lekmannamedverkan anses särskilt värdefull. I vissa
mål, exempelvis fastighelsdomstolsmål, har det återigen ansetts föreligga behov
av att teknisk sakkunskap inom det område som målet rör finns företrädd inom
rätten.

En
princip som har brukat styra utformningen av domförhetsreglerna är att den
högre instansen skall ha en starkare sammansättning än underinstansen. Om
tingsrätten är sammansatt endast av juristdomare, har hovrätten vid avgörande
av målet flera jurisldomare än tingsrätten, och högsta domstolen har flera
juristdomare än hovrätten. Behovet av lekmannamedverkan har i detta sammanhang
ansetts vara störst i första instans. Först år 1977 infördes lekmannamedverkan
i hovrätterna. I högsta domstolen förekommer det ingen lekmannamedverkan.

En
annan princip har varit att man måste se till att reglerna inte blir för
invecklade. Frågan om vilken sammansättning rätten skall ha får inte bli en process i processen. Om en
domstol misstar sig på reglernas innehåll och
avgör ett mål i en felaktig sammansättning, blir det vidare ofta aktuellt för
högre rätt att undanröja domen, vilket medför stora kostnader både för parterna
och samhället.

Frågor
om högsta domstolens sammansättning har behandlats i en nyligen beslutad
lagrådsremiss rörande högsta domstolen och rättsbildningen. 1 dag skall jag ta
upp vissa särskilda frågor rörande tingsrätts och hovrätts sammansättning som
berörts i RU:s slutbetänkande. Det skall påpekas att frågor rörande
domstolarnas sammansättning framdeles kan komma upp även från andra
utgångspunkter. Jag tänker då inte bara på RU:s förslag i 1987 års
delbetänkande om experlmedverkan och specialisering. I den nyligen remitterade
departementspromemorian (Ds 1989:2) Domstolarna i framliden — en idéskiss
förordas omfattande förändringar av domstols verksamheten. Om förslagen i den
promemorian godtas, kan en bredare översyn av domförhetsfrågorna bli
nödvändig.

s. 58 Kontrollera mot PDF

2.4.2 Avgörande av
tvistemål vid tingsrätt med endast en lagfaren domare Prop. 1988/89:95

Mitt
förslag: Tingsrätterna skall kunna avgöra tvistemål som bedöms vara av enkel
beskaffenhet med en enda lagfaren domare även utan parternas samtycke.
Tvistemål som en tingsrätt med parternas samtycke har avgjort med en lagfaren
domare skall inte kunna återförvisas av högre rätt på grund av felaktig
tillämpning av domförhetsreglerna.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget om att mål som med parternas samtycke avgjorts av en lagfaren domare
inte skall kunna återförvisas har berörts av endast en remissinstans, som haft
en lagteknisk synpunkt. RemissutfaUet är blandat när det gäller förslaget om
domförhet med en lagfaren domare i enkla fall oberoende av parternas samtycke.

Skälen för mitt
förslag:

Nuvarande
regler m. m.

Vid
huvudförhandling i tvistemål är en tingsrätt enligt huvudregeln domför med tre
lagfarna domare (1 kap. 3 § RB). I familjemål skall rätten i stället bestå av
en lagfaren domare och tre nämndemän (14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 20 kap.
1 § föräldrabalken). Vid avgörande av mål ulan huvudförhandling och vid sådan
huvudförhandling som hälls i förenklad form är rätten alltid domför med en
lagfaren domare ensam (I kap. 3 § RB). Detsamma gäller vid huvudförhandling i
dispositiva tvistemål som gäller låga värden (1 kap. 3 a § RB).

Den 1 juli 1984 infördes i
1 kap. 3§ femte stycket RB ytterligare ett undantag frän huvudreglerna om all
rätten är domför med tre lagfarna domare och en lagfaren domare och tre
nämndemän. Enligt denna bestämmelse är tingsrätt i tvistemål domför med en
lagfaren domare, när del är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet
att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det.
Bestämmelsen infördes efler förslag av RU, som dessutom hade föreslagit att
ett tvistemål oavsett parternas samtycke skulle fä avgöras av en enda domare,
om del var av enkel beskaffenhet. I propositionen anförde föredragande
statsrådet emellertid att del med en sådan regel fanns risk all
domförhetsfrägan på ett eller annat sätt skulle komma i fokus vid ett
överklagande till hovrätten. Hade man inte klara regler för i vilka fall
tingsrätten var domför med en enda domare, var del enligt föredraganden möjligt
att hovrätten skulle finna atl tingsrätten inte varit domför. Hovrätten skulle
i detta läge vara skyldig att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa
målet. Uppenbarligen borde man enligt föredraganden undvika att tillskapa en
domförhelsregel som i sig ökade risken för återförvisningar. Om man emellertid
tills vidare behöll reglerna om förutsättningarna för huvudförhandling i
förenklad form och domförhet vid sådan förhandling, fick tingsrätterna en viss
möjlighet att handlägga målet inför ensamdomare oavsett parternas in-

s. 59 Kontrollera mot PDF

ställning,
samtidigt som man undvek vissa av de nackdelar som kunde Prop. 1988/89:95
följa av RU:s förslag. Under det fortsatta reformarbetet fick — anfördes det
vidare — ställning tas lill i vad mån man kunde vidga möjligheten att mol
parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare (prop. 1983/84:78 s.
24 f.).

På
regeringens uppdrag har domstolsverket utvärderat den nu nämnda reformen.
Utvärderingen har redovisats i publikationen DV rapport 1987:7. Av rapporten
framgår att den nya regeln medfört lättnader i tingsrätternas arbete och
bidragit till en effektivisering av dömandet. Emellertid har tingsrätterna —
särskilt efler två i domarkretsar mycket uppmärksammade rättsfall (RH 1986:81 1
och II) — blivit förhållandevis restriktiva med att
tillämpa regeln på grund av risken för återförvisning.

Förslag
till nya regler

Som
framgår av avsnitt 2.3 ser jag det som angeläget alt minska antalet fall av
undanröjande och återförvisning. I de fall där tingsrätten och parterna har
varit överens om att det räcker att en domare ingår i rätten i ett tvistemål
anser jag inte att del finns anledning att ha kvar möjligheten för högre rätt
att undanröja tingsrättens avgörande därför att den högre rätten har en annan
uppfattning i domförhetsfrägan. Jag ansluter mig därför till RU:s förslag all
ta bort möjligheten till undanröjande för dessa fall. Lagtekniskt kan del ske
genom att domförheten för dessa fall knyts till huruvida tingsrätten anser det
tillräckligt alt målet avgörs av en domare.

RU
har erfarit all tingsrätterna ibland haft svårigheter alt få besked från
parterna huruvida dessa samtycker till endomaravgörande. RU har dessutom
ansett det tveksamt om det finns sakliga skäl eller ens är lämpligt alt ge
parterna ett så långtgående inflytande på domförhetsfrägan alt envar av dem får
en oinskränkt rätt att inlägga veto mot endomarhandläggning. Man kan enligt RU
inte bortse från att parternas ställningstaganden i denna fråga inte
nödvändigtvis alllid dikteras uteslutande av sakliga och rationella
överväganden. En part kan av taktiska eller liknande skäl, t.ex. för att
fördröja avgörandet, finna del förenligt med sina intressen att motsätta sig
ett endomaravgörande trots att det frän rent sakliga synpunkter inte finns
skäl att kräva en mer kvalificerad sammansättning av tingsrätten. På grund av
det anförda föreslär RU att i RB införs en regel av innebörd att tingsrätten —
oavsett parternas uppfattning i domförhetsfrägan - är domför med endast en
lagfaren domare i mål av enkel beskaffenhet. En av utredningens sakkunniga har
i ell särskilt yttrande avstyrkt förslaget.

Del
torde råda en bred enighet om principen att de mest kvalificerade

tvistemålen skall prövas av fler än en domare. De skäl som talar för en

sådan sammansättning kan variera. I förmögenhetsrättsliga tvister kan det

ofta förekomma svåra rättsliga frågor, som mår väl av att diskuteras under

en överläggning. Även bevisvärdering kan erbjuda sådana svårigheter att

rätlen bör vara sammansatt av flera personer. Stundtals kan ett skäl för att

målet bör bedömas av flera domare vara all del är så omfattande att det 59

s. 60 Kontrollera mot PDF

blir svårt för en person
atl ensam behärska materialet och leda rättegång- Prop. 1988/89:95 en.

Del
sagda skall ses mol bakgmnden av att tingsrätten i 97 procent av tvistemålen
består av en lagfaren domare. Drygt tvä procent avgörs av tre lagfarna domare
och knappt en procent under medverkan av nämndemän. Dessa siffror ger dock inte
något rättvisande mätt på hur myckel arbete som läggs ned pä målen. De mest
arbetskrävande målen är de som avgörs av ett juristkollegium. Det är en viktig
uppgift för lagstiftaren att utforma domförhetsreglerna sä att den
kvalificerade sammansättningen förbehålls de mål där en sådan sammansättning
verkligen behövs.

Erfarenheterna
av 1984 års domförhetsreform visar att parternas avgörande inflytande på
rättens sammansättning kan ge otillfredsställande resultat i vissa fall. I
många mål där det inte råder någon egentlig tvist mellan parterna utan
processen närmast har sin gmnd i tredska eller bristande betalningsförmåga är
det svårt att fä besked frän parterna om deras inställning i
sammansättningsfrågan. Del innebär att dessa mål — som i allmänhet är enkla —
måste sättas ut till huvudförhandling inför flera domare. I andra fall
förekommer del att den som är part i ett enkelt mål motsätter sig atl det
avgörs av ensamdomare för atl fördröja avgörandet.

Denna
ordning innebär en misshushållning med rättsväsendets resurser. Inga vägande
invändningar kan riktas mot att mål av del slag som jag nu har tagit upp avgörs
av ensamdomare. Det är emellertid ogörligt att i lagen exakt ange vilka mål som
bör kunna handläggas av ensamdomare utan parternas samtycke. Det gäller all se
lill att regleringen inte medför att mål som kräver atl fler domare deltar i
avgörandet handläggs av en domare. Del är också viktigt att man inte ulformar
reglerna så all de medför att ett ökat antal tingsrättsdomar undanröjs av
hovrätterna på grund av att tingsrätten inte varit domför. Den kritik som under
remissbehandlingen riklats mot RU:s förslag har också i allmänhet sin grund i
svårigheter av sådan art. Enligt min uppfattning är emellertid de
ofullkomligheter som den nuvarande ordningen är behäftad med så besvärande att
en utvidgning av möjligheterna till endomarhandläggning på något sätt måste
ske.

Är
då den av RU föreslagna avgränsningen — mål av enkel beskaffenhet —
tillräckligt exakt? Rekvisitet har avseende både pä den rättsliga bedömningen
och bevisvärderingen. Ett mål som är så omfattande atl det är svårt att
behärska för en person kan inte heller sägas vara enkelt. Det är klart att en
avgränsning av detta slag kan ge upphov till Iveksamheler. A andra sidan är det
praktiskt tagel omöjligt atl i lagtext åstadkomma en mera preciserad
avgränsning ulan att utrymmet för all tillämpa den nya regeln onödigtvis
inskränks. För egen del anser jag att man med förtroende kan överlämna lill den
enskilde domaren att med ledning av en allmänt hållen regel avgöra frågan om
rättens sammansättning i dessa fall.

En
fråga som har varit föremål för intresse under remissbehandlingen är

risken för all domar som meddelas med stöd av den föreslagna nya regeln

kommer att undanröjas av hovrätten på gmnd av att hovrätten anser att

målet inte varit av enkel beskaffenhet. Enligt de nya reglerom undanröjan

de av lingsrällsavgöranden som jag nyss förordade (avsnitt 2.3) krävs 60

emellertid för att
hovrätten skall fä undanröja tingsrättens dom att den bristande domförheten kan
antas ha inverkat på målets utgång. En sådan regel medför enligt min mening atl
ålerförvisningsfrågorna kan lösas på ett godtagbart sätt, om man inför en räll
för tingsrätten att alltid avgöra mål som bedöms vara av enkel beskaffenhet med
en lagfaren domare.

Jag förordar mot den
angivna bakgmnden att det införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra
tvistemål som är av enkel beskaffenhet med en lagfaren domare oavsett vad
parterna har för uppfattning i domförhetsfrägan. Jag återkommer i
specialmotiveringen med exempel pä mål som bör kunna anses vara av enkel
beskaffenhet.

Prop. 1988/89:95

2.4.3
Sammansättningen i tvistemål vid tingsrätt som rör mindre värden (s. k. småmål)

Mitt
ställningstagande: Inga ändringar genomförs när det gäller
sammansättningsreglerna för småmål.

Utredningens
förslag: Utredningen har föreslagit att det införs en möjlighet till
handläggning inför tre lagfarna domare i småmål och att i gengäld den nuvarande
möjligheten alt tillämpa vanliga tvistemålsregler i mål om mindre värden
avskaffas.

Remissinstanserna:
Remissopinionen är i huvudsak positiv. Av dem som har svarat tillstyrker de
flesta förslaget. JK, domstolsverket, riksrevisionsverkel och Malmö tingsrätt
avstyrker förslaget.

Skälen för mitt
ställningstagande: Den 1 januari 1974 infördes nya regler för tvister där
tvisleföremälels värde vid tingsrätten uppenbart inte uppgår lill ett halvt
basbelopp. Dessa regler innebär bl. a. att rätten i sådana tvister i princip
alltid skall bestå av en lagfaren domare och att parts rätt lill ersättning för
rättegångskostnader begränsats avsevärt. Syftet med reglerna var atl göra
förfarandet enklare och billigare. I vissa fall kan rätlen på yrkande av part
besluta att vanliga förfaranderegler skall tillämpas trots att tvisten rör ell
lågt belopp. Ett sådant beslut skall fallas om parten gör sannolikt att den
bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att målets utgång annars är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

RU har konstaterat att den
omständigheten att tvisteföremälet har ett begränsat värde inte utesluter alt
målet kan vara av komplicerad beskaffenhet, rättsligt eller sakligt eller i
båda dessa hänseenden. Med tanke på sådana mål bör del enligt RU finnas utrymme
för en starkare sammansättning än med en enda domare, framför allt i de fall
där parterna eller någon av dem har önskemål om en mera kvalificerad
sammansättning. Från huvudregeln om endomarbehörighet bör därför enligt RU
göras undanlag för sådana fall. Enligt RU:s förslag kan de åsyftade
undanlagssituationerna lämpligen beskrivas som fall där det med hänsyn till
målels beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att fler lagfarna domare än en
sitter i rätten.

Jag
har förståelse för RU:s förslag. Emellertid finns som jag nämnt

redan en bestämmelse
enligt vilken de särskilda reglerna för småmål inte skall tillämpas om en part
yrkar alt allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den
bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller all utgången annars är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.
Denna ordning tillgodoser i allt väsentligt de syften som ligger bakom RU:s
förslag. Dessutom ger nuvarande regler utrymme för en mer flexibel ordning när
det gäller rätt till ersättning för rättegångskostnader oeh rätt till
hovrättsprövning än vad som skulle bli följden av RU:s förslag. Mol denna
bakgmnd finns det enligt min mening - i varje fall för närvarande - inte
tillräckliga skäl att genomföra förslaget.

Prop.
1988/89:95

2.4.4
Antalet ledamöter i s. k. juristkollegial sammansättning vid tingsrätt

Mitt förslag:
Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att rätten skall bestå av tre
lagfarna domare vid huvudförhandling i tvistemål. Möjligheten att ha fyra
lagfarna domare i rätten avskaffas. Rätlen skall vara domför med två lagfarna
domare, om det inträffar förfall för en av de tre domama sedan huvudförhandlingen
påbörjats.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. I en reservation föreslås att
antalet ledamöter i juristkollegial sammansättning skall minskas till tvä.

Remissinstanserna:
De flesta av remissinstanserna vill att tingsrätterna även i framtiden skall
vara sammansatta med tre domare. Förslagen i övrigt har tilldragit sig ringa
intresse.

Skälen för mitt förslag:
Som jag har nämnt är för närvarande huvudregeln att tingsrätten vid avgörande
av tvistemål skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Det är denna
sammansättning som kallas juristkollegial. Undantagen frän huvudregeln är
emellertid sä mänga att det bara är drygt 2 procent av tvistemålen — omkring 1
500 mål om året — som avgörs i juristkollegial sammansättning.

RU
har övervägt om rätten — i varje fall i vissa mål — borde fä bestå av endast
två lagfarna domare.

Skälen
för att minska antalet domare i juristkoUegial sammansättning till två är att
det blir billigare och enklare. Samhällets kostnader för den tredje ledamoten
är inte obetydliga. Även denne måste sätta av tid för inläsning, förhandling,
överläggning och domskrivning. Även om det enligt nuvarande regler bara är
omkring I 500 mål om året som avgörs i tremanssammansätlning, rör det sig om
mål som kräver mycket tid och arbete för dem som deltar i avgörandet. HärtiU
kommer att det i många tingsrätter tar lång tid att sätta ut mål till
huvudförhandling i tremanssammansättning och att det är långt ifrån alla
tingsrätter som har tre domare knutna till sig.

Om
de förslag till vidgning av möjligheterna till endomarhandläggning som jag nyss
förordade godtas, har man relativt goda garantier för att

flerdomarsammansältningen
förbehålls de mest komplicerade målen. Av remissbehandlingen framgår att det är
en allmän uppfattning inom domarkåren att handläggningen av ett mål i
juristkollegial sammansättning gagnas av att en tredje ledamot deltar och att
en ordning med endast två ledamöter skulle ha vissa komplikationer. Mot den
bakgmnden har jag stannat för att i detta sammanhang inte föreslå någon allmän
möjlighet att avgöra tvistemål med två lagfarna domare.

RU har också föreslagit
att den nuvarande ordningen — att tingsrätten är domför med tre domare och all
högst fyra får sitta i rätten — skall ersättas med en regel enligt vilken
rätten skall bestå av tre lagfarna domare men atl rätten är domför med två
lagfarna domare om en av de tre fär förfall sedan huvudförhandlingen påbörjats.
I likhet med RU ser jag inga avgörande hinder mot att låta en sådan ordning
gälla i de undantagssituationer som det här kan bli fräga om. Jag förordar
därför att förslaget genomförs. Jag föreslår också alt reglerna om rättens
sammansättning i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden och lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål ändras på
motsvarande sätt.

Prop.
1988/89:95

2.4.5
Två lagfarna domare i brottmål i tingsrätt

Mitt
förslag: Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål kunna förstärkas med
en lagfaren domare, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen for mitt
förslag:

Brottmål

För
närvarande finns i I kap. 3 § tredje stycket RB en bestämmelse enligt vilken
tingsrätten i brottmål får bestå av två lagfarna domare — i stället för en
lagfaren domare — jämte nämndemän, om målet beräknas kräva minst fyra veckors
huvudförhandling. Det avgörande motivet för denna möjlighet lill förstärkning
av rätten är att den ensamme lagfarne domaren kan få förfall, vilket medför att
hela huvudförhandlingen måste las om. Självfallet innebär förstärkningen också
fördelar kvalitativt sett, även om något förfall inte inträffar.

Den omständigheten all ett
mål är särskilt komplicerat — utan att kräva minst fyra veckors
huvudförhandling - ger däremot inte möjlighet all förstärka rättens
sammansättning med ytterligare en lagfaren domare. Detta har ibland
kritiserats, främst från domarhåll.

När det gäller
möjligheterna att förstärka rätten pä nämndemannasidan är RB enligt
ordalydelsen i 1 kap. 3 § andra stycket generösare. Här stadgas nämligen att
ytterligare en nämndeman, utöver vad som följer av huvudregeln, får sitta i
rätten om del "behövs med hänsyn lill målels omfattning

eller
någon annan särskild omständighet". Kriterierna för en utökning har alltså
fått olika utformning när det gäller jurisldomare och nämndemän.

Att
ett brottmål är juridiskt mycket komplicerat förekommer förhållandevis sällan.
Det torde framför allt röra sig om vissa mål om ekonomisk brottslighet. Det
behöver inte alltid vara så att huvudförhandlingen i dessa mål tar mycket lång
tid.

Som
RU påpekar skulle det vara av värde om man för brottmålens del kunde närma sig
det synsätt som numera gäller i tvistemål och som utgår från all antalet
lagfarna domare skall bestämmas med utgångspunkt från hur komplicerat målet är.
Samtidigt måste man ha klart för sig att det inte är sakligt motiverat med
flera lagfarna domare annat än i ett mycket litet antal fall. En möjlighet alt
förslärka tingsrätten med en lagfaren domare på grund av målets komplikation
bör enligt min mening införas, men den måste utformas så atl regelns
undantagskaraktär tydligt framgår.

Jag föreslår därför att
den nu gällande regeln om att ytterligare en lagfaren domare får ingå i
tingsrätten i brottmål, om huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst fyra
veckor, ersätts av en regel av innebörd att ytterligare en lagfaren domare får
ingå i rätten om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad. Samma förutsättningar bör gälla för
förstärkning av rätten med en nämndeman.

Prop.
1988/89:95

s. 64 Kontrollera mot PDF

Andra
mål

Reglerna
om rättens sammansättning i familjemål (14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 20
kap. 1 § föräldrabalken) och i fastighetsdomstolsmål (3 § lagen 1969:246 om
domstolar i fastighetsmål) är i det här avseendet likadana som reglerna för
brottmål: Även om den nu förordade ändringen torde vara mindre betydelsefull i
varje fall för familjemålens del förordar jag, med hänsyn till intresset av så
långt möjligt enhetliga sammansättningsregler, att ändringen utvidgas till all
gälla även för familjemälen och fastighetsdomstolsmålen.

1
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar finns en bestämmelse om
förstärkning av länsrätt med en nämndeman som överensstämmer med nuvarande I
kap. 3 § andra stycket RB. Jag ser inte tillräckliga skäl atl nu aktualisera en
ändring av den bestämmelsen.

2.4.6
Antalet nämndemän i tingsrätt

Mitt förslag: Den
nuvarande regeln om att tingsrätten vid avgörande av mål om brott med minst
tvä års fängelse som minimistraff skall bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän upphävs. Även i dessa fall skall tingsrätten normalt bestå av en
lagfaren domare och tre nämndemän.

Utredningens förslag: RU
har föreslagit att fyra nämndemän skall medverka i alla mål där
lekmannamedverkan krävs.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna:
Remissopinionen är övervägande positiv till RU:s Prop. 1988/89:95 förslag. Av
de remissinstanser som har yttrat sig går de flesta på RU:s linje. Flera av dem
anser dock att man då bör överväga en återgång lill systemet med kollektiv
rösträtt för nämndemännen, och några påpekar att kostnaderna för en förändring
inte fär gå ut över annan verksamhet. JK, hovrätten över Skåne och Blekinge
och hovrätten för Övre Norrland vill ha tre nämndemän i alla mål. Nämndemännens
riksförbund och ytterligare två remissinstanser vill ha fem nämndemän i alla
mål.

Skälen
for mitt förslag: Den senaste reformen i fråga om antalet nämndemän vid
tingsrätt trädde i kraft den I juli 1983 efter förslag i prop. 1982/83:126.
Genom denna reform blev tingsrätt vid huvudförhandling i brottmål och
familjerättsliga tvistemål i princip domför med en lagfaren ledamot och tre
nämndemän. 1 mål om brott för vilket del inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick samtidigt
individuell rösträtt efter mönster från vad som redan gällde i bl. a. hovrätt.
I fräga om de närmare skälen för reformen får jag hänvisa lill propositionen
(s. 17 fi)-Sedan den 1 januari 1985 gäller också att fem nämndemän skall delta
i vissa mål om ekonomisk brottslighet.

1983
års reform har kritiserats. Det har gjorts gällande bl. a. atl nämndemännen
inte fyller sin uppgift, om så få som tre deltar, att ordningen med två olika
sammansättningar skapar administrativa problem för tingsrätterna och att
ordningen med individuell rösträtt ger nämndemännen för stort inflytande på
avgörandena. Systemet med två olika sammansättningar har medfört att tingsrätt
i enstaka fall av misstag har handlagt mål i fel sammansättning, vilket
föranlett återförvisning. De riksdagsmotioner som väckts med yrkanden om
ändringar i domförhetsreglerna har emellertid avslagils (se bl. a. JuU
1986/87:25 och 1987/88:29).

Domstolsverket
har på regeringens uppdrag utvärderat 1983 års nämn-demannareform (DV Rapport
1986:4). Av rapporten framgår bl.a. att reformen inte har påverkat frekvensen
av överklagade mål eller andelen domar som ändras av högre rätt efter
överklagande. Däremot visar undersökningen alt antalet skiljaktiga meningar i
domstolarna ökat något, liksom antalet fall där nämndemän överröstat den
lagfarne domaren. Utvärderingen lyder enligt min mening inte på att reformen
inneburit någon försämring av rättskipningen. Den visar vidare all reformen
medfört den minskning av kostnaderna som förutsattes när den genomfördes (jfr
prop. 1986/87:100. bil. 4, s. 68).

RU
har ansett atl del finns visst fog för den kritik som framförts mot den gällande
regeln med två olika nämndemannasammansältningar.

Reglerna
om tingsrätts sammansättning bör vara så enkla alt tillämpa som möjligt. Om
tingsrätten avgör ett mål i fel sammansättning kan det medföra alt hovrätten,
om domen överklagas, tvingas att undanröja domen och återförvisa målet lill
tingsrätten för ny handläggning. En sådan omgång bör i möjligaste mån undvikas.
Risken för ålerförvisning minskar i och för sig om de förslag som jag nämnt i
avsnitt 2.3 godtas men den elimineras inte helt.

Härtill
kommer alt del kan sägas vara principielU felaktigt att den 65

5 Riksdagen I98S/S9. 1 .saml. Nr 95

s. 66 Kontrollera mot PDF

lagfarne domarens
inflytande relativt sett minskar i mål om särskilt grova Prop. 1988/89:95
brott, vilka ju typiskt sett kan antas vara av störst betydelse både från
allmän synpunkt och för parterna. Men alt råda bot på detta genom ändringar i
den nyligen införda ordningen med individuell och lika rösträtt vid
tingsrätterna anser jag uteslutet. Det är inte förenligt med moderna principer
för lekmannamedverkan i beslutande organ.

Enligt
min mening kan man i och för sig åberopa skäl för den nuvarande ordningen med
tre nämndemän i brottmål i allmänhet och fem nämndemän i de allvarligaste
brottmålen. Den bygger på den princip som i andra sammanhang har setts som en
processrättslig ledstjärna, nämligen en smidig anpassning lill vad de olika
målen typiskt sett kräver. Samtidigt kan jag inte undgå att ta intryck av den
opinion som förordar ett enhetligt antal nämndemän. Jag har vid en vägning för
och emot funnit alt enhetlighetens fördelar överväger.

Det
återstår då all ta ställning lill vilken sammansättning som sålunda skall gälla
för alla brottmål där lekmannamedverkan krävs. RU har föreslagit en
sammansättning med fyra nämndemän. Det är enligt RU den naturliga medelvägen
som ger både ett bredare lekmannainflytande än enligt gällande ordning och
mindre risk för lika röstetal.

Del
finns naturligtvis inte något för alla måltyper giltigt svar på vilken
sammansättning som ger den idealiska avvägningen mellan jurist- och
lekmannainflytande. Vissa mål kan vara så enkla atl skälen för all nämndemän
skall delta över huvud taget inte gör sig gällande. 1 en del mål kan det vara
värdefullt med ett så brett lekmannainflytande som möjligt. I vissa brottmål är
de juridiska frågorna så framträdande att flera jurister borde ingå i rätten.

Frågan
om lekmännens inflytande på rättskipningen övervägdes ingående under
förarbetena till de nuvarande domförhetsreglerna. Mol bakgrund av dessa
överväganden anförde föredragande statsrådet att han för sin del inte kunde
finna att det skulle bli någon försämring av tingsrätternas möjligheter all
komma fram till sakligt rikliga avgöranden, om man i normalfallet minskade
antalet nämndemän till tre. Den uppfattningen vinner starkt stöd i domstolsverkets
utvärdering av reformen. Till del sagda kommer all, som flera remissinstanser
påpekat, en ökning av nämndemännens antal rubbar balansen mellan jurist- och
lekmannainflytande, om den nuvarande individuella rösträtten för nämndemännen
bibehålls. Vidare talar — precis som när de nuvarande reglerna infördes — ekonomiska
skäl mot en ökning av antalet nämndemän. Kostnaderna för all öka antalet till
fyra i alla mål kan beräknas till närmare 15 miljoner krom året. Del finns
angelägnare användningsområden för dessa pengar inom domstolsväsendet än atl
finansiera en reform som såvitt kan bedömas skulle sakna egentlig betydelse för
rättssäkerheten.

Det
kan tilläggas att 1983 ärs reform i fråga om antalet nämndemän

kritiserats under påstående att den medfört atl den enskilde nämnde

mannen kommit all sitta i rätten alltför sällan för att få tillräcklig erfaren

het. Olägenheterna i delta hänseende torde emellertid numera vara undan

röjda genom den anpassning av antalet nämndemän i de olika domkretsar

na som skett under år 1988. 66

På grund av det anförda
förordar jag att reglerna i 1 kap. RB ändras så att tingsrätten är domför med
en lagfaren domare och tre nämndemän i alla brottmål där lekmannamedverkan
krävs.

Prop. 1988/89:95

2.4.7
Möjligheten att tillföra rätten särskild juridisk fackkunskap

Mitt förslag:
Tingsrätterna skall, efter mönster från hovrätterna, vid avgörande av tvistemål
och brottmål där flera lagfarna domare ingår kunna byta ul en lagfaren domare
vid tingsrätten mol en annan lagfaren person med specialkunskaper på det område
som är aktuellt i målet. En justering görs i lagen (1976:600) om offentlig
anställning för att säkerställa tillgängen på sädana domare.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks nästan genomgående. Från ett par häll anförs att särskilda
överväganden krävs angående frågan om den nytillkomna ledamoten bör få vara
ordförande vid förfall för den ordinarie ordföranden.

Skälen för mitt förslag:
Genom de år 1985 införda bestämmelserna om handläggningen av mål om s. k.
eko-brott (I kap. 7 och 8 §§, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a § RB) öppnades en
möjlighet all låta en förvaltningsdomare ingå i rätten om det finns behov av
särskild fackkunskap i fräga om skatterättsliga förhållanden. Även utanför
området för denna lagstiftning kan det någon gång förekomma mål i vilka
juridiska specialkunskaper är önskvärda. 1 första hand torde det vara fråga om
skatterättsliga kunskaper, men det kan finnas behov av särskild juridisk
fackkunskap också i andra mål. Exempelvis kan det i vissa mål vid allmän
domstol någon gång uppstå behov av sjörättsliga, försäkringsrältsliga eller
arbetsrättsliga specialkunskaper.

För hovrätternas del kan
behovet av särskild juridisk fackkunskap enligt gällande regler lösas genom all
en person med de önskade kunskaperna adjungeras till rätten. I 62 ij
förordningen (1979:569) med hovrättsinstruktion finns en sådan bestämmelse.
Härigenom kan hovrätten alltså förstärka sin kompelens genom att l.ex. adjungera
en person med behövliga specialkunskaper på det sakområde som är aktuellt i
målet. Även om denna möjlighet inte utnyttjas särskilt ofta, är den i del
enskilda fallet av stort praktiskt värde.

I första instans finns för
närvarande inte någon motsvarande adjunk-tionsmöjlighet. Enligt min mening
talar mycket för att en sådan möjlighet bör tillskapas. 1 vanliga tvistemål bör
vid huvudförhandling som skall hållas inför tre lagfarna domare en av dessa
kunna vara t.ex. domare i en allmän förvaltningsdomstol eller professor vid en
juridisk fakultet. Även i brottmål kan det någon gång föreligga behov av
särskild juridisk sakkunskap också utanför ekomålsområdet. 1 avsnitt 2.4.5 har
jag förordat att tingsrätten i främst särskilt komplicerade brottmål bör få bestå
av två lagfarna domare jämte nämndemän. Om förslaget godtas skapas ett större
utrymme för adjunktion i sådana mål.

En möjlighet till
adjunktion i tingsrätt av det slag som nu sagts kan öppnas genom ändringar i
förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion. Jag avser att senare för
regeringen anmäla frågan om sådana ändringar. I samband med del får ställning
tas till den bl.a. under remissbehandlingen uppmärksammade frågan om en
adjungerad ledamot skall kunna la över uppgiften att vara ordförande vid
förfall för den ordinarie ordföranden.

För att säkerställa
tillgängen på domare för adjunktion i enlighet med det anförda bör en justering
ske i 5 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (jämför även vad jag
anfört i avsnitt 2.4.5).

Prop.
1988/89:95

2.4.8
Antalet lagfarna ledamöter i tvistemål och besvärsmål i hovrätt

Mitt förslag: Den
nuvarande regeln att hovrätt i vissa fall skall vara sammansatt av fyra
lagfarna domare avskaffas när det gäller beslut under förberedelsen i hovrätten.

Utredningens
förslag: Utredningen har föreslagit att regeln avskaffas även för avgöranden i
sak.

Remissinstanserna:
Remissopinionen är blandad.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 2 kap. 4 § första stycket RB är hovrätt i tvistemål
och besvärsmål som regel domför med tre lagfarna ledamöter. Om tingsrätten
bestått av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra lagfarna
ledamöter della i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter får inte delta i
rätten.

RU
har föreslagit all regeln om en sammansättning med fyra lagfarna domare
upphävs. Skälet är i första hand intresset att hushålla med resurserna. RU har
funnit att det inte är säkert att man behöver upprätthålla principen om atl
flera lagfarna domare än i tingsrätten bör delta i hovrät-tsavgörandel. RU har
därvid pekat pä att handläggningen i hovrätten kan vara enklare än i
tingsrätten, eftersom målet redan har bedömts en gång av tingsrätten. Dessutom
förekommer del att hovrätten får pröva processmaterial som inte redan har
bedömts av den lägre instansen, varför det kan hävdas atl jämförelsen med
antalet domare i den första instansen inte generellt är träffande. Vidare har
RU påpekat värdet av att domförhelsregler görs så enkla som möjligt för att
minska riskerna för rättegångsfel.

De
mål som det här är fråga om är de mål som i tingsrätt avgörs av tre lagfarna
domare. 1 avsnitt 2.4.4 har jag redogjort för de skäl som talar för en stark
sammansättning i tingsrätt vid handläggningen av dessa mål. I tingsrätterna
avgörs omkring 1 500 sådana mål om året. Naturligtvis överklagas inte alla
tingsrätternas avgöranden. Från resurssynpunkt har ett genomförande av RU:s
förslag inte någon större betydelse.

Som
jag tidigare nämnt pågår inom justitiedepartementet en översyn av domstolarnas
arbetsuppgifter och organisation, som bl. a. resulterat i atl en
departementspromemoria (Ds 1989:2) nyligen remitterats. Om tankarna i
promemorian vinner gehör, torde del bli aktuellt atl se över domförhels-

reglerna i framför allt
hovrätt och kammarrätt i ett bredare perspektiv. Prop. 1988/89:95 Enligt
min mening talar övervägande skäl för atl man i det sammanhanget också
överväger frågan om det är lämpligt att hovrätten får beslå av endast tre
ledamöter vid överprövning av tingsrätts dom eller beslut i de fall tingsrätten
bestått av tre lagfarna ledamöter.

Som
den aktuella domförhetsregeln nu är utformad gäller den även när hovrätten
avgör preliminärfrågor under förberedelsen, l.ex. frågor om tillstånd att
åberopa nytt processmaterial. Flera av remissinstanserna har föreslagit att
sådana frågor alltid skall kunna avgöras av tre lagfarna domare. Jag delar den
uppfattningen. En sådan reform bör kunna genomföras redan nu. Jag förordar
därför att reglerna i 2 kap. 4 § RB ändras i enlighet härmed.

2.4.9
Vissa lagtekniska frågor m.m.

I
samband med atl domförhetsreglerna för tingsrätt ändras finns del anledning all
se över reglernas lagtekniska utformning.

När
det gäller tvistemål är huvudregeln för närvarande att tingsrätt är domför med
tre lagfarna domare. Som jag tidigare nämnt avgörs emellertid en
överväldigande majoritet av tvistemålen med en enda lagfaren domare. All
förberedande handläggning sköts dessutom i princip av en lagfaren domare. Dessa
förhållanden bör bättre än nu avspeglas i lagtexten. Samtidigt är det
olämpligt att låta tredomarsammansättningen vid huvudförhandling få ställning
av ett mer eller mindre betydelselöst undantag.

Jag
förordar en lagteknisk lösning som innebär att huvudregeln blir att tingsrätt i
både brottmål och tvistemål skall bestå av en lagfaren domare, om del inte är
föreskrivet något annat. I de två följande paragraferna ges föreskrifter om
annan sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål respektive brottmål. I en
särskild paragraf föreskrivs härefter att rätten i vissa andra fall får ha den
sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling. I en därefter följande
paragraf tas de nuvarande särreglerna i I kap. 3 a § för tvistemål om mindre
värden in.

Föreskrifter
om annan sammansättning än enligt huvudregeln finns också i särskilda lagar,
exempelvis äktenskapsbalken.

Den
valda lösningen innebär att det inte blir tillåtet med annan sammansättning än
en lagfaren domare vid exempelvis sammanträde för muntlig förberedelse oeh vid
syn som äger mm utom huvudförhandling. Det innebär formellt sett en nyhet i
förhållande till gällande räll. Det förekommer emellertid knappast i praktiken
att tingsrättema utnyttjar möjligheten till kollegial sammansättning eller
sammansättning med nämndemän vid sådan handläggning.

När
del gäller avgörande av mål utan huvudförhandling oeh prövning av

frågor som hör till rättegången bör det däremot även i fortsättningen -

och då bortser jag frän smämålen — finnas utrymme för flera domare att

delta, om detta någon gång skulle vara nödvändigt med hänsyn lill målets

beskaffenhet. Lagtexten bör utformas i enlighet med detta. 69

2.5
Bostadsdomstolens sammansättning m. m.

Prop. 1988/89:95

s. 70 Kontrollera mot PDF

Mitt
förslag: Intresseledamöter som är förtrogna med förvaltning av
bostadsrättsfastighet skall i hyresnämnd oeh i bostadsdomstolen delta endast
vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap. Reglerna om vilka
intresseledamöter frän fastighetsägarsidan som skall medverka i mål om
hyresfastigheter förenklas. Bostadsdomstolen skall vid prövning som inte avser
själva saken vara domför med tre juristdomare. En mindre ändring genomförs när
det gäller den tid för vilken en ledamot i domstolen skall utses.

Bostadsdomstolens
förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen
för mitt förslag:

Allmänt

Bosladsdomstolen
inrättades år 1975 som överinstans till hyresnämnderna. Regler om
bostadsdomslolens sammansättning och förfarandet inför bostadsdomstolen finns i
lagen (1974:1082) om bostadsdomstol. Enligt 5 § består domstolen av lagfarna
ledamöter, en teknisk ledamot och intresseledamöter. De senare företräder
fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen.
Domförhetsreglerna finns i 12—16§§. Enligt huvudregeln skall domstolen vara
sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Såvitt nu är av
intresse innebär bestämmelserna i övrigt följande. När målet rör en
bostadsrättsfastighel skall de intresseledamöter som företräder
fastighetsägarintressen vara väl förtrogna med förvaltning av sådana
fastigheter. Om målet gäller en hyresfastighet som tillhör en enskild skall
inlresseledamöterna på fastighetsägarsidan vara väl förtrogna företrädesvis med
förvaltning av sådana fastigheter. Rör målet en annan hyresfastighet skall
ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av
hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Ett undantag från reglerna om
medverkan av intresseledamöter gäller enligt 16 §. Enligt denna paragraf får en
lagfareri ledamot ensam företa förberedande åtgärd samt pröva fråga om
avskrivning av mål.

Deltagande av intresseledamöter som är förtrogna med förvaltning av
bostadsrättsfastighet

Bostadsdomstolen
prövar olika slag av tvister som har anknytning till bostadsrällsfastigheter.
De tvister som kan kräva speciella kunskaper om förvaltning av sådana
fasligheter är tvister om rätt till inträde i föreningen (52 §
bostadsrällslagen, 1971:479) oeh tvister om giltigheten av vissa stämmobeslut
(60 § första stycket 1 bostadsrättslagen). Det torde främst ha varit tvister av
dessa slag som föranledde att den nu aktuella intressegmp-

s. 71 Kontrollera mot PDF

pen fick särskild
representation i bosladsdomstolen (jfr prop. 1974:151 s. Prop. 1988/89:95 91).
När lagen om bostadsdomstol tillkom torde del nämligen mera sällan ha
förekommit hyreslägenheter i bosiadsrättshus. Läget är nu ett annat. Genom
tillkomsten av lagen (1982:352) om rätt till faslighelsförvärv för
ombildningtill bostadsrätt och förbudet att med bostadsrätt upplåta lägen-hel
som är uthyrd (2 § tredje stycket och 8 § tredje stycket bostadsrättslagen)
har det blivit vanligt att bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar.
Tvister mellan föreningar och hyresgäster förekommer. Än mer frekventa är
hyreslvister av olika slag, främst rörande besittningsskydd, mellan
bostadsrätlshavare och personer som hyr bosladsrättslägenhet.

Enligt
de nuvarande reglerna skall alltså inlresseledamöterna på faslig-hetsägarsidan
ha erfarenhet av bostadsrättsfasligheter både vid prövning av typiska
bostadsrällsfrågor och vid prövning av vanliga hyresrättsliga frågor som rör
bostadsrättsfasligheter. Bostadsdomstolen har i sin skrivelse lill
justitiedepartementet ansett del vara en olägenhet att likartade frågor kan
prövas i olika sammansättningar. Domstolen har därför föreslagit att de
ledamöter som är förtrogna med förvaltning av bostadsrätts-fastighet skall
delta i rätten endast vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap,
dvs. frågor enligt 52 § och 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen.

För
egen del ser jag del som en fördel att hyresrätlsliga frågor prövas av
ledamöter som har särskild sakkunskap när del gäller sädana frågor. Jag
förordar därför att den av bostadsdomstolen föreslagna lagändringen genomförs.
Motsvarande ändring bör också göras i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder.

Hyresfastighet
som tillhör enskild respektive annan än enskild

Som
jag nämnt inledningsvis är i mål som rör en hyresfastighet frågan om vilka
intresseledamöter som skall della på fastighetsägarsidan beroende av om
fastigheten tillhör enskild eller annan än enskild. Av förarbetena (prop.
1974:151 s. 56 och 117) framgår att tiU gruppen annan än enskild vid sidan av
stat och kommun i första hand hör de allmännyttiga bostadsföretagen. Härmed
avses bolag eller stiftelser som enligt 32 § förordningen (1986:694) om
handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och räntebidrag — eller
motsvarande äldre bestämmelse — av länsbostadsnämnden godkänts som
allmännyttiga. Det finns inte någon fullständig förteckning över dessa
företag, och det kan därför inte uteslutas att domstolens sammansättning någon
gång på grund av förbiseende kan bli felaktig. Enligt förarbetena bör vidare
till gruppen annan än enskild räknas vissa förelag som angivits i första
stycket 3 — 5 kungörelsen (1972:60) om undantag från tillämpningen av lagen om
hyresreglering m.m. De praktiska svårigheterna atl avgöra om ett förelag hör
till någon av dessa kategorier är betydande. Def förekommer att inte ens
förelagen kan ge klara besked.

Bosladsdomstolen
har i sin skrivelse pekat på svårigheterna att i de

angivna fallen utreda vilken sammansättning domstolen skall ha och

hemställt om lagändring i två hänseenden. Först och främst har domstolen 71

s. 72 Kontrollera mot PDF

föreslagit
att begreppen enskild respektive annan än enskild förtydligas i Prop.
1988/89:95 lagtexten, exempelvis efter mönster från 12 kap. 1 § sjätte stycket
jordabalken. Vidare har domstolen föreslagit att reglerna utformas så alt del
inte blir domvilla om domstolen i något fall skulle ha annan sammansättning än
den i första hand avsedda. Enligt domstolen skulle del kunna åstadkommas genom
att del i lagtexten anges atl intresseledamöterna företrädesvis skall vara
förtrogna med förvaltning av respektive huskategori.

Som
jag nämnt i avsnitt 2.4 anser jag all del är angelägel att regler om domstols
sammansättning inte görs onödigt komplicerade. De nuvarande begreppen enskild
respektive annan än enskild har visat sig komplicera den förberedande
handläggningen hos bosladsdomstolen. Den av domstolen föreslagna förändringen
innebär att man skiljer mellan ä ena sidan fastigheter som ägs av staten,
kommun, landstingskommun, kommunalförbund, allmännyuigt bostadsföretag och
aktiebolag som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun och å andra
sidan fastigheter som ägs av någon annan. Det torde innebära en inte obetydlig
förenkling av reglerna. Jag förordar all förslaget i denna del genomförs.

Bostadsdomstolen
har vidare föreslagit att domförhetsreglerna mjukas upp, så att del inte blir
domvilla om sammansättningen någon gång skulle vara annan än den som följer av
en strikt tillämpning av de nämnda reglerna. Mina förslag i avsnitt 2.3 innebär
att bristande domförhet i fortsättningen inte automatiskt medför undanröjande
på grund av domvilla, utan bara när felet kan antas ha inverkat på målets
utgång. Det skulle därför i och för sig kunna sägas att behovet av den
föreslagna lagändringen är ringa. Jag förordar ändå alt domförhetsreglerna
mjukas upp något för atl ge utrymme för en mer flexibel tillämpning. Härigenom
ges domstolen möjlighet atl i undantagsfall handlägga exempelvis ett mål som
rör en fastighet som ägs av en enskild fastighetsägare i en sammansättning som
är avsedd för mål som rör fastigheter som ägs av andra än enskilda.

I
detta sammanhang vill jag nämna att den europeiska domstolen för de mänskliga
rälligheterna inom en nära framtid kan förväntas avgöra ett mål där del bl.a.
är fråga om medverkan av intresseledamöter i vissa fall. Frågan om behovet av
ytterligare ändringar i fråga om bostadsdomstolens sammansättning får bedömas
mot bakgrund av vad domstolen kommer fram till.

Prövning
av vissa processuella frågor

Som
jag nämnt skall bosladsdomstolen i regel vara sammansatt av lagfama

ledamöter och intresseledamöter. Ett undantag är alt enligt 16 § en lagfa

ren ledamot ensam får företa förberedande åtgärder samt pröva frågor om

avskrivning av mål. Bostadsdomstolen har påpekat all det finns ell behov

av all — utöver vad som följer av 16 § — kunna avgöra vissa frågor utan

alt behöva kalla in intresseledamöter. Det kan enligt domstolen gälla

frågor om undanröjande av ett hyresnämndsavgörande av processuella

skäl, t. ex. på grund av återkallelse av talan, rättegängshinder eller domvil

la samt frågor om avvisning av besvär eller stadfästelse av förlikning. Ett

annal exempel som domstolen anfört gäller prövning av rältshjälpsfrågor 72

s. 73 Kontrollera mot PDF

som förekommer i samband
med atl mål avskrivs efter återkallelse av Prop. 1988/89:95 överklagande.
Bostadsdomstolen har föreslagit atl bestämmelserna ändras så alt domstolen vid
prövning som inte avser själva saken är domför även med tre lagfarna ledamöter.

Jag
delar uppfattningen atl det bör finnas möjlighet alt avgöra processuella
frågor utan medverkan av intresseledamöler och förordar alt bostads-domstolens
förslag genomförs. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill
jag nämna att bosladsdomstolen redan enligt gällande regler är domför med en
lagfaren ledamot vid prövning av rätts- ' hjälpsfrågor i samband med måls
avskrivning efter återkallelse av besvärstalan (jämför prop. 1982/83:41 s.
26).

Förordnande
av ledamöter

Enligt
6 § lagen om bostadsdomslol skall ledamot i bostadsdomstolen förordnas för tre
år. Det finns ingen motsvarighet till regeln i 4 kap. 8 § RB, enligt vilken en
ny nämndeman skall utses för den tid som är kvar av förordnandetiden i de fall
en nämndeman avgår i förtid. Del har visat sig finnas ett praktiskt behov av en
sådan regel för atl förordnandelidpunkler-na för ledamöterna skall bli så
enhetliga som möjligt. Jag föreslår därför att 6 § lagen om bostadsdomstol
kompletteras med en regel enligt vilken, om en ledamot avgår under
tjänstgöringstiden, en ny ledamot skall utses för återstående tid.

3 Ikraftträdande

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 september 1989.
Övergångsbestämmelser krävs när det gäller vissa regler. Jag återkommer till
detta i specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals
förslag lill

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän,

4.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6.
lag om ändring i lagen
(1969:249) om domstolar i fastighetsmål,

7.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

8.
lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9.
lagom ändring i lagen
(1974:1082) om bostadsdomslol, 73

s. 74 Kontrollera mot PDF

2.
lagom ändringi lagen (1976:600)
om offentlig anställning, samt Prop. 1988/89:95

3.
lagom ändringi vattenlagen
(1983:291).

Del under 10 angivna lagförslaget har upprättals i samråd med chefen
för civildepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1
kap.

De
förändringar som föreslås när det gäller reglerna om tingsrätts sammansättning
har, i enlighet med vad som utvecklats i avsnitt 2.4.9, föranlett omarbetning
av de grundläggande domförhetsreglerna. Som en huvudregel har angivits alt
tingsrätten är domför med en lagfaren domare, om inte annat är föreskrivet.
Därefter har domförhetsreglerna för huvudförhandling delats upp på två
paragrafer, en för tvistemål (3 a §) och en för brottmål (3 b §). Därefter
följer regler om att tingsrätten även i andra fall än vid huvudförhandling kan
ha kollegial sammansättning eller sammansättning med nämndemän (3 c §) och
regler om obligatorisk endomarhandläggning i tvistemål om små värden (3 d §).

/
kap 3 §

Paragrafen
innehåUer i sin nuvarande lydelse sammansätlningsregler både fdr tvistemål och
brottmål.

Som
en grundläggande domförhelsregel för all handläggning vid tingsrätterna har i
förslaget angivils all rätten skall beslå av en lagfaren domare, om det inte är
föreskrivet något annal. Denna regel avser både förberedande handläggning och
avgörande av mål. Regeln är obligatorisk, vilket innebär atl det inte är
tillåtet med starkare sammansättning om del inte är särskilt föreskrivet.
Tingsrätten får således — till skillnad från vad som hittills gällt — inte
bestå av fler än en domare vid exempelvis sammanträde för muntlig förberedelse
eller vid bevisupptagning eller syn på stället utom huvudförhandling.
Föreskrifter om annan sammansättning finns i de följande paragraferna i 1 kap.
RB. Det finns också en del särbestämmelser om tingsrätts sammansättning vid
prövning av vissa speciella mål. Här märks främst reglerna i äktenskapsbalken
och föräldrabalken om handläggning av familjemål.

1
kap. 3a§

Paragrafen
innehåller i sin nuvarande lydelse regler om sammansättningen i tvistemål om
mindre värden, s.k. småmål. Dessa regler har i förslaget flyttats till den nya
1 kap. 3 d §.

Den
nya lydelsen av paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts

domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Som en huvudregel har i 74

s. 75 Kontrollera mot PDF

första
stycket angivits alt tingsrätten skall bestå av tre lagfarna domare. Prop.
1988/89:95 Möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare har
avskaffats (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.4).

I
andra stycket föreskrivs all rätten skall bestå av en lagfaren domare när
huvudförhandlingen hålls i förenklad form. Formellt sett innebär förbudet mol
en sammansättning med tre lagfarna domare i delta fall en nyhet. Det blir
emellertid en följd av det i föregående paragraf föreskrivna förbudet mot en
sådan sammansättning vid sammanträde för muntlig förberedelse.

I
tredje stycket, som motsvarar den nuvarande regeln i I kap. 3 § femte stycket
RB om möjlighet till avgörande av mål med en enda domare när det är
tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet, föreskrivs alt rätten i vissa
fall är domJör med en i stället för tre domare. I dessa fall är det således
inte förbjudet att tre domare deltar i rätten. Möjligheterna till
endomarsammansättning har utvidgats i enlighet med vad som utvecklats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2. Först och främst kommer möjligheten lill
endomarhandläggning till användning i den situationen att parterna samtycker
till denna sammansättning och rätten anser den tillräcklig.

1
första hand är naturligtvis målets beskaffenhet avgörande för om det är
tillräckligt med en enda domare. Generellt kan sägas att det inte bör komma i
fråga att mål med omfattande muntlig bevisning avgörs med en enda domare. Om
det förekommer svåra rättsfrågor bör det i regel också föranleda att tre domare
deltar. Det är dessutom naturligt att domarens egna kunskaper och erfarenhet på
del i målet aktuella ämnesområdet i viss mån får inverka pä bedömningen. Jag
vill i detta sammanhang påpeka att bestämmelsen är tillämplig även i
familjemål. Det är i sådana mål naturligt att särskild hänsyn tas till
parternas önskemål om alt målet avgörs av en ensamdomare.

Med
den utformning bestämmelsen nu fåll torde det knappast bli aktuellt för högre
rätt all återförvisa målet pä grund av bristande domförhet, även om den högre
rätten skulle finna att målet bort avgöras i en större sammansättning.

Enligt
den föreslagna regeln är tingsrätten, oavsett parternas samtycke, domför med en
lagfaren domare också i den situationen att målet är av enkel beskaffenhet. Det
är svårt att på ett allmängiltigt sätt definiera vad som menas med atl målet är
av enkel beskaffenhet. Ett exempel som nämnts i den allmänna motiveringen är
mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har
att göra med betalnings-svårigheter än med sakliga invändningar mot kravet.
Även sådana förmögenhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda
lättillämpade rättsregler, exempelvis vardagliga mål inom köprätten och avtalsrätten,
bör, om bevisningen inte är omfattande, ofta kunna bedömas som enkla. Det
ligger i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mera komplicerade
och av den anledningen inte kan avgöras av en enda domare med stöd av den nu
aktuella regeln.

Bestämmelsen
i tredje stycket är tillämplig även i familjemäl. Mål om

underhållsbidrag lill barn är inte sällan sä enkla att de bör kunna avgöras

av en lagfaren domare oavsett om parterna samtycker till det. Däremot bör 75

s. 76 Kontrollera mot PDF

tvistiga vårdnadsmäl i
regel inte avgöras av en lagfaren domare utan Prop. 1988/89:95 parternas
samtycke.

Även
i fastighetsdomstolsmål gäller RB:s regler om endomarbehörighet, se 4 § lagen
(1969:246) om domstolar i faslighetsmål. Många mål om skadeståndsanspråk mot
hyresgäst, krav på betalning av hyra och yrkanden om förpliktande all avflytta
på grund av underiålenhel atl betala hyra torde vara av enkel beskaffenhet i
lagrummets mening.

Paragrafens
j(/rfrrfe stycke innehåller den i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2,
föreslagna nya regeln om domförhet med tvä lagfarna domare om en av de tre
domarna i fullsutten rätt får förfall sedan huvudförhandlingen påbörjats.

Ikap3b§

Paragrafen
innehåller regler om hur tingsrätt skall vara sammansatt vid huvudförhandling i
brottmål.

Första
stycket innehåller huvudregeln all rätten skall vara sammansatt av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Den nuvarande regeln om en sammansättning med fem
nämndemän i vissa grova brottmål har utgått. De överväganden som ligger bakom
förändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.6.

Andra
stycket innehåller den regel om endomarkompetens i mål om lindrigare brott som
nu står i I kap, 3 § femte stycket.

Tredje
stycket ger en möjlighet att öka antalet ledamöter i rätten, om det föreligger
särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Rätten
kan förslärkas med en lagfaren domare och/eller en nämndeman. Regeln har
kommenterats i den aUmänna motiveringen, avsnitt 2.4.5. Möjligheten till
förstärkning bör i första hand utnyttjas i mycket omfattande mål. I mål som är
juridiskt myckel komplicerade kan möjligheten att anlita ytterligare en
lagfaren domare också utnyttjas.

/
kap. 3c§

I
paragrafen föreskrivs att tingsrätten, utan hinder av reglerna i 1 kap. 3 §,
vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör
till rättegången får ha samma sammansättning som vid huvudförhandling.

Uttrycket/raor.?(?w
hör till rättegången förekommer även i 16 kap. 2 § och 29 kap. 2 §. Angående
tolkningen av uttrycket kan bl.a. hänvisas till Norstedts nya kommentar till
rättegångsbalken, s. 16:6 f Exempel på frågor som kan behöva prövas av
fullsutten rätt är svårbedömda frågor om rättegängshinder. Ibland kan det också
vara lämpligt att svåra frågor om tillålande av bevisning som aktualiseras
inför en huvudförhandling prövas av samma domare som skall delta i
huvudförhandlingen.

I
tvistemål om mindre värden är det aldrig tillåtet att flera domare deltar

(jfr 1 kap. 3 d §). 76

s. 77 Kontrollera mot PDF

Ikap3d§ Prop. 1988/89:95

Paragrafen
innehåller de bestämmelser om mål om mindre värden som hittills har återfunnits
i 1 kap. 3 a §.

lkap.8§

Hänvisningen
i första stycket har ändrats på grund av övriga ändringar i
sammansättningsreglerna.

Regeln
i andra stycket om en sammansättning med fem eller sex nämndemän har utgått.

Sista
stycket har utgått, eftersom en hänvisning till särskilda sammansättningsregler
införts i 3 §.

2
kap. 4 §

Paragrafen
innehåller de grundläggande domförhetsreglerna för hovrätt. Första stycket har
ändrats sä atl preliminärfrågor under beredningen alltid kan avgöras med tre
domare, även i de fall där tingsrätten har bestått av tre domare. Ändringen har
kommenterats i den allmänna motiveringen, avsniu 2.4.8.

I0kap.8a§

Paragrafen
innehåller en fommregel för s.k. småmål. Den har ändrats redaktionellt på grund
av den ändrade redigeringen av 1 kap.

12
kap 9§

1
paragraf ens första stycke har en numera föråldrad regel om vadeanmälan utgått.

18kap.8a§

Paragrafen
innehåller regler om rättegångskostnader i s. k. småmål. Den har ändrats
redaktionellt på grund av den ändrade redigeringen av 1 kap.

35
kap 13 §

Paragrafens
andra stycke reglerar frågan om förnyat upptagande i högre

rätt av bevis som i målet upptagits i lägre rätt. För att betona rättens

ansvar för avgörandet av frågan om omhörande har, som utvecklats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5), den nu gällande regeln om parternas

inflytande pä frågan tagits bort. Som framhållits i den allmänna motive

ringen är avsikten dock att parternas uppfattning i frågan även fortsätt

ningsvis i praktiken skall beaktas. 77

s. 78 Kontrollera mot PDF

47kap 3 och 4B' Prop. 1988/89:95

1
paragraferna har felaktiga hänvisningar lill 2 § i samma kapitel ändrats.

49
kap 9

I
paragrafen har en numera föråldrad regel om vadeanmälan tagits bort.

50
kap 10 S

Paragrafen
reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig sedan genmälet har kommit in
till hovrätten.

Huvudregeln
är atl den fortsatta förberedelse som kan bli erforderlig skall ske genom
skriftväxling. Regeln härom i andra stycket är oförändrad.

I
tredje stycket har införts den i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.5,
föreslagna regeln om sammanträde under förberedelsen. Som framgått är avsikten
att ett muntligt inslag i förberedelsen skall uppfattas som ell undanlag. För
att markera det har det i bestämmelsen angivits att sammanträde får hällas om
det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. Sammanträdet bör således
vara till klar fördel för handläggningen. Vid bedömningen av om så är fallet
bör hovrätten väga in de kostnader för samhället och för parterna som en extra
inställelse vid rätten kan föranleda. Syftet med sammanträdet bör vara att reda
ut vilka omständigheter och bevis som åberopas eller vilka bevisleman som är
aktuella. Syftet kan också vara atl planlägga den fortsatta handläggningen. Däremot
bör hovrätten inte kalla lill ett sammanträde enbart för att undersöka möjligheterna
till föriikning. Det hindrar naturligtvis inte att hovrätten under ett
sammanträde kan ta upp frågor om förlikning (jämför vad som sägs om förlikning
i avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).

Det
är naturligtvis framför allt i dispositiva tvistemål som det blir aktuellt med
sammanträde under förberedelsen. Men även i indispositiva mål kan en muntlig
förberedelse ibland ha positiv effekt, inte minst när det gäller planläggningen
av omfattande mål.

Beträffande
kallelse till sammanträde under förberedelsen gäller 11 kap. 5 § och 9 kap. 7 §
RB. Det innebär atl en part är skyldig att inställa sig personligen, om hans
närvaro kan antas främja syftet med sammanträdel. I så fall skall hovrätten
också förelägga parten vite.

1
paragrafens fjärde stycke har införts en möjlighet att hälla sammanträde per
telefon. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i prop. 1986/87:89, s.
199-201.

50
kap 12 §

Paragrafen
innehåller i sin hittillsvarande lydelse en regel om muntligt

förhör under målets beredning. Denna regel har utgått och ersatts av den

nya regeln i 10 § tredje och fjärde styckena.

I sin nya lydelse innehåller paragrafen en regel om rättens skyldighet all 78

s. 79 Kontrollera mot PDF

utöva materiell
processledning under förberedelsen. Regeln har kommen- Prop. 1988/89:95
lerats i avsnitt 2.2.6.

Regeln
har utformats som en hänvisning till motsvarande regel för
tingsrättsförfarandet. Tingsrätt och hovrätt har i princip samma skyldigheter
när del gäller att klarlägga parternas ståndpunkter m. m. Trots det är det
klart alt den materiella processledningen i hovrätt vanligen inte behöver vara
lika långtgående som vid tingsrätten.

Det
kan slutligen nämnas alt det i många fall av mer komplicerad natur kan vara
lill stor fördel för handläggningen, om hovrätten under förberedelsen av målet
gör en sammanfattning av parternas ståndpunkter i analogi med reglerna för
tingsrätt i 42 kap. 16 § RB.

50
kap 25 §

Paragrafens
tredje stycke, som reglerar möjligheten atl i tvistemål åberopa

nya
omständigheter och bevis, har ändrats. Andringen har kommenterats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.4.

1
den nya lydelsen har regeln om att parten skall göra sannolikt all han haft
giltig ursäkt tagits bort. Det torde inte innebära någon förändring jämfört med
vad som nu gäller. Vad parten skall göra är atl redogöra för de omständigheter
som enligt hans mening bör medföra att del nya åberopandet bör tillåtas.
Bedömningen av om det föreligger giltig ursäkt ankommer på hovrätten.

1
sin nya lydelse avser paragrafen inte indispositiva mål. Del innebär ingen
skillnad i förhållande till vad som tidigare ansetts gälla. Det bör
understr>'kas alt onödig bevisning i alla mål liksom nu kan avvisas med stöd
av 35 kap. 7 § RB.

50
kap 26 §

Paragrafens
första stycke innehåller regler om undanröjande på grund av vissa grova
rättegångsfel. De fel som avses är sådana fel som utgör domvilla enligt 59
kap. I § 1 —3, i den av mig föreslagna lydelsen. I enlighet med vad som nu
gäller skall sådana fel föranleda hovrätten att undanröja tingsrättens dom
oberoende av om felet påverkat målets utgång och oberoende av vad parterna
anser. Skillnaden i förhållande till den gällande ordningen är atl bristande
domförhet inte utgör ett sådant fel. Beträffande skälen härför hänvisas till
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

50
kap 28 §

Paragrafen
innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om un

danröjande på grund av rättegångsfel som inte är grova. 1 sin nya lydelse

innehåller paragrafen regler om undanröjande på grund av andra rätte

gångsfel än sådana som avses i 26 eller 27 §. Den omfattar således dels

bristande domförhet och vissa andra grova rättegångsfel, dels också rätte

gångsfel som inte är grova. Den är som hittills konstruerad så atl hovrätten

får undanröja tingsrättens dom bara om vissa i paragrafen angivna förut- 79

s. 80 Kontrollera mot PDF

sättningar är uppfyllda.
Liksom nuvarande regel innebär den föreslagna Prop. 1988/89:95 regeln också
all, även om dessa förutsättningar är uppfyllda, hovrätten har ett visst
handlingsutrymme när del gäller frågan om undanröjande och återförvisning skall
ske eller ej.

För
all hovrätten skall fä undanröja det överklagade avgörandet krävs för det
första all felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det överensstämmer
med vad som hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova. Det torde också
överensstämma med vad som hittills gällt för sådana grova rättegångsfel som
inte avses i 50 kap. 26 § första stycket (se NJA II 1943 s.
652 och Welamson, Rättegång VI,
andra upplagan, s. 135). Men när det
gäller bristande domförhet, som hittills alllid föranlett undanröjande, är det
en nyhet.

Som
exempel på fall där bristande domförhet inte kan antas ha inverkat pä målets
utgång kan nämnas att tingsrätten har felbedömt en fråga om giltigt förhinder
för en nämndeman (jfr 1 kap. 3 b § första stycket andra meningen i förslaget)
och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har
deltagit i hela rättegången. Om avgörandet i ett sådant fall har varit
enhälligt, kan det finnas fall där det saknas anledning alt anta att frånvaron
av en nämndeman har inverkat pä målets utgång. Andra exempel kan hämtas från
områden där det finns domförhelsregler enligt vilka ledamöter med särskild
sakkunskap skall ingå i rätten. Om domstolen i ett mål där sådana regler gäller
felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär del
givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha
blivit om domstolen haft räll sammansättning.

En
andra förutsättning för undanröjande enligt paragrafen är alt felet inte utan
väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Det överensstämmer med vad som
hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova och torde också motsvara
gällande rätt beträffande grova rättegångsfel som inte avses i 50 kap. 26 §
första stycket (se de tidigare nämnda uttalandena i NJA 11 1943 och i Welamson,
Rättegång VI). Det kan hävdas all denna förutsättning teoretiskt
sett alltid är uppfylld när det i hovrätten visar sig att tingsrätten inte
varit domför, eftersom del kan anses tveksamt om bristande domförhet hos
underinslansen någonsin blir avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt.

Enligt gällande 28 § krävs
för att hovrätten skall fä undanröja ett tings

rättsavgörande i tvistemål av annan anledning än att rättegångsfel som

avses i 26 eller 27 § förekommit alt felet å"ueropas av part. Del kravet
har

tagits bort. Alla rättegångsfel skall beaktas självmant av hovrätten. När del

uppkommer fråga om undanröjande av ett avgörande enligt denna para

graf skall parterna emellertid enligt sista meningen i allmänhet få tillfälle

att yttra sig i frågan. Som nyss nämndes ger reglerna hovrätten möjlighet

all, trots att de formella förulsättningarna för undanröjande är uppfyllda,

underlåta en sådan åtgärd t. ex. om hänsynen till parternas intressen starkt

talar för del. Om rällegångsfelel beslår i att tingsrätten inte varit domför,

bör för att hovrätten skall underiåta alt undanröja tingsrätlsavgörandet

krävas alt båda parter önskar del. Även vid andra typer av rättegångsfel

bör parternas samstämmiga begäran ibland kunna föranleda att tingsrätts- 80

s. 81 Kontrollera mot PDF

domen inte
undanröjs. Om felet är av mer allvarlig art, exempelvis om en Prop.
1988/89:95 tingsrätt medvetet åsidosatt en domförhelsregel, bör dock
domstolsdisciplinära faktorer få ökad tyngd och undanröjande således ske utan
hänsyn till parternas inställning.

Det kan tilläggas att parternas uppfattning när del gäller
frågan om undanröjande också är värdefull när det gäller att ta ställning till
om ett rättegångsfel kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet.

Om hovrätten i ett domvillofall pä parternas begäran
underlåter att undanröja det överklagade avgörandet, bör parterna givetvis inte
kunna få avgörandet undanröjt i högsta domstolen på grund av samma domvilla. I
detta hänseende hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.3, och i specialmotiveringen till 59 kap. 1 §.

Hovrätten behöver inte inhämta parternas uppfattning om
det är uppenbart att det inte behövs. Vid bagatellartade fel kan det vara
klart att det överklagade avgörandet inte skall undanröjas oavsett vad parterna
tycker.

Paragrafen reglerar inte frågan vilken del av den
överklagade domen som kan undanröjas. Enligt nuvarande regler gäller vid
undanröjande på grund av grovt rättegångsfel att hovrätten har möjlighet att
undanröja även en del av domen som inte har överklagats (50 kap. 26 § tredje
stycket i dess hittillsvarande lydelse). Det finns inget stadgande om hur
motsvarande fråga skall bedömas vid undanröjande på grund av rättegångsfel som
inte är grovt (jämför dock Welamson, Rättegång VI, andra upplagan 1978 s. 130). Del får emellertid
anses ligga i sakens natur alt ett undanröjande av en del av domen som inte har
överklagats endast bör komma i fråga vid sådana rättegångsfel som utgör
domvilla enligt bestämmelserna i 59 kap. 1 §RB.

Det bör slutligen påpekas att hovrätten, när man upptäcker
ett domförhetsfel som inte bör föranleda ålerförvisning, ändå bör uppmärksamma
tingsrätten på felet, t.ex. genom atl sända en kopia av hovrättens avgörande i
denna fråga till tingsrätten.

51 kap. 10 tj

Paragrafen reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig
sedan genmälet har kommit in lill hovrätten. 1 tredje och fjärde styckena har
införts de regler om sammanträde under förberedelsen som redovisats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.5. När det gäller tillämpningen av
bestämmelserna hänvisas till specialmoliveringen till 50 kap. 10 §.

51 kap 12ii

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en
bestämmelse om förhör under målets beredande. Denna bestämmelse har utgått och
ersatts av de nya reglerna i 51 kap. 10 § tredje och fjärde styckena. Kvar i
den förevarande paragrafen finns en regel om inställande av den som är anhållen
eller häktad lill sammanträde under förberedelsen.

6 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

s. 82 Kontrollera mot PDF

51 kap 23 a § Prop. 1988/89:95

Paragrafen
reglerar frågan hur ingående hovrättens prövning av skuldfrågan behöver vara
när ett överklagande inte riktats mot denna fråga utan enbart mot exempelvis
påföljden. Beträffande bakgrunden hänvisas till den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.2.3.

Den
del av skuldfrågan som hovrätten under vissa förhållanden inte behöver pröva är
frågan huruvida den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Om en person
som åtalats för att ha skjutit en annan person till döds och dömts för mord
överklagar och yrkar strafllindring, är hovrättens prövningsskyldighet
begränsad såvitt avser frågan huruvida vadekäranden avlossat det dödande skottet.
Däremot inskränker paragrafen inte hovrättens skyldighet att beakta frågan
huruvida brottet är mindre grovt, och bör rubriceras som dråp. Inte heller är
skyldigheten att pröva uppsåtsfrågan eller exempelvis frågan om gärningen
begåtts i nödvärn inskränkt enligt paragrafen. Om tingsrätten dömt den
tilltalade för bedrägeri som beställ i att han lämnat vissa oriktiga uppgifter,
och överklagandet endast avser påföljden, ar enligt paragrafen hovrättens
prövningsskyldighet inskränkt endast beträffande frågan om den tilltalade
lämnat de uppgifter som åklagaren påstått. När del däremot gäller frågan om
uppgifterna var oriktiga eller om de medfört förmögenhetsöverföring innebär
paragrafen ingen inskränkning av prövningsskyldigheten.

Skyldighet
alt pröva frågan om den tilltalade begått den åtalade gärningen fastän domen
inte överklagats beträffande denna fråga föreligger enligt paragrafen i tre
undanlagsfall. Det första fallet är om det föreligger något förhållande som
skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade enligt 58
kap 2 § RB. Det vanligaste fallet torde bli att ny bevisning åberopas som
sannolikt skulle ha lett till frikännande.

Del
andra i paragrafen avsedda fallet är all det föreligger något förhållande som
skulle kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av domvilla. Det
bör påpekas att hovrätten i vissa domvillofall är skyldig att undanröja
tingsrättens dom jämlikt 51 kap. 26 § RB. I de fall då det inte blir aktuellt
med undanröjande, skall hovrätten ändå enligt denna bestämmelse pröva frågan om
den tilltalade har begått den åtalade gärningen, oavsett om tingsrättens dom
överklagats i den delen.

Del
tredje fallet då hovrätten enligt paragrafen har skyldighet alt pröva frågan om
den tilltalade har begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats
beträffande denna fråga är när utgången vid tingsrätten i den delen
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag.

Det
är självfallet inte meningen all hovrätten skall behöva detaljstudera målet ur
dessa aspekter. Som regel bör det åligga parterna att ta initiativ lill en
prövning av ifrågavarande slag.

Vad
som nu har sagts tar närmast sikte på fall där åtalet endast avser en

gärning.
I fall där åtalet avser flera gärningar blir saken mera komplicerad.

I
allmänhet har tingsrätten fastställt en gemensam påföljd för gärningarna.

Utgångspunkten
är att hovrätten enligt grunderna för 30 kap. 3 § och 51

kap.
24 § RB inte får ingå i prövning av en gärning som inte avses i

vadeinlagan.
Om vadelalan endast innehåller ett ovillkorligt yrkande om

s. 83 Kontrollera mot PDF

mildring eller skärpning
av den gemensamma påföljden, anses det att Prop. 1988/89:95 tingsrättens
bedömning av skuldfrågan inte lill någon del vunnit laga kraft. Hovrättens
skyldighet att pröva skuldfrågan är emellertid begränsad i enlighet med vad som
sägs i förevarande paragraf Om återigen vadetalan uttryckligen riktar sig
endast mot den straffrättsliga bedömningen av en viss gärning — eventuellt med
yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda
yrkande — anses alt skuldfrågan skall prövas endast beträffande denna gärning
men påföljdsfrågan beträffande samtliga gärningar. 1 dessa fall har alltså
tingsrättens fällande dom beträffande de gärningar som inte avses med vadetalan
vunnit laga kraft, och inte ens en så begränsad prövning som avses med
paragrafen kommer i fråga. Se vidare angående dessa frågor Welamson, Rättegång VI, andra upplagan sid. 64 ff.

Med
anledning av påpekanden under remissbehandlingen bör det understrykas att
paragrafen naturligtvis inte innebär att hovrätten skall underlåta att
föranstalta om bevisupptagning rörande gärningen, om sådan bevisupptagning är
av betydelse i påföljdsfrågan.

51
kap 26.§

Paragrafen,
som är likalydande med 50 kap. 26 §, reglerar hovrättens möjlighet att
undanröja ell tingsrättsavgörande pä grund av domvilla. Beträffande motiven
lill lagändringen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

51
kap 28 §

Paragrafen
innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om undanröjande på grund
av rättegångsfel som inte är grova. I sin nya lydelse innehåller den regler om
undanröjande på grund av andra rättegångsfel än sädana som avses i 26 eller 27
§. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna hänvisas tiU
specialmoliveringen till 50 kap. 28 §.

59
kap I§

Paragrafen
innehåller regler om undanröjande av lagakraftvunna avgöranden efter besvär
över domvilla. I första stycket har bristande domförhet utgått som en
domvillogmnd som obligatoriskt skall föranleda undanröjande. Bristande domförhet
ingår enligt förslaget i punkt 4 och skall föranleda undanröjande endast om
felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Paragrafens
andra stycke är nytt. Det begränsar möjligheterna atl åberopa sådana fel som
avses i första stycket 4 i vissa fall. Den som vill åberopa ett sådant fel
måste göra sannolikt att han varit förhindrad att åberopa felet i rättegången
eller ha haft någon annan giltig ursäkt för att inte göra det.

Ett
rättegångsfel bör i första hand avhjälpas vid den domstol där felet

har begåtts eller, om det inte går, i högre rätt efter överklagande. Det bör 83

s. 84 Kontrollera mot PDF

inte läggas en part till
last att han inte uppmärksammar ett rättegångsfel i Prop. 1988/89:95 sådan
tid all han kan åberopa del i samband med ell vanligt överklagande. Det är
också i fortsättningen utgångspunkten för regleringen i det nu aktuella
hänseendet.

När
det gäller resningsansökningar är parternas rätt all göra gällande nya
omständigheter och bevis inskränkt. Några sådana inskränkningar har hittills
inte funnits beträffande besvär över domvilla. Del har inneburit all även den
som både varit medveten om atl ett rättegångsfel har begåtts och haft möjlighet
att få rättelse genom atl överklaga domen på vanligt sätt men underlåtit det,
kunnat få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. Detta
förfarande blir i fortsättningen uteslutet i de fall besvären grundas på en
omständighet som inte obligatoriskt leder till undanröjande. Bestämmelsen i
paragrafens andra stycke innebär att domvillobesvär enligt första stycket 4
inte får tas upp till prövning. Undantag görs för fall då klaganden haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felet.

Del
kan inträffa att en part åberopar ett rättegångsfel redan under rättegången men
att domstolen finner att hans yrkande om undanröjande inte skall bifallas. Det
kan ifrågasättas om parten dä bör ha möjlighet att anföra besvär över domvilla
under åberopande av samma fel. Med hänsyn till att det i många fall råder
förbud mot fullföljd av talan mot hovrätts -och i vissa fall tingsrätts —
avgörande har jag inte ansett det lämpligt att begränsa rätten till
domvillobesvär i sådana fall. Därför har avvisningsbes-tämmelsen begränsats
till atl avse besvär som grundas på en omständighet som inte tidigare åberopats
i målet.

Som
nämnts i specialmotiveringen till 50 kap. 28 § kan det förekomma fall då det
förekommit ett grovt rättegångsfel men parterna vill att domen trots det inte
skall undanröjas. 1 sädana situationer kan hovrätten underlåta all undanröja
domen. Det säger sig självt att en part dä inte bör kunna anföra besvär över
domvilla under åberopande av samma rättegångsfel. Det nya andra stycket innebär
att hans besvär skall avvisas. Om han har begärt att hovrätten skall underlåta
att på grund av felet undanröja domen, kan han aldrig anses ha haft giltig
ursäkt för att inte åberopa det.

59
kap 2 §

Paragrafen
innehåller regler om besvärstid m. m. för besvär över domvilla. Den har ändrats
med hänsyn till ändringarna i 1 §.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringarna
föresläs träda i kraft den I september 1989. De ändrade

sammansättningsreglerna bör inte gälla i fall dä huvudförhandling på

börjats före ikraftträdandet. De nya reglerna i 50 kap 25 § om inskränk

ningar i rätlen all åberopa nytt processmaterial i hovrätten bör inte gälla

när tingsrättens avgörande har meddelats före ikraftträdandet. Övergångs

bestämmelserna har utformats med hänsyn härtill. 84

s. 85 Kontrollera mot PDF

5.2
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken Prop. 1988/89:95

14
kap 17 §

Paragrafen
innehåller regler för tingsrätts sammansättning i äktenskapsmål och mål om
underhåll. Den har omredigerats för att den bättre skall korrespondera med
huvudreglerna om sammansättning i I kap. RB.

1
första stycket har paragrafens tillämpningsområde inskränkts till atl gälla
huvudförhandlingen. Vid sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling
gäller således RB:s regler. Del innebär ingen saklig skillnad i förhållande
lill vad som nu gäller på grund av den nuvarande bestämmelsen i andra meningen
i paragrafens första stycke.

Den
nuvarande andra meningen i paragrafens första stycke stadgar atl tingsrätten är
domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Vid
huvudförhandling finns det sådana domförhelsregler för huvudförhandling i
förenklad form, huvudförhandling i mål om mindre värden och huvudförhandling
när endomarprövning är tillräcklig med hänsyn till målels beskaffenhet, om
parterna samtycker till det. Avsikten har emellertid aldrig varit att den frän
smämälslagen hämtade regeln om endomarprövning i mål om mindre värden skall
gälla i familjerättsliga mål. För alt klargöra detta har i paragrafens nya
lydelse regeln om endomarprövning vid huvudförhandling utformats som en
hänvisning lill den föreslagna 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena RB. Del
innebär att rätten skall bestå av en lagfaren domare vid huvudförhandling i
förenklad form och att rätten är domför med en lagfaren domare om rätten anser
det tillräckligt atl en domare sitter i rätlen och parterna samtycker lill det
eller målet är av enkel beskaffenhet.

1
detta sammanhang hänvisas till vad som i specialmotiveringen till I kap. 3 a §
RB anförts om tillämpning av paragrafens tredje stycke i familjemäl.

Paragrafens
andra stycke innehåUer den i nuvarande tredje stycket intagna regeln om bibehållen
domförhet trots att en nämndeman fär förfall.

Paragrafens
tredje stycke innehåller en regel om förstärkning av rätten med en lagfaren
domare och en nämndeman i speciella fall. I paragrafens nuvarande andra stycke
finns en möjlighet att förstärka rätten med en nämndeman. Den nya bestämmelsen
är likadan som den som föresläs gälla enligt RB. När det gäller skälen för den
nya bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.5. Del
bör påpekas att det i familjemäl i praktiken sällan torde förekomma behov atl
utnyttja möjligheten till förstärkning av rätten.

Paragrafens
sista stycke är oförändrat.

14
kap 18 §

1
paragrafen har en felaktig hänvisning till 2 kap. 4 § RB rättats.

s. 86 Kontrollera mot PDF

övergångsbestämmelserna Prop. 1988/89:95

Den
nya lydelsen av 14 kap. 17 § innebär mindre ändringar av sammansättningsreglerna.
En övergångsbestämmelse har införts för fall då en huvudförhandling har
påbörjats före ikraftträdandet.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om

skiljemän

l
3 a § har hänvisningen lill RB:s regel om rättens sammansättning i mål om låga
värden ändrats på grund av omredigeringen av 1 kap. RB.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om

handläggning av domstolsärenden

l
6 § har reglerna om rättens kollegiala sammansättning ändrats så att
möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare avskaffats, i
enlighet med vad som föreslås för tvistemål. Däremot har det inte ansetts
föreligga behov att i ärendelagen nu införa någon motsvarighet till regeln atl
tingsrätt i tvistemål är domför med två lagfarna domare vid förfall för den
tredje domaren.

Övergångsbestämmelserna
till lagen (1969:258) om ändring i ärendelagen har ändrats på grund av att
möjligheten lill en sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:164) med

vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

1
4 § har reglerna om rättens sammansättning ändrats så all möjligheten lill en
sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner, i enlighet med vad som
föreslås för tvistemål. Dessutom har föreskrivits att rätten är domför med två
lagfarna domare vid förfall för den tredje domaren.

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om

domstolar i fastighetsmål

3 §

Tredje
stycket innehåller föreskrifter om möjligheter till utökning av antalet
ledamöter i speciella fall. I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 2.4.5 har
rekvisilen för förstärkning utformats likadant för lagfarna ledamöter och
nämndemän.

4§

1
paragrafen föreskrivs alt fastighetsdomstol är domför med en lagfaren

ledamot i samma utsträckning som föreskrivs för tingsrätt. Bestämmelsen

har ändrats för atl klargöra vilka regler i det omredigerade 1 kap. rätte

gångsbalken som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångs- 86

s. 87 Kontrollera mot PDF

balken
är det inte förbjudet med starkare sammansäUning vid handlägg- Prop.
1988/89:95 ning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhandling i
förenklad form.

4a§

Hänvisningen
lill RB:s regel om rätlens sammansättning i mål om låga värden har ändrats på
grund av omredigeringen av 1 kap. RB.

Övergångsbestämmelserna

Övergångsbestämmelserna
har utformats pä samma sätt som övergångsbestämmelserna lill lagen om ändring
i rättegångsbalken.

5.7 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

(1972:429)

En
hänvisning i 20 § till reglerna om s. k. småmål har ändrats på grund av den nya
redigeringen av 1 kap. RB.

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder

5
§ innehåller regler om hyresnämnds sammansättning. Reglerna om vilka
inlresseledamöter som skall delta på fastighetsägarsidan i mål med anknytning
till bosladsrällsfaslighel har ändrats. När det gäller skälen till ändringen
hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

5.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1082) om
bostadsdomstol

6§

1
paragrafen har införts en regel om utseende av en ny ledamot när en ledamot i
domstolen avgår i förtid.

12
§

Paragrafens
andra stycke är nytt. Det ger möjlighet att avgöra frågor som inte avser själva
saken i en sammansättning utan intresseledamöter.

Till
de frågor som kan handläggas i den nya sammansättningen hör

frågor om undanröjande av ett nämndavgörande av processuella skäl, t. ex.

återkallelse, rättegängshinder eller domvilla, samt frågor om avvisning och

ålerförvisning. Även stadfäslelse av förlikning får anses falla under den

nya bestämmelsen (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 767). Också

då det överklagade nämndavgörandet hänför sig lill själva saken kan den

fullföljda talan vara begränsad till en processuell fråga, l.ex. res judicala

eller rättegångskostnad. 87

s. 88 Kontrollera mot PDF

13
§ Prop. 1988/89:95

Paragrafens
hittillsvarande andra stycke innehåller regler om vilka intresseledamöter som
skall della när domstolen är sammansatt med sju ledamöter. Reglerna om vilka
intresseledamöler som skall delta pä fastighetsägarsidan har ändrats i
enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.5. I samband härmed har reglerna
delats upp pä tvä stycken.

När
det gäller mål som rör hyresfastigheter, är sammansättningen beroende på vem
som äger fastigheten. Den tidigare ägarkategorin "annan än enskild"
har preciserats på sätt framgår av lagtexten. Med allmännyttigt bostadsföretag
avses bolag eller stiftelser som enligt 32 § förordningen (1986:694) om
handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och räntebidrag — eller
motsvarande äldre bestämmelse — godkänts som allmännyttiga. Lagtexten har
vidare ändrats så att det anges att de ifrågavarande
iniresseledamöternayo>e/rarfeiv(.s skall vara väl förtrogna med förvaltning
av respektive huskalegori. Härigenom ges domstolen möjlighet att undantagsvis
handlägga exempelvis ett mål som rör en fastighet som ägs av en enskild
fastighetsägare i en sammansättning som är avsedd för mål som rör fasligheter
som ägs av andra än enskilda.

Även
reglerna om när inlresseledamöterna på fastighetsägarsidan skall vara förtrogna
med förvaltning av bostadsrältsfastigheler har ändrats i enlighet med vad som
föreslagits i avsnitt 2.5.

Paragrafens
tredje stycke innehåller regler om vilka intresseledamöter som skall della på
hyresgästsidan. Dessa regler har inte ändrats.

14§

Hänvisningen
till 13 § har ändrats på gmnd av att denna paragraf har delats upp i tre
stycken.

5.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om
offentlig anställning

5
kap 1 §

Paragrafen
har ändrats för att möjliggöra den i avsnitt 2.4.7 föreslagna adjunktionen av
förvallningsdomare i allmän domstol även utanför området förs.k. ekomål.

5.11 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291)

13
kap. 4 § innehåller regler om när vattendomstol är domför med endast

ordföranden. Paragrafen har redigerats om för atl det klarare än f n. skall

framgå i vilka fall den gäller. TiU skillnad från vad som gäller enligt

rättegångsbalken är del inte förbjudet med starkare sammansättning vid

handläggning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhand

ling i förenklad form. Det säger sig självt att regeln i andra stycket inte har

avseende på huvudförhandlingar som hälls inför en lagfaren domare en

sam. 88

s. 89 Kontrollera mot PDF

6
Hemställan Prop. 1988/89:95

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att lagrådets yttrande
inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i
äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän,

4.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

8.
lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9.
lag om ändring i lagen
(1974:1082) om bostadsdomstol,

10. lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning samt

11. lag
om ändring i vattenlagen (1983:291).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Lagrådet Prop. 1988/89:95

Utdrag
ur Protokoll vid sammanträde 1989-03-07

Närvarande:
justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet
Åke Bouvin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i
äktenskapsbalken,

3.
lagom ändring i lagen
(1929:145)om skiljemän,

4.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i tryckfrihetsmål,

6.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7.
lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),

8.
lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9.
lag om ändring i lagen
(1974:1082) om bostadsdomslol,

10.
lagom ändring i lagen
(1976:600) om offentlig anställning samt

11.
lagom ändring i vattenlagen
(1983:291).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Lindström. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken

Inledning

Lagrådsrémissen
utgör ett ytterligare led i pågående reformprogram rörande arbetsformerna inom
domstolsväsendet, och den avser atl framför allt förenkla och effektivisera
hovrätlsförfarandel, så att arbetet i hovrätt kan koncentreras till de mer
betydelsefulla frågorna.

Förslaget innehåller vissa
klargörande regler för hur ingående hovrätten

behöver pröva själva skuldfrågan i brottmål när bl. a. endast påföljdsfrå

gan överklagats. Vidare föreslås justering av de regler som gäller för

omhörande av muntlig bevisning och för möjligheterna att åberopa nytt

material i hovrätten. Även hovrättens ansvar för målets beredande beto

nas genom nya bestämmelser. Nya regler föreslås också om högre rätts

möjligheter att undanröja ett avgörande frän lägre domstol och återförvisa

målet till den domstolen. Förslaget innebär därjämte även vissa ändringar

i bestämmelserna om tingsrätts och hovrätts sammansättning. Departe

mentschefen framhåller, alt de föreslagna förändringarna är avsedda att

skapa bättre fömtsättningar för en ändamålsenlig handläggning av tviste

mål och brottmål i hovrätt. Syftet är att i högre grad än för närvarande 90

s. 91 Kontrollera mot PDF

anpassa förfarandet till
vad det enskilda målet kräver och att koncentrera Prop. 1988/89:95
hovrätternas resurser till de mera komplicerade frågorna.

Lagrådet
anser de angivna strävandena förtjäna starkt stöd. Det är av värde atl man
förbättrar möjligheterna för hovrätt att inrikta arbetet på kvalificerade
prövningsuppgifter. Med de budgetmässigl snäva ramarna inom domstolsväsendet
blir del fö. en nödvändighet att något göra avkall på vissa principer som
hittills ansetts böra gälla för processen i andra instans.

Under
flerfaldiga paragrafer framförs i remissen förslag som rör spörsmålet om
undanröjande av lägre rätts avgörande oeh om återförvisning. Lagrådets
synpunkter i dessa delar har sammanförts under 59 kap. 1 § nedan.

35
kap. 13 §

Remissförslaget
går ul på alt förevarande paragrafs andra stycke skall ändras så, att där
avsedda bevis behöver tas upp på nytt endast om hovrätten finner del vara av
betydelse för utredningen. Den nuvarande regien om partsinflytande skall alltså
tas bort ur paragrafen.

Lagrådet
har inte någon erinran mot förslaget och de särskilt anförda skäl som uppbär
detta (avsnitt 2.2.4 under mbriken Behovet av omhörande av vittnen m. fl.). I
sammanhanget vill lagrådet endast göra påpekandet atl remissprotokollet (i
andra stycket under nämnda mbrik) kan förmedla intrycket att aktuell
bestämmelse inte skulle inbegripa de i senare bestämmelser närmare reglerade
tilltrosfallen. Men dessa är åsyftade även här. Och klart är atl, när tilltrosfaU
är i fräga, hovrätt bör i tillämpningen ta samma hänsyn tiU parts yrkande, som
om nuvarande bestämmelse hade ställ kvar orubbad. Denna handläggningsnorm kan
förutsättas bli iakttagen utan att den kommer lill uttryck i förevarande
paragrafs text.

50
kap. 25 §

1
remissförslagets andra stycke i förevarande paragraf återkommer departementschefen
nu för de disposiliva tvistemålens del med i princip samma förslag som
framlades i remissförslaget i 1971 års lagstiftningsärende (ingående skildrat
i avsnitt 2.2.4). På tillskyndan av dåvarande lagråd fick bestämmelsen dock en
något vidsträcktare omfattning, föranledd främst av omsorgen om att minska
risken för materiellt oriktiga avgöranden.

De
skäl som nu anförs för alt på nytt pröva den snävare uppläggningen, som nära
anknyter till vad som gäller för högsta domstolens vidkommande (55 kap. 13 §),
anser sig lagrådet kunna godtaga. Detta sker under instämmande i vad
departementschefen sagt om att nyheten medför en (ökad) risk för felaktiga
domar jämte de därtill närmast anknytande reflexionerna; avsnitt 2.2.4 tredje
stycket frän slutet, dock fränsett sista meningen.

Reservationen
i sist gjorda hänvisning gäller följande mening i remiss

protokollel: "I den män (det nya) materialet har betydelse för utgången 91

s. 92 Kontrollera mot PDF

kan parlen i allmänhet
göra sannolikt all han haft giltig ursäkt för sin Prop. 1988/89:95
underlåtenhet all åberopa materialet redan i tingsrätten."

Lagrådet
vill för sin del i princip se saken alldeles tvärtom: ju viktigare ny
omsländighel/nyll bevis är, desto större krav bör gälla för all del skall anses
ursäktligt all parlen förbisett saken i tidigare instans. Lagrådet sympatiserar
i den delen med vad som anfördes av 1971 års lagråd i dess i remissprotokollel
citerade ullålande (jfr även Welamson, Rättegång VI, 1978,
s 88 och 177).

Del
sist sagda hindrar inte atl lagrådet rent allmänt ansluter sig till vad som i
remissprotokollet i övrigt anförs därom all vad som i hovrättsprocessen är att
anse som giltig ursäkt bör få ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i
HD (avsnitt 2.2.4 med dess hänvisning till 1971 års prop.). Redan gällande
praxis i skilda hänseenden ger anvisning om att tolkningen av uttrycket
"giltig ursäkt" får skifta, beroende på i vilket sakligt sammanhang
som det blir relevant (se särskilt Welamson a. a. s. 87 ff., 177 f 189 ff och
220 f)

Lagrådet
kan anföra ett exempel på att, vid HD:s tillämpning av 55 kap. 13 §,
åberopandet av en ny omständighet först i Högsta domstolen ingalunda skulle
vara mer ursäktligt därför atl den nya omständigheten var av synnerlig relevans
för målets kärnfråga. Frågan kom upp i det rättsfall som finns refererat i NJA
1978 s. 317 men utan att frågan blivit omnämnd i referatet (HD:s mål T 34/77).
Huvudförhandlingsprotokollet - vars förstående förutsätter att läsaren är
någorlunda insatt i rättsfallels enskildheter och centrala problemställning —
utvisar följande:

Ombudet
för Stenbacksbolaget (ss. en av två rev.kde) uppger: Bengt Stenback har den 6
mars 1978 påträffat handlingar utvisande att Sten-backsbolagel bildades först
någon gång i oktober 1973. Det datum, den 5 juni 1973, som i
aktiebolagsregistret angivits för bolagets bildande är sålunda felaktigt.
Stenbacksbolagel åberopar därför som ny omständighet i målet att beslut om
Stenbacksbolagets bildande fattades först i oktober 1973. Till styrkande av
nämnda omständighet yrkar Stenbacksbolaget att de nu påträffade handlingarna
får åberopas som bevisning.

Bengt
Stenback uppger: Han har varit sjuk sedan 1974 och har först nu erinrat sig
förekomsten av vissa handlingar angående bildandet av Stenbacksbolaget.
Handlingarna, som han tidigare trodde vara förkomna, har återfunnits i hans
bostad.

Ombudet
för den andra rev. kdn (Johansson) uppger: Även Johansson åberopar den av
Stenbacksbolaget nu angivna omständigheten ävensom bevisningen härför. De av
Stenbacksbolaget nu åberopade handlingama har tidigare varit okända för
Johansson. Därest Johansson ej äger åberopa handlingarna som bevisning,
förmenar Johansson att hinder föreligger för huvudförhandling.

Ombudet
för rev. sdn (Salén & Wieander) uppger, att Salén & Wicander bestrider
Stenbacksbolagels och Johanssons yrkanden att fä åberopa ny omständighet i
målet och ny bevisning.

Högsta
domstolen häller enskild överläggning. Härefter meddelar Högsta domstolen
följande BESLUT

Stenbacksbolaget
och Johansson har som ny omständighet i målet åbero

pat all Stenbacksbolaget bildats ej den 5 juni 1973 ulan först någon gäng i

oktober samma år samt yrkat att få förebringa bevisning härom. Varken 92

s. 93 Kontrollera mot PDF

Stenbacksbolaget
eller Johansson har emellertid gjort sannolikt atl om- Prop. 1988/89:95
ständigheten eller bevisningen icke kunnat åberopas vid tingsrätten eller i
hovrätten eller att eljest giltig ursäkt förelegat för underlåtenheten
härutin-nan. Med stöd av 55 kap. 13 § rättegångsbalken finner Högsta domstolen
all omständigheten och bevisningen ej får åberopas.

51kap.
23a§

Remissprotokollels
avsnitt 2.2.3 och specialmoliveringen till förevarande paragraf innehåller en
ingående redogörelse och diskussion beträffande gränserna för hovrättens
prövning, när överklagandet i sig inte alls eller endast i mindre mån ställer
skuldfrågan i förgrunden. Vanliga typfall är atl överklagandet inriktas enbart
på påföljdsfrågan eller på skuldfrågan för en av flera gärningar och därjämte
påföljdsfrägan, rent allmänt eller begränsat till den effekt för påföljden som
bör följa vid ändrad bedömning av den enskilda gärningen; åtskilliga varianter
kan förekomma.

Lagrådet
anser det högst lillfredsställande all nu upptagits fråga om lagstiftning för
att tillskapa närmare hällpunkter för hovrätternas bedömningsramar i
hithörande, myckel omdiskuterade frågor.

En
tekniskt sett lämplig riktlinje för en reform på del ifrågakomna området är en
sådan modell som utredningen tillhandahållil och remissförslaget byggt vidare
på. Denna innebär i sak att det uppställs en presumtion för atl hovrätten i en
skuldfråga — med begreppet bestämt med större eller snävare omfattning — skall
kunna falla tillbaka på tingsrättens bedömning, men samtidigt att omprövning
skall förekomma om det föreligger särskilda förhållanden i det enskilda
fallet, något som lagrådet vill benämna genombrottsrekvisit (av beskaffenhet
att föranleda att presumtionen för visst mål bryts helt eller i något
hänseende). Del förefinns ett funktionellt samband mellan presumtionens sakliga
omfattning och genombrottsrekvisilens räckvidd och styrka som är att beakta vid
regleringens utformning: Begränsas presumtionen till atl avse enklare och typiskt
sett mer lältbedömda förhållanden, kan genombrottsrekvisiten ges en snäv
avfattning; risken för fel är mindre. Ges presumtionen ett mer vittomfattande
tillämpningsområde, inbegripande frågor av en typ där mer intrikata problem kan
länkas komma under bedömning, kan naturligen anföras skäl för atl en något
lägre tröskel bör gälla för att genombrottsrekvisit skall få utlösa
omprövning.

Remissförslaget
anknyter uppenbariigen till den försiktigare av de nu

skisserade presumtionstyperna. Förslaget begränsas sålunda till situatio

nen atl tingsrätten funnit att den tilltalade "begått den åtalade
gärningen".

Motiveringen utvisar, all den föreslagna regleringen får en avgjort snäv

räckvidd. Den avsedda begränsningen av hovrältsprövningen får sålunda

avseende bara på del objektiva händelseförloppet som inbegrips i åtalets

gärningsbeskrivning; med fog beskriver remissprotokollel sin föreslagna

prövningsbegränsning som gällande del av skuldfrågan. Nuvarande om

fattning av hovrätts prövningsskyldighet för de ifrågavarande målen skulle

däremot slå kvar oförändrad när det gäller uppsåtssidan och en rad andra

förhållanden av slraffrältslig betydelse för skuldfrågan (rubriceringsfråga, 93

s. 94 Kontrollera mot PDF

effekten
av brottet, preskription, nödvärn och liknande). I konsekvens Prop.
1988/89:95 med denna snäva avgränsning av 23 a § ligger all man i
remissförslaget ansett sig kunna ge genombrottsrekvisiten en strängt avgränsad
räckvidd, nämligen efter förebild av vad som gäller för extraordinär dispens i
HD (54 kap. 10 § andra stycket 2).

Lagrådet
vill för sin del anmäla viss tveksamhet om en så begränsad inskränkning i fräga
om hovrätts prövningsskyldighel kommer alt innebära någon verkligt
betydelsefull arbetslättnad för hovrätterna såvitt angår de ifrågakomna målen;
en rad straffrättsliga, till skuldfrågan hänförliga bedömningar skulle som
nämnts kvarstå oförändrade, jämfört med nuläget.

Lagrådet
vill därför väcka frågan om — efter de mångåriga erfarenheterna av de berörda
målens problematik — liden inte nu är mogen all löpa linan ut och för dessa mål
uppbygga regleringen så att den får avse skuldfrågan i hela dess vidd. För
hovrätterna skulle det säkerligen vara av värde om de i sina arbetsrutiner
kunde bygga på att del gäller en presumtion för att — såvitt gäller mål av nu
aktuell art — tingsrättens bedömning av skuldfrågan skall stå sig. Som enda
molindikation skulle då gälla att ell genombrottsfaktum skall ha kommit lill
synes i det särskilda fallet. Som lagrådet redan nämnt finns det anledning att
utforma genombrottsrekvisiten något mer generöst ju vidsträcktare presumtionen
görs; lagrådet återkommer strax härtill.

Lagrådet
kan först som sist anvisa en lagleknisk väg att uppnå atl presumtionen ges en
omfattning som inbegriper allt som brukar hänföras till den allmänt brukade,
tekniska termen skuldfrågan; en ringa nyansering i utkanten därav berörs strax.
Förevarande paragraf skulle i så fall ingressvis ges följande lydelse:

"Har
tingsrätten funnit atl den tilltalade skall dömas för den åtalade

gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall

hovrätten pröva frågan endast om ."

Ett
uttryckssäll sådant som del nu angivna fångar in skuldfrågan såsom den
företeelse vilken står som särskiljbar från påföljdsfrågan. Bestämningen såsom
lagrådet utformat den inbegriper inte brottsrubriceringen, men det är närmast
en fördel all hovrätten därvidlag blir obunden av en presumtion. Med sistnämnd
reservation kommer att inbegripas subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt
inverkande omständigheter av sådan art som förut nämnts.

En
fördel — utöver del gynnsamma för hovrätternas arbetsrutiner som

lagrådet vill eftersträva — är atl den skisserade presumtionens räckvidd

(med gärningsbegreppel i centrum och ej bara gärningens "begående")
slår

i god harmoni med en del andra regleringar i RB, gällande fullföljd,

rättskraft och annat. Särskilt kan framhållas 29 kap. 2 § som anger omröst-

ningsleman i brottmål och som i punkt 1 anger såsom särskilt tema: frågan

om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedö

mas. Med sina båda led fångar det uttryckssättet in skuldfrågan i dess

helhet väsentligen i enlighet med vad lagrådet vill fä fram med sin nyss

angivna lokution (frånsett brottsrubriceringen, se i övrigt prop. 1988/89:2

s. 13 och särskilts. 18). 94

s. 95 Kontrollera mot PDF

Med en för sitt
tillämpningsområde vidgad presumtionsregel blir det, Prop. 1988/89:95 såsom
lagrådet förut framhållit, ett visst behov av att ej utforma genombrottsrekvisiten
allför snävt. Remissförslagels anknytning till 54 kap. 10 § första stycket 2
har den fördelen att där finns en färdig lagteknisk lösning som ulvisar en
metod att på snävast möjliga sätt peka ut en säkerhetsventil, utgörande en
sista rest av HD:s gamla ändringsdispens. Lagrådets vidsträcktare syftemål med
en mer omfattande presumtionsregel gör det naturiigt att utforma
genombrottsrekvisiten något mer generöst. Kvalifikationerna
"grov/grovt" framför orden förbiseende respektive misslag synes
därför kunna utgå.

Om
också ordet "uppenbarligen" bör utgå kan vara mer tveksamt. Del
spörsmålet hänger samman med det synsätt hos lagstiftaren som för HD-processen
kommit till uttryck i 54 kap. 12 §, nämligen att vid dispensprövning hänsyn
behöver tas endast lill omständigheter som har åberopats av sökanden.
Molivledes har i remissförslaget uttalals all samma grundsals bör gälla i nu
förevarande sammanhang. Det vore en fördel om denna grundsats vad angår
hovrättsprocessen kom till uttryck i lagtexten. Sker detta blir behovet av
ordet "uppenbariigen" i den nya lagtexten måhända mindre
framträdande.

På
grund av det anförda föreslår lagrådet, att den nya 51 kap. 23 a § utformas
enligt följande:

"Har
tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och
överklagas domen beträffande annal än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan
endast om

1.
det i---- domvilla eller

2.
målels utgång vid tingsrätten i
samma del (uppenbarligen) beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande
fråga som avses i första stycket I eller 2 behöver hänsyn tas endast till
omständigheter som har åberopats av part."

Bestämmelsen
har avfattats med tanke på enbroltsfall. Om vid fler-brollsfall ett av brotten,
jämte påföljdsfrågan, avses med överklagandet blir skuldfrågan beträffande det
utpekade brottet att pröva på vanligt sätt medan övriga brott bör anses falla
under paragrafens presumtion.

Under
55 kap. 15 § lar lagrådet upp frågan om icke en motsvarighet till här
förevarande bestämmelse måste bli gällande även i HD-processen.

55
kap. 15 §

A)
Remissförslaget innebär, all de nuvarande reglerna i 50 kap. 12 § och

51 kap. 12 § om förhör under förberedelsen i hovrätt ersätts med nya regler

om muntlig förberedelse som placeras i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10 §. När

det gäller rättegången i HD finns för närvarande en hänvisning i 55 kap.

15 § till reglerna om förhör i 50 kap. 12 § och 51 kap. 12 §. Eftersom 55

kap. 15 § däremot inte innehåller hänvisningar till 50 kap. IO ij och 51 kap.

10 §, får förslaget till följd alt den nuvarande möjligheten atl hålla förhör

under förberedelsen i HD formellt sett försvinner. Det har uppenbarligen

inte varit avsikten. Dessutom torde det vara lämpligt att HD får samma 95

s. 96 Kontrollera mot PDF

möjlighet att hålla
muntlig förberedelse som hovrätten. Lagrådet föreslär Prop. 1988/89:95
därför alt 55 kap. 15 § första stycket förses med hänvisningar till de båda
sista styckena i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10 §.

B)
Under 51 kap. 23 a § har lagrådet nämnt, att en följdändring i rubricerade
paragraf aktualiseras.

Genom
sist angivna bestämmelse begränsas hovrättens skyldighet att i brottmål pröva
vissa frågor som inte uttryckligen omfattas av ett överklagande. Någon
motsvarande begränsning har inte föreslagits för HD:s del.

Behovet
av en begränsning i enlighet med förslaget är naturligen större i hovrätt än i
HD. Enligt lagrådels mening är det emellertid inkonsekvent att tillskapa en
ordning som medför risk för atl HD blir tvungen att pröva frågor som hovrätten
kunnat avstå från att pröva. Lagrådet föreslär därför, att HD:s
prövningsskyldighet begränsas på samma sätt som föreslås för hovrätternas del.
Enklast kan det ske genom att 55 kap. 15 § första stycket förses med en
hänvisning till 51 kap. 23 a §.

Ett
exempel må anföras för alt belysa det sist sagda. Utan det föreslagna tillägget
kan HD bli tvungen att pröva frågor som hovrätten kunnat avstå frän att pröva.
Ett sådant fall är all en tilltalad överklagar en tingsrätts dom till hovrätt
endast beträffande ett förordnande om utvisning. Om hovrätten fastställer
tingsrättens dom i utvisningsfrägan och den tilltalade söker revision angående
samma fråga skulle enligt remissförslagets text HD, sedan prövningstillstånd
meddelats, bli skyldig att ingå i prövning av ansvarsfrågan i dess helhet
vilket däremot hovrätten inte varit skyldig all göra på grund av stadgandet i
51 kap. 23 a § (jfr NJA 1979 s. 478 och 1980 s. 337). En sådan ordning vore
givetvis inte rimlig.

59
kap. 1 §

Särskilda
rättsmedel är avsedda för sädana fall, dä en ny prövning anses påkallad trots
atl ett slutgiltigt avgörande redan föreligger. Ett särskilt rättsmedel är
besvär över domvilla (59 kap. 1 §). Rent faktiskt fyller detta stadgande ett
vidare ändamål än som nyss sagts därigenom att vissa bestämmelser hänvisar till
regler i 59 kap. 1 §. Pä det sättet kan frågor om dom villa komma upp till
prövning även efler ordinärt överklagande.

Enligt
de nuvarande reglerna i 59 kap. 1 § skall den lägre rättens avgörande
undanröjas på grund av domvilla, om målet har tagits upp trots att det
förelegat ell rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant
beakta (punkten 1), om rätlen inte varit domför (punkten 2), om domen givits
mot någon som inte varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i
målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång
(punkten 3), om domen är sä mörk eller ofullständig, att det inte framgår
därav, hur rätten dömt i saken (punkten 4), eller om i rättegången förekommit
annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång (punkten
5).

Hänvisning
lill 59 kap. 1 § finns i 50 kap. 26 § första stycket och 51 kap.

26 § första stycket. Enligt dessa lagrum skall hovrätten även utan yrkande

undanröja tingsrättens dom, om domvilla som avses i 59 kap. I § 1—4

förekommit vid tingsrätten. Om det har förekommit något annat grovt 96

s. 97 Kontrollera mot PDF

rättegångsfel vid
tingsrätten, får hovrätten enligt andra stycket i de nämn- Prop. 1988/89:
95 da paragraferna undanröja domen, om det finns skäl för del.

1
50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § finns regler om hovrättens möjligheter att
undanröja tingsrättens dom pä grund av andra fel i rättegången än dem som nu
nämnts och sådant fel i fråga om jäv som sägs i 50 kap. 27 § och 51 kap. 27 §.
Enligt 50 kap. 28 § gäller som villkor för att hovrätten skall få undanröja en
tvistemålsdom dels att felet har åberopats av någon av parterna, dels att det
kan antas ha inverkat på målets utgång och dels all det inte kan avhjälpas i
hovrätten utan väsentlig olägenhet. Motsvarande bestämmelse för brottmål
förutsätter däremot inte att felet åberopas av någon av parterna.

I
remissprotokollet föreslås beträffande 59 kap. I § att bristande domförhet
(punkten 2) utgår som en domvillogmnd vilken obligatoriskt skall föranleda
undanröjande. Bristande domförhet föreslås ingå i den nya punkt 4 som avser
grova rättegångsfel. Den bristande domförheten skall sålunda föranleda
undanröjande endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

För
att förhindra atl möjligheten lill besvär över domvilla utnyttjas i fall som
rätteligen borde ha hanterats inom ramen för ett vanligt överklagande av
tingsrättens avgörande föreslås, att 59 kap. 1 § kompletteras med ett andra
stycke som begränsar möjligheterna att åberopa grova rättegångsfel vid besvär
som grundas på en omständighet som inte tidigare åberopats i målet. Den som
vill åberopa ett sådant fel måste enligt förslaget göra sannolikt att han varit
förhindrad att åberopa omständigheten i rättegängen eller ha haft någon annan
giltig ursäkt för att inte göra det.

Vidare
föreslås att, om domstolen underlåtit att följa en domförhelsregel, denna
underlätenhet skall kunna föranleda ett undanröjande och återförvisning bara
när felet i det enskilda fallet kan antas ha inverkat på målets utgång (50 kap.
28 §, 51 kap. 28 §). Vad nu sagts skall inte bara gälla i pågående mål utan
även efter besvär över domvilla. Förslaget innebär exempelvis all undanröjande
bör kunna underlåtas i del fall då föreskrivet antal nämndemän inte har
deltagit i hela rättegången och då tingsrättens dom varit enhällig. Om det vid
tingsrätten förekommit annal fel i rättegången än som avses i de båda
kapitlens 26 eller 27 §, skall parterna enligt en föreslagen komplettering till
28 § i respektive kapitel få tillfälle att yttra sig i frågor om undanröjande,
om det inte är uppenbart obehövligt.

Syftet
med förslagen är att minska antalet undanröjanden och åler-förvisningar när
sådan åtgärder inte är meningsfulla. Lagrådet finner detta syfte vara
beaktansvärt och anser att det kan genomföras utan att respekten för
domförhetsreglerna minskar eller domstolarnas allmänna skyldighet att sörja
för att ett mål blir handlagt pä lämpligt sätt blir åsidosatt. Lagrådet
tillstyrker därför förslagen. Mot lagtextens utformning har lagrådet ingen
erinran.

övriga
förslag

Förslagen
lämnas utan erinran.

7
Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 95

s. 98 Kontrollera mot PDF

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:95

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R.
Carisson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ändringar i rättegångsbalken m. m. 1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrädsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 9 februari 1989) över förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i
äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän,

4.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6.
lag om ändring i lagen
(1969:249) om domstolar i fastighetsmål,

7.
lagom ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

8.
lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9.
lag om ändring i lagen
(1974:1082) om bostadsdomstol,

10.
lagom ändring i lagen (1976:600)
om offentlig anställning, samt

11.
lagom ändringi
vattenlagen (1983:291). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har i allt väsentligt godtagit det remitterade förslaget. Lagrådet har
föreslagit att de nya bestämmelserna i 50 kap. 10 § och 51

kap.
10 § rättegångsbalken (RB) om sammanträde under förberedelsen i hovrätten skall
bli tillämpliga även i högsta domstolen. Jag biträder det förslaget.

Lagrådet
har med anledning av förslaget till ändrad lydelse av 35 kap.

13 § RB anmärkt att hovrätten i tilltrosfaU bör ta samma hänsyn lill parts

yrkande som om bestämmelsen ställ kvar ombbad. 1 anledning av lagrå

dels påpekande vill jag säga följande. Skälet till den föreslagna omformule

ringen av 35 kap. 13 § är att understryka att hovrätten har att i varje

enskilt fall ta ställning till om omhörande skall ske och att det avgörande

för bedömningen skall vara om förnyad bevisupptagning är av betydelse

för utredningen. För de s. k. tilltrossitualionerna finns hämtöver en spe- 98

s. 99 Kontrollera mot PDF

cialreglering i RB (50
kap. 23 § och 51 kap. 23 §) som går ul på aU Prop. 1988/89:95 omhörande
skall ske i större utsträckning än annars. Denna specialreglering är enligt
förslaget orubbad och det finns därför enligt min mening goda skäl för den
ståndpunkt lagrådet intagit.

I
anslutning till förslaget om inskränkning i möjligheterna alt åberopa nytt
material i hovrätt (50 kap. 25 § RB) har lagrådet anmärkt på en formulering i
remissprotokollel (avsnitt 2.2.4 tredje stycket från slutet, sista meningen).

Som
torde framgå av remissprotokollel var min avsikt med den av lagrådet
kritiserade formuleringen att beskriva hur del i allmänhet faktiskt förhåller
sig när parter vill göra nya åberopanden i hovrätt. Jag har alltså inte, som
lagrådet tycks ha uppfatlat saken, ullalat mig om hur frågan om giltig ursäkt
borde bedömas. Mot lagrådets uttalanden i sistnämnda fräga har jag ingen
erinran.

Slutligen
har lagrådet uttalat sig om den föreslagna nya regeln om inskränkningar i
hovrättens skyldighet all pröva en skuldfråga som inte uttryckligen omfattas av
ett överklagande, 51 kap. 23 a § RB. Lagrådet har ansett all det är högsl
lillfredsställande att den aktuella lagstiftningsfrågan tas upp nu, och funnit
att remissförslagets modell utgör en tekniskt sett lämplig riktlinje för en
reform. Lagrådet har emellertid föreslagit en något annoriunda utformning av
bestämmelsen. Sammanfattningsvis innebär lagrådets förslag att inskränkningarna
i hovrättens prövningsskyldighet kommer att omfatta flera frågor än enligt
remissförslaget, samtidigt som den tröskel som måste uppnäs för atl hovrätten
ändå skall vara skyldig atl pröva sådana frågor sänks i förhällande till
remissförslaget.

Lagrådets
förslag har uppenbara fördelar för hovrätternas handläggning. De nackdelar som
lagrådets förslag skulle kunna medföra i enstaka fall motverkas genom
generösare prövningsmöjligheter i de fall detta är sakligt befogat. Jag anser
mot den bakgrunden att den lösning som lagrådet föreslagit är all föredra
framför remissförslagets, och förordar därför att den genomförs. Det torde inte
vara nödvändigt att ordet "uppenbarligen" i första stycket 2 utgår.
När det gäller tolkningen av begreppet "skall dömas för den åtalade
gärningen" vill jag tillägga att härmed givetvis avses även del fallet att
domstolen har funnit att den tilltalade skall meddelas påföljdseftergift.

Lagrådet
har beträffande den aktuella bestämmelsen slutligen anmärkt att det vore en
fördel om den grundsats om parts åberopsbörda som jag uttalat i
remissprotokollel kom till uttryck i lagtexten. Jag delar den uppfattningen.

Utöver
vad jag nu har anfört bör en del ändringar av närmast redaktionell natur göras
i förhållande till det remitterade förslaget. Dessutom bör till förslaget lill
lag om ändring i rättegångsbalken fogas en mindre ändring i 49 kap. 12 § när
del gäller hänvisningen till reglerna om s.k. småmål. Denna ändring är av sådan
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

s. 100 Kontrollera mot PDF

2 Hemställan Prop. 1988/89:95

Med
hänvisning lill vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i
äktenskapsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän,

4.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

6.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

8.
lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9.
lag om ändring i lagen
(1974:1082) om bostadsdomstol,

10.
lagom ändring i lagen
(1976:600) om offentlig anställning samt

11.
lagom ändringi vallenlagen
(1983:291)

Del
under 10 angivna lagförslaget har upprättats i samråd med chefen för
civildepartementet.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

100

s. 101 Kontrollera mot PDF

Rättegångsutredningens
sammanfattning av sitt p™p- '988/89:95

betänkande
(SOU 1987:46) ''' '

Rätlegångsulredningen tillsattes år 1977 för alt göra en
översyn av RB. Enligt våra ursprungliga direktiv skulle översynen i främsta
rummet inriktas på rättegången i första instans, dvs. tingsrätt. Genom
tilläggsdirektiv år 1981 har uppdraget utvidgats till att avse också en översyn
av processen i överrätt, dvs. hovrätt och HD, samt av reglerna om domstolarnas
sammansättning.

Inte minst med hänsyn lill uppdragets omfattning har vi
valt att bedriva utredningsarbetet i etapper och vi har lagt fram ett flertal
deibetänkanden, del senaste under våren 1987. Våra avgivna deibetänkanden och
den lagstiftning som föranlelts av våra förslag i dessa redovisar vi i kap. 2.
Sedan vissa av de frågor som las upp i direktiven genom ett särskilt
regeringsbeslut har överlämnats till en särskild utredare, behandlar vi i detta
slutbetänkande de kvarstående delarna av uppdraget under tre avsnitt, varav
det första avser hovrättsfrågor, del andra avser frågor om undanröjande och
återförvisning och del tredje avser sammansättningsfrågor. I ell särskilt
avsnitt lar vi upp frågor rörande konstnaderna för våra förslag.

I det nyss nämna beslutet gjorde regeringen också klart
att vårt arbete på de kvarstående frågorna skulle vara avslutat den 1 juli
1987. Utredningsarbetet har i följd härav under senare tid drivits under
mycket stark tidspress. Detta har inte kunnat undgå att påverka innehållet i
betänkandet. Motiveringarna har inte kunnat bearbetas i den utsträckning som vi
ansett önskvärt och vi har i flera frågor tvingats begränsa oss lill atl peka
på reformbehov eller endast mera skissartat anvisa lösningar. Detta gäller
framför allt frågor rörande besvärsprocessen. Specialmotiveringar till
lagtexten har inte alls hunnit utarbetas.

Hov rättsfrågor

Sedan vi i kap. 3 tecknat en bakgrund till våra
överväganden beträffande processen i hovrätt behandlar vi i kap. 4
reformbehovet i denna del och anlägger några aUmänna synpunkter på
hovrättsprocessen.

Enligt våra direktiv bör den övergripande målsättningen
för vår översyn av RB:s regler om processen i överratt, liksom betäffande
tingsrältsprocessen, vara att göra processen snabbare och billigare ulan alt
befogade rältssä-kerhetsintressen träds för när.

101

s. 102 Kontrollera mot PDF

Direktiven
innehåller få preciserade krav på reformer. I den mer interna Prop.
1988/89: 95 debatten förekommer dock kritiska synpunkter på den rådande
ordningen. Bilaga I Det har också gjorts gällande att hovrätternas
arbetsbörda och den samhällsekonomiska situationen är sådan atl hovrätterna
måste få möjlighet att prioritera viktigare mål.

Efter en diskussion om syftet med instansordningen kommer
vi fram lill att målsättningen för vårt reformarbete bör vara att åstadkomma en
mer flexibel hovrättsprocess. Prövningen i mellaninsiansen bör koncentreras
lill sådana frågor där hovrällsprocessens styrka är särskilt framträdande. Idealet
är en ordning där hovrätlsprocessen inte mer eller mindre automatiskt blir en
ren upprepning av tingsrältsprocessen utan i stället innebär en till varje mål
anpassad överprövning. I ökad utsträckning bör hovrätten få vad som närmast kan
betecknas som en kontrollfunktion.

Mot bakgrund av denna målsättning behandlar vi i kap. 5
olika metoder att begränsa hovrättsprövningen till vad del enskilda målet
kräver. De metoder som vi diskuterar mera ingående är dels att för vissa fall
förbjuda överklagande (fullföljdsförbud), dels att föreskriva att hovrätten
inte skall ta upp ett mål till prövning i sak annal än efter särskild
tillståndsprövning (dispensprövning), dels alt förenkla prövningen av målet
eller av en viss fråga i målet (förenklad prövning).

På grund av våra förpliktelser enligt vissa
internationella överenskommelser är det helt uteslutet atl införa regler om
fullföljdsförbud beträffande brottmål. Beträffande övriga målkategorier anser
vi det inte vara möjligt alt annat än i mycket begränsad utsträckning minska
hovrätternas arbetsbörda genom att införa fullföljdsförbud beträffande
tingsrätternas avgöranden.

Genom en nyligen beslutad lagändring (SFS 1987:747) har
småmålslagens dispensregler överflyttals lill RB. Tillämpningsområdet har
samtidigt utvidgats till atl omfatta också vissa mål om mindre värden som i
dag handläggs vid fastighetsdomstolarna. Av departementschefens uttalanden i
lagstiftningsärendet (prop. 1986/87:89) framgår emellertid att överföringen av
småmålslagens dispensregler till RB inte skall uppfattas som ett slutligt ställningstagande
utan sker i avvaktan på atl vi prövar frågan om dispensregler och andra
fullföljdsbegränsningar ur ett vidare perspektiv.

Vi har ägnat frågan om ett dispenssystem mycket stor
uppmärksamhet. Sålunda har vi analyserat vad ett dispenssystem innebär och
utförligt diskuterat vilka fördelar som kan påräknas genom ett sådant system
och vilka nackdelar systemet kan medföra. Inom utredningen har enighet nåtts om
att ett generellt krav på dispens för att få en fullföljd talan prövad i
hovrätt inte kan uppställas. Däremot har delade meningar gjort sig gällande i
frågan huruvida ett dispenssystem som endast gäller vissa mål bör finnas i RB.
Diskussionen har framför allt kommit att gälla huruvida ett dispenssystem mer
eller mindre likt del som nu gäller för tvistemål om mindre värden, s.k: småmål,
bör behållas och om ett sådant system kan utsträckas till all avse också vissa
brottmål. Enligt utredningens majoritet talar starka skäl mot varje form av
dispenssystem vid fullföljd från tingsrätt till hovrätt. Hovrätterna -som genom
1971 års fullföljdsreform i praktiken blivit slutinstans i de flesta

102

s. 103 Kontrollera mot PDF

mål - bör liksom hittills i princip stå öppna för varje
överklagande. Enligt Prop. 1988/89: 95 majoritetens mening är det inte möjligt
att inom ramen för ett dispenssys- Bilaga 1 lem - med den innebörd majoriteten
lägger i detta begrepp, dvs. en prövning som inte innefattar någon förprövning
beträffande själva saken - skapa tillräckliga garantier för alt man inte avslår
dispenser även i mål där av-görandel skulle ha ändrats om målet tagits upp till
prövning. Att låta ett dis-penssyslem avse även brottmål är enligt majoritetens
mening helt uteslutet. När del gäller övriga mål anser majoriteten det inte
möjligt att avgränsa de mål i vilka krävs dispens på ett sätt som
tillfredsställer rimliga krav på precision, enhetlighet och konsekvens.
Vinsterna med ett dispenssystem av det slag som kan komma i fråga anses
dessutom mycket begränsade.

Utredningens ställningstagande innebär alltså att det
nuvarande systemet med dispensprövning i småmål avskaffas.

Majoritetens inställning till dispenssystem har inte
hindrat andra förslag som kan begränsa måltillströmningen lill hovrätterna
eller hovrätternas prövning av målen. Ett sådant förslag tar sikte på den
särskilda kostnads-regel som för närvarande gäller enligt småmålslagen. Enligt
samma majoritets uppfattning kan en sådan regel om kvittning av kostnaderna ha
sitt berättigande i småmål men den bör avse enbart processen i tingsrätt. Den
regel som överförts från småmålslagen lill 18 kap. 8 a § RB föreslås ändrad i
enlighet härmed.

Innan vi går över till frågor som rör själva
handläggningen av mål i hovrätt diskuterar vi i kap. 6 möjligheterna atl
minska antalet instanser genom att låta hovrätten i ökad utsträckning vara
första instans. Vi har därvid ansett oss böra överväga endast införande av ett
prorogationssyslem för dispositiva tvistemål. Reformbehovet kan dock inte antas
vara trängande. Mot den bakgrunden anser vi alt de fördelar som ett
prorogationssyslem skulle föra med sig inte är så framträdande att de väger upp
de nackdelar som systemet medför. Främst av denna anledning lägger vi inte fram
något förslag i denna del.

Återstoden av hovrättsavsnittet ägnar vi åt att diskutera
frågor som rör möjligheterna att förenkla och effektivisera hovrätlsprocessen.
Därvid uppehåller vi oss först vid gränserna för hovrättens prövning av
överklagade mål (kap. 7). Vad gäller tvistemål diskuterar vi bl.a. förbudet mol
att först i hovrätten kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer
av huvudförpliktelsen eller att framställa nytt yrkande som stöder sig på
väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. En uppmjukning av
gällande ordning på dessa punkter rimmar väl med vår strävan att försöka göra
processordningen mer flexibel. Vi föreslår därför atl förbudet mot att i högre
rätt framställa tilläggsyrkanden av angivet slag tas bort.

Liksom i tvistemål är i brottmål hovrättens prövning i
princip begränsad av de i vadeinlagan framställda yrkandena. 1 dessa mål är
emellertid hovrätten skyldig atl självmant pröva såväl skuld- som
påföljdsfrågan. Till följd härav kan överprövningen komma att sträcka sig
utöver den angivna ramen. Trots förekomsten av vägledande rättsfall torde det
råda viss osäkerhet cm hur omfattande prövningen skall vara i fall då yrkandet
i hovrätten avser en-

103

s. 104 Kontrollera mot PDF

bart påföljden eller enbart vissa gärningar. Det är enligt
vår mening önsk- Prop. 1988/89:95 värt att omfattningen av hovrättens
överprövning i dessa fall regleras klara- Bilaga 1 re. För fall då yrkandet i
hovrätten inte avser frågan om den tilltalade har begått gärningen föreslår vi
därför atl hovrättens prövning av denna fråga skall begränsas till om del
föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till
förmån för den tilltalade eller kunna medföra undanröjande av domen på grund
av domvilla eller om målels utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt misstag.

I kap. 8 behandlar vi eri fråga som har viss anknytning
till frågan om gränserna för hovrältsprövningen, nämligen möjligheten till
anslutningsvad. Detta institut används främst i brottmål och kritiken mot
institutet har också huvudsakligen avsett dess användning i sådana mål.
Möjligheten lill anslul-ningsvad ökar emellertid flexibiliteten i
fullföljdssyslemet och torde samtidigt ge samhällsekonomiska fördelar. Enligt
vår mening föreligger det alltjämt ett visst behov av institutet i både
tvistemål och brottmål. Vi föreslår därför inte några ändringar av de berörda
reglerna men vi anser alt del finns skäl för riksåklagaren att verka för en
enhetlighet när det gäller åklagarnas tillämpning av institutet.

Frågor som rör underlaget för hovrättsprövningen behandlar
vi i kap. 9. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt en diskussion av möjligheterna alt
begränsa upptagningen i hovrätten av gammal bevisning, dvs. bevisning som
tagits upp redan i tingsrätten, och atl begränsa möjligheterna att i hovrätten
åberopa nya omständigheter och bevis. Utgångspunkten för våra överväganden har
varit att upptagningen av muntlig bevisning i hovrätten bör begränsas till de
fall då den fyller en verklig funktion och att parterna bör tillålas att införa
nytt material i hovrätten endast om särskilda skäl föreligger.

I vad mån gammal, muntlig bevisning måste tas upp på nytt
i hovrätten regleras i stor utsträckning av de s.k. tilltrosparagraferna (50
kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB). Innebörden av dessa bestämmelser är all
hovrätten inte får företa någon ny bevisvärdering ulan att ta upp beviset på
nytt. Trots alt viss berättigad kritik har riktats mot tilltrosparagraferna
fyller de enligt vår mening en viktig funktion i rättskipningen och kan inte
undvaras. Vi finner inte heller anledning att föreslå ändringar av
paragrafernas lydelse.

Bortsett från lilllrosparagraferna gäller enligt 35 kap.
13 § andra stycket RB att bevis skall tas upp på nytt endast om hovrätten
finner det vara av betydelse för utredningen eller en part yrkar det och
upplagandel inte finnes sakna betydelse. I praktiken godtar hovrätten vanligen
parts yrkande om förnyad bevisupptagning. För att hovrätten inte skall undandra
sig sitt ansvar för prövningen föreslår vi att vad som i den berörda
bestämmelsen sägs om partsinflyiande las bort. Den föreslagna ändringen
markerar vikten av atl det är hovrätten ensam som avgör om beviset har sådan
betydelse att det bör tas upp på nytt. Parternas uppfattning skall dock
självfallet fortfarande beaktas.

En av oss utförd undersökning visar alt hovrätterna i stor
utsträckning omprövar bevisningen i målen och alt prövningen i flertalet fall
ändå inte le-

104

s. 105 Kontrollera mot PDF

der till någon ändrad
bedömning. Vi har därför undersökt möjligheten att Prop. 1988/89:95 låta
hovrätten i princip vara bunden av tingsrättens bevisvärdering. Mot en
Bilaga 1 så genomgripande reform talar emellertid starka skäl, främst hänsynen
till rättssäkerheten, och åtskilliga lagtekniska svårigheter. Vi avstår därför
från att lägga fram förslag om en reform av detta slag.

När
del gäller parternas möjligheter atl införa nytt material i hovrätten föreligger
enligt vår mening reformbehov endast för tvistemålens del. Vad det här gäller
är att ändra preklusionsregeln i 50 kap. 25 § RB så att den på ett bättre sätt
än för närvarande ger uttryck för de begränsningar som är önskvärda. Efter en
genomgång av olika alternativ stannar vi för att föreslå att den nuvarande
regeln omformuleras på del sättet, att en ny omständighet eller ett nytt bevis skall
få åberopas i hovrätten dels - liksom i dag - om giltig ursäkt föreligger för
underiåtenheten alt åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten, dels
om del är uppenbart att det inte föranleder någon olägenhet atl omständigheten
prövas eller beviset förebringas.

Enligt
flera bestämmelser i RB åligger det parterna att lämna underlag för hovrättens
bedömning under förberedelsen av frågor rörande bevisningen i målet. Enligt
vad vi har erfarit förekommer det att dessa bestämmelser inte följs av
parterna och alt hovrätten låter sig nöja därmed. Detta förhållande kan, inte
minst i dispositiva tvistemål, leda till att rättegångarna blir onödigt
omfattande och atl rättegångskostnaderna skjuter i höjden. Vi har därför
övervägt att i fråga om dispositiva tvistemål skärpa kraven på parternas
bevisuppgifter. Vi avstår emellertid från atl föreslå någon ändring av de
berörda bestämmelserna. De uppgifter som behövs bör nämligen kunna inhämtas
genom en ökad användning av muntlig förberedelse i hovrätten och genom
materiell processledning, institut som vi behandlar i två senare kapitel.

I
detta sammanhang finner vi också anledning atl påminna om att det i RB finns
bestämmelser om utvidgat rättegångskostnadsansvar för illojala eller vårdslösa
parter samt för tvistemål även preklusionsregler för omständigheter eller
bevis som i otillbörligt syfte eller - enligt prop. 1986/87:89 - av grov
vårdslöshet åberopas först vid huvudförhandlingen.

I
anslutning till det föregående tar vi också upp frågor om underlaget för
hovrättsprövningen i besvärsmål. Liksom när det gäller vissa andra reformfrågor
nödgas vi emellertid av tidsskäl alt beträffande besvärsprocessen inskränka
oss lill atl i korthet beskriva några av de problem som givit sig till känna
och att anvisa tänkbara vägar att beträda vid lösningen av problemen.

I
kap. 10 avhandlar vi avvägningen mellan mundighet och skriftlighet i
hovrättsprocessen. Till en början diskuterar vi där om det går alt ytterligare
utöka möjligheten för hovrätt att avgöra tvistemål och brottmål på handlingarna
(avsnitt 10.2), om ett ökat muntligt inslag i besvärsprocessen är önskvärt
(avsnitt 10.3) saml om s.k. blandad process kan användas vid prövningen i
hovrätt av tvistemål och brottmål (avsnitt 10.4). Vi föreslår emellertid inte
några reformer i dessa delar. Som vi ser det har dock frågan

105

s. 106 Kontrollera mot PDF

om
muntlighetens betydelse i besvärsmål en given plats vid en översyn av Prop.
1988/89: 95

besvärsprocessen. Bilaga 1

När det gäller muntlig förberedelse i hovrätten (avsnitt
10.5) konstaterar vi att den nuvarande möjligheten att i vademål hålla sådan
förberedelse utnyttjas mycket sparsamt. Enligt vår mening skulle emellertid,
inte minst i dispositiva tvistemål, mycket vara vunnet om en del av den
skriftliga förberedelsen ibland ersattes av en muntlig sådan. Vi föreslår
därför all möjligheten till muntlighet under förberedelseskedel regleras
tydligare än i dag. Vi föreslår också att ett förberedelsesammanträde, liksom
vid tingsrätt, skall kunna hållas per telefon.

Kap. 11 ägnas åt frågor om materiell processledning och
förlikningsverksamhet i hovrätten. I RB finns flera bestämmelser om materiell
processledning vid tingsrätt. På grund av hänvisningar i kapitlen om vademål
gäller bestämmelserna om processledning vid huvudförhandling också i hovrätten.
Enligt vår mening är dock behovet av processledning i hovrätten allra störst
under förberedelsen i tvistemål. Vi föreslår alt detta skall komma till
uttryck i lagtexten genom en hänvisning lill motsvarande bestämmelser för
tingsrätten.

Frågor om undanröjande och återförvisning

1 kap. 12 och 13 behandlar vi spörsmålet om en begränsning
av möjligheten resp. skyldigheten att undanröja domar på grund av domvilla
(grovt rättegångsfel) och återförvisning av mål på den grunden. Undanröjande
på grund av domvilla förekommer främst efter fullföljd i vanlig ordning. Bestämmelserna
om undanröjande i dessa fall är tvingande för parterna och i stor utsträckning
obligatoriska för domstolarna, främst av hänsyn till domstolsdisciplinen. Den
kritik av bestämmelserna som har förekommit har gått ut på atl hovrätterna,
främst av processekonomiska skäl, borde kunna underlåta att undanröja
tingsrättsavgöranden och att återförvisa mål i fall då dessa åtgärder inte
skulle tjäna något sakligt syfte och parterna inte heller begär att målet skall
prövas på nytt vid tingsrätten. Undanröjande och återförvisning kan emellertid
begränsas också genom att andra bestämmelser än de nu berörda utformas på ett
klarare sätt. Flera av våra förslag, både sådana som vi lagt fram tidigare och
sådana som vi lägger fram i detta betänkande, är sålunda ägnade alt minska
risken för rättegångsfel.

När del gäller bestämmelserna om undanröjande och
återförvisning i vademål kommer vi efler en genomgång av olika alternativ fram
till att en reform i första hand bör bygga på en skärpning av
förutsättningarna för att undanröjande skall få ske. Vi menar atl detta kan
åstadkommas genom alt man lägger mindre vikt vid domstolsdisciplinen och större
vikt vid den inverkan som rättegångsfelet haft på målets utgång och vid
möjligheterna att avhjälpa felet i hovrätten. Vidare anser vi att undanröjande
i vissa faU bör kunna underlåtas om båda parter motsätter sig det. Våra
överväganden i denna del tar sig uttryck i förslag till vissa ändringar av såväl
bestämmelserna om undanröjande i vademål som domvilloreglerna.

106

s. 107 Kontrollera mot PDF

Undanröjande av ett
lingsrättsavgörande kan enligt praxis ske även utan Prop. 1988/89: 95 att något
rättegångsfel har förekommit. Viss osäkerhet råder om fömt- Bilaga 1
sättningarna för undanröjande i dessa fall. Enligt vår mening är det för klarhetens
skull lämpligt atl - liksom vi i ett tidigare betänkande föreslagit beträffande
HD - lagfästa möjligheten för hovrätten att av annan anledning än rättegångsfel
undanröja tingsrättens dom. Vi lägger därför fram förslag härom.

De
föreslagna bestämmelserna lämnar ett visst utrymme för hovrätten att på båda
parters begäran underlåta att undanröja tingsrättens avgörande. I sådana fall
föreligger vid fullföljd av talan självfallet inte skäl för HD att på grund av
domvillan meddela prövningstillstånd och inte heller att ta upp besvär över
domvilla, om sådana skulle anföras. För att klargöra detta och även införa
vissa ytterligare begränsningar av möjligheterna att få domvillobesvär prövade,
föreslår vi vissa ändringar av domvilloreglerna.

Sammansättningsfrågor

Kap.
14 och 15 ägnar vi främst åt utgångspunkterna för våra överväganden i
sammansättningsdelen. Enligt direktiven bör vi förutsättningslöst se över såväl
tingsrätternas som hovrätternas sammansättning. Av tidsskäl har det emellertid
inte varit möjligt för oss att göra en generell översyn av gäUande
sammansättningsregler. En del frågor på detta område har vi för övrigt redan
behandlat i våra tidigare betänkanden. Vi har av dessa skäl funnit det
tillräckligt att koncentrera vår översyn beträffande domstolarnas sammansättning
lill några speciella frågor. Därvid har vi valt att inrikta värt reformarbete
på de delar av gällande rätt som blivit föremål för kritik.

I
kap. 16 behandlar vi frågor om tingsrätts sammansättning och tar först (avsnitt
16.1) upp avvägningen mellan juristkollegial sammansättning och
endomarbehörighet vid huvudförhandling i tvistemål. I detta hänseende är det
framför allt två frågor som tilldrar sig intresse, nämligen dels om den är 1984
på vårt initiativ införda bestämmelsen om endomarbehörighet med hänsyn tiU
målets beskaffenhet fått den önskade effekten, dels om den obligatoriska
endomarregeln i småmål är befogad.

Inom
domstolsverket sker för närvarande en utvärdering av effekterna av den
utvidgade endomarkompetensen i tvistemål. I avvaktan på resultatet av
utvärderingen bör det enligt vår mening inte komma i fråga att företa några mer
genomgripande förändringar i de berörda reglerna. På en punkt anser vi det dock
angeläget att regelsystemet görs mer flexibelt och att en reform i sådant syfte
genomförs redan i detta sammanhang. Vi åsyftar det förhållandet atl vid s.k.
stor huvudförhandling i ett tvistemål tingsrätten är domför med en domare bara
under förutsättning atl parterna har lämnat sitt samtycke till att målet avgörs
av endast en domare.

Enligt
vårt förslag i 1982 års delbetänkande skulle tingsrätt i tvistemål alllid vara
domför med en lagfaren domare om målet var av enkel beskaffenhet. Frågan om
målets beskaffenhet skulle avgöras av tingsrätten. Att lagrummet vid 1984 års
reform fick en annan utformning motiverades med att

den av oss föreslagna
lydelsen innebar en avsevärd risk för undanröjande av

107

s. 108 Kontrollera mot PDF

domen och återförvisning av målet, om hovrätten efter
fullföljd av talan Prop. 1988/89:95 gjorde en annan bedömning än tingsrätten av
målets svårighetsgrad. I detta Bilaga I betänkande har vi emellertid föreslagit
sådana ändringar av reglerna om undanröjande att skilda bedömningar av målets
svårighetsgrad endast i undantagsfall bör leda till undanröjande av en
överklagad dom. Vi föreslår därför på nytt att tingsrätten vid huvudförhandling
i tvisiemål skall vara domför med en lagfaren domare i mål av enkel
beskaffenhet.

Genom den i det föregående nämnda lagändringen skall
småmålslagen upphöra att gälla vid årsskiftet 1987/88. Vissa av dess
bestämmelser, bl.a. den obligatoriska regeln om endomarkompetens, överförs dock
till RB. Vi har anledning att nu överväga vilken ställning vi skall ta till
denna domförhelsregel.

Vi delar uppfattningen att det övervägande antalet småmål
redan på grund av tvisteföremålels ringa värde normall är av den beskaffenheten
att de bör handläggas och avgöras av ensamdomare. Detta bör därför vara huvudregel.
Att tvisteföremålet har ett begränsat värde utesluter emellertid inte att målet
kan vara av komplicerad beskaffenhet, rättsligt eller sakligt eller i båda
dessa hänseenden. Sådana mål bör enligt vår mening inte avgöras av ensamdomare.
Vi föreslår därför att den nämnda huvudregeln utformas så alt även småmål kan
avgöras i juristkollegial sammansättning.

Tingsrättens kollegiala sammansättning i tvistemål utgörs
för närvarande regelmässigt av tre lagfarna domare. 1 avsnitt 16.2 har vi
övervägt om det generellt eller i vissa mål är möjligt att minska antalet
lagfarna domare i denna sammansättning till två utan att därför gå miste om de
fördelar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Vi kominer emellertid fram
till atl det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att föreslå en minskning
av antalet lagfarna domare i den nämnda sammansättningen, bortsett från
förfallssituationer,

I avsnitt 16.3 diskuterar vi behovet av två lagfarna
domare I vissa broUmål. Enligt gällande rätt får tingsrätten i brottmål bestå
av två lagfarna domare - i stället för en lagfaren domare - jämte nämndemän
endast om målet beräknas kräva minst fyra veckors huvudförhandling. Det ges
däremot inte någon möjlighet att förstärka rätten med en lagfaren domare av det
skälet att ett mål är särskilt komplicerat. 1 tvistemål är det enbart målets beskaffenhet
som avgör om rätten skall ha en mer eller mindre kvalificerad sammansättning.
Enligt vår mening bör något av samma synsätt gälla för brottmål. Vi förelår
därför att den nu.gällande regeln om utökning av antalet lagfarna domare i
brottmål skall ersättas av en regel av innebörd att ytterligare en lagfaren
ledamot får ingå i rätten om del bedöms som nödvändigt med hänsyn till målets
omfattning och svårighetsgrad.

1 avsnitt 16.4 diskuterar vi möjligheten att utvidga
endomarbehörigheien i brottmål utöver vad som nu gäller men stannar för au inte
föreslå några reformer.

Frågan om antalet nämndemän i tingsrätt behandlar vi i
avsnitt 16.5. Vi konstaterar där att nämndemannainstitutet har varit föremål
för åtskilliga reformer genom åren. Den senaste nämndemannareformen trädde i
kraft

108

s. 109 Kontrollera mot PDF

den 1 juli
1983. Genom denna reform - vilken motiverades huvudsakligen Prop.
1988/89:95

av
statsfinansiella faktorer - blev tingsrätten vid huvudförhandling i brott-
Bilaga 1

mål och
familjerältsliga mål i princip domför med en lagfaren ledamot och

tre
nämndemän. I mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff

än
fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick

samtidigt
individuell rösträtt.

1983 års nämndemannareform har i olika sammanhang blivit
utsatt för kritik. Kritikerna har framför allt gjort gällande atl en
sammansättning med så få nämndemän som tre inte är godtagbar från
rättssäkerhetssynpunkt. Vidare har sagts att nämndemännen numera får sitta i
rätten för sällan för att få tillräcklig erfarenhet. De skilda
sammansättningarna anses också medföra olägenheter av skilda slag. Samma
synpunkter framförs i en av domstolsverket utförd utvärdering av reformen.
Samtidigt framgår del av utvärderingen all reformen har medfört en avsevärd
besparing.

Enligt vår mening bör en från olika synpunkter
tillfredsställande lösning kunna nås, om man går över till en sammansättning
med fyra nämndemän i alla de brottmål och familjemål i tingsrätt där nämndemän
skall delta. Vi är medvetna om atl en sådan reform innebär en kostnadsökning
som inte är helt marginell. Reglerna om möjlighet till utökning av antalet
nämndemän i vissa fall och om domförhet vid förfall för någon av nämndemännen
bör givelvis anpassas till den föreslagna ordningen.

I kapitlets avslutande del (16.6) tar vi upp frågan om den
lagtekniska utformningen av sammansättningsreglerna för tingsrätt. Enligt vår
uppfattning skulle dessa regler vinna på en tydligare uppdelning mellan sammansättningen
vid huvudförhandling och sammansättningen vid annan handläggning. Vi föreslår
att det i den grundläggande domförhetsregeln anges att tingsrätten skall bestå
av en lagfaren ledamot, såvida annat inte är föreskrivet i RB eller i annan
författning. I en följande paragraf föreslås regler om tingsrättens
sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. Övervägande skäl talar för
att tredomaralternativet därvid bör vara huvudregel. Även bestämmelserna om
tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i brottmål sammanförs till en
särskild paragraf.

I kap. 17 behandlar vi frågor om hovrätts sammansäUning
och tar först (avsnitt 17.1) upp frågan om antalet lagfarna ledamöter i
tvistemål och besvärsmål. Alltsedan halvårsskiftet 1984 är hovrätten i sådana
mål som huvudregel domför med tre lagfarna ledamöter. Om det överklagade avgörandet
har fattats av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra
lagfarna ledamöter delta i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter fär inte
sitta i rätten. Lagändringen år 1984 vidlogs på vårt initiativ och innebar en
minskning av antalet ledamöter.

På grundval av material från en inom justitiedepartementet
pågående utvärdering av de ändrade domförhetsreglerna gör vi bedömningen att
1984 års reform beträffande hovrätts sammansättning medfört stora besparingar
av allmänna medel och inneburit en förbättring av arbetssituationen i hovrätterna
ulan att avgörandena, såvitt vi kan bedöma, blivit sämre. Vi har därför
övervägt om man nu kan gå vidare och helt avskaffa den större sam-

109

s. 110 Kontrollera mot PDF

mansättningen
i hovrätten och därvid kommit fram till atl övervägande skäl Prop. 1988/89:
95 talar för atl hovrätten bör kunna vara domför i alla tvisiemål och
besvärsmål Bilaga 1 med tre lagfarna domare. I särskilt omfattande eller
komplicerade mål bör hovrätten dock kunna bestå av ytterligare en lagfaren
domare. Vi föreslår att bestämmelsen om hovrätts sammansättning i angivna mål
ändras i enlighet härmed.

I avsnitt 17.2 kommer vi till slutsatsen alt det inte är
påkallat alt vidta någon ändring av bestämmelserna om hovrätts sammansättning
i brottmål.

Vissa spörsmål om sammansättningen vid prövning av frågor
under förberedelsen i hovrätt behandlar vi i avsnitt 17.3. Del gäller här
möjligheterna atl dels utöka referentens befogenheter, dels låta en del
processuella beslut avgöras av referenten tillsammans med ordföranden på
avdelningen. Enligt vår uppfattning bör dessa frågor övervägas i samband med
den pågående utvärderingen av sammansältningsreglerna. Vi lägger därför inte
fram något eget förslag i denna del.

Kap. 18 ägnas åt några frågor av betydelse för både
tingsrätt och hovrätt. En av dessa frågor gäller möjligheten atl tillföra
rätten särskild juridisk fackkunskap (avsnitt 18.1). Genom de år 1985 införda
bestämmelserna om s.k. eko-mål öppnades en möjlighet att låta en
förvaltningsdomare ingå i rätten såsom särskild ledamot om det finns behov av
särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Våra
förslag i delbelänkandet om expertmedverkan och specialisering innebär att
denna möjlighet tas bort. Samtidigt uttalar vi emellertid i belänkandet all
hela frågan om förvaltningsdomares medverkan i de allmänna domstolarna skall
tas upp i vårt slutbetänkande. Det är enligt vår mening klart att det vid de
allmänna domstolarna ibland förekommer mål, i vilka juridiska specialkunskaper
är önskvärda. I första hand gäller detta skatterältsliga kunskaper men det kan
finns behov av särskild juridisk fackkunskap också på andra områden. Vid de
större tingsrätterna kan man i viss utsträckning lösa frågan genom
intern-administrativa åtgärder. I hovrätterna kan behovet av särskild juridisk
fackkunskap tillgodoses genom att en person med de önskade kunskaperna, l.ex.
en förvaltningsdomare, adjungeras till rätten. Enligt vår uppfattning skulle
det vara fördelaktigt om samma möjlighet stod till buds vid tingsrätterna,
både i vanliga tvistemål och i sådana brottmål där enligt vårt förslag i
avsnitt 16.3 två lagfarna domare skall kunna ingå i rätten. För att detta skall
bli möjligt föreslår vi en smärre ändring i lagen (1976:600) om offentlig
anställning. Därutöver behövs en ny bestämmelse i förordningen (1979:572) med
lingsrättsinstruklion.

I avsnitt 18.2 behandlar vi frågan om en expert, dvs. en
person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen, bör ersätta en
lagfaren ledamot i juristkoUegial sammansättning. I vårt delbetänkande om
expertmedverkan och specialisering uttalade vi alt denna fråga borde lösas i
samband med atl vi i vårt slutbetänkande tog upp frågan om antalet lagfarna
ledamöter i den juristkollegiala sammansättningen. Med hänsyn till vårt
förslag i avsnitt 17.1 om att hovrätten alltid skall vara domför med endast tre
lagfarna domare i tvistemål och besvärsmål anser vi numera alt det inte är
möj-

110

ligt att
låta en expert ersätta en lagfaren ledamot i hovrätten. Inte heller an-
Prop. 1988/89: 95 ser vi det vara lämpligt alt låta en expert ersätta en av de
lagfarna domarna i Bilaga I juristkollegial sammansättning i tingsrätt. Vi
menar således - precis som i delbetänkandet om expertmedverkan och
specialisering - att experter alltid skall delta i rätten vid sidan av övriga
ledamöter.

Koslnad.sfrågor

De kostnadsökningar som kan bli följden av vissa av våra
nu framlagda förslag bör enligt vår mening väl täckas av besparingar i andra
sammanhang. Helt klart är detta om man ser vårt reformarbete som en helhet.
Många av våra förslag i de tidigare sex betänkandena har sålunda varit direkt
inriktade på kostnadsbespringar.

Kostnaderna för den nämndemannareform som vi föreslår i
detta betänkande torde dock inte kunna kompenseras av andra förslag. Denna reform
är dock främst föranledd av önskemål som gör att vi inte anser oss behöva
redovisa några förslag beträffande finansieringen.

Ill

Rättegångsutredningens
lagförslag

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels atl 49 kap. 12-15 §§, 50 kap. 10 a § och 52 kap. 9 a
§ skall upphöra att gälla,

dels au 1 kap. 3 och 3 a §§, 2 kap. 4 §, 10 kap. 8 a §, 13
kap. 3 §, 16 kap. 3 §, 18 kap. 8 a §, 35 kap. 13 §, 50 kap. 4, 10, 12, 25, 26
och 28 §§, 51 kap. 10, 12, 26 och 28 §§, 55 kap. 15 § samt 59 kap. 1 § skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 1 kap.
3 b § och 51 kap. 23 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Tingsrätten
skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärder som
avser endast beredandet av ett mål får vidtas av annan personal vid
tingsrätten.

1 kap. 3 §

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna
domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I
brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I
mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om
det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver

' Senaste
lydelse 1987:747. -Senaste lydelse 1986:120.

112

Nuvarande lydelse

vad som följer av första eller andra meningen sitta i
rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst
fyra veckor, får rvå lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfaU bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och rvå nämndemän eller,
i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och
fyra nämndemän.

Tingsrätt år domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid
annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,
vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid
annan huvudförhandling i tvistemål, när det är tillräckligt med hänsyn till
målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samrycker
tiU det,

vid
huvudförhandling och syn på stället i mål om bron för vilket inte är stadgat
svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning
att det inte finns anledning au döma tiU annan påföljd än böter och det i
målet inte är fråga om företagsbot.

Föreslagen lydelse

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

3a§'

/
tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna
i 3 § au tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare,

Vid
huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare.
Rätten skall dock bestå av endast en lagfaren domare

Senaste lydelse 1987:747.

8 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

113

Nuvarande
lydelse

om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger
hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

1.
när
huvudförhandlingen hålls i förenklad form,

2.
i eu mål
där förlikning om saken är tillålen och värdet av det som yrkas uppenbart inte
överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
såvida det inte med hänsyn tiU målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl
au tre lagfarna domare sitter i rätten,

3.
om i
annat fall än som avses under I. eller 2. rätten anser det tillräckligt att
en domare sitter i rätten och parterna samrycker därtill eller målet är av
enkel beskaffenhet.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han
skall föra talan i målet yrkar au allmänna regler skall tillämpas och därvid
gör sanno-likt aU den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller alt utgången
annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande
rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande,
skall den part som begär au målet hänskjuts tiU rättegång senast i samband
därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses del värde som kan
antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om
lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt
anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall
handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas lill
rättegångskostnaderna.

Beslår rätten av tre lagfarna domare och inträffar
förfall för någon av dessa sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätlen
domför med två lagfarna domare.

3b §

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål beslå
av en lag-

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

faren domare och fyra nämndemän. °

Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare
och tre nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om broUför vilket inte är
stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten
domför utan nämndemän, under förutsättning aU det inte finns anledning alt
döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Om tingsrätten finner det påkallat med hänsyn tid målels
omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare och antalet
nämndemän utökas med en utöver vad som följer av första stycket första
meningen.

2 kap.

4§'

Hovräu är domför med tre lag- Hovrätten
är domför med tre lag-

farna domare. / mål som överklagats farna domare. Flera än
fyra lagfarna från tings räu skall dock minst fyra domare får inte delta i
hovrätten. lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten beståu av tre
eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte della i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första
stycket, atl hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte della. Förekommer ej
anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga
om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges
i första stycket. Delsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillståndskaU
hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Senaste lydelse 1987:747.

115

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är
hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen
bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål,
får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid
denna.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

10 8 I
tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får
näringsidkaren sökas där konsumenten har sill hemvist. Detta gäller dock endast
om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1
kap. 3 a §.

kap. a§'

I tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara,
tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt
bruk får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist, om värdet av
det som yrkas uppenbart inte överstiger vad som anges i 1 kap. 3 a § första
stycket 2.

13 kap. 3§' Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock

Framställs
yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats
eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet
avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt
första stycket 2 är inte tillåtet i högre rätt.

1.
på grund av
omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom
känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,

2.
yrka
fastställelse enligt 2 § andra stycket samt

3.
kräva ränta
eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudför-pliklelsen, och även i
övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Framställs
yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller
målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om
det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket
2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

såsom
ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin
talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin
talan.

Senaste lydelse 1987:747.

116

Föreslagen
lydelse

Nuvarande lydelse

16 kap.

3§'

Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattas
av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften
av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall den meningen gälla. Vid
avgörande av frågor om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 § skaU dock, om en
av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som
hovrättens beslut.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

18 kap. 8a§'

I
mål där förlikning
om saken är tillåten och värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger
vad som anges i 1 kap. 3 a § förstastycket 2., gäller i fråga om rättegångskostnader
vid tingsrätten följande i stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen
(1972:429) vid ett tillfälle,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller
ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse
ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

I mål där / kap. 3 a § första stycket tillämpas gäller
följande i stället för bestämmelsema i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än
kostnad för

1.
rådgivning
enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid eU tillfälle för varje instans,

2.
ansökningsavgift,

3.
resa och
uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om
personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4.
vittnesbevisning,

5.
översättning av
handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen
påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning
som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar

Med
kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan råd-

Senaste
lydelse 1987:747.

117

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

givning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå, i den

mån den ej
överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet till en början handlagts i annan ordning än som
gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som
avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för
denna.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
hänskjutits till rättegång eller upptagits efter återvinning får, om målet
därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig
kostnad för en rättegångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför
rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder
annan bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Delsamma skall
gälla, om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning.

35 kap. 13 §'

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom
huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätlen finner detta vara av betydelse i
målet och det inte föreligger hinder mol alt ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som full- Har tingsrätten i ett
mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig följts lill hovrätten
tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn på stället, bevisning eller hållit
syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt en- behöver beviset tas upp på
nytt endast om hovrätten finner detta vara dast om hovrätten finner detta vara
av betydelse för utredningen eller av betydelse för utredningen. I om någon
part yrkar del och hov- högsta domstolen får de bevis som rätten inte finner
atl det skulle sakna tagits upp av lägre rätt tas upp på betydelse. I högsta
domstolen får de nytt endast om det föreligger synbevis som tagits upp av
lägre rätt tas nerliga skäl. upp på nytt endast om det föreligger synnerliga
skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas
genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

50 kap.

4§'

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1.
den dom, mot
vilken talan föres;

2.
grunderna för
vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl enligt
kärandens mening äro oriktiga; samt

' Senaste lydelse 1987-.747.

11!

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

Bilaga 2 3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

Om prövningstillstånd behövs,

skall
käranden i vadeinlagan ange de

omständigheter
som han åberopar

tid
stöd för au sådant tillstånd skaU

meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som
ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid
vadeinlagan. Vill käranden atl förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller
part skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva
det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock
angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av
käranden eller hans ombud.

10 §

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas
vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling
erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket
avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en
skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det är
påkallat för en ändamålsenlig handläggning av målet:

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 §
skall gälla även vid sammanträde enligt:denna paragraf.

12 § Finnes för målets beredande part I fråga om
hovrättens skyldigheter eller annan böra höras, förordne med avseende på
målets utredning hovrätten därom på sätt den finner under förberedelsen
skall 42 kap.

lämpligt. 8 § andra stycket tillämpas.

119

25 §'

Nuvarande lydelse

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må
vadelalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan atl avse annan del av
underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må i
hovrätten lill stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej
tidigare förebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid
underrätten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas au
omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande
om kvittning, må del avvisas, om det ej utan olägen-hel kan prövas i målet.

Föreslagen lydelse

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, får
vadetalan återkallas.

Vadekäranden får inte ändra sin talan att avse annan del
av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part/år i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en
omständighet eller eU bevis, som inte tidigare förebragts, endast om

1.
han gör
sannolikt, alt han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller

2.
det är
uppenbart au det inte föranleder någon olägenhet att omständigheten prövas
eller beviset förebringas.

Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning,/dr
del avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

26 §

Även utan
yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla, som sägs i 59
kap. 1 § 1-4, förekommit vid underrätten.

Har vid
underrätten förekommit annal grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl äro
därtiU, även utan yrkande undanröja domen.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1-J, har förekommit vid tingsrätten.

Om det
vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än som avses i första
stycket eller 127 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast om felet
kan antas ha inverkat på målets utgång och inte kan avhjälpas utan väsentlig
olägen-hel i hovrätten. Parterna skall beredas ullfälle au yttra sig i frågan
om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

Senaste
lydelse 1971:218.

120

Nuvarande lydelse

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast
viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve
hovrätten med hänsyn till omständigheterna, om denna del skall undanröjas.

Åberopas annal fel i rältegången, än som avses i 26 eller
27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast om felet kan antagas
hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i
hovrätten.

Föreslagen lydelse

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast
viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen som inte överklagats, skaU
hov-rätlen med hänsyn lill omständigheterna pröva, om denna del skall
undanröjas.

/ annat faU än som avses i 26 eller 27 § får hovrätten
undanröja tingsrättens dom endast i samband med avskrivning av målet eller
stadfäslelse av förlikning eller om i målet skall prövas yrkande, omständighet
eller bevis som inte prövats i tingsrätten. Kan prövningen utan väsentlig olägenhet
äga rum i hovxätten, får dock domen undanröjas endast om någon av parterna
yrkar det och hovrätten finner det påkallat au målet prövas på nyu i
tingsrätten. Parterna skaU beredas ullfälle au yura sig i frågan om
undanröjande, om del inte är uppenbart obehövligt.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

51 kap. 10 §

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas
vadekäranden.

Finnes för
målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna
därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må
föreläggas atl inkomma medmer än en skrift, endast om särskilda skäl äro
därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det är
påkallat för en ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 §
skaU gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12 §

Finnes för målets beredande part Hovrätten förordnar om inställan-

eller
annan böra höras, förordne det tiU sammanträde enligt 51 kap.

121

Nuvarande lydelse

hovrätten därom på säU den finner lämpligt. Om inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

23 a

Föreslagen lydelse

10 § tredje stycket av den som är anhållen eller häktad.

Har tingsrätten funnit au den tilltalade begått den
åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall
hovrätten pröva frågan endast om det i denna del föreligger något förhållande
som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § eller kunna
medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid
tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

26 §

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens
dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1-4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel,
äge hovrätten, om skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast
viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve
hovrätten med hänsyn till omständigheterna, om denna del skall undanröjas.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1-3, har förekommit vid tingsrätten.

Om det
vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än som avses i första
stycket eller i 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast om felet
kan antas ha inverkat på målets utgång och inte kan avhjälpas utan väsentlig
olägen-hel i hovrätten. Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig i
frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast
viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen som inte överklagats, skaU
hovrätten med hänsyn lill omständigheterna pröva, om denna del skall
undanröjas.

28 §

Finner
hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som

/ annat
fall än som avses i 26 eller 27 § får hovrätten undanröja tings-

Nuvarande lydelse

avses i 26 eller 27 §. må hovrätten undanröja
underrättens dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på målels
utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Föreslagen lydelse

rättens dom endast om (' målet skaU prövas yrkande,
omständighet eller bevis som inte prövats i tingsrätten. Kan prövningen utan
väsentlig olägenhet äga rum i hovrätten,/år rfocA: domen undanröjas endast om
någon av parterna yrkar det och hovrätten finner det påkallat atl målet prövas
pä ny It i tingsrätten. Parterna skaU beredas tillfälle au yttra sig i frågan
om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

55 kap. 15 §

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt
i tvistemål 50 kap. 11-20 SS, 22 S, 24 S och 25 S första och andra styckena
samt i brottmål 51 kap. 11-20, 22, 24, 25 och 31 §S äga motsvarande
tillämpning.

Vad i 50
kap. 26-29 rörande tvistemål saml i 51 kap. 26-29 SS rörande brottmål är
för hovräu stadgat om undanröjande av underrätts dom och om återförvisning
skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning i fråga om
lägre rätts dom.

Vad som sägs i 50 kap. 26, 27 och 29 H rörande tvistemål
samt i 51 kap. 26, 27 och 29 §S rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts
dom och om återförvisning skall beträffande högsta domstolen ha motsvarande
tillämpning i fråga om lägre rätts dom.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den,
vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas:

1.
om målet
upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre
rätt haft alt självmant beakta;

2.
om
rätten ej varU domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen
stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom

kap.

1
S

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den,
vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas

1. om målet har tagits upp trots att

det har förelegal eu rättegångshin

der, som vid fullföljd högre rätt haft

atl självmant beakta,

2. om domen givils mot någon,

som inte har varit rätteligen stämd

och inte heller har fört talan i målet,

eller genom domen någon, som inte

har varit part i målet, lider förfång,

3. om domen är så mörk eller

ofullständig, att det inte framgår

därav, hur rätten dömt i saken eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4.
om domen är så
mörk eller ofullständig, atl därav ej framgår, huru i saken dömts; eller

5.
om i rättegången
förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas hava inverkat på målets
utgång.

Föreslagen lydelse

4. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel,
som kan antas ha inverkat på målets utgång.

Besvär över domvilla som grundas på omständighet som
avses i första stycket 4 skall avvisas om klaganden inte gör sannolikt att han
har vant förhindrad att i rättegången åberopa omständigheten eller att han
eljest haft giltig ursäkt au inte göra det.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

2. Förslag
till

Lag om
ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken' atl 14
kap. 17 § skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

14 kap. 17 §

I
äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten beslå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i
samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra
mål som handläggs i samma rättegång.

Om det
behövs med hänsyn lill målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det
inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats,
är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

I
äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och fyra nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i
samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra
mål som handläggs i samma rättegång.

Om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet, får fem nämndemän sitta i rätten.

Om det
inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats,
är rätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.

När
nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för
omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall
först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

Senaste lydelse 1987:230.

125

3. Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1976:600) om offentlig

anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:600) om
offentlig anställning alt 5 kap. 1 S skall ha följande lydelse.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

s. 126 Kontrollera mot PDF

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst
än sin egen bara om del gäller en jämställd eller högre domarljänst vid den
domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet alt tillfälligt
tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som
ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrätlsområde vid sådan handläggning
som kräver flera lagfarna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som
ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som ledamot
i en hovrätt.

5 kap 1§' En ordinarie domare är skyldig alt utöva en
annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre
domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom
skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1.
för en rådman i
tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde vid sådan
handläggning som kräver flera lagfarna domare än en,

2.
för en rådman i
länsrätt: som särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3.
för ett
kammarrättsråd: som särskild ledamot i en hovrätt.

Senaste
lydelse 1985:417.

126

s. 127 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna Prop. 1988/89:95

Bilaga
3 Yttranden över betänkandet har till juslitiedepartementel avgetls av justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, domstolsverket, brottsförebyggande rådet,
riksrevisionsverket, statskontoret, konsumentverket, Svea hovrätt, Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Västerås tingsrätt, Linköpings
tingsrätt, Uddevalla tingsrätt, Härnösands tingsrätt, juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, riksdagens ombudsmän
(justitieombudsmannen Wigelius), allmänna reklamationsnämnden, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges Åklagare,
Föreningen Sveriges polischefer, Nämndemännens riksförbund.
Centralorganisationen SACO-SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
Kommunförbundet, Småföretagens Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,
Kooperativa Förbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och
Försäkringsbolaget Folksam.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i
Stockholms län oeh Gotlands län, Gävle och Umeå samt vid åklagarmyndigheterna i
Malmö och Göteborgs åklagardistrikt.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge har bifogat ett yttrande från yngrefö-reningen vid
Skånska hovrätten.

Centralorganisationen
SACO-SR har bifogat ett yttrande frän JUSEK.

Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsarbelsgiva-reföreningen, Sveriges
Industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund har förklarat sig
avstå från att lämna synpunkter på betänkandet.

127

s. 128 Kontrollera mot PDF

BOSTADSDOMSTOLEN Prop. 1988/89:95

Bilaga
4

Bostadsdomslolens
sammansättning

Bostadsdomstolen
har underhand erfarit att det inom justitiedepartementet pågår en översyn av
bestämmelserna om bostadsdomstolens sammansättning. Domstolen vill med
anledning härav aktualisera några frågor om ändring av bestämmelserna.

Enligt
5 § lagen (1974:1082) om bostadsdomslol består bostadsdomstolen av lagfarna
ledamöter, en teknisk ledamot och intresseledamöter. De senare företräder
fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen.
Domförhetsreglerna finns i 12—16§§. Enligt huvudregeln skall domstolen vara
sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Såvitt nu är av
intresse innebär bestämmelserna i övrigt följande. När mål rör
bostadsrättsfastigheter skall de intresseledarnöter som företräder fastighetsägarintressen
vara väl förtrogna med förvaltning av sådana fastigheter. Om mål gäller
hyresfastigheter som tillhör enskilda skall inlresseledamöterna på
fastighetsägarsidan företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av dylika
fastigheter. Rör mål andra hyresfastigheter skall ledamöterna vara väl
förtrogna företrädesvis med förvaltning av hyresfastighet som tillhör annan än
enskild. Ett undantag från reglerna om medverkan av intresseledamöter gäller
enligt 16 § lagen om bostadsdomstol. Enligt denna paragraf får en lagfaren
ledamot ensam företa förberedande åtgärd samt pröva fråga om avskrivning av
mål.

Deltagande
av intresseledamöter sotn är förtrogna med förvaltning av bostads rät tsfast
igh et

När
lagen om bostadsdomstol tillkom 1974, torde det knappast ha förekommit
hyreslägenheter i bosiadsrättshus. Läget är nu ett annat. Genom tillkomsten av
lagen (1982:352) om rätt till faslighelsförvärv för ombild-ning till
bostadsrätt och förbudet mot att med bostadsrätt upplåta lägenhet som är uthyrd
(2 § tredje stycket och 8 § tredje stycket bostadsrättslagen) har del blivit
vanligt alt bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar. Tvister mellan
föreningar och hyresgäster förekommer. Än mer frekventa är hyreslvister av
olika slag, främst rörande besittningsskydd (12 kap. 46 § första stycket 6 a
jordabalken), mellan bostadsrätlshavare oeh personer som hyr
bostadsrällslägenhet. Enligt domstolens mening är del en olägenhet att flera
olika sammansättningar prövar likartade frågor. Övervägande skäl talar för atl
nu ifrågavarande ledamöter bör delta endast vid prövning av frågor enligt 52 §
och 60 § första stycket 1 bostadsrällslagen, dvs. frågor där de har särskild
sakkunskap.

Hyresfastighet
som lillhör enskild resp. annan än enskild

Gränsdragningen
mellan hyresfastighet som tillhör enskild resp. annan än

enskild är ibland svär att göra. Lagtexten är vag och ger ingen närmare

ledning. Av förarbetena (prop. 1974:151 s. 56 och 117) framgår atl till 128

s. 129 Kontrollera mot PDF

kategorien annan än
enskild - här bortses frän stat och kommun - i Prop. 1988/89:95 första hand hör
de allmännyttiga bostadsföretagen. Handlingarna i målen Bilaga 4 ger i mänga
fall inte någon ledning i frågan om ett företag är allmännyttigt eller inte. En
fullständig förteckning över dessa företag saknas. Det kan därför ej uteslutas
att del kan ske förbiseenden. Med hus som tillhör allmännyttan likställs i
förarbetena hus som avses i första stycket 3 — 5 kungörelsen (1972:60) om
undantag från tillämpningen av lagen om hyresreglering m. m. De praktiska
svårigheterna att avgöra humvida ett företag hör till någon av dessa kategorier
är betydligt större; inte ens företagen kan alltid ge klara besked. Del är
otillfredsställande att sä mycket tid och kraft skall behöva ägnas åt att
utreda för målens avgörande tämligen betydelselösa frågor om hur domstolen
skall vara sammansatt. Fel sammansättning innnebär att domstolen inte varit
domför och atl domvilla enligt 59 kap. I § 2 rättegångsbalken således
föreligger.

Enligt
bostadsdomslolens mening bör 13 § andra stycket lagen om bostadsdomstol
förtydligas, förslagsvis efter mönster av undantagsregeln i sista meningen av
12 kap. I § sjätte stycket jordabalken. Reglerna bör vidare utformas så att det
inte blir domvilla om domstolen i något fall skulle ha annan sammansättning än
den i första hand avsedda. Enklast torde detta uppnås om i 13 § anges att
intresseledamöterna företrädesvis skall vara förtrogna med förvaltning av resp.
huskategori.

Prövning
av vissa processuella frågor

Enligt
domstolens mening finns det ett behov av att kunna avgöra vissa frågor utan atl
behöva kalla in intresseledamöter. Det kan gälla frågor om undanröjande av ett
nämndavgörande av processuella skäl, t. ex. återkallelse av talan,
rättegångshinder eller domvilla samt frågor om avvisning av besvär eller
stadfästelse av förlikning. Ett annan exempel är rättshjälpsfrågor som
förekommer i samband med att mål avskrivs efter återkallelse av överklagande. 1
sädana fall är medverkan av intresseledamöterna onödigt betungande både för
intresseledamöterna och domstolen.

Bostadsdomstolen
föreslär att bestämmelserna ändras så att den vid prövning som inte avser
själva saken är domför även med tre lagfarna ledamöter.

Samråd
har skett med företrädare för SABO, Sveriges Fastighetsägareförbund, HSB:s
Riksförbund, Riksbyggen och Hyresgästernas Riksförbund. Någon erinran mot de
förslag som här redovisats har inte anförts. Ärendet har behandlats i plenum av
domstolens lagfarna ledamöter.

På
bostadsdomstolens vägnar HLSvafin

129

9 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

Till
lagrådet remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om
ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fräga om rättegångsbalken

dels alt 1 kap. 3, 3 a oeh
8 §§, 2 kap. 4 §, 10 kap. 8 a §, 12 kap. 9 §, 18 kap. 8 a §, 35 kap. 13 §, 47
kap. 3 och 4 §§, 49 kap. 9 §, 50 kap. 10, 12, 25, 26 och 28 §§, 51 kap. 10, 12,
26 och 28 §§ samt 59 kap. I och 2 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken
skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 3 b, 3 c och 3 d §§ samt 51 kap. 23 a
§, av följande lydelse.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1
kap.

3§'

Tingsrätten skall, om
annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren dotnare.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall Ungsrätten bestå av en lagfaren domare och tre
nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
strafl' än fängelse i två år, skall rätten dock beslå av en lagfaren domare
och fem nämndemän. Om del behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som
följer av första eller andra meningen sitta I rätten.

Kan
huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, Jår två
lagfarna domare sitta i rätten JÖrutom nämndemännen.

Om
det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har
påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i
mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra
nämndemän.

Tingsrätt
är domför tned en lagfaren domare

när
mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning
som inte

'Senaste lydelse 1986:120.

130

Nuvarande
lydelse

sker
vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid
sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan
huvudförhandling i tvistemål, när det är tillräckligt med hänsyn UU målets
beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker liU det,

vid huvudförhandUng och
syn på stället i tnål om brott för vilket inte är .stadgat svårare straffan
böter ef ler fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte
finns anledning att döma lill annan påföljd än böter och det i målet inte är
fråga om JÖretagsbot.

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

/
tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna
i 3§ att tingsrätten alhid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad
som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Första
stycket gäller inte, om en part första gången han skaUföra talan i målet yrkar
att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den
bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller atl utgången annars är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.
Har talan väckts genom ansökan otn belalningsföreläggande. skaU den part som
begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed Jramstalla
yrkande som nyss sagts.

Med
värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för
talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om

Vid
huvudförhandUng i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om
annat inte är föreskrivet.

Rätten
skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad
form.

Rätten
är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i annat faU än som
avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten
och parterna samtycker liU det eller målet är av enkel beskaffenhet.

Består rätten av tre
lagfarna domare och inträflar förfall för någon av dessa sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare.

- Senaste
lydelse 1987:747.

131

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

lagsökning,
betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål,
avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål.
Vid bedömningen skall hänsyn inte tas tiU rättegångskostnaderna.

3b§

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare
och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför
utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, fär antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som
följer av första stycket första meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet
nämndemän.

3c§

3d§

1 tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten
aU-tid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte
överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om aU-mänförsäkring.

Första
stycket gäller inte, om en

part första gången han skall föra ta

lan i målet yrkar att allmänna reg- 132

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

ler
skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett
högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för
bedömningen av andra JÖreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom
ansökan om betalningsföreläggande, skall den pari som begär att målet
hänskjuts tiU rättegång senast i samband därmed framställa yrkande som nyss
sagts.

Med
värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för
talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning,
betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål,
avses värdet vid rättens beslut all tvisten skall handläggas som tvistemål.
Vid bedömningen skall hänsyn inte tas liU rättegångskostnaderna.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Utöver vad som följer av
3b§ får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål
såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som
förordnats som

ekonomisk expert enligt 4 kap. 10

a §, om det finns behov av särskild

fackkunskap inom rätlen i fråga om

ekonomiska förhållanden,

2. en person som är
eller har varit

lagfaren domare i allmän förvaU-

ningsdomstol, om det finns behov

av särskild fackkunskap inom rät

ten i fräga om skatterättsliga förhål

landen.

Utöver
vad som följer av i får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där
avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en
person som förordnats som

ekonomisk expert enligt 4 kap. 10

a §, om det finns behov av särskild

fackkunskap inom rätten i fräga om

ekonomiska förhållanden,

2. en
person som är eller har varit

lagfaren domare i allmän förvalt

ningsdomstol, om del finns behov

av särskild fackkunskap inom rät

ten i fräga om skatterättsliga förhål

landen.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller ifråga om antalet
nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild
sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad
därom är stadgal.

' Senaste lydelse
1985:415.

133

2 kap. 4f

Nuvarande
lydelse

Hovrätt är domför med tre
lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra
lagfarna domare delta / hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller Jlera
lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

Föreslagen lydelse

Hovrätten är domför med
tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst
fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått
av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

1
brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten
är domför med tre lagfarna domare oeh tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän fär inte della. Förekommer ej anledning att döma till
svårare straffan böter och är det i målet inte fräga om företagsbol, är
hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket.
Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid
behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två
lagfarna domare.

Vid
beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.

Regeringen bestämmer
i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandel av ett mål, får vidtas
av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

10
8

I
tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk fär
näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist. Detta gäller dock
endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt
I kap. 3

kap.

1
tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk fär talan mot
näringsidkaren väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sill hemvist.
Detta gäller dock endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en
lagfaren domare enligt I kap. 3 rf§.

12
kap.

9§ .

Skriftlig fullmakt
skall företes i huvudskrifl, när ombudet första gången vid rätlen för talan i
målet.

Är, då fullmakt skall
företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet tid att förete den;
vad nu sagts gälle ej i fråga om vade- eller missnöjesanmälan. Finnes uppskov
olägligt, må rätten forlsälla med handläggningen av

Ar, då fullmakt skall
företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet tid att förete den;
vad nu sagts gälle ej i fråga om missnöjesanmälan. Finnes uppskov olägligt, må
rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock

'Senaste lydelse 1987:747.
'Senaste lydelse 1987:747.

134

s. 5 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1988/89:95

Bilaga
5 målet, dock utan atl däri meddela ulan att däri meddela dom eller

dom eller slutligt beslut.
Utfärdas slutligt beslut. Utfärdas fuUmakt,

fullmakt,
skall behörigheten anses skall behörigheten anses innefatta

innefatta
vad ombudet tidigare åt- vad ombudet tidigare åtgjort i rät-

gjort i rättegången. tegängen.

Finner
rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riklig, må rätten
medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. Skriftlig fullmakt skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

18
kap.

8a§'

1 mål där 1 kap. 3 a § första stycket I mål där I kap. 3 rf§ första styc-

tillämpas
gäller följande i stället för ket tillämpas gäller följande i stället

bestämmelserna i 8 §. för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning
för rättegångskostnad får inte avse annal än kostnad för

1.
rådgivning enligt
rältshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.
ansökningsavgift,

3.
resa och uppehälle för part
eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig
inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4.
vittnesbevisning,

5.
översättning av handling.

Ersättning
utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av
partens rätt.

Ersättning
som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Har
ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång
eller upptagils efter återvinning fär, om målet därefter avgörs genom
tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en
rältegångsskrifl eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan
ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning,
enligt bestämriielser som regeringen meddelar. petsamma_ skall gälla, om ett
mål om handräckning upptagils efter åtérviniiirig._

' ■"" '■35 kap' ■ "■
■■■■■'■ '■ ■'
■'■'■'■

■,.:/"'"|3v.
.'. :".-\ ■'. /'-.:,:■
■■■',:',.■.'■::'V- ■■'

Vid
huvudförhandlingen.skall de beyis som upptagils utorn huyudför- , , ,

handlingen las upp på,nytt, om rätlen finner detta vara av betydelse i ...

målet och del inte föreligger hinder.mot att ta upp beviset, ■
. ,',...:

' Senaste Ivdelse 1987:747.

'Senaste
lydelse 1987:747. 135

Nuvarande
lydelse

Har
tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig
bevisning eller hållit syn pä stället, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eller om någon part
yrkar det och hovrätten inte finner att det skulle sakna betydelse. I högsta
domstolen får de bevis som tagits upp av lägre räll tas upp på nytt endast om
det föreligger synnerliga skäl.

Om
ett bevis inte tas upp på nytt, eller på annat lämpligt sätt.

Föreslagen
lydelse

Har
tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig
bevisning eller hållit syn pä stället, behöver beviset tas upp på nytt endast
om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta domstolen
fär de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp pä nytt endast om det
föreligger synnerliga skäl.

skall
del förebringas genom protokoll

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

47 kap.

Om stämningsansökningen
inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig eller om sådant
intyg, som avses i 2 § tredje stycket, inte föreletts, skall rätten förelägga
målsäganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven
ansökningsavgift inte har betalats.

Om stämningsansökningen
inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig eller om sådant
intyg, som avses i 2 § ftärde stycket, inte företetls, skall rätten förelägga
målsäganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift
inte har betalats.

Följer målsäganden inte
ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så
ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för
en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2 §
tredje stycket inte har företetls eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften.

Följer målsäganden inte
ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så
ofullständig all den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för
en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2
ftärde stycket inte har företetls eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften.

49
kap. 9§

Över underrätts beslut,
varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller
återupptagande eller vade- eller besvärstalan avvisats, må klagan föras genom
besvär. Ej må i annat fall Jråga, huruvida sådan anmälan eller ansökan gjorts
eller talan eljest fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma
under hovrättens bedömande.

Tingsrätts beslut,
varigenom missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller åtempptagan-de
eller vade- eller besvärslalan avvisats, får överklagas genom besvär. I annat
fall får inte frågan, humvida sådan anmälan eller ansökan gjorts eller talan
annars fullföljts pä föreskrivet sätt eller inom rätt tid, prövas av
hovrätten.

'
Senaste lydelse 1987:448. '" Senaste lydelse 1987:448.

136

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

50
kap. 10§

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Genmälet
skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes
för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om
skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda
skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs JÖr en
ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla
även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12§

Finnes för målels
beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten därom på sätt den
finner lämpligt.

I Jråga om hovrättens
skyldigheter under förberedelsen skall 42 kap. 8S andra stycket tillämpas,
lämpligt

Innan hovrättens dom eller
slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra
sin talan att avse annan del av under-rätlens dom än den som uppgivits i
vadeinlagan.

Part må i hovrätten till
stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare
förebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt JÖr sin
underlåtenhet att åberopa otnständighe-ten eller beviset vid underrätten, eller
om det av annan .särskild anledning bör tillålas att omständigheten eller
beviset åberopas. Fram.stäUes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del
avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

Innan
hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, Jår vadelalan återkallas.

Vadekäranden
får inte ändra sin talan att avse annan del av tingsrättens dom än den som
uppgivits i vadeinlagan.

/ mål där förlikning om
saken är tillåten Jär en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa
omständigheter eller bevis, som inte tidigare har förebringats,
endast om

1.
han gör sannolikt att
han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller

2.
han annars haft giltig ursäkt
all inte göra det.

Framställs
först i hovrätten ett yrkande om kvittning, /är det avvisas, om det inte utan
olägenhet kan prövas i målet.

" Senaste lydelse 1971:218.

137

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

26
§

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Även
utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla, som sägs
i 59 kap. 1 § 1 —4, förekommit vid underrätten.

Har
vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl
äro därtiU. även utan yrkande undanröja domen.

Även
ulan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs
i 59 kap. 1 § 1-3, har förekommit vid tingsrätten.

Undanröjandet
yär avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även
del av domen, som inte överklagats, skaU hovrätten med hänsyn till omständigheterna
pröva, om denna del skall undanröjas.

Åberopas annat fel i
rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens
dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat pä målets utgång och ej kan
utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Om det vid tingsrätten
har förekommit annat fel i rättegången än som avses i 26 eller 27 §,/ar hovrätten
undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat pä målets
utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna
.skall få tiUJälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt.

51
kap. 10§

Genmälet
skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes
för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelserom
skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda
skäl äro därtill.

Under förberedelsen får .samrnan-träde hållas, om det behövs för en
ändamålsenlig handläggning: av målet.

Vad
.som .sagts om .sammanträde

per telefon i 42 kap. 10 tf .skall gälla

även vid .sammanträde enligt denna

,, paragraf ; .

12§

Finnes för målets
beredande part eller annan böra höras, JÖrordne hovrätten därom på .sätt den
finner

Hovrätten får bestämma
att den som är anhållen eller häktad .skall, inställas till .sammanträde
enligt

138

Nuvarande
lydelse

lämpligt.
Om inställande av tiU-talad. som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

Föreslagen
lydelse 10 a tredje stycket.

Prop.1988/89:95
Bilaga 5

23
a §

Har tingsrätten Jiinnit atl den liU-lalade begått den åtalade
gärningen och överklagas domen belräfiande annat än denna Jråga, skaU hovrätten
pröva frågan endast om

1.
det i denna del
föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund Jör resning enligt
58 kap. 2§ eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av dom villa
eller

2.
målets utgång vid
tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på grovt JÖrbiseende eller grovt
misstag.

26 §

Även utan yrkande skall
hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § I
—4, förekommit vid underrätten.

Har
vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl
äro därtiU, även utan yrkande undanröja domen.

Även
utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om dömvilla, som sägs
i 59 kap. 1 § 1 —3, har förekommit vid tingsrätten.

Undanröjandet
får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även
del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn lill omständigheterna
pröva, om denna del skall undanröjas.

Finner hovrätten annat fel
i rättegången hava förekommit, än som avses i 26 eller 27 §, rriå hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på
målets utgång och ej kari utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Om del vid tingsrätten
har förekommit annat fel i rättegången'än som avses i 26 eller 27
§,yflrhpyrät-ten undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha
inverkat på målets utgäng och inte utan vä-, sentlig olägenhet kan avhjälpas i
. hovrätten. Parterna skall få Ullfälle att yttra sig i frågan om undanröjande,
om det inte är uppenbart obehövligt.

Nuvarande Ivdelse

Dom,
som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på
grund av domvilla undanröjas:

1. om
målet upptagits, ehuru där

emot förelegal rättegångshinder,

som vid fullföljd högre rätt haft att

självmant beakta;

2. om
rätten ej varit domför;

3.
om domen givits mot någon, som
ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom domen
någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4.
om domen är så mörk eller
ofullständig, atl därav ej framgår, huru i saken dömts; eller

5. om i rättegången
förekommit

annat grovt rättegångsfel, som kan

antagas hava inverkat på målets ut

gång.

Föreslagen
lydelse

kap.
1§

Dom,
som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, pä
grund av domvilla undanröjas

1. om
målet har tagits upp trots

att det har förelegat ett rättegångs

hinder, som högre rätt haft atl be

akta .självmant vid ett överklagande,

2.
om domen givits mot någon, som
inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller
genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

3.
om domen är så mörk eller
ofullständig att det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken eller

4.
om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha
inverkat på målets utgång.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

2r-

Den som vill
besvära sig över domviUa skall ge in en skriftligbesvärsinlaga till hovrätten,
om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall till högsta domstolen.

Besvär skall föras, om de
gmndas pä någon omständighet som avses i 1 § 1, 2 eller 5, inom sex månader
från det att domen vann laga kraft, och, om besvären grundas på någon
omständighet som avses i 1 § i, inom sex månader frän det att kla-

Besvär skall föras, om de
gmndas pä någon omständighet som avses i 1 § i eller 4, inom sex månader från
det att domen vann laga kraft, och, om besvären gmndas på någon omständighet
som avses i 1 § 2, inom sex månader från det att klaganden

'-'Senaste
lydelse 1988:1451.

140

Nuvarande
lydelse

ganden
fick kännedom om domen. Fick han kännedom om domen, innan den vann laga kraft,
skall liden räknas frän den dag, dä domen vann laga kraft.

Föreslagen
lydelse

fick
kännedom om domen. Fick han kännedom om domen, innan den vann laga kraft, skall
tiden räknas frän den dag, då domen vann laga kraft.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

1. Denna
lag träder i kraft den I september 1989.

2. Äldre föreskrifter om
rättens sammansättning gäUer alltjämt vid

huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid över

läggningar oeh omröstningar i anslutning lill sådana huvudförhandlingar.

3. Äldre föreskrifter
gäller alltjämt i stället för 50 kap. 25 § tredje stycket

i sin nya lydelse, när det överklagade avgörandet har meddelats före

ikraftträdandet.

141

2 Förslag
till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Prop.
1988/89:95 Bilaga 5

Härigenom
föreskrivs alt 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

14
I

1
äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren dotnare
i samma utsträckning .som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för
andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om
det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har
påbörjats, är rätlen domför med en lagfaren domare och tvä nämndemän.

Föreslagen
lydelse kap.

7§

Vid
huvudförhandling i äklenskapsmäl och mål om underhåll skall tingsrätten bestå
av en lagfaren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a§
andra och tredje styckena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra
mål som handläggs i samma rättegång.

Om
del inträffar förfall/or någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har
påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning
eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som
följer av första stycket. Delsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

När
nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för
omständigheterna i målet och innehållet i gällande räll. Vid omröstning skall
först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

18§

I äklenskapsmäl och mål om
underhäll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte della. Vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt
vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och ftärde styckena
rättegångsbalken.

1 äklenskapsmäl och mål om
underhäll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Fler
än fyra lagfarna domare och tre nämndemän fär inte delta. Vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts
ulan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt
vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 fjärde och /em/e styckena
rättegångsbalken.

142

s. 143 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

Bilaga
5 Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden
eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för
omständigheterna i målet oeh innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall
nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid
överläggningar och omröstningar i samband med sådana huvudförhandlingar.

143

s. 144 Kontrollera mot PDF

3 Förslag
till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän '

Härigenom
föreskrivs att 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha följande lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3a§'

Kan en tvist mellan näringsidka- Kan en tvist mellan näringsidka

re och konsument prövas av tings- re och konsument prövas av tings

rätt och rör tvisten vara, tjänst eller rätt och rör tvisten vara, tjänst eller

annan nyttighet som tillhandahål- annan nyttighet som tillhandahål

lits för huvudsakligen enskilt bmk, lits för huvudsakligen enskilt bmk,

får ett före tvistens uppkomst träf- fär ett före tvistens uppkomst träf

fat avtal att tvist skall hänskjutas fat avtal att tvist skall hänskjutas

till skiljemän utan förbehåll om rätt till skiljemän utan förbehåll om rätt

för parterna att klandra skiljedo- för parterna att klandra skiljedo

men göras gäUande endast om 1 men göras gällande endast om I

kap. 3 a § första stycket rättegångs- kap. 3 rf § första stycket rättegångs

balken inte skulle vara tillämpligt balken inte skulle vara tillämpligt

vid prövning av tvisten i tingsrätt. vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Första
stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare oeh
försäkringstagare om försäkring som grundas pä kollektivavtal eller som grundas
på gmppavtal och handhas av företrädare för gmppen och ej heller om annat
följer av Sveriges inlernationella förpliktelser.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

Senaste
lydelse 1987:752. 144

s. 145 Kontrollera mot PDF

4 Förslag
till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av '

domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs i fräga om lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

dels
att 6 § skall ha följande lydelse,

dels
att övergångsbestämmelserna till lagen (1969:258) om ändring i nämnda lag'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Underrätt
är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat
följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf

Vid
annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten ha den sammansättning
som anges i tredje stycket,

om
ärendet är tvistigt,

om
eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om
ärendet angår

1. anordnande,
upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap.

7, 19 eller 23 § föräldrabalken,

2.
talan mot överförmyndares
beslut,

3.
nedsättning av bolags
aktiekapital eller gmndfond eller tillstånd lill vinstutdelning i bolag eller
till fusion,

4.
förvaltning av stiftelse, eller

5.
tillstånd till viss
förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i delta stycke.

I
fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket

skall rätlen bestå av en lagfaren do- skall rätten bestå av en lagfaren do

mare och nämndemän, när ärendet mare oeh nämndemän, när ärendet

skall prövas enligt äktenskaps bal- skall prövas enligt äktenskapsbal

ken, lagen (1987:232) om sambors ken, lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem eller föräldra- gemensamma hem eUer föräldra

balken, och annars av minst tre och balken, och annars av tre lagfarna

högst fyra lagfama domare. När domare. När nämndemän ingår i

nämndemän ingår i rätten, skall 14 rätten, skall 14 kap. 17 § äkten-

kap. 17 § äktenskapsbalken tilläm- skapsbalken tillämpas,

pas.

Regeringen
får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som
inte är lagfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som
avser

1. förordnande
eller entledigande av förmyndare, god man eller förvalta

re,

2. inskrivning
av förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap,

3.
avträdande av egendom tiU
förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av
boutredningsman,

4.
förordnande av bodelningsförrätlare,

5.
förordnande av skiftesman vid
arvskifte, eller

6.
dödande av handlingar och
inteckningar enligt lagen (1927:85) om

' Senaste lydelse 1987:799.

- Senaste lydelse 1988:1261. 145

10 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 95

s. 146 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1988/89:95

Bilaga
5 dödande av förkommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a § nämnda

lag.

Denna
lag (1969:258) träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna heU eUer delvis skall gäUa från tidigare tidpunkt,
varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid
handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken enligt
äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning och
omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser om
rättens sammansättning oeh om omröstning alltjämt gälla.

Har
underrätt mindre än tre ordi- Har tingsrätt mindre än tre ordi

narie lagfarna domare, får rätten narie lagfarna domare, får rätten

beträffande visst ärende förordna beträffande visst ärende besluta att

att handläggning, som enligt 6 § i handläggning, som enligt 6 § i dess

dess nya lydelse skall ske med tre nya lydelse skall ske med tre lagfar-

eller fyra lagfarna domare, i stället na domare, i stället skall ombe-

skall ombesörjas av en lagfaren do- sörjas av en lagfaren domare oeh

mare och nämndemän. I sådana nämndemän. I sådana fall skall 14

fall skall 14 kap. 17 § äktenskaps- kap. 17 § äktenskapsbalken tiUäm-

balken tillämpas. pas.

Denna
lag' träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i
ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

1989:000. 146

s. 147 Kontrollera mot PDF

5 Förslag
till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser '

om
rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom
föreskrivs att 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i
tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§

Vid huvudförhandling inför jury Vid huvudförhandling inför jury

skall
rätten bestå av tre eller fyra skall rätten bestå av tre lagfarna do-

lagfarna domare. De till tjänstgö- mare, dock alt, om det inträffarför-

ring i juryn utsedda skola genom fall JÖr någon av dem sedan huvud

rättens försorg skriftligen kallas till förhandlingen har påbörjats, rätten

förhandling. Kallelsen skall inne- är domför med två lagfarna doma-

hålla såväl uppgift å den tid, inom re. De till tjänstgöring i juryn utsed-

vilken anmälan om laga förfall bör da skall genom rättens försorg

vara lill rätten inkommen, som ock skriftligen kallas till förhandling,

erinran om påföljd för försummelse KaUelsen skall innehålla såväl upp-

att hörsamma kallelsen. gift om den tid, inom vilken anmä-

lan
om laga förfaU bör ha kommit in till rätten, som erinran om påföljd för
försummelse atl hörsamma kallelsen. Visar juryman laga förfall, inkaUas från
samma gmpp av jurymän suppleant till tjänstgöring. Finner rätten att juryman
icke styrkt laga förfall, varde jurymannen underrättad därom. Suppleanter
kallas i den ordning vari de utlottats.

Uteblir
juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall suppleant
för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Äger
den uteblivne ej laga förfall och vållas av ulevaron uppskov med målet, vare
han skyldig att ersätta statsverket oeh parterna den kostnad, som genom
försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad
rätlen finner skäligt.

Lagen omtryckt 1977:1017. 147

s. 148 Kontrollera mot PDF

6 Förslag
till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i '

fastighetsmål

Härigenom
föreskrivs att 3, 4 och 4 a §§ lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Fastighetsdomstol
består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om
särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en
teknisk ledamot ingå i domstolen.

1
mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning
av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre
nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen
i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annal särskilt
skäl föranleder del.

Kan
huvudförhandling i fastig- Om det föreligger särskilda skäl

hetsmål beräknas kräva minst fyra med hänsyn till målets omfattning

veckor, får antalet lagfarna ledamö- eller svårighetsgrad,
får antalet lag-

ter utökas med en utöver det antal farna ledamöter utökas med en ut-

som anges i Jörsta och andra stycke- över det antal som
anges i första och

na. Om det är påkallat med hänsyn andra styckena. Detsamma gäller i

till målets omfattning eller annan fråga om antalet nämndemän,

särskild omständighet gäller det

samma om antalet nämndemän.

En
av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne
utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall
vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot
skall ha teknisk utbildning och erfarenhetav fastighetsbildning eller
fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna
med sin orts förhållanden.

Om
det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de
lagfarna ledamöterna eller för en av nämnderiiännen eller, om två tekniska
ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

4§

När mål enligt särskilda bestäm- När mål enligt särskilda bestäm

melser efter prövning av själva sa- melser efler prövning av själva sa

ken avgöres ulan huvudförhandling ken avgörs utan huvudförhandling

är fastighetsdomstol domför utan är fastighetsdomstol domför utan

nämndemännen. 1 övrigt är fastig- nämndemännen. I övrigt är fastig

hetsdomstol v/rf handläggning av hetsdomstol domför med en lagfa-

mål domför med en lagfaren leda- ren ledamot vid handläggning som

mot i samma utsträckning som fö- inte sker vid huvudförhandling och

reskrivesJÖr tingsrätt. vid huvudförhandling i fall som av-

ses i I kap. 3 a§ andra och tredje styckena rättegångsbalken.

' Lagenomtryckt 1974:1064.

- Senaste lydelse 1982:1126. 148

s. 149 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1988/89:95

4a
r '"'

I mål angående hyra eller bostads- I mål angående hyra eller bostads

rätt, där värdet av vad som yrkasup- rätt, där värdet av vad som yrkas

penbart inte överstiger hälften av uppenbart inte överstiger hälften av

basbeloppet enligt lagen (1962:381) basbeloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring, gäller 1 kap. 3 om allmän försäkring, gäller I kap. 3

a § rättegångsbalken. rf § rättegångsbalken.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

2. Äldre
föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid

huvudförhandlingar sorri har påbörjats före ikraftträdandet saml vid över

läggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

''Senaste lydelse 1987:751. 149

s. 150 Kontrollera mot PDF

7 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) *

Härigenom
föreskrivs att 20 § rältshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20 r

Beviljas
allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den
rättssökande. I annat fall får biträde förordnas pä sökandes begäran, om han
inte kan ta till vara sin rätt själv oeh inte heller är berättigad att få
behövligt bistånd av någon annan.

I
sådan angelägenhet där tings- 1 sådan angelägenhet där tings

rätt skall bestå av en lagfaren do- rätt skall bestå av en lagfaren do

mare enligt 1 kap. 3 a§ rättegångs- mare enligt 1 kap. 3 rf§ rättegångs

balken får biträde förordnas endast balken fär biträde förordnas endast

om särskilda skäl föreligger med om särskilda skäl föreligger med

hänsyn till sökandens personliga hänsyn till sökandens personliga

förhållanden eller sakens beskaf- förhållanden eller sakens beskaf

fenhet. 1 ärende om bodelning, som fenhet. I ärende om bodelning, som

inte avser klander, fär biträde inte inte avser klander, får biträde inte

förordnas. När biträde kan förord- förordnas. När biträde kan förord

nas enligt 10 kap. 13 § föräldrabal- nas enligt 10 kap. 13 § föräldrabal

ken, förordnas ej biträde enligt den- ken, förordnas ej biträde enligt den

na lag. na lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 september 1989.

'
Lagenomtryckt 1983:487.

-Senaste
lydelse 1988:213. 150

s. 151 Kontrollera mot PDF

8 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och '

hyresnämnder

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder ' skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§

Hyresnämnd består av lagfaren Hyresnämnd består av lagfaren

ordförande och två andra ledamö- ordförande och två andra ledamö

ter, om ej annat följer av tredje ler, om ej annat följer av tredje

stycket. Av de senare ledamöterna stycket. Av de senare ledamöterna

skall den ene vara väl förtrogen skall den ene vara väl förtrogen

med förvaltning av hyresfastighet med förvaltning av hyresfastighet

eller, när ärendet rör bostadsrätts- och den andre vara väl förtrogen

fastighet, med förvaltning av sådan med bostadshyresgästers förhållan-

fastighet och den andre vara väl den eller, när ärendet rör annan lä-

förtrogen med bostadshyresgästers genhet än bostadslägenhet, med nä-

förhållanden eller, när ärende rör ringsidkande hyresgästers förhål-

annan lägenhet än bostadslägenhet, landen. 1 ärenden enligt 52 § eller

med näringsidkande hyresgästers 60 § första stycket 1 bostadsrätts

förhållanden. I ärende enligt 52 § lagen (1971:479) skall vad som

eller 60 § första stycket I bostads- sagts nu om hyresfastighet och hy-

rättslagen (1971:479) skall vad som resgästers förhållanden i stället

sagts nu om hyresgästers förhållan- avse bostadsrättsfastighet och bo

den i stället avse bostadsrättshava- stadsrättshavares förhållanden,

res förhållanden.

Hyresnämnd
får anlita expert att biträda nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat
särskilt skäl föranleder det.

Bestämmelserna
i 2 § andra — fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om
hyresnämnd.

Regeringen
kan förordna alt i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna
om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

Denna
lag träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i
ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

Lagen
omtryckt 1985:660. 151

9 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol

Härigenom
föreskrivs att 6, 12, 13 och 14 §§ lagen (1974:1082) om bostadsdomslol skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§

Regeringen förordnar
ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna förordnas en
till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre år.

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna
ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre
är. Om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden, utses en ny ledamot för
återstående tid

För
annan ledamot än lagfaren ledamot förordnar regeringen en eller flera
ersättare. Bestämmelserna öm ledamot gäller även ersättare. Är ordföranden
hindrad att tjänstgöra, inträder annan lagfaren ledamot i hans stäUe.

12 § ■ Bosladsdomstolen
är domför med sju ledamöter. Den är även domför med fyra ledamöter, om ej någon
av dem påkallar att målet skall prövas av sju ledamöter.

Vid prövning som inte avser själva saken är bostadsdomstolen domför
även med tre lagfarna ledamöter

13§ Sammanträder
bostadsdomstolen med sju ledamöter, är tre av dem lagfarna ledamöter och fyra
av dem inlresseledamöter. En av de lagfarna ledamötema är därvid ordförande.

Av intresseledamöterna
skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastighet eller, när målet
rör bostadsrättsfastighet, med förvaltning av sådan fastighet och två ledamöter
väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden eller, vid prövning av
fråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, med näringsidkande hyresgästers förhållanden
ef ler. vid prövning av fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen
(1971:479). med bostadsrättshavares JÖrhållanden. Rör mål hyresfastighet som lillhör
enskild, skall de två förstnämnda ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis
med förvaltning av sådan Jästighet.

Av intresseledamöterna
skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter eller, när
målet rör prövning av en fräga enligt 52 § eller 60 § första stycket I bostadsrättslagen
(1971:479). av bostadsrättsfasligheter. Om målet rör en hyresfastighet som ägs
av staten, en kommun, en landstingskommun, ett kommunalförbund, ett allmännyttigt
bostadsföretag eller ett aktiebolag, som helt ägs av en kommun eller en
landstingskommun, skall dessa ledamöter företrädesvis vara väl JÖrtrogna med
förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Om målet rör en
hyresfastighet som ägs av någon enskild.

152

Föreslagen lydelse

skall
de företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av sådana Jastigheter.

Nuvarande
lydelse

Rör
mål annan hyresfastighet, skaU dessa ledamöter vara väl förtrogna företrädesvis
med förvaltning av hyresfastighet som lillhör annan än enskild.

De återstående två intressdeda-mölerna skall vara väl förtrogna med hyresgästers
eller bostadsrättshavares förhållanden. Om målet rör prövning av en fråga
enligt 12 kap. 36 § jordabalken, skall dessa ledamöter vara väl förtrogna med näringsidkande
hyresgästers förhåf landen. Om målet rör prövning av en fråga enligt 52 § eller
60 § första stycket I bostadsrättslagen, skall de vara väl förtrogna med bostadsrättshavares
förhållanden. 1 andra mål skall de vara väl förtrogna med bostadshyresgästers
förhållanden.

14§
Sammanträder bostadsdomstolen med fyra ledamöter, är två av dem lagfarna
ledamöter och två av dem intresseledamöter. En av de lagfama ledamöterna är
därvid ordförande.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Av inlresseledamöterna
skall en företräda fastighetsägareintressen och en bostadsrättshavares eller hyresgästers
intressen. I övrigt äger 13 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Av iritresseledamötema
skall en företräda fastighetsägareintressen och en bostadsrättshavares eller hyresgästers
intressen. I övrigt äger 13 § andra och tredje styckena motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft
den 1 september 1989. 13 och 14 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt i mål
där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

153

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom
föreskrivs all 5 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha
följande lydelse.

Prop.
1988/89:95 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1
kap. 1§

En
ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäUer
en jämställd eUer högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger
dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för
en rådman i tingsrätt: som

ledamot i en annan tingsrätt inom

samma hovrättsområde v;rf sådan

handläggning som kräver fiera lag

farna domare än en,

2.
för en rådman i länsrätt: som
särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3.
för ett kammarrättsråd: som
särskild ledamot i en hovrätt.

En ordinarie domare är
skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd
eller högre domartjänsl vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger
dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol vid sådan
handläggning där flera lagfarna domare deltar

I. för en rådman i
tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrätlsområde,

2.
för en rådman i länsrätt: som
ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3.
för ett kammarrättsråd: som
ledamot i en hovrätt.