Prop. 1989/90:104

Regeringens proposition 1989/90:104

om undersökning av olyckor

Prop. 1989/90:104

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 februari 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Georg
Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en gemensam ordning för undersökning från säkerhetssynpunkt
av alla slags allvarliga olyckor, vare sig de har inträffat inom luftfarten,
inom sjöfarten, i järnvägstrafik eller i annan verksamhet. Ett fristående
utredningsorgan föreslås få ansvaret för sådana undersökningar och samtidigt
rätten att undersöka också händelser av mindre allvarlig art om det fmns
särskilda skäl till det.

Statens
haverikommission, som nu har ansvaret för undersökning av allvarliga
luftfartsolyckor, förutsätts bli det fristående utredningsorganet i den nya
ordningen.

Nya
bestämmelser föreslås bli upptagna i en ny lag om undersökning av olyckor. I
denna lag, som skall ersätta nuvarande bestämmelser i ämnet i luftfartslagen
(1957:297) och sjölagen (1891:35 s. 1), regleras bl.a. de befogenheter som
utredningsorganet skall ha i sin undersökningsverksamhet. I remissen föreslås
också följdändringar i lagen (1938:121) om hitte-gods och i sekretesslagen
(1980:100).

I Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 104

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:104

1 Förslag till

Lag om undersökning av olyckor Härigenom föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelse

1 §
Denna lag innehåller föreskrifter om undersökning från säkerhets

synpunkt av olyckor och tillbud till olyckor.

Olyckor
som skall undersökas

2 §
Olyckor skall undersökas enligt denna lag, om de är av sådan allvarlig

art som anges i det följande, nämligen

1. luftfartsolyckor:
Olyckor vid användningen av luftfartyg som har

medfört att

a) någon har avlidit eller blivit allvariigt skadad,

b) luftfartyget
eller egendom som inte transporteras med luftfartyget har fått betydande skador
eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) luftfartyget är oåtkomligt eller har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas,

2. .yöo/yc/cor
Olyckor vid användningen av handelsfartyg, fiskefartyg

eller statsfartyg som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvariigt skadade,

b) fartyget
eller egendom som inte transporteras med fartyget har fått omfattande skador
eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) fartyget har försvunnit eller har övergetts i sjön,

3. järnvägsolyckor:
Olyckor vid järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägs

drift som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) spårfordon,
späranläggningar eller egendom som inte transporteras med spårfordonet har fått
omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön,

4. andra
allvarliga olyckor: Andra olyckor än som avses i 1 — 3, om de har

medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) omfattande
skador har uppkommit på egendom eller i miljön. Tillbud till olyckor som avses
i första stycket skall undersökas enligt

denna
lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa
eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, fartyget,
spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.

Olyckor
som avses i första stycket 4 och tillbud till sådana olyckor skall undersökas
endast om en undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt.

3 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall
besluta att en undersökning enligt denna lag skall göras också när en olycka
eller ett olyckstillbud inte är av sådan allvarlig art som anges i 2 § men en
undersökning ändå är påkallad från säkerhetssynpunkt.

4 § Undersökning enligt denna lag skall göras i
fråga om händelser som

har inträffat i Sverige.
Om en sådan händelse berör ett utländskt fartyg, får 2

undersökning
enligt denna lag dock göras endast om det finns särskilda Prop. 1989/90:104
skäl och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium.

Undersökning
enligt denna lag av en händelse som berör ett svenskt fartyg eller luftfartyg
skall göras även när händelsen har inträffat utomlands, om annat inte följer
av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

Vem
som skall göra undersökningen

5
§ Undersökning enligt denna lag skall göras av den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen
får föreskriva att myndigheten får överlåta åt någon annan att göra
undersökningen.

Undersökningens
syfte

6
§ Syftet med en undersökning enligt denna lag skall vara att

1. så
långt som möjligt klarlägga såväl händelseförloppet och orsaken till

händelsen som skador och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om åtgärder som har som mål att förebygga en
upprepning av händelsen eller att begränsa effekten av liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst
har gjort i samband med händelsen och, om det finns skäl därtill, för
förbättringar av räddningstjänsten.

Undersökningens
genomförande

7 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag skall, iden

mån det är praktiskt genomförbart, underrätta dem som kan vara berörda

av händelsen och ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa har rätt att närvara vid

undersökning på olycksplatsen och vid utredningsarbetet i övrigt, om det

kan ske utan men för utredningen.

Vid
tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de bestämmelser om
medverkan vid undersökningar som finns i internationella överenskommelser som
har biträtts av Sverige.

8 §
En undersökning enligt denna lag skall genomföras i samråd med

den som enligt 23 kap. rättegångsbalken leder förundersökning av det

inträffade.

I
avvaktan på att undersökningen inleds får polismyndigheten eller annan
myndighet som regeringen bestämmer avspärra område, ta hand om egendom eller
vidta annan liknande åtgärd, om det behövs för att säkerställa utredningen och
åtgärden inte kan uppskjutas.

9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utred

ningen. Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan

antas vara av sådan betydelse.

Om
utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, färden myndighet som gör
undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp som behövs vid
utredningen. För polismyndighetens utredning gäller bestämmelserna om
förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Den
myndighet som gör undersökningen har rätt att få tillträde till

platsen
för händelsen. Om tillträde vägras, får polismyndigheten lämna Prop.
1989/90:104 den hjälp som behövs.

10
§ Den myndighet som gör undersökningen får begära att vittnen eller sakkunniga
hörs vid domstol eller att någon föreläggs att tillhandahålla handlingar eller
föremål. En sådan begäran skall göras hos den tingsrätt inom vars område
händelsen har inträffat eller den berörda personen vistas. Rätten skall hålla
förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder inte möter. Därvid gäller
bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling.

Förbud
att rubba egendom

11
§ Om det har inträffat en olycka eller en annan händelse som undersöks enligt
denna lag, får egendom som kan antas vara av betydelse för undersökningen inte
rubbas utan tillstånd av polismyndigheten eller den myndighet som undersöker
händelsen.

Detta
gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller om det i
övrigt finns synnerliga skäl därtill.

Tillvaratagen
egendom

12
§ Den som har tagit till vara egendom som avses i 11 § första stycket skall
genast anmäla det till polismyndigheten eller den myndighet som undersöker
olyckan. Detsamma gäller den som, efter en händelse som berör luftfarten,
sjöfarten eller spårtrafiken och som undersöks enligt denna lag, har tagit till
vara egendom som har transporterats med det luftfartyg, fartyg eller spårfordon
som berörs av händelsen eller egendom som hör till luftfartyget, fartyget,
spårfordonet eller till den spåranläggning som berörs av händelsen. Om det
behövs, får myndigheten ta hand om egendomen.

Ansvar
m. m.

13 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot 11 eller 12 § döms till böter, om gärningen inte är belagd med straff i
brottsbalken. I ringa fall skall dock inte dömas till straff.

14 § Beslut enligt 8§ andra stycket, 11 eller 12 § får
överklagas hos kammarrätten.

15 § Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som
avses i 5 § första stycket om en händelse som skall undersökas enligt denna
lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2 Förslag
till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom
föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)' dels att 11 kap. 8 och 10-13 §§
skall upphöra att gälla, dels att 5 kap. 8§, 11 kap. 7§, 13 kap. 3§ och 15 kap.
1 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:104

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5
kap. 8§

Inträffar det en
olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att
någon avlider, att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande
skada eller att egendom som inte transporteras med fartyget får betydande
skada, skall befälhavaren rapportera det inträffade. Han skall också
rapportera, när det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka
skulle inträffa eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos
fartyget eller markorganisationen.

Om
befälhavaren inte kan fullgö- Om befälhavaren inte kan fullgöra dessa
skyldigheter, skall fartygets ra dessa skyldigheter, skall fartygets

ägare eller brukare göra
det.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten
och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen.

ägare eller brukare
göra det. Agaren eller brukaren skall rapportera om etl fartyg har försvunnit
under flygning och inte har kunnat återfinnas. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten och får besluta att
den skall gälla också för medlemmar av besättningen. Regeringen får föreskriva
att rapportering av händelser som är av betydelse för luftfartens säkerhet
skall ske också i andra fall än som anges i första och andra styckena.

Inträffar det en olycka
vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon avlider, att
någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skador, att egendom
som inte transporteras med fartyget får betydande skador eller att fartyget är
oåtkomligt, skall det göras en undersökning om olyckan, dess orsaker och de
uppkomna skadorna.

Om undersökning från
säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor och andra händelser som berör luftfarten
finns bestämmelser i lagen (1990:000) om undersökning av olyckor

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1989/90:104

Detsamma
gäller, om det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle
inträffa, om något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget
eller markorganisationen eller om ett fartyg har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas.

13
kap. 3§

Till
böter döms den som

1. uppsåtligen lämnar
oriktiga

uppgifter i ett ärende, som rör inne

hav av certifikat eller behörighets

bevis eller frågan om annan behö

righet, eller vid prov, kontroller el

ler annan tillsyn över behöriglieten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 20 § första
och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket första meningen,

3. bryter mot 8 kap. 4 a § eller mot 4 b § första
stycket eller andra stycket första meningen, eller

4. utför
passagerartransporter

utan att det i biljetter eller stan

dardvillkor finns föreskrivna utfäs

telser enligt vad som anges i 9 kap.

22 § första stycket.

Till
böter döms den som

1. uppsåtligen
lämnar oriktiga

uppgifter i ett ärende, som rör inne

hav av certifikat eller behörighets

bevis eller frågan om annan behö

righet, eller vid prov, kontroller el

ler annan tillsyn över behörigheten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 20 § första
och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket första meningen,

3. bryter mot 8 kap. 4 a § eller mot 4 b § första stycket eller andra stycket
första meningen,

4. utför passagerartransporter

utan att det i biljetter eller stan

dardvillkor finns föreskrivna utfäs

telser enligt vad som anges i 9 kap.

22 § första stycket, eller

5. bryter
mot 11 kap. 13 §.

Til!
böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och 2 §§ försummar någon
skyldighet enligt 1 - 6 eller 8 kap.

15 kap. 1§

Bestämmelserna i 6 kap. 15
§, 9 kap., 10 kap. 3§ samt 11 kap. 2§ första och tredje styckena och 13 § gäller
även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den
militära markorganisationen.

Bestämmelserna i 5 kap. 8 §,
6 kap. 15 §, 9 kap., 10 kap. 3 § samt 11 kap. 2 § första och tredje styckena
och 7 § gäller även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i
fråga om den militära markorganisationen.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt föreskrifter för den
militära luftfarten och markorganisationen i de ämnen som anges i första
avdelningen och som inte gäller förhållandet mellan enskilda eller annars måste
meddelas i lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

3 Förslag
till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)

dels
att 314 § skall upphöra att gälla,

delsan 70, 301, 302, 312,
313 och 315 §§ samt rubriken till 12 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, 315 a §, och närmast före denna paragraf en ny rubrik,
av följande lydelse.

Prop.
1989/90:104

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Befälhavare
på handelsfartyg eller fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva skriftlig
rapport till sjöfartsverket

1. när
någon i samband med far

tygets drift har eller kan antagas

hava avlidit eller erhållit svår

kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppskada;

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antagas
hava drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antagas hava uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför
fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet inträffat i lasten.

Befålhavare
på fartyg skall vidare avgiva rapport till sjöfartsverket, när i anledning av
händelse som inträffat eller kan antagas hava inträffat i samband med
fartygets drift verket påfordrar det eller sjöförklaring skall avgivas enligt
302 §.

Befälhavaren
på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg skall ofördröjligen
rapportera till behörig myndighet

1. när någon i samband med fartygets drift har eller
kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan
antas ha avlidit eller erhållit svår kroppskada;

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2
har eller kan antas ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och
begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha
inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg
eller stött på grund;

6. när fartyget har övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon
betydenhet har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på
egendom utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat
i lasten.

Regeringen
får föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för
sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket.

■
Lagen omtryckt 1985:176.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:104

Rapporten,
som upprättas enligt Befålhavaren på fartyg skall rap-formulär som
fastställes av sjöfarts- portera till sjöfartsverket när i an-verket, skall
innehålla utförlig redo- ledning av händelse som har eller görelse för
händelsen och de om- kan antas ha inträffat i samband ständigheter som kunna
tjäna till med fartygets drift sjöförklaring ledning för bedömandet av
dess or- skall avges enligt 302 §. saker Den skall upptaga fullständig
avskrift av vad som antecknats om händelsen i fartygets dagböcker och kladdar
till dem.

Bestämmelser
om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap.

Tolfte
kapitlet

Om
dagböcker, sjöförklaring och Om dagböcker, sjöförklaring, a/i-

besiktning nan undersökning av sjöolyckor och

besiktning

301 §'

Sjöförklaring skall äga
rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon
betydenhet har eller kan antagas hava uppkommit antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon
betydenhet inträffat i lasten.

Sjöförklaring
skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord /lar begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg,
på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet har inträffat
i lasten.

'
Senaste lydelse 1986:297.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:104

Bestämmelser
om undantag här- Bestämmelser om undantag härifrån i vissa fall meddelas i 308
§ ifrån i vissa fall meddelas i 308 § tTedjeslycket samt i 2\2 och 314§§.
tredje stycket och 312.

302 § "

Sjöförklaring
skall vidare äga Sjöförklaring skall vidare äga

rum för svenskt fartyg, när i anled- rum för svenskt fartyg, när i anled

ning av händelse som har eller kan ning av händelse som har eller kan

antagas hava inträffat i samband antas ha inträffat i samband med

med fartygets drift sjöfartsverket fartygets drift sjöfartsverket förord

förordnar därom eller befälhavaren nar därom eller befälhavaren eller

eller redaren finner det påkallat, redaren finner det påkallat. Det-

Detsamma gäller när lastägare eller samma gäller när lastägare eller

lastförsäkringsgivare i annat fall än lastförsäkringsgivare i annat fall än

som avses i 308 § tredje stycket el- som avses i 308 § tredje stycket el

ler i 314 § begär det för att vinna ler i 312 § andra stycket begär det

upplysning om orsaken till skada av för att vinna upplysning om orsa-

någon betydenhet på godset, vilken ken till skada av någon betydenhet

har eller kan antagas hava uppkom- på godset, vilken har eller kan antas

mit i samband med fartygets drift. ha uppkommit i samband med far

tygets drift.

Förordnar
sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom
tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares
eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring göras.

312§
Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 § är eller kan
väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket medgiva, att
sjöförklaring enligt nämnda lagrum underlåtes eller att den upp-skjutes i avbidan
på sådan utredning.

Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § kan underlåtas,
om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning
som avses i 315 a §.

Regeringen får föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt
302 § första stycket, 308 § tredje stycket, 311 § och 313 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring ifall då sjöolyckan eller händelsen är eller skall
bli föremål för en undersökning som avses i 315 a §.

313§
För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla
sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig myndighet i fartygets
hemland finner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall
sjöförklaring, om skäl äro därtill.

' Senaste lydelse 1986:297.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:104

Om utredning av händelse
som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens
synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsverket
förordna, att sjöförklaring skall äga rum.

Om
utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är
påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig inom
Sveriges sjöterritorium, kan sjöfartsverket förordna, att sjöförklaring skall
äga rum.

Finner
myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad eller förordnar
sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom
tillställas befälhavaren eller redaren. Sjöförklaring hålles på anmälan enligt
306 § av endera av dem.

315 f

Sjöfartsverket,
kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skola lämna tingsrätt, som
håller sjöförklaring, och undersökningskommission det biträde dessa påkalla
för utredningen. För polismyndighets utredning gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål. Tvångsmedel enligt 24—28 kap.
samma balk får dock användas endast i den mån anledning förekommer att brott
som hör under allmänt åtal har förövats.

Sjöfartsverket,
kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skall lämna tingsrätt, som
håller sjöförklaring, det biträde tingsrätten påkallar för utredningen. För
polismyndighetens utredning gäller bestämmelserna omförundersökning i 23 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Annan undersökning av sjöolyckor

315a§

Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra
händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:000) om undersökning
av olyckor.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

' Senaste lydelse
1988:440.

10

4 Förslag
till Prop. 1989/90:104

Lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom
föreskrivs att 7§ lagen (1938:121) om hittegods skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Beträffande
fynd som har sam- Beträffande fynd som har sam

band med luftfartsolycka skall iakt- band med olycka eller händelse som

tagas vad i 11 kap. 13 § luftfarts- avses i lagen (1990:000) om under

lagen stadgas. sökning av olyckor skall iakttas vad

som föreskrivs i 12 § nämnda lag.

I
den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som
tillvaratages å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom område som hör
till företag för sådan trafik, skall vad sålunda stadgats lända till
efterrättelse.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Senaste lydelse 1957:298. 11

5 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:104

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse 8 kap.

Sekretess gäller i
ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg för uppgift
som angår sammanstötningen och härrör från det fartyg som ärendet avser, om
fartygets befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om
sjöförklaring eller annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker
samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande
det andra fartyget har ägt rum förut eller tillgång annars finns till
motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Sekretess
gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg eller
av tillbud till sådan händelse för uppgift som angår sammanstötningen eller
tillbudet och härrör från det fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare
eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om sjöförklaring eller
annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess
gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande det andra fartyget har
ägt rum förut eller tillgång annars finns till motsvarande uppgift rörande det
andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i
första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 § första
stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen skedde.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen eller tillbudet skedde.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

Ugen
omtryckt 1988:9.

12

Kommunikationsdepartementet Prop. 1989/90:104

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson,
Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet G. Andersson

Proposition om undersökning av olyckor 1 Inledning

Om
det inträffar en allvarlig olycka eller ett allvarligt olyckstillbud, är det från
säkerhetssynpunkt angeläget att orsakerna klarläggs så att liknande olyckor
eller tillbud kan undvikas för framtiden. Samhällets intresse av undersökningar
i detta syfte tillgodoses för närvarande genom utredningar som görs av
särskilda organ på olika områden. Sålunda finns för undersökning från
säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor statens haverikommission (SHK) och
luftfartsverket (luftfartsinspektionen). Undersökning av sjöolyckor kan ske
genom sjöförklaring eller utföras av en särskild undersökningskommission
(sjöfartens haverikommission) eller sjöfartsverket (sjöfartsinspektionen). För
undersökning av jämvägsolyckor finns banverket (jämvägsinspektionen) och
kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser. Denna
kommitté har också bemyndigande att undersöka andra allvarliga olyckshändelser
(med undantag av luftfarts-och sjöfartsolyckor). Utöver de nu nämnda
utredningsorganen finns det tillsynsmyndigheter på olika områden i vilkas
uppgifter ingår att utföra undersökningar av olyckor och olyckstillbud inom
respektive områden.

En
reglering i lag och förordning av undersökningsverksamheten med avseende på bl.
a. utredningsorganens befogenheter finns för närvarande bara i fråga om
luftfarts- och sjöolyckor.

Den
förut nämnda kommittén för undersökning av allvarliga olyckshän

delser, numera vanligen benämnd katastrofkommissionen (ledamöter:

f d. landshövdingen Carl G. Persson, ordförande, samt numera generaldi

rektören Claes Bankvall, överingenjören Lars Corp, f d. överdirektören

Swen Hultqvist och chefsrådmannen Ulla Ljung-Hoff), tillsattes i mars

1981. Enligt sina direktiv (Dir. 1981:12) skulle katastrofkommissionen

undersöka allvarliga olyckshändelser (utom luftfarts- och sjöfartsolyckor)

och tillbud till sådana händelser. Kommissionen skulle för vaije undersök

ning upprätta en särskild rapport till regeringen samt efter tre år redovisa

sina erfarenheter och lägga fram förslag som kunde ligga till grund för en

prövning av den framtida verksamheten. 13

Efter
att ha upprättat 21 utredningsrapporter avseende allvarliga olycks- Prop.
1989/90:104 händelser avgav kommissionen i juni 1986 betänkandet (Ds Fö 1986:3)
Statens katastrofkommission. I betänkandet, som innehåller förslag till en lag
om undersökning av allvarliga olyckshändelser, föreslås att kommissionens
verksamhet permanentas genom inrättande av en ny statens katastrofkommission.

En
särskild utredare (regeringsrådet Bertil Voss) tillkallades i maj 1985 med
uppgift att lägga fram förslag till organisation för utredning av sjöolyckor
samt i förekommande fall till hur en gemensam organisationsform för utredning
av sjö- och luftfartsolyckor bör vara uppbyggd. Utredaren avlämnade i december 19S6
betänkandet (Ds K 1986:2) Haveriutredningar. I betänkandet, som innehåller bl.
a. förslag till ändringar i luftfartslagen (1957:297) och sjölagen (1 891:35 s.
1), föreslås en gemensam ordning för haveriundersökningar inom luftfarten och
sjöfarten. Enligt förslaget skall SHK ha huvudansvaret för undersökning av
såväl luftfartsolyckor som sjöolyckor. I konsekvens härmed föreslås att
sjöfartens haverikommission avskaffas. Vidare föreslås att i sjölagen tas upp
nya bestämmelser om säkerhetsmässig undersökning av sjöolyckor och att
institutet sjöförklaring ges ett mera begränsat tillämpningsområde och behålls
bara för utredning av andra förhållanden än sådana som har betydelse för
sjösäkerheten.

Med
avseende på järnvägstrafiken har inom justitiedepartementet upprättats
departementspromemorian (Ds 1988:75) Järnvägars skadeståndsansvar. Utredning
av järnvägsolyckor. I promemorian läggs fram förslag till bl.a. nya regler om
undersökning av jämvägsolyckor. Dessa regler föreslås bli upptagna i ett nytt
kapitel i järnvägstrafiklagen (1985:192) och de är avsedda att tillämpas
oavsett vilken myndighet som ges ansvaret för undersökning av jämvägsolyckor.

Sammanfattningar av utredningsförslagen i betänkandena Ds Fö 1986:3 och
Ds K 1986:2 och departementspromemorian Ds 1988:75 bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilagor 1 — 3 och de författningsförslag som är av intresse
här som bilagor 4 —6.

Utredningsförslagen
har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstanserna bör fogas till
protokollet som bilagor 7— 9. Sammanställningar av remissyttrandena har
upprättats och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr RS 2 848/89).

Regeringen beslöt den 25 januari 1990 att inhämta lagrådets yttrande
över inom kommunikationsdepartementet på grundval av utredningsförslagen
upprättade förslag till lag om undersökning av allvarliga olyckor, m.m. samt
viss följdlagstiftning. De sålunda remitterade förslagen bör fogas till
protokollet som bilaga 10. Lagrådet har den 1 februari 1990 yttrat sig över
förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 11.

Jag
har med några språkliga justeringar godtagit lagrådets samtliga förslag till ändringar,
bl. a. att rubriken till den föreslagna lagen om undersökning av allvariiga
olyckor, m. m. förkortas till "Lag om undersökning av olyckor". Jag
återkommer till lagrådets ändringsförslag i samband med mina överväganden
(avsnitt 3) och i specialmotiveringen (avsnitt 5).

I
fråga om förslaget till lag om undersökning av olyckor föreslår jag en

ändrad lydelse av mbriken före 2 § och en ny rubrik före 5 §. Någon mot- 14

svårighet till 10 § i det till
lagrådet remitterade förslaget till lag om under- Prop. 1989/90:104 sökning av
allvarliga olyckor, m.m. föreslås inte. I paragrafen finns bestämmelser om
utredningsåtgärder utomlands genom utrikesdepartementets försorg. Svenska
utlandsmyndigheters biträde i ärenden som rör bl.a. luftfarten och sjöfarten
är för närvarande föremål för översyn. På grund härav och då bestämmelserna
inte kräver lagform förordar jag att paragrafen utgår. Nödvändiga bestämmelser
kan meddelas av regeringen. 9 § tredje stycket i nämnda lagförslag, vilket
stycke motsvarar 9 § fjärde stycket i lagrådets förslag, har i stället
betecknats 10 §.

Även
i övrigt har gjorts en del smärre justeringar i förhållande till det
remitterade förslaget.

2 Gällande ordning

I
det följande redovisas huvuddragen i gällande ordning avseende undersökning av
olyckor. Redogörelsen tar sikte på officiella undersökningar som är inriktade
på säkerhetsfrågor. Undersökningar av olyckor genom polisens försorg när
misstanke om brott föreligger, liksom privata undersökningar, exempelvis genom
försäkringsbolags försorg, lämnas åsido i detta sammanhang.

2.1 Undersökning av sjöolyckor

Sverige
deltar sedan lång tid tillbaka i det internationella sjösäkerhetsarbetet.
Sverige är anslutet till 1974 års internationella konvention om säkerheten för
människoliv till sjöss (SOLAS-konventionen). Genom konventionen har
fördragsslutande stat åtagit sig att undersöka sjöolyckor med fartyg enligt
bestämmelserna i konventionen. Internationella sjöfartsorganisationen (IMO)
skall underrättas om undersökningsresultatet och eventuella rekommendationer.

De
nuvarande svenska bestämmelserna om undersökning av sjöolyckor tillkom i
samband med 1967 års sjölagsreform (prop. 1966:145, LU 1967:3, rskr. 1967:54).
Reglerna på området är i stort sett desamma i hela Norden.

I
Sverige förekommer tre särskilda officiella former för undersökning av sjöolyckor.
Två av dessa, sjöförklaring och undersökning genom särskild
undersökningskommission, regleras i sjölagen (1 891:35 s. 1). Den tredje formen
utgörs av undersökning av sjöfartsverket.

2.1.1
Sjöförklaring

Sjöförklaring
skall i princip äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiske

fartyg då viss i sjölagen angiven händelse av allvarlig natur har inträffat

(301 §). Till sådana händelser hör bl.a. fall då någon i samband med

fartygets drift avlidit eller erhållit svår kroppsskada och fall då fartyget

eller dess last råkat ut för skada av någon betydenhet. Förutom denna

obligatoriska art av sjöförklaring finns s. k. fakultativ sjöförklaring (302 §), 15

som äger rum efter
förordnande av sjöfartsverket eller efter begäran av Prop. 1989/90:104 fartygets
befälhavare eller redare. Även lastägare eller lastförsäkringsgivare kan
begära fakultativ sjöförklaring. Den kan äga mm för alla typer av fartyg. Någon
begränsning till svenska handels- och fiskefartyg gäller således inte i detta
fall.

Fakultativ
sjöförklaring kan också användas beträffande utländska fartyg. Sjöfartsverket
äger rätt att förordna om sjöförklaring, om utredning av en händelse som
inträffat i samband med ett utländskt fartygs drift är påkallad från
sjösäkerhetssynpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn (313 § 2 st.). För
danska, finska och norska fartyg skall sjöförklaring också äga rum i Sverige
när redaren eller behörig myndighet i hemlandet finner det påkallat. För andra
utländska fartyg gäller som fömtsättning för att sjöförklaring skall hällas i
Sverige, fömtom att redaren eller behörig myndighet i fartygets hemland har
påkallat sjöförklaringen, att också andra skäl talar för åtgärden (313 § I
st.).

Om
tillfredställande utredning av en händelse som avses i 301 § är eller kan
väntas bli tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket medge att sjöförklaring
enligt nämnda paragraf underlåts eller skjuts upp i avvaktan på sådan utredning
(312 §). Har en särskild undersökningskommission förordnats enligt 314 §,
behöver sjöförklaring inte heller äga mm (314 § I st.).

Sjöförklaring
sker inom landet vid någon av de sju sjörättsdomstolarna, vilka är Göteborgs,
Kalmar, Karlstads, Luleå, Malmö, Stockholms och Sundsvalls tingsrätter (305 § I
st. och 336 § samt förordningen 1975:931 om sjörättsdomstolar). I Danmark,
Finland och Norge hålls sjöförklaring för svenska fartyg av domstol som är
behörig enligt landets lag (305 § 4 st.). Sjöförklaring i övrigt utom riket
hålls av svensk konsul som chefen för utrikesdepartementet utsett och, om sådan
inte finns, av behörig dansk, finsk eller norsk konsul (305 § 5 st.).

Det
i lagen angivna syftet med sjöförklaring är att om möjligt klarlägga händelsen
och dess orsaker. Detta skall ske genom att allting som kan antas ha medverkat till
olyckan eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetssynpunkt utreds (303 § I
st.).

Sjöförklaring
handläggs vid domstol som ett ärende enligt lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Bestämmelsema i nämnda lag gäller om något annat inte sägs i
sjölagen (305 § 2 st.).

Vid
sjöförklaring inför domstol består rätten av en lagfaren domare som ordförande
samt två experter, "personer som äro kunniga och erfarna i sjöväsendet"
(305 § 3 st.). Vid sjöförklaring inför svensk konsul skall konsuln, om möjligt,
biträdas av två experter enligt den modell som gäller vid domstol (305 § 5
st.).

Personer
som hörs vid sjöförklaring inför domstol skall, med vissa undantag, bekräfta
sina berättelser med ed (310 § 2 st.). Den som hörs inför konsul skall ej
avlägga ed (305 § sista st.).

Närmare
föreskrifter om sjöförklaring finns i sjöförklaringskungörelsen (1967:294) och Kungl.
Maj:ts sjöförklaringscirkulär (1967:494).

16

2.1.2
Undersökning genom särskild undersökningskommission Prop.
1989/90:104

Om
en händelse som avses i 301 § sjölagen medfört stora förluster i liv eller
egendom eller om utredningen av annan anledning kan väntas bli synnerligen
omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger regeringen förordna att
händelsen och dess orsaker skall utredas av en särskild undersökningskommission,
bestående av personer med juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap (314 §).

I
böljan fanns ingen särskild organisation för utredning av sjöolyckor enligt 314
§ sjölagen. År 1976 skedde emellertid en förändring härvidlag. Genom beslut
nämnda år förordnade regeringen ett antal personer med juridisk, nautisk och
teknisk kompetens att stå till förfogande för utredande av allvarliga
sjöolyckor enligt 314 § sjölagen. Förordnandet har därefter förlängts och
gäller tills vidare. Genom den nya organisationen tillkom den s. k. sjöfartens
haverikommission. Detta organ är inte att se som ett permanent utredningsorgan.
Efter slutförandet av en utredning upplöses formellt kommissionen. Den är dock
permanent i den meningen att det i förväg finns särskilda ledamöter utsedda att
ingå i nästa kommission som tillsätts. Man kan därför beteckna kommissionen som
en stående kommission.

Sjöförklaring
behöver inte äga mm när utredning skall ske genom särskild
undersökningskommission (314 § 1 st.).

Reglerna
om förfarandet vid och syftet med sjöförklaring gäller i tilllämpliga delar
också den verksamhet som en särskild undersökningskommission bedriver (314 § 2
st. och 3 st. samt 14 § sjöförklaringskungörelsen). Kommissionen får dock inte
höra vittne under ed. På kommissionens begäran kan vittnesförhör under ed tas
upp vid domstol.

2.1.3
Undersökning genom sjöfartsverket

Sjöfartsverkets
uppgifter regleras i förordningen (1988:14) med instmk-tion för sjöfartsverket.
Av I § framgår bl.a. att sjöfartsverket skall ha tillsyn över sjösäkerheten.

Enligt
15 § i verkets instruktion skall frågor om undersökning av sjöolyckor som
ankommer på sjöfartsverket avgöras av direktören vid sjöfartsinspektionen
(sjösäkerhetsdirektören). Sjöfartsinspektionen är en avdelning inom
sjöfartsverket och sjösäkerhetsdirektören är avdelningens chef. I de säkerhetsfrågor
som avses i 15 § instmktionen har sjösäkerhetsdirektören en självständig
ställning och lyder i detta hänseende inte under sjöfartsverket.

Inom
sjöfartsinspektionen finns en utredningssektion som under sjösäkerhetsdirektören
skall svara för inspektionens befattning med olycksut-redningar och tillhörande
säkerhetsarbete.

Protokoll
över sjöförklaring skall snarast möjligt expedieras till sjöfartsverket (11 §
sjöförklaringskungörelsen).

17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 104

2.1.4 övrig
undersökningsverksamhet Prop. 1989/90:104

Olyckor
med örlogsfartyg eller andra statsfartyg (icke kommersiella fartyg som tillhör
exempelvis tullen, polisen, vägverket eller sjöfartsverket) utreds i regel
inte genom något av de tre ovan beskrivna utredningsinstituten. Dessa olyckor
utreds normalt genom respektive militära eller civila myndighets egen försorg.
Möjligheten till fakultativ sjöförklaring för dessa fartyg finns emellertid.
Vid ett tillfälle har regeringen, på begäran av chefen för marinen, förordnat
en särskild undersökningskommission att undersöka en olycka med en av marinen
disponerad fritidsbåt (den s. k. sjövämsolyckan utanför Byxelkrok med en
segelbåt sommaren 1983).

2.2 Undersökning av luftfartsolyckor

Sverige
är anslutet till 1944 års intemationella konvention om civil luftfart, den s.
k. Chicagokonventionen. Enligt konventionen åligger det ansluten stat att
undersöka luftfartsolyckor enligt de nationella föreskriftema. De svenska bestämmelsema
om undersökning av luftfartsolyckor bygger på reglerna i konventionen.

Den
centrala författningen på luftfartsområdet är luftfartslagen (1957:297,
omtryckt 1986:166). Luftfartsförordningen (1986:171) innehåller
tillämpningsföreskrifter. I 11 kap. 7 § luftfartslagen finns bestämmelser om
vilka händelser med civila luftfartyg som skall utredas. Det föreskrivs att en
olycka med ett luftfartyg skall undersökas om olyckan medför att någon avlider
eller får allvarlig kroppsskada eller om luftfartyget eller egendom som inte
befordras med detta erhåller betydande skada. Undersökning skall också enligt
detta stadgande äga mm när allvarlig fara för en sådan olyckshändelse förelegat
eller något inträffat som tyder på väsentligt fel hos luftfartyget eller
markorganisationen. Lagmmmet ändrades den 1 januari 1987 genom tillägget att
en olycka skall undersökas också om den medför att luftfartyget är oåtkomligt.
Vidare tillades att en händelse skall undersökas om ett luftfartyg har
försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.

I
kungörelsen (1966:436) om undersökning av militära luftfartsolyckor finns
regler om vilka händelser med militära luftfartyg som skall utredas. Bestämmelsema
härom överensstämmer i stort med föreskriftema i luftfartslagen om utredning
av olyckor och andra händelser med civila luftfartyg-Syftet med en
haveriutredning är att klarlägga orsaken till en olycka eller ett tillbud och
att med ledning av utredningsresultatet vidta åtgärder till förhindrande av nya
händelser av liknande slag. Bestämmelser om vad en undersökningsrapport skall
innehålla finns i 120 § luftfartsförordningen.

Inträffade
olyckor och tillbud till sådana utreds numera till största delen

av SHK. På den civila sidan utreder SHK i princip alla olyckor och tillbud,

dock att luftfartsverket utreder vissa smärre olyckor och tillbud. På den

militära sidan utreder SHK i princip alla allvarliga olyckor. Övriga militä

ra olyckor samt tillbud till militära olyckor av alla slag utreds i normalfal

let av vederbörande försvarsgrenschef, vilken dock har möjlighet att över

låta åt SHK att utföra undersökningen. 18

2.2.1
Undersökning genom SHK Prop. 1989/90:104

SHK
är sedan år 1978 ett särskilt organ för utredning av civila och militära luftfartsolyckor.
SHK:s verksamhet regleras i förordningen (1988:1 114) med instmktion för
statens haverikommission.

I
instmktionen fastslås att SHK har till uppgift att utreda allvarliga luftfartsolyckor
och tillbud till sådana olyckor inom civil och militär flygverksamhet enligt
bestämmelser i luftfartslagen, luftfartsförordningen och kungörelsen om
undersökning av militära luftfartsolyckor. SHK har vidare till uppgift att
följa den nationella och intemationella utvecklingen på de områden som omfattas
av kommissionens verksamhet och samarbeta med berörda säkerhetsmyndigheter i
deras haveriförebyggande verksamhet.

SHK:s
utredningspersonal består av en generaldirektör som chef samt fyra
haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Av haveriutredarna skall en vara eller ha varit ordinarie domare, två äga flygoperativ
sakkunskap och en flygteknisk sakkunskap. SHK får anlita experter och
sakkunniga att biträda med utredningsarbetet.

Bestämmelser
om själva utredningsförfarandet finns i luftfartslagen och luftfartsförordningen.
SHK arbetar på ungefär samma sätt som sjöfartens haverikommission.
Införskaffande och upptagande av utredning går således till på liknande sätt.
Inte heller SHK äger begära att vittne som hörs av SHK bekräftar sin berättelse
med ed. SHK kan emellertid begära att domstol skall uppta förhör med vittne
under ed.

2.2.2
Undersökning genom luftfartsverket

Såsom
nämnts utreder luftfartsverket numera inga svårare olyckor eller andra
allvarliga händelser. Urspmngligen var det emellertid luftfartsverket
(luftfartsstyrelsen) som svarade för all civil utredningsverksamhet, dock att
en särskild (opartisk) undersökningskommission vid behov kunde tillsättas. År
1978, då SHK inrättades, överfördes ansvaret för utredning av allvarliga
olyckor dit. Luftfartsverket hade fortfarande kvar ansvaret för övriga
utredningar. År 1982 överfördes genom överenskommelse mellan SHK och
luftfartsverket — efter de riktlinjer som fastslogs i prop. 1981/82:100 bil. 9
— också den återstående egentliga utredningsverksamheten till SHK. Trots detta
förekommer i dag fortfarande viss utredningsverksamhet hos luftfartsverket.
Denna rör enbart olyckor av relativt baga-tellartad natur samt mindre
allvarliga tillbud och incidenter. Närmare föreskrifter om denna verksamhet
finns i tjänsteföreskrifter angående luftfartsverkets åtgärder i haveri- och
tillbudsärenden.

Enligt
förordningen (1988:78) med instmktion för luftfartsverket är verket tillsyns-
och säkerhetsmyndighet på luftfartsområdet. Även i övrigt föreligger stora
likheter mellan luftfartsverkets och sjöfartsverkets verksamhet inom
respektive område.

Vad
avser säkerhetsarbetet finns således inom luftfartsverket en organi

sation som är uppbyggd efter den modell som gäller för sjöfartsverket.

Sjöfartsinspektionens motsvarighet är hos luftfartsverket en avdelning 19

benämnd
luftfartsinspektionen. Direktören vid luftfartsinspektionen har Prop. 1989/90:104
liksom sin motsvarighet hos sjöfartsverket en oberoende ställning i säkerhetsfrågor
och avgör enligt verkets instmktion (15 §) bl.a. sådana frågor om undersökning
av luftfartsolyckor som ankommer på luftfartsverket.

2.3 Undersökning av jämvägsolyckor

Den
vid banverket inrättade jämvägsinspektionen har övertagit de tillsynsfunktioner
med avseende på säkerheten i spårtrafik som tidigare tillkom SJ och, i fråga
om enskilda jämvägar m.m., vägverket; Direktören vid jämvägsinspektionen har i
säkerhetsfrågor en självständig ställning och lyder i denna egenskap inte under
banverket. Detta överensstämmer med vad som gäller beträffande direktören vid
sjöfartsinspektionen hos sjöfartsverket och direktören vid
luftfartsinspektionen hos luftfartsverket.

Banverket
har också ansvaret för utredning av olyckor som inträffar i all slags
spårtrafik. Enligt 8 § 3 förordningen (1988:707) med instmktion för banverket
ankommer uppgiften på direktören vid järnvägsinspektionen.

Kommittén
för utredning av allvarliga olyckshändelser (katastrofkommissionen) har enligt
sina direktiv (Dir. 1981:12) befogenhet att undersöka alla typer av allvarliga
olyckor, utom luftfarts- och sjöfartsolyckor, och tillbud till sådana
händelser. Kommmissionen har alltså befogenhet att undersöka allvarliga jämvägsolyckor
och tillbud till sådana olyckor. Kommissionen skall inrikta sitt arbete på de
från säkerhetssynpunkt allvarligaste olyckorna.

Några
bestämmelser som reglerar förfarandet vid kommissionens undersökningar, såsom
rätten att hålla förhör m.m., finns inte. Inte heller i övrigt finns det för
närvarande några bestämmelser i lag eller förordning som närmare reglerar hur
undersökningen av jämvägsolyckor skall gå till.

2.4 Undersökning av andra olyckor

2.4.1
Katastrofkommissionens undersökningsverksamhet

Som
har nämnts i det föregående har katastrofkommissionen enligt sina direktiv
befogenhet att undersöka alla typer av allvarliga olyckor, utom luftfarts- och
sjöfartsolyckor, och tillbud till sådana händelser. Det gäller bl. a. bränder,
explosioner, ras, översvämningar, trafikolyckor och utflöden av skadliga ämnen
som har medfört eller kan befaras medföra betydande skador på människor eller
egendom eller i miljön. Kommissionens arbete är främst inriktat på de från
säkerhetssynpunkt allvarligaste olycks-händelsema. Bland de allvarliga
olyckshändelser som har undersökts av kommissionen finns bränder,
gasexplosioner, klorolyckor, vägras, vägtrafik- och järnvägsolyckor, utflöde
av skadligt ämne, översvämningar, dammläckage, dammbrott och risk för
dammbrott, olyckor med fritidsbåtar, sportdykarolyckor och militära
skjutolyckor.

Kommissionens
undersökningsarbete har enligt direktiven till syfte att

klarlägga omständigheterna kring allvarliga olyckshändelser och tillbud till

sådana händelser, granska säkerhetsåtgärderna och pröva effektiviteten av 20

räddningsinsatserna.
Avsikten är att försöka förhindra att det inträffar Prop. 1989/90:104 några
nya olyckshändelser av liknande slag eller med liknande följder.

2.4.2 Kommissionens
sammansättning och organisation

Kommissionen
har fem ledamöter. Ingen av ledamöterna är knuten till kommissionen på heltid.
Ordföranden och hans ställföreträdare är jurister. De övriga ledamöterna har
sakkunskap i tekniska frågor. Av dessa har en dessutom särskild sakkunskap när
det gäller brandskydds- och räddningstjänstfrågor samt en särskild sakkunskap
i arbetarskyddsfrågor. Kommissionens sekreterare är knuten till kommissionen på
heltid.

Utöver
den sakkunskap som kommissionens ledamöter själva äger har kommissionen
tillgång till särskilt förordnade experter med specialkunskap inom ett stort
antal fackområden. Till kommissionens förfogande, som s. k. fasta experter, har
sålunda förordnats 15 personer som representerar sakkunskap på olika områden.
Som experter på allmän räddningstjänst har kommissionen fem experter, varav
fyra är geografiskt fördelade (Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå). Därutöver
finns fasta experter när det gäller byggnadstekniska frågor, byggnadstekniskt
brandförsvar, medicinska frågor, kemiska frågor, geotekniska frågor,
strålskyddsfrågor, meteorologiska frågor, frågor om explosiva varor, frågor om
trafiksäkerhet och frågor om spårbunden trafik. Kommissionens experter får
särskild ersättning för varje uppdrag de utför åt kommissionen.

Vid
några tillfällen har kommissionen förordnat experter med uppdrag att biträda
kommissionen vid utredning av visst ärende. Kommissionen har även anlitat
utomstående expertis utan särskilt förordnande som expert åt kommissionen.
Kommissionen kan också tillgodogöra sig experthjälp genom att — med stöd av
kommittéförordningen — inhämta yttrande från statliga och kommunala
myndigheter.

Katastrofkommissionen
beslutar själv humvida en olyckshändelse skall undersökas. Beslut om att inleda
undersökning fattas av ordföranden. På ett senare stadium beslutar kommissionen
i dess helhet om undersökningen skall fullföljas. Vid undersökningen utgör
kommissionens ordförande, ytterligare en ledamot och kommissionens sekreterare
ett särskilt arbetsutskott. Till arbetsutskottet knyts en eller flera
experter.

2.4.3 Undersökningens
genomförande

För
att kommissionen fortlöpande skall få kännedom om inträffade allvar

liga olyckshändelser har SOS Alarmering efter överenskommelse med

kommissionen åtagit sig att under en försöksperiod snarast meddela kom

missionen om larm om allvarliga olyckshändelser som har kommit in till

länsalarmeringscentralema. Vidare har generaltullstyrelsen och sedermera

kustbevakningen åtagit sig att underrätta kommissionen om inträffade

större olyckor (oljeutsläpp, kemikalieolyckor m. m.) som berör kustbevak

ningens ansvarsområde inom räddningstjänsten. Många olyckor av allvar

ligare karaktär kommer till kommissionens kännedom genom meddelande

i massmedierna. 21

Besök på olycksplatsen
ingår regelmässigt som ett led i kommissionens Prop. 1989/90:104
undersökningar. Det är i första hand medlemmarna i kommissionens arbetsutskott
som besöker olycksplatsen, ofta tillsammans med någon expert.

Katastroflcommissionen
har i sitt undersökningsarbete inte några andra befogenheter än som följer av
kommissionens direktiv och möjligheten att med stöd av kommittéförordningen inhämta
yttranden från statliga och kommunala myndigheter. Till följd härav och för att
undvika dubbelarbete gör kommissionen i de flesta utredningarna inte några primämndersök-ningar,
som exempelvis teknisk brandplatsundersökning, på olycksplatsen. Sådana åtgärder
verkställs i stället av polismyndigheten eller annan myndighet med
utredningsansvar (t. ex. yrkesinspektionen) även om denna myndighet utreder
olyckan från andra utgångspunkter än kommissionen. I den mån enskilda personer
har behövt höras av kommissionen har de frivilligt ställt sig till förfogande
härför.

Kommissionen
får regelmässigt tillgång till polisrapporter, utryckningsrapporter (från
räddningskårerna), larmrapporter (från SOS-centralerna), yrkesskaderapporter
(från yrkesinspektionerna) och rapporter från sprängämnesinspektionen, statens
järnvägar eller andra berörda myndigheter eller sakägare. Kommissionen håller
också vid utredningarna fortlöpande kontakter och överläggningar med berörda
myndigheter och andra.

I
syfte att komplettera och kontrollera insamlat material samt att fördjupa
undersökningarna anlitar kommissionen i förekommande fall särskild expertis. I
första hand anlitas kommissionens fasta experter. Dessa avger särskilda
utlåtanden i ärenden eller går igenom upprättade utkast till rapporter.

Vid
särskilt omfattande utredningar organiseras inom kommissionen arbetsgrupper som
har till uppgift att utreda t. ex. samordningen av räddningstjänsten eller
vissa tekniska frågor.

2.4.4
Katastrofkommissionens rapporter

Kommissionen
upprättar enligt direktiven för varje undersökning en särskild rapport till
regeringen. Några preliminära rapporter av det slag som SHK och sjöfartens
haverikommission brukar avge upprättas inte av kommissionen. Däremot har det
förekommit att kommissionen innan rapporten färdigställts har lagt fram
rekommendationer om brådskande åtgärder för ansvariga organ.

Rapporten
avlämnas till chefen för försvarsdepartementet. Den remiss-behandlas därefter
genom försvarsdepartementets försorg. Om de av kommissionen föreslagna
åtgärderna berör ett annat departement, överiämnas rapporten till detta för
vidare handläggning. Handläggningen inom regeringskansliet avslutas genom
regerings- eller departementsbeslut avseende de i kommissionens rapport
rekommenderade åtgärderna.

Kommissionen
lämnar sina rapporter också till dem som är direkt

berörda av utredningarna eller som i övrigt har intresse av att ta del av

rapporterna. 22

2.4.5 Undersökning
genom tillsynsmyndigheter

I
uppgifterna för de tillsynsmyndigheter som finns för att tillse efterlevnaden
av lagstiftningen på olika områden ingår ofta att utreda olyckor inom
respektive område. Syftet med sådana undersökningar är därvid i regel att få
undertag för åtgärder för att förhindra en upprepning av olyckan. Detta gäller bl.a.
arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen inom arbetsmiljöområdet,
kemikalieinspektionen och länsstyrelserna inom miljöområdet,
sprängämnesinspektionen när det gäller sprängningsolyckor.

Inom arbetslivet utförs
undersökningarom arbetsolycksfall regelmässigt av yrkesinspektionen och i vissa
fall av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt 2 § arbetsmiljöförordningen (1977:1 166)
skall arbetsgivare utan dröjsmål anmäla olyckor eller annan skadlig inverkan i
arbete, som har lett till dödsfall, svårare personskada eller som samtidigt
har drabbat flera arbetstagare. Underrättelseskyldigheten omfattar även
tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.

Prop. 1989/90:104

3 Överväganden

3.1 Gemensam ordning for haveriutredningar inom luftftfarten
och sjöfarten

Mitt förslag:
Allvarliga sjöolyckor skall utredas i samma ordning som allvarliga
luftfartsolyckor, med statens haverikommission (SHK) som huvudansvarig för undersökningama.
Sjöfartens haverikommission, som nu kan tillsättas av regeringen för
undersökning av särskilt svåra sjöolyckor, avskaffas.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Utredarens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran helt eller i
huvudsak av alla instanser som har yttrat sig på denna punkt.

Skälen för mitt förslag:
Allvarliga olyckor som drabbar den civila luftfarten undersöks enligt gällande
ordning av SHK. Det är omvittnat att undersökningar genom SHK:s försorg är en
både effektiv och allmänt sett lämplig form för utredningar som har till syfte
att klarlägga händelseförlopp och olycksorsak och att ge underlag för åtgärder
som kan förhindra en upprepning av liknande händelser.

Utredarens förslag att
införa samma ordning för undersökningar från säkerhetssynpunkt av allvarliga
sjöolyckor som för allvarliga luftfartsolyckor får ses mot denna bakgmnd. Jag
delar de synpunkter som ligger till grund för detta förslag och vill i
sammanhanget särskiU peka på det värde som ligger i att allvarliga olyckor
regelmässigt blir föremål för undersökning av ett kvalificerat samhällsorgan
som är fristående från den myndighet som har ansvaret för föreskrifter och
tillsyn i fråga om den verksamhet inom vilken händelsen har inträffat. Jag
ansluter mig alltså till utrednings-

23

förslaget i denna del.
Därav följer att jag också godtar utredarens uppfattning att den särskilda
undersökningskommission som nu kan tillsättas av regeringen enligt 314 §
sjölagen för undersökning av allvarliga sjöolyckor, sjöfartens
haverikommission, bör avskaffas. Något behov av ett sådant undersökningsorgan
föreligger inte längre med den av mig förordade ordningen.

Av vad jag har anfört i
det föregående framgår att jag också anser att SHK bör vara den myndighet som
får huvudansvaret för undersökningar av såväl allvarliga luftfartsolyckor som
allvarliga sjöolyckor. Jag har för avsikt att i annat sammanhang lägga fram
förslag härom för regeringen.

Prop.
1989/90:104

3.2 Samma ordning för undersökning av alla allvarliga olyckor

Mitt förslag:
Samma ordning skall gälla för undersökning från säkerhetssynpunkt av alla
slags allvarliga olyckor, vare sig det är fråga om luftfartsolyckor,
sjöolyckor, jämvägsolyckor eller andra olyckor. Huvudansvaret för undersökningama
bör läggas på SHK.

Utredningsförslagen:
Katastrofkommissionen föreslår att en fristående permanent statens
katastrofkommission tillskapas med uppgift att undersöka alla typer av
allvarliga olyckshändelser (och tillbud därtill) utom luftfarts- och
sjöolyckor. Även om den gmndläggande utredningsmetodiken hos SHK, sjöfartens
haverikommission och den föreslagna permanenta katastrofkommissionen har
likheter, är det enligt katastrofkommissionens uppfattning fråga om
utredningar som var för sig har sådan särprägel att de inte lämpligen bör
samordnas inom ett utredningsorgan.

Lltredaren
anser, efter samråd med katastrofkommissionen, att någon samordning av den
föreslagna permanenta katastrofkommissionen med SHK inte bör ske men att de
olika kommissionerna bör söka samarbete med varandra.

1 justitiedepartementets
promemoria tas inte ställning till vilket organ som bör få ansvaret för
undersökning av allvarliga järnvägsolyckor. 1 promemorian framhålls dock att,
oavsett vilken form för sådan undersökningsverksamhet som väljs i framtiden,
den utredande myndigheten, vare sig det är banverket eller ett fristående
organ, bör ha befogenheter i utredningsverksamheten som motsvarar dem som de
utredande myndigheterna på sjöfarts- och luftfartsområdet har nu.

Remissinstanserna: Flera
remissinstanser tillstyrker katastrofkommissionens förslag om att en
fristående permanent katastrofkommission för undersökning av allvarliga
olyckshändelser utom luftfarts- och sjöolyckor inrättas. Andra instanser ser
fördelar i en sammanslagning med SHK. Vissa instanser förordar en samordning av
en permanent katastrofkommission med statens räddningsverk. Några instanser
berör i yttranden över utredarens förslag frågan om en gemensam organisation
för undersökning av såväl luftfarts- och sjöolyckor som andra allvarliga
olyckshändelser eller

24

tillbud. De anser att en
samorganisation bör övervägas. Flera remissinstan- Prop. 1989/90:104 ser
uttalar i yttranden över justitiedepartementets promemoria att ett fristående
organ bör få till uppgift att undersöka jämvägsolyckor.

Skälen
för mitt förslag: De skäl som talar för mitt förslag i fråga om undersökningar
av allvarliga olyckor på sjöfartsområdet anser jag ha bärkraft också i fråga
om undersökningar av allvarliga olyckor på jäm vägsområdet, dvs. i trafik med jämväg,
spårväg eller tunnelbana. Liksom på luftfarts- och sjöfartsområdena finns på
järnvägsområdet en tillsynsmyndighet som har att svara för säkerhetsfrågor,
nämligen banverket. På samma sätt som i fråga om undersökningar av allvarliga
luftfarts- och sjöolyckor bör det vara en fördel, både för allmänheten och för
tillsynsmyndigheten, att det för undersökningar av allvarliga jämvägsolyckor
finns ett oberoende utredningsorgan.

Allvarliga
olyckor som inte berör luft-, sjö- eller spårtrafiken kan vara av de mest
skiftande slag. Det kan vara fråga om katastrofartade bränder på hotell,
explosioner i industrianläggningar, jordskred, matförgiftningar på ålderdomshem,
linbaneolyckor och läckage av giftiga kemikalier ut i naturen. Att det finns
ett behov att undersöka sådana händelser från säkerhetssynpunkt för att vinna
insikter eller öka kunskapen om möjligheterna att förebygga liknande händelser
eller begränsa skadoma är uppenbart. Katastrofkommissionen har genom sin
verksamhet gett klart stöd för denna uppfattning. Det är enligt min mening
tydligt att det i fortsättningen bör finnas ett särskilt permanent organ som
har till uppgift att göra undersökningar från säkerhetssynpunkt även av sådana
allvarliga olyckor som inte är luftfarts-, sjö- eller jämvägsolyckor.

Som
nämnts har katastrofkommissionen föreslagit att det tillskapas ett permanent
organ för undersökning av alla allvarliga olyckor med undantag av sjö- och
luftfartsolyckor. För egen del är jag inte övertygad om att det är rationellt
att ha två separata fristående organ för undersökning av allvarliga olyckor.
De mtiner som har utbildat sig inom katastrofkommissionens hittillsvarande
verksamhet skiljer sig från dem som tillämpas av SHK. Olikhetema är dock inte
så stora att det av det skälet skulle vara olämpligt att välja samma organ för
undersökning av allvarliga luftfarts- och sjöolyckor som för undersökning av
allvarliga jämvägsolyckor och allvarliga olyckor i övrigt. För allmänheten
måste det dessutom te sig naturligast att samma organ har undersökningsansvaret
för alla slags allvarliga olyckor. Den mest rationella lösningen, både från
effektivitetssynpunkt och från kostnadssynpunkt, är enligt min mening att
endast ett organ får ansvaret för undersökning av allvarliga olyckor, oberoende
av i vilken verksamhet de har inträffat. Jag anser att SHK bör få uppgiften att
svara för undersökning av alla slags allvarliga olyckor.

Om SHK
skall kunna vara effektiv i sin vidgade verksamhet, är det

viktigt att den har tillräcklig flexibilitet i sitt arbete. En sådan bör kunna

uppnås utan någon principiell ändring i kommissionens organisation, som

nu bygger på haveriutredare som är fast knutna till kommissionen samt

experter och sakkunniga som vid behov anlitas för de särskilda undersök

ningama. Antalet havcriutredare, som nu är fyra, bör med hänsyn till de

tillkommande arbetsuppgiftema ökas, men denna ökning bör kunna be- 25

gränsas till fyra
personer. Av dessa bör två vara heltidsanställda och två Prop. 1989/90:104 arvodesanställda
för tjänstgöring vid behov. Den ena av de nya haveriutre-dama med anställning
på heltid bör ha domarkompetens för att vid behov kunna anlitas för att leda en
undersökning. Den andra bör ha teknisk utbildning med specialkompetens inom
området befolkningsskydd/räddningstjänst. De båda haveriutredare som bör
anställas på arvodesbasis bör ha specialkompetens inom sjöfartsområdet (sjöoperativ
resp. sjöteknisk kompetens).

Finansieringsfrågan

Den
organisation för SHK med ett utvidgat ansvarsområde som jag har beskrivit nu
medför lägre fasta kostnader än som skulle uppkomma med två särskilda
permanenta kommissioner i enlighet med katastrofkommissionens förslag och som
uppkommer enligt gällande ordning, dvs. med en permanent kommission (SHK), en
"stående" kommission (sjöfartens haverikommission) och en utredning
(katastrofkommissionen).

Till
SHK finns i statsbudgeten uppfört ett formellt förslagsanslag på 1000 kr.
Luftfartsverket och chefen för flygvapnet svarar för kostnaderna för
kommissionens verksamhet. Detta innebär att finansieringen slutligen sker genom
civila luftfartsavgifter och anslag till chefen för flygvapnet. Antalet civila
och militära haverier och resursåtgången för att utreda haverierna ligger till gmnd
för fördelningen av kostnaderna mellan de båda myndigheterna. Under budgetåret
1988/89 uppgick de totala kostnaderna för SHK till 4,4 milj. kr., varav
luftfartsverket betalade 2,7 milj. kr. och chefen för flygvapnet 1,7 milj. kr.

Kostnaderna
för sjöfartens haverikommission betalas från det under sjätte huvudtiteln
uppförda anslaget Ersättning till sjöfartsverket för vissa tjänster,
anslagsposten Särskild undersökningskommission vid sjöolyckor. Kostnaderna har
hittills belastat statsbudgeten. Under budgetåret 1988/89 uppgick kostnaderna
till knappt 0,6 milj. kr.

Kostnaderna
för kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser betalas från
försvarsdepartementets anslag Utredningar m. m. Kost-nademaförkommitténs
verksamhet var under budgetåret 1988/89 1,0 milj. kr.

Enligt
min mening bör de fasta kostnadema för SH K: s verksamhet och de

kostnader som föranleds av de särskilda undersökningama bäras av berörda

intressenter. Fömtom luftfarten som hittills betalat kostnadema för SHK: s

verksamhet, är sjöfarten och den spårbundna trafiken berörda. Jag anser

följaktligen att sjöfarten genom sjöfartsverket och den spårbundna trafiken

genom banverket (jämvägsinspektionen) bör bära sina respektive andelar

av kommissionens fasta kostnader och kostnaderna för de särskilda utred

ningar som kan förekomma. Det belopp som har tagits upp under anslags

posten Särskild undersökningskommission vid sjöolyckor under sjöfarts

verkets anslag för budgetåret 1990/91,135 000 kr., bör under nästa budgetår

övergångsvis kunna användas för att täcka en del av kommissionens fasta

kostnader. Sjöfartsverket skall dämtöver, som har nämnts tidigare, täcka

övriga kostnader inom ramen för affärsrörelsen. För luftfartens del bibehålls 26

gällande system. För den
spårbundna trafikens del bör såväl del av de fasta kostnadema som kostnadema för
särskilda undersökningar täckas från anslaget D 5 Jämvägsinspektionen. När det
gäller kostnadema för undersökning av andra olyckor än som har berörts nu,
dvs. olyckor som hittills utretts av kommittén för undersökning av allvarliga
olyckshändelser, bör dessa kostnader tills vidare täckas från
försvarsdepartementets anslag.

Min avsikt är att föreslå
regeringen att meddela närmare föreskrifter om kostnadsfördelning m. m. i
samband med regleringsbrev.

Prop.
1989/90:104

3.3 Undersökningamas inriktning

Mitt förslag:
Undersökningar av allvarliga olyckor skall, liksom undersökningar av tillbud
till sådana händelser, vara inriktade på de säkerhetsmässiga aspektema.

Utredningsförslagen:
Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser som har tagit upp frågan tillstyrker
utredningsförslagen i denna del.

Skälen för mitt förslag:
Genom en undersökning av en allvarlig olycka skall i första hand klarläggas
händelseförloppet och orsakema till det inträffade. Liksom nu sker i fråga om
exempelvis undersökningar av luftfartsolyckor bör ett klarläggande av nämnda
omständigheter ske i fråga om alla slags allvarliga olyckor i syfte att vinna
kunskaper för framtiden. Därigenom kan en upprepning av händelsen förebyggas
eller effekterna av liknande händelser begränsas.

Undersökningar enligt den
ordning som jag förordar bör vara helt inriktade på de säkerhetsmässiga
aspektema. Frågor om skadestånd eller straff-rättsligt ansvar bör alltså inte
utredas genom nu ifrågavarande undersökningar. Det kan naturligtvis tänkas att
det material som framkommer genom en sådan undersökning kan få betydelse i
andra sammanhang, exempelvis i ett mål om skadestånd. Jag vill dock stryka
under att detta i så fall är en "biprodukt" och ingalunda det
resultat som eftersträvas med undersökningen. Det resultat som skall
eftersträvas är insikter i fråga om säkerheten. Det är just mot denna bakgmnd
som jag förordar att också tillbud till allvarliga olyckor bör undersökas
enligt den av mig förordade ordningen. Med tillbud avser jag både händelser som
hade kunnat leda till allvarliga olyckor och andra händelser som ger vid handen
att det förekommer allvarliga brister i fråga om exempelvis det för
verksamheten gällande säkerhetssystemet.

Att undersökningen skall
vara inriktad på de säkerhetsmässiga aspekterna innebär också att den även bör
avse omständigheter som hänför sig till räddningstjänstens insatser i samband
med händelsen. Frågor om hur räddningstjänsten fungerade för att begränsa
skador, vilka förbättringar som bör göras eller vilka brister som bör rättas
till är enligt min mening väsentliga led i den säkerhetsmässiga undersökningen.
Jag ansluter mig alltså till de synpunkter som katastrofkommissionen har
framfört i denna

27

del och föreslår att en
utredning i fråga om räddningstjänsten bör ske som ett led i undersökningen av
alla slags allvarliga olyckor.

Prop. 1989/90:104

3.4 Utredningsorganets uppgifter

Mitt förslag: Det
särskilda utredningsorganet — som enligt det tidigare sagda bör vara SHK —
skall ha skyldighet att undersöka alla slags allvarliga olyckor och tillbud
till sådana händelser. Kraven på hur allvariig en olycka skall vara för att en
undersökning skall vara obligatorisk sätts, utom i fråga om luftfartsolyckor,
tämligen högt så att undersökningsskyldigheten bara omfattar de allvarligaste
fallen. SHK skall dock ha rätt att, om särskilda skäl föreligger, göra en undersökning
också i fråga om händelser som i och för sig är av mindre allvarlig art men som
har betydelse från säkerhetssynpunkt. SHK skall vidare ha rätt att delegera en
undersökning till någon annan, förutsatt att särskilda skäl inte talar mot en
sådan åtgärd. SHK skall få information om inträffade händelser genom underrättelser
från tillsynsmyndigheter och från kommuner inom ramen för den kommunala
räddningstjänsten.

Utredningsförslagen:
Överensstämmer såvitt gäller utredningsorganets uppgifter i princip med mitt
förslag. I förslagen förordas dock en lägre gräns för
undersökningsskyldighetens inträde. Å andra sidan föreslås eller förutsätts
möjlighet för utredningsorganet att delegera undersökningen till annan. I fråga
om allvarliga järnvägsolyckor och allvarliga olyckor i övrigt föreslår
katastrofkommissionen den ordningen att olyckor och tillbud skall undersökas
endast i de fall då utredningsorganet finner skäl att göra en undersökning. Att
utredningsorganet skall kunna göra undersökningen också i fråga om mindre
allvarliga händelser, om de har betydelse från säkerhetssynpunkt, föreslås av
utredaren i fråga om händelser som berör luft- eller sjötrafiken. Utredaren
föreslår i fråga om sådana händelser en vidsträckt skyldighet för
tillsynsmyndigheterna att lämna underrättelser till SHK.

Remissinstanserna: De
instanser som har yttrat sig över förslagen såvitt avser undersökningar av
luftfarts-, sjö- och järnvägsolyckor har inte framfört någon avvikande mening.
Såvitt avser allvarliga olyckor i övrigt har flertalet remissinstanser lämnat
katastrofkommissionens förslag utan erinran. Flera remissinstanser bedömer den
av utredaren föreslagna underrättelseskyldigheten för tillsynsmyndigheterna
som för betungande för dessa och för SHK.

Skälen för mitt förslag:
Utredningsförslagens innebörd är att det särskilda utredningsorganet främst
skall befatta sig med undersökning av de allvariigare olyckorna på de olika
områdena men ha rätt att ta sig an också andra fall om det föreligger ett
allmänt intresse att så sker. Olika vägar att nå fram till detta mål har
föreslagits. Dels föreslås en relativt vidsträckt definition av termen "allvariig
olycka" och därmed en långtgående under-

28

sökningsskyldighet
som kompenseras med en möjlighet för utredningsor- Prop. 1989/90:104 ganet att till
annan delegera undersökningar, generellt eller i det särskilda fallet. Dels
föreslås, också här med en relativt vidsträckt definition, att undersökning av
en allvarlig olycka genom det särskilda utredningsorganets försorg skall komma
till stånd endast i de fall då utredningsorganet självt bedömer att en sådan
undersökning är påkallad av ett allmänt intresse.

För
egen del finner jag att en tredje lösning är mest ändamålsenlig. Utredningsorganets
skyldighet att undersöka allvarliga olyckor bör begränsas till de
allvarligaste fallen. Detta kan ske genom att i en ny lag i ämnet fastslås i
vilka fall en undersökning är obligatorisk samtidigt som utredningsorganet ges
rätt att undersöka också andra fall, om det är motiverat med hänsyn till
omständigheterna. Även om med denna lösning utredningsorganets behov av att
kunna delegera undersökningar minskas, bör en sådan delegationsmöjlighet ändå
öppnas så att flexibilitet i utredningsverksamheten och bästa utnyttjande av
tillgängliga resurser kan säkerställas.

När
det gäller avgränsningen av det obligatoriska undersökningsområdet bör den
begränsning som jag har berört i det föregående utformas så att skaderekvisitet
skärps. Medan det i utredningsförslagen räcker med att en enda person har
omkommit eller blivit allvarligt skadad eller att betydande skador har
uppkommit genom olyckan för att en allvarlig olycka skall anses föreligga, bör
det enligt min mening stadgas att olyckan skall ha medfört att flera människor
har omkommit eller blivit allvarligt skadade eller att skadorna på egendom
eller i miljön har varit omfattande. En sådan skärpning bör genomföras i fråga
om samtliga allvarliga olyckor med undantag av allvariiga luftfartsolyckor.
Beträffande dessa grundas gällande definition på en internationell konvention
som har biträtts av Sverige (1944 års Chicagokonvention om den civila
luftfarten). Den bör därför behållas i oförändrat skick.

Som
nämnts anser jag att det särskilda utredningsorganet skall ha rätt att

i vissa fall undersöka också händelser som inte tillhör kategorin
"allvarliga

olyckor" eller tillbud till sådana händelser. De fall jag tänker på i detta

sammanhang är för det första fall där det av objektivitetsskäl, dvs. för att

tilltron till undersökningens objektivitet inte skall mbbas, är lämpligast att

undersökningen görs av det särskilda utredningsorganet. För det andra

tänker jag på fall där undersökningen, trots att händelsen i och för sig inte

är av allvarligare art, kan antas bli komplicerad eller annars särskilt resurs-

krävande. För det tredje tänker jag på fall där det i övrigt, exempelvis när

samma slags händelse har inträffat upprepade gånger, är angeläget med

tanke på möjligheterna att förebygga liknande olyckor eller minska verk

ningarna av dem att undersökningen görs mer grundligt och allsidigt än

vad som annars vore motiverat. De omständigheter som sålunda talar för

att det särskilda utredningsorganet beslutar att göra en undersökning av

händelser som inte tillhör kategorin allvarliga olyckor anser jag — i huvud

saklig överensstämmelse med vad utredaren har föreslagit — också utgöra

skäl mot att utredningsorganet delegerar undersökningsansvaret beträffan

de en allvariig olycka eller ett tillbud. 29

Det
särskilda utredningsorganet, som enligt det tidigare sagda bör vara SHK,
behöver för att det skall kunna fullgöra sin skyldighet att göra undersökningar
av allvarliga olyckor och tillbud ha tillgång till snabb information om sådana
händelser. Det är regeringens sak att meddela föreskrifter varigenom
vederbörande tillsynsmyndigheter åläggs att underrätta SHK. Detta gäller
främst händelser som berör luftfarten, sjöfarten och spårtrafiken. Det är
viktigt att det också i fråga om allvariiga olyckor i övrigt och tillbud till
sådana händelser säkerställs att SHK får snabb information. Detta kan ske genom
att regeringen bemyndigas att föreskriva en underrättelseskyldighet för
kommunerna inom ramen för den kommunala räddningstjänsten enligt
räddningstjänstlagen (1986:1 102).

I detta sammanhang vill
jag nämna att jag, till skillnad från utredaren, inte finner det ändamålsenligt
att ålägga tillsynsmyndigheterna en underrättelseskyldighet i fråga om alla
slags händelser som har betydelse från säkerhetssynpunkt. En sådan vidsträckt
underrättelseskyldighet, som skulle medföra avsevärt merarbete för såväl
myndigheterna som SHK, kan tänkas vara motiverad om SHK skall ha ansvaret för
undersökningar av alla olyckor och tillbud oavsett svårhetsgraden. Enligt min
mening bör ansvaret för undersökningar av olyckor inom luftfarten, sjöfarten
eller spårtrafiken som inte är allvariiga i princip ligga på vederbörande
tillsynsmyndighet. Med hänsyn till detta anser jag att den föreslagna
vidsträckta — och av SHK och andra remissinstanser kritiserade —
underrättelseskyldigheten inte bör föreskrivas. Rör det sig om en olycka eller
ett tillbud som inte är av allvarlig natur bör underrättelseskyldighet
föreskrivas endast när det, i enlighet med de riktlinjer jag angett i det
föregående, finns särskilda skäl som talar för att händelsen bör utredas av ett
fristående organ. Närmare föreskrifter i detta hänseende bör meddelas av SHK.

Tillsynsmyndigheterna
behöver i sin tur informationer om olyckor o. d. som har inträffat, om de skall
kunna lämna underrättelser till SHK. Sådana informationer får myndigheterna
genom rapportering varom det finns bestämmelser i luftfartslagen och sjölagen.
Motsvarande bestämmelser är avsedda att tas upp i det förslag till ny järnvägssäkerhetslagstiftning
som för närvarande utarbetas inom kommunikationsdepartementet.

SHK:s
undersökningar måste naturligtvis utföras i nära samarbete med, och ofta med
bistånd från, berörda tillsynsmyndigheter. Bl. a. är det viktigt att en
tillsynsmyndighet får underrättelse från SHK om kommissionens avsikt att göra
en undersökning i ett visst fall.

Prop.
1989/90:104

3.5 Sjöförklaringsinstitutet

Mitt förslag;
Sjöförklaringen enligt sjölagen bibehålls i huvudsak oförändrad som instrument
för utredning av sjöolyckor. Den enda principiella nyhet som föreslås innebär
att sjöförklaringens användningsområde skall begränsas när det gäller
undersökningar av omständigheter som uteslutande avser sjösäkerheten.

Utredningsförslaget:
Utredaren föreslår att sjöförklaring enligt 301 §

30

sjölagen - den
obligatoriska formen - avskaffas och att sjöförklaring Prop. 1989/90:104 enligt
302 § sjölagen — den fakultativa formen — behålls men bara för utredning av
andra förhållanden än sådana som har betydelse för sjösäkerheten. Intresset
från sjösäkerhetssynpunkt av undersökningar av sjöolyckor tillgodoses enligt
utredarens mening genom hans förslag om undersökning av sådana olyckor genom
statens haverikommissions försorg.

Remissinstanserna:
Ingen instans som yttrat sig i frågan avstyrker förslaget. Några instanser
erinrar dock om det nordiska samarbetet på sjörättens område och ifrågasätter
det välbetänkta i att Sverige ensamt ändrar det nuvarande
sjöförklaringsinstitutet.

Skälen
för mitt förslag: Utredarens förslag i fråga om undersökningar av sjöolyckor
innebär bl. a. att institutet sjöförklaring enligt sjölagen ges en ny och mera
begränsad funktion, nämligen undersökning av andra förhållanden än sådana som
har betydelse för sjösäkerheten. För den sålunda föreslagna lösningen talar
utan tvivel att man genom den undgår den dubblering av utredningsinsatsen som
skulle uppkomma vid ett generellt införande av haveriutredningar i fråga om
sjöolyckor samtidigt som sjöförklaringsinstitutet behålls i oförändrat skick.
Vad som talar mot denna lösning är å andra sidan att sjöförklaringsinstitutet
är förankrat i samnordisk lagstiftning och därför inte utan motsvarande
ändringar i övriga nordiska länders lagstiftning bör göras till föremål för
genomgripande förändringar. Enligt vad jag har inhämtat är man i övriga
nordiska länder f n. inte beredd att röra sig i den av utredaren för svenskt
vidkommande angivna riktningen.

I
detta läge ser jag som den lämpligaste lösningen att inte föreslå någon principiell
ändring av sjöförklaringsinstitutet utan bara en ändring i sjölagen som skall
göra det möjligt för regeringen att inskränka sjöfartsverkets rätt att förordna
om sjöförklaring. Om undersökningen görs eller skall göras av SHK i enlighet
med vad jag har förordat i det föregående och de omständigheter som skall
utredas genom sjöförklaringen uteslutande avser sjösäkerheten, finns det inte
någon anledning att samtidigt hålla sjöförklaring. Med denna lösning undviker
man en dubblering av undersökningsinsatsen i flertalet fall. Förslaget innebär
emellertid också att en sjöförklaring, när den äger mm utan att sjöfartsverket
har förordnat därom, liksom nu får avse alla omständigheter, dvs. även sådana
som rör sjösäkerheten, och detta också i de fall då händelsen undersöks av SHK.
1 dessa fall uppkommer alltså en viss dubblering av utredningsarbetet, men min bedömning
är, med tanke på att antalet sjöförklaringar på senare tid har varit ringa, att
detta blir aktuellt bara i ett fåtal fall. Jag menar därför att den lösning som
jag nu har anvisat bör vara godtagbar i avvaktan på ett samlat nordiskt
ställningstagande till behovet av sjöförklaringsinstitutet och att den i vart
fall är att föredra framför utredarens förslag i nu ifrågavarande avseende.

31

3.6
Olyckor inom luftfart och sjöfart för militärt eller annat statsändamål

Prop.
1989/90:104

Mitt
förslag: Samma ordning skall gälla för undersökningar av olyckor som inträffar
inom luftfart eller sjöfart för militärt eller annat statsändamål som för undersöknigar
av olyckor i motsvarande civila verksamhet. Huvudansvaret för undersökning av
allvarliga olyckor av dessa slag läggs på SHK som dock skall ha rätt att
undersöka även mindre allvarliga olyckor, om det finns särskilda skäl därtill.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag med den avvikelsen att utredaren, utan att
åsyfta någon ändring i den praktiska utredningsverksamheten, vill lägga
huvudansvaret för undersökningar av alla olyckor, oberoende av svårhet, på SHK
som fömtsätts delegera undersökningar av olyckor som inte är allvarliga till
respektive försvarsgrenschef eller tillsynsmyndighet.

Remissinstanserna:
Av de båda instanser som har yttrat sig i denna del uttrycker överbefälhavaren
tveksamhet inför utredarens förslag. Han menar att en minskning av
effektiviteten i säkerhetsarbetet och onödig administration skulle bli en
följd av utredarens förslag om det genomförs utan ändringar. Överbefälhavaren
anser det dock angeläget att mycket svåra haverier samt olyckor där det finns
särskilda krav på objektivitet i undersökningen kan hänskjutas till ett
opartiskt utredningsorgan. Fiskeristyrel-sen har inget att erinra mot
utredarens förslag på nu ifrågavarande punkt.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med utredaren anser jag att syftet med en haveriutredning
i samhällets regi bör vara detsamma inom den icke civila sektom som inom den
civila. Undersökningen bör i båda fallen vara uteslutande inriktad på de säkerhetsmässiga
aspektema. Vidare anser jag att det inte finns anledning att i fråga om
ansvaret för haveriutredningar som gäller luftfart eller sjöfart för militärt
eller annat statsändamål överväga en annan ordning än för undersökningar inom
den civila sektom. Kraven på objektivitet, snabbhet och effektivitet är lika
stora på båda områdena. De tillgodoses enligt min mening genom att ansvaret för
undersökningar av icke allvarliga olyckor i princip läggs på
tillsynsmyndigheten medan SHK skall undersöka alla allvarliga olyckor och
tillbud och dessutom ges rätt att i särskilda fall besluta att utföra
undersökningen även när det gäller andra händelser.

3.7 Gemensam lagstiftning

Mitt förslag:
Behövliga lagbestämmelser om undersökning av alla slags olyckor och andra
händelser som har betydelse från säkerhetssynpunkt förs samman i en lag. Denna
skall ersätta bestämmelser i ämnet i luftfartslagen och sjölagen.

Utredningsförslagen:
Utredaren föreslår särskilda bestämmelser i luft-

32

fartslagen och sjölagen. I
justitiedepartementets promemoria föreslås så- Prop. 1989/90:104 dana
bestämmelser i jämvägstrafiklagen. Katastrofkommissionen föreslår en särskild
lag om undersökningar av allvarliga olyckshändelser som dock inte skall vara
tillämplig på luftfarts- eller sjöolyckor.

Remissinstanserna:
Utredningsförslagen lämnas utan erinran. Sjölagsutredningen för dock i sitt
yttrande över utredarens förslag fram möjligheten av en gemensam lag om
undersökning av luftfartsolyckor och sjöolyckor.

Skälen
för mitt förslag: De bestämmelser om undersökning av olyckor som kräver lagform
är i huvudsak bestämmelsema om den undersökande myndighetens befogenheter i
utredningsverksamheten. Likartade bestämmelser härom behövs på samtliga de
områden som avses med utredningsförslagen. Med tanke på detta och då jag, som
framgår av det föregående, har stannat för att föreslå att i princip samma
ordning skall gälla för undersökning av alla slags allvarliga olyckor och andra
händelser som har betydelse från säkerhetssynpunkt, är det enligt min mening lagtekniskt
enklast om den nödvändiga lagregleringen får ske genom en ny särskild lag i
ämnet. Denna lösning har även fördelar från tillämpningssynpunkt. Också de
föreskrifter som det ankommer på regeringen att utfärda på gmndval av lagen bör
kunna få formen av en gemensam förordning. Förslag härom avser jag att ta upp i
ett annat sammanhang.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om undersökning av olyckor,

2. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3. lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1),

4. lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

5. lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen
under 2 —5 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet. Jag
har i ärendet också samrått med chefen för försvarsdepartementet.

Förslagen
har granskats av lagrådet.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om undersökning av olyckor

I
det till lagrådet remitterade förslaget användes i lagens mbrik beteck

ningen "allvarliga olyckor" för att markera att lagen inte behandlar olycks-

utredningar i allmänhet. Lagen tillämpas emellertid också på utredningar

av olyckor eller tillbud som inte kan betecknas som allvarliga men där en

utredning kan ha särskild betydelse från säkerhetssynpunkt, se 3 §. På

inrådan av lagrådet har ordet "allvarliga" utgått och mbriken även i
övrigt

förkortats. 33

3
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 104

Begreppet
"olyckor" används i förevarande lag i samma bemärkelse som Prop,
1989/90:104 begreppet "olyckshändelser" i räddningstjänstlagen
(1986:1 102).

1
§ Denna lag innehåller föreskrifter om undersökning från säkerhetssynpunkt av
olyckor och tillbud till olyckor.

1 denna
inledande paragraf, som utformats efter förslag av lagrådet, av

gränsas tillämpningsområdet till undersökning av olyckor och tillbud från

säkerhetssynpunkt (se avsnitt 3.3).

Vid
vissa allvarligare olyckor eller tillbud är en undersökning enligt lagens
bestämmelser obligatorisk, se 2 §, medan det i andra fall beror på föreskrifter
eller beslut av regeringen om en undersökning enligt lagen skall genomföras, 3 §.

2 §
Olyckor skall undersökas enligt denna lag, om de är av sådan allvariig

art som anges i det följande, nämligen

1. luftfartsolyckor:
Olyckor vid användningen av luftfartyg som har

medfört att

a) någon har avlidit eller blivit allvarligt skadad,

b) luftfartyget
eller egendom som inte transporteras med luftfartyget har fått betydande skador
eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) luftfartyget är oåtkomligt eller har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas,

2. sjöolyckor:
Olyckor vid användningen av handelsfartyg, fiskefartyg

eller statsfartyg som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade,

b) fartyget
eller egendom som inte transporteras med fartyget har fått omfattande skador
eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) fartyget har försvunnit eller har övergetts i sjön,

3. järnvägsolyckor:
Olyckor vid järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägs

drift som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) spårfordon,
spåranläggningar eller egendom som inte transporteras med spårfordonet har fått
omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön,

4. andra
allvarliga olyckor: Andra olyckor än som avses i 1 — 3, om de har

medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) omfattande skador har uppkommit på egendom eller i miljön. Tillbud
till olyckor som avses i första stycket skall undersökas enligt

denna
lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa
eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, fartyget,
spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.

Olyckor
som avses i första stycket 4 och tillbud till sådana olyckor skall undersökas
endast om en undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt.

I
första stycket räknas upp de fall då en undersökning enligt lagen av en olycka
är obligatorisk.

Punkt
1 avser luftfartsolyckor. Bestämmelsema har med vissa redaktio

nella ändringar tagits över från 11 kap. 7 § luftfartslagen. De bygger på

bestämmelser i 1944 års Chicagokonvention om den civila luftfarten och 34

har
av den anledningen mindre stränga krav i fråga om olyckans omfatt- Prop.
1989/90:104 ning än vad som är fallet beträffande de olyckor som anges i
punkterna 2 — 4 (jfr avsnitt 3.4). Någon skillnad görs inte mellan olyckor i
civil resp. militär luftfart.

Lagrådet
har ifrågasatt om inte kvalifikationen i punkt 4 att omfattande skador har
uppkommit i miljön borde ges en motsvarighet i punkterna 1—3. Jag delar den
uppfattning som ligger bakom lagrådets påpekande och föreslår att i 1 b), 2 b)
och 3 b) läggs till orden "eller omfattnade skador har uppkommit i
miljön". Uttrycket "omfattande skador" är att anse som allvariigare
till sin innebörd än begreppet "betydande skador" som används i 1 b)
i fråga om skador på luftfartyg eller egendom.

Enligt
11 kap. 7 § andra stycket luftfartslagen skall bl.a. händelser som tyder på ett
väsentligt fel hos markorganisationen alltid undersökas. Den bestämmelsen täcks
av andra stycket i förevarande 2 § där det sägs att tillbud eller händelser som
tyder på brister i säkerhetshänseende skall undersökas.

Punkt
2 avser sjöolyckor och bygger på bestämmelserna i 301 § sjölagen.

1 jämförelse
med den paragrafen har rekvisiten för att en olycka obligato

riskt skall undersökas skärpts (se avsnitt 3.4). Enligt 2 a) krävs sålunda att

"flera människor" har avlidit eller blivit allvarligt skadade. Hur
många

omkomna eller skadade det skall röra sig om kan inte anges generellt. Som

regel bör krävas att antalet avlidna eller allvarligt skadade människor skall

ha uppgått till minst fem såvida inte omständighetema är sådana att en

undersökning framstår som motiverad trots att antalet offer är lägre. Att

någon enstaka människa har avlidit eller blivit allvarligt skadad är i och för

sig inte tillräckligt. I sådana fall kan dock en undersökning enligt den nya

lagen komma till stånd enligt 3 §.

Punkt
2 omfattar också händelser som berör statsfartyg, dvs. fartyg som används
endast för statsändamål och inte för affärsdrift. Till statsfartyg räknas bl.
a. örlogsfartyg, isbrytare och statliga forskningsfartyg. Olyckor med
fritidsbåtar omfattas däremot inte av punkt 2. Undersökningar av olyckor med
sådana fartyg kan emellertid komma till stånd med stöd av punkt 4 eller 3 §.

När
det gäller de olyckor eller händelser som räknas upp i 301 § sjölagen, vartill
314 § hänvisar, kan anmärkas att vissa av de i förstnämnda paragraf angivna
händelserna inte har fått någon direkt motsvarighet i förevarande sammanhang.
Att någon som avlidit ombord har begravts i sjön (301 § 3) har inte ansetts
utgöra tillräcklig anledning till en undersökning enligt den nya lagen.
Detsamma gäller fall av förgiftning (301 § 4) och vissa händelser med avseende
på lasten (301 § 8), vilka emellertid kan bli föremål för undersökning som
allvarliga olyckstillbud. Kollision och grundstötning (301 § 5) kan falla under
2 b) eller andra stycket i förevarande paragraf Sådana händelser kan vid behov
utredas också enligt 3 §.

Som
anmärkts under punkt 1 har omfattnade skador i miljön tagits upp i

2 b)
som en gmnd på vilken undersökning av en sjöolycka skall vara obli

gatorisk.

Punkt
3 avser järnvägsolyckor, varmed förstås olyckor vid järnvägs-,

tunnelbane- eller spårvägsdrift. Beskrivningen av vilka järnvägsolyckor 35

som
alltid skall undersökas enligt lagen ansluter nära till beskrivningen i Prop.
1989/90:104 punkt 2.

Punkt
4 avser andra allvarliga olyckor än som nämns under de föregående punkterna.
Det är här fråga om olyckor (med undantag av järnvägsolyckor) av det slag som
för närvarande undersöks av katastrofkommissionen. Avgränsningen är i huvudsak
densamma som i punkterna 2 och 3. Bestämmelsen avser alla allvarliga olyckor
som inte nämnts under punktema 1 — 3 oberoende av i vilket sammanhang de har
inträffat. Som exempel kan nämnas olyckor genom brand, ras, översvämning,
explosion, utflöde av skadliga ämnen, skjutolyckor och vägtrafikolyckor.

1
andra stycket behandlas undersökningar av olyckstillbud. Bestämmelser om
undersökning av tillbud finns för närvarande bara i luftfartslagen (11 kap. 7§
andra st.). Med tillbud avses i detta sammanhang alla slags händelser som i sig
inneburit en allvarlig olycksrisk eller som annars tyder på något väsentligt
materialfel eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende. Med
sistnämnda uttryck avses brister hänförliga till föreskrifter, anordningar
eller den organisation som har tillskapats för att trygga att verksamheten
bedrivs på ett säkert sätt.

Tredje
stycket motsvarar i sak 1 § sista ledet i det remitterade förslaget. Bestämmelsen
där har tagits upp som ett tredje stycke i paragrafen efter förslag av
lagrådet. Stycket innebär att en undersökning av olyckor som avses i punkt 4 är
obligatorisk endast om en undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt.

3 §
Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall besluta att en undersök

ning enligt denna lag skall göras också när en olycka eller ett olyckstillbud

inte är av sådan allvarlig art som anges i 2 § men en undersökning ändå är

påkallad från säkerhetssynpunkt.

Paragrafen
innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att
även andra olyckor eller tillbud än som avses i 2 § skall undersökas. Regeringen
får också i ett enskilt fall besluta om en sådan undersökning, t. ex. när krav
har framställts på utredning genom en fristående myndighet. Det kan röra sig
om t. ex. olyckor vid användningen av teknisk utrustning som är vanlig i vissa
verksamheter, t. ex. medicinska apparater eller dykamtmstning.

4 §
Undersökning enligt denna lag skall göras i fråga om händelser som

har inträffat i Sverige. Om en sådan händelse berör ett utländskt fartyg, får

undersökning enligt denna lag dock göras endast om det finns särskilda

skäl och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium.

Undersökning
enligt denna lag av en händelse som berör ett svenskt fartyg eller luftfartyg
skall göras även när händelsen har inträffat utomlands, om annat inte följer
av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

1
paragrafens första stycke slås fast att en undersökning enligt den nya

lagen skall avse händelser som har inträffat inom riket, dvs. inom Sveriges

landområden eller sjöterritorium eller i luftrummet över landområdena

och sjöterritoriet. 36

Med
avseende på händelser som berör utländska fartyg anges dock som Prop.
1989/90:104 förutsättning för att en undersökning enligt den nya lagen skall få
äga mm att det finns särskilda skäl och att fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium. Enligt gällande regler (313 § andra stycket sjölagen) kan sjöfartsverket
förordna om undersökning genom sjöförklaring, om utredning av en händelse som
har inträffat i samband med ett utländskt fartygs drift är påkallad från
sjösäkerhetssynpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn. Förslaget avviker
alltså i här ifrågavarande avseende på några punkter från gällande ordning. För
en undersökning enbart av sjösäkerhetsskäl anvisar förslaget undersökning
enligt den nya lagen i stället för sjöförklaring. Vidare har sjölagens krav att
fartyget skall befinna sig i svensk hamn ansetts vara för restriktivt och
ersatts med ett krav på att fartyget finns inom Sveriges sjöterritorium.
Slutligen krävs enligt förslaget särskilda skäl för en undersökning enligt den
nya lagen. Att den behöriga myndigheten i ett utländskt fartygs hemland har
framställt en begäran är alltså inte i och för sig tillräckligt för att en
undersökning enligt den nya lagen skall komma till stånd. En sådan begäran är
givetvis en väsentlig faktor, särskilt om den kommer från ett annat nordiskt
land. Den bör dock bedömas mot bakgrund av om det finns ett svenskt intresse av
en undersökning, exempelvis på gmnd av fartygets ägar- eller driftförhållanden
eller i säkerhetsmässigt hänseende.

I
paragrafens andra stycke anges de fall i vilka undersökning enligt den nya
lagen skall ske även när händelsen har inträffat utanför svenskt territorium.
I linje med vad som gäller för närvarande (116 § luftfartsförordningen och 301
och 302 §§ sjölagen) föreskrivs sålunda att en händelse som berör ett svenskt
fartyg eller luftfartyg skall undersökas enligt lagen också när händelsen har
inträffat utom riket. Detta uttryck täcker också den situationen att händelsen
har inträffat inom ett område utanför något lands suveränitet. Genom en
internationell överenskommelse kan ansvaret för undersökningen ha lagts på den
stat där olyckan har inträffat. Så har skett genom 1944 års Chicagokonvention
om den civila luftfarten (annex 13). Den allmänt hållna formuleringen i andra
stycket nödvändiggör därför ett förbehåll av innebörd att en annan reglering
av undersökningsansvaret än den i stycket angivna inte följer av en
internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

5
§ Undersökning enligt denna lag skall göras av den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen
får föreskriva att myndigheten får överlåta åt någon annan att göra
undersökningen.

\första
stycket ges den gmndläggande regeln att undersökningar enligt den nya lagen
skall göras av den myndighet som regeringen bestämmer. Som har framgått av
avsnitt 3.2 anser jag att denna myndighet bör vara SHK.

Regeringen
bemyndigas i andra stycket att föreskriva att den myndighet

som avses i första stycket får överlåta åt någon annan att göra undersök

ningen. Det torde ofta vara lämpligast att en sådan överlåtelse sker till den

behöriga tillsynsmyndigheten. När det gäller militära olyckor är vederbö- 37

rande försvarsgrenschef
som regel tillsynsmyndighet. Det kan också tänkas Prop. 1989/90:104 att överiåtelse
sker till någon annan myndighet, och i något fall kan överlåtelse till en
enskild person eller organisation tänkas vara motiverad. Som fömtsättning för
överlåtelse — i det enskilda fallet eller generellt — bör gälla att tiUtron
till undersökningens objektivitet inte mbbas genom att undersökningen utförs av
annan och att det inte i övrigt finns särskilda skäl mot en överlåtelse,
exempelvis att undersökningen kan antas bli komplicerad eller annars särskilt resurskrävande.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till bestämmelser i
denna del. Det är lämpligt att SHK på gmndval av sådana bestämmelser träffar
överenskommelser med främst tillsynsmyndigheterna om närmare riktlinjer för överlåtelse
av utredningar.

6 §
Syftet med en undersökning enligt denna lag skall vara att

1. så
långt som möjligt klarlägga såväl händelseförloppet och orsaken till

händelsen som skador och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om åtgärder som har som mål att förebygga en
upprepning av händelsen eller att begränsa effekten av liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst
har gjort i samband med händelsen och, om det finns skäl därtill, för
förbättringar av räddningstjänsten.

I
paragrafen anges syftet med en undersökning enligt den nya lagen. För det
första skall undersökningen så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet,
orsaken till händelsen samt uppkomna skador och effekter i övrigt. För det
andra skall undersökningen ge underlag för beslut om åtgärder som har till
syfte att förebygga en upprepning av händelsen eller att begränsa effekten av
liknande händelser. För det tredje skall undersökningen ge underlag för en
bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst har gjort i samband med
händelsen och, om det finns skäl därtill, för åtgärder som har till syfte att
förbättra räddningstjänsten. Nu nämnda faktorer överensstämmer i sak med dem
som enligt gällande ordning skall beaktas av katastroflcommissionen i dess
verksamhet.

Att
en bedömning skall ske i fråga om samhällets räddningsinsatser och möjlighetema
att i förekommande fall åstadkomma en förbättring därvidlag utgör formellt -
om än inte i fråga om den praktiska tillämpningen -en nyhet i förhållande till
vad som nu är föreskrivet beträffande luftfarts-och sjöolyckor. Det har ansetts
väsentligt att i den nya lagen uttryckligen ange att räddningstjänstens
insatser skall bli föremål för granskning vid alla undersökningar enligt lagen.

Det
är regeringens sak att meddela föreskrifter om på vilket sätt och till vilken
myndighet undersökningens resultat skall redovisas.

7 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag skall, i den

mån det är praktiskt genomförbart, underrätta dem som kan vara berörda

av händelsen och ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa har rätt att närvara vid

undersökning på olycksplatsen och vid utredningsarbetet i övrigt, om det

kan ske utan men för utredningen.

Vid
tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de bestäm- 38

melser
om medverkan vid undersökningar som finns i intemationella Prop.
1989/90:104 överenskommelser som har biträtts av Sverige.

Paragrafens
första stycke har utformats med 11 kap. 10 § luftfartslagen som förebild.
Bestämmelsemas tillämplighet har utvidgats till alla undersökningar enligt den
nya lagen, men med den begränsningen att undersökningsmyndigheten skall ha
funnit det praktiskt genomförbart. Denna begränsning, som saknar motsvarighet
i förslagen till ny lagstiftning, har införts efter påpekanden under
remissbehandlingen om att det i praktiken kan vara omöjligt att tillämpa reglema
om underrättelseskyldighet m. m. fulU ut på undersökningar av olyckor som har
stor omfattning.

I
andra stycket har tagits upp en erinran om att bestämmelsema i första stycket
inte är avsedda att inskränka Sveriges förpliktelser enligt intemationella
överenskommelser. Den intemationella överenskommelse som innehåller
bestämmelser om medverkan vid undersökningar av olyckor är 1944 års
Chicagokonvention om den civila luftfarten (annex 13).

8 §
En undersökning enligt denna lag skall genomföras i samråd med

den som enligt 23 kap. rättegångsbalken leder fömndersökning av det

inträffade.

I
avvaktan på att undersökningen inleds får polismyndigheten eller annan
myndighet som regeringen bestämmer avspärra område, ta hand om egendom eller
vidta annan liknande åtgärd, om det behövs för att säkerställa utredningen och
åtgärden inte kan uppskjutas.

Paragrafen
har viss motsvarighet i 11 kap. 11 § luftfartslagen.

Andra
stycket har utformats enligt lagrådets förslag. Som behöriga att vidta de
angivna åtgärdema nämns vid sidan av polismyndigheten en myndighet som utses av
regeringen. Tanken är att tillsynsmyndighetema skall utses för sina resp.
tillsynsområden. Även andra myndigheter kan komma i fråga.

Som
lagrådet framhåller kan någon annan myndighet än polismyndighet inte använda
våld för att genomföra åtgärder som avses i andra stycket.

9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utred

ningen. Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan

antas vara av sådan betydelse.

Om
utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet som gör
undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp som behövs vid
utredningen. För polismyndighetens utredning gäller bestämmelsema om fömndersökning
i 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Den
myndighet som gör undersökningen har rätt att få tillträde till platsen för
händelsen. Om tillträde vägras, får polismyndigheten lämna den hjälp som
behövs.

Paragrafen
innehåller bestämmelser som i huvudsak motsvarar 11 kap.

12 § luftfartslagen.

Andra och tredje styckena har utformats enligt lagrådets förslag. Enligt 39

andra stycket får den
myndighet som gör utredningen begära hjälp av Prop. 1989/90:104
polismyndigheten för att genomföra utredningen. Hänvisningen till 23 kap.
rättegångsbalken innebär att polisen vid behov får, trots att någon brottsmisstanke
inte föreligger, hämta och kvarhålla en person för förhör och i övrigt vidta de
åtgärder som nämnda kapitel ger utrymme för. Vid misstanke om brott får
dessutom polismyndigheten tillgripa tvångsmedel enligt 24 — 28 kap.
rättegångsbalken under de fömtsättningar som anges där. Detta behöver
emellertid, som lagrådet framhållit, inte sägas uttryckligen i förevarande
lag.

Bestämmelserna
i tredje stycket, som saknade direkt motsvarighet i det remitterade förslaget,
har tagits upp på förslag av lagrådet.

10 §
Den myndighet som gör undersökningen får begära att vittnen eller

sakkunniga hörs vid domstol eller att någon föreläggs att tillhandahålla

handlingar eller föremål. En sådan begäran skall göras hos den tingsrätt

inom vars område händelsen har inträffat eller den berörda personen vistas.

Rätten skall hålla förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder inte

möter. Därvid gäller bestämmelserna om bevisupptagning utom huvud

förhandling.

Paragrafen
motsvarar 11 kap. 12 § tredje stycket luftfartslagen samt 9§ tredje stycket i
det remitterade förslaget och 9 § fjärde stycket i lagrådets förslag.

11 §
Om det har inträffat en olycka eller en annan händelse som under

söks enligt denna lag, får egendom som kan antas vara av betydelse för

undersökningen inte mbbas utan tillstånd av polismyndigheten eller den

myndighet som undersöker händelsen.

Detta
gäller inte, om egendomen mbbas för att rädda människoliv eller om det i övrigt
finns synnerliga skäl därtill.

12 §
Den som har tagit till vara egendom som avses i 11 § första stycket

skall genast anmäla det till polismyndigheten eller den myndighet som

undersöker olyckan. Detsamma gäller den som, efter en händelse som

berör luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken och som undersöks enligt

denna lag, har tagit till vara egendom som har transporterats med det

luftfartyg, fartyg eller spårfordon som berörs av händelsen eller egendom

som hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet eller till den spåranläggning

som berörs av händelsen. Om det behövs, får myndigheten ta hand om

egendomen.

Paragraferna
har en viss förebild i 11 kap. 13 § luftfartslagen. 11 § första stycket är dock
mera allmänt hållet för att kunna tillämpas på samtliga fall av allvarliga
olyckor och andra händelser som undersöks enligt den nya lagen. Den egendom som
räknas upp i 11 kap. 13 § första stycket luftfartslagen, dvs. egendom som har
transporterats med eller hör till det luftfartyg som berörs av händelsen, nämns
inte särskilt i 11 §. Sådan egendom får i regel anses utgöra egendom som kan
antas vara av betydelse för utredningen av en händelse som berör luftfarten
och som därför inte får mbbas utan tillstånd.

7
/ andra stycket överensstämmer i sak med sista punkten i 11 kap. 13 § 40

första stycket
luftfartslagen. Synnerliga skäl som motiverar mbbande av Prop. 1989/90:104
egendomen får anses föreligga exempelvis om brandbekämpnings- eller brådskande
saneringsåtgärder behöver vidtas eller om röjningsarbete behöver utföras för
att möjliggöra åtempptagande av trafiken på en viktig trafikled.

Bestämmelsema
i 12 § har som följd av regleringen i 11 § första stycket gjorts mera utförliga
än motsvarande bestämmelser i 11 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen.

Som
lagrådet framhållit kan undantagsvis förekomma att tvång behöver användas vid
omhändertagande av egendom enligt sista meningen i 12 §. Detta får i så fall
ankomma på polismyndigheten, till vilken den myndighet som gör undersökningen
har att vända sig.

13 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 11 eller 12 §

döms till böter, om gämingen inte är belagd med straff i brottsbalken. I

ringa fall skall dock inte dömas till straff.

Ansvarsbestämmelserna
i paragrafen ansluter till regleringen i 13 kap. 3 — 5 §§ luftfartslagen.

14 §
Beslut enligt 8§ andra stycket, 11 eller 12 § får överklagas hos

kammarrätten.

Beslut
som enligt paragrafen skall kunna överklagas hos kammarrätten är beslut om
säkerställande åtgärder enligt 8 § andra stycket samt beslut som innebär avslag
på en begäran att få ta hand om egendom som avses i 11 § första stycket eller
beslut enligt 12 § att omhänderta tillvaratagen egendom.

15 §
Regeringen får i fråga om kommunal räddningstjänst föreskriva att

kommunen skall underrätta den myndighet som avses i 5 § första stycket

om en händelse som skall undersökas enligt denna lag.

Att
underrättelser till SHK om händelser som skall undersökas enligt den nya lagen
skall lämnas av statliga myndigheter kan föreskrivas av regeringen utan stöd i
någon lagbestämmelse. För en underrättelseskyldighet i detta avseende som skall
gälla också kommunema inom ramen för den kommunala räddningstjänsten krävs
däremot lagstöd. I förevarande paragraf bemyndigas regeringen att föreskriva
en sådan underrättelseskyldighet.

5.2 Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297)

5
kap. 8 §

I
paragrafen regleras skyldigheten att rapportera olyckshändelser och till

bud. Skyldigheten åvilar i första hand befälhavaren (första stycket). Om

befälhavaren inte kan fullgöra denna skyldighet, skall luftfartygets ägare

eller bmkare rapportera i befälhavarens ställe (andra stycket). Rapporten

skall lämnas till luftfartsverket (50 § luftfartsförordningen). 41

I
förslaget har — i anslutning till vad utredaren har föreslagit — förts in Prop.
1989/90:104 en ny andra mening i andra stycket enligt vilken ägaren eller
brukaren skall rapportera, om ett luftfartyg har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas. Genom tillägget nås överensstämmelse mellan rapporteringsskyldigheten
och den undersökningsskyldighet som föreskrivs i den föreslagna lagen om
undersökning av olyckor.

I
tredje stycket har tillagts en bestämmelse som bemyndigar regeringen att av
flygsäkerhetsskäl föreskriva rapporteringsskyldighet också i andra fall än som
avses i första och andra styckena. Bestämmelsen, som på sjöfartsområdet har en
viss motsvarighet i 70 § sjölagen, är avsedd att ge lagstöd på luftfartsområdet
åt en reglering genom regeringsföreskrifter av rapporteringsskyldigheten i fråga
om händelser som, utan att vara av det i första och andra styckena avsedda
allvarliga slaget, likväl är av betydelse för flygsäkerheten. En liknande
reglering har förordats av utredaren bl.a. i fråga om händelser som berör den
militära luftfarten.

I
detta sammanhang kan nämnas att förevarande paragraf är tillämplig också på
luftfart med svenska militära luftfartyg, något som framgår av de ändringar som
föreslås med avseende på 15 kap. 1 §.

11
kap. 7-13§§

Den
föreslagna lagen om undersökning av olyckor är avsedd att vara tillämplig också
på undersökningar av luftfartsolyckor och tillbud till sådana händelser.
Luftfartslagens bestämmelser i detta ämne (upptagna i 11 kap. 7 — 13 §§) har
därför ersatts med en hänvisning i 11 kap. 7 § till den nya lagen.

13
kap. 3 §

Den
ändring som föreslås är en följd av att 11 kap. 13 § föreslås bli upphävd.

15
kap. 1 §

Genom
ändringama i paragrafens första stycke klargörs att lagens bestämmelser om
rapportering och undersökning av olyckor m.m. skall vara tillämpliga också på
militär luftfart. Någon särskild reglering i dessa avseenden med stöd av andra
stycket behövs alltså inte längre. Att hänvisningen till 11 kap. 13 § har
slopats i första stycket är en konsekvensändring.

5.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s.
1)

Allmänt
om ändringsförslagen

Mitt
förslag skiljer sig från utredarens på flera sätt. Sålunda har inte tagits

upp några bestämmelser om säkerhetsmässig undersökning av sjöolyckor,

eftersom sådana undersökningar i förslaget är avsedda att regleras genom 42

den
nya lagen om undersökning av olyckor. Inte heller har de av utredaren Prop.
1989/90:104 föreslagna ändringar i sjölagen genomförts som avser
sjöförklaringens innehåll (se avsnitt 3.5).

70
§

I
inledningen till första stycket har i förtydligande syfte angetts att rappor-teringsbe.stämmelserna
riktar sig mot befälhavare på svenska fartyg. Till de där nämnda
fartygskategorierna har fogats "statsfartyg". Detta tillägg ansluter
till vad utredaren har föreslagit och har till syfte att i detta avseende bringa
bestämmelserna om befälhavarens rapporteringsskyldighet i överensstämmelse med
de i lagen om undersökning av olyckor upptagna bestämmelserna om undersökning
av sjöolyckor. Till "statsfartyg" räknas också örlogsfartyg.
Förslaget överensstämmer i sak med vad som föreslås beträffande luftfartslagen
och är i linje med vad som föreslås i fråga om bestämmelserna om undersökning
av olyckor.

Vidare
föreslås att sjölagens bestämmelser om formen för befälhavarens rapportering
görs mindre detaljerade än nu. Detta uppnås genom att det inte längre anges att
en rapport skall vara skriftlig och genom att nuvarande tredje stycket, som
preciserar den skriftliga rapportens innehåll och bilagor, slopas. Syftet med
dessa ändringar är att möjliggöra, genom bestämmelser som meddelas av
regeringen, en ordning i fråga om befälhavar-rapportering i sjöfarten som
motsvarar den som för närvarande gäller inom luftfarten och som innebär att luftfartsverket
alltid skall underrättas omedelbart om vad som har inträffat, under det att den
formella rapporten skall lämnas till verket snarast (50 §
luftfartsförordningen). Med det i sjölagen nu inskrivna exklusiva kravet på
skriftliga rapporter kan det förekomma dröjsmål i rapporteringen av sjöolyckor till
sjöfartsverket. I förslaget har slutligen orden "till sjöfartsverket"
i första styckets inledning ersatts med orden "till behörig
myndighet". Ändringen hänger samman med det i det föregående berörda förslaget
att bestämmelserna om befäl-havarrapportering skall bli tillämpliga också på
befälhavare på örlogsfartyg. Det är regeringens sak att meddela närmare
föreskrifter både om formerna för rapporteringen och om vem som skall vara
mottagare.

1
andra stycket har tagits upp ett bemyndigande för regeringen att av sjösäkerhetsskäl
föreskriva rapporteringsskyldighet också i andra fall än som avses i första
stycket. Formuleringen motsvarar i princip den som föreslås som tillägg till 5
kap. 8 § luftfartslagen och är mera allmänt hållen än den som nu förekommer i
70 § andra stycket sjölagen. Skälet är att bestämmelsen skall kunna tillämpas
på såväl civil som militär sjöfart. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd i
detta hänseende. Inte heller i fråga om den del av nuvarande andra stycket som
handlar om rapportering inför sjöförklaring enligt 302 § sjölagen föreslås
någon ändring i sak. I denna del föreslås endast den redaktionella ändringen
att texten flyttas till tredje stycket som i sin nuvarande lydelse föreslås bli
slopad.

43

Rubriken till tolfte
kapitlet Prop. 1989/90:104

I
rubriken föreslås att "annan undersökning av sjöolyckor" nämns vid sidan
av bl. a. "sjöförklaring" med hänsyn till att det i en ny 315 a §
görs en hänvisning till lagen om undersökning av olyckor. Som har nämnts i det föregående
är dessa undersökningar — till skillnad från de undersökningar genom en
särskild, av regeringen förordnad undersökningskommission som nu regleras i 314
§ sjölagen — avsedda att företas i samtliga fall av allvarliga sjöolyckor och
tillbud till sådana händelser och de kan göras även i andra fall.

301
§

Eftersom
314 §, som handlar om utredning av sjöolyckor genom en särskild
undersökningskommission, föreslås bli upphävd, har hänvisningen i sista stycket
till nämnda paragraf slopats.

302
§

I
paragrafens andra stycke har en hänvisning till 314 §, som föreslås bli upphävd,
ersatts med en hänvisning till 312 § andra stycket.

312
§

De
nu i paragrafen upptagna bestämmelsema om att sjöförklaring kan underiåtas
eller skjutas upp, om utredning är eller kan väntas bli tillgänglig i annan
ordning, lämnas oförändrade och skall i stället utgöra första stycket i
paragrafen.

I
ett nytt andra stycke har tagits upp ett bemyndigande för regeringen att
föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § får underlåtas, om sjöolyckan eller
händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning enligt den nya lagen
om undersökning av olyckor. Avsikten är att denna ordning på gmnd av en
regeringsföreskrift skall gälla generellt när undersökningen utförs eller skall
utföras av statens haverikommission. Bestämmelsen motsvarar alltså i sak vad
som nu stadgas i 314 § första stycket sista punkten.

I
ett nytt tredje stycke har förts in ett bemyndigande för regeringen att föreskriva
inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt 302 § första stycket, 308 § tredje
stycket, 311 § och 313 § andra stycket att förordna om sjöförklaring.
Bemyndigandet är avsett att ge stöd för föreskrifter som, i enlighet med vad
som har angivits i avsnitt 3.5, behövs för att undvika dubbla
utredningsinsatser - genom sjöförklaring och genom undersökning som avses i 315
a § - i fråga om omständigheter som uteslutande avser sjösäkerheten.

313
§

Det
i paragrafens andra stycke upptagna kravet på att ett utländskt fartyg

skall
befinna sig i svensk hamn för att sjöfartsverket skall kunna förordna 44

om sjöförklaring har bytts
ut mot ett krav på att fartyget befinner sig inom Prop. 1989/90:104
Sveriges sjöterritorium. Ändringen är i linje med den reglering som föreslås i
4 § första stycket lagen om undersökning av olyckor.

314 och
315 §§

Något
behov av utredningar av sjöolyckor genom en särskild undersökningskommission
föreligger inte längre, om den föreslagna nya lagen om undersökning av olyckor
blir antagen. 314 § bör därför upphävas, vilket medför en följdändring i 315 §.
Den i sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen om användningen av tvångsmedel
vid polismyndighetens utredning har anpassats till vad jag, på inrådan av
lagrådet, har föreslagit i fråga om motsvarande regel i 9 § andra stycket i den
nya lagen om undersökning av olyckor.

315 a
§

Under
en ny mellanmbrik "Annan undersökning av sjöolyckor" föreslås en ny
315 a§ i vilken det görs en hänvisning till den nya lagen om undersökning av
olyckor som avser undersökning från säkerhetssynpunkt av bl. a. sjöolyckor.
Hänvisningen har utformats på samma sätt som motsvarande hänvisning i 11 kap.
7 § luftfartslagen.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:121) om

hittegods

Hänvisningen
i 7 § första stycket till 11 kap. 13 § luftfartslagen i fråga om fynd som har
samband med en luftfartsolycka har ersatts med en hänvisning till 12 § lagen
om undersökning av olyckor när det gäller fynd som har samband med en olycka
eller händelse som avses i den lagen.

5.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

De
bestämmelser om undersökning av sjöolyckor som föreslås bli upptagna i den nya
lagen om undersökning av olyckor innehåller den nyheten att också tillbud till
en sjöolycka skall undersökas. I konsekvens härmed utsträcks bestämmelsema i 8
kap. 16 § sekretesslagen till att omfatta också fall som avser ett tillbud till
sammanstötning mellan fartyg.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om undersökning av olyckor,

2. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3. lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1),

4. lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100). 45

Dessutom
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att Prop.
1989/90:104

6.
godkänna vad jag har anfört om finansieringen av statens haverikommissions
verksamhet under budgetåret 1990/91 (avsnitt 3.2).

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

46

Betänkandet (Ds Fö 1986:3) Statens Prop. 1989/90:104

katastrofkommission ''

Sammanfattning av betänkandet

Kommittén
för undersökning av allvarliga olyckshändelser (katastrofkommissionen) började
sin verksamhet under våren 1982. I enlighet med sina direktiv har kommittén
främst ägnat sig åt de från säkerhetssynpunkt allvarligaste olyckshändelsema.

Enligt
kommitténs bedömning måste man i framtiden räkna med att det i vårt land
årligen — fömtom luftfarts- och sjöfartsolyckor — kommer att inträffa i
genomsnitt omkring 15 allvarliga olyckshändelser eller tillbud därtill. Denna
bedömning gmndas på de erfarenheter som kommittén har fått under sin verksamhet
åren 1982-1986.

Behovet
av en undersökningskommission

Kommittén
har övervägt om det finns behov av särskilda utredningar av här avsedda
allvarliga olyckshändelser och tillbud därtill eller om det är tillfyllest med
de utredningar som i dag görs av olika fackmyndigheter och andra organ. Denna
verksamhet är splittrad på olika myndigheter och organ och är inte alltid så
allsidig som skulle vara önskvärt. I en del fall har undersökningsverksamheten
primärt ett annat syfte än att förbättra säkerheten. Så är det t. ex. i fråga
om polisens undersökningar, där det primära syftet är att upptäcka, förebygga
och beivra brott och där undersökningen läggs ned om misstanke om brott inte
föreligger.

Kommittén
anser att undersökningar av allvarliga olyckshändelser bör göras av ett
utredningsorgan som är fristående från de myndigheter eller andra organ som
ansvarar för eller har tillsyn över verksamheten där olyckan har inträffat
eller som har beviljat tillstånd för verksamheten. En annan sak är att ett
fristående undersökningsorgan bör utgöra ett komplement till den
undersökningsverksamhet som redan förekommer på skilda områden och
utredningstekniskt samordnas med denna verksamhet.

Erfarenhetema
från kommitténs undersökningsverksamhet visar att det är en fördel att det
finns ett organ som har beredskap att med kort varsel inleda undersökning av en
inträffad olycka. Tillfredsställande beredskap för att tillgodose detta krav
går enligt kommitténs bedömning endast att hålla med en fast organisation (utredare,
experter m. fl.). Kommittén anser därför att undersökning av de allvarliga
olyckshändelser varom här är fråga bör ske av ett permanent organ och att det
inte är tillfyllest med ett undersökningsorgan som tillsätts från fall till
fall. Det är inte lämpligt att ett permanent utredningsorgan samordnas med en
myndighet som ansvarar för och driver en verksamhet, inom vilken en olycka
inträffar, eller som är tillsynsmyndighet inom ett fackområde.

Samordning
med andra undersökningskommissioner

Kommittén
har haft att ta ställning till frågan om ett permanent utred

ningsorgan för undersökning av allvarliga olyckshändelser (som inte är sjö- 47

eller luftfartsolyckor)
bör utgöra en särskild myndighet — en fristående Prop. 1989/90:104
kommission — eller sammanföras med statens haverikommission och Bilaga 1
sjöfartens haverikommission. Kommittén erinrar om att en pågående särskild
utredning om organisationsform för undersökning av sjö- och luftfartsolyckor kan
förväntas resultera i förslag till en gemensam organisation för utredning av
sjö- och luftfartsolyckor.

Den
undersökningsverksamhet som bedrivs av statens haverikommission och sjöfartens
haverikommission har anpassats till de speciella krav som ställs med hänsyn till
det intemationella samarbetet för flyg- resp. sjösäkerheten. Enligt kommitténs
mening uppvisar dessa båda kommissioner därför en viss särprägel.

Inom
kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser har under
verksamhetsperioden utvecklats en med hänsyn till undersökningsområdet
anpassad praxis vid utredningarna. Kommitténs verksamhet har därigenom fått sin
särart.

De
nämnda kommissionemas undersökningar — som oftast utförs helt med egen personal
— avser enligt kommitténs uppfattning i regel starkt specialiserade och
likartade frågor som uppkommer vid oftast korta olycksförlopp. Kommittén har
med hänsyn främst till att de inledande undersökningama inom kommitténs
verksamhetsområde i de flesta fall utförs av andra ansvariga utredningsorgan —
i förening med att det i några fall är fråga om långt utdragna olycksförlopp —
kommit att utbilda helt andra utredningsmtiner. Även om den gmndläggande
utredningsmetodiken hos de nuvarande kommissionema och kommittén givetvis har
likheter, är det enligt kommitténs uppfattning fråga om utredningar som var
för sig har sådan särprägel att de inte lämpligen bör samordnas inom ett
utredningsorgan.

I
kommitténs undersökningar ägnas regelmässigt stor uppmärksamhet åt att bedöma
räddningstjänsten och dess effektivitet i de enskilda fallen. Kommitténs
verksamhet har också i övrigt nära anknytning till samhällets räddningstjänst.
Denna omständighet samt det förhållandet att verksamheten är av speciell
karaktär och inte är baserad på intemationella konventioner talar enligt
kommitténs mening för att undersökning av allvarliga olyckshändelser, med
undantag av sjö- och luftfartsolyckor, bör handhas av ett fristående
utredningsorgan — en kommission — som inte är samordnad med de nuvarande
undersökningskommissionerna.

Kommittén
har inte heller funnit att en samordning med de nuvarande undersökningskommissionema
skulle medföra några rationaliseringseffekter eller kostnadsbesparingar av
betydelse.

På
gmnd av det ovan anförda föreslår kommittén att det tillskapas en fristående
permanent kommission med uppgift att undersöka alla typer av allvarliga
olyckshändelser (och tillbud därtill) utom luftfarts- och sjöfartsolyckor.

Undersökningskommissionens
arbetsuppgifter

Kommittén
föreslår att alla slag av olyckor som samhällets räddningsorgan

möter
skall kunna undersökas. Sådana allvarliga olyckshändelser som 4g

inträffar
inom luftfartens och sjöfartens områden utreds redan nu i säker- Prop.
1989/90:104 hetssyfte av statens haverikommission och sjöfartens
haverikommission. Bilaga 1 Den nya utredningsverksamheten bör omfatta
bränder, explosioner, ras och skred, översvämningar, spräng- och skjutolyckor,
trafikolyckor och utflöden av skadliga ämnen och liknande händelser.

Kommittén
understryker att särskild utredning skall kunna ske vid allvarliga
olyckshändelser inom både offentlig och enskild verksamhet. Olyckor inom t. ex.
den militära verksamheten skall således kunna utredas av den nya
undersökningskommissionen.

Undersökningen
skall göras vid allvarliga olyckor. Till dessa skall räknas händelser som fått
omfattande konsekvenser för de närmast berörda eller för samhället. Det kan
vara olyckor som orsakat betydande skador — dvs. krävt ett flertal människoliv,
skadat många eller gett upphov till mycket stora materiella förluster, t. ex.
resulterat i omfattande skador på naturen eller i miljön.

Men
också händelser med förhållandevis blygsamma effekter kan ibland vara
allvarliga och behöva undersökas. Det kan gälla olyckor som trots begränsade
yttre skador väckt allmän oro hos allmänheten. Bedömningen måste vidare utgå
från de konsekvenser olyckan kunde ha fått. Från den utgångspunkten är det
viktigt att även tillbud blir grundligt utredda, om det bedöms sannolikt att
värdefulla erfarenheter kan tillvaratas. Kommittén föreslår att kommissionen
skall få befogenheter att inom relativt vida ramar avgöra vilka olyckor som
skall bli föremål för utredning.

Undersökningarnas
genomförande

Kommissionen
skall genom en undersökning i detalj klarlägga vad som hänt före, vid och efter
en olycka. Om själva förloppet och direkta eller indirekta orsaker kan
fastställas, ökar möjligheterna för kommissionen att föreslå åtgärder som kan
förhindra att en liknande olycka inträffar.

Det
är också viktigt att kommissionen klarlägger om räddningstjänsten har varit
effektiv, t. ex. om de materiella resurserna varit tillräckliga, om personalen
har haft tillräcklig utbildning, om ledningen av räddningsarbetet har varit
effektiv och om samverkan mellan olika räddningsorgan har fungerat
tillfredsställande.

Kommissionens
arbetsformer

Kommittén
föreslår att kommissionens ledamöter skall vara fast knutna till verksamheten.
Det betyder kontinuitet i utredningsarbetet och att erfarenheterna tillvaratas
snabbare och bättre än om kommissionens ledamöter skall tillkallas från fall till
fall. Framför allt är det viktigt att kommissionen med sina fasta resurser kan
börja sina undersökningar omedelbart sedan en olycka har inträffat.

Det
kunnande som kommissionen dämtöver kommer att behöva finns

redan på många håll i samhället. Kommissionens uppgifter blir att finna

arbetsformer så att den befintliga expertisen kan användas effektivt. 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 104

Beslut om att inleda
undersökning Prop. 1989/90:104

Kommittén
anser att det är väsentligt att kommissionen själv har befogen- öHaga 1
heter att avgöra om en olyckshändelse skall undersökas. Detta ligger enligt kommitténs
synsätt i linje med att kommissionen skall vara ett från andra myndigheter
fristående organ.

Kommissionen
föreslås därför själv besluta om att en olycka skall undersökas. Beslut om
inledande av undersökning, t. ex. besiktning av olycksplatsen, skall kunna fattas
av ordföranden eller av dennes ställföreträdare. Beslutet skall så snart som
möjligt anmälas för kommissionen, som avgör om undersökningen skall fullföljas.

Givetvis
kan regeringen ålägga kommissionen att utreda en viss olycka.

Meddelande
om inträffade olyckor till kommissionen

Det
är viktigt att undersökningskommissionen underrättas om en inträffad allvarlig
olyckshändelse så snart som möjligt, så att den utan onödig tidsutdräkt kan
inleda undersökning — i första hand med besök på olycksplatsen. Det är således
nödvändigt att ha lämpliga mtiner för rapportering av händelser till
kommissionen.

Kommittén
föreslår att kommissionen övertar det rapporteringssystem som kommittén har
tillämpat. Detta innebär att länsalarmeringscentraler-na underrättar om inkomna
larm som avser allvarliga olyckshändelser och att generaltullstyrelsen meddelar
om inträffade större olyckor (oljeutsläpp, kemikalieolyckor m.m.), som berör
kustbevakningens ansvarsområde inom räddningstjänsten.

Kommissionens
namn

Kommittén
föreslåratt det nya utredningsorganet skall heta statens katastrofkommission.

50

Betänkandet
(Ds K 1986:2) Haveriutredningar pp. 1989/90:104

Bilaga 2 Sammanfattnmg av betänkandet

Frågan
hur haveriutredningar inom luftfarten och sjöfarten skall organiseras har
diskuterats länge. Diskussionerna har ytterst handlat om huruvida huvudansvaret
för haveriutredningar skall ligga på säkerhetsmyndigheterna eller på en
särskild för ändamålet inrättad myndighet.

Statsmakterna
har för luftfartens vidkommande tagit ställning för att det primära
utredningsansvaret skall ligga på en särskild utredningsmyndighet. Motsvarande
ställningstagande för utredning av sjöolyckor har inte gjorts.

Utredaren
anser att organisationsformen för haveriutredningar inom sjöfarten bör vara
densamma som inom luftfarten. Utredaren föreslår därför att en gemensam ordning
för haveriundersökningar inom luftfarten och sjöfarten införs.

De
haveriutredningar som sker i samhällets regi bör vara helt inriktade på de säkerhetsmässiga
aspekterna. Andra aspekter, t. ex. civilrättsliga eller polisiära, får beaktas
endast i den mån undersökningen inte därigenom styrs in på förhållanden som är
av ringa intresse från säkerhetssynpunkt.

Bl.
a. kravet på objektivitet i en haveriundersökning leder till att huvudansvaret
för undersökningen bör ligga hos ett från säkerhetsmyndigheterna fristående
organ. Det innebär dock inte att det organet självt skall utföra alla
undersökningar. I många fall bör undersökningen kunna överlämnas till
säkerhetsmyndigheten.

Utredaren
föreslår att statens haverikommission (SHK) ges huvudansvaret för undersökning
av såväl luftfarts- som sjöolyckor. Sjöfartens haverikommission bör avvecklas.

Den
ordning som föreslås avser att ge garantier för att objektivitetskravet
uppfylls samtidigt som den är praktiskt hanterbar.

Gällande
skyldighet att rapportera olyckor och tillbud i flygtrafiken till luftfartsverket
och sjöolyckor till sjöfartsverket behålls enligt förslaget. Dessa myndigheter
skall vara skyldiga att till SHK vidarerapportera alla sådana händelser som
avses i 11 kap. 7 § luftfartslagen respektive 301 § sjölagen, dvs. allvarligare
olyckor och tillbud. Att även tillbud skall rapporteras och undersökas är för
sjöfartens del en nyhet. Säkerhetsmyndigheterna skall också vara skyldiga att vidarerapportera
händelser som i sig inte kan rubriceras som allvarliga men likväl kan tänkas
innehålla någon faktor av betydelse för säkerheten. SHK bör även ha rätt att
undersöka händelser som kommissionen fått kännedom om på annat sätt, exempelvis
genom anmälan från en sakägare. Säkerhetsmyndigheternas bedömning av händelsens
betydelse från säkerhetssynpunkt bör således inte vara avgörande för SHK:s
befogenhet.

SHK
skall således ha rätt att undersöka varje händelse som lett eller kunnat leda till
en flyg- eller sjöolycka men undersökningsskyldigheten blir inskränkt till
allvarliga olyckor och tillbud. Den nyligen i luftfartslagen införda
möjligheten för SHK att efter regeringens förordnande överlåta en

51

undersökning till annan
föreslås få en motsvarighet i sjölagen. SHK och Prop. 1989/90:104
luftfarts- respektive sjöfartsverket bör komma överens om vilka typer av
Bilaga 2 haveriutredningar som SHK kan delegera. Avgörande bör vara sådana faktorer
som objektivitetskravet, tillgängliga resurser hos respektive myndighet och
haveriutredningamas betydelse för det allmänna säkerhetsarbetet.

Vissa
inskränkningar i SHKs delegationsrätt bör dock föreskrivas. En undersökning bör
inte få överlåtas om det skulle strida mot objektivitetskravet. Komplicerade
utredningar är inte heller lämpliga att överiåta liksom händelser som väckt
eller kan förväntas väcka allmän uppmärksamhet.

Syftet
med en haveriutredning i samhällets regi bör vara detsamma inom den icke civila
sektom som inom den civila. Utredaren föreslår därför att SHK:s primäransvar
för undersökning av sjö- och flygolyckor skall omfatta också trafik för mUitärt
eller annat statsändamål. De allmänna undersökningsprinciperna på den civila
sidan bör äga motsvarande tillämpning på den icke civila sidan.

Utredaren
föreslår inte obligatorisk skyldighet att undersöka olyckor med fritidsfartyg.
Det räcker att det föreskrivs möjlighet att undersöka sådana olyckor. SHK eller
sjöfartsverket bör lämpligen undersöka allvarliga olyckor med fritidsfartyg då
det finns ett starkt allmänintresse av en säkerhetsmässig undersökning. Ett
exempel härpå är att olyckan avser en båt av vanlig typ och kan antas ha
orsakats av konstmktionsfel eller annat bristfälligt utförande.

Beträffande
utländska fartyg föreslås inte heller någon obligatorisk undersökningsskyldighet.
Det bör räcka att det föreskrivs att händelser med utländska fartyg får
undersökas. Undersökning bör få ske, om fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium, således inte endast när det befinner sig i svensk hamn.

SHK
bör ha ett nära samarbete med säkerhetsmyndighetema. Dessa bör i lämplig
omfattning ställa expertis till SHK:s förfogande enligt den modell som
föreskrivs i 117 § luftfartsförordningen. Säkerhetsmyndigheterna bör även i
fall då man ej stälU någon expert till SHK:s förfogande ha rätt till insyn i SHKs
undersökningar. En föreskrift om sådan insyn bör tas in i författning.

SHK:s
personal behöver utökas något. En brist f n är att SHK saknar en fast anställd
civil flygoperativ expert. Det föreslås att SHK tillförs en sådan. SHK:s
verksamhet inom den civila sjöfarten medför att haveriutredare med sjöoperativ
och sjöteknisk sakkunskap behövs. Med hänsyn till de relativt få undersökningar
av sjöolyckor som SHK beräknas utföra varje år bör det räcka att kalla dem till
tjänstgöring när en undersökning skall ske. De bör därför vara anställda på
arvodesbasis. SHK har inte heller behov av någon egen anställd sjömilitär
expert eftersom antalet händelser inom marinen att utreda beräknas bli ringa.
Vid behov bör marinen ställa expertis till SHK:s förfogande.

SHK:s
nuvarande regler om beslutförhet vid haveriutredning bör kompletteras. I vissa
enkla fall behövs inte fullsutten kommission. Utredaren

52

föreslår därför att det
införs en möjlighet för SHK att i sådana fall över- Prop. 1989/90:104

lämna undersökningen till en ensam haveriutredare. Bilaga
2

Det
råder enligt utredaren nästan total enighet om att sjöförklaringen inte längre
har någon betydelse ur sjösäkerhetssynpunkt. Institutet kan dock fortfarande ha
civilrättslig betydelse. Utredaren föreslår att den obligatoriska arten av
sjöförklaring, vilken anses tjäna det säkerhetsmässiga intresset, avskaffas.
Den frivilliga arten bör behållas för utredning av andra förhållanden än sådana
som har betydelse för sjösäkerheten.

Efter
samråd med kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga
olyckshändelser föreslås att någon samordning av den föreslagna katastrofkommissionen
med SHK inte bör ske men att de båda kommissionema bör samarbeta med varandra.

SHK:s
nuvarande verksamhet finansieras av luftfartsverket och chefen för flygvapnet.
Detta innebär att finansieringen sker via luftfartsavgifter och genom chefens
för flygvapnet anslag. En motsvarande ordning bör gälla i fråga om SHK:s
verksamhet inom sjöfarten.

53

Departementspromemorian (Ds 1988:75) Prop. 1989/90:104

Järnvägars skadeståndsansvar. Utredning av '

järnvägsolyckor

Sammanfattning av promemorian såvitt avser avsnittet
"Utredning av jämvägsolyckor"

I
promemorian anförs. Om det inträffar en jämvägsolycka eller ett olyckstillbud
är det angeläget att orsakema klarläggs, så att eventuella brister i säkerhetssystemet
kan rättas till och liknande olyckor kan förebyggas. Till skillnad från vad som
gäller beträffande sjö- och flygolyckor är utredningar av järnvägsolyckor inte författningsreglerade.
Oavsett vilken form för utredning av allvarligare jämvägsolyckor som bör väljas
för framtiden bör den utredande myndigheten — vare sig det är banverket eller
ett fristående organ — ha befogenheter i utredningsverksamheten som motsvarar
dem som de utredande myndighetema på sjöfarts- och luftfartsområdet har nu.

Mot
denna bakgmnd läggs i promemorian fram förslag till ett nytt kapitel i jämvägstrafiklagen
(1985:192) — 7 kap. — med bestämmelser som reglerar det utredande organets
befogenheter, t. ex. att hålla förhör och granska föremål. De föreslagna bestämmelsema
har sin förebild i främst 11 kap. 7— 13 §§ luftfartslagen.

I
promemorian framhålls också att det i många fall inte kan anses lämpligt att
utredningen av en jämvägsolycka ombesöijs av den myndighet som är ansvarig för
säkerheten. Den myndigheten intar i viss mån en partsställning då en olycka kan
tänkas bero på brister i säkerhetssystemet. I sådana fall, liksom då
utredningen kan väntas bli komplicerad eller olyckan är av stor omfattning,
bör händelsen helst utredas av ett fristående organ.

54

Lagförslaget
i betänkandet Ds Fö 1986:3 Prop. 1989/90:104

Bilaga 4 Förslag till

Lag om undersökning av allvarliga olyckshändelser Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller undersökning av allvarliga olyckshändelser eller

tillbud till sådana händelser.

Med
allvarlig olyckshändelse avses brand, ras, översvämning, spräng-och
skjutolycka, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande
händelse som har medfört eller kan befaras medföra betydande skador på
människor eller egendom eller i miljön.

Lagen
är inte tillämplig vid sjöhaveri enligt sjölagen (1891:35) eller luftfartsolycka
enligt luftfartslagen (1957:297).

2 § Allvarlig olyckshändelse eller tillbud till
allvarlig olyckshändelse skall undersökas enligt denna lag om det ej framgår av
omständighetema att en undersökning skulle sakna betydelse för möjlighetema att
förebygga olyckshändelser eller minska verkningama av sådana händelser.

3 § Undersökning enligt 2 § utförs av statens
katastrofkommission.

4 § Vid en undersökning skall händelseförloppet och orsakema
till händelsen så långt möjligt klarläggas samt räddningsinsatsema belysas. Undersökningen
skall bedrivas så att den ger underlag för bedömning av vilka åtgärder som bör
vidtas för att hindra att liknande händelser inträffar eller för att förebygga,
avvärja eller begränsa skador till följd av sådana händelser.

Resultatet
av undersökningen skall redovisas i en rapport. I denna lämnas de förslag till
åtgärder som undersökningen har givit anledning till.

Genomförande
av undersökning

5 § Kommissionen beslutar om en händelse som avses i
denna lag skall undersökas.

6 § Undersökning skall utföras i samarbete med
polismyndighet eller åklagare, som med anledning av händelsen leder fömndersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken.

7 § Kommissionen får hålla förhör med var och en som
antas kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen och granska
skriftliga handlingar och föremål som antas ha sådan betydelse.

Om
undersökningen inte kan fullföljas utan att en särskild utredning görs av
polismyndigheten, skall denna på begäran av kommissionen göra en sådan
utredning. Härvid gäller 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Tvångsmedel som anges i 24 — 28 kap. rättegångsbalken får inte användas vid en
utredning som görs på kommissionens begäran.

Den
som hörs av kommissionen kan få ersättning av allmänna medel.

Kommissionen fastställer ersättning enligt de föreskrifter som meddelas

av regeringen om ersättning till vittnen. 55

8 § Om kommissionen
finner att ett vittne eller en sakkunnig bör höras Prop. 1989/90:104

vid domstol eller att någon bör föreläggas att ställa en skriftlig handling
Bilaga 4

eller
ett föremål till förfogande, får kommissionen begära detta hos den tingsrätt
inom vars domsaga händelsen har inträffat eller den uppehåller sig som skall
höras eller som åtgärden annars berör. Rätten skall hålla förhör eller meddela
föreläggande, om det inte finns lagliga hinder mot detta. I fråga om sådant
förhör eller föreläggande gäller bestämmelserna i rättegångsbalken i
tillämpliga delar. Den som på kommissionens begäran hörs vid domstol kan få
ersättning av allmänna medel.

9 §
För genomförande av en undersökning har kommissionen rätt att få

tillträde till platsen för olyckshändelsen eller tillbudet. Om tillträde
vägras,

åligger det polismyndigheten att på begäran av kommissionen lämna den

handräckning som behövs.

10 §
Föremål som kan antas ha betydelse för undersökningen och som

anträffas på olycksplatsen får inte avlägsnas eller mbbas utan tillstånd av

kommissionen. Detta gäller dock inte om det på gmnd av utredning om

brott eller pågående räddningstjänst eller eljest föreligger särskilda skäl för

åtgärden. Om föremålet flyttas bör det ske så att undersökningen inte

försvåras.

Den
som har tagit till vara ett föremål som kan antas ha betydelse för
undersökningen skall anmäla detta till kommissionen utan dröjsmål.

Ansvars-
och besvärsbestämmelser

11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot 10 § döms till böter om ej gämingen är belagd med straff enligt
brottsbalken. I ringa fall skall dock inte dömas till straff.

12 § Kommissionens beslut enligt 7 § tredje stycket
och 10 § första stycket överklagas hos kammarrätt genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den

56

Lagförslagen i betänkandet Ds K 1986:2 Prop. 1989/90:104

Bilaga 5 1 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom
föreskrivs att 5 kap. 8 § samt 11 kap. 7 och 8 §§ luftfartslagen (1957:297)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5
kap.

8§
Inträffar det en olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg och medför
olyckan att någon avlider, att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får
betydande skada eller att egendom som inte transporteras med fartyget får
betydande skada, skall befälhavaren rapportera det inträffade. Han skall också
rapportera, när det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka
skulle inträffa eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos
fartyget eller markorganisationen.

Om
befälhavaren inte kan fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller
brukare göra det.

Agaren eller brukaren skall rapportera om ett fartyg har försvunnit under
flygning och inte har kunnat återfinnas.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten
och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen.

11
kap.

Inträffar
det en olycka vid an- Inträffar det en olycka vid an-

vändningen av ett luftfartyg och vändningen av ett luftfartyg och

medför olyckan att någon avlider, medför olyckan att någon avlider,

att någon blir allvarligt skadad, att att någon blir allvarligt skadad, att

fartyget får betydande skador, att fartyget får betydande skador, att

egendom som inte transporteras egendom som inte transporteras

med fartyget får betydande skador med fartyget får betydande skador

eller att fartyget är oåtkomligt, skall eller att fartyget är oåtkomligt, skall

det göras en undersökning om olyc- det göras en undersökning om olyc

kan, dess orsaker och de uppkomna kan, dess orsaker och de uppkomna

skadorna. skadorna. Därvid skall utredas en-

dast sådana förhållanden som kan antas vara av betydelse för flygsäkerheten.

Detsamma
gäller, om det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle
inträffa, om något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget
eller markorganisationen eller om ett fartyg har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas.

Lagen
omtryckt 1986:166. 57

S§ Prop. 1989/90:104

En
undersökning enligt 7 § skall göras av den myndighet som regeringen Bilaga
5 föreskriver. Om regeringen föreskriver det, får myndigheten överlåta åt annan
att göra undersökningen.

Regeringen
får också föreskriva att myndigheten får undersöka andra händelser än sådana
som anges i 7§. Nödvändig operativ, teknisk och juridisk sakkunskap skall vara
företrädd vid undersökningen.

Denna
lag träder i kraft den

58

2 Förslag
till

Lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sjölagen (1 891:35 s. 1)'

dels
att mbriken till Tolfte kapitlet skall ha följande lydelse,

dels
att 70, 301 -315 och 330 §§ samt mbriken närmast före 301 § skall

ha
följande lydelse, dels att det i lagen närmast före 308 § skall införas en ny mbrik
av

följande lydelse.

Prop.
1989/90:104 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Befälhavare på
handelsfartyg eller fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva skriftlig rapport
till sjöfartsverket

1. när någon i samband
med far

tygets drift har eller kan antagas

hava avlidit eller erhållit svår

kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antagas
hava dmnknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på gmnd;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antagas hava uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför
fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet inträffat i lasten.

Befälhavare
på fartyg skall vidare avgiva rapport till sjöfartsverket, när i anledning av
händelse som inträffat eller kan antagas hava inträffat i

En befälhavare på ett
svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg skall omedelbart avge skriftlig
rapport till sjöfartsverket

1. om någon i samband
med far

tygets drift har eller kan antas ha

avlidit eller72// svår kroppsskada,

2. om någon ombordanställd i annat fall har eller kan
antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,

3. om någon i annat fall än som avses under 1 och 2
har eller kan antas ha dmnknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts
i sjön,

4. om en allvarlig förgiftning har eller kan antas ha
inträffat ombord,

5. om fartyget har stött samman med ett annat fartyg
eller har stött på gmnd,

6. om fartyget har övergetts i sjön,

7. om i samband med fartygets drift skada som inte
endast är obetydlig har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten
eller på egendom som inte fanns ombord eller

8. om en förskjutning som inte endast är obetydlig har
inträffat i lasten.

En
befälhavare på ett fartyg skall vidare på begäran av sjöfartsverket avge
rapport till verket också om andra händelser som har inträffat

Lagen
omtryckt 1985:176.

59

Nuvarande lydelse

samband
med fartygets drift verket påfordrar det eller sjöförklaring skall avgivas
enligt 302 §.

Rapporten,
som upprättas enligt formulär som fastställes av sjöfartsverket, skall
innehålla utförlig redogörelse för händelsen och de omständigheter som kunna
tjäna till ledning för bedömandet av dess orsaker Den skall upptaga
fullständig avskrift av vad som antecknats om händelsen i fartygets dagböcker
och kladdar till dem.

Bestämmelser om
sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap.

Föreslagen
lydelse

1 sam-

eller
kan antas ha inträffat band med fartygets drift.

Rapporten,
som upprättas enligt formulär som fastställs av sjöfartsverket, skall
innehålla en utförlig redogörelse för händelsen och de omständigheter som kan
tjäna till ledning för bedömandet av orsakerna till den. Redogörelsen skall
uppta en fullständig avskrift av vad som antecknats om händelsen i fartygets dagböcker
med tillhörande kladdar.

Sjöfartsverket
lämnar rapport till statens haverikommission om händelser som har
inrapporterats till verket. Det skall också lämna rapport om andra händelser
som kan antas vara av betydelse för sjösäkerheten.

Bestämmelserna i denna
paragraf gäller inte befålhavare på örlogsfartyg. Regeringen meddelar
särskilda föreskrifter om rapporteringsskyldighet vid olycka eller annan händelse
med örlogsfartyg.

Prop. 1989/90:104 Bilaga 5

Om dagböcker,
sjöförklaring och besiktning.

Om dagböcker, undersökning
av sjöolyckor och besiktning.

Sjöförklaring

Säkerhetsmässig
undersökning av sjöolyckor

Sjöförklaring skall äga
rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord begravts i sjön;

Inträffar det en olycka
eller annan händelse som berör ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller
statsfartyg skall händelsen undersökas

1. om någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har
eller kan antas ha avlidit eWer fått svår kroppsskada,

2. om i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller någon annan, som följer med fartyget, har eller kan antas ha avlidit eWerfått
svår kroppsskada,

3. om någon som har avlidit ombord Aar begravts i sjön.

-
Senaste lydelse 1986:297.

60

Nuvarande lydelse

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på gmnd;

6. när fartyget försvunnit eller övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon
betydenhet har eller kan antagas hava uppkommit antingen på fartyget eller,
medan fartyget var på väg, på egendom utanjor fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon
betydenhet inträffat i lasten.

Bestämmelser om
undantag härifrån i vissa fall meddelas i 308 § tredje stycket samt i 312 och
314 §§.

Föreslagen
lydelse

4. om en allvarlig förgiftning har eller kan antas ha
inträffat ombord,

5. om fartyget har stött samman med ett annat fartyg
eller har stött på gmnd,

6. om fartyget har försvunnit eller har övergetts i
sjön,

7. om i samband med fartygets drift skada som inte är
endast obetydlig har eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller,
medan fartyget var på väg, på egendom som inte fanns ombord eller

8. om en brand, en explosion eller en förskjutning
som inte är endast obetydlig har inträffat i lasten.

Detsamma
gäller, om det har funnits någon allvarlig fara för att en händelse som anges
i första stycket 1, 2, 4, 5, 7 eller 8 skulle inträffa eller om något har hänt
som tyder på ett väsentligt fel hos fartyget eller i sjösäkerhetssystemet.

Berör
händelsen ett danskt, finskt eller norskt fartyg, skall den undersökas, om
behörig myndighet i fartygets hemland begär det. En sådan händelse som berör
ett annat utländskt fartyg får undersökas, om det finns skäl till det och
fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium.

Bestämmelserna i denna
paragraf gäller inte en undersökning som berör ett örlogsfartyg. Regeringen meddelar
särskilda föreskrifter om undersökning av olyckor och andra händelser med
örlogsfartyg.

Prop. 1989/90:104 Bilaga 5

Sjöförklaring skall
vidare äga rum för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som har eller
kan antagas hava inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsverket
förordnar därom eller befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma
gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i
308 § tredje stycket eller

En undersökning enligt
301 § skall göras av den myndighet som regeringen föreskriver. Om regeringen
föreskriver det, får myndigheten överlåta åt någon annan att göra
undersökningen.

' Senaste lydelse
1986:297.

61

Nuvarande
lydelse

i
314 § begär det för att vinna upplysning om orsaken till skada av någon
betydenhet på godset, vilken har eller kan antagas hava uppkommit i samband med
fartygets drift.

Förordnar
sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom
tillställas befålhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares
eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring göras.

Föreslagen lydelse

Regeringen
får också föreskriva att myndigheten får undersöka andra händelser än sådana
som anges i 301 §.

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

Genom
sjöförklaring skola händelsen och dess orsaker såvitt möjligt klarläggas.
Samtliga förhållanden, som kunna antagas hava medverkat till händelsen eller
vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens synpunkt, skola utredas.

Utredning sker genom
förhör med fartygets befålhavare samt de medlemmar av besättningen och andra
personer som antagas kunna lämna upplysning i saken. Handlingar eller föremål,
vilka antagas kunna tjäna till upplysning, skola granskas. I den mån det kan
antagas främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen
inträffat.

Vid
undersökningen skall händelsen och dess orsaker klarläggas så långt det är
möjligt. Därvid skall utredas endast sådana förhållanden som kan antas vara av
betydelse för sjösäkerheten.

Nödvändig
operativ, teknisk och juridisk sakkunskap skall vara företrädd vid
undersökningen.

Om hinder ej möter,
skall sjöförklaring äga rum i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen
inträffat tillsjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befålhavaren
därefter anländer. Med sjöförklaringfår anstå tills fartyget an-löper annan
hamn, om avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller annan väsentlig
fördel kan vinnas därigenom utan att syftet med sjöförklaringen åsidosattes. Om
sådant anstånd och anledningen därtill skall befålhavaren eller redaren genast
skriftligen underrätta sjöfartsverket.

Medan
fartyget befinner sig i hamn som angivits i första stycket kan sjöförklaringen
hållas även i

Den myndighet som
undersöker händelsen skall underrätta dem som kan vara berörda och bereda dem tillfålle
att yttra sig. De har rätt att närvara vid undersökningen på olycksplatsen och
vid utredningsarbetet i övrigt, om det kan ske utan men för utredningen.

62

Nuvarande lydelse

annan
ort, om särskilda skäl föranleda det.

Sjöförklaring med
anledning av att fartyg försvunnit eller befålhavaren och envar som kunnat
träda i hans ställe omkommit äger rum i den ort sjöfartsverket bestämmer.

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

Sjöförklaring
inom riket hålles av tingsrätt, som enligt 336 § utsets att vara sjörättsdomstol.
Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaring
skall äga rum enligt 304 §. Regeringen äger dock för viss hamn förordna att annan
av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn
till trafikförbindelser och övriga förhållanden.

Om annat ej följer av
denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför domstol lagen om
handläggning av domstolsärenden.

Vid
sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfaren domare såsom
ordförande samt två personer som äro kunniga och erfarna i sjöväsendet.
Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfarenhet från tjänst som
fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen hava utövat sådan
tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en
förteckning, som .sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt.
Förteckningen skall upptaga minst tjugo personer. Om biträde av person med
särskild sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla
sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej
är upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare.
Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej vara ledamot. Särskild
ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.

Undersökningen
skall ske i samråd med den som enligt 23 kap. rättegångsbalken leder
förundersökning av det inträffade.

I
avvaktan på att undersökningen inleds skall sjöfartsverket vidta de åtgärder
som behövs för att säkerställa utredningen och som inte kan uppskjutas.

63

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90:104

,
, , Bilagas

/
Danmark, Finland och Norge

hålles
sjöförklaring för svenskt fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag.

I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt bemyndigande
av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan förrättning. Om det
lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda två av konsuln
tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska
eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Är
i visst fall biträde av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln
tillkalla även sådan person. I ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles
sjöförklaring av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

I
fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring vid domstol. Konsul äger dock ej upptaga ed eller meddela
vitesföreläggande.

306
§

När
sjöförklaring skall äga rum. Den myndighet som undersöker

skall
fartygets befålhavare snarast händelsen får hålla förhör med den

möjligt
göra anmälan därom hos som antas kunna ge upplysningar

den
dotnstol som skall hålla sjöför- av betydelse för utredningen. Myn-

klaringen.
Göres ej anmälan av be- dighetenfår också granska de hand-

fölhavaren, svarar
redaren för alt lingar och de föremål som kan antas

anmälan
göres. Detsamma gäller vara av sådan betydelse,

när redaren mottagit underrättelse

eller begäran enligt 302 § andra

stycket.

Anmälningen
skall vara skriftlig Myndigheten får begära att polis-

med
uppgift på hela besättningen myndigheten biträder vid utredning-

och
på de personer, bland besätt- en, om undersökningen inte kan

ningen
eller i övrigt, vilka antagas fullföljas på annat sätt. Bestämmel-

kunna
lämna upplysning i saken serna i 23 kap. rättegångsbalken

samt,
såvitt det kan ske, på sakägar- gäller i fråga om en sådan utred-

na
och deras ombud. Den skall vara ning. Tvångsmedel enligt 24-28

åtföljd
av ett exemplar av rapport kap. rättegångsbalken får dock an-

enligt
70 §. vändas bara om det finns anledning

att anta att det har begåtts ett brott som lyder under allmänt åtal.

Göres
anmälningen efter förord- Myndigheten kan begära att vitt

nande eller begäran enligt 302 §, nen eller sakkunniga hörs vid dom-

64

Nuvarande lydelse

skall
den även innehålla uppgift därom.

Föreslagen lydelse

stol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla handlingar eller föremål som
bevis. En sådan begäran skall göras hos den tingsrätt, inom vars område
händelsen har inträffat eller den person som berörs av begäran vistas. Om
något laga hinder inte möter, skall rätten hålla förhör eller meddela
föreläggande. Därvid gäller bestämmelserna om bevisupptagning utom
huvudförhandling

Myndigheten kan, om
händelsen har inträffat utom riket, begära att svensk konsul som
utrikesministern har utsett håller förhör med personer som kan antas lämna
upplysningar i saken eller granskar handlingar som kan antas tjäna som bevis.
Konsuln får inte ta upp ed eller meddela vitesföreläggande. Protokoll över
förhör eller andra åtgärder skall snarast tillställas den myndighet som har
begärt åtgärderna.

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

När anmälan gjorts
skall rätten utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det
kan ske. Om det är ändamålsenligt, skall sammanträdet hållas ombord på
fartyget.

Till
sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befålhavare och de övriga
personer som skola höras. Medlem av besättningen kan kallas genom befälhavaren.

Om det finns anledning
att anta att en sjöolycka har inträffat, får fartyget, det gods som har
transporterats med fartyget och det som hör till fartyget eller godset inte rubbas
utan tillstånd av polismyndigheten eller den myndighet som undersöker olyckan.
Detta gäller dock inte, om det sker för att rädda människoliv eller om det i
övrigt finns synnerliga skäl.

Den som har
tillvaratagit egendom som avses i första stycket skall genast anmäla det till
polismyndigheten eller den myndighet som undersöker olyckan. Om det behövs, får
myndigheten omhänderta egendomen.

Befålhavaren skall
föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar till
dem, såvitt de finnas i behåll. Befälhavaren eller annan kan föreläggas att
vid sammanträdet förete andra handlingar eller föremål, som antagas kunna
tjäna till upplysning i saken.

65

5
Riksdagen 1989/90. l.saml. Nr 104

Nuvarande
lydelse

Föreläggande
kan meddelas vid vite.

I
den mån det kan ske skola sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas
om tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om
sjöförklaring med därtill hörande handlingar finnes tillgänglig. Sjöfartsverket
skall alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen
händelse, som angår säkerheten på fartyg, skall även överinspektören i
sjöfartsinspektionsdistriktet underrättas.

De särskilda
ledamöterna skola taga del av anmälningshandlingarna. Om tiden medgiver det,
skola de för ordföranden före sammanträdet skriftligen angiva de förhållanden om
vilka de finna upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan
synpunkt.

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

Gäller sjöförklaring
sammanstötning med annat fartyg, kan rätten låta anstå med sjöförklaringen, om
denna därigenom kan äga rum samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande
utredning för det andra fartyget. Sådant anstånd får ej beviljas för längre
tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Utöver vad som följer
av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring hållas inom stängda dörrar, om
det vid förklaringen kommer att förebringas uppgift, för vilken gäller sekretess
enligt 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda
dörrar får annan enskild sakägare än redaren ej närvara utan redarens
samtycke.

En
händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med ett svenskt
fartygs drift får undersökas genom sjöförklaring, om syftet är att utreda andra
förhållanden än sådana som kan antas vara av betydelse för sjösäkerheten.

Sjöförklaring
skall äga rum, om redaren eller befålhavaren begär det. Sjöförklaring skall
också äga rum, om någon annan som är berörd av händelsen begär det i annat
fall än som avses i 312 § andra stycket. Görs begäran av en lastägare eller en
lastförsäkringsgivare, får sjöförklaring dock äga rum endast, om skada som inte
är obetydlig har eller kan antas ha uppkommit på det medförda godset. Görs
begäran av någon som har skadats genom händelsen, får sjöförklaring äga rum
endast om skadan inte är obetydlig

Nuvarande lydelse

Har
sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket varken sjöförklaring
eller motsvarande utredning äger rum, får sjöförklaring underlåtas, om
sjöfartsverket ej bestämmer annat. Hålles sjöförklaring, äger bestämmelserna
i andra stycket om handläggning inom stängda dörrar motsvarande till-lämpning.

Föreslagen
lydelse

Sjöförklaring
skall också äga rum ifråga om en händelse som har eller kan antas ha inträffat
i samband med ett danskt, finskt eller norskt fartygs drift, om befålhavaren
eller redaren begär det.

Prop. 1989/90:104 Bilaga 5

Vid sjöförklarings
början skola fartygets dagböcker och kladdar till dem jämföras med varandra och
med det vid anmälningen fogade exemplaret av rapporten enligt 70 §. Av dem som
skola höras äger endast den som tagit befattning med dag-boksföringen närvara
vid genomgången, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Annat
skriftligt utredningsmaterial framlägges och syn företages när det är
lämpligt.

Sjöförklaring sker
genom förhör med fartygets befålhavare och de andra personer som antas kunna lämna
upplysningar i saken. Handlingar eller föremål vilka antas kunna vara till
ledning för utredningen får granskas. I den mån det kan antas främja
utredningen får syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen har
inträffat.

Befålhavaren
och övriga personer som kallats skola höras varför sig. Ingen av dem äger
närvara vid förhör med annan utan att särskilda skäl föranleda det.

Förhör
hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för
sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts skall bekräfta sin
berättelse med ed, om ej laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn
till omständigheterna finner, att ed ej bör avläggas. Rätten skall före
förhöret erinra

Sjöförklaring inom
riket hålls av en tingsrätt, som enligt 336 § utsetts att vara sjörättsdomstol,
om inte regeringen föreskriver något annat beträffande viss sådan domstol.
Behörig är den sjörättsdomstol som är närmast den hamn där fartyget befinner
sig eller väntas anlöpa då sjöförklaring begärs, om det inte finns särskilda
skäl att sjöförklaringen hålls av en annan sjörättsdomstol. Regeringen får dock
för viss hamn föreskriva att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara
behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelser och övriga
förhållanden.

Om något annat inte
följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför domstol lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden.

67

Nuvarande lydelse

den
som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed och om vikten därav.

Ed som avses i andra
stycket har denna lydelse: "Jag N. N. bekräftar och försäkrar på heder och
samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller
förändrat."

Annan
än befålhavaren eller medlem av besättningen äger för sin inställelse till
förhör vid rätten erhålla ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelserna
om ersättning till vittne. Ersättningen skall stanna på statsverket. I fråga
om erättning för inställelse till förhör inför konsul meddelas bestämmelser
av regeringen.

Föreslagen
lydelse

Vid
sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare såsom
ordförande samt två personer som är kunniga och erfarna på sjöområdet.
Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet av tjänst som fartygs-
eller maskinbefäl på handelsfartyg. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda
ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen upprättar för varje
sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om
biträde av en person med särskild sakkunskap i ett visst fall är
ändamålsenligt, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som
ytterligare ledamot i rätten, även om han inte är upptagen i förteckningen.
Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i
konkurs får inte vara ledamot. Särskild ledamot har rätt till ersättning av
staten enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

I
Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för svenskt fartyg av domstol
som är behörig enligt landets lag.

/
övrigt hålls sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt utrikesministerns
bemyndigande får utföra sådan förrättning. Om det lämpligen kan ske, skall
konsuln vid sjöförklaringen biträdas av två av honom tillkallade, på sjöområdet
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka
inte förekommer jäv som gäller mot domare. År i visst fall biträde av person
med särskild sakkunskap ändamålsenligt, får konsuln tillkalla även en sådan per-

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

68

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

son.
I ort, där behörig svensk konsul inte finns, hålls sjöförklaring av behörig
dansk, finsk eller norsk konsul.

I fråga om
sjöförklaring inför konsul gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om
sjöförklaring vid domstol. Konsul får dock inte ta upp ed eller meddela
vitesföreläggande.

Prop. 1989/90:104
Bilaga 5

År utredning som
vunnits genom sjöförklaring ofullständig i något avseende, kan sjöfartsverket
förordna, att den skall fullständigas vid ny sjöförklaring och därvid bestämma
i vilken ort den nya sjöförklaringen skall äga rum. För sådant fall äga
bestämmelserna i 302 § andra stycket och 306 § motsvarande tillämpning

När en begäran om
sjöförklaring har gjorts skall rätten snarast hålla sammanträde.

Till
sammanträdet skall rätten på lämpligt sätt kalla fartygets befålhavare och
övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen kan kallas genom befålhavaren.

Befålhavaren får
föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker och tillhörande
kladdar, om de finns i behåll. Befälhavaren eller någon annan kan föreläggas att
vid sammanträdet förete andra handlingar eller föremål, som antas kunna tjäna
till upplysning i saken. Föreläggande kan meddelas vid vite.

I den mån det kan ske
skall sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet
samt var och när begäran om sjöförklaring med därtill hörande handlingar finns
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för
sammanträdet.

Om tillfredsställande
utredning angående händelse som avses i 301 § är eller kan väntas bliva tillgänglig
i annan ordning, kan sjöfartsverket medgiva, att sjöförklaring enligt nämnda
lagrum underlå-

Gäller sjöförklaringen
sammanstötning med ett annat fartyg, kan rätten låta anstå med sjöförklaringen,
om denna därigenom kan äga rum samtidigt med sjöförklaring för det andra fartyget.
Sådant anstånd

69

Nuvarande lydelse

tes
eller att den uppskjutes i avbidan på sådan utredning.

Föreslagen
lydelse

får
inte beviljas för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Utöver
vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring hållas inom
stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att förebringas uppgift, för
vilken gäller sekretess enligt 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100). Vid
sjöförklaring inom stängda dörrar får annan enskild sakägare än redaren inte
närvara utan redarens samtycke.

Prop. 1989/90:104 Bilaga 5

För fartyg hemmahörande
i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren
eller redaren eller behörig myndighet i fartygets hemland finner det påkallat.
För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring, om skäl äro
därtill.

Om
utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är
påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk
hamn, kan sjöfartsverket förordna, att sjöförklaring skall äga rum.

Finner
myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad eller förordnar
sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom
tillställas befälhavaren eller redaren. Sjöförklaring hålles på anmälan enligt
306 § av endera av dem.

Befålhavaren och övriga
personer som kallats skall höras var för sig. Ingen av dem får närvara vid
förhör med någon annan utan att särskilda skäl föranleder det.

Förhör
hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör även hållas av sakägare. Var
och en som hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder möter
eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner att ed inte bör
avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans skyldighet
att avlägga ed och om vikten därav.

Ed som avses i andra
stycket har denna lydelse: "Jag N. N. bekräftar och försäkrar på heder och
samvete att jag har sagt hela sanning och intet förtigit, tillagt eller
förändrat".

Har händelse som avses
i 301 § medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredningen av
annan anledning väntas bliva synnerligen omfattande eller av invecklad
beskaffenhet, äger regeringen förordna, att händelsen och dess orsaker skola
utredas av en särskild undersökningskommission, bestående av personer med
juridisk, nau-

Befålhavaren och annan
som inställer sig till förhör vid rätten har rätt till ersättning av den som
begärt sjöförklaringen. Nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt skäliga
kostnader för tidsspillan skall ersättas.

70

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:104

Bilaga
5

tisk
och teknisk sakkunskap. Har

undersökningskommission
förordnats, behöver sjöförklaring ej äga rum.

I
den mån det kan ske skall kommissionen underrätta sakägarna samt bereda dem
tillfälle att närvara vid utredningen och på annat sätt bevaka sin rätt i
överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen
kan hos tingsrätt, .som enligt 336 § utsetts att vara sjörättsdomstol, göra
framställning om att vittne eller sakkunnig höres eller att föreläggande
meddelas någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål.
Rätten skall anställa förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder ej
möter. Om sådan åtgärd gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om sjöförklaring
och om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.

315§

Sjöfartsverket,
tullverket och po- En tingsrätt som håller sjöförkla-

lismyndighet
skola lämna tingsrätt, ring får begära att polismyndighe-

som
håller sjöförklaring, och under- ten biträder vid utredningen, om

.sökningskommission
det biträde denna inte kan fullföljas på annat

dessa
påkalla för utredningen. För sätt. Bestämmelserna i 23 kap.

polismyndighets
utredning gälla i rättegångsbalken gäller i fråga om

tillämpliga
delar bestämmelserna i en sådan utredning. Tvångsmedel

rättegångsbalken
om förundersök- en\igt24 — 2& kap. rättegångsbalken

ning
i brottmål. Tvångsmedel enligt får dock användas bara om det

24
— 28 kap. samma balk får dock finns anledning att anta att det har

användas
endast i den mån anled- begåtts ett brott som lyder under all-

ning
förekommer att brott som hör mänt åtal.

under allmänt åtal har förövats.

330 §

Befälhavare
döms till böter. En befälhavare döms till böter,

1. om han försummar att enligt 1. om
han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta reda- 58 § tredje stycket underrätta redaren om fel eller brist i fartygets
be- ren om fel eller brist i fartygets behöriga skick, höriga
skick,

2. om han försummar att enligt 2. om han försummar att
enligt 60 § andra stycket på fartyget med- 60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett ex- föra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna
lag, emplar av denna lag,

3. om han försummar att avgiva 3. om han försummar att
avge rapport enligt 70 § eller uppsåtligen rapport enligt 70 § eller uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnar
oriktig eller av oaktsamhet lämnar oriktig 71

Nuvarande lydelse

eller
vilseledande uppgift i sådan rapport,

4. om han vägrar att i fall som avses i 317 §
överlämna fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller

5. om han utan laga hinder vägrar att i sådant fall
som avses i 367 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter.

TUl samma straff döms befålhavare
eller redare, om han försummar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring
eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att sjöförklaring
skjuls upp, utan att förutsättningar är för handen enligt 304 §.

Föreslagen lydelse

eller
vilseledande uppgift i en sådan rapport,

4. om han vägrar att i ett fall som avses i 317 § överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller

5. om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i 367
§ på fartyget ta med befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

Prop. 1989/90:104 Bilaga 5

Denna
lag träder i kraft den

1. En sjöförklaring som
har påbörjats vid utgången av men

ännu inte avslutats handläggs enligt äldre föreskrifter.

2. En undersökning som
vid utgången av har påbörjats av

sjöfartsverket skall även därefter utföras av verket, om inte statens haveri

kommission finner det motiverat att ta över den.

72

3 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:104 Bilaga 5

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse 8 kap.

Sekretess gäller i
ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg för uppgift
som angår sammanstötningen och härrör från det fartyg som ärendet avser, om
fartygs befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om
sjöförklaring eller annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker
samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande
det andra fartyget har ägt mm fömt eller tillgång annars finns till
motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Sekretess
gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg eller
av tillbud till sådan händelse för uppgift som angår sammanstötningen eller
tillbudet och härrör från det fartyg som ärendet avser, om fartygs befälhavare
eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om säkerhetsmässig
undersökning eller sjöförklaring beträffande båda fartygen sker samtidigt.
Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning eller sjöförklaring
beträffande det andra fartyget har ägt mm fömt eller tillgång annars finns
till motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i
första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 § första
stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen skedde.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen eller tillbudet skedde.

Denna lag träder i kraft
den

Lagen
omtryckt 1985:1 059.

73

Lagförslaget
i departementspromemorian Prop. 1989/90:104

Ds
1988:75 "

Lagom ändring i jämvägstrafiklagen (1985:192)

Härigenom
föreskrivs i fråga om jämvägstrafiklagen (1985:192) dels att 1 kap. 1 § skall
ha följande lydelse,

dels
att det i 1 kap. skall införas två nya paragrafer, 4 a och 6 a §§, av följande
lydelse, dels att det skall införas ett nytt kapitel, 7 kap., av följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1
kap.

1§

Denna lag tillämpas på jämvägs- Denna lag tillämpas på järnvägs

trafik på bana inom Sverige eller på trafik på bana inom Sverige eller på

svensk tågfaija. Vad som föreskrivs svensk tågfaija. Vad som föreskrivs

om jämväg i 1 kap., 2 kap. 1 -4 §§ om jämväg i 1 kap., 2 kap. 1 -4 §§

och 5 kap. tillämpas också på tun- och 5 kap. tillämpas också på tun

nelbana och spårväg. Bestämmel- nelbana och spårväg. Bestämmel

sema i 6 kap. tillämpas också på sema i 6 kap. tillämpas också på

tunnelbana och spårväg i den ut- tunnelbana och spårväg i den ut

sträckning som anges där. sträckning som anges där. Bestäm

melserna i 7 kap. tillämpas också på

utredning av olyckor med tunnelba

na och spårväg.

Av
2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen kan tillämpas
även på befordran med annat transportmedel än som anges i första stycket. I
fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen tillämpas på
befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall lagen i
vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet resgods i trafik
med utlandet.

Lagen
tillämpas inte på postbefordran med jämväg.

4a§

Med
järnväg förstås i denna lag

a) såvitt gäller förhållandet till

passagerare samt till avsändare och

mottagare av gods: trafikföretag

som bedriver järnvägstrafik och som

är part i befordringsavtalet;

b) såvitt gäller ansvar i annat fall

än vid befordran: innehavare av den

bana för järnvägstrafik vid vilken

skada har uppkommit.

Då
det i 2 kap. 1 § andra stycket,

3 kap. 23 § 4 och 4 kap. 8 § tredje

stycket 3 anges att järnvägen har att

vidta åtgärder för att gå fri från an

svar skall dock med järnväg förstås

såväl trafikföretaget som spåran

läggningens innehavare. 74

6a§ Prop. 1989/90:104

Om
någon av misstag vänder sig Bilaga 6 med ett ersättningskrav till fel Järnväg,
bör järnvägen hjälpa honom till rätta.

Har
kraven framställts skriftligen skall den järnväg som mottagit skrivelsen utan
dröjsmål överlämna denna till den ansvariga järnvägen.

7
kap.

Undersökning
av järn vägsolyckor

1§

Om
det inträffar en järnvägsolycka som medför att någon avlider eller blir
allvarligt skadad eller att järnvägsfordon, spåranläggningar eller egendom som
inte befordras med järnvägen får betydande skador, skall det göras en
undersökning av olyckan, dess orsaker och de uppkomna skadorna.

Detsamma
gäller om det funnits allvarlig fara för att en sådan järnvägsolycka skulle
inträffa eller om något har hänt som tyder på brister i järnvägens
säkerhetssystem.

2§

En
undersökning enligt 1 § skall göras av den myndighet som regeringen bestämmer

3§

Den
myndighet som undersöker en järnvägsolycka skall underrätta dem som kan vara
berörda och bereda dem tillfålle att yttra sig. De har rätt att närvara vid
undersökning på olycksplatsen och vid utredningsarbetet i övrigt, om det kan
ske utan men för utredningen.

4§

Undersökning
av järnvägsolyckor eller tillbud skall ske i samråd med den som enligt 23 kap.
rättegångsbalken leder förundersökning av det inträffade.

I
avvaktan på att undersökningen

inleds skall banverket vidta de åt

gärder som behövs för att säkerstäl

la utredningen och som inte kan

uppskjutas. 75

5§ Prop. 1989/90:104

Den myndighet som undersöker Bilaga 6 olyckan eller tillbudet får
hålla förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen.
Myndigheten får också granska föremål som kan antas vara av sådan betydelse.

Myndigheten får begära att polismyndigheten biträder vid utredningen,
om denna inte kan fullföljas på annat sätt. För polismyndighetens utredning
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning
i brottmål. Tvångsmedel enligt 24—28 kap. rättegångsbalken får dock användas bara
om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott som hör under
allmänt åtal.

Myndigheten får begära att vittnen eller sakkunniga hörs vid domstol
eller att någon föreläggs att tillhandahålla handlingar eller föremål som
bevis. En sådan begäran skall göras hos den tingsrätt inom vars område olyckan
eller tillbudet har inträffat eller den person som berörs av åtgärden vistas.
Rätten skall hålla förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder inte möter.
Därvid gäller bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling.

6§

Om en järnvägsolycka har inträffat, får egendom som kan antas vara av
betydelse för utredning av olyckan inte rubbas utan tillstånd av polismyndigheten
eller den myndighet som utreder olyckan.

Den som har
tillvaratagit egendom som avses i första stycket eller egendom som har
transporterats med järnvägen eller som hör till järnvägsfordon eller spåranläggningar
skall genast anmäla det till polismyndigheten eller den myndighet som
undersöker olyckan. Om det behövs, får myndigheten omhänderta egendomen.

Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1990.

76

Betänkandet (Ds Fö 1986:3) Statens Prop. 1989/90:104

katastrofkommission Bilaga 7

Förteckning över remissinstanserna

Yttranden
har avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens
kriminaltekniska laboratorium, överbefälhavaren, statens räddningsverk,
försvarets forskningsanstalt, försvarets rationaliseringsinstitut,
socialstyrelsen, statens järnvägar, vägverket, trafiksäkerhetsverket,
sjöfartsverket, luftfartsverket, statens geotekniska institut, statens haverikommission
(SHK), generaltullstyrelsen, konsumentverket, statens naturvårdsverk, statens
strålskyddsinstitut, arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk,
sprängämnesinspektionen, statens vattenfallsverk, statens kärnkraftsinspektion,
statens provningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket, Svea hovrätt,
kammarrätten i Stockholm, Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län, utredningen (K
1985:02) angående organisationsform för undersökning av sjö- och
luftfartsolyckor. Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, SOS
Alarmering AB, Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska kommunförbundet samt Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Dessutom har Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
avgett ett gemensamt yttrande.

Riksåklagaren
har bilagt yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Gävle, Göteborg och
Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län har bilagt yttranden från brandcheferna
i Malmö och Sjöbo kommuner. LO har bilagt yttrande från
Kommunalarbetareförbundet.

77

Betänkandet
(Ds K 1986:2) Haveriutredningar Prop.
1989/90:104

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna

Yttranden
har avgetts av riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren,
vägverket, sjöfartsverket, sjösäkerhetsrådet, luftfartsverket, statens
haverikommission (SHK), generaltullstyrelsen, fiskeristy-relsen, statens
naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, riks-revisionsverket,
tingsrätterna i Stockholm, Kalmar, Malmö, Göteborg, Karlstad, Sundsvall och
Luleå, kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser (katastroflcommissionen),
sjölagsutredningen. Det norske Veritas, Kungl. Svenska Aeroklubben (KSAK),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Scandinavian Airiines System (SAS), Sjöassu-radörernas
förening. Svensk flygledareförening. Svensk pilotförening. Svenska
maskinbefälsförbundet. Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges far-tygsbefälsförening,
Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges ångfartygs assurans
förening (assuransföreningen) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Riksåklagaren
har bilagt yttranden från överåklagaren vid överåklagarmyndigheten i Göteborgs
åklagardistrikt samt överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholm,
Malmö, Härnösand och Luleå. TCO har bilagt yttrande från Handelstjänstemannaförbundet.

78

Departementspromemorian (Ds 1988:75) Prop. 1989/90:104

Järnvägars skadeståndsansvar. Utredning av ''

järnvägsolyckor

Förteckning över remissinstanserna

Yttranden
över promemorian har avgetts av justitiekanslern, räddningsverket, statens
järnvägar (SJ), banverket, statens haverikommission (SHK), transportrådet,
konsumentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, kommittén (Kn 1981:02) för
undersökning av allvarliga olyckshändelser (katastrofkommissionen), Axel Ax:son
Johnsons institut för sjörätt och annan transporträtt, Folksam,
Järnvägshistoriska riksförbundet. Landstingsförbundet, Museibanornas
riksorganisation, AB Storstockholms lokaltrafik. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges
advokatsamfund och Sveriges speditörförbund.

79

Lagrådsremissens
lagförslag Prop. 1989/90:104

Bilaga 10 1 Förslag till

Lag om undersökning av allvarliga olyckor, m. m. Härigenom föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelse

1 §
Denna lag avser undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor

som berör luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken och tillbud till sådana

olyckor samt undersökning av andra olyckor och tillbud där en undersök

ning är av betydelse från säkerhetssynpunkt.

U
ndersökningar enligt lagen

2 §
Olyckor som avses i 1 § skall undersökas enligt denna lag om de är av

sådan allvarlig art som anges i det följande, nämligen

1. luftfartsolyckor:
Olyckor vid användningen av luftfartyg som har

medfört att

a) någon har avlidit eller blivit allvarligt skadad,

b) luftfartyget
eller egendom som inte transporteras med luftfartyget har fått betydande
skador, eller

c) luftfartyget är oåtkomligt eller har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas,

2. sjöolyckor:
Olyckor vid användningen av handelsfartyg, fiskefartyg

eller statsfartyg som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade,

b) fartyget
eller egendom som inte transporteras med fartyget har fått omfattande skador,
eller

c) fartyget har försvunnit eller har övergetts i sjön,

3. järnvägsolyckor:
Olyckor vid jämvägs-, tunnelbane- eller spårvägs

drift som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) spårfordon,
spåranläggningar eller egendom som inte transporteras med spårfordonet har fått
omfattande skador,

4. andra
olyckor: Andra olyckor än som avses i 1 —3 om de har medfört

att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) omfattande
skador har uppkommit på egendom eller i miljön. Tillbud till olyckor som avses
i första stycket skall undersökas enligt

denna
lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa
eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, fartyget,
spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.

3 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall
besluta att en undersökning enligt denna lag skall göras också när en olycka
eller ett olyckstillbud inte är av sådan allvarlig art som anges i 2 § men en
undersökning ändå är påkallad från säkerhetssynpunkt.

4 § Undersökning enligt denna lag skall göras i
fråga om händelser som

har
inträffat i Sverige. Om en sådan händelse berör ett utländskt fartyg, får 80

undersökning
enligt denna lag dock göras endast om det finns särskilda Prop. 1989/90:104

skäl och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium. Bilaga
10

Undersökning
enligt denna lag av en händelse som berör ett svenskt fartyg eller luftfartyg
skall göras även när händelsen har inträffat utomlands, om annat inte följer
av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

5
§ Undersökning enligt denna lag skall göras av den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen
får föreskriva att myndigheten får överlåta åt någon annan att göra
undersökningen.

Undersökningens
syfte

6
§ Syftet med en undersökning enligt denna lag skall vara att

1. så
långt som möjligt klarlägga såväl händelseförloppet och orsaken till

händelsen som skador och effekter i övrigt,

2. ge underlag för beslut om åtgärder som har som mål att förebygga en
upprepning av händelsen eller att begränsa effekten av liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst
har gjort i samband med händelsen och, om det finns skäl därtill, för
förbättringar av räddningstjänsten.

Undersökningens
genomförande

7 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag skall, iden

mån det är praktiskt genomförbart, underrätta dem som kan vara berörda

av händelsen och bereda dem tillfälle att yttra sig. Dessa har rätt att

närvara vid undersökning på olycksplatsen och vid utredningsarbetet i

övrigt, om det kan ske utan men för utredningen.

Vid
tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de bestämmelser om
medverkan vid undersökningar som finns i intemationella överenskommelser som
har biträtts av Sverige.

8 §
En undersökning enligt denna lag skall genomföras i samråd med

den som enligt 23 kap. rättegångsbalken leder fömndersökning av det

inträffade.

I
avvaktan på att undersökningen inleds får åtgärder som behövs för att säkerställa
utredningen och som inte kan uppskjutas vidtas av polismyndigheten eller annan
myndighet som regeringen bestämmer.

9 §
Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla

förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utred

ningen. Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan

antas vara av sådan betydelse.

Om
utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet som gör
undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp som behövs vid
utredningen. För polismyndighetens utredning och för användningen av
tvångsmedel gäller i tillämpliga delar bestämmelsema i rättegångsbalken om fömndersökning
i brottmål.

Myndigheten
får begära att vittnen eller sakkunniga hörs vid domstol

eller att någon föreläggs att tillhandahålla handlingar eller föremål. En

sådan begäran skall göras hos den tingsrätt inom vars område händelsen

har inträffat eller den berörda personen vistas. Rätten skall hålla förhör 81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 104

eller meddela
föreläggande, om laga hinder inte möter. Därvid gäller Prop. 1989/90:104

bestämmelsema om bevisupptagning utom huvudförhandling. Bilaga
10

10
§ Vid undersökning enligt denna lag av luftfartsolyckor, sjöolyckor eller andra
händelser som berör luftfarten eller sjöfarten får den myndighet som undersöker
händelsen, om denna har inträffat utomlands, begära att svensk konsul som
chefen för utrikesdepartementet har utsett håller förhör med personer som antas
kunna ge upplysningar av betydelse för utredningen eller granskar handlingar
eller föremål som kan antas vara av sådan betydelse.

Förbud
att rubba egendom

11
§ Om det har inträffat en olycka eller en annan händelse som undersöks enligt
denna lag, får egendom som kan antas vara av betydelse för undersökningen inte mbbas
utan tillstånd av polismyndigheten eller den myndighet som undersöker
händelsen.

Detta
gäller inte, om egendomen mbbas för att rädda människoliv eller om det i övrigt
finns synneriiga skäl därtill.

Tillvaratagen
egendom

12
§ Den som har tagit tillvara egendom som avses i 11 § första stycket skall
genast anmäla det till polismyndigheten eller den myndighet som undersöker
olyckan. Detsamma gäller den som, efter en händelse som berör luftfarten,
sjöfarten eller spårtrafiken och som undersöks enligt denna lag, har tagit
tillvara egendom som har transporterats med det luftfartyg, fartyg eller
spårfordon som berörs av händelsen eller egendom som hör till luftfartyget,
fartyget, spårfordonet eller till den spåranläggning som berörs av händelsen.
Om det behövs, får myndigheten ta omband egendomen.

Ansvar
m. m.

13 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot 11 eller 12 § döms till böter, om gämingen inte är belagd med straff i
brottsbalken. 1 ringa fall skall dock inte dömas till straff.

14 § Beslut enligt 11 eller 12 § får överklagas hos
kammarrätten.

15 § Regeringen får i fråga om kommunal
räddningstjänst föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som
avses i 5 § första stycket om en händelse som skall undersökas enligt denna
lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

82

2 Förslag
till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom
föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)' dels att 11 kap. 8 och 10— 13 §§
skall upphöra att gälla, dels att 5 kap. 8§, 11 kap. 7§, 13 kap. 3 § och 15
kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:104 Bilaga 10

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse 5 kap.

8 §

Inträffar det en
olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon
avlider, att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skada
eller att egendom som inte transporteras med fartyget får betydande skada,
skall befälhavaren rapportera det inträffade. Han skall också rapportera, när
det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle inträffa
eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fartyget eller
markorganisationen.

Om befälhavaren inte kan
fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller bmkare göra det.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten
och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen.

Om
befälhavaren inte kan fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller
bmkare göra det. Ägaren eller brukaren skall rapportera om ett fartyg har
försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten
och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen. Regeringen
får föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för
luftfartens säkerhet skall ske också i andra fall än som anges i första och
andra styckena.

Inträffar det en olycka
vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon avlider, att
någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skador, att egendom
som inte transporteras med fartyget får betydande skador eller att fartyget är
oåtkomligt, skall det göras en undersökning om olyckan, dess orsaker och de
uppkomna skadorna.

Om undersökning från
säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor och andra händelser som berör luftfarten
finns bestämmelser i lagen (1990:000) om undersökningavall-varliga olyckor, m.m.

Lagen omtryckt 1986:166.

83

Nuvarande
lydelse

Detsamma
gäller, om det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle
inträffa, om något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget
eller markorganisationen eller om ett fartyg har försvunnit under flygning och
inte har kunnat återfinnas.

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:104 Bilaga
10

Till
böter döms den som

1. uppsåtligen lämnar
oriktiga

uppgifter i ett ärende, som rör inne

hav av certifikat eller behörighets

bevis eller frågan om annan behö

righet, eller vid prov, kontroller el

ler annan tillsyn över behörigheten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 20 § första
och andra styckena eller 6 kap. 1S § andra stycket första meningen,

3. bryter mot S kap. 4 a § eller mot 4 b § första stycket eller andra
stycket första meningen, eller

4. utför
passagerartransporter

utan att det i biljetter eller stan

dardvillkor finns föreskrivna utfäs

telser enligt vad som anges i 9 kap.

22 § första stycket.

Till
böter döms den som

1. uppsåtligen
lämnar oriktiga

uppgifter i ett ärende, som rör inne

hav av certifikat eller behörighets

bevis eller frågan om annan behö

righet, eller vid prov, kontroller el

ler annan tillsyn över behörigheten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 20 § första
och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket första meningen,

3. bryter mot 8 kap. 4 a § eller mot 4 b § första stycket eller andra stycket
första meningen,

4. utför passagerartransporter

utan att det i biljetter eller stan

dardvillkor finns föreskrivna utfäs

telser enligt vad som anges i 9 kap.

22 § första stycket, eller

5. bryter
mot 11 kap. 13 §.

Till
böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och 2 §§ försummar någon
skyldighet enligt 1 —6 eller 8 kap.

15 kap. 1§

Bestämmelserna i 6 kap. 15
§, 9 kap., 10 kap. 3§ samt 11 kap. 2§ första och tredje styckena och 13 § gäller
även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den
militära markorganisationen.

Bestämmelserna i 5 kap. 8 §,
6 kap. 15 §, 9 kap., 10 kap. 3 § samt 11 kap. 2 § första och tredje styckena
och 7§ gäller även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i
fråga om den militära markorganisationen.

Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt föreskrifter för den militära
luftfarten och markorganisationen i de ämnen som anges i första avdelningen och
som inte gäller förhållandet mellan enskilda eller annars måste meddelas i lag.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

84

3 Förslag
till

Lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sjölagen (1 891:35 s. 1)'

dels
att 314 § skall upphöra att gälla,

dels att 70, 301, 302,
312, 313 och 315 §§ samt mbriken till 12 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, 315 a §, och närmast före denna paragrafen ny rubrik,
av följande lydelse.

Prop. 1989/90:104 Bilaga
10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Befålhavare
på handelsfartyg eller fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva skriftlig
rapport till sjöfartsverket

1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppskada;

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antagas
hava drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antagas hava uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför
fartyget; eller

8. när förskjutning av någon be-' tydenhet inträffat i lasten.

Befålhavare
på fartyg skall vidare avgiva rapport till sjöfartsverket, när i anledning av
händelse som inträffat eller kan antagas hava inträffat i samband med
fartygets drift verket påfordrar det eller sjöförklaring skall avgivas enligt
302 §.

Befålhavaren
på ett .svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg skall ofördröjligen
rapportera till behörig myndighet

1. när
någon i samband med far

tygets drift har eller kan antas ha

avlidit eller erhållit svår kroppsska

da;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan
antas ha avlidit eller erhållit svår kroppskada;

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2
har eller kan antas ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och
begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha
inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med etl annat fartyg
eller stött på gmnd;

6. när fartyget har övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon
betydenhet har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på
egendom utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat
i lasten.

Regeringen får
föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för
sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket.

Lagen omtryckt 1985:176.

85

Föreslagen lydelse

Befälhavaren
på fartyg skall rapportera till sjöfartsverket när i anledning av händelse
som inträffat eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift
sjöförklaring skall avges enligt 302 §.

Nuvarande
lydelse

Rapporten,
som upprättas enligt jbrmulär som fastställes av sjöfartsverket, skall
innehålla utförlig redogörelse för händelsen och de omständigheter som kunna
tjäna till ledning för bedömandet av dess orsaker. Den skall upptaga
fullständig avskrift av vad som antecknats om händelsen ijartygets dagböcker
och kladdar till dem.

Bestämmelser
om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap.

Tolfte
kapitlet

Om
dagböcker, sjöförklaring och Om dagböcker, sjöförklaring, an-

besiktning nan undersökning av sjöolyckor och

besiktning

Prop. 1989/90:104 Bilaga
10

Sjöförklaring skall äga mm
för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan
fartyget var

på väg, i samband med fartygets

drift har eller kan antagas hava av

lidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller kan antagas hava inträffat ombord;

5. när fartyget Stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon
betydenhet har eller kan antagas hava uppkommit antingen' på fartyget eller,
medan fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon
betydenhet inträffat i lasten.

Sjöförklaring
skall äga mm för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön;

4. när allvariig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg,
på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet har inträffat
i lasten.

•Senaste lydelse 1986:297.

86

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:104

„ ..
. . u „ .. . _,.... Bilaga
10

Bestämmelser om undantag har- Bestämmelser om undantag här

ifrån i vissa fall meddelas i 308 § ifrån i vissa fall meddelas i 308 §

tredje stycket samt / 312 och 314 §§. tredje stycket och 312.

302 f

Sjöförklaring
skall vidare äga Sjöförklaring skall vidare äga

mm för svenskt fartyg, när i anled- mm för svenskt fartyg, när i anled

ning av händelse som har eller kan ning av händelse som har eller kan

antagas hava inträffat i samband antas ha inträffat i samband med

med fartygets drift sjöfartsverket fartygets drift sjöfartsverket förord-

förordnar därom eller befälhavaren nar därom eller befälhavaren eller

eller redaren finner det påkallat, redaren finner det påkallat. Det-

Detsamma gäller när lastägare eller samma gäller när lastägare eller

lastförsäkringsgivare i annat fall än lastförsäkringsgivare i annat fall än

som avses i 308 § tredje stycket el- som avses i 308 § tredje stycket el

ler i 314 § begär det för att vinna ler i 312 § andra stycket begär det

upplysning om orsaken till skada av för att vinna upplysning om orsa-

någon betydenhet på godset, vilken ken till skada av någon betydenhet

har eller kan antagas hava uppkom- på godset, vilken har eller kan antas

mit i samband med fartygets drift. ha uppkommit i samband med far

tygets drift.

Förordnar
sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga mm, skall underrättelse därom tillställas
befälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares eller
lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring göras.

312§
Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 § är eller
kan väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket medgiva, att
sjöförklaring enligt nämnda lagmm underiåtes eller att den uppskjutes i avbidan
på sådan utredning.

Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § kan underlåtas,
om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning
som avses i 315 a §.

Regeringen får föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt
302 § första stycket, 308 § tredje stycket, 311 § och 313 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring ifall då sjöolyckan eller händelsen är eller skall
bli föremål för en undersökning som avses i 315 a §.

313§
För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla
sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig myndighet i fartygets
hemland finner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall
sjöförklaring, om skäl äro därtill.

'
Senaste lydelse 1986:297. 87

Nuvarande lydelse

Om
utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är
påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig /
svensk hamn, kan sjöfartsverket förordna, att sjöförklaring skall äga mm.

Föreslagen lydelse

Om
utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är
påkallad från sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig inom
Sveriges sjöterritorium, kan sjöfartsverket förordna, att sjöförklaring skall
äga mm.

Finner
myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad eller förordnar
sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga mm, skall underrättelse därom
tillställas befälhavaren eller redaren. Sjöförklaring hålles på anmälan enligt
306 § av endera av dem.

Prop. 1989/90:104 Bilaga
10

Sjöfartsverket,
kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skola lämna tingsrätt, som
håller sjöförklaring, och undersökningskommission det biträde dessa påkalla
för utredningen. För polismyndighets utredning gälla i tillämpliga delar bestämmelsema
i rättegångsbalken om fömndersökning i brottmål. Tvångsmedel enligt 24—28 kap.
samma balk får dock användas endast i den mån anledning förekommer att brott
som hör under allmänt åtal har förövats.

Sjöfartsverket,
kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skall lämna tingsrätt, som
håller sjöförklaring, det biträde tingsrätten påkallar för utredningen. För
polismyndighets utredning och för användningen av tvångsmedel gäller i tillämpliga
delar bestämmelsema i rättegångsbalken om fömndersökning i brottmål.

Annan undersökning av sjöolyckor

315a§

Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra sådana
händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:000) om
undersökning av allvarliga olyckor, m. m.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

* Senaste lydelse
1988:440.

88

4 Förslag
till Prop. 1989/90:104

Lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods '

Härigenom
föreskrivs att 7§ lagen (1938:121) om hittegods skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7§'

Beträffande
fynd som har sam- Beträffande fynd som har sam

band med luftfartsolycka skall iakt- band med olycka eller händelse som

tagas vad i // kap. 13 § luftfarts- avses i 11 § lagen (1990:000) om

lagen stadgas. undersökning av allvarliga olyckor,

m. m. skall iakttas vad som föreskrivs i 12 § nämnda lag.

I
den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som
tillvaratages å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom område som hör
till företag för sådan trafik, skall vad sålunda stadgats lända till
efterrättelse.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'Senaste
lydelse 1957:298. 89

5 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:104 Bilaga 10

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse 8 kap.

Sekretess gäller i
ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg för uppgift
som angår sammanstötningen och härrör från det fartyg som ärendet avser, om
fartygets befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om
sjöförklaring eller annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker
samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande
det andra fartyget har ägt mm fömt eller tillgång annars finns till
motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Sekretess
gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg eller
av tillbud till sådan händelse för uppgift som angår sammanstötningen eller
tillbudet och härrör från det fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare
eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om sjöförklaring eller
annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess
gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande det andra fartyget har
ägt mm fömt eller tillgång annars finns till motsvarande uppgift rörande det
andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i
första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 § första
stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen skedde.

I fråga om uppgift i
allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift
rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har
förflutit från det att sammanstötningen eller tillbudet skedde.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

Lagen
omtryckt 1988:9.

90

Lagrådets
yttrande Prop. 1989/90:104 Bilaga 11

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1990-02-01

Närvarande:
justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Bertil Werner,

justitierådet
Lars K Beckman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990 har regeringen på
hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1. lag om undersökning av allvarliga olyckor, m. m.

2. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3. lagom ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1),

4. lagom ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av rättschefen Peter Löfmarck. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om undersökning av allvarliga olyckor, m. m.

1 och 2 §§

Enligt
1 § i det remitterade förslaget avser lagen undersökning från säkerhetssynpunkt
av olyckor som berör luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken och tillbud till
sådana olyckor samt undersökning av andra olyckor och tillbud där en
undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt. När det gäller "andra
olyckor och tillbud" krävs alltså för att lagen skall vara tillämplig att
en undersökning skall vara av betydelse från säkerhetssynpunkt. Denna
begränsning skulle enligt lagrådets mening komma till ett tydligare uttryck om
den fick formen av en särskild bestämmelse i anslutning till uppräkningen i 2
§ av de fall då undersökning är obligatorisk.

Godtas
lagrådets förslag beträffande 2 § kan I § ges följande lydelse:

"Denna
lag innehåller föreskrifter om undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor
och tillbud till olyckor."

Lagrådet
förordar beträffande 2 § att orden "som avses i 1 §" får utgå i första
stycket så att paragrafen inleds med orden "Olyckor skall undersökas
enligt denna lag ...", att olyckor under punkt 4 mbriceras "andra allvarliga
olyckor" samt att ett nytt tredje stycke ges förslagsvis följande lydelse:

"Olyckor
som avses i första stycket 4 och tillbud till sådana olyckor skall undersökas
endast om en undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt."

Lagrådet
förordar vidare att lagens mbrik förkortas till "Lag om undersökning av
olyckor."

I
2 § första stycket 4 anges som kvalifikation bl. a. att omfattande skador 91

har
uppkommit i miljön. Lagrådet ifrågasätter om inte denna bestämmelse Prop.
1989/90:104

borde ges en motsvarighet i punkterna I — 3. Bilaga
11

8§

I
andra stycket föreskrivs att i avvaktan på att undersökning enligt lagen inleds,
åtgärder som behövs för att säkerställa utredningen och som inte kan uppskjutas
får vidtas av polismyndigheten eller annan myndighet som regeringen bestämmer.
Motsvarande bestämmelse i 11 kap. 11 § andra stycket luftfartslagen innehåller
nu att i avvaktan på att undersökningen inleds, luftfartsverket skall vidta de
åtgärder som behövs för att säkerställa utredningen och som inte kan
uppskjutas. I förarbetena till den urspmngli-ga bestämmelsen i luftfartslagen
sades att polismyndighetens behörighet att vidta förberedande åtgärder torde
följa av de allmänna reglerna om polisens uppgifter men att det behövdes en
bestämmelse om luftfartsstyrelsens befogenhet i det hänseendet (prop. 1957:69 s.
159). Efter regeringsformens och polislagens införande synes det önskvärt att
myndigheternas befogenheter preciseras i lagtexten i den mån de skall kunna
genomföras med tvång; i polislagens regler om polisens användande av våld sägs exempelvis
att en polisman får använda våld om han har att "med laga stöd"
avspärra ett område (10 § första stycket 5). De förberedande åtgärder som
företrädesvis kan komma att behövas torde vara att avspärra olycksområdet och
omhänderta egendom. Lagrådet förordar att andra stycket ges följande lydelse:

"I
avvaktan på att undersökningen inleds får polismyndigheten eller annan
myndighet som regeringen bestämmer avspärra område, ta egendom om hand eller
vidta annan liknande åtgärd, om det behövs för att säkerställa utredningen och
åtgärden inte kan uppskjutas."

Klart
är att annan myndighet än polismyndigheten inte kan använda våld för att
genomföra en sådan åtgärd.

9§

I
andra stycket föreskrivs att om undersökningen inte kan fullföljas på

annat sätt, den myndighet som gör undersökningen får begära att polis

myndigheten lämnar den hjälp som behövs vid utredningen. Vidare sägs

att för polismyndighetens utredning och för användningen av tvångsmedel

gäller i tillämpliga delar betämmelserna i rättegångsbalken om fömnder

sökning i brottmål. Motsvarande bestämmelse i luftfartslagen (11 kap.

12 § andra stycket) innehåller att bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbal

ken gäller i fråga om sådan utredning men att tvångsmedel enligt 24 — 28

kap. rättegångsbalken dock får användas bara om det finns anledning att

anta att det begåtts ett brott som lyder under allmänt åtal. Klart är att

bestämmelserna om tvångsmedel i 24 — 28 kap. rättegångsbalken kan an

vändas bara under de fömtsättningar som i fråga om brottsmisstankar

anges där; det är sålunda uteslutet att på den nu föreslagna bestämmelsen

skulle kunna grundas någon självständig rätt till användande av tvångsme

del. Så som förevarande bestämmelse har utformats kan man enligt lagra- 92

dets mening emellertid få
det intrycket att tvångsmedel får användas i Prop. 1989/90:104 större
utsträckning än som avsetts. Till förebyggande av varje missför- Bilaga 11
stånd i den riktningen bör andra stycket andra meningen i paragrafen ges
följande lydelse:

"För
polismyndighetens utredning gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar."

Att
tvångsmedel enligt 24 — 28 kap. rättegångsbalken kan användas vid misstanke om
brott behöver inte utsägas, eftersom med vissa förbehåll förundersökning enligt
23 kap. I § rättegångsbalken skall inledas så snart det finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal förövats. Däremot kan finnas
anledning att reglera polisens möjligheter till andra tvångsåtgärder än sådana
som behandlas i 23 kap. rättegångsbalken, nämligen rätt att hämta och kvarhålla
personer för förhör. Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser
(Ds Fö 1986:3) föreslog i 9 § förslaget till lag om undersökning av allvariiga
olyckshändelser en bestämmelse om möjlighet att få tillträde till platsen för
olyckshändelsen eller tillbudet. En sådan bestämmelse synes behövlig. Den bör
tas in som ett tredje stycke i paragrafen och ges följande lydelse:

"Den
myndighet som gör undersökningen har rätt att få tillträde till platsen för
händelsen. Om tillträde vägras, får polismyndigheten lämna den handräckning som
behövs."

Det
föreslagna tredje stycket i paragrafen blir i stället fjärde stycket och bör
inledas med orden "Den myndighet som gör undersökningen".

12§

Enligt
sista meningen i paragrafen får polismyndigheten eller den myndighet som
undersöker olyckan ta hand om viss egendom. 1 undantagsfall kan tvång behöva
användas. Detta får i så fall ankomma på polismyndigheten, till vilken den
myndighet som gör undersökningen har att vända sig. Detta behöver emellertid
inte regleras särskilt, eftersom även polismyndigheten enligt bestämmelsen har
rätt att ta hand om egendomen.

14 §

Även
beslut om förberedande åtgärder enligt 8 § andra stycket bör kunna överklagas till
kammarrätten. Däremot bör överklagande av polismyndighetens beslut enligt det
av lagrådet föreslagna nya tredje stycket i 9 § eller enligt 23 kap.
rättegångsbalken ej regleras här. Lagrådet förordar att paragrafen ges
följande lydelse:

"Beslut
enligt 8 § andra stycket, 11 eller 12 § får överklagas hos kammarrätten."

93

Förslaget till lag om
ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) Prop. 1989/90:104

315
§ Bilagall

I
överensstämmelse med vad lagrådet anfört under 9 § förslaget till lag om undersökning
av allvarliga olyckor, m. m. bör andra meningen i paragrafen ges följande
lydelse:

"För
polismyndighetens utredning gäller bestämmelsema om fömndersökning i 23 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar."

övriga
lagförslag

Förslagen
lämnas utan erinran.

94

Innehåll Prop. 1989/90:104

Proposition.......................................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

1. Lag om undersökning av
olyckor........................... ... 2

2. Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)............. ... 5

3. Lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1).............. ... 7

4. Lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods .... . 11

5. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) .......... . 12

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 15 febmari 1990 . 13

1 Inledning.......................................................... . 13

2
Gällande ordning................................................ 15

2.1 Undersökning
av sjöolyckor ........................... 15

2.1.1 Sjöförklaring........................................... 15

2.1.2 IJndersökning genom särskild undersökningskommission
17

2.1.3 Undersökning genom sjöfartsverket .......... 17

2.1.4 Övrig undersökningsverksamhet ................ 18

2.2 Undersökning
av luftfartsolyckor...................... .. 18

2.2.1 Undersökning genom SHK......................... .. 19

2.2.2 Undersökning genom luftfartsverket........... .. 19

2.3 Undersökning av jämvägsolyckor...................... 20

2.4 Undersökning av andra olyckor ....................... 20

2.4.1 Katastrofkommissionens undersökningsverksamhet ... 20

2.4.2 Kommissionens sammansättning och organisation 21

2.4.3 Undersökningens genomförande ............... .. 21

2.4.4 Katastroflcommissionens rapporter............. .. 22

2.4.5 Undersökning genom tillsynsmyndigheter..... .. 23

3 Överväganden
................................................. .. 23

3.1 Gemensam ordning för haveriutredningar inom
luftfarten och sjöfarten 23

3.2 Samma ordning för undersökning av alla slags
allvarliga

olyckor....................................................... 24

3.3 Undersökningamas inriktning............................ 27

3.4 Utredningsorganets uppgifter .......................... 28

3.5 Sjöförklaringsinstitutet................................... 30

3.6 Olyckor inom luftfart och sjöfart för militärt
eller annat statsändamål 32

3.7 Gemensam lagstiftning................................... 32

4
Upprättade lagförslag......................................... 33

5
Specialmotivering.............................................. 33

5.1 Förslaget till lag om undersökning av olyckor...... . 33

5.2 Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297) 41

5.3 Förslaget till lagom ändring i sjölagen (1 891:35 s.
1) 42

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:121) om
hittegods . 45

5.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 45

6
Hemställan....................................................... . 45

7
Beslut ........................................................... . 46

95

Bilagor

1
Betänkandet (Ds Fö 1986:3) Statens
katastrofkommission -Sammanfattning av betänkandet 47

2
Betänkandet (Ds K 1986:2)
Haveriutredningar — Sammanfattning av betänkandet 51

3
Departementspromemorian (Ds 1988:75)
Järnvägars skadeståndsansvar. Utredning av jämvägsolyckor — Sammanfattning av
promemorian såvitt avser utredning av jämvägsolyckor 54

4
Lagförslaget i betänkandet Ds Fö
1986:3 — Förslag till lag om undersökning av allvarliga olyckshändelser.............................................
55

5
Lagförslagen i betänkandet Ds K 1986:2
........... 57

1 Förslag till lagom ändring i luftfartslagen
(1957:297) 57

2 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.
I) 59

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
73

6
Lagförslaget i departementspromemorian
Ds 1988:75 — Förslag till lag om ändring i jämvägstrafiklagen (1985:192)...................................................
74

7
Betänkandet (Ds Fö 1986:3) Statens
katastrofkommission — Förteckning över remissinstanserna 77

8
Betänkandet (Ds K 1986:2)
Haveriutredningar - Förteckning över remissinstansema 78

9
Departementspromemorian (Ds 1988:75) Jäm
vägars skadeståndsansvar. Utredning av jämvägsolyckor — Förteckning över
remissinstanserna .............. 79

10 Lagrådsremissens
lagförslag

1 Förslag till lagom undersökning av allvarliga
olyckor, m.m. 80

2 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297) 83

3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s.
1) 85

4 Förslag till lagom ändring i lagen (1938:121) om hittegods
. 89

5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
90

11 Lagrådets
yttrande........................................ 91

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990

Prop. 1989/90:104

96