Prop. 1989/90:105

Regeringens proposition 1989/90:105

om samordnat flyktingmottagande och nytt system for
ersättning till kommunerna, m. m.

Prop. 1989/90:105

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 februari 1990 för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Maj-Lis Lööw

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas ett program för att underiätta för flyktingar att snabbare
få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras
beroende av samhällets stöd. I programmet betonas särskilt att det behövs en
helhetssyn och en samordning mellan olika myndigheter i arbetetmed flyktingar.

Förslag
lämnas till ett nytt system för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet.
Förslaget innebär att nuvarande ersättning av kommunernas kostnader för
ekonomiskt bistånd till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag till
kommunerna för flyktingmottagandet läggs samman i en schabloniserad ersättning
som normalt utgår per mottagen flykting. Den föreslagna schablonersättningen
skall täcka även kommunernas kostnader för lagstadgad svenskundervisning av
vuxna flyktingar.

Huvudsyftet
med förändringen av ersättningssystemet är att skapa en stor frihet för
kommunerna att i samverkan med arbetsförmedlingen på orten vidta aktiva
åtgärder för att flyktingarna skall bli självförsörjande.

Vid
sidan av schablonersättningen kommer särskild ersättning att läm

nas för vissa kostnader för äldre och handikappade flyktingar och barn

utan egna vårdnadshavare. Vidare kommer ersättning att kunna lämnas

för extraordinära kostnader. ■'"

Den
pmonkrets för vilken ersättning skall utgå föreslås bli utökad. Ersättning,
skall kunna lämnas för alla utlänningar som får uppehållstillstånd på grund av
anknytning till personer som tagits emot som flyktingar. En förutsättning skall
dock vara att den anhörige har sökt uppehållstillstånd inom två år från det
att den först anlände togs emot.

1
Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 105

En utgångspunkt för
förslagen är att kostnadsfördelningen mellan stat Prop. 1989/90:105 och
kommun skall vara i stort sett oförändrad.

Det
nya ersättningssystemet föreslås tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1991.

En
närmare prövning skall göras av om flyktingarnas behov av hemutrustning från
samma tidpunkt kan tillgodoses genom lån, i stället för som nu genom bidrag.

I
propositionen föreslås också vissa ändringar i lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m. fl. Dessa ändringar föreslås träda i kraft redan den Ijuli 1990.

Förslag till Prop. 1989/90:105

Lagom ändring i lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. dels
att 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 3a§, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3a§

Utlänning som avses i 2 och 3§§ har rätt till bistånd även efter det
att uppehållstillstånd beviljats om utlänningen

1.
vistas på en statlig
förläggning för asylsökande, eller

2.
tillfälligt vistas i en
kommun i avvaktan på att anvisas plats på en statlig förläggning för
asylsökande eller i en annan kommun.

Bistånd enligt första stycket lämnas endast för utlänning som inte anvisats
eller kunnat utnyttja anvisad kommunplats.

5§
Rätten till bistånd upphör

1. om
utlänningen, innan beslut har meddelats i frågan om uppehållstill

stånd, inte längre vistas så som sägs i 2§,

2. när
uppehållstillstånd ges, 2. när uppehållstillstånd ges

utom ifall som avses i 3a§,

3.
när en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits och ett beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas; dock kvarstår rätten till bistånd även för den tid som skäligen
behövs för verkställigheten, eller

4.
när utlänningen lämnar landet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Arbetsmarknadsdepartmentet Prop. 1989/90:105

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990.

Närvarande:
Statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson,
Molin, Sahlin

Föredragande:
Statsrådet Lööw

Proposition om samordnat flyktingmottagande och nytt
system for ersättning till kommunerna, m. m.

1 Inledning

Den
I januari 1985 infördes ett nytt system för att ta emot asylsökande och
flyktingar i Sverige (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295). De i propositionen
angivna riktlinjerna för flyktingmottagandet har i vissa delar ändrats dels i
samband med införande av lagen om bistånd åt asylsökande den I maj 1988 (prop.
1987/88:80, SfU 17, rskr. 160), dels i samband med beslut om en ny regionaliserad
organisation för statens invandrarverk (prop. 1987/88:158, SfU 28, rskr. 339).

Staten
har ett övergripande ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet. Ansvaret är i
övrigt delat mellan stat och kommun. Kommunerna har ansvar för att de som får
stanna får goda livsbetingelser och en bra introduktion i det svenska
samhället. Statens invandrarverk träffar överenskommelser med kommunerna om
mottagande av flyktingar. Kostnaderna härför ersätts av staten enligt
förordningen (1984:683) om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och
vissa andra utlänningar.

En kortfattad redovisning av gällande regler för ersättning till kommunerna
för flyktingmottagandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Sedan
våren 1989 har en informell arbetsgrupp inom regeringskansliet med företrädare
för berörda departement, Svenska kommunförbundet, statens invandrarverk och
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) sett över nuvarande system för ersättning till
kommunerna för flyktingmottagandet. Arbetsgruppens primära uppgift har varit
att skapa ett nytt, mindre detaljstyrande ersättningssystem som stimulerar till
aktivare och mer samordnade insatser för flyktingar. Systemet skulle ge ökad
frihet för kommunerna att utforma mottagandet på ett mer rationellt sätt. Ett
annat syfte har varit att åstadkomma en förenklad administration.

Parallellt
med detta har nuvarande system för svenska för invandrare (sfi) granskats, dels
av riksrevisionsverket på uppdrag av regeringen, dels av skolöverstyrelsen på
eget initiativ.

Detta
sammanhängande översynsarbete och den därpå följande bered-

ningen
inom regeringskansliet har bedrivits med utgångspunkt i en hel- Prop.
1989/90:105 hetssyn, där ett huvudsyfte har varit att flyktingar så snart
möjligt skall kunna bli självförsörjande och integrerade i det svenska
samhället.

Vid
sidan härav har regeringen uppdragit åt socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
att gemensamt ta initiativ till insatser, som syftar till att förstärka och
utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Uppdraget
har avrapporterats i december 1989. Erfarenheterna visar tydligt att
hjälpinsatser för arbetslösa socialbidragstagare, varvid invandrare är
överrepresenterade, fungerar bättre om de genomförs i samarbete mellan flera
berörda myndigheter. Jag återkommer något mer till detta i det följande.

Mot
den bakgrunden finns nu underlag för ett samlat reformprogram med syfte att
underlätta för flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i
svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets
stöd. De viktigaste beståndsdelarna i ett sådant reformprogram, som rör flera
departements ansvarsområden, är:

— en
reformerad svenskundervisning

— målinriktad
prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för
flyktingar

— åtgärder
för att utveckla samverkan mellan

de
olika organ som är engagerade i flyktingmottagandet

— ett
nytt ersättningssystem till kommunerna för flyktingmottagandet.

Jag kommer i det följande, efter samråd med statsråden Lindqvist,

Thalén,
Persson och Sahlin, att redovisa vår gemensamma syn på inriktningen av det
lokala flyktingmottagandet och hur samordning och samverkan mellan olika
myndigheter kan och bör utvecklas.

Jag
kommer därefter att redovisa förslag till ett nytt system för ersättning till
kommunerna för flyktingmottagandet. Förslaget har utarbetats efter samråd med
Svenska kommunförbundet.

Jag
kommer slutligen att lämna förslag till vissa ändringar i lagen (1988:1 53) om
bistånd åt asylsökande m. fl.

Min
föredragning av dessa frågor skall ses i sammanhang med de förslag till reformerad
svenskundervisning för invandrare som statsrådet Persson presenterat tidigare i
dag.

2 Överväganden och förslag

2.1
Allmänna överväganden

2.1.1 Målen för
invandrarpolitiken och flyktingmottagandet

Flyktingar
som bosätter sig i Sverige är invandrare. Målen för den svenska invandrarpolitiken,
som sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan, innebär att
invandrare i förhållande till övriga invånare i Sverige skall ha likvärdiga fömtsättningar
att bo, leva och verka här. Undantagen är de fundamentala rättigheter och
skyldigheter som knyts till medborgarskapet. Grunden för att nå målen för
invandrarpolitiken och flyktingmottagan-

tl Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 105

det är de insatser som
faller inom välfärdspolitikens ram. När dessa Prop. 1989/90:105 insatser inte
räcker till krävs vissa säråtgärder, för vilka ansvaret vilar på respektive
sakansvarig myndighet inom stat och kommun. Principerna för ansvarsfördelningen
mellan myndigheterna har kommit till uttryck i en särskild förordning
(1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för invandrare m.fl.

Flyktingar
kommer i regel från särskilt svåra förhållanden. De har därför särskilda behov
av stöd den första tiden i Sverige. Flyktingarna skiljer sig från andra
invandrare genom att de inte har möjlighet att fritt återvända till sina
hemländer. Samhället har mot denna bakgrund valt att ge flyktingarna ett
särskilt mottagande som i vissa avseenden innebär en positiv särbehandling i
jämförelse med andra invandrare.

Det särskilda mottagandet gäller inte bara flyktingar enligt Genéve-konventionen
utan också krigsvägrare samt personer som får stanna i Sverige på grund av flyktingliknande
skäl (de facto-flyktingar) eller humanitära skäl. Vidare omfattar det
särskilda flyktingmottagandet vissa nära anhöriga till flyktingar. När jag i
fortsättningen använder begreppet yZyA:-ting avser jag alla de personer som
omfattas av flyktingmottagandet.

Samhällets
samlade insatser under den första tiden syftar till att ge flyktingen fömtsättningar
att snabbast möjligt få

— en
bostad

— en
reguljär sysselsättning (arbete eller utbildning) med normal försörjning (lön,
studiestöd eller utbildningsbidrag)

— så
goda kunskaper i svenska och om det svenska samhället som i varje skede av
integrationsprocessen krävs för att flyktingen aktivt skall kunna delta i
arbets- och samhällslivet i övrigt

— en
delaktighet i samhällslivet som ger flyktingen fömtsättningar att påverka sin
egen situation och att därmed främja goda etniska relationer.

2.1.2
Nuvarande organisation och ansvarsfördelning inom stat och kommun

Ansvaret
för det praktiska genomförandet av invandrar- och flyktingpolitiken är som jag
tidigare sagt delat mellan stat och kommun. Jag kommer i det följande att
närmare redogöra för nuvarande organisation och ansvarsfördelning.

Statens
invandrarverk

Statens
invandrarverk är statlig huvudman för mottagandet av asylsökande och
flyktingar. Invandrarverket driver förläggningar för asylsökande och skall
träffa överenskommelser med kommunerna om att de förbinder sig att ta emot
flyktingar. Flyktingarnas bosättning i kommun sker genom medverkan från
invandrarverket. Verket betalar ut ersättning till de kommuner som träffat
överenskommelse om flyktingmottagande. Länsstyrelserna ersätter kommunernas
kostnader för utgivna socialbidrag. Invandrarverket fick den 1 juli 1989 en
ny organisation i syfte att

åstadkomma
effektivare handläggning och därmed kortare väntetider i Prop. 1989/90: lOf
främst asylärenden, ett bättre flyktingmottagande och förbättrad samverkan
mellan verket och kommunema. En viktig del i samverkan är att ge information,
råd och stöd till kommuner.

Arbetsmarknadsverket

Staten
har genom arbetsmarknadsverket, främst de lokala arbetsförmedlingarna, ett
primärt ansvar för att flyktingarna introduceras på arbetsmarknaden eller ges
utbildning i syfte att erhålla arbete.

Flyktingarnas
och andra invandrares situation på arbetsmarknaden skall i första hand lösas
med ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa kan vid behov
kompletteras med särskilda insatser för att underlätta inträdet på
arbetsmarknaden.

1
samband med att det kommunala flyktingmottagandet infördes den 1 januari 1985
övergick huvudmannaskapet på den statliga sidan för flyktingmottagandet från
AMS till invandrarverket. Genom denna förändring har arbetsmarknadsverkets roll
i flykting- och invandrarpolitiken renodlats. Särskilda resurser har vid
återkommande tillfällen tilldelats AMS för arbetsmarknadsservice åt flyktingar
och andra invandrare. AMS fömtsätts fördela dessa resurser i samråd med
invandrarverket och i övrigt sätta in de åtgärder som flyktingars och
invandrares situation på arbetsmarknaden kräver.

Länsarbetsnämndema
ger riktlinjer för arbetsförmedlingarnas verksamhet och har ansvar för att
genomföra arbetsmarknadspolitiken i varie län och därmed också för att
flyktingarna får den arbetsmarknadsservice de har rätt till. Ansvaret innebär
att de skall vara drivande i frågor som berör flyktingarnas situation på
arbetsmarknaden, att de skall ge råd och vara konsulter till de lokala arbetsförmedlingama
och att de vid behov skall omfördela resurserna inom länet dit de bäst behövs.
Ansvaret för platsförmedling och arbetsvägledning för flyktingar åvilar
primärt de lokala arbetsförmedlingama.

Kommunerna

Kommunerna
har en central roll när det gäller genomförandet av invandrarpolitiken och
flyktingmottagandet.

Kommunerna
har genom lagen (1986:159) om gmndläggande svenskundervisning ansvar för gmnd-sfi
som omfattar en genomsnittlig utbildningstid om 400—500 timmar. Däremot har
kommunerna inte något ansvar för påbyggnads-sfi. Denna anordnas i stället i
form av studiecirklar hos studieförbunden eller inom
arbetsmarknadsutbildningen och omfattar 200 — 300 timmar.

Kommunstyrelsen
har vanligtvis det övergripande ansvaret för invan

drarfrågorna i kommunen. 1 ett mindre antal kommuner har särskilda

invandrarnämnder samordningsansvar. Varje facknämnd svarar för frågor

som rör invandrare inom det egna verksamhetsområdet. Kommunerna

bestämmer själva på vilket sätt man organiserar arbetet med invandrarfrå- 7

gorna.
Staten påverkar handlingssättet genom speciallagstiftning, t. ex. Prop.
1989/90:105 skollagen och socialtjänstlagen. De av riksdagen fastställda målen
för invandrarpolitiken skall genomsyra kommunens arbete med invandrarfrågor
oavsett vilken del av den kommunala förvaltningen som har ansvaret.

1
många kommuner har man inrättat särskilda invandrarbyråer eller invandrarfunktioner.
Från börian var invandrarbyråerna i huvudsak inriktade på att erbjuda
invandrare information samt tolkservice och i övrigt bistå invandrarna i deras
kontakter med myndigheter, sjukvård m.m. En annan viktig uppgift för
invandrarbyråerna och invandrarfunktionerna är att genom sin specialkunskap om
invandrare, bidra till att kommunstyrelse, facknämnder och kommunala
förvaltningar anpassar sin verksamhet så att invandrarnas behov och
förutsättningar uppmärksammas.

Många
kommuner har inrättat särskilda samrådsorgan där kommunalpolitiker, kommunala
tjänstemän och företrädare för invandrarföreningar deltar. I dessa samrådsgrupper
redovisas sakkunskap som har en viktig opinionspåverkande roll och betydelse
för besluten i de politiska organen.

I
vissa kommuner har utarbetats särskilda handlingsprogram för invandrarfrågorna.
Några formella krav finns inte på ett sådant program, men av vad jag lärt mig
vid kommunbesök runt om i landet har de ofta stor betydelse, när det gäller att
omsätta de invandrarpolitiska målen i verkligheten.

I
många kommuner är flyktingmottagandet knutet till socialtjänsten som sedan har
en samordningsfunktion för flyktingmottagandet gentemot andra kommunala och
regionala organ.

Frivilligorganisationerna

Folkrörelser
och organisationer har en viktig roll i flyktingmottagandet. De kan bl.a.
utgöra kontaktpunkter i arbetslivet, på fritiden, i bostadsområdena eller i en
religiös gemenskap. Röda korsets kontaktgruppsverksamhet utgör här ett bra
exempel.

Under
år 1989 genomförde flera organisationer, bl.a. Rädda barnen, Röda korset m.fl.
den s.k. Ja-kampanjen med målet att söka skapa en bredare uppslutning kring
flyktingmottagandet i Sverige. Regeringen har tagit detta som utgångspunkt för
att föreslå att en gemensam arbetsgrupp tillsätts med uppgift att söka utforma
förslag till hur de frivilliga organisationerna skall kunna spela en mer aktiv
roll i det svenska flyktingmottagandet.

2.1.3
Problem och förändringsbehov i flyktingmottagandet

Flyktingmottagandet
i bostadsbristtider

Många
flyktingar med klara uppehålls- och arbetstillstånd tvingas vänta

alltför länge på förläggningar innan de tas emot i en kommun. Statens

invandrarverk kan med den nya organisationen fatta beslut i tillstånds

ärenden mycket snabbare än tidigare. Även om det kommunala mottagan

det har varit betydligt större än som förutsattes när systemet infördes, har

utslussningen från förläggningarna till kommunerna varit otillräcklig. 8

De
främsta orsakerna till detta är den höga inströmningen av asylsökan- Prop.
1989/90: 105 de samt bristen på bostäder. Många kommuner söker nu extraordinära
lösningar för att finna bostäder till flyktingarna.

Även
inom regeringskansliet förs diskussioner om hur man skall kunna lösa
bostadsproblemen för flyktingar. Diskussionerna förs i samråd med statens
invandrarverk, boverket och representanter för frivilligorganisationerna.

I
ett kortsiktigt perspektiv är det nödvändigt att kommunerna uppmärksammar
möjligheterna att bygga genomgångsbostäder. Visst stöd till sådana insatser
kan lämnas av invandrarverket. Kommunerna bör också uppmärksamma möjligheterna
att få statliga lån till s.k. modulbyggnation. Även olika typer av inneboende-
och inackorderingsmöjligheter bör prövas mer än hittills.

Långsiktigt
måste det ordinarie bostadsbyggandet öka i syfte att lösa bostadsproblemen för
alla bostadsbehövande. Inflyttningen av flyktingar och andra invandrare måste
särskilt beaktas i den kommunala bostadsbyggnadsplaneringen.

Arbetsmarknaden,
svenska för invandrare m. m.

Ett
annat huvudproblem är att det tar lång tid för flyktingar som tagits emot i en
kommun att komma in på arbetsmarknaden och därmed få en möjlighet att bli
självförsörjande.

Arbetet
har en central roll i de flesta vuxnas liv. En stor del av de flyktingar som
kommit under 1980-talet är unga människor i aktiv ålder. Att få ett arbete
eller komma in på en utbildning och en egen försörjning innebär också för
flyktingarna att få en social identitet, en självkänsla och möjligheter till
kontakter med andra människor. Arbetsplatsen är för de flesta en kanske lika
viktig förankringspunkt i tillvaron som hemmet.

De
långa väntetiderna från det att flyktingarna får arbets- och uppehållstillstånd
tills de kommer i arbete eller på annat sätt får en reguljär sysselsättning
innebär påfrestning för den enskilde och stora kostnader för samhället. Om
väntetiden, som nu är över ett år, minskas rejält kan socialbidragskostnaderna
sänkas med stora belopp. Om väntetiderna nedbringas så att flyktingarna
snabbare kommer ut på arbetsmarknaden skulle stat och kommun få ett ekonomiskt
tillskott via skatter och arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknaden skulle få ett efteriängtat
tillskott av arbetskraft.

En
annan omständighet som har försenat flyktingars inträde på arbetsmarknaden
sammanhänger med den bristande flexibiliteten i nuvarande sfi-system. Det har bl.a.
uppstått väntetider till följd av dålig tillgång på påbyggnads-sfi. I många
fall har flyktingarna haft svårt att uppnå kunskapsmålen, samordningen med
övriga åtgärder har varit bristfällig och svårigheterna för flyktingarna att
komma in på fortsatt utbildning betydande. Jag går inte i detta sammanhang
närmare in på sfi-systemet. Statsrådet Persson har, som jag redan nämnt,
tidigare i dag redovisat sina förslag om ett nytt, sammanhållet sfi-system
under kommunernas ansvar.

Det
finns också en viss tveksamhet hos många arbetsgivare till att

anställa arbetskraft med utländsk bakgrund. Parterna på arbetsmarknaden 9

har
ett stort ansvar när det gäller att påverka negativa attityder och Prop.
1989/90:105 fördomar mot människor med annorlunda kulturell bakgrund och
yrkeserfarenhet.

Ytterligare
en omständighet som försvårar flyktingars integration kan vara att det tar lång
tid att värdera den utbildning och yrkesbakgrund som flyktingarna har med sig
från hemlandet. Ansvaret för denna värdering ligger såvitt gäller högre
utbildning huvudsakligen hos universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och för
yrkesutbildning på gymnasienivå hos AMS. Ansökningarna hos UHÄ har i princip
fördubblats varje år sedan detta system för värdering startade år 1984. Mot
bakgrund av detta har regeringen hösten 1989 för innevarande budgetår förstärkt
resurserna vid UHÄ. I budgetpropositionen för budgetåret 1990/91 har regeringen
föreslagit att ytterligare medel anvisas för att UHÄ skall kunna arbeta undan
de ärendebalanser som uppstått de senaste åren.

Även
andra myndigheter har till uppgift att värdera utländska examina och
yrkeskvalifikationer. Det gäller t. ex. utländska vårdutbildningar som bedöms
av socialstyrelsen och utbildningar inom jord- och skogsbruk som Sveriges lanbruksuniversitet
svarar för.

Invandrare
med yrkesutbildning på gymnasienivå eller med arbetslivs-praktik kan få sin
utländska utbildning eller yrkesbakgrund bedömd och jämförd med motsvarande
svensk utbildning eller yrkeskrav. AMS har alltså ansvar för denna verksamhet.
Till grund för bedömningen ligger praktiska och teoretiska prov eller de
dokument över utbildning som invandrare har med sig. 1 anslutning härtill
utvecklas för närvarande en databaserad kunskapsbank inom AMS. 1 kunskapsbanken
noteras uppgifter om olika utländska utbildningars innehåll samt var och hur
en yrkesprövning eller bedömning kan göras.

Ersättning
till kommunerna

Ett
ytterligare hinder för ett effektivt flyktingmottagande ligger enligt min mening
i nuvarande system för ersättning till kommunerna. Denna syn delas av Svenska
kommunförbundet och många av alla de kommuner som tar emot flyktingar.
Nuvarande ersättningssystem ger, som jag ser det, inte kommunerna tillräckligt
incitament till att aktivt verka för att flyktingarnas socialbidragsberoende
minskar. Det är snarast så att det aktuella ersättningssystemet manar till ett
bidragstänkande. I dag ersätter staten bl. a. socialbidragskostnaderna under
det år då uppehållstillstånd beviljats och de därpå följande tre åren. Aktiva
åtgärder för att flyktingarna skall bli självförsörjande kan däremot medföra
kostnader för kommunen som den inte får ersättning för.

Dessa
förhållanden kan leda till att flyktingar blir passiva bidragsmottagare. I
stället borde ersättningssystemet bidra till att flyktingens egna förutsättningar
tas till vara, så att han eller hon snabbare kommer in i ett normalt
livsmönster.

Sammanfattningsvis
kan sägas att det i nuvarande flyktingmottagande

allför ofta uppstår "glapp" mellan olika insatser där ansvaret ligger
på

skilda fackmyndigheter. Det leder till att många flyktingar alltför länge blir 10

beroende av samhällets
stöd för sin försörining. Åtgärder bör vidtas för att Prop. 1989/90:105

— effektivisera
svenskundervisningen

— markera
arbetsmarknadsverkets ansvar för att tillgodose den enskilde flyktingens
individuella behov

— skapa
ett system för statlig ersättning till kommunerna som premierar aktiva åtgärder
så att flyktingar snabbare kommer in i arbetslivet eller i annan reguljär
sysselsättning samt

— främja
ett individinriktat, samordnat arbetssätt på det lokala planet. Förslag till
reformering av svenskundervisningen för invandrare har

alltså
tidigare i dag redovisats av statsrådet Persson. Förslag om åtgärder i övrigt
kommer jag att redovisa i det följande.

2.2 Aktivt och samordnat flyktingmottagande m. m. 2.2.1 En helhetssyn behövs

En
helhetssyn måste prägla arbetet för integration av flyktingar i det svenska
samhället. Helhetssynen innebär att de olika samhällsorganens insatser måste
samordnas och utgå från den enskildes individuella behov. I denna samverkan bör
de fackliga organisationerna, arbetsgivarna och frivilligorganisationerna få en
mer aktiv roll än hittills. De måste alla bli naturliga bundsförvanter i ett
arbete för solidaritet och medmänsklighet.

För
att åstadkomma en sådan helhetssyn krävs ett nära samarbete mellan företrädare
för staten, i första hand statens invandrarverk och arbetsmarknadsverket, och
för kommunerna: de ansvariga för flyktingmottagandet, socialförvaltning och
kommunernas sfi-ansvariga organ. I detta samarbete har även landstinget en
betydelsefull roll. Det är i detta sammanhang viktigt att de samverkande
myndigheterna är väl förtrogna och införstådda med varandras kompetens, mål och
metoder. Det är också väsentligt att de kan avgränsa det egna kompetensområdet.
Härigenom ökar den ömsesidiga respekten och arbetet för den enskilde flyktingen
kan i samråd med honom eller henne själv, på ett effektivare sätt inriktas på
att tillgodose hans eller hennes behov.

På
många håll i landet sker redan i dag en samverkan av det här slaget både inom
ramen för ordinarie verksamhet och genom särskilda arrangemang. Erfarenheterna
är mycket goda.

En
av de viktigaste kunskaperna som samverkansmetodiken medfört är att man måste
ha ett gemensamt synsätt i arbetet. Gemensamma temadagar, studiebesök hos
varandra, gemensamma ärendegenomgångar och trepartssamtal är exempel på detta.
Samtidigt måste kunskapen om de krav och problem som flyktingen möter i
arbetslivet öka (arbetsplatsbesök m.m.). Detta arbetssätt ger också ökad
tillfredsställelse i arbetet, större entusiasm och minskad risk för utbrändhet.
Resultatet blir bättre service och mer individuellt bemötande av flyktingen.

2.2.2 Individuella
introduktionsplaner Prop. 1989/90:105

De
flyktingmottagande myndigheterna bör för varje flykting, så snart som möjligt,
upprätta en individuell plan för hans eller hennes introduktion. En sådan plan
bör göras snarast efter det att flyktingen tagits emot i kommunen. Planen bör alltid
göras i samråd med flyktingen.

En
gmndläggande del av planen bör självfallet vara undervisning i svenska.
Värvning av sfi och arbetspraktik kan både främja språkinlärningen och skapa
den första erfarenheten av arbete i Sverige. Det krävs en kartläggning av vilka
åtgärder som behövs för att han eller hon skall kunna konkurrera på
arbetsmarknaden på lika villkor med övriga invånare.

Den
introduktion som planen omfattar bör enligt min mening innehålla följande:

— bosättning

— kartläggning
av den enskildes personliga situation och familjeförhållanden samt
utbildnings- och yrkeserfarenhet

— kartläggning
av barnens situation och eventuella behov av stödinsatser

— svenska
för invandrare

— samhälls-,
studie- och arbetslivsorientering

— arbetsmarknadsservice

— kompletterande
eller gmndläggande utbildning i skilda skolformer

— arbete

— rehabilitering.

Syftet
med introduktionsplanen är att ge varje flykting de nödvändiga
förutsättningarna för att kunna leva och verka normalt och självständigt i det
svenska samhället. Jag anser att man i detta arbete kan och bör ställa krav på
flyktingen att fullfölja den gemensamt utarbetade och överenskomna planen. Vid
behov skall planen omarbetas i samråd mellan flyktingen och berörda myndigheter.

I
detta sammanhang vill jag framhålla att det kan finnas skäl att göra karaktären
av "kontrakt" mellan flyktingen och det allmänna ännu tydligare än
vad som kanske är möjligt med nu gällande regler. Det torde också finnas
effektivitetsvinster att hämta i en samordning av de olika former för samhällets
stöd till uppehälle som i dag knyts till deltagande i t. ex. skilda utbildningsaktiviteter.

Mot
denna bakgmnd har jag med mina kollegor i regeringen diskuterat möjligheten att
införa någon form av enhetlig introduktionsersättning för flyktingar. En sådan
samlad ersättning skulle kunna utgå under introduktionsperioden och minska
behovet av andra bidrag till försörjning (socialbidrag, utbildningsbidrag
etc). För att få denna ersättning skulle man kunna ställa tydligare krav än
annars på flyktingen att han eller hon fullföljer introduktionsprogrammet.

Det
är min uppfattning att en sådan ersättning till flyktingar också skulle

kunna
ha positiva effekter på integrationsprocessen. Dagens system med

en
rad av olika bidrag ger felaktiga signaler och kan leda till att flyktingar

passiviseras.
En ersättning som är knuten till en prestation och utgår med

samma
belopp oavsett var man bor i Sverige förefaller mer rättvis och blir

mer
begriplig för den enskilde flyktingen. Den skulle också för befolkning-

12

en
i övrigt kunna te sig som en rimligare ordning än bidragsgivning utan Prop.
1989/90:105 motprestation.

Innan
man kan förverkliga tanken på en sådan samlad introduktionsersättning behöver
emellertid många frågor utredas närmare. Ett sådant system skulle kräva ganska
omfattande ändringar i gällande regelsystem och att man klarar ut viktiga
gränsdragningsfrågor. Jag kommer därför att snarast ta initiativ till en sådan
ytterligare utredning.

2.2.3
Arbetsmarknadsverkets medverkan m. m.

Den
ordning som gäller sedan år 1985 har lett till att i stort sett alla kommuner i
Sverige deltar i flyktingmottagandet. Därför behöver arbetsmarknadsservice
riktad till flyktingar ordnas på fler orter än tidigare. I de riktlinjer till
AMS som anges i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 12, s. 16)
poängteras att ökade insatser skall göras för att snabbare få flyktingar och
andra invandrare i arbete. Arbetslösheten bland utländska medborgare skall
minskas. En ökning av de utländska medborgarnas arbetskraftsdeltagande skall
eftersträvas.

Arbetsmarknadsverket
skall kunna svara mot de krav som flyktinginvandringen ställer och anpassa
sitt arbetssätt så att den arbetskraftsresurs som finns bland invandrare
effektivt tas till vara. En resursfördelning som står i överensstämmelse med
behovet inom länen är gmndläggande. Ett nära samråd med invandrarverket
härvidlag är en fömtsättning för att åstadkomma en slagkraftig medverkan i
flyktingmottagandet från arbetsmarknadsverkets sida.

Rejäla
insatser på ett tidigt stadium för att flyktingar skall kunna få ett arbete
eller en reguljär försörjning på annat sätt, t. ex studier, är självfallet till
gagn för både flyktingen och samhället.

Flyktingar
och invandrare är redan högt prioriterade gmpper inom arbetsmarknadspolitiken.
Aktiva åtgärder för att hävda arbetslinjen skall prioriteras. Passivt
bidragstagande måste motverkas. Om detta är statsrådet Sahlin och jag överens.

För
att åstadkomma detta behövs hög handlingsberedskap och ett nära samarbete
mellan dels AMS och statens invandrarverk, dels arbetsförmed-; lingen, fackliga
organisationer och arbetsgivare på orten och de kommunala organ som är
engagerade i flyktingmottagandet. Därigenom skall tillgängliga resurser kunna
användas mer flexibelt så att man bättre än i dag tar till vara möjligheten att
kombinera olika insatser tillsammans med kommunen, arbetsgivare etc.

Arbetsgivarna
har tillsammans med de anställda och fackföreningarna

ett särskilt ansvar för invandrarnas introduktion i arbetslivet. Svenska

arbetsgivarföreningen (SAF), Landsorganisationen, Privattjänstemanna-

kartellen och invandrarverket har gemensamt utarbetat en handledning

med syfte att ge information, råd och synpunkter till arbetsgivare, perso

nalhandläggare, lokala fackliga organisationer och deras förtroendevalda.

SAF har nyligen särskilt uppmärksammat sina delägare på invandrares

tidgare utbildning och erfarenheter som en resurs. Jag vill här uttrycka en 13

t2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 105

stark förhoppning om att
SAF: s initiativ får genomslag bland medlemsfö- Prop. 1989/90: 105 retagen.

Arbetsförmedlingarna
har sedan några år tillbaka vid flera tillfällen tilldelats förstärkning för
att öka förmedlingsservicen och aktivt arbeta med flyktingar. Resurser har
vidare avsatts för att bl. a. ge möjligheter att erbjuda arbetsgivare förhöjt
rekryteringsstöd vid anställning av invandrare.

Det
lokala förmedlingsarbetet med flyktingar måste vara målinriktat, och präglas av
en helhetssyn. Samverkan med det kommunala flyktingmottagandet och sfi-anordnaren
måste vara en självklar del i ett gemensamt lokalt samarbete kring individens
behov.

Även
om det kan finnas skäl till att man inte omedelbart kan företa rena platsförmedlingsåtgärder
så har utländska medborgare rätt till fullständig förmedlingsservice så snart
de fått uppehålls- och arbetstillstånd. Denna förmedlingsservice kan omfatta
både platsförmedling och arbetsvägledning. Behovet av fördjupad vägledning är
ofta stort och ges både av arbetsförmedlingen och inom
arbetsmarknadsinstituten. Flyktingar och invandrare som på gmnd av arbetshandikapp
inte kan placeras på öppna marknaden bör kunna anvisas arbete inom t. ex.
Samhall.

Som
påpekats tidigare är det viktigt att flyktingars och invandrares inträde på
arbetsmarknaden sker på ett flexibelt och smidigt sätt. Värvning av
svenskundervisning och arbete har visat sig ge goda resultat. Jag vill här, i
samråd med statsrådet Sahlin, framhålla att de förändringar i kommunens ansvar
för sfi, som föreslagits tidigare i dag, inte påverkar länsarbetsnämndemas
möjligheter att anordna kurser i svenska som fackspråk inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen.

Tidig
information om den svenska arbetsmarknaden och olika utbildningsvägar ökar
flyktingens eller invandrarens motivation för att fortsätta eller intensifiera
sina studier och blir givetvis ett helt nödvändigt inslag i de individuella
introduktionsplanerna. Arbetsförmedlingens aktiva medverkan i förverkligandet
av dessa introduktionsplaner är gmndläggande.

De
arbetsmarknadspolitiska instrument som står till arbetsförmedlingens
förfogande skall utnyttjas med helhetssyn och omtanke om den enskildes behov,
med fantasi och kombinationstänkande. Statsrådet Sahlin och jag kommer, bl. a.
med ledning av särskilda undersökningar om invandrares situation på
arbetsmarknaden som vi tagit initiativ till, att noga följa utvecklingen och
beakta behovet av särskilda åtgärder.

2.3 Nytt system för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet

2.3.1
Allmänt

Som
jag tidigare redovisat finns det behov av att skapa ett nytt system för

statlig ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet. Systemet bör

stimulera kommunerna att vidta åtgärder för att flyktingama så snabbt

som möjligt skall kunna bli självförsörjande och integreras i det svenska

samhället. En översyn har gjorts av nuvarande system med detta huvud- 14

syfte.
Arbetet har, som jag tidigare nämnt, bedrivits i en arbetsgrupp inom
regeringskansliet med medverkan av företrädare för berörda departement, Svenska
kommunförbundet, invandrarverket och AMS.

Arbetsgruppen redovisade i
december 1989 ett förslag till nytt ersättningssystem. Med utgångspunkt i
detta förslag har fortsatta överläggningar ägt rum mellan företrädare för
arbetsmarknadsdepartementet och Svenska kommunförbundet om ersättningssystemets
utformning. Som underlag för dessa överläggningar har kommunförbundet inhämtat
synpunkter på arbetsgruppens förslag från ett antal kommuner.

I det följande redovisas
ett förslag till nytt ersättningssystem som utformats efter samråd med
kommunförbundet. Förslaget går i korthet ut på att ytteriigare markera
kommunernas ansvar genom att huvuddelen av nuvarande bidrag till kommunerna
slås samman till en samlad schabloniserad ersättning som normalt utgår per
mottagen flykting. På detta sätt skapas en stor frihet för kommunerna att i
samverkan med arbetsförmedlingen på orten vidta aktiva åtgärder så att
flyktingarna skall bli självförsörjande snabbare än nu. Förslaget bör också
leda till en förenklad administration.

Utgångspunkten för
reformen har varit att det nya systemet skall innebära en i stort sett
oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun. De föreslagna
ändringarna medför emellertid att kommunerna får ersättning för sina kostnader
väsentligt tidigare än för närvarande.

Prop. 1989/90:105

2.3.2
Schablonersättning för varje mottagen flykting

Mitt
förslag: Nuvarande ersättning för ekonomiskt bistånd till flyktingar och
huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna för flyktingmottagandet läggs
samman i en schabloniserad ersättning som lämnas med ett fastställt belopp per
flykting. Denna schablonersättning skall~täcka även kommunernas kostnader för lagstadgad
svenskundervisning av vuxna flyktingar.

Den
nya schablonersättningen skall vara 115 000 kr. för flyktingar som fyllt 16 år
och 70000 kr. för barn under 16 år i prisnivån vid ingångenavår 1990. Beloppen
justeras årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen.

Ett halvt
schablonbelopp lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en
plan för hans eller hennes introduktion i det svenska sarithället. Om
flyktingen bor kvar i mottagningskommunen i minst sex månader får denna kommun
ytterligare ett halvt schablonbelopp.

Skälen för mitt förslag:
Enligt de regler som gäller i dag får kommunerna ersättning för mottagna
flyktingar på två olika sätt. Dels utgår ersättning för faktiskt utgivna
socialbidrag under det år då uppehållstillstånd beviljats och de därpå
följande tre åren. Dels får kommuner som träffat överenskommelse med
invandrarverket om flyktingmottagande ett schablonbelopp (14300 kr. för vuxna
och 29850 kr. för barn) för varje flykting.

15

Detta
belopp skall täcka kommunernas normala extra kostnader för flyk- Prop.
1989/90: 105 tingar vad gäller barnomsorg, annan social service,
skolundervisning, tolkverksamhet samt administration och samordning av
flyktingmottagandet.

Ersättningen
av faktiska socialbidragskostnader innebär, som jag redan framhållit, vissa
nackdelar. Den största nackdelen är att det inte finns något incitament för
kommunerna att genom egna åtgärder bidra till att flyktingarna blir
självförsörjande under de första åren i Sverige. Kommuner som vidtar aktiva
åtgärder för att flyktingarna skall klara sin försörjning själva och få en
fast förankring på arbetsmarknaden får själva stå för kostnaderna för dessa
åtgärder eller kan inom begränsade ramar få projektbidrag från statens
invandrarverk. Kommuner som är passiva och inte vidtar några särskilda åtgärder
för att minska flyktingarnas bidragsberoende är däremot alltid garanterade att
fä full ersättning för sina kostnader under de första åren.

Den
direkta kopplingen mellan statlig ersättning och faktisk kostnad för socialbidrag
bör mot denna bakgrund upphöra.

En
schablonisering av ersättningen på så sätt att kommunen får ett belopp per
mottagen flykting skulle kunna stimulera kommunerna till att vidta mer aktiva
åtgärder för att flyktingarna snabbare skall integreras i det svenska samhället
och klara sin försörjning på egen hand. Detta är mycket betydelsefullt för den
enskilde flyktingen och kan kan också innebära en stor ekonomisk besparing för
stat och kommun.

Med
en generell och schabloniserad ersättning ökar också flexibiliteten i flyktingmottagandet.
Kommunerna får möjlighet att prioritera de åtgärder för att underlätta
flyktingarnas integration i samhället som lokalt bedöms vara mest angelägna och
verkningsfulla.

Kommunernas
åtgärder bör, som jag tidigare redogjort för, samordnas med arbetsförmedlingens
insatser och utgå från en gemensamt upprättad introduktionsplan för varje
enskild flykting. Genom att ersättningen för svenskundervisningen för
flyktingar också föreslås ingå i den föreslagna schabloniserade ersättningen
för flyktingmottagande skapas också förutsättningar för en önskvärd samordning
i detta avseende. En sådan samordnad planering bör göras snarast och finnas
när den andra halvan av schablonersättningen söks. Därmed stimulerar det
föreslagna ersättningssystemet till en lokal samverkan mellan kommun och
arbetsförmedling med utgångspunkt i flyktingens individuella behov.

För
kommuner som har en god arbetsmarknad eller av andra skäl lyckas väl med att
snabbt få flyktingarna självförsöriande kan det föreslagna systemet också
underlätta en ökning av flyktingmottagandet.

Ytteriigare
ett motiv för en långtgående schablonisering är att administrationen kan
förenklas. Utvecklingen inom andra samhällssektorer vad gäller statsbidrag och
styrning av kommunal verksamhet går också allmänt mot en ökad generalisering av
statsbidragen i kombination med målstyrning och resultatuppföljning.

Den
nya schablonersättningen skall ersätta huvuddelen av de olika former av
ersättning som för närvarande kan lämnas till kommunerna för

16

flyktingmottagandet.
Den är avsedd att täcka följande kostnader och bi- Prop. 1989/90:105 drag i
dagens system:

— genomsnittlig
kostnad för ekonomisk hjälp till försörjning under tillståndsåret och
ytterligare tre år

— genomsnittlig
bostadskostnad som i dag ersätts av staten

— genomsnittlig
kommunal kostnad för grundläggande svenskundervisning och påbyggnads-sfi för
flyktingar

— nuvarande
schablonersättning för personer med uppehållstillstånd, vilken avses täcka
kommunernas normala extra kostnader för flyktingar vad gäller barnomsorg, annan
social service, skolundervisning, tolkverksamhet samt administration och
samordning av flyktingmottagandet.

I
den nya schablonersättningen skall också ingå huvuddelen av de särskilda
bidrag som för närvarande kan lämnas av invandrarverket för olika ändamål. Det
gäller bidrag för bl.a. sysselsättningsskapande åtgärder, samarbetsprojekt
mellan kommuner samt samarbetsprojekt mellan folkrörelser och kommuner.

Vad
gäller svenskundervisningen har skolöverstyrelsen i sin utvärdering av 1986 års
sfi-reform föreslagit att statsbidraget för sfi även fortsättningsvis bör vara
skilt från övriga statsbidrag för invandrare och flyktingar. Som skäl mot en
samordning med andra statsbidrag till flyktingmottagandet anger styrelsen bl.a.
att det finns en oro bland de sfi-ansvariga i kommunerna för att ett starkt schabloniserat
statsbidrag för flyktingmottagandet skulle skapa en olycklig
konkurrenssituation mellan berörda kommunala förvahningar. Riksrevisionsverket
har däremot i sin granskning av sfi-systemet förordat en ökad schablonisering
genom sammanslagning av flera bidrag.

Enligt
min mening finns det mycket starka skäl för att låta ersättningen

för sfi ingå i den generella ersättningen för flyktingmottagandet. Helhetssy

nen på kommunernas flyktingmottagande markeras och samordning och

samverkan mellan svenskundervisningen och andra delar av det kommu

nala flyktingmottagandet främjas. Flexibiliteten och möjligheterna för var

je kommun att välja lösningar utifrån de lokala fömtsättningarna blir

maximala.
Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Persson.

Vid
mina överväganden om nivån på den nya schablonersättningen har jag för
flyktingar beräknat samma genomsnittliga belopp för sfi som det ersättningsbelopp
som föreslås utgå för sfi till andra invandrare. Jag utgår från att nivån på
detta statsbidrag (för budgetåret 1990/91, 22000 kr.) kommer att vara ett
riktmärke för kommunerna när de skall besluta om hur stor del av
schablonersättningen som genomsnittligt skall avsättas för sfi. Någon större
risk för att sfi prioriteras för lågt, på bekostnad av insatser som innebär
heltidsarbete eller annan egen försörjning innan flyktingen kan tillräcklig
svenska, finns det enligt min mening inte. Det väsentliga är att en lokal
samverkan kommer till stånd som gör det möjligt att bättre än nu samordna sfi
med andra åtgärder för flyktingars integration. Bl.a. bör man utnyttja
möjligheten till värvning av sfi med arbete och/eller praktik.

17

Schablonersättningen bör
utgå med olika belopp för vuxna och barn. Prop. 1989/90:105 Åldersgränsen
bör vara 16 år.

Beloppet
för vuxna bör vara högre eftersom dessa omfattas av kommunernas skyldighet att
erbjuda sfi. Vidare är socialbidragsnormen för en vuxen väsentligt högre än för
ett barn och bostadskostnaden per person normalt väsentligt högre för en
ensamstående vuxen än för en person i en barnfamilj.

Nivån
på schablonersättningen bör fastställas årligen efter överläggningar mellan
företrädare för regeringen och Svenska kommunförbundet. Vid de överläggningar
som nu förts med kommunförbundet om det nya ersättningssystemets konstruktion
har enighet nåtts om att schablonbeloppen bör fastställas till 1ISOOO kr. för
vuxna flyktingar och 70000 kr. för barn under 16 år i den prisnivå som gällde
vid ingången av år 1990. Utgångspunkten har härvid varit att
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun skall vara i allt väsentligt
oförändrad i förhållande till nuvarande system. Schablonersättningens nivå för
år 1991, då den enligt mitt förslag skall införas, fastställs senare med hänsyn
till kostnadsutvecklingen under år 1990.

I
dag får flertalet flyktingar socialbidrag till hemutrustning vid bosättning i
en kommun. Kommunernas kostnader för detta ersätts av staten på samma sätt som kostnadema
i övrigt för socialbidrag. Jag kommer i det följande att förorda att medel till
hemutmstning i fortsättningen tillhandahålls i form av lån. Därigenom kan en
viktig del av flyktingarnas behov normalt tillgodoses på annat sätt än genom
socialbidrag. Detta har beaktats när nivån på den nya schablonersättningen har
fastställts.

Introduktionsprogrammet
för en flykting skall normalt genomföras i den kommun som från början tar emot
flyktingen. Hela schablonersättningen bör därför normalt gå till
mottagningskommunen. Hittills har emellertid ett relativt stort antal
flyktingar flyttat vidare under de första åren efter mottagandet i en kommun. I
den mån sådana flyttningar leder till att en annan kommun än den första
mottagningskommunen får kostnader för flyktingen under introduktionsperioden,
borde detta i princip innebära att den kommun till vilken flyktingen flyttar
får en del av schablonersättningen. Samtidigt får inte kravet på rättvisa
mellan kommunerna ställas så högt att det medför en orimlig administration.

Den
kommun som tar emot flyktingar enligt överenskommelse med invandrarverket måste
alltid ha en basorganisation för mottagandet oavsett hur stor del av introduktionsprograminet
som genomförs i kommunen. Kommunerna måste också i förväg någorlunda kunna
beräkna vilken ersättning man kommer att få under ett år. Ett visst
"garantibelopp" för varje flykting bör därför alltid utgå oavsett hur
lång tid flyktingen stannar i kommunen efter mottagandet. Det är vidare
angeläget att ersättningsreg-. lerna utformas så att kommuner som
erfarenhetsmässigt har en stor inflyttning av flyktingar från andra kommuner
och har kostnader härför får en rimlig ersättning för dessa kostnader.

Jag
förordar, efter de överläggningar som skett med kommunförbundet,

att den första mottagningskommunen först erhåller ett halvt schablonbe

lopp. Om flyktingen fortfarande bor kvar i denna kommun efter sex 18

månader
bör ytterligare ett halvt schablonbelopp betalas ut till samma kommun. Om
flyktingen däremot har flyttat inom sex månader bör inte någon ytterligare
ersättning lämnas till den första mottagningskommunen.

Jag återkommer längre fram
med förslag om vilken ersättning som skall lämnas till den andra
inflyttningskommunen när en flykting flyttar vidare under den första tiden i
Sverige.

Den föreslagna schabloniseringen
av ersättningen till kommunerna innebär — som vid all schablonisering av
statsbidrag — att man inte kan uppnå en absolut rättvisa mellan kommunerna.
Hänsyn tas t. ex. inte till skillnader i bostadskostnader i olika delar av landet
eller till att arbetsmarknadslägel — och därmed fömtsättningarna för
flyktingarna att snabbt bli självförsörjande — varierar mellan olika kommuner.

1 stort sett torde de
positiva och negativa effekterna — såvitt gäller rent ekonomiskt utfall — jämna
ut sig. Den stora r6Tdelei\föralla kommuner är en mycket större frihet än för
närvarande att använda ersättningen från staten som man lokalt bedömer
lämpligast. Den stora r6Tde\en för flyktingen är att denna ökade frihet skall
användas för hans eller hennes bästa! Jag bedömer emellertid att det även i
fortsättningen finns behov av vissa särskilda ersättningar vid sidan av
schablonersättningen. Det gäller följande: ~ kostnader för äldre och
handikappade flyktingar

— kostnader
för vård av vissa barn utan egna vårdnadshavare

— vissa
extraordinära kostnader

Jag
återkommer med närmare motiveringar och förslag för dessa särskilda
ersättningar. Jag kommer också att föreslå att alla kommuner som träffar
överenskommelse med invandrarverket om mottagande av flyktingar skall få en gmndersättning
i anslutning till överenskommelsen.

Jag
vill redan här framhålla att det finns ett stort behov av att närmare följa upp
hur det nya systemet påverkar kostnaderna för olika kommuner. Jag återkommer
längre fram till hur denna uppföljning bör ske.

Prop.
1989/90:105

2.3.3
Lån till hemutrustning

Min bedömning:
Frågan om lån till hemutmstning bör prövas närmare med inriktning på att ett
sådant lån skall erbjudas alla flyktingar som tas emot i kommunerna från den
tidpunkt det nya ersättningssystemet genomförs.

Skälen för min bedömning:
Ett av delmålen i det svenska flyktingmottagandet är att snabbast möjligt ge
flyktingarna ett fungerande hem. De flesta flyktingarna är i dag beroende av
socialbidrag till hemutmstning. Enligt vad jag erfarit föreligger nu betydande
skillnader mellan kommunema i bedömningen av hur stort belopp som behövs för
hemutrustning. De flyktingar som väntat länge på förläggning och som sedan
flyttar ut i kommunerna och direkt börjar arbeta, har som regel små möjligheter
att få socialbidrag till hemutmstning. De som flyttar ut till kommunen utan att

19

ha ett arbete får däremot
i regel fullt bidrag. Detta förhållande är inte ägnat att främja arbetslinjen.
I vissa kommuner tillämpas dessutom olika riktlinjer för flyktingar och andra
personer som behöver bistånd till hemutrustning. Ett sådant system kan bidra
till att skapa negativa attityder mot flyktingar.

Det stöd som ges till
flyktingar måste syfta till att den enskilde så långt som möjligt skall kunna
ta ansvar för sin egen situation. Bland annat därför skall prövas om ett nytt
lån till heinutmstning kan införas i stället för att man som nu ger ett rent
bidrag.

Ett sådant lån till
hemutrustning innebär att flyktingen ges ett ökat personligt ansvar och
förtroende och får frihet att välja på vilken nivå han eller hon vill utmsta
sin bostad.

Lån bör kunna utgå till
flyktingar som fyllt 18 år och som tillhör den personkrets, för vilken kommunema
får ersättning. Någon sedvanlig kreditprövning kan knappast bli aktuell av
uppenbara skäl.

Lånet bör vara ränte- och amorteringsfritt
under i vart fall den introduktionstid då flyktingen normalt skall nå en
grundläggande integration i det svenska samhället och hinna få en god start och
ett fungerande hem.

För de flyktingar som av
olika skäl kan komma att få betalningssvårigheter bör det finnas möjligheter till
anstånd. Lånet bör också innehålla tämligen generösa regler för avskrivning för
bl. a. äldre flyktingar, personer med bestående nedsatt arbetsförmåga på gmnd
av sjukdom eller handikapp och för personer som utvandrar.

Staten bör ytterst svara
för kostnaderna som uppstår dels under den första tidens amorterings- och
räntefrihet, dels i samband med anstånd och eventuella avskrivningar av lån.

Ett lån till hemutmstning
bör i de flesta fall motverka ett passivt bidragsmottagande. Med de förmånliga
villkor som gäller för det lån jag här har beskrivit bör behovet av
socialbidrag till hemutmstning minska.

Det jag här har anfört är
byggt på den bedömning som går att göra i dag. Närmare utredning om utformning
och administration av en låneanordning pågår inom regeringskansliet. Jag avser
att återkomma härom till regeringen vid ett senare tillfälle.

Prop.
1989/90:105

2.3.4
Grundersättning till kommuner i anslutning till överenskommelse om flyktingmottagande

Mitt förslag: Kommuner
som träffat överenskommelse med invandrarverket om mottagande av flyktingar
skall i anslutning till överenskommelsen få en gmndersättning som är oberoende
av hur många flyktingar kommunen tar emot. Gmndersättning utgår med ett belopp
som motsvarar schablonersättning för tre vuxna flyktingar.

Skälen för mitt förslag:
Jag utgår från att så gott som samtliga kommuner, liksom hittills, kommer att
träffa överenskommelse med invandrar-

20

verket om
flyktingmottagande och att kommunerna solidariskt kommer att ställa upp för att
den flyktingpolitik som beslutats av riksdagen skall kunna genomföras i
praktiken. Överenskommelser om flyktingmottagande är en gmndläggande fömtsättning
för såväl invandrarverkets som kommunernas planering.

Ersättningen till
kommunerna kommer genom mitt förslag till schablonersättning att i huvudsak
vara relaterad till det antal flyktingar som kommunen faktiskt tar emot och
till när i tiden mottagandet faktiskt sker. För att underlätta kommunemas
planering och mottagande bör emellertid även en viss grundersättning utgå i
anslutning till att kommunen träffat överenskommelse med invandrarverket om
flyktingmottagande. Detta bör vanligen ske i början av det kalenderår som
överenskommelsen avser.

En gmndersättning av detta
slag bör vara oberoende av det antal flyktingar som kommunen tar emot. Jag
föreslår att gmndersättning utgår med ett belopp som motsvarar
schablonersättning för tre vuxna flyktingar.

Ett skäl för att samma gmndersättning
skall utgå till alla kommuner är att flyktingmottagandet kräver en viss
basorganisation som inte är direkt relaterad till det antal flyktingar som
kommunen tar emot. Kostnaden för sådana basresurser är relativt sett normaU
högre i små kommuner än i stora kommuner. Mitt förslag på denna punkt innebär
en kompensation till mindre kommuner för att den relativa kostnaden kan vara
högre för viss verksamhet.

Prop.
1989/90:105

2.3.S
Ersättning till kommuner som tar emot flykting som varit bosatt i annan kommun

Mitt
förslag: Om en flykting flyttar från den första mottagningskommunen till en
annan kommun inom sex månader från mottagandet, får den nya
inflyttningskommunen det halva schablonbelopp som ännu ej utbetalats och
dessutom ytterligare ett halvt schablonbelopp. Totalt utgår således ett helt
schablonbelopp till den nya inflyttningskommunen. Ett villkor skall vara att
flyktingen bor kvar minst sex månader i denna kommun.

Om en flykting
flyttar från den första mottagningskommunen efter sex månader skall den nya
inflyttningskommunen också under vissa fömtsättningar kunna få ersättning med
ett halvt schablonbelopp. Ett villkor skall vara att flyttningen sker inom ett
och ett halvt år från mottagandet i den första kommunen. Ett annat villkor
skall vara att flyktingen bor kvar i den nya inflyttningskommunen i minst sex
månader.

Skälen för mitt förslag:
Som jag tidigare redogjort för, får den kommun som först tar emot en flykting
alltid ett halvt schablonbelopp.

Om flyktingen flyttar från
den första mottagningskommunen till en annan kommun inom de första sex
månaderna efter mottagandet kommer den nya kommunen normaU att ha merparten av
kostnaderna för intro-

21

duktionen. Den återstående
delen av schablonersättningen bör därför efter ansökan lämnas till den nya
inflyttningskommunen.

Om flyttningen sker kort tid
efter mottagandet i den första kommunen kommer den nya inflyttningskommunen
sannolikt att ha kostnader som väsentligt överstiger ett halvt schablonbelopp.
Jag anser därför att den nya inflyttningskommunen — när flyttningen sker inom
sex månader från det första mottagandet — totalt bör få ett helt schablonbelopp
även för flyktingar för vilka en annan kommun tidigare har fått ett halvt
schablonbelopp. Ett villkor bör dock vara att flyktingen bor kvar i den nya
kommunen i minst sex månader.

Även vid flyttningar som
sker efter sex månader från mottagandet i en kommun får den nya
inflyttningskommunen många gånger kostnader. En viss ersättning bör därför
också utgå till inflyttningskommunen i dessa fall. Jag föreslår att ersättning
lämnas med ett halvt schablonbelopp om flyttningen sker inom ett och ett halvt
år. Även i dessa fall bör det vara ett villkor att flyktingen bor kvar minst
sex månader i den nya inflyttningskommunen.

Mitt förslag till
ersättningsregler när en flykting flyttar från en kommun till en annan innebär
att ett och ett halvt schablonbelopp totalt kommer att utbetalas för ett antal
flyktingar.

Det är bl. a. mot denna
bakgrund angeläget att noggrant följa flyttningarna mellan olika kommuner
under de närmaste åren och att studera kostnadsfördelningen mellan
utflyttnings- och inflyttningskommunen.

Regeringen bör inom ramen
för de medel som anvisas av riksdagen, efter samråd med kommunförbundet, göra
de justeringar av ersättningsreglerna som kan krävas som en följd av ändringar
i flyttningsbenägenhet och flyttningsmönster.

Prop.
1989/90:105

2.3.6
Personer för vilka kommunerna skall få ersättning

Mitt
förslag: Ersättning skall utgå för följande personkategorier:

— utlänningar
som överförts till Sverige med stöd av att särskilt regeringsbeslut (s. k.
kvotflyktingar)

— utlänningar
med uppehållstillstånd som tas emot i en kommun från invandrarverkets
flyktingförläggningar

— andra
utlänningar som fått uppehållstillstånd i Sverige med tillämpning av 2 kap. 3§
och 4§ första stycket 2 utlänningslagen (1989:529), dvs. konventionsflyktingar,
krigsvägrare, de facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd
av humanitära skäl

— utlänningar
som fått uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person i någon
av de ovan nämnda kategorierna. För att schablonersättning skall utgå för en
anhörig till en flykting

krävs att den
anhörige skall ha ansökt om uppehållstillstånd inom två år från det att
flyktingen tagits emot i en kommun.

Skälen för mitt förslag:
Enligt nuvarande regler får kommunerna statlig

22

ersättning
för i huvudsak samma personer som föreslås berättiga till ersätt- Prop.
1989/90:105 ning i framtiden.

Ersättning
utgår för mottagning av s. k. kvotflyktingar, konventionsflyktingar,
krigsvägrare, de facto-flyktingar, flyktingar som fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl samt för vissa nära anhöriga till sådana personer.

En
nyhet i förslaget är att ersättning skall utgå för alla utlänningar som placerats
ut från invandrarverkets förläggningar till en kommun. Detta förslag har en
praktisk bakgrund.

Flertalet
flyktingar, som placerats på en statlig föriäggning för asylsökande och som
sedan får uppehållstillstånd i Sverige, hör till de kategorier som berättigar
till ersättning för kommunerna. Någon enstaka gång kan det dock förekomma att
en person som placerats på en statlig förläggning för asylsökande får stanna i
Sverige trots att han eller hon egentligen inte är att betrakta som flykting
eller nära anhörig till en flykting. För att underlätta kommunplacering av
sådana personer kan det finnas skäl att låta dem omfattas av bestämmelserna om
ersättning till kommunerna. Det är olyckligt om sådana personer får stanna
kvar på förläggningarna under lång tid därför att de inte kan tas emot i en
kommun. Det har också administrativa fördelaratt knyta ersättningen till utplacering
från förläggning.

För
utlänningar som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en
flykting gäller för närvarande olika regler beroende på vilken anknytning de
har till den personen.

För
make eller maka och för hemmavarande ogift barn under 18 år utgår både
schablonbelopp och ersättning för socialbidrag. Schablonbidrag för make eller
maka förutsätter att han eller hon själv kan betraktas som flykting eller att
ansökan om uppehållstillstånd har gjorts inom sex månader från det att den
först anlände fick uppehållstillstånd. Ersättning för socialbidrag utgår under
det kalenderår då den först anlände familjemedlemmen fick uppehållstillstånd
samt under de tre därpå följande kalenderåren.

Sammanboende
som inte är gifta har i praxis behandlats på samma sätt som äkta makar.

För
andra anhöriga som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en
flykting lämnas för närvarande ingen ersättning till kommunerna. Detta
förhållande har blivit kritiserat. I ett stort antal skrivelser till regeringen
— bl.a. i besvärsärenden — har kommuner påpekat att ersättning bör utgå även
för sådana personer. De kommer nämligen till kommunerna som en direkt följd av
kommunernas flyktingmottagande. Särskilt för äldre anhöriga till flyktingar får
kommunerna ofta kostnader för socialbidrag, vilka inte ersätts av staten.

Mitt
förslag är alltså'att schablonersättning enligt det nya systemet i prinicip bör
kunna lämnas för alla som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till
en person som mottagits som flykting. Detta bör kunna leda till en större
beredskap från kommunernas sida att ta emot flyktingar i framtiden.

På
samma sätt som gäller för närvarande bör dock kommunens rätt till

ersättning för anhöriga till flyktingar endast gälla anhöriga som anlänt

inom en viss tid efter det att flyktingen tagits emot. Tidsgränsen bör vara 23

densamma för alla
anhöriga. Den bör i princip sättas med utgångspunkt i den tid det normalt tar
för en flykting att etablera sig och bli självförsöriande i Sverige. Anhöriga till
flyktingar som kommer efter den tidens utgång bör i princip behandlas på samma
sätt som invandrare som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till
andra invandrare eller till svenskar. Jag anser att tidsgränsen bör bestämmas
så att den anhörige skall ha ansökt om uppehållstillstånd inom två år från det
att den först anlände togs emot i en kommun.

Om ett barn föds efter
ankomsten till kommunen eller om en flykting efter bosättning i en kommun
gifter sig med en utlänning som redan är bosatt i kommunen, lämnas i dag
ersättning även för socialbidrag för dessa tillkommande personer i familjen.
Skälet härtill är att socialbidraget är relaterat till hushåll och inte till
individer. Något schablonbidrag utgår inte för sådana personer. I det nya
systemet bör, enligt min mening, inte någon ersättning utgå i dessa fall.

Prop.
1989/90:105

2.3.7
Ersättning av kostnader för vissa handikappade och äldre flyktingar

Mitt förslag: För
flyktingar som till följd av handikapp eller hög ålder bedöms inte komma att
stå till arbetsmarknadens förfogande eller på annat sätt kunna bli
självförsörjande får kommunen särskild ersättning för kostnader avseende
ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, social hemhjälp och färdtjänst. I
dessa fall utgår endast ett halvt schablonbelopp till mottagningskommunen.

Skälen för mitt förslag:
Den föreslagna schablonersättningen skall täcka den genomsnittliga kostnaden
för en flykting till dess han klarar sin egen försörjning. Det innebär att
kommuner som tar emot många äldre och handikappade som är beroende av
långvarigt bistånd för sin försörjning skulle missgynnas om ersättning endast
lämnades i form av schablonersättning.

Detta skulle i sin tur
kunna försvåra mottagandet i Sverige av handikappade flyktingar som
naturligtvis kan ha särskilt svårt att finna en fristad. Jag vill här erinra om
att Sverige årligen — inom ramen för flyktingkvoten — tar emot ett antal
handikappade flyktingar som kan beredas vård och omsorg här.

För att underlätta
mottagande av handikappade och äldre flyktingar och för att ekonomiskt
kompensera kommuner som är engagerade i sådan mottagning krävs för dessa
flyktingar nåjgon form av särskild ersättning vid sidan av
schablonersättningen.

I nuvarande
ersättningssystem finns specialregler för flyktingar som har fyllt 60 år när de
beviljas uppehållstillstånd och för flyktingar som inte kan försörja sig på
grund av sjukdom eller handikapp, som förelåg vid ankomsten till Sverige eller
som annars har ett direkt samband med utlänningens situation som flykting. För
dessa finns i nuvarande system inte någon treårsgräns vid vilken kommunens rätt
till ersättning för socialbidragskost-

24

nåder upphör. Rätten till
ersättning för socialbidragskostnader upphör först om flyktingen blir svensk
medborgare.

Denna princip för
ersättning av de faktiska socialbidragskostnadema för handikappade och äldre
flyktingar bör gälla även i fortsättningen. Ersättning bör även lämnas för
kommunala kostnader för social hemhjälp och färdtjänst, vilka inte ersätts av
staten i dag.

Den gmpp för vilka
särskilda regler skall gälla bör i det nya systemet i prinicip avgränsas på
samma sätt som hittills. Bedömningen av om flyktingen har ett handikapp som
innebär att han inte kan bli självförsöriande kan i vissa fall göras med
utgångspunkt i den hälsoundersökning som flyktingen normalt genomgår under
vistelsen på förläggning. I annat fall bör underlag för bedömningen normaU
komma fram i samband med planeringen av flyktingens introduktion i det svenska
samhället.

Det
halva schablonbelopp som generellt utgår vid den första inflyttningen i en
kommun beräknas för handikappade och äldre flyktingar normalt täcka mottagningskommunens
kostnader för särskilda åtgärder i samband med inflyttningen,
svenskundervisning, tolkservice, administration samt kostnaderna för ekonomisk
hjälp under en kortare tid. Därefter bör kommunerna få ersättning för de faktiska
kostnaderna för socialbidrag och eventuella kommunala kostnader för social
hemhjälp och färdtjänst. Någon ytterligare schablonersättning utöver det halva
schablonbelopp som utgått vid inflyttning i den första mottagningskommunen bör
i dessa fall inte lämnas.

Prop.
1989/90:105

2.3.8 Ersättning av
vissa kostnader för ensamma flyktingbarn

Mitt
förslag: Ersättning lämnas för faktiska kostnader för sådan vård av ensamma
flyktingbarn under 18 år som sker med stöd av socialtjänstlagen (1980:620)
eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga.

Skälen
for mitt förslag: Kommunerna får i dag i fråga om flyktingbarn under 18 år som
har kommit till Sverige utan egna vårdnadshavare ersättning för sådan vård i
annat hem än barnets eget som ges med stöd av socialtjänstlagen eller lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga. Vården kan ske i ett kommunalt gmpphem
eller i familjehem. Kostnaden kan i det enskilda fallet vara mycket hög. Det är
därför svårt att inordna denna ersättning i en schablonersättning.

Ersättning bör lämnas för
hela den faktiska vårdkostnaden från den dag barnet har placerats i ett
grupphem eller familjehem. Schablonersättning bör också lämnas enligt de regler
som gäller för övriga flyktingar för att täcka övriga kostnader.

25

2.3.9 Ersättning av
extraordinära kostnader

Prop. 1989/90:105

Mitt
förslag: Ersättning bör efter prövning i varje enskiU fall kunna lämnas till
kommuner som har vissa typer av extraordinära kostnader för
flyktingmottagandet.

Skälen
för mitt förslag: Invandrarverket har i dag möjlighet att inom en för varje
budgetår fastställd ram bevilja särskilda bidrag till kommuner för vissa
ändamål.

Det
gäller bl. a. för sysselsättningsskapande åtgärder av projektkaraktär, andra
samarbetsprojekt och särskilda anordningar av engångskaraktär som är
kostnadskrävande. Invandrarverket får också under vissa fömtsättningar som en
försöksverksamhet ersätta kostnader för genomgångslägenheter för flyktingar.
Syftet med denna ersättning är att underlätta mottagande av flyktingar i
kommuner med brist på bostäder i det vanliga bostadsbeståndet.

Huvuddelen av de insatser
av projektkaraktär för vilka invandrarverket i dag kan lämna särskilda bidrag
bör i det föreslagna systemet finansieras av kommunerna inom ramen för den nya
schablonersättningen. Bidraget till genomgångsbostäder för flyktingar bör också
avvecklas i sin nuvarande form. Den genomsnittliga bostadskostnaden skall ingå
i schablonersättningen och ett bibehållande av bidraget till
genomgångsbostäder i nuvarande form skulle innebära att bostadskostnaderna i
vissa fall skulle ersättas två gånger.

Samtidigt behövs det även
i framtiden någon form av särskild ekonomisk ersättning till kommuner som ökar
sitt flyktingmottagande genom att vidta särskilda, kostnadskrävande åtgärder
för att få fram fler bostäder till flyktingar. I vissa kommuner kan
bostadssituationen också vara sådan att flyktingmottagande på hittillsvarande
nivå medför bostadskostnader som ligger väsentligt över den genomsnittliga
bostadskostnad som ingår i schablonersättningen. Sådana extraordinära
bostadskostnader bör också kunna ersättas i särskild ordning efter prövning i
det enskilda fallet.

Kommunerna
kan också av andra skäl åsamkas extraordinära kostnader för flyktingmottagandet
som inte kan anses rymmas i schablonersättningen och som inte heller omfattas
av de särskilda regler vad gäller äldre, handikappade flyktingar och barn utan vårdnadshavare
som jag nyss föreslagit.

Det
kan t. ex. gälla extraordinära kostnader för tolkar vid mottagning av en ny flyktinggmpp
eller betydande merkostnader till följd av att en kommun tar emot ett mycket
stort antal flyktingar under en kort tid.

Invandrarverket
bör ha möjlighet att efter prövning lämna bidrag till kommuner som har
betydande extraordinära kostnader i flyktingmottagandet. Prövningen bör, enligt
min mening, vara restriktiv. Sådana bidrag bör huvudsakligen lämnas för sådana
betydande strukturella merkostnader som jag nyss nämnt. Bidrag bör också kunna
lämnas till kommuner som har betydande merkostnader till följd av att man tagit
emot flyktingfa-

26

miljer med många
minderåriga barn eller särskilt resurskrävande flyktinggrupper, t. ex. sådana
med en stor andel analfabeter.

För varje budgetår bör
invandrarverket tilldelas en kostnadsram för ersättning av extraordinära
kostnader. Ramen bör också under löpande år kunna utökas genom ett
regeringsbeslut om det sker en ofömtsedd ökning av flyktinginvandringen eller
om det finns andra särskilda skäl.

Prop.
1989/90:105

2.3.10
Ersättning av kommunala kostnader för asylsökande

Mitt
förslag: Ersättning skall enligt samma principer som för närvarande lämnas för
kommunernas kostnader för bistånd enligt lagen om bistånd åt asylsökande m. fl.
samt för vissa kostnader för vård av barn och transporter.

Nuvarande
schablonersättning till kommunerna för asylsökande tas bort.

Skälen för mitt förslag:
För närvarande får kommunerna ersättning för de faktiska kostnaderna för

— bistånd
enligt lagen om bistånd åt asylsökande m. fl.

— vård
av barn enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av unga

— transporter
av asylsökande till utredningsslussar och föriäggningar

— hemresor
i vissa fall.

Vidare
lämnas ersättning med ett schablonbelopp för asylsökande som tas emot i en
kommun under väntetiden i stället för på förläggning.

För bistånd enligt lagen
om bistånd åt asylsökande m.fl. bör också i fortsättningen ersättning för
kommunernas kostnader utgå enligt bestämmelserna i denna lag.

För
vård av barn och transportkostnader bör ersättning lämnas enligt samma
principer som för närvarande.

Nuvarande system med
schablonersättning till kommunerna är kopplad till överenskommelserna mellan
invandrarverket och kommunema och kom till år 1985 då huvudprincipen var att
asylsökande normalt skulle tas emot i en kommun så snart som möjligt efter
ankomsten till Sverige och där vänta på ett beslut i tillståndsärendet. Enligt
de riktlinjer för flyktingmottagandet som därefter har antagits av riksdagen
skall asylsökande numera i normalfallet tas emot på en förläggning under den tid
asylärendet prövas.

Endast
asylsökande som har nära anhöriga i en kommun eller annars har särskilda skäl,
har rätt till bistånd enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. vid vistelse
i en kommun.

Överenskommelserna
mellan invandrarverket och kommunema bör, när det nya ersättningssystemet
införs, endast omfatta flyktingar med klart uppehållstillstånd. För asylsökande
som har rätt till bistånd enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. vid
vistelse i kommun får, som jag nyss nämnt, kommunema ersättning för de faktiska
kostnaderna för sådant bistånd. Någon generell ersättning utöver denna
ersättning bör enligt min mening inte längre utgå.

27

Merparten av kommunernas
kostnader avser bistånd enligt lagen om bistånd åt asylsökande m. fl. Kostnader
för personal eller särskilda insatser för asylsökande i övrigt är numera när
flertalet asylsökande tas emot på förläggning förhållandevis ringa i flertalet
kommuner. Genom att ta bort nuvarande schablonersättning för asylsökande blir
bidragsadministrationen också väsentligt enklare.

Fömtom ovan angivna skäl
vill jag erinra om att den nuvarande scha-bloniserade ersättningen till stor
del avser sådana kostnader som kommunen har för flyktingarnas introduktion.
Denna process skall i princip inte omfatta asylsökande under väntetiden. Det är
vidare så att merparten av de asylsökande som vistas i en kommun under
väntetiden får tillstånd på sådana gmnder som ger kommunen ersättning i form av
schablonersättning när tillstånd har beviljats. I dessa fall får kommunerna
genom den nya schablonen ersättning för de introduktionsåtgärder som ändå kan
ha vidtagits under väntetiden, t. ex. informationsinsatser.

Kommuner kan undantagsvis
bli tvungna att inkvartera asylsökande i genomgångsbostäder i avvaktan på att
de kan tas emot vid en utredningssluss. Kommunen kan då behöva ha särskild
personal anställd för detta ändamål. I fall som dessa bör invandrarverket
liksom i dag kunna ersätta sådana kostnader i särskild ordning i anslutning
till att man ersätter boendekostnaderna enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.
fl.

Även andra eventuella
extraordinära kostnader för mottagande av asylsökande bör kunna ersättas i
särskild ordning av invandrarverket. Det kan ske inom ramen för de medel för
ersättning av extraordinära kostnader som verket, enligt vad jag tidigare
redogjort för, bör disponera.

Prop.
1989/90:105

2.3.11
Utbetalningsregler och administration

Mitt
förslag: All statlig ersättning enligt det nya ersättningssystemet utbetalas av
invandrarverket.

Utbetalning
av schablonbelopp görs kvartalsvis i efterskott för de personer som under
närmast föregående kvartal har tagits emot i kommunen eller på annat sätt under
kvartalet uppfyllt villkoren för att ersättning skall lämnas.

Den närmare
utformningen av utbetalningsreglerna för schablonersättningen och andra delar
av ersättningssystemet fastställs av regeringen eller av invandrarverket efter
regeringens bemyndigande.

Skälen för mitt förslag:
Invandrarverket bör som ansvarig statlig myndighet för flyktingmottagandet
svara för ersättningssystemet i sin helhet. Därigenom underlättas hanteringen,
inte minst för kommunerna som bara behöver vända sig till en myndighet. Genom
att det inte längre blir fråga om att ersätta faktiska socialbidragskostnader,
utom vad gäller vissa gmpper, kvarstår inte längre motivet att utbetalningar
skall ske genom länsstyrelsen därför att den är tillsynsmyndighet inom
socialtjänsten.

28

En
överföring av hela bidragsadministrationen till invandrarverket kan medföra ett
visst ökat resursbehov hos verket. Det kan gälla både personal och resurser för
datordrift. Likaså behöver invandrarverket medel för utveckling av nödvändiga ADB-system.
Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga när jag har kunnat göra
en närmare bedömning av resursbehovet.

Vid
länsstyrelserna frigörs resurser för andra ändamål. Enligt en rapport från
statskontoret behövdes under år 1988 sex årsarbetskrafter vid länsstyrelserna
för administration av bidrag för flyktingmottagandet.

Som
jag tidigare redogjort för, bör schablonersättningen betalas ut i två eller tre
delbelopp för att hänsyn skall kunna tas till att en del flyktingar flyttar
mellan olika kommuner under introduktionstiden. Utbetalningen av den första
delen av schablonersättningen bör ske kvartalsvis i efterskott. Även
utbetalning av övriga delar av schablonersättningen bör ske kvartalsvis i
efterskott efter ansökan.

Den
närmare utformningen av utbetalningsreglerna avses i huvudsak bli reglerad i
den statsbidragsförordning som regeringen bör utfärda. Vad gäller vissa delar
av ersättningssystemet bör det dock kunna delegeras till invandrarverket att
utfärda närmare föreskrifter om ansökningsförfarande och utbetalningsregler.

De
närmare föreskrifterna bör utformas efter samråd med Svenska kommunförbundet.

Ersättning
för bistånd åt asylsökande betalas ut under kvartalet efter det att asylärendet
har avgjorts. Det är väsentligt tidigare än i dag då ersättning utbetalas
kalenderårsvis i efterskott.

Prop.
1989/90:105

2.3.12
Ikraftträdande och övergångsregler

Mitt
förslag: Det nya ersättningssystemet träder i kraft den 1 januari 1991.

Viss
ersättning för personer mottagna år 1990 och tidigare, som enligt nuvarande
regler skall lämnas för faktiska kostnader under åren 1991—1993, bör schablonberäknas
och betalas ut i särskild ordning.

Regeringen
fastställer, efter samråd med kommunförbundet, de övergångsregler som kan bli
nödvändiga.

Skälen för mitt förslag:
Det nya ersättningssystemet bör införas så snabbt som möjligt. Ett införande
den 1 januari 1991 ger rimlig tid för anpassning av verksamhet och rutiner till
den nya ordningen.

Nuvarande system innebär att
kommunerna för de flyktingar som beviljas uppehållstillstånd under åren 1988,
1989 och 1990 är garanterade ersättning för eventuella socialbidragskostnader t.o.m.
åren 1991, 1992 och 1993. Det innebär att man antingen måste ha två parallella
system i tre år eller utforma särskilda övergångsregler för ersättning av
kostnader för perioden 1991 — 1993 som aren följd av flyktingmottagande före år
1991.

29

För att snabbt kunna
avveckla administrationen av det gamla systemet förordar jag att den ersättning
som skall lämnas till kommunerna enligt det gamla systemet för åren 1991 — 1993
på lämpligt sätt schablonberäknas. Denna ersättning bör fastställas bl. a. på
basis av kommunernas kostnader under år 1990. Hänsyn bör därvid kunna tas till
särskilda förhållanden i enskilda kommuner.

Utbetalningarna av den framräknade
ersättningen kan sedan fördelas på de två därpå följande budgetåren. Därigenom
undviks att belastningen på statsbudgeten blir alltför stor under ett budgetår.
Kommunförbundet har vid överläggningar ställt sig bakom en sådan principiell
modell för avveckling av nuvarande system.

Det kan även finnas behov
av andra övergångsregler. Den närmare utformningen av övergångsreglerna bör
fastställas av regeringen efter samråd med kommunförbundet.

Prop.
1989/90:105

2.3.13
Uppföljning av det nya ersättningssystemet

Mitt förslag:
Särskilda resurser avsätts för uppföljning och utvärdering av det nya
ersättningssystemet. Uppföljningen skall avse såväl måluppfyllelse som effekter
på kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Statens invandrarverk skall på
den statliga sidan ha huvudansvaret för en sådan uppföljning.

Skälen för mitt förslag:
Det föreslagna ersättningssystemet innebär stor frihet för kommunerna att
använda den ersättning man får för olika ändamål. Verksamheten skall inte
styras i detalj utan genom att så preciserade mål som möjligt anges för
verksamheten. Resultaten av flyktingmottagandet skall följas upp i relation till
de uppsatta målen.

Uppföljningen
bör bl. a. avse:

— antalet
mottagna flyktingar

*
från förläggning

*
direkt till kommun

— andelen
flyktingar som fått en egen bostad inom viss tid

— andelen
flyktingar som är kvar i socialbidragsberoende efter viss tid

— orsaker
till socialbidragsberoende

— andelen
flyktingar i arbete efter viss tid

— andelen
flyktingar som är kvar i sfi efter viss tid

— andelen
flyktingar i annan utbildning

— andelen
flyktingar som flyttat till annan kommun inom viss tid

— orsak
till flyttningar

— åtgärder
som vidtagits i kommunerna för att underlätta flyktingarnas inslussning i
samhället

— samband
mellan åtgärder och resultat

Jag utgår från att
uppföljning sker i varje kommun. Som central myndighet för flyktingmottagandet
bör invandrarverket på riksnivå ha ett samlat uppföljningsansvar.
Kommunförbundet har också redovisat ett intresse av att aktivt medverka i uppföljningsarbetet.

30

Arbetsmarknadsverket bör
följa upp resultaten av de arbetsmarknads- Prop. 1989/90:105 politiska
åtgärder för flyktingar som vidtas av verket liksom skolöverstyrelsen å sin
sida bör följa upp resultaten av svenskundervisningen.

Erfarenheterna
från kommunernas flyktingmottagande och samverkan mellan kommuner och andra
organ bör spridas till andra kommuner, arbetsförmedlingar m. fl. I denna
informationsspridning bör både invandrarverket, andra berörda statliga
myndigheter och kommunförbundet spela framträdande roller.

Vid
sidan av resultatuppföljningen krävs också en central uppföljning av
kostnadsutvecklingen för stat och kommun. En utgångspunkt vid den nu aktuella
reformeringen av ersättningssystemet har varit att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun skall vara oförändrad jämfört med i dag. 1 vissa avseenden kan
dock effekterna av reformen vara svåra att förutse. Omfattningen av
flyttningarna mellan olika kommuner påverkar t. ex. i hög grad statens och
kommunernas kostnader. Olika komponenter i ersättningssystemet kan behöva
justeras fortlöpande om de visar sig medföra oönskade effekter.

Ett
huvudsyfte med reformen är att kommunerna skall arbeta mer aktivt för en snabb etablering
av flyktingarna på arbetsmarknaden. Om så sker kan de kommunala kostnaderna
hållas nere, vilket blir till fördel för den kommunala ekonomin. Detta är en
avsedd effekt av omläggningen av systemet. Om däremot socialbidragskostnaderna
i kommunerna minskar som en följd av ökade statliga arbetsmarknadspolitiska
satsningar eller andra externa faktorer och inte motsvaras av ökade kommunala
kostnader i andra delar av flyktingmottagandet, bör detta föranleda en
minskning av schablonen. Om å andra sidan socialbidragskostnaderna trots aktiva
kommunala åtgärder ändå skulle öka på grund av externa faktorer kan nivån på schablonbeloppet
behöva höjas.

Mot
denna bakgrund krävs en noggrann uppföljning av volym- och kostnadsutvecklingen
vad gäller bl. a. socialbidrag till flyktingar, arbetsmarknadsverkets insatser
för flyktingar och sambandet mellan statliga arbetsmarknadspolitiska insatser
och socialbidragsutvecklingen.

Invandrarverket
bör härvidlag på den statliga sidan ha ett samlat uppföljningsansvar och
årligen — tillsammans med AMS, skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet —
ta fram underlag för beslut om nivån på schablonersättningen för det kommande
året.

Särskilda
resurser bör ställas till regeringens förfogande för uppföljning och utvärdering.

För
att uppföljning skall kunna ske på önskvärt sätt är det nödvändigt att innan
det nya systemet träder i kraft närmare gå igenom i vilka termer uppföljning
bör ske, vilken statistik som behöver tas fram löpande eller genom särskilda
undersökningar, vilka krav som kan behöva ställas på rapportering från
kommunerna, vilka krav som bör ställas på myndigheternas redovisningssystem
etc. Samtidigt bör behovet av permanenta resurser för det löpande
uppföljningsarbetet inom invandrarverket och på annat håll övervägas.

Jag
har för avsikt att snarast initiera ett sådant arbete. I den mån det

därvid kommer fram att det krävs resursförstärkning vid invandrarverket 31

för löpande uppföljning av
det nya ersättningssystemet återkommer jag till regeringen i denna fråga.

Prop.
1989/90:105

2.4 Utvidgning av lagen om bistånd åt asylsökande m. fl.

Mitt förslag:
Lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. utvidgas till att gälla även
för utlänning som fått uppehållstillstånd men som alltjämt vistas på en statlig
förläggning för asylsökande eller tillfälligt i en kommun i avvaktan på
placering.

Skälen för mitt förslag:
Enligt lagen om bistånd åt asylsökande m. fl. har asylsökande och vissa andra
utlänningar, som är inkvarterade på förläggning eller vistas i en anvisad
kommun i avvaktan på att deras ansökan om uppehållstillstånd skall behandlas,
rätt till ekonomiskt stöd. Detta utgår i form av kostnadsfri bostad, dagbidrag
och särskilt bidrag. Rätten till bistånd upphör när uppehållstillstånd
beviljas.

Bland annat som följd av
bristen på bostäder har det på senare tid blivit svårt att få utlänningar, som
fått uppehållstillstånd, placerade i kommuner. Många är därför kvar på
förläggning under relativt lång tid efter det att uppehållstillstånd beviljats.

Utlänningar som fått
uppehållstillstånd har alltså inte rätt till ekonomisk hjälp enligt lagen om
bistånd åt asylsökande m.fl. I regeringens proposition 1987/88:80 om bistånd åt
asylsökande, m.m. avvisades ett förslag om att lagen skulle kunna tillämpas
under en övergångsperiod då utlänningen fortfarande vistades på förläggning.
Min företrädare anförde (s.41) att biståndssystemet borde vara enkelt att
tillämpa och att en klar gräns i tiden borde gälla för rätten till bistånd. Den
avgörande tidpunkten borde vara den då uppehållstillstånd beviljades. Om
utlänningen därefter var kvar på förläggning fick hans eller hennes behov
tillgodoses genom invandrarverkets interna regler. Det kunde alltså bli fråga
om att tillämpa olika regler för utlänningar på förläggning beroende på om de
fått uppehållstillstånd eller ej. De praktiska svårigheter som kunde uppstå till
följd av detta kunde lösas genom förändring av invandrarverkets interna rutiner
och föreskrifter.

Lagen om bistånd åt
asylsökande m. fl. infördes i samband med en stor omstrukturering av
flyktingmottagandet och förläggningsverksamheten. Man kunde vid den tidpunkten
inte fömtse att antalet asylsökande skulle komma att öka så kraftigt som det
har gjort och att kommunerna på grund av bostadsbrist skulle få problem med att
ta emot utlänningar från förläggningarna.

Utvecklingen har nu gått
dithän att utlänningar som fått uppehållstillstånd kan komma att vistas på
förläggning under lång tid. Rätten till bistånd bör därför inte vara reglerad i
myndighetsföreskrifter utan i lag. Den utlänning, som i ett eller annat
avseende nekas bistånd, bör ha rätt att överklaga beslutet.

Socialnämnden
i den kommun där flyktingförläggningen är belägen är i

32

princip
skyldig att vid behov betala ut bistånd enligt socialtjänstlagen till Prop.
1989/90:105 de utlänningar som fått uppehållstillstånd. Det säger sig självt
att utlänningarnas försörining under förläggningsvistelsen i stället bör lösas
genom en typ av bistånd som särskilt skapats för personer i den här
situationen.

Om
en asylsökande vistas i en kommun i avvaktan på en förläggningsplats och
beviljas uppehållstillstånd innan en sådan plats har kunnat ordnas gäller samma
resonemang. Ersättning bör i första hand utgå enligt lagen om bistånd åt
asylsökande m. fl. En fördel för den berörda kommunen är då också att det
kommer att utgå statlig ersättning för allt utgivet bistånd. Enligt det
föreslagna systemet med en schabloniserad ersättning av kostnaderna för
flyktingar kommer ju kommunen inte längre att kunna få ersättning för bistånd
som utgivits enligt socialtjänstlagen.

Det
bistånd i form av dagbidrag som lämnas enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.
fl. är lägre än den socialbidragsnorm som tillämpas i flertalet kommuner.
Skälet till det är att en asylsökande, som bor på en föriäggning eller i en
genomgångsbostad i en kommun, inte behöver bistånd till möbler och annan
hemutrustning. Detsamma gäller naturiigtvis för en utlänning som fått
uppehållstillstånd så länge hans eller hennes boendesi-tuation inte har ordnats
på ett bestående sätt.

Den
som omfattas av lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. har utöver dagbidrag rätt
till s. k. särskilt bidrag (7§). Det skall täcka vissa särskilda behov,
företrädesvis av akut karaktär. Det särskilda bidraget skall utgå för sådana
utgifter som bedöms nödvändiga för utlänningens livsföring.

_ Jag vill i detta
sammanhang peka på att det kan finnas kostnader av

sådan
natur att de inte kan anses nödvändiga för en asylsökande men däremot för en
utlänning som fått uppehållstillstånd och skall stanna i Sverige. 1 och med att
en utlänning får studera eller arbeta i Sverige kan det uppstå en ny typ av
kostnader som är nödvändiga för utlänningens livsföring. Särskilt bidrag skall
endast utgå så länge behov föreligger. Den som har en egen inkomst kan
naturligtvis själv betala sådana kostnader.

Den
föreslagna ändringen av lagen om bistånd åt asylsökande m. fl. bör träda i
kraft redan den 1 juli 1990.

2.5 Anslagsberäkning för budgetåret 1990/91

Regeringens
förslag om anslagsmedel för verksamhetsområdet Invandring m.m. i årets
budgetproposition (prop. 1989/90: 100, bil. 12) lämnades i avvaktan på bl.a.
föreliggande förslag om system för ersättningar till kommunerna för
flyktingmottagandet.

Jag
vill nu återkomma till den frågan och redovisa mina förslag till medelsberäkningar
under anslaget E 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m.

33

E5
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. Prop.
1989/90:105

1988/89
Utgift I 938 893 000 1989/90 Anslag 1957 500000 1990/91 Förslag 2426000000

Från
anslaget finansieras nuvarande ersättningar till kommunerna för flyktingmottagande
enligt förordningen (1984:683) om statlig ersättning för mottagande av
flyktingar och vissa andra utlänningar. Vidare bekostas från anslaget
ersättning av sjukvårdskostnader och särskilda bidrag till landstingskommuner
enligt samma förordning.

Från
anslaget skall fr.o.m. den I januari 1991 också finansieras ersättning till
kommunerna enligt det nya ersättningssystem som jag förslagit i det föregående.

Med
hänsyn till utbetalningsreglerna i nuvarande system, kommer i stort sett kostnadema
för helt år enligt nuvarande regler att belasta budgetåret 1990/91, trots att
ett nytt ersättningssystem skall införas den 1 januari 1991.

Ersättning
enligt det nya systemet kommer endast till en mindre del att belasta anslaget
under budgetåret 1990/91.

Statens
invandrarverk

För
ersättning till kommunerna för ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen och
lagen om bistånd åt asylsökande m. fl. i enlighet med nuvarande regelsystem
beräknar invandrarverket kostnaderna för budgetåret 1990/91 till 1350 milj. kr.

Schablonbidrag
enligt nuvarande regler beräknas av invandrarverket kosta knappt 500 milj. kr.
för ett helt budgetår. För särskilda bidrag till primärkommuner yrkar
invandrarverket 35 milj. kr. För genomgångsbostäder, vissa transportkostnader
från kommun till mottagningscentra och kostnader för vård av barn utan vårdnadshavare
enligt 24 § ersättningsförordningen beräknar verket ett anslagsbehov om 348,8
milj. kr.

Ersättning
av sjukvårdskostnader beräknas kosta 50 milj.kr. och för särskilda bidrag till
landstingen föreslås 2,5 milj. kr.

Föredragandens
överväganden

Det
nuvarande ersättningssystemet

Ersättning
av ekonomisk hjälp till flyktingar och asylsökande betalas enligt

nuvarande system ut kalenderårsvis i efterskott. Det innebär att ersättning

för kostnaderna för bistånd under år 1990 kommer att utbetalas i sin

helhet tidigast under våren 1991 och belasta budgetåret 1990/91. Den

föreslagna omläggningen av ersättningssystemet fr.o.m. den 1 januari

1991 minskar således inte anslagsbehovet under nästa budgetår. Jag beräk

nar kostnaderna till I 250 milj. kr. Jag har därvid utgått från att ersättning

ar till kommunerna för bistånd åt asylsökande kommer att minska jämfört

med tidigare år som en följd av att asylsökande numera i huvudsak tas

emot på statliga förläggningar under hela väntetiden. 34

Förschablonbidragenligt
nuvarande regler beräknar jag kostnaderna till Prop. 1989/90:105 370 milj.
kr. Jag har därvid utgått från att ca tre fjärdedelar av schablonersättningarna
för personer som tas emot under år 1990 belastar anslaget under budgetåret
1990/91.

För
särskilda bidrag till kommunerna enligt nuvarande regler föreslår jag 20 milj.
kr. för andra halvåret 1990.

Behovet
av medel för ersättning av kommunernas kostnader för genomgångsbostäder enligt
nuvarande regler beräknas till 250 milj. kr.

Resursbehovet
för ersättning av sjukvårdskostnader beräknar jag till 45 milj. kr. För
särskilda bidrag till landstingskommunerna föreslår jag att invandrarverket får
disponera 3 milj. kr., vilket är en ökning med 0,5 milj. kr. jämfört med
innevarande budgetår.

Sammantaget
blir resursbehovet för budgetåret 1990/91 för ersättningar enligt nuvarande
regler 1 938 milj. kr.

Ersättningar
enligt det nya systemet

Anslagsbehovet
för schablonersättningar enligt det nya systemet beräknar jag till 315 milj.
kr. under budgetåret 1990/91. Beräkningen är gjord med utgångspunkt från att ca
25 000 flyktingar tas emot i kommunerna under år 1991 och med hänsyn till de
utbetalningsregler jag tidigare föreslagit.

För
gmndersättning som utbetalas i anslutning till överenskommelser med
invandrarverket om flyktingmottagande beräknar jag ett behov av 98 milj. kr.

För
ersättning av kostnader för barn utan egna vårdnadshavare beräknar jag ett
anslagsbehov under nästa budgetår av 10 milj. kr. För ersättning i särskild
ordning av kostnader för äldre och handikappade flyktingar uppstår ett
anslagsbehov först under budgetåret 1991/92.

För
ersättning av extraordinära kostnader föreslår jag att 40 milj. kr. avsätts för
första halvåret 1991.

För
ersättning av bistånd åt asylsökande enligt det nya ersättningssystemet
beräknar jag kostnaderna för budgetåret 1990/91 till ca 20 milj. kr.

Totalt
beräknar jag att ersättningarna till kommunerna enligt det nya systemet kommer
att belasta budgetåret 1990/91 med 483 milj. kr.

För
uppföljning av det nya ersättningssystemet m.m. föreslår jag att S milj. kr.
ställs till regeringens disposition.

Sammanlagt
anslagsbehov

Det
totala resursbehovet på anslaget för budgetåret 1990/91 beräknar jag till 2 426
milj. kr.

Därtill
kan komma kostnader fr.o.m. den 1 januari 1991 för lån till

flyktingar för hemutrustning. Jag har för avsikt att i så fall återkomma i

denna fråga på tilläggsbudget under hösten 1990 efter en utredning av den

närmare utformningen av ett lånesystem. Jag kan dock redan nu fömtskic-

ka att det inte kommer att uppstå några större kostnader för detta ändamål

under budgetåret 1990/91. Vidare bör ett lånesystem, även sedan det är

fullt genomfört, totalt sett medföra betydligt lägre kostnader än nuvarande 35

ordning där flyktingarnas
behov av hemutrustning tillgodoses genom soci- Prop. 1989/90:105 albidrag.

Som
en följd av att bidragsadministrationen i sin helhet läggs på invandrarverket
kan verkets förvaltningskostnader komma att öka. Jag avser att i så fall
återkomma med förslag även i den frågan.

3 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl.

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. anta
förslaget till lag om ändring i lagen (1988:153) om bistånd

åt asylsökande m.fl.,

2.
godkänna de riktlinjer jag har
förordat för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet (avsnitt 2.3),

3.
till Ersättningar till
kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett
förslagsanslag på 2426000000 kr

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
i övrigt har anfört om samordnat flyktingmottagande och nytt system för
ersättning till kommunerna, m. m.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört förde åtgärder och
de ändamål som föredraganden har hemställt om.

36

Nu gällande regler for ersättning till kommunerna Prop.
1989/90:105

for flyktingmottagandet '''

Ersättning
till kommunerna för åtgärder för flyktingar lämnas enligt förordningen (1984:683)
om statlig ersättning till kommunerna för mottagande a v flyktingar och vissa
andra utlänningar (ändrad senast 1989:549).

Kommunerna
får ersättning för de faktiska kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som,
enligt 6§ socialtjänstlagen, lämnats till flyktingar och andra utlänningar som
beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl samt make eller maka och
hemmavarande ogifta barn under 18 år till sådana personer. Ersättning lämnas
för ekonomiskt bistånd under det år uppehållstillstånd beviljas samt ytteriigare
tre år. För ersättning till make eller maka och barn räknas tidsfristen från
den tidpunkt då den person som de har anknytning till fick uppehållstillstånd i
Sverige. Ekonomiskt bistånd till flyktingar och därmed jämställda som är över
60 år när uppehållstillstånd beviljas eller som inte kan försörja sig på grund
av sjukdom eller handikapp, som förelåg vid ankomsten till Sverige eller har
samband med deras situation som flykting, kan ersättas under längre tid än tre
år.

För
asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i väntan på beslut om
uppehållstillstånd utgår ersättning för bistånd som lämnats enligt lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.

Ersättning
för bistånd enligt socialtjänstlagen och lagen om bistånd åt asylsökande m. fl.
utbetalas av länsstyrelserna kalenderårsvis i efterskott.

Kommuner
som träffat överenskommelse med invandrarverket om flyktingmottagande får också
ett schablonberäknat bidrag som skall täcka vissa andra kostnader som kommunen
åsamkas som en direkt följd av flyktingmottagandet. För flyktingar som har
uppehållstillstånd när de tas emot i en kommun är schablonersättningen för
närvarande 14 300 kr. för dem som fyllt 16 år och 29 850 kr. för dem som är
under 16 år. För asylsökande är ersättningen 7 150 kr. respektive 11950 kr. Om
den asylsökande beviljas uppehållstillstånd får den mottagande kommunen
ytterligare 11950 kr. för personer som fyllt 16 år och 22 700 kr. för dem som
är under 16 år.

Schablonbidrag
utbetalas i efterskott kvartalsvis av invandrarverket för dem som tagits emot
under föregående kvartal.

Utöver
schablonbidragen får invandrarverket bevilja särskilda bidrag för insatser av
projektkaraktär som i första hand syftar till att flyktingar snabbare skall
kunna få en egen försörjning. Särskilda bidrag får också lämnas för vissa andra
speciella ändamål såsom insatser för flyktingar med särskilda behov eller
samarbetsprojekt mellan olika kommuner. Enligt riksdagens beslut har 30 milj.
kr. anvisats för särskilda bidrag under innevarande budgetår. Genom
regeringsbeslut den 2 november 1989 har invandrarverket, mot bakgrund av det
stora antalet flyktingar med uppehållstillstånd som fortfarande vistas på föriäggning,
medgivits att disponera ytterligare 15 milj. kr. under innevarande budgetår
för särskilda bidrag till kommuner som ökar sitt flyktingmottagande.

Invandrarverket
ersätter vidare kommunerna för genomgångsbostäder

enligt lagen om bistånd åt asylsökande m. fl. Sedan budgetåret 1988/89 har 37

regeringen även medgett
att invandrarverket under vissa förutsättningar Prop. 1989/90:105 som en
försöksverksamhet får ersätta kostnader för flyktingars övergångs- Bilaga 1
visa boende i genomgångsbostäder.

För
grundläggande svenskundervisning för invandrare utgår statsbidrag från
skolöverstyrelsen.

38

Innehåll Prop. 1989/90:105

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Propositionens
lagförslag....................................... ... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1990 . 4

1
Inledning.......................................................... ... 4

2
Överväganden och förslag .................................. 5

2.1 Allmänna
överväganden.................................. ... 5

2.1.1
Målen för invandrarpolitiken
och flyktingmottagandet. 5

2.1.2
Nuvarande organisation och
ansvarsfördelning inom

stat
och kommun.................................. 6

2.1.3 Problem
och förändringsbehov i flyktingmottagandet . 8

2.2 Aktivt
och samordnat flyktingmottagande m.m.... .. 11

2.2.1
En helhetssyn behövs............................ .. 11

2.2.2
Individuella
introduktionsplaner................ 12

2.2.3
Arbetsmarknadsverkets medverkan
m. m.... 13

2.3............................................................. Nytt
system för ersättning till kommunerna för flykting

mottagandet ............................................... 14

2.3.1
Allmänt................................................ 14

2.3.2
Schablonersättning för vae
mottagen flykting 15

2.3.3
Lån till hemutrustning............................. .. 19

2.3.4
Grundersättning till kommuner i
anslutning till överenskommelse om flyktingmottagande............................... .. 20

2.3.5
Ersättning till kommuner som
tar emot flykting som

varit
bosatt i annan kommun ................. .. 21

2.3.6
Personer för vilka kommunerna
skall få ersättning .... 22

2.3.7
Ersättning av kostnader för
vissa handikappade och

äldre
flyktingar .................................... .. 24

2.3.8
Ersättning av vissa kostnader
för ensamma flyktingbarn 25

2.3.9
Ersättning av extraordinära
kostnader ...... .. 26

2.3.10
Ersättning av kommunala
kostnader för asylsökande .. 27

2.3.11
Utbetalningsregler och
administration ....... .. 28

2.3.12
Ikraftträdande och
övergångsregler.......... .. 29

2.3.13
Uppföljning av det nya
ersättningssystemet..... 30

2.4
Utvidgning av lagen om bistånd
åt asylsökande m. fl 32

2.5
Anslagsberäkning för budgetåret
1990/91 ....... 33

3
Upprättat lagförslag ......................................... 36

4
Hemställan....................................................... .. 36

5
Beslut .......................................................... .. 36

Bilaga

Bilaga
1 Nu gällande regler för ersättning till kommunerna för flyk

tingmottagandet ..................................... .. 37

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 39