Prop. 1989/90:107

Regeringens proposition 1989/90:107

om godkännande av FN-konventionen om

barnets rättigheter Prop.

1989/90:107

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 mars 1990.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Bengt
Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll godkänner en av
Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention
om barnets rättigheter. Konventionen öppnades för undertecknande den 26
januari 1990. Sverige undertecknade den samma dag. Konventionen förutsätter
ratifikation för att bli gällande. Konventionen innehåller bestämmelser
avsedda att tillförsäkra barn gmndläggande rättigheter och att bereda barn
skydd mot övergrepp och utnyttjande. Genom konventionen upprättas en kommitté
som ges behörighet att granska konventionens efterlevnad. Tillträdet till
konventionen föranleder inga ändringar i gällande lagstiftning.

Socialdepartementet Prop. 1989/90:107

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Lindqvist

Proposition om godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter

1 Inledning

Det
är först under nittonhundratalet som barn i den internationella och nationella
debatten kommit att mer allmänt betraktas som individer med egna rättigheter
och egna behov. År 1900 utgav författarinnan Ellen Key sin bok Barnets
århundrade. I boken argumenterade Ellen Key kraftigt för ett skydd av barnets
rättigheter. Hon såg framför sig det kommande århundradet, 1900-talet, som det
århundrade när barnets rättigheter skulle vinna erkännande. Setti ett globalt
perspektiv kan konstateras, nu när nittonhundratalet lider mot sitt slut att
mycket — alltför mycket — återstår innan det går att säga att Ellen Keys vision
blivit verklighet. Framgångar har emellertid trots allt vunnits i kampen för
barnets rättigheter. Som en sådan framgång får ses den nu av Förenta nationerna
(FN) antagna konventionen om barnets rättigheter.

Konventionen
har föregåtts av olika internationella deklarationer och överenskommelser. År
1924 antog Nationernas förbund en förklaring (Genévedeklarationen), i vilken
fastslogs fem huvudprinciper beträffande barns skydd och välfärd. Deklarationen
hade ursprungligen utformats av engelsmannen Eglantyne Jebb vid den
Internationella Rädda Barnen-Unionen.

År
1948 antog FN den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De
rättigheter som fastslås i denna liksom i senare tillkomna FN-instmment på
området för mänskliga rättigheter tillkommer varje mänsklig varelse, dvs. barn
i princip i lika hög grad som vuxna.

År
1959 antog FN:s generalförsamling en särskild Förklaring om barnets
rättigheter. I förklaringen fastslås tio principer beträffande barns rätt och
skydd.

En
förklaring innebär emellertid inte några rättsliga förpliktelser för staterna.
Förklaringen aren meningsyttring av det internationella samfundet som
förutsätts utöva ett moraliskt inflytande på staternas regeringar och

på
den allmänna opinionen. En förklaring kan således sägas vara moraliskt
Prop. 1989/90:107 men inte folkrättsligt bindande.

Bindande
för de stater som anslutit sig är däremot de inom FN år 1966 antagna
konventionema om ekonomiska, sociala och kuUurella rättigheter (SÖ 1971:41)
resp. om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42). För Sveriges del
kompletteras dessa konventioner av 1950 års europeiska konvention angående
skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande frihetema (SÖ 1952:35)
och dess tilläggsprotokoll. Till de konventioner om mänskliga rättigheter som
antagits av FN och som Sverige har anslutit sig till hör också konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering (SÖ 1971:40), konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (SÖ 1980:8) och konventionen
mot tortyr och annan grym, omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraffning
(SÖ 1986:1).

Bland
de förklaringar som särskilt berör bam och ungdomar och som tillkommit inom FN
kan i detta sammanhang vidare nämnas Förklaringen om sociala och rättsliga
principer rörande skydd av bam och omsorg om bams välfärd, särskilt med hänsyn
till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption samt
Förenta nationemas minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet
(Pekingreglema).

I
samband med det av FN utropade intemationella bamåret 1979 lade Polen i FN fram
ett förslag till en konvention om bamets rättigheter. Förslaget byggde i
huvudsak på Förklaringen om bamets rättigheter.

År
1979 tillsattes en arbetsgmpp under kommissionen för de mänskliga rättighetema
för att på gmndval av det polska förslaget utarbeta ett utkast till en
konvention om bamets rättigheter. Sedan arbetsgmppen, som arbetat under polskt
ordförandeskap, fullgjort sitt uppdrag i febmari 1989 kunde kommissionen den 8
mars 1989 utan omröstning besluta att överlämna ett utkast till konvention
till Ekonomiska och sociala rådet (ECO-SOC). Den 24 maj 1989 beslutade ECOSOC
utan omröstning att överlämna utkastet till generalförsamlingen. Utkastet var
resultatet av ett långvarigt och komplicerat arbete. Sverige och, för att nämna
våra grannländer, Finland och Norge tillhörde de länder som varit mest aktiva
i arbetet på konventionen. Även frivilligorganisationema bidrog på ett
synnerligen kon-stmktivt sätt till konventionsarbetet. Under arbetet i
arbetsgmppen utvidgades konventionsutkastet till att slutligen omfatta 54
artiklar, varav 41 behandlar sakfrågor.

Generalförsamlingens
tredje utskott antog den 15 november 1989 konventionen utan omröstning. Den 20
november 1989, på trettioårsdagen av tillkomsten av förklaringen om bamets
rättigheter, antog generalförsamlingen utan omröstning konventionen om bamets
rättigheter. Konventionen öppnades för undertecknande den 26 januari 1990.
Sverige undertecknade konventionen samma dag. Den 15 mars 1990 hade
konventionen undertecknats av 76 stater och ratificerats av 2 stater, Ghana
och Vietnam.

Konventionen
blir bindande för de stater som undertecknat och ratifi

cerat den. Den står vidare öppen för anslutning av stater som inte under

tecknat den inom föreskriven tid. Konventionen träder i kraft trettio dagar

efter dagen för deponering av det tjugonde ratifikations- eller anslutnings- 5

instmmentet.
För stat, som deponerar sitt ratifikations- eller anslutnings- Prop.
1989/90:107 instmment senare än denna dag, träder konventionen i kraft trettio
dagar efter det att dess instmment deponerats.

Konventionstexten
har remitterats till ett antal myndigheter och organisationer.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels konventionstexten i engelsk lydelse
jämte en översättning till svenska som bilaga 1, dels en förteckning över
remissinstansema och sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Under
ärendets beredning har nordiska överläggningar hållits.

Vid
beredningen av detta ärende har jag samrått med chefema för justitie-,
utrikes-, försvars-, social-, kommunikations-, utbildnings-, arbetsmarknads-,
bostads- och miljö- och energidepartementen samt statsråden Hjelm-Wallén,
Wallström, Lööw och Persson i de frågor som berör deras ansvarsområden.

2 Konventionens innehåll

Konventionen
om bamets rättigheter består av en inledning och 54 artiklar. Jag lämnar här
en översiktlig redogörelse för dess innehåll.

2.1 Inledningen

I
inledningen framhålles bl. a. den gemensamma utgångspunkt för konventionen som
finns i bestämmelsema i FN:s stadga om den inneboende värdigheten hos alla
medlemmar av människosläktet och deras lika och oförytterliga rättigheter. Det
pekas vidare på att medlemsstatema enligt FN:s stadga beslutat främja sociala
framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet. Konventionsstatema
erkänner vad som förklarats och överenskommits i den allmänna förklaringen om
de mänskliga rättigheterna och i de internationella konventionema om mänskliga
rättigheter om att envar är berättigad till de rättigheter som anges i dessa
dokument utan någon form av diskriminering.

I
inledningen erinras vidare om att det i förklaringen om de mänskliga
rättighetema sägs att bam har rätt till särskild omvårdnad och hjälp. Det
framhålles också att familjen bör ges nödvändigt skydd och bistånd med hänsyn
till att familjen är den gmndläggande enheten i samhället och den naturliga
miljön särskilt för bams utveckling och välfärd.

Barnets
behov av omvårdnad understryks genom en hänvisning till att detta behov
fastslagits i Genévedeklarationen och senare tillkomna dokument. Det i FN:s
förklaring om de mänskliga rättighetema ingående uttalandet om att "bamet
på gmnd av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild
omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter
födelsen" citeras. Vidare erinras om FN-förklaringen rörande skydd och
omsorg om bam vid placering i fosterhem och vid adoption samt om Pekingreglema
och om FN-förklaringen om skydd av kvinnor och bam i nödsituationer och vid
väpnad konflikt.

I
inledningen erkänner konventionsstatema vidare att det i alla länder Prop.
1989/90:107 finns bam som lever under exceptionellt svåra förhållanden och att
dessa barn kräver särskild uppmärksamhet. Betydelsen av varie folks traditioner
och kulturella värden när det gäller bamets skydd och harmoniska utveckling
betonas. Slutligen erkänner konventionsstatema betydelsen av internationellt
samarbete för att förbättra bams levnadsvillkor i varie land, men särskilt i
utvecklingsländerna.

2.2 De enskilda bestämmelsema Dell

I
artikel 1 anges vad som avses med bam i konventionens mening. Enligt artikeln
är bam varje människa under 18 år, om inte bamet har blivit myndigt tidigare
enligt den lag som gäller för bamet. I artikel 2 slås fast att
konventionsstatema är förpliktade att utan någon form av diskriminering
tillförsäkra ett bam de rättigheter som barnet har enligt konventionen.
Konventionsstatema åläggs också att vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller
bestraffning på gmnd av föräldrars, våmadshavares eller familjemedlemmars
ställning, verksamhet, åsikter eller tro.

I
artikel 3 slås fast att vid alla åtgärder som rör bam skall bamets bästa komma
i främsta mmmet. I artikeln anges också konventionsstatemas skyldigheter när
det gäller att ge ett bam skydd och omvårdnad och dessa skyldigheters
förhållande till bl. a. föräldrarnas skyldigheter och rättigheter. Konventionsstatema
åläggs vidare att tillse att vissa minimikrav är uppfyllda i fråga om
institutioner och liknande som ansvarar för vård eller skydd av bam.

I
artikel 4 förbinder sig konventionsstatema att vidta alla lämpliga åtgärder,
bl. a. lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter som erkänns i
konventionen. Av artikeln framgår att när det gäller ekonomiska, sociala och
kulturella åtgärder skall utgångspunkten vara att åtgärdema skall vidtas med
utnyttjande till det yttersta av tillgängliga resurser och, om det behövs, i
internationellt samarbete.

I
artikel 5 slås fast att konventionsstatema skall respektera föräldrars,
familjemedlemmars eller den lokala gemenskapens rätt att på ett sätt som står i
överensstämmelse med bamets stigande ålder och mognad ge bamet fostran och
vägledning. Artikel 6 stadgar att ett bam har en inneboende rätt till liv och
att konventionsstatema till det yttersta av sin förmåga skall säkerställa
bamets överlevnad och utveckling.

I
artikel 7 fastslås att ett bam skall registreras omedelbart efter födelsen och
att ett bam har rätt till ett namn och till ett medborgarskap. Vidare stadgas
att bam har rätt att bli omvårdade av sina föräldrar. I artikeln åläggs
konventionsstatema ett särskilt ansvar i fråga om rätten till medborgarskap
när det gäller sådana bam som riskerar att bli statslösa.

Artikel
8 innehåller bestämmelser om konventionsstatemas skyldigheter att respektera
barnets rätt att behålla sin identitet (t. ex. namn, medbor-

garskap och
släktförhållanden) och att bistå bamet med att återfå denna Prop.
1989/90:107 identitet, när bamet olagligt har berövats sin identitet.

I
artikel 9 behandlas konventionsstatemas skyldigheter när det gäller skiljande
av bam och föräldrar. I artikeln slås fast att bam och föräldrar endast får
skiljas åt, när ett sådant åtskiljande är i överensstämmelse med bamets bästa.
Den som berörs av åtskiljandet skall ha möjlighet att delta i förfarandet och
att lägga fram sina synpunkter. När bamet är skilt från en förälder har bamet
rätt att upprätthålla ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda
föräldrama, utom när detta skulle strida mot bamets bästa. Har bam och
föräldrar blivit skilda åt genom en åtgärd som en konventionsstat tagit
initiativet till är staten skyldig att på begäran upplysa bamet och föräldrama
om den bortavarande familjemedlemmens vistelseort, om inte lämnandet av
upplysningen skulle vara till skada för bamet. En begäran om att få reda på den
bortavarandes vistelseort får inte medföra några skadliga följder för dem som
berörs.

Innehållet
i artikel 10 ansluter till vad som sägs i artikel 9 och reglerar
konventionsstatemas förpliktelser när det gäller bams och föräldrars rätt att
lämna ett land och att återvända till sitt eget i familjeåterföreningssyfte. Ansökningar
om att resa in i ett land eller att lämna ett land i detta syfte skall
behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt. Framställandet av en sådan
begäran får inte medföra några negativa följder för den sökande eller för
familjemedlemmarna.

I
artikeln slås också fast att bam vars föräldrar bor i olika stater har rätt att
upprätthålla regelbundna personliga förhållanden och direkta kontakter med
båda föräldrama. Konventionsstatema förpliktas i detta sammanhang att
respektera bamets och föräldramas rätt att lämna vaqe land och att återvända
till sitt eget. Rätten att lämna ett land får endast underkastas sådana
inskränkningar som föreskrivs i lag och som är nödvändiga för att skydda bl. a.
den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

Enligt
artikel II skall konventionsstatema vidta åtgärder för att
bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av bam i utlandet. Därvid skall
konventionsstatema främja ingåendet av intemationella överenskommelser och
anslutningen till sådana överenskommelser.

I
artikel 12 åläggs konventionsstatema att tillförsäkra bam rätten att fritt ge
uttryck för sina åsikter, när bamet är i stånd att bilda sig egna åsikter.
Bamets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till bamets ålder och
mognad. I alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden skall bamet
ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom företrädare eller
något lämpligt organ. Det sätt som bamet höres på skall vara förenligt med
statens processuella regler.

Artikel
13 stadgar att bam har rätt till yttrandefrihet. I artikeln anges att denna
rätt innefattar friheten att oberoende av territoriella gränser söka, motta och
sprida information och tankar av alla slag och genom valfritt uttrycksmedel.
Endast sådana inskränkningar tillåts som är föreskrivna i lag och som är
nödvändiga för att skydda andra människors rättigheter eller anseende eller som
är nödvändiga för att skydda bl. a. den nationella säkerheten eller den
allmänna ordningen.

I
artikel 14 åläggs konventionsstatema att respektera ett bams rätt till 8

tankefrihet,
samvetsfrihet och religionsfrihet. Konventionsstaterna skall Prop. 1989/90:107
också respektera föräldrarnas rättighet och skyldighet att på ett sätt som står
i överensstämmelse med barnets utvecklingsgrad vägleda barnet när barnet utövar
sina rättigheter. Religions- och trosfriheten får endast inskränkas genom lag
och endast om det är nödvändigt med hänsyn till den allmänna säkerheten,
ordningen, hälsan eller sedligheten eller andra personers grundläggande fri-
och rättigheter.

Församlingsfriheten
har upptagits i artikel 15, vari fastslås att barnet har rätt till fredliga
sammankomster. I artikeln slås också fast att barnet har rätt till
föreningsfrihet. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra
inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett
demokratiskt samhälle med hänsyn till bl. a. den nationella säkerheten, den
allmänna ordningen eller för skyddande av andra människors fri- och
rättigheter.

Enligt
artikel 16 får inte något barn utsättas för godtyckliga eller olagliga
ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin brevväxling. Ett
barn får inte heller utsättas för olagliga angrepp på sin heder och sitt
anseeende. Ett bam har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller
angrepp.

Massmedias
viktiga uppgift erkänns i artikeln. Konventionsstaterna skall säkerställa att
ett bam har tillgång till information och material från olika nationella och
internationella källor. Detta gäller särskilt sådan information och sådant
material som syftar till att främja barnets sociala, andliga och moraliska
välfärd och fysiska och psykiska hälsa. För att uppfylla artikelns målsättning
skall konventionsstaterna uppmuntra vissa åtgärder och viss utveckling. Det
gäller bl.a. massmedias spridning av information och material av socialt och
kulturellt värde för barnet, internationellt samarbete vad gäller sådan
information och sådant material från olika kulturer och från nationella och
internationella källor samt produktion och spridning av barnböcker.
Konventionsstaterna skall vidare uppmuntra massmedierna att ta särskild hänsyn
till de språkliga behoven hos ett barn som tillhör en minoritetsgmpp eller en
urbefolkning. Slutligen skall konventionsstaterna uppmuntra utvecklingen av
lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är
till skada för barnets välfärd. Därvid skall innehållet i artiklarna 13 och 18
beaktas.

Enligt
artikel 18 skall konventionsstatema göra sitt bästa för att säker

ställa erkännandet av principen att båda föräldrama har ett gemensamt

ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrarna eller vårdnads-

havaren har enligt artikeln det främsta ansvaret för bamets uppfostran och

utveckling. För föräldrama eller vårdnadshavaren skall därvid barnets

bästa komma i främsta mmmet. Konventionsstaterna åläggs att ge lämp

ligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för

barnets uppfostran. Konventionsstaterna skall därvid säkerställa utveck

lingen av institutioner, inrättningar och serviceorgan för vård av barn.

Vidare skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säker

ställa att ett bam till förvärvsarbetande föräldrar har rätt att åtnjuta den

barnomsorg som bamet är berättigat till. 9

Artikel 19 behandlar
konventionsstaternas skyldigheter när det gäller att Prop. 1989/90:107 skydda
bam mot våld och andra former av övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas
eller annan persons vård. Enligt punkt 1 är konventionsstaterna skyldiga att
vidta alla lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i
upplysningssyfte för att åstadkomma ett sådant skydd. I punkt 2 exemplifieras
vad skyddsåtgärderna bör innefatta. Det nämns bl. a. upprättande av sociala
program till stöd både för barnet och för dem som har hand om barnet,
rapportering av fall av barnmisshandel och, om så är lämpligt, förfaranden
bestående i rättsliga ingripanden.

I
artikel 20 finns regler beträffande barn som tillfälligt eller varaktigt har
berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas
stanna kvar i denna miljö. Punkt 1 stadgar att ett sådant barn skall ha rätt
till särskilt skydd och bistånd från statens sida. Det krävs vidare i punkt 2
att konventionsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning skall
säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn. I punkt 3 ges exempel på
alternativ omvårdnad. Det nämns placering i fosterhem, dvs. familjehem,
Kafalah i islamsk rätt, adoption eller, om det är nödvändigt, placering i
lämpliga institutioner. Vid övervägande av omvårdnad skall hänsyn tas till
önskvärdheten av kontinuitet i barnets uppfostran och till barnets etniska,
religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Artikel
21 innehåller regler om adoption och gäller för de konventionsstater som
erkänner och tillåter adoption eller som i vart fall gör endera.

Enligt
punkt a) skall staterna säkerställa att en adoption av ett barn godkänns endast
av behöriga myndigheter. Myndigheternas beslut skall ske i enlighet med
tillämplig lag och tillämpliga förfaranden och på gmndval av all relevant och
tillförlitlig information. Hänsyn skall tas till bamets ställning i förhållande
till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare. Om det krävs, skall beslutet
också bygga på att de personer som berörs har gett sitt fulla samtycke till
adoptionen på grundval av sådan rådgivning som kan vara nödvändig.

Enhgt
punkt b) erkänner staterna att internationell adoption kan övervägas som en
alternativ form av omvårdnad om ett barn, om barnet inte kan placeras i ett
familjehem eller i en adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på annat
lämpligt sätt i sitt hemland. 1 punkt c) åläggs staterna att säkerställa att
barn som berörs av en internationell adoption åtnjuter garantier och normer som
motsvarar dem som gäller vid en nationell adoption.

Enligt
punkt d) är staterna skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att vid
internationell adoption säkerställa att adoptionsplaceringen inte leder till
otillbörlig ekonomisk vinst för dem som medverkar i den.

Slutligen
är staterna enligt punkte) skyldiga att, när det är lämpligt, främja målen i
artikeln genom att ingå i eller träffa internationella arrangemang eller
överenskommelser. Inom denna ram skall staterna sträva efter att säkerställa
att placeringen av ett barn i ett annat land sker genom behöriga myndigheter.

Artikel
22 fastslår konventionsstaternas skyldigheter när det gäller flyk

tingbarn. Av punkt 1 framgår att med flyktingbarn avses både sådana barn

som söker flyktingstatus och sådana som anses som flyktingar enligt tillämp

lig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden. Vidare är 10

artikelns
bestämmelser tillämpliga oavsett om barnet kommer ensamt eller Prop.
1989/90:107 är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person.
Konventionsstaternas åligganden består i att vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att flyktingbarn erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd
vid åtnjutandet av de rättigheter i konventionen som är tillämpliga när det
gäller dessa barn. Även tillämpliga rättigheter i andra intemationella
instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som en
konventionsstat tillträtt, omfattas av statens åligganden enligt artikel 22.

1
punkt 2 anges att konventionsstaterna är skyldiga att, på det sätt staten
finner lämpligt, i vissa avseenden samarbeta med FN och andra behöriga
mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisationer, som samarbetar
med FN. Samarbetet mellan en konventionsstat och de angivna instanserna avser
skydd och bistånd åt flyktingbarn och spårande av föräldrar eller andra
familjemedlemmar rill ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som
är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. Om
föräldrarna eller andra familjemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges
samma skydd som enligt konventionen tillkommer varje annat barn som varaktigt
eller tillfälligt berövats sin familjemiljö.

I
artikel 23 finns regler om barn med handikapp. I punkt 1 erkänner
konventionsstaterna att ett bam med ett psykiskt eller fysiskt handikapp bör
åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer
värdighet, främjar självförtroende och underlättar bamets aktiva deltagande i
samhället.

I
punkt 2 erkänner konventionsstaterna att ett barn med handikapp har rätt till
särskild omvårdnad. Konventionsstaterna förpliktas att inom ramen för
tillgängliga resurser uppmuntra och säkerställa att ett barn som är berättigat
till bistånd och de som är ansvariga för omvårdnaden om barnet får det bistånd
som man ansökt om och som är lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd och
föräldrarnas förhållanden eller förhållandena hos någon annan som tar hand om
barnet.

I
punkt 3 ställs med hänsyn till att ett barn med handikapp har särskilda behov
vissa krav på det bistånd som skall lämnas enligt punkt 2. Biståndet skall vara
kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av föräldramas ekonomiska
tillgångar eller de ekonomiska tillgångarna hos andra som tar hand om barnet.
Syftet med biståndet skall vara att säkerställa att barnet har effektiv
tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso-och sjukvård,
habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation. De
nämnda formerna av bistånd skall ges barnet på ett sätt som bidrar till barnets
största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, däri
innefattat barnets kulturella och andliga utveckling.

1
punkt 4 föreskrivs att konventionsstaterna i en anda av internationellt

samarbete skall främja utbyte av lämplig information. Vid detta utbyte

skall särskild hänsyn tas till utvecklingsländemas behov. Den information

som skall utbytas skall avse förebyggande hälsovård och medicinsk, psyko

logisk och funktionell behandling av handikappade barn, innefattande

spridning av och tillgång till information om rehabiliteringsmetoder och

om skol- och yrkesutbildning. Informationsutbytet skall syfta till att göra 11

det
möjligt för konventionsstatema att förbättra sina möjligheter och Prop.
1989/90:107 kunskaper och att vidga sina erfarenheter på de berörda områdena.

Artikel
24 behandlar bamets rätt till bästa uppnåeliga hälsa, sjukvård och
rehabilitering. Konventionsstatema erkänner i punkt 1 denna rätt och skall
sträva efter att säkerställa att inget bam är berövat sin rätt att ha tillgång
till sådan hälso- och sjukvård.

I
punkt 2 nämns ett antal åtgärder som staterna särskilt skall vidta i sin
strävan att till fullo förverkliga den rätt som ett bam har enligt artikeln.
Sålunda skall konventionsstatema vidta lämpliga åtgärder för att minska
spädbams- och bamadödligheten, säkerställa att alla bam får nödvändig sjukvård
och hälsovård med tonvikt på utveckling av primärhälsovården och bekämpa
sjukdom och undernäring. När det gäller åtgärder för att bekämpa sjukdom och
undemäring framhålles att däri inbegripes åtgärder inom ramen för
primärhälsovården. Som exempel på åtgärder nämns utnyttjande av lätt
tillgänglig teknik och tillhandahållande av näringsrika livsmedel i tillräcklig
omfattning varvid skall beaktas de faror och risker som miljöförstöringen
innebär.

Som
åtgärder för att förverkliga bamets rätt enligt artikeln nämns vidare att
konventionsstatema skall säkerställa tillfredsställande hälsovård för mödrar
före och efter förlossningen. Konventionsstatema skall också säkerställa att
alla gmpper i samhället, särskilt föräldrar och bam, får information, har
tillgång till undervisning och får stöd vid användning av gmndläggande
kunskaper om bamhälsovård och näringslära, fördelama med amning, hygien och ren
miljö samt förebyggande av olycksfall. Slutligen skall konventionsstatema
utveckla förebyggande hälsovård, föräldra-rådgivning och undervisning om och
hjälp i familjeplaneringsfrågor.

I
pimkt 3 åläggs konventionsstatema att vidta alla effektiva och lämpliga
åtgärder för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för bams
hälsa.

I
punkt 4 åtar sig konventionsstatema att främja och uppmuntra internationellt
samarbete för att gradvis uppnå det fulla förverkligandet av den rätt för bamet
till hälsa, sjukvård och rehabilitering som artikeln innebär. Särskild hänsyn
skall härvid tas till utvecklingsländemas behov.

Om
översyn av den behandling som ett omhändertaget bam får och av alla andra
omständigheter rörande bamets omhändertagande stadgas i artikel25. Sådan
översyn skall enligt artikeln vara regelbunden och gäller sådana barn som
omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling
av bamets fysiska eller psykiska hälsa.

Artikel
26 gäller bamets rätt till social trygghet, innefattande rätt till

socialförsäkring. Enligt artikelns punkt 1 erkänns denna rätt av konven

tionsstaterna och dessa förpliktas att vidta nödvändiga åtgärder för att till

fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning. Enligt

punkt 2 skall de förmåner, som denna rätt avser, beviljas, där det är

lämpligt, med hänsyn till de resurser som finns hos barnet och de personer

som ansvarar för barnets underhåll. Hänsyn får också tas till bamets och

de nämnda personemas omständigheter i övrigt och till varie annat förhål

lande som är av betydelse i samband med en ansökan från barnet eller för

dess räkning om en förmån. 12

Artikel27 behandlar bamets
rätt till en viss levnadsstandard. Enligt Prop. 1989/90:107 punkt 1 erkänner
konventionsstatema rätten för vage bam till den levnadsstandard som krävs för
bamets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. I punkt 2
fastslås att det är föräldrama eller andra som är ansvariga för bamet som inom
ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser i första hand är skyldiga
att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för bamets utveckling.

I
punkt 3 förpliktas konventionsstatema att i förhållande till sina nationella
villkor och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå
föräldrar och andra som är ansvariga för bamet att genomföra barnets rätt till
den levnadsstandard som anges i artikeln. Vid behov skall konventionsstatema
därvid tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i
fråga om mat, kläder och bostäder.

Punkten
4 innebär att konventionsstateriia skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa indrivning av underhåll till bamet från föräldrar eller andra som
har ekonomiskt ansvar för bamet, både inom en konventionsstat och från
utlandet. Särskilt i de fall då en person som har det ekonomiska ansvaret för
bamet bor i en annan stat än bamet skall konventionsstatema främja såväl
anslutning till intemationella överenskommelser eller ingående av sådana överenskommelser
som upprättandet av andra lämpliga arrangemang.

Bamets
rätt till utbildning behandlas i artikel28. I punkt 1 erkänner
konventionsstatema denna rätt. I syfte att gradvis förverkliga denna rätt och
på gmndval av lika möjligheter skall konventionsstaterna särskilt vidta
följande åtgärder: a) göra gmndutbildning obligatorisk och kostnadsfritt
tillgänglig för alla; b) uppmuntra utvecklingen av olika former av undervisning
som följer efter gmndutbildningen, innefattande såväl allmän utbildning som
yrkesutbildning, göra dessa olika former tillgängliga och åtkomliga för vaije
bam samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och
ekonomiskt stöd vid behov; c) göra högre utbildning tillgänglig för alla på
gmndval av förmåga genom varie lämpligt medel; d) göra studierådgivning och
yrkesorientering tillgänglig och åtkomlig för alla bam; e) vidta åtgärder för
att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott.

I
punkt 2 förpliktas konventionsstatema att vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt
med bamets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med konventionen om
bamets rättigheter.

Intemationellt
samarbete i utbildningsfrågor behandlas i punkt 3. Konventionsstatema åläggs
att främja och uppmuntra sådant samarbete, särskilt i syfte att bidra till att
avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta
tillgång till vetenskaplig och teknisk kunskap och moderna utbildningsmetoder.
Särskild hänsyn skall därvid tas till utvecklingsländemas behov.

Artikel29
anger syftet med bamets utbildning. I punkt 1 anges följande

mål för utbildningen: a) utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om per

sonlighet, anlag och psykiska och fysiska förmåga; b) utveckla respekt för de

mänskliga rättighetema och gmndläggande frihetema samt för de principer 13

som uppställts i FN:s
stadga; c) utveckla respekt för bamets föräldrar, för Prop. 1989/90:107 barnets
egen kulturella identitet, egna språk och egna värden, för vistelselandets och
för urspmngslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från
barnets egen; d) förbereda bamet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle
i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap
mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa gmpper och personer som
tillhör urbefolkningar; e) utveckla respekt för naturmiljön.

I
punkt2 anges att ingenting i artikel 28 eller artikel 29 får tolkas så att det medför
inskränkning i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva
utbildningsanstalter, dock alltid under fömtsättning att de i artikel 28 punkt
1 uppställda principema iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen
vid dessa anstalter skall stå i överensstämmelse med vad som från statens sida
angivits som minimistandard.

Vissa
rättigheter som skall tillkomma bam som tillhör etniska, religiösa eller
språkliga minoriteter eller som tillhör en urbefolkning behandlas i artikel30.
I de stater där det finns sådana minoriteter eller personer som tillhör en
urbefolkning får bamen i dessa gmpper inte förvägras rätten att tillsammans med
andra medlemmar av sin gmpp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och
utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

I
artikel 31, punkt 1 erkänner konventionsstatema bamets rätt till vila och
fritid, till lek och rekreation anpassad till bamets ålder samt rätt att fritt
delta i det kulturella och konstnärliga livet. I punkt2 åläggs konventionsstaterna
att respektera och främja bamets rätt att delta i det kulturella och
konstnärliga livet. Konventionsstatema åläggs också att uppmuntra
tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig
verksamhet och för rekreations- och fritidsverksamhet.

Artikel
32 och följande artiklar till och med artikel 36 innehåller bestämmelser som
riktar sig mot olika former av utnyttjande av bam.

Artikel
32 riktar sig mot bamarbete och andra former av ekonomiskt utnyttjande. I punkt
1 erkänner konventionsstatema bamets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande
och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra bamets utbildning
eller äventyra bamets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller
sociala utveckling.

I
punkt 2 anges vilka åtgärder konventionsstatema skall vidta för att säkerställa
den rätt till skydd som barnet har enligt artikeln. De åtgärder som sålunda
anges är lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder och åtgärder i
upplysningssyfte. Konventionsstatema åläggs att med beaktande av tillämpliga
bestämmelser i andra intemationella instmment särskilt vidta följande
åtgärder: a) fastställa en minimiålder eller minimiåldrar som minderåriga
skall ha uppnått för tillträde till arbete; b) föreskriva en lämplig reglering
av arbetstid och arbetsvillkor; c) föreskriva lämpliga straff eller andra
påföljder i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av artikeln.

Artikel33
tar sikte på att skydda bam mot narkotika och liknande.

Enligt artikeln skall konventionsstatema vidta alla lämpliga åtgärder, in

nefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder och

åtgärder i upplysningssyfte för att skydda bam från olaglig användning av 14

narkotika och psykotropa
ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga Prop. 1989/90:107 intemationella
fördrag. Konventionsstatema förpliktas också att vidta samma typ av åtgärder
för att förhindra att bam utnyttjas i den olagliga framställningen av och
handeln med sådana ämnen.

I
artikel 34 åtar sig konventionsstatema att skydda bamet mot alla former av
sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. I det syftet skall
konventionsstatema särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och
multilaterala åtgärder för att förhindra: a) att ett bam förmås eller tvingas
att delta i en olaglig sexuell handling; b) att bam utnyttjas för prostitution
eller annan olaglig sexuell verksamhet; c) att bam utnyttjas i pomografiska
föreställningar och i pomografiskt material.

Artikel35
föreskriver att konventionsstatema skall vidta alla lämpliga nationella,
bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra bortförande och
försäljning av eller handel med bam för varje ändamål och i varie form.

Serien
av artiklar mot utnyttjande av bam avslutas med artikel 36, som stadgar att
konventionsstatema skall skydda bamet mot alla andra former av utnyttjande som
kan skada bamet i något avseende.

Artikel37
innehåller bestämmelser om förbud mot bl.a. tortyr och dödsstraff och om
behandlingen av frihetsberövade bam. Enligt artikeln skall konventionsstatema
säkerställa följande: a) inget bam får utsättas för tortyr eller annan grym,
omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff
eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas för brott som
begåtts av personer under 18 år;

b) inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet.
Gripande, anhållande, häktning eller fängslande av ett bam skall ske i
enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast
lämpliga tid;

c) varje frihetsberövat bam skall behandlas humant och med respekt för
människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos
personer i bamets ålder. Särskilt skall vaije frihetsberövat bam hållas åtskilt
från vuxna, om det inte anses vara till bamets bästa att inte göra detta.
Vidare skall bamet ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling
och besök utom i undantagsfall; d) vage frihetsberövat bam skall ha rätt att
snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som
rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller
annan behörig, oberoende och opartisk myndighet. Bamet skall också ha rätt till
ett snabbt beslut i saken.

I
artikel 38 ges regler om bam i väpnade konflikter. Punkt 1 innebär ett åtagande
för konventionsstatema att respektera och säkerställa respekt för regler i
intemationeU humanitär rätt som är tillämpliga på staten i väpnade konflikter
och som är relevanta för bamet.

Enligt/7MnÄ:/2
skall konventionsstatema vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att
den som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheter. Punkt3
ålägger konventionsstatema att avstå från att rekrytera den som inte har
uppnått 15 års ålder till statemas väpnade styrkor. Då rekrytering sker bland
dem som fyllt 15 men inte 18 år skall konventionsstatema sträva efter att i
första hand rekrytera dem som är äldst.

I
enlighet med sina åtaganden enligt intemationeU humanitär rätt att 15

skydda
civilbefolkningen i väpnade konflikter åläggs konventionsstaterna Prop.
1989/90:107 slutligen i punkt 4 att vidta alla tänkbara åtgärder för att
säkerställa skydd och vård av barn som berörs av en väpnad konflikt.

Artikel39
behandlar konventionsstaternas förpliktelser när det gäller rehabilitering,
habilitering och återanpassning av barn som utsatts för övergrepp och liknande.
Enligt artikeln skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att
främja fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning av ett barn
som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr
eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning; eller väpnade konflikter. Sådan rehabilitering och sådan
återanpassning skall äga mm i en miljö som befrämjar barnets hälsa,
självrespekt och värdighet.

ArtikeMO
omfattar bl.a. de s.k. rättegångsgarantierna. I punkt 1 erkänner
konventionsstaterna rätten för varje barn som misstänks för eller åtalas för
eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som
främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för
andras mänskliga rättigheter och gmndläggande friheter och som tar hänsyn till
barnets ålder och önskvärdheten av att främja att barnet återanpassas och tar
på sig en konstmktiv roll i samhället.

I
punkt 2 anges vad konventionsstatema, med beaktande av tillämpliga bestämmelser
i internationella instrument, särskilt skall säkerställa för att uppnå det i
punkt 1 angivna syftet. Sålunda skall a) inget barn misstänkas för eller åtalas
för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av handling eller
underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt
vid den tidpunkt då den begicks; b) varie barn som misstänks eller åtalas för
att ha begått brott i varje fall ha vissa garantier.

Garantierna
är följande: 1) att betraktas som oskyldig innan barnets skuld blivit lagligen
fastställd; II) att snarast och direkt underrättas om anklagelserna
mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att
få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och
framläggande av sitt försvar; III) att få saken avgjord utan dröjsmål av en
behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättski-pande organ i en
opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt
biträde. Rätt att närvara skall även tillkomma barnets föräldrar eller
vårdnadshavare, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, varvid särskilt
skall beaktas barnets ålder och situation; IV) att
inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig; att förhöra eller
låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen
räkning få vittnen inkallade och förhörda; V) att, om barnet anses ha begått
brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av en
högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt
lag; VI) att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte
kan förstå eller tala det språk som används; VII) att få sitt privatliv till
fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

EnVigt
punkt 3 skall konventionsstaterna söka främja införandet av lagar

och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutioner som är

speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns

skyldiga att ha begått brott. Därvid skall konventionsstaterna särskilt a) 16

fastställa
en lägsta straflbarhetsålder; b) vidta åtgärder, då så är lämpligt och
Prop. 1989/90:107 önskvärt, för behandling av barn under denna ålder utan att
använda domstolsförfarande, under förutsättning att mänskliga rättigheter och
rättsligt skydd respekteras fullt ut.

Punkt4
föreskriver att alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängliga. Som
exempel nämns vård, ledning och föreskrifter om tillsyn, rådgivning,
övervakning, vård i fosterhem, dvs. familjehem, program för allmän utbildning
och yrkesutbildning och andra alternativ till anstaltsvård. Genom alternativen
skall säkerställas att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för barnens
välfärd och som är rimligt både med hänsyn till barnens personliga förhållanden
och till brottet i fråga.

Avsnittet
i konventionen om vilka rättigheter som tillkommer barn avslutas med artikel41
som reglerar konventionens förhållande till nationella eller internationella
regler som är mer fördelaktiga för barnet än konventionens bestämmelser. I
artikeln sägs att ingenting i konventionen om barnets rättigheter skall inverka
på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga barnets rättigheter
och som kan finnas i a) en konventionsstats lagstiftning eller b) för den
staten gällande internationell rätt.

Del
II

Hur
efterlevnaden av konventionen skall kontrolleras och garanteras anges i konventionens
andra del.

I
artikel42 åtar sig konventionsstaterna att genom lämpliga och aktiva åtgärder
göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna
som barn.

Kontrollen
av efterlevnaden av konventionen skall enligt artikel43 utövas av en kommitté
för barnets rättigheter. Kommittén skall bestå av tio experter med högt
moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på konventionens område. Kommitténs
medlemmar skall väljas bland konventionsstaternas medborgare och tjänstgöra i
sin personliga egenskap. Vid valet skall avseende fästas vid en rättvis
geografisk fördelning och vid de viktigaste rättssystemen. Medlemsvalet skall
ske vid hemlig omröstning och varje konventionsstat kan föreslå en kandidat
bland sina egna medborgare. Det första valet till kommittén skall hållas
senast sex månader efter dagen för konventionens ikraftträdande och därefter
vartannat år. Artikeln innehåller ytterligare bestämmelser om
tillvägagångssättet vid valet och om kommitténs arbetsordning och presidium. Av
artikeln framgår också att medlemmarna i kommittén skall erhålla ersättning
från FN efter godkännande av generalförsamlingen och på de villkor som denna
bestämmer.

Kontrollen
av efterlevnaden av konventionen utövas närmare genom ett

rapportsystem som regleras i artikel44. Konventionsstaterna förpliktas

sålunda att genom FN:s generalsekreterare avge rapporter till kommittén

om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som

erkänns i konventionen och om de framsteg som gjorts i fråga om åtnju

tandet av dessa rättigheter. Rapporteringsskyldigheten skall fullgöras ge

nom att en rapport lämnas inom två år efter det att konventionen trätt i

kraft för den berörda staten och därefter vart femte år. I rapporterna skall 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

anges eventuella
förhållanden och svårigheter som påverkar graden av Prop. 1989/90:107
uppfyllande av konventionsstatens skyldigheter. Rapporterna skall även
innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god uppfattning om genomförandet
av konventionens bestämmelser i det berörda landet. I artikeln finns vidare
bestämmelser om möjligheter för ett land att begränsa sin rapportering sedan
grundläggande information lämnats och om kommitténs rätt att begära
ytterligare information från en konventionsstat. Artikeln avslutas med
bestämmelser om kommitténs verksamhetsrapport till generalförsamlingen genom
ECOSOC och om att konventionsstaterna är skyldiga att göra sina rapporter
allmänt tillgängliga för allmänheten i sina respektive länder.

I
artikel45 finns närmare bestämmelser om bl. a. kommitténs arbete för att främja
ett effektivt genomförande av konventionens bestämmelser och internationellt
samarbete på konventionens tillämpningsområde och om den roll som FN:s olika
organ och andra kompetenta organ och organisationer har att spela i detta
sammanhang. I artikeln anges att FN:s fackorgan, FN:s barnfond och andra
FN-organ har rätt att närvara när kommittén granskar genomförandet av sådana
bestämmelser i konventionen som faller inom deras ansvarsområde. Kommittén kan
inbjuda de olika FNorganen och andra kompetenta organ och organisationer att
lämna expertråd angående genomförandet av konventionen på deras
verksamhetsområden. Inbjudan kan också avse att lämna rapporter om konventionens
tilllämpning inom dessa områden. Vidare kan kommittén till de nämnda organen
och organisationerna överlämna rapporter från konventionsstaterna som innehåller
en begäran om eller anger behov av teknisk rådgivning eller tekniskt bistånd
jämte kommitténs synpunkter och eventuella förslag beträffande en sådan begäran
eller ett sådant behov. Kommittén kan även rekommendera generalförsamlingen att
framställa en begäran till generalsekreteraren om att för kommitténs räkning
företa studier angående särskilda frågor som rör barnets rättigheter. Kommittén
kan slutligen avge förslag och allmänna rekommendationer på grundval av den
information som kommittén erhållit enligt bestämmelserna i konventionen. Sådana
förslag och allmänna rekommendationer skall tillställas vae konventionsstat
som berörs och rapporteras till generalförsamlingen tillsammans med eventuella
kommentarer från konventionsstaterna.

Del
III

Denna
del innehåller slutbestämmelser som reglerar undertecknande, rati-ficeringoch
anslutning till konventionen och konventionens ikraftträdande. Enligt
art/('/491 rader konventionen i kraft den trettionde dagen efter dagen för
deponeringen av det tjugonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet hos
FN:s generalsekreterare.

Del
III innehåller också bestämmelser om ändring av konventionens

innehåll samt om reservationer till konventionen och om uppsägning av

den. Ändringsförfarandet regleras i artikelSO medan reservationer be

handlas i artikel51. Beträffande reservationer kan nämnas att en reserva

tion som strider mot konventionens ändamål och syfte inte är tillåten. 18

3 Konventionen och barns villkor Prop. 1989/90:107

3.1 Allmänt

Tillkomsten
av en konvention om bamets rättigheter måste hälsas med stor
tillfredsställelse. För första gången finns ett dokument om dessa rättigheter,
vilket blir rättsligt bindande för de stater som ansluter sig. Men konventionen
får betydelse utöver detta. Genom konventionen ger världssamfundet uttryck för
sin syn på världens barn och fastslår på ett stort antal områden en gemensam
standard när det gäller bams rättigheter. Genom konventionen klargörs på ett
tydligare sätt än tidigare att bam har egna rättigheter som det är statemas
skyldighet att respektera och förverkliga. Oftast glömmer vuxenvärlden bort
både att bam har egna rättigheter och att dessa rättigheter måste beaktas och
respekteras. Man glömmer också ofta bort att barns och ungdomars rättigheter är
berörda i de allra flesta sammanhang.

Hälften
av jordens befolkning utgörs av barn och ungdomar. I många länder i tredje
världen är bams och ungdomars andel av befolkningen än större. Det är barnen
och ungdomarna — mänsklighetens framtid — som nu fått sina rättigheter
fastslagna i ett för alla länder gemensamt dokument.

Den
verklighet som barn och ungdomar möter är emellertid i många länder och i många
situationer långt från den verklighet som eftersträvas i konventionen.
Visserligen har förbättringar skett på vissa områden men på många andra har
barn och ungdomar blivit mer utsatta än tidigare. Särskilt i tredje världen har
barns situation i många avseenden försämrats.

Enligt
den senaste rapporten från FN:s bamfond, UNICEF, om bamens situation i världen
kommer under 1990-talet ca 1,5 miljarder bam att födas. Av dessa kommer 100
miljoner att dö före fem års ålder — såvida inte levnadsvillkoren för barn i
tredje världen ändras radikalt under detta årtionde.

Till
detta kan läggas, att undernäring och sjukdom som ofta ger men för livet är den
framtid som väntar en stor del av tredje världens barn. Likväl har anslagen till
hälsovård minskat under 19S0-talet i tre fjärdedelar av Afrikas och
Latinamerikas länder.

Men
det är inte enbart barnadödligheten och hälsoproblemen som utgör en så negativ
del av verkligheten i tredje världen. Även på andra områden är situationen
katastrofal. Ett exempel: det finns nu mer än 900 miljoner analfabeter och
nästan alla lever i utvecklingsländerna. UNICEF uppskattar antalet barn mellan
sex och elva års ålder som inte går i skolan till 120 miljoner. Under
1980-talet har anslagen per elev i skoloma i världens 37 fattigaste länder
minskat med en fjärdedel. I en femtedel av utvecklingsländerna har antalet
gmndskolor minskat och i två tredjedelar har anslagen till skolorna sjunkit
sedan år 1980.

Förhållandena
för barn med handikapp belyser problemen ytterligare. Man brukar grovt räkna
med att omkring en halv miljard människor är handikappade. En fjärdedel av
dessa, 120 miljoner, är barn, men bara ca

19

en
miljon får hjälp. I tredje världen räknar man med att endast ca tio Prop.
1989/90:107 procent av handikappade bam och ungdomar når vuxen ålder.

Antalet
övergivna barn ökar, liksom ungdomsbrottslighet och drog-missbmk bland bam och
ungdomar. I Sydostasien synes bamprostitution och bamarbete tillta.

Senare
årtionden har vidare fört med sig inslag i bams verklighet, som tidigare inte
var lika förekommande. Jag tänker här på bl. a. miljöförstöringen och de
lokala krig som främst drabbar civilbefolkningen.

Miljöförstöringen,
som ju är ett hot mot hela planetens framtid, drabbar särskilt bamen. I vårt
nära grannskap har vi länder, där det finns skakande exempel på detta.

Civilbefolkningen,
vari bamen ingår, är den gmpp som enligt den internationella humanitära rätten
särskilt skall skyddas i väpnade konflikter. Idag är det emellertid denna gmpp som
är mest utsatt. 11, ex. Libanon är uppemot 90% av de skadade och dödade civila.

Nyhetsinslagen
i massmedia från bl. a. Södra Afrika och Mellanöstem ger oss en inblick i bams
och ungdomars utsatta ställning i dessa konflikt-drabbade områden. I nyhetsinslagen
från världens olika konflikthärdar ser vi också bam som soldater, som medlemmar
antingen i ordinarie styrkor eller i gerillagmpper och därmed som aktiva
deltagare i förhäriande och dödande.

Ett
resultat av bl. a. de många konfliktema i världen är flyktingproble

met. Hälften av världens flyktingar, dvs. ca åtta miljoner individer eller

lika många som Sveriges befolkning, är idag bam. Dessa bam lever under

förhållanden som är upprörande och helt oacceptabla. ... .- uj.

Även
om jag nu till stor del uppehållit mig vid bams och ungdomars materiella
villkor är det självklart att även bams själsliga utveckling i hög grad
äventyras av de förhållanden som jag har varit inne på. Men även där de
materiella villkoren är någorlunda acceptabla far många bam och ungdomar illa.

Det
kan mot denna bakgmnd vara lätt att bli pessimistisk. Att förfalla till
pessimism vore emellertid ett svek mot barnen och ungdomama och därmed mot
allas vår framtid. I stället gäller det för staterna att enskilt och i
samarbete åstadkomma förändringar till det bättre. Därvid får opinionsbildningens
verkan inte underskattas. Det är inte så lätt att försvara en politik som
innebär att ett land inte tar ansvar för sina barn.

De
ansträngningar som redan gjorts leder också i de flesta fall till slutsatsen
att det lönar sig att söka förbättra bams och ungdomars villkor. Vi får t. ex.
inte glömma att största delen av barnen och ungdomama i vår egen del av världen
lever under goda förhållanden och utvecklas till vuxna personer som väl förmår
ta ansvar för sina liv.

Det
är i detta sammanhang som konventionen har en stor uppgift att

fylla. Som jag redan varit inne på är konventionen ett uttryck för världs

samfundets syn på vad barn har rätt att kräva av sina länder. Konventio

nen kommer således att tjäna både som en utgångspunkt för strävandena

att förverkliga barnets rättigheter och som ett medel i dessa ansträngning

ar. Av konventionen framgår också att bam och ungdomar har rätt att som

självständiga individer delta i detta arbete. 20

Ett nytt och konstmktivt
inslag i konventioner om mänskliga rättigheter Prop. 1989/90:107 är betoningen
av det internationella samarbetets betydelse, i synnerhet att
utvecklingsländerna ges en särskild möjlighet att påkalla bistånd för att
förverkliga barnets rättigheter. Den kommitté som skall granska efterlevnaden
av konventionen får vidare möjlighet att påkalla bistånd och hjälp åt ett land
från bl. a. FN och dess fackorgan eller från frivilligorganisationer av typ
Röda korset och Rädda Barnen. På detta sätt har man kompletterat den metod som
i de andra konventionema är vanlig när det gäller att åstadkomma efterlevnad
av konventionen i fråga. Vad jag tänker på är systemet med granskning från
kommitténs sida av rapporter från länderna om deras efterlevnad av konventionen.
Fömtom att detta system har lett till praktiska svårigheter och problem med
eftersläpning i fråga om rapporteringen har granskningen i vissa fall medfört
att man fått en polarisering av debatten som i sin tur gjort att föga
konstmktivt har kommit ut av den. Det är därför synnerligen tillfredsställande
att den nu aktuella konventionen fömtom rapporteringssystemet också innehåller
bestämmelser som ger möjligheter till gemensamma insatser på det praktiska
planet. Viktigt är naturligtvis att så många länder som möjligt ansluter sig
till konventionen. Sverige kommer att verka för detta.

Internationellt
har Sverige sedan länge arbetat för en förbättring av barns och ungdomars
villkor. Detta har skett och sker genom direkta insatser av den svenska regeringen
och olika myndigheter, främst SIDA, men också genom bidrag och stöd till FN,
till dess fackorgan och till de frivilligorganisationer som arbetar med dessa
frågor. Sverige är t. ex. en av de största bidragsgivama till UNICEF.

Av
senare insatser inom ramen för FN från svensk sida vill jag nämna det
handlingsprogram mot narkotika som på svenskt initiativ antogs av FN:s
generalförsamling vid en extrasession i febmari i år. Ungdomar är ju den gmpp
som är särskilt utsatt för narkotikans faror.

Sverige
har också tagit initiativet till utarbetandet av intemationella normer som
syftar till att säkerställa de handikappades rättigheter på det praktiska
planet. Bam med handikapp tillhör de mest utsatta i stora delar av världen.

Det
finns en risk att bams och ungdomars villkor uppfattas som något som saknar
samband med samhällsfrågor i övrigt. Detta vore en grov missuppfattning. I
stället är det ju så att bams och ungdomars villkor till stor del är en
återspegling av de allmänna villkoren i samhället. Bam- och ungdomsfrågoma
måste därför sättas in i sitt större samhälleliga sammanhang. Det är
emellertid också nödvändigt att bams och ungdomars villkor får en central
politisk ställning så att de ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Utan en central
politisk ställning för dessa frågor finns en risk för att inte all kraft sätts
in på att lösa dem. Att bam- och ungdomsfrågoma kräver att omedelbara åtgärder
sätts in torde ha framgått av vad jag redan tidigare har sagt.

För
att öka medvetandet om regeringamas gemensamma ansvar för

barnen och ungdomarna i världen och för att åstadkomma en kraftsamling

kring barnets rättigheter har Sverige tillsammans med Canada, Egypten,

Mali, Mexico och Pakistan i samarbete med UNICEF tagit initiativet till 21

ett toppmöte med världens
stats- och regeringschefer om barns villkor. Prop. 1989/90:107 Mötet kommer
att äga mm i anslutning till att FN:s generalförsamling inleder sin session i
slutet av september i år.

3.2 Konventionen och den svenska barn- och
familjepolitiken

Den
för konventionen om barnets rättigheter gmndläggande synen att barn är
individer med egna rättigheter och behov stämmer väl med hur vi i Sverige ser
på barn och ungdomar. Det ingår i vår gmndsyn att barnet och dess åsikter skall
respekteras och att bamet med stigande ålder och mognad har rätt att ta allt
större del i vad som rör barnet själv men också i sådant som rör familjen och
samhället i stort. Konventionens krav på att bamets bästa skall komma i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör bam stämmer också väl med hur vi ser på saken
i Sverige.

Gmndvalcn
för den svenska familjepolitiken är att föräldrarna har det främsta ansvaret
för bamet. 1 detta ligger att det är föräldrarnas uppgift att främja bamets
utveckling till en självständig och mogen individ med förmåga att samarbeta med
andra, att komma fram till egna omdömen och att kunna fatta egna beslut. 1
ansvaret ligger också att föräldrama är skyldiga att tillse att bamets
materiella behov tillgodoses.

Samhället
kan inte och skall inte ersätta föräldrarna. Däremot kan samhället söka ge
föräldrarna det stöd som är nödvändigt för att de skall kunna fylla sin
uppgift. Samhället är skyldigt att komplettera föräldrama så att barnet
erhåller den omsorg som är en förutsättning för bamets utveck--.
. i. .v ,. •. ling.

Vad
som sägs i konventionen om fördelningen av uppgifter mellan föräldrama och
samhället och om uppgifternas innehåll stämmer väl med inriktningen av den
svenska familjepolitiken. I konventionen betonas just den till konventionen
anslutna statens skyldighet att bistå föräldrar och vårdnadshavare då dessa
fullgör sitt ansvar för bamets uppfostran. I konventionstexten pekas i detta
sammanhang på statens skyldighet att säkerställa utvecklingen av institutioner,
inrättningar och serviceorgan för vård av barn. Särskilt nämns bamets rätt till
barnomsorg.

Rätten
för vae bam att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring,
framhålls i konventionen. Likaså understryks en konventionsstats skyldighet att
bistå föräldrama när det gäller att förverkliga vaije bams rätt till en rimlig
levnadsstandard.

När
det gäller bams hälsa åläggs en konventionsstat att bl. a. tillhandahålla alla
bam nödvändig sjukvård och hälsovård. Stark tonvikt läggs på utvecklingen av
primärhälsovård och förebyggande åtgärder. Särskilt framhålls i konventionen
betydelsen av hälsovård för mödrar före och efter förlossningen.

Den
svenska familjepolitiken är uppbyggd på följande sätt. Bambidra-

get och andra former av ekonomiskt stöd till barnfamiljer ger dessa fa

miljer ökade ekonomiska resurser utöver vad den egna inkomsten medger.

Föräldraförsäkringen ger föräldrar och bam ekonomiska förutsättningar

för tid tillsammans i större utsträckning än som annars varit möjligt, 22

framför
allt under barnets första levnadstid men även senare. Vidare kan Prop.
1989/90:107 familjepolitiken sägas bygga på barnomsorgen och en väl utvecklad
gemensam sektor, som bl.a. tillhandahåller mödrar och barn hälso- och
sjukvård.

Det
allmänna barnbidraget är vårt äldsta, alltjämt gällande särskilda, ekonomiska
stöd till familjer, där det finns barn och ungdomar. Det har efter hand byggts
ut och omfattar nu även ett särskilt flerbarnstillägg, som utgår till föräldrar
med tre eller flera barn. Härtill kommer det förlängda barnbidraget till de
barn över 16 år som går i grundskolan. För barn som går i gymnasieskolan
tillkommer studiestödssystemet.

Till
det ekonomiska stödet till barnfamiljer hör också bostadsbidragen. Vi har
vidare särskilt stöd till vissa barn i form av barnpensioner och vårdbidrag för
handikappat barn.

Genom
bidragsförskotten ger samhället ett ekonomiskt grundskydd för barn vars
föräldrar lever åtskilda. Underhållsbidragskommittén som haft i uppdrag att se
över reglerna om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra system som
påverkar särlevande föräldrars ekonomi har nyligen avlämnat ett betänkande i
dessa frågor. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Ett
särskilt stöd motsvarande bidragsförskott utgår till ensamstående
adoptivföräldrar. Vidare kan bidrag lämnas för kostnader för att adoptera barn
från utlandet.

Genom
föräldraförsäkringen har föräldrarna rätt till ersättning och genom
föräldraledighetslagen rätt till ledighet för att vårda barn. Det finns inte
något annat land där föräldrarna har möjlighet att i så stor utsträckning som
i Sverige vara lediga från sina arbeten för att ta hand om sina barn. För
närvarande ger föräldraförsäkringen en förälder rätt att vara ledig sammanlagt
ett år under barnets första åtta år med ersättning motsvarande sjukpenningen.
Därutöver tillkommer rätt till ledighet under 90 dagar med ersättning
motsvarande den s. k. garantinivån (60 kr. per dag). För vård av sjukt barn kan
vidare en förälder vara ledig 90 dagar per bam och år.

På
förslag av regeringen har riksdagen beslutat om en successiv utbyggnad av
föräldraförsäkringen. Utbyggnaden innebär att föräldraförsäkringen fr.o.m. den
1 juli 1991 kommer att omfatta 18 månader med en ersättning motsvarande
sjukpenningen. Som ett led i denna har regeringen nyligen föreslagit att de tre
månader som nu ersätts med ett belopp motsvarande garantinivån skall ersättas
med ett belopp som motsvarar sjukpenningen. Regeringen har samtidigt föreslagit
att rätten att vara hemma för att ta hand om ett sjukt barn utvidgas till att
omfatta 120 dagar.

Barnomsorgen
intar en central plats i samhällets service till barnfamiljerna. För
förskolebarnen finns daghem, familjedaghem, deltidsgmp-per och öppna förskolor.
För skolbarnen finns fritidshem, öppen fritidsverksamhet och familjedaghem.
För mål och innehåll i barnomsorgen har riksdagen angett riktlinjer. Utifrån
dessa har det pedagogiska programmet för förskolan resp. fritidshemmen
utarbetats.

Barnomsorgen
är en kommunal uppgift. Under de senaste åren har det

skett en kraftig utbyggnad av barnomsorgen. Mellan åren 1980 och 1988

ökade antalet barn i daghem, fritidshem och familjedaghem med ca

185 000 eller drygt 60%. Utbyggnaden fortsätter i snabb takt. Statsbidragen 23

till
kommunal barnomsorg höjdes fr. o. m. den 1 januari 1990 med drygt 900 Prop.
1989/90:107 milj. kr. till totalt 12 miljarder kr.

Staten
fastlägger mål och övergripande riktlinjer för hälso- och sjukvården.
Huvudmännen, dvs. landstingen, ansvarar för planering, organisation, drift och
uppföljning av verksamheten och har det dominerande finansieringsansvaret. Alla
barn upp till skolåldern omfattas av barnhälsovården, som bl. a. är inriktad
på regelbundna hälsokontroller och vaccinationer. Även mödrar och fader
omfattas av den verksamhet som bedrivs inom barnhälsovården. Fr. o. m. att
barnet börjat skolan tas barnet om hand inom skolhälsovårdens organisation med
skolsköterska och skolläkare. Hälsovården kompletteras av den allmänna
sjukvården som har sitt ansvar för barn och ungdom i alla åldrar.
Läkemedelsförmåner består bl. a. av prisnedsatta eller kostnadsfria läkemedel
och av prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar för barn under 16 år. Barn
och ungdomar under 20 års ålder har rätt till avgiftsfri tandvård genom
landstingens folktandvård.

Det
förhållandet att det föreligger god överensstämmelse mellan konventionen och
vår allmänna politik på familjeområdet och att barn och ungdomar till allra
största delen växer upp under goda förhållanden till ansvarskännande medborgare
får emellertid inte innebära att vi blundar för de problem som barn och
ungdomar möter även hos oss.

Ett
av dessa problem är att föräldrar till följd av sina arbeten har svårt att få
tillräcklig tid att ägna åt barnen. Av kvinnor med barn under 16 år
förvärvsarbetar mer än 80%. När det gäller barn i skolåldern förvärvsarbetar
96 % av fäderna och 92 % av mödrarna. Mot denna bakgrund framstår de tidigare
nämnda åtgärderna för att bygga ut föräldraförsäkringen och rätten till
föräldraledighet som särskilt angelägna.

Förhållandet
mellan barn och föräldrar påverkas också starkt i de fall familjen splittras
genom att föräldrarna väljer att inte leva tillsammans längre. Översiktligt
räknat lever en femtedel av alla barn åtskilda från en av sina föräldrar. I sin
tur har en femtedel av dessa barn förlorat kontakten helt eller nästan helt med
den frånvarande föräldern.

Regeringen
avser att under detta år lägga fram förslag till ändringar i föräldrabalken som
ännu starkare än för närvarande betonar föräldrarnas gemensamma ansvar för
barnen oberoende av hur föräldrarna har det ordnat sinsemellan. I följande
avsnitt kommer att lämnas en redogörelse för andra särskilda insatser för barn
vid skilsmässa och separationer.

Sexuella
övergrepp mot barn har under senare år uppmärksammats alltmer. I skrämmande
stor utsträckning sker dessa övergrepp inom familjen. En annan form av
övergrepp inom familjen är att barn tvingas bevittna hur modern utsätts för
övergrepp av mannen i familjen.

Inom
brottsförebyggande rådet drivs med stöd av medel som särskilt

beviljats av regeringen ett projekt som skall följa de insatser som görs för

att komma till rätta med sexuella övergrepp mot barn. Projektet skall bl. a.

kartlägga omfattningen av övergreppen, utforma information till de yrkes

grupper som kan upptäcka övergreppen samt bilda sig en uppfattning om

olika alternativa behandlingsmetoder som prövats utomlands. Inom kort

kommer socialstyrelsen att ge ut allmänna råd om handläggningen av

ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn. 24

Även barns och ungdomars
situation i samhället kräver stor uppmärk- Prop. 1989/90: 107 samhet. Barn- och
ungdomsdelegationen har därvid en rådgivande roll gentemot regeringen i barn-
och ungdomsfrågor liksom en utåtriktad opinionsbildande roll. Delegationen
förfogar över medel för utvecklingsarbete bland barn och ungdomar. Barnmiljörådet
handlägger frågor rörande barns miljö och säkerhet. Statens ungdomsråd har till
uppgift att se till att barn och ungdomar har goda uppväxtförhållanden,
särskilt vad gäller fritids- och kulturverksamhet. Till detta kommer den
verksamhet som med bl. a. statligt stöd bedrivs av frivilligorganisationerna
(BRIS — Barnens Rätt i Samhället, Rädda barnen, Svenska röda korset m. fl.) och
folkrörelserna.

Flyktingbarnen
utgör en särskilt utsatt grupp. Socialstyrelsen har av regeringen fått i
uppdrag att följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos
landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Socialstyrelsen skall även samla in
information om förläggningars, kommuners, landstings och organisationers
verksamhet i fråga om dessa barn och ungdomar. Uppdraget skall redovisas senast
den 1 mars 1991. Inom ramen för sin utvecklings- och försöksverksamhet
disponerar socialstyrelsen projektmedel för att utveckla metoder i syfte att
förbättra villkoren för flyktingbarn och flyktingungdomar.

Under
senare tid har det framkommit att problemen är betydande för invandrarungdomar.
Andra generationen invandrare är överrepresenterad bland de ungdomar som är
intagna på ungdomsvårdsinstitutionerna. Uppgifter förekommer om ett ökat
missbruk bland invandramngdomar. Regeringen har i årets budgetproposition
föreslagit att ytterligare medel ställs till socialstyrelsens förfogande för
försöks- och utvecklingsverksamhet när det gäller barn och ungdomar med
flykting- eller invandrarbakgmnd.

Även
regeringens barn- och ungdomsdelegation uppmärksammar i år, liksom under de
senaste tre åren, särskilt invandrar- och flyktingungdomar genom stöd med sina
arvsfondsmedel till utvecklingsarbete inom föreningslivet.

Utredningen
om ungdomars villkor på 90-talet skall bl.a. utreda hur demokrati och jämlikhet
för ungdomar kan stärkas och hur invandrarungdomarnas situation ter sig i
förhållande till övriga ungdomars. När det gäller ungdomspolitiken har
regeringen nyligen i en skrivelse till riksdagen (skr. 1989/90:69) redovisat
inriktningen inför 1990-talet. Vidare redovisas i skrivelsen vad som skall
gälla för ungdomspolitiken inom vissa områden det närmaste året. Insatserna
skall koncentreras på de mest utsatta ungdomsgrupperna samtidigt med insatser
som stärker demokratin och jämlikheten för ungdomar.

I
årets budgetproposition föreslås att stödet till ungdomsorganisationerna höjs.
Stödet föreslås också bli omgjort för att ge gamla och nya organisationer
bättre möjligheter att förnya sin lokala verksamhet. En särskild satsning görs
på internationellt ungdomsutbyte och en svensk ungdomsoffensiv för Europa.

Trots
att det mesta våldet i samhället utövas av vuxna är det särskilt viktigt att
motverka våldet bland ungdomen. Det kan t. ex. noteras att det ofta är ungdomar
som blir offer för ungdomsvåldet. En oroande tendens är

25

den
ökade utslagningen av grupper av ungdomar med hög grad av krimina- Prop.
1989/90:107 litet och ökade våldstendenser.

Regeringen
beslutade den 16 november 1989 om en kommission för att samordna och intensifiera
arbetet mot våldsbrotten, för att ge ett bättre stöd åt brottsoffren och för
att ta till vara det folkliga engagemanget i dessa frågor. Kommissionen skall
särskilt uppmärksamma ungdomsvåldet.

Socialstyrelsen
har nyligen redovisat en utvärdering av socialtjänstlagen. Utvärderingen har
bl. a. avsett socialtjänstlagens praktiska tillämpning beträffande särskilt
utsatta gmpper av barn och ungdomar samt familjehemmens ställning.

Olika
undersökningar tyder på en ökning av alkoholkonsumtionen i ungdomsgmppema.
Socialstyrelsen har i januari i år redovisat ett regeringsuppdrag, som avsåg
åtgärder mot detta problem. Socialstyrelsens förslag till åtgärder bereds för
närvarande inom socialdepartementet.

Under
åren 1989 och 1990 genomförs en landsomfattande aktion mot alkohol och andra
droger. Aktionen leds av den s. k. ATHENA-gmppen, vilken består av
representanter för berörda myndigheter och folkrörelser.

På
regeringens initiativ har det inrättats en särskild aktionsgmpp mot narkotika.
Gmppen består av företrädare för berörda myndigheter, kommun- och
landstingsförbunden, Athenagmppen, statens ungdomsråd och regeringens
samordningsorgan för narkotikafrågor. Gmppen skall bl. a. ta initiativ för att
stärka arbetet mot narkotika.

Narkotikamissbruket
synes visserligen ha pressats tillbaka under senare år. Haschrökningen bland
ungdom har minskat kraftigt. Samtidigt synes nyrekryteringen till intravenöst
missbmk bland unga ha gått ned. Vissa rapporter tyder emellertid på att denna
positiva utveckling är på väg att vända. Riskerna är också stora för ett ökat
missbmk av kokain och andra nya preparat.

Spridningen
av HIV/aids utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan. HIV kommer att finnas kvar
i vårt samhälle under mycket lång tid, kanske i flera generationer. Ungdomar
tillhör de mest prioriterade målgmpperna för riktade informationsinsatser för
att motverka en ökad smittspridning. Skolan har ett ansvar att inom ramen för
den obligatoriska sexual- och samlevnadsundervisningen ge ungdomar kunskaper om
sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel etc. Information om HIV bör
snarast möjligt integreras i denna undervisning. Stöd har utgått från
aids-anslaget till bl.a. fortbildningsinsatser riktade till skolpersonal. En
väsentlig del av de centralt initierade informationsinsatsema mot HIV under
budgetåret 1990/91 skall riktas till ungdomar.

Det
finns omkring 39000 bam och ungdomar som på gmnd av funktionshinder kan vara i
behov av särskilda insatser från samhället, t. ex. från socialtjänst,
habilitering samt hälso- och sjukvård. En stor andel är flerhandikappade genom
exempelvis syn- och hörselskador, rörelsehinder och epilepsi.

Allergi
och annan överkänslighet har blivit en av vår tids folksjukdomar. Minst vart
tredje barn är drabbat. Allergiutredningens betänkande Att förebygga
ALLERGl/överkänslighet remissbehandlas för närvarande.

Jag
kommer i anslutning till konventionens artiklar att mer i detalj gå in 26

på en del av nu berörda
och övriga frågor som konventionen väcker när det gäller bams och ungdomars
förhållanden i Sverige.

Prop.
1989/90:107

4 Godkännande av konventionen

Mitt förslag:
Riksdagen godkänner konventionen om bamets rättigheter med förbehåll
beträffande artikel 37 punkt c:s bestämmelser om åtskiljande av bam och vuxna.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot att Sverige
ratificerar konventionen. En del remissinstanser anser dock att ändringar i
svensk lagstiftning är påkallade. Några instanser anser att Sverige vid
ratificeringen bör reservera sig i vissa avseenden.

Skälen
för mitt förslag: Som jag redan framhållit i avsnitt 3.1 är det närmast en
självklarhet att Sverige bör ratificera den av FN nu antagna konventionen om
barnets rättigheter. Även om det i det långvariga och komplicerade
konventionsarbetet på en hel del punkter inte varit möjligt att nå så långt som
varit önskvärt från svensk sida måste resultatet av konventionsarbetet anses i
hög grad tillfredsställande. Enligt min mening har man genom konventionen fått
ett instmment som, rätt använt, kan bli ett effektivt medel i kampen för bamets
mänskliga rättigheter. Av särskild betydelse är givetvis att konventionen får
så bred anslutning som möjligt bland världens länder. Det är mot denna bakgmnd
jag nu föreslår ett godkännande av konventionen. Jag återkommer i anslutning
till artikel 37 till det förbehåll jag anser bör göras.

4.1 Allmänna överväganden

Genom
att ratificera konventionen förpliktar sig Sverige att på det sätt som anges i
konventionen respektera och främja ett barns rättigheter. Som jag redan nämnt i
avsnitt 3.2 föreligger god överensstämmelse mellan konventionen och vår
allmänna politik på familjeområdet. Konventionen om barnets rättigheter bygger
också i mycket på konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Genom
sin anslutning till dessa konventioner är Sverige sedan länge förpliktigat att
se till att svenska förhållanden motsvarar dessa konventioners krav.

Från
remissinstansernas sida föreligger inte heller några invändningar som innebär
att en svensk ratificering ifrågasätts. Vad remissinstansema ifrågasätter är i
stället i huvudsak mindre anpassningar av svensk lagstiftning till
konventionen. Remissinstansema har dämtöver framfört allmänna synpunkter,
bl.a. på den praxis som förekommer på olika områden samt på vilka åtgärder som
kan och bör vidtas för att ytterligare förbättra barns förhållanden.

Jag
kommer i åtskilliga avseenden att ta ställning till remissinstansernas
synpunkter i samband med min genomgång i det följande av de enskilda artiklarna
i konventionen. Jag kommer därvid att behandla förhållandet

27

mellan den svenska
lagstiftningen och de enskilda artiklarna. Jag kommer Prop. 1989/90:107 också
att ta upp de allmänna frågor som innehållet i artiklarna väcker. En del av
dessa frågor har emellertid inte en sådan anknytning till ratificeringen av
konventionen att de bör tas upp nu utan behandlingen av dem får anstå tiU mer
lämpligt sammanhang. Detsamma gäller de förslag till ändringar i konventionen
som vissa instanser redan nu föreslagit. Jag vill emellertid framhålla att man
genom remissyttrandena fått en värdefull genomgång av bams och ungdomars
situation och av hur man bör se på denna situation. Remissyttrandena kan
således tjäna som ett gott underlag för det fortsatta arbetet med att förbättra
bams och ungdomars förhållanden.

Innan
jag går in på de enskilda artiklarna vill jag vidare framhålla vissa nödvändiga
utgångspunkter för en jämförelse mellan konventionens bestämmelser och svenska
förhållanden. Jag ansluter mig därvid till vad föredragande statsrådet anförde
vid godkännandet av bl. a. konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop.
1971:125 s. 25 f).

En
granskning av konventionsbestämmelsema leder till slutsatsen, att svensk rätt
och praxis till sin allmänna syftning står i god överensstämmelse med dessa
bestämmelser men att man kan vara tveksam om humvida svensk rätt eller praxis i
alla detaljer överensstämmer med konventionens krav. Den bedömning, som i
sådana fall måste göras, blir i viss utsträckning beroende av vilka allmänna
principer man viU lägga till gmnd för tolkningen av konventionens bestämmelser.
Man måste därvid hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett
världsomfattande plan och således på rättssystem och andra förhållanden av
mycket skiftande art. På gmnd härav måste konventionen tolkas så, att den får
en rimlig mening inom ramen för varie nationellt system. Artiklama är också i
många fall utformade så att det finns utrymme för lämplighetsbedömning
beträffande de åtgärder som statema skall vidta.

Fömtom
de nu omnämnda allmänna principema kan också förarbetena till
konventionsbestämmelsema tjäna till ledning vid tolkningen av bestämmelsema.
Den sammanställning av rapportema från arbetsgmppens möten som för närvarande
förbereds kan bli ett värdefullt hjälpmedel.

Det
är mot den nu skildrade bakgmnden som man får se de artiklar i konventionen som
behandlar efterlevnaden av den. Av intresse är i detta sammanhang främst
artiklama 4 och 44.

Enligt
artikel4 skall konventionsstatema vidta aUa lämpliga lagstift

nings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter

som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturel

la rättigheter skall konventionsstatema vidta sådana åtgärder med utnytt

jande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom

ramen för intemationellt samarbete. Enligt artikel44, punkt 1 skall

konventionsstatema avge rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att

genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen och om de framsteg

som gjorts i fråga om åtnjutandet av rättighetema. Enligt punkt 2 samma

artikel skall i rapportema anges eventuella förhållanden och svårigheter

som påverkar graden av uppfyllande av skyldighetema enligt konventio

nen. Rapporterna skall även innehålla tillräcklig information för att ge en 28

god
uppfattning om genomförandet av konventionens bestämmelser i Prop. 1989/90:107
landet i fråga.

4.2 De enskilda artiklama och svenska förhållanden

Definitionen
i artikel 1 av vem som i konventionens mening skaU anses vara bam medför i sig
inte några problem för svensk del. Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är den som
är under 18 år underårig och omfattas av föräldrabalkens regler om bl. a.
vårdnad och umgänge, underhållsskyldighet och omyndighet. Det skydd och de
rättigheter som dessa regler innebär i personligt och ekonomiskt avseende
kompletteras av särskilda regler avseende bam och ungdom på de många andra
områden som berör dessa gmpper. Som exempel bland många kan nämnas
socialtjänstlagens (1980:620) särskilda regler om omsorger om bam och ungdom,
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen),
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och de
särskilda reglema i 6 kap. brottsbalken om sexualbrott mot bam och ungdom.

Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) har påpekat att utlänningslagstiftningen bygger
på ett familjebegrepp innefattande man, hustm och ogifta bam under 16 år och
att en anpassning av lagstiftningen måste ske utifrån artikelns definition av
bam som personer under 18 år. Jag vill här endast påpeka att artikeln inte
innebär att man i aU nationell lagstiftning rörande bam och ungdomar måste ha
en åldersgräns av 18 år. Det är endast beträffande de rättigheter som behandlas
i konventionen som man har att utgå från att dessa rättigheter avser alla
personer under 18 år.

I
konventionens inledning hänvisas till vad som sägs i FN:s förklaring om bamets
rättigheter, att "bamet på gmnd av sin fysiska och psykiska omognad
behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt
skydd, såväl före som efter födelsen". Någon risk föreligger inte för att
detta uttalande, sammanställt med artikel 1, skulle kunna tas till intäkt för
ett påstående att svensk abortlagstiftning skulle stå i strid med konventionen.
Hänvisningen till förklaringens innehåll i detta avseende skall nämligen inte
uppfattas som ett ståndpunktstagande i abortfrågan utan är endast en
hänvisning till gäUande intemationeU norm på området, som varie land inom ramen
för normen får tolka på sitt sätt. Hänvisningen är resultatet av en ömtålig
kompromiss i konventionsarbetet. Kompromissen träffades mot bakgmnd av att de
deltagande ländema var införstådda med att det inte var möjligt att uppnå någon
enighet om det ofödda bamets rätt. Detta framgår också av särskilda uttalanden
till protokollen från arbetet med konventionsutkastet.

Sammanfattningsvis
anger således artikel 1 endast en övre gräns för när en mänsklig varelse skall
anses vara bam, dvs. vid 18 år eUer vid tidigare uppnådd myndighet enligt den
lag som är tillämplig på bamet.

Till
detta kommer att enligt folkrätten inledningen — till skillnad från artiklama —
inte anses rättsligt bindande. Inledningen är endast av betydelse för
tolkningen av artiklama.

Svenska
ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd och 29

Sveriges frikyrkoråd
betonar i sitt gemensamma remissyttrande att det Prop. 1989/90:107 med hänsyn
till det ofödda barnets rätt, som uppmärksammas i konventionsinledningen, är
angeläget med en översyn av den svenska abortlagstiftningen och att det i en
sådan översyn bör läggas vikt vid frågan om fostrets integritet. Jag vill med
anledning härav upplysa om att utredningen om det ofödda barnet i sitt
slutbetänkande (SOU 1989:51) Den gravida kvinnan och fostret — två individer.
Om fosterdiagnostik. Om sena aborter behandlat frågor av etisk, medicinsk, psyko-social
och juridisk art rörande fosterdiagnostik och sena aborter. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.

Artikel
2 vänder sig mot alla former av diskriminering när det gäller att tillförsäkra
ett barn de rättigheter som anges i konventionen. Artikeln ansluter sig i sin
lydelse till vad som sägs i artikel 2 punkt 2 konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter och artikel 2 punkt I konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter.

Kraven
i artikeln tillgodoses genom de grundläggande fri- och rättigheter som
garanteras av 2 kap. regeringsformen, särskilt 15 och 16 §§ som vänder sig mot
diskriminering på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung eller kön. I 20
§ samma kapitel ges vidare regler som likställer utlänning i Sverige med svensk
medborgare i ett antal avseenden. Sanktioner mot överträdelser finns i 16 kap.
9 § brottsbalken som innehåller bestämmelser om olaga diskriminering och S §
samma kapitel som riktar sig mot hets mot folkgrupp. Bestämmelserna i
brottsbalken om förtal och hets mot folkgrupp har motsvarigheter i
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfrihetsbrott.

Förbundet
Adoptionscentrum har pekat på två grupper av barn, nämligen flyktingbarn och
barn i familjehem och undrat om de verkligen tillgodoses på det sätt
konventionen kräver.

Ett
par andra remissinstanser har också uppmärksammat flyktingbarnens utsatta
situation och har väckt ett antal frågor rörande dessa barns rättigheter i
Sverige. Som kommer att framgå vid den följande genomgången av artiklarna är
det min uppfattning att Sverige uppfyller konventionens krav även såvitt
gäller familjehemsplacerade barn och flyktingbarn.

Även
om sålunda innehållet i artikel 2 inte i sig vållar några problem för svensk
del förekommer i dagens samhälle oroande tendenser till olika former av rasism
eller fientlighet mot dem som är annorlunda eller tillhör en minoritet. Detta
drabbar inte minst barnen. DO har i sitt remissvar betonat vikten av att öka
all förskole- och skolpersonals medvetenhet, beredskap och förmåga att hantera
frågor av detta slag. Enligt DO handlar det inte minst om att öka förmågan att
ge adekvat stöd åt de barn, som trots samhällets ansträngningar utsätts för
trakasserier på grund av sitt etniska ursprung.

Kommissionen
mot rasism och främlingsfientlighet har i sitt betänkande (SOU 1989:13)
Mångfald mot enfald föreslagit åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
Bl.a. har kommissionen ägnat ett kapitel åt frågan om utbildning och
fortbildning av lärare och skolledare i frågor om rasism och diskriminering
m.m. 1 propositionen om åtgärder mot etnisk diskri-

30

minering
m.m. (prop. 1989/90:86) som förelagts riksdagen i februari i år Prop.
1989/90:107 har regeringen tagit ställning till kommissionens olika förslag.

Även
jämställdheten mellan könen är ett område där skolan har en betydelsefull roll
att spela. Skolan måste hela tiden förbereda pojkar och flickor på ett sådant
sätt inför deras fortsatta tillvaro att de kan ta ansvar för barn, hem och
hushåll och göra insatser i yrkeslivet. Skolan skall också stärka elevernas
självförtroende så att de vill och vågar använda möjligheterna till inflytande
i exempelvis fackliga och politiska sammanhang.

Förutom
att skolan skall eftersträva en jämn könsfördelning mellan kvinnor och män när
det gäller personalen är det av stor vikt att de attityder personalen förmedlar
till eleverna är sådana att de motverkar fördomar av olika slag.
Jämställdhetsfrågorna ingår nu också som ett övergripande ämnesområde i den
centrala utbildningsplanen för den nya grundskollärarlin-jen. De bör
självfallet ingå som en naturiig del i all lärarfortbildning.

Beträffande
läromedlen har jämställdhetsaspekten fått en betydligt kraftigare markering än
den haft tidigare. Statens institut för läromedel avser att regelmässigt beakta
hur läromedlen i orienteringsämnen svarar mot läroplanens mål när det galler
jämställdhet mellan kvinnor och män.

För
gymnasieskolan uppställdes i propositionen Jämställdhetspolitiken inför
90-talet (prop. 1987/88:105) bl. a. vissa mål beträffande intagning av
underrepresenterat kön på de olika utbildningslinjerna. Trots de insatser som
gjorts har man inte lyckats förändra de traditionellt könsbundna valen till
gymnasieskolans utbildningslinjer. Den år 1988 tillsatta ledningsgruppen för
jämställdhetsfrågor avser att särskilt följa dessa frågor och föreslå åtgärder.
Samråd kommer också att ske mellan utbildningsdepartementet och
skolöverstyrelsen om vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas.

Att
beklaga i detta sammanhang är att man i konventionsarbetet inte lyckades ena
sig om en särskild artikel med ett uttryckligt stadgande om att barn till
föräldrar som är gifta med varandra och barn till föräldrar som inte är gifta
med varandra skall ha samma rättigheter. Förslag till en artikel med detta
innehåll framlades av bl.a. Kina och stöddes av bl.a. Sverige. Förslaget stötte
emellertid på sådant motstånd från flera länders sida att förslaget föll.

Genom
förbudet i nu ifrågavarande artikel mot diskriminering av barn på grund av
barnets bord eller på grund av barnets eller föräldrarnas ställning fastslås
emellertid i konventionen principen om likabehandling av barn oberoende av om
föräldrarna är gifta med varandra eller ej. I artikel 18 slås vidare fast att
båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och
utveckling. Detta gäller utan begränsning, dvs. oavsett om föräldrarna är gifta
med varandra eller ej.

Artikel
3. punkt I innehåller den grundläggande principen att barnets bästa skall komma
i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen gäller åtgärder som
vidtas av offentliga organ men också sådana som vidtas av privata sociala
välfärdsinstitutioner. När det gäller att tillämpa denna princip ar det
naturiigtvis en lagstiftningsfråga men i hög grad också en fråga om tillämpning
av lagstiftningen och praktiskt handlande överhuvudtaget. Att barnets bästa
skall komma i främsta rummet

31

utesluter inte att även
andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst Prop. 1989/90:107 gagnar
barnet i första hand skall vara vägledande.

Svensk
rätt rörande barn och ungdomar utgår från principen om barnets bästa. Principen
är förankrad i grundlagen genom bestämmelserna i 1 kap.

2 §
regeringsformen om att det grundläggande målet för den offentliga

verksamheten skulle vara den enskildes välfärd i olika avseenden. Det

åligger därvid det allmänna att särskilt verka för social omsorg och trygg

het och för en god levnadsmiljö.

Principen
om barnets bästa framgår uttryckligen av exempelvis vårdnadsreglerna i
föräldrabalkens 6 kap. och av 27 § socialtjänstlagen. Principen uttrycks också
men med andra ord än barnets bästa i t. ex. 1 § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelserom vård av unga (LVU)(jfr 2 och

3 §§
i den nya LVU som träder i kraft den I juli 1990, prop. 1989/90:28,

SoUlS, rskr. 112, SFS 1990:52) och i 4 kap. 6 § föräldrabalken om fömt

sättningarna för adoption.

Även
vid utformningen av bl.a. reglerna om barn och unga i brottmålsprocessen har
principen om barnets bästa varit av gmndläggande betydelse. Som exempel kan nämnas
7 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, som medger
häktning av den som är under 18 år endast när det föreligger synnerliga skäl
för detta. Sådana skäl måste också enligt 30 kap. 5 § brottsbalken föreligga
för att någon skall kunna dömas till fängelse för brott som han eller hon
begått före fyllda 18 år. En domstol kan också döma till lindrigare straffan
vad som är stadgat för brottet när den tilltalade är under 21 år (29 kap. 7 §
brottsbalken). Särskilda regler gäller vidare till skydd för barn som
målsägande (se bl. a. lagen, 1988:609, om målsägandebiträde) och när barn hörs
under fömndersökning rörande brott (15—19 §§ förundersökningskungörelsen,
1947:948).

Som
redan framgått av de exempel jag nu har gett skall principen om barnets bästa
tillämpas på förhållandevis väsensskilda områden. Det kan därför vara svårt att
ge en sådan beskrivning av vad som avses med barnets bästa att den passar på
alla områden utan att bli alltför urvattnad. I propositionen med förslag till
de nuvarande reglerna om vårdnad och umgänge i 6 kap. föräldrabalken (prop.
1981/82:168 s. 22 f och s. 59 f) finns dock uttalanden som kan tjäna till
ledning.

Vid
tvister om vårdnad och umgänge har domstolen enligt 6 kap. föräldrabalken att
välja den lösning som är bäst för barnet. I propositionen anges att den lösning
som är bäst för barnet är den som bäst kan antas främja att barnet får sina
grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Ett
barns grundläggande rättigheter anges i 6 kap. 1 § föräldrabalken. Enligt denna
bestämmelse har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn
skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas
för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Som
framgår av propositionen ingår i rätten till omvårdnad inte endast

rätten för barnet att få sina materiella behov tillfredsställda. Minst lika

viktig är också den del som kan hänföras till barnets psykiska och sociala

behov. I barnets rätt till trygghet ligger bl.a. att få leva i ett stabih

förhållande och att ha någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att 32

bamet
får känna att det behövs och att bamet får pröva sin förmåga och Prop.
1989/90:107 utveckla sina inneboende resurser för att efter hand frigöra sig
från sitt beroende av föräldrama. I en god fostran ligger också att bamet får
lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar. (Jfr delbetänkande
av utredningen om bamens rätt, SOU 1979:63, Bamets rätt — 2 Om föräldraansvar
m. m. s. 56 f.).

När
det gäller bams rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart
innebär denna rätt att bam skall visas hänsyn och respekt i fråga om de
individuella egenskaper och särdrag som ett bam har. Bam har med stigande ålder
rätt till ett allt starkare integritetsskydd.

Som
sägs i propositionen kan denna uppräkning av de rättigheter bam har ge
föräldrama en vägledning om vad de skall iaktta vid sin uppfostran av bamen.
Som jag redan nämnt är den också avsedd som en vägledning för domstolama när
det gäller att bestämma vad som är bäst för bamet. Angivandet av dessa
rättigheter bör emellertid också enligt min mening uppfattas som en
allmängiltig norm och därmed som en hjälp även för andra som har hand om bam
eller bestämmer i frågor som rör bam när det gäller att fastslå vad som är
bamets bästa.

En
sådan allmängiltig norm får på de olika tillämpningsområden som det kan vara
fråga om naturligtvis kompletteras med de särskilda aspekter som områdets
karaktär påkallar. Från exempelvis skolans värld kan när det gäller
utbildningens inriktning mot bamets bästa nämnas vad som sägs i 1 kap. 1 §
skollagen (1985:1 100) om utbildningens allmänna mål. Enligt bestämmelsen är
detta mål att ge elevema kunskaper, utveckla deras färdigheter och i samarbete
med hemmen främja deras utveckling tiU harmoniska människor och till dugliga
och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Vissa
remissinstanser har anfört bl. a. att de svenska reglema om omhändertagande av
barn enligt utlänningslagstiftningen skulle stå i strid med artikel 3.

Brottsförebyggande
rådet har ifrågasatt om kravet på att bamets bästa skall komma i främsta mmmet
är tillgodosett så länge det kvarstår en möjlighet att döma bam till fängelse.
Riksåklagaren har varit inne på synpunkter liknande dem som brottsförebyggande
rådet har framfört.

I
anledning av dessa farhågor vill jag säga att när det gäller bam i särskilda
situationer måste den närmare innebörden av principen om barnets bästa tolkas
utifrån de artiklar i konventionen som just tar sikte på dessa situationer.

Det
har ifrågasatts om inte principen om bamets bästa uttryckligen borde framgå av
all lagtext som det kan komma i fråga att tillämpa. Även om detta är ett
eftersträvansvärt mål kan jag inte finna att frånvaron av en ordalydelse om
barnets bästa i någon författning skulle strida mot artikeln. Det är den
allmänna inriktningen i lagstiftning och praxis som är avgörande. Då denna för
svensk del står i överensstämmelse med artikeln finner jag att den svenska
lagstiftningen inte står i strid med artikeln.

Punkterna
2 och 3 i artikel 3 som behandlar konventionsstatens allmän

na skyldigheter och förhållandet mellan staten och föräldrama överens

stämmer med vedertagen svensk uppfattning. Jag har redan i anslutning 33

3
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

till
punkt I nämnt regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 2 § om det Prop.
1989/90:107 allmännas skyldighet att verka för social omsorg och trygghet och
för en god levnadsmiljö. 1 de ävenledes redan nämnda bestämmelsema i 6 kap. 1 §
föräldrabalken har bamets rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran
också fastslagits.

Som
exempel på tillämpningen i Sverige av principema i punktema 2 och 3 kan vidare
nämnas socialtjänstlagens särskilda bestämmelser i 12 — 18§§ beträffande
omsorger om bam och ungdom. Som anges i dessa bestämmelser har samhället ett
särskilt ansvar för bam och ungdomar. Inom socialtjänsten skall socialnämnden
tillsammans med föräldrama medverka till att bam och ungdomar får trygga
uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsbetingelser. Socialnämnden kan
oftast i frivilliga former ge bamen det stöd och den hjälp som de behöver.
Behöver en ung människa samhällets bistånd men kan föräldramas och den unges
medverkan inte erhållas har samhället getts laglig möjlighet att under vissa
fömtsättningar ändå besluta om behövlig vård av den unge för att förhindra att
han eller hon utvecklas på ett ogynnsamt sätt.

De
särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen syftar till att ge utvecklingsstörda
och bamdomspsykotiska bam och ungdomar möjlighet att leva som andra. Omsorgema
skall vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser och
verksamheten skall vara gmndad på respekt för den enskildes självbestämmande
och integritet.

Sveriges
Kristna Ungdomsråd har i sitt remissvar i anslutning till punkt 3 anfört att det
finns stora brister i den fysiska miljön i svenska skolor och menat att detta
utgör ett hot mot elevemas hälsa. Eftersom alla bam har skolplikt måste de gå
till skolan även om de blir sjuka av att vistas där. Skolpersonalen utser
skyddsombud som bevakar personalens intressen. Sveriges Kristna Ungdomsråd
efterlyser liknande möjligheter för elevema för att Sverige skall kunna leva
upp till konventionens krav.

Den
fysiska miljö i vilken skolarbetet utförs är av varierande standard. Kommunema
har som arbetsgivare ansvar för att hålla goda skollokaler. Detta framgår av
arbetsmiljölagen (1977:1160). Många kommuner har de senaste åren satsat
betydande belopp på förbättringar av den fysiska miljön i skolan.

Riksdagen
beslöt våren 1989 att såväl enskilda som offentliga arbetsgivare skall erlägga
en arbetsmiljöavgift. Avgiftema förs till en särskild arbetslivsfond, från
vilken bidrag kan utgå tiU arbetsgivare för rehabiliteringsåtgärder och
arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

I
propositionen (1989/90:62) om insatser för aktiv rehabilitering och
arbetslivsfondens verksamhet, m. m. har regeringen dragit upp riktlinjer för
hur fondens medel skall användas och en organisation för fördelning och
förvaltning av fondmedlen. Även kommunala arbetsgivare skall kunna ansöka om
bidrag från arbetslivsfonden. Kommunema bör därvid särskilt kunna beakta de
behov som finns inom skolans område.

För
att ytterligare förbättra kommunemas möjligheter att vidta åtgärder

när det gäller arbetsmiljön har riksdagen vid behandlingen av propositio

nen (1989/90:41) om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare,

biträdande skolledare och syofunktionärer beslutat att ett stimulansbidrag 34

om
300 milj. kr. per år under en tioårsperiod skall ställas riU kommunemas
Prop. 1989/90:107 förfogande för förbättringar av skolomas fysiska miljö.

Regeringen
har i propositionen (1989/90:61) om elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet
föreslagit att elever på gmndskolans högstadium och i gymnasieskolan samt
studerande på högre utbildningsnivåer från och med den 1 juli 1990 skall ges
tillfälle att medverka i arbetsmiljöarbetet genom elevskyddsombud.
Elevskyddsombuden skall beredas tillfälle att delta i skyddsarbetet i alla
väsentliga avseenden. De skall delta i planeringen av förändringar beträffande
lokaler, arbetsmetoder och arbetsförhållanden i övrigt. Vidare skall de
medverka vid skyddskommittésammanträden och skyddsronder. Arbetsmiljölagen
föreslås också bli tillämplig för elever på gmndskolans låg- och
mellanstadium. Även för dessa stadier finns en skyldighet att samråda med
elevema i lämpliga former.

Genom
dessa åtgärder bör det finnas goda möjligheter att under de närmaste åren rätta
till stora delar av dagens arbetsmiljöproblem i skolan.

Jag
har redan inledningsvis berört artikel 4. Som framgår av artikeln skall
konventionsstatema vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionens
bestämmelser. Detta betyder att det inte är tillräckligt att garantera
rättighetema i lag utan konventionsstaten har ett ansvar för att förhållandena
på de olika områden som berörs av konventionen också rent faktiskt motsvarar
konventionens krav.

För
svensk del torde det just vara tillämpningen av den lagstiftning som berör barn
och ungdomar som kräver särskild uppmärksamhet. Verkligheten stämmer inte
alltid överens med vad som sägs i våra regler och i en del fall uppnår vi inte
de mål som är syftet med reglema. Även om detta i mycket är frågor som faller
utanför de överväganden som bör göras i nu förevarande sammanhang innebär det
att konventionen har en stor roll att spela i alla nationella sammanhang som
har med bam och ungdom att göra.

När
det gäller en konventionsstats förverkligande av de ekonomiska, sociala och
kulturella rättighetema i konventionen får kraven på staten i fråga sättas i
relation till statens resurser. Som framgår är emellertid kraven högt ställda;
de åtgärder av lämplig art som staten skall vidta skall företas med utnyttjande
till det yttersta av statens resurser. I praktiken innebär artikeln att man
måste ställa högre krav på ett rikt land än ett fattigt. För Sveriges del
innebär det således att vi hela tiden måste stäUa oss frågan: Gör vi
tillräckligt för våra bam och ungdomar med hänsyn till att Sverige är ett
förhållandevis rikt land? Frågan kan naturligtvis knappast besvaras generellt
men får stor betydelse så fort vi har att ta ställning till resursanvändning
inom bam- och ungdomsområdet.

Som
jag nämnt i avsnitt 3.1 är det ett nytt och konstmktivt inslag i konventionen
att det intemationella samarbetet betonas när det gäUer att förverkliga barnets
rättigheter. Den kommitté som skall granska efterlevnaden av konventionen har
getts särskilda möjligheter att verka för hjälp och bistånd åt länder som inte
förmår uppfylla konventionens krav. Det intemationella samarbetet betonas också
i artikel 4, när det gäUer förverkligandet av de ekonomiska, sociala och
kulturella rättighetema. Man får dock hålla i minnet att artikeln ställer
starka krav på landet i fråga att

35

använda sina resurser på
ett lämpligt sätt. Till frågan om det intemationel- Prop. 1989/90:107 la
biståndet återkommer jag i avsnitt 5.

Artikel
5 ålägger statema att respektera föräldramas eller annan vård-nadshavares
ansvar för att bamet i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av
sin förmåga ges ledning vid utövandet av de rättigheter som erkänns i
konventionen.

Den
princip som artikeln ger uttryck för står i överenstämmelse med innehållet i 6
kap. 11 § föräldrabalken, där det anges att vårdnadshavaren både har rätt till
och är skyldig att bestämma i frågor som rör bamets personliga angelägenheter.
Det framhålls där särskilt att vårdnadshavaren i takt med bamets stigande ålder
och utveckling skall ta aUt större hänsyn till bamets synpunkter och önskemål.

De
principer som gäller enligt den svenska socialtjänstlagstiftningen
överensstämmer också väl med stadgandet i artikel 5 om respekten för
föräldramas rätt att ge bamet lämplig ledning. Socialtjänsten skaU ta hänsyn
till människans ansvar för sin och andras sociala situation och socialtjänstens
insatser skall bygga på respekt för människomas självbestämmanderätt och
integritet.

Artikel
6 innehåller de gmndläggande bestämmelsema om bams rätt tiU liv och till
överlevnad och utveckling. Bestämmelsen motsvaras väl av vad som gäller inom
bl. a. svensk hälso- och sjukvård och socialtjänst. När det gäller hälso- och
sjukvården vill jag särskilt peka på den svenska mödra-och bamhälsovården med
dess målsättning att bl.a. minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos
blivande och nyblivna mödrar och bam. Vi har också lyckats nedbringa
dödligheten bland bam under det första levnadsåret tiU ca 6,4 promille. Detta
kan jämföras med exempelvis Amerikas Förenta Stater där denna dödlighet är
ungefär tre gånger så hög.

Kravet
i artikel 7 på registrering av ett bam omedelbart efter födelsen är
tillgodosett genom folkbokföringslagen (1967:198), varav följer att det för
varie person skall fastställas personnuminer som identitetsbeteckning. I lagen
ges anvisningar om till vilket pastorsämbete anmälan om bams födelse skall
göras. Anmälan, som skaU ske ofördröjligen och vara skriftlig, skall göras av
den inrättning på vilken bamet har fötts eller av bammor-ska.

Rätten
till namn regleras i namnlagen (1982:670). I 1 § finns bestämmelser om
efternamn. I 30 § föreskrivs att varje bam skall ges ett eller flera förnamn,
som inom tre månader från födseln skall anmälas till pastorsämbetet.
Vårdnadshavare kan vid vite åläggas att anmäla bamets namn.

Av
de övriga rättigheter som enligt artikel 7 tillkommer ett bam bör rätten att så
långt det är möjligt få vetskap om sina föräldrar kommenteras något. Enligt 4§
lagen (1984:1 140) om insemination har ett bam som avlats genom insemination
rätt att självt få del av uppgifter om sperma-givaren endast under fömtsättning
att bamet har uppnått tillräcklig mognad. Den avvägning som härvid görs sker
emellertid i bamets eget intresse. Begränsningen enligt 4 § lagen om
insemination torde således med en rimlig tolkning vara förenlig med artikeln i
denna del.

Rätten
att så långt det är möjligt bli vårdad av sina föräldrar motsvaras av

36

de
reglerom vårdnad som finns i 6kap. föräldrabalken och av de principer Prop.
1989/90:107 som gäller enligt den svenska socialtjänstlagstiftningen.

Beträffande
ett barns rätt till nationalitet gäller följande.

Enligt
2 kap. 7 § regeringsformen får ingen medborgare som är eller har varit bosatt i
riket berövas sitt medborgarskap annat än då han samtidigt blir medborgare i
annan stat.

Lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap bygger på härstamningsprincipen. Den
innebär att föräldrarnas medborgarskap avgör vilket medborgarskap bamet får.
Om modern är svensk medborgare får barnet alltid svenskt medborgarskap. Samma
sak gäller om fadern är eller vid sin död var svensk medborgare och gift med
bamets mor. Om en svensk man gifter sig med en utländsk kvinna blir ett
gemensamt barn, som fötts före äktenskapet, svensk medborgare om barnet är
ogift och inte har fyllt 18 år.

Den
som inte får svenskt medborgarskap på det här sättet genom föräldrarna kan bli
svensk medborgare genom naturalisation. Det kan ske efter ansökan samt i vissa
fall enbart genom en anmälan.

Den
som är statslös eller politisk flykting kan bli naturaliserad svensk medborgare
efter fyra år i Sverige.

Det
finns statslösa barn i Sverige. Vanligen är det fråga om barn till statslösa
personer som kommit till Sverige som flyktingar. Det kan också förekomma att
ett barn, vars föräldrar är utländska medborgare, på gmnd av lagstiftningen i
föräldrarnas hemland inte får deras medborgarskap.

Svea
hovrätt har i sitt remissvar föreslagit att lagen om svenskt medborgarskap
ändras så att barn som föds i Sverige av statslösa föräldrar erhåller svenskt
medborgarskap vid födelsen. Liknande synpunkter har framförts av statens
invandrarverk och av Svenska röda korset. Enligt Sveriges Kristna Ungdomsråd
bör Sverige se över möjlighetema att tillförsäkra statslösa flyktingbarn en
nationalitet när de kommer till Sverige.

Rätten
att förvärva ett medborgarskap enligt punkt 1 motsvarar vad som redan gäller
för Sveriges del enligt artikel 24 punkt 3 konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter. Vidare bör också nämnas 1961 års konvention om
begränsning av statslöshet, som Sverige ratificerat. Innebörden av dessa
konventioners bestämmelser liksom av den nu aktuella konventionens bestämmelser
är inte att ge ett statslöst barn en ovillkorlig rätt från födelsen till
medborgarskap i det land barnet föds i utan rätten får viUkoras genom nationell
lag och i enlighet med landets internationella åtaganden, såsom anges i den nu
aktuella artikelns punkt 2. Svensk rätt torde därför inte komma i konflikt med
artikelns stadganden.

Artikel
8 behandlar ett barns rätt att behålla sin identitet och konventionsstaternas
skyldighet att bistå ett barn, som berövats sin identitet, så att bamet snabbt
kan få sin identitet återställd. Artikeln bygger på ett förslag från Argentina.
Bakgmnden till artikeln är bl. a. de erfarenheter som man haft i Argentina och
andra länder när det gäller behandlingen av bam, vilkas föräldrar mördats av
gmpper med anknytning till tidigare rådande totalitära regimer. 1 många fall
har dessa barn tvångsadopterats och barnens verkliga identitet har utplånats
genom att all registrering av denna identitet tagits bort.

Svenska
flyktingrådet har i sitt remissvar påpekat att barn ibland utvi- 37

sas från Sverige under
pågående faderskapsutredning. Enligt flyktingrådet Prop. 1989/90:107 bör
betydelsefulla rättigheter såsom namn, identitet och medborgarskap inte
äventyras genom att barnet avlägsnas ur landet innan faderskapsutredningen är
klar.

Vad
flyktingrådet här har påpekat torde inte utgöra något problem såvitt gäller
tillämpningen av konventionen. Barn för vilka en sådan utredning görs har
vanligen en sådan anknytning till Sverige att utvisning inte kan komma i fråga.
Enligt min bedömning kan det inte sägas att tillämpningen av den svenska
utlänningslagstiftningen i detta hänseende kolliderar med konventionens krav.

Ingen
svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får enligt 2 kap. 7 §
regeringsformen berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han samtidigt,
efter uttryckligt samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst, blir
medborgare i en annan stat. När det gäller barn under 1S år får emellertid
föreskrivas att medborgarskapet skall följa föräldrarna eller en av dem. Lagen
om svenskt medborgarskap upptar två typsituationer när ett barn kan föriora
sitt svenska medborgarskap på grund av att medborgarskapet följer föräldrarna
eller en av dem. 17 § sägs att svenskt medborgarskap förloras av ogift bam under
18 år som blir utländsk medborgare genom att utländskt medborgarskap på visst
sätt förvärvas av föräldrarna. Vidare kan barn till svensk medborgare, som
under särskilt angivna förutsättningar anses helt sakna anknytning till
Sverige, fråntas sitt svenska medborgarskap enligt 8 §. Som villkor gäller dock
att förlusten av medborgarskapet inte medför att barnet kommer att sakna
medborgarskap.

Fömtsättningarna
för att beröva en svensk dennes medborgarskap är i detalj reglerade i lag och
de materiella bestämmelserna får anses vara restriktiva. De lämnar också
garanti för att föriusten av det svenska medborgarskapet inte leder till att
barn blir statslösa. Mot bakgmnd härav kan svensk lagstiftning sägas stå väl i
överensstämmelse med konventionens krav på respekt för barnets rätt att behålla
sin nationalitet.

I
namnlagen finns regler om förlust och byte av efternamn. Förlust av namn kan
komma i fråga endast i vissa speciella situationer, t. ex. som en konsekvens av
utgången i ett faderskapsmål eller på grund av att någon genom anmälan
förvärvat ett namn som han eller hon inte hade rätt till. Rätt till byte av
efternamn kan föreligga i skilda situationer. När det gäller namnbyte
beträffande den som inte fyllt 18 år är förutsättningarna utformade med sikte
på att namnbytet skall vara förenligt med barnets bästa.

Artikel
9, punkt 1 innehåller regler om ett barns skiljande från föräldrarna. Artikeln
tar sikte på att ett skiljande av barnet från föräldrarna skall få ske mot
deras vilja endast efter beslut av behöriga myndigheter och när en sådan åtgärd
är nödvändig för barnets bästa.

En
förälder eller föräldrarna kan skiljas från vårdnaden om ett barn enligt 6 kap.
7 och 8 §§ föräldrabalken genom att vårdnaden flyttas över till en eller två
särskilt förordnade förmyndare

En
sådan åtgärd kan enligt 7 § på talan av socialnämnd beslutas av dom

stol, under förutsättning att en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett

barn gjort sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i

omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa 38

eller
utveckling. Står barnet under endast den ena förälderns vårdnad skall Prop.
1989/90:107 dock vårdnaden i första hand flyttas över på den andre föräldern.
En så ingripande åtgärd som att flytta över vårdnaden till särskilt förordnad
förmyndare förutsätter — i enlighet med konventionens krav — att åtgärden är
nödvändig för barnets bästa.

Vid
överflyttande enligt 8 § av vårdnaden om ett barn, som stadigvarande vårdats
och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet, till den eller dem som
tagit emot barnet gäller som förutsättning att det är uppenbart bäst för barnet
att förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över.

Ett
barn kan vidare skiljas från föräldrarna genom att domstol beslutar om vård
enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Ett
åtskiljande kan också bli aktuellt när ett barn mellan 15 och 18 år misstänks
för brott. På grund av regler i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare kan den unge meddelas åtalseftergift och i stället bli
föremål för vård enligt socialtjänstlagen (1980:620) och LVU. Sådan vård kan
vidare komma till stånd sedan åtal väckts genom att domstolen beslutar att
överlämna den unge till vård inom socialtjänsten. Vården kan innebära att den
unge placeras i ett annat hem än föräldrarnas. Socialnämnden beslutar om vilken
åtgärd enligt de angivna lagarna som skall vidtas. Nämndens beslut kan i första
hand överklagas till länsrätten. Genom den nu berörda lagstiftningen har de
intressen som ligger bakom punkten I tillgodosetts.

Jag
vill samtidigt peka på att riksdagen — som jag tidigare nämnt — nyligen antagit
en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya LVU) vilken fr. o. m.
den I juli 1990 ersätter den nu gällande lagen (prop. 1989/90:28, SoUlS, rskr.
112, SFS 1990:52). Den nya lagen bygger till stor del på den nuvarande och
innebär såvitt avser ett bams rättigheter inga inskränkningar i förhållande
till den nu gällande LVU.

Bestämmelsen
i artikel 9 punkt 2 om rätten för berörda personer att ta del i handläggningen
tillgodoses bl. a. genom reglerna om handläggningen i föräldrabalken,
rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt genom föreskrifterna
om rätt till muntlig förhandling i 10 § LVU (35 § nya LVU).

Jag
vill därutöver göra följande kommentar. Ett beslut om vård enligt LVU föregås i
flera fall av ett beslut om ett omedelbart omhändertagande av barnet. Sett för
sig uppfyller i regel inte ordningen i samband med ett sådant omhändertagande
kraven enligt denna punkt. Detta slag av omhändertagande bör dock inte ses
fristående utan som ett förberedande led i ett beslutsförfarande i vårdfrågan.
I förevarande hänseende bör således inte kunna råda tvekan om svensk
lagstiftnings förenlighet med punkt 2 i artikeln.

Svea
hovrätt ifrågasätter om regleringen i föräldrabalken och i LVU på ett

tillfredsställande sätt tillvaratar möjligheten för den förälder som inte är

vårdnadshavare att delta i en process där barn skiljs från föräldrar. Enligt

min mening tar bestämmelserna i artikeln främst sikte på situationer då

barnet skiljs från föräldrar som är vårdnadshavare. Bestämmelserna i för

äldrabalken och LVU överensstämmer därvid med de krav som anges. För 39

övrigt kan tiUäggas att
ett förfarande enligt föräldrabalken och en ansökan Prop. 1989/90:107 om
vård enligt LVU alltid skall föregås av en allsidig utredning. Det är naturligt
att socialnämnden i samband därmed inhämtar och beaktar synpunkter även från
en förälder som inte är vårdnadshavare men som berörs.

I
fråga om bestämmelsema i artikel 9 punkterna 3 och 4 om möjligheterna till
kontakt mellan bam och föräldrar som är åtskilda vill jag hänvisa till reglema
i föräldrabalken och LVU. Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken har vårdnadshavaren
ett ansvar för att bamets behov av umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare eller med någon annan som står bamet särskilt nära så långt
möjligt tillgodoses. När det gäller bam som är föremål för vård enligt LVU kan
socialnämnden enligt 16 § samma lag (14 § nya LVU) besluta att inte röja den
unges vistelseort för föräldrar eUer vårdnadshavare om det är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården eller omhändertagandet. Motsatsvis torde
således det omvända förhållandet gälla, dvs. att vistelseorten skall meddelas.
I den nämnda paragrafen sägs också att socialnämnden får bestämma hur umgänget
mellan bamet och föräldrama skall utövas. I den nya LVU (14 §) har vidare
införts en bestämmelse som betonar socialnämndens ansvar för att en ung människas
behov av umgänge med bl.a. föräldrar så långt möjligt tillgodoses.

Det
förtjänar vidare att nämnas att 22 § socialtjänstlagen föreskriver att vård av
bam utanför det egna hemmet bör utformas så att den främjar samhörigheten med
de anhöriga och kontakten med hemmiljön. Denna bestämmelse gäller även bam som
skilts från sina föräldrar mot deras vilja. Jag vill också i anslutning till
punkt 4 nämna att enligt 24 kap. 9 § rättegångsbalken skall efter ett
anhållande den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den
anhållne särskilt nära undertättas om anhållandet så snart det kan ske utan men
för utredningen.

Rädda
Bamen, Svenska röda korset. Svenska OMEP-kommittén, Svenska ekumeniska
nämnden. De fria kristna samfundens råd, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges
Kristna Ungdomsråd har gjort gällande att flykting-bam i Sverige skiljs från
sina föräldrar på ett sätt som strider mot artikeln. Jag delar inte denna
uppfattning.

Artikelns
första två punkter handlar om ingripanden av familjerättslig eller
socialrättslig karaktär. Det framgår bl. a. genom förbehållet rörande ingrepp
som är nödvändiga för bamets bästa. Något förbud för fördragsslutande stater
mot att ha en lagstiftning, som tillåter omhändertagande av vuxna personer som
har minderåriga bam, är det inte fråga om.

Jag
kommer under artikel 37 att kommentera frågan humvida utlänningslagens
bestämmelser om tagande i förvar är förenliga med konventionen.

Enligt
artikel 10, punkt 1 skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att
resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på
ett positivt, humant och snabbt sätt och inte medföra negativa följder för de
sökande eller för medlemmar av deras familj.

Svenska
OMEP-kommittén nämner artikeln som en av de artiklar där

svensk praxis inte överensstämmer med konventionen. Svenska Ekume

niska Nämnden, De fria kristna samfundens råd, Sveriges frikyrkoråd och 40

Sveriges Kristna
Ungdomsråd ifrågasätter om svenska myndigheter tar Prop. 1989/90:107
tillräcklig hänsyn till bamets bästa när man bedömer familjeåterföreningsfall
i flyktingärenden.

Organisationema
pekar på den striktare tillämpning som nyligen införts beträffande asylreglema.
Jag vill därför framhålla att den nya tillämpning, varigenom krigsvägrare och
s.k. de factoflyktingar inte regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, inte
påverkar besluten när det gäller familjeåterförening.

Enligt
2 kap. 4 § 1 utlänningslagen (1989:529) får uppehållstillstånd ges till en
utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person.

Minderåriga
bam som har sina föräldrar i Sverige beviljas uppehållstillstånd om de inte
själva är gifta eller sammanboende. En förälder som har vårdnaden om ett bam,
som är svensk medborgare eller som har fått permanent uppehållstillstånd,
beviljas också som regel uppehållstillstånd. Detsamma gäller om föräldem
visserligen inte har del i vårdnaden men har umgängesrätt som utnyttjas på ett
sätt som visar att det finns en seriös bindning mellan föräldem och bamet.
Föräldrar och bam beviljas också uppehållstillstånd för att besöka varandra.

Sverige
torde sålunda uppfylla kraven i punkt 1.

Punkt
2 handlar om att bam, vilkas föräldrar är bosatta i olika stater, skall ha rätt
att upprätthålla personliga förhållanden och direkta kontakter med båda
föräldrama. Bamet och föräldrama skall ha rätt att lämna vilket land som helst,
innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett
land får endast vara underkastad vissa särskilt angivna inskränkningar.

Inte
heller på den här punkten föreligger det några problem vid en svensk
ratifikation.

Varie
svensk medborgare har en gmndlagsskyddad rätt att resa in i, vistas i och lämna
Sverige (2 kap. 7 och 8 §§ regeringsformen).

För
utländska medborgares vidkommande erfordas det enligt denna punkt endast en fri
rätt att lämna riket. Några inskränkningar av annat slag än sådana som
uttryckligen tillåts enligt konventionen förekommer inte i svensk lagstiftning
eller praxis.

När
det gäller den skyldighet som i artikel 11 åläggs en konventionsstat att
bekämpa intemationella olovliga bortföranden och kvarhållanden av bam kan
nämnas det bistånd utrikesdepartementet lämnar i enskilda fall samt lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.
m. och om överflyttning av bam.

Genom
lagen har två olika konventioner på området införlivats med svensk rätt. Det
gäller Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet
av avgöranden rörande vårdnad om bam samt om återställande av vård om bam samt
Haagkonventionen den 25 oktober 1989 om de civila aspektema på intemationella
bortföranden av bam. Anslutningen till Haagkonventionen innebär att det är
möjligt att mellan konventionsstater få överflyttat ett bam som olovligen har
förts bort från den stat där bamet hade sitt hemvist vid bortförandet eller som
olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.

Anslutningen
till Europarådskonventionen innebär att ett avgörande om 41

vårdnad som har meddelats
i en konventionsstat kan erkännas och verk- Prop. 1989/90:107 ställas i Sverige
och att ett svenskt avgörande får verkan i de andra konventionsstatema. Även
när en förälder har vårdnaden om sitt bam direkt på grund av lag och bamet
olovligen förs bort till en annan konventionsstat kan en överflyttning från
denna stat komma i fråga. Konventionen gäller endast barn som är under 16 år.

Enhgtartikel
12, punkt 1 skall konventionsstatema tillförsäkra bam som är i stånd att bilda
egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Bamets
åsikter skall därvid tiUmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och
mognad.

2
kap. 1 § regeringsformen tillförsäkrar alla medborgare, dvs. även bam (jfr SOU
1975:75 s. 185), rätten att fritt bilda egna åsikter och fritt uttrycka dessa.
I vilken utsträckning barnets åsikter skall tillmätas betydelse i frågor som
rör bamet är närmare reglerat i den lagstiftning som berörs. Förekommande
regler av detta slag är väl förenliga med de principer som artikeln ger uttryck
för. Som exempel kan nämnas att det i 4 kap. 5 § föräldrabalken som huvudregel
beträffande adoptioner slås fast att den som har fyllt 12 år inte får adopteras
utan eget samtycke. Enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken får ett bam höras inför
domstol i vårdnads- och umgänges-rättsmål om särskilda skäl talar för det och
det är uppenbart att barnet inte tar skada av det. När socialnämnden företar
utredning i dessa mål inhämtas också på lämpligt sätt bamets inställning.

Några
remissinstanser har i anslutning till artikel 12 tagit upp frågan om talerätt
för bam. Utredningen om bamens rätt har ägnat frågan stort utrymme och
föreslagit regler om talerätt för bam. En del remissinstanser har ställt sig
positiva till utredningens förslag men har ansett att det inte skulle vara
lämpligt med talerätt för bam under 15 år. I promemorian (Ds 1989:52) Vårdnad
och umgänge har frågan diskuterats och det har i anslutning därtill
framhållits att vårdnads- och umgängestvister beträffande bam som har fyllt 15
år sällan förekommer. De förslag som förs fram i promemorian syftar till att
bana väg för samförståndslösningar i så stor utsträckning som möjligt och
eftersom frågan om talerätt för bam till följd av promemorians förslag skulle
få en allt mindre aktualitet, har det i promemorian inte tagits upp något förslag
i den delen.

I
medborgarskapslagen finns en regel som tillgodoser kravet på hänsynstagande
till bamets åsikter. Vid förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan (2 a §)
för bam vars föräldrar inte är gifta med varandra fordras bamets samtycke om
bamet fyllt 15 år.

På
det straffprocessuella området finns särskilda regler för förhör med barn. Vid
huvudförhandling i brottmål i tingsrätt skall den tilltalade höras - eller i
vart fall få tillfälle att yttra sig - oavsett om det är fråga om ett barn eUer
inte.

Det
kan vidare nämnas att lagen (1988:609) om målsägandebiträde ger bl. a. ett bam
som är målsägande möjlighet att få ett eget juridiskt biträde. Ett sådant
biträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det finns skäl tiU det.
Det sistnämnda kan bli aktuellt exempelvis när ett bam har utsatts för brott av
någon anhörig.

Bestämmelsen
i artikel 12 motsvaras också av vad som gäller inom den 42

svenska
socialtjänsten. Jag vill hänvisa till bestämmelsen i 56 § social- Prop.
1989/90:107

tjänstlagen
som föreskriver att bam som har fyllt 15 år har rätt att själva

föra
sin talan i mål och ärenden enligt den lagen och att bam som är yngre

bör
höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att

bamet
inte tar skada av att höras. En motsvarande bestämmelse finns i

19
§ LVU (36 § nya LVU).

I
motsats till vad DO, Svenska röda korset. Rädda Bamen, Svenska OMEP-kommittén
och Svenska flyktingrådet gjort gällande anser jag att Sveriges praxis i
asylärenden är förenlig med kraven i denna artikel.

I
förarbetenariU 1989 års uUänningslagstiftning(prop. 1988/89:86 s. 81) framhålls
att myndighetema skall ta särskild hänsyn till bamens situation i asylärenden.
Bamen skall uppmärksammas som individer som kan ha egna skäl för
uppehållstillstånd.

Redan
i samband med polisens gmndutredning i ett asylärende utfrågas vårdnadshavaren
om de medföljande bamens förhållanden. Frågoma gäller bamens fysiska och
psykiska tillstånd samt eventuella egna asylskäl. Med utgångspunkt i den
information som lämnas avgör polisen om bamet självt skall höras.

Utanför
familjen är det främst inom skolans område som bam och ungdom i vanliga faU
hämtar sina egna erfarenheter av den för en demokrati gmndläggande principen
om varie individs rätt till åsiktsfrihet och till att få åsiktema tiUmätta
betydelse. Det är därför en av skolans huvuduppgifter att aktivt påverka
elevema till att omfatta demokratiska värderingar, synsätt och
förhållningssätt.

För
att skolan skall kunna förbereda elevema för ett framtida yrkes- och samhällsliv
där medbestämmanderätt, medansvar och demokratiska arbetssätt blivit allt
viktigare, har det ansetts nödvändigt att ge elevema ett betydande inflytande
och medansvar.

Sedan
år 1981 finns bestämmelser i olika skolförfattningar om skolans skyldighet att
fortlöpande informera och samråda med företrädare för elever och vårdnadshavare
om skolverksamheten.

Elevernas
rätt till inflytande och ansvar gäUer två områden, dels undervisningens
utformning och innehåll, dels skolans beslutsprocesser och dess arbetsmiljö i
vid mening.

Vad
gäller undervisningen föreskriver bl.a. läroplanen för gmndskolan ett betydande
elevinflytande. Lärare och elever skall tillsammans avgöra urvalet av stoff
inom föreskrivna huvudmoment. Elevema skall också vara med och planera hur lång
tid de vill ägna åt olika moment, vilka läromedel de skall använda, hur arbetet
skall organiseras samt besluta om längden på arbetspassen m. m.

I
gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen har nyligen införts en rätt för
eleverna att i skolkonferensen få delta i beslut i frågor som är av stor
betydelse för elevema. Till frågor av detta slag räknas bl. a. avgivande av
budgetförslag för den enskilda skolan, principer för användningen av tilldelade
medel, utläggning av läsåret, m. m.

Regeringen
har — som jag tidigare nämnt — nyligen i propositionen

(1989/90:61) om elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet föreslagit vissa änd

ringar i arbetsmiljölagen (1977:1 160). I propositionen föreslås att elever 43

på
grundskolans högstadium, i gymnasieskolan och studerande på högre Prop.
1989/90:107 utbildningsnivåer och i vuxenutbildning ges tillfälle att medverka
i arbetsmiljöarbetet på arbetsstället genom elevskyddsombud.

I
läroplanerna för de olika skolformerna kommer strävandena att förverkliga
idéerna om en icke-auktoritär skola till uttryck på flera sätt. 11, ex.
läroplanen för grundskolan framhålls bl.a. att gmndskolan är en del av
samhället, att läroplanen speglar demokratins samhällssyn och människosyn, att
skolans innehåll och arbetssätt skall befrämja denna samhälls- och människosyn
och att skolan har skyldighet att ge eleverna ökat ansvar och medinflytande i
takt med deras stigande ålder och mognad.

I
läroplanen sägs vidare att skolan skall fostra eleverna till ett demokratiskt
handlingssätt och att den skall utveckla sådana egenskaper hos eleverna som
kan bära upp och förstärka demokratins principer om tolerans, samverkan och
likaberättigande mellan människorna.

Artikel
13 stämmer väl med svenskt synsätt. Bestämmelserna i regeringsformen om
gmndläggande fri- och rättigheter gäller alla medborgare, barn som vuxna.
Enligt 2 kap. 1 § 1 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten
får under vissa förutsättningar begränsas genom lag. Vissa allmänna
förutsättningar anges i 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen.

Begränsning
får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Den får aldrig sträcka sig längre än vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen och ej
heller så långt att denna utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en
av folkstyrelsens gmndvalar. Begränsningar får inte heller göras enbart på gmnd
av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

De
allmänna fömtsättningarna kompletteras beträffande yttrandefriheten av
ytterligare föreskrifter som anger de ändamål för vilka begränsningar får
göras. I 2 kap. 13 § regeringsformen föreskrivs sålunda att yttrandefriheten
får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsöriningen, allmän
ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd och förebyggande och
beivrande av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet
begränsas. Slutligen anges att i övrigt får begränsningar av yttrandefriheten
ske endast om särskilda viktiga skäl föranleder det. En i Sverige bosatt
utlänning är i princip likställd med svensk medborgare i fråga om
yttrandefrihet. Utlänningars yttrandefrihet kan dock begränsas särskilt genom
lag.

Yttrandefriheten
i tryckt skrift regleras särskilt i tryckfrihetsförordning

en. Tryckfriheten innebär i korthet en rätt att utan föregående granskning

utge skrifter och en frihet att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter

utan andra begränsningar än vad som följer av de aUmänna bestämmelser

som finns i tryckfrihetsförordningen. Begränsningar i tryckfriheten finns

intagna i 7 kap. 4 § och 5 § tryckfrihetsförordningen. I 4 § upptas en

katalog av gärningar som — om de begås genom tryckt skrift och är

straffbara enligt lag — anses innefatta tryckfrihetsbrott. Det rör sig om 44

brott
mot rikets säkerhet, högmålsbrott, landsförräderi m.m., brott mot Prop.
1989/90:107 allmän ordning och ärekränkning. 5 § innebär att tryckfriheten
begränsas av bestämmelser i sekretesslagen och regler i vissa andra lagar om
tystnadsplikt för särskilda kategorier av personer.

Bestämmelserna
i artikel 14 om tanke-, samvets- och religionsfrihet avser rättigheter som i
Sverige tillgodoses i 2 kap. I § 6 regeringsformen och religionsfrihetslagen
(1951:680).

När
det gäller konventionens artikel 14, punkt 2, i vilken understryks föräldrars
eller vårdnadshavares rätt att ge barnet ledning kompletteras denna bestämmelse
av artikel 18, moment 4 i konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter. I denna artikel förpliktar sig konventionsstatema att respektera
föräldrars frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska
uppfostran, som står i överensstämmelse med föräldrarnas egen övertygelse.
Motsvarande bestämmelse finns också i artikel 2, första tilläggsprotokollet
till den europeiska konventionen om de mänskliga rättighetema (jfr också punkt
16.7 i det avslutande dokumentet från uppföljningsmötet i Wien 1986-1989 med
konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ESK).

I
grundskolan och gymnasieskolan är religionskunskap ett undervisningsämne.
Undervisningen är icke-konfessionell och skall behandla alla de stora
världsreligionerna samt andra livsåskådningar som kan vara aktuella att
behandla. Då kristendomen emellertid betytt mest för det svenska samhällets
religiösa liv och traditioner är det naturligt att undervisningen tar den
kristna livsåskådningen till utgångspunkt.

Med
hänvisning till den nu nämnda objektiva karaktären av religionsundervisningen
i svenska skolor ansågs något förbehåll inte behöva göras mot bestämmelsen i
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop. 1971:125 s. 37,
UU 13, rskr. 270). Till detta kommer att elever kan, om vårdnadshavaren kräver
det, få befrielse från att delta i den av gmndskolan anordnade
religionsundervisningen. Detta gäller ovillkorligt om en elev tillhör ett
trossamfund som har fått regeringens tillstånd att bedriva sådan undervisning
(3 kap. 12 § skollagen). Mot denna bakgmnd bör det inte finnas någon anledning
till betänkligheter när det gäller förhållandet mellan religionsundervisningen
i svenska skolor och artikeln.

Enligt
12 § religionsfrihetslagen görs anmälan om inträde i och utträde ur svenska
kyrkan av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt femton år krävs barnets samtycke.

Svea
hovrätt har i sitt remissvar anfört att åtminstone den som fyllt 15 år skall
anses ha nått sådan mognad att han eller hon själv skall ha rätt att ansöka om
in- och utträde. Hovrätten har därvid hänvisat till respekten för barnets rätt
till religionsfrihet och den målsättning som konventionen ger uttryck för.

Enligt
min mening torde de rättigheter som vårdnadshavarna har i den

svenska lagstiftningen falla inom ramen för de uppgifter som föräldrarna

tilläggs i konventionen om barnets rättigheter och konventionen om med

borgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska konventionen om

mänskliga rättigheter. Det bör understrykas att inträde i svenska kyrkan

mellan femton och arton år endast kan ske med den underåriges samtycke. 45

verade
av hänsyn till den aUmänna ordningen och den nationella säkerhe- Prop.
1989/90:107 ten.

Artikel
16 föreskriver bl. a. att inget bam får utsättas för godtyckliga eller olagliga
ingripanden i sitt privat- eUer familjeliv. Att ingen — bara eUer vuxen — får
utsättas för ingrepp av det slag som anges i artikel 16 är en av de
gmndläggande principema för en demokratisk rättsstat. I målsättningsstadgandet
i 1 kap. 2 § regeringsformen anges att det allmänna skall tillförsäkra män och
kvinnor lika rättigheter samt väma om den enskildes privat- och familjeliv. I 2
kap. 6 § regeringsformen finns bestämmelser om skydd mot husrannsakan och mot
undersökning av förtroliga försändelser m.m. Dessa rättigheter kan begränsas
endast genom lag och för sådan inskränkning gäller samma fömtsättningar som jag
har berört i anslutning tiU artikel 15.

Det
skydd som regeringsformen sålunda tillförsäkrar medborgarna ligger sedan till
gmnd för de bestämmelser som närmare reglerar de förfaranden som innebär
ingrepp i den enskildes privat- eller familjeliv. Det skydd som artikeln avser
att skapa finns således i exempelvis rättegångsbalkens regler om husrannsakan,
liksom i de regler i LVU och LSPV som behandlar ingrepp i den enskildes
rättssfar.

Artikeln
tar närmast sikte på förhållandet mellan staten och det enskilda bamet. Som jag
sagt i anslutning till artikel 3 har bam rätt till ett allt starkare
integritetsskydd i takt med bamets stigande ålder. Detta gäller även i
förhållande till vårdnadshavama, föräldrama. Det förtjänar därför att upprepas
vad departementschefen anför i propositionen med förslag till de nuvarande
vårdnads- och umgängesreglema i föräldrabalken (prop. 1981/82:168 s. 60).

Enligt
departementschefen kan rätten till privatliv och skydd mot insyn inte vara
absolut. Inskränkningar måste tålas och accepteras för att vårdnadshavarna
skall kunna fullgöra sin tillsynsskyldighet. Vårdnadshavarna kan t.ex. behöva
genomsöka bamets privata tillhörigheter eller t.o.m. öppna brev som har
adresserats till barnet, om det behövs för att skingra eller få bekräftat
misstankar om att bamet deltar i något som kan vara skadligt för barnet eller
på annat sätt är olämpligt.

Till
detta vill jag för egen del lägga att det i det enskilda fallet får bli en
avvägning mellan respekten för bamets integritet och vårdnadshavarens
skyldighet att ta ansvar för bamet. Departementschefens uttalande ger sålunda
inte utrymme för att exempelvis utöva någon regelmässig brevcensur gentemot
ett äldre barn utan gmndad misstanke om att allt inte står rätt till.

När
det gäller förhållandet mellan vårdnadshavaren och barnet vill jag också nämna
14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). Bestämmelsen innebär att
sekretess för uppgift till skydd för underårig även gäller i förhållande till
vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det kan antas att den
underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren.

1
artikel 17 betonas den viktiga uppgift som massmedierna utför och

betydelsen av att barn får tillgång till information och material från såväl

inhemska som utländska källor. 47

Svea hovrätts yttrande
innehåller emellertid en mer principiell fråga. Prop. 1989/90: 107 Denna
bör dock inte lösas i detta sammanhang. Jag kan emellertid nämna att frågan om
reglerna för medlemskap i svenska kyrkan för närvarande är föremål för översyn
av en utredning inom kyrkan.

Vissa begränsningar i rätten att utöva sin religion finns intagna i
religionsfrihetslagen. I dess I § tillförsäkras envar frihet att utöva sin
religion, om han inte därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän
förargelse. Enligt 3 § gäller för offentlig gudstjänst inga andra hinder än
sådana som i allmänhet är stadgade för allmänna sammankomster. Dessa regler
finns i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Enligt 3§ får allmän
sammankomst inte utan tillstånd hållas på platser som på visst närmare angivet
sätt utgör allmän plats. Tillstånd får vägras endast om det är nödvändigt med
hänsyn till trafik eller allmän ordning. De angivna inskränkningarna och övriga
som kan förekomma (jfr prop. 1975/76:209 s. 114 ff och artikel 9 punkt 2 den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna) torde stå väl i
överensstämmelse med konventionens krav enligt artikel 14 punkt 3.

Artikel
15 behandlar barnets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sammankomster.

Varje
medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna
tillförsäkrad föreningsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Föreningsfriheten definieras som en frihet att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften. Med mötesfrihet avses frihet att anordna och
bevista sammankomster för upplysning, meningsyttring eller liknande syften
eller för framförandet av konstnärliga verk. Demonstrationsfriheten innebär
frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.

Föreningsfriheten,
mötesfriheten och demonstrationsfriheten får under vissa särskilda
förutsättningar (samma fömtsättningar gäller beträffande inskränkning av
yttrandefriheten) begränsas genom lag. Fömtsättningarna kompletteras av
ytterligare föreskrifter som närmare anger de ändamål för vilka inskränkningar
i friheterna får göras. Mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av
hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller
till trafiken (2 kap. 14 § regeringsformen). I övrigt får dessa friheter
inskränkas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas
verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt urspmng.

De
regler som enligt de nämnda principerna inskränker utövandet av mötes- och
demonstrationsfriheten återfinns i lagen om allmänna sammankomster. Dessa
regler står i överensstämmelse med det utrymme som konventionstexten (jfr också
artikel 11 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna) lämnar
för hänsynstagande till den allmänna ordningen.

De
bestämmelser som innebär inskränkningar i föreningsfriheten finns i 18 kap. 4 §
brottsbalken (olovlig kårverksamhet). Bestämmelserna är moti-

46

Enligt det krav som
uttrycks i punkt a) skall konventionsstatema upp- Prop. 1989/90:107 muntra
massmediema att sprida information och material av socialt och kulturellt värde
för bam i enlighet med andan i artikel 29.

I
vårt land står massmediema fria från staten och får fritt ägna sig åt
nyhetsförmedling, kritik och opinionsbildning. De spelar därmed en betydelsefull
roll i den demokratiska processen.

För
Sveriges Radio-koncemens programföretag gäller även vissa särskilda regler.
Det är fråga om dels föreskriftema i radiolagen (1966:753) och
radioansvarighetslagen (1966:756), dels bestämmelsema i de avtal som har
träffats mellan staten och företagen.

I
radiolagen föreskrivs att programföretagens sändningsrätt skall utövas
opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrande- och
informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Radiolagen anger
också att programföretag i programverksamheten skall hävda det demokratiska
statsskickets gmndidéer samt principen om alla människors lika värde och den
enskilda människans frihet och värdighet.

Radioansvarighetslagen
innehåller särskilda regler om straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar
för vad som förekommer i programföretagens sändningar. Lagen innebär i princip
att bara en person — programutgivaren — är straffrättsligt ansvarig. Det skall
finnas en programutgivare för varie program med uppgift att förebygga
yttrandefrihetsbrott i programmet. Ingenting får sändas mot hans vilja.

Bestämmelsema
i avtalen mellan staten och programföretagen innebär att programverksamheten
skall bedrivas med beaktande av ljudradions resp. den fria åsiktsbildningens
och kulturens utveckling. Programmen skall enligt bestämmelsema bl.a. ge
kunskaper och upplevelser samt förmedla erfarenheter. De skall också utformas
så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning
tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning.

Även
mindre gmppers intressen skall i görligaste mån tillgodoses. Programutbudet
skall vidare som helhet präglas av fortbildningsambitioner. Det skall också
utformas så att utrymme ges åt en mångfald av åsikter och meningsinriktningar
och så att hänsyn tas till olika fömtsättningar hos hela befolkningen. Sveriges
Utbildningsradio har som särskild uppgift att bedriva programverksamhet inom
bl.a. områdena förskola och ungdomsskola.

På
filmområdet finns inte några författningsbestämmelser som motsvarar stadgandet
i punkt a). Ändå kan den statliga filmpolitiken sägas vara i samklang med
stadgandet. De statliga bidrag som utgår för filmkulturella insatser bland bam
och ungdom syftar till att öka barns möjligheter att se film på biograf och att
delta i medieundervisning. Statliga medel utgår även till främjandet av
spridning och visning av värdefull film för bam och ungdom.

I
1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 419) föreslås

att bidraget till lokalt arbete med video permanentas. Detta stöd bör

främst avse verksamheter med inriktning på bam och ungdom och syfta

till att förbättra möjlighetema för dessa gmpper att på egen hand arbeta

med den rörliga bilden som uttryckssätt. 48

I
enlighet med bestämmelsema i det avtal som staten träffat med film- Prop.
1989/90:107 och videobranschen avsätts medel för stöd till distribution av
värdefulla videogram i syfte att öka möjligheterna för den enskilde att få del
av ett kvalitativt och varierat utbud av film på video. Enligt avtalets
bestämmelser skall stöd till videogram för barn och ungdom särskilt uppmärksammas.

På
litteraturområdet finns särskilda bestämmelser i förordningen (1978:490) om
statligt litteraturstöd som reglerar det statliga stödet till bokutgivning.
Sålunda finns bl.a. särskilda stödordningar för utgivning av barn- och
ungdomslitteratur resp. bam- och ungdomsserier. Litteraturstödet syftar
ytterst till att tillförsäkra den enskilde medborgaren en bred och kvalitativt
värdefull bokutgivning som ger möjlighet till ökad kunskap och kulturell
upplevelse. Ett särskilt distributionsstöd utgår enligt förordningen (1981:445)
om statligt stöd till distribution av böcker till sådana titlar som erhållit
litteraturstöd.

Vad
som här anförts innebär att Sverige kan ställa sig bakom punkt a.

När
det gäller punkt b) kan konstateras att Sverige på olika sätt söker uppmuntra
intemationellt samarbete rörande produktion, utbyte och spridning av material
från olika kulturer och nationella och intemationeUa källor.

Den
självständighet som programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen åtnjuter
innebär att företagen själva deltar i det intemationeUa samarbetet på radio-
och TV-området. De avtal som träffats om programverksamheten innebär att
sådant samarbete uppmuntras. Genom arbetet i intemationella organ uppmuntras
också samarbetet så långt programföretagens självbestämmanderätt tillåter.

Även
på litteraturområdet uppmuntras intemationeUt samarbete genom att
översättningar från främmande språk kan erhålla stöd tack vare bestämmelsema i
den nyss nämnda litteraturstödsförordningen. Ett särskilt stöd för översättning
av svensk modem skönlitteratur till de stora europeiska språken utgår också.

Bestämmelsema
i punkt c), som innehåller ett krav på att produktion och spridning av
bamböcker skall uppmuntras, kan godtas. Återigen kan hänvisas till förordningen
om statligt litteraturstöd och de nämnda stöd-ordningama för bam- och
ungdomslitteratur resp. tecknade serier för bam och ungdom.

Bestämmelsema
i punkt d) innebär att särskild hänsyn skall tas till de språkliga behoven hos
ett bam som tillhör en minoritetsgmpp eller en urbefolkning.

Enligt
avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncemens moderbolag skall koncernen i
programverksamheten ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter.

Motsvarigheten
på litteraturområdet utgörs av den stödordning som inrättats för lättläst litteratur
på punkt och tal och för litteratur på invandrar- och minoritetsspråk.

Punkt
e) tar fasta på att bam bör skyddas mot information och material

som är till skada för bamets välfärd. Detta stadgande har sin svenska

motsvarighet i de bestämmelser om förhandsgranskning av filmer som 49

4
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 107

finns i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biograf- Prop. 1989/90:107

förestäUningar m.m.
(biografförordningen). Dessa innebär bl.a. att en

film eller en filmdel, som
är avsedd att visas offentligt för bam, inte får

godkännas i den mån den
kan vålla bam under sju år, elva år resp. femton

år psykisk skada. I prop.
1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder

m.m. som lämnats till
riksdagen tidigare i år föreslås att nuvarande

åldersgränser skall
behållas i fråga om filmer och videogram som får visas

offentligt för bam. Enligt
förslaget bör regleringen emellertid mjukas upp

så att ett bam som är i
sällskap med en vuxen får se filmer och videogram

som har godkänts för bam i
den närmaste högre åldersgmppen. Detta skall

dock inte gälla för filmer
och videogram avsedda för publik över femton

år.

I
propositionen föreslås vidare att biografcyrån skall utöva tillsyn över
videogrammarknaden med hjälp av en regional tillsynsorganisation. Vidare
föreslås att ett råd mot skadliga våldsskildringar skall inrättas. Rådet skall
samordna insatser från myndigheter, organisationer och näringsliv mot skadliga
våldsskildringar. Rådet skall också ta initiativ till utbildning och information
om våldsskildringar. På sikt ses just bams och ungdomars egen kunskap och
förmåga att hantera våldsskildringar som det bästa skyddet mot skadliga
effekter av dessa.

I
detta sammanhang bör också nämnas brottsbalkens regler i 16 kap. 10 b § om
olaga våldsskildring. I den nämnda propositionen föreslås bl.a. att även vissa
former av oaktsam spridning av sådan skildring straffbeläggs.

För
Sveriges Radio-koncemens del ligger skyddet redan i de aUmänna programreglema,
t. ex. den regel som säger att programverksamheten skall bedrivas med beaktande
av ljudradions resp. televisionens centrala ställning i samhället.

Inte
heller punkt e) innebär således något hinder för ratificering för Sveriges
del.

I
detta sammanhang bör också nämnas att Sverige har undertecknat, men ännu inte
ratificerat Europarådets konvention om gränsöverskridande television.
Konventionen innehåller minimiregler för innehållet i gränsöverskridande
TV-sändningar. Vissa av dessa regler tar särskilt sikte på att skydda bams och
ungdomars intresse. I artikel 7 punkt 2 stadgas att program som kan skada bams
eller ungdomars kroppsliga, själsliga eller moraliska utveckling inte får
sändas på tider då det är troligt att bam och ungdomar ser programmen. Artikel
11 punkt 3 handlar om reklaminslag som riktar sig till bam eller där bam
förekommer. Sådana inslag får inte innehålla något som kan skada bams intressen
och skall ta hänsyn till bams särskilda känslighet.

Mot
bakgmnd av vad som här har anförts om Sveriges inställning till bams
rättigheter kan konstateras att bestämmelsema i artikel 17 är godtagbara från
svensk synpunkt.

Föräldrabalkens
regler bygger på den princip som slås fast i artikel 18, punkt I nämligen att
föräldrama har ett gemensamt ansvar för bamets uppfostran och utveckling.

Den
som har vårdnaden om ett bam (båda föräldrama eller en av dem,

såvida inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förord- 50

nade
förmyndare) har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och Prop.
1989/90:107 skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god
fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet
får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning
och utbildning (6 kap. 2 § föräldrabalken).

Vårdnadshavarens
ansvar för att tillgodose barnets behov av umgänge med en förälder som av någon
anledning är skild från vårdnaden är särskilt reglerat i föräldrabalken (6 kap.
15 §).

Riksförbundet
BRIS — Barnens Rätt I Samhället har i sitt remissyttrande tagit upp ett
förslag om föräldrasamtal, innebärande att alla föräldrar som separerar och som
har barn under 15 år skulle kunna vända sig till närmaste socialkontor för
samtal. Syftet med samtalen skulle vara att ge information om föräldrarnas
gemensamma ansvar och barns behov vid separationer. Det är givetvis en
angelägen sak att sådan information verkligen når de föräldrar som har
separerat eller står i begrepp att separera. Enligt min mening bör sådan
information kunna ges inom ramen för familjerådgivningen.

I
departementspromemorian (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge behandlas vissa
frågor om vårdnad och umgänge. Promemorian har som utgångspunkt att det
typiskt sett är bäst för barnet om föräldrarna kan enas i dessa frågor. De
förslag som läggs fram syftar till att bana väg för samförståndslösningar i så
stor omfattning som möjligt. I detta syfte föreslås att samarbetssamtal skall
erbjudas föräldrar i alla kommuner och att en domstol i mål om vårdnad eller
umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till att samarbetssamtal kommer
till stånd.

Det
föreslås vidare att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga inte blott när
föräldrarna är ense om det utan även om ingen av dem helt motsätter sig en
sådan vårdnadsform. Ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnd i samband med att faderskapet fastställs. För de fall
då gemensam vårdnad inte är aktuell utan ena föräldern skall anförtros
vårdnaden skall domstolen som hittills avgöra frågan om vem som skall ha
vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Det föreslås en uttrycklig
bestämmelse om att domstolen därvid skall fästa särskilt avseende vid barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Den regeln får betydelse
bl. a. vid umgängessabotage. I anslutning till reglerna om vårdnad och umgänge
föreslås att vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget.

Vidare
föreslås att en erinran tas in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också
efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose
det behov av stöd och hjälp som kan föreligga. Vidare innehåller promemorian
vissa förslag som tar sikte på förfarandet i vårdnadsmål. De berörda förslagen
föreslås i promemorian träda i kraft den 1 oktober 1990. Promemorian har
remissbehandlats och övervägs nu i justitiedepartementet.

Som
redan framgått av vad jag sagt i avsnitt 3.2 bygger även den svenska

51

socialtjänstlagstiftningen
på att det är föräldrarna som i första hand ansva- Prop. 1989/90:107 rar
för barnets uppfostran och utveckling.

I
anslutning till bestämmelserna i punkt 2 om statens skyldighet att bistå
föräldrarna vill jag peka på föräldraförsäkringen som bygger på principen om
ett gemensamt vårdansvar för föräldrarna. Genom lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn, m.m. samt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän
försäkring har förvärvsarbetande föräldrar i Sverige goda möjligheter att vara
lediga för att ta hand om sina barn. Denna rätt kan utnyttjas av båda
föräldrarna. Föräldrapenning motsvarande föräldems sjukpenning, dvs. normalt 90
procent av inkomsten, utgår under ett års tid. Därutöver har en förälder rätt
att vara ledig med föräldrapenning på garantinivå (60 kr) under 90 dagar.
Ledigheten kan tas ut som heltids- eUer deltidsledighet under barnets åtta
första levnadsår.

Obetald
rätt till ledighet kan utnyttjas av båda föräldrarna. Sådan rätt föreligger
till dess bamet fyllt ett och ett halvt år. En förälder har också rätt att
minska sin arbetstid tiU trekvartstid till dess barnet fyllt åtta år eller
avslutat det första skolåret.

Riksdagen
har beslutat om en successiv utbyggnad av föräldraförsäkringen så att en
förälder skall kunna vara hemma med föräldrapenning på sjukpenningnivå i
sammanlagt ett och ett halvt år. I årets budgetproposition (1989/90:100 bil.
7) har regeringen som ett led i denna utbyggnad föreslagit att de tre månader
som nu ersätts med 60 kr per dag i stället skall ersättas med föräldrapenning
på sjukpenningnivå.

Utöver
vad som nu redovisats kan en förälder vara hemma för vård av ett sjukt barn
under 90 dagar per barn och år. 1 propositionen 1989/90:100 bil. 7 har
regeringen föreslagit en utvidgning till 120 dagar per barn och år från den 1
juli 1990.

De
generösa reglerna om ersättning till föräldrar som är lediga från sitt arbete
för vård av barn har varit en förutsättning för kvinnornas deltagande i
arbetslivet. I synnerhet de minsta barnen behöver vara nära sina föräldrar. Det
finns inte något annat land där föräldrar genom stöd från det allmänna har
möjlighet till en så lång betald ledighet för att ta hand om sina barn.

Jämställdhetsombudsmannen
har pekat på vissa bestämmelser i 4 kap. lagen om allmän försäkring och gjort
gällande att de påverkar föräldrarna i beslutet om vilken av dem som skall
utnyttja rätten till ledighet. Den ena regeln som hon pekar på är 4 kap. 6 §
sista meningen. Den ger gravida kvinnor rätt att behålla en förmånlig nivå på
föräldrapenningen även efter en lång ledighet. Någon sådan rätt tillkommer inte
en man som är ledig för vård av barn. Det andra förhållandet som
jämställdhetsombudsmannen velat belysa rör beräkningen av föräldrapenningen
vilken anges missgynna en förälder som retroaktivt skulle ha fått höjd lön om han
eller hon varit i tjänst. Slutligen har jämställdhetsombudsmannen föreslagit en
översyn av förhållandet mellan reglerna om föräldrapenning samt
föräldraledighet och reglerna om allmän tilläggspension.

Vad
jämställdhetsombudsmannen här fört fram torde knappast påverka

bedömningen av om Sverige uppfyller konventionens krav. Jag vill emel

lertid när det gäller betydelsen av att båda föräldrarna i detta sammanhang 52

tar
sitt ansvar för barnen nämna att det i årets budgetproposition fömt- Prop.
1989/90:107 skickats förslag om att ytterligare medel avsätts för
informationsinsatser i syfte att öka pappornas uttag av föräldrapenning.

Jämställdhetsombudsmannen
har gjort gällande att den regel till skydd mot omplacering av en förälder i
dennes anställning som finns i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn, m. m. är alltför svag för att garantera föräldrar de rättigheter som
ges i denna lag. Frågan om en omformulering av denna bestämmelse diskuterades i
propositionen 1988/89:69 om utbyggnad av föräldraförsäkringen och förstärkt
föräldraledighet (bilaga 2 avsnitt 2.1.3). Chefen för
arbetsmarknadsdepartementet förklarade därvid att hon ville avvakta pågående
utredningsarbete och att frågan fick övervägas i ett senare sammanhang. Det
utredningsarbete som avsågs är ännu inte avslutat.

Det
är angeläget att föräldrar som utnyttjar sin rätt till ledighet för vård av
barn inte missgynnas på arbetsplatsen. Redan nu finns aUtså en regel som
förbjuder omplacering. Enligt min mening är den regeln tillräcklig för att
Sverige skall uppfylla de krav som konventionen ställer genom innehållet i
punkt 2.

Beträffande
bestämmelsen i punkten 3 om barnomsorg kan nämnas att varje kommun enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen åläggs ett ansvar för att bedriva förskole-
och fritidshemsverksamhet för de barn som stadigvarande vistas i kommunen.
Kommunerna skall dessutom genom en planmässig utbyggnad av förskole- och
fritidshemsverksamheten söria för att de barn som på gmnd av bl. a.
föräldrarnas förvärvsarbete behöver viss extra omvårdnad i vissa fall får det.
Kommunerna är också skyldiga att anta en plan för förskole- och
fritidshemsverksamheten. Statsbidrag lämnas till kommunal barnomsorg enligt
förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg.
Regeringen har vidare i den av riksdagen antagna propositionen (1984/85:209) om
förskola för alla bam angett som målsättning att senast år 1991 genom
planmässig utbyggnad åstadkomma en fullt utbyggd barnomsorg för alla barn från
ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan.

Genom
omsorgslagen har utvecklingsstörda och bamdomspsykotiska barn och ungdomar bl.
a. rätt till kortidstillsyn före och efter skoldagen och under lovdagar.

I
artikel 19 behandlas statens skyldigheter när det gäller att motverka övergrepp
och vanvård av barn i bl.a. familjen. I skrämmande stor utsträckning är det
även i vårt land inom familjen som barn blir utsatta för de grövsta formerna av
övergrepp. Undersökningar tyder också på att vi riskerar att få en — om än
förhållandevis liten — grupp i samhället, där sociala och andra problem förs
vidare från generation till generation. Samhället har ett särskilt ansvar mot
barnen i dessa gmpper för att detta sociala arv bryts.

För
svensk del torde artikeln inte medföra några problem när det gäller

regelverkets överensstämmelse med konventionens krav. Artikeln får sna

rare tjäna som utgångspunkt i den debatt som vi ständigt måste föra om

huruvida vi verkligen gör vad vi kan för de barn och ungdomar som

artikeln tar sikte på. Särskilt när det gäller barn som utsätts för övergrepp 53

inom
familjen har vi att göra med en gmpp som tillhör de mest utsatta och Prop.
1989/90:107 försvarslösa. Det är här fråga om ett svek från de människor som är
gmndvalen för ett bams trygghet, nämligen föräldrarna.

Ur
svensk synpunkt hade det varit önskvärt om konventionen hade innehållit en
artikel med ett uttryckligt förbud mot aga. Det visade sig emellertid i
konventionsarbetet inte finnas fömtsättningar för en sådan bestämmelse. Artikel
19 riktar sig emellertid mot alla former av fysisk och psykisk misshandel av
bam som står under någons vård. Bestämmelsen kompletteras sedan på skolans
område av stadgandet i artikel 28 punkt 2 om att skoldisciplin skall
upprätthållas på ett sådant sätt att bamets mänskliga värdighet respekteras.
Artikel 36 som vänder sig mot utnyttjande av bam i allmänhet kan också sägas
beröra denna fråga. Artikel 37, slutligen, förbjuder fömedrande behandling
eller bestraffning.

Utifrån
straffrättslig synpunkt är främst av intresse brottsbalkens bestämmelser om
misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ vilka täcker fysisk misshandel och orsakande av
mera påtagliga former av psykiskt lidande. Även bestämmelsen om vållande av
kroppsskada eller sjukdom i 3 kap. 8 § kan vara tillämplig i vissa faU.

Bestämmelserna
om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken innehåller vissa stadganden till skydd
särskilt för barn och ungdomar. Vad gäller artikel 19 kan hänvisas till 6 kap.
4 § om sexuellt utnyttjande av underårig. I bestämmelsen föreskrivs straff för
den som har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är hans
avkomling eller står under hans fostran eUer för vars vård eller tillsyn han
har att svara på gmnd av myndighets beslut.

I
detta sammanhang bör också nämnas den översyn av kriteriema för gradindelningen
av sexualbrott mot barn som för närvarande sker inom justitiedepartementet.
Översynen sker på gmndval av en departementspromemoria (Ds 1989:6), som
nyligen remissbehandlats, och syftar till att markera allvaret när det gäller
sådana övergrepp mot bam. Vidare får jag hänvisa till vad jag anfört i avsnitt
3.2 om det projekt som bedrivs av brottsförebyggande rådet och om de allmänna
råd som socialstyrelsen inom kort utkommer med.

När
det gäller socialtjänsten är det i första hand socialnämnden som skall verka
för att bam och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden.

Nämnden
skall i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och ungdomar samt med särskild
uppmärksamhet följa utvecklingen hos de barn och ungdomar som har visat tecken
till en ogynnsam utveckling. Nämnden skall också i nära samarbete med hemmen
sörja för att bam och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det
skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar
det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Till skydd för den unge har
samhället också ålagts en skyldighet att i sådana situationer som omnämns i
artikeln under vissa fömtsättningar bereda bam och ungdomar vård även i fall då
det inte går att få samtycke till vården.

1
detta sammanhang förtjänar att särskilt nämnas 71 § socialtjänstlagen

(ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 1990, se prop. 1989/90:28) som ålägger 54

myndigheter och
sjukvårdspersonal m. fl., som i sin verksamhet får uppgif- Prop.
1989/90:107 ter om bam och ungdom, att anmäla till socialnämnden när det
föreligger misshandel av bam eller andra omständigheter som motiverar
ingripande av socialnämnden tiU bamets skydd.

Jag
kan också nämna en nyligen upprättad promemoria inom justitiedepartementet (Ds
1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet. I promomorian
föreslås bl. a. att sekretesslagen ändras så att hälso-och sjukvårdssekretess
inte hindrar att uppgifter om bam och ungdomar lämnas mellan myndigheter inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för att den enskilde
skall få nödvändig vård eller behandling.

Det
bästa skyddet mot övergrepp mot bam är naturligtvis att göra det möjligt för
föräldrama att vara bra föräldrar och därigenom hindra försummelse av och
övergrepp mot bamet. Föräldrautbildningen, som Sverige är tämligen ensamt om,
har härvid en stor roll att spela. Jag återkommer tiU denna i anslutning till
artikel 24.

Även
den öppna förskolan får ses i detta sammanhang. Verksamheten intar något av en
särställning inom den kommunala barnomsorgen genom att den i lika hög grad
vänder sig till bam som till deras vårdnadshavare. Utbyggnaden av den öppna
förskolan har inneburit att det i aUt fler bostadsområden skapats naturiiga
träffpunkter för föräldrar med småbarn, där man under ledning av pedagogiskt
utbildad personal gemensamt kan utveckla olika typer av verksamheter.

Under
senare år har det dessutom i olika bostadsområden växt fram gmppverksamheter
som direkt vänder sig till föräldrar som på gmnd av sin sociala situation är i
behov av särskilt stöd, t. ex. unga ensamstående mödrar. Sådana
stödverksamheter drivs ofta i samverkan mellan bamhälsovård, socialtjänst och
öppen förskola.

Jag
vill i sammanhanget även nämna det upplysnings- och utbildningsarbete som
bedrivs av ideella organisationer. Deras insatser har bidragit till en ökad
medvetenhet kring problem som rör bammisshandel och sexuella övergrepp mot bam.
Den verksamhet som bedrivs av ideella organisationer som arbetar för bam i
utsatta situationer kommer även i framtiden att vara av stor betydelse.
Organisationema erhåller stöd på lokal basis för den lokala verksamheten. De är
dock beroende av en fungerande central organisation, bl. a. för
utvecklingsarbete i olika avseenden. Regeringen har därför i årets
budgetproposition föreslagit att det statliga stödet till dessa organisationer
skall utökas.

Beträffande
bestämmelsema i punkten 2 kan jag nämna att det på flera orter finns lokala
samrådsgmpper, där representanter för socialtjänst, bam- och ungdomspsykiatri
samt polis och åklagare i förekommande fall samarbetar i enskilda ärenden som
gäller misstänkta sexuella övergrepp. På flera håll i landet finns dessutom s.
k. länsgmpper för bammisshan-delsfrågor. Gmppema utformar handläggningsmtiner
för ärenden som rör misstänkt bammisshandel eller misstänkta sexuella övergrepp
mot bam. De svarar som regel även för information och utbildning till berörda
myndigheters handläggare av enskilda ärenden.

Med
stöd av statliga medel pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom

socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Detta rör såväl det förebyggan- 55

de arbetet som själva
behandlingsarbetet. Gemensamt för mycket av ut- Prop. 1989/90:107 vecklingsarbetet
är inriktningen på familjebehandling med utgångspunkt från barnets behov av
närhet, stabilitet och kontinuitet. I detta sammanhang vill jag särskilt
betona vikten av att utgå från ett bamperspektiv vid utformningen av olika
stöd- och behandlingsinsatser för föräldrar och bara. Kunskapen om barns
gmndläggande behov behöver spridas till aUa de personer som på olika nivåer är
involverade i arbetet på att motverka att barn far illa.

I
artikel 20 stadgas om altemativ omvårdnad, vilket är vad som kommer i fråga för
bl. a. ensamma flyktingbarn, dvs. flyktingbam som kommit hit till Sverige utan
någon vårdnadshavare eller annan vuxet stöd.

Bestämmelsema
i artikeln tillgodoses genom bestämmelsema i 22 § socialtjänstlagen vari
föreskrivs att socialnämnden skall söqa för att den som behöver vårdas eller bo
i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård
eller boende. Socialnämnden har också, enligt samma paragraf, ett ansvar för
att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna
får god vård. Bestämmelser i 4 § omsorgslagen ger en rätt till boende i
familjehem eller elevhem samt korttidsvård för utvecklingsstörda och
barndomspsykotiska bam och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet.

Svenska
ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd och Sveriges frikyrkoråd
anser att det är en stor risk att man i samband med placering av bam från
minoritetsgmpper bortser från deras behov av att komma till en familj med samma
kultur och religion. Sveriges Kristna Ungdomsråd framför liknande synpunkter.
Med anledning härav vill jag framhålla att socialnämnden i samband med val av
familjehem skall göra en gmndlig utredning och en lämplighetsbedömning av
familjehemmet. Därvid skall beaktas också föräldrarnas situation när det gäller
t. ex. kulturella och religiösa förhållanden.

Jag
vill också hänvisa till föredragande departementschefens uttalanden i
propositionen om ny LVU att bams rätt till kontinuitet och stabilitet bör vara
ett övergripande mål för alla hjälpinsatser, oavsett om det gäller stöd i
hemmet eller vård utom hemmet. I propositionen betonas även bams och ungdomars
rätt till respekt för och kontakt med sin egen historia och sin sociala och
kulturella bakgmnd (prop. 1989/90:28 s. 52 f.). I detta sammanhang kan också
nämnas att socialstyrelsen i allmänna råd (1986:2) om individinriktade insatser
i invandrarfamiljer betonar att socialnämnden i första hand bör sträva efter
att placera bamet i ett familjehem med samma kulturella, etniska och språkliga bakgmnd
som bamet. Om det inte går att finna något sådant lämpligt familjehem, får
placeringen ändå inte leda till att bamet avskärs från sitt urspmng. I de fall
ett bara av utländskt urspmng placeras i ett svenskt familjehem är det av
särskild vikt att en konkret plan görs upp för hur baraet skaU bibehålla
kontakten med sitt urspmng.

Inom
socialstyrelsen pågår för närvarande en kartläggning av de ensam

ma flyktingbarnens situation. Kartläggningen sker i form av en enkät till

landets samtliga kommuner. Kartläggningen kommer bl. a. att visa vilken

placeringsform som används, hur det förhåller sig med förordnande av

god man för bamet i fråga och vilka problem som föreligger. 56

När
det gäller den i punkt 3 omnämnda formen av omvårdnad, kafalah i Prop. 1989/90:107
islamsk rätt kan den sägas innebära att ett bam uppfostras hos fosterföräldrar,
som intar föräldramas stäUning i förhållande till bamet, men att baraet trots
detta behåller sina rättsliga relationer, såsom namn och arvsrätt, till sina
biologiska föräldrar.

De
krav beträffande adoption som ställs under artikel 21, punkt a) motsvaras helt
av bestämmelseraa i 4 kap. föräldrabalken. Beslut om adoption fattas av allmän
domstol och beslutet kan överklagas. Rätten skall pröva om det är lämpligt att
en adoption äger mm. Tillstånd tiU adoptionen får ske endast om adoptionen är
tiU fördel för bamet och sökanden har uppfostrat baraet eller avser att göra så
eller om det annars finns särskild anledning till adoptionen med hänsyn till
det personliga förhållandet mellan sökanden och bamet. Den som inte fyllt 18 år
får inte adopteras utan föräldramas samtycke. Den som har fyllt 12 år får inte
adopteras utan eget samtycke. I vissa undantagssituationer behövs inte
samtycke. I ärende om adoption skall rätten inhämta upplysningar om bamet och
sökanden och humvida vederlag eller bidrag till bamets under-håU är givet eller
utfäst. Om bamet inte har fyUt 18 år, skall yttrande inhämtas från
socialnämnden i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från socialnämnden
i den kommun där den som har vårdnaden om bamet är kyrkobokförd.

Under
punkt b) fömtsätts att intemationeU adoption skall kunna komma i fråga om bam
inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland. Genom bestämmelser i
bl.a. lagen (1971:796) om intemationella rättsförhållanden rörande adoption,
lagen (1979:552) om intemationeU adop-tionshjälp och lagen (1988:1463) om
bidrag vid adoption av utländska bara ges möjligheter att ta emot adoptivbarn
från länder där bamen av olika anledningar inte kan tas om hand.

Den
som avser att ta emot ett utländskt bam i sitt hem i syfte att adoptera det
måste enligt 25 § socialtjänstlagen inhämta socialnämndens medgivande tiU att
ta emot bamet, innan bamet lämnar sitt hemland. Nämnden gör härvid en bedömning
av om de blivande adoptivföräldrama kan antas kunna ge bamet en god vård och
fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Innan socialnämnden
beslutar i en fråga om medgivande, skall nämnden pröva om det förmedlingssätt
som sökanden kommer att använda sig av är tillförlitligt eller inte. I den
frågan skaU nämnden inhämta yttrande från statens nämnd för intemationeUa
adoptionsfrågor (NIA), om detta inte är uppenbart obehövligt.

NlA:s
verksamhet regleras i förordningen (1988:1 128) med instmktion för statens nämnd
för intemationeUa adoptionsfrågor. NIA har till uppgift bl. a. att underlätta
adoption i Sverige av utländska bam. Visar prövningen av förmedlingssättet att
det kan befaras att detta inte är tillförlitligt, skall socialnämnden vägra
sitt medgivande. I ett beslut om medgivande skall nämnden ange för vilket
förmedlingssätt medgivandet gäller.

Lagen
(1979:552) om intemationeU adoptionshjälp har till syfte att

kanalisera den förmedlingsverksamhet som normalt föregår en adoption

av ett utländskt bam till organisationer som står under offentlig insyn och

kontroll. 57

Organisationerna
utför ett betydelsefullt arbete både när det gäller att Prop. 1989/90:107
stå som garanter för att bara förmedlas till Sverige på ett acceptabelt sätt
och i fråga om att ge adoptivföräldrar och adoptivbarn allmänt stöd. NIA är den
myndighet som har tillsynen och kontrollen över organisationerna.

Som
jag nämnt i avsnitt 3.2 utgår ett särskilt bidrag motsvarande bidragsförskottet
till ensamstående adoptivföräldrar. Fr.o.m. den 1 januari 1989 (prop.
1988/89:3, SoUS, rskr. 53) lämnas vidare under vissa fömtsättningar ett bidrag
till föräldrar som adopterar barn från utlandet för vissa kostnader som
uppkommer i samband med adoptionen. Bidrag lämnas med 50% av kostnaderna enligt
schabloner för olika länder, dock högst 20000 kr. per barn.

Under
punkt c) krävs att bam som berörs av internationell adoption skall åtnjuta
samma skydd och behandlas enligt samma normer som gäller vid nationeU adoption.
De svenska adoptionsbestämmelserna gör i dessa hänseenden ingen skillnad mellan
internationella adoptioner och adoptioner i Sverige av svenska bam.

Enligt
lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption prövas ansökan om
adoption av svensk domstol enligt svensk lag. Har adoption beslutats i en
främmande stat gäller beslutet här under vissa fömtsättningar. I andra fall
krävs NIA:s godkännande av det utländska beslutet.

Kravet
under punkt d) att förhindra dem som medverkar vid en adoption att göra en
otillbörlig ekonomisk vinst på förfarandet är tillgodosett genom bestämmelser i
4 kap. föräldrabalken, lagen om internationell adoptionshjälp och
socialtjänstlagen.

Beträffande
punkt e) kan nämnas att Sverige ratificerat 1967 års europeiska konvention om
adoption av barn (prop. 1968:114, SÖ 1968:1). Konventionen kan sägas bygga på
grundtanken att det är barnets intressen som i första hand skall tas till vara.
Denna grundtanke kommer till uttryck i bl. a. regler som avser att garantera
att en adoption kommer till stånd bara då detta är förenligt med barnets bästa
och som tillförsäkrar adoptivbarnet samma ställning i förhållande till
adoptanten som ett barn vars föräldrar är gifta med varandra. Sverige kommer
vidare att delta i det kommande arbetet inom Haagkonferensen på en konvention
om internationella adoptioner.

När
det gäller adoptionsavtal med andra länder kan nämnas att Sverige för
närvarande har avtal med myndigheter eller organisationer i Republiken Korea,
Filippinerna, Ecuador och Grekland.

I
anledning av vissa remissynpunkter från Förbundet Adoptionscentrum och
Familjeföreningen för Internationell Adoption vill jag framhålla följande.

Som
ovan framgår är den svenska lagstiftningen utformad så att adoptioner till
Sverige skall ske på ett etiskt godtagbart sätt. Huvuddelen av adoptioneraa går
genom auktoriserade adoptionsorganisationer. Det gör att enskilda familjer kan
adoptera även om de inte har detaljkunskap om andra länders rättssystem, kultur
etc. Till adoptionsorganisationerna utgår statsbidrag och till familjeraa ett
bidrag för adoptionskostnaderna.

Familjer
som har särskilda förbindelser i andra länder har möjlighet att

adoptera bara utan att gå genom någon organisation. Det gäller ofta 58

svenskar
bosatta i det land där de adopterar eller invandrare till Sverige Prop.
1989/90:107 som adopterar i hemlandet. Några skäl att förbjuda adoptioner av
detta slag finns inte. Givetvis bör också dessa adoptioner ske på ett etiskt
godtagbart sätt. NIA skall i dessa fall kontrollera att förmedlingen av barnet
sker på ett lämpligt sätt. Också i dessa fall skall familjen ha socialnämndens
medgivande att ta emot barnet.

Avslutningsvis
vill jag nämna förmynderskapsutredningens betänkande (SOU 1989:100)
Adoptionsfrågor. Utredningen, som i första hand varit inriktad på de internationella
adoptionerna, har bl. a. undersökt om gällande bestämmelser i tillräcklig mån
tillgodoser barnens intresse. Utredningen har bl.a. föreslagit att vissa
brister i detta hänseende avhjälps. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
De av utredningen konstaterade bristerna är dock inte sådana som föranleder
betänkligheter inför en ratificering av konventionen.

Artikel
22 behandlar flyktingbarns rättigheter. Enligt min bedömning torde svensk rätt
och praxis stå i överensstämmelse med konventionens krav.

Svenska
OMEP-kommittén har nämnt den här artikeln som en av dem "där kränkningar
sker".

Beträffande
de farhågor som framförts från Svenska ekumeniska nämnden. De fria kristna
samfundens råd, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges Kristna Ungdomsråd om att barn
inte behandlas som självständiga individer vid handläggningen av asylärenden
ber jag att få hänvisa till vadjag anfört underartikel 12.

Rädda
Barnen, statens ungdomsråd och Svenska Flyktingrådet har bl. a. velat
understryka barnens rätt att bli hörda. Praxis i fråga om barnens hörande har
jag redovisat under artikel 12.

DO,
statens invandrarverk. Rädda Barnen, Svenska röda korset och Svenska
flyktingrådet anser att offentligt biträde bör förordnas för ensamma
flyktingbarn i högre utsträckning och på ett tidigare stadium än vad som sker i
dag. Enligt flyktingrådet är nuvarande praxis sådan att offentligt biträde
förordnas först efter tre dagar. DO anser att offentligt biträde alltid bör
förordnas omedelbart.

Enligt
propositionen 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag m. m. (s. 135) bör
offentligt biträde alltid förordnas då det är fråga om asylsökande som till
följd av minderårighet inte ens med tolk kan förväntas utföra sin talan på ett
ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Så sker också i praxis.

När
det gäller de särskilda åtgärder som vidtas för dessa barn vill jag hänvisa
till vad jag sagt i avsnitt 3.2 och beträffande omhändertagande av ensamma barn
under artikel 20. Jag återkommer också till frågorna i anslutning till artikel
39.

Av
artikel 23 framgår att barn med handikapp liksom alla andra barn har rätt till
ett fullvärdigt och anständigt liv, innebärande bl.a. ett aktivt deltagande i
samhället. Att dessa barn inte skall inta någon andrarangs-plats utan i stället
tack vare särskilda insatser från samhällets sida vara jämställda med andra
barn stämmer väl med den svenska grundsynen.

Genom
socialtjänstlagen har kommunerna ett grundläggande ansvar för 59

att barn med
funktionshinder och deras familjer får det stöd och den hjälp Prop. 1989/90:107
de behöver. Socialtjänstens övergripande ansvar för barn och ungdomar slås fast
genom 12 § socialtjänstlagen. Genom 6 § om bistånd tillförsäkras den enskilde
rätt till olika stödinsatser som han eller hon kan ha behov av och som inte
tillgodoses på annat sätt. Socialtjänstens ansvar för människor med
funktionshinder understryks genom föreskrifterna i 21 § socialtjänstlagen som
handlar om omsorger om människor med handikapp, vare sig det gäller barn eller
vuxna. Enligt 21 § skall socialnämnden verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning
och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt
stöd.

För
barn med funktionshinder har landstingen byggt upp
habiliterings-organisationer. I verksamheterna kan ingå t. ex. medicinsk
kontroll, utredning och behandling, sjukgymnastik, hjälpmedelsutprovning,
språk- och talträning, pedagogiska insatser, stödsamtal och rådgivning till
föräldrarna.

I
anslutning till landstingens hörcentraler och öronavdelningar finns pedagogisk
hörselvård. Det pedagogiska stödet till synskadade barn ges i huvudsak av
förskolekonsulenter samt reselärare för barn i skolåldern.

Föräldrar
med ett handikappat barn under 16 år som behöver särskild tillsyn och vård i
hemmet kan få vårdbidrag med samma belopp som folkpensionen jämte
pensionstillskott för en förtidspensionär. Omkring 16 300 vårdbidrag per månad
beräknas bli utgivna år 1990. Vid bedömning av rätt till vårdbidrag beaktas
även merkostnader på gmnd av barnets handikapp. Den del av vårdbidraget som
utgör ersättning för merkostnader är skattefri. För barn som vistas på
institution kan s. k. ferievårdbidrag lämnas när barnet vistas i
föräldrahemmet.

När
det gäller ekonomiskt stöd kan vidare nämnas att regeringen nyligen har
förelagt riksdagen en proposition med förslag om ett särskilt tillägg till
folkpensionen till föräldrar som till följd av vård om ett handikappat barn
gått miste om ATP. I detta sammanhang bör också nämnas den i budgetpropositionen
föreslagna höjningen av antalet dagar för den tillfälliga föräldrapenningen
från nuvarande 90 till 120 dagar. Syftet är att ge utökat stöd till föräldrar
med barn som bl. a. på gmnd av handikapp särskilt ofta har behov av
föräldrarnas vård och omsorg.

Nya
bestämmelser om bilstöd till handikappade trädde i kraft den 1 oktober 1988.
Stöd för inköp av bil kan numera lämnas föräldrar med barn med handikapp under
fömtsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov av fordon för
förflyttning tillsammans med barnet.

Enligt
lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl.

skall landstingskommunen sörja för att rörelsehindrade eller annars fysiskt

handikappade barn som är i behov av inackordering för att kunna delta i

grundskoleundervisning får inackordering i särskilda elevhem. Motsva

rande gäller även förskolebarn. Barnen skall enligt lagen ha rätt till den

vård som påkallas av handikappet. Avgift får inte tas ut för inackordering,

vård eller förskoleundervisning. 60

Enligt
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings- Prop.
1989/90:107 störda m. fl. har psykiskt utvecklingsstörda rätt till särskilda
omsorger om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och deras
behov inte tillgodoses på något annat sätt. De särskilda omsorgema, som kan
vara boende i familjehem eUer elevhem, skall syfta till att ge psykiskt
utvecklingsstörda möjlighet att leva som andra och i gemenskap med andra.
Omsorgema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser.
Verksamheten skall vara gmndad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt
och integritet. De särskilda omsorgema är avgiftsfria.

Enligt
3 kap. skollagen (1985:1 100) har alla bam som är bosatta i landet skolplikt.
Skolplikten motsvaras av en rätt att få utbildning inom det offentliga
skolväsendet, dvs. gmndskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan.

Bara
i allmänhet har vanlig skolplikt. Den fullgörs normalt i gmndskolan. Den
vanliga skolplikten är 9-årig och upphör vid utgången av det kalenderår då
bamet fyller 16 år.

Ett
övergripande mål för skolan är att den skall försöka motverka att elever får
svårigheter i skolarbetet. Därför måste skolans innehåll, arbetssätt och
organisation utformas så att den passar elevens behov. Detta har inneburit att
vi har en långt gående integration av elever med fysiska handikapp i gmndskolan
och gymnasieskolan.

Barn
som är psykiskt utvecklingsstörda eller har sådant fysiskt handikapp att de
inte kan gå i gmndskolan har särskild skolplikt. Sådan skolplikt fullgörs
normalt i särskolan eller specialskolan. Psykiskt utvecklingsstörda tas i regel
emot i särskolan och övriga i specialskolan.

Den
särskilda skolplikten är 10-årig och upphör vid utgången av vårterminen det
kalenderår då baraet fyller 17 år. Om elev i gmndskolan inte tillfredsställande
slutfört sista årskursen när skolplikten upphör, men bedöms ha förmåga att
fullfölja utbildningen, skall eleven beredas tillfälle att göra detta under
högst två år efter det att skolplikten upphörde. Detsamma gäller sådana elever
i specialskolan som inte är psykiskt utvecklingsstörda.

I
gymnasieskolan finns möjlighet till specialklasser med bl.a. lägre elevantal
för syn- eller hörselskadade samt för rörelsehindrade elever. För döva och
hörselskadade elever finns en särskilt tillrättalagd utbildning inom
gymnasieskolan på en ort i landet.

Regeringen
har i febmari i år till riksdagen överlämnat en proposition (1989/90:92) om
gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. Förslaget tar sikte på
speciellt anpassad utbildning i gymnasieskolan kombinerad med särskilda
omvårdnadsinsatser i vissa fall.

Ungdomar
som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de är psykiskt utvecklingsstörda
har rätt att efter skolpliktens upphörande få annan utbildning inom det
offentliga skolväsendet till utgången av vårterminen det kalenderår då de
fyller 21 år. Om de inte bereds utbildning i specialskolan, skall de tas emot i
särskolan.

Utbildningen
vid gmndskolan, särskolan och specialskolan är kostnadsfri för eleverna.

1989
års handikapputredning har till huvuduppgift att kartlägga och

analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten 61

samt inom habiliteringen
och rehabiliteringen. Utredningen har hittills av- Prop. 1989/90:107 lämnat
delbetänkandet (SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt
rörelsehindrade ungdomar, som ligger till gmnd för den tidigare nämnda
propositionen om svårt rörelsehindrade ungdomars utbildning i gymnasieskolan
och delbetänkandet Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom
socialtjänsten (SOU 1990:2), som för närvarande bereds i regeringskansliet.
Bland utredningar som berör handikappade och som nyligen remissbehandlats kan
nämnas hjälpmedelsutredningens betänkande (SOU 1989:39) och den s. k.
hörselvårdsutredningens slutrapport.

Statsbidraget
till handikapporganisationema spelar en stor roll när det gäller insatseraa för
handikappade. I 1989 års budgetproposition förstärktes bidraget, vilket bl. a.
innebar att fyra nya organisationer kunde få statligt stöd för sin verksamhet.
En uppräkning föreslås i årets budgetproposition, vilket gör att bidraget totalt
uppgår till 79 milj. kr. AUmänna arvsfondens medel anslås bl. a. till stöd tiU
omsorger om bara och ungdom med handikapp. Som exempel på verksamheter som
erhållit anslag kan nämnas verksamheter för dövblinda och hörselskadade samt
lek och kommunikation för gravt utvecklingsstörda flerhandikappade.

Statens
handikappråd verkar för förbättrade levnadsförhållanden för handikappade och
främjar samarbetet i handikappfrågor mellan samhällsorganen och mellan dessa
och handikapporganisationeraa.

Beträffande
intemationellt samarbete vill jag här nämna att jag tagit initiativet till ett
arbete i FN på intemationella normer med syfte att i praktiken säkerställa de
handikappades jämlikhet och fulla delaktighet i samhällslivet.

Bamets
rätt till hälso- och sjukvård enligt bestämmelsen i artikel 24, punkt 1
överensstämmer med det övergripande målet för svensk hälso- och sjukvård,
nämligen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Jag
vill vidare nämna att det i förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) anges att åtskillnad mellan människor vad gäller möjlighetema att
få vård inte får göras till följd av kön, nationalitet, ålder, språk, religion,
kultur och andra liknande förhållanden (prop. 1981/82:97 s. 114).

Bestämmelseraa
i punkten 2 uppfylls väl av vad som gäller inom svensk hälso- och sjukvård. Jag
viU särskilt framhåUa att svensk mödra- och bamhälsovård har som målsättning
att minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos blivande och nyblivna mödrar
och hos bam. Målsättningen är vidare att söka minska skadliga påfrestningar för
föräldrar och bam samt att stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap
och härigenom skapa gynnsamma fömtsättningar för en allsidig utveckling hos
bam. Såväl mödra- som bamhälsovården har i Sverige en inriktning på förebyggande
insatser. Jag kan vidare nämna att riksdagen år 1979 beslutade om genomförande
av en allmän föräldrautbildning i anslutning till ett baras födelse (prop.
1978/79:168, SoU45, rskr. 385). Målen för verksamheten är ökade kunskaper,
möjlighet tiU kontakt och gemenskap samt möjligheter till medvetenhet om och
påverkan av samhälleliga förhållanden. Föräldrautbildning är en del av
verksamheten inom mödra- och barahälsovården.

I
fråga om bestämmelsen i punkten 3 vill jag hänvisa till lagen 62

(1982:316)
med förbud mot omskärelse av kvinnor. Med hänsyn tiU de Prop. 1989/90:107
särskilda svårigheter som förelegat när det gäller det internationella arbetet
mot kvinnlig omskärelse får det ses som en stor framgång att det varit möjligt
att i konventionen få in en bestämmelse som innebär förbud mot denna sedvänja.
Som Rädda bamen påpekar i sitt remissvar får uttrycket traditionella sedvänjor
som är skadliga för bams hälsa anses innefatta sådana sedvänjor som behandlats
av kommisssionen för de mänskliga rättigheterna, nämligen kvinnlig omskärelse,
traditionella sedvänjor vid födelsen och behandling som gynnar barn av manligt
kön framför bam av kvinnligt kön.

Barnmiljörådet
har i sitt remissyttrande pekat på behoven av t. ex. barnkunnig personal och
barnvänliga lokaler inom hälso- och sjukvården. Jag delar barnmiljörådets
synpunkter och vill understryka betydelsen av — det närmast självklara — att
man i den hälso- och sjukvård som berör bam tar hänsyn till barns särskilda
fömtsättningar och behov. Jag kommer även att beröra denna fråga i anslutning
till artikel 31. Jag vill även hänvisa till 18 § socialtjänstlagen som ålägger
huvudmannen för bl. a. ett sjukhus att se till att barn får ta del i verksamhet
som motsvarar förskola eller fritidshemsverksamhet.

Baramiljörådet
har vidare framhållit att man vid anläggandet av hälsoskyddsaspekter bör utgå
från riskeraa för påverkan på bam och inte enbart från riskerna för påverkan på
vuxna. Detta gäUer enligt rådet t. ex. gränsvärden för miljögifter och
strålningsdoser, där bara är mycket känsligare än vuxna för påverkan.

Jag
delar även dessa baramiljörådets synpunkter och vill peka på att det i
förarbetena (prop. 1981/82:219 s. 56) till hälsoskyddslagen (1982:1080)
framhålls att sanitär olägenhet får anses föreligga även när en störaing är
skadlig enbart för dem som är känsligare än "normalt". Jag vill också
nämna den i Qor tillsatta kommittén för översyn av miljöskyddslagstiftningen
(Dir. 1989:32) som bl.a. har till uppgift att utreda hur de olika lagarna som
gäller miljöskydd skall kunna bli effektivare i arbetet för en bättre miljö.

Beträffande
de farhågor som uttryckts av bl. a. Sveriges Kristna Ungdomsråd rörande
bristfalligheter i miljön i dagens svenska skolor ber jag att få hänvisa till vad
jag anfört under artikel 3 punkt 3.

DO
har pekat på att asylsökande bam i Sverige endast har rätt till akut sjukvård.
DO har bl. a. åberopat att Svenska barnläkarföreningen krävt att alla
asylsökande bam skall få tillgång till ordinär bamhälsovård.

Vad
ombudsmannen pekat på är en följd av de allmänna bestämmelserna i hälso- och
sjukvårdslagen om landstingets ansvar för hälso- och sjukvård. Hälso- och
sjukvård skall således erbjudas dem som är bosatta i landstingskommunen (3 §).
Om någon som vistas i landstingskommunen utan att vara bosatt där behöver
omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstingskommunen erbjuda sådan vård. Så
länge ett flyktingbarn inte anses bosatt i Sverige har det sålunda endast rätt
till omedelbar hälso- och sjukvård.

Artikel
24;s bestämmelser om rätt till sjukvård skall i detta sammanhang

jämföras med artikel 22;s bestämmelser om flyktingbarns rättigheter. En

sådan jämförelse ger enligt min mening inte vid handen att den svenska 63

regleringen skulle stå i
strid med konventionens bestämmelser i nu aktuellt Prop. 1989/90:107 hänseende.
Den fråga som ombudsmannen pekat på torde också till dels få sin lösning i och
med att den eftersträvade snabbare handläggningen av asylärenden kommer tiU
stånd. Oberoende härav vill jag emellertid betona att jag fömtsätter att man -
när det gäller att erbjuda flyktingbam hälso- och sjukvård — i så stor
utsträckning som möjligt utgår från bamets behov. Jag kan därvid hänvisa till
socialstyrelsens allmänna råd (1988:8) Hälsovård för flyktingar och asylsökande.
Jag fömtsätter också att frågan uppmärksammas vid socialstyrelsens översyn av
det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbam och
flyktingungdomar.

Den
i artikel 25 inskrivna rätten till tillsyn över behandling m.m. av omhändertagna
bam står i samklang med vad som gäller för vård av unga enligt LVU. Enligt 5 §
LVU skall socialnämnden noga följa vården av den som har beretts vård med stöd
av lagen. När vård enligt lagen inte längre behövs skall nämnden besluta att
den skall upphöra. I samma paragraf och i 41 § socialtjänstförordningen
(1981:750) finns vidare bestämmelser som tar sikte på en regelbunden
uppföljning av om vården fortfarande behövs. I 13 och 21 §§ nya LVU finns
bestämmelser motsvarande de nu angivna. Beträffande bara som vårdas enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) gäller de
allmänna kraven på god vård enligt den svenska hälso- och
sjukvårdslagstiftningen. I LSPV finns vidare särskilt föreskrivet att den som
har beretts vård ofördröjligen skall skrivas ut, om det inte längre finns
fömtsättningar för vård. Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande (16 §).

De
principer som gäller enligt svensk socialtjänst- och svensk socialförsäkringslagstiftning
överenstämmer väl med bestämmelseraa i artikel 26 om social trygghet. Till
området för social trygghet hör också hos oss lagen (1947:529) om allmänna
bambidrag och lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Som
jag nämnt i avsnitt 3.2 utgör det aUmänna bambidraget vårt äldsta, alltjämt
gällande,särskilda ekonomiska stöd till familjer där det finns bam och
ungdomar. Bambidraget, som utges med samma belopp för alla bam under 16 års
ålder, betalas ut tiU ca en miljon familjer med sammanlagt ca 1,6 miljoner bam.
Familjer med tre eller flera bam får dessutom flerbams-tiUägg. Barnbidragen
höjdes den 1 januari 1990 med 900 kr. per bara och år. Per månad utgör
barabidraget 560 kr. Inklusive flerbarastillägg erhåller en familj med fem bara
5488 kr. i månaden i barabidrag. 1 samband med skattereformen har fömtskickats
att bambidraget skall höjas fr.o.m. den 1 januari 1991 tiU 835 kr. per månad.

För
elever i gmndskolan eller viss annan utbildning som fyllt 16 år utgår förlängt
bambidrag. Bidraget utgår med samma belopp som det allmänna bambidraget. Jag
behandlar rätten till studiehjälp för elever i gymnasieskolan i anslutning
till artikel 28.

Barnpension
utges till bam vars far eller mor eller båda föräldrar har avlidit. Bampension
från folkpensioneringen utges fr. o. m. den 1 januari 1990 med 40% av basbeloppet.
Utgår bampension från tilläggspensioneringen, som är knuten till den avlidna
föräldems arbetsinkomst, minskas

64

barnpensionen
från folkpensioneringen. Pensionen från folkpensionering- Prop. 1989/90:107
en skall dock alltid utgå med minst 25 % av basbeloppet.

Jag
återkommer i anslutning till artikel 27 till de övriga formerna av ekonomiskt
stöd till barnfamiljer. Föräldraförsäkringen har jag redan behandlat i
anslutning till artikel 18.

När
det gäller en konventionsstats skyldighet enligt artikel 27 att bistå
föräldrarna i fråga om att förverkliga varje barns rätt till en rimlig levnadsstandard
torde Sverige väl — som jag framhållit i avsnitt 3.2. — uppfylla de krav som
ställs. När det gäller stöd till föräldrar i annat avseende än ekonomiskt får
jag hänvisa till vad jag anför i samband med övriga artiklar som berör de
förhållanden som är en förutsättning för barns utveckling i olika avseenden.

Förutom
det allmänna barabidraget, som jag behandlat i anslutning till föregående
artikel, kan här nämnas bostadsbidragen och bidragsförskotten. Bostadsbidrag
lämnas för närvarande till ca 230000 familjer med ca 465000 bam.

Bidragsförskott
kan enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott lämnas för barn som endast en av
föräldrarna har vårdnaden om eller som står under vårdnad av annan än
föräldrarna. Bidragsförskott kan också lämnas när föräldrarna har gemensam
vårdnad men bor åtskilda. De bidragsberät-tigade barnen garanteras ett
generellt ekonomiskt bidrag, som i regel motsvarar 40% av basbeloppet. Antalet
barn för vilka bidragsförskott utgår kan beräknas till drygt 270000.

Ett
särskilt bidrag lämnas till sådana barn som är adopterade av endast en person.
Reglerna motsvarar i huvudsak dem som gäller för bidragsförskott. Bidrag
lämnas vidare under vissa fömtsättningar till föräldrar som adopterar barn från
utlandet.

Föräldrar
med ett sjukt barn som behöver särskild tillsyn eller vård i hemmet har rätt
till vårdbidrag enligt regler som motsvarar dem som avser vårdbidrag till
föräldrar med ett barn med handikapp. Jag har redogjort för dessa regler i
anknytning till artikel 23.

Som
jag nämnt i avsnitt 3.2 har underhållsbidragskommittén till uppgift att se över
reglerna om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra system som påverkar
särlevande föräldrars ekonomi. I sitt nyligen avlämnade betänkande (SOU 1990:8)
Samhällsstöd till underhållsberättigade barn presenterar kommittén tre
idéskisser till olika modeller som tänkbara ersättningar till
bidragsförskottssystemet. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Bestämmelserna
i socialtjänstlagen om rätt till bistånd är väl förenliga med artikeln. Jag
vill särskilt hänvisa till föreskrifterna i 6 § om att den enskilde har rätt
tiU bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,
om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom
biståndet tiUförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att
det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Såvitt
avser punkten 4 kan jag hänvisa till bestämmelserna i 17 § lagen

om bidragsförskott som rör försäkringskassans skyldighet att vidta de

åtgärder som blir erforderliga i fråga om krav eller annan indrivning av 65

5
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107

bidragsförskott från den
underhållsskyldige. Lämnas förskott på under- Prop. 1989/90:107

hållsbidrag
i förhållafide till den förälder som inte har vårdnaden om

barnet skall den
underhållsskyldige, så länge bidragsförskott utgår, till den

försäkringskassa där han
är inskriven erlägga fastställt underhållsbidrag

som svarar mot förskottet.
Det ankommer på den försäkringskassan att

vidta
åtgärder för att driva in fordringen, om den underhållsskyldige inte

fullgör sin
betalningsskyldighet efter förmåga.

Sverige
har tillträtt — utöver en nordisk konvention på området — 1956 års New
York-konvention om indrivning av underhållsbidrag och såväl 1958 års som 1973
års Haagkonventioner om erkännande och verkställighet av avgöranden angående
underhållsskyldighet. Sverige deltar också i s.k. reciprocitetsarrangemang för
indrivning av underhållsbidrag med delstaten Kalifornien i USA sedan den I
september 1988 och med Australien sedan den I april 1989 (jfr prop.
1987/88:106 och 1988/89:32). Diskussioner pågår med flera amerikanska delstater
och med Kanada om liknande reciprocitetsarrangemang. Sverige har undertecknat
1988 års Luganokonvention om domstolsbehörighet och om verkställighet av domar
på privaträttens område. Denna konvention, som är öppen för den europeiska
gemenskapens, EG:s och den europeiska frihandelsorganisatio-nens, EFTA:s
medlemsländer, innehåller bestämmelser om verkställighet av domar som avser
underhållsbidrag. Frågan om en svensk ratificering av Luganokon ventionen
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Artikel
28 behandlar barnets rätt till utbildning. Jag har tidigare under artikel 23
redovisat bestämmelserna om skolplikt och rätten till utbildning enligt 3 kap.
skollagen.

Genom
grundskolan erbjuds alla elever, oberoende av geografisk hemvist och sociala
förhållanden, en likvärdig utbildning. Att eleverna får vissa grundläggande
kunskaper och färdigheter är ett väsentligt krav på skolan. Läroplanen
innehåller en till allra största delen gemensam kurs som omfattar samma ämnen
och sakområden i alla landets skolor. Därigenom garanteras eleverna en
gemensam referensram. Grundskolans utbildning omfattar inte bara kunskaper och
färdigheter utan även vad som kan kallas social träning och skolning i övrigt.
I läroplanen är fastlagt att skolans värderingar skall präglas av de
gmndläggande värderingar om demokrati, tolerans, jämlikhet m.m. på vilka det
svenska samhället bygger. Skolans arbetssätt är så utformat att det skall
befrämja vår demokratis samhällssyn och människosyn.

Den
i punkt 1 a) förskrivna skyldigheten att göra grundutbildning obligatorisk och
kostnadsfritt tillgänglig för alla uppfylls i svensk lagstiftning. Enligt
föreskrifter i 4 kap. skollagen skall varje kommun anordna grundskola av den
omfattning som krävs för att ta emot i riket bosatta bara, som enligt skollagen
har rätt att gå där.

Utbildningen
i grundskolan skall syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter och
den skolning i övrigt som de behöver för att delta i samhällslivet. Den skall
kunna ligga till grund för fortsatt utbildning i gymnasieskolan.

Utbildningen
i grundskolan är kostnadsfri för eleverna. Dessa skall utan

66

kostnad
ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra därmed Prop.
1989/90:107 jämförliga hjälpmedel som behövs för utbildningen.

Punkt
1 b) och c). Gymnasieskolan är en frivillig skolform för ungdomarna att
utnyttja och frivillig för kommuner och landstingskommuner att anordna. Någon
ovillkorlig rätt att tas in i gymnasieskolan föreligger inte. I regeringens
proposition om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar föreslås
dock en lagstadgad rätt till gymnasial utbildning vid specialanpassad
gymansieskola för svårt rörelsehindrade elever. Psykiskt utvecklingsstörda och
barndomspyskotiska ungdomar har rätt till yrkessärskola efter grundsärskolan
eller träningsskolan.

Gymnasieskolan
är i princip tillgänglig för alla ungdomar som är bosatta i riket och som
genomgått utbildning i grundskolan eller motsvarande. De har då rätt att få
utbildning i gymnasieskolan "i mån av plats". Gymnasieskolan har
successivt utökats och är nu dimensionerad så att hela årskullen 16-åringar
numerärt kan beredas plats inom gymnasieskolorganisationen i riket. Men alla
kan inte komma in på den studieväg de önskar i första hand. Av betydelse i
sammanhanget är kommunernas/landstingskommunernas möjligheter att anordna
olika slag av utbildning och hänsyn till läget på den arbetsmarknad som väntar
efter utbildningen. Betygen avgör vid intagning till mer attraktiva
studievägar. Kommunerna har dock ett uppföljningsansvar för ungdomar under 18 år
som inte kommit in i gymnasieskolan eller har fast anställning eller på annat
sätt har stadigvarande sysselsättning.

Gymnasieskolan
omfattar såväl allmän utbildning som yrkesutbildning. Där finns olika
studievägar, som bygger på gmndskolan eller i vissa fall på någon ytterligare
utbildning. Utbildningen i gymnasieskolan skall ligga till grund för
yrkesverksamhet eller för fortsatt utbildning. Utöver de många studievägarna
hör till gymnasieskolan också gymnasial lärlingsutbildning.

Utbildningen
i gymnasieskolan är så gott som helt kostnadsfri för eleverna. De skall utan
kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra därmed
jämförliga hjälpmedel som behövs för utbildningen. Huvudmannen får dock
besluta att eleverna skall hålla sig med vissa egna sådana hjälpmedel. 1
verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig
kostnad för eleverna i något annat avseende.

Alla
elever i gymnasieskolan har rätt till studiehjälp enligt bestämmelserna i
studiestödslagen (1973:349). Studiehjälpen utgör ett led i samhällets
strävanden att bereda alla, oberoende av social och ekonomisk bakgrund samt
bostadsort, möjligheter att genomgå önskad utbildning på gymnasial nivå. Stödet
syftar också till att kompensera barnfamiljerna för kostnaderna för barnets
utbildning.

Studiehjälp
består av studiebidrag samt vissa tillägg. Studiebidraget beviljas med för
närvarande 560 kr. per månad. Alla elever som har minst sex kilometer till
skolan har dessutom rätt till fria dagliga resor mellan skolan och hemmet. En
elev som måste flytta från föräldrahemmet för att genomgå en utbildning har
rätt till ett särskilt inackorderingstillägg för att täcka merkostnaderna. För
att göra det möjligt även för elever från fa-

67

miljer
med särskilt svag ekonomi att genomgå utbildning beviljas i sådana Prop.
1989/90:107 fall även extra tillägg till studiebidraget och studielån.

Punkt
1 d). Studierådgivning och yrkesvägledning är obligatorisk i gmndskolan.
Elevema skall få praktisk arbetslivsorientering i minst sex och upp till tio
veckor totalt under gmndskoletiden. IndividueU vägledning och yrkesorientering
i samband med undervisningen i alla ämnen skall finnas. Även i gymnasieskolan
finns studie- och yrkesvägledning.

Skolan
har ett uttalat ansvar vad gäller regelbunden närvaro i skolan (punkt 1 é). För
gmndskolan gäller att särskilda stödinsatser skall sättas in för elev som har
behov av särskilt stöd.

För
skolan innebär punkt 2 att aga eller annan för bamet kränkande behandling inte
får förekomma. För gmndskolan gäUer att om en elev begått mindre förseelser
eller uppträtt olämpligt läraren på lämpligt sätt skall framhålla för eleven
vikten av att denne ändrar sitt uppförande. Samråd med vårdnadshavaren skall
ske, om det behövs. Vid upprepade förseelser eller fortsatt olämplighet skall
rektor tillsammans med eleven samt elevens lärare och vårdnadshavare försöka
utreda orsaken till beteendet. Om inte eleven ändrar sitt beteende skall rektor
göra en anmälan till skolstyrelsen för överväganden om lämplig åtgärd.

Punkt
3. Sverige har ett omfattande intemationellt samarbete i utbildningsfrågor,
bl.a. OECD-projekt, Europarådsprojekt, nordiska projekt och UNESCO-projekt och
övriga intemationella projekt. Samarbetet rör sig på många olika nivåer från
forskamivå till skolnivå som ASPRO-projekten (Associated School Projects).
Bland projekten ingår delaktighet i och stöd till FN:s läskunnighetsår med
särskild inriktning mot utvecklingsländernas svårigheter.

Med
gmnd i läroplanerna för gmndskola och gymnasieskola har ett program för skolans
intemationalisering upprättats. Flera statliga myndigheter samverkar här med
varandra som skolöverstyrelsen, styrelsen för internationell utveckling och
statens invandrarverk. Samverkan sker också med olika frivilligorganisationer
som får bidrag för att kunna vända sig direkt till skoloraa. Man uppmuntrar
också elevinitiativ som Elevorganisationens Operation Dagsverke. Ett stort
antal skolor har direkta intemationella kontakter och får ekonomiskt stöd för
sitt internationaliseringsarbete.

Artikel
29 om bl. a. syftet med utbildningen har god täckning i såväl gmndskolans som
gymnasieskolans läroplaner.

Bestämmelserna
i punkt 1 a) är väl tillgodosedda i läroplanen för gmndskolan: "Skolans
insatser skall planeras och krav ställas utifrån varje baras aktuella
fömtsättningar. Skolan har skyldighet att ta väl hand om alla elever och att
stödja och uppmuntra envar att utveckla sin förmåga och sina intressen. Ett
särskilt ansvar har skolan för elever med svårigheter och för barn och ungdomar
som tillhör olika minoriteter. Skolan kan därför inte ge alla lika mycket
hjälp. Den måste speciellt och i samverkan med andra stödja dem som av olika
anledningar har särskilda svårigheter." (Läroplanen för gmndskolan s. 14.)

Punkt
b) — e). Momenten finns föreskrivna såväl i de övergripande må-

68

len
för skolans undervisning och verksamhet som i särskilda kursplaner, Prop.
1989/90:107 främst i de samhälls- resp. naturorienterande ämnena.

b).
För gmndskolan är undervisning om bamens rätt och de mänskliga rättighetema
föreskrivna som obligatoriska kursmoment på samtliga stadier inom de
samhällsorienterande ämnenas ram. Kursplanen har som en av utgångspunktema den
rekommendation om utbildning för intemationeU förståelse som antogs vid
UNESCO:s artonde generalkonferens 1974.

1
målen för de samhällsorienterande ämnena uttrycks detta på följande sätt:
"Undervisningen skall syfta till att stärka respekten för människans
gmndläggande fri- och rättigheter. Den skall ge en beredskap för fredssträvanden
och öka förståelsen för behovet av intemationeU solidaritet."

c)
uttrycker läroplanens anda. Undervisningen för de samhällsorienterande ämnena
skall "hjälpa elevema att utveckla en personlig uppfattning samt
förståelse och respekt för andra människors kulturer och värderingar. Den skall
samtidigt hävda vår demokratis väsentliga värden och klart ta avstånd från allt
som strider mot dessa".

d).
Detta uttrycks i såväl läroplanens allmänna mål som i särskilt de
samhällsorienterande ämnenas kursplaner. 1 de aUmänna målen för skolans
undervisning står att skolan skall verka för jämställdhet meUan kvinnor och
män. Den skall vidare söka gmndlägga solidaritet med eftersatta gmpper i vårt
land och aktivt verka för att invandrama i vårt land innefattas i samhäUsgemenskapen.

e).
Skolans undervisning i särskilt de naturorienterande ämnena skall "visa
hur kunskap om naturmiljön kan användas i samhällsarbetet, göra elevema
medvetna om människans ansvar för sin och kommande generationers livsmiljö och
väcka deras respekt för allt levande" (Ur läroplanen för gmndskolan.)

Gymnasieskolans
läroplan håller för närvarande på att arbetas om. 1 de stycken som gäller
artikel 29 kommer de att stå i överensstämmelse med gmndskolans läroplan enligt
ovan.

Punkt
2. Som jag tidigare redovisat har samhället det övergripande ansvaret för
bamens och ungdomaraas skolgång och utbildning och för genomförandet av
samhällets önskan att ha ett enhetligt utbildningssystem. Mot detta står i
vissa fall enskilda människors önskan att ordna skolgången för sina bam på
annat sätt än genom det offentliga skolväsendet.

I
överensstämmelse med de principer om friheter för enskilda individer som är en
av gmndpelama i det svenska samhället och de intemationella förpliktelser som
Sverige har åtagit sig genom att tillträda olika konventioner får skolplikt
fullgöras i fristående skolor, om dessa uppfyller erforderliga minimikrav.

Enligt
bestämmelser i skollagen får såväl vanlig som särskild skolplikt fullgöras i en
fristående skola om skolan är godkänd för ändamålet. Godkännande skall
meddelas om skolans utbildning ger kunskaper och färdigheter som till art och
nivå väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som gmndskolan
förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot gmndskolans allmänna
mål.

Kraven
i artikel 30 beträffande rättigheter för bam som tillhör minoriteter 69

eller en urbefolkning
tillgodoses i allt väsentligt genom den gmndlagsskyd- Prop. 1989/90:107 dade
yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och
religionsfrihet som tillkommer såväl svenska medborgare som utlänningar här i
riket. I målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen anges att etniska,
språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett
eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare innehåUer 2 kap. 15 §
regeringsformen en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får
innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt urspmng tillhör en minoritet.

År
1975 fastlade riksdagen riktlinjema för den svenska invandrar- och
minoritetspolitiken. De övergripande målen för denna politik sammanfattades i
orden jämlikhet, valfrihet och samverkan. Målen har senare ytterligare
fastställts och utvecklats, se prop. 1985/86:98. Invandrar- och minoritetspolitiken
har således tiU syfte att alla skall komma i åtnjutande av de nämnda
gmndlagsskyddade rättigheterna och torde således stå i god överensstämmelse
med artikelns inriktning.

En
särskild uppföljning för skolans del av 1975 års beslut om de invandrarpolitiska
målen gjordes genom hemspråksreformen, vilken trädde i kraft år 1977.

Genom
hemspråksreformen blev kommunerna skyldiga att anordna hemspråksundervisning
för elever i gmndskolan och gymnasieskolan när vårdnadshavaren eller
vårdnadshavama har ett annat språk än svenska som modersmål och använder det
språket i sitt dagliga umgänge med bamet.

Samiska,
tomedalsfinska eller zigenska elever har rätt att få hemspråksundervisning i
och på det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i
hemmet. Detsamma gäller elever som är adoptivbarn och som har ett annat
modersmål än svenska.

Syftet
med hemspråksundervisningen är att stödja elevens allmänna språkutveckling och
därigenom främja utvecklingen mot en aktiv tvåsprå-kighet. Rätten till
hemspråksundervisning gmndas på den enskilde elevens behov av språkstöd.

Vad
gäller inhemska minoriteter har riksdagen vid flera tillfallen slagit fast att
det så länge samema själva önskar det skall finnas två likvärdiga
utbildningsmöjligheter för sameraa, nämligen sameskolan och kommunal gmndskola.

Det
finns sex sameskolor i landet. Sameskolorna ger undervisning i årskursema 1—6.
Vid sameskolorna tillämpas gmndskolans läroplan, varvid dock undervisningen i
vissa ämnen skall beröra även frågor som är av betydelse för samemas kultur och
levnadsförhållanden. Undervisning sker på svenska och samiska. Ämnet samiska
förekommer i samtliga årskurser. Utbildningen vid sameskoloma är kostnadsfri
för elevema.

Samiska
elever som inte väljer att gå i sameskola fullgör sin skolplikt i kommunala
gmndskolor. Dessa elever har rätt att få hemspråksundervisning som fömtom
ämnet samiska även omfattar samisk kultur.

Hemspråksträning
förekommer även i förskolan. Med stöd av förord

ningen (1977:628) om statsbidrag tiU hemspråksträning i förskolan lämnas

sådana bidrag under vissa fömtsättningar till kommunerna för hemspråks-

träning i daghem, kommunalt familjedaghem eller deltidsgmpp. Bidrag 70

lämnas
även för hemspråksträning i annan förskola, om den bedrivs av en Prop.
1989/90:107 kommunalanställd hemspråkstränare och om förskolan ingår i den plan
för baraomsorgen som har antagits av kommunfullmäktige.

Bidraget
uppgår för närvarande till 3 375 kr. per år för varie bam. Det kan nämnas att
ca 60% av alla invandrarbam på detta sätt får hemspråksträning redan före
skolåldern.

Artikel
31 behandlar baras rätt till lek och fritid och tiU att få och ta del i bl.a.
kulturaktiviteter. Artikeln innebär knappast några problem för svensk del.

I
de pedagogiska programmen för förskola och fritidshem (Allmänna råd från
socialstyrelsen 1987:3 och 1988:7) betonas lekens betydelse för baras inlärning
och utveckling. Att ge bamen inspiration, god tid, utrymme och material för
deras lekar ses som en av baraomsorgens viktigaste uppgift.

Lekterapi
för bara på sjukhus är vidare ett område inom vilket man i Sverige bedrivit ett
långvarigt pionjärarbete. De allra flesta barakliniker har numera särskilda
lekterapeuter anställda med uppgift att tillhandahålla lekmaterial, delta i
bamens vård, aktivera och stimulera de sjuka barnens lekar och skapa en
bamvänJig miljö på sjukhuset.

Bams
lek som ett område för forskning och utvecklingsarbete har allt mer kommit att
uppmärksammas. Forskningsprojekt pågår t. ex. om bam och leksaker, pojkars och
flickors lekbeteenden och blinda baras lekutveckling.

Baramiljörådet
har till uppgift att verka för förbättringar i bams miljö, med särskild tonvikt
på lekmiljön, och för en ökad säkerhet för bam och ungdomar.

Från
skolans område kan jag nämna föreskriftema om utbildningens organisation, vilka
syftar tiU att väma om rätten till vila och fritid. Bestämmelserna finns i
huvudsak i 2 kap. skollagen och 4 kap. gmndskoleför-ordningen.

Läsåret
skall således delas upp på en hösttermin och en vårtermin. Läsåret skall ha
minst 178 skoldagar. Den tid som inte ingår i ett läsår utgör ferietid.

Läsåret
skall böria i augusti och sluta senast i juni. Skoldagen får omfatta högst 5
timmar och 20 minuter för elever i årskursema 1 och 2 samt högst 8 timmar för
elever i årskursema 3 —9. Lördagar och söndagar är skolfria. Under läsåret
skall elevema få minst 12 lovdagar.

Även
i fråga om gymnasieskolan finns regler om läsårets längd, antalet lektioner per
vecka o.d. som syftar till att väma om rätten till vila och fritid.

De
krav som uttrycks i artikeln om bams deltagande i kulturlivet är inte reglerade
i särskilda lagar i Sverige. Riksdag och regering har emellertid i olika
sammanhang betonat vikten av att bam ges möjlighet att delta i kulturlivet.

Sedan
1984 har ett omfattande utvecklingsarbete inom barnomsorgens

olika verksamhetsformer bedrivits med stöd av särskilda medel. En stor

andel av projekten har syftat till att utveckla det pedagogiska innehållet i

förskola och fritidshem — barnkultur, drama, musik, sång, språk, dans

och skapande verksamheter. Projekten har dokumenterats i rapporter, 71

utställningar,
festivaler, video och presenterats vid barnomsorgsmässor Prop. 1989/90:107
och konferenser. Flera barnkulturcentra har startats på olika platser i landet
under projekttiden, liksom musikverkstäder och bild- och form verkstäder som
vänder sig till barn och personal inom barnomsorgen.

Ett
framgångsrikt sätt att främja barn- och ungdomskulturen är också att arbeta
genom skolan. Skolan har i dag långvariga erfarenheter av att ta emot
teaterföreställningar och konserter, att samarbeta med konstnärer och att
utnyttja folkbibliotek och museer. Sedan år 1985 pågår ett utvecklingsarbete
med kultur i skolan med stöd av särskilda stimulansmedel. Den kommunala
musikskolan har vidare betytt mycket för många barns musikaliska fostran och
givit upphov till många musikgrupper.

När
det gäller kulturinstitutionernas verksamhet är det en naturlig uppgift för
dessa att tillgodose barns behov av och tillgång till teater, dans, musik,
film, litteratur, konst m.m. I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100
bil. 10 s. 86) föreslås bl.a. ökade bidrag tiU tre teatrar för fortsatt
konstnärlig utveckling av barn- och ungdomsteatern till gagn för hela landet.

I
samma proposition (s. 83 — 88) anmäler regeringen att ett samlat program för
bam- och ungdomskultur skall utarbetas. Programmet skall redovisa och
informera om nuvarande och planerade insatser och bidragsformer på bam- och
ungdomskulturens område.

Bammiljörådet
har i sitt remissyttrande framhållit barnens rätt till spontan och kreativ lek
och att det är viktigt att det finns möjligheter till lek i närheten av bamens
bostäder. Det finns enligt rådet ett gott stöd för sådana åtgärder i plan- och
bygglagen (1987:10, PBL), men att tillämpningen trots detta i flera sammanhang
visat sig vara till barnens nackdel.

Ett
av den fysiska planeringens syften är att väga samman olika och ibland
konkurrerande intressen till en fungerande helhet. Barnens behov och önskemål
kan ses som ett sådant intresse. Det bör dock betonas att bamens speciella
behov också många gånger sammanfaller med andra intressen. Jag tänker då
särskilt på gmpper som gamla och handikappade.

Enligt
min uppfattning är bamens behov av lek väl tillgodosett i PBL. Inom eller i
anslutning till områden med sammanhängande bebyggelse skall det finnas lämpliga
platser för lek, motion och annan utevistelse (2 kap. 4 § PBL). Bestämmelseraa
om friytor för lek och utevistelse skall ses som ett uttryck för att det skall
finnas möjligheter för dem som bor och verkar i eller i anslutning till
bebyggelseområdet att få tillgång till sådana fritidsanläggningar och grönytor
m. m. som människor i allmänhet anser nödvändiga för ett fullvärdigt
samhällsliv. I 3 kap. 15 § föreskrivs att på tomter som tas i anspråk för
bebyggelse, skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för
utevistelse och lek på tomten eller på utrymmen i närheten av denna. Om det
inte finns tillräckligt utrymme för att anordna både parkering och friyta,
skall i första hand friyta anordnas.

Mot
denna bakgmnd delar jag bammiljörådets uppfattning att PBL ger

ett tillräckligt stöd för att den fysiska planeringen skall kunna medverka

till att skapa goda miljöer för barnen. Det torde samtidigt finnas visst fog

för rådets uppfattning att åtgärder för bamen ibland får stå tillbaka för

satsningar på andra områden. Jag vill dock understryka att det ankommer 72

på
kommunerna att vid avvägningar mellan olika intressen se till att Prop.
1989/90:107 barnens behov tillgodoses. Det finns i det sammanhanget skäl att
betona vikten av att barnens krav på miljön lyfts fram i all samhällsplanering.

Artikel
32, punkt 1 handlar om barns rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot
vissa typer av arbete.

Flertalet
ungdomar i Sverige går i skolan. Närmare 95 % av alla som går i grundskolan
fortsätter vidare i någon form av gymnasieskola. När minderåriga förekommer i
arbetslivet rör det sig därför framför allt om praktik eller feriearbete. Även
för sådant arbete är det naturligtvis viktigt att det finns regler så att barn
och ungdom inte utför arbete på ett sådant sätt att det kan ha negativa följder
för dem.

Genom
lagstiftning och andra åtgärder fullföljer Sverige en sådan politik som
beskrivs i punkt 1.

Enligt
9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv ingå avtal.
Undantagsvis får det dock förekomma med stöd av lag.

I
6 kap. 12 § föräldrabalken stadgas att barn får ingå avtal om anställning
eller annat arbete, men endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet.
Barnet får själv säga upp avtalet och, om barnet fyllt 16 år, utan nytt
samtycke avtala om annat arbete av liknande art. Baraet eller vårdnadshavaren
får säga upp avtalet med omedelbar verkan, om det behövs med hänsyn till
barnets hälsa, utveckling eller skolgång. Har vårdnadshavaren sagt upp avtalet
av detta skäl får barnet inte därefter träffa ett nytt avtal utan
vårdnadshavarens samtycke.

Barn
har ju vanligen mer än en vårdnadshavare. Av 6 kap. 13 § föräldrabalken framgår
att båda skall samtycka.

Dämtöver
finns det regler för när och hur barn får bedriva egen form av
näringsverksamhet. Enligt 15 kap. 13 § föräldrabalken får förmyndaren inte låta
den minderårige driva näring med mindre denne fyllt 16 år.

Regler
om skydd för minderåriga i arbetslivet finns framför allt i 5 kap.
arbetsmiljölagen (1977:1160). Även sjömanslagen (1973:282), fartygssäkerhetslagen
(1988:49), sjöarbetstidslagen (1970:105), lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete samt strålskyddslagen (1988:220) innehåller regler till skydd
för minderåriga. Lagreglerna kompletteras av förordningar från regeringen samt
föreskrifter från berörda myndigheter. Här kan särskilt nämnas
arbetarskyddsstyrelsens (ASS) kungörelse (AFS 1987:11) med föreskrifter om
anlitande av minderåriga i arbetslivet.

I
den av riksdagen nyligen antagna propositionen (1989/90:60, AU 16, rskr. 115)
om minimiålder för tillträde tiU arbete har regeringen föreslagit att Sverige
skall ratificera ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till
arbete. I propositionen förklarar föredraganden bl. a. att Sverige helhjärtat
ställer sig bakom ILO:s strävanden att bekämpa bamarbete i världen. Den svenska
arbetsmiljölagstiftningen står till sin allmänna inriktning och uppläggning i
god överensstämmelse med konventionen. Endast några mindre ändringar har därför
behövt göras inför en svensk ratifikation. Chefen för
arbetsmarknadsdepartementet har underrättat mig om att hon vid dagens
regeringssammanträde ämnar föreslå att regeringen beslutar ratificera
konventionen.

Punkt
2 a). Enligt 5 kap. 2 § arbetsmiljölagen är huvudregeln den att en 73

minderårig
inte får anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han Prop.
1989/90:107 eller hon fyller 16 år och inte heller innan han eller hon har
avslutat sin obligatoriska skolutbildning. En minderårig får dock dessförinnan
anlitas till lätt arbete som inte kan inverka menligt på hans eller hennes
hälsa, utveckling eller skolgång.

Minderårigbestämmelserna
i arbetsmiljölagen gäller i princip bara i anställningsförhållanden. Genom
riksdagens ovan nämnda beslut har reglerna utvidgats till att fr. o. m. den 1
december 1990 även gälla minderåriga som anlitas till arbete utan att vara
arbetstagare. Samtidigt har arbetsmiljölagen kompletterats med en bestämmelse
som innebär en lägsta gräns vid 13 år för utförande av lätt arbete.

Arbetsmiljölagen
är inte tillämplig på fartygsarbete och inte heller på arbete som utförs i
arbetsgivarens hushåll.

För
arbete som utförs ombord på fartyg finns särskilda regler i sjömanslagen och
fartygssäkerhetslagen.

45
§ sjömanslagen har samma innebörd som 5 kap. 2 § arbetsmiljölagen så till vida
att en minderårig inte får anlitas till arbete före det kalenderår under vilket
han eller hon fyller 16 år och inte heller innan han eller hon har avslutat sin
obligatoriska skolutbildning. Denna bestämmelse tar endast sikte på
anställningsförhållanden.

Samma
minimiåldersregler som i arbetsmiljölagen kommer genom riksdagens antagande av
den tidigare nämnda propositionen att bli tillämpliga på sådant arbete i
yrkesmässig verksamhet till sjöss som utförs av minderåriga utan att det
föreligger ett anställningsförhållande. Samtidigt införs en lägsta åldersgräns
vid 13 år för utförande av sådant arbete.

Arbetsmiljölagen,
sjömanslagen och fartygssäkerhetslagen innehåller särskilda minimiåldersregler
för tillträde till farligt arbete.

Enligt
S kap. 3 § första stycket arbetsmiljölagen skall arbetsgivare se till att den
som är under 18 år inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för
olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges
hälsa eller utveckling. Denna bestämmelse gäller även elever, vårdtagare m.fl.
Fr.o.m. den 1 december 1990 gäller bestämmelsen alla underåriga som deltar i
arbete.

Enligt
45 § andra stycket sjömanslagen får den som är under 18 år användas i
fartygsarbete som eldare endast om sjöfartsverket medger det. Med avseende på
annat arbete ombord på fartyg gäller 7 kap. 3 § fartygssäkerhetslagen. Den
bestämmelsen motsvarar nästan ordagrant 5 kap. 3 § första stycket
arbetsmiljölagen.

Som
arbetarskyddsstyrelsen påpekat i sitt remissvar finns det inte några regler om
minimiålder för hushållsarbete. I samband med ratifikation av ILO:s konvention
(nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete är det möjligt att undanta
vissa kategorier av anställning eller arbete, för vilka speciella eller
betydande tillämpningssvårigheter skulle uppstå, från tillämpningen av
konventionen. Såvitt gäller arbete i arbetsgivarens hushåll har det ansetts
lämpligt för Sverige att utnyttja denna möjlighet till förbehåll (prop.
1989/90:60 s. 15).

Hushållsarbete,
som utförs av anställda, förekommer numera endast i

begränsad utsträckning i Sverige. Några minimiåldersregler torde inte 74

behövas
för att skydda bam från att utnyttjas på ett skadligt sätt i samband Prop.
1989/90:107 med sådant arbete. Lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete
innehåller särskilda regler för minderåriga. Deras arbetstid får inte vara lika
lång som vuxna arbetstagares arbetstid (10§). Vidare skall arbetsgivaren se
till att minderåriga inte anlitas till farligt arbete (8 §).

Punkt
2 b). Med stöd av 5 kap. 2 och 5 §§ arbetsmiljölagen och 18 §
arbetsmiljöförordningen (1977:1166) meddelar arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter
om arbetstidens längd och förläggning för minderåriga. Detaljerade
arbetstidsbestämmelser för minderåriga i olika ålderskategeorier finns i
arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1987:11) med föreskrifter om anlitande
av minderåriga i arbetslivet.

Bestämmelser
om arbetstiden till sjöss finns i sjöarbetstidslagen (1970:105). De innehåller
differentierade regler som beaktar de specieUa förhållandena vid tjänstgöring i
olika befattningar ombord på fartyg. I 12 § andra stycket föreskrivs att sjömän
under 16 år varie dygn under tiden mellan kl. 20.00 och kl. 8.00 skall beredas
tillfälle att vila under en sammanhängande tid av minst nio timmar.

Några
särskilda bestämmelser angående arbetsvillkor i övrigt — såsom minimilön och
liknande — finns inte i svensk lagstiftning. Det har ansetts tillräckligt med
regler om minimiålder samt föreskrifter om arbetstidens längd och föriäggning.

Punkt
2 c). Tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Den
som bryter mot minimiåldersregeln i 5 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen
kan enligt 8 kap. 2 § dömas till böter. Detsamma gäller den som bryter mot
föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelat med stöd av 5 kap. 3-5 §§.

Yrkesinspektionen
har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att ingripa med föreläggande
eller förbud mot en arbetsgivare som anlitar en minderårig till arbete på ett
sätt som strider mot lagen. Enligt 8 kap. 1 § kan den som bryter mot ett sådant
föreläggande eller förbud dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om
en arbetstagare anlitas till fartygsarbete i strid mot 45 § sjömanslagen kan
såväl befälhavaren som den minderåriges vårdnadshavare dömas till böter.
Sjömanslagen gäller bara när det föreligger ett anställningsavtal. För andra
personer som anlitas till fartygsarbete gäller fr. o. m. den 1 december 1990
minimiåldersregler i fartygssäkerhetslagen. Enligt ansvarsbestämmelserna skall
en befälhavare som bryter mot regleraa dömas till böter.

Sjöfartsverket
kan enligt 11 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen ingripa med föreläggande i fall då
en minderårig anlitas till fartygsarbete i strid mot 7 kap. 3 § samma lag. Den
som bryter mot ett sådant föreläggande kan enligt 12 kap. I § 3 dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.

För
överträdelse av 12 § andra stycket sjöarbetstidslagen kan bl. a. befälhavaren
dömas till böter.

Innehållet
i artikel 32 torde sålunda enligt min bedömning inte vålla

problem för svensk del. 75

Artikel 33 behandlar bl.a.
bams rätt att skyddas mot narkotika. Enligt Prop. 1989/90:107
narkotikastrafflagen (1968:64) är olika former av olovlig befattning med
narkotika straffbelagd. Det gäller bl. a. överlåtelse av narkotika men även
utbjudande av narkotika till försäljning och förmedling av kontakter mellan
köpare och säljare.

I
11 § socialtjänstlagen finns särskilda bestämmelser om åtgärder mot missbmk.
Socialnämnden åläggs i paragrafen en skyldighet att arbeta för att förebygga
och motverka missbmk av beroendeframkaUande medel. Därvid bör insatser för bam
och ungdomar ägnas särskild uppmärksamhet. Socialnämnden skaU vidare genom
information till myndigheter, gmpper och enskilda och genom uppsökande
verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbmk och om de
hjälpmöjligheter som finns. Socialnämnden skall aktivt söqa för att den
enskilde missbmkaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån
missbmket.

Sverige
har biträtt två FN-konventioner beträffande narkotika, dels 1961 års allmänna
narkotikakonvention (den s.k. Single Convention), med ändringsprotokoll år
1972, dels 1971 års konvention om psykotropa substanser. I listor som har
fogats till konventionema och som fortlöpande revideras finns upptagna de ämnen
som är föremål för internationell kontroll. I särskild förordning (1983:366)
anger regeringen vilka ytterligare substanser som skall anses som narkotika
enligt den svenska narkotikastrafflagen. Socialstyrelsen skall upprätta och
kungöra förteckningar över narkotika.

Sverige
har också signerat 1988 års konvention mot illegal narkotikahantering. Inom
regeringskansliet pågår nu översyn av lagstiftningen för att Sverige skall
kunna ratificera denna konvention.

Även
om narkotikamissbmket bland unga synes ha gått ned, tyder, som jag berört i
avsnitt 3.2, vissa rapporter på att denna positiva utveckling kan vara på väg
att vändas i sin motsats. Riskema synes också stora för ett ökat missbmk av
kokain och andra nya preparat. Till detta kommer att den intemationella
narkotikasituationen är allvarlig. Tillgången på narkotika har aldrig varit
större än idag och i många länder ökar missbmket. Den intemationella
narkotikahandeln utsätter också Sverige för ett växande tryck.

Under
åren 1989 och 1990 genomförs en särskild satsning på drogförebyggande
aktiviteter av organisationer och vissa myndigheter. Aktionen mot droger leds
av en särskild arbetsgmpp, som tiUsatts av regeringen, den s. k. ATHENA-gmppen.

Regeringen
har under hösten 1989 tagit initiativet till en offensiv för att stärka den
nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgmpp mot narkotika har inrättats
bestående av chefema för berörda myndigheter, företrädare för kommun- och
landstingsförbunden och ordföranden för den s. k. ATHENA-gmppen. I
aktionsgmppen mot narkotika ingår också ordförandena i statens ungdomsråd och
i regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor.

Gmppen
skall ta initiativ för att stärka det arbete mot narkotika som

bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting och olika organisa

tioner. Högsta prioritet skall ges åt preventiva åtgärder inom olika områ- 76

den.
Insatser mot kokain och andra nya preparat liksom insatser mot Prop.
1989/90:107 narkotikahanteringen på gatunivå skall uppmärksammas särskilt. Gmppen
skall också analysera hur samhällets samlade resurser används i kampen mot
narkotika.

Inom
den s. k. Pompidougmppen, som är en arbetsgmpp för narkotika-frågor inom
Europarådet, genomförs ett europeiskt samarbetsprogram. Sverige arbetar vidare
för ett ökat engagemang i narkotikafrågoma inom FN. Vid ett särskilt möte med
FN:s generalförsamling i febmari i år antogs, efter svenskt initiativ, ett
globalt handlingsprogram mot narkotika. Programmet innebär bl.a. att FN skall
utöka sina insatser för att i större utsträckning stödja ländema i deras
ansträngningar att utveckla effektiva åtgärder mot narkotikaproduktion,
narkotikahandel och narkotikamiss-bmk.

Av
vad jag nu sagt torde framgå att artikeln inte innebär något hinder för
godkännande.

Beträffande
artikel 34 som vänder sig mot sexuellt utnyttjande av bam, kan till en början
beträffande punkterna a) och b) anmärkas att bestämmelseraa om sexualbrott i 6
kap. brottsbalken innehåller flera stadganden som, oberoende av offrets ålder,
föreskriver straff för den som genom tvång eller andra liknande otillbörliga
förfaranden förmår någon till samlag eller annat sexuellt umgänge. Det gäller
bestämmelseraa om våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande.

Dämtöver
finns, som tidigare har påpekats, särskilda bestämmelser till skydd för bam och
ungdomar. Oavsett om tvång förekommit eller inte, gäller enligt 6 kap. 7 § ett
ovillkorligt förbud mot sexuellt umgänge med bam under 15 år. Som berörts
tidigare gäller en högre åldersgräns, 18 år, i vårdnadssituationer och
liknande. När det gäller bam under 15 år är också bestämmelsen i 6 kap. 7 § av
betydelse. Enligt denna straffbeläggs såsom sexuellt ofredande att sexuellt
beröra barn under 15 år eller förmå bamet att företa eller medverka i någon
handling av sexuell innebörd.

Prostitution
som sådan är inte kriminaliserad. Däremot kan den som främjar eller på ett
otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar annans verksamhet som prostituerad
straffas för koppleri enligt 6 kap. 8 § brottsbalken.

Den
som mot ersättning skaffar sig sexuellt umgänge gör sig normalt inte skyldig
till något brott. Är motparten under 18 år gäUer dock särskilda regler. Enligt
6 kap. 10 § brottsbalken straffas för förförelse av ungdom den som genom att ge
eller genom att utlova ersättning skaffar eller försöker skaffa sig sexuellt
umgänge med någon som är under 18 år.

Punkt
c). Enligt allmänna ordningsstadgan är offentliga pomografiska föreställningar
förbjudna. Den som bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader (10 och 29 §§).

I
fråga om bam under femton år gäller den tidigare nämnda bestämmelsen om
sexueUt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken. Denna bestämmelse omfattar även
förfaranden som innebär att bamet förmås till sexueU posering eller används som
modell i pomografiska bilder.

Pornografi
där bam är avbildade omfattas av 16 kap. 10 a § brottsbal

ken. Enligt denna bestämmelse döms den som skildrar bam i pomografi

ska bilder med uppsåt att bildema sprids eller som sprider sådana bilder 77

för baraporaografibrott. I
bestämmelsen uppställs inte någon bestämd Prop. 1989/90:107 åldersgräns när
det gäller att bestämma vad som avses med bam. Med bam avses enligt förarbetena
en person vars könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Motsvarande
bestämmelse finns i tryckfrihetsförordningen.

Frågan
om samhällets åtgärder mot prostitution och ungdomars inblandning i
pomografisk verksamhet har nyligen varit föremål för riksdagsbehandling. I
sitt av riksdagen godkända betänkande anför justitie-utskottet bl. a. att
prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala insatser. Enligt
utskottets mening var det också främst en uppgift för socialtjänsten att med
förebyggande åtgärder få unga människor att hålla sig borta från miljöer med
anknytning till pomografisk verksamhet (1989/90: JuU 6).

Enligt
min mening kan det inte råda någon tvekan om att Sverige uppfyller
konventionens krav enligt artikel 34 punktema a) och b).

I
fråga om punkt c) har bl. a. Rädda Bamen under remissbehandlingen anfört att
bestämmelsema om baraporaografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken bör ändras
med hänsyn till den 18-årsgräns som gäller enligt konventionen.

Anledningen
till att man i den svenska lagstiftningen inte har någon bestämd åldersgräns är
att en sådan i vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa bamets identitet
och att man velat undvika den ytterligare integritetskränkning som en sådan
identifiering skuUe innebära. Skillnaden mellan konventionens artonårsregel
och definitionen av bam i 16 kap. 10 a § brottsbalken bör inte överdrivas.
Skillnaden är huvudsakligen av formellt slag och i praktiken torde samma
åldersgmpper avses.

Det
måste vidare observeras att konventionen inte uppställer något direkt krav på
straffrättslig lagstiftning. I första hand bör företeelser som avses i artikel
34 b) och c) motarbetas genom insatser på det sociala planet. Jag vill därvid
åter hänvisa till vad riksdagen nyligen anfört om vikten av sådana åtgärder (se
1989/90: JuU6).

Konventionens
krav på skydd mot sexuellt utnyttjande måste enligt min mening också anses
tillgodosett genom föreskriftema i socialtjänstlagen om samhällets skyldighet
att verka för att bam och ungdomar växer upp under trygga och goda
förhållanden. Samhället har också en skyldighet att ingripa med vård enligt LVU
i vissa faU när ett bam utnyttjas sexuellt av föräldrama eller utnyttjas i
pomografiskt syfte. Ett sådant ingripande skall under vissa fömtsättningar
också kunna ske om den unge prostituerar sig. I nya LVU klargörs vidare att bam
och ungdomar som uppträder på en sexklubb kan komma i fråga för ingripande
enligt lagen.

Anlitande
av minderåriga för pomografiska föreställningar får vidare anses strida mot
arbetsmiljölagen. Detsamma torde gälla om minderåriga utnyttjas som
fotomodeller för pomografiskt material. Enligt 5 kap. 3 § arbetsmiljölagen får
en minderårig inte anlitas till eller utföra arbete som medför risk för skadlig
inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Yrkesinspektionen
har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att

ingripa med föreläggande eller förbud i fall då en minderårig har arbets

uppgifter av sådant slag som avses i 5 kap. 3 § i lagen. Enligt 8 kap. 1 § 78

lagen
kan den som bryter mot ett sådant föreläggande eller förbud dömas Prop.
1989/90:107 till böter eller fängelse i högst ett år.

Min
slutsats av det anförda är att en svensk anslutning till konventionen inte
torde kräva lagändringar i frågor som berörs i punkt c). Samtidigt vill jag
tillägga att detta inte utesluter att det kan finnas behov av en översyn av de
nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande de straffrättsliga
reglernas utformning bör emellertid enligt min mening göras utifrån mera
allmänna utgångspunkter än dem som följer av konventionen som sådan.

SACO
har i sitt remissyttrande pekat på att det krävs insatser på olika nivåer när
det gäller åtgärder mot sexuellt utnyttjande av barn. Enligt förbundet är det
nödvändigt både med insatser som stöder föräldrarna och barnen och med insatser
som påverkar strukturella förhållanden. Jag delar helt denna ståndpunkt och
vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag anfört i anslutning till artikel
19.

Artikel
35 förpliktar staterna att vidta åtgärder för att förhindra bortförande och
försäljning av eller handel med barn. Även om det i svensk rätt inte finns
någon bestämmelse som direkt motsvarar vad som sägs i artikeln finns ett antal
bestämmelser som riktar sig mot de olika företeelser som nämns i artikeln.
Artikeln innebär därför inte några problem ur ratifikationssynpunkt.

Som
exempel på svenska bestämmelser inom det aktuella området kan jag nämna 7 kap.
4 § brottsbalken om egenmäktighet med bara och 4 kap. I och 2 §§ brottsbalken
om människorov och olaga frihetsberövande. Även förbudet i 4 kap. 6 §
föräldrabalken mot ersättning vid adoption fär ses i detta sammanhang.

I
anslutning till artikel 11 har jag vidare redogjort för de svenska internationella
åtagandena när det gäller olovligt bortförande av barn. De båda konventionerna
på området som Sverige har anslutit sig till, Europaråds-konventionen den 20
maj 1980 och Haagkonventionen den 25 oktober 1989, har till syfte att i första
hand komma till rätta med de problem som uppkommer när en förälder som inte har
vårdnaden om ett barn olovligen för ut barnet ur ett land och på så sätt
skiljer barnet från dess vårdnadshavare. Båda konventionerna har emellertid
ett vidare tillämpningsområde. Konventionerna har införlivats med svensk rätt
genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av barn.

De
grundläggande principerna i den svenska socialtjänstlagstiftningen
överensstämmer också med artikelns bestämmelser.

Av
vad jag redan anfört om svenska regler och insatser för förhindrande av
utnyttjande av barn framgår att det i artikel 36 allmänna förbudet mot alla
former av utnyttjande av barn inte torde medföra några problem för Sverige. Jag
nöjer mig därför med att hänvisa till socialtjänstlagens allmänna föreskrifter
om omsorger om barn och ungdomar och till bestämmelserna i LVU, som utgår från
socialtjänstens ansvar för att skydda bam och ungdomar även i situationer när
frivilliga åtgärder inte är möjliga.

Artikel
37 behandlar bl.a. frihetsberövande av barn. Bestämmelsen i

punkt a), som innebär förbud mot bl. a. tortyr, dödsstraff och viss form av 79

livstids fängelse kan inte
innebära några svårigheter från svensk synpunkt. Prop. 1989/90:107

Handlingar
som innebär tortyr och liknande faller i allt väsentligt under

begreppet misshandel i
brottsbalken. Enligt 2 kap. 4 § regeringsformen får

dödstraff inte förekomma i
Sverige. Av 29 kap. 7 § brottsbalken följer att

ingen får dömas till
fängelse på livstid för brott som han begått innan han

fyUt21 år.

När
det gäller punkt b) präglas den svenska lagstiftningen av en allmänt restriktiv
hållning vid användande av frihetsberövande påföljder mot unga människor.
Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken gäller sålunda, som jag tidigare nämnt, att för
brott som någon begått före 18 års ålder får dömas till fängelse endast om det
finns synnerliga skäl. Det är alltså endast i speciella undantagssituationer
som en person som är under 18 år döms till fängelse. I fråga om unga finns
också en särskild straffnedsättningsregel i 29 kap. 7 § brottsbalken. Enligt
denna bestämmelse får för brott som någon begått innan han fyUt 21 år dömas
till lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet.

Vad
som gäller enligt LVU och LSPV överensstämmer också väl med artikelns
bestämmelse.

Statens
ungdomsråd har i sitt remissyttrande påpekat att det finns krafter som strävar
i en riktning som avviker från principen att LVU skall utnyttjas som en sista
utväg och under kortast möjliga tid. Enligt min mening är det självklart att
LVU endast skall utnyttjas när andra möjligheter att ta hand om den unge
uttömts. Att vård enligt LVU skall fortgå endast så länge som den behövs och att
denna fråga fortlöpande skall prövas framgår av vad jag sagt i anslutning till
artikel 25.

När
det gäller frihetsberövande av barn och unga med stöd av utlänningslagstiftningen
accepterar Svenska röda korset att det i vissa speciella fall finns ett behov
av att ta barn i förvar men anser att barnet aldrig någonsin får separeras från
sina föräldrar. Sveriges Kristna Ungdomsråd har tagit fasta på vad som sägs i
artikeln om att omhändertagande får användas endast som sista utväg och har
menat att detta måste bli än tydligare i flyktingärenden. DO, Rädda Barnen och
Svenska flyktingrådet anser att barn inte skall kunna tas i förvar över huvud
taget.

Bestämmelserna
om förvar av barn finns i den alltjämt gällande 50 § i 1980 års utlänningslag
(1980:376).

I
propositionen 1988/89:86 (s. 99) med förslag till ny utlänningslag uttalade
invandrarministern att det är nödvändigt att även barn kan tas i förvar i vissa
fall. Om förvarstagande av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till
resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i vissa fall inte skulle
kunna verkställas. Detta kan inte vara en rimlig ordning.

1
de vilande delarna av 1989 års utlänningslag finns förslag till ytterligare
begränsningar av möjligheterna att ta barn i förvar (6 kap. 3 § andra stycket
lagförslaget). Syftet är att förvarstagande av barn skall äga mm i ytterst få
fall. Det finns en uttrycklig regel i lagförslaget om att barn under 16 år inte
får tas i förvar om det är tillräckligt att de ställs under uppsikt, vilket
innebär att de får lämna ifrån sig sina pass och regelbundet anmäla sig hos
polisen.

Om
förhållandena är sådana att det trots allt anses nödvändigt att ta ett 80

barn
i förvar är det naturligtvis mycket viktigt att det sker på ett sådant
Prop. 1989/90:107

sätt
att bamet inte tar skada. Barnet bör få vistas under så normala

förhållanden
som möjligt. 1 propositionen 1988/89:86 (s. 99) framhåller

invandrarministern
att detta är angeläget. Hon poängterar framför allt

förvarslokalernas
utformning och betydelsen av att där finns personal med

kunskap
om barn och barns utveckling. Barnets rätt att vistas tillsammans

med
båda sina föräldrar stärks enligt förslaget genom att barnet får skiljas

från
sin vårdnadshavare eller, om det är flera, en av dem endast om det

finns
synneriiga skäl (6 kap. 3 § tredje stycket).

Genom
successiva förändringar av reglerna om hur förvar av bam skall genomföras har
kraven kommit att ställas allt högre. Den 1 febmari 1982 infördes en
bestämmelse om att utlänning under 16 år inte utan synnerliga skäl fick tas in
i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest. Den 1 juni 1987
infördes förbud mot att ta barn under 16 år i förvar i kriminalvårdsanstalt
eller allmänt häkte. Enligt DO får barn tas i förvar i polisarrest. Så är inte
fallet. Sedan den 1 juli 1989 finns det i 5 kap. 12 § utlänningsförordningen
(1989:547) ett absolut förbud mot detta. Förvarstagande skall ske i särskilt
iordningställda lokaler, t. ex. lägenheter i anslutning till en
utredningssluss.

Jag
vill framhålla att något förbud mot att ta barn i förvar inte finns i
konventionen. De ändamålssynpunkter som tidigare framförts till stöd för en
förvarsbestämmelse med ett begränsat tillämpningsområde gör sig alltjämt
gällande. Enligt min mening finns det inte något moment i den svenska
tillämpningen som strider mot konventionens bestämmelser.

I
punkt c) föreskrivs bl. a. att ett frihetsberövat barn skall hållas åtskilt
från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att så inte sker. Barnet
skall också ha rätt att utom i särskilda undantagsfall hålla kontakt med sin
familj genom brevväxling och besök.

Som
redan påpekats är det endast i rena undantagsfall som personer under 18 år döms
till fängelse. I fråga om unga intagna gäller enligt 8 § lagen om kriminalvård
i anstalt (1974:203, KvaL) att vid anstaltsplaceringen den som är under 21 år
normalt skall placeras så att han hålls åtskild från intagna som kan inverka
menligt på hans anpassning i samhället.

De
svenska reglerna för verkställighet av frihetsstraff innebär således inte något
ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammas
med vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle också i vissa fall kunna
strida mot den unges eget intresse. Regeln i 8 § KvaL ger vissa garantier mot
att de som trots allt döms till frihetsberövande påföljd utsätts för skadlig
påverkan av vuxna intagna.

Bl.a.
riksåklagaren och Svea hovrätt har under remissbehandlingen framfört
uppfattningen att den svenska lagstiftningen inte uppfyller konventionens krav
på denna punkt. Enligt min mening är innebörden av konventionsregeln inte
alldeles klar. Även om den svenska lagstiftningen är utformad för att ge den
unge skydd mot skadlig påverkan från äldre intagna, har jag emellertid
förståelse för att tveksamhet kan föreligga.

Ett
liknande, men mer långtgående, krav på att ungdomsbrottslingar

skall hållas avskilda från vuxna intagna finns i artikel 10 i konventionen

om medborgeriiga och politiska rättigheter. Vid ratificeringen av denna 81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

konvention reserverade sig
Sverige på den punkten. Motsvarande skäl som Prop. 1989/90:107

anfördes då (prop.
1971/72:125 s. 33) talar enligt min mening för att

Sverige även nu bör göra
ett förbehåll. Ytterligare ett skäl för detta är att

det även i samband med
frihetsberövanden enligt LSPV kan förekomma

att personer under och
personer över 18 år vårdas på samma inrättning och

enhet. För vård enligt
LVU, som kan avse ungdomar upp till 21 år, gäller f ö.

inte några särregler för
olika ålderskategorier med avseende på vistelsen

under vårdtiden.

En
reservation såvitt avser åtskiljande av bara och vuxna torde vara möjlig.
Enligt artikel 51 punkt 2 är visserligen reservationer som strider mot
konventionens ändamål och syfte inte tillåtna. En reservation beträffande
artikel 37 punkt c), i nu nämnt hänseende bör dock inte kunna anses vara
stridande mot konventionens ändamål och syfte.

Enligt
KvaL gäller att granskning och kvarhållande av brev och andra försändelser till
eller från en intagen får ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Syftet med åtgärden skall vara att förebygga att den intagne under
anstaltsvistelsen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter
säkerheten vid anstalten i fara eller för att förhindra att den intagne tar
emot narkotika eUer andra otillåtna varor (26 — 28 §§ ).

I
fråga om rätten att ta emot besök gäller enligt 29 § KvaL att intagen får ta
emot besök i den utsträckning som det lämpligen kan ske. Undantag får göras för
besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom själv eller
annan. De nu nämnda bestämmelsema torde stå i överensstämmelse med punkt c:s
bestämmelser om det frihetsberövade bamets rätt till kontakt med sin familj.

Vad
som anges under punkt c) tillgodoses vidare i socialtjänstlagen genom dess
bestämmelser om respekt för människomas självbestämmanderätt och integritet
samt bestämmelser om vårdens innehåU och utformning samt i LVU genom denna
lags motsvarande bestämmelser. Kraven enligt punkt c) uppfylls för den
psykiatriska vårdens del dels genom föreskriftema i 2 a § hälso- och
sjukvårdslagen att hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen samt bygga på
respekt för patientens självbestämmande och integritet, dels genom vad som i
övrigt föreskrivs i LSPV.

Beträffande
bestämmelsen i punkt d) om rätt till juridiskt och annat

lämpligt biträde kan jag i fråga om ungdomar som är frihetsberövade på

gmnd av misstanke om brott hänvisa till den regel i rättegångsbalken

(21 kap. 3 a §) som ger en anhållen eller häktad person en obetingad rätt att

på begäran erhålla offentlig försvarare. När det gäller rätt tiU annat bistånd

i denna situation finns regler om detta i KvaL och dess tillämpningsförord

ning (förordning, 1976:376, om behandlingen av häktade och anhållna

m. fl.). I fråga om frihetsberövanden med stöd av LVU, LSPV och utlän

ningslagstiftningen finns bestämmelser om rätt tiU biträde i rättshjälpslagen

(1972:429). Oberoende av vilken lag som varit tillämplig vid den unges

frihetsberövande föreligger vidare aUtid socialnämndens skyldighet enligt

socialtjänstlagen att sörja för att ungdom som riskerar att utvecklas ogynn

samt får det skydd och stöd som behövs. 82

Rätten att få lagligheten
av ett frihetsberövande prövat är tillgodosett av Prop. 1989/90:107
bestämmelsema i rättegångsbalken och i LVU och LSPV. Kravet på skyndsamhet är
tillgodosett genom bestämmelser i rättegångsbalken (24, 51,52,55 och 56 kap.).
Även i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare är
kravet på skyndsam handläggning starkt understmket. Föreskrifter om skyndsam
handläggning finns också i 9 § LVU (33 § nya LVU) och i 7 § förordningen
(1966:566) med instmktion för utskrivningsnämndema. Jag vill även i detta
sammanhang nämna den nya lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:138, JuU 36, rskr. 403, SFS 1988:820) genom vilken möjlighetema tiU ett
snabbt förfarande när det gäller unga lagöverträdare har förbättrats. Den nya
lagstiftningen utvärderas f. n. av brottsförebyggande rådet.

Med
undantag för bestämmelsen i punkt c) om åtskiljande av frihetsberövade bam och
vuxna skapar således inte vad som sägs i artikel 37 några problem för svensk
del. Ett svenskt förbehåll beträffande den nämnda regleringen i punkt c) synes
däremot motiverat.

Artikel
38 om bam i väpnade konflikter är en av de artiklar som Sverige och ett antal
andra länder fast stort avseende vid i konventionsarbetet. Från dessa länders
sida har man strävat efter att förbättra skyddet för bam i förhållande till vad
som stadgas i bl. a. 1977 års tilläggsprotokoll (I och II) till 1949 års
Genévekonventioner angående skydd för krigets offer, m. m. Sverige och ett
antal andra länder lade under konventionsarbetet bl. a. fram förslag som
innebar att åldersgränsen för bams deltagande i strid skulle höjas från den
nuvarande femtonårsgränsen i artikel 77 i tilläggsprotokoll I till en
artonårsgräns. Trots att detta förslag stöddes av ett överväldigande flertal av
de i konventionsarbetet deltagande ländema visade det sig inte möjligt att
uppnå någon förbättring av skyddet för bam i detta avseende. Artikel 38
återspeglar nu i stort redan gällande intemationeU norm på området men innehåUer
samtidigt några smärre förbättringar.

Svenska
ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd. De fria kristna samfundens råd.
Svenska röda korset och Rädda Bamen har i sina remissvar föreslagit att Sverige
i samband med ratificeringen skulle avge en ensidig förklaring beträffande
baras deltagande i strid. Förklaringen borde gå ut på att Sverige åtar sig att
tillämpa en åldersgräns som innebär att bam under 18 år inte får delta i strid
i enlighet med Sveriges strävanden i konventionsarbetet att förbättra skyddet
för bam. Några andra remissinstanser har också varit inne på tanken på en
förklaring från svensk sida beträffande åldersgränsen. Syftet med en sådan
förklaring skulle vara att man därmed skulle påverka utvecklingen av den
allmänna folkrätten i riktning mot en högre åldersgräns än den som fastslagits
i tilläggsprotokollen och som återfinns i konventionens artikel 38.

Förslagen
väcker frågan om en ensidig svensk förklaring kan vara en

lämplig metod att främja en högre standard i det folkrättsliga skyddet för

barn i krig. Även om det finns exempel på hur ensidigt agerande fått

betydelse för den folkrättsliga utvecklingen, bör frågan bedömas mot bak

gmnd av att Sverige traditionellt strävat efter att åstadkomma.allmänt

godtagna överenskommelser som reglerar stateraas agerande. Multilatera

la lösningar är av betydelse för att undvika att de mäktigaste stateraa får 83

ett
alltför stort inflytande på den folkrättsliga utvecklingen. För en stat
Prop. 1989/90:107

som
Sverige är detta av särskild betydelse. Inom ramen för arbetet på att

utveckla
de internationella normema om de mänskliga rättigheteraa har

Sverige
i konsekvens härmed verkat för överenskomna normer eftersom

de har de största
utsikterna att leda till efterrättelse. Ensidiga förklaringar

på detta område skulle
riskera att underminera de normer som redan

fastställts. Reservationer
och förklaringar som avgetts beträffande olika

konventioner på detta
område har nämligen varit avsedda att inskränka

respektive
stats åtaganden. En ensidig svensk förklaring om åldersgränsen

för
skydd av bam i krig skulle därför kunna uppmuntra andra länder att

avge ensidiga förklaringar
om att man avser att tillämpa en lägre, alltså

inte
en högre, åldersgräns än den som anges i konventionen om bamets

rättigheter.
Detta talar mot en ensidig svensk förklaring.

Om
det emellertid visar sig att andra länder gör ensidiga förklaringar om en högre
åldersgräns än den som anges i konventionen, kan det hävdas att en
sedvanerättslig utveckling i riktning mot en högre åldersgräns kan skönjas. I
så fall skulle en ensidig svensk förklaring kunna övervägas för att främja
denna utveckling.

I
dagsläget kan emellertid en sådan utveckling inte skönjas. Jag anser därför att
övervägande skäl talar mot en ensidig svensk förklaring i samband med
ratificeringen av konventionen. Däremot bör Sverige i lämpliga internationella
organ fortsätta att verka för en höjning av den intemationella standarden vad
avser åldersgränsen för baras deltagande i strid.

För
svensk del är åtagandet i punkt 1 om att följa landets förpliktelser enligt
internationell humanitär rätt när det gäller bara i väpnade konflikter
uppfyllt. Sverige har ratificerat ett flertal konventioner inom den internationella
humanitära rätten i väpnade konflikter, däribland Genévekonven-tionerna och de
nämnda tillägggsprotokollen. Rent allmänt stadgar till-läggsprotokoll I att
bara i krig skall vara föremål för särskild respekt och skyddas mot varie form
av otillbörligt närmande. Partema i konflikten skall ge bamen den vård och
hjälp barnen behöver på gmnd av sin ålder eller av andra orsaker.

Punkterna
2 och 3 ålägger bl. a. konventionsstaterna att vidta alla tänkbara åtgärder
för att säkerställa att personer som inte uppnått 15 års ålder inte deltar
direkt i fientlighetema och att avstå från att rekrytera en sådan person till
sina väpnade styrkor. Vid rekrytering av personer mellan 15 och 18 år skall
konventionsstaterna i första hand rekrytera dem som är äldst.

Åtagandena
är uppfyllda i svensk rätt. När det gäller åldersgränseraa för deltagande i
strid och rekrytering är åtagandena uppfyllda genom bestämmelserna om
väraplikt i 1 § värapliktslagen (1941:967) som säger att svensk man är
värapliktig från och med det kalenderår under vilket han fyller arton år till
och med det under vilket han fyller fyrtiosju år.

Vidare
gäller enligt 9§ hemväraskungörelsen (1970:304) att den som

antas som ordinarie hemvärnsman skall vara svensk medborgare och under

antagningsåret fylla minst 18 år. I detta sammanhang bör även omnämnas

den ungdomsverksamhet som bedrivs inom hemvärnet. Enligt 11 § hem

värnskungörelsen i dess lydelse fr. o. m. den 1 mars 1990 (1990:17) skall den

som antas som hem vämsungdom vara svensk medborgare och ha fyllt 15 år. 84

Ytteriigare
kan jag hänvisa till kungörelsen (1970:301) om friviUig Prop. 1989/90:107
försvarsverksamhet, 13 a §, som säger att som personal för tjänstgöring inom
totalförsvaret får den antas som är svensk medborgare och fyller minst 16 år
eller, om tjänstgöringen avser försvarsmakten, minst 18 år under antagningsåret.

Svenska
röda korset har i sitt remissyttrande föreslagit att en åldersgräns förs in i
totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) när det gäller de gmpper som
enligt förordningen skall anses vara kombattanter. På detta sätt skulle den
svenska inställningen till bamsoldater ytterligare klargöras. Jag kan hänvisa
till att frågan prövades i lagstiftningsärendet rörande den nämnda
förordningen. Det befanns därvid att denna förordning inte var den författning,
i vilken frågan lämpligast borde regleras. I stället får åldersgränseraa framgå
av bl. a. värapliktslagen och kungörelsen om frivillig försvarsverksamhet.

Att
det varit möjligt att i ett interaationellt sammanhang nå enighet om en
bestämmelse med det innehåll artikel 39 har i fråga om rehabilitering av bam
får ses med särskild tillfredsställelse med hänsyn till bamens oerhört utsatta
situation i vår värld och det därmed följande behovet av just rehabilitering
och återanpassning. För svensk del tillgodoses kraven i artikeln genom vad som
gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen, LSPV, socialtjänstlagen och LVU.

SACO
framhåller i sitt remissyttrande att resursema för att hjälpa bara som på olika
sätt farit iUa måste stärkas såväl kvantitativt som kvalitativt. Svenska röda
korset har i sitt yttrande erinrat om att organisationen bedriver en
framgångsrik fysisk och psykisk rehabilitering av torterade flyktingar. 1
anslutning till denna erinran har Svenska röda korset framhåUit som önskvärt
att SpecieUa rehabiliteringsinsatser även görs tillgängliga för bara. Bammiljörådet
har bl. a. betonat att det behövs krafttag för att ge flyktingbam ett reellt
stöd när de väntar på besked om att få stanna. Socialtjänstlagen och de
allmänna råden till denna lag anger att dessa bams rättigheter skall tillgodoses,
men tillämpningen har enligt rådet visat sig ha stora brister.

Jag
vill hänvisa till vad jag anfört i anslutning till artikel 19. Vidare kan jag
nämna att utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda (S 89:01)
enligt sina direktiv (dir. 1989:22) skaU överväga bl.a. behov och utformning av
en samordnande funktion för tidigt störda bam och ungdomar.

I
direktiven sägs bl.a. följande: "Inom de områden där primärkommu-neraa har
ett vårdansvar som anknyter till den psykiatriska vården, dvs. framför allt
beträffande vården av missbmkare och tidigt störda ungdomar, finns speciella
problem. Inom ungdomsvården har särskiU påtalats brister när det gäller
möjlighetema att skapa en fungerande vård som tidigt kan ge en effektiv
behandling. — Sammantaget innebär bristen på sammanhållna arbetsformer och
synsätt betydande risker för att många psykiskt störda hänvisas till en
livssituation och ett livsinnehåll som inte främjar en psykisk hälsa. Därmed
ökar riskema för återfall i psykisk stöming. Fömtom välfärdsförluster för den
enskilde medför således nuvarande förhållanden ett större behov av psykiatrisk
vård än vad som varit

85

fallet
om mer tillfredsställande arbetsformer hade kunnat etableras." Ut-
Prop. 1989/90:107 redningen skall enligt direktiven slutredovisa sina förslag
under år 1992.

Det
har framkommit, bl.a. genom den utredning om flyktingbarns behov av stöd och
hjälp som socialstyrelsen genomfört på uppdrag av regeringen och som jag nämnt
i avsnitt 3.2, att det finns behov av att utveckla nya metoder inom
socialtjänsten för stöd och hjälp till utsatta flyktingbarn och
flyktingungdomar. Det föreligger också ett stort behov av att förstärka
samarbetet mellan olika myndigheter. Det har också under senare tid framkommit
att problemen är betydande även för invandrarungdomar som inte är flyktingar.
Mot bakgrund härav föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop.
1989/90:100 bil. 7) att ytteriigare 2 milj. kr. ställs till socialstyrelsens
förfogande för försöks- och utvecklingsverksamhet när det gäller barn och
ungdomar, vars föräldrar är flyktingar eller invandrare.

Regeringen
har vidare uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare följa
utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn
och flyktingungdomar. Styrelsen skall även samla in information om
förläggningars, kommuners, landstings och organisationers verksamhet i fråga
om dessa barn och ungdomar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991.

Bestämmelsema
i artikel 40. som reglerar behandlingen av barn och unga som misstänks för
eller funnits skyldiga till att ha begått brott överensstämmer väl med vad som
gäller för svenska förhållanden. Innehållet i artikeln motsvarar i stort vad
som redan gäller för Sverige enligt bestämmelser i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter och i den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna.

När
det galler punkt 2 a) kan hänvisning ske till 5 § lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken. Enligt denna bestämmelse får ingen dömas för gärning för
vilken det inte var stadgat straff när den begicks. Principen är grundlagsfäst,
se 2 kap. 10 § regeringsformen.

Regeln
i punkt 2 b 1) att den som misstänks för eller står åtalad för ett brott skall
betraktas som oskyldig till dess skulden fastställts på ett lagenligt sätt
svarar mot en gmndläggande princip i svensk rätt.

Enligt
2 b II) har ett barn rätt att snarast få del av
anklagelserna mot sig, om lämpligt genom sina föräldrar eller annan
vårdnadshavare, samt juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid sitt
försvar. I 23 kap. 18 § rättegångsbalken stadgas att en person skall
underrättas om misstanke om brott, sedan fömndersökningen kommit så långt att
han skäligen kan misstänkas för brottet. Gäller det en person som inte fyllt 18
år skall dessutom vårdnadshavaren enligt 6 c § lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare omedelbart underrättas, om det inte finns särskilda
skäl mot det. Om det kan bli aktuellt att döma en person under 18 år till annan
påföljd än böter, skall enligt 11 § samma lag en offentlig försvarare förordnas
för honom, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare.

När
det gäller annan form av stöd till en ung person i brottmålsproces

sen än sådant stöd som kan lämnas av en offentlig försvarare eller av en

förälder är det närmast socialnämndens skyldighet enligt socialtjänstlagen 86

som kommer i fråga. Som
jag nämnt i anslutning till artikel 37 har Prop. 1989/90:107 socialnämnden att
bl. a. sörja för att ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd
och stöd som den behöver. I fömndersöknings-kungörelsen finns regler som
anknyter till denna skyldighet. Sålunda skall socialnämnden alltid underrättas
om tid och plats för ett förhör under förundersökningen med barn under 15 år, när
barnet misstänks för ett brott. Nämnden skall dessutom underrättas om någon
under 20 år misstänks för ett brott när misstanken bör föranleda någon åtgärd
från nämnden.

Beträffande
skyndsamhetskravet i punkten 2 b III kan jag hänvisa till vad jag sagt i
anslutning till artikel 37 om de regler vi har om skyndsam handläggning när ett
mål gäller unga personer.

Förutom
att föräldrar eller vårdnadshavare enligt 6 c § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall underrättas redan vid misstanke om
brott från den unges sida uppfyUs konventionens krav i punkt III på
föräldrarnas medverkan genom 9 § samma lag. Enligt denna bestämmelse får den
som är under 18 år inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn, om inte den
som har vårdnaden om baraet har blivit hörd i målet, där så lämpligen kunnat
ske.

1
punkt 2 b IV) ställs krav på att ett barn, som misstänks för eUer
åtalas för brott, inte skaU tvingas avge vittnesmål ellererkänna sig skyldigt
och att barn skall ha rätt att höra vittnen och att själv kalla vittnen.

Ingen
som misstänks eller åtalas för brott får enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken
vittna mot sig själv. Enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken får vidare ett vittne
vägra att yttra sig angående någon omständighet, om yttrandet skulle röja att
vittnet själv begått en brottslig handling. Tvång för att åstadkomma erkännande
är helt uteslutet i svensk rätt. Artikeln i nu aktuell del torde således kunna
godkännas.

Även
rätten att höra vittnen och att själv kalla vittnen enligt 45 kap. 10 och 17 §§
rättegångsbalken är i överensstämmelse med artikelns krav.

Konventionens
krav i punkt 2 b V) pä rätt till omprövning av beslut, varigenom ett barn anses
ha begått brott, är bl. a. tillgodosett genom att alla brottmål kan överklagas
till hovrätt (51 kap. 1 § rättegångsbalken).

Barns
rätt till tolk enligt punkt 2 b VI) är uppfylld genom
bestämmelser i bl.a. 5 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Att
barnet enligt vad som sägs i punkt 2 b VII) skall ha garantier för att få

sitt privatliv respekterat under alla stadier i förfarandet är en princip som

gällande svenska regler bygger på. Som riksåklagaren påpekat i sitt remiss

yttrande kan visserligen strängt taget varje straffprocessuellt ingripande

sägas kränka den enskildes privatliv. Åtgärder som mera direkt berör den

personliga integriteten är som regel aktualiserade för att den utredning skall

kunna inhämtas som är nödvändig för ett åtgärds- eller påföljdsval som bäst

motsvarar den enskildes individualpreventiva behov. Exempelvis är fömt

sättningarna för ett beslut om personundersökning att sådan undersökning

bedöms vara erforderlig för att vinna utredning om den misstänktes per

sonliga förhållanden och angående de åtgärder som må anses lämpliga för att

främja hans anpassning i samhället och öka hans möjligheter till personlig

utveckling. Åtgärder av detta slag, som visserligen i och för sig inkräktar på 87

den personliga
integriteten, kan emellertid inte anses strida mot konventio- Prop.
1989/90:107

nens krav när avsikten med
åtgärderna är att ta till vara den enskildes

befogade intresse av att
bli föremål för de åtgärder eller påföljder som är bäst

förenliga
med behandling, återanpassning eller den personliga utvecklingen.

Det kan i sammanhanget
nämnas att spridningen av uppgifter av personlig

karaktär vid en
domstolsförhandling kan begränsas när det gäller mål mot

den som inte fyllt 21 år
genom möjligheten till handläggning inom stängda

dörrar (8 § lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

För
svenskt vidkommande är det i punkt 3 a) uppställda kravet på en lägsta
straflbarhetsålder uppfyllt genom bestämmelsen i 1 kap. 6 § brottsbalken om
att det inte får dömas till påföljd för brott som någon har begått innan han
eller hon har fyllt 15 år.

Det
är en bärande princip i det svenska påföljdssystemet att unga lagöverträdare i
första hand skall mötas med åtgärder inom socialtjänsten. Det är i detta
sammanhang som man får se systemet med åtalsunderlåtelse och övriga åtgärder
enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vissa regeländringar
gjordes år 1988 i syfte att gentemot den unge på ett tydligare sätt markera att
brottslighet inte tolereras. Genom en särskild förordning (1988:217) har
regeringen samma år tagit initiativet till en försöksverksamhet med enklare och
smidigare samarbetsformer mellan myndigheterna i ärenden som rör unga
lagöverträdare. Liksom när det gäller den i anslutning till artikel 37 nämnda
nya lagstiftningen med förbättrade möjligheter till ett snabbt förfarande när
det rör unga lagöverträdare utvärderas för närvarande även försöksverksamheten
av brottsförebyggande rådet.

Enligt
socialtjänstlagstiftningen har socialnämnderna ett särskiU ansvar för barn och
ungdomar. Särskilda regler finns till skydd för underåriga. För ungdomar som
behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna finns socialtjänstens hem
för vård eller boende. Vidare finns familjehem enligt socialtjänstlagen. Kan
behövlig vård inte åstadkommas genom frivillig medverkan finns bestämmelser i
LVU om tvångsmässiga ingripanden under vissa fömtsättningar. For vård av unga
som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är
anpassade för sådan särskild tillsyn (12 § LVU). Huvudmän för dessa hem är
kommunerna och landstingen.

När
det gäller hemmen för särskild tillsyn har riksdagen godkänt en överenskommelse
om ett nytt statsbidragssystem, vilket bl. a. innebär en ökning av
statsbidragen till de slutna avdelningarna från 250000 kr. till 400000 kr. per
plats. I syfte att säkerställa tillgången på vård i hem för särskild tillsyn
pågår för närvarande en översyn. Översynen görs av socialstyrelsen tillsammans
med landstings- och kommunförbunden. Översynen tar bl. a. sikte på att
åstadkomma en länsövergripande vårdresursplanering och en differentiering av
verksamheten i hemmen.

Socialtjänstlagen
ger möjlighet till ett antal insatser utöver placering

utanför det egna hemmet. Som exempel kan nämnas frivilliga vårdinsatser

i form av en kontaktperson eller en familj som skall hjälpa den enskilde. I

8 a § LVU (22 § nya LVU) ges socialnämnden också befogenhet att besluta

om åtgärder som inte är så ingripande som placering av den unge utanför det 88

egna
hemmet. Under vissa fömtsättningar får socialnämnden besluta att Prop.
1989/90:107 den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd
kontaktperson eUer delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

I
10 kap. 2 § skollagen finns gmndläggande bestämmelser om utbildning vid hem som
avses i 12 § LVU. Ytterligare föreskrifter om sådan utbildning finns i
förordningen (1983:28) om undervisning av bam och ungdom som bereds vård med
stöd av LVU.

Av
den redogörelse som jag nu har lämnat framgår sålunda att de svenska principema
och reglema när det gäller unga lagöverträdare står i överensstämmelse med vad
som sägs i punkt 3 b och punkt 4.

Artikel
41, som innebär att konventionen inte utgör något hinder för en konventionsstat
att gå längre än konventionen när det gäller att förverkliga barns rättigheter
torde inte kräva någon särskild kommentar.

Av
verkstäUighetsbestämmelsema i konventionens del II kommer
jag att behandla artikel 42 och artikel 45 i följande avsnitt. I övrigt
innehåller artiklama i del II
och III knappast något som behöver
särskiU behandlas.

5 Internationellt utvecklingssamarbete

Artikel
4 i konventionen om bamets rättigheter ålägger konventionsstaterna att vidta
alla lämpliga åtgärder för att genomföra de rättigheter som tillerkänns baraen
i konventionen. Särskilt nämns det internationella samarbetet som komplement
till utvecklingsländeraas egna ansträngningar för att säkerställa de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheteraa. I artikel 45 ges också den
kommitté, som skall granska efterlevnaden av konventionen, en rätt att
vidareförmedia, från en konventionsstat, en framställning om rådgivning och bistånd
till bl. a. FN:s fackorgan, FN:s bamfond (UNICEF) och till
frivilligorganisationer.

Enligt
min mening är det intemationella biståndets volym otillräcklig. Det är endast
tre OECD-länder fömtom Sverige, som nått upp till det av FN fastställda målet för
det officiella biståndets andel (0,7%) av bmttonatio-nalprodukten. Det finns en
klar överensstämmelse mellan de största bidragsgivarnas, inklusive Sveriges,
inriktning i biståndssamarbetet och stadganden och anda i konventionen om
bamets rättigheter.

De
svenska biståndspolitiska målen rör i hög grad baraen, som ofta utgör mer än
hälften av ett u-lands befolkning. Det svenska stödet till primärhälsovård
inklusive AIDS-bekämpning och kontroll, familjeplanering och nutrition, till
vatten och sanitet, primär- och yrkesskolor samt bostäder (jfr artiklaraa 24,
28, 32, 34 och 39), syftar direkt till att ge mottagarländeraa möjlighet att
tillfredsställa basbehov hos befolkningen och utveckla de mänskliga resurserna.
Detta stöd utgör en stor del av det bilaterala biståndet.

Med
stöd av svenskt bistånd har sålunda tusentals primärskolor kunnat

byggas, utbildningsmaterial har utvecklats och producerats i ländema

själva, lärare har utbildats. Svenskt bistånd till vuxenutbildning, t. ex.
enligt

folkhögskoleprincipen samt till yrkesutbildning syftar också till att ge bar- 89

nens mödrar och fäder
möjlighet att försörja sina bam och ge dem en god Prop. 1989/90:107 start i
livet.

Inom
hälsovårdsområdet har Sverige särskilt inriktat sitt bistånd till en primärhälsovård
som också skall nå bamen med immunisering samt behandling av diarréer och
andra för många u-landsbam livshotande tillstånd. Samtidigt har stor vikt lagts
vid utbildning av hälsovårdspersonal på alla nivåer för att på det sättet nå
bam.

Det
statliga stödet till enskilda organisationers arbete för bamen kanaliseras
främst genom Rädda bamen, men även t. ex. genom missionen och Svenska röda
korset.

På
svenskt initiativ och med stöd av statligt såväl som enskilt bidrag, kunde
Rädda bamen genomföra ett program för återförening av tusentals bara i Etiopien
som skiljts från sina familjer under svältkatastrofen 1984-85. En enskild
afrikansk organisation har genom bl. a. svenskt stöd kunnat intensifiera sitt
arbete och därigenom bidragit till att även frågan om kvinnlig omskärelse
tagits upp i konventionen. Svenskt stöd har varit betydande för insatser som t.
ex. Diakonia och Interaationella Röda korset genomfört för vård och
rehabilitering av krigsskadade bara.

Inom
det multilaterala samarbetet har Sverige aktivt bidragit till utvecklingsinsatser
på sociala områden; Sverige har t. ex. varit pådrivande i världsbanken när det
gäller att ta hänsyn till de sociala aspektema på ekonomisk stmkturanpassning.
Sverige är en av de största bidragsgivama tiU flera organisationer engagerade
i FN:s insatser för läskunnighet och utbildning tiU alla (jfr artikel 28 punkt
3).

En
majoritet av världens flyktingar är kvinnor och bam. Inom ramen för det svenska
samarbetet genom FN:s flyktingkommissarie har Sverige betonat flyktingbaraens
situation. Särskilt stöd har t. ex. getts till FN:s hälsovårds-, nutritions-
och utbildningsinsatser för namibiska flyktingbara både under tiden i exil och
omedelbart efter återkomsten till Namibia under den s. k. övergångsperioden.

Sveriges
stöd tiU UNICEF var kalenderåret 1987 det största bidrag UNICEF någonsin
erhållit från ett enskilt land. Sverige fortsätter att vara en av de största
bidragsgivaraa till barnfonden. Sverige stöder sedan några år den
intemationella bamrättsorganisationen Defence for Children Intema-tional med
ett bidrag som motsvarar drygt en tiondedel av organisationens budget.

Det
svenska deltagandet i UNICEF:s styrelsearbete för att öka kunskapen och
medvetandet om bams villkor och för ökade resurser har väckt respekt och genklang
och bl. a. gjort det möjligt för flera länder att genomföra vaccinationsprogram
i konfliktområden.

Sveriges
statsminister är — som tidigare nämnts — en av sex stats- och regeringschefer
som tagit initiativ till ett särskilt toppmöte om bam. Syftet med mötet, som
äger mm i New York i höst, är att öka medvetenheten på högsta politiska nivå om
baraens situation, dess betydelse för morgondagens värld och de möjligheter
som redan finns till positiva insatser.

90

6 Övriga
frågor ProP- 1989/90:107

I
artikel 42 åtar sig konventionsstatema att genom lämpliga åtgärder göra
konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som
bam. Staten har sålunda en skyldighet att vidta åtgärder så att befolkningen
erhåller information på lämpligt sätt om konventionen. Jag kommer nu att nämna
något om de insatser som planeras när det gäUer informationen om konventionen
om bamets rättigheter. I mycket rör det sig emellertid om sådana frågor som får
behandlas i det ordinarie arbetet på de berörda områdena. Det är därvid de
ansvariga myndighetema som i första hand har att vidta nödvändiga åtgärder. Jag
tänker här på t. ex. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, baramiljörådet och
statens ungdomsråd.

När
det gäller information till vuxna och till bam och ungdomar i allmänhet har det
visat sig att den mest effektiva informationen är den som sker genom att
tidningar etc. i sin vanliga nyhetsförmedling behandlar saken i fråga. En annan
informationsväg som visat sig effektiv är de organisationer som har direktkontakt
med sina medlemsgmpper och genom dessa med större kretsar av befolkningen. Av
särskild betydelse i detta sammanhang är naturiigtvis de organisationer som
behandlar bam-och ungdomsfrågor eller som direkt vänder sig till bam och
ungdomar.

De
frivilligorganisationer. Rädda barnen. Svenska röda korset m. fl., som spelat
en viktig roll vid utarbetandet av konventionen, har uttryckt stort intresse
för att medverka i arbetet med att sprida kunskap om konventionens innehåll i
Sverige. Regeringen har därför den 15 febmari i år beslutat att från allmänna
arvsfonden an visa 10 milj. kr. per år under en treårsperiod. Medlen skall
användas för att bl. a. ge friviUigorganisationema möjlighet att sprida kunskap
om barakonventionen.

Bammiljörådet
har i samarbete med Gmppen Bara — Föräldrar — Samhälle, Rädda bamen och den
svenska NGO - gmppen för konventionen om bamets rättigheter ansökt om medel
för att producera en film om konventionen. Filmen beräknas bli 25 minuter lång
och skall göras direkt på video. Till filmen kommer kompletterande material att
tas fram för vidare studier och diskussion. Filmen skall produceras i nära
samarbete med olika intresseorganisationer och även spridas genom dessa, liksom
genom skoloraa. Medelsbehovet beräknas tiU 1 milj. kr.

Beslut
om denna och övriga informationsinsatser som skall göras från regeringens och
myndighetemas sida får anstå tills nödvändiga överläggningar hållits med
berörda myndigheter och organisationer. Av vikt är att dubbelarbete och onödig
spridning av insatseraa undviks. Viss samordning och samråd måste därför ske
mellan regeringen och myndigheteraa inbördes och mellan regeringen och
myndigheteraa å ena sidan och organisationema å andra sidan.

91

7
Hemställan Prop. 1989/90:107

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna konventionen om bamets rättigheter med angivet förbehåll mot artikel
37 punkt c).

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

92

Convention on the Rights of the Child

Preamble

The
States Parties to the present Convention, Considering that, in accordance with
the principles proclaimed in the Charter of the United Nations, recognition of
the inherent dignity and of the equal and inalienable rights ofall members of
the human family is the foundation of freedom, justice and peace in the world,

Bearing
in mind that the peoples of the United Nations have, in the Charter,
reaffir-med their faith in fundamental human rights and in the dignity and
worth of the human person, and have determined to promote social progress and
better standards of life in larger freedom,

Recognizing
that the United Nations bas, in the Universal Declaration of Human Rights and
in the International Covenants on Human Rights, proclaimed and agreed that
everyone is entitled to all the rights and free-doms set forth therein, without
distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion,
political or other opinion, national or social origin, property, birth or other
status,

Recalling
that, in the Universal Declaration of Human Rights, the United Nations has
proclaimed that childhood is entitled to special care and assistance,

Convinced
that the family, as the fundamental group of society and the natural environment
for the growth and well-being of all its members and particularly children,
should be afforded the necessary protection and assistance so that it can fully
assume its responsibilities within the community,

Recognizing
that the child, for the full and harmonious development of his or ber
perso-nality, should grow up in a family environment, in an atmosphere of
happiness, love and understanding,

Considering
that the child should be fully prepared to live an individual life in society,
and brought up in the spirit of the ideals proclaimed in the Charter of the
United Nations, and in particular in the spirit of peace, dignity, tolerance,
freedom, equality and so-lidarity.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

Konvention om barnets rättigheter

Inledning

Konventionsstaterna,

som
anser att, i enlighet med de principer som proklamerats i Förenta nationernas
stadga, erkännandet av den inneboende värdigheten hos alla medlemmar av människosläktet
och av deras lika och oförytterliga rättigheter utgör gmndvalen för frihet,
rättvisa och fred i världen,

som
beaktar att Förenta nationernas folk i stadgan på nytt bekräftat sin tro på de
gmndläggande mänskliga rättighetema och på den enskilda människans värdighet
och värde och beslutat främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under
större frihet,

som
erkänner att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
och i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter proklamerat
och kommit överens om att envar är berättigad till alla de fri- och
rättigheter som däri anges, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg,
kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationeUt eller
socialt urspmng, egendom, börd eller ställning i övrigt,

som
erinrar om att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna proklamerat att barn har rätt till särskild omvårdnad och hjälp,

som
är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och
den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens
utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till
fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,

som
erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk
utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning
av lycka, kärlek och förståelse,

som
anser att barnet till fullo bör förberedas för ett självständigt liv i samhället
och uppfostras enligt de ideal som proklamerats i Förenta nationernas stadga,
och särskilt i en anda av fred, värdighet, tolerans, frihet, jämlikhet och
solidaritet.

93

Bearing
in mind that the need to extend particular care to the child has been stated in
the Geneva Declaration on the Rights of the Child of 1924 and in the
Declaration of the Rights of the Child adopted by the General Assembly on 20
November 1959 and recog-nized in the Universal Declaration of Human Rights, in
the International Covenant on Civil and Political Rights (in particular in
artic-les 23 and 24), in the International Covenant on Economic, Social and
Cultural Rights (in particular in artide 10) and in the statutes and relevant
instruments of specialized agen-cies and International organizations concer-ned
with the welfare of children,

Bearing
in mind that, as indicated in the Declaration of the Rights of the Child,
"the child, by reason of his physical and mental immaturity, needs special
safeguards and care, including appropriate legal protection, before as well as
after birth",

Recalling
the provisions of the Declaration on Social and Legal Principles relating to
the Protection and Welfare of Children, with Special Reference to Foster
Placement and Adoption Nationally and Interaationally; the United Nations
Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The
Beijing Rules"); and the Declaration on the Protection of Women and
Children in Emergency and Armed Conflict,

Recognizing
that, in all countries in the world, there are children living in
exceptio-nally difficult conditions, and that such children need special
consideration,

Taking due account of the
importance of the traditions and cultural values of each pe-ople for the
protection and harmonious development of the child,

Recognizing
the importance of internatio-nal co-operation for improving the living
conditions of children in every country, in particular in the developing
countries,

Have
agreed as follows:

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

som
beaktar att behovet att ge barnet särskild omvårdnad fastslagits i 1924 års
Gené-vedeklaration om bamets rättigheter och i deklarationen om barnets
rättigheter, vilken antogs av generalförsamlingen den 20 november 1959, och
erkänts i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den
intemationeUa konventionen om medborgeriiga och politiska rättigheter
(särskilt artiklarna 23 och 24), den internationella konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (särskilt artikel 10) samt i
stadgar och tillämpliga instmment för fackorgan och internationella
organisationer som ägnar sig åt barnens välfärd,

som
beaktar att, såsom anges i deklarationen om barnets rättigheter, "barnet
på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och
särskild omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som
efter födelsen",

som
erinrar om bestämmelsema i deklarationen om sociala och rättsliga principer rörande
skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell
placering i fosterhem och adoption; Förenta nationernas minimistandardregler
för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet (Pekingreglerna) samt
deklarationen om skydd av kvinnor och barn i nödsituationer och vid väpnad
konflikt,

som
erkänner att det i alla länder i världen finns barn som lever under
exceptionellt svåra förhållanden och att sådana barn kräver särskild
uppmärksamhet,

som
tar vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella
värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling,

som
erkänner betydelsen av internationellt samarbete för att förbättra barns
levnadsvillkor i varje land, särskilt i utvecklingsländerna,

har
kommit överens om följande:

Parti

Artide
1

For
the purposes of the present Convention, a child means every human being below
the age of 18 years unless, under the law applicable to the child, majority is
attained eariier.

Dell

Artikel
I

I
denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir
myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.

Artide
2

1. States Parties shall respect and ensure the rights
set forth in this Convention to each child within their jurisdiction without
discri-mination of any kind, irrespective of the child's or his or her parent's
or legal guardi-an's race, colour, sex, language, religion, political or other
opinion, national, ethnic or social origin, property, disability, birth or
other status.

2. States Parties shall take all appropriate measures
to ensure that the child is protected against all forms of discrimination or
punish-ment on the basis of the status, activities, expressed opinions, or
beliefs of the child's parents, legal guardians, or family members.

Artide
3

1. In all actions concerning children, whe-ther undertaken
by public or private social welfare institutions, courts of law, administrative
authorities or legislative bodies, the best interests of the child shall be a
primary consideration.

2. States Parties undertake to ensure the child such
protection and care as is necessary for his or her well-being, taking into
account the rights and duties of his or her parents, legal guardians, or other
individuals legally responsible for him or her, and, to this end, shall take
all appropriate legislative and administrative measures.

3. States Parties shall ensure that the institutions,
services and facilities responsible for the care or protection of children
shall con-form with the standards established by com-petent authorities,
particularly in the areas of safety, health, in the number and suitability of
their staff, as well as competent supervision.

Artide
4

States
Parties shall undertake all appropriate legislative, administrative, and other
measures for the implementation of the rights recognized in the present Convention.
With regard to economic, social and cultural rights, States Parties shall
undertake such measures to the maximum extent of their available resources and,
where needed, within the framework of International co-operation.

Prop. 1989/90:107

Bilaga
1

Artikd2

1. Konventionsstatema skall respektera och
tillförsäkra varie barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i
denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess
förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska
eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom,
handikapp, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering
eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller
familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Artikel
3

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas
av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar,
administrativa myndigheter eller lagsriftande organ, skall barnets bästa komma
i främsta rummet.

2. Konventionsstatema åtar sig att tillförsäkra
barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med
hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess
föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för
barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och
administrativa åtgärder.

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att
institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av
barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller
säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Artikel
4

Konventionsstaterna
skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder
för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder
med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så
behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

95

Artide
5

States
Parties shall respect the responsibilities, rights, and duties of parents or,
where applicable, the members of the extended family or community as provided
for by local custom, legal guardians or other persons legally responsible for
the child, to provide, in a manner consistent with the evolving capa-cities of
the child, appropriate direction and guidance in the exercise by the child of
the rights recognized in the present Convention.

Artide
6

1. States
Parties recognize that every child

has the inherent right to life.

2. States
Parties shall ensure to the maxi

mum extent possible the survival and deve

lopment of the child.

Artide
7

1. The
child shall be registered immediate-

ly after birth and shall have the right from

birth to a name, the right to acquire a natio-

nality, and, as far as possible, the right to

know and be cared for by his or her parents.

2. States
Parties shall ensure the imple

mentation of these rights in accordance with

their national law and their obligations under

the relevant International instmments in this

field, in particular where the child would

otherwise be stateless.

Artide
8

1. States
Parties undertake to respect the

right of the child to preserve his or her identi-

ty, including nationality, name and family

relations as recognized by law without unlaw-

ful interference.

2. Where
a child is illegally deprived of

some or all of the elements of his or her

identity, States Parties shall provide approp

riate assistance and protection, with a view to

speedily re-establishing his or her identity.

Artide
9

1.
States Parties shall ensure that a child shall not be separated from his or her
parents against their will, except when competent authorities subject
tojudicial review determine, in accordance with applicable law and proce-dures,
that such separation is necessary for the best interests of the child. Such determi-nation
may be necessary in a particular case such as one involving abuse or neglect of
the

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

Artikel 5

Konventionsstatema
skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tiUkommer
föräldrar eller, där så är till-lämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen
eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer
som har lagligt ansvar för bamet, att på ett sätt som står i överensstämmelse
med den fortlöpande utvecklingen av bamets förmåga ge lämplig ledning och råd
då bamet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.

Artikel
6

1. Konventionsstatema
erkänner att varie

bara har en inneboende rätt till livet.

2. Konventionsstateraa
skall till det ytter

sta av sin förmåga säkerställa bamets över

levnad och utveckling.

Artikel
7

1. Bamet
skall registreras omedelbart efter

födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett

namn, rätt att förvärva ett medborgarskap

och. så långt det är möjligt, rätt att få vetskap

om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

2. Konventionsstatema
skall säkerställa

genomförandet av dessa rättigheter i enlighet

med sin nationeUa lagstiftning och sina åta

ganden enligt tillämpliga intemationella in

stmment på detta område, särskilt i de fall då

bamet annars skulle vara statslöst.

Artikd
8

1. Konventionsstateraa
åtar sig att respek

tera barnets rätt att behålla sin identitet, in

nefattande medborgarskap, namn och släkt

förhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan

olagligt ingripande.

2. Om
ett barn olagligt berövas en del av

eller hela sin identitet, skall konventionssta

terna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att

snabbt åtempprätta bamets identitet.

Artikd
9

1.
Konventionsstaterna skall säkerställa att ett bara inte skiljs från sina
föräldrar mot deras vilja utom i de faU då behöriga myndigheter, som är
underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tilllämpliga
förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa.
Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t. ex. vid övergrepp
mot eller

96

child
by the parents, or one where the parents are living separately and a decision
must be made as to the child's place of residence.

2. In any proceedings pursuant to para-graph 1, all
interested parties shall be given an opportunity to participate in the proceedings
and make their views known.

3. States Parties shall respect the right of the child
who is separated from one or both parents to maintain personal relations and
direct contact with both parents on a regular basis, except if it is contrary
to the child's best interests.

4. Where such separation results from any action
initiated by a State Party, such as the detention, imprisonment, exile,
deportation or death (including death arising from any cause while the person
is in the custody of the State) of one or both parents or of the child, that
State Party shall, upon request, provide the parents, the child or, if
appropriate, an-other member of the family with the essential information conceming
the whereabouts of the absent member(s) of the family unless the provision of
the information would be detri-mental to the well-being of the child. States
Parties shall further ensure that the submis-sion of such a request shall of
itself entail no adverse consequences for the person(s) con-cemed.

Artide
10

1. In accordance with the obligation of States Parties
under artide 9, paragraph 1, applications by a child or his or her parents to
enter or leave a State Party for the purpose of family reunification shall be
dealt with by States Parties in a positive, humane and expeditions manner.
States Parties shall further ensure that the submission of such a request shall
entail no adverse consequences for the applicants and for the members of their
family.

2. A child whose parents reside in diffe-rent States
shall have the right to maintain on a regular basis, save in exceptional
circum-stances personal relations and direct contacts with both parents.
Towards that end and in accordance with the obligation of States Parties under
artide 9, paragraph 1, States Parties shaU respect the right of the child and
his or her parents to leave any country, including their own, and to enter
their own country.

7
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

vanvård
av bamet från föräldrarnas sida eUer då föräldrama lever åtskilda och ett
beslut måste fattas angående bamets vistelseort.

2. Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel
skall alla berörda parter beredas möjlighet att delta i förfarandet och att lägga
fram sina synpunkter.

3. Konventionsstatema skall respektera rätten för det
bam som är skilt från den ena av eller båda föräldrama att regelbundet
upp-rätthåUa ett personligt förhållande tiU och direkt kontakt med båda
föräldrama, utom då detta strider mot bamets bästa.

4. Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder
som en konventionsstat tagit initiativet till, t. ex. frihetsberövande,
fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefattande dödsfall
oavsett orsak medan personen är frihetsberövad) gentemot den ena av eUer båda
föräldrama eller bamet, skall den konventionsstaten på begäran ge föräldrama,
baraet eller, om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen de väsentliga
upplys-ningama om den/de frånvarande familje-medlemmamas vistelseort, såvida
inte lämnandet av upplysningama skulle vara till skada för bamet.
Konventionsstatema skaU vidare säkerställa att framställandet av en sådan
begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs.

Artikd
10

1. I enlighet med konventionsstatemas förpliktelse
under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett bam eller dess föräldrar
om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening
behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstatema.
Konventionsstatema skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan
begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras
familj.

2. Ett bam vars föräldrar är bosatta i olika stater
skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett
personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrama.
Konventionsstatema skall för detta ändamål och i enlighet med sin förpliktelse
under artikel 9, punkt 1, respektera barnets och dess föräldrars rätt att
lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt
eget land. Rätten att lämna ett

97

The
right to leave any country shall be subject only to such restrictions as are
pre-scribed by law and which are necessary to protect the national security,
public order (ordre public), public health or morals or the rights and freedoms
of others and are consistent with the other rights recognized in the present
Convention.

Artide
11

1. States Parties shall take measures to combat the
illicit transfer and non-retura of children abroad.

2. To this end, States Parties shall promote the
conclusion of bilateral or multilateral agreements or accession to existing
agree-ments.

Artide
12

1. States Parties shall assure to the child vvho is
capable of forming his or her own views the right to express those views freely
in all matters affecting the child, the views of the child being given due
weight in accordance with the age and maturity of the child.

2. For this purpose, the child shall in particular be
provided the opportunity to be heard in any judicial and administrative proceedings
affecting the child, either directly, or through a representative or an
appropriate body, in a manner consistent with the proce-dural mles of national
law.

Artide
13

1. The child shall have the right to freedom of
expression; this right shall include freedom to seek, receive and impart
information and ideas ofall kinds, regardless offron-tiers, either orally, in
writing or in print, in the form of art, or through any other media of the child's
choice.

2. The exercise of this right may be subject to
certain restrictions, but these shall only be such as are provided by law and
are necessary:

(a) For
respect of the rights or reputations

of others; or

(b) For
the protection of national security

or of public order {ordre public), or of public

health or morals.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

land
skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag
och som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna
ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra
personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention
erkända rättigheter.

Artikd
11

1. Konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att
bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av bara i utlandet.

2. För detta ändamål skall konventionsstatema främja
ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslutning
till befintliga överenskommelser.

Artikd
12

1. Konventionsstateraa skall tillförsäkra det bam som
är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor
som rör bamet, varvid bamets åsikter skaU tillmätas betydelse i förhållande
till bamets ålder och mognad.

2. För detta ändamål skall bamet särskilt beredas
möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt
organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens
procedurregler, i aUa domstols- och administrativa förfaranden som rör bamet.

Artikd
13

1. Bamet skaU ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt
innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida
information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig
form eller genom annat uttrycksmedel som bamet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa
inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga

(a) för att respektera andra personers rättigheter
eller anseende; eller

(b) för att skydda den nationella säkerheten, den
allmänna ordningen {ordre public) eller folkhälsan eUer den allmänna sedligheten.

Artide 14

1.
States Parties shall respect the right of

Artikel 14

1.
Konventionsstateraa skall respektera

98

the
child to freedom of thought, conscience and religion.

2. States Parties shall respect the rights and duties
of the parents and, when applicable, legal guardians, to provide direction to
the child in the exercise of his or her right in a manner consistent with the
evolving capaciti-esof the child.

3. Freedom to manifest one's religion or beliefs may
be subject only to such limita-tions as are prescribed by law and are necessary
to protect public safety order health or morals, or the fundamental rights and
freedoms of others.

Artide
15

1. States
Parties recognize the rights of the

child to freedom of association and to free

dom of peaceful assembly.

2. No
restrictions may be placed on the

exercise of these rights other than those im-

posed in conformity with the law and which

are necessary in a democratic society in the

interests of national security or public safety,

public order (ordre public), the protection of

public health or morals or the protection of

the rights and freedoms of others.

Artide
16

1. No
child shall be subjected to arbitrary

or unlawful interference with his or her

privacy, family, home or correspondence,

nor to unlawful attacks on his or her honour

and reputation.

2. The
child has the right to the protection

of the law against such interference or at

tacks.

Artide
17

States
Parties recognize the important function performed by the mäss media and shall
ensure that the child has access to information and material from a diversity
of national and intemational sources, especially those aimed at the promotion
of his or her social, spiritual and moral well-being and physical and mental
heaUh. To this end, States Parties shall:

(a)
Encourage the mäss media to dissemi-nate information and material of social and
cultural benefit to the child and in accordance with the spirit of artide 29;

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

baraets
rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2. Konventionsstatema skall respektera föräldramas
och, i förekommande faU, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på
ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge bamet ledning
då det utövar sin rätt.

3. Friheten att utöva sin religion eller tro får
underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är
nödvändiga för att skydda den aUmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eUer
den allmänna sedligheten eller andra personers gmndläggande fri- och
rättigheter.

Artikd
15

1. Konventionsstatema erkänner bamets rätt till
föreningsfrihet och till fredliga sammankomster.

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas
andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den
allmänna säkerheten, den aUmänna ordningen (ordre public), för skyddandet av
folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller av andra personers fri- och
rättigheter.

Artikel
16

1. Inget bam får utsättas för godtyckliga eller
olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin
korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt
anseende.

2. Bamet har rätt till lagens skydd mot sådana
ingripanden eller angrepp.

Artikd
17

Konventionsstatema
erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall säkerställa att
baraet har tillgång till information och material från olika nationella och
interaationella källor, särskilt sådant som syftar tiU att främja dess sociala,
andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa.
Konventionsstateraa skall för detta ändamål

(a)
uppmuntra massmedier att sprida in

formation och material av socialt och kultu

rellt värde för bamet och i enlighet med an

dan i artikel 29; g

(b) Encourage International co-operation in the
production, exchange and dissemina-tion of such information and material from a
diversity of cultural, national and intemational sources;

(c) Encourage the production and dissemi-nation of
children's books;

(d) Encourage
the mäss media to have par

ticular regard to the linguistic needs of the

child who belongs to a minority group or who

is indigenous;

(e) Encourage
the development of appro

priate guidelines for the protection of the

child from information and material injurio-

us to his or her well-being, bearing in mind

the provisions of artides 13 and 18.

Artide
18

1. States Parties shall use their best efforts to
ensure recognition of the principle that both parents have common
responsibilities for the upbringing and development of the child. Parents or,
as the case may be, legal guardians, have the primary responsibility for the
upbringing and development of the child. The best interests of the child will
be their basic concern.

2. For the purpose of guaranteeing and promoting the
rights set forth in the present Convention, States Parties shall render appropriate
assistance to parents and legal guardians in the performance of their
child-rearing responsibilities and shall ensure the development of
institutions, facilities and services for the care of children.

3. States Parties shall take all appropriate measures
to ensure that children of working parents have the right to benefit from
child-care services and facilities for which they are eligible.

Artide
19

1. States Parties shall take all appropriate
legislative, administrative, social and educa-tional measures to protect the
child from all forms of physical or mental violence, injury or abuse, neglect
or negligent treatment, maltreatment or exploitation including sexual abuse,
while in the care of parent(s), legal guardian(s) or any other person who has
the care of the child.

2. Such protective measures should. as appropriate,
include effective procedures for

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

(b) uppmuntra internationellt samarbete vad gäller
produktion, utbyte och spridning av sådan information och sådant material från
olika kulturer och nationella och internationella källor;

(c) uppmuntra produktion och spridning av barnböcker;

(d) uppmuntra
massmedier att ta särskild

hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn

som tillhör en minoritetsgrupp eller en urbe

folkning;

(e) uppmuntra
utvecklingen av lämpliga

riktlinjer för att skydda barnet mot informa

tion och material som är till skada för barnets

välfärd, med beaktande av bestämmelserna i

artiklarna 13 och 18.

Artikd
18

1. Konventionsstaterna
skall göra sitt bäs

ta för att säkerställa erkännandet av princi

pen att båda föräldrarna har gemensamt an

svar för barnets uppfostran och utveckling.

Föräldrar eller, i förekommande fall, vård

nadshavare har huvudansvaret för baraets

uppfostran och utveckling. Barnets bästa

skall för dem komma i främsta mmmet.

2. För att garantera och främja de rättigheter som
anges i denna konvention skall konventionsstaterna ge lämpligt bistånd till
föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran
och skall säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster
för vård av barn.

3. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvsarbetande föräldrar har rätt
att åtnjuta den barnomsorg som de är berättigade riU.

Artikd
19

1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte
för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada
eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller
utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan bamet är i föräldrarnas
eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

2. Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara
lämpligt, innefatta effektiva

100

the
establishment of social programmes to provide necessary support for the child
and for those who have the care of the child, as well as for other forms of
prevention and for identification, reporting, referral, investiga-tion,
treatment and foUow-up of instances of child maltreatment described heretofore,
and, as appropriate, for judicial involve-ment.

Artide
20

1. A child temporarily or permanently deprived of his
or her family environment, or in whose own best interests cannot be all-owed to
remain in that environment, shall be entitled to special protection and
assistance provided by the State.

2. States Parties shall in accordance with their
national laws ensure alternative care for such a child.

3. Such care could include, inter alia, foster
placement, kafalah of Islamic law, adoption or if necessary placement in
suitable institutions for the care of children. When considering Solutions,
due regard shall be paid to the desirability of continuity in a child's upbringing
and to the child's ethnic, religions, cultural and linguistic background.

Artide
21

States
Parties that recognize and/or permit the system of adoption shall ensure that
the best interests of the child shall be the para-mount consideration and they
shall:

(a) Ensure
that the adoption of a child is

authorized only by competent authorities

who determine, in accordance with applicab

le law and procedures and on the basis ofall

pertinent and reliable information, that the

adoption is permissible in view of the child's

status concerning parents, relatives and legal

guardians and that, if required, the persons

concerned have given their informed consent

to the adoption on the basis of such counsel-

ling as may be necessary;

(b) Recognize that
inter-country adoption

may be considered as an alternative means of

child's care, if the child cannot be placed in a

foster or an adoptive family or cannot in any

suitable manner be cared for in the child's

country of origin;

(c) Ensure
that the child concerned by in

ter-country adoption enjoys safeguards and

standards equivalent to those existing in the

case of national adoption;

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

förfaranden
såväl för upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem
som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande
och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och
uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så
är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

Artikd
20

1. Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats
sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i
denna miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

2. Konventionsstaterna skall i enlighet med sin
nationella lagstiftning säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn.

3. Sådan omvårdnad kan bl.a. innefatta placering i
fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller, om nödvändigt, placering i
lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs skall
vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran
och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Artikd
21

Konventionsstater
som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa
främst beaktas och skall

(a) säkerställa att adoption av ett barn godkänns
endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga
förfaranden och på grundval av all relevant och tillförlitlig information
beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i
förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare och att, om så
krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på
gmndval av sådan rådgivning som kan behövas;

(b) erkänna att internationell adoption kan övervägas
som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i
en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt
i sitt hemland;

(c) säkerställa att det barn som berörs av
internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som
gäller vid nationell adoption; lOl

(d) Take
all appropriate measures to en

sure that, in inter-country adoption, the pla

cement does not result in improper financial

gain for those involved in it;

(e) Promote,
where appropriate, the objec-

tives of the present artide by conduding bi

lateral or multilateral arrangements or agree

ments, and endeavour, within this frame

work, to ensure that the placement of the

child in another country is carried out by

competent authorities or organs.

Artide
22

1. States Parties shall take appropriate measures to
ensure that a child who is see-king refugee status or who is considered a
refugee in accordance with applicable International or domestic law and
procedures shall, whether unaccompanied or accompani-ed by his or her parents
or by any other person, receive appropriate protection and humanitarian
assistance in the enjoyment of applicable rights set forth in the present
Convention and in other intemational human rights or humanitarian instruments
to which the said States are Parties.

2. For this purpose, States Parties shall provide, as
they consider appropriate, co-operation in any efforts by the United Nations
and other competent intergovernmen-tal organizations or non-governmental organizations
co-operating with the United Nations to protect and assist such a child and to
trace the parents or other members of the family of any refugee child in order
to obtain information necessary for reunification with his or her family. In
cases where no parents or other members of the family can be found, the child
shall be accorded the same protection as any other child permanently or temporarily
deprived of his or her family environment for any reason, as set forth in the
present Convention.

Artide
23

1. States
Parties recognize that a mentally

or physically disabled child should enjoy a

full and decent life, in conditions which ensu

re dignity, promote self-reliance, and facilita-

te the child's active participation in the com

munity.

2. States
Parties recognize the right of the

disabled child to special care and shall enco

urage and ensure the extension, subject to

Prop.
1989/90:107 Bilaga I

(d) vidta
alla lämpliga åtgärder för att vid

internationell adoption säkerställa att place

ringen inte leder till otillbörlig ekonomisk

vinst för de personer som medverkar i denna;

(e) främja,
där så är lämpligt, målen i den

na artikel genom att ingå bilaterala eller mul

tilaterala arrangemang eller överenskommel

ser och inom denna ram sträva efter att sä

kerställa att placeringen av barnet i ett annat

land sker genom behöriga myndigheter eller

organ.

Artikel
22

1. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder
för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som
flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och
tillämpliga förfaranden, och oberoende av om det kommer ensamt eller är åtföljt
av sina föräldrar eller någon annan person, erhåller lämpligt skydd och
humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tilllämpliga rättigheter som anges i
denna konvention och i andra interaationella instmment rörande mänskliga
rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater tiUträtt.

2. För detta ändamål skall konventionsstaterna, på
sätt de finner lämpligt, samarbeta i varje ansträngning som görs av Förenta
nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga
organisationer, som samarbetar med Förenta nationerna, för att skydda och
bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar
till ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvändig för
att barnet skall kunna återförenas med sin familj. 1 fall då föräldrar eller
andra familjemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som
varie annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av
något skäl, i enlighet med denna konvention.

Artikd
23

1. Konventionsstaterna erkänner att ett bara med
fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fuUvärdigt och anständigt liv
under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och
möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.

2. Konventionsstaterna erkänner det handikappade
barnets rätt till särskild omvårdnad och skall, inom ramen för tillgängliga

102

available
resources, to the eligible child and those responsible for his or her care, of
assistance for which application is made and which is appropriate to the
child's condition and to the circumstances of the parents or others caring for
the child.

3. Recognizing the special needs of a disabled child,
assistance extended in accordance with paragraph 2 of the present artide shall
be provided free of charge, whenever possible, taking into account the
financial resources of the parents or others caring for the child, and shall
be designed to ensure that the disabled child has effective access to and
re-ceives education, training, health care services, rehabilitation services,
preparation for employment and recreation opportunities in a manner conducive
to the child's achieving the fullest possible social integration and individual
development, including his or her cultural and spiritual development.

4. States Parties shall promote, in the spirit of
intemational co-operation, the exchange of appropriate information in the field
of preventive health care and of medical, psy-chological and functional
treatment of disabled children, including dissemination of and access to
information concerning methods of rehabilitation, education and vocational
services, with the aim of enabling States Parties to improve their
capabilities and skills and to widen their experience in these areas. In this
regard, particular account shall be taken of the needs of developing
countries.

Artide
24

1. States
Parties recognize the right of the

child to the enjoyment of the highest attain-

able standard of health and to facilities for

the treatment of illness and rehabilitation of

heahh. States Parties shall strive to ensure

that no child is deprived of his or her right of

access to such health care services.

2. States
Parties shall pursue full imple

mentation of this right and, in particular,

shall take appropriate measures:

(a) To
diminish infant and child mortali-

ty;

(b) To ensure the provision of necessary medical
assistance and health care to all children with emphasis on the development of
primary health care;

(c) To combat disease and malnutrition including within
the framework of primary

Prop. 1989/90:107

Bilaga
1 resurser, uppmuntra och säkerställa att det berättigade bamet och de som
ansvarar för dess omvårdnad får ansökt bistånd som är lämpligt med hänsyn till
bamets tillstånd och föräldramas förhållanden eller förhållandena hos andra som
tar hand om bamet.

3. Med hänsyn till att ett handikappat bara har
särskilda behov skall det bistånd som lämnas enligt punkt 2 i denna artikel
vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av föräldraraas ekonomiska
tillgångar eller de ekonomiska tillgångaraa hos andra som tar hand om baraet
och skall syfta till att säkerställa att det handikappade bamet har effektiv
tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård,
habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation på
ett sätt som bidrar till bamets största möjliga integrering i samhället och
individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.

4. Konventionsstateraa skall i en anda av
intemationellt samarbete främja utbyte av lämplig information på området för
förebyggande hälsovård och medicinsk, psykologisk och funktionell behandling
av handikappade bara, innefattande spridning av och tillgång till information
om habiliteringsmetoder, skol- och yrkesutbildning, i syfte att göra det
möjligt för konventionsstater att förbättra sina möjligheter och kunskaper och
vidga sin erfarenhet på dessa områden. Särskild hänsyn skall härvid tas till
utvecklingsländernas behov.

Artikd
24

1. Konventionsstatema erkänner bamets rätt att åtnjuta
bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstatema
skall sträva efter att säkerställa att inget bam är berövat sin rätt att ha
tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

2. Konventionsstatema skall sträva efter att till
fullo förverkliga denna rätt och skall särskilt vidta lämpliga åtgärder för att

(a) minska spädbaras- och baraadödligheten;

(b) säkerställa att alla barn tillhandahålls nödvändig
sjukvård och hälsovård med tonvikt på utveckling av primärhälsovården;

(c) bekämpa sjukdom och undemäring, däri inbegripet
åtgärder inom ramen för pri-

103

health
care, through, inter alia, the application of readily available technology and
through the provision of adequate nutritious foods and clean drinking-water,
taking into consideration the dangere and risks of envi-ronmental pollution;

(d) To
ensure appropriate pre-natal and

post-natal health care for mothers;

(e) To
ensure that all segments of society,

in particular parents and children, are infor

med, have access to education and are sup-

ported in the use of basic knowledge of child

health and nutrition, the advantages of

breast-feeding, hygiene and environmental

sanitation and the prevention of accidents;

(/)
To develop preventive health care, guidance for parents, and family planning
education and services.

3. States Parties shall take all effective and
appropriate measures with a view to abolis-hing traditional practices
prejudicial to the health of children.

4. States Parties undertake to promote and encourage
intemational co-operation with a view to achieving progressively the full
realization of the right recognized in the present artide. In this regard,
particular account shall be taken of the needs of developing countries.

Artide
25

States
Parties recognize the right of a child who has been placed by the competent
authorities for the purposes of care, protection or treatment of his or her
physical or mental health, to a periodic review of the treatment provided to
the child and all other circumstances relevant to his or her placement.

Artide
26

1. States
Parties shall recognize for every

child the right to benefit from social security,

including social Insurance, and shall take the

necessary measures to achieve the full rea

lization of this right in accordance with their

national law.

2. The
benefits should, where appropriate,

be granted, taking into account the resources

and the circumstances of the child and per

sons having responsibility for the maintenan-

ce of the child, as well as any other considera

tion relevant to an application for benefits

made by or on behalf of the child.

Prop. 1989/90:107

Bilaga
1 märhälsovården, genom bl.a. utnyttjande av lätt tillgänglig teknik och genom
att tillhandahålla näringsrika livsmedel i tillräcklig omfattning och rent
dricksvatten, med beaktande av de faror och risker som miljöförstöring
innebär;

(d) säkerställa
tillfredsställande hälsovård

för mödrar före och efter förlossningen;

(e) säkerställa
att alla gmpper i samhället,

särskilt föräldrar och bara, får information

om och har tillgång till undervisning om

barahälsovård och näringslära, fördelama

med amning, hygien och ren miljö och före

byggande av olycksfall samt får stöd vid an

vändning av sådana gmndläggande kunska

per;

(O
utveckla förebyggande hälsovård, föräl-drarådgivning samt undervisning om och
hjälp i familjeplaneringsfrågor.

3. Konventionsstatema skaU vidta alla effektiva och
lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga
för baras hälsa.

4. Konventionsstateraa åtar sig att främja och
uppmuntra intemationellt samarbete i syfte att gradvis uppnå det fulla
förverkligandet av den rätt som erkänns i denna artikel. Särskild hänsyn skall
härvid tas till utvecklingsländeraas behov.

Artikd
25

Konventionsstateraa
erkänner rätten för ett bam som har omhändertagits av behöriga myndigheter för
omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eUer psykiska hälsa till
regelbunden översyn av den behandling som baraet får och aUa andra
omständigheter rörande bamets omhändertagande.

Artikel
26

1. Konventionsstateraa skall erkänna rätten för varie
bara att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring, och skaU vidta
nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlighet med
sin nationella lagstiftning.

2. Förmånerna skall, där så är lämpligt, beviljas med
hänsyn till de resurser som barnet och de personer som ansvarar för dess
underhåll har och deras omständigheter i övrigt samt med hänsyn till varie
annat förhållande som är av betydelse i samband med en ansökan om en sådan
förmån från baraet eller för dess räkning. i04

Artide
27

1. States
Parties recognize the right of eve

ry child to a standard of living adequate for

the child's physical, mental, spiritual, moral

and social development.

2. The parent(s) or others responsible for the child
have the primary responsibility to secure, within their abilities and financial
ca-pacities, the conditions of living necessary for the child's development.

3. States Parties, in accordance with national
conditions and within their means, shall take appropriate measures to assist
parents and others responsible for the child to imple-ment this right and shall
in case of need provide material assistance and support programmes,
particularly with regard to nutrition, dothing and housing.

4. States Parties shall take all appropriate measures
to secure the recovery of mainte-nance for the child from the parents or other
persons having financial responsibility for the child, both within the State
Party and from abroad. In particular, where the person having financial
responsibility for the child lives in a State different from that of the child,
States Parties shall promote the accession to intemational agreements or the
conclusion of such agreements, as well as the making of other appropriate
arrangements.

Artide
28

1.
States Parties recognize the right of the child to education, and with a view
to achieving this right progressively and on the basis of equal opportunity,
they shall, in particular:

(a) Make primary education compulsory and available
free to all;

(b) Encourage the development of different forms of
secondary education, including general and vocational education, make them
available and accessible to every child, and take appropriate measures such as
the intro-duction of free education and offering financial assistance in case
of need;

(c) Make higher education accessible to all on the
basis of capacity by every appropriate means;

(d) Make
educational and vocational in

formation and guidance available and acces

sible to all children;

(e) Take
measures to encourage regular at-

tendance at schools and the reduction of

drop-out råtes.

Prop. 1989/90:107

Bilaga
I

Artikd 27

1. Konventionsstatema erkänner rätten för varie bam
till den levnadsstandard som krävs för baraets fysiska, psykiska, andliga,
moraliska och sociala utveckling.

2. Föräldrar eller andra som är ansvariga för baraet
har, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, huvudansvaret
för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.

3. Konventionsstatema skaU i enlighet med nationella
förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att
bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt
och skall vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram,
särskilt i fråga om mat, kläder och bostäder.

4. Konventionsstatema skall vidta alla lämpliga
åtgärder för att säkerställa indrivning av underhåU för bamet från föräldrar
eller andra som har ekonomiskt ansvar för bamet, både inom konventionsstaten
och från utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska
ansvaret för bamet bor i en annan stat än bamet skall konventionsstatema
främja såväl anslutning tiU intemationella överenskommelser eller ingående av
sådana överenskommelser som upprättande av andra lämpliga arrangemang.

Artikd
28

1.
Konventionsstatema erkänner bamets rätt till utbildning och i syfte att gradvis
förverkliga denna rätt och på gmndval av lika möjligheter skall de särskiU

(a) göra gmndutbildning obligatorisk och kostnadsfritt
tillgänglig för alla;

(b) uppmuntra utvecklingen av olika former av
undervisning som följer efter gmndutbildningen, innefattande såväl allmän utbildning
som yrkesutbildning, göra dessa tillgängliga och åtkomliga för varie bam samt
vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och
ekonomiskt stöd vid behov;

(c) göra högre utbildning tillgänglig för alla på
gmndval av förmåga genom varie lämpligt medel;

(d) göra
studierådgivning och yrkesorien

tering tillgänglig och åtkomlig för alla bam;

(e) vidta
åtgärder för att uppmuntra regel

bunden närvaro i skolan och minska antalet

studieavbrott. jqj

2. States Parties shall take all appropriate measures
to ensure that school discipline is administered in a manner consistent with
the child's human dignity and in conformity with the present Convention.

3. States Parties shall promote and encourage
intemational co-operation in matters relating to education, in particular with
a view to contributing to the elimination of ignorance and illiteracy
throughout the world and facilitating access to scientific and tech-nical
knowledge and modern teaching methods. In this regard, particular account shall
be taken of the needs of developing countries.

Artide
29

1. States
Parties agree that the education

of the child shall be directed to:

(a)
The development of the child's perso-nality, talents, and mental and physical
abilities to their fullest potential;

{b)
The development of respect for human rights and fundamental freedoms, and for
the principles enshrined in the Charter of the United Nations;

(c) The
development of respect for the

child's parents, his or her own cultural identi

ty, language and values, for the national valu

es of the country in which the child is living,

the country from which he or she may origi-

nate, and for civilizations different from his

or her own;

(d) The
preparation of the child for res

ponsible life in a free society, in the spirit of

understanding, peace, tolerance, equality of

sexes, and friendship among all peoples, eth

nic, national and religions groups and per

sons of indigenous origin;

(e) The
development of respect for the na

tural environment.

2. No
part of the present artide or artide

28 shall be constmed so as to interfere with

the liberty of individuals and bodies to estab-

lish and direct educational institutions,

subject always to the observance of the prin

ciples set forth in paragraph 1 of the present

artide and to the requirements that the edu

cation given in such institutions shall con-

form to such minimum standards as may be

laid down by the State.

Artide
30 In those States in which ethnic, religions or

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

2. Konventionsstatema skaU vidta alla lämpliga
åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt
som är förenligt med bamets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med
denna konvention.

3. Konventionsstatema skall främja och uppmuntra
intemationellt samarbete i utbildningsfrågor, särskilt i syfte att bidra tiU
att avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta
tillgång till vetenskaplig och teknisk kunskap och moderna
undervisningsmetoder. Särskild hänsyn skaU härvid tas till utvecklingsländemas
behov.

Artikd
29

1. Konventionsstatema
är överens om att

baraets utbildning skall syfta till att

(a) utveckla bamets fulla möjligheter i fråga om
personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga;

(b) utveckla respekt för de mänskliga rättighetema och
gmndläggande frihetema samt för de principer som uppställts i Förenta nationemas
stadga;

(c) utveckla respekt för baraets föräldrar, för baraets
egen kulturella identitet, eget språk och egna värden, för vistelselandets och
för urspmngslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från
baraets egen;

(d) förbereda
baraet för ett ansvarsfuUt liv

i ett fritt samhälle i en anda av förståelse,

fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och

vänskap mellan alla folk, etniska, nationella

och religiösa gmpper och personer som till

hör urbefolkningar;

(e) utveckla
respekt för naturmiljön.

2. Ingenting
i denna artikel eller i artikel

28 får tolkas så att det medför inskränkning i

den enskildes och organisationers rätt att in

rätta och driva utbildningsanstalter, dock all

tid under fömtsättning att de i punkt 1 i

denna artikel uppställda principema iakttas

och att kraven uppfylls på att undervisningen

vid dessa anstalter skall stå i överensstäm

melse med vad som från statens sida angivits

som minimistandard.

Artikd
30

I
de stater där det finns etniska, religiösa

106

linguistic
minorities or persons of indigenous origin exist, a child belonging to such a
minority or who is indigenous shall not be denied the right, in community with
other members of his or her group, to enjoy his or her own culture, to profess
and practise his or her own religion, or to use his or her own language.

Artide
31

1. States
Parties recognize the right of the

child to rest and leisure, to engage in play and

recreational activities appropriate to the age

of the child and to participate freely in cul

tural life and the arts.

2. States
Parties shall respect and promote

the right of the child to fully participate in

cultural and artistic life and shall encourage

the provision of appropriate and equal op

portunities for cultural, artistic, recreational

and leisure activity.

Artide
32

1. State Parties recognize the right of the child to
be protected from economic exploitation and from performing any work that is
likely to be hazardous or to interfere with the child's education, or to be
harmful to the child's health or physical, mental, spiritual, moral or social
development.

2. States Parties shall take legislative, administrative,
social and educational measures to ensure the implementation of the present
artide. To this end, and having regard to the relevant provisions of other
intemational instruments, States Parties shall in particular:

(a) Provide
for a minimum age or mini

mum ages for admission to employment;

(b) Provide
for appropriate regulation of

the hours and conditions of employment;

and

(c) Provide
for appropriate penalties or

other sanctions to ensure the effective enfor-

cement of the present artide.

Artide
33

States
Parties shall take all appropriate measures, including legislative,
administrative, social and educational measures, to protect children from the
illicit use of narcotic

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

eller
språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn
som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att
tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att
bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel
31

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila
och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att
fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja
barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnäriiga livet och
skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för
kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och
fritidsverksamhet.

Artikd
32

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till
skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt
eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska,
psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling.

2. Konventionsstaterna skall vidta lagstiftnings-,
administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte för att
säkerställa genomförandet av denna artikel. För detta ändamål och med beaktande
av tillämpliga bestämmelser i andra internationella instmment skall
konventionsstaterna särskilt

(a) fastställa en minimiålder eller minimiåldrar som
minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete;

(b) föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och
arbetsvillkor;

(c) föreskriva lämpliga straff eller andra påföjder i
syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av denna artikel.

Artikel
33

Konventionsstaterna
skall vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder,
administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte, för att
skydda

107

dmgs
and psychotropic substances as defined in the relevant intemational treaties,
and to prevent the use of children in the illicit production and traffickingof
such substances.

Artide
34

States
Parties undertake to protect the child from all forms of sexual exploitation
and sexual abuse. For these purposes, States Parties shall in particular take
all appropriate national, bilateral and multilateral measures to prevent;

(a) The
inducement or coercion of a child

to engage in any unlawful sexual activity;

(b) The exploitative use
of children in

prostitution or other unlawful sexual practi

ces;

(c) The exploitative use
of children in por-

nographic performances and materials.

Artide
35

States
Parties shall take all appropriate national, bilateral and multilateral
measures to prevent the abduction of, the sale of or traffic in children for
any purpose or in any form.

Artide
36

States
Parties shall protect the child against all other forms of exploitation
prejudicial to any aspects of the child's welfare.

Artide
37 States Parties shall ensure that:

(a) No child shall be subjected to torture or other
cruel, inhuman or degrading treatment or punishment. Neither capital
punish-ment nor life imprisonment without possibi-lity of release shall be
imposed for offences committed by persons below 18 years of age;

(b) No child shall be deprived of his or her liberty
unlawfully or arbitrarily. The arrest, detention or imprisonment of a child
shall be in conformity with the law and shall be used only as a measure of last
resort and for the shortest appropriate period of ti me;

(c) Every child deprived of liberty shall be treated
with human ity and respect for the inherent dignity of the human person, and in
a manner which takes into account the needs of persons of his or her age. In
particular.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

barn
från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras
i tillämpliga intemationella fördrag och för att förhindra att bam utnyttjas i
den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen.

Artikel
34

Konventionsstaterna
åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och
sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta
alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att
förhindra

(a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en
olaglig sexuell handling;

(b) att barn uttnyttjas för prostitution eller annan
olaglig sexuell verksamhet;

(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar
och i pornografiskt material.

Artikel
35

Konventionsstaterna
skall vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder
för att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med bam för varje
ändamål och i varje form.

Artikel
36

Konventionsstaterna
skall skydda bamet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i
något avseende.

Artikel
37

Konventionsstaterna
skall säkerställa att

(a) inget barn får utsättas för tortyr eller annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff
eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas för brott som
begåtts av personer under 18 års ålder;

(b) inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas
sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av
frihetsberövande av ett bara skall ske i enlighet med lag och får endast
användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid;

(c) varje frihetsberövat barn skall behandlas humant
och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar
behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn
hållas

108

every
child deprived of liberty shall be separated from adults unless it is
considered in the child's best interest not to do so and shall have the right
to maintain contact with his or her family through correspondence and visits,
save in exceptional circumstances;

(d)
Every child deprived of his or her liberty shall have the right to prompt
access to legal and other appropriate assistance, as well as the right to
challenge the legality of the deprivation of his or her liberty before a court
or other competent, independent and impartial authority, and to a prompt
decision on any such action.

Artide
38

1. States
Parties undertake to respect and

to ensure respect for rules of intemational

humanitarian law applicable to them in ar

med conflicts which are relevant to the child.

2. States Parties shall take all feasible measures to
ensure that persons who have not attained the age of 15 years do not take a
direct part in hostilities.

3. States Parties shall refrain from recm-iting any
person who has not attained the age of 15 years into their armed forces. In
recruit-ing among those persons who have attained the age of 15 years but who
have not attained the age of 18 years, States Parties shall endeavour to give
priority to those who are oldest.

4. In accordance with their obligations under
intemational humanitarian law to protect the civilian population in armed
conflicts, States Parties shall take all feasible measures to ensure protection
and care of children who are affected by an armed conflict.

Artide
39

States
Parties shall take all appropriate measures to promote physical and
psycholo-gical recovery and social reintegration of a child victim of: any form
of neglect, exploitation, or abuse; torture or any other form of cruel,
inhuman or degrading treatment or punishment; or armed conflicts. Such
recovery and reintegration shall take place in an environment which fosters
the health, self-respect and dignity of the child.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

åtskilt
från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och
skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom
brevväxling och besök;

(d)
varje frihetsberövat barn skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl
juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i sitt
frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och
opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken.

Artikd
38

1. Konventionsstatema
åtar sig att respek

tera och säkerställa respekt för regler i inter

nationell humanitär rätt som är tillämpliga

på dem i väpnade konflikter och som är rele

vanta för baraet.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla tänkbara
åtgärder för att säkerställa att personer som inte uppnått 15 års ålder inte
deltar direkt i fientligheter.

3. Konventionsstateraa skall avstå från att rekrytera
en person som inte har uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor. Då rekrytering
sker bland personer som fyllt 15 men inte 18 år, skall konventionsstaterna
sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.

4. Konventionsstaterna skall i enlighet med sina
åtaganden enligt internationell humanitär rätt att skydda civilbefolkningen i
väpnade konflikter vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa skydd och
vård av bam som berörs av en väpnad konflikt.

Artikd
39

Konventionsstatema
skall vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk
rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon
form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av
grym, omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade
konflikter. Sådan rehabilitering och sådan återanpassning skall äga mm i en
miljö som befrämjar baraets hälsa, självrespekt och värdighet.

Artide
40

1. States Parties recognize the right of every child
alleged as, accused of, or recognized as having infringed the penal law to be
treated in a manner consistent with the promotion of the child's sense of
dignity and worth, which reinforces the child's respect for the human rights
and fundamental freedoms of others and which takes into account the child's age
and the desirability of promoting the child's reintegration and the child's as-suming
a constmctive role in society.

2. To this end, and having regard to the relevant
provisions of intemational instmments, States Parties shall, in particular, ensure
that:

(ä)
No child shall be alleged as, be accused of, or recognized as having infringed
the penal law by reason of acts or omissions which were not prohibited by
national or intemational law at the time they were committed;

(b)
Every child alleged as or accused of having infringed the penal law has at
least the following guarantees:

(i)
To be presumed innocent until proven guilty according to law;

(ii)
To be informed promptly and directly of the charges against him or her, and, if
appropriate, through his or her parents or legal guardians, and to have legal
or other appropriate assistance in the preparation and presentation of his or
her defence;

(iii)
To have the matter determined without delay by a competent, independent and
impartial authority or judicial body in a fair hearing according to law, in the
presence of legal or other appropriate assistance and, unless it is considered
not to be in the best interest of the child, in particular, taking into account
his or her age or situation, his or her parents or legal guardians;

(iv)
Not to be compelled to give testimony or to confess guilt; to examine or have
exami-ned adverse witnesses and to obtain the participation and examination of
witnesses on his orher behalf under conditions of equality;

(v)
If considered to have infringed the penal law, to have this decision and any
measures imposed in consequence thereof reviewed by a higher competent,
independent and impartial authority or judicial body according to law;

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

Artikel
40

1. Konventionsstateraa erkänner rätten för varie bam
som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att
behandlas på ett sätt som främjar bamets känsla för värdighet och värde, som
stärker bamets respekt för andras mänskliga rättigheter och gmndläggande
friheter och som tar hänsyn till bamets ålder och önskvärdheten att främja att
bamet återanpassas och tar på sig en konstmktiv roll i samhället.

2. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga
bestämmelser i intemationella instmment skall konventionsstateraa särskilt
säkerställa att

(a) inget bara skall misstänkas för eller åtalas för
eller befinnas skyldigt att ha begått brott på gmnd av en handling eller
underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller intemationeU rätt
vid den tidpunkt då den begicks;

(b) varje bam som misstänks eUer åtalas för att ha begått
brott skall ha åtminstone följande garantier:

(i)
att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd;

(ii)
att snarast och direkt underrättas om anklagelsema mot sig och, om lämpligt, genom
sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan
lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar;

(iii)
att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet
eller rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av
juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot
barnetsbästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, bamets
föräldrar eller vårdnadshavare;

(iv)
att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt; att förhöra
eller låta förhöra vittnen som åberopas mot bamet samt att på lika villkor för
egen räkning få vittnen inkallade och förhörda;

(v)
att, om bamet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder
till följd därav omprövade av en högre behörig, oberoende och opartisk
myndighet eller rättskipande organ enligt lag;

IIO

(vi)
To have the free assistance of an interpreter if the child cannot understand
or speak the language used;

(vii) To have his or her
privacy fully res-pected at all stages of the proceedings.

3. States
Parties shall seek to promote the

establishment of laws, procedures, authoriti

es and institutions specificaUy applicable to

children alleged as, accused of, or recognized

as having infringed the penal law, and in

particular:

(a) The establishment of a minimum age below which
children shall be presumed not to have the capacity to infringe the penal law;

(b) Whenever appropriate and desirable, measures for
dealing with such children without resorting to judicial proceedings,
provi-ding that human rights and legal safeguards are fully respected.

4. A variety of
dispositions, such as care,

guidance and supervision orders; counsel-

ling; probation; foster care; education and

vocational training programmes and other al-

ternatives to institutional care shall be av

ailable to ensure that children are deaU with

in a manner appropriate to their well-being

and proportionate both to their circumstan

ces and the offence.

Artide
41

Nothing
in the present Convention shaU affect any provisions which are more conducive
to the realization of the rights of the child and which may be contained in:

(a) The
law of a State Party; or

(b) Intemational
law in force for that Sta

te.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

(vi)
att utan kostnad få hjälp av tolk, om bamet inte kan förstå eller tala det
språk som används;

(vii)
att få sitt privatliv tiU fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

3.
Konventionsstatema skall söka främja införandet av lagar och förfaranden samt
upprättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för
bam som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga att ha begått brott
och skall särskilt

(a)
fastställa en lägsta straflbarhetsålder;

(b)
vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av bam under denna
ålder utan att använda domstolsförfarande, under fömtsättning att mänskliga
rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras.

4.
Olika åtgärder som t. ex. vård, ledning och föreskrifter om tiUsyn, rådgivning,
övervakning, vård i fosterhem, program för allmän utbildning och
yrkesutbildning och andra altemativ till anstaltsvård skaU finnas tillgängliga
för att säkerställa att bam behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras
välfärd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och
till brottet.

Artikel
41

Ingenting
i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att
förverkliga bamets rättigheter och som kan finnas i

(a) en konventionsstats lagstiftning; eller

(b) för den staten gällande intemationeU rätt.

Part
II

Artide 42

States
Parties undertake to make the principles and provisions of the Convention
wi-dely known, by appropriate and active means to adults and children alike.

Artide
43

1.
For the purpose of examining the progress made by States Parties in achieving
the realization of the obligations undertaken in the present Convention, there
shall be established a Committee on the Rights of the Child which shall carry
out the functions he-reinafter provided.

Del
II

Artikel
42

Konventionsstatema
åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens
bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som bam.

Artikel
43

1.
För att granska de framsteg som gjorts av konventionsstateraa i fråga om
förverkligandet av skyldigheter enligt denna konvention skaU en kommitté för
bamets rättigheter upprättas, vilken skaU utföra de uppgifter som föreskrivs i
det följande.

Ill

2. The Committee shall consist of ten experts of high
moral standing and recognized competence in the field covered by this
Convention. The members of the Committee shall be elected by States Parties
from among their nationals and shall serve in their personal capacity,
consideration being given to equitable geographical distribution, as well as to
the principal legal systems.

3. The members of the Committee shall be elected by
secret ballot from a list of persons nominated by States Parties. Each State
Party may nominate one person from among its own nationals.

4. The initial election to the Committee shall be held
no låter than six months after the date of the entry into force of the present
Convention and thereafter every second year. At least four months before the
date of each election, the Secretary-General of the United Nations shall
address a letter to States Parties inviting them to submit their nomi-nations
within two months. The Secretary-General shall subsequently prepare a list in
alphabetical order of all persons thus nominated, indicating States Parties
which have nominated them, and shall submit it to the States Parties to the
present Convention.

5. The elections shall be held at meetings of States
Parties convened by the Secretary-General at United Nations Headquarters. At
those meetings, for which two thirds of States Parties shall constitute a
quomm, the persons elected to the Committee shall be those who obtain the
largest number of votes and an absolute majority of the votes of the representatives
of States Parties present and vo-ting.

6. The members of the Committee shall be elected for a
term of four years. They shall be eligible for re-election if renominated. The
tenn of five of the members elected at the first election shall expire at the
end of two years; immediately after the first election, the names of these five
members shall be chosen by lot by the Chairman of the meeting.

7. If a member of the Committee dies or resigns or
declares that for any other cause he or she can no longer perform the duties of
the Committee, the State Party which nominated the member shall appoint another
expert from among its nationals to serve for the

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

2. Kommittén skall vara sammansatt av tio experter med
högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på det område som denna
konvention omfattar. Kommitténs medlemmar skall väljas av konventionsstaterna
bland deras medborgare och skall tjänstgöra i sin personliga egenskap, varvid
avseende skall fastas vid en rättvis geografisk fördelning och de viktigaste
rättssystemen.

3. Kommitténs medlemmar skall väljas genom hemlig
omröstning från en förteckning över personer som föreslagits av
konventionsstateraa. Varie konventionsstat kan föreslå en kandidat bland sina
egna medborgare.

4. Det första valet tiU kommittén skaU hållas senast
sex månader efter dagen för denna konventions ikraftträdande och därefter vart
annat år. Senast fyra månader före dagen för varie val skall Förenta nationemas
generalsekreterare skriftligen uppmana konventionsstateraa att inom två
månader inkomma med sina förslag. Generalsekreteraren skall sedan upprätta och
till konventionsstatema överlämna en förteckning i alfabetisk ordning över
samtliga föreslagna personer och ange vilka konventionsstater som föreslagit
dem.

5. Val skaU hållas vid möten med konventionsstatema,
som sammankallats av Förenta nationeraas generalsekreterare, i Förenta nationemas
högkvarter. Vid dessa möten, som är beslutsmässiga när två tredjedelar av
konventionsstatema är närvarande, skall de kandidater inväljas i kommittén som
uppnår det högsta antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och
röstande konventionsstatemas röster.

6. Kommitténs medlemmar skall väljas för en tid av
fyra år. De kan återväljas, om de föreslagits till återval. För fem av de
medlemmar som utsetts vid det första valet skall mandattiden utlöpa efter två
år. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa fem medlemmar utses
genom lottdragning av ordföranden vid mötet.

7. Om en kommittémedlem avlider eller avsäger sig sitt
uppdrag eller förklarar att han eller hon av någon annan anledning inte längre
kan fullgöra sitt uppdrag inom kommittén, skall den konventionsstat som
föreslog medlemmen, med förbehåll för kommitténs god-

112

remainder
of the term, subject to the app-roval of the Committee.

8. The Committee shall establish its own mles of procedure.

9. The Committee shall elect its officers for a period
of two years.

10. The
meetings of the Committee shall

normally be held at United Nations Head

quarters or at any other convenient place as

determined by the Committee. The Commit

tee shall normally meet annually. The dura-

tion of the meetings of the Committee shall

be determined, and reviewed, if necessary, by

a meeting of the States Parties to the present

Convention, subject to the approval of the

General Assembly.

11. The
Secretary-General of the United

Nations shall provide the necessary staff and

facilities for the effective performance of the

functions of the Committee under the pre

sent Convention.

12. With
the approval of the General As

sembly, the members of the Committee es

tablished under the present Convention shall

receive emoluments from the United Nations

resources on such terms and conditions as the

Assembly may decide.

Artide
44

1. States
Parties undertake to submit to

the Committee, through the Secretary-Gene

ral of the United Nations, reports on the

measures they have adopted which give effect

to the rights recognized herein and on the

progress made on the enjoyment of those

rights:

(a) Within two years of the entry into force of the
Convention for the State Party concemed,

(b) Thereafter every five years.

2. Reports made under this artide shall indicate
factors and difficulties, if any, affecting the degree of fulfilment of the
obligations under the present Convention. Reports shall also contain
sufficient information to provide the Committee with a comprehensi-ve
understanding of the implementation of the Convention in the country conceraed.

3. A State Party which has submitted a comprehensive
initial report to the Committee need not, in its subsequent reports submitted
in accordance with paragraph 1 (b) of 8 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 107.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

kännande,
utse en annan expert bland sina medborgare, som skall inneha uppdraget under
återstoden av mandattiden.

8. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning.

9. Kommittén skall välja sitt presidium för en
tvåårsperiod.

10. Kommitténs
möten skall vanligtvis

hållas i Förenta nationemas högkvarter eller

på en annan lämplig plats, som kommittén

bestämmer. Kommittén skall i regel sam

manträda varie år. Kommittémötenas längd

skall bestämmas och, om det är nödvändigt,

omprövas vid möte med konventionsstater

na, med förbehåll för generalförsamlingens

godkännande.

11. Förenta
nationemas generalsekretera

re skall tillhandahålla erforderlig personal

och övriga resurser för att möjliggöra för

kommittén att effektivt utföra sitt uppdrag

enligt denna konvention.

12. Medlemmama
av den enligt denna

konvention upprättade kommittén skall med

godkännande av generalförsamlingen erhålla

ersättning från Förenta nationema på sådana

villkor som generalförsamlingen beslutar.

Artikel
44

1. Konventionsstatema
åtar sig att genom

Förenta nationemas generalsekreterare avge

rapporter till kommittén om de åtgärder som

de vidtagit för att genomföra de rättigheter

som erkänns i denna konvention och om de

framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av

dessa rättigheter:

(a) inom två år efter konventionens ikraftträdande för
den berörda staten,

(b) därefter vart femte år.

2. Rapporter enligt denna artikel skall ange
eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar i vilken utsträckning
åtagandena enligt denna konvention har uppfyllts. Rapportema skall även
innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god uppfattning om
genomförandet av konventionens bestämmelser i det berörda landet.

3. En konventionsstat som har tillstäUt kommittén en
utförlig första rapport behöver inte i sina följande rapporter, som avges enligt
punkt 1 (b) i denna konvention, upprepa

113

the
present artide repeat basic information previously provided.

4. The Committee may request from States Parties further information
relevant to the implementation of the Convention.

5. The Committee shall submit to the General Assembly of the United
Nations through the Economic and Social Council, every two years, reports on
its activities.

6. States Parties shall make their reports widely available to the public
in their own countries.

Artide
45

In
order to foster the effective implementation of the Convention and to
encourage intemational co-operation in the field covered by the Convention:

(a) The specialized
agencies, the United

Nations Children's Fund, and other United

Nations organs shall be entitled to be repre-

sented at the consideration of the implemen

tation of such provisions of the present

Convention as fall within the scope of their

mandate. The Committee may invite the spe

cialized agencies, the United Nations Child

ren's Fund and other competent bodies as it

may consider appropriate to provide expert

advice on the implementation of the Conven

tion in areas falling within the scope of their

respective mandates. The Committee may

invite the specialized agencies, the United

Nations Children's Fund, and other United

Nations organs to submit reports on the im

plementation of the Convention in areas fal

ling within the scope of their activities;

(b) The Committee shaU
transmit, as it

may consider appropriate, to the specialized

agencies, the United Nations Children's

Fund and other competent bodies, any re

ports from States Parties that contain a re

quest, or indicate a need, for technical advice

or assistance along with the Committee's ob

servations and suggestions, if any, on these

requests or indications;

(c) The Committee may
recommend to

the General Assembly to request the Secreta

ry-General to undertake on its behalf studies

on specific issues relating to the rights of the

child.

(d) The Committee may
make suggestions

and general recommendations based on in-

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

tidigare
lämnad gmndläggande information.

4. Kommittén kan begära ytterligare information från
konventionsstatema om genomförandet av konventionens bestämmelser.

5. Kommittén skall vartannat år genom ekonomiska och
sociala rådet tillställa generalförsamlingen rapporter om sin verksamhet.

6. Konventionsstatema
skall göra sina rap

porter allmänt tillgängliga för aUmänheten i

sina respektive länder.

Artikel
45

För
att främja ett effektivt genomförande av konventionens bestämmelser och intemationellt
samarbete på det område som konventionen avser gäller följande:

(a)
Fackorganen, FN:s barafond och andra FN-organ skall ha rätt att vara
representerade vid granskningen av genomförandet av sådana bestämmelser i
denna konvention som faller inom ramen för deras mandat. Kommittén kan inbjuda
kompetenta organ och organisationer, som den finner lämpligt, att komma med
expertråd angående genomförandet av konventionen på områden som faller inom
ramen för deras respektive verksamhetsområden. Kommittén kan inbjuda
fackorganen, FN:s barafond och andra FN-organ att inlämna rapporter om konventionens
tillämpning inom områden som faller inom ramen för deras verksamhet;

(b) Kommittén skaU,. såsom den finner lämpligt, till
fackorganen, FN:s bamfond och andra kompetenta organ och organisationer
överlämna rapporter från konventionsstaterna som innehåller en begäran om
eller anger behov av teknisk rådgivning eUer tekniskt bistånd jämte kommitténs
synpunkter och eventuella förslag beträffande sådan begäran eller sådant behov;

(c) Kommittén kan rekommendera generalförsamlingen att
framställa en begäran till generalsekreteraren om att för kommitténs räkning
företa studier angående särskilda frågor som rör barnets rättigheter;

(d) Kommittén
kan avge förslag och all

männa rekommendationer pä gmndval av

114

formation
received pursuant to artides 44 and 45 of the present Convention. Such suggestions
and general recommendations shall be transmitted to any State Party concerned
and reported to the General Assembly, toge-ther with comments, if any, from
States Parties.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

den
information som erhållits enligt artiklarna 44 och 45 i denna konvention.
Sådana förslag och allmänna rekommendationer skall tillställas varie
konventionsstat som berörs samt rapporteras till generalförsamlingen
tiUsammans med eventuella kommentarer från konventionsstatema.

Part III

Artide
46

The
present Convention shall be open for signature by all States.

Artide
47

The
present Convention is subject to ratifi-cation.

Instmments
of ratification shall be deposi-ted with the Secretary-General of the United
Nations.

Artide
48

The
present Convention shall remain open for accession by any State. The instmments
of accession shall be deposited with the Secretary-General of the United
Nations.

Artide
49

1. The
present Convention shaU enter into

force on the thirtieth day following the date

of deposit with the Secretary-General of the

United Nations of the twentieth instmment

of ratification or accession.

2. For
each State ratifying or acceding to

the Convention after the deposit of the twen

tieth instmment of ratification or accession,

the Convention shall enter into force on the

thirtieth day after the deposit by such State of

its instrument of ratification or accession.

Artide
50

1.
Any State Party may propose an amendment and filé it with the Secretary-General
of the United Nations. The Secretary-General shall thereupon communicate the
proposed amendment to States Parties, with a request that they indicate whether
they fa-vour a conference of States Parties for the purpose of considering and
voting upon the proposals. In the event that, within four months from the date
of such communica-tion, at least one third of the States Parties

Del III

Artikel
46

Denna
konvention skall vara öppen för undertecknande av aUa stater.

Artikel
47 Denna konvention skall ratificeras.

Ratifikationsinstmmenten
skall deponeras hos Förenta nationemas generalsekreterare.

Artikd
48

Denna
konvention skall förbli öppen för anslutning av vilken stat som helst.
Anslut-ningsinstmmenten skall deponeras hos Förenta nationeraas
generalsekreterare.

Artikd
49

1. Denna konvention träder i kraft den trettionde
dagen efter dagen för deponeringen av det tjugonde ratifikations- eller
anslut-ningsinstmmentet hos Förenta nationernas generalsekreterare.

2. I förhållande till varie stat som ratificerar
eller ansluter sig till konventionen efter deponeringen av det tjugonde
ratifikations-eller anslutningsinstmmentet träder konventionen i kraft den
trettionde dagen efter det att en sådan stat deponerat sitt ratifikations-eller
anslutningsinstmment.

Artikd
50

1.
En konventionsstat kan föreslå en ändring av konventionen och överlämna förslaget
till Förenta nationemas generalsekreterare. Generalsekreteraren skall sedan
översända ändringsförslaget till konventionsstatema med en begäran om att
dessa anger om de tillstyrker att en konferens med konventionsstateraa
sammankallas för att behandla och rösta om förslagen. Om minst en tredjedel av
stateraa inom fyra månader efter förslagets översändande tillstyrker en
sådan

115

favour
such a conference, the Secretary-General shall convene the conference under
the auspices of the United Nations. Any amendment adopted by a majority of
States Parties present and voting at the conference shall be submitted to the
General Assembly for approval.

2. An amendment adopted in accordance with paragraph 1
of this artide shall enter into force when it has been approved by the General
Assembly and accepted by a two-thirds majority of States Parties.

3. When an amendment enters into force, it shall be
binding on those States Parties which have accepted it, other States Parties
still being bound by the provisions of the present Convention and any eariier
amend-ments which they have accepted.

Artide
51

1. The Secretary-General of the United Nations shaU
receive and circulate to all States the text of reservations made by States at
the time of ratification or accession.

2. A reservation incompatible with the object and
purpose of the present Convention shall not be permitted.

3. Reservations may be withdrawn at any time by
notification to that effect addressed to the Secretary-General of the United Nations,
who shall then inform all States. Such notification shall take effect on the
date on which it is received by the Secretary-General.

Artide
52

A
State Party may denounce the present Convention by written notification to the
Secretary-General of the United Nations. Denunciation becomes effective one
year after the date of receipt of the notification by the Secretary-General.

Artide
53

The
Secretary-General of the United Nations is designated as the depositary of the
present Convention.

Artide
54

The
original of the present Convention, of which the Arabic, Chinese, English,
French, Russian and Spanish texts are equally au-thentic, shall be deposited
with the Secretary-General of the United Nations.

Prop.
1989/90:107 Bilaga 1

konferens,
skall generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta nationemas regi.
Ändringsförslag som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande
och röstande konventionsstateraa skall underställas generalförsamlingen för godkännande.

2. En ändring som antagits enligt punkt 1 i denna
artikel träder i kraft när den har godkänts av Förenta nationeraas
generalförsamling och antagits av konventionsstateraa med två tredjedels
majoritet.

3. När en ändring träder i kraft skaU den vara
bindande för de konventionsstater som har antagit den, medan övriga konventionsstater
fortfarande är bundna av bestämmelsema i denna konvention och eventuella tidigare
ändringar, som de antagit.

Artikd
51

1. Förenta
nationemas generalsekreterare

skall motta och till alla stater sända texten tiU

reservationer som stateraa gjort vid ratifika

tionen eller anslutningen.

2. En
reservation som strider mot denna

konventions ändamål och syfte skall inte till-

' låtas.

3. Reservationer
kan återtas vid vilken

tidpunkt som helst genom notifikation till

Förenta nationemas generalsekreterare, som

därefter skall underrätta alla stater. Notifika-

tionen skall gälla från den dag då den mottogs

av generalsekreteraren.

Artikd
52

En
konventionsstat kan säga upp denna konvention genom skriftlig notifikation till
Förenta nationemas generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett år efter
den dag då notifikationen mottogs av generalsekreteraren.

Artikd
53

Förenta
nationeraas generalsekreterare utses till depositarie för denna konvention.

Artikel
54

Originalet
till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och
spanska texter har lika giltighet, skall deponeras hos Förenta nationeraas
generalsekreterare.

Sammanställning av remissyttranden över FN:s Prop. 1989/90:107

konvention om barnets rättigheter ®''

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över FN:s konvention om barnets rättigheter avgetts av
justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), kriminalvårdsstyrelsen, Svea
hovrätt, kammarrätten i Göteborg, brottsförebyggande rådet (BRÅ),
överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, barnmiljörådet, statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (NIA), statens handikappråd, skolöverstyrelsen
(SÖ), statens kulturråd, statens biograföyrå, kabelnämnden, statens
invandrarverk (SIV), arbetsmarknadsstyrelsen, arbetar-skyddsstyrdsen,
ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), jämställdhetsombudsmannen (JämO),
statens ungdomsråd, allmänhetens pressombudsman, ILO- kommittén. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) genom Sveriges Psykologförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Advokatsamfund, Svenska Barnläkarföreningen,
Svenska flyktingrådet (SvFR), Riksförbundet Barnens Rätt I Samhället (BRIS),
Svenska OMEP-kommittén, Rädda Barnen, Svenska röda korset, samt Svenska
ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd och Sveriges frikyrkoråd i
ett gemensamt yttrande (Svenska ekumeniska nämnden m.fl.), Sveriges Kristna
Ungdomsråd, Svenska UNICEF-kommittén, Svenska Samernas Riksförbund (SSR),
Förbundet Adoptionscentmm (AC) och Familjeföreningen för Internationell Adoption
(FFIA).

Ärkebiskopen
har meddelat att han inte avger ett eget yttrande utöver det som sänds från
Svenska ekumeniska nämnden och som han har undertecknat.

RÅ
har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och
Malmö åklagardistrikt.

Ratificering av konventionen

Samtliga
remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot att Sverige ratificerar
konventionen. Många uttrycker sin tillfredsställelse över att konventionen har
kommit till stånd. Flera finner det angeläget att Sverige snarast ratificerar
den. En del remissinstanser anser dock att ändringar i svensk lagstiftning är
påkallade. Några instanser anser att Sverige vid ratificeringen bör reservera
sig i vissa avseenden.

Svea
hovrätt påpekar att ett tillträde till konventionen inte enbart innebär att
lagstiftningen skall överensstämma med konventionen utan också garantier för
att den tillämpas i enlighet med åtagandena i konventionen. Även BRIS och
Svenska OMEP-kommittén framför liknande synpunkter.

117

Artikel 1 Prop. 1989/90:107

Artikel
1 innehåller en definition av vad som avses med bam enligt "383 2.
konventionen. Med barn avses varje människa under 18 år, om inte myndighet
uppnås tidigare enligt den lag som gäller för baraet.

Statens
biograföyrå anser att åldersgränsen överensstämmer med vad biograföyrån länge
hävdat borde vara den riktiga åldersgränsen för att särskilja barn/ungdomar
från vuxna.

Om
man hårddrar resonemanget en aning kan man säga att den svenska lagstiftningen
om åldersgränser på bio skapar ett glapp i detta skydd för barn mellan 15 och
18 år i och med att varje femtonåring har rätt att ta del av sådant som måste
anses tillåtet enbart för vuxna. Det gäller i vart fall en del av de filmer som
nu godkänns som "barnförbjudna".

Biograföyrån
menar att den "bokstavliga överensstämmelsen" skulle "bli ännu
bättre om det infördes en kompletterande åldersgräns på 18 år för tillträde
till vissa filmer".

DO
anser att konventionens allmänna definition av barn måste få effekt på svensk
utlänningslagstiftning och praxis, eftersom man för närvarande i dessa
sammanhang som barn betraktar den som är under 16 år. DO pekar på att "det
svenska kärnfamiljbegreppet innefattat man, hustm och ogifta barn under 16 år.
Här måste en anpassning ske". DO återkommer under artikel 37 till den
gräns på 16 år som finns i reglerna om förvarstagande. Även SIV och SvFR har
ifrågasatt den nu gällande åldersgränsen för förvarstagande.

Svenska
röda korset anser att det är viktigt att även den undre åldersgränsen för
konventionens tillämpning är definierad.

Det
måste klargöras för svensk del ifrån vilken tidpunkt barnet har rätt till de
rättigheter konventionen stadgar om. Det är någorlunda klart att paragraf 9 i
preambeln ej skall inverka på tolkningen av artikel 1 (se s. 11 i
FN-dokumentetE/CN.4/1989/48 + annexet).

Artikel
2

Artikel
2 innehåller bestämmelser om att barn skall skyddas mot diskriminering.

DO
vill utifrån sin erfarenhet kraftigt betona vikten av att öka all förskole-och
skolpersonals medvetenhet, beredskap och förmåga att hantera frågor om rasism,
diskriminering m. m.

Det
handlar inte minst om att öka förmågan att ge adekvat stöd åt de barn, som
trots samhällets ansträngningar, utsätts för trakasserier på grund av sitt
etniska ursprung.

AC
framför också liknande synpunkter. AC ifrågasätter vidare om inte

flyktingbarn
och fosterbarn i vissa situationer är diskriminerade. AC före- 118

slår
också att man utreder huruvida fosterföräldrar bör kunna adoptera Prop.
1989/90:107

fosterbarn med särskild anknytning till fosterföräldrarna. Bilaga
2

Artikel
3

Artikel
3 innehåller bestämmelser om att barnets bästa skall komma i första mmmet.

RÅ

När
ett barn i någon egenskap förekommer i den svenska brottmålsprocessen är
barnets bästa en av de viktigaste omständigheter som skall beaktas. I 7 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare stadgas t. ex. att
den som är under 18 år ej må häktas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Bestämmelsen är tillämplig även beträffande anhållande och får betydelse även
för reglerna om gripande. I 30 kap. 5 § brottsbalken stadgas att rätten inte får
döma till fängelse för brott som någon begått innan han fyllt 18'år om det inte
föreligger synnerliga skäl. Vidare kan nämnas de regler som gäller till skydd
för barn som målsägande (se exempelvis lagen 1988:609 om målsägandebiträde) och
som vittne (15—19 §§ fömndersökningskungördsen).

Om
synnerliga skäl föreligger kan dock andra omständigheter än hänsynen till
barnets bästa komma i främsta mmmet. Det är således möjligt att frihetsberöva
en person som är under 18 år om t. ex. det brottsutredande intresset kräver
det. Om en samlad bedömning av ett brotts straffvärde medför att ett
fängelsestraff framstår som den enda möjliga påföljden är det också möjligt att
döma en person under 18 år till fängelse.

Enligt
den engelska konventionstexten på denna punkt skall barnets bästa "be a
primary consideration". Om detta uttryck översätts med exempelvis att
barnets bästa alltid skall vara en av de viktigaste omständigheterna att
beakta, kan den svenska lagstiftningen inte anses stå i strid med konventionen.

1
ett hit under hand överlämnat förslag till översättning av konventionen
översätts det aktuella textavsnittet med att ett bams bästa "vid alla
åtgärder" på nu aktuella områden skall "komma i främsta mmmet".
Om konventionens innehåll skall tolkas i denna kategoriska form kan den svenska
lagstiftningen inte sägas vara förenlig med konventionen.

BRA

Till
att böria med föreskrivs i Artikel 3 att myndigheter och andra i

ärenden som rör barn i första hand skall styras av hänsynen till barnets

bästa. Detta är för svensk del en direkt uttalad princip när det gäller

sociala myndigheters agerande. Vad gäller samhäUets reaktioner mot unga

lagöverträdare anses det vara i de ungas eget intresse att samhället mar

kerar att brottslighet inte tolereras. Även om principen om barnets bästa

inte är allenarådande i dessa sammanhang så gäller att unga lagöverträda

re, framför allt de som är under 18 år, särbehandlas både i straffrättsligt

och straffprocessuellt hänseende. Det är en sedan länge godtagen princip

att unga lagöverträdare så långt möjligt inte skall ställas inför domstol och

bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. Det är i stället i första hand

de sociala myndigheterna som skall vidta åtgärder beträffande ungdomar 119

som begår brott (lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga). Straffskall, i första hand, enligt
29 kap. 1 § brottsbalken bestämmas efter brottets straffvärde. Enligt 29 kap. 7
§ brottsbalken skall dock om någon begått brott innan han fyllt 21 år hans
ungdom beaktas vid straffmätningen. I paragrafens andra stycke föreskrivs att
ingen får dömas till livstids fängelse för brott som han begått före 21 års
ålder. Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken får rätten döma till fängelse för brott
som någon begått innan han fyUt 18 år endast om synnerliga skäl föreligger.
Trots dessa särregleringar kan ifrågasättas om kravet på bamets bästa i 3
artikeln är tillgodosedd så länge det kvarstår en möjlighet att döma bam till
fängelse.

Barnmiljörådet
påpekar att bamaspektema ofta glöms bort t. ex. i kommunala beslut om
utbyggnad av befintliga eller nya bostadsområden, nya trafiklösningar och andra
planfrågor.

Rådet
viU därför allmänt betona innebörden av artikel 3 i konventionen där det anges
att vid alla åtgärder som rör bam skall baraets bästa komma i främsta mmmet
vare sig det rör offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar,
administrativa myndigheter eller lagstiftande organ.

Där anges också att det
skall säkerställas att av behöriga myndigheter fastställda normer uppfylls vad
gäUer säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.
Detta är enligt rådets uppfattning en angelägen målsättning.

Enligt
BRIS kommer bamets bästa redan till uttryck i den svenska lagstiftningen.

Vad
man kan hoppas genom bamkonventionen är en möjlighet till förstärkning så att
även den praktiska tillämpningen faktiskt sätter bamens intresse före de
vuxnas. BRIS möter alltför ofta motsatsen i sina kontakter med barn och ungdom;
vuxnas intresse vinner över bamens. Det visar inte minst många beslut i
vårdnads- och umgängesfrågor. Mycket sällan tar myndigheter här hänsyn till
bams tankar och känslor när det gäller sådana beslut som har stor betydelse för
deras framtid.

Motsvarande
synpunkter framförs även av Rädda Barnen.

BRIS anser att det finns
behov av en familjedomstol, där man skulle "kunna samla alla sådana mål
som rör bara och som hittills varit uppsplittrade på olika domstolar".

Svenska OMEP-kommittén
påpekar att texten i artikel 3 punkt 3 "vad gäller barnomsorg mera ser
till föräldraraas baratillsynsbehov än baras rätt till en bra omsorg".

Sveriges Kristna
Ungdomsråd anser att artikel 3 är en oerhört viktig artikel och att den måste
gälla i alla lägen, även då baraets intresse står i konflikt med föräldraraas,
skolans eller myndigheteraas.

Prop. 1989/90:107
Bilaga 2

1 vårt land går alla barn
i skolan. Detta är en rättighet som också uttrycks i konventionen. Läroplanen
för den svenska gmndskolan uttrycker en positiv syn på människan, en
människosyn som till stor del sammanfaller med den gmndsyn som konventionen har
på bamet. Denna människosyn måste få konsekvenser för hur barnet behandlas i
skolan. Elever ska alltid bli

120

bemötta
som aktiva, skapande och ansvarsfulla personer. Detta är inte Prop.
1989/90:107 bara en skyldighet för skolan. Bam har rätt att få utvecklas till
ansvarsfulla Bilaga 2 och självständiga människor. För att se om elevemas
rättigheter tas tiUva-ra på rätt sätt, tror vi att bamets situation i dagens
svenska skola behöver undersökas och utvärderas utifrån konventionen.

I
alltför många av dagens svenska skolor är den inre fysiska miljön så dålig att
elevemas hälsa hotas. Eftersom alla bara har skolplikt måste de gå till skolan,
även om de blir sjuka av att vistas där. Skolpersonalen har utsedda skyddsombud
som bevakar deras intressen, men denna möjlighet saknar eleveraa. Detta
överensstämmer inte med konventionens artikel 3:3 eller med artikel 24 om
baraets rätt till hälsa. De kommunala skolsty-relsema måste snabbt åtgärda
skollokalema och regler måste utarbetas som utgår från elevemas fysiska och
psykiska behov.

Svenska
ekumeniska nämnden m.fl framför motsvarande synpunkter i fråga om skolans inre
arbetsmiljö och anser att detta förhållande stämmer mycket dåligt med
konventionens artikel 3 punkt 3. Nämnden har också synpunkter i fråga om
barnomsorgen.

I
kommunal baraomsorg har under de senaste åren en stor del av personalen vid
daghem och förskolor lämnat sitt arbete. Anledningen har enligt forskningsrapporter
från Stockholms baraomsorg varit låg lön, stora barn-gmpper, hög
personalomsättning och bristande motivation. Ett av skälen var att
"baraomsorgen drabbas av negativa politiska beslut". Inriktningen på
kvalitet och resurser i verksamheten synes vara de insatser som borde kunna få
personal att stanna kvar och att därigenom ge baraen den stimulans och
omvårdnad artikel 3:3 talar om. Vi bedömer att en utvärdering av
bamomsorgsverksamheten bör ske utifrån baraens behov och inte i första hand utifrån
föräldraraas bampassningsbehov.

Artikel
4

Artikel
4 behandlar genomförandet av baraets rättigheter.

Statens
ungdomsråd anger att konventionens skrivning på många punkter lämnar
"utrymme för viss nationell 'handlingsfrihet' och möjligheter att med vissa
argument (t.ex. ekonomiska, moraliska, statssäkerhetsmässi-ga) i praktisk
tillämpning helt eller delvis avvika från intentionerna bakom artiklama".
Detta föranleder ungdomsrådet att framhålla innehållet i artikel 4 och att den
"också måste inskärpas som en gmndsten i det statliga, regionala och
lokala arbetet med bam och ungdomsfrågor".

Ungdomsrådet
ser således konventionen som uppfordrande på myndigheter och politiska
insatser och att brister i aktivitet och ett i detta sammanhang negativt
behandlande av frågor som t. ex. rörande §§ 2,1 (diskriminering), 3,3 och 18,3
(tillgänglighet till, och kvalitet på, bam och ungdomsinstitutioner), 15 och
30 (förenings- och församlingsfrihet, d:o för minoritetsgmpper), 27,1 (jämlik
levnadsstandard), 28,1 (c) (tillgänglighet till högre utbildning) och 31 (stöd
inom fritidsområdet) skulle innebära allvarliga avsteg från konventionens
intentioner.

Svenska
röda korset utgår från "att den svenska regeringen här kommer att

tillämpa en generös tolkning av lämpliga lagstiftnings-, administrativa och

andra åtgärder". 121

Artikel 6 Prop. 1989/90:107

Artikel
6 innehåller bestämmelser om baraets rätt till liv och överievnad. Bilaga
I Svenska röda korset behandlar artikel 6 punkt 2.

Lagaraa
som reglerar invandringen till Sverige ger i dag, efter regeringens ändringar
av praxis, enligt Svenska röda korset inte ett fullgott skydd för alla som är i
behov av skydd. Det är Svenska röda korsets mening att, efter ratificering,
svenska myndigheter helt måste avstå från att avvisa bam till områden där en
konfliktsituation pågår.

Artikel
7

I
artikel 7 behandlas barnets rätt till ett namn och nationalitet.

Svea
hovrätt

Enligt
konventionstexten skall bamet från födelsen bl. a. ha rätt att få en
nationalitet. Enligt punkten 2 skall konventionsstaten säkerställa genomförandet
av bl.a. denna rättighet, särskilt i de fall då bamet annars skulle vara
statslöst.

Bara
födda i Sverige av statslösa föräldrar bör i enlighet med detta konventionens
krav erhålla svenskt medborgarskap vid födelsen. - Lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap bör kompletteras med en bestämmelse härom.

Även
5/K behandlar frågan om ett bams rätt att förvärva medborgarskap.

Ett
bam som föds i Sverige blir statslöst om det inte förvärvar någon av
föräldramas medborgarskap. Detta gäller till exempel bam till chilenska
medborgare men även i en del faU där fadem är svensk medborgare och inte är
gift med baraets utländska moder. Enligt gällande praxis kan ett sådant bara
inte självständigt naturaliseras om inte någon av föräldraraa (vårdnadshavama)
är svensk medborgare. Beträffande barn till svensk far och utländsk mor finns
möjlighet till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan enligt § 2a lagen
om svenskt medborgarskap under fömtsättning att fadem har del i vårdnaden om
bamet enligt beslut av svensk domstol.

För
att etablera överensstämmelse mellan konventionen och medborgarskapslagen bör
den senare ändras, antingen så att bam som föds i Sverige förvärvar svenskt
medborgarskap om det vid födseln inte förvärvar medborgarskap i utländsk stat,
eller så att bam som föds statslöst i Sverige och inte heller senare kan antas
få annat medborgarskap har rätt att förvärva svenskt medborgarskap efter
anmälan av bamets rättsliga vårdnadshavare. Alteraativet att åstadkomma den
nödvändiga anpassningen till konventionen genom en ändring av nyssnämnda
praxis förefaller inte realiserbart, eftersom det förfarandet inte ger den
ovillkoriiga rätt till medborgarskap, som konventionen synes fömtsätta
("the right to acquire").