Prop. 1989/90:116

Regeringens proposition 1989/90:116

om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m.

Prop. 1989/90:116

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 febmari 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Odd Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det
föreslås att de nuvarande förbuden mot utländskt ägande i bankaktiebolag,
finansbolag och fondkommissionsbolag skall upphävas. I stället skall 1982 års
lag om utländska förvärv av svenska företag m.m. tillämpas. Som
övergångsbestämmelse föreslås att förbudet mot utländskt ägande skall fortsätta
att gälla till dess att aktieägama på bolagsstämma har beslutat att aktiema
eller en viss del av dessa skall vara fria och beslutet har registrerats. Ett
sådant beslut innebär en ändring av bolagsordningen och skall godkännas av
regeringen före registrering. For försäkringsaktiebolag, där det för närvarande
inte gäller någon begränsning av möjlighetema till utländskt ägande, föreslås
inte någon förändring.

Vidare
föreslås att den s.k. behovsprövningen vid beviljande av oktroj för
bankverksamhet skall tas bort. Oktrojprövningen skall i fortsättningen vara
rent kvalitativ och inriktas på bankens organisation, ägarförhåUanden, kapitalstyrka
och ledning m.m. Oktroj skall beviljas om det kan antas att den planerade
verksamheten kommer att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

De
förslag om generella ägarbegränsningar i bank- och försäkringsaktiebolag som
kreditmarknadskommittén och försäkringsverksamhetskom-mittén lagt fram
genomförs inte.

Utländska
bankföretag kan för närvarande vara verksamma i Sverige genom ett helägt
dotterbolag. I propositionen föreslås att utländska banker efter tillstånd av
regeringen också skall kunna inrätta en filial här. För filialens verksamhet
skall gälla i allt väsentligt samma regler som för svenska banker.

Slutligen
föreslås i propositionen en möjlighet för svenska rättssubjekt att

1 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

förvärva aktier i
utlandsägda bankaktiebolag samt ett borttagande av till- Prop. 1989/90:116
ståndskravet för inrättande av representationskontor här i landet. De ändrade
bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lagom
ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom
föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)

dels
att 1 kap. 4 §, 2 kap. 5 och 7 §§ , 6 kap. 2 § och 9 kap. 1 § skall ha

följande
lydelse, dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 9 a § , av
följande

lydelse.

Prop.
1989/90:116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett
utländskt bankföretag får endast efter tillstånd av regeringen driva
verksamhet från kontor eller annat fast driftställe här i riket. Sådan
verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse.

Ett
bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillståndskaU
lämnas om ändamålet kan anses vara tid nytta för bankväsendet eller det
allmänna. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktie eller andel i utländskt
bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

Ett
utländskt bankföretag får

1. efter
tillstånd av regeringen

driva bankrörelse från avdelnings

kontor med självständig förvaltning

(filial) eller

2. efter anmälan tdl
bankinspek

tionen driva verksamhet, som huvud

sakligen avser representation och

förmedhng av banktjänster, från

kontor eller annat fast driftställe (re

presentationskontor).

Ett
bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd
tidfilialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skall lämnas om
den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktier eller andelar
i utländska bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

För utländska bankers
verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga
delar. I övrigt gäller för sådana företag lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

2
kap.

5§
En bank får förvärva ett bankaktiebolags eller en sparbanks rörelse, om
övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Om förvärvet
avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen krävs det att regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen lämnar tillstånd till förvärvet.

Ett
bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag får dock inte överta en
svenskägd bankrörelse.

7§'
En sparbank och en central föreningsbank får endast efter tillstånd av
bankinspektionen medverka vid emission av aktier, förlagsbevis eller förlagsandelsbevis
på den allmänna marknaden.

Ett
bankaktiebolag, en sparbank Ett bankaktiebolag, en sparbank,

eller en central
föreningsbank som en central föreningsbank och ett ut-

medverkar vid emission
av aktierpå ländskt bankföretag med filial här i

den allmänna marknaden får
för- /an</e;, som medverkar vid emission

värva aktier som ingår i
emissionen av aktier på den allmänna markna-

men skall avyttra dessa så
snart det den, får förvärva aktier som ingår i

lämpligen kan ske och
senast ett år emissionen men skall avyttra dessa

efter förvärvet. Om
särskilda skäl så snart det lämpligen kan ske och

föreligger, kan
bankinspektion senast ett år efter förvärvet. Om sär-

medge att aktiema
får innehas skilda skäl föreligger, kan bankin-

längretid. spektionen medge att aktiema får

innehas
längre tid.

En
bank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta
rörelsen, i samband med denna förvärva aktier, emissionsbevis samt andelar i
aktiefonder och ekonomiska föreningar. Banken får inte inneha sådana
värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket
fondkommissionslagen (1979:748). Om en bank som driver fondkommissionsrörelse
ingår i en koncem, i vilken också ingår fondkommissionsbolag eller annan bank
som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, gäller dessa begränsningar
för koncemen i dess helhet. I sådant fall skall banken till bankinspektionen
anmäla vilka värdegränser som bestämts för de olika företagens innehav av
värdepapper. Om synnerliga skäl föreligger kan bankinspektionen medge att
banken får inneha värdepapper i större omfattning än vad som anges i nämnda
paragraf

6
kap.

2§

En
banks firma skall tydligt skilja En banks firma skall tydligt skilja

sig från andra ännu bestående fir- sig från andra ännu bestående fir

mor, som är införda i bankregistret, mor, som är införda i
bankregistret,

samt från benämningar på ut- samt från benämningar på ut

ländska bankföretag, som är allmänt ländska bankföretag, som är allmänt

kända i Sverige. För registrering av kända i Sverige.
Firman för ett

'Senaste
lydelse 1988:545. 4

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1989/90:116

firma
gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

Utan
hinder av första stycket får firman för ett bankaktiebolag som har bildats av
ett utländskt bankföretag innehålla det företagets firma. Motsvarande gäller
om bankaktiebolaget har bildats av flera utländska bankföretag.

bankaktiebolag i vilket
ett utländskt bankföretag har ett bestämmande inflytande får dock innehålla det
företagets firma. För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs
i firmalagen (1974:156).

7
kap.

9a§

Om ett utländskt bankföretag genom en filial eller i övrigt här i
landet handlar på ett sätt som strider mot lag eller annan författning och inte
följer bankinspektionens anmodan om rättelse, skall inspektionen anmäla detta
tid tillsynsmyndigheten i det land där banken har sitt huvudkontor. Anmälan
skaU också göras tUl regeringen, som kan återkalla ett tillstånd att driva
bankrörelse här i landet.

9
kap. 1§

Till
böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen

1. i
Sverige driver bankrörelse

utan att vara berättigad till detta,

2. för ett utländskt
bankföretags

räkning förestår en verksamhet som

utan tillstånd enligt 1 kap. 4 § drivs

från ett kontor eller något annat fast

driftställe i Sverige.

Till
böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 1
kap. 5 §om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse
använda ordet bank.

Till böter eller fängelse
i högst ett år döms den som uppsåtligen i Sverige driver bankrörelse utan att
vara berättigad till detta.

Till
böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot bestämmelsen i 1 kap.
5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse
använda ordet bank,

2.
för ett utländskt
bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan anmälan enligt 1 kap. 4 §
första stycket 2 drivs från ett representationskontor i Sverige,

3.
bryter mot bestämmelsen
om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

anmälningsskyldighet i 3 kap. 2§ andra stycket bankaktiebolagslagen
(1987:618).

Ansvar
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot
förbudet i 1 kap. 6 § första stycket att obehörigen röja enskildas förhållande
till en bank. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 §
första stycket att lämna upplysningarom en banks angelägenheter.

Den
som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 3 § får inte dömas tiU ansvar
för gäming som omfattas av föreläggandet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Härigenom
föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618) dels att 3 kap. 3 § skall
upphöra att gälla,

dels
att 1 kap. 5 §, 2 kap. 3 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 8 § och 11 kap. 1 och 2 §§ skall
ha följande lydelse, delsati det i lagen skall föras in ett nytt kapitel, 12
kap., av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5§'
Ingår ett bankaktiebolag i en koncern, där moderbolaget inte är bank, skall
bestämmelserna i bankrörelselagen (1987:617) om banks rörelse och om tillsyn av
bank samt bestämmelsema i denna lag om banks ledning gälla för moderbolaget i
tillämpliga delar och för övriga företag, som om de vore dotterföretag till
bank. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.
Koncernbidrag får ges endast efter medgivande av bankinspektionen.

Vad
som sägs i 3 kap. 3 § om förbud att förvärva aktier i bankaktiebolag gäller
även beträffande förvärv av aktier i ett sådant moderbolag som a vses i första
stycket.

Om
det finns synnerliga skäl, får Om det finns synnerliga skäl, får regeringen
eller, efter regeringens regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmel-
medge undantag från bestämmelsema i första och andra styckena. sema i
första stycket.

2 kap.

3§

Stiftarna
skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för
stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten.

Regeringen
prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen
(1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Om
regeringen finner den plane- Regeringen skall stadfästa bolags-

rade rörelsen vara
nyttig för det all- ordningen och bevilja oktroj, om den

manna stadfäster
regeringen bolags- planerade rörelsen kan antas

ordningen samt beviljar
oktroj för en komma att uppfylla kraven på en

tid av högst tio år och därutöver till sund
bankverksamhet,

det löpande räkenskapsårels slut.

3 kap.

2§

Aktier
kan fritt överlåtas och för- Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om
något annat inte följer av värvas om något annat inte följer av

3 §
eller i övrigt av lag. 12 kap. eller i övrigt av lag.

7 '
Senaste lydelse 1989:1087.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Den som förvärvar aktier skad inom en månad anmäla förvärvet tid
bankinspektionen, om det medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller
röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av
gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

4
kap.

8§

Beslutet
om nyemission eller en Beslutet om nyemission eller en

redogörelse för det väsentliga inne- redogörelse för det
väsentliga inne

hållet i beslutet skall genast kungö- hållet i beslutet
skall genast kungö

ras i Post- och Inrikes Tidningar och ras i Post- och
Inrikes Tidningar och

den eller de ortstidningar som sty- den eller de ortstidningar som sty

relsen bestämmer. Kungörs inte be- relsen bestämmer. Kungörs inte be

slutet i sin helhet, skall det i kungö- slutet i sin helhet,
skall det i kungö

relsen lämnas uppgifter om var be- relsen lämnas uppgifter om var be

slutet hålls tillgängligt. I ett slutet
hålls tillgängligt. I ett

bankaktiebolag som inte är avstäm- bankaktiebolag som inte är avstäm-

ningsbolag krävs dock inte någon ningsbolag krävs dock inte någon

kungörelse, om samtliga aktieägare kungörelse, om samtliga aktieägare

har varit företrädda vid den bolags- har varit företrädda
vid den bolags

stämma som har beslutat om emis- stämma som har beslutat om emis

sionen. Inte heller krävs någon kun- sionen.

görelse när ett bankaktiebolag som

är bildat av utländskt bankföretag

har fattat beslut om ökning av aktie

kapitalet.

Är
bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas
till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, om aktieägama
skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om
samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat
om emissionen.

11
kap.

1§

Enligt
ett avtal om fusion kan ett bankaktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i
ett annat bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att
det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation samt att dess tillgångar och
skulder övertas av det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giUigt
godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget, om inte annat följer av 9
§. Fusion kan ske, trots att det överlåtande bolaget har trätt i likvidation. I
ett sådant fall skall likvidationen avslutas när tillstånd enligt 4 § har
registrerats.

Följande
handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst en vecka före
den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall
behandlas samt läggas fram på stämman:

1. förslag
till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet,
som skall ange fusionsvederlaget och gmndema för dess

fördelning, 8

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

3.
en redogörelse av styrelsen för
de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet
för bolaget och insättarna,

4.
ett yttrande av revisorema över
styrelsens redogörelse enligt 3,

5.
om årsredovisningen inte skall
behandlas på stämman, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3,

6.
om i fusionsvederlaget ingår
aktier i det övertagande bolaget eller av detta bolag utfärdade konvertibla
skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, de
handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1 - 3 beträffande det
övertagande bolaget.

Handlingarna
skall genast sändas tiU de aktieägare som begär det och uppger sin postadress.

Ett
avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt
bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

2§

Enligt
ett avtal om fusion kan två eUer flera bankaktiebolag (de överlåtande bolagen)
förenas genom att bilda ett nytt bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En
sådan fusion innebär att de överlåtande bolagen upplöses utan likvidation samt
att det övertagande bolaget övertar deras tillgångar och skulder mot aktierna
i det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giUigt godkännas av
bolagsstämman i varie överlåtande bolag. Bestämmelsen i 1 § första stycket
Qärde meningen skall tillämpas.

De
handlingar som anges i I § andra stycket 1 — 5 skall upprättas för varje
överlåtande bolag. De skall hållas tillgängliga för aktieägarna i de överlåtande
bolagen under minst en vecka före bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande
av fusionsavtalet skall behandlas. Handlingarna skall genast sändas till de
aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Handlingarna skall läggas
fram på stämmoma.

Fusionsavtalet
skall innehålla ett förslag till bolagsordning för det övertagande bolaget och
ange hur styrelse och revisorer skall utses. Om de överlåtande bolagen
godkänner fusionsavtalet, skall de samtidigt i enlighet med avtalets
bestämmelser utse styrelse och revisorer i det nya bolaget.

Ett
avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt
bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

12
kap. Bundna och fria aktier

1§

I
bolagsordningen kan tas in för-

behåU att aktier i bolaget inte får ge

nom teckning eller överlåtelse förvär

vas av aktiebolag eller andra sam

manslutningar eller stiftelser eller av

visst slag av aktiebolag eller annan

sammanslutning eller stiftelse eller

av andra än svenska medborgare.

Sådana aktier kallas bundna aktier. o

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Om inte alla aktier skad vara bundna, kallas övriga aktier fria aktier.

På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fråga
om förbehåll enligt första stycket inte göras utan samtycke av de
aktietecknare som berörs av ändringen.

Om en aktieägare, som enligt förbehållet inte genom teckning eller
överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt har förvärvat en
sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet
utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktien
enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

2§

Avser förbehållet inte samtliga aktier, skad aktietecknare med rätt
att förvärva endast fria aktier ange att hans teckning avser fria aktier. Har
det belopp som skad betalas för aktie bestämts högre för fria aktier anför
bundna skall andra aktieägare vid sin teckning ange det högsta antal fria
aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet tillkommer fria aktier
skall avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet
mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet.
Om på grund av detta hela antalet fria aktier som har tecknats med
företrädesrätt vid nyemission inte kan ges ut, skad de fria aktierna fördelas
mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta
inte kan ske, genom lottning. Om fler nya fria aktier ges ut än som tecknats
med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som
tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske
utan att

10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier ändras.

i§

Vid emission enligt 5 kap. skad iakttas att förhållandet mellan antalet
bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i
emissionsvillkoren medgivna utbytes — eller teckningsrätten skulle utnyttjas
helt.

Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får bestämmas
högre för skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten avser fria aktier anför
andra skuldebrev.

Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet
med vadsom anges i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast har rätt
att förvärva fria aktier får inte tilldelas bundna aktier.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas även på utföstelser som avses
i 5 kap. 1 § sjätte stycket.

4§

I varje aktiebrev eller interimsbevis som avser bunden aktie skall anges
att aktien är bunden.

I emissionsbevis skad anges om rätten tdl en ny aktie tillkommer aktieägaren
på grund av bunden eller fri aktie. I konvertibeU skuldebrev, i skuldebrev
förenat med optionsrätt tid nyteckning och i optionsbevis skall anges om
utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.

I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller
fri.

5§

Om
antalet fria aktier har kommit

att överstiga det enligt förbehållet

medgivna antalet genom att aktier

av ett visst slag omvandlats tid aktier

av ett annat slag, genom att bundna

aktier blivit ogiltiga eller genom att

bundna aktier har blivit inlösta eller

indragna i samband med nedsätt

ning av aktiekapitalet, skall bolaget

inom tre månader för registrering j j

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna
och antalet fria aktier återställts.

Om detta inte görs skad bankinspektionen förelägga bolaget att inom
en månad komma in med anmälan och bevis. Om bolaget inte rättar sig efter
föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan tdl rät-tenför bolagets
försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

6§

Om antalet fria aktier efter registrering kommit att överstiga det
enligt förbehållet medgivna antalet sedan tiden för utbyte eller nyteckning
enligt 5 kap. gått ut, skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom sex
månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan
antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om bolaget inte rättar sig
efter föreläggandet skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets
försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

Om bolaget har fått ett sådant föreläggande, får styrelsen inom ramen
för bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalets storlek besluta om en
sådan ökning av aktiekapitalet genom utgivande av nya bundna aktier mot betalning
i pengar som behövs för att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och
antalet fria aktier skaU återställas. Styrelsen får därvid besluta om
avvikelse från den företrädesrätt tid teckning av nya aktier som annars
tillkommer aktieägarna. FuU betalning för aktierna skall erläggas inom sådan
tid att den i första stycket angivna tidsfristen kan iakttas. Närfud betalning
erlagts skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.

Överstiger tidenför utbyte eller nyteckning tre år skaU bankinspektionen
efter utgången av varje treårsperiod iaktta vadsom sägs i första stycket.
Därvid skall bestämmelserna i andra stycket tillämpas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

7§

Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåU enligt 1 § första stycket
tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 § första stycket. När
beslutet har registrerats, skad styrelsen genast verkställa det.

Omfördelning av fria och bundna aktier enligt förbehållet inte kan ske
genom emission av nya aktier eller genom överenskommelse, skad styrelsen inför
notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara fria och vilka som skad
vara bundna. Tillhör därvid en aktie, när registeringen av
bolagsstämmobeslutet kungörs, någon som på grund av förbehållet inte får
förvärva bunden aktie, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har
förvärvat den med vetskap om beslutet. Om ägarna av övriga aktier inte har
kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga
aktier som skad vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda
bestämts skad upprättas och bestyrkas av notarius publicus.

Styrelsen i aktiebolag som inte är avstämningsbolag skall genast, genom
anmaning tid aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8§ andra stycket
när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som
skad vara bundna. Styrelsen skall se tid att det på dessa aktiebrev görs en
anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i
aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den
aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inte kan
förvärva bundna aktier, får anteckning på brevet inte göras utan att det i aktieboken
införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier trots
förbehållet.

Ifråga
om avstämningsbolag gäl

ler i stället för bestämmelserna i

tredje stycket följande. Om en aktie

skad vara bunden, skad styrelsen ge

nom ett kontoförande institut som ,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

avses i aktiekontolagen (1989:827) låta registrera detta förhållande
på aktiekonto enligt den lagen. Genom styrelsens försorg skad i aktieboken för
varje aktie anmärkas om aktien är bunden eller fri.

8§

Inom ett år efter det att beslut har fattats om att ta in förbehåU
enligt 1 § första stycket i bolagsordningen eller talan om klander av beslutet
genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skad det för registrering anmälas
att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom den
föreskrivna tiden eller om bankinspektionen genom lagakraft-ägande beslut har
avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, skall inspektionen
förklara att frågan om ändring av bolagsordningen har fallit.

Innan registrering har gjorts på grund av anmälan enligt första stycket,
kan bolagsstämman i den ordning som anges i 8 kap. 12 § första stycket första
meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsordningen skall
fatta. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

9§

På en bunden aktie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet
eller interimsbeviset har angivits att aktien är bunden.

1.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.1
fråga om bestående bankaktiebolag skall 3 kap. 3 § första, tredje och fjärde
styckena tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta
in en bestämmelse, som innebär att aktiema helt eller till viss del skall vara
fria, har registrerats.

3.
Bestämmelsema i 12 kap. 7 §
tredje stycket gäller även för bankaktiebolag som är avstämningsbolag till
dess att aktiekontolagen (1989:827) träder i kraft för det bolaget.

4.
Oktroj, som har beviljats för
viss tid och som inte har upphört att gälla vid ikraftträdandet, skall anses
vara beviljad utan tidsbegränsning. Bankinspektionen skall efter
ikraftträdandet utfärda bevis om detta.

14

3 Förslag
till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom
föreskrivs att 2 kap. 3 § sparbankslagen (1987:619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
kap.

3§

Stiftama
skall upprätta ett reglemente som skall underställas regeringen för
stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten.

Regeringen
prövar att reglementet överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen
(1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfattningen och arten av sparbankens verksamhet.

Om
regeringen finner den plane- Regeringen skall stadfasta regle

rade rörelsen vara nyttig för det all- mentet och bevilja oktroj, om den

manna stadfäster regeringen regle- planerade rörelsen kan antas

mentet samt beviljar oktroj. komma att uppfylla kraven på en

sund
bankverksamhet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

15

4 Förslag
till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom
föreskrivs att 2 kap. 2 § föreningsbankslagen (1987:620) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
kap.

2§

En
föreningsbanks stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall
fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Stadfästelse
av stadgar meddelas för en central föreningsbank av regeringen och för en
lokal föreningsbank av bankinspektionen.

Vid
behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att stadgama
överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra
författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn
till omfattningen och arten av föreningsbankens verksamhet.

Om
regeringen vid behandlingen Regeringen skad stadfästa stad-

av en ansökanfrän en nybildad cen- garna och bevilja oktroj för en central

trål föreningsbank finner att den pla- föreningsbank, om den
planerade rö-

nerade rörelsen är nyttig för det all- relsen kan antas
komma att uppfylla

manna stadfåster regeringen stad- kraven på en sund bankverksamhet,

garna samt beviljar oktroj.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

16

5 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket

Härigenom
föreskrivs att 13,19,20och 30 §§lagen(1968:555)omrättför utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13§'

Utländskt
företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får beviljas företag, vilket
enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk förening och
driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan erhålla tillstånd, om
särskilda skäl föreligger.

Om rätt för utländskt bankföretag att bedriva verksamhet gäller bestämmelserna
i 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617).

19§

Verkställande direktören
är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska företaget skall för honom
utfärda fullmakt med sådant innehåll som anges i 9 § andra stycket.

Verkställande
direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska företaget
skall för honom utfärda fuUmakt med sådant innehåll som anges i 9 § andra
stycket. Omdetfinns särskildaskäl, får bankinspektionen medge undantag fråga
om fullmaktens innehåU för filial tid utländskt bankföretag.

Det utländska företagets
verksamhet genom filial här i riket skall drivas under firma, som innehåller
företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets
nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som
fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. För
registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen
(1974:156).

Firman
tecknas av verkställande direktören

Det utländska företagets
verksamhet genom filial här i riket skall drivas under firma, som innehåUer företagets
namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets
nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som
fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. Firman
för ett utländskt bankförelags filial skaU dessutom innehålla ordet bank. För
registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen
(1974:156).

Firman
tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bankföretags filial
skaU firman istället teck-

' Senaste lydelse
1975:1361. Senaste lydelse 1974:169.

17

2
Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:116

nas av två eller flera personer i förening

30
e

Bestämmelserna i
denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket eller i fråga om utländskt bankföretags rätt
att här driva verksamhet från representationskontor.

Bestäm
melserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts rätt
att driva försäkringsrörelse här i riket eller i fråga om utländskt
bankföretags rätt att här driva verksamhet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Senaste lydelse 1973:831

6 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2 § '

I
denna lag förstås med I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, 1.
bankinstitut: bankaktiebolag,

sparbank och central föreningsbank, sparbank, central föreningsbank och

utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse
från filial här i landet,

2.
försäkringsinstitut: allmänna
pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3.
kreditinstitut: bankinstitut,
lokal föreningsbank, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag,
försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema och Svenska
skeppshypotekskassan.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Senaste lydelse 1987:385 19

7 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)

Härigenom
föreskrivs i fråga om fondkommissionslagen (1979:748)'

dels
att 8 a § skall upphöra att gälla,

dels
att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

I
denna lag förstås med

1. fondkommissionsrörelse:
yrkesmässigt utövad verksamhet som avser

handel med värdepapper för annans räkning i eget namn,

2.
fondkommissionär: den som har
tillstånd att driva fondkommissionsrörelse,

3.
fondkommissionsbolag:
aktiebolag som har tiUstånd att driva fondkommissionsrörelse,

4. bankinstitut:
bankaktiebolag, 4. bankinstitut: bankaktiebolag,

sparbank och central föreningsbank, sparbank, central föreningsbank och

utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse
från filial här i landet,

5. fondpapper:
aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation,

förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt

andel i aktiefond.

3§
Fondkommissionsrörelse får drivas endast efter tiUstånd av bankinspektionen.

Tillstånd
får meddelas svenskt ak- Tillstånd får meddelas för svenskt tiebolag och
svenskt bankinstitut. aktiebolag och Tor bankinstitut.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1990.

2.
I fråga om bestående
fondkommissionsbolag skall 8 a § tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att
i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktierna helt eller
till viss del skall vara fria, har registrerats. Beslutet får inte registreras
utan godkännande av regeringen.

'Senaste
lydelse av 8 a § 1987:622.

'Senaste
lydelse 1987:622. 20

8 Förslag
till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag m. m.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1982:617) om utländska förvärv

av
svenska företag m. m.' dels att 2, 7 och 14 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det närmast efter 14 a § skall föras in en ny paragraf, 14 b § , av

följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2f

Denna
lag tillämpas inte på Denna lag tiUämpas inte på
svenskaian/c-e/Zerförsäkringsaktie- svenska försäkringsaktiebolag eller
bolag eller på aktiema i sådana bo- på aktiema i sådana bolag, lag.

Bestämmelsema
om förvärvstillstånd i 7-11 §§ tillämpas inte i fråga om

1. teckning
av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag,

2.
förvärv av aktier i bolag som
aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda,

3.
förvärv av aktier i aktiebolag,
andelar i handelsbolag eller äganderätt eller nyttjanderätt till rörelse eller
del av rörelse, om tillgångamas nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den
fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret inte överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret och
antalet anställda i bolaget eller rörelsen under det senaste räkenskapsåret
inte vid något tillfälle har överstigit 10.

Om
det bolag i vilket aktie eller andel förvärvats är ett moderföretag inom en
koncem, skall vid beräkningen enligt andra stycket 3 också inräknas
tillgångamas nettovärde eller antalet anställda i dotterföretagen inom koncemen.

7§
Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för vage särskilt
fall förvärva

1. så
många aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens

andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer

att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent,

2.
andelar i svenska handelsbolag,

3.
ägahderäft eller nyttjanderätt
till rörelser som drivs här i landet eller delar av sådana rörelser.

Förvärvstillstånd
behövs inte för förvärv enligt första stycket 1 inom samma koncem, om förvärvaren
är ett svenskt företag inom koncemen. Förvärvstillstånd krävs dock om ett
svenskt företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncemen
och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över
förvärvaren.

Om
vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser il4a§.

'Lagen omtryckt 1987:420.

' Senaste lydelse 1988:402. 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

14a§

Ett
utländskt bankföretag som äger Ett utländskt bankföretag som har

aktier i ett bankaktiebolag här i lan- ett bestämmande inflytande i ett

det får inte förvärva aktier i svenska svenskt bankaktiebolag eller som har

aktiebolag, andelar i svenska fått regeringens tillstånd att driva

handelsbolag eller rörelser som bankrörelse genom filial får inte här

drivs här i landet. / landet i större utsträckning än som

gäller
för en svensk bank förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska
handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet. Utan hinder av första
stycket får ett utländskt bankföretag som driver handel med värdepapper som ett
led i denna rörelse förvärva aktier i svenska aktiebolag. Förvärv i strid
mot bestämmelsema i denna paragraf är ogiltigt.

14b§

Trots bestämmelserna i denna lag får sådan egendom som sägs i 14a§
förvärvas av

1. en svensk bank och ett utländskt

bankföretag genom filial här i lan

det, i den utsträckning förvärvet får

ske enligt 2 kap. 7 och 8§§ bankrö

relselagen (1987:617), och

2. ett fondkommissionsbolag, i

den utsträckningförvärvet får ske en

ligt 13 §, 15 § första stycket 4 och

tredje stycket samt 16och 17 §§fond

kommissionslagen (1979:748).

1. Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

2. I
fråga om bestående bankaktiebolag skall bestämmelsen i 2 § första

stycket i sin äldre lydelse tillämpas till dess att ett sådant beslut som avses
i

punkt 2 i övergångsbestämmelsema till lagen (1990:000) om ändring i bank

aktiebolagslagen (1987:618) har registrerats.

22

9 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 2 § och 21 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713)
skall ha följande lydelse.

3
kap.

2§
Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av 3 §
eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

Den som förvärvar aktier skad inom en månad anmäla förvärvet tid
försäkringsinspektionen, om det medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet
eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av
gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

21
kap. !§'

Till
böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen
eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar

oriktiga eller vilseledande uppgifterom sådana omständigheter som han är

skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

2.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning
enligt 3 kap. 12 § eller håUa aktiebok tillgänglig,

3.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket
andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4.
uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra

stycket, 5 § tredje stycket eller 7 § ,

6. uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket

såvitt detta lagmm rör förbehåll enligt 18 kap. 1 §.

TiU böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap. 2 §.

I
fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken.

Den
som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till
ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Utan
hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket
4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal
för brottet inom fem år från brottet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Senaste
lydelse 1984:1115. 23

1 o Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1988:606) om finansbolag skall upphöra att gälla
vid utgången av juni 1990.

1
fråga om bestående finansbolag skall den upphävda paragrafen tillämpas till
dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som
innebär att aktiema helt eller till viss del skall vara fria, har registerats.
Beslutet får inte registeras utan godkännande av regeringen.

24

11 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom
föreskrivs att 3, 18 och 20 §§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Med
bankinstitut förstås i denna Med bankinstitut förstås i denna

lag bankaktiebolag, sparbanker och lag bankaktiebolag, sparbanker,

centrala föreningsbanker. centrala föreningsbanker och ut-

ländska bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse
från filial här i landet.

Med
kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag,
finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag
med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema samt
Svenska skeppshypotekskassan.

18 §

Riksbanken
får på penningpoli- Riksbanken får på penningpoli-

tiskt motiverade villkor bevilja kre- tiskt motiverade viUkor bevilja kre

dit tiU och ta emot inlåning från dit till och ta emot inlåning från

svenska bankinstitut samt med- bankinstitut samt medverka i betal-

verka i betalningsutjämning. Ränte- ningsutjämning. Räntevillkoren för

villkoren för denna ut- och inlåning denna ut- och inlåning skall offent-

skall offentliggöras. liggöras.

Om
det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i
första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag
som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

20
§

I
kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa
kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med
kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets
placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det enskilda
fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan
räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. I den
utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana
medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

För ett utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva
bankrörelse från filial här i landet beräknas kassakravet på filialens placeringar
och förbindelser.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

25

Finansdepartementet Prop. 1989/90:116

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson,
Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet Engström

Proposition om ägande i banker och andra kreditinstitut
m.m.

1 Inledning

Hösten
1983 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, kreditmarknadskommittén
(KMK), Fi 1983:06 (f d. landshövdingen Nils Hörjel, ordförande, överdirektören
Alf Carling, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Erik Karlsson
— sedan Karlsson begärt entledigande förordnades i hans ställe fr.o.m. den 1
januari 1985 dåvarande riksbanksdirektören Anders Sahlén - och ambassadören
Kurt Malmgren), för att se över kreditmarknadens stmktur m.m.

Kommittén
skulle behandla bl.a. frågor om kreditmarknadens funktionssätt och
finansinstitutens rörelseregler i syfte att skapa mer rationella, lagfästa
rörelseregler för skilda slag av institut som verkar på den svenska
kreditmarknaden.

I
detta ärende behandlas de delar av kommitténs slutbetänkande (SOU 1988:29)
Fömyelse av kreditmarknaden, som rör reglema om ägande- och rösträttsbegränsning
i svenska bankaktiebolag.

År
1979 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté,
försäkringsverksamhetskommittén (FVK), E 1979:01 (f d. landshövdingen Erik
Westerlind, ordförande, riksdagsledamoten Britta Bjelle, dåvarande byråchefen
Dan Femlund, generaldirektören Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten Rune
Gustavsson, riksdagsledamoten Gördis Hörnlund, riksdagsledamoten Bengt
Kronblad, försäkringsdirektören Lars Lindwall, riksdagsledamoten Eric Rejdnell,
verkställande direktören Richard Schönmeyr, riksdagsledamoten Bengt
Silfverstrand, dåvarande departementsrådet Thomas Utterström och
riksdagsledamoten Margareta Winborg) för att se över lagstiftningen om
försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet m.m.

Kommittén
skulle behandla bl.a. frågor om eventuella begränsningar i rätten att förvärva
aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m.

I
detta ärende behandlas de delar av kommitténs slutbetänkande (SOU

1987:58) Försäkringsväsendet i framtiden, som rör ägandefrågor i försäk

ringsbolag. 26

I detta ärende behandlas
också förslagen i departementspromemorian Prop. 1989/90:116 (Ds 1989:13)
Utländska bankfilialer i Sverige, rörande utländska bankers och andra
finansiella företags möjligheter att etablera filialer i Sverige. Promemorian
har utarbetats av en arbetsgmpp, bankfilialgmppen, inom finansdepartementet.

Kommittébetänkandena
och departementspromemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över
remissinstansema och en sammanställning av remissyttrandena över KMK:s, FVK:s
resp. departementspromemorians förslag som bilaga 1-3.

I
detta ärende behandlas alltså följande frågor:

— generell
begränsning av möjligheten att förvärva aktier och utöva rösträtt för aktier i
bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag,

— möjlighet
för utlänningar att förvärva aktier i svenskägda bankaktiebolag,
försäkringsaktiebolag, fondkommissionsbolag och finansbolag,

— möjlighet
för svenskar att förvärva aktier i utlandsägda bankaktiebolag,

— behovskriteriet
vid beviljande av bankoktroj,

— möjlighet
för utländskt bankföretag att etablera filial här i landet samt

— kravet
på tillstånd för inrättande av representationskontor.

Lagrådet
m. m.

Regeringen
beslutade den 11 januari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till
ändringar i bl.a. bankrörelselagen. Förslaget hade upprättats i
finansdepartementet på gmndval av kommittébetänkandena och departementspromemorian.
De lagförslag som remitterades till lagrådet bör fogas till protokollet som
bilaga 4.

Lagrådet
har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 5, i allt
väsentligt godtagit förslagen. Lagrådet har emellertid, för större klarhets
vinnande, föreslagit en annan lydelse av övergångsbestämmelsema för bestående
bankaktiebolag, fondkommissionsbolag och finansbolag. Beträffande 14 a § lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. har lagrådet också
föreslagit en något annan utformning.

Som
kommer att framgå av det följande godtar jag i allt väsentligt lagrådets
förslag och förordar alltså några ändringar i de remitterade lagförslagen.
Lagrådets granskning har också föranlett vissa redaktionella jämkningar i
lagtexten.

I
propositionen föreslås en lagändring som inte ingick i lagrådsremissen. I I
kap. 5 § andra stycket bankaktiebolagslagen (1987:618) finns en hänvisning
till 3 kap. 3 § vad gäller förvärv av aktier i ett moderbolag i en finansiell
koncem. Till följd av att det senare lagmmmet upphävs bör även 1 kap. 5 § andra
stycket upphävas. Dämtöver har jag gjort ett språkligt förtydligande i den
föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 6§ andra stycket BAL. Uttrycket
"fömtvarande aktieägare" har utbytts mot "aktieägama".

I
övrigt överensstämmer de förslag som jag lägger fram nu med lagråds

remissens förslag. 27

2 Bakgrund Prop. 1989/90:116

2.1 Gällande rätt om etablering och ägande

2.1.1
Banker m.fl. finansiella institut

Banker

Bankrörelse
definieras i bankrörelselagen (1987:617, BRL) som verksamhet i vilken ingår
inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.
Bankrörelse får i Sverige drivas, fömtom av riksbanken, endast av
bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker. Ansökningar om auk-torisation
(oktroj) av banker prövas av regeringen. Auktorisation får inte ges, med mindre
regeringen finner den tilltänkta rörelsen vara nyttig för det allmänna. Det så
utformade nyttorekvisitet kan innefatta en kvantitativ behovsprövning.
Regeringen kan med andra ord vid sin prövning av en oktrojansökan ta hänsyn
till om det finns behov av ytterligare banker på marknaden.

Ett
bankaktiebolags oktroj beviljas för en tid av högst tio år och dämtöver till
det löpande räkenskapsårets slut. För övriga banker gäller oktrojen utan
tidsbegränsning.

Rätten
att driva bankverksamhet är förbehållen svenska rättssubjekt. Utländska
bankföretag har sedan år 1986 rätt att etablera helägda bankaktiebolag här i
landet. Etablering a\ filialer till utländska banker är däremot inte tillåten.
Efter tiUstånd av regeringen kan utländska banker öppna representationskontor
i Sverige. Verksamheten får då inte omfatta in- eller utlåning.

Aktier
i ett svenskt bankaktiebolag får inte genom teckning eller överlåtelse
förvärvas av utländska medborgare eller andra utländska rättssubjekt, ej heller
av svenska bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617)
om utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen). Angående
innehållet i denna lag, se avsnitt 2.1.2 nedan. Förvärvsförbudet gäller
givetvis inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av ett utländskt
bankföretag. Här gäller i stället att aktiema i bolaget får förvärvas endast av
det eller de utländska bankföretag som fått regeringens tillstånd till
förvärvet.

Vid
sidan av regler med förbud mot utländskt ägande finns i bankaktiebolagslagen
(1987:618, BAL) bestämmelser som generellt hindrar andra juridiska personer än
banker att äga majoritetsposter i svenska banker. Huvudregeln är den, att ett
bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncem endast om ett annat
bankbolag är moderbolag. Regeringen kan medge undantag från bestämmelsen.
Dispens är tänkt att komma i fråga bara för finansiella koncemer i vilka ett
särskilt holdingbolag är moderbolag. Förbudet för utländska rättssubjekt m.fl.
att förvärva aktier i ett svenskt bankaktiebolag gäller också aktieförvärv i
ett sådant moderbolag.

Finansbolag

Krav
på tillstånd att driva finansieringsverksamhet för finansbolag infördes

genom lagen (1988:606) om finansbolag, som trädde i kraft den I juli 1988.

Lagen defmierarfinansieringsverksamhet som näringsverksamhet som har 28

till
ändamål att lämna eller ställa garanti för kredit, förmedla kredit till
Prop. 1989/90:116 konsumenter eller medverka till finansiering genom att
förvärva fordringar (factoring) eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing).

Tillstånd
krävs för företag som driver finansieringsverksamhet av viss i lagen angiven
omfattning och inriktning. Tillstånd får ges endast om vissa villkor är
uppfyllda. Bl.a. krävs en bedömning att bolaget inte är olämpligt att driva
verksamheten och att verksamheten kan antas inte bli till skada för det
allmänna. Endast svenska aktiebolag kan få tillstånd.

Lämplighetsprövningen
skall enligt lagmotiven (prop. 1987/88:149) omfatta bl.a. en prövning av den
personliga lämpligheten hos den verkstäUande ledningen och hos ägarna.
Beträffande det negativa skaderekvisitet har i motiven uttalats att någon
kvantitativ behovsprövning inte bör ligga i tillståndsprövningen utan att
denna i stället främst bör inriktas på en kvalitativ prövning.

Tillståndsprövningen
handhas av bankinspektionen. Ett bolag som fått tillstånd kallas finansbolag.

Aktier
i ett finansbolag får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av
utlänningar eller andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen.
Bankinspektionen kan dock medge undantag.

Eftersom
tillståndspliktig finansieringsverksamhet får drivas av endast svenska
finansbolag, finns inga möjligheter tiU etablering i Sverige av filialer till
utländska finansbolag.

Fond
kom m iss lons bolag

Fondkommissionsrörelse
definieras i fondkommissionslagen (1979:748) som yrkesmässigt utförd handel med
värdepapper för annans räkning i eget namn.

Fondkommissionsrörelse
får drivas bara efter tillstånd av bankinspektionen. Tillstånd får ges endast
svenska aktiebolag och svenska banker. En banks oktroj innefattar alltså inte
automatiskt ett tillstånd att driva fond-kommissionsverksamhet.

Tillstånd
får ges till en bank, om banken inte är olämplig att driva rörelsen och om
denna kan antas ej bli till skada för det allmänna. Samma tillståndskriterier
gäller för fondkommissionsbolagen.

Angående
tolkningen av tillståndskriterierna anges i lagmotiven (prop. 1978/79:9 s. 175
O bl.a. att en prövning skall ske av den personliga lämpligheten hos den
verkställande ledningen och hos ägarna. Rekvisitet "ej bli till skada för
det allmänna" skall enligt motiven inrymma, fömtom en lämplighetsprövning
från allmänna utgångspunkter, ett hänsynstagande till om behov av rörelsen
föreligger.

Aktier
i fondkommissionsbolag får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av
utlänningar eller andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen.
Bankinspektionen kan medge undantag.

Auktorisationsreglema
hindrar utländska fondkommissionsföretag att etablera//'a/er i Sverige.

I
värdepappersmarknadskommitténs nyligen avlämnade betänkande

Värdepappersmarknaden i framtiden (SOU 1989:72) har en omfattande 29

genomgång gjorts av
utvecklingen på den svenska värdepappersmarknaden Prop. 1989/90:116 såväl som
den intemationella. Förslag har lämnats beträffande börs- och
clearingorganisationer, handeln vid Stockholms fondbörs, fondkommissionärer,
handelsregler för fondpapper och andra finansiella instmment samt gmndläggande
regler för aktiebolag med aUmänt spridda aktier. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande.

Mellanhandsinstitut

Mellanhandsinstitut
är det sammanfattande begreppet för kreditaktiebolag och hypoteksinstitutioner.
Typiskt för dessa båda kategorier är upplåning via utgivande av obligationer
och en specialdestinerad utlåning, bl.a. för bostads- och industrifinansiering.

Särskilda
regler om kreditaktiebolagen finns i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.
Denna lag hänvisar i stor utsträckning till aktiebolagslagen (1975:1385).
Särskilt tillstånd krävs inte för kreditaktiebolag. Däremot skall bolagsordningen,
i vilken vanligtvis de mest betydelsefulla rörelsereglema (t.ex.
upplåningsrättsreglema) finns intagna, godkännas av regeringen. I fråga om
utländskt ägande i svenska kreditaktiebolag finns inga särregler, utan
företagförvärvslagen är tillämplig. Angående innehållet i denna lag, se avsnitt
2.1.2.

Stads-,
lands- och skeppshypoteksinstitutionerna driver verksamhet i enlighet med
bestämmelser i specialförfattningar. I princip kan inga nya hypoteksinstitutioner
etableras.

Hypoteksutredningen
har i sitt nyligen avlämnade betänkande Hypoteksinstituten i framtiden (SÖU
1989:103) föreslagit att hypoteksinstituten ombildas till aktiebolag och att de
därmed inordnas i den lagstiftning som reglerar övriga likartade
kreditinstitut. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Av
reglema i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen följer att ett utländskt
kreditinstitut med verksamhet motsvarande de svenska mellanhandsinstitutens
inte torde ha någon möjlighet att etablera filial i Sverige. Den aktuella
verksamheten skulle nämligen definitionsmässigt då bli att hänföra till
tillståndspliktig finansieringsverksamhet enligt finansbolagslagen. Som
tidigare angetts kan tillstånd att driva sådan finansieringsverksamhet ges
endast svenska aktiebolag (finansbolag).

Försäkringsbolag

De
svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i försäkringsrörelselagen
(1982:713, FRL).

För
att driva försäkringsrörelse krävs regeringens tillstånd (koncession).

Koncession beviljas om inte den planerade verksamheten bedöms vara oför

enlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Fram till år 1985

gällde som villkor för koncession att regeringen skulle finna den planerade

verksamheten behövlig. I motiven till lagändringen (prop. 1984/85:77 s. 46

ff och 65) uttalades att koncessionsprövningen inte skulle innefatta en kvan

titativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjlighe- 30

ter
att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd, men att regler-
Prop. 1989/90:116 ingen skulle ge möjlighet att styra utvecklingen inom
försäkringsområdet på lång sikt.

Ett
utländskt försäkringsbolag kan etablera dotterbolag i Sverige. Sådana
dotterbolag blir som svenska bolag underkastade reglerna i FRL.

Ett
utlandsägt dotterbolag kan även uppkomma genom att ett utländskt
försäkringsföretag köper en majoritetspost aktier i ett redan existerande
svenskt försäkringsaktiebolag. Till skillnad från vad som gäller i fråga om
svenska banker är aktier i försäkringsaktiebolag fritt överlåtbarä till utländska
rättssubjekt.

Ett
utländskt försäkringsföretag kan få koncession av regeringen att driva
försäkringsrörelse i Sverige genom generalagent. För koncessionsprövningen
gäller samma villkor som för svenska bolag. Generalagenten skall vara bosatt i
Sverige. Generalagenturen kan även innehas av ett svenskt aktiebolag eller
ömsesidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag. Om generalagenten är
utländsk medborgare gäller bestämmelsema i lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket (se avsnitt 2.1.2).

Fondbolag

Aktiefondsverksamhet
enligt aktiefondslagen (1974:931) får inte bedrivas i Sverige av andra än
svenska aktiebolag, kallade fondbolag. Verksamheten kräver tillstånd av
bankinspektionen. Tillståndsprövningen skall inrymma en bedömning av bolagets
lämplighet.

Fondbolag
skall obligatoriskt ha utlänningsförbehåll i sina bolagsordningar, dvs.
utlänningar och andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen får inte
förvärva aktier i bolaget till större andel än motsvarande fyrtio procent av
aktiekapitalet och tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier. Beträffande
innehållet i företagsförvärvslagen, se i övrigt följande avsnitt.

Inom
finansdepartementet har en översyn av aktiefondslagen gjorts. I promemorian. En
ny aktiefondslag (Ds 1989:71), föreslås bl.a. att den tvingande regeln om
utlänningsförbehåll tas bort och att en möjlighet öppnas för utländska
fondföretag att verka här i landet. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

2.1.2
Förvärvslagstiftning

Företagsförvärvslagen

Kontrollen
av utländska förvärv av svenska företag sker i huvudsak genom lagen (1982:617)
om utländska förvärv av svenska företag m.m., företagsförvärvslagen.
Kontrollen sker dels genom ett system med s.k. utlänningsförbehåll, dels genom
en tillståndsprövning av vissa aktieförvärv m.m.

Ett
centralt begrepp i företagsförvärvslagen är de s.k. kontrollsubjekten. Dessa
definieras i lagens 3 § på följande sätt:

1.
utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt, 31

2.
svenska aktiebolag som inte har
utlänningsförbehåll i bolagsordningen, Prop. 1989/90:116

3.
svenska handelsbolag om någon
av bolagsmännen är kontroUsubjekt,

4.
svenska stiftelser, om
stiftelsen inte är ett allmännyttigt bostadsföretag,

5. svenska
ekonomiska föreningar vars verksamhet regleras av lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen (1971:479), lagen

(1975:417) om sambmksföreningar eller äldre lagstiftning, som motsvarar

lagen om ekonomiska föreningar eller bostadsrättslagen.

Undantag
görs för vissa ekonomiska föreningar. Genom särskilt tiUstånd kan medges att en
svensk stiftelse eUer en svensk ekonomisk förening inte skall vara
kontrollsubjekt.

Ett
utlänningsförbehåll är ett förbehåll i bolagsordningen för ett svenskt
aktiebolag som innebär att ett kontrollsubjekt får förvärva endast en mindre
del av aktiema i bolaget (mindre än fyrtio procent av aktiekapitalet och tjugo
procent av röstetalet). De aktier som sålunda kan förvärvas av utlänningar och
andra kontrollsubjekt kallas fria aktier, övriga aktier bundna. Ett utlänningsförbehåll
får inte ändras utan tillstånd.

Regler
om införande av utlänningsförbehåll i bolagsordningen finns i 17 kap. 1 §
aktiebolagslagen (1975:1385) och i 18 kap. 1 § FRL, där det föreskrivs en
möjlighet att i bolagsordningen ta in förbehåll om begränsning av vissa
rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i bolaget, dvs. att förklara
vissa aktier som bundna.

1
fråga om tillstånd till aktieförvärv m.m. gäller enligt företagsförvärvslagen
att ett kontrollsubjekt inte utan tillstånd får förvärva så många (fria) aktier
i ett svenskt aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens andel av
aktiekapitalet eller röstetalet i bolaget kommer att överstiga någon av
grän-sema tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent. Krav på tillstånd gäller
även i fråga om kontrollsubjekts förvärv av andelar i svenska handelsbolag samt
äganderätt eller nyttjanderätt tiU rörelser som drivs i Sverige.

Frågor
om tillstånd prövas av regeringen, vad gäller viktigare ärenden, och i övrigt
av länsstyrelsen.

Företagsförvärvslagen
är inte tillämplig på svenska bank- eller försäkringsaktiebolag eUer på
aktiema i sådana bolag. Undantaget innebär dels att sådana bolag inte är
kontrollsubjekt, dels att aktiema i bolagen inte omfattas av reglerna om
förvärvstillstånd.

Avgörande
vid tillståndsprövningen är humvida ett förvärv strider mot något väsentligt
allmänt intresse. Detta uttrycks i lagen så att tillstånd skall ges om det inte
strider mot något sådant intresse. I förarbetena till lagstiftningen (se prop.
1981/82:135 s. 45) nämns som exempel på sådana skyddsvärda intressen svenska
företags teknik, kunskap, dyrbara maskiner, patent och vammärken. Ett företag
kan också enligt förarbetena vara skyddsvärt på den gmnden att företaget tiU
följd av sin storlek eller produktionsinriktning har särskild betydelse för
Sveriges försvar, försörjning eller ekonomi. Att bevara ett företag som
svenskägt i en bransch med mycket starka inslag av utländskt ägande kan enligt
förarbetena också vara ett väsentligt allmänt intresse.

I
den praxis (se prop. 1986/87:74 s. 94 ff) som utvecklats vid tillståndsprövningen
kan följande skyddsintressen identifieras:

—
industri och regionalpolitiska intressen (företag med betydande forsk- 32

ning och utveckling,
marknadsposition, produktion eller sysselsättning Prop. 1989/90:116 m.m.),

— säkerhets-
och beredskapspolitiska intressen (företag av betydelse för totalförsvaret),

— intresset
av nationellt självbestämmande och oberoende (företag eller branscher, i vilka
ett dominerande utländskt inflytande skulle innebära svårigheter att hävda en
oberoende svensk politik),

— nationella
kulturella intressen och liknande (företag inom informations- och
massmedieområdet).

I
huvuddelen av antalet faU som kommit under prövning har prövningen gett vid
handen att förvärvet inte berört några skyddsintressen varför tillstånd utan
vidare meddelats.

I
vissa faU har emellertid förvärvet bedömts innebära sådana risker för berörda
skyddsvärda intressen att förvärvet ansetts strida mot ett väsentligt allmänt
intresse enligt lagen. I dessa fall har enligt praxis det förvärvande företaget
kunnat undanröja dessa risker eller minska dem genom åtaganden. Innebörden av
dessa åtaganden har varit t.ex. att verksamheten kommer att utvecklas genom
investeringar, få en självständighet i olika avseenden eller förändras både i
omfattning och inriktning på ett balanserat sätt inom koncemen i samband med
stmkturella förändringar.

Företagsförvärvsutredningen
avlämnade i maj 1989 betänkandet (SOU 1989:37) Utländska förvärv av svenska
företag — en studie av utvecklingen. I anledning av betänkandet har inom
industridepartementet gjorts en översyn av företagsförvärvslagen i syfte att
harmonisera de svenska reglema med vad som fömtsätts gälla enligt
internationella riktlinjer och överenskommelser. I departementspromemorian (Ds
1989:57) Ändrade regler om utländska företagsförvärv anges att utformningen av
vår lagstiftning på området inte ligger i linje med vårt manifesterade
intresse av att främja utländska investeringar i landet. Det kan finnas viss risk
för att andra länder (särskiU EG-länder som själva av hänsyn till det
intemationella samarbetet genomfört avregleringar på detta område) reagerar när
man finner att de egna företagen blir föremål för särbehandling i Sverige.
Sådana reaktioner kan medföra att svenska företag på olika sätt blir föremål
för diskriminering utomlands i samband med företagsförvärv. I promemorian
anförs att det därför framstår som angeläget att utformningen av vår
lagstiftning på området omprövas med den inriktningen att bestämmelsema i
största möjliga utsträckning anpassas till intemationella överenskommelser och
förpliktelser. Med hänvisning till vad riksdagen vid skilda tillfäUen uttalat,
senast vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om Sverige och den
västeuropeiska integrationen (se 1988/89:UU19), anförs vidare i promemorian
att det dock bör finnas en viss kontroll av de utländska företagsförvärven även
i framtiden.

Enligt
intemationella riktlinjer (se avsnitt 2.2) gäUer att undantag från

skyldigheten att medge etablering godtas om detta motiveras med hänsyn till

nationell säkerhet, ordning och hälsa. De svenska generella reglema avse

ende ordning och hälsa träffar alla företag oavsett nationalitet och anses

därför tillräckliga i detta avseende. En begränsning av den svenska pröv

ningen till säkerhetsaspekter skulle, enligt departementspromemorian, ge 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

ett bibehållet utrymme för
ett skydd av de för folkhushållet och dess för- Prop. 1989/90:116 sörining med
viktiga varor, tjänster, produktion och utvecklingsverksamhet viktigaste
företagen. Det skulle också ge ett utrymme för att skydda vårt intresse av att
kunna föra en oberoende och självständig politik. I promemorian föreslås
därför att lagens prövningskriterium i samband med utländska förvärv begränsas
till att avse nationell säkerhet. Samma gränser som gäller idag föreslås
beträffande vilka aktieförvärv som överhuvud kräver förvärvstillstånd, dvs.
förvärv varigenom förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet kommer
att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

Beträffande
förfarandet föreslås i promemorian också en förändring till ett system som
flera andra länder tillämpar. Enligt ett sådant system skall ett utländskt
företagsförvärv anmälas till prövningsmyndigheten, som därefter har att ta
ställning till humvida en närmare prövning skall ske. Ett sådant
ställningstagande skall vara gjort inom en månad från anmälan.

Promemorian
har remissbehandlats.

Lagen
om näringstillstånd

Det
utländska näringsidkandet i Sverige regleras genom lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Enligt huvudregeln
krävs tillstånd för att en utländsk medborgare eller ett utländskt företag
skall kunna bedriva näringsverksamhet. Utländska medborgare med permanent
uppehållstillstånd och medborgare i de andra nordiska länderna är dock
undantagna från tillståndsplikten.

I
fråga om utländska företag krävs också att de driver sin näringsverksamhet här
i landet genom ett avdelningskontor med särskild förvaUning, s.k. filial.
Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör, som är ansvarig
för filialens verksamhet och som handlar på näringsidkarens vägnar i alla
frågor som rör den svenska verksamheten. Filialen skaU också genom egen
bokföring och redovisning vara helt skild från den utländska verksamheten i
ekonomiskt avseende. Såsom tillståndspliktigt näringsid-kande enligt 1968 års
lag avses även utländskt företags deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet
som drivs av svenskt handelsbolag.

Regeringen
kan medge undantag från de angivna bestämmelsema i lagen, om det är påkallat
med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eUer tiU det nordiska
ekonomiska samarbetet eller i övrigt föranleds av särskilda omständigheter. Så
kan exempelvis dispens ges i fråga om kravet att driva näringsverksamheten
genom en filial.

Lagen
om utländska förvärv av fast egendom

Enligt
1 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. (fastighetsförvärvslagen)
får kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen inte utan tillstånd
(förvärvstillstånd) för vaije särskilt fall förvärva fast egendom här i
landet.

Enligt
8 § skall förvärvstiUstånd meddelas om det inte möter hinder med

hänsyn till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet för avsett 34

ändamål
eller andra allmänna intressen eller med hänsyn till förvärvarens Prop.
1989/90:116 förhållanden.

En
särskild bestämmelse tar sikte på förvärv av fritidsfastigheter. Enligt 10 §
skall nämligen, även om hinder enligt 8 § inte skulle föreligga, förvärvstillstånd
vägras, om förvärvet sker för fritidsändamål och egendomen är belägen inom ett
område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att på gmnd därav
risk föreligger för en stegring av fastighetsvärdena.

Enligt
8 § förordningen (1982:879) om utländska förvärv av fast egendom m.m.
prövarregeringen frågorom förvärvstillstånd enligt fastighetsförvärvslagen
bl.a. om ärendet har samband med ett ärende enligt företagsförvärvslagen och
detta ärende skall prövas av regeringen. Bestämmelsen har tillämpats i det
fallet att fast egendom förvärvas samtidigt med en rörelse och röreiseförvärvet
skall prövas av regeringen. I praktiken är det här fråga om fastigheter som
behövs för förvärvarens näringsverksamhet. Ärendena bereds inom
industridepartementet (som handlägger ärenden om utländska förvärv av svenska
företag), varvid fastighetsförvärvet bereds i samråd med bostadsdepartementet
(som handlägger ärenden om utländska förvärv av fast egendom i allmänhet).
Rörelseförvärvet som sådant prövas enligt för-utsättningama i
företagsförvärvslagen men en särskild prövning sker samtidigt av
tillståndsfömtsättningarna för fastighetsförvärvets del enligt fastighetsförvärvslagen.

Konkurrenslagen

Konkurrenslagen
(1982:729) innehåller särskilda regler om företagsförvärv på den svenska
marknaden. Förvärv som leder till att ett företag får en dominerande ställning
eller förstärker en redan dominerande ställning på marknaden kan prövas av
näringsfrihetsombudsmannen och i sista hand av marknadsdomstolen. Lagens
utgångspunkt är att den från konkurrensbegränsningssynpunkt skadliga verkan i
första hand skall förhindras genom förhandling. Är saken av särskild vikt från
allmän synpunkt, får förhandlingen syfta till att näringsidkaren skall avstå
från förvärvet (5 §). Marknadsdomstolen kan också under vissa fömtsättningar
förbjuda förvärvet (6 §). Marknadsdomstolen har vid förvärvskontrollen även
mindre ingripande åtgärder till sitt förfogande, t.ex. att meddela förbud att
tillämpa ett visst konkurrensbegränsande förfarande. När det gäller förvärv av
aktier på Stockholms fondbörs är möjligheten att förbjuda förvärvet emellertid
inte öppen för marknadsdomstolen. I stället får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren
att avhända sig aktierna. Ett förbud mot själva förvärvet eller åläggande att
avhända sig aktier blir gällande mot näringsidkaren endast om regeringen
fastställer beslutet (7 §).

2.2 Internationell liberalisering av regler för etablering
och ägarkontroll på bankområdet

2.2.1
Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD)

OECD:s
kapitaltiberaliseringsstadga (Code of Liberalisation of Capital

Movements) syftar till
avskaffande av medlemsländemas inbördes restrik- 35

tioner
för bl.a. direktinvesteringar. De medlemsstater som inte avgett sär- Prop.
1989/90:116 skilda reservationer är förpliktade att tillåta företagsetablering
av rättssubjekt från andra medlemsstater. Etableringen skall kunna ske
antingen genom inrättande eller utvidgning av en självständig företagsenhet,
ett dotterföretag eller en filial eller genom förvärv av ett redan etablerat
företag. I motsvarande mån skall hinder mot utländska delförvärv av företag
avskaffas.

Restriktioner
som står i strid med kapitalliberaliseringsstadgan och som inte täcks av
särskilda reservationer får tillämpas endast till skydd för vissa särskilt
angivna aUmänna säkerhetsintressen. Hämtöver får sådan investering vägras som
bedöms kunna åsamka landets intressen utomordentlig skada eller som är av rent
finansiell karaktär och enbart syftar till att bereda investeraren indirekt
tillträde till ett lands penning- eller kapitalmarknad.

Sverige
har avgett reservationer mot kapitalliberaliseringsstadgan. Reser-vationema
berättigar Sverige att upprätthålla hinder för utländska direktinvesteringar i
form av bl.a. bankfilialetableringar, förvärv av aktier i svenskkontrollerade
banker samt etablering av finansbolag, fondkommissionsbolag och andra
finansiella institut.

Kapitalliberaliseringsstadgan
fömtsätter att villkoren för etablering skall vara i princip desamma för
utländska och inhemska rättssubjekt. I praktiken har det dock godtagits att
utländska filialetableringar till viss del särbehandlas. Regler om förstärkt
skydd för rätten till etablering av filialer och agen-turer till utländska
finansiella företag har nyligen, i maj 1989, fogats till OECD:s stadgaför
liberalisering av löpande osynliga transaktioner (Code of Liberalisation of
Current Invisible Operations). Allmänt krävs av medlemsstatema att de i fråga
om sådana etableringar erbjuder utländska rättssubjekt likvärdig behandling
("equivalent treatment"). Detta begrepp medger en viss
särbehandling, men inte i sådan mån att konkurrensfömtsätt-ningama för de
utländska filialema resp. agentema blir mindre förmånliga än vad som gäller för
inhemska aktörer.

"Invisible-stadgan"
innehåller, efter de ändringar som antagits i maj 1989, regler om att
representationskontor skall få inrättas i ett annat medlemsland efter anmälan.
Krav på särskild auktorisation för sådana etableringar skall alltså inte få
upprätthållas.

Medlemsstatema
har möjlighet att avge reservationer gentemot de nya reglema i
"invisible-stadgan".

Instrumentet
om nationeU behandling (National Treatment Instmment) utgör en del av OECD:s
Deklaration och beslut om intemationella investeringar och muUinationella
företag från år 1976. Instmmentet har avseende på företag som redan är
etablerade i ett annat medlemsland via dotterbolag, filialer etc.
Medlemsstatema rekommenderas genom instmmentet att ge sådana
utlandskontrollerade företag en behandling som inte är mindre gynnsam än den
som kommer konkurrerande inhemska företag till del.

2.2.2
De Europeiska Gemenskaperna (EG)

EG:s
gmndläggande reglerom rätt till etablering återfinns i andra kapitlet av

fördraget om den
Europeiska Ekonomiska Gemenskapens inrättande 36

(Romfördraget)
I art. 52 föreskrivs att inskränkningar i rätten för andra Prop. 1989/90:116
medlemsstaters rättssubjekt att fritt etablera sig gradvis skall avvecklas under
en övergångstid. Denna avveckling skall även omfatta restriktioner för rätten
att etablera agenturer, filialer eller dotterbolag till företag hemmahörande i
andra medlemsstater. Nationella bestämmelser som hindrar etableringar skall få
tillämpas endast i den mån de är motiverade av hänsyn till allmän ordning,
säkerhet eller hälsa.

Etableringsfriheten
enligt Romfördraget skall omfatta rätt att bilda och driva företag på de
villkor som värdlandets lagstiftning föreskriver för sina egna rättssubjekt.

Art.
52 ger en obligatorisk rätt till etablering av dotterbolag och filialer endast
åt företag som redan är etablerade i EG. Ett företag som styrs från tredje land
har således ingen automatisk rätt enligt artikeln att öppna verksamhet i någon
medlemsstat. Ett dotterbolag som väl är etablerat inom EG har å andra sidan,
enligt fördragets art. 58, status som EG-bolag och likställs med
medlemsstatemas medborgare.

I
Romfördraget fömtsattes att alla etableringsrestriktioner skulle vara
avskaffade vid 1969 års utgång. Integrationsmålet förverkligades dock inte på
det finansiella området.

Ett
steg i riktning mot att fullborda en inre, enhetligt reglerad marknad för
finansiella tjänster togs med 7977 års första banksamordningsdirektiv
(77/7S0/EEC). Direktivet bygger på bl.a. principen om stegvis övergång tiU
hemlandsauktorisation och hemlandstiUsyn av kreditinstitut, en ordning som i
sin tur fömtsätter minimiharmonisering av väsentliga nationella regler för
verksamhet och övervakning.

Detta
första banksamordningsdirektiv innehåller EG:s gmndläggande definition av
kreditinstitut. Som "credit institutions" räknas företag vilkas
verksamhet består i att ta emot inlåning från allmänheten ("the
public") och att lämna lån för egen räkning. Definitionen omfattar således
inte endast depositionsbanker utan även institut som uteslutande finansierar
sin utlåningsverksamhet genom emission av obligationer och andra värdepapper,
avsedda för allmän omsättning. Undantagna är centralbanker, postgiroinstitut
och vissa särskilt angivna institut.

Direktivet
förpliktar medlemsländerna att kräva särskild auktorisation för kreditinstitut.
Tillståndsgivningen får inte inrymma någon kvantitativ behovsprövning, dvs.
ansökningar om auktorisation skall prövas utan hänsyn till marknadens behov av
ytterligare institut.

Enligt
1977 års direktiv skulle medlemsstaterna, i avvaktan på vidare harmonisering,
ha rätt att kräva särskild auktorisation av//a/ertill institut hemmahörande i
andra medlemsstater. Beträffande auktorisation av filialer till kreditinstitut
med hemvist i tredje land föreskriver direktivet att sådana filialer inte får
behandlas förmånligare än filialer till EG-institut. Direktivet öppnar
möjlighet för EG att genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser
utvidga direktivets tillämpningsområde, så att tredje lands bankfilialer i
Gemenskapen tillförsäkras samma behandling som EG-institutens filialer. Sådana
överenskommelser skall fömtsätta reciprocitet.

1977
års första banksamordningsdirektiv skall vara implementerat, dvs.

infogat i medlemsstatemas nationella regelsystem, sedan den 15 december 37

1979. Några medlemsstater
har dock fått rätt att under en längre övergångs- Prop. 1989/90:116 tid
tillämpa behovskriterier vid auktorisation av kreditinstitut och filialer till
sådana institut.

Den
15 december 1989 antog ministerrådet ett andra banksamordningsdirektiv.
Direktivet innebär en väsentlig utbyggnad av reglerna i det första
banksamordningsdirektivet. Principema om hemlandstillsyn och om en enda
auktorisation som giltig för hela EG-området ("single license") är nu
konsekvent tillämpade. I direktivet behandlas fömtsättningarna för etablering
inom EG av dotterbolag till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. Vidare
ges regler om obligatorisk kontroll av större ägare i kreditinstitut.
Innehållet i direktivet sammanfattas i det följande.

Ett
kreditinstitut, som av behörig myndighet i en medlemsstat auktoriserats att
utföra alla eller vissa tjänster, upptagna i en särskild lista som fogats till
direktivet, skall också ha rätt att utföra dessa tjänster i övriga medlemsstater.
Verksamheten i värdlandet skall kunna bedrivas antingen via filial eller
direkt, utan etablering. Tillsynen över verksamheten skall i alU väsentligt
handhas av myndighet i hemlandet. I avvaktan på vidare harmonisering skall
värdlandet bibehålla ansvar för tillsynen över likviditeten hos filialer till
kreditinstitut.

Vid
sidan av dessa regler om hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn föreskrivs
direkt att medlemsstatema inte längre får kräva särskild auktorisation av
filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i någon annan medlemsstat.
Värdlandet skall inte heller få kräva något särskilt rörelsekapital,
"endowment capital", för filialer till EG-institut.

Auktorisation
av ett kreditinstitut skaU inte få ske, förrän vederbörande myndighet fått
information om dels vilka aktieägare — eller motsvarande — som har en
kvalificerad ägarandel, "qualifying holding", i företaget, dels
storleken på sådana ägarandelar. Med kvalificerad ägarandel menas ett direkt eller
indirekt ägande som representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av
det samlade röstetalet eller som i övrigt ger ett väsentligt inflytande i
ledningen av företaget. Om tillståndsmyndigheten, av hänsyn till behovet av en
sund och förståndig förvaltning av verksamheten, "soundand prudent
management", inte finner att de nu nämnda ägamas lämplighet,
"suitability", är tillfredsställande, skall auktorisation vägras.

Medlemsstatema
skall vidare föreskriva att vaije fysisk eller juridisk person, som avser att
— direkt eller indirekt — förvärva en kvalificerad ägarandel, skall underrätta
vederbörande tillsynsmyndighet om förvärvets storlek. Den som innehar en sådan
kvalificerad ägarandel skall också vara skyldig att informera myndigheterna om
han tänker öka innehavet så att det uppnår eller överskrider tjugo, trettiotre
eller femtio procent av kapitalet eller det samlade röstetalet eller så att
företaget kommer att ingå i en koncern. Vederbörande myndighet skall kunna
motsätta sig ett förvärv, om den tilltänkte ägarens lämplighet inte bedöms
vara tiUfredsställande. Myndighetens beslut att vägra tillstånd skall fattas
inom tre månader från det underrättelse lämnades. En myndighet som godtar ett
planerat förvärv skall kunna sätta en viss tid inom vilken förvärvet skall vara
genomfört.

Obligatorisk
skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten skall gälla

38

även för dem som står i
begrepp att avyttra kvalificerade ägarandelar i Prop. 1989/90:116
kreditinstitut. Underrättelse skall ske, då avyttringar får till följd att innehavet
faller under något av gränsvärdena tjugo, trettiotre eller femtio procent av
kapitalet eUer det samlade röstetalet eller då kreditinstitutet upphör att ingå
i en koncem.

Även
kreditinstituten skall åläggas underrättelsskyldighet. Så snart ett institut
får kännedom om förvärv eller avyttringar av kvalificerade ägarandelar,
förändringar som medför att något av de nu nämnda tröskelvärdena över- eller
underskrids, skall underrättelse ske. Kreditinstituten skaU därutöver vara
skyldiga att minst en gång om året lämna myndighetema uppgift om namnen på
ägare till kvalificerade andelar och om storleken på dessa innehav.

Medlemsstatema
skall se till att tillräckliga sanktioner står till förfogande och utnyttjas i
fall då ägare till kvalificerade andelar utövar sitt inflytande på ett sätt som
kan vara till förfång för en förståndig och sund utveckling av företaget.
Sanktionema skall kunna utgöras av exempelvis förelägganden om rättelse,
ingripanden mot styrelse och verkställande ledning eller av förbud mot utövande
av rösträtt för kvalificerade ägarandelar.

Motsvarande
sanktioner skall kunna utnyttjas gentemot dem som underlåter att anmäla
kvalificerade innehav eller ökningar av sådana innehav. Om en ägarandel har
förvärvats, trots att tillsynsmyndigheten motsatt sig förvärvet, skall
myndigheten ha befogenhet att förbjuda ägaren att utöva sin rösträtt eller
förordna om att röster som har avgivits för det ifrågavarande innehavet är
ogiltiga.

Andra
banksamordningsdirektivet innehåller i sitt tredje kapitel bestämmelser
angående relationema till tredje land. Vad som tas upp är fömtsättningama för
etablering i EG av dotterbolag till kreditinstitut hemmahörande i tredje land.
ViUkoren för etablering av filialer till tredjelandsinstitut regleras alltjämt
i 1977 års första banksamordningsdirektiv.

Det
urspmngliga förslaget till ett andra banksamordningsdirektiv utgick från ett
strikt formulerat krav på reciprocitet. Ett kreditinstitut med hemvist i tredje
land skulle kunna få ett dotterbolag auktoriserat inom EG först sedan
EG-kommissionen funnit garantier för att medlemsländemas samtliga kreditinstitut
fick en reciprok behandling i det aktuella tredje landet. I det antagna
direktivet har reciprocitetskravet mjukats upp. Ömsesidiga etable-ringsmöjligheter
skall uppnås med tillämpning av en mera flexibel procedur.

En
EG — medlemsstat skall nu ha rätt att auktorisera ett dotterbolag till ett
tredjelandsinstitut, även om reciprocitetsförhållandet till det aktuella tredje
landet inte är fullt klarlagt. Alla sådana auktorisationer skall anmälas till
EG-kommissionen. På samma sätt skall kommissionen underrättas om ett
tredjelandsinstitut förvärvar andelar i ett EG-institut i sådan omfattning att
det senare blir det förras dotterbolag.

På
basis av uppgifter från medlemsstatema om allmänna svårigheter för etablering
och verksamhet utanför EG skall EG-kommissionen fortlöpande sammanställa
rapporter om den behandling som kommer EG-instituten till del i olika tredje
länder. Granskningen skall gälla etableringsförhällanden, drivande av
bankverksamhet och förvärv av ägarandelar i kreditinstitut.

39

Kommissionen
skall presentera sina rapporter för ministerrådet och i före- Prop.
1989/90:116 kommande fall föreslå lämpliga åtgärder.

Om
EG-kommissionen finner att ett visst tredje land inte erbjuder EG-instituten
effektivt marknadstillträde, ("effective märket access"), jämförbart
med det som Gemenskapen ger kreditinstitut från detta tredje land, skall
kommissionen ha rätt att begära mandat av ministerrådet att ta upp
förhandlingar i syfte att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter. För effektivt
marknadstillträde i nu angiven mening är det inte aUtid tiUräckligt att tredje
land tillämpar icke-diskriminerande etablerings- och rörelseregler. Vad som
åsyftas är regler som väsentligen överensstämmer med EG:s.

Finner
kommissionen att ett tredje land, fömtom att neka effektivt marknadstillträde,
inte ger EG-instituten ens nationell behandling, dvs. tillämpar andra
konkurrensvillkor än dem som gäUer för värdlandets egna institut, skaU
kommissionen ha självständig rätt att ta intitiativ till förhandlingar. I
sådant fall skaU kommissionen också kunna besluta att medlemsstatema tills
vidare måste begränsa eller skjuta upp beslut angående auktorisation av dotterbolag
till kreditinstitut hemmahörande i det diskriminerande landet. I motsvarande
mån skall beslut i fråga om sådana företags förvärv av dotterbolag i EG kunna
hållas inne. Kommissionen får dock inte besluta om längre uppskov än tre
månader. En förlängning av tiden kräver beslut av ministerrådet.

Det
andra banksamordningsdirektivet skall vara omsatt i nationell lagstiftning
(implementerat) senast den 1 januari 1993.

2.2.3
Nordiskt samarbete

På
anmodan av Nordiska rådet har Nordiska ministerrådet år 1989 antagit en
Ekonomisk handlingsplan 1989-1992.1 handlingsplanen anges bl.a. som en
målsättning att det bör råda etableringsrätt och frihet att utväxla finansiella
tjänster över gränsema mellan de nordiska ländema. Ur handlingsplanen återges
följande.

"För
att öka möjlighetema att utväxla finansiella tjänster över gränsema bör den
finansiella lagstiftningen i Norden närmas reglema i EG. En arbetsgmpp har
studerat frågan om finansiella tjänster och EG:s inre marknad. Finansministrama
är beredda att under 1989 slutföra sina värderingar med anledning av rapporten.
Målet bör vara att de nordiska ländema inför rätt till etablering för
finansiella företag från andra OECD-länder. Ett arbete kommer därför att
genomföras under år 1989 för att undersöka hur detta skaU kunna realiseras.
Möjlighetema för att redan under perioden 1990-1992 genomföra en sådan
etableringsrätt kommer att värderas bl.a. i ljuset av utvecklingen inom EG på
området finansiella tjänster. Det noteras att Danmark har en sådan
etableringsfrihet."

De
nordiska finansministrama uttalade vid ett möte i Mariehamn den 14

november 1989 att den fortsatta liberaliseringen av finansiella tjänster i

berörda nordiska länder och de förhandlingar om ett fördjupat samarbete

mellan EFTA-ländema och EG-kommissionen, som det inom en nära fram

tid kan bli fråga om, måste ses i ett sammanhang. Beslut om genomförandet 40

av
den fortsatta liberaliseringen får fattas i ljuset av hur dessa
överläggningar Prop. 1989/90:116 utvecklas.

2.2.4
Internationellt samarbete avseende tillsyn

Oron
på den intemationella valutamarknaden under år 1973, vilken bl.a. resulterade i
att ett antal banker i olika länder gick omkull (bl.a. Herrstatt 1974), innebar
en vändpunkt för det internationella tillsynsarbetet. Krisen medförde sådana
konsekvenser att det på vissa håll befarades att det internationella
ekonomiska systemet skulle bryta samman. Efter dessa händelser framstod det
klart hur angeläget det var med en bätte samordning av tillsynen över bankemas
intemationella verksamhet. För detta ändamål tiUska-pades en kommitté inom den
s.k. 10-gmppen, bestående av representanter för tillsynsmyndigheter och/eller
centralbanker i Belgien, Canada, Frankrike, Västtyskland, Italien, Japan,
Luxemburg, HoUand, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA. Samtidigt
utvecklades ett samarbete mellan tillsynsmyndighetema i EG-ländema.

10-gmppskommitténs
målsättning var i första hand att skapa ett samarbete meUan ländemas
tillsynsmyndigheter så att händelser liknande Herrstatt skulle uppmärksammas
på ett tidigare stadium och att anpassa de inhemska tillsynssystemen till det
intemationaliserade bankväsendet. En annan viktig målsättning var att söka
skapa former för samarbete mellan olika länders tiUsynsmyndigheter för
övervakning av egna bankers utländska dotterbanker eUer filialer samt
utländska etableringar inom det egna landet.

Ett
viktigt resultat av 10-gmppskommitténs arbete var att representanter för
tillsynsmyndigheter i de olika ländema för första gången gavs tillfälle att
knyta kontakter med varandra och diskutera utvecklingen av tillsynsmyndighetemas
arbete. Ett konkret resultat av kommitténs arbete är det s.k.
Basel-konkordatet. I denna överenskommelse, som formellt träffades av
centralbankscheferna 1975, ges uttryck för kommitténs uppfattning om fördelningen
av tillsynsarbetet. Målet är att genom en effektiv tillsyn så långt som möjligt
säkerställa sundheten och säkerheten i det existerande systemet. Konkordatet
har antagit följande huvudregler och rekommendationer:

1. Tillsyn
över utländska banketableringar är ett gemensamt ansvar för

värdlandets och hemlandets myndigheter.

2. Ingen
utländsk etablering skall stå utan tiUsyn. Varie land skall se till

att utländska etableringar är under tillsyn, och tillsynen skall vara av

acceptabel standard enligt både värdlandets och hemlandets bedöm

ning.

3.
Övervakning av likviditeten skall i första hand åvila värdlandet, eftersom
utländska etableringar i allmänhet har att följa värdlandets regler för
likviditet. 4. Övervakning av solvens för utländska filialer skall åvila
hemlandets myndigheter. När det gäller dotterbolag skaU ansvaret i första hand
åvila värdlandet men hemlandet skaU ta hänsyn även till sina inhemska bankers
dotterbolag och konsortiebanker utomlands på gmnd av moderbankens moraliska
ansvar för sina utländska dotterbolag och konsortiebanker.

5. Ett samarbete i
praktiken skall underlättas genom överförande av information mellan
värdlandets och hemlandets myndigheter och genom beviljande av tillstånd till
inspektioner eller utförande av sådana på uppdrag av hemlandets myndigheter i
värdlandet. Alla ansträngningar skall göras för att undanröja legala hinder,
t.ex. i fråga om banksekretess, som kan hindra sådan form av samarbete. Det
skall anmärkas att de principer konkordatet ger uttryck för ännu inte antagits
av aUa tillsynsmyndigheter. I vissa länder anses sålunda banksekretessen lägga
hinder i vägen för en tillämpning av principerna fuUt ut. Emellertid har ett
stort antal länder utöver de i 10-gmppskommittén representerade anslutit sig
till principema. Bankinspektionen, som liksom riksbanken haren representant i
10-gmppskommittén, har också deltagit i ett flertal konferenser för
tillsynsmyndigheter världen över där resultatet av 10-gmppskommitténs arbete
diskuterats. Konferensema har föranlett företrä-dama för flertalet
tillsynsmyndigheter att ansluta sig till konkordatets principer. Det finns
således numera ett välutvecklat samarbete mellan tillsynsmyndighetema i de
från banksynpunkt mest betydelsefulla ländema.

Prop.
1989/90:116

3 Allmän motivering

3.1 Generella ägar- och rösträttsbegränsningsar

3.1.1 Bankaktiebolag

Mitt
förslag: Några nya generella ägar- och rösträttsbegränsningsregler införs inte
i bankaktiebolagslagen. Bestämmelsema om finansieUa koncemer lämnas oförändrade.

Förvärv av aktier
i ett bankaktiebolag som medför att förvärvarens totala innehav överstiger
något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent av aktiekapitalet
eller röstetalet skall anmälas tiU bankinspektionen.

Kreditmarknadskommitténs
(KMK) förslag: I banker med ett eget kapital överstigande en miljard kronor får
vid en och samma tidpunkt högst tio procent av aktiekapitalet innehas av en
enskild aktieägare eller av flera ägare i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap. För de mindre bankema är den högsta tillåtna andelen av
aktiekapitalet tjugo procent. Som en tvingande rösträttsbegränsningsregel
föreslås att ingen får i de större bankema utöva rösträtt för mer än fem
procent av de på bolagsstämman företrädda aktiema. I de mindre bankema går
gränsen vid tio procent.

Regeringen får meddela
dispens från ägarbegränsningsreglema, om banken genom innehavet blir ett
dotterföretag i en koncem, vars ändamål kan anses vara till nytta för
bankväsendet eller det allmänna, eller om det annars föreligger särskilda skäl.
öm en bank är dotterföretag i en koncem, gäller ägarbegränsningama i stället
moderföretaget i koncemen. Från såväl ägar-som rösträttsbegränsningsreglema
görs dessutom undantag för statens och

42

svensk banks aktieinnehav,
för aktieinnehav av bransch- och centralorga- Prop. 1989/90:116 nisationer
för banker samt för utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag
som är bildat av utländsk bank.

För
bestående banker skall reglema om ägarbegränsning gälla först fem år efter det
att bestämmelsema trätt i kraft.

Remissinstanser:
Förslaget tillstyrks av Svenska bankmannaförbundet som dock anmärker att det
bör gälla även det statliga ägandet i PKbanken. Flera remissinstanser
tillstyrker att regler med någon form av ägar- och röstsrättsbegränsning införs
men föreslår andra lösningar (i huvudsak andra procenttal). Dessa instanser är
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank,
styrelsen för Stockholms fondbörs. Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige.

Följande
remissinstanser avstyrker förslaget: statens industriverk, hovrätten för
Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, Svenska sparbanksföreningen,
Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Finansbolagens Förening,
Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Småföretagens Riksorganisation, Företagar-förbundet, Sveriges Industriförbund,
Svensk industriförening. Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Aktiesparares
Riksförbund, Tredje löntagarfondstyrelsen och Svenska Livförsäkringsföreningars
Riksförbund.

Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) förordar att aktieförvärv i banker skall kunna prövas av bankinspektionen
och i sista hand regeringen från fall till fall mot bakgmnd av vad som kan
anses stå i överensstämmelse med en sund utveckling av bankverksamheten. En
lämplighetsprövning av stora aktieägare kan här ingå som ett moment. En fråga
som denna bör dock prövas av domstol, t.ex, marknadsdomstolen.

Följande
remissinstanser hävdar särskilt att de föreslagna reglema inte står i
överensstämmelse med vad som kommer att gälla inom EG och att en anpassning
till detta bör eftersträvas: bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
kommerskollegium, hovrätten för Västra Sverige, Svenska Bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen. Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers
Förbund, styrelsen för Stockholms fondbörs. Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, Sveriges grossistförbund och GotaGmppen AB.

Skälen
för mitt Hirslag: I banklagstiftningen finns endast en bestämmelse som
generellt begränsar möjligheten att förvärva bankaktier. Enligt denna
bestämmelse, som finns intagen i 1 kap. 4 § bankaktiebolagslagen (1987:618,
BAL), får ett bankaktiebolag som huvudregel ingå som dotterbolag i en koncem
endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Undantag från denna huvudregel kan
enligt förarbetena endast komma i fråga i de faU moderföretaget är ett
holdingbolag och de övriga systerföretagen är finansinstitut vilka driver en
verksamhet som kan anses vara förenlig med bankrörelsen. Industriföretag,
handelsföretag eller andra icke-finansiella företag skall således inte få
förvärva aktiemajoriteten i en bank. Bestämmelsen har tillkommit bl.a. för att
förhindra att vissa väsentliga banklagsbestämmelser sätts ur spel.

43

I
3 kap. 3 § BAL finns bestämmelser som hindrar utländska aktieförvärv Prop.
1989/90:116 i svenska banker och svenska förvärv i utlandsägda svenska banker.
Dessa bestämmelser har inte den generella karaktär som avses här. De behandlas
i stäUet i avsnitt 3.2.

Av
betydelse för frågan om ägarinflytande är emellertid den dispositiva
rösträttsbegränsningsregeln i 8 kap. 3 § BAL. Enligt denna regel får ingen
rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier
som företräds på bolagsstämman, om inte något annat följer av bolagsordningen.

KMK
hade enligt sina direktiv till uppgift att komma med förslag tiU hur ett spritt
ägande i bankema skulle kunna säkerställas. Enligt direktiven var det främsta
skälet till detta att bankema får anses inta en sådan särställning i samhället,
att det bör ankomma på lagstiftaren att tillse att enstaka ägare eller
ägargmpperingar inte tillåts få ett dominerande inflytande över en bank. På så
sätt skulle förhindras att ägande och kreditgivning blandades samman, och
därmed skulle fömtsättningar skapas för banken att lämna krediter och driva
övrig verksamhet på objektiva och strikt företagsekonomiska gmnder.

I
sina överväganden om ägarreglering konstaterar KMK att bankema getts en
särställning bland företagen genom sin roll som spamppsamlare, kreditgivare och
verkställare av statsmaktemas ekonomiska politik. En förutsättning för att
bankema skall kunna behålla denna särställning är att de står fria och
oberoende i förhållande till enskilda, stora kunder och ägare. Enligt KMK
föreligger ett behov av ytterligare garantier för att bankema skall ha förmåga
att behålla denna karaktär av oberoende institutioner. Det gmndläggande syftet
med dessa garantier måste enligt KMK vara att eliminera risken för att
ägarinflytande skall utnyttjas på ett sätt som inte är förenligt med
banklagstiftningens strävan att söria för en sund utveckling av det svenska
bankväsendet. KMK finner med hänsyn härtill att en lagreglering är nödvändig
för att förhindra en koncentration av ägandet i affärsbankerna. Den lösning
som KMK valt är att direkt i lag ange de gränser vartill ägandet i en enskild
bank högst får uppgå.

Redan
år 1985 föreslog bankinspektionen en provisorisk lagstiftning om begränsning av
förvärv och innehav av bankaktier. Detta förslag överensstämmer till viss del
med KMK:s förslag. Vid remissbehandlingen av de båda förslagen har framförts
ett flertal argument mot en ägarreglering. Kritiken mot de båda förslagen är i
huvudsak densamma.

Flera
remissinstanser har ansett att en ägarreglering skulle mbba balansen

mellan ägare och ledning i bankema. Inflytandet över bankens verksamhet

kunde i allt väsentligt komma att flyttas över på bankens ledning. Avsak

naden av en möjlighet till ägaringripanden under en längre tid skulle kunna

konservera en inkompetent företagsledning tiU men inte endast för lönsam

heten och aktievärdet utan ytterst för bankens säkerhet och sundhet. En

annan befarad negativ effekt av en begränsningsregel är att den skulle kunna

motverka en effektiv börshandel och försvåra nyemissioner och möjlighe

terna att få till stånd nödvändiga kapitaltillskott. Regeln skulle också utgöra

ett effektivt hinder mot nyetableringar av bankaktiebolag. En del av kritiken

riktar sig mot att något missbmk från ägares sida inte har påvisats som kan 44

motivera
ett så långtgående och principieUt viktigt ingrepp i äganderätten. Prop.
1989/90:116 Det nuvarande regelsystemet för bankema torde enligt flera remissinstanser
vara tillräckligt för att förhindra ett otillbörligt inflytande i en bank.

Även
KMK har för sin del anfört att en stark ägare eller en stark ägarkon-stellation
ibland kan vara till gagn för ett företag. KMK menar dock att kommittén i
förslaget funnit den balanspunkt som å ena sidan förhindrar en ägare eller en
gmpp av ägare att utöva ett negativt inflytande över banken och å andra sidan
medger samverkande ägare eller ägargmpper att agera för att vända en utveckling
som är till skada för banken. KMK har ansett att för detta krävs en
ägarreglering som är anpassad till bankens storlek och att en möjlighet till
dispens från denna reglering bör ges.

För
egen del vill jag anföra följande.

Bankema
spelar en central roll i det finansiella systemet och driver en från
samhällssynpunkt mycket betydelsefull verksamhet. I likhet med KMK anser jag
därför att bankema måste ha fömtsättningar att driva verksamheten utan
otillbörlig påverkan från enskilda ägare eUer ägargmpper. Detta kan i sig
motivera särskilda regler för banker.

För
regler om ägarspridning talar vidare att den svenska bankmarknaden är relativt
koncentrerad, intemationellt sett; stmkturtendenser under senare årtionden har
gått mot större enheter. Alltför negativa tendenser av detta slag bör dock
kunna motverkas genom tillämpning av bestämmelsema i konkurrenslagen.
Inbrytningen av utländska bankerunder 1980-talet utgör också en motvägande
faktor som kan växa i styrka om dessa banker även får svenska ägarintressen (se
avsnitt 3.2.2) och utländska banker får möjlighet att etablera filialer här i
landet (se avsnitt 3.4).

Utgångspunkten
för ett ställningstagande måste emellertid vara att ägar-reglema för banker
inte skall skilja sig från vad som gäller för andra företag; om regler om
generella ägarbegränsningar i bankema skall införas, måste behovet av sådana
regler enligt min mening vara klart motiverat. Även om det finns vissa skäl som
talar för regler av den föreslagna typen, finns det också skäl som direkt talar
mot en sådan ordning; som många remissinstanser framhållit kan det ofta vara
en fördel för en bank med starka ägare.

Många
av de bestämmelser som reglerat vår kreditmarknad har under senare tid
avskaffats. Den ökade friheten att agera på marknaden syftar bl.a. till att
skapa en ökad konkurrens meUan instituten. Under fömtsättning att dessa står
under en effektiv och väl fungerande tillsyn torde den ökade konkurrensen leda
till bättre produkter och lägre priser för konsumentema. Mot denna bakgmnd ter
det sig i dag allmänt sett mer angeläget att avskaffa regler som verkar
hindrande på marknadsutvecklingen än att införa nya sådana regler, allt under
fömtsättning att säkerheten i systemet därmed inte eftersatts eller
möjlighetema att begå oegentligheter ökas.

Jag
vill här peka på att det i det regelsystem som byggts upp för bankema finns
betydande hinder för en stor ägare att kunna utnyttja sin ställning på ett
otillbörligt sätt. Vad jag främst åsyftar är bankinspektionens tillsyn samt
reglema om enhandskrediter och kreditjäv. Som jag senare kommer att utveckla
närmare ingår det också i den löpande oktrojprövningen en bedömning av bl.a.
ägamas lämplighet.

45

Vidare har utvecklingen av
kreditmarknaden med en växande och mer Prop. 1989/90:116 betydelsefull
penningmarknad allmänt sett gjort marknaden mer anonym. Därmed har skapats
möjlighet för bankema att frigöra sig från starka ägare och agera
självständigt. Den ökande avregleringen och internationaliseringen talar också
för att starka ägare kan komma att behövas för stabilitet och expansion på bankområdet.
Intemationellt sett är risken för bankfallis-semang idag en realitet. Vi har i
vårt land inte behövt räkna med den risken, men det står helt klart att
risknivån allmänt sett höjts i bankverksamhet. Detta stärker motiven för
uthålliga, starka ägare.

Med
det ökande intresset från svensk sida att så långt möjligt delta i det
västeuropeiska samarbetet följer också i flera avseenden ett nytt synsätt på
våra inhemska förhållanden. Det är nödvändigt att i betydande utsträckning ta
hänsyn till det intemationella regelsystemet vid övervägande av vårt eget
förhållningssätt till olika frågor. Nationell särbehandling av bl.a. ägarfrågan
måste därför övervägas noga.

I
och för sig anser man även inom EG att en effektiv myndighetstillsyn över
bankema omfattar kontroU av ägarförhållandena (se avsnitt 2.2.2).
Tillsynskravet sägs bli starkare i takt med utvecklingen i riktning mot koncernbildningar
och intemationella etableringar. Myndighetskontrollen skall sträva efter att
olämpliga personer inte blir stora aktieägare i banker och att bankledningen
blir självständig och oavhängig sådana intressen som inte kan förenas med god
banksed. Det är här fråga om en individuell prövning av varie fall. Generella
ägarbegränsningar i banker med hjälp av procentsatser eller andra motsvarande
avgränsningar i lagstiftningen har emellertid få motsvarigheter utomlands. Ett
införande av sådana regler skulle Qärma oss från vad som allmänt gäller inom EG
och övriga OECD-länder.

Mot
bakgmnd av de förhållanden jag nu har redogjort för och med hänsyn till de
övriga nackdelar med KMK:s förslag som många remissinstanser pekat på anser jag
att det vore olämpligt att införa regler om generell ägarbegränsning i
bankema. Jag lägger alltså inte fram något sådant förslag. Den form av
ägarbegränsning som bestämmelsema i 1 kap. 4 och 5 §§ BAL om finansiella
koncemer innebär medför dock ett skydd mot olämpliga ägarförhåUanden som
enligt min mening bör bestå tills vidare.

Som
framgått innehåller EG:s andra banksamordningsdirektiv regler om

prövning av större ägares lämplighet (avsnitt 2.2.2). En motsvarande — om

än inte formaliserad — prövning ingår för svensk del i den löpande oktroj

prövningen (om denna, se avsnitt 3.3). Vidare syftar åtskilliga regler i bank

lagstiftningen tiU att ägarna inte skall kunna missbmka sin ställning. Hit hör

bankrörelselagens (1987:617, BRL) regler om enhandskrediter och om kre

diter till styrelseledamöter och aktieägare jämte tiU närstående personer,

som hindrar att en stor ägare utnyttjar sin ställning för att få krediter på

fördelaktigare villkor än bankens övriga kunder. Rösträttsbegränsningsre

geln i 8 kap. 3 § BAL, som visserligen är dispositiv, inskränker också en

sådan ägares inflytande i banken; flertalet banker har dessutom i sina bo

lagsordningar tagit in bestämmelser som ytterligare begränsar rösträtten. I

bankemas huvudstyrelser ingår vidare offentliga styrelseledamöter som har

till uppgift att särskilt bevaka det allmännas intressen i banken, variämte 46

styrelseordföranden
skall godkännas av regeringen. Denna insyn och kontroll från samhällets sida
minskar riskerna för att en ägare i egenintresse skall utnyttja banken eller
påverka den på annat otillbörligt sätt. I lagen (1986:436) om näringsförbud
finns slutligen också bestämmelser som hindrar en olämplig ägare att få ett
avgörande inflytande i en bank.

Det är alltså min
uppfattning att Sverige i praktiken har ett system som är jämförbart med det
som skall gälla inom EG. Om Sverige t.ex. genom ett avtal EFTA - EG får ett
närmare förhållande till övriga europeiska stater, får det övervägas om vår
ägarprövning också i formellt hänseende skall anpassas till de system som växer
fram i Europa. Vår lagstiftning kan behöva kompletteras med bestämmelser som
möjliggör ingripanden riktade direkt mot olämpliga ägare.

Redan nu finns det dock
skäl att införa en bestämmelse om skyldighet för förvärvare av större
aktieposter i en bank att anmäla förvärven till bankinspektionen. Inspektionen
hålls då fortlöpande informerad om ägarförhållandena i bankerna och kan vid
behov följa en viss bank med särskild uppmärksamhet för att kontrollera att en
ändring i ägarbilden inte leder till missförhållanden av något slag. Jag
föreslår därför att det införs en skyldighet att till bankinspektionen anmäla
sådana aktieförvärv som innebär att förvärvarens totala innehav kommer att
överstiga något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent av
aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier. Underiåtenheten att anmäla
förvärv bör kunna föranleda bötesstraff. Utformningen av anmälningsplikten
anknyter till den lösning jag föreslår i fråga om utländskt ägande i
bankaktiebolag (se avsnitt 3.2.1).

KMK
har också föreslagit att rösträttsbegränsningsregeln i 8 kap. 3 § BAL delvis
skall skärpas och göras tvingande. Förslaget har samma syften som förslaget
till ägarbegränsningar och får ses som ett komplement till detta. Av den
ståndpunkt jag har intagit i ägarfrågan följer att jag inte anser att tvingande
rösträttsbegränsningsregler bör införas. En fömtsättning för att någon skall
vara beredd att göra en betydande ägarinsats i ett företag måste ofta vara att
insatsen också gör det möjligt att utöva ett motsvarande inflytande på
verksamheten i företaget. Jag lägger alltså inte fram något sådant förslag.

Prop. 1989/90:116

3.1.2
Försäkringsaktiebolag

Mitt förslag: Inga
regler som generellt begränsar möjligheten att äga aktier i
försäkringsaktiebolag införs. Däremot skall förvärv av aktier i ett
försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens totala innehav överstiger
något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent av aktiekapitalet
eller röstetalet, anmälas till försäkringsinspektionen.

Försäkringsverksamhetskommitténs
(FVK) förslag: Ingen får förvärva aktier i försäkringsaktiebolag i den mån
förvärvarens samlade innehav därigenom kommer att överstiga femton procent av
röstetalet för samtliga aktier eller tjugo procent av aktiekapitalet.
Föreligger synnerliga skäl för dispens får sådan ges av regeringen.

47

Remissinstanserna:
Bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konsu- Prop. 1989/90:116 mentverket,
LO och Försäkringsaktiebolaget Njord ställer sig positiva till förslaget.
Försäkringsinspektionen anför dock att man i avvaktan på KMK:s förslag inte nu
fullt ut bör ta stäUning till utformningen av begränsningsregler för ägandet
av försäkringsaktiebolag. — Flera instanser (kommerskollegium, Stockholms
universitet. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, LO, TCO,
Försäkringstjänstemannaförbundet, Svenska Bankföreningen, Föreningsbankemas
Förbund, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges Advokatsamfund) pekar på att
förslaget står i strid med den inter-nationeUa utvecklingen. — De
remissinstanser som uttrycker sig negativt om förslaget är kommerskollegium.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
Industriförbund, Småföretagens Riksorganisation, Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening,
Försäkringsjuridiska föreningen. Svenska Bankföreningen, Föreningsbankernas
Förbund, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Svenska
Fondhandlare-föreningen och Skandia Intemational Holding AB. Det framhålls
bl.a. att inga missförhållanden på gmnd av dagens regler påvisats, att inskränkningar
i rätten att fritt förvärva aktier kan hämma utvecklingen, försvåra
nyetableringar och stmkturförändringar samt ge maktförskjutningar från
styrelsen till företagsledningen, att regelverket kring soliditet och skälighet
i kombination med tillsyn från försäkringsinspektionen innebär ett tiUräckligt
skydd för försäkringstagarkollektivet och andra samhällsintressen och att en
särreglering enligt förslaget skulle stå i strid med utvecklingen inom EG.

Skälen
för mitt förslag: Det finns i gällande rätt inte några regler som generellt
hindrar förvärv av aktier i försäkringsaktiebolag. Däremot finns i 9 kap. 3 §
försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) en rösträttsbegränsnings-regel som
innebär att ingen får rösta för egna eller andras aktier för sammanlagt mer än
en femtedel av de aktier som företräds på stämman om inte något annat följer av
bolagsordningen.

FVK
ålades i direktiven att behandla frågan om utländska medborgares rätt att
förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Kommittén har funnit det
motiverat att även diskutera gränsema för denna rätt avseende svenska
rättssubjekt. Det är enligt kommittén ett samhällsintresse att försäkringsaktiebolagen,
med sin sociala gmndfunktion att söria för ett betryggande riskskydd och med
sin speciella ställning som förvaltare av försäkringstagarnas trygghetskapital,
har karaktären av institutioner som är oberoende gentemot de stora ägargmppema
i samhället.

Även
beträffande försäkringsaktiebolagen är det enligt min mening vikt

igt att anknyta till den intemationella utvecklingen. Det finns t.ex. inom EG

inte några särskilda regler om prövning av ägares lämplighet som beträff

ande bankaktiebolagen eller någon bestämmelse som generelU begränsar

möjligheten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag. Det är därför moti

verat att införa regler i vår lagstiftning som begränsar möjligheten att för

värva aktier i försäkringsaktiebolag, bara om det finns ett påtagligt inhemskt

behov av en sådan reglering. Som flera remissinstanser framhållit har från

varon av begränsningsregler hittills inte lett till några missförhållanden. Det 48

kan tvärtom vara av värde
med en fast ägarförankring som ger stadga åt styrelsens ansvar för bolagets
ledning och utveckling på lång sikt, liksom med starka ägare som har
fömtsättningar att tillskjuta riskvilligt kapital när så erfordras. Jag anser
således att det inte finns skäl att införa någon bestämmelse om generell
ägarbegränsning beträffande försäkringsaktiebolagen. På motsvarande sätt som i
fråga om bankema har en ägare i ett försäkringsbolag små möjligheter att
utnyttja sin ställning på ett sätt som är otillböriigt i förhållande till
försäkringstagama. En effektiv och väl fungerande tillsyn torde vara tiUräcklig
för att motverka ett olämpligt inflytande av en dominerande ägare i ett
försäkringsaktiebolag. I sista hand finns möjligheten att återkalla
koncessionen att driva försäkringsrörelse.

I likhet med vad jag
föreslagit beträffande bankaktiebolagen bör det däremot finnas en skyldighet
för förvärvare av större aktieposter i försäkringsaktiebolag att anmäla
förvärv till, i detta faU, försäkringsinspektionen. En sådan information kan
utgöra ett värdefullt komplement till de upplysningar om bolagets verksamhet
som försäkringsinspektionen tar del av i övrigt och underlätta tillsynen över
bolagen. Jag föreslår därför att en sådan anmälningsskyldighet införs.

Prop.
1989/90:116

3.2 Utländskt ägande m.m.

3.2.1
Utländskt ägande i svenska bankaktiebolag

Mitt förslag:
Förbudet för utlänningar och andra s.k. kontrollsubjekt att förvärva aktier i
bankaktiebolag upphävs. 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag
m.m. görs tillämplig även på bankaktiebolag. Bankema får möjlighet att införa
ett s.k. utlänningsförbehåll i bolagsordningen.

Kreditmarknadskommitténs
(KMK) förslag: Ett begränsat utländskt ägande i de svenska bankema görs
möjligt. Det sammanlagda utländska ägandet begränsas så att högst tjugo
procent av aktiekapitalet och högst tio procent av röstetalet i en svensk bank
får ligga i utländska händer. För förvärv upp till denna gräns skall krävas
regeringens eller bankinspektionens tillstånd. Bankaktiebolaget kan dock i
bolagsordningen bestämma att högst tio procent av aktiekapitalet och högst fem
procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget får förvärvas fritt av
utländska medborgare eller andra s.k. kontrollsubjekt.

Remissinstanserna:
Bankinspektionen, Finansbolagens Förening, Tjänstemännens Centralorganisattion
(TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Kooperativa förbundet
tillstyrker förslaget. - Följande instanser ställer sig positiva till ett ökat
utländskt ägande men föreslår andra lösningar: försäkringsinspektionen,
fullmäktige i Sveriges riksbank, NO, Svenska Bankföreningen med
Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska sparbanksföreningen. Sparbankemas
Bank, Svenska Fondhandlareföreningen, Landsorganisationen (LO), Svenska
Bankmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, Svenska

49

4 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 116

Handelskammarförbundet med
Stockholms Handelskammare, Sveriges Prop. 1989/90:116 Aktiesparares
Riksförbund, GotaGmppen AB och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige. De
remissinstanser som avstyrker förslaget är Statens Industriverk, Sveriges
Föreningsbankers Förbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska
Livförsäkringsföreningars Riksförbund.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 3 kap. 3 § första stycket bankaktiebolagslagen
(1987:618, BAL) får aktier i bankaktiebolag inte förvärvas av utländska
medborgare, andra utländska rättssubjekt eller svenska bolag och föreningar som
är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m.m. (företagsförvärvslagen). (Angående utlandsägda svenska banker, se
avsnitt 3.2.2). Förvärv i strid mot detta förbud är ogiltiga (fjärde stycket).
Företagsförvärvslagen är enligt 2 § den lagen inte tillämplig på bankaktiebolag
eller aktier i ett sådant bolag.

I
den pågående intemationaliseringen av finansiella verksamheter har svenska
banker ett berättigat intresse av att kunna verka på utländska marknader. Det
blir allt vanligare att finansiella tjänster erbjuds över gränsema även om
traditionell bankverksamhet i aUmänhet inte bmkar bedrivas utan en lokal
etablering. Sverige kan i dag inte erbjuda reciprocitet gentemot länder där
svenska banker vill etablera sig genom filial eUer som ägare i existerande
banker. Från utlandet har kritik riktats mot Sveriges restriktiva lagstiftning
vad gäller utländskt ägande i banker och förbud mot etablering av bankfilialer.
Det finns en risk för att etableringsrestriktioner av detta slag utgör ett
hinder för Sveriges medverkan i de intemationella sammanhangen, t.ex. i det
västeuropeiska samarbetet på det finansieUa tjänsteområdet. TiU saken hör också
att OECD:s kapitalliberaliseringsstadga fömtsätter en fortlöpande prövning av
medlemsländemas restriktioner. Stadgan syftar till en avveckling av
etableringshinder som inte motiveras av hänsyn till allmän ordning, hälsa eUer
nationell säkerhet. Mot bakgmnd av att den svenska valutaregleringen nu i allt
väsentligt är avskaffad, framstår de svenska förbuden mot utländska
banketableringar i Sverige som mindre motiverade.

Det
måste också från de svenska bankemas synpunkt anses både nödvändigt och
önskvärt att tillåta utländskt ägande i svenska banker. Detta skulle möjliggöra
börsnotering utomlands, som i sin tur skulle underlätta expansionen på de
intemationella affärsområdena. Genom att underlätta utländska ägarengagemang
ges också utrymme för större mångsidighet och vitalitet på den svenska
kapitalmarknaden. Värdefull utländsk kompetens kan tillföras den svenska
marknaden. Jag delar således KMK:s åsikt att tiden nu är mogen att avskaffa
förbudet mot utländskt ägande i de svenska bankaktiebolagen.

KMK
föreslår att det i lag läggs fast en högsta nivå för det totala uUändska

ägandet. En sådan bestämmelse diskriminerar alltjämt utlänningar och ger

inte den principiella likabehandling som får anses gmndläggande för ett ökat

intemationellt samarbete. En bestämmelse av det innehållet står inte heller

i samklang med Nordiska ministerrådets uttalanden i Ekonomisk

handlingsplan 1989-1992 och de nordiska finansministrarnas uttalanden

om införande av etableringsfrihet i de nordiska ländema avseende finansi

ella företag från andra OECD-länder. Eftersom det är ett viktigt intresse för

Sverige att våra banker får goda möjligheter att verka utomlands, talar detta 50

för
att det inte bör ställas upp några gränser av det slag som KMK föreslagit
Prop. 1989/90:116 för det utländska ägandet.

Dessa
synpunkter måste dock vägas mot de skyddsintressen som kan motivera en stark
inhemsk kontroU över bankväsendet. Skyddsintressena gäller ytterst bankemas
strategiska samhällsekonomiska roll att upprätthålla ett fungerande
betalnings- och kreditsystem såväl i fred som i krislägen. Bankema utgör också
en viktig kanal för ett lands penning- och valutapolitik. Ett inhemskt
bankägande kan öka sannolikheten för att centrala bankfunktioner kan
upprätthåUas och att förtroendet för bankväsendet bibehålls. Dessa
förhållanden kan därför motivera att en viss grad av inhemskt ägande säkras. En
minst lika viktig fömtsättning för ett stabilt finansiellt system är emellertid
att kreditpolitiken, regelsystemet och tillsynen är tillämpliga på alla
aktörer och att genomlysningen är god. Vidare behövs ett väl fungerande
intemationellt samarbete mellan tillsynsmyndighetema. Den intemationella
utvecklingen bl.a. när det gäller tillsynsarbetet är positiv. Pågående
lagstiftningsarbete och strävan efter regelharmonisering pekar i samma
riktning.

Enligt
min bedömning behöver utländskt ägande i sig därför inte äventyra
tillförlitligheten i vårt banksystem så att absoluta ägarbegränsningar skulle
vara motiverade. Jag finner således att några procentuella gränser för det
tillåtna utländska ägandet av det slag som KMK föreslagit inte bör ställas upp.
En lämpligare lösning är enligt min mening att göra företagsförvärvslagen (se
avsnitt 2.1.2) tillämplig även på bankaktiebolag. Detta är också en synpunkt
som flera remissinstanser har fört fram. Visserligen har det hävdats att även
den lagen från en intemationeU synpunkt innebär alltför långtgående
begränsningar av möjligheten till utländskt ägande. Som tidigare framgått är
emellertid lagen föremål för en översyn, varvid föreslagits att endast förvärv
som strider mot nationella säkerhetsintressen skall hindras.

Tillstånd
skall enligt nuvarande lydelse av 16§ företagsförvärvslagen meddelas om
förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. I avsnitt 2.1.2
finns en redogörelse för hur detta kriterium tolkats vid regeringens
tillståndsprövning. Frågan uppkommer om kriteriet skall anses ha samma innebörd
vid förvärv av aktier i bankaktiebolag som vid förvärv av aktier i andra bolag.

Bankerna
har som redan framgått särskild betydelse för Sveriges eko

nomi. De speciella skyddsvärden som här gör sig gällande återspeglas fram

för allt i den lagstiftning och den övervakning av bankväsendet som sedan

länge finns uppbyggd. Kraven på säkerhet och kontroll är väsentligt högre

när det gäller bankväsendet än för flertalet andra ekonomiska verksamheter.

Skadeverkningarna av eventuella stömingar eller fallissemang är potentiellt

sett större. Bankema intar en central ställning vid utformningen och genom

förandet av penning- och valutapolitiken. Bankema utgör också kärnan i

vårt betalnings- och kreditsystem. Från samhällsekonomiska synpunkter

har alltså bankema en särställning. Häri ligger också att bankema är skydds

värda med hänsyn till vårt intresse av nationellt självbestämmande och

oberoende. Ytterst kan därmed säkerhets- och beredskapspolitiska motiv

hävdas när det gäller ställningstagande till frågor som rör utländskt ägarin

flytande i svenska banker. Det är uppenbart att ägandet därvid redan under 51

normala förhållanden måste
organiseras så att de finansiella systemen klarar Prop. 1989/90:116 de
påfrestningar som kan uppstå i krislägen av olika slag. Allmänhetens förtroende
för bankväsendet och stabiliteten i detta måste kunna upprätthållas. Dessa
synpunkter kan motivera en tillämpning av reglema som gör det möjligt att
behålla ett dominerande ägarinflytande inom landets gränser, i varie fall när
det gäller de största bankaktiebolagen.

Det
jag nu sagt har avsett en prövning enligt gällande företagsförvärvslag med
prövningskriteriet "väsentligt allmänt intresse". I lagrådsremissen
an-rörde föredragande statsrådet att mycket talade för att sättet att se på bankemas
skyddsvärde i allt väsentligt borde bli detsamma vid den översyn av
företagsförvärvslagen som nu pågår inom industridepartementet. Det anfördes
också att en kontroll som utgår från prövningskriteriet "nationellt
säkerhetsintresse" är accepterad inom EG och OECD trots att den är diskriminerande
mot utlänningar. Vidare nämndes att Sverige med en sådan lösning får en
lagstiftning som godtas i intemationella sammanhang, samtidigt som Sveriges
intresse av att ha tillgång till ett väl fungerande betalnings- och
kreditsystem kan tillgodoses. I intemationella sammanhang har det dock visat
sig att kriteriet "nationellt säkerhetsintresse" givits en skiftande
tolkning. Detta förhållande får beaktas i den fortsatta översynen av
företagsförvärvslagen.

Bland
annat det pågående intemationella integrationsarbetet gör det angeläget att
förbudet mot utländskt ägande i bankaktiebolagen upphävs snarast. De ändringar
som jag nu föreslår bör därför genomföras utan att den kommande översynen av
företagsförvärvslagen avvaktas. Som framgått kommer de skyddsintressen i fråga
om bankema som jag tidigare berört att beaktas vid översynen.

Jag
återkommer i specialmotiveringen till frågan om vilken myndighet som skall
pröva ansökningar om tillstånd enligt lagen.

Jag
vill samtidigt påminna om bestämmelsema i 1 kap. 4 § BAL. Dessa innebär att
andra företag än banker måste söka dispens hos regeringen för att kunna
förvärva aktiemajoriteten i ett bankaktiebolag. Avser således ett utländskt
företag som ej är bank att förvärva aktiemajoriteten i en svensk bank krävs
fömtom en ansökan enligt företagsförvärvslagen också en ansökan om dispens
enligt I kap. 4 § BAL. En dispens torde inte lämnas till vare sig ett svenskt
eller ett utländskt företag om detta företag driver t.ex. en industriell
verksamhet.

I
17 kap. aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) finns bestämmelser om bundna och fria
aktier. Där regleras bl.a. möjligheten att i bolagsordningen ta in ett
förbehåll vad gäller rätten att förvärva aktier i bolaget. Ett sådant förbehåll
kan vara riktat mot utlänningar. När förbudet mot utländskt ägande i
bankaktiebolag tas bort måste regler motsvarande de som finns i 17 kap. ABL
föras in i BAL. Det innebär att aktieägama i ett bankaktiebolag får möjlighet
att i bolagsordningen bestämma om någon del av aktiema skall få förvärvas av
utlänningar.

Som
tidigare framgått (avsnitt 2.1.2) är bankaktiebolag för närvarande

inte kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Det innebär att ett bank

aktiebolag utan att ha något utlänningsförbehåll i sin bolagsordning har

samma rätt att förvärva t.ex. aktier och andelar i svenska företag som ett 52

allmänt
aktiebolag som har ett sådant förbehåll. Ett bankaktiebolag har också rätt att
förvärva fast egendom utan hinder av bestämmelsema i

fastighetsförvärvslagen.
1 bankrörelselagen (1987:617, BRL) finns emeller- Prop. 1989/90:116 tid
bestämmelser som starkt begränsar bankaktiebolagens möjligheter att förvärva
aktier och fastigheter.

Om
företagsförvärvslagen i enlighet med mitt förslag görs tillämplig på
bankaktiebolag, innebär det att ett bankaktiebolag i fortsättningen måste ha
ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning för att utan hinder av förvärvslagstiftningen
kunna fritt (inom de ramar som uppställs i BRL) förvärva aktier och
fastigheter.

Ett
bankaktiebolag som inte har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning utgör
däremot ett kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Det skulle innebära
att banken blev förhindrad att förvärva bundna aktier i andra bolag, och
bolagets förvärv av fria aktier och fastigheter skulle bli
underkastadeprövningenligt företagsförvärvslagen resp. fastighetsförvärvslagen.

Enligt
min mening bör emellertid ett bankaktiebolag — även om detta är att betrakta som
ett kontrollsubjekt — vara oförhindrat att förvärva bundna aktier och att utan
prövning förvärva fria aktier, om dessa förvärv ingår som ett led i bankens
verksamhet. Vad jag här avser är bankens förvärv av aktier för att underlätta
fondkommissionsrörelsen, för att medverka vid en aktieemission och för att
skydda egen fordran. I företagsförvärvslagen bör därför införas en särskild
bestämmelse av innebörd att bestämmelsema i lagen eller det faktum att ett
allmänt aktiebolag har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning inte
hindrar banken från att förvärva aktier under de fömtsättningar som anges i
BRL.

Förvärv
av fast egendom utgör inte någon större del av den rörelse en bank bedriver.
Det finns därför inte samma skäl som beträffande aktieförvärv att undanta
bankens förvärv av fast egendom från fastighetsförvärvslagens tillämpning.

De
nu bestående bankaktiebolagen har bildats och utvecklats inom ramen för den
gällande ordningen, som innebär att bankaktier över huvud taget inte får
förvärvas av utlänningar och att det inte finns några lagregler om
utlänningsförbehåll för bankaktiebolag. Som framgått anser jag att BAL:s förbud
mot utländskt ägande bör upphävas och en möjlighet öppnas för utländska
rättssubjekt att förvärva aktier i en svenskägd bank inom de ramar som anges i
företagsförvärvslagen. Emellertid bör en så ingripande förändring i bestående
bolagsförhållanden inte genomföras utan hänsynstagande till de nuvarande
aktieägamas önskemål. Möjligheten till förvärv med stöd av de nya reglema bör
därför inte öppnas förrän aktieägama i de berörda bankbolagen har beslutat på
en bolagsstämma att aktiema i deras bolag helt eller delvis skall göras
tillgängliga för utländskt ägande. Vidare bör samhället tillförsäkras kontroll
över utvecklingen genom ett krav på att sådana beslut skall godkännas av
regeringen. Regler med det innehållet bör tas in i övergångsbestämmelserna. Jag
återkommer till detaljerna i specialmotiveringen.

Vad
gäller de nuvarande utlandsägda bankema hänvisas tiU avsnitt 3.2.2.

Slutligen viUjag nämna att
det inom justitiedepartementet pågåren över

syn av aktiebolagslagens och banklagstiftningens krav på svenskt med

borgarskap för stiftare, styrelseledamöter och revisorer. Översynen, som har 53

initierats av kommerskoUegium, syftar till att detta krav skall slopas.

3.2.2 Svenskt ägande i
utlandsägda svenska bankaktiebolag

Prop. 1989/90:116

Mitt
förslag: För förvärv av aktier i utlandsägda dotterbanker i Sverige skall
tillämpas samma regler som föreslås gälla för förvärv av aktier i svenskägda
bankaktiebolag.

Kreditmarknadskommittén
har inte lagt fram något förslag i denna fråga.

Remissinstanserna:
Några remissinstanser, däribland Svenska Bankföreningen, har anfört att
svenska förvärv bör tillåtas i bankaktiebolag bildat av utländskt bankföretag i
samma utsträckning som utländskt förvärv blir tillåtet i svenskägt
bankaktiebolag.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 3 kap. 3 § andra stycket bankaktiebolagslagen
(1987:618, BAL) får aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av ett utländskt bankföretag
förvärvas endast av utländskt bankföretag som har fått regeringens tillstånd
rill förvärvet. I prop. 1984/85:191 medförslagom utländska banketableringar i
Sverige föreslogs ett första steg mot att tillåta utländska banker att etablera
sig här i landet. Flera skäl talade för att välja bankaktiebolaget som
etableringsform. Eftersom förslaget var inriktat på att möjliggöra för
utländska banker att driva bankverksamhet i Sverige, diskuterades inte
möjligheten att låta svenska fysiska eller juridiska personer förvärva aktier i
dessa utländska dotterbanker.

Ett
tiotal utländska dotterbanker har sedan starten etablerat sig på den svenska
marknaden. Något egentligt skäl att bibehålla dessa vid ett hundraprocentigt
utländskt ägande, när möjlighetema till ett blandat utländskt/ svenskt ägande
nu skapas i de från börian helsvenska bankaktiebolagen, finns inte. Någon
uppdelning i svenskägda och utlandsägda banker skall således ej längre ske. Jag
föreslår alltså att specialbestämmelsen för de utlandsägda bankaktiebolagen —
att de som regel skall vara av utländska bankföretag helägda dotterbanker —
upphör att gälla. Dessa banker blir därmed underkastade samma regler som övriga
bankaktiebolag.

Aktiema
i de nuvarande utlandsägda svenska bankema innehas av ett eller högst två
utländska bankföretag. Vid lagens ikraftträdande bör därför den nuvarande
specialbestämmelsen omedelbart upphöra att gälla. Med tanke på att det här är
fråga om bolag med så få ägare behövs inte någon bestämmelse om beslut av
bolagsstämma innan aktierna kan förvärvas av andra än som anges i den nuvarande
regeln.

3.2.3
Utländskt ägande i försäkringsaktiebolag

Min
bedömning: Några begränsningar i fråga om möjligheterna för utlänningar att
förvärva aktier i försäkringsaktiebolag bör inte göras

nu.

Försäkringsverksamhetskommitténs
(FVK) förslag: Kommitténs förslag om generell ägarbegränsning träffar även
utlänningar. Svenskt eller ut-

54

ländskt
rättssubjekt föreslås inte få förvärva aktier i försäkringsaktiebolag i Prop.
1989/90:116 den mån förvärvarens samlade innehav därigenom kommer att överstiga
femton procent av röstetalet för samtliga aktier eller tjugo procent av aktiekapitalet.
Viss möjlighet till dispens skall finnas. Någon gräns för det sammanlagda
utländska inflytandet motsvarande den kreditmarknadskommittén föreslagit för
bankaktiebolagen ingår inte i detta förslag.

Remissinstanserna:
Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig om det utländska ägandet
tillstyrker LO förslaget. Försäkringsinspektionens inställning är i denna del
densamma som i fråga om genereUa begränsningsregler. Inspektionen förordar
dock en gemensam lösning för svenskt och utländskt ägande. - Följande instanser
avstyrker eller uttrycker sig negativt om förslaget: NO, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening,
Försäkringsjuridiska föreningen med AIDA, Sveriges Advokatsamfund och Skandia
Intemational Holding AB. — NO har föreslagit att lagen (1982:617) om udändska
förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen) görs tillämplig på
försäkringsaktiebolagen.

Skälen
för min bedömning: Försäkringsaktiebolag eller aktier i ett sådant bolag
omfattas inte av företagsförvärvslagen (se 2 § den lagen). Enligt 18 kap. 1 §
försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) finns en möjlighet att i
försäkringsaktiebolags bolagsordning införa förbehåU om att aktier i bolaget
inte får förvärvas av andra rättssubjekt än t .ex. fysiska personer med svenskt
medborgarskap (utlänningsförbehåll). Någon lagregel, motsvarande den i 3 kap. 3
§ bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), som innebär ett förbud för utlänning
att bli aktieägare i ett försäkringsaktiebolag finns inte. Utlänningsförbehåll
har, med några undantag, inte förts in i försäkringsaktiebolagens
bolagsordningar.

Etablering
av utlandsägda försäkringsföretag i Sverige kan ske dels genom att ett
utländskt försäkringsföretag etablerar en filial enligt bestämmelsema i lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige, dels genom att företaget här upprättar ett dotterföretag som blir
underkastat bestämmelsema i försäkringsrörelselagen. Medan det alltsedan
slutet av 1800-talet har varit förbjudet för utländska rättssubjekt att inneha
aktier i svenska bankaktiebolag, kan ett utländskt försäkringsföretag eller
annat utländskt rättssubjekt dämtöver förvärva aktier i ett redan existerande
svenskt försäkringsaktiebolag.

FVK
har inte kunnat finna någon förklaring eUer redovisade motiv till att aktier i
försäkringsaktiebolagen är fritt överlåtbara till utländska ägare. Kommittén
anser att de motiv som ligger bakom förbudet för utländska rättssubjekt att
förvärva bankaktier har samma vikt i fråga om utländska aktieinnehav i svenska
försäkringsaktiebolag. Kommittén konstaterar emellertid samtidigt att det
utländska aktieinnehavet i svenska försäkringsaktiebolag under lång tid varit
förhållandevis obetydligt och att avsaknaden av reglering inte torde ha medfört
några olägenheter för vare sig försäkringstagarkollektivet,
försäkringsväsendet eller den svenska samhällsekonomin i stort.

Som
FVK konstaterat har den nu gällande ordningen inte gett upphov till

några missförhållanden. I enlighet med den inställning jag tidigare har re- 55

dovisat i frågan om
utländskt ägande i svenska bankaktiebolag finner jag inte anledning att föreslå
några regler som generellt begränsar utländska rättssubjekts möjlighet att
förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Emellertid kan det knappast
anföras några skäl för att försäkringsaktiebolagen på sikt skall stå utanför
den förvärvslagstiftning som reglerar alla andra svenska aktiebolag (se även
avsnitt 3.2.4). Försäkringsaktiebolagen tillhör ju de största placerama både
vad gäller aktier och fastigheter. Jag anser alltså att företagsförvärvslagen
bör omfatta även försäkringsaktiebolagen. Med hänsyn till att avsaknaden av
förvärvsreglering för försäkringsaktiebolagen inte har inneburit några
olägenheter anser jag dock att denna ändring kan anstå tills ställning tagits
till förslaget om en reviderad förvärvslagstiftning.

Prop.
1989/90:116

3.2.4
Utländskt ägande i kreditaktiebolag, finansbolagoch fondkommissionsbolag

Mitt förslag:
Förbuden för utlänningar att förvärva aktier i finansbolag och
fondkommissionsbolag upphävs. Lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m.m. (företagsförvärvslagen) görs i stället tillämplig på dessa bolag.

Kreditmarknadskommitténs
(KMK) förslag: Kommittén föreslår att finansbolag och kreditaktiebolag skall
verka i en gemensam ny företagsform, kreditmarknadsbolag, och att
företagsförvärvslagen skall vara tillämplig på denna typ av bolag.
Fondkomissionsbolag föreslås också falla in under företagsförvärvslagen.

Remissinstanserna:
Bankinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), Finansbolagens Förening, patent- och registreringsverket och Svenska
Fondhandlareföreningen tillstyrker förslaget. — Försäkringsinspektionen och,
såvitt gäller kreditmarknadsbolagen. Landsorganisationen (LO) lämnar förslaget
utan erinran. LO föreslår att liknande ägarrestriktioner som gäller för bank
skall införas för fondkom-missionbolag. — Medborgarrättsrörelsen Friheten i
Sverige anser att ingen ägarbegränsning skall förekomma.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 10 § lagen (1988:606) om finansbolag och 8 a § fondkommissionslagen
(1979:748) får endast olika svenska rättssubjekt förvärva aktier i finansbolag
resp. fondkommissionsbolag.

I
enlighet med vad jag anfört beträffande bank- och försäkringsaktiebolag är det
idag angeläget att genom avreglering stimulera konkurrensen meUan företagen.
Inom fondkommissionsrörelsen har vinstnivån periodvis varit mycket hög även
internationelU sett. Det gör det extra angeläget att öppna den svenska
marknaden för utländska företag så att kostnadseffektiviteten och konkurrensen
främjas. Med fria kapitalrörelser kommer de internationella
värdepappersmarknadema att bli allt viktigare för de inhemska placerarna.
Kraven på utländsk kompetens kan förväntas komma att öka snabbt. För hushållen
kan värdepappersmarknadema relativt snart bli av

56

mer global natur än
lånemarknadema och ge ökade valmöjligheter med Prop. 1989/90:116 avseende
på riskspridning och avkastning. Det finns därför goda skäl att så långt
möjligt undanröja etableringshinder i olika former.

Enligt
min mening finns det inte heller anledning att tro att några missförhållanden
skulle uppstå om utlänningar fick möjlighet att förvärva aktier i svenska
finansbolag och fondkommissionsbolag. Några samhällsekonomiska skyddsintressen
av den art som kan sägas gälla för bankmarknaden kan inte åberopas på dessa
finansiella områden.

Ett
avskaffande av de särskilda förbuden mot utländska aktieförvärv skulle också
närma de svenska reglema till vad som gäller intemationellt och därmed
förbättra möjligheterna till ett svenskt deltagande i handeln med finansiella
tjänster över gränserna.

Jag
föreslår alltså att förbuden mot utländskt ägande i finansbolag och
fondkommissionsbolag upphävs. Företagsförvärvslagen gäller för praktiskt taget
alla svenska aktiebolag. Jag har tidigare framfört skäl för att låta lagen
omfatta bankaktiebolag och, i en framtid, försäkringsaktiebolag. Det är av
samma skäl naturligt att lagen får full tiUämpning även på finansbolag och
fondkommissionsbolag.

I
likhet med vad jag anfört beträffande bankerna (se avsnitt 3.2.1), bör den
omständigheten att ett fondkommissionsbolag inte har något utlänningsförbehåll
i sin bolagsordning inte hindra att bolaget förvärvar aktier i den utsträckning
som är tillåten enligt fondkommissionslagen (se specialmotiveringen till företagsförvärvslagen).
Finansbolagslagen innehåller inte regler om begränsningar i möjlighetema att
förvärva aktier motsvarande de som finns i bankrörelselagen (1987:617, BRL) och
fondkommissionslagen. För finansbolag finner jag därför inte skäl att göra några
undantag från företagsförvärvslagens tillämpning.

När
förbudet mot utländskt ägande i finansbolag och fondkommissionsbolag tas bort,
bör för dessa bolag gälla samma typ av övergångsbestämmelser som jag ovan har
föreslagit för bankaktiebolagens del.

För
kreditaktiebolagen finns i detta avseende inga särregler. Företagsförvärvslagen
träffar därmed förvärv av aktier i kreditaktiebolag. Bolagsordningarna i dessa
bolag har genomgående försetts med utlänningsförbehåll.

Enligt
2 § aktiefondslagen (1974:931) får aktiefondsverksamhet inte utövas av annan
än svenskt fondbolag. 14 § samma lag föreskrivs en skyldighet för fondbolag att
ta in ett utlänningsförbehåll i bolagsordningen. Genom att ta bort denna
bestämmelse skulle man möjliggöra utländskt ägande även i fondbolagen.
Aktiefondslagen är emeUertid som tidigare nämnts (se avsnitt 2.1.1) föremål för
en översyn. Frågan om utländskt ägande i fondbolagen får behandlas i det
sammanhanget.

57

3.3
Oktrojprövningen

Prop.1989/90:116

Mitt
förslag: Vid beviljande av oktroj för en bank skall inte längre göras någon
behovsprövning. Sådan prövning skall inte heller göras vid tillstånd för
bankaktiebolag att etablera filial i utlandet. De materiella prövningsviUkoren
ges därför en utformning som innebär att oktroj eller tillstånd skall ges om
den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet.

Oktroj för
bankaktiebolag skall ges tills vidare och således inte längre vara
tidsbegränsad.

Kreditmarknadskommittén
(KMK) har inte föreslagit några ändringar av reglema om behovsprövning vid
beviljande av tillstånd (oktroj) för nya banker. Kommittén har därvid hänvisat
till det ställningstagande kommittén redovisade i delbetänkandet om utländska
banketableringar i Sverige (Ds Fi 1984:20). Kommittén fann där att det var
uppenbart att behovet av banker på marknaden måste prövas. Man ställde sig
avvisande till en lösning efter mönster i försäkringsrörelselagen.

Remissinstanserna: Några
remissinstanser har i yttrandena över KMK:s betänkande tagit upp frågan om
behovsprövningen för nya banker. Fullmäktige i Sveriges riksbank anser att den
rena behovsprövningen bör utmönstras. Som skäl härför anförs dels att
innebörden och betydelsen av behovsprövningen är oklar, dels att
behovsprövningen innebär att Sverige håller fast vid ett etableringshinder som
intemationellt sett har få motsvarigheter. En behovsprövning står också i
strid med EG:s regler. Liknande synpunkter har även framförts av NO.

Skälen för mitt förslag:
Vid ansökan om bankoktroj sker såväl en formell som en materiell prövning. Den
formella prövningen går ut på att granska humvida vissa i lagstiftningen
preciserade krav är uppfyllda eller inte. Häri ingår t.ex. att undersöka om
bolagsordningen överensstämmer med lagens krav och om rätta och formellt
riktiga handlingar fogats tiU ansökan. Den materiella prövningen innebär en
bedömning av humvida i lagstiftningen angivna allmänna kriterier för
verksamhetens innehåll och inriktning kan anses uppfyllda. Kriteriet för den
materiella prövningen uttrycks i bankla-gama på det sättet att den planerade
verksamheten skall vara nyttig för det allmänna, se 2 kap. 3§ tredje stycket
bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), 2 kap. 3 § tredje stycket sparbankslagen
(1987:619) och 2 kap. 2 § fjärde stycket föreningsbankslagen (1987:620).

Den materiella sidan av
oktrojprövningen innefattar både kvantitativa och kvalitativa moment. Den
kvantitativa prövningen, dvs. behovsprövningen, infördes för affärsbankema
redan genom 1911 års banklagstiftning. Som skäl för villkoret att verksamheten
skall vara till nytta för det allmänna angavs i förarbetena att man med stöd av
gjorda erfarenheter hade anledning att befara, att uppkomsten av nya banker
kunde bli så stark, att de, långt ifrån att stärka och utveckla ett sunt
affärsliv, tvärtom på flera sätt blev till skada för det allmänna. Det ansågs
därför föreligga behov av att kunna hindra tillskapandet av banker i sådana
fall, då de uppenbarligen inte skulle

58

vara
till nytta för det allmänna. Vid senare införande av oktrojprövning för
Prop. 1989/90:116 sparbanker och motsvarigheten till dagens föreningsbanker har
liknande argumentering förts.

Frågan
om behovsprövningen togs upp i prop. 1986/87:12 om ny banklagstiftning (s. 7)
med anledning av att NO i sitt remissyttrande över banklagsutredningens
slutbetänkande (SOU 1984:27) ifrågasatt om inte tiden var mogen att slopa denna
prövning. I propositionen föreslogs emellertid inte någon ändring. Det
anmärktes dock att det kunde finnas anledning att återkomma till frågan när
KMK:s huvudbetänkande låg färdigt.

Enligt
min mening finns det nu flera starka skäl som talar för att behovsprövningen
vid tillstånd för bank att driva verksamhet bör överges.

Även
om olika uttalanden i förarbetena ger viss vägledning vid tolkning av
nyttorekvisitet så föreligger ändå en osäkerhet om dess exakta innebörd. Denna
olägenhet gör sig framför allt gällande i fråga om den i rekvisitet liggande
behovsprövningen. Den kvantitativa bedömning av marknaden som en sådan prövning
fömtsätter framstår för mig som vansklig. Den ger också ett betydände utrymme
för godtycke.

Möjlighet
finns även att genom behovsprincipen skydda de existerande bankema. En sådan
tillämpning skulle medföra risk för att konkurrensen mellan bankema kom att
försämras, något som inte skulle gagna allmänheten.

Behovsprövningen
kan också ses som en belastning i så måtto att den motverkar en anpassning till
internationella förhållanden. Enligt t.ex. EG:s första banksamordningsdirektiv
får ett etableringstillstånd inte göras beroende av marknadens ekonomiska
behov.

Med
hänsyn tiU vad jag nu anfört och då några bärande skäl för att ha kvar
behovsprövningen i samband med beviljande av oktroj enligt min mening inte
föreligger, anser jag att den bör avskaffas.

Olikartade
konkurrensförhållanden och de i vissa stycken speciella regler som gäller för
sparbanker och föreningsbanker, bl.a. verksamhetsområdessystemet, medför
visserligen att behovsprövningen inte har samma aktualitet för dessa
bankformer som för affärsbankema. De skäl för ett avskaffande av
behovsprövningen som jag redovisat får dock anses vara relevanta även för
sparbankerna och föreningsbankerna. Behovsprövningen bör därför mönstras ut
även för dem.

Den
materiella oktrojprövningen i övrigt skaU självfallet finnas kvar och får nu
vidgat utrymme. Eftersom någon kvantitativ bedömning enligt mitt förslag inte
längre skall göras bör villkoret för den materiella oktrojprövningen ges en
annan utformning. Enligt min mening bör denna prövning i fortsättningen baseras
på en bedömning av humvida den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla
kraven på en sund bankverksamhet. Kriteriet för den materiella oktrojprövningen
kommer härigenom att knyta an till ett begrepp som redan finns inom
banklagstiftningen. Ett av gmndelementen i bankinspektionens tillsyn över
bankerna är nämligen enligt bankrörelselagen (1987:617, BRL) att bevaka
intresset av en sund utveckling av bankverksamheten.

Fömtsatt
att de formella kraven är uppfyllda skall oktroj således beviljas

om den tilltänkta verksamheten kan antas bli sådan att den kommer att 59

uppfylla kraven på en sund
bankverksamhet. Oktrojprövningen får därmed Prop. 1989/90:116 en renodlat
kvalitativ inriktning. Med stöd av sundhetskriteriet i BRL skall bl.a.
bankens organisation, verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll-
och säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitalet skall uppgå till ett belopp som
är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten.

Vidare
skall bankens verkställande ledning och större ägare bedömas uppfylla de
kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras
för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva en sund
bankverksamhet. I detta avseende överensstämmer prövningen med den prövning som
görs enligt finansbolagslagen där auktorisationsfrågan avgörs av
bankinspektionen. Härvid bedöms även de organisatoriska förhållanden under
vilka finansbolagsverksamheten skall drivas. Uppmärksamhet riktas t.ex. på den
verksamhet som en ägare driver vid sidan av den tillståndspHktiga rörelsen.
Oktrojprövningen skaU aUtså utgöra en allsidig kvalitativ prövning.

I
sin tillsyn över bankema skall bankinspektionen se till att såväl lagar och
andra författningar som bankens egna stadgar m.m. följs av banken. Bankinspektionen
skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bankens verksamhet för att hålla
sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks säkerhet eller i
övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten (7 kap. I §
BRL). Detta innebär att banken under hela sin verksamhetstid måste uppfylla de
kvalitativa krav som oktrojregeln ställer och att det i första hand är
bankinspektionen som har att ingripa mot missförhållanden. Inspektionen kan
utfärda förelägganden för bankens styrelse att vidta rättelse. Om styrelsen
inte rättar sig efter ett föreläggande kan bankinspektionen göra anmälan till
regeringen, som kan förklara oktrojen förverkad (7 kap. 8 och 9 §§ ). Som
exempel på missförhållanden anges i förarbetena till dessa bestämmelser bl.a.
att bankbolagets medel i oproportionerligt stor utsträckning används för
ensidigt tillgodoseende av bankbolaget närstående personers intressen under
sådana omständigheter att fara föreligger för att bolagets soliditet mbbas.
Vidare nämns att bankbolaget genom alltför vidsträckt kreditgivning medverkar
till spridning av osund spekulation i aktier eller fastigheter (se prop.
1986/87:12 s. 319). Även i övrigt, om en ägares inverkan på bankens verksamhet
medför att bankens säkerhet eller sundhet äventyras, finns möjlighet för
regeringen att återkalla oktrojen.

Mot
bakgmnd av europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kan det
ifrågasättas om beslut att inte bevilja oktroj eller om att återkalla oktroj
borde prövas av domstol. Särskilt ett beslut om återkallande av oktroj är av så
ingripande natur att konventionens krav på tillgång till domstolsprövning gör
sig gällande. Den som är missnöjd med regeringens beslut i ett oktrojärende kan
emellertid numera genom rättsprövning i regeringsrätten få prövat om beslutet
strider mot någon rättsregel. Bestämmelser om detta finns i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Genom denna möjlighet anser jag att
europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning är uppfyllt.

Tillstånd
för ett bankaktiebolag att inrätta filial i utlandet skall enligt

60

1
kap. 4 § BRL lämnas om ändamålet kan anses vara till nytta för bankvä-
Prop. 1989/90: 116 sendet eller det allmänna.

Kriteriet
för tillstånd till filialetablering bör enligt min uppfattning vara utformat i
överensstämmelse med det kriterium som ligger till gmnd för en bankoktroj. Det
innebär att även tillstånd för filialetablering skall lämnas om den avsedda
verksamheten i utlandet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.
Någon behovsprövning skall alltså inte heller här ske.

De
materiella koncessions villkoren för svenska och
utländskayo>jä/cr/«5-yorf/a.? ändrades år 1985, då behovsprövningen
avskaffades på försäkrings-sidan(prop. 1984/85:77,NU 11, rskr. 111, SFS
1984:1115och 1116). Sedan dess gäller enligt 2 kap. 3 § tredje stycket
försäkringsrörelselagen respektive 7 § första stycket lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige att
regeringen skall bevilja koncession om inte den planerade verksamheten bedöms
vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

De
nuvarande materiella etableringsvillkoren för försäkringsbolagen är mer
inriktade på sundheten i det totala försäkringsväsendet och infördes så sent
som för fem år sedan. Det finns därför inte skäl att nu föreslå en ändring i
utformningen av koncessionsvillkoren i försäkringslagstiftningen så att de
stämmer överens med dem som föreslås gälla på bankområdet.

Enligt
min mening kan det finnas skäl att ändra tillståndskraven även för
finansbolagen och fondkommissionsbolagen så att likformighet nås för instituten
på kapitalmarknaden. Denna fråga behöver dock övervägas ytterligare. Den har
också samband med KMK:s förslag om en enhetlig verksamhetsform,
kreditmarknadsbolag, för finansbolag och kreditaktiebolag. Dessutom kan de
förslag som värdepappersmarknadskommittén lagt fram i sitt betänkande (SOU
1989:72) Värdepappersmarknaden i framtiden behöva tas med i bilden. Frågan får
därför behandlas i ett senare sammanhang.

Enligt
gällande ordning kan oktroj för bankaktiebolag beviljas för högst tio år, medan
det för sparbanker och föreningsbanker saknas tidsbegränsning av oktrojer.
Bestämmelsen om tidsbegränsning av affärsbanksoktrojer infördes redan i börian
av 1900-talet. Dess ursprungliga syfte var att Kungl. Maj:t skulle få tillfälle
att med inte alltför långa mellanrum se över bankernas bolagsordningar (prop.
1903:67 s. 1271).

Banklagsutredningen
föreslog i sitt slutbetänkande SOU 1984:27 att regeringen skulle kunna bevilja
oktroj utan tidsbegränsning även för bankaktiebolagen. Föredragande statsrådet
konstaterade i prop. 1986/87:12 att de ursprungliga skälen inte längre gör sig
starkt gällande. Han ansåg dock att KMK:s betänkande borde avvaktas innan någon
definitiv ställning togs till om reglerna borde ändras.

KMK
har inte lagt fram något förslag rörande tidsbegränsningen av affärsbanksoktrojer.
Jag anser emellertid att en ändring av reglerna bör övervägas.

Med
tanke på det angivna ursprungliga syftet kan konstateras att det

allmänna fortlöpande får inblick i affärsbankernas bolagsordningar genom

att varie ändring i dem skall stadfästas av regeringen eller bankinspektionen

(2 kap. 4 § BAL). Den gällande ordningen med omprövning av en oktroj 61

efter ett visst antal år
hindrar inte att ingripande sker mot banken dessförinnan om det skulle finnas
anledning till detta (7 kap. 8 och 9 §§ BRL). I praktiken innebär det inte
heller någon påtaglig skillnad om tillståndet är tidsbegränsat eller inte.
Affärsbankerna bedriver sin verksamhet som om oktrojen inte var tidsbegränsad
bl.a. genom att åtaganden görs som sträcker sig över oktrojperioderna. Vid
förlängning av oktrojer sker inte heller någon fömtsättningslös omprövning,
utan det är mer fråga om en formsak. Ett avskaffade av tidsbegränsningen för
affärsbanksoktrojerna skulle därtill medföra att regelsystemet för de olika
bankformerna blir enhetligt på ytterligare en punkt.

Sammanfattningsvis
anserjag att tidsbegränsningen av oktrojer för bankaktiebolag är obehövlig och
bör tas bort. De oktrojer för affärsbankerna som för närvarande gäller och som
är begränsade i tiden bör därför vid lagändringens ikraftträdande utan ansökan
bytas ut mot en oktroj utan tidsbegränsning.

Prop.
1989/90:116

3.4 Utländska bankfilialer 3.4.1 Principiella överväganden

Mitt förslag:
Utländska bankföretag får, efter regeringens tillstånd, driva bankrörelse från
avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) här i landet.

Bankfilialgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser utom riksskatteverket (RSV) har tillstyrkt att
bankfilialgruppens förslag nu genomförs i huvudsak. RSV har ifrågasatt om
förslaget skall genomföras innan vissa beskattningsfrågor rörande utländska
filialer i allmänhet har lösts. — Flera instanser (bl.a. fullmäktige i Sveriges
riksbank och NO) har framfört att någon behovsprövning inte bör ingå i
tillståndsprövningen. NO har också anfört att de utländska bankfilialerna bör
få verka på samma villkor som svenska banker och därmed även få upplåningsrätt
i riksbanken. Riksbanksfullmäktige och Svenska Bankföreningen har ansett att
verksamheten i filial och dotterbolag inte bör få sammanfalla samt att krav på
bredd och allsidighet i verksamheten inte bör ställas på både filial och
dotterbank. Konsumentverket och Svenska Bankmannaförbundet har däremot ansett
att samma krav på verksamhetsbredd bör ställas på en utländsk bankfilial som på
en svensk bank. — Hovrätten för Västra Sverige har beträffande den föreslagna
lagstiftningstekniken pekat på svårigheten att avgöra vilka bestämmelser i
banklagstiftningen m.m. som i det enskilda fallet blir tillämplig på bankfilial.
Hovrätten har förordat att tillämpliga regler sammanförs till en särskild lag
om utländska bankfilialer.

Skälen för mitt förslag:
Utlänningars och utländska företags rätt att driva näringsverksamhet regleras
av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring
här i riket. Ett utländskt företag måste ha regeringens eller kommerskollegiums
tillstånd för att utöva näringsverksamhet i Sverige. Tillstånd får i huvudsak
beviljas ett företag som är

62

registrerat
som bolag eller ekonomisk förening i sitt hemland och som där Prop.
1989/90:116 bedriver näringsverksamhet.

Ett
utländskt företag skall bedriva sin näringsverksamhet här genom ett
avdelningskontor med självständig förvaltning, s.k. filial. Filialen skall stå
under ledning av en verkställande direktör för den svenska rörelsen.

Det
utländska företagets verksamhet här skall drivas under firma, som innehåller
företagets namn med tillägg av ordet filial och som också tydligt anger
företagets nationalitet. Firman tecknas av den verkställande direktören.

Filialen
skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska företagets
bokföring i övrigt.

Bestämmelserna
i lagen gäller inte utländskt bank- eller försäkringsföretags rätt att driva
verksamhet i Sverige. Utländska försäkringsföretags rätt att driva
försäkringsrörelse i Sverige regleras av lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Utländska bankers
möjligheter att här driva verksamhet regleras av bankrörelselagen (1987:617,
BRL) och, när det gäller de utlandsägda dotterbankerna, av bankaktiebolagslagen
(1987:618, BAL).

Sedan
den 1 juli 1985 har utländska banker kunnat ansöka om tillstånd att etablera
dotterbolag i Sverige. I dag har nio utlandsägda bankaktiebolag oktroj att
driva bankrörelse här i landet. Samtliga utlandsägda banker har erhållit
valutahandelstillstånd, vilket innebär att de är s.k. valutabanker. De har
också en upplåningsmöjlighet i riksbanken.

Internationellt
sett är det ett vanligt fenomen att utlandsägda banker har svårt att komma in
och bli stora på andra länders marknader. Även i Sverige har de utlandsägda
bankerna tagit små andelar av kreditmarknaden och de har hitintills inte
utgjort något särskilt märkbart konkurrenselement. Jämfört med de svenskägda
affärsbankerna har de utlandsägda bankerna haft förhållandevis större andelar
affärer med svenska och utländska banker, medan rena kundaffärer är en mindre
del av verksamheten. Etableringen i Sverige har varit förenad med stora
kostnader vilket medfört att de flesta bankerna hittills redovisat underskott i
sin verksamhet.

Flera
inslag i regleringen av dotterbankerna har uppfattats som hämmande.
Tillämpningen av den s.k. enhandskreditregeln har således i flera fall upplevts
som en belastning. I 2 kap. 16 § BRL stadgas att en bank skall ägna särskild
uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för
dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på låntagare som har
intressegemenskap. Vid tillämpningen av enhandskredit-bestämmelsen har
bankinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen med en kund
till femton procent av bankens riskbärande kapital. I bankens riskbärande
kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt
värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Dessa femton procent utgör
dock inte någon absolut gräns. Hänsyn har i viss utsträckning kunnat tas till
exempelvis säkerhetens art och kredit-tagarens person.

Med
hänsyn till de utlandsägda bankernas begränsade egna kapital, till att

flertalet inte tagit upp några förlagslån samt till att de inte hunnit arbeta
upp

några värderegleringskonton är deras riskbärande kapital förhållandevis 63

litet. Särskilt med tanke
på att flertalet av dem vänder sig till stora och Prop. 1989/90:116 medelstora
företag har tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen upplevts som hämmande.
En övergång från dotterbank till filial skulle omedelbart ge ett väsenligt
vidgat utrymme i nu berört hänseende. Med beaktande av att en filial arbetar
med hela den utländska bankens kapitalbas som gmnd skulle enhandskreditregeln
inte påverka en filial på samma sätt som nu sker med dotterbankerna.

Eftersom
kapitalbasen ligger till gmnd för expansionsutrymmet kommer även i detta
avseende en filialbildning att vara fördelaktigare. Vidare förbättras
upplåningsvillkoren genom att hela koncernen står bakom. Även om en bank med
hänsyn till praxis om s.k. ansvarsgenombrott kan tvingas svara för ett
dotterbolags förbindelser, framstår lån direkt till den utländska banken som
ett säkrare alternativ för placerarna.

I
kostnadshänseende kommer filialalternativet att ställa sig något billigare
eftersom beroendet av en svensk organisation minskar. Det kommer t.ex. inte att
ställas något krav på särskild styrelse.

Från
de utländska bankernas synpunkt talar sålunda flera omständigheter till förmån
för filialetableringsalternativet. Med tiden kan det också bli en stimulans
till ökad konkurrens på den svenska kreditmarknaden om det blir möjligt för
utländska banker att öppna filial i Sverige. Särskilt inom valutahandeln kan
de utländska bankerna bidra med ökat kunnande. De skulle på sikt — inte minst
med beaktande av att valutaregleringen i allt väsentligt avskaffats — kunna
utvecklas till ett värdefullt inslag på den svenska kreditmarknaden.

När
Sverige år 1985 Öppnade marknaden för utländska banker genom att tillåta
etablering av dotterbolag angavs i lagstiftningsärendet att detta skulle ses
som ett första steg i riktning mot en ökad integrering med utlandet. Som
tidigare nämnts har Sverige ett starkt intresse av att så långt det är möjligt
delta i det västeuropeiska samarbetet för att möjliggöra en enhetlig marknad
för finansiella tjänster. Det framstår som naturligt att nu ta ett steg vidare
i fråga om en integration av bankmarknaderna.

Jag
föreslår därför att utländska banker ges möjlighet att, efter tillstånd av
regeringen, driva bankverksamhet med självständig förvaltning (filial) här i
landet. De frågor som finns kring beskattningen av utländska filialer i allmänhet
bör inte föranleda att genomförandet av förslaget uppskjuts. Jag återkommer
till denna beskattningsfråga (se avsnitt 3.4.6).

I
bankfilialgruppens förslag ingår även att skapa möjligheter för andra företag
som bedriver finansieringsverksamhet att etablera filial i Sverige. De
föreslagna ändringarna förutsätter emellertid att KMK:s förslag till ny kapitalmarknadslag
genomförs. Jag ställer mig i princip positiv till att utländska
fondkommissionsbolag och andra finansiella företag skall få möjlighet att
verka genom filial här i landet. De lagtekniska fömtsättningarna behöver emellertid
utredas ytteriigare. Jag tar därför inte upp frågan i detta sammanhang.

I
det följande tar jag först upp frågor om utländska bankfilialers verksamhetsförutsättningar.

64

3.4.2
Förutsättningar för verksamheten m.m. Prop. 1989/90:116

Allmänt

Det
är enligt min mening inte nödvändigt att tillskapa en särskild lag för de
utländska bankfilialerna. I stället anser jag att utgångspunkten för regleringen
bör vara vad som gäller för de svenska bankema i den mån reglema i BRL kan och
bör tillämpas på filialerna. I övrigt kan reglema i lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket i vissa
avseenden ligga till gmnd för regleringen även av bankfilialer.

Kravet
att bedriva bankverksamhet

Av
den nuvarande definitionen av bankrörelse (verksamhet i vilken ingår inlåning
från allmänheten på sådan räkning som bank aUmänt använder) följer att en i
Sverige verksam bank måste vara beredd att ta emot de medel som kunder önskar
sätta in på räkning i banken. 1 prop. 1984/85:191 med förslag om utländska
banketableringar i Sverige ansåg departementschefen att kravet att en bank
skall erbjuda ett brett sortiment av tjänster inte borde innebära att en
utlandsägd bank skulle vara skyldig att driva verksamhet som omfattar alla de banktjänster
allmänheten har behov av. Verksamheten fick emellertid inte bli så snäv att den
lika gärna kunde ha drivits i fondkommissionsbolag eller finansbolag utan
borde inrymma flertalet av de traditionella banktjänstema.

Frågan
om omfattningen av en banks verksamhet diskuteras i kreditmarknadskommitténs
(KMK:s) slutbetänkande. Frågan kommer att behandlas i ett senare skede. Tills
vidare anser jag att de uttalanden som gjordes i nämnda proposition om krav i
fråga om verksamhetens bredd också bör gälla för de utländska bankfilialema.
Hänsyn får emellertid även tas till den utveckling som under senare år har ägt
mm i fråga om de krav som ställs på svenska banker i detta hänseende.

Tillstånd

För
att etablera bankrörelse i Sverige krävs regeringens tillstånd. Vid beviljande
av oktroj enligt BAL, sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen
(1987:620) skall en viss prövning av den planerade verksamheten göras.
Motsvarande prövning görs när ett svenskt bankaktiebolag önskar etablera en
filial utomlands. Denna princip bör också gälla för ett utländskt bankföretag
som vill driva verksamhet genom en filial här i landet. Jag har i föregående
avsnitt (3.3) föreslagit en ändring av det kriterium som hittills gällt vid
denna prövning.

Den
nuvarande EG-regleringen innebär att EG-statema tills vidare kräver särskilda
tillstånd för etablering av tredjelandsfilialer (se avsnitt 2.2.2). Det finns
därför inte någon anledning för Sverige att nu överväga att avstå från
tillståndsprövning av filialer till utländska banker.

Tillståndet
bör avse en rätt för den utländska banken att över huvud taget

öppna filial i Sverige. Om banken önskar öppna fler än ett avdelningskontor 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 116

bör
inget ytteriigare tillstånd krävas. Den i Sverige bedrivna filialverksam-
Prop. 1989/90:116 heten bör således ses som en enhet.

En
särskild fråga är om det skall vara möjligt för en utländsk bank att ha såväl
en dotterbank som en filial i Sverige. Jag anser för min del att något hinder
mot ett sådant arrangemang inte bör uppställas. Om tillstånd skall ges för båda
altemativen bör det emellertid av verksamhetsplanen klart framgå vilken
verksamhet som skall bedrivas i dotterbanken resp. i filialen. Verksamhetema
får bl.a. av skatteskäl inte sammanblandas.

Filialens
ledning

Enligt
lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring
här i riket gäller för utländska företagsfilialer i allmänhet att de skall stå
under ledning av en verkställande direktör och att däQämte en vice verkställande
direktör kan utses. För dessa båda gäller att de skall vara myndiga och bosatta
här i riket. Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet.
Någon särskild styrelse krävs inte.

En
bankstyrelse i en svensk bank kan delegera sin beslutanderätt till en styrelse
som är knuten till ett avdelningskontor eller ett annat lokalt kontor.
Styrelsen består vanligtvis av kontorsföreståndaren och ett mindre antal
personer som representerar olika intresseområden på orten. Dessa styrelser
handlägger ofta t.ex. kreditfrågor.

Jag
anser att den modell som i Sverige valts för företagsfilialer i allmänhet bör
gälla också för banker. Det bör aUtså krävas att den verkställande direktören
är bosatt i Sverige, men han behöver inte vara svensk medborgare. Det är som
sagt inte nödvändigt att filialen förestås av en särskild styrelse. Det bör
dock inte föreligga något hinder mot att en styrelse tillsätts i likhet med vad
som gäller beträffande avdelningskontor i svenska banker.

Fråga
om eget kapital i filialen

I
vissa länder har en utländsk bankfilial i viss mån avskärmats från huvudkontoret
genom ett krav på att filialkontoret skall ha ett avskilt eget kapital som
utgör bas för verksamheten.

I
likhet med bankfilialgmppen anserjag att det inte bör ställas krav på ett särskilt
avskilt kapital för de här etablerade filialema. Kapitalbasen bör i stället
utgöras av koncernens kapitalbas. Det blir sedan tillsynsmyndigheterna i
Sverige och hemlandet som har att kontrollera att filialens affärer är sådana
att de inte kommer i konflikt med vare sig kapitaltäckningsregler eller
enhandskreditbestämmelser i Sverige eller i hemlandet. Det kan för övrigt
nämnas att det enligt andra banksamordningsdirektivet fr.o.m. år 1993 inte
längre skall få krävas något sådant eget kapital för filialer till
kreditinstitut auktoriserade i något EG —land.

3.4.3
Regler för rörelsen

Enligt
andra banksamordningsdirektivet skall banker och andra kreditin

stitut inom EG inte vara bundna av värdlandets rörelseregler, i den mån 66

dessa innehåller förbud
mot någon av de verksamheter som enligt direktivet Prop. 1989/90:116 skall
hänföras till elementär bankrörelse och som banken enligt hemlandets regler får
bedriva. Det kan komma att bli aktuellt även för svensk del att tillämpa en
sådan princip åtminstone för banker från vissa gmpper av länder, t.ex. om ett
samarbetsavtal av denna innebörd träffas mellan EG-kommissionen och
EFTA-ländema. Intill dess bör dock utgångpunkten för regleringen av den
verksamhet som skall bedrivas av utländska bankers filialer i Sverige vara att
samma regler som gäller för de svenska bankema skall gälla. Det innebär att i
första hand BRL:s regler i tillämpliga delar skall komma till användning.

BRL:s
rörelseregler finns i 2 kap. som har följande undermbriker: verksamhet, kapitaltäckning
och kassareserv, kreditgivning, upplåning samt särskilda bestämmelser.

I
1 § i den gällande lydelsen anges den yttre ramen för bankemas verksamhet.
Denna beskrivs på följande sätt:

En
bank får bedriva in- och udåning av pengar samt, med den inskränkning som
följer av 2 §, driva annan verksamhet som har samband därmed. Att en lokal
föreningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad följer av 1 kap. 5 §
föreningsbankslagen.

I
3, 37 och 38 §§ fondkommissionslagen (1979:748) finns bestämmelser om rätt för
bank att driva fondkommissionsrörelse.

Inom
denna yttre ram är emellertid bankemas verksamhet begränsad i vissa avseenden.
Dessa begränsningar finns intagna i 2 kap. 2-6 §§ BRL.

12
§ anges att bankema har rätt att förvärva och driva handel med endast viss i
paragrafen angiven egendom. Den egendom som anges är mynt, sedlar, växlar,
checkar och anvisningar samt obligationer, förlagsbevis, förlagsandelsbevis
och andra fordringsbevis som är avsedda för den allmänna marknaden. Dämtöver
sägs att en bank för egen räkning får förvärva egendom som anges i 3-8 §§ .

Bestämmelsen
i 3 § ger bankema rätt att under vissa fömtsättningar förvärva fordringar som
inte är avsedda för den allmänna marknaden. På dessa fordringsförvärv ställs
samma gmndläggande krav som på kreditgivningen genom att en fordran endast fär
förvärvas om det låneavtal på vilket fordringen gmndas har ett sådant
innehåll, att banken själv vid förvärvstiUfället hade kunnat bevilja krediten.

I
4-6 §§ anges den egendom som bankema får förvärva men inte driva handel med.
Gemensamt för den i paragrafema angivna egendomen är att förvärvet fömtsätts
ske i syfte att ge banken sådana tillgångar som behövs för att kunna driva
rörelsen på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Annan egendom än den som
anges i 2-6 §§ är bank alltså förbjuden att förvärva, dock med vissa undantag
som finns intagna i 7-8 §§. Även om det fömtsätts att egendom som förvärvats
med stöd av dessa undantagsbestämmelser senare skall avyttras, är det inte
fråga om att driva en sådan handel som avses i2§.

Enligt
7 § andra stycket får en bank förvärva aktier som ingår i en emission

i vilken banken medverkat. Underförstått skall syftet med förvärvet vara att

underlätta emissionen. Om en bank driver fondkommissionsrörelse får ban

ken enligt 7 § tredje stycket också i viss utsträckning för att underlätta
fond- 67

kommissionsrörelsen
förvärva aktier, emissionsbevis samt andelar i aktie- Prop. 1989/90:116
fonder och i ekonomiska föreningar.

I
8 § ges banken möjlighet att förvärva i stort sett alla typer av egendom, om
förvärvet sker i syfte att skydda en fordran, dvs. minska eller eliminera en
kreditförlust. I första hand avses förvärv av egendom som utgör säkerhet för
fordran men även annan egendom kan komma i fråga.

Utanför
ramen för tillåten bankverksamhet i Sverige faUer aUtjämt leasing av lös
egendom och fastighetsleasing/renting. Sådan verksamhet tillåts banker inom
EG. KMK har föreslagit att finansieringsverksamhet som är förenlig med
bankinlåning skall tillåtas bankema. Detta innebär att bankema skulle få rätt
att bedriva factoring, finansiell leasing samt fastighetsleasing.

Som
redan angetts bör som huvudregel samma regler gälla för filialema som för de
svenska bankema. Det betyder bl.a. att filialema tills vidare inte kan tillåtas
göra placeringsförvärv av fastigheter eller ägna sig åt leasing av vare sig
fast eller lös egendom. Även när det gäUer förvärv av fastighet för annat
ändamål, t.ex. för att erhålla lokaler eller bereda bostad åt anstäUda i banken
erfordras särskiU tillstånd enligt lagen (1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m. (fastighetsförvärvslagen). Sådant tiUstånd bör dock
regelmässigt ges för fastighetsförvärv som syftar tiU att tillgodose i 2 kap. 4
§ BRL angivna ändamål. En bank får enligt denna bestämmelse förvärva bl.a. fast
egendom, tomträtt och bostadsrätt för att erhålla lokaler för verksamheten
eller tillgodose därmed sammanhängande behov eller för att bereda bostad åt
någon som är anställd i banken.

Den
utländska banken bör genom sin filial kunna få fondkommissions-tillstånd under
samma fömtsättningar som gäUer för en svensk bank.

Aktieförvärv

Det
principiella aktieförvärvsJÖrbudet innebär att banker inte får göra placeringsförvärv
av aktier, dvs. förvärv som sker i bankfrämmande företag i syfte att behåUa
aktiema i egen portfölj och tillgodogöra sig avkastning och värdestegring.

En
utländsk bank genom sin filial skall lika litet som en inhemsk bank få förvärva
aktier i allmänhet. Även de övriga förvärvsförbud som är utlöpare av det
principiella aktieförvärvsförbudet bör träffa den rörelse som bedrivs i Sverige
i filialen. Sålunda bör endast de förvärv som nämns i 2 kap. 2-8 §§ BRL kunna
komma i fråga för filialen. Förvärv av rörelse i bankfrämmande företag bör inte
få ske.

Det
finns enligt BRL ett visst utrymme för förvärv av s.k. transaktionsak

tier. Hit hänförs aktieförvärv som har som gemensamt drag att de ingår som

ett led i bankens affärsverksamhet och där syftet med förvärven är att un

derlätta bankens rörelse. Det kan vara fråga om förvärv som ingår i en

emission i vilken banken medverkar (2 kap. 7 § andra stycket BRL). Ett

innehav av aktier som har förvärvats med stöd av detta lagmm får inte vara

längre än nödvändigt och i princip inte längre än ett år. Bankinspektionen

kan, om särskilda skäl föreligger, förlänga denna tidsfrist. Det kan vidare

vara fråga om förvärv av aktier med syfte att underlätta fondkommissions

rörelse (2 kap. 7 § tredje stycket BRL). Detta gäller naturiigtvis endast bank 68

som
har tillstånd att driva sådan rörelse. Det sammanlagda anskaffnings- Prop.
1989/90:116 värdet av de aktier som banken innehar med stöd av detta lagmm får
uppgå till högst fyra procent av den genomsnittliga årsomsättningen i bankens
fondkommissionsrörelse, dock högst 100 milj.kr. Om banken driver fondkommissionsrörelse
även i dotterbolag gäller begränsningen för banken och bolaget gemensamt.
Bankinspektionen kan, om synnerliga skäl föreligger, medge att en bank får
förvärva dessa värdepapper i större omfattning. Slutligen kan förvärv av
aktier för skyddande av fordran enligt 2 kap. 8 § BRL hänföras till kategorin
transaktionsförvärv. Aktieförvärv enligt nämnda lagrum får ske genom köp på
fondbörsen eller — om banken annars skulle lida avsevärd förlust — genom ett
direkt övertagande av aktien. Förvärv enligt paragrafen skall enligt 2 kap. 22
§ BRL anmälas hos bankinspektionen.

TiU
transaktionsförvärven kan även hänföras aktieförvärv i finansieringssyfte.
Bank har enligt gällande lag inga möjligheter att förvärva sådana aktier.

Ett
utländskt bankföretag med filialetablering här i Sverige är ett kontrollsubjekt
enligt företagsförvärvslagen och är därmed förhindrat att förvärva bundna
aktier och att utan särskild prövning enligt lagen förvärva fria aktier i
svenska aktiebolag. På sätt jag tidigare föreslagit för svensk bank, som inte
har utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, anserjag att en utländsk bank
genom sin filial här skall kunna förvärva aktier och andelar i den utsträckning
som 2 kap. 7 och 8 § § BRL tillåter.

Undantag
från bestämmelsema i företagsförvärvslagen bör därför göras för förvärv som
ingår som ett naturiigt led i bankverksamheten vare sig det är fråga om en
svensk bank eller ett utländskt bankföretag med filial här i landet.

För
en utländsk bankfilial bör, som redan angetts, motsvarande regler gälla som för
de svenska bankema när det gäller förvärv av aktier till handelslager för
fondkommissionsrörelsen. Handelslagerbegränsningen gäller därmed. Denna innebär
att filialen får inneha värdepapper i sitt handelslager som uppgår till högst
de belopp som anges i 16 § fondkommissionslagen. Den ytterligare
begränsningsregel som avser beräkning av underlag på koncernbasis bör dock
inte tillämpas på ett utländskt bankföretag med filial här i landet.

För
medverkan vid en emission av aktier på den allmänna marknaden erfordras enligt
2 kap. 7 § första stycket BRL för sparbank eUer central föreningsbank tillstånd
av bankinspektionen. Något sådant tillstånd krävs inte för bankaktiebolag.
Frågan uppkommer hur bankfilialer skall behandlas i detta hänseende.

Ett
utländskt bankföretag genom sin filial bör inte vara förhindrat att

bedriva emissionsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till att det är fråga om

ett utländskt rättssubjekt har emellertid bankfilialgmppen föreslagit att för

detta skall krävas bankinspektionens tillstånd. De utländska banker som

önskar etablera filial i Sverige är emellertid i första hand stora affärsbanker

med en bra kännedom om den svenska kreditmarknaden. Det får antas att

en sådan bank av rent lönsamhetsmässiga skäl inte medverkar vid en emis

sion av svenska aktier förrän en tillräckligt god kunskap om den svenska

aktiemarknaden och om svenska förhållanden i övrigt erhållits. De bör 69

därför enligt min mening
behandlas som svenska bankaktiebolag i detta Prop. 1989/90:116 hänseende.
Bestämmelsen om skyldighet för sparbank och central föreningsbank att söka
bankinspektionens tillstånd i detta fall kommer att omprövas i samband med att
KMK:s förslag om förändrade rörelseregler för banker övervägs.

Även
när det gäller förvärv för skyddande av fordran bör de utländska bankfilialema
vara likställda med svenska banker. Det betyder att BRL:s regler skall gälla
och att tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag inte
erfordras.

Till
organisationsförvärv av aktier kan hänföras förvärv enligt 2 kap. 4 § 2 och 6 §
första stycket BRL.

Aktier
som förvärvas enligt det förstnämnda lagmmmet avser aktier i bolag, vilka har
till uteslutande syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats
för att bereda banken lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed
sammanhängande behov. Något särskilt tillstånd erfordras således inte.
Motsvarande bör gälla för de utländska filialema. Däremot kommer det att krävas
tillstånd enligt fastighetsförvärvslagen för de fastigheter den utländska
banken vill förvärva.

Om
förvärvet sker med stöd av 2 kap. 6 § första stycket BRL krävs däremot att
regeringen eller bankinspektionen lämnat sitt tillstånd till förvärvet. De
aktier som avses därmed är för bankaktiebolagens del aktier eller andelar i
svensk eller utländsk bank och i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål
kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. För sparbanks
och föreningsbanks del avses aktie i svenskt företag, vars ändamål kan anses
vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna eller som tillgodoser för
resp. bankkategori gemensamma intressen.

Avsikten
med denna rätt att förvärva aktier i bolag med bankfrämjande eller
allmännyttigt ändamål är att bereda banken möjlighet att åta sig viktiga
uppgifter, som kan vara fördelaktiga för bankverksamheten eller samhället och
vilkas fullgörande lämpligen kan ske genom förvärv av aktier. Som exempel nämns
i förarbetena affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar
med delvis allmännyttig inriktning. Något behov att, såsom beträffande
transaktionsförvärven, undanta denna typ av förvärv från prövningsbestämmelsema
i företagsförvärvslagen anser jag inte föreligga.

Kapitaltäckning

Enligt
det s.k. Baselkonkordatet (se avsnitt 2.2.4) skall tillsynen av solvensen för
utländska bankfilialer åvila hemlandets tillsynsmyndigheter. Inom en snar
framtid kommer troligen 10-gmppens länder — liksom EG - att i detta hänseende
ha i stort sett likvärdiga regler. Det torde sålunda inte innebära några
problem att sol venskontrollen överlämnas till tillsynsmyndigheten i den
utländska bankens hemland. För den svenska tillsynsmyndigheten blir uppgiften
att bistå hemlandsmyndigheten med upplysningar och på annat sätt.

För
bankfilialer från länder som inte tillhör vare sig 10-gmppen eller EG

bör krav ställas att hemlandets kapitaltäckningsregler uppfyller den mini- 70

mistandard
som Baselkommitténs förslag innebär. Om detta villkor inte Prop.
1989/90:116 uppfylls bör tillstånd till etablering inte lämnas eller om —
frågan uppkommer sedan etablering skett - tillståndet dras in.

Kassareserv

Kassareservsbestämmelsen
i 2 kap. 12 § BRL ålägger bankema att hålla en tillfredsställande
betalningsberedskap för att kunna möta variationer i medelsflödet. Regeln
innebär att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan
förvandlas i pengar. Den skall, tillsammans med inneliggande kassa, uppgå till
lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankens samtliga förbindelser
med undantag av förlagslån, lån mot pant i egen fastighet, lån som tagits upp
hos AP-fonden i samband med återlån och garantiförbindelser.

Regeln
behandlar alltså likviditetssituationen i banken. Enligt Baselkonkordatet (se
avsnitt 2.2.4) är likviditeten en fråga för värdlandets tillsynsmyndighet. Det
fömtsätts att en utländsk banketablering i allmänhet har att följa värdlandets
regler för likviditet. Regler om bankemas likviditet finns i alla länders
regelsystem. Tillämpningen av den svenska regeln — som är förhållandevis
allmänt formulerad — på de utländska bankfilialema torde inte föranleda några
större problem.

Kreditgivningsregler

Kreditgivningsreglema
i 2 kap. 13-19 §§ BRL behandlar det formella säkerhetskravet, förbud mot
beviljande av kredit med efterställd betalningsrätt, förbud mot förbehåll om
andel i vinst, storieken på enhandskrediter, kreditjäv och krediters löptid.
Dessa regler är generella till sin utformning och torde ha sina motsvarigheter
i de allra flesta länders banklagstiftning. Ett undantag kan vara regeln om
förbud mot andel i vinst. Den regeln har emellertid sin bakgmnd i det
principiella aktieförvärvsförbudet. Det torde åtminstone för närvarande vara
omöjligt att undanta de utländska bankfilialerna från tillämpning av detta
förbud.

Kreditgivningsreglema
kan närmast sägas vara till för att garantera solvensen i ett bankföretag,
möjligen med undantag för den s.k. bundna-lånparagrafen (19 §) som närmast tar
sikte på likviditeten. Upprätthållandet av de intressen som ligger bakom reglema
borde alltså enligt vad som angetts ovan falla på hemlandets tillsynsmyndighet
och utgångspunkten borde också vara att hemlandets regler skall tiUämpas. I
praktiken torde det emellertid inte bli någon större skillnad eftersom de
svenska reglema i allt väsentligt överensstämmer med intemationella regler.
Åtminstone tills vidare kan därför de svenska kreditgivningsreglema gäUa för de
udändska bankfilialerna. Det blir bankinspektionens uppgift att i samarbete
med hemlandets tillsynsmyndighet tillse att filialen iakttar de svenska
reglema.

Tillämpningen
av enhandskreditbestämmelsen sker i dag på koncembasis

med utgångspunkt i det s.k. riskbärande kapitalet. Det får fömtsättas att

bankinspektionen i allmänna råd fastställer hur den anser att tillämpningen

av regeln skall ske för en utländsk bankkoncern med en filial i Sverige. Det 71

kan anmärkas att KMK
föreslagit att bankinspektionen skall kunna utfärda Prop. 1989/90:116

bindande föreskrifter för
tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen.

Även i fråga om andra
regler kan det vara behov av att bankinspektionen

utfärdar allmänna råd för
hur den utländska bankfilialen skall tillämpa

rörelsereglema.

Upplåningsregeln

2
kap. 20 § BRL innehåller i dag bestämmelser som begränsar bankemas
obligationsutgivning. Obligationer som banken ger ut i Sverige färdels inte ha
en löptid överstigande sju år, dels motsvara högst tre procent av bankens
inlåning från allmänheten om löptiden överstiger ett år.

Möjligheten
till billigare upplåning torde enligt bankfilialgmppen vara ett av de främsta
skälen till att en filialetablering framstår som fördelaktigare än en
dotterbolagsetablering. Enligt arbetsgmppens förslag talar främst konkurrensskäl
för att upplåningsregeln skall tillämpas även för de utländska bankfilialerna.

Upplåningsbestämmelsema
är tillkomna i syfte att begränsa bankemas möjlighet att konkurrera med andra
finansieringsinstitut, främst kreditaktiebolagen, på marknaden för långa lån.
Det kan ifrågasättas om regler av detta slag är befogade idag. Med tanke på
detta och på att en banks solvens i princip är en tillsynsfråga för bankens
hemland anserjag att upplåningsbestämmelsema i 2 kap. 20 § BRL inte skall
tillämpas på utländskt bankföretag med filial i Sverige. Upplåningsreglema bör
sannolikt tas bort också för svenska banker. Med hänsyn till att dessa regler
har nära beröring med bl.a. soliditetsbestämmelsema får en utmönstring av
reglerna emellertid övervägas i ett annat sammanhang.

Övriga
bestämmelser

Bestämmelsema
i 2 kap. 21-23 §§ BRL vilka behandlar motbokens värdepappersrättsliga status,
bankkontorsetablering och bankemas behandling av omyndigas bankmedel bör alla
tillämpas också för de utländska bankfilialema.

3.4.4
Valutabanksrollen

Den
svenska valutaregleringen har upprätthållits med tillämpning av en

fullmaktslagstiftning. Enligt valutalagen (1939:350) kan regeringen under

vissa förhållanden förordna om valutareglering. Med stöd av bemyndigan

det har regeringen återkommande meddelat förordnanden om giltighet av

en valutaförordning (1959:264). Förordningen innehåller bl.a. bemyndig

ande för riksbanken att ge bankaktiebolag, sparbanker och postverket till

stånd att driva handel med utländska valutor, dvs. att vara valutabank.

Hämtöver har riksbanken genom valutalagen bemyndigats att i allmänhet

meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av valutaregleringsförord-

nanden som regeringen meddelat. Som villkor för valutabankstillstånd har 72

riksbanken
regelmässigt ställt krav på att banken prövar enskilda valuta- Prop.
1989/90:116 transaktioner. Valutabankema har således tilldelats en central roll
som kontrollorgan i administrationen av valutaregleringen.

Vid
halvårsskiftet 1989 upphävdes i huvudsak alla valutarestriktioner. De
begränsningar som härefter alltjämt gäller rör placeringar på konton i utlandet
och premiebetalning för livförsäkring i utländskt försäkringsföretag. Som
hittiUs gäUer dock att

— betalningar
till och från utlandet skall göras genom valutabank,

— värdepapperstransaktioner
med utlandet skall göras genom valutabank som är fondkommissionär eUer annan
av riksbanken i särskild ordning godkänd fondkommissionär,

— utländska
värdepapper skall förvaras i depå hos valutabank eller godkänd
fondkommissionär.

Dessa
regler syftar till att möjliggöra för riksbanken att upprätthålla en god
betalningsbalansstatistik och till att säkra en tillfredsställande skattekontroll.

Valutalagen
och valutaförordningen har senast förlängts i juni 1989 (SFS 1989:442 resp.
443) och gäller nu t.o.m. den 30 juni 1990. Någon ytterligare förlängning är inte
avsedd att ske. I stället avses en ny valutalag träda i kraft den 1 juli 1990.
Valutalagen skall då bli en ren beredskapslag. Förslag härom har lagts fram av
en arbetsgmpp inom finansdepartementet i promemorian (Ds 1989:74) Ny
valutalag,m.m. I denna föreslås att reglema om valutahandelstillstånd tas in i
riksbankslagen och att de utvidgas så att andra kreditinstitut än banker kan
få begränsade tillstånd. Den valutareglerande funktionen bortfaller i
valutahandelstillstånden, men för skattekontroU och statistikändamål åläggs
valutabankema en rapporteringsplikt.

Med
hänsyn till denna begränsning av valutabanksfunktionen anserjag, i likhet med
bankfilialgmppen och remissinstansema, att valutabanksfunktionen efter
särskilt tillstånd mycket väl kan överlämnas också till en filial till en
utländsk bank som fått tillstånd att bedriva bankverksamhet i Sverige. Denna
fråga får beaktas vid den fortsatta behandlingen av departementspromemorian.

3.4.5
Kreditpolitiska aspekter

Om
filialema skall vara verksamma på den svenska marknaden på i huvudsak samma
sätt som de svenska bankema, måste de också omfattas av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel. Lagen är en s.k. fullmaktslag, vars giltighetstid
nyligen förlängts tiU utgången av år 1992 (prop. 1989/90:15, FiU 12, rskr. 49).
En översyn av lagen skall ske bl.a. i syfte att göra den till en renodlad
beredskapslag som medger att fullmakterna kan tas i anspråk endast vid
exceptionella förhållanden.

Lagen
om kreditpolitiska medel omfattar idag särskilt omnämnda kredit

institut. Lagen bör kompletteras så att den omfattar även utländska banker

avseende den verksamhet som bedrivs från filial i Sverige. De regleringar i

lagen som riksbanken kan tillämpa efter särskilt förordnande av regeringen

bör således också komma att omfatta bankfilialer i Sverige. De utländska 73

bankemas
filialer kommer därmed också att omfattas av den uppgiftsskyl- Prop.
1989/90:116 dighet som åvilar de svenska bankerna enligt lagen.

Enligt
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank definieras bankinstitut och
kreditinstitut i 3 § på samma sätt som i lagen om kreditpolitiska medel.
Motsvarande tillägg som nyss angetts i lagen om kreditpolitiska medel bör
därför göras i riksbankslagen. Därigenom kommer riksbanken att få möjlighet
att tillämpa kassakrav på dessa bankers verksamhet i Sverige. Genom denna
förändring kommer de utländska bankfilialema också att vara rapporteringsskyldiga
enligt 22 § riksbankslagen.

Riksbankslagen
ger riksbanken möjlighet att lämna lån till svenska bankaktiebolag, sparbanker
och centrala föreningsbanker. Villkoren för dessa lån bestäms av
penningpolitiska motiv. Då de utlandsägda dotterbankerna ingår i denna krets
är frågan om även utländska filialer skall få göra det.

Det
bör först betonas att det här inte är frågan om fall där riksbanken har en
extraordinär möjlighet tiU utlåning såsom då konkurs hotar ett bankinstitut
eller ett annat finansiellt företag och en sådan utveckling enligt riksbankens
bedömning medför att förtroendet för landets kredit- och betalningssystem
riskerar att allvarligt undergrävas. Denna funktion regleras i 18 § andra
stycket och bör endast avse svenska institut.

Den
upplåningsmöjlighet som här diskuteras behandlas i 18 § första stycket och
avser i stället bankemas behov av att utjämna tillfälliga obalanser i
likviditetsströmmama.

Bankfilialgmppen
ansåg inte att det var påkallat att ge utländska bankfilialer denna
upplåningsrätt. Gmppen anförde att omedelbara likviditetsbehov normalt kan
tillgodoses via dagslånemarknaden. Riksbanksfullmäktige pekar i sitt remissvar
också på vissa svårigheter att beräkna storleken av en utländsk bankfilials
upplåningsrätt mot bakgmnd av att filialen inte har ett avskilt eget kapital.

Vissa
skäl talar alltså för att de utländska filialema hänvisas till att ordna sin
likviditetsförsörining i andra former utan tillgång till upplåning i riksbanken.
Jag anser emellertid inte att lagstiftningen skaU utesluta att de utländska
filialema kan beredas möjlighet att låna i riksbanken. Jag föreslår därför att
riksbankslagen ändras när det gäller filialemas stäUning i detta avseende.
Liksom när det gäller de inhemska bankema är det riksbankens uppgift att pröva
om kredit bör lämnas och att ställa villkoren härför.

I
20 § riksbankslagen ges vidare bestämmelser om beräkning av kassakrav. Ett
sådant krav skall utgöra en viss andel av ett kreditinstituts placeringar och
förbindelser. Ett klargörande i lagtexten bör göras av att kassakrav mot en
utländsk bankfilial skall beräknas på filialens och inte på det utländska bankföretagets
placeringar och förbindelser.

3.4.6
Beskattningsfrågor

Bankfilialgmppen
föreslår inte några ändrade regler på beskattningens område. Riksskatteverket
(RSV) har i sitt remissvar pekat på att en utförligare reglering behövs i fråga
om utländska filialer i Sverige.

En
utländsk bank med en filial i Sverige beskattas som inskränkt skatt

skyldig enligt reglema i 6 § 1 mom c och 16 § 2 mom lagen (1947:576) om 74

statlig
inkomstskatt. Enligt dessa regler skall utländska bolag beskattas för Prop. 1989/90:116
bl.a. inkomst av rörelse som här bedrivits från fast driftställe. En filial är
ett sådant fast driftställe. Filialens skattemässiga resultat skall beräknas
enligt de allmänna regler som gäller för intäkter och kostnader i rörelse.

Den
intemationellt vedertagna princip som kommit till uttryck i 43 § 1 mom
kommunalskattelagen (1928:370) är tillämplig också beträffande förhållandet
mellan en filial och övriga delar av ett utländskt bolag. Principen innebär att
transaktioner mellan företag med intressegemenskap skall baseras på samma
villkor som gäller vid transaktioner mellan fristående företag
(armlängdsprincipen). Syftet är att varje stat skall beskatta så stor del av
det multinationella företagets vinst som skulle ha beskattats därom den gren av
verksamheten som bedrivits där hade varit fristående och oberoende av andra
delar av företaget. I fråga om taxeringsförfarandet, kontrollen och
skatteuppbörden gäller också vanliga regler.

Vid
taxeringen av multinationella företag möter myndighetema en rad problem
beroende på att utredningsläget ofta är mycket komplicerat. Materialet är
regelmässigt både omfattande och svåråtkomligt. Det är t.ex. svårt att
fastställa ett armlängdspris vid transaktioner som inte förekommer mellan andra
än företagets olika delar.

Regeringens
syn på frågan om de multinationella företagens beskattning har senast
redovisats i prop. 1985/86:100 (bil. 9 s. 17 f). En bedömning var att de
multinationella företagens beskattning under överskådlig tid torde få lösas
enligt armlängdsmetoden. Samtidigt underströks angelägenheten av att så långt
som möjligt söka nå internationella lösningar. Det ansågs emellertid inte vara
aktuellt att tillsätta någon särskild utredning om de multinationella
företagens skatteförhållanden. Samma slutsats har riksdagens skatteutskott
kommit fram till (SkU 1984/85:35).

Regeringen
följer uppmärksamt det utrednings- och forskningsarbete som bedrivs på skilda
håll, bl.a. det arbete som pågår inom EG och OECD. Nämnas kan OECD:s två
rapporter, "Transfer Pricing and Multinational Enterprises" (1979)
och "Transfer Pricing and Multinational Enterprises, Three Taxation
Issues" (1984). I den senare rapporten behandlas särskiU de speciella
problem som är förknippade med att beskatta internationella bankföretag. RSV, som
gjort en översättning av OCED:s rapport "Transfer Pricing and
Multinational Enterprises", gör för närvarande en utvärdering av
innebörden av gällande rätt mot bakgmnd av att flera mål om prissättningsfrågor
nu blivit föremål för domstolamas prövning. Utvärderingen syftar till att
klarlägga behovet av lagstiftning och att finna förslag tiU lämpliga
lösningar. En särskild fråga i sammanhanget är på vilket sätt fömtsättningama
ändras genom den reformering av det svenska skatte- och taxeringssystemet som
förestår. När arbetet med en utvärdering slutförts kan det åter bli aktuellt
för regeringen att pröva behovet av lagstiftningsåtgärder.

3.4.7
Tillsyn och redovisning

Som
framgått innebär Baselkonkordatet att det primära tillsynsansvaret för

en utländsk filial skall åvila hemlandets tiUsynsorgan. Även EG arbetar med

hemlandstillsyn som utgångspunkt, vilket tagit sig uttryck i flera av de di- 75

rektiv och
rekommendationer som föreligger. I enlighet med det gemen- Prop.
1989/90:116 samma ansvar som åvilar värdlandets och hemlandets myndigheter bör
dock värdlandets tillsynsorgan ha en god inblick i en filials verksamhet.

I
lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring
här i riket, som rent generellt reglerar utländska filialer i Sverige,
föreskrivs att filialen skall ha en egen bokföring som är helt skild från det
utländska företagets bokföring i övrigt. 1 fråga om bokföring och redovisning
skall därvid i tillämpliga delar gäUa bestämmelsema för svenskt företag av
motsvarande slag. Förvaltningen och räkenskapema skall granskas av svensk
auktoriserad revisor.

Starka
skäl talar för att vad som stadgats för andra företagsfilialer i fråga om
särskild redovisning bör gälla även på bankområdet. Inte minst hänsynen till
skattekontrollen talar för att bankfilialer bör ha egen bokföring skild från
det utländska företagets bokföring i övrigt. Jag anser därför att filialen bör
ha en särskild bokföring så att dess verksamhet och utveckling kan följas av
svenska myndigheter och att den bör tillämpa samma redovisningsregler som
svenska banker. Filialen bör också — enligt vad som gäller för filialer i
allmänhet — ha svensk auktoriserad revisor. Jag förordar därför att 4 kap. BRL
i tillämpliga delar — liksom för övrigt hela bankrörelselagen — skall gäUa för
filialema. Även 7 kap. BRL, som behandlar tillsyn bör tillämpas i den
utsträckning det är möjligt. Det betyder t.ex. att bankinspektionen skaU utse
en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i granskningen av
bankfilialens räkenskaper. En särskild regel bör gälla om ingripanden mot
filialer som inte följer gällande svenska regler.

Rapporteringsskyldigheten
gentemot bankinspektionen bör vara densamma som gäller för svenska banker
enligt 7 kap. 6 § BRL. Det betyder att bl.a. följande handlingar bör
tillhandahållas inspektionen:

— månadsbalans,

— periodbokslut
per den 30 april, den 31 augusti eller annan lämplig

tidpunkt,

— årsredovisning
inklusive specifikation per den 31 december,

— engagemangsrapporter
över viss beloppsgräns per den 31 december,

— rapport
över s.k. enhandsengagemang per den 30 juni.

En
utländsk bankfilial skaU omfattas av samma rapporteringsskyldighet gentemot
riksbanken som enligt lagen om kreditpolitiska medel, valutalagen och
riksbankslagen åvilar de svenska bankema.

Den
redovisnings- och rapporteringsskyldighet som jag här förordar är något vidare
än vad som föreslås gälla mellan EG-ländema i det att särskild redovisning för
en filial inte skaU kunna krävas inom EG. Med hänsyn tiU att så skaU kunna ske
i förhållande till kreditinstitut från tredje land och då reslutatet av
anpassningsarbetet för svenskt vidkommande till de regler som skaU gälla inom
EG för närvarande inte i detalj kan fömtses anserjag att den nu föreslagna
redovisningsskyldigheten tills vidare bör gälla.

76

3.5
Representationskontor

Prop. 1989/90:116

Mitt
förslag: Kravet på tillstånd för etablering av representationskontor ersätts
med en skyldighet att anmäla sådan etablering tiU bankinspektionen.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 1 kap. 4 § BRL får ett utländskt bankföretag redan nu
driva verksamhet här i landet från ett s.k. representationskontor. Verksamheten
får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Ett flertal av de utländska
banker som nu har dotterbanker här hade tidigare representationskontor.

Inrättande
av ett representationskontor kräver tillstånd av regeringen. Som framgått ovan
(avsnitt 2.2.1) har emellertid OECD:s s.k. invisible-stadga nyligen ändrats på
denna punkt. Enligt de nya reglema skaU ett företag från ett medlemsland ha
rätt att öppna representationskontor i ett annat medlemsland efter anmälan.
Något krav på särskild auktorisation skall alltså inte längre få upprätthållas.

I enlighet med vad
som nu beslutats av OECD och med tanke på den begränsning som gäller för
verksamheten från ett representationskontor anserjag att Sverige utan
olägenheter kan avskaffa det nuvarande kravet på tillstånd av regeringen.
Härvid finns det enligt min mening inte anledning att göra skillnad på banker
från OECD-länder och andra banker, utan tillståndstvånget bör avskaffas för
alla utländska banker. I stället bör det i enlighet med vad som beslutats inom
OECD införas en skyldighet för den bank som vill öppna ett
representationskontor här att i förväg anmäla detta till bankinspektionen.
Samtidigt bör det i lagtexten göras ett förtydligande av vilken verksamhet som
får drivas från ett sådant kontor (se vidare i specialmotiveringen till 1 kap.
4 § BRL).

4. Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617),

2.
lag om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),

3.
lagom ändring i sparbankslagen
(1987:619),

4.
lagom ändring i
föreningsbankslagen (1987:620),

5.
lag om ändring i lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket,

6.
lag om ändring i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel,

7.
lag om ändring i
fondkommissionslagen (1979:748),

8.
lag om ändring i lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.,

9.
lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),

10. lagom
ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

11. lag om ändring i
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Samråd har skett med chefen för industridepartementet beträffande lag

förslagen 5 och 8.

77

5 Specialmotivering Prop. 1989/90:116

5,1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617, BRL)

1
kap. 4 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om dels utländska bankföretags möjligheter att driva
verksamhet i Sverige, dels svenska bankaktiebolags rätt att etablera filialer i
utlandet. Den viktigaste ändringen innebär att utländska banker kan få
regeringens tillstånd att driva egentlig bankverksamhet via filialer här i landet.
För etablering av representationskontor i Sverige skall utländska banker inte
längre behöva särskilt regeringstillstånd. En anmälan till bankinspektionen
skall vara tillräcklig.

Första
stycket reglerar hur utländska banker får verka i Sverige. Etablering i form av
antingen filial eller representationskontor krävs obligatoriskt. Bankema får
alltså inte direkt från hemlandet marknadsföra tjänster i Sverige.

Det
bör påpekas att bestämmelsen inte rör utländska bankers möjligheter att
engagera sig som ägare i svenska bankaktiebolag. Sådana företag, som utgör
självständiga svenska juridiska personer, kan enligt nu gällande bestämmelser
i 2 kap. 1 § BAL bildas av ett eller flera utländska bankföretag som stiftare.
En regel i 3 kap. 3 § BAL som förbjuder utlänningar och andra kontrollsubjekt
att förvärva aktier i existerande svenskbildade bankaktiebolagföreslås nu bli
avskaffad. Förslag i dessa delar behandlas i avsnitt 3.2.1 av den allmänna
motiveringen.

Enligt
gällande rätt kan regeringen ge utländska banker tillstånd att driva verksamhet
från kontor eller annat fast driftställe här i landet. Sådan verksamhet får
inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Vad som tillåts är alltså
etablering av s.k. representationskontor. I den allmänna motiveringen, avsnitt
3.4, behandlas skälen för mitt förslag att vidga de utländska bankernas
tillåtna verksamhet tiU egentlig bankrörelse. De banker som så önskar skall
emellertid även i fortsättningen kunna uppträda via representationskontor.

Enligt
första stycket punkt 2 skall utländska banker kunna öppna representationskontor
i Sverige efter anmälan till bankinspektionen. I maj 1989 har OECD:s råd
antagit ett förslag till ändring av stadgan om löpande osynliga transaktioner
(Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Ändringen innebär
bl.a. att bankföretag skall ha rätt att etablera representationskontor i andra
medlemsländer efter anmälan till värdlandet. Som jag angett i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.5) får det anses rimligt att kravet på särskild
tillståndsprövning tas bort. Väsentligt är att representationskontoren står
under fortlöpande tillsyn av bankinspektionen.

Den
tillåtna verksamheten vid ett representationskontor beskrivs i gäll

ande lag som en verksamhet i vilken inte ingår inlånings- eller utlåningsrö

relse. En sådan bestämning av verksamheten utesluter inte att en utländsk

bank skulle kunna driva annan central bankverksamhet än in- och utlåning,

såsom emissionsverksamhet, arbitrageverksamhet och förmögenhetsför

valtning. Detta har emellertid inte varit avsikten. I samband med att be

stämmelsen infördes i dåvarande bankrörelselag anförde departementsche- _

/
8

fen(prop.
1973:139 s. 8) att rillståndskaU ges i huvudsak för representations- Prop.
1989/90:116 och förmedlingsverksamhet. Så är förhållandena även i praktiken.
Mot denna bakgmnd har bestämmelsen utformats så att den klarare anger vad ett
utländskt bankföretag får göra från ett representationskontor.

Enligt
andra stycket i hittillsvarande lydelse kan ett svenskt bankaktiebolag få
tillstånd att etablera filial i utlandet under fömtsättning att ändamålet kan
anses vara tiU nytta för bankväsendet eller det allmänna. Den ändring som nu
föreslås innebär att tillståndskriteriet omformuleras, så att det inte kan
innefatta något hänsynstagande till det allmännas eller marknadens behov av
nya etableringar.

Enligt
tredje stycket skall tillstånd till etablering av en bankfilial lämnas om den
planerade rörelsen kan antas uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.
Sundhetskriteriet har utformats i överensstämmelse med vad som nu föreslås
gälla som villkor för oktroj av en självständig svensk bank. Som jag framhåUit
i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3, skall auktorisations-prövningen
uteslutande gmndas på en kvalitativ bedömning av bankens organisation, ledning,
verksamhetsinriktning, kapitalresurser m.m. Frågan om tillstånd skall alltså
inte kunna påverkas av några hänsyn till behovet eller nyttan av ytterligare
banker på marknaden.

Utländska
banker som önskar etablera sig i Sverige skall givetvis inte missgynnas av
auktorisationsregler eller restriktiv tillståndspraxis. Det är emellertid av
vikt att stor omsorg ägnas den kvalitativa prövningen av ansökningar om
filialetablering. En filial är organisatoriskt knuten direkt till den utländska
banken. Även om den verksamhet som skall bedrivas här i landet kommer att vara
underkastad svenska rörelseregler och svensk tillsyn, så är det ofrånkomligt
att vid auktorisationsförfarandet värdera de förhållanden under vilka banken verkar
i hemlandet. Det får därför till en börian krävas att den lagstiftning och de
övriga normer som i hemlandet styr bankens verksamhet är i rimlig utsträckning
tillgängliga och överskådliga. Om gmndläggande svenska bestämmelser till skydd
för insättare och kreditväsendets funktion inte motsvaras av i huvudsak lika
strikta regler i hemlandet, kan tillstånd till filialetablering inte medges.
Särskilt måste regler om kapitalkrav och offentlig tillsyn uppmärksammas.

Uppgifter
om hemlandsregler och om utländska bankers kvalifikationer kommer i allmänhet
inte att kunna erhållas utan medverkan av berörda utländska tillsynsorgan. Det
får därför fömtsättas att bankinspektionen samarbetar med myndigheter i
utlandet för att skaffa fram information till underlag för regeringens
bedömning i tillståndsärenden. Över huvud taget är det en avgörande
fömtsättning för filialtiUstånd att tillsynsmyndighetema har lagliga och
praktiska möjligheter att utbyta information om sin övervakning; jämför
specialmotiveringen tiU 7 kap. 9 a § och den aUmänna motiveringen, avsnitt
3.4.7.

fjärde stycket anges att bestämmelsema i lagen (1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket skall gälla för utländska
bankers filialverksamhet i Sverige. Jag har i den allmänna motiveringen,
avsnitt 3.4.1 och 3.4.3, redovisat min uppfattning att lagens bestämmelser om
företagsfilialer i aUmänhet lämpligen kan utsträckas till att

79

omfatta
utländska bankers verksamhet i Sverige. I övrigt hänvisas till spe- Prop.
1989/90:116 cialmotiveringen till förslaget till ändringar i 1968 års lag.

Bestämmelsen
kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att BRL skaU gälla i tillämpliga
delar. I den allmänna motiveringen har jag angett hur lagens olika regler om
rörelse och tillsyn kan appliceras på filialverksamheten. Utgångspunkten måste
vara att de utländska bankerna inte skall särbehandlas. De skall alltså ha
rätt att operera på de områden som står till buds för svenska konkurrenter.
Verksamheten från de utländska filialema kan å andra sidan inte tillåtas bli
för snäv; jämför den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.2.

Bestämmelsen
innebär inte att BRL:s kapitaltäckningsregler blir direkt tillämpliga på
verksamheten i utländska bankfilialer. Filialemas verksamhet omfattas av den
utländska bankens kapitaUäckning och något krav på särskilt rörelsekapital för
verksamheten i Sverige ställs inte. I stället blir hemlandets regler
bestämmande för vilka kapitalkrav som skall gälla. Det ankommer också på
hemlandets myndigheter att övervaka solvensreglemas efterlevnad. Denna ordning
fömtsätter, som jag i andra sammanhang betonat, att hemlandets
kapitaltäckningsnormer är godtagbara och väsentligen i överensstämmelse med den
intemationella standard som Sverige anslutit sigtiU.

Jag
vill i detta sammanhang, på lagrådets inrådan, erinra om att jag i den aUmänna
motiveringen, avsnitt 3.4.3, har framfört skäl för att upplåningsregeln i 2
kap. 20 § BRL inte skall tillämpas på utländska banker med filial här i landet.

En
utländsk bank som fått tillstånd att driva verksamhet från filial i Sverige
behöver inte särskilt tillstånd för etablering av ytterligare filialkontor.

2
kap. 5 §

Genom
att 3 kap. 3 § BAL upphävs kommer skillnaden mellan svenskägda och utlandsägda
svenska bankaktiebolag att försvinna. Som en konsekvens härav föreslås andra
stycket i förevarande paragraf, som förbjuder en utlandsägd bank att överta en
svenskägd banks rörelse, bli upphävt.

2
kap. 7 §

Av
den föreslagna nya bestämmelsen i 1 kap. 4 § fjärde stycket följer att BRL:s
bestämmelser om bl.a. bankers rätt att medverka vid värdepappersemissioner
gäller även för utländska banker med filialtillstånd. I förevarande paragrafs
andra stycke har ett tillägg gjorts för att fånga in även de utländska bankemas
filialer. Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4.3) skall något
särskilt tillstånd inte krävas för de utländska bankemas medverkan vid
emmissioner.

Enligt
mitt förslag till ändring i fondkommissionslagen (1979:748) skall

fondkommissionstillstånd kunna ges till bl.a. "bankinstitut".
Definitionen

omfattar svenska banker jämte utländska banker som har rätt att driva

verksamhet från filial i Sverige. Bestämmelsen i tredje stycket av föreva

rande paragraf angående rätt till värdepappersförvärv i bankers fondkom

missionsrörelse har aUtså tillämpning även för utländska banker med fond- 80

kommissionstillstånd.
De utländska bankemas förvärv kräver inte särskilt Prop. 1989/90:116
tillstånd enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.
(företagsförvärvslagen); se 14 b § den lagen.

6 kap.
2 §

Som
en följd av att de specieUa ägarbegränsningsreglema i 3 kap. 3 § BAL upphävs
kommer det att kunna förekomma banker med blandat svenskt och utländskt ägande.
Undantagsbestämmelserna i förevarande paragrafs nuvarande andra stycke har
anpassats till den situationen och flyttats tiU första stycket. Om en utländsk
bank förvärvar så stor andel av aktierna i en svensk bank att den utländska
banken får ett bestämmande inflytande i den svenska banken, kan den utländska
banken låta sin firma ingå i den svenska bankens firma. Likaså kan ett från
början utlandsägt bankaktiebolag behålla den utländska moderbankens firma i sin
firma om en mindre del av aktierna förvärvas av t.ex. en svenskägd bank.

7 kap.
9 a §

Paragrafen,
som är ny, innehåUer bestämmelser om sanktioner mot utländska banker som här i
landet agerar i strid mot svenska föreskrifter. Ändamålet är främst att ge
svenska myndigheter möjlighet att ingripa mot banker som i sin filialverksamhet
bryter mot svenska regler. Bestämmelsen är emellertid utformad för att
möjliggöra reaktioner även mot banker som driver en otillåten verksamhet från
representationskontor eller som marknadsför sina tjänster utan att alls vara
etablerade i Sverige; i sistnämnda fall blir även straffbestämmelsen i 9 kap. 1
§ första stycket tillämplig.

I
första hand skaU bankinspektionen uppmana banken att upphöra med den otillåtna
verksamheten. Om banken underlåteratt följa bankinspektionens anmodan om
rättelse, skall inspektionen anmäla missförhållandet till såväl den svenska
regeringen som tillsynsmyndigheten i bankens hemland. I fråga om en bank som
har tillstånd att verka från en filial i Sverige kan regeringen efter
inspektionens anmälan återkalla tillståndet. Regeringen är inte skyldig att
invänta någon reaktion från hemlandsmyndigheten utan kan direkt besluta om
återkallande.

Eftersom
ansvaret för tillsynen över en bank med filial här i landet är delat meUan de
svenska myndighetema och myndighetema i bankens hemland, är det väsentligt att
mtiner etableras för samarbete mellan inspektionsmyndigheter i berörda länder.
Den procedur som paragrafen anvisar för obligatorisk information till
hemlandsmyndigheten skall ses som ett minimum.

I
fall då en utländsk bank, som har tillstånd att driva verksamhet från en svensk
filial, upphör med sin verksamhet eller får sin hemlandsauktorisation
indragen, förlorar bankens svenska verksamhetstillstånd automatiskt sin
giltighet. Någon särskild föreskrift om detta har inte ansetts nödvändig.

9
kap. 1 §

Enligt
vad jag nu föreslagit i 1 kap. 4 § skall utländska bankföretag få möj

lighet att driva egentlig bankrörelse genom filial i Sverige. De skaU vidare få 81

6
Riksdagen 1989/90. I samt Nr 116

etablera
representationskontor efter anmälan till bankinspektionen. Dessa Prop.
1989/90:116 förslag föranleder ändrade strafl!bestämmelser. Med hänsyn till att
tillståndsplikten vad gäller etablerande av ett representationskontor
reducerats till en anmälningsplikt har fängelsepåföljden utgått ur straffskalan
för dessa fall.

En
bestämmelse har också införts, enligt vilken böter kan ådömas den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla förvärv enligt bestämmelsen
i 3 kap. 2 § BAL.

5.2 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618, BAL)

1
kap 5 §

1 paragrafen
finns bestämmelserförfinansiella koncemer, dvs. koncemer där bank ingår som
dotterbolag men där moderbolaget inte är bank. I andra stycket sägs att regeln
i 3 kap. 3 § om förbud att förvärva aktier i bankaktiebolag även gäller för
moderbolaget i en sådan koncem. Som en följd av att 3 kap. 3 § föreslås bli
upphävd bör hänvisningen till denna bestämmelse tas bort. Samtidigt bör en
följdändring göras i sista stycket. Övergångsbestämmelsema till ändringama i
BAL blir tiUämpliga även på moderbolag i en finansiell koncem.

2 kap.
3 §

Paragrafen
innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för bankaktiebolag.

Första
och andra styckena är oförändrade.

I
tredje stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt
bestämmelsen skaU oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte
längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning.
Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med
utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Den
nu gällande tidsbegränsningen av oktrojer har tagits bort. I övergångsbestämmelsema
till denna lag sägs att nu gällande, tidsbegränsade oktrojer skall anses
beviljade utan tidsbegränsning.

Motiveringen
i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

3 kap.
2 §

I
paragrafen finns bestämmelser om rätten att förvärva aktier. Den tidigare
hänvisningen till 3 §, enligt vilken aktier i bankaktiebolag inte fick
förvärvas av utländska medborgare, andra utländska rättssubjekt eller svenska
bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen, har
tagits bort i och med att 3 § upphävs.

I
paragrafen har införts ett nytt andra stycke. Där föreskrivs en skyldighet

för en förvärvare av aktier i ett bankaktiebolag att till bankinspektionen göra

en anmälan när ett förvärv gjorts som medför att förvärvarens andel av 82

aktiekapitalet eller
röstetalet för samtliga aktier i bolaget överskrider vissa Prop. 1989/90:116
gränsvärden. Dessa gränsvärden överensstämmer med de gränsvärden vid vilka
kontrollsubjekts förvärv skall prövas enligt företagsförvärvslagen. Anmälan
skall göras till bankinspektionen inom en månad från förvärvet. Till anmälningsskyldigheten
är kopplad en sanktion i 9 kap. 1 § andra stycket BRL.

Anmälningsskyldigheten
gäller såväl svenska som utländska rättssubjekts förvärv. I de fall ett förvärv
skall prövas enligt företagsförvärvslagen kommer anmälan enligt förevarande
bestämmelse att sammanfalla med ansökan om tillstånd till förvärvet. Som
framgår i specialmotiveringen till företagsförvärvslagen anser jag att ärenden
om förvärv av aktier i bankaktiebolag bör handläggas av bankinspektionen.

4
kap. 8 §

I
paragrafen, som innehåller bestämmelser om kungörande av beslut om nyemission i
ett bankaktiebolag, har sista meningen i första stycket utgått. Eftersom det i
övrigt inte görs någon skillnad på om ett svenskt bankaktiebolag ägs av
utländska eller av svenska rättssubjekt behövs inte någon specialbestämmelse
för det fall att banken är bildad av ett utländskt bankföretag.

11
kap. 1 §

I
paragrafen finns bestämmelser om fusion genom absorption. Enligt det nuvarande
fjärde stycket får fusion inte ske mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett
bankaktiebolag som bildats (och därmed ägs) av utländskt bankföretag. Någon
skillnad görs nu inte i banklagstiftningen beträffande ägares nationalitet.
Fjärde stycket föreslås därför bli upphävt.

11
kap. 2 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om fusion genom kombination. Av samma skäl som anförts
vid 1 § har fjärde stycket utgått.

12
kap. Bundna och fria aktier

12
kap. är ett helt nytt kapitel i BAL. Dessa bestämmelser är föranledda av

att förbudet mot utländskt ägande i 3 kap. 3 § upphävs och att företagsför

värvslagen görs tillämplig även på bankaktiebolag. Genom att bankaktie

bolagen i detta hänseende blir likställda med andra svenska aktiebolag

måste bankaktiebolagens aktieägare få samma möjligheter som ägare till

vanliga aktiebolag att bestämma om rätten att förvärva aktier i bolaget skall

vara begränsad. Detta görs i vanliga aktiebolag i form av förbehåll i bolags

ordningen enligt bestämmelserna i 17 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). I

BAL:s nya 12 kap. finns motsvarande bestämmelser om innehållet i ett

förbehåll och förfarandet när ett förbehåll skall införas i bolagsordningen. 83

övergångsbestämmelserna Prop. 1989/90:116

Övergångsreglema
i punkt 2 anvisar det sätt på vilket aktieägama i de bestående svenskägda
bankema kan anpassa sig till de möjligheter till utlands-ägande i banken som
lagändringen innebär och det sätt på vilket samhället genom regeringen skall få
ett inflytande över utvecklingen av det utländska ägandet.

I
de flesta bankema torde finnas endast ett aktieslag. Därmed skulle aktieägama
i praktiken inte ha annat att välja mellan än att låta alla aktier i bolaget
vara fria eller bundna. Genom att låta bestämmelsen om förbud mot utländskt
ägande gälla till dess aktieägarna beslutat om hur man praktiskt kan möjliggöra
ett utländskt ägande i banken — om man inte önskar göra alla aktier fria — kan
övergången ske i lugnare och mer ordnade former än om ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna sker i ett steg. Det kan också vara av vikt att en viss
samordning sker mellan aktieägarna och den verkstäUande ledningen. Ansvaret
för bankens långsiktiga utveckling måste beaktas lika väl som den inverkan ett
utländskt inflytande i banken kan ha på aktiekurser m.m.

Genom
övergångsbestämmelsen, som innebär att aktieägama i en bestående bank på
bolagsstämma kan ta ställning till hur stor del av aktiema som fritt skall
kunna förvärvas av utlänningar, kan också beslut fattas t.ex. om tillskapande
av ett nytt aktieslag i samband med en emission eller om utnyttjande av ett
redan utgivet speciellt aktieslag. Att låta de fria aktiema utgöras av ett
speciellt aktieslag torde vara ett mer praktiskt förfarande än det som anges i
12 kap. beträffande lottning.

Lagrådet
har föreslagit en kortare lydelse av punkten 2 och därvid framfört att större
klarhet uppnås om övergångsbestämmelsen redaktionellt direkt knyter an till
förfarandet vid ändring i bolagsordningen. Jag delar lagrådets uppfattning.
Propositionens lagförslag har därför ändrats i enlighet med lagrådets förslag.
Som kommer att framgå av specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna
avseende ändringar i fondkommissionslagen och finansbolagslagen har lagrådet
där föreslagit en uttrycklig regel om att stadfästelse av bolagsordningsändring
skall ske av regeringen. Lagrådet synes ha utgått från att så alltid är fallet
beträffande banker. Enligt 2 kap. 4§ andra stycket BAL jämförd med 53 §
bankrörelseförordningen (1987:647) får emellertid bankinspektionen i sådana
fall som inte är av principiell betydelse eller i övrigt av särskild vikt stadfästa
ändring i bankaktiebolags bolagsordning. Den nu aktuella typen av
bolagasordningsändring är uppenbarligen av sådan art att regeringen skaU
godkänna den. Detta behöver inte särskilt anges i lagtexten. Regeringens
prövning av bolagsstämmobeslut av detta slag bör ske efter samma gmnder som
prövningen enligt 6 § företagsförvärvslagen av bolagsstämmobeslut om ändring
av utlänningsförbehåll.

I
sak innebär propositionens lydelse ingen ändring av förslaget i lagrådsremissen,
utan det ankommer på aktieägarna att på bolagsstämma fatta beslut om i vilken
mån utländskt ägande skaU tillåtas i banken. Inget torde därvid hindra att ett
sådant beslut fattas på bolagsstämma som hålls innan den föreslagna
lagändringen trätt i kraft. Beslutet får i så fall förses med

villkor om erforderliga
lagändringar.

84

I 12 kap. 7 § fömtsätts
att ett beslut om att ett förbehåll skall tas in i Prop. 1989/90:116
bolagsordningen skall verkställas genast. Den bestämmelsen har sin utgångspunkt
i att alla aktier är fria och att en viss del av dessa skall bli bundna. Något
behov av omedelbar verkställighet av ett beslut som går i motsatt riktning
finns inte. Det möter aUtså inget hinder att aktieägama först på bolagsstämma
fattar ett principiellt beslut om vilken andel av aktiema som skall vara fria
respektive bundna, att förbehållet tas in i bolagsordningen och att beslutet
sedan successivt fullföljs genom t.ex. emission av nya aktier som blir fria. En
begränsning av möjlighetema till omedelbar verkställighet ligger naturligtvis också
i kravet på regeringens godkännande av bolagsstämmobeslutet om ändring av
bolagsordningen.

Övergångsbestämmelsema
innebär således att det även efter upphävandet av 3 kap. 3 § BAL tills vidare
kommer att gälla ett förbud mot utländskt ägande i banker. TiU dess att
bankerna genom ett beslut om ändring av bolagsordningen har tagit ställning
till frågan om utländskt ägande kommer detta förbud att framgå bara av punkt 2
i övergångsbestämmelsema. En sådan ordning kan framstå som otillfredsställande
från informationssynpunkt om det skulle gå lång tid utan att en enskild bank
tog upp frågan på bolagsstämma. Om en sådan situation skulle uppstå får det
övervägas om en gräns skall uppställas, efter vilken bankens aktier automatiskt
skall vara fria, för att på så sätt tvinga aktieägama att ta stäUning till
frågan.

Genom
övergångsbestämmelsen i punkt 4 görs alla nu gällande tidsbegränsade oktrojer
tiU oktrojer beviljade utan tidsbegränsning. Ett tidigare meddelat beslut om
tidsbegränsad oktroj ersätts av denna bestämmelse. Bankinspektionen skall
utfärda ett bevis om att så är fallet efter det att lagen trätt i kraft.

5.3 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen
(1987:619) 2 kap. 3 §

Paragrafen
innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för sparbanker.

Första
och andra styckena är oförändrade.

I
tredje stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt
bestämmelsen skall oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma
att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte
längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning.
Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med
utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Motiveringen
i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

85

5.4 Förslaget
till lag om ändring i föreningsbankslagen Prop. 1989/90:116

(1987:620)

2
kap. 2 §

Paragrafen
innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för föreningsbanker.

Första-tredje
styckena är oförändrade.

fjärde stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt
bestämmelsen skall oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma
att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte
längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning.
Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med
utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Motiveringen
i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

5.5 Förslaget till lagom ändring i lagen (1968:555) om
rätt för

utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

13 §

Ett
nytt andra stycke är tillagt. Dess innebörd är att tillståndsprövning enligt
1968 års lag inte skall ske i fråga om utländska bankers rätt att verka i
Sverige. I stället skall de nu föreslagna bestämmelserna i I kap. 4 § BRL
tiUämpas. En nyhet där är att utländska banker kan få regeringens tiUstånd att
driva verksamhet från filial i Sverige, fömtsatt att den planerade rörelsen kan
antas uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

En
utländsk bank som väl fått filialtillstånd i Sverige skall, enligt I kap. 4 §
Qärde stycket BRL, i fråga om verksamheten här vara underkastad BRL:s
bestämmelser och i övrigt reglerna i 1968 års lag om utländska företagsfilialer
i allmänhet. 1968 års lag hänvisar i sin tur (1 §) tiU att utlänningar och
utländska företag skall följa de föreskrifter som enligt andra författningar
gäller för näringsverksamhet här i riket.

19 §

Av
de bestämmelser i 1968 års lag som blir tiUämpliga på de utländska
bankföretagen kan i första hand nämnas sådana som gäller organisation och
ledning av filialverksamheten i Sverige. Enligt 17 § skall således ett företags
svenska rörelse stå under ledning av en särskild verkställande direktör. Denne
skall enligt 18 § vara myndig och bosatt i Sverige.

Den
verkställande direktören skall obligatoriskt förses med fullmakt från det
utländska företaget. Fullmakten skall enligt 9 § omfatta rätt för verkställande
direktören att i alla frågor som rör verksamheten i Sverige handla på det
utländska företagets vägnar, ta emot stämning för företaget och föra dess
talan.

Det
kan inte uteslutas att utländsk lagstiftning i vissa fall hindrar en bank

att utfärda en så omfattande fullmakt som krävs enligt 9 §. Av detta skäl har 86

i
förevarande paragraf lagts till en bestämmelse om att bankinspektionen
Prop. 1989/90:116 skall kunna ge dispens från regeln. Undantag bör dock inte
ges med mindre inspektionen fått garantier för att verkställande direktören eller
någon annan här i landet bosatt person har behörighet att ta emot stämning och
föra bankens talan inför domstol.

20 §

En
utländsk bankfilials firma bör klart utvisa företagets status som bank. En
regel med sådant innehåll har tagits in i första stycket.

Svensk
banklagstiftning kräver att en banks firma alltid skall tecknas av minst två
personer i förening. I andra stycket föreskrivs att detsamma skall gälla för
utländska bankers filialer i Sverige.

30 §

Som
anmärkts i specialmotiveringen till 13 § har i 1 kap. 4 § fjärde stycket BRL
tagits in en bestämmelse om att reglerna i 1968 års lag skall, vid sidan av
BRL, tillämpas för utländska bankers filial verksamhet i Sverige. Utformningen
av 30 § 1968 års lag måste därför ändras så att lagen kommer att omfatta
utländska bankers filialverksamhet. Lagen skaU däremot inte gälla den
verksamhet som bedrivs från ett representationskontor. Ett förtydligande har
därför skett av texten i paragrafen. Beträffande utländska försäkringsföretag
regleras deras möjligheter att verka här i landet uteslutande av lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige. Undantaget för försäkringsföretag skall därför stå kvar i 30 § 1968
års lag.

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om
kredit

politiska medel

Denna
lag är tidsbegränsad. Den har senast fått fortsatt giltighet till utgången av
år 1992 (prop. 1989/90:15, FiU 12, rskr. 49, SFS 1989:958).

2 §

I
punkt 1 har gjorts tillägg med innebörd att även utländska banker med
filialtillstånd i Sverige skall hänföras till kategorin bankinstitut. Skälen
för ändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.5.

5.7 Förslaget till lag om ändring i
fondkommissionslagen

(1979:748)

l§och3§

Utländska
banker med filialtillstånd bör liksom svenska banker kunna få

bankinspektionens tillstånd att driva fondkommissionsrörelse. De lagliga

fömtsättningarna ges genom ändringar i 1 och 3 §§ . 87

övergångsbestämmelser Prop. 1989/90:116

Övergångsbestämmelsen
överensstämmer med motsvarande bestämmelse i BAL. Se också specialmotiveringen
till övergångsbestämmelsema till förslaget till lag om ändring i
företagsförvärvslagen.

Lagrådet
har här föreslagit en jämkad lydelse på motsvarande sätt som vid punkt 2 av
övergångsbestämmelsema till BAL. Jag delar lagrådets synpunkter och föreslår
därför en lydelse som är ändrad i förhållande till den som är intagen i
lagrådsremissen.

5.8 Förslaget till lag omändringilagen(l 982:617)om
Utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen)

2 §

Genom
att undantaget i första stycket inte längre omfattar bankaktiebolag kommer
förvärv av aktier i bankaktiebolag att bli underkastade förvärvs-reglerna i
7-11 §§ . Vidare kommer bankaktiebolag, som inte har något utlänningsförbehåll
i sin bolagsordning, i princip att bli kontrollsubjekt som måste ha
förvärvstillstånd för att kunna förvärva aktier m.m. Från denna princip görs
dock undantag i 14 b § , som innebär att de flesta av en banks förvärv i
praktiken kan ske utan förvärvstillstånd. Ett ytterligare undantag, som i
första hand tar sikte på tiden närmast efter ikraftträdandet, görs i
övergångsbestämmelsema.

Som
nämndes i avsnitt 3.2.1 uppstår med de lösningar jag föreslår frågan om vilken
myndighet som skall pröva ansökningar om tillstånd enligt företagsförvärvslagen,
när det gäller de kreditinstitut som nu föreslås bli omfattade av lagen.
Enligt 7 § förordningen (1982:878) om utländska förvärv av svenska företag m.m.
gäller som huvudregel att ansökan skall prövas av länsstyrelsen i det län där
företaget driver sin huvudsakliga verksamhet. I ärenden som gäller större
företag eller som annars är särskilt betydelsefulla skall prövningen dock göras
av regeringen.

KMK
har föreslagit att tillståndsärenden rörande de kreditinstitut som omfattas av
företagsförvärvslagen skall prövas av bankinspektionen. Jag delar kommitténs
uppfattning. Med den särställning som kreditinstituten intar i samhället är det
ofrånkomligt att särskilda synpunkter ofta måste inverka på prövningen, och det
är därför naturligt att ta till vara tillsynsmyndighetens särskilda kompetens
för den prövningen. På samma sätt som när det gäller andra företag bör dock
ärenden rörande större företag och ärenden som är av principiell betydelse
prövas av regeringen. Frågan kan emellertid regleras i förordning (se 15 §
företagsförvärvslagen), och något riksdagsbeslut behövs alltså inte.

7 §

I
paragrafens nuvarande tredje stycke finns en hänvisning till bestämmel

serna i 14 a § "om vissa utländska bankföretags förvärv". Jag
föreslår nu att

det skall införas en ny paragraf, 14 b § , som också avser vissa utländska

bankföretags förvärv men som också behandlar förvärv som görs av svenska 88

banker
och fondkommissionsbolag. En korrekt hänvisning till dessa be- Prop.
1989/90:116 stämmelser skulle alltså bli mer omfattande och detaljerad än den
nuvarande. Enligt min mening finns det knappast skäl att tynga en lag med så
begränsad omfattning som företagsförvärvslagen med hänvisningar av detta slag.
Tredje stycket har därför utgått i mitt förslag.

14a§

Den
nuvarande bestämmelsen i första stycket har tillkommit för att hindra ett
utländskt bankföretag, som driver verksamhet i form av ett dptterbolag här i
landet, från att förvärva sådana aktier m.m. som dotterbanken enligt den
svenska banklagstiftningen inte får förvärva. Eftersom det genom upphävandet
av 3 kap. 3 § BAL blir möjligt med ett blandat ägande i de banker som har
bildats av utländska bankföretag, har bestämmelsen justerats till att avse fall
där det utländska bankföretaget har ett bestämmande inflytande i ett svenskt
bankaktiebolag. I den föreslagna nya lydelsen omfattar bestämmelsen också
utländsk bank som driver verksamhet från filial här.

Regeln
i första stycket omfattar i nu gällande lydelse alla förvärv, alltså även
sådana som sker utomlands (jfr undantaget i nuvarande andra stycket). Det är
emellertid inte rimligt att svensk lagstiftning skall förbjuda förvärv som sker
i andra länder i enlighet med lagstiftningen där. Därför har bestämmelsen i
första stycket begränsats till att avse förvärv som sker i Sverige.

I
lagrådsremissens lagförslag hade undantag från förbudet gjorts bara för förvärv
som en utländsk bank gör genom en filial här i landet. Lagrådet har föreslagit
att i stället första stycket förkortas till att endast uttrycka själva
principen, att förvärv av aktier m. m. i Sverige "inte får ske i större
utsträckning än som gäller för svensk bank". Jag delar lagrådets synpunkt
och föreslår därför en lydelse av lagmmmet som är förändrad i förhållande till
lagrådsremissen.

Med
den uppläggning som reglema i första stycket har fått i mitt förslag blir andra
stycket onödigt och har därför utgått i förslaget.

Nuvarande
tredje stycket blir paragrafens andra stycke i propositionsförslaget.

14b§

Paragrafen
är ny och har tillkommit som en följd av att lagen nu blir tilllämplig på
bankaktiebolag och att utländskt ägande tillåts även i fondkommissionsbolag.

I
och med ikraftträdandet av ändringarna i BAL och i 2 § denna lag kom

mer de utlandsägda svenska bankerna att bli kontrollsubjekt enligt 3 §. Det

samma gäller svenskägda banker och fondkommissionsbolag, om bolags

ordningen ändras så att det blir möjligt för kontrollsubjekt att förvärva mer

än fyrtio procent av aktiekapitalet eller mer än tjugo procent av röstetalet
för

samtliga aktier. (Beträffande bankaktiebolag som inte genomför någon så

dan ändring av bolagsordningen, se nedan vid övergångsbestämmelserna.)

Även utländska bankföretag som får tillstånd att driva verksamhet från filial

här i landet är kontrollsubjekt. 89

Som framhålls i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1 och 3.2.4) Prop. 1989/90:116 måste en bank
— svensk eller utländsk — och ett fondkommissionsbolag ha möjlighet att
förvärva i första hand aktier som ett led i den rörelse som bedrivs här i
landet, även om institutet är ett kontrollsubjekt. De ändringar jag föreslår —
upphävande av förbuden mot utländskt ägande och möjlighet för utländska banker
att inrätta filial här - skulle inte bli mycket mer än en tom gest om
exempelvis ett fondkommissionsbolag utan utlänningsförbehåll inte skulle kunna
förvärva bundna aktier i sin rörelse. Med tanke på arten av de förvärv som det
här är fråga om kan det inte anses vara till skada för det bolag som köpet
avser att bolagsordningens utlänningsförbehåll genombryts.

I
förevarande paragraf ges därför sådana banker och fondkommissionsbolag som är
kontrollsubjekt rätt att trots detta förvärva aktier m.m. under förutsättning
att förvärvet är tillåtet enligt BRL resp. fondkommissionslagen. De förvärv
som omfattas av regeln är förvärv av aktier för att underlätta
fondkommissionsrörelsen och för att medverka vid en aktieemission samt förvärv
för att skydda egen fordran. Däremot omfattas inte s.k. organisationsförvärv
(2 kap. 5 och 6 §§ BRL resp. 15 § andra stycket fondkommissionslagen). Inte
heller föreslås någon särreglering i fråga om förvärv enligt lagen (1982:618)
om utländska förvärv av fast egendom m.m.

Övergångsbestämmelserna

Enligt
punkt 2 i övergångsbestämmelsema till BAL fortsätter förbudet mot utländskt
ägande i 3 kap. 3 § första stycket den lagen att gälla till dess att aktieägama
på bolagstämma har bestämt att aktierna eller en del av dessa skall vara fria.
Ett sådant beslut kräver godkännande av regeringen på samma sätt som ett beslut
att ändra ett utlänningsförbehåll skall prövas enligt 6 §
företagsförvärvslagen. I sak är situationen alltså densamma som om bankema hade
haft förbehåll i sina bolagsordningar som helt uteslöt utländskt ägande.

Emellertid
har BAL hittills inte innehållit några bestämmelser om utlänningsförbehåll,
och bankerna lär i allmänhet inte ha några sådana förbehåll i bolagsordningama.
Med den utformning som 3 § första stycket 2 företagsförvärvslagen har kommer
bankaktiebolagen därför formellt att bli kontrollsubjekt i och med att
undantaget för bankaktiebolag i 2 § första stycket upphävs. Det skulle innebära
att exempelvis förvärv av organisationsaktier och fastigheter för bankens eget
bmk skulle kräva tillstånd enligt förvärvslagstiftningen.

En
sådan ordning är uppenbarligen inte motiverad. I förevarande över

gångsbestämmelse föreskrivs därför att de bestående bankaktiebolagen

även efter lagändringen tills vidare skall stå utanför företagsförvärvslagen.

Det betyder i första hand att de inte skall vara kontrollsubjekt. Först när

aktieägarna i en bank har beslutat att någon del av aktierna skall kunna

förvärvas av kontrollsubjekt och detta beslut har godkänts av regeringen och

därefter registrerats, blir lagen tillämplig på bolaget. Om bolagsstämmobe

slutet innebär att mer än fyrtio procent av aktiekapitalet eller mer än tjugo

procent av rösterna kan förvärvas av kontrollsubjekt, blir bolaget självt ett 90

kontrollsubjekt. Som
framgått vid 14 b § kommer emellertid reglema om Prop. 1989/90:116
förvärvstillstånd m.m. inte att bli fullt tillämpliga på banken, ens om bolagsordningen
innebär att samtliga aktier är fria.

På
samma sätt som banker skall fondkommissionsbolag enligt föreslagna nya 14 b §
ha möjlighet att förvärva aktier m.m. som ett led i sin rörelse, även om
bolaget är ett kontrollsubjekt. Däremot behövs det inte för fondkommissionsbolagen
någon sådan övergångsbestämmelse som här föreslås för bankema.
Fondkommissionsbolagen omfattas redan nu av företagsförvärvslagen, och till
skillnad från bankaktiebolagen faller de också under aktiebolagslagen. Alla
fondkommissionsbolag torde redan nu ha sådana förbehåU i sin bolagsordning som
uppfyller kraven enligt 4 § företagsförvärvslagen.

Lagrådet
har föreslagit att i punkt 2 görs motsvarande ändring som i punkt 2 av
övergångsbestämmelsema till BAL. Eftersom förevarande bestämmelse beträffande
bestående bankaktiebolag hänvisar till punkt 2 av övergångsbestämmelsema till
BAL, får den där gjorda ändringen effekt även i övergångsbestämmelsen till
företagsförvärvslagen. Jag föreslår därför inte någon lydelse som avviker från
den som finns intagen i lagrådsremissen.

5.9 Förslaget till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)

3
kap. 2 §

I
paragrafensyo>i/a stycke finns bestämmelser om rätten att förvärva aktier i
ett försäkringsaktiebolag.

Ett
nytt andra stycke har införts i paragrafen. Där föreskrivs en skyldighet för en
förvärvare av aktier i ett försäkringsaktiebolag att till försäkringsinspektionen
göra en anmälan när ett förvärv gjorts som medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet
eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget överskrider vissa gränsvärden.
Till anmälningsskyldigheten är kopplad en sanktion i 21 kap. 1 §.

Anmälningsskyldigheten
gäller såväl svenska som utländska rättssubjekts förvärv. Någon prövning av
förvärv enligt företagsförvärvslagen skall inte ske eftersom lagen inte skall
tillämpas på försäkringsaktiebolag och aktier i ett sådant bolag (2 § första
stycket företagsförvärvslagen).

21
kap. 1 §

I
paragrafen finns straffbestämmelser. Ett nytt a/Itra .s/jc/ce har införts
enligt vilket böter kan ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att anmäla förvärv enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 §.

91

5.10 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1988:606) om finans- Prop. 1989/90:116

bolag.

Övergångsbestämmelserna

Enligt
10 §, som föreslås bli upphävd, får aktier i ett finansbolag förvärvas endast
av svenska medborgare, svenska bolag och föreningar, som inte är kontroUsubjekt
enligt företagsförvärvslagen, andra svenska samfälligheter och fondbolag till
aktiefonder enligt aktiefondslagen (1974:931). Förvärv i strid med bestämmelsen
är ogiUigt.

Övergångsreglerna
för finansbolagen har, liksom beträffande de svenskägda bankaktiebolagen,
tillkommit för att aktieägama under en skälig tid skall få möjlighet att
anpassa sig till de möjligheter att tillåta uOandsägande i bolaget som
lagändringen innebär.

I
övrigt hänvisas till specialmotiveringen till övergångsbestämmelsema tiU BAL.

Lagrådet
har här föreslagit en jämkad lydelse på motsvarande sätt som vid punkt 2 av
övergångsbestämmelsema till fondkommisionslagen. Jag delar lagrådets synpunkt
och föreslår därför en lydelse som är ändrad i förhållande till den som är
intagen i lagrådsremissen.

5.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sve

riges riksbank

3
§ och 18 §

Skälen
för ändringama har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.5.

20 §

Kassakrav
beräknas på ett kreditinstituts placeringar och förbindelser. För en utländsk
bankfilial, som i och för sig är en del av den utländska banken, kan kassakrav
emellertid inte baseras på denna banks totala placeringar och förbindelser.
Kassakravet måste i stället gmndas på de placeringar och förbindelser som
redovisas i filialen. Ett tredje stycke med detta innehåll har tillförts 20 §.

Beräknande
av kassakrav för utländska bankfilialer kan också kompliceras av att inlåning
kan redovisas som inlåning tiU det utländska bankföretaget varifrån medlen
sedan tillhandahålls filialen. Detta skulle med nuvarande regler minska
kassakravet mot filialen. Nödvändiga korrigeringar i detta avseende kan göras i
riksbankens tillämpningsföreskrifter om kassa-krav.

6. Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta följande av lagrådet granskade lagförslag med vidtagna
ändringar:

1.
lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), 92

2.
lag om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618), Prop. 1989/90:116

3.
lag om ändring i sparbankslagen
(1987:619),

4.
lag om ändring i
föreningsbankslagen (1987:620),

5.
lag om ändring i lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket,

6.
lag om ändring i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel,

7.
lag om ändring i
fondkommissionslagen (1979:748),

8.
lag om ändring i lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.,

9.
lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),

10.
lag om ändring i lagen
(1988:606) om finansbolag,

11.
lagom ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank.

7. Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

93

Sammanställning
av remissyttranden över kredit- Prop. 1989/90:ii6 marknadskommitténs
betänkande Förnyelse av kre- 'a i ditmarknaden (SOU 1988:29) såvitt
avserägarfrågor.

Efter
remiss har yttrande avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
kommerskollegium, konsumentverket. Statens Industriverk, riksskatteverket,
riksåklagaren, patent- och registreringsverket, hovrätten för västra Sverige,
kammarrätten i Göteborg, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i
riksgäldskontoret, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Ägarutredningen,
Värdepappersmarknadskommittén, Utredningen med uppdrag att utreda frågor om
leasing av fast och lös egendom (Ju 1988:01), Svenska Bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen. Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank.
Svenska Skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska
Fondhandlareföreningen, Föreningen Svenska Penningmarknadsmäklare, styrelsen
för Stockholm fondbörs. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bankmannaförbundet.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation,
Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk industriförening.
Svenska kommunförbundet. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam,
FastighetRenting AB, Nordisk Renting AB, Skandinavisk Fastighetsrenting AB
(Skandrenting), Svensk Fastighetsleasing AB (SEL), Granit & Beton
Fastighetsrenting AB, Sveriges köpmannaförbund, AB Industrikredit, AB Svensk
Exportkredit, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges Investeringsbank
AB, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), S\enska Revisorssamfundet (SRS),
bokföringsnämnden (BFN), Värdepapperscentralen VPC AB, Sveriges grossistförbund.
Kooperativa förbundet, HSB:s Riksförbund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund,
Gotagmppen AB, tredje löntagarfondstyrelsen, SABO (Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag), Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund,
Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige, Företagens uppgiftlämnardelegation,
FUD, Lantbmkamas Riksförbund (LRF), Svenska Kredit, WASA Kredit Försäkrings AB.

1. Banker

1.1 Bankinspektionen

Ägande-
och rösträttsregler i bank

Bankema
som företag skiljer sig i väsentliga avseenden från andra företag.

Det kanske mest särskiljande är att bankema har ett lågt eget kapital och att

en mycket stor del av deras rörelsekapital utgörs av insättarmedel. Bankema

har ensamrätt till inlåning från allmänheten och dessa inlåningsmedel sätts

in utan att bankema avkrävs någon säkerhet för återbetalning. I stället skall 94

banklagstiftningen
vara så utformad och tillsynen så effektiv att bankema Prop. 1989/90:116
har förmåga och kapacitet att i alla lägen betala tillbaka insättamas
medel. Bilaga 1 Därför måste det i lagstiftningen finnas inbyggt ett s k
insättarskydd.

En
annan för bankema unik roll är deras centrala betydelse för hela det ekonomiska
systemet. De har av statsmaktema ålagts en rad uppgifter för att kreditväsendet
skall vara funktionsdugligt och effektivt vilket är ett väsentligt allmänt
samhällsintresse.

Bankinspektionen
vill mot denna bakgmnd betona bankemas särart och de specieUa skyddsintressen
som måste beaktas. KMK har närmare redovisat nämnda förhållanden. Inspektionen
vill inledningsvis anmärka att det är dessa speciella förhållanden som utgör
gmnden för att över huvud taget ta upp frågan om att begränsa ägandet i bank.

Inspektionen
delar den gmndläggande principiella uppfattning som kommer till uttryck i
KMK:s direktiv, nämligen att man måste i framtiden liksom hittills hålla
åtskillnad mellan ägande och kreditgivning samt att det i bankema skall finnas
ett spritt ägande.

Principen
om åtskillnad mellan ägande och kreditgivning tillkom efter Kreugerkraschen på
1930-talet, då vissa banker råkade i svårigheter på gmnd av sammanblandning av
ägande och kreditgivning. Det är denna sedan lång tid tillbaka bärande princip
i svensk banklagstiftning som motiverar det uttryckliga aktieförvärvsförbudet
i lagstiftningen, innebärande ett förbud för bank att förvärva aktier i ett
näringslivsföretag. Däremot finns för närvarande inget hinder mot att
näringslivsföretag förvärvar aktiemajoriteten i en bank och därigenom skaffar
sig avsevärt inflytande i banken.

Vägledande
för lagstiftaren bör vara att denne skall försöka fömtse och överväga
potentiella risker samt genom att i förväg vidta erforderliga åtgärder
förebygga att för samhället och enskilda medborgare skadliga effekter
uppkommer. Detta är speciellt viktigt när det gäller verksamheten på de
finansiella marknadema. Bankinspektionen anser sålunda, att det med hänsyn
till skyddsintressena inte nödvändigtvis behöver vara dokumenterat att stora
ägare av en bank missbrukat sin ställning för att lagstiftaren skall Överväga
regler som garanterar att det finns ett spritt ägande i bank.

Ett
av de två huvudmotiven KMK åberopat till stöd för att förhindra stark
ägarkoncentration i affärsbankema är således att sammanblandning av ägande och
kreditgivning kan leda till icke välgmndad kreditgivning, som ytterst kan
äventyra bankens soliditet och därmed åsidosätta insättarskyd-det. Det andra
motivet är att en affärsbank genom ägarkoncentration kan få en alltför stark
anknytning till vissa ägarkonstellationer inom näringslivet. En sådan
anknytning skulle kunna motverka intresset av att en banks kreditgivning
allokeras så optimalt som möjligt.

Bankinspektionen
instämmer i de motiv KMK redovisat till stöd för en ägarbegränsning.
Bankinspektionen har tidigare i skrivelse den 19 september 1985 till
regeringen motiverat sitt dåvarande förslag till en begränsning av förvärv och
innehav av bankaktier. Inspektionen vidhåller de skäl som åberopas i skrivelsen
och anser att någon form av ägarbegränsning eller annan kontroll av bankägandet
bör införas.

När
det gäller själva utformni ngen av reglema rörande ägarbegränsningen

har kommittén uppenbarligen haft svårt att finna en för alla banker enhetlig 95

lösning. Kommitténs
utgångspunkt har varit att försöka finna en sådan Prop. 1989/90:116
avvägning att, å ena sidan, det av insaltar- och samhällsintresset
dikterade Bilaga 1 kraven på bankledningens självständighet tillgodoses
samt, å andra sidan, fördelen i vissa lägen med starka ägare kan tas till vara.

Bankinspektionen
har förståelse för kommitténs argument och förslag att i detta avseende skilja
mellan stora och små banker. Goda skäl har emellertid i denna fråga åberopats
av två skiljaktiga ledamöter, vilka förordat en enhetlig gräns. Enligt
inspektionens mening är det som tidigare nämnts mycket viktigt att det nu
införs någon form av ägarbegränsning eller annan kontroll av bankägandet och mindre
väsentligt vilken form som väljs och vilken nivå som slutligen fastställs.

Utöver
den omfattande redovisning och argumentering kommittén lämnat i denna fråga
vill inspektionen tillägga att det sannolikt förhåller sig så att en stor ägare
i en mindre bank har större möjligheter att påverka bankledningen än vad en
procentuellt lika stor ägare i en större bank har. Risken för missbmk kan
enligt inspektionens uppfattning i detta hänseende således vara lika stor i en
liten som i en stor bank. Detta är ännu ett motiv för en enhetlig reglering.

Bankinspektionen
förordar för sin del en enhetlig lösning som innebär en för samtliga banker
gemensam gräns på förslagsvis 10 % av aktiekapitalet och 5 % av röstema. Denna
lösning bör som kommittén föreslagit kompletteras med en skyldighet för den
som förvärvat mer än 2 % av aktierna i ett bankaktiebolag att anmäla förvärvet
till bankinspektionen. Detta förslag kan inte anses alltför ingripande eftersom
flertalet av bankernas bolagsordningar redan nu upptar frivilliga
begränsningar såsom exempelvis att ingen får utöva rösträtt för mer än
sammanlagt 2 % av aktierna.

EG-anpassning

Bankinspektionen
vill i sammanhanget erinra om att man inom EG barett delvis annat synsätt när
det gäller utformningen och tillämpningen av tillsynen över ägarförhåUandena i
kreditinstitut.

Även
inom EG anser man att en effektiv myndighetstillsyn över bankema omfattar
ägarförhållandena. Detta tillsynskrav sägs bli starkare i takt med utvecklingen
i riktning mot koncem- och gmppbildningar. Man strävar nu efter att möjliggöra
myndighetskontroll av dels att "olämpliga personer" inte blir stora
aktieägare i banker, dels att bankledningen blir självständig och oavhängig
andra intressen i enlighet med god banksed. Tillsynsmyndighetema skall beredas
möjlighet att inhämta erforderliga upplysningar i dessa syften.

Fömtsättning
för auktorisation är enligt förslaget till EG:s andra samord

ningsdirektiv att tillståndsmyndigheten informeras om vilka ägare som in

nehar tio procent eller mer av aktiekapitalet eller rösträtten eller en andel

som eljest möjliggör ett betydande inflytande i banken. Även komplicerade

ägarförhållanden och risker för intressekonflikter skall beaktas när myndig

heten prövar ägamas lämplighet. Myndigheten skall ha befogenhet att

hindra de ägare eller ägargmpper, som bedöms vara "improper", att få

auktorisation. 96

Motsvarande föreslås gälla
under myndighetens fortlöpande tillsyn över Prop. 1989/90:116 bankema.
Anmälningsskyldigheten beträffande ägandeförhållandena avser Bilaga 1 att
möjliggöra för tillsynsmyndigheten att ingripa om ägare utövar sitt inflytande
på ett sätt som kan antas vara till skada för en sund skötsel av
bankverksamheten. Myndighetsingripandena kan ha formen av förbud och
förelägganden, sanktioner mot bankledningen samt upphävande av rösträtten för
den berörda ägaren. EG-förslaget följer därmed den ordning som för närvarande
förekommer i de olika EG-ländema och som innebär en diskre-tionär prövning av
större ägare från fall till faU, inte en i lag angiven procentgräns för vare
sig ägare eller rösträtt. KMK:s förslag om maximala procentgränser står alltså
inte i överensstämmelse med den metod för ägan-dekontroll som med stor
sannolikhet kommer att gälla inom EG.

Om
det med hänsyn till EG-anpassningen bUr nödvändigt att välja en annan form för
kontroll av bankägandet än den procentuella ägarbegränsningen, anser
bankinspektionen att det beskrivna EG-systemet kan vara en lösning som
inspektionen får acceptera. Kontrollen bör då ligga hos bankinspektionen eller
i tveksamma fall hänskjutas till regeringen. Rättssäkerheten kan anses
tillgodosedd genom att bankinspektionens beslut kan överklagas till
regeringen.

Särskilt
om utländskt ägande i svenska bankaktiebolag

För
bankinspektionen har det sedan länge stått klart, att Sverige måste delta i den
pågående intemationaliseringen av kapitalmarknaden, dvs både kreditmarknaden
och värdepappersmarknaden, och att Sverige måste ge utländska företag eller
utlandsägda svenska företag i stort sett samma möjligheter till verksamhet i
Sverige som svenska företag får driva utomlands. Av bland annat
reciprocitetsskäl måste den svenska lagstiftningen successivt anpassas till de
intemationella förhållandena. Den pågående avregleringen på det finansiella
området liksom det nu i stora delar genomförda avskaffandet av
valutaregleringen ställer givetvis ökade krav på en snabbare och mer
genomgripande anpassning och likabehandling.

Bankinspektionen
tog är 1980 initiativet till det lagstiftningsarbete som resulterade i
kreditmarknadskommitténs delbetänkande år 1984 angående utländska
banketableringar i Sverige. I bankinspektionens remissvar över delbetänkandet
kritiserades kommitténs då restriktiva ståndpunkt att avvisa dels möjligheten
för utländska banker att samarbeta med svenska banker via ett minoritetsägande
och dels möjligheten att för svenska banker på motsvarande sätt kunna
manifestera ett samarbete genom delägande i utlandsägd bank här i landet. I
remissvaret förordade inspektionen en möjlighet till ömsesidigt delägande
genom minoritetsposter på högst 20 %.

Mot
denna bakgmnd tillstyrker bankinspektionen kommitténs förslag att tiUåta
utländskt ägande i svenska banker. Inspektionen delar kommitténs uppfattning
att den inhemska kontroUen över bankväsendet bör behållas. De av kommittén
föreslagna procenttalen på högst 20 % av aktiekapitalet för utländsk ägande och
högst 10 % av röstetalet för samtliga aktier i ett svenskt bankaktiebolag kan
accepteras från dessa synpunkter.

KMK
har i några fall föreslagit att bankinspektionen skall överlämna avgörandet i
en principiellt betydelsefull fråga till regeringen. Detta har

97

7
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

föreslagits
bl a vid prövning av kreditmarknadsbolags aktie- eller andelsför- Prop.
1989/90:116

värv i företag. Bilaga 1

När
det gäller förslaget om utländskt ägande i ett svenskt bankaktiebolag skall
enligt förslaget sådant förvärv få ske endast efter tillstånd av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detta innebär att regeringen i
förordning kan delegera beslutanderätten till bankinspektionen. En sådan
möjlighet föreligger även i ett flertal andra situationer. Inspektionen anser
att regeringen vid eventuell delegation bör förbehålla sig att under vissa
fömtsättningar behålla beslutanderätten eller ålägga inspektionen att till
regeringen hänskjuta prövning av förvärv som kan anses ha principiell
betydelse.

I
samband med ett tillståndsärende i juni 1988 meddelade bankinspektionen
regeringen, att inspektionen ansåg det angeläget att frågan om utländskt
ägande i svenska banker behandlades med förtur när kreditmarknadskommittén
överlämnat sitt betänkande. Någon begäran om särskilt yttrande i denna fråga
har inte infordrats av finansdepartementet. Bankinspektionen vidhåller sin
uppfattning och förordar att efter remisstidens utgång denna fråga bryts ut och
behandlas med förtur. Det skulle kunna innebära att en proposition kan antas
redan under 1989 och att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1990.

En
näraliggande fråga är humvida utländsk bank skall äga rätt att öppna filial i
Sverige. Som inledningsvis omnämnts är lösningen på denna fråga lika angelägen
som utländskt ägande i bank, främst på gmnd av reciprocitetsskäl. Det är
bankinspektionens uppfattning att dessa frågor bör behandlas gemensamt och med
förtur. I detta sammanhang kan andra hithörande frågor aktualiseras t ex den
av bankinspektionen tidigare berörda frågan om möjligheten för svenska banker
att vara delägare i utlandsägd bank i Sverige.

EG-anpassning

Inom
EG finns inga restriktioner för utlänningars ägande i EG-banker, förutom
anmälningsplikten för innehav fr o m 10 %. I vilken mån man kan behöva göra
avsteg från ovan redovisade ställningstaganden i fråga om utländskt ägande i
svenska banker, får bedömas i de kommande förhandling-ama med EG.

1.2 Försäkringsinspektionen

Inspektionen
vill till en börian erinra om att FVK i sitt slutbetänkande

föreslagit regler som begränsar ägandet i försäkringsaktiebolag. Bakom för

slaget låg dels intresset av att på något sätt — i likhet med vad som gäller
för

aktiebolag i allmänhet — kontrollera utländskt ägande i försäkringsaktie

bolag, dels ett behov av att motverka att — med hänsyn till ett försäkrings

bolags särskilda karaktär - ägandet koncentreras till en eller ett fåtal hän

der. Inspektionen framhöll i sitt remissyttrande beträffande udändskt äg

ande att det kunde finnas behov av en reglering som hade till syfte att

förhindra innehav av sådan storlek som gav ett inflytande som inte kan anses 98

förenligt
med svenska samhällsintressen. Vidare fann inspektionen i likhet Prop.
1989/90:116 med FVK att det finns starka skäl för införandet av regler som
delvis be- Bilaga 1 gränsar svenska rättssubjekts möjligheter att förvärva
aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Ett huvudskäl var därvid att det
angsågs viktigt att försäkringsbolagen i likhet med bankerna är oberoende
institut. Inspektionen förklarade emellertid också att de frågor som rör
ägarförhållanden på försäkringsområdet borde bedömas även mot bakgmnd av KMK:s
kommande förslag varför inspektionen avsåg att återkomma till dessa frågor när
KM K:s förslag förelåg.

KMK
har efter sin genomgång av olika aspekter på ägarfrågan kommit fram till att
det finns ett behov av att genom bestämmelser i lagen begränsa ägandet i
bankaktiebolagen ävensom rätten att utöva rösträtt på bolagsstämma. Som gmnd
härför pekar kommittén på bankernas centrala ställning i det ekonomiska
systemet. Utöver sin huvudsakliga roll som spamppsamlare och kreditgivare har
bankerna getts uppgifter som verkställare av statsmakternas ekonomiska politik
och som myndighetsutövare. Bankerna kan därmed sägas inta en halvofficiell
ställning i samhället. Det är därför av stor vikt att de kan verka som
oberoende institut. KMK anser vidare att begränsningar av rösträtten på bolagsstämma
inte är tillräckliga för att nå den önskvärda begränsningen av inflytandet över
en bank.

Inspektionen
delar den principiella uppfattningen att garantier bör skapas för att det för
såväl försäkringsaktiebolag som bankaktiebolag skall finnas regler som härtill
syfte att trygga en oberoende ställning för instituten. Även i andra länder
torde allmänt gälla uppfattningen att banker och försäkringsbolag bör driva
sin verksamhet såsom oberoende institut. Kontrollen av ägarintressena sker
utomlands dock i regel på annat sätt än genom en direkt reglering av ägandet.
En kommande anpassning till EG kan sålunda göra det nödvändigt att finna andra
former för kontrollen av ägandet än regler av det slag som de båda kommittéema
förordat. Även om dessa regler i princip enligt inspektionens mening synes
lämpliga för sitt ändamål kan därför ifrågasättas om det finns tillräckligt
starka skäl att lagreglera ägarfrågan enligt kommittéernas linjer, innan läget
klarnat i vad gäller frågan om en anpassning till förhållandena inom EG.

Fördel
fall kontrollen av ägandet sker genom särskilda begränsningsregler bör, som
kommittéerna framhållit, gränsen för ägandet inte sättas så lågt att inte
fördelen i vissa situationer med starka ägare kan tas till vara och inte heller
så högt att intresset av företagsledningarnas självständighet inte tillgodoses.

FVK:s
förslag i fråga om försäkringsaktiebolag innebär att en maximi

gräns för ägande på en hand sätts vid 15 % av röstetalet för samtliga aktier

och 20 % av aktiekapitalet, därvid gränsen avses gälla lika för såväl svenska

som utländska rättssubjekt. KMK föreslår i fråga om bankaktiebolagen att

gränsen gmndas enbart på andel i aktiekapitalet med gränsen 20 % av ak

tiekapitalet beträffande medelstora och mindre banker och 10 % av aktie

kapitalet beträffande de större bankema. KMK föreslår vidare att utländskt

ägande i fortsättningen skall tillåtas i bankaktiebolagen därvid — fömtom

begränsning av ägande på en hand till 10 % av aktiekapitalet och 5% av

röstetalet — skall gälla den begränsningsregeln att högst 20 % av ak- 99

tiekapitalet och högst 10
% av röstetalet för samtliga aktier i ett bankaktie- Prop. 1989/90:116 bolag
skall få ligga i utländsk ägo. För kontrollens skull skall förvärv utöver
Bilaga 1 hälften av nämnda andelar kräva tiUstånd av regeringen eller
bankinspektionen.

Inspektionen
anser i fråga om ägande på en hand att samma regler bör gälla oavsett om
förvärvaren är utländskt eller svenskt rättssubjekt. Inspektionen anser vidare
att maximigränsen kan gmndas enbart på andel av aktiekapitalet och således inte
nödvändigtvis också på en viss lägre andel av det totala röstetalet.
Inspektionen ifrågasätter vidare om det finns tillräckliga skäl att i fråga om
bankaktiebolagen dela upp dessa i två gmpper efter storleksordningen med olika
gränstal. Inspektionen anser att gränsen kan sättas vid 20 % för ägande såväl i
bankaktiebolag som i försäkringsaktiebolag. Gränstalet har samband bl a med
hur fömtsättningama för dispens anges. Beroende härav kan ett lägre gränstal
väljas. Det synes befogat att diskutera en sådan lösning främst i fråga om
bankema.

Inspektionen
finner - mot bakgmnd bl a att det f n råder förbud för utlänningar att äga
svenska bankaktier — det kan vara befogat att begränsa det totala utländska
ägandet i ett svenskt bankaktiebolag. Enligt inspektionen kan övervägas om det
inte är tillräckligt med en enkel regel som säger att högst 20 % av aktiema i
ett bankaktiebolag får vara fria aktier. I fråga om försäkringsbolagen - för
vilka ingen begränsning av det utländska ägandet i dag gäller — anser
inspektionen, såsom angavs i inspektionens remissyttrande över FVK:s förslag,
att frågan om en kvotering bör utredas ytterligare. Frågan inrymmer ett antal
problem — bl a förenligheten med åtagandena gentemot OECD — som bör belysas
innan en sådan åtgärd kan beslutas.

Både
FVK och KMK har föreslagit att rösträtten på bolagsstämma begränsas i
förhållande till det på stämman företrädda röstetalet, 15 % för
försäkringsaktiebolag resp 5 % (större banker) och 10 % (övriga banker) för
bankaktiebolagen. Vad gäller bankema anger KMK att reglema i stor utsträckning
ansluter sig till vad som redan gäller enligt bankemas bolagsordningar.
Inspektionen har ingen erinran mot att en gräns lagfästs; lämpligen bör denna
för samtliga banker läggas vid 10 %. Inspektionen godtar också den gräns på 15
% som FVK föreslagit i fråga om försäkringsbolagen.

Införs
begränsningsregler av nämnt slag bör de, som KMK föreslår, också gälla i fråga
om holdingbolag som äger banker. Motsvarande bör gälla på försäkringsområdet.
Det kan emellertid finnas anledning att återkomma till de frågor som rör
holdingbolagen när branschglidningsgmppen lagt fram sina förslag.

Om
förvärv av aktier i bankaktiebolag sker över tiUåten gräns har kommittén för
andra förvärv än sådana, som sker över Stockholms fondbörs eUer på exekutiv
auktion, föreslagit ett visst arrangemang till skydd för säljare i god tro. I
förslaget ligger även ett anmälningsförfarande till bankinspektionen.

Med
hänsyn till att de flesta förvärv säkeriigen sker över Stockholms

fondbörs, vill försäkringsinspektionen i denna del förorda den lösning som

FVK har föreslagit på försäkringsområdet. Lösningen innebär att fång som

inte sker över Stockholms fondbörs eller på exekutiv auktion, blir ogiltigt
till

den del det överskrider tillåtet gränsvärde och skall återgå. Hela fånget skall 100

gå
åter, om någon av partema så begär. I övriga fall skall avyttring ske inom
Prop. 1989/90:116 sex månader, i vilket fall annars regeringen eller den
myndighet som rege- Bilaga 1 ringen bestämmer skall ge ett föreläggande,
som kan förenas med vite.

KMK:s
motiv bakom förslaget om anmälningsskyldighet till bankinspektionen är
huvudsakligen förestavad av att detta skulle underlätta kontroUen av förvärv,
som har gjorts av aktieägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eftersom
sådana förvärv skall sammanräknas och sammantaget inte får överskrida angivet
gränsvärde. Då otillåtna förvärv inte får föras in i aktieboken menar
inspektionen, att kontrollen i första hand bör göras i anslutning till notering
i denna. Någon lagsstadgad skyldighet att anmäla aktieinnehav till
bankinspektionen synes därför inte påkallad. Däremot bör föreskrift ges att
vederbörande bank eller i förekommande fall VPC skall göra anmälan om otillåtna
förvärv till bankinspektionen. En motsvarande bestämmelse bör även finnas på
försäkringsområdet.

Kommittén
föreslår vidare, att regeringen skall kunna meddela dispens, när särskilda skäl
föreligger såsom att trygga en banks fortbestånd eller att möjliggöra en
nödvändig rekonstmktion. Begränsningsreglema föreslås träda i kraft fem år
efter lagens ikraftträdande. Denna tidsperiod har bedömts tillräcklig för att
en avveckling skaU kunna ske av de fåtal aktieinnehav som kan komma i fråga.
Dämtöver skall möjlighet finnas att få dispens. Inspektionen har ingen erinran
mot KMK:s förslag i dessa delar.

FVK:s
förslag på motsvarande punkter är, att regeringen skall kunna ge dispens, om
synnerliga skäl föreligger. Vidare föreslår FVK, att lagstiftningen inte skall
ges retroaktiv verkan. Inspektionen anser att reglema i dessa avseenden i
stället bör utformas efter mönster av vad KMK föreslagit för bankområdet.
Avveckling av överskjutande aktieinnehav bör sålunda ske inom den föreslagna
tidsrymden av fem år. Möjlighet till dispens bör också finnas om särskilda skäl
föreligger. Härigenom öppnas möjlighet att efter särskild prövning i det
enskilda fallet medge att försäkringsbolag som i dag ingår i en koncem får ha
kvar sin ägarbild eller att aktieägaren får en längre avvecklingsrespit.
Inspektionen vill erinra om att denna fråga, som framgår av FVK:s
slutbetänkande, har samband med utformningen av kon-cembidragsreglema.

1.3 Kommerskollegium

I
regeringens proposition "Sverige och den västeuropeiska
integrationen"

framhålls särskiU Sveriges intresse att medverka i samarbete med EG för att

skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft i Västeuropa.

Avvecklingen av stora delar av den svenska valutaregleringen som skett

under senare tid är en viktig fömtsättning för att skapa möjligheter för ett —

på gmndval av fri konkurrens — fritt utbyte av finansiella tjänster med EG

och Västeuropa i övrigt. Intentionema bakom kreditmarknadskommitténs

liggande betänkande är ju också att bl a söka åstadkomma en stmktur med

ökad internationalisering. Med tanke på att mer än hälften av Sveriges

utrikeshandel sker med EG-området (ca 2/3 med Västeuropa) är det - inte

minst av övergripande intemationella konkurrensskäl — angeläget att det

svenska regelverket på bank- och försäkringsområdet utformas på ett sådant 101

sätt att den inom EG
åsyftade förstärkningen av konkurrenseffektiviteten i Prop. 1989/90:116
tjänsteutbytet tillåts slå igenom även i Sverige. Detta innebär krav på en
Bilaga 1 långtgående harmonisering med/anpassning till motsvarande bestämmelser/arrangemang
inom EG så att företag och medborgare i Sverige kan delta på samma villkor i
tjänsteutbytet som sina motsvarigheter i EG. Detta torde gälla för flertalet av
de lagstiftningsområden som behandlas i KMK:s betänkande och i förslaget från
kapitaltäckningsgmppen (bl a frågan om bankdefinition, förvärvsförbud,
kapitaltäckningsregler, ägande- och rösträttsbegränsning, utländskt ägande,
försäkringsbolagens finansförvaUning samt koncemfrågor). Andra frågor av direkt
relevans i sammanhanget rör frågor om hemlandskontroll, utlänska bankfilialer
och avgränsning mellan bank och försäkringsbolag ur ägande- och
kreditgivningssynpunkt.

Då
många av ovanstående frågor ännu ej fått sin slutliga lösning i form av
bindande EG-direktiv är det naturligt att man på svensk sida så nära som
möjligt följer händelseutvecklingen inom EG för att inte tappa momentum i det
erforderliga svenska harmoniserings- och anpassningsarbetet.

Mot
denna bakgmnd förordar kollegiet att slutgiltig ställning till utformning av
ny svensk kapitalmarknadslag icke tas innan EG färdigbehandlat sina liggande
förslag till samordningsdirektiv på bank- och försäkringsområdena.
Utredningens förslag bör sålunda ses i ljuset av de västeuropeiska
integrationsaspekteraa. De modifieringar, som dessa aspekter kräver, bör därför
genomföras. Den heltäckande kartläggning och analys som utredningen utfört bör
därvid bli av betydande värde.

1.4 Statens industriverk (SIND)

Enligt
SINDs uppfattning är kommitténs analys av behovet av lagstiftning för att
begränsa ägandet och rösträtten i affärsbanker ofullständig. Analysen motiverar
inte en ändring av nuvarande ordning.

Det
finns däremot skäl som talar för att den nuvarande ordningen inte motiverar
lagstiftningsåtgärder. De ledande storbankerna — SE-bankenoch Handelsbanken —
har i sina bolagsordningar infört rösträttsbegränsningar med sådana effekteratt
ingen enskild ägare kan missbmka sin ställning. För PK-banken synes några
begränsningar inte vara aktuella. De tre största bankerna skulle med andra ord
inte beröras av lagstiftning. Kvar finns Gotabanken (inkl Wermlandsbanken och
Skaraborgsbanken), Nordbanken samt provinsbankerna. Kommittén har icke visat
att någon dominerande ägare missbmkat sin ställning så att lagstiftning
erfordras eller att det finns risk för sådant missbmk. Förslaget avstyrkes.

1.5 Patent- och registreringsverket

PRV
tillstyrker i princip att de av förslaget berörda bolagen skall falla in

under lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag. Dock bör

tillståndsprövningen ske enligt nuvarande regler, d v s av regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer. En enhetlig praxis bör eftersträ

vas vid myndigheters tillståndsprövning. Detta försvåras, om tillstånds

prövningen fördelas på ett flertal myndigheter, beroende på vilken typ av 102

bolag
det gäller. Då förvärv av de aktuella bolagstypema regelmässigt inne- Prop.
1989/90:116

bär
överlåtelse av stora värden, bör prövningen angående förvärvstillstånd Bilaga
1

enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag regelmäs

sigt åvila regeringen.

1.6 Hovrätten för västra Sverige

Kommitténs
förslag erinrar starkt om vad bankinspektionen föreslog i en till regeringen år
1985 gjord framställning om begränsning av förvärv och innehav av bankaktier.
Denna framställning avstyrktes av en tämligen enhällig remissopinion, i vilken
hovrätten ingick. Hovrätten uttalade därvid sammanfattningsvis att
bankinspektionen inte tillräckligt hade belyst vare sig lagstiftningens syfte,
de reformaltemativ som kunde stå till buds, konsekvensema av ägarfunktionens
uttunning eller de faktiska återverkningama på affarsbankemas verksamhet.
Enligt hovrättens mening innebure en lagstiftning på gmndval av
framställningen att man på ett bristfälligt underlag och under brådska skulle
genomföra en ordning som skulle kunna till stmktur och funktion'omvälva de
svenska bankaktiebolagen. De frågor som bankinspektionens framställning
aktualiserade borde därför enligt hovrättens uppfattning utredas inom ramen
för kommitténs uppdrag.

Kommitténs
betänkande ger självfallet ett avsevärt bättre underlag för prövningen av
hithörande frågor, ehum det nu framlagda förslaget om begränsningar av ägande
och rösträtt i svenska affärsbanker — med dess i jämförelse med den redovisade
lagstiftningen i andra länder tämligen unika karaktär — enligt hovrättens
mening borde ha föranlett en mer ingående analys av om och vilken mån förslaget
är väl förenligt med den på det intemationella planet i allt snabbare takt
pågående ekonomiska integrationen och de därmed förknippade strävandena att
skapa intemationella överenskommelser angående kapitalliberalisering och
harmoniera sådan nationell lagstiftning som reglerar flödet av investeringar
över gränsema.

Frånsett
sistnämnda aspekt känner sig hovrätten emeUertid inte heller övertygad av de
överväganden som lett kommittén fram till dess lagförslag. Eftersom kommittén
sålunda enligt hovrättens mening i allt väsentligt inte förmått undanröja de
principiella och praktiska betänkligheter, som hovrätten anfört i sitt
tidigare remissyttrande, finner hovrätten inte anledning att upprepa sin
argumentering eller att närmare granska lagförslagets enskildheter. Hovrätten
vill härtill foga endast att ett lagförslag förknippat med nackdelar av det
slag hovrätten befarar inte torde böra genomföras mot vad som synes vara en
samfälld mening hos de berörda institutionerna såvida det inte föreligger ett
klart dokumenterat missbmk i annat än enstaka fall och att andra till buds
stående remedier är verkningslösa eller helt otillräckliga. Det bör nämligen
kunna fömtsättas att seriösa företrädare för branschen saknar anledning att
motsätta sig sådana åtgärder som visat sig ofrånkomliga för att principen om
integritet mellan bankverksamheten och annat företagande liksom branschens
anseende över huvud taget inte skall äventyras.

På
gmnd av det anförda avstyrker hovrätten kommitténs förslag i före

varande del: 103

1.7 Kammarrätten
i Göteborg Prop. 1989/90:116

Bilaga 1

1 direktiven anges
som ett allmänt omfattat önskemål att ägarinflytandet

över
i synnerhet bankaktiebolagen inte koncentreras så långt att en liten gmpp bland
ägarna i praktiken bestämmer över verksamheten. Enligt kammarrättens mening har
samhället goda möjligheter att ingripa om missförhållanden skulle uppstå. Det
är genom rösträttsbegränsning möjligt att minska en stor ägares inflytande. En
ägandebegränsning kan medföra att den verkställande ledningen får större
inflytande än vad som är önskvärt. Fördelama med starka ägare är i vissa lägen
uppenbara. Konkurrens mellan flera av varandra oberoende banker förefaller vara
en bättre garanti för bankväsendets sunda utveckling än en ägandebegränsning.
Även om det finns nackdelar och risker med att bankaktiebolag t ex skulle bli
dotterbolag till en industrikoncern anser kammarrätten därför inte att det
finns tillräckligt starka skäl för en ägandebegränsning vad gäller
bankaktiebolagen. Det är dessutom tveksamt om förslaget är verkningsfullt mot
oseriösa aktörer.

Förslag
till 3 kap 2 a § BAL

Som
anförts ovan under "Allmänna synpunkter" anser kammarrätten inte att
det finns tillräckligt starka skäl för en ägandebegränsning. Om förslaget
genomförs anser kammarrätten i likhet med kommitténs ledamöter Malmgren och
Sahlén att det med hänsyn till de övergångsproblem som kommer att uppstå inte
bör göras någon skillnad mellan stor och liten bank. Vidare synes det önskvärt
att begreppet "väsentlig ekonomisk intressegemenskap" konkretiseras
eftersom det här är fråga om en regel som kan få vittgående konsekvenser för
enskilda. Förslaget om viss anmälningsplikt i

2 kap.
19 § första stycket BAL kan vara motiverat med hänsyn till bankin

spektionens granskning av verksamheten även om förslaget om ägandebe

gränsning inte genomförs.

1.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige
kan inledningsvis konstatera att flera tungt vägande skäl kan anföras mot
ägarbegränsningar i bankaktiebolag. Det bör t ex inte bortses från att en stark
ägare eller ägarkonstellation ofta kan vara till gagn för ett företags
stabilitet och allmänna utvecklingsförmåga. Långtgående krav på spritt ägande
kan därför återverka negativt på ansvarstagandet i en bank och resultera i en
oönskad maktförskjutning där den verkställande ledningen får en allt för stark
ställning. Kraven kan vidare fungera som en barriär i en etableringssituation.

KMK
anför dock att dessa risker inte bör överdrivas. Man bör enligt utredningen
söka de balanspunkter som å ena sidan förhindrar ägare att utöva ett negativt
inflytande över banken, men som å andra sidan inte motverkar de positiva
ägarengagemang som har till syfte att stötta, utveckla och fömya. Det senare är
inte minst viktigt i lägen där en utveckling som är till direkt skada för en
bank skall vändas.

TiU
detta vill fullmäktige tillägga att det givetvis underlättar för en styrelse

att vara handlingskraftig i tillspetsade situationer om en majoritet av aktie

ägama utgörs av mindre gmpp, direkt företrädda i styrelsen. Ett fåtal kapi- 104

talstarka
ägare underlättar vidare för banken att vid behov snabbt förstärkas Prop.
1989/90:116 med nytt kapital. I sammanhanget bör också uppmärksammas att det i
Bilaga 1 banklagstiftningen redan finns bestämmelser som är avsedda att
förebygga direkt missbmk av inflytande över banken, bl a från större
aktieägare, exempelvis regler om krediter till styrelseledamöter och ägare,
begränsningar av enhandskrediter, regler om kreditjäv m m. Därmed kan det också
vara svårt att få förståelse för att mer långtgående ingrepp i själva
ägarstmkturen faktiskt kan vara motiverade, särskilt i lägen där större ägare
måste avveckla engagemang p g a att nya begränsningsregler införs. Reglema
syftar till att förstärka det förebyggande skyddet inom banksektorn, men
framstår lätt som "tmbbiga" instmment, vilka träffar såväl
oförvitliga som mindre seriösa ägare.

Mot
bakgmnd av det ovan anförda skulle det i och för sig ligga nära till hands att
ersätta de föreslagna generella ägarbegränsningsreglema med bestämmelser som
direkt tar sikte på "oseriösa" eller "olämpliga" ägare.
Efter förebild från vad som förekommer i utlandet skulle ett
tillståndsförfarande kunna införas enligt vilket tillstånd krävs för förvärv
och innehav av större aktieposter i bank. Endast den som kan antas ha vilja och
förmåga att i sin ägarroll uppträda på ett ansvarsfullt sätt skulle komma
ifråga för sådant tillstånd. Ett lämnat tillstånd skulle kunna återkallas om
ägaren visar sig ha bmstit i högt ställda krav, varvid denne har att överlåta
delar a v sin aktiepost och minska ägarinflytandet i banken.

Ett
sådant tiUståndsförfarande inrymmer emellertid uppenbara rättssäkerhetsproblem.
Det torde vara svårt att från myndigheters sida ha en rimlig uppfattning om en
ägares lämplighet och ekonomiska stabilitet sett över den längre tidsperiod som
ägarengagemanget kan förväntas vara. Få aktörer inom näringslivet behåller sin
status oförändrad över tiden. Tillsynsmyndigheten ifråga skulle åläggas att
göra mycket långtgående bedömningar av enskilda aktörer med stöd av endast
allmänt hållna lagregler.

Svårigheterna
att tillgodose högt ställda rättssäkerhetskrav synes enligt fullmäktiges
bedömning göra det nödvändigt att avstå från en ingående IndividueU prövning av
det slag som här skisserats. Fullmäktige har därför stannat för att tillstyrka
den av KMK föreslagna metoden att förstärka det förebyggande skyddet på
kreditmarknaden genom att föreskriva generella ägarbegränsningsregler för
banker.

En
utgångspunkt för fullmäktiges ställningstagande är att nuvarande lagstiftning
framstår som otiUräcklig. För närvarande gäller som huvudregel att en bank får
ingå som dotterbolag i en koncern endast om en annan bank är moderbolag. Ett
koncemförhållande med industriföretag eller liknande aktörer är således
uteslutet.

Däremot
utesluter lagstiftningen inte att en ensam ägare i praktiken kan dominera en
banks ägar- och inflytandestmktur i kraft av höga kapitalandelar (i närheten
av 50 %). Detta är enligt fuUmäktiges mening inte tillfredsställande. Det bör
dock framhållas att kravet på en oberoende ställning för bankers vidkommande
inte behöver utesluta att ett fåtal starka ägare samlat fyller en aktiv,
effektiv ägarfunktion. Således vill fullmäktige se ett regelsystem som å ena
sidan förhindrar en allt för ensidig koncentration av infly-

105

tände. Bankema bör å andra
sidan inte avkrävas en spridd ägarstmktur i Prop. 1989/90:116

mycket långtgående mening. Bilaga 1

När
det gäller begränsningsreglemas konkreta utformning är fullmäktige medvetna om
att avvägningsproblemen är stora. Procentsatser eller andra motsvarande
avgränsningar blir i viss mening godtyckliga. Samtidigt som avsikten är att
sätta spärrar för en renodlad maktkoncentration anser fullmäktige att en viss
försiktighet bör iakttagas vid fastställandet av den högsta ägargränsen med
hänsyn till den diskussion om ingreppets återverkningar som ovan förts.

FuUmäktige
förordar vidare en lösning där lagstiftningen blir enhetlig för samtliga
svenska banker. Den uppdelning med skilda procentsatser för mindre respektive
större institut KMK föreslår, skapar onödiga problem, bl. a. besvärande
tröskeleffekter. Även om en förhållandevis låg ägarandel i praktiken kan räcka
för att uppnå "working control" i en storbank kan det med fog hävdas
att risken för otillbörlig ägarpåverkan ändå är mindre inom de stora
koncernerna. Flera ägare i samverkan kan där normalt påverka den rådande
maktfördelningen. Fullmäktige anser därför inte att begränsningsreglema bör
sättas lägre för större banker än för mindre.

Gränsdragningen
skall således passa banker av skiftande karaktär och reglema bör inte utformas
allt för snävt. Fullmäktige finner mot denna bakgmnd att en enhetlig gräns för
enskilt ägande i svenska banker lämpligen bör sättas vid 20 % av
aktiekapitalet. Fullmäktige delar också KMK:s uppfattning att lagstiftningen
bör ange en yttersta gräns för rösträttsutövandet. Denna gräns bör dras vid 10
% (av det på stämman företrädda antalet aktier). I de fall en enskild bank
väljer att begränsa rösträtten ytterligare möter detta givetvis inget hinder.
Som tidigare framgått berör de här angivna reglema inte de utländska banker
som bildar dotterbolag i Sverige.

KMK
förordar att dagens restriktioner beträffande utlandsägandet mjukas upp. Vissa
begränsingar blir kvar för det samlade utländska ägandet i svenska banker.
Utredningen föreslår att aktier motsvarande 10 % av kapitalet och 5 %av
röstetalet fritt kan tillåtas övergå i utländsk hand. Ytterligare förvärv, upp
till motsvarande högsta gränser på 20 % respektive 10 %, bör enligt utredningen
endast få komma till stånd efter särskild tiUståndspröv-ning. Varie enskild
bank har att ta ställning till frågan om bankens aktier till viss del skaU
kunna ägas av utländska intressen.

Fullmäktige
bedömer att frågan om särskilda begränsningsregler för maxi

mala utländska andelar i svenska banker med stor säkerhet kommer i kon

flikt med EG:s framtida regelverk på bankområdet. Med hänsyn till att

riksdagens uttalade strävan att så långt som möjligt harmonisera de svenska

reglema med gemenskapens motsvarigheter framstår KMK:s förslag på

denna punkt som tveksamt, åtminstone sett i ett längre tidsperspektiv. Full

mäktige kan likväl tillstyrka att en sådan samlad begränsningsregel förs in i

banklagstiftningen, i avvaktan på att större klarhet nås om den intematio

neUa utvecklingen i detta hänseende. Upp till 20 % av aktiekapitalet och

10% av röstetalet bör fritt kunna förvärvas av utländska ägare, utan före

gående tillståndsprövning. I det fall ägarbegränsningsreglema senare kan

utformas lika för såväl inhemska som utländska ägarintressen i svenska

banker, bör dessa regler inte föranleda invändningar från EG:s sida. Den 106

avgörande
frågan blir istället om spärregler av detta slag kan anses effektiva Prop.
1989/90:116

också på sikt. Bilaga 1

Fullmäktige
vill slutligen tillstyrka KMK:sförslagomsärskildanmälnings-skyldighet för
större förvärv av aktier i svenska banker. Bankinspektionen bör löpande ha
tillgång till god information om ägarbilderna och om eventuella samband mellan
närstående ägargmpper. KMK föreslår att sådan anmälningsplikt inträder vid
innehav över 2 % av samtliga aktier. Dämt-över anser fullmäktige att
bankinspektionen i sina anvisningar till banker och andra kreditinstitut på den
organiserade kreditmarknaden bör ställa krav på utföriig dokumentation om
ägarstmkturema i de hel- och delårsrapporter som lämnas.

1.9 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO
har i tidigare remissyttrande över en framställning från bankinspektionen
ställt sig avvisande till att införa en lagstiftning av ifrågavarande slag utan
en ingående analys av behov och konsekvenser.

NO
har inte övertygats av bärkraften i de argument för reglering i lag av ägandet
i banker som KMK nu anför (avsnitt 7.4.6). Kommittén återkommer här till
behovet av skydd för insättama i sin argumentering. Eftersom insättarskyddet
tillgodoses genom andra regler i banklagstiftningen, främst kravet på
kapitalbas, anser NO det knappast relevant att även motivera ägarbegränsning på
detta sätt.

NO
har i sitt remissyttrande 1988-04-21 över försäkringsverksamhets-kommitténs
slutbetänkande, vari ingick förslag om ägarbegränsningar i försäkringsaktiebolag,
anfört principiella skäl mot sådana begränsningar av aktieägandet i företag. NO
hänvisar till detta remissyttrande.

Kommitténs
genomgång av utländska rättsförhållanden på området visar dessutom att
ägarbegränsningar av det slag som föreslås är ovanliga. Med tanke på
önskvärdheten att anpassa svensk lagstiftning till EGs regler även på det
finansiella området synes det betänkligt att införa direkta ägarbegränsningar
i svenska banker. Det torde vara tveksamt om sådana regler skulle vara acceptabla
i sådant sammanhang.

Kommittén
för i övrigt i och för sig en insiktsfull diskussion kring de frågeställningar
som aktualiseras kring förslaget om ägarbegränsningar i bank. Den avvägning NO
gör mot bakgmnd av de skäl för och emot en ägarbegränsning i bankaktiebolagen
som presenteras i utredningen leder emellertid till slutsatsen att det inte är
motiverat med så långtgående ingrepp som en ägarbegränsning med vissa i lagen
angivna gränser för aktieinnehavet innebär. Kommitténs förslag till lagen angivna
gränser för aktieinnehav avstyrks därför av NO.

En
rimlig lösning synes i stället vara att tillåta ägare som kan bli så starka att
de kan balansera företagsledningens makt men samtidigt beakta maktargumentet
på så sätt att dessa ägare inte samtidigt får ha alltför stort inflytande i
andra delar av näringslivet.

NO
vill förorda att aktieförvärv i banker skall kunna prövas av bankin

spektionen och i sista hand regeringen från fall till fall mot bakgrund av vad

som kan anses stå i överensstämmelse med en sund utveckling av bankverk- 107

samheten. En
lämplighetsprövning av stora aktieägare kan här ingå som ett Prop. 1989/90:116
moment. Det finns dock skäl som talar för att en fråga som denna bör prövas
Bilaga 1 av domstol. Här kan marknadsdomstolen vara ett altemativ. Huvudregeln
bör således vara att förvärvet accepteras. Maktaspekten bör tillmätas stor
betydelse. Samma regler bör givetvis tillämpas både för inhemska och utländska
förvärvare. En sådan av NO förordad ordning kan behöva kompletteras med en
anmälningsskyldighet för aktieförvärv i banker ungefär i enlighet med
kommitténs förslag.

Vad
gäller förslaget om begränsning av rösträtten i banken vill NO inte
principiellt avvisa att en sådan begränsning införs i banklagama. En sådan,
ehum dispositiv, begränsning finns i nuvarande lag. Många banker har rösträttsbegränsningar
i sina bolagsordningar. Även om NO givetvis är medveten om att ägarinflytandet
inte enbart beror på röststyrkan vid bolagsstämman utan att aktieinnehavets
storlek spelar betyande roU är en lagstadgad rösträttsbegränsning ett sätt att
i viss mån motverka alltför stor maktkoncentration hos stora bankägare. NO
anser dock inte att man i lagen bör skilja mellan små och stora banker. En
enhetlig gräns för rösträtten vid 10 procent av det på stämma företrädda
antalet röster borde kunna vara en lämplig avvägning för alla banker.

NO
hälsar med tillfredsställelse förslaget att öppna möjligheter tiU utländskt
ägande i svenska banker. Eftersom utländska ägare i princip ej bör diskrimineras
måste med den av NO föreslagna modellen även utländska förvärv prövas från fall
till fall enligt en sundhetsbedömning. Även rösträttsbegränsningen bör
givetvis gälla lika för utländska aktieinnehav.

Även
om KMK inte har särskiU behandlat frågan om att öppna möjligheter för
utländska banker att etablera sig i Sverige genom filialer vill NO i detta
sammanhang framhålla att en ändring av banklagstiftningen i denna riktning ter
sig angelägna från Nös utgångspunkter. En svensk harmonisering med EGs etableringsregler
gör också möjlighet tiU filialetablering nödvändig. Eftersom frågan för
närvarande övervägs inom finansdepartementet finns inte anledning att nu
anföra ytterligare synpunkter.

1.10 Svenska Bankföreningen

Allmänt

Såväl
direktiven som kommitténs överväganden bygger på uppfattningen att storägare
kan komma att missbmka sin ställning i banken. Med åberopande av
koncentrationsutredningens undersökningar om ägarstorlek och inflytande vid
bolagsstämmor finner kommittén att det fordras relativt begränsade ägarandelar
för att utöva ett reellt inflytande över ett bolag.

Kommittén
har enligt bankföreningen förbisett att sådana frågor, där den

själv är orolig för missbmk — kreditallokering och prissättning — inte be

handlas av ägarna. Dessutom finns för banker, till skiUnad från övriga fö

retag, särskilda lagregler som hindrar dominerande ägare att för egna in

tressen utnyttja ägardominansen: lagen förbjuderatt kredit på andra villkor

än som normalt tillämpas beviljas styrelseledamot och aktieägare med ett

aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet; mot- 108

svarande gäller kredit
till juridisk person där styrelseledamoten eller aktie- Prop. 1989/90:116
ägaren har ett väsentligt ekonomiskt intresse. Lagens föreskrift om begräns-
Bilaga 1 ning av enhandskrediter har samma syfte. TiU den här anförda kommer
att det genom bankinspektionens tillsyn och revisoremas kontroll av verksamheten
är väl sörit för att de i lagen givna skyddsreglema verkligen iakttas.

Som
framhåUs i Curt G Olssons särskilda yttrande ligger det inte i en dominerande
ägares eget intresse att använda sitt eventuella inflytande i banken på ett
sätt som missgynnar bankkunder utanför samme ägares intresseområde: ett sådant
förfarande skulle få omedelbara negativa följder för bankens hela verksamhet
och utvecklingsmöjligheter. Detta rent affärsmässiga argument är enligt
bankföreningens mening så tungt vägande att kommitténs farhågor för missbmk och
negativt inflytande från ägare får anses orealistiska.

Ytterligare
ett led i kommitténs argumentering är att bankemas särställning i samhället
medför att de inte bör bli föremål för sådana spekulativa överlåtelser som
tidvis förekommer inom andra branscher och att de inte bör vara en handelsvara
(sid 464). Bankföreningen vill här särskilt instämma i den av Curt G Olsson
uttryckta uppfattningen att bankaktier måste få handlas på börsen på samma sätt
som andra bolags aktier.

Som
Curt G Olsson framhållit i sitt yttrande tar kommittén alltför ringa hänsyn
till ägarrollen och dess betydelse. Bankföreningen vill särskilt understryka
den starka ägarens, eller de starka ägamas, betydelse inte bara i
krissituationer utan även fortlöpande, för att förhindra att krissituationer
uppkommer. Bankföreningen vill understryka att kommittén inte-påvisat några
missförhållanden som har sin gmnd i ett dominerande ägarinflytande under nu
rådande betingelser. Härav kan dras slutsatsen att gällande skyddsregler och
rådande ägarstmkturer motsvarar de balanspunkter som kommittén eftersträvar.

Inte
heller har några olägenheter kunnat påvisas a v de nu gällande reglema om
begränsning i rösträtten vid banks bolagsstämma. Såsom framhålles i kommitténs
betänkande har ett flertal banker i sina bolagsordningar regler som ytterligare
begränsar rösträttens utövande vid bolagsstämman. Detta talar för att en
begränsning av rösträtten - såsom Curt G Olsson påpekat i sitt yttrande - kan
vara ändamålsenlig. Bankföreningen delar också Olssons mening om att en
begränsning i rösträtten inte nödvändigtvis behöver regleras i lag.

EG:s
direktivförslag m m

När
det gäller att ta ställning till frågoma om ägandet av svenska bankaktiebolag
är det emellertid ofrånkomligt att beakta utlandsberoendet.

De
utlandsägda bankemas inträde på den svenska marknaden ökar kon

kurrensen på vissa delområden; koncentrationen kommer att minska och

konkurrensen att ytterligare öka när utländska banker bereds möjlighet att

inrätta filialer och arbeta med hela sitt kapital som bas i Sverige. Kommittén

konstaterar fö själv att ägandet i utlandsägda svenska bankaktiebolag inte

kan begränsas; och på utländska banker, som kommer att verka här direkt,

genom filialer, kan självfallet svenska regler i fråga om ägandet inte göras 109

tillämpliga: här får man
återfalla på reglema i bankens hemland, i förekom- Prop. 1989/90: 116 mande
fall de blivande EG-reglema. Härtill kommer att riksdagens beslut år Bilaga
1 1988 angående EG innebär att Sverige i största möjliga mån skall ansluta sig
till den fria marknaden som beräknas bli etablerad inom EG år 1993: eventuell
inhemsk koncentration och konkurrensbegränsning kommer då att ha föga
betydelse.

Kommittén
har — översiktligt — redogjort för regleringen av ägarbegränsning i andra
länder. Av dessa synes endast Kanada ha i lag angivna procentuella
begränsningar. I de övriga förekommer på olika sätt ett anmälningsförfarande,
enligt vilket myndigheten bedömer lämpligheten av den ifrågavarande
ägarandelen. Av redogörelsen framgår inte vilka prövningskriterier som skall
tillämpas; i vissa länder synes det främst röra ledande personers och större
ägares professionella kvalifikationer och personliga vandel.

Frågan
om ägande i bank behandlas i EG:s förslag till samordningsdirektiv för banker.

Fömtsättning
för oktroj är enligt detta direktivförslag att tillståndsmyndigheten
informerats om vilka ägare som innehar tio procent eller mer av aktiekapitalet
eller rösträtten eller en andel som eljest möjliggör ett betydande inflytande
i banken. Myndigheten skaU på gmndval härav pröva ägamas lämplighet; den
närmare innebörden av prövningen anges i bifogade förklaring till
direktivförslaget endast med uttalanden om komplicerade ägarförhållanden och
risker för intressekonflikter samt om befogenheten för myndigheten att hindra
sådana ägargmpperingar som bedöms vara "improper".

Motsvarande
gäller under myndighetens fortlöpande tillsyn över bankema.
Anmälningsskyldigheten beträffande ägandeförhållandena avser att möjliggöra för
tillsynsmyndigheten att ingripa om ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som
kan antas vara till skada för en förståndig och sund skötsel av
bankverksamheten. Myndighetsingripandena kan ha formen av förbud och
förelägganden, sanktioner mot bankledningen samt upphävande av rösträtten för
den berörda ägaren.

EG-förslaget
följer sålunda den ordning som förekommer i de olika EG-ländema och som innebär
en skönsmässig prövning av större ägare från fall till fall, inte en i lag
angiven procentgräns för vare sig ägande eller rösträtt.
Kreditmarknadskommitténs förslag står alltså inte i överensstämmelse med den
metod för ägandekontroll som med stor sannolikhet kommer att gälla inom EG.

Bankföreningen
anser att en skönsmässig myndighetsprövning av ägares

lämplighet kan innebära olägenheter. Dessa minskar om prövningskrite-

riema i lag anges så noggrant som möjligt, vilket inte torde möta något

hinder i förhållande till EG-direktivet. Det är vidare väsentligt att myndig

hetsprövningen av ägares lämplighet kan bli föremål för bedömning av en

från de administrativa myndighetema fristående allmän domstol. Så blir

fallet inom EG, när direktivet träder i tiUämpning. För svenskt vidkom

mande skulle en domstolsprövning av lagligheten i myndighetens beslut

kunna ske enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltnings-

beslut. Prövningen skulle då komma att gälla om beslutet strider mot de 110

kriterier
för ägandehinder som enligt vad bankföreningen nyss anfört bör Prop.
1989/90:116 anges i lag. I brist på erfarenhet av rättsprövningslagens
tillämpning är det Bilaga 1 ovisst om den i detta sammanhang skulle
uppfylla EG:s krav på domstolsprövning.

Bankföreningens
slutsats blir således att en i lag angiven gräns för ägandet och rösträtten i
bank inte kommer att stå i överensstämmelse med EG:s blivande ordning men att
en svensk anpassning till denna ordning under de nyss angivna fömtsättningarna
är möjlig.

Utländskt
ägande i svensk bank

För
banker inom EG får man tills vidare räkna med att det nyssnämnda
direktivförslaget kommer att gälla: det blir alltså inga procenttalsregler för
ägandet utan i stället en anmälningsskyldighet vid 10 procent och en myndighetsprövning
i varie särskilt fall av det utländska innehavet på samma sätt som prövningen
av inländskt innehav. Denna ordning torde innebära att koncentrerat ägande av
en bank skall förhindras om koncentrationen är "improper". Det är
emellertid ännu oklart hur långt de nationella myndigheterna får gå i sin
prövning härav och vilka omständigheter som får beaktas.

En
anpassning av svensk lagstiftning till EG-direktivet skulle alltså inte fullt
ut tillgodose ett syfte att alltid förhindra utländskt ägande över en viss
procentuell gräns, så som kommittén föreslår. Däremot tillgodoser givetvis en
sådan svensk anpassning EG:s reciprocitetskrav. Humvida en svensk ordning med i
lag angivna procenttal för utländskt ägande uppfyller reciprocitetskravet får
anses vara ovisst intill dess innebörden såväl av den myndighetsprövning som
fömtsätts skola ske enligt direktivförslaget som av reciprociteten närmare
klarlagts inom EG.

I
fråga om det utländska ägandet i svensk bank uppkommer, mot bakgrund av det
ovan anförda, olika altemativ.

Det
första alternativet utgår från att någon generell procentuell ägande

begränsning för svenska ägare inte införs. Närmast till hands ligger då att

göra lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m m tillämp

lig på bankaktiebolagen. Det innebär att kontrollsubjekt enligt denna lag —

vartill räknas bl a utländska medborgare och företag — efter tillstånd av

svensk myndighet kan förvärva samtliga aktier i en bank under fömtsättning

att bankaktier görs fritt överlåtbara; förvärvstillstånd aktualiseras när för

värvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet genom förvärvet kommer

att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent.

Förvärvstillstånd skall ges om det inte strider mot något väsentligt allmänt

intresse. Liksom i andra svenska aktiebolag skulle i detta alternativ även i

banks bolagsordning kunna intas förbehåll enligt vilket utlänningar — och

andra kontrollsubjekt — endast får förvärva viss del av aktiema motsva

rande mindre än 40 procent av aktiekapitalet och mindre än 20 procent av

röstetalet. Humvida en sådan ordning med förvärvstillstånd och utlännings

förbehåll skulle anses uppfylla EG:s krav på reciprocitet är ovisst; i prakti

ken synes dock en viss likhet finnas med anmälningsskyldigheten och myn

dighetsprövningen i EG:s direktivförslag. 111

Det andra altemativet
utgår från att en ägandebegränsning genereUt in- Prop. 1989/90:116 förs enligt
kommitténs förslag, på vilket då särregler för utländskt ägande Bilaga 1 skall
bygga. En praktisk komplikation uppstår emellertid, eftersom de skäl, som i
fråga om ägandebegränsning för svenska ägare föranlett kommittén att skilja
mellan stora och små banker, inte är relevanta för en gräns för det största
tillåtna sammanlagda utländska ägandet. Detta är, som framhålls i Curt G
Olssons särskilda yttrande, ett skäl att likabehandla stora och små banker.
Under alla förhållanden anser bankföreningen att, som också sägs i yttrandet,
en ordning med dels fria aktier och dels "bundna tillståndsaktier"
bör undvikas. Förslaget innebär att 10 % av aktiema fritt kan förvärvas av
utländska intressen och ytterligare 10 % efter tillstånd av regeringen eller
bankinspektionen. Det föreslås inga kriterier för denna prövning, något som
inte är godtagbart. Vidare skuUe vid varje ny överlåtelse krävas nytt tillstånd
till förvärvet, något som förefaller praktiskt svårgenomförbart i de fall aktiema
förvärvats i utlandet. Bankföreningen avstyrker ett sådant administrativt
tungrott system. Som anförs i det särskilda yttrandet kan begränsningar av det
utländska innehavet anknytas till röstvärdet för samtliga aktier i stället för
till aktiekapitalet. Bankema skulle i så fall kunna ge ut fria aktier
motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet.

Föreningen
har noterat att kommittén inte föreslagit någon ändring i rätten att förvärva
aktier i svenskt bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag. Sådana
förvärv förbehålls även framgent utländskt bankföretag som fått regeringens
tillstånd till förvärvet. Enligt föreningens mening bör av reciprocitetsskäl
svenska förvärv tillåtas i sådant företag i samma utsträckning som utländskt
förvärv blir tillåtet i svenskägt bankaktiebolag.

Förslaget
tid lag om ändring i bankaktiebolagslagen

Som
framgår av vad bankföreningen anfört under avsnittet 7.3 Ägande- och
rösträttsbegränsning i bank anser föreningen att i fråga om utländskt ägande i
svenskt bankaktiebolag ordningen med fria och s k bundna tillståndsaktier inte
bör genomföras. Kvar står dock att ett system med fria och bundna aktier måste
regleras i lag. Hur lagtexten bör utformas får bli beroende av vilket system
man härvid använder sig av. Om man skulle följa den ordning som finns i aktiebolagslagen
med huvudsakligen fria aktier och ett mindre antal bundna aktier finns tekniken
given i ABL. Lagen om utländska förvärv av svenska företag m m bör i så fall
göras tillämplig på bankema. Om man väljer att stå kvar vid det nuvarande
förslaget, nämligen att aktiema är bundna rent generellt med vissa fria aktier,
kan man använda kommitténs förslag i fråga om att det endast är aktier som
skall bli tillgängliga för utländska köpare som behöver underkastas särskild
behandling. Detta innebär t ex att utelöpande aktier inte skall behöva
stämplas om. De legala förändringama bör åstadkommas med så små ingrepp som
möjligt i nuvarande ordning.

112

1.11 Svenska Sparbanksföreningen Prop. 1989/90:116

Ägar-
och rösträttsbegränsning i bankaktiebolag rJiiaga

Sparbanksföreningen
motsätter sig kommitténs förslag om ägarbegränsning. Föreningen hänvisar
därvid till det särskilda yttrande som dess VD Jan Rydh i egenskap av sakkunnig
i kommittén avgivit mot förslaget om ägarbegränsning.

Enligt
Sparbanksföreningens mening är förslaget principiellt sett felaktigt. Dessutom
föreligger inget behov av ett regelsystem av ifrågavarande slag, enär det inte
påvisats tillräckliga olägenheter med nu gällande ordning. Samhället har idag
kontrollmöjligheter som är fuUt tiUräckliga för att tillgodose det av
kommittén angivna syftet med de föreslagna begränsnings-reglerna.

Inte
minst viktigt är förhållandet till Europa och EG samt den lagharmo-nisering som
kan förväntas på detta område. Föreliggande EG-förslag innebär inte en i lag
angiven procentuell gräns för enskilt ägande. I stället föreslås ett
regelsystem som möjliggör ingripande mot ägare som utövar sitt inflytande på
ett skadligt sätt.

Allt
talar idag för att EG-förslaget blir gällande ordning inom EGs medlemsländer. Det
anknyter för övrigt nära till de regelsystem som redan finns i dessa länder.
Mot denna bakgmnd är det inte rimligt att den svenska banklagstiftningen skulle
komma att i detta avseende ha en avvikande utformning. Sverige skulle då komma
i en unik position i den industrialiserade världen och med stor sannolikhet få
svårigheter i den intemationella konkurrens som kan förväntas på bankområdet
under 1990-talet.

Sparbanksföreningen
motsätter sig även de av kommittén föreslagna röst-rättsbegränsningama. Motsvarande
regler finns redan regelmässigt i bankaktiebolagens bolagsordningar. Enligt
föreningens mening kan mot detta förslag anföras i huvudsak samma skäl som mot
förslaget om ägarbegränsning.

Utländskt
ägande i svensk bank

Kommittén
föreslår en uppluckring av det nuvarande förbudet mot utländskt ägande i
svenskt bankaktiebolag. Enligt förslaget tillåts ett på visst sätt begränsat
aktieinnehav i utländsk ägo.

De
föreslagna bestämmelsema är förhållandevis komplicerade och inte

särskilt ändamålsenliga från praktiska utgångspunkter. Det kan dessutom

konstateras att den föreslagna uppmjukningen av det tidigare förbudet inte

är tillräckligt i jämförelse med de motsvarande regler som kan förväntas

gälla inom EG när den inre marknaden beräknas bli fullbordad 1992. Då

torde inom EG inga begränsningar gälla på detta område. Det är inte ute

slutet att en skillnad av nu angivet slag mellan den svenska lagstiftningen och

motsvarande regler inom EG kan skapa svårigheter för svenska banker

utomlands. Sparbanksföreningen ifrågasätter mot denna bakgmnd om inte

möjlighetema till utländskt ägande i svenska bankaktiebolag bör vidgas

ytteriigare. 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

1.12 Sveriges
Föreningsbankers Förbund Prop. 1989/90:116

Bilaga
1

SFF
anser i likhet med sakkunnige Per Schierbeck att KMK inte anfört skäl

som
är starka nog att tillåta en sådan urholkning av principen om privat
äganderätt. SFF hänvisar till Schierbecks yttrande. Det finns således inga
sakliga skäl att med KMKs förslag som gmnd lagstifta i frågan. Oavsett härmed
finns anledning att under alla förhållanden avvakta kommande EG-regler på detta
område. De förslag som f n diskuteras inom EG avviker starkt från KMKs förslag.

1.13 Finansbolagens förening

Föreningen
har föga förståelse för att bankemas integritet måste skyddas med lagregler om
ägande- och rösträttsbegränsning och hänvisar till de argument som framförts i
flera reservationer till KMKs betänkande.

Regler
om rösträtts- och ägandebegränsningar garanterar inte bankledningens
självständighet. Däremot utgör de ett hinder vid nyetablering och
omstmkturering.

I
en bank utan ägarförankring riskerar bolagsstämmans betydelse att minskas.
Nödvändiga beslut om bankens inriktning, organisation och kreditgivning
riskerar att försenas eller utebli. Begränsningarna står i strid med
målsättningen om största möjliga effektivitet på kreditmarknaden.

Enligt
föreningens mening ankommer det på staten att utöva sin kontrollfunktion genom
insyn och tillsyn. Dessa önskemål tillgodoses fullt ut genom bankinspektionens
tillsynsverksamhet, genom offentliga revisorer och offentlig
styrelserepresentation, genom jävsregler och genom en omfattande
rapportskyldighet till olika myndigheter. Begränsningsregler av nu aktuellt
slag kan, om så är önskvärt, vidare införas i enskilda bankers bolagsordningar,
vilket aren betydligt smidigare ordning än begränsningar i lag. Även ur
EG-perspektiv torde regler av denna art vara åtminstone tveksamma. Förslaget
bör inte genomföras.

Föreningen
har ingen invändning mot förslaget att utländska rättssubjekt fritt skall få
äga sammanlagt högst 10 % av aktiekapitalet eller disponera högst 5 % av
rösträtten för samtliga aktier samt, efter tillstånd, högst det dubbla
aktiekapitalet respektive högst 10 % av rösträtten. Även här torde hänsynen
till EG så småningom framtvinga mer liberala regler, men just på denna punkt
bör en eventuell svensk anslutning till den gemensamma kapitalmarknaden inte
avvaktas.

Finansiella
koncerner

KMK
har funnit att reglerna i bankaktiebolagslagen angående finansiella

koncemer i allt väsentligt är väl anpassade till kommitténs uppfattning om

förutsättningarna för tillåtande av nya slag av bankkoncerner. Om ett re

gelsystem skapas som är lika vare sig banken ingår i en traditionell bank-

koncem som moderbolag eller i en finansiell koncem som dotterbolag ska

pas fömtsättningar för konkurrensneutralitet mellan de olika slagen av kon

cerner. Mot denna bakgmnd anser KMK att det principiella förbudet i 114

banklagstiftningen mot att
en bank ingår som dotterbolag i en koncem där Prop. 1989/90:116 moderbolaget
inte är ett bankbolag bör upphävas. Istället föreslås att frågan Bilaga 1
prövas i samband med dispensprövningen av rätten tiU förvärv av aktier i ett
bankaktiebolag, varvid regeringen har att ta ställning till om ändamålet med
koncembildningen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.
Om ändamålet med förvärv av en majoritetspostaktie i en bank är att skapa en
finansiell koncem med en väl motiverad ekonomisk gmnd bör dispens regelmässigt
beviljas under fömtsättning att några samhällsekonomiska intressen inom kan
komma tiU skada, anser KMK.

KMK
föreslår att regeln i bankaktiebolagen om bankinspektionens medgivande som
fömtsättning för koncernbidrag mellan de i koncemen ingående företagen skall
upphävas. Dessutom föreslås att bestämmelsen om kapitaUäckning i fortsättningen
skall bygga på samma fömtsättningar för de traditionella bankkoncemen som för
den finansiella bankkoncernen genom införande av regler om konsoliderad
kapitaUäckning.

Föreningen
delar kommitténs uppfattning att det skall finnas möjlighet att bilda
finansiella koncemer, vari bank ingår som dotterbolag. Föreningen anser som
framgått att de av kommittén föreslagna bestämmelsema om ägarbegränsning i bank
inte bör genomföras. I konsekvens härmed finner föreningen att frågor om
tillstånd att bilda finansiella koncemer bör avgöras genom särskild prövning i
varje enskilt fall med utgångspunkt i om koncembildningen kan anses vara till
nytta för bankväsendet eller det allmänna.

I
samband med remissförfarandet avseende den provisoriska lagstiftningen om
finansieUa koncemer riktade Bankföreningen kritik mot de av departementet
föreslagna bestämmelsema om kapitaltäckning för moderbolaget i en finansiell
koncem och om rätten att lämna koncembidrag mellan bolagen i koncemen. Gmnden
för denna kritik var att bestämmelsema inte ansågs konkurrensneutrala. KMKs
förslag innebär ett erkännande av att kritiken på dessa punkter var riktig.

Föreningen
finner förslagen välgmndade.

1.14 Svenska Fondhandlareföreningen

Kreditmarknadskommittén
har lagt fram ett antal förslag avseende ägandet av banker,
fondkommissionsbolag och andra institut på kreditmarknaden. Kommitténs förslag
gällande möjligheter för ett utländskt ägande är därvid av stor vikt. I den process
mot internationell samordning vi f n befinner oss är det inte längre möjligt
för Sverige att begränsa utländskt ägande av svenska banker m m i den
utsträckning som f n sker. Föreningen tillstyrker därför de lättnader i detta
avseende som kommittén föreslagit. I fråga om bankaktiebolag bör man dock
enligt föreningens uppfattning gå ytterligare ett steg och, såsom kommittén
föreslagit för bl a fondkommissionsbolagens del, helt och hållet jämställa dem
med andra aktiebolag.

Den
begränsning av ägandet av svenska bankaktiebolag som kommittén

föreslagit vill fondhandlareföreningen, med instämmande i sex av de sam

manlagt sju särskilda yttranden som avgetts i frågan, helt avvisa. Redan det

förhållandet att förslaget kan äventyra en svensk samordning med de euro

peiska gemenskapema är tiUräckligt för detta stäUningstagande. I de sex 115

yttrandena — och i
huvudsak även i det sjunde (av sakkunnige Per Schier- Prop. 1989/90:116 beck) —
har i övrigt framförts övertygande skäl mot förslaget, vilket å andra Bilaga 1
sidan inte är nöjaktigt motiverat av kommittén. I detta sammanhang finns det
anledning att påminna om att regeringen i sitt förslag rörande tillkomsten av
löntagarfonder uttalat att det finns en risk för att varje typ av begränsningsregler
som maximerar aktieinnehavet i ett visst företag får störande effekter på
aktiemarknaden (prop 1983/84:50 s 79). Fondhandlareföreningen kan tveklöst
bekräfta att denna risk är uppenbar. Föreningen avstyrker således förslaget
till begränsning av ägandet av bankaktiebolag.

Fondhandlareföreningen
anser att kommitténs förslag angående finansieUa koncemer är väl avvägda och
bör kunna utgöra en fungerande gmnd för sådana koncerner.

För
framtiden måste dock skapas bättre möjligheter än f n att i sådana koncemer
eller i övrigt koppla samman försäkringsrörelse med andra finansiella
verksamheter.

1.15 Styrelsen för Stockholms fondbörs

Börsstyrelsen
anser att rent principiellt bör olika marknader styras av så få regleringar som
möjligt. Detta synsätt innefattar även restriktioner för ägande och rösträtt.
När det gäller ägande och rösträtt i banker finns det dock också andra
överväganden som inte får förbises, bl a bör insättama ha ett fullgott skydd
för sina tillgodohavanden. I avvägningen meUan ägande, självständighet och
insättarskydd är börsstyrelsens ståndpunkt att ett fritt ägande så långt
möjligt bör tillgodoses. De föreslagna ägarbegränsningama, som ej heller syns
svara mot EG:s regler på området, kan därför enligt börsstyrelsens uppfattning
höjas utan att försvåra de avvägningar som nämnts.

1.16LO

ökad
utländsk konkurrens måste ocksä anses vara angelägen. Erfarenheten har dock
visat att etableringen av utländska dotterbolag inte förmätt bidra nämnvärt i
det avseendet.

LO
förordar att förbudet mot utländska bankfilialer upphävs. Det är troligt att
den därigenom förenklade proceduren för marknadsinträde kan göra att den
utländska konkurrensen blir mer påtaglig än hittills. En filial har
moderföretagets kapitaltäckning och servicekompetens som stöd.

Eftersom
en filial står under samma tillsyn som moderbanken och denna

följer hemlandets banklagstiftning är det en nödvändig fömtsättning att

kapitaltäckning, insättarskydd, neutralitet gentemot andra affärsintressen,

insiderregler och konkurrensbestämmelser motsvarar minst den skydds

nivå, som anses acceptabel i Sverige. I övrigt skall den utländska filialen

kunna konkurrera på den svenska marknaden med de beteenderegler som

gäller svenska banker. Genom att tillåta utländska bankfilialer här uppstår

en motsvarighet tiU rätten för svensk bank att öppna filial utomlands. För att

tillgodose svenska bankers intresse av marknadsmöjligheter utomlands bör 116

en
kontroll förekomma av att rätten till filialverksamhet i praktiken är öm-
Prop. 1989/90:116

sesidig. Bilaga 1

Neutral
roUför banker i kreditförmedlingen

För
en effektiv kapitalallokering i ekonomin, dvs förmedling av sparandet till
sådana ändamål, som ger störst lönsamhet och avkastning och i övrigt är mest
angelägna, krävs att bank- och kreditväsendet inte är partiskt genom
hopknytningar — ägarmässigt eller på annat sätt — med särskilda affärsintressen.

Förhållanden
som påverkar sådan sammanknytning är bl a följande: företags innehav av
bankaktier, regler som begränsar vilka som kan vara moderbolag till bank,
regler för spridning av ägande och rösträtt i bank, banks rätt att direkt eller
via dotterbolag göra aktie- eller andra andelsförvärv, begränsningsregler för
bankrepresentation i företags styrelser, bankers indirekta ägarinflytande över
företag via pensionsfonder, bankers engagemang i leasing med det
realkapitalägande som hör till.

Sett
från de icke-finansiella företagens sida kan det finnas företagsekonomiska
skäl att skapa en nära förbindelse till en bank eller ett kreditmarknadsbolag.
Man önskar större säkerhet för framtida kapitalförsörjning och möjlighet att
utnyttja sådana hävstångseffekter till ökade resurser, som inom den lagliga
sfären inte är möjliga utanför kreditväsendets ram.

Det
är bank- och kreditlagstiftningens uppgift att bl a bryta upp eller motverka
sådana intressekopplingar. Det har skett i viss men svårbedömbar grad hittills
i Sverige. Å andra sidan finns eUer har funnits ganska tydliga gmpperingar
gmndade på familjestiftelser, verksamma som styrorgan för både bank och
icke-finansiella företag, vidare sfärer av gradvis beroende företag kring de
större affärsbankema och på senare tid förvärv eller försök till förvärv av en
bank tiU att bli en del av en koncern med vidare syftning än den rent
bankmässiga.

KMK
betonar förtjänstfullt principen att kreditgivning och ägande skall skiljas åt.
A andra sidan öppnar kommittén med de nu föreslagna bankreformerna vissa
undantag från oberoendekravet med hänvisning till önskan om breddning av
bankers tjänsteutbud, till större flexibilitet vad gäUer koppling till andra
tjänster och till internationella tendenser.

LO
förordar en mer strikt politik från statsmakternas sida, när det gäller att
bibehålla eller skaken neutral, opartisk roll för kreditförmedling. Hotet
ligger inte enbart i ägarförhållanden. I ett framtidsperspektiv med starkt
internationaliserat bankväsende är det väsentligt att rågången mellan bank-och
andra affärsintressen i Sverige är trovärdig. Därigenom påverkas svenska
bankers kreditvärdighet och kundförtroende i den egentliga bank-marknadskonkurrensen.
I samband med kommande överväganden om EG-samarbete anser LO att bankers
neutralitet i kreditförmedlingen skall drivas som ett av minimikraven för
ömsesidigt godkännande av utländska bankfilialer och för öppen konkurrens med
banktjänster i övrigt.

KMKs
förslag angående begränsning av en enskilds aktieinnehav och

rösträtt i en bank innebär en gräns vid 10 % av aktiekapitalet och 5 % av det

samlade röstvärdet för banker med minst 1 miljard i eget kapital. För 117

mindre
banker föreslås gränsema bli 20 % respektive 10 %. Undantag från Prop.
1989/90:116 huvudregeln om ägarbegränsning görs i förslaget för statens och
svensk Bilaga 1 banks aktieinnehav.

LO
anser att ägarbegränsningar vid 10 % av aktiekapitalet bör gälla för alla
banker. Likaså bör en enskild ägares rösträtt begränsas till högst 5 % av
röstvärdet totalt. Organisationen ansluter sig i det avseendet till den reservation
som gjorts av ledamötema Malmgren och Sahlén.

LO
föreslår att liknande ägarrestriktioner, som KMK föreslår för banker, skall
införas för fondkommissions- och fondhandlarbolag. FuUständig pa-rallellitet
kan dock inte införas, eftersom sådan rörelse kan ingå som dotterbolag i bank.
Representanter för kreditmarknadsbolag bör vidare inte ingå som
styrelseledamöter i icke-finansiella företag. Slutligen föreslår LO att
effektiva etikregler utarbetas beträffande handläggningen från fondföretagens
sida av övertaganden, affärer med större andelar och fusioner.

1.17TC0

Internationaliseringen
av de finansiella marknaderna

De
finansiella marknadema har vuxit explosionsartat i volym under 1980-talet.
Antalet stora aktörer på dessa marknader har också ökat, då bl a de
icke-finansiella företagen skaffat sig egen kvalificerad kompetens med egna
finansavdelningar och egna finansbolag. Samtidigt har gränsema tenderats att
suddas ut mellan olika typer av finansiella företag. Dessutom har nya
finansiella instmment introducerats. Det blir dessutom allt större likheter
mellan finansieringssidan och placeringssidan i olika typer av instituts balansräkningar.

De
olika finansiella marknaderna växer inte bara mycket snabbare än ekonomiema
totalt gör. De blir dessutom allt mer integrerade med varandra. Denna
integration möjliggörs av en snabb utveckling på informationsteknologins område,
samt av en medveten politik från regeringarnas sida att öka kapitalets
rörlighet över gränsema.

Situationen
i Sverige påverkas av förebilder främst i USA och Storbritannien. Svenska
banker och finansinstitut söker sig allt mer ut på de intemationeUa marknadema.
Samtidigt som denna intemationalisering är nödvändig och vitaliserande för
svenskt kreditväsende måste viss försiktighet iakttas.

För
Sverige har diskussionen kommit att fokuseras kring skapandet av EGs inre
marknad. Diskussionen handlar om att samordna den svenska lagstiftningen på ett
stort antal områden med den som kommer att gälla för EG som helhet. Detta
gäller inte minst de finansiella marknadema där både antagna och föreslagna
bank- och försäkringsdirektiv från EG granskas.

Ägande
och rösträttsbegränsning

KMK
har utförligt motiverat förslagen om ägande- och rösträttsbegränsning

i svenska bankaktiebolag. Stor vikt läggs vid bankemas specieUa roll i sam

hället liksom det förtroende och den objektivitet som bankema förväntas 118

garantera
kundema - insättama. Bankema måste vara oberoende från Prop. 1989/90:116
låntagande företag genom principen att ägande och kreditgivning inte skall
Bilaga 1 blandas.

TCO
delar KMKs uppfattning att banker i vissa avseenden skiljer sig från andra företag:
bankema har ensamrätt till inlåning från aUmänheten, de verkställer och har
kontrollfunktioner för myndighetema, de har ett litet eget kapital i
förhållande till balansomslutningen m m. Styrelsen i en bank är i lag
förhindrad påverka banken för egna intressen men något skydd för missbmk från
enskilda ägares eller ägargmppers sida finns inte. Ett spritt ägande har sedan
gammalt varit en självklarhet på affärsbanksområdet.

Under
1970- och 80-talen har emellertid förändringar skett i några av affärsbankema.
Detta har skapat oro både bland kunder och anställda i samband med uppköp och
andra stmkturella förändringar.

TCO
anser att det är av vikt att bankemas ägande är spritt. Detta kan t ex
garanteras genom en särskild lagbestämmelse vilket KMK föreslår. KMK föreslår
en begränsning i ägandet så att högst 10 procent av aktiekapitalet i de största
affärsbankema får innehas av en enskild ägare eller flera ägare i väsentlig
intressegemenskap respektive högst 20 procent i de mindre och medelstora
bankema.

En
annan tänkbar modell kan vara att Bankinspektionen eller någon annan myndighet
gör en skönsmässig bedömning av ägare och ägarintressen och förhindrar en
alltför stor koncentration i den enskilda banken. Denna metod tillämpas i flera
länder där centralbanken eller annan myndighet skall godkänna ägarförändringar.

Vissa
negativa effekter har anförts mot en i lag fastställd begränsning av ägandet i
bankema. En är att handeln med bankaktier försvåras liksom anpassningen till
EG. Beträffande det sistnämnda råder emellertid ännu oklarhet hur
bestämmelserna på detta område slutgiUigt kommer att utformas.

KMK
föreslår vidare ett utländskt ägande i svenska banker där högst 20 procent av
aktiekapitalet och högst 10 procent av röstetalet får ligga på utländska
händer. Med tanke på svårighetema för svenska myndigheter att kunna klarlägga
ägarbilden och intressen hos utländska företag och personer får inte det
udändska ägandet vara för stort och koncentrerat.

TCO
föreslår att en ägarbegränsning görs i alla svenska bankaktiebolag så att ingen
enskild ägare eller intressegemenskap får äga mer än 10 procent av
aktiekapitalet. Undantag från ägarbegränsningen bör göras i enlighet med KMKs
förslag.

TCO
tillstyrker KMKs förslag beträffande begränsning av utländskt ägande i svenska
bankaktiebolag med 20 procent av aktiekapitalet och 10 procent av rösträten.

Finansiella
koncerner

I
Sverige finns idag finansiella koncemer av olika slag. Det finns finansiella

holdingbolagskoncerner (Göta, Cabanco AB, Nyckeln Holding AB) och det

finns koncerner som fömtom finansiella institut även omfattar industri eller

andra näringslivsföretag s k blandade koncerner (Volvo, ASEA Brown Bo- 119

veri). I den senare gmppen
av koncerner kan bank inte ingå men däremot Prop. 1989/90:116
försäkringsbolag, fondkommissionsbolag och andra finansiella institut.
Bilaga 1 Försäkringsbolag kan dock i sin tur inte äga
"rörelsefrämmande" bolag.

KMK
har haft ambitionen att reglera koncerner där bank ingår medan för övriga
koncernbildningar inte finns samma skyddsintressen att bevaka. Genom regler om
kapitaltäckning, ägarbegränsning, ledning, tillsyn etc skapas
konkurrensneutrala fömtsättningar i bankkoncerner. Endast ett holdingfö-retag
accepteras som moderföretag i en sådan koncern. TCO tillstyrker förslagen vad
gäller bankkoncerner. Det är dock angeläget att utredningsarbetet fortsätter i
syfte att skapa regler för kompletta finansiella koncerner där såväl banker som
försäkringsbolag kan ingå.

Det
är av stor betydelse att ett kompletterande utredningsarbete snabbt kommer till
stånd nämligen beträffande branschglidningen bankförsäkring. TCO fömtsätter
att de förändringar som kommer att bli nödvändiga för att lösa denna
problematik kan genomföras samtidigt med av KMK framlagda förslag.

Det
är angeläget att svensk bank- och försäkringsrörelse får samma konkurrensbetingelser
som motsvarande bolag i andra länder på de intemationella marknadema.

Vissa
konsekvenser uppkommer till följd av de föreslagna reglerna om finansieUa
koncemer liksom möjligheterna för banker att förlägga verksamheter i
dotterbolag i ganska obegränsad omfattning. Den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen har inte fömtsett denna utveckling och möjligheterna till
medbestämmande i koncemer är begränsad. TCO vill därför understryka angelägenheten
av en översyn av lagstiftningen på detta område så att de anställda kan få
inflytande i koncemer såväl inom Sverige som i de allt vanligare nordiska och
internationella bankföretagen.

1.18 Svenska bankmannaförbundet

Internationaliseringen/utländskt
ägande

Utvecklingen
i Sverige på de finansiella marknaderna har genomgått stora förändringar under
främst 1980-talet vilket är kännetecknande för flera högt industrialiserade
länder. Nya finansiella instmment har tillkommit och gränsdragningen mellan instituten
har förändrats. Både på finansieringssidan och placeringssidan tenderar nu
balansräkningarna för olika institutsslag att bli allt mer likartade (Kragh,
bil 2 till KMKs betänkande).

Finansiell
verksamhet har i de flesta länder ökat snabbare än den ekonomiska verksamheten
i stort. Den nya informationsteknologin som är vanlig i bankindustrin har
medfört tillgång till nya tjänster. Hur utvecklingen kommer att bli efter
utländska erfarenheter är oklar. Å ena sidan utvecklas finansiella
fullserviceföretag å andra sidan finns exempel på specialisering och inriktning
på olika nischer inom den finansiella sektorn.

Situationen
i Sverige påverkas av förebilder i främst USA och Storbritan

nien. Svenska banker och finansinstitut söker sig allt mer ut på de interna

tionella marknaderna. Samtidigt som denna internationaliseringar nödvän

dig och vitaliserande för svenskt kreditväsende måste viss försiktighet iakt- 120

tas. KMK föreslår ett
utländskt ägande i svenska banker där högst 20 % av Prop. 1989/90:116
aktiekapitalet och högst 10 % av röstetalet får ligga på utländska händer.
Bilaga 1 Med tanke på svårighetema för svenska myndigheter att kunna klarlägga
ägarbilden och intressen hos utländska företag och personer bör inte det
utländska ägandet var för stort och koncentrerat.

Förbundet
anser det väsentligt med ett spritt ägande. En prövning bör ske så att ingen
enskild — svensk eller utländsk — fysisk ellerjuridisk person får större
inflytande än som motsvarar 10 % av aktiekapitalet och högst 5 % av röstetalet.
Bankerna har möjlighet att för de fria aktier som utlänningar förvärvar
föreskriva rösträttsbegränsning. Med hänsyn till EG-samarbetet och
intemationalisering kan förbundet därför tillstyrka KMKs förslag.

Ägande
och rösträttsbegränsning

Bankmannaförbundet
delar KMKs uppfattning att banker i många avseenden skiljer sig från andra
företag: bankema har ensamrätt tiU inlåning från allmänheten, de verkställer
och har kontrollfunktioner för myndighetema, de har ett litet eget kapital i
förhåUande till balansomslutningen m m. Styrelsen i en bank är i lag
förhindrad påverka banken för egna intressen men något skydd för missbmk från
enskilda ägares eller ägargmppers sida finns inte. Ett spritt ägande har sedan
gammalt varit en självklarhet på afiars-banksområdet. Under 1970 och 80-talen
har förändringar skett i några av affärsbankema. Detta har skapat oro - bland
kunder och anställda - i samband med uppköpssituationer och andra stmkturella
förändringar.

Bankmannaförbundet
anser det ur de aspekter och intressen som förbundet har att bevaka — bl a
tryggheten för de anställda, konkurrensneutralitet, undvikande av spekulativ
handel med banker och bankaktier — vara av vikt att bankemas ägande även
framgent är spritt. Detta kan då garanteras genom en särskild lagbestämmelse
vilket KMK föreslår.

En
annan modell skuUe vara att bankinspektionen eller någon annan myndighet gör en
skönsmässig bedömning av ägare och ägarintressen och förhindrar en alltför stor
koncentration i den enskilda banken. Denna sistnämnda metod tillämpas i flera
länder där centralbanken eller annan myndighet skaU godkänna ägarförändringar.
Förbundet anser inte att en skönsmässig bedömning är att föredra framför klara
regler.

Vissa
negativa effekter har anförts mot en i lag faststäUd begränsning av ägandet i
bankema. En är att handeln med bankaktier försvåras liksom anpassningen till
EG. Beträffande det sistnämnda råder emellertid ännu oklarhet hur bestämmelsema
på detta område slutgiltigt kommer att utformas.

Bankmannaförbundet
kommer till den slutsatsen att en ägarbegränsning är nödvändig ur såväl de
anställdas synpunkt som från allmänna skyddsaspekter. KMKs förslag kan ligga
till gmnd för sådana regler. Regler om ägarspridning bör därför gälla för hela
banksektorn såväl den privata som den statliga. Förbundet ser inga principiella
hinder varför inte reglema om ägarspridning också gäller PKbanken.

121

1.19 SAF Prop. 1989/90:116

Ägande-
och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag Buaga

Vi
har i det föregående betonat vikten av att den svenska
kreditmarknads-lagstiftningen harmoniseras med lagstiftningsarbetet inom EG.
Såsom framgårav kreditmarknadskommitténs egen redovisning av förhållandena i
andra länder, gäUer att det i vår omvärid normalt inte finns några lagstadgade
ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag. Däremot gäller i ett antal
länder, att förändringar som berör större ägarposter skall anmälas till
tillsynsmyndigheten. Det är också denna väg som samordningsarbetet inom EG
följer, d v s en skönsmässig prövning av större ägare från faU till fall —
ägaren skall vara en "fit and proper person" som det hette i EGs
samordningsdirektiv från 1977. Det handlar däremot inte om att i lag ange
vissa procentgränser för vare sig ägande eller rösträtt. Kreditmarknadskommitténs
förslag står aUtså inte i överensstämmelse med den metod för ägande-kontroll,
som med stor sannolikhet kommer att gälla inom EG. Enligt vår uppfattning är
detta ett tillräckligt skäl för att en sådan ordning inte skall införas i
Sverige.

Frågan
om ägande- och rösträttsbegränsningar diskuteras också i ägam-tredningens
huvudbetänkande "Ägande och inflytande i svenskt näringsliv" (SOU
1988:38). Med hänvisning till förslaget från kreditmarknadskommittén och ett
liknande förslag från försäkringsverksamhetskommittén anförs:

"Utredningen
vill från sin utgångspunkt framhåUa att behovet av en aktiv ägarfunktion inte
är mindre i de finansiella än i de icke-finansiella företagen och att
begränsningsregler av föreslagen art måste vägas mot risken för en passivisering
av resursövervakningen i företagen. Utredningen anser det inte ligga inom ramen
för sitt uppdrag att diskutera de bank- och försäkringstekniska motiv som
anförts för en reglering av ägandet i banker och försäkringsbolag."

Bankema
intar enligt kreditmarknadskommittén en särställning i sam-hälsekonomin. Det är
därför enligt kommittén viktigt, att bankema är oberoende gentemot de stora
ägargmpperingama i samhället. Banker bör inte bli föremål för spekulativa
överlåtelser; en bank bör inte vara en handelsvara.

Curt
G. Olsson, som biträtt kreditmarknadskommittén som sakkunnig, har i ett
särskilt yttrande analyserat kommitténs argumentering för en ägande- och
rösträttsbegränsning. Han anför bl.a.:

•
Bankemas särställning är i viss
mån en effekt av rådande regleringar och restriktioner och kan inte anföras som
självständigt motiv för nya regleringar.

•
Det saknas i betänkandet en
analys av vilka de s k stora ägargmpperingama i samhäUet är och vilket
negativt inflytande dessa skuUe kunna utöva.

•
Kommittén undervärderar
ägarrollens betydelse. (Jfr ägamtredningen).

•
Såväl förefintliga
sjalvregleringsinstmment som lagbestämmelser och

122

myndighetstillsyn
tillgodoser de syften, som kommittén vill tillgodose me- Prop. 1989/90:116

delst ägandebegränsning. Bilaga 1

•
Om en dominerande ägare skulle
använda sitt inflytande i banken på ett sätt som missgynnar kunder utanför
ägarens intresseområde, skuUe detta få omedelbara negativa följder för hela
bankens verksamhet och utvecklingsmöjligheter.

•
Att en dominerande ägare skulle
utnyttja ägardominansen för egen vinning förhindras effektivt av
bankrörelselagens stränga regler för krediter till styrelseledamöter och större
ägare.

Svenska
Arbetsgivareföreningen avstyrker kreditmarknadskommitténs förslag om ägande-
och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag.

Utländska
banker i Sverige

Tillkomsten
av EGs inre marknad kommer bl a att innebära full frihet för kapitalrörelser
mellan medlemsländema. Vidare kommer banker inom EG att kunna etablera sig
fritt och driva verksamhet oberoende av nationella gränser.

I
Sverige har sedan 1986 utländska banker kunnat etablera dotterbolag och driva
viss verksamhet här i landet. Ett framtida närmande meUan Sverige och EG
kommer att medföra, att utländska banker får vidgade möjligheter att konkurrera
med inhemska banker. Svenska Arbetsgivareföreningen välkomnar en sådan
utveckling, som enligt vår bedömning kommer vara till fördel för bankernas
kunder.

Den
inre marknaden inom EG kommer vidare att innebära att rättssubjekt inom EG kan
förvärva andelar i bankaktiebolag fritt inom hela EG-området. Redan idag
gäller, att utlänningar kan förvärva andelar i banker i Storbritannien med den
enda inskränkningen att större aktieposter — på 15 % eller mer — är föremål för
den "fit and proper"-prövning, som generellt gäller. Inte heller i
Västtyskland gäller några inskränkningar i utlänningars rätt att köpa andelar i
banker.

I
Sverige är det förbjudet för utlänningar att förvärva bankaktier. Kreditmarknadskommittén
föreslår, att utländskt ägande skall tillåtas i begränsad omfattning, så att
högst 20 procent av aktiekapitalet och 10 procent av röstvärdet av samtliga
aktier i svenskt bankaktiebolag skaU få ligga i utländsk ägo. Också här
föreslås sålunda mer restriktiva regler, än vad som kommer att gälla inom EG.

Finansiella
koncemer

Ytterligare
en punkt, där det av kreditmarknadskommittén förordade regelsystemet avviker
från förhållandena inom EG-länder gäller s.k. finansiella koncemer.

Kreditmarknadskommittén
föreslår, att banklagens nuvarande princi

piella förbud mot att en bank ingår som dotterbolag i en koncem, där moder

bolaget inte är ett bankbolag, skall upphävas. Genom ett dispensförfarande

skall s.k. finansiella koncemer kunna bildas. En sådan dispens skall dock

inte kunna beviljas, om i koncemen ingår företag, som ägnar sig åt bank

främmande verksamhet. Försäkringsrörelse har hittills, framhåler kom- '23

mitten, betraktats som bankfrämmande verksamhet.

Kreditmarknadskommittén
fömtsätter, att den senare frågan, dvs om Prop. 1989/90:116 försäkringsbolag
kan ingå i finansiella koncemer tillsammans med banker Bilaga 1 "blir
föremål för fömyade överväganden i annat sammanhang". I flera EG-länder är
det idag tillåtet för banker att äga försäkringsbolag — och vice versa — samt
att ha bank- och försäkringsbolag under ett gemensamt holdingbolag. Så är t ex
fallet i Västtyskland och sådana utländska koncemer är redan verksamma i
Sverige med åtminstone någon av sina verksamhetsgrenar. Sådana utländska
finansiella koncemer, som kan erbjuda sina kunder samordnade tjänster, kan
därigenom få en konkurrensfördel jämfört med svenska banker och
försäkringsbolag.

Principen
måste enligt vår mening vara, att svenska finansiella koncemer inte skall
diskrimineras i förhållande till omvärlden. Också på detta område måste en
harmonisering och intemationeU samordning av lagstiftningen komma till stånd.

Svenska
Arbetsgivareföreningen har tidigare tillsammans med Sveriges Industriförbund
avgivit ett remissyttrande över promemorian (DsFi 1987:3) Finansiella koncemer,
där organisationema avvisade den föreslagna, provisoriska lagstiftningen. Bl a
anfördes:

"Vilka
åtgärder som får vidtas i en bank är noggrant reglerat. Ett kontrollsystem med
övervakningsmyndighet är sedan länge inrättat. Denna ordning gör redan i sig
att bankverksamhet måste bedrivas under betryggande former. Under sådna
förhåUanden anser vi det ej motiverat att utesluta vissa typer av företag som
möjliga moderbolag i aktuella typer av koncemer."

Försäkringsbolag

Svenska
Arbetsgivareföreningen avstår från att kommentera rent tekniska aspekter på
kreditmarknadskommitténs förslag. Liksom i det föregående vill vi emellertid
starkt understryka vikten av en koordinering av den svenska lagstiftningen med
utvecklingen inom främst EG. Utländska försäkringsbolag har idag möjlighet att
verka på den svenska marknaden och kan i växande utsträckning förväntas komma
att ta upp konkurrensen med svenska bolag. Det är därvid av vitalt intresse,
att de svenska försäkringsbolagens konkurrensmöjligheter inte hämmas av
nationella särregler.

Ägandebegränsningar
i försäkringsbolag

Svenska
Arbetsgivareföreningen har i det föregående avstyrkt kreditmarknadskommitténs
förslag om ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag.
Kreditmarknadskommittén refererar i sitt betänkande
försäkrings-verksamhetskommitténs förslag tiU liknande begränsningar i rätten
att äga aktier i försäkringsbolag.

Svenska
Arbetsgivareföreningen har tillsammans med Sveriges Industriförbund tidigare —
med anledning av försäkringsverksamhetskommitténs betänkande
"Försäkringsväsendet i framtiden" (SOU 1987:58) — yttrat sig i frågan
om begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag. Där
framhölls:

"Det
är en viktig princip i vårt rättssystem att aktieägandet i princip är

fritt vad gäller svenska medborgare. Försäkringsverksamhet är ställd under 124

en
omfattande kontroU i syfte att trygga försäkringstagamas intresse. För-
Prop. 1989/90:116

säkringsinspektionen
utövar denna offentliga kontroU och har därvid bety- Bilaga 1

dande
maktmedel till sitt förfogande. Regeringen har enligt gällande lag —

2
kap. 3 par. försäkringsrörelselagen — befogenhet att pröva om och i vad

mån
särkilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten

av
försäkringsbolagens verksamhet.

Det
allmänna har således redan tillerkännts ett betydande inflytande över
försäkringsbolagen. Att det dämtöver skulle finnas behov av att införa begränsningar
i ägandet av aktier i ett försäkringsbolag har inte blivit visat. Experten
Thomas Sköldborg redovisar i sitt särskilda yttrande skälen för att den av
kommittén föreslagna av regeringen utövade ägandekontrollen inte behövs.
Organisationema vill särskilt understryka vad Sköldborg anför om riskerna för
koncentration inom försäkringsväsendet. Nya försäkringsbolag måste kunna
bildas. Utvecklingen kan som Sköldborg framhåller "eljest hämmas."

Organisationema
avstyrkte möt denna bakgmnd de föreslagna begräns-ningama i rätten att förvärva
aktier i försäkringsbolag. Vad som ovan anförts mot ägande- och rösträttsbegränsningar
i banker har också relevans i fråga om försäkringsbolag.

1.20 Småföretagens Riksorganisation

Småföretagens
Riksorganisation anser att sådana begränsningar inte är förenliga med det
svenska ekonomiska systemet som bygger på marknadsekonomi. Marknadsekonomin
ger utrymme för enskiU initiativ utan myndigheters detaljstyming. Den enskilda
äganderätten är en av gmndpelama i marknadsekonomin.

Kredit-
och kapitalmarknaderna bör vara integrerade delar av marknadsekonomin.
Konsumenternas efterfrågan blir därmed ett naturligt och effektivt instmment
för att styra kapital till de sektorer av näringslivet och de företag där den
bästa avkastningen förväntas.

Kommittén
har inte kunnat visa att negativa effekter av en stark ägare har funnits inom
det svenska bankväsendet. Tvärtom, anser Småföretagens Riksorganisation,
innebär en stark ägare ofta ett framgångsrikt företag och detta bör med största
sannolikhet även vara fallet inom banksektorn.

Organisationen
avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

1.21 Företagareförbundet

Ägande
och rösirättsregler

Det
anses som en fördel om företag har starka ägare eller ägargmpperingar.
Förbundet delar här Curt G Olssons reservation till förmån för förefintliga
självregleringsintressen och lagbestämmelser samt rådande myndighetstillsyn.
Behovet av stora ägare eller ägargmpperingar gäller också bankema.

Finansiella
koncerner

Förbundet
instämmer i det särskilda yttrandet som avgivits av sakkunnige

Curt G Olsson vad avser
behovet av att svenska banker, försäkringsbolag 125

och
andra kreditinstitut ges likvärdiga konkurrensvillkor som utländska Prop.
1989/90:116 kreditinstitut. Det är därför viktigt att den svenska
lagstiftningen inte omöj- Bilaga 1 liggör bildandet av s k finansiella
koncerner.

1.22 Sveriges Industriförbund

Ägande-
och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag

Industriförbundet
avstyrker förslaget till ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag.

Förbundet
instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson i ett särskilt yttrande har anfört
om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.

I
utredningens övriga förslag finns fullt tillräckliga garantier mot någon form
av missbmk av inflytelserika ägare. FramföralU utgör en effektiv konkurrens på
marknaden i sig en tillräckligt effektiv spärr mot att bankema inte skulle göra
en rimlig avvägning av olika intressen i sin verksamhet. Utredningen synes
också bortse från de senast årens långtgående avreglering på kreditmarknaden
där bankemas "myndighetsroll" starkt tonats ned. Utredningen har
inte heller kunnat belägga att starka ägare vid något tillfälle skadat
allmänhetens förtroende för banksystemet eller utvecklingen på kreditmarknaden.

Kommitténs
förslag skulle innebära att den aktiva ägarfunktionen i stort sett avskaffades
och att länken mellan ägande och effektivitetskrav på verksamheten bröts. All
företagsverksamhet är ett samhällsintresse och utredningen har inte kunnat
peka på några hållbara motiv till én särbehandling av bankerna när det gäller
ägandet. Vi vill också referera till Ägamtredningens slutsats att
"...behovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än i
icke-finansiella företag och att begränsningsregler av föreslagen art måste
vägas mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen."
(SOU 1988:38, sid 317).

Förbundet
vill vidare framhålla betydelsen av en internationell anpassning i detta
sammanhang. Inget land inom OECD-området har lika dramatiska ingrepp i ägandet
i banker som de som utredningen föreslår. Sådana ingrepp skulle allvarligt
skada svenska bankers konkurrenskraft i en tidpunkt när det är angeläget att
öppna Sverige för en starkare internationell konkurrens på det finansiella
området. Utredningsförslaget går stick i stäv mot utvecklingen inom EG där den
metod för ägandekontroll som med stor sannolikhet kommer att väljas innebär en
skönsmässig prövning av större ägare från fall till fall.

Utländskt
ägande

Kommittén
föreslår att utländska rättssubjekt skall få möjlighet att i ett

svenskt bankaktiebolag förvärva upp till 20 % av aktiekapitalet, dock högst

motsvarande 10 % av det totala röstetalet. Detta är en mer restriktiv lag

stiftning än vad som sannolikt kommer att gälla inom EG. Eftersom kom

mitténs förslag är avsett att underlätta ett fortsatt internationellt samarbete 126

och
en harmonisering med EG på det finansiella området, fömtsätter Indu- Prop.
1989/90:116 striförbundet att lagstiftaren noga följer den intemationella
utvecklingen Bilaga 1 och anpassar den svenska lagstiftningen efter denna.

Finansiella
koncerner

Kommittén
föreslår att det principiella förbudet i bankaktiebolagslagen mot att bank
ingår som dotterbolag i en koncem, där moderbolaget inte är ett bankaktiebolag,
bör upphävas. Regeringen bör i stället, i samband med prövningen av frågan
humvida dispens skall lämnas från den av kommittén föreslagna
ägarbegränsningen, ta stäUning till om ändamålet kan anses vara till nytta för
bankväsendet eller det allmänna. Dispens bör inte meddelas om det i koncemen
kommer att ingå företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet.
Försäkringsrörelse har hittills betraktats som bankfrämmande verksamhet.
Kommittén fömtsätter att denna fråga blir föremål för fömyade överväganden i
annat sammanhang.

Industriförbundet
vill när det gäller denna fråga hänvisa till ett tidigare tillsammans med
Svenska Arbetsgivareföreningen avgivet remissyttrande över promemorian
Finansiella koncemer (Ds Fi 1987:3), där följande anfördes: "Vilka
åtgärder som får vidtas i en bank är noggrant reglerat. Ett kontroUsystem med
övervakningsmyndighet är sedan länge inrättat. Denna ordning gör redan i sig
att bankverksamhet måste bedrivas under betryggande former. Under sådana
förhållanden anser vi det ej motiverat att utesluta vissa typer av företag som
möjliga moderbolag i aktuella typer av koncemer.

1.23 Svensk Industriförening

Kreditmarknadens
internationalisering.

Svenskt
näringsliv präglas alltmer av en ökad intemationalisering och kreditmarknaden
utgör i detta sammanhang inget undantag. Därför är det synnerligen viktigt att
de regler som kommer att gälla på den svenska marknaden framledes stämmer
överens med omvärldens. En avvikande svensk lagstiftning på detta område vore
mycket olycklig. Kommitténs arbete har ur denna synvinkel försvårats av att det
för närvarande pågår ett intensivt lagstiftningsarbete inom EG. Mot denna
bakgmnd anser Svensk Industriförening att detaljanpassningen av den nya
lagstiftningen bör anstå tills dess utvecklingen inom EG kan uUäsas klarare.

Ägande-
och rösträttsbegränsning i svenska banker

Kommittén
föreslår betydande begränsningar vad gäller ägande- och rösträttsbegränsningar
i bankaktiebolag. Syftet med dessa begränsningar är att bankemas särställning
skall säkerställas och angelägenheten av att ingen bör tillåtas få dominerande
inflytande i en bank genom ägarkoncentration.

Svensk
Industriförening delar i allt väsentligt den kritik mot förslaget som

framförts av flera sakkunniga, då särskilt från Curt G Olsson, Jan Rydh och 127

Per
Schierbeck och finner de föreslagna begränsningarna från behovssyn- Prop.
1989/90:116

punkt omotiverade. Bilaga 1

1.24 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Ägande-
och rösträttsregler i banker samt finansiella koncerner

Riksförbundet
vill här återigen understryka det absolut nödvändiga i att Sverige inte skapar ett
regelsystem som strider mot det utomlands — i första hand inom EG — tillämpade.
Alla hinder som ställs upp mot att även svenska kreditinstitut kan liksom i
utlandet bilda finansiella koncemer kommer att vara till nackdel för den
svenska ekonomin.

1.25 Svenska Handelskammarförbundet

Allvarligare
är dock att kommittén inte tillräckligt beaktat den mycket genomgripande
internationaliseringen av kapitalmarknaden under senare år, en utveckling som
kommer att accentueras under slutfasen i förverkligandet av EGs inre marknad.
För svensk del är det utomordentligt angeläget att vara med i denna
utvecklingsprocess.

Därvid
kommer också de intemationella konkurrensaspektema i förgmn-den. Redan idag
konkurrerar svenska banker och försäkringsbolag i hög grad med utländska
motsvarigheter. Valutaregleringens avskaffande, möjligheten att öppna
utländska bankfilialer i Sverige m m kommer att ytterligare skärpa denna
konkurrens.

Det
är därvid helt nödvändigt att svenska banker, försäkringsbolag och andra
kreditinstitut ges samma organisations- och verksamhetsbetingelser som
motsvarande institutioner i andra länder. En annan ordning skulle inte endast
allvarligt försvåra svenska institutioners verksamhet utan även på sikt kunna
bli en överlevnadsfråga.

Banker

Handelkammaren
motsätter sig kommitténs förslag till ägar- och rösträttsbegränsningar i
banker. Något behov av sådana begränsningar har varken påvisats i utredningen
eller i övrigt framkommit. HärtiU kommer att bankema redan är föremål för en
omfattande statlig tillsyn och kontroU.

Större
ägarengagemang är också ofta till gagn för banker liksom för andra företag.
Särskilt gäller detta i krissituationer eller när större omstmkture-ringar av
andra skäl framstår som angelägna.

Härvid
kan bl a hänvisas till ägamtredningen som i sitt huvudbetänkande

Ägande och inflytande i svenskt näringsliv (SOU 1988:38) uttalat "att be

hovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än i icke

finansiella företag och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas

mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen". Han

delskammaren delar denna bedömning och får dessutom tillägga att röst

rättsbegränsning framstår som onödig redan av det skälet att näst intill alla

banker redan har en sådan begränsning inskriven i sina bolagsordningar. 128

Slutligen
finns anledning att notera att förslaget, såsom kommitténs egen Prop.
1989/90:116 kartläggning ger vid handen, är långtgående i ett internationelU
perspektiv. Bilaga 1 Det framstår som osannolikt att en sådan
ägarbegränsning kommer att ligga i linje med en framtida EG-reglering.

Handelskammaren
avstyrker sålunda förslaget i denna del.

Kommittén
har vidare föreslagit att utländska intressen skall kunna äga högst 20 procent
av aktiekapitalet och högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i en
svensk bank. Handelskammaren anser det positivt att möjligheter nu öppnas för
utländska intressenter att bli delägare i svenska banker. På detta område är
det dock av reciprocitets- och andra skäl särskilt viktigt att anpassa de
svenska reglerna till kommande EG-regler. Det kan därför ifrågasättas om det nu
finns anledning att införa en särreglering för bankema i förhållande till vad
som gäller för andra företag. I avvaktan på en internationell anpassning bör i
stället 1982 års företagsförvärvslag utvidgas till att omfatta jämväl bankerna.

Finansiella
koncerner

Handelskammaren
tillstyrker förslaget om finansiella koncemer. Det ligger i linje med den ökade
organisations- och verksamhetsfrihet som Handelskammaren i övrigt ställer sig
bakom och innebär även en internationell anpassning. De synpunkter som ovan
anförts beträffande banker gäller självfallet i tillämpliga delar även
moderbolag i finansiell koncem. Handelskammaren vill i detta sammanhang även
erinra om vad som inledningsvis anförts beträffande ökad integration mellan
försäkrings- och bankverksamhet. FinansieUa koncemer kan vara en lämplig bas
för sådan integration. I flera andra länder finns finansiella koncerner som
bedriver både finans- och försäkringsverksamhet. Samtidigt bör dock även
möjligheterna öppnas för försäkringsbolag att ingå som dotterbolag i
bankkoncern och för bank att ingå som dotterbolag i försäkringskoncem.

1.26 Sveriges Aktiesparares Riksförbund

Ägarbegränsningar

Bankverksamhet
är i många hänseenden en speciellt skyddsvärd verksamhet. Detta synsätt
återspeglas i en mängd specialregleringar. Nämnas kan reglema kring oktroj,
kapitaltäckningsregler, samhällelig styrelserepresentation och
regeringsgodkännande av styrelseordförande. Dessutom utövas offentlig tillsyn
av bankinspektionen. Behovet av särskild tillsyn över denna typ av företag är
enligt vår mening således väl tillgodosett.

Ägamtredningen
har i sitt huvudbetänkande (SOU 1988:38) konstaterat att starka ägare är en
fömtsättning för en fungerande resursövervakning och därmed till gagn för
företagens effektivitet. Ägamtredningen fortsätter vidare "...behovet av
en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än icke-finansiella företag
och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas mot risken för en
passivisering av resursövervakningen i företagen".

Förslaget
om ägarbegränsning har ingen motsvarighet i de västliga indu- 129

9 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

striländema och torde inte
vara förenlig med Europakonventionens regler Prop. 1989/90:116 om privat
äganderätt. Begränsningen av ägande och rösträtt för banker Bilaga 1 riskerar
att störa handeln i bankaktiema. Vidare urholkas ägamas kontrollfunktion i
bankema, vilket kan leda till minskad effektivitet i banksektom. SARF anser att
den kontrollfunktion som utövas av bankinspektionen är fullt tillräcklig för
att tillgodose allmänhetens behov av skydd för sina tillgångar i bankema.

SARF
avvisar således helt förslaget om begränsning av ägandet av svenska bankaktiebolag.
Kommittén har inte på ett acceptabelt sätt motiverat förslaget. Tvärtom har i
sex av de sju särskilda yttrandena i betänkandet framförts övertygande skäl
mot förslaget.

Kreditmarknadskommittén
har föreslagit regler som begränsar det utländska ägandet av svenska
bankaktiebolag. Det är SARF:s uppfattning att man bör jämställa bankaktiebolag
med fondkommissionsbolag och andra aktiebolag vad avser rätten för utländska
ägare att äga sådana svenska bolag. I den intemationella harmoniseringsprocess som
f n pågår skulle begränsande regler i Sverige allvarligt kunna hämma svenska
bolags etableringar utomlands.

1.27 Tredje löntagarfondstyrelsen

Enligt
betänkandet bör dessa krav tillgodoses genom två skilda former av styming av
bankema:

1. Lagstiftning
samt tillsyn av att denna efterlevs.

2. Begränsning
av ägandet och det inflytande som följer av ägandet.

Det naturliga tillvägagångssättet torde vara att via

— tillståndsgivning

— lagstiftning

— offentlig
styrelserepresentation

— godkännande
av styrelsens ordförande

— utseende
av revisorer

— tiUsyn
genom bankinspektionen

skapa det för samhället bästa banksystemet.

Utöver
detta diskuterar kommittén olika former av begränsningar av ägande och dess
utövande. Härigenom störs emellertid de element som skall upprätthålla
effektiviteten i banksystemet. Detta kan leda till en rad negativa effekter:

— Affärsbankema
drivs i aktiebolagsform. Gmndläggande för denna

bolagsform är att bolagsstämman tillsätter styrelsen som i sin tur utser verk

ställande direktör. Detta är ju s a s garantin för att åtgärder vidtas, så att

företaget sköts på ett effektivt sätt. Ingrepp i denna naturliga tågordning,

innebär att företagsledningen i mindre utsträckning kan komma att behöva

ansvara för sin skötsel av företaget. I sin tur kan detta leda till mindre

effektiva banker. Bankema får inte den effektivitetsstyming som blivU än

viktigare i och med de senaste årens avreglering av kreditmarknaden och de

öppnare
gränser mot omvärlden som diskuteras. 130

1.28 Svenska
Livförsäkringsföreningars Riksförbund Prop. 1989/90:116

Ägarbegränsning i
bankaktiebolag
ijuaga

Varje
företag och sålunda även banker är för sitt väl och ve beroende av sin
verkställande ledning. Banken kan misskötas på olika sätt. Ledningens strategiska
blick är inte tillräckligt utvecklad osv. Det är då styrelsens skyldighet att
ingripa. Det ligger i deras ansvar att klara upp missförhållanden innan dessa
blivit så svåra att bankinspektionen måste ingripa. KMK föreslår nu lagregler
som begränsar ägandet av aktier i de svenska bankaktiebolagen och motiveringen
är oro för bankers integritet och att därför ingen bör tillåtas få ett
dominerande inflytande i en bank. Med all förståelse för KMK:s oro anser vi att
det av KMK föreslagna regelsystemet endast delvis träffar de avsedda målen. Vi
vill här endast peka på nuvarande läge beträffande Gotagmppen och de stora
bankema, SE-banken och Svenska Handelsbanken, och deras inflytelsesfärer.

KMK
hävdar att ägarbegränsningama skulle öka säkerheten för insättar-nas pengar.
Stora ägare skulle kunna missbmka sin ställning i banken. KMK kan dock inte
dokumentera några sådana missförhållanden. Enligt vår mening är det risk att
många mindre ägare kan skapa en svag styrelse, som inte med kraft kan ingripa
mot en verkställande ledning som missköter sig. Bankstyrelser bör därför
innefatta representanter för ett starkt ägarintresse i banken. Risken för
missbmk från starka ägarintressens sida torde vara minimal. Regelsystemet för
svenska banker är med nuvarande lagstiftning tillräckligt för att garantera
samhället och bankkundema god insyn och kontroll.

Riksförbundet
avstyrker KMK:s förslag i denna del, som stridande mot viktiga principer om
äganderätt och mot den internationella lagstiftningen.

1.29 Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige

Enligt
MRRs mening är det angeläget att det finns olika ägarstmkturer i banker. Det
kan vara en fördel att vissa banker är ägda i huvudsak av en enda aktieägare,
att andra är ägda av en familj och att en tredje bank är ägd av en kooperation,
en fackförening eller av staten. Vad gäller inflytandet i ett företag, det
gäller även en bank, har oftast personlighet och kunskap/kontakter långt
större betydelse än den roll en stark ägarposition speglar.

Medborgarrättsrörelsen
Friheten i Sverige föreslår med anledning av det sagda att aktieägandet i bank
inte skall begränsas. Däremot kan det finnas anledning att för bankaktiebolagen
införa en regel om begränsning när det gäller röstandelen på stämman. Man skulle
kunna införa den regeln att ingen får ha större andel på stamman än den andel
vederbörande har i aktiekapitalet i bolaget. Detta är en bättre regel än att
maximera rösträtten till 5%.

En
stor ägare måste ha möjlighet att få utöva sin rösträtt utöver den begränsing
till 5% av det på stämman företrädda antalet aktier som KMK:s förslag innebär.

MRR
kan inte finna godtagbara skäl för att, om en ägarbegränsing skall

göras, det därvid skall göras undantag för staten. All erfarenhet talar för att 131

dominant statligt
inflytande är minst lika skadligt som ett privat inflytande Prop. 1989/90:116
kan vara. Enligt MRRs gmnduppfattning bör dock staten kunna vara ma- Bilaga 1
joritetsägare till en bank, vilken den idag är i PK-banken, liksom i Investeringsbanken.
Om man inför en ägarbegränsing, vilket MRR avstyrker, måste övergångsreglerna
vara långfristigare och generösare än vad kommittén föreslår. En generell
övergångstid på minst 10 år bör i så fall stadgas. MRR välkomnar utländskt
ägande av svenska banker. Vi tycker inte det finns någon anledning att införa
en begränsning av detta ägande. Utredningen har inte anfört något skäl härför,
annat än hänvisning till att det skall finnas inhemsk kontroll över
bankväsendet. Den erforderliga kontrollen åstadkoms på annat sätt än genom
ägarbegränsningar, framförallt genom konkurrensen och genom tillsyn.

Finansiella
koncerner

MRR
tillstyrker kommitténs förslag att bank kan vara dotterbolag i en koncern där
moderbolaget inte är bankbolag. Över huvud taget bör finansiella koncemer
kunna konstmeras på alla tänkbara sätt. Både försäkringsbolag och bank bör
kunna ingå i samma koncern. Däremot måste de olika rörelsegrenarna ligga i
skilda bolag beroende på de skilda regelsystem som gäller för verksamhetema.

2 Kreditaktiebölag, finansbolag och fondkommissionsbolag

2.1 Bankinspektionen

Utländskt
ägande i svenskakreditmarknadsbolagochfondkommissionsbolag (8.3.3och 9.6.2)

KMK:s
förslag att 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag skall
tillämpas även på kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag innebär en
återgång till de förhållanden som rådde före år 1983. Då fanns det inte några
särskilda regler om utländska förvärv i sådana bolag vilket innebär att 1982
års lag och dess föregångare tillämpades på såväl finans- och fondkommissionsbolag
som på övriga svenska företag. I samband med att frågan om utländska bankers
och andra utländska finansinstituts etablering i Sverige skulle övervägas
beslutade riksdagen ijuli 1983 om ett förbud för udändska rättssubjekt att förvärva
aktier i dessa bolag. Detta förbud består alltjämt. Bankinspektionen
tillstyrker kommitténs förslag om en återgång till likabehandling av dessa och
andra svenska företag. Inspektionen finner det naturligt att
tillståndsprövningen inte ankommer på länsstyrelsen utan att regeringen i
förordning kan bestämma att bankinspektionen skall pröva frågan om tillstånd
till utländskt förvärv av företag som står under inspektionens tiUsyn.

Kommitténs
förslag innebär att det alltid skall ankomma på bankinspek

tionen att pröva lämpligheten av ett utländskt rättssubjekts förvärv. En 132

dylik
prövning kan komma att avgöras av regeringen endast om inspektio- Prop.
1989/90:116 nen avslagit begäran och part överklagat beslutet. En prövning kan
avse 10% Bilaga 1 av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier
och dessutom varie gång andelen överskrider 20, 40 eller 50 %.

Bankinspektionen
tillstyrker bifall till förslaget att det för nu aktuella företag således kan
bli fråga om ett utländskt helägande. Däremot menar inspektionen att det just
på gmnd härav kan finnas skäl att överväga att regeringen i någon form
förbehåller sig prövningsrätten. I likhet med vad inspektionen anfört i avsnitt
2.3 om prövning av utländskt förvärv i svenskt bankaktiebolag, vill
inspektionen därför erinra om regeringens möjlighet att behålla
prövningsrätten, helt eller delvis, eller ålägga inspektionen att till
regeringen hänskjuta prövning av förvärv som kan anses vara av principiell
betydelse.

Bankinspektionen
vill avslutningsvis i denna fråga betona att kommitténs förslag av reciprocitetsskäl
bör genomföras snarast.

EG-anpassning

Inom
EG finns inga direktiv som tar sikte på att separat reglera kraven på institut
som bedriver finansieringsverksamhet. Förslagen till samordnings-direktiv för
"kreditinstitut" är tillämpliga på företag vars verksamhet består i
att ta emot inlåning från allmänheten och att lämna lån för egen räkning.
Definitionen omfattar fömtom banker institut som finansierar sin långivning
genom att emittera obligationer och andra värdepapper avsedda för allmän
omsättning. Av de svenska kreditinstituten skulle troligen såväl bankema,
kreditaktiebolagen, hypoteksinstituten som finansbolagen inrymmas i EG:s
definition av kreditinstitut.

EG:s
direktiv fömtsätter bl a att medlemsländema kräver särskilt tillstånd för
kreditinstitutens verksamhet. Vidare uppställs vissa minimikrav för tillstånd
bl a när det gäller eget kapital. På denna punkt synes alltså KMK:s förslag,
som innebär krav på auktorisation för i princip alla företag som driver
finansieringsverksamhet, vara anpassade till kraven inom EG.

När
det gäller frågan om utländskt ägande i andra institut som bedriver
finansieringsverksamhet kan konstateras att KMK:s förslag, i likhet med vad som
gäller inom EG, inte uppställer några hinder mot i princip utländskt helägande
i dessa bolag. KMK:s förslag fömtsätter emellertid bankinspektionens eller
regeringens formella prövning.

2.2 Försäkringsinspektionen

Vad
avser frågan om utländskt ägande av kreditmarknadsbolag (avsnitt

8.3.3) har inspektionen ingen erinran mot förslaget att lagen (1982:617) om

utländska förvärv av svenska företag skall tiUämpas på utländska rättssub

jekts förvärv av andelar i kreditmarknadsbolag. — KMK berör i samman

hanget särskilt ett fall med ett utländskt försäkringsbolag som ägare. Inspek

tionen delar kommitténs uppfattning att ett kreditmarknadsbolag vari ett

utländskt försäkringsbolag har större intressen än vad som f n är tillåtet för

ett svenskt försäkringsbolag inte bör få auktorisation. Såsom kommittén 133

framhåller finns det
anledning att återkomma till sagda fråga i samband med Prop. 1989/90:116

den fortsatta
utredningsverksamheten beträffande den s k branschglidnings- Bilaga 1

frågan.

2.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank Fullmäktige kan här tillstyrka utredningens
förslag.

2.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

No
tillstyrker förslaget att upphäva det särskilda förbudet för utländska
rättssubjekt att förvärva aktier i finansbolag. NO ansluter sig till kommitténs
synpunkt att sådana förvärv i kreditmarknadsbolag skall prövas efter samma
regler som gäller för företag i gemen, dvs i nuvarande läge lagen om utländska
förvärv av svenska företag och att denna prövning kan göras av
bankinspektionen.

2.5 Finansbolagens förening

Förslaget
är utmärkt och bör genomföras skyndsamt. Inte heller i denna del bör en
eventuell anslutning till EG:s inre marknad avvaktas, även om en omkastning kan
antas innebära att begränsningama upphör helt. Med tanke på att åtminstone ett
land med hänvisning till reciprociteten reser hinder för svenska finansbolag
att komma in i landet med egna dotterbolag är det viktigt att den svenska
viljan att avreglera på detta område snarast kommer till klart uttryck.

Sedan
de utländska försäkringsbolagen nu avvecklat sina finansbolag i Sverige torde
det problem som KMK berör på sid 464 inte längre vara aktuellt. Föreningen
återkommer nedan till frågan om försäkringsbolagens finansförvaltning men vill
framhålla att försäkringsbolagens möjligheter att bedriva finansbolag bör vara
oberoende av om försäkringsbolaget är svenskt eUer utländskt.

2.6 LO

Inom
denna sektor, liksom i fråga om banksektom och värdepappersmarknaden, kan det
vara positivt för att inte säga nödvändigt att förbättra konkurrensgraden genom
att tillåta utländsk etablering eller filialbildning. Om så sker skall
naturligtvis behovet av tillräckliga skyddsregler tillgodoses.

134

Sammanställning sav remissyttrandenden över för- pp- 1989/90: i 16 säkringsverksamhetskommitténs slutbetänkande ' Försäkringsväsendet
i framtiden (SOU 1987:58) såvitt avser begränsningar i rätten att förvärva
aktier i svenska försäkringsaktiebolag m. m.

Efter
remiss har yttrande avgetts av datainspektionen, kommerskoUegium,
bankinspektionen, föesäkringsinspektionen, riksskatteverket, näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentverket, statskontoret, riksrevisionsverket, kamarrätten i Sundsvall,
Försäkringsrättskommittén, exportkeditnämn-den, socialstyrelsen, lantbmksstyrelsen.
Juridiska falkultetsnämnden vid Stockholms universitet, Värdepappersmarknadskommittén,
fullmäktige i Sveriges Riksbank, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Grossistförbund, Sveriges Handelskammarförbund, Småföretagens Riksorganisation
— SHIO, Sveriges Exportförening, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska Livförsäkringsföreningars
Riksförbund, Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Försäk-ringstjänstemannaförbundet.
Försäkringsjuridiska Föreningen, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbmkamas
Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska
Revisorsamfundet SRS, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska
avdelningen av Association Internationale de Droi des Assurances (AIDA),
styrelsen för Stockholms Fondbörs, Svenska Fondhandlareföreningen,
Finansbolagens Förening, Försäkringsaktiebolaget Atlantica,
Försäkringsaktiebolagen Njord, Försäkringsaktiebolaget Sirius, Svenska
Kreditförsäkringsaktiebolaget, Skandia Intemational Holding AB, Volvo,
konsumentverket, och Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF).

1. Kommerskollegium

Den
föreslagna begränsningen av varje ägares aktieinnehav i ett svenskt
försäkringsbolag kan förefalla oförenligt med det svenska agerandet inom GATT.
Den föreslagna begränsningen innebär visserligen inget totalförbud mot
utländskt aktieägande men förvärv av aktier över en nivå motsvarande 15 procent
av röstetalet för samtliga aktier och 20 procent av aktiekapitalet kräver
dispens av regeringen. Dispens kan enligt förslaget ges om synnerliga skäl
föreligger. Det finns enligt kollegiets uppfattning en risk att en sådan
begränsning kan komma att aktualisera reciprocitetsproblem eftersom regeringens
dispensmöjligheter förefaller begränsade om kriteriet synnerliga skäl skall
vara vägledande.

135

2.
Bankinspektionen Prop. 1989/90:116

Bilaga 2 Kommittén
menar att det föreligger ett klart behov av att reglera rätten att

förvärva aktier i svenska
försäkringsaktiebolag med hänsyn till bolagens

viktiga sociala funktion i
samhället. Det gmndläggande syftet med en sådan

reglering skulle vara att
eliminera risken för att ett dominerande inflytande

från utländska eller
svenska ägargmpper skall kunna utnyttjas på ett sätt

som inte är förenligt med
försäkringslagstiftningens gmndläggande syfte att

söria för en sund
utveckling av det svenska försäkringsväsendet.

Enligt
kommittén bör försäkringsaktiebolag inte vara dotterbolag till företag med
annan verksamhetsinriktning eller i övrigt vara föremål för ett faktiskt
dominerande inflytande från olika ägargmpper. Kommittén föreslår
begränsningsregler knutna till dels röstetal för aktier dels aktiekapital, i
båda fallen med dispensrätt för regeringen.

Bankinspektionen
vill erinra om att motsvarande problemställning i fråga om ägarbegränsning
föreligger beträffande bankema. Inspektionens principiella inställning är att
begränsningsregler av den art som diskuteras i för-säkmgsverksmahetskommitténs
betänkande kan fylla en väsentlig uppgift när det gäller att främja en sund
utveckling och motverka otillbörlig påverkan från stora ägare.

Kreditmarknadskommittén
håller fn på att slutföra sitt uppdrag, varvid man bl a utrett frågan om
begränsningsregler avseende ägarinflytande i bankema. Med hänsyn till
bankaktiebolagen och försäkringsaktiebolagens stora och i flera avseenden
avgörande betydelse för den ekonomiska stabiliteten och utvecklingen i Sverige
bör enligt bankinspektionens uppfattning eventuella begränsningsregler för bank-
respektive försäkringsaktiebolag inte avvika från varandra i alltför stor
utsträckning. Frågan om sådana regler bör i konsekvens härmed diskuteras
närmare i ett sammanhang. Ställningstagande till försäkringsverksamhetskommitténs
förslag bör därför anstå till dess kreditmarknadskommittén har avlämnat sitt
slutbetänkande.

3. Försäkringsinspektionen

Inspektionen
anser att de olika frågor som rör ägarförhållanden på försäkringsområdet bör
bedömas mot bakgmnd inte bara av FVK:s förslag utan även med hänsyn tiU förslag
som kreditmarknadskommittén kommer att presentera i sitt kommande betänkande.
Inspektionen nöjer sig därför med att i detta sammanhang anföra vissa
principiella synpunkter betr FVK:s förslag och återkommer till ägarfrågoma när kreditmarknadskommitténs
förslag föreligger.

De
begränsningsregler som FVK föreslår för försäkringsaktiebolag har som bakgmnd
dels intresset av att på något sätt — i likhet med vad som gäller för
aktiebolag i allmänhet — kontrollera utländskt ägande i svenska försäkringsaktiebolag,
dels ett behov av att motverka att - med hänsyn till ett försäkringsbolags
särskilda karaktär — ägandet koncentreras till en eller ett fåtal händer.

Beträffande
utländskt ägande av svenska försäkringsaktiebolag delar in

spektionen FVK:s uppfattning att det är svårt att motivera att aktier i för- 136

säkringsaktiebolag
tiU skillnad från aktier i allmänna aktiebolag och banker Prop. 1989/90:116 kan
fritt överiåtas till utländska ägare. De skäl som ligger till gmnd för Bilaga 2
regleringen av rätten att överlåta aktier i allmänna aktiebolag och banker kan
i princip även åberopas när det gäller överlåtbarheten av aktier i försäkringsaktiebolag.
Inte minst de stora fastighetsinnehav som finns hos försäkringsbolagen bör
härvid uppmärksammas. Det utländska aktieinnehavet i svenska
försäkringsaktiebolag har visserligen hittills varit förhåUande-vis begränsat
och några direkta olägenheter har avsaknaden av reglering inte medfört.
Emellertid kan de nu påtagliga tendenserna till intemationalisering på
försäkringsområdet snabbt förändra denna bild. Mot bakgmnd av det sagda bör
enligt inspektionens mening utländska rättssubjekts rätt att förvärva och
inneha aktier i svenska försäkringsaktiebolag på något sätt kontrolleras. Något
totalförbud för förvärv av försäkringsaktier, motsvarande vad som hittiUs
gällt på bankområdet, är inte påkallat utan en reglering bör, som kommittén
framhållit, endast ha som syfte att förhindra innehav av sådan storlek som ger
ett inflytande som inte kan anses förenligt med svenska samhällsintressen.

När
det gäller svenskt ägande av försäkringsaktiebolagen leder FVK:s överväganden
fram till slutsatsen att en reglering även på detta område är motiverad. De
motiv som FVK redovisar för sitt stäUningstagande synes övertygande. Det är
viktigt att försäkringsbolagen i likhet med bankema är oberoende institut.
Ägarspridning skapar vissa garantier för att försäkringsbolagens verksamhet
drivs med sikte på de egna försäkringstagamas intresse. Inspektionen anser
därför i likhet med FVK att det finns starka skäl för införandet av regler som
delvis begränsar svenska rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i
svenska försäkringsaktiebolag.

Inspektionen
anser i likhet med FVK att i FRL bör föreskrivas att vid prövning av koncession
för ett nytt bolag kan anges villkor som syftar tiU att tillgodose intresset av
ägarspridning.

Vid
utformningen av en lagstiftning om begränsning av ägandet bör man, som FVK
framhållit, eftersträva en gemensam lösning av svenskt och utländskt ägande av
svenska försäkringsbolag genom att i försäkringsrörelse-lagstiftningen införa i
princip likartade regler för utländska och svenska rättssubjekt.

Inspektionen
viU i detta sammanhang även beröra ett par frågor som har samband med tillämpningen
av regler i fråga om rätten att förvärva och inneha aktier i svenska
försäkringsaktiebolag.

FVK
framhåller på s 105 i betänkandet att en nybildning av försäkrings

bolag som består i att ett försäkringsbolag vill skapa ett dotterbolag för att
dit

överföra vissa delar av sin försäkringsrörelse inte kan anses strida mot syftet

med FVK:s förslag till begränsning av rätten till aktieförvärv och att därför

frågan om ägarspridning inte aktualiseras vid prövningar av ansökningar

om koncession för sådana nybildade försäkringsaktiebolag. Enligt inspek

tionens mening bör någon begränsningsregel över huvudtaget inte tillämpas

när ett försäkringsbolag ansöker om koncession för ett nytt försäkringsbo

lag. Det finns i detta sammanhang ingen anledning att se annorlunda på det

fall där syftet med nybildningen inte är att föra över en viss del av försäk

ringsrörelsen utan starta en heU ny rörelse. 137

En annan fråga som börövervägas
vid utformningen av begränsningsregel Prop. 1989/90:116 är om det bör införas
bestämmelser om högsta tillåtna kvot för utländskt Bilaga 2 ägande av svenska
försäkringsaktiebolag. En sådan kvotering skapar garantier för att
försäkringsbolagen i huvudsak förblir i svensk ägo, vilket bl.a. från
beredskapssynpunkt är av intresse. Inspektionen delar FVK:s uppfattning att
frågan om kvotering, som inrymmer en rad problem, förtjänar att närmare
utredas. Lämpligen bör en sådan utredning omfatta såväl banker som
försäkringsbolag.

FVK:s
förslag till begränsningsregler tar också sikte på svenska och utländska
försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsbolag här i landet. När
det gäller utländska försäkringsbolags rätt att förvärva aktier i svenska
försäkringsbolag kan inspektionen ansluta sig till FVK:s uppfattning att
begränsningsregler bör omfatta även sådana förvärv. Det måste dock — t.ex. av reciprocitetsskäl
— finnas möjlighet att lämna dispens från reglema. Dispensgivningen bör — inte
minst när det är fråga om försäkringsbolag i Norden — kunna vara liberal. När
det gäller utländskt försäkringsbolag som tillåts ha större ägarengagemang i
svenskt försäkringsbolag kan ägarbilden i det utländska bolaget ha viss
betydelse (jfr prop 1984/85:191 s210.

Skälet
enligt FVK för att begränsningsregler skall avse även svenska försäkringsbolags
förvärv är att det bör finnas möjlighet att förhindra en av konkurrenshänsyn
icke önskvärd utveckling. Inspektionen vill till detta framhålla att
konkurrenslagen ger ett skydd mot osunda koncentrationstendenser och att det därför
skulle kunna hävdas att regler inte bör omfatta svenska försäkringsbolags
aktieförvärv i ett annat försäkringsbolag. Inspektionen anser emellertid att FVK:s
förslag har fog för sig med hänsyn till att även inspektionen tillagts en
uppgift att bevaka utvecklingen ur konkurrenssynpunkt. Inspektionen vill
emellertid samtidigt understryka att en generös dispensgivning bör tillämpas.
Endast vid uppenbar risk för en icke önskvärd stmkturell förändring bör en
dispensansökan leda till avslag. Liksom hittills bör inspektionen och NO
samråda i frågor som rör konkurrensaspekter.

4. Näringsfrihetsombudsmannen

Kommittén
föreslår att det i försäkringsrörelselagen införs en föreskrift att ingen får
förvärva så många aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag att genom
förvärvet förvärvarens andel uppgår till mer än 15 procent av röstetalet för
samtliga aktier i bolaget eller till mer än 20 procent av aktiekapitalet. Om
synnerliga skäl föreligger skall regeringen kunna meddela dispens för förvärv
av aktier utöver de angivna gränserna.

Kommittén
anför flera motiv för att försäkringsaktiebolag inte skall få domineras av
industrikoncerner eller andra ägare.

Av
dessa argument är NO främst benägen att acceptera det maktargument som
kommittén berör (s 96). Det är onekligen även från konkurrenssynpunkt ett
problem om den mycket stora likviditeten hos bl.a. stora industri-koncemer
skulle användas till att via uppköp av försäkringsaktiebolag ytterligare
förstärka inflytandet inom olika delar av det svenska näringslivet.

Det
är emellertid svårt att förstå hur kommittén kan ha resonerat (s 95) 138

när man säger att
utomstående koncemers förvärv av svenska försäkrings- Prop. 1989/90:116
aktiebolag skulle leda tiU en uppsplittring av marknaden och medföra svå- Bilaga
2 righeter att uppnå erforderlig riskspridning för de traditionella försäkringsbolagen.
Det vill synas som om kommittén i detta sammanhang betonar
solidaritetsprincipen på bekostnad av skälighetsprincipen. Att industrikon-cemsknutna
försäkringsbolag inriktar sig på speciellt goda risker inom t.ex.
företagsförsäkring talar väl för och inte mot att industrikoncemer skall få äga
försäkringsbolag. Detta är ju en av marknadsekonomins gmndläggande fördelar,
nämligen att den styr resurser dit där de bäst behövs. Goda risker på en
delmarknad in nebär i sj äl va verket svag konkurrens mellan försäkringsgivarna
på den delmarknaden. Alltså bör fler försäkringsgivare dras till denna
delmarknad så att konkurrensen skärps.

En
annan sak är att kommitténs resonemang på denna punkt verkar orealistiskt. Det
är helt enkelt svårt att förstå varför just bara industriägda försäkringsbolag
skulle vara intreserade av att ta "goda risker" på företagsförsäkring.

Än
mer svårförståeligt är att kommittén tror att mindre goda risker skulle få
sämre möjligheter att ordna sitt försäkringsskydd om industrikoncer-nema äger
försäkringsbolag. Det bör väl ändå tvärtom vara så att möjlighetema till gott
försäkringsskydd för mindre goda risker bör bli bättre om fler aktörer släpps
in på marknaden och får skärpa konkurrensen mellan försä-kringsgivama. En sådan
skärpning stärker föräkringstagamas ställning och ökar följaktligen deras
möjligheter att få ett gott försäkringsskydd även för mindre goda risker.

Kommittén
anför vidare (s 96) att det är ett samhällsintresse att försäkringsaktiebolagen
har karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora ägargmppema i samhäUet.
Kommittén framhåller de ömsesidiga försäkringsbolagen som självständiga i
detta hänseende.

Detta
argument reser vissa principfrågor. Är ett försäkringsaktiebolag med många
svaga ägare mera självständigt än ett bolag med en eller flera Starka ägare?
Vad menas med självständigt? Är det att företagsledningen (VD) eller en
styrelse som ägama i praktiken aldrig skulle kunna avsätta har möjlighet att
agera som den själv anser lämpligt? En stor ägare kan om aktiemas värde sjunker
för lågt förlora makten genom en take över. Detta gäller dock endast under fömtsättning
att det inte finns alltför stora hinder mot att köpa större aktieposter eller
rösta för dem. I ett försäkringsbolag där hindren att äga större aktieposter är
stora blir styrelsen praktiskt taget oav-sättbar.

I
och för sig har NO i det föregående accepterat maktargumentet. Härav följer
dock knappast att försäkringsbolagen behöver bli plattformar för en
självständig makt som kan utövas av en företagsledning som i praktiken kan fömya
sig själv. Resultaten kan bli okontrollerade maktpositioner som kan missbmkas
om företaget råkar få en mindre kompetent eller eljest olämplig ledning.

En
rimlig lösning synes vara att tillåta ägare som kan bli så starka att de kan

balansera företagsledningens makt men samtidigt beakta maktargumentet

på sätt att dessa ägare inte samtidigt får ha alltför stort inflytande i andra

delar av näringslivet. 139

NO, som sätter
försäkringstagarnas/konsumenternas intressen i första Prop. 1989/90:116 mmmet,
går dock principiellt ut från konkurrens. Det primära för försäk- Bilaga 2 ringstagaren
är att kunna spela ut olika försäkringsgivare mot varandra för att pressa
priser och driva fram bättre, till försäkringstagarnas intressen anpassade,
lösningar (kvalitetsaspekter). Kommittén vill i stället göra försäkringsbolagen
självständiga mot starka ägare. En bakomliggande tanke torde vara att
självständiga försäkringsbolag bättre tar tillvara försäkringstagamas
intressen. Man kan säga att det föreligger en gmndläggande skillnad mellan
kommitténs synsätt som kan beskrivas i konstellation vocie-exit. Detta
begreppspar bmkar användas för att beskriva olika aktieägares alternativ —
påverka eller lämna företaget. Försäkringsverksamhetskommittén synes sätta
större tilltro än NO till att försäkringstagama som kollektiv skaU kunna skydda
sina intressen genom att utöva inflytande på försäkringsbolagens ledning. NOs
synsätt gmndas på att en vanlig försäkingstagare/kon-sument har en alUför svag
ställning för att kunna utöva voice på ett effektivt sätt. En sådan
försäkringstagare blir hänvisad till exit, dvs att flytta över försäkringen
till ett annat bolag.

Det
kan också från effektivitetssynpunkt uppstå positiva effekter av att kombinera
olika slag av verksamheter, t.ex. industriförsäkring och finanse-ringsverksamhet.
NO återkommer till denna frågeställning i kommentarerna till 2:a kapitlet om
förbud mot annan rörelse.

Kommittén
fömtsätter (s 104) att begränsningsregeln för aktieinnehav skall tillmätas
betydelse även vid koncessionsprövningen av nya försäkringsaktiebolag. NO vill
särskilt framhålla att en sådan ägarbegränsning kommer att minska intresset att
etablera nya försäkringsbolag. NO är klart negativ till regler som ytterligare
försvårar nyetablering i den starkt koncentrerade försäkringsbranschen .

Kommittén
anser (s 109) att begränsningsregeln för aktieinnehav även skall tillämpas för
svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsbolag. NO anser
att förslaget i denna del kan försvåra en stmkturomvandling som kan bedömas
som önskvärd, t.ex. där små bolag går samman för att möta konkurrensen från de
stora riskbolagen. Visserligen skall regeringen enligt förslaget kunna meddela
dispens från förbudet att förvärva aktier utöver de i lagen fastställda gränsema
då synnerligen starka skäl föreligger och syftet är att uppnå en ändamålsenlig stmktur
(s 102). Man måste dock fråga sig om inte ett så högt ställt dispenskrav i sig
motverkar en önskvärd stmkturomvandling.

NO
vill här peka på att konkurrenslagen (KL), som kommittén föreslår skall äga
fortsatt full tillämpning inom försäkringsväsendet, innefattar en sådan
bedömning av aktieförvärvs stmktureffekter som kontmittén har i åtanke. KL är
dock inriktad på att förhindra att marknadsdominans uppstår eller förstärks
genom förvärvet. Detta innebär att KL normalt inte kan användas som ett instmment
för att motverka maktkoncentration som uppkommer genom förvärv mellan
branscher (konglomeratförvärv).

Kommitténs
genomgång av förhållandena i andra länder visar att någon

motsvarande ägarbegränsning som kommittén föreslår för inhemska ägare

inte finns i andra länder med undantag för Norge där liknande lagstiftning

övervägs. Genomgången visar dock på förekomsten av kontroll av utländsk 140

företagsetablering.
NO vill här hänvisa till vad som anförts under avsnittet Prop. 1989/90:116
Allmänt om att målsättningen bör vara att den svenska lagstiftningen har-
Bilaga 2 monierar med intemationeU lagstiftning, särskilt den inom EG.

Det
ovanstående resonemanget leder NO till slutsatsen att den av kommittén
föreslagna regleringen av aktieinnehavet i försäkringsaktiebolag bör avvisas.
NO anser att lagstiftningen inte bör innehålla rigida gränser. NO vill i
stället i första hand förorda att aktieförvärv i försäkringsbolag skall kunna
prövas av försäkringsinspektionen och i sista hand regeringen från fall tiU
fall mot bakgmnd av vad som skall anses vara en sund utveckling i
försäkringsbranschen. Det finns dock även skäl som talar för att en fråga som
denna prövas av domstol. Här kan marknadsdomstolen vara ett alternativ.

Huvudregien
bör således vara att förvärvet accepteras, såsom i 1982 års lag om utländska
förvärv av svenska företag och vid koncessionsprövning av nyetableringar enligt
nuvarande regler. Maktaspekten bör dock tiUmätas stor betydelse. Samma regler
bör tillämpas både för inhemska och utländska förvärvare.