Prop. 1989/90:118

Regeringens proposition 1989/90:118

om tillsyn enligt djurskyddslagen, m. m.

Prop. 1989/90:118

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 mars 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen lämnas förslag till åtgärder för att förstärka djurskyddstillsynen.

Utbildningsinsatser
görs för miljö- och hälsoskyddsinspektörerna. Vissa ändringar föreslås också i
djurskyddslagen (1988:534). Bl.a. införs krav på att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skall ha tillgång till personal med utbildning på
djurskyddsområdet. Kommunerna skall själva få bestämma vilken avgift som skall
tas ut för tillsynen.

Vidare
föreslås, för att stärka skyddet för sällskapsdjur, att skötselråd skall kunna
krävas vid yrkesmässiga överlåtelser.

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 118

1 Förslag till Prop. 1989/90:118

Lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom
föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534)

dels
att 2, 24, 25 och 32 §§ skall ha följande lydelse,

dels
att det i lagen skall införas en ny paragraf 7a§, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§
Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Djur, sorn används for ändamål som avses i 19 § första stycket, skall
inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen, om
denna har tillstyrkts av en djurJÖrsöksetisk nämnd.

7a§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksslyrd-sen
får meddela föreskrifter om skyldighet jor den som yrkesmässigt säljer
sällskapsdjur att vid överlåtelsen lämna information otn djurets skötsel.

24
§ Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna
lag och, om inte annat är angivet, av de föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen. Lantbruksstyrelsen samordnar övriga tillsynsmyndigheters
verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden Miljö- och hälsoskyddsnämnden

utövar tillsynen inom kommunen utövar tillsynen inom kommunen

om regeringen inte har föreskrivit om regeringen inte har föreskrivit

att tillsynen skall utövas på något att tillsynen skall utövas på något

annat sätt. annat sätt. Miljö- och liälsoskydd.s-

nämnden skall ha tillgång Ull djur-skyddsutbildad personal i den omfattning
som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett
tillfredsställande sätt.

Tillsynen
i övrigt skall utövas av den eller de myndigheter som rege ringen bestämmer.

Polismyndigheten
skall på begä ran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:118

25§

Regeringen eller, efter regering- Regeringen eller, efter regering

ens bemyndigande, lantbruksstyrel- ens bemyndigande, lantbruksstyrel

sen får föreskriva att det får tas ut sen får föreskriva att det får tas ut

avgift för tillsynen och i ärenden avgift för tillsynen och i ärenden

enligt denna lag. enligt denna lag. Regeringen får

överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om sådana avgifter.

32§
Utan hinder av vad i 31§ 1 föreskrivs om tillsägelse och rättelse får länsstyrelsen,
en tillsynsmyndighet eller polismyndigheten besluta att ett djur som är utsatt
för lidande omedelbart skall omhändertas om

1. det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt,

2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas, eller

3. det i övrigt bedöms oundgängligen nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

Om
beslutet har meddelats av någon annan än länsstyrelsen, skall beslutet
underställas länsstyrelsen, som snarast skall avgöra om det skall fortsätta
att gälla.

Omhändertagandet skall ske genom polismyndighetens försorg.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

2 Förslag
till Prop. 1989/90:118

Lag om ändring i lagen (1986:99) om försöksverksamhet med
ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom
föreskrivs att 2§ lagen (1986:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala
befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534) skaU ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2 § '

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden har samma befogenheter som enligt 29, 31 och 32 §§
djurskyddslagen (1988:534) tillkommer länsstyrelsen.

Om en miljö- och hälsoskyddsnämnd beslutar om omhändertagande av djur
skall nämnden till-lämpa 34 § djurskyddslagen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Senaste lydelse 1988:536.

Jordbruksdepartementet pp- i 989/90:118

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson,
Gradin, Dahl, R.Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Hellström

Proposition om tillsyn enligt djurskyddslagen, m.m.

1 Inledning

Våren
1988 antog riksdagen ett förslag från regeringen om ny djurskyddslag (prop.
1987/88:93, JoU 22, rskr. 327).

Genom
beslut den 3 mars 1988 gav regeringen lantbmksstyrelsen i uppdrag att med
beaktande av vad som anförts i regeringens proposition 1987/88:93 om
djurskyddslag, m. m. utreda hur tillsynen enligt lagen skaU ordnas och
förstärkas.

Med
anledning härav tillsatte styrelsen en arbetsgmpp. I arbetsgmppen ingick fömtom
tjänstemän på lantbmksstyrelsen också representanter för länsstyrelsen i
Uppsala län. Svenska lantarbetareförbundet, Lantbmkar-nas riksförbund, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska kommunförbundet och Sveriges
veterinärförbund.

Arbetsgmppen
har redovisat sitt arbete i lantbmksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt
djurskyddslagen.

Lantbmksstyrelsen
har redovisat utredningsuppdraget i augusti 1988 genom att till departementet
överlämna arbetsgmppens rapport. Styrelsen biträder arbetsgmppens förslag.

En sammanfattning av förslagen bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema och
en sammanställning av remissyttrandena, såvitt avser de delar som behandlas i
propositionen, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Bakgrund

Som
nyss nämnts antog riksdagen våren 1988 en ny djurskyddslag (SFS 1988:534).

Frågan
om tillsynen över djurskyddet fick emellertid inte sin slutgiltiga lösning
genom den nya lagen.

Som
framhölls i regeringens proposition har djurskyddstillsynen utsatts Prop.
1989/90:1 U för åtskillig kritik. Framför allt har det gjorts gällande att
miljö- och hälsoskyddsnämnderna, som är lokala tillsynsmyndigheter, inte har
tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens för tillsynen.

Regeringens
proposition med förslag till ny lagstiftning byggde bl. a. på en promemoria som
hade utarbetats av lantbmksstyrelsen. Promemorian innehöll också förslag som
syftade till att förstärka tillsynen. Bl.a. föreslogs att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skulle ha särskilda djurskyddsinspektörer anställda.

1
propositionen betonade jag betydelsen av en fungerande tillsyn. Samtidigt
framhöll jag emellertid att djurskyddet är en naturlig del av miljö- och hälsoskyddsnämndemas
arbetsuppgifter och att det därför finns anledning att ställa sig tveksam till
att i lagen ange att det skall finnas särskilda befattningshavare för djurskyddsfrågoma.
Det kunde ifrågasättas om det inte borde ankomma på varje kommun att själv,
efter en bedömning av de lokala fömtsättningama och behoven, ordna tillsynen
och skapa en organisation som kunde anpassas till ett växlande tillsynsbehov.
Samtidigt framhöll jag att det är viktigt med en förstärkning av tillsynen.
Innan slutlig ställning kunde tas till lämpligaste sättet att åstadkomma en
sådan förstärkning borde också andra möjligheter undersökas. Lantbmksstyrelsen
borde få ett uppdrag att genomföra en sådan undersökning.

Även
lantbmksstyrelsens övriga förslag om en förstärkt tillsyn sköts på framtiden i
avvaktan på att tillsynsfrågoma utreddes ytterligare. Dessa förslag rörde
framför allt tillsynen vid offentlig tävling med djur.

I
den rapport som nu har utarbetats inom lantbmksstyrelsen går man för olika gmpper
av djur igenom de särskilda problem som är förknippade med den lokala tillsynen
och lägger fram förslag till förbättringar av denna tillsyn.

I
rapporten tas också upp frågor om resursförstärkning av framför allt lantbmksstyrelsen.
De förslagen har jag behandlat i annat sammanhang.

2.2 En bättre tillsyn

Det
är av avgörande betydelse för ett framgångsrikt djurskyddsarbete att tillsynen
och kontrollen av djurskyddslagens efterlevnad är effektiv och ändamålsenlig.
Tillsynen måste planeras och prioriteras med hänsyn härtill. En kraftfull
satsning på tillsynen och ett effektivt tillsynsarbete från myndighetemas sida
ger bättre fömtsättningar för den stadga och effektivitet i djurskyddsarbetet
som behövs för att förbättra djurhåUningen. De största bristema i tillsynen
finns på det lokala planet, dvs. hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Jag anser
det nödvändigt att avsevärt förstärka den tillsynen. Detta bör ske genom

• ökade krav på tillsynsresurser hos nämndema,

• en bred satsning på information om lagstiftningen,

• bättre gmndutbildning i djurskyddsfrågor,

• vidareutbildning av befintlig tillsynspersonal,

6

• centrala riktlinjer för
tillsynsarbetet.

Avsikten med den nya
djurskyddslagen är att förstärka djurskyddet. Det Prop. 1989/90:118 gäller nu
att se till att lagen verkligen får genomslagskraft och blir nyskapande på det
sätt som har avsetts. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna måste ägna
djurskyddstillsynen betydligt större uppmärksamhet än som i allmänhet sker för
närvarande. För att få till stånd en förbättring och en förnyelse av tillsynen
är det viktigt att kommunema informeras om den nya lagen och om sina
skyldigheter. Detta bör ske genom en omfattande informationsverksamhet.
Förtroendevalda och tjänstemän bör få information om den nya djurskyddslagen
och därigenom få kunskaper om avsikterna med lagen och hur den skaU tiUämpas.
De bör särskilt informeras om nämndemas roll som tillsynsmyndigheter och om de
nya krav som i många fall ställs på nämndema i det hänseendet. Informationen
bör omfatta samtliga miljö- och hälsoskyddsnämnder i landet. Genom en sådan
bred satsning ökas intresset för djurskyddsfrågoma vilket i sin tur medverkar
till att ge tillsynen en mera framskjuten plats i nämndernas verksamhet.
Härigenom skapas också incitament för kommunen att ta tiU vara de nya utbildningsmöjligheterna
för tillsynspersonalen som jag föreslår i det följande.

Jag
har i dessa frågor haft överläggningar bl. a. med Svenska kommunförbundet.
Förbundet har därvid åtagit sig att på olika sätt aktivt arbeta för att
förbättra tillsynen. Bl. a. kommer förbundet att anordna en sådan särskild
informationsdag om djurskydd som jag nyss förordat. För att ge alla tillfälle
att deUa kommer en sådan dag att anordnas i varie län. Kommunförbundets
länsförbund kommer härvid att medverka. Förbundets erfarenheter av liknande
dagar i andra sammanhang är att intresset är stort och att alla som kan deltar.
En uppföljning av informationsdagen skall genomföras. Detta kommer att ske
genom att djurskyddstillsynen tas upp t. ex. i samband med en planerad informationsdag
angående miljöfrågorna i jordbmket.

Förbundet
har tillsatt en särskild arbetsgmpp med uppgift bl.a. att diskutera hur en effektivisering
av tillsynen skall kunna genomföras. I arbetsgmppen ingår dels miljö- och
hälsoskyddsinspektörer, dels en veterinär. Gmppen skall utarbeta material för informationsdagama
och också på annat sätt medverka i informationsarbetet. Genom arbetet i gmppen
är avsikten att ta till vara erfarenheter från tillsynsarbetet i olika kommuner
på ett sådant sätt att de mera allmänt kan komma djurskyddet till godo.

Jag
redovisar i det följande mina överväganden och förslag i olika avsnitt.
Utgångspunkten för förslagen är att öka intresset för och kunskaperna om djurskyddsfrågoma
hos de lokala tillsynsmyndighetema i stället för att utfärda bindande
föreskrifter för hur tillsynen skaU anordnas. Detta innebär att jag har
utformat mina förslag med beaktande av de riktlinjer för den kommunala
verksamheten som. har gälU sedan mitten av I970-ta-let. Riksdagen antog då en
proposition om minskad statlig detaljreglering av kommunema m. m. (prop.
1976/77:1, KU 25, rskr. 148) med förslag till ändrade regler för bl.a. de
kommunala specialreglerade nämndema. Den gmndläggande principen bakom förslagen
var att kommunemas hand-

lingsfrihet skall ökas
liksom deras möjligheter att anpassa verksamhetsformerna efter lokala
förhållanden.

Prop.
1989/90:11)

3 Lokal tillsyn

3.1 Tillsynsmyndighet

Mitt
förslag: Den lokala tillsynen skall liksom hittills utövas av miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal
i den omfattning som krävs för en tillfredsställande tillsyn.

Lantbruksstyrelsens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt såvitt avser att tillsynen skall
utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden. En särskild tillsynsorganisation
föreslås dock för vissa tävlingshästar. Vidare föreslås att den närmare
tillsynen av vilthägn skall utövas direkt av länsstyrelsen i samråd med
lantbruksnämnden. Styrelsen har också föreslagit att kommunema skall vara
skyldiga att utse utbildade tillsynsmän för djurskyddet.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget att miljö- och
hälsoskyddsnämnden skall ha det huvudsakliga ansvaret för den lokala tillsynen
utan invändning. Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan är också
flertalet positiva till ett krav på särskilt utbildade tillsynsmän. Ett par
remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet, avstyrker dock förslaget.
Några remissinstanser framhåller att en mellankommunal samverkan måste kunna
tillåtas. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommunerna själva bör få
avgöra vilken kompetens som skall krävas av tillsynsmännen.

Endast
ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslaget till särskild
tillsynsorganisation för tävlingshästar. Förslaget tillstyrks av ett antal remissinstanser
däribland Sveriges veterinärförbund. Länsstyrelsernas organisationsnämnd
avstyrker däremot förslaget med hänvisning till att det skulle kunna motverka
en samordnad länsförvaltning. Även Svenska travsportens centralförbund. Svenska
galoppsportens centralförbund och Aktiebolaget Trav och galopp avstyrker
förslaget därför att bl. a. de ekonomiska konsekvenserna inte närmare utretts
och sporten inte skulle kunna bära de ökade kostnaderna.

Förslaget
att tillsynen av vilthägn skall utövas direkt av länsstyrelsen tillstyrks av
det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Skälen
for mitt förslag: Enligt den tidigare gällande djurskyddslagen från år 1944
skulle miljö- och hälsoskyddsnämnden utöva tillsynen över djurens vård och
behandling. För tillsynen gällde bl. a. att nämnden skulle utse en eller vid
behov flera tillsynsmän.

Även
enligt den nya djurskyddslagen utövas den lokala tillsynen av miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Lagen innehåller dock ett bemyndigande

för
regeringen att föreskriva att tillsynen skall utövas på något annat sätt. Prop.
1989/90:118 Några sådana föreskrifter har inte meddelats.

Av
lantbruksstyrelsens rapport framgår att ambitionsnivån och kvaliteten när det
gäller tillsynen varierar avsevärt mellan olika kommuner. I de fall regelbunden
tillsyn förekommer genom återkommande kontroller varierar frekvensen från en
gång per år till en gång vart tionde år.

Miljö-
och hälsoskyddsnämnderna har omfattande tillsynsuppgifter enligt flera olika
lagar. Djurskyddet är bara en del av det som faller inom nämndens
ansvarsområde. Att djurskyddstillsynen är otillräcklig i många kommuner beror
enligt lantbruksstyrelsen på att nämnderna ger den tillsynen låg prioritet.
Detta har medfört att otillräckliga resurser har avsatts för tillsynen och att
i vissa fall kompetensen hos den inspekterande personalen är bristfällig.

Som
jag redan tidigare har uttalat i propositionen med förslag till ny djurskyddslag
måste djurskyddstillsynen anses vara en naturlig del av miljö- och hälsoskyddsnämndernas
arbete. Det kan bl.a. hänvisas till att nämnderna också har andra uppgifter som
rör jordbruket eller på annat sätt har anknytning till djurskyddet. Det måste
därför anses lämpligt att den lokala tillsynen utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden
även i fortsättningen.

Ett
grundläggande krav är då att tillsynen ges tillräckliga resurser genom att
personal finns tillgänglig för uppgiften. Detta innebär att varje kommun måste
ha tillgång till tillsynsmän för djurskyddet. Så många tillsynsmän måste
finnas att tillsynen verkligen blir genomförd på ett bra sätt. Av betydelse är
vidare att personalen är tillräckligt kvalificerad. Basen för en god tillsyn är
utbildning och information. Kraven på kommunerna i de avseenden jag nu har
behandlat bör komma till uttryck i lagstiftningen. Jag anser således att det
bör anges i djurskyddslagen att nämnderna skall ha tillgång till djurskyddsutbildad
personal i sådan omfattning att tillsynen kan genomföras på ett
tillfredsställande sätt. Utbildningskravet bör dock inte preciseras i
lagtexten. Jag återkommer i det följande till frågan om utbyggd utbildning i
djurskydd för tillsynsmännen.

I
propositionen med förslag till ny djurskyddslag uttalade jag att det i vissa
fall kan finnas skäl att lägga ansvaret för den direkta tillsynen på någon
annan myndighet än miljö- och hälsoskyddsnämnden. Så kan vara fallet om
tillsynen ställer krav på särskilda kunskaper eller av praktiska skäl är svår
att genomföra. Det kan t.ex. gälla tillsynen över offentliga tävlingar, cirkusar
och djurparker.

Lantbruksstyrelsen
har föreslagit att särskild tillsyn skall anordnas i fråga om hästtävlingar och
vilthägn.

Lantbruksstyrelsens
förslag vad gäller tillsyn över hästtävlingar innebär att tillsynen skulle
utövas direkt av styrelsen. Tillsynen skulle omfatta offentliga hästtävlingar
på tävlingsbana med totalisatorspel och träning för sådan tävling. För
ändamålet skulle styrelsen ha en grupp på 15 fast anställda veterinärer med
särskild utbildning.

För
närvarande gäller enligt djurskyddsförordningen att det vid offentlig

tävling med djur skall finnas en veterinär som förordnats av lantbrukssty

relsen eller, om lantbruksstyrelsen bestämmer det, av länsstyrelsen. Länt- 9

bruksstyrelsen
kan medge undantag om det finns särskilda skäl. Kravet på Prop. 1989/90:
118 s. k. banveterinär fanns redan i tidigare djurskyddslagstiftning.

Sedan
länge sker således en särskild tillsyn av bl.a. trav- och galopptävlingar
genom banveterinärernas verksamhet.

Som
jag framhöll i propositionen med förslag till ny djurskyddslag är det viktigt
att betona djurskyddet vid tävling med bl. a. hästar. Detta på grund av de
ekonomiska intressen som är förenade med verksamheten. För att förhindra att
djuren utsätts för lidande innehåller djurskyddslagen också bestämmelser som
gör det möjligt att meddela föreskrifter om användningen av djur i sådana
sammanhang.

För
egen del anserjag inte att det finns skäl för en sådan särskild tillsyn, som lantbmksstyrelsen
föreslår, av just hästtävlingar och vad därmed sammanhänger. Genom banveterinärerna
sker enligt min mening en tillfredsställande tillsyn av själva tävlingen.
Tillsynen över träningsverksamheten bör även i fortsättningen utövas av miljö-
och hälsoskyddsnämnden. Genom kravet på särskilt utbildad personal vid
nämnderna anserjag att den tillsynen bör kunna utövas av nämnderna på ett
kompetent sätt.

Vad
gäller djur i vilthägn har lantbruksstyrelsen föreslagit att tillsynen skall
utövas direkt av länsstyrelsen i samråd med lantbruksnämnden.

Lantbruksstyrelsen
anser att särskilt i de s. k. intensivhägnen kan utrymmes-, foder- och
djurhälsofrågorna utgöra problem liksom frågan om avlivningsmetod. Enligt vad
som uppges i rapporten håller lantbmksstyrelsen på att utarbeta föreskrifter
för hägnens utformning och för skötseln av djuren.

För
egen del anserjag att det inte finns några särskilda skäl att undanta tillsynen
över vilthägnen från miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvarsområde. Om
nämnderna har hand också om den tillsynen, får man ett samlat ansvar för den
lokala tillsynen på en myndighet. Detta har enligt min mening klara fördelar.
Lantbruksstyrelsens förslag i den här delen bör således inte genomföras.

Jag
vill i det här sammanhanget också ta upp en särskild fråga som rör tillsynen av
försöksdjur och som har uppmärksammats i den allmänna debatten. Användningen av
sådana djur prövas av särskilda djurförsöksetiska nämnder medan tillsynen är
anordnad på samma sätt som i fråga om andra djur. Detta har i ett par fall lett
till att miljö- och hälsoskyddsnämnden meddelat föreläggande om förbud mot
försök som godkänts vid den etiska prövningen. Ett ärende om överklagande av
ett sådant beslut har nyligen avgjorts av kammarrätten. Kammarrätten har därvid
uttalat att nämnden inte lagligen är förhindrad att meddela ett sådant förbud.

Enligt
2§ djurskyddslagen får djur inte utsättas för onödigt lidande och sjukdom. 1
propositionen med förslag till ny djurskyddslag framhåller jag att huvudregeln
bör vara att djur alltid skall åtnjuta sådant skydd men att det dock i vissa
fall är oundvikligt att djur åsamkas ett visst lidande, t. ex. vid användning
av försöksdjur.

Användningen
av försöksdjur skall enligt djurskyddslagen prövas från

etisk synpunkt innan försöket påbörias. Prövningen görs av särskilda

djurförsöksetiska nämnder. Nämndemas uppgift är att göra en ingående

och allsidig bedömning av nödvändigheten av ett djurförsök och de etiska 10

problemen kring försöket.
För att klara den uppgiften har nämndema getts en särskild sammansättning. I
nämnderna ingår således representanter för lekmän, forskare och
försöksdjurspersonal. Bland lekmännen finns såväl allmänintressena som djurskyddsorganisationema
företrädda. Bland fors-karrepresentantema ingår om möjligt forskare med
kunskaper om alternativa metoder. Vid prövningen gäller enligt
djurskyddsförordningen att nämnden skall ta hänsyn tiU å ena sidan försökets
betydelse och å andra sidan lidandet för djuren. Nämnden skall bl.a. avstyrka
att djur används för vetenskapliga ändamål om det inte kan anses angeläget från
allmän synpunkt.

Genom den etiska
prövningen tillgodoses således bl. a. kravet på att djur inte onödigtvis skall
utsättas för lidande och sjukdom. Avsikten med gällande bestämmelser är
givetvis att den bedömning av angelägenheten av forskningen som görs av de
djurförsöksetiska nämndema skaU vara bindande för tillsynsmyndighetema. I annat
fall förlorar den etiska prövningen en del av sitt värde. Miljö- och
hälsoskyddsnämnden har inte heller sådan särskild kompetens som bör krävas för
att pröva om ett försök bör få utföras eller inte. Nämnden har i stället en
viktig uppgift att se till att försöket utförs i enlighet med den tillstyrkta
ansökningen och att djurens vård och förvaring i samband med
försöksverksamheten är tillfredsställande från djurskyddssynpunkt. Jag anser
att lagen bör förtydligas så att det klarare framgår att om ett djurförsök har
tillstyrkts vid den etiska prövningen så skall djuret, såvitt avser försöket,
inte anses vara utsatt för onödigt lidande eller sjukdom. En bestämmelse med
den innebörden bör tas in i ett nytt andra stycke i 2 §.

Prop.
1989/90:118

3.2 Utbildning i djurskyddsfrågor

Mitt ställningstagande:
Insatser bör göras för att öka kunskaperna om djurskyddet hos
tillsynspersonalen.

Lantbruksstyrelsens
förslag: Styrelsen föreslåratt Sveriges lantbmksuni-versitet ges i uppdrag att
utforma en kurs i djurskydd.

Remissinstanserna:
Lantbmksstyrelsens förslag tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan.

Skälen för mitt
ställningstagande: I flertalet kommuner sköts tillsynen över djurskyddet av
miljö- och hälsoskyddsinspektörer. Sedan år 1977 utbildas miljö- och
hälsoskyddsinspektörer i Umeå vid institutionen för miljö- och hälsoskydd. De
inspektörer som utbildats före år 1977 har i allmänhet en särskild gmndutbildning
för hälsovårdsinspektörer omfattande ca ett år. Den utbildningen, som var
direkt inriktad på att ge de blivande hälsovårdsinspektörerna erforderliga
teoretiska och praktiska kunskaper, krävde i praktiken att man först hade
genomgått en treårig gymnasieskolutbildning. År 1977 övertog universitetet i
Umeå utbildningen av hälsovårdsinspektörer i och med inrättandet av den
treåriga hälso-och miljövårdslinjen. För närvarande antas till denna utbildning
32 studerande per termin.

11

Miljö- och
hälsoskyddslinjen, som linjen numera benämns, omfattar Prop. 1989/90:118
sammanlagt 120 poäng. Den utbildning i djurskydd som ingår äger mm under det
andra året. Utbildningen ingår i en kurs på sammanlagt nio poäng i
livsmedelshygien och djurskydd. Enligt kursplanen skall tyngdpunkten i kursen
ligga på livsmedelshygien.

Sedan
ett antal år anordnar universitetet i Umeå också fort- och vidareutbildning
för yrkesverksamma inom miljö- och hälsoskydd. Utbildningsprogrammet omfattar bl.a.
en kurs på fem poäng i djurskydd. Kurserna anordnas vartannat år i samarbete
med lantbmksuniversitetet. Kursort är Skara. Kursens mål är att ge kunskap om
djurhållning i olika former, olika krav på djurmiljön och djurs beteende i
fångenskap, att ge en överblick om djurhälsa och att ge kunskap om sanitära
aspekter på djurhållning, om djurskyddstillsyn och lagstiftning. Till varje
kurs kan 20 deltagare antas.

En
viss vidareutbildning sker också i Kommunförbundets regi. Sedan mitten av
1970-talet har förbundet anordnat veckolånga gmndkurser och påbyggnadskurser för
inspektörer och ledamöter i miljö- och hälsoskydds-nämndema. Också de kurserna
har hållits i Skara.

Mycket
av den kritik som har riktats mot tillsynen går ut på att den inspekterande
personalen inte har tillräckliga kunskaper. Som lantbmksstyrelsen och flera
remissinstanser har framhållit är detta naturligtvis en allvarlig brist. En gmndfömtsättning
för en meningsfull tillsyn är självfallet att den som utövar tillsynen har
tillräckliga kunskaper för sin uppgift. Bristande kunskaper hos den som skall
utföra tillsynsarbetet kan säkert också i många fall medverka till att
tillsynen över djurskyddet inte prioriteras.

I
tillsynen ingår inte enbart kontroll av att gällande föreskrifter följs. Den
som utövar tillsynen måste kunna göra en egen bedömning av förhållandena för
djuren. En viktig del av tillsynen är också att lämna information och råd om
djurhållningen. Skall den som utövar tillsynen kunna utföra sitt arbete på rätt
sätt och få gehör för sina åsikter och synpunkter fordras givetvis att han också
besitter sådana kunskaper på området att han respekteras.

I
undervisningen på miljö- och hälsoskyddslinjen vid universitetet i Umeå ingår,
som framgår av vad jag nyss anfört, ämnet djurskydd i så begränsad omfattning
att det enligt min mening är uppenbart att utbildningen inte är tillräcklig
för den som skall syssla med djurskyddstillsyn.

Mot
bakgmnd bl.a. av det ökade behovet av personal för miljöskydd beslutade
regeringen i april 1989 att ge universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i
uppdrag att göra en översyn av utbildningen inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Översynen skall i första hand avse miljö- och hälsoskyddslinjen och skall
omfatta såväl dimensioneringen av utbildningen som dess innehåll. Jag har
erfarit att chefen för utbildningsdepartementet avser att föreslå regeringen
att utvidga uppdraget till att även omfatta bl. a. djurskyddsfrågoma i
utbildningen. UHÄ kommer att redovisa sitt uppdrag till regeringen under
hösten 1990.

För
att åstadkomma en snabb förbättring av kunskaperna hos befintlig

tillsynspersonal behövs dessutom extra insatser. Den vidareutbildning i

djurskydd som för närvarande finns är inte tillräcklig. Insatser av en helt 12

annan omfattning krävs.
Den nu tillgängliga utbildningen som anordnas av universitetet i Umeå erbjuder
bara i genomsnitt tio platser om året. Skall kunskaperna hos
tillsynsmyndigheterna ökas så att det kan få någon genomslagskraft i arbetet
måste enligt min mening så många utbildningsplatser skapas att alla som önskar
det kan erbjudas en plats inom de närmaste fyra —fem åren.

Det finns också skäl att
se över innehållet i och omfattningen av denna vidareutbildning. Det bör,
enligt min mening, övervägas om inte den utbildningen bör bestå av kurser som
sammanlagt ger tio poäng. Som lantbmksstyrelsen har föreslagit bör Sveriges lantbmksuniversitet
ges i uppdrag att utarbeta kurserna. Jag har för avsikt att senare återkomma till
regeringen med förslag i den delen. Enligt lantbmksstyrelsen bör utbildningen
kunna bedrivas på distans. Jag anser att det bör ingå i uppdraget att också
lämna förslag till en lämplig uppläggning av utbildningen.

I regeringens förslag i
propositionen 1989/90:90 om forskning har medel reserverats för denna
utbildningsinsats under nionde huvudtitelns anslag Bidrag till
djurskyddsfrämjande åtgärder.

Prop.
1989/90:111

3.3 Tillsynsverksamheten

Mitt
ställningstagande: Ökade insatser bör göras i fråga om riktad tillsyn och projektverksamhet.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna bör ha register över tillsynsobjekten.
Nämnderna bör också i ökad omfattning anlita veterinär för tillsynen.

Lantbruksstyrelsens
förslag: Styrelsens rapport innehåller förslag till riktlinjer för hur
tillsynsverksamheten skall utövas i framtiden. Förslagen överensstämmer med vad
jag förordar. Bl. a. föreslås att nämnden skall ha visst register över
tillsynsobjekten och att en s. k. anvisningsveterinär skall anlitas i vissa
fall.

Remissinstanserna: Lantbmksstyrelsens
förslag till riktlinjer för tillsynen liksom förslaget om anvisningsveterinär
tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Svenska
kommunförbundet anser dock bl. a. att det bör ankomma på varje kommun att
besluta om deltagande i särskild projektverksamhet och att avgöra om veterinär
expertis behöver anlitas i ett djurskyddsärende. Några remissinstanser tar upp frågor
som rör tillsynen över särskilda djurgmpper och anser att tillsynen i dessa
fall bör förstärkas. Bl.a. gäUer detta försöksdjuren.

Skälen för mitt
ställningstagande: För att tillsynen skall fungera är det viktigt att
verksamheten bedrivs på ett rationellt sätt. Tillsynsarbetet måste enligt min
mening organiseras och planeras mera noggrant än hittills. Bl.a. måste frågan
om vilken inriktning tillsynen skall ha ägnas större uppmärksamhet. För
närvarande bedrivs i huvudsak enbart fortlöpande tillsyn. Endast i
undantagsfall förekommer riktad verksamhet i någon form. Där sådan tillsyn
förekommit är emellertid erfarenheterna goda. En fortlöpande kontroll är, som lantbmksstyrelsen
också framhållit, mycket

13

resurskrävande. Den är
också föga ändamålsenlig när det gäUer tillsyns- Prop. 1989/90:118 objekt
där förhållandena är väl kända och man på förhand vet att några
djurskyddsproblem inte förekommer. Inom animalieproduktionen fyller den
organiserade hälsokontrollen en uppgift som kommer djurskyddet till godo. På
det området är dessutom antalet tillsynsobjekt mycket stort.

Tillsynen
över djurskyddet inom bl.a. animalieproduktionen bör ges en ny huvudinriktning.
Lantbmksstyrelsen anser i sin rapport att ökade insatser bör göras i fråga om
riktad tillsyn och projektverksamhet. Jag delar den uppfattningen.

En
gmndfömtsättning för att detta skall vara möjligt är att miljö- och hälsoskyddsnämnden
vet vilken djurhållning som finns inom kommunen. Det är därför av stor
betydelse att nämnden har en förteckning över viktigare tillsynsobjekt. Utan en
sådan förteckning saknas det underlag som behövs för en effektiv
verksamhetsplanering.

Med
riktad tillsyn menar jag tillsyn som bygger på en verksamhetsplanering som
utgår från de förtecknade tillsynsobjekten. Sådan tillsyn innebär att
kontrollen inriktas på djurhåUning där problem har identifierats och att
regelbunden inspektion då sker. Vid planeringen kan det vara lämpligt att veterinär
anlitas. Jag återkommer längre fram till den frågan.

Med
projektinriktad tillsyn avser jag tillsyn som koncentrerar sig på speciella
djurhållningsmetoder. Det kan vara fråga om uppbindning av nötkreatur,
utformning av svinstaUar och liknande. Projekten genomförs under en begränsad
tidsperiod och utvärderas därefter. Riktlinjer för hur projekten kan genomföras
bör utformas av lantbmksstyrelsen. Länsstyrelsen bör regionalt kunna medverka
till projektets genomförande och svara för utvärderingen.

Upptäckta
missförhållanden får miljö- och hälsoskyddsnämnden handlägga enligt ordinarie mtiner.

Annan
djurhållning som kan lämpa sig för tillsyn genom särskilda projektinsatser är
t. ex. zoologiska affärer, hunduppfödning och liknande verksamheter med
ekonomisk inriktning. För sådan verksamhet kan det emellertid i vissa fall vara
lämpligt också med en regelbundet återkommande kontroll av verksamheten.

Lantbmksstyrelsen
har i sin rapport angivit enligt vilka riktlinjer som styrelsen anser att
tillsynen i första hand bör bedrivas. Riktlinjema avser flera olika djurslag.
Jag har emellertid inte för avsikt att här i detalj gå in på den frågan. Vad
jag i det här sammanhanget har velat peka på är i stället att inriktningen av
tillsynsverksamheten i framtiden bör ägnas mycket större uppmärksamhet än vad
som sker för närvarande. Därigenom kan tillsynen anpassas till det behov som
finns. Att verksamheten bedrivs på ett effektivt sätt är en nödvändig fömtsättning
för att tillsynen skall fungera.

För
att tillsynen skall kunna bedrivas på det sätt som jag nu förordat

krävs en planering av verksamheten också på central nivå. Lantbmkssty

relsen måste på ett helt nytt sätt vara policyskapande och göra insatser för

att styra och påverka arbetet så att det får den önskvärda inriktningen. För

att skapa fömtsättningar för detta kommer lantbmksstyrelsen att utarbeta

en handbok för miljö- och hälsoskyddsnämndernas tillsynsverksamhet. 14

Tillsynen
över djurskyddslagstiftningen har blivit alltmer komplicerad, bl.a. på grund av
utvecklingen inom animalieproduktionen med allt större enheter och en
specialiserad uppfödning. Detta innebär ökade krav på sakkunskap. Redan i
propositionen med förslag till ny djurskyddslag pekade jag på möjligheten för
miljö- och hälsoskyddsnämnderna att anlita distriktsveterinärerna för
tillsynen. Jag anser att kommunerna i vissa fall bör anlita veterinär. Detta
kan gälla i ärenden som rör omhändertagande av djur, när det i övrigt finns
anledning att befara missförhållanden eller när det annars finns särskilda skäl
för att anlita veterinär sakkunskap. Kommunerna bör också vid
verksamhetsplaneringen, så som jag tidigare berört, anlita veterinär.
Kommunernas möjligheter att anlita veterinär bör öka om kommunerna, i enlighet
med mina förslag i det följande, får ta ut avgift för tillsynen.

Inom ramen för det s.k. frikommunförsöket
pågår i vissa kommuner försöksverksamhet med kommunal tillsyn enligt
djurskyddslagen. Bestämmelser härom finns i en särskild lag (1989:99) om
försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter enligt djurskyddslagen
(1988:534). Ett tillägg bör göras i den lagen så att det klart framgår att en
kommun när den beslutar om omhändertagande av ett djur också skall besluta hur
det skall förfaras med djuret.

Jag
föreslår också att ett förtydligande tillägg görs i 32 §. Av den pragra-fen
bör, liksom av 31 §, framgå att ett omhändertagande av djur skall ske genom
polismyndighetens försorg.

Prop.
1989/90:11{

3.4 Tillsynsavgifter

Mitt förslag: Kommunen
skall få besluta om avgifter för tillsynen.

Lantbruksstyrelsens
förslag: Styrelsens förslag innebär att avgift skall tas ut för tillsyn av
försöksdjur och cirkusdjur. Styrelsen har inget förslag om att kommunen själv
skall få besluta om avgiften.

Remissinstanserna:
Centrala försöksdjursnämnden tillstyrker förslaget att ta ut avgift för
tillsynen av försöksdjur, om det är det enda sättet att åstadkomma en
förbättring av tillsynen. Även ett par djurskyddsorganisationer tillstyrker
detta förslag. Några remissinstanser, däribland försvarets sjukvårdsstyrelse
och Läkemedelsindustriföreningen, avstyrker förslaget. Läkemedelsindustriföreningen
hänvisar bl. a. till att annan djurskyddstillsyn inte föreslås bli avgiftsbelagd.

Förslaget att ta ut avgift
för tillsyn av cirkusdjur avstyrks av bl. a. statens kulturråd och
cirkusakademien.

Skälen
för mitt förslag: Med stöd av 25 § djurskyddslagen kan regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen föreskriva att avgift skall tas ut
för bl. a. tillsynen enligt lagen.

I
förarbetena till djurskyddslagen uttalade jag att det borde vara möjligt att ta
ut avgift för tillsynen. Innan det fanns ett förslag från lantbruksstyrelsen
om förstärkning av tillsynen var det emellertid inte möjligt att

15

närmare
ange några riktlinjer för hur ett eventuellt avgiftssystem skulle Prop.
1989/90:118 vara utformat. Samtidigt framhöll jag att avsikten inte var att avgiftsbelägga
tillsyn annat än då tillsynen ställde särskilda krav på sakkunskap eller det
annars fanns särskilda skäl.

Bemyndigandet
att meddela föreskrifter om avgift för tillsynen har ännu inte utnyttjats.

Lantbruksstyrelsen
föreslår nu att avgift skall tas ut för kommunernas tillsyn över försöksdjur
och cirkusdjur.

För
egen del vill jag anföra följande. Jag anser att det är rimligt att kommunerna
vid en satsning på en förstärkt och förbättrad tillsyn också får en möjlighet
att ta ut viss avgift för tillsynen. Det är som jag tidigare anfört angeläget
att tillsynen kan genomföras på ett kompetent och tillfredsställande sätt. En
avsikt med att förstärka tillsynen är att insatser från kommunernas sida på
ökad sakkunskap hos nämnderna också skall tillföra djurägaren ny och värdefull
kunskap och information. Främst kan en möjlighet att ta ut avgift för tillsynen
få betydelse för kommuner som måste skaffa sig särskild kompetens för
komplicerad och resurskrävande tillsyn. Det kan t. ex. vara fråga om mycket
stora anläggningar eller mycket speciell djurhållning i en ekonomisk
verksamhet. Exempel på detta kan vara anläggningar för försöksdjur och
cirkusar. En möjlighet till avgiftsfinansiering kan också få betydelse när det
gäller att genomföra den av mig tidigare förordade projektinriktade tillsynen.
1 dessa fall genomför kommunen under en begränsad tidsperiod vissa projekt där
tillsynen koncentreras på speciella djurhållningsmetoder, t.ex. utformning av
svinstallar. De djurhållare som berörs av denna tillsyn kan vid en sådan
tillsyn få värdefull information och hjälp till förbättringar av
djurhållningen.

Utgångspunkten
för tillsynsavgifter av det slag det är fråga om är att avgifterna inte får
täcka mer än kostnaderna för tillsynen. Avgiften skall utformas så att den som
betalar avgiften erhåller en motsvarande prestation från myndigheternas sida.
Vidare måste avgiftstaxan vara överskådlig så att den avgiftsskyldige kan
förutse den ungefärliga kostnaden. Taxan bör också utformas så att den kan
administreras på enklast möjliga sätt.

Efter
förebild bl.a. i miljöskyddslagen (1969:387) förordar jag att kommunerna
själva får fastställa avgiftens storlek. Det är naturligtvis lämpligt att
kommunerna håller en likartad nivå på avgifterna. Jag förutsätter att lantbmksstyrelsen
bistår Kommunförbundet i arbetet med att lämna rekommendationer för
kommunernas avgiftsuttag.

På
grund av vad som nu anförts bör avgiftsbemyndigandet i djurskyddslagen
utvidgas så att det blir möjligt för regeringen att överlåta åt kommunen att
meddela föreskrifter om avgifter. Detta bör gälla inte bara avgifter för
tillsynen utan också i ärenden enligt lagen. Exempel på ärenden där ett
avgiftsuttag kan aktualiseras är tillstånd enligt 16§ till kennel- och ridskoleverksamhet
samt till pälsdjursuppfödning.

16

4
Överlåtelse av sällskapsdjur

Prop.
1989/90:118

Mitt
förslag: Krav skall kunna ställas på att skötselråd skall lämnas vid
yrkesmässig försäljning av sällskapsdjur.

Lantbruksstyrelsens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna:
Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Sällskapsdjur finns i ett stort antal svenska hem. Nyblivna
ägare har ofta dåliga kunskaper om hur djuret skall skötas. Många gånger
innebär detta att djuren inte får den skötsel de borde få. Att den som skall ta
hand om ett djur får sakkunnig information om hur djuret skall skötas måste
vara ett grundläggande krav. Som lantbmksstyrelsen föreslår bör det därför
kunna uppställas krav på skötselinformation i samband med överlåtelsen. Om
kravet skall bli meningsfullt bordet dock begränsas till att avse yrkesmässig
försäljning.

Bemyndigandet
bör omfatta all yrkesmässig försäljning av sällskapsdjur. Med sällskapsdjur
avses djur som hålls för sällskap och som hobby. Som exempel kan nämnas hundar
och katter. Också marsvin, hamstrar, burfåglar och akvariefiskar hör dit.
Vilka krav på information som skall ställas kommer naturligen att variera. Kraven
blir beroende bl.a. av hur omfattande försäljningen är, vilken sorts djur det
är fråga om och den kunskap som köparna i allmänhet kan antas ha. Behovet av
att information lämnas torde vara störst vid sådan försäljning som sker från en
zoologisk affär direkt till allmänheten. I sådana affärer handlar många som är heU
okunniga om de djur de köper och som inte tidigare har haft hand om djur. I de
fallen måste det anses vara särskilt viktigt att köparna får veta hur djuren skall
skötas. Jag anser att det vid försäljning av djur från sådana affärer som regel
bör lämnas över någon form av skriftliga skötselråd till köparna. Anvisningarna
för skötseln bör också vara ganska utförliga.

I
vissa fall torde något informationskrav inte alls behöva uppställas. Detta kan
gälla t. ex. för sådan försäljning som bara sker till en begränsad kundkrets
som redan har god kunskap om djuren.

Närmare
föreskrifter om vilka krav som skall gälla bör meddelas av regeringen eller om
regeringen bestämmer det av lantbmksstyrelsen.

5
Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu
har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1. lagom ändring i djurskyddslagen (1988:534),

2. lag om ändring i lagen (1986:99) om försöksverksamhet med ökade
kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen (1988:534).

17

2 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 118

6
Hemställan Prop. 1989/90:118

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

2. lag
om ändring i lagen (1986:99) om försöksverksamhet med

ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen

(1988:534).

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt pp. 1989/90:118

djurskyddslagen ''

Sammanfattning

Arbetsgmppen
har haft i uppdrag att med beaktande av vad som anförs i regeringens
proposition 1987/88:93 om djurskyddslag, m.m. utreda hur tillsynen av lagen
skall ordnas och förstärkas.

Arbetsgmppen
har genomfört en enkät om djurskyddstillsynen till landets samtliga 284
kommuner. Härav framgår att den nuvarande tillsynen är otillräcklig.

Arbetsgmppens
överväganden och förslag har gjorts med utgångspunkt från att en anpassning av
husdjursskötseln till nya och djurvänligare produktionsmetoder i enlighet med
den nya djurskyddslagen skall genomföras successivt under en tioårsperiod.
Detta sker inte enbart genom en kontrollerande tillsynsfunktion. Dessutom krävs
att insatsema vad gäller information och rådgivning förstärks.

Arbetsgmppen
finner att kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder även i fortsättningen bör
vara lokala tiUsynsmyndigheter för animaliepro-duktionens djur. Ett primärt
krav är att tillsynsorganisationen förfogar över kvalificerad personal så att fömtsättningama
för en ändamålsenlig och en så långt möjligt likformig tiUsyn i hela landet
skapas. Arbetsgmppen föreslår att det i djurskyddsförordningen borde införas
en skyldighet för kommunema att utse tillsyningsmän med lämplig utbildning.
Vidare anser arbetsgmppen att tillsynen bör kunna ges en något ändrad
inriktning genom s. k. riktad tillsyn, projektverksamhet och anmälningsärenden.

Enligt
arbetsgmppens uppfattning bör länsstyrelserna även i fortsättningen som
regional tiUsynsmyndighet se till att miljö- och hälsoskydds-nämndema, tillsyningsmännen
och veterinärema fullgör sina åligganden, vad gäller tillsynen av att
djurskyddslagen efterlevs.

Vidare
föreslår arbetsgmppen att särskilda resurser ställs till lant-bmksverkets
förfogande för insatser vad gäller djurmiljö- och djurskydd. För att lagens
intentioner skall kunna omsättas i praktiken krävs ett omfattande informations-
och rådgivningsprogram, vidare krävs att lantbmksstyrelsen erhåUer särskilda
resurser för att utveckla, planera och leda verksamheten. Arbetsgmppen har
beräknat behovet av medel till totalt 6,9 milj. kr. per år under en
femårsperiod varav 600000 kr. för två tjänster vid lantbmksstyrelsen, 500000
kr. till intern fortbildning, 300000 kr. för lantbmksverkets kostnader för
fortbildning av personal vid kommunemas miljö- och hälsoskyddsnämnder, 5 milj.
kr. för kurser och individuell rådgivning till jordbmkare, 400000 kr. för
ökning av bidragen till prövning av nya djurhållningsmetoder samt 100000 kr.
för intema arbetsgmp-per m. m. Finansiering bör ske inom ramen för nuvarande
miljöavgifter på handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Arbetsgmppen
föreslår att den fortlöpande tillsynen över pälsdjursnäringen läggs på
kommunemas miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Beträffande
sällskapsdjur och hobbydjur framhåller arbetsgmppen att

19

regelbunden tillsyn i
princip endast torde vara nödvändig vid kennlar, Prop. 1989/90:118
hundpensionat, ridhäststallar och zooaflrer. Arbetsgmppen förordar Bilaga
1 även när det gäller sällskaps- och hobbydjur att miljö- och hälsoskydds-nämndema
intimt samverkar med de organisationer som har egen tillsyn och med de lokala
djurskyddsföreningarna.

Tillsynen
av tävlingshästar och hästtävlingar bör enligt arbetsgmppens förslag
kompletteras med ca 15 direkt under lantbmksstyrelsen heltidsanställda
veterinärer. Av dessa bör 5 ges chefsansvar för lika många regioner. Kostnadema
för denna särskilda tillsyn kan beräknas till ca 7,5 milj. kr. per år.
Verksamheten bör finansieras med avgifter från de organisationer som anordnar
tävlingar med hästar.

Tillsynen
på försöksdjursområdet bör enligt arbetsgmppen handhas av miljö- och hälsoskyddsnämndema.
Avgifter bör kunna tas ut för denna tillsyn bl. a. eftersom tillsynspersonalen
måste specialutbildas.

Vad
gäller djurparker bör tillsynen liksom för närvarande ske i samarbete mellan lantbmksstyrelsen,
länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Tillsynen över
djurhållningen i vilthägn bör utövas av länsstyrelsema i samråd med lantbmksnämndema.

Tillsyn
av cirkusar bör enligt arbetsgmppen kunna ske genom att länsveterinär eller
gränsveterinär inför varje säsong företar en s. k. inbesiktning av alla
cirkusar som skall ut på turné varefter lantbmksstyrelsen utfärdar tillstånd.
Krav på sådan tillståndsgivning bör införas i djurskyddsförordningen. Särskild
avgift bör kunna tas ut för denna tillsyn.

Arbetsgmppen
föreslår beträffande transporter av djur att tillsynen bör ske genom
stickprovskontroller av olika transporter.

Slutligen
föreslår arbetsgmppen att Sveriges lantbmksuniversitet bör ges i uppdrag att
utforma en lämplig gmndkurs i djurskydd. Kommunema bör erinras om sitt ansvar
för att den personal som skall handha tillsynen har erforderlig utbildning
härför.

20

Sammanställning av remissyttrandena över Prop. 1989/90:11 i

lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn enligt ''
djurskyddslagen, såvitt rör frågor som behandlas i propositionen

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över rapporten avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse,
socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), statens livsmedelsverk,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsemas organisationsnämnd
(LON), kammarrätten i SundsvaU, Sveriges lantbmksuniversitet (SLU), statens
veterinärmedicinska anstalt (SVA), centrala försöksdjursnämnden (CFN), statens
kulturråd, länsstyrelsema i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus och
Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Aktiebolaget Trav och Galopp (ATG),
Svenska galoppsportens centralförbund (SGC), Svenska travsportens centralförbund
(STC), Centralorganisationen SACO/SR, Cirkusakademien, Föreningama djurens
vänners riksorganisation, Lantbmkamas riksförbund (LRF), Svenska
lantarbetareförbundet. Läkemedelsindustriföreningen (LIE), Nordiska samfundet
mot plågsamma djurförsök. Svenska djurskyddsföreningen. Svenska kennelklubben (SKK),
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR), Sveriges kattklubbars
riksförbund (SVE-RAK), Sveriges veterinärförbund. Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska ridsportens centralförbund.

Universitets-
och högskoleämbetet har bilagt yttrande av Umeå universitet. SACO/SR har bilagt
yttrande av Agrifack. Tjänstemännens centralorganisation har bilagt yttrande
av Sveriges arbetsledareförbund.

Hämtöver
har yttrande inkommit från Trolle Rhodin.

1 Allmänt

1.1
Försvarets sjukvårdsstyrelse: Försvarets sjukvårdsstyrelse har beretts tillfälle
att yttra sig över mbricerade rapport och har i stort intet att erinra, men viU
dock poängtera följande.

—
Att tillsynen inom försvarsmakten bibehålls enligt nuvarande principer och
enligt arbetsgmppens förslag.

1.5 Statskontoret: Vi har inget att invända mot de
presenterade förslagen.

1.6 Riksrevisionsverket: RRV har inom ramen för en
studie om statens insatser för styming av animalieproduktionen genomfört en
pilotstudie av djurskyddslagens tillämpning (Statlig styming och kontroll av animalie-produktionssystemet
— Promemoria gmndad på en förstudie. Dnr 1987:1663). RRV har därmed vissa
kunskaper om hur djurskyddstillsynen beträffande animalieproduktionens djur
fungerar. Däremot saknar RRV specifika kunskaper om tillsynen i övrigt. RRV
begränsar mot denna

bakgmnd sitt yttrande till
det som rör animalieproduktionens djur. 21

I
ovan nämnda promemoria framhöll RRV bl.a. att en översyn av Prop.
1989/90:11! djurskyddslagen och dess tillämpning borde genomföras inom ramen
för Bilaga 2 en allmän översyn av den offentliga styrningen av animalieproduktions-systemet.
De kopplingar som finns till djurens hälso- och sjukvård, näringens
hälsokontroll av djur, livsmedelskontrollen m. m. skulle därigenom kunna
beaktas.

RRV
konstaterar att lantbruksstyrelsen (LBS) haft relativt kort tid på sig att
genomföra förevarande utredningsuppdrag och inser att det hade varit omöjligt
för LBS att under denna tid anlägga det vida perspektiv som RRV efterlyst. Dock
anser RRV att LBS:s utgångspunkt är riktig, nämligen att anpassningen av
husdjursskötseln till nya och djurvänligare metoder är en långsiktig process
och att anpassningen inte enbart kan ske genom tillsyn och kontroll.

Det
finns inom animalieproduktionen en direkt koppling mellan produktionsteknik
och syn på djuren. Dagens produktion är i mångt och mycket uppbyggd utan hänsyn
till djurens välbefinnande. "Ökad hänsyn måste tas till att levande djur
ingår i produktionen", skriver statsrådet i propositionen om ny
djurskyddslag (prop. 1987/88:93, s. 20). För att förändra synen på djuren och
därmed också produktionstekniken handlar det enligt RRV:s uppfattning i första
hand om information, upplysning och rådgivning.

RRV
anser således att LBS:s förslag sammantagna pekar åt rätt håll, eftersom de
förefaller innebära en satsning på just rådgivning, information och utbildning.
Icke desto mindre anser RRV det viktigt att poängtera, att man i den fortsatta
beredningen av frågan bör ha en bred ansats där man med djurskyddstillsyn inte
enbart avser kontroll och där man även ser till andra typer av tillsyn och
regelsystem som berör animalieproduktionen.

1.9 Sveriges
lantbruksuniversitet: I rapporten belyses allsidigt tillsyns

problematiken. SLU ställer sig i huvudsak bakom de överväganden och

förslag som förs fram i rapporten.

1.10 Statens
veterinärmedicinska anstalt: Sammanfattningsvis vill SVA

framhålla att rapporten innehåller flera nya värdefulla inslag i tillsynsfunk

tionerna av djurskyddet. SVA kommer in i djurskyddsarbetet som expert

organ när det gäller driftsformer, olika skötseimtiners påverkan av djur,

fastställande av skador och sjukdomar vid utredningar av missförhållan

den m. m. Den nya tillsynen ställer ökade krav på experthjälp och rådgiv

ning. SVA anser att vi här har en viktig funktion att fylla i djurskyddsarbe

tet vad beträffar alla djur som innefattas av djurskyddslagen.

1.16
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen har tagit del av nämnda rapport och
ansluter sig tiU de i rapporten framförda förslagen.

1.22
Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Vi finner det glädjande att lantbmksstyrelsens
utredning tagit fasta på vissa förslag som fördes fram av Djurens Vänner på
1960-talet. Detta gäller t.ex. tillsynen av

22

träningscamper
för tävlingshästar, men också frågan om ekonomiska sats- Prop. 1989/90:11 i

ningar på djurtillsynen. Bilaga 2

Vi
ser det dock som positivt att utredningen framhåller betydelsen av samarbete
med djurskyddsorganisationer och hoppas att det medför att djurskyddsargument
beaktas i ökad utsträckning.

1.23 Lantbrukarnas
riksförbund: LRF anser att LBS i sin rapport alltför

styvmoderligt beskriver det arbete som utförs av den organiserade djurhäl

sovården. Den organiserade hälsokontrollen bedrivs av organisationer

inom jordbmksnäringen. Statens medverkan i kontrollen är att ange ramar

och riktlinjer för kontrollverksamheten samt utöva en viss tillsyn.

Den
organiserade hälsokontrollen har som primärt syfte att reducera förekommande
sjukdomsproblem genom att utreda och föreslå åtgärder vid allvarliga hälsostörningar
samt utarbeta sjukdomsförebyggande åtgärdsprogram.

1.24-------------------------------------------------- Svenska
lantarbetareförbundet: Förbundet anser att rapporten---------------------------------------------

klart
uppfyller kraven för att tillsynen av den nya djurskyddslagen skall kunna
fungera tillfredsställande. En bra tillsyn är A och O för en bra djurmiljö!

2 Lokal tillsyn

2.1
Försvarets sjukvårdsstyrelse: Försvarets sjukvårdsstyrelse vill

dock
poängtera följande

—
Att krav ställs på kvalificerad personal för djurskyddsövervakning i miljö- och
hälsoskyddsnämnder.

2.6
Riksrevisionsverket:

Animalieproduktionens
djur

----- bör
det enligt RRV:s uppfattning inte tas för givet att kommuner

nas miljö- och hälsoskyddsnämnder har de bästa fömtsättningarna att

även i fortsättningen vara lokala tillsynsmyndigheter. Anledningen till

detta är RRV:s syn att djurskyddsaspekterna i animalieproduktionen på

lång sikt bäst tillgodses genom informations-, rådgivnings- och utbild

ningsinsatser samt att det i första hand handlar om att skapa incitament

för den enskilde djurägaren att tillgodose djurskyddet i sin produktion.

Givet
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall ansvara för den lokala

tillsynen gäller det enligt RRV:s uppfattning att hitta effektiva påtryck

ningsmedel och skapa incitament för kommunerna att sköta tillsynen, att

prioritera djurskydd i planeringen, att ordna tillsynen genom mellankom

munal samverkan osv. RRV anser att förslaget om att införa bestämmelse

i djurskyddsförordningen om skyldighet för kommunema att utse tillsy

ningsmän med tillräcklig utbildning är otillräckligt. Dessutom bör, om

sådan bestämmelse införs, anges vad som avses med "tillräcklig utbild- 23

ning". Förslagen om
tillsynens inriktning och om hur tillsynen rent prak- Prop. 1989/90: 118 tiskt
bör ordnas bör såvitt RRV kan bedöma leda till en effektivare tillsyn.
Bilaga 2 om de genomförs.

2.7 Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Arbetsgruppen
föreslår att den nuvarande uppdelningen av tillsynen på regional och lokal nivå
skall bibehållas, dvs. att länsstyrelserna resp. miljö- och
hälsoskyddsnämnderna skall svara för denna tillsyn. LON har i och för sig inget
att invända mot detta.

2.8 Kammarrätten i Sundsvall: Kammarätten vill — med
beaktande av den vikt som djurskyddslagen lägger vid att djurskyddet förstärks
och att lagen efterlevs — instämma i arbetsgruppens förslag att i djurskyddsförordningen
införa en skyldighet för kommunerna att utse kompetenta tillsynsmän.

I
anslutning till förslaget i fråga om tillsynsmän vill kammarrätten understryka
vad arbetsgmppen anfört (s. 11) beträffande möjligheterna att samordna
verksamheten mellan två eller flera kommuner. För att få ett tiUräckligt arbetsunderlag
kan det för vissa delar av vårt land vara lämpligt att en tillsynsman tillsätts
för två eller flera kommuner.

2.9 Sveriges
lantbruksuniversitet: Informationen om den nya djurskydds

lagens intentioner är mycket viktig att sprida till såväl rådgivare, informa

törer, exekutiva organ som till djurägare och djurskötare. Det måste vidare

vara ett rimligt krav att de övervakande miljö- och hälsoskyddsansvariga

är kompetenta dels att ge anvisningar om förbättringar och dels att bedö

ma när inskridanden är påkallade. Förslaget med väl utbildade tillsyns

män i enskilda kommuner eller gemensamt för flera förefaller bra.

2.14
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det har vid åtskilliga tillfällen konstaterats,
bl.a. genom den enkätundersökning som arbetsgmppen själv genomfört, att den
lokala djurskyddstillsynen som utförs av miljö- och hälsoskyddsnämndema i
alltför många fall har en klart otillfredsställande omfattning.

I
rapporten föreslår man inte några genomgripande förändringar beträffande
ansvar och rollfördelning vid djurskyddstillsynen.

Mot
bakgmnd av den kritik som riktats mot nuvarande tillsyn är det förvånande att arbetsgmppen
inte ens har diskuterat någon annan form av lokal tillsyn. Genom att kommunerna
är så heterogena i fråga om resurser och tillsynsbehov är fömtsättningarna för
att utföra en tillfredsställande tiUsyn mycket varierande. Det är inte ovanligt
att små och resurssvaga kommuner har en omfattande djurhållning och stort
tillsynsbehov. Många av tillsynsobjekten i den specialiserade djurhållningen är
så pass stora och komplicerade att det knappast är möjligt för varje kommun att
hålla sig med den kompetens som är nödvändig för en meningsfull tillsyn.

Förhållandet
är likartat inom t.ex. miljötillsynen. Här är det direkta

tillsynsansvaret uppdelat mellan kommunal och regional nivå allt efter

resurstillgång och kompetens. En liknande konstmktion för djurskyddstill- 24

synen
kunde vara värd att diskutera. Den fömtsätter då naturiigtvis att en Prop.
1989/90:118 förstärkning av personal med djurskyddskompetens sker på
regionplanet. Bilaga 2

Mellankommunal
samverkan har i detta län länge förespråkats för att möjliggöra en effektivare
tillsyn, men har hitintills inte fått någon större omfattning.

Arbetsgmppen
har föreslagit att i djurskyddsförordningen skall inskrivas en skyldighet för kommunema
att utse tillsyningsmän med tillräcklig utbildning. En sådan skyldighet torde
redan i nuläget föreligga i och med att tillsynsansvar föreligger, men erfarenhetema
visar att många kommuner trots detta saknar kompetent tillsynspersonal. Det
föreslagna tillägget är därför motiverat, då det kan antas tjäna som ett
påtryckningsmedel för att tillräckliga resurser skall avsättas.

Några
korrektionsmedel att ta i anspråk då en kommun underlåter att sörja för en
tillräcklig djurskyddstilisyn finns för närvarande inte.

Det
kan dock finnas skäl att i detta sammanhang göra jämförelser med livsmedelskontrollen.
I ett aktuellt ärende har JO uttalat skarp kritik mot en kommun som underlåtit
att utföra fortlöpande tillsyn enligt livsmedelslagen. Samtidigt konstaterar
JO att effektiva korrektionsmedel saknas och har därför gjort en framställning till
regeringen om åtgärder för att eliminera denna brist i lagstiftningen.
Länsstyrelsen anser att dylika korrektionsmedel bör finnas också för att komma
till rätta med uppenbara brister i djurskyddstillsynen.

Förslagen
om riktad tillsyn och projektverksamhet har redan prövats i viss omfattning i
detta län och med övervägande goda erfarenheter. Detta, liksom att varie kommun
skall knyta en s. k. anvisningsveterinär till sig, tiUstyrks därför.

2.15
Länsstyrelsen i Kalmar län: Det har i flera sammanhang konstaterats att den
lokala djurskyddstillsynen i många kommuner är otillräcklig. Utveckling inom animalieproduktionen
och allmänhetens krav på djurvänliga produktionsformer har medfört ökade
kompetenskrav på tillsynsmyndigheten. Miljö- och hälsoskyddsnämndema har i
regel ej kunnat svara upp mot dessa krav. Om den nya djurskyddslagstiftningen
skall kunna omsättas i praktiken krävs att de lokala tillsynsmyndigheterna ges
ökade resurser och tillförs kompetens. Det måste vara en målsättning att tillsyningsmännen
skall kunna vara rådgivande i djurskyddsfrågor.

Det
har inom olika rättsområden lämnats åt kommunema att själva avgöra vilka
kompetenskrav som skall ställas på deras befattningshavare. Mot bakgmnd av
rådande missförhållanden och den nya djurskyddslagstiftningens intentioner är
det befogat att i djurskyddsförordningen införa en skyldighet för kommunema
"att utse tillsyningsmän med tillräcklig utbildning".

Miljö-
och hälsoskyddsnämndemas kontakter med lokala tjänsteveteri

närer har under senare år i allmänhet minskat. Många tillsynsobjekt kräver

dock veterinärmedicinska bedömningar, varför det är angeläget att varje

kommun har kontakt med en lokal veterinär som anlitas i djurskyddsarbe

tet. Sambanden mellan djurmiljö, djurhälsa och djurs välbefinnande är

inom lantbmkets djurhållning ofta mycket komplexa. Dessa förhållanden 25

samt
att lantbrukets djur givits en särställning i den nya djurskyddslagen Prop.
1989/90:1 Ii motiverar att den lokala tillsynsmyndigheten har tillgång till
veterinär Bilaga 2 kompetens i denna del av tillsynen. Det är angeläget att
förslaget om anvisningsveterinär förverkligas.

Det
kan inte anses befogat att varje kommun, med begränsad djurhållning, skall ha
kompetent tillsyningsmän och kontakt med anvisningsveterinär. En möjlighet till
mellankommunal samverkan måste finnas. 1 Kalmar län torde 4 —5 tillsynsmän med
anvisningsveterinärer klara tillsynen.

Olika
lantbruksorganisationer har under senare år tagit initiativ till djurskydds-
eller djuromsorgsprogram. Dessa program berörs inte i rapporten. Länsstyrelsen
anser att initiativen är lovvärda och hoppas att de i framtiden kommer att leda
till att djurskyddsfrågor integreras i produktionsrådgivningen. Kontakter bör
etableras mellan tillsynsmyndigheten och branschernas organ för
djurskyddsfrågor. En förtroendefull samverkan torde avsevärt förbättra
förutsättningarna för det förebyggande djurskyddsarbetet.

1
rapporten uttalas att den lokala tillsynsmyndigheten bör samarbeta med de
lokala djurskyddsföreningarna. Länsstyrelsen anser att den exekutiva delen av
djurskyddstillsynen skall ske utan medverkan av djurskyddsföreningar.
Djurskyddsföreningarna kan däremot tjäna som informationsförmedlare och vakare
över djurskyddslagens efterlevnad.

2.16 Länsstyrelsen
i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser det vara av vikt

att tillsynsmyndigheterna blir desamma som tidigare, samt att miljö- och

hälsoskyddsnämnderna ges ökad befogenhet att besluta i djurskyddsären

den.

Den
lokala tillsynen bör vara av likartad kvalitet i samtliga kommuner. Krav måste
därför ställas att kommunerna utser tillsynsman och att vederbörande har för
ändamålet erforderliga kunskaper. Tillsynsobjekten varierar från kommun till
kommun, varför kommunerna själva bör avgöra vilken kompetens tillsynsmannen
skall besitta.

2.17 Länsstyrelsen
i Västerbottens län: I den av lantbruksstyrelsen avgiv

na rapporten konstateras att den nuvarande tillsynen är otillräcklig. Det

framhålls också att tillsynen inte skall vara endast en kontroll utan i första

hand ta sikte på information, upplysning och rådgivning. Vidare finner

lantbruksstyrelsen att ett krav för att miljö- och hälsoskyddsnämnderna

skall kunna utöva denna verksamhet är att kommunerna förfogar över

kvalificerad personal.

Länsstyrelsen
delar lantbruksstyrelsens uppfattning på dessa punkter.

2.18 Svenska
kommunförbundet: Tillkomsten av ny och ändrad lagstift

ning på miljö- och hälsoskyddsområdet gör att djurskyddstillsynen kan

samordnas med annat tillsynsansvar som miljö- och hälsoskyddsnämnder

na har och kommer att få beträffande jordbruksföretagen.

Många
kommuner, främst sådana där det förekommer en omfattande

djurhållning, har avsatt resurser för och byggt upp en väl fungerande 26

tillsynsorganisation
för djurskyddstillsynen. Likväl riktas betydande kritik Prop. 1989/90:11 i mot
miljö- och hälsoskyddsnämndernas sätt att sköta djurskyddstillsynen. Bilaga 2 Från
berörda statliga instansers sida vill man ingripa styrande och reglerande. Om
man från statens sida egentligen inte har förtroende för den kommunalt
organiserade djurskyddstillsynen borde konsekvensen bli att staten — som
förfogar över en veterinärorganisation — tar över hela ansvaret för
djurskyddstillsynen. Vid sin granskning av förslagen i lantbmksstyrelsens
rapport utgår dock Kommunförbundets styrelse från fortsatt kommunalt
huvudmannaskap.

Arbetsgmppen
har föreslagit att det i djurskyddsförordningen införs en föreskrift med
skyldighet för kommunerna att utse tillsynsmän med erforderlig utbildning.
Kommunförbundets representant i arbetsgmppen har reserverat sig mot förslaget
med hänvisning till vad departementschefen anfört i propositionen (1987/88:93)
Djurskyddslag, m.m. Styrelsen delar reservantens uppfattning.

Arbetsgmppen
föreslår att alla kommuner skall ha en "anvisningsveterinär" som
skall delta i verksamhetsplaneringen vad gäller riktad tillsyn. I djurskyddsärenden
som handläggs i nämnden skall han inkomma med skriftligt yttrande och/eller
närvara vid nämndens sammanträden. Styrelsen anser att det bör ankomma på
varje kommun att avgöra behovet av om och när veterinärexpertis behöver anlitas
i djurskyddsärenden. Styrelsen anser vidare att deltagande i projektinriktad
tillsyn skall vara frivillig och att hänsyn måste tas till enskilda kommuners
personella och ekonomiska resurser. Förslaget att två eller flera kommuner
genom interkommunal samverkan löser djurskyddstillsynen kan vara en framkomlig
väg särskilt för kommuner med ensaminspektörer under fömtsättning att samverkan
kan etableras i sådan form att en kommun är arbetsgivare.

2.20
Centralorganisationen SACO/SR: instämmer i medlemsför

bunden Agrifacks och Sveriges veterinärförbunds yttranden

Agrifack:
Agrifack understryker följande

Att
kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd som lokal tillsynsmyndighet förfogar
över kvalificerad personal med lämplig utbildning så att tillsynen utförs på
ett ändamålsenligt sätt.

2.22
Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Förslaget om anvisningsveterinär
är välgmndat och torde i många fall redan finnas i form av stadsveterinär m.m.
Att däremot hänskjuta handläggningen till enskild tjänsteman är knappast
förenligt med svensk rättstradition och innebär en fara för rättssäkerheten.
Vissa tjänstemän har i dag inte klart för sig vad som t. ex. är offentlig
handling.

I
lantbmksstyrelsens nu gällande kungörelse LSFS 1982:34 finns bestämmelser om
att tillsynsorganisationen skall förfoga över kvalificerad personal. Detta har
dock ofta inte blivit beaktat av kommunema.

Det
är allmänt känt och av utredningen konstaterat att djurtillsynen är

lågt prioriterad i de flesta kommuners budget. Det är därför nödvändigt

med i författning fastställda och tvingande kompetenskrav för djurtillsy- 27

ningsmän om tillsynen
skall kunna förbättras. Osäkra tillsyningsmän bi- Prop. 1989/90:118 drager
också till att handläggningstiden blir lång med ökat lidande för Bilaga 2
berörda djur.

Av
utredningen framgår en tydlig diskrepans mellan vad tillsyningsmyn-digheter
antager och vad som är en realitet t.ex. beträffande antalet tillsyningsobjekt
som pälsfarmare m. m.

Därför
är vi av den uppfattningen att lantbmksstyrelsen bör förestå en central
registrering av tillsyningsobjekt till kommunemas ledning och hjälp. Lantbmksföretagarregister,
som lantbmksstyrelsen redan utfärdat anvisningar för, och uppgifter från kennelkonsulenter
m. fl. bör kunna databehandlas.

Tillsyningsmannatjänster
bör inrättas efter 50%, 100% eUer 150% etc. relaterat till antalet tillsyningsobjekt/djurtäthet
m.m. Särskilda bemanningsregler finns i dag för t.ex. handelsfartyg och ett
motsvarande system bör inte vara omöjligt att normera också för
djurskyddstillsynen.

Enbart
rekommendationer om tillsyn vart 3:e år räcker inte.

Utredningen
har knappast ifrågasatt djurskyddstillsynens organisatoriska utformning. Vi
gör därvidlag en annan bedömning och ställer oss frågande till hur det system —
som fått så mycket kritik från riksdag, djurskydd och allmänhet och som i dag
uppvisar sådana brister — skall kunna fungera som ett instmment för en
"innovation" som utredningen uttrycker det, utan betydande
förändringar?

Av
enkäter, djurtillsyningsmän, utredningsmaterial och enligt vad som i övrigt är
allmänt känt föreligger en markant beslutsvånda i djurskyddsärenden. Kommunala
nämnder och tillsyningsmän känner osäkerhet vid handläggningen av ärenden och
väljer att inte inskrida för att inte utsättas för negativ kritik.

Mot
bakgmnd härav är det rimligt att s. k. problemobjekt — där ärendet ännu efter
t. ex. 2 år är föremål för handläggning — obligatoriskt hänskjuts direkt tid
lantbruksstyrelsen för handläggning. Härigenom skulle den kommunala
djurtillsynen avlastas tyngande fall och få tid för sortering och information m.
m.

Lantbmksstyrelsen
skulle som central myndighet få ett mer direkt ansvar för kvalificerade
ärenden och enhetlig bedömning. I förarbetet till den nya djurskyddslagen, samt
av debatten i samband därmed, har lantbmksstyrelsen ett unikt stöd av
departementschefen och även statsministem för organiserandet av en fungerande
djurskyddslagstiftning. En kommunal djurskyddstillsyn fömtsätter en bättre
kunskap om lagstiftningen inte enbart från tillsyningsmän utan också från
hälsovårdschefers och de beslutande nämndemas sida.

För
att förverkliga en "innovation" fömtsätter detta en tämligen omfattande
och ständig information av nya befattningshavare och nya förtroendevalda,
vilket också fömtsätter direkt intresse från de berörda. Reservationen från
kommunförbundets representant i utredningen är därför illavarslande, samtidigt
som utredningen genom enkäter också konstaterat att det skiljer mellan
tjänstemännens och kommunala politikers inställning till förbättrad
djurtillsyn.

Den
ovan föreslagna 2-årsregeln garanterar i grava fall en "innovation" 28

och
hindrar att djurtillsynen bara blir ett lapptäcke, men belastar inte Prop.
1989/90: lli lantbruksstyrelsen vid en fungerande kommunal tillsyn. Utdragna
ärenden Bilaga 2 kan däremot få en bättre handläggning och finansieras
genom avgiftsbeläggning eller debitering av kommuner som inte vill eller kan
ordna tillsynen m. m. inom skälig tid.

2.23 Lantbrukarnas
riksförbund: 1 LBS rapport framförs kritik mot den

nuvarande tillsynen enligt djurskyddslagen. LRF anser det inte tillfreds

ställande att ambitionsnivån och kvaliteten på tillsynen varierar avsevärt

mellan olika kommuner. Tillsynen över djurskyddet måste vara likformig

över hela landet, vilket har betydelse bl.a. för att uppnå lika villkor för

animalieproducenter varhelst deras företag är beläget. Betydelsen av detta

framhålls även i en rapport från riksrevisionsverket till jordbruksdeparte

mentet den 30 november 1987.

LRF
stödjer uppfattningen att djurskyddet är en naturlig del av miljöoch
hälsoskyddsnämndernas arbetsuppgifter. Men hittills har miljö- och
hälsoskyddsnämnderna gett denna verksamhet en låg prioritering.

LRF
stödjer uppfattningen i LBS rapport att ett primärt krav är att tillsynsorganisationen
förfogar över kvalificerad personal så att fömtsättningar för en ändamålsenlig
och en så långt möjligt likformig tillsyn skapas i hela landet. LRF stödjer
även kraftigt förslaget om att det i djurskyddsförordningen borde införas en
skyldighet för kommunerna att utse tillsyningsmän med tillräcklig utbildning.
Frågan diskuteras vidare under avsnittet utbildning för djurskyddstillsyn.

LRF
stödjer uppfattningen att länsstyrelserna bör ha ett särskilt ansvar för att
den lokala tillsynen utformas på ett ändamålsenligt sätt men återkommer till
frågan under avsnittet regional tillsyn.

LRF
stödjer uppfattningen att fortlöpande tillsyn är föga ändamålsenlig där man
redan på förhand vet att djurskyddsproblem inte kan förväntas. Det är då bättre
att satsa resurserna på enheter där förhållandena inte är kända eller på den i
rapporten föreslagna typen av projektverksamhet.

2.24 Svenska
lantarbetareförbundet: Rapporten konstaterar att kompeten

sen hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna i dag inte är tillräcklig och här

föreslår man en fortbildning av personalen. Förbundet vill med kraft

framhålla att även ledamöterna bör innefattas i denna fortbildning och att

därför lämpliga medel avsätts för detta.

Vidare
påpekas i rapporten att distriktsveterinärerna bör få en större betydelse som
rådgivare. Detta anser förbundet vara odelat positivt och förutsätter att
tillräckligt med resurser avsätts för detta ändamål.

2.26
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök: Det framgår av den

genomförda enkäten till alla miljö- och hälsoskyddsnämnder i landet att

resursema för tillsyn enligt djurskyddslagen är bristfälliga i de flesta kom

muner, för att inte säga direkt undermåliga. Visserligen måste det vara

varje kommuns uppgift att själv bedöma hur stort behovet av tjänster för

djurskyddstillsyn är, men eftersom erfarenheten hittills är att kommuner- 29

na
överlag inte prioriterat denna del av sin tillsynsverksamhet, finns det Prop.
1989/90:1 Ii anledning att ange i djurskyddsförordningen att kommunerna måste
skapa Bilaga 2 erforderliga resurser. Humvida särskilda djurskyddsinspektörer
skall utses eller djurskyddet i mindre kommuner innefattas i en allmän
inspektörstjänst bör varje kommun själv kunna bedöma, men gemensamt för alla
bör vara att kommunerna skall ha tillräckligt med personal för att utföra ett
ambitiöst tillsynsarbete på djursidan och denna personal skall vara välutbildad.
Det är onekligen en fördel ur kompetenssynpunkt om en person får koncentrera
sig helt på en del av tillsynsarbetet, i det här fallet djurskyddet, och det
bör framhållas för kommunerna. Vi vill betona att särskilda djurskyddsinspektörstjänster
är att föredra i de allra flesta fall.

Djurskyddstillsyn
i form av projekt eller riktad tillsyn är definitivt ett steg i rätt riktning.

Det
vore önskvärt med en betydligt utökad tillsyn i förebyggande syfte, vilket
naturligtvis kräver ökade resurser. En ambitiös samordnad satsning på tillsyn,
information, rådgivning och kontroll, där centrala, regionala och lokala led
ingår, kan i bästa fall få till effekt en uppryckning även från djurägarnas
sida, i varie fall hos dem som av okunnighet missköter djuren.

2.27
Svenska djurskyddsföreningen: Vidare instämmer föreningen i arbetsgruppens
förslag, att det i djurskyddsförordningen skall införas skyldighet för
kommunerna att utse tillsyningspersonal med lämplig utbildning.

För
kontroll av att kraven i djurskyddslagens § 4 uppfylls är ingående kunskaper i etologi
och veterinärmedicin nödvändiga. Då produktionssjukdomar orsakar svåra
lidanden är det angeläget, att det utvecklas en avel, som tar större hänsyn till
djuren än fallet är i dag och därvid krävs insyn och tillsyn av
veterinärmedicinsk expertis med kunskaper i genetik och utfodringslära. 1 fråga
om sådan kvalificerad tillsyn bör två eller flera kommuner gemensamt utse
kvalificerad personal såsom arbetsgruppen föreslår.

Såsom
arbetsgruppen framhåller måste kommunerna förteckna alla tillsynsobjekt i ett
register, om tillsynen skall kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt.

2.29
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: En annan av SDR:s hjär

tefrågor är att få en förkortad handläggningstid av djurskyddsärenden.

Som det nu är förekommer ofta ett ohejdat överklagningsraseri. Även de

enklaste ärenden kan föranleda detta .En
överklagning i alla in

stanser som förvaltningslagarna medger kan ta två år eller längre. Under

tiden är de vanvårdade djurens situation oförändrad. "God administrativ

sed" gör nämligen att lägre myndigheter förblir overksamma tills ärendet

behandlats färdigt i högre rätt. Det har sedan hänt att t.ex. jurister i

länsstyrelsen sagt att ett ingripande inte är nödvändigt, "eftersom djuren

ju klarat sig så länge utan att något katastrofalt hänt". Luften går ur

ärendet. Berörda myndigheter har helt enkelt inte ork längre. 30

Med
det sagda som utgångspunkt är arbetsgruppens förslag om ökad Prop. 1989/90: lli
kompetens hos tillsyningsmännen, behovet av att kunna delegera enklare Bilaga 2
ärenden till tjänstemannen och behovet av anvisningsveterinär för miljöoch
hälsoskyddsnämnderna lättare att förstå. SDR anser för det första att ett
noggrant och korrekt besiktningsförfarande av ett ärende och ett snabbt besked
i det akuta läget kommer att i stor utsträckning förhindra okynnes-överklagningar.
För det andra skulle ett större civilkurage och ett resolut ingripande vid
svårare vanvårdsfall förhindra mycket och långvarigt lidande för djuren. Här
kan också polisen spela en viktig roll (jfr förhållandena i Danmark och
Finland). Som det nu är går många gånger den rigida bevakningen av den
personliga rättssäkerheten och uppfattningen av djur endast som personliga
tillhörigheter onekligen ut över djurskyddet.

2.31 Sveriges
veterinärförbund: Sveriges veterinärförbund tillstyrker en

förstärkning av djurskyddstillsynen på lokal nivå.

Den
genomförda enkäten bland kommunerna visar att den lokala tillsynen hittills
inte har fungerat tillfredsställande. Den nya djurskyddslagen ställer
ytterligare krav på tillsynen vilket innebär att det är utomordentligt viktigt
att miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna prioriterar arbetet med djurskyddstillsynen.
Det bör vara ett oavvisligt krav att tillsyningsmännen har en adekvat
utbildning för sina uppgifter och att veterinär kompetens anlitas i
djurskyddstillsynen. Veterinärförbundet tillstyrker därför förslaget om anvisningsveterinär.
Den veterinär som utses till anvisningsveterinär bör ha god insikt i resp.
djurhållning och i djurskyddsfrågor.

Mellankommunal
samverkan synes vara en lämplig väg att tillförsäkra en adekvat tillsyn även i
kommuner med knappa resurser. Två eller flera kommuner bör kunna samordna
verksamheten genom att gemensamt utse såväl tillsyningsmän som
anvisningsveterinärer.

I
rapporten påpekas att tillsynsmyndigheterna bör samverka med de lokala
djurskyddsföreningarna. Sveriges veterinärförbund anser att samverkan med
djurskyddsföreningar skall begränsas till områden som informationsspridning
och allmän djurskyddsövervakning. Samverkan med dessa grupper i den exekutiva
tillsynen är olämplig.

2.32 Tjänstemännens
centralorganisation: TCO översänder härmed Sveri

ges arbetsledareförbunds (SALF) yttrande som sitt eget.

Sveriges
arbetsledareförbund: Enligt SALF:s uppfattning bör i likhet med vad som
föreslås angående sällskaps- och hobbydjur en intim samverkan ske med
befintliga organisationer, som har insyn i och utbildning på animalproduktionsområdet.
Husdjursföreningen aren sådan rikstäckande resurs, som disponerar ett 30-tal
veterinärer samt ca 600 SALF-med-lemmar som är husdjurstekniker. Ett stort
antal av teknikerna har specialistutbildning på juverhälsa och utfodring.

Husdjursföreningarna
är huvudmän för den officiella avkastningskontrollen och svarar för närmare
100% av avelsarbetet.

Föreningarnas
tjänstemän besöker regelbundet huvudparten av de ca

40000 mjölk- och köttproducenterna. SALF:s medlemmar är därför väl 31

förtrogna
med företagens förhållanden och har redan nu ett omfattande Prop.
1989/90:11 i

rådgivningsprogram. Bilaga 2

SALF
anser att husdjursföreningamas resurser är en möjlig tillgång att använda när kommunema
skall genomföra ett förbättrat tillsynsförfarande på animalproduktionens
område. En nära samverkan mellan kommuner och husdjursföreningar bör också ge
kostnadsbesparingar av betydelse.

3 Särskilda tillsynsfrågor

3.2 Socialstyrelsen:
Socialstyrelsen har att utfärda råd rörande djurexperi

mentella undersökningar av läkemedel samt att utföra egna sådana under

sökningar för att utreda och kontrollera att medlen har en ändamålsenlig

beskaffenhet.

Styrelsen
kan beträffande tillsynen över försöksdjursverksamheten ansluta sig till lantbmksstyrelsens
förslag.

3.3 Universitets-
och högskoleämbetet: UHÄ har berett universitetet i

Umeå tillfälle att yttra sig. Inkommet yttrande bifogas.

UHÄ
instämmer i de synpunkter som framförs i detta och vill för egen del särskilt
framhålla följande.

Inom
försöksdjursområdet regleras tillsynsfrågoma klart av djurskyddslagen och
djurskyddsförordningen. De djurförsöksetiska nämndema är rådgivande och skall
vid den etiska prövningen av ett ärende bedöma om djurens vård och förvaring är
adekvat. Den "praktiska tillsynen"/"inspek-tionen"/"kontrollen
av bestämmelsemas efterlevnad" skall däremot också i fortsättningen helt
åvila och utövas av de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämndema med ansvar
även på aktuell länsveterinär.

Det
samarbete som utredningen anser bör förekomma med universitetsveterinärer, bör
inte begränsas tiU enbart denna kategori utan samarbetet bör ske med resp.
försöksdjursenhet eller motsvarande. Avsikten med samarbetet måste vara att
bistå med råd vid den offentliga tillsynen utan att därvid representera
tillsynsmyndigheten. Det bör samtidigt framhållas att universitetsveterinärema/försöksdjursenheterna
också kan fungera som rådgivande organ till de djurförsöksetiska nämnderna.

De
tjänstemän inom miljö- och hälsoskyddsnämndema som skall utöva den praktiska
djurskyddstillsynen för försöksdjur måste ha en utbildning som är anpassad för
detta.

Centrala
försöksdjursnämnden (CFN) har åtagit sig att försöka ta fram

ett utbildningsprogram med metodiska anvisningar. När ett förslag förelig

ger bör det på normalt sätt remissbehandlas. Att "CFN kommer att anord

na en utbildning av berörda tjänstemän" , är därför för närvarande

inte
aktuellt.

Universitetet
i Umeå i enlighet med universitetsveterinärens yttrande:

Jag
instämmer helt i rapportens bedömning att användning, och

kanske
även avel, av försöksdjur är en speciell hantering som ställer

särskilda krav på kompetens för en meningsfull tillsynsverksamhet. En

specialutbildning för tillsynspersonal , både på lokal och regional 32

nivå, torde vara helt
nödvändig om tillsynen skall ombesörias på ett Prop. 1989/90:11! initierat
sätt, med förståelse för de förhållanden som gäller i djurexperi- Bilaga 2 mentell
verksamhet.

I
avsnittet Försöksdjur sägs att samarbete behövs med universitetens
försöksdjursveterinärer, och jag instämmer i andemeningen. Dock bör framhållas
att (vi) universitetsveterinärer är högskolans anställda, liksom t.ex. läkemedelsindustriema
har egna anställda försöksdjursveterinärer. Vi kan alltså inte representera
tillsynsmyndigheten, utan vår roll måste vara att vara behjälpliga, efter
förmåga, vid den offentliga tillsynen.

En
ytteriigare synpunkt som kräver ställningstagande, är att det måste göras en
klart redovisad gränsdragning, sannolikt i samråd med Centrala
försöksdjursnämnden, mellan tillsynen enligt djurskyddslagen, och innebörden i
49 § 3 st. djurskyddsförordningen som stadgar att "Den etiska prövningen
skall omfatta också djurens vård och förvaring i samband med användningen av
djuren." Av erfarenhet vet jag att det kommer att hävdas att ledamöter i
de regionala djurförsöksetiska nämndema skall kunna, även oanmälda,
"inspektera" djurstallar/motsvarande för att undersöka "djurens
vård och förvaring". Enligt min bedömning faller inspektioner av
tillsynskaraktär helt på den eller de myndigheter, som enligt djurskyddslagen
(och också enligt förelagda rapport) är ansvariga för tillsynen. Detta bör
formuleras i klartext, så att slitande, långvariga debatter i denna gränsdragningsfråga
kan undvikas.

3.7 Länsstyrelsernas
organisationsnämnd: Arbetsgmppen har före

slagit att hästtävlingar skall kontrolleras av en gmpp särskilt utbildade ve

terinärer som lyder direkt under lantbmksstyrelsen. Gmppen skall fördelas

på fem regioner med en av veterinärema som chef för resp. region.

LON
har i annat sammanhang tagit upp frågan om olika centrala myndigheters
indelning av landet i olika organisatoriska regioner.

Det
framstår i dag inför övervägandena om en samordnad länsförvaltning som
angeläget att inte föregripa en sådan samordning genom olika förslag som på
sikt kan komma att motverka den. LON avstyrker därför att en regionindelning
enligt lantbmksstyrelsens förslag genomförs för närvarande.

3.8 Kammarrätten
i Sundsvall: Vad gäller sällskaps- och hobbydjuren de

lar kammarrätten arbetsgmppens uppfattning att någon regelbunden till

syn i det stora antal svenska hem som kan komma i fråga inte är möjlig

eller behövlig. Däremot bör tillsyn förekomma vid mer affärsdrivande

verksamhet såsom zooaffärer m. m.

3.11
Centrala försöksdjursnämnden: Tillsynen i fråga om försöksdjur är,

som även lantbmksstyrelsen framhåller i sin rapport, komplicerad och

speciell till sin natur vilket ställer särskilda krav på kunskap och erfarenhet

hos tillsynspersonalen. Till skillnad mot merparten av annan djurhållning

som är föremål för tillsyn ingår det i djurhållningen av försöksdjur många

olika djurslag som vart och ett ställer särskilda krav på vård, lokaler och

utrymmen m. m. Tillsynen som bör utföras regelbundet måste också an- 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 118

passas
till de olika förhållanden som råder vid uppfödningsanläggningar, Prop.
1989/90:111

vid
förvaring på institutioner, kliniker etc. och till de förhållanden som
Bilaga 2

råder
före, under och efter försöken. En ytterligare komplicerande faktor

vid
tillsynen är det lidande som i vissa fall är en oundviklig följd av

försöken.
Tillsynspersonalen kan då ställas inför svåra avgöranden och

ställningstaganden.

3.12
Statens kulturråd: Enligt kulturrådets mening är lantbmksstyrelsens förslag om
tillståndsplikt för rätten att tumera med djur av samma karaktär som de näringsfrihetsinskränkande
tillståndskraven som är intagna i 16§ djurskyddslagen (1988:534).
Cirkusverksamhet bedrivs numera med ytterst få undantag i turnéform. En
inskränkning av rätten att turnera med cirkusdjur är därför i själva verket en
inskränkning av rätten att visa djur på cirkus och därmed ett stort hot mot
cirkusverksamheten i Sverige. Varie äkta cirkus måste nämligen kunna visa djur.
En cirkus utan djur är ingen riktig cirkus. Den karakteristiska cirkelmnda
manegen, som formgivits med tanke på djumumren, mister sin funktion om
cirkusen inte har några djur. Cirkusatmosfären försvinner. Cirkusen förlorar en
stor del av sin dragningskraft på publiken och det är därför sannolikt att en cirkus
som berövas möjligheten att tumera med djur måste inställa hela sin verksamhet.
Med ett motsvarande tillståndskrav för andra former av scenisk framställning —
t. ex. teater eller varieté — skulle det förhålla sig annorlunda eftersom dessa
för sin existens inte är beroende av att kunna visa djur.

Önskemål
om krav på lantbruksstyrelsens tillstånd för rätten att visa djur på cirkus
fanns redan i styrelsens framställning den 10 maj 1982. De vann inte
regeringens bifall.

Kulturrådet
framhöll i sitt remissyttrande över nyssnämnda framställning att rådet är
principiellt emot varje krav på ytterligare tillståndstvång i samband med
cirkusverksamhet. Cirkusama är enligt vad som framgår av rådets rapport
Samhället och cirkusen redan betungade av alltför många tillståndskrav som
försvårar deras existens. Kulturrådet erinrade samtidigt om den möjlighet som
stod lantbmksstyrelsen till buds att med stöd av 4§ kungörelsen (1959:486) om
offentlig förevisning av djur förbjuda att djur förevisas offentligt eller förs
från ort till ort. Denna möjlighet fick enligt nämnda författningsmm utnyttjas
om tillsynsmyndighet vägrades upplysning eUer insyn eller om lantbmksstyrelsen
ansåg att handhavandet av förevisningsdjur stred mot gällande bestämmelser till
skydd för djur. Lantbmksstyrelsen ägde till följd härav rätt att själv eller
genom närmaste tjänsteveterinär företa en besiktning av varie cirkus vid
säsongstarten för att undersöka eventuella brister i djurskyddshänseende och,
om sådana ansågs föreligga, förbjuda all förevisning av de ifrågavarande djuren
eller att de överhuvudtaget deltar i cirkusens turné. Undanröjdes bristema, stod
det givetvis lantbmksstyrelsen fritt att med omedelbar verkan upphäva ett
sådant beslut.

Kulturrådet
framhöll vidare att en motsvarighet tiU nyssnämnda be

stämmelse i 4§ kungörelsen om offentlig förevisning av djur borde vara

inskriven i den nya djurskyddsförordningen i stället för att lagstiftaren i 34

denna lanserade
ytterligare en byråkratisk procedur — en tillståndspröv- Prop. 1989/90:11!
ning — i samband med cirkusverksamheten. Rådet avstyrkte följaktligen
Bilaga 2 den i 4 kap. 3§ andra stycket förslaget till djurskyddsförordning
intagna tillståndsbestämmelsen.

Kulturrådet
vidhåller denna uppfattning och vill som ytteriigare argument mot en
tillståndsprövning anföra följande.

Flertalet
cirkusar som turnerar i Sverige har inte några djur som befinner sig i landet
så lång tid före säsongstarten som ofrånkomligen måste förflyta mellan
företagen veterinärbesiktning och den dag då lantbmksstyrelsen efter prövning
kan leverera ett tillståndsbeslut. Flertalet cirkusar engagerar sina djurnummer
från utlandet och torde inte ha råd att betala gager och andra utgifter för
djuren under den tid som dessa måste bli stående på införselorten eller annan
plats i avvaktan på lantbmksstyrelsens beslut. Likartat är förhållandet med de
utländska, företrädesvis danska, cirkusar som tumerar i vårt land. Vanligtvis böoar
deras Sverige-tume samma dag som de anlänt från hemlandet. Ett genomförande av lantbmksstyrelsens
förslag skulle följaktligen bli ett mycket stort och kostnadskrävande hinder
för cirkusverksamheten. Därtill, och än värre, är det omöjligt att bortse från
att lantbmksstyrelsen kan komma att uppställa sådana krav på förvarings- och transportanordningama
för djuren att resultatet blir detsamma som med den av styrelsen föreslagna men
under förarbetena till den nya djurskyddslagstiftningen avvisade utvidgningen
av gällande förbud mot vissa cirkusdjur.

Kulturrådet
avstyrker således lantbmksstyrelsens förslag om tillståndstvång vare sig detta
gäller rätten att visa djur på cirkus eller, vilket i realiteten är detsamma,
formellt endast rätten att tumera med cirkusdjur.

Kulturrådet
föreslår i stället att djurskyddsförordningen kompletteras med en motsvarighet
till 4§ i den nu upphävda kungörelsen om offentlig förevisning av djur. Även en
motsvarighet till tillsynsbestämmelsema i 2 och 3 §§ denna kungörelse synes
enligt rådet böra övervägas.

Avslutningsvis
kan nämnas att kulturrådet inte inser behovet av särskilda bestämmelser och
villkor för införsel till Sverige, transporter och skötsel av cirkusdjur
utöver dem som i allmänhet gäller med avseende på djur som används av
människan.

3.13
Länsstyrelsen i Stockholms län: I Stockholms län utgör gmppen sällskapsdjur och
hobbydjur en mycket stor del av den totala djurhåUningen. Regelbunden tillsyn
förekommer redan om än inte i tillräcklig omfattning av kennlar,
hundpensionat, ridstallar och zooaffärer. Tillståndsplikt, krav på utbildning,
godkännande av lokaler kommer här att ge ett bättre underlag för tillsynen.

Tillsynen
innebär ökade krav på arbetsinsats och kunnande inom miljö

och hälsoskyddsförvaltningama inte blott beträffande animalieproduktio

nens djur utan även beträffande sport-, sällskaps- och hobbydjur. Det är

visserligen en annan typ av djurhållning, särskilt i storstadsområdet, som

inte alUid kan nås av reguljär tillsyn men ändå utgör en stor del av

djurskyddsarbetet. Upptakten sker i regel genom anmälan och de allvarli- 35

gare
fallen kräver expertbedömning och snabba ingripanden. Samtidigt Prop.
1989/90:11! föreligger ofta ekonomiska eller sociala problem och djurhållarna
kan vara Bilaga 2 missbrukare.

Miljö-
och hälsoskyddsnämndernas handlingsmöjligheter begränsas många gånger genom
avsaknad av delegation i djurskyddsärenden till riänstemän. Nämndens sammanträden
en gång per månad fördröjer möjligheten att snabbt genom föreläggande
förbättra förhållandena för djuren. Möjligheten finns dock för inspektörer
eller anmälare att informera länsstyrelsen som dels har ständig tillgång till
veterinärmedicinsk expertis inom myndigheten och dels kan fatta beslut utan
dröjsmål. Utöver det allmänna värdet av regional samordning av de lokala
värderingarna och åtgärderna inom djurskyddsverksamheten utgör detta ett
exempel på vikten av länsstyrelsens roll som såväl tillsyns- som
beslutsmyndighet.

Inför
risken att ett beslut överklagas i alla instanser — med de långa verkställighetsdröjsmål
som detta kan medföra — försöker tillsynsmyndigheten att i första hand nå
rättelse på annat sätt än genom förelägganden eller beslut. Tillsynsmyndighetens
agerande i ärendets inledning och de första kontakterna med djurägaren är
viktiga för ärendets utgång. I detta känsliga skede försvåras handläggningen
ibland av lokala djurskyddsorganisationer som egenmäktigt
"inspekterar" djurhållningen och t. o. m. föregriper ett eventuellt
omhändertagande. Det är viktigt med en samverkan mellan
djurskyddsorganisationer och tillsynsmyndigheten men det bör helt klart framgå
att samverkan skall ske under tillsynsmyndighetens ledning även i de fall initiativ
tas från en djurskyddsorganisation.

Än
viktigare är ett utvecklat samarbete mellan miljö- och hälsoskyddsförvaltning,
socialmyndighet och polis.

Länsstyrelsens
tillsynsfunktion i samband med t.ex. hästtävlingsverksamhet, vilthägn och
djurtransporter är även något oklar. Rapporten föreslår en speciell
tillsynsorganisation för tävlingshästar bestående av ca 15 veterinärer direkt
underställda lantbruksstyrelsen. Tillsynen skulle också sträcka sig utanför
tävlingsbanorna och inbegripa även träningscamper. Samarbetsformen med
länsstyrelse/länsveterinär och miljö- och hälsoskyddsnämnd nämns inte i
rapporten. Länsveterinären måste få en nära insyn i denna verksamhet för att
bl. a. kunna medverka i och samordna bedömningarna av olika typer av tillsyn som
avser samma typ av djur eftersom bl. a. hästtävlingar utan totalisatorspel inte
föreslås ligga under de särskilda veterinärerna. Tillsynsorganen måste delvis
arbeta parallellt. Det ena med själva tränings- och tävlingsverksamheten och därtiU
relaterade problem, det andra med stallar, miljö, skötsel och liknande. Även
här ligger den djurskyddsexekutiva funktionen hos miljö- och hälsoskyddsnämnd
resp. länsstyrelse och måste säkerställas.

När
det gäller vilthägn föreslås tilKsynen över djurhållningen läggas på

länsstyrelsen i samråd med lantbmksnämnden. Tillsynen bör som föreslås

ligga på länsstyrelsen efter samråd med lantbruksnämnden. Lantbmks

nämnden bör anlitas som rådgivare för denna speciella djurhåUning inte

blott av länsstyrelsen utan även av djurhållaren och miljö- och hälso

skyddsnämnden. 36

Miljö-
och hälsoskyddsnämnden har ansvaret för tillsynen av eventuell Prop.
1989/90: lli slaktverksamhet vid hägnet och bör även i övrigt i tillämpliga
delar utnytt- Bilaga 2 jas i detaljtillsynen av djurhållningen. Miljö- och
hälsoskyddsnämndens lokalkännedom, djurskyddskännedom och närhet till hägnet
bör inte förbises.

Transporter
av djur. Denna tillsyn kan vara svår att genomföra för kommunerna.
Länsstyrelsen föreslår att länsstyrelsen samordnar denna verksamhet med
kommuner och polisens länstrafikgrupper.

3.14
Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Tävlingsdjur

För
tillsyn av tävlingshästar och hästtävlingar vid trav och galoppbanor föreslås
att en ny organisation med 15 av lantbruksstyrelsen fast anställda veterinärer
skall bildas. Det framgår inte klart om denna organisation också skall svara
för tillsynen vid de mer än 1000-talet anordnade hopptävlingarna på olika
ställen i landet. Om så är avsikten måste avsevärda tillfälliga förstärkningar
göras eftersom tävlingarna är koncentrerade till veckoslut och helger. I vilket
fall som helst är det önskvärt att ersättningen även till de veterinärer som
har tillsyn vid hopptävlingar och liknande betalas ut av lantbruksstyrelsen,
som i sin tur tar ut avgifter från tävlingsarrangörerna för att täcka
veterinärkostnaderna. Tävlingsveterinären blir härigenom inte direkt ekonomiskt
beroende av arrangören och kan därmed känna sig friare att agera.

Vdthägn

Tillsynsobjekten
är förhållandevis få och speciella vad avser djurskyddsproblematiken.
Tillsynen bör därför läggas på ett fåtal personer. Förslaget att tillsynen
skall utföras av länsstyrelsen i samråd med lantbmksnämnden tillstyrks därför.

Länsstyrelsens
tillståndsprövning vid uppförande av vilthägn sker enligt naturvårdslagen.
Synpunkter av djurskyddsintresse kan därvid meddelas i form av allmänna råd.
Med tanke på att hjortuppfödning är en ny produktionsgren som förväntas
expandera kraftigt den närmaste tiden och att från djurskyddssynpunkt mindre
lämpliga utformningar kan uppkomma, synes det vara motiverat med
tillståndsprövning även enligt djurskyddslagen analogt med vad som sker vid
annan animalieproduktion.

3.15
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker planerna för hur tillsynsansvaret
fördelas mellan myndighetema vad avser pälsdjur, sällskapsdjur, tävlingsdjur,
försöksdjur, djurparker, cirkusdjur och djur i vilthägn.

Länsstyrelsen
vill understryka behovet av den särskilda tillsynsorganisa

tion som föreslås för travhästar. Djurskyddstillsynen omfattar också do

ping samt bedöms i övrigt vara så komplex att särskild kompetens krävs.

Tillsynen bör som föreslås också omfatta träningsverksamheten. 37

4 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 118

Prop. 1989/90:11!

3.18 Svenska
kommunförbundet: Hästtävlingar och träningscamper före- Bilaga 2

slås få en egen tillsynsorganisation genom av lantbruksstyrelsen anställda

banveterinärer. Styrelsen tillstyrker förslaget. Styrelsen anser också att

banveterinärerna i samband med besiktning av tävlingshästarna på trä-

ningscamperna för undvikande av dubbelinspektioner även kan utöva

tillsyn
på andra i stallet befintliga hästar, träningsredskap och transportfordon.

3.19 Svenska
travsportens centralförbund. Svenska galoppsportens central

förbund och AB Trav och Galopp: STC/SGC/ATG vill först konstatera att

lantbmksstyrelsen gjort en framställan med ändringar av långtgående ka

raktär för djurtillsyn av tävlingsdjur utan att närmare utreda de ekonomis

ka konsekvenserna.

I
kommittédirektiv från år 1980 (Dir. 1980-20) anges att utgångspunkten för alla
förslag skall vara, att de kan genomföras inom ramen för oförändrade resurser
inom det område som förslagen avser. Vidare anges, att om kostnadskrävande
förslag läggs fram, måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom
besparingar i form av rationaliseringar och omprövningar av pågående verksamhet
inom utredningsområdet. Detta gäller oavsett om kostnadema drabbar staten,
kommunen eller enskilda.

Den
av utredningen föreslagna organisationen för tillsyn av tävlingsdjur innebär en
kostnadsökning per år med 7,5 — 10 milj. kr. Denna merkostnad kan trav- och
galoppsporten under inga omständigheter bära inom ramen för nuvarande avtal
mellan staten och sporten.

Beträffande
vissa i promemorian angivna synpunkter önskar STC/SGC/ATG anföra följande.

Tillsyn

Skötsel
och vård av trav- och galopphästar är enligt organisationerna mycket god inte
bara under tävling utan även under träning. Detta gäller för såväl
professionellt tränade som amatörtränade hästar.

Tillsyn
vid tävling utövas i dag av lantbruksstyrelsen, genom av styrelsen förordnad banveterinär.
Banveterinären har genom sitt arbete god kännedom om banregionens hästar och
aktiva.

Tillsynen
av uppställningsplatser, träningsförhållanden och utrustning sker i dag för
alla kategorier av hästar av en vid varje bana tillsatt licenskommitté.

Idag
finns ett mycket väl fungerande samarbete mellan banveterinär

och sporten. För tillsynen av träningsverksamheten bör banveterinären

involveras i licenskommittéernas arbete. Trav- och galoppsporten är be

redd att för att ytterligare stärka tillsynen över träningsverksamheten ge

kommittéerna större resurser. Härigenom kan djurskyddstillsynen på trä-

ningscamperna utövas på ett tillfredsställande sätt och befintliga erfaren

heter och kunskaper utnyttjas på ett optimaU sätt. Med detta arbetssätt får 38

sporten
en väl fungerande tillsyn utan besvärande byråkrati, vilket annars Prop.
1989/90:1 Ii

befaras genom den av lantbmksstyrelsen föreslagna organisationen. Bilaga
2

Hästkunniga
veterinärer

Det
råder i dag stor brist på veterinärer med särskild hästkunskap. ATG-klinikema
och hästdjursjukhusen har i dag besvärande många vakanser. Trav- och
galoppsporten har därför varit tvungen att inrätta särskilda
utbildningstjänster för hästveterinärer med en för år 1989 budgeterad kostnad
om drygt 2 milj. kr. Ett förverkligande av lantbmksstyrelsens förslag innebär
att rekryteringsunderlag för de nya veterinärtjänstema blir de i dag verksamma
hästveterinärerna. Detta innebär en allvarlig försvagning av såväl djurtillsyn
som djursjukvård.

Doping

Beträffande
dopingkontroll i samband med tävling har långtgående åtgärder genomförts för
såväl trav- som galoppsporten, bl. a. har ett mycket avancerat dopinglaboratorium
nyligen invigts. Dopingkontrollen vid tävling måste anses tillfredsställande.

Vad
gäller dopingkontroll vid träning kommer mtiner att utarbetas så snart
tillämpningsanvisningarna till nya djurskyddslagen analyserats.

För
handläggning av dopingärenden finns dels en expertgmpp för utvärdering av dopinganalyseraa,
dels en ansvarsnämnd som utfärdar eventuella bestraffningar i enlighet med av
sportens organisationer utfärdade reglementen.

Sammanfattning

Trav-
och galoppsportens organisationer vill mot bakgmnd av det presenterade
underlaget och de konsekvenser som detta skulle medföra bestämt avstyrka lantbmksstyrelsens
framställan. Vi fömtsätter, att det inte vidtages några åtgärder utan
tillfredsställande utredningar där trav- och galoppsportens organisationer beredes
tillfälle — och även är beredda — att medverka.

3.21
Cirkusakademien:-- tillsyn av cirkusar.

Inledningsvis
sägs under denna punkt att det varie år tumerar 15 — 20 cirkusar i landet.
Siffrorna 10—15 svarar bättre mot de verkliga förhållandena.

Ett
bifall till lantbmksstyrelsens förslag skulle inte bara innebära en

ytterligare byråkratisk belastning för cirkusverksamheten i Sverige. Det

skulle dessutom medföra betydande memtgifter främst för alla cirkusar

som inte har en egen djumppsättning i Sverige. Detta har endast ett fåtal

cirkusar och även dessa bmkar engagera kompletterande utomlands hem

mahörande djur för sina tuméer. De beräknade memtgifterna samman

hänger med den långa tid som alla från främmande länder införda djur 39

samt
deras dressörer och skötare måste hållas overksamma, innan länt- Prop.
1989/90:118 bmksstyrelsen hunnit pröva resultaten av företagen
veterinärbesiktning. Bilaga 2

Hur
långt som lantbmksstyrelsen kan komma att sträcka sina krav på djurhåUning och
transportanordningar är dessutom en öppen fråga. Cirkusakademien kan inte
underlåta att framhålla risken att den föreslagna tillståndsprövningen kan
resultera i längre gående förbud mot cirkusdjur än vad som följer av 35 §
djurskyddsförordningen.

"Kvaliteten
på djurhållningen varierar starkt meUan olika cirkusar. Detsamma gäller också
de fordon som används för transport av djuren." Detta är lantbmksstyrelsens
motivering till det föreslagna tillståndstvånget. Därom kan sägas att
kvaliteten på djurhållningen och transportfordonen av naturliga skäl måste
variera inom all djurhållning men att detta inte kan vara en tillräcklig gmnd
för ett tillståndstvång.

Dessa
omständigheter gör att Cirkusakademien avstyrker bifall till lantbmksstyrelsens
förslag om tillståndstvång i samband med cirkusverksamhet. 1 stället och som
en bättre åtgärd till skydd för djuren föreslås att lantbmksstyrelsen på nytt
får samma åligganden och befogenheter som enligt 2 — 4 §§ kungörelsen om
offentlig förevisning av djur.

Cirkusakademien
tar---- bestämt avstånd från förslaget att lant

bmksstyrelsen skall äga rätt att som ett införselvillkor kräva ekonomisk

säkerhet för vidtagande av eventuellt erforderliga åtgärder med avseende

på cirkusdjuren. Utnyttjandet av denna enligt fömtvarande lagstiftning

gällande befogenhet för styrelsen har varit till stort förfång för cirkusverk

samheten i Sverige. Akademien föreslår därför att lantbmksstyrelsen inte

får något nytt bemyndigande i förevarande avseende.

3.22
Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Av utred

ningsmaterialet framgår att pälsdjursorganisationema ämnar starta en

egentillsyn. I anledning därav menar utredningen att den kommunala

djurtillsynen på sådana uppfödningsställen kan bli av mera sporadisk

karaktär. Samtidigt säger utredningen också, att kommunema främst i

Blekinge måste ha kompetens för sådan tillsyn.

Då
pälsdjursuppfödama är medlemmar i sin egen pälsdjursorganisation uppkommer en
jävsituation. DärtiU kommer att anläggningama finns inom en region där
medlemmarnas sysselsättningsmöjligheter kan komma att väga tyngre än
djurskyddsaspekter. Därför är det vår uppfattning att kontroU från samhällets
sida är lika erforderlig hos pälsdjursuppfödare som när det gäller andra större
djumppfödningar. Liknande synpunkter skulle eljest kunna anföras av varje annan
gmpp av djumppfödare.

---- Lantbmksstyrelsens
förslag om tillsyn av träningscamper och

travtävling
etc. genom speciell veterinärgmpp är mycket bra. En motsvarande tillsyn bör
dock ske av hundkapp och draghundstävling.

---- Utredningens
förslag brister när det gäller försöksdjurstillsynen.

Detta
är uppenbart av vad som under de senaste åren inträffat i Göteborg

Om
en djurtillsyn på försöksdjursområdet, värd namnet, skall fungera

måste en omorganisation ske och tillsynen organiseras direkt under lant

bruksstyrelsen med banveterinärorganisationen som förebild. 40

Nuvarande
ordning har inte allmänt förtroende. Prop. 1989/90:11 i

---- Utredningen
anför diskussioner om humvida hjortintensivhägn Bilaga 2

skall
tillåtas eller ej. Det är vår förhoppning att lantbmksstyrelsen inte

skall ge tillstånd till sådan hjortuppfödning

---- Den
besiktning av cirkusdjuren som utredningen föreslår skaU

äga
mm före varie säsong tillstyrkes. Denna besiktning får dock inte utesluta annan
besiktning av tillsyningsmyndighet när det gäller cirkusar som har sina
vinterkvarter i Sverige.

------ Lantbmksstyrelsens
utredning konstaterar att "specialutbild

ning" erfordras av djurtillsyningsmän på försöksdjursområdet. En sådan

specialutbildning är dock knappast meningsfull om tillsynen inte är mer än

ett skådespel för galleriet- . Det är också lite förvånande att lant

bmksstyrelsen finner anledning till en särskild banveterinärorganisation,

medan man på försöksdjursområdet med mer medicinska och komplexa

förhållanden endast talar om specialutbildning. I likhet med vad en kom

mun anfört i enkät, är vi av den uppfattningen att lantbmksstyrelsen skall

ta ett mer direkt ansvar för djurskyddsfrågor. Med en försöksdjurstillsyn,

organiserad efter banveterinärorganisationens mönster, skuUe specialut

bildning och auktoritet tillgodoses på ett mer adekvat sätt.

3.23
Lantbrukarnas riksförbund:

Pälsdjur

LRF
stödjer förslaget att den fortlöpande tillsynen över pälsdjursnäringen läggs på
kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Vilthägn

LRF
stödjer förslaget att tillsynen över djurhåUning i hägn läggs på länsstyrelsen
i samråd med lantbmksnämnden.

Transport
av djur

LRF
stödjer förslaget att besiktningsveterinär vid slakteri även i fortsättningen
har tillsynsansvar för transport av slaktdjur till det slakteri vid vilket han
tjänstgör.

3.25
Läkemedelsindustriföreningen: LIF vad beträffar försöks

djur, bifaller utredningens förslag att lokala hälso- och miljöskyddsnämn

den ansvarar för tillsynen på lokal nivå. Länsstyrelsen bibehåller tillsynen

på regional nivå. Viktigt är att tjänstemännen som skall utöva tillsynen har

en gedigen utbildning inom området. Detta borde säkerställa en kompe

tent och i hela Sverige likartad inspektionsverksamhet.

41

3.26 Nordiska samfundet
mot plågsamma djurförsök: Prop. 1989/90:1 Ii

Pälsdjur Bilaga 2

Beträffande
tillsynen av pälsdjursnäringen har vi inget att invända emot att denna läggs på
miljö- och hälsoskyddsnämndema, dock med benäget bistånd av länsveterinär och etologisk
kompetens. I det senare fallet krävs en specialist på minkars och rävars
beteenden. Utbildningsmässigt är det nödvändigt att etologisk kompetens knyts till
det nya pälsdjurscentret i Sölvesborg (och eventuella andra
utbildningssatsningar inom området), om nu centret skall fortsätta sin
verksamhet.

Vi
vill emellertid framhålla att vi anser att uppfödningsformen strider

mot innehållet i djurskyddslagen 4§, varför vi instämmer i Kopparbergs

läns länsstyrelses beslut att föreslå regeringen att pälsdjursuppfödning

skaU förbjudas.--

Under
tiden måste naturligtvis tillsyn ske av befintliga anläggningar. I djurmiljögmppens
rapport har vi angett vår syn på hur anläggningarna skall förbättras ur
djurskyddssynpunkt.

Sällskapsdjur
och hobbydjur

Vi
vill med anledning av att inga särskilda åtgärder nämns beträffande importen
och tillsynen av transporter (utom stickprov för alla typer av transporter),
försäljning och innehav av kräldjur, påpeka att tiUsynen måste regleras för
dessa liksom för andra sällskapsdjur, särskilt vid importen, då transport sker
till och inom Sverige. Vår grundläggande mening är att förbudet att importera
kräldjur av smittskyddsskäl, som upphävdes förra året, bör införas på nytt och
stadfästas i lag. Denna gång bör import och försäljning av kräldjur i Sverige
förbjudas på gmnd av djurskyddsskäl.

Tidigare
har berörts svårighetema med inhysning av omhändertagna djur inom animalieproduktionen.
Situationen är inte annorlunda för säU-skapsdjuren. Erfarenheten från arbetet
med omhändertagande och försök till omplacering av sällskapsdjur är att det är
en nära nog omöjlig uppgift att klara av på ett tillfredsställande sätt med de
små ekonomiska — och personeUt i de flesta faU helt ideella - resurser som
stått till förfogande.

Vi
föreslår att kommunema uppmanas planera för och ekonomiskt stödja
omhändertagande, inhysning och omplacering av sällskapsdjur. De lokala djurskyddsorganisationema
är säkert intresserade av att hjälpa till, men hela bördan kan inte läggas på
dem.

Försöksdjur

Som
tidigare nämnts visar den tunna behandlingen av detta område att

man inte haft expertis tillgänglig. Om Nordiska Samfundet Mot Plågsam- 42

ma
Djurförsök hade varit representerat i gruppen hade vi kunnat tillbaka- Prop.
1989/90:118 visa det häpnadsväckande påståendet att "Tillsynen torde
fungera till- Bilaga 2 fredsställande". Motsatsen är ju fallet! Ett
påstående av detta slag bör naturligtvis motiveras.

Det
finns varken tillräckliga resurser eller välutbildad personal för uppgiften,
vilket bl. a. berörda tillsynsmyndigheter själva vittnat om i de olika sammanhang
försöksdjurstillsynen behandlats och diskuterats.

Enligt
vår erfarenhet är det bra om en djurförsöksinstitution får besök av
tillsynsmyndigheten en gång om året. Av miljö- och hälsoskyddsnämndernas
rapporter framgår att det främst — eller endast — är uppställningen av djuren
man tittar på. Ett nog så viktigt område, men det omfattar bara en del av
tillsynsansvaret. Att "titta på" djuren eller försöken, om ett sådant
råkar vara i gång, utan att säkert kunna veta vilka djur som används i vilket
försök enligt vilken anmälan/ansökan till etiska nämnden (omvittnade
förhållanden), kan knappast anses tillfredsställande såvida inte ambitionsnivån
är lika med noll. Av enkätsvaren i lantbruksstyrelsens undersökning framgår
att tillsyn överhuvudtaget i djursammanhang av samma enhet i bästa fall äger mm
två gånger om året, i sämsta fall vart 100:e år...

Sedan
år 1979 finns det djurförsöksetiska nämnder i Sverige. Före denna tidpunkt var
tillsynsmyndigheternas möjligheter att överhuvudtaget hitta tillsynsobjekten
(vilket i enkätsvaren omvittnas fortfarande är svårt i dag för flera typer av
djurhållning) inte särskilt goda. Genom att alla planerade djurförsök har måst
anmälas eller ansökas om sedan de djurförsöksetiska nämndernas tillkomst
skulle man kunnat tro att tillsynen borde varit lättare att genomföra, i varje
fall borde alla objekt ha kunnat identifieras.

1
själva verket har en mängd svårigheter varit för handen under dessa år på grund
av dåliga mtiner från den djurförsökande institutionens sida, bristande
identifikationsmöjligheter av vilka djur som använts i vilka försök och, vilket
är allvarligast ur rättssäkerhetssynpunkt, experimenterande på djur där varken
anmälningar eller ansökningar existerat. Under

årens
lopp har vi på olika sätt kommit i kontakt med sådana fall.

Den
sedan år 1982 förda statistiken över djurförsöksverksamheten har

understött antagandet att ett visst antal djurförsök kan ha utförts utan

anmälan eller ansökan.-

Bristande
kontroll underlättar förstås för djurförsökarna att agera enligt eget gottfinnande
och, som synes, i strid med gällande bestämmelser. Det är därför viktigt att
kontrollen i form av fler tillsynstiUfällen, helst oanmälda, utökas för
djurens skull.

Det
är en väsentlig skillnad mellan användning av djur i experiment och

annan djurhållning, därför att försöksdjuren per definition i varierande

grad tillfogas skada innan de avlivas eller självdör på gmnd av skadans

omfattning.---

Detta
innebär att särskilda krav måste ställas på tillsynen. Mot

bakgmnd
av den brist på etisk medvetenhet som generellt finns i djurför-

sökarkåren (undantag finns och medvetenheten har definitivt ökat sedan

år 1979) och som omvittnats bl.a. genom att ansökningar till de djurför- 43

söksetiska
nämndema mötts av djurförsökarnas bifall en masse, även om Prop.
1989/90:118 de orsakar djuren svåra lidanden, är det särskilt viktigt att tillsynsfunk-
Bilaga 2 tionen fungerar väl.

Liksom
inom animalieproduktionens tillsyn vore det säkert fmktbart att även inom
försöksdjurstillsynen tillämpa projekttanken och riktad tillsyn. Vid flera
miljö- och hälsoskyddsnämnder har ambitionerna för försöksdjurstillsynen varit
höga, men på grund av bristande resurser har i de flesta fall en utökad tillsyn
inte varit genomförbar.

Arbetsuppgifterna
inom ramen för en förbättrad försöksdjurstillsyn är

många. Ett projekt att ha som utgångspunkt vore att göra en gmndlig

inventering av mtinförfaranden på institutionerna. Av djur

skyddsskäl vore en sådan inventering önskvärd liksom stickprovskontroll

på institutionerna för att se hur vardagen förflyter.

Ett
annat försummat tillsynsområde är övervakning av försök vid genomförandet,
särskilt av dem där någon grad av lidande kan förväntas uppstå. (Jfr närvaro av
besiktningsveterinär på slakteri — var finns tillsynen vid utförande av
djurförsök?)

En
annan uppgift är förstås att kontrollera att försökets utförande stämmer
överens med ansökan, dvs. kontroll av att fattade beslut verkligen följs. Efter
vad vi erfarit har detta varit en omöjlig uppgift hittills.

Hur
skall kontrollen ske av att djuren behandlas väl individuellt? Djuren är ju
nämligen individer, upplevelsen är kopplad till varje individ. Det är viktigt
att lidandet i alla led av ett experiment minimeras — för djurets skull. Hur
skall djurhållningen i förhållande till kraven på naturligt beteende utformas
i framtiden? Vi är medvetna om att detta är en fråga för separat behandling,
men den är också en tillsynsfråga, eftersom bestämmelserna skall övervakas.

I
alla de här fallen behövs både tillräckliga resurser och kompetens. Och för att
få kompetens behövs utbildning. Och utbildning behövs särskilt om djurens
naturliga beteenden och reaktionsmönster, när de utsätts för någon typ av
ingrepp. Enligt förslaget blir det centrala försöksdjursnämndens uppgift att
utbilda tillsynspersonalen för sina uppgifter.

Man
kan nog säga att detta i stor utsträckning är jungfrulig mark för
tillsynsmyndigheten, även om djurförsök inte är någon ny företeelse. Men det gäller
att skydda de enskilda djurindividerna och enligt nya djurskyddslagen skall de
skyddas mot onödigt lidande (2§). Tillsynen får inte bli en till intet
förpliktande pappersuppgift.

Ett
uttalande i centrala försöksdjursnämndens protokoll den 6 december 1988 att
ledamöter i de djurförsöksetiska nämnderna inte har inspektionsrätt
beträffande de ansökningar de skall ta ställning till, varken före eller efter
ansökans behandling, ställer ännu större krav på tillsynsmyndigheten, eftersom
de som varit med och behandlat ansökan och kan förväntas vara väl insatta i
denna ansökan inte har möjlighet att följa upp den på plats, såvida inte
institutionen välvilligt tillåter detta.

Vi
föreslår som en konkret åtgärd, som vi tror är nödvändig, att ett möte

snarast anordnas av lantbruksstyrelsen som högsta tillsynsmyndighet —

eller är det en uppgift för centrala försöksdjursnämnden? — med alla

berörda inspektörer och eventuellt annan personal från miljö- och hälso- 44

skyddsnämnder
i de kommuner där djurförsök utförs eller destinations- Prop. 1989/90:1 Ii uppfödning
av djur till försök förekommer för att lyssna på deras erfaren- Bilaga 2 heter
och önskemål, innan närmare bestämmelser om tillsynen utformas och resurserna
fastställs. Vid en sådan sittning, där de berörda skulle kunna utgöra en
referensgrupp för lantbruksstyrelsen vid utarbetandet av bestämmelserna, bör
även representanter för de ideella djurskyddsorganisationerna närvara, främst
från Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök som har den största
erfarenheten inom området. Alla parter bör samarbeta i det uttalade syftet att
begränsa djurförsöken och minska lidandet för de djur som används.

Mycket
större resurser än vad som finns i dag krävs i de kommuner där djurförsök
utförs, om intentionerna i denna del av nya djurskyddslagen skall kunna
fullföljas. I förhållande till omfattningen av djurförsöksverksamheten i varje
kommun, bör hel- eller halvtidstjänster tillsättas, som endast omfattar
djurförsökstillsynen. Behovet av tjänstetimmar är naturligtvis beroende av
vilken ambitionsnivå man vill lägga sig på. Bedömningen bör göras efter samråd
med de närmast berörda, dvs. de som i dag utövar tillsynen och har en lång
erfarenhet av förhållandena. Det är den centrala myndighetens uppgift att söka
få kommunerna att förstå behovet av utökade resurser för djurförsökstillsynen.

Vilthägn

Vi
föreslår att lantbmksstyrelsen med stöd av 4§ djurskyddslagen inte ger
tillstånd till upprättande av intensivhägn.

Cirkus

Förslaget
att varje turnerande cirkus skall ansöka om tillstånd hos lantbruksstyrelsen
och erhålla ett besiktningsprotokoll, som på anmodan skall uppvisas för den
lokala tillsynsmyndigheten, är en förbättring jämfört med nuvarande
förhållanden. För att tillsynsmyndigheten skall veta att en cirkus är i
antågande bör en rutin upprättas som innebär att information om godkända
ansökningar skickas till miljö- och hälsoskyddsnämnderna i de kommuner som
turnén besöker, annars lär tillsynen bli svår att genomföra.

3.27
Svenska djurskyddsföreningen: När det gäller de olika tillsynsobjek

ten, finner föreningen arbetsgmppens överväganden och förslag väl ge

nomtänkta och har inga kompletteringar eller andra synpunkter att fram

föra utom vad det gäller cirkus. Ifråga om cirkus anser föreningen, att

sjölejon i likhet med andra säldjur och elefanter i likhet med bl. a. noshör

ningar och flodhästar inte skall få transporteras omkring i landet för att

visas på cirkusföreställningar. Föreningen har i skrivelse till lantbmkssty

relsen hemställt om förbud för dessa djur på cirkus. 45

Prop. 1989/90:11! 3.28
Svenska kennelklubben: SKK har ingenting att invända mot skriv- Bilaga 2
ningen i rapporten men önskar göra följande kompletteringar:

— förbud mot försäljning av hundar i zoo-butiker
eller liknande lokaler införes;

— tillsynsverksamheten hos Sveriges destinationsuppfödare
skärps och att hundar ej får uppköpas på den fria marknaden för
vidareförsäljning som försöksdjur.

3.31
Sveriges veterinärförbund:

Tävlingsdjur

Beträffande
hästsporten noteras med tillfredsställelse att arbetsgmppen föreslår
anställning på heltid av 15 veterinärer för övervakning av djurskyddet. Genom
sin centrala anställning vid lantbmksstyrelsen har dessa möjlighet att övervaka
såväl träningsverksamheten som tävlingsverksamheten. Förbundet vill dock
påpeka att innehavarna av dessa tjänster måste ha gedigna kunskaper inom
relevanta veterinärmedicinska områden och att systemet måste igångsättas successivt.

Sällskapsdjuren

Sveriges
veterinärförbund tiUstyrker förslagen i rapporten. Samverkan med säUskaps- och hobbydjursorganisationer
och inriktningen på projektinsatser synes vara ändamålsenliga metoder att
utöva tillsynen. Förbundet vill understryka att ingående kunskaper måste finnas
hos miljö- och hälsoskyddsnämndemas tillsyningsmän även beträffande dessa
djurslag.

3.33 Svenska
ridsportens centralförbund: Vår tolkning av mbricerade rap)-

port under närmare bestämt dess 5.2 är att ingen förändring beträffande

verksamheten vid ryttartävlingar föreslås gentemot nuvarande förhållan

den. Vid ryttartävlingar förordnas banveterinär av lantbmksstyrelsen efter

förslag från tävlingsarrangörema. Förslaget sänds till lantbmksstyrelsen

via länsstyrelsen.

Vi
tillstyrker förslaget enligt ovanstående tolkning.

3.34 Trolle
Rhodin: Yrkandet om tiUståndstvång är visseriigen den här

gången formulerat som att avse rätten att turnera med cirkusdjur men

gäller i själva verket samma sak som det tidigare yrkandet om till

ståndstvång för rätten att visa djur på cirkus. Utan rätt att tumera med

djur får en cirkus nämligen aldrig tillfälle att visa några djur.

Det
föreslagna tillståndstvånget är utan tvekan förenat med en ödesdiger

risk att lantbmksstyrelsen kommer att ställa så stränga krav på djurhåll

ningen att styrelsen den vägen på egen hand inför ett förbud mot den enligt 46

djurskyddsförordningen
tillåtna cirkusförevisningen av elefanter och sjö- Prop. 1989/90:118

lejon. Bilaga 2

Dessutom
finns andra synpunkter på det föreslagna tiUståndstvånget.

Min
familjs cirkus — Cirkus Brazil Jack — äger majoriteten av de djur som visas
under våra tuméer i Sverige. Veterinärbesiktningen av dessa djur skulle därför
kunna ombesörias i så god tid före säsongstarten att vi hinner få lantbmksstyrelsens
eventuella tillstånd, innan vi böriar vår turné. Flertalet andra cirkusar som
tumerar i Sverige befinner sig inte i samma gynnsamma situation. Deras djur
engageras från utlandet och anländer inte till Sverige förrän någon dag före
säsongstarten. Antingen måste då deras säsongstart uppskjutas på obestämd tid i
avvaktan på lantbmksstyrelsens beslut eller också måste man ändra på praxis och
se till att djuren mot mycket höga kostnader anländer till Sverige mycket lång
tid, förmodligen flera veckor, innan cirkussäsongen kan ta sin början. Även
Cirkus Brazil Jack skulle drabbas av sådana konsekvenser med avseende på de
djur som vi varie år engagerar från utlandet. För undvikande av missförstånd
kan nämnas att säsongstart och tuméstart är identiska begrepp, när det gäller
cirkus verksam heten i Sverige. Situationen kompliceras dessutom av att de i
Sverige turnerande cirkusama ibland blir tvungna att engagera kompletterande djumummer
under pågående säsong. Jag föreslår därför en strykning av tillståndskravet.

4 Utbildning

4.3
Universitets- och högskoleämbetet: De tjänstemän inom miljö- och hälsoskyddsnämndema
som skall utöva den praktiska djurskyddstillsynen för försöksdjur måste ha en
utbildning som är anpassad för detta.

Centrala
försöksdjursnämnden har åtagit sig att försöka ta fram

ett
utbildningsprogram med metodiska anvisningar. När ett förslag föreligger bör
det på normalt sätt remissbehandlas.

Llniversitetet
i Umeå i enlighet med universitetsveterinären: En specialut

bildning för tillsynspersonal- , både på lokal och regional nivå, torde

vara
heU nödvändig om tillsynen skall ombesörjas på ett initierat sätt, med
förståelse för de förhållanden som gäUer i djurexperimenteli verksamhet.

4.6
Riksrevisionsverket: RRV tillstyrker förslaget att Sveriges lantbmks

universitet --- ges i uppdrag att utforma lämplig gmndkurs i djur

skydd. En fömtsättning för att bra utbildning skaU kunna tas fram är att

kunskaper genereras genom forskning. SLU innehar en central roll när det

gäller att genomföra det forsknings- och utvecklingsprogram för nya pro

duktionsformer i jordbmket som riksdagen antagit 1986.

4.8
Kammarrätten i Sundsvall: Kammarrätten instämmer i arbetsgmppens

uppfattning att en viktig gmnd
för att tillsynsverksamheten skall bli effektiv 47

är
att relevant gmndutbildning finns samt att kommunema erinras om att Prop.
1989/90:118

den personal som skall handha tiUsynen har erforderlig utbildning. Bilaga
2

4.9
Sveriges lantbruksuniversitet: Utredningens förslag om att kräva en speciell
kompetens förvärvad genom utbildning av den exekutiva personalen som sysslar
med djurskyddsfrågor inom kommunemas miljö- och hälsoskyddsorganisation
förefaller rimligt. För denna utbildning bör den kompetens som finns vid såväl L-fak
som V-fak vid SLU vara en god bas.

Djurskydd
är ett mycket vittomfattande begrepp. Det omspänner samtliga husdjur och alla
andra djur om de hålls i fångenskap, dvs. från cirkuselefanter och ner till de
minsta reptiler eller ännu längre. Vidare innefattas alla moment i vårt sätt
att ta hand om, sköta, hantera, utfodra, hålla, tämja och dressera djur m. m.,
utvinna produkter från djuren osv.

Utbildningen
i djurskydd måste repliera på en organisation där den samlade kunskapen på
ovannämnda breda falt finns koncentrerad och där övriga faciliteter i form av
klinik, klinisk kemi, patolog-anatomi, nutrition, djurhållning,
husdjursskötsel, etologi, närmiljö, byggnader, betesfrågor m. m. finns
företrädda, dvs. huvudsakligen Sveriges lantbmksuniversitet. En sådan
utbildning skulle också ha ett naturligt samband med undervisning i djurskydd
på veterinärlinjen.

Den
närmare utformningen av en eventuellt utvidgad djurskyddsinspektörsutbildning
bör ske i samråd mellan Umeå universitet och SLU. Lant-bmksuniversitetets del
kan lämpligen ges som uppdragsutbildning/fortbildning.

Det
är viktigt att erfarenheten från redan givna kurser tas till vara och
vidareutvecklas så att hela universitetets kompetens och resurser utnyttjas liksom
den nära anknytningen till SVA.

4.11
Centrala försöksdjursnämnden: Enligt CFN är det angeläget att tillsynen i
framtiden utförs av personal som erhåUit en lämplig utbildning i fråga om
djurskydd och försöksdjurshantering. Att behovet av utbildning är stort framkom
vid den sammankomst som ägde mm i september 1987 med företrädare för
tillsynspersonalen vid berörda miljö- och hälsoskyddsförvaltningar i landet
och representanter för lantbmksstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, CFN
och läkemedelsindustrin. Inom CFN pågår f n. arbete med framtagning av ett
lämpligt utbildningsprogram för tillsynspersonalen. Det ankommer på lantbmksstyrelsen,
som utövar den centrala tiUsynen över djurskyddslagen, att i samråd med kommunema
se till att tiUsynspersonalen får genomgå behövlig utbildning.

4.14
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Nuvarande gmndutbildning i

djurskydd för miljö- och hälsoskyddsinspektörema är helt otiUräcklig.

Länsstyrelsen vill därför instämma i arbetsgmppens bedömning och kraf

tigt understryka behovet av adekvat utbildning för den personal som skall

svara för tillsynen. Det är inte realistiskt att vaqe miljö- och hälsoskydds

inspektör skall genomgå denna utbildning. En obligatorisk påbyggnadsut

bildning bör i stäUet krävas för dem som skall arbeta med djurskyddstill

syn. 48

Prop. 1989/90:11!

4.17 Länsstyrelsen
i Västerbottens län: Fortbildning av inspektörer med Bilaga 2

djurskyddstillsynsuppgifter är viktig. Länsstyrelsen har tidigare nämnt att

en
god samverkan regionalt — lokalt skulle leda till ökade kunskaper. Efter en tid
av praktisk verksamhet tillgodogör man sig vanligtvis ny lärdom på ett lättare
sätt. Fortbildning bör kunna meddelas i det egna länet — åtminstone i den egna
landsändan. I annat fall blir intresset mindre bl.a. på gmnd av att
resekostnaderna blir höga och bortovaron från den ordinarie tjänstgöringen och
hemmet lång. Länsstyrelsen föreslår därför att påbyggnadskurser för
djurskyddsinspektörer och ledamöter i miljö- och hälsoskyddsnämnder anordnas
här uppe, förslagsvis i Umeå där gmndutbildningen är förlagd.

4.18 Svenska
kommunförbundet: Styrelsen tiUstyrker arbetsgmppens för

slag att lantbmksuniversitetet får i uppdrag att utforma en lämplig gmnd

kurs i djurskydd. Kursen bör utarbetas i samråd med institutionen för

miljö- och hälsoskyddsutbildning vid Umeå universitet och meddelas i

form av distansundervisning. De veckokurser som kommunförbundet an

ordnar i Skara sedan mitten av 1970-talet avser förbundet att tills vidare

fortsätta med liksom kortare länsvisa konferenser. I övrigt tiUstyrker sty

relsen arbetsgmppens förslag.

4.20
Agrifack: Agrifack understryker följande:

Att
Sveriges lantbmksuniversitet ges i uppdrag att utforma en lämplig gmndkurs i
djurskydd.

4.22 Föreningarna djurens vänners riksorganisation: Lantbmksstyrelsens
utredning konstaterar att "specialutbildning" erfordras av djurtillsyningsmän
på försöksdjursområdet. En sådan specialutbildning är dock knappast meningsfull
om tillsynen inte är mer än ett skådespel för galleriet---------------------------------------------- .

4.23 Lantbrukarnas riksorganisation: För att
tillsynspersonalen skall kunna utföra sin viktiga funktion med information,
upplysning och rådgivning om djurskyddssynpunkter samt möta respekt från lantbmkarna
så krävs det att personalen är väl utbildad inom fackområdet. Även i sin kontrollerande
funktion krävs att tillsynspersonalen är väl utbildad så att den kan bedöma hur
stallets funktion i sin helhet fungerar och inte enbart koncentrerar sig på
detaljer.

LRF
ser det därför som ytterst angeläget att relevant utbildning krävs av dem som
skall arbeta med djurskyddstillsyn.

4.24 Svenska
lantarbetareförbundet: Rapporten konstaterar att kompeten

sen hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna i dag inte är tillräcklig och här

föreslår man en fortbildning av personalen. Förbundet vill med kraft

framhålla att även ledamöterna bör innefattas i denna fortbildning och att

därför lämpliga medel avsätts för detta.

49

4.25 Läkemedelsindustriföreningen: Viktigt är att
tjänstemännen som Prop. 1989/90:11 i skall utöva tillsynen har en gedigen
utbildning inom området. Detta borde Bilaga 2 säkerställa en kompetent och
i hela Sverige likartad inspektionsverksamhet.

4.26 Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök:
Utbildning för tillsynspersonal och andra kategorier är naturligtvis A och O,
som arbetsgmppen anger, särskilt mot bakgmnd av nya djurskyddslagens höga
ambitionsnivå med fokusering på djurens behov och 4 § stadgande om att djur
skall ha möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende.

Ett
utbildningsuppdrag till Sveriges lantbmksuniversitet måste med

nödvändighet innefatta tillvaratagande av den etologiska kompetens som

finns i Sverige. Uppdraget bör därför i första hand gå till SLU:s institution

för husdjurshygien i Skara, där denna kompetens på husdjurssidan finns

samlad.----

Vi
vill tillägga att ämnet etik bör läggas in i de olika utbildningsprogrammen,
både för tillsynspersonal och andra kategorier. I tillsynsutbildningen, liksom
inom det övriga utbildningsprogrammet, ställer vi gäma upp med förslag till
innehåll och föreläsare. Det ideella djurskyddet bör knytas till utbildningsplaneringen
och vi vill återigen påpeka att Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök som
landets största djurskyddsorganisation bör finnas med likaväl som den betydligt
mindre Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

4.27 Svenska
djurskyddsföreningen: Arbetsgmppen har förtjänstfullt på

flera ställen i rapporten framhållit nödvändigheten av att tillsynspersona

len har kompetens och sakkunskap och föreslår, att Sveriges lantbmksuni

versitet får i uppdrag att utarbeta lämplig gmndkurs i djurskydd. För

eningen finner detta välbetänkt men anser, att det utöver gmndkunskaper

i djurskydd även behövs specialkunskaper för tillsyn av i dag många stora,

starkt specialiserade djumppfödningar. Här krävs personal med special

kompetens och därmed också med intresse, ambition och auktoritet för en

tillsyn inte bara till namnet utan också värd namnet.

5 Avgifter

5.1 Försvarets
sjukvårdsstyrelse: Försvarets sjukvårdsstyrelse vill

dock
poängtera följande.

—
Att tillsynen inte avgiftsbeläggs.

5.2 Socialstyrelsen:
Det förtjänar- att framhållas att betydande

delar
av djurförsöksverksamheten bedrivs med en anslagsfinansiering, som innebär att
även begränsade avgiftsuttag för tillsynen kan få för verksamheten negativa
konsekvenser. Det framstår därför som angeläget, att om inte föreslagna
kommunala avgifter blir mycket låga, överväga om befrielse från avgiften i
vissa fall kan medges.

50

5.3
Universitets- och högskoleämbetet: Utredningen föreslår vidare att Prop.
1989/90:118 denna utbildning skall finansieras genom att kommunema tar en
avgift för Bilaga 2 tillsynen. Denna fråga bör närmare prövas av CFN i
samråd med djuranvändande instanser.

5.10--------------------------------- Statens
veterinärmedicinska anstalt: föreslås att det anses

rimligt
att kommunema tar ut en avgift för tillsynen av försöksdjursverksamheten. SVA
ser principiella och praktiska problem vid utformningen av ett uppbördssystem
vid djurskyddstillsynen av försöksdjursverksamheten. Behovet av tillsyn
varierar starkt mellan olika institutioner och det ekonomiska ansvaret för
verksamheten är fördelad på flera ansvariga huvudmän. Detta kan orsaka administrativa
problem för kommuner och institutioner. En eventuell avgift till kommunema för
denna del av tillsynen kan bedömas som en mycket marginell
inkomstförstärkning. Avgifter för djurskyddstillsyn i allmänhet kan av
principiella skäl ifrågasättas.

5.11 Centrala försöksdjursnämnden: CFN tillstyrker också
att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för den tiUsyn som sker om det är
det enda sättet att åstadkomma en förbättring av ifrågavarande tillsyn.

5.12 Statens kulturråd: Kulturrådet motsätter sig principieUt
att cirkus-verksamheten belastas med nya avgifter till det allmänna och
avstyrker därför förslaget om avgifter för djurskyddstilisyn vid cirkusar.
Kostnaderna för att driva cirkus i Sverige är redan så stora att de hotar
cirkuskonstens fortbestånd i landet.

5.21 Cirkusakademien: Cirkusakademien avstyrker
slutligen förslaget om särskilda avgifter för djurskyddstillsynen av
cirkusarna. Dessa är redan belastade av alltför många avgifter till det
allmänna.

5.22 Föreningarna djurens vänners riksorganisation: försöksdjurs-tillsyn
. Mot avgiftsfinansiering av denna har vi inget att invända.

5.25 Läkemedelsindustriföreningen: Avgiftsbeläggningen
för tillsynen av försöksdjur ifrågasattes av LIF. Även om försöksdjursverksamheten
är mycket speciell är tillsynen en angelägenhet för kommun och stat. Tillsynen
över andra djurskyddsobjekt avgiftsbelägges ej varför ej heller denna del av
tillsynen borde medföra kostnader för den inspekterade.

5.26 Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök:

Pälsdjur

Avgift
för tillståndsgivning bör enligt vårt förmenande tas ut retroaktivt

av befintliga företag den I juli 1988, inga andra bör ges tillstånd. Avgiften

bör lämpligen fastställas per djur av djurskyddshänsyn (jfr även tidigare 51

resonemang
om lyxproduktion). Ju fler djur som hålls i fångenskap i bur, Prop.
1989/90:11!

desto mer skall det kosta. Bilaga 2

Försöksdjur

Avgiftssystemet
föreslås läggas upp genom att en avgift tas ut per använt

djur. Antal använda djur kan fastställas genom ansökan till djurförsöksetis

ka nämnden---

I
ansökan skall alltså exakt antal djur anges. Om färre djur skulle

användas, kan man tänka sig ett förfarande, där försöksledaren retroaktivt

får pengar tillbaka. Betalning av avgiften kan ske när ansökan genomgått

etisk prövning och godkänts. I de fall av underkända ansökningar, som

ändå genomförs,-- , skulle man kunna tänka sig uttag av en straffav

gift, där beloppet är betydligt högre än vid godkända ansökningar.

Avgiftsfinansiering
på detta sätt kopplas direkt till användningen av försöksdjur och står i
överensstämmelse med djurskyddslagens målsättning att djurförsök skall
begränsas. Avgiften bör kunna ha en begränsande effekt genom att försöksledare
särskilt tänker igenom antalet djur som skall användas med tanke på kostnaden.
Förhoppningsvis kan avgiften ha en avskräckande effekt för mindre genomtänkta
experiment, så att de inte alls genomförs.

5.34
Trolle Rhodin: Lantbmksstyrelsens önskemål att få ta ut särskild avgift — av
vilken omfattning har inte angivits — för tillsynen av cirkusarna är slutligen
helt obefogat och olämpligt. Djurskyddstillsynen bör inte, för att vara
trovärdig och effektiv, betalas av den som blir föremål för tillsyn.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 52