Prop. 1989/90:119

Regeringens proposition 1989/90:119

om Övervakningskameror m. m.

Prop. 1989/90:119

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 mars 1990.

På
regeringens vägnar Odd Engström

Laila
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny lag om övervakningskameror m.m. som skall ersätta
1977 års lag om TV-övervakning.

Syftet
med den nya lagen är främst att anpassa den rättsliga regleringen av
användningen av optisk-elektronisk övervakningsutmstning till den tekniska
utvecklingen och att hålla ett tillfredsställande skydd mot integritetskränkningar
i samband med användningen av sådan utmstning. Vid sidan av TV-kameror, som den
nuvarande lagen omfattar, skall den nya lagen gälla även andra optisk-elektroniska
instmment och därmed jämförbara utmstningar. Även apparatur som används för
att behandla eller bevara bilder som tas upp av sådana instmment och utmstningar
omfattas av den nya lagen.

Flera
av förslagen syftar till att stärka integritetsskyddet för den enskilde. Bl.a.
utvidgas tillståndskravet. Vidare införs regler om sekretess, och det
straffrättsliga sanktionssystemet skärps.

Den
nya lagen innebär att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara
tillstånds- och tillsynsmyndighet. För att öka möjligheterna för länsstyrelsema
att koncentrera sina resurser till prövningen av integritetskänsliga ärenden
och till tillsynsverksamheten föreslås vissa förenklingar. Bl.a. skall det vara
ett enklare förfarande i ärenden där risken för integritetsintrång vid
användning av en övervakningskamera är liten.

1
vissa fall där det är fråga om nödfallsliknande situationer skall polisen eller
en räddningsledare under kortare tid få använda en övervakningskamera utan det
tillstånd av länsstyrelsen som normalt krävs.

Beslut
av länsstyrelsen skall få överklagas till kammarrätt i stället för

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 119

som nu till regeringen.
Ett beslut om tillstånd skall få överklagas av Prop. 1989/90:119
vederbörande kommun och, i vissa fall, en arbetstagarorganisation. De nya
reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:119

1 Förslag till

Lag om övervakningskameror m.m.

Härigenom
föreskrivs följande.

Allmänna
bestämmelser

1 § Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra optisk-elektroniska
instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan
att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen
sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata
tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara
bilder som tas upp av en övervakningskamera.

2 § En övervakningskamera skall användas med tillbörlig hänsyn till
enskildas personliga integritet.

fl Upplysningsplikt

3 §
Upplysning om en övervakningskamera skall lämnas genom tydlig

skyltning eller på något annat verksamt sätt.

Är
övervakningskameran avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som
enligt 4§ 2 —5 eller 5§ lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt, behöver dock sådan
upplysning inte lämnas. Detsamma gäller i fråga om en övervakningskamera som
används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

Länsstyrelsen
får efter skriftlig ansökan medge undantag från upplysningsplikten, om det
finns synneriiga skäl för det. I ansökningsärendet tillämpas 8 § andra stycket
och, om kameran skall kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde,
9 § första meningen. Länsstyrelsen skall i ett beslut om undantag meddela de
villkor som behövs.

Tillstånd
m. m.

4 §
Tillstånd att använda en övervakningskamera krävs för att en sådan

kamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmän

heten har tillträde. Detta gäller dock inte en övervakningskamera som

1. av
trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatt på

fordon, maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller

användaren,

2. är avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 §
2-5 eller 5 § lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m.
har förklarats utgöra skyddsobjekt,

3. används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

En
polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt räddningstjänstlagen (1986:1102)
får under viss tid, högst fjorton dagar, ha en övervakningskamera uppsatt så
som sägs i första stycket utan att söka

tillstånd, om användning
av kameran är oundgängligen nödvändig vid 3

olyckshändelse eller
överhängande fara för en sådan eller för att upprätt- Prop. 1989/90:119
hålla allmän ordning och säkerhet. Under fömtsättning att ansökan om tillstånd
görs inom fjorton dagar får kameran vara uppsatt utan tillstånd även för tid
därefter, så länge användningen är oundgängligen nödvändig för ändamålet och
länsstyrelsen inte har prövat ansökningen.

5 §
Tillstånd får meddelas endast om sökanden kan anses ha ett befogat

intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte

likaväl kan tillgodoses på något annat sätt.

Under
den fömtsättning som anges i första stycket skall tillstånd meddelas, om den
information som kan förmedlas genom kameran och den rätt att behandla eller
bevara upptagna bilder som kan komma att förenas med tillståndet vid
tillämpning av 6 § kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga
integritet med hänsyn till den utmstning som skall användas, det område som
skall övervakas och övriga omständigheter.

I
andra fall än som avses i andra stycket skall tillstånd meddelas bara om intresset
av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det
skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga
integritet.

6 § I fall som avses i 5 § andra stycket och i sådana andra fall där övervakningskameran
är avsedd att användas för att förebygga brott, förhindra olyckor eller
tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål får ett tillstånd förenas med
rätt att med någon teknisk anordning behandla eller bevara bilder, som tas upp
av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta.

7 § Frågan om tillstånd prövas av länsstyrelsen efter skriftlig ansökan
av den som avser att ha övervakningskameran uppsatt så att den kan riktas mot
en plats dit allmänheten har tillträde.

8 § I en ansökan om tillstånd skall anges de omständigheter som är av betydelse
för prövningen av ärendet. Ansökan skall alltid innehålla uppgift om och
beskrivning av

1. det
ändamål som övervakningskameran är avsedd att användas för,

2. den utmstning som skall användas vid övervakningen,

3. den plats där utmstningen skall placeras och det område som kan övervakas.

Om
kameran är avsedd att kunna riktas mot en arbetsplats, skall till ansökan vara
fogat ett yttrande från skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som
företräder de anställda.

9 §
Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd, skall yttrande inhämtas från

den kommun där den plats finns dit övervakningskameran skall kunna

riktas. Sådant yttrande behöver inte inhämtas i fall som avses i 5 § andra

stycket under fömtsättning att ansökningen inte avser också rätt att be

handla eller bevara upptagna bilder.

10 §
Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får

anordnas. Dessa skall avse övervakningens ändamål, den utmstning som

får användas och det område som får övervakas.

Länsstyrelsen
skall meddela också de övriga villkor som behövs för tillståndet. Sådana
villkor kan avse upplysning om kameran, upptagning.

användning, behandling
eller beväring av bilder samt andra förhållanden Prop. 1989/90:119 av
betydelse för att skydda enskildas personliga integritet. Tillstånd får
meddelas för en begränsad tid.

Tillsyn

11 §
Länsstyrelsen skall se till att

1. upplysning enligt 3§ lämnas om en övervakningskamera som kan riktas
mot en plats dit allmänheten har tillträde,

2. bestämmelserna i 4 § följs,

3. bearbetning eller beväring av upptagna bilder inte sker utan sådan
rätt som avses i 6 § samt att

4. villkor som har meddelats enligt 3 § tredje stycket sista meningen, 10
§ eller 13 § iakttas.

12 §
Finner länsstyrelsen det behövligt för sin tillsyn, har länsstyrelsen

rätt att få tillträde till kontrollmm och andra delar av en övervakningsan

läggning. Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som inne

har eller använder en övervakningskamera samt granska bevarat bildmate

rial.

Återkallelse
av tillstånd m. m.

13
§ Ändras fömtsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya
villkor eller, om det inte längre finns fömtsättningar för att ge tillstånd,
återkalla tillståndet. Detsamma gäller undantag enligt 3 § tredje stycket från
upplysningsplikten och sådan rätt att behandla eller bevara upptagna bilder som
avses i 6 §.

Iakttas
inte meddelade villkor, får länsstyrelsen förelägga tillståndshava-ren eller
den som har medgetts undantag att inom viss tid vidta rättelse. Sådant
föreläggande skall delges. Om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen
återkalla tillståndet, undantagsmedgivandet eller rätten att behandla eller
bevara upptagna bilder.

Tystnadsplikt

14
§ Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom användning av en
övervakningskamera, som är uppsatt så att det krävs tillstånd att använda den,
får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav fått veta om
någon enskilds personliga förhållanden.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Straff
m.m.

15
§ Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot upplysningsplikten enligt 3 §,

2. bryter mot tillståndskravet enligt 4 §,

3. inte iakttar ett villkor som har meddelats enligt 3 § tredje stycket
sista meningen, 10 § eller 13 §,

4.
behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan rätt som avses i 6 §. I
ringa fall döms inte till ansvar.

16 § Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna
lag Prop. 1989/90:119 skall förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

17 § Om den som innehar eller använder en övervakningskamera underlåter
att i enlighet med 12 § ge tillträde eller lämna upplysningar eller hålla tillhanda
bevarat bildmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda sig
tillträde får länsstyrelsen vid behov anlita polishandräckning.

Överklagande
m. m.

18 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten. Justitiekanslern
får föra talan för att tillvarata allmänna intressen. Beslut om tillstånd att
använda en övervakningskamera och om undantag enligt 3 § tredje stycket från
upplysningsplikten får överklagas även av den kommun där den plats finns dit
övervakningskameran skall kunna riktas och, om kameran skall kunna riktas mot
en arbetsplats, av en organisation som företräder de anställda.

19 § Regeringen får föreskriva om avgift för länsstyrelsens
handläggning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 då lagen (1977:20) om TV-övervakning
upphör att gälla. Bestämmelserna i 3 § andra stycket första meningen och 4 §
första stycket andra meningen 2 i den nya lagen träder dock i kraft först den 1
januari 1991. Under tiden från och med den 1 juli till och med den 31 december
1990 gäller att övervakningskameror som är avsedda för skydd av en lokal, ett förvaringsutrymme
eller någon annan anläggning av betydelse från totalförsvarssynpunkt skall vara
undantagna från upplysningsplikten och tillståndskravet enligt 3 och 4 §§.

2. Beslut om tillstånd eller föreskrift som har meddelats med stöd av
bestämmelser i den gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av motsvarande
bestämmelser i den nya lagen.

3. Den som vid den nya lagens ikraftträdande har en övervakningskamera
uppsatt så som anges i 4 § första stycket första meningen, utan att det enligt
den gamla lagen krävs tillstånd att använda kameran, får fortsätta att ha
kameran uppsatt på angivet sätt till utgången av december 1990. Har före nämnda
tidpunkt en ansökan enligt den nya lagen gjorts om tillstånd till fortsatt
användning av kameran får den vara uppsatt på angivet sätt även efter denna
tidpunkt men, om tillstånd inte ges, inte längre än en månad från den dag då
beslutet vann laga kraft.

4. Den gamla lagens bestämmelser gäller i fråga om överklagande av beslut
som har meddelats av länsstyrelsen före den nya lagens ikraftträdande.

2 Förslag
till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:119

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

35 § '

Besvär
över kammarrättens beslut i ett mål som har anhängiggjorts hos kammarrätten
genom överklagande eller underställning prövas av regeringsrätten endast om
regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd.

Meddelas ej
prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas
i regeringsrättens beslut.

Vad som sägs i första
stycket gäller ej talan i mål om utlämnande av allmän handling samt talan som
riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern för i mål om disciplinansvar
eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med läkemedel eller om återkallelse
av behörighet att utöva veterinäryrket.

Vad som sägs i första
stycket gäller ej

/. talan i mål om
utlämnande av aUmän handling,

2. talan som riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern
för i mål om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet
att utöva yrke inom hälso-och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veterinäryrket,

3. talan som justitiekanslern för i mål enligt lagen
(1990:000) om övervakn ingskameror

m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Senaste lydelse 1987:999.

3 Förslag till Prop. 1989/90:119

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)' skall införas en ny paragraf, 7
kap. 32 §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 32 §

Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden
som har inhämtats med övervakningskamera som avses i lagen (1990:000) om övervakningskameror
m. m., om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Lagen omtryckt 1989:713.

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:119

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990

Närvarande;
statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, R. Carisson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om övervakningskameror m. m. 1 Inledning

Dåvarande
chefen för justitiedepartementet tillkallade efter regeringens bemyndigande i
augusti 1985 en särskild utredare (hovrättslagmannen Erland Aspelin) för att se
över lagen (1977:20) om TV-övervakning (ändrad 1979:333). Utredaren, som antog
namnet utredningen om TV-övervakning m.m., redovisade uppdraget i januari 1988
i betänkandet (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning.

1
betänkandet föreslår utredningen att lagen öm TV-övervakning ersätts av en ny
lag om optisk-elektronisk övervakning. Den nya lagen skall enligt förslaget
omfatta all personövervakning med TV-kamera eller något annat optiskt-elektroniskt
instmment som inte manövreras på den plats där instrumentet finns. Utredningen
föreslog vidare bl.a. regler som gör det möjligt för polisen att vid
förundersökning beträffande allvarligare brott anordna dold personövervakning
med optisk-elektroniska instmment. Det sistnämnda förslaget har jag behandlat i
ett annat lagstiftningsärende (prop. 1988/89:124, bet. JuU25, rskr. 313), varför
jag inte tar upp det i detta ärende. Jag avser att nu behandla återstoden av
förslagen i betänkandet.

Betänkandet
har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens
sammanfattning av betänkandet i här aktuella delar som bilaga 1, utredningens
lagförslag i motsvarande delar som bilaga 2 och en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 88-665).

Lagrådet
m. m.

Regeringen
beslutade den 8 februari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen.
De lagförslag som har remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 4. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen
men har förordat vissa

ändringar
av huvudsakligen lagteknisk natur. Lagrådets yttrande bör fogas Prop.
1989/90:119 till protokollet som bilaga 5.

Som
kommer att framgå ansluter jag mig, med någon mindre justering, till lagrådets
förslag till ändringar i de remitterade förslagen. I samband med att jag
behandlar de olika frågor som omfattas av mitt förslag kommer jag att gå in på
synpunkter i sak som har framförts av lagrådet (s. 29 — 31,34, 36,41, 43, 44,
46, 53-55, 58, 59). Hämtöver förordarjag en del ändringar av i huvudsak
språklig eller redaktionell natur i förhållande till de remitterade
lagförslagen.

2 Nuvarande reglering

Lagen
om TV-övervakning, som trädde i kraft den 1 juli 1977 (prop. 1975/76:194, bet. JuU
1976/77:14, rskr. 93), tillkom för att förstärka den enskildes skydd mot
integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning som sker med TV-apparatur.
Ytterligare föreskrifter på området ges i förordningen (1977:219) om TV-övervakning
(ändrad 1981:723).

Bestämmelsema
i lagen om TV-övervakning innebär i huvudsak följande.

Med
undantag för kameror som används för skyddsändamål vid anläggningar av
betydelse från totalförsvarssynpunkt är lagen tillämplig på TV-kameror som är
anbringade så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Sådana kameror, som benämns övervakningskameror, skall bmkas
med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet. Den som använder
en övervakningskamera är skyldig att fortlöpande och på ett verksamt sätt
informera om kameran och dess bmkande.

Det
krävs tillstånd för att få använda en övervakningskamera som är anbringad så
att den kan riktas mot en plats som är upplåten för eller annars nyttjas av
allmänheten. Tillstånd krävs emellertid inte för en övervakningskamera som av
trafiksäkerhetsskäl eller för arbetarskydd är anbringad på ett fordon, en
maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller bmkaren.

Frågor
om tillstånd till TV-övervakning prövas av länsstyrelsen. Vid prövningen av en
sådan fråga skall länsstyrelsen ta hänsyn till sökandens intresse av att få
använda övervakningskameran och till det intresse enskilda kan ha av att
övervakning inte förekommer. Tillstånd får meddelas bara om kameran behövs för
det uppgivna ändamålet och det saknas anledning att anta att det skall uppkomma
otillbödigt intrång i enskildas personliga integritet. Ett tiUstånd skaU avse
viss tiU ändamål, plats och funktionssätt bestämd kamera. Det skall förenas med
föreskrifter om hur övervakningen får anordnas och om hur upplysning om
övervakningen skall lämnas. I övrigt skall länsstyrelsen meddela de
föreskrifter i fråga om upptagning av bilder samt förvaring och användning av
upptaget material som kan anses behövliga av hänsyn till enskildas personliga
integritet.

Innan
ett tillstånd meddelas skall yttrande inhämtas från den kommun

inom vilken kameran skaU bmkas. Om en kamera som bmkas av en "

arbetsgivare kan riktas
mot en arbetsplats, skall även skyddsombud, skyddskommitté eller organisation
som företräder de anställda få tillfälle att yttra sig.

Länsstyrelsen får meddela
ändrade föreskrifter eller återkalla ett tillstånd, om det uppkommer
otillbörligt intrång i enskildas integritet efter tillståndsbeslutet. Och om
övervakningskameran inte längre behövs för det ändamål som tillståndet avser,
skall tillståndet återkallas.

Länsstyrelsen utövar
tillsyn över att en övervakningskamera inte är anbringad utan tillstånd eller i
strid med ett meddelat tillstånd liksom att de föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen följs. För tillsynen har länsstyrelsen rätt att få tillträde till
en övervakningsanläggning och att begära upplysningar från den som är
innehavare eller bmkare av en övervakningskamera. Vid behov kan länsstyrelsen
därvid förelägga vite eller anlita polishandräckning.

Den som har en
övervakningskamera anbringad i strid med tillståndsplikt eller som bryter mot
ett tillstånd eller mot meddelade föreskrifter döms till böter. Detsamma gäller
den som använder en övervakningskamera utan att iaktta upplysningsplikten.
Även oaktsamma förfaranden är straffbelagda.

Länsstyrelsens
beslut får överklagas till regeringen. Justitiekanslem har rätt att överklaga
för att tillvarata allmänna intressen.

I
fråga om annan rättslig reglering av skyddet för den personliga integriteten
liksom om utländska förhållanden kan hänvisas till utredningens betänkande (s.
48-65).

Prop. 1989/90:119

3 Allmänmotivering 3.1 Utgångspunkter

Mitt förslag: Den
nuvarande lagen om TV-övervakning ersätts av en ny lag om övervakningskameror m.
m. som bygger på i huvudsak samma principer. Tillståndsgivningen skall regleras
mera utförligt än nu.

Utredningens förslag: Den
nuvarande lagen ersätts av en ny lag som skall ta sikte mera på
personövervakningen som sådan än på själva den tekniska utrustningen.

Remissinstanserna ansluter
sig genomgående till förslaget om en ny lag. Kritiska synpunkter anförs
emellertid från några håll mot den nya utgångspunkten för lagstiftningen.

Skälen för mitt förslag:Lagen
om TV-övervakning trädde i kraft år 1977. Syftet med lagen är att ge enskilda
ett skydd mot integritetskränkningar med hjälp av apparatur som innebär
särskilda risker för sådana. En gmndläggande princip i lagen är att
övervakning av enskilda med TV-kamera inte får ske utan deras vetskap och att
det krävs tillstånd för att få övervaka utrymmen som används av allmänheten.

11

När lagen infördes saknade
den motsvarighet i Europa i övrigt. Med Prop. 1989/90:119 undantag för Danmark
finns det i andra europeiska länder fortfarande inte någon lagstiftning som
direkt tar sikte på skydd för allmänheten mot integritetskränkningar genom
övervakning med TV-kamera eller liknande apparatur. En allt snabbare utveckling
av tekniken på området har emellertid inom flera länder aktualiserat frågan om
behovet av sådant skydd.

En
av huvuduppgifterna för utredningen om TV-övervakning m. m. har varit att
kartlägga hur lagen tillämpats och mot bakgmnd av denna kartläggning överväga
behovet av reformer. Utredningens allmänna bedömning är att den nuvarande
lagen i stort fungerar tillfredsställande med avseende på det primära syftet
att skydda enskildas personliga integritet, och utredningen har inte ansett det
vara nödvändigt med någon genomgripande förändring av regleringen.
Utredningens bedömning delas av en i stort sett enhällig remissopinion.

Jag
har mot denna bakgmnd funnit att det saknas anledning att nu gå ifrån de
principer som ligger bakom nuvarande reglering annat än i vissa avseenden. På
längre sikt kan det finnas skäl att överväga mera grundläggande förändringar, t.ex.
att övergå till en ordning som inte bygger på tillståndskrav i samma
utsträckning som hittills. Bl.a. resultatet av den pågående datalagsutredningen
(Ju 1989:02) kan här bli av betydelse.

Enligt
min uppfattning bör alltså systemet med krav på tillstånd för att få använda TV-kameror
på platser där allmänheten uppehåller sig i princip bibehållas. När det gäller
den teknik för övervakning som skall omfattas av en ny lag anserjag liksom
utredningen att det bör göras en utvidgning av tillämpningsområdet för
regleringen. Jag återkommer strax till denna utvidgning.

Utredningens
förslag utgår emellertid från att lagen skall ta sikte mera på
personövervakningen som sådan än den tekniska utrustningen. Den av utredningen
valda metoden att ange gränserna för personövervakning med utrustning av det
aktuella slaget som lagen skall avse, i stället för att som i den nuvarande
lagen ta sikte på den utmstning som kan användas för personövervakning, leder
enligt min uppfattning för långt. Som jag ser det har utredningen härigenom
gett sig in på ett område med svåra avvägningsproblem som är gemensamma för
all övervakningsverksamhet — oavsett teknik — som enskilda kan bli utsatta för.
Under remissbehandlingen har det uttryckts farhågor för att en sådan
förändring kan medföra t.o.m. en försämring av de enskildas integritetsskydd.
Mitt förslag till ny reglering på området innebär därför inte någon annan metod
att ange lagens tillämpningsområde än den nuvarande.

När
det gäller avgränsningen av de fall där tillståndskrav skall föreligga

anserjag att det finns skäl att göra ändringar i lagstiftningen. Det är även

motiverat att ge grunderna för tillstånd en annan utformning än enligt den

nuvarande lagstiftningen. Denna får i detta hänseende sägas vara mycket

allmänt hållen och återspeglar inte den spännvidd som finns mellan vari

erande risker för enskildas personliga integritet vid olika former av över

vakning. Enligt min mening är det angeläget att myndigheternas resurser

när det gäller såväl tillståndsprövning som tillsyn av regleringens efterlev

nad har sin tyngdpunkt i de fall där dessa risker är mera påtagliga. Hand- 12

läggningen av
tillståndsärenden bör kunna göras förhållandevis snabb och Prop. 1989/90:119 enkel,
om övervakningen med hänsyn till den utmstning som är avsedd att användas, det
område som är avsett att övervakas och övriga omständigheter kan antas vara av
ringa betydelse för enskildas personliga integritet. I fråga om mera
integritetskänsliga former av övervakning är det å andra sidan angeläget att gmndema
för tillstånd anges på ett tydligare sätt än som görs i den nuvarande lagen.
Detta gäller särskilt sådana fall där avsikten är att bilder skall behandlas
eller bevaras.

I
likhet med utredningen anser jag att den nuvarande ordningen med länsstyrelsema
som tillstånds- och tillsynsmyndigheter på området bör bibehållas.

Utredningen
har i syfte att effektivisera tillsynsverksamheten föreslagit bl. a. att
yrkesmässig överlåtelse och uthyrning av övervakningsutmstning skall anmälas
till länsstyrelsen, vilket skulle ge möjlighet att kontrollera att tillståndskravet
efterlevs. Remissutfallet i denna del får betecknas som blandat, även om flertalet
instanser har godtagit förslaget eller lämnat det utan erinran.

För
egen del vill jag betona vikten av att det kan ske en effektiv tillsyn av efterlevnaden
av den aktuella regleringen. Det är därför viktigt att tillsynsmyndigheterna
har tillräckliga resurser för detta ändamål. Mitt förslag till nya regler om
tillståndskrav liksom vissa andra förändringar på området som jag kommer att
föreslå i det följande syftar sålunda till att frigöra resurser hos länsstyrelsema
för själva tillsynsverksamheten. Även om man kan ha förståelse för utredningens
förslag att tillsynsverksamheten skall kompletteras med en anmälningsplikt för
dem som tillhandahåller övervakningsutmstning, anserjag att detta är förenat
med allvarliga nackdelar genom bl.a. risk för ökad byråkrati och krångel.
Förslaget bör därför inte genomföras.

Även
i andra hänseenden än dem som jag nu berört har jag funnit att lagstiftningen
bör ändras. Detta gäller bl. a. utformningen av upplysningsplikten, undantagen
från tillståndskravet och ordningen för överklagande. Sammantagna är de
ändringar som jag anser bör genomföras så omfattande och av sådan saklig
karaktär att jag i likhet med utredningen har funnit att lagen om TV-övervakning
bör ersättas av en ny lag. Jag förordar, med hänsyn tilfden utvidgning av
tillämpningsområdet för regleringen som jag strax kommer att föreslå, att den
nya lagen ges mbriken lag om övervakningskameror m. m.

13

3.2 Vilka
anordningar skall omfattas av en ny lag?

Prop.
1989/90:119

Mitt förslag: Den
nya lagen skall omfatta TV-kameror, andra optisk-elektroniska instmment och
därmed jämförbara utmstningar. En fömtsättning är liksom nu att instmmentet är
uppsatt så att det kan användas för personövervakning och att det inte
manövreras på platsen. Samlingsbegreppet övervakningskamera behålls som beteckning
på ett sådant instmment som faller under lagen. Separata tekniska anordningar
som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av
en övervakningskamera skall i tillämpliga delar jämställas med en sådan kamera.
Det nuvarande undantaget för vissa TV-kameror inom totalförsvaret tas bort.

Utredningens
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De allra flesta remissinstansema ansluter sig till utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Utredningen har enligt sina direktiv haft att vid översynen av lagen om TV-övervakning
sträva efter att anpassa bestämmelserna till den moderna tekniken och
samtidigt se till att reglerna garanterar medborgarna ett tillfredsställande
skydd mot integritetskränkningar. Enligt vad utredningen konstaterar utgör
övervakning med TV-kamera bara en form av sådan övervakning som numera kan ske
med s. k. optisk-elektronisk utmstning. Utmärkande för all optisk-elektronisk
utrustning som kan förmedla bildinformation är i fysikalisk mening att
elektromagnetisk strålning inom olika våglängdsområden utnyttjas. Utredningen
pekar på att även datorer kan användas tillsammans med optisk-elektronisk utmstning,
vilket kan åstadkomma en lika effektiv som integritetskränkande övervakning av
enskilda. Enligt vad utredningen har funnit finns det sålunda numera mycket
sofistikerad utmstning på marknaden och det sker en snabb teknisk utveckling.
I syfte att skapa en reglering på området som är så långt möjligt obunden av
den tekniska utvecklingen föreslår utredningen att den nuvarande lagen ersätts
av en ny lag om optisk-elektronisk övervakning.

Som
jag tidigare har angett är det också enligt min uppfattning motiverat att nu
ersätta lagen om TV-övervakning med en ny lag på området. Liksom utredningen
anser jag att det bör ske en utvidgning av tillämpningsområdet beträffande den
tekniska utrustning som i fortsättningen skall omfattas av regleringen. Jag kan
i detta avseende i huvudsak ställa mig bakom utredningens förslag till avgränsning
som också genomgående har godtagits av remissinstanserna. Mitt förslag innebär
sålunda att den nya lagen skall omfatta TV-kameror och andra optisk-elektroniska
instrument eller därmed jämförbara hjälpmedel.

I
linje med nuvarande ordning bör krävas att ett instrument av det aktuella
slaget är uppsatt så att det kan användas för personövervakning. Det bör vidare
liksom nu göras en begränsning till instrument som inte manövreras på platsen.
Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

14

Lagen om TV-övervakning
innebär att den som bmkar en TV-kamera Prop. 1989/90:119 som omfattas av lagen
har en upplysningsplikt beträffande kameran och dess bmkande (3 §). Kameror som
för skyddsändamål används vid anläggningar av betydelse från totalförsvarssynpunkt
omfattas inte av lagen, eftersom sådan övervakning måste ske i hemlighet (1 §
andra stycket, se prop. 1975/76:194 s. 22). Som jag strax skall återkomma till
bör inte heller enligt den tilltänkta nya regleringen upplysningsplikt gälla
beträffande instmment av det aktuella slaget som är avsedda att användas för
sådant ändamål. Att TV-kameror som används för det ifrågavarande ändamålet inte
omfattas av den nuvarande lagen innebär emellertid att kravet enligt lagen (2 §)
på att en TV-kamera används med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga
integritet inte gäller dessa kameror. Enligt min uppfattning saknas det bärande
skäl för denna ordning. Jag kommer strax att föreslå att en aktsamhetsregel
motsvarande den nuvarande tas in också i den nya lagen. Eftersom denna regel
således enligt min uppfattning bör omfatta även sådana instmment, bör något
undantag för dessa inte göras från lagens tillämpningsområde.

Begreppet
övervakningskamera, som används i den nuvarande lagen om de TV-kameror på
vilken den är tillämplig, bör enligt min uppfattning användas även i den nya
lagen som beteckning på den apparatur som omfattas av regleringen.

Som
utredningen anför kan det ske betydande integritetsintrång även genom
utrustning för lagring eller bearbetning av bilder. Jag vill här peka på inte
minst de tekniska möjligheter att bearbeta bilder som datatekniken skapar. I
likhet med utredningen anserjag därför att en ny lag på området i tillämpliga
delar bör gälla även separata tekniska anordningar som är avsedda att användas
för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera.

Jag
övergår nu till de krav och restriktioner som skall gälla vid handha-vande av
de anordningar som skall omfattas av den tilltänkta nya regleringen.

15

3.3
Tillståndsfrågor

3.3.1
Omfattningen av tillståndskravet

Prop.
1989/90:119

Mitt
förslag: Tillstånd att använda en övervakningskamera skall krävas för att en sådan
kamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten
har tillträde. Detta innebär en viss utvidgning i förhållande till nuvarande
reglering av de områden för vilka tillståndskrav gäller. Från tillståndskravet
skall undantas kameror för övervakning av vissa skyddsobjekt inom
totalförsvaret liksom sådana kameror som polisen använder vid automatisk hastighetsövervakning.
Det nuvarande undantaget för s. k. TV-back-speglar och liknande anordningar
behålls.

Polisen eller den
som är räddningsledare skall under viss kortare tid få ha en övervakningskamera
uppsatt på det angivna sättet utan tillstånd. Fömtsättningen är att
användningen av kameran är oundgängligen nödvändig vid en olyckshändelse eller
överhängande fara för en olyckshändelse eller för att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet.

Utredningens förslag
innebär att tillståndskravet avser personövervakning med instmment av det
aktuella slaget på platser dit allmänheten har tillträde. Från tillståndskravet
har utredningen undantagit övervakning med TV-backspeglar liksom övervakning
för skyddsändamål vid lokaler och anläggningar av betydelse för totalförsvaret
och vid patientbehandling inom sjukvården. Mitt förslag om undantag från
tillståndskravet för polisen eller räddningsledare motsvaras av ett förslag av
utredningen om möjlighet för länsstyrelsen att i vissa fall omedelbart ge ett tiUfälligt
tillstånd.

Remissinstanserna har i
huvudsak inte haft något att erinra mot förslaget om krav på tillstånd i fråga
om platser dit allmänheten har tillträde. Några instanser begär en klarare avgränsning
av undantaget för lokaler och anläggningar inom totalförsvaret. Förslaget om
undantag för övervakning vid patientbehandling tillstyrks från några håll men
avstyrks av en instans. Ingen remissinstans motsätter sig att möjlighet införs
att ge ett tillfälligt tillstånd. Från flera håll förordas dock att polisen och
räddningsledare får beslutsbefogenhet i stället för att beslut av länsstyrelsen
skall behöva avvaktas.

Skälen
för mitt förslag: Jag har redan i samband med frågan om behovet av en reform på
området angett att systemet med tillståndskrav i vissa fall bör finnas kvar.
Som jag också tidigare har angett bör därvid tillståndskrav även fortsättningsvis
avse handhavandet i sig av den apparatur som skall omfattas av lagen och som
kan användas för personövervakning. Tillståndskravet bör alltså inte, såsom
utredningen har föreslagit, knytas till personövervakningen som sådan med dessa
instmment.

När
det gäller själva avgränsningen av tillståndskravet har det enligt min uppfattning
inte genom utredningen eller remissbehandlingen kommit

16

fram
något som motiverar att i någon mera väsentlig mån frångå den Prop.
1989/90: 119 avgränsning som gjorts i den nuvarande lagen. Enligt denna gäller
att tillstånd att bruka en övervakningskamera krävs för att en sådan kamera
skall få vara anbringad så att den kan riktas mot en plats som är upplåten för
eller annars används av allmänheten (4 § första stycket).

Jag
anser emellertid att det finns skäl att göra en viss förändring när det gäller
de områden som skall omfattas av tillståndskravet. Med de platser mot vilka
övervakningskameror enligt nuvarande lag inte får kunna riktas utan tillstånd
avses områden som utgör "allmän plats" i straffrättsliga sammanhang
(se prop. 1975/76:194 s. 24). Utredningen har emellertid funnit att denna avgränsning
vållat vissa tillämpningsproblem. Bl. a. pekar utredningen på att begreppet
"allmän plats" förekommer också på andra lagstiftningsområden med i
viss mån olika innebörd. Enligt min uppfattning är det angeläget att här
åstadkomma en så tydlig avgränsning som möjligt. Jag anser också liksom
utredningen att den nuvarande gränsdragningen är alltför snäv.

Enligt
min uppfattning är det från integritetssynpunkt motiverat att den kontroll som
tillståndsprövning innebär omfattar platser där människor kan tänkas uppehålla
sig och som inte är enskilda. Som jag ser det bör tillståndskravet därför
omfatta inte bara platser som allmänheten brukar frekventera utan även områden
som allmänheten över huvud har tillträde till. Detta innebär bl.a. att områden
i naturen till skillnad från nuvarande avgränsning faller under tillståndskravet.
Jag anser sålunda liksom utredningen att det är motiverat att det rörliga
friluftslivet inte lämnas utanför det skydd mot integritetsintrång som kravet
på tillstånd innebär. Utredningens förslag beträffande vilka områden där
tillståndskrav i fortsättningen skall gälla kan jag därför ställa mig bakom.
Enligt mitt förslag skall sålunda tillstånd att använda en övervakningskamera
krävas för att kameran skall få vara riktad mot en plats dit allmänheten har
tillträde. Jag återkommer i specialmotiveringen till denna avgränsning.

Under
remissbehandlingen har från några håll riktats kritik mot att utredningens
förslag inte ger de anställda på en arbetsplats, som inte samtidigt utgör
allmän plats, möjlighet att förhindra att arbetsgivaren mot deras vilja anordnar
övervakning av det aktuella slaget där. Jag vill här peka på att frågor om
användning av TV-kameror på en arbetsplats, som utgör enskilt område, har
överlämnats till parterna på arbetsmarknaden att lösas förhandlingsvägen.
Enligt min mening ger vad som har framkommit i detta lagstiftningsärende inte
underlag för att påstå att denna förhandlingsmodell inte skulle fungera. Jag
är mot den bakgrunden inte beredd att ansluta mig till t.ex. den tanke som
datainspektionen har fört fram under remissbehandlingen om att användning av en
övervakningskamera från arbetsgivarens sida på en arbetsplats, som utgör
enskilt område, skulle omfattas av tillståndskravet, om de anstäUda motsätter
sig övervakningen. Frågan om det fackliga inflytandet i tillståndsärenden där
en övervakningskamera skall kunna riktas mot en arbetsplats återkommer jag strax
till (avsnitt 3.3.3 och 3.3.4).

Även
i fortsättningen bordet göras undantag från tillståndskravet i vissa

fall. Enligt den nuvarande lagen krävs inte tillstånd för övervakningskame- 17

2
Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 119

ror
som av trafiksäkerhetsskäl eller för arbetarskydd är anbringade på Prop.
1989/90:119 fordon, maskiner eller liknande för att förbättra sikten för
föraren eller brukaren (4 § första stycket andra meningen). Detta undantag från
tillståndskravet för s. k. TV-backspeglar och liknande anordningar infördes år
1979 (prop. 1978/79:111, bet. JuU 35, rskr. 365). Motsvarande undantag bör
gälla också i fortsättningen.

Ett
annat undantag från tillståndskravet som enligt min mening bör göras gäller
övervakningskameror som är avsedda för skydd av lokaler eller andra
anläggningar av betydelse för totalförsvaret. Jag har tidigare behandlat
undantaget från den nuvarande lagens tillämpningsområde för övervakningskameror
som används för sådana skyddsändamål. Som jag då anförde är avsikten med att
låta kameror som används för sådant ändamål omfattas av en ny lag inte någon
annan än att användningen av dessa skall vara underkastad det generella aktsamhetskrav
som gäller enligt nuvarande lag och som enligt vad jag återkommer till bör
gälla också enligt en ny reglering. Enligt min uppfattning bör sålunda
övervakningskameror som är avsedda att användas för det nu aktuella ändamålet undantas
från tillståndskravet. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare avgränsningen.

Ytterligare
ett undantag från tillståndskravet bör göras för övervakningskameror som
används av polisen vid automatisk hastighetsövervakning. Rikspolisstyrelsen har
vid remissbehandlingen pekat på att utrustning som används i den
försöksverksamhet med halv- och helautomatisk hastighetsövervakning i polisens
trafikövervakningsarbete som pågår kan komma att omfattas av utredningens
lagförslag. Jag vill här erinra om att riksdagen i samband med
budgetbehandlingen våren 1989 anslagit medel för sådan verksamhet (prop.
1988/89:100 bil. 8, bet. TU 15, rskr. 229). Chefen för
kommunikationsdepartementet betonar i budgetpropositionen år 1990 att
automatisk hastighetsövervakning är en viktig åtgärd i trafiksäkerhetsarbetet (prop.
1989/90:100 bil. 8 s. 55) och avser enligt vad jag har inhämtat att ta upp
frågan om medel för fortsatt verksamhet med sådan övervakning i samband med
förslag våren 1990 om bl.a. väg- och järnvägstrafikens infrastruktur. Med
hänsyn till angelägenheten av att verksamheten inte försvåras är det enligt
min mening motiverat att övervakningskameror som används för det här aktuella
ändamålet undantas från tillståndskravet. Mitt förslag innebär därför att inte
heller sådana kameror skall omfattas av kravet på tillstånd. Jag vill tillägga
att det kan finnas anledning att återkomma till frågan om en utvidgning av
detta undantag till att omfatta även kameror som används för andra former av
trafikövervakning än hastighetsövervakning.

Utredningen
har föreslagit en ordning med interimistiskt tillstånd för personövervakning i
fall där ett reguljärt tillståndsförfarande inte kan avvaktas med hänsyn till
ärendets brådskande natur. Det rör sig här om hastigt uppkomna situationer, t.
ex. olyckor, där det finns ett omedelbart och oundgängligt behov av att använda
en övervakningskamera. Den nuvarande regleringen ger inga möjligheter till att
i sådana situationer göra undantag från den vanliga handläggningen hos länsstyrelsen.
Detta medför

18

regelmässigt
viss omgång genom att bl.a. yttrande skall inhämtas från Prop. 1989/90:119
kommunen och i vissa fall även från en arbetstagarorganisation e. d.

Också
jag anser att det är angeläget att det i fall av det slag utredningen åsyftar
skapas utrymme för att få använda en övervakningskamera utan att behöva avvakta
att tillstånd ges i vanlig ordning. Det bör emellertid krävas att det är fråga
om nödfallsliknande situationer där det finns ett uppenbart behov av att
använda en sådan kamera. Enligt min mening bör situationerna avgränsas så att
det skall vara fråga om övervakning som är oundgängligen nödvändig vid en
olyckshändelse eller vid överhängande fara för en sådan eller för att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Som
jag tidigare har nämnt kommer jag att föreslå att länsstyrelsen även i
fortsättningen skall ha rollen som tillståndsmyndighet på området. Jag anser
emellertid, i likhet med vad som har påpekats under remissbehandlingen, att
det är mindre lämpligt att länsstyrelsen får uppgiften att i de nu aktuella
fallen genom ett förenklat förfarande meddela tidsbegränsade beslut. Ett sådant
system skulle nämligen kräva bl. a. en jourverksamhet hos länsstyrelsema som
dessa för närvarande saknar resurser för. Som jag ser det bör i stället den
myndighet som är ansvarig för de samhällsinsatser som i praktiken kommer att
krävas i sådana fall själv få pröva om behovet att använda en
övervakningskamera är sådant att sedvanligt tillstånd inte skall behöva
avvaktas.

De
organ som här kommer i fråga är polismyndigheter och räddningsledare enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102). Ansvaret för övervakningen i de aktuella
fallen kommer således att åvila de agerande myndigheterna. Dessa skall
självfallet härvid iaktta de allmänna principer om proportiona-litet som gäller
för ingripanden både i polisverksamheten och räddningstjänsten (se 8 §
polislagen 1984:387 resp. 45 § räddningstjänstlagen). Som jag återkommer till i
specialmotiveringen bör emellertid dessutom länsstyrelsen som
tillsynsmyndighet ha möjlighet att ingripa om fömtsättningarna för
övervakningen inte är uppfyllda eller om den sker på ett olämpligt sätt.

Jag
anser sålunda att vederbörande polismyndighet eller räddningsledare utan
tillstånd skall få ha en övervakningskamera uppsatt så att den kan riktas mot
en plats dit allmänheten har tillträde, om användningen av kameran är
oundgängligen nödvändig för något av de ändamål jag nyss har berört. I linje
med utredningens förslag bör emellertid tiden för detta begränsas till högst
fjorton dagar. I de undantagsfall då det även under längre tid finns ett
oundgängligt behov av övervakning för ett sådant ändamål bör tillstånd i vanlig
ordning krävas. Jag återkommer i specialmotiveringen till möjligheten att i
avvaktan på länsstyrelsens beslut få ha kameran uppsatt på det angivna sättet.
Frågan om bearbetning eller lagring av bildmaterial som har tagits upp under
den tillståndsfria tiden behandlar jag också i specialmotiveringen.

I
motsats till utredningen anser jag att något undantag från tillståndskravet
inte bör införas för övervakningskameror som används för skyddsändamål vid
patientbehandling inom hälso- och sjukvården. De fall då sådan övervakning över
huvud taget sker inom områden dit allmänheten

19

kan sägas ha tillträde är
enligt min uppfattning inte så särpräglade att de kan motivera ett generellt
undantag.

Prop.
1989/90:119

3.3.2
Tillståndsprövningen

Mitt förslag: En gmndläggande
fömtsättning för tillstånd skaU vara att sökanden har ett befogat intresse av
att få bmka en övervakningskamera och att detta intresse inte likaväl kan
tillgodoses på något annat sätt. I sådana fall skall tillstånd lämnas under fömtsättning
att den information som kan förmedlas genom kameran kan antas vara av ringa
betydelse för enskildas personliga integritet med hänsyn till den utmstning som
skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter. Är
risken för integritetsintrång större, krävs för tillstånd att sökandens
intresse av att få använda kameran är så starkt att det skall ges företräde
framför integritetsintresset. Ett tillstånd får förenas med rätt att behandla
eller bevara bilder från övervakningskameran bara i vissa fall när det finns
särskilda skäl för det.

Utredningens förslag:
Enligt utredningens förslag skall tillstånd till personövervakning få ges om
sökanden har ett så starkt intresse av att anordna sådan övervakning för att
förebygga brott, förhindra olyckor eller tillgodose något annat därmed
jämförligt intresse att detta intresse skall ha företräde framför hänsynen till
enskildas personliga integritet. Tillstånd får ges också för något annat
ändamål, om den information som kan förmedlas genom Övervakningen är av ringa
betydelse för enskildas personliga integritet. Ett tillstånd får förenas med
rätt att bevara bilder bara om sökanden av särskilda skäl behöver dokumentera
upptagningen.

Remissinstanserna har i
allmänhet ställt sig positiva till de gmndläggande principerna bakom
förslaget. En länsstyrelse anser att den nuvarande förutsättningen för
tillstånd — att övervakningen skall vara nödvändig för det uppgivna ändamålet —
bör gälla även i fortsättningen. Från något håll pekas på att tillstånd inte
bör få vägras, om förutsättningarna är uppfyllda, och att reglerna därför inte
bör ges en fakultativ utformning.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 6 § första stycket lagen om TV-övervakning skall länsstyrelsen vid
tillståndsprövningen ta hänsyn till sökandens intresse av att få använda
övervakningskameran och till det intresse som enskilda kan ha av att
övervakning inte förekommer. Av paragrafen följer vidare att tillstånd får
meddelas bara om kameran är nödvändig för det uppgivna ändamålet och det saknas
anledning att anta att det skulle uppkomma otillbörligt intrång i enskildas
personliga integritet.

Jag har redan i anslutning
till frågan om reformbehovet angett att myndigheternas resurser vid
tillståndsprövningen bör koncentreras till de fall där riskerna för
integritetsintrång är mera påtagliga. Den nuvarande regleringen är som jag ser
det i detta hänseende inte tillräckligt vägledande.

Enligt
min uppfattning bör det till en börian i regleringen på ett klarare

20

sätt
än i dag komma till uttryck att det är ett gmndläggande krav för Prop.
1989/90:119 tillstånd att sökanden har behov av den avsedda övervakningen och
att detta behov inte likaväl kan tillgodoses på något annat sätt än genom att
använda en övervakningskamera. Övervakningen skall således behövas för det
uppgivna ändamålet. Det bör dessutom krävas att behovet med en samhällelig
bedömning kan anses vara befogat. Vad som kan betecknas som illegitima syften
liksom t. ex. allmän nyfikenhet eller rena bekvämlighetsskäl bör sålunda inte
få godtas.

Jag
anser vidare att det vid tillståndsprövningen bör göras en åtskillnad mellan de
fall där övervakningen kan antas medföra bara en liten risk för integritetsintrång
och övriga fall där riskerna är mera påtagliga. Fall av det förstnämnda slaget
kan vara exempelvis bildupptagningar som främst har ett annat syfte än
personövervakning och som sker med en fast kamera av ett litet område eller att
upptagningar sker på långt håll utan möjlighet till s.k. zoomning eller i
övrigt under förhållanden som gör det svårt att identifiera de personer som kan
komma att beröras av övervakningen. Det kan här också vara fråga om fall med
bara en bestämd krets av ett fåtal personer som kan komma att beröras och som
har godtagit övervakningen eller som på goda gmnder kan antas inte ha några
invändningar mot den. Risken för integritetsintrång kan också många gånger
anses ringa i sådana affärslokaler och liknande där övervakning hittills har
förekommit i ganska stor omfattning för att motverka stölder och annan
brottslighet. Jag tänker här på bl.a. självbetjäningsbutiker för t.ex.
livsmedel eller kläder och på bank- och postlokaler.

Jag
anser sålunda att tillstånd bör lämnas om det nyssnämnda kravet på behov av
övervakningen är uppfyllt och övervakningen dessutom kan antas vara av ringa
betydelse för enskildas personliga integritet med hänsyn till den utrustning
som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter.
Tillståndsprövningen bör enligt min uppfattning i dessa fall kunna ske mera mtinartat
med utgångspunkt från olika typsituationer. Jag återkommer i
specialmotiveringen till en närmare beskrivning av sådana situationer.

När
det gäller de fall där riskerna för integritetsintrång inte kan bedömas vara
obetydliga är situationen annorlunda. Här bör det krävas att sökanden kan visa
att behovet av övervakningen är så starkt att detta måste ges företräde framför
integritetshänsynen. I linje med utredningens förslag och i huvudsaklig
överensstämmelse med nuvarande praxis kan som exempel på ändamål där behovet
av övervakning kan ha en sådan tyngd nämnas att förebygga brott eller att
förhindra olyckor eller andra därmed jämföriiga ändamål. Till skillnad från
utredningen anserjag emellertid att det här inte bör göras någon uttrycklig
begränsning till skyddsändamål. Även när syftet med övervakningen är ett annat
bör det således enligt min uppfattning inte vara uteslutet att behovet av
övervakning skall kunna anses väga över hänsynen till integritetsskyddet. Att
en begränsning bör göras till de nyssnämnda skyddsändamålen i ett annat
avseende vid tillståndsprövningen återkommer jag strax till.

Jag
har nu angett förutsättningarna för att ge tillstånd att använda en

övervakningskamera. Enligt vad jag tidigare har föreslagit skall sådant 21

tillstånd krävas för att
kameran skall få vara uppsatt så att den kan riktas Prop. 1989/90:119 mot en
plats dit allmänheten har tillträde. Som har påpekats under remissbehandlingen
bör tillståndsprövningen inte vara av fakultativ karaktär, dvs. tillstånd skall
meddelas om fömtsättningama är uppfyllda. Mitt förslag innebär i detta
avseende en förändring i förhållande till avfattningen av nuvarande lag (se 6 §
första stycket).

I
samband med tillståndsprövningen vill jag slutligen ta upp frågan om vilka krav
som bör ställas för att ett tillstånd skall få förenas med rätt att behandla
eller lagra upptaget bildmaterial. Enligt nuvarande lag gäller här att
länsstyrelsen i samband med att den meddelar tillstånd skall meddela de
föreskrifter i fråga om upptagning av bilder och användning av upptaget material
som kan anses erforderiiga av hänsyn till enskildas personliga integritet (7 §
andra stycket). I motiven till bestämmelsen påpekade föredragande statsrådet (prop.
1975/76:194 s. 32) att möjligheten att bevara eller ge spridning åt material
som tas upp med en övervakningskamera innebär särskilda risker från
integritetssynpunkt. Jag delar denna uppfattning.

Enligt
min mening ger emellertid den nuvarande regleringen inte ett tillräckligt
tydligt uttryck för den restriktivitet som bör gälla vid tiU-ståndsprövningen i
detta avseende. Som utredningen har visat pågår det på området en stark teknisk
utveckling, inte minst när det gäller den kombinerade användningen av
övervaknings- och datateknik. Möjligheterna att analysera och bearbeta
upptagna bilder antingen direkt vid upptagningen eller efter framtagning ur
lagrat material är redan nu stora och kan antas komma att bli ännu mer
långtgående i framtiden. Riskerna för intrång i enskildas personliga integritet
ökar naturiigtvis i motsvarande grad.

Mot
denna bakgmnd anserjag att rätten att behandla eller bevara bilder som tas upp
av en övervakningskamera beträffande vilken tiUståndskrav föreligger bör
begränsas på ett tydligare sätt än vad som har skett i den nuvarande lagen.
Enligt min uppfattning bör uttryckligen föreskrivas att ett tillstånd får
förenas med en sådan rätt bara om sökanden av särskilda skäl har behov av det.
Om det inte kan antas att övervakningen är av ringa betydelse för enskildas
personliga integritet, bör det dessutom krävas att övervakningen avser ett
skyddsändamål av det slag som jag nyss har berört i samband med frågan om
själva tillståndsprövningen. Tillstånd att behandla eller bevara upptagna
bilder bör således kunna meddelas när sådan integritetskänslig övervakning
syftar till att förebygga brott, att förhindra olyckor eller att tillgodose
något liknande ändamål. Exempelvis kan det vara väl motiverat att den sökande
för att övervakningen skall bli meningsfull ges denna rätt när det gäller
upptagning av bilder i en bank av misstänkta brottshändelser. Motsvarande
gäller övervakning för att förhindra olyckor; ett närmare studium av
händelseförloppet vid inträffade olyckor kan krävas som ett led i den
förebyggande verksamheten.

Inskränkningen
till skyddsändamål av det aktuella slaget bör emellertid

inte gälla den kategori tillståndsfall där risken för integritetsintrång är

begränsad. Här bör det räcka med kravet att sökanden av särskilda skäl har

behov av att bearbeta eller lagra bilder. Som ett konkret exempel kan 22

nämnas upptagningar av
sportevenemang i syfte att underlätta domslut. Naturligtvis måste dock beaktas
att risken för integritetsintrång vid övervakningen kan öka just genom
möjligheten att behandla eller bevara upptagna bilder så att det blir fråga om
ett övervakningsfall av den kvalificerade kategorin där det skall ske en
avvägning mellan behovs- och integritetsintressena. Detta får exempelvis
regelmässigt anses vara fallet vid mer kontinuerlig övervakning av allmänt
frekventerade lokaler eller platser. Jag går nu över till frågorna om själva
tillståndsförfarandet.

Prop.1989/90:119

3.3.3
Tillståndsförfarandet

Mitt förslag:
Länsstyrelsen behålls som tillståndsmyndighet. Liksom nu skall yttrande
inhämtas från kommunen innan tillstånd meddelas. Ett sådant yttrande behövs
dock inte i de fall då den information som kan förmedlas genom
övervakningskameran kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga
integritet, förutsatt att tillståndet inte skall förenas med rätt att behandla
eller bevara upptagna bilder. Vidare skall sökanden ge in ett yttrande av skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder de anställda, om kameran är
avsedd att sättas upp så att den kan riktas mot en arbetsplats; nu gäller att
länsstyrelsen själv skall inhämta ett sådant yttrande.

Utredningens
förslag motsvarar mitt utom så till vida att enligt utredningen nuvarande
ordning skall behållas helt när det gäller att inhämta yttranden från
skyddsombud m. fl.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstansema godtar utredningens förslag när det gäller val av
tillståndsmyndighet och inhämtande av yttranden. Riksrevisionsverket pekar på
möjligheten att göra en kommunal instans eller polismyndigheten till
tillståndsmyndighet. Några instanser föreslår att kommunema skall ges vetorätt.

Skälen
för mitt förslag: Det är länsstyrelsema som prövar frågor om tillstånd enligt
lagen om TV-övervakning (se 4 § andra stycket). Tidigare har det diskuterats om
prövningen borde centraliseras. Skälet till en sådan ordning skulle vara att
främja enhetligheten vid lagens tillämpning. I direktiven tiU utredningen
uttalades emellertid att det inte torde stå något att vinna på att föra över
prövningen till något annat organ. Utredningen har också för sin del funnit att
den nuvarande ordningen med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet bör behållas.

Även jag anser, som jag
tidigare har berört, att länsstyrelsema också i fortsättningen bör vara tillståndsmyndigheter.
Enligt min uppfattning har det således inte kommit fram något som tyder på att
exempelvis intresset av enheUighet och rättslikhet vid tillämpningen av
regleringen på området skulle tillgodoses bättre, om någon annan myndighet fick
uppgiften att pröva tillståndsfrågor.

Utredningen
har enligt sina direktiv haft att överväga om intresset av

23

kommunalt inflytande och
de lokala aspekterna i övrigt kan anses vara Prop. 1989/90:119 tillräckligt
tillgodosedda genom den nuvarande lagen eller om, och i så fall hur, det i
detta avseende kan ske en förstärkning. Enligt lagen om TV-övervakning (6 §
andra stycket första meningen) skall länsstyrelsen innan tillstånd meddelas
inhämta yttrande från den kommun inom vilken övervakningskameran skall brukas.
Syftet med ett sådant yttrande är att inhämta lokala synpunkter för den
intresseavvägning som skall ske vid tillståndsprövningen (prop. 1975/76:194 s.
28 f).

Utredningens
förslag innebär att det kommunala inflytandet i ett tillståndsärende även i
fortsättningen skall ske genom ett yttrande i ärendet. Tanken på att
tillerkänna kommunerna vetorätt i dessa ärenden avvisas således av utredningen.
De flesta remissinstanserna har godtagit utredningens förslag. Från vissa av
de kommuner som har yttrat sig förordas dock att en kommunal vetorätt införs.

Jag
vill för egen del understryka betydelsen av att lokala synpunkter beaktas i de
aktuella ärendena. Som jag ser det är det självklart att länsstyrelsen vid sin
prövning skall ta hänsyn till sådana synpunkter som framförs från den kommun
där övervakningskameran skall finnas och som betingas av lokala förhållanden.

Frågan
om hur det lokala inflytandet skall komma till stånd behandlades också vid den
nuvarande lagens tillkomst (prop. 1975/76:194 s. 19 f, 28 f, bet. JuU 14 s. 9 f).
Enligt min uppfattning ger vad som har framkommit genom utredningen och
remissbehandlingen inte anledning att i något väsentligt avseende frångå de
ställningstaganden som då gjordes. Jag kan således inte se att det mot bakgmnd
av erfarenheterna under de gångna åren av tillämpningen av den nuvarande lagen
skulle vara motiverat att ersätta ordningen med yttranden av kommunerna med ett
system där länsstyrelserna skulle vara formellt bundna av kommunernas
ställningstaganden. Regeln att länsstyrelsen inhämtar ett yttrande från den
kommun där övervakningskameran skall användas bör även fortsättningsvis ge
tillräckliga möjligheter för att de lokala aspekterna kommer fram på tillståndsärendet.
Detta gäller särskilt mot bakgmnd av att den kommun som är missnöjd med
utgången i ett tillståndsärende också framdeles bör ha möjlighet att överklaga
beslutet. Den sistnämnda frågan återkommer jag strax till.

Jag
har i det föregående (avsnitt 3.3.2) föreslagit att det skall kunna ske en
enklare prövning i ett tillståndsärende i de fall då den information som kan
förmedlas av övervakningskameran kan antas vara av liten betydelse från
integritetssynpunkt. Eftersom de lokala synpunkterna är avsedda att ta sikte på
integritetsintressena, bör det inte vara nödvändigt att länsstyrelsen hör
kommunen i sådana fall. Fömtsättningen bör dock vara att det inte är fråga om
att förena tillståndet med rätt att behandla eller bevara bilder som tas upp av
kameran. Inget hindrar givetvis en kommun att mera generellt ge länsstyrelsen
del av sin uppfattning om hur den mindre integritetskänsliga övervakningen
sker i kommunen. Det är också möjligt för en kommun att på eget initiativ yttra
sig liksom för länsstyrelsen att inhämta ett yttrande därifrån, om det finns
särskilda skäl för det i ett ärende.

Enligt
lagen om TV-övervakning (6 § andra stycket andra meningen) 24

skall även skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder de anställda få tillfälle att
yttra sig innan tillstånd meddelas, om övervakningskameran skall bmkas av en
arbetsgivare och riktas mot en arbetsplats. Problemet med TV-övervakning av
arbetsplatser behandlades ingående i förarbetena till lagen (prop. 1976/76:194 s.
17 ff., bet. JuU 14 s. 8 f). Frågan om användning av TV-kamera på en
arbetsplats, som inte samtidigt är allmän plats, har som jag tidigare berört
överlämnats till parterna på arbetsmarknaden att lösas förhandlingsvägen. I de
fall då arbetsplatsen också är allmän plats, och då enligt lagen tillstånd
krävs för TV-övervakning som berör arbetsplatsen, är det avsett att särskild
vikt skall läggas vid de anställdas uppfattning. Denna uppfattning skall sålunda
kunna komma fram genom yttranden i tillståndsärendena.

Utredningsförslaget
innebär att det även i fortsättningen skall inhämtas yttranden från de aktuella
arbetstagarorganen, om övervakningen berör en arbetsplats. Förslaget i den
delen har inte mött någon egentlig kritik under remissbehandlingen. Även jag
anser att systemet med att inhämta de fackliga synpunkterna på övervakning som
skall anordnas på en arbetsplats skall bibehållas. 1 syfte att förenkla
länsstyrelsernas hantering av tillståndsärendena bör det emellertid åligga
sökanden, som ju ofta är arbetsgivaren, att i de aktuella fallen foga ett
yttrande till sin ansökan.

Enligt min uppfattning bör
man dessutom gå ett steg längre när det gäller att ge utrymme för det fackliga
inflytandet i dessa ärenden. Den fråga jag här tar sikte på gäller rätten för
de anställdas företrädare att överklaga beslut om tillstånd att använda en
övervakningskamera. Jag tar upp detta problem i samband med att jag strax
övergår till frågan om överklagande av beslut i tillståndsärenden.

Jag vill tillägga att
länsstyrelsen vid sin handläggning av tillståndsärenden i det enskilda fallet
kan behöva inhämta ett yttrande från någon viss myndighet. Det kan röra sig om
t. ex. polismyndigheten i kommunen när det gäller behovsprövningen eller,
beträffande den tekniska utmstningen, statens provningsanstalt eller statens
strålskyddsinstitut.

Prop.
1989/90:119

3.3.4
Överklagande av beslut i tillståndsärenden

Mitt förslag och
ställningstagande: Länsstyrelsens beslut i tillståndsärenden skall överklagas
hos kammarrätten i stället för som nu hos regeringen. Justitiekanslern skall
även i fortsättningen få föra talan i sådana ärenden för att tillvarata
allmänna intressen. Beslut om tillstånd att använda en övervakningskamera skall
få överklagas även av den kommun där kameran skall finnas och, om kameran skall
kunna riktas mot en arbetsplats, av en arbetstagarorganisation.

Utredningens förslag
överensstämmer i princip med mitt men saknar uttryckliga regler om rätt för
kommuner och arbetstagarorganisationer att överklaga tillståndsbeslut.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som uttalat sig i denna del har i

25

allmänhet godtagit utredningens
förslag. Några instanser förordar att över- Prop. 1989/90:119 klaganden
koncentreras till bara en kammarrätt medan det från något håll föreslås att
länsstyrelsens beslut skall överklagas hos länsrätten. I ett par yttranden
pekas på behovet av uttryckliga regler om rätt för kommuner och
arbetstagarorganisationer att överklaga.

Skälen
för mitt förslag: Av 12§ lagen om TV-övervakning följer att länsstyrelsens
beslut enligt lagen får överklagas hos regeringen. Enligt samma paragraf får justitiekanslern
föra talan för att tillvarata allmänna intressen. Några ytterligare regler om
rätten att överklaga beslut finns inte i lagen (jfr 22 § förvaUningslagen
1986:223). Enligt regeringens praxis i tillståndsärenden har emellertid den
kommun inom vilken TV-kameran skall användas rätt att överklaga länsstyrelsens
tillståndsbeslut medan däremot en facklig organisation inte har ansetts ha en
sådan rätt i fråga om en kamera som skall användas av en arbetsgivare och där
övervakningen således berör en arbetsplats.

Jag
har tidigare (avsnitt 3.3.3) betonat vikten av att kommunerna och de fackliga
organisationerna får tillräckligt inflytande i tillståndsärenden. Enligt min
uppfattning är det därför angeläget att så långt det kan ske i regleringen på
området skapa möjligheter för att de lokala och fackliga synpunkterna skall bli
tillgodosedda. När det gäller rätten för de nu aktuella organen att överklaga
beslut i tillståndsärenden anserjag att man bör förbättra nuvarande reglering.

Som
jag nyss nämnt har regeringen i tillståndsärenden prövat överklaganden av
vederbörande kommuner. Enligt min mening är det angeläget att det klart sägs ut
att den kommun där övervakningskameran skall finnas har rätt att överklaga ett
tillståndsbeslut av länsstyrelsen. Det blir då tydligt för kommunerna att de
har en sådan möjlighet. En uttrycklig regel om denna rätt bör därför tas in i
den tilltänkta nya lagen.

1
fråga om möjligheten för en facklig organisation att på motsvarande sätt
överklaga ett tillståndsbeslut beträffande övervakning som berör en arbetsplats
har utredningen gett uttryck för uppfattningen att en sådan organisation redan
med nuvarande lag skulle ha en rätt att överklaga. Utredningen motiverar detta
med att det i lagen har tagits in en särskild föreskrift om rätten för de olika
arbetstagarrepresentanterna att yttra sig i ärendet och att dessa därför
tillerkänts ett av rättsordningen skyddat intresse, något som bör ge upphov till
besvärsrätt i de fall ett beslut har meddelats trots att de har avstyrkt eller
beslutet på något annat sätt gått dem emot. Utredningens bedömning av
rättsläget på denna punkt har under remissbehandlingen kritiserats av bl.a.
Malmö tingsrätt och kammarrätten i Sundsvall.

Jag
vill för egen del peka på att det redan vid den nuvarande lagens

tillkomst framställdes krav på besvärsrätt för bl.a. fackliga organisationer

mot beslut som berörde anställda som de företrädde (se bet. JuU

1976/77:14 s. 10 f). Utredningens ställningstagande i denna fråga får

anses innebära att utredningen anser att en sådan rätt bör föreligga. Jag

delar denna uppfattning, som med något undantag inte har mött invänd

ningar vid remissbehandlingen. För att arbetstagarnas synpunkter skall

kunna bli tillräckligt tillgodosedda i tillståndsärenden där övervakningen 26

berör
dem bör de nämligen inte enbart kunna framföra sin mening genom Prop.
1989/90:119 yttranden utan även få överklaga beslut som innebär att tillstånd
ges i sådana ärenden (under förutsättning att beslutet kan anses ha gått dem emot).
Därför bör det i den nya lagen tas in en särskild föreskrift om rätt för en
arbetstagarorganisation att överklaga ett beslut om tillstånd att använda en
övervakningkamera som skall kunna riktas mot en arbetsplats. Föreskriften bör
begränsas så att den omfattar bara organisationer som företräder de anställda
och inte också skyddsombud och skyddskommittéer.

När
det däremot gäller andra som kan beröras av tillstånd att använda övervakningskameror,
dvs. vid sidan av sökande, kommuner och arbetstagarorganisationer, anserjag
att deras intressen liksom hittills får tillgodoses genom den rätt att föra
talan för att tillvarata allmänna intressen som har tillagts justitiekanslern.
Även i fortsättningen bör sålunda denne för det nämnda syftet få överklaga
beslut om tillstånd. Som jag ser det bör emellertid justitiekanslerns uppgift i
detta avseende, med hänsyn till den delvis nya möjlighet som skapas för
kommuner och arbetstagarorganisationer att få tillståndsbeslut omprövade i
högre instans, kunna mera gå ut på en kontroll av att det upprätthålls
enhetlighet i rättstillämpningen och mot principiellt viktigare frågor än att
vara inriktad på att bevaka integritetsintressena i varje enskilt fall. Någon
anledning att omformulera regeln om justitiekanslerns överklaganderätt finns
emellertid inte.

Överprövningen
av länsstyrelsens beslut har, som utredningen anför, hittills huvudsakligen
haft karaktär av en rättslig prövning. Inslagen av lämplighetsprövning har
varit förhållandevis små, och allteftersom tilllämpningen av den nuvarande
lagen kommit att ge klarhet om vissa ändamål som kan ligga till grund för
tillstånd har dessa inslag minskat ytterligare. Mitt förslag när det gäller fömtsättningarna
för att ge tillstånd att använda en övervakningskamera innebär att
möjligheterna att göra överprövningen till en renodlat rättslig fråga
förbättras ytterligare. Jag vill här peka på den föreslagna uppdelningen av
tillståndsprövningen på en enklare och en mer kvalificerad prövning med skilda
kriterier.

De
riktlinjer som gäller för regeringens befattning med besvärsärenden (prop.
1983:120, bet. KU 23, rskr. 250) innebär bl.a. att regeringen i möjligaste mån
bör befrias från ärenden som inte kräver regeringens ställningstagande som
politiskt organ. En gmndsats är att besvärsärenden i vilka rättsfrågan är
huvudsak skall gå till domstol medan ärenden där lämplighetsbedömningar
dominerar skall prövas i administrativ ordning. Det bör här också pekas på de
utgångspunkter för arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning som har angetts
i direktiven (Dir. 1989:56) förden nyligen tillsatta domstolsutredningen (Ju
1989:06).

Mot
denna bakgrund och i linje med den uppfattning som utredningen

om TV-övervakning m.m. gett uttryck för, vilken har godtagits av de

remissinstanser som uttalat sig i frågan, anser jag att överprövning av

länsstyrelsens beslut i tillståndsärenden bör göras av domstol i stället för

såsom nu av regeringen. Eftersom det är fråga om förvaltningsbeslut är det

naturligt att låta överklagandena gå till allmän förvaltningsdomstol. .Åt

minstone under ett inledningsskede är det lämpligt att kammarrätt är 27

första instans för
överprövningen. Att koncentrera målen till en kammarrätt, som har föreslagits
vid remissbehandlingen, anserjag inte vara motiverat. Jag vill dock anmärka
att domstolsutredningens arbete kan ge mig anledning att återkomma i frågan om
domstolsprövningen.

Prop.
1989/90:119

3.4 Förbud mot dold övervakning

Mitt förslag och
ställningstagande: Även i fortsättningen skall det finnas ett förbud mot dold
övervakning. Upplysning om en övervakningskamera skall sålunda lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Kameror som är avsedda för
skydd av anläggningar av betydelse för totalförsvaret eller som används av
polisen vid automatisk hastighetsövervakning skall undantas från upplysningsplikten.
Vidare införs möjlighet att medge undantag från upplysningsplikten, om det
finns synnerliga skäl för det.

Utredningens förslag
innebär att personövervakning skall tydligt utmärkas. Från detta krav har
utredningen undantagit, fömtom övervakning för försvarsändamål, även
patientövervakning.

Remissinstanserna har i
allmänhet inte berört frågan om upplysningsplikt. Två instanser efterlyser
emellertid en klarare avgränsning av undantagen vid övervakning för
försvarsändamål. Undantaget för patientövervakning tillstyrks från några håll
men avstyrks av Sveriges advokatsamfund.

Skälen för mitt förslag:
Den nuvarande regleringen innehåller ett förbud mot dold TV-övervakning. Enligt
3 § lagen om TV-övervakning åligger det sålunda den som bmkar en
övervakningskamera att fortlöpande och på verksamt sätt upplysa om kameran och
dess bmkande. Bestämmelsen är straffsanktionerad i 10 § i lagen.

Enligt min uppfattning är
det från integritetssynpunkt av stor betydelse att den som blir utsatt för övervakning
har vetskap om det. De flesta människor uppfattar säkert användning av en
övervakningskamera som ett större intrång för den som blir övervakad i det
fördolda än om det sker öppet. Jag anser sålunda att det också i en ny
reglering på området bör finnas ett förbud mot dold övervakning.

Vid lagrådsremissen
uttalade jag emellertid att det fanns skäl att avgränsa ett förbud mot dold
övervakning något annorlunda än det nuvarande. Jag pekade på att det nuvarande
förbudet mot dold TV-övervakning innebär att i princip alla TV-kameror som är
anbringade så att de kan användas för personövervakning och som inte manövreras
på platsen omfattas av en straffsanktionerad upplysningsskyldighet för bmkaren.
Jag uttalade att jag ansåg att ett sådant förbud sträcker sig för långt genom
att det innebär en ovillkorlig upplysningsskyldighet även i exempelvis rent privata
sammanhang.

Jag
pekade i remissprotokollet på olika områden där det enligt min uppfattning inte
krävdes någon särskild regel om förbud mot dold över-

28

vakning.
Beträffande t.ex. patientövervakning inom hälso- och sjukvår- Prop. 1989/90:119
den anförde jag att jag i likhet med utredningen ansåg att ett krav på
information om användning av en övervakningskamera för det aktuella syftet
kunde läggas in redan i hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) föreskrift om
att vården skall bygga på patientens självbestämmande och integritet (se 2 a §
första stycket 3). 1 remissprotokollet pekade jag också på att det aktsamhetskrav
som bör gälla även i fortsättningen vid all användning av övervakningskameror
innefattar en skyldighet beroende på omständigheterna att på lämpligt sätt ge
den som blir utsatt för övervakning upplysning om den.

Förslaget
i lagrådsremissen innebar att den ovillkorliga upplysningsskyldigheten
beträffande övervakningskameror borde på samma sätt som tillståndskravet i
princip begränsas till att avse platser dit allmänheten har tillträde. Det
innebar att upplysningsplikt i de flesta fall skulle föreligga beträffande
övervakningskameror som också omfattas av tillståndskrav.

Jag
uttalade vidare i remissprotokollet att begränsningen av upplysningsplikten till
övervakningskameror som kan riktas mot platser dit allmänheten har tillträde innebar
att de arbetsplatser som inte utgör sådana platser också skulle undantas från
den ovillkorliga upplysningsplikten. Detta var enligt min mening motiverat med
hänsyn till att frågan om själva övervakningen och dess utformning liksom
hittills i varie enskilt fall skulle ha prövats förhandlingsvägen mellan
arbetsgivaren och de anställdas fackliga organisationer. Det fick förutsättas
att även frågan om hur övervakningen borde utmärkas togs upp i det
sammanhanget. Någon uttrycklig skyldighet för arbetsgivaren att informera de
anställda om övervakningen behövdes enligt min uppfattning därför inte.

Lagrådet
har betonat att det är mycket väsentligt att upplysning lämnas om förekomsten
av en övervakningskamera. Dold TV-övervakning bör enligt lagrådets mening inte
få förekomma annat än i vissa speciellt angivna undantagsfall. Enligt lagrådet
kan det visserligen sägas att det nuvarande förbudet sträcker sig för långt
genom att det innebär en ovillkorlig och straffsanktionerad
upplysningsskyldighet även i rent privata sammanhang. Lagrådet har pekat på
att förslaget i lagrådsremissen emellertid innebär att upplysningsskyldigheten
inte längre skall gälla i fråga om arbetsplatser som inte är tillgängliga för
allmänheten. Enligt lagrådets uppfattning framstår de skäl som anfördes i
lagrådsremissen för en sådan förändring av integritetsskyddet inte som
övertygande. Det finns även åtskilliga andra platser som visserligen inte är
tillgängliga för allmänheten men där dold TV-övervakning inte bör få förekomma.
På gmnd av det anförda har lagrådet inte ansett sig kunna godta den i
lagrådsremissen föreslagna begränsningen av upplysningsplikten.

Som
har framgått delar lagrådet min uppfattning om att det nuvarande

förbudet mot dold TV-övervakning sträcker sig för långt. Den avgränsning

som jag föreslog i lagrådsremissen av förbudet till att omfatta övervak

ningskameror som kan riktas mot platser dit allmänheten har tillträde var

avsedd att innebära att endast de fall där det från integritetssynpunkt är

motiverat med ett uttryckligt och straffsanktionerat förbud mot dold över

vakning skulle omfattas av detta. I den mån det anses önskvärt att, som 29

lagrådet
uttalar, till dessa fall hänföra även arbetsplatser som inte är Prop.
1989/90:119 tillgängliga för allmänheten, skulle det enligt min mening kunna
övervägas att utforma upplysningsplikten så att den omfattar inte bara
övervakningskameror som kan riktas mot platser dit allmänheten har tillträde
utan även kameror som kan riktas mot arbetsplatser. Att i övrigt ange i vilka
situationer som dold TV-övervakning inte skall få förekomma torde däremot vara
mycket svårt.

Med
hänsyn till det anförda vill jag inte motsätta mig lagrådets förslag att
upplysningsplikten inte skall vara begränsad till vissa övervakningskameror.
Som jag strax återkommer till (avsnitt 3.6.2) föreslår jag att den som bryter
mot upplysningsplikten skall kunna dömas til böter eller fängelse i högst ett
år, men att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Tillräckligt utrymme
finns enligt min mening härigenom för att från straffansvar undanta bristande
efterlevnad av den nu föreslagna upplysningsplikten i fall där en
straffsanktionerad sådan skyldighet inte ter sig motiverad.

I
förhållande till den nuvarande upplysningsplikten bör det enligt min mening
göras en utvidgning så till vida att skyldigheten bör gälla inte bara den som
brukar övervakningskameran. Så snart en anordning av det aktuella slaget är
uppsatt bör upplysningsplikten inträda. Jag återkommer i specialmotiveringen till
vilka personer som omfattas av denna skyldighet.

När
det gäller kravet på hur upplysningsplikten skall fullgöras bör samma
principer gälla som i dag. Upplysningen bör sålunda lämnas genom tydlig
skyltning eller på något annat verksamt sätt. Jag vill här peka på att det
finns en inarbetad symbol för TV-övervakning. Att såsom länsstyrelsen i
Stockholms län har föreslagit vid remissbehandlingen reglera utformningen av
en sådan symbol i själva lagen anserjag inte vara nödvändigt.

När
det så gäller de undantag som bör göras från den generella upplysningsplikten
anser jag att vissa övervakningssituationer är sådana att själva syftet med
övervakningen skulle motverkas om det fanns en skyldighet att informera om
den. De fall jag här avser har jag redan behandlat i samband med frågan om
tillståndskrav, nämligen övervakningskameror som är avsedda för skydd av
anläggningar av betydelse för totalförsvaret eller som används av polisen vid automatisk
hastighetsövervakning.

Motsvarigheten
till den förstnämnda kategorin av kameror är som tidigare har framgått helt
undantagen från den nuvarande lagens tillämpningsområde. Skälet till att
sådana kameror bör vara undantagna från upplysningsplikt även i fortsättningen
är detsamma som anges i motiven till nuvarande reglering (prop. 1975/76:194 s.
22), nämligen att den övervakning som är avsedd måste ske i hemlighet så att
man inte på ett olyckligt sätt fäster uppmärksamheten på skyddsföremålet. Motsvarande
resonemang kan anföras i fråga om övervakning som sker med den sistnämnda
kategorin av kameror, vilka jag också tidigare har berört i samband med frågan
om tillståndskrav.

Liksom
för närvarande bör något undantag från upplysningsplikten inte göras för TV-backspeglar
och liknande anordningar, som inte omfattas av krav på tillstånd.

I
lagrådsremissen uttalade jag att det inte kunde uteslutas att en ovillkor- 30

lig upplysningsplikt i
vissa av de fall där tillståndkrav föreligger kan motverka syftet med
användningen av övervakningskamera. Enligt min uppfattning borde därför
tillståndsmyndigheten ha en möjlighet att när tillstånd ges meddela undantag
från upplysningsplikten. Jag uttalade emellertid att det borde krävas att det
finns synnerliga skäl för det.

Lagrådet har påpekat att,
om dess förslag beträffande utformningen av upplysningsplikten godtas, det
kommer att föreligga upplysningsplikt beträffande vissa kameror utan att det
föreligger något krav på tillståndsprövning. Sambandet med
tillståndsprövningen beträffande det nu aktuella undantaget från
upplysningsplikten bör enligt lagrådets uppfattning därför inte bibehållas.

Jag delar lagrådets
uppfattning. Med hänsyn till att jag i det föregående har anslutit mig till
lagrådets förslag beträffande upplysningspliktens utformning förordarjag
därför att undantag från upplysningsplikten skall få medges även i de fall då
krav på tillstånd inte föreligger, om det finns synneriiga skäl för det.

Prop. 1989/90:119

3.5 Aktsamhetskrav

Mitt förslag: Även
i den nya lagen skall det finnas ett generellt krav på att övervakningskameror
skall användas med tillböriig hänsyn till enskildas personliga integritet.

Utredningens
förslag motsvarar mitt.

Remissinstanserna
har inte särskilt berört denna fråga.

Skälen
för mitt förslag: I 2 § lagen om TV-övervakning föreskrivs att övervakningskameror
skall användas med tillböriig hänsyn tiU enskildas personliga integritet.
Syftet med bestämmelsen är att allmänt understryka att allt utnytriande av
sådana kameror kan innebära risker för integritetsintrång och att apparaturen
därför skall utnyttjas under ansvar och med ett allrnänt hänsynstagande till
medmänniskan (se prop. 1975/76:194 s. 23).

Att även användning av
övervakningskameror som inte omfattas av krav på tillstånd är underkastad det aktsamhetskrav
som föreskriften innebär är enligt min mening välmotiverat. Den tekniska och
kommersiella utvecklingen på området medför dessutom en alltmer utbredd förekomst
av övervakningskameror såväl i rent privata sammanhang som annars på ställen
dit allmänheten inte kan sägas ha tillträde. Risken för att människor också i
dessa situationer skall bli utsatta för integritetsintrång genom användning av
sådana kameror ökar självfallet härigenom. Även med hänsyn till den utvidgning
av begreppet övervakningskamera som mitt förslag innebär, liksom till mitt
förslag att en ny lag skall tillämpas även på apparatur för att behandla eller
bevara bilder som tas upp med sådana kameror, får ett uttryckligt aktsamhetskrav
vid all användning av dessa anordningar en aUt större betydelse. Mitt förslag
innebär sålunda att det också i den nya lagen skall tas in en bestämmelse om
ett sådant krav.

31

3.6
Övriga frågor 3.6.1 Sekretess

Prop.
1989/90:119

Mitt förslag:
Regler införs om sekretess i fråga om uppgifter som har inhämtats med en övervakningskamera.
Den som i en enskild verksamhet tar befattning med uppgifter som har inhämtats
med en kamera beträffande vilken tillståndskrav föreligger skall inte obehörigen
få röja eller utnyttja vad han fått veta om någon enskilds personliga förhållanden.
I det allmännas verksamhet skall sekretess gälla beträffande uppgifter om någon
enskilds personliga förhållanden som har inhämtats med en kamera, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller någon närstående till honom lider men om uppgiften
röjs.

Utredningens
förslag motsvarar i huvudsak mitt förslag. Den begränsningen i fråga om
tystnadsplikten i enskild verksamhet skall dock gälla att denna inte skall
omfatta uppgifter som avser personövervakning i tillståndsfall där den
information som kan förmedlas genom övervakningen har bedömts vara av liten
betydelse för enskildas personliga integritet. Vidare föreslår utredningen att
domstolssekretessen i brottmål utvidgas så att den skall omfatta även uppgifter
om enskildas personliga förhållanden i mål om ansvar för otillåten
personövervakning.

Remissinstanserna: De
instanser som berört sekretessfrågoma har i allmänhet godtagit utredningens
förslag.

Skälen för mitt förslag:
Lagen om TV-övervakning innehåller inga regler om sekretess. I motiven till
lagen (bet. JuU 1976/77:14 s. 10, 19) påpekades att frågan om att införa
sådana regler lämpligen kunde övervägas i samband med det då pågående
lagstiftningsarbetet rörande sekretess och tystnadsplikt.

1 sekretesslagen
(1980:100), som reglerar tystnadsplikt och handlingssekretess i det allmännas
verksamhet, infördes inga bestämmelser om sekretess till skydd för den enskilde
som direkt tar sikte på uppgifter som har kommit fram vid användning av
övervakningskamera i sådan verksamhet. Däremot är naturiigtvis föreskrifterna
om sekretess på olika områden i det allmännas verksamhet i och för sig
tillämpliga på sådana uppgifter. Som exempel kan nämnas att den s. k. hälso-
och sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. 1 § omfattar även uppgifter som har
inhämtats vid patientövervakning med TV-kamera. Som ett annat exempel kan
nämnas föreskriftema i 9 kap. 17 § om sekretess i fråga om uppgifter om
enskilda som har kommit fram i bl.a. polisens verksamhet. I de faU uppgifter i
ett bildmaterial som har tagits upp med en TV-kamera är att hänföra till ett personregister
som avses i datalagen (1973:289) är vidare bestämmelserna i 7 kap. 16§ om
sekretess beträffande personuppgifter i sådana register tillämpliga. Vidare kan
pekas på bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ om sekretess för uppgifter i det
allmännas brottsbekämpande verksamhet resp. uppgifter om säkerhets- och
bevakningsåtgärder. Sistnämnda be-

32

stämmelser
skyddar inte i första hand den enskilde utan främst intresset Prop.
1989/90: 119 att förebygga eller beivra brott, men de kan indirekt få en sådan
verkan när det gäller uppgifter som har inhämtats genom användning av en
övervakningskamera.

För
uppgifter om enskilda personer som har kommit fram genom TV-övervakning som
inte sker inom ramen för det allmännas verksamhet är sekretesskyddet för den
enskilde mycket begränsat. I den mån privata funktionärer har
författningsreglerad tystnadsplikt och i sin verksamhet inhämtar uppgifter med
hjälp av TV-kamera faller dessa uppgifter naturligtvis på motsvarande sätt som
i allmän verksamhet under tystnadsplikten. Som ett exempel kan nämnas
tystnadsplikten enligt 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. för sådan hälso- och sjukvårdspersonal som inte är
offentliganställd. Vidare kan pekas på tystnadsplikten i bankverksamhet enligt
1 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617). Om uppgifter kan hänföras till ett
personregister som avses i datalagen, gäller enligt 13 § den lagen att den
registeransvarige eller någon annan som har tagit befattning med sådana
uppgifter inte obehörigen får röja vad han till följd därav fått veta om
enskildas personliga förhållanden.

Det
primära syftet med en lag om övervakning med instrument av det nu aktuella
slaget är att genom offentligrättslig kontroll skydda de enskildas personliga
integritet. Denna kontroll har störst betydelse vid tillståndsprövningen då
det sker en bedömning av de risker för integritetsintrång som övervakningen i
ett visst fall medför. Till detta kommer det generella förbudet mot dold
övervakning och det generella aktsamhets-kravet liksom den tillsynsverksamhet
på området som länsstyrelsen skall bedriva även i fortsättningen.

Den
nuvarande lagen ger emellertid inget skydd mot att bildmaterial om enskilda
eller information som kan hämtas ur materialet obehörigen lämnas ut till eller
röjs för utomstående. Lagen ger visserligen ett visst skydd mot att upptaget
bildmaterial sprids. I ett tillståndsbeslut kan länsstyrelsen sålunda meddela
de föreskrifter om förvaring och användning av upptaget material som kan anses
erforderliga av hänsyn till enskildas personliga integritet (7 § andra
stycket). Sådana föreskrifter kan på detta sätt sägas komplettera det
ofullständiga skydd mot integritetsintrång som de enskilda har genom den författningsreglerade
sekretessen och tystnadsplikten i allmän och enskild verksamhet som jag nyss
har redogjort för. I motsats till vad som har uttalats från något håll under
remissbehandlingen anserjag emellertid att denna befogenhet för länsstyrelsen
inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser behovet av en författningsreglerad
tystnadsplikt.

Enligt
min uppfattning bör det därför i den tilltänkta nya regleringen tas in en
bestämmelse om tystnadsplikt beträffande uppgifter som har inhämtats genom
användning av en övervakningskamera. Bestämmelsen bör i enlighet med vad som är
vanligt i fråga om tystnadsplikter på den privata sektorn förbjuda den som tar
befattning med uppgifter att obehörigen röja vad han till följd av det fått
veta om någon enskilds personliga förhållanden. 1 förhållande till förslaget i
lagrådsremissen har jag vidare funnit att

33

3
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 119

en
utvidgning bör göras så till vida att bestämmelsen bör innefatta även ett Prop.
1989/90:119 förbud mot att obehörigen utnyttja uppgifter av det aktuella
slaget.

Eftersom
tystnadsplikt, som ju är en begränsning av en av regeringsformens gmndläggande
fri- och rättigheter, inte bör omfatta mer än som är strängt nödvändigt, bör
den inte gälla annat än det som har inhämtats vid övervakning som omfattas av
tillståndskrav. Tystnadsplikten bör enligt min mening inte begränsas till de
kvalificerade tillståndsfallen, även om det självfallet i allmänhet är i dessa
fall som enskilda kan tänkas lida men eller skada, om uppgifter om dem som har
inhämtats genom en bildupptagning lämnas ut till utomstående. Också i de enkla
tillståndsfallen, där risken för integritetsintrång genom övervakningen i och
för sig bedöms vara liten, kan det sålunda enligt min uppfattning tänkas
inträffa fall då någon enskild skulle kunna lida men genom ett sådant
utlämnande. Att förbudet mot uppgiftslämnande skall avse uppgifter som röjs obehörigen
innebär emellertid som jag ser det att exempelvis uppgifter som har inhämtats
vid övervakning, som anordnats så att utomstående i en monitor direkt kan ta
del av bildupptagningen, inte faller under tystnadsplikten.

Det
jag nu har behandlat avser tystnadsplikt i enskild verksamhet. För övervakning
i det allmännas verksamhet bör det tas in en motsvarande sekretessregel i
sekretesslagen. I mitt förslag i lagrådsremissen förordade jag att denna regel borde
utformas så att den omfattar även uppgifter som har inhämtats genom användning
av övervakningskameror som är undantagna från tillståndskravet. Samtliga dessa
undantagsfall avser situationer när övervakningskameror används i offentlig
verksamhet. Beträffande dessa fall hänvisade jag till mitt förslag angående
tillståndskravets omfattning (avsnitt 3.3.1).

Mitt
förslag i lagrådsremissen innebar sålunda att sekretessen omfattade uppgifter
som har inhämtats med en övervakningskamera som kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tiUträde. Lagrådet har påpekat att begränsningen till sådana
övervakningskameror framstår som omotiverad. Jag har förståelse för lagrådets
uppfattning. Samtidigt vill jag peka på att sekretesslagen som jag tidigare har
nämnt på olika områden ger skydd åt uppgifter som har inhämtats i offentlig
verksamhet med övervakningskameror som kan riktas mot platser dit allmänheten
inte har tillträde. Jag ser emeUertid inga nackdelar med den av lagrådet
föreslagna utvidgningen av sekretessen i offentlig verksamhet i förhållande till
tystnadsplikten i enskild verksamhet, som naturligtvis innebär en förstärkning
av integritetsskyddet för den enskilde. Mitt förslag i detta hänseende
överensstämmer därför med lagrådets.

Utredningen
har föreslagit att domstolssekretessen i brottmål komplet

teras så att den omfattar också uppgifter om enskildas personliga förhål

landen i mål om ansvar för brott enligt den av utredningen föreslagna

lagen. De aktuella bestämmelserna i 9 kap. 16 § sekretesslagen i dess

nuvarande utformning föreskriver sådan sekretess i mål om ansvar för

bl.a. sexualbrott och olovlig avlyssning medan däremot t.ex. brott mot

datalagen faller utanför tillämpningsområdet. Enligt min uppfattning bör

emellertid en eventuell utvidgning av dessa bestämmelser till att omfatta

även brott enligt den nya lag som jag nu föreslår övervägas i ett större 34

sammanhang där det får
bedömas om även andra brott bör omfattas av bestämmelserna.

Frågan om sekretess i
länsstyrelsernas handläggning av tillståndsärenden och i deras
tillsynsverksamhet tar jag upp i specialmotiveringen.

Prop.
1989/90:119

3.6.2
Straff och förverkande

Mitt förslag: Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet mot dold övervakning
eller mot regeln om tillståndskrav, inte iakttar villkor som har meddelats av
länsstyrelsen eller utan medgivande av länsstyrelsen behandlar eller bevarar
upptaget bildmaterial skall kunna dömas till — fömtom böter som nu — fängelse i
högst ett år. Ringa fall är dock alltid undantagna från straffansvar. En regel
om förverkande införs av innebörd att övervakningsutmstning som har använts
vid brott enligt den nya lagen skall förklaras förverkad, om det inte är
oskäligt.

Utredningsförslaget
innebär att det stralTbara området innefattar två typer av överträdelser,
nämligen att anordna personövervakning utan tillstånd när sådant krävs och att
åsidosätta upplysningsplikten. Till skillnad mot nuvarande regler skall
överträdelser av andra föreskrifter som länsstyrelsen har meddelat än sådana
som gäller upplysningsplikten inte vara straffbelagda. Straffansvaret gäller
även det fall då tillstånd krävs för att få behandla eller bevara bilder som
tas upp vid övervakningen. Straffskalan är densamma som i mitt förslag.
Övervakningsutrustning som har använts vid ett brott av det aktuella slaget skaU
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart obilligt.

Remissinstanserna:
Ett fåtal instanser har berört utredningens förslag i denna del. Förslaget att
begränsa kriminaliseringen vid överträdelser av länsstyrelsens föreskrifter och
att länsstyrelsen i stället skall kunna återkalla tillståndet kritiseras av bl.a.
justitieombudsmannen Anders Wigelius. Denne liksom regionåklagarmyndigheten i
Göteborg anser också att straffskalan bör utvidgas till att omfatta fängelse i
högst två år.

Skälen för mitt förslag:
Enligt lagen om TV-övervakning döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bmkar
en övervakningskamera utan att upplysningsplikten iakttas till böter (10§).
Detsamma gäller enligt paragrafen den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har
en sådan kamera, i strid med kravet på tillstånd att bmka den, anbringad så att
den kan riktas mot en plats som är upplåten för eller annars används av
allmänheten eller bryter mot någon föreskrift av länsstyrelsen i samband med tiUstånd.
Lagen innehåller inte någon regel om förverkande.

Enligt
min uppfattning är det angeläget att skyddet för den enskildes personliga
integritet vid handhavande av övervakningskameror förstärks när det gäller
straff och förverkande. Som jag ser det ger den nuvarande regleringen i vissa
hänseenden alltför begränsade möjligheter att ingripa mot den som bryter mot
denna.

35

1 remissprotokollet
uttalade jag att det är en brist i den nuvarande Prop. 1989/90:119 regleringen
att någon straffsanktion inte är kopplad till det generella kravet på aktsamhet
med avseende på enskildas personliga integritet vid användning av
övervakningskameror. Jag pekade vid remissen på att det enligt mitt förslag
även i fortsättningen skall finnas ett sådant krav som omfattar all användning
av sådana anordningar på vilka lagen är tillämplig, alltså också de fall där
tillståndskrav inte föreligger, och jag betonade att det är viktigt att skyddet
för integritetsintressena kan upprätthållas även i dessa faU.

Enligt
den uppfattning som jag gav till uttryck vid lagrådsremissen borde det sålunda
vara möjligt att här ingripa med straffsanktion i sådana fall där aktsamhetskravet
har åsidosatts på ett mera flagrant sätt. Jag uttalade att jag inte ansåg det
vara tillfredsställande att i dessa situationer vara hänvisad till att försöka
tillämpa allmänna straffrättsliga regler, närmast bestämmelsen i 4 kap. 7 §
brottsbalken om ofredande. Enligt vad jag anförde i remissprotokollet borde det
därför i den tilltänkta nya lagen tas in en straffbestämmelse som innebär att
den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet använder en övervakningskamera så
att det kan befaras medföra påtaglig risk för otillbörligt intrång i enskildas
personliga integritet gör sig skyldig till brott. Föreskriften borde emellertid
omfatta inte bara den som överträder själva aktsamhetskravet utan också den som
utan att använda övervakningskameran har den uppsatt så att den aktuella risken
uppstår vid användning av den. Däremot borde bestämmelsen inte omfatta mindre
allvarliga fall.

Lagrådet
har anfört att utrymmet för straffansvar för åsidosättande av det generella aktsamhetskravet
borde minska betydligt, om lagrådets förslag till utvidgad upplysningsplikt
följs. Med hänsyn härtill och till att den i lagrådsremissen föreslagna
bestämmelsen är obestämd och torde bli svår att tillämpa har lagrådet avstyrkt
att den införs.

Jag
är i och för sig av uppfattningen att en allmän straffbestämmelse av det slag
som jag föreslog i lagrådsremissen är motiverad för att förstärka skyddet för
enskildas personliga integritet vid användning av övervakningskameror. Som
framgått av det föregående har jag emellertid anslutit mig till lagrådets
förslag om en utvidgning av upplysningsplikten. Utrymmet för straffansvar
enligt den aktuella bestämmelsen blir därmed som lagrådet har anfört mer
begränsat. Jag vill här peka på att risken för integritetsintrång självfallet
minskar, om upplysning lämnas om en övervakningskamera. Mot denna bakgmnd är
jag beredd att godta lagrådets ställningstagande att den aktuella
straffbestämmelsen inte bör införas. Mitt förslag nu upptar således inte någon
sådan bestämmelse motsvarande förslaget i lagrådsremissen.

När
det så gäller det kriminaliserade området i övrigt bör det i linje med

nuvarande ordning vara straffbelagt att uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryta mot förbudet mot dold övervakning och regeln om tillståndskrav.

Detsamma bör gälla den som utan medgivande av länsstyrelsen behandlar

eller bevarar upptaget bildmaterial. I likhet med vad som har uttalats

under remissbehandlingen anser jag också att det inte bör göras någon

begränsning av kriminaliseringen av överträdelser mot de olika villkor 36

som kan ha meddelats
framför allt i samband med tillståndsgivningen. Liksom för närvarande är det i
de nu aktuella fallen ofta fråga om förfaranden som till sin karaktär mera är
att betrakta som ordningsförseelser. Straffansvaret bör emellertid inte omfatta
ringa fall.

När det sedan gäller
straffskalan för de aktuella brotten bör det ske en utvidgning i förhållande
till den nuvarande lagen: enligt min uppfattning bör fängelse kunna ådömas. Som
en jämförelse vill jag här peka på kriminaliseringen i 20 § datalagen som
innebär bl. a. att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inrättar eller för
personregister utan licens eUer tillstånd enligt lagen kan dömas till böter
eller fängelse i högst ett år. Förfaranden med en övervakningskamera kan
enligt min uppfattning ge upphov till lika allvarliga integritetsintrång som
med datorteknik. Jag anser därför att brott enligt den tilltänkta nya lagen om
sådana kameror bör kunna leda till fängelse. Mitt förslag är att det införs en
gemensam straffskala för samtliga brott och att denna omfattar böter eller
fängelse i högst ett år.

Slutligen föreslår jag i
detta sammanhang att övervakningsutmstning som har varit föremål för brott
enligt den nya lagen skall kunna förklaras förverkad. Några möjligheter att
förverka egendom enligt lagen om TV-övervakning finns inte. Mot bakgmnd av den skärpta
syn på sanktionssystemet på området som jag förordar är det enligt min mening
motiverat att det införs sådana möjligheter genom en ny lag. Också med hänsyn till
den föreslagna utvidgningen av regleringens tillämpningsområde i fråga om vilka
tekniska instmment och anordningar som skall omfattas finns det skäl att en
domstol i ett mål om ansvar för brott enligt den nya lagen ges möjlighet att
förklara egendom som har använts vid det aktuella brottet förverkad.

Till skillnad från
utredningen anserjag inte att förverkande skall kunna ske så snart det inte är
uppenbart oskäligt. Enligt min uppfattning bör det göras en prövning där såväl
brottets beskaffenhet som egendomens värde har betydelse. Mitt förslag innebär
att regeln utformas så att övervakningsutmstning som har använts vid brott
enligt lagen skall kunna förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

Prop. 1989/90:119

3.6.3
Tillsyn

Mitt förslag:
Också i fortsättningen skall länsstyrelsen utöva tillsyn på området.

Utredningens
förslag är detsamma som mitt.

Skälen för mitt förslag
Länsstyrelserna utövar enligt 9 § första stycket lagen om TV-övervakning
tillsyn över att en övervakningskamera inte är anbringad i strid med tillståndskravet
och att de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Jag har i
det föregående föreslagit att länsstyrelsema även i fortsättningen skall vara
tillståndsmyndigheter enligt reglering på området. Liksom nu bör de därför
också anförtros tillsynsuppgifter.

37

En avsikt med att införa
ett enklare förfarande vid handläggningen av Prop. 1989/90:119 den gmpp ärenden
där risken för integritetsintrång vid övervakningen bedöms vara ringa är att
skapa ökat utrymme för länsstyrelserna att ägna sig åt tillsynsfrågor. Bl.a.
utvidgningen av regleringens tillämpningsområde till att omfatta även tekniska
anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder
som tas upp av en övervakningskamera innebär emellertid ökade arbetsuppgifter
när det gäller tillsynsutövningen.

Länsstyrelsens
tillsynsansvar i fråga om efterlevnaden av upplysningsplikten bör i linje med
nuvarande ordning omfatta de fall då en övervakningskamera har riktats mot en
plats dit allmänheten har tillträde.

3.6.4
Kostnader m. m.

Mitt
förslag till ny lag på området innebär liksom utredningens förslag att länsstyrelserna
även i fortsättningen skall vara tillstånds- och tillsynsmyndigheter på
området. Den nya regleringen innehåller flera inslag som är ägnade att förenkla
handläggningen av tillståndsärenden hos länsstyrelserna. Jag vill här i första
hand peka på förfarandet i de ärenden då risken för integritetsintrång vid
övervakningen är ringa. Fömtom att själva tillståndsprövningen i dessa fall
skall kunna göras på ett enklare sätt än annars underlättas också
handläggningen genom att yttranden från kommunen normalt inte behöver
inhämtas. Jag vill också peka på att den sökande själv skall införskaffa ett yttrande
från t. ex. ett skyddsombud i de fall då övervakningen berör en arbetsplats.

Även
med beaktande av den utvidgning av lagens tillämpningsområde som mitt förslag
innebär när det gäller de tekniska anordningar som omfattas liksom de områden
där tillståndskrav gäller, gör jag därför bedömningen att länsstyrelserna inte
behöver tillföras ytterligare resurser för sin tillstånds- och
tillsynsverksamhet enligt den aktuella regleringen.

När
det gäller överprövningen av tillståndsärenden kan nämnas att i genomsnitt ca
15 ärenden om TV-övervakning per år hittills har överklagats till regeringen.
Det finns inte skäl att anta att det blir någon ökning av överklagandefrekvensen
när överprövningen övergår till allmän förvaltningsdomstol. Den nya målgmpp
som härigenom tillförs de fyra kammarrättema och, i sista instans,
regeringsrätten bör kunna hanteras inom ramen för befintliga medel.

Verksamheten
hos justitiekanslern torde inte påverkas av mitt förslag så att det krävs någon
resursförstärkning.

Det
är som jag ser det angeläget att noga följa tillämpningen av den nya
regleringen i förhållande till den praxis som har utbildats med stöd av den nuvarande
lagen. Någon form av utvärdering av lagstiftningen bör göras.

3.7 Ikraftträdande m. m.

Delagändringarjagföreslår
bör träda i kraft den Ijuli 1990.

Övergångsbestämmelser
krävs när det gäller vissa frågor. Jag återkom

mer till detta i specialmotiveringen. 38

4 Upprättade lagförslag Prop. 1989/90:119

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1. lag
om övervakningskameror m. m.,

2. lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om övervakningskameror m. m.

i§

Med
övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra optisk-elektroniska instmment
och därmed jämförbara utmstningar som är uppsatta så att de, utan att
manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen
sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata
tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandja eller bevara
bilder som tas upp av en övervakningskamera.

Paragrafen
motsvarar 1 § lagen om TV-övervakning.

Första
meningen innehåller en förklaring om vad som enligt den nya lagen avses med
begreppet övervakningskamera. Enligt denna definition har en sådan kamera tre
olika egenskaper som avser tekniken för att samla in information,
manövreringssättet resp. användningsmöjligheterna.

När
det gäller tekniken Jor att samla in information innebär första meningen en
utvidgning i förhållande till den nuvarande lagen, som omfattar enbart TV-kameror.
Den nya avgränsningen anges med uttrycket "TV-kameror, andra optisk-elektroniska
instmment och därmed jämförbara utmstningar".

Med
termen optisk avses alla registreringar som kan ske med instmment inom det
elektromagnetiska våglängdsspektret för optisk strålning. Under beteckningen optisk
faller därmed den insamling av information som kan ske på såväl optisk-elektronisk
som fotokemisk väg. Med uttrycket elektronisk förstås att förmedlingen av bildema,
visningen av bilderna på en till instmmentet anknuten monitor eller lagringen av
de upptagna bilderna sker genom elektronisk påverkan. Däremot saknar det
betydelse om andra funktioner hos instrumentet styrs på elektronisk väg. Detta
innebär exempelvis att s.k. fiberoptiska kikare liksom stillbilds- och
filmkameror är att anse som optisk-elektroniska instmment, om bildupptagningen
direkt förmedlas vidare till en elektronisk bildskärm eller lagras på
videoband, i dataminne eller på något annat elektroniskt medium.

Det
vanligast förekommande optisk-elektroniska instmmentet är fortfarande TV-kameran,
varför denna särskilt nämns. Det kan här påpekas att begreppet videokamera och TV-kamera
har samma innebörd.

Med
uttrycket "därmed jämförbara utrustningar" avses instmment som

kan utnyttja sådan elektromagnetisk strålning som röntgen och radio- 39

frekvent strålning. I
fysikalisk mening bmkar inte sådan strålning hänföras Prop. 1989/90:119
till det elektromagnetiska våglängdsområdet för optisk strålning, dvs. ultraviolett
strålning samt ljus- och infraröd strålning.

När
det gäller sättet att manövrera ett instmment gäller enligt bestämmelsen i
första meningen, liksom enligt den nuvarande lagen, att instmmentet inte skall
manövreras på den plats där det finns. Med uttrycket "manövreras"
menas i detta sammanhang en mera fortlöpande hantering av instmmentet. Att
någon sätter instmmentet i funktion innebär inte att det manövreras i den
mening som här avses. Att instmmentet fungerar med inbyggd automatik innebär
inte heller att det manövreras.

För
bedömningen av om ett instmment manövreras på platsen saknar det betydelse om
och hur instmmentet är uppsatt där. Detta har däremot betydelse när det gäller
vad som enligt bestämmelsen i första meningen slutligen fömtsätts i fråga om
möjligheterna att använda instmmentet. Enligt bestämmelsen krävs sålunda,
utöver de nyssnämnda egenskapema, att instmmentet är uppsatt så att det kan
användas för personövervakning.

För
att personövervakning i lagens mening skall anses föreligga fordras liksom
enligt nuvarande lag att användningen gör identifieringen av personer möjlig.
Med detta avses inte bara att en person direkt kan kännas igen genom att
ansiktet syns tydligt. Även sådana omständigheter som utmärkande klädsel,
speciella kroppsrörelser eller särskild kroppskonstitution kan möjliggöra
identifiering. För att möjligheten till identifiering skaU anses föreligga
krävs sålunda att sådana kännetecken kan iakttas som gör att man utan större
osäkerhet kan skilja de personer som iakttas från andra personer.

Självfallet
måste man vid bedömningen av om identifiering av personer kan ske utgå från de
för utmstningen mest gynnsamma förhållandena. Därvid kommer den bästa
bildupplösningen, som kan nås på ett bestämt avstånd mellan kameraobjektivet
och den övervakade personen, att vara avgörande för om personen skall anses
vara identifierbar. Om man på detta avstånd inte kan se personens ansikte eller
andra särskilda kännetecken, är möjlighetema till en identifiering så pass
beskurna att personövervakning inte kan anses föreligga. Det bör emellertid
påpekas att en identifiering i sådana fall kan vara möjlig, om bilden kan
korrigeras med hjälp av bildbehandlingsapparatur så att vissa detaljer eller
kännetecken av personen framträder.

Andra
faktorer kan också ha betydelse för om en identifiering kan ske. Exempelvis
ökar möjlighetema till identifiering, om en bild är i färg. Detta gäller också
för bilder som medger att en persons rörelser kan mätas eller analyseras på
något annat sätt.

Att instmmentet
skaU vara uppsatt så att det kan användas för person

övervakning innebär att det krävs att dess blickfång är sådant att enskilda

mera normalt kan iakttas på ett sådant sätt att de kan identifieras. Ett

optiskt-elektroniskt instmment som är avsett enbart för att kontrollera en

maskinfunktion, en tillverkningsprocess e. d. faUer därför utanför begrep

pet övervakningskamera även om det inte kan uteslutas att kameran

tillfälligtvis också kan förmedla en bild av någon person på ett sådant sätt

att denne kan identifieras. I uttrycket "uppsatta" ligger också att
placering- 40

en
av ett instmment skall ha en viss varaktighet. En TV-kamera som Prop.
1989/90:119 används kortvarigt för demonstration i försäljningssyfte eller för
personligt bmk utgör sålunda inte en övervakningskamera enligt lagen. Ett exempel
på det sistnämnda kan vara en tillfällig uppställning av en fjärrmanöv-rerad
videokamera för upptagning av familjebilder.

Enligt
andra meningen jämställs med övervakningskameror i tillämpliga delar tekniska
anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder
som tas upp av en sådan kamera. De anordningar som här avses har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2). Här kan tilläggas att så gott som alla
medier som kan användas för lagring, bearbetning, analys m.m. åsyftas.
Begreppet "bevara bilder" behandlas närmare vid 6 §.

En
övervakningskamera skall användas med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga
integritet.

Bestämmelsen
i paragrafen, som motsvarar 2 § lagen om TV-övervakning, har utföriigt
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5).

3§

Upplysning
om en övervakningskamera skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något
annat verksamt sätt.

Är
övervakningskameran avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som
enligt 4§ 2 —5 eller 5§ lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m. m. har förklarats utgöra skyddsobjekt, behöver dock sådan upplysning
inte lämnas. Detsamma gäller i fråga om en övervakningskamera som används av en
polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

Länsstyrelsen
får efter skriftlig ansökan medge undantag från upplysningsplikten, om det
finns synnerliga skäl för det. I ansökningsärendet tillämpas 8 § andra stycket
och, om kameran skall kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde,
9 § första meningen. Länsstyrelsen skall i ett beslut om undantag meddela de
villkor som behövs.

Föreskriftema
i paragrafen, som delvis motsvarar 3 § lagen om TV-övervakning, har behandlats
i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4). Paragrafen reglerar frågan om
upplysningsplikt beträffande övervakningskameror och innehåller samtidigt ett
förbud mot dold övervakning med sådana kameror.

Bestämmelsen
i första stycket, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, innebär
i förhållande till 3 § i den nuvarande lagen en utvidgning så till vida att
den generella upplysningsplikten enligt den nya bestämmelsen inte bara riktar
sig mot den som använder en övervakningskamera utan även den som över huvud
taget har en sådan kamera uppsatt på det angivna sättet. Denna utvidgning har
betydelse i det fallet att det inte går att visa att kameran har använts. Och i
den mån den som har kameran uppsatt är någon annan än den som bmkar den
omfattas båda av upplysningsplikten. Att upplysningsplikten på detta sätt har
utvidgats får bety-

41

delse
också i straffrättsligt avseende, eftersom denna är straffsanktionerad Prop.
1989/90:119 enligt bestämmelserna i 15 §.

Någon
särskild upplysning om att övervakningskamerans bilder bearbetas eller lagras
har inte ansetts nödvändig (jfr 1 § andra meningen).

Länsstyrelsen
har möjligheter att vid tillståndsgivningen i särskilda fall meddela villkor
hur upplysningsplikten skall fullgöras. Sådana villkor meddelas med stöd av bestämmelsema
i 10 § andra stycket.

De
i andra stycket angivna undantagen från upplysningsplikten har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.4, jfr 3.3.1). Det bör påpekas att de aktuella
kamerorna även är undantagna från tillståndskravet (se 4 § första stycket
andra meningen 2 och 3).

När
det gäller avgränsningen av undantaget enligt forsla meningen är detta avsett
att motsvara det undantag från den nuvarande lagens tillämpningsområde som
gäller för TV-kameror som används för skyddsändamål vid anläggningar av
betydelse från totalförsvarssynpunkt (1 § andra stycket). Det är här fråga om
sådana objekt som har sådan betydelse för totalförsvaret att förbud enligt
lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. kan
utfärdas. Regeringen har nyligen föreslagit en lag om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m. m., som är avsedd att ersätta bl. a. den nyssnämnda lagen (prop.
1989/90:54). Den nya lagen, som föreslås träda i kraft den 1 januari 1991,
innehåller i 4 och 5 §§ en uppräkning av vad som får förklaras utgöra
skyddsobjekt enligt lagen.

Punkt
2 i 4 § omfattar anläggningar och områden till vilka staten har ägande- eller
nyttjanderätt och som disponeras av försvarsmakten samt militära fartyg och
luftfartyg. Av specialmotiveringen till bestämmelsen (a. prop. s. 62) framgår
att denna punkt är avsedd att omfatta bl.a. det militära försvarets
kasernanläggningar, förråd, fasta övningsområden, mininstallationer och
sambandsanläggningar. Punkt 3 i paragrafen omfattar anläggningar eller områden
som används eller är avsedda för ledning av civilförsvarsverksamhet för
energi-, vatten- eller mndradioförsörjning, radio- och telekommunikationer,
transporter eller förvarsindustriella ändamål. Av specialmotiveringen (a. prop.
s. 62) framgår att punkt 3 omfattar olika civila anläggningar. Punkt 4 avser
områden där försvarsmakten tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök och
punkt 5 sådana områden där försvarsmakten har satts in för att möta väpnade
angrepp mot landet eller för att hindra en kränkning av territoriet. Enligt 5 §
utvidgas lagens tillämpningsområde i krig, vid krigsfara och vid andra av krig
föranledda utomordentliga förhållanden till att omfatta även andra objekt av
betydelse för totalförsvaret. Utvidgningen kan omfatta t. ex.
tillverkningsindustrier (a. prop. s. 63).

Ett
beslut om skyddsobjekt innebär enligt 7 § i propositionens lagförslag som
huvudregel att obehöriga inte har tillträde till skyddsobjektet. Ett tillträdesförbud
får förenas med förbud att ta fotografier eller göra andra avbildningar,
beskrivningar eller mätningar av eller inom skyddsobjektet. Enligt samma
paragraf får emellertid i stället för tillträdesförbud utfärdas ett förbud av
det nyssnämnda slaget eller mot att bada, dyka, ankra eller fiska där.

Med
hänsyn till att ett beslut om skyddsobjekt innebär tillträdesförbud 42

eller
andra inskränkningar för allmänheten och till att sådana förbud Prop.
1989/90:119

tillkännages
för allmänheten kan risken för integritetsintrång genom dold

övervakning
av det nu aktuella slaget anses vara ringa. Bestämmelsen i

första
meningen i andra stycket i förevarande paragraf omfattar därför

sådana
anläggningar och områden som har förklarats utgöra skyddsobjekt

enligt
4 § 2-5 eller 5 § i det nämnda lagförslaget.

Det
i andra meningen angivna undantaget från upplysningsplikten avser sådana
kameror som polisen använder i försöksverksamhet med halv- och helautomatisk
hastighetsövervakning som ett led i trafiksäkerhetsarbetet.

Av
tredje stycket framgår att länsstyrelsen får medge undantag från huvudregeln om
upplysningsplikt, om det finns synneriiga skäl för det. Som har angetts i den aUmänna
motiveringen (avsnitt 3.4) är det här fråga om undantagssituationer där det
finns ett starkt behov av att använda en övervakningskamera utan att behöva
informera om den. Här avses bl. a. fall där hänsynen till allmän ordning och
säkerhet gör sig särskilt gällande, t. ex. vid övervakning av här i landet
anordnade intemationella sammankomster, vissa utländska statsbesök och
liknande arrangemang.

Bestämmelsema
i tredje stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Av första
meningen följer att det krävs en skriftlig ansökan om undantag från
upplysningsplikten och att undantag får medges vare sig det föreligger
tillståndsplikt eller inte. Det ligger i sakens natur att ansökningen, på
motsvarande sätt som en tillståndsansökan (se 8 § första stycket), skall
innehålla de uppgifter som länsstyrelsen behöver för att kunna pröva frågan om
undantag. Föreskriften i andra meningen innebär att yttranden från kommunen och
en arbetstagarorganisation e. d. skall inhämtas i motsvarande fall som vid
tillståndsprövning. Enligt tredje meningen kan länsstyrelsen på motsvarande
sätt som vid tillståndsgivning (se 10 §) meddela de villkor som behövs.

4 §

Tillstånd
att använda en övervakningskamera krävs för att en sådan kamera skall få vara
uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Detta
gäller dock inte en övervakningskamera som

1. av trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatt
på fordon, maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller användaren,

2. är avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2
— 5 eller 5 § lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m.
har förklarats utgöra skyddsobjekt,

3. används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

En
polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102) får under viss tid, högst fjorton dagar, ha en övervakningskamera
uppsatt så som sägs i första stycket utan att söka tillstånd, om användning av
kameran är oundgängligen nödvändig vid olyckshändelse eller överhängande fara
för en sådan eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Under fömtsättning
att ansökan om tillstånd görs inom Qorton dagar får kameran vara uppsatt utan
tillstånd även för tid därefter, så länge användningen är oundgängligen
nödvändig för ändamålet och länsstyrelsen inte har prövat ansökningen.

43

Bestämmelsema i
paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive- Prop. 1989/90:119
ringen (avsnitt 3.3.1), reglerar tillståndskravet enligt den den nya lagen. Föreskriftema
i första stycket motsvarar delvis 4 § lagen om TV-övervakning medan
bestämmelserna i andra stycket saknar motsvarighet i den nuvarande lagen.

Tillståndskravet
är enligt första stycket första meningen utformat sä att en övervakningskamera
inte får vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats av det angivna slaget,
om det inte getts tillstånd att använda den. Denna konstmktion överensstämmer i
princip med vad som nu gäller. Den innebär bl. a. att den som äger eller på
något annat sätt disponerar över ett övervakningsinstmment, som utgör en
övervakningskamera när det är uppsatt, inte får sätta upp det på det aktuella
sättet utan att ha fått tillstånd att använda det. Humvida övervakningskameran
sedan används spelar ingen roll. Och om någon annan än den som har satt upp den
äger eller annars disponerar över den övergår naturligtvis tillståndskravet på denne.
Att tillståndskravet även omfattar bearbetnings- eller lagringsapparatur
följer av 1 § andra meningen.

En
fömtsättning för att tillståndskrav skall föreligga är att kameran är avsedd
att vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har
tillträde. Bestämmelsen i första meningen innebär i detta avseende en viss
utvidgning i förhållande till nuvarande reglering. Begreppet "plats dit allmänheten
har tillträde" har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.1).
Lagrådet har anfört att de motiv som anfördes i lagrådsremissen var
kortfattade beträffande frågan hur detta begrepp skall förstås men har funnit
att begreppet ger en tillräckligt klar avgränsning av de områden där
tillståndskravet skall gälla. Lagrådet har pekat på att utredningen anför en
rad exempel på platser, dit allmänheten kan anses ha resp. inte ha tiUträde (SOU
1987:74 s. 113 f). Därvid har lagrådet nämnt att utredningen till platser dit
allmänheten normalt inte har tillträde hänför bl.a. gemensamma utrymmen i
flerfamiljshus men att utrymmen i affärer, varuhus, banker m.fl. anses utgöra
platser dit allmänheten har tillträde, såvida fråga inte är om utrymmen för
personal, lagring av varor, kontor, underhåll, drift m.m. Lagrådet har
förklarat sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till utredningens synpunkter.

Lagrådets
uttalanden innebär ett förtydligande på den aktuella punkten. Viss ledning när
det gäller att avgöra frågan humvida allmänheten skall anses ha tillträde till
en plats kan också hämtas från begreppet allmän plats som förekommer på olika
lagstiftningsområden med delvis skiftande betydelse. Här kan tilläggas att till
skillnad från vad som nu gäller i detta avseende även områden i naturen, t.ex.
skogs- och vattenområden, kommer att omfattas av tillståndskravet, fömtsatt
att allmänheten kan sägas ha tiUträde till ett sådant område.

I
andra meningen anges de undantag som gäller från kravet på tillstånd.

Punkt 1 motsvarar med en terminologisk justering vad som nu gäller (4 §

första stycket andra meningen lagen om TV-övervakning) och avser TV-

backspeglar och liknande anordningar. Undantagen enligt punkt 2 och 3

gäller övervakningskameror som är avsedda för att skydda anläggningar

och områden av betydelse för totalförsvaret resp. kameror som används av 44

polisen
vid hastighetsövervakning; samma kameror har undantagits från Prop.
1989/90:119 upplysningsplikten, och det kan här hänvisas till
specialmotiveringen till

3§.

Det
bör beträffande tillståndskravet enligt första stycket påpekas att det kan
krävas också tillstånd enligt datalagen för att få inrätta och föra ett
personregister, om ett bildregister som uppkommer vid användning av en övervakningskamera
samtidigt är att anse som ett sådant register. På motsvarande sätt kan för
vissa typer av apparatur som omfattas av förevarande lag krävas särskilt
tillstånd enligt strålskyddslagen (1988:220). Även tillstånd enligt t.ex.
radiolagen (1966:755) kan behövas. Frågan i vilken utsträckning det finns
anledning att beakta krav på tillstånd i annan ordning i de nu aktuella
tillståndsärendena får prövas från fall till fall. Det kan således i vissa fall
finnas skäl att inhämta yttrande från en annan myndighet, t. ex. statens
strålskyddsinstitut.

Föreskriftema
i andra stycket tar sikte på undantagssituationer där tillståndskrav inte
föreligger under en kortare tid. Dessa situationer har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3.1). Bestämmelsen i andra meningen syftar till att ge
polisen eller räddningsledaren möjlighet att i en situation av det aktuella
slaget fortsätta med övervakningen till dess att länsstyrelsen har meddelat
beslut i tillståndsfrågan. Det bör påpekas att undantaget från
tillståndskravet till följd av I § andra meningen även avser anordningar för
att bearbeta eller lagra upptaget bildmaterial. Sådan användning får i dessa
fall ske även efter den tillståndsfria tiden.

5§

Tillstånd
får meddelas endast om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få
använda övervakningskameran och detta intresse inte likaväl kan tillgodoses på
något annat sätt.

Under
den fömtsättning som anges i första stycket skall tillstånd meddelas, om den
information som kan förmedlas genom kameran och den rätt att behandla eller
bevara upptagna bilder som kan komma att förenas med tillståndet vid
tillämpning av 6 § kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga
integritet med hänsyn till den utmstning som skall användas, det område som
skall övervakas och övriga omständigheter.

I
andra fall än som avses i andra stycket skall tillstånd meddelas bara om
intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt
att det skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga
integritet.

Paragrafen,
som reglerar själva tillståndsprövningen, motsvarar 6 § lagen om TV-övervakning.
De nya bestämmelserna har behandlats i den aUmänna motiveringen (avsnitt
3.3.2).

I
paragrafen anges hur sökandens behov av att få använda övervakningskameran
skall avvägas mot allmänhetens intresse av att inte kunna bli övervakad med
den. Bestämmelserna innebär att tillstånd skall meddelas, om de angivna fömtsättningarna
är uppfyllda.

Bestämmelsen
i första stycket föreskriver som ett gmndläggande villkor

för tillstånd att sökanden skall ha ett befogat intresse av att få använda

övervakningskameran. Att denne rent allmänt är road av teknik och därför

vill använda en sådan kamera eller anför rena bekvämlighetsskäl för sin 45

ansökan
utgör inte ett godtagbart intresse. Detta gäller naturligtvis i än Prop.
1989/90:119 högre grad illojala eller direkt illegitima syften.

Föreligger
det ett befogat intresse, ställs det enligt föreskriften i första stycket som
ett ytterligare villkor för att tillstånd över huvud taget skall kunna komma i
fråga att intresset av övervakning inte likaväl kan tillgodoses på något annat
sätt än genom att använda den aktuella övervakningskameran.

Är
syftet exempelvis att förhindra stöld av viss egendom skall det framgå att
andra sätt — t. ex. att låsa in egendomen, att använda elektroniskt eller
mekaniskt stöldlarm eller att ha rent manuell övervakning — ter sig alltför omständliga
eller kostsamma, trots att de i och för sig bedöms kunna tillgodose syftet med
övervakningen lika bra som denna. Här får naturligtvis ske en bedömning med
hänsyn till omständighetema i det särskilda fallet.

Om
behovsprövningen enligt första stycket leder till att tillstånd kan komma i
fråga återstår att pröva hur starka integritetsintressena är som talar mot att
tillstånd ges. Andra stycket tar sikte på de fall där dessa intressen är svaga.
Bestämmelsen har på förslag av lagrådet utformats så att det klart framgår att
det vid tillståndsbedömningen i förevarande fall skall övervägas om tillståndet
är avsett att förenas med rätt att behandla eller bevara bilder. Om så är
fallet och med hänsyn till detta integritetsintrånget har bedömts som inte
ringa, skall tillståndprövningen ske enligt tredje stycket. Tillstånd enligt
andra stycket skall sålunda meddelas bara om den information som kan förmedlas
genom övervakningskameran och den rätt att behandla eller bevara upptagna
bilder som kan komma att förenas med tillståndet vid tillämpning av 6 § kan
antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet med hänsyn till
den utmstning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga
omständigheter.

Som
exempel på fall där risken för integritetsintrång normaU får anses vara liten
kan nämnas att t.ex. bildupptagningen sker med en fast kamera av ett litet och
föga frekventerat område eUer att upptagningen sker på långt håll utan zoomningsmöjligheter.
Så snart bildupptagningen sker under förhållanden som i praktiken gör det
mycket svårt att identifiera personer som kan komma att beröras av
övervakningen kan det naturligtvis i allmänhet sägas att denna risk är liten.
Det kan också vara fråga om fall där endast ett relativt fåtal personer skulle
komma att beröras av övervakningen och dessa har godtagit den eller i vart fall
på goda gmnder kan antas inte ha någon invändning mot den.

Som
har framhåUits i den allmänna motiveringen är avsikten att det här skall kunna
ske en mer mtinartad prövning i olika typsituationer där risken för
integritetsintrång generellt sett får anses vara obetydlig. Man får självfaUet
räkna med att den allmänna uppfattningen om vad som bör räknas till dessa
situationer kan förändras i takt med samhällets utveckling. Det bör då vara
möjligt att i praxis anpassa tillståndsprövningen till den förskjutning som här
kan ske.

Exempel
skall här ges på fall där risken för integritetsintrång i aUmänhet

får antas vara så begränsad att kravet på tillstånd enligt andra stycket är 46

uppfyllt
och på fall där riskbedömningen är den motsatta. Exemplifiering- Prop.
1989/90:119 en tar delvis sin utgångspunkt i den praxis som kunnat utläsas av
tillämpningen av den nuvarande lagen. Det bör emellertid understrykas att
syftet med övervakningen inte har någon betydelse för den nu aktuella bedömningen.
Någon intresseavvägning i detta avseende skall alltså inte ske i dessa fall,
vilket innebär en skillnad i förhållande till nuvarande ordning. Bestämmelsen i
andra stycket innebär sålunda att tillstånd skall ges, om risken för
integritetsintrång kan antas vara liten, oavsett vilket syfte sökanden har med
övervakningen, så länge denne enligt första stycket kan anses ha ett befogat
intresse av övervakningen som inte likaväl kan tillgodoses på något annat sätt.

Med
utgångspunkt i vad som nu har anförts kan sägas att affärslokaler inom
detaljhandeln liksom bank- och postlokaler i allmänhet hör till den kategori
som är avsedd att falla under andra stycket fömtsatt att utmstningen endast
medger en allmän övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mera
närgången granskning. Detsamma gäller områden i anslutning till allmänna
kommunikationsmedel, t.ex. väntsalar, biljetthallar och perronger.

Områden
som används för allmän trafik avses däremot falla utanför andra stycket,
eftersom risken för integritetsintrång vid övervakning av sådana områden i
allmänhet får anses vara påtaglig. Hit räknas naturiigtvis t. ex. gator och
allmänna vägar liksom tunnlar, broar och trafikkamsel-ler. Även vattenområden
kan här komma i fråga. Begreppet trafik avser således inte bara vägtrafik. Om
ett område används av allmänheten för trafik bara i begränsad utsträckning, kan
det inte anses vara fråga om allmän trafik. Exempelvis kan parkeringsplatser
omfattas av andra stycket, om det är fråga om t. ex. en kundparkering med ett
fåtal platser som är avsedda för endast en affärs kunder eller en
parkeringsplats på tomtmark som är avsedd för endast vissa närboende.

Övervakning
i anslutning till porttelefoner skall också kunna omfattas av andra stycket.
Omständigheterna måste emellertid i så fall vara sådana att kameran inte medger
övervakning av områden som används för allmän trafik.

Områden
och lokaler som bmkar användas av allmänheten för att utöva någon av de gmndläggande
fri- och rättigheter som regleras i regeringsformen (se 2 kap. 1 §) hör inte till
den kategori som omfattas av andra stycket. Av detta följer att utrymmen, vare
sig det är utom- eller inomhus, som är avsedda för allmänna sammankomster är
undantagna. Som exempel kan nämnas platser som bmkar användas för politiska
möten, religionsutövning eller teater- och biografföreställningar. Hit kan också
räknas bl.a. bibliotek och föreningslokaler.

Även
områden och lokaler som är avsedda för offentliga tillställningar

faller utanför andra stycket. Hit hör platser för t.ex. sport och idrott,

danstillställningar, cirkusföreställningar och tivolinöjen. Överhuvud taget

områden där allmänheten uppehåller sig för rekreation, nöjesändamål

e. d., vare sig de kan sägas vara avsedda för offentliga tillställningar eUer

inte, faller utanför den aktueUa bestämmelsen. Hit hör andra utrymmen i

t. ex. museer, restauranger och hotell än entréer och foajéer. 47

Ytterligare exempel på
områden som är avsedda att falla utanför andra Prop. 1989/90:119 stycket ar
ställen där verksamhet bedrivs som kan vara kringgärdad av sekretess och där
integritetsintressena således kan göra sig särskilt gäUande. Som exempel kan
här nämnas sjukhusentréer, socialkontor, försäkringskassor och även
domstolslokaler.

Det
bör påpekas att den omständigheten att ett område är av den kategori där risken
för integritetsintrång skall anses vara liten rent generellt självfallet inte
hindrar att det inom ett sådant område kan finnas utrymmen som är av ett annat
slag. Som exempel kan nämnas utrymmen i anslutning till kundtoaletter i
affärslokaler eller provhytter i klädaffärer. Tillämpningen av andra stycket fömtsätter
således, även om det är avsett att innebära ett enklare förfarande än i andra
fall, en noggrann granskning från tillståndsmyndighetens sida av vad
ansökningen om tillstånd omfattar.

Den
genomgång av olika typfall som här har gjorts är naturligtvis inte uttömmande.
Det finns självfallet andra fall som typiskt sett är sådana att bestämmelsen i
andra stycket kommer att bli tillämplig eller att den å andra sidan inte kommer
att kunna tillämpas. Som nyss har angetts får frågan om den närmare
gränsdragningen överlämnas åt rättstillämpningen.

När
det så gäller de fall där riskema för integritetsintrång är större än i de fall
som regleras i andra stycket har i tredje stycket föreskrivits att det här för
tillstånd krävs att intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet är så
starkt att det skall ha företräde framför integritetsintresset. Karaktären hos
och styrkan av sökandens behov av övervakningen får sålunda i dessa faU, till
skillnad från vad som gäUer enligt andra stycket, betydelse för
tillståndsprövningen.

I
linje med vad som gäller enligt den nuvarande lagen skall det ske en avvägning
mellan de motstående intressena, där naturligtvis även styrkan i intresset att väma
enskildas personliga integritet har väsentlig betydelse. Bestämmelsen innebär
att det räcker att intresset att tillgodose ändamålet med övervakningen väger
över integritetsintresset. Är det sistnämnda intresset visserligen så påtagligt
att andra stycket inte kan tillämpas men ändå av en måttlig styrka, krävs
således för tillstånd bara att det förstnämnda intresset har en något större
styrka för att det skall ges företräde.

När
det gäller karaktären hos ändamålet med övervakningen är avsikten att den
praxis som har utbildats i fråga om vilka ändamål som anses vara så angelägna
att de med nuvarande reglering kan väga över integritetsintressena i huvudsak
skall kunna läggas till gmnd för tillämpningen även i fortsättningen. Det är
här fråga om intresset att förebygga brott eller att förhindra olyckor eller
andra syften som kan jämföras med dessa intressen. Frågan om den närmare
karaktären hos de övervakningsändamål av skyddskaraktär som här avses behandlas
i specialmotiveringen till 6 §. Som har angetts i den allmänna motiveringen kan
emellertid även andra ändamål än dessa tänkas vara av sådan kararaktär att
intresseavvägningen enligt den nu aktuella bestämmelsen leder till att
tillstånd skall beviljas.

Det
bör påpekas att det vid tillståndsprövningen enligt tredje stycket på

motsvarande sätt som vid prövningen enligt andra stycket skall övervägas 48

om tillståndet skall
förenas med rätt att behandla eller bevara bilder. Prop. 1989/90:119 Också
här skall det således ske en samlad bedömning. Det har inte ansetts behövligt
att uttryckligen ange det i tredje stycket. Som framgår av 6 § skall i dessa
fall övervakningsändamålet vara av skyddskaraktär.

6§

1
fall som avses i 5 § andra stycket och i sådana andra fall där övervakningskameran
är avsedd att användas för att förebygga brott, förhindra olyckor eller
tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål får ett tillstånd förenas med
rätt att med någon teknisk anordning behandla eller bevara bilder, som tas upp
av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta.

I
paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i lagen om TV-övervakning, anges vad
som krävs för att ett tillstånd skall få förenas med rätt att behandla eller
lagra upptaget bildmaterial. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3.2).

Vad
som avses med uttrycket "behandla eller bevara bilder" har berörts i
specialmotiveringen till 1 §. Beträffande uttrycket "bevara bilder"
kan tilläggas att det saknar betydelse om bildema bevaras i form av stillbilder
eller s. k. rörliga bilder.

Enligt
paragrafen krävs det att sökanden av särskilda skäl behöver behandla eller
bevara bilder för att tillståndsmyndigheten skall få medge det. Ett sådant skäl
kan vara att tillståndet att använda övervakningskameran skulle bli föga
meningsfullt, om det inte förenas med en rätt av det nämnda slaget.

Möjligheten
att få en sådan rätt är emellertid begränsad till vissa typer av situationer.
Först nämns de fall som avses i 5 § andra stycket, dvs. de fall då risken för
integritetsintrång genom övervakningen som sådan är liten. Som har påpekats vid
den paragrafen skall det här ske en samlad bedömning vid tillståndsprövningen
så att inte risken för integritetsintrång genom rätten att behandla eller
bevara bilder från upptagningen i själva verket ökar så att fömtsättningama
enligt 5 § andra stycket för tillståndet att använda övervakningskameran mbbas.
Om t. ex. en viktig omständighet som talar för tillstånd är att de personer som
berörs av övervakningen ger samtycke till den, krävs sålunda för att sökanden
skall få behandla eller bevara bilder från upptagningen att personerna även ger
samtycke tiU det förfarandet.

Härefter
nämns i paragrafen de fall som avses i 5 § tredje stycket och där

kameran är avsedd att användas för att förebygga brott, förhindra olyckor

eller tillgodose något annat därmed jämförligt syfte. Här avses sålunda i

första hand olika skyddsändamål med övervakningen där sökanden kan ha

ett behov av det aktuella slaget. Som exempel kan nämnas att en bank eller

någon annan penninginrättning som har tillstånd att använda en övervak

ningskamera kan vara beroende av att få bevara bilder från upptagningar

av inträffade rån e.d. för att övervakningen inte skall förlora sitt syfte.

Likaså kan en naturlig anknytning mellan övervakning och beväring av

bilder föreligga när ändamålet med övervakningen är att förhindra olyc

kor. Det kan nämligen vara så att det först genom en granskning av 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 119

dokumentationen av
upptagningen av en inträffad olycka kan vara möjligt Prop. 1989/90:119 att
begränsa verkningama av den eller få underlag för insatser för att förhindra
framtida olyckor.

Som
har påpekats i fråga om de fall som avses i 5 § andra stycket skall det ske en
samlad bedömning vid tillståndsprövningen även i fråga om rätt att behandla
eller bevara bilder i de situationer som faller under 5 § tredje stycket.

7§

Frågan
om tillstånd prövas av länsstyrelsen efter skriftlig ansökan av den som avser
att ha övervakningskameran uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde.

Paragrafen
motsvarar 4 § andra stycket och 5 § första stycket lagen om TV-övervakning. Av
bestämmelsen framgår att länsstyrelsen liksom nu är tillståndsmyndighet.

8§

I
en ansökan om tillstånd skall anges de omständigheter som är av betydelse för
prövningen av ärendet. Ansökan skall alltid innehålla uppgift om och
beskrivning av

1. det ändamål som övervakningskameran är avsedd att användas för,

2. den utmstning som skall användas vid övervakningen,

3. den plats där utmstningen skall placeras och det område som kan övervakas.

Om
kameran är avsedd att kunna riktas mot en arbetsplats, skall till ansökan vara
fogat ett yttrande från skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som
företräder de anställda.

Bestämmelsema
i paragrafen reglerar frågan vilka uppgifter som skall lämnas till
länsstyrelsen vid en ansökan om tillstånd att använda en övervakningskamera.
Det bör påpekas att dessa uppgifter skall kunna utgöra underlag även för att
avgöra en fråga om rätt enligt 6 § att behandla eller bevara bilder.

Första stycket första meningen, som saknar direkt motsvarighet i lagen
om TV-övervakning, innehåller en admän regel om sökandens skyldighet att i sin
ansökan lämna de uppgifter som är av betydelse för länsstyrelsens prövning.

Vissa
uppgifter som är av särskild betydelse för tillståndsprövningen och för
bedömningen av vilka villkor som kan behöva meddelas har angetts genom en
uppräkning i första stycket andra meningen . Bestämmelsen har sin motsvarighet
i 5 § andra stycket lagen om TV-övervakning.

Enligt
punkt 1 i andra meningen skall det ske en redovisning av ändamå

let med övervakningskameran, dvs. det optisk-elektroniska instmment

e. d. som, utan att manövreras på platsen, kan användas för personöver

vakning och som sökanden avser att sätta upp eller ha uppsatt så att det

kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Sökanden bör beskri

va vad han vill uppnå med att använda en övervakningskamera och varför

syftet inte kan tillgodoses genom något annat medel. Vidare bör han ange

hur lång tid kameran är avsedd att användas, om användningen är avsedd 50

att
ske kontinuerligt eller med vissa regelbundna upprepningar och under Prop.
1989/90:119 helt eller endast del av dygn.

Av
bestämmelsen i 1 § andra meningen följer att även ändamålet med eventuell
apparatur för bildbearbetning eller lagring av bilder skall anges. För
länsstyrelsens tillståndsprövning i olika avseenden är det sålunda väsentligt
att ändamålet noga preciseras i ansökan.

Punkt
2 innebär att sökanden skall lämna information om den övervakningsutmstning
som skall användas. Med övervakningsutmstning avses teknisk apparatur, såsom TV-kameror
eller andra optisk-elektroniska eller därmed jämförbara instmment, utmstning
för bildöverföring och mottagning samt anordningar för att manövrera utmstningen.
Till övervakningsutmstning hör även tekniska anordningar för analys och
bildbearbetning samt medier för att bevara bilder.

Den
tekniska apparaturens prestanda skall också anges i ansökningen. Av betydelse
för tillståndsprövningen är nämligen bl. a. hur stor del av bildytan en person
kan beräknas uppta, om övervakningskameran är fast eller röriig, om zoomning är
möjlig, om upptagningen sker i färg eller inte, vilken upplösningsgrad som
finns och vilken bearbetning som är möjlig.

Om
en särskild dator ingår i övervakningsutmstningen, skall ansökan innehålla en
beskrivning av denna. En redogörelse bör därvid lämnas för de program som styr datom
liksom de operationer som kan utföras med den vid övervakningen eller senare i
fråga om lagrat bildmaterial.

Slutligen
anges i punkt 3 att ansökningen skall innehålla uppgift om och beskrivning av
den plats där utmstningen skall placeras och det område som kan övervakas. Som
underlag för bedömningen av det integritetsintrång som användningen av övervakningsutmstningen
kan medföra bör beskrivningen även innehålla uppgift om i vilken utsträckning
det aktuella området frekventeras av människor. Skulle en övervakningskamera
vara gemensam för två eller flera platser och kunna flyttas mellan dessa samt alternativa
övervakningsområden behöva bestämmas för kameran, skall uppgifter också om
detta lämnas i ansökningen.

I
andra stycket, som har en motsvarighet i 6 § andra stycket andra meningen lagen
om TV-övervakning, har tagits in en föreskrift om att ett yttrande från ett
skyddsombud, en skyddskommitté eller en arbetstagarorganisation skall ges in
tillsammans med ansökningen, när övervakningskameran skall vara uppsatt så att
den kan riktas mot en arbetsplats. Den nuvarande regeln innebär att länsstyrelsen
i motsvarande fall i stället själv har att bereda vederbörande tillfälle att
yttra sig. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) är
avsikten med den nya föreskriften att förenkla länsstyrelsens handläggning av
tillståndsärenden.

Det
bör påpekas att ett övervakningsområde kan vara gemensamt för flera
arbetsplatser eller för en arbetsplats med olika arbetstagargmpper så att det
kan bli fråga om flera yttranden. Om det i undantagsfall inte varit möjligt för
sökanden att erhålla ett yttrande, får det ankomma på länsstyrelsen att pröva
på vilket sätt arbetstagarnas intressen skall kunna bli beaktade.

Det
bör krävas av sökanden att denne strävar efter att göra sin ansökan

så fullständig att ärendet i princip kan avgöras på handlingarna. Enligt 51

förvaltningslagen åligger
det länsstyrelsen att vägleda denne om ansökan Prop. 1989/90: 119 är
ofullständig. Vidare kan det vid mera omfattande övervakning eller där
övervakningen av något annat skäl kan antas bli särskilt ingripande för enskilda
vara nödvändigt att länsstyrelsens företrädare på platsen bildar sig en
uppfattning om riskerna för integritetsintrång (jfr 14 och 15 §§
förvaltningslagen). En inspektion på platsen kan även underlätta bedömningen
av om det är möjligt att genom villkor motverka de risker som användningen av övervakningsutmstningen
kan innebära utan att därmed ändamålet med den avsedda övervakningen förfelas.

Om
sökanden underlåter att efter anmaning av länsstyrelsen lämna erforderligt
material eller att på något annat sätt medverka till att länsstyrelsen får det
underlag som är nödvändigt för tillståndsprövningen, får ärendet avgöras i
befintligt skick. Det kan naturligtvis innebära att tillstånd inte meddelas.

9§

Innan
länsstyrelsen meddelar tillstånd, skall yttrande inhämtas från den kommun där
den plats finns dit övervakningskameran skall kunna riktas. Sådant yttrande
behöver inte inhämtas i fall som avses i 5 § andra stycket under fömtsättning
att ansökningen inte avser också rätt att behandla eller bevara upptagna
bilder.

I
paragrafen regleras frågan om att inhämta lokala synpunkter vid tillståndsprövningen.
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3).

Första
meningen motsvarar 6 § andra stycket första meningen lagen om TV-övervakning. I
vissa fall kan det vara motiverat att länsstyrelsen begär ett yttrande från
kommunen först sedan utredningen i övrigt i ärendet är fullständig. Med hänsyn till
den fördröjning i handläggningen som ett sådant förfarande regelmässigt leder till
bör det emellertid inte allmänt rekommenderas. Länsstyrelsen får i stället med
hänsyn till karaktären av det enskilda ärendet avgöra på vilket stadium av
handläggningen det är lämpligast att höra kommunen.

Föreskriften
i andra meningen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen. Enligt bestämmelsen
behöver länsstyrelsen inte höra kommunen i de fall då tillståndsprövningen är
av det enklare slag som avses i 5 § andra stycket, dvs. då risken för
integritetsintrång är liten vid den avsedda övervakningen. Fömtsättningen är
att ansökningen inte också gäller rätt att med någon teknisk anordning behandla
eller bevara bilder, som tas upp med övervakningskameran.

10§

Ett
tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får anordnas. Dessa
skall avse övervakningens ändamål, den utmstning som får användas och det
område som får övervakas.

Länsstyrelsen
skall meddela också de övriga villkor som behövs för

tillståndet. Sådana villkor kan avse upplysning om kameran, upptagning,

användning, behandling eller beväring av bilder samt andra förhållanden

av betydelse för att skydda enskildas personliga integritet. 52

Tillstånd
får meddelas för en begränsad tid. Prop. 1989/90: 119

Bestämmelserna
i paragrafen motsvarar 7 § lagen om TV-övervakning.

första stycket anges i vilka hänseenden länsstyrelsen alltid skall förena ett
tillstånd med villkor. Andra stycket innehåller en uppräkning av de övriga slag
av villkor som får meddelas. Uppräkningen innebär en utvidgning i förhållande till
nuvarande lag. Dit hör villkor i anslutning till sådan rätt som avses i 6 § om bl.a.
behandling av bilder, dvs. olika slags bildbehandlingsoperationer som kan
utföras och vilkas resultat har betydelse för skyddet av enskildas personliga
integritet. I enlighet med lagrådets förslag har angetts att villkor kan avse
upplysning om kameran.

I
länsstyrelsens prövning av vilka villkor som kan behövas för ett tillstånd
ingår även frågan om att tidsbegränsa tillståndet. Med en redaktionell
justering i förhållande till lagrådets förslag har en uttrycklig regel om detta
tagits in i tredje stycket. Som exempel på situationer där det kan vara lämpligt
eller t. o. m. nödvändigt att tidsbegränsa ett tillstånd kan nämnas att
övervakningsbehovet redan i ansökningen anges vara begränsat till viss tid eller
att övervakningen är så integritetskänslig att det finns skäl att göra en
återkommande omprövning. En annan situation kan vara att övervakningen kräver
speciell utmstning, vars användning bör utvärderas efter viss tid.

I
sammanhanget bör framhållas att frågan i vad mån nytt tillstånd skall krävas
med anledning av utbyte av komponenter i en övervakningsutmstning får prövas
från fall till faU. Allmänt sett torde en ny prövning av länsstyrelsen behövas
så snart ett utbyte innebär någon mer påtaglig förändring av fömtsättningarna
för övervakningen.

Det
bör slutligen påpekas att villkor som meddelas med stöd av paragrafen som rör
användningen av bilder och som riktar sig till myndigheter inte får gå utöver
vad dessa har att iaktta enligt tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen i
fråga om offentlighetsprincipen.

11§

Länsstyrelsen
skall se till att

1. upplysning enligt 3§ lämnas om en övervakningskamera som kan riktas
mot en plats dit allmänheten har tillträde,

2. bestämmelsema i 4 § följs,

_ 3. bearbetning eller
beväring av upptagna bilder inte sker utan sådan rätt

som
avses i 6 § samt att

4.
villkor som har meddelats enligt 3 § tredje stycket sista meningen, 10 § eller
13 § iakttas.

Paragrafen
har sin motsvarighet i 9 § första stycket lagen om TV-övervakning och reglerar
frågor om länsstyrelsens tillsynsansvar.

Punkt
1 innebär att länsstyrelsens tiUsynsansvar när det gäller efterlev

naden av upplysningsplikten med undantag för TV-backspeglar och lik

nande anordningar är begränsat till kameror som också omfattas av till

ståndskrav (jfr 3 och 4 §§). Denna avgränsning av tillsynsansvaret överens

stämmer i sak med förslaget i lagrådsremissen. Den utvidgning av upplys

ningsplikten som nu gjorts på förslag av lagrådet har således inte ansetts 53

böra få till följd att
länsstyrelsens tillsynsansvar utvidgas på motsvarande Prop. 1989/90: 119 sätt.
Avgränsningen av detta ansvar överensstämmer härigenom i allt väsentligt med
nuvarande ordning (se 9 § första stycket och 7 § första stycket lagen om TV-övervakning).

Upplysningsplikten
enligt 3 § är straffsanktionerad genom bestämmelsen i 15 § första stycket 1.

I
den mån länsstyrelsen får uppgifter som tyder på att upplysningsplikten inte
har fullgjorts, vare sig det är fråga om fall som omfattas av tillsynsansvaret
eller inte, har länsstyrelsen naturligtvis att tiUämpa de allmänna principer
som gäller för uppgiftslämnande till polis och åklagare om misstankar om brott
som har begåtts inom en myndighets ansvarsområde (jfr prop. 1983/84:142, bet.
KU 29, rskr. 347).

Av
punkt 2, som har utformats i enlighet med förslag av lagrådet, följer att det
faller inom ramen för länsstyrelsens tillsyn att i de fall då övervakning sker
med stöd av 4 § andra stycket pröva om den får ske enligt bestämmelsen utan
sedvanligt tillstånd. Avsikten är att länsstyrelsen i sådana fall inom ramen
för sin tillsyn får ge polismyndigheten eller räddningsledaren råd eller
anvisningar för att tillgodose integritetsintressena vid övervakningen. Någon
uttrycklig regel om detta har i enlighet med vad lagrådet förordat inte tagits
in i paragrafen.

Punkt
3 innebär att länsstyrelsens tillsyn har utvidgats till att omfatta även
bearbetning och beväring av upptaget bildmaterial.

12§

Finner
länsstyrelsen det behövligt för sin tillsyn, har länsstyrelsen rätt att få
tillträde till kontrollrum och andra delar av en övervakningsanläggning. Länsstyrelsen
får också begära upplysningar från den som innehar eller använder en
övervakningskamera samt granska bevarat bildmaterial.

Paragrafen
motsvarar 9 § andra stycket lagen om TV-övervakning. Någon ändring i fråga om
länsstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder i sin tillsynsutövning är i
princip inte avsedd (jfr prop 1975/76:194 s. 34).

I
förhållande till den nuvarande lagen innebär paragrafen emellertid en
utvidgning så till vida att länsstyrelsen har befogenhet enligt andra meningen
att även granska bevarat bildmaterial. Länsstyrelsen kan vid en sådan
granskning få kännedom om förhållanden som är känsliga från sekretessynpunkt
(jfr 14§). Frågan om sekretess i samband med tillsyn behandlas vid förslaget
till ändring i sekretesslagen.

13
§

Ändras
fömtsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya villkor eller,
om det inte längre finns förutsättningar för att ge tillstånd, återkalla
tillståndet. Detsamma gäller undantag enligt 3 § tredje stycket från
upplysningsplikten och sådan rätt att behandla eller bevara upptagna bilder som
avses i 6 §.

Iakttas
inte meddelade villkor, får länsstyrelsen förelägga tillståndshava-

ren eller den som har medgetts undantag att inom viss tid vidta rättelse.

Sådant föreläggande skall delges. Om föreläggandet inte följs, får länssty

relsen återkalla tillståndet, undantagsmedgivandet eller rätten att behand

la eller bevara upptagna bilder. 54

Paragrafen har sin
motsvarighet i 8 § lagen om TV-övervakning. En nyhet i Prop. 1989/90:119
förhållande till de nuvarande bestämmelserna är att länsstyrelsen får möjlighet
att förelägga en försumlig tillståndshavare rättelse och att återkalla tillståndet,
om föreläggandet inte följs.

Enligt
första stycket första meningen får länsstyrelsen meddela nya villkor eller
återkalla ett tillstånd, om fömtsättningama för detta förändras. Så kan vara
fallet genom att det urspmngliga behovet av att använda övervakningskameran
inte längre gör sig tillräckligt starkt gällande i förhållande till risken för
integritetsintrång eller att det nu inte ens kan anses föreligga ett befogat
intresse av att få använda den. Det kan också vara så att intresset av att få
använda kameran, som kanske inte längre används, numera likaväl kan tillgodoses
med andra medel. Här kan påpekas att länsstyrelsen, för att underlätta sin
tillsyn enligt 11 §, i samband med tillståndsgivningen kan ålägga tillståndshavaren
att till länsstyrelsen anmäla när tillståndet helt eller delvis inte längre
utnyttjas.

Fömtsättningama
för ett tillstånd kan ha ändrats också genom att det har visat sig att risken
för integritetsintrång genom användning av kameran är större än vad som fömtsattes
vid tillståndsgivningen. Det är framför alU i situationer av detta slag som en
korrigering bör kunna ske genom att länsstyrelsen med stöd av första meningen
meddelar nya villkor. Först om en sådan åtgärd inte ter sig verkningsfull för
att skapa fömtsättningar för tillstånd bör länsstyrelsen enligt samma
bestämmelse återkalla tillståndet. Av andra meningen i första stycket följer
att vad som här sägs om ett tillstånd även gäller en rätt enligt 6 § att
behandla eller bevara upptaget bildmaterial liksom ett medgivet undantag enligt
3 § tredje stycket från upplysningsplikten.

I
andra stycket anges vilka åtgärder som kan vidtas om meddelade villkor inte
följs. Enligt första mer.ingen, som har utformats i enlighet med tagrådets
förslag, får länsstyrelsen förelägga tillståndshavaren att inom viss tid vidta
rättelse. Ett föreläggande bör naturligtvis inte tillgripas, om fömtsättningama
för tillståndet enligt vad som sägs i första stycket ändå är så förändrade att
nya villkor bör meddelas eller att tillståndet bör återkallas. Inte heller bör
ett föreläggande utfärdas, om en muntlig eller skriftlig erinran i samband med
att länsstyrelsen utövar kontroll enligt 12 § kan antas vara en tillräcklig
åtgärd. Det kan här röra sig om t. ex. att en TV-kamera används för
upptagningar inom ett större område än som har fömtsätts enligt tillståndet och
att kamerans instäUning lätt kan justeras.

Bestämmelsen
i andra meningen i andra stycket innebär att delgivning av ett föreläggande att
vidta rättelse skall ske med den mot vilket föreläggandet riktar sig. Föreskriftema
i delgivningslagen (1970:428) blir här tillämpliga.

Enligt
tredje meningen i andra stycket får länsstyrelsen återkalla tillståndet, om
ett föreläggande inte följs. Detsamma gäller i fråga om undantag från
upplysningsplikten och om rätt att behandla eller bevara upptagna bilder. Med
hänsyn till de rättsverkningar som således är knutna till ett föreläggande är
det angeläget att detta är preciserat.

Ett
beslut om återkallelse på gmnd av försumlighet att efterleva ett givet

tillstånd hindrar inte att strafföestämmelserna i lagen tillämpas. A andra 55

sidan behöver inte ett
utdömande av straffansvar automatiskt leda till att Prop. 1989/90:119 ett
tillstånd återkallas.

14§

Den
som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom användning av en
övervakningskamera, som är uppsatt så att det krävs tillstånd att använda den,
får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav fått veta om någon
enskilds personliga förhållanden.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

I
paragrafen, som saknar motsvarighet i lagen om TV-övervakning, behandlas
frågan om sekretess hos andra än dem som i en myndighets verksamhet får del av
uppgifter som har inhämtats genom användning av en övervakningskamera. Frågan
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.1).

Det
bör påpekas att tystnadsplikten enligt första stycket gäller oavsett om
tillstånd har beviljats eller om det är fråga om en otillåten användning. Tystnadsplikten
omfattar såväl uppgifter om enskildas personliga förhållanden som fortlöpande
inhämtas med en kamera som omfattas av tillståndskrav som uppgifter vilka kan
inhämtas ur upptaget material som har bevarats.

För sekretess i det allmännas verksamhet gäller särskilda bestämmelser
i sekretesslagen. Detta framgår av andra stycket.

15§

Till
böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot upplysningsplikten enligt 3 §,

2. bryter mot tillståndskravet enligt 4 §,

3. inte iakttar ett villkor som har meddelats enligt 3 § tredje stycket
sista meningen, 10 § eller 13§,

4. behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan rätt som avses i

6§.
I ringa fall döms inte till ansvar.

Paragrafen
innehåller straffbestämmelser. Dessa har behandlats i den all

männa motiveringen (avsnitt 3.6.2). Första stycket motsvarar 10 § lagen

om TV-övervakning medan andra stycket saknar motsvarighet i den lagen.

I första stycket straffbeläggs ett antal gärningar och förfaranden som

ibland är av sådan karaktär att det närmast kan sägas vara fråga om

ordningsförseelser. Såsom jag har framhållit i den allmänna motiveringen

är det emellertid också tänkbart att vissa överträdelser innefattar allvarliga

intrång i enskildas integritet. I förhållande till den nuvarande lagsriftning-

en har därför straffskalan utvidgats till att förutom böter omfatta även

fängelse i högst ett år. Vid bedömningen av straffvärdet hos gärningar och

förfaranden som faller under första stycket gör sig vanliga principer gällan

de. Av stor betydelse är givetvis vilka integritetsskador eller risker för

sådana som har uppstått men också vilken omfattning ett förfarande haft 56

och
hur länge det pågått liksom, när det gäller villkor som inte har iaktta- Prop.
1989/90:119 gits, hur väsentligt ett villkor varit.

I
andra stycket undantas ringa fall från straffansvar. Exempel på sådana fall kan
vara att underlåtenhet att ansöka om tillstånd beror på uppenbart förbiseende
eller att upplysningsplikt tidigare har fullgjorts men att en uppsatt skylt
fallit ned eller tagits bort av någon annan och att viss tid förflyter innan
detta upptäcks och åtgärdas. Ett annat exempel kan vara att upplysningsplikten
har åsidosatts i ett rent privat sammanhang, t. ex. i ett utrymme i en bostad
där utomstående sällan eller aldrig kan tänkas uppehålla sig.

16
§

Övervakningsutmstning
som har använts vid brott enligt denna lag skall

förklaras
förverkad, om det inte är oskäligt.

I
paragrafen har tagits in en bestämmelse om förverkande. Bestämmelsen, som
saknar motsvarighet i lagen om TV-övervakning, har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.6.2).

Föreskriften
kompletteras av de allmänna bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken om
förverkande. Förverkande fömtsätter enligt bestämmelsen att det föreligger ett
brott enligt den nu aktuella lagen, och frågor om förverkande prövas normalt av
domstolen i brottmålet. Att förverkande skall ske, om det inte är oskäligt,
innebär att domstolen skall besluta om förverkande bara när det är fråga om
fall av allvarligare beskaffenhet (jfr 36 kap. 16 § brottsbalken). Förverkande
är inte avsett att ske i fall då t. ex. den som har begått brott genom att
underlåta att iaktta tillståndskravet . närmast har gjort sig skyldig till ett
förbiseende och det befarade eller uppkomna integritetsintrånget varit ringa.
Även t.ex. utmstningens värde har betydelse vid denna bedömning. Är det fråga
om ett brott som kan betecknas som en ordningsförseelse, t. ex. när
upplysningsplikten har eftersatts, bör det knappast någonsin kunna komma i
fråga att utrustningen förverkas.

17§

Om
den som innehar eller använder en övervakningskamera underlåter att i enlighet
med 12§ ge tillträde, lämna upplysningar eller hålla tillhanda bevarat
bildmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda sig tillträde får
länsstyrelsen vid behov anlita polishandräckning.

Paragrafen
motsvarar 11 § lagen om TV-övervakning. Frågor om föreläggande och utdömande
av vite regleras i lagen (1985:206) om viten.

18§

Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos kammarrätten.

Justitiekanslern
får föra talan för att tillvarata allmänna intressen. Be

slut om tillstånd att använda en övervakningskamera och om undantag

enligt 3 § tredje stycket från upplysningsplikten får överklagas även av den

kommun där den plats finns dit övervakningskameran skall kunna riktas

och, om kameran skall kunna riktas mot en arbetsplats, av en organisation

som företräder de anställda. 57

Paragrafen, som har
behandlats i den,allmänna motiveringen (avsnitt Prop. 1989/90:119 3.3.4),
har sin motsvarighet i 12 § lagen om TV-övervakning.

Första
stycket innebär i förhållande till nuvarande ordning den ändringen att
länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätt i stället för hos regeringen.
Att beslut av kammarrätt i mål enligt lagen under vissa fömtsättningar kan
överklagas till regeringsrätten som sista instans följer av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Bestämmelsen
i andra stycket första meningen har samma utformning som sin nuvarande
motsvarighet. Av den allmänna motiveringen framgår att avsikten är att justitiekanslem
i fortsättningen skall kunna ha ett mer övergripande ansvar för att bevaka
frågor om enhetlighet och frågor av principiell karaktär i rättstillämpningen.
Föreskriften innebär emellertid inte någon inskränkning i befogenhetema för justitiekanslem
att överklaga ett tillståndsbeslut för att tillvarata inlegritetsintressena i
det enskilda fallet. Att dennes möjligheter att föra talan i regeringsrätten
inte skall vara beroende av prövningstillstånd framgår av förslaget till
ändring i förvaltningsprocesslagen.

Andra
meningen i andra stycket, som har utformats efter förslag av lagrådet, saknar
motsvarighet i den nuvarande lagen. Något undantag motsvarande vad som skall
gälla beträffande justitiekanslem har här inte gjorts från kravet på
prövningstillstånd för att regeringsrätten skall pröva ett överklagande. Det
innebär aUtså att det krävs prövningstillstånd av regeringsrätten för att ett
överklagande av en kommun eller facklig organisation i fråga om tillstånd att
använda en övervakningskamera eller om undantag från upplysningsplikten skaU
prövas av regeringsrätten.

19§

Regeringen
får föreskriva om avgift för länsstyrelsens handläggning.

Paragrafen
motsvarar 4 § tredje stycket lagen om TV-övervakning.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juH 1990 då lagen (1977:20) om TV-övervakning
upphör att gälla. Bestämmelserna i 3 § andra stycket första meningen och 4 §
första stycket andra meningen 2 i den nya lagen träder dock i kraft först den 1
januari 1991. Under tiden från och med den 1 juli tiU och med den 31 december
1990 gäller att övervakningskameror som är avsedda för skydd av en lokal, ett förvaringsutrymme
eller någon annan anläggning av betydelse från totalförsvarssynpunkt skaU vara
undantagna från upplysningsplikten och tillståndskravet enligt 3 och 4 §§.

2. Beslut om tillstånd eller föreskrift som har meddelats med stöd av
bestämmelser i den gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av motsvarande
bestämmelser i den nya lagen.

3. Den som vid den nya lagens ikraftträdande har en övervakningskamera
uppsatt så som anges i 4 § första stycket första meningen, utan att det enligt
den gamla lagen krävs tillstånd att använda kameran, får fortsätta att ha
kameran uppsatt på angivet sätt till utgången av december 1990. Har före nämnda
tidpunkt en ansökan enligt den nya lagen gjorts om tillstånd till fortsatt
användning av kameran får den vara uppsatt på angivet sätt även efter denna
tidpunkt men, om tillstånd inte ges, inte längre än en

månad
från den dag då beslutet vann laga kraft. 58

4.
Den gamla lagens bestämmelser gäller i fråga om överklagande av Prop.
1989/90:119 beslut som har meddelats av länsstyrelsen före den nya lagens
ikraftträdande.

Den
nya lagen träder i kraft den I juli 1990. Bestämmelserna i 3 § andra stycket
första meningen och 4 § första stycket andra meningen 2 i den nya lagen
anknyter till föreskrifter i den i prop. 1989/90:50 föreslagna lagen om skydd
för samhällsviktiga anläggningar m. m. som är avsedd att träda i kraft den 1
januari 1991. Med hänsyn härtill har ikraftträdandet av de nyssnämnda
bestämmelserna i förevarande lag skjutits upp till den 1 januari 1991. Förtiden
fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december 1990 skall i stället gälla
bestämmelser som anknyter till regleringen i den gamla lagen i motsvarande
hänseende (se 1 § andra stycket). Vad som nu har sagts kommer till uttryck i
övergångsreglerna i punkt 1.

Den
nya lagen kommer i princip att gälla alla TV-kameror som är uppsatta vid
ikraftträdandet och utgör övervakningskameror enligt den gamla lagen.
Bestämmelsen i punkt 2 innebär att de beslut av olika slag beträffande dessa
kameror som tidigare har meddelats skall anses ha meddelats med stöd av den nya
lagen efter ikraftträdandet.

I
lagrådsremissen togs i ett andra stycke i punkt 2 in en särskild bestämmelse
om tillämpning av den äldre lagens eller den nya lagens bestämmelser om
ansvar. På förslag av lagrådet har denna bestämmelse fått utgå.

Föreskriftema
i punkt 3, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, tar sikte på de
kameror som inte omfattas av tillståndskravet enligt nuvarande lag. Övergångsregleringen
innebär att en sådan kamera får vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats
dit allmänheten har tillträde till utgången av december 1990, om ansökan om
tillstånd inte har gjorts innan dess. Har ansökan gjorts före den tidpunkten
får kameran, om tillståndsansökningen avslås, vara uppsatt på det nämnda
sättet en kortare tid efter det att beslutet vunnit laga kraft. Bestämmelsema
om straff och förverkande blir tillämpliga när en kamera inte längre får vara
uppsatt så. Vad som har sagts nu gäller även tekniska anordningar som avses i 1
§ andra meningen i den nya lagen.

Av
punkt 4 följer att regeringen fortfarande är slutinstans i de ärenden i vilka
länsstyrelsen har meddelat beslut före ikraftträdandet.

5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

35
§

Som
har nämnts vid 18 § i förslaget till lag om övervakningskameror m.m. skall ett
överklagande av justitiekanslem av ett beslut av kammarrätt enligt nämnda lag
prövas av regeringsrätten utan prövningstillstånd. En ändring av denna innebörd
har gjorts i förevarande paragraf

59

5.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) Prop. 1989/90:119

7
kap. 32 §

Paragrafen,
som är ny, innehåller regler om sekretess i det allmännas verksamhet
beträffande uppgifter om enskildas personliga förhållanden som har inhämtats
med en övervakningskamera. Sekretessen gäller i fråga om uppgifter om någon
enskilds personliga förhållanden oavsett om informationen inhämtas från en
bild eller text som visas på en bildskärm eller av material som har lagrats på
videoband eller något annat lagringsmedium. Enligt paragrafen är det s. k. skaderekvisitet
rakt, vilket innebär en presumtion för offentlighet.

Sekretessen
gäller i verksamheten hos de myndigheter som har övervakningskameror av det
angivna slaget. Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6.1) kan
även andra regler om sekretess i myndighetens verksamhet bli tillämpliga på
uppgifter som har inhämtats genom användning av en sådan kamera. Vid
konkurrerande sekretesskydd skall regeln som ger det största skyddet ges
företräde.

Bestämmelserna
ar tillämpliga också i länsstyrelsens tillsynsverksamhet när det gäller t. ex.
granskning av upptaget bildmaterial. I fråga om länsstyrelsens handläggning i
samband med tillståndsgivning kan även föreskriften i 5 kap. 2 § om sekretess
för uppgifter om säkerhets- eller bevakningsåtgärder bli tillämplig
beträffande t. ex. ingivna ritningar.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1. lag
om övervakningskameror m. m.,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

60

Utredningens sammanfattning av betänkandet Prop. 1989/90:119

(SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning (i '' *
här aktuella delar)

Sedan
1977 har vi i Sverige en lag om TV-övervakning. Lagens syfte är att ge enskilda
ett långtgående skydd mot integritetskränkningar. Dess huvudprincip är att
övervakningen med TV-kamera inte i något fall får vara dold och att
länsstyrelsens tillstånd krävs för att få övervaka plats som är upplåten för
eller eljest nyttjas av allmänheten.

Danmark
och Sverige är hittills de enda länder i Europa som lagstiftat om skydd mot
integritetskränkningar med optisk apparatur på allmän plats. En allt snabbare
utveckling av optisk-elektronisk teknik i förening med allt mer avancerad
datorteknik för bl.a. bildbehandling har väckt frågan inom flera länder om
behovet av integritetsskydd mot olika slags tillämpningar av dessa tekniker.

Under
de tio år som lagen om TV-övervakning funnits har den tekniska utvecklingen
nått så långt att integritetsskyddet enligt lagen riskerar att gå förlorat om
bestämmelserna i den inte anpassas till den moderna tekniken. Det är en av anledningama
till utredningsuppdraget. En annan anledning är att tiden ansetts mogen för en
undersökning av hur lagen har tillämpats. De huvudfrågor som utredningen haft
att ta ställning till har varit dessa.

• Kan lagen anpassas till en fortgående teknisk
utveckling,

• Kan lagen garantera medborgarna tillfredsställande
skydd mot integritetskränkningar,

• Kan polisens och andra myndigheters användning av
optisk- och elektronisk övervakningsutmstning få en från integritets och
effektivitetssynpunkt lämplig och ändamålsenlig reglering i lag.

Utredningen
har vidare haft att pröva vilket inflytande kommunerna och arbetstagama bör ha
över den TV-övervakning som kan beröra dem. Genom den utformning lagen fått har
det inte varit påkallat att vidta särskilda åtgärder för att stärka dessa
intressenters inflytande över tillståndsprövningen enligt lagen. Även frågor
om länsstyrelsens handläggning av ärenden om TV-övervakning och om ordningen
för att överklaga beslut i sådana ärenden har behandlats. Härtill kommer att
utredningen behandlat näringsrättsliga frågor och sett över lagens straff- och
vitesbestämmelser.

Utredningen
har slutligen tagit upp ett antal frågor som översynen gett anledning till. De
har gällt regleringen av optisk övervakning av personer i förhållande till
regeringsformen, sekretess och tystnadsplikt för uppgifter om personövervakning
i allmän och enskild verksamhet samt register enligt datalagen som kan inrättas
och föras i samband med personövervakning. De upphovsrättsliga konsekvenser,
som översynen lett fram till vad beträffar rätten att disponera över bildmaterial,
har särskilt behandlats.

Ordet
integritet i svensk rätt skiftar mycket i betydelse mellan olika rättsområden.
Ibland får enskildas integritet stå tillbaka för andra samhällsintressen,
ibland kan integritetsaspekterna hävdas starkare. Med den skiftande betydelsen
följer att det rättsliga integritetsskyddet varierar i

61

styrka. En gemensam
utgångspunkt för detta skydd är dock att enskilda Prop. 1989/90:119 har
rätt till en fredad zon inom vilken han eller hon skall slippa inbland-
Bilaga 1 ning från utomstående: andra personer och myndigheter.

Den
tekniska utvecklingen

LItredningen
har funnit att det finns mycket sofistikerad optisk-elektronisk utrustning att
tillgå på marknaden och att utrustningen förändras i takt med den snabba
tekniska utvecklingen. Också inom datatekniken går utvecklingen mycket snabbt.
Används kraftfulla datorer — försedda med särskilda bildbehandlingsprogram —
tillsammans med optisk-elektronisk utmstning kan övervakningen bli lika
effektiv som integritetskränkande. Utmärkande för all optisk-elektronisk utmstning
som kan förmedla bildinformation om människor och händelser är att man i
fysikalisk mening utnyttjar elektromagnetisk strålning inom olika
våglängdsområden. Ljuset är en liten del av ett sådant område. Detta samband
har utgjort ett skäl för utredningen att föreslå en ny lag om optisk-elektronisk
övervakning som skall ersätta lagen om TV-övervakning. Eftersom TV-kameran
alltjämt är det vanligaste instmmentet för personövervakning föreslås att lagen
skall gälla personövervakning med TV-kamera och annat optiskt-elektroniskt
instrument. Alla instmment som sålunda utnyttjar elektromagnetisk strålning på
ett sätt som möjliggör identifiering av personer kommer att falla in under
lagen, fömtsatt att instmmentet i likhet med vad som gäller enligt lagen om TV-övervakning
manövreras från en annan plats än den där instrumentet finns. Därigenom har
lagen gjorts obunden av utveckligen inom området för optisk-elektronisk teknik.

Vissa
optisk-elektroniska instrument hänförs till strålskyddslagstiftningen. Detta
innebär att särskilt tillstånd behöver inhämtas från statens strålskyddsinstitut
för att bl.a. en laser som faller inom högre skyddsklass skall få användas.

Utredningen
har vid den tekniska undersökningen funnit att bildregister kan hänföras till
personregister enligt datalagen, om det förs med hjälp av ADB. Skall ett sådant
register inrättas och föras krävs därför som regel ett tillstånd eller en
licens av datainspektionen.

Förbud
mot dold övervakning

Slutsatsen
av utredningens undersökning av integritetsskyddet och den

tekniska utrustningen samt kartläggning av hur nuvarande lag har tilläm

pats är att dold övervakning inte skall tillåtas. Upplysning genom skylt

eller på annat verksamt sätt skall lämnas om övervakningen, oberoende av

om den sker på enskild eller allmän plats. Från dessa regler gäller dock två

undantag, nämligen dels när övervakning sker i samband med patientbe

handling inom sjukvården och dels när det är fråga om bevakning av

lokaler och anläggningar inon totalförsvaret. 2

Tillståndskravet Prop. 1989/90:119

När
det gällt att sätta in integritetsskyddet enligt en lag om optisk-elektro- bilaga
nisk övervakning i ett rättsligt sammanhang, har utredningen utgått från
målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF). Enligt det stadgandet
skall det allmänna bl. a. värna den enskildes privatliv och familjeliv
samtidigt som den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall
vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Den
enskilde har alltså enligt RF ett berättigat krav på att lagen ger ett verksamt
skydd mot integritetskränkningar. Detta gäller speciellt vid övervakning på
allmänna platser, där den enskilde inte har möjlighet att påverka utformningen
av övervakningen. Övervakning av sådana platser dit allmänheten äger tillträde
skall därför även i fortsättningen kräva länsstyrelsens tillstånd. Även från
denna regel görs dock undantag för bevakning av lokaler och andra anläggningar
inom totalförsvaret samt vid patientbevakning inom sjukvården.

Äitdamålen

Vid
sin tillståndsprövning har länsstyrelsen att göra rimliga avvägningar mellan
integritetsskyddet och de olika intressen som kan finnas att anordna
personövervakning på plats dit allmänheten äger tillträde. För tillstånd skall
krävas att övervakningen tillgodoser ändamål som från samhällssynpunkt är
försvarbara. Dessa ändamål skall vara förebyggande av brott och olycksfall
eller andra därmed jämförliga ändamål. Även om något av dessa syften inte
föreligger kan övervakningen tillåtas, om den är av ringa betydelse från
integritetssynpunkt.

För
att säkerställa integritetsskyddet krävs också att kriterierna för lagens
tillämpning noga preciseras. Utredningen har därför särskilt sett över
kriterierna för allmän plats, personövervakning och övervakningsutrustning.

Dokumentation
av personövervakning

Med
hänsyn till att inspelning och lagring av bilder vid en personövervakning på
allmän plats ofta kan innebära allvarliga integritetskränkningar, föreslår
utredningen att sådan inspelning eller lagring skall få ske endast om man av
särskilda skäl behöver dokumentera övervakningen.

Inlerimisliskt
beshn

I
alldeles speciella situationer kan behov föreligga att snabbt få ett tillstånd

till personövervakning. Det kan t.ex. gälla inom räddningstjänsten när en

större olycka eller brand inträffat som kan komma att ställa höga krav på

räddningsarbetet. En optisk-elektronisk övervakning av olycks- eller

brandplatser med angränsande områden kan därför vara ett värdefullt

hjälpmedel. För att göra detta möjligt bör länsstyrelsen enligt utredningens

förslag kunna meddela interimistiska beslut efter muntliga ansökningar. 63

Personövervakning
i samband med.förundersökning av brott Prop. 1989/90:119

__ ______________________________________________ Bilaga 1

Utredningens
förslag i övrigt

• Bestämmelser om tystnadsplikt införs i lagen. De
skall gälla när personövervakning sker med optisk-elektronisk utmstning som
kräver länsstyrelsens tillstånd, utom i fall där ett beslut om tillstånd
meddelats på gmnd av att övervakningen skall tillgodose annat än lagens
huvudändamål och övervakningen bedömts vara av ringa betydelse från integritetssynpunkt.
För det allmännas verksamhet införs bestämmelser om tystnadsplikt i
sekretesslagen.

• Som en komplettering av länsstyrelsens tillsyn
enligt lagen skall den som yrkesmässigt försäljer eller hyr ut utmstning att
användas för personövervakning på allmänna platser anmäla tiU länsstyrelsen
när sådan utmstning sålts eller hyrts ut. Den som förvärvar eller hyr utmstningen
skall vara skyldig att lämna de uppgifter som näringsidkare behöver för att
kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet.

• Straffskalan i lagen vidgas till böter eller
fängelse i högst ett år och läggs därmed på samma nivå som gäller enligt
datalagen. Nuvarande lag upptar i straffskalan bara böter. 1 samband med
ändringen av straffskalan föreslås att övervakningsutmstning som används som
hjälpmedel vid brott skall kunna förverkas.

• Länsstyrelsen skall kunna förelägga den som
ansvarar för en övervakningsanläggning att inom viss tid vidta rättelse när
givna föreskrifter inte följs. Ett tillstånd får återkallas om föreläggandet
inte iakttas.

• Besvär över länsstyrelsens beslut i ärenden om optisk-elektronisk
övervakning skall föras hos kammarrätten och inte som enligt nuvarande lag hos
regeringen. Regeringsrätten blir därmed högsta instans. JK skall liksom när närvarande
föra det allmännas talan i mål om tillstånd till TV-övervakning. JK:s rätt att
föra talan hos regeringsrätten skall inte vara beroende av prövningstillstånd.

64

Utredningens lagförslag (i här aktuella delar) Prop. 1989/90:119

Bilaga 2 1 Förslag till

Lag om optisk-elektronisk övervakning Härigenom föreskrivs följande.

.Allmänna
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller personövervakning med TV-kamera eller annat

optiskt-elektroniskt instrument eller därmed jämförbart instrument för

elektromagnetisk strålning som inte manövreras från den plats där instru

mentet finns (personövervakning). Lagen gäller även när teknisk anord

ning används för att behandla eller bevara bilder som tas upp vid person

övervakningen.

2 §
Personövervakning får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag.

1 fråga om personövervakning vid förundersökning av brott gäller dock

särskilda
lagbestämmelser.

Om
inrättande och förande av personregister med hjälp av automatisk databehandling
gäller bestämmelserna i datalagen (1973:289). Om tekniska anordningar som kan
utsända joniserande eller icke-joniserande strålning finns bestämmelser i
strålskyddslagen (1958:110).

3 § Vid all personövervakning skall hänsyn tas till enskildas personliga
integritet.

4 § Personövervakning skall tydligt utmärkas genom skylt på den plats
som övervakas eller på något annat verksamt sätt.

Personövervakning
för skyddsändamål vid en lokal eller en anläggning av betydelse för totalförsvaret
och vid patientbehandling inom sjukvården får dock ske utan att upplysning
lämnas om övervakningen.

Tillstånd
m. m.

5 §
Personövervakning på en plats dit allmänheten äger tillträde kräver

länsstyrelsens tillstånd. Detta gäller dock inte övervakning som

1. av trafiksäkerhetsskäl eller för arbetarskydd sker från fordon, maskin
eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller bmkaren

2. för skyddsändamål anordnas vid en lokal eller en anläggning av betydelse
för totalförsvaret

3. för skyddsändamål anordnas vid patientbehandling inom sjukvården.

6 §
TiUstånd får ges om sökanden har ett så starkt intresse av att anordna

personövervakning för att förebygga brott, förhindra olycka eller tillgodose

ett annat därmed jämförligt ändamål, att detta intresse skall ha företräde

framför hänsynen till enskildas personliga integritet.

Tillstånd
får ges även för annat ändamål, om den information som kan förmedlas genom
övervakningen är av ringa betydelse för enskildas personliga integritet.

7 § Tillstånd till
personövervakning får förenas med rätt att bevara bil- 65

5 Riksdagen
1989/90. 1 saml Nr 119

der
endast om sökanden av särskilda skäl behöver dokumentera upptag- Prop.
1989/90:119

ningen- Bilaga 2

8 §
En ansökan om tillstånd skall göras skriftligen av den som skall

ansvara för personövervakningen.

Ansökan
skall innehålla

1. uppgift om ändamålet med personövervakningen

2. beskrivning av den utrustning som skall användas

3. uppgift om och beskrivning av den plats där
utrustningen skall placeras och det område som skall övervakas.

9 §
Innan länsstyrelsen ger tillstånd skall yttrande inhämtas från den

kommun där personövervakningen skall anordnas. Om övervakningen

skall anordnas på en arbetsplats, skall även skyddsombud, skyddskommit

té eller organisation som företräder de anställda ges tillfälle att yttra sig.

10 §
Ett tillstånd skall innehålla föreskrifter om hur övervakningen får

anordnas. Dessa skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som

för användas, det område som får övervakas samt hur övervakningen skall

utmärkas.

Länsstyrelsen
skall meddela även de övriga föreskrifter som behövs för tillståndet. Sådana
föreskrifter kan avse upptagning, förvaring, behandling och användning av
bilder samt andra förhållanden av betydelse för att skydda enskildas personliga
integritet.

Föreligger
särskilda skäl får ett tillstånd begränsas till viss tid. Föreskrift om
utlämnande av bildmaterial eller uppgift ur det får inte inskränka myndighets
skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen.

Interimistiskt
tillstånd

11
§ Är det oundgängligen nödvändigt av hänsyn till ändamålet med personövervakningen
får länsstyrelsen efter muntlig ansökan omedelbart ge tillstånd till sådan övervakning
för viss tid. Avses personövervakningen fortsätta en längre tid skall sökanden
föreläggas att skriftligen fullfölja ärendet som därefter handläggs på sätt
föreskrivs i 8— 10 §§.

Tillsyn

12 § Länsstyrelsen skall se till att personövervakning ej anordnas i
strid mot 5 och 7 §§ och att de föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag följs.

13 § Finner länsstyrelsen det erforderligt för att utöva sin tillsyn
skall länsstyrelsen ges tillträde till kontrollrum och andra delar av övervakningsanläggningen.
Länsstyrelsen får också begära upplysningar från innehavare eller brukare av
den anläggning som används för personövervakning och granska bevarat
bildmaterial.

Ändras
fortsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya föreskrifter
eller återkalla tillståndet.

Följs
inte givna föreskrifter skall länsstyrelsen förelägga den som svarar

för personövervakningen att inom viss bestämd tid vidta rättelse, när så är

möjligt. Iakttas inte föreläggandet får tillståndet återkallas. 66

Anmälningsplikt Prop. 1989/90:119

14
§ Den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut utmstning avsedd för personövervakning,
som kräver tillstånd enligt denna lag, skall anmäla överlåtelsen eller uthymingen
till länsstyrelsen i det län där personövervakningen skall anordnas.

Den
som förvärvar utrustningen eller den som företräder honom är skyldig att på
begäran lämna överlåtaren de uppgifter som denne behöver för att kunna fullgöra
sin anmälningsskyldighet. Vad som nu sagts gäller även den som hyr övervakningsutmstning
eller den som företräder honom.

Tystnadsplikt

15
§ Den som i sin verksamhet tar befattning med uppgift som avser personövervakning,
för vilken krävs länsstyrelsens tillstånd, får inte obehörigen röja vad han till
följd därav fått veta om enskilds personliga förhållanden. Tystnadsplikten
omfattar dock inte uppgift som avser personövervakning för vilken tillstånd
meddelats enligt 6 § andra stycket.

1
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Straff
m. m.

16 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnar personövervak

ning utan erforderligt tillstånd eller anordnar sådan övervakning utan att

den märkts ut eller bryter mot föreskrifter som meddelats enligt 4 § första

stycket döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Övervakningsutmstning
som använts vid brott enligt första stycket skall förklaras förverkad, om det
inte är uppenbart obilligt.

17 §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som aves
i 14 § första stycket, eller

2. lämnar ofullständig eller oriktig uppgift i sådan
anmälan om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den
som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som avses i 14§ andra stycket uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter, högst ett tusen
kronor, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

18 §
Underlåter innehavare eller bmkare av en anläggning för person

övervakning att bereda länsstyrelsen möjlighet till tillsyn och kontroll

enligt 13 § första stycket, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda
sig

tillträde till anläggningen får länsstyrelsen anlita polishandräckning.

Hur
beslut överklagas

19
§ Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten. Justitiekans

lern får föra talan för att ta till vara allmänna intressen. 67

övriga bestämmelser Prop. 1989/90:119

20 § Regeringen får förordna om avgift för länsstyrelsens
handläggning. Bilaga z

21 § Föreläggande enligt 13 § och 18 § skaU delges.

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
de ytterligare föreskrifter som krävs för personövervakning av betydelse för
totalförsvaret och vid patientbehandling inom sjukvården samt för fullgörande
av anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt 14 §.

1. Denna lag träder i kraft den ... då lagen (1977:20)
om TV-övervakning upphör att gälla.

2. Beslut om tillstånd, föreskrift eller vilkor som
fattats enligt äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande
bestämmelser i denna lag.

68

2 Förslag
till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande
lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda
regler om besvär hos regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen

35 §'

Besvär
över kammarrättens beslut i ett mål som har anhängiggjorts hos kammarrätten
genom överklagande eller underställning prövas av regeringsrätten endast om
regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd.

Meddelas ej
prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas
i regeringsrättens beslut.

Vad
som sägs i första stycket gäl- Vad som sägs i första stycket gäller ej talan i
mål om utlämnande av ler ej talan i mål om utlämnande av

allmän handling och
talan, som i mål om disciplinansvar föres av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

allmän handling och talan, som i mål om disciplinansvaryoVs av riksdagens
ombudsmän eller justitiekanslern, ej heller talan som förs av justitiekanslern
i mål enligt lagen (0000:000) om optisk-elektronisk övervakning.

Prop.
1989/90:119 Bilaga 2

Denna lag träder i
kraft den ...

Senaste lydelse 1980:275.

69

3 Förslag
till Prop. 1989/90:119

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) '

Härigenom
föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)

dels
att i lagen införs en ny paragraf, 7 kap 28 §,

dels
att 9 kap. 16 § och skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7
kap.

28
§

Sekretess gäller, om inte annat följer av 16 §, för uppgift om enskilds
personliga förhållanden vid personövervakning som avses lagen (0000:000) om optisk-elektronisk
övervakning, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

9
kap.

16§

Sekretess
gäller hos domstol i Sekretess gäller hos domstol i

mål om ansvar för sexualbrott, ut- mål om ansvar för sexualbrott, ut

pressning, brytande av post- eller pressning, brytande av post- eller

telehemlighet, intrång i förvar eller telehemlighet, intrång i förvar,

olovlig avlyssning samt i mål om olovlig avlyssning eller otillåten

ersättning för skada med anledning personövervakning som avses i

av sådant brott, för uppgift om en- lagen (0000:000) om oplisk-dektro-

skilds personliga eller ekonomiska nisk övervakning samt i mål om er-

förhållanden, om det kan antas att sättning för skada med anledning

den enskilde eller någon honom av sådant brott, för uppgift om en-

närstående lider skada eller men skilds personliga eller ekonomiska

om uppgiften röjs. Sekretessen gäl- förhållanden, om det kan antas att

ler dock inte för uppgift om vem den enskilde eller någon honom

som är tiUtalad eller svarande i må- närstående lider skada eller men

let. om uppgiften röjs. Sekretessen gäl-

ler
dock inte för uppgift om vem som är tiUtalad eller svarande i målet.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna
lag träder i kraft den ...

70

Förteckning
över remissinstanserna Prop. 1989/90:119

Bilaga 3 Yttranden
över betänkandet (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning har avgetts av justitiekanslern,
riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, Göta hovrätt, Stockholms, Malmö och Kalmar
tingsrätter, kammarrätterna i Stockholm och Sundsvall, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, datainspektionen,
överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, civilbefälhavama i södra och
östra civilområdena, socialstyrelsen, postverket, televerket,
trafiksäkerhetsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, bankinspektionen,
näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, riksrevisionsverket, statens
strålskyddsinstitut, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus, Älvsborgs och Västerbottens län, tekniska högskolan i Stockholm, upphovsrättsutredningen
(Ju 1976:02), data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06), justitieombudsmannen
Anders Wigelius (JO), Sveriges riksbank, juridiska fakultetsstyrelsens vid
Lunds universitet forskningsnämnd, radiolagsutredningen (U 1985:05), Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
polischefer, Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund
samt Stockholms, Göteborgs, Malmö, Vänersborgs och Umeå kommuner.

RÅ
har överlämnat yttranden från regionåklagarmyndigheten i Göteborg och åklagarmyndigheten
i Göteborgs åklagardistrikt. Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat
yttranden från Vilhelmina kommun och polismyndigheten i Skellefteå. Vidare har
yttranden kommit in från Företagens Uppgiftslämnardelegation samt från en
privatperson.

71

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1989/90:119

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om övervakningskameror m. m.

Härigenom
föreskrivs följande.

Allmänna
bestämmelser

1 §
Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror,

andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i
tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att
användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en
övervakningskamera.

2 §
En övervakningskamera skall användas med tillbörlig hänsyn till

enskildas personliga integritet.

Upplysningsplikt

3 §
Upplysning skall lämnas om en övervakningskamera, som kan riktas

mot en plats dit allmänheten har tillträde, genom tydlig skyltning eller på

något annat verksamt sätt.

Är
övervakningskameran avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som
enligt 4§ 2-5 eller 5§ lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt, behöver dock sådan
upplysning inte lämnas. Detsamma gäller i fråga om en övervakningskamera som används
av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

I
samband med att tillstånd ges enligt 4 § får undantag från upplysningsplikten
medges, om det finns synneriiga skäl för det.

Tillstånd m. m.

4
§ Tillstånd att använda en övervakningskamera krävs för att en sådan kamera
skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har
tillträde. Detta gäller dock inte en övervakningskamera som

1. av
trafiksäkerhetsskäl eUer för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatt på

fordon, maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller

användaren,

2. är avsedd för skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2
— 5 eller 5 § lagen (1990:000) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m. har
förklarats utgöra skyddsobjekt,

3. används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.

En
polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt räddnings

tjänstlagen (1986:1102) får under viss tid, högst fjorton dagar, ha en

övervakningskamera uppsatt så som sägs i första stycket utan att söka

tillstånd, om användning av kameran är oundgängligen nödvändig vid

olyckshändelse eller överhängande fara för en sådan eller för att upprätt

hålla allmän ordning och säkerhet. Under förutsättning att ansökan om 72

tillstånd
görs inom fjorton dagar får kameran vara uppsatt utan tillstånd Prop.
1989/90:119 även för tid därefter, så länge användningen är oundgängligen
nödvändig Bilaga 4 för ändamålet och länsstyrelsen inte har prövat
ansökningen.

5 §
Tillstånd får meddelas endast om sökanden kan anses ha ett befogat

intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte

likaväl kan tillgodoses på något annat sätt.

Under
den förutsättning som anges i första stycket skall tillstånd meddelas, om den
information som kan förmedlas genom kameran kan antas vara av ringa betydelse
för enskildas personliga integritet med hänsyn till den utmstning som skall
användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter.

I
andra fall än som avses i andra stycket skall tillstånd meddelas bara om intresset
av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det
skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga
integritet.

6 § I fall som avses i 5 § andra stycket och i sådana andra fall där övervakningskameran
är avsedd att användas för att förebygga brott, förhindra olyckor eller
tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål får ett tillstånd förenas med
rätt att med någon teknisk anordning behandla eller bevara bilder, som tas upp
av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta.

7 § Frågan om tillstånd och om undantag enligt 3 § tredje stycket prövas
av länsstyrelsen efter skriftlig ansökan av den som avser att ha övervakningskameran
uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde.

8 § I en ansökan om tillstånd skall anges de omständigheter som är av betydelse
för prövningen av ärendet. Ansökan skall alltid innehålla uppgift om och
beskrivning av

1. det
ändamål som övervakningskameran är avsedd att användas för,

2. den utmstning som skall användas vid övervakningen,

3. den plats där utmstningen skall placeras och det område som kan övervakas.

Om
kameran är avsedd att kunna riktas mot en arbetsplats, skall till ansökan vara
fogat ett yttrande från skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som
företräder de anställda.

9 §
Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd, skall yttrande inhämtas från

den kommun där den plats finns dit övervakningskameran skall kunna

riktas. Sådant yttrande behöver inte inhämtas i fall som avses i 5 § andra

stycket under fömtsättning att ansökningen inte avser också rätt att be

handla eller bevara upptagna bilder.

10 §
Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får

anordnas. Dessa skall avse övervakningens ändamål, den utmstning som

får användas och det område som får övervakas.

Länsstyrelsen
skall meddela också de övriga föreskrifter som behövs för tillståndet. Sådana
föreskrifter kan avse upptagning, användning, behandling och beväring av
bilder samt andra förhållanden av betydelse för att skydda enskildas personliga
integritet.

73 6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr
119

Tillsyn Prop. 1989/90:119

11 §
Länsstyrelsen skall se till att Bilaga 4

1. upplysningsplikten enligt 3 § första stycket fullgörs,

2. tillståndskravet enligt 4 § uppfylls,

3. bearbetning och beväring av bilder inte sker utan sådan rätt som anges
i 6 § samt att

4. föreskrifter som har meddelats enligt 10 eller 13 § följs.

I
fall som avses i 4 § andra stycket får länsstyrelsen meddela de föreskrifter
som behövs med hänsyn till intresset av att värna enskildas personliga integritet.

12 §
Finner länsstyrelsen det behövligt för sin tillsyn, har länsstyrelsen

rätt att få tillträde till kontrollmm och andra delar av en övervakningsan

läggning. Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som inne

har eller använder en övervakningskamera liksom granska bevarat bildma

terial.

Återkallelse
av tillstånd m. m.

13
§ Ändras förutsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya
föreskrifter eller, om det inte längre finns fömtsättningar för att ge tillstånd,
återkalla tillståndet. Detsamma gäller undantag enligt 3 § tredje stycket från
upplysningsplikten och sådan rätt att behandla eller bevara upptagna bilder som
avses i 6 §.

Följs
inte meddelade föreskrifter och är rättelse möjlig, får länsstyrelsen förelägga
tillståndshavaren att inom viss tid vidta rättelse. Iakttas inte föreläggandet,
får länsstyrelsen återkalla tillståndet, undantagsmedgivandet eller rätten att
behandla eller bevara bilder.

Tystnadsplikt

14
§ Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom användning av en
övervakningskamera som kräver tillstånd, får inte obehörigen röja vad han till
följd därav fått veta om någon enskilds personliga förhållanden.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Straff
m.m.

15 §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet använder en övervakningskame

ra så att det kan befaras medföra påtaglig risk för otillbörligt intrång i

enskildas personliga integritet eller som har en kamera uppsatt så att

användning av den kan befaras medföra en sådan risk, eller

2. uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot upplysningsplikten enligt

3 §, tillståndsplikten enligt 4 § eller en föreskrift som har meddelats med

stöd av denna lag eller behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan

rätt som avses i 6 §.

1
ringa fall döms inte till ansvar.

16 §
Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna lag

skall förklaras förverkad,
om det inte är oskäligt. 74

17 § Om den som
innehar eller använder en övervakningskamera under- Prop. 1989/90:119

låter att i enlighet med 12 § ge tillträde eller hålla tillhanda
upplysningar Bilaga 4

eller
bevarat bildmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda sig
tillträde får länsstyrelsen vid behov anlita polishandräckning.

Överklagande
m. m.

18 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten. Justitiekanslern
får föra talan för att tillvarata allmänna intressen. Beslut om tillstånd att
använda en övervakningskamera får överklagas även av den kommun där den plats
finns dit övervakningskameran skall kunna riktas och, om kameran skall kunna
riktas mot en arbetsplats, av en organisation som företräder de anställda.

19 § Regeringen får föreskriva om avgift för länsstyrelsens
handläggning.

20 § Ett föreläggande enligt 13 § andra stycket skall delges.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 då lagen
(1977:20) om TV-övervakning upphör att gälla. Bestämmelserna i 3 § andra
stycket första meningen och 4 § andra meningen 2 i den nya lagen träder dock i
kraft först den 1 januari 1991. Under tiden fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december
1990 gäller att övervakningskameror som är avsedda för skydd av en lokal, ett förvaringsutrymme
eller någon annan anläggning av betydelse från totalförsvarssynpunkt skall
vara undantagna från upplysningsplikten resp. tillståndsplikten enligt
nyssnämnda paragrafer.

2. Beslut om tillstånd, föreskrift eller villkor som
har meddelats med stöd av bestämmelser i den gamla lagen skall anses ha
meddelats med stöd av motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

I
fråga om ansvar för brott enligt den gamla lagen skall den lagen fortsätta att
tillämpas under förutsättning att motsvarande förfarande enligt den nya lagen
inte leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.

3. Den som vid den nya lagens ikraftträdande haren övervakningskamera
uppsatt så som anges i 4 § första meningen, utan att det enligt den gamla lagen
krävs tillstånd att använda kameran, får fortsätta att använda kameran till
utgången av december 1990. Har före nämnda tidpunkt en ansökan enligt den nya
lagen gjorts om tillstånd till fortsatt användning av kameran får den användas
även efter denna tidpunkt men skall, om tillstånd inte ges, inom en månad från
den dag då beslutet vann laga kraft ha avlägsnats eller ha blivit uppsatt på
något annat sätt än som anges i 4 § första meningen i den nya lagen.

4. Den gamla lagens bestämmelser gäller i fråga om
överklagande av beslut som har meddelats av länsstyrelsen före den nya lagens
ikraftträdande.

75

2 Förslag
till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande
lydelse.

Prop. 1989/90:119 Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Besvär över kammarrättens
beslut kammarrätten genom överklagande ringsrätten endast om regeringsrätten

Meddelas ej
prövningstillstånd, stå därom skall intagas i regeringsrättens

Vad
som sägs i första stycket gäller ej talan i mål om utlämnande av allmän
handling samt talan som riksdagens ombudsmän eller justitiekanslem för i mål
om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veterinäryrket.

i ett mål som har anhängiggjorts
hos eller underställning prövas av rege-har meddelat prövningstillstånd, r
kammarrättens beslut fast. Erinran beslut.

Vad
som sägs i första stycket gäller ej

/.
talan i mål om utlämnande av allmän handling,

2. talan som riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern för i mål om
disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att
utöva yrke inom hälso-och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veterinäryrket,

3. talan som justitiekanslern för i mål enligt lagen
(1990:000) om övervakningskameror

m.
m.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

Senaste lydelse 1987:999.

76

3 Förslag till Prop. 1989/90:119

Lagom ändringi sekretesslagen (1980:100) Bilaga 4

Härigenom
föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)' att i lagen införs en ny
paragraf 7 kap. 32 §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1
kap.

32 §

Sekretess
gäller för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som har inhämtats
med övervakningskamera, som avses i lagen (1990:000) om övervakningskameror m.
m. och som kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs.

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

'
Lagen om tryckt 1989:713. 77

Lagrådet Prop. 1989/90:119

Bilaga
5 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-02-23

Närvarande:
justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Lars
K Beckman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 8 febmari 1990 har regeringen på
hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1. lag
om övervakningskameror m. m.,

2. lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Rosenberg. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om övervakningskameror m. m.

3
och 4 §§

Enligt
3 § gällande lag om TV-övervakning åligger det den som bmkar övervakningskamera
att fortlöpande och på verksamt sätt upplysa om kameran och dess brukande.
Enligt 3 § i det remitterade förslaget har upplysningsplikten inskränkts till
att avse "en övervakningskamera, som kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde". Lagrådet återkommer strax till den närmare
innebörden av detta uttryck som i det remitterade förslaget används för att
begränsa både upplysningsplikten enligt 3 § och tillståndskravet enligt 4 §.
När det gäller upplysningsplikten har inte utredningen föreslagit någon sådan
eller liknande begränsning och frågan har inte heller, såvitt lagrådet kunnat
finna, berörts av remissinstanserna.

Från
integritetssynpunkt är det mycket väsentligt att upplysning lämnas om
förekomsten av en övervakningskamera. Dold TV-övervakning bör enligt lagrådets
mening inte få förekomma annat än i vissa speciellt angivna undantagsfall (se
3 § andra stycket). Det kan visseriigen sägas att det nuvarande förbudet
sträcker sig för långt genom att det innebär en ovillkorlig och
straffsanktionerad upplysningsskyldighet även i rent privata sammanhang. Det
remitterade förslaget innebär emellertid att upplysningsskyldighet inte längre
skall gälla i fråga om arbetsplatser som inte är tillgängliga för allmänheten.
De skäl som anförts för en sådan försämring av integritetsskyddet (se avsnitt
3.3.1 och 3.4) framstår inte som övertygande. Det finns även åtskilliga andra
platser som visserligen inte är tillgängliga för allmänheten men där dold TV-övervakning
inte bör få förekomma. På gmnd av det anförda anser sig lagrådet inte kunna
godta den föreslagna begränsningen av upplysningsplikten. Lagrådet förordar att
3 § första stycket ges följande lydelse:

"Upplysning
om en övervakningskamera skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något
annat verksamt sätt."

Enligt
3 § tredje stycket får i samband med att tillstånd ges enligt 4 § 78

undantag från
upplysningsplikten medges, om det finns synnerliga skäl för Prop.
1989/90:119 det. Godtas lagrådets förslag till ändring av 3 § första stycket
kommer Bilaga 5 upplysningsplikt att föreligga beträffande vissa kameror,
utan att det föreligger något krav på tillståndsprövning enligt 4§. Sambandet
med tillståndsprövningen bör därför inte bibehållas. Lagrådet förordar att 3 §
tredje stycket ges följande lydelse:

"Länsstyrelsen
får efter skriftlig ansökan medge undantag från upplysningsplikten, om det
finns synnerliga skäl till det. I ansökningsärendet tillämpas 8 § andra stycket
och, om kameran skall kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde,
9 § första menmgen. Länsstyrelsen skall i ett beslut om undantag meddela de
villkor som behövs."

Som
en följd av detta förslag bör i 7 § orden "och om undantag enligt 3 §

tredje stycket" utgå så att paragrafen inleds på följande sätt:
"Frågan om

tillstånd prövas av länsstyrelsen ."

Rekvisitet
"en plats dit allmänheten har tillträde" blir som nyss anförts
bestämmande för tillståndskravet enligt 4 §. De motiv som anförs i lagrådsremissen
är kortfattade beträffande frågan hur detta begrepp skall förstås. Utredningen
anförde emellertid en rad exempel på platser, dit allmänheten kunde anses ha
respektive inte ha tillträde (SOU 1987:74 s. 113 f). Till platser dit
allmänheten normalt inte har fritt tillträde hänförde utredningen bl. a.
gemensamma utrymmen i flerfamiljshus. Utrymmen i affärer, vamhus, banker m.
fl. ansågs utgöra platser dit allmänheten har tillträde, såvida fråga inte är
om utrymmen för personal, lagring av varor, kontor, underhåll, drift m. m.
Lagrådet, som i alU väsentligt kan ansluta sig till utredningens synpunkter,
finner att begreppet "en plats dit allmänheten har tiUträde" ger en
tillräckligt klar avgränsning av de områden där tillståndskravet skall gälla.

5
och 6 §§

Enligt
6 § får i fall som avses i 5 § andra stycket, dvs. när risken för integritetsintrång
normalt får anses vara liten, ett tiUstånd förenas med rätt att behandla och
bevara upptagna bilder, om sökanden av särskilda skäl har behov av det. Enligt
specialmotiveringen till 6 § krävs det för rätten att behandla och bevara
upptagna bilder att inte risken för integritetsintrång härigenom ökar så att fömtsättningama
enligt 5 § andra stycket för tillståndet att använda övervakningskameran mbbas.
Det sagda innebär emellertid, att det måste ske en samlad bedömning så att
redan vid tillståndsbedömningen övervägs om tillståndet skall förenas med rätt
att behandla och bevara bilder. Antas så skola bli fallet och blir därigenom
integritetsintrånget inte ringa, får tillståndsprövningen ske enligt 5 § tredje
stycket. Det angivna förhållandet bör framgå av 5 § andra stycket. Lagrådet
förordar att detta ges följande lydelse:

"Under
den fömtsättning som anges i första stycket skall tillstånd med

delas, om den information som kan förmedlas genom kameran och den

rätt att behandla eller bevara upptagna bilder som kan komma att förenas

med tillståndet vid tillämpning av 6 § kan antas vara av ringa betydelse för 79

enskildas
personliga integritet med hänsyn till den utmstning som skall Prop.
1989/90: W.

användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter." Bilaga 5

7 §

Vid
behandlingen av 3 och 4 §§ har lagrådet föreslagit en ändring även i
förevarande paragraf

10§

Enligt
specialmotiveringen skall länsstyrelsen kunna tidsbegränsa ett tillstånd.
Detta förhållande bör lämpligen framgå även av lagtexten. Lagrådet förordar att
till första stycket i 10 § fogas en ny tredje mening med följande lydelse:

"Tillstånd
får meddelas för en begränsad tid."

Enligt
7 § första stycket nu gällande lag skall tillstånd förenas med föreskrifter om bl.a.
hur upplysning om övervakningen skall lämnas. Skyldigheten för länsstyrelsen
att meddela sådan föreskrift finns inte med i den föreslagna lagen. Det sägs
dock motivledes att länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna i 10 § har
möjlighet att i särskilda fall föreskriva hur upplysningsplikten skall
fullgöras. En sådan möjlighet synes väl så betydelsefull som annat som nu
uttryckligen anges i paragrafens andra stycke. Lagrådet förordar därför att i
andra stycket närmast före ordet "upptagning" infogas orden
"upplysning om kameran,".

I andra
stycket av förevarande paragraf föreslås att länsstyrelsen i fall som

avses i 4 § andra stycket, dvs. när polismyndighet eller räddningsledare i

nödfallsliknande situationer får använda övervakningskamera utan till

stånd, får meddela de "föreskrifter" som behövs med hänsyn till
intresset

av att värna enskildas personliga integritet.

1
det remitterade förslaget används genomgående uttryckssättet att länsstyrelsen
utfärdar föreskrifter. I samtliga fall utom det nu förevarande är det
emellertid fråga om villkor som knyts till tillstånd att använda övervakningskamera
och anger vad tillståndshavaren har att iaktta i det ena eller andra
hänseendet. Lagrådet förordar att i lagtexten "villkor" används i
stället för "föreskrift" eller "föreskrifter" som i princip
bör användas bara när det är fråga om normgivning. Det sagda gäller 10 § andra
stycket,

II §
första stycket, 13 § första och andra styckena samt 15 § första styc

ket 2, däremot ej övergångsbestämmelserna som bör bygga på den äldre

lagens terminologi.

I
andra stycket av 11 § är det emellertid inte fråga om villkor, eftersom

tillstånd inte meddelats. Ej heller är det fråga om normföreskrifter. 1 stället

synes avsikten vara att länsstyrelsen om det behövs skall meddela någon

form av råd eller anvisningar. Detta behöver emellertid inte regleras i lag

utan bör kunna följa av länsstyrelsens befogenheter att utöva tillsyn. 80

Lagrådet
förordar därför att andra stycket får utgå. Samtidigt förordar Prop.
1989/90:119

lagrådet att första stycket 2 förtydligas och ges följande lydelse: Bilaga
5

"2.
bestämmelserna i 4 § följs,".

13§

1
andra stycket anges att länsstyrelsen får förelägga tillståndshavaren att vidta
rättelse, om han inte följer meddelade "föreskrifter", och återkalla tillståndet,
om föreläggandet inte iakttas. Det anges emellertid att så skall ske om
rättelse är möjlig. Vad som skall göras om rättelse inte är möjlig framgår
inte. Är så fallet, torde det dock som regel bero på att förhållandena
ändrats, varvid i stället första stycket blir tillämpligt. Lagrådet förordar att
orden "och är rättelse möjlig" får utgå ur bestämmelsen.

1
20 § föreskrivs — enbart — att ett föreläggande enligt 13 § andra stycket skall
delges. Det skulle vara en fördel från dispositionssynpunkt om bestämmelsen flyttades
till förevarande paragraf

Iakttas
det anförda, skulle andra stycket, med vissa redaktionella ändringar även i
övrigt, kunna ges följande lydelse:

"Iakttas
inte meddelade villkor, får länsstyrelsen förelägga tillståndshavaren eller
den som medgetts undantag att inom viss tid företa rättelse. Sådant
föreläggande skall delges. Om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen
återkalla tillståndet, undantagsmedgivandet eller rätten att behandla eller
bevara upptagna bilder."

15§

Genom
bestämmelsen i första stycket punkt 1 av förevarande paragraf införs en
möjlighet att ingripa med straffsanktion i sådana fall där det i 2 § föreskrivna
aktsamhetskravet åsidosätts på ett mera flagrant sätt. Enligt bestämmelsen
skall den straffas som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet använder en
övervakningskamera så att det kan befaras medföra påtaglig risk för
otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Vidare föreslås att
även den som har en kamera uppsatt så att den aktuella risken kan befaras uppstå
vid användningen av den skall kunna ådömas straff. Straffsatsen föreslås bli
böter eller fängelse i ett år.

Av
lagrådsremissen framgår att straffbestämmelsen framförallt tar sikte på sådana
fall där en övervakningskamera riktas eller kan riktas mot platser eller
områden, där människor förväntar sig att ha en fredad zon och med fog skall
kunna räkna med att de inte är övervakade. Det framhålls att risken för
integritetsintrång minskar, om upplysning lämnas om en övervakningskamera,
något som påverkar straffansvaret enligt förevarande bestämmelser.

Om
lagrådets förslag till en utvidgad upplysningsplikt enligt 3 § följs torde
utrymmet för straffansvar för åsidosättande av det generella aktsamhetskravet
minska betydligt. Med hänsyn härtill och till att den föreslagna straffbestämmelsen
är obestämd och torde bli svår att tillämpa avstyrker lagrådet att den införs.
Om bestämmelsen ändå anses böra tas med i lagen föreslår lagrådet att den
formuleras om på sätt nedan anges.

Enligt punkten 2 i
paragrafen skall böter eller fängelse i högt ett år Prop. 1989/90:119 ådömas
bl. a. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot till- Bilaga 5
ståndsplikten enligt 4 § eller en "föreskrift" som har meddelats med
stöd av lagen. Uttrycket tillståndsplikten används också i punkt 1 i övergångsbestämmelserna
till lagen. Uttrycket saknar emeUertid direkt motsvarighet i 4 §, där det anges
att tillstånd "krävs" för att använda en övervakningskamera m. m. I
11 § i det remitterade lagförslaget används följdriktigt uttrycket
"tillståndskravet enligt 4 §". Lagrådet förordar att detta uttryck används
genomgående i lagen och övergångsbestämmelsema till den.

Enligt
11 § första stycket skall länsstyrelsen bl. a. se till att
"föreskrifter" som har meddelats enligt 10 eller 13 § följs. Lagrådet
föreslår att samma uttryckssätt används i den nu aktuella straffbestämmelsen
som i bestämmelsen i 11 § om länsstyrelsens tillsyn.

I
lagrådsremissen förslås en gemensam straffskala för samtliga brott. För den
händelse lagrådets förslag i fråga om den i första stycket punkt 1 intagna
straffbestämmelsen inte följs vill lagrådet inte motsätta sig förslaget i
fråga om straffskalan. Lagrådet föreslår dock att straffbestämmelsen delas upp
i två särskilda stycken och att paragrafen får följande lydelse:

"Till
böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
använder en övervakningskamera så att det medför påtaglig risk för otillböriigt
intrång i enskildas personliga integritet eller har en kamera uppsatt så att
användning av den kan medföra en sådan risk.

Till
samma straffdoms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot upplysningsplikten enligt 3 §,

2. bryter mot tillståndskravet enligt 4 §,

3. inte iakttar ett villkor som har meddelats enligt 10 eller 13 §,

4. behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan rätt som avses i

6§.
I ringa faU döms inte till ansvar."

18§

Rätten
för kommun och arbetstagarorganisation att överklaga länsstyrelsens beslut bör
avse inte bara tillståndsbeslut utan även beslut om undantag från
upplysningsplikten. Lagrådet förordar därför att andra stycket andra meningen
inleds på följande sätt.

"Beslut
om tillstånd att använda en övervakningskamera och om undantag enligt 3 §
tredje stycket från upplysningsplikten får överklagas även

20 §

Lagrådet
erinrar om vad som under 13 § anförts om placeringen av bestämmelsen.

82

övergångsbestämmelserna Prop. 1989/90:119

Bilaga
5

Punkt
1

Lagrådet
erinrar om att lagrådet under 15 § förordat att uttrycket "tillståndsplikten"
byts ut mot ordet "tillståndskravet".

Punkt
2

Vad
som i andra stycket föreskrivs om tillämpning av den äldre lagens eller den nya
lagens bestämmelser om ansvar följer i princip av 5 § lagen (1964:163) om
införande av brottsbalken. Anledningen till att en särskild
övergångsbestämmelse föreslås synes vara att den nya lagens system och begreppsbildning
i vissa hänseenden avviker från den äldres. Därför har angetts att den gamla
lagen skall tillämpas under förutsättning att "motsvarande
förfarande" enligt den nya lagen inte leder till frihet från straff eller
lindrigare straff. Det är enligt 5 § lagen om införande av brottsbalken en viss
gärning vars straffbarhet skall bedömas enligt äldre respektive ny lag.
Självfallet kan därvid uppkomma vissa tolkningsproblem. Frågan kan emellertid
överlämnas åt rättstiUämpningen. Några andra principer än de som fastlagts i 5
§ lagen om införande av brottsbalken bör i vart fall inte gälla. Att tala om
"motsvarande förfarande" synes kunna skapa oklarhet. Dessutom uppstår
en allmän osäkerhet, om man ibland inför parallellbestämmelser till 5 § lagen
om införande av brottsbalken, ibland inte. Lagrådet förordar att den
föreslagna bestämmelsen får utgå.

Punkt
3

Om
någon som vid nya lagens ikraftträdande har en övervakningskamera uppsatt
ansöker om tillstånd enligt nya lagen men får avslag, skall kameran inom en
månad från den dag då beslutet vann laga kraft ha avlägsnats "eller ha
blivit uppsatt på något annat sätt än som anges i 4 § första meningen i den nya
lagen". Härmed avses att kameran inte längre kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde. I så fall föreligger emellertid inte längre
tillståndskrav och någon bestämmelse för den situationen behövs inte.
Övergångsbestämmelsen bör dessutom, med hänsyn till utformningen av den
föreslagna nya lagstiftningen, ta sikte på rätten att i fortsättningen ha
kameran uppsatt. Lagrådet förordar att förevarande punkt ges följande lydelse:

"3.
Den som vid den nya lagens ikraftträdande har en övervakningska

mera uppsatt så som anges i 4 § första meningen, utan att det enligt den

gamla lagen krävs tiUstånd att använda kameran, får fortsätta att ha

kameran uppsatt på angivet sätt till utgången av december 1990. Har före ■

nämnda tidpunkt en ansökan enligt den nya lagen gjorts om tillstånd till

fortsatt användning av kameran får den vara uppsatt på angivet sätt även

efter denna tidpunkt men, om tillstånd inte ges, inte längre än en månad

från den dag då beslutet vann laga kraft." 83

Förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Prop. 1989/90:119

7
kap 32 § Bilagas

Enligt
det remitterade förslaget gäller sekretess för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som har inhämtats med övervakningskamera, som avses i
lagen om övervakningskameror m. m. "och som kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde". Den begränsning av sekretessen som de citerade
orden medför framstår som omotiverad. Lagrådet förordar att dessa ord får
utgå.

Förslaget
till lag om ändring i jörvaltningsprocesslagen (1971:291) Förslaget lämnas utan
erinran.

84

Innehåll

Prop.
1989/90:119

Proposition
................................................. .......... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll .............. .......... 1

Propositionens
lagförslag ............................... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars

1990
......................................................... 9

1 Inledning................................................... .......... 9

2 Nuvarande reglering ................................... 10

3 Allmän motivering........................................ 11

3.1 Utgångspunkter .................................. 11

3.2 Vilka anordningar skall omfattas av en ny lag? 14

3.3 Tillståndsfrågor...................................... 16

3.3.1 Omfattningen av tillståndskravet ....... 16

3.3.2 Tillståndsprövningen ...................... 20

3.3.3 Tillståndsförfarandet ..................... 23

3.3.4 Överklagande av beslut i tillståndsärenden 25

3.4 Förbud mot dold övervakning.................... 28

3.5 Aktsamhetskrav ................................... 31

3.6 Övriga frågor........................................ ........ 32

3.6.1 Sekretess ....................................... 32

3.6.2 Straff och förverkande....................... 35

3.6.3 Tillsyn ........................................... 37

3.6.4 Kostnader m. m................................ ........ 38

3.7 Ikraftträdande
m.m 38

4 Upprättade lagförslag ................................. 39

5 Specialmotivering ..................................... 39

5.1 Förslaget till lag om övervakningskameror m. m 39

5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) 59

5.3 Förslaget till lagom ändring i sekretesslagen
(1980:100). 60

6 Hemställan ............................................... 60

7 Beslut...................................................... 60

Bilaga
1 Utredningens sammanfattning av betänkandet (SOU

1987:74) Optisk-elektronisk övervakning (i här aktu

ella delar) ........................................ 61

Bilaga
2 Utredningens lagförslag (i här aktuella delar) 65

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanserna..... 71

Bilaga
4 Lagrådsremissens lagförslag............... ........ 72

Bilaga 5 Lagrådets
yttrande.......................... 78

Norstedts Tryckeri, Stockholm 199D

85