Prop. 1989/90:12

Regeringens proposition 1989/90:12

om ändring i lagen (1976:633) om

kungörande av lagar och andra författningar Prop.

1989/90:12

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 28 september 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås en förenkling av kungörandet av internationella
konventioner som införlivas med svensk rätt genom s. k. inkorporering. Vidare
skall enligt förslaget statliga och kyrkokommunala myndigheter i ökad
utsträckning kungöra författningar i Svenska kyrkans författningssamling.

Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 12

Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar

Härigenom
föreskrivs att 5, 6, 9, 10 och 14 §§ lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar' skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5f

Författningar
som beslutas av kyrkomötet eller en myndighet under kyrkomötet skall kungöras i
Svenska kyrkans författningssamling.

Detsamma skad gälla sådana författningar som

1. ett domkapitel eller en stiftsstyrelse beslutar
med stöd av bemyndi-ganden i författningar som beslutas av kyrkomötet,

2.
kammarkollegiet beslutar med stöd
av bemyndiganden av regeringen enligt lagen (1988:183) om förvaltningen av
kyrklig jord.

Författning
som beslutas av central myndighet under regeringen skall kungöras i
författningssamling som myndigheten enligt regeringens beslut låter utge
eller, om sådan författningssamling saknas, i annan av regeringen bestämd
författningssamling som utges genom central myndighets försorg.

SkallJÖrfattning
som avses iförs-ta stycket lända till efterrättelse endast inom ett eller
några län, kan myndigheten besluta att författningen i stället skall kungöras
i berörda läns fattningssamling.

Finns ej
författningssamling i vilken kungörande kan ske enligt första eller andra
stycket skall författningen kungöras i Svensk författningssamling. I övrigt
får författning som avses i första stycket kungöras i Svensk författningssamling
endast när det av särskilda skäl finnes vara den lämpligaste åtgärden.

6§

Författningar
som beslutas av centrala myndigheter under regeringen skall, om inte annat
följer av 5§ andra stycket, kungöras i den författningssamling som myndigheten
enligt regeringens beslut låter e ut eller, om en sådan författningssamling
saknas, i någon annan av regeringen bestämd författningssamling som ges ut
genom en central myndighets försorg.

Om författningen skall
gälla endast inom ett eller några län, kan myndigheten besluta att författningen
i stället skall kungöras i det berörda länets författningssamling.

Om
det inte finns någon författningssamling i vilken kungörandet kan ske, skall
författningen kungöras i Svensk författningssamling. I övrigt får en sådan
författning som avses i första stycket kungöras i Svensk författningssamling
endast när det av särskilda skäl anses vara den lämpligaste åtgärden.

' Lagen omtryckt 1982:1254. Senaste lydelse 1985:893.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1989/90:12

Författning som beslutas
av länsstyrelse eller av annan regional eller lokal statlig myndighet som är
underordnad regeringen och ej tillhör försvarsmakten skall kungöras i
författningssamlingen för det län inom vilket myndigheten har sitt säte. Länets
författningssamling utges genom länsstyrelsens försorg.

Gör
utomordentliga förhållanden det påkallat kan regeringen medge att författning
som avses i första stycket kungöres på annat sätt än i länets
författningssamling.

Om kungörande av
författning som beslutas av regional eller lokal myndighet som tillhör försvarsmakten
beslutar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Författningar som beslutas
av en länsstyrelse eller av någon annan regional eller lokal statlig myndighet
som är underordnad regeringen och inte tillhör försvarsmakten skall, om inte
annat följer av 5 § andra stycket, kungöras i författningssamlingen för det
län inom vilket myndigheten har sitt säte. Länets författningssamling ges ut genom
länsstyrelsens försorg.

Om utomordentliga
förhållanden kräver det, kan regeringen medge att författningen kungörs på
något annat sätt än i länets författningssamling.

Om kungörandet aförfattningar som beslutas av en regional eller lokal myndighet som tillhör försvarsmakten
beslutar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Om kungörande av kommunal
författning gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Om kungörandet av
kommunala författningar gäller, utöver vad som följer av 5 § andra stycket, vad
som är särskilt föreskrivet.

14 r

Om
det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse eller en
ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall överenskommelsen eller
ändringen kungöras på samma sätt som författningen. Om det är lämpligare, får
regeringen dock bestämma att överenskommelsen eller ändringen i stället skall
kungöras på något annat sätt. Var kungörandet i sådant fall sker skall ges till
känna i den författningssamling där författningen har kungjorts.

Är en överenskommelse avfattad på mer än ett språk, får den myndighet
som utfärdar författningen besluta att endast en text skall kungöras. Finns
en svensk text, skall denna kungöras. En text som enligt överenskommelsen
skall ha vitsordframför alla de andra, får inte utelämnas. Om en utländsk text
har utelämnats vid kungörandet av en överenskommelse, skall uppgift därvid läm-

Senaste
lydelse 1985:17. " Senaste lydelse 1985:124.

11
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:12

Om
kungörande i övrigt i författningssamling som avses i denna lag av annat än författning
gäller vad som är särskilt föreskrivet.

nas om var denna text
finns tillgänglig.

En överenskommelse som
inte har svensk text skall kungöras tillsammans med en svensk översättning,
om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Om
kungörandet i övrigt i författningssamlingar som avses i denna lag av annat än
författningar gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Justitiedepartementet pp- 1989/90:12

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1989

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson,
Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Persson

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar

1 Inledning

Den
gmndläggande föreskriften om kungörande av författningar finns i 8 kap. 19 §
andra stycket regeringsformen. Till gmndlagsföreskriften ansluter lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (kungörandelagen,
omtryckt. 1982:1254), som i sin tur kompletteras av författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1984:212).

Enligt
4 § kungörandelagen skall författningar som utfärdas av regeringen kungöras i
Svensk författningssamling (SFS). Om det i en författning föreskrivs att en
internationell överenskommelse eller en ändring i en sådan skall gälla som
svensk rätt, skall överenskommelsen eller ändringen i normalfallet kungöras på
samma sätt som författningen (14§). Jag avser nu att ta upp vissa frågor som
gäller kungörandet av internationella överenskommelser.

Enligt
5 § kungörandelagen skall författningar som beslutas av kyrkomötet eller en
myndighet under kyrkomötet kungöras i Svenska kyrkans författningssamling (SKFS).
I detta sammanhang tar jag också upp möjligheterna för vissa statliga
myndigheter under regeringen och de nya kyrkokommunala myndigheterna på
stiftsplanet — stiftsstyrelserna — att utnyttja SKFS för att kungöra
författningar. Mitt förslag i denna del bygger på en promemoria som har
utarbetats inom civildepartementet. Promemorian har remissbehandlats.
Yttranden har kommit in från kammarkollegiet, Svenska kyrkans centralstyrelse,
domkapitlen i Uppsala, Västerås och Lund samt Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund. Yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 89
— 573).

2
Internationella överenskommelser

Prop. 1989/90:12

Mitt
förslag: När en överenskommelse som är avfattad på mer än ett språk
inkorporeras skall inte texterna på samtliga språk alltid behöva kungöras.

Bakgrunden
till mitt förslag: När Sverige ingår överenskommelser med andra stater eller
med mellanfolkliga organisationer innebär överenskommelserna att Sverige
ikläder sig förpliktelser mot de övriga avtalsslutande parterna. Ett stort
antal överenskommelser berör bara förhållandet mellan konventionsstaterna och
skall därför inte ha någon omedelbar återverkan på enskilda medborgares
rättsförhållanden. Andra överenskommelser innebär emellertid att Sverige åtar
sig förpliktelser som mera direkt berör myndigheter och enskilda här i landet,
t. ex. därför att myndigheten skall fullgöra vissa uppgifter eller därför att
enskildas rättsförhållanden skall påverkas. Om åtagandena i en sådan
överenskommelse inte redan motsvaras av bestämmelser i vår intema
rättsordning, måste överenskommelsen på ett eller annat sätt införlivas med
denna. I praxis har därvid två olika metoder kommit till användning, transformering
eller inkorporering.

Vid
transformering omarbetas den intemationella överenskommelsen eller de delar av
den som inte redan har motsvarigheter i svensk rätt till svensk
författningstext. Inte sällan blir konventionstexten föremål för en
genomgripande bearbetning såväl språkligt som redaktionellt för att anpassas
till svensk lagstiftningsteknik och till övriga föreskrifter på området.

Inkorporering
innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens
bestämmelser direkt gäller i Sverige. Att en konvention inkorporeras innebär
således att den autentiska konventionstexten — på ett eller flera språk — blir
direkt tillämplig som svensk författningstext.

När
konventionsbestämmelser överförs till svensk rätt, har i praxis både transformeringsmetoden
och inkorporeringsmetoden använts. Den förra metoden kan alltid användas, medan
den senare metoden endast används när det gäller sådana överenskommelser vilkas
bestämmelser utan vidare kan bli gällande för enskilda och tillämpas av svenska
domstolar och andra myndigheter. Transformeringsmetoden används vanligen när
det gäller konventionsbestämmelser inom civilrätten, straffrätten eller
processrätten. Det finns dock exempel på att även civilrättsliga konventioner
har införlivats med svensk rätt genom inkorporering.

Som
jag redan har nämnt skall författningar som utfärdas av regeringen kungöras i
SFS. Vidare sägs det i 14 § kungörandelagen att, om det i en författning
föreskrivs att en intemationell överenskommelse eller en ändring i en sådan
skall gälla som svensk rätt, överenskommelsen eller ändringen skall kungöras
på samma sätt som författningen. Om det är lämpligare, får regeringen dock
bestämma att överenskommelsen eller ändringen i stället skall kungöras på något
annat sätt. Var kungörandet i sådant fall sker skall ges till känna i den
författningssamling där författningen har kungjorts.

Sedan
år 1912 ger utrikesdepartementet ut publikationen Sveriges över- Prop.
1989/90:12 enskommelser med främmande makter (SÖ). Enligt den praxis som har utbildat
sig innehåller SÖ de internationella överenskommelser som Sverige har
tillträtt genom undertecknande, ratifikation eller anslutning. Bestämmelsen i
14 § medger att en överenskommelse kungörs i SO.

Det
är mycket vanligt att en internationell överenskommelse avfattas på flera
språk. Oftast skall alla språken ha lika vitsord men det förekommer också att
ett språk ges företräde framför de andra. De nu gällande reglerna innebär att
alla texterna måste kungöras. För att inte belasta SFS med alla texter som
skall ha lika vitsord har det utvecklats en mtin innebärande att endast vissa
texter kungörs i SFS medan de övriga tas in i SÖ.

Ett
exempel är det dubbelbeskattningsavtal som Sverige och Folkrepubliken Kina
undertecknade den 16 maj 1986. Avtalet är avfattat på kinesiska, svenska och
engelska språken. När det i lagen (1986:1027) om dubbelbeskattningsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken Kina föreskrevs att avtalet skulle gälla för
Sveriges del fogades den svenska och den engelska texten som bilaga till lagen.
Däremot föreskrevs att den kinesiska texten skulle kungöras genom publicering i
SÖ. Så skedde i SÖ 1986:63.

Ett
annat exempel är lagen (1987:822) om internationella köp som föreskriver att en
FN-konvention i ämnet skall gälla som lag här i landet i originaltexiemas
lydelse. Konventionen är avfattad på de sex officiella FN-språken arabiska,
engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska. I SFS kungjordes endast
konventionens engelska och franska originaltexter tillsammans med en svensk
översättning. Texterna på övriga originalspråk kungjordes i SÖ 1987:87.

Vidare
kan nämnas de två avtal som Sverige år 1987 tillsammans med de övriga
medlemsländerna inom den Europeiska frihandelssammanslut-ningen (EFTA) ingick
med den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Konventionerna gällde dels ett
gemensamt transiteringsförfarande, dels en förenkling av formaliteterna vid
handel med varor. Konventionerna var avfattade på danska, engelska, finska,
franska, grekiska, isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska,
spanska, svenska och tyska språken. Samtliga 13 språk var jämställda och inget
av dem hade alltså företräde framför de andra. När regeringen i förordningar
(1987:1119 och 1987:1126) föreskrev att konventionerna skulle gälla för
Sveriges del kungjordes endast den svenska texten i SFS. De övriga texterna
kungjordes genom publicering i SÖ 1988:6 och 7. De båda konventionerna var
mycket omfattande och upptog tillsammans inte mindre än 3 573 sidor i SÖ. Kungörandet
blev därför också mycket kostsamt. Det kostade närmare en halv miljon kr.

Skälen
för mitt förslag: Inom EG fästs stort avseende vid att de intema

tionella avtal som utgör en del av EG-rätten skall vara direkt tillämpliga

inom hela gemenskapen och där kunna åberopas av enskilda inför domsto

lar och myndigheter. Avtalen skall följaktligen som sådana beaktas av

nationella myndigheter och domstolar i EG-länderna. Som en följd av det

pågående harmoniserings- och integrationsarbetet kan det därför i framti

den bli aktuellt att i större utsträckning än hittills inkorporera i stället
för

att transformera de avtal som ingås med EG. 7

Det
är i dag vanligt att överenskommelser avfattas på flera olika språk. Prop.
1989/90:12 Antalet sådana överenskommelser kan väntas öka, särskilt till följd
av det västeuropeiska integrationsarbetet. Men också konventioner
antagna inom ramen för FN kommer att bidra till ökningen.

Detta
innebär, med de regler om författningspublicering som gäller i dag, att
författningssamlingar och andra publikationer där överenskommelser kungörs,
främst SÖ, i allt större utsträckning kommer att tyngas av texter på olika
språk men med samma innehåll och ibland dessutom med ett annat alfabet än det
latinska. Det torde vara ytterst sällan som andra texter än på engelska
och/eller franska kommer till praktisk användning i Sverige. Att kungöra flera
språkversioner är också, som exemplet med EEC-EFTA-konventionerna visar, ett
mycket dyrt förfarande. Jag föreslår därför att vissa lättnader införs i fråga
om kravet på kungörande av överenskommelser avfattade på flera språk.

Om
en konvention både har en svensk originaltext och flera texter på andra språk,
bör det i flertalet fall vara tillräckligt att kungöra den svenska texten.
Denna situation förekommer huvudsakligen vid överenskommelser mellan de
nordiska länderna, och jag har erfarit att man både i Danmark och Norge då
kungör endast en text. Det bör i anslutning till kungörandet upplysas om var
texterna på övriga språk finns att tillgå. Om inte texten offentliggjorts i SÖ
torde det vanligtvis vara lämpligast att den som önskar ta del av en sådan text
får vända sig till utrikesdepartementets rättsavdelning.

För
konventioner på svenska och ytterligare endast ett språk, dvs. i första hand
bilaterala överenskommelser, bör något oavvisligt krav på att kungöra den
utländska texten inte längre gälla. Om även den utländska texten skall kungöras
får avgöras från fall till fall.

Skulle
en konvention som saknar svensk originaltext inkorporeras blir den gällande på
det eller de utländska språk den är avfattad på. Om något eller några av
språken varit det i praktiken förhärskande arbetsspråket vid konventionens
tillkomst, sannolikt då engelska eller franska, förefaller det naturligast att
kungöra denna text. Har texten på något av språken vitsord framför alla de
andra, bör självfallet texten på detta språk ingå bland dem som skall kungöras.
Detta gäller även om konventionen skulle ha en svensk originaltext.

Om
inte särskilda skäl föranleder annat (jfr prop. 1984/85:33 med

förslag till lag om internationell järnvägstrafik m. m. s. 203 ff., s. 268 ff.

och s. 279 ff. samt LU 1984/85:17 s. 5 — 7), boren konvention som saknar

svensk text kungöras tillsammans med en svensk översättning. Särskilda

skäl att inte kungöra en svensk översättning kan exempelvis föreligga om

det är fråga om en överenskommelse som riktar sig till myndigheter eller

enskilda för vilka det ter sig mera naturligt att vid tillämpningen använda

det eller de språk på vilka överenskommelsen är avfattad i stället för att

utnyttja en svensk översättning. Detta kan vara fallet med utpräglat teknis

ka överenskommelser som innehåller fackuttryck som är svåra att översät

ta till svenska eller som saknar motsvarighet på svenska. I sådana fall torde

en svensk översättning inte komma till användning. Det rör sig således i

sådana fall om texter som enbart tillämpas av personer med speciella 8

fackkunskaper och för
vilka det inte kan antas innebära några svårigheter att ta del av
konventionstexten. Om texten emellertid riktar sig till en bredare allmänhet,
bör den alltid kungöras med en svensk översättning.

Genom förslaget att det
vid kungörandet skall anges var de icke kungjorda texterna finns tillgängliga
blir det möjligt för den som är intresserad att ta del av dessa språkversioner.

Besparingseffekten
av mitt förslag är svår att kostnadsberäkna, eftersom den blir beroende av
antalet inkorporerade konventioner. Besparingen torde dock bli påtaglig.

Jag
föreslår att reglerna tas in i 14 §.

Prop.
1989/90:12

3 Kyrkliga författningar

Mitt
förslag: Vissa statliga myndigheter under regeringen och stiftsstyrelserna
skall kungöra författningar som uteslutande rör kyrkliga förhållanden i Svenska
kyrkans författningssamling.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Bakgrunden
till mitt förslag:

Vissa
domkapitels- och stiftsstyrelseförfattningar

Det
finns ett domkapitel i varje stift. De grundläggande bestämmelserna om
domkapitlen finns i domkapitelslagen (1988:181). Närmare bestämmelser om deras
uppgifter finns bl.a. i lagen (1982:942) om svenska kyrkan (omtryckt 1988:1429)
och i prästanställningslagen (1988:184).

Stiftsstyrelserna
är förvaltnings- och verkställighetsorgan i de stiftssamfälligheter som enligt
församlingslagen (1988:180) skall finnas i varje stift. 1 en stiftssamfällighet
ingår alla de territoriella församlingarna i stiftet. Stiftssamfälligheten är
en kyrklig kommun med vissa övergripande uppgifter inom stiftet. Bestämmelser
om dess uppgifter och kompetens finns i 1 kap. 8 § församlingslagen. Huvudbestämmelserna
om stiftsstyrelsen och dess uppgifter finns i 9 kap. samma lag. Stiftsstyrelsen
leder bl. a. förvaltningen av stiftssamfällighetens angelägenheter.
Stiftsstyrelsen skall också handlägga de ärenden som ankommer på styrelsen
enligt särskilda författningar. Hit hör bl.a. prästanställningslagen och
kyrkliga indelningslagen (1988:185).

Enligt
7 § andra stycket lagen om svenska kyrkan får kyrkomötet genom kyrklig
kungörelse överiåta åt domkapitel, kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndigheteratt
meddela föreskrifterom svenska kyrkans böcker, svenska kyrkans sakrament,
gudstjänst och övriga handlingar samt kollekter. Här är det alltså fråga om de
möjligheter för kyrkomötet att vidareddegera sin normgivningsmakt som öppnades
genom 1985 års ändringar i regeringsformen och lagen om svenska kyrkan (SFS

1985:864 resp. 868). Som
framhålls i prop. 1984/85:36 s. 16 och prop. Prop. 1989/90:12 1984/85:165 s.
16 kan det gälla frågor om att vid gudstjänster eller andra förrättningar inom
ett stift eller inom en församling använda vissa kyrkliga böcker, ta upp kollekter
för vissa ändamål eller bestämma dagar då kollek-ter skall tas upp för
särskilda ändamål.

Svenska
kyrkans centralstyrelse är enligt 8 § lagen om svenska kyrkan en myndighet
under kyrkomötet. Av 5 § kungörandelagen följer att författningar som
beslutats av kyrkomötet och centralstyrelsen skall kungöras i SKFS. Enligt 8 a
§ författningssamlingsförordningen (1976:725, omtryckt 1984:212) är det
centralstyrelsen som ger ut SKFS.

Domkapitlen
är regionala statliga myndigheter som är underordnade regeringen. Författningar
som beslutas av sådana myndigheter skall enligt 9 § kungörandelagen kungöras i
"författningssamlingen för det län inom vilket myndigheten har sitt
säte".

Stiftsstyrelserna
är kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter. Om kungörande av kommunala
författningar gäller enligt 10 § kungörandelagen vad som är särskilt
föreskrivet. Hänvisningen avser dels föreskrifter i ett mindre antal
specialförfattningar om att vissa kommunala föreskrifter, som skall fastställas
av en statlig myndighet, skall tas in i länets författningssamling, dels de
allmänna kommunallagsreglema om tillkännagivande av fattade kommunala beslut
(se prop. 1975/76:112 s. 87). För kyrkliga kommuner regleras bekantgörandet av
deras beslut av bestämmelser i församlingslagen om tillkännagivande på
församlings (samfällighets) anslagstavla av justeringen av fört protokoll och
av den plats där protokollet finns tillgängligt. Vad särskilt angår
stiftsstyrelsen gäller enligt 9 kap. 7 § att kungörelser och tillkännagivanden
skall anslås på stiftssamfällighetens anslagstavla.

Vissa
författningar beslutade av kammarkollegiet

I
lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord finns bl. a. bestämmelser om
förvaltningen av löneboställen, prästlönefondsfastigheter och biskopsgårdar.
Löneboställen är sådan fast egendom eller tomträtt vars avkastning är avsedd
för avlöning åt kyrkoherden eller komministern i ett visst pastorat. Prästlönefondsfastigheter
är sådan fast egendom eller tomträtt som har förvärvats för medel ur
prästlönefonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd för avlöning
åt kyrkoherden eller komministern i dessa pastorat. Biskopsgårdar är sådan
fast egendom eller tomträtt där tjänstebostad är anvisad åt en biskop.

Biskopsgårdar
och prästlönefondsfastigheter samt skogen på löneboställena förvaltas i regel
av egendomsnämnder. Det skall finnas en sådan nämnd i varje stiftssamfällighet.
Nämnden aren kyrkokommunal förvaltningsmyndighet. De grundläggande
bestämmelserna om nämndens uppgifter och sammansättning m.m. finns i 4 —6 §§
lagen om förvaltningen av kyrklig jord.

I 10§ första stycket denna
lag föreskrivs att egendomsnämnden skall

svara för löpande underhåll, skötsel och uppvärmning av biskopsgården,

om detta inte enligt avtal skall ankomma på någon annan. Behöver husen 10

på
biskopsgården byggas om eller en ny biskopsgård byggas, skall egen- Prop.
1989/90:12 domsnämnden föreslå det hos regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. (För biskopsgården i Lund gäller särskilda bestämmelser.) Enligt 10
§ andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela ytterligare föreskrifter om hur egendomsnämndens åligganden enligt
första stycket skall utföras.

I
19 § första stycket lagen föreskrivs att den vinst eller förlust som uppkommer
vid förvaltningen av prästlönefondsfastigheter av egendomsnämnden skall
fördelas på pastoraten i förhållande till deras andelar i fastigheterna.
Detsamma gäller för vinst eller föriust vid förvaltningen av skogen på
löneboställena. Enligt 19 § andra stycket får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur andelarna skall beräknas.

I
55 § förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord har regeringen
bemyndigat kammarkollegiet att meddela föreskrifter som avses i 10 och 19 §§
lagen om förvaltningen av kyrklig jord samt att även i övrigt meddela de
föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen och förordningen.
Kollegiet skall dessutom enligt 5 § förordningen besluta föreskrifter om vilka
uppgifter egendomsnämnderna skall ta in i de förteckningar nämnderna skall
föra över den kyrkliga jorden i stiftet och pastoratens prästlönefonder.

Kammarkollegiet
är en central myndighet under regeringen. I 6 § första stycket kungörandelagen
föreskrivs att författningar som beslutas av en central myndighet under regeringen
skall kungöras i den författningssamling som myndigheten enligt regeringens
beslut låter utge eller, om sådan författningssamling saknas, i någon annan av
regeringen bestämd författningssamling som utges genom en central myndighets
försorg. Skall författningen lända till efterrättelse endast inom ett eller
några län kan myndigheten, enligt 6 § andra stycket, besluta att författningen
i stället skall kungöras i berörda läns författningssamling. Finns det ingen
författningssamling i vilken kungörande kan ske enligt första eller andra
stycket, skall författningen, enligt tredje stycket, kungöras i SFS.

Skälen
för mitt förslag: Av landets 13 stift är det bara två — Visby och Stockholms —
vars församlingar ligger inom ett län. Härnösands och Luleå stift omfattar
vartdera två län. 1 övrigt har sex stift församlingar belägna inom tre län och
tre stift församlingar inom fyra län. Redan den omständigheten att de flesta
stiftens områden täcker flera län eller länsdelar talar för att föreskrifter
som ett domkapitel meddelar med stöd av ett bemyndigande i en kyrklig
kungörelse bör kungöras på annat sätt än i länets författningssamling. En
naturligare plats för kungörandet är SKFS. Föreskrifter som stiftsstyrelserna
eventuellt kan komma att meddela med stöd av kyrkomötets bemyndiganden bör
lämpligen kungöras på samma sätt. Något behov av motsvarande kungörandeform för
andra kyrkokommunala författningar finns inte. Ett tillägg med det av mig
angivna innehållet bör göras i 5§ kungörandelagen och följdändringar ske i 9
och 10 §§ samma lag.

För
kammarkollegiets del har regeringen inte meddelat något beslut

enligt 6 § första stycket kungörandelagen. Kammarkollegiets författningar 11

skall således kungöras i
SFS. Det är givetvis inte lämpligt att SFS belastas Prop. 1989/90:12 med sådana
detaljföreskrifter som det är fråga om nu. Den omständigheten att de flesta
egendomsnämnderna verkar inom stift som täcker flera län eller delar av flera
län talar också emot att sådana föreskrifter avseende geografiskt begränsade
förhållanden som kammarkollegiet kan komma att meddela med stöd av nyssnämnda bemyndiganden
kungörs i länens författningssamlingar. Jag finner det däremot lämpligt att SKFS,
som särskilt riktar sig till de kyrkliga organen, utnyttjas för ändamålet.
Detta bör föranleda ett tillägg i 5 § kungörandelagen och en följdändring i 6 §
samma lag.

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.

Förslaget
har upprättats efter samråd med statsrådet Wallström.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 12

Regeringens proposition 1989/90:13

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Prop. 1989/90:13

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 5 oktober 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Laila
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås att 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1990.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 13

Förslag till Prop. 1989/90:13

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom
föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1989', skall fortsätta att gälla
till utgången av år 1990.

Lagens
giltighetstid senast förlängd 1988:1372.

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:13

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström,
Lööw

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag

1 Inledning

Bestämmelser
om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, fömtom i rättegångsbalken (RB), i
bl. a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål. Lagen innehåller tilläggs-och undantagsbestämmelser till den gmndläggande
regleringen i RB i fråga om straffpro-cessudla tvångsmedel. Lagen är
tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av
år 1989 (prop. 1988/89:15, JuU5, rskr. 25, SFS 1988:1372).

Frågan
om möjligheterna att föra över reglema i 1952 års lag till RB har övervägts av
tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU
1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet föreslagit att den särskilda
regleringen i 1952 års lag behålls och att lagen liksom nu skall ha begränsad
giltighetstid och regelbundet omprövas. Betänkandet har remissbehandlats. Mot bakgmnd
av att 1952 års lag nu är föremål för uppmärksamhet av SÄPO-kommittén (Ju
1987:05) har det dock ansetts lämpligast att låta ett mera definitivt
ställningstagande i denna fråga anstå i avvaktan på den kommitténs arbete (se prop.
1988/89:124 s. 24). Frågan om en ytterligare förlängning av giltighetstiden av
1952 års lag tas därför upp nu.

2 Gällande ordning

1952
års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och
vissa andra grövre brott. Den innehåller, somjag nyss nämnde, tilläggs- och
undantagsbestämmelser till den gmndläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel.

När
det gäller de s. k. personella tvångsmedlen — främst häktning och anhållande -
ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre
tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den
situationen att utredningen ännu inte nått så långt att

den häktade kan anses vara
"på sannolika skäl misstänkt" för brottet, utan Prop. 1989/90: 13
att häktning skett trots att vederbörande endast är "skäligen
misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att
låta sådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s regler
bara tillåter en vecka (2§ 1952 års lag).

Enligt
1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2§ andra
meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare
straffan fängdse i två år (3§).

Förordnande
om kvarhållande av en postförsändelse m. m. enligt 27 kap. 9§ RB kan enligt
1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren (4§). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa
fall.

De
tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genom lagstiftning
som trädde i kraft den I september 1989 ersatts av bestämmelser om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 — 24 §§ RB). Samtidigt
ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att
passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS
1989:650).

Hemlig
teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden som befordras av
televerket till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning i
hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet. Fömtom avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet
således användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig
sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning
innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden
som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat
eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal
eller meddelanden.

Enligt
RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör
försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare fömtsättning
för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig misstanke om
brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen.
Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av
åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet.
Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet
lindrigare straffan sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i
straffskalan. I övrigt är fömtsättningama knutna till reglerna om hemlig
teleavlyssning.

1952
års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas,
även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs
enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av
tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos
domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.

1
detta sammanhang kan erinras om lagen (1989:530) om åtgärder för

att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) som 4

trädde
kraft den 1 juli 1989 och bl.a. ersatte bestämmelsema i den tids- Prop.
1989/90:13 begränsade s. k. spaningslagen, alltså lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (prop. 1988/89:86, SfU19 och 22, rskr.
325 och prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 325). Enligt terroristlagen, som inte
är tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t. ex. hemlig teleavlyssning
tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en terroristorganisation
planlägger eller förbereder en gärning som innebär våld, hot eller tvång för
politiska syften. I likhet med föregående år kommer regeringen även
fortsättningsvis att åriigen lämna riksdagen en redogörelse för till-lämpningen
av ifrågavarande bestämmelser.

3 Rikspolisstyrelsens skrivelse

I
en skrivelse den 3 oktober 1989 till justitiedepartementet har rikspolisstyrelsen
anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig gmnd för säkerhetspolisens
verksamhet till uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter
som lagen ger också har utnyttjats. Enligt rikspolisstyrelsen är det av
utomordentlig vikt för säkerhetspolisens fortsatta verksamhet att lagens gihighetstid
föriängs.

4 F ö redragandens ö verv ä ganden

1952
års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål tar sikte på
brott som ror rikets säkerhet eller är av allmänfariig natur. Lagen gäller till
utgången av år 1989. I likhet med rikspolisstyrelsen anser jag att lagen
fortfarande behövs och att dess giltighetstid bör förlängas. Liksom tidigare
bör det ske med ett år eller till utgången av år 1990.

Frågan
om foriängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt min mening av
sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989