Prop. 1989/90:123

Regeringens proposition 1989/90:123

om fisket

Prop. 1989/90:123

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 22 mars 1990 för de åtgärder och ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mats
Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

EFTA:
s rådsmöte beslutade den 14 juni 1989 att EFTA-konventionen fr. o. m. den 1
juli 1990 skall ändras så att en fullständig frihandel med fisk och andra
marina produkter skall råda fr. o. m. år 1994. I propositionen föreslås att ändringama
i konventionen skall godkännas av riksdagen.

EFTA-överenskommelsen
leder till att centrala delar av fiskepolitiken måste förändras stegvis. I
propositionen lämnas förslag till regleringen av priserna på fisk under
budgetåret 1990/91 som innebär ett första steg i en sådan förändring bl.a.
genom att utgiftsramen inte räknas upp. Ett andra steg är den möjlighet som
överenskommelsen innehåller att direktlanda fisk i andra medlemsländer fr. o. m.
den Ijuli 1992.

EFTA-överenskommelsen
begränsar möjligheterna att använda generella statliga stöd till fisket. Den ytteriigare
anpassning som måste vara klar till den 1 januari 1994 skall, mot bakgrund av
vad överenskommelsen medger, ha som utgångspunkter dels en marknadsreglering
för sill/strömming i form av lägsta tillåtna pris och köp av överskott, dels
ett stöd till fisket i regionalpolitiskt motiverade områden. Utgångspunkterna
skall ligga tiU grund för en närmare utredning om hur styrmedlen bör utformas i
detalj. 1 utredningsarbetet skall hänsyn tas till behovet av åtgärder som de
pågående överläggningarna mellan EFTA och EG kan föranleda.

Den
statliga administrationen på fiskets område behöver fömyas med hänsyn bl. a. till
de förändringar som sker inom fisket. Vid den översyn som skall göras av fiskeristyrelsen
kommer frågan om en samordning med den centrala myndighetsfunktionen på jordbmkets
område att prövas. I enlighet med riksdagens uttalande i december 1989 kommer länsfiskenämnderna
att inordnas i länsstyrelserna.

Riksdagen
1989/90. 1 saml Nr 123

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 Prop.
1989/90:123

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsråden Gradin och Hellström

Proposition om fisket

Statsrådet
Hellström anför: Den svenska fiskenäringen har under senare år genomgått stora
förändringar. Den mest genomgripande är utvecklingen mot ett starkt
internationellt beroende. I de havsområden som Sverige fiskar utvidgades
sålunda de nationella fiskezonerna i mitten av 1970-ta-let. En konsekvens av
detta är att tyngdpunkten i det svenska havsfisket har förskjutits från
Västerhavet mot Östersjön. Genom avtal sker dock ett utbyte av fiskerättigheter
mellan länderna. Sveriges fiskare kan alltså erhålla särskilda licenser för
fiske i andra länders zoner.

En
annan väsentlig internationell fråga för fiskenäringen är de pågående förändringarna
av handelsregleringarna. Dessa berör oss globaU genom de pågående
överläggningarna inom GATT. Men minst lika betydelsefullt är vad som sker inom
EFTA och mellan EFTA och EG. En huvudlinje i samtliga dessa fall är att skapa
en friare handel, även för fisk och fiskprodukter.

Inom
EFTA har en överenskommelse träffats om full liberalisering av handeln med fisk
och marina produkter. Statsrådet Gradin redogör i det följande för denna
överenskommelse. Eftersom regleringar av olika slag och generella subventioner
i princip inte är förenliga med en fri handel kommer överenskommelser om en
sådan handel att kräva förändringar av de fiskeripolitiska medlen. Det är
därvid nödvändigt att förändringarna i vårt lands politik håller jämna steg med
andra länders. De åtgärder som måste vidtas kan därför inte bestämmas helt nu.
Jag återkommer närmare i det följande till denna fråga.

Ytterligare
ett mycket väsentligt nytt förhållande för det svenska fisket är förändringama
i fiskbestånd och marknad. Ett exempel är det ökade beroendet av att avsätta
sill på marknaden samtidigt som efterfrågan generellt sett är svag. Ett ökat
laxfiske i Östersjön möter allt skarpare konkurrens från odlad laxfisk, både
inhemsk och importerad. Konsumtionen av fiskmjöl i jordbruket minskar både till
följd av förändringar inom jordbruksnäringen och motstånd från konsumenterna.
Sammantaget innebär detta stora påfrestningar inte bara för yrkesfisket utan
också för den svenska-industri som förädlar fisk.

Den
svenska fiskenäringen står alltså inför behovet av en strukturomvandling som
måste ske i former som är acceptabla för alla. Det är angeläget att denna
omvandling inte fördröjs. Alla som är berörda har

behov av att
förutsättningarna för framtiden klariäggs så snart som möj- Prop.
1989/90:123 ligt.

Frihandelsöverenskommelsen
inom EFTA och de utredningsförslag som redovisas i det följande ger emellertid
inte tillräckligt underlag för att nu lägga fast en fullständig fiskepolitik
för framtiden. De pågående handelsöverläggningarna vilkas resultat inte kan
förutses är den väsentligaste orsaken till detta. Det är mot bakgmnd härav som
jag i det följande tar upp endast vissa specifika frågor för fisket. Jag kommer
därvid också att redovisa de bedömningar jag gör i fråga om ytterligare
utredningsbehov. Det senare gäller bl. a. den statliga administrationen på
fiskets område för vilken förutsättningarna kommer att bli starkt förändrade.

Sammanfattningsvis
behandlas bl. a. följande frågor. Det föreslås att riksdagen skall godkänna de
ändringar i EFTA-konventionen som leder till en liberalisering av handeln med
fisk och marina produkter. Även om detta kommer att medföra stora förändringar
för den samlade svenska fiskenäringen görs den bedömningen att det övergripande
målet för fiskepolitiken, så som det redovisades för riksdagen år 1985, kan
ligga fast. Däremot måste det statliga stödet till fisket anpassas både vad
gäller prisstöd och andra generella ekonomiska stöd. Den närmare utformningen
av en sådan anpassning, som måste vara fuUt genomförd till utgången av år 1993,
behöver utredas närmare. Detta skall göras av statens jordbmksnämnd och fiskeristyrelsen.
Det förslag som lämnas till prisreglering på fisk under nästa budgetår innebär
ett första steg i anpassningen genom att utgiftsramen inte räknas upp och genom
en markerad regionalpolitisk inriktning. Den stadiga administrationen på
fiskets område behöver fömyas. Avsikten är att utformningen av den centrala
myndighetsfunktionen som består av fiskeristyrelsen och viss del av
jordbruksnämnden skall utredas närmare. I enlighet med riksdagens uttalande i
december 1989 kommer länsfiskenämnderna att inordnas i länsstyrelserna.

Statsråden
Gradin och Hellström anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas
i underprotokollen för utrikes- och jordbmksdeparte-menten.

Statsrådet
Hellström hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger
riksdagen vad han och statsrådet Gradin har anfört för de åtgärder och ändamål
som de har hemställt om.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder
och ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underprotokollen
skall bifogas propositionen som bilaga 1 och 2.

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 22 mars 1990 Föredragande: statsrådet Gradin

Prop.
1989/90:123 Bilaga 1

Anmälan till proposition om fisket 1 Inledning

När
konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssam-manslutningen
(EFTA-konventionen) förhandlades fram under år 1959, beslutades om särregler
för bl. a. fisk och andra marina produkter. Artiklarna 26, 27 och 28 i
konventionen bildar gmnden för fiskhandelns undantag från EFTA:s generella
regler om frihandel. I en bilaga E till konventionen återfinns vamlistan över
vilken fisk och vilka andra marina produkter som är undantagna.

Vid
EFTA:s statsministermöte i Oslo den 15 mars 1989 fattades ett principbeslut om
full liberalisering av handeln med fisk och andra marina produkter.

EFTA:s
råd beslutade den 14 juni 1989 om att nödvändiga konventions-förändringar
skulle vidtas syftande till en fullständig frihandel inom detta område senast
den 31 december 1993. Ändringama skulle träda i kraft den 1 juli 1990. Ändringama
innebär att texten under artiklarna 27 och 28 utgår, att artiklarna 26 och 38
erhåller ny lydelse samt att bilaga E ändras till att innehålla
övergångsbestämmelser för fisk och andra marina produkter. Ändringarna skall
underställas medlemsstaterna för godkännande.

Rådet
kom också överens om tolkningar av vissa artiklar i EFTA-konventionen samt ett
övergångsarrangemang för import av sötvattensfisk till Schweiz.

Ändringarna i konventionen samt de överenskomna tolkningarna bör i engelsk
text och svensk översättning fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som
underbilaga 1.1 och underbilaga 1.2.

2 F ö redragandens ö verv ä ganden

Mitt
forslag: Ändringarna av artiklarna 26, 27, 28, 38 samt bilaga E till
EFTA-konventionen skall godkännas.

Bakgrunden
till mitt förslag: Bland EFTA-länderna återfinns några av världens främsta
fiskenationer. Även med den sammansättning som det ursprungliga EFTA hade år
1960, var det mycket svårt att komma överens om en frihandel inom fiskområdet.
Detta ledde till att fisksektorn undan-

togs
från att omfattas av konventionens artiklar 2-16 samt 18-25, dvs. i Prop.
1989/90:123

praktiken
de handelsregler som utgör grundstenarna för EFTA som Bilaga 1

frihandelsområde.
Bestämmelser om undantag finns intagen i artikel 26.

Innebörden
av undantaget är att för detta område enbart artikel 17, som

handlar
om rätten att ingripa mot subventionerad eller dumpad import, är

tillämplig.

EFTA:s
målsättning i fråga om handel med fisk och andra marina produkter har lagts
fast i artikel 27. Målsättningen är att, under beaktande av medlemsstatemas
nationella fiskeripolitik samt de särskilda förhållanden som råder inom
fiskerinäringen, underlätta handeln med fisk och andra marina produkter. Där
nämns särskilt att denna utveckling skall bereda medlemsstater, vilkas ekonomi
i stor utsträckning är beroende av sådan export, rimlig reciprocitet.

De
fiskprodukter som sålunda är undantagna från frihanddsystemet för
industrivaror, är uppräknade i bilaga E. Bilagan upptar fisk i färsk, kyld,
fryst, saltad, torkad eller rökt form, med undantag för djupfrysta filéer, som
behandlas som industrivaror. Den upptar vidare aUa slag av kräftdjur och
blötdjur, med undantag för djupfrysta skalade räkor andra än Dublin Bay-räkor.
Övriga fiskprodukter och andra marina produkter i form av hel- eller
halvfabrikat faUer under konventionens allmänna bestämmelser rörande handeln
med industrivaror.

Rådet
har befogenhet att besluta om att avföra produkter från listan i bilaga E.

Under
årens lopp har flera försök gjorts att reducera antalet produkter i bilaga E,
men av olika skäl har enbart ett fåtal produkter avförts från listan.

Artikel
28 manifesterar ytterligare svårighetema att komma överens inom detta område.
Enligt denna artikel skulle rådet före den 1 januari 1961 påbörja en
undersökning av förhållandena i fråga om handeln med de produkter som fanns
angivna i bilaga E. Undersökningen skulle beakta målet i artikel 27 och vara
avslutad före den 1 januari 1962. Det skulle dröja över 25 år innan enighet om
frihandelsprincipen inom detta område kunde nås.

I
och med att EFTA-länderna blev färre och den internationella situationen för
fisket ändrades, blev det successivt möjligt att åter aktualisera frågan om att
åstadkomma en liberalisering av fiskhandeln inom EFTA. EFTA-parlamentarikemas
enhälliga rekommendation till ministrarna i juni 1987 att ta de nödvändiga
stegen för att helt liberalisera fiskhandeln inom EFTA med en fyra till fem års
anpassningsperiod, var en kraftig markering att arbetet med fiskfrågan måste
fortsätta. EFTA-ministrarna svarade på denna uppmaning vid sitt möte i
Tammerfors i juni 1988. En arbetsgmpp på statssekreteramivå tillsattes med
uppgift att utarbeta rekommendationer för en liberalisering av fiskhandeln
samt ange lämplig tidtabell. Arbetsgmppen anmodades presentera dels en
delrapport till påföljande ministermöte, dels en slutrapport inför
ministermötet i juni 1989. Ministrarna begärde också att en ingående analys av
alla relevanta aspekter av statliga stödåtgärder till fiskerisektorn skulle
genomföras.

När
EFTA:s statsministrar möttes i Oslo i mars 1989 hade arbetet i 5

arbetsgmppen
framskridit så långt att statsministrama kunde enas om ett Prop.
1989/90:123 principbeslut om full liberalisering av handeln med fisk och andra
marina Bilaga 1 produkter att gälla från och med den 1 juli 1990.
Principbeslutet omfattade inte enbart gränsskydd utan även handelssnedvridande
statsstöd och konkurrensregler.

Arbetsgruppen
presenterade sitt slutgiltiga förslag i juni 1989 inför EFTA:s rådsmöte på
ministernivå i Kristiansand. Rådet beslutade den 14 juni 1989 om att nödvändiga
konventionsförändringar skulle vidtas och att dessa skulle träda i kraft den 1
juli 1990, syftande till en fullständig frihandel med fisk och andra marina
produkter senast den 31 december 1993.

Överenskommelsens
innehåll:

Det
formella rådsbeslutet om en ändring av EFTA-konventionen återfinns i
underbilaga 1.1.

Ändringen
innehåller förslag till en ny lydelse av artikel 26. Enligt den nya lydelsen skaU
fisk och andra marina produkter omfattas av samtliga bestämmelser i
konventionen.

Artiklarna
27 och 28 utgår.

I
artikel 38 ändras benämningen av bilaga E.

Bilaga
E ändras enligt följande:

I
artikel 1 släs fast att fisk och andra marina produkter skall, om inte annat nämns
i artiklarna 2 tiU 4, omfattas av bestämmelsema i konventionen från och med
den 1 juli 1990.

Artikel
2 fastställer att vissa statliga stödåtgärder till fiskerisektom skall elimineras
senast den 31 december 1993. Vilka stödåtgärder som avses preciseras i de
överenskomna tolkningama av artikel 13 i konventionen.

I
artiklarna 3 och 4 redogörs dels för de undantag från frihandeln som Sverige
till den 31 december 1993 under vissa omständigheter kan upprätthålla för
sill/strömming och torsk, dels för Finlands möjligheter att upprätthålla
nuvarande regim för lax och strömming. Finland skall, senast den 31 december
1992, presentera en tidtabell för undanröjandet av sina undantag från
frihandeln. Under den tid Finland upprätthåUer den nuvarande ordningen för
strömming, kan Sverige upprätthålla kvantitativa importrestriktioner för
strömming samt produkter därav.

Vid
rådsmötet i Kristiansand överenskoms även tolkningar av artiklarna 10, 13, 14
och 16 i konventionen. Denna tolkningsöverenskommelse återfinns i underbilaga
1.2.

Artikel
10 behandlar kvantitativa importrestriktioner. Tolkningen innebär att från och
med den I juli 1992 samma behandling skaU medges för fisk och andra marina
produkter landade av andra medlemsstaters fartyg som motsvarande produkter
landade av det egna landets fiskefartyg. Detta avser samtliga föreskrifter och
krav som kan inverka på varornas försäljning och distribution.

Statliga
stödåtgärder behandlas i artikel 13 i konventionen. I den nu aktueUa
tolkningsöverenskommelsen till denna artikel, som kompletterar de tidigare
överenskommelserna, återfinns bl.a. en förteckning av statliga

stödåtgärder
för fiskerisektorn som normalt skall anses vara i överenstäm- Prop.
1989/90:123 melse resp. inte vara i överensstämmelse med konventionen. Det bör note-
Bilaga 1 ras att när man nämner fiskerisektorn i punkt (c) avses härmed hela
fiskerinäringen inkl. beredning av fisk.

Dessutom
har överenskommelse träffats om ändringar i två andra tolkningsöverenskommelser,
dels den s.k. Lissabonöverenskommelsen angående artikel 14, som från och med
den 1 juli 1992 skall kompletteras med en text om icke diskriminerande
försäljningspriser, dels den s. k. Bergenöverenskommelsen angående artikel 16,
vari lydelsen av definitionen på "ekonomiska företag för produktion"
ändras.

Slutligen
överenskoms att Schweiz tills vidare får bibehålla sina nuvarande tullar vid
import av viss sötvattensfisk. Denna överenskommelse skall tas upp för omprövning
före den 1 januari 1993.

Skälen
för mitt förslag: Överenskommelsen om att införa frihandel för fisk och andra
marina produkter anserjag vara mycket viktig som ett led i att stärka EFTA. Jag
vill i detta sammanhang peka på fiskerinäringens stora betydelse för flera av
EFTA-länderna och att det redan i EFTA:s stadgar slås fast att man skall verka
för en utveckling av denna handel. Det var angeläget att finna en lösning på
denna fråga nu när EFTA-ländema står inför sin hittills största utmaning —
förhandlingarna med den Europeiska Gemenskapen om ett europeiskt ekonomiskt samarbetspmråde
(EES).

För
svensk del är det med tanke på de stora statsstöden tiU näringen utomordentligt
viktigt att beakta konkurrensvillkoren samtidigt som man genomför frihandelsmålet
för fiske. Konkurrensförhållandena kan aldrig bli identiska beroende på
naturliga fömtsättningar och att tillgången till fiskresurserna varierar mellan
EFTA-länderna. Därför är det angeläget att finna ett system där inte dessa
obalanser accentueras genom handelssnedvridande statliga stödåtgärder.
Överenskommelsen inom EFTA tar sikte på att fastställa enhetliga regler inom
detta område. Jag är övertygad om att detta kommer att underiätta branschens
anpassning till den kommande frihandeln och innebära att Sverige på
fiskeområdet kan konkurrera med de andra EFTA-ländema på jämförbara villkor.

Enligt
min mening är överenskommelsen om ändringama av EFTA-konventionen av sådan vikt
att den bör underställas riksdagens godkännande.

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att godkänna ändringama av artiklarna 26, 27, 28, 38 samt bilaga E
till EFTA-konventionen.

Jordbruksdepartementet Prop. 1989/90:123

Bilaga
2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Föredragande:
statsrådet Hellström

Anmälan till proposition om fisket 1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallades i december 1988 en särskild
utredare' för att utvärdera prisregleringen på fisk och gå igenom den statliga
administrationen på fiskets område. Utredningen, som antog namnet 1989 års fiskeriutredning,
överiämnade i augusti 1989 betänkandet (SOU 1989: 56) Fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen.
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning som sammanfattar
betänkandet och remissyttrandena som underbilaga 2.1. Beträffande nuvarande
förhållanden m. m. samt utredarens närmare överväganden hänvisas till
betänkandet.

Regeringen uppdrog den 7 december 1989 åt statens jordbruksnämnd att
efter överläggningar med fiskets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
konsumentdelegation lämna förslag om prisregleringen på fisk under budgetåret
1990/91. Nämndens förslag som har överlämnats den 1 febmari 1990 bör fogas till
protokollet i detta ärende som underbilaga 2.2.

2 Den svenska fiskenäringens omfattning och inriktning

Fisk
ingår som en viktig del i den svenska kosten. Många anser att andelen skulle
behöva öka. Den svenska konsumtionen av fisk har sedan mitten av 1970-talet
ökat med ca 4 kg till ca 30 kg per person och år. Genom åtgärder för att
begränsa föroreningarna i havs- och insjövatten och genom förbättrade
distributionsmetoder, vilket sammantaget medverkar till en hög kvalitet på den
vara som kan köpas i handeln, finns förutsättning för en fortsatt ökning av
konsumtionen.

Antalet
yrkesfiskare beräknas till ca 3 500, varav ca 250 sysselsatta i insjöfiske.
Härtill kommer ca 600 binäringsfiskare. Antalet producerande företag inom vattenbmket
uppgick år 1989 till ca 480 med ca 350 anställda. I fiskberedningsindustrin
arbetade ca 3200 personer. Antalet fiskefartyg var ca 1 600. Både antalet
yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat de senaste 15 åren. Sysselsättningen i
fisket skapas till stor del i kust- och

'
Verkställande direktören Åke Hallman.

skärgårdsområden där
alternativa utkomstmöjligheter för befolkningen är Prop. 1989/90:123

få. Bilaga 2

Den
totala svenska fångsten av fisk uppgick år 1989 till ca 215000 ton. Härav
landades ca 16 000 ton i utlandet. Av totalfångsten var ca 85 000 ton sill/strömming
avsedd för konsumtion, ca 50000 ton torsk och ca 65000 ton foderfisk. Fångst
värdet uppgick till ca 705 milj. kr. Torskfångstens andel av värdet var ca 46 %
och konsumtionssillfångstens ca 16 %. Sedan år 1975 har totalfångsten varierat mdlan
ca 175000-250000 ton.

Avsättningen
av svenskfångad sill/strömming på den inhemska marknaden uppgår åriigen till
ca 35000 ton. Exporten av oberedd och filéad sill/strömming uppgick år 1989
till ca 35000 ton, varav drygt 20000 ton avsattes inom ramen för det särskilda
stödet till export av sill/strömming till statshandelsländer. Ca lOOOO ton
utgjordes av s. k. överskott.

Av
de svenska torskfångsterna som till övervägande del fiskas i Östersjön
avsattes ca 30000 ton inom landet medan ca 20000 ton exporterades i oberedd form.
Importen av torsk, som domineras av frysta filéer, beräknas ha uppgått till ca
20000 ton omräknad till landad vikt.

Den
europeiska sillmarknaden domineras av god tillgång på nordsjösill. Det har lett
till låga priser. Då konsumtionen troligtvis inte kommer att öka i nämnvärd
grad är det sannolikt att priserna på sill kommer att förbli hårt pressade.

Torskpriserna
steg under hösten 1989 som följd av en internationell brist på råvara. Kraftigt
minskade fångstkvoter i bl. a. Norge gör att priserna bedöms förbli höga.
Fisket efter torsk i Östersjön är av sådan omfattning att beståndssituationen
har försämrats. Fångstutrymmet de närmaste åren bedöms ändå medge ett uttag för
Sveriges del på i stort sett nuvarande nivå. Vissa inskränkningar i fisket kan
dock inte uteslutas.

Vad
gäller övrig torskfisk och flatfisk är importandelen över 90%. Marknadsbilden
för dessa fiskslag väntas inte förändras nämnvärt.

Fångsten
av lax uppgick år 1988 till ca 800 ton. Priserna på lax är för närvarande
förhållandevis låga som en följd bl. a. av stort utbud av odlad lax på den
internationella marknaden.

Utvecklingen
inom det yrkesmässiga insjöfisket är mycket god och har under en tioårsperiod
tredubblat produktionen av konsumtionsfisk till ca 2000 ton. Bl. a. är exporten
stor av gädda, gös och löjrom. Vissa delar av insjöfisket är beroende av
kontinuerliga utsättningar av framför allt ål. Kostnaderna för utsättningar
finansieras i dag bl. a. via prisregleringskassan för fisk.

Intresset
för konsumtionsodling av fisk och skaldjur är fortsatt starkt i vårt land. År
1988 producerades inom svenskt vattenbmk 7 500 ton matfisk, varav ca 90% var
regnbåge. Detta innebär mer än en fyrdubbling sedan år 1983. Det sammanlagda
produktionsvärdet är ca 200 milj. kr.

3
Fiskepolitikens mål och medel

Min
bedömning: Det övergripande målet för fiskepolitiken bör ligga fast. Det
innebär att vi skall utnyttja våra vatten- och fisktillgångar på sådant sätt
att de långsiktigt kan medverka till vår livsmedelsförsöri-ning och till vårt
välstånd i övrigt.

Med
hänsyn till de internationella handelsöverläggningar som pågår är det inte nu
möjligt att besluta om hur de fiskepolitiska medlen skall förändras i detalj.
Vissa utgångspunkter för förändringama kan dock anges.

Prop. 1989/90:123 Bilaga 2

Utredningens förslag:
Utredningen har funnit att fiskepolitikens mål (produktionsmål,
effektivitetskrav, inkomstmål, regionalpolitiskt mål och konsumentmål) är
oklara i sina formuleringar och till vissa delar motstridiga. Mot denna bakgmnd
anser utredningen att målen mer bör ta fasta på de övergripande avsiktema med
statens inblandning i näringen, nämligen att den svenska marknaden skall
försörjas med fisk som efterfrågas av konsumentema.

Remissinstanserna:
Ett mindre antal av remissinstansema har behandlat frågan om fiskepolitikens
mål. Flertalet av dessa har tillstyrkt förslaget.

Skälen
för min bedömning:

Fiskepolitikens
mäl

Målen
för fiskeripolitiken som fastställdes år 1978 är flera. Ett är att skapa fömtsättningar
för att de som är sysselsatta i fiskerinäringen kan få både en ekonomisk och
social standard som är jämförbar med den som erbjuds inom andra näringar och trygghet
i arbetet samtidigt som konsumenterna erbjuds fisk av god kvalitet till rimliga
priser. Vidare anges som mål att fisket inom de gränser som ges av en
ansvarsfull hushåUning med fisktill-gångama skall bedrivas så effektivt som
möjligt. Hänsyn skall tas till behovet av sysselsättning främst i kust- och
skärgårdsområden där fisket har stor regionalpolitisk betydelse.

I fråga om det s. k.
inkomstmålet betonades i 1978 års beslut bl. a. att det inte innebär någon
inkomstgaranti för enskilda fiskare eller fiskeföretag utan att det i stället
ger uttryck för en strävan att ge sådana villkor för fisket att de som är
sysselsatta i ett rationellt bedrivet yrkesfiske kan uppnå en med jämförbara gmpper
likvärdig ekonomisk och social standard. 1 fråga om konsumentemas självklara
krav på fisk av god kvalitet till rimliga priser sades den bästa garantin
härför vara en stabil och lönsam svensk fiskerinäring. Behovet av en
fortlöpande effektivisering av näringen betonades i fråga om såväl själva
fisket som omhändertagandet av fångsterna och beredningen och distributionen av
fiskprodukterna.

I anslutning till
produktionsmålet sades att en ökad försörjning med svenskfångad fisk bör
eftersträvas och att fisket så långt möjligt bör anpassas till efterfrågan på
fisk inom landet. Olönsamma överskott skall undvikas och fångstema bestämmas
av möjligheterna till en lönsam och stabil

10

avsättning.
Det svenska fiskets omfattning skall inte påverkas av tillfälliga Prop.
1989/90:123

variationer i importpriserna. Bilaga 2

Fiskets
omfattning och inriktning skall också avvägas med hänsyn tiU kravet på
sysselsättning i kust- och skärgårdsområden där näringen har stor regionalpolitisk
betydelse. Detta får inte leda till att det uppstår företag som inte har fömtsättningar
att bedriva ett rationellt fiske.

För
egen del vill jag särskilt anföra följande.

Som
har framgått av det föregäende kommer fömtsättningarna för den samlade svenska
fiskenäringen att förändras i väsentliga avseenden under den närmaste
framtiden. Det beslut om frihandel med fisk och marina produkter som EFTA: s räd
fattade i juni 1989 och som statsrådet Gradin nyss har redovisat innebär en
ökad konkurrens för den svenska näringen från stora fiskenationer som Norge och
Island. Av beslutet följer bl. a. också att möjligheten till generellt
statsstöd begränsas avsevärt. Beslutet rymmer också nya möjligheter, t. ex. att
fömtsättningar kommer att skapas för svenska fiskare att direktlanda fisk i
andra EFTA-länder.

För
den svenska fiskberedningsindustrin öppnar frihandelsöverenskommelsen inom
EFTA nya möjligheter till handel och en breddad råvamför-sörjning. De
förestående förhandlingarna meUan EFTA och EG bör som jag ser det kunna öppna
ytterligare nya marknader för beredningsindustrin. Men frihandel skärper också
konkurrensen med ökade krav på fortlöpande stmkturanpassningar och
rationaliseringar som följd.

Överenskommelsen
ställer sålunda nya krav på näringen men öppnar också nya möjligheter. Det är enhgt
min uppfattning inte rimligt att låta det svenska fisket leva i skydd av
statliga regleringar och subventioner. Insikten om detta har vi sedan länge.
Den kommer till viss mån till uttryck i den skillnad som hittills har rått
mellan regleringarna på jordbmkets och fiskets områden. Jordbmket har ett
starkt gränsskydd medan fiskets är väsentligt svagare.

Även
om de svenska fiskevattnen är begränsade kan vi i dem finna ett gott underlag
för en stark svensk fiskenäring. Genom den insikt vi har om behovet av en
ansvarsfull hushållning med fiskbestånden har vi skapat goda fömtsättningar för
framtiden. Till detta medverkar också det arbete både nationellt och
internationellt som vi bedriver på havsmiljöns område. Jag tänker bl. a. på
den aktionsplan mot havsföroreningar som regeringen beslutade om år 1988 och
den handlingsplan mot förorening av havet som är beslutad inom ramen för det
nordiska samarbetet. De svenska fiskarena är dessutom en skicklig yrkeskår med
förmågan att anpassa sig till ändrade fömtsättningar.

Ett
framtida rationellt svenskt fiske måste alltså bygga på en ansvarsfull hushållning
med fiskbestånden. Men det kommer att krävas ytterligare insatser från de
svenska fiskarena. Jag tänker då främst på behovet av någon form av integrering
till efterföljande led. Utan ett bra samarbete med beredningsindustrin och
distributionsleden och utan ett gott förhållande tiU de slutliga konsumentema
kommer svenskt fiske inte att kunna möta konkurrensen från omvärlden. I dessa
delar har det inletts ett värdefullt samarbete men ytteriigare stora insatser
behöver göras av näringens

II

egna
företrädare. Jag avser då hela näringen, dvs. fisket, förstahandsmotta- Prop.
1989/90:123

garna, beredningsindustrin, grossisterna och detaljhandeln. Bilaga
2

För
samhällets del blir uppgiften i fortsättningen att väma om de mer övergripande
intressena av en rationell hushållning med fiskbestånden och att därvid svara
för bl. a. internationella förhandlingar, administrativa regleringar,
långsiktig forskning, rådgivning och information.

Jag
finner det mot bakgmnd härav inte meningsfullt att närmare precisera ett antal
delmål för fiskepolitiken. I stället bör det övergripande mål som redovisades
för riksdagen år 1985 fortfarande gälla (prop. 1984/85: 143, s. 8). Det innebär
att det gmndläggande i den svenska fiskepolitiken skall vara att vi skall
utnyttja våra vatten- och fisktillgångar på ett sådant sätt att de långsiktigt
kan medverka tiU vår livsmedelsförsörjning och till vårt välstånd i övrigt. En
god hushållning genom en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och
genom omsorg om vattnen är sålunda väsentlig. Härigenom skapas fömtsättningar
för produktion av viktiga fömödenheter, för medverkan i landets ekonomiska utveckling
och för meningsfull sysselsättning och försörjning i vissa bygder. En god vård
av våra vatten förbättrar också fömtsättningama för odling av fisk. En väl
avvägd hushåUning främjar sportfisket som är en viktig form för friluftsliv och
rekreation.

Allmänt
om fiskepolitikens medel

De
statliga insatsema på fiskepolitikens område görs i huvudsak med stöd av
lagstiftningen om rätt till fiske samt i form av reglering av prisema på fisk
och ekonomiskt stöd till fisket, fiskevården och forskningen. Hit kan vidare
räknas de insatser som görs av de statliga myndighetema i fråga om internationella
förhandlingar, fiskeriundersökningar, rådgivning och information.

Som
har framgått av det föregående innebär EFTA-beslutet om frihandel med fisk och
marina produkter att möjlighetema att utnyttja de nuvarande fiskepolitiska
medlen förändras. Så t. ex. begränsas möjlighetema att ge statligt ekonomiskt
stöd efter den 31 december 1993. Efter denna tidpunkt är det i princip inte tiUåtet
att ge generella statliga ekonomiska stöd till fisket. Denna begränsning gäller
stora delar av både prisregleringen och de direkta bidragen.

Även
de pågående överläggningarna mellan EFTA och EG har som nämnts betydelse i
sammanhanget. I de samtal som hittiUs har förts med EG-kommissionen har EFTA-ländema
visat intresse för frihandel med fisk och fiskprodukter. Kommissionen har för
sin del förklarat att för EG är denna fråga kopplad till andra element av EG: s
gemensamma fiskeripolitik. Härmed torde bl. a. avses frågan om tillgång till
fiskevatten. Flera EFTA-länder har haft invändningar mot detta. Frågan har
lämnats öppen för att behandlas vidare vid förhandlingama. I detta sammanhang
kan det vara värt att notera att EG: s nuvarande fiskeripolitik lades fast år
1982 och att en revision av denna förväntas inför år 1992.

Mot
bakgmnd av de omständigheter som jag här har redovisat är jag inte

nu beredd att lämna detaljerade förslag till hur de fiskepolitiska medlen 12

skall utformas för
framtiden. Vissa riktlinjer bör dock kunna anges redan nu för prisregleringen
och det statliga stödet i övrigt. Den nuvarande prisregleringen på fisk bör
anpassas i jämn takt fram till den 31 december 1993. En anpassning kan påbörjas
redan fr. o. m. nästa budgetår om riksdagen godtar mitt förslag i det följande
till prisreglering för det året. Vad gäller det statliga stödet i övrigt är fömtsättningarna
för utformningen att det efter år 1993 är förenligt med EFTA-konventionens
artiklar och de överenskomna tolkningarna av dessa. Dessa frågor liksom frågan
om yrkesfiskelicenser tar jag upp i det följande. Först vill jag emellertid för
riksdagens information nämna att det inom jordbmksdepartementet pågår en
översyn av lagstiftningen på fiskets område. Den inriktar sig bl. a. på en modernisering
av fiskeriförordningen. Min avsikt är att återkomma till regeringen i denna fräga
så snart översynen är klar.

I fråga om forskningen på
fiskets område vill jag erinra om det samlade program som sedan den 1 juli 1989
administreras gemensamt av skogs-och jordbmkets forskningsråd och fiskeristyrelsen.
Erfarenheterna hittills av detta samarbete är goda. Av betydelse i det
sammanhanget är också de omfattande insatserna för marin forskning och den
kraftsamling som görs vid de tre marina centra som har skapats inom högskolan.
Vidare vill jag nämna de forskningsinsatser som görs inom ramen för ett helt
nytt nordiskt samarbetsprogram på fiskets område. Sammantagna innebär dessa
forskningsinsatser att underlaget förstärks för en vidareutveckling av den
svenska fiskenäringen. Detta är nödvändigt med hänsyn till de förändringar som
näringen står inför.

Prop. 1989/90:123 Bilaga 2

Yrkesfiskelicens

Min bedömning:
Innehav av yrkesfiskelicens skall vara en fömtsättning för att få tillstånd
att fiska i annat lands fiskezon. Den bör därför behållas. Som hittills skall
licens ges endast till yrkesfiskare eller annan för vars försörjning fisket är
av väsentlig betydelse.

Utredningens förslag:
Utredningen föreslår att yrkesfiskelicensen avskaffas och att fiskeristyrelsen
ges ansvaret för att beskattningen av fiskbestånden sker inom sådana gränser
att reproduktionen inte äventyras.

Remissinstanserna: De
allra flesta av de remissinstanser som har behandlat frågan avstyrker
förslaget om att avskaffa yrkesfiskelicensen. Fiskeristyrelsen föreslår att
licensen kopplas till rätten att använda vissa fiskeredskap.

Skälen för min bedömning:
Yrkesfiskelicens infördes efter riksdagens beslut år 1978 (prop. 1977/78: 112, JoU
23, rskr. 272). Syftet med licensen är att bestämma vilka fiskare som bör kunna
komma i fråga för statligt ekonomiskt stöd. Det angavs att stödet givetvis bör
komma endast yrkesfiskare till godo och inte med dem konkurrerande fiskare som
på fritid fiskar i förvärvssyfte och samtidigt är sysselsatta inom annat yrke.
Licens kan sålunda ges endast till fiskeföretag som innehas eller drivs av yrkesfis-

13

käre
eller av någon annan för vars försörjning fisket är av väsentlig bety- Prop.
1989/90:123 delse. Den som inte har någon licens är sålunda inte förbjuden att
fiska. Bilaga 2 Vid beslut i licensfrågor skall särskilt beaktas tillgången
på fisk, förutsättningarna för rationellt fiske och tillräckliga
inkomstmöjligheter samt möjligheterna att avsätta fångsterna.

Utredningen
har inte haft i uppdrag att närmare utreda licensen för yrkesfiske men har som
en följd av sina förslag om förändringar av de fiskepolitiska medlen ansett att
det i fortsättningen inte finns något behov av en licens för yrkesfiske.
Utredningen konstaterar att syftet med licensen är att bestämma vilka fiskare
som skall få tillgång till dels det stöd som lämnas genom prisregleringen på
fisk, dels det stöd som ges enligt förordningen (1985: 439) om statligt stöd
till yrkesfisket m. m. Som framgår av det följande föreslår utredningen att
prisregleringen på fisk i stort avvecklas och att det stöd som i dag ges
enligt förordningen om statligt stöd till yrkesfisket m. m. i fortsättningen
skall kunna ges även till fiskare som inte är yrkesfiskare. Därför är enligt
utredningen licensen inte längre motiverad. I stället föreslås fiskeristyrelsen
pröva vem som skall vara berättigad till stöd. Prövningen skall enligt
förslaget göras bl. a. mot bakgmnd av en stmkturplan för fisket som fiskeristyrelsen
och statens jordbmksnämnd upprättar.

Fiskeristyrelsen
har i sitt remissyttrande föreslagit att det skall krävas licens för att få
använda vissa fiskeredskap såsom trål, snurrevad, vad större än 90 m,
laxdrivlinor och laxdrivnät.

För
egen del vill jag anföra följande. Yrkesfiskelicensen är ett väl fungerande
underlag vid tilldelning av fiskelicenser i utländska fiskezoner. Sedan
licenssystemet nu är etablerat och allmänt accepterat utgör det ett värdefullt
hjälpmedel både för myndigheterna och andra. Även i fortsättningen bör licens
ges endast till fiskeföretag som innehas av yrkesfiskare eller av annan för
vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse.

Vad
gäller fiskeristyrelsens förslag att koppla licensen till rätten att använda
vissa fiskeredskap är jag inte beredd att föreslå någon förändring. I stället
bör regleringen av fisket även i fortsättningen bedrivas på det sätt som redovisades
för riksdagen år 1985 (prop. 1984/85: 143, s. 10). Det innebär att fiske på
allmänt vatten och frifiskevatten skall i samma utsträckning som hittills vara
fritt för var och en om tillgången på fisk så medger. Om en begränsning av
fisket är nödvändig med hänsyn till hushållningen med fiskbeståndet skall
denna i första hand vara generell. I det fall visst utrymme ändå finns för
fiske med fångstintensiva redskap och det är fråga om allmänt vatten skall
sådant fiske i första hand medges den för vars försörjning fisket är av
väsentlig betydelse. Fiske med trål får bedrivas endast av den för vars försörjning
fisket är av väsentlig betydelse.

14

Det
statliga stödet till fisket

Min
bedömning: Resultaten a v de pågående handelsöverläggningarna mellan EFTA och
EG kan för närvarande inte fömtses. Därför går det inte att lägga fast en
fullständig fiskepolitik nu. Det behövs ytterligare underiag för beslut
avseende denna inför tiden fr. o. m. den 1 januari 1994. Den nuvarande
prisregleringsavgiften bör behållas intill detta datum. Vilka anpassningar som
skall göras under tiden den 1 juli 1991—den 31 december 1993 bör utredas
närmare.

Prop.
1989/90:123 Bilaga 2

Utredningens förslag:
Utredningen föreslår att normprissystemet avvecklas tidigast från den t juli
1990 alternativt under en övergångsperiod fram till den 31 december 1993. Om en
successiv avveckling väljs bör enligt utredningen stödet till öststatsexport
och foderfisk avvecklas från den 1 juli 1990 och pristilläggen successivt
minskas från samma datum.

Utredningen föreslår
vidare att marknaden för fisk i fortsättningen regleras genom ett system som i
stort överensstämmer med den nuvarande överskottshanteringen men endast
omfattar sill/strömming. Vid stora fångster skall dessa undandras från
marknaden för att förhindra alltför stora prisfall. Fångsterna köps upp av en
regleringsförening och fiskarena kompenseras härför. Hanteringen av överskotten
skaU enligt förslaget skötas av en eller flera fiskarstyrda
producentorganisationer som skaU ansvara också för fiskarenas trygghetsförsäkring
och för fiskutsättning och marknadsåtgärder för fisk. Utredningen föreslår att
överskottshanteringen finansieras antingen över statsbudgeten eller genom en
skatt på inhemsk och importerad fisk.

I fråga om det statliga
ekonomiska stödet i övrigt föreslår utredningen att det införs ett stmkturstöd till
fiskenäringen i form av dels ett investeringsstöd, dels ett omstäUningsstöd.
Investeringsstödet bör orienteras tiU mindre fartyg/båtar i regionalpolitiskt
motiverade områden. Ramen för skrotningspremier föreslås höjd. En stmkturplan
för fiskenäringen föreslås upprättad.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan betonar att
avvecklingen av prisregleringen måste anpassas till nedtrappningen av
statsstödet till fisket i de övriga EFTA-länderna. Fiskeristyrelsen bedömer
att sillfisket i Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala, Gävleborgs
och Västerbottens län inte klarar sig utan prisstöd.

Förslaget om
överskottshantering har fått ett blandat mottagande. Statens jordbmksnämnd
anser att förslaget är värt att tillämpa men tillägger att fler fiskslag bör
ingå och att regionala avvägningar bör göras inom ramen för systemet.
Näringsfrihetsombudsmannen avvisar förslaget med motiveringen att den obalans
som i dag präglar marknaden riskerar att permanentas genom ett lägstaprissystem.
Enligt statens pris- och konkurrensverk finns det en risk att systemet med lägstapriser
blir stelt och att lägsta tillåtna avräkningspris inte kommer att anpassa sig
tillräckligt snabbt till ändrade fömtsättningar.

15

Så gott som samtliga av de
remissinstanser som har yttrat sig i fråga om Prop. 1989/90:123
administrationen av överskottshanteringen är tveksamma till eller avvisar
Bilaga 2 förslaget. Jordbmksnämnden anser att medlemskap i en privaträttslig
organisation inte skall vara styrande för om ett företag skall få del av
allmänna medel. Konsumentdelegationen anför att systemet innebär risker för
monopolbildning. Näringsfrihetsombudsmannen pekar på risker för
områdesuppdelningar, utjämningssystem, prissamverkan m. m. Sveriges fiskares
riksförbund anser att regleringsföreningen Svensk fisk och jordbruksnämnden
skall ansvara för systemet.

Utredningens
förslag till finansiering har fått ett blandat mottagande av remissinstansema. Jordbmksnämnden
och Sveriges fiskares riksförbund anser att en avgift som tas ut både på import
och på svenskproducerad vara är förenlig med EFTA-konventionen om den inte
snedvrider konkur-rensförhåUandena. De anser att det inte bör finnas något
hinder att behålla prisregleringsavgiften och låta denna finansiera ett
överskottssystem.

Så
gott som samtliga av de remissinstanser som har kommenterat förslaget om ett stmkturstöd
är positiva till detta. Fiskeristyrelsen anser mot bakgmnd av det
rationaliseringsbehov som finns inom den svenska fiskeflottan att beloppet
under en övergångsperiod bör vara högre än vad utredningen har föreslagit.
Sveriges fiskares riksförbund avvisar förslaget om ett omstäUningsstöd med
motiveringen att det anses vara aUtför defensivt. Samtliga de remissinstanser
som har behandlat frågan om en stmkturplan är positiva till en sådan.

Skälen
för min bedömning: Den svenska prisregleringen på fisk fungerar i princip
enligt följande. Med utgångspunkt i en bedömning av fisktillgången och
avsättningsmöjligheterna bestäms s. k. normkvantiteter och normpriser för
aktuella fiskslag. Om fisket utfaller minst enligt denna bedömning får fisket
en skälig inkomst. Om det verkliga priset på ett fiskslag som genomsnitt
underskrider normpriset betalas ett prisstöd ut. Det utgör en viss andel av
skillnaden mellan normpris och jämförelsepris. Om priset till fiskaren
överskrider normpriset skall en kompensation ges till konsumenten. Prisstöd ges
till högst den kvantitet som svarar mot normkvantiteten. Till vissa bestämda
fiskslag kan ett prisstöd ges i form av ett fast pristillägg. Försäljningen av normprissatta
fiskslag får inte ske till hur låga priser som helst. Därför skall lägstapriser
faststäUas sä att de främjar ett jämförelsepris i överensstämmelse med
normpriset. Fisk som inte kan säljas till minst lägstapriset skall övertas av
regleringsföreningen Svensk fisk till ett s. k. överskottspris som är bestämt i
förväg. Försäljningen av överskotten får inte ske så att den konkurrerar med
normal handel.

Enligt
förordningen (1986: 428) om prisreglering på fiskets område får prisstöd lämnas
endast till fiskare som levererar till förstahandsmottagare som deltar i en sådan
organiserad samordning på fiskförsäljningens område som har godkänts av jordbmksnämnden.

Prisregleringen
finansieras med en prisregleringsavgift samt med in- och utförselavgifter som
tas ut på viss fisk och vissa fiskprodukter med stöd av lagen (1974: 226) om
prisreglering på fiskets område.

EFTA-beslutet
om en liberalisering av handeln med fisk innebär för

svenskt vidkommande att prisregleringens generella prisstöd inte är tillåtet 16

efter
den 31 december 1993. Utredningen föreslår därför en avveckling av Prop.
1989/90:123 det. Enligt utredningens bedömning finns det dock flera skäl som
talar mot Bilaga 2 en total avreglering. Alla fiskenationer inom Västeuropa —
det gäller medlemmar i såväl EG som inom EFTA — tillämpar någon form av stöd till
näringen. Speciella omständigheter, framför allt variationer i de biologiska
tillgångarna, talar enligt utredningen också för att yrkesfisket inte kan
bedrivas utan vissa garantier. Utredningen föreslår därför att man från dagens
fiskprisreglering behåller en överskottshantering med fastställda lägstapriser
och inlösen av överskott för sill/strömming.

Förslaget
bygger på att en myndighet fastställer dels ett orienteringspris som baseras på
de senaste årens avräkningspriser, dels ett återtagspris som skall avse lägsta
tillåtna avräkningspris. Återtagspriset bör utgöra meUan 75 och 90 % av
orienteringspriset och bör liksom orienteringspriset fastställas för en
period, på upp till ett år. För överskottskvantiteter, dvs. kvantiteter som
inte har kunnat säljas till lägst återtagspris, erhåller fiskaren i princip återtagspriset.
Kompensationen varierar dock med storleken på överskotten så att större
överskott ger mindre kompensation.

Fiskenäringen
i vårt land, liksom i flertalet övriga EFTA-länder, erhåller sedan länge ett
relativt stort statligt stöd. Eftersom detta präglar den enskilde företagarens
framtidsplanering och investeringsbeslut gäller vissa övergångsordningar i
verkställandet av EFTA-beslutet. Det är alltså fömtsatt att det behövs en viss
anpassningstid. Jag anser att hela denna tid bör utnyttjas. Samtidigt är det
viktigt att tiden används pä ett sådant sätt att övergången till de nya fömtsättningarna
blir så smidig som möjligt. Det är också betydelsefullt att fortsätta den
övervakning av nedtrappningen av statsstödet som inleddes i samband med att
liberaliseringsarbetet påbörjades. Det är en viktig fömtsättning för att
handeln skall kunna ske på lika konkurrensvillkor.

Det
utredningsmaterial som nu föreligger är emellertid inte tillräckligt som
underlag för preciseringar av anpassningen. Ytterligare utredning behövs. Jag
har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag om ett särskilt
uppdrag till jordbmksnämnden och fiskeristyrelsen. Inom ramen för uppdraget bör
nämnden pröva hur de fortsatta årliga överläggningarna mellan nämnden, fiskets
förhandlingsdelegation och nämndens konsumentdelegation skaU bedrivas under
anpassningsperioden. Av de förslag som utredningen har lämnat bör följande
prövas särskilt.

Enligt
de överenskomna tolkningama av artikel 13 i EFTA-konventionen är det tillåtet
att stödja fisket dels i form av lägsta tillåtna priser och köp av överskott,
dels med regionalpolitiskt motiverade åtgärder. Marknadsreglering i form av
lägsta tillåtna priser tillämpas inom ramen för EG: s gemensamma fiskeripolitik
genom olika former av producentorganisationer.

Mot
denna bakgmnd bör enligt min mening jordbmksnämnden närmare utreda dels frågan
om att behålla en överskottshantering med lägstapriser för sill/strömming,
dels frågan under vilka omständigheter ett regionalpolitiskt stöd kan vara
förenligt med EFTA-överenskommelsen.

Utredningens
förslag till hur överskottshanteringen m. m. skall admini

streras har inte accepterats av remissinstanserna. Sveriges fiskares riksför- 17

2
Riksdagen 1989/90. t saml Nr 123

bund
är inte berett att administrera verksamheten utan föreslår att regle- Prop.
1989/90:123 ringsföreningen Svensk fisk och statens jordbmksnämnd skall göra
detta Bilaga 2 såsom för närvarande.

I
betänkandet (Ds 1989: 63) En ny livsmedelspolitik har föreslagits att verksamheten
hos regleringsföreningarna på jordbmkets område tas över av jordbmksnämnden.
Regleringarna inom jordbmket och fisket är inte jämförbara. Jordbmket har sedan
en lång följd av år ett starkt gränsskydd men också en reglering av
hemmamarknaden. Enligt den livsmedelspolitiska arbetsgmppens förslag behålls
ett gränsskydd för jordbmksprodukter medan hemmamarknaden avregleras. Fisket å
sin sida har aldrig haft något nämnvärt gränsskydd medan däremot den inre
marknaden är reglerad. En i vissa delar bibehållen reglering av hemmamarknaden
kan motivera en annan lösning än på jordbrukets område. Den närmare utformningen
av hur överskottshanteringen skall administreras bör behandlas i den
kompletterande utredningen av jordbmksnämnden.

Den
administrativa bindning som finns mellan godkända förstahandsmottagare och
utbetalning av prisstöd fyller i dag ingen större funktion varför den inte bör
gälla i fortsättningen.

EFTA-beslutet
medger varken införsel- och utförselavgifter eller import-och exportlicenstvång
på fisk och fiskprodukter. Det innebär att införselavgiften mot EFTA, som för
närvarande tas ut med 25 kr. per 100 kg för färska och kylda filéer av torsk,
kolja, gråsej och vitling, måste avskaffas. Även utförselavgiften mot EFTA
måste avskaffas. Båda avgiftema är av begränsad omfattning. EFTA-beslutet
innebär vidare att import- och ex-portlicenstvånget mot EFTA måste avskaffas. I
denna del gäller dock för Sverige vissa övergångsbestämmelser för sill/strömming
och torsk. Jag avser att återkomma med förslag tiU regeringen i denna fråga
inför den Ijuli 1990.

I
EFTA-konventionens artikel 6 sägs att fiskala avgifter — dvs. fiskala tullar
och interna skatter eller andra interna avgifter — får tas ut på importerade
varor fömtsatt att det inte diskriminerar importvaror i förhåUande tiU
inhemska varor av samma slag. Frågan om prisregleringsavgiften är förenlig med
denna artikel har diskuterats. Avgiften har kritiserats med motiveringen att
den missgynnar importen och att avgiften används för att stödja den svenska
fiskenäringen. Frågan om det är möjligt att använda avgiften för att finansiera
enligt EFTA-konventionen tillåtna stöd bör därför granskas närmare av jordbmksnämnden
inom ramen för det uppdrag jag har aviserat. Avgiften bör behållas fram till
den I januari 1994.

Det
statliga ekonomiska stödet i övrigt till fiskeföretag kan lämnas i form av lån,
garanti för lån och som bidrag. Ramen för dessa ändamål är för budgetåret
1990/91 föreslagen till resp. 40 milj. kr., 75 milj. kr. och 9,4 milj. kr.

Lånegaranti
och lån kan lämnas för förvärv av fiskefartyg och för inve

steringar i redskap eller åtgärder som innebär en rationalisering av fisket.

Lånebeloppen är maximerade till 1,5 milj. kr. inkl. eventuella bidrag.

Bidrag kan lämnas till förvärv av nytt fiskefartyg med högst 10% av

godkänd kostnad och tiU åtgärder för omläggning till ny fiskeinriktning 18

eller minskad
bränsleförbrukning med 50%. Bidragen är maximerade till 300000 kr. Till
säkerhetsutrustning kan bidrag lämnas med högst 80 % av godkänd kostnad eller
högst 12000 kr. Vid skrotning av fiskefartyg kan en premie lämnas som uppgår till
högst 3 500 kr. per bruttoton.

Som jag har redovisat i
det föregående medger EFTA-överenskommelsen i princip inte generella statliga
stöd. Utredningens förslag tar fasta på bl. a. detta. Underlaget är dock
otillräckligt för ett beslut om åtgärder förenliga med överenskommelsens
principiella innehåll. Även dessa frågor bör därför behandlas inom ramen för
det uppdrag som jag tidigare har aviserat.

Vad
så gäller den särskilda frågan om en stmkturplan som utredningen har
aktualiserat ankommer det på den centrala fiskerimyndigheten att utarbeta
underlag för hur fiskepolitiken skall bedrivas.

Prop. 1989/90:123 Bilaga 2

4 Särskilda frågor 4.1 Laxfisket

Min bedömning:
Laxfisket bör utformas så att det inte hotar de na-turreproducerande
laxstammarna och så att deras genetiska mångfald bevaras.

Utredningen
har inte behandlat laxfisket.

Skälen
för min bedömning: Genom den omfattande utbyggnaden av vattenkraft och vattenkrävande
industri har fömtsättningarna för naturlig reproduktion av lax begränsats
starkt eller helt upphört i många av våra vattendrag. Även den försämrade
miljösituationen till följd av avfallsutsläpp har medverkat härtill.

1
Sverige har vi sedan länge sökt möta detta problem med utsättning av odlade
laxungar. Denna verksamhet har varit framgångsrik. Av den havs-fiskade laxen i
Östersjön är sålunda ca 85% odlad.

Utsättningen
av lax bygger på möjligheten att fånga avelslax när den vandrar tillbaka till
sitt hemmavattendrag. En annan viktig fömtsättning är att den genetiska
mångfalden bland avelslaxarna inte försämras. Det minskade antalet vattendrag
för naturlig reproduktion, det effektiva kust-och älvmynningsfisket och det
starkt ökade havsfisket utgör emellertid allvarliga hot i dessa avseenden.
Sedan flera år tillbaka arbetar därför regeringen och fiskeristyrelsen med
åtgärder för att skydda den naturre-producerande laxen.

Sedan
år 1985 har fiskeristyrelsen skärpt regleringen av älv- och kustfisket efter
lax. Ytterligare restriktioner planeras för närvarande. Havsfisket som i
Östersjön bedrivs gemensamt av flera nationers fiskare kan inte regleras på
samma sätt. Visserligen kan fiskeristyrelsen reglera vårt fiske i annat lands
zon. Men sådana regleringar blir oftast meningslösa om inte andra nationer
följer med. Sverige har i flera år verkat för begränsningar av havslaxfisket i
Östersjön. Genom överenskommelsen om den s. k. vita

19

zonen
har vi fått bättre fömtsättningar att driva denna fråga i de internationella
förhandlingarna. I förhandlingarna år 1989 visades väsentligt större förståelse
för Sveriges inställning. Vi bör därför nu kunna vänta oss framgångar.

Sedan år 1985 har en
försöksverksamhet pågått med s.k. fördröjd utsättning av lax. Den har
finansierats med prisregleringsmedel. Avsikten med verksamheten är att skapa underiag
för utsättningar som präglar laxen till vissa avgränsade kustavsnitt och som
skall möjliggöra ett fiske där den naturreproducerande laxen inte berörs. En
sådan förskjutning av havsfisket kan vara ett nödvändigt komplement tiU
kvoteringar och redskapsbegränsningar.

Det är ett gemensamt
ansvar för alla fiskande att medverka tiU att rädda den naturreproducerande
laxen. För egen del anserjag det nödvändigt att det vidtas ytterligare
effektiva åtgärder för att skydda den. Dessa åtgärder måste beröra såväl älv-
och kustfisket som det traditionella havsfisket. Regeringen har för avsikt att
fortsätta sina ansträngningar för att nå överenskommelser i de internationella
förhandlingarna. Vidare är det angeläget att försöksverksamheten med fördröjd
utsättning utvärderas snarast med syfte att klargöra fömtsättningarna för en
brett upplagd verksamhet. Fiskeristyrelsen måste å sin sida fortsätta med en
anpassning av regleringarna av fisket.

Prop. 1989/90:123 Bilaga 2

4.2 Prisreglering på fisk under budgetåret 1990/91

Mitt förslag:
Prisregleringen på fisk under budgetåret 1990/91 utformas i huvudsak enligt jordbmksnämndens
förslag som innebär ett första steg i en anpassning till vad en liberaliserad
handel kräver.

Bakgrunden till mitt förslag:
Jag har i det föregående allmänt redovisat mina överväganden om prisregleringen
på fisk. Jag anförde därvid att en förändring måste ske successivt med
beaktande av vad som sker i andra länder. Regleringens närmare utformning för
nästa budgetår bygger enligt nämndens direktiv på förutsättningen att den
totala ekonomiska omslutningen är oförändrad.

Jordbmksnämndens förslag
om regleringen av priserna på fisk m. m. under budgetåret 1990/91 har biträtts
av fiskets förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen. Av förslaget som
finns som underbilaga 2.2 till detta protokoll framgår bl. a. följande. Den
närmare utformningen av prisregleringen beskrivs i prop. 1984/85: 143 (s. 19 —
21).

De totala kostnaderna för
pristillägg regleringsåret 1988/89 var för normprissatta fiskslag 36,6 milj.
kr. jämfört med 37 milj. kr. regleringsåret 1987/88. Av det totala
prisregleringsbeloppet för 1988/89 gick 94 % till sill. Behållningen hos
regleringsföreningen Svensk fisk var 28,8 milj. kr. den I juli 1989, en
minskning med 32 milj. kr. jämfört med den 1 juli 1988. Motsvarande belopp för
jordbruksnämndens prisregleringskassa var 100 milj. kr., en ökning med 13,1
milj. kr.

20

Prisregleringsavgiften
samt import- och exportavgifterna beräknas inne- Prop. 1989/90:123 varande
regleringsår tillföra kassan ca 85 milj. kr. Ränteintäkterna på de Bilaga 2
medel som är innestående hos Svensk fisk resp. i prisregleringskassan beräknas
uppgå till sammanlagt ca 19 milj. kr. De sammanlagda tillgångarna för
prisregleringen innevarande regleringsår uppgår således till ca 233 milj.kr.

De
sammanlagda kostnadema för prisregleringen under innevarande regleringsår beräknades
urspmngligen av jordbmksnämnden till ca 122 milj. kr. Kostnaderna beräknas nu till
ca 118 milj. kr. Detta skulle innebära att behållningen i prisregleringskassan
och hos Svensk fisk skulle komma att uppgå till sammanlagt ca 115 milj. kr.
vid regleringsårets utgång. Härtill kommer ca 98 milj. kr. i intäkter inkl.
ränteintäkter under detta år vilket innebär att ca 213 milj. kr. skulle finnas
tillgängliga under regleringsåret 1990/91.

Vid
fastställande av förslaget till normpriser för budgetåret 1990/91 har beaktats
kostnadsutvecklingen inom fisket under perioden december 1988 —november 1989
och inkomstutvecklingen för jämförbara gmpper enligt löneavtalen år 1989 inkl.
förändringar av sociala avgifter. Vidare har beaktats produktivitetskravet och
kostnaden för trygghetsförsäkringen tiU 1988/89 års nivå, 8 370000 kr., samt
den av regeringen i uppdraget angivna utgiftsramen. Jordbmksnämnden och
delegationerna har vid överlägg- , ningarna konstaterat att en sammanvägning av
dessa faktorer ger en uppräkning av normpriserna för sill/strömming med 5 %
och övriggmpperna med 8 % jämfört med innevarande budgetår.

Den
nedre prisgränsen för torsk för budgetåret 1990/91 föreslås höjd med 8 %
jämfört med innevarande budgetår. Vad gäller den övre prisgränsen för torsk
anser nämnden att någon sådan inte bör fastställas nu, men att nämnden bör
bemyndigas att fastställa en sådan om det visar sig behövas.

Förslagen
om normpriser och prisgränser framgår i detalj av nämndens skrivelse.

För
innevarande och tidigare budgetår har normkvantitet fastställts endast för
sill/strömming. Den uppgår tiU 55000 ton. För budgetåret 1990/91 föreslår
jordbruksnämnden att normkvantiteten för sill/strömming sänks till 44000 ton.
Den kraftiga sänkningen motiveras av den av regeringen i uppdraget angivna
utgiftsramen. Normkvantiteten skall enligt förslaget kunna ökas beroende på hur
de föreslagna stöden till export till statshandelsländer och till foderfisk
utnyttjas. För budgetåret 1990/91 föreslås även att en normkvantitet för övrig
makrill fastställs tiU 600 ton. Detta motiveras med den av regeringen i
uppdraget angivna utgiftsramen och att gjorda antaganden om avsättning av övrig
makrill är mycket osäkra.

Under
innevarande budgetår utgår rörliga pristillägg med 75 % av skillnaden mellan
normpris och jämförelsepris för sill/strömming, med 80 % för övriga normprissatta
fiskslag och för torsk med 75 % av skillnaden mellan nedre prisgräns och
jämförelsepris. Jordbmksnämnden föreslår för budgetåret 1990/91 att pristillägg
utgår med oförändrade procenttal.

Under
innevarande regleringsår får överskottspriset för samtliga lägsta- 21

prissatta
fiskslag uppgå till högst 75 % av lägstapris. För nästa regleringsår Prop.
1989/90:123 föreslår nämnden att överskottspriset för samtliga lägstaprissatta
fiskslag Bilaga 2 utgår med oförändrat procenttal.

För
innevarande budgetår har anslagits 9,5 milj. kr. för överskottshanteringen.
För budgetåret 1990/91 föreslår nämnden att högst 8,25 milj. kr. anslås för
överskottshanteringen. Vidare föreslås att jordbmksnämnden bemyndigas medge att
Svensk fisk tar i anspråk ytterligare medel för överskottshantering. Nämnden
bör dock i enlighet med förslaget vara mycket restriktiv härvid.

Under
innevarande regleringsår utgår ett särskilt stöd i form av regionalt pristillägg
för sill/strömming till fiskare bosatta vid syd- och ostkusten. Detta motiveras
med att fisket på syd- och ostkusten visar en svagare utveckling än för fiskare
på västkusten. Stödet utgår som fasta pristillägg inom ramen för gällande
normkvantitet och för fisk som avsätts tiil human konsumtion. För
regleringsåret 1990/91 föreslår jordbmksnämnden att stödet höjs med 5 öre/kg på
sydkusten, med 10 öre/kg på södra ostkusten och med 20 öre/kg på norra
ostkusten. Stödet föreslås således utgå

- till fiskare bosatta på sydkusten med 20 öre/kg för
sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare på syd- och
ostkusten,

- till fiskare bosatta på södra ostkusten (Stockholms
län och södemt) med 35 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på ostkusten samt med 20 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på sydkusten,

- till fiskare bosatta på norra ostkusten (Uppsala
län och normt) med 85 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på norra ostkusten, med 35 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på södra ostkusten samt med 20 öre/kg för sill/ strömming levererad och såld till
förstahandsmottagare på sydkusten.

Under
innevarande regleringsår utgår pristillägg för export av sill/strömming till statshandelsländer
med högst 80 öre/kg inom en ram av sammanlagt högst 11 milj. kr., varav högst
3,3 milj. kr. får avse sill från Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. Högst 1
milj. kr. får avse sill från Nordsjön. Nämnden föreslår att rambeloppet för
nästa regleringsår ökas till 12 750000 kr., varav högst 4 milj. kr. för sill
från Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. Högst 0,5 milj. kr. föreslås avse sill
från Nordsjön. Pristillägget föreslås utgå med oförändrat belopp. Nämnden
föreslås få besluta om att överföra anslagna medel till stöd till foderfisk
samt att minska rambeiop-pet mot att i stället öka normkvantiteten.

Pristillägg
för foderfisk lämnas under innevarande budgetår med högst

50 öre/kg inom en ram av sammanlagt högst 12 milj. kr. Inom denna ram

lämnas även regionalt pristillägg för foderfisk på norra ostkusten och pris

tillägg för foderfisk från insjöar. För budgetåret 1990/91 föreslår nämnden

oförändrat pristillägg för foderfisk med högst 50 öre/kg och att pristillägg

för foderfisk på norra ostkusten får lämnas med högst 25 öre/kg utöver detta,

allt inom en sammanlagd ram på högst 9,5 milj. kr. Utanför denna ram

föreslås att ett fast pristillägg för foderfisk från insjöar lämnas med 75
öre/kg.

Nämnden betraktar stödet som ett regionalt stöd till insjöfisket i likhet med

det regionala stöd som ges till sill/strömmingsfisket på syd- och ostkusten. 22

Enligt
förslaget bordet därför inte vara maximerat med något totalbelopp. Prop.
1989/90:123

Nämnden
beräknar kostnaden för stödet till ca 0,5 milj. kr. för nästa bud- Bilaga 2

getår.
Nämnden föreslås få besluta om att överföra anslagna medel till stöd

till
statshandelsexport samt att minska rambeloppet mot att i stället öka

normkvantiteten.

Särskilda
fasta pristillägg lämnas för de viktigaste slagen av sötvattensfisk, nämligen
med 1,95 kr./kg för gädda, gös, sik och rensad och flådd lake samt med 1,55 kr./kg
för abborre, annan lake och siklöja. I fråga om annan lake lämnas pristillägg
endast under perioden november—febmari. För nästa budgetår föreslår nämnden att
pristillägget för gädda, gös, sik och rensad och flådd lake höjs till 2,10 kr./kg
och att pristillägget för abborre och siklöja höjs till 1,70 kr./kg. Annan lake
föreslås i fortsättningen inte bli berättigad till pristillägg.

Fasta
pristillägg lämnas även för vissa andra fiskslag, nämligen med 1,90 kr./kg för
gammakrill, 0,70 kr./kg för övrig makrill, 2,00 kr./kg för kokräka, 1,85 kr./kg
för råräka, 2,10 kr./kg för storbackelånga utan huvud samt med 1,80 kr./kg för storbackelånga
med huvud. För nästa budgetår föreslår nämnden att pristillägget för
garnmakrill höjs till 2,05 kr./kg och för råräka till 2,00 kr./kg. I övrigt
föreslås oförändrade pristillägg.

Jordbruksnämnden
har haft i uppdrag att efter samråd med fiskeristyrelsen lämna förslag till
disposition av medel för att bestrida kostnader för utsättning av lax, annan
laxfisk och ål samt för fortsatt försöksverksamhet med fördröjd utsättning av
lax. Nämnden föreslår att 6,8 milj. kr. ur prisregleringskassan används för att
bestrida kostnadema för utsättning av lax och annan fisk under budgetåret
1990/91. Nämnden föreslår att 300000 kr. av detta belopp används för fördröjd
utsättning av lax.

Swefisk,
ekonomisk förening, tilldelades för budgetåret 1988/89 2 milj. kr. ur
prisregleringskassan för marknadsföringsåtgärder. Till Swefisk har hittills
betalats ut 0,8 milj. kr. Nämnden förutsätter att återstående medel, i den mån
de inte tas i anspråk under innevarande budgetår, får disponeras under
budgetåret 1990/91 enligt nu gällande regler.

Jordbruksnämnden
beräknar prisregleringens kostnader för regleringsåret 1990/91 till sammanlagt
119,5 milj. kr., varav 83450000 kr. är kostnader för olika former av prisstöd.
Kostnaderna för trygghetsförsäkringen beräknas till 8 milj. kr. och
kostnaderna för överskottshanteringen till 8 250000 kr. Härtill kommer 6,8
milj. kr. för utsättning av fisk inkl. fördröjd utsättning av lax. Jordbmksnämndens
kostnader för uppbörd och kontroll beräknas till 1,2 milj. kr. och kostnaderna
för Svensk fisks administration och upplysningsverksamhet till 11,8 milj. kr.

I
fråga om prisregleringens finansiering föreslår nämnden följande. Från

prisregleringskassan för fisk bör täckas kostnaderna för trygghetsförsäk

ringen, utplantering av fisk och jordbmksnämndens uppbörd. Vidare före

slås Svensk fisk tillföras 93 milj. kr. ur prisregleringskassan för att täcka

kostnaderna för rörliga, fasta och regionala pristillägg, pristillägg för stats

handelsexport och foderfisk, överskottshantering samt Svensk fisks admi

nistration m. m. Utöver från prisregleringskassan tillförda medel föreslås

Svensk fisk för denna verksamhet få disponera tillgängliga ränteintäkter

hos Svensk fisk samt vid behov även hos föreningen behållna medel. 23

Med
nyss nämnda förslag behövs för regleringsåret 1990/91 ca 109 milj. Prop.
1989/90:123 kr. ur jordbmksnämndens prisregleringskassa vilket beräknas
överstiga Bilaga 2 intäkterna i kassan med ca 14 milj. kr. Behållningen i
kassan skulle därmed komma att uppgå till ca 65 milj. kr. den 1 juli 1991. BehåUna
medel hos Svensk fisk skulle per den Ijuli 1991 komma att uppgå till ca 29 milj.
kr. Disponibla tiUgångar skulle vid samma tidpunkt alltså komma att uppgå till
ca 94 milj. kr.

Jag
kan i huvudsak biträda jordbmksnämndens förslag tiU prisreglering på fisk under
budgetåret 1990/91. Förslaget utgår från den i uppdraget angivna principen att
utgiftsramen för prisregleringen för budgetåret 1990/91 skall rymmas inom en
total summa på 120 milj. kr. Denna ram bör inte få överskridas av jordbmksnämnden.
Jag föreslår att prisregleringen utformas på det sätt jag har redogjort för i
det föregående och att de av nämnden föreslagna normprisema, prisgränserna och
den föreslagna normkvantiteten fastställs.

Procentsatserna
för rörliga pristillägg och procentsatsen för överskottspris bör faststäUas på
det sätt som nämnden har föreslagit. Svensk fisk bör få besluta om avsättningen
av överskotten i samma utsträckning som för närvarande.

Mot
bakgmnd av att fisket på syd- och ostkusten visar en svagare utveckling än på
västkusten bör de föreslagna höjningama av de regionala pristilläggen
genomföras. Vidare bör rambeloppet för pristillägg för stöd till export av
sill/strömming till statshandelsländer ökas till 12750000 kr. Det bör ankomma
på regeringen att besluta om eventueU omfördelning av dessa medel till stöd för
foderfisk. Nämndens förslag om pristillägget för foderfisk bör godtas. Vidare
bör de föreslagna fasta pristilläggen fastställas.

Jordbmksnämnden
bör av regeringen kunna bemyndigas att betala ut 93 milj. kr. tiU Svensk fisk
för kostnadema för pristillägg, överskottshantering och Svensk fisks
administration m. m. För dessa ändamål bör Svensk fisk få disponera även sina
ränteintäkter och vid behov även hos föreningen behållna medel. Medel som har
anslagits ur prisregleringskassan för fisk till prisregleringen och som inte
tas i anspråk under perioden bör tiUföras Svensk fisk.

Till
prisregleringskassan bör liksom under innevarande år föras högst I milj. kr. av
de fettvamavgifter som tas ut vid härdning av siUolja av inhemsk råvara med
avdrag för vad som beräknas bli återbetalat vid export. Vidare bör medel
avsättas för att täcka kostnadema för trygghetsförsäkringen för fisket med
preliminärt ca 8 milj. kr. För utsättning av lax och annan fisk inkl. försök
med fördröjd utsättning av lax bör anvisas 6,8 milj. kr. Om fiskeristyrelsen
aktualiserar utsättning av torsk i Östersjön bör samordning ske med det projekt
på detta område som finansieras med medel inom ramen för det nordiska
samarbetet.

Jordbmksnämndens
kostnader för uppbörd och kontroll, 1,2 milj. kr.,

bör täckas med medel ur prisregleringskassan. Medel ur prisreglerings

kassan för fisk bör även under nästa budgetår få användas för andra

ändamål om regeringen anser det påkallat vid akuta svårigheter inom

fisket. 24

4.3 Den
statliga fiskeadministrationen

Min
bedömning: Den statliga centrala administrationen på fiskets område som nu
finns på två myndigheter behöver anpassas med hänsyn till de ändrade fömtsättningar
som bl. a. EFTA-överenskommelsen innebär. Denna fråga behöver utredas
ytterligare. Återstående statliga länsuppgifter på fiskets område förs till
länsstyrelserna i enlighet med riksdagens tidigare uttalande. Därmed kommer fiskenämnderna
inte längre att bestå som fristående länsmyndigheter.

Prop.
1989/90:123 Bilaga 2

Utredningens
förslag: Utredningen föreslår att fiskeristyrelsen får ett samlat ansvar för
fiskenäringen, fritidsfisket och fiskevården inkluderande prisregleringen på
fisk. Sötvattenslaboratoriet bildar en enhet tillsammans med styrelsens
utredningskontor och fiskeriförsöksstationer. Fiskenämnderna avvecklas. Lokala
uppgifter rörande fritidsfiske och fiskevård överlämnas till kommunerna.
Utredningskontoren ansvarar för regionala myndighetsuppgifter i den mån det
behövs.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i fråga om fiskeristyrelsens
framtida funktion instämmer i utredningens förslag. Statens jordbmksnämnd och
Sveriges fiskares riksförbund anser att nämnden även i fortsättningen skall
ansvara för prisregleringen på fisk. Flera av de remissinstanser som har kommenterat
frågan om organisationen av sötvattenslaboratoriet, utredningskontoren och fiskeriförsöksstatio-nerna
har avstyrkt förslaget. Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i
fråga om fiskenämnderna är kritiska till utredningens förslag. Kritiken rör
framför allt dels själva organisationsformen, dels var i organisationen
ansvaret för olika uppgifter borde ligga. Att avveckla fiskenämnderna upplevs
som en centralisering samtidigt som kommunerna inte har resurser att bygga upp
en egen fiskerikompetens. De uppgifter som i dag utförs av fiskenämnderna anses
ha så pass många kopplingar till länsstyrelsernas ansvarsområde att dessa även
fortsättningsvis borde hanteras på länsnivå. Exempel härpå är sambandet mellan
fiskresurser å ena sidan och frågor som rör vattenmiljö och fysisk planering å
andra sidan. Ett annat exempel är sambandet mellan fiskenäringen och andra
näringar inom länet som är i behov av regionalpolitiska insatser.

Skälen för min bedömning:
Den statliga administrationen på fiskets område handhas av fiskeristyrelsen,
fiskenämnderna, jordbmksnämnden och länsstyrelserna. Jordbmksnämnden
administrerar prisregleringen på fisk och länsstyrelserna beslutar om vissa
regleringar av fiske som inte rör vandringsfisk. Regleringsföreningen Svensk
fisk har berörts i det föregående.

Den närmare utformningen
av organisationen framgår av utredningens betänkande. Sammanfattningsvis kan
sägas att fiskeristyrelsen består av fyra huvudenheter. Styrelsen är i huvudsak
lokaliserad till Göteborg. Det finns emellertid sex utredningskontor, två
laboratorier och två försöksstationer regionalt placerade men centralt
organiserade. Sammanlagt uppgår

25

personalen vid fiskeristyrelsen
till ca 175, varav ca 90 är regionalt placera- Prop. 1989/90:123 de. 45 %
av tjänsterna finansieras med fiskeristyrelsens myndighetsanslag. Bilaga 2
Av dessa är ca 45 placerade i Göteborg. Hos jordbruksnämnden finns åtta personer
som direkt sysslar med fiskefrågor.

I
varje län finns en fiskenämnd. Antalet tjänster hos dessa är sammanlagt 46,
varav drygt 80 % finansieras med nämndernas myndighetsanslag. Därtill kommer
tjänster för den administrativa service som lantbruksnämnderna
tillhandahåller. Länsstyrelserna har vissa resurser för handläggning av den
fiskereglering som ankommer på dem.

I
samband med sitt beslut om en ny regional statlig förvaltning har riksdagen
uttalat att det finns skäl att avvakta här ifrågavarande förslag innan
ställning tas till frågan om fiskenämndernas framtid (prop. 1988/89: 54, BoU 4
och 9, rskr. 89). Bostadsutskottet uttalade vidare att det finns goda motiv för
uppfattningen att den framtida fiskeriadministrationen på regional nivå skall
ha en länsanknytning och hänvisade därvid till jordbruksutskottets uttalande
att det är viktigt att fiskenämndernas kompetens och lokalkännedom tillvaratas
på länsnivå. Till skillnad från vad som föreslogs i propositionen beslutade
riksdagen att det bör ankomma på den enskilda länsstyrelsens styrelse att
besluta om vilken nämndorganisation som skall finnas vid sidan av
länsstyrelsernas styrelse. Så t. ex. anges att ett visst ämnesområde kan
bevakas av en annan nämnd eller av styrelsen själv.

För
egen del gör jag följande bedömningar. Även i fortsättningen bör det finnas en
statlig myndighetsfunktion på fiskets område som tillvaratar samhällets
intressen och verkar för att fiskepolitiken förs ut. Den bör som hittills
arbeta inom områdena yrkesfiske, fiskodling, sportfiske och fiskevård. Det innebär
att de arbetsområden som myndighetsfunktionen har i dag bör finnas kvar.

Enligt
utredningen bör den statliga fiskeadministrationen förändras. Den är enligt bl.
a. utredningen alltför stor ställd i relation till antalet yrkesfiskare. Enligt
min mening finns det även andra skäl för att se över organisationen, bl. a. de
förändringar, både inträffade och kommande, som jag har redogjort för i det
föregående. Det gäller t. ex. det ändrade fiskemönstret med ökad rörlighet
mellan kuststräckorna, beroendet av övergripande styrning av fisket och
fördelning av fiskekvoter, kommande begränsningar av statligt stöd och minskade
regleringar.

Rent
allmänt är det dessutom angeläget att ta till vara alla besparingsmöjligheter
som finns. I den förnyelse som pågår av den offentliga sektorn betonas behovet
av obundenhet. Detta bör också prägla anpassningen av den statliga
fiskeadministrationen. Det innebär bl. a. att gamla bindningar som inte längre
motiveras av nuvarande eller kommande förhållanden måste kunna brytas.

Det
underlag som utredningen har presenterat för ställningstagande till

organisationen av den statliga fiskeadministrationen bedömer jag som

otillräckligt. Bl. a. har utredningen inte fullt ut kunnat ta hänsyn till

utvecklingen i de intemationella förhandlingarna. Riksdagens uttalande i

samband med beslutet om ny länsorganisation förelåg inte heller innan

utredningsförslaget lämnades. Mot denna bakgrund har jag för avsikt att 26

senare
föreslå regeringen att organisationsfrågan utreds ytterligare. I det Prop.
1989/90:123 följande redovisar jag vissa utgångspunkter som jag anser bör gälla
för en Bilaga 2 sådan utredning.

Fiskenämnderna
kom till som ett provisorium i mitten av 1970-talet. Sedan dess har
utvecklingen inom fisket lett till stora förändringar som jag har redovisat i
det föregående. Inte minst har det internationella beroendet ökat. Som också
har framgått av det föregående leder detta beroende till väsentliga
förändringar de närmaste åren även i fråga om omfattningen av de
arbetsuppgifter som fiskenämnderna nu handhar. Stora, avgörande beslut om t.
ex. reglering av fisket och kvottilldelningar måste fattas samlat och centralt.

I
dag är fiskenämnderna fristående länsmyndigheter. Mot bakgrund av riksdagens
tidigare ställningstagande bör de nuvarande länsfiskenämnderna inte längre
bestå som fristående länsmyndigheter. De bör inordnas i länsstyrelserna. Hur
verksamheten skall organiseras där får varje länsstyrelse själv besluta om
enligt det riksdagsbeslut som jag har refererat i det föregående. Det kan
förutsättas att vissa styrelser därvid beslutar att inte inrätta någon nämnd
för fiskefrågor.

Fiskenämndernas
verksamhet finansieras dels över statsbudgeten, dels på annat sätt.
Statsbudgetfinansieringen sker både över ett särskilt anslag som för närvarande
uppgår till drygt 10 milj. kr. och över anslaget till lantbruksnämnderna med ca
11 milj. kr. för administrativ service.

Utredningens
förslag om att helt avveckla fiskenämnderna innebär en besparing på 6 milj. kr.
Även om förändringarna inom fiskepolitiken medför ett mindre regionalt
resursbehov leder riksdagens uttalande, att det finns goda motiv för
uppfattningen att den framtida fiskeriadministrationen på regional nivå skall
ha en länsanknytning, till att en sådan stor besparing inte är möjlig. En
överföring till den centrala myndigheten av de resurser som hittills har
utnyttjats för de administrativa regleringsåtgärder som jag i det föregående
har föreslagit skall ankomma på den centrala myndigheten är inte heller
praktiskt möjlig.

Det
är alltså inte möjligt att göra de besparingar regionalt som utredningen har
räknat med. Detta kan som jag ser det kompenseras delvis genom förändringar i
den centrala funktionen. För det första kommer anpassningarna till vad som
krävs i samband med en liberaliserad handel att på sikt minska behovet även av
centrala resurser. För det andra leder inordnandet av länsfiskenämnderna i
länsstyrelserna till att behovet av centrala insatser av ekonomi- och personaladministrativ
karaktär minskar. Därutöver bör det prövas om ytterligare
rationaliseringseffekter kan erhållas genom en samordning med den centrala
myndighetsfunktionen på jordbrukets område som utreds för närvarande. En sådan
samordning skulle främst kunna innebära besparingar inom de ekonomi- och
personaladministrativa områdena.

Vad
jag nu har anfört bör ligga till grund för den ytterligare utredning som jag
nyss aviserade. Utredningen bör samordnas med den som görs i fråga om
myndighetsorganisationen på jordbrukets område.

27

5
Hemställan Prop. 1989/90:123

Bilaga
2 Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att
medge att för tiden den Ijuli 1990-den 30juni 1991 reglering av priserna på
fisk m. m. jämte vad därmed hänger samman samt användningen av medel får ske
enligt de gmnder som jag har förordat.

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfäUe att ta del av vad jag
i övrigt har anfört om fiskepolitikens mål och medel, yrkesfiskelicensen, det
statliga stödet till fisket, laxfisket och den statliga administrationen pä
fiskets område.

28

Decision of the Council No. 6 of 1989

(Adopted
at the 12th Meeting on 14 June 1989)

Amendment of the Convention

Amendments to Artides 26 and 38 and to Annex E, and deletion
of Artides 27 and 28

The
Council,

Having
regard to the provisions of Artide 44 of the Convention, and

Determined
to strengthen the internal EFTA cooperation through full liberalization of intra-EFTA
trade in fish,

Decides:
I. The Convention shall be amended as follows: 1. Artide 26 shall be amended
to read:

Fish
and other marine products

"1.
The provisions of this Convention shall apply in relation to fish and other marine
products. Transitional arrangements applicable to these products are laid down in
Annex E.

2.
The Council may decide to amend the provisions of Annex E."

2. The present text of Artide 27 shall be deleted.

3. The present text of Artide 28 shall be deleted.

4. The following text in Artide 38:

"Annex
E List of fish and other marine products referred to in paragraph 1 of Artide
26"

shall be amended to read:

"Annex
E Transitional arrangements applicable to fish and other marine products."

5. Annex
E to the Convention shall be

amended to read as set out at Annex to this

Decision.

Prop. 1989/90:123 Underbilaga 1.1

Beslut av rådet Nr. 6 1989

(Antaget
vid det 12:e mötet den 14 juni 1989)

Ändring av konventionen

Ändringar av artiklarna 26 och 38 och av bilaga E, samt
strykningar av artiklama 27 och 28

Rådet,

Som
beaktar föreskrifterna i artikel 44 i konventionen, och

Som
föresatt sig att stärka det interna EFTA-samarbetet genom fullständig liberalisering
av handeln med fisk inom EFTA,

Beslutar:
I. Konventionen skall ändras som följer:

1. Artikel
26 skall ändras till följande lyd

else:

Fisk
och andra marina produkter

"1.
Bestämmelsema i denna konvention skall gälla för fisk och andra marina produkter.
Övergångsbestämmelser gällande för dessa produkter anges i bilaga E.

2.
Rådet kan besluta att ändra bestämmelsema i bilaga E."

2. Den nuvarande texten i artikel 27 skall utgå.

3. Den nuvarande texten i artikel 28 skall utgå.

4. Följande text i artikel 38:

"Bilaga
E Förteckning över fisk och andra marina produkter, vilka avses i moment 1 i
artikel 26"

skall ändras till följande
lydelse:

"Bilaga
E Övergångsbestämmelser gällande för fisk och andra marina produkter."

5. Bilaga
E till konventionen skall ändras till

den lydelse som anges i bilaga till detta beslut.

29

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 1.1

II. The amendments
to the Convention as

hereby approved are submitted to the Mem

ber States for acceptance. The amendments

shall enter into force on 1 July 1990 provided

they are accepted before that date by all Mem

ber States. If the amendments do not enter

into force on 1 July 1990, they shall do so on

the first day of the second month following the

acceptance by the last Member State.

III. The
Secretary-General shall deposit the

text of this Decision with the Government of

Sweden.

II. Ändringarna av konventionen som härmed

är godkända överlämnas tiU medlemsstatema

för antagande. Ändringarna skall träda i kraft

den Ijuli 1990 fömtsatt att de är antagna före

det datumet av samtliga medlemsstater. Om

ändringama ej träder i kraft den 1 juli 1990,

skall de göra så på den första dagen i den andra

månaden efter det att dessa har antagits av den

sista medlemsstaten.

III. Generalsekreteraren
skall deponera texten

till detta beslut hos Sveriges regering.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 1.1

Annex
E

Transitional
arrangements applicable to fish and other marine products

Artide
1

Unless
otherwise provided for in Artides 2 to 4 of this Annex, fish and other marine products
falling within Chapter 3 of the Harmo-nized System are covered by the
provisions of the Convention as from 1 July 1990.

Artide
2

Any
form of government aid to the fishing sector which is not compatible with
Artide 13 ofthe Convention shall be eliminated not låter than 31 December 1993.

Artide
3

On
the following products Sweden may until 31 December 1993 apply quantitative import
restrictions, in so far as this may be necessary to avoid serious disturbances
in the Swedish märket.

HS heading
No. Description of goods

ex
03.02 Fish, fresh or chilled, ex-

cluding
fish fillets and other fish meat of heading No. 03.04:

— Herring

- Cod

Artide 4

1.
On the following products Finland may temporarily maintain its present regime.
Not låter than 31 December 1992 Finland shall present a fixed timetable for the
elimination of these exemptions.

Bilaga
E

Övergångsbestämmelser
gällande för fisk och andra marina produkter

Artikel
1

Såvida
inte annat föreskrivs i artiklarna 2 till 4 i denna bilaga, omfattas fisk och
andra marina produkter, hänföriiga till kapitel 3 i det harmoniserade systemet,
av bestämmelsema i konventionen fr.o.m. den 1 juli 1990.

Artikel
2

Varje
form av statligt stöd till fiskerisektorn som inte är i överensstämmelse med
artikel 13 i konventionen skall vara avskaffat senast den 31 december 1993.

Artikel
3

För
nedan angivna produkter kan Sverige tiU den 31 december 1993 tillämpa kvantitativa
importrestriktioner i den utsträckning detta är nödvändigt för att undvika
allvarliga stömingar på den svenska marknaden.

HS tulltaxe
nr Varuslag

ur
03.02 Fisk, färsk eller kyld, med

undantag
a v fiskfiléer och annat fiskkött enligt nr 03.04:

— sill och strömming

— torsk Artikel 4

1.
För nedan angivna produkter kan Finland tillfäUigt bibehålla sin nuvarande
regim. Senast den 31 december 1992 skall Finland presentera en fastställd
tidtabell avseende borttagandet av dessa undantag.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 1.1

HS
heading No. Description of goods

ex
03.02 Fish, fresh or chilled, ex-

cluding
fish fillets and other fish meat of heading No. 03.04:

- Salmon

- Baltic
herring

ex
03.03 Fish, frozen, exduding fish

fillets
and other fish meat of heading No. 03.04:

- Salmon

- Baltic
herring

ex
03.04 Fish fillets and other fish

meat
(whether or not minced), fresh, chiUed or frozen

- Fresh or chilled fillets of salmon

- Fresh or chilled fillets of Baltic herring

2.
As long as Finland temporarily maintains its present regime with regard to Baltic
herring, Sweden may apply quantitative import restrictions for that product.

HS tulltaxe nr Vamslag

ur
03.02 Fisk, färsk dier kyld, med

undantag
av fiskfiléer och annat fiskkött enligt nr 03.04:

-lax

— strömming

ur
03.03 Fisk, fryst, med undantag av

fiskfiléer
och annat fiskkött enligt nr 03.04:

— lax

— strömming

ur
03.04 Fiskfiléer och annat fiskkött

(även
hackat eller målet), färska, kylda eller frysta

— färska
eller kylda filéer av lax

— färska
eller kylda filéer av strömming

2.
Så länge som Finland tillfälligt upprätthåller sin nuvarande regim för
strömming kan Sverige tillämpa kvantitativa importrestriktioner för denna
vara.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 1.2

Agreed interpretation of Artides 10, 13, Hand 16 of the Convention

Artide
10

It
is understood that a Member State shall, as from 1 July 1992, accord to fish
and other marine products landed by fishing vessels of other Member States treatment
no less fa-vourable than that accorded to like products landed by its fishing vessels
in respect ofall regulations and requirements affecting their sale and
distribution; and that a Member State may refuse landings of fish from fish
stocks of joint interest that are not subject to agreed stock regulations or to
appropriate national regulations.

Artide
13

Unless otherwise mentioned
herein, aid measures to the fishing sector fall under the disciplines of Artide
13 of the Convention and its agreed interpretation (EFTA/C.SR 21/88 and EFTA/CTE
12/88). It is understood that paragraph 21 of the Record of Understandings shall
no longer be applicable.

It
is recalled that the aim of mles on government aid is to ensure that aid measures
do not distort conditions of competition. It is noted that such distortions of
trade and competition may otherwise result in undesirable stmctural changes in
the sector.

a)
The following aid measures to the fishing sector are considered normally not
to be in accordance with the Convention: — General aid measures concerning the sector
as a whole and which are not fully directed towards stmctural measures in accordance
with the provisions of paragraph (d) (ii) ofthe agreed interpretation.

Överenskommen tolkning av artiklarna 10,13,14 och 16 i
konventionen

Artikd
10

Det
är överenskommet att en medlemsstat, från och med den 1 juli 1992, skall medge
fisk och andra marina produkter, landade av fiskefartyg från andra
medlemsstater, en behandling som ej är mindre förmånlig än den som medges
motsvarande produkter, landade av landets egna fiskefartyg, med avseende på
samtliga föreskrifter och krav som påverkar produktemas försäljning och
distribution; samt att en medlemsstat kan vägra landningar av fisk från
fiskbestånd av gemensamt intresse, vilka inte är föremål för överenskomna
beståndsregleringar eller relevanta nationella regleringar.

Artikel
13

Såvida
inte annat omnämns häri, faller stödåtgärder för fiskerisektorn under åtgärderna
enligt artikel 13 i konventionen och dess överenskomna tolkning (EFTA/C.SR 21/88
och EFTA/CTE 12/88). Det är överenskommet att moment 21 i registret över
överenskommelser ej längre skall vara tilllämplig.

Det erinras om att syftet
med regler för statligt stöd är att säkerställa att stödåtgär-dema inte skall
snedvrida konkurrensvillkoren. Det noteras att sådana snedvridningar av handel
och konkurrens kan annars leda tiU icke önskvärda stmkturförändringar i sektom.

a) Följande stödåtgärder till
fiskerisektorn är normalt inte att anse såsom varande i överensstämmelse med
konventionen: — Generella stödåtgärder rörande sektom i

dess
helhet och vilka inte är heU riktade

mot
stmkturförändringar i enlighet med

bestämmelsema
i moment (d)(ii) i den

överenskomna
tolkningen.

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 123

33

— Tax concessions other than those that directly
offset cost disadvantages dearly lin-ked to special conditions prevailing in the
fishing sector.

— Social measures if the subsidy element of such measures
exceeds what is generally applied in other sectors, taking into account the
special conditions prevailing in the fishing sector.

(b) The
following aid measures shall nor

mally be considered to be in accordance with

the provisions of Artide 13 of the Conven

tion:

— Aid measures in the form of lowest permitted domestic
first hand sales prices for fish and the purchase of surpluses that are applied
in order to offset serious märket disturbances.

— Regional aid measures to the extent that they are necessary
for maintaining fishing activities in regions that are to an above-average degree
dependent on such activities and where income from fishing is dearly below the
national average in the fishing sector. Such regional measures shall not more than
offset cost disadvantages in relation to other locations for fisheries. Member countries
introducing or maintaining such measures shall, in accordance with the
provisions ofthe agreed interpretation of Artide 13, provide sufficient information
on the regional situation leading to the introduction or maintenance of such measures.

(c) The
following aid measures are consi

dered not to be in accordance with the

Convention:

— aid
in accordance with paragraph (d) (vi)

of the agreed interpretation, as concems

the fishing sector;

— aid
in accordance with paragraph (d) (viii)

of the agreed interpretation, as concerns

fishing activities.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 1.2

— Andra skatteförmåner än sådana som di rekt utjämnar
kostnadsnackdelar som är klart kopplade till de inom fiskerisektorn rådande
speciella förhållandena.

— Sociala åtgärder om subventionselementet i sådana
åtgärder överstiger vad som generellt tillämpas inom andra sektorer, med
hänsyn tagen till de inom fiskerisektom rådande speciella förhållandena.

b) Följande
stödåtgärder skall normalt an

ses vara i överensstämmelse med bestämmel

sema i artikel 13 i konventionen:

- Stödåtgärder i form av lägsta tillåtna inhemska förstahandsförsäljningspris
för fisk samt köp av överskott som tillgrips för att neutralisera allvarliga
marknadsstörningar.

- Regionala stödåtgärder i den utsträckning som
sådana befinns nödvändiga för upprätthållande av fiskeriverksamhet i regioner
som är mer än genomsnittligt beroende av sådan verksamhet och där inkomstema
från fiske är klart lägre än det nationella genomsnittet i fiskerisektorn.
Sådana regionala åtgärder skall inte mer än utjämna kostnadsnackdelar i
förhållande till andra platser för fiskeri. Medlemsstater som introducerar
eller upprätthåller sådana åtgärder skall, i överensstämmelse med
föreskrifterna i den överenskomna tolkningen av artikel 13, tillhandahålla tillräcklig
information om den regionala situationen som lett till införandet eller
upprätthållandet av åtgärdema.

c) Följande
stödåtgärder anses inte vara i

överensstämmelse med konventionen:

— stöd
i enlighet med moment (d)(vi) i den

överenskomna tolkningen, vad avser fiske

risektom;

- stöd
i enlighet med moment (d)(viii) i den

överenskomna tolkningen, vad avser fiske-

riverksamheter.

Lisbon
agreement concerning Artide 14

The Lisbon agreement (EFTA/C.SR
38/66) should as from 1 July 1992 be complemented by the following text:

Systems of differentiated sales
prices must not be applied in a manner that discriminates against traders from other
Member States.

Bergen
agreement concerning Artide 16

Paragraph 30 ofthe Bergen agreement
(EFTA/C.SR 20/66) to be replaced by the following;

It was agreed to
understand the term "economic enterprises for production" referred
to in paragraph 25 (c) above as not including fishing vessels and vessels equipped
to produce fish products.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 1.2

Lissabonavtalet
angående artikel 14

Lissabonavtalet
(EFTA/C.SR 38/66) skall per den 1 juli 1992 kompletteras med följande text:

System
med differentierade försäljningspriser får ej användas på sådant sätt att de
diskriminerar handlare från andra medlemsstater.

Bergenavtalet
angående artikel 16

Paragraf
30 i Bergenavtalet (EFTA/C.SR 20/66) skall ersättas med följande:

Det
överenskoms att termen "ekonomiska företag för produktion", som anges
i moment 25 (c) ovan, inte skulle avses omfatta fiskefartyg och fartyg utmstade
för att producera fiskprodukter.

Sammanställning av remissyttrandena över Prop-1989/90:123

betänkandet (SOU 1989:56) Fiskprisregleringen Underbilaga 2.i

och fiskeriadministrationen

Refererade
delar av remissyttrandena är i huvudsak ordagrant återgivna. I stort sett har
alla som har yttrat sig tagits med i sammanstäUningen men det är de mest
representativa yttrandena som återges vid resp. frågeställning.

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kommerskollegium,
kustbevakningen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHl),
generaltullstyrelsen, riksskatteverket (RSV), lantbmksstyrelsen (LBS), fiskeristyrelsen
(FS), statens jordbmksnämnd (JN), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens
industriverk (SIND), domänverket, kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelsemas
organisationsnämnd (LON), näringsfrihets-ombudsmannen (NO), statens pris- och
konkurrensverk (SPK), statens naturvårdsverk (SNV), koncessionsnämnden för
miljöskydd, statens vattenfallsverk (Vattenfall), vattenöverdomstolen,
Sveriges lantbmksuniversitet (SLU), skogs- och jordbmkets forskningsråd (SJFR),
länsstyrelsema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Vidare
har yttranden avgetts av Fiskbranschens riksförbund (FR), Sveriges fiskares
riksförbund (SFR), Sveriges fiskevattenägareförbund, Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund, Swefisk ek. för., Regleringsföreningen Svensk fisk ek.
för., Vattenbmkarnas riksförbund (VRF), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lantbmkamas
riksförbund (LRF), Grossistförbundet Svensk handel och Svenska kommunförbundet.

Vidare
har yttranden kommit in frän lantmäteriverket. Kooperativa förbundet (KF),
Bohusläns skärgårdsråd, Uddevalla kommun och Ystadsortens fiskevårds- och
sportfiskeförening.

Fiskeristyrelsen
har bifogat yttranden av fiskenämndema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Statens jordbmksnämnd har bifogat yttrande
från jordbmksnämndens konsumentdelegation (KD). Några av fiskenämndema och
länsstyrelserna har bilagt yttranden av kommuner, regionala myndigheter och
andra organ.

1 Fiskeripolitikens mål

Utredningen

Inom
ramen för fiskeripolitikens mål bör konsumentmålet starkare ställning.

ges

en

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

Statens
jordbruksnämnd: Nämnden stöder utredningens uppfattning att konsumentaspekten i
fiskprisregleringen är liten vilket framför allt beror på regleringens
utformning samt att landets fiskförsörjning bara till ca en tredjedel baseras
på svenskfångad fisk. Fiskprisema blir härmed i hög grad beroende av den intemationella
prisutvecklingen. En annan aspekt som utredningen pekat på är att
konsumenternas intresse för fisk inte endast är en prisfråga utan även i hög
grad är en försörjningsfråga, dvs. konsumenterna har intresse av god tillgång till
färsk fisk med ett diversifierat urval. Här är nämndens uppfattning att det
ännu återstår mycket att göra både inom fisket och fiskdistributionen för att
denna målsättning skall uppnås. Regleringens utformning med hög grad av
avsättningsgaranti för fångsterna har sannolikt bidragit till att fiskets
inriktning i förhållande till den inhemska efterfrågan inte har blivit optimal.

Jordbruksnämndens
konsumentdelegation: Konsumentdelegationen vill för sin del betona att syftet
med produktionen bör vara att tillfredsställa en efterfrågan vid marknadspris
och tillstyrker utredningens förslag att prioriteringen av de fiskeripolitiska
målen ändras så att konsumentmålet sätts främst.

Näringsfrihetsombudsmannen:
NO delar fiskeriutredningens gmndläggande uppfattning att konsumentmålet bör
ges en starkare ställning i fiskeripolitiken än i dag och att den framtida
fiskeripolitiken därmed bör innehålla sådana medel som gynnar utvecklingen av
en så långt möjligt fri marknad på fiskets område.

Statens
pris- och konkurrensverk: I dag finns inte någon uttalad prioritering av de fiskeripolitiska
delmålen. Inkomstmålet har dock i praktiken successivt kommit att prioriteras
genom utformningen av de styrmedel som hittills använts. SPK anser i likhet med
utredningen att konsumentmålet bör sättas främst.

Sveriges
lantbruksuniversitet: På s. 81 i betänkandet finns följande formulering:
"Fiskerinäringen sysselsätter endast omkring 4000 personer. Vinsten av en
hård rationalisering — som eventuellt får betydande negativa regionalpolitiska
återverkningar — har därmed mindre betydelse för folkhushållningen."

För
det första kan invändas att de 4000 yrkesfiskarna i primäriedet sysselsätter
ytterligare ca 25000 personer sekundärt i bl.a. transporter, service, förädling
och handel. Dess regionalekonomiska betydelse bör således inte underskattas.

För
det andra innebär en nedprioritering av inkomstmålet att antalet

37

yrkesfiskare
minskar i många olika regioner vilket kommer att minska konsumentens
möjligheter att erhålla färsk fisk med högt näringsvärde och följaktligen stå i
strid med konsumentmålet.

För det tredje har
yrkesfisket vissa effekter av beredskapskaraktär som inte berörts i
betänkandet. Yrkesfiskarna utgör en betydelsefull utpost mot havet beträffande
observationer i samband med oljeutsläpp, haverier, militära skeenden etc. När
samtidigt resurserna för den samhälleliga kustbevakningen minskar, så fyller
fiskarkårens insatser en angelägen funktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län: Det är oklart om de förslag som utredningen lägger fram verkligen
stärker konsumentintresset. T. ex. direktlandning av utländska fartyg kan
innebära en kvalitetsförsämring på fisken då svenska fiskare har ett klart
bättre hanteringssystem och kortare transporttider som leder till bättre
kvalitet. En sänkning av prisnivån som en följd av avregleringen är inte heller
trolig då förändringar i förstahands-ledet har en mycket liten inverkan på
konsumentledet.

Fiskbranschens
riksförbund: Fiskbranschen föreslår följande komplettering av målet:
"Fisket, beredningsindustrin och handeln utgör tillsammans fisksektorn,
som har till uppgift att tillgodose konsumenternas efterfrågan på fisk och
fiskprodukter till rimliga priser. Prisreglering och andra statliga åtgärder
bör därför syfta till att skapa fömtsättningar för en effektiv och rationell
verksamhet i hela fisksektorn så att svensk fisk och svenska fiskprodukter kan
produceras och säljas på konkurrenskraftiga viUkor, dvs. på samma viUkor som i
våra viktigaste konkurrentländer."

Sveriges fiskares riksförbund:
Som tidigare framförts delar inte förbundet utredningens analys om att
konsumentmålet missgynnats under den tid normprissystemet funnits. Det finns
därför ingen anledning att prioritera konsumentmålet på de andra målens
bekostnad. 1978 års fiskeripolitiska beslut var ett bra beslut där motstående
intressen beaktades i rimlig utsträckning. SFR noterar att enligt direktiven
för utredningen skulle fiskeripolitiken som den sammanfattas i prop.
1984/85:143 ligga fast.

Vattenbrukarnas
riksförbund: VRF delar utredningens uppfattning om att de fiskeripolitiska
delmålen är motstridiga och att de därför ej kan uppfyllas samtidigt eller
uppnås med samma medel. En prioritering av delmålen är därmed nödvändig.

Kooperativa förbundet: KF
välkomnar utredningens förslag att konsumentmålet framdeles skall prioriteras
och att en bättre marknadsorientering av fiskerinäringen eftersträvas.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

2
Prisregleringen på fisk

2.1 Avveckling av normprissystemet

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

Utredningen

Nuvarande
normprissystem — inkl. prisregleringsavgiften — avvecklas tidigast från den I
juli 1990. En successiv avveckling fram till den 1 januari 1994 kan dock
behövas med tanke på behovet av anpassningstid inom näringen och utvecklingen
av internationella förhandlingar. Om en successiv avveckling väljs bör dock
stödet till öststatsexport och foderfisk avvecklas från den I juli 1990.
Vidare bör pristilläggen successivt minska från samma datum.

Kravet på koppling
beträffande förstahandsmottagarnas medlemskap i Swefisk och fiskarenas
rättigheter till prisstöd tas bort.

Remissinstanserna

Fiskeristyrelsen:
Det måste anses klart att Sverige kan behålla prisregleringsavgiften
åtminstone till den 1 januari 1994. Enligt styrelsens mening bör Sverige
behålla avgiften så länge som möjligt. Om pengarna inte betalas ut i
prisregleringssystemet kan de fonderas och användas t. ex. i det lägstaprissystem
som kommer att vara tillåtet enligt EFTA-reglerna.

Många företag inom
branschen kommer att få stora problem att ställa om sig till de nya fömtsättningarna.
FS förordar att näringen får så lång övergångstid som möjligt. Det är därför
angeläget att huvuddragen i nuvarande regleringssystem kan bevaras till den I
januari 1994.

Enligt FS bedömning kan
fisket i de här uppräknade länen [Östergötland, Södermanland, Stockholm,
Uppsala, Gävleborg och Västerbotten] inte klara sig utan ett prisstöd på
sill/strömming. Försvinner prisstödet kommer fisket att drastiskt minska. Även
ett generöst statligt stmkturstöd kan inte förhindra detta.

Statens jordbruksnämnd:
Enligt jordbruksnämndens uppfattning är det väsentligt att näringens utövare
får en korrekt bild av vilka fömtsättningar för att bedriva fiske som skall
gälla efter år 1993. Det är därför nödvändigt att signaler om ändring i
stödsystem och konkurrensförhållanden går ut till näringen så tidigt som
möjligt. Nämnden anser att neddragningama av stöden, i huvudsak rörliga och
fasta pristillägg, bör ske tämligen likformigt under perioden 1990/91 t.o.m.
utgången av år 1993. Jordbmksnämnden bör få regeringens uppdrag att efter
samråd med fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund närmare utforma
regleringen för de tre och ett halvt aktuella åren. Detta arbete skulle ske
samtidigt med strukturplaneringen. Vad gäUer den mer exakta avvägningen i
takten för neddragningarna av stöden och i regleringens utformning i övrigt
liksom i handelsliberaliseringen bör visst samband råda med övriga
EFTA-länders åtgärder i anpassningsprocessen. Nämnden delar inte utredningens
uppfattning att stöden till öststatsexport och foderfisk skall avvecklas redan
från den 1 juli 1990. Det är av vikt att relevanta uppgifter om de statliga
stöden i de

39

övriga
EFTA-ländema finns tillgängliga för jordbmksnämnden vid tiden för att förslag
till kommande års regleringar skall avlämnas till regeringen. Det gäller inte
minst tiden efter år 1993. Sannolikt måste från svensk sida noga bevakas att
stöden i övriga EFTA-länder inte görs handelssnedvridande och i förekommande
fall bör Sverige ta upp frågan i EFTA enligt de särskilda regler som nu är
under utarbetande.

Utredningen
föreslår även att det krav på koppling som i dag finns beträffande förstahandsmottagarens
medlemskap i Swefisk och fiskarenas rättigheter till prisstöd tas bort. Jordbmksnämnden
anser att detta krav bör kunna tas bort redan fr.o.m. den 1 juli 1990 även om
pristillägg övergångsvis kommer att utgå efter denna tidpunkt. Det är för
närvarande endast ett fåtal smärre mottagare, typ enskilda fiskaffärer o. dyl.,
med ringa mottagning som står utanför Swefisk. Ett borttaget krav på Swefisk-medlemskap
skulle således för prisregleringen endast få till följd att obetydliga
kvantiteter fisk som i dag ej är berättigade till pristillägg skulle erhålla
sådana samtidigt som ett principiellt tveksamt system skulle upphöra.

Arbetsmarknadsstyrelsen:
Arbetsmarknadsstyrelsen har inget att erinra mot att en bättre
marknadsanpassning skapas inom fiskerinäringen. Som ett led i denna strävan
innefattas även att landets arbetskraftsresurser kan utnyttjas effektivare,
inte minst mot bakgmnd av den arbetskraftssituation som råder inom många
sektorer.

Arbetslösheten inom
Sveriges fiskares arbetslöshetskassa uppgick under år 1988 till 1,8%. Nivån
varierar kraftigt mellan sommar och vinter, för närvarande från ca 1 % till 4%,
men under lågkonjunkturår kan nivån stiga upp till 10% under enskilda
vintermånader. Arbetsmarknadsstyrelsen ser det därför som synnerligen angeläget
att en jämnare åretmntsysselsättning kan åstadkommas inom näringen. Det är
därvid väsentligt att ett närmare samråd kan ske mellan fiskeriorganen och
lokala arbetsmarknadsorgan för att skapa en mera varaktig sysselsättning över
året för de berörda inom näringen. Ett sådant samråd skulle dessutom underlätta
de omställningseffekter som kan förväntas inträffa genom de föreslagna
ändringarna i fiskprisregleringen.

Statistiska centralbyrån: SCB
finner det angeläget framhålla att nuvarande informationssystem rörande förstahandsmottagares
rapportering till SCB avseende inköp av fisk m.m. tills vidare bör bibehållas
även om normprissystemet avvecklas eller förändras. Detta är väsentligt för att
kunna tillfredsställa de statistikbehov som föreligger inom fiskets område. Eventuella
förändringar i informationssystemet bör ske först då behovet av underlag för
ett eventuellt nytt stödsystem klarlagts. Möjligheterna till samordning med
loggbokssystemet bör övervägas i detta sammanhang.

Statens pris- och
konkurrensverk: SPK:s mening är att konsumenternas intresse bäst tillgodoses
genom att marknadens mekanismer får styra prisbildningen på en
konkurrensutsatt marknad. Därför anser SPK att fiskprisregleringen bör
avskaffas.

En total avreglering är
dock knappast aktuell på kort sikt med hänsyn till förhållandena i våra
konkurrentländer och till att målen för den svenska fiskeripolitiken ligger
fast.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

40

SPK
anser emellertid att stödet på fiskets område i så stor utsträckning Prop.
1989/90:123 som möjligt bör begränsas. SPK ser det därför som positivt att den prisreg-
Underbilaga 2.1 lering som föreslås begränsas till att omfatta enbart sill.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsens huvudinvändning mot utredningen är
att man vill driva avreglering och borttagande av det generella stödet snabbare
än konkurrentländerna. Enligt länsstyrelsens mening finns inga motiv för en
sådan politik. Svenska fiskelag måste få konkurrera på lika villkor med t.ex.
de norska och isländska fiskarna.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län: För närvarande utgår endast ett fast pristillägg för vissa
slag av sötvattensfisk. Tillägget utgår till de licensiera-de fiskarna i bl. a.
Vänern. Länsstyrelsen anser det vara en brist i betänkandet att
utredningsmannen inte analyserat konsekvenserna för det yrkesmässiga
insjöfisket om de fasta pristilläggen avvecklas.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Vi bifaller i princip utredningens förslag att slopa
nuvarande prissystem. Vi vill dock understryka att de fasta pristilläggen på
vissa fisksorter — sik, gädda, abborre, siklöja m. fl. — är betydelsefulla för
fiskare inom länets kust- och glesbygdsområden. På grund av sämre
produktionsförhållanden och önskan att kunna bibehålla fisket som
kombinationsnäring i glesbygd, är det viktigt att ett regionalpolitiskt
motiverat stöd till fiskenäringen finns kvar. Detta skulle kunna ges formen av
ett "Norrlandsstöd" i likhet med vad som gäller för jordbmkei. Stödet
bör då utformas som ett stmktur- och prisstöd.

Fiskbranschens
riksförbund: För att främja avsättningen av svenskfångad fisk är det angeläget
att så snabbt som möjligt komma över i ett mera marknadsanpassat lägstaprissystem
så som utredningen föreslår. För t. ex. sill och makrill skulle mera marknadsanpassade
lägstapriser göra det möjligt att avsätta betydligt större kvantiteter som
råvara till industrin och på exportmarknaden.

Övergången
till det nya lägstaprissystemet skulle enligt vår mening underlättas om den kan
ske medan normprissystemet finns kvar i sina huvuddrag. Mera marknadsanpassade lägstapriser
på framför aUt sill/ strömming skulle annars - i ett inledningsskede - kunna
leda till lägre inkomster för fiskarena innan effektema visar sig i form av
större avsättning till beredningsindustrin och på export och förhoppningsvis
mer än väl kompenserar nedgången i pris per kg. Så länge normprissystemet finns
kvar, skulle de lägre priserna i initialskedet delvis kompenseras med pristillägg
och övergången till det nya systemet skulle då bli lättare att genomföra.
Detta talar enligt vår mening för att normprissystemet bör finnas kvar under
åtminstone en del av övergångstiden.

Detta
utesluter naturligtvis inte att vissa ändringar kan och bör göras i prisregleringen
redan från den 1 juli 1990. Vi delar uppfattningen att stödet till foderfisk
bör tas bort redan från nämnda datum. Ett stöd till öststatsexport av småsill,
så utformat att det stimulerar fisket att sortera fram de sillstorlekar som
efterfrågas av färskmarknad och industri, är däremot motiverat.

Sveriges
fiskares riksförbund: Utredningens förslag om att i förtid av

veckla normprissystemet inkl. pristilläggen på foderfisk och exporten till

statshandelsländer skulle få ytterligare snedvridande konkurrenseffekter 41

för
de svenska yrkesfiskarna i förhållande till andra länder. De konkurrensfördelar
som det norska fisket har enbart på gmnd av de relativt sett förmånliga skattereglema
skulle ytterligare förstärkas. Frågeställningen blir egentligen om vi kommer
att ha någon konkurrenskraft efter år 1994 om normprissystemet skall avvecklas
i förtid. Förbundet kan inte medverka till att normprissystemet avvecklas före
1993 års utgång. Skälen till detta ställningstagande är sammanfattningsvis
följande:

1) Konkurrenssituationen gentemot andra EFTA-länders
fiskare som redan i dag har ett betydligt gynnsammare stöd till fisket genom
prisstöd, regionalpolitiskt stöd, beredningsstöd och skattefördelar.

2) Omställningen för svenskt fiske, där förbundet
måste få rimlig tid tiU anpassning och strategival för svenskt fiske dels vad
beträffar fiskets totala förstahandsmottagning och ekonomiska föreningar, dels
den enskilde fiskarens roll med gjorda investeringar i båtar och redskap.
Dessutom det svenska fiskets strategival vad beträffar den svenska och
utländska beredningsindustrins möjligheter och kapacitet och framtida
importsituation.

3) Att resultatinriktat kunna utveckla samarbetet med
svensk beredningsindustri och handel fram till år 1994. Detta arbete har påböriats
på ett mer aktivt sätt sedan Fiskbranschens riksförbund bildades. Dessförinnan
har det varit praktiskt taget omöjligt att inleda någon meningsfull dialog på gmnd
av branschens heterogena sammansättning av beredning och handel.

4) Ytterligare utredningsinsatser av statens jordbmksnämnds
fisksektion om PO-organisationemas funktion och uppbyggnad i olika EG-länder och
bevakning av olika stödformer och dithörande tolkningar av den nya EFTA-konventionen
för fisk och fiskprodukter. Vidare bör fisksektionen noggrant följa nya
modellval i Norge.

Swefisk
ek. för.: Fömtsättningarna för handeln med fisk kommer att väsentligt förändras
fr. o. m. år 1994. Under denna period bör vår reglering successivt anpassas till
de nya fömtsättningarna. Sverige måste vid detta anpassningsarbete avvakta de
åtgärder som andra länder vidtar så att svenskt yrkesfiske ej kommer i en sämre
situation än andra länders fiskare. De omedelbara åtgärder som föreslås i
utredningen bör därför ej genomföras.

Vid
en eventuell avveckling av regleringssystemet måste detta ske i samma takt som
i andra länder så att inte vårt fiske och vår handel kommer i en försämrad
konkurrenssituation.

Regleringsföreningen
Svensk fisk ek. för.: Redan i det nuvarande systemet har konsumentemas krav på
hög kvalitet av fisk kunnat upprätthållas genom de kvalitetskrav som är
inbyggda i regleringen samtidigt som lägsta-priserna styrts bl. a. av gällande
importprisnivåer. Fiskarens krav på höjda priser har samtidigt dämpats genom
den kompensation för låga priser som garanterats genom de särskilda
pristilläggen. Trappas pristillläggen ner som förslaget innebär, skulle detta
kunna driva upp prisnivån altemativt ge konsumentema sämre tillgång till färsk
råvara alltså tvärt emot utredarnas målsättning.

Lantbrukarnas riksförbund:
En anpassning av Sveriges fiske till de fömtsättningar EFTA-avtalet anger bör
för Sveriges del ske i samma takt som

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

42

sker
i övriga berörda länder. Detta innebär också att LRF anser att normprissystemet
bör vara kvar och gälla fram till år 1994 och att man under tiden arbetar fram
olika åtgärder för att stärka det svenska fisket. Detta kan ske t.ex. genom
ökat stöd för förnyelse av en i vissa avseenden omodern fiskeflotta, åtgärder
för marknadsföring etc. Sverige förfogar nu över betydligt större resurser av
fisketillgångar och fiskevatten än tidigare. Utgångspunkten för den framtida
politiken bör vara att dessa tillgångar kan utnyttjas på ett rationellt sätt
och att den resurs ett livskraftigt yrkesfiske innebär tas till vara.

Grossistförbundet Svensk
handel: EFTA-uppgörelsen innebär ett viktigt första steg mot mera jämstäUda konkurrensviUkor
under förutsättning att reglerna för statsstöd tillämpas lika i alla
EFTA-länder. Sverige bör inte ta bort prisregleringsavgiften i snabbare takt än
Norge avvecklar sina mycket omfattande subventioner till fiske och
beredningsindustri. Övergångstiden fram till år 1994 bör utnyttjas för att så
långt möjligt uppnå lika konkurrensvillkor också i förhåUande till EG. Det
viktigaste är att uppnå ömsesidig frihandel för fiskprodukter mellan Sverige
och EG. Grossistförbundet Svensk handel föreslår att Sverige snarast erbjuder
sig att ta bort prisregleringsavgiften på fisk från EG i utbyte mot att EG tar
bort den ensidiga tullen på fiskprodukter från Sverige.

Svenska kommunförbundet:
Styrelsen anser att en förenkling av fiskprisregleringen är befogad, men de
regionala följderna av avregleringen bör följas noga.

Kooperativa förbundet: KF
tillstyrker utredningens förslag att normprissystemet successivt avvecklas
från den 1 juli 1990 fram till den 1 januari 1994, att stödet till
öststatsexport och foderfisk avvecklas redan den 1 juli 1990, att pristilläggen
successivt minskar och att ett lägstaprissystem införs som skall gälla för
sill/strömming.

Det
är också enligt vår mening väsentligt att kommande förändringar i regleringen
inom fiskets område synkroniseras med förändringarna inom de areella
näringarna.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

2.2 Nytt lägstaprissystem

Utredningen

Ett
nytt lägstaprissystem, där lägstapriset följer världsmarknadspriset, liknande
det som finns inom EG införs senast den 1 januari 1994. Systemet skall, som
situationen ser ut i dag, gälla för sill/ strömming men kan vid behov i
framtiden också gälla för andra fiskslag.

Lägstapriserna
gäller gentemot fiskaren och inte, som i nuvarande regleringssystem, i förstahandsmottagningsledet.

Möjligheter
skapas för direkta avtal mellan fiskelag och beredningsindustri utanför lägstaprissystemet.

43

Remissinstanserna Prop. 1989/90:123

Underbilaga 2.1 KommerskoUegium:
Kollegiet tillstyrker det förslag på det handelspolitiska området som
utredningen framlägger och välkomnar anpassningen till EG:s fiskeripolitik.

Kollegiet
finner det otillfredsställande att tullsituationen på det aktuella området, som
ett resultat av förhandlingarna mellan Sverige och EG, inte tillåter konkurrens
på lika villkor med länderna på EG-marknaden och har därför förståelse för fiskberedningsindustrins
önskemål om omförhandlingar av gällande avtalsviUkor.

Fiskeristyrelsen:
Enligt utredningens förslag kan de fiskeföretag som har leveransavtal med
beredningsindustrin vara medlemmar i producentorganisationen (PO) men
medlemsavgiften reduceras. Detta betyder med all sannolikhet att ett relativt
stort antal av de större fartygen under hela eller delar av året har olika
slags leveransavtal antingen direkt eller via sin försäljningsförening. Till
detta skall också läggas att de företag som landar utomlands (Danmark) inte har
några större skäl till att vara med i PO.

Detta
betyder sammantaget att anslutningen till PO kommer att bli låg. De företag som
är med i PO kommer att vara de mindre rationella som ofta har överskott. Med
all sannolikhet kommer därför PO inte att kunna finansiera sin verksamhet med
de medlemsavgifter och det statsbidrag som förutses. Denna slutsats gäller
efter den övergångsperiod på fem år som utredningen har föreslagit.

Statens
jordbruksnämnd: Jordbruksiiämnden anser att det föreslagna regleringssystemet
med centralt fastställda orienteringspriser och åter-tagspriser är värt att
söka tillämpa. Reglerna om finansiell kompensation kommer att innebära att
fisket måste bli mer lyhört för marknadens efterfrågan vilket är en
nödvändighet för en sund utveckling i näringen. Som tidigare nämnts anser dock
nämnden att det skulle kunna övervägas att tillämpa något högre statlig
finansiell kompensation vid överskott för fisk från vissa regioner.

Enligt
jordbruksnämndens uppfattning bör antalet fiskslag/sorteringar med av staten
sanktionerade lägstapriser kunna minskas betydligt jämfört med dagens läge (18
fiskslag med totalt 45 olika sorteringar). Detta torde också bli en konsekvens
av EFTA-överenskommelsen. För fiskslag som är bristfiskar i Sverige bör ett
permanent lägstaprissystem inte upprätthållas. Dessa fiskslag utgör dessutom
ofta bifångster i annat fiske. Sannolikt bör heller inte fiskslag som är
utsatta för kraftiga säsongvariationer i tillgång och efterfrågan omfattas av
ett lägstaprissystem.

Marknaden
själv bör tillse att priset och avsättningsmöjligheterna i övrigt i Sverige är
så attraktiva att fisken inte landas i ett annat land om svenska landningar är
önskvärda.

Enligt
nämndens mening bör någon låsning till vilka fiskslag som bör regleras nu inte
göras. Ovan nämnda principer bör i stället gälla. Sannolikt medför dessa att
högst ett fåtal arter kan bli föremål för statliga lägstapriser och
överskottsinlösen.

Att
tillämpa lägstapriset i fiskarledet innebär enligt nämndens uppfatt

ning att mottagare med relativt höga kostnader tvingas rationalisera för att 44

kunna betala de påbjudna lägstapriserna.
Det bör principiellt ligga i fiska- Prop. 1989/90:123 rens önskan att så höga lägstapriser
som möjligt fastställs utan att markna- Underbilaga 2.1 den reagerar med
betydande köpmotstånd. Endast effektiva mottagare kan samtidigt förena höga avräkningspriser
till fiskaren med marknadsanpassade utförsäljningspriser. En ineffektiv
mottagare måste ta ut priser som är högre än de marknaden vill betala.
Utredningens slutsats att kostnadsöver-vältring från hantering/försäljning till
fiskaren försvåras med det nya systemet synes vara korrrekt. Samtidigt torde
den föreslagna ordningen innebära att lägstaprisets nivå nogsamt måste anpassas
till de olika förstahandsmottagarnas mycket varierande förutsättningar.

Liksom
utredningen anser jordbruksnämnden att EFTA-överenskommelsen innebär att bl.
a. normprissystemet inte går att tillämpa efter år 1993. Prisstöd utöver ett
grundläggande stöd med någon form av minimi-priser och inlösen av överskott
måste efter nämnda år ha en direkt regional anknytning. Utredningen har dock
inte föreslagit att regionala prisstöd skall utgå utan anser att i regioner med
ett svagt näringsliv skall investeringar i fiskefartyg gynnas genom särskilt
fördelaktiga lån. Jordbmksnämnden ställer sig dock tveksam till om
utredningens mål med ett starkare, i första hand småskaligt, fiske i utsatta
regioner kan uppnås utan någon form av pris- eller inkomststöd. Möjligen skulle
villkoren för att leverera överskott kunna göras gynnsammare för fisket i
nämnda regioner och därmed skulle stödformer vid sidan av de föreslagna kunna
undvikas. Nämnden har dock inte i detta skede någon mer definitiv uppfattning
om lämpliga regionala stöd för fiskenäringen.

Jordbruksnämnden
anser liksom utredningen att det bör vara möjligt för en beredningsindustri att
knyta fiskare till sig för kontraktleveranser utan att behöva anpassa
överenskomna priser till regleringen. Leveransavtalen bör dock godkännas av
jordbruksnämnden under åtminstone en övergångsperiod för att undvika avtal som
direkt försvårar upprätthållandet av fiskprisregleringen. Leveransavtal kommer
enligt nämndens bedömning att bli nödvändigt att tillåta när frihandel inkl.
fri landningsrätt har genomförts i EFTA.

Jordbruksnämndens
konsumentdelegation: KD har övervägt om inte fisket skulle kunna helt
avregleras från den 1 januari 1994. Utredningen har i sin analys visat att
farhågorna överdrivits för den otrygghet, som skulle bli följden för fiskarena.
KD har dock förståelse för motiven bakom och kan acceptera utredningens förslag
om ett system med lägsta tillåtna priser och inlösen av överskott, som med
nuvarande marknadsläge endast skulle omfatta sill. Därmed skulle fiskarena
skyddas mot stora svängningar i sillpriserna och också mot eventuell dumping (dumping
är dock förbjuden enligt EFTA-överenskommelsen). För lägstaprissystemet talar
också att det praktiseras inom EG. Behovet och lämpligheten av systemet kan dock
komma att påverkas av utvecklingen inom EG och av överläggningarna mellan EFTA
och EG. KD förutsätter att detta bevakas.

Näringsfrihetsombudsmannen:
Fiskeriutredningen anser att det svenska

yrkesfisket knappast klarar den uppgift som staten och samhället i stort

kräver av näringen om nuvarande stödsystem avskaffas och inget annat

kommer i stället. Därvid framhåller utredningen att det stöd som i framti- 45

den
kan bli aktuellt för det svenska fisket måste vara så utformat att det Prop.
1989/90; 123 inte stör den fria handeln med fisk eller fiskprodukter inom EFTA
och Underbilaga 2.1 heller inte snedvrider konkurrensvillkoren. Enligt NO:s
uppfattning är det självfallet angeläget att om stöd skall utgå till fisket så
bör detta i minsta möjliga mån motverka strävandet att nå en fri marknad,
oavsett vad EFTA-konventionen medger. Sedan är det en annan sak att
EFTA-konventionen sätter upp vissa gränser för utformningen av ett framtida
stöd. Delar av utredningens förslag till utformning av den framtida svenska
fiskeripolitiken mäste enligt NO:s mening ifrågasättas ur båda dessa synvinklar.

En
permanent obalans mellan utbud och efterfrågan bör lösas genom att näringen
anpassar sitt utbud till efterfrågan. Försöker man avhjälpa en sådan obalans
med ett likaledes permanent lägstapris kombinerat med inköp av överskott
riskerar man att marknaden aldrig kommer i balans, därför att de signaler som
styr investeringarna i näringen inte tränger fram till aktörerna på marknaden
eller i varje fall dämpas på ett sätt som försämrar möjlighetema att fä
långsiktig balans mellan utbud och efterfrågan. Det nu sagda visar att ett
permanent lägstaprissystem av den typ utredningen föreslår är förkastligt,
oavsett om det är i överensstämmelse med EFTA-konventionen.

Enligt
fiskeriutredningen råder en allt större insikt om att varje form av reglering
snedvrider marknadskrafterna i sådan utsträckning att de motverkar önskade
positiva effekter. Det förefaller svårförsvarligt att vid en sådan insikt om de
negativa verkningarna på marknaden behålla ett system med överskottshantering.
Syftet med att behålla ett permanent lägstaprissystem torde vara att ge
fiskarena en viss trygghet i sin verksamhet. Enligt NO:s uppfattning bör ett eventueUt
stöd till fiskarena utformas så att det i minsta möjliga mån stör marknaden.
Riktade, helst temporära, stöd, exempelvis regionalstöd, är enligt NO:s mening
att föredra, emedan varje form av direkt reglering av marknaden bör undvikas.

Statens
pris- och konkurrensverk: Enligt det föreslagna lägstaprissystemet skall ett
orienteringspris fastställas för en period upp till ett år och i huvudsak
baseras på de två senaste årens avräkningspriser. Enligt SPK finns det en risk
att systemet med lägstapriser blir stelt och att lägsta tillåtna avräkningspris
inte kommer att anpassas tillräckligt snabbt till ändrade fömtsättningar. Detta
är ett av problemen med nuvarande prisreglering. En del av den sill som i dag
går till djurfoder och framställning av fiskmjöl skulle kunna säljas till
industrin och på exportmarknaden om lägstapriserna vore mer flexibla och
anpassade till världsmarknadspriset. Återtagspriset (lägsta tiUåtna avräkningspris)
föreslås fastställas för en period upp till ett år och utgöra mellan 75 och 90%
av orienteringspriset. Producentorganisationen (PO) ges möjlighet att avvika
10% från fastställt återtagspris. SPK har svårt att bedöma om de angivna
intervallen är tillräckliga för att fullgod flexibilitet skall uppnås i
systemet.

Statens
naturvårdsverk: Angående utredningens förslag om att skapa

möjligheter till direkta avtal mellan fiskelag och beredningsindustri utan

för lägstaprissystemet, anser SNV att en fömtsättning är att det inte leder

till en ökad ensidighet i uttag av särskilt kommersiellt viktiga arter. 46

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Utredningens förslag om att Prop. 1989/90:123 endast
ersätta prisregleringssystemet med ett lägstaprissystem enbart på Underbilaga
2.1 sill/strömming kommer att få omfattande konsekvenser för yrkesfisket i Göteborgs
och Bohus län. Utredningen räknar med en 25% reducering av den svenska
fiskeflottan. Förslaget om lägstaprissystem är hämtat från EG. Där används lägstapriser
för fler arter än sill/strömming. 11, ex. Danmark finns lägstapriser på ett
tiotal arter. Varför skall Sverige ha sämre villkor än vad som gäller i EG?

Svensk
fiske.lotta är relativt väl avvägd i förhållande till landets fisketillgångar.
Problem kommer att uppstå för sillfisket i Östersjön. Åtgärder inom industrin
för produktutveckling samt handelsmöjligheter med tänkbara köparländer bör
stödjas genom anslag till fiskeristyrelsen. Bedömningen är att svenskt fiske
kan hävda sig i konkurrensen med andra aktörer om spelreglerna blir likartade.
En tidsmässig koppling mellan liberaliseringen inom EFTA och handelsavtalen
med EG är nödvändig. Det är viktigt att Sverige i förhandlingar med EG når en
överenskommelse om borttagande av de ensidiga tullar som nu besvärar svensk
beredningsindustri och fiske.

Länsstyrelsen
tillstyrker förslaget om möjligheter till kontraktsfiske.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län: En alltför radikal förändring av nuvarande regleringssystem
kan komma att innebära stora ekonomiska problem för flertalet av länets
fiskare. Utöver ett garanterat lägstapris är det nödvändigt att bibehålla
fraktstödet efter Norrlandskusten.

Fiskbranschens
riksförbund: Vi är positiva till det av utredningen föreslagna lägstaprissystemet,
som vi menar innebär en bättre anpassning av priserna på färsk fisk till vad
som gäller i vår omvärld. Detta är en nödvändig förutsättning för att svenskfångad
fisk och produkter därav skall kunna konkurrera med utländska fiskprodukter.
För fiskets del innebär det nya systemet visserligen att priserna i vissa
marknadslägen kan sjunka något lägre än i nuvarande system innan fisken går till
överskott. Detta bör enligt vår mening i det långa loppet mer än väl
kompenseras av att store kvantiteter kan avsättas framför allt som råvara till
beredningsindustrin och på export, detta som en följd av att priserna blir mer
marknadsanpassade.

Det
nya systemet innehåller dessutom starka incitament för den producentorganisation
(PO) som skall hantera systemet att styra fisket så att överskotten blir så små
som möjligt. Detta bör också främja ett mera marknadsanpassat fiske.

Utredningen
föreslår att det nya lägstaprissystemet bara skall gälla för sill/strömming och
anser att ett motsvarande system för övriga fiskslag för närvarande är
obehövligt. EG:s lägstaprissystem, som stått modell för det system som
utredningen föreslår, omfattar emellertid elva fiskslag. Vi anser att också det
svenska systemet bör omfatta fler fiskslag, i första hand torsk, kolja, gråsej,
makrill och rödspätta. Skälen för detta är följande.

Det
är angeläget att främja ett ökat fiske av annan konsumtionsfisk än

sill. Då bör dessa fiskslag inte stå utanför det trygghetssystem som gäller

för sillfiskare. Även om det hormalt råder brist på flertalet av dessa fiskslag

kan tillfälliga överskott uppstå och leda till orimligt låga priser. Det före- 47

slagna
lägstaprissystemet innehåller tiUräckligt starka incitament för en PO att
undvika överskott. Sannolikt kommer kostnaderna för eventuella överskott för
dessa fiskslag — möjligen bortsett från makrill — att bli mycket små.

I
det föreslagna systemet ingår som ett mycket viktigt inslag att producentorganisationen
skall stimulera och styra sina medlemmar att fiska de fiskslag som efterfrågas
så att överskotten blir så små som möjligt. Det är då självfallet angeläget att
i princip alla fiskare är medlemmar i PO. Det måste bli mycket svårt för denna
organisation att styra fisket mot lönsammare fiskslag om dess medlemmar endast
eller i huvudsak utgörs av mer eller mindre specialiserade sillfiskare, medan
övriga fiskare står utanför.

Det är vidare rimligt att
alla fiskare som vill ha möjlighet att vid behov leverera överskott till PO
också är med och finansierar PO:s verksamhet. Det är enligt vår mening inte
rimligt att bara de permanenta sillfiskarena skall vara med och finansiera en PO,
som potentieUt kan komma att omfatta alla fiskare, medan andra fiskare har
möjlighet att gå in i organisationen när de fiskar fiskslag som kan ge
överskott och ut ur organisationen när de bedömer risken för överskott som
mindre.

Vi
vill understryka att det självfallet är den tilltänkta producentorganisationen
själv som bör utforma sina stadgar och närmare regler för medlemskap etc. Det
är emellertid av allmänt intresse att regleringens utformning inte innebär
begränsningar för vilka slag av fiskare som får vara medlemmar i PO.

Utredningen
föreslår också att framtida lägstapriser gäUer gentemot fiskare, och inte som
nu i förstahandsmottagarledet. Vi tillstyrker detta förslag.

Vi delar utredningens
uppfattning att orienteringspris bör fastställas av den myndighet som är
ansvarig för regleringen enligt i allt väsentligt samma grunder som inom EG.
Det ligger enligt vår uppfattning ett stort värde i att orienteringspriserna
för de fiskslag som omfattas av lägstaprissystemet är anpassade till de priser
som gäller inom EG. En sådan anpassning innebär att svenskfångad sill får
mycket bättre konkurrensförmåga både i förhållande till utländsk sill på den
svenska marknaden och på exportmarknaderna. Ett problem i den nuvarande lägstaprisregleringen
är ju att lägstapriserna inte är tillräckligt marknadsanpassade utan att vissa kvantiteter
måste gå till överskott eftersom säljaren inte kan gå ned till de priser som
gäller för t. ex. dansk vara.

Orienteringspriset bör
liksom i EG gälla för en längre tid, upp till ett år, och baseras bl. a. på de
faktorer som utredningen föreslår. Vi delar också uppfattningen att återtagspriset
bör fastställas i relation till orienteringspriset och vara det lägsta
tillåtna avräkningspriset. Inom vilka gränser återtagspriset bör ligga vill vi
på detta stadium inte ha någon bestämd uppfattning om. Det är viktigt att det
också, så som utredningen föreslår, finns ett utrymme för PO att variera återtagspriset
med hänsyn till sina ekonomiska resurser. Gränserna för återtagspriset bör
fastställas av den myndighet som är ansvarig för prisregleringen.

Det
är viktigt att det i detta system finns en tillräcklig flexibilitet och att återtagspriset
alltid är marknadsanpassat. Det måste vara möjligt att un-

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

48

der
löpande är gå in och ändra orienteringspriserna om marknadssituationen ändras.
Det kan också behövas vidare gränser för PO att fastställa återtagspriserna för
vitfisk än för sill/strömming.

För vår del vill vi
föreslå att fastställandet av orienteringspris och gränserna för återtagspris i
relation till orienteringspris föregås av överläggningar med fisket och
branschen så att alla relevanta faktorer från den aktuella marknadssituationen
etc. kan vägas in i beslutet.

När
det gäller överskott vill vi påpeka att det är väsentligt att överskotten inte
bakvägen kommer ut på marknaden och stör den ordinarie försäljningen. PO bör
därför bara få sälja överskott till fiskmjölstillverkning (och eventuellt
djurföda).

Det
kan finnas skäl — inte minst för att underlätta PO:s styrning av fisket - att
de kvantiteter som går till överskott betalas med ett lägre pris än det lägsta
pris som kan förekomma när varan säljs på marknaden. Därför kan det vara
motiverat att PO tar ut en större avgift på överskott än på normala landningar.
Vi anser att endast en PO bör bildas i Sverige.

Fiskbranschen
tillstyrker förslaget om kontraktsfiske. Detta förslag öppnar nya möjligheter
för både industrin och fiskgrossisterna att få leveranser som är direkt
anpassade till deras behov i olika avseenden. Genom att direkt mellan fiskelag
och köpare göra upp om sortering, leveranstid och leveransplats osv. kan
onödiga kostnader sparas in och båda parter få en ökad säkerhet. Detta är
givetvis till fördel för båda parter och innebär en klar rationalisering.
Fördelarna av detta kommer givetvis både fiskelag och köpare till godo.

Intresse
att få leveranser direkt från fiskare och att kunna komma överens om varans
egenskaper och leveranstid etc. gäller inte enbart beredningsindustrin. Det
kan finnas intresse också från t. ex. en farskfiskgrossist att på
kontraktsbasis knyta kontakt med fiskelag som fiskar vitfisk eller räka och att
få den leveranssäkerhet som ett sådant arrangemang skulle innebära.

Sveriges
fiskares riksförbund: Förbundet delar utredningens bedömning att huvuddragen i
dagens normprissystem inte går att tillämpa fr. o. m. den 1 januari 1994.
Direkt prisstöd fr.o.m. detta datum måste enligt EFTA-konventionen kunna
kopplas till regionala aspekter. För vissa svaga regioner måste prisstöd
fortfarande finnas. Utredningen har inte heller föreslagit att dessa skall tas
bort.

Utredningen
föreslår att ett nytt lägstaprissystem och dithörande system med inlösen av
överskott införs. Förbundet kan acceptera att ett nytt lägstaprissystem införs
tidigast regleringsåret 1992/93, som får träda i funktion samtidigt som normprissystemet
är i funktion. "Tekniska" genomgångar och förslag måste dock göras
så att dels båda systemen kan fungera samtidigt, dels att systemet
självständigt skall fungera fr. o. m. den 1 januari 1994. Dock avvisar
förbundet, i huvudsak, utredningens förslag hur detta system skall vara
uppbyggt.

Utredningen
har lagt förslag om en s.k. Producentorganisation (PO) som till viss del liknar
Danmarks (EG). Det är i detta sammanhang viktigt konstatera att den hårdaste
konkurrensen redan i dag kommer från Norge som bedöms vara det land som även
efter frihandelns genomförande

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

49

4
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 123

kommer att konkurrera mest
framgångsrikt på den svenska marknaden, i jämförelse med exempelvis EG.

Konkurrensförhållandena
gentemot Norge och Island inom EFTA kommer att bli avgörande om vi över huvud
taget skall kunna överleva och utvecklas. Därtill har Sverige vattentillgångar
som i sin produktivitet och artsammansättning i grunden "missgynnar"
svenskt yrkesfiske. Detta är dock en naturiig förutsättning som vi självfallet
inte kan förändra. Utredningen betonar dock endast anpassningen och
konkurrensvillkoren inom EG, trots att det är inom EFTA som frihandeln skall
gälla. Ovanstående sagt utan att slutsatsen får dras att EG just som marknad
betraktad inte är viktig för den totala fiskenäringen.

Således måste en framtida
"PO-organisation" också väga in vad Norge avser att införa när det
gäller lägstaprissystem och vilka beräkningsgrunder systemet skall vila på.
Detta är också viktigt eftersom Sverige är största importlandet av fisk och
fiskprodukter från EFTA. I detta sammanhang är det också viktigt att öka
kunskaperna om EG:s PO-system. Systemen varierar såväl mellan som inom olika
medlemsstater.

Utredningen
lämnar många frågor obesvarade i sina förslag om ett införande av en
"PO-organisation". Att en "PO-modell" enbart skulle omfattas
av sill faller på sin egen orimlighet när det gäller styrmöjligheter i fisket
och medlemsanslutningen. EG:s lägstaprissystem innehåller elva olika fiskslag.
Eftersom förbundet föreslår att en producentorganisation skall bildas tidigast
1992/93, är det en av en rad frågor som måste få anstå innan en total bedömning
kan göras. Redan i dag menar dock förbundet att en begränsad neddragning av
dagens ca 20 fiskslag och därtill olika sorteringar kan göras.

Utredningens förslag om
att de fiskelag, som är medlemmar i PO och samtidigt har leveransavtal (med
reducerad avgift) med beredningsindustrin, är inte genomförbart om målsättningen
skall vara att hela svenska fisket skall vara med i en
"PO-organisation". Organisationen skulle bli oerhört svag då också
många fiskelag, som landar i Danmark, skulle välja att stå utanför.
Målsättningen för förbundet är att samtliga svenska fiskelag skall vara med i
en "PO-organisation" fr. o. m. 1992/93.1 annat fall blir organisationen
fullständigt meringslös till avgjord nackdel för de fiskelag, som inte uppvisar
stor effektivitet och rationalitet. Detta skulle också motverka förbundets policy
att aktivt medverka till att stärka fisket i utsatta regioner.

Förbundet
har dock inget emot avtal mellan enskilda fiskare och industrin, så länge
avtalen baseras på de regler om lägstapriser som ingår i ett lägstaprissystem.
Detta under fömtsättning att fiskarnas ekonomiska föreningars stadgar medger
sådana avtal.

Swefisk ek. för.:
Utredningens förslag till nytt lägstaprissystem innebär en återgång till de
principer som gällde för det regleringssystem som fanns innan normprissystemet
infördes. Vår uppfattning är att det är den fisk som kan säljas som skall ge
fiskaren en ekonomi och tryggad inkomst. Detta gäller i nuvarande normprissystem
genom att det är de kvantiteter som kan säljas till minst lägstapris som
erhåller eventuellt stöd. Vår principiella uppfattning är att detta är det
riktiga. Marknadsföringen av

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

50

fisk måste stimuleras.
Utredningens förslag innebär en försämring i dessa frågor.

Utredningen föreslår att
det nya lägstaprissystemet endast skall omfatta sill/strömming. Swefisk
avstyrker detta bestämt och föreslår att i princip de fiskslag som i dag ingår
i regleringen även skall vara med i det nya systemet. Utredningen har låst sig
i de förhållanden som gäller för närvarande. All erfarenhet visar att
avsättningen på fisk varierar kraftigt mellan olika perioder.

Ett system med lägstapriser
gällande mot fiskaren har diskuterats i många år. Varje gång det varit aktuellt
har det visat sig finnas avgörande skäl emot detta system. Förhållandena
varierar avsevärt runt hela den svenska kusten. 1 de områden där infraktkostnaderna
är höga och kvantiteterna av fisk är små kommer det att få stora konsekvenser för
berörda fiskare. Det kommer att innebära betydande svårigheter att över huvud taget
sälja fångsterna. Systemet kommer att slå hårt mot det småskaliga fisket i
glesbygd varför vi bestämt avstyrker förslaget.

De regler som PO beslutar
om vad gäller priser, sorteringar m. m. måste ovillkoriigen gälla samtliga
leveranser. Det föreslagna systemet med avtal mellan fartyg och industrier och
där PO:s regler ej gäller innebär en stor risk för hela handeln med fisk i
Sverige. Samtidigt kommer detta endast att kunna genomföras av de största
fartygen och de mindre kommer att få det allt svårare att avsätta sina
fångster.

Grossistförbundet Svensk
handel: Vi tillstyrker det föreslagna lägstaprissystemet, men anser att det
bör omfatta de viktigaste fiskslagen och inte bara sill/strömming. Vi är också
positiva till att en producentorganisation (PO) bildas av SFR för att
administrera lägstaprissystemet och anser att alla fiskare i princip bör vara
med i PO.

Vi tillstyrker förslaget
om kontraktsfiske utanför prisregleringens ram, där en köpare kan komma överens
med ett eller flera fiskelag om andra villkor än vad som gäller i övrigt.

Kooperativa förbundet:
Utredningens förslag att särskilda leveransavtal skall kunna träffas mellan
fiskefartyg och t.ex. beredningsindustri utanför lägstaprissystemet tillstyrks
av KF. Vi förutsätter att det då även skall kunna gälla avtal mellan
fiskefartyg och handeln.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

2.3
Producentorganisationen (PO) och dess uppgifter

Utredningen

Lägstaprissystemet
hanteras av en fiskarestyrd PO efter modell från EG.

Inom
ramen för PO hanteras fiskarenas trygghetsförsäkring, utsättning av fisk och
marknadsåtgärder för fisk.

PO
köper och säljer överskott samt fastställer kvalitetssorterings-bestämmelser.

Vid
risk för stora överskott är det PO:s uppgift att styra över fisket till andra
fiskslag.

51

Remissinstanserna

Statens
jordbruksnämnd: Utredningen föreslår att Svensk fisk ombildas till ett fiskarägt
regleringsorgan, s.k. producentorganisation (PO). Jordbmksnämnden vill i detta
sammanhang erinra om att i det nyligen avgivna förslaget till ny
livsmedelspolitik har framförts att regleringsföreningamas verksamhet på jordbmkets
område i stort bör upphöra ocn att föreningarnas myndighetsuppgifter skall
överföras tiU jordbmksnämnden. Jordbmksnämnden anser inte att medlemskap i en
privaträttslig organisation skall styra om viss person eller företag kan få del
av allmänna medel. Utöver denna princip vill jordbmksnämnden redovisa följande
nackdelar med förslaget.

1) Det allmännas insyn i verksamheten garanteras bättre med nuvarande
ordning. Denna insyn är väsentlig så länge allmänna medel utgår.

2) Fiskerinäringen i vid bemärkelse består inte endast av utförandet av fiske
med olika fartyg utan i olika hög grad också av industri och handel. Risken är
uppenbar att avnämarintressena i Sverige får alltför dålig möjlighet att vara
med och styra fisket mot lönsamhet och fångster som efterfrågas i landet,
vilket varit en av utredningens viktigaste utgångspunkter. Detta kan i sin tur
innebära att fisket blir än mer beroende av export vilket leder till osäkra
avsättningsförhållanden. De delar av näringen som utredningen ansett särskilt
värdefulla att behålla, dvs. kustfisket, skulle därmed riskera att först slås
ut.

3) Svensk fisk som organisation har byggt upp en stor erfarenhet av det praktiska
handhavandet av regleringar inom fiskområdet. Denna erfarenhet torde komma att
behövas inte minst mot bakgmnd av både den nationella och intemationella
utvecklingen inom området de närmaste åren.

Jordbruksnämndens
konsumentdelegation: KD avvisar bestämt förslaget att en producentorganisation
(PO) skall ta hand om lägstapris- och överskottsregleringen. Att så är fallet
inom EG kan inte vara anledning nog. KD är av principiella skäl motståndare
till att av staten sanktionerade regleringar handhas av näringen själv. Det är
olämpligt från konkurrenssynpunkt, bl. a. på gmnd av inbyggda risker för
monopolbildning.

Statsmaktema
har också haft detta synsätt, som på sin tid låg bakom bildandet av
regleringsföreningarna på jordbrukets område. Det ansågs väsentligt att företag
inom reglerad sektor kunde bedömas enligt samma normer och utgångspunkter som
näringslivet i övrigt. Därför borde statligt beslutad marknadsreglering vara
fristående från näringsutövarna själva och åvila statlig myndighet eller
regleringsföreningar. Pä jordbmkets område går tendensen nu snarast mot att
regleringsföreningamas myndighetsutövande verksamhet anses böra överföras till
statlig myndighet.

KD
föreslår att hanteringen av lägstaprissystemet för sill får handhas av Svensk
fisk (med nuvarande organisation) under sedvanlig övervakning av jordbmksnämnden
eller direkt av jordbmksnämnden. Båda dessa organ har rutiner för dylika
regleringar.

Näringsfrihetsombudsmannen:
En följd av att näringen själv handhar en reglering är att denna kan medverka till
att samverkan inom branschen

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

52

intensifieras
utöver vad regleringsuppgifterna i sig motiverar. Risken för
områdesuppdelningar, utjämningssystem, prissamverkan m. m. är uppenbar. NO:s
erfarenhet av den samverkan som finns inom jordbrukets föreningsrörelse,
exempelvis för mejerierna inom Svenska mejeriernas riksförening (SMR), är att
konkurrensen i branschen motverkas och att effektiviteten på marknaden
därigenom blir sämre. Dagens situation på jordbruksområdet är ett resultat bl.a.
av det stöd samhället givit föreningsrörelsen. Den förda politiken inom
jordbrukssektorn är emellertid nu ifrågasatt, och en allmän strävan är i dag
att låta marknadsmekanismen få större utrymme. Att mot den bakgrunden med
statligt stöd tillskapa en eller flera producentorganisationer för
fiskenäringen är ett förslag som inte bara är från konkurrenssynpunkt i högsta
grad tveksamt, utan som också är motsägelsefullt då utredningen samtidigt
talar om att prioritera konsumentmålet och att låta marknadskrafterna råda.

Enligt
NO:s mening måste också beaktas den konfliktsituation gentemot EFTA-konventionen
som ett stöd för uppbyggnad av en eller flera producentorganisationer medför.
Konflikten ligger i att ett sådant stöd förmodligen är att betrakta som ett
generellt stöd till fiskenäringen och därmed också står i strid med tolkningen
av art. 13 i konventionen. Visserligen är beslutet angående konventionens
tillämpning sådant att statsstöd sorh inte stämmer överens med art. 13 i
konventionen kan fortgå fram till den 31 december 1993. Men det kan enligt NO:s
mening ingalunda vara meningen att under den omställningstid som ges finna en
ny form för kanali-sering av statsmedel till fiskenäringen. I stället borde en
successiv avveckling av det generella statsstödet inledas för att en
anpassning till den ordning för fiskenäringen som kommer att inträda fr.o.m. år
1994 skall ske så smidigt som möjligt.

Vidare
får regleringen genom att den skall handhas av näringen själv en privaträttslig
karaktär, och beslut som fattas inom dess ram kan därigenom inte automatiskt
överklagas hos en myndighet. Utredningen menar att denna fråga får lösas under
uppbyggnadsskedet av producentorganisationen. Det tvåprissystem som tillämpats
för mjölkproduktionen i mejeriorganisationens regi utgör dock ett färskt
exempel på de svårlösta problem som uppstår, bl.a. när det gäller
överklagandemöjligheterna, då näringen själv handhar en reglering.

NO
anser att om en prisreglering över huvud taget skall finnas för fisk så skall
den handhas av en statlig myndighet, lämpligen fiskeristyrelsen, som då skulle
komma att handha alla frågor inom fiskeripolitiken. Hur den praktiska hanteringen
skall skötas får lösas efter hand. Någon större uppgift vare sig praktiskt
eller administrativt bör det ju dock inte vara frågan om, då det egentligen
endast synes gälla att vid vissa undantagstillfällen gå in och göra stödköp pä
fiskmarknaden.

Statens
pris- och konkurrensverk: SPK:s allmänna inställning är att problem inom en
näring skall lösas sä nära marknaden som möjligt, varför den föreslagna
organisationsformen enligt SPK kan övervägas. En brist i utredningen är dock
att problem som kan uppstå då producenterna själva administrerar ett statligt
stöd inte närmare analyserats. Viktiga frågor kvarstår, t.ex. hur PO:s
möjlighet att reglera fiskarnas tiUträde skall be-

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

53

handlas.
Problemet med hur offentligrättsliga frågor skall hanteras har Prop.
1989/90:123 utredningen emellertid uppmärksammat. Utredningen hänvisar till att
det Underbilaga 2.1 senare problemet kan lösas under övergångsperioden fram
till dess att PO bildas genom att systemet med PO inom EG studeras.

Fiskbranschens
riksförbund: Som fiskindustrins och fiskgrossisternas organisation är
Fiskbranschens riksförbund givetvis berett att ta på sig rollen som företrädare
för köparsidan och i denna roll (som köparorganisa-tion, KO) samarbeta med en
PO och utgöra dess motpart i förhandlingar om leveransvillkor, kvalitets- och
sorteringsbestämmelser osv. Vi tror att dessa frågor bäst kan lösas i
förhandlingar/samarbete mellan två likaberättigade parter med var och en sin
klart definierade roU. I sådana förhandlingar bör parterna när så bedöms
lämpligt ha möjlighet att begära att regeringen eller den myndighet som har
ansvaret för prisregleringen tillsätter en opartisk ordförande.

PO
bör ha till uppgift att för sina medlemmars, dvs. fiskarenas räkning, administrera
lägstaprissystemet, styra fisket efter marknadens krav och ta hand om de
överskott som trots detta uppkommer. Styrningen måste rimligtvis ske med
generella medel inom ramen för prisregleringen. I sista hand kan styrningen t.ex.
innebära att PO kungör att den inte vidare tar emot överskott av ett visst
fiskslag under en viss period. PO bör naturligtvis också kunna styra
landningarna i tid och rum genom att ange var och när överskott tas emot.

Ett
starkt incitament att på detta sätt försöka styra fisket så att överskotten blir
så små som möjligt får PO genom att den statliga kompensationen för överskottskostnadema
står i relation till överskottens storlek i relation till ilandförd kvantitet.
Utan att ta ställning till den detaljerade skalan för kompensationen vill vi
ställa oss bakom principen att genom ekonomiska incitament på detta sätt
stimulera fisket att fånga och landa det som efterfrågas på marknaden.

En
annan viktig uppgift blir att fastställa och kontrollera kvalitets- och sorteringsbestämmelser.
I dessa uppgifter liksom när det gäller att styra fisket måste PO hålla nära
kontakt med köparsidan. Vi delar uppfattningen att PO och köparsidan bör enas
i dessa frågor. I den mån enighet inte kan uppnås kan frågan lämpligen föras
upp till den myndighet som har att övervaka prisregleringen.

Det
bör vidare ingå i PO:s uppgifter att i samarbete med köparsidan bedriva
informationsverksamhet och liknande insatser som nu bedrivs av Svensk fisk och Swefisk
i syfte att aktivt verka för en ökad fiskkonsumtion.

Sveriges
fiskares riksförbund: Utredningen föreslår att SFR skall reglera det fria
fisket i överensstämmelse med fiskeripolitiken. Utredningen föreslår också att
SFR ensamt skall svara för PO:s verksamhet.

Förbundet
bör ha ett stort inflytande både på fiskeripolitiken och den

kontinuerliga tillämpningen av densamma. SFR bör också ha ett påtagligt

inflytande i en lägstaprisverksamhet. Vi har dock den uppfattningen att

myndighetsutövning inom fiskets område skall utövas av statliga myndig

heter, samtidigt som SFR skall bevaka yrkesfiskarnas intressen. En renod

ling av arbetsuppgifterna mellan myndigheter och organisationer gynnar

verksamheten. I en framtida "PO" bör, liksom i nuvarande Svensk fisk
ek. 54

för.,
även företrädare för berörda myndigheter och andra intresseorganisationer
ingå.

Enligt
förbundets mening bör Svensk fisk och statens jordbmksnämnd ha ansvar för det
nya "PO-systemet" fr.o.m. regleringsåret 1992/93. Pa-rallelU skall normprissystemet
vara i kraft fram till utgången av år 1993. Fömtom att Svensk fisks stadgar
måste skrivas om kan representationen behöva förändras.

Swefisk
ek. för.: I såväl nuvarande regleringsförening som i den föreslagna
producentorganisationen (PO) saknas en viktig part. Förstahandsmot-tagarna
finns genom utformningen av Svensk fisks stadgar praktiskt taget inte
representerade. Det är i praktiken förstahandsmottagarna som ansvarar för
avsättningen av fångsterna och som därför också styrs av de bestämmelser som
regleringsföreningarna sätter upp. Kunskapen om priser, marknader m. m. finns
också hos förstahandsmottagarna. I ett nytt PO är det därför viktigt att förstahandsmottagarna
får ett betydligt större inflytande än vad som i dag är fallet.

Vid
bildandet av en eller flera PO måste den kompetens som finns inom de olika
organisationerna med anknytning till fisket tas till vara på ett förnuftigt
sätt så att resurserna utnyttjas optimalt. Därför är det angeläget att Svensk
fisk ek. för. och Swefisk ek. för. söker lösningar för en samordning av sina
verksamheter inför bildandet av eventuella PO. Under övergångstiden kan det
vara lämpligt att de båda organisationerna försöker finna gemensamma
arbetsmetoder.

Utredningen
påpekar också att delar av Svensk fisks personal skall kunna flytta över till
den nya organisationen. Swefisk har två personer anstäUda. Också inom Swefisk
finns kunskap om marknadsfrågor m.m. för fisk. Swefisks personal är därför
också lämplig att låta ingå i ett eventuellt nytt PO.

Det
är nödvändigt att samtliga fiskare direkt eller indirekt genom sina förstahandsmottagare
är medlemmar i PO. En frivillig anslutning med de risker som det då innebär om
några fiskare står utanför anser vi oaccepta-bdt.

Regleringsföreningen
Svensk fisk ek. för.: Svensk fisk vill peka på svårigheterna att bedöma om den
föreslagna regleringsorganisationen är väl anpassad för det svenska fiskets fömtsättningar.
Mera generellt uttryckt kan det föreslagna regleringssystemet sägas innebära en
återgång till den prisreglering som gällde före år 1981. Enligt Svensk fisks
mening är det en viktig fömtsättning i sammanhanget att det svenska yrkesfisket
är berett att självt administrera prisregleringen inom de ramar som staten drar
upp. Näringen måste således vara motiverad för att kunna fullgöra de nya uppgiftema
inom en egen organisation.

Kooperativa
förbundet: KF avstyrker utredningens förslag att Svensk fisk ombildas till ett
av vissa fiskare ägt regleringsorgan (PO). Det strider mot KF:s uppfattning att
en privatägd organisation ges myndighetsansvar. Den föreslagna
producentorganisationen innebär risker för monopolbildning och minskad insyn
och påverkan från såväl konsumenter som från avnämarintressentema.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

Enligt vår uppfattning bör
en sådan marknadsreglering som utredningen föreslår handhas av statens jordbmksnämnd.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

2.4 Finansiering av PO

Utredningen

Staten
ersätter till viss del, genom ett årligen fastställt högstbelopp, PO:s
kostnader för hantering av överskott.

Staten
bekostar inom ramen för PO fiskarenas trygghetsförsäkring samt kostnader för
utsättningen av fisk.

Staten
delfinansierar, inom ramen för PO, under en övergångsperiod om fem år PO:s
administration och marknadsåtgärder för fisk. Efter femårsperioden bör dessa
uppgifter bekostas helt av näringen.

Staten
finansierar ovanstående antingen genom omfördelningar i befintlig statsbudget
eller via en skatt på inhemska och importerade fiskslag och fiskprodukter.
Skatten bör då omfatta även i dag avgiftsfria fiskslag och fiskprodukter.
Uppgifter ur loggböckerna bör kunna tjäna som grund för uppbörd av skatten.

PO
finansierar kostnader för överskott, administration och marknadsåtgärder genom
medlemsavgifter.

De
medel som finns i Svensk fisks kassa vid tiden för bildandet av PO används som
grundfinansiering av PO.

Om något effektivt
sätt att utnyttja de 30 milj. kr., som tidigare har avsatts ur
prisregleringskassan för fisk för konsumentfrämjande åtgärder, inte kan
presenteras bör de användas för uppbyggnaden av PO.

Remissinstanserna

Riksskatteverket:
RSV avstyrker förslaget om fiskskatt då förslaget om införande av en från
intäktssynpunkt liten skatt strider mot de nu aktuella strävandena att avskaffa
skatter som har liten statsfinansiell betydelse.

Fiskeristyrelsen: Om PO
skall kunna fungera måste staten vara beredd att betala en större del av
kostnaderna för överskottshanteringen och för informationen än vad utredningen
har kalkylerat med. I annat fall är det tveksamt om PO kommer att bildas och om
den bildas kommer stora ekonomiska problem att uppstå efter övergångsperiodens
slut.

Enligt FS mening bör
fiskkonsumtionen stimuleras. Införandet av en särskild skatt har sannolikt en
dämpande effekt på konsumtionen. FS förordar därför att budgetmedel skjuts till
för att klara statens åtaganden i fiskprisregleringen.

Statens jordbruksnämnd:
Utredningen anser att regleringsavgiften måste avvecklas senast den 31 december
1993. Detta torde enligt jordbmksnämndens uppfattning behöva diskuteras mera
ingående än vad utredningen har gjort. Enligt EFTA-överenskommelsen skall ej
tillåtna statliga stödåtgärder utmönstras fram till år 1994. Tillåtet stöd är
bl. a. att tillämpa

56

en minimiprisreglering med
inlösen av överskott trots att denna stödform kan anses vara av typen generellt
stöd som enligt subventionsreglema ej är förenligt med EFTA. En avgift som tas
ut både på import och svenskproducerad vara är också förenlig med EFTA
(artikel 6) om den inte snedvrider konkurrensförhållandena. En avgift som
används för att allmänt stödja det svenska fisket kan dock inte vara förenlig
med EFTA. Jordbruksnämnden drar den slutsatsen att en prisregleringsavgift
fortfarande bör kunna finansiera ett icke generellt stöd efter år 1993 under fömtsättning
att medlen används till åtgärder som är förenliga med EFTA-överenskommelsen.
Detta innebär att nämnden inte ser något hinder i att behålla prisregleringsavgiften
och låta denna finansiera ett minimiprissystem inkl. administration av detta,
informationsåtgärder angående fisk, fiskets trygghetsförsäkring och
utsättningar. Regleringsavgiftens storlek skulle med denna utgångspunkt kunna
ungefär halveras jämfört med dagsläget, dvs. den skulle kunna sänkas från nuvarande
6% till ca 3%.

Finansieringen av
verksamheten borde enligt jordbruksnämnden liksom nu baseras på
prisregleringsavgifter. Nämnden anser att man i möjligaste mån bör eftersträva
ett enkelt och rationellt avgiftssystem. Utredningens förslag innebär att en
avgift i dag ersätts av tre nya. Administrationen av uppbörd och kontroll kan
befaras bli onödigt kostsam för samhället och näringen. Vad gäller
överskottskostnaden skulle enligt nämnden den del som enligt utredningen inte
skall betalas av statsmedel finansieras genom avgifter endast på den svensklandade
fisken som ingår i regleringen och som belastas med överskott. Systemet kan
liknas vid de slaktdjursavgifter som uppbärs inom kött- och fläskregleringarna
på jordbmksområdet. Vid stora överskott där den finansiella kompensationen blir
liten skulle nämnda avgift behöva höjas kraftigt och därmed sänka fiskarens avräkningspriser.
Gällande lägstapriser till fiskaren skulle få underskridas med belopp motsvarande
denna avgift. Jordbmksnämnden bör enligt nämndens uppfattning vara
uppbördsmyndighet för samdiga avgifter och dessa bör uppbäras vid ett och
samma tillfälle.

Sammanfattningsvis
konstaterar nämnden att utredningens förslag innebär att inte mindre än tre i
princip olika avgifter på fisk kan bli aktuella, nämligen

— leveransavgift på svenskfångad fisk som omfattas av
lägstaprissystemet (enligt utredningens förslag endast siU). Avgiften skall
uppbäras av PO och finansiera näringens del av överskottshanteringens
kostnader.

— leveransavgift på all svenskfångad fisk. Avgiften
skall uppbäras av PO och finansiera näringens del av administration och
information.

— allmän fiskskatt på svenskfångad och importerad
fisk. Jordbmksnämnden fömtsätter att uppbörden skall ske av någon myndighet.
Fiskskatten skall finansiera statens kostnader för överskottshanteringen, administration
och information (under en övergångstid), fiskets trygghetsförsäkring samt
utsättning av fisk.

Jordbmksnämndens förslag
innebär att endast två i princip olika avgifter skall uppbäras, nämligen dels
leveransavgift på fiskslag som omfattas av lägstaprissystemet och dels allmän
prisregleringsavgift. Uppbörden sker samlat av JN. Leveransavgiften kan införas
under den tid prisregleringsav-

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

57

giften
trappas ned, dvs. innan de stöd som skall avvecklas helt har upp- Prop.
1989/90:123 hört. Uppbörden behöver ej överflyttas på nya instanser och ej
delas upp Underbilaga 2.1 på flera organ.

Jordbmksnämnden
viU vidare bestämt avråda från förslaget att använda loggboksuppgifter som
underlag för debitering av avgifter. Kvalitén på dessa uppgifter torde nämligen
inte vara tillräcklig härför.

Jordbruksnämndens
konsumentdelegation: KD avvisar utredningens tanke att staten delvis skulle stå
för kostnadema för själva överskotten. Det är enligt KD:s uppfattning
väsentligt att kostnader av detta slag åvilar näringen och utgör incitament att
undvika överskotten. Regleringsorganet - jordbmksnämnden eller Svensk fisk -
får föranstalta om avgiftsuttag på lämpligt sätt.

KD
vill till sist kommentera utredningens avslutande ord avseende de 30 milj. kr.,
som efter Överläggningar avsatts för konsumentfrämjande åtgärder. Utredningens
uttalande att dessa medel skulle kunna utnyttjas för uppbyggande av PO finner KD
anmärkningsvärt, inte minst mot bakgmnd av att utredningen tidigare föreslagit
prioritering av konsumentmålet. KD avvisar med skärpa utredningens propå om
ett återförande av konsumentemas pengar till regleringen och fömtsätter att de
tillförs konsumentema i enlighet med jordbmksnämndens förslag.

Statistiska
centralbyrån: SCB anser att de uppgifter som nu insamlas från förstahandsmottagarna
av fisk, dvs. kopior av de avräkningar som upprättas mellan köpare och säljare,
utgör en bättre gmnd för uppbörd av en skatt än uppgifter ur loggbokssystemet. Kvantitetsuppgiftema
i avräk-ningssystemet måste anses vara mer exakta än kvantitetsuppgifterna i loggbokssystemet
då dessa senare delvis baseras på uppskattningar gjorda till havs, medan avräkningssystemets
kvantitetsuppgifter i allmänhet baseras på invägda kvantiteter.

Statens
vattenfallsverk: Vattenfall tillstyrker utredningens förslag att viss
utsättning av fisk skall bekostas via statsbudgeten när i framtiden inte längre
prisregleringsmedel finns att tillgå för ändamålet.

Fiskbranschens
riksförbund: När det gäller de övergångsarrangemang som utredningen föreslår
för statens ansvar för PO:s verksamhet kan vi i allt väsentligt tillstyrka
utredningens förslag. Vi tillstyrker också att staten tar på sig att även efter
de första fem åren av PO:s verksamhet svara för kostnadema för
överskottshanteringen, utplantering av fisk och för fiskarenas
trygghetsförsäkring.

Fiskbranschen
föreslår att stödet till fisket finansieras över statens budget och avstyrker
förslaget om en särskild fiskskatt.

Sveriges
fiskares riksförbund:---- vad beträffar finansieringen måste

denna
fråga anstå till senare, när modellval har ägt mm och jämförelse skett mellan
EG- och EFTA-modeller om lägstaprissystem. Eftersom fisket finansierat en stor
del av Svensk fisks kassa är ett möjligt alternativ att överföra de medel, som
är innestående (ca 30 milj. kr. vid halvårsskiftet). Förbundet vill dock
beräkna detta noggrant innan införandet 1992/93.

Förbundet
stödjer utredningens förslag att de medel, 30 milj. kr., som

avsatts till konsumentfrämjande åtgärder återföres till prisregleringskassan

för fisk. 58

Förbundet
instämmer i utredningens förslag att yrkesfiskarnas trygghetsförsäkringar och
medel för utplanteringsverksamheten även fortsättningsvis finansieras genom
statens försorg. Utplanteringens effekter för insjöfisket är väl dokumenterade
och är en fömtsättning för insjöfiskarnas yrkesutövning. Produktiviteten på
utsättningar har också varit mycket god.

Eftersom
förbundet tidigare föreslagit att normprissystemet skall vara kvar till slutet
av år 1993, skall nuvarande finansieringssystem bibehållas. Förbundet delar
inte utredningens påstående att regleringsavgiften är oförenlig med nya
EFTA-konventionen för fisk och fiskprodukter. Kriteriet för att en sådan avgift
skall kunna tas ut är att dels stödet ej snedvrider konkurrensen inom EFTA och
dels att det används till insatser som inte är förbjudna i nya
EFTA-konventionen för fisk.

Utredningens
förslag om fiskskatt är icke ett ointressant finansieringssätt. Dock föredrar
förbundet att systemet med regleringsavgifter förordas. En breddning av uttaget
måste dock framgent diskuteras.

Regleringsföreningen
Svensk fisk ek. för.: Även om fiskarenas egna fackliga organisationer skulle
aktivt stödja den föreslagna PO-föreningen kan det finnas en uppenbar risk att
fiskare väljer att ställa sig utanför ett medlemskap i PO. Om PO skall kunna
inrikta sig på en progressiv verksamhet för hela fiskerinäringens bästa måste
den finansiella basen för föreningen vara tryggad. Att som utredningen föreslår
låta uppgifterna i loggböckerna ligga till gmnd för uttagande av en fiskskatt
anser Svensk fisk dock av många skäl inte vara en genomförbar metod.
Prisregleringsavgiften inkasseras i dag av statens jordbmksnämnd, baserad på förstahandsmottagarnas
inköp från fiskare, ett under lång tid beprövat system, som även borde kunna
utnyttjas vid uppbörd av fiskskatt.

Kooperativa
förbundet: KF känner tveksamhet till att kostnadema för överskottshanteringen
delvis skall finansieras av staten. Dels bör åtgärderna inom fiskeripolitiken
synkroniseras med åtgärder inom övriga områden och dels anser vi att tydliga
ekonomiska signaler är nödvändiga för att anpassa fiskets volym till marknadens
efterfrågan.

KF
stöder utredningens förslag om att staten skall bekosta fiskarenas trygghetsförsäkring
och kostnader för utsättning av fisk.

På
gmnd av att prisema under långa perioder legat över normpriset har 30 milj. kr.
reserverats för konsumentbefrämjande åtgärder. Utredningen anser att det bör
övervägas om inte de avsatta medlen bör kunna utnyttjas för uppbyggnaden av PO.
KF tar avstånd från någon annan användning av dessa medel än för de urspmngligen
avsedda, nämligen att sänka priset på en given kvantitet fisk till konsument.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

3 Den
statliga fiskeriadministrationen 3.1 Fiskeristyrelsen

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

Utredningen

Fiskeristyrelsen
får ett samlat ansvar för fiskenäringen, fritidsfisket och fiskevården.

Fiskeristyrelsen
får ett samlat ansvar för det statliga ekonomiska stödet till fiskenäringen,
dvs. dels myndighetsansvar för lägstaprissystemet, dels ansvar för stmkturstödet
till fiskenäringen.

Fiskeristyrelsen
blir utbetalnings- och övervakningsmyndighet för PO samt fastställer lägstapriset
som PO har att anpassa sig efter.

Sötvattenslaboratoriet
bildar tillsammans med utredningskontoren och fiskeriförsöksstationema en väl
avgränsad enhet inom fiskeristyrelsen. Enheten tillförs dels ett s. k. 1 000-kronorsanslag,
dels ett förvaUningsanslag.

Havsfiskelaboratoriet
är även fortsättningsvis knutet tiU fiskeristyrelsen.

Utredningskontoren
övertar de myndighetsuppgifter, som i fortsättningen inte ses som kommunala
angelägenheter, och som i dag utförs av fiskenämndema.

Staten bör avsätta
ett engångsbelopp för särskilda personalutvecklingsåtgärder inom fiskeristyrelsen
för budgetåret 1990/91.

Remissinstanserna

Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut: SMHI instämmer i princip med
betänkandets beskrivningar och förslag som gäller havsfiskelaboratoriet och sötvattenslaboratoriet.

Fiskeristyrelsen: Den
samlade kompetensen i fiskefrågor finns i dag inom fiskeriverket. Det måste
även i framtiden vara mest rationellt att det övergripande ansvaret för
fritidsfiske, liksom för yrkesfiske och fiskevård, finns samlat inom en enda
myndighet, dvs. fiskeristyrelsen.

FS anser inte att den av
utredningen skisserade modellen med sötvattenslaboratoriet, fiskeriförsöksstationema
och utredningskontoren i en och samma enhet passar verksamheten sådan den nu
kan överblickas. Styrelsen avstyrker av följande skäl utredningens förslag.

Laboratorierna och fiskeriförsöksstationema
ingår sedan år 1985 i fiskeristyrelsens enhet för undersöknings- och
utvecklingsverksamhet. De arbetar i huvudsak med problem av forskningsliknande
karaktär. Utredningskontoren ingår sedan samma tid i enheten för fritidsfiske
och fiskevård och arbetar med mer administrativt inriktade frågor. Fiskeriförsöksstationema
bedriver utöver praktiska försök även odlingsverksamhet och ingår i sötvattenslaboratoriet.
De berörs inte alls i utredningens förslag, men skulle i den föreslagna nya
enheten utgöra en från utredningskontorens verksamhet mycket avlägsen del.

Även
om fritidsfiskefrågorna skulle i huvudsak bli ett kommunalt an-

60

svar
måste det vara en statlig uppgift att utveckla generella fiskevårdsmetoder
anpassade till havs-, kust- och sötvattensfiske. Detta kan inte vara varje
kommuns ansvar och det torde heller inte vara ekonomiskt möjligt för en kommun.

Bevarande
av arter, stammar och genresurser är en annan del av det nationella ansvaret
där staten måste svara för metodutveckling och rikstäckande översikter. Detta
är också en del av sötvattenslaboratoriets och de tillhörande
försöksstationernas uppgifter.

Utredningen
föreslår att den externfinansierade verksamheten utvecklas och att ett särskilt
engångsbelopp anvisas för personalutvecklingsåtgärder för mer marknadsinriktad
verksamhet. FS tiUstyrker utredningens förslag i denna del.

Utredningskontoren
bör behålla sin huvudsakliga verksamhetsinriktning.

Utredningskontoren
bör inte från länsnivån överta och svara för myndighetsutövning, dvs. utövning
av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet och skyldighet.

Styrelsen
har under lång tid och i enlighet med förhärskande uppfattningar strävat just
efter att lägga ut så många beslutsfunktioner som möjligt till fiskenämnderna,
speciellt myndighetsutövningen för yrkesfisket. På så sätt har den kunskap som
finns samlad på länsnivå kunnat utnyttjas direkt i beslutsfattandet och inte
bara som remissorgan. De glest fördelade utredningskontoren kan självfallet
inte fatta för enskilda medborgare bindande beslut utan tillgång till
nämndernas större detaljkunskaper om enskilda fiskeföretag m. m. Myndighetsuppgiftema
bör inte heller föras upp till central nivå. FS avstyrker mycket bestämt
utredningens förslag i dessa avseenden.

Statskontoret:
Enligt utredningen bör sötvattenslaboratoriet och utredningskontoren bilda en
väl avgränsad enhet inom fiskeristyrelsen. Enheten bör enligt utredningen
tillföras dels ett s. k. 1 000-kronorsanslag, dels ett förvaltningsanslag.

Vi
menar att det vore olämpligt om utredningskontoren skulle överta myndighetsuppgifter
från fiskenämndema.

Vi
viU därför peka pä en alternativ lösning. Genom att göra laboratoriet tillsammans
med utredningskontoren till en självständig 1 000-kronors-myndighet betonas
verksamhetens uppdragskaraktär. Även fiskeristyrelsen skulle då få betala för
de uppdrag som laboratorium och utredningskontor utför. Fömtom att ge en
enklare anslagsstmktur betonar vårt alternativ kontorens roll som
utredningsorgan.

Riksrevisionsverket:
RRV vill peka på behovet av att en ny informationsstrategi för hela fiskeriområdet
tas fram när fiskeriorganisationen förändras. 1 samband därmed vill RRV erinra
om de förslag RRV riktade till fiskeristyrelsen i rapporten
Informationskvalitet inom fiskeriområdet (Dnr 1987:1697).

Länsstyrelsernas
organisationsnämnd: Livsmedelspolitiken i Sverige är under omprövning. Jordbmket
och livsmedelssektorn kan mot den bakgmnden komma att avregleras. Det är naturiigt
att i det sammanhanget se över de uppgifter som utförs av dels lantbmksstyrelsen,
dels statens jord-

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

61

bruksnämnd.
Det är enligt LON:s mening också naturiigt att ta ett hel- Prop.
1989/90:123 hetsgrepp och i det sammanhanget även överväga de uppgifter
inom Underbilaga 2.1 fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen som i
dag sköts av fiskeristyrelsen och statens jordbmksnämnd.

Vattenöverdomstolen:
Fiskeristyrelsen och dess utredningskontor har sedan lång tid anlitats av
vattendomstolarna för utredningsuppdrag. Förslaget till ny fiskeriadministration
innebär bl.a. att utredningskontoren bibehålles och ges utökade
arbetsuppgifter. Det fömtsattes att kontoren därvid får den resursförstärkning
som kan behövas.

Sveriges
lantbruksuniversitet: På s. 42 och 161 anger utredarna att sötvattenslaboratoriets
verksamhet till större delen är externfinansierad. Påpekas bör dock att det i
stor utsträckning rör sig om statliga s. k. 10:6-medel som varit predestinerade
för sötvattenslaboratoriet. Vissa av de projekt som finansieras med 10:6-medel
skulle med fördel kunna utföras av andra forskningsorgan, bl.a. institutionen
för vattenbruk vid SLU.

Skogs-
och jordbrukets forskningsråd: Rådet anser det synnerligen viktigt för fiskeristyrelsen
som central förvaltningsmyndighet för fiskefrågor att en central kompetens inom
fiskeribiologi och fiskevård bibehålls inom styrelsen. Av bl. a. detta skäl är
det nödvändigt att sötvattenslaboratoriet har kvar sin nära anknytning till fiskeristyrelsen
med ett bevarande av samma status som havsfiskelaboratoriet har i detta
avseende och som detta laboratorium i betänkandet föreslås få behålla.
Sötvatten är av mycket stor betydelse för fisket och som lekplatser för fisk
som till stor del fångas i haven. Den centrala kompetensen inom sötvattensområdet
bevaras bäst inom fiskeristyrelsen genom att sötvattenslaboratoriet är knutet
till styrelsen till gagn för sjöarnas yrkes- och husbehovsfiskare samt den stora
gruppen sportfiskare. Det synes rådet mest ändamålsenligt att båda laboratorierna
ingår i en gemensam central enhet under fiskeristyrelsen, där allmän fiskevård
såväl som yrkesfiskefrågor inlemmas vare sig det gäller sötvattensarter,
vandringsfisk eller marina arter.

Ett
bibehållande av båda laboratorierna under fiskeristyrelsen skulle dessutom
främja det nära och framgångsrika samarbetet som SJFR och fiskeristyrelsen
upprättat för FoU-frågor på fiskets område, där SJFR för närvarande bl.a. genom
omprioriteringar satsar ca 10 milj. kr. på grundläggande och tillämpade fiskforskningsprojekt
samt på forskartjänster.

Enligt
SJFR:s uppfattning är inte utredningens motiv att skilja sötvat

tenslaboratoriet från fiskeristyrelsen särskilt väl underbyggt. Sötvattensla

boratoriets verksamhet skiljer sig inte markant (s. 116) från havsfiskelabo

ratoriets vad beträffar finansieringsform. Denna beror på att de s.k.

10:6-medlen (fiskeavgiftsmedel) endast kan ges till verksamhet i sötvatten.

Dessa medel är alltså inte externa utan lika interna som de medel som

används för havsfiskelaboratoriets finansiering. Enligt rådets mening

kommer inom en snar framtid troligen en betydande del externa medel att

tillföras havsfiskelaboratoriet eftersom laboratoriets faciliteter är under

uppbyggnad och flera samarbetsprojekt initieras med forskare vid univer

siteten och med ekonomiskt stöd från SJFR. Även nordiska samarbets

projekt med stöd från Nordiska ministerrådet kommer att bedrivas vid 62

havsfiskelaboratoriet. Även
om det kan vara bra med ett ökat kommunalt ansvar för fritidsfisket och
fiskevården bör det centrala ansvaret ligga kvar hos fiskeristyrelsen för att
fiskefrågor skall kunna bedrivas effektivt inom hela vattensystem och med fiskeribiologisk
kompetens, vilken för närvarande saknas i de flesta kommuner.

Rådet ställer sig tveksamt
till att samordna utredningskontoren med sötvattenslaboratoriet.
Utredningskontoren behövs för att behandla övergripande regionala fiskefrågor.
Inte minst inom miljövården fyller de en viktig uppgift och de bör ha kvar sin
nuvarande status.

Fiskbranschens
riksförbund: Fiskbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning att det
skulle vara en fördel att samla hela det statliga stödet till fisksektorn hos
en och samma myndighet. För branschens organisationer och företag vore det
praktiskt att ha en myndighet att vända sig till i alla ärenden som rör
branschens frågor, vare sig det gäller fiske- och resursfrågor eller
prisregleringsfrågor. I övrigt tar vi inte ställning till utredningens förslag
beträffande den statliga fiskeadministrationen.

Sveriges fiskares
riksförbund: Utredningen har föreslagit att ett nytt lägstaprissystem skall
handläggas av fiskeristyrelsen och att jordbmksnämndens fisksektion skall
upphöra senast år 1994.1 samband härmed har upprättats ekonomiska kalkyler som
skulle "spara" pengar i en storleksordning som saknar
verklighetsanknytning; inte minst beroende på att fiskeristyrelsen — om
fisksektionen läggs ner — behöver förstärkas med ytterligare resurser.

Den kompetens som för
närvarande finns på jordbruksnämndens fisksektion måste, enligt förbundet,
behållas. Ett flertal viktiga skäl talar mot att fisksektionens uppgifter förs
över till fiskeristyrelsen. Sammanfattningsvis vill förbundet anföra att
handläggningen av normprissystemet fram till år 1993 bör ombesörias av det
organ som har bäst kontinuitet och kompetens på området. Därtill kan läggas att
även ett nytt framtida system kräver kompetens och resurser; detta gäller såväl
själva övergångsstadiet som uppföljningsarbetet av frihandelsöverenskommelsen
etc.

Centralorganisationen
SACO/SR: Sötvattenslaboratoriets huvudavnämare är fiskeriverket (central förvaUning
och regionala enheter) och andra statliga myndigheter. Dessutom är kommuner,
allmänhet, organisationer som Sportfiskarna, Fiskevattensägarna och
fiskevårdsföreningar samt yrkesfiskets organisationer användare av forsknings-
och undersökningsresultat. Sötvattenslaboratoriet har liksom
havsfiskelaboratoriet stora internationella kontaktytor och de har många
gemensamma nationella avnämare. Utredningens motiv för att särbehandla sötvattenslaboratoriet
är därför dåligt underbyggt. Delvis synes förslaget om en nedläggning av laboratoriet
bygga på missuppfattningen att laboratoriets verksamhet till 10% är finansierad
med externa medel. Verksamheten är till 60% finansierad med icke budgetmedel,
vilka dock till stor del är medel som fiskeverket disponerar och alltså inte
externa medel.

Fördelarna med
utredningens förslag att sammanföra laboratoriet med utredningskontoren har
inte styrkts. SACO/SR anser att en verksamhet som fiskeriverkets måste bygga på
en fast gmnd av forskning och undersökningar. Kompetensen för en sådan
verksamhet är svår att upprätthålla

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

63

vid små utredningsinriktade
enheter. Ett laboratorium med tydlig vetenskaplig inriktning är nödvändigt för
att kunna upprätthålla kompetensen. Den är också nödvändig för att garantera
att långsiktiga och övergripande undersökningar genomförs. Utredningskontorens
verksamhet domineras av begränsade, speciella och kortsiktiga undersökningar —
de måste kompletteras med ett långsiktigt vetenskapligt angreppssätt. En ökad ex-tem
verksamhet snarast accentuerar behovet av ett forskningsinriktat laboratorium
som kan utgöra en motvikt till den konsultbetonade verksamheten.

Kooperativa förbundet: När
det gäller arbetsfördelningen mellan jordbmksnämnden och fiskeristyrelsen
anser KF att därest jordbmksnämnden i en ny livsmedelspolitik tilldelas
uppgifter i fråga om gränsskydd och andra avgifter beträffande jordbmksvaror
bör liknande uppdrag beträffande fisket också tilldelas jordbmksnämnden av
rationella och ekonomiska skäl.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

3.2 Fiskenämndema

Utredningen

Fiskenämndema
avvecklas den 1 juli 1990. Fiskenämndernas nuvarande mera lokala verksamhet
rörande fritidsfiske, fiskevård, kalk-ningsverksamhet samt informations- och
rådgivande verksamheter bör i fortsättningen ses som kommunala angelägenheter.
De övriga myndighetsuppgifter som i dag utförs av fiskenämndema bör i fortsättningen
kunna överlämnas till fiskeristyrelsen eller främst dess utredningskontor.

Prövningen
enligt fiskeriförordningen av ansökningar om tillstånd för vattenbmk som för
närvarande sker hos fiskenämndema bör i fortsättningen ske vid fiskeristyrelsens
utredningskontor.

Remissinstanserna

Kustbevakningen: Det är av
stor vikt att fiskeriverket, med nuvarande kompetens, även i framtiden finns
representerat pä regional och lokal nivå.

Lantbruksstyrelsen:
Fiskenämnden har tre huvudområden, nämligen yrkesfisket, fritidsfisket och
fiskevården. Samtliga dessa områden är viktiga för landsbygden och dess
utveckling. Många hithörande frågor har också stor betydelse från miljö- och
natursynpunkt. LBS anser det därför olyckligt om fiskefrågoma lyfts bort frän
länsplanet. En uppdelning av yrkesfiskefrågoma och fritidsfiskefrågorna på
skilda organisationer, som utredningen föreslär, är också olämpligt, bl.a. från
fiskevårdande synpunkt.

Om förslaget tiU samordnad
länsförvaltning genomförs förordar LBS att även fiskefrågoma förs till denna.

Fiskeristyrelsen:
I sitt yttrande den 14 mars 1989 över betänkandet

64

Samordnad
länsförvaltning har styrelsen framhåUit bl.a. följande: För att fiskefrågorna
skall komma in i samhällsplaneringen måste organisationen naturligtvis utformas
så att den passar ihop med övrig samhällsplanering. FS måste ha kanaler via
länsnivån ut till kommunerna där allt större del av samhällets planering sker.

FS
har fortfarande denna gmndinställning. Den är bl. a. en fömtsättning för att
regelsystemet i PBL och NRL skall kunna fungera också i fiskefrågor. Vården
och nyttjandet av landets fiskevatten som en naturresurs kräver att länsnivån
samordnar de övergripande, centrala bedömningarna med de lokala intressena.
Fisket måste därför ha en organisation också på länsplanet.

För
att utveckla fisket behövs en fortgående samverkan mellan centralnivån, länen,
kommunerna, organisationer och enskilda. Vidare är fiskeristyrelsen beroende
av att komplettera sin specialistkompetens med länens kunskaper om yrkes- och
fritidsfiske samt fiskevård för att kunna fungera i sin roll som en
utredningsresurs åt regeringen.

Den
kompetens som behövs i alla dessa fiskefrågor är länsanknuten och finns i dag
endast i fiskenämndema.

Som
styrelsen anfört ovan kan ett överlämnande av myndighetsuppgifter från
fiskenämnderna tiU styrelsen eUer dess utredningskontor inte betraktas som en
decentralisering utan tvärtom som en centralisering. Den medför ett ökat krängd
för enskilda och fördröjd ärendehandläggning och därav föranledda ökade
kostnader för både allmänheten och samhället. Dessa negativa effekter står i
klar motsatsställning till förvaltningslagens krav på enkel, snabb, billig och
säker handläggning.

Fiskeristyrelsen
finner sammantaget att utredningens motiv för en avveckling av fiskenämnderna
inte är håUbara och avstyrker förslaget. Fiskeristyrelsen förordar i stället
att fiskenämnderna fr.o.m. halvårsskiftet 1991 skaU ingå i de nya
länsstyrelserna.

Utredningen
föreslår att tillståndsgivningen för vattenbmket skall föras över till
styrelsen centralt eller tiU utredningskontoren. Här är behovet av samordning
med olika länsorgan än mer påtagligt, varför det endast skulle leda till ökad
byråkrati och mer krångel för vattenbmksföretagen om besluten centraliserades.
Styrelsens uppgift här måste vara samordnande och direktivgivande, ej
beslutande. Även detta förslag avstyrks alltså.

Fritidsfisket
kan emellertid enligt styrelsens mening inte enbart bli en kommunal
angelägenhet. Staten måste ta ett övergripande ansvar för undersöknings-,
planerings- och fiskevårdsinsatser i våra fiskevatten och detta oavsett om
bestånden nyttjas av yrkes- eller fritidsfiskare. Särskilt klart framstår detta
när det gäller skyddsvärda fiskbestånd (även lokalt), vandringsfisk och fiskets
miljöfrågor. Kort sagt ett ansvar för hur landets samlade fiskresurser vårdas
och nyttjas. Därtill kommer statens ansvar för fritidsfisket som en väsentlig
del av sektorn rekreation-friluftsliv, där de statliga insatserna är betydande.

Statens
jordbruksnämnd: Enligt nämndens uppfattning är det för fiskenäringen
väsentligt att det finns en stor kompetens i fiskefrågor även utanför den
centrala fiskeristyrelsen i Göteborg. Eftersom vattensystem inte följer
länsgränser samt att avsättningsfrågoma bedöms centralt genom

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 123

bl.a.
fiskprisregleringen, anser nämnden att utredningens förslag att över- Prop.
1989/90:123 föra fiskenämndernas handhavande med yrkesfiskefrågor till ett
fåtal ut- Underbilaga 2.1 redningskontor är en bättre modell än en
uppsplittrad verksamhet på 24 länsstyrelser. Varje länsstyrelse kan knappast
knyta tiU sig den specialkompetens som skulle kunna återfinnas inom sex
utredningskontor.

Nämnden
fömtsätter att detta är möjligt endast om utredningskontoren personalmässigt
förstärks jämfört med dagsläget.

Statens
industriverk: SIND har inget att erinra mot förslaget att fiskenämnderna
avvecklas från den 1 juli 1990 och att vissa av nämndemas tidigare verksamheter
överförs till kommunema samt att övriga uppgifter läggs på fiskeristyrelsen.

Domänverket:
Domänverket avstyrker utredningens förslag att ansvaret för fritidsfisket i
dess helhet skaU överföras till kommunema. Verket anser, att samhällets ansvar
som hittills skall komma till uttryck genom att en samlad kompetens inom
fiskets område finns på länsplanet. Pä både kort och lång sikt är det där
möjligt att överblicka resurstillgängen och planera för ett bra utbud av
fritidsfiske samtidigt som kommuner och fiskevattenägare på nära håll har
tillgång till fiskeriexpertis.

Kammarkollegiet:
Kollegiet är, för sin uppgift att tillvarata allmänt fiskeintresse i vattenmål,
i behov av kvalificerade yttranden från fiskeristyrelsen. Kollegiet fömtsätter
att styrelsen även efter en avveckling av fiskenämnderna får tillgång till
sådana uppgifter om lokala förhållanden som fiskenämnderna hittills tillhandahåUit
styrelsen. Kollegiet har därför ingen erinran mot utredningens förslag om att fiskenämndema
avvecklas från den 1 juli 1990 och att dess uppgifter handhas på sätt som
utredningen beskrivit.

Statistiska
centralbyrån: Fr.o.m. redovisningsåret 1987 har SCB, efter ett drygt 60-årigt
uppehåll, åtempptagit årlig redovisning av det yrkesmässiga fisket i söt
vatten. Denna statistik baseras på uppgifter från ett antal fiskenämnder. Det
är väsendigt att möjligheten att erhålla underlag till denna statistik
bibehålls även om utredningens förslag beträffande fiskenämndema genomförs.

Länsstyrelsernas
organisationsnämnd: Enligt LON:s uppfattning är det naturligt att det i den nya
länsstyrelsen, som kommer att innefatta en mycket bred kompetens, även
innefattas den kompetens som i dag finns hos bl. a. fiskenämnderna.

Fiskeriutredningen
föreslår att fiskenämndema avskaffas och att deras uppgifter övertas dels av fiskeristyrelsens
utredningskontor, dels av kommunerna. Härigenom skulle den kompetens fiskenämndema
har komma att saknas på länsnivå. Detta vore enligt LON:s mening olyckligt med tanke
på de många kopplingar som finns mellan fiskefrågoma och verksamheter som
länsstyrelserna svarar för. Som exempel kan nämnas kopplingar inom säväl det
miljöpolitiska området som det regionalpolitiska området. Frågor om exempelvis vattenbmk
och fiskevårdsåtgärder är frågor där länsstyrelser och fiskenämnder redan i dag
samverkar.

Statens
naturvårdsverk: SNV motsätter sig utredningens förslag att fiske

nämnderna avvecklas. Förslaget kommer att betyda en klar försämring för

fritidsfisket i och med att en avveckling av fiskenämnderna skulle ske utan 66

att
det är helt klart hur fritidsfiskets intressen skall bevakas. Det är t. ex.
inte säkert att kommunerna är beredda att ta över uppgifter angående fritidsfisket.
Kommunernas intresse för verksamheten i fråga har visseriigen ökat något de
senaste åren, men det är fortfarande synnerligen blygsamt. Det är känt att
många helt enkelt inte prioriterar eller kan tänka sig att prioritera sådan
verksamhet.

Statens
vattenfallsverk: Vattenfall anser att fiskeriadministrationen med tanke på det
ökande behovet av vatten- och fiskevård snarast är underdi-mensionerad. Vi
avstyrker utredningens förslag att avveckla fiskenämnderna, då vi anser att en
länsvis sammanhållen administration av de lokala vatten- och fiskevårdsfrågorna
även i framtiden är den mest rationella lösningen. Om fiskenämnden kommer att
ingå i en samordnad länsförvaltning bör den där bilda en särskild enhet och ej
samordnas med lantbruket.

Sveriges
lantbruksuniversitet: Betänkandet förordar att fiskenämnderna avvecklas och att
yrkesfiskefrågorna hänförs till fiskeriverket centralt medan
fritidsfiskefrågorna hänförs till kommunema.

SLU
förespråkar i stäUet den lösning som har framlagts av utredningen om samordnad
länsförvaltning (SOU 1989:5). I denna föreslås att fiskenämnderna uppgår i
länsstyrelserna. Eftersom nuvarande stödformer inom fiskerinäringen på grund av
internationella överenskommelser successivt avskaffas och ersätts med
regionalekonom i skt betingade stöd, anser SLU att länsstyrelsen är bästa
institution för att hantera dessa i ett mer övergripande regionalekonomiskt
sammanhang.

Skogs-
och jordbrukets forskningsråd: SJFR anser att förslaget att lägga ner fiskenämndema
inte är bra eftersom den kompetens de besitter bör bevaras åtminstone på
länsnivå. Kunskapen om det småskaliga kustnära fisket, dess omfattning och
utvecklingsmöjligheter finns hos nämnderna och att bevara den kunskapen måste
anses vara av stor vikt.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Länsstyrelsen och fiskenämnden bedriver ett nära samarbete i
olika sammanhang. Ett exempel på detta är tillståndsprövningen för
fiskodlingar. Länsstyrelsen prövar dessa enligt miljöskydds- och
naturvårdslagstiftningen medan fiskenämnden prövar odlingarna enligt
fiskelagstiftningen.

Ett
annat exempel är behandlingen av vatten- och fiskefrågor i översiktsplaneringen.
Som underlag för kommunernas översiktsplaner har fiskenämnden gjort länsvisa
inventeringar i nära samarbete med länsstyrelsen bl.a. avseende yrkesfiskets
intressen, inkl. riksintressen.

Länsstyrelsen
avstyrker förslaget att lägga ner fiskenämnden på det sättet att dess uppgifter
förs till kommunerna, resp. till fiskeristyrelsen. Länsstyrelsen anser att
fiskenämnden, i likhet med andra regionala organ, skall ingå i den nya
länsförvaltningen fr.o.m. den 1 juli 1991.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: Från regionalekonomisk synpunkt är det av många skäl angeläget
att ha kvar en kompetens inom fiskeriadministrationen och fiskenäringen på
regional nivå. Att ha en samlad kompetens centralt kan inte vara tillräckligt.
En oundviklig följd av en sådan förändring blir att upparbetade kunskaper och
kontakter förioras. Beträffande överföringen av uppgifter på kommunerna måste
det påpekas att de i flertalet fall är alldeles för små i dessa sammanhang. Det
är dessutom från

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

67

samhällssynspunkt
inte försvarbart att skapa resurser enbart för varje kom- Prop. 1989/90:123

muns fiskefrågor. Underbilaga 2.1

Erfarenhetsmässigt
är det för övrigt ofta fråga om ärenden som rör flera kommuner inom länet och
ibland samtidigt förhållanden i något annat län. Det är därför viktigt att en
samordningsfunktion framgent finns kvar på länsplanet, vilket ju ligger helt i
linje med den inriktning verksamheten har vad gäller övrig utveckling inom
förvaltning och regional utveckling där samarbete och samordningsfrågor alltmer
kommit att betonas inte minst genom den länsförvaltningsreform som föreslagits.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län: Länsstyrelsen i Södermanlands län avvisar bestämt
utredningens förslag till förändrad fiskeriadministration i de delar som avser
länens resurser. Nuvarande fiskenämnder bör emellertid slopas den 1 juli 1991.
Det är viktigt att varje länsstyrelse har tillgång till fiskesakkunnig och att
fiskerinäringen ges ett fortsatt förtroendeman-nainflytande inom den nya
länsstyrelsens ram.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Fiskenämnderna och fiskerikonsulen-terna spelar i dag en
viktig roll på länsplanet bl.a. som fackorgan till länsstyrelsen och övriga
regionala statliga myndigheter. Detta gäller för länsstyrelsens del bl. a.
medverkan i olika planeringsfrågor inom det regionalpolitiska
utvecklingsarbetet och den fysiska planeringen enligt NRL och PBL. På
miljöskyddsområdet är fiskefrågorna en del i olika frågor om vattenmiljön och
skyddet av denna. Vidare är fiskenämndens medverkan viktig i olika frågor som
rör tillstånd och bestämmelser inom fiskets område. På dessa områden skulle
handläggningen försämras om fackmedverkan skulle ske via en längre bort
placerad tjänsteman inom fiskeristyrelsen. Den lokala förankringen genom
nämndens ledamöter skulle försvinna.

Länsstyrelsen
i Jönköpings län: Länsstyrelsen anser att utredningens, förslag ger en konstlad
uppdelning mellan yrkesfiske, vattenbruk och fritidsfiske. Sambandet mellan
fiskeformerna torde vara större än skillnaderna. Fiskevårdande åtgärder berör
vatten som sträcker sig över kommungränserna. Den statliga
fiskeadministrationen bör renodlas så att statliga fiskefrågor hanteras på en
central och en regional nivå med ansvar för samtliga frågor som rör yrkesfiske,
vattenbruk, fritidsfiske och fiskevård. Centralt bör fiskeristyrelsen ha
ansvaret medan fiskefrågor av regional karaktär även fortsättningsvis bör
hanteras på länsnivå och fiskenämndernas kompetens och lokalkännedom i dessa
frågor tillvaratas.

Fiskefrågorna
har många kopplingar till verksamheter som ligger inom länsstyrelsens
ansvarsområde t.ex. markanvändning, miljövård, landsbygdsutveckling, turism m.m.
Detta kan utvecklas och förstärkas om fiskenämnderna inordnas i den nya
länsförvaltningen. Därigenom stärks möjligheterna att åstadkomma en bredare och
mer samlad insats inom de areella näringarna till gagn för en levande
landsbygd.

Länsstyrelsen
i Kalmar län: Genom den kompetens som byggts upp

inom de regionala fiskenämnderna finns en god gmnd för att arbeta vidare

med att underlätta den omställningsprocess som förestår. Länsstyrelsen

anser att det är viktigt att bibehålla den specialkompetens som finns inom

fiskenämnderna. Genom den förestående samordningen i en vidgad läns- 68

styrelseorganisation
skapas bättre förutsättningar att inordna fiskefrågorna under länets regionalpolitiska
arbete. Länsstyrelsen vill också understryka att de fiskevårdande insatserna
på sikt har en regionalpolitisk betydelse, eftersom de syftar till att tillse
att det finns en försörjning med fisk av god kvalitet, som kan räcka till både
för yrkes- och fritidsfiskarenas behov. Länsstyrelsen ser det därför naturligt
att det regionalt i den nya länsstyrelsen finns både ett ansvar för fiskevården
och för stöd till yrkesfisket genom rådgivning och ekonomiska bidrag.
Länsstyrelsen avstyrker utredningens förslag att avskaffa ett länsanknutet
ansvar för fiskerifrågor-na. Länsstyrelsen ser inte fiskeristyrelsens
utredningskontor som ett alternativ, eftersom det i ett sådant
organisationsalternativ inte finns möjlighet att hantera fisket som en näring,
som skall samordnas med andra sektorer.

Länsstyrelsen i Gotlands
län: Länsstyrelsen delar inte utredningens uppfattning att fiskenämnden kan
avvecklas. Med den vikt som läggs vid kustfisket samt kopplingen mellan
föreslagna stödåtgärder och regionalpolitik är det nödvändigt att
fiskefrågorna ges en regional förankring och att de på ett naturligt sätt ingår
i länsmyndigheternas ansvarsområden. För Gotlands vidkommande tillkommer
dessutom att vattenbmk är ett prioriterat område. Vid en tidpunkt då också
förutsättningarna för jordbmket som näring förändras, är det viktigt att finna
kombinationssysselsättningar. Länsmedel och rådgivningsinsatser har därför de
senaste åren i hög grad inriktats på kräftodling. Fiskenämnden spelar i dessa
avseenden en viktig roll både som prövo- och rådgivningsinstans.

Länsstyrelsen i
Kristianstads län: Inom åtskilliga förvaltningsgrenar krävs en samordning
mellan de myndigheter som är verksamma inom särskilda sektorsområden.
Beträffande fisket är det inte svårt att inse den nära anknytningen till
miljövården. Själva vattenmiljön, som ju utgör en livsbetingelse för fisken, är
samtidigt en av huvudfrågoma inom miljövården. Sambandet kommer också författningsmässigt
tiU uttryck i att olika förvaltningsärenden, exempelvis frågor om vattenbruk,
är att pröva enligt såväl miljöskydds- och naturvårdslagstiftningarna som
fiskelagstiftningen. Här krävs att länsstyrelsen och fiskenämnden såsom
beslutsmyndigheter samverkar. Det framstår som anmärkningsvärt att utredningen
inte alls observerat det berörda samverkansbehovet. Med den centralisering till
fiskeristyrelsen som utredningen föreslår förloras helt möjligheterna till fortsatt
regional samordning mellan fisket och miljövården.

Länsstyrelsen i Malmöhus län-Länsstyrelsen
anser att kommunernas möjlighet att överta fiskenämndens verksamhet är
orealistisk och knappast skulle innebära någon besparing. Kommunerna är i
allmänhet alltför små för att själva kunna hålla den kompetens, som erfordras.
Tvärtom är det vanligt att fiskenämndens kompetens efterfrågas av kommunema.
Det utredningskontor (Göteborg), som enligt utredarens förslag skulle handlägga
fiskefrågor i Malmöhus län ligger alltför avlägset för att kunna svara för fiskevården
i länet.

Vissa
samordningsfördelar skulle emellertid kunna vinnas genom att fiskenämnden
organisatoriskt tillfördes länsstyrelsen så som föreslagits i betänkandet om
samordnad länsförvaltning. Denna utredning pekar på de många kopplingar som
finns mellan fiskefrågoma och den verksamhet

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

69

som
länsstyrelsen ansvarar för inom bl.a. regional utveckling, miljövård Prop.
1989/90:123

och näringslivsutveckling. Underbilaga 2.1

Länsstyrelsen
i Hallands län: De nuvarande fiskenämndernas fiskeri-konsulenter utgör en
viktig resurs för arbetet med fiskevårdsfrågorna på regional nivå. Arbetsuppgiftema
går inte att lokalisera till de enskilda kommunema. Fiskerikonsulentemas
kompetens är nödvändig för att länsstyrelserna skall kunna fullgöra sina olika
uppgifter inom exempelvis miljövård och regionalpolitiken.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Fiskenämndema är ett expertorgan på regional nivå
och ett viktigt stöd för länets kommuner. I ett län som Göteborgs och Bohus,
där både yrkesfisket och fritidsfisket är betydande, bör det finnas en
regional myndighet som kan bevaka och samordna frågor på detta område. Kommunema
har inte resurser att bygga upp en organisation på dessa frågor. Det är dock av
största värde med ett kommunalt engagemang i fritidsfiske- och
fiskevårdsfrågor.

Fiskenämndema
har även en mycket viktig uppgift att fylla i planeringssammanhang. Länsnivån
samordnar de centrala bedömningama med lokala intressen.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län: Länsstyrelsen avstyrker förslaget att slopa de
fiskeadministrativa resursema på regional nivå. Dessa bör i stället inordnas i
de nya länsstyrelserna fr. o. m. den 1 juli 1991.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser att den kompetens i fiskefrågor som finns
hos fiskenämndema bör bibehållas på regional nivå genom att fiskerikonsulenteraa
överförs till den föreslagna nya länsförvaltningen.

Länsstyrelsen
i Värmlands län: Enligt länsstyrelsens mening innebär förslaget, vad avser den
regionala fiskeriadministrationen, en väsentligt försämrad service till
allmänheten, fiskets organisationer, myndigheter och kommuner. Detta får anses
särskilt allvarligt med hänsyn till framför allt fritidsfiskets betydelse i
samband med de stora regionala och kommunala satsningar som görs för att
utveckla turism, rekreation, näringsverksamhet och sysselsättning.

Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör därför fiskenämnden inordnas i den nya samordnande
länsförvaltningen, lämpligen som en egen fiskeenhet.

Länsstyrelsen
i Örebro län: Planering av vattentillgångamas nyttjande och vård är både en
statlig och kommunal angelägenhet. Fisket ingår som en del i denna planering
och därför bör ansvaret för fiskefrågoma regionalt finnas inom länsstyrelsen.
Fiskenämnden bör därför inordnas i länsstyrelsen i enlighet med förslaget i
utredningen om den samordnade länsförvaltningen och ges sådan ställning att fiskefrågoma
blir behandlade pä sätt som övriga samhällsintressen.

Utredningskontoren
inlemmas i länsstyrelsen. Fiskeristyrelsens behov av decentraliserad verksamhet
bör kunna tillgodoses av länsstyrelsen i likhet med andra statliga verk, t.ex.
naturvårdsverket och socialstyrelsen.

Fiskenämndema
för de stora sjöarna avvecklas och länsfiskenämnderna

får ansvaret inom resp. länsgränser. Samordningen av övergripande frågor

bör ligga hos den länsfiskenämnd eller länsstyrelse som har de största 70

intressena
i resp. sjö. Väl fungerande samverkansorgan mellan län och kommuner finns redan
etablerade.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att en avveckling av fiskenämndens
funktion allvarligt skulle skada fömtsättningarna för en regional miljöövervakning
och möjligheterna att bedriva samordnade fiskevårdande åtgärder, vilka i
mycket hög grad måste bedömas utifrån en helhetsbild vad gäller förhållandena i
avrinningsområden och de större sjöarna Mälaren och Hjälmaren.

En
fördel med att funktionerna inordnas i länsstyrelsen eller den föreslagna nya
regionala förvaltningen är ätt det därmed skapas en regional myndighet med
ansvar för vattenresursen i form av tillsyn, bevakning, planering, prövning
etc.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län: Länsstyrelsen avstyrker utredningens förslag att
fiskenämnderna skall avvecklas och att deras uppgifter i stället överförs till
dels fiskeristyrelsen, dels kommunema.

Enligt
länsstyrelsens mening är det angeläget att fiskefrägor av regional karaktär
handläggs på länsstyrelsen och att länsstyrelsen får tillgång till en fiskesakkunnig
handläggare.

Fiskefrågorna
har en mycket nära anknytning till miljöskyddet. Ärenden om vattenbmk m.m.
skall prövas enligt såväl fiskelagstiftningen som miljövårds- och naturvårdslagstiftningarna.
För att få en samordning krävs en samverkan meUan beslutsmyndighetema — i
nuläget meUan länsstyrelsen och fiskenämnden. Denna regionala samordning skulle
helt gå till spillo om nuvarande regionala beslut enligt fiskelagstiftningen skulle
centraliseras till fiskeristyrelsen.

Utvecklingen
på miljöskyddsområdet har inneburit att allt fler beslutsbefogenheter
decentraliserats till länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör
decentraliseringstanken få genomslag även på fiskeområdet. Liksom inom andra
förvaltningsgrenar bör det centrala ämbetsverkets resurser ägnas åt
övergripande eller större frågor samt ät allmän kunskapsförmedling och
information inom verkets fackområde.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län: Den statliga länsförvaltningen behöver även i fortsättningen
resurser och expertis i fiske- och fiskevårdsfrågor. Länsstyrelsen anser därför
att fiskerikonsulenterna bör föras över till de föreslagna samordnade
länsförvaltningarna.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län: Vi avstyrker förslaget om att fiske-nämnderna avvecklas
av följande skäl:

Nuvarande
fiskenämnd med ett litet antal personer — i Västernorrland två fiskerikonsulenter
— svarar för verksamheten i länets samtliga sju kommuner. Det är knappast
möjligt att kommunerna skulle kunna bygga upp motsvarande kompetens, något som
gäller framför allt de mindre kommunerna. Genom fiskenämnderna finns ett
expertkunnande, vars kostnader kan sägas vara fördelade på ett större antal
kommuner. Sannolikt skulle resultatet av förslaget bli att stora, ekonomiskt
starka kommuner med relativt omfattande verksamhet skulle kunna skaffa sig
egen kompetens, medan mindre kommuner skuUe bli tvungna att avstå. Slutresultatet
skulle bli en enligt vår mening försämring av samhällets insatser på fiskets
område.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

71

Mellan
fiskenämnd och länsstyrelse finns i dag ett väl utvecklat samar- Prop.
1989/90:123 bete i frågor av gemensam karaktär, såsom miljövård, regional
utveckling Underbilaga 2.1 och vissa regleringsfrågor. Går förslaget igenom
skulle det dels innebära att expertkunnandet på länsnivå finge byggas upp inom
länsstyrelsen samtidigt som vissa frågor skulle behöva lösas genom samband med
den centrala nivån.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Länsstyrelsen anser att fisket har en rad kopplingar till
verksamheter som länsstyrelsen och andra myndigheter har ansvar för. Som
exempel kan nämnas samhällsplanering, mark- och vattenanvändning, miljövård,
glesbygdsutveckling och turism. Fisket är en viktig utvecklingsfaktor i
Jämtlands län. Fiskenämnden har en dokumenterat god kunskap om länets
fiskevatten och en etablerad samverkan med andra länsmyndigheter, kommuner och
fiskeorganisationer. Nämndens kompetens och lokalkunskap behövs
fortsättningsvis på länsnivå.

Ansvaret
för de statliga fiskefrågoma bör organiseras på en central och en regional nivå
och omfatta yrkesfisket, vattenbmket, fritidsfisket och fiskevården.

Länsstyrelsen
föreslår att fiskenämndema inordnas i länsstyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1991 för
att i den nya myndigheten fullgöra statliga åtaganden på regional nivå.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län: Länsstyrelsen har den bestämda uppfattningen att det även
i framtiden behövs en regional statlig fiskeriadministration och föreslår
därför att den nuvarande fiskenämnden bibehåUs. Fr.o.m. den 1 juli 1991 bör fiskefrågoma
hanteras i den nya regionala statliga förvaltningen.

Länets
fiskenämnd har i dag ett väl utvecklat brett samarbete med länsstyrelsen. Om
fiskenämnden avvecklas och uppgifter överförs tiU fiskeristyrelsens
utredningskontor med nuvarande lokalisering kommer sannolikt kunskapen om
lokala förhåUanden, åtminstone på sikt, att försvinna. Detta är mycket
olyckligt då samhällsplaneringen i övrigt i dag sker på länsnivå och på
kommunal nivå.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Vi avvisar bestämt utredningens förslag att avveckla den
regionala fiskeadministrationen med en förstärkning av centrala
myndighetsuppgifter.

Man
har inte tillräckligt beaktat att fiskenäringen utgör en integrerad del av
länens samlade närings- och sociala stmktur där samspelet med andra samhällsområden
ger en samlad nytta som är större än den strikt fiskeripolitiska.

Fiske-
och vattenvård, vattenbmk samt yrkes- och fritidsfiske är till sin natur
geografiskt och sakmässigt gränsöverskridande. Det är nödvändigt att samlade
och avvägda bedömningar kan göras vid val och prioriteringar av åtgärder. Inte
minst tydligt blir detta när fiskefrågoma relateras till andra
verksamhetsområden. Det kan gälla utvecklingen av turism, glesbygdens behov av
kombinationssysselsättningar, resurssatsningar inom miljöområdet eller
utvecklingen av vattenbmket som näringsfång. Ett nära organisatoriskt samband
mellan fiske och andra verksamheter är en fömtsättning för detta.

Vi
förordar därför att fiskeadministrationen får en kraftfull regional 72

förankring
genom att fiskenämnderna får ingå i den nya länsförvaltning som är på väg att
genomföras. I länsstyrelserna integreras kunnandet inom fiskebiologi och
förvaltning med andra samhällsområden. Detta gagnar fiskets utveckling och ger
bättre underbyggnad åt utvecklingen inom andra samhällsområden.

Sveriges
fiskares riksförbund: Förbundet anser att den nuvarande ordningen med
fiskenämnderna underordnade fiskeristyrelsen bör bibehållas. Nämndernas
verksamhet är av stor betydelse för yrkesfisket. Merparten av fiskenämndernas
arbetsinsatser uppfattas mycket positivt av yrkesfiskarna.

I
olika sammanhang, bl. a. utredningen om samordnad länsförvaltning, har
diskuterats ett överförande av den kompetens som fiskenämnderna utgör, till
länsstyrelserna. Om nämnderna inordnas i länsstyrelserna får detta inte medföra
försämringar för yrkesfisket i något avseende. En fömtsättning för ett sådant
arrangemang måste vara att fisket behandlas i en särskild enhetipå varje
länsstyrelse. Likaså måste yrkesfisket tillförsäkras representation i de organ
som kan komma att ersätta de nuvarande fiskenämnderna.

I
sammanhanget skall även påpekas det problem som kan komma att uppstå i de stora
sjöarna, där fisket i dag ligger under en nämnd för varje sjö. Vid en
överflyttning av nämnderna till länsstyrelserna kan förhållandet bli, att t.
ex. Vänerns och Vätterns fiske skall administreras av flera olika
länsstyrelser, vilket kommer att medföra problem både för yrkesfiskarna och
administrationen. I dessa fall måste ett system, som liknar det som fungerar
för närvarande, utarbetas.

Sveriges
fiskevattenägareförbund: Fiskets organisation har under den senaste 20-årsperioden
varit föremål för ständiga utredningar, som hela tiden lett till besparingar
och nedskärningar av verksamheten. Ytterligare nedskämingar skulle få förödande
konsekvenser för möjligheterna att på relevant sätt bevaka fiskets intressen på
regional nivå.

Fisket,
sportfisket, husbehovsfisket och yrkesfisket får en allt större betydelse i den
verksamhet som går under beteckningen landsbygdsutveckling. Många lantbmksföretag
står i dag inför förändringar till följd av en förändrad jordbmkspolitik. Många
lantbmkare ser därför möjligheter att inom sina lantbmksföretag utveckla andra
näringar, t. ex. fisket.

Förbundet
anser därför att det även fortsättningsvis bör finnas en regional fiskeriadministration.
Fiskenämnden med fiskeribiologisk kompetens, biträdd av en partssammansatt
ledamotsnämnd, är ett bra fomm för diskussioner och beslut i för länet
angelägna fiskefrågor.

Förbundet
avvisar alltså utredningens förslag om att utredningskontoren tar över
myndighetsuppgifter från fiskenämnderna.

Förbundet
anser inte heller att fiskenämndens funktion kan ersättas av ett vidgat
kommunalt ansvar. Naturligtvis har kommunerna ett ansvar för utvecklingen av
turism och rekreation men enligt förbundets mening har fisket bredare koppling
till aktiviteter av mer övergripande karaktär, som måste behandlas i ett större
perspektiv.

Förbundet
anser att det i varje län liksom i dag bör finnas en fiskenämnd. Om man under
remissarbetets gång finner att fiskenämnderna

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

73

fortsättningsvis
inte bör behållas som självständiga myndigheter är vi beredda att tillstyrka de
förslag som redovisas i regeringens proposition (1988/89:154) En ny regional
statlig förvaltning om att fisket inordnas som en enhet i länsstyrelsen.

Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund: Förbundet anser att utredningen undervärderat sport- och
husbehovsfiskets omfattning och betydelse i det svenska samhället i
förhållande till yrkesfisket. Detta bygger i så fall på en grov missuppfattning
och underskattning.

En närmare analys av
innehållet i begreppet fiskevård saknas också. Fiskevården är inte bara
åtgärder utan framför allt en del i den fortsatta fysiska planeringen och utgör
därmed samtidigt också en naturlig del i samhällsplaneringen framför allt i
fråga om naturvård, friluftsliv, mark-och vattenanvändning,
glesbygdsutveckling, sysselsättning och turism. Fiskevården i sig kräver också
överblickar och ställningstaganden som sträcker sig utöver kommungränser. Inte
heller har fiskevårdens lagstiftning — fiskeristadgan — närmare berörts av
utredningen och inte heller fiskerättslagens närmare innehåll och följdförfattningar
— särskilt de som berör sport- och husbehovsfiskets intresseområden.

Mot denna kortfattade
tecknade bakgrund ter det sig något märkligt att utredningen föreslår att
fiskeriverkets verksamhet renodlas och i första hand inriktas på yrkesfiske
medan fritidsfisket föreslås bli en kommunal angelägenhet.

Förbundet kan självklart
inte tillstyrka en sådan utveckling. Vårt lands fiskbestånd är en gemensam
resurs som nyttjas av alla kategorier fiskande. Inom flera regioner förekommer
dessutom stora motsättningar mellan olika gmpper fiskande. Särskilt gäller det
längs kusterna och i de stora insjöarna och där fiskbestånden inte räcker till
för aUa. Samtidigt är de fiskbiologiska förutsättningarna också regionalt olika
— även i inlandet.

Vården och utnyttjandet av
fiskbestånden måste i fortsättningen spela en allt större roll när det gäller
att skydda och bmka vårt lands fiskbestånd. Det går inte längre att bruka —
eller bättre bara förbmka — dessa utan hänsyn till de naturlagar som gäller.
Det är dessutom viktigt att fisket motstående intressen också börjar beakta
dessa frågor i större utsträckning än vad som hittills skett.

Självklart har kommunerna
ett stort ansvar för utvecklingen av rekreationslivet inom den egna kommunen,
men det vore enligt förbundet ett ödesdigert misstag att förenkla situationen
på det sätt som utredningen gör — låta kommunema ta över alla fiskefrågor som
inte är av yrkesfiskekaraktär. I stället krävs i dag en allt större både
kompetens och samverkan lokatt och regionalt. Fisket har en rad kopplingar till
verksamhetsgrenar som framför allt länsstyrelserna ansvarar för t. ex. frågan
om mark- och vattenanvändning. Som tidigare sagts sammanhänger fiskets
utveckling också med turismen och landsbygdsutvecklingen i stort.

Inom varje län finns i dag
genom fiskenämnden en kunskap och en kompetens i fiskefrågor som även framgent
bör bibehållas på länsnivå. Om man dock finner att nämnden inte längre kan
bibehållas som självständig myndighet är förbundet berett att tillstyrka att
fisket inordnas som en självständig enhet i länsstyrelsen.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

74

Vattenbrukarnas
riksförbund: Om utredningens förslag om avskaffande av fiskenämnderna skulle
genomföras så skulle fiskerinäringen, vattenbmket och fiskevården ställas utan
någon ansvarig myndighet på länsplanet och man skulle då hamna i en särskild
ställning gentemot de areella näringarna lantbruk, skogsbruk och trädgård. En
centralisering av fiske-nämndernas verksamhet till fiskeristyrelsen och de fem
utredningskontoren skulle allvarligt komma att försämra myndighetsservicen till
fiskerinäringen, vattenbruket och fiskevården samtidigt som kunskapen om den aktuella
situationen i resp. län skulle komma att bli kraftigt beskuren. Vattenbmkarnas
riksförbund avstyrker därför förslaget om att avskaffa fiskenämnderna. Om
samordnad länsförvaltning införes bör fiskenämnderna inlemmas i denna nya
organisation och få en egen nämnd inom denna.

Centralorganisationen
SACO/SR: De levande resurserna följer inte kommun-, läns- eller andra gränser.
För ett stort antal, både limniska och marina arter, saknar även ekonomiska
zoner eller territorialgränser betydelse. Beståndsvård, fångstreglering liksom
forskning och undersökning. betjänas därför bäst av en enhetlig nationell
ledning inom ramen för en myndighet. Fiskeriverkets nuvarande organisation är
anpassad för att uppfylla de fiskeripolitiska målen och har tillräcklig
flexibilitet för att kunna möta nya krav.

Utredningens
förslag om ett kommunalt ansvar för fritidsfiske och fiskevård visar att
utredningen inte tagit fasta på behovet av en övergripande syn på fiskeribiologi
och fiskevård även för inlandsvatten. En effektiv fiskevård fömtsätter
planläggning över större områden än kommuner och län. En sådan utgör dock inget
hinder för ett ökat engagemang på regional och kanske särskilt lokal nivå i
fiskefrågor. Ett ökat lokalt intresse för fritidsfisket ställer högre krav på
en fungerande övergripande fiskeriadministration, som kan bistå med biologisk
kunskap och kompetens.

Fiskeriverket,
med nuvarande organisation, utgör en garanti för att en biologisk helhetssyn
säkerställes ned till kommunal nivå. Det är därför nödvändigt att verket
fortsatt har en decentraliserad stmktur med konsulenter vars kontaktnät och
praktiska insikter kompletterar laboratoriemas och utredningskontorens
kompetens. SACO/SR delar således inte utredningens uppfattning att gmnden för
den decentraliserade förankringen endast finns hos utredningskontoren.

SACO/SR
delar utredningens tveksamhet över att ge länsstyrelserna ansvar över yrkes-
och fritidsfiskefrågor. Förslaget om en länsvis samordning minskar avsevärt
möjligheterna att föra en samlad statlig fiskeripolitik och medför en
splittrad ansvarsfördelning som inte gagnar fiskenäringen eller samhället i
övrigt. Myndighetsfunktionen hos de nuvarande fiskenämnderna bör således
avskaffas. Det ökade myndighetsansvaret för fiskeriverket kräver dock juridisk
resursförstärkning. Länsstyrelsernas och kommunemas behov av ökat stöd för planering
bör ske genom att fiskeverket på uppdragsbas ställer sin samlade kompetens och
kunskap till förfogande.

Tjänstemännens
centralorganisation: I utredningen föreslås att yrkesfisket i framtiden skall omstmktureras
från ett utsjöfiske med stora enheter

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

75

till
ett kustnära fiske i sysselsättningssvaga regioner, ett särskilt stmkturstöd
skall lämnas och en plan upprättas som anger fiskets omfattning och inriktning.

Dessa
förändringar kan endast genomföras under fömtsättning att den yrkesfiskekompetens
som i dag finns vid fiskenämnderna bibehålls på länsnivå.

Utredningen föreslår också
att fiskenämndemas lokala arbetsuppgifter vad gäller fritidsfiske, fiskevård m.
m. skall föras över till kommunema. Utredningen måste i detta avseende vara
helt felinformerad. Nämnderna har i dag det regionala ansvaret för planering,
samordning och rådgivning av stor allmän betydelse och utför inga som helst
lokala arbetsuppgifter vad gäller fritidsfiske, fiskevård m. m. Det är
angeläget att kommunerna tar ett lokalt ansvar för fiskefrågorna.
Fiskenämnderna behövs då i än större utsträckning som kompetenspool i länet och
för samordnings- och planeringsuppgifter. Det bör i sammanhanget noteras att
det totalt för hela landet rör sig om 43 tjänster.

Utredningen
föreslår vidare att myndighetsutövningen centraliseras och överförs till fiskeristyrelsen.

Enligt
ST:s uppfattning innebär en sådan överföring av regionala arbetsuppgifter att
decentraliseringssträvanden inom myndigheten slås sönder tiU förmån för en
otidsenlig och ineffektiv centralisering av verksamheten. Hela verkets
kontaktnät mot avnämama slås sönder och beslut kommer att fattas med
bristfälliga underlag. Statens service kommer att bli sämre. 1 dag är samtliga
avnämare positiva till fiskenämndema.

Svenska
kommunförbundet: I betänkandet föreslås att fiskenämndema avvecklas från den I
juli 1990 och att fiskenämndernas uppgifter vad beträffar fritidsfiske m. m.
förs över på kommunema. Kommunförbundets styrelse avstyrker utredningens
förslag vad avser överföringen tiU kommunema och anser att fiskenämndemas
uppgifter bör hanteras inom länsförvaltningen från den 1 juli 1991. Detta ger
länsstyrelserna möjlighet tiU god överblick över länets fiskevatten. Viktigt är
att ha en myndighet som regionalt företräder fiskets intressen, särskilt med
tanke på att många kommuner är små och resurssvaga och inte kan förväntas ha
råd med egna experter på fiskets område.

Det
finns inom landet i dag även ett mindre antal kommuner där fiskerinäringen
utgör en betydande del av det totala näringslivet. Det är av väsentlig
betydelse för dessa kommuner att man där tillvaratar befintliga resurser inom
fiskerinäringen för att på ett optimalt sätt anpassa dessa till de nya fömtsättningarna.
Detta kan ske genom att berörda länsstyrelser tillföres erforderliga
personalresurser med kompetens inom arbetsområdet.

Lantmäteriverket:
Det är mycket angeläget att den kompetens och lokalkännedom som i dag finns
hos fiskerikonsulentema blir tillgängliga även i fortsättningen för att
verksamheten som rör fiskevårdsområden inte skall störas. Insatsema av fiskerikonsulenterna
behövs i första hand under de närmaste åren men kommer att efterfrågas även
efter år 1993. Med stöd av 24-29§§ lagen om fiskevårdsområden kan det nämligen
bli aktuellt att i olika avseenden ändra på ett bildat fiskevårdsområde. Vidare
torde de

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

76

många nybildade fiskevårdsområdesföreningarna
vara i stort behov av sakkunnig rådgivning vid förvaltningen av fisket.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

3.3 Länsstyrelserna

Utredningen

Länsstyrelsemas
nuvarande ansvar för regleringen av visst fiske överförs till stora delar till fiskeristyrelsen.

Det bör övervägas
om det över huvud behövs en statlig regelgiv-ning inom fiskets område vad
gäller t. ex. fiskets bedrivande ovan det första definitiva vandringshindret i
vattendrag.

Remissinstanserna

Kustbevakningen:
Att all regelgivning på fiskets område samlas tiU fiskeristyrelsen underlättar
kontakterna myndighetema emellan.

Fiskeristyrelsen:
FS förslag om färre och enklare fiskebestämmelser bör snarast genomföras.
Styrelsens utredningskontor och laboratorier bör i sin myndighetsfunktion ta
fram det biologiska underlaget. Styrelsens underlag behöver dock oftast
kompletteras med länsnivåns detaljkunskaper och bedömningar. En obligatorisk
samrådsskyldighet med bl.a. länen får därför anses naturlig.

Styrelsen
delar inte utredningens förslag att helt slopa en statlig regelgivning ovan
det första definitiva vandringshindret i ett vattendrag. För att skydda fiskeribiologiskt
eller nyttjandemässigt värdefulla fiskbestånd måste det även där - som en
garanti - kunna utfärdas fiskeföreskrifter. Denna reglcringsrätt bör i enlighet
med styrelsens förslag ankomma på länsstyrelsen.

I det kommande arbetet med
att utfärda färre och enklare föreskrifter måste en ständig strävan vara att ge
dem en så generell utformning som möjligt. Ett sådant system kan emellertid
ibland bli alltför uniformt. Det bör alltså finnas möjlighet att undantagsvis
medge individuella avsteg. Den tillstånds- och dispensgivning som kan tänkas
behöva ske måste ske på länsnivå med möjlighet till överklagande till FS som då
kan verka för en enhetlig praxis.

FS
har för närvarande bara en tjänst som handläggande jurist. En förstärkning med
två tjänster kommer att behövas.

Statens
vattenfalisverk: Förslaget till en mer enhetlig reglering av fisket är på många
sätt tilltalande. Det är dock uppenbart att myndigheterna också i
fortsättningen måste ha möjlighet att vid behov reglera fisket även uppströms
första vandringshinder för lax och havsöring. Det måste vidare också i
fortsättningen finnas möjlighet att på kusten införa lokala föreskrifter för
fisket, t.ex. vid mynningen av älvar med akut hotade lax- och
havsöringsbestånd. Dessa föreskrifter bör med kort varsel kunna ändras så att
de säkerställer att ett tillräckligt antal fiskar varje år når lekområdena eller
avdsfiskena i varje enskild älv, trots de stora variationer i beståndens

77

bärkraft
som regelmässigt förekommer både mellan olika älvbestånd och mellan olika år.
En fömtsättning för detta är en väl fungerande fiskestatistik.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: Det är länsstyrelsens uppfattning att fiskeristyrelsen som
central instans inkl. utredningskontoren inte har tillräcklig kännedom om
lokala förhållanden för att utfärda fiskeregleringar.

Länsstyrelsen i Blekinge
län: I yttrande till jordbmksdepartementet 1988-10-18 har länsstyrelsen
redovisat skäl för att även fortsättningsvis ha en länsanknuten regelgivning på
fiskets område. Sådana skäl är att länsstyrelsen har inflytande över flera
frågor som har med livsbetingelsema för fisket att göra såsom
industrilokaliseringar, miljövård, vattenplanering och väsentliga delar av
övrig samhällsplanering.

Länsstyrelsens bedömning
kvarstår varför utredningens förslag i denna del avstyrkes.

Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län: Länsstyrelsen instämmer helt i uppfattningen att nuvarande
regelsystem måste förenklas och på annat sätt göras mer lättillgängligt för
fiskets utövare. Huvudansvaret för detta arbete bör ligga på fiskeristyrelsen.
Länsstyrelsen utgår från att riksdagen beslutar om samordnad länsförvaltning.
Vi anser att vid beslut om fiskeripolitiken även kompetens i fiskerifrågor
skall finnas hos länsstyrelsen. Denna har då att svara för viss regional
tillämpning.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Länsstyrelsen avstyrker att beslutanderätten i frågor om
fiskebestämmelser i Vänern beträffande fisk som inte är vandringsfisk
centraliseras till fiskeristyrelsen.

Länsstyrelsen
i Örebro län: Lokala fiskebestämmelser skall enligt förslaget även i
fortsättningen i vissa fall kunna meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
kommer dock att sakna egen kompetens inom fiskevårdsområdet om fiskenämnden
inte ansluts. Även detta talar för att fiskenämnden flyttar in i
länsstyrelsen.

Prop. 1989/90:123 Underbilaga 2.1

3.4 Jordbruksnämnden och regleringsföreningen Svensk fisk

Utredningen

Jordbmksnämndens
fisksektion avvecklas i samband med att en PO bildas.

Regleringsföreningen
Svensk fisk avvecklas i samband med att en PO bildas.

Statens jordbruksnämnd:
Utredningen har principiellt tagit ställning för att lägstaprissystemet skall
handläggas av fiskeristyrelsen. Därmed skulle jordbruksnämndens uppgifter inom
fiskprisregleringen upphöra senast år 1994. Enligt jordbruksnämndens
uppfattning finns det flera skäl som talar emot att flytta över jordbmksnämndens
uppgifter till fiskeristyrelsen.

1)
En intakt organisation klarar bättre övergången mellan nuvarande regleringssystem
och ett nytt. Delar av det föreslagna systemet, t. ex. överskottsregleringen,
skulle kunna börja tiUämpas tämligen omgående samti-

78

digt
som stöd i form av pristillägg trappades ned fram till år 1994. Jord- Prop.
1989/90:123 bruksnämnden anser att det föreslagna lägstaprissystemet med visst
finan- Underbilaga 2.1 sieringsansvar för näringen bör införas så snart som
möjligt och att det vore olyckligt om detta fördröjdes till följd av att
huvudmannaskapet och den praktiska hanteringen skall överföras på nya organ.

2) Med stor sannolikhet kommer även ett nytt, förenklat, system för reglering
av fiskpriserna att kräva rätt stora resurser av den ansvariga myndigheten. Jordbmksnämndens
erfarenhet torde vara till stor nytta för att minimera problemen icke minst vid
övergången till ett nytt system.

3) Som tidigare nämnts anser nämnden att systemet med prisregleringsavgift
kan behållas och därmed uppbörden av avgift av vilken nämnden har tidigare
erfarenhet.

4) Som ovan redan påpekats kommer Sverige att behöva följa stöden i de
övriga EFTA-länderna. Även här torde jordbruksnämndens erfarenheter vara till
god nytta. Vid eventuella förhandlingar med EG angående avtrappning av
gränsskydden i ett EES-perspektiv samt även i andra internationella
handelsförhandlingar, torde nämndens erfarenheter och organisation för
internationella frågor vara till nytta för näringen.

5) Jordbmksnämnden är licensieringsmyndighet för alla livsmedel inkl.
fisk/fiskvaror. Nämnden är dessutom ansvarig för livsmedelsförsörjningen i
kris/krig. Vid sådana situationer kan licensieringen bli omfattande. En utbrytning
av fisklicensieringen till annan myndighet synes därför inte vara rationell.

6) Förändringama i jordbmksregleringen kommer att medföra att jordbruksnämnden
ställs inför en rad nya frågeställningar och uppgifter. Erfarenheterna härav
torde delvis kunna användas även i samband med att fiskprisregleringen ändras.

Enligt
nämndens uppfattning är det knappast meningsfullt att bygga upp en ny
organisation för administration och internationella frågor när kompetensen
redan finns på jordbmksnämnden.

Enligt
nämndens förslag skulle jordbmksnämndens och Svensk fisks ansvar för
fiskprisregleringen bibehållas även i den nya regleringen. En ny uppgift för jordbmksnämnden
skulle bli att söka anpassa avgiften på svensklandad fisk till behovet med
hänsyn till överskottens utveckling. Nya stadgar för Svensk fisk skulle
utarbetas och godkännas av jordbmksnämnden. I det sammanhanget bör också
övervägas om representationen i Svensk fisk bör ändras från den nuvarande.
Svensk fisks huvuduppgift skulle bli att söka styra fisket till att fiska det
marknaden efterfrågar och att överta och sälja överskott. Vidare skulle Svensk
fisk bedriva information angående fisk och arbeta för bättre kvalitet på
fisken.

Svensk
fisk skulle i det nya lägstaprissystemet ta fram statistik över marknadspriser
för de reglerade fiskslagen och jordbruksnämnden för regeringen föreslå
orienteringspriser och återtagspriser. Svensk fisk skulle själv få besluta om
den exakta avvägningen av återtagspriset enligt utredningens förslag.

Sveriges
fiskares riksförbund: Förbundet vill understryka vikten av att

nuvarande "PO-organisation" byggs upp inom Svensk fisk med jordbmks

nämnden som tillsynsmyndighet. Detta förslag går också i linje med för- 79

bundets
mening om hur hela omläggningen och genomförandet inför fri- Prop. 1989/90:
123

handelssituationen år 1994 bör genomföras. Underbilaga 2.1

Det
bör också understrykas den roll, som Svensk fisk har haft och den betydelse,
som förbundet anser att Svensk fisk även fortsättningsvis skall ha i svensk
fiskepolitik. Dialogen mellan olika intressenter, då även inräknat
konsumentintresset, genom bevakning av ledamot från riksdagen, har varit
värdefull och måste behållas. Många "konflikter" och missförstånd har
kunnat lösas i styrelsen. Därtill är informationsutbytet med olika intressen i
näringen av stor vikt för yrkesfisket. Informationsverksamheten har också
medfört att en näring med små resurser har kunnat exponera det livsmedel, som
utgör en viktig faktor för folkhälsan. Både inom EFTA och EG avsätts stora
ekonomiska resurser till olika delfunktioner som Svensk fisk handhar. Näringens
begränsade storlek i Sverige har gjort att man inte i egen regi kunnat bygga
upp motsvarande. Därför har Svensk fisk spelat en avgjort positiv roll för
ovannämnda funktioner. Dessa bör, enligt förbundet, bibehållas även i
framtiden.

Regleringsföreningen
Svensk fisk ek. för.: När det gäller den statliga administrationens utformning
vill Svensk fisk för sin del endast betona det goda samarbete som föreningen
haft med statens jordbruksnämnd som ju är föreningens tillsynsmyndighet. I
detta sammanhang bör understrykas att den statliga administrationen bör vara
slutligt fastlagd och genomförd innan en eventuell transformering av Svensk
fisk företas. Härigenom kan en kontinuitet i verksamheten bibehållas, vilket ju
är särskilt väsentligt i ett övergångsskede. Också hänsynen till den nu
anställda personalen hos Svensk fisk och dess framtid talar för en sådan
ordning.

När
det gäller Svensk fisks egen roll i framtiden bör framhållas den betydelse
föreningen har haft för samarbetet inom fiskerinäringen. I föreningens
styrelse finns alla berörda intressenter representerade, vilket varit av stor
vikt för att förbereda de beslut som föreningen haft att ta. Det finns därför
skäl att särskilt betona informationsutbytet mellan intressenterna. Den
erfarenhet som Svensk fisk härvidlag besitter bör tas till vara om de förslag
som utredningen lägger fram förverkligas.

Likaså
bör framhållas det kvalitetsarbete och kontroll av kvaliteten på fisk som
Svensk fisk utfört inom ramen för prisregleringen. En särskild uppmärksamhet
bör också riktas mot Svensk fisks externa informationsverksamhet. Denna vänder
sig till såväl handel som konsumenter och har två aspekter, nämligen dels att
vara avsättningsfrämjande för yrkesfisket och beredningsindustrin, dels att
främja konsumenternas intresse av att få tillgång till fisk av hög kvalitet och
att tillaga den på bästa sätt. Verksamheten bedrivs genom skrifter,
broschyrer, kurser, informationsdagar, recepttävlingar etc. Det är mycket
angeläget att denna verksamhet kan fortsätta med möjlighet för alla berörda att
komma till tals vid verksamhetens utformning.

80

4
Särskilda frågor

4.1 Yrkesfiskelicens och kontroll av beståndsbeskattning

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

Utredningen

Yrkesfiskelicensen
avskaffas.

Fiskeristyrelsen
ansvarar för att beskattningen av fiskbestånden sker inom sådana gränser att
reproduktionen inte äventyras.

Loggboksplikten
bör gälla även i fortsättningen.

Fiskeristyrelsen
bör överväga att flytta ut trålfiskegränsen i syfte att i ökad utsträckning
stödja kustfisket.

Remissinstanserna

Kustbevakningen:
Ett bibehållande av loggboken är av stor vikt för kontroll och övervakning av
fiskebestämmelserna.

Fiskeristyrelsen:
Licensieringen av yrkesfisket infördes för att garantera att det statliga
stödet bara kom det egentliga yrkesfisket till del. I praxis har
yrkesfiskelicenserna av fiskevårdsskäl därefter fått ett vidgat tiUämpnings-område,
bl. a. för rätten till trålfiske (11 § fiskeriförordningen), fiske med fasta
redskap på allmänt vatten (13 § samma förordning) och nätfiske med stora
nätlängder (länskungörelserna om fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Mälaren).

Nuvarande
licenssystem har tillsammans med det övriga statliga stödet inneburit att den
svenska fiskeflottans kapacitet i stort sett kunnat hållas inom rimliga ramar.
Om vi inte haft licenssystemet skulle det inom den svenska fiskeflottan enligt FS
bedömning ha funnits uppskattningsvis ytteriigare ett femtiotal stora enheter.
Licensieringen är ett tmbbigt men inte verkningslöst medel att dimensionera
fiskekapaciteten.

FS
vill inte motsätta sig att licensieringen av yrkesfisket i dess nuvarande form
upphör. Den måste dock ersättas av något annat system. Styrelsen föreslår att
en koppling sker mellan licensen och rätten att använda vissa redskap.

För
att FS skall ha möjlighet att motverka svängningarna och klara fiskekriserna
måste styrelsen förfoga över ett administrativt verktyg av den typ som finns i
Norge och på Island. Licensen har där kopplats till rätten att fiska med vissa
redskap. Dessa system fungerar tillfredsställande.

FS
föreslår därför att rätten att fiska med trål, snurrevad, vad (större än 90m),
laxdrivlinor och laxdrivnät begränsas till de personer som har licens. Trålen
är i och för sig redan enligt 11 § fiskeriförordningen förbehållen
yrkesfiskare eller annan för vars försörining fisket är av väsentlig betydelse.
De övriga redskap som här har uppräknats är alla typiska yrkesfiskeredskap som
inte används av någon annan kategori i samhället. FS kan därför inte se att det
skulle uppstå någon konflikt exempelvis med den bofasta skärgårdsbefolkningens
rätt att bedriva ett husbehovsfiske. Inte heller annat fritidsfiske blir
drabbat. I det fiske som bedrivs av

6 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 123

skärgårdsbefolkningen
används i första hand nät av olika slag samt fasta redskap och olika slags ryssjor.
Laxdrivlinor och laxdrivnät används av yrkesfisket till havs men i enstaka
undantag kan redskapen förekomma även inomskärs.

Det
nu skisserade licenssystemet föreslås ersätta nuvarande ordning. Det kommer att
medföra betydligt färre licensansökningar än det nu gällande systemet. FS
bedömer det möjligt att administrera den nya licenshanteringen inom ramen för
sina nuvarande resurser.

Fiskeloggboksplikten och
loggboksuppgifterna har vital betydelse som kunskapskälla och underlag för
landets förhandlingar med andra stater om fiskekvoter.

FS beräknar att fiskenämndemas
granskning och kodning totalt för hela Sverige drar kostnader på ca 1,5 manår
samt att kontaktema med fiskarena belöper sig pä ca 0,5 manår, aUtså totalt ca
2 manår. Dessa resurser måste tillföras styrelsen om nämndemas nuvarande
hantering av logg-boksblankettema försvinner. Man måste i så fall också väga in
den försämrade tillförlitligheten i loggboksuppgifterna som följer av att den
nuvarande kontrollmöjligheten på länsnivå upphör.

FS anser att det inte
finns underlag för att generellt säga att trålfiskegränsen skall flyttas ut.
Styrelsen anser att detta får avgöras från fall till fall mot bakgmnd av de
faktorer som statsmakterna anser skall gälla vid bedömningen. Det bör också
noteras att även det kustnära fisket i många fall använder trål.

Statens jordbruksnämnd: Jordbmksnämnden
finner liksom utredningen att yrkesfiskelicens blir obehövlig när normprissystemet
försvinner och under fömtsättning att inga andra direkta utbetalningar till
fiskare införs. Prövningen vid lån etc. får utvidgas till att även gälla
biologiska och avsättningsmässiga frågor vilket inte torde vara något
principiellt problem. Under de år som licenssystemet har varit i kraft har
systemet till viss del fått en annan och vidare innebörd än det urspmngliga
riksdagsbeslutet innebar. Denna utveckling kan knappast anses vara lyckosam
eftersom fiskenämnden/fiskeristyrelsen (oftast dess rådgivande gmpp i
yrkesfiskefrågor) inte har att ta hänsyn till de andra rättigheter som har
"hängts på" licensen. Vissa fiskerättsliga regler har således knutits
tiU innehavet av licens trots att systemets syfte från början endast var att
tillse att yrkesfiskare som ur olika aspekter var "önskvärda" fick
stöd inom ramen för fiskprisregleringen och rationaliseringsstöd.

Statens vattenfallsverk:
Det är från Vattenfalls synpunkt angeläget att myndigheternas möjligheter att
kontrollera fisketrycket på framför allt lax-och havsöringsbeståndeii
förbättras, då fullgörandet av våra utsättningsskyldigheter i vattenmål är avhängigt
av att tillgången till avelsfisk i älvarna tryggas. En metod att reglera fisket
är att begränsa antalet yrkesmässiga redskap som används inom ett område. Yrkesfiskelicensieringen
ger möjligheter till en sådan begränsning, vilket knappast loggboksföringen i
sig kan göra. Vattenfall vill dock samtidigt betona värdet av en förbättrad
fiskestatistik, speciellt beträffande fångsterna av lax och havsöring i älvarnas
mynningsomräden.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: Länsstyrelsen anser att nuvarande yrkesfis-

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

82

kelicenser
är nödvändiga för att slussa ut det statliga stödet till näringen. Prop.
1989/90:123 Licenserna bör därför vara kvar. Vidare har licenserna stor
betydelse, t. ex. Underbilaga 2.1 vid fiskenämnds prövning av dispenser för
fiske med nät och fasta redskap på vattenområden med fiskerestriktioner
(exempelvis för Uppsala läns vidkommande allmänt och enskilt frivatten i
Mälaren). Släpps fisket fritt föreligger det risk för att fiskbestånden kan
komma att överfiskas. Samhället måste vid behov kunna styra fisket på något
sätt i administrativ ordning.

Länsstyrelsen
i Gotlands län: För näringen är det självklart en gmndför-utsättning att
fiskeuttaget inte är större än de biologiska ramarna tillåter. Enligt
utredningen har yrkesfiskelicenssystemet inte varit effektivt till alla delar
vad avser styrning av fisket. Enligt länsstyrelsens mening borde det vara
möjligt att, inom licenssystemets ram, effektivisera styrningen av fisket för
att förhindra utfiskning. Ett bibehållande av fiskelicenser skulle också
underlätta en anpassning av fiskeflottan till biologiska och marknadsmässiga fömtsättningar.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Eftersom fisketillgången är begränsad måste någon
form av styrning eller kontroll äga mm. Det är t.ex. helt nödvändigt för de
kvoter Sverige har i andra länders zoner men även för fångster i egna vatten så
att avtalade kvoter kan följas. Utredningen presenterar inget annat förslag än
loggboksplikt. Den är nödvändig men måste kompletteras med kvoteringar till
resp. fiskefartyg eller ett bibehållet licenssystem.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Genom licensgivningen kan man på ett enkelt sätt reglera det storskaliga
fisket som bedrivs i allmänt vatten. Härigenom kan man motverka en alltför hård
beskattning av fiskbestånden. Licenserna har även betydelse vid prövningen av
frågor om tillstånd till fasta redskap och dispens från fiskebestämmelser t.
ex. högsta tillåtna nätlängd.

Länsstyrelsen
i Örebro län: Länsstyrelsen anser att ett oreglerat fiske inte bör tillåtas i
insjövatten, eftersom risk finns för överfiskning av vissa arter vilkas årsvariationer
kan vara stora, bl.a. gös, röding och sik.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Länsstyrelsen anser att rätten att utfärda bestämmelser till
skydd för fiskeribiologiskt och nyttjandemässigt värdefulla fiskbestånd måste
behållas.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Yrkesfiskelicenserna bör enligt vår mening bibehållas — åtminstone
tills erfarenheter av ett nytt stödsystem vuxit fram. Licensgivningen har ett
vidare värde än att enbart vara kriterium för stödgivning. Den är också ett
hjälp- och styrmedel i utvecklingen av företagsstmkturen inom fiskenäringen.

Sveriges
fiskares riksförbund: Det finns i flera avseenden ett behov av att kunna avgöra
vem som skall betraktas som yrkesfiskare. Den som har fiskelicens betraktas som
yrkesfiskare i många olika sammanhang. Licensi-erade yrkesfiskare har i dag
förtur vid utarrendering av fiskevatten från domänverket, svenska kyrkan m.fl.
större fiskevattenägare. Regionala stöd tillfaller licensierade yrkesfiskare.
Det finns alltså andra funktioner av yrkesfiskelicensen än att fördela det
statliga stödet. Licensiering är ett bra

83

sätt
att styra fisket så att det inte sker en överetablering, som skulle medföra
nackdelar för alla.

Det
bör även övervägas att utöka loggboksplikten till alla som fiskar för avsalu.
Med dagens system noteras inte stora fångster. I vissa insjöar är fritids- och
deltidsfisket av ej licensierade fiskare större än yrkesfisket. Fångststatistiken
blir på så sätt missvisande.

Enligt
förbundets bestämda uppfattning skall yrkesfiskelicensen vara kvar.

Frågor rörande regler för
fiskets bedrivande, dvs. även trålgränsfrågor, fattas av fiskeristyrelsens
styrelse i plenum. Det finns inget underlag för ett förslag om generell
utflyttning av gränsen. Vid fastläggande av trålgränser måste hänsyn tas till
de förhåUanden som råder på varie kustavsnitt. En avvägning mellan olika
faktorer måste göras när beslut fattas om var gränsen skall gå. Dels måste
hänsyn tas till de biologiska förhållandena, dels måste de kustnära bestånden
av fisk och skaldjur kunna beskattas så ekonomiskt som möjligt.

Eftersom
förhållandena kan ändras gör yrkesfiskets organisationer och även fiskeristyrelsen
årliga översyner av trålgränsemas sträckning i olika områden. Samråd sker om de
eventuella förslag till ändringar som kommer fram.

Förbundet
avstyrker bestämt utredningens förslag om utflyttade gränser. Det finns ingen
anledning att ändra nuvarande väl fungerande praxis, där yrkesfiskets
organisationer, fiskeristyrelsen och havsfiskelaboratoriet i samråd behandlar
dessa frågor.

Swefisk
ek. för.: Swefisks uppfattning är att systemet med yrkesfiskelicenser även i
fortsättningen skall finnas kvar. Vår principiella åsikt är att fisket med
yrkesmässiga redskap skall förbehållas de licensierade fiskarna.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

4.2
Stmkturplan

Utredningen

Fiskeristyrelsen
och jordbmksnämnden upprättar tillsammans en stmkturplan för fiskenäringen. Stmkturplanen
bör med viss flexibilitet kunna ange ramarna för det framtida fiskets storlek
och inriktning.

Remissinstanserna

Fiskeristyrelsen:
Förslaget att FS skall upprätta en stmkturplan tillstyrks. Styrelsen har den
erforderliga kompetensen i fiskets biologi och tillräckliga kunskaper om
fiskets ekonomiska utvecklingsmöjligheter. Planen måste dock upprättas i samråd
med branschens organisationer.

Strukturplanen är inget
självändamål. Enligt styrelsens mening skall den ha det dubbla syftet att vara
ett hjälpmedel för att få ut största möjliga nytta av det statliga stödet och
vara ett underlag för de beslut som näringen själv skall fatta.

84

För
det fall styrelsen inte kan förfoga över starkare styrmedel än stmkturstödet är
det dock enligt styrelsens mening onödigt att lägga ner några större kostnader
på att upprätta en stmkturplan.

Styrelsen
delar också utredningens uppfattning att strukturplanen även skall beakta det
kustnära fisket som ofta har stor regionalpolitisk betydelse. Men det finns
även annat småskaligt fiske med stor regionalpolitisk betydelse som kan behöva
vägas in, exempelvis det framväxande yrkesmässiga insjöfisket. I 1987 års
regionalpolitiska kommittés betänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel
framhålls att det är länen som är huvudansvariga för de statliga
regionalpolitiska insatserna. Bl. a. därför måste enligt styrelsens mening en stmkturplan
för fiskenäringen upprättas även i samråd med länen.

Statens
jordbruksnämnd: Jordbmksnämnden stöder utredningens förslag att en långsiktig
plan för fiskets stmktumtveckling bör tas fram. Vid utarbetandet av en sådan
plan bör även näringen aktivt medverka. En stmkturplan torde vara nödvändig för
att inom ramen för EFTA kunna ge exempelvis statliga lån till låg ränta vid
investeringar i fiskefartyg. Som utredningen mycket riktigt påpekat kan efterfråge-
och utbudsförhållandena inom fisket snabbt förändras på kort sikt. Den
långsiktiga bilden behöver dock inte ha ändrats. Investeringar är långsiktiga
handlingar vilka i görligaste mån bör vara opåverkade av kortsiktiga händelser.
Jordbmksnämnden förordar att nuvarande ordning med samråd mellan fiskeristyrelsen
och nämnden bibehålls innan beslut tas om lån. Icke minst blir avsättningsbedömningar
viktiga att göra. Det fömtsätts då självklart att nämnden fortfarande
administrerar fiskprisregleringen.

Statens
industriverk: SIND:s huvudsakliga kontakt med fiskenäringen sker genom
hanteringen av regionalpolitiska stöd. Under de senaste åren har stöd i form av
bidrag och lån lämnats av länsstyrelser och SIND till ett antal fiskodlings-/vattenbmksföretag.
Likaså har ett antal fiskberednings-industrier erhållit
lokaliseringsstöd/investeringsbidrag.

Till
beredningsindustri har stöden under perioden 1982— 1989 uppgått till knappt 30
milj. kr. och till vattenbmk knappt 70milj. kr., sammantaget således nästan 100
milj. kr.

SIND hanterar sedan år
1986 även det statliga varvsstödet. Sådant stöd kan utgå i form av s.k. kontantstöd
(investeringsbidrag) för ny- eller ombyggnad vid varv i Sverige av bl. a.
större fiskefartyg. Under perioden 1986 — 1989 har stöd lämnats till sju
svenska beställare för sådana investeringar i fiskefartyg.

Stmkturplanen skulle ge SIND
och övriga beslutsinstanser bättre underlag för handläggningen av stöd till
fiskenäringen. Vikten av en samordning med den regionalpolitiska stödgivningen
och målen för stmkturplanen är självklart viktig.

Statens
naturvårdsverk: Den stmkturplan som avses i utredningen måste på ett effektivt
och flexibelt sätt ange ramarna för det framtida fiskets storlek och inriktning
genom en tillförlitlig fångststatistik, fångstbegränsningar, skydd av arter
etc.

Länsstyrelsen
i Blekinge län: Länsstyrelsen har tidigare i annat sammanhang understmkit
behovet av planmässighet i fiskets utveckling. Det är

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

85

därför
naturiigt att nu tillstyrka förslaget om stmkturplan för fisket. Länsstyrelsen
vill dock bestämt hävda att sådana planer bör upprättas i samråd med berörda
länsstyrelser. Genom ett sådant förfarande kan även det av länsstyrelsen
handlagda regionalpolitiska stödet till kustfisket få en lämplig hantering när
det gäller avvägningen mellan centrala och regionala mål.

Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län: Länsstyrelsen avvisar förslaget om stmkturplan. En sådan blir
lätt inaktuell och kan då motverka sitt eget syfte. Då statens engagemang i
näringen minskar är det viktigt att branschen får ett större inflytande över
utvecklingen. För att finna konstruktiva lösningar anser länsstyrelsen det
angeläget att diskussioner med branschens företrädare inleds. Länsstyrelsen
efterlyser också en allsidig utredning om fiskets framtid.

Länsstyrelsen i Jämtlands
län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att fiskeristyrelsen skall upprätta
en stmkturplan för yrkesfiskets framtida omfattning och inriktning.

Det finns anledning erinra
om att även det framväxande yrkesmässiga insjöfisket och vattenbruket kan ha
stor regionalpolitisk betydelse. Länsstyrelsen föreslår därför att även dessa
frågor vägs in i en stmkturplan.

Länsstyrelsen
anser det angeläget att planen upprättas i samråd med länen.

Länsstyrelsen i
Norrbottens län: Länsstyrelsen delar uppfattningen att en strukturplan bör
utarbetas. Planen bör vara regionalt anpassad och kunna ta hänsyn till att
fisket spelar en speciell roll, inte minst som kombinationsnäring eller som
resurs för andra näringar, exempelvis turism. Detta är inte minst viktigt om
strukturplanen skall ge utgångspunkter för den statliga stödgivningen.

Fiskbranschens
riksförbund: Vi tillstyrker utredningens förslag att en stmkturplan för fisket
snarast utarbetas. Planen bör redovisa vilken kapacitet och stmktur som bör
eftersträvas för fiskeflottan om de fiskeripolitiska målen skall kunna uppnås
med de förutsättningar som kommer att gälla i framtiden, dels under de närmaste
åren, dels på längre sikt när EFTA-uppgörelsen till fullo gäller och det nya
stödsystemet är infört. I båda dessa tidsperspektiv är det givetvis nödvändigt
att ha med de biologiska och marknadsmässiga fömtsättningarna så långt dessa
låter sig fömtses.

För att stmkturplanen
skall vara förankrad i realistiska bedömningar och accepteras av de närmast
berörda är det nödvändigt att planen utarbetas i nära kontakt med FR och SFR.

För att planen skall
bibehålla sin aktualitet är det vidare nödvändigt att den revideras med jämna
mellanrum. Den kan lämpligen göras på 4 —5 års sikt och aktualiseras varje år.

Sveriges fiskares
riksförbund: SFR kan med stor tveksamhet acceptera utredningens förslag om en strukturplan
för fisket. Tidigare fiskeplan har givit allt annat än goda erfarenheter! En strukturplan
får inte bli något självändamål. Definitiv ställning kan förbundet inte ta
förrän vi sett sammansättningen av de intressenter, som skall genomföra
uppdraget, uppläggning etc. Inom fiskets fackliga organisation finns en stor
kunskap som inte bör negligeras. Det är också så att det är den enskilde
fiskaren som tar den företagsekonomiska risken, varför den som satsar sina
pengar

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

86

bör ha ett avgörande
inflytande. Runt omkring i vår omvärld finns avskräckande exempel på vad
statliga stmktur- och 5-årsplaner kan innebära för ett näringsliv. De länder
som prövat dessa former har lärt sig och överger dessa metoder. Någon
framkomlig väg för yrkesfisket är det inte. Detta betyder dock inte att fisket
inte skall ha någon framtidsplanering, snarare tvärtom. Detta sker bl. a. inom
förbundet tillsammans med enskilda fiskare och intressenter.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

4.3 Strukturstöd

Utredningen

Ett
stmkturstöd tiU fiskenäringen införs från den 1 juli 1990. Stmkturstödet
omfattar dels ett investeringsstöd om 30mi|j. kr., dels ett särskilt
omställningsstöd om 10 milj. kr. Stmkturstödet hanteras av fiskeristyrelsen.

Investeringsstödet
bör i fortsättningen och i större utsträckning än hittills ges till ett småskaligt,
kustnära fiske i framför allt sysselsättningssvaga regioner.

Det
är viktigt att samordna det regionalpolitiska stödet till fiskerinäringen och stmkturstödet.

Skrotningsbidraget höjs
till 5 milj. kr.

Remissinstanserna

Lantbruksstyrelsen:
LBS vill i sammanhanget särskilt framhålla stödhanteringen. Erfarenheterna
från både jordbmkets och fiskets områden är att denna verksamhet bör ligga så
nära stödtagaren som möjligt dvs. på länsnivån.

Fiskeristyrelsen: FS anser
det nödvändigt att olika stödformer samordnas så att fiskerinäringen utvecklas
på ett för samtliga regioner och därmed för hela landet sunt sätt. FS ser det
som en av sina viktigaste framtida uppgifter att svara för en samordning av
olika stödformer men anser att beslut om stöd kan tas på länsnivån.
Samordningen bör i stället ske genom att styrelsen får rätt att ge direktiv till
länen om omfattning och inriktning på stödet, sett i den kommande stmkturplanens
perspektiv. ,

1 motsats till utredningen
anser FS att det statliga investeringsstödet under en övergångsperiod bör öka
för att fiskeflottan skaU få den stmktur som kan anses lämplig för att möta
denna ovissa framtid. Det är emellertid inte bara fiskeflottan som måste ställa
om sin produktion. Detsamma gäller hela branschen. Därför bör strukturstödet
gälla såväl fisket, som branschen i övrigt. Enligt styrelsens mening bör under
en övergångsperiod åriigen avsättas 60 milj. kr. för att klara detta mål.

Utredningen har föreslagit
ett omställningsstöd pä 10 milj. kr. för att finansiera statliga köp av fartyg.som
sedan skall avyttras i utlandet. Enligt FS mening är det bättre att staten ger
en subvention vid försäljning till utlandet än att staten själv går in som
ägare.

87

Enligt
styrelsens mening bör 10 milj. kr. årligen under en övergångsperi- Prop.
1989/90:123 od ställas till FS disposition för skrotning av fartyg. Styrelsen
bör själv få Underbilaga 2.1 bestämma premiens storlek.

Enligt
styrelsens mening, som utredningen synes ansluta sig till, bör de möjligheter
som styrelsen har i dag att bevilja bidrag (vid nybyggnad eller vid köp av bättre
begagnat fartyg, vid övergång till annan fångstinriktning, för att minska bränsleförbmkningen,
för att förbättra arbetsmiljön och för att skaffa livräddningsflotte, brandskyddsutmstning
för fiskefartyg samt räddningsdräkt och automatisk nödpejlsändare) behållas för
att stimulera den omstmkturering av det svenska fisket som nu blir nödvändig
efter EFTA-överenskommelsen.

Det
är viktigt att framhålla att i aUmänhet konkurrerar inte kustfisket och utsjöfisket
med varandra i någon större utsträckning. Leveranserna från de olika slagen av
fiske kompletterar oftast varandra så att de svenska konsumenterna får tillgång
till ett varierat utbud av fisk med hög leveranssäkerhet.

Enligt
FS mening är det mest ändamålsenligt om det i det svenska fisket finns olika
slag av fartyg. Dessa kan var och en på sitt sätt bidra till att stärka den
totala konkurrenskraften hos det svenska fisket. Det är ingalunda självklart
att alla kategorier av det svenska fisket skall komma i åtnjutande av statligt
stöd.

Statens
jordbruksnämnd: Jordbmksnämnden anser att de föreslagna beloppen till
investeringsstöd, omställningsstöd resp. skrotningspremier förefaller vara väl
avvägda liksom tidpunkten för deras införande (1990-07-01).

Arbetsmarknadsstyrelsen:
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker att de regionalpolitiska aspekterna ges
prioritet, att alla sysselsättningsmöjligheter tas till vara i regioner med
svaga arbetsmarknader samt att avvecklingen av den gamla stödformen inte får
allvarliga negativa konsekvenser för sysselsättningen i dessa regioner.

Statens
industriverk: SIND instämmer i förslaget att statligt stöd till yrkesfisket i
fortsättningen och i första hand ges till ett småskaligt, kustnära fiske i
framför allt sysselsättningssvaga regioner.

Domänverket:
Då yrkesfiske i insjöar inte klart är omnämnt i utredningen framhåller
domänverket vikten av att även denna form av yrkesfiske beaktas vid utformning
av stöd till fiskenäringen.

Länsstyrelsernas
organisationsnämnd: Fiskeriutredningens förslag om investeringsstöd till
yrkesfisket motiveras bl. a. med regionalpolitiska skäl. Det regionalpolitiska
stödet hanteras redan i dag i betydande utsträckning inom länsstyrelserna. I
vissa fall fattas beslut om regionalpolitiskt stöd av statens industriverk
eller av regeringen. I 1987 års regionalpolitiska kommittés (REK 87)
betänkande (SOU 1989:55) föreslås en långtgående decentralisering till
länsstyrelserna av såväl beredning som beslut om regionalpolitiskt stöd. Fiskeriutredningens
förslag att det regionalpolitiskt motiverade investeringsstödet till fisket
skulle prövas på central nivå och av fiskeristyrelsen ligger inte i linje med
de decentraliseringssträvanden som bl. a. förslagen i REK 87 är uttryck för.

Näringsfrihetsombudsmannen:
Enligt utredningens mening bör enbart gg

regionalpolitiska
motiv vara styrande för statens intresse av direkt stöd till näringen för stmkturförändringar
av yrkesfiskeflottan eller för investeringar inom beredningsledet. NO stöder
denna ståndpunkt. Att investeringsstöd endast kan ges då regionalpolitiska
motiv föreligger, torde dock följa av EFTA-konventionen.

I
sammanhanget bör också påminnas om att EFTA-konventionen sätter en gräns även
för regionalt stöd, och att ett sådant stöd skall kunna motiveras inför övriga
medlemsstater.

Statens
pris- och konkurrensverk: SPK har i skilda sammanhang förordat att näringen
eller branschen i största möjliga utsträckning själv måste svara för
strukturella anpassningsåtgärder. Om det stmkturstöd som utredningen föreslår
anses nödvändigt för att uppnå det regionalpolitiska målet är SPK positivt till
att stödet främst kommer att riktas mot det småskaliga och kustnära fisket.
Hittills har de statliga stödåtgärderna i huvudsak gynnat det storskaliga fisket.
SPK anser att ett småskaligt och kustnära fiske, som landar sin fångst ofta,
medverkar till ett varierat utbud och en jämnare tillförsel av fisk till
färskmarknaden samt leder till korta distributionsvägar. Detta torde även gynna
industrins intressen.

Statens
naturvårdsverk: SNV stöder tanken att genom strukturstödet i större
utsträckning än hittills främja ett kustnära småskaligt fiske. Kustfiske är
för övrigt mindre energi- och materietkrävande än havsfiske.

Kustfiskets
problem är att de fångade kvantiteterna är små och framför allt oregelbundna.
En stor och kontinuerlig råvamtillgång torde vara en förutsättning för en
utveckling av distribution och förädling i fiskerinäringen.

Redan
i dag kan man emellertid konstatera att det svenska yrkesfisket inte förmår att
utnyttja sina fångstkvoter. År 1988 fanns i Östersjön drygt 38000 ton
sill/strömming och över 13000 ton skarpsill kvar när året var slut. 1982 års havsrättskonvention
förordar att länder som själva inte förmår att utnyttja sina kvoter måste
överlåta dessa åt andra länder.

Om
havsfiskets möjligheter ytterligare inskränks, är faran överhängande att
Sverige blir av med de råvamresurser som utgör basen för en utveckling av
distribution och förädling.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Länsstyrelsen stöder utredningens förslag i fråga om det
framtida fisket, dvs. en minskning av det storskaliga fisket till förmån för
det småskaliga och kustnära, ej bara som heltidssysselsättning utan också som
kombinationssysselsättning inom t. ex. ett skärgårdsföretag.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: Bl.a. föreslås stöd till småskaligt kustnära fiske i regionalpolitiskt
syfte. Utredningen finner det vara viktigt att alla beslutsbefogenheter i fråga
om statligt stöd hålls samlade hos fiskeristyrelsen. Mot detta vill
länsstyrelsen framhålla att det inom regionalpolitiken ansetts vara en
grundprincip — som senast kommit till uttryck i regionalpolitiska kommitténs
nyligen avlämnade betänkande — att det är länsstyrelsemas uppgift att besluta
om statligt stöd i regionalpolitiskt syfte. Länsstyrelserna har en helt annan
överblick över näringslivet i resp. län än ett centralt ämbetsverk. Det saknas
bärkraftiga motiv för att beträffande en viss näringsgren såsom fisket lägga regionalpolitiskt
betingade beslut på

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

89

det
centrala verket. Länsstyrelsen motsätter sig ett genomförande av för- Prop.
1989/90:123

slaget i angiven del. Underbilaga 2.1

Länsstyrelsen
i Södermanlands län: Föreslaget stmkturstöd för fiskenäringen bör på
länsplanet kompletteras med de möjligheter som länsstyrelsen har att lämna regionalpolitiskt
stöd ur länsanslaget. Det är härvid av stor betydelse att fiskeristyrelsen och
länsstyrelsen har en utvecklad samverkan i beslutsprocessen. Att centralisera
den regionalpolitiska stödgivningen till fiskeristyrelsen är enligt
länsstyrelsens uppfattning främmande.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Utredningens förslag att investeringsstödet i
fortsättningen och i större utsträckning än hittiUs bör ges till småskaligt
kustnära fiske är ett steg i rätt riktning. Utredningens slutsats att beslutet
om detta stöd måste tas av en central myndighet är dock enligt länsstyrelsens
mening felaktig. Besluten om detta stöd bör ske på regional nivå och samordnas
med andra regionalpolitiska stödformer (länsanslaget) i likhet med förslaget i
Regionalpolitiska kommitténs betänkande.

Länsstyrelsen
i Kalmar län: Utredningen föreslår att ett investeringsstöd skall införas till
det småskaliga fisket i sysselsättningssvaga regioner. Detta innebär att stödet
till fisket i framtiden får en renodlad regionalpolitisk profil. Länsstyrelsen
anser det därför vara viktigt att det inte utvecklas särskilda stödformer för
fisket, som är av delvis konkurrerande natur med det regionalpolitiska stöd,
som hanteras i länen. I stället vore det naturligt att stödet till fisket,
motiverat av regionalpolitiska skäl, samordnas med stödet för regionalt utvecklingsarbete.
Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget om ett särskilt statligt
investeringsstöd men avstyrker att besluten skall centraliseras till fiskeristyrelsen.

Länsstyrelsen
i Blekinge län: Mot bakgmnd av den ändrade synen på prisregleringen, betingad
av strävanden mot ökad frihandel, delar länsstyrelsen utredningens bedömning
att de generella stödåtgärderna bör avvecklas. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma
kommer detta emellertid att utgöra ett aUvarligt ekonomiskt avbräck för en del
av länets fiskeföretag.

En
del av dessa företag bedriver redan nu ett kustnära fiske. De har regionalpolitisk
betydelse. De bör därför enligt länsstyrelsen kunna bli föremål för regionalpolitiskt
stöd.

Länsstyrelsen
finner det anmärkningsvärt att utredningen föreslår att ett sektorsorgan — fiskeristyrelsen
— i en centraliserad organisation skall hantera det föreslagna
regionalpolitiska stödet. Länsstyrelsen vill bestämt avstyrka detta. Det är
enligt länsstyrelsen mera naturligt att berörd länsstyrelse skall handlägga
stödet. Länsstyrelsens samlade bedömning av stödets inriktning och storlek kan
därvid vägledas av kännedom om regionens egna behov och möjligheter. Medlen bör
anvisas via länsanslaget.

Länsstyrelsen
i Kristianstads län: Regionalpolitiskt betingade stödåtgärder till
näringsgrenar bör beslutas så nära som möjligt dem som berörs av dessa
åtgärder, dvs. inom resp. län.

Länsstyrelsen
i Hallands län: I motsats till utredningen anser länsstyrel

sen att stödet till fisket i likhet med stödet till övriga näringsgrenar skall

handhas av länsstyrelsema. På så sätt förbättras också möjligheterna att

samordna stödet till fisket med den övriga regionala utvecklingsplanering

en som sköts av länsstyrelserna. 90

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen är positiv till en ökad satsning på
det "kustnära fisket" men det fordrar att insatser även görs på
utveckling av fisketeknik och beståndsvård. Länsstyrelsen anser även att stöd
och utvecklingsinsatser till det storskaliga fisket i länet regionalpolitiskt
kan motiveras. Ett regionalpolitiskt stöd till fisket bör, enligt
länsstyrelsens mening inte särbehandlas från övriga regionalpolitiska stöd och
skall därför handläggas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker att en större andel av det statliga
stödet överförs till småskaligt fiske. Från regionalpolitisk synpunkt är
yrkesfisket betydelsefullt i sysselsättningssvaga regioner. Yrkesfiske kan
också lämpligen kombineras med lantbmk och vattenbruk. Strukturstödet bör
därför kunna omfatta yrkesmässigt insjöfiske och vattenbruk av olika slag.
Handläggningen av stödet bör så långt som möjligt ske på regional nivå.

Länsstyrelsen
i Örebro län: Den stmkturplan och det stöd som utredningen föreslår bör enligt
länsstyrelsens mening även omfatta fisket i de stora sjöarna. En utveckling av
insjöfisket är av stort värde och kan vara ett komplement till annan
sysselsättning och i viss utsträckning bidra till att hålla landsbygden vid
liv.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag om stmkturstöd
och att större regionalpolitisk hänsyn skall tas vid fördelningen av detta
stöd.

Länsstyrelsen
tillstyrker att det statliga ekonomiska stödet till fisket som ges från central
nivå samlas till en myndighet, fiskeristyrelsen.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län: Utredningen föreslår stöd till småskaligt kustnära
fiske i regionalpolitiskt syfte samt anser det vara viktigt att alla beslutsbefogenheter
i fråga om statligt stöd hålls samlade hos fiskeristyrelsen. Länsstyrelsen har
under hela 1980-talet lämnat stöd till fiskets utveckling — både havsfiske och vattenbmk
— med regionalpolitiska medel. Vi vänder oss bestämt emot att fiskeristyrelsen
i fortsättningen skulle handha detta stöd, eftersom styrelsen knappast kan ha
den överblick över den regionala utvecklingen som en länsstyrelse har. Skulle
ytterligare statliga stödformer till fisket bli aktuella bör dessa handhas av
länsstyrelsen, liksom att nuvarande fiskerilån med fördel också kan överföras till
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Länsstyrelsen föreslår att stöd enligt utredningens förslag
även bör omfatta yrkesfisket i insjöar och vatten-bmksföretag. Däremot avstyrks
förslaget att stödfrågorna skall hanteras på central nivå.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Utredningens slutsats att stödfrågorna bäst hanteras av en
central myndighet är förvånande. Näringsstöd till andra branscher har under
lång tid hanterats regionalt. Statens erfarenhet av detta kan bl. a. utläsas av
det faktum att det regionala ansvaret utökats under åren. En regionalt
förankrad stödgivning innebär att speciella hänsyn kan tas som ökar
samhällsnyttan i medelsanvändningen. Behovet av styrning kan lösas genom mål
och riktlinjer för verksamheten.

Fiskbranschens
riksförbund: Fiskets stmktur, kapacitet och lokalisering måste enligt vår
mening bestämmas av fångst- och avsättningsmöjligheter-

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

91

na.
Från köparnas utgångspunkt är det viktigt att fiskeflottan omfattar Prop.
1989/90:123

rationella
fartyg av olika storlek. Det är t.ex. viktigt att det finns ett Underbilaga
2.1

effektivt
kustfiske som genom täta landningar kan sprida tillförseln av fisk

till
färskmarknad och industri mera jämnt. Andra typer av fiske kräver för

att
vara effektivt ett större tonnage. En ensidig satsning på statligt stöd till

småskaligt
fiske, motiverat av att just regionalpolitiskt stöd blir tillåtet

enligt de nya
EFTA-reglerna, riskerar som vi ser det att leda till samma

bidragsberoende
och bidragsbaserade fiske som utredningen kritiserar när

det
gäller sillfisket.

Strukturstödet
bör enligt vår mening gälla hela fisksektorn, dvs. inte bara fisket utan också
beredningsindustri och handel. Syftet bör vara att främja en effektiv och
konkurrenskraftig fisksektor. När det gäller fisket bör strukturstödet användas
för att främja en sådan kapacitet och struktur som med hänsyn till efterfrågan
från färskmarknad och beredningsindustri samt fångstmöjligheterna behövs för
ett effektivt och lönsamt fiske. I en optimal struktur ingår med säkerhet såväl
kustfiske som utsjöfiske liksom fartyg av olika storlek. Underlag för sådana
bedömningar bör stmkturplanen kunna ge.

Sveriges
fiskares riksförbund: SFR avstyrker helt förslaget om att ge ett s.k.
omställningsstöd för avyttring av de mest rationella enheterna utomlands. För
att fisket skall klara den hårdnande konkurrensen från andra länder erfordras
en modern och rationell fiskeflotta. Vid utförsäljning enligt utredningens
önskemål kommer det sämsta och minst rationella tonnaget att bli kvar i det
svenska fisket med följd att konkurrenskraften försämras ytteriigare.

Ökade
medel för skrotningsbidrag tillstyrkes. Det finns fortfarande ett stort antal
äldre och orationella fartyg med dålig arbetsmiljö i den svenska fiskeflottan,
vilka bör ersättas med nya. Ökade möjligheter att erhålla skrotningsbidrag
kommer att få en positiv effekt i detta avseende. Ersättningen per bruttoton
bör höjas.

I
fråga om det s. k. investeringsstödet, vilket skulle ersätta de nuvarande fiskerilånen,
föreslår utredningen att 30 milj. kr. skulle avsättas för detta ändamål
årligen, vilket innebär en betydande minskning i jämförelse med dagens
förhållanden. Enligt SFR:s uppfattning bör 60 milj. kr./år avsättas för
investeringsstöd om man inom rimlig tid skall kunna få en önskvärd
modernisering och förnyelse av den svenska fiskeflottan. Förbundet prioriterar
dock nuvarande system med fiskerilån som i stället bör höjas. Andra fiskerinationer
har s.k. fiskarbanker med statliga subventioner. Utan fiskerilån hade vi inte
haft den förnyelse av fiskeflottan, som skett under 1980-talet.

Förslaget
om att styra det statliga investeringsstödet till småskaligt kustnära fiske i
speciellt utvalda regioner avstyrks. SFR anser det vara av yttersta vikt att
alla svenska yrkesfiskare skall ha samma möjlighet att erhålla investeringsstödet,
oavsett bosättningsort. En modern och rationell fiskeflotta är självklart lika
viktig i alla delar av landet.

De
regionala stödåtgärder, som utöver detta kan utgå, ligger helt i förbundets
linje att stärka svaga regioner.

Förslaget
om att satsa på ett småskaligt kustfiske, motverkas framför allt 92

av att det inte finns fisk
så nära kusterna i den utsträckning som behövs Prop. 1989/90:123

som bas för ett påtagligt
utökat yrkesmässigt fiske. En sådan marknadsin- Underbilaga 2.1

riktning skulle också
medföra problem för industrin att få råvara. Detta

betyder givetvis inte att
förbundet avstyrker något som helst förslag att

stödja
"kustfisket" som i dag på samtliga kuststräckor uppvisar dålig

lönsamhet.

Swefisk
ek. för.: Utredningen vill genomföra en satsning på det småskaliga fisket.
Tyvärr finns ingen definition på vad som är småskaligt. För att få en stabil
tillförsel av fisk i handel och industri krävs en flotta som kan bedriva fiske
i alla tänkbara förhållanden. Vår erfarenhet är att ju mindre fartygen är desto
svårare blir det att få denna kontinuerliga tillförsel. Detta innebär enligt
vår bedömning att en övergång till mer småskaligt fiske kommer att medföra
problem för såväl handel som industri.

Utredningen
framför att krav på kvalitet m.m. innebär att fisket bör bedrivas mer småskaligt.
Vår uppfattning är att det är moderna fartyg i olika storlekar med skickliga
besättningar som ger fömtsättningar för bästa kvalitet på den landade fångsten.

Vattenbrukarnas
riksförbund: Det svenska vattenbruket kommer liksom fiskerinäringen att ha ett
kontinuerligt behov av att stmktureUt kunna anpassa näringen. Generella
stödformer för sådana åtgärder bedöms även i fortsättningen vara möjliga för
fiskerinäringen. VRF vill starkt framhålla vikten av att dessa stödformer görs
tillgängliga för såväl vattenbmket som fiskerinäringen.

Grossistförbundet
Svensk handel: Strukturstödet bör användas för att främja en önskvärd stmktur på
hela fisksektorn. Stöd bör alltså kunna ges både till fiskelag och till
industri- och handelsföretag som ett led i arbetet på att genomföra de
förändringar som enligt strukturplanen behövs för att den svenska fisksektorn
skall få den konkurrensförmåga som behövs för att klara de förutsättningar som
kommer att gälla från år 1994.

Kooperativa
förbundet: Utredningens förslag om investeringsstöd och viss finansiering av
marknadsföringskostnader tilltalar KF beroende på dess positiva karaktär. Fisk
har enligt SLV många näringsmässiga fördelar och SLV rekommenderar en ökad
fiskkonsumtion. De föreslagna positiva åtgärderna är dock enligt KF:s mening
inte tillräckliga utan bör breddas till att avse även forskning och utveckling
kring produkter, förpackningar och distribution i avsikt att höja
fiskkvaliteterna genom snabbare genomloppstid och därigenom öka
fiskkonsumtionen. Inriktningen bör också vara att underiätta för betydligt fler
konsumenter att få tillgång till god och näringsrik färsk fisk till rimliga
priser.

Bohusläns
skärgårdsråd: Rådet anser att västkusten inte kan behandlas som en fiskerinäringspolitisk
enhetlig region utan varie ort och delregion måste stödjas på sina villkor och
med hänsyn till ekologiska och marknadsmässiga villkor. 1 utredningen saknas
helt en konsekvensanalys av vad en minskning av fisket skulle betyda för olika
delar av t.ex. vårt intresseområde.

93

4.4
Frågor i samband med EFTA-överenskommelsen

Utredningen

Kvantitativa
importrestriktioner för sill och torsk från EFTA-länder används vid risk för
allvarliga marknadsstörningar fram tiU den 1 januari 1994.1 normalfallet bör
dock importen vara heU fri.

Direktlandning
av fisk från EFTA-länder tillåts från den I juli 1992. Det bör övervägas om
direktlandning av fisk även från andra länder skall tillåtas från samma datum.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.1

Remissinstansema

Fiskeristyrelsen:
Enligt utredningen bör man överväga att tillåta direktlandningar från andra än
EFTA-ländema. FS avråder frän ett ensidigt svenskt beslut om detta. Rätten till
direktlandningarna i Sverige bör i stället användas som ett argument i
förhandlingarna med framför allt EG, där det för närvarande råder en stark
obalans till svensk nackdel, vad gäller villkoren för handel med fisk.

Statens jordbruksnämnd:
Enligt nämndens uppfattning bör tillämpningen av kvantitativ reglering för
sill och torsk göras beroende av neddragningen av stöden (de icke tillåtna) i
de övriga EFTA-ländema. Om exempelvis betydande statliga stöd fortsätter att
utgå i andra EFTA-länder fram till år 1994 bör viss försiktighet iakttas vid
import från dessa länder om det samtidigt anses troligt att exportpriserna
påverkats av befintliga stöd.

Statens pris- och
konkurrensverk: Med hänsyn till den snedvridning av konkurrensförhållandena för
svensk beredningsindustri som de kvantitativa importbegränsningama innebär,
anser SPK att importregleringama bör avskaffas fömtom gentemot EFTA även
gentemot övriga exporterande länder, främst EG och öststatsländer. Möjligheten
att under en övergångsperiod tillämpa importlicenser gentemot EFTA bör
utnyttjas ytterst restriktivt.

Fiskbranschens
riksförbund: Fiskbranschen föreslår att alla kvantitativa importbegränsningar
för fisk och skaldjur tas bort sä snart som möjligt. Prisregleringsavgiften på
fisk från EFTA-ländema bör avvecklas i samma takt som Norge tar bort otillåtet
stöd tiU fiske och beredningsindustri.

Genom ändringama i bilaga E
till EFTA-konventionen och de nya tolkningsreglerna som EFTA-länderna nu har
enats om ändras fömtsättningarna för fiskeripolitiken och stödet till fisket
på ett genomgripande sätt.

För fiskbranschens del
innebär uppgörelsen möjligheter till bättre tillgång till färsk fisk genom att
den kvantitativa importregleringen för sill och torsk tas bort. Samma verkan
bör möjligheterna till direktlandningar av utländska fiskare i Sverige få.
Dessa nya möjligheter kan på sikt få betydelse för främst beredningsindustrins råvamförsörjning.
Både sill- och torskberedningsindustrin har tidvis haft stora problem att få
tillräckligt med råvara för att kunna bedriva sin verksamhet i den omfattning
som krävs för att nå ett rimligt kapacitetsutnyttjande. Det är emellertid
viktigt

94

att understryka att vi ser
dessa nya möjligheter att importera råvara enbart som ett komplement till det
svenska fiskets fångster, men ett viktigt sådant.

Vi vill understryka att
det kan ta viss tid innan svensk industri har hunnit skaffa sig de kontakter
som behövs för att kunna utnyttja denna möjlighet. Det vore i dag t.ex.
knappast möjligt för svensk torskindustri att köpa råvara i de länder som
exporterar, eftersom leverantörerna i rådande bristsituation prioriterar
tidigare kunder. När kontakter väl är etablerade är det givetvis nödvändigt att
dessa får fortlöpa. Möjligheten enligt EFTA-uppgörelsen att återinföra
importlicens vid risk för akuta marknadsstörningar kan därför inte tillämpas så
att svenska importörer inte kan fuUfölja ingångna avtal med utländska
leverantörer.

EFTA-uppgörelsen innebär
också möjlighet till direktlandning i annat EFTA-land från den I juli 1992.
Detta kommer att innebära bättre möjligheter att få fram svenskfångade räkor till
butikerna före veckosluten. Vi föreslår att man från svensk sida begär att
svenska räkfiskare skall få landa sina fångster i Norge för transitering till
Sverige redan från en tidigare tidpunkt.

EFTA-uppgörelsen innebär
att prisregleringsavgiften på fisk och fiskprodukter måste tas bort för det
som importeras från EFTA-ländema senast från den 1 janauri 1994. Däremot finns
ingen skyldighet för Sverige att ta bort avgiften för svenskfångad fisk eller
för fisk från t. ex. EG. Sverige bör emellertid snarast ta upp överläggningar
med EG i denna fråga och erbjuda EG att ta bort prisregleringsavgiften också
för fisk från EG i utbyte mot att EG tar bort sina tullar på fisk och
fiskprodukter från Sverige.

Sveriges fiskares
riksförbund: Utredningen anser att det bör övervägas att tillåta
direktlandningar av fisk i Sverige från andra länder än EFTA-länderna.

SFR
avstyrker bestämt detta. Sådana direktlandningar skulle kunna leda till att
priserna på den svenska marknaden dumpas genom direktlandningar från t.ex.
öststater eller från utpräglade låglöneländer. Det finns också en uppenbar risk
att fisk av sämre kvalitet kommer ut på marknaden, vilket negativt påverkar
konsumenternas inställning till fisk som livsme-dd.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.1

STATENS
JORDBRUKSNÄMND 1990-02-01 DNR 30-40/90 Prop. 1989/90:123

(JS-l-FB) Underbilaga 2.2

REGERINGEN

JORDBRU
KSDEPARTEMENTET

III
42

Prisregleringen på fisk m. m, under budgetåret 1990/91

(1
bilaga)

1 Förhandlingsuppdraget

Regeringen
uppdrog i beslut den 7 december 1989 åt statens jordbmksnämnd att efter
överläggningar med fiskets förhandlingsdelegation och jordbmksnämndens konsumentdelegation
avge förslag beträffande prisregleringen på fisk under budgetåret 1990/91.1
uppdraget angavs följande.

Regeringen
har för avsikt att under våren 1990 för riksdagen redovisa den inom EFTA
träffade överenskommelsen om liberalisering av handeln med fisk och marina
produkter från den 1 juli 1990.

I
avvaktan på riksdagens ställningstagande till denna redovisning skall jordbmksnämndens
förslag för budgetåret 1990/91 rymmas inom den utgiftsram som gäller för
budgetåret 1989/90 eller 120 milj. kr. Förslaget skall i övrigt utformas med
utgångspunkt i de av riksdagen år 1978 beslutade riktlinjema för
prisregleringen.

Jordbmksnämnden
bör avge förslag till disposition av medel inom nämnda utgiftsram ur
prisregleringskassan för fisk för att bestrida kostnader för
trygghetsförsäkringen inom yrkesfisket. Kostnadema för försäkringen skall
räknas av från normpriserna och/eller andra stödformer.

Förslaget
bör även omfatta disposition av medel för att täcka kostnader för utsättning av
lax, annan laxfisk och ål. Därvid skaU även beräknas ett särskilt belopp för
fortsatt försöksverksamhet med fördröjd utsättning av lax. Beloppen bör
bestämmas efter samråd med fiskeristyrelsen.

Fiskbranschens
riksförbund har i skrivelse till regeringen anhållit om att få bli
representerat vid fiskprisöverläggningarna. Regeringen har överlämnat
skrivelsen till jordbruksnämnden för att beaktas vid det samråd som kan behövas
inför överläggningarna.

Jordbmksnämnden
har nu överlagt med fiskets förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen
angående prisregleringen på fisk under budgetåret 1990/91. Samråd har även
skett med Fiskbranschens riksförbund. Överläggningama har lett till en
överenskommelse och i samförstånd med delegationema lägger nämnden fram
följande förslag.

96

2 Utgångspunkter Prop. 1989/90:123

Underbilaga
2.2 De av riksdagen beslutade allmänna riktlinjerna för fiskeripolitiken (prop.

191111%:
112, JoU 23, rskr. 272) omfattar ett inkomstmål, ett konsumentmål, ett
produktionsmål, ett effektivitetskrav och ett regionalpolitiskt mål. Nämnden
har berört dessa olika mål bl.a. i sin regleringsskrivelse till regeringen den
8 april 1981.

De
år 1981 beslutade riktlinjerna för prisregleringen på fisk (prop. 1980/ 81:198,
JoU 37, rskr. 423) innebar bl. a. att det s. k. normprissystemet togs i bmk. Normprissystemet
innebär i huvudsak att normpriser och normkvantiteter för de viktigare slagen
av fisk fastställs av riksdagen efter förslag av jordbruksnämnden. Normpriserna
skall i princip sättas så att fisket når avsedd lönsamhet samt att
konsumenterna erbjuds fisk till rimliga priser. Normkvantitet anger den
kvantitet för vilken pristillägg högst kan utgå.

Regeringen
har i förharidlingsuppdraget för budgetåret 1990/91 angivit att nämndens
förslag skall rymmas inom en utgiftsram om 120 milj. kr.

I
bilaga 1 redovisas uppgifter rörande normprissystemet samt regleringsekonomin fr.o.m.
budgetåret 1985/86.

3 Fångster och avsättning

Den
totala svenska fångsten av fisk uppgick år 1989 till ca 225000 ton. Härav
utgjordes ca 80000 ton av sill/strömming för konsumtion, ca 50000 ton av torsk
och ca 80000 ton av foderfisk.

Avsättningen
av svenskfångad sill/strömming på den inhemska marknaden uppgår årligen till
ca 35000 ton. Exporten av oberedd och filéad sill/ strömming uppgick år 1989
till ca 35000 ton, varav drygt 20000 ton avsattes inom ramen för det särskilda
stödet till export av sill/strömming till statshandelsländer. Ca 10000 ton
utgjordes av s. k. överskott.

Den
europeiska sillmarknaden domineras av god tillgång på nordsjösill, som har fört
med sig låga priser. Då konsumtionen troligen inte kommer att öka i nämnvärd
grad är det sannolikt att priserna på sill kommer att förbli hårt pressade.

Torskfångsterna
i Sverige uppgick år 1989 till ca 50000 ton. Den övervägande delen fiskas i
Östersjön. År 1989 avsattes ca 30000 ton torsk i Sverige medan ca 20000 ton
exporterades i oberedd form. Importen av torsk, som domineras av frysta filéer,
beräknas 1989 ha uppgått till ca 20000 ton, omräknad till landad vikt.

Torskprisema
har under hösten 1989 stigit till följd av intemationeU brist på råvara.
Kraftigt minskade fångstkvoter i bl.a. Norge gör att priserna bedöms förbli
höga. Torskbeståndet i Östersjön har blivit kraftigt nerfiskat. Fångstutrymmet
de närmaste åren torde ändå medge ett uttag för Sveriges del på i stort sett
nuvarande nivå. Inskränkningar i fisket kan dock inte helt uteslutas p.g. a.
alltför knapp tillgång.

Vad
gäller övrig torskfisk och flatfisk är importandelen över 90%. Mark

nadsbilden för dessa fiskslag väntas inte förändras nämnvärt. 97

7 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 123

4
Inkomstutvecklingen inom fisket

Enligt 1978 års riksdagsbeslut sammanfattas målsättningen
för fiskeripolitiken på följande sätt:

Prop. 1989/90:123 Underbilaga 2.2

"Målen för fiskeripolitiken bör vara att skapa
förutsättningar för att de som är sysselsatta i fiskerinäringen kan få både en
ekonomisk och social standard som är jämförbar med den som erbjuds inom andra
näringar och trygghet i arbetet samtidigt som konsumenterna erbjuds fisk av god
kvalitet till rimliga priser. Inom de gränser som ges av en ansvarsfull
hushållning med fisktillgångarna bör fisket bedrivas så effektivt som möjligt
och fångsterna bestämmas av möjligheterna till en lönsam och stabil avsättning.
Samtidigt bör hänsyn tas till behovet av sysselsättning främst i kust-och
skärgårdsområden där fisket har stor regionalpolitisk betydelse".

Till nu avslutade överiäggningar har inkomstmaterial för
år 1988 funnits tillgängligt i form av SCB:s deklarationsundersökning för
fiskare. Denna baseras på ett slumpmässigt urval av självdeklarationer från
yrkesfiskare.

Som framgår av tabell 4 är inkomstnivån vad gäller
"sammanräknad inkomst" högst på västkusten. Sydkustens fiskare
uppvisar år 1988 ca 6% lägre inkomster än västkustens fiskare medan ostkustens
fiskare har markant lägre inkomster. "Inkomster av fiske m.m.", som
avser att belysa

Tabell 4 Inkomster för trålfiskare enligt SCB:s
deklarationsundersökning för fiskare

Å r

Sammanr ä knad inkomst'

Inkomster av fiske m.m.

Kronor

F ö r ä ndring fr å n å ret innan, %

Kronor

F ö r ä ndring fr å n å ret innan, %

V ä stkusten

1984

98400

122 700

1985

109600

-1-11

130400

+ 6

1986

103400

- 6

128600

- 1

1987

114300

-HU

146000

+ 14

1988

118900

-1- 4

146600

+ 0

Sydkusten

1984

93000

139400

1985

97100

+ 4

109800

-21

1986

96 500

- 1

126600

+ 15

1987

95 100

- 1

119700

- 5

1988

112 200

-H8

135 800

+ 13

Ostkusten

1984

58400

69 900

1985

63 200

+ 8

73000

+ 5

1986

. 68 700

+ 9

85 700

+ 17

1987

73000

+ 6

81800

- 5

1988

82 500

+ 13

105100

+ 28

' Det taxeringsmässiga
begreppet "sammanräknad inkomst" innefattar samtliga förvärvskällor.
Underskott i förvärvskälla upptas till noll. Avdrag har gjorts för egenavgifter.

Driftsekonomiskt
begrepp. Kontant netlo av fiske minskat med värdeminskningsavdrag och avdrag
för ökade levnadsomkostnader samt ökat med ersättning från arbetslöshetskassa
och försäkringskassa. Avser att belysa resultatutvecklingen för själva fisket. Resultatregleringsposter
har ej medtagits och avdrag har ej gjorts för egenavgifter.

98

resultatutvecklingen för
själva fisket, visar för västkustens fiskare ett oförändrat och för syd- och
ostkustens fiskare ett förbättrat resultat år 1988 jämfört med året innan.

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.2

5 Förslag till prisreglering på fisk för budgetåret

1990/91

5.1 Underlag

Uppgifter
om det biologiska fångstutrymmet samt marknads- och avsättningsförhållanden
redovisas i avsnitt 3.

1
avsnitt 4 redogörs för inkomstförhållanden inom det svenska fisket.

Prisutvecklingen
för produktionsmedel inom de viktigaste fiskeinriktningarna visar enligt
jordbruksnämndens beräkningar en ökning med 11,7% under perioden december 1988
- november 1989.

En
sammanstäUning a v vissa löneavtal för år 1989 inom olika avtalsområden
redovisas i tabell 5.1. Det bör observeras att lönehöjningarna gäller från
olika tidpunkter för olika avtalsområden.

Tabell
5.1 Avtalsenllga lönehöjningar inom olika områden år 1989, procent

SAF-LO-området Ramavtal (exkl. Metall) VF-Metall

5,6 4,4

SAF-PTK VF-SIF

8,5

Kommuner
och landsting

3,2'

Statliga
sektorn

9,5

'
Inkl. förtjänstutvecklingsgaranti.

Enligt
förhandlingsuppdraget skall under budgetåret 1990/91 kostnaderna för
trygghetsförsäkringen avräknas från normpriserna och/eller andra stödformer.

Kostnaderna
för trygghetsförsäkringen uppgår för budgetåret 1989/90 till 8 143 500 kr. I
normpriserna för budgetåret 1989/90 är kostnaderna för trygghetsförsäkringen
beaktade till 1988/89 års kostnadsnivå (8,370 milj. kr.). Då kostnadema för
budgetåret 1989/90 minskat är någon ytterligare avräkning ej aktuell.

5.2 Normkvantitet

Normkvantitet anger
för vilken kvantitet pristillägg utgår men medför i och för sig inte någon
begränsning i fisket.

5.2.1 Sill/strömming

För
hittillsvarande budgetår har normkvantitet fastställts endast för sill/
strömming. Den uppgår under innevarande budgetår till 55000 ton men

99

fär
ökas till högst 70000 ton om stödet till export av sill/strömming till statshandelsländer
och/eller stödet till foderfisk minskas (se avsnitt 5.9 och 5.10).

För
budgetåret 1990/91 föreslås att normkvantiteten för sill/strömming sänks till
44000 ton, vilket motsvarar den förväntade pristilläggsberättiga-de
avsättningen av normprissatt sill/strömming. Den kraftiga sänkningen motiveras
av regeringens direktiv om en utgiftsram om 120 milj. kr.

Jordbmksnämnden bör liksom
under innevarande budgetår bemyndigas höja normkvantiteten och samtidigt minska
rambeloppet för export av sill/strömming till statshandelsländer och/eller
rambeloppet för stöd till foderfisk. Härvid bör gälla att en ökning av
normkvantiteten med 1000 ton skall motsvaras av en sänkning av något av de
nämnda rambeloppen med en miljon kronor.

Genom en sådan
omfördelning kan pristillägg utgå för en ökad kvantitet sill/strömming inom
ramen för normprissystemet, om avsättningsläget skulle förbättras, utan att
detta påverkar den totala kostnaden för prisregleringen. Sådan eventuell
ökning av normkvantiteten bör dock ej få ske i efterhand för period för vilken
pristillägg fastställts.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

5.2.2
övrig makrill

För
budgetåret 1990/91 föreslås även att en normkvantitet fastställs för övrig
makrill och att denna sätts tiU 600 ton, vilket motsvarar den förväntade
avsättningen.

En normkvantitet för
övrig makrill motiveras av regeringens angivna utgiftsram och av att gjorda
antaganden om avsättning av övrig makriU är mycket osäkra. Tillgängliga
fångstkvoter medger betydligt högre fångster.

5.3 Normpriser

Förslag
till förändring av normpriserna har vid tidigare överläggningar gmndats på dels
kostnadsökningen inom fisket, dels inkomstökningen för jämförbara gmpper samt
förändringar i sociala avgifter. Vid sammanvägning har inkomstdelen och
kostnadsdelen satts till vardera 50%. Även ett produktivitetskrav har ställts.
Vidare har införandet av den kollektiva trygghetsförsäkringen inom yrkesfisket
samt premiehöjningar för denna t.o.m. budgetåret 1988/89 avräknats från
normpriserna på så sätt att kostnadema för pristilläggen beräknats bli lika
mycket lägre som kostnaden för försäkringen.

Kostnadsutvecklingen för
perioden december 1988 —november 1989 och inkomstutvecklingen för jämförbara gmpper
enligt löneavtalen för 1989, inkl. förändringar i sociala avgifter, samt ett
beaktande av produktivitetskravet motiverar en höjning av normpriserna i
storleksordningen 8%. Hänsyn måste dock även tas till den av regeringen angivna
utgiftsramen samt till att vissa andra stöd utanför normprissystemet anses
böra höjas.

För budgetåret 1990/91
föreslås att normpriserna höjs med 5 % för sill/ strömming och med 8 % för övriggmpperna.

100

Förslag
till normpriser för budgetåret 1990/91 framgår av tabell 5.2.

Tabell 5.2 Förslag till normpriser for budgetåret 1990/91
och jämförelse med innevarande budgetår, kr/kg

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

Fiskslag/ Normprisgrupp

1989/90

Förslag 1990/91

Sill/strömming,
stor Sill/strömming, liten

Övriggrupp P Övriggrupp iP Övriggrupp IlP Övriggrupp IV

3,38 2,62

7,42

9,25

18,37

3,72

3,55 2,75

8,00 10,00 19,85

4,00

' Gråsej, vitling, sandskädda och pigghaj. Kolja, rödspätta,
havskatt och lyrtorsk. ■' Kummel, rödtunga och bergtunga. "* Lubb, skrubba
och horngädda.

5.4 Prisgränser för torsk

För
torsk har för innevarande budgetår fastställts en nedre och en övre prisgräns.
Vid jämförelsepriser (genomsnittliga pä visst sätt definierade avräkningspriser
till fiskare) över den övre prisgränsen vidtas prisdämpan-de åtgärder. Vid
jämförelsepriser under den nedre prisgränsen utgår pristillägg pä samma sätt
som när jämförelseprisema för normprissatta fiskslag ligger lägre än
normpriserna (se avsnitt 5.5).

För
budgetåret 1990/91 föreslås att den nedre prisgränsen höjs med 8 %.

Vad
gäller den övre prisgränsen för torsk anser nämnden att nägon sådan inte nu bör
fastställas. De inhemska priserna är starkt beroende av de internationella prisema
till följd av utrikeshandeln. Ett fasthållande av en betydligt lägre prisnivå
än den internationella är vanskligt att åstadkomma med administrativa åtgärder
bl.a. med hänsyn till att flertalet torskfiskare har möjlighet att direktlanda
sina fångster utomlands. Ett förbud mot direktlandningar är enligt nämnden
knappast möjligt att tekniskt genomföra.

Väsentligt
i sammanhanget är dock att de svenska köpama — konsumenter, beredare etc. —
inte skall betala mer för torskråvara än utländska köpare. Det är därför av
största vikt att nämnden bevakar detta och tillser att gällande importreglering
för hel torsk inte medför onödigt höga priser i Sverige. I vissa fall kan ett
läge uppstå där en övre prisgräns bör fastställas. Detta med hänsyn till att
importregleringen medför att långsiktiga kontrakt med utländska fiskefartyg i
praktiken omöjliggörs, vilket kan medföra högre priser i Sverige än i
utlandet.

Jordbmksnämnden
bör därför bemyndigas att, om nämnden sä anser påkallat, fastställa en övre
prisgräns för torsk.

Förslag
till nedre prisgräns för torsk under budgetåret 1990/91 framgår av tabell 5.3.

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 123

101

Tabell 5.3
Förslag till nedre prisgräns för torsk under budgetåret 1990/91 och jämförelse
med prisgränser under innevarande budgetär, kr/kg

Period

Nedre prisgräns Övre
prisgräns

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.2

1989/90 juli-dec.
1989 jan.—juni 1990

1990/91, forslag juli-dec. 1990 jan.-juni 1991

6,50 6,00

7,00 6,50

8,25

7,75

5.5 Rörliga pristillägg

Under innevarande budgetår utgår pristillägg för
sill/strömming med 75 %, för övriggmpperna med 80% och för torsk med 75 % av
skillnaden mellan normpris resp. nedre prisgräns och jämförelsepris i de fall
jämförelsepriserna understiger normpriset resp. nedre prisgränsen. För
budgetåret 1990/91 föreslås oförändrade regler.

5.6 Fasta pristillägg

Fasta pristillägg utgår under innevarande budgetår för
makrill, räka, storbackelånga och de viktigaste slagen av sötvattensfisk. För
annan lake, som ingår i gmppen "sötvattensfisk II", utgår pristillägg endast under
perioden november—febmari.

För budgetåret 1990/91 föreslås att pristilläggen höjs med
8% för garn-makrill, råräka och sötvattensfisk och i övrigt får vara
oförändrade. Annan lake föreslås utgå ur "sötvattensfisk II" och ej
bli berättigad till pristillägg.

Förslag till fasta pristillägg för budgetåret 1990/91
framgår av tabell 5.4.

Tabell
5.4 Förslag till fasta pristillägg för budgetåret 1990/91 samt jämförelse med innevarande
budgetår, kr/kg

Fiskslag

1989/90

Förslag 1990/91

Garnmakrill'
Övrig makrilF

Kokräka Råräka

Storbackelånga:

— utan
huvud

— med
huvud

Sötvattensfisk l' Sötvattensfisk II"

1,90 0,70

2,05 0,70

2,00 1,85

2,00 2,00

2,10 1,80

2,10 1,80

1,95 1,55

2,10 1,70

' Makrill fångad med garn, krok eller smävad inomskärs. Makrill
fångad med trål eller snörpvad utomskärs. Gädda, gös, sik samt rensad och
flådd lake.

''Abborre och siklöja, samt 1989/90 även annan lake under
perioden november-februari.

102

5.7 Överskottshantering Prop. 1989/90:123

Underbilaga 2.2 För
normprissatta fiskslag samt för torsk, makrill och kokräka fastställer

regleringsföreningen
Svensk Fisk lägstapriser och överskottspriser. Den fisk och kokräka som inte
kan säljas till minst lägstapris övertas av föreningen till överskottspris.
Nivån på överskottspriserna beror på de medel som Svensk Fisk disponerar för
detta ändamål, dvs. dels intäkter från försäljning av mottagna överskott, dels
anslagna medel. För innevarande budgetår har anslagits högst 9,5 milj. kr.

För
budgetåret 1990/91 föreslås att högst 8,25 milj. kr. anslås för överskottshanteringen.
Jordbmksnämnden bör dock liksom hittills bemyndigas medge Svensk Fisk att ta i
anspråk ytterligare medel. Nämnden bör dock härvid iaktta mycket stor restriktivitet
och sådant medgivande bör endast kunna ges i undantagsfall i oförutsedda
situationer och efter särskild prövning.

Vad
gäller nivån på överskottspriserna föreslås för budgetåret 1990/91, i likhet
med vad som gäller under innevarande budgetår, att dessa för samtliga lägstaprissatta
fiskslag och kokräka får uppgå till högst 75% av lägstapriset.

Jordbmksnämnden
bör vidare ha rätt att, när nämnden sä anser påkallat, meddela Svensk Fisk
ytterligare föreskrifter vad gäller överskottshanteringen.

5.8 Regionala pristillägg

5.8.1
Sill/strömming

Under
innevarande budgetår utgår regionala pristillägg i form av fasta pristillägg
för sill/strömming på syd- och ostkusten. Stöd utgår endast inom ramen för
gällande normkvantitet och för avsättning till human konsumtion.

För
budgetåret 1990/91 föreslås att stödet höjs med 5 öre/kg på sydkusten, med 10
öre/kg på södra ostkusten och med 20 öre/kg på norra ostkusten. Stödet
föreslås således utgå enligt följande:

— till fiskare bosatta på sydkusten med 20 öre/kg för
sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare pä syd- och
ostkusten,

— till fiskare bosatta på södra ostkusten (Stockholms
län och södemt) med 35 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på ostkusten samt med 20 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på sydkusten,

— till fiskare bosatta på norra ostkusten (Uppsala
län och normt) med 85 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på norra ostkusten, med 35 öre/kg för sill/strömming levererad och såld till förstahandsmottagare
på södra ostkusten samt med 20 öre/kg för sill/strömming levererad och såld
till förstahandsmottagare på sydkusten.

103

5.8.2
Foderfisk fångad i insjöar Prop. 1989/90:123

Under
innevarande budgetår utgår inom ramen för stöd tiU foderfisk (se
Underbilaga 2.2 avsnitt 5.10) pristillägg för foderfisk som fångats i insjöar.
Stödet är att betrakta som ett regionalt stöd till insjöfisket.

För
budgetåret 1990/91 föresläs att stödet utgår som fast regionalt pristillägg
med 75 öre/kg. Kostnaden, som beräknas till ca 0,5 milj. kr., föreslås ej ingå
i rambeloppet för stöd till foderfisk och föreslås, i likhet med vad som gäller
för regionala pristillägg för sill/strömming, ej heller vara maximerad.

5.9 Export av sill/strömming till statshandelsländer

Under
innevarande budgetår utgår pristillägg för export av sill/strömming till statshandelsländer.
Pristillägg får lämnas med högst 80 öre/kg och med sammanlagt högst 11 milj.
kr. Av beloppet får högst 3,3 milj. kr. avse siU från Kattegatt, Skagerrak och
Nordsjön varav högst 1 milj. kr. sill frän Nordsjön. I den utsträckning stödet
inte utnyttjas får normkvantiteten för sill/strömming ökas.

Under
budgetåret 1990/91 föreslås att rambeloppet höjs till högst 12,75 milj. kr. Av
beloppet bör högst 4 milj. kr. få avse sill frän Kattegatt, Skagerrak och
Nordsjön varav högst 0,5 milj. kr. sill från Nordsjön. Pristillägg bör få utgå
med oförändrat högst 80 öre/kg.

Närmare
regler bör få fastställas av jordbmksnämnden som även bör få besluta om att
överföra anslagna medel till stöd till foderfisk samt att minska rambeloppet
mot att i stället normkvantiteten ökas (se avsnitt 5.10 resp. 5.2).

Den
föreslagna utbytbarheten mellan stöd till konsumtionssill inom normprissystemet,
statshandelsexport och foderfisk syftar till att möjliggöra en smidig
anpassning av stödet för att på bästa sätt utnyttja de avsättningsmöjligheter
som kan komma att stå till buds.

5.10 Stöd till foderfisk

Under
innevarande budgetår utgår pristillägg för foderfisk. Pristillägg får lämnas
med högst 50 öre/kg och med sammanlagt högst 12 milj. kr. Inom rambeloppet
utgår även regionalt pristillägg för foderfisk på norra ostkusten och
pristillägg för foderfisk från insjöar.

Under
budgetåret 1990/91 föresläs att rambeloppet sänks till högst 9,5 milj. kr.
Pristillägg bör få utgå med högst 50 öre/kg för foderfisk som fångats i
saltvatten.

Vidare
bör liksom under innevarande budgetår inom rambeloppet få utgå ett tillägg till
fiskare bosatta på norra ostkusten med högst 25 öre/kg utöver vad som utgår
generellt. (Det under 1989/90 utgående pristillägget för foderfisk som fångats
i insjöar föreslås omvandlat till ett regionalt pristilllägg, se avsnitt
5.8.2.)

Närmare
regler bör få fastställas av jordbmksnämnden som även bör få

besluta om att överföra anslagna medel till stöd till statshandelsexport 104

samt att minska
rambeloppet mot aft istället normkvantiteten ökas (se Prop. 1989/90:123

avsnitt 5.9 resp. 5.2). Underbilaga 2.2

5.11 Trygghetsförsäkring

Fiskets
kollektiva trygghetsförsäkring finansieras med medel ur prisregleringskassan.
Vid införandet av försäkringen samt vid premiehöjningar t.o.m. budgetåret
1988/89 har kostnadema härför avräknats från normpriserna på så sätt att
kostnaderna för pristilläggen beräknats bli lika mycket lägre som kostnaden för
försäkringen.

Premien
för den kollektiva trygghetsförsäkringen faststäUdes urspmngligen för
budgetår, men fastställs fr.o.m. år 1987 för kalenderår. Premien uppgår för år
1990 till 7,947 milj. kr. Kostnaden för budgetåret 1990/91 beräknas til! ca 8
milj. kr. Kostnaden kan dock komma att bli högre då premien för år 1991 ännu ej
fastställts.

Som
framgår av avsnitt 5.3 har kostnadema för försäkringen hittiUs avräknats från normprisema
till den för budgetåret 1988/89 definitiva nivån 8,370 milj. kr.

6 Regleringsekonomin 1989/90 och 1990/91

6.1 Intäkter och kostnader 1989/90

Behållningen
hos Svensk Fisk uppgick den 1 juli 1989 till 28,8 milj. kr., en minskning med
32,0 milj. kr. jämfört med den 1 juli 1988. Motsvarande belopp för jordbmksnämndens
prisregleringskassa var 100,0 milj. kr., en ökning med 13,1 milj. kr.

Regleringsekonomins
totala intäkter under innevarande budgetår beräknas nu till ca 104 milj. kr.
Prisregleringsavgift, som tas ut på såväl svenskfångad som importerad fisk med
högst 6% av förstahands- resp. importvärdet eller motsvarande belopp i öre per
kg, beräknas tillföra kassan ca 83 milj. kr., varav ca 30% från svenska
fiskares fångster. Exportavgift på viss sötvattensfisk och ål väntas ge ca 2
milj. kr. Ränteintäktema på de medel som är innestående hos Svensk Fisk resp. i
prisregleringskassan beräknas uppgå till sammanlagt ca 19 milj. kr.

Sammanlagt
finns således ca 233 milj. kr. till prisregleringens förfogande under
innevarande budgetår.

De
sammanlagda kostnaderna för prisregleringen under innevarande budgetår
beräknades urspmngligen av nämnden till ca 122 milj. kr., varav ca 51,5 milj.
kr. för rörliga pristillägg. Kostnaden kan nu beräknas till ca 118 milj. kr.
varav ca 48 milj. kr. för röriiga pristillägg. Anledningen till att kostnaderna
för rörliga pristillägg nu väntas bli lägre är bl.a. att torskpriserna blivit
högre än vad som urspmngligen antogs.

Enligt
dessa beräkningar kommer tillgångarna i jordbmksnämndens

prisregleringskassa och hos Svensk Fisk sammanlagt att uppgå till ca 115

milj. kr. vid utgången av innevarande budgetår. Behållningen i prisregle- 105

ringskassan
beräknas till ca 79 milj. kr. och hos Svensk Fisk tiU ca 36 milj. kr.

I tabell 6.1 jämförs de
kostnader för prisregleringen på fisk som bedömts bli följden av träffade
överenskommelser, och som redovisats i reglerings-skrivelserna för resp. år,
och de i efterhand konstaterade utfallen. En utförlig sammanstäUning av
regleringsekonomins intäkter och kostnader redovisas i bilaga 1 (tabell 9).

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.2

Tabell 6.1 Beräknade och fakdska kostnader för
prisregleringen på fisk budgetåren 1981/82-1989/90, milj. kr.

Rödiga pristillägg

Totala
kostnader

Beräknat vid

Utfall

Beräknat vid

Utfall

resp. överlägg-

resp. överlägg-

ningstillfälle

ningstillfälle

1981/82

41,5-59,5

57,8

61-79

75,7

1982/83

76

45,9

98

63,7

1983/84

68-82

52,5

100

76,3

1984/85

56-61

60,4

84

80,8

1985/86

75

46,4

103

76,6

1986/87

62

34,0

97

68,6

1987/88

46

37,0

120

116,6

1988/89

30

36,6

117

118,3

1989/90

51,5

48'

121,8

117,6'

' Prognos.

6.2 Intäkter och kostnader 1990/91 6.2.1 Intäkter och disponibelt belopp

Tillgångarna i jordbmksnämndens
prisregleringskassa och hos Svensk Fisk kan enligt avsnitt 6.1 beräknas komma
att uppgå till ca 115 milj. kr. den 1 juli 1990. Intäkterna under budgetåret
1990/91 inkl. ränteintäkter kan uppskattas till 98 milj. kr. Sammanlagt står
således i princip i storleksordningen 215 milj. kr. till prisregleringens
förfogande under budgetåret 1990/91.

6,2.2 Kostnader (ör den
löpande regleringen

Mot
bakgmnd av gjorda marknadsbedömningar samt föreslagna normpriser och nedre
prisgränser för torsk har kostnaderna för pristilläggen för normprissatta
fiskslag samt torsk uppskattats till 47,8 milj. kr. Kostnaderna för fasta
pristillägg på makrill, räka, långa och sötvattensfisk har beräknats till 5,5
milj. kr.

Regionala pristillägg till
sill/strömming på syd- och ostkusten samt till foderfisk som fångats i insjöar
har beräknats till 7,9 milj. kr. Stödet till export av sill/strömming till statshandelsländer
samt stödet till foderfisk som fångats i saltvatten är högst 12,75 resp. högst
9,5 milj. kr. För täckande av Svensk Fisks kostnader för överskottshanteringen
har beräknats högst 8,25 milj. kr.

Kostnadema
för den kollektiva trygghetsförsäkringen för yrkesfiskare

106

uppskattas
till ca 8 milj. kr. Kostnaderna för trygghetsförsäkringen kan Prop.
1989/90:123

dock komma att bli högre då premien för år 1991 ännu ej fastställts. Underbilaga
2.2

Den
sammanlagda kostnaden för prisregleringen i form av pristillägg, överskottshantering
och trygghetsförsäkring beräknas komma att uppgå till ca 100 milj. kr.

6.2.3 Jordbruksnämndens
uppbördskostnader

Jordbmksnämndens
kostnader för uppbörd och kontroll av prisreglerings-och exportavgifter
beräknas av nämnden till ca 1,2 milj. kr.

6.2.4 Svensk
Fisks kostnader

Svensk
Fisks kostnader för administration och kontroll samt informations- och
upplysningsverksamhet har av föreningen beräknats till 12,5 milj. kr., varav
för administration och kontroll 7,9 milj. kr. och för informations- och
upplysningsverksamhet 4,6 milj. kr.

Svensk
Fisks kostnader har hittills inte fastlagts eller maximerats av statsmakterna.
Med hänsyn till regeringens angivna utgiftsram för prisregleringen föreslås
att till Svensk Fisk anslås högst 11,8 milj. kr. under budgetåret 1990/91 för
ovan nämnda ändamål, vilket motsvarar de för innevarande budgetår beräknade kostnadema.
Hur medlen skall disponeras bör vara en fråga för föreningens styrelse.

Jordbmksnämnden
bör dock bemyndigas medge föreningen att ta i anspråk ytterligare medel.
Nämnden bör dock härvid iaktta mycket stor restriktivitet och sådant medgivande
bör endast kunna ges i undantagsfall i ofömtsedda situationer och efter
särskild prövning.

6.2.5 Kostnader
för utsättning av fisk

Enligt
förhandlingsuppdraget bör jordbmksnämnden avge förslag till disposition av
medel ur prisregleringskassan för att bestrida kostnader för utsättning av
fisk. Därvid skaU även beräknas en särskild medelsram för fortsatt
försöksverksamhet med s. k. fördröjd utsättning av lax. De båda beloppen bör
bestämmas efter samråd med fiskeristyrelsen.

Jordsbmksnämnden
föreslår att 6,8 milj. kr. utgår ur prisregleringskassan för att bestrida
kostnader för utsättning av fisk under budgetåret 1990/91.

Beloppet bör i
enlighet med förslag från fiskets förhandlingsdelegation, mot vilket fiskeristyrelsen
inte har något att erinra, användas enligt följande (milj. kr.).

Ost- och sydkusten, ål Västkusten,
rödspätta Insjöarna, äl och laxartad fisk Försök med utsättning av torsk i
Östersjön och i Västerhavet Fördröjd utsättning av lax

Summa

1,20
0,05

4,75

0,50
0,30

6,80

107

6.2.6 Swefisk

Swefisk,
ekonomisk förening, tilldelades för budgetåret 1988/89 högst 2 milj. kr. ur
prisregleringskassan för marknadsföringsåtgärder.

Som svar på skrivelse från
föreningen, som av jordbmksnämnden överlämnats till regeringen, bemyndigade
regeringen den 21 september 1989 statens jordbmksnämnd att till Swefisk
utbetala högst 2 milj. kr. som bidrag till projekt rörande marknadsåtgärder.

Jordbmksnämnden skall
innan utbetalning av medel granska de enskilda projekten. Ett projekt kan
komma ifråga för ekonomiskt stöd endast om det har karaktär av
utvecklingsverksamhet, främjar en samordnad försäljning av fisk eller i övrigt
gagnar konsumentintresset eUer fiskenäringen som helhet.

Till Swefisk har hittills
utbetalats 0,8 milj. kr. Nämnden fömtsätter att, i den mån återstående medel ej
tas i anspråk under innevarande budgetår, dessa får disponeras även under
budgetåret 1990/91 enligt nu gällande regler.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

6.2.7
Regleringens totalkostnader

De
totala regleringskostnadema under år 1990/91 beräknas till 119,5 niilj. kr. En
sammanfattning av fördelningen på olika ändamål och jämförelse med faktiska
kostnader för år 1988/89 och nu gjorda beräkningar för år 1989/90 redovisas i tabdl
6.2.

Tabell 6.2 Fördelning av kostnader för prisregleringen på
fisk budgetåren 1988/89-1990/91, milj. kr.

1988/89

1989/90

1990/91

Utfall

Beräknat

Beräknat

Rörliga
pristillägg

36,6

48,0

47,8

Fasta
pristillägg

5,1

5,5

5,5

Regionala
pristillägg

4,0

5,5

7,9

Statshandelsexport

. 10,0

11,0

12,75

Foderfisk

11,6

12,0

9,5

Överskottshantering

6,4

9,0

8,25

Trygghetsförsäkring

8,4

8,1

8,0

SFR:s förhandl.
kostn.

0,5

.
-

-

S:a prisregleringen

82,6

99,1

99,7

Utsättning

5,5

5,5

6,8

JN:s
uppbördskostnader

1,2

1,2

1,2

Svensk
Fisks adm. m. m.

12,0

11,8

11,8

Swefisk

2,0

_

—

Konsumentåtgärder

15,0'

-

-

S:a övrigt

35,7

18,5

19,8

Totalt

118,3

117,6

119,5

Reserverat
belopp.

Regeringen har i
förhandlingsuppdraget angivit att jordbmksnämndens förslag för budgetåret
1990/91 skaU rymmas inom en utgiftsram om 120 milj. kr. De av nämnden beräknade
kostnadema uppgår enligt ovan tiU 119,5 milj. kr. Vissa delposter är i likhet
med vad som hittills gäUt

108

maximerade medan andra
endast är beräknade utifrån vad som f n. bedöms som sannolika marknadspriser
och pristilläggsberättigade kvantiteter. Beroende på hur nämnda variabler
utvecklar sig kan de verkliga kostnaderna bli såväl lägre som högre .

Förslagen om sänkt
normkvantitet för sill/strömming till vad som väntas komma att avsättas, om
normkvantitet även för övrig makrUl samt om ett högsta belopp för Svensk Fisks
kostnader för administration m.m., innebär dock att osäkerheten vad gäller
beräknade kostnader för 1990/91 bör vara lägre än för tidigare år.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

6.3 Regleringens finansiering under 1990/91

Regleringsföreningen
Svensk Fisk föreslås för budgetåret 1990/91 tillföras 93 milj. kr. ur jordbmksnämndens
prisregleringskassa för fisk. Vidare bör kostnadema för trygghetsförsäkringen,
utsättning av fisk samt jordbmksnämndens uppbördskostnader liksom hittills få
täckas med medel ur denna kassa.

Kostnadema
för röriiga, fasta och regionala pristillägg, stöd tiU statshandelsexport och
foderfisk, överskottshantering, samt kostnader för Svensk Fisks administration m.m.
bör få täckas med medel som disponeras av Svensk Fisk, dvs. i första hand av
under budgetåret tillförda medel från prisregleringskassan och ränteintäkter
hos föreningen samt i sista hand av hos föreningen behållna medel.

Ovannämnda
förslag till finansiering innebär att ur jordbmksnämndens prisregleringskassa
föreslås få utgå ca 109 milj. kr., vilket beräknas överstiga intäktema i
kassan med ca 14 milj. kr. BehåUningen i kassan skulle därmed komma att uppgå
till ca 65 milj. kr. den 1 juli 1991.

Behållna
medel hos Svensk Fisk skulle den I juli 1991 komma att uppgå till ca 29 milj.
kr.

Disponibla
tillgångar den 1 juli 1991 skulle totalt komma att uppgå till ca 94 milj. kr.

7 Hemställan

Med
hänsyn till det ovan anförda hemställer jordbmksnämnden

1. att prisregleringen för fisk samt finansieringen av
denna under budgetåret 1990/91 utformas på sätt som ovan föreslagits,

2. att normkvantitet fastställs för sill/strömming till
44000 ton och för övrig makrill till 600 ton samt att nämnden bemyndigas höja
normkvantiteten för sill/strömming på sätt som ovan föreslagits,

3. att normpriser och nedre prisgräns för torsk
fastställs på sätt som ovan föreslagits samt att nämnden bemyndigas fastställa
övre prisgräns för torsk om nämnden så anser påkallat,

4. att röriiga, fasta och regionala pristillägg får
utgå på sätt som ovan föreslagits,

5. att stöd till export av sill/strömming till statshandelsländer
får utgå med sammanlagt högst 12,75 milj. kr. enligt bestämmelser som får beslu-

109

tas
av nämnden samt att nämnden bemyndigas överföra medel härav till stöd till
foderfisk,

6.
att stöd tiU foderfisk får utgå med sammanlagt högst 9,5 milj. kr. enligt bestämmelser
som får beslutas av nämnden samt att nämnden bemyndigas överföra medel härav
till stöd till export av sill/strömming till statshandelsländer,

7. att nämnden bemyndigas utbetala 93 milj. kr. till
Svensk Fisk att disponeras av föreningen för kostnader för prisregleringen,

8. att nämnden bemyndigas medge Svensk Fisk att,
utöver medel som utbetalas av nämnden, disponera de ränteintäkter som uppkommer
hos föreningen samt, om erforderligt, hos föreningen behållna medel för kostnader
för prisregleringen och för Svensk Fisks administration och kontroll samt
informations- och upplysningsverksamhet,

9. att nämnden bemyndigas medge att medel utöver vad
som ovan föreslagits får användas för överskottshantering samt för Svensk Fisks
kostnader för administration och kontroll samt informations- och upplysningsverksamhet
efter prövning av nämnden,

10. att nämnden bemyndigas meddela närmare bestämmelser
om pristillägg och överskottshantering,

11. att nämnden bemyndigas bestrida kostnaderna för
fiskarnas trygghetsförsäkring,

12. att nämnden bemyndigas till fiskeristyrelsen
utbetala 6,8 milj. kr. för utsättning av fisk inkl. fördröjd utsättning av lax,

13. att i förekommande fall högst I milj. kr. av de fettvamavgifter
som tas ut vid härdning av sillolja av inhemskt urspmng, med avdrag för vad som
kan beräknas återbetalas vid export, överförs till prisregleringskassan för
fisk,

14. att nämnden bemyndigas utbetala pristillägg även
vid landningar utomlands om dessa har föranletts av ishinder.

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

Detta ärende har, på
föredragning av avdelningsdirektören Sten, avgjorts av generaldirektören och
ledamöterna Eriksson, Fringel, Hillbom och Genfors i närvaro av
avdelningscheferna Andersson, Sjöberg och Öjeheim. I ärendets behandling har
även deltagit avdelningsdirektören Smedhagen.

Svante
Englund

Roland
Sten

110

STATENS
JORDBRUKSNÄMND

1990-02-01
Bilaga 1 till

Dnr
30-40/90

Prop. 1989/90:123
Underbilaga 2.2

Uppgifter
rörande normprissystemet m. m. (enligt Svensk Fisks statistik) samt
regleringsekonomin

Tabell 1 Fastställd och utnyttjad normkvantitet, ilandförd
och försåld samt totalt ilandförd kvantitet för sill/strömming, ton

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

1989/90

Normkvantitet

- fastställd

- utnyttjad'

76000 69 594

73000 55 726

60000 48072

57000 44022

55000

Ilandfört
och försålt

69807

55 726

48072

44022

Totalt ilandfört

- i
Sverige

- i
Sverige och uti

79600 93100

64900 77400

64900 67900

72 500 76400

' Pristilläggsberättigad kvantitet.

Kvantitet som varit pristilläggsberättigad om ej
normkvantitet satt tak.

Inkl "överskott", dvs kvantiteter som inte
kunnat säljas till minst lägstapriser,

statshandelsexport samt ej licensierade fiskares fångster.
(SCB:s statistik.)

Tabell 2 Normprissatta fiskslag samt torsk, pristilläggsberättigade
kvantiteter, ton

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

Sill/strömming, stor Sill/strömming, liten

27 333 42261

16616 39110

13 776 34296

11356 32666

Torsk

— 1 juli-31
december

- 1
januari-30 juni

43 538 14652 28 886

39291

9 789

29502

43429 10923 32506

41896 12095 29801

Övriggrupp I' Övriggrupp \V Övriggrupp IlP Övriggrupp W

1289

2321

427

133

1393

1679

338

73

2 159

1311

361

104

1451

1130

388

51

' Gråsej, vitling, sandskädda och pigghaj. Kolja, rödspätta,
havskatt och lyrtorsk. Kummel, rödtunga och bergtunga. " Lubb, skrubba
och horngädda.

111

Prop. 1989/90:123

Underbilaga
2.2 Tabell 3 Normprissatta
fiskslag samt torsk, normpriser, avräkningspriser och prisHllägg, kr/kg

1985/86
1986/87

1987/88

1988/89

1989/90

Normpriser

Sill/strömming, stor Sill/strömming, liten

Torsk

— 1 juli-31 december

— 1 januari-30 juni

Övriggrupp I' Övriggrupp IP Övriggrupp IlP Övriggrupp IV

Avräkningspriser'

Sill/strömming,
stor Sill/strömming, liten

Torsk

— 1 juli-31 december

— 1 januari —30 juni

Övriggrupp I' Övriggrupp 11 Övriggrupp III' Övriggrupp IV*

Pristillägg*'

Sill/strömming,
stor Sill/strömming, liten

Torsk

— 1 juli —31 december

— 1 januari —30 juni

Övriggrupp I' Övriggrupp IP Övriggrupp IlP Övriggrupp IV

3,06 2,38

3,17 2,46

3,17 2,46

3,17 2,46

3,38 2,62

4,83 4,62

5,22 4,99

6,00-7,20' 5,50-6,70'

6,00-7,55' 5,50-7,05'

6,50-8,25' 6,00-7,75'

6,61

8,24

16,35

3,31

6,97

8,69

17,25

3,49

6,97

8,69

17,25

3,49

6,97

8,69

17,25

3,49

7,42

9,25

18,37

3,72

2,09 1,45

2,39 1,54

2,32 1,46

2,12 1,39

5,94 5,53 6,17

6,80 7,04 6,71

6,86

7,22 6,73

6,06 6,14 6,03

5,01

7,99

15,11

3,76

5,71

9,36

20,67

4,46

5,32 10,24 20,45

4,07

5,52 10,05 21,05

3,96

0,63 0,61

0,51 0,60

0,64 0,73

0,78 0,78

1,25

1,11

1,35

1,48

0,52

0,25

_

0,04

1,36

0,03

0,25

0,12

0,02

0,02

0,12

0,05

' Gråsej, vitling, sandskädda och pigghaj.

Kolja, rödspätta, havskatt och lyrtorsk.

' Kummel, rödtunga och bergtunga.

" Lubb,
skrubba och homgädda.

' Nedre resp övre prisgräns.

' Vägda medeltal av månadsuppgifter. För "övriggruppema"
påverkas värdena av ändrade kvantiteter för

ingående fiskslag och är således inte enbart uttryck för
prisändringar.

Tabell 4 Procentsats av skillnaden mellan normpris (för
torsk nedre prisgräns) och jämförelsepris med vilken pristillägg utgår

1985/86
1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

Sill

Torsk

Övriggrupp
I — IV

65

65

75

75

75

75

75

75

75

75

80

80

80

80

80

Tabell 5 Fiskslag med fasta pristillägg, pristilläggsberättigade
kvantiteter, avräkningspriser och pristillägg

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

1989/90

Pristilläggsberättigade

kvantiteter,
ton

Makrill

524

465

961

665

-
Garnmakrill

57

43

— Övrig
makrill

904

622

Kokräka

671

689

624

600

Råräka

889

616

572

536

Storbackelånga

83

18

20

-

Sötvattensfisk
I'

838

813

837

961

Sötvattensfisk
iP

537

547

444

416

Avräkningspriser'

Makrill

5,17

6,81

-
Garnmakrill

17,50

16,61

- Övrig
makrill

3,46

3,33

Kokräka

44,38

49,19

54,98

57,25

Råräka

9,79

14,22

14,38

14,34

Storbackelånga

Sötvattensfisk
I'

12,54

14,40

15,18

15,40

Sötvattensfisk
iP

4,37

4,49

5,20

5,96

Pristillägg

Makrill

0,75

0,75

-
Gammakrill

1.90

1,90

1,90

- Övrig
makrill

0,90

0,50

0,70

Kokräka

2,00

2,00

2,00

2,00

2,00

Råräka

1,85

1,85

1,85

1,85

1,85

Storbackelånga

- med
huvud

1,80

1,80

1,80

1,80

1,80

- utan
huvud

2,10

2,10

2,10

2,10

2,10

Sötvattensfisk
I'

1,80

1,80

1,95

1,95

1,95

Sötvattensfisk
iP

1,35

1,35

1,55

1,55"

1,55"

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.2

' Gädda, gös, sik samt rensad och flådd lake.

"
Abborre, sildöja samt annan lake.

' För sötvattensfisk
är underläget för beräknade avräkningspriser begränsat.

"
Annan lake endast under perioden november—februari.

113

Tabell
6 Regionala pristillägg for sill/strömming

1987/88

1988/89

1989/90

Prop.
1989/90:123 Underbilaga 2.2

Pristillägg, kr/kg

Sydkusten Södra ostkusten Norra ostkusten

Pristilläggsberättigade kvantiteter, ton

Sydkusten Södra ostkusten Norra ostkusten

0,10 0,20 0,50

15356 4745 3384'

0,10 0,20 0,50

17 742 3870 2973

0,15 0,25 0,65

' Pristillägg utgick även för torsk. Angiven kvantitet är
inkl torsk.

Tabell
7 Pristillägg för statshandelsexport av sill/strömming och för foderfisk. Pristilläggsberättigade
kvantiteter, ton

Statshandelsexport

— isad
i lådor

— levererad
till sjöss

Foderfisk

— sahvattensfisk

— insjöfisk

— regionalt
tillägg

4457

61747'

4777 14406

71925 363 874

' Endast fodersill.

Kvantiteten
ingår i "foderfisk, saltvattensfisk"

Tabell
8 Monagna överskott, ton

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

9025

Sill/strömming
Torsk Makrill Övrigt

Totalt

864

8 779

11617

8248

_

5

_

2

58

463

2037

109

103

69

84

93

8452

9316

13738

Prop. 1989/90:123 Underbilaga 2.2

Tabell
9 Regleringsekonomin 1985/86-1988/89 saml prognos för 1989/90 och 1990/91, milj
kr

1985/86
1986/87

1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 prognos
prognos

Ing behållning

Prisregi kassan Svensk Fisks kassa

Intäkter

Prisregi avg m m Utförselavg Ränta kassan Ränta Svensk
Fisk

Utgifter

Rörliga
pristillägg

— sill/strömming

— torsk

— övriga

Fasta pristillägg

— makrill

— kokräka

— råräka

—
l å nga

— sötvattensfisk

Regionala pnstillägg Pristill. statshand. exp. Pristill.
foderfisk

Resterande pristillägg

128,5

144,8

167,7

147,7

128,8

115,2

68,9

69,0

77,9

86,9

100,0

79,2

59,6

75,8

89,8

60,8

28,8

36,0

92,9

91,5

96,6

99,4

104,0

98,0

71,6

74,6

80,1

81,4

83,0

85,0

3,9

2,6

1,5

1,9

2,0

2,0

9,2

7,2

7,5

10,4

14,0

8,0

8,2

7,1

7,5

5,7

5,0

3,0

76,6

68,6

116,6

118,3

117,6

119,5

46,4

34,0

37,0

36,6

48,0

47,8

43,0

32,0

34,0

34,4

3,4

2,0

3,0

2,2

5,8

5,1

5,6

5,1

5,5

5,5

0,4

0,4

0,9

0,4

1,3

1,4

1,3

1,2

1,7

1,1

1,1

1,0

0,2

0,0

0,0

_

2,2

2,2

2,3

2,5

-

-

4,2

4,0

5,5

7,9

—

-

2,9

10,0

11,0

12,75

-

-

10,0

11,6

12,0

9,5

från tidigare år

0,3

-

-

-

—

-

Reg.
fraktstöd m.m.

0,9

1,0

0,0

—

—

_

Overskottshantering Trygghetsförsäkring

6,4 5,4

6:5 6,6

15,0

7,8

6,4 8,4

9,0 8,1

8,25 8,0

Utsättning

Samordning/Swefisk

Exportrådet

SFRs
förhandlingskostnad

3,4

5,1 1,0

4,9 3,0 0,2

5,5 2,0'

0,5

5,5

6,8

JNs uppbördskostn. m.m. Svensk Fisk adm. o. kontr.
Svensk Fisk information

0,8

4,7 2,5

0,8 5,4 3,1

1,2 6,0 3,8

1,2

7,7 4,3

1,2 7,5 4,3

1,2 11,8

Konsumentfrämj.
åtgärder

-

-

15,0'

15,0'

—

—

Utgående
behållning

144,8

167,7

147,7

128,8

115,2

93,7

'
Reserverat belopp. Inkl. information.

115

Innehåll

Proposition.......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... 1

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 22 mars 1990 2

Proposition om fisket ........................................... 2

Bilaga
1, Utrikesdepartementet, Anmälan till proposition om fisket.. 4

1 Inledning.......................................................... 4

2 Föredragandens överväganden ............................ 4

3 Hemställan....................................................... 7

Bilaga
2, Jordbruksdepartementet, Anmälan till proposition om fisket. 8

1 Inledning.......................................................... 8

2 Den svenska fiskenäringens omfattning och
inriktning 8

3 Fiskepolitikens mål och medel............................... 10

4 Särskilda frågor ................................................ 19

4.1 Laxfisket .................................................... 19

4.2 Prisreglering på fisk under budgetåret 1990/91 ... 20

4.3 Den statliga fiskeadministrationen..................... 25

5 Hemställan....................................................... 28

Underbilaga
1.1 Beslut av rådet Nr. 6 1989.............. 29

Underbilaga
1.2 Överenskommen tolkning av artiklama 10, 13, 14

och
16 konventionen ......................... 33

Underbilaga
2.1 Sammanställning av remissyttrandena över betänk

andet (SOU 1989: 56) Fiskprisregleringen och fiske

riadministrationen.............................. 36

Underbilaga
2.2 Skrivelse av statens jordbmksnämnd med förslag till reglering av priserna
på fisk m. m. under budgetåret

1990/91.......................................... 96

Prop.
1989/90:123

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990

116