Prop. 1989/90:126

Regeringens proposition 1989/90:126

om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m. m.

Prop.
1989/90:126

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 29 mars 1990.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Birgitta
Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m. (NRL).

Förslaget
innebär att tillkomsten och lokaliseringen av stora anläggningar med uppgift
att slutligt omhänderta miljöfarligt avfall skall prövas av regeringen enligt 4
kap. NRL.

Det
föreslås vidare att regeringens prövning i fråga om större förbränningsanläggningar
utvidgas till att omfatta även andra anläggningar än sådana som är avsedda för
eldning med fossilt bränsle.

Enligt
förslaget skall vidare stora gmppstationer för vindkraft och stora anläggningar
för lagring av naturgas prövas av regeringen.

Enligt
gällande regler får anläggningar som skall prövas av regeringen enligt 4kap. 1§
första stycket endast komma till stånd inom de s.k. högexploaterade
kustområdena på platser där anläggningar av sådant slag redan finns. Enligt
förslaget skall detta förbud inte omfatta sådana vindkraftsanläggningar och
gaslager som nyss nämnts.

Den
kommunala vetorätten skaU finnas kvar som huvudregel. Endast i vissa noggrant
angivna situationer och då för vissa särskilda typer av anläggningar skall
regeringen få meddela tillstånd utan att kommunfullmäktige dessförinnan
tillstyrkt etableringen. I propositionen redovisas också förfarandet i
prövningsärenden enligt 4 kap. NRL.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 126

Förslag till Prop. 1989/90:126

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m.

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 4§ samt 4 kap. 1 och 3§§ lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4§
Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund
till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt
på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar
till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan
fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det
rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de
stora tätortsregionerna.

Anläggningar
som avses i 4 kap. Inom områden som avses i första 1 § första stycket får komma
till stycket får anläggningar som avses i stånd endast på platser där anlägg- 4
kap. I § första stycket 7—7 och ningar av sådant slag redan finns. 10-11
komma till stånd endast på

platser
där anläggningar som skall prövas enligt 4 kap. 1§första stycket redan finns.

4 kap.

1§
Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av regeringen:

1.
järn- och stålverk, metallverk
och ferrolegeringsverk,

2.
massafabriker och pappersbmk,

3.
fabriker för raffinering av
råolja eller för tung petrokemisk produktion,

4.
fabriker för framställning av
baskemikalier eller gödselmedel,

5.
cementfabriker,

6.
anläggningar för kärnteknisk
verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra
ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle,

7.
anläggningar för eldning med 1.
förbränningsanläggningar om fossiU bränsle om anläggningen har anläggningen har
en tillförd effekt en tillförd effekt om minst 200 me- om minst 200 megawatt,

gawatt,

8. anläggningar
för att utvinna

ämnen eller material inom de om

råden som anges i 3 kap. 5 §.

8. gruppslalioner för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggre-

' Lagen omtryckt 1987:247. 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:126

gat med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt,

9. anläggningar för lagring av

minst 50 miljoner normalkubikme

ter naturgas,

10.
anläggningar för
behandling av miljöfarligt avfaU om huvuddelen av del avfall som avses bli behandlat
i anläggningen härrör från andra inrättningar och mer än 10000 ton miljöfarligt
avfaU årligen förbränns eller på annat sätt slutligt omhändertas vid
anläggningen,

11.
anläggningar för att utvinna ämnen
eUer material inom de områden som anges i 3 kap. 5 §.

Tillstånd
av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas
vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller
förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

3§
Tillstånd enligt 1 eller 2§ får lämnas om hinder inte möter på gmnd av
bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna
planeringssynpunkter och om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd
lämnas.

Ifråga om anläggning som sägs i 4 kap. 1 § första stycket 6, om den avser
mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall, eller
anläggning som sägs i 4 kap. 1 § första stycket 7, 8, 9 eller 10 får, om det
från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer tiU
stånd, regeringen lämna tillstånd även om kommunfullmäktige inte har
tillstyrkt detta. Vad nu sagts gäller inte, om en lämplig plats för
anläggningen anvisats inom annan kommun som kan antas godta en placering där, eller,
i annat faU, om en annan plats bedöms vara lämpligare.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

Bostadsdepartementet Prop. 1989/90:126

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1990

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, G.Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Dahl

Proposition om ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.

1 Inledning

Vetokommitténs betänkande

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 25 maj 1989 tillkallade chefen för
bostadsdepartementet en kommitté med uppdrag att överväga och precisera det
kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa
industrianläggningar enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., NRL. Kommittén, som antog namnet vetokommittén, avlämnade
den 4december 1989 betänkandet (SOU 1989:105) Prövning av industrilokalisering
enligt naturresurslagen. Ledamöter var f. d. statsrådet Svante Lundkvist,
ordförande, riksdagsledamötema Barbro Andersson, Birger Andersson, Knut Billing,
Gunnar Nilsson, Nils Nordh, Ulla Orring, Ulla Pettersson, Jan Strömdahl och
bonden Anders Nordin.

Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 och 2 fogas kommitténs sammanfattning
av betänkandet resp. lagförslag.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena
har upprättats inom bostadsdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Dnr B089/2554/F). En förteckning över instanser som avgett remissyttranden
eller skrivelser bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Jag
avser nu att på gmndval av utredningens förslag lägga fram förslag till
ändringar i NRL i fråga om tillätlighetsprövningen av vissa industrianläggningar
m.m.

Lagrådet

Regeringen
beslutade den 15 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande över det lagförslag
som utarbetats i ärendet. Det till lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga5. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 6. Jag återkommer till lagra-

dets
yttrande i specialmotiveringen till lagförslaget. Som kommer att fram- Prop.
1989/90:126 gå godtar jag lagrädets förslag till ändringar i det remitterade
förslaget. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella
ändringar i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5. Hämtöver har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

2 Allmän motivering 2.1 Bakgrund

2.1.1
NRL

NRL,
prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3, rskr. 34, syftar till art främja en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt (I kap. I §). Lagen
innehåller gmndläggande hushållningsbestämmelser (2 kap.) avseende mark och
vatten. Vidare definieras bl. a. vissa riksintressen och föreskrivs att områden
som innehåller sådana intressen skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
motverka dem. Särskilda hushällningsbestäm-melser föreskrivs för sådana
geografiskt angivna områden i landet (3 kap.) som med hänsyn till sina natur-
och kulturvärden i sin helhet är av riksintresse. Regelsystemet ger alltså
anvisningar om hur och var riksintressen skall prioriteras i förhållande till
andra intressen och i vissa fall inbördes. Till NRL har dessutom förts regler
om tillståndsprövning av industrianläggningar m.m. (4kap.) av i stort sett
samma innehåll som bestämmelserna i tidigare I36a§ byggnadslagen (1947:385).
Slutligen finns bestämmelser om myndighetemas uppgifter, informations- och samordningsskyldighet
m. m. (5 kap.). Av särskild betydelse är att planer enligt plan- och bygglagen
(1987:10) och sådant planeringsunderlag som belyser hushållningsfrägan skall
vara beslutsunderlag vid tillämpningen av NRL.

Följande
slag av nya anläggningar får enligt 4 kap. I § NRL inte utföras utan tillstånd
av regeringen: järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
massafabriker och pappersbmk, fabriker för raffinering av råolja eller för
tung petrokemisk produktion, fabriker för framställning av baskemikalier eller
gödselmedel, cementfabriker, anläggningar för kärnteknisk verksamhet som
prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt
anläggningar för att bryta uranhaUigt material eller andra ämnen som kan
användas för framställning av kämbränsle, anläggningar för eldning med fossilt
bränsle om anläggningen har en tillförd effekt om minst 200 megawatt samt
anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden som anges i 3
kap. 5 § NRL (de s. k. obmtna Qällområdena). Tillstånd av regeringen krävs även
för att bygga plattformar som är avsedda att användas vid utvinning av olja
eller gas inom havsområden och för att ankra eller förtöja sådana plattformar
för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

Enligt
4 kap. 2 § NRL kan regeringen besluta om prövning även av andra anläggningar
eller åtgärder än de för vilka prövningsskyldighet särskilt har föreskrivits om
en anläggning eller åtgärd kan antas få betydande omfatt-

ning
eller bli av ingripande beskaffenhet. Det kan vara fallet om den Prop.
1989/90:126 orsakar betydande miljöstörning eller andra ingrepp i naturen.
Såväl nyanläggningar som utvidgningar kan prövas enligt denna bestämmelse. Utvidgning
av befintlig verksamhet är dock endast i undantagsfall av sådan beskaffenhet
att regeringsprövning behövs. Statliga myndigheter är skyldiga att underrätta
regeringen om en anläggning eller åtgärd kan behöva prövas.

Som
exempel på fall där regeringen förbehållit sig prövningen kan nämnas ett berglaboratorium
som skall byggas i anslutning till kärnkraftverket i Simpevarp och en större
skogsindustrien utbyggnad i Mönsterås kommun.

Av
4 kap. 3§ NRL följer att regeringen är förhindrad att lämna tillstånd om inte
den kommun inom vars område etableringen skall ske, har tillstyrkt detta. Det
kommunala inflytandet i detta avseende bmkar kaUas den kommunala vetorätten.

Om
det finns särskilda skäl kan regeringen enligt 4 kap. 4§ NRL för visst fall
medge undantag från kravet pä tiUstånd för en sådan industrianläggning m. m.
som är tillståndspliktig enligt 4 kap. I §. Det kan bli aktuellt om anläggningen
eller åtgärden är av mindre omfattning eller av mindre ingripande beskaffenhet
när det gäller påverkan på omgivningen. I detta skede har inte uppställts något
krav på kommunalt yttrande, men departementschefen har i prop. 1985/86:3 s.
135 påpekat att det många gånger kan komma att visa sig naturligt att inhämta
kommunens yttrande även i sådana fall.

Jämfört
med före NRL:s ikraftträdande har antalet ärenden som avser mark- och
vattenhushållningsprövning påtagligt minskat. Till en del kan det bero på att
utvidgningar av tillståndspliktiga verksamheter numera endast sällan prövas av
regeringen. Under de senaste åren har antalet inkomna ansökningar till
regeringen uppgått till mellan fem och tio per år.

2.1.2
Det kommunala inflytandet

Före
NRL

När
regeringsprövningen av industrianläggningar infördes i byggnadslagen år 1973
var syftet att tillgodose hushållningen med mark och vattenområden av stor
betydelse från nationell synpunkt. Avsikten var att utifrån riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen få till stånd en tidig, allsidig och enhetlig prövning
av lokaliseringen av sådana industriella verksamheter som tar i anspråk eller
förändrar karaktären hos naturresurser som det råder särskild knapphet på och
som är eller kan väntas bli föremål för konkurrerande anspråk. Att prövningen
lades på regeringen motiverades främst med att ingen annan än regeringen kunde
åstadkomma en allsidig prövning med sammanvägning av bl. a. miljöskyddsmässiga,
arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Framför allt ansågs
det viktigt att avgörandet träffades av ett organ som det var möjligt att
utkräva politiskt ansvar av. Regeringsprövningen omfattade industriella eller
liknande verksamhe-

ter
som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade Prop.
1989/90:126 mark- och vattentillgångar. Med hänsyn till den ingripande påverkan
på bygden som miljöstörande verksamheter kan medföra föreskrevs att tillstånd till
lokalisering av sådan verksamhet inte fick medges utan att den kommun till
vilken verksamheten var tänkt att föriäggas har tillstyrkt detta.

Den
kommunala vetorätten enligt 136a § byggnadslagen har tillämpats i fyra fall av
större industrilokaliseringar. Bestämmelserna om det kommunala vetot torde
emellertid ha påverkat förutsättningarna också för åtskilliga andra
lokaliseringsval. När företag vid sina kontakter med berörda kommuner fått
klarhet i deras inställning har det som regel varit möjligt att inrikta
förprojekteringen till platser som kommunerna kunnat godta.

De
fall då vetorätten använts är följande:

•
Nynäshamns kommun motsatte sig
bifall till en ansökan av statens vattenfallsverk om att få nyanlägga en fossileldad
kraftstation i Norvik-området (beslut av regeringen den 12juni 1975).

•
Västerviks kommun avstyrkte
bifall till en ansökan av statens vattenfallsverk om att få nyanlägga en
gasturbinstation på ön Lusärna (beslut av regeringen den 2 december 1976).

•
Varbergs kommun avstyrkte
bifall till en ansökan av Svensk Petroleumlagring Tre AB om att få uppföra en
anläggning för beredskapslagring i Varberg (beslut av regeringen den 22 december
1977).

•
Falköpings och Skövde kommuner
avstyrkte bifall till en ansökan av Loussavaara-Kimnavaara AB om tillstånd till
viss forskning och produktionsverksamhet med brytning av högst 1,1 miljoner
ton alunskiffer per år vid Ranstad (beslut av regeringen den 19 januari 1978).

Det
kommunala inflytandet i NRL

1
departementspromemorian med förslag tiU NRL (Ds Bo 1984:3) fömtsattes att
kravet på tillstyrkan från den berörda kommunen fortfarande skulle gälla som
huvudregel om en verksamhet prövas av regeringen med hänsyn till hushållningen
med landets mark- och vattentillgångar. I vissa extrema undantagssituationer
skulle dock tillstånd få meddelas mot kommunens vilja, nämligen om det gällde
en anläggning som var nödvändig för landet och om ingen lämpligare lokalisering
stått att finna.

I
samband med remissbehandlingen av promemorian framkom att remissinstanserna
var delade i sin inställning till den kommunala vetorätten. Några
remissinstanser ifrågasatte om det kommunala vetot över huvud taget skulle
behållas. Andra tog upp frågan om formerna för kommunalt inflytande vid
lokalisering av sådana verksamheter som bedöms vara särskilt viktiga för landet
i dess helhet.

Åtskilliga
remissinstanser, huvudsakligen kommuner, ställde sig avvisande till den
föreslagna inskränkningen i vetorätten.

I
regeringens proposition om NRL (prop. 1985/86:3) poängterades vikten av att
kommunerna garanteras ett starkt inflytande över den lokala miljön. Att öka
kommunernas inflytande framhölls i propositionen som ett av de väsentligaste
syftena med förslaget till ny plan- och bygglag. Det. kommunala inflytandet
borde därför vara betydande också beträffande

sådana industrietableringar
som kan komma att prövas av regeringen Prop. 1989/90:126 enligt NRL. 1
princip borde tillstånd till en sådan anläggning inte få lämnas om inte den
kommun till vilken anläggningen avses bli lokaliserad tillstyrkt deUa.

Regeringen
konstaterade att vissa anläggningar som omfattas av tillståndsplikt emellertid
kan vara av sådan nationell betydelse att de måste kunna lokaliseras till någon
plats inom landet. Om alla kommuner som kan komma i fråga motsätter sig
lokalisering i ett sådant fall skulle anläggningen med ett oinskränkt
kommunalt veto inte kunna komma till stånd inom landet. Detta ansågs inte
rimligt. I propositionen föreslogs därför en möjlighet för regeringen att i
sädana fall låta riksintresset ta över det lokala intresset så att tillstånd till
en anläggning kan ges även om den berörda kommunen inte har tillstyrkt detta.
Det påpekades att denna möjlighet för regeringen att mot kommunens vilja
besluta om en lokalisering borde användas ytterst restriktivt. Huvudregeln skulle
fortfarande vara att kommunen skall ha tillstyrkt lokaliseringen för att denna
skall få komma till stånd.

Bostadsutskottet
anförde i sitt betänkande (BoU 1986/87:3) med anledning av propositionen bl.
a. att frågan om det kommunala vetot ytterligare borde övervägas inom
regeringens kansli eller i annan ordning. Utan att närmare binda dessa
överväganden ansåg utskottet att det mot en kommuns avstyrkande och med de
förbehåll utskottet givit uttryck för måste vara möjligt att fatta beslut om
lokalisering av sådana etableringar som skall prövas enligt NRL. En lösning på
vetofrågan borde utgå ifrån detta synsätt. Det kan emellertid finnas anledning,
menade utskottet, att ytterligare överväga bl. a. vilka utredningar som skall
läggas till grund för ett tillståndsbeslut samt hur kommunens synpunkter efter
tillåtlighetsprövningen skall komma till uttryck när det gäller lokaliseringen
i detalj och den närmare utformningen av anläggningen. Dessa synpunkter
resulterade i att riksdagen inte antog propositionsförslaget vad gällde
möjligheten att inskränka den kommunala vetorätten.

2.2 Allmänna utgångspunkter

Samhällsutvecklingen
har inneburit stora förändringar i fråga om utnyttjandet av mark och vatten.
Dessa förändringar påverkar i allt högre grad vår miljö. Detta ställer större
krav på den fysiska planeringen. Såväl samhällets organ som de enskilda
människorna har ett ansvar för utformningen och vården av den yttre miljön.
Alla människor är beroende av vissa gemensamma anläggningar. Det gäller också
företag, organisationer och myndigheter. Sådana anläggningar rör ofta fler än
en kommun. Det kan gälla t.ex. riksvägar, jämvägar, kraftledningar,
hamnanläggningar, flygplatser och större anläggningar för energiproduktion
eller avfallshantering.

Åtskilliga
av dessa anläggningar har avsevärda konsekvenser för miljön

och det är inte ovanligt att det uppstår konflikter och problem i samband

med tillkomsten av sådana anläggningar. Motsättningarna kan bero på att

olika intressegrupper inte har samma syn på hur samhället bör utvecklas 8

och hur
samhällsplaneringen bör bedrivas. Den gällande ordningen, med Prop.
1989/90:126

en överordnad
naturresurslag som lägger fast ramarna för riksintressen i

fråga om markanvändningen
och en plan- och bygglag som ger regler för

hur den fysiska
planeringen skall genomföras, är avsedd att garantera att

beslut om
exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön är förenliga med

en långsiktigt god
hushållning med våra naturresurser, att allmänheten får

komma till tals och att
hänsyn tas till skilda intressen.

Bestämmelserna
om samråd vid planläggning och om remittering av planförslag till en betydligt
utvidgad krets av intressenter är härvid av stor betydelse.
Intresseorganisationerna och den allmänhet som engagerar sig i planärenden är
ofta väl insatta i ärendena och kan därför tillföra ärendena värdefulla
synpunkter och förslag.

Jag
ämnar föreslå att regeringens prövning enligt NRL utvidgas till att omfatta
även större anläggningar med uppgift att slutligt omhänderta miljöfarligt
avfall. Jag föreslår vidare att prövningsplikten utvidgas i fråga om vissa
anläggningar med anknytning till energiförsörjningen. Min avsikt är att närmare
motivera skälen för utvidgningen i avsnitt 2.3. Mina förslag överensstämmer i
dessa delar i allt väsentligt med utredningens förslag och har ett betydande
stöd i remissopinionen.

Den
kommunala vetorätten i NRL ligger i linje med planlagstiftningen och är ett
uttryck för den starka ställning den kommunala självstyrelsen skall ha i vår
demokrati.

Även
enligt min mening är det självklart att kommunerna liksom idag bör ha ett
mycket starkt inflytande över tillkomsten av större industrianläggningar.
Detta gäller även anläggningar som är av stor betydelse för hela landet.
Tillstånd till en etablering bör därför som huvudregel inte få lämnas, om inte
kommunfullmäktige i den kommun där etableringen skall ske har tillstyrkt detta.
Vissa anläggningar kan emellertid vara av sådan betydelse att de måste
lokaliseras till någon plats i landet. Det måste därför finnas möjlighet att i
vissa fall och under vissa fömtsättningar besluta om lokalisering till en viss
plats mot en kommuns vilja. Min avsikt är att senare, i avsnitt 2.5, lämna ett
förslag som reglerar under vilka fömtsättningar den kommunala vetorätten skall
kunna inskränkas. Jag vill redan här nämna att remissopinionen är splittrad.
Mitt förslag har utformats med syfte att så långt möjligt överbrygga de skilda
åsikter som kommit till uttryck i utredningens betänkande liksom bland remissinstansema.

Innan
jag redogör för mina förslag vill jag i korthet nämna något om remissutfallet.

Nästan
alla remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om utvidgning av antalet
prövningspliktiga anläggningar. Flera anser dock att prövningsplikten
beträffande energianläggningar bör preciseras.

Samtliga
landets kommuner har beretts tillfäUe att yttra sig. Ungefar 180

kommuner har tagit stäUning till frågan om undantag från kravet på

kommunal tillstyrkan. Majoriteten (ca 105) avvisar utredningens förslag

medan ungegär 75 tillstyrker. Flera kommuner fömtsätter att staten och i

vissa fall även sökanden tar på sig ett ekonomiskt ansvar för erforderliga

följdinvesteringar och planeringsåtgärder i de fall undantag tiUämpas. I

stort sett samtliga statliga remissinstanser samt de organisationer som har 9

hörts
är positiva till utredningens förslag om undantag under vissa fömt- Prop.
1989/90:126 sättningar från kravet på kommunal tillstyrkan.

2.3 Utvidgning av prövningsplikten enligt 4 kap. NRL

Mitt
forslag: Prövningsplikten i fråga om förbränningsanläggningar (4kap. I § första
stycket?) utvidgas till att omfatta även anläggning för eldning med annat
bränsle än fossiU bränsle.

Prövningsplikten
enligt 4 kap. 1 § utökas med följande anläggningar

—
stora anläggningar för slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall,

—
stora gmppstationer för
vindkraft,

—
stora anläggningar för lagring
av naturgas.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt avser förbränningsanläggningar.

Anläggningar
med uppgift att ta hand om miljöfarligt avfall från hela landet eller i ett intemationellt
samarbete skall omfattas av prövningsplikten enligt 4 kap. NRL.

Anläggningar
med anknytning till energiförsöriningen och som har stor omgivningspåverkan
skall omfattas av prövningsplikten enligt 4 kap. NRL.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag beträffande prövningsplikten i fråga om
förbränningsanläggningar har vunnit betydande anslutning. Flera
remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket, Svea hovrätt och Svenska kommunförbundet
anser att lagtexten behöver förtydligas när det gäller vilka energianläggningar
utöver större förbränningsanläggningar som skall omfattas av prövningsplikten.

Statens
energiverk och Svenska gasföreningen ifrågasätter om inte lokalisering av
stora naturgaslager bör prövas med stöd av lagen (1978:160) om vissa röriedningar
i stället för enligt 4kap. NRL.

Flera
remissinstanser anser att föreslagen prövningsplikt när det gäller anläggningar
för omhändertagande av miljöfariigt avfall bör preciseras. Bl. a.
koncessionsnämnden för miljöskydd och Kumla kommun menar att förslaget är för
snävt. Koncessionsnämnden föreslår att även regionala avfallsanläggningar med
stor omgivningspåverkan bör prövas. Kumla kommun, som framför liknande
synpunkter, anser dessutom att prövningen bör avse verksamheten sedd som ett
system, inkluderande fömtom destmktionsanläggningen, även regionala mellanlager,
transporter, förvaring/deponering m. m.

Skälen fiir mitt förslag:

Anläggningar
för miljöfariigt avfall

Olika
åtgärder har vidtagits för att öka samhällets insyn och kontroll över de olika
leden i hanteringen av miljöfariigt avfall. I prop 1989/90:100

10

Bil.
16 framhåller jag att avfallet utgör en allt större belastning för miljön. Prop.
1989/90:126 Många problem skapas redan när en vara tillverkas men ger effekt
med olika lång tidsfördröjning. Varorna och produkterna måste därför utformas
med stor hänsyn till vilken inverkan de kan få på miljön. Såväl i avfallet som
i varorna och produkterna måste därför innehållet av miljöskadliga ämnen
kraftigt minskas. De stora volymerna avfall utgör också problem för
resurshushållningen. Äteranvändning och återvinning av material ur avfallet
behöver öka. För det avfall som slutligen behöver tas om hand måste teknik och
system för miljöriktig hantering och slutbehandling utvecklas.

Enligt
förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall gäller särskdda bestämmelser för
vissa slag av kemiskt avfall (miljöfarligt avfall). Bl. a. får sådant avfall
slutligt omhändertas yrkesmässigt endast av Svensk Avfalls-konvertering
Aktiebolag (SAKAB) eller av den som har fått särskilt tillstånd av regeringen (12
§). Bestämmelsema gäller dock inte om det slutliga omhändertagandet sker i
anslutning till den anläggning där avfallet uppkommer (4§). Industriföretag
får också utan tillstånd i egen anläggning behandla miljöfarligt avfall som
inte har uppkommit i anslutning till företaget, om tillstånd för anläggningen
har meddelats med stöd av miljöskyddslagen (1969:387) och om företaget därvid
nyttjar endast en mindre del av anläggningens kapacitet. En kommun får utan
tillstånd bedriva långtidsförvaring av miljöfarligt avfall (17§).

Behovet
av regeringsprövning av avfallsanläggningar behandlades i anslutning tiU
tillkomsten av NRL. I promemorian om NRL (Ds Bo 1984:3) och i propositionen
till lagen (prop. 1985/86:3) framhölls sålunda att sådana anläggningar för
slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall som kräver tillstånd enligt
förordningen om miljöfarligt avfall kan, om de är av större omfattning, orsaka
betydande miljöstörningar och andra ingrepp i omgivningen. Obligatorisk
prövningsplikt kunde därför övervägas även för sådana anläggningar. Med tanke
på svårigheten att klart ange vilka anläggningar som alltid bör prövas
föreslogs dock i stället den lösningen att regeringen förbehåller sig
prövningen efter en bedömning i det enskilda fallet.

I
likhet med utredningen anser jag att det, med hänvisning till senare
erfarenheter, finns välgrundad anledning att nu låta anläggningar för slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall bli föremål för en särskilt omsorgsfull
lokaliseringsprövning med möjlighet för regeringen att fastställa den mest
lämpade platsen.

Utredningen
har föreslagit att tillståndsplikten begränsas till sådana

anläggningar som skall ta emot avfall från hela landet. Enligt min mening

får regeln därmed ett alltför snävt tillämpningsområde. Kravet på att

anläggningen skall ta emot avfall från hela landet medför, som konces

sionsnämnden för miljöskydd påpekar, att stora, regionala anläggningar

inte obligatoriskt behöver prövas av regeringen, trots att även sådana

anläggningar kan ha stor påverkan på omgivningen. Jag anser därför att

prövningsplikten beträffande avfallsanläggningarna bör vara mera vid

sträckt än vad utredningen föreslagit. Jag vill dock betona att avsikten med

regleringen är att endast verksamheter som har stor påverkan på omgiv- 11

ningen skall vara
tillståndspliktiga. Avgränsningen mot icke tillståndsplik- Prop. 1989/90:126 tiga
anläggningar kan lämpligen knyta an till indelningen av avfallsanläggningar i
miljöskyddsförordningen (1989:364) och förordningen (1989:387) om avgift för
myndighets verksamhet enligt miljöskyddslagen (1969:387). På så sätt inskränks
tillståndsprövningen tiU sådana anläggningar som typiskt sett medför stor
omgivningspåverkan eller risk för sådan påverkan.

Jag
föreslår således att anläggningar för slutligt omhändertagande av miljöfarligt
avfall som huvudsakligen härrör från andra inrättningar skaU bli föremål för
tillståndsprövning enligt 4 kap. I § NRL. Tillståndsplikten bör begränsas till
anläggningar vari minst 10000 ton avfall förbränns eller på annat sätt slutligt
omhändertas per år.

Utredningen
har även föreslagit att anläggningar som skall ta hand om miljöfariigt avfall i
ett intemationellt samarbete skall bli föremål för tillståndsprövning enligt 4
kap. NRL.

Enligt
min mening finns det inte tillräckliga skäl för att i dag införa en prövning av
avfallsanläggningar enbart av den anledningen att de skaU ta hand om avfall som
införts till landet. 1 de flesta fall då det kan bli aktuellt att ta hand om
utländskt avfall i Sverige torde behandlingen komma att ske i en sådan
anläggning som skall tillståndsprövas enligt mitt förslag. Man bör vidare
beakta att införsel till landet av miljöfarligt avfall alltid kräver särskilt
tillstånd enligt förordningen om miljöfarligt avfaU. Med hänsyn till pågående
anpassningsarbete i förhållande till EG vore det dessutom inte lämpligt att
införa specialregler i fråga om importerat avfall utan att särskilt utreda de
internationella handelsaspekterna.

Energianläggningar

Enligt
4 kap. 1 § NRL gäller att anläggningar för eldning med fossilt bränsle med en
tillförd effekt av minst 200 megawatt inte fär uppföras utan tillstånd av
regeringen. Det står redan nu klart att det kan bli aktuellt att utnyttja andra
bränslen, t. ex. biobränslen i storskaliga energianläggningar. Liksom
utredningen föreslår jag därför att förbränningsanläggningar med en tillförd effekt
av minst 200 megawatt skall bli föremål för tillståndsprövning enligt 4kap. NRL
oberoende av vilket bränsle som utnyttjas.

En
omläggning av energiförsöijningen med avveckling av kämkraften kommer att kräva
andra anläggningar i en omfattning och av en typ som man nu inte har möjlighet
att mera exakt fömtse. Vilka anläggningar det konkret kan bli fråga om blir
ytterst beroende av riksdagens beslut om energipolitiken. Som exempel kan dock
nämnas stora gmppstationer för vindkraft och större anläggningar för lagring av
naturgas.

Det
finns enligt utredningens mening gmndad anledning anta att det såväl från
kommunal som nationell synpunkt blir viktigt att bestämma lokaliseringsplats
för vissa av dessa anläggningar genom den särskilda prövning som NRL fömtsätter
med möjligheter för regeringen att slutgiltigt fastställa den lämpligaste
platsen.

Utredningen
anser det rimligt att bereda utrymme för en lokaliserings

prövning enligt 4 kap. NRL av sådana anläggningar som från nationeU 12

synpunkt
kan bli nödvändiga för att fullfölja riksdagens beslut om den Prop.
1989/90:126 framtida energiförsöriningen. Det blir därmed också möjligt för de
kommuner som kan komma att beröras av sådana anläggningar att ställa krav på
en allsidig lokaliseringsprövning hos regeringen.

Enligt
utredningen bör prövningsplikten omfatta "anläggningar med anknytning till
energiförsörjning och med stor omgivningspåverkan." Utredningens avgränsning
av prövningspliken har kritiserats av åtskilliga remissinstanser.

Anledningen
till den mycket allmänt hållna formuleringen är enligt utredningen att det idag
inte är möjligt att mera exakt ange vilka typer av anläggningar som kan bli
aktuella. I denna fråga gör jag följande bedömning.

Tillåtlighetsprövningen
enligt 4 kap. NRL är ett särskilt styrmedel utöver prövning enligt annan
lagstiftning. Genom de undantag i den kommunala vetorätten som jag strax
kommer att föreslå betonas än mer betydelsen av NRL som ett självständigt styrinstmment.
Detta har bl. a. kommit till uttryck genom den särskilda straffbestämmelsen i 4
kap. 6§. Vid utformningen av regleraa om obligatorisk prövning enligt 4 kap. 1
§ NRL bör man därför ha som utgångspunkt att den som berörs av bestämmelsen
skall kunna bilda sig en bestämd uppfattning om lagens innehåll och dess
rättsverkningar. Detta är särskilt viktigt då det är fråga om bestämmelser som
har betydelse med avseende på möjlighetema att använda mark- och
vattenområden. Utredningens föreslagna lydelse av 4kap. l§ första stycket 7
uppfyller enligt min mening inte detta krav. Uttrycket "anläggningar med
anknytning till energiförsörjningen" skulle t.ex. omfatta större
vattenkraftverk vilket inte torde vara utredningens avsikt. Jag vill även
framhålla att utredningens förslag på ett märkbart sätt avviker från de
förhållandevis exakta formuleringarna i paragrafen i övrigt.

Jag
anser därför att regleringen av vilka energianläggningar som skall prövas måste
uttryckas på ett tydligare sätt än utredningen föreslagit. Genom att de
tillståndspliktiga anläggningarna anges tydligare i lagtexten än vad
utredningen har föreslagit, blir det också möjligt att tydligare precisera de
fall då undantag från den kommunala vetorätten skall kunna göras. Detta är
enligt min mening viktigt för att bemöta de farhågor beträffande
undantagsmöjligheten som framförts från kommunalt håll. Förtydligandet bör
lämpligen göras genom att endast sådana anläggningar anges som
tillståndspliktiga som man idag kan räkna med kommer till stånd över huvud
taget. Enligt min mening har utöver förbränningsanläggningarna stora
vindkraftsanläggningar och stora anläggningar för lagring av naturgas en
omfattning och beskaffenhet som motiverar en prövning enligt NRL:s regler.

Prövningsplikten
bör begränsas till gmppstationer för vindkraft med minst tre vindkraftsaggregat
och med en sammanlagd uteffekt av minst 10 megawatt samt tiU gaslager för minst
50 miljoner kubikmeter gas. Jag föreslår därför att tillståndsprövningen enligt
4 kap. 1 § i fråga om energianläggningarna formuleras i enlighet med vad jag
nu har anfört. Jag

13

återkommer i
specialmotiveringen med en närmare beskrivning av dessa anläggningar.

Prop.
1989/90:126

2.4 Viss nyetablering inom de s. k. högexploaterade kustområdena

Mitt forslag:
Vindkraftsanläggningar och anläggningar för lagring av naturgas undantas från
nyetableringsförbudet enligt 3 kap. 4§ andra stycket NRL inom de högexploaterade
kustområdena.

Utredningen
har inte berört frågan.

Remissinstanserna: Statens
naturvårdsverk har påpekat att prövningskravet i 4 kap. 1 § NRL med gällande
formulering av 3 kap. 3 och 4 §§ NRL skulle förhindra eller försvåra en
lokalisering av större gruppstationer för vindkraft utefter hela södra Sveriges
kust från Bohuslän till Uppland.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 3 kap. 4§ NRL gäller särskilda hushållningsbestämmelser för de s. k. högexploaterade
kustområdena. Dessa områden omfattar kustområdena och skärgårdarna från
Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands
kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö.

Inom dessa områden får
anläggningar som avses i 4 kap. 1§ första stycket komma till stånd endast på
platser där anläggningar av sådant slag redan finns. Bestämmelsen omfattar alla
prövningspliktiga anläggningar enligt 4 kap. 1 § första stycket och omfattar
därför även sådana vindkraftsanläggningar och gaslager som enligt mitt förslag
i fortsättningen skall prövas av regeringen.

När det gäller vindkraften
framhöll föredragande statsrådet i prop. 1985/86:3 (förslaget till NRL) att det
är en självklarhet att lokalisering måste kunna ske vid de delar av kusterna
där vindförhållandena är tillräckligt goda, antingen på land, nära kustlinjen
eller i vattnet utanför kusten. Riksdagen hade inget att erinra mot detta
uttalande. Om inte ett undantag görs från bestämmelsen i 3 kap. 4§ skulle en
utbyggnad av stora vindkraftsanläggningar förbjudas inom större delen av de
områden som bedömts lämpliga för sådana anläggningar. Detta är naturligtvis
inte önskvärt.

Utbyggnaden av
naturgassystemet i Sverige kommer att medföra att gasrör dras fram inom bl.a. de
högexploaterade kustområdena. I anslutning till rören kan det bli nödvändigt
att lokalisera större gaslager. Nuvarande lydelse av 3 kap. 4 § andra stycket NRL
skulle inskränka eller omöjliggöra sådana lokaliseringar.

Jag föreslår med hänsyn till
det sagda att 3 kap. 4§ andra stycket ändras så att förbudet inte omfattar
sådana vindkraftsanläggningar och naturgaslager som skall prövas enligt 4kap.
1 § enligt mitt förslag. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § andra stycket bör dock
omfatta sådana anläggningar för miljöfarligt avfall och
förbränningsanläggningar som blir tillståndspliktiga enligt mitt förslag i
avsnitt 2.3.

14

Jag vill även framhålla
att totalförbudet enligt 3 kap. 3 § mot anläggningar som avses i 4 kap. l§
första stycket inom de obmtna kustområdena kommer att omfatta samtliga
anläggningar som enligt mitt förslag skall tillföras gruppen tillståndspliktiga
anläggningar. De obmtna kustområdena omfattar kustområdena och skärgårdarna i
Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland
från Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde samt Öland.

Prop. 1989/90:126

2.5 Vetorätt som huvudregel

Mitt
förslag: Vetorätten behålls som huvudregel. En möjlighet öppnas att undanta en
anläggning från vetorätten

— om
det från nationeU synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer
till stånd samt

— om
inte en lämplig plats anvisats inom en annan kommun eller någon annan plats
bedöms vara lämpligare.

Undantag
från vetorätten skall endast kunna göras beträffande

— stora
förbränningsanläggningar,

— stora
vindkraftsanläggningar,

— stora
anläggningar för slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall,

— anläggningar
för mellanlagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall,

— stora anläggningar för lagring av naturgas.

Utredningens förslag:
Undantag från vetorätten skall kunna göras beträffande anläggningar som skall
ta emot kärnavfall samt miljöfarligt avfall från hela landet.

Utredningen föreslår
vidare att undantag från vetorätten skall kunna göras i fråga om
energianläggningar med en tillförd efi"ekt om minst 200 megawatt samt
andra anläggningar med anknytning till energiförsörjningen som har stor
omgivningspåverkan.

Remissinstanserna: Svenska
kommunförbundet anser i likhet med utredningen att den kommunala vetorätten
också för framtiden i princip måste ligga fast. För vissa extrema undantagsfall
finner förbundet dock att en inskränkning i vetorätten får accepteras. En
oeftergivlig förutsättning för detta är att lagstiftningen noggrant definierar
de situationer och konkret anger de anläggningstyper för vilka undantagen ska
galla. Några ovillkorliga krav ar dessutom att anläggningen ifråga är av så
stor nationell betydelse, att en etablering inom landet är nödvändig och att de
lokala miljöeffekterna kan godtas. Under angivna fömtsättningar kan kommunförbundet
acceptera undantag i vetorätten för anläggningar som krävs för långsiktigt
förvar av kärnavTall. Med utgångspunkt i ett fortsatt statligt ansvar för
behandling och slutligt omhändertagande av det miljöfarliga

15

avfallet
accepterar kommunförbundet även inskränkningar i den kommu- Prop.
1989/90:126

nala
vetorätten för lokalisering av behandlingsanläggningar för miljöfarligt

avfall.

Enligt
kommunförbundet måste det finnas synnerligen starka skäl för att motivera
undantag från vetorätten beträffande anläggningar för energiför-söijning. 1 den
nu föreliggande utredningen redovisas enligt förbundets uppfattning inte
tillräckliga motiv och acceptabel avgränsning. Kommunförbundet kan därför inte
i denna del tillstyrka utredningens förslag.

Bland
de enskilda kommuner som har kommit in med remissvar avvisar den övervägande
delen (ca 105) utredningens förslag om inskränkningar i kommunemas vetorätt
enligt NRL. Närmare 40 av dessa kan godta en inskränkning under fömtsättning
att detta sker genom lagstiftning föranledd av det enskilda fallet. 1 första
hand har därvid diskuterats anläggningar för omhändertagande av kärnavfall och
miljöfarligt avfall. ÅtskiUiga kommuner (ca 75), bl. a. Helsingborg, Nyköping,
Stenungsund och Strömsund delar emellertid utredningens uppfattning att
regeringen skall ha möjlighet att meddela tillstånd utan att kommunen
tillstyrkt etableringen. Ungefär en femtedel av dessa anser att
undantagsmöjligheten inte bör omfatta energianläggningar.

Nästan
alla statliga myndigheter och domstolar som yttrat sig ansluter sig i huvudsak
till utredningens förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar därvid
att en reglering som inskränker kommunemas vetorätt enligt NRL inte strider
mot regeringsformens regler om den kommunala självstyrelsen. LO instämmer
också i de av utredningen föreslagna undantagen från vetorätten.

Svenska
kraftverksföreningen anser att de undantag som utredningen föreslår från
vetorätten är väl motiverade, men omgivna av så rigorösa bestämmelser att
tillståndsprocessen blir ohanterlig och undantagsmöjlig-hetema i praktiken av
mindre värde. Industriförbundet anser att förslaget behöver utvidgas och att begränsningama
i vetorätten bör avse alla industrianläggningar av stor regional eller
nationell betydelse. Industriförbundet anser att möjlighetema till ersättning
för företag som inte får tillstånd till följd av att vetot utnyttjats snarast
bör utredas.

Svensk
Avfallskonvertering AB (SAKAB) anser att den föreslagna möjligheten till
undantag är en fömtsättning för etablering i Sverige av större
industrianläggningar för behandling av miljöfarligt avfall.

Undantag
från vetorätten beträffande energianläggningar avstyrks bl. a. av plan- och
bostadsverket, statskontoret, samrådsnämnden för kämav-fallsfrågor samt flera
kommuner, bl. a. Nynäshamn och Vänersborg. Naturvårdsverket vill inte utesluta
att det kan finnas någon typ av anläggning inom energiförsörjningssektorn eller
som avser industriell produktion, som kan jämföras med anläggningar för
miljöfarligt avfall. Naturvärdsverket anser att sädana anläggningar i så fall
bör anges direkt i lagen.

Skälen
för mitt förslag: Det ligger i linje med principerna för planlagstift

ningen att regeringen inte får lämna tillstånd till en etablering om inte

kommunfullmäktige i den berörda kommunen har lämnat sitt medgivan

de. Jag delar utredningens uppfattning att det i vissa särskilda fall dock

måste vara möjligt att undanta en anläggning från den kommunala veto- 16

rätten.
Det är näst intill nödvändigt att en anläggning som från nationell Prop.
1989/90:126 synpunkt är synnerligen angelägen, skall kunna komma till stånd inom
landet trots att de kommuner som uppfyller rimliga lokaliseringskriterier motsätter
sig en etablering. Det bör därför finnas en möjlighet för regeringen att låta
det nationella intresset ta över det lokala och ge tillstånd till en anläggning
trots att den berörda kommunen inte har tillstyrkt detta.

Från
bl. a. vissa kommuner har föreslagits att riksdagen på förslag av regeringen —
när det blir aktuellt att göra undantag från vetorätten — stiftar en särskild
lag som ger regeringen befogenhet att besluta om lokalisering av en viss
anläggning.

Utredningen
har uttalat att en av riksdagen stiftad lag av innebörd att en speciell
anläggning får placeras på en viss angiven plats torde innebära utövande av en
förvaltningsuppgift och således strida mot 11 kap. 8§ regeringsformen.

I
propositionen till berörd bestämmelse i regeringsformen (prop. 1973:90 s. 401)
framhåller departementschefen att en lag alltid måste ges ett sådant innehåll
att den blir generellt tillämpbar även om den är aktualiserad av ett visst
konkret problem. Lagstiftningsvägen står således öppen bara för beslut av
normkaraktär men inte för det direkta avgörandet av konkreta fall. Bestämmelsen
i 11 kap. 8 § regeringsformen har därför utformats med utgångspunkt i att ett
avgörande i enskilt rättskipnings- eller förvaltningsärende inte kan komma till
stånd genom lag.

1
propositionen sägs vidare att bestämmelsen först och främst innebär att
riksdagen inte skall kunna besluta i sådan rättskipnings- eller förvaltningsangelägenhet
som enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, domstol eller annan
myndighet. Bestämmelsen innebär även att riksdagen inte heller kan genom lag
tillägga sig själv förvaltnings- eller rättskipningsuppgift, exempelvis att
besluta om näringstillstånd eller expropriation.

Jag
delar utredningens uppfattning att en av riksdagen stiftad lag av innebörd att
en speciell anläggning får placeras på en viss angiven plats torde innebära
utövande av en förvaltningsuppgift och således strida mot 11 kap. 8 §
regeringsformen.

Enligt
min mening torde således det tillvägagångssätt som föreslagits från bl.a. vissa
kommuner stå i strid mot II
kap. 8§ regeringsformen. Förfarandet
innebär nämligen ett beslut om en enskild lokalisering vilket är en
förvaltningsuppgift som måste ankomma på regeringen eller en
förvaltningsmyndighet. Möjligheten att inskränka vetorätten måste därför med
hänsyn till bestämmelsen i 11 kap. 8 § regeringsformen regleras på ett generellt
tillämpbart sätt. Mitt förslag har utformats mot den bakgrunden.

Jag
finner det angeläget att markera vikten av den restriktivitet som

måste råda vid regeringens prövning av om en viss anläggning skall undan

tas från vetorätten. Undantag bör komma i fråga endast om det från

nationell synpunkt är synnerligen angeläget att den kommer till stånd

inom landet. Vidare bör gäUa att undantag inte får göras om en lämplig

plats anvisats inom en annan kommun som kan antas godta en placering

där. Undantag får inte heller medges om en annan plats bedöms vara lämp

ligare för anläggningen. Därvid skall beaktas platsens lämplighet för verk- 17

2
Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 126

samheten
från miljösynpunkt och tekniska, ekonomiska samt sociala ut- Prop. 1989/90:126 gångspunkter.
Etableringens samhäUsekonomiska kostnader bör även beaktas. Det räcker inte
att anläggningen är av stort intresse, exempelvis ekonomiskt och sysselsättningsmässigt
eller som komplettering till företagets övriga verksamhet. Dessutom måste
krävas att den fyller ett behov för landet i sin helhet eller för en större
region. Det skall också visas att det är av avgörande betydelse att den kommer
till stånd inom landet.

Kravet
på att det skall vara synnerligen angeläget att anläggningen lokaliseras inom
landet gör att antalet anläggningar där ett undantag frän vetorätten kan bli
nödvändigt bhr mycket begränsat. Det normala vid hanteringen av dessa ärenden
bör vara att företaget och kommunen kan komma fram tiU en samförståndslösning
sä att varken vetorätten eller möjligheten att undanta vissa anläggningar från
denna behöver utnyttjas.

I
fråga om vilken typ av anläggningar som kan komma att uppfylla de nämnda kriteriema
vill jag anföra följande.

Som
exempel på anläggningar av sådan vikt att de mäste kunna lokaliseras inom
landet kan nämnas anläggningar av betydelse för landets självförsörjning i en avspärmingssituation
eller för rikets försvar och säkerhet eller anläggningar som i övrigt är mycket
viktiga för landet. Anläggningar för slutligt omhändertagande av miljöfarligt
avfall och stora anläggningar som är nödvändiga led i vår energiförsörining är
exempel på sådana anläggningar.

Omfattande
förberedelser pågår för att på ett säkert sätt ta hand om och slutförvara
avfall från våra kämkraftverk. Anläggningar för mellanlagring och slutförvaring
av kämämne eller kämavfall är ett annat exempel på anläggningar som måste kunna
lokaliseras inom landet.

Som
jag tidigare framhållit får anläggningar som kan bli nödvändiga i olika delar
av landet för att fullfölja riksdagens energipolitiska beslut i samband med kämkraftsavvecklingen
en särskild betydelse i ett nationellt perspektiv.

Enligt
utredningen skall undantag frän vetorätten kunna göras i fråga om

- energianläggningar med
en tillförd effekt av minst 200 megawatt,

—
anläggningar med anknytning tiU
energiförsöriningen och med stor omgivningspåverkan,

—
anläggningar för
omhändertagande av kämavfall,

- anläggningar
för omhändertagande av miljöfarligt avfaU från hela lan

det.

I
likhet med många remissinstanser delar jag utredningens uppfattning om att
undantag från vetorätten bör kunna göras i fråga om anläggningar som har till
uppgift att ta hand om använt kämbränsle och annat kämavfall och omhänderta
miljöfarligt avfall.

När
det gäller anläggningar för förvaring av använt kämbränsle och annat

kärnavfall bör undantag frän vetorätten endast kunna göras beträffande de

största anläggningarna som är nödvändiga för mellan- och slutförvaringen.

Av definitionen i 2§ 2 och 3 lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

följer att förvaringen avser säväl kämämne som kärnavfall. Bestämmelsen

om undantag från vetorätten bör utformas i enlighet härmed. Endast sådana 18

anläggningar
som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk Prop.
1989/90:126 verksamhet bör omfattas av undantaget. På motsvarande sätt har
regeringens prövning av kärntekniska anläggningar begränsats enligt 4 kap. l§
första stycket 6.

I
avsnitt 2.3 har jag föreslagit att prövningsplikten beträffande anläggningar
för slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall inte skall begränsas till
enbart sådana som har till uppgift att behandla avfall från hela landet. Enligt
mitt förslag skall anläggningar för slutligt omhändertagande av miljöfarligt
avfall som huvudsakligen härrör från andra inrättningar prövas av regeringen om
mer än 10000 ton avfall förbränns eller på annat sätt slutligt omhändertas vid
anläggningen per år. Enligt min mening bör undantag från vetorätten endast
kunna göras beträffande sådana anläggningar.

I
fråga om vilka energianläggningar som skall kunna undantas från vetorätten gör
jag följande bedömning. Som jag tidigare anfört anserjag, i likhet med
åtskilliga remissinstanser, att utredningens förslag till utvidgning av 4 kap.
I § NRL beträffande energianläggningar är alUför opreciserat. Enligt mitt
förslag skall endast — utöver större förbränningsanläggningar — stora gmppstationer
för vindkraft och större anläggningar för lagring av naturgas bli
tillståndspliktiga. Motsvarande precisering måste göras i fräga om undantag
från vetorätten.

Starka
skäl talar för att undantag skall kunna göras i fråga om förbränningsanläggningar
om anläggningen har en tillförd efTekt om minst 200 megawatt. Enligt min mening
torde ett antal stora förbränningsanläggningar eldade med t. ex. naturgas och
biobränsle bli nödvändiga inslag i vår energiförsörining under de närmaste
åren. Den prövningsordning som följer av NRL, och de förslag till kompletteringar
i fräga om förfarandet i undantagsärenden som jag föreslår i det följande,
garanterar att en från nationell synpunkt synnerligen angelägen
förbränningsanläggning som den berörda kommunen avstyrker, endast kan få
regeringens tillstånd efter mycket ingående överväganden och efter prövning av
rimliga altemativa lokaliseringsplatser i andra kommuner. Det är enligt min
mening nödvändigt att regeringen därigenom får möjlighet att ytterst ansvara
för att riksdagens energipolitik kan fullföljas.

Med
hänsyn till de skäl som jag nu har anfört bör undantag från vetorätten även
kunna göras i fråga om sådana större gmppstationer för vindkraft som i
fortsättningen skall prövas av regeringen enligt 4kap. 1 §.

Att
undantag måste kunna göras beträffande större anläggningar för lagring av
naturgas framstår som uppenbart nödvändigt och torde knappast kunna
ifrågasättas mot bakgmnd av sådana anläggningars gmndläggande betydelse för
naturgasens användning i vårt land.

Med
hänvisning till statens möjligheter att med ett planföreläggande

bryta det kommunala självbestämmandet över mark och vatten för anlägg

ningar som är av riksintresse enligt NRL, anser Svenska kommunförbun

det att de anläggningar som räknas upp i 4 kap. 1 § NRL bör omfatta alla

kända anläggningstyper med stor omgivningspåverkan. Förbundet anser

vidare att 4 kap. NRL bör kompletteras med en bestämmelse som ger

kommunen vetorätt i fall då det är uppenbart att den aktuella anläggnings- 19

typen
har motsvarande omgivningspåverkan som de i 4 kap. 1 § uppräknade.

Det är enligt min mening
angeläget att den förstnämnda frågan bearbetas mer ingående innan förslag
lämnas till riksdagen. Jag vill även erinra om att regeringen inte får lämna
tillstånd till anläggning som prövas enligt 4 kap. 2§ NRL, om inte
kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Några remissinstanser
pekar på att det förhållandet att regeringen kan lämna tillstånd tiU en
anläggning mot en kommuns vilja, innebär att det samtidigt måste finnas
garantier för att den berörda kommunen initierar den detaljplaneläggning som
behövs för att regeringens beslut skall kunna genomföras. Enligt 12 kap. 6 § PBL
får regeringen förelägga kommunen att inom en viss tid anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det behövs för att
tillgodose ett riksintresse enligt naturresurslagen. Om kommunen mot förmodan
inte rättar sig efter ett beslut om planföreläggande, måste möjlighet finnas
att på annat sätt anta, ändra eller upphäva en plan som motverkar ett angeläget
övergripande intresse. Som en sista utväg har därför regeringen möjlighet att
enligt bestämmelserna i 12 kap. 7 § PBL upprätta och anta den nödvändiga
planen. Enligt plan- och bostadsverket, vars uppfattning jag delar, innebär
detta tillräckliga garantier för att det aktuella området också kommer att
detaljplaneläggas i den utsträckning som behövs.

Prop.
1989/90:126

2.6 Alternativa lokaliseringsplatser m. m. och miljökonsekvensbeskrivningar

Mitt förslag:
Undantaget från vetoregeln skall inte tillämpas om det finns en kommun som
frivilligt anvisar en lämplig plats för anläggningen. Till en ansökan bör
fogas lämpliga lokaliseringsalternativ. Sökanden skall kunna prestera
miljökonsekvensbeskrivningar.

Utredningens förslag:
Utredningen föreslår att sökanden i ett lokaliseringsärende där undantag kan
komma att göras från den kommunala vetorätten skall presentera förslag till
lokaliseringsplatser i flera kommuner.

Sökanden skall vidare
enligt utredningen redovisa miljökonsekvensbeskrivningar.

Remissinstanserna:
Flertalet kommuner och statliga myndigheter är positiva till att alternativa
lokaliseringsplatser kan prövas. Enligt Svenska kommunförbundet är kravet av så
gmndläggande betydelse att det bör komma till direkt uttryck i lagen. Vid
avvägningar mellan alternativa lokaliseringar är det enligt förbundet
nödvändigt att kommunernas synpunkter på de lokala fömtsättningarna tillmäts
mycket stor betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus
län anser att det redan av lagtexten bör framgå att undantagsregeln endast får
tillämpas om det inte finns någon alternativ och för verksamheten lämplig
placering i en kommun som tillstyrkt etableringen. Svensk kärnbränslehantering
AB framhåller att ut-

20

redningens
formulering "ingen lämpligare plats stått att finna" vid en Prop.
1989/90:126 strikt tolkning kan innebära att det måste bevisas att det inte
finns några bättre platser i Sverige.

Flera
remissinstanser bl. a. plan- och bostadsverket, statens naturvårdsverk och
Svenska naturskyddsföreningen anser att utredningens förslag att miljökonsekvensbeskrivningar
ska göras och att alternativa lokaliserings-platser i olika kommuner ska
beskrivas bör ges uttryck i lagtext. Naturvårdsverket anser att kraven på
alternativredovisning bör gälla alla verksamheter som prövas enligt 4 kap. NRL.

Skälen
för mitt förslag:

Alternativa
lokaliseringsplatser

Minskad
central styrning av planläggningen, större lokalt inflytande och en allt större
medvetenhet och kunskap om miljöfrågor har hos allmänheten skärpt
uppmärksamheten på valet av lämpliga platser för sådana anläggningar som är
miljöstörande eller befaras komma att bli det. En utgångspunkt för
samhällsplaneringen bör vara att begränsa miljöstörande anläggningars inverkan
så mycket som möjligt och att genom bl. a. val av teknik minska störningarna på
miljön.

Vid
val av de alternativa platser som bör analyseras och jämföras vid prövning av
en anläggning för vilken ett undantag från vetorätten kan bli nödvändig, bör
man fästa stort avseende vid de kriterier för lokalisering som har betydelse
från nationell synpunkt. Som exempel på sådana kan nämnas de krav som
verksamheten kan ställa på särskilda geologiska förhållanden, tillgång till
djuphamn eller på särskilda transportförhållanden.

Avgörande
i detta skede är också varie områdes miljömässiga, tekniska, ekonomiska m.fl. fömtsättningar
för etablering. I vissa fall är ett realistiskt urval av lämpliga platser
regionalt begränsat. När avvägning skall göras mellan alternativa platser måste
de långsiktiga konsekvenserna för miljön och hushållningen med mark och vatten
liksom kommunernas synpunkter på de lokala fömtsättningarna tillmätas mycket
stor betydelse. Geografiska, infrastmkturella och befolkningsmässiga
förhållanden har gmndläggande betydelse. Eventuella motstående eller
konkurrerande intressen såsom rekreations-, bevarande- eller exploateringsintressen
måste också be aktas. Kommunernas intentioner härvidlag bör normalt framgå av
deras översiktsplaner.

Om
det vid val av plats finns flera som ur nationell synvinkel förefaller likvärdiga,
bör den plats väljas där en lokalisering medför den minsta skadan på motstående
intressen och bäst främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling. Liksom
när det gäller avvägningar i övrigt mellan skilda anspråk på markanvändning
skall särskild hänsyn tas till långsiktiga och för samhället gemensamma behov.
Den beskrivning av etableringens miljökonsekvenser som sökanden enligt min
mening skall presentera blir i detta sammanhang ett viktigt urvalsinstmment.

Valet
kan slutligen komma att stå mellan flera i och för sig lämpade 21

3 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 126

områden
i olika kommuner men där en kommun, som har den plats som Prop. 1989/90:126 framstår
som mest lämpad, avstyrkt medan andra stäUt sig positiva till etablering. I
sådant fall bör naturligtvis en plats inom en kommun som tillstyrker
lokalisering väljas. En sådan lösning är dessutom mer förenlig med principen om
den kommunala självstyrelsen och det aktuella företagets intresse av att uppnå
en samförståndslösning.

En
verklig svårighet uppträder först om ingen kommun är beredd att anvisa ett
lämpligt område. Om regeringen därvid finner det oundgängligen nödvändigt att
utnyttja undantagsregeln med hänsyn till det nationella intresset, får ett
sådant beslut om lokalisering inte minska företagets ansvar för att ge
nödvändig information till den berörda kommunen och till allmänheten så att
alla konsekvenser av lokaliseringen blir korrekt belysta.

När
verksamheten etablerats behövs en fortlöpande kontroll och tillsyn så att det
lokaliserade företaget tillvaratar varje möjlighet till effektivare hantering
av sin verksamhet från miljösynpunkt. Denna kontroll ankommer på tiUsynsmyndighetema.

Ansökan
skall omfatta minst två altemativa lokaliseringsplatser i olika kommuner där
likvärdiga utredningar har genomförts och sammanställts av företaget bl. a. på
basis av den information som inhämtats från berörda myndigheter under
samrådsskedet. Bl.a. bör företaget ange i vad män lokaliseringsaltemativen
överensstämmer med allmänna intressen i Över-siktsplanema. I mycket speciella
fall, t. ex. då det kan styrkas att etableringen inte lämpligen kan ske på
annat än en plats, bör företaget kunna medges undantag från skyldigheten att
redovisa fullständiga uppgifter om lokaliseringsalternativ i andra kommuner.

Jag
vill betona att kravet på redovisning av mer fullständiga uppgifter om
lokaliseringsalternativ i olika kommuner bör ställas endast dä ett undantag
från den kommunala vetorätten sätts ifråga. Det är enligt min mening det
berörda företagets ansvar att bedöma om situationen är sådan att en tillämpning
av undantagsbestämmelsema kan komma att aktualiseras, varvid en avsevärt mer
ingående analys av lokaliseringsaltemativ behövs jämfört med normal prövning
enligt 4 kap. NRL. Det ligger också i företagets intresse att se till att
sädana utredningar görs om konsekvenserna av de olika lokaliseringsaltemativen
som bedöms nödvändiga av berörda kommuner.

1
likhet med många remissinstanser, bl.a. hovrätten över Skåne och Blekinge och
plan- och bostadsverket, anserjag att tydligt uttryck bör ges i lagtexten för
att en kommun inte bör kunna tvingas på en anläggning, om en annan kommun
godtar denna på en plats som är i och för sig lämplig, låt vara att placering
inom den förstnämnda kommunen är lämpligare. Först när det inte finns någon
frivilligkommun med en för anläggningen lämplig etableringsplats, bör det
alltså komma i fråga att bryta ett kommunalt veto. Mitt förslag tiU 4kap. 3§
andra stycket har utformats med denna utgångspunkt.

Däremot
behöver kravet pä redovisning av lokaliseringsaltemativ inte

införas i lagtexten. Det är ändå naturligt vid tiUämpningen av NRL att

undersöka lämpliga lokaliseringsaltemativ. 22

Miljökonsekvensbeskrivning Prop. 1989/90:126

Jag
delar naturvårdsverkets uppfattning att det ligger i sakens natur att en
miljökonsekvensbeskrivning skall fogas till ansökan i vaije ärende där verksamheten
har sådan betydelse att NRL-prövning skall ske. Jag anser det vara naturligt
att berörd kommun och länsstyrelse med hänsyn till dessa myndigheters starka
ställning i markanvändnings- och miljöfrågor, kommer att ha ett väsentligt
inflytande i frågan om vilka krav som bör ställas på en sådan beskrivning. Det
ligger naturligt i företagets intresse att söka tillgodose de behov av
upplysningar om miljökonsekvenserna m. m. som dessa myndigheter uttrycker.
Remissbehandlingen och den breda granskning av ansökningshandlingarna ger
enligt min mening goda fömtsättningar för att det utredningsarbete som behövs
utförs på ett sådant sätt att det i tillståndsärendet uppfyller berättigade
krav på objektivitet. Beskrivningen skall utvisa den tänkta
industrilokaliseringens effekter på natur- och kulturmiljön, på människors
hälsa och säkerhet och på allmänna markanvändningsintressen lokalt och
regionalt. Naturvårdsverket och plan- och bostadsverket har för närvarande ett
utredningsuppdrag från regeringen vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar.
Enligt uppdraget skall bl. a. utredas hur miljökonsekvensbeskrivningar skall
utformas som beslutsunderlag i sådana ärenden där en viss åtgärd eller
verksamhet får en väsentlig inverkan på miljöförhållandena och hushållningen
med naturresurser. Jag vill också erinra om att Sverige deltar i det
internationella miljösamarbetet med att utveckla formerna för
miljökonsekvensbeskrivningar inom ECE och Nordiska ministerrådet.

Enligt
min mening gör sig ett behov av miljökonsekvensbeskrivningar gäUande i fråga om
alla de anläggningar som är prövningspliktiga enligt 4 kap. 1§NRL.

Med
tanke på de möjligheter regeringen självklart har att föranstalta om en
tillfredsställande utredning och då frågor om miljökonsekvensbeskrivning redan
är föremål för berörda myndigheters övervägande, finner jag att miljökonsekvensbeskrivningar
skall regleras i lag men först när uppdraget har redovisats.

Jag
vill redan nu framhålla att det enligt min mening bör ankomma på sökanden att
utforma och bekosta beskrivningen av miljökonsekvenser av etableringar som
prövas enligt 4 kap. NRL.

2.7 Förfarandet i undantagsärenden

Utredningen
har bedömt att de ärenden där undantag från vetorätten inte kan uteslutas bör
kunna inrymmas i det nuvarande prövningsförfarandet, med den skärpning av
kraven på redovisning av möjliga alternativa lösningar och av de
miljökonsekvensbeskrivningar som jag redovisat i föregående avsnitt.
Utredningen har beskrivit hur ett undantagsärende bör handläggas. Jag ställer
mig bakom utredningens bedömning. Utredningens beskrivning framgår av bilaga 4.

3
Upprättat lagförslag Prop. 1989/90:126

I
enlighet med vad jag nu anfört har det inom bostadsdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushåUning med naturresurser m.
m.

4 Specialmotivering

3
kap. 4 §

Enligt
mitt förslag till ändring av 4 kap. I § skall regeringen i framtiden pröva
tillkomsten av större gmppstationer för vindkraft och större lager för
naturgas. Ändringen i 3 kap. 4§ andra stycket innebär att sådana anläggningar
inte omfattas av förbudet mot lokalisering inom de s.k. högexploaterade
kustområdena.

Skälen
för ändringen framgår av den aUmänna motiveringen, avsnitt 2.4.

4
kap. 1 §

Ändringarna
omfattar paragrafens första stycke och innebär att punkt 7 ändras samt att tre
nya punkter, 8—10, införs. I enlighet med lagrådets förslag har av
redaktionella skäl de nya punktema placerats före nuvarande punkt 8, som
därför fått beteckningen punkt 11.

Med
ändringen i punkt 7 uttrycks att prövningen skall kunna omfatta även
anläggningar som är avsedda för eldning med andra bränslen än fossila, t. ex.
biobränsle eller avfall.

De
nya punkterna 8-10 avser vissa anläggningar med anknytning till energiförsörjningen,
8 — 9, och stora behandlingsanläggningar för miljöfarligt avfaU, 10.

Med
gmppstation för vindkraft, punkt 8, avses en anläggning som består av minst tre
vindkraftsaggregat vilka har gemensam anslutning till kraftledningsnätet.
Endast anläggningar som har en minsta sammanlagd uteffekt av 10 megawatt omfattas
av bestämmelsen.

En
anläggning som består av endast ett eUer tvä aggregat eller med lägre uteffekt
än 10 megawatt skall inte prövas obligatoriskt enligt punkt 9. Den prövning som
sker enligt plan- och bygglagen genom att detaljplan upprättas och bygglov
beviljas är tillfyllest. Vid prövningen enligt plan- och bygglagen skall NRL
tillämpas enligt 2 kap. 2 § PBL.

Anläggningar
som avses i punkt 9 har kapacitet att lagra stora volymer naturgas. Endast anläggningar
med lagringskapacitet av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas skall
omfattas av prövningen.

Punkt
10 omfattar större anläggningar med uppgift att slutligt omhänderta
miljöfarligt avfall. Vad som avses är verksamheter för behandling av sådana
speciella typer av kemiskt avfall som motiverar tillkomsten av särskilda
anläggningar. Bestämmelserna gäller endast sådana anläggningar vari minst 10000
ton miljöfarligt avfall varje år förbränns eller på annat sätt slutligt
omhändertas.

I
bestämmelsen förekommer begreppet miljöfarligt avfall. Härmed me- 24

nas
sådant kemiskt avfall som kan medföra skada på människors hälsa Prop.
1989/90:126

eller
i miljön. Vid bedömningen av vad som avses med miljöfariigt avfall

bör
som utgångspunkt tas vad som anges i förordningen (1985:841) om

miljöfariigt
avfall. Förordningen, som har meddelats med stöd av lagen

(1985:426)
om kemiska produkter, skall tillämpas på fast eller flytande

avfall
av följande slag:

1. oljeavfall,

2.
lösningsmedelsavfall,

3.
färg- eller lackavfall,

4.
limavfall,

5.
starkt surt eller starkt
alkaliskt avfall,

6.
avfall som innehåUer kadmium,

7.
avfall som innehåller
kvicksilver,

8.
avfall som innehåller antimon,
arsenik, barium, beryllium, bly, kobolt, koppar, krom, nickel, selen, silver, tallium,
tenn, vanadin eller zink,

9.
avfall som innehåller cyanid,

10. avfall
som innehåller PCB,

11. bekämpningsmedelsavfäll,

12. laboratorieavfall.

De
angivna huvudgmpperna av miljöfarligt avfall har kompletterats med en
vägledande förteckning utfärdad av statens naturvårdsverk. Uppräkningen kan
med hänsyn till utvecklingen komma att förändras.

Anläggningar
som inte omfattas av den obligatoriska prövningen enligt 4 kap. 1 § kan i det
särskilda fallet bli föremål för prövning enligt 4 kap. 2§ NRL.

4 kap. 3 §

Ändringen
omfattar andra stycket.

Bestämmelsen,
som har formulerats i enlighet med lagrådets förslag, innebär att regeringen i
vissa undantagssituationer får meddela tiUstånd till en anläggning trots att
kommunfullmäktige inte tillstyrkt detta. Kravet på att det skall vara
synnerligen angeläget att anläggningen i fråga lokaliseras inom landet ger
uttryck för den restriktivitet som skall gälla vid bedömningen av om en
verksamhet skall kunna undantas från den kommunala vetorätten.

Enligt
det nya andra stycket gäller också att undantag inte får göras om en lämplig
plats för den tilltänkta anläggningen anvisats inom en annan kommun som kan
antas godta en placering där. De ärenden det här gäller är av sådan karaktär
att det finns anledning att utgå från att regeringen får kännedom om kommuner
som är beredda att frivilligt ta emot anläggningar av här ifrågavarande art.

Om
det inte finns någon frivillig kommun som kan anvisa lämplig plats

får enligt bestämmelsen undantag ändå inte göras frän vetorätten om en

annan plats bedöms vara lämpligare än den som undantaget avser. I ett

sådant fall kan en ansökan inte bifallas utan i stället får fömtsättningarna

prövas för att ge ett tillstånd till den andra, lämpligare platsen. I samman

hanget måste givetvis sökandens möjligheter att bedriva verksamheten på

en annan plats än den som avses med ansökan tillmätas stor betydelse. 25

Det åligger regeringen som
tillståndsmyndighet att vid ett beslut enligt Prop. 1989/90:126 NRL
noggrant bevaka att en verksamhet förläggs till den för ändamålet lämpligaste
platsen. I detta ligger också att regeringen av sökanden kan kräva ett
tillfredsställande utredningsunderlag, se avsnitt 2.6.

Samtidigt
måste regeringen i ett beslut kunna redovisa konkreta och påtagliga skäl för
att en annan plats kan bedömas vara lämpligare än den som avses med en ansökan.
Med tanke på ärendenas beskaffenhet finns det anledning att utgå från att
regeringen i ett ärende får riklig tillgång till uppgifter om eventuellt
lämpliga alternativa lokaliseringar. Denna fråga har berörts i den allmänna
motiveringen, se avsnitt 2.6.

Frågan
om att förlägga en verksamhet till en altemativ plats kommer i sin tur att
behandlas som ett särskiU tillståndsärende. Därvid kan fråga om tillämpning av
vetoreglerna aktualiseras även i fråga om den kommun som inrymmer den
alternativa lokaliseringsplatsen.

De
anläggningar som skall kunna undantas från den kommunala vetorätten har
begränsats i jämförelse med de prövningspUktiga anläggningarna i 4 kap. I §.

Andra
stycket punkt 1 avser sådana kärntekniska anläggningar som har till uppgift att
omhänderta kärnämne eller kärnavfall. Bestämmelsen avser mellanlager och
slutförvar. Endast sådana anläggningar som skall tillståndsprövas av
regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet omfattas av regeln.
Avfallsanläggningar som enligt bemyndigande i lagen om kärnteknisk verksamhet
prövas av statens strålskyddsinstitut eller statens kärnkraftinspektion
omfattas alltså inte av bestämmelsen. Begreppen kärnämne och kärnavfall
definieras i 2§ 2 och 3 lagen om kärnteknisk verksamhet.

Andra
stycket punkt 2 avser större förbränningsanläggningar och vindkraftsanläggningar,
större anläggningar för lagring av naturgas och större anläggningar for
slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall.

Anläggningarna
har beskrivits närmare i specialmotiveringen till 4 kap. 1§.

5 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till

lag om ändring i lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition foreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt fram.

26

Sammanfattning
intagen i betan- Prop. 1989/90:126

kandet SOU 1989:105 Bilaga 1

Prövning av industrilokalisering enligt naturresurslagen

Sammanfattning

Vissa
större industrianläggningar får enligt 4 kap. naturresurslagen inte etableras
utan tillstånd av regeringen. Enligt nu gällande regler får regeringen lämna
tillstånd till en sådan anläggning endast om den berörda kommunen har
tillstyrkt en lokalisering. Kommunens inflytande i detta sammanhang bmkar
kallas den kommunala vetorätten.

Vid
behandlingen av förslaget till naturresurslag ansåg riksdagen att det i vissa
undantagssituationer måste finnas en möjlighet för regeringen att mot en
kommuns avstyrkan lämna tillstånd till en lokalisering. Riksdagen ansåg att
frågan behövde övervägas ytterligare bl. a. mot bakgmnd av vilka utredningar m.
m. som skaU läggas till gmnd för ett tiUståndsbeslut och hur kommunens
synpunkter skall komma tiU uttryck beträffande detaljlokaliseringen och
anläggningens utformning i övrigt.

En
utgångspunkt för kommitténs arbete borde enligt direktiven vara att kommunen
liksom i dag bör ha ett mycket starkt inflytande även över tillkomsten av etableringar
som är av stor betydelse för landet.

För
att ta del av kommunernas erfarenheter av kontroversiella industrietableringar
har kommittén inbjudit kommunpolitiker tiU sammanträde med kommittén. Vidare
har kommittén inbjudit representanter för aktuella industrigrenar och
myndigheter.

Mot
bakgmnd av vad som kom fram vid dessa sammanträden och med ledning av vad
kommittén i övrigt erfarit föreslår vi att lokaliseringen av anläggningar med
uppgift att frän hela landet ta hand om miljöfarligt avfall skall prövas enligt
4 kap. naturresurslagen. Detta innebär att regeringen skall pröva
lokaliseringen av sädana anläggningar.

Vidare
föreslår vi att regeringsprövningen beträffande anläggningar för energiförsörjningen
utvidgas så att även andra anläggningar med stor påverkan på omgivningen
omfattas av prövningsplikten än sådana som är avsedda för fossilt bränsle och
har en tillförd effekt om minst 200 megawatt.

Den
kommunala vetorätten skall finnas kvar. Endast i vissa noggrant definierade
situationer och för vissa särskilt angivna anläggningar skall regeringen få
meddela tillstånd till en anläggning utan att kommunen tillstyrkt etableringen.
Det kan vara fallet om det är av stort nationellt intresse att en anläggning
kommer till stånd, om en etablering inom landet är nödvändig och om de lokala
miljöeffekterna kan godtas. De anläggningar som kommittén föreslår skall kunna
undantas från den kommunala vetorätten är sädana som krävs för omhändertagande
av kärnavfall eller miljöfarligt avfall samt anläggningar som är av särskild
betydelse för den framtida energiförsörjningen.

En
nyhet är att företaget i kontroversiella lokaliseringsärenden måste 27

redovisa flera lika väl
utredda lokaliseringsalternativ i olika kommuner i Prop. 1989/90:126 sin
ansökan. Detta har i sin tur medfört vissa ändringsförslag beträffande
Bilaga 1 regeringens handläggning av ärenden enligt 4 kap. naturresurslagen.

En
annan nyhet är kravet på att det sökande företaget skall redovisa en s. k.
miljökonsekvensbeskrivning för var och en av de platser man anser kan komma i
fråga för lokalisering.

Ändringarna
har tillkommit i syfte att säkra valet av den lämpligaste platsen för
lokalisering av den typ av anläggningar med stor miljöpåverkan som berörs i
lagstiftningen och därvid stärka kommunernas ställning i samband med
lokaliseringsprövning av industrianläggningar.

Vpk:s,
centerpartiets och miljöpartiets ledamöter har utvecklat sina ståndpunkter i
särskilda reservationer fogade till kommitténs förslag.

28

Utredningens Prop. 1989/90:126

lagförslag Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m.

Härigenom
föreskrivs att 4 kap. 1 och 3§§ i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m. m.' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4
kap. Tillåtlighetsprövning av industrianläggningar m.m.

1§
Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:

1. järn-
och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2.
massafabriker och pappersbmk,

3.
fabriker för raffinering av
råolja eller för tung petrokemisk produktion,

4.
fabriker för framställning av
baskemikalier eller gödselmedel,

5.
cementfabriker,

6.
anläggningar för kärnteknisk
verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eUer andra
ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle,

7.
anläggningar för eldning
med 1. energianläggningar med en till-fossilt bränsle
om anläggningen har förd effekt om minst 200 megawatt en tillförd
effekt om minst 200 me- samt andra anläggningar med an-gawatt, knytning
tid energiförsörjningen

och med stor omgivningspåverkan,

8. anläggningar
för att utvinna ämnen eller material inom de områden

som anges i 3 kap. 5 §,

9. anläggningar med uppgift att från hela landet eller i ett internationelU
samarbete ta hand om miljöfarligt avfall.

Tillstånd
av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas
vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller
förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

3§
Tillstånd enligt 1 eller 2§ får lämnas om hinder inte möter på gmnd av
bestämmelserna i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra aUmänna
planeringssynpunkter och om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd
lämnas.

' Lagen omtryckt 1987:247. 29

4 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 126

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:126

Bilaga 2 Om det från nationeU synpunkt är

synnerligen angeläget att en anläggning för omhändertagande av kärnavfall,
en anläggning jor energiförsörjning av sådan typ som i 4 kap. 1 § 7p. sägs
eller en anläggning för omhändertagande av miljöfarligt avfaU från hela landet
kommer tid stånd och om ingen lämpligare plats för anläggningen har stått att
finna, får dock regeringen lämna tiUstånd även om kommunfullmäktige inte har
tillstyrkt detta.

30

Instanser som avgett remissyttran- Prop. 1989/90:126 den eller
skrivelser med anledning Bilaga 3 av förslagen i SOU 1989:105

Efter
remiss har yttrande kommit in från överbefälhavaren, överstyrelsen för civil
beredskap, statens räddningsverk, socialstyrelsen, banverket, vägverket,
sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens geotekniska
institut, riksantikvarieämbetet, universitets- och högskoleämbetet, fiskeristyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, plan- och bostadsverket, statens industriverk,
Sveriges geologiska undersökning, statskontoret, statens naturvårdsverk,
koncessionsnämnden för miljöskydd, statens strålskyddsinstitut, statens
energiverk, energiforskningsnämnden, statens vattenfallsverk, statens kämkraftinspektion,
statens kärnbränslenämnd, samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges advok[Batsamfund, Sveriges industriförbund.
Svenska kraftverksföreningen. Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares
riksförbund. Näringslivets byggnadsdelegation. Svensk Avfallskonvertering AB
och Svensk Kärnbränslehantering AB.

Riksrevisionsverket,
kommittén (ME 1989:04) om översyn av miljöskyddslagstiftningen. Värmeverksföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
och KRAFTSAM har förklarat att de avstår från att yttra sig.

Universitets-
och högskoleämbetet har bifogat yttranden från Lunds universitet, Stockholms
universitet och Uppsala universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län från kommunema
Gnosjö, Jönköping och Nässjö samt Landsorganisationen i Sverige från Svenska
fabriksarbetareförbundet.

Vidare
har efter remiss yttrande kommit in från följande kommuner i

bokstavsordning Ale, Alingsås, Alvesta, Aneby, Arjeplog, Askersund, Av

esta, Bengtsfors, Berg, Bjuv, Boden, Bollnäs, Borgholms, Botkyrka, Box

holm, Bromölla, Burlöv, Båstad, Dals-Ed, Degerfors, Eksjö, Emmaboda,

Enköping, Eskilstuna, Fagersta, Falkenberg, Falköping, Falun, Flen, Fär-

gelanda, Gagnef, Gislaved, Gnosjö, Gotland, Grästorp, Gullspång, Gälli

vare, Gävle, Göteborg, Götene, Hallsberg, Hallstahammar, Halmstad, He

demora, Hammarö, Haninge, Heby, Helsingborgs, Herrljunga, Hofors,

Huddinge, Hudiksvall, Håbo, Härnösand, Härryda, Jokkmokk, Kalix, Kal

mar, Karlshamn, Karlstad, Katrineholm, Kramfors, Kristianstad, Kristi

nehamn, Krokom, Kumla, Kungsbacka, Kungälv, Kävlinge, Laholm,

Landskrona, Lemm, Lilla Edet, Lindesberg, Linköping, Ljungby, Lomma,

Ludvika, Luleå, Lund, Lysekil, Malmö, Mala, Mariestad, Mark, Markaryd,

Mellemd, Mjölby, Mora, Motala, Munkedal, Munkfors, Mölndal, Möns

terås, Norberg, Nordanstig, Nordmaling, Norrköping, Norrtälje, Nybro,

Nyköping, Nynäshamn, Nässjö, Ockelbo, Omst, Oskarshamn, Ovanåker,

PartiUe, Piteå, Robertsfors, Ronneby, Sala, Salem, Sandviken, Simris- 31

hamn. Sjöbo, Skellefteå, Skinnskatteberg,
Skump, Smedjebacken, Sorsele, Prop. 1989/90:126 Sotenäs, Stenungsund,
Stockholm, Stomman, Strömstad, Strömsund, Bilaga 3 Sundsvall, Sunne, Svalöv,
Svedala, Svenljunga, Sävsjö, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Tanum, Tierp,
Timrå, Tingsryd, Tjöm, Tomelilla, Torsby, Torsäs, Tranemo, Uddevalla, Umeå,
Upplands-Bro, Uppvidinge, Vadstena, Vallentuna, Vansbro, Vara, Varberg,
Vaxholm, Vellinge, Vin-deln, Vårgårda, Vänersborg, Vännäs, Värnamo, Västervik,
Västerås, Växjö, Ydre, Ystad, Åriäng, Åsele, Åtvidaberg, Älmhult, Älvdalen,
Älvkarleby, Öckerö, Ödeshög, Örebro, Örkelljunga, Ömsköldsvik, Östhammar och
Östra Göinge.

Kommunerna
Danderyd, Dorotea, Ekerö, Forshaga, HuUsfred, Hylte, Härjedalen, Högsby, Hörby,
Höör, Järfälla, Kungsör, Lessebo, Mörby-långa, Nacka, Norsjö, Olofström, Skara,
Vetlanda och Ange har förklarat att de avstår från att yttra sig.

Skrivelser
har dessutom kommit in från Astma - Allergiföreningen i Jämtlands län.
Bäckedals folkhögskola. Folkkampanjens mot kärnkraft och kärnvapen
lokalförening i Nyköping och Sundsvall/Timrå, Friluftsfrämjandets skogsmullesektion
i Umeå, Medborgare i Halland, Miljöförbundet, Svenska naturskyddsföreningens
kretsar för Härryda, nedre Häije-dalen, Söderköping och Vattudalen, NO-lärare
vid södra skolan i Sveg, Svenska gasföreningen, Rossöns miljögmpp, Ystads
biologiska förening, Ålidshems församlings kyrkoråd och Önetgmppen i Östersund.
Vidare har kommit in ett flertal skrivelser från vissa av de politiska
partiemas lokalavdelningar (miljöpartiet de gröna, kristdemokratiska samhällspartiet,
centerpartiet och moderata samlingspartiet) och enskilda.

32

Utredningens beskrivning av hur Prop. 1989/90:126
undantagsärenden skall handlag- Bilaga 4 gas, avsnitt 2.5 — 2.7

2.5 Hur undantagsärenden skall handläggas

Kommittén
bedömer att de få ärenden där undantag från vetorätten inte kan uteslutas bör
kunna inrymmas i det nuvarande prövningsförfarandet, med den skärpning av
kraven på redovisning av möjliga alternativa lösningar och av deras
miljökonsekvenser som ett sådant undantagsbeslut motiverar.

Företagets
förberedelser

Redan
innan ett företag ger in en ansökan enligt 4kap. naturresurslagen bör företaget
genom kontakt med regeringskansliet och berörda länsstyrelser inom de delar av
landet som bedöms vara tänkbara för lokaliseringen, söka ta reda på inom vilka
områden som lokaliseringsalternativ bör sökas med hänsyn till företagets behov
och till övergripande planeringsintressen. Utgångspunkten bör därefter vara att
företaget självt skall svara för att i samråd med lokala och regionala
myndigheter ta fram ett så välunderbyggt prövningsmaterial som möjligt för
tänkbara lokaliseringsplatser. Vad företaget redan i samrådsskedet bör bedöma
är bl. a. inverkan av en eventuell lokalisering på natur- och kulturmiljön i
vid bemärkelse. Etableringens betydelse för näringsliv och sysselsättning måste
också undersökas, liksom hur transporter till och från anläggningen påverkar
aktuella lokaliseringsorter. Företaget, som ju är expert på sin egen
verksamhet, har också ansvar för att ge information till kommunala och statliga
myndigheter som är saklig och samtidigt lättillgänglig.

Företaget
bör genom kontakt med de kommuner som inrymmer lokaliseringsplatser söka
utröna deras intresse för att ta emot den aktuella anläggningen. Det är viktigt
att de aktuella kommunerna får tillgång till all information som företaget
inskaffat. Det gäller inte minst företagets eget behov av särskilda fysiska fömtsättningar
på lokaliseringsplatsen, förväntad miljöpåverkan, effekter på näringsliv,
sysselsättning och bostadssituation i kommunema. Annat som kan behöva belysas
är transportfrågorna och de faktorer som talar för att anläggningen är av
nationell betydelse och måste kunna lokaliseras inom landet. Det är naturligt
att varje för etablering aktuell kommun också ges bästa möjliga information om
de alternativa lokaliseringsorter i andra kommuner som företaget undersökt.

Det
bör vara av värde för företaget att redan i ett tidigt skede kontakta de
myndigheter som kan ha synpunkter på verksamhetens betydelse från rikssynpunkt.
Det är länsstyrelsens uppgift att informera om vilka myndigheter som bör komma
i fråga.

Företagets
ansökan

Ett
viktigt moment i regeringens handläggning är framställningen av en

s. k. uppgiftslista som
upprättas i regeringskansliet för varje ärende som 33

kommer in för prövning.
Listan anpassas efter respektive ärendes art och Prop. 1989/90:126 omfattning.
Vissa uppgifter krävs alltid, t.ex. beskrivning av verksamhe- Bilaga 4 ten,
markanvändning och miljöeffekter, sysselsättningskonsekvenser, transportbehov
och beredskapssynpunkter. Andra uppgifter såsom planerad bränsleförsörjning
och vattenbehov, efterfrågas beroende på vilken verksamhet det gäller. Då
uppgiftslistan färdigställts skickas den till företaget som sedan upprättar
sin ansökan med ledning av denna.

I
ärenden där undantagsbeslut kan bli aktuellt bör företaget redan i sin ansökan till
regeringen redovisa vad som kommit fram vid samråden med berörda kommuner och
vad företaget har gjort för att tillmötesgå kommunernas intressen. Här gäller
det främst åtgärder som vidtagits för att genom information till kommunerna och
allmänheten redovisa företagets verksamhet, dess betydelse för samhället och
konsekvenserna av en etablering för sysselsättning och miljö. Av särskilt
intresse är en redovisning av de miljörisker som kan förknippas med den typ av
verksamhet som företaget representerar. Vidare bör företaget visa hur det
avser att eliminera eller minimera dessa risker och hur företaget i övrigt är
berett att uppfylla de krav som berörda kommuner uppgett sig komma att ställa
vid en etablering. Kommunen skall därvid kunna kräva att företaget betalar
sådana kostnader som överstiger vad normalt förberedelsearbete för planläggning
vanligen medför.

En
miljökonsekvensbeskrivning skaU fogas till ansökan. Kommittén anser det vara naturiigt
att kommunen avgör vilka krav som bör ställas på en sådan beskrivning och att
det utredningsarbete som behövs utförs av oberoende expertis på företagets
bekostnad. Beskrivningen skall utvisa den tänkta industrilokaliseringens
effekter på natur- och kulturmiljön, på människors hälsa och säkerhet och på
allmänna markanvändningsintressen lokalt och regionalt. Vid kommunens
beställning av denna konsekvensbeskrivning bör särskilt uppmärksammas de
intressen som miljöoch hälsoskyddsnämnden har att bevaka. För att stödja
kommunen när det gäller att bedöma omfattning och innehåll i
konsekvensbeskrivningen bör länsstyrelsen ges möjlighet att komma med
synpunkter på kommunens beställning men också att bedöma rimligheten i
kommunens krav.

Ansökan
skall belysa de lokaliseringsalternativ som företaget övervägt samt, som vi
tidigare framhållit, en fördjupad beskrivning av minst två alternativa
lokaliseringsplatser i olika kommuner.

Då
ansökan kommit in till regeringen kan den sedvanliga handläggningen för industrilokaliseringsärenden
enligt 4 kap. naturresurslagen påbörjas.

Remissförfarandet

Handläggningen
av ansökan i regeringen inleds med att ansökan skickas på

remiss till myndigheter, organisationer och berörda kommuner. Det är

lämpligt att remissen i detta skede "riktas" på så sätt att
verksamhetens

nationella betydelse, de valda lokaliseringsalternativen och miljökon

sekvenserna på de berörda lokaliseringsplatserna blir så fullständigt belys

ta som möjligt. 34

Kommunens beslutsunderlag Prop. 1989/90:126

Under
fömtsättning att företaget i sin ansökan så fullständigt som möjligt rJnäS 4
sökt belysa den tänkta industrietableringen och dess konsekvenser bör denna
tillsammans med den opartiska miljökonsekvensbeskrivningen vara ett viktigt
underlag för kommunfullmäktiges prövning av fömtsättningarna för att
tillstyrka lokalisering i berörda kommuner.

Det
är angeläget att kommunerna får en så lång remisstid att de får möjlighet att
ta del av de olika sektorsmyndigheternas remissvar och tillräckligt utrymme för
politisk behandling innan de fattar beslut i lokaliseringsfrågan.

Regeringens
beslut

Då
remisstiden gått ut och berörda kommuner lämnat sitt medgivande eller sitt
avstyrkande till en lokalisering vidtar regeringens slutliga prövning av
ärendet.

Om
ingen kommun tillstyrkt lokalisering måste regeringen särskilt uppmärksamma
fyra frågor som kommittén anser vara gmndläggande när man skall besluta om ett
undantag av anläggningar från det kommunala vetot

•
Är verksamheten av stor
nationell betydelse?

•
Är en etablering inom landet
nödvändig?

•
Är den av företaget förordade
platsen det bästa alternativet?

•
Kan de lokala miljöeffekterna
godtas?

Om
kommunen avstyrkt en lokalisering är det naturligtvis av stor vikt att
regeringen gör en ingående prövning av det nationella intressets tyngd. För att
ett undantag av anläggning från vetorätten skall få beslutas bör krävas en gmndlig
utredning om behovet av den aktuella anläggningen. Det räcker inte med att anläggningen
i fråga är av stort intresse, exempelvis ekonomiskt och sysselsättningsmässigt
eller som komplettering till företagets övriga verksamhet. För att anläggningen
skall vara av nationellt intresse krävs dessutom att den som sådan fyller ett
behov för landet i sin helhet eller för en viss större region. Det skall också
visas att det är av avgörande betydelse att den kommer till stånd inom landet.

Regeringens
prövning av lokaliseringsalternativen blir särskilt betydelsefull vid en
kommunal avstyrkan. Av speciellt intresse är företagets inverkan på natur- och
kulturmiljön. Om regeringen finner andra tänkbara alternativ till de av
företaget sökta lokaliseringsorterna kan det resultera i att regeringen avslår
företagets ansökan.

Miljöskyddsaspekterna
intar en framskjuten plats bland de intressen

som skall beaktas vid regeringsprövningen enligt 4 kap. naturresurslagen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har därför en viktig roll vid bered

ningen av dessa tillståndsärenden. Nämnden skall ge en allsidig belysning

av miljöskyddsaspekterna. Handläggningen i koncessionsnämnden av re

missvar i ärenden som skall prövas av regeringen sker på samma sätt som i

övriga ärenden i nämnden. Det innebär bl.a. att nämnden i regel håller

offentligt sammanträde och besiktning på de platser som är aktuella.

Nämnden kan också föranstalta om ytterligare utredningar. 35

Miljökonsekvensbeskrivningen
för aktueUa lokaliseringsplatser har vid Prop. 1989/90:126 regeringens
slutliga prövning av ärendet kompletterats med koncessions- Bilaga 4
nämndens yttrande varför anläggningens samlade miljöeffekter torde var väl
utredda. Vi fömtsätter således att koncessionsnämnden fullföljer sin beredning
av lokaliseringsärendet trots en eventuell kommunal avstyrkan.

Om
regeringen finner att ett undantag av anläggningen från vetorätten är
nödvändigt vidtar prövningen av de villkor för verksamheten som kan komma att
fastställas i tillståndsbeslutet.

2.6 Kommunens ställning vid tillståndsprövning

Den
starka ställning som kommunen normalt har i planprocessen medför att kommunerna
för att underlätta lokaliseringen kan ställa vissa krav på de företag som
önskar etablera sig i kommunen. Kraven eller villkoren kan uppställas i
exploateringsavtal och avtalets bestånd kan göras beroende av att kraven blir
tillgodosedda. 1 det läget har kommunen en stark förhandlingposition, eftersom
kommunen kan låta bli att anta den plan som är en fömtsättning för företagets
möjligheter att etablera sig i kommunen.

Kommunens
möjligheter härvidlag kvarstår i och för sig, även i det fall regeringen fattar
beslut om lokalisering mot kommunens vilja. Kommunens inflytande har dock, i
och med ett sådant regeringsbeslut, naturligtvis påverkats. Det är därför
angeläget att kommunen, efter regeringens beslut bereds möjlighet att komma in
till regeringen med preciserade krav på anläggningen i fräga, vilka viUkor man
önskar få tillgodosedda etc.

Vi
föreslår därför att regeringens beslut delas upp i två steg.

1. Beslut
om att anläggningen i fråga motiverar ett undantag från veto

rätten.

Beslut
om till vilken plats företaget skall lokaliseras.

Därefter
bereds kommunen tiUfälle till yttrande angående viUkor m. m.

2. Beslut
om villkor för etableringen.

Villkor
för att tillgodose allmänna intressen Tillstånd enligt 4 kap. naturresurslagen
får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen och göras
beroende av att saken inom en viss tid fullföljs genom ansökan om prövning
enligt miljöskyddslagen. Med stöd av bestämmelsen kan det exempelvis krävas att
sökanden bekostar eller vidtar åtgärder för att tillgodose allmänna intressen,
som annars inte skulle kompenseras, eller vidta åtgärder av skadeförebyggande
karaktär. Det kan gälla t. ex. en förstärkning av det aUmänna vägnätet kring
en anläggning som ger upphov till omfattande transporter eller att delta i
kostnader för oljeskyddsberedskap m.m. (4kap. 5§ naturresurslagen, prop.
1985/86:3 s. 194).

Vid
behov kan regeringen även meddela föreskrifter för att tillgodose intressen som
regleras i de lagar för vilka tiUståndsprövningen enligt 4 kap. naturresurslagen
är bindande. Sålunda kan det i vissa fall vara angeläget att t. ex.
föreskrifter meddelas om försiktighetsmått som skall iakttas med hänsyn till
miljöskyddslagens bestämmelser eller föreskrifter som kan föranledas av en energipolitisk
bedömning enligt fastbränslelagens be-stämmdser (prop. 1985/86:3 s. 194).

Regeringen
får i händelse av att en lokalisering måste beslutas med stöd 36

av undantagsmöjligheten i
det kommunala vetot därefter ta ställning till de särskilda krav och önskemål
som kommunen framfört vid sidan av vad som ovan redovisats. Decentralisering av
forskning och utbildning nämndes av kommunföreträdarna som exempel på tänkbara
åtgärder. Det kan gälla att utnyttja förutsättningar till ytteriigare
sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter i den berörda kommunen där även
insatser från statens sida kan komma i fråga.

Kommittén vill för sin del
understryka angelägenheten av att sådana möjligheter prövas och tillvaratas när
regeringen fastställer villkoren för tillståndet.

Regeringsbeslutet skall
avse etablering på den plats inom kommunen som varit föremål för bedömning när
de olika alternativen diskuterats och på vilken bl.a. den nödvändiga
miljökonsekvensbeskrivningen genomförts.

Den
närmare utformningen av etableringen vad avser anpassning till omgivningen och
lokalisering inom anvisat område avgörs av kommunen i samband med
detaljplaneringen och bygglovsprövningen.

Prop.
1989/90:126 Bilaga 4

2.7 Illustration av huvuddragen i lokaliserings ochprövningsprocessen

Företagets
förberedelser

• kontakt
med regeringskansliet och länsstyrelser

•utredning
av problem som rör miljö-och sysselsättningsfrågor m.m.

•
kontakt med kommuner inom
lämpliga områden

•
kommunernas inställning

Företagets
ansökan, bör särskilt belysa:

•
verksamhetens betydelse från
nationell synpunkt

•
tänkbara
lokaliseringsalternativ

•
lokala miljöeffekter

Remiss
till myndigheter med flera

Kommunens
beslutsunderlag

•
ansökan

•
kommunala planer och program

»myndigheters
och organisationers remissvar

• miljökonsekvensbeskrivning

37

Regeringens
beslutsunderlag

•
kommunens yttrande ja/nej med
ev. villkor

•
koncessionsnämndens yttrande

•
övriga myndigheters och
organisationers remissvar

Om
kommunalt nej prövar regeringen särskilt

• stort nationellt
intresse

»etableringens
nödvändighet »lokaliseringsalternativ

• lokala
miljökonsekvenser

Prop. 1989/90:126
Bilaga 4

Regeringsbeslut om
lokalisering mot kommunens vilja -delbeslut

♦ Lokaliseringen har sådan betydelse att inskränkning i vetorätten får ske

♦ Lokaliseringens tillåtlighet avgörs

Återremiss
till kommunen

Kommunen ges tillfälle att
framföra ytteriigare synpunkter på de villkor man vill att regeringen skall faststäUa.

Regeringens
beslut angående villkor för lokaliseringen — slutligt beslut

Villkor för
lokaliseringstillståndet fastställs

• kommunens
villkor ev. krav på företaget eller statliga myndigheter

för att underlätta en lokalisering

* övriga villkor
för att tillgodose allmänna intressen

38

Det
remitterade lagförslaget Prop. 1989/90:126

Bilaga
5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m.

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 4§ samt 4 kap. 1 och 3§§ lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.' skall ha följande lydelse.

3 kap.

4§

Inom
kustområdena och skärgårdama från Broijorden till Simpevarp och från Arkösund till
Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö
får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till
befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan
fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det
rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de
stora tätortsregionerna.

Anläggningar
som avses i 4 kap. Inom områden som avses i första 1 § första stycket får komma
till stycket får anläggningar som avses i stånd endast på platser där anlägg- 4
kap. 1 § första stycket 1 — 8 och 11 ningar av sådant slag redan finns.
komma till stånd endast på platser

där
anläggningar som skall prövas enligt 4 kap. 1§första stycket redan finns.

4 kap.

1§
Följande slag av nya anläggningar får inte utföras utan tillstånd av
regeringen:

1.
järn- och stålverk, metallverk
och ferrolegeringsverk,

2.
massafabriker och pappersbruk,

3.
fabriker för raffinering av
råolja eUer för tung petrokemisk produktion,

4.
fabriker för framställning av
baskemikalier eller gödselmedel,

5.
cementfabriker,

6.
anläggningar för kärnteknisk
verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet samt anläggningar för att bryta uranhaltigt material eller andra
ämnen som kan användas för framställning av kärnbränsle,

7.
anläggningar för eldning med 1.
förbränningsanläggningar om fossiU bränsle om anläggningen har anläggningen har
en tillförd effekt en tillförd effekt om minst 200 me- om minst 200 megawatt,

gawatt,

8. anläggningar
för att utvinna ämnen eller material inom de områden

som anges i 3 kap. 5 §,

Lagen omtryckt 1987:247. 39

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:126

9. gruppslalioner för vindkraft °

med tre eller flera vindkraftsaggre

gat med en sammanlagd uteffekt av

minst
10 megawatt,

10.
anläggningar för lagring
av minst 50 miljoner normalkubikmeter naturgas,

11.
behandlingsanläggningar
för miljöfarligt avfall om huvuddelen av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen
härrör från andra inrättningar och mer än 10000 ton miljöfarligt avfaUförbränns
eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen per år

Tillstånd
av regeringen krävs även för att bygga plattformar som är avsedda att användas
vid utvinning av olja eller gas inom havsområden och för att ankra eller
förtöja sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av annan anledning.

3§
Tillstånd enligt 1 eller 2§ får lämnas om hinder inte möter på gmnd av bestämmelsema
i 2 eller 3 kap. eller med hänsyn till andra allmänna planeringssynpunkter och
om kommunfullmäktige har tillstyrkt att tillstånd lämnas.

När det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en anläggning
kommer tid stånd och det inte finns anledning att anta, att någon annan kommun
anvisar lämplig plats eller att en annan plats är lämpligare, får regeringen
lämna tiUstånd även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta när det gäller

1.
en anläggning som avses
i 4 kap. 1 § första stycket 6 för mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne
eller kärnavfall,

2.
en anläggning som avses
i 4 kap. 1 § första stycket 7 och 9—11.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

40

Prop. 1989/90:126 Bilaga 6

Lagrådet

Utdrag
ur protokoU vid sammanträde 1990-03-23

Närvarande:
justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Bertil Wemer, justitierådet Lars K
Beckman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1990 har regeringen på
hemställan av statsrådet Birgitta Dahl beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag tiU lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.
m.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mats Jender.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt
lagrådets mening bör i 4 kap. 1 § de nya punktema 9—11 av redaktionella skäl
placeras före den mer speciella punkten 8. En följdändring får då vidtas i 3
kap. 4 § andra stycket i det remitterande förslaget. Vidare anser lagrådet att
det i 4 kap. 3 § andra stycket föreslagna undantaget från den kommunala
vetorätten kommer till tydligare uttryck om lagtexten — med beaktande av
lagrådets förslag till ändrad punktindelning — ges följande lydelse:

"I
fråga om anläggning som sägs i 4 kap. I § första stycket 6, om den avser
mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kämavfall, eller
anläggning som sägs i 4 kap. 1 § första stycket 7, 8, 9 eller 10 får, om det
från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till
stånd, regeringen lämna tillstånd även om kommunfuUmäktige inte har tillstyrkt
detta. Vad nu sagts gäller inte, om en lämplig plats för anläggningen anvisats
inom annan kommun som kan antas godta en placering där, eller, i annat fall, om
en annan plats bedöms vara lämpligare."

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1990 41