Prop. 1989/90:129

Regeringens proposition 1989/90:129

om ett utvidgat knivförbud m. m.

Regeringen
föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 mars 1990.

Pä
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föresläs ett utvidgat knivförbud. Förslaget innebär att det blir förbjudet
att pä allmän plats inneha knivar och andra farliga föremål. Med sädana föremål
avses bl. a. ocksä andra stick- och skärvapen än knivar samt s. k.
gatustridsvapen. Förbudet gäller även inom områden där grundskole-eller
gymnasieundervisning bedrivs.

Frän
förbudet undantas fall där föremålet ingår i utrusming för viss tjänst eller
visst uppdrag. Ett annat undantag görs när innehavet annars med hänsyn till föremälets
art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Det
nuvarande innehavsförbudet för personer under 21 är beträffande vissa stUetter m.
m. samt förbudet att överlåta föremål av detta slag till sädana personer kommer
att fortfarande gälla. Vidare införs ett förbud mot att saluhälla sädana
föremål. Motsvarande förbud mot överlåtelse och saluhållande införs
beträffande gatustridsvapen.

Lagförslagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 129

Prop. 1989/90:129

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa
fall inneha knivar och andra farliga föremål

Prop.
1989/90:129

Härigenom föreskrivs
i fråga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och
andra farUga föreinål dels att mbriken skall ha följande lydelse, dels att 1,2
och 5 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Lag
(1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga
föremål

Föreslagen
lydelse

Lag
(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

Knivar,
andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas vid offentliga
tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller vid
allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Förbudet
i första stycket gäller inte,

1.
om innehavet står i
överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten,

2.
om föremålet skall användas vid
arbete på platsen eller

3.
om innehavet annars med hänsyn
dll föremälets art och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Knivar,
andra sdck- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eUer hälsa fär inte innehas på altmän plats eller inom
skolområde där grundskote- eller gymnasieundervisning bedrivs.

Förbudet
i första stycket gäller inte, omföremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i
utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn dll föremälets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att
anse som befogat.

Stickvapen
eller knivar som är konstruerade sä att klingan eller bladet snabbt kan fällas
eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte
innehas av personer under 21 år.

Nuvarande lydelse

2 §

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:129

Utöver
vad som följer av 1 § gäller förbud mot att pä allmän plats inneha knogjärn,
batonger, kaststjärnor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att
användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Förbudet
i första stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i
utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn till särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

Knogjärn, kaststjämor
eller andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eUer hälsa samt springstiletter etter springknivar får inte
överlåtas till personer under 21 dr eller salu-hållas.

Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skaU förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller satuhållits i strid
mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna
lag ffäder i kraft den 1 juli 1990.

ti
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 129

2 Förslag till Prop. 1989/90:129

Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom
föreskrivs att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter
m. rii. skaU upphöra att gäUa vid utgången av juni 1990.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:129

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanQ-äde den 22 mars 1990

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson, Gradin,
Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ett utvidgat knivförbud m. m. 1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tUUcallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i augusti 1987 en särskild utredare, docenten Leif G W Persson, för att göra en
översyn av vapenlagstiftningen m. m. Utredningen antog namnet 1987 ärs vapenuo-edning.

Utredningen
lade i oktober 1987 fram delbetänkandet (SOU 1987:61) Knivförbud, som innehöll
förslag om förbud mot att inneha kniv och andra sädana farliga föremal vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Vidare föreslogs ett
förbud mot att inneha s. k. gatustrids vapen pä allmän plats. Pä gmndval av
utredningens förslag infördes lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall
inneha knivar och andra farliga föremål (i fortsättningen kallad knivlagen),
som trädde i kraft den 1 juni 1988 (prop. 1987/88:98, JuU40, rskr. 254).

Utredningen
överiämnade därefter i juni 1989 sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagsriftningen.
I betänkandet, som innehåller en översyn av vapenlagstiftningen och av
knivlagen, föresläs pä flera punkter skärpningar av vapenlagstiftningen framför
allt när det gäller tillgängen till skjutvapen och ammunition. Vidare föresläs
bl. a. att knivförbudet utvidgas till att gälla generellt pä allmän plats.

Huvuddelen
av betänkandet behandlar således frågor med anknytning till vapenlagens
(1973:1176) regelsystem. Det kan fömtses att arbetet i departementet med
beredningen av förslagen i den delen kan komma att bli förhållandevis
omfattande. Förslagen i betänkandet om ett utvidgat knivförbud och i frågor
med anknytning till detta är däremot till sin omfattning mer begränsade och går
att behandla fristående från de andra förslagen. Jag ser det som angeläget att
frågorna om ett utvidgat knivförbud m. m. behandlas skyndsamt, och jag tar
därför nu i en första etapp upp utredningens förslag i dessa frågor.
Utredningens förslag till reglering i knivlagen beträffande

s. k. vapenattrapper rör
frågor som har ett mer naturligt samband med Prop. 1989/90:129 vapenlagens
regelsystem, och jag avser därför att behandla dem senare när jag återkommer tUl
utredningens förslag i övrigt.

Utredningens
sammanfattning av innehållet i betänkandet och dess lagförslag bör i de delar
som jag nu avser att ta upp fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1
och 2.

Efter
remiss har yttranden över utredningens förslag i nu aktuella delar avgetts av
riksåklagaren (RÅ), brottsförebyggande rädet (BRÅ), hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, konsumentverket, länsstyrelsema i Göteborgs och Bohus,
Jämtlands och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stockholm, Älmhult, Malmö
och Karlstad, statens naturvärdsverk, bammiljörådet, Sveriges advokatsamfund,
Svenska Polisförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
polischefer, Riksförbundet Hem och Skola, Samlarförbundet Nordstjärnan, Samlarföreningen
Polcirkeln, Svenska jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare
och Svenska Vapenstiftelsen.

Ett
yttrande har ocksä lämnats av väldskommissionen (Ju 1989:05).

RÅ
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
samt frän överåklagarna vid regionäkhgaimyndighe-tema i Vänersborg, Gävle och
Umeå.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län har bifogat ett yttrande frän polismyndigheten i Östersund och
länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat ett yttrande frän
polismyndigheten i Umeå.

Yttranden
har dessutom kommit in från flera enskUda.

En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepartementet och
finns tUlgängUg i lagstiftningsärendet (dnr 89-1937).

Lagrådet

Regeringen
beslutade den 15 febraari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
lagförslagen. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokoUet
i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 4.

I
samband med att jag behandlar de olika frågorna i mitt förslag kommer jag att
gä in pä lagrädets synpunkter (s. 12, 13 och 22) och de justeringar som bör
göras i lagförslagen i förhållande till de remitterade förslagen. Hämtöver förordarjag
att några jämkningar av redaktionell natur vidtas.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Våldsbrott
där vapen begagnas förekommer i en oroväckande utsträckning. Under senare år
har olika lagstiftningsåtgärder vidtagits för att motverka våldsbrotten och
hindra den brottsliga användningen av vapen, knivar och andra tillhyggen. År
1983 utvidgades möjligheten enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB) att förklara
knivar och andra farliga föremål förverkade. Sedan den 1 juli 1987 har poUsen
enligt poUslagen (1984:387) rätt att under vissa omständigheter kroppsvisitera
personer för att söka efter vapen och andra farliga föremål som kan förklaras
förverkade enUgt nyssnämnda regel i brottsbalken. Förverkande av knivar och
andra farUga föremål kan ocksä ske med stöd av den allmänna bestämmelsen i 36
kap. 2 § BrB.

Genom
knivlagen infördes ett förbud mot att inneha kniv och andra farliga föremål vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. 1 lagen finns ö-e
undantag frän detta förbud. Undantagen gäller när innehavet stär i överensstämmelse
med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten, när föremålet skall användas
vid arbete pä platsen samt när innehavet annars med hänsyn till föremälets art
och övriga omständigheter är att anse som befogat. I lagen förbjuds även
innehav pä allmän plats av s. k. gatustridsvapen. Även frän detta förbud görs
vissa undantag. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot något av
dessa förbud döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall undantas
frän straffansvar. Till straffbestämmelserna är knuten en regel om förverkande
av det aktuella föremålet.

I
lagens förarbeten anförde föredragande statsrådet (prop. 1987/88:98 s. 6 f.)
att det var angeläget att genom en begränsning av rätten att bära kniv och andra
farliga föremål försöka motverka att knivar och andra farliga föremål kommer
till användning vid våldsbrott . Föredraganden ansåg emellertid i likhet med
utredningen att det med hänsyn till befarade avgränsningssvärig-heter inte dä
fanns tillräckligt underlag för att införa ett generellt förbud mot att inneha
kniv pä allmän plats. Hon anförde vidare att det var tveksamt om det fanns
något verkligt behov av ett knivförbud på aUmän plats pä alla orter och att ett
sä utsträckt knivförbud särskilt pä mindre orter kunde te sig opäkallat.
Statsrådet uttalade dock samtidigt att utredningen i sitt slutbetänkande kunde
komma att ta upp frågan pä nytt sedan man fått erfarenheter av den mer
begränsade lagstiftningen. Hon vUle inte utesluta att sädana fömyade
överväganden kunde ge anledning till ett ändrat ställningstagande i frågan om
ett mera generellt knivförbud.

Knivlagen har varit i
kraft sedan den 1 juni 1988. Utredningen har utvärderat erfarenhetema av
lagstiftningen för att utröna om har det förelegat några problem vid
tillämpningen av lagen och för att fä ett bättre underlag för att bedöma om det
finns skäl att utvidga knivförbudet tiU att generellt avse allmän plats.
Utvärderingen har skett genom en enkätundersökning hos landets

Prop. 1989/90:129

samtliga polismyndigheter
i börian av år 1989. Enligt utredningen tycks den allmänna uppfattningen vara
att det nuvarande knivförbudet inte har vållat några problem i fräga om
tillämpningen under den tid det varit i kraft. Enkäten visade att uppfattningama
var delade när det gällde frågan om knivförbudet borde utsträckas till att
omfatta allmän plats. En majoritet ansåg att detta skulle vara värdefullt, men
mänga uttryckte farhågor för avgränsningsproblem. Från vissa häll framfördes
tanken på att ett knivförbud skulle gälla endast för personer under en viss
ålder eller endast vissa tider pä dygnet.

Prop.
1989/90:129

2.2 Ett utvidgat förbud mot att inneha knivar och andra
farliga föremål

Mitt
förslag: Förbudet mot att inneha knivar och andra farliga föremål vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster liksom förbudet mot att
på allmän plats inneha s. k. gatustridsvapen ersätts av ett mer vidsträckt
förbud mot att pä allmän plats och inom vissa skolområden inneha sädana föremål
och vapen.

Vissa
undantag, som delvis motsvarar dem som nu gäller, görs frän förbudet. Det
gäller innehav av föremal som enligt särskilda föreskrifter ingår i utmsming
för viss tjänst eller visst uppdrag. Från förbudet undantas också innehav som
annars med hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga
omständigheter är att anse som befogat.

Det
nuvarande förbudet för personer under 21 år att inneha springstiletter och springknivar
behålls.

Utredningens
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utredningen föreslär dock att det
nuvarande förbudet för personer under 21 är att inneha springstUetter och springknivar
tas bort.

Remissinstanserna:
Det stora flertalet ställer sig bakom förslaget om ett utvidgat knivförbud.
Sveriges advokatsamfund avstyrker dock förslaget och överåklagaren i Stockholm
anser att frågan om ett förbud inte har genomarbetats tillräckligt för att
lagstiftningen för närvarande skall kunna genomföras. Hovrätten för Nedre
Norrtand ifrågasätter det lämpliga i att redan nu vidta omfattande ändringar i
lagen. Frän några remissinstanser framförs synpunkter på detaljer i förslaget.
Skolöverstyrelsen anser t. ex. att förbudet bör avse även skolområden där vissa
former av kommunal vuxenundervisning bedrivs.

Beträffande
gatusöidsvapen anser Föreningen Sveriges Polischefer och polismyndigheten i
Malmö att förbudet mot innehav bör gälla även pä enskilt område.

Förslaget
beu-äffande springstiletter och springknivar berörs endast av nägra
remissinstanser. Överåklagaren i Malmö och väldskommissionen anser att allt
innehav för personer under 21 är även i fortsättningen bör vara

förbjudet. Riksåklagaren,
överåklagaren i Stockholm och konsumentverket Prop. 1989/90:129 anser att
en s. k. butterflykniv skall räknas till dessa föremål.

Skälen
för mitt förslag:

Innehav
av knivar och andra farliga föremål

Som
jag nyss har berört (avsnitt 2.1) finns det ett klart samband mellan olika
former av våldsbrott och användningen av knivar och andra farliga föremål. Det
är naturligtvis angeläget att försöka motverka våldsutövning där denna typ av
föremål utnyttjas. Lagstiftning är ett viktigt medel att nä detta syfte. Jag
har tidigare redogjort för olika bestämmelser som har denna inriktning. Dämtöver
kan jag nämna förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.
m. (i fortsättningen kallad stUettförordningen), som bl. a. föreskriver förbud
för den som är under 21 är att förvärva eller inneha springstilett eller springkniv.

Knivlagens
förbud mot innehav av knivar och liknande föremål är för närvarande begränsat
till allmänna sammankomster och offentiiga tillställningar. Förbudet
motiverades av att det erfarenhetsmässigt ofta uppstär bråk vid sådana
sammankomster och tillställningar, särskilt i samband med spritförtäring och
när ett stort antal ungdomar samlas (prop. 1987/88:98 s. 8 f). Det står
naturligtvis ocksä klart att det sällan kan finnas godtagbara skäl att ha med
sig kniv i sädana sammanhang. Än mer gäller detta andra typer av farliga
föremål.

Som
har nämnts är uttedningens uppfattning att det nuvarande begränsade knivförbudet
inte vållat nägra tillämpningssvärigheter. Samtidigt har utredningen kommit rill
slutsatsen att det haft endast en begränsad betydelse i kampen mot väldsbrottsligheten.
Frän polishåll har påpekats bl. a. att den mest överhängande risken för våld
med kniv inte finns pä den plats eller i den lokal där en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning äger ram och där knivförbudet enligt nuvarande
regler gäller. Risken är i stället störst bland personer som har samlats
utanför denna plats eller lokal. Men det är uppenbart att förekomsten av knivar
även i andra situationer som inte täcks av det nuvarande förbudet ökar risken
för våld betydligt. Visserligen finns vissa möjligheter att i sädana fall
ingripa med stöd av polislagen och ocksä förverka en kniv enligt 36 kap. 3 § 2 BrB
pä grand av risken for användning vid våldsbrott. Men det är enligt min mening tydUgt
att ett mer generellt förbud i många fall skulle ge väsentligt större
möjligheter att motverka våldsbrott.

Ett
utvidgat knivförbud skulle som jag ser det vara ägnat att minska antalet sädana
våldsbrott där stick- och skärvapen kommer till användning. Många våldsbrott av
detta slag, särskilt pä allmänna platser, är situationsbetingade. De begås
vanligen av nägon som utan närmare överväganden tar fram en kniv i en situation
som har inletts av en ordväxling eller ett handgemäng. Vetskapen om att det
finns ett klart förbud mot att över huvud taget ta med sig en kniv bör
rimligtvis fä en förebyggande effekt. Ett mer generellt knivförbud bör således
kunna påverka den allmänna attityden till innehav av

knivar och andra liknande
föremål. Det finska förbudet mot farliga Prop. 1989/90:129 eggvapen, som
infördes är 1977, anses ha medfört en sädan ändrad inställning. Man bör inte
heller utesluta att den som saknar egendigt behov av en kniv eUer lUmande
föremål som ett braksföremål avstår från att skaffa sig något sådant. Mänga
spontant uppkomna situationer där knivväld nu förekommer bör därmed kunna
förhindras.

Även
om man naturiigtvis inte skall överskaita effektema av ett utvidgat knivförbud
menar jag i Ukhet med det helt övervägande antalet remissinstanser att det
finns starka skäl att följa utredningens förslag.

Hur
bör då ett mera generellt knivförbud utformas?

Det
förbud mot innehav av s. k. gatustridsvapen som nu finns i 2 § knivlagen
gäller allmän plats med samma innebörd som i brottsbalken. Utredningen har
inte föreslagit att nägon annan motsvarande avgränsning skall tillämpas
beträffande det utvidgade knivförbudet, och under remissbehandlingen har det
inte heller framförts nägon invändning mot detta. I förarbetena till knivlagen (prop.
1987/88:98 s. 12) anges närmare vad som avses med allmän plats enligt
brottsbalken. Uttrycket anses omfatta varje plats, utomhus eller inomhus, som äi"
i;p;äten för eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har
tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte
i övrigt. Av brottsbalkens förarbeten framgår att uttrycket har hämtats frän en
bestämmelse i strafflagen som beskrev platsen för ett straffbart
förargelseväckande beteende. Med ledning av detta anses som allmänna platser i
brottsbalken bl. a. vägar, gator, torg, parker, för allmänheten tillgängliga
delar av flygplatser och andra trafikområden, väntsalar, spårvägs- och
busstationer, restauranger, hotell, affärer, teatrar och biografer. Även idrottsomräden,
bad- och campingplatser, kyrkogårdar och utrymmen i tåg, bussar och andra
allmänna kommunikationsmedel är allmän plats enligt brottsbalken. Begreppet
allmän plats i den betydelse det har enligt brottsbalken omfattar i sak väsendigen
sådana utrymmen där offentiiga tiUstäUningar och aUmänna sammankomster äger mm
och där det nuvarande knivförbudet gäller. Utanför begreppet allmän plats
faller dels enskilda områden dit allmänheten inte har tillträde, dels skog och
mark.

I
och för sig är naturligtvis även andra avgränsningar tänkbara men jag anser
inte att det finns anledning att frångå utredningens ställningstagande. En
regel om allmän plats i enlighet med vad utredningen föreslär åstadkommer ocksä
enUgt min uppfatming ett knivförbud med en tilhäckligt generell utformning.
Mitt förslag är därför att det utvidgade förbudet skall, i likhet med vad som
nu gäller gatusöidsvapen, avse innehav inom områden och andra utrymmen som
utgör allmän plats enligt brottsbalken.

Vidare
har utredningen föreslagit att knivförbudet i ett hänseende skall avse även
sädana områden som inte kan sägas utgöra allmänna platser. Det gäller
skolområden, där grandskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. En skolbyggnad
anses inte utgöra allmän plats. Skoloma är upplåtna för lärare och elever men i
princip inte fritt tillgängliga för allmänheten. När det gäller skolgårdar kan
naturligtvis utomstående bereda sig tillträde dit men i prak-

10

tUcen
sker detta ofta i sä begränsad uts&äckning att det framstår som
tveksamt Prop. 1989/90:129 om skolgårdar kan sägas utgöra allmän plats.

I
likhet med de remissinstanser som har berört frägan delar jag ufredning-ens
uppfattning att knivförbudet bör gälla även inom skolområden. Det går inte att
bortse frän att det finns skolelever som brakar vara beväpnade. Detta är
naturligtvis oacceptabelt. Ett förbud mot att inom skolområden medföra knivar
och andra farliga föremål skulle göra arbetsmiljön tryggare för såväl lärarna
och övrig skolpersonal som elevema. I ett vidare perspektiv kan ett knivförbud
som gäller i skolan påverka attityderna också hos andra än dem som vistas i skoloma.
Det kan visserligen sägas att ett förbud av detta slag är mindre verkningsfuUt
när det gäller elever som är under femton är, eftersom dessa inte kan straffas.
Ett sådant förbud innebär emellertid ocksä att en kniv eller ett annat sådant
farligt föremål som påträffas i skolan kan tas i beslag och förverkas oavsett
innehavarens ålder. Som det är nu kan skolan ha egna regler som ger möjlighet
att ta hand om knivar och andra farliga föremål hos elever i skolan, men dessa
föremål mäste i sä fall återlämnas efter skoldagens slut.

Jag
delar således ud-edningens uppfattning att det i lagen uttryckligen bör anges
att knivförbudet gäller även inom skolområden där grandskole- eller gymnasieundervisning
bedrivs. Detta innebär att förbudet också omfattar skolområden där sädan
undervisning meddelas vuxna elever. Som exempel kan nämnas kommunal
vuxenutbildning (komvux) och grandutbildning för vuxna (grandvux). Jag anser
dock inte att det är nödvändigt att dessa särskilda utbildningsformer
uttryckligen anges i lagtexten.

Möjligheten
att avgränsa ett förbud pä ett sådant sätt att detta inte blir alltför
långtgående tar jag upp när jag strax övergår till de undantag frän förbudsregeln
som bör göras. Frägan om hur förbudet förhåller sig till de särskilda reglema
om vissa stUetter m. m. återkommer jag ocksä sttax till.

Undantag
frän innehavsförbudet

Ett
mera generellt knivförbud måste naturligtvis utformas så att gränsdragningsproblemen
blir sä fä som möjligt. För att lagstiftningen inte skall framstå som
verklighetsfrämmande och alltför långtgående bör emellertid förbudet förses med
vissa undantag. Det måste lämnas utrymme för sädana innehav av kniv som de
flesta anser vara legitima och naturliga och som det saknas anledning att
förbjuda. Endast pä detta sätt är det möjligt att skapa förståelse hos aUmänheten
för lagstifmingen.

Uttedningen
föreslär undantag frän förbudet i tre fall. Dessa fall anknyter i sak nära till
vad som gäller beträffande det nuvarande knivförbudet och förbudet mot att
inneha gatustridsvapen. I lagrädsremissen föreslogs också i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag att undantag frän förbudet skulle
gälla fall när det aktuella föremålet enligt särskilda föreskrifter ingär i utrastningen
för viss tjänst eller visst uppdrag eller när föremålet vid tillfället behövs
vid arbete eller för friluftsliv eller när innehavet annars med hänsyn till
föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat.

11

t2
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 129

Lagrådet har ifrågasatt om
inte tillämpningen av lagen skulle underlättas, Prop. 1989/90:129 om det
föreslagna undantaget för föremal som vid tUlfället behövs vid arbete eller för
friluftsliv fick bedömas enbart utifrån synpunkten att befogade innehav skall
vara straffria. Enligt lagrådet synes vissa i specialmotiveringen i lagrådsremissen
närmare angivna situationer falla utanför det undantag som gäller arbete eller
friluftsliv samtidigt som dessa situationer mänga gånger mäste anses innefatta
just ett befogat innehav. Lagrådet har förordat att samdiga de situationer som
avses falla under undantagsregeln som gäller arbete och friluftsliv i stället genereUt
skaU bedöinas enligt den regel som tar sikte pä att innehavet skall anses som
befogat.

Jag
har förståelse för lagrådets synpunkter och anser att en justering av de
berörda undantagsbestämmelsema bör göras. Mot den bakgranden förordar jag att
undantagen frän innehavsförbudet förs samman till en enda bestämmelse. Denna
föreskrift bör dä ta sikte pä om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingär
i uttusming för viss tjänst eller visst uppdrag eUer om innehavet annars med
hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är
att anse som befogat.

Utformningen
av undantagen innebär i realiteten ett totalt förbud mot knivar som till sin
typ inte har något normalt legitimt användningsområde, t. ex. springstiletter.
Förbudet kommer ocksä att omfatta alla former av innehav för vilka det inte
finns något godtagbart skäl, exempelvis knivar som bärs i självförsvarssyfte.
En sädan avgränsning är ju ocksä just själva gmndtanken bakom det utvidgade
förbud som jag nu föreslär.

Utanför
förbudet faller däremot ett sådant innehav av kniv som framstär som rimligt och
naturligt i samhäUet. Som exempel kan nämnas en hantverkare som bär med sig
sina arbetsredskap eller en person som annars bär med sig en kniv pä väg till
eller frän ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk
har med sig kniv mäste givetvis ocksä godtas från straffrättslig synpunkt. Från
jägarhäll har under remissbehandlingen föreslagits att detta uttryckligen skall
framgå av lagtexten, något som jag dock inte anser vara nödvändigt.

Vägledande
för tillämpningen av den föreslagna regleringen av förbud mot innehav av kniv
bör normalt kunna vara om det är fräga om ett sådant knivinnehav som typiskt
sett ökar risken för våldsanvändning i samhället. Det torde i praktiken inte
vara nägra särskilda svårigheter att urskilja dessa fall, och polisen bör
givetvis i överensstämmelse med allmänna principer i tveksamma fall avstå från
att ingripa. Över huvud taget bör knivförbudet tillämpas med förnuft och generositet,
sä att det inte med fog kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den
personliga sfären. Med en sädan praktisk tillämpning kan det enligt min mening
inte resas invändningar mot förbudet frän rättssäkerhetssynpunkt.

Jag
viU i detta sammanhang sludigen nämna att polismyndigheten i Stockholm har
tagit upp frägan om att ordningsvakter bör få rätt att ta i beslag egendom som
innehas i soid mot knivförbudet. EnUgt rättegångsbalken (24 kap. 7 § andra
stycket, jfr 27 kap. 4 § första stycket) har var och en befogenhet att gripa
den som begått ett brott på vilket fängelse kan följa och som

12

påttäffas
på bar gärning eUer flyende fot samt att i samband med gripandet ta Prop.
1989/90:129 i beslag egendom. En ordningsvakt har aUtsä med stöd av dessa
bestämmelser möjlighet att ta i beslag egendom som innehas i söid mot knivförbudet,
som enligt mitt förslag även i fortsätmingen skall vara sanktionerat med en
straffbestämmelse med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan.
Att överväga ytterligare möjligheter för ordningsvakter att ta i beslag egendom
anser jag mig inte ha tillräckligt underlag för i detta lagstiftningsärende.
Erfarenheterna av den praktiska tillämpningen kan emellertid ge mig anledning
att återkomma till frågan.

I
det sammanhanget kan nämnas att särskilda åtgärder enligt lagrådets mening är
påkallade för att följa utvecklingen och verka för enhetlighet i tilllämpningen
av innehavsförbudet och undantagen frän detta. Lagrådet menar att ölägenheterna
med den gräns för straffbarheten som blir följden av undantagsregeln för
befogade innehav blir allvarligare när förbudet nu skall fä en avsevärt mycket
större omfattning än tidigare. Ocksä jag vill betona vikten av att det kommer
till stånd en enhedig tillämpning av det utvidgade innehavsförbudet. Jag avser
att följa utvecklingen noga.

Sårskilt
om inneltav av springstiletter och springknivar

Enligt
stilettförordningen är det förbjudet för personer under 21 år att förvärva
eller inneha springstiletter eller springknivar och förbjudet att överlåta eller
uppläta dessa föremål till sädana personer. Med springstilett avses i förordningen
ett stickvapen med klinga som genom en fjädermekanism eller någon hknande
anordning eller pä grand av sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas ut ur
sitt skaft. Med springkniv avses en pä motsvarande sätt konstmerad kniv. Reglema
i förordningen kan sägas vila på samma tanke som knivlagen. Det är fräga om
farliga och i princip onyttiga föremål som används för att skada andra (jfr prop.
1959:158 s. 4 f).

Jag
delar utredningens uppfattning att det skuUe vara en fördel med en enhetlig
och gemensam reglering av knivlagens och stilettförordningens bestämmelser.
Det finns knappast nägra bärande skäl att ha olika regler för de båda typerna
av föremal. En samlad reglering i fräga om sädana föremål som i princip bara är
avsedda för våldsanvändning och inte har något egendigt nyttigt ändamål skulle ocksä
göra regelsystemet enklare och mer överskådligt. Flertalet av reglema i
stilettförordningen bör därför, som utredningen har föreslagit, föras över
till knivlagen.

Jag
tar nu upp frägan om regleringen av innehav av springstiletter och springknivar
samt vissa frågor som har samband med den. I avsnitt 2.3 behandlar jag frågan
om förbud mot saluhällande och om ett generellt överlätelseförbud och tar även
upp frägan om ett införselförbud.

Till
en början ansluter jag mig till utredningens förslag att begreppen

springstilett
och springkniv som nu finns i stilettförordningen skall föras

över
till knivlagen. Jag föreslär emellertid att dessa begrepp definieras något

annorlunda
än enligt nuvarande reglering och ocksä med en redaktionell

jämkning i förhällande
till förslaget i lagrädsremissen. Med springstiletter

eUer
springknivar bör sålunda avses stickvapen eller knivar som är konstru-

13

erade sä att klingan eller
bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft. Prop. 1989/90:129 Bakgmnden
till att denna justering bör göras är som jag inledningsvis har nämnt att det
förekommit olika uppfattningar om s. k. butterflyknivar faller under
stilettförordningen. Med butterflyknivar avses sädana knivar där ett tudelat
skaft kan vikas fram över knivbladet. Knivbladet kan snabbt frigöras genom att
skaftet fälls bakåt genom en handledsrörelse. Enligt konsumentverkets
uppfattning bör butterflykniven genom sin konstraktion jämställas med de
föremål som omfattas av stilettförordningen. Jag delar den uppfattningen.
Genom den nya utformning av begreppen springstilett och springkniv som jag
förordar skall nägon tvekan inte behöva föreligga om att definitionen omfattar
även denna typ av knivar.

Innehav
av springstiletter eller springknivar kommer enligt uttedningens förslag
automatiskt att omfattas av det föreslagna generella förbudet mot att inneha
kniv pä allmän plats. I förhållande till stilettförordningens regler innebär detta
en skärpning genom att förbudet kommer att gälla oavsett innehavarens ålder.
Som ett par remissinstanser ställer sig kritiska till får ud-edningens förslag
emellertid också den konsekvensen att det nuvarande innehavsförbudet för
personer under 21 år skulle falla bort. Utredningen anser för sin del att detta
inte torde föra med sig nägon praktisk skillnad i förhällande till nuvarande
ordning beträffande springstiletter och springknivar. Enligt utredningen bör
det föreslagna förbudet mot innehav på allmän plats och inom vissa skolområden,
med en åtföljande möjlighet att beslagta och förverka egendomen, snarast öka
möjligheterna att förhindra ungdomar frän att bära sädana föremål

Våldskommissionen
har mot detta invänt att det är olämpligt att tillåta bam och ungdom att över
huvud taget inneha föremål av detta slag. Ocksä för egen del ställer jag mig av
olUca skäl tveksam till förslaget i denna del. Stilettförordningens regler om
förbud för personer under 21 är att inneha springstiletter och springknivar
har gällt under läng tid och det har inte framkommit något som tyder pä att
förbudet skulle vara omotiverat. Tvärtom mäste antas att detta förbud har haft
en återhållande effekt pä ungdomars innehav av dessa föremål. Jag ser det
vidare som angeläget att polisens möjligheter att ingripa mot sädana innehav
inte begränsas. Med hänsyn härtill förordar jag att förbudet mot allt innehav
av springstiletter och springknivar för personer under 21 är behålls. Jag
återkommer strax (avsnitt 2.3) till frägan om ocksä förbudet mot att överlåta
föremål av detta slag till sädana personer bör finnas kvar.

Den
särskilda straffbestämmelsen i 3 § stilettförordningen om vårdnadshavarens
ansvar för att förhindra att bam under femton är innehar springstiletter eller
springknivar anser utredningen inte behöver föras över till knivlagen. Väldskommissionen
menar att en motsvarande reglering av pedagogiska skäl bör finnas kvar. Jag
vill dock här peka pä att det i 23 kap. 6 § andra stycket BrB finns en generell
regel om föräldrars och andras ansvar för att förhindra barn att begå brott.
Denna bestämmelse har en liknande funktion som föreskriften i srilettförordningen
i de aktuella situationerna, och jag kan därför ansluta mig till utredningens
ställningstagande att nägon motsvarighet till den sismämnda föreskriften inte
bör tas in i knivlagen.

14

Även de särskilda reglerna
i stilettförordningen om beslag och förver- Prop. 1989/90:129 kände bl. a. i
situationer där åtal inte väcks anserjag kan upphävas utan att behöva ersättas.
I 27 kap. 7 § rättegångsbalken finns nämligen regler om beslag och i lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. finns
bestämmelser om förverkande i de fall där åtal inte väcks. I båda fallen gäller
en värdegräns som numera är knuten till en tiondel av basbeloppet (prop.
1988/89:124, JuU 25, rskr. 313, SFS 1989:653). I stilettförordningen saknas
visserligen en värdegräns, men jag delar utredningens uppfattning att detta
saknar praktisk betydelse.

Innehav
av s. k. gatustridsvapen

Som
jag nyss har berört är innehav pä allmän plats av gatustridsvapen förbjudet
enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 § knivlagen. Med gatustridsvapen avses
här knogjärn, batonger, kaststjämor och andra sädana föremål som är särskilt
ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I förarbetena till
knivlagen (prop. 1987/88:98 s. 17) ges ytterUgare exempel pä sådana föremål som
omfattas av förbudet. Det rör sig sålunda också om sädana föremål som
karatepinnar, sttypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, s. k. precisionsslangbägar,
morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har
fyllts med cement. Ytteriigare exempel är tunga metallbälten, som är konstraerade
för att kunna användas som slagvapen föratom som bälten. Avgörande för vad som
skall hänföras till den förbjudna kretsen är att föremålet genom sin konstraktion
är särskilt ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det
skall alltså vara fräga om föremål som typiskt sett är avsedda för
våldsanvändning och som således inte har något annat naturligt legitimt
användningsområde.

Vid
remissbehandlingen av uttedningens delbetänkande förordade ett stort antal
remissinstanser ett totalförbud, och i nyssnämnda proposition (s. 11) uttalade
föredragande statsrådet att förbudet mot innehav på allmän plats var att
uppfatta som ett första steg mot ett mera generellt förbud. Vid riksdagsbehandlingen
uttalades ocksä att det i och för sig skulle finnas fördelar med ett mera
allmänt sådant förbud (JuU 1987/88:40 s. 4).

En
fräga som utredningen har ställt sig är om gatustridsvapen över huvud taget har
något existensberättigande. Uöningen har för sin del funnit att det nuvarande
förbudet mot innehav pä allmän plats bör gälla ocksä inom skolområden samt att
det bör kompletteras med ett förbud mot import, saluhällande och överlåtelse.
Däremot menar utredningen att ett totalförbud skulle vara aUtför långtgående.

Utredningens
bedömning har godtagits av nästan alla remissinstanser. Även om jag för egen
del har svårt att se att gatustridsvapen har något egentligt
existensberättigande stär det klart att en förbudslagstiftning inte bör gä längre
än som är klart motiverat. I praktiken torde ett sådant förbud mot gatustridsvapen
som utredningen har föreslagit ligga nära ett totalförbud. Av betydelse är ocksä
att det nuvarande förbudet tycks ha fungerat bra och att konsekvensema av ett
totalförbud kan vara svåra att överblicka. För en äter-

15

hällsam inställning talar
även uppfattningen hos flertalet remissinstanser. Jag anser mig därför böra
godta utredningens bedömning. Som jag kommer att behandla i avsnitt 2.3 anserjag
i likhet med utredningen att det nuvarande förbudet i knivlagen mot att inneha
gatustridsvapen bör kompletteras med restriktioner som tar sikte pä
saluhällande. Jag tar där ocksä upp frägan om möjUgheten att införa ett
införselförbud beträffande vissa gatustridsvapen.

Mitt förslag innebär
således att förbudet beträffande gatustridsvapen kommer att sammanfalla med det
utvidgade förbudet mot innehav av knivar och liknande föremål, vilket betyder
att det kommer att gälla även inom skolområden.

De undantagsbestämmelser
som jag tidigare har behandlat bör formellt gäUa också gatustridsvapen, även om
bestämmelsema i praktUcen kommer att fä ett väsentligt snävare
tillämpningsområde i fräga om dessa. Det torde endast vara i sällsynta fall och
under speciella omständigheter som det kan komma i fräga att tillämpa undantagsbestämmelsema
när det gäller förbudet mot att pä allmän plats inneha gatustridsvapen, dvs.
karatepinnar, kaststjärnor, knogjärn och andra föremål som är avsedda för att
skada andra och som i reaUteten saknar legitimt användningsområde.

I specialmotiveringen
utvecklar jag närmare hur undantagsreglerna bör tiUlämpas.

Prop. 1989/90:129

2.3 Förbud mot olika former av hantering av springstiletter,
springknivar och gatustridsvapen

Mitt förslag och
ställningstagande: Saluhållande av springstiletter, springknivar och
gatustridsvapen förbjuds i knivlagen. Något generellt överlätelse- eller importförbud
beträffande sädana föremål införs inte i knivlagen; frägan om ett importförbud
skall i stället regleras med stöd av en bestämmelse i vapenlagen. Det nuvarande
förbudet mot att överlåta en springstilett eller springkniv till den som är
under 21 är behälls och motsvarande förbud införs beträffande gatustridsvapen.

Utredningens förslag
överensstämmer med mitt när det gäller saluhållande. Dessutom föreslår
utredningen att förbudet i knivlagen skall omfatta ocksä import och all
överlåtelse av gatustridsvapen, springstiletter och springknivar. Utredningen
föreslår att undantag från importförbudet beträffande gatustridsvapen skall
göras för batonger.

Remissinstanserna
tillstyrker eller lämnar genomgående förslaget utan erinran. Vissa synpunkter
pä detaljutformningen av förslaget om ett importförbud beträffande
gatustridsvapen framförs dock frän nägra häll. General-tidlstyrelsen pekar pä svärighetema
för tullpersonal att i vissa fall avgöra vad som skall anses som
gatustridsvapen. Samlarförbundet Nordstjärnan och Svenska Vapenstiftelsen anser
båda att möjlighetema att samla vissa udda

16

vapen,
ofta av etnografiskt värde, inte bör försväras. Konsumentverket ifrå- Prop.
1989/90:129 gasätter undantaget för batonger. BRÅ anser att ett förbud mot
tillverkning av gatusöidsvapen bör införas.

Skälen
för mitt förslag: Jag har i föregäende avsnitt behandlat frägan om att införa
ett totalförbud för gatustridsvapen. I likhet med vad utredningen föreslär har
jag stannat för att låta förbudet att inneha gatustridsvapen gälla enbart
innehav pä allmän plats och inom skolområden. Som jag har nämnt i det föregäende
anser jag dock att det är befogat att uttryckligen förbjuda vissa andra
förfaranden med gatustridsvapen än innehav. Frägan är hur sädana förbud
lämpligen bör utformas.

Av
grandläggande betydelse i det sammanhanget är möjligheteraa au effektivt
motverka en vidare spridning av gatustridsvapen. En väsentlig orsak till den
utbredning som vapnen nu har fått tycks vara att det i vissa postorderkataloger
saluförs föremål av klart väldsinriktad karaktär. Som utredningen anför måste
en verksamhet som syftar till saluhållning av föremal som endast kan användas
för våld mot andra människor anses som stötande. Samhällets avståndstagande mot
sädana förfaranden bör tydligt markeras. Jag delar därför ud-edningens
uppfattning att det bör införas ett förbud mot att bjuda ut gatustridsvapen
till försäljning.

I
stilettförordningen finns inget förbud mot att saluhälla springstiletter och springknivar.
Med hänsyn tiU att dessa föremål är av lUcnande karaktär som gatustridsvapen framstär
det emellertid som natiu-ligt att man inför ett sådant förbud även beträffande springstiletter
och springknivar. En annan ordning skulle innebära en svårförklarlig skillnad i
lagstiftningen. Förbudet mot att saluhålla springstiletter och springknivar bör
utförmas i enhghet med vad som föreslås gälla beträffande gatusdidsvapen. Ett
sådant förbud tar sikte på bl. a. åtgärder som annonsering och
direktförsäljning i olUca former.

När
det därefter gäller frägan om ett införselförbud för gatustridsvapen delar jag
i och för sig uttedningens uppfattning att det inte heller finns skäl att
tillåta import av sådana. Utredningens förslag har i den delen ocksä godtagits av
samtliga remissinstanser. För att ett importförbud inte skall fä orimliga konsekvenser
måste det dock förses med vissa undantag. Föratom det av utredningen föreslagna
undantaget för vissa batonger för legal användning mäste enligt min mening
undantag också göras för t. ex. sädana föremål som är avsedda att inga i
museers eller enskilda personers vapensamUngar. Nägra remissinstanser har
betonat att införsel för sädana syften inte fär försväras. Att i lagtexten ange
nödvändiga undantag med tillräckligt tydliga avgränsningar är emellertid
förenat med betydande svårigheter.

Jag
vill i stället peka pä de möjligheter att reglera saken som ges i 1 § öedje
stycket andra meningen vapenlagen. Enligt denna får regeringen föreskriva att bestämmelsema
om skjutvapen i vapenlagen eller vissa av dem får tillämpas även i fräga om
andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv,
hälsa eller personliga säkerhet. Bemyndigandet för regeringen innefattar i sak
föremål som utgör gatustridsvapen (se prop. 1986/87:154 s. 15). Bestämmelsen,
som infördes den 1 januari 1988, motiverades med bl. a. att det frän rid till
annan introducerades nya typer av

17

farliga föremål för
marknadsföring och försäljning och att fräga kunde Prop. 1989/90:129 uppkomma
om att införa kontrollsystem för mycket specifika anordningar som det frän
lagtekniska synpunkter lämpade sig mindre väl att ange i en allmänt hållen lag
av vapenlagens typ (prop. 1986/87:154 s. 14). Jag anser att liknande synpunkter
kan anföras även här och att det därför inte bör införas något generellt
införselförbud i knivlagen beträffande gatustridsvapen. I stället har jag för avsUct
att med stöd av bemyndigandet i vapenlagen återkomma tiU regeringen med frägan
om ett införselförbud beträffande vissa gatustridsvapen (se 5 § första stycket
3 vapenlagen). Fördelen med en sädan lösning är bl. a. att det blir möjligt att
pä ett klarare sätt avgränsa importförbudets omfattning samtidigt som de
generella reglema i vapenlagen om bl. a. undantag frän förbudet blir direkt
tillämpliga.

Motsvarande
synpunkter som jag nu har anfört om införselförbud beträffande gatustridsvapen
gör sig gällande i fräga om springstiletter och springknivar. Min avsikt är
att, om riksdagen antar de tUltänkta lagförslagen, återkomma till regeringen om
ett förbud med stöd av det nyssnämnda bemyndigandet mot införsel av springstiletter
och springknivar som kan träda i kraft samtidigt med den nya lagstifmingen.

Utredningen
har även föreslagit ett utdyckligt förbud mot att överlåta gatustridsvapen. De
viktigaste fallen där en överlätelse kommit till stånd torde emellertid träffas
av det förbud mot saluhällande som jag redanhar föreslagit. Ansvar kan dessutom
komma i fräga för överträdelse av förbudet mot innehav pä alhnän plats. Jag ser
det därför inte som tilhäckUgt motiverat att dessutom införa ett generellt
förbud mot överlätelse. Ett sådant förbud skulle i praktiken komma att avse
överlåtelser mellan enskilda personer, och det är mycket tveksamt om det skulle
komma att fä nägon praktisk betydelse. HärtUl kommer att det enligt min mening
inte kan komma i fräga att införa ett förbud mot överlåtelser utan att
samtidigt göra undantag för exempelvis enstaka överlåtelser av samlarobjekt.
Min bedömning är därför att ett generellt förbud mot att överlåta
gatustridsvapen inte bör införas.

Enligt
stilettförordningen gäller emellertid ett förbud mot att överlåta springstiletter
eller springknivar till personer som är under 21 är. Jag anser det inte vara
välbetänkt att nu upphäva detta förbud. Med hänsyn till att gatustridsvapen är
av samma karaktär som springstiletter och springknivar bör ett motsvarande
förbud gälla ocksä beträffande sädana föremål. Mitt förslag innebär sålunda att
det i fortsättningen gäller förbud mot att överlåta springstiletter, springknivar
och gatustridsvapen till personer som är under 21 år.

De
nya reglema om förbud mot att saluhälla och överlåta föremål av det nu aktuella
slaget bör tas in i knivlagen. Den samlade regleringen bedäffande springdletter
och springknivar, som blir en följd av mina förslag, medför att stilettförordningen
i likhet med vad ocksä utredningen föreslär kan upphävas.

18

3 Upprättade lagförslag Prop. 1989/90:129

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag tiU

1.
lag om ändring i lagen
(1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga
föremål,

2.
lag om upphävande av
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål.

Lagens
tillämpningsområde har utvidgats till att avse även annat än innehav av olika
föremål. Rubriken har därför ändrats till "lag om förbud beträffande knivar
och andra farliga föremål".

Straffbestämmelserna
i 4 § är oförändrade. De innebär att den som upp-sådigen eller av oaktsamhet
bryter mot 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader samt att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Den nya
utformningen av 1 och 2 §§ fär till följd att tiUämpningsomrädet för 4 §
utvidgas tUl att omfatta, fömtom överträdelser av det generella innehavsförbudet
beträffande farliga föremål, även överträdelser av förbudet mot innehav av springstiletter
och springknivar för personer under 21 är, mot överlätelse av springstiletter, springknivar
och gatustridsvapen till sädana personer samt mot saluhållande av sädana
föremål. Beträffande springstiletter och springknivar innebär 4 § en skärpning
av straffskalan i förhällande till nuvarande förbud i stilettförordningen. När
det gäller de omständigheter och principer som fär betydelse vid tillämpningen
av 4 § kan hänvisas till vad som uttalades dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s.
18).

1§.

Knivar,
andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att

användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på
allmän plats eller inom skolområde där grundskote- eller gymnasieundervisning
bedrivs.

Förbudet
i första stycket gäller inte, omföremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i
utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eUer om innehavet annars med
hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är
att anse som befogat.

Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan etter
bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar)
får inte innehas av personer under 21 år.

19

Förstastycket Prop. 1989/90:129

Bestämmelsen innebär att
det blir förbjudet att pä områden som utgör allmän

plats enligt brottsbalken
och inom vissa skolområden inneha knivar, andra

stick- och skärvapen och
andra föremål som är ägnade att användas som

vapen vid brott mot liv
eller hälsa. I tredje stycket finns dessutom ett särskilt

förbud för personer under
21 är att inneha springstiletter eUer springknivar.

De
föremål som faller under bestämmelsen i första stycket är desamma som omfattas
av 1 och 2 §§ i paragrafemas nuvarande lydelser. Till knivar räknas bl. a.
slidknivar, dolkar och springknivar. I princip hör även arbets-och sportknivar
dit i den mån undantagsregeln i andra stycket inte blir tillämplig.

Bajonetter
och skarpslipade sablar liksom springstiletter är exempel på andra stick- och
skärvapen, men även en del verktyg och andra braksföremål som genom sin konstmktion
är ägnade att användas för att skada andra, t. ex. sylar, stämjärn och mejslar,
träffas av bestämmelsen. Som framhölls dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s.
14) tar förbudet sikte på sädana föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 §
BrB och som även avses i förverkanderegeln i 36 kap. 3 § 2 BrB.

Också
s. k. gatustridsvapen, dvs. sådana föremål som är särskilt ägnade att användas
som vapen vid brott mot liv eller hälsa, omfattas av förbudet i första stycket.
Dessa föremål har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) och omfattas
också av förbudet enligt 2 § mot överlåtelse dll personer under 21 år och
saluhällande.

Förbudet
i första stycket i förevarande paragraf gäller innehav på allmän plats.
Begreppet finns i 2 § i dess nuvarande lydelse och används i samma betydelse
som i t. ex. brottsbalkens bestämmelse om förargelseväckande beteende (16 kap.
16 §). Den närmare innebörden av begreppet har berörts i avsnitt 2.2.

Bestämmelsen
i första stycket utsträcker förbudet även till skolområden där grandskole-
eller gymnasieundervisning bedrivs. Som har framhållits i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) tar bestämmelsen sikte också på vuxenformer av sädan
undervisning. I den män ett skolområde skulle anses som allmän plats, t. ex.
genom att det pä andra tider än dä undervisning bedrivs används som
parkeringsplats, gäller förbudet givetvis ocksä direkt enligt huvudregeln.

Andra
stycket

Här
anges vissa undantag frän förbudet i första stycket. Undantagen anknyter, med
de skillnader som föranleds av att knivförbudet har utsträckts dll att gälla
allmän plats och skolområden, ganska nära till motsvarande undantag som nu
finns för knivar och gatusöidsvapen. Som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) har utformningen av undantagen gjorts något
annorlunda än i lagrådsremissen.

Undantaget
beträffande sädana föremål som enligt särskilda föreskrifter ingär i utrastning
för viss tjänst eller visst uppdrag har i sak oförändrat förts

20

över frän nuvarande 2 §
som gäller gatusöidsvapen. Bestämmelsen tar sikte Prop. 1989/90:129 pä
exempelvis en batong som bärs med stöd av en reglementsenlig befogenhet, t.
ex. av poliser, väktare eller ordningsvakter (jfr prop. 1987/88:98 s. 17).

Det
andra undantaget gäller innehav som annars med hänsyn till föremålets art,
innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. Behovet
är i dessa fall avsett att hänföra sig till i första hand arbete eller
friluftsliv. Det saknar här betydelse om ett arbete utförs yrkesmässigt eller
privat. Innehav av knivar och liknande föremål mäste ocksä i stor utsttäckning
anses befogat i samband med t. ex. jakt, fiske, sport, idrott och camping. Det
bör vara tillräckligt att det framstär som namrligt att personen bär med sig
föremålet med hänsyn till något arbete eller friluftsliv som han är, har varit
eller kommer att bli engagerad i. Som exempel kan nämnas en hantverkare som
under en hel arbetsdag bär med sig knivar och andra arbetsredskap som han vet
kommer att behövas i arbetet. Det mäste dock krävas att kniven eller redskapet
till sin typ behövs för det arbete eller det friluftsliv som är aktuellt i det
särskilda fallet. Som ytterligare exempel kan här nämnas att en kniv som
används inom ett skolområde, t. ex. vid slöjdundervisning, ocksä är avsedd att
vara undantagen från förbudet. Föremål som inte har något praktiskt
användningsområde i sammanhanget skall naturligtvis inte undantas.

Vad
som uttalades då lagen infördes (prop. 1987/88:98 s. 16) som exempel pä
situationer där föremålets art och övriga omständigheter gör undantagsregeln
tillämplig har naturligtvis principiell gildghet även för det utvidgade
knivförbudet.

Undantaget
tar generellt sikte på sådana innehav av knivar som framstår som legitima och
naturliga utifrån en mera allmän samhällelig bedömningsgrand, t. ex. de som
omfattas av nuvarande andra stycket punkt 1. Vid den bedömningen är
naturligtvis allmänt sett föremälets art av stor betydelse liksom det
sammanhang i vilket föremålet innehas. I de flesta fall mäste exempelvis
innehav av en mindre fickkniv, typ pennkniv, godtas. Endast om det finns
speciella omständigheter som gör att det fmns en mera påtaglig risk för att
kniven kommer att användas som vapen är innehav av sådana knivar avsedda att
omfattas av förbudet. Ocksä en mindre slidkniv, t. ex. en s. k. morakniv, bör
kunna godtas i mänga sammanhang. Detta gäller dock inte vid exempelvis
nöjestillställningar, idrottsevenemang, färd med allmänna kommunikationsmedel eller
andra sammanhang där mänga människor träffas eller uppehåller sig.

Beträffande
springstiletter, springknivar och gatustridsvapen är läget naturligtvis ett
helt annat. Innehav av sädana föremål pä allmän plats bör knappast någonsin
kunna godtas. I praktiken gäller således ett totalförbud riiot att inneha
föremål av detta slag pä allmän plats och inom skolområden. Pä gmnd av
bestämmelsen i tredje stycket gäller dessutom att varje innehav av springstiletter
eller springknivar är förbjudet för personer under 21 år.

När
det gäller tillämpningen generellt av undantagen enligt andra stycket kan
hänvisas till vad som uttalades dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s.

21

16). Tillämpningen skall
sålunda ske med förnuft och generositet sä att för- Prop. 1989/90:129 budet
inte med fog kan uppfattas som ett otUlbörligt ingrepp i den personliga
friheten. Ytterst är ju syftet med förbudsbestämmelsen mte nägot annat än att minska
risken för våldshandlingar där vapen kommer tUl användning.

Tredje
stycket

Bestämmelsen
är ny i paragrafen. Den innebär ett totalförbud för personer under 21 är att
inneha springstiletter och springknivar. Föreskriften motsvarar det
innehavsförbud som nu finns i stilettförordningen. Definitionen av vad som
skall anses som springstilett och springkniv har justerats i syfte att klargöra
att även s. k. butterflyknivar omfattas av förbudet.

2§

Knogjärn,
kaststjämor eller andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar fär
inte överlåtas tUl personer under 21 är eller saluhållas.

Bestämmelsen
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2. 3). Paragrafen i sin
nuvarande utformning innehåller förbud mot innehav av gatustridsvapen pä aUmän
plats. Dessa bestämmelser motsvaras av 1 § i dess nya lydelse. I stället
innehåller nu förevarande paragraf regler om förbud mot att saluhälla springstiletter,
springknivar och gatustridsvapen samt mot att överlåta sädana föremål till
personer under 21 är. Förbudet mot att saluhälla springstiletter och springknivar
är en nyhet i förhållande till stilettförordningen. Paragrafens lydelse har i
jämförelse med lagrädsremissen justerats i enhghet med lagrådets förslag.

Med
saluhällande avses att bjuda ut varan tUl försäljning, t. ex. genom annonsering
eller exponering i skyltfönster.

5§

Knivar
eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller saluhällits
i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Förverkanderegeln
i denna paragraf kompletteras av de allmänna reglema i 36 kap. BrB om
förverkande.

Förverkande
fömtsätter normalt att nägon har gjort sig skyldig till brott enligt denna lag
men som framgår av bestämmelsen är det tilhäckligt att nägot av förbuden
faktiskt har överträtts. Att föremål av det aktuella slaget innehafts av nägon
som är under femton år och som därför enligt 1 kap. 6 § BrB inte kan dömas till
påföljd utesluter uite heller att ett förverkande kan ske med beaktande av 36
kap. 13 § BrB. Förverkande kan i vissa fall ocksä ske med tillämpning av den
särskilda bestämmelsen i 36 kap. 3 § 2 BrB. Det torde kunna bli aktuellt när nägon
innehar ett farligt föremål pä ett område eller i en lokal som inte utgör
allmän plats och där risk kan anses föreligga för att föremålet skall komma tiU
användning vid brott mot Uv eller hälsa.

22

Som framhölls då lagen
infördes (prop. 1987/88:98 s. 19) torde ett för- Prop. 1989/90:129 verkande
i allmänhet vara att anse som uppenbart oskäHgt när det är fråga om ringa fall enUgt
4 §, således dä nägot sttaffansvar inte blir aktuellt.

I
fräga om användningen av tvångsmedel hänvisas rill vad som uttalades dä lagen
infördes (a. prop. s. 19).

4.2 Förslaget till lag om upphävande av förordningen (1959:312)
om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Lagen
innebär att stilettförordningen upphävs. Flertalet bestämmelser har förts över
till knivlagen. Här kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitten 2.2
och 2.3) och rill specialmoriveringen till ändringama i knivlagen.

Stilettförordningen
innehåller regler som enligt regeringsformen (se 8 kap. 3 §) faller inom
riksdagens föreskriftsomräde. Frägan om att upphäva förordningen bör därför
underställas riksdagen.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslagen tUl

1.
lag om ändring i lagen
(1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga
föremål,

2.
lag om upphävande av förordningen
(1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

23

Sammanfattning
av utredningens förslag (i nu aktu- Prop. 1989/90:129

ella delar) Bilaga i

I
lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra -farliga
föremål (knivlagen) finns regler om förbud mot att inneha knivar vid offentliga
tUlställningar och aUmänna sammankomster. Förbudet gäller också i fräga om
andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eller hälsa. Lagen innehäller dessutom förbud mot att
pä allmän plats inneha vissa mycket farliga vapen, s. k. gatustridsvapen.

Knivlagen
trädde i kraft den 1 juni 1988. Lagen grandades pä förslag i va-penuöredningens
delbetänkande (SOU 1987:61) Knivförbud.

När
knivlagen infördes övervägdes att låta knivförbudet tillämpas generellt pä
allmän plats. Det ansågs dock svårt att avgränsa det straffbara området sä att
kraven pä rättssäkerhet och effektivitet tiUgodosägs. Det förekommer ju i stor utsttäckning
att folk pä allmän plats bär kniv för ändamål som framstår som naturliga och
legitima och som det inte finns skäl att förbjuda, t. ex. för arbete eller friluftsakriviteter.
Detta var anledningen dll att förbudet begränsades till offentiiga
tillställningar och allmänna sammankomster, där avgränsningsproblemen ansågs
lättare att bemästta.

Som
jag aviserade i betänkandet Knivförbud har jag nu gjort en utvärdering av
knivlagen. Samdiga polismyndigheter har tillfrägats om sina erfarenheter av
lagens tillämpning. Den allmänna uppfattningen synes vara att det nuvarande,
begränsade knivförbudet inte vållat nägra problem i fräga om tillämpningen men
att dess effektivitet som redskap i kampen mot väldsbrottsligheten är
begränsad. En majoritet av myndighetema har förordat att knivförbudet sträcks
ut till att omfatta allmän plats på samma sätt som redan gäller i fräga om
förbudet mot gatustridsvapen. Bl. a. har det framhållits frän polisen att den
mest överhängande risken för våld med knivanvändning inte föreligger pä platsen
för en tillställning eller sammankomst utan snarare bland personer som samlats
utanför och som därför inte berörs av det nuvarande knivförbudet.

Efter
att ha tagit del av de olika reaktionerna pä knivförbudet och studerat hur det
fungerat i det praktiska poUsarbetet är jag nu beredd att föreslå ett mer omfattande
förbud mot att bära kniv. Jag tar dä ocksä hänsyn till vad som redovisats om väldsbrottslighetens
utveckling i den kriminologiska forskningen (se en uppsats i detta ämne av docenten
P O Wicksttöm, fogad som bilaga tiU betänkandeO.

Jag
föreslär att förbudet mot innehav av knivar m. m. , som i dag är begränsat till
offentUga tillställningar och allmänna sammankomster, utsfräcks till att gälla genereUt
på allmän plats. Jag avser här aUmän plats i den vidsträckta mening som
begreppet har i brottsbalken och som omfattar varje plats utom- eller inomhus
som är upplåten eller annars frekventeras av allmänheten. Exempelvis gator,
parker och för aUmänheten tillgängliga delar av restauranger, hotell, affärer,
biografer, idrottsplatser, tåg eller bussar.

24

Som
allmän plats räknas inte enskilda områden och inte heller skog och Prop.
1989/90:129

mark. Bilaga 1

Liksom
i dag bör förbudet, föratom knivar, omfatta andra stick- och skärvapen och
andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot Uv eller
hälsa.

Från
förbudet bör undantag göras om föremålet vid tillfallet innehas för användning
vid arbete eller friluftsaktivitet eller om innehavet med hänsyn rill föremålets
art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Utanför förbudet bör ocksä
falla föremål som enligt särskilda föreskrifter ingår i utmstning för viss tjänst
ellet visst uppdrag, exempelvis en batong som en polisman bär i tjänsten.

Med
en sådan utformning av reglema om knivförbud pä allmän plats kommer förbudet
att i första hand träffa knivar som till sin typ inte har nägot acceptabelt
användningsområde, t. ex. kastknivar och stiletter. Det kommer ocksä att
omfatta knivar som förekommer i sammanhang där det inte finns nägot naturligt
behov av att bära kniv, exempelvis knivar som bärs för "självförsvar".
Däremot hindrar regeln inte att t. ex. en hantverkare bär med sig kniv pä väg
till eller från ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk
bär med sig en kniv som de behöver vid en friluftsaktivitet som de är pä väg tdl
eller frän skall givetvis ocksä vara sttaffritt.

Regeln
om knivförbud bör gälla även inom skolområde där grandskole-eller
gymnasieundervisning bedrivs.

Under
den föreslagna regeln om knivförbud på allmän plats och inom skolområde faller ocksä
s. k. gatustrids vapen, som redan i dag är förbjudna pä allmän plats genom en
särskild regel i knivlagen. Med gatustridsvapen menas t. ex. karatepinnar,
kaststjärnor och knogjärn. Jag föreslår en skärpning i fräga om dessa vapen.
Det bör i fortsättningen vara förbjudet att dll riket införa, saluhälla och överlåta
gatustridsvapen. Vi kommer då att slippa se sädana vapen exponeras i
postorderkataloger och skyltfönster.

För
ett visst slag av farliga vapen, stiletter, gäller i dag liknande regler i
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. (stilettförordningen).
Jag föreslär att stilettförordningen upphävs och att stiletter i fortsättningen
regleras pä samma sätt som gatustridsvapen genom regler i knivlagen. I
fortsättningen kommer dä att gälla förbud mot att inneha stiletter pä allmän
plats samt mot att importera, saluhälla och överlåta stiletter.

25

Utredningens
lagförslag (i nu aktuella delar)

Prop. 1989/90:129 Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa
fall inneha knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs
i fråga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och
andra farliga föremål dels alt 1,2,4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels
att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1§

Föreslagen lydelse

friluftsaktivitet eller 3.
om innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga omständigheter
är att anse som befogat.

2§

Knivar, andra stick-
och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv
eller hälsa får inte innehas vid offentliga tillställningar som avses i aUmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster.

Förbudet i första stycket
gäller inte,

1.
om innehavet står i
överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten,

2.
om föremålet skall användas vid
arbete på platsen eller

Knivar,
andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eller hälsa fär inte innehas pä allmän plats.

Förbudet
i första stycket gäller även inom skolområde där grandskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs.

Förbudet
i första och andra styckena gäller inte,

1.
om föremålet enligt
särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag,

2.
om föremålet vid tillfätlet
innehas för användning vid arbete etter

Utöver vad som följer av 1
§ gäller förbud mot att på allmän plats inneha knogjärn, batonger, kaststjärnor
och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eller hälsa.

Följande föremål fär
inte införas till riket, saluhållas eller överlåtas, nämligen

1.
knogjärn, kaststjämor
och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen),

2.
springstilett eller springkniv,

3.
föremål som har en sådan
likhet med ett brukbart skjutvapen att det lätt kan förväxlas med ett sådant (vapenattrapp).

26

2a§

Förbudet i första
stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingär i
utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn till särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

Med springstilett etter
springkniv avses i denna lag stickvapen med klinga som med fjädermekanism eller
liknande anordning eller på grund av sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas
ut ur sin skaft.

Förbudet i första
stycket 1 gäller inte ifråga om batonger.

Prop. 1989/90:129 Bilaga 2

Föremål som avses medförbudet i 2 §får inte förvaras pä tullager eller
i frihamn eller tas om hand på sätt som avses i 8 § första stycket tullagen
(1987:1065). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införsel-reglerade varor m. m.

4 §

Den som uppsädigen eller
av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot 1 § eller mot förbudet mot saluhållande och överlåtelse
i 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall
döms inte tiU ansvar.

Om påföljd för olovlig
införsel av föremål som avses i 2 § eller försök därtiU stadgas i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skall förklaras förverkade, om det inte
är uppenbart oskäligt.

Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 § eller som satuhållits etter överlåtits i strid
mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1990.

27

2 Förslag till Prop. 1989/90:129

Bilaga
2 Lag om upphävande
av förordningen (1959:312) om

förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom
föreskrivs att förordnmgen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.
m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1990.

Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1990.

28

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa
fall inneha knivar och andra farliga föremål

Prop. 1989/90:129 Bilaga 3

Härigenom
föreskrivs i fräga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha
knivar och andra farliga föremål dels att rabriken skall ha följande lydelse,
dels att 1,2 och 5 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Lag
(1988:254) om förbud mot Lag (1988:254) om förbud be-

att
i vissa fall inneha kiuvar och and- träffande knivar och andra farliga

ra farliga föremal. föremål.

1§

Knivar,
andra stick- och skärva- Knivar, andra stick- och skärva

pen och andra föremal som är ägna- pen och andra föremål som är ägna

de att användas som vapen vid brott de att användas som vapen vid brott

mot liv eller hälsa får inte innehas mot liv eller hälsa
får inte innehas på

vid offentliga tillställningar som av- allmän plats eller
inom skolområde

ses i allmänna ordningsstadgan där grundskole- etter gymnasieun-

(1956:617) eller vid allmänna sam- dervisning bedrivs,

mankomster som avses i lagen

(1956:618) om allmänna samman

komster.

Förbudet
i första stycket gäller Förbudet i första stycket gäller

inte, inte,

1.
om innehavet står i
överens- 1. om föremålet enligt särskilda stämmelse med
ändamålet med till- föreskrifter ingår i utrustning för ställningen
eller sammankomsten, viss tjänst eller visst uppdrag,

2.
om föremålet skall
användas 2. om föremålet vid tillfället be-vid arbete på
platsen eller hövs vid arbete eller för friluftsliv

eller

3. om
innehavet annars med hänsyn till föremälets art och övriga omstän

digheter

är
att anse som befogat.

Stickvapen med klinga som med fjädermekanism eller liknande anordning
eller annars är konstituerat så att det snabbt kan fällas eller skjutas ut ur
sitt skaft (springkniv eller springstilett) får inte innehas av den som är under
21 år.

29

Utöver
vad som följer av 1 § gäller förbud mot att på allmän plats inneha knogjärn,
batonger, kaststjärnor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att
användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Förbudet
i första stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i
utrustning för viss tjänst eller visst nqppdrag eller om innehavet annars med
hänsyn till särskilda omständigheter måste anses uppenbart befogat.

2 §

Knogjärn,
kaststjämor eller andra sådana föremål som är särskih ägnade att användas som
vapen vid brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen) samt springknivar eller springstiletter
får inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhällas.

5§

Prop. 1989/90:129 BUaga 3

Knivar eller andra föremal
som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skall förklaras förverkade, om det inte
är uppenbart oskäligt.

Knivar eller andra föremål
som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller saluhållits i strid
mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag öder i kraft den
1 juli 1990.

30

2. Förslag till Prop. 1989/90:129

Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom
föreskrivs att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.

Denna
lag öder i kraft den 1 juli 1990.

31

Lagrådet . Prop. 1989/90:129

Bilaga
4

Utdrag
ur protokoll vid sammanttäde 1990-03-14

Närvaiande:
justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Bertil Wemer, justitierådet Lars K
Beckman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 15 febraari 1990 har regeringen pä
hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrädets ytttande
över förslag tiU

1.
lag om ändring i lagen
(1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farUga
föremål,

2.
lag om upphävande av
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stUetter m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner.

Förslagen
föranleder följande ytöande av lagrådet:

Förslaget
tid lag om ändring i lagen (1988:254) omförbud mot att i vissa fad inneha
knivar och andra farliga föremål

1
§

Ett
tota Iförbud mot innehav pä allmän plats av knivar och alla andra föremål som
skulle kunna användas för att skada annan till liv och hälsa mäste oundvikligen
komma att ingripa i det dagliga livet pä ett sätt som inte kan accepteras frän
vare sig enskild eller allmän synpunkt. Det är tillräckligt att hänvisa till
att, såsom också påpekas i remissen, sådana verktyg som mejslar och stämjärn
hör till de föremål som omfattas. Det uttalas i remissen (se specialmotiveringen
tiU 1 §) att tillämpningen av de undantagsbestämmelser som föresläs skall ske
med förnuft och generositet sä att förbudet inte med fog kan uppfattas som ett
otillbörligt ingrepp i den pesonUga friheten och att det yttersta syftet inte
är något annat än att minska risken för våldshandlingar där vapen kommer till
användning. Ett sådant uttalande kan inte hindra att om lagföring sker i fall
som formellt innefattas i lagtexten det innehav som påtalas måste föranleda
straffansvar.

Med
remissförslaget, som i den delen har en motsvarighet när det gäller förbudet
enligt 1 § i nu gällande lydelse, kommer gränsdragningen för kriminalisering
ytterst att bero av en subjektiv tolkning av begreppet "befogat" innehav
i 1 § andra stycket 3 remissförslaget. Ölägenheterna med en så oklar gräns för
straffbarhet blir allvarligare när förbudet nu skall få en avsevärt mycket
större omfattning än tidigare. Särskilda åtgärder för att följa utvecklingen
och verka för enhetlighet i tillämpningen är enligt lagrådets mening påkallade.

I
andra stycket 1 och 2 i förslaget till ny lydelse av 1 § har angetts tvä mera
konkreta undantag som i och för sig får anses vara exempel på befogade

32

innehav. Det första, som
har en motsvarighet i 2 § andra stycket i nuvarande Prop. 1989/90:129 lydelse,
torde inte välla nägra tillämpningsproblem. Om undantaget under 2 - Bilaga 4 "om
föremålet vid tUlfället behövs vid arbete eller för friluftsliv" - sägs i
remissen bl.a. att det, för att undantaget skall gälla, bör vara tillräckligt
att personen bär med sig föremålet med häns)m dll nägot arbete eller
friluftsliv "som han är, har varit eller kommer att bli engagerad i".
Uttalandet synes alltför långtgående i förhällande till lagtexten. Samtidigt mäste
simationer som täcks av motivuttalandet men inte av lagtexten mänga gånger
kunna anses innefatta just ett befogat innehav. Det förefaller svårt att i
lagtext ge uttryck för de situationer som tydligen avses med punkten 2 och
lagrådet ifrågasätter, om inte tillämpningen av lagen snarast skulle
underlättas om dessa fall, pä samma sätt som alla övriga fränsett dem under
punkt 1, finge bedömas enbart utifrån synpunkten att befogade innehav skall
vara straffria.

2 §

I
paragrafen används för knogjärn, kaststjämor eller andra föremål, som är
särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, sam lingsbeteckningen
"gatustridsvapen". Dä denna beteckning enligt lagrädets uppfattning
leder tanken till helt andra typer av vapen och helt andra förhållanden än som
här avses föreslär lagrådet att den utgär ur lagtexten.

Förslaget
tiU lag om upphävande avförordningen (1959:312) omförbud mot innehav av vissa
stiletter m. m.

Förslaget
lämnas utan erinran.

33

Innehåll Prop. 1989/90:129

s.

Proposition.................................................................. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. .... 1

Propositionens
lagförslag.............................................. .... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 5

1
Inledning................................................................. .... 5

2
Allmän motivering.................................................... 7

2.1
Allmänna utgångspunkter...................................... .... 7

2.2
Ett utvidgat förbud mot att
inneha knivar och andra farUga föremål 8

2.3
Förbud mot olika former av
hantering av springstiletter, springknivar och gatustridsvapen 16

3
Upprättade lagförslag.............................................. ... 19

4
Specialmotivering ................................................... ... 19

4.1 Förslaget
tiU lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i

vissa
fall inneha knivar och andra farliga föremal......... ... 19

4.2 Förslaget
till lag om upphävande av förordningen (1959:312) om för-

bud
mot innehav av vissa stiletter m. m................... ... 23

5
Hemställan............................................................... ... 23

6
Beslut...................................................................... 23

Bilagor

BUaga
1 Sammanfattning av utredningens förslag (i nu aktuella delar) 24

Bilaga
2 Utredningens lagförslag (i nu aktuella delar)...... 26

Bilaga
3 Lagrädsremissens lagförslag.......................... 29

Bilaga4
Lagrådets yttrande....................................... 32

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1990 34