Prop. 1989/90:132

m

Regeringens proposition 1989/90:132

om vissa ändringar i omsorgslagstiftningen

m.m. Prop.

1989/90:132

Regeringen
förelägger riksdagen vad som tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 22 mars 1990 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Bengt
Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till ändringar i lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och skollagen
(1985:1100). Ändringama syftar till att ge lagstöd för att genomföra
kommunalekonomiska regleringar i samband med överlåtelse till primärkommun av
uppgift att tillhandahålla särskilda omsorger eller att anordna särskola.

I
omsorgslagen föreslås också en ny bestämmelse som klarlägger att en kommun har
befogenhet att driva verksamhet enligt omsorgslagen på entreprenad åt
landstinget.

Slutligen
föreslås en ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (införandelagen) som gör det
möjligt för en kommun att i samband med övertagande av uppgift enligt
omsorgslagen också överta uppgiften att tillhandahålla omsorger vid ett
vårdhem.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

Riksdagen
1989/90. I saml. Nr 132

1 Förslag till Prop. 1989/90:132

Lag om ändring i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. dels att 12 § skall ha följande lydelse, dels att det
i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

12
§

Landstingskommunen
får till kommun i landstingskommunen överlåta uppgift enligt denna lag
beträffande psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta i kommunen eller vistas
där under kortare tid, om landstingskommunen och kommunen har kommit överens
om det samt regeringen medger det.

Om
en sådan överlåtelse sker, skall föreskrifterna i denna lag om landstingskommun
i tillämpliga delar gälla för kommunen.

Om en överlåtelse enligt forsla stycket har skett får landstingskommunen
lämna ekonomiskt bidrag till kommunen. Har en överlåtelse skett liUsamtliga
kommuner i landstingskommunen får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till
varandra, om det behövs jor kost nadsutjämning mellan kommuner na.

12
a §

En landstingskommun får med bibehållande av huvudmannaskapet överlåta
tid en kommun i landstingskommunen att driva verksamhet med en eller flera
särskilda omsorger, om kommunen medger det.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2 Förslag
till Prop. 1989/90:132

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom
föreskrivs att 6 kap. 2§ skollagen (1985:1100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6
kap.

2§
En landstingskommun får till en kommun som ingår i landstingskommunen överlåta
att anordna särskola för barn och ungdomar som är bosatta i kommunen, om
kommunen medger det och regeringen lämnar sitt tillstånd.

Om en överlåtelse enligt forsla stycket har skett får landstingskommunen
lämna ekonomiskt bidrag tid kommunen. Har en överlåtelse skett UU samtliga
kommuner i lands tingskommunen får kommunerna lämna ekonomiska bidrag UU var
andra, om det behövs for kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

3 Förslag till Prop. 1989/90:132

Lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Härigenom
föreskrivs att 3§ lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§

Landstingskommunerna
skall, i samband med att planeringen enligt 9 § i den nya lagen görs, även
planera för avveckling av befintliga specialsjukhus och vårdhem.

Intill
dess avveckling av specialsjukhus och vårdhem har ägt rum får omsorg alltjämt
tillhandahållas vid sådana institutioner. Ledningen av verksamheten skall
utövas av den nämnd som är omsorgsnämnd enligt den nya lagen.

En överlåtelse enligt 12 § i den nya lagen får innefatta uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid vårdhem. En kommun som har övertagit ansvaret for
sådana omsorger skad, inom tid som regeringen bestämmer i varje särskilt fall,
till socialstyrelsen ge in en plan for avveckling av vårdhemmet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Socialdepartementet pp- 1989/90:132

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Lindqvist

Proposition om vissa ändringar i omsorgslagstiftningen m. m.

1 Inledning

Enligt
12 § lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.
fl. (omsorgslagen) kan ett landsting komma överens med en kommun i landstinget
om att kommunen skall överta uppgift enligt omsorgslagen. För att en, flera
eller alla kommuner i ett landsting skall kunna överta omsorgsverksamhet
behöver det i regel ske en ekonomisk reglering kommunerna emellan eller mellan
landstinget och kommunen. Motsvarande förhållande gäller vid överlåtelse
enligt 6 kap. 2 § skollagen (1985:1100) av uppgiften att anordna särskola.

Under
den tid som har förflutit sedan omsorgslagen och skollagen trädde i kraft har
det visat sig föreligga behov av att analysera de rättsliga förutsättningarna
för en ekonomisk reglering vid en överföring av ansvaret för de särskilda
omsorgerna resp. för att anordna särskola. En sådan analys har utförts av en
särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet.

Arbetsgruppens
arbete har resulterat i en promemoria från socialdepartementet dagtecknad den
17 januari 1990 (S90/248/H). 1 denna har lagts fram förslag till vissa
ändringar i omsorgslagen och skollagen. Vidare har i promemorian tagits upp
frågan om möjlighetema att med stöd av avtal föra över ansvaret för vårdhem för
psykiskt utvecklingsstörda till kommu-nerna. 1 detta avseende har i promemorian
föreslagits en ändring i övergångsreglerna till omsorgslagen.

Promemorian
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av socialstyrelsen, riksskatteverket,
skolöverstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) samt kommuner och
landsting, som antingen planerar för en kommunalisering av omsorger eller
särskola eller som genomfört en kommunalisering av särskolan.
Remissinstansernas synpunkter redovisas i avsnitt 2.5.

Jag
tar i det följande upp frågoma om ändringar i omsorgslagstiftningen och
skollagen. Vad gäller frågan om ändring i skollagen har jag samrått med statsrådet
Persson.

2 Allmänna utgångspunkter Prop. 1989/90:132

2.1 Omsorgslagen

De
särskilda omsorgerna

Lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
(omsorgslagen) trädde i kraft den 1 juli 1986. Lagen innehåller föreskrifter om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer
som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom,
har fått ett betydande och bestående begåvningshandikapp samt personer med
barndomspsykos.

Med
särskilda omsorger avses sådana samhällsinsatser som utvecklingsstörda behöver
som stöd och hjälp i sin livsföring och som inte tillgodoses på annat sätt.

De
särskilda omsorgerna är

1.
rådgivning, annat personligt
stöd samt stöd av en särskild kontaktperson,

2.
daglig verksamhet i dagcenter
eller annan sysselsättning för dem över skolåldern, som saknar förvärvsarbete
och inte utbildar sig,

3.
korttidsvistelse utanför det
egna hemmet i syfte främst att avlösa anhöriga i vård och tillsyn, samt
korttidstillsyn utanför hemmet av skolungdom över 12 år,

4.
boende i familjehem eller
elevhem för bam och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

5.
boende i gmppbostad för vuxna
som inte kan bo i en egen bostad.

I
de särskilda omsorgerna enligt 2 — 5 ingår också omvårdnad. I de särskilda
omsorgerna boende i elevhem och boende i gruppbostad ingår fritidsverksamhet
och kulturella aktiviteter.

Särskilda
omsorger skall ges den utvecklingsstörde om han själv begär det. Om den
utvecklingsstörde är under 15 år eller om han uppenbart saknar förmåga att på
egen hand ta ställning i frågan, skall de särskilda omsorgerna ges på begäran
av vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare enligt föräldrabalken.

Varje
landsting skall svara för de särskilda omsorgerna åt psykiskt utvecklingsstörda
som är bosatta inom landstinget. Psykiskt utvecklingsstörda som vistas i
landstinget under en kortare tid skall ges det stöd och den hjälp som de
omedelbart behöver. Vad som sägs om landsting gäller även kommun som inte ingår
i ett landsting.

Ledningen
av omsorgsverksamheten skall utövas av en omsorgsnämnd

om inte landstinget beslutar att någon annan nämnd, t. ex. sociala nämn

den, också skall vara omsorgsnämnd. Omsorgsnämndens uppgifter kan

delas upp på flera organ under omsorgsnämnden, t. ex. distriktsnämnder

för olika geografiska områden. "

Kommunalisering
av de särskilda omsorgerna

Huvudman
för de särskilda omsorgema om de psykiskt utvecklingsstörda är således
landstingen och de landstingsfria kommunerna. I 12 § omsorgs-

lagen
har emellertid landstinget getts möjlighet att till kommun i landsting- Prop.
1989/90:132 et överlåta en eller flera uppgifter enligt omsorgslagen. En fömtsättning
härför är att landstinget och kommunen kommer överens om det samt att regeringen
medger det. Om en sådan överlåtelse har skett gäller föreskrifterna i
omsorgslagen om landstinget i tillämpliga delar för kommunen.

I
regeringens proposition (1984/85:176) med förslag tilllag om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. togs bl. a. upp frågan om ett överförande
av huvudmannaskapet för omsorgerna från landstingen till kommunerna. I
propositionen anförde föredragande departementschefen följande (s. 23).

Utvecklingen
går mot att kommunerna får fler uppgifter inom omsorgsverksamheten. Omsorgerna
är ju till stor del egentligen också till sitt innehåll en social service av
sådant slag som i och för sig skulle kunna vara en del av socialtjänsten. Den
medicinska delen är en landstingskommunal , uppgift på samma sätt som för alla
andra medborgare.

Kommunernas
möjligheter och förutsättningar för att snabbt bygga upp en bra verksamhet för
psykiskt utvecklingsstörda är dels begränsade, dels olika i skilda delar av
landet. Landstingskommunerna har en kompetens på omsorgsområdet som inte utan
vidare kan överföras till kommunerna. För att en överföring till kommunalt
huvudmannaskap skall gå smidigt och omsorgstagama skall kunna erhålla önskvärda
förbättringar är en successiv huvudmannaskapsförändring att föredra.

För
att underlätta en övergång av omsorgsverksamheten från landstingskommunerna till
kommunerna föreslår jag, liksom omsorgsberedningen, följande. Genom en bestämmelse
i omsorgslagen möjliggörs att landstingskommunen avtalar med kommunerna i
området att ta över ansvaret för en eller flera särskilda omsorger. Motsvarande
möjlighet avses även bli införd beträffande särskolan. Sådana avtal kommer att
träffas vid olika tidpunkter i olika delar av landet. Det kommer således att
innebära en successiv överföring, som jag anser är att föredra framför en
samtidig huvudmannaskapsändring över hela landet.

I
specialmotiveringen till 12 § anförde föredraganden följande (s. 69).

Vissa
av de uppgifter som enligt lagen läggs på landstingskommunerna

är nära besläktade med uppgifter som kommunerna har enligt främst

socialtjänstlagen. En utveckling i riktning mot ett ökat kommunalt ansvar

för psykiskt utvecklingsstörda bör lättast kunna förverkligas genom en

successiv överföring av de särskilda omsorgerna från landstingskommu

nerna till kommunerna. Därför öppnas genom denna bestämmelse möjlig- ...

het för landstingskommunen att träffa överenskommelse med.en, flera

eller alla kommuner inom landstingskommunen om att överta ansvaret för

någon, flera av eller alla omsorgerna enligt denna lag. Varje konimuiis

åtagande kan därvid naturligtvis enbart avse psykiskt utvecklingsstörda

som är bosatta i kommunen samt dem som enligt 7 § har rätt till särskilda

omsorger vid en kortare tids vistelse där. För att så långt som möjligt få en

samordning och därigenom undvika eventuella oönskade effekter ställs

också som villkor att regeringen medger en övergång av ansvaret. Bestäm

melsen innebär inte att den träffade överenskornmelseri behöver bli gällan

de för all framtid. Den bör, som andra avtal, kunna tidsbegränsas eller

gälla tills vidare med uppsägningsrätt. Även sådana villkor bör lämpligen

övervägas vid regeringens prövning. 7

Omsorgslagen
öppnar således genom bestämmelserna i 12§ möjlighet Prop. 1989/90:132 för en,
flera eller alla kommuner i landstinget att överta huvudmannaskapet för en
eller flera omsorgsverksamheter. Vid ett sådant övertagande skall vad som
enligt lagen gäller om landstinget i stället gälla kommunen. Avsikten är
således inte att huvudmannaskapet skall kunna vara delat mellan landstinget och
kommunen för samma särskilda omsorg. Däremot kan huvudmannaskapet för en eller
flera särskilda omsorger ligga kvar hos landstinget medan kommunen övertar
huvudmannaskapet för de övriga särskilda omsorgerna enligt lagen. Med det
överförda huvudmannaskapet följer rätt för kommunen att uttaxera skattemedel
för den övertagna verksamheten.

Verksamheter
som får överlåtas

Ett
avtal enligt 12 § omsorgslagen kan avse en eller flera av de särskilda omsorger
som anges i omsorgslagen. Vilka dessa är framgår av 4 §. Enligt lagen
(1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. (införandelagen) får det emellertid övergångsvis finnas
även andra omsorger än de i omsorgslagen särskilt uppräknade.

Den
som vid omsorgslagens ikraftträdande — då 1967 års omsorgslag upphävdes —
erhöll omsorg i en form som inte har någon motsvarighet i den nya omsorgslagen
har ändå rätt att så länge behovet kvarstår erhålla samma typ av omsorg som
tidigare.

Vårdhem
och specialsjukhus, i vilka omsorger tillhandahölls enligt den gamla lagen, har
inte någon motsvarighet i den nya omsorgslagen. Däremot har det enligt en
särskild bestämmelse i införandelagen öppnats möjlighet att övergångsvis ha
kvar dessa omsorgsformer ytterligare en tid. Avsikten är emellertid att vårdhem
och specialsjukhus på sikt skall avvecklas. Landstingen är också skyldiga att
planera för dessa institutioners avskaffande. Intill dess avveckling av
specialsjukhus och vårdhem har ägt rum får omsorg alltjämt tillhandhållas vid
sådana institutioner. Däremot får nyintagningar i vårdhem för barn och ungdomar
inte ske. För nyintag-ningar i specialsjukhus eller vårdhem för vuxna skall det
föreligga synnerliga skäl.

I
införandelagen finns inte någon motsvarighet till 12 § omsorgslagen, som ger
stöd för att överlåta uppgift enligt omsorgslagen på en, flera eller alla
kommuner inom landstingsområdet. Det är alltså inte möjligt att till en kommun
överlåta ansvaret för att tillhandahålla en sådan omsorg som, enligt
införandelagen, landstinget övergångsvis är skyldig att erbjuda enskilda.

Ekonomisk
reglering vid övertagande av huvudmannaskap

I
förarbetena till omsorgslagen har inte berörts frågan om hur ett kommunalt
övertagande av en eller flera särskilda omsorger skall kunna regleras
ekonomiskt. Ett avtal enligt 12 § omsorgslagen med efterföljande regeringsbeslut
innebär att kommunen/kommunerna övertar huvudmanna-

skåpet
för den eller de omsorgsuppgifter som avtalet anger. För att kunna Prop.
1989/90:132 finansiera verksamhet, som kommunen är skyldig eller har befogenhet
att utföra, har kommunen rätt att ta ut skatt av invånarna i kommunen.

1
de fall ett landsting tillsammans med samtUga kommuner inom landstingsområdet
genom avtal kommer överens om att överlåta ansvaret för någon, flera eller alla
de särskilda omsorger, som avses i 4 § omsorgslagen, kan landstinget och
kommunerna genom skatteväxling sörja för att kommunerna efter övertagandet ges
möjligheter att ta det ekonomiska ansvar som följer med huvudmannaskapet. Detta
gäller emellertid enbart kommunerna som kollektiv. I det enskilda fallet kan
ett övertagande av huvudmannaskapet belasta kommunerna ekonomiskt mycket olika
beroende bl. a. på antalet psykiskt utvecklingsstörda i den enskilda kommunen
samt i vilken utsträckning omsorgsverksamheten är utbyggd i olika delar av landstinget.

Det
kommer alltså att finnas kommuner, för vilka kostnaderna vid ett övertagande av
omsorgsverksamheten inte kommer att stå i proportion till det finansieringsutrymme
som uppkommer i anledning av skatteväxlingen. Som framgår av förarbetena till
omsorgslagen är det en önskad utveckling att det kan ske en successiv övergång
av huvudmannaskapet för omsorgema från landstingen till kommunerna. För att
göra det möjligt för de kommuner, som kan sägas "förlora" på en
överenskommelse med landstinget, att kunna ta ansvar för omsorgsverksamheten
behövs — åtminstone övergångsvis — ett särskilt system för utjämning av
kostnaderna mellan kommunerna.

En
mellankommunal kostnadsutjämning av nu nämnt slag kan dock inte användas i
annat fall än då samtliga kommuner inom ett landsting har beslutat sig för att
helt eller delvis överta ansvaret för omsorgsverksamheten inom landstinget.

Av
förarbetena till omsorgslagen framgår också att en eller flera enstaka kommuner
inom ett landstingsområde skall kunna överta en eller flera särskilda omsorger
från landstinget. Även om en skatteväxling skedde skulle i ett sådant fall den
situationen uppstå att kommuninvånarna dels var tvungna att bekosta sin egen
omsorgsverksamhet, dels betala landstingsskatt för att bekosta den
omsorgsverksamhet som landstinget hade att bedriva för invånarna i övriga
kommuner.

För
att utjämna skillnaden mellan olika kommuner inom landstingsområdet krävs i
ett sådant fall att landstinget ersätter den eller de kommuner som övertar
huvudmannaskapet för hela eller delar av omsorgsverksamheten.

Entreprenad

Med
entreprenad menas här att kommunen driver viss verksamhet, t.ex. en
gruppbostad, på uppdrag av landstinget. Som huvudman har landstinget ansvaret
för finansieringen av verksamheten. Den entreprenadverksamhet som kommunen
driver skall således ersättas av landstinget. Den landstingskommunala nämnden
har planeringsansvaret och ansvaret för tillhandahållandet av omsorgerna.

ti
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 132

Någon
särskild bestämmelse i omsorgslagen som öppnar möjlighet för Prop.
1989/90:132 en kommun att på entreprenad driva viss omsorgsverksamhet åt
landstinget finns inte.

2.2 Särskolan

Skollagen
(1985:1100) innehåller föreskrifter om hur samhället skall ordna utbildningen
för barn och ungdomar. I 1 kap. 4 § föreskrivs att det skall finnas särskola
för barn och ungdomar som inte kan gå i gmndskolan och gymnasieskolan därför
att de är psykiskt utvecklingsstörda. Landstingen och de landstingsfria
kommunerna är huvudmän för särskolan.

I
6 kap. I § skollagen föreskrivs att varje landsting skall anordna särskola för
psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar som är bosatta inom landstinget.
Motsvarande gäller för kommuner som inte ingår i något landsting.

Enligt
2 § samma kapitel får ett landsting till en kommun som ingår i landstinget
överlåta att anordna särskola för barn och ungdomar som är bosatta i kommunen,
om kommunen medger det och regeringen lämnar sitt tillstånd.

Föredraganden
anförde i den allmänna motiveringen i regeringens proposition (1985/86: 10) om
ny skollag m. m., del A, följande (s. 44).

Den
nya omsorgslagen inrymmer en möjlighet att genom avtal överlåta uppgifter
enligt den lagen till kommun som ingår i landstingskommunen. Såsom anfördes i
omsorgspropositionen bör en motsvarande möjlighet finnas beträffande särskolan.

I
specialmotiveringen till 6 kap. 2 § samma proposition anförde föredraganden följande
(s. 110).

Den
nya omsorgslagen innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda. Enligt lagens 7 § skall varje landstingskommun svara för de
särskilda omsorgema åt psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta inom landstingskommunen.
Motsvarande gäller i fråga om kommuner som inte ingår i någon
landstingskommun, dvs. Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner. Enligt den nya
omsorgslagens 12 § får en landstingskommun till en kommun i landstingskommunen
överlåta uppgift enligt lagen beträffande psykiskt utvecklingsstörda som är
bosatta i kommunen, om landstingskommunen och kommunen har kommit överens om det
samt regeringen medger det.

Den
nya skollagens 6 kap. 1 och 2 §§ är i fråga om särskolan motsvarigheter till
den nya onisorgslagens här redovisade bestämmelser om ansvaret för de särskilda
omsorgema.

Landstinget
kan således, på samma sätt som gäller de särskilda omsor

gerna enligt omsorgslagen, till en, flera eller alla kommuner i landstinget

överlåta uppgiften att vara huvudman för särskolan. En fömtsättning

härför är, liksom vad gäller de särskilda omsorgerna, att kommunen med

ger det samt att regeringen lämnar sitt tillstånd. En överlåtelse av nu 10

nämnt
slag innebär att kommunen övertar huvudmannaskapet för särsko- Prop.
1989/90:132 lan.

Inte
heller i förarbetena till skollagen finns det någon beskrivning av de ekonomiska
förutsättningarna för att en kommun skall kunna överta huvudmannaskapet för
särskolan.

Om
alla kommuner i ett landsting övertar särskoleverksamheten kan finansiellt
utrymme för kommunerna som kollektiv skapas genom en skatteväxling mellan
landstinget och samtliga kommuner inom landstingsområdet. Härtill kommer att
det kan behövas befogenhet för kommunerna att — åtminstone övergångsvis — bidra
till varandras verksamheter för att utjämna de skillnader som kan uppkomma
kommunerna emellan vid ett övertagande av särskolan.

Om
en enstaka kommun vill överta huvudmannaskapet för särskolan utan att behöva ta
ett större ekonomiskt ansvar härför än övriga kommuner, måste dessutom öppnas
en befogenhet för landstinget att lämna bidrag till den aktuella kommunen.

Till
skillnad från omsorgslagen finns i skollagen en bestämmelse som möjliggör att
kommunen på entreprenad driver särskoleverksamhet åt landstinget. Enligt 6 kap.
4 § skollagen får ett landsting med bibehållande av huvudmannaskapet överlåta
ledningen av en enhet av särskolan till skolstyrelsen i den kommun där enheten
är belägen, om kommunen medger detta. I sådant fall skall skolstyrelsen vara
lokal styrelse enligt skollagen.

2.3 Den kommunala kompetensen

I
regeringsformen (RF) finns gmndläggande bestämmelser om bl.a. innebörden av
den kommunala självstyrelsen och den kommunala beskattningsrätten. I 1 kap. 1
§ RF slås fast att den svenska folkstyrelsen förverklir gas genom ett
representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
I samband med RF:s tillkomst framhöll föredragande departementschefen att det
varken är lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och
preciserade gränser i gmndlag kring en kommunal självstyrelsesektor (prop.
1973:90 s. 190). Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun
måste kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen.

Den
närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun anges inte i RF. Däremot
anvisar RF på vilket sätt kommunernas och landstingens uppgiftsområden skall
avgränsas. I 8 kap. 5 § sägs att föreskrifter om kommunernas och landstingens
befogenheter och åligganden skall meddelas i lag.

Den
kommunala beskattningsrätten regleras i 1 kap. 7 § andra stycket RF. Enligt
denna bestämmelse får kommuner och landsting ta ut skatt för skötseln av sina
uppgifter. Grunderna för den kommunala beskattningen skall enligt 8 kap. 5 § RF
bestämmas i lag.

Den
gmndläggande bestämmelsen om en kommuns kompetens finns i

1 kap. 4§ kommunallagen (1977:179). Där regleras endast den s.k. all

männa kompetensen. I andra författningar finns särskilda bestämmelser 11

som
ålägger kommunerna att sköta vissa uppgifter eller anger att kommu- Prop.
1989/90:132 nerna har befogenhet att vidta vissa åtgärder.

Enligt
1 kap. 4 § första stycket kommunallagen får kommuner och landsting själva vårda
sina angelägenheter. För att en åtgärd skall ligga inom kommunens kompetens
fordras att den tillgodoser ett allmänt intresse som är knutet till kommunen.

Av
bestämmelsen om att kommun får vårda sina angelägenheter följer den
begränsningen att en kommuns kompetens inte omfattar angelägenheter som
ankommer på staten eller på en annan kommun eller på ett landsting.

De
gränser för den kommunala kompetensen som har dragits upp i kommunallagen och
rättspraxis har i vissa avseenden kommit att framstå som alltför snäva.
Kommunernas kompetens har därför på några områden utvidgats genom särskild
lagstiftning. Denna ger kommunema en rätt men inte någon skyldighet att vidta
vissa åtgärder. Ibland anger lagen vissa förutsättningar för det kommunala
engagemanget.

2.4 Arbetsgruppens promemoria

Som
framgår av vad som sagts i det föregående saknas det regler som ger kommunerna
i ett landstingsområde befogenhet att inbördes utjämna de ekonomiska skillnader
som kan uppkomma när de samtidigt övertar huvudmannaskapet för de särskilda
omsorgerna eller för särskolan. Ett landsting saknar även befogenhet att ge en
eller flera kommuner ekonomiska bidrag för att de skall kunna överta
huvudmannaskapet för de särskilda omsorgerna eller för särskolan.

1
promemorian har därför föreslagits att 12 § omsorgslagen och 6 kap. 2 §
skollagen skall kompletteras med bestämmelser som dels ger kommunerna
befogenhet att inbördes utjämna kostnadema, när alla kommuner i ett landsting
övertar en eller flera särskilda omsorger eller särskolan, dels ger landstingen
befogenhet att ge en eller flera kommuner bidrag, i de fall särskilda omsorger
eller särskola kommunaliseras.

Förslaget
i promemorian om kostnadsutjämning utgår ifrån att kommunerna själva skall
svara för och administrera den kostnadsutjämning som kan bli aktuell när
samtliga kommuner i ett landsting övertar huvudmannaskapet för en eller flera
särskilda omsorger eller för särskolan. Någon statlig styrning föreslås alltså
inte vad gäller villkoren för den ekonomiska regleringen kommunerna emellan.

Förslaget
innebär, som nyss redovisats, även att ett landsting skall kunna lämna bidrag till
en eller flera kommuner som övertar huvudmannaskapet för en eller flera
särskilda omsorger eller för särskolan. En sådan möjlighet måste finnas för att
kunna utjämna de ekonomiska skillnaderna kommunema emellan, om en eller flera
men inte samtliga kommuner i landstinget övertar de särskilda omsorgerna eller
särskolan.

I
promemorian tas dessutom upp möjligheten för kommunerna att

erbjuda landstingen att på entreprenad driva viss omsorgsverksamhet. I

promemorian redovisas två uppfattningar om kommunernas möjligheter

härtill. Den ena innebär att kommunerna redan i dag kan anses ha en 12

sådan
befogenhet med stöd av socialtjänstlagen (1980:620). Enligt den Prop.
1989/90:132 andra uppfattningen krävs att en kommun har en särskild i lag
angiven befogenhet att bedriva omsorgsverksamhet för att landstinget skall
kunna köpa en sådan tjänst från kommunen.

Vidare
föreslås i promemorian att det skall öppnas möjlighet för en kommun att, i
samband med övertagandet av särskilda omsorger enligt omsorgslagen, även kunna
överta ansvaret för vårdhemmen.

2.5 Remissinstanserna

Förslagen
i promemorian om kommunal kostnadsutjämning och om möjlighet för ett landsting
att kunna lämna bidrag till en eller flera kommuner har mottagits övervägande
positivt av remissinstanserna.

Socialstyrelsen
tillstyrker den föreslagna kompletteringen av omsorgslagen. Riksskatteverket
har ingen erinran mot förslaget. Skolöverstyrelsen anser det angeläget att de
ändringar som föreslås kommer till stånd snarast.

Svenska
kommunförbundet godtar i allt väsentligt innehållet i de föreslagna
lagändringarna och menar att de ligger väl i linje med intentionerna i
omsorgslagen. Förbundet menar dock att den föreslagna lagtexten behöver
omarbetas.

Landstingsförbundet
är positivt till att åtgärder vidtas i syfte att klarlägga de lagstiftningsmässiga
fömtsättningama för att överföra omsorgs- och särskoleuppgifter från landsting till
kommun. De föreslagna lagändringarna begränsar dock enligt förbundets mening
"onödigtvis landstingens och kommunernas möjligheter att söka de lösningar
som bäst gagnar utvecklingen och samarbetet i länen". Förbundet vill
därför — såvitt förslaget gäller bidrag från landsting till kommun — att
"förslagen vidgas till att möjliggöra bidragsgivning även i de fall
samtliga kommuner i ett län övertar uppgifter inom de aktuella
verksamhetsområdena".

De
landsting som yttrat sig är övervägande positiva till förslagen. Landstinget i
Östergötlands län framför dock tveksamhet till förslaget om mellankommunal
kostnadsutjämning och menar att "det leder till ytterligare tidsödande och
komplicerade förhandlingar som i sämsta fall negativt kan påverka omsorg och
service till de handikappade". Jämtlands läns landsting förutsätter att förslaget
inte skall uppfattas så att landstinget inte kan få lämna bidrag till samtliga
kommuner i länet.

Samtliga
kommuner som inkommit med yttrande tillstyrker förslagen

om ändringar i omsorgslagen och skollagen. Svenska kommunförbundets

länsavdelning i Jämtlands län, vars yttrande är gemensamt för samtliga

kommuner i länet, fömtsätter att förslaget inte skall tolkas så att ett
landsting

inte kan ge bidrag till samtliga kommuner i landstinget. Norrköpings kom

mun däremot menar att ett landstings befogenhet att lämna bidrag till en

eller flera kommuner inte skall gälla om samtliga kommuner i landstinget

övertagit omsorgerna eller särskolan. Svenska kommunförbundet utgår

ifrån att landstingens befogenhet att lämna bidrag "skall tillämpas vid
över

låtelser som omfattar en eller flera kommuner men inte samtliga kommuner

inom landstingskommunen". Enligt förbundet bör detta klargöras i lag

texten. '-

Några
av kommunerna har - i likhet med Svenska kommunförbundet Prop. 1989/90:132
— haft synpunkter på utformningen av den föreslagna lagtexten.

Förslaget
om att kommunerna själva skall handha verkställigheten av den mellankommunala
kostnadsutjämningen har inte mött några invändningar från remissinstanserna.

Förslaget
om att kommunerna i samband med övertagande av en eller flera särskilda
omsorger även skall ha möjlighet att överta huvudmannaskapet för vårdhemmen
har tillstyrkts av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan.

Socialstyrelsen
anför att det viktigaste inte alltid är vem som är huvudman under
avvecklingstiden utan att det finns en avvecklingsplan. Styrelsen menar att
den föreslagna lydelsen av 3 § införandelagen understryker detta krav inför ett
kommunalt övertagande.

Riksförbundet
FUB tillstyrker den föreslagna ändringen vad gäller vårdhemmen men vill klart
markera angelägenheten av att en allmän avveckling av vårdhemmen snarast
kommer till stånd i takt med uppbyggnaden av alternativa resurser för boende
och omvårdnad. Även Katrineholms och Avesta kommuner pekar på vikten av att ett
pri märkom munalt övertagande av vårdhemmen skall ske med siktet att fullfölja
avvecklingen av dessa hem. Landstinget i Sörmlands län anför att det i planerna
för kommunaliseringen av omsorgerna i länet överenskommits att landstinget
under avvecklingstiden skall driva vårdhemmen och sälja vårdplatser till
kommunerna.

I
promemorian har även berörts frågan om behovet av att lagreglera möjligheten
för en kommun att som alternativ till övertagande av huvudmannaskapet för en
eller flera särskilda omsorger driva viss omsorgsverksamhet på entreprenad åt
landstinget.

Socialstyrelsen
ställer sig tveksam till det lämpliga i alternativet entreprenad.
Landstingsförbundet menar att entreprenadlösningar "torde bli ganska
vanliga som ett förstadium till en fullständig kommunalisering av omsorger och
särskola".

Landstinget
i Östergötlands län har inget att erinra mot att omsorgsverk-sanihet bedrivs i
entreprenadform i avvaktan på ett slutligt överförande av huvudmannaskapet.
Finspångs och Kinda kommuner anför att entreprenadalternativet bör föredras så
länge inte alla kommuner i ett landsting övertagit omsorgsverksamheten.
Valdemarsviks kommun menar att all omsorgsverksamhet i ett landstingsområde
skall överföras vid en och samma tidpunkt.

Svenska
kommunförbundet anser att det behövs en särskild bestämmelse i omsorgslagen
för att kommunerna skall kunna ha befogenhet att driva viss omsorgsverksamhet
på entreprenad åt landstinget eftersom omsorgsverksamhet enligt förbundets
mening inte ryms inom socialtjänsten. Även Riksförbundet FUB anser att en
särskild bestämmelse behövs. Landstinget i Göteborgs och Bohus län anser det
bäst att införa den föreslagna I2a § i omsorgslagen, så att den kommunala
kompetensen inte skall behöva ifrågasättas. Samma synpunkt anförs av
Norrköpings kommun. Enligt Landstingsförbundets mening är det "angeläget
att klarhet skapas om de rättsliga förutsättningarna" för
entreprenadlösningar.

14

3
Kostnadsutjämning till följd av överföring av uppgifter till samtliga kommuner
inom en landstingskommun

Prop.
1989/90:132

Mitt förslag:
Kommunernas kompetens utvidgas så att de får lämna bidrag till andra kommuner
inom samma landstingskommun om det behövs för att utjämna kostnaderna
kommunerna emellan till följd av överlåtelse av uppgift enligt 12 §
omsorgslagen och 6 kap. 2 § skollagen från landstingskommunen till samtliga
kommuner inom landstingsområdet.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna godtar förslaget i promemorian.

Skälen
for mitt forslag: Att lämna kostnadsutjämningsbidrag kommuner emellan är — som
framgår av vad nyss sagts — något som enligt gällande rätt faller utanför den
kommunala kompetensen. Ett hinder mot mellankommunal kostnadsutjämning ligger
i bestämmelsen i 1 kap. 7 § andra stycket RF om den kommunala
beskattningsrätten. Enligt denna bestämmelse får kommunerna ta ut skatt för
skötseln av sina uppgifter. En kommun får således inte ta ut skatt för skötseln
av en annan kommuns uppgifter.

Om
kommunerna däremot genom särskild lagstiftning ges befogenhet att befatta sig
med kostnadsutjämning för visst ändamål blir detta en kommunal uppgift för
vilken kommunen får ta ut skatt. För att mellankommunal kostnadsutjämning
skall bli laglig krävs alltså att kommunens kompetens utvidgas genom särskilda
bestämmelser i lag.

Enligt
min mening är det angeläget att undanröja de ekonomiska hinder som finns vad
gäller kommunernas möjligheter att kunna överta särskilda omsorger enligt
omsorgslagen eller anordnandet av särskola enligt skollagen. Jag föreslår
därför att en kommun ges kompetens att lämna kostnadsutjämningsbidrag till
annan kommun inom landstinget och att detta regleras genom tillägg till
bestämmelserna i 12 § omsorgslagen och 6 kap. 2 § skollagen. Sådana
bestämmelser om kostnadsutjämning avses gälla när skatteväxling används, dvs.
när samtliga kommuner inom landstinget omfattas av överlåtelsen.

En
sådan kostnadsutjämning som nu sagts bör i huvudsak användas övergångsvis. Jag
anser det emellertid inte vare sig möjligt eller lämpligt att införa särskilda
regler om hur länge en sådan kostnadsutjämning skall gälla. Jag förutsätter
emellertid att det sker en successiv avtrappning som leder till att varje
kommun svarar för sina kostnader.

Förhållandena
där de föreslagna nya bestämmelserna kan komma att tillämpas växlar från län till
län. Bestämmelserna bör därför utformas så att de kan användas av kommuner med
olika förutsättningar. Staten har för närvarande ingen anledning att närmare
reglera hur en uppgörelse mellan kommunerna skall utformas. Kommunerna bör ges
frihet att själva bestämma hur utjämningssystemet skall utformas i detalj.

15

4
Verkställighet av mellankommunal kostnadsutjämning

Prop.
1989/90:132

Mitt
förslag: Kommunerna skall själva handha verkställigheten av ett avtal om
mellankommunal kostnadsutjämning.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna godtar förslaget i promemorian.

Skälen för mitt förslag:
För det fall en skatteväxling skall följas av en omfördelning av resurser
mellan kommunerna, mellankommunal kostnadsutjämning, kan man tänka sig olika
lösningar på problemet hur kostnadsutjämningen skall verkställas.

En möjlighet är att låta länsskattemyndighetema,
som sköter utbetalningen av skattemedel från staten till kommunerna, ombesörja
omfördelningen av skattemedel mellan kommunerna genom ett slags clearingsy-stem.

En annan möjlighet att
verkställa en kostnadsutjämning mellan kommunema är att de själva handhar
verkställigheten av det avtal som kommunerna sluter. En sådan lösning har den
fördelen att länsskattemyndigheterna inte belastas med uppgifter som inte rör
de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun. Dessutom är det fråga om en
kommunal kostnadsutjämning som inte behöver vara och förmodligen inte skall
vara kopplad till skatteunderlaget. Det förhållandet att det är fråga om
verkställighet av en frivillig överenskommelse mellan parterna talar
ytterligare för denna lösning.

I och med att en frivillig
överenskommelse är en fömtsättning för ändrat huvudmannaskap enligt 12 §
omsorgslagen eller 6 kap. 2 § skollagen föreligger goda fömtsättningar för att
kommunerna skall kunna komma överens om en smidig och praktiskt genomförbar
verkställighetsmodell för kostnadsutjämningen mellan kommunema.

Jag föreslår alltså att kommunema
själva handhar verkställigheten. Jag har också fått veta att det enligt Svenska
kommunförbundet finns goda möjligheter att hitta modeller för kostnadsutjämning
mellan kommunerna som är genomförbara.

5 Ekonomisk reglering genom bidrag från landstingskommun

Mitt
förslag: Landstingskommunernas kompetens utvidgas så att de får lämna bidrag till
kommun inom landstingskommunen till följd av överlåtelse av uppgift enligt 12 §
omsorgslagen eller 6 kap. 2 § skollagen.

16

Promemorians
förslag: 1 promemorian förslås att landstingens kompe- Prop. 1989/90:132 tens
utvidgas så att de får lämna bidrag till kommun inom landstinget, om det behövs
för att reglera kostnaderna mellan landstinget och kommunen till följd av
överlåtelse av uppgift till en eller flera — men inte alla — kommuner enligt 12
§ omsorgslagen eller 6 kap. 2 § skollagen.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna godtar i huvudsak förslaget i promemorian. Svenska
kommunförbundet framhåller särskilt att landstingens befogenhet att lämna
ekonomiska bidrag inte skall tillämpas då omsorgsverksamhet överlåtes till
samtliga kommuner i landstingsområdet. Landstingsförbundet menar å andra sidan
att bidragsgivning från landsting till kommun även skall kunna ske då samtliga
kommuner i ett landsting övertar omsorgsverksamhet. Jämtlands läns landsting
och kommunerna i Jämtlands län har anfört att förslaget inte bör uppfattas så
att landstinget inte får lämna bidrag till samtliga kommuner i länet.

Skälen
för mitt förslag: Enligt förarbetena till omsorgslagen och skollagen är det
önskvärt att en överföring av omsorgerna och särskolan till kommunema kan gå
smidigt. En successiv överföring till kommunerna är därför att föredra framför
en samtidig huvudmannaskapsförändring över hela landet.

För
landsting gäller motsvarande bestämmelser om kompetensen som gäller för kommun.
För att ett landsting skall kunna lämna bidrag till en kommun krävs således att
landstinget getts sådan kompetens genom bestämmelser i lag.

Om
ett landsting inte träffar avtal med samtliga kommuner inom landstingsområdet,
kan systemet med skatteväxling och därpå följande kostnadsutjämning inte
användas. Det enda sättet att få en rättvis fördelning av skattebördan på
samtliga landstingets invånare i detta fall synes vara att tillåta bidragsgivning
från landstinget till den aktuella kommunen. Det är nämligen inte möjligt att
ta ut olika skatt för landstingsinvånama beroende på i vilken kommun de är
mantalsskrivna.

Jag
anser därför att ett landsting bör ges kompetens att lämna bidrag till en
kommun i de fall överlåtelse sker enligt 12 § omsorgslagen eller 6 kap. 2 §
skollagen. Denna möjlighet avses i första hand kunna utnyttjas när en eller
flera, men inte samtliga, kommuner inom samma landsting träffat avtal med
landstinget om övertagande av huvudmannaskapet för en eller flera särskilda
omsorger eller för särskolan.

Förslaget
i promemorian utgick ifrån att befogenheten för ett landsting att ge bidrag
till en kommun endast skulle komma till användning i det fall inte alla
kommunerna i landstinget övertar huvudmannaskapet för en eller flera särskilda
omsorger eller särskolan. I Jämtlands län är förhållandet emellertid det att
landstinget och samtliga kommuner i landstinget utgår ifrån att den planerade kommunaliseringen
av omsorgerna och särskolan skall kunna finansieras genom bidrag från
landstinget till kommunerna och inte genom skatteväxling.

Jag
ser inga principiella hinder mot att kommunerna skall kunna få

finansiera övertagandet av omsorgerna och särskolan med bidrag från

landstinget även i det fall då samtliga kommuner i landstinget övertar

omsorgerna eller särskolan. Systemet med skatteväxling med en ekono- 17

misk reglering kommunerna
emellan bör emellertid eftersträvas.

Den ekonomiska lösning —
bidrag eller skatteväxling — som landsting och kommuner kommer överens om vid
en kommunalisering av omsorger eller särskola kan påverka de statliga
åtagandena inom skatteutjämningssystemet. Jag fömtsätter att detta beaktas i
annat sammanhang senare.

Prop. 1989/90:132

6 Entreprenad som alternativ till överlåtelse av uppgift

Mitt
förslag: I en ny paragraf i omsorgslagen, 12 a §, klargörs att landstingskommunerna
med bibehållande av huvudmannaskapet får överlåta till en kommun att ha
driftsansvar för verksamhet med särskilda omsorger, om kommunen medger det.

Promemorian:
I promemorian framfördes som altemativ till ett övertagande av
huvudmannaskapet möjligheten för en kommun att driva viss verksamhet inom
omsorgerna på entreprenad åt landstinget. Arbetsgmppen tog emellertid inte
ställning till om någon särskild lagstiftning behövs för detta.

Remissinstanserna:
Av de remissinstanser, som särskilt berört frågan om en kommunal
entreprenadverksamhet åt landstinget, är socialstyrelsen den instans som ställt
sig mest tveksam härtill. Styrelsen hävdar att en verksamhet där landstinget är
huvudman och kommunen driver verksamheten kan skapa osäkerhet för den
utvecklingsstörde och dennes anhöriga. Den bästa lösningen enligt styrelsens
mening är att huvudmannen för verksamheten också har driftsansvaret härför.

Motsatt
uppfattning framförs emellertid från flera håll. Landstinget' i. Östergötlands
län har t. ex. "inget att erinra mot att omsorgsverksamhet bedrivs i
entreprenadform i avvaktan på ett slutligt överförande av huvudmannaskapet".
Finspångs kommun anför att "de entreprenadlösningar som i dag kommer till
användning, bör kunna användas även fortsättningsvis och i avvaktan på en
samordnad lösning". Kinda kommuns uppfattning är att "så länge en
inte länsövergripande överenskommelse finns så är den i promemorian beskrivna
entreprenadformen att föredra". Landstingsförbundet menar att
entreprenadalternativet kan bli vanligt som förstadium till en fullständig kommunalisering.

Norrköpings
kommun uppger att kommunen redan i dag "bedriver försöksverksamhet på
entreprenad inom omsorgsområdet i den egna kommunen utan särskilt stöd i
omsorgslagen". Kommunen tillstyrker dock att det tillskapas en särskild
regel härom i omsorgslagen.

Svenska
kommunförbundet framhåller att det krävs en särskild bestämmelse för att ge
kommunerna befogenhet att driva viss omsorgsverksamhet på entreprenad åt
landstinget eftersom omsorgsverksamhet, enligt förbundets mening, inte ryms
inom socialtjänstlagen.

Även
landstinget i Göteborgs och Bohus län anser det bäst att ha en särskild regel
med innebörd att kommunerna får bedriva omsorgsverk-

samhet
på entreprenad åt landstinget. Risken är annars, säger landstinget, Prop.
1989/90:132 "att den primärkommunala kompetensen kan ifrågasättas".
Enligt landstingets mening skulle en "negativ" regeringsrättsdom
leda till problem när det gäller den entreprenadverksamhet, som redan finns.

Landstingsförbundet
menar att det måste skapas klarhet i de rättsliga förutsättningarna för
entreprenadalternativet. Förbundet vill också att det klarläggs "vilken
politisk nämnd — den som bär kostnadsansvaret eller den som har driftsansvaret
— som fattar de beslut om särskilda omsorger som vid avslag kan överklagas hos
förvaltningsdomstolarna".

Skälen
för mitt förslag: Ett åtagande av en kommun att svara för uppgifter inom
omsorgsverksamheten eller särskolan kan i princip ske antingen genom att
kommunen övertar huvudmannaskapet för en eller flera sådana uppgifter eller
genom att kommunen åtar sig att driva viss verksamhet på entreprenad åt
landstinget. Föreskrifterna i 12 § omsorgslagen och 6 kap. 2 § skollagen
reglerar emellertid enbart möjligheten för en kommun att överta
huvudmannaskapet för en eller flera särskilda omsorger resp. särskolan.

Såvitt
gäller särskolan finns regler också om entreprenadverksamhet. Enligt 6 kap. 4 §
skollagen får sålunda ett landsting — utöver vad som framgår av 6 kap. 2 § —
med bibehållande av huvudmannaskapet överlåta ledningen av en enhet av
särskolan till skolstyrelsen i den kommun, där enheten är belägen, om kommunen
medger detta. Något särskilt medgivande av regeringen behövs inte i ett sådant
fall.

Som
anförts i det föregående bör en eller ett par kommuner i landstingsområdet ha
möjlighet att åta sig uppgifter inom omsorgerna utan att detta skall behöva
påverka omsorgsverksamheten i övrigt inom landstingsområdet. Detta kan ske
genom överförande av huvudmannaskapet med stöd av 12 § omsorgslagen.

Enligt
min mening bör det emellertid inte vara uteslutet att en kommun i stället för
att överta huvudmannaskapet kan få driva viss omsorgsverksamhet på entreprenad
åt landstinget, såsom en kommun kan göra i fråga om särskoleverksamheten. Detta
är också något som flera kommuner redan i dag gör eller som de uttryckt
önskemål om att få göra. Redan härigenom kan kommunerna spela en aktiv roll
inom omsorgsverksamheten. Jag anser därför att det inte skall finnas några
lagtekniska hinder för en sådan lösning. Den fråga som återstår att besvara är
då om det behövs någon särskild lagreglering för att ge kommunerna en sådan
befogenhet eller om de redan i dag med stöd av gällande lagstiftning kan anses
ha denna befogenhet.

Svenska
kommunförbundet har i sitt yttrande anfört att socialtjänstlagen inte ger
kommunerna befogenhet att driva omsorgsverksamhet på entreprenad åt
landstinget. Som framhölls i propositionen 1984/85:176 s. 23 är dock omsorgema
till stor del egentligen till sitt innehåll också en social service av sådant
slag som i och för sig skulle kunna vara en del av socialtjänsten. Vissa av de
uppgifter som lagts på landstingen är alltså nära besläktade med uppgifter som
kommunerna har enligt främst socialtjänstlagen.

Jag
anser att det med tanke på den osäkerhet som råder finns skäl att, 19

som landstinget i
Göteborgs och Bohus län och, Norrköpings kommun framfört i sina
remissyttranden, införa en bestämmelse i omsorgslagen, som klargör befogenheten
för en kommun att på uppdrag av landstinget driva viss omsorgsverksamhet. En
sådan bestämmelse undanröjer de eventuella tveksamheter som kan finnas
härvidlag. Härigenom skapas också kongruens med bestämmelsen i 6 kap. 4 §
skollagen, som anger att ett landsting med bibehållande av huvudmannaskapet får
överlåta ledningen av en enhet av särskolan till skolstyrelsen i den kommun där
enheten är belägen.

Den nya bestämmelsen bör
utformas efter mönster av motsvarande bestämmelse i skollagen. Den bör ange att
en kommun har befogenhet att efter överenskommelse med landstinget driva viss
omsorgsverksamhet. Det torde i det övervägande antalet fall röra sig om sådan
verksamhet som avser personer bosatta i kommunen. Eftersom landstinget har kvar
huvudmannaskapet och således skall ersätta kommunen för de kostnader den har,
föreligger inget hinder för att sådan verksamhet i kommunen också kan avse
personer bosatta i andra kommuner i landstinget.

Att det är landstinget som
har behörighet och skyldighet att fatta beslut om särskilda omsorger även i de
fall då en kommun på entreprenad driver viss verksamhet åt landstinget ligger i
sakens natur. Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte.

I detta sammanhang bör
dock påpekas att det i skollagen finns en särskild regel att beakta när det
gäller särskoleverksamhet på entreprenad. Sålunda gäller enligt 6 kap. 4 §
andra meningen skollagen att, om ledningen av en enhet av särskolan har
överlåtits till en kommun, det är kommunens skolstyrelse som är lokal styrelse
för skolan i skollagens bemärkelse. Landstinget kan då inte, trots att det har
kvar huvudmannaskapet, besluta om sådant som enligt författning ankommer på
styrelsen för skolan.

I det övervägande antalet
fall av entreprenadverksamhet enligt omsorgslagen torde det bli socialnämnden
eller sociala distriktsnämnden som kommer att svara för den verksamhet som
kommunen driver åt landstinget. Det föreligger emellertid inte något behov av
att särskilt reglera denna fråga. Det får bli en uppgift för varje kommun att
avgöra hur den verksamhet skall ledas som kommunen åtagit sig att driva för
landstingets räkning. Vill kommunen lägga driftsansvaret på annan nämnd i
kommunen bör det inte finnas något hinder härför.

Prop.
1989/90:132

7 Kommuns
befogenhet att erbjuda omsorger eller särskola åt personer bosatta i annan
kommun

Min
bedömning: En kommun som efter medgivande av regeringen har övertagit uppgift
enligt omsorgslagen eller uppgiften att anordna särskola har rätt att erbjuda
landstingskommunen eller annan kommun att köpa sådana tjänster.

20

Promemorian:
Frågan har inte behandlats i promemorian. Prop. 1989/90:132

Remissinstanserna:
Frågan om rätt för en kommun att erbjuda även personer bosatta utanför kommunen
särskilda omsorger eller särskola har tagits upp i yttrandet från Svenska
kommunförbundet.

Skälen
för min bedömning: Enligt 12 § omsorgslagen får ett landsting till en kommun i
landstinget överiåta uppgift enligt lagen beträffande psykiskt utvecklingsstörda
som är bosatta i kommunen eller vistas där under kortare tid (prop 1984/85:176
s. 69). Motsvarande gäller även enligt 6 kap. 2 § skollagen i de fall en kommun
övertar uppgiften att anordna särskola.

I
många fall är det emellertid mest rationellt både ur ekonomisk synvinkel och
med hänsyn till de enskilda att en kommun, som övertagit uppgiften att ansvara
för en eller flera särskilda omsorger eller särskolan, också kan erbjuda dessa
tjänster åt personer bosatta i andra kommuner. Alla de specialfunktioner som
erfordras för psykiskt utvecklingsstörda är nämligen inte av den arten att de
går att tillhandahålla i varje kommun. Frågan gäller då om en kommun som
övertagit uppgiften att ansvara för en eller flera särskilda omsorger eller
särskolan kan sälja sådana tjänster till en annan kommun eller till
landstinget.

Frågan
har inte berörts i förarbetena till omsorgslagen. I proposition (1985/86:10) Ny
skollag m. m. uttalade föredragande departementschefen emellertid följande (del
A s. 110).

När
en kommun med stöd av 2 § anordnar särskola för barn som är bosatta i kommunen
bör barn från grannkommuner vid behov tas emot efter överenskommelse i de
enskilda fallen. Jag finner dock inte skäl att föreslå någon föreskrift om
skyldighet i detta hänseende. Motsvarande frågor uppkommer även
landstingskommuner emellan och förutsätts då kunna lösas utan särskilda
bestämmelser.

Vad
gäller särskolan har det alltså förutsatts att en kommun skall kunna ta emot
barn som är bosatta i grannkommuner. Det har därvid ingen betydelse om huvudman
för särskolan i grannkommunen är kommunen eller landstinget.

Motsvarande
bör enligt min mening gälla även för de särskilda omsorgerna. Det
förhållandet, att en kommun är huvudman för viss omsorgsverksamhet avseende de
i kommunen bosatta, ger alltså enligt min bedömning kommunen befogenhet att
erbjuda sådan omsorg också åt personer från andra kommuner.

En
förutsättning för att landstinget eller en annan kommun skall kunna få köpa en
särskild omsorg eller plats i särskola är dock att det inte sker i sådan
omfattning att det inskränker den rätt de i kommunen bosatta har till omsorger
eller särskola.

21

8 Överförande av uppgiften att tillhandahålla pp. i 989/90:132

omsorger vid ett vårdhem 8.1 Införandelagen

Socialutskottet
framhöll i sitt betänkande (SoU 1984/85:27) med anledning av propositionen
(1984/85:176) om ny omsorgslag att målet för omsorgsverksamheten är
normalisering och integrering. Att bo på vårdhem är ofta att leva helt utanför
samhället. Utskottet delade därför den uppfattning föredraganden framförde i
propositionen, nämligen att vårdhem och specialsjukhus borde avvecklas.

Vårdhem
och specialsjukhus regleras inte i omsorgslagen och utgör således inte en
särskild omsorg enligt den lagen. I lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (införandelagen)
föreskrivs att omsorg alltjämt får tillhandahållas vid sådana institutioner
intill dess de är avvecklade. I lagen anges inte någon tidpunkt när vårdhemmen
skall vara avvecklade. Nyin-tagning av barn och ungdom får dock inte ske.
Däremot får nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna ske om det
finns synnerliga skäl.

Införandelagen
föreskriver att landstingen skall planera för en avveckling av specialsjukhusen
och vårdhemmen. Beträff'ande den som bor på vårdhem eller specialsjukhus skall
omsorgsnämnden regelbundet och minst en gång om året pröva om någon boendeform
enligt omsorgslagen kan komma i fråga.

Kvaliteten
på omsorgerna får inte eftersättas för dem som bor kvar på en institution under
avvecklingstiden. Införandelagen reglerar att vård i specialsjukhus och
vårdhem under avvecklingen så långt möjligt skall jämställas med särskilda
omsorger enligt omsorgslagen. De som bor på vårdhem kan också begära särskild
omsorg enligt omsorgslagen.

8.2 Avvecklingen av vårdhemmen

För
närvarande finns ca 150 vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda. Den utveckling
som skett under den senaste tioårsperioden har framför allt inneburit att
platsantalet vid vårdhemmen minskat och att man åstadkommit mindre enheter.
Från år 1973 till år 1986 har antalet personer som bor på vårdhem minskat med
ca 4 200. Den största minskningen har skett inom barn- och ungdomsgruppen. Bara
ett mindre antal barn och ungdomar bor numera kvar på vårdhem. Andelen personer
med omfattande behov av stöd och hjälp har dock ökat under perioden.
Fortfarande bor ca 6 000 personer, främst vuxna utvecklingsstörda, på vårdhem.

Avvecklingen
pågår i samtliga landsting men i olika omfattning. I en del fall har
avvecklingen närmast karaktären av fortsatt platsminskning för att åstadkomma
små gmpper och egna mm för dem som bor kvar på vårdhemmet. I andra fall
planeras en fullständig avveckling av ett, flera eller samtliga vårdhem i
landstinget.

8.3 Kommunalisering
av vårdhemmen

Prop.
1989/90:132

Som
framgår av vad nyss sagts är verksamheten vid vårdhem inte en särskild omsorg
enligt omsorgslagen. Intill dess en avveckling av vårdhemmen har ägt rum får
omsorg dock tillhandahållas vid sådana institutioner. I införandelagen finns
inte någon bestämmelse som medger att ett landsting och en kommun kan komma
överens om att kommunen övertar uppgiften att tillhandhålla omsorger vid ett
vårdhem.

8.4 Överväganden

Mitt förslag: En
särskild bestämmelse tas in i införandelagen som gör det möjligt för en
landstingskommun att till en kommun överlåta uppgiften att tillhandahålla
omsorger vid ett vårdhem. En kommun, som övertagit ansvaret för att
tillhandahålla sådan omsorg skall, inom tid som regeringen bestämmer i varje
särskilt fall, till socialstyrelsen ge in en plan för avveckling av vårdhemmet.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget.
Riksförbundet FUB, som har den principiella uppfattningen att landstingen bör
ha ansvaret för avvecklingen av vårdhemmen, menar trots detta att det bör
skapas rättsliga möjligheter "för ett primärkommunalt övertagande av
vårdhemmen och ett därmed följande ansvar för en avveckling av dessa".
Förbundet markerar i sitt yttrande "angelägenheten av att en allmän
avveckling av vårdhemmen snarast kommer till stånd i takt med uppbyggnaden av
alternativa resurser för boende och vård" och att denna målsättning
givetvis skall "gälla även då kommunerna blir huvudmän för vårdhemmen".

Socialstyrelsen poängterar
i sitt yttrande "att en avvecklingsplan inte enbart skall vara en principplan
om avveckling". Planen skall enligt styrelsen också vara "en
individuellt gmndad plan med planerad tidpunkt för utflyttning angiven för var
och en".

Styrelsen
menar att en sådan plan ger "trygghet för den enskilde utvecklingsstörde
och hans/hennes anhöriga" och utgör "ett nödvändigt planeringsunderlag
för den nya huvudmannen att bygga upp alternativ till vårdhemsboendet".

De
kommuner och landsting som uttalat sig i frågan om möjlighet för kommunerna att
kunna överta uppgiften att tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem har varit
positiva till den föreslagna lösningen. Katrineholms kommun anser det
nödvändigt med ett tillägg i lagstiftningen för att "möjliggöra ett primärkommunalt
övertagande med siktet att fullfölja den avveckling som inte skett under tiden
för landstingens huvudmannaskap". Även Avesta kommun pekar på vikten av
att den målsättningen fortfarande skall gälla att "vårdhemmen skall
avvecklas och att takten i vårdhemsavvecklingen inte fördröjs för att kommunen
blir huvudman för vårdhemmen". Landstinget i Södermanlands län påpekar
att det i förslaget till

23

primärkommunalisering
i Sörmland "har överenskommits att landstinget Prop. 1989/90:132 fortsättningsvis
driver vårdhemmen och säljer vårdplatser till kommunerna under den kvarståeende
avvecklingsperioden".

Skälen
för mitt förslag: Vårdhem finns i dag inom omsorgsverksamheten i hela landet.
En avveckling kan inte förväntas ske i alla landsting i den takt som
huvudmannaskapet för de särskilda omsorgerna kommer att ändras.

Beroende
på det sätt på vilket en huvudmannaskapsförändring avses att genomföras kan det
uppfattas som otillfredsställande att dela på ansvaret för de särskilda
omsorgerna enligt omsorgslagen och vårdhemmen. Utvecklingsstörda som bor på
vårdhem har rätt att begära särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Om en
kommun är huvudman för en sådan verksamhet, medan landstinget har kvar
uppgiften att tillhandahålla omsorger vid vårdhem, kan det uppkomma oklarheter
vad gäller ansvaret för omsorgsverksamheten.

Därtill
kommer de problem som kan uppstå om inte en och samma huvudman får ansvara
såväl för avvecklingen av institutioner som för uppbyggnaden av gmppbostäder.
Ett delat ansvar medför nämligen en risk för konflikt mellan å ena sidan
önskemålet att avveckla och å andra sidan fömtsättningarna och möjligheterna
att snabbt åstadkomma ersättningsresurser.

En
annan fråga, som är av betydelse för vem som skall vara huvudman för
vårdhemmen, är planeringen för vårdhemspersonalen i anslutning till avvecklingen.
Det kan vara lättare att ta till vara personalens erfarenheter och kompetens
inför framtida uppgifter, om vårdhemmen och gmppbostä-derna har samma huvudman.
Det måste även vara en fördel om ansvaret för all personals fortbildning åvilar
en och samma huvudman. Det är angeläget att den personal, som arbetar vid
vårdhemmen, känner samhörighet med övrig omsorgspersonal.

Rationella
skäl talar även för att den eller de kommuner som vill ta över uppgiften att
tillhandahålla särskilda omsorger enligt omsorgslagen också skulle få rätt att
ta över uppgiften att tillhandahålla omsorger vid vårdhem.

Landstingen
bör därför ges möjlighet att också kunna överlåta uppgiften att tillhandahålla
omsorger vid ett vårdhem till en kommun på motsvarande sätt som gäller för de
särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen.

Det
får emellertid inte råda någon tvekan om att det övergripande målet är att
vårdhemmen skall avvecklas inom rimlig tid till förmån för gmppbostäder eller
andra särskilda omsorger. Denna målsättning gäller självfallet även då
kommunerna övertar ansvaret för tillhandahållande av omsorger vid dessa. Det
måste därför understrykas att den kommun som övertar uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid vårdhem också övertar skyldigheten att planera för
hemmets avveckling.

Takten
i vårdhemsavvecklingen får alltså inte fördröjas. Kommunerna

kan dock ha mera skiftande förutsättningar än landstinget för att verkställa

en vårdhemsavveckling och att bygga upp bostäder och daglig verksamhet.

Det kan också förväntas att fömtsättningarna för samverkan över kom

mungränserna är skiftande i olika landsting. 24

En
förutsättning för att en kommun skali få överta uppgiften att tillhan- Prop.
1989/90:132 dahålla omsorger vid ett vårdhem måste därför enligt min mening
vara att kommunen ges skyldighet att redovisa hur avvecklingen skall kunna genomföras.
I anledning härav föreslår jag att ett tillstånd för en kommun att överta
uppgiften att tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem skall kombineras med en
skyldighet för kommunen att redovisa hur avvecklingen skall kunna genomföras.
Regeringen bör ges befogenhet, att vid beslut om överlåtelse av uppgift att
tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem, i varje särskilt fall bestämma att
kommunen inom viss tid till socialstyrelsen skall ge in en plan för
avvecklingen av vårdhemmet. En sådan avvecklingsplan som nu nämnts utarbetas
lämpligen i samverkan med övriga huvudmän för omsorgerna inom
landstingsområdet. Planen bör inte enbart vara en principlan om avveckling utan
också vara inriktad på de enskildas önskemål och behov.

Den
föreslagna bestämmelsen om skyldighet för en kommun, som övertar uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem, att inom viss tid inge en plan för
avvecklingen av vårdhemmet bör enligt min mening kunna utgöra ett
verkningsfullt medel att påskynda den avveckling av vårdhemmen som är en av gmndtankarna
bakom omsorgslagen.

Det
kan fömtsättas att den möjlighet, som här föreslås för ett landsting att till
en eller flera kommuner överlåta uppgiften att tillhandahålla omsorger vid ett
vårdhem, i första hand aktualiseras då ett landsting vill överlåta samtliga
särskilda omsorger till kommunen. Bestämmelsen hindrar emellertid inte att
landstinget åt kommunen kan tillhandahålla en sådan tjänst som är gemensam för
hela landstinget, t. ex. rådgivningsverksamhet, eller sådan särskild omsorg som
skall tillhandahållas av hälso- och sjukvårdspersonal.

Ett
övertagande av uppgiften att tillhandahålla omsorger vid vårdhem bör i första
hand innebära att kommunerna också övertar ansvaret för driften av vårdhemmen.
Som planeras i Sörmlands län bör det emellertid även vara möjligt att låta
landstinget svara för driften av värdhemmen medan kommunema ansvarar för att
tillhandahålla denna omsorg. Det är alltså även i det fallet kommunerna som har
ansvaret för att planera för avvecklingen av vårdhemmen. Avvecklingen får inte
försenas av den anledningen att landstinget driver vårdhemmen. Kommunerna har
enligt förslaget också, i det fäll att driften av vårdhemmen ligger kvar hos landstinget,
skyldighet att inom den tid som regeringen bestämmer till socialstyrelsen
inkomma med den nyss nämnda avvecklingsplanen.

9 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1.
lagom ändring lagen (1985:568)
om särskilda omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,

2.
lag om ändring i skollagen
(1985:1100), 25

3. lag om ändring i lagen
(1985:569) om införande av lagen (1985:568) Prop. 1989/90:132 om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Jag
har beträffande utformningen av förslaget under 2 samrått med statsrådet
Persson.

10 Specialmotivering

10.1 Förslaget till lagom ändring i lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

12 §

Paragrafen
har kompletterats med ett nytt tredje stycke, vars bestämmelser har behandlats
i den allmänna motiveringen under avsnitt 3, 4 och 5.

I
det nya tredje stycket ges i första punkten ett landsting befogenhet att efter
en överlåtelse av uppgift enligt denna lag till en kommun lämna ekonomiskt
bidrag till kommunen. Har en överlåtelse skett till samtliga kommuner i
landstinget ges i andra punkten kommunerna befogenhet att lämna ekonomiska
bidrag till varandra.

Befogenheten
för ett landsting att lämna bidrag till kommun i landstinget behövs framför
allt i de fall då en eller några enstaka kommuner — men inte samtliga —
övertagit ansvaret för tillhandahållande av en eller flera särskilda omsorger.
Utan en sådan befogenhet för landstinget skulle invånarna i den kommun, som
övertagit den särskilda omsorgen, dels genom kommunalskatt behöva bekosta
omsorgsverksamheten i den egna kommunen dels genom landstingsskatt behöva
bidra till omsorgsverksamheten i övrigt i landstinget.

I
de fall samtliga kommuner i ett landsting övertar ansvaret för tillhandahållande
av samma särskilda omsorg eller omsorger kan landstinget sänka sin skattesats
så mycket som motsvarar det överlåtna åtagandet. Utrymme finns då för kommunema
att höja sin skatt i motsvarande grad. I vissa kommuner kan emellertid skatten
behöva höjas mera än som motsvarar sänkningen av landstingsskatten. För att
klara de nya åtagandena kan andra kommuner klara sig med en
kommunalskattehöjning som är mindre än sänkningen av landstingsskatten. En
skatteväxling kan inte göras under löpande budgetår.

I
sådana fall som nu sagts kan en förutsättning för kommunalisering av omsorgerna
vara att kommunerna kan utjämna kostnaderna sig emellan. ■ Den föreslagna
bestämmelsen ger kommunerna befogenhet att lämna bidrag till varandra om det
behövs för kostnadsutjämning mellan dem.

Vid
en skatteväxling mellan landstinget och kommunerna i landstings

området kan den i 6§ lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag för

kommunerna angivna skattesatsen om 16 kronor per skattekrona komma

att överskridas. Enligt andra stycket samma paragraf får regeringen medge

undantag från tillämpningen av den högsta skattesatsen i de fall landsting

et och kommunerna i landstingsområdet kommer överens om en ändrad

fördelning av den sammanlagda landstings-och kommunalskatten. Kom- '

munerna måste därför i särskild
ordning hos regeringen begära undantag -26

från
regeln om högsta skattesats i de fall skatteväxling sker mellan lands- Prop.
1989/90:132 tinget och kommunerna i landstingsområdet.

Ett
annat sätt att utjämna kostnaderna kommunerna emellan i de fall samtliga
kommuner övertar samma särskilda omsorg eller omsorger kan vara att landstinget
lämnar bidrag till kommunerna. 1 sådant fall sker alltså inte någon
skatteväxling.

Som
anförts i den allmänna motiveringen kommer statens kostnader inom
skatteutjämningssystemet att påverkas olika beroende på om kommuner och
landsting väljer landstingsbidrag eller skatteväxling som grund för den
ekonomiska regleringen. Som jag nyss anfört förutsätter jag att detta kommer att
beaktas i annat sammanhang senare.

Systemet
med kostnadsutjämning kommunerna emellan eller med bidrag från landstinget till
en eller flera kommuner bör användas övergångsvis. På sikt bör kommunerna
själva stå för de kostnader som är förenade med det kommunala åtagandet. I den
föreslagna bestämmelsen ges emellertid inte några regler om hur länge systemet
med kostnadsutjämning eller landstingsbidrag får fortgå. Det får ankomma på
kommunerna och landstingen att själva avgöra hur länge den överenskomna
ordningen bör bestå.

Det
får också ankomma på kommunerna att själva avgöra hur en kostnadsutjämning
mellan kommunerna skall administreras. Några förslag härom läggs därför inte
fram.

12a§

Bestämmelsen
i den nya paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt
6.

Avsikten
med bestämmelsen är att det inte skall behöva råda några tvivel om att en
kommun, som ahernativ till att överta huvudmannaskapet, dvs. ansvaret för
tillhandahållande av en eller flera särskilda omsorger, skall kunna åta sig
att driva viss omsorgsverksamhet på entreprenad åt landstinget.

Även
om driftsansvaret för en viss omsorgsverksamhet läggs på ett kommunalt organ,
är det landstinget som beslutar om de insatser som skall ges med stöd av
omsorgslagen och således också fattar de beslut som vid avslag kan överklagas
hos förvaltningsdomstol.

Bestämmelsen
anger inte vilken kommunal nämnd som skall utöva ansvaret. I det övervägande
antalet fall torde det bli socialnämnden i kommunen som kommer att få svara för
driften av den aktuella omsorgsverksamheten. Det står dock varje kommun fritt
att själv bestämma vilken nämnd som skall ha detta ansvar.

Något
särskilt medgivande av regeringen behövs inte för att en kommun skall ha rätt
att driva viss omsorgsverksamhet på entreprenad åt landstinget.

27

10.2 Förslaget till lagom ändring i skollagen (1985:1100) Prop. 1989/90:132

6
kap. 2 §

Bestämmelserna
i det nya andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen underavsnitt
3,4och 5. Vad som anförts i specialmotiveringen till 12 § andra stycket
omsorgslagen har avseende även på ändringen i nu förevarande paragraf.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande
av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

3 §

Paragrafen
har kompletterats med ett nytt tredje stycke. Dess innehåll har behandlats i
den allmänna motiveringen under avsnitt 8. Den nya bestämmelsen i första
meningen ger en kommun möjlighet att i samband med övertagande av ansvaret för
särskilda omsorger enligt 12 § i 1985 års omsorgslag även överta uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem.

Möjligheten
avses i huvudsak komma till användning i de fall kommunen övertar ansvaret för
tillhandahållande av samtliga former av särskilda omsorger enligt
omsorgslagen.

Som
framgår av den allmänna motiveringen bör kommuner som övertar uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid vårdhemmen i allmänhet även överta själva driften
av vårdhemmen. Något hinder mot att låta driftsansvaret ligga kvar hos
landstinget föreskrivs emellertid inte. Ansvaret för att planera för
avvecklingen av ett vårdhem ligger i ett sådant fall gemensamt på de kommuner
som disponerar platser vid vårdhemmet.

I
regel finns det inte vårdhem i samtliga kommuner i ett landsting. En kommun som
övertagit ansvaret för tillhandahållande av omsorger vid vårdhem utan att
själv driva ett sådant hem kan då behöva köpa denna tjänst från en annan
kommun. Något hinder för en sådan lösning finns inte. Kommunen har i ett
sådant fall ansvar för att planera sin omsorgsverksamhet så att kommunen till
slut kan avvara behovet av de platser vid vårdhemmet som den disponerar.

10.4 Ikraftträdande

Med
hänsyn till att flera landsting och kommuner står i begrepp att överföra
uppgifter enligt omsorgslagen, införandelagen och skollagen till kommunerna ar
det angeläget att de föreslagna ändringarna genomförs snarast. Vad gäller
uppgifter enligt skollagen har sådana redan i viss utsträckning överförts till kommunema.
Jag föreslår därför att lagändringarna får träda i kraft den 1 juli 1990.

28

11
Hemställan Prop. 1989/90:132

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslagen till

1.
lag om ändring i lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,

2.
lag om ändring i skollagen
(1985:1100),

3.
lag om ändring i lagen
(1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.

Vidare hemställer jag att
regeringen bereder riksdagen tillfälle att

4. ta
del av vad jag anfört om kommuns befogenhet att erbjuda

omsorger eller särskola åt personer bosatta i annan kommun (av

snitt 7).

12 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden hemställt om.

29

Innehållsförteckning Pp. 1989/90:132

Regeringens
proposition......................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 22 mars 1990 ... 5

1
Inledning ...................................................... 5

2
Allmänna utgångspunkter .................................. 6

2.1
Omsorgslagen............................................. ... 6

2.2
Särskolan................................................... .. 10

2.3
Den kommunala kompetensen ........................ .. 11

2.4
Arbetsgmppens promemoria........................... 12

2.5
Remissinstansema........................................ 13

3
Kostnadsutjämning till följd av
överföring av uppgifter till samUiga kommuner inom en landstingskommun............................................ 15

4
Verkställighet av
mellankommunal kostnadsutjämning 16

5
Ekonomisk reglering genom
bidrag från landstingskommun 16

6
Entreprenad som alternativ till
överlåtelse av uppgift 18

7
Kommuns befogenhet att erbjuda
omsorger eller särskola till personer bosatta i annan kommun.......................................................... 20

8
Överförande av uppgiften att
tillhandahålla omsorger vid ett vårdhem 22

8.1
Införandelagen............................................ .. 22

8.2
Avvecklingen av vårdhemmen ...................... .. 22

8.3
Kommunalisering av vårdhemmen .................. .. 23

8.4
Överväganden ........................................... .. 23

9 Upprättade
lagförslag........................................ .. 25

10 Specialmotivering............................................. .. 26

10.1
Förslaget till lagom ändring i
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl................................. .. 26

10.2
Förslaget till lag om ändring i
skollagen (1985:1100) 28

10.3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl 28

10.4
Ikraftträdande .......................................... 28

11
Hemställan...................................................... .. 29

12
Beslut .......................................................... 29

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1990 30