Prop. 1989/90:134

Regeringens proposition 1989/90:134

om auktorisation av handelskamrar

Prop. 1989/90:134

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 29 mars 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lena
Hjelm- Wallén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en lag om auktorisation av handelskamrar. Lagen är avsedd
att ersätta kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade handelskamrar. Förslaget
bygger i allt väsentligt på rådande ordning.

Den
föreslagna lagen upptar föreskrifter om auktorisation av handelskamrar. En
handelskammare utses av en särskild handelskammarförening och har till syfte
att inom en viss del av landet främja näringslivet och företräda dess intressen
i förhållande till det allmänna. Beslut om auktorisation och om upphävande av auktorisation
meddelas av regeringen.

Den
föreslagna lagen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att uppdra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda
vissa dokument för handelsändamål. I fråga om intygsgivning för handelsändamål
utövas tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 134

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:134

Förslag till lag om auktorisation av handelskamrar

Härigenom föreskrivs följande Inledande bestämmelser

1
§ En handelskammare kan få auktorisation
genom beslut av regeringen enligt denna lag.

2
§ Handelskammaren utses av en
härför bildad förening av näringsidkare inom ett visst geografiskt
verksamhetsområde (handelskammarförening). Kammaren har till ändamål att inom
området främja handeln, industrin och det övriga näringslivet samt företräda
dess intressen i förhållande till det allmänna.

Förutsättningar
för auktorisation

3
§ Efter ansökan av handelskammarföreningen
skall handelskammaren auktoriseras, om den är lämplig för sitt ändamål och
villkoren i 4 — 7 §§ är uppfyllda.

4
§ För handelskammarföreningen
och handelskammaren skall finnas ändamålsenliga stadgar.

5
§ Handelskammaren skall bestå
av lägst sexton ledamöter. Dessa skall ha lika rösträtt.

6
§ Handelskammarföreningen
skall ha ett lämpligt geografiskt verksamhetsområde. Detta får inte till någon
del sammanfalla med verksamhetsområdet för någon annan förening med en
auktoriserad handelskam- . mare.

Vid
auktorisation av en handelskammare kan regeringen besluta om ändring av
verksamhetsområdet för någon annan handelskammarförening än den sökande.

7 §
Varje näringsidkare inom handelskammarföreningens verksamhets

område, som inte i sin näringsutövning har visat sig uppenbart olämplig,

skall få vara medlem i handelskammarföreningen.

Fastställande
av stadgar

8 §
Om en handelskammare auktoriseras, skall de stadgar som gäller för

handelskammarföreningen och handelskammaren därigenom anses vara

fastställda. Ändring av stadgarna kräver för sin giltighet fastställelse av

regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Vissa
dokument for handelsändamål

9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får upp

dra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda sådana certifikat och andra

dokument för handelsändamål, som kan behövas på gmnd av internatio

nella överenskommelser eller utländska föreskrifter om in-eller utförsel av

2 varor.

10 § Om en sådan
handling som anges i 9§ är avsedd att företes inför en Prop. 1989/90:134

svensk eller utländsk myndighet för att styrka förhållanden som uppgetts

av
sökanden, skall de uppgifter som behövs för handlingens utfärdande lämnas
skriftligen på heder och samvete.

11 §
I fråga om verksamhet som avses i 9§ och annan intygsgivning för

handelsändamål står handelskammaren under tillsyn av den myndighet

som regeringen bestämmer.

Årsberättelse

12 §
Handelskammaren skall årligen före utgången av maj lämna en

berättelse över föregående års verksamhet till den myndighet som rege

ringen bestämmer.

Upphävande
av auktorisation

13
§ Om en auktoriserad handelskammare inte längre uppfyller fömtsättningama
för auktorisation, får regeringen upphäva auktorisationen.

1. Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

2. Handelskamrar
som meddelats auktorisation enligt äldre föreskrifter

skall anses som auktoriserade enligt denna lag.

Utrikesdepartementet Prop. 1989/90:134

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1990

Närvarande;
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S.Andersson,
Göransson, Dahl, R.Carlsson, Hellström, Johansson, G.Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Hjelm-Wallén

Proposition om auktorisation av handelskamrar 1 Inledning

Handelskammare
finns i flertalet länder. I vissa länder är handelskamrarna statliga organ. I
andra är de helt privata organisationer. Det finns olika mellanformer.

I
Sverige är handelskamramas ställning ofTentligrättsligt reglerad genom kungörelsen
(1916:599) angående auktoriserade handelskamrar (ändrad 1959:471). I det
följande kallas denna handelskammarkungörelsen. I kungörelsen beskrivs en
handelskammare som en sammanslutning mellan näringsidkare med ändamålet att
främja samt inför statsmyndigheterna företräda handelns, industriens och
sjöfartens intressen.

I
sin övergripande uppgift att främja näringslivets intressen och inför det
allmänna företräda dessa bedriver handelskamrama en frivillig verksamhet på
många olika områden. Dämtöver har de uppgifter för det allmänna. Det åligger
dem att avge yttranden eller tillhandahålla upplysningar i näringsfrågor som statsmyndighetema
hänskjuter till dem, liksom att fullgöra sådana funktioner som åläggs dem genom
lag eller särskild föreskrift. Exempel på sådana funktioner är utfärdande av certifikat
rörande urspmng, import eller reexport för vissa varor.

Auktorisation
av en handelskammare sker genom att regeringen fastställer dess stadgar.
Smärre ändringar av stadgama kan sedan prövas och stadfästas av
kommerskollegium, medan mer ingripande förändringar förutsätter regeringens
prövning. De auktoriserade handelskamrarna skall årligen till kollegiet insända
en till regeringen ställd berättelse över sin förvaltning och verksamhet.

Enligt
2§ förordningen (1988:570) med instmktion för kommerskollegium (ändrad senast
1989:916) är kollegiet särskilt ålagt att handlägga frågor om handelskamrar och
andra sammanslutningar av näringsidkare inom kollegiets verksamhetsområde.

Handelskammarkungörelsen
framstår i dag från främst författningsteknisk synpunkt som föråldrad. Det är
också en brist att den för utrikeshan-

deln
viktiga verksamheten med skilda sorters certifikat saknar närmare Prop.
1989/90:134 reglering. Mot denna bakgmnd har en promemoria, Auktorisation av
handelskamrar, sammanställts inom utrikesdepartementets handelsavdelning med
bistånd från Svenska Handelskammarförbundet, Stockholms Handelskammare och
kommerskollegiets näringsrättsliga byrå.

Promemorian,
som är daterad den 10 juli 1989, innehåller ett förslag till lag om auktoriserade
handelskamrar, som i allt väsentligt bygger på rådande förhållanden.
Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 2.

Regeringen
beslöt den 15 febmari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över ett inom
utrikesdepartementet på gmndval av promemorian upprättat förslag till lag om auktorisation
av handelskamrar, m. m. Förslaget bör fogas till protokollet som bilaga 3.
Lagrådet har den 22 mars 1990 yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fogas
till protokollet som bilaga 4.

Jag
har godtagit lagrådets samtliga förslag till ändringar. Jag återkommer till
lagrådets synpunkter i samband med mina överväganden (avsnitt 3) och i
specialmotiveringen (avsnitt 5).

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Bakgrund

2.1.1
Handelskammarväsendets utveckling fram till 1916års handelskammarkungörelse

Från
olika håll inom näringlivet togs frågan om inrättande av handelskamrar i
Sverige upp i början av 1 880-talet. En framställning till Kungl. Maj;t om
inrättande av industri-och handelskamrar hänsköts till en år 1 883 tillsatt
kommitté med uppgift att utreda kommerskollegiets verksamhet. År 1885 framlade
kommittén ett betänkande angående inrättande av industri-och handelskamrar.

I
betänkandet föreslog kommittén inrättandet av en representation för handelns
och industrins intressen genom lagstiftning. Denna representation föreslogs få
formen av en handelskammare i huvudsak för varje län. Kostnadema borde enligt
kommittén bestridas av allmänna medel.

Kollegiet
ställde sig välvilligt till inrättandet av handelskamrar men ansåg att det
borde ske under frivilliga former och att initiativet borde komma från
näringslivet. Denna inställning ledde till att någon proposition inte
förelades riksdagen. Inte heller kom någon handelskammare till stånd på frivillighetens
väg under denna period.

Intresset
för inrättandet av lokala organisationer för handeln och industrin fanns dock
kvar. År 1902 lade Sveriges allmänna handelsförening fram ett förslag, som
innebar inrättande av handelskamrar genom lagstift-

ning. Inte heller detta
förslag ledde till någon åtgärd. Däremot togs på olika Prop. 1989/90:134 håll
i landet vid denna tid initiativ till bildande av handelskamrar på
frivillighetens väg.

Sveriges
första handelskammare inrättades sålunda år 1902 i Stockholm. Därefter följde
Borås år 1903, Luleå år 1904, Göteborg och Malmö år 1905, Jönköping och Örebro
år 1906, Gävle år 1907, Visby år 1908, Karlstad år 1912 samt Norrköping och
Sundsvall år 1913.

År
1906 höll de då etablerade handelskamrama ett första gemensamt möte. Sådana
möten hölls därefter regelbundet och vid handelskammarmö-tet år 1912 gjorde handelskamrama
en gemensam framställning till Kungl. Maj:t om statlig auktorisation av handelskamrama.

Framställningen
gick ut på att det statliga erkännande av handelskamrarna, som kommit till
uttryck bl.a. genom deras anlitande som remissinstanser, borde efterföljas av
en direkt auktorisation, gmndad på prövning av varje handelskammares stadgar m.
fl. förhållanden. Härvid hänvisades bl.a. till den ordning som förekom i andra
länder, där handelskamrama utgjorde helt frivilliga institutioner men med
officiell auktorisation. En sådan auktorisation ansågs inte inkräkta på handelskamramas
självbestämmanderätt. Däremot kunde en auktorisation vara till nytta för stärkande
av handelskamramas ställning.

Som
exempel på områden, där handelskamramas medverkan i samhällsarbetet kunde vara
önskvärd, nämndes handelsundervisningens övervakande, beviljande av förmåner
avseende tullrestitution, utseende av konkursförvaltare, upprättande av förslag
till handelskunniga ledamöter i domstolar samt medlemmar i handelsråd,
industriråd, jämvägsråd och vissa kommissioner. Därjämte borde handelskamrama
kunna göra uttalanden om handelsbmk, lämna intyg om varors urspmng,
auktorisera revisorer etc.

I
det av 1912 års handelskammarmöte framlagda förslaget till gmnd-linjer för handelskamramas
verksamhet angavs: "Handelskammare är en på sammanslutning mellan näringsidkare
gmndad institution, som har till ändamål att främja handelns, industrins och
sjöfartens allmänna intressen, särskilt genom framställningar och utlåtanden
till myndighetema".

Den
av handelskammarmötet gjorda framställningen överlämnades till en tidigare
tillsatt kommitté, vars uppgift var att utreda kommerskollegiets verksamhet.
Kommittén avgav ett betänkande år 1914. Det utmynnade bl. a. i ett förslag till
kungörelse angående auktoriserade handelskamrar samt ett förslag om att
statsunderstöd skulle utgå till dessa. Som fömtsättning för auktorisation
angavs i motiveringen, att handelskammaren ägde tillgång till kvalificerat
sekretariat och hade betryggande ekonomi.

Med
överlämnande av bl.a. kommittébetänkandet föreslog Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1916 års riksdag (prop. 1916:1 under nr. 33) riksdagen att såsom understöd
till handelskamrama i riket på extra stat anvisa ett anslag om 60.000 kr.
Riksdagen beslöt på gmndval av utförligt betänkande av statsutskottet och efter
debatt att anvisa ett förslagsanslag om högst 36.000kr, att utgå med 3.000kr
till var och en av de dåvarande handelskamrama under de villkor som Kung. Maj;t
i överens-

stämmelse
med av riksdagen angivna gmnder kunde komma att fastställa Prop.
1989/90:134 (rskr. 1916:7).

Härefter
utfärdade Kungl. Maj;t den 15 december 1916 kungörelsen angående auktoriserade
handelskamrar. Auktorisation meddelades landets handelskamrar. Det årliga
statsanslaget utgick till år 1932. Även kommunala anslag förekom.

2.1.2
Tiden efter 1916 års handelskammarkungörelse

Handelskammarorganisationen
byggdes som framgått ovan upp i snabb takt och på 1920-talet täckte
organisationen hela landet. Under de följande decennierna förblev denna
organisation oförändrad.

Under
1970-och 1980-talen har dock en del justeringar skett av handelskamrarnas
verksamhetsområden.

Handelskammaren
i Borås slogs år 1973 ihop med handelskammaren i Göteborg. Året därpå
överfördes Bohuslän och Dalsland från handelskammaren i Karlstad till
handelskammaren i Göteborg. Den nya handelskammaren antog namnet Västsvenska
Handelskammaren.

År
1974 skildes Västerbottens län från den tidigare med Norrbotten gemensamma
handelskammaren med kansliort i Luleå. Som kansliort för den nya Västerbottens
Handelskammare valdes Skellefteå.

År
1975 delades Smålands och Blekinge Handelskammare med säte i Jönköping upp på
tre nya handelskamrar, en för Jönköpings län, en för Kronobergs län och
Blekinge län och en för Kalmar län. Kansliorter för de nya handelskamrarna blev
Jönköping, Växjö resp. Kalmar.

År
1988 slogs handelskamrarna i Kronobergs, Blekinge och Kalmar län ihop med
Skånes Handelskammare, som då omfattade de båda Skånelänen samt södra delen av
Hallands län. Den nya handelskammaren antog namnet Sydsvenska Handelskammaren.

Samma
år sammanfördes Gotlands Handelskammare med Handelskammaren för Östergötlands
och Södermanlands län. Nytt namn för den sammanslagna handelskammaren blev
Östsvenska Handelskammaren.

Uppsvenska
Handelskammaren auktoriserades år 1989. Kammaren, vars verksamhetsområde är
Uppsala län, har Uppsala som kansliort.

De
auktoriserade handelskamrarna är sålunda tolv till antalet. En förteckning
över dem bör fogas till protokollet i detta ärende såsom bilaga 5.

Parallelh
med de nämnda förändringarna av de geografiska områdena för handelskamrarna har
en uppbyggnad successivt skett av handelskamrarnas kansliresurser. Vid
1970-talets början värdet sammanlagda antalet anställda vid landets handelskamrar
ca 100. I dag är antalet det dubbla. Dessutom har flertalet handelskamrar byggt
upp sin organisation inom sina resp. områden med avdelningskontor på olika
platser utanför kansliorten. Sålunda finns i dag handelskamrama representerade
på 32 platser i landet.

Utvecklingen
av handelskammarorganisationens administrativa resurser är förenat med ett
ökat intresse för handelskamrarnas verksamhet inom näringslivet. Antalet
medlemsföretag har under 1980-talet ökat från drygt 7000 till nära 10000.

Som framgått organiserades
redan år 1906 gemensamma möten mellan Prop. 1989/90:134 landets
handelskamrar. Dessa fick med åren allt fastare former. År 1939 bildades
Handelskamrarnas nämnd med uppgift att mellan dessa möten handha gemensamma
angelägenheter. Den ombildades år 1974 till Svenska Handelskammarförbundet.

Handelskammarförbundets
uppgift är att svara för handelskamrarnas gemensamma angelägenheter. Sålunda
yttrar sig förbundet i ett stort antal näringspolitiska och näringsrättsliga
frågor som inte är specifika för en viss region eller del av landet. En viktig
uppgift är också att svara för utbildning av handelskamramas personal och för
de regelbundna möten som sker mellan representanter för landets handelskamrar.
Genom förbundet organiseras också en stor del av de svenska handelskamrarnas intemationella
kontakter.

Förbundets
kansli är lokaliserat till Stockholms Handelskammare. Förbundet är i första
hand ett serviceorgan för landets handelskamrar. De ärenden som avgörs i
förbundets namn bereds av handläggare vid Stockholms Handelskammare eller
någon av de övriga handelskamrarna.

Vid
sidan av den handelskammarorganisation som här beskrivits finns i Sverige ett
tiotal utländska handelskammare, t. ex. Tysk-svenska handelskammaren i
Stockholm. Sådana handelskammare har i allmänhet till uppgift bl.a. att främja
det andra landets export hit. På motsvarande sätt finns det också ett drygt
dussintal svenska handelskammare i utlandet. Dessa arbetar med frågor om såväl
export som import. De samarbetar genom Utlandshandelskamrarnas förening. Den intemationella
handelskammaren ICC (se avsnitt 2.3.5) har en svensk s. k. nationalkommitté
med lokaler hos Stockholms Handelskammare. Slutligen skall nämnas att det också
förekommer något som kallas juniorhandelskammare, eller s.k. JC (Junior Chambers
eller Jaycees). Här är det emellertid fråga om en föreningsverksamhet för
yngre personer som vill utveckla sig i ledarskap.

2.2 Nuvarande reglering

I
handelskammarkungörelsen definieras handelskammare som en sammanslutning
mellan näringsidkare, med ändamål att inom ett visst geografiskt område
(handelskammarens distrikt) främja samt inför statsmyndighetema företräda
handelns, industriens och sjöfartens allmänna intressen. Fömtsättningar för auktorisation
är att handelskammaren har bildats av en för ändamålet särskilt inrättad
förening eller annan sammanslutning huvudsakligen bestående av näringsidkare
bosatta inom handelskammarens distrikt, att denna förenings stadgar har
stadfästs, att handelskammarens ledamöter utses av nämnda förening eller
sammanslutning, att handelskammarens ledamöter äger lika rösträtt samt att
antalet ledamöter inte understiger 16. Handelskamrarnas distrikt skall vidare
ha en lämplig omfattning. Handelskamrarna skall med hänsyn till ekonomiska och
övriga förhållanden kunna antas ha förutsättningar att fylla sitt ändamål (2 —

3§§).
Auktorisationen sker genom att handelskammarens stadgar stadfästs

(1
§). Till ansökan om auktorisation skall fogas handlingar som styrker att Prop.
1989/90:134 de formella kraven är uppfyllda. Ändringar av stadgar underställs
kommerskollegium för prövning och stadfästelse. Vid genomgripande förändringar
av handelskammarens organisation eller verksamhet prövar dock regeringen frågan
(3§).

Handelskamrarna
fastställer själva arbetsordningar samt utfärdar instmktioner för sina
tjänstemän liksom andra för verksamheten erforderliga föreskrifter (4 §).

Sedan
auktorisation meddelats gäller att handelskamrama skall yttra sig i frågor från
statsmyndigheterna och tillhandahålla upplysningar. Vidare skall de fullgöra
sådana funktioner som enligt lag eller annan föreskrift åläggs dem.
Handelskamrarna får själva göra framställningar i näringsfrågor till
statsmyndigheterna. Dessa bör i sin tur i förekommande fall bereda handelskamrarna
tillfälle att inkomma med yttranden (5§).

Auktoriserad
handelskammare skall varje år till kommerskollegium insända en till regeringen
ställd berättelse över handelskammarens förvaltning och verksamhet under det
närmast föregående året (6§).

Ändringen
år 1959 innebär att 7 § angående statsbidrag har upphävts.

Handläggningen
av ärenden rörande auktoriserade handelskamrar

Frågor
rörande auktoriserade handelskamrar sorterade tidigare under handelsdepartementet.
Vid 1983 års departementsindelning, då handelsdepartementet upphörde, fördes
de till finansdepartementet, för att hösten 1988 övergå till civildepartementets
ansvarsområde. Fr. o. m. år 1990 handläggs frågorna inom utrikesdepartementet.

Kungörelsen
angående auktoriserade handelskamrar hör sålunda numera till
utrikesdepartementets ansvarsområde, liksom de ärenden som enligt kungörelsen
skall hänskjutas till regeringen. Kamrarnas årsberättelser har sedan är 1983
efter kommerskollegiets granskning överlämnats till handelsavdelningen inom
utrikesdepartementet.

Regeringsärenden
rörande auktorisation förekommer, som framgått av redogörelsen under 2.1.2,
mycket sällan. På senare år har behandlats några ärenden rörande mera
genomgripande förändringar. Under år 1989 har ett ärende rörande auktorisation
av en nybildad handelskammare handlagts, varvid auktorisation meddelats.

Årsberättelserna
från de auktoriserade handelskamrarna kräver inte någon mera ingående
granskning inom kommerskollegiet. Sedan de av kollegiet överlämnats till
utrikesdepartementet, delges de med berörda tjänstemän inom den av
handelsavdelningens enheter som bl. a. svarar för ärenden om exportfrämjande
åtgärder, tull-och urspmngsfrågor samt för kommerskollegiet. Därefter läggs
berättelserna till handlingama.

Verksamheten
hos kommerskollegiet rörande handelskamrama är även i övrigt begränsad. Sedan
början av sjuttiotalet har det förekommit ett drygt tjugotal ärenden. Flertalet
av dessa har gällt smärre stadgeändringar. Några har gällt auktorisation. I
sådana ärenden inhämtar regeringen kollegiets yttrande.

2.3 Handelskamramas nuvarande organisation och Prop. 1989/90:134

verksamhet

2.3.1
Organisation

Handelskamrama
är som framgått ovan en regionalt verksam bransch-övergripande sammanslutning
inom näringslivet, som skapats för att tjäna som länk mellan näringslivet och
staten.

I
handelskammarkungörelsen ställs vissa krav på handelskamramas uppbyggnad. Dessa
framgår av det föregående avsnittet 2.2.

Varje
handelskammare utses av en s. k. handelskammarförening, en förening av
näringsidkare, verksamma inom handelskammarens distrikt. Handelskammaren
utgörs av ett antal personer ur eller med anknytning till näringslivet. Den kan
bestå av ett hundratal personer. Minsta antalet är enligt handelskammarförordningen
16.

Handelskammaren
torde från juridisk synpunkt närmast få betraktas som ett organ för handelskammarföreningen.
Ofta, men inte alltid, är den styrelse för handelskammarföreningen. Stadgarna
för landets handelskammar-föreningar och handelskamrar är inte enhetligt
utformade. Vanligen finns det gemensamma stadgar, men det förekommer också att
handelskammaren har särskilda stadgar med regler utöver dem som finns i stadgama
för handelskammarföreningen. Handelskammaren kan ibland i sin tur inom sig utse
utskott med särskilda uppgifter. Flera handelskamrar har särskilda arbetsutskott
(verkställande utskott), som sammanträder regelbundet under ledning av
handelskammarens ordförande. Sådana utskott liknar styrelser, som leder
kansliets verksamhet.

Tidigare
förekom beträffande de minsta handelskamrama att uppgiften att sköta kanslifunktionema
uppdrogs åt t. ex. advokatbyråer. I dag har samtliga handelskamrar egna
kanslier med fast anställd personal.

Eftersom
syftet med handelskamrarnas verksamhet till stor del är att utgöra en länk
mellan näringslivet och det allmänna, har chefstjänstemännen huvudsakligen
rekryterats från offentlig verksamhet. De har till stor del juridisk och
ekonomisk utbildning. En viktig gmpp tjänstemän är de som utbildats och verkat
inom tullverket.

2.3.2
Allmän verksamhet

Handelskamrama
bedriver en omfattande verksamhet som huvudsakligen angår näringslivet eller
relationer mellan näringsidkare, och som inte primärt är någon uppgift för
staten. I viss utsträckning kan även domstolar och myndigheter utnyttja denna
verksamhet.

Handelskamrarna
svarar bl. a. för medling i tvister mellan näringsidkare. Denna verksamhet är
koncentrerad till Stockholms Handelskammare.

Sedan
år 1922 avger vidare handelskamrarna uttalanden angående han

delsbmk, dvs. sedvänja inom näringslivet. Också denna verksamhet utförs

vid Stockholms Handelskammare, men den bedrivs i Svenska Handels

kammarförbundets namn. För ändamålet finns en särskild nämnd, Svens

ka Handelskammarförbundets Responsanämnd. Nämnden gör, efter ingå

ende utredning, uttalanden i handelsbmksfrågor på uppmaning av dom- 10

stolar,
advokater eller enskilda. Stockholms Handelskammare har också Prop.
1989/90:134 en varumärkesnämnd som avger utlåtanden om inarbetning av vammärken
eller näringskännetecken. I olika sammanhang begär svenska och utländska
myndigheter och företag att handelskamrarna skall yttra sig över näringsidkares
redbarhet.

Handelskamrarna
förordnar på begäran av allmänheten eller företag besiktningsmän för varor.
Därutöver utser eller nominerar de på uppmaning av myndigheter och
organisationer representanter i ett flertal offentliga och enskilda organ.
Många stiftelser och fonder har i sina stadgar angett att ledamöter och/eller
revisorer skall utses genom handelskammare.

Handelskamrarna
ser som en viktig uppgift att i egenskap av opartiska näringslivsorgan värna
etiken inom näringslivet. Handelskamrarna har på åtskilliga områden svarat för
godkännande eller auktorisation av företag som betjänar näringslivet eller
allmänheten.

Handelskamrarna
tar egna initiativ i frågor som berör näringslivet. Detta sker i form av
uppvaktningar eller genom särskilda skrivelser. De bedriver också
utrednings-och utbildningsverksamhet. Handelskamrarna informerar medlemsföretagen
om nya lagar och andra bestämmelser. De har för detta ändamål egna tidningar
och cirkulär.

2.3.3
Intygs- och certifieringsverksamhet

En
tillbakablick visar att en av handelskammarväsendets främsta uppgifter genom
tiderna varit att utfärda olika intyg och certifikat som behövs i den
internationella handeln.

De
intyg och certifikat som de auktoriserade handelskamrarna utfärdar är av skilda
slag. Några utfärdas med stöd av författning eller särskilt beslut. Det handlar
i dessa fall om handlingar som utfärdas enligt internationella
överenskommelser. Denna verksamhet är delvis av sådan art att den kan sägas
utgöra myndighetsutövning. Därutöver utfärdar handelskamrarna skilda intyg och
certifikat på frivillig basis, dvs. utan något annat särskilt stöd än de av
regeringen fastställda stadgarna. Enligt dessa skall handelskamrarna utfärda
intyg angående varors urspmng och andra med näringslivet sammanhörande
förhållanden.

Handelskamrarna
kan vidare på begäran av företag certifiera kommersiella handlingar såsom
handelsfakturor, rederi-, försäkringsbolags-och växtskyddsintyg och konossement.
Sådan certifiering begärs vanligen därför att ett köpeavtal föreskriver att
importlandets ambassad i Sverige skall visera handelsdokumenten. Innan sådan visering
kan äga mm fordras då ofta en certifiering av handelskammare. Certifiering åsatts
en handling med stämpel och underskrift av behörig handelskammartjänsteman.

I
det följande redogörs närmare för handelskamrarnas verksamhet med skilda slag
av intyg och certifikat.

Ursprungscertifikat

Med
urspmngscertifikat avses ett intyg om en varas urspmngsland. Enligt

artikel 11 punkt 2 i
konventionen den 3 november 1923 (SÖ 1926:9) röran- 11

de
förenkling av tullformalitetema fär urspmngsbevis utfärdas, fömtom Prop.
1989/90:134 av myndigheter, även av andra organisationer. Dessa skall vara
behöriga därtill och kunna erbjuda nödiga garantier samt vara för ändamålet på
förhand godkända av vederbörande stater. Varje land lämnar en förteckning till
Förenta Nationema över de organisationer som är behöriga att utfärda urspmngsintyg.

I
Sverige utfärdas urspmngsbevis av tullmyndigheterna och de auktoriserade handelskamrama.
Tullmyndighetema utfärdar endast intyg om att en vara har urspmng i Sverige,
medan handelskamrama utfärdar intyg även beträffande varor med urspmng i annat
land. Handelskammares urspmngscertifikat används när importlandet behöver fastställa
varans urspmng, t.ex. föradministration av importlicenser. Det är huvudsakligen
vid export till länder utanför EG/EFTA som det behövs urspmngscertifikat av
handelskammare. För den preferensberättigade handeln mellan Sverige och EG/EFTA
används andra slag av intyg och certifikat.

Vid
fastställande av urspmng beaktas det som står i förordningen (1984:59) om
varors urspmng (ändrad senast 1987; 1175) samt generaltullstyrelsens
kungörelse (TFS 1984:47) med föreskrifter om tillämpning av nämnda förordning.

Urspmngscertifikaten
utgör den övervägande delen av de olika intyg som utfärdas av de auktoriserade handelskamrama.
Handelskammarförbundet har för ändamålet tagit fram ett blankettset bestående
av en ansökan och ett certifikat. 1 ansökan försäkrar exportören att varorna
är av urspmng som anges i certifikatet. För styrkande av uppgiftema skall till ansökan
fogas försäljningsfaktura samt, om exportören ej själv tillverkat varan, även
inköpsfaktura eller annan handling som utvisar var varan tillverkats.

ATA-carneter

Sverige
har anslutit sig till en inom tullsamarbetsrådet (CCC, Customs Cooperation Council)
i Bryssel den 6 dec 1961 antagen tullkonvention om ATA-camet för tillfällig
införsel av varor (SÖ 1964:8). Drygt fyrtio länder är anslutna till ATA-konventionen
och godkänner ATA-cameter. En sådan camet är en intemationeU tullhandling av
betydelse vid temporär in-och utförsel av varor. ATA-cameter används t. ex. när
varor ställs ut på utställning eller mässa, när inresande hantverkare eller
servicepersonal medför yrkesutmstning eller när vamprover medförs för att
förevisas för tilltänkta kunder. Handlingen är avsedd att företes inför andra
länders tullmyndigheter.

Cameten
innefattar bevis om en utfästelse från en garanterande sammanslutning att erlägga
tull, ifall villkoren för beviljad temporär tullfrihet inte uppfylls.
Regressvis kan importören slutligen avkrävas beloppet. Inom varje
fördragsslutande part skall enligt ATA-konventionen utses en garanterande
sammanslutning. I Sverige har regeringen godkänt Stockholms Handelskammare som
garant för ATA-carneter.

Konventionen
föreskriver också att fördragsslutande parts tullmyndig

het skall godkänna utfärdande sammanslutningar. Härmed avses samman- 12

slutningar som godkänts
att utfärda ATA-cameter inom den fördragsslu- Prop. 1989/90:134 tände
partens område. I cirkulär (TFS 1964:94) har generaltullstyrelsen godkänt
auktoriserade handelskamrar att utfärda ATA-cameter här i riket.

Kaffecertifikat

År
1983 undertecknades ett intemationellt kaflfeavtal i New York. Avtalet administreras
och övervakas av en för ändamålet upprättad intemationeU kaffeorganisation. I
enlighet med dennas regler och bestämmelsema i förordningen (1987:1142) om
import och export av kaffe (ändrad senast 1989:697), utfärdas transit-och reexportcertifikat
av de handelskamrar inom vilkas område företag idkar intemationeU handel med
kaffe. Certifi-katen används för att upprätthålla den reglerade handeln enligt
det internationella kaffeavtalet. När bestämmelser om import-och exportbegränsning
i enlighet med kaffeavtalet är i tillämpning, får kaffe inte föras in i eller
ut ur Sverige utan giltigt certifikat. I vissa faU fordras även licens. Transitcertifikat
används dels för kaffe som tulltaxeras i delposter, dels för kaffe från land
som inte har anslutit sig till kaffeavtalet. Vid åtemtförsel av kaffe används reexportcertifikat.

GeneraltuUstyrelsen
har i kungörelsen (TFS 1987:47) med föreskrifter om tillämpning av 1983 års kaffeavtal
godkänt följande handelskamrar som certifikatsutfärdande organ; Stockholms
Handelskammare, Västsvenska Handelskammaren i Göteborg, Sydsvenska
Handelskammaren i Malmö, Handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och
Uppsala län, Handelskammaren i Karlstad för Värmlands län. Handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län i Örebro och Handelskammaren i Jönköpings län.

Certifikaten
utfärdas på Handelskammarförbundets blankettset enligt formulär fastställda av
den IntemationeUa Kaffeorganisationen.

Kakaocertifikat

På
liknande sätt slöts i Geneve år 1986 ett nytt intemationellt kakaoavtal. För
avtalets tillämpning finns en Internationell Kakaoorganisation. Med stöd av
organisationens regler samt förordningen (1987:218) om import och export av
kakao (ändrad senast 1987:1 143) utfärdas reexport-, delnings-och importcertifikat.
Huvudregeln säger att kakao inte får föras in i Sverige eller efter förtullning
åtemtföras utan giltigt certifikat. Vad gäller import till Sverige från ett
land som inte har anslutit sig till kakaoavtalet utfärdar en certifikatsmyndighet
i Sverige importcertifikat. Vid åter-utförsel från Sverige av förtullad kakao
utfärdas reexportcertifikat. Om sändning som täcks av ett enda giltigt certifikat
uppdelas på flera mindre sändningar, kan med vissa undantag delningscertifikat
utfärdas.

GenerahuUstyrelsen
har i kungörelsen (TFS 1987:12) med föreskrifter

om import och export av kakao utsett vissa handelskamrar att utfärda

kakaocertifikat. Kretsen av certifikatsutfärdare överensstämmer på något

undantag när med vad som gäller i fråga om kalfecertifikat. Handelskam

maren för Örebro och Västmanlands län i Örebro samt Handelskammaren 13

i Karlstad för Värmlands
län kan inte utfärda kakaocertifikat. Sådant Prop. 1989/90:134 certifikat
kan däremot utfärdas av Östsvenska Handelskammaren i Norrköping samt av
Sydsvenska Handelskammarens Kalmarkontor.

Certifikaten
utfärdas på Svenska Handelskammarförbundets blankettset enligt formulär
fastställda av den intemationeUa kakaoorganisationen.

Övriga
certifikat och intyg

Bland
sådana certifikat och intyg som utfärdas av auktoriserade handelskammare utan
särskilt författningsstöd utgörs en särskild kategori av sådana dokument som
kan krävas med hänsyn till författningsföreskrifter i andra länder. Dessa
handlingar är sålunda normalt avsedda att företes inför myndigheter i länder
med vilka Sverige har handelsförbindelser, och deras innehåll beror av kraven i
det främmande landets föreskrifter, inte av svenska regler. I praktiken torde
det främst röra sig om föreskrifter rörande kontroll av in-eller utförsel av
varor. Exempel på handlingar av detta slag är s. k. internationella importcertifikat
och leveransbekräftelse-certifikat, vilka sedan åtskilliga år utfärdats på
begäran av svenska importföretag. Handelskammarförbundet har för ändamålet
tagit fram blankettset bestående av ansökan och certifikat.

Importcertifikat
kan behövas vid behandlingen i exportlandet av ansökan om utförseltillstånd. Certifikatet
utfärdas endast om handelskammaren anser sig kunna gå i god för att det är
fråga om en vederhäftig affärstransaktion.

Ett
leveransbekräftelsecertifikat skall styrka att det gods, för vilket exportlandet
lämnat utförseltillstånd, nått mottagaren här i landet och alltså lyder under
svenska föreskrifter. Kontrollen bygger i det fallet på granskning av
tullsedlar och andra handlingar. Den bör företas av personal med tullutbildning.

Bägge
certifikatstyperna bygger på att importören på ansökningsformuläret lämnar
uppgift om importör, exportör samt gods. Med sin underskrift bekräftar
importören vissa förtryckta försäkringar. När det gäller ett importcertifikat
går dessa väsentligen ut på att angivet gods skall föras till Sverige och inte reexporteras
utan vederbörligt tillstånd. När det gäller ett leveransbekräftelsecertifikat
försäkras bl. a. att varan importerats till Sverige.

Certifikaten
utfärdas på en genomslagskopia av ansökningen. Ansökningsexemplarets försäkran
är då ersatt av en intygstext. I importcertifika-tet skall intyg lämnas bl.a.
om innebörden av importörens försäkran. I leveranscertifikatet intygas att
importören visat att godset levererats och lyder under svenska föreskrifter.

Eftersom
utfärdandet av leveransbekräftelsecertifikat fordrar tullkunskaper, utfärdas
dessa intyg endast av personal vid handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö.

Andra
förekommande slag av intyg och certifikat kan t.ex. avse rena

sakuppgifter eller uppgifter om rättsläget i vissa frågor. Det kan vara intyg

om att en arbetsmarknadskonflikt pågår eller pågått under viss angiven

tid. Sådana s.k. force-majeureintyg behövs i vissa fall för att ett exporte- 14

rande företag skall slippa
erlägga skadestånd på gmnd av försenad leve- Prop. 1989/90:134 råns. Andra
exempel är intyg om att ett företag är inregistrerat, vilket aktiekapital
företaget har, att företaget inte är försatt i konkurs m. m. Intyg av dessa
slag kan behövas exempelvis vid offentlig upphandling. Vidare förekommer intyg
om att exportlicens eller annat exporttillstånd inte krävs vid export av en
viss vara från Sverige. Här nämnda intyg utfärdas på handelskammarens
brevpapper, undertecknas av behörig handelskammartjänsteman och åsatts
handelskammarens stämpel.

Certifiering
av handUngar

Certifieringar
förekommer i följande fyra former.

Ursprungsstämpel
anger att en vara har urspmng i ett visst land och används vanligen på
handelsfakturor.

TlUtrosstämpel
anger att fuU tiUtro torde kunna sättas till en viss undertecknares försäkran
och används t. ex. i samband med ofFertgivning.

Behörighetsstämpel
anger att den som för ett företag eller en myndighet skrivit under något visst
dokument, exempelvis ett växtskyddsintyg eller ett försäkringsbrev, är behörig
att teckna företagets firma resp. att företräda myndigheten.

Viseringsintygande
anger att en viss handling uppvisats och att en kopia av den förvaras på
handelskammaren. Detta skaU säkerställa att handlingen ej förvanskas genom
ändring eller tillägg efter det att handelskammaren åsätt certifieringsstämpeln.

Gemensamma
rutiner for intygs- och certifieringsverksamheten

Intyg
och certifikat utfärdas av handelskammartjänsteman som utsetts därtill av resp.
handelskammarchef Vid varje årsskifte och vid varje förändring i kretsen av
underskriftsbehöriga personer, skickar handelskammaren en fullständig
namnlista med namnteckningsprov till de ambassader och konsulat som berörs.

Vid
utfärdande av intyg och certifikat tillämpar samtliga handelskammare mtiner
som fastställs av Svenska Handelskammarförbundet. Varje tjänsteman som
handlägger intygsfrågor har ett personligt exemplar av en handbok, som
fortlöpande hålls aktuell. Förbundet anordnar årligen utbildning i
intygsfrågor för den personal som utfärdar intyg och certifikat.

För
att ytterligare säkerställa en likformig standard i fråga om den nu behandlade
verksamheten finns normgivande expertis centralt i Svenska Handelskammarförbundet
samt särskilt sakkunniga vid handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

2.3.4
Andra uppgifter

Utöver
den verksamhet med skilda dokument för handelsändamål som

särskilt anförtrotts handelskamrarna, har de en rad ytterligare uppgifter

för det allmänna. De används bl.a. i många fall som remissinstanser.

Sålunda är handelskamrama, vid sidan av Industriförbundet och Grossist- 15

förbundet
Svensk Handel, viktiga remissinstanser för utrikeshandelsby- Prop. 1989/90:134 råema
inom kommerskollegium. Samtliga utrikeshandelsbyråer remitterar i större eller
mindre omfattning ärenden till handelskamrama eller Svenska Handelskammarförbundet.
Ärenden som rör handels-och näringspolitik samt tullfrågor remitteras till handelskammarförbundet
och Stockholms Handelskammare samt i viss utsträckning till Sydsvenska och
Västsvenska handelskamrama. 1 näringspolitiska frågor med regional anknytning
inhämtas yttrande från handelskammaren i den berörda regionen.

När
kollegiet anmodas yttra sig över utredningar och belänkanden inom det
näringsrättsliga området remitteras dessa till Stockholms Handelskammare och
Sydsvenska Handelskammaren. I ärenden som rör ansökan om att få tillverka
krigsmateriel, vilka remitteras till kollegiet av krigsmaterielinspektionen,
inhämtas yttrande från handelskammaren i den region där det ansökande företaget
bedriver sin verksamhet.

Enligt
3§ förordningen (1973:221) om auktorisation och godkännande av revisorer
(omtryckt 1976:825, ändrad senast 1988:1343) skaU handelskammare höras över
ansökan om auktorisation som revisor. Även i ärenden om upphävande av auktorisationen
eller vaming skall handelskammare höras. Det är då handelskammaren i den
region där sökanden bor och utövar sin verksamhet som hörs. Innan auktorisation
meddelas skeppsklarerare skall, enligt 3§ skeppsklarerarförordningen
(1934:119, ändrad senast 1971:989), yttrande från handelskammare inhämtas.
Detsamma gäller enligt 7 § återkallelse av sådan auktorisation. Slutligen kan
omnämnas 5§ kungörelsen (1925:465) med särskilda bestämmelser om utförsel från
riket av spritdrycker och vin (ändrad senast 1982:659). TiUstånd till viss
utförsel meddelas för svenskt fartyg av generaltullstyrelsen efter hörande av
handelskammare.

Handelskamrama
utser eller nominerar på uppmaning av myndigheter och organisationer
representanter i åtskilliga offentliga och enskilda organ. Många stiftelser och
fonder har i sina stadgar angivit att ledamöter och/eller revisorer skall
utses genom handelskammare. Enligt 5§ lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs
(ändrad senast 1988:758) utses en ledamot av börsstyrelsen av Svenska Handelskammarförbundet.
Likaså skall, enligt 4§ valutalagen (1939:350, ändrad senast 1988:1393), en
ledamot av den nämnd som beräknar ersättning när regeringen förordnat om inlösen
av utländska betalningsmedel m. m. utses av rikets handelskammare. I 10a§
postverkets kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel (omtryckt 1984:799) stadgas att handelskammare utser
opartisk värderingsman i vissa fall när skiljaktiga meningar uppstår om en
skadas storlek.

Ytterligare
uppgifter kan nämnas. Vid öppning av försändelser med anbud fär, enligt 7 §
upphandlingsförordningen (1986:366), en av handelskammaren utsedd person
närvara, om det sker utan kostnad för statsverket. Handelskammare tilläggs
även uppgifter i kungörelsen (1956:85) angående överenskommelse mellan Sverige
och Frankrike om befrielse från omsättningsskatt vid utbetalning av royalty i
vissa fall.

16

2.3.5
Vissa internationella rörhållanden Prop. 1989/90:134

Det
finns handelskamrar i praktiskt taget alla länder i världen. Totalt uppskattas
antalet handelskamrar i världen till ca tiotusen. De utgör ett viktigt
internationellt nätverk för kontakter mellan ländernas näringsliv. Den
gemensamma nämnaren är den branschövergripande karaktären och uppgiften att främja
utrikeshandel vad gäller såväl export som import.

Handelskamramas
särställning markeras bl.a. genom att deras intyg accepteras globalt och att
medlemskap i handelskammare i många länder är en förutsättning för att idka
näring eller för att komma i fråga vid offentlig upphandling. Svenska företag
som arbetar på fjärran marknader behöver ofta intyg om medlemskap i svensk
handelskammare.

Handelskamrarna
uppstod urspmngligen i Europa, där de utvecklades enligt två huvudlinjer,
beroende på humvida de bygger på obligatoriskt eller frivilligt medlemskap.
Dessa bägge huvudtyper återfinns numera i hela världen utom i USA och statshandelsländerna.

Handelskamrarna
i Europa

Handelskamrarna
i Europa har alla någon form av auktorisation och är branschövergripande,
representerande alla sektorer av näringslivet. 1 flertalet länder har de under
1900-talet fått beteckningen handels-och industrikammare. 1 Sverige har denna
beteckning inte vunnit insteg annat än som beteckning för Svenska Handelskammarförbundet
på andra språk. Den engelska benämningen är exempelvis The Association of Swedish
Chambers of Commerce and Industry.

Handelskamrama
i Europa indelas, som fömt nämnts, med avseende på medlemskapsreglema i
handelskamrar med frivilligt resp. obligatoriskt medlemskap.

Handelskamrar
med obligatoriskt medlemskap finns bl. a. i Frankrike, Västtyskland, Italien,
Spanien och Nederländerna.

Handelskamrar
med frivilligt medlemskap finns fömtom i Norden bl.a. i Belgien, Portugal,
Storbritannien, Schweiz och Luxemburg.

Handelskamrar,
vari medlemskap för samtliga företag och näringsidkare är föreskrivet i
författning, finansieras vanligen genom en särskild post på företagets
skattedebitering. Dessa handelskamrar kan ha mycket omfattande åligganden.
Exempelvis handhar de franska handelskamrama driften av landets hamnar och
flygplatser medan de västtyska har hand om bl. a. yrkesskoleutbildningen och
godkännandet av förare för transport av farligt gods. Vanligen ansvarar
handelskammare med obligatoriskt medlemskap för landets handels- och
bolagsregister. De större städernas handelskammare kan i dessa länder ha flera
tusen anställda.

Även
handelskamrar med frivilligt medlemskap har någon form av

auktorisation eller motsvarande. Deras ställning och åligganden varierar

från nära myndighetsställning som i Schweiz till mycket självständiga

organisationer som i Storbritannien. Handelskamrar med frivilligt med

lemskap finansieras dels genom medlemsavgifter, dels genom avgifter för

olika uppgifter som ålagts handelskamrarna i författning, såsom utfärdan

de av intyg. Dämtöver förekommer andra inkomstkällor. 17

2
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 134

Det finns inga synliga
trender att handelskamrar övergår från det ena Prop. 1989/90:134 systemet
till det andra. I EG-länder med obligatoriska handelskamrar har kamrama fått en
ny viktig uppgift, information till mindre och medelstora företag i syfte att
stödja dem vid genomförandet av EG;s inre marknad.

Handelskamrarna
i Norden bygger samtliga på frivilligt medlemskap. De uppvisar dock sinsemellan
vissa skillnader. I Norge utgörs medlemmama huvudsakligen av föreningar inom
handel, industri och sjöfart och endast i mindre omfattning av direktanslutna
företag. Finland och Island uppvisar de största likheterna med det svenska handelskammarväsendet.
Finland har den modernaste regleringen av handelskamrar. Den reviderades så
sent som år 1988.

De
amerikanska handelskamrarna

De
amerikanska handelskamrama, som uppgår till ett antal av flera tusen, saknar de
offentligrättsliga drag som kännetecknar de europeiska. De är privata
organisationer med en i allt väsentligt lokal verksamhet. Deras uppgift är att
representera det lokala näringslivet i frågor som detaljhandel och
stadsplanering. Dämtöver finns en federal handelskammare i huvudstaden —
United States Chamber of Commerce - vars roll är att företräda det samlade
näringslivet inför kongressen och regeringen. Den federala handelskammaren har
för de mer betydande lokala handelskamrarna ett ack-rediteringssystem, vilket
syftar till en hög organisationsstandard.

Handelskamrarna
i statshandelsländer

Handelskamrar
i statshandelsländer har hittills varit en del av statsapparaten, där de
huvudsakligen spelat en roll i utrikeshandelsfrågor. Exempelvis handhar
Sovjetunionens Handels-och Industrikammare kvalitetsinspektion av exportvaror,
registrering av utländska vammärken och arrangerandet av mässor och symposier.
Genom de förändringsprocesser som pågår i flera statshandelsländer får handelskamrama
alltmer självständiga roller för att intemationalisera företag.

övriga
länder

Ländema
i Afrika, Asien och Latinamerika följer i sina handelskammarvä-senden de system
deras tidigare kolonialländer tillämpar. Sålunda har engelskpräglade länder det
frivilliga systemet medan de fransk-och spanskpräglade samt arabländema har
handelskammare med obligatoriskt medlemskap.

Handelskamramas
roll i utvecklingen av näringslivet har uppmärksam

mats av intemationella biståndsorgan som ITC (International Trade Cent-

re) och UNDP (United Nations Development Programme). Även de

svenska handelskamrarna har deltagit i internationella biståndsprojekt,

som syftat till att stärka handelskamramas ställning i utvecklingsländer. 18

Internationellt
samarbete

Internationellt
samarbete är av stor betydelse i det världsomspännande handelskammarväsendet.
Globalt sker samarbetet genom den Internationella Handelskammarbyrån — Intemational
Bureau of Chambers of Commerce, IBCC — med säte i Paris. Det kanske tydligaste
beviset på detta samarbete är systemet med ATA-carneter, där IBCC upprättat den
internationella garantikedjan.

De
svenska handelskamrama är aktiva medlemmar i Internationella Handelskammarbyrån.
Fömtom riktlinjer för ATA-cameter diskuteras här bl. a. intygsutfardande och
tekniskt bistånd till utvecklingsländer.

I
egenskap av medlemmar utan formell rösträtt deltar de svenska handelskamrarna
i EG-ländemas handelskammarorganisation Eurochambres med säte i Bryssel. Eurochambres
är remiss-och utredningsorgan till EG-kommissionen i frågor som rör
näringslivet.

En
viktig del av det internationella handelskammararbetet rör öst-väst-frågor. De
svenska handelskamrarna är medlemmar i Östersjöhandels-kammarkonferensen — The Baltic
Chambers of Commerce Conference — där även Finland, Norge, Västtyskland,
Östtyskland, Polen och Sovjetunionen deltar. I detta samarbete diskuteras bl.
a. bilateral handel, transporter och kommunikationer samt miljövård.

Handelskamrama
i de nordiska ländema har utvecklat ett särskilt samarbete. Vid årligen
återkommande konferenser behandlas gemensamma nordiska frågor, såsom
handelshinder och civilrättslig lagstiftning, för att nå fram tiU gemensamma
ståndpunkter i syfte att verka för harmonisering.

Prop. 1989/90:134

3 Överväganden

3.1 Behovet av en författningsreglering

Mitt förslag: Handelskammarkungörelsen
ersätts av en lag med gmndläggande föreskrifter om auktorisation av
handelskamrar. I lagen tas de bemyndiganden in som behövs för att reglera
handelskamrarnas verksamhet med intyg och certifikat för handelsändamål m.m.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag.

Skälen för mitt förslag:
Som framgår av redogörelsen i det föregående för handelskamrarnas verksamhet
(avsnitten 2.3.3 — 2.3.4), fullgör de auktoriserade handelskamrarna också här
i landet ett flertal uppgifter som tillagts dem genom särskilda
författningsföreskrifter eller beslut. Även därutöver fullgör de en rad
uppgifter som är av betydelse för det allmänna. Inte minst på utrikeshandelns
område har handelskamrarna viktiga funktioner att fylla. Det är angeläget att
denna verksamhet kan bedrivas och utvecklas även i fortsättningen.

19

Handelskammarkungörelsen
har endast ändrats vid ett tillfälle (1959:471). Kommerskollegiet fick då
befogenhet att avgöra frågor om stadgeändringar av mindre ingripande betydelse.
Vidare togs en föreskrift om statsunderstöd bort. I övrigt kvarstår
kungörelsens innehåll från år 1916 oförändrat. Handelskammarkungörelsen
framstår därför i dag som föråldrad.

Handelskamrarnas intygs-
och certifieringsverksamhet har under senare år utvecklats på ett sådant sätt
att det behövs en närmare reglering av denna verksamhet. En sådan reglering
saknas i handelskammarkungörelsen. Där föreskrivs endast i 5§ att en
auktoriserad handelskammare skall fullgöra sådana funktioner som åläggs den
enligt lag eller särskild föreskrift.

En del av de dokument som
handelskamrarna utfärdar för handelsändamål medför sådana av den svenska rättsordningen
erkända rättsverkningar, att utfärdandet får anses utgöra myndighetsutövning.
Detta utgör inte något hinder mot att sådana uppgifter liksom hittills
anförtros åt auktoriserade handelskamrar, där så bedöms lämpligt. Eftersom
handelskamrarna inte är statliga eller kommunala myndigheter, utan sådana
enskilda organ som avses i 11 kap. 6§ tredje stycket regeringsformen, krävs
dock numera i sådana fall att överlämnandet sker med stöd av lag.

Prop.
1989/90:134

3.2 Auktorisation 3.2.1 Allmänna synpunkter

Mitt förslag:
Handelskamrarna skall även i fortsättningen kunna erhålla statlig auktorisation.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag. Svenska handelskammarförbundet och
länsstyrelsen i Malmöhus län har tagit upp frågan om särskilt skydd för
beteckningen handelskammare.

Skälen för mitt förslag: Auktorisation
av yrkesutövare och verksamheter förekommer på åtskilliga områden.

Väsentliga likheter med
delar av handelskamrarnas verksamhet uppvisar den verksamhet som bedrivs på
olika orter i landet av notarius publicus. Notarius publicus är en offentlig
institution vars verksamhet går ut på att man skall kunna erhålla ett officiellt
bevis om olika förhållanden av faktisk och rättslig natur. Sådana bevis har
ofta, i likhet med många av handelskamrarna utfärdade dokument, betydelse
särskilt vid internationella mellanhavanden. Utseendet av notarius publicus
kan ses som en form av auktorisation av sådan verksamhet. Verksamheten utövas
av enskilda uppdragstagare. De grundläggande föreskrifterna finns i lagen (1981:1363)
om notarius publicus (ändrad senast 1988:1357). Notarius publicus utses enligt
bemyndigande i förordningen (1982:327) om notarius publicus av länsstyrelserna
efter prövning av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet.

20

En viss parallell står
också ätt finna i de föreskrifter som fram till den 1 Prop. 1989/90:134 juli
1989 har gällt om auktorisation av provplatser enligt lagen (1985:1105) om
obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m., och av matplatser enligt
lagen (1974:897) om riksmätplatser m.m. Auktorisationen innebar en prövning av
att ifrågavarande organ hade för verksamheten erforderlig kompetent personal
och utmstning. Sedan auktorisation meddelats skedde en fortlöpande kontroll av
att kraven alltjämt var uppfyllda. Genom auktorisationsförfarandet skapades
ett komplement till systemet med officiella s.k. riksprovplatser och riksmätplatser.
På detta område är auktorisationen numera genom lagen (1989:164) om kontroll
genom teknisk provning och om mätning ersatt av s. k. ackreditering, som dock
är av likartad innebörd. Ackrediteringen sker efter internationellt godtagna
riktlinjer och har till väsentligt syfte att uppnå förtroende utomlands för
här i landet företagen provning och mätning och på gmndval därav utfärdade
bevis.

Även
bestämmelserna rörande advokatväsendet kan nämnas här. Regleringen återfinns i
8 kap. rättegångsbalken, där de gmndläggande bestämmelserna meddelas, samt i stadgama
för Sveriges advokatsamfund, vilka skall vara fastställda av regeringen.
Rättegångsbalken och samfundets stadgar innehåller yrkesetiska regler om
tystnadsplikt, opartiskhet m. m. Vissa tillsynsuppgifter ankommer på justitiekanslern,
som kan påkalla åtgärd mot advokat.

Som
ytterligare exempel på statliga auktorisationsformer kan vidare nämnas auktorisationen
av bevakningsföretag enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag (ändrad
senast 1989:148) och på ekonomins och handelns område auktorisationen av
revisorer, för vilken tidigare handelskamrarna svarat. Regler i sistnämnda
ämne finns i lagen (1975:86) med bemyndigande att meddela föreskrifter om auktorisation
och godkännande av revisor samt förordningen (1973:221) om auktorisation och
godkännande av revisorer (omtryckt 1976:825, ändrad senast 1988:1343).

Statlig
auktorisation eller liknande behörighetsförklaringar har i allmänhet
tillkommit i syfte att skapa garantier för att den enskilde skall få fullvärdig
hjälp av kompetenta yrkesutövare, där t. ex. hans rättstrygghet eller hälsa
står på spel, eller det funnits liknande starka skäl. Auktorisationen har
därvid karaktären av en kompetensförklaring, kombinerad med en garanti om att
den som auktoriserats följer vissa yrkesetiska och liknande regler till den
enskildes skydd. Däri får också anses ligga ett krav på att det finns någon
ordning etablerad för tillsyn och kontroll.

Flertalet
handelskamrar i världen bedriver sin verksamhet med någon form av legal
reglering som stöd. Med hänsyn till de uppgifter för det allmänna som de
svenska handelskamrarna sedan gammalt fullgör, särskilt som utfärdare av olika
intyg för den internationella handeln, bör de även fortsättningsvis kunna
erhålla statlig auktorisation.

Svenska
handelskammarförbundet har förordat bestämmelser om krav

på särskilt tillstånd för att använda beteckningen handelskammare m. m.

Liknande synpunkter har framförts av länstyrelsen i Malmöhus län. Enligt

min uppfattning är emellertid inte något egentligt behov påvisat av en

sådan reglering som den föreslagna. Visserligen används ordet handels- 21

kammare i några andra
sammanhang (jfr. avsnittet 2.1) men risken för förväxling med auktoriserade
handelskammare i dessas verksamhet för det allmänna får anses ringa. Jag vill
emellertid i sammanhanget erinra om att den som gör sig skyldig till obehörig
myndighetsutövning ådrar sig straffansvar enligt 17 kap. 15 § brottsbalken.

Prop.
1989/90:134

3.2.2
Förutsättningar för auktorisation

Mitt förslag: En gmndläggande
fömtsättning för auktorisation skaU vara att kammaren är lämplig för sitt
ändamål, dvs. för att inom ett visst område av landet främja de övergripande
näringsintressena och företräda dessa i förhållande till det allmänna. Kammaren
skall bestå av lägst 16 ledamöter med lika rösträtt. Den skall utses av en
särskild handelskammarförening, och det skall finnas ändamålsenliga stadgar
för denna och kammaren. Föreningen skall i princip ta emot varje näringsidkare
inom området som medlem.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag.

Skälen
för mitt förslag: Nuvarande fömtsättningar för auktorisation enligt handelskammarkungörelsen
framgårav redogörelsen i avsnittet 2.2. Det gmndläggande kravet bör även
fortsättningsvis vara att handelskammaren är lämplig för sitt ändamål, att
inom sin särskilda del av landet främja de övergripande näringsintressena och
företräda dessa i förhållande till det aUmänna. Däri torde ligga ett krav på
att kammaren har en uppbyggnad och organisation som så långt möjligt skänker
garantier för bred representativitet och samtidigt för oberoende i förhållande
till sektoriella intressen.

Bestämda
anspråk måste alltså liksom hittills ställas på den juridiska ramen kring
handelskammaren. För närvarande krävs i formellt hänseende att handelskammaren
skall ha bildats av en för ändamålet inrättad förening eller av annan förening
bestående huvudsakligen av näringsidkare, bosatta inom handelskammarens
distrikt, att handelskammarens ledamöter utses av föreningen, att ledamötema
har lika rösträtt och att deras antal inte understiger 16.

Dessa
formella krav synes ändamålsenliga och torde i det väsentliga böra uppställas
även fortsättningsvis. Samtliga nuvarande handelskamrar är gmndade på särskilda
s. k. handelskammarföreningar. Det framstår inte som motiverat att därjämte
lämna utrymme för andra konstmktioner.

Med näringsidkare bör i
detta sammanhang förstås varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art, dvs. detsamma som i konsumentköplagen
(1973:877), marknadsföringslagen (1975:1418), konkurrenslagen (1982:729) m.fl.
näringsrättsliga författningar. Att medlemmama i en handelskammarförening
huvudsakligen skall vara näringsidkare behöver naturligtvis inte utesluta att
även t.ex. föreningar av näringsidkare kan vara medlemmar, något som nu inte är

22

ovanligt.
Det kan för övrigt erinras om att en sammanslutning av närings- Prop.
1989/90:134 idkare i konkurrenslagen uttryckligen jämställs med näringsidkare.

Föreningens
och kammarens ändamål måste framgå av stadgama. I ändamålsparagrafen bör vara
föreskrivet att föreningens syfte är att verka för näringslivets intressen inom
ett visst distrikt eller verksamhetsområde, vilket bör vara bestämt avgränsat.
Det ligger i sakens natur att områdena för skilda handelskammare inte till
någon del bör sammanfalla.

Kravet
på representativitet medför vidare att möjligheten till medlemskap i handelskammarföreningen
i princip bör stå öppen för alla näringsidkare inom handelskammarens
verksamhetsområde. Medlemskap bör sålunda inte kunna förvägras någon med
mindre han ådagalagt uppenbar olämplighet. Det synes knappast finnas skäl att
föreskriva några formella hinder för näringsidkare som är bosatta eller
verksamma utanför området att vinna medlemskap. Nuvarande stadgar lämnar i
allmänhet denna möjlighet öppen. Beslut varigenom någon vägrats inträde i eller
uteslutits ur en handelskammarförening kan enligt vanliga föreningsrättsliga
principer prövas av domstol i den för tvistemål gällande ordningen.

De
nu nämnda kraven för auktorisation är av formeU art och bör komma till tydligt stadgemässigt
uttryck. Sedan väl auktorisation vunnits, bör ändringar i stadgama underkastas fastställelse.

För
att handelskammaren skall kunna anses lämplig för sitt syfte och anförtros
uppgifter för det allmänna måste givetvis ytterligare fömtsättningar vara
uppfyllda, såsom att den har ett lämpligt verksamhetsområde, att detta område
och däri företrädda branscher och företagsformer är på ett tillfredsställande
sätt representerade i föreningen och handelskammaren samt att det finns
tillgång tiU tillräckliga ekonomiska och personella resurser. Humvida sådana fömtsättningar
är uppfyllda torde väsentligen få avgöras vid en allmän lämplighetsbedömning.
Det torde i allmänhet också vara önskvärt att kammaren utser verkställande
direktör eller annan sådan chefstjänsteman, som bär ansvar för dess löpande
verksamhet. I den mån den nya regleringen påkallar några närmare föreskrifter i
sådana hänseenden som dessa, får sådana bestämmelser meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

Handelskammarväsendet
är, såsom framgår av bakgmnden i avsnittet

2.1, historiskt framvuxet. Konstmktionen med handelskammaren som

något på sitt sätt från handelskammarföreningen skilt, är speciell. I det

remitterade förslaget hade, för att bättre klargöra förhållandet mellan

kammaren och föreningen, den förra betecknats som ett organ för för

eningen. Lagrådet, som ansett att det i och för sig hade kunnat anföras skäl

för att bättre klargöra handelkammarens rättsliga ställning har funnit det

mindre tilltalande att utan precisering på detta sätt lägga fast en viss före

ningsrättslig konstmktion. Enligt lagrådets uppfattning om denna fråga är

det bättre — och i vart fall fullt tillräckligt — att låta lagtexten utsäga
endast

att en handelskammare utses av en förening som är bildad för detta ända

mål, har ett visst verksamhetsområde och kallas handelskammarförening.

Vidare har lagrådet funnit det mest naturligt att knyta ändamålet med verk

samheten till handelskammaren, inte till föreningen. För egen del anserjag

liksom lagrådet att det sakliga reformbehovet är litet när det gäller handels- 23

kamrarnas rättsliga
ställning. Som lagrådet framhållit, finns konstmktionen i dag, och den fungerar
praktiskt. Jag ansluter mig sålunda till lagrådets synsätt, vilket för övrigt
stämmer överens med promemorians, vilken inte i detta hänseende mött någon
kritik från remissinstanserna. Jag anser att det finns goda skäl att räkna med
att handelskammarväsendet självt skaU verka för en klarare och mer enhetlig
ordning, vilket kan ske t. ex. genom att normalstadgar utarbetas.

Prop.
1989/90:134

3.2.3
Auktorisationsförfarandet m. m.

Mitt förslag:
Regeringen beslutar liksom hittills om auktorisation av handelskamrar och om
upphävande av auktorisation. Genom beslutet om auktorisation blir stadgama
fastställda. Ändring i stadgarna skall för sin giltighet kräva att den
fastställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Promemorians förslag:
Överensstämmer i allt väsentligt med mitt. Reglerna om faststäUelse av
stadgeändringar hade dock en annan utformning i promemorian.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag.

Skälen för mitt förslag:
Enligt handelskammarkungörelsen sker auktorisation av en handelskammare genom
att regeringen beslutar att stadfästa dess stadgar. Även stadgama för den eller
de föreningar eUer andra sammanslutningar som bildar handelskammaren och utser
ledamötema skall vara fastställda av regeringen. Frågor om mindre ingripande
förändringar av fastställda stadgar kan prövas av kommerskollegiet.

Som fömt anförts, kommer
även fortsättningsvis de stadgar som gäller för handelskammarföreningen och
handelskammaren att vara fastställda. Det är mest naturligt att reglema om
kammaren ingår i stadgama för föreningen. Detta behöver dock inte vara
föreskrivet. För närvarande förekommer det olika stadgemässiga konstmktioner.
Det synes emellertid vara lämpligt att i framtiden skilja på frågan om auktorisation
och frågor om fastställelse av stadgar eller av ändring i stadgar. Vid
bedömandet av sistnämnda slags frågor måste visserligen aUtid beaktas att stadgama
svarar mot bestämda krav. Auktorisationsfrågan inrymmer dock uppenbarligen
ytterligare och mera vittgående överväganden.

Flera skäl talar för att
frågor om auktorisation även framgent prövas av regeringen. Ett skäl är att
detta torde stämma bäst med internationell praxis på området. En regeringsauktorisation
ger vidare handelskammaren en på ett särskilt sätt erkänd ställning, som i
åtskilliga länder är av stor vikt för förtroendet för den. Att fortsättningsvis
anförtro beslut om auktorisation av handelskammare på en regeringen
underställd myndighet skulle kunna ge till resultat att olika handelskammare
internationellt sett uppfattas ha olika status. Ett ansvarstagande från
regeringens sida i vissa hänseenden framstår också som motiverat från
handelspolitiska synpunkter. Auktorisationsbeslut bör därför enligt min mening
ankomma endast på regeringen.

24

Däremot kan det vara en
lämplig ordning att ansökningar i auktorisa-tionsärenden inges till en myndighet
som regeringen utser, vilken har att bereda ärendet och med eget yttrande
överlämna detta till regeringen. Det ligger närmast till hands att uppgiften
får ankomma på kommerskollegiet, som är central förvaltningsmyndighet för
rikets handel och enligt sin instruktion handlägger frågor om handelskamrar och
andra sammanslutningar av näringsidkare inom sitt verksamhetsområde. Under
beredningen torde bl. a. böra inhämtas yttranden från berörda lokala och
regionala instanser samt handelskamrar, liksom från Svenska Handelskammarförbundet.
Föreskrifter i sådana hänseenden kan emellertid meddelas av regeringen.

Ärenden om auktorisation
kan antagas komma att bli mycket sällsynta med hänsyn till att den omstmktureringsperiod
som sträckt sig över de två senaste decennierna på goda gmnder kan antagas nu
vara mer eller mindre avslutad. Ärenden angående stadgeändringar torde i så
fall komma att vara mer vanligt förekommande. Sådana ärenden bör lämpligen
fortsättningsvis kunna delegeras till en myndighet att handlägga. Frågan om
överklagande av beslut om avslag kan regleras i förordning.

Lagrådet
har förordat att frågan om fastställande av stadgeändringar regleras på det
sättet, att en ändring för sin giltighet kräver fastställelse. Jag delar lagrådets
uppfattning att en sådan föreskrift är att föredra framför den i promemorian
föreslagna. Den i promemorian och remissen föreslagna utformningen kunde få
till följd att ett beslut om stadgeändring kunde komma att utgöra gmnd för
upphävande av auktorisationen, om inte ändringen blev fastställd.

Prop.
1989/90:134

3.3 Intygs-och certifieringsverksamhet 3.3.1 Särskilda bemyndiganden för verksamheten m. m.

Mitt förslag:
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får uppdra åt
auktoriserade handelskammare att utfärda sådana certifikat och andra dokument
för handelsändamål som kan behövas på gmnd av intemationella överenskommelser
eller utländska föreskrifter om in-eller utförsel av varor.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag. Svenska handelskammarförbundet har berört
frågan om rätt för auktoriserade handelskamrar att ta ut avgifter för denna
verksamhet.

Skälen för mitt förslag:
En översikt över de olika slag av intyg och certifikat som för närvarande
utfärdas av de svenska handelskamrarna har lämnats i det föregående (avsnittet
2.3.3). Någon särskild rättslig reglering behövs knappast beträffande hela denna
verksamhet. Till stor del kan den liksom hittills bedrivas på frivillig bas och
på de auktoriserade handels-

25

kamrarnas eget ansvar. I
fråga om några slag av handlingar behövs det Prop. 1989/90:134 emellertid
en fastare rättslig ram för verksamheten.

Som
framgår av översikten förekommer i flera fall att handelskamrama utfärdar
dokument som gmndar sig på intemationella överenskommelser som Sverige har
anslutit sig till. Verksamheten med sådana dokument får bedömas vara en
förvaltningsuppgift i regeringsformens mening, och uppgiften har anförtrotts handelskamrama
genom föreskrifter i författning eller särskilda beslut. Den omständigheten att
handelskamrarna inte är myndigheter, utan enskilda organ, medför emellertid,
som fömt konstaterats, ett behov av lagstöd för överlämnande av
förvaltningsuppgifter till dem i den mån uppgifterna innefattar
myndighetsutövning. Så är fallet när den svenska rättsordningen tillskriver
dokumenten särskilda rättsverkningar. Det erforderliga bemyndigandet bör
finnas med i den nya regleringen.

En
annan kategori där särskilda skäl talar för en närmare reglering utgörs av de
handlingar som utfärdas för att tillgodose kraven i andra länders
författningsföreskrifter beträffande kontroll av in-eller utförsel av varor.
Från allmän synpunkt är verksamheten angelägen, eftersom den underlättar den
svenska utrikeshandeln, bl.a. i fråga om importen till Sverige av en del
avancerade industriprodukter. Liksom är fallet beträffande de fömt berörda
dokument som grundar sig på intemationella överenskommelser finns det också
här ett starkt intresse av att verksamheten håller en hög standard. De
ifrågavarande certifikaten är avsedda att företes inför andra länders myndigheter
och ligga till gmnd för deras handläggning. Det handlar inte i dessa fall om
tillämpning av svenska rättsregler, och utfärdandet av handlingarna har i
normalfallet inga särskilda rättsverkningar här i landet. Likafullt har
verksamheten likheter med den nyss behandlade.

1
fråga om de nu berörda bägge slagen av handlingar, sådana som behövs på gmnd av
ingångna intemationella överenskommelser eller med hänsyn till utländska
föreskrifter om in-eller utförsel av varor, föreslås sålunda en lagföreskrift
av innebörd att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
uppdra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda handlingarna. Ett sådant
bemyndigande bör i varje särskilt fall föregås av en prövning humvida
vederbörande handelskammare har de särskilda personella och andra resurser som
krävs för att verksamheten skall hålla den standard som kan krävas. Den
centrala myndighet som är bäst skickad att bedöma vad som kan krävas i sådana
hänseenden torde vara generaltullstyrelsen. Det kan därför finnas skäl att,
oavsett vad som kan komma att föreskrivas i fråga om tillsyn i övrigt beträffande
handelskamrarna, lägga de härmed sammanhängande uppgifterna på styrelsen. I
alla händelser bör styrelsens yttrande inhämtas i sådana frågor som här avses
och vad som sammanhänger därmed.

Vissa
närmare föreskrifter kan behöva meddelas i annan ordning. Det kan t. ex. gälla mtiner
för verksamheten och skyldighet att meddela underrättelser om utfärdade certifikat,
exempelvis till tullmyndighet för dess kontroll av vamtrafiken.

Slutligen
skall här beröras frågan om rätt för handelskamrarna att ta 26

betalt för verksamheten
med intyg och certifikat. Svenska handelskammarförbundet har i sitt yttrande
över promemorian förklarat sig förutsätta att förslagen inte skall behöva
medföra någon ändring i den nuvarande ordning, enligt vilken handelskamrama
efter gemensamma överläggningar fastställer de avgifter som skall tas ut för
olika tjänster som tillhandahålls. Min bedömning är att några lagföreskrifter i
detta ämne inte krävs. Handelskamrarna bör liksom hittills kunna uppbära
skälig betalning för den verksamhet det här är fråga om. Att detta sker efter
enhetliga principer är inte någon nackdel. Frågan kan regleras genom
regeringsföreskrifter, jämför prop. 1981/82; 63 s. 9 samt 12 § första stycket
förordningen (1982:327) om notarius publicus.

Prop.
1989/90:134

3.3.2
Ansvar i vissa fall för oriktiga uppgifter i ansökan om certifikat.

Mitt förslag: Om
ett certifikat eller annat dokument för handelsändamål är avsett att företes
inför svensk eller utländsk myndighet för att styrka förhållanden som har
uppgetts av den som söker dokumentet, skall de uppgifter som behövs för handlingens
utfärdande lämnas skriftligen på heder och samvete.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag.

Skälen för mitt förslag: I
fråga om en del certifikat, som kan behövas med hänsyn till utländska
föreskrifter om utförsel av varor, krävs att den som vill importera en vara
avger en förklaring om syftet med importen i samband med att han ansöker om certifikatet.
En sådan deklaration kan gå ut på att varan inte skall föras till något annat
land än det, för vilket exportlicens beviljas. Det är i många fall ett krav
att de straffrättsliga följdema av oriktiga sådana förklaringar skall kunna
anges i certifikatet.

I vad mån ett brott mot en
sådan förklaring för närvarande skulle kunna beivras straffrättsligt, framstår
som ovisst. Det är svårt att med säkerhet uttala att de ifrågavarande
gärningarna genereUt skulle vara åtkomliga för straffansvar enligt de närmast till
hands liggande bestämmelserna i 15 kap. 11 § brottsbalken om ansvar för osant
intygande resp. bmkande av osann urkund.

I 15 kap. I0§ brottsbalken
finns det emellertid ett allmänt straffstadgande för sådana fall där någon
jämlikt lag eller annan författning avger en skriftlig utsaga under edlig förpliktelse
eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran. Sådana utsagor
har en form som medför att det vid straffansvar kan krävas att de är riktiga.
Det uppsåtliga brottet kallas osann försäkran. Begås gärningen av grov oaktsamhet
kallas brottet vårdslös försäkran. Eftersom de nu ifrågavarande försäkringama
inte gmndar sig på någon svensk föreskrift om viss form, har emellertid inte
detta straffstadgande hittills varit tillämpligt. I samband med att handelskamramas
verksamhet med ifrågavarande slags certifikat regleras författningsmässigt,
bör enligt min mening också ges en föreskrift av innebörd att

27

de uppgifter som behövs
för handlingens utfärdande skall lämnas skriftligen på heder och samvete, när
handlingen är avsedd att inför en myndighet styrka förhållanden som uppges av
sökanden.

En föreskrift sådan som
den nu föreslagna synes väl motiverad med hänsyn tiU den vikt andra länder
tillmäter de ifrågavarande deklarationerna och det starka svenska intresset av
att stävja förfaranden som innebär att svenskt territorium används för att kringå
andra länders bestämmelser på detta område. Den skulle göra det möjligt för
utfärdande handelskammare att i certifikatet med en lämplig formulering ange
den straffrättsliga följden av att osanna uppgifter avges eller att sanningen
förtigs i den till gmnd för certifikatet liggande ansökningen, vare sig det
sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Det bör påpekas att en uppgift kan
innefatta en utsaga om avsikten att handla på visst sätt. I de nu aktueUa
fallen kan en förklaring om syftet med importen utgöra en sådan uppgift. Jfr.
rättsfallet NJA 1953 S.577.

Straffet för osann
försäkran är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är
grovt, fängelse i högst två år. Straffskalan för vårdslös försäkran omfattar
böter eller fängelse i högst sex månader.

Prop.
1989/90:134

3.4 Tillsyn m.m.

Mitt förslag: En
auktoriserad handelskammare skall i fråga om all intygsgivning för
handelsändamål stå under tillsyn av en myndighet som regeringen bestämmer. Den
skall årligen avge en berättelse över sin verksamhet.

Promemorians förslag: Promemorian
innehöll mera långtgående bestämmelser om tillsyn. I övrigt stämmer dess
förslag i sak överens med mitt.

Remissinstanserna:
Tillstyrker promemorians förslag.

Skälen för mitt förslag: I
handelskammarkungörelsen saknas egentliga föreskrifter om tillsyn. Bl. a.
skyldigheten att till kommerskollegiet inge till regeringen ställda
förvaltnings-och verksamhetsberättelser ger dock vid handen att en tillsyn är
avsedd. Den lagstiftning om auktoriserade handelskamrar som nu föreslås bör
innehålla uttryckliga bestämmelser på denna punkt.

I promemorian har anförts
att det ligger i ett auktorisationssystems natur att det finns en etablerad
ordning för tillsyn och kontroll avseende den auktoriserade verksamheten.
Frågan är hur omfattande en sådan tillsyn bör vara. Handelskamrarna är enskilda
inrättningar, som bl. a. skall ta till vara näringslivets intressen gentemot
det allmänna. Deras ändamål skall vidare enligt mina förslag vara att främja
handeln, industrin och det övriga näringslivets intressen i förhållande till
det allmänna. Lagrådet har med hänsyn härtill ansett att statens tillsyn över handelskamrama
har fått en alltför framträdande plats i det remitterade förslaget. Enligt
lagrådet synes det från principiell synpunkt vara riktigast att tillsynen begränsas
till

28

den fömt berörda särskilda
intygs-och certifieringsverksamheten. Dock har även lagrådet funnit att goda
skäl kan anföras, också från handelskamrarnas egna synpunkter, för att låta
tillsynen omfatta all likartad verksamhet med handelsdokument. Den avvägning
mellan intresset av en oberoende ställning för handelskamrarna och behovet av
tillsyn och kontroll, som lagrådet sålunda gjort, finner jag vara
ändamålsenlig.

Det bör vara en uppgift
för regeringen att meddela de närmare föreskrifter om tillsynen som kan behövas
och att utse tillsynsmyndighet. Av skäl som anförts i det föregående avsnittet
ligger det nära till hands att tillsynsuppgifter läggs på kommerskollegiet.
Vissa särskilda befogenheter kan dock behöva anförtros åt någon annan myndighet
under regeringen. Detta har behandlats i avsnittet om bemyndiganden för intygs-och
certifieringsverksamheten.

Med skyldigheten att
underkasta sig tillsyn bör det följa en skyldighet att lämna
tillsynsmyndigheten de uppgifter som denna behöver. En särskild föreskrift
därom behöver inte tas in i lagen. 1 sista hand kan det, som lagrådet framhållit,
aUtid bli fråga om auktorisationens upphävande.

I fråga om den nuvarande
skyldigheten för auktoriserade handelskamrar att åriigen avge berättelse över
förvaltning och verksamhet under närmast föregående år saknas skäl att göra
andra ändringar än att berättelsen skall riktas till den myndighet som
regeringen bestämmer samt den av rent praktiska skäl motiverade, att
handlingarna bör inges före utgången av maj månad i stället för som nu april.

Prop.
1989/90:134

3.5 Överklagande av handelskammares beslut m. m.

Min bedömning: Möjligheten
att överklaga beslut av auktoriserade handelskammare kan regleras i en till
lagen knuten förordning.

Promemorians
förslag: Frågorna har inte behandlats i promemorian.

Remissinstanserna:
Ingen remissinstans har tagit upp frågorna.

Skälen för min bedömning:
Såvitt gäller möjligheten att överklaga beslut enligt den föreslagna nya lagen
har i promemorian endast berörts sådana beslut varigenom tillsynsmyndighet
avslagit en framställning om fastställelse av ändring i stadgar för en
auktoriserad handelskammare eller handelskammarförening. Denna fråga är
behandlad under avsnitt 3.2.3. Frågan om överklagande av beslut av
auktoriserade handelskammare rörande utfärdande av certifikat har däremot inte
behandlats och inte heller frågor om offentlighet för handlingar i sådana
ärenden m.m. Jag vill därför avslutningsvis ta upp detta.

Mina förslag innebär att
auktoriserade handelskammare kan få i uppdrag att utfärda dokument för
handelsändamål när sådana dokument behövs på grund av internationella
överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller med hänsyn till
utländska föreskrifterom in-eller utförsel av varor. När ett sådant uppdrag
har lämnats en handelskammare

29

i
fråga om något visst slag av dokument kan den situationen uppstå, att Prop.
1989/90:134 handelskammaren inte finner sig kunna på begäran utfärda
dokumentet. Det kan ju hända att fömtsättningama härför inte är uppfyllda.
Beroende bl.a. på vilka rättsliga verkningar utfärdandet medför och vilka andra
möjligheter som står sökanden till buds, kan det vara lämpligt att denne har möjlighet
att överklaga kammarens ställningstagande. Detta är något som får bedömas och
regleras i varje särskilt fall, när uppgifter läggs på auktoriserade
handelskammare. Detsamma gäller enligt min mening frågan hur överklagande skall
ske. I allmänhet har förvaltningslagens (1986:223) regler ansetts böra gälla,
när enskilda organ anförtros förvaltningsuppgifter (jfr prop. 1988/89:66 s. 16 ff".).

Vad
så gäller frågan om det behövs några bestämmelser om handlingsoffentlighet och
sekretess, något som möjligen kunde anses påkallat i fråga om samma slags
ärenden hos handelskammare som nyss behandlats, gör jag följande bedömning.

Det
rör sig i dessa fall genomgående om sådana uppgifter som angår den enskildes
ekonomiska förhållanden och där insyn av utomstående, t.ex. någon konkurrerande
näringsidkare, skulle kunna förorsaka skada. Om handlingama i sådana fall
skulle omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att ta del av
handlingar hos myndigheter blev det därför också nödvändigt med en särskild
sekretessregel. Offentligheten skulle sålunda vara av ringa praktisk betydelse.
På gmnd härav, och eftersom ärenden av nu berört slag utgör en förhåUandevis
mindre del av handelskammarens samlade verksamhet, framstår det som mindre lämpligt
att införa några sådana bestämmelser. Denna bedömning är i linje med dem som
tidigare gjorts i fråga om handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet
(jämför prop. 1986/87:151, s. 146 ff.). Jag vill i sammanhanget också peka på
de regler om tillsyn som jag i det föregående föreslagit. Dessa tillgodoser
enligt min mening i tillräcklig grad kraven på insyn i verksamheten.

3.6 Lagteknisk lösning, ikraftträdande m. m.

Lagrådets
i det föregående under avsnittet 3.4 behandlade förslag till ändring i fråga om
reglema för tillsyn, till vilket jag anslutit mig, bör i enlighet med vad
lagrådet anfört återverka på lagens disposition efter de inledande paragrafema.
Det blir mest naturligt att i lagtexten efter avsnittet om fömtsättningar för auktorisation
(3-7 §§) ta in paragrafen om fastställande av stadgar som 8 §, därefter ett
avsnitt om certifieringsverksamheten med en paragraf om tillsynen (9-11 §§)
samt avslutningsvis de två bestämmelsema om årsberättelse (12§) och återkallelse
av auktorisation (13§).

Lagen
om auktorisation av handelskamrar föreslås träda i kraft den 1 juli 1990. Vid
lagens ikraftträdande bör kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade
handelskamrar upphävas. Upphävandet kan, som lagrådet har påpekat, beslutas av
regeringen. De handelskammare som har meddelats auktorisation enligt de äldre föreskriftema
skall anses som auktoriserade enligt den nya lagen.

För
närvarande är Uppsvenska handelskammaren, som auktoriserats år 30

1989,
verksam inom Uppsala län, som nu hör till handelskammaren för Prop. 1989/90:134
Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län. Beslut om stadgeändring, varigenom
verksamhetsområdet för den sistnämnda handelskammaren ej längre skall omfatta
Uppsala län, har fattats. Beslutet avses bekräftas vid ordinarie
föreningsstämma, som är utsatt att äga rum före lagens ikraftträdande. Några
särskilda övergångsbestämmelser, föranledda av det berörda förhållandet, är
därför inte påkaUade.

4 Lagförslag

Med
anledning av vad jag har anfört i det föregående har inom utrikesdepartementet
upprättats förslag till

lag
om auktorisation av handelskamrar.

Förslaget
har, som har framgått, granskats av lagrådet.

5 Specialmotivering

Förslaget till lag om auktorisation av handelskamrar

På
inrådan av lagrådet har lagens mbrik kortats i förhållande till vad som föreslagits
i det remitterade förslaget. Lagens disposition följer också lagrådets förslag
(se avsnittet 3.6). Flertalet paragrafer har dessutom i enlighet med lagrådets
synpunkter gjorts till föremål för redaktionella ändringar utöver de sakliga
ändringar som särskilt berörs i det följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
En handelskammare kan få auktorisation genom beslut av regering

en enligt denna lag.

Lagen
innehåller regler om auktorisation av handelskammare, vilka ersätter dem i
kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade handelskammare. Reglema bygger i
det väsentliga på rådande ordning.

Av
paragrafen framgår att regeringen beslutar om auktorisation. Skälen härför har angetts
i avsnittet 3.2.3. Enligt 13§ är det också regeringen som beslutar om upphävande
av auktorisation. I motsats till 1916 års kungörelse skiljer lagen mellan
beslut om auktorisation och beslut om fastställande av stadgar. Ett auktorisationsbeslut
medför emellertid enligt 8§ att stadgama anses fastställda. Ändring i stadgarna
kräver enligt samma paragraf att den fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

2 §
Handelskammaren utses av en härför bildad förening av näringsid

kare inom ett visst geografiskt verksamhetsområde (handelskammarföre- 31

ning).
Kammaren har till ändamål att inom området främja handeln, Prop.
1989/90:134 industrin och det övriga näringslivet samt företräda dess intressen
i förhållande till det allmänna.

Av
paragrafen, som utformats efter förslag av lagrådet, framgår att en handelskammare
utses av en s. k. handelskammarförening, som bildats i detta syfte och att
kammarens ändamål skall vara att inom en särskild del av landet, som också är
föreningens verksamhetsområde, främja handeln, industrin och det övriga
näringslivet samt företräda dess intressen i förhållande till det allmänna.
Föreningens medlemmar skall vara näringsidkare. Med näringsidkare förstås varje
fysisk ellerjuridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art, dvs. detsamma som i konsumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen
(1975:1418), konkurrenslagen (1982:729) m.fl. näringsrättsliga författningar.
Även t.ex. föreningar av näringsidkare kan vara medlemmar.

Förutsättningar
for auktorisation

3 §
Efter ansökan av handelskammarföreningen skall handelskammaren

auktoriseras, om den är lämplig för sitt ändamål och villkoren i 4 — 7 §§ är

uppfyllda.

I
denna och närmast följande fyra paragrafer, som alla utformats med beaktande av
lagrådets synpunkter, anges fömtsättningama för beslut om auktorisation. För
att ett sådant beslut skall meddelas, måste vissa villkor enligt 4-7§§ och
dessutom allmänna lämplighetskrav vara uppfyllda. I enlighet med lagrådets
förslag hänför sig paragrafen till handelskammarens lämplighet och inte till handelskammarföreningens.

Kammaren
skall befinnas lämplig för det i 2§ angivna ändamålet, och den skall, såsom
framgår av 6§, ha ett lämpligt verksamhetsområde.

För
att handelskammaren skall kunna anses lämplig för sitt syfte och anförtros
uppgifter för det allmänna måste också andra förutsättningar vara uppfyllda,
såsom att de inom verksamhetsområdet företrädda branscherna och
företagsformerna blir på ett tillfredsställande sätt representerade i
föreningen och handelskammaren samt att det finns tillräckliga ekonomiska och
personella resurser. Huruvida sådana fömtsättningar är uppfyllda torde
väsentligen få avgöras vid en allmän lämplighetsbedömning. Det torde i regel
också vara önskvärt att kammaren utser verkställande direktör eller annan
sådan chefstjänsteman, som bär ansvar för den löpande verksamheten med sådana
uppgifter som anförtros kammaren. I den mån det behövs närmare föreskrifter i
sådana hänseenden som dessa, kan de meddelas med stöd av 8 kap. 13§
regeringsformen.

4 §
För handelskammarföreningen och handelskammaren skall finnas

ändamålsenliga stadgar.

Eftersom
handelskammaren enligt 2§ utses av handelskammarföreningen

utgör stadgarna för denna också grunden för kammaren och dess verksam

het. Det förekommer i dag att handelskammarens verksamhet regleras

ytterligare i särskilda stadgar. De formella krav som enligt de följande tre 32

paragraferna
skall vara uppfyllda måste komma till uttryck i de stadgar som Prop.
1989/90:134 gäller för verksamheten. Stadgarna måste också ligga till grund för
de lämplighetsbedömningar, på vilka auktorisationen vilar. Därför bör de
stadgar som gäller för handelskammarföreningen och handelskammaren befinnas vara
ändamålsenliga. Av 8 § framgår att stadgarna sedan inte utan vidare kan ändras.
Detta överensstämmer i sak med vad som gäller enligt handel-skammarförord n i ngen.

5 §
Handelskammaren skall bestå av lägst sexton ledamöter. Dessa skall

ha lika rösträtt.

Vad
som föreskrivs i paragrafen stämmer överens med rådande ordning.

6 §
Handelskammarföreningen skall ha ett lämpligt geografiskt verk

samhetsområde. Detta får inte till någon del sammanfalla med verksam

hetsområdet för någon annan förening med en auktoriserad handelskam

mare.

Vid
auktorisation av en handelskammare kan regeringen besluta om ändring av
verksamhetsområdet för någon annan handelskammarförening än den sökande.

I
paragrafensforsta stycke anges först att handelskammarföreningen skall ha ett
lämpligt geografiskt verksamhetsområde. Därmed avses såväl distriktets storlek
som dess avgränsning. Av andra meningen framgår att ett visst geografiskt
område inte kan höra till mer än en auktoriserad handelskammare. Önskar en
handelskammare utvidga sitt distrikt eller önskar man etablera en ny
handelskammare krävs det att stadgarna ändras för den handelskammare, vars
område berörs.

I
andra stycket, som tillkommit på förslag av lagrådet, ges regeringen befogenhet
att i samband med auktorisation av en handelskammare vidta erforderiiga
ändringar av verksamhetsområden för andra handelskammarföreningar än den
sökande. Denna befogenhet torde sällan behöva tas i anspråk, eftersom det normalt
bör råda enighet mellan berörda föreningar, så att erforderliga stadgeändringar
kommer till stånd på frivillig väg. Också sådana stadgeändringar kräver för sin
giltighet fastställelse. Se vid 8 §.

7 §
Varje näringsidkare inom handelskammarföreningens verksamhets

område, som inte i sin näringsutövning har visat sig uppenbart olämplig,

skall få vara medlem i handelskammarföreningen.

Det
krav på representativitet som berörts vid 3§ medför att möjligheten till medlemskap
i handelskammarföreningen i princip skall stå öppen för alla näringsidkare inom
verksamhetsområdet. Medlemskap skall sålunda inte kunna förvägras någon med
mindre han ådagalagt uppenbar olämplighet i sin näringsverksamhet. Det finns
inte några formella hinder för näringsidkare som är bosatta eller verksamma
utanför området att vara medlemmar.

Fastställande
av stadgar

8 §
Om en handelskammare auktoriseras, skall de stadgar som gäller för

handelskammarföreningen och handelskamhiaren därigenom anses vara 33

3 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 134

fastställda.
Ändring av stadgama kräver för sin giltighet faststäUelse av Prop.
1989/90:134 regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen
med mbrik motsvarar lagrådsremissens och promemorians 12§.

Som
anförts vid 4§ ligger gällande stadgar till gmnd för beslutet om auktorisation.
Denna paragraf har utformats efter förslag av lagrådet. Enligt paragrafensforsta
mening skall beslutet om auktorisation medföra den verkan att stadgama anses
fastställda. Av andra meningen framgår att stadgeändringar för sin giltighet
kräver att de fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Till frågor om stadgeändring hänförs inte sådana fall där auktoriserade
handelskammare slås samman.

Vissa
dokument for handelsändamål

9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får upp

dra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda sådana certifikat och andra

dokument för handelsändamål, som kan behövas på gmnd av intematio

nella överenskommelser eller utländska föreskrifter om in-eller utförsel av

varor.

Paragrafen
med mbrik motsvarar lagrådsremissens och promemorians 13§.

I
fråga om denna paragraf, som i likhet med de bägge följande och den mbrik som
föregår paragrafen, har utformats i enlighet med förslag av lagrådet hänvisas i
första hand till avsnitt 3.3.1. Ett bemyndigande enligt paragrafen bör i varje särskih
fall föregås av en prövning humvida vederbörande handelskammare har de särskilda
personella och andra resurser som krävs för att verksamheten skall hålla
erforderlig standard.

10 §
Om en sådan handling som anges i 9 § är avsedd att företes inför en

svensk eller utländsk myndighet för att styrka förhållanden som uppgetts

av sökanden, skall de uppgifter som behövs för handlingens utfärdande

lämnas skriftligen på heder och samvete.

I
förevarande paragraf, som motsvarar lagrådsremissen och promemorians 14 §,
föreskrivs att när en sådan handling som anges i 9 § är avsedd att företes
inför en svensk eller utländsk myndighet för att styrka förhållanden som
sökanden har uppgett, så skall de uppgifter som behövs för handlingens
utfärdande lämnas skriftligen på heder och samvete. Denna form medför
sanningsplikt.

I
15 kap. 10§ brottsbalken föreskrivs nämligen ansvar för osann resp.

vårdslös försäkran för den som lämnar osann uppgift eller förtiger sanning

en i skriftlig utsaga som jämlikt lag eller annan författning avges under

edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik

försäkran, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Det bör påpekas att

en uppgift kan innefatta en utsaga om avsikten att handla på ett visst sätt

Gfr rättsfallet NJA 1953 s. 577). 34

Straffet
för osann försäkran är böter eller fängelse i högst sex månader Prop.
1989/90:134 eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år. Straffskalan
för vårdslös försäkran omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.

Föreskriften
i paragrafen motiveras bl. a. av den vikt andra länder kan tillmäta de
ifrågavarande deklarationerna och det starka svenska intresset av att stävja
förfaranden som innebär att svenskt territorium används för att kringgå andra
länders bestämmelser på detta område. Konsekvenserna av sådana förfaranden kan
vara till allvarlig skada för landets näringsliv. Det bör i sådana fall ej vara
uteslutet med företagsbot enligt 36 kap. 7 — 10§§ brottsbalken i fråga om brott
som begåtts i utövningen av näringsverksamhet.

11
§ I fråga om verksamhet som avses i 9 § och annan intygsgivning för handelsändamål
står handelskammaren under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna
paragraf, som närmast motsvarar lagrådsremissens och promemorians 9 och 12 §§,
har utformats och erhållit sin placering i lagen efter förslag av lagrådet. I
paragrafen finns en föreskrift om tillsyn över auktoriserade handelskamrar.
Uttrycklig sådan föreskrift saknas i handelskammarkungörelsen, men
skyldigheten att lämna förvaltnings-och verksamhetsberättelser visaratt en
tillsyn är avsedd. Tillsynen enligt denna paragraf omfattar all handelskamrarnas
verksamhet med sådana dokument som avses i 9§ och annan intygsgivning för
handelsändamål. Med skyldigheten att underkasta sig tillsyn följer även en
skyldighet att lämna behövliga uppgifter. De närmare motiveringarna framgår av
avsnittet 3.4.

Det
ankommer på regeringen att utse tillsynsmyndighet. Förekommer det sådana
allvarliga brister i fråga om organisation eller verksamhet att kammaren inte
längre är lämplig kan auktorisationen enligt 8 § upphävas. Frågan om skyldighet
att lämna årsberättelser regleras i 12§. Närmare föreskrifter om tiUsynen kan
meddelas i förordning med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen.

Årsberättelse

12
§ Handelskammaren skall årligen före utgången av maj lämna en berättelse över
föregående års verksamhet till den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna
paragraf motsvarar lagrådsemissens och promemorians 10§. Innehållet motsvarar
vad som fömt gäUt med de ändringarna att berättelsen skall lämnas före utgången
av maj månad i stället för söm nu april och riktas till tillsynsmyndigheten.
Redigeringen har skett i enlighet med synpunkter från lagrådet, som även har
föreslagit mbriken.

Upphävande
av auktorisation

13
§ Om en auktoriserad handelskammare inte längre uppfyller fömt

sättningarna för auktorisation, får regeringen upphäva auktorisationen. 35

Bestämmelsen,
som motsvarar lagrådsremissen och promemorians 8§, Prop. 1989/90:134 anger
att beslut om auktorisation kan upphävas, om kraven inte längre är uppfyllda.
Detta kan vara fallet om kammaren inte längre är lämplig eller om villkoren
enligt 5 eller 6 § inte längre är uppfyllda.

Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser

I
avsnitt 3.5 har frågor om ikraftträdande m. m. behandlats.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till

lag
om auktorisation av handelskamrar.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

36

Promemorians lagförslag Prop. 1989/90:134

Bilaga 1 Förslag till lag om auktoriserade handelskamrar

Inledande
bestämmelser

1
§ Regeringen får meddela beslut
om auktorisation av handelskammare enligt denna lag.

2
§ I denna lag avses med
handelskammare en församling som har utsetts av en härför bildad förening av
näringsidkare (handelskammarförening) för att inom en särskild del av landet
främja handeln, industrin och det övriga näringslivet samt företräda dess
gemensamma intressen i förhållande till det allmänna.

Forutsättningar
för auktorisation

3
§ Beslut om auktorisation av en
handelskammare får meddelas om denna uppfyller vad som föreskrivs i 4 — 7§§ och
i övrigt bedöms vara lämplig för det i 2 § angivna ändamålet.

4
§ För handelskammaren och handelskammarföreningen
skall finnas stadgar. Dessa skall vara fastställda enligt I2§.

5
§ Handelskammaren skall bestå
av lägst sexton ledamöter. Varje ledamot skall ha lika rösträtt i kammaren.

6
§ Handelskammaren skall ha ett
lämpligt verksamhetsområde. Området får inte till någon del sammanfalla med
annan auktoriserad handelskammares verksamhetsområde.

7
§ Varje näringsidkare inom
handelskammarens verksamhetsområde, som inte i sin näringsutövning visat sig
uppenbart olämplig härför, skall kunna vinna medlemskap i handelskammarföreningen.

Återkallelse
av auktorisation

8
§ Om en auktoriserad handelskammare inte längre uppfyller vad som krävs för auktorisation,
skall regeringen återkalla denna.

Tillsynsmyndighet

9 §
En auktoriserad handelskammare står under tillsyn av en myndighet

som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

10
§ En auktoriserad
handelskammare skall årligen före utgången av maj månad till
tillsynsmyndigheten inge en berättelse över kammarens och handelskammarföreningens
förvaltning och verksamhet under närmast föregående år.

11
§ En auktoriserad
handelskammare skall på begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter som
behövs för tillsynen. Detsamma gäUer handelskammarföreningen. 37

Fastställande av stadgar Prop. 1989/90:134

12 §
Beslutar regeringen att auktorisera en handelskammare, skall kam- rJilaga 1

marens och handelskammarföreningens stadgar därigenom anses vara

fastställda.

Uppkommer
därefter fråga om stadgeändring prövas frågan om fastställelse av
tillsynsmyndigheten.

Vissa
certifikat for handelsändamål

13
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får uppdra åt auktoriserade handelskamrar
att på begäran av enskild utfärda sådana certifikat och andra dokument för
handelsändamål, som kan erfordras på gmnd av internationella överenskommelser
eller med hänsyn till andra länders föreskrifter om in-eller utförsel av varor.

14
§ Om en sådan handling som
anges i 13§ är avsedd att företes inför svensk eller utländsk myndighet för att
styrka förhållanden som uppgetts av sökanden, skall denne lämna erforderliga
försäkringar skriftligen på heder och samvete.

Överklagande

15
§ Beslut varigenom tillsynsmyndigheten avslagit framställning om fastställande
av ändring i stadgar för en auktoriserad handelskammare eller handelskammarförening
får överklagas hos regeringen.

Bemyndiganden

16
§ Närmare föreskrifter om auktorisation och tillsyn av handelskamrar, om
sådana certifikat som avses i 13§ och om skyldighet att lämna uppgifter
angående utfärdade certifikat får meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Därvid får föreskrivas avgift för ansökningar.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2.
Genom denna lag upphävs
kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade handelskamrar.

3.
Handelskammare som meddelats auktorisation
enligt äldre författning skall anses som auktoriserad enligt denna lag.

38

Remissinstanser
och sammanställning av Prop. 1989/90:134

yttrandena ''sa2

Efter
remiss har yttranden över promemorian Auktorisation av handelskammare avgetts
av länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västerbottens län,
kommerskollegiet, generaltullstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO),
riksrevisionsverket (RRV), försvarets materielverk. Svenska Handelskammarförbundet,
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Grossistförbundet
Svensk Handel och Sveriges Industriförbund.

Handelskammaren
i Karlstad för Värmlands län, Sveriges Exportråd samt Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på
promemorian. Samtliga de vid tidpunkten för remissen auktoriserade svenska
handelskamrarna, vilka alla beretts tillfälle att yttra sig, ställer sig bakom
Svenska Handelskammarförbundets yttrande.

De
nu nämnda utgör de remissinstanser som erhållit promemorian för yttrande

1. Allmänna och sammanfattande synpunkter

Remissinstanserna
redovisar allmänt en positiv inställning till promemorian som helhet och till
de förslag som förs fram beträffande auktorisation av handelskamrar.

Länstyrelsen
i Stockholms län har inget att erinra mot det presenterade förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i de bedömningar som gjorts
och tillstyrker förslaget. Även länsstyrelsen i Malmöhus län och länstyrelsen i
Västerbottens län tillstyrker förslaget.

Kommerskollegium
delar promemorians bedömningar och tillstyrker förslaget, liksom
generaltullstyrelsen. RRV har inga invändningar mot beskrivningen och motiveringen
av behovet av en författningsreglering avseende de auktoriserade
handelskamrarnas verksamhet. Promemorian föranledde endast ett mindre antal
synpunkter från näringsfrihetsombudsmannens sida. I övrigt framfördes inga
synpunkter från NO. Försvarets materielverk anser att förslaget i allt
väsentligt bygger på rådande förhållanden och har intet att erinra mot
förslaget.

Svenska
handelskammarförbundet anser att det förslag till lag om auktoriserade
handelskamrar, som redovisas i promemorian, väl fyller de krav som kan ställas.
Lagen knyter på ett väl avvägt sätt de svenska handelskamrarnas verksamhet
till den svenska staten och motsvarar därför de krav som i internationella
sammanhang ställs på intyg och certifikat utfärdade av svenska handelskamrar.
Förbundet tillstyrker således förslaget.

Internationella
Handelskammarens Svenska Nationalkommitté har fun

nit att förslaget i stort sett innebär en kodifiering av vad som gäUer i dag

avseende de lokala handelskamramas verksamhet. Nationalkommittén

tillstyrker därför förslaget. 39

Grossistförbundet
Svensk Handel menar att det presenterade lagförsla- Prop. 1989/90:134 get
innebär en modemisering av existerande lagstiftning samt en anpass- Bilaga
2 ning som speglar handelskamramas nuvarande verksamhet. Förbundet har inget
att erinra mot förslaget. Inte heller Sveriges Industriförbund har några
invändningar mot förslagens genomförande.

2. Behovet av en författningsreglering

RRV
har kunnat urskilja tre fristående argument för en författningsreglering,
nämligen att handelskammarkungörelsen är föråldrad, att intygs- och certifieringsverksamheten
är otillfredsställande reglerad i handelskammarkungörelsen samt att
utfärdandet av en del dokument vid handelskamrama för handelsändamål anses
utgöra myndighetsutövning. Nämnda argument förefaller enligt RRV vara tiUräckliga
skäl för att utarbeta en ny författning på området.

Länsstyrelsen
i Stockholms län finner i likhet med vad som framförs i promemorian det vara
riktigt att man i den nya regleringen tar med det bemyndigande som erfordras
när verksamheten innefattar myndighetsutövning och att det är viktigt även när
det gäller handlingar som skall utformas för att företes inför andra länders
myndigheter och ligga till gmnd för deras handläggning. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län finner det tillfredsställande mot bakgmnd av bestämmelsema
i 11 kap § 6 regeringsformen att verksamheten kommer att regleras i lag.

Svenska
handelskammarförbundet noterar att de svenska handelskamrama utgör en länk i
den intemationella kedjan av handelskamrar. De svenska handelskamrama är därför
i sin verksamhet beroende av en legal bas som inte väsentligt avviker från vad
som gäller för handelskamrar i jämförbara länder. Auktorisationen utgör därvid
en viktig faktor.

Intemationella
Handelskammarens Svenska Nationalkommitté tillstyrker förslaget och har funnit
att detta i stort sett innebär en kodifiering av vad som gäUer idag avseende de
lokala handelskamrarnas verksamhet.

3. Auktorisation

Enligt
NO:s uppfattning får det med hänsyn särskilt till användbarheten i intemationella
sammanhang av olika typer av intyg från handelskammare anses vara av värde att
deras verksamhet står under någon form av samhällelig kontroll och därmed får
den officiella prägel som en auktorisation ger. Av promemorian framgår också
att alla handelskammare i Europa har någon form av auktorisation eller
motsvarande och att detta är vanligt förekommande även i andra länder. Enligt NO:s
uppfattning finns det inget skäl till att Sverige skulle avvika från det intemationella
mönstret på detta område. NO anser således att en fortsatt statlig auktorisation
av handelskammare kan försvaras.

Länsstyrelsen
i Stockholms län noterar att man enligt det nya förslaget i

fortsättningen skiljer på auktorisationen samt ändring och fastställande av

stadgama. Regeringen skall fortfarande pröva frågan om auktorisation,

varvid stadgama anses fastställda genom denna, medan frågan om ändring 40

samt
fastställande av stadgar föreslås att utan någon begränsning prövas av Prop.
1989/90:134 tillsynsmyndighet. Möjlighet skall finnas att till regeringen
överklaga be- Bilaga 2 slut om avslag. Denna ordning synes enligt
länsstyrelsens mening lämplig.

Svenska
handelskammarförbundet anser det vara en lämplig ordning att regeringen
auktoriserar handelskamrama men att ärendena bereds inom kommerskollegium, som
även står för den löpande tillsynen.

NO
påpekar att det i förslagets 6 § sägs, att handelskammaren skall ha ett lämpligt
verksamhetsområde och att området inte till någon del får sammanfalla med
annan auktoriserad handelskammares verksamhetsområde. NO menar, att ordet
verksamhetsområde i lagtexten torde avse det geografiska distrikt som utgör
upptagningsområde för medlemskap i handelskammaren och inte verksamhetsområde
i betydelsen arbetsfält. NO anser att en klarare utformning av lagtexten på
denna punkt är önskvärd.

4. Tillsyn m.m.

Länsstyrelsen
i Stockholms län påf)ekar att det i handelskammarkungörelsen saknas egentliga
bestämmelser om tillsyn. Regeringen föreslår nu att auktoriserad handelskammare
skall stå under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer för att
möjliggöra en etablerad ordning för tillsyn och kontroll av den auktoriserade
verksamheten. Tillsynsmyndighet föreslås vara kommerskollegium. Länsstyrelsen
delar den uppfattning som framförs i promemorian att systemet med auktorisation
fömtsätter en kontroU och tillsyn av den auktoriserade verksamheten. Likaså
delar länsstyrelsen uppfattningen att kommerskollegium är lämplig tiUsynsmyndighet.

Förslaget
om sanningförsäkran vid ansökan om certifikat som är avsett för svensk eller
utländsk myndighet förordas också av länsstyrelsen, då detta ger möjlighet till
straffansvar om felaktiga uppgifter lämnas.

I
lagförslaget ges i 16§ ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Stadgandet innehäller vidare en
möjlighet att därvid föreskriva avgift för ansökningar Svenska Handelskammarförbundet
framhåller att de svenska handelskamrama enligt nuvarande ordning efter
gemensamma överläggningar fastställer de avgifter som skall tas ut för de
olika typer av tjänster som handelskamrama utför. Därvid beaktas handelskamramas
kostnader för verksamheten och andra relevanta fakta. Handelskammarförbundet fömtsätter
att handelskamrama även i fortsättningen kommer att gemensamt fastställa de
avgifter som skall utgå för de olika typer av tjänster som handelskamrama
utför och att formuleringen i 16 § inte innebär ett hinder för en sådan ordning.

5. Intygs-och certifieringsverksamhet

RRV
anser att den otillfredsstäUande regleringen i handelskammarkungö

relsen av handelskamramas intygs-och certifieringsverksamhet är ett av

de skäl som motiverar en ny författning om auktorisation av handelskam

rar. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det riktigt att man i den nya 41

4
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 134

regleringen tar med ett
bemyndigande att på begäran av enskild utfärda Prop. 1989/90:134 dokument
för handelsändamål som erfordras när verksamheten innefattar Bilaga 2
myndighetsutövning. Det är även riktigt, menar länsstyrelsen, när det gäller
handlingar som skall utformas för att företes inför andra länders myndigheter
och ligga till gmnd för deras handläggning.

NO:s
uppfattning är att det särskilt med hänsyn till användbarheten i internationella
sammanhang av olika typer av intyg från handelskammare är av värde att deras
verksamhet står under någon form av samhällelig kontroll.

6. Övrigt

Svenska
Handelskammarförbundet och länsstyrelsen i Malmöhus län för fram frågan om ett
eventuellt skydd av handelskammamamnet. Förbundet poängterar att förslaget
inte innehåller bestämmelser om vilka organisationer som har rätt att använda
namnet "handelskammare" i sin firma utan att vara auktoriserade. Idag
används namnet i Sverige — fömtom av de tolv auktoriserade handelskamrama - av
ett antal s.k. bilaterala handelskamrar.

Svenska
handelskammarförbundet anser att det vore värdefullt om i lagen, liksom i den
finska handelskammarförordningen, införs bestämmelser om vilka organisationer
som kan använda sig av ordet "handelskammare" i sin firma.
Förslagsvis tas i lagen in en bestämmelse som reglerar vilka organisationer —
utöver de auktoriserade handelskamrama — som kan utnyttja handelskammamamnet.
Lämpligt är att kommerskollegium efter hörande av förbundet kan ge tillstånd tiU
annan organisation än auktoriserad handelskammare att använda ordet
"handelskammare" i sin firma. Denna möjlighet bör vara begränsad till
den typ av bilaterala handelskamrar som idag utnyttjar namnet. Ett villkor bör
därvid vara att de är uppbyggda på ungefär samma sätt som de auktoriserade handelskamrama,
dvs. bygger på öppet medlemskap för alla typer av företag, lika rösträtt, etc.
De organisationer som idag har "handelskammare" i sin firma bör utan
ytterligare tiUstånd ges möjlighet att fortsätta använda namnen, menar
förbundet.

En
kontrollerad användning av handelskammamamnet kommer, enligt handelskammarförbundet
även att få en positiv effekt utanför landets gränser. Intyg och certifikat
utfärdade i Sverige måste för att vara gällande vara utfärdade av auktoriserad
handelskammare. Intyg utfärdade av eventueUt förekommande andra handelskamrar
i Sverige blir därigenom automatiskt ogiltiga.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län förespråkar en liknande lösning för skydd av beteckningen
handelskammare.

42

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1989/90:134

Bilaga 3 Förslag till lag om auktorisation av
handelskamrar, m. m.

Härigenom
föreskrivs följande

Inledande
bestämmelser

1
§ En handelskammare kan få auktorisation
genom beslut av regeringen enligt denna lag.

2
§ Med handelskammare avses i
denna lag ett organ för en förening av näringsidkare (handelskammarförening)
som har till ändamål att genom kammaren inom en särskild del av landet främja
handeln, industrin och det övriga näringslivet samt företräda dess gemensamma
intressen i förhållande till det allmänna.

Förutsättningar
för auktorisation

3
§ Efter ansökan av handelskammarföreningen
skaU handelskammaren auktoriseras, om föreningen är lämplig för sitt ändamål
och villkoren i 4 — 7 §§ är uppfyllda.

4
§ De stadgar som gäller för handelskammarföreningen
och handelskammaren skall vara fastställda enligt 12 §.

5 §
En handelskammare skall bestå av lägst sexton ledamöter. Varje

ledamot skall ha lika rösträtt i kammaren.

6
§ En handelskammarförening
skall ha ett lämpligt geografiskt verksamhetsområde. Området får inte till
någon del sammanfalla med verksamhetsområdet för någon annan förening med en
auktoriserad handelskammare.

7
§ Varje näringsidkare inom handelskammarföreningens
verksamhetsområde skall få vara medlem i handelskammarföreningen. Detta gäller
dock inte för den som i sin näringsutövning har visat sig uppenbart olämplig.

Upphävande
av auktorisation

8 §
Om en auktoriserad handelskammare inte längre uppfyller vad som

krävs för auktorisation, får regeringen upphäva auktorisationen.

Tillsynsmyndighet

9 §
En handelskammarförening med en auktoriserad handelskammare

står under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.

10
§ En handelskammarförening med
en auktoriserad handelskammare skall årligen före utgången av maj lämna en
berättelse över föregående års verksamhet till tillsynsmyndigheten.

11
§ En handelskammarförening med
en auktoriserad handelskammare skaU på begäran lämna tillsynsmyndigheten de
uppgifter som behövs för

tillsynen. 43

Fastställande av stadgar Prop. 1989/90:134

12 §
Om en handelskammare auktoriseras, skall de stadgar som gäller Bilaga i

för handelskammarföreningen och handelskammaren därigenom anses

vara
fastställda.

Frågor
om fastställelse av stadgeändringar prövas av regeringen eller av den myndighet
som regeringen bestämmer.

Vissa
certifikat for handelsändamål

13
§ En auktoriserad
handelskammare får på begäran av enskilda utfärda sådana certifikat och andra
dokument för handelsändamål, som kan behövas på gmnd av internationella överenskommelser
eller med hänsyn till andra länders föreskrifter om in-eller utförsel av varor,
om regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver det.

14
§ Den som ansöker om en sådan
handling som anges i I3§ skall skriftligen och på heder och samvete lämna
handelskammaren nödvändiga uppgifter, om handlingen är avsedd att visas upp
inför svensk eller utländsk myndighet för att styrka förhållanden som uppgetts
av sökanden.

1.
Denna lag träder i kraft den t
juli 1990.

2.
Genom denna lag upphävs
kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade handelskamrar.

3.
Handelskammare som meddelats auktorisation
enligt äldre föreskrifter skall anses som auktoriserad enligt denna lag.

44

Lagrådet Prop. 1989/90:134

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1990-03-22 Bilaga 4

Närvarande:
f d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Fredrik Sterzel,
regeringsrådet Björn Sjöberg.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990 har regeringen på
hemställan av statsrådet Anita Gradin beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om auktorisation av handelskamrar, m. m.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Sten Pålsson.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagförslaget motiveras väsentligen av
att den nu gällande handelskammarkungörelsen är föråldrad tekniskt sett och
att särskilt handelskamramas intygs- och certifieringsverksamhet är
otillfredsställande reglerad. I viss utsträckning innefattar denna verksamhet
myndighetsutövning och kräver då stöd av lag enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen. Remissen syftar inte till några större ändringar i sak av vad
som nu gäller.

Handelskamrama
är enskilda inrättningar, som bl. a. skall ta tiU vara näringslivets intressen
gentemot det allmänna. Deras ändamål är också enligt lagförslaget att främja
handeln, industrin och det övriga näringslivet samt företräda dess intressen i
förhållande till det allmänna. Med hänsyn härtill har enligt lagrådets mening
statens tillsyn över handelskamramas verksamhet fått en alltför framträdande
plats. Från principiell synpunkt synes det riktigast att begränsa denna tillsyn
tiU den fömt berörda, särskilda intygs-och certifieringsverksamheten samt att
dämtöver endast behålla den skyldighet för handelskamrarna att ge in
årsberättelser samt den möjlighet för regeringen att återkalla auktorisation
som redan föreligger.

Om
lagrådets här angivna förslag följs, blir det naturligast att i lagtexten efter
avsnittet om fömtsättningar för auktorisation ta in bestämmelsen om fastställande
av stadgar som 8 §, därefter ett avsnitt om certifieringsverksamheten, vilket fömtom
förslagets båda paragrafer bör innehålla en paragraf om tillsyn, 9— 11 §§,
samt avslutningsvis två bestämmelser om årsberättelse resp. återkallelse av auktorisation,
12 — 13 §§. Lagrådet har utarbetat ett lagförslag med denna disposition,
bilaga. Lagrådets yttrande följer dispositionen i förslaget.

2 §

Konstruktionen
med både handelskammarföreningar och handelskamrar

ger upphov till vissa frågetecken. Skäl hade i och för sig kunnat anföras, för

att, då nu en ny lag stiftas, bättre klargöra handelskammarens ställning tiU

handelskammarföreningen. Mot den inledningsvis angivna bakgmnden av

står emellertid lagrådet från att ta upp denna fråga. Konstmktionen finns i

dag och fungerar i praktiken; det har också upplysts vid föredragningen att

normalstadgar kan fömtses bli utarbetade. Om en precisering av handels

kamrarnas rättsliga ställning sålunda lämnas åt sidan, synes det emellertid

mindre tilltalande att i enlighet med lagförslaget lägga fast en
föreningsrätts- 45

lig konstmktion genom att
beteckna handelskammaren som ett organ för Prop. 1989/90:134 föreningen. Enligt
lagrådets mening är det bättre - och i vart fall fullt Bilaga 4 tillräckligt —
att låta lagtexten utsäga endast att en handelskammare utses av en förening som
är bildad för detta ändamål, har ett visst verksamhetsområde och kallas handelskammarförening.
Det är vidare mest naturligt att ange som handelskammarens uppgifter, inte som
föreningens, att främja näringslivet och företräda dess intressen etc.

Lagrådet
föreslår att paragrafen ges följande lydelse:

"2
§ Handelskammaren utses av en härför bildad förening av näringsidkare inom ett
visst geografiskt verksamhetsområde (handelskammarförening). Kammaren har till
ändamål att inom området främja handeln, industrin och det övriga näringslivet
samt företräda dess intressen i förhållande till det allmänna."

3 §

1
konsekvens med de ändringar som föreslagits i 2 § bör denna paragraf hänföra
sig tiU handelskammarens lämplighet och inte till föreningens. Ordet
"föreningen" i bisatsen bör bytas ut mot "den".

4 §

Eftersom
stadgar skall anses fastställda genom auktorisationen av en handelskammare och
paragrafen skall ange villkor för sådan auktorisation, bör lagtexten endast
utsäga att det skall finnas ändamålsenliga stadgar för handelskammarföreningen
och handelskammaren.

6
§

Lagtexten
skall läsas mot bakgmnden av att det i dag finns ett rikstäckande system med
handelskamrar. Auktorisation av en ny handelskammare kommer därför i fråga
endast i fall av uppdelning eller sammanslagning av handelskammare, dvs. det
blir alltid nödvändigt att ändra verksamhetsområdet för åtminstone någon annan
handelskammarförening än den som är sökande i ärendet. Lagen bör ge uttryck för
detta. Givetvis bör man kunna räkna med som det normala, att enighet mellan föreningama
i fråga föreligger då regeringen fattar sitt beslut i ärendet. Det kan dock
vara lämpligt att ge regeringen befogenhet att vidta erforderliga ändringar av
verksamhetsområden i samband med beslut om auktorisation av en ny handelskammare.

46

Lagrådet
föreslår att ett andra stycke fogas till 6 § med följande lydelse: Prop.
1989/90:134

"Vid
auktorisation av en handelskammare kan regeringen besluta om Bilaga
4

ändring
av verksamhetsområdet för annan handelskammarförening än den sökande."

8§

Enligt
lagrådets förslag skulle på denna plats i lagen införas mbriken
"Fastställande av stadgar" samt en motsvarighet till 12 § i remissens
lagförslag.

1
specialmotiveringen till 8§ nämns i remissen som en gmnd för upphävande av auktorisation
att stadgeändring har skett utan beslut om fastställande. Enligt lagrådets
mening är det bättre att föreskriva att en ändring i stadgarna kräver för sin
giltighet att den fastställs. Inledningen till andra stycket i förevarande
paragraf — alltså 8§ enligt lagrådets och 12 § enligt remissens förslag —
föreslås ändrad i enlighet härmed.

9§

Här
skulle enligt lagrådets förslag följa en motsvarighet till remissens avsnitt om
"Vissa certifikat för handelsändamål". 1 mbriken bör, av skäl som
anges i det följande under 11 §, ordet certifikat bytas ut mot ordet dokument.

Förevarande
paragraf skulle alltså svara mot 13§ enligt remissen. Det synes riktigast att
kasta om i lagtexten så att denna kommer att slå fast regeringens rätt att
bemyndiga handelskammare i stället för handelskammares befogenhet att utfärda certifikat
etc. under fömtsättning av sådant bemyndigande. Paragrafen föreslås få följande
lydelse:

"9§
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får uppdra åt
auktoriserade handelskamrar att utfärda sådana certifikat och andra dokument
för handelsändamål, som kan behövas på gmnd av internationella
överenskommelser eller utländska föreskrifterom in-eller utförsel av varor."

H
§

Som
lagrådet anfört inledningsvis bör lagen av principiella skäl föreskriva om
tillsyn över handelskamrarna endast då det gäller deras verksamhet med att
utfärda certifikat etc. men inte i fråga om den mera allmänna verksamheten som
företrädare för näringslivet. Tillsynen behöver å andra sidan inte begränsas till
uteslutande sådan verksamhet som gmndar sig på bemyndigande enligt 9 §. Goda
skäl kan anföras, även från handelskamrarnas egna synpunkter, för att låta
tillsynen omfatta all likartad verksamhet med handelsdokument. Om detta förslag
följs, är det naturiigt att föra in en bestämmelse om tillsyn i direkt
anslutning tiU de båda paragraferna om certifikat m. m. Den skulle kunna ges
följande lydelse:

"11
§ I fråga om verksamhet som avses i 9 § och annan intygsgivning för 47

handelsändamål
står handelskammaren under tillsyn av den myndighet Prop. 1989/90:134

som regeringen bestämmer." Bilaga 4

Eftersom
denna 11 § skulle sträcka sig till ett något vidare område än de båda
föregående paragraftema, bör mbriken före 9 § jämkas på sätt som fömt angetts,
genom att ordet certifikat ersätts med ordet dokument.

12 §

Med
lagrådets förslag skulle denna paragraf svara mot 10 § i remissens förslag. Den
bör lämpligen föregås av en mbrik "Årsberättelse".

13 §

Denna
paragraf skulle med lagrådets förslag motsvara 8§ i remissens lagförslag och
föregås av samma mbrik.

Det
kan med hänsyn till den ställning som Europadomstolen tagit i fall som gällt återkallelse
av tillstånd anses tveksamt, om inte upphävande av auktorisation av
handelskammare är en sådan fråga som enligt Europakonventionen skall kunna
prövas av domstol. Eftersom det inte gäma kan tänkas, att någon annan än
regeringen skall besluta om upphävande av auktorisationen, torde kravet på
möjlighet till domstolsprövning fä anses tillgodosett genom att regeringens
beslut kan bli föremål för rättsprövning enligt lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Övergångsbestämmelsema

Den
nuvarande handelskammarkungörelsen föreslås upphävd genom en särskild punkt 2.
Motivet torde vara att kungörelsen kan anses vara åtminstone delvis riksdagsbunden.
Även med beaktande härav framstår det emellertid som felaktigt att riksdagen
upphäver kungörelsen. Den bör i stället formellt sättas ur kraft av regeringen
i samband med promulga-tionen av lagen. Punkten 2 i övergångsbestämmelsema bör aUtså
utgå.

48

Lagrådets förslag till Prop. 1989/90:134

Lag om auktorisation av handelskamrar ' '

Inledande
bestämmelser

1
§ En handelskammare kan få auktorisation
genom beslut av regeringen enligt denna lag.

2
§ Handelskammaren utses av en
härför bildad förening av näringsidkare inom ett visst geografiskt
verksamhetsområde (handelskammarförening). Kammaren har till ändamål att inom
området främja handeln, industrin och det övriga näringslivet samt företräda
dess intressen i förhållande till det allmänna.

Förutsättningar
för auktorisation

3
§ Efter ansökan av handelskammarföreningen
skall handelskammaren auktoriseras, om den är lämplig för sitt ändamål och viUkoren
i 4—7 §§ är uppfyllda.

4
§ För handelskammarföreningen
och handelskammaren skall finnas ändamålsenliga stadgar.

5
§ Handelskammaren skall bestå
av lägst sexton ledamöter. Dessa skall ha lika rösträtt.

6
§ Handelskammarföreningen skall
ha ett lämpligt geografiskt verksamhetsområde. Detta får inte till någon del
sammanfalla med verksamhetsområdet för någon annan förening med en
auktoriserad handelskammare.

Vid
auktorisation av en handelskammare kan regeringen besluta om ändring av
verksamhetsområdet för någon annan handelskammarförening än den sökande.

7 §
Varje näringsidkare inom handelskammarföreningens verksamhets

område, som inte i sin näringsutövning har visat sig uppenbart olämplig,

skall få vara medlem i handelskammarföreningen.

Fastställande
av stadgar

8 §
Om en handelskammare auktoriseras, skall de stadgar som gäller för

handelskammarföreningen och handelskammaren därigenom anses vara

fastställda. Ändring av stadgama kräver för sin giltighet fastställelse av

regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Vissa
dokument for handelsändamål

9 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär upp

dra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda sädana certifikat och andra

dokument för handelsändamål, som kan behövas på gmnd av intematio

nella överenskommelser eller utländska föreskrifter om in-eller utförsel av

varor.

10 §
Om en sädan handling som anges i 9 § är avsedd att företes inför en

svensk eller utländsk
myndighet för att styrka förhållanden som uppgetts 49

av
sökanden, skall de uppgifter som behövs för handlingens utfärdande Prop.
1989/90:134

lämnas skriftligen på heder och samvete. Bilaga

11 §
I fråga om verksamhet som avses i 9§ och annan intygsgivning för

handelsändamål står handelskammaren under tillsyn av den myndighet

som regeringen bestämmer.

Årsberättelse

12 §
Handelskammaren skall årligen före utgången av maj lämna en

berättelse över föregående års verksamhet till den myndighet som rege

ringen bestämmer.

Upphävande
av auktorisation

13
§ Om en auktoriserad handelskammare inte längre uppfyller förutsättningarna
för auktorisation, får regeringen upphäva auktorisationen.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Handelskamrar
som meddelats auktorisation enligt äldre föreskrifter

skall anses som auktoriserade enligt denna lag.

50

Förteckning över auktoriserade handelskamrar Prop. 1989/90:134

Bilaga 5 Handelskammaren
för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län' Drottninggatan 25 Box 296 80104
GÄVLE

Handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län

Köpmangatan
5

Box
154

701
43 ÖREBRO

Handelskammaren
i Jönköpings län

Elmiavägen

552
44 JÖNKÖPING

Handelskammaren
i Karlstad för Värmlands län Fredsgatan 3 B 65225 KARLSTAD

Norrbottens
Handelskammare Storgatan 7 951 35 LULEÅ

Stockholms
Handelskammare Västra Trädgårdsgatan 9 Box 16050 10322 STOCKHOLM

Sydsvenska
Handelskammaren Skeppsbron 7 21120 MALMÖ

Västerbottens
Handelskammare Expolaris Center 931 88 SKELLEFTEÅ

Västernorrlands
och Jämtlands läns Handelskammare

Kyrkogatan 26

Box 290

85105 SUNDSVALL

Västsvenska
handelskammaren

Mässans Gata 18

Box 5 253

40225 GÖTEBORG

'
Enligt preliminärt fbreningsbeslut skall namnet vara Mellansvenska handelskam- 51

maren för Gävleborg och
Kopparbergs län.

Prop.
1989/90:134 Bilaga 5

Östsvenska
Handelskammaren

Nya
Rådstugugatan 3

Box 1 343

60043 NORRKÖPING

Uppsvenska
handelskammaren

Dag Hammarskjölds väg 26

Glunten

751 83 UPPSALA

52

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:134

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... 1

Propositionens
lagförslag....................................... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1990 ... 4

1
Inledning.......................................................... 4

2
Allmänna utgångspunkter ................................... 5

2.1 Bakgmnd..................................................... ... 5

2.1.1
Handelskammarväsendets
utveckling fram till I916års handelskammarkungörelse ...................... ... 5

2.1.2
Tiden efter 1916 års handelskammarkungörelse 7

2.2
Nuvarande reglering ..................................... ... 8

2.3
Handelskamramas nuvarande
organisation och verksamhet .. 10

2.3.1
Organisation ........................................ . 10

2.3.2
Allmän verksamhet.................................. . 10

2.3.3
Intygs- och certifieringsverksamhet........... . 11

2.3.4
Andra uppgifter...................................... . 15

2.3.5
Vissa intemationeUa
förhållanden............... . 17

3 Överväganden
................................................. 19

3.1
Behovet av en
författningsreglering ................. 19

3.2
Auktorisation .............................................. .. 20

3.2.1
Allmänna synpunkter............................... 20

3.2.2
Fömtsättningar för auktorisation................ 22

3.2.3
Auktorisationsförfarandet m. m................. 24

3.3 Intygs-och
certifieringsverksamhet 25

3.3.1
Särskilda bemyndiganden för
verksamheten m. m 25

3.3.2
Ansvar i vissa fall för
oriktiga uppgifter i ansökan om certifikat 27

3.4
Tillsyn m.m.................................................. .. 28

3.5
Överklagande av handelskammares
beslut m. m.. .. 29

3.6
Lagteknisk lösning,
ikraftträdande m. m............. .. 30

4
Lagförslag........................................................ 31

5
Specialmotivering.............................................. .. 31

6
Hemställan....................................................... 36

7
Beslut .......................................................... 36

Bilaga
I Promemorians lagförslag............................ 37

Bilaga
2 Remissinstanser och sammanställning av yttrandena 39

Bilaga 3
Lagrådsremissens lagförslag ...................... 43

Bilaga 4 Lagrådet................................................ 45

Bilaga 5 Förteckning
över auktoriserade handelskamrar 51

NorstedtsTryckeri, Stockholm1990 53