Prop. 1989/90:138

Regeringens proposition 1989/90:138

om ansöknings- och expeditionsavgifter vid Statliga
myndigheter

Prop. 1989/90:138

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 29 mars 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Allan
Larsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen behandlas den kategori avgifter som regleras i expeditionskungörelsen
(1964:618). Enligt förslaget skall principen full kostnadstäckning fastställas
som ekonomiskt mål för den verksamhet som dessa avgifter avser att täcka. I
anslutning till detta föreslås riktlinjer för beräkning av avgifternas storlek.

Vidare
föreslås att avgiftema skall tas ut när en ansökan görs (ansökningsavgift) i
stället för vid expediering av beslutet (expeditionsavgift).

Den
nu gällande avgiftsfriheten för staten, kommunerna, landstingskommunerna och
vissa andra subjekt föreslås i flertalet fall bli helt avskaffad.

Beträffande
avgifter för kopior föreslås att avgift skall tas ut först om en beställning
omfattar minst tio sidor. Vidare föreslås att de avgifter som kommer in för registeratdrag
och kopior skall få disponeras av myndigheten.

I
fråga om ratinerna för redovisning och uppbörd föreslås att systemet med
stämpelmärken slopas.

Under
föratsättning att riksdagen godkänner de föreslagna riktlinjerna avser
regeringen att uppdra åt riksrevisionsverket att inkomma med ett förslag om
avgiftsberäkning till grund för de föreskrifter om avgifter som regeringen
skall besluta.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 138 Rättelse: s. 42
tillkommit

Finansdepartementet Prop. 1989/90:138

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1990

Närvarande:
statsministern Caris;5on, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Dahl, R. Carisson, Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Larsson

Proposition om ansöknings- och expeditionsavgifter vid
statliga myndigheter

1 Inledning

Stämpelskatteutredningen
(B 1977:06)' fick i uppdrag bl.a. att se över reglerna om expeditionsavgift i
expeditionskungörelsen (1964:618, ExpK). Utredningen överlämnade i maj 1986
sitt betänkande (DsFi 1986:10 och 11) Avgifter för prövning av vissa ärenden
hos statliga myndigheter. I betänkandet behandlas ExpK i de delar som gäller
avgiftsuttag för expeditioner som avser beslut om tillstånd, godkännande,
dispens eller annan särskild rättighet. Utredningens slutbetänkande (SOU
1988:33) Släpp kopiorna fria överiämnades ijuni 1988 och behandlar resterande
delar av ExpK, innefattande bl.a. avgiftssättningen för registerutdrag, kopior
m.m. Utredningens sammanfattningar av betänkandena bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1 och bilaga 2.

Betänkandena har remissbehandlats. Förteckningar över remissinstanserna
och sammanställningar av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
3 och bilaga 4.

2 Allmänna utgångspunkter

ExpK
innehåller dels föreskrifter om expeditionsavgifter och därmed sammanhängande
frågorom uppbörd, redovisning, rätt att överklaga m.m., dels allmänna
föreskrifter om en expeditions form och tillhandahållande. Närmare
föreskrifter om uppbörd och redovisning av stämpelmedel samt bestämmelser om
stämpelbeläggning och tillhandahållande av de stämpelmärken kring vilka
redovisningssystemet är uppbyggt finns i stämpelförordningen (1964:619).

ExpK
tillämpas i princip av de statliga förvaltningsmyndigheterna. Riksdagens verk
och de allmänna advokatbyråerna är helt undantagna från kungörelsens
tillämpningsområde. Avgiftsbestämmelserna i ExpK gäller

' Utredningsman kammarrättspresidenten Jan Francke.

inte
heller de affärsdrivande verken eller sådana myndigheter som i sin Prop.
1989/90:138

instruktion
eller på annat sätt getts rätt att bedriva avgiftsbelagd verksamhet

inom
sitt kompetensområde beträffande expeditioner som utfärdas i den

verksamheten.
Ytterligare begränsningar finns i särskilt angivna fall. För

expeditioner
som utfärdas av allmänna domstolar regleras avgifterna sedan

den
1 juli 1987 i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna

domstolarna.

De
expeditioner för vilka avgift skall tas ut samt avgiftsbeloppen framgår av en till
ExpK fogad avgiftslista. Denna är uppdelad i två avdelningar. Avdelning I
omfattar avgifter för allmänna expeditioner såsom kopior och utskrifter.
Avdelning II omfattar avgiftstariffer för i princip två olika huvudgrupper.
Den ena avser tillstånd, godkännanden, dispenser eller andra särskilda
rättigheter, i fortsättningen betecknade tillståndsärenden, som meddelas av
annan statlig myndighet än domstol. Den andra huvudgrappen utgörs av registeratdrag,
bevis eller annat, som utfärdas av sådan myndighet efter begäran, i
fortsättningen betecknade registeratdrag.

Statens
inkomster totalt av expeditionsavgifter enligt ExpK uppgick budgetåret 1988/89
till ca 280 milj. kr

Gemensamt
för tillståndsärenden är att expeditionen utgör en underrättelse om ett beslut
som en myndighet har meddelat efter ansökan och prövning. Tyngdpunkten i
ärendets handläggning ligger i dessa fall normalt på prövningen.

Beträffande
registerutdrag är det inte fråga om någon egentlig prövning. Myndighetens
uppgift är i princip endast att tillhandahålla den begärda handlingen. Detsamma
gäller de expeditioner av kopior m.m. som avdelning I av avgiftslistan
omfattar.

ExpK
har varit i kraft sedan år 1965. En tanke bakom ExpK var att såväl sökanden som
den tillämpande myndigheten med ledning av en enda författning skulle kunna
avgöra om expeditionen i ett ärende var avgiftsbelagd eller inte. Enligt min
mening har avgiftslistans betydelse i detta hänseende dock minskat, eftersom
många myndigheter och verksamheter under årens lopp undantagits från ExpK:s
tillämpningsområde och bestämmelser om avgift införts i ett stort antal
specialförfattningar. En sökande kan inte längre avgöra om en expedition i ett
ärende är avgiftsbelagd eller inte enbart med ledning av avgiftslistan. Det
vanliga sättet att ta reda på detta är i stället att höra sig för hos den
myndighet som handlägger ärendet. För den tillämpande myndigheten har
avgiftslistan intresse endast i fråga om de ärenden som handläggs av
myndigheten. En samlad författning av detta slag fyller därför inte längre
någon nämnvärd praktisk funktion. Ett undantag gäller dock i fråga om
utlämnande av kopior vilket, om än i olika utsträckning, förekommer hos
samtliga myndigheter. Regelsystemet i ExpK framstår även i andra avseenden som
föråldrat. Avgiftslistans uppbyggnad och sakområdets omfattning bidrar vidare till
att göra regleringen otymplig att hantera såväl från tillämpnings- som
uppföljningssynpunkt.

Utredningen
har konstaterat att de nu tillämpade avgifterna som regel

inte grundas på mer ingående beräkningar av självkostnaderna och att av

gifterna bygger på sinsemellan olika kalkylunderlag. Mot denna bakgmnd

har utredningen föreslagit att man, med utgångspunkt i principen om full 3

kostnadstäckning,
skall göra en analys av tidsåtgång m.m. för handläggningen av ärendena och med
ledning av resultatet utforma nya avgiftsbestämmelser. Vidare har utredningen
föreslagit att de nuvarande bestämmelserna ersätts med bestämmelser i de
författningar där tillståndsplikten är föreskriven. Där anges tillämplig
avgiftsklass för de olika ärendena medan bestämmelser om avgiftens storlek i
resp. avgiftsklass liksom gemensamma bestämmelser om förfarandet m.m. tas in i
en särskild förordning. För registeratdrag har utredningen föreslagit en
reglering av motsvarande slag. Avgifter för kopior m.m. föreslås bli reglerade
i en förordning som gäller för såväl domstolar som andra statliga myndigheter.
Den föreslagna regleringen leder till att ExpK kan upphävas.

Jag
instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag och avser att föreslå regeringen
att den föreslagna ordningen införs. Innan detta sker krävs att vissa
riktlinjer för avgiftssättningen fastställs.

I
princip har regeringen fått riksdagens bemyndigande att själv besluta om expeditionsavgifter
(prop. 1974:171, SkU61, rskr. 361). Den reform jag nu föreslår innebär
emellertid sådana förändringar att regeringen bör inhämta riksdagens
godkännande av de riktlinjer som föreslås gälla för avgiftsuttaget samt ett
nytt bemyndigande på grand av detta godkännande.

I sammanhanget bör nämnas
att regeringen tidigare i år föreslagit riksdagen att godkänna riktlinjer för
uttag av ersättning för vissa statliga tjänster och varor (prop. 1989/90:100
bil. 2 s. 250- Förslaget avser, till skillnad från expeditionsavgifter,
ersättning föir sådana tjänster och varor som statliga myndigheter
tillhandahåller på en mer eller mindre konkurrensutsatt marknad t.ex.
tidskrifter och andra publikationer, kurs-, konferens- och rådgivningsverksamhet.
Sådan ersättning skall enligt förslaget helt få disponeras av myndigheten.

I
det följande kommer jag att närmare behandla principema för avgiftssättningen
och frågan om att ta ut avgifter för tillståndsärenden samtidigt som ansökan
görs. Jag kommer därefter att ta upp några andra frågor som utredningen har
behandlat, nämligen frågan om slopande av avgiftsfriheten för staten,
kommunerna m.fl. Vidare behandlas frågan om att avskaffa systemet med
stämpelmärken vid uppbörd och redovisning av avgifterna. Slutligen tar jag upp
utredningens förslag att låta de avgifter som kommer in för registeratdrag och
kopior m.m. disponeras av myndigheten.

Prop.
1989/90:138

3 Principer för avgiftssättningen 3.1 Avgifter för tillståndsärenden
3.1.1 Ekonomisk målsättning

Mitt
förslag: 1 princip skall full kostnadstäckning gälla som ekonomiskt mål för
verksamheten inom det område där avgiften tas ut.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller Prop. 1989/90:138
lämnar det utan erinran. Statens invandrarverk, kammarkollegiet och statens
strålskyddsinstitut framhåller dock att undantag från principen om full kostnadstäckning
måste kunna göras i vissa fall.

Skälen
for mitt förslag: De principer som ligger till grund för ExpK framgår av prop.
1964:75 s. 306 ff.

Då
förnyat bemyndigande att fastställa expeditionsavgift inhämtades från riksdagen
med anledning av den nya regeringsformens införande, hänvisade man uteslutande
till den redogörelse för huvuddragen i ExpK:s bestämmelser som lämnats i prop.
1964:75 (jfr. prop. 1974:171 s. 27).

I
förarbetena finns inte några mer detaljerade uttalanden om beräkningsgrunder
för avgifternas storlek. Något klart formulerat ekonomiskt mål för den verksamhet
där expeditionsavgifter tas ut har heller inte ställts upp. Den enda givna
utgångspunkten för avgiftssättningen är att en avgift inte får överstiga
statens kostnader för ärendenas handläggning.

För
den avgiftsbelagda verksamheten hos flertalet av de statliga myndigheter som
tillämpar andra avgiftsbestämmelser än ExpK har normalt ett ekonomiskt mål
lagts fast. Detta mål anger hur stor andel av en verksamhets kostnader som bör
täckas av avgifter. Det vanligast förekommande ekonomiska målet är full kostnadstäckning.
Fördelarna med en klart uttalad ekonomisk målsättning är enligt utredningen
flera. För det första blir frågan om kostnadstäckningsgraden — eller annorlunda
uttryckt graden av subventionering — på detta sätt föremål för beslut på den
politiska nivån, där olika intressen kan vägas mot varandra. Den myndighet som
har ansvaret för verksamheten får vidare en klar utgångspunkt för sin
ekonomiska uppföljning. Utredningen menar också att de som konfronteras med en
avgift härigenom får en motivering för avgiftsnivån.

En
samlad redovisning av avgiftsbelagd verksamhet vid statliga myndigheter finns
i riksrevisionsverkets årliga publikation Taxor och avgifter.

Även
för den avgiftsbelagda verksamhet som nu är I fråga anser jag att avgifterna
bör bestämmas så att de täcker samtliga kostnader. Det ekonomiska målet bör
således vara full kostnadstäckning. Härav följer att hänsyn skall tas till
såväl direkta som indirekta kostnader vid avgiftssättningen.

Avgiftssättningen
föreslås alltså ske efter målsättningen att full kostnadstäckning skall
uppnås. För att fastställa storleken på avgiftsbeloppen krävs dock ytterligare
utredning. Generellt sett innebär förslaget en höjning av avgiftsnivån. Hur
stor höjningen kommer att bli kan i dag inte närmare anges utan först när man
undersökt handläggningstider m.m. Vad som nu kan sägas är att höjningarna
kommer att skifta avsevärt mellan olika ärendeslag och att höjningarna för
vissa ärenden kan bli betydande medan det i andra fall endast blir en fråga om
en anpassning till förändringar i det allmänna kostnadsläget.

Under
remissbehandlingen har framhållits att undantag från målet full kostnadstäckning
måste kunna göras för vissa ärendeslag. Även jag anser att ett uppfyllande av
detta mål i vissa sammanhang kan få negativa effekter. 1 vissa fall kan det
därför vara motiverat att ge avkall på kravet på full kostnadstäckning. I vad
mån avsteg skall göras får bedömas när taxan utformas.

1
principen om full kostnadstäckning ligger också att en avgift inte får 5

överstiga statens
kostnader för prövning av ärende. Som en konsekvens av detta anserjag att
avgifter enligt det föreslagna systemet inte skall tas ut i en verksamhet som
redan är finansierad genom andra avgifter än expeditionsavgifter. Jag tänker
här på myndigheter med reglerande verksamhet som finansieras enligt s.k.
uppdragsmodell. Den avgiftsbelagda verksamheten är då formellt knuten till
statsbudgeten genom s.k. 1 000-kronorsanslag. Exempel på sådana myndigheter är
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, socialstyrelsens
läkemedelsavdelning och sprängämnesinspektionen. Genom uttaget av
expeditionsavgifter uppkommer i viss mening en dubbelfinansiering. I den mån ärendenhosdessamyndigheter
bör beläggasmed avgifter kan detta ske genom tillägg tiU de nuvarande
avgiftsbestämmelserna. Dessa avgifter disponeras av myndigheten.

Prop.
1989/90:138

3.1.2.
Beräkning av avgiftsunderlaget

Mitt
förslag: Avgifterna bestäms med utgångspunkt i en schablonmässigt beräknad
kostnad för handläggningen av ett tillståndsärende.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Kommerskollegiet ifrågasätter
om man inte, när kostnaden schablonberäknas, bör ta hänsyn till sådana "myndiietsspecifika"
kostnader som beror t.ex. på skillnader i teknisk utmstning. Kollegiet har
vidare hävdat att man vid beräkning av schablonkostnad också bör ta hänsyn till
kostnader för handläggning hos remissmyndighet.

Skälen
för mitt forslag: Handläggningen av sådana tillståndsärenden där expeditionsavgift
tas ut är spridd på ett stort antal myndigheter, som skiljer sig åt i fråga om
organisatorisk och finansiell stmktur. För en del av myndigheterna är
expeditionsavgifter det enda avgiftsslaget. För andra är expeditionsavgifter
endast en bland flera olika avgifter. Omfattningen av verksamhet, där
expeditionsavgifter tas ut, varierar från myndighet tiU myndighet.
Genomsnittligt är det dock en förhållandevis liten del av myndigheternas totala
verksamhet som avser handläggning av denna typ av ärenden.

Det
skulle innebära ett mycket stort arbete att beräkna självkostnaden för alla ärendeslag
genom att kartlägjja varje myndighets kostnader och dessas fördelning på olika
verksamheter. Ett sådant tillvägagångssätt borde visserligen leda till större
precision i avgiftssättningen än mer schablonmässiga beräkningar. Av praktiska
skäl, men också för att vinna enhetlighet, har jag emellertid, liksom
utredningen, stannat för att avgiftema i fortsättningen bör bestämmas med
ledning av schabloner, grandade på självkostnadsberäkningar.

När
det gäller utformningen av en sådan schablon är handläggningstiden för ärendet
en naturiig utgångspunkt. Enligt den modell utredningen har anvisat bör till
grund för schablonen läggas en genomsnittlig kostnad för en timmes effektiv
handläggning. Med effektiv handläggning menas den tid som går åt för beredning
och prövning av ett ärende.

Utredningen
har schablonmässigt beräknat kostnaden för en effektiv handläggartimme till 270
kr. Beräkningen avser löneläget per den 1 juli 1985. Med hänsyn till förändringen
i kostnadsläget kan en på motsvarande sätt beräknad timkostnad uppskattas till
ca 370 kr. vid ingången av år 1990.

Den kostnadsberäkning
utredningen gjort bygger i princip på antagandet att beredningen och prövningen
av ett ärende görs av en handläggare med en viss genomsnittlig lönekostnad.
Härtill läggs lönekostnaden förden tid som schablonmässigt beräknas åtgå för
"chefsgranskning", arbetsledning, registrering, diarieföring,
utskrift, expediering m.m. Den på detta sätt bestämda sammanlagda lönekostnaden
bildar underlag för ett procentuellt pålägg för indirekta kostnader av typen
andel i centraladministration, lokaler, sjukvård, telefon m.m.

Den angivna konstruktionen
ger, som kommerskollegiet påpekat, inte någon möjlighet att beakta kostnader
som är specifika för en viss myndighet. Av vad jag tidigare anfört framgår
emellertid att en schablonisering är nödvändig för att få ett system som är
enhetligt och praktiskt att hantera. Jag anser att den av utredningen förordade
modellen tillgodoser dessa krav utan att schabloniseringen för den skull drivs
för långt. Modellen bör därför kunna tjäna som utgångspunkt för beräkningen av
avgiftsunderlaget. Däremot delar jag kollegiets uppfattning att kostnader för
handläggningen hos myndigheter som är remissinstanser i vissa fall bör beaktas
vid beräkning av schablonkostnaden för ett tillståndsärende. Jag tänker i
första hand på de fall där ett remissförfarande är särskilt föreskrivet och i
fall då remissen är nödvändig för att få ett erforderligt beredningsunderlag i
tillståndsärendet.

Prop.
1989/90:138

3.1.3
Taxekonstruktion

Mitt
förslag: Den framräknade kostnadsschablonen bör bilda underlag för en saktaxa.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Skälen
för mitt förslag: Två altemativa taxekonstmktioner har diskuterats av
utredningen, dels en tidtaxa, dvs. en tidsbaserad taxa i varje enskilt ärende,
dels en saktaxa, dvs. en fast taxa, baserad på tidsåtgång för ett normalärende,
för resp. ärendeslag. Utredningen har konstaterat att en taxa baserad på den
faktiska handläggartid som åtgår för varje enskilt ärende i princip leder till
en mer rättvis kostnadsfördelning, eftersom varje ärende får bära sin kostnad.
Utredningen menar dock att en tidtaxekonstraktion i praktiken leder till
betydande olägenheter och förordar därför att kostnadsschablonen används för
att bilda underlag för en saktaxa. Skillnader i erfarenhet mellan olika
handläggare och skillnader mellan myndigheter som handlägger samma typ av
ärenden skulle med en tidtaxa kunna medföra att olika avgifter tas ut i
objektivt sett likvärdiga ärenden. Ett tungt vägande skäl mot att använda kostnadsschablonen
som underlag för en tidtaxa är även

det
förhållandet att sökanden inte i förväg kan bedöma avgiftens storlek. Prop.
1989/90:138 Med ett tidtaxesystem kan man också befara ett betydande antal
överklaganden av debiteringsbeslut. Slutligen konstaterar utredningen att en
tidtaxa är omständlig att hantera från administrativ synpunkt.

Mot
denna bakgrund anserjag, liksom utredningen, att övervägande skäl talar för att
låta timkostnadsschablonen utgöra underlag för en saktaxa där avgifterna
bestäms så att de i princip motsvarar den handläggarkostnad som ett
normalärende av resp. ärendeslag föranleder. En sådan taxa har den fördelen att
den är lätt att hantera, är förutsebar och ger en jämnhet i avgiftsuttaget. En
saktaxa är också en förutsättning för att den av utredningen föreslagna
ordningen med ansöknmgsavgifter skall kunna genomföras.

Mot
en saktaxa kan i och för sig invändas att avgiften i ett ärende kan bli för hög
och i ett annat för låg i förhållande till ärendets självkostnad. Detta är en
ofrånkomlig följd av ett sådant system, som emellertid uppvägs av att de
nackdelar som nämnts i fråga om tidtaxesystem inte uppkommer. Det bör också
påpekas att ett överuttag i det enskilda fallet inte medför att avgiftsuttaget
i denna del skall ses som beskattning med de konsekvenser detta för med sig i
fråga om regleringens form. Enligt förarbetena till regeringsformen bör
avgiftssättningen inom ett område ses som en helhet (prop. 1973:90 s. 218). Som
där närmare utvecklas kan en avgiftssättning, som innebär ett överuttag inom
ett verksamhetsområde accepteras, om andra avgifter inom samma
verksamhetsområde innebär motsvarande underuttag. I ett sakiaxesystem där
avgiften bestäms så att den motsvarar kostnaden för ett normalärende inom visst
ärendeslag kommer i princip en sådan utjämning att ske inom resp. ärendeslag.

Som
jag redan nämnt har jag för avsikt att föreslå regeringen att införa ett system
där varje ärendeslag i resp. specialförfattning hänförs till en avgiftsklass
och där avgiftens storlek i varje klass bestäms i en gemensam förordning. Med
denna ordning blir det enkelt att genomföra justeringar i avgiftsuttaget med
hänsyn till bl.a. förändringar i det allmänna kostnadsläget. Ändringar vad
gäller avgiftsklassen för ett visst ärendeslag kommer i princip att ske endast
när handläggningstiden, på grund av författningsändringar eller av annat skäl,
påtagligt förändras.

Det
beskrivna systemet medför visserligen att avgifterna schabloniseras ytterligare
ett steg i den meningen att avgiftsklasserna kommer att representera vissa
fasta intervaller i fråga om handläggartid. Effekter av detta slag är dock
oundvikliga i ett saktaxesystem om regleringen skall bli hanterbar.

Under
förutsättning att riksdagen godkänner de riktlinjer för avgiftssättningen jag
nu har angett avser jag föreslå regeringen att ge riksrevisionsverket i
uppdrag att i samråd med berörda myndigheter beräkna den genomsnittliga
handläggningstiden inom olika ärendeslag och även i övrigt ta fram det underiag
som krävs för att fastställa antalet avgiftsklasser och avgiftsbeloppet i
resp. klass.

I
många fall är tillstånd tidsbegränsade. Det förekommer även att till

stånd kan överlåtas. 1 sådana fall krävs som regel särskilt medgivande av

tillståndsmyndigheten. Enligt den nuvarande ordningen gäller att samma

avgift skall tas ut vid förlängning och vid överlåtelse av tillstånd som för

motsvarande förstagångstillstånd. Enligt utredningen torde oftast prov- 8

ningen av en ansökan om
förlängning eller överlåtelse innebära en total prövning motsvarande den som
sker vid en förstagångsansökan. Samma avgiftsklass bör därför som regel fömtsättas
gälla. Är emellertid prövningen av en ansökan om förlängning eller överlåtelse
av mer summarisk karaktär anserjag, i likhet med utredningen, att detta bör slå
igenom i det nya systemet genom att en särskild, lägre avgiftsklass föreskrivs
för dessa fall.

Prop.
1989/90:138

3.2 Avgifter för registerutdrag

Mitt
förslag: Avgifter för registeratdrag bestäms efter samma riktlinjer som angetts
för tillståndsärenden.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Det fåtal av remissinstanserna som yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Den handläggning som krävs för utfärdande av ett registeratdrag
består i huvudsak i att ta fram faktiska uppgifter ur ett register. Ett registeratdrag
kännetecknas av att det har officiell prägel och kan tillerkännas viss
rättsverkan. Det är normalt försett med ett intyg om riktigheten av de
uppgifter utdraget innehåller.

Utredningen
har konstaterat att samma argument som anförts beträffande avgiftssättningen
för tillståndsärenden också gäller för registeratdrag. Mot denna bakgrand har
utredningen föreslagit att en reglering sker efter samma mönster. Jag delar
utredningens uppfattning.

Registeratdragen
bör därför i likhet med tillståndsärendena vara belagda med avgifter beräknade
efter målsättningen att full kostnadstäckning skall erhållas. Avgifternas
storlek bör beräknas schablonmässigt med utgångspunkt i den handläggningstid
som normalt åtgår för att utfärda och expediera registemtdraget. Den framräknade
kostnadsschablonen får bilda underlag för en saktaxa av den typ jag föreslagit
för tillståndsärenden. Även den författningstekniska utformningen bör ske på
motsvarande sätt. Antalet berörda författningar är för registeratdragens del
jämförelsevis få.

Förslaget
omfattar inte sådana registeratdrag som enligt särskilda föreskrifter skall
lämnas utan kostnad för den enskilde, se t.ex. 10 § datalagen (1973:289).

3.3 Avgifter för kopior

Mitt
förslag: Avgifter för kopior och utskrifter från datamedier tas ut först om en
beställning omfattar minst tio sidor.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag
utan erinran. Några remissinstanser påpekar att utrymme kan finnas för missbrak
av den föreslagna avgiftsfriheten.

Skälen
för mitt förslag: Statliga myndigheters uttag av avgifter för kopior Prop.
1989/90: 138 regleras i ExpK och, för de allmänna domstolarnas del, i
förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Bestämmelserna
i de båda författningama är i stora delar identiska och reglerar förutom
avgifter för kopior även avgifter för avskrifter, utskrifter från datamedier,
kopior och utskrifter av bandupptagningar m.m. Utöver dessa författningar förekommer
vid vissa myndigheter att avgifter för kopior regleras genom särskilda
bestämmelser. Detta är förhållandet exempelvis inom lantmäterivä-sendet och hos
vissa arkivmyndigheter.

Bestämmelserna
om avgifter för kopior m.m. kan sägas reglera vad det kostar allmänheten att
utnyttja sin gmndlagsenliga rätt att få avskrift eller kopia av en offentlig
allmän handling sådan denna bestäms enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.

Avgiften
för en fotokopia är i dag 3 kr. Utredningen har beräknat en myndighets
självkostnad för att framställa och expediera en enstaka kopia till drygt 40
kr. Det är främst arbetskostnaden för de handläggningsåtgärder som vidtas i
samband med expediering av en kopia, t.ex. stämpelbeläggning och redovisning av
influtna medel, som gör att kostnaden blir, relativt sett, så hög. Merkostnaden
för att vid en och samma beställning framställa ytterligare kopior sjunker däremot
snabbt. Vid beställningar som endast omfattar ett mindre antal kopior är
således avgifterna enligt nuvarande system långt ifrån kostnadstäckande.

Under
utredningens arbete har framkommit att många myndigheter finner det föga meningsfuUt
att ta ui: avgifter för beställningar som endast, omfattar en eller ett fåtal
kopior. Orsaken är de låga avgifterna och att. ratinerna vid expediering av
beställningarna upplevs som betungande. Det är därför inte ovanligt att kopior
och utskrifter från datamedier lämnas ut avgiftsfritt. Flera av
remissinstanserna bekräftar dessa uppgifter.

Utredningen
har mot denna bakgmnd funnit att det finns två ytterlighetsvägar att gå. Den
ena är att avgiften höjs så att den motsvarar den kostnad som en beställning av
en kopia föranleder. En sådan lösning skulle stå i överensstämmelse med de
direktiv som lämnats utredningen om kostnadstäckande avgifter. Emellertid är
det utredningens övertygelse att en så hög avgift skulle verka direkt stötande fiir
allmänheten. Den skulle vidare i visst avseende få offentlighetsprincipen att
framstå i en iUusorisk dager. Den andra vägen är att föreslå att avgifter för
kopior helt slopas, vilket skulle kunna motiveras av den serviceanda som kommer
till uttryck i den nya förvaltningslagen (1986:223). En sådan lösning skulle
enligt utredningens mening kunna leda till missbmk. Det är också rimligt att
staten får betalt i vart fall för större beställningar.

En
lösning som på ett godtagbart sätt förenar dessa motstridiga intressen är
enligt utredningen ett system där enstaka kopior lämnas ut utan avgift men där
avgift tas ut för större beställningar. Utredningen föreslår därför att avgift
för kopior I framtiden skall tas ut först om en beställning omfattar minst tio
sidor.

De
remissinstanser som berörs av utredningens förslag är genomgående mycket
positiva och flera av dem framhåller att förslaget är rationellt och

10

arbetsbesparande.
Några remissinstanser har lämnat synpunkter på den Prop. 1989/90:138 valda
gränsen för avgiftsfritt utlämnande.

Jag
instämmer i utredningens uppfattning att en förändring av nuvarande regler för
avgiftsuttaget är nödvändig. ExpK:s regler om avgifter för kopior har, inte
minst på gmnd av den tekniska utvecklingen inom området, kommit att bli
föråldrade och omständliga att tillämpa. En fotokopia och en datautskrift kan
med dagens moderna utrustning framställas snabbt och enkelt. De kostnader som
är förenade med expeditionen är däremot sådana att en myndighets självkostnad
per kopia vid utlämnande av en eller ett fåtal kopior vida överstiger den
avgift som föreskrivs i ExpK. Det är därför förståeligt att det bland
myndigheterna inte upplevs som meningsfullt att avgiftsbelägga expeditioner av
ett mindre antal kopior.

För
att erhålla full kostnadstäckning vid uttag av en enstaka kopia krävs en avgift
som är mångdubbelt större än den nuvarande. En sådan avgift står i och försig
inte nödvändigtvis i strid med offentlighetsprincipen av vilken följer att var
och en har rätt att ta del av allmän handling och mot fastställd avgift få
kopia av handlingen. Det kan dock inte uteslutas att en helt kostnadsanpassad
avgift i vissa fall skulle komma att uppfattas som en faktisk begränsning av
allmänhetens möjligheter att få ta del av och utnyttja offentliga handlingar.

Även
om utredningens förslag medför att myndigheterna inte får täckning för sina
kostnader vid beställningar som omfattar ett mindre antal kopior innebär
förslaget ur andra synvinklar sådana fördelar att ett genomförande enligt min
mening är angeläget. Visserligen kan förslaget väntas medföra att uttaget av
kopior ökar något. Jämfört med nuläget skulle en besparing ändå bli följden
eftersom praktiskt taget alla andra kostnader utom de som sammanhänger med
själva kopieringen faller bort. Kopieringskostnaden får anses relativt
försumbar när fråga är om enstaka kopior. Den föreslagna avgiftsfriheten skulle
i motsats till kostnadsanpassade avgifter främja de intressen som
offentlighetsprincipen skaU tillgodose. Systemet blir därtill enkelt att
tillämpa. Den av utredningen förordade gränsen för avgiftsfrihet anserjag vara
väl avvägd.

För
beställningar på tio sidor och däröver är det befogat att avgift tas ut. Avgiften
bör i princip vara kostnadstäckande, dvs. täcka kostnaderna för framställning
och expediering av kopiorna. För att försvåra ett missbrak av den föreslagna
avgiftsfriheten, t.ex. genom att en större beställning delas upp på flera
mindre beställningar understigande tio sidor, bör det finnas en möjlighet att
ta ut avgift även för småbeställningar om särskilda omständigheter föreligger.
Ett annat exempel där ett sådant avgiftsuttag kan vara motiverat är om någon
ständigt återkommer med mindre beställningar som lämpligen hade kunnat göras i
ett sammanhang.

Bestämmelserna
om avgifter för kopior bör tas in i en gemensam författning för allmänna
domstolar och övriga statliga myndigheter. För de myndigheter som av olika
skäl i dag har särskilda bestämmelser om avgifter är dock någon förändring inte
avsedd.

En
särskild fråga, som för övrigt aktualiserats också i riksdagen

(1989/90:KUI s. 7f), gäller expediering av kopior med telefax. Många myn

digheter och företag har i dag tillgång till telefax och utvecklingen inom 11

området
är sådan att allt fler kan förväntas anskaffa sådan utmstning. Kostnaden för
att sända en kopia är inte högre än vad som motsvarar telefonkostnaden.
Utredningen har berört frågan och uttalat som sin åsikt att en kopia som
överförs via telefax bör avgiftsbeläggas som kopia.

Enligt
förordningen (1980:900) om statliga myndigheters serviceskyldighet bör
expeditioner eller andra handlingar som skall lämnas ut sändas med posten, om
inte något annat har begärts eller är särskilt föreskrivet. Avgifter för
expeditioner bör tas ut genom postförskott. Mottagaren kan dock välja att lösa
expeditionen kontant hos myndigheten.

Telefaxkopian kan
betraktas som en vanlig kopia även om den överförs på visst sätt. Att expediera
kopior med telefax innebär dock vissa praktiska svårigheter för myndigheterna bl.a.
beträffande formema för avgiftsuttaget. Jag anser därför att huvudregeln även
fortsättningsvis bör vara att expeditioner av kopior sänds per post. Jag
finner det emellertid naturligt att myndigheter som har telefaxutrastning
använder denna för att expediera kopior om sådant önskemål framstäUts. Under föratsättning
att tillfredsställande garantier finns för att beställaren erlägger betalning
bör detta även kunna gälla beställningar som överstiger den föreslagna gränsen
för avgiftsfritt utlämnande.

En annan fråga som har
anknytning tiU vad jag nu har sagt och som med den tekniska utvecklingen fått
ökad aktualitet är den om utlämning av upptagning för automatisk databehandling
i annan form än utskrift, t.ex. diskett eller band. Enligt nu gällande
bestämmelser (2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen) är en myndighet inte
skyldig att lämna ut upptagningen i sådan form. Denna fråga är inte
tillräckligt utredd för att nu tas upp men jag avser att återkomma till den i
ett senare sammanhang.

Prop.
1989/90:138

4 Ansökningsavgift eller expeditionsavgift

Mitt förslag:
Avgifter för tillståndsärenden bör tas ut som ansökningsavgifter i stället för
som expeditionsavgifter.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissutfallet i denna del är blandat. Flertalet remissinstanser tillstyrker
att avgiftema tas ut i form av ansökningsavgifter. Generaltullslyrelsen,
lantbruksstyrelsen och vägverket pekar dock på att en övergång till
ansökningsavgifter måste förses med undantag för t.ex. sådana fall då en
ansökan görs sent och det är nödvändigt att myndigheten prövar ärendet trots
att avgiften inte har hietalats. Rikspolisstyrelsen, statens naturvårdsverk,
statens strålskyddsinstit ut. Lantbrukarnas riksförbund och Jägarnas
Riksförbund — Landsbygdens Jägare avvisar förslaget om ansökning-savgiftcr.
Dessa instanser redovisar såväl principieUa som praktiska skäl för sin
ståndpunkt.

Skälen för mitt förslag:
Expeditionsavgifter tas ut endast för meddelade tillstånd. Leder prövningen av
en ansökan till beslut om avslag utgår således

12

inte
avgift för expeditionen. Avgiften betalas in i efterhand. Normalt sker Prop.
1989/90:138 detta genom att beslutet expedieras mot postförskott. Eriäggs inte
betalningen inom rätt tid skall avgiften drivas in. Enligt förarbetena till ExpK
saknas anledning att avgiftsbelägga ett avslagsbeslut, eftersom avgiften för
ett tillstånd inte har till egentligt syfte att begränsa ärendetillströmningen (prop.
1964:75 s. 311). Ett annat skäl till att sådana beslut inte avgiftsbelagts kan
enligt utredningen vara att man tidigare tagit fasta på att en avgift skall
svara mot en direkt prestation t.ex. i form av ett tillstånd. Naturvårdsverket anser
i sitt remissyttrande att dessa båda argument fortfarande är giltiga. Också
andra remissinstanser har pekat på risken att personer, som är osäkra på
utgången i ett ärende, kan komma att avstå från en ansökan på gmnd av att
avgiften skall betalas redan när ansökningshandlingen skall ges in, liksom att
det i många fall kan vara svårt för sökanden att förstå det rättmätiga i att myndigheten
tar ut en avgift för en ansökan som inte leder till bifall.

Enligt
min mening bör en avgift som bygger på kostnadstäckning tas ut oavsett vilket
resultat prövningen leder till. Från kostnadssynpunkt saknar utgången av
prövningen betydelse. En ansökan som avslås drar som regel lika stor
handläggningskostnad som ett bifallsbeslut. Något avgörande skäl varför denna
kostnad i det ena fallet skall stanna på staten och i det andra fallet skall
bäras av den som förorsakar kostnaden har jag, i likhet med utredningen, inte
kunnat finna.

Avgiften
för ett tillståndsärende bör därför tas ut oavsett om ansökan bifalls eller
inte. Avgiften bör med andra ord tas ut för prövning av en ansökan. Det kan
tilläggas att detta inte innebär något principiellt nytt inom det statliga
avgiftsområdet. Ansökningsavgifter tillämpas exempelvis sedan länge för mål och
ärenden vid landets tingsrätter.

För
att ett system med ansökningsavgifter skall vara effektivt bör betalningen av
avgiften utgöra en föratsättning för ärendets prövning. Sker inte betalning
skall sökanden föreläggas att betala avgiften inom viss tid. Om sökanden inte
efterkommer föreläggandet skall ansökningen avvisas.

Det
kan i vissa fall uppfattas som stötande att sökanden skall stå för
ansökningsavgiften. En viss möjlighet för myndigheten att återbetala hela eller
del av erlagd avgift bör därför finnas. Ett tänkbart sådant fall är om det, av
andra orsaker än sådana som sökanden råder över, dröjer så lång tid innan ett
ärendes handläggning påbörjas att tillståndet i fråga saknar aktualitet för
sökanden. Det kan då te sig oskäligt om en sökande, som av denna anledning
återkallar sin ansökan, inte får tillbaka den avgift han betalat. Någon kostnad
motsvarande avgiften har i detta fall inte uppstått. Fall kan även tänkas
uppstå där en viss del av avgiften bör kunna betalas tillbaka. Ett sådant
exempel är då en ansökan avvisas på grand av att sökanden inte är behörig.
Myndigheten bör i ett sådant fall kunna betala tillbaka en del av avgiften.

Det
förekommer, som några remissinstanser har påpekat, ärendeslag där

en ansökan i vissa fall måste behandlas skyndsamt. Att i sådana ärenden

kräva ansökningsavgiften innan behandlingen av ärendet påbörjas kan

ibland vara oacceptabelt. Enligt min mening är det därför nödvändigt att i

sådana speciella fall göra avsteg från kravet på förskottsbetalning. Detta bör

dock komma I fråga endast rent undantagsvis och beroende på särskilda 13

omständigheter.
Även om en ansökan kräver skyndsam behandling är det som regel inte något som
hindrar sökanden att till ansökningshandlingen bifoga föreskriven
ansökningsavgift eller bevis om att sådan avgift eriagts.

Några
remissinstanser har befarat att ett system med ansökningsavgifter kommer att
förorsaka administrati vt merarbete och förlänga ärendenas liggetid. Man
befarar att många ansökningar skulle skickas in utan att avgiften samtidigt
betalas. Påminnelser måiste då sändas ut och betalning ske innan ansökningen
behandlas. Detta skulle i åtskilliga fall kunna leda till att ansökningar inte
behandlas inom rimlig tid.

Till detta vill jag säga
att det får anses ligga i sökandens eget intresse att samtidigt med en ansökan
om tillstånd betala in ansökningsavgiften. Vidare föranleder även det nuvarande
systemet med expeditionsavgifter ett administrativt arbete av ungefär samma
omfattning som kan förväntas bli följden av det föreslagna systemet med
ansökningsavgifter. En övergång till ansökningsavgifter innebär dessutom att
man undviker de problem och kostnader den nuvarande ordningen medför i fråga om
indrivning av obetalda avgifter. En ändrad ordning för avgiftsuttaget kan
visserligen i ett övergångsskede förutsättas medföra problem av det slag som
påtalats. Detta bör dock inte hindra systemets genomförande.

Vid remissbehandlingen har
uttalats att antalet förfrågningar om förutsättningarna för att få olika
tillstånd kommer att öka. Det är även min uppfattning att en övergång till
ansökningsavgifter kommer att medföra att myndigheternas informationsverksamhet
får ökad betydelse för den enskilde.

Prop.
1989/90:138

5 Avgiftsfriheten för staten, kommuner m. fl.

Mitt förslag: Den
nu gällande avgiftsfriheten för staten, kommuner m. fl. begränsas eller
avskaffas helt.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det
helt övervägande antalet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Stockholms läns allmänna försäkringskassa,
statskontoret. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet avstyrker dock
förslaget i sina remissyttranden över utredningens slutbetänkande. Som skäl
härför anförs bl.a. att de samarbetssträvanden som pågår inom den offentliga
sektorn försvåras och att avgiftsfrihet krävs för att bibehålla ett smidigt
utbyte av kopior och annat.

Skälen
för mitt förslag: Om staten, en kommun eller annan tar i anspråk de tjänster
som tillhandahålls av en statlig myndighet, vars verksamhet är avgiftsbelagd,
är de i allmänhet avgiftsskyldiga. För expeditioner enligt ExpK äråtskilliga
subjekt emellertid som regel befriade från avgift. Förutom staten, kommunerna
och landstingskommunerna gäller detta bl.a. allmänna försäkringskassor,
överförmyndare och vissa utländska myndigheter. Vidare föreligger
avgiftsfrihet i vissa särskilt uppräknade mål och ärenden.

14

I
fråga om kommuner och landstingskommuner gäller att de är befriade Prop.
1989/90:138 från avgifter enligt ExpK utom i ärenden under mbrikerna
Folkbokföring m.m. samt Skatter och avgifter.

Stämpelskatteutredningen
har tidigare föreslagit slopad avgiftsfrihet för bl.a. staten, kommunerna och
landstingskommunerna i fråga om mål och ärenden vid allmän domstol. Förslaget
har genomförts. I det sammanhanget redovisade utredningen några av skälen till
att avgiftsbefrielse normalt inte gäller för stat eller kommun (se Ds B 1980:7 s.
161). Ett av skälen är att bestämmelser om avgiftsfrihet för vissa grupper
försvårar en myndighets avgiftskalkylering och uppföljningen av det ekonomiska
resultatet. Ett annat skäl är önskemålet om konkurrensneutralitet. Kunder inom
den offentliga sektorn skall inte gynnas framför kunder utanför denna. Vidare
är det en allmän uppfattning numera att kostnader, som en myndighets verksamhet
orsakar staten, skall bäras av denna myndighet.

Utredningen
menar att de redovisade skälen i princip är giltiga även i fråga om avgifter
enligt ExpK.

För
egen del anserjag att de skäl som utredningen har anfört för slopad avgiftsfrihet
väger tungt. Beträffande tillståndsärenden har denna lösning i praktiken inte
någon större betydelse för staten. Det är sällan som en statlig myndighet är
sökande i dessa sammanhang, eftersom tillståndsplikten generellt sett har ti
11 syfte att få till stånd statlig kontroll över hur andra subjekt utövar sin
verksamhet. Även i fråga om andra offentligrättsliga organ, främst inom den
kommunala sektorn, kan fömtsättas att de endast i mycket begränsad omfattning
förekommer som sökande i tillståndsärenden som avses i ExpK. Från ekonomisk
synpunkt har frågan alltså ringa betydelse inom den kommunala sektorn.

I
fråga om registerutdrag och kopior är läget delvis ett annat. Som några av
remissinstanserna uttalat förekommer ett omfattande utbyte av handlingar
mellan statliga myndigheter och andra organ inom den offentliga sektorn. Det
stora flertalet av dessa beställningar kommer emellertid med all sannolikhet
att omfattas av den föreslagna avgiftsfriheten för kopior. Praktiska skäl kan
visserligen anföras för att rådande avgiftsfrihet bör behållas fullt ut. Mot
bakgrund av de skäl som utredningen anfört får det dock anses rimligt att
betalning för beställningar på mer än nio kopior eriäggs även av de flesta nu avgiftsbefriade
subjekt.

Nuvarande
bestämmelser om avgiftsfrihet bör således inte föras över till det föreslagna
systemet. Det kan emellertid finnas skäl att i vissa särskilda fall behålla
avgiftsfriheten. Jag tänker exempelvis på den avgiftsfrihet för misstänkta och
deras försvarare som följer av 23 kap. 21 § sista stycket rättegångsbalken.
Rättssäkerhetsskäl talar här för att den nuvarande avgiftsfriheten behålls.
Vidare får sådan avgiftsfrihet som är gmndad på internationella
överenskommelser bestå. Avgiftsfriheten för registerutdrag och kopior bör
behållas för statliga myndigheter.

15

6 Uppbörd, redovisning och disposition av influtna Prop-1989/90:138
medel

Mitt
förslag: Systemet med stämpelmärken för redovisning och uppbörd slopas.

De avgifter som
flyter in för registeratdrag och kopior m. m. skall få disponeras av de
enskilda myndigheterna.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par av
remissinstanserna framhåUer dock att systemet med stämpelmärken fungerat väl,
framför aUt hos myndigheter där antalet expeditioner varit begränsat.
Rikspolisstyrelsen uttrycker tveksamhet mot förslaget och anser att de frågor
som sammanhänger med uppbörden måste utredas ingående innan stämpelmärkena tas
bort.

Skälen för mitt förslag: För
uppbörd och redovisning av avgifter enligt ExpK och förordningen om avgifte:r
vid de allmänna domstolarna tillämpas systemet med stämpelmärken.
Stämpelbeläggning sker genom att stämpelmärke sätts på expeditionen. Poiitverket
tillhandahåller myndigheterna stämpelmärken mot betalning och sätter in
influtna stämpelmedel på riksskatteverkets postgirokonto, varefter medlen
redovisas till staten på särskild inkomsttitel. De medel som myndigheten uppbär
för expeditioner används för att betala stämpelmärkena. Förfarandet regleras
närmare i stämpelförordningen. Med nuvarande system finns inte någon möjlighet
att utan vidare bearbetning överblicka omslutningen för ett visst ärendeslag.

Uppfattningen hos
remissinstanserna är nästan genomgående att nuvarande ordning är otidsenlig,
kostsam och arbetskrävande. Postverket har i sitt remissvar anfört att
förslaget kommer att innebära att arbetet med produktion och distribution av
statsstämplar till postkontor och myndigheter upphör Trots det inkomstbortfall
som skulle bli följden tillstyrker postverket att ett modemare system införs
eftersom det gamla systemet anses som opraktiskt och orationeUt.

Stämpelmärkenas primära
funktion är att tjäna som bevis på att en avgift har betalats. De ger också
handlingen en officiell karaktär. I propositionen föreslår jag en övergång till
ansökningsavgifter vid ansökan om tillstånd. I ett sådant system skulle
stämpelmärkena endast komma att fungera som ett klartecken till handläggande
enhet att en avgift har betalats. Denna funktion kan lika gärna fyllas genom
någon enkel stämpel eller anteckning på ansökningshandlingen. I den mån det
finns behov av att särskilt understryka ett besluts officiella prägel, något
som kan vara aktuellt t.ex. för ett beslut som skall företes utomlands, bör
detta kunna ske på annat sätt. 1 förhållandet mellan myndigheten och sökanden
av ett tillstånd eller beställaren av kopior behöver systemet inte göras mer
komplicerat än att på sedvanligt sätt kvitto på betalningen lämnas av posten
eller myndigheten.

Liksom utredningen anserjag
att det inte finns några avgörande skäl för att behålla nuvarande uppbörds- och
redovisningssystem. Många myndig-

16

heter
som i dag tar ut expeditionsavgifter tar också ut avgifter av annat slag. Prop.
1989/90:138 Dessa redovisas i princip direkt av myndigheten. För den praktiska
hanteringen finns väl utvecklade mtiner. Uppbörd och redovisning av de medel som
kommer in enligt det föreslagna systemet bör därför i stor utsträckning kunna
anpassas till redan existerande mtiner. För det fall en myndighet inte tar ut
andra avgifter än expeditionsavgifter får uppbörds- och redovisnings-ratiner av
det slag som är gängse för övrig statlig avgiftsbelagd verksamhet tas fram.
Riksrevisionsverket bör kunna biträda i det praktiska arbetet med detta.

De
sammanlagda avgiftsinkomsterna för registeratdrag och kopior kan förväntas bli
förhållandevis små. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att
utvecklingen går mot att statliga myndigheter skall ges ett ökat ekonomiskt
ansvar för sin verksamhet föreslår utredningen att myndigheterna skall få
förfoga över dessa inkomster. Remissinstanserna är utan undantag mycket
positiva tiU förslaget och flera instanser uttalar att intresset från myndigheternas
sida att ta ut avgiftema härigenom kommer att öka väsentligt.

Jag
anser också att goda skäl föreligger för att låta inkomsterna från kopior och registeratdrag
disponeras av myndigheterna. Inkomsterna bör särredovisas för att underiätta
kostnadsuppföljning. En sådan ordning bör bidra till ett medvetnare kostnads-
och intäktstänkande och till att ansvaret för avgiftssättningen ökar.
Förslaget bör därför genomföras. De avgifter som kommer in i tiUståndsärenden
bör dock även fortsättningsvis redovisas till staten på inkomsttitel.

7 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna
de principer för uttag av ansöknings- och expeditionsavgif

ter hos statliga myndigheter som jag har förordat,

2.
godkänna att avgifter för
prövning av tillståndsärenden tas ut i form av ansökningsavgifter,

3.
godkänna att nu gällande
avgiftsfrihet slopas på det sätt som jag har förordat,

4.
godkänna att systemet med
stämpelmärken för uppbörd och redovisning avskaffas,

5.
godkänna att myndigheterna
själva skall få disponera över avgifter för registeratdrag och kopior,

6.
bemyndiga regeringen att i
överensstämmelse med dessa riktlinjer meddela föreskrifter om ansöknings- och
expeditionsavgifter vid statliga myndigheter.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram. 17

2
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 138

Stämpelskatteutredningens sammanfattning av be- pp- 1989/90:138 tänkandet Avgifter för
prövning av vissa ärenden hos ''sa i statliga myndigheter (Ds Fi 1986:10 och
11)

Stämpelskatteutredningen
har till huvuduppgift att se över reglerna om stämpelskatt och
expeditionsavgift. Enligt direktiven bör översynen i första hand syfta till ett
förenklat och mer lättöverskådligt system. Behovet av förenklingar anges vara särskiU
påtagligt i fråga om expeditionsavgiftema. Avgifterna skall liksom hittills
bygga på självkostnadsprincipen.

Den
tiU expeditionskungörelsen (1964:618, ExpK) fogade avgiftslistan gäller
avgifter för vitt skilda expeditioner i fråga om såväl deras inbördes karaktär
som de myndigheter som handlägger dem. Utredningen har ansett att nuvarande
ordning med en samlad avgiftsförfattning för så heterogena expeditioner innebär
avsevärda olägenheter. I sitt tidigare avlämnade betänkande Avgifter vid
tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7) har utredningen bl.a. föreslagit att de avgifter i
avgiftslistan som avser uteslutande tingsrätterna skall skiljas ut från ExpK
och tas in i en särskild förordning.

En
betydande del av avgiftslistan gäUer avgifter för expeditioner avseende tillstånd,
godkännande, m.m., meddelade av statliga förvaltningsmyndigheter. Utredningens
förslag i detta betänkande omfattar avgiftema för dessa ärenden. Frågan om
avgiftsuttag för kopior, avskrifter, registeratdrag m.m. tas inte upp till
behandling i detta sammanhang.

Expeditioner
om tiUstånd har det gemensamt att de avser myndighets beslut i
ansökningsärenden som innefattar en enligt författning föreskriven materiell
prövning. Tyngdpunkten i ärendets handläggning ligger normalt på prövningen.
Handläggningen av dessa ärenden är spridd på ett stort antal myndigheter som
skiljer sig åt i fråga om organisatorisk och finansiell strak-tur. Kraven på
tillstånd till viss åtgärd, utövande av viss verksamhet, innehav av visst slag
m.m. är reglerade i närmare ett hundratal författningar.

Utredningen
konstaterar att nuvarande system är inkonsekvent i flera avseenden. Som regel grandas
avgifterna inte på mer ingående beräkningar av självkostnadema och avgiftema
bygger på sinsemellan olika kalkylunderlag. Avgiftslistans uppbyggnad och sakområdets
omfattning bidrar tiU att göra regleringen otymplig att hcintera såväl från
tillämpnings- som uppföljningssynpunkt.

Mot
denna bakgrand föreslår utredningen att avgiftsregleringen bryts ut ur ExpK och
ersätts med ett system där bestämmelser om avgifter förs in I de författningar
i vilka tillståndsplikten är föreskriven. Utredningen har i princip inte tagit
ställning till frågan om utvidgning eller inskränkning av sakområdet.
Betänkandet behandlar enligt direktiven de ärenden som ExpK omfattar. För
gemensamma bestämmelser om förfarandet m.m. föreslås en särskild förordning.

Utredningen
anser att ärendena bör beläggas med avgifter för vilka i princip/«//
kostnadstäckning sätts som ekonomiskt mål. TU grand för avgifterna föreslås
ett enhetligt underlag som är en schablonmässigt beräknad kostnad för
handläggningen av ett ärende om tillstånd. Denna schablon bör enligt
utredningens mening bilda underlag för en saktaxa.

18

1
stället för att på traditionellt sätt ange avgiftens storiek för varje särskilt
Prop. 1989/90:138 ärende med ett i kronor bestämt belopp föreslår utredningen
att det i den Bilaga 1 materiella författningen, dvs. den författning i vilken
tillståndsplikten är föreskriven, endast anges tillämplig avgiftsklass.
Avgiftsklasserna representerar ett belopp som motsvarar den kostnad
handläggningstiden inom ett visst intervall medför enligt kostnadsschablonen.
De belopp avgiftsklasserna motsvarar anges i den särskilda
förfarandeförordningen. Detta underlättar generella ändringar av avgifterna.
En justering av avgiftsklassernas belopp får automatiskt genomslag beträffande
samtliga berörda ärenden. Ändringar i den materiella författningen behöver
endast göras om avgiftsuttaget för ett visst där angivet ärende behöver
justeras av annat skäl.

Utredningen
föreslår att avgifterna skall tas ut i form av ansökningsavgifter. Skälet för
detta är att handläggningskostnaderna bör täckas oavsett vilket resultat en
ansökan leder tiU. Vidare föreslår utredningen att nu gällande avgiftsfrihet
för bl.a. staten kommunema och landstingskommunerna avskaffas. I fråga om redovisnlngsmtinerna
föreslår utredningen en anpassning till vad som numera är gängse inom det
statliga avgiftsområdet vilket bl.a. innebär att systemet med stämpelmärken
slopas.

Utredningen
lämnar inte förslag I fråga om antal avgiftsklasser, avgiftsklassernas belopp
eller tillämplig avgiftsklass för respektive ärende. Detta fordrar större
resurser och närmare sakkunskap än vad utredningen besitter. Härtill kommer
politiska ställningstaganden av olika slag. Enligt utredningens mening bör en
konkretisering av systemet i dessa delar ske först när ställning tagits till de
principiella riktlinjer som föreslås i betänkandet och då som ett led i det
efterföljande författningsarbetet. Däremot lämnas i betänkandet förslag om hur
systemet bör kunna genomföras. Det föreslås bl.a. att berörda myndigheter får i
uppdrag att genomföra en beräkning av den genomsnittliga handläggningstiden för
respektive ärende. Utredningen har också upprättat modeller för
avgiftsbestämmelser i de materiella författningar som berörs av ExpK:s
avgifter för tillstånd. Syftet härmed är att underlätta arbetet med överförande
av nuvarande avgiftsreglering till det föreslagna systemet.

19

Stämpelskatteutredningens sammanfattning av be- p™p- 1989/90:138

tänkandet (SOU 1988:33) Släpp kopiorna fria "

Stämpelskatteutredningen
skall göra en allmän översyn av bl.a. reglerna om expeditionsavgift. Översynen
skall enligt direktiven i första hand syfta till ett förenklat och mer lättöverskådligt
system. Avgifterna skall liksom hittills bygga på självkostnadsprincipen. LItredningen
skall vidare undersöka möjligheterna till en rationalisering av stämpelmedelsuppbörden.

Utredningen
har i tidigare belänkanden (Ds B 1980:7 och DsFi 1986:10 och 11) föreslagit att
bestämmelserna om de avgifter i den till expeditionskungörelsen (1964:618, ExpK)
fogade avgiftslistan som avser dels tingsrätterna, dels expeditioner avseende
tillstånd, godkännande, dispens m.m., meddelade av statliga förvaltningsmyndigheter
skall brytas ut ur ExpK. Beträffande,tingsrättsavgifterna har utredningen
föreslagit att dessa skall regleras i en särskild förordning, medan man för
tillståndsärendena föreslagit ett system enligt vilket bestämmelser om
avgifter förs in i de författningar i vilka tillståndsplikten är föreskriven.
För gemensamma bestämmelser om förfaraijdet m.m. i fråga om tillståndsärenden
har utredningen föreslagit en särskild förordning.

Med
nu föreliggande betänkande avslutar utredningen sin översyn. Utredningens
förslag innebär att såväl ExpK som stämpelförordningen (1964:619) skall upphöra
att gälla.

I
betänkandet behandlas i huvudsak:

— avgifter
för kopior m.m.,

— avgifter
för registerutdrag m.m.,

— uppbörd,
redovisning och disposition av medlen m.m.,

— författningsteknisk
utformning,

— avgiftsfrihet
för vissa subjekt, förordningens materiella omfattning och val av
besvärsmyndighet,

— expeditions
form och tillhandahållande.

I
åtskilligga författningar finns hänvisningar till ExpK. Utredningen har i bilaga
3 förtecknat dessa författningar.

Kopior
m. m.

Utredningen
konstaterar att nuvarande system med avgifter för enstaka kopior eller
utskrifter från datamedier är både kostsamt och omständligt. Mot denna bakgrund
föreslår utredningen att avgift för kopior samt utskrifter från datamedier
skall tas ut först om en beställning omfattar minst 10 sidor. Den nya ordningen
skall inte tillämpas om myndigheten har egna avgiftsbestämmelser. Utredningen
föreslår vidare att avgift liksom hittills skall tas ut för avskrifter samt för
kopior och utskrifter av ljudband.

Enligt
tryckfrihetsförordningen skall en offentlig handling tillhandahållas den som
önskar ta del av den utan avgift. Enligt utredningens tolkning innebär
självkostnadsprincipen att det endast är de kostnader som sammanhänger med
tillhandahållandet och expedieringen av kopian etc. som skall täckas av
avgiften.

Beträffande
avskrifter samt utskrifter och kopior av ljudband anser ut- 20

redningen att avgiften på
samma sätt bör motsvara arbetskostnaden för att Prop. 1989/90:138 göra
avskriften eller utskriften resp. överföringen samt kostnaden för bandet
Bilaga 2 i förekommande fall.

Registerutdrag
m. m.

Utredningen
anser att hanteringen av registeratdrag är likartad hanteringen av
tillståndsärenden. Full kostnadstäckning skall därför gälla. Avgifternas storiek
föreslås grandade på en schablonmässig beräkning av kostnaden för utfärdandet
och expedieringen.

Uppbörd,
redovisning och disposition av medlen m. m.

Utredningen
föreslåratt systemet med stämpelmärken slopas. Uppbörd och redovisning av
influtna avgifter får anpassas till de ratiner som används i Övrig avgiftsbelagd
verksamhet.

I
stället för att som nu är fallet låta de avgifter som inflyter tillfalla staten
anser utredningen att dessa bör tillfalla myndigheterna. Ett av skälen härför är
att de aktuella intäkterna torde komma att bli förhåUandevis små.

Utredningen
föreslår inte några särskilda regler för bevakning och indrivning, utan anser
att samma regler bör gälla som beträffande statens fordringar i allmänhet.

Förfallningsteknisk
utformning

Utredningen
föreslår att regleringen av avgifter för kopior m.m. vid såväl domstolar som
statliga myndigheter i övrigt skall ske i en och samma förordning.

Vad
gäller registerutdrag m.m. konstaterar utredningen att nuvarande system är både
inkonsekvent och otympligt. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om
avgifter förs in i de författningar i vilka resp. ärende regleras. I dessa
författningar anges också tillämplig avgiftsklass. Avgiftsklassen
representerar ett belopp som motsvarar kostnaden för handläggningstiden inom
ett visst intervall. De belopp avgiftsklasserna motsvarar föreslås tillsammans
med gemensamma bestämmelserom förfarandet m.m. ingå i den nya förordningen om
avgifter för kopior m.m.

Utredningen
lämnar förslag till modeller för avgiftsbestämmelser i de materiella
författningar som berörs men däremot inte förslag till antal avgiftsklasser,
avgiftsklassernas belopp eUer tillämplig avgiftsklass för resp. registeratdrag.
Enligt utredningens uppfattning bör detta ske först sedan man tagit ställning till
de föreslagna principerna. De därefter nödvändiga beräkningarna bör göras hos
berörda myndigheter.

A
vgiftsfrihel, förordningens materiella omfattning och val av besvärsmyndighet

Utredningen
föreslåratt nu gällande avgiftsfrihet för bl.a. kommunerna och

landstingskommunerna avskaffas. Däremot bör avgiftsfriheten för staten

behållas. 21

3
Riksdagen 1989/90. 1 satnl Nr 138

Förslaget
är i princip tänkt att tillämpas endast i fråga om kopior på Prop.
1989/90:138 papper och ADB-utskrifter på papper. Utredningen anser vidare att
avgiften Bilaga 2 för vissa handlingar som för närvarande avgiftsbeläggs
enligt avd. I i avgiftslistan skall slopas. Detsamma gäller en del registeratdrag
m. m.

I
stället för riksskatteverket resp. domstolsverket föreslår utredningen att riksrevisionsverket
skall vara den myndighet som skall pröva överklaganden enligt förordningen.

Expeditions
form och tdlhandahåUande

Utredningen
konstaterar att bestämmelserna om expeditions form är föråldrade och att nya förvaltningsliagens
(1986:223) föreskrifter och rekommendationer i dessa avseenden räcker.
Utredningen föreslår beträffande tillhandahållandet att inte heller några
bestämmelser om tidsfrister skall flyttas över till den nya förordningen,
eftersom den reglering som finns i den nya förvaltningslagen bedöms som
tillräcklig. ExpK:s regler om tidsfrister för beslut m.m. föreslås överflyttade
till bl.a. förordningen (1980:900) om statliga myndigheters serviceskyldighet.

22

Sammanställning av remissyttranden över stämpel- Prop-1989/90:138
skatteutredningens betänkande (Ds Fi 1986:10) Av- " gifter för prövning
av vissa ärenden hos statliga myndigheter

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet lämnats av rikspolisstyrelsen, riksskatteverket
(RSV), riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON),
kommerskollegium, socialstyrelsen, postverket, vägverket, transportrådet,
generaltullstyrelsen, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbrakstyrelsen,
statens livsmedelsverk, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens
strålskyddsinstitut, statens invandrarverk, statens energiverk, Sveriges
geologiska undersökning, statens provningsanstalt, kammarkollegiet.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrakamas Riksförbund, Jägarnas
Riksförbund - Landsbygdens Jägare och statens kulturråd.

Kommerskollegium
har bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm och Skåne.

2 Remissyttrandena

Stämpelskatteutredningens
betänkande presenteras i två delar. Del 1 (Ds Fi 1986:10) innehåller förslaget
i materiellt hänseende. Del 2 (Ds Fi 1986:1 1) innehåller
bilagor med modeller för bestämmelser om avgift för de ärenden som berörs av
förslaget. Remissammanställningen behandlarendast remissyttrandena över
betänkandets del 1.

2.1 Principerna för avgiftssättningen

Förslaget
om att full kostnadstäckning i princip skall gälla som ekonomiskt mål för den avgiftsbelagda
verksamheten och att avgifterna bör bestämmas med ledning av schabloner gmndade
på självkostnadsberäkningar får i sina huvuddrag ett positivt mottagande av remissinstansema.

/?/?
K konstaterar: Den valda modellen med schablonmässigt beräknade kostnader
innebär ett avsteg från den i statlig avgiftsbelagd verksamhet tillämpade
principen att avgiften så långt det är möjligt skall baseras på en beräknad
självkostnad för prestationen I fråga.

RRV
delar emellertid utredningens uppfattning att fördelarna med det föreslagna
systemet överväger nackdelarna. Kostnaderna för att införa, administrera och
följa upp avgifterna är väsentligt lägre än motsvarande kostnader i ett traditioneUt
avgiftssystem.

En
avgiftssättning gmndad på de föreslagna schablonerna innebär dock

att det ekonomiska målet med krav på full kostnadsträckning inte kommer

att kunna uppnås inom varje ärendeslag. I fråga om sådana ärenden där

handläggartiden varierar kraftigt är t.ex. möjligheterna till utjämning mel- 23

lan
över- och underattag små om avgiftema sätts med hänsyn till kostna- Prop.
1989/90:138

derna för ett normalärende. Bilaga 3

Att
RRV kan tillstyrka en modell som med stor sannolikhet inte kommer att leda till
att full kostnadstäckning uppnås är framför allt beroende på följande
förhållanden.

Verksamheten
är offentligrättslig och inkomsterna får inte disponeras av myndigheten. Vidare
är ärendetillströmningen inte beroende av myndighetens agerande utan beror på
faktorer som myndigheten inte kan påverka. Ärendevolymen varierar år från år
och är I princip inte möjlig att fömtse.

För
att inte gapet mellan kostnader och intäkter skall bli för stort i sådana fall
där handläggartiden varierar kraftigt för ett och samma ärendeslag bör
tidsåtgången för ett normalärende beräknas med hänsyn till detta. Avgifts-differentiering
kan också övervägas.

LON
anför: Mest rationellt är att avgiftema beräknas efter en schablonmetod både i
vad avser handläggartid och timkostnader. Härigenom blir systemet enkelt att
administrera. Vissa av de system med individuella avgifter som LON har
erfarenhet av t. ex. prövnings- och tillsynsavgift enligt miljöskyddslagen har
visat sig kräva en inte ringa administration. Sannolikt torde självkostnadsmålet
vara lättare att uppnå med en schablonmetod än med en individuell metod.

LO
anför: LO:s principiella syn på offentliga avgifter framgår bl.a. av ett tidigare
avgivet yttrande över ett betänkande av stat-kommunberednlngen. Avgifter inom
kommunal verksamhet (Ds C 1984:6). 1 detta yttrande framgår bl.a. att det är LO:s
uppfattning att klokt avvägda avgifter kan spela roll exempelvis när det gäller
att strama åt kostnadsutvecklingen inom kommunerna. Även om det i det svenska
samhället framstår som allmänt accepterat och naturligt att många välfardstjänster
eller s. k. kollektiva varor skattefi-nansieras, kan avgifter i vissa fall
bidra tiU att förhindra onödig kostnads-uppdrivande konsumtion. Samma
principiella syn gäller i tillämpliga delar givetvis också statliga avgifter.

LO
är därför positiv till de delar av stämpelskatteutredningens förslag som i enlighet
med direktiven syftar till att förenkla och göra systemet för avgifter mer
överskådligt och konsekvent och framför allt mer rationellt. Eftersom
utredningen föreslår att fuUkostnadsprincipen ska tillämpas generellt kommer
emellertid förslagen dessutom leda till att avgiftsnivån höjs och beroende på
förslaget om ansökningsavgifter även däratöver ger staten ökade intäkter.

I
princip delar LO ståndpunkten att full kostnadstäckning bör tUlämpas för den
typ av statliga tjänster som omfattas av utredningsuppdraget. Oaktat denna
principiella syn anser LO att avgifter mer generellt inom den offentliga
sektorn måste vara föremål för mer sofistikerade bedömningar än att i alla
situationer tillämpa fullkostnadsprincipen. Skulle denna princip alltid och i
alla sammanhang tillämpas fullt ut finns det risk för en rad oönskade effekter.

Man
kan t.ex. fråga sig om benägenheten att utnyttja myndigheternas tjänster
minskar trots att det vore önskvärt med en hög nyttjandegrad; eller om en
avgiftshöjning leder till prisökningar som är av betydelse för den allmänna
prisnivån; eller om det i längden är möjligt att hos medborgama skapa acceptans
för den nuvarande skattenivån samtidigt med en rigid tilllämpning av
fullkostnadsprincipen. Liknande överväganden måste därför enligt LO göras även
när det gäller statliga avgifter mer specifikt.

En
del remissinstanser anser att principen om full kostnadstäckning I

vissa fall bör kunna frångås.

Statens strålskyddsinstitut, vägverket och försäkringsinspektionen fram- 24

hålleratt
olikatyperavtillståndinomenochsammaverksamhetkan variera Prop. 1989/90:138

kraftigt vad avser effektiv handläggningstid. Bilaga
3

Statens
strålskyddsinstitut anför: Inom institutets verksamhetsområde kan
handläggningstiden för ett tillståndsärende variera mellan 30 minuter och upp
till flera veckor med inspektion av anläggningar som en del av handläggningen
av ärendet.

Under
dessa förhållanden föreligger uppenbara svårigheter att beräkna handläggartiden
på ett rimligt sätt att kostnader för ett tillstånd skulle stå i rimlig
proportion till nedlagt arbete. Vid en tillämpning av flera avgiftsklasser för
olika typerav tillstånd uppstår svårigheteratt i författningstexten klart
definiera de olika slagen av tillstånd. Vid alltför höga tillståndsavgifter måste
också risken för ökad underlåtenhet att begära tillstånd beaktas. Institutet
är tveksamt till att principen för full kostnadstäckning alltid skall tillämpas
och anser att samhällets intresse av att övervaka viss verksamhet genom tillståndsgivning
kan vara så starkt att principen om full kostnadstäckning i vissa fall bör
kunna frångås.

Jägarnas
riksförbund — Landsbygdens jägare anser att kostnadsnivån för tillståndsärenden
aldrig får tillåtas bli så hög att den utgör ett hinder mot att erhålla en fri-
och rättighet.

Socialstyrelsen
betonar vikten av att antalet avgiftsklasser inte sätts för lågt med tanke på
variationen I handläggartid inom en och samma verksamhet.

Statens
invandrarverk anför: Verket har inget att erinra mot utredningens förslag om
att storleken på avgiften skall bestämmas med ledning av scha-blonergrandadepåsjälvkostnadsberäkningar.Undantagfrån
självkostnadsprincipen måste dock kunna ske i vissa fall.

När
det gäller t.ex. utfärdande av resedokument till personer som bedömts vara
flyktingar enligt 1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning
kan möjlighetema till att använda de föreslagna beräkningsprinciperna begränsas
eftersom deti tiUägget till konventionen finns en bestämmelse (3 §) som
maximerar avgiftsuttaget.

Verket
föratsätter vidare att medellösa personer även i fortsättningen skall kunna
befrias från avgiften.

Kommerskollegiet
har följande synpunkter på beräkningen av avgiftsun-deriaget: "Samkostnadstillägget"
per handläggartimme torde dock av olika skäl, exempelvis beroende på i vilken
utsträckning man använder sig av ADB, variera från myndighet till myndighet och
kollegiet ifrågasätter därför om man inte vid utformningen av schablonerna i
viss mån borde beakta "myndighetsspecifika" kostnader. Enligt
kollegiets mening bör man även överväga om inte den tid som åtgår för
information och rådgivning skall inräknas i den avgiftsgmndande
handläggningstiden. Oftast är det ju personer, som senare återkommer med en
ansökan i ett enskilt ärende, som kontaktar en myndighet och ber om råd och
upplysningar. Det bör vidare påpekas att om samråd äger rum mellan myndigheter
så medför detta kostnader inte bara hos den myndighet som handlägger ärendet utan
även hos den myndighet som besvarar remissen. Vid utformningen av schablonerna bör
man därför också ta hänsyn till remissinstansernas kostnader.

Den
föreslagna taxekonstraktionen tillstyrks eller lämnas utan erinran av

remissinstanserna. 25

2.2 Ansökningsavgifter Prop. 1989/90:138

Förslaget
att ta ut avgifterna för tillstånd etc. i form av ansökningsavgifter har fått
ett blandat mottagande. Flertalet remissinstaner tillstyrker dock förslaget
eller lämnar det utan erinran.

RSV
anför: Statsmakterna har klargjort att förvaltningsutövningen i en större
omfattning än hittills bör präglas av service. Denna serviceinriktning måste få
till följd att frågor som rör ansökningsavgift o.d. måste hanteras smidigt.
Avgifterna — med dessas särskilda karaktär — torde, sedda i denna anda, kunna
hanteras på ett sätt sorn mera än för närvarande överensstämmer med de krav
som följer av en strävan efter ett gott kundförhållande. Härvid bör beaktas att
myndighetens vägledning (information) till den enskilde har stor betydelse för
humvida den enskilde har anledning att begära formell prövning eller inte. Med
en övergång till ansökningsavgifter får myndighetens informationsverksamhet
således stor betydelse för den enskilde. I fall där den enskilde får sin
ansökan avslagen kan omständigheterna

— trots
att myndigheten inte gjort något direkt fel — sammantaget vara

sådana att det framstår som naturligt, om man önskar ett gott kundförhål

lande, att betala tillbaka ansökningisavgiften. En väsentlig orsak i samman

hanget är att regelsystemet ofta är komplext och att myndigheterna därför

har svårt att i alla situationer garantera sig att de företräds av den
kompetens

som enskilda förväntar sig.

RSV
anser därför att en återbetalningsregel av det slag som föreslås utgör ett
mycket värdefullt komplement till den allmänna omprövningsregel som införs
genom den nya förvaltningslagen. RSV finner emellertid mot det som ovan anförts
för det första den föreslagna "dispensregeln" restriktiv. Det borde
kunna ges en mer långtgående möjlighet för den enskilda myndigheten att
återbetala ansökningsavgiften (som längst "när skäl till återbetalning
föreligger" eller litet försiktigare "när särskilda skäl
föreligger" i stället för "synnerliga skäl"). Dessutom synes det
med en sådan tankegång vara naturligt att återbetalningsfrågorna hanteras inom
respektive verksamhetsområde, det vill säga i första hand den beslutande
myndigheten med eventueUt

— närsådan
finns — centralmyndigheten på respektiveområde som besvärs

instans. En sådan ordni ng bör i så fall gälla för samtliga avgifter av nu
aktuell

typ, således även de återstående expeditioner som i avgiftslistan upptas

under avdelning 1 och 111. Det bör i en sådan ordning ankomma på riksre

visionsverket att, eftersom risken för en oenhetlig tillämpning är stor, nog

grant följa upp tillämpningen.

LO/V
anför: Eftersom avgiften bygger på kostnadstäckning saknar — enligt
utredningens mening — utgången av ärendet betydelse om avgift skall tas ut
eller ej. Därför skall avgiften tas ut som en ansökningsavgift. Enligt LON:s
mening kan det i vissa fall vara motiverat att frångå huvudprincipen när en
ansökan inte beviljas. Framför allt gäller detta i ärenden där en myndighet
åsamkas efterarbete sedan ett tillstånd har beviljats. Detta kan vara i form av
tillsynsarbete. Exempel från länsstyrelsens verksamhet är tillsyn av
stiftelser, handel med alkoholhaltiga drycker och yrkesmässig trafik. I sådana
fall borde myndigheten kunna betala tillbaks en viss del av avgiften när
ansökan inte beviljas. Även om undantag då görs från principen om
kostnadstäckning för varje enskiilt ärende kan detta kompenseras genom att en
viss höjning sker av avgiften i de fall ansökan beviljas. Full kostnadstäckning
skulle ändå kunna nås inom ärendegruppen som sådan.

Statens
invandrarverk anför: Verket vill peka på risken att personer som

är osäkra på utgången i ett ärende kan komma att avstå från att söka på gmnd

av att avgiften skall erläggas i förväg. Det kan också antas att antalet för- 26

frågningar
om förutsättningarna för att få olika tillstånd ökar. Vidare kan Prop.
1989/90:138 det behövas särskilda bestämmelser för uttagande av avgift för
viseringar Bilaga 3 eftersom det därvid kan uppstå vissa praktiska problem
som närmare bör utredas.

Några
remissinstanser anser att det i vissa ärenden måste vara möjligt att ta ut en
avgift på annat sätt än som ansökningsavgift. Således anser generaltullstyrelsen
att det för vissa fall är nödvändigt att en tullmyndighet kan pröva ärendet
även om avgiften inte betalas i förskott.

GeneraltuUstyrelsen
anför: Enligt av tullstyrelsen utfärdad tullordning (TFS 1973:159) krävs i
vissa fall trafiktillstånd för inkommande och utgående fartyg och luftfartyg.
Tillstånden kan vara generella eller för ett enstaka besök. Ansökan av det
senare slaget sker ibland med kort varsel t. ex. på grund av ändrad
destination. I sådana fall finns det ofta inte praktisk möjlighet för sökanden
att erlägga avgiften innan tillståndet måste lämnas. Om den föreslagna
regleringen genomförs är det därför enligt styrelsens mening nödvändigt att
undantag från kravet på samtidig betalning får göras beträffande
trafiktillståndet.

Avgift
för bevis om exportvagnsregistrering och för turistvagnslicens uppbärs av
tullverket. Uppbörden av det förstnämnda avgiftsslaget är omfattande. För att
förenkla hanteringen av dessa ärenden tiUämpar tullmyndigheten i Göteborg
efter samråd med riksskatteverket beträffande Volvo AB en ratin som innebär
dels att stämpelmärken inte åsatts expeditionen och att uppbörden redovisas
särskilt, dels att säkerhet ställs och att avgifterna betalas i efterskott.
Systemet har fungerat smidigt och styrelsen anser det nödvändigt att, om
utredningens förslag genomförs, de kunder som beviljats kredit hos tullverket
ändå skall kunna betala dessa avgifter i efterskott.

Lanlbruksstyrdsen
anför: Lantbruksstyrelsen kan inte tillstyrka att avgifter i samtliga fall tas
ut som ansökningsavgift. Det är visserligen riktigt att ett avslag oftast drar
lika stora kostnader som ett bifall. Det går dock inte att komma ifrån att det
för sökanden i många fall kan vara svårt att förstå det rättmätiga i att ta ut
avgift i en ansökan som inte leder till bifall. Jämförelsen med vad som gäller
för allmänna domstolar är inte rättvisande. Ansökningsavgiften för ett mål är
exempelvis 210 kr., vilket uppenbarligen inte täcker — och inte kan avses täcka
— domstolens kostnader för handläggningen av målet. Ett mål vid tingsrätt är
också ett tvåpartsärende där domstolens prövning är av annan art än den vid en
förvaltningsmyndighet. Ett ogillande av ens talan kan inte jämföras med ett
avslag på en ansökan om ett tillstånd vid en förvaltningsmyndighet. Det kan
också framhållas att för de ärenden som i viss mån kan liknas vid
förvaltningsärenden, exempelvis ansökan om lagfart och inteckning, tas avgift
ut endast för bevis, vilket närmast får motsvara bifall eller utfärdande av
tillstånd i ett förvaltningsärende. De ärenden för vilka lantbmksstyrelsen av
dessa skäl avstyrker att avgift tas ut som ansökningsavgift är främst i ärenden
enligt jordförvärvslagen (1979:230).

Det
förekommer i vissa ärendeslag, exempelvis införsel enligt veterinära

infdrselkungörelsen (1958:551) att ansökan görs sent och måste behandlas

skyndsamt. Att i dessa ärenden kräva ansökningsavgift innan ärendet be

handlats är i praktiken inte genomförbart. Till saken hör i dessa fall att man

för införsel fordrar att originalet av tillståndet företes för tullverket. Till

ståndet skickas därför normalt per postförskott och utlösande av postför

skott är en föratsättning för att införseln skall kunna ske. Några problem att

få in avgifterna föreligger således inte i dessa fall. Inte heller i övrigt kan 27

lantbmksstyrelsen
säga att det har förelegat några beaktansvärda problem Prop. 1989/90:138

att driva in expeditionsavgifter. Bilaga 3

Fråga
om avgifternas höjd i enskilt ärende skall inte tas upp i detta sammanhang. Lantbmksstyrelsen
vill dock redan nu framföra följande. Det finns från lantbmksstyrelsens sida
ett önskemål att i vissa ärenden kunna ta ut en förhöjd avgift där sökanden
krävt en extra snabb handläggning t.ex. genom att beslut skickas till
tullmyndighet via telefax eller telex. Det kan enligt lantbmksstyrelsens mening
vara rimligt att en sökande som kräver och får sådana extra åtgärder vidtagna
också får betala härför. Uttag av avgift för detta torde inte gå att anpiassa till
ett system med ansökningsavgifter.

För
uppbörd av avgifter för ärenden enligt veterinära införselkungörelsen har inom lantbmksstyrelsen
diskuterats ett system som innebär att tullverket uppbär avgift för utnyttjade
tillstånd. Inte heller sådana system — som skulle kunna bli mycket arbetsbesparande
för samtliga inblandande går att anpassa till ett system med ansökningsavgift.

Lantbmksstyrelsen
förordar således att det skall vara möjligt att ta ut avgift även på annat sätt
än för ansökan. Detta gäller, som ovan nämnts bl.a. ärenden enligt
jordförvärvslagen och i vissa införselärenden. Det bör avgöras från fall till
fall vilket som är lämpligast.

Vägverket
anför: Förslaget att infiira en ansökningsavgift har många fördelar. På de
ärenden som berör vägverket, och speciellt då dispenser med stöd av 159 § VTK,
så innebär det dock svårigheter att hinna få en bekräftelse på att avgift erlagts
innan transporten måste utföras. Den här typen av ansökningar skickas i stor
utsträckning till vägverket med telefax och en kopia på beslutet skickas ofta
tillbaka på samma sätt. Antalet ärenden är också så stort, för huvudkontorets
del ca 8000/år, att det innebär problem att bevaka att ansökningsavgiften erlagts.
Vägverket har en mycket hög serviceambition för den här typen av ärenden. Det
är därför svårt att acceptera att handläggningstiden skall bli längre än den är
för närvarande på gmnd av nya administrativa ratiner. Vi föreslår i stället en
sådan förenkling att ett inbetalningskort kan skickas till den sökande
samtidigt med beslutet.

Kammarkollegiet,
som har begränsat sitt yttrande till att avse de konsekvenser principema i
betänkandet skulle få för permutationsärenden, anför följande beträffande
systemet med ansökningsavgifter:

Om
utredningens förslag om fullt kostnadstäckande avgifter går igenom, anser
kollegiet att ansökningsavgift bör tas ut för att sökanden i förväg skall veta
vad handläggningen av ärendet kostar. Det är ett krav på service, som sökanden
har rätt att ställa.

Om
avvikelse görs från kravet på full kostnadstäckning, är expeditionsavgifter
för kollegiets del att föredra framför ansökningsavgifter.

Systemet
med att ta ut ansökningsavgifter kommer att medföra ökad arbetsbelastning för
myndigheten jämfört med nuvarande ordning. Det torde även innebära längre handlägj;ningstider.

För
registratorn kommer systemet med ansökningsavgifter att innebära

ökade arbetsuppgifter. När ärendet kommit in måste registratorn kontroll

era om ansökningsavgiften är betald och om rätt ansökningsavgift betalts in.

Troligen finns Inte avgiften bokförd hos myndigheten samma dag som an

sökningen kommit in. När sökanden betalar genom postgiro tar det några

dagar innan inbetalningen är bokförd på myndighetens konto och ytterligare

dagar innan myndigheten fått besked att inbetalning skett. Under tiden

ligger ärendet på registratorskontoret och registratorn måste varje dag kon- 28

trollera
om inbetalning av avgift skett. När viss tid gått och någon inbetal- Prop.
1989/90:138 ning inte skett eller när fel avgift inbetalts får myndigheten
förelägga sök- Bilaga 3 anden att inkomma med avgiften resp. resterande
avgift inom viss tid. Om sökanden inte erlägger avgiften inom förelagd tid,
måste myndigheten skriva ett avvisningsbeslut som skall föreläggas sökanden.

Systemet
med ansökningsavgift kommer troligen också att innebära att färre permutationsansökningaråterkaUas.
Sökanden kommer antagligen att begära att kollegiet avgör ärendet, även om
handläggaren upplyst att ansökningen strider mot gällande permutationsrättsliga
principer. Då måste handläggaren lägga ner ett kanske omfattande arbete på att
skriva ett avslagsbeslut. 1 andra fall kan sökanden i stället för att
återkalla ansökningen komma att begära att den får vara vilande hos kollegiet,
medan sökanden arbetar om den. Ett system med ansökningsavgift skulle alltså
innebära längre handläggningstider och merarbete för handläggarna och registratom.

Nuvarande
system med expeditionsavgift har fungerat bra hos kollegiet. Endast vid ett par
tillfällen har kollegiet gjort anmälan till länsstyrelsen att avgiften inte
betalas.

Systemet
med expeditionsavgift hindrar inte att en sådan avgift kan tas ut även vid ett
avslagsbeslut. Risken att sökanden inte löser ut beslutet är liten, eftersom
det ligger i hans intresse att få reda på resultatet, även om det är negativt.
Ett avslagsbeslut kan Ibland vara lika värdefullt som ett bifallsbeslut.
Dessutom har sökanden intresse av att ta reda på skälen till avslaget och uppgifter
om hur ärendet skall överklagas.

Fem
remissinstanser avstyrker förslaget om att avgifterna skall tas ut som ansökn i
ngsa vgi fter.

Rikspolisstyrelsen
anför: Polismyndigheterna meddelar tillstånd I ett stort antal ärenden bl.a.
enligt allmänna ordningsstadgan och vapenlagen. Möjlighetema förden enskilde
att bedöma utgången vid ansökningstillfäUet är begränsade. Även för
handläggande personal kan utgången inte alltid fömtses. Så är fallet då
kommunerna har s.k. vetorätt. Det skulle av envar uppfattas som stötande om
myndigheten trots ett avslag tog ut en avgift. Återbetalning i fall då ansökan
avslås är givetvis möjlig men onödigt byråkratisk. Rikspolisstyrelsen
avstyrker förslaget med ansökningsavgift och föreslår att nu gällande ordning
med uppbörd då ett tillstånd meddelas bibehålies.

.S'/a/é'fl.y«ö/Mrra/'öfyvé'rÄ'anför:
Utredningen redovisar inga kostnadsberäkningar av hur kostnadstäckningen
skulle påverkas av att ansökningsavgift införs, utan nöjer sig med att anta att
"ett genomförande (av det nya systemet med avgiftsklasser i en
förfarandeförordning) leder till att avgiftsnivån genereUt sett höjs. Den
föreslagna övergången till ansökningsavgifter bör också ieda till ökade
intäkter för staten".

Naturvårdsverket
finner för sin del, att utredningen ådagalagt ett uppseendeväckande snävt
perspektiv, genom att endast behandla förslaget ur kostnadssynpunkt (och detta
endast på ett principiellt plan). När den nuvarande expeditionskungörelsen
infördes diskuterades förslaget att även avgiftsbelägga avslagsbeslut. I prop.
1964:75 s. 306 ff anförde dock departementschefen att detta inte borde ske,
eftersom avgiften inte har till uppgift att begränsa ärendetillströmningen.
Stämpelskatteutredningen gör också antagande att man tidigare tagit fast på att
en avgift skall svara mot en prestation (t.ex. i form av ett tillstånd).

Naturvårdsverket
anser att dessa argument fortfarande är giltiga, och

avstyrkerdärför förslaget. Verket vill framhålla, att utredningen vare sig fört 29

4
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 138

ett resonemang om hur
förändringen skulle komma att uppfattas av de Prop. 1989/90:138

ansökningspliktiga eller
om hur dessas handlanden skulle komma att påver- Bilaga 3

kas. 1 de fall då
tillståndsplikt gäller för åtgärder som samhället har ringa

tillsyn över, finns enligt
naturvårdsverket risk för att människors redan

tidigare i vissa fall
svaga motivadon ytterligare kommer att minska, om

avgifter som inte har en
förankring i det allmänna rättsmedvetandet införs.

Detta skulle i sin tur
leda till ett ökat kontrollbehov från samhällets sida. En

sådan utveckling bör
enligt naturvårdsverket undvikas.

Även
i den praktiska hanteringen av avgiftema skulle problem enligt naturvårdsverkets
mening uppstå om ansökningsavgifter infördes. Detta eftersom många ansökningar
(särskilt från allmänheten) skulle insändas utan att avgift samtidigt
inbetalas. Då måste påminnelser sändas ut och avgift betalas innan ansökan
behandlas. Detta skulle i åtskilliga fall kunna leda till att många ansökningar
inte hann behandlas innan jakttid, häck-ningsperlod etc. var förbi.

Statens
strålskyddslnstitut: Det torde inte vara ovanligt att man vid många myndigheter
diarieför/registrerar tiUståndsärenden på olika diarie-stationer och med
föreslaget system uppstår då svårigheter att hänföra inbetalda
ansökningsavgifter till rätt ansökan. Vidare kan gränsdragningsproblem uppstå
för en tillståndssökande huravida ett ärende är att betrakta som ett
tillståndsärende eller ej eller vilken avgiftsklass som skall gälla och resultera
i en mängd återbetalningar alternativt anmodan I kompletterande inbetalning.
Slutligen kan en ansökan resultera I flera tillstånd vilket även måste
resultera i kompletterande inbetalning. Institutet föreslår att nuvarande
system med utsändning av tillståndsbeslut mot postförskott bibehålles.

Lantbrukarnas
riksförbund anf()r: LRF avvisar på det bestämdaste förslaget att avgift skall
tas ut oavsett om man får sökt tillstånd eller ej. Det är nämligen mycket
viktigt att, som också framhåUs i förarbetena till nu gällande ordning,
avgiften inte får till uppgift att begränsa ärendetillströmningen. Utöver
detta får det också framhållas att ett avgiftsuttag även för de som nekas
tillstånd upplevs som mycket stötande av den enskilde. Detta strider också mot
vedertagen praxis och svensk rättsuppfattning. Den jämförelse som utredningen
gör med ärenden och mål vid tingsrätt är heller inte adekvat i dessa
sammanhang. Flertalet av de ärenden som tillståndsprövas är dessutom tillkomna
för att skydda allmänna intressen eller för att styra utvecklingen av en viss
verksamhet i, för landet som helhet, önskvärd riktning. Ett negativt
tillståndsbeslut för den enskilde fömtsätts därför bli enbart positivt för det
allmänna. Det är då inte oskäligt att det allmänna svarar för
prövningskostnaden av tillståndsärenden som går den sökande emot. Ett sådant
förfarande strider inte heller mot den föreslagna kostnadstäckningsprincipen
för dessa ärenden.

Jägarnas
riksförbund - Landsbygdens jägare anför: De föreslagna ansök

ningsavgifterna innebär i realiteten förskottsbetalning av full avgift för ett

arbete som ännu ej har utförts. Samtidigt medför detta att full avgift skall

erläggas i förskott även I de fall där den sökande slutligt kommer att vägras

det sökta tillståndet. Detta i förening med höga avgiftsnivåer, kommer att

utgöra ekonomiska hinder för många sakägare att få sina tillståndsärenden

lagligt prövade. Riksförbundet kan aldrig acceptera att enskilda personer

genom ett avgiftssystem med höga avgifter och förskottsbetalning, hindras

från att få sin rätt sakligt prövad. Det är inte ovanligt att enskilda personer

tvingas att återkomma 4-5 gånger med nya ansökningar i ett vapenärende,

innan myndigheten till slut låter sig övertygas om behovet av tillståndsgiv

ning. Förskottsbetalning och fuU avgift, även då tillstånd vägras, kommeratt

hindra allmänheten från nuvarande möjligheteratt förnya sina ansökningar 30

efter
tidigare avslag. Därmed rubbas den enskildes rättssäkerhet i betydande Prop.
1989/90:138 omfattning. På ovan nämnda skäl motsätter sig riksförbundet bestämt
den Bilaga 3 föreslagna ansökningsavgiften och avgiftsbeläggningen för
avslagna tillståndsärenden.

2.3 Avgiftsfrihet

Utredningens
förslag om att slopa den generella avgiftsfriheten för staten, kommunerna och
landstingskommunerna tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser.

2.4 Systemet med stämpelmärken

Utredningens
förslag om att avskaffa systemet med stämpelmärken tillstyrks eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser.

Rikspolisstyrelsen
anför dock: Systemet med stämpelkassor är trots att det måste anses föråldrat i
stort sett lätthanterligt om man bortser från stämpelkassorna med större
omslutning. Om systemet skall slopas bör ersättningssystemet inte medföra en
svårare hantering än nuvarande. Upplysningsvis kan nämnas att det inom
polisväsendet finns ca 600 stämpelkassor bortsett från de kassor som inte
använder stående förskott. Det sammanlagda förskottsbeloppet för dessa kassor
uppgick per den 30 juni 1986 till 3 243000kronor. Omslutningen under budgetåret
1985/86 var självfallet många gånger större. Inkomsterna av stämpelverksamheten
var under budgetåret 1985/86 drygt 32 000000 kronor och avsåg huvudsakligen
pass. Enligt rikspolisstyrelsen måste frågan om uppbörden utredas ingående
innan systemet med stämpelmärken tas bort.

Postverket
anför: För Postens del, närmast Postens frimärksavdelning, skulle det betyda
att arbetet med produktion och distribution av statsstämplar till postkontor
och myndigheter skulle upphöra. Detta arbete utförs på uppdrag av staten.
Förslaget innebär givetvis ett inkomstbortfall för Posten. Eftersom det
nuvarande systemet är opraktiskt och orationellt har vi dock inget att erinra
mot att ett modernare system för uppbörden införs.

31

Sammanställning av remissyttranden över stämpel- Prop.
1989/90:138 skatteutredningensbetänkande(SOU 1988:33) Släpp ''sa4 kopiorna
fria

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av domstolsverket (DV), riksskatteverket
(RSV), riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON),
riksdagens ombudsmän, Sveriges riksbank, riksgäldskontoret, högsta domstolen,
Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, regeringsrätten, kammarrätten i Göteborg,
länsrätten i Stockholms län, bostadsdomstolen, hyresnämnden I Stockholm,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen (RPS), centralnämnden för fastighetsdata (CFD),
datainspektionen, utrikesdepartementet, administrativa avdelningen, Stockholms
läns allmänna försäkringskassa, televerket, generaltullstyrelsen,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, länsskattemyndigheten i Stockholms
län, lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi, kronofogdemyndigheten i
Stockholms distrikt, riksarkivet, landsarkivet i Uppsala, arbetsdomstolen, statens
lantmäteriverk, patent- och registreringsverket, kammarkollegiet, statskontoret,
länsstyrelsen i Stockholms län, kemikalieinspektionen, data-och offentlighetskommittén
(DOK), Sveriges advokatsamfund. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Centralorganisationen SACO/SR.

RPS
har överlämnat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö.

SACO/SR
har, som eget yttrande, bifogat yttrande från medlemsförbundet DIK som i sin
tur hänvisat till yttrande från Sveriges arkivtjänstemäns förening (ARK).

2 Allmänna synpunkter

Stämpelskatteutredningens
förslag har fått ett positivt mottagande bland remissinstanserna. Det råder en
bred enighet om att nuvarande avgiftssystem är otidsenligt och behöver
förändras. De principer som utredningen föreslagit för ett nytt avgiftssystem
har i sina huvuddrag godtagits eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga
remissinstanser. Några av remissinstansema har emellertid varit negativt
inställda till vissa delfrågor. Detta gäller bl.a. utredningens förslag om
slopande av avgiftsfriheten för kommuner m.fl. Sålunda avstyrker Stockholms
läns aUmänna försäkringskassa, statskontoret. Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet förslaget i denna del.

Ett
stort antal av remissinstanserna har lämnat synpunkter på avgiftsuttagets
omfattning liksom den närmare utformningen i övrigt av det föreslagna
avgiftssystemet. En rad frågeställningar har också tagits upp som berör de
enskilda myndigheternas eller organisationernas egna verksamhetsområden.

Följande
allmänna synpunkter på förslaget lämnas av RSV, LON, stats

kontoret och länsstyrelsen i Stockholms län. 32

RSV:
RSV delar utredningens uppfattning att det nuvarande systemet Prop. 1989/90:138
med avgifter för enstaka kopior av handlingar eller utskrifter från datame-
Bilaga 4 dier är kostsamt, omständligt och föråldrat. Verket delar också
uppfattningen att bestämmelserna tillämpas olika från myndighet till myndighet
och även mellan tjänstemän vid samma myndighet. Därtill kommer att den
otidsenliga ordningen med stämpelmärken är mycket betungande för myndigheter
som har ett stort antal ärenden där stämpelbeläggning förekommer.

De
i betänkandet föreslagna förändringarna och förenklingarna är huvudsakligen
välmotiverade och ligger klart i linje med det förändringsarbete som präglar
statsförvaltningen sedan några år tillbaka. RSV har därför inte något att
erinra mot de föreslagna principerna för ett nytt avgiftssystem.

LON:
LON tillstyrker att utredningens förslag genomförs så skyndsamt som möjligt.

LON
kan vidimera vad som sägs i betänkandet att det redan i dag lämnas ut kopior
utan avgift. Detta gäller i vart fall inom länsstyrelseväriden.

Att
det är så hänger naturiigtvis i stor utsträckning samman med att förfarandet
för att ta ut den ringa avgiften för enstaka kopior är så omständligt att den
kostnad som är förenad med att ta ut avgiften inte står i rimlig proportion
till intäkten.

En
kopia framställs i dag med modern teknik snabbt och utan omgång i omedelbaranslutningtill
den platsdäroriginalet förvaras. Kopiorgörs på en mängd platser inom en länsstyrelse
eller en annan myndighet. Stämpelbeläggning och expediering i samband därmed
sker centraliserat till en kassafunktion, vilken kan vara belägen på ett helt
annat håll. Hela förfarandet kan härigenom bli mycket tungrott och komma att
stå i bjärt kontrast till det servicetänkande som skall utmärka en myndighet.

Utredningens
förslag innebär därför enligt LON en anpassning till den myndighetskultur som i
dag råder i stor utsträckning.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Ett genomförande av utredningens förslag skulle, enligt
länsstyrelsens bedömning, medföra dels en betydande besparing genom minskad
administration, dels en bättre möjlighet att tillgodose en ökad efterfrågan på
registeratdrag m.m., dels ökad möjlighet för myndigheten att efterkomma kraven
på bättre service, dels ge staten ökade inkomster genom ett enklare och mera kostnadsanpassat
avgiftssystem.

Riksgäldskontoret,'
televerket, statens lantmäteriverk och patent- och registreringsverket anför
att de, i likhet med vad som gällt vid tillämpningen av expeditionskungörelsen,
inte bör omfattas av de nya avgiftsbestämmelserna.

Riksgäldskontorel:
Fullmäktige anser att verksamheten inom riksgäldskontoret i de hänseenden det
här är fråga om mer liknar verksamheten inom affärsverken än inom vanliga
förvaltningsmyndigheter. Särskilt behovet av samverkan med olika finansinstitut
gör att det kan vara motiverat att ge riksgäldskontoret större frihet än
vanliga förvaltningsmyndigheter när det gäller uttag av avgifter för kopior.
Därför bör den föreslagna förordningen om avgifter vid statliga myndigheter för
kopior, registeratdrag m.m. Inte tillämpas inom riksgäldskontoret. Dessa bör
utformas så att avgifterna för kopior som på begäran lämnas ut till en enskild
person motsvarar vad som enligt centralt utfärdade bestämmelser gäller för
statsförvaltningen i övrigt.

Televerket:
Televerket har intet att erinra mot de föreslagna författnings

ändringarna, men anser att det uttryckliga undantaget i 1 § expeditions

kungörelsen för bl.a. televerket bör överföras till den nya förordningen. Det

torde kunna förutsättas att det inom verkets olika resultatenheter, som ar- 33

betar
i full konkurrens, finns kapacitet att självständigt bedöma om, när och Prop.
1989/90:138

i vilken utsträckning särskilda avgifter skall tas ut för kopior m.m. Bilaga
4

S/aw/corttore?
anser att utredningen behandlat undantagsbestämmelsema i otillräcklig
omfattning: Utredningen tar upp vissa oklarheter gällande frågan om
tillämpningen av expeditionskungörelsen (1964:618). Vad som bl.a. vållat
problem är vilka myndigheter respektive expeditioner som omfattas av
bestämmelserna. Det gäller främst frågan om hur undantagsbestämmelserna skall
tolkas. Det saknas enligt utredningen uttalanden om räckvidden av undantagen för
myndigheter som i sin instmktion eller på annat sätt medgivits rätt att bedriva
avgiftsbelagd verksamhet Inom sitt kompetensområde.

Statskontoret
menar att utredningen inte till fullo belyst frågan om undantagsbestämmelserna.
Det är vår erfarenhet att främst myndigheter med blandad anslags- och uppdragsfi:iiansiering
ställs Inför oklarheter om tilllämpningen av expeditionskungörelsen. Dessa
oklarheter kvarstår med utredningens förslag. Statskontoret anser att frågan
ytterligare bör belysas.

3 Kopior m.m.

Praktiskt
taget samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag
utan erinran att avgift för kopior och utskrifter från datamedier skall tas ut
först om en beställning omfattar minst tio sidor. Detsamma gäUer principen att
avgiften i de fall den tas ut skall vara kostnadstäckande. Några av
remissinstanserna påpekar att utrymme kan finnas för missbrak av den föreslagna
avgiftsfriheten.

RR
V: RRV stöder stämpelskatteutredningens förslag att avgift för kopior och
utskrifter från datamedier tas ut först om en bestäUning omfattar minst 10
sidor. Verket delar utredningens bedömning att förslaget torde innebära kostnadsbesparingar
jämfört med nuvarande ordning. Några beräkningar som visar vilken
kostnadstäckning som skulle uppnås med den föreslagna avgiften har dock inte
redovisats. Om avsikten är att uppnå full kostnadstäckning bör sådana
beräkningar tas fram inför ett slutligt ställningstagande till avgiftsnivån.

Sveriges
riksbank: Utredningen anmärker att enligt förarbetena till expeditionskungörelsen
förekom det så gott som aldrig beställningar av avskrifter hos riksdagen och
dess verk. För riksbankens del kan sägas att läget numera är ett annat. Det
förekommer ganska ofta att massmedia och allmänheten beställer kopior av
handlingar i riksbanken. I vart fall från riksbankens synpunkt är därför
naturligt att de allmänna statliga reglerna skall gälla också riksdagens verk
och därmed även riksbanken.

Regeringsrätten:
I och för sig talar både önskemålet att gå allmänheten till hända och praktiska
skäl för att avgifter för kopior slopas helt. Regeringsrätten delar dock
utredningens uppfattning att någon form av begränsning behövs, främst för att stävja
ett ohämmat uttag av kopior. Ett sådant skulle kunna leda till betydande
kostnader och dessutom påverka arbetets behöriga gång.

I
fråga om den valda gränsen för avgiftsfritt utlämnande - tio sidor - vill

regeringsrätten nämna följande. Beställningar av kopior hos domstolen av

ser främst kopior av regeringsrättens domar. Även föredragningspromemo

rior beställs i betydande omfattning. Häratöver förekommer utskrift av

Information på datamedium - i detta fall utskrifter från rättsbanken. Om- 34

fattningen
härav är emeUertid begränsad. BestäUningar av kopior förekom- Prop. 1989/90:138
mer så gott som dagligen och sker som regel per telefon. Om det föreslagna
Bilaga 4 systemet genomförs kommer uppskattningsvis ca hälften av beställningarna
att kunna lämnas ut gratis. För regeringsrättens vidkommande kunde i och för
sig gränsen gärna sättas något högre. Mot bakgrand av att gränsen måste bestämmas
med utgångspunkt i statsförvaltningen sedd som helhet förefaller den
emellertid väl avvägd.

Länsrätten
i Stockholms län: Länsrätten finner det angeläget att man avskaffar nuvarande
ordning som påminner om Ebberöds bank. Länsrätten ser också gärna att det sker
i den formen att enstaka kopior legalt kan lämnas ut utan avgift. Inom ramen
för en sådan ordning (där staten "bjussar på" enstaka kopior) kan man
emellertid fråga sig om inte en bättre formell reglering vore att myndigheterna
på statens vägnar får efterskänka i de enskilda fallen i stället för att de in casu
skall formalisera och motivera "särskilda skäl". Med denna
alternativa ordning skulle man heller inte behöva ha någon besvärsrätt för efterskänkningssituationer.

RPS:
RPS ansluter sig till utredningens förslag att avgift inte skall tas ut när
myndigheter lämnar ut enstaka kopior, avskrifter eller utskrifter från datamedier.
Styrelsen anser vidare i likhet med utredningen att gränsen bör dras vid ett
tiotal sidor.

Om
det föreligger särskilda skäl, skall enligt utredningens förslag avgift kunna
tas ut när antalet sidor understiger tio. Som exempel anges att någon ständigt
återkommer med beställningar och myndigheten anser det uppenbart att
beställningen hade kunnat göras i ett sammanhang.

Styrelsen
ansluter sig till tanken att det kan finnas skäl att ta ut avgift i situationer
av detta slag. Den föreslagna författningstexten framstår emellertid som något
obestämd såvitt avser förutsättningarna för avgiftsuttag. Uttrycket
"särskilda skäl" bör kunna undvaras, särskilt som det är svårt att
tänka sig någon annan situation, där det är motiverat med avgiftsuttag för färre
kopior än just vid upprepade beställningar.

Styrelsen
anser desutom att undantagsregeln bör ges en vidare tillämpning än vad som
antyds i det angivna exemplet. Avgift bör således enligt styrelsens mening utgå
så snart det finns anledning att anta att beställaren missbrukar rätten till
fria kopior. Vid upprepade beställningar bör det med andra ord inte krävas att
det för myndigheten framstår som uppenbart att beställningarna hade kunnat
göras i ett sammanhang. Det bör räcka med att myndigheten, enligt vad som är
känt, inom en inte alltför lång tid dessförinnan har lämnat ut ett antal fria
kopior till samma beställare.

Styrelsen
anser det vidare mindre lämpligt att i författningstexten exakt ange det högsta
antal utskriftssidor som skall vara fria från avgift. En sådan ordning inbjuder
till försök att kringgå reglerna och kan också av allmänheten upplevas som
onödigt stelbent och byråkratisk.

Generaltullstyrelsen:
Styrelsen anser i likhet med utredningen att nuvarande system med avgifter för
enstaka kopior eller utskrifter från datamedier är både kostsamt och
omständligt. Utredningens förslag att avgift för kopior i framtiden tas ut
först om en beställning omfattar en minst 10 sidor förefaller rationellt och arbetsbesparande
för myndigheten i fråga. Myndighetens kostnader för kopiering av enstaka
kopior måste anses relativt försumbar om man slipper att sända kopia mot
postförskott eftersom kostnaden till övervägande del sammanhänger med formerna
för själva betalningen och bevakningen av denna.

Länsskattemyndigheten
i Stockholms län: Oberoende av hur den verkliga

kostnaden för myndigheten beräknas kan priset för kopior aldrig ge full

kostnadstäckning. Den av utredningen föreslagna prissättningen ter sig

dock väl blygsam och innebär en sänkning jämfört med dagens avgifter om 35

antalet
kopior överstiger tio. En sådan sänkning är inte motiverad. För att Prop.
1989/90:138 åtminstone i någon mån ge myndijheten ersättning för kostnader bör
priset Bilaga 4 sättas till i vart fall det dubbla av vad utredningen
föreslår.

Nuvarande
regler ger inte möjlijhet att ta ut kostnader som postförskottsavgifter i
samband med att kopior skickas till beställaren. Även om enstaka gratiskopior
delvis löser problematiken bör myndighetema få ta ut kostnader för leverans av
materialet, som t.ex. postförskottsavgifter.

Lokala
skattemyndigheten i Stockholms fögderi: Lokala skattemyndigheten är odelat
positiv till att avgiftsbeläggning i normalfallet endast föreslås ske fr.o.m.
den tionde kopian. De låga avgifter som hittills tagits ut för fotostatkopior
och utskrifter från dataterminal torde inte ha haft någon dämpande effekt på
efterfrågan och har medfört ett stort merarbete.

Utredningen
föreslåratt kopia som erhålls via telefax skall avgiftsbeläggas som kopia.
Lokala skattemyndigheten har emellertid svårt att föreställa sig hur detta
skall kunna ske praktiskt.

Statens
lantmäteriverk: Lantmäteriet berörs endast indirekt av det framlagda
förslaget. Lantmäteriet bör ä ven i framtiden granda avgifter för kopior som
utlämnas med hänsyn till TF på en särskild taxa avsedd för lantmäteriet och som
är så beräknad att den skall ge kostnadstäckning. När det gäller lantmäteriets
avgifter för sedvanliga kontorskopior så är de i allmänhet redan låga.

Lantmäteriet
ställer sig i princip positivt till det framlagda förslaget, bl.a. vad gäller
gratis kopior till allmänheten i ett mindre antal. Inom lantmäteriet tillämpas
ordningen med gratiskopior ofta redan Idag när någon begär ett mindre antal
kopior och de kan framstäUas i vanliga kontorskopiatorer. En sådan ordning
ligger i linje med den servicenivå, som bl.a. föreskrivs i förvaltningslagen.

DOK:
En grundläggande uppgift för oss enligt våra direktiv är att stärka
offentlighetsprincipen för dess egentliga syften, nämligen att ge medborgarna
möjligheter till kontroll och insyn i myndigheternas verksamhet. Vi uppfattar
stämpelskatteutredningens förslag att avgift för kopior och avskrifter av
handlingar i traditioneU mening och för utskrifter av upptagningar för
automatisk databehandling skall tas ut först om en beställning omfattar minst
10 sidor, som ett steg i riktning mot att ytterligare främja de intressen
offentlighetsprincipen skaU tillgodose. Vi tillstyrker därför stämpelskatteutredningens
förslag i denna del.

Länsrätten
i Stockholms län och polismyndigheten i Stockholm uttalar att förslaget inte
ger utrymme för att gratis lämna ut fler än tio kopior vilket av olika skäl kan
vara lämpligt för en myndighet att kunna göra i särskilda fall.

Riksarkivet,
landsarkivet i Uppsala och ARK anför att arkivmyndigheternas verksamhet är
sådan att någon anpassning till den av utredningen föreslagna ordningen inte är
lämplig.

Riksarkivet:
Utredaren föreslår att expeditionskungörelsen ersätts med en avgiftsförordning.
Myndigheter som i annan ordning medgivits rätt att ta ut avgift för kopia,
avskrift eller utskrift undantas från förordningen. För att uppnå enhetlighet
vid avgiftssättn ingen anser emeUertid utredaren att det är önskvärt om även de
myndigheter som är undantagna anpassar sina avgifter till förordningen.

1
ett förslag till ny instmktion för riksarkivet och landsarkiven har inar

betats en paragraf där myndighetema ges möjlighet att ta betalt för kopior,

avskrifter och utskrifter m.m. Föreliggande förslag till förordning skuUe 36

följaktligen
ej bli tillämplig på riksarkivet och landsarkiven. Det ligger i Prop.
1989/90:138 verksamhetens natur att volymen av kopiering m.m. av handlingar
ligger på Bilaga 4 en avsevärt högre nivå vid arkivmyndigheterna än vid de
flesta andra myndigheter. Enligt riksarkivets uppfattning kan
arkivmyndigheterna av praktiska och ekonomiska skäl inte anpassa avgifterna
till de nu föreslagna, dvs. att de första 10 kopiorna skulle vara gratis.

Landsarkivet
i Uppsala: 1 utredningen påpekas att nuvarande system med avgifter för enstaka
kopior, etc är både kostsamt och omständligt, samt föreslås att avgift i
princip först skall tagas ut om en beställning omfattar mer än 10 kopior.
Landsarkivet kan helt instämma i detta då expedierings- och
bokföringskostnaderna för enstaka kopior som regel överstiger den uttagna
avgiften. Läget hos en arkivinstitution är ofta avvikande bl.a. genom att en forskare
ofta återkommer med ett flertal beställningar av ett fåtal kopior. Ett systematiskt
utnyttjande av rätten att få ett begränsat antal kopior utan avgift undviks
dock lättast om särskilda föreskrifter rörande avgifter kan tillämpas för
arkiven.

ARK:
Stämpelskatteutredningens förslag att beställningar av mindre antal kopior
skall göras avgiftsfria är i princip bra. Det bör medföra enklare rutiner hos
myndigheterna. Förslaget passar däremot inte hos arkivmyndigheterna. Hos dessa
är kopiehanteringen en viktig del av verksamheten. Den forskande allmänheten
beställer varje år ett stort antal kopior. En regel som gjorde mindre
beställningar avgiftsfria skulle sannolikt få till följd att forskarna delade
upp sina beställningar i flera omgångar. Detta skulle leda till minskade
intäkter för arkivmyndigheterna och ökat slitage på arkivhandlingarna.
Arkivmyndigheterna tillämpar inte expeditionskungörelsen när det gäller
avgifter för kopior. ARK understryker vikten av att nuvarande regler för
kopiering hos arkivmyndigheterna bibehålls. 1 övrigt har ARK inga invändningar
mot förslaget.

4 Registerutdrag

Remissinstanserna
tillstyrker eller lämnar utredningens förslag utan erinran att avgift för registeratdrag
m. m. skall tas ut så att full kostnadstäckning erhålls. RR V,:generaltullstyrelsen
och länsstyrelsen I Stockholms län uttalar följande.

RR
V: Vad gäUer registerutdrag m.m. konstaterar RRV att en avgift som bestäms med
utgångspunkt I schablonmässigt beräknade kostnader innebär ett avsteg från
principen att ersättningen för en prestation såvitt möjligt bör baseras på en
beräknad självkostnad. Det torde emellertid inte bli fråga om några väsentliga
avvikelser om den föreslagna modellen tillämpas i stället för kostnadsberäkning
i varje enskilt fall. RRV delar därför utredningens uppfattning att fördelarna
med ett administrativt enkelt system överväger nackdelarna.

Generaltullstyrelsen:
Vad gäller registerutdrag, bevis eller liknande som

efter begäran utfärdas av statlig myndighet anser också styrelsen att avgif

terna bör grundas på självkostnadsberäkningar av den genomsnittliga hand

läggningstiden för aktuella utdrag m. m. 37

Länsstyrelsen i Stockholms
län: Förslaget om avgiftsklassificermghar som Prop. 1989/90:138 utredningen
påpekar ett inslag av schablonisering som strider mot tanken Bilaga 4 om
full kostnadstäckning. Denna nackdel uppvägs dock gott och väl av den ökade
möjligheten till följsamhet beträffande den allmänna kostnadstäckningen för
ärenden enligt expeditionskungörelsen till knappt 50%.

5 Uppbörd, redovisning, disposition av medlen m.m.

Förslaget
om avskaffande av stämpelmärkena har huvudsakligen bemötts positivt. Ett par av
remissinstanserna framhåller dock att systemet fungerat väl, framför allt hos
myndigheter där antalet expeditioner varit begränsat. RPS'år i flera avseenden
kritisk till att avskaffa systemet med stämpelmärken.

DV:
Utredningen föreslår att användningen av stämpelmärken slopas även när dessa
används som kvitto på erlagd ansökningsavgift. DV kan instämma i utredningens
uppfattning att hanteringen av stämpelmärken vid allmän domstol är otidsenlig,
omständlig och kostsam. DV ställer sig därför bakom tanken att stämpelmärkena
på sikt bör slopas helt, men verket vill betona att olika alternativa uppbördssätt
för ansökningsavgifter måste utredas i särskild ordning innan förslaget kan
bli verklighet. Särskild omsorg måste därvid ägnas åt möjligheten att få till
stånd en effektiv internkontroll i uppbördsrutinen. DV hemställer om att få i
uppdrag att närmare utreda de frågor som sammanhänger med ett slopande av
stämpelmärkena.

Lokala
skattemyndigheten i Stockholms fögderi: På lokala skattemyndigheten används
kvittensmaskin i stället för stämpelmärken. Influtna stäm-pelniedel redovisas
därefter löpande. Nägon direkt skillnad torde därför inte uppstå för lokala
skattemyndighetens vidkommande om stämpelförordningen slopas. För mindre myndigheter
har dock rekvisition av stämplar mot "betalning" varit ett relativt
lätthanterligt system. Det är dock möjligt att den ökade bokföring m.m. som
torde bli följden av att stämplarna upphör, uppvägs av att avgifterna i stället
föreslås tillfalla myndigheterna själva. Lokala skattemyndigheten tillstyrker
därför förslaget i denna del.

RPS:
Polismyndighetens expeditioner - pass, vapenlicenser, div. tillstånd m. m. -
utlämnas fn i ca 400-500 kassor. Endast ett fåtal av dessa är röriiga med
fortlöpande leverans av kontanter till styrelsens postgirokonto. Det normala är
att metoden med fasta kassor tillämpas. I en fast kassa är det sammanlagda
värdet av stämpelmärken och kontanter konstant. Redovisning av kontanter görs
på så sätt att kassören köper nya stämpelmärken, vanligen från posten.
Kontrollen av de flesta kassor är mycket okomplicerad. Redovisning och
bokföring av medlen görs i postverkets ordinarie ratiner. Primärregistrering
av influtna medel genom kassaapparater, handskrivna kvitton och liggare är
inte nödvändig. Vanligen förs endast en enkel liggare över utsända
postförskott. Stämpelmärket utgör kvitto på erlagd avgift.

Styrelsen
anser inte att utredningen har anfört några bärande skäl för att avskaffa den
nuvarande ordningen med stämpelmärken. Även en sådan ordning låter sig väl
förena med att myndigheterna själva skall disponera influtna medel.

En
rutin utan stämpelmärken innebär att någon form av kvitto bör ut

lämnas till sökanden. Influtna kontanter skall registreras och redovisas. Då 38

kassan
inte längre är fast tillkommer ett avstämningsförfarande. Detta med- Prop.
1989/90:138 för behov av nya rutiner för intern kontroll. För dessa ratiner
kommer Bilaga 4 registrering i kassaapparater att krävas. En lämplig
kassaapparat kostar idag ca 14 000 kr. För att minimera det merarbete och det
behov av utrastning som uppstår blir det sannolikt också nödvändigt att ändra
organisationen kring utlämnandet av expeditioner inom polismyndigheterna.

Centralt
inom styrelsen innebär detta att den bokföring som hittills gjorts genom
postverkets redovisning skall göras inom styrelsen. Denna redovisning kommer
att kräva resurser, som styrelsen f n inte har.

Eftersom
den av utredningen föreslagna ordningen kommer att kräva omfattande
investeringar och annat förberedelsearbete bör under alla omständigheter ett
beslut om att införa denna ordning inte träda i kraft förrän de berörda
myndigheterna har haft möjlighet att vidta de åtgärder som behövs.

Beträffande
förslaget om ändrad ordning för bevakning och indrivning anför RSV och
länsstyrelsen i Stockholms län följande.

RSV:
De föreslagna reglerna medför att en fordran på kopieavgift inte längre blir
omedelbart exigibel. Myndigheten måste alltså skaffa sig en exekutionstitel
genom betalningsföreläggande för att beloppet skall kunna drivas in. Med
hänsyn till de små belopp som torde bli aktuella bör denna ordning
uppenbarligen övervägas närmare.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Utredningens förslag om slopande av särskilda regler för
bevakning och indrivning är av särskilt intresse för länsstyrelsen. Enligt
gällande regler skall annan myndighet än domstol till länsstyrelsen i det län
dit myndighet hör göra anmälan om ej utlösta expeditioner. Länsstyrelsens roll
i detta sammanhang är i praktiken bara att vara mellanhand mellan
kronofogdemyndigheten och respektive myndighet, en administrativ hantering som
ter sig tämligen meningslös.

Utredningens
förslag att låta de avgifter som inflyter tillfalla varje enskild myndighet har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. DV och
länsstyrelsen t Stockholms län yttrar:

DV:
DV tillstyrker att avgifterna tillfaller myndigheterna. En sådan ordning
kommer säkeriigen att bidra till att intresset från myndigheternas sida att ta
ut avgifterna ökar högst väsentligt.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Utredningens förslag om att influtna avgifter skulle
tillfalla myndigheten ser länsstyrelsen som en särskilt angelägen förändring.
Med nuvarande system tvingas länsstyrelsen att välja mellan att förlänga
handläggningstiderna för registreringsbevis m.m. eller att eftersätta annan
verksamhet, då — som hittills varit fallet — efterfrågan på registerutdrag m. m.
ständigt ökar.

39

6 Vissa Särskilda frågor Prop. 1989/90:138

Bilaga 4 6.1 Slopande av avgiftsfriheten för kommuner m.
fl.

Fyra
av remissinstansema avstyrker att avgiftsfriheten slopas. Övriga remissinstanser
lämnar förslaget utan erinran.

Stockholms
läns allmännaförsäkringskassa: I vissa, ej särskilt frekventa, fall begär
försäkringskassan kopior av handlingar från statliga myndigheter. Det gäller
framförallt deklarationer från skattemyndigheterna och domar och
bouppteckningar från de allmänna domstolarna. Som regel understiger beställningarna
10 sidor.

Det
av utredningen föreslagna slopandet av avgiftsfriheten skulle innebära en viss
- i och för sig marginell - kostnad för försäkringskassorna i form av avgifter
och nya administrativa kostnader som skulle belasta kassomas förvaltningsbudget.

Vi
anser det vara principiellt fel att de allmänna försäkringskassorna inte även
fortsättningsvis skulle omfattas av samma avgiftsfrihet som statliga förvaltningsmyndigheter
då kassoma på liknande sätt som dessa företräder det allmänna i
förvaltningsangelägenheter. Vi avstyrker därför utredningens förslag i denna
del.

Statskontoret:
Statskontoret avstyrker utredningens förslag att utesluta kommuner och
landstingskommuner från den nu gällande avgiftsfriheten. Förslaget försvårar de
samarbetssträvanden som pågår inom den offentliga sektorn för att nå ett
effektivt resursutnyttjande och ett bättre utnyttjande av tillgänglig
information.

Landstingsförbundet:
Samma skäl som anförts för avgiftsfrihet för statliga myndigheter gäller även i
relationerna mellan staten och landstingen för att bibehålla ett smidigt utbyte
av nödvändiga kopior av handlingar. Ett slopande av avgiftsfriheten för landstingens
skulle strida mot syftet med den avreglering och avbyråkratisering som pågår
mellan staten och kommuner och landsting. Goda erfarenheter har nåtts t.ex.
genom avtal med postverket om schabloniserade årsavgifter i stället för frankering
per försändelse för landstingen. Grandsynen bör vara att ömsesidigt underlätta
det administrativa förfarandet mellan staten och landstingen för att totalt
sett hålla nere administrationskostnaderna för den offentliga verksamheten.

Svenska
kommunförbundet: Utgångspunkten måste vara att statliga myndigheter och verk i
samverkan med kommunala förvaltningar skall lämna service till allmänheten. Kommunema
är offentligrättsliga organ som huvudsakligen sysslar med myndighetsutövning.
I stor omfattning betjänar enskilda kommunala förvahningar statliga myndigheter
med allehanda handlingar och kopior. Detta sker utan någon kommunal avgift. Att
göra gränsskillnad mellan statlig och kommunal myndighet som utredningen föreslår
i fråga om avgiftsbefrielse anser styrelsen vara felaktigt. Förslaget i detta
avseende innebär bara ökad byråkrati och försvårar samarbetet stat/kommun. Ett
genomförande av förslaget riskera dessutom att väcka frågor om humvida
kommunerna skall ta ut ersättning för motsvarande handlingar till staten.

Utredningen
har även föreslagit att de myndigheter som har egna avgiftsbestämmelser, skall
få tillämpa dessa. En sådan ordning skulle enligt styrelsen leda till onödig
byråkrati mellan statliga och kommunala myndigheter.

Enligt
styrelsens uppfattning måste kommunema särbehandlas i det här

sammanhanget. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa

den nuvarande kommunala avgiftsfriheten. -

6.2 Vissa typer av handlingar m.m. Prop. 1989/90:138

Utredningens
överväganden har endast i mindre mån berörts i remissyttrandena. Vad gäller
förslaget om slopad avgift för diariebevis anför tre av remissinstansema:

RSV:
Utredningens förslagatt slopa avgiftsbeläggningen av diariebevisär naturligtvis
rimligt. Förslaget aktualiserar emellertid vissa problem med hänsyn till
myndigheternas serviceskyldighet. Det är t.ex. uppenbart att ett ökat intresse
för diariebevis skulle komma att innebära oöverstigliga praktiska problem i
fråga om massärenden som t.ex. deklarationema.

Kammarrätten
i Göteborg: Det kan synas som om utredningen anser att myndighet alltid
självmant skall bekräfta när t.ex. en besvärsskrivelse från en enskild kommit
in. Kammarrätten fömtsätter att utredningen inte skall tolkas så, utan att
bekräftelse — diariebevis — skall utfärdas endast på begäran. Eftersom det är
sällan som sådan begäran görs har kammarrätten inget att invända mot förslaget
om att sådant bevis skall utfärdas avgiftsfritt.

Länsskattemyndigheten
i Stockholms län: Systemet med vidimering och diariebevis kommer att försvinna.
Som ersättning föreslås att myndigheten tar kopia på den inlämnade
originalhandlingen och lämnar den till beställaren — i flertalet fall gratis.
Det kan i detta system ligga en risk att myndigheten får tjäna som
kopieringsanstalt åt skattskyldiga, som härigenom anser sig befriade från
bördan att själv svara för kopiering av sina handlingar. Om man tänker sig att
detta system skulle tillämpas vid ingivande av deklarationer, förstår man
genast, att Ingen myndighet kan ha personella eller maskinella resurser att
motsvara behovet.

Beträffande
tillhandahållande av kartor uttalar statens lantmäteriverk: Kartor förekommer i
ökad utsträckning hos myndigheter, t.ex. för att Illustrera olika beslut.
Kartorna är oftast framställda i stora och icke standardiserade format.
Särskilda kopieringsmaskiner eller kopieringsmetoder måste användas. Sådana
resurser finns i regel inte hos myndigheterna.

Av
2 kap 13 § första stycket TF följer att myndighet inte är skyldig att göra kopia
av karta m.fl. uppräknade handlingar om "svårighet möter och handlingar
kan tillhandahållas på stället".

Utredningen
anför (s 61): "Om kopia av handlingen emellertid framställs får enligt
utredningens mening avgift i princip tas ut i likhet med vad som gäller övriga
kopior".

Verket
menar att om kopior görs med sedvanlig kontorskopieringsmetod och i
standardformat kan dessa kartkopior behandlas på samma sätt som andra kopior.

Om
myndigheten beslutar att ändå göra en kopia av kartan i ett särskilt format
eller med en särskild kopieringsmetod, så är det däremot inte rimligt att
myndigheten skall lämna ut kopian gratis alternativt ha rätt att få ersättning
med endast 2 kr/kopiesida.

Myndigheten
kan även vara tvingad att framställa sådana kopior som nyss omnämnts. Det är i
de fall myndigheten har tillgång till reprografiska resurser. Man torde i det
läget inte kunna hävda att sådana "svårigheter" som anges i TF 2:13
föreligger. Ett annat fall är det att myndigheten inte kan "tillhandahålla
handlingama på stället".

Verket
anser att avgift i sådana fall skall bestämmas med ledning av myndighetens
kostnader för att framställa kopian (självkostnad). Detta bör klart framgå av
en reglering av nu aktuellt slag eller genom ett klart uttalande i förarbetena
till regleringen.

41

Innehåll Prop. 1989/90:138

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1990 2

1
Inledning.......................................................... ... 2

2
Allmänna utgångspunkter.................................... 2

3
Principer för avgiftssättningen.............................. ... 4

3.1 Avgifter
för tillståndsärenden.......................... ... 4

3.1.1
Ekonomisk målsättning............................. ... 4

3.1.2
Beräkning av avgiftsunderlaget................. ... 6

3.1.3
Taxekonstraktion ................................... ... 7

3.2
Avgifter för registeratdrag ............................. ... 9

3.3
Avgifter för kopior......................................... 9

4
Ansökningsavgift eller
expeditionsavgift................. 12

5
Avgiftsfriheten för staten, komniiuner
m. fl............. 14

6
Uppbörd, redovisning och
disposition av influtna medel 16

7
HemstäUan....................................................... 17

8
Beslut .......................................................... 17

Bilaga
1 Stämpelskatteutredningens sammanfattning av betänkan

det Avgifter för prövning av vissa ärenden hos statliga myn

digheter (DsFi 1986:10 och 11) .................. 18

Bilaga
2 Stämpelskatteutredningens sammanfattning av betänkan

det (SOU 1988:33) Släpp kopiorna fria......... 20

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttranden över stämpelskatte

utredningens betänkande (Ds Fi 1986:10) Avgifter för

prövning av vissa ärenden hos statliga myndigheter 23

Bilaga
4 Sammanställning av remissyttranden över stämpelskatte

utredningens betänkande (SOU 1988:33) Släpp ko

piorna fria............................................... 32

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 42