Prop. 1989/90:15

Regeringens proposition 1989/90:15

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning

Prop. 1989/90:15

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 28 september 1989.

På
regeringen vägnar Ingvar Carlsson

Odd
Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel och lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp förlängs med tre år, dvs. till utgången av år
1992.

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 15

1 Förslag till Prop. 1989/90:15

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel

Härigenom
föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, som gäller till
utgången av år 1989', skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1992.

Lagens
gilighetstid senast förlängd 1986:1201

2
Förslag till Prop. 1989/90:15

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:1202) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Härigenom
föreskrivs att lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp, som gäller till utgången av år 1989. skall ha
fortsatt giltighet till utgången av år 1992.

Finansdepartementet Prop. 1989/90:15

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson,
Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Persson

Föredragande:
statsrådet Engström

Proposition om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning

1 Inledning

1.1 Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Lagens
giltighet har sedan förlängts vid fem tillfällen, senast till utgången av år
1989 (prop. 1986/87:27, FiU 7, rskr. 63, SFS 1986:1201).

1 en skrivelse den 15 juni 1989 har fullmäktige i Sveriges riksbank hemställt
om ytteriigare tre års förlängning av lagens giltighetstid, dvs. till utgången
av år 1992. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över skrivelsen lämnats av bankinspektionen, försäkringsinspektionen.
Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska
sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Finansbolagens
förening och Svenska fondhandlareföreningen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 2.

Lagen om kreditpolitiska medel utgör den författningsmässiga grundvalen
för den kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhet att på
framställning av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda
olika kreditpolitiska medel. Sådant förordnande får meddelas om det behövs för
att uppnå de mål som statsmakterna har fastställt för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. En redogörelse för lagens innehåll bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

I
sin skrivelse till regeringen anför riksbanksfullmäktige i huvudsak följande.
Numera är det endast förordningen (1988:1212) om räntereglering för
försäkringsföretag som grundar sig på lagen om kreditpolitiska medel. Detta är
förhållandet sedan bestämmelserna om kassakrav har flyttats över till den nya
riksbankslagen (1988:1385) och ytteriigare avreg-lering av kreditmarknaden
genomförts. Avregleringen har ändrat förutsättningarna för att använda de
kreditpolitiska medlen. En återgång till en

reglerad kreditmarknad kan
knappast komma att aktualiseras. Lagen om kreditpolitiska medel bör därför ses
över. Härför talar även avvecklingen av valutaregleringen. En översyn bör
inriktas på att renodla lagen till en beredskapslag. Samtidigt bör bl. a.
övervägas att införa permanent lagstöd för riksbankens uppgiftshämtande från
kreditinstituten och för riksbankens tillsyn över obligationsmarknaden. Under
utredningstiden bör den nuvarande lagens giltighet förlängas så att lagen kan
ligga till grund för uppgiftsinsamling och tillsyn. Lagens giltighetstid bör
som hittills förlängas med tre år. Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på
att en ny kreditpolitisk lagstiftning kan träda i kraft senast vid
giltighetstidens utgång.

Prop.
1989/90:15

1.2 Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp

Regeringen
har bemyndigats av riksdagen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
vissa kreditköp. Bemyndigandet finns i lagen (1986:1202) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp. Denna lag ersatte är
1986 två Jagar med bemyndigande att meddela betalningsvillkor vid kreditköp
och med bemyndigande att meddela föreskrifter vid yrkesmässig försäljning av
bilar (prop. 1986/87:27, FiU 7, rskr. 63). Härvid samordnades giltighetstiden
för den nya lagen med den för lagen om kreditpolitiska medel, dvs.
giltighetstiden löper ut vid årsskiftet 1989/90.

Den
nu gällande bemyndiganddagen ger regeringen rätt att, i den utsträckning som
bedöms nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter om de
betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare i yrkesmässig verksamhet
skall tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster eller
andra nyttigheter. Regeringen får också meddela föreskrifter om skyldighet för
säljare och kreditgivare att lämna de upplysningar som behövs för
myndigheternas tillsyn.

2 Överväganden och förslag 2.1 Kreditpolitiska medel

Mitt
förslag: Giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel föriängs
med tre år, dvs. till utgången av år 1992.

Fullmäktiges
hemställan: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser utom Svenska fondhandlareföreningen har godtagit att
giltighetstiden föriängs. Flera av dem menar dock att en förlängning av
giltighetstiden bör ske med något kortare tid än tre år. Fondhandlareföreningen
anser att redan de skäl riksbanksfullmäktige i sin skrivelse anför mot lagen
som bas för en kreditpolitisk reglering är

tillräckliga
för att ej förlänga giltighetstiden. Under alla förhållanden bör en förlängning
begränsas till avsevärt kortare tid än tre år.

Skälen för mitt förslag:
Användandet av de kreditpolitiska åtgärder som den kreditpolitiska lagen
erbjuder har stadigt minskat i takt med den avreglering som skett av penning-
och valutamarknaderna. Sedan bestämmelserna om kassakrav förts över till den
nya riksbankslagen (prop. 1986/87:143, 1988/89:FiU4. rskr. 30, SFS 1988:1385)
är räntereglering för försäkringsföretag (SFS 1988:1212) det enda av den
kreditpolitiska lagens olika medel som för närvarande används. Regeringens
förordnande om räntereglering gäller till utgången av år 1989. Den framtida
utveckling på kreditmarknaden som i nuläget kan överblickas pekar inte mot ett
ökat behov av regleringsåtgärder, utan tvärtom.

Mot bakgrund av de angivna
omständigheterna anser jag i likhet med riksbanksfullmäktige att tiden är mogen
för en översyn av den kreditpolitiska lagen. Huvudinriktningen för en sådan
översyn bör vara att renodla lagen till en beredskapslag som kan tillgripas
snabbt om den framtida internationella eller inhemska utvecklingen så påkallar.

1 avvaktan på resultatet
av översynen bör den kreditpolitiska lagens giltighet förlängas så att
riksbanken med stöd av lagen kan hämta in de uppgifter från kreditinstituten
som behövs bl. a. för att bedöma om kredit-politiskt behöver användas. Jag
anser, i likhet med riksbanken, att en förlängning bör ske med tre år.

Utredningsarbetet bör
bedrivas med sikte på att en ny kreditpolitisk lagstiftning skall kunna träda i
kraft senast vid den nu föreslagna giltighetstidens utgång. Självfallet är det
inget som hindrar att en ny lag infors tidigare, om lagstiftningsarbetet blir
klart inom sådan tid att det görs möjligt.

Prop.
1989/90:15

2.2 Betalningsvillkor vid kreditköp

Mitt
förslag: Giltighetstiden för lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela
förskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp förlängs med tre år, dvs. till
utgången av år 1992.

Bakgrunden
till mitt förslag: Med stöd av bemyndigandet i 1986 års lag har regeringen
utfärdat en förordning (1988:160) om betalningsvillkor vid kreditköp, som
trädde i kraft den 28 april 1988. Bestämmelserna i förordningen gäller
krediter som lämnas till konsumenter vid köp av varor och tjänster för enskilt
bruk. Undantag görs dock för bl.a. köp av fastigheter och värdepapper.

Enligt
förordningen måste vissa angivna betalningsvillkor tillämpas vid de avsedda
kreditköpen. Utformningen av villkoren varierar något beroende på om det
gäller kontoköp, köp av motorfordon eller andra kreditköp. För de två
sistnämnda köpformerna anger villkoren hur stor del av köpesumman som skall
betalas kontant och vilken amorteringstakt som måste hållas. Vid kontoköp finns
motsvarande föreskrifter fast de då

naturligtvis
tar sikte på kontoinbetalningarna. Gränserna för kontantin- Prop.
1989/90:15

satsen
höjdes den 1 juni 1989 (SFS 1989:217). För kontoköp innebar detta

att
kravet på vad kontohavaren skall betala av det kreditbelopp som tagits

i
anspråk närmast föregående månad höjdes från 40 till 60%. Vad gäller

köp
av motorfordon höjdes kravet på kontantinsats från 50 till 60% och

beträffande
andra kreditköp från 40 till 60%.

Skälen
för mitt förslag: Hushållens skuldsättning fortsätter att öka. Den omfattande kreditgivningen
har bidragit till att öka den privata konsumtionen och därmed höja efterfrågeläget
i ekonomin. Bemyndigandet att meddela betalningsvillkor vid kreditköp ger
regeringen en möjlighet att påverka denna negativa trend.

Med
nuvarande utveckling i fråga om hushållskrediterna föreligger alltjämt ett
behov av sådana begränsande föreskrifter som förordningen innehåller. Behovet
kan förväntas kvarstå även efter utgången av år 1989. Jag anser därför att
giltighetstiden för bemyndigandet bör förlängas.

Vid
det nuvarande bemyndigandets tillkomst samordnades giltighetstiden för denna
lag med den för lagen om kreditpolitiska medel. Skälet var att en samtidig
bedömning av lagarna i fråga borde ske. Detta får anses gälla alltjämt.
Giltighetstiden för lagen med bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp bör därför förlängas med tre
år, dvs. till utgången av år 1992.

3 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1.
lagom fortsatt giltighet av
lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2.
lag om fortsatt giltighet av
lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp.

4 Lagrådets hörande

De
nu gällande lagarna har granskats av lagrådet. Mitt förslag innebär endast att
lagarnas giltighetstid föriängs. Jag anser därför att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

5 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen förslår riksdagen att anta de upprättade
lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

SVERIGES
RIKSBANK Bilagal Prop. 1989/90:15

1989-06-15 Dnr
89-099-002

Till
Finansdepartementet

Genom
lagen (1986:1201) om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel har föreskrivits att sistnämnda lag skall ha fortsatt giltighet till
utgången av år 1989. Med anledning härav vill fullmäktige ta upp frågan om
fortsatt giltighet av lagen.

Lagen
om kreditpolitiska medel är en s. k. fullmaktslag som hittills pro-longerats
för viss tid, vanligtvis tre år. Enligt lagen får riksbanken använda ett kreditpolitiskt
medel först efter det att en hemställan gjorts till regeringen och ett
förordnande om att få tillämpa medlet erhållits från regeringen.

Sedan
bestämmelserna om kassakrav överflyttats till riksbankslagen (1988:1385) och
efter den genomförda avregleringen av kreditmarknaden är det för närvarande
endast förordningen (1988:1212) om räntereglering för försäkringsföretag som
grundar sig på den kreditpolitiska lagen.

Genom
den under senare år genomförda avregleringen av kreditmarknaden har
förutsättningarna ändrats för att använda de kreditpolitiska medlen.
Fullmäktige anser att en återgång till en tidigare reglerad kreditmarknad
knappast kan komma att aktualiseras. Redan av det skälet bör den kreditpolitiska
lagen ses över. För en översyn talar även den förestående avveckingen av
valutaregleringen. 1 en valutaavreglerad kreditmarknad blir nämligen vissa
kreditpolitiska medel än mindre verkningsfulla.

Fullmäktige
anser således att den kreditpolitiska lagen bör bli föremål för en översyn.
Utredningsarbetet bör bedrivas förutsättningslöst. En strävan bör emellertid
vara att renodla lagen till en beredskapslag som medger att fullmakterna kan
tas i anspråk endast vid krig, krigsfara eller eljest exceptionella
förhållanden. Samtidigt bör övervägas att införa permanent lagstöd för
riksbankens uppgiftsinhämtande från kreditinstituten och för riksbankens
tillsyn över obligationsmarknaden. För att kunna följa utvecklingen på de
finansiella marknaderna bör riksbanken ha möjligheter att inhämta uppgifter.
Det synes också naturligt att riksbanken, liksom centralbanker i flera andra
jämförbara länder, utövar viss tillsyn över obligationsmarknaden. Sådan tillsyn
har i praktiken utövats sedan länge utan förordnande om emissionskontroll.
Under senare år har riksbanken genom tillsynen sökt tillse att räntevillkoren m.
m. är utformade så att de underlättar jämförelser med andra placeringar och
därmed en effektiv prisbildning.

Det
synes lämpligt att utredningen genomförs av en utredningsgrupp med
representanter för berörda myndigheter. Synpunkter bör söka inhämtas under
hand från kreditinstituten. Under utredningstiden bör nuvarande lags giltighet
förlängas för att ligga till grund för uppgiftsinsamling och tillsyn. Lagens
giltighetstid bör förlängas med som hittills tre år. Utredningsarbetet bör
bedrivas med sikte på att en ny kreditpolitisk lagstiftning kan träda i kraft
senast vid giltighetstidens utgång.

Fullmäktige
avser att senare återkomma i frågan om behovet av förläng- Prop. 1989/90:15
ning av förordningen om räntereglering för försäkringsbolag.

Hemställan

Med
hänvisning till det ovan anförda hemställer fullmäktige i riksbanken att
regeringen måtte

dels
föreslå riksdagen att förlänga giltighetstiden för lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel till utgången av år 1992,

dels
låta genomföra en översyn av lagen om kreditpolitiska medel.

På
Fullmäktiges vägnar:

Erik
Åsbrink

Inger
Kindgren

Sammanställning av remissyttrandena Prop. 1989/90:15

Bilaga
2 Samtliga remissinstanser utom Svenska fondhandlareföreningen har godtagit
att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs. Följande
synpunkter har lämnats.

Svenska
bankföreningen: Bankföreningen hälsar med tillfredsställelse fullmäktiges
förslag till översyn och det angivna syftet med en sådan översyn. Liknande
synpunkter har bankföreningen framfört i tidigare års remissyttranden över då
aktuella förlängningar av den kreditpolitiska lagen. Bankföreningen anser,
liksom fullmäktige, att en återgång till en reglerad kreditmarknad inte kan
komma att aktualiseras, speciellt inte sedan valutaregleringen har avvecklats.

Bankföreningen
är givetvis beredd att vid en översyn medverka med synpunkter, bl.a. vad gäller
av fullmäktige antytt "permanent lagstöd för riksbankens uppgiftsinhämtande
från kreditinstituten och för riksbankens tillsyn över
obligationsmarknaden". Bankföreningen vill dock redan nu ifrågasätta
behovet av en lagstadgad riksbankskontroll över obligationsmarknaden i en
situation där både inhemska kreditregleringar och valutaregleringar har
avvecklats.

Under
förutsättning att den av fullmäktige föreslagna översynen — med syfte att ändra
lagen till en beredskapslag — kommer till stånd, vill bankföreningen inte
motsätta sig en förlängning av lagen. Enligt bankföreningens mening bör en
sådan översyn kunna göras snabbt. Med hänsyn tagen till erforderligt
lagstiftningsarbete bör det vara tillräckligt att förlänga giltighetstiden till
utgången av juni 1991 — i stället för, som fullmäktige föreslår, till utgången
av år 1992.

Sveriges
föreningsbankers förbund: Förbundet delar uppfattningen att utredning bör
tillsättas och förbundet är självfallet berett att delta i en sådan utredning.

Förbundet
finner det angeläget att betona vikten av att en kommande permanent lag inte
medför en onödigt omfattande uppgiftsinsamling med åtföljande merarbete och
utvecklingskrav för kreditinstituten. De nyligen genomförda avregleringarna på
kredit- och valutaområdet bör enligt förbundets mening åtföljas av mindre
långtgående krav på uppgiftslämnande än vad som gällt under regleringstiden.

Förbundet,
som således tillstyrker den av riksbanksfullmäktige föreslagna översynen, är
av den meningen att det är angeläget att översynen genomförs skyndsamt så att
de blivande kraven snarast möjligt kan komma att tillämpas. Mot den bakgrunden
bör giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel inte förlängas längre än
till och med utgången av år 1991.

Svenska
sparbanksföreningen: Den fortsatta avregleringen av kredit

marknaden och avskaffandet av valutaregleringen har gjort att behovet av

starka kreditpolitiska medel i enlighet med lagen om kreditpolitiska medel

vare sig existerar eller skulle vara meningsfullt att använda. Den kreditpo

litiska lagstiftningen ter sig därför alltmer obsolet och opraktisk. Spar

banksföreningen vill i sammanhanget peka på att den kreditpolitiska lag

stiftningen utformades som en ren beredskapslag, som skulle användas i .q

olika typer av
kristillstånd. I detta avseende har således lagstiftningen varit Prop.
1989/90:15 opraktisk, eftersom den tillämpats i en någoriunda stabil ekonomisk situa-
Bilaga 2 tion i Sverige, något som aldrig varit avsikten.

Svenska
sparbanksföreningen tillstyrker, med hänvisning till det ovan sagda, förslaget
om att den kreditpolitiska lagstiftningen görs till föremål för en ordentlig
översyn. Föreningen förutsätter därvid dels att kreditinstituten ges tillfälle
att ge synpunkter under utredningens gång och att frågan om uppgiftslämnande samordnas
mellan riksbanken och bankinspektionen för att inte i onödan belasta
kreditinstituten.

1
avvaktan på översynen och under förutsättning att riksbanken fortsätter den
inslagna vägen med en ansvarsfull kreditpolitik utan onödiga regleringar,
accepterar Sparbanksföreningen även en förlängning av den nuvarande
kreditpolitiska lagstiftningen. Föreningen är dock övertygad om att en översyn
av lagen om kreditpolitiska medel kan göras relativt snabbt och /dVe'5/å/-att
regeringen prövar möjligheten att förlänga lagen till utgången av 1991 istället
för till utgången av 1992, som föreslås i riksbankens skrivelse.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund: Riksförbundet har vid ftera tillfällen då fråga
varit om förlängning av ifrågavarande lag motsatt sig lagen som sådan och dess
tillämpning. Då riksbanksfullmäktige nu föreslår en översyn av lagen vill
riksförbundet — trots sitt motstånd mot lagen — inte motsätta sig en förlängninmg
under förutsättning att översynen kommmer tillstånd.

Finansbolagens
förening: Det är rimligt att den nu gällande lagens giltighet förlängs i
avvaktan på ny lagstiftning. Med hänsyn till att sakfrågorna redan torde vara
väl belysta finner föreningen dock att en eventuell ny lag bör införas redan
inom två år. Giltighetstiden bör därför förlängas endast till utgången av år
1991.

Svenska
fondhandlareföreningen: Fondhandlareföreningen delar riksbanksfullmäktiges
uppfattning att den kreditpolitiska lagen i sin nuvarande utformning spelat ut
sin roll. Deta har kunnat konstateras sedan länge men har blivit än tydligare i
och med den successiva avregleringen på valutamarknaden.

Fondhandlareföreningen
delar också riksbanksfullmäktiges uppfattning att det finns anledning att i en
utredning överväga riksbankens kvarvarande funktioner t ex på
obligationsmarknaden. 1 det sammanhanget bör också den kreditpolitiska lagen
transformeras till en ren beredskapslag för krigssituationer och liknande.

Föreningen
anser i likhet med fullmäktige att den föreslagna översynen skall genomföras
snabbt. Detta får dock inte hindra att banker och fond-kommissionsbolag —
liksom andra av utredningen berörda företag — får väsentliga möjligheter att ha
inflytande på utredningen. Det är ändå företagens aktiviteter på marknaden och
inte myndigheternas som är de primära. Detta bör inte hindra att utredningen
görs i enkla och effektiva former.

1
avvaktan på en dylik utredning föreslår riksbanksfullmäktige, trots vad fullmäktige
i övrigt anfört, att den kreditpolitiska lagen skall förlängas på

tre
år för att få stöd för visst uppgiftsinhämtande, viss tillsyn samt fortsatt
Prop. 1989/90:15

räntereglering för försäkringsbolagen. Bilaga 2

Fondhandlareföreningen
kan inte dela uppfattningen att lagen skall föriängas på ytterligare tre år.
Fullmäktige har själva anfört avgörande skäl mot lagen som bas för en kreditpolitisk
reglering, vilket bör vara nog för att redan nu låta lagens giltighet upphöra.
Det är dessutom tydligt att lagen aldrig haft till egentligt ändamål at utgöra
grund för insamling av statistikuppgifter eller för tillsynsfunktioner
oberoende av de kreditpolitiska medlen. Under alla förhållanden bör en
förlängning begränsas till avsevärt kortare tid än tre år.

12

Lagen om kreditpolitiska medel Prop. 1989/90:15

Bilaga 3 Lagen om
kreditpolitiska medel (prop. 1974:168) är en fullmaktslag. Den

ger
regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna
att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen för sådant
förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för
riksbankens penningpolitiska verksamhet (3§ första stycket).

De
kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, utlåningsreglering,
emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och
räntereglering (1§'). Utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt
samt räntereglering är att anse som extraordinära medel. Förordnande om något
av dessa medel får nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (3 §
andra stycket).

Förordnande
om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut,
försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut (4§ första stycket).
Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än
kreditinstitut. 1 lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och
central föreningsbank. Med försäkringsinstitut avses AP-fonden och
försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är vid
sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten lokal föreningsbank,
kreditaktiebolag, finansbolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema
samt Svenska skeppshypotekskassan (2§).

Om
regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel ankommer det på
riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för användningen (5§).
Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt medel till ett eller
flera slag av institut, undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger,
och utfärda olika föreskrifter för skilda institut (öf).

I
lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpolitiska medlen.
Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav avses att
bankinstitutets likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som
motsvarar viss andel — högst 55% — av institutets förbindelser med de avdrag
och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§"). Har regeringen förordnat
om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid vilken
tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets storlek
uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka
skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som
får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som
likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas dds
obligationer som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, och som avser
kreditgiv-ning till främjandet av jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling, dels sådana obligationer som har utfärdats
av Ko-

'
Senaste lydelse 1988:1392.

Senaste lydelse 1987:385.

Senaste lydelse
1988:1392.

"Senaste lydelse
1982:1258. 13

nungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan el- Prop. 1989/90:
15 ler kreditaktiebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av
Bilaga 3 bostäder eller, i den mån statligt bostadslän utgår, för annat
byggande (9

§).

1 fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller
en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och
Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
från en särskild grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp. centrala
föreningsbanker. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen
endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. central föreningsbank har
tagits upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken
emellertid föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet
55%(10§).

Bestämmelser om kassakrav som kreditpolitiskt medel ingick
tidigare i lagen (11 —13§§*). Dessa bestämmelser har överförts till den nya
riksbankslagen (Prop. 1986/87:143, 1988/89:FiU4, rskr. 30, SFS 1988:1385).

Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp
fastställs för bankernas utlåning. Utlåningsreglering kan numera också gälla
utlåning från finansbolagen och från försäkringsinstituten. Regleringen kan
avse inte bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade
(disponerade) lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag
förvärvar för att medverka till finansiering. Även garantiförbindelser kan
omfattas av utlåningsreglering till den del de är knutna till kreditgivning.
Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som
finansbolag för att medverka till finansiering upplåter till nyttjande
(leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering trätt i kraft.
Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s. k. utlåningstaket kan
enligt prop. 1974:168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av kreditvolymens
storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas på grund av ett
genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller på annat sätt. Riksbanken
skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss
tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande till
lånens eller garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektets värde vid
viss tidpunkt eller på annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för
utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt till olika ändamål (14-16§§).

Emissionskontroll innebär att andra obligationer än de som
utges av bankinstitut och har en löptid på högst ett år, föriagsbevis och andra
för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än
riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Denna kontroll
omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret, vars emissioner
av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan
också avse andra skuldebrev som kreditinstitut ger ut. Här undantas dock
inlåning på motböcker i bank och i övrigt inlåning på räkning från allmänheten.
Emissionskontrollen kan avse såväl emissioner-

5 Senaste lydelse 1983:587.

* Paragraferna upphäva 1988:1392.

''Senaste lydelse av 14§ 1984:1111 och I5-I6i}§ 1980:522. 14

nas
volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag Prop.
1989/90: 15 av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken
tidpunkt Bilaga 3 ett förordnande om emissionskontroll gäller (I 7' och 18§§).

Syftet
med ett förordnande om allmän placeringsplikt är att tillgodose behovet av
långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän
placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitut. Det innebär krav på
instituten att en viss andel av den ökning, som deras totala placeringar
undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden), skall bestå av
prioriterade placeringar. När det gäller bankerna kan ökningen av de
prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets
totala placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som skall anses
prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (19-21 §§').

Förordnande
om särskildplaceringsplikl kan meddelas för att tillgodose kreditbehovet för
bostadsbyggandet under byggnadstid, s.k. byggnadskredit. Med särskild
placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskredit för
särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sådana projekt kommer i fråga för
vilka utgår eller kommer att utgå statligt bostadslån. En ytterligare
förutsättning är att det finns kommunal borgen för projektet. Riksbanken anger
vilket eller vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst
byggnadsföretag (22 —24§§). Riksbanken förutsätts enligt prop. 1974:168 (s. 177
och 200) vid denna fördelning samråda med bostadsmyndigheterna och med bankerna
och deras organisationer.

Räntereglering
innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs för inlåning eller att högsta
ränta fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut
utom finansbolag. Inlåningsräntorna kan dessutom regleras för annan som driver
inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar. Ränta som bestäms i
särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser berörs inte
av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gottgörelse
som utgör ersättning vid penninglån. Riksbanken får bestämma olika räntor för
skilda slag av in- eller utlåning (25'°-27§§).

Lagen
om kreditpolitiska medel innehåller vidare bestämmelser om uppgiftsskyldighet.
Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som
riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver
användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Även annan som kan
omfattas av förordnande om räntereglering har motsvarande uppgiftsskyldighet.
Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15
dagar före ändringen (28§").

*
Senaste lydelse 1979:1055.

•* Senaste lydelse 20tj
1984:1111.

'" Senaste lydelse av 25 S 1980:522.

" Senaste lydelse 1987:385. 15

Lagen innehåller också
bestämmelser om särskild avgift för den som Prop. 1989/90:15 åsidosätter
föreskrift som har meddelats med stöd av förordnande enligt Bilaga 3 lagen.
Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i samband med
fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en bestämmelse om
att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

Norstedts Tryckeri, Stockriolm 1989 16