Prop. 1989/90:18

Regeringens skrivelse 1989/90:18

om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål under
år 1988

Skr. 1989/90:18

Regeringen
bereder riksdagen tillfölle att ta del av vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 12 oktober 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Göransson

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redogörs för tillämpningen under år 1988 av bestämmelsema i rättegångsbalken
om telefonavlyssning vid fömndersökning i brottmål.

1 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 18

Justitiedepartementet Skr. 1989/90:18

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Wallström, Lööw

Föredragande:
statsrådet Göransson

Skrivelse om telefonavlyssning vid förundersökning i
brottmål under år 1988

Bestämmelser
om hemlig teleavlyssning som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första
hand i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Reglema har byggts ut och moderniserats
genom en lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 (prop.
1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Därvid har den tidigare använda
beteckningen "telefonavlyssning" ersatts med beteckningen
"hemlig teleavlyssning".

Möjlighet
till hemlig teleavlyssning finns — fömtom enligt RB:s regler - i vissa
speciella fall, nämligen enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndighetema
och domstolama under krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1989:530) om
åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgmnd
(terroristlagen).

I
enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298) redovisar
regeringen årligen hur reglema om teleavlyssning i RB och terroristlagen har
tillämpats. Såvitt gäller avlyssning enligt RB:s regler lämnade regeringen
hösten 1988 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen år 1987 (skr.
1988/89:43, JuUl 1, rskr. 87). Jag avser nu att ta upp frågan om motsvarande
redogörelse för år 1988 på gmndval av uppgifter som rikspolisstyrelsen lämnat
i en skrivelse till regeringen den 18 september 1989. Redogörelsen omfattar
samtliga fall av telefonavlyssning enligt RB:s regler under år 1988. Det bör
observeras att redogörelsen avser de före den 1 september 1989 gällande reglema
om telefonavlyssning.

Telefonavlyssning
vid fömndersökning har enligt rikspolisstyrelsens skrivelse skett med stöd av bestämmelsema
i RB och har huvudsakligen förekommit i fömndersökningar där starka misstankar
om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika har förelegat och
då andra spaningsmetoder prövats utan resultat eller redan från början visat
sig vara otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera
omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.

När
det gäller fömndersökningar avseende grovt narkotikabrott visar rikspolisstyrelsens
redogörelse att domstol under år 1988 meddelat till-

stånd
att avlyssna samtal till eller från telefonapparat som innehafts eller Skr.
1989/90:18 begagnats av sammanlagt 203 misstänkta personer. Antalet fall under
åren 1969'-1988 är följande.

1969

28

1979

147

1970

39

1980

220

1971

44

1981

277

1972

34

1982

313

1973

46

1983

418

1974

44

1984

414

1975

42

1985

233

1976

64

1986

213

1977

122

1987

205

1978

102

1988

203

Antalssiffran
för år 1987 har — beroende på en fdföring i tidigare statistik — ökats med åtta
jämfört med föregående års redogörelse.

Rikspolisstyrelsen
har vidare anfört bl.a. följande. Antalet telefonavlyssningar med anledning av
grova narkotikabrott ökade kontinuerligt fram till år 1983. Därefter minskade
antalet till omkring hälften, dvs. ungeför 200, vilken nivå har gällt under de
senaste åren. Preliminära beräkningar för år 1989 fram till september visar att
antalet tillstånd beträffande grova narkotikabrott inte kommer att förändras i
någon högre grad.

När
det gäller andra grova brott som enligt RB gmndar rätt till telefonavlyssning
har enligt vad rikspolisstyrelsen upplyser telefonavlyssning under år 1988
använts i 15 fall. Det har huvudsakligen gällt fömndersökningar rörande mord
och grova rån. Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 17 (1983),
13(1984), 6 (1985), 15 (1986) och 15 (1987). Jag vill beträffande 1986 års
antalssiffra nämna att den telefonavlyssning som det året ägt mm i utredningen
av mordet på statsminister Olof Palme uteslutits. Jag får i denna del hänvisa
till vad som anförts därom i regeringens skrivdse 1987/88:53 till riksdagen.

Av
rikspolisstyrelsens redogörelse framgår också att den genomsnittliga avlyssningstiden
år 1988 var 48 dagar. Motsvarande siffra var för år 1987 54 dagar, för år 1986
53 dagar och för år 1985 60 dagar. En granskning av handlingarna visar att avlyssningstidema
varierar mycket. Det finns ärenden där avlyssningen pågått bara under någon
dag men också några fall där avlyssningen pågått omkring sex månader. I ett
fall har avlyssningen pågått så länge som drygt nio månader. När det gäller
frågan i vilken mån telefonavlyssningen fyllt avsett ändamål framgår att
avlyssningen har haft betydelse för fömndersökningen i fråga om den misstänkte
i ca 77 procent av fallen år 1985,64 procent år 1986 och 68 procent år 1987. På
gmnd av att redovisningsmtinema har ändrats i syfte att göra redovisningen
snabbare och utförligare är det inte möjligt att för år 1988 göra exakta
jämförelser med

'
Möjligheten att tillgripa telefonavlyssning vid misstanke om grova
narkotikabrott tillkom år 1969.

tidigare år. Andelen fall
där avlyssningen under år 1988 haft betydelse för Skr. 1989/90:18 fömndersökningen
ligger dock enligt vad rikspolisstyrelsen uppgivit på ungefär samma nivå som
tidigare år. I kommande års redovisningar bör en mera exakt jämförelse kunna
göras.

När
det gäller domstolsprövningen av telefonavlyssningsfrågorna framgår av
redogörelsen att tingsrätt under år 1988 lämnat två ansökningar om
telefonavlyssning utan bifall. Vidare har rikspolisstyrelsen i likhet med tidigare
år tillämpat en viss förhandsprövning av de ärenden där telefonavlyssning har
aktualiserats (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 och 278).

För
egen del kan jag med anledning av rikspolisstyrelsens redovisning till en
början konstatera att den tidigare ökningen av antalet telefonavlyssningar på gmnd
av misstanke om grov narkotikabrottslighet har bytts till en betydande minskning
under åren 1985-1988. Siffran för år 1988 är den lägsta sedan år 1980.

I
tidigare redovisningar till riksdagen har jag och mina företrädare också redogjort
för förändringar i fråga om antalet registrerade brott mot narkotikastrafflagen
(1968:64). Jag kan konstatera att den statistiken utvisar mycket kraftiga
svängningar från det ena året till det andra. Enligt vad jag har erfarit kan
dessa svängningar nu förklaras av ett antal svårigheter vid insamlingen av det
statistiska materialet. Man överväger nu inom statistiska centralbyrån hur man
skall komma till rätta med detta. Jag anser det mot denna bakgmnd inte
meningsfullt att nu uppehålla mig närmare vid dessa siffror.

Tillförlitliga
uppgifter finns däremot om antalet för grova narkotikabrott lagförda personer,
uppgifter som dessutom är av större intresse i detta sammanhang. Den kraftiga
minskningen år 1986 av detta antal har för år 1987 förbytts i en ökning. Denna
ökning har fortsatt under år 1988. Vidare kan nämnas att det av
rikspolisstyrelsens redogörelse framgår att antalet beslag av narkotika ökat
kraftigt från år 1987 till år 1988.

Att
antalet fall av telefonavlyssning har minskat kan troligen åtminstone delvis
förklaras av att narkotikaspaningen har blivit alltmer resurskrävande och svår
att genomföra och att spaningsresurserna därför har fått koncentreras till förre
fall. Även med denna inriktning är det givetvis väsentligt att ett så
ingripande tvångsmedel som telefonavlyssning används restriktivt. Som
framhållits i tidigare redogörelser till riksdagen kan sådan avlyssning
uppenbarligen inte avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan
särskilt grov brottslighet, men det är angeläget att åtgärden så långt det är
möjligt begränsas både när det gäller antalet avlyssnade telefonapparater och
den tid som avlyssning pågår.

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i
det föregående har anförts om tillämpningen av bestämmelserna i RB om
telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989