Prop. 1989/90:39

Regeringens proposition 1989/90:39

m

om dubbelbeskattningsavtal mellan de

nordiska länderna beträffande skatter på arv Prop.

och på gåva 989/90:39

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 12 oktober 1989.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Kjell-Olof
Feldt

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett nordiskt dubbelbeskattningsavtal
och antar en lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige beträffande skatter på arv och på gåva. Avtalet har tagits in
i lagen som bilaga.

Avtalet
avses bli tillämpligt på arvsskatt till följd av dödsfall som inträffar sextionde
dagen efter den dag då avtalet träder i kraft eller senare och på gåva för
vilken skattskyldighet inträder vid motsvarande tid efter avtalets
ikraftträdande. Avtalet ersätter de nu gällande bilaterala avtalen mellan de
nordiska staterna beträffande skatter på kvarlåtenskap.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 39

Förslag
till Prop. 1989/90:39

Lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige beträffande skatter på arv och på gåva

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Det avtal för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter på arv och på gåva som Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige undertecknade den 12 september 1989 skall gälla för
Sveriges del. Avtalet är avfattat på danska, finska, isländska, norska och
svenska språken. På svenska språket har utfärdats två texter, en för Finland
och en för Sverige. Samtliga texter har samma giltighet. Den för Sverige
utfärdade texten framgår av bilaga till denna lag. De övriga texterna skall
kungöras genom publicering i Sveriges överenskommelser med främmande makter
(SÖ).

2
§ Vid bestämmandet av
skattepliktigt belopp enligt artikel 9 i avtalet och beskattningsunderlaget
enligt punkt 3 av artikel 10 i avtalet medges avdrag enligt följande.

Skulder,
för vilka sådan egendom som avses i artikel 5 i avtalet utgör säkerhet,
avräknas från värdet av denna egendom. Detsamma gäller skulder för vilka denna
egendom visserligen inte utgör säkerhet men som har uppkommit i samband med
förvärv, ändring, reparation eller underhåll av sådan egendom.

Skulder,
andra än sådana som avses i andra stycket, som har samband med ett fast
driftställe som avses i artikel 6 punkterna 1 och 2 i avtalet eller med
stadigvarande anordning som avses i artikel 6 punkterna 8 och 9 i avtalet
avräknas från värdet av det fasta driftstället eller den fasta anordningen.

Andra
skulder avräknas från värdet av sådan egendom på vilken artikel 7 i avtalet
tillämpas.

Om
skuld överstiger värdet av sådan egendom från vilken skulden skall räknas av
enligt bestämmelserna i andra och tredje styckena, avräknas överskjutande
belopp från värdet av övrig skattepliktig egendom.

3
§ I fråga om ansökan om
skattelindring gäller 2 § kungörelsen (1967:721) om förfarandet rörande
eftergift av arvsskatt eller gåvoskatt vid dubbelbeskattning.

4
§ Anstånd enligt 3 § nämnda
kungörelse får medges enligt det av följande alternativ som ger det lägsta
beloppet, nämligen

1. den
skatt som erlagts eller kan antas komma att erläggas i Danmark,

Finland, Island eller Norge för egendom som enligt avtalet får beskattas

där, eller

2. den
del av den svenska skatten som vid en proportionell fördelning

belöper på samma egendom.

Om
skatt inte eriagts i Danmark, Finland, Island eller Norge och uppgift saknas om
hur mycket skatt som kan komma att erläggas där, får anstånd medges med skäligt
belopp, dock högst med ett belopp som motsvarar den del av den svenska skatten
som vid en proportionell fördelning belöper på egendom som enligt avtalet får
beskattas i Danmark, Finland, Island eller Norge.

5 §
Om en person anser att det vidtagits någon åtgärd som för honom _

medfört eller kommer att
medföra en beskattning som strider mot bestäm- Prop. 1989/90:39 melserna i
avtalet kan han ansöka om rättelse enligt artikel 12 punkt 1 i avtalet. Sådan
ansökan skall göras hos regeringen och bör ges in inom den tid som anges i
nämnda bestämmelse.

Bilaga
Prop. 1989/90:39

Avtal

mellan
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige för att

undvika
dubbelbeskattning beträffande skatter på arv och på

gåva

Regeringarna
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, som önskar ingå ett avtal för
alt undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på arv och på gåva, har
kommit överens om följande:

Artikel
1

Arv
och gåvor som omfattas av avtalet Detta avtal tillämpas på

a)
arv, när den avlidne vid
dödsfallet hade hemvist i en eller flera av de avtalsslutande staterna,

b)
gåva mellan fysiska personer,
när givaren vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde hade hemvist i en
eller flera av de avtalsslutande staterna.

Artikel
2

Skatter
som omfattas av avtalet

1. Detta
avtal tillämpas på skatter på arv och på gåva som påförs för en

avtalsslutande stats räkning, oberoende av det sätt på vilket skatterna tas

ut.

2.
Med skatter på arv förstås alla
skatter som utgår på arv och andra överföringar av förmögenhetstillgångar inter
vivos eller för dödsfalls skull vilka vid en persons död enligt lagstiftningen
i en avtalsslutande stat medför betalning av skatt på överföring av
förmögenhetstillgångar.

3.
Med skatter på gåva förstås
alla skatter som tas ut på överföringar av förmögenhetstillgångar inter vivos i
den mån de inte omfattas av punkt 2, men endast när sådana överföringar sker vederlagsfritt
eller mot vederlag som är mindre än fullt vederlag.

4.
De för närvarande utgående
skatter på vilka avtalet tillämpas är

a)
i Danmark: arvsavgift och
gåvoavgift samt inkomstskatt på gåvors värde,

b)
i Finland: arvsskatt och
gåvoskatt samt kommunalskatt i den mån den påförs förmögenhetstillgångar som
erhålls genom arv, som bidrag eller gottgörelse, som avses i kap. 8 ärvdabalken,
på grund av testamente eller som gåvor,

c)
i Island: arvsskatt och
inkomstskatt på gåvors värde,

d) i
Norge: arvsavgift och gåvoavgift,

e) i
Sverige: arvsskatt och gåvoskatt.

5.
Avtalet tillämpas också på
skatter av samma eller i huvudsak likartat slag, som efter undertecknandet av
avtalet påförs vid sidan av eller i stället för de för närvarande utgående
skatterna. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna skall meddela
varandra de väsentliga ändringar som gjorts i respektive skallelagstiftning.

6.
Avtalet tillämpas inte i fråga
om någon avtalsslutande stat på särskild beskattning av vinst på lotterier och
vadhållning, skatt på dokument (stämpelskatt) eller avgift i samband med
behandling av dödsbo (skifteav-

gifter).
Det tillämpas inte heller på inkomstskatt som tas ut på vinst som Prop.
1989/90:39 enligt lagstiftningen i en avtalsslutande stat uppkommer vid
överföring eller på skatter och avgifter som tas ut som ersättning för en tidigare
avdragsrätt i samband med inkomstbeskattning.

Artikd
3

Allmänna
definitioner

1. Om
inte sammanhanget föranleder annat, har vid tillämpningen av

detta avtal följande uttryck nedan angiven betydelse:

a) "avtalsslutande
stat" åsyftar Danmark, Finland, Island, Norge och

Sverige;

"Danmark"
inbegriper inte Färöarna och Grönland; "Finland" inbegriper inte
landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten; "Norge"
inbegriper inte Svalbard (med vilket avses även Björnön), Jan Mayen och de
norska områdena ("biland") utanför Europa;

b)
"arv" åsyftar alla
förmögenhetstillgångar, vilkas överföring är underkastad en sådan skatt på arv
som omfattas av avtalet;

c)
"gåva" åsyftar alla
förmögenhetstillgångar, vilkas överföring är underkastad en sådan skatt på gåva
som omfattas av avtalet;

d) "medborgare"
åsyftar fysisk person som har medborgarskap i en

avtalsslutande stat och juridisk person eller annan sammanslutning som

bildats enligt den lagstiftning som gäller i en avtalsslutande stat;

e) "behörig
myndighet" åsyftar

1)
i Danmark: skatteministern,

2)
i Finland: finansministeriet,

3)
i Island: finansministern i
fråga om gåva och socialministern i fråga om arv,

4)
i Norge: finans- och
tulldepartementet,

5)
i Sverige: finansministern,

eller
den myndighet i envar av dessa stater åt vilken uppdras att handha frågor
beträffande avtalet.

2. Då
en avtalsslutande stat tillämpar avtalet anses, såvida inte samman

hanget föranleder annat, varje uttryck som inte definierats i avtalet ha den

betydelse som uttrycket har enligt den statens lagstiftning i fråga om

sådana skatter på vilka avtalet tillämpas.

Artikel
4 Hemvist

1.
Vid tillämpningen av detta
avtal åsyftas med uttrycket "person med hemvist i en avtalsslutande
stal" person efter vilken arv eller från vilken gåva är enligt
lagstiftningen i denna stal skattepliktig där på grund av denna persons
hemvist, bosättning eller varje annan liknande omständighet eller på grund av
dennes medborgarskap. Uttrycket inbegriper emellertid inte person vars
skattskyldighet i denna stat är begränsad till förmögenhetstillgångar belägna
där.

2.
Då på grund av bestämmelserna i
punkt 1 fysisk person anses ha hemvist i flera avtalsslutande stater, bestäms
hans hemvist på följande sätt:

a)
han anses ha hemvist i den stat, där han har en bostad som stadigvarande står
till hans förfogande; om han har en sådan bostad i flera stater,

11 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 39

anses han ha hemvist i den
stat, med vilken hans personliga och ekonomis- Prop. 1989/90:39 ka
förbindelser är starkast (centrum för levnadsintressena);

b)
om det inte kan avgöras, i
vilken stat han har centrum för levnadsintressena, eller om han inte i någon
av staterna har en bostad, som stadigvarande står till hans förfogande, anses
han ha hemvist i den stat, där han stadigvarande vistas;

c)
om han stadigvarande vistas i
flera stater eller om han inte vistas stadigvarande i någon av dem, anses han
ha hemvist i den stat där han är medborgare;

d) om
han är medborgare i flera stater eller om han inte är medborgare i

någon av dem, avgör de behöriga myndigheterna i de berörda avtalsslutan

de staterna frågan genom ömsesidig överenskommelse.

3.1
fall då en fysisk person

a)
är medborgare i en
avtalsslutande stat utan att vara det i annan avtalsslutande stat; och

b)
enligt punkt 1 har hemvist i
båda dessa stater på annan grund än medborgarskap; samt

c) enligt
punkt 1 har haft hemvist i den stat — där han inte är medborga

re — sammanlagt mindre än fem år (däri inräknat perioder av tillfällig

bortovaro) av de sista sju åren, anses han, utan hinder av punkt 2, ha

hemvist i den stat där han är medborgare.

Artikel
5

Fast
egendom

1.
Fast egendom, som överförs som
arv efter person som vid dödsfallet hade hemvist i en avtalsslutande stal och
som är belägen i annan avtalsslutande stat, får beskattas i denna andra stat.

2.
Fast egendom, som överförs som
gåva från en person som vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde har
hemvist i en avtalsslutande stat och som är belägen i annan avtalsslutande
stat, får beskattas i denna andra stat.

3.
a) Uttrycket "fast
egendom" har - såvida inte bestämmelserna i punkt b) föranleder annat —
den betydelse som uttrycket har enligt lagstiftningen i den avtalsslutande
stat där egendomen i fråga är belägen.

b)
Uttrycket inbegriper dock alltid tillbehör till fast egendom, levande och döda
inventarier i lantbruk och skogsbruk, byggnader, rättigheter på vilka
bestämmelserna i civilrätten om fast egendom tillämpas, nyttjanderätt till
fast egendom samt rätt till föränderliga eller fasta ersättningar för nyttjandet
av eller rätten att nyttja mineralförekomst, källa eller annan naturtillgång.

4.
Överföring genom arv eller gåva
av aktier eller andra andelar i ett bolag vars huvudsakliga och faktiska
ändamål är att äga fast egendom får beskattas i den avtalsslutande stat där den
fasta egendomen, som bolaget äger, är belägen.

5.
Bestämmelserna i punkterna 1—4
tillämpas också på fast egendom som tillhör företag och fast egendom som
används vid självständig yrkesutövning.

Artikel
6

Tdlgångar
hänförliga till fast driftställe eller stadigvarande anordning

1.
Ett företags förmögenhetstillgångar som överförs genom arv efter en person som
vid dödsfallet hade hemvist i en avtalsslutande stat och som är

en
del av ett fast driftställe som är beläget i annan avtalsslutande stat får Prop.
1989/90:39 beskattas i denna andra stat.

2.
Ett företags
förmögenhetstillgångar som överförs genom gåva från en person som vid
skattskyldighetens inträde har hemvist i en avtalsslutande stat och som är en
del av ett fast driftställe som är beläget i annan avtalsslutande stat får
beskattas i denna andra stat.

3.
Vid tillämpningen av detta
avtal åsyftar uttrycket "fast driftställe" en stadigvarande plats för
affärsverksamhet från vilken företagets verksamhet helt eller delvis bedrivs.

4.
Uttrycket "fast
driftställe" innefattar särskilt:

a)
plats för företagsledning,

b)
filial,

c)
kontor,

d) fabrik,

e) verkstad,

f) gruva,
olje- eller gaskälla, stenbrott eller annan plats för utvinning av

naturtillgångar.

5.
Ett byggnads-, anläggnings-,
installations- eller monteringsprojekt, eller verksamhet som består av
planering, övervakning, rådgivning eller annan biträdande personalinsats i
samband med sådant projekt, utgör fast driftställe men endast om projektet
eller verksamheten pågår mer än tolv månader i en avtalsslutande stat.

6.
Vid beräkning av den tid som
avses i punkt 5 anses verksamhet, som bedrivs av ett företag som har
intressegemenskap med annat företag, bedriven av det företag med vilket det har
intressegemenskap, om verksamheten i väsentlig mån är av samma slag som den
verksamhet som det sistnämnda företaget bedriver och båda företagens verksamhet
avser samma projekt. Företag anses ha intressegemenskap, om det ena företaget direkt
eller indirekt deltar i ledningen eller övervakningen av det andra företaget
eller äger väsentlig del i detta företags kapital eller om samma personer
direkt eller indirekt deltar i ledningen eller övervakningen av båda förelagen
eller äger väsentlig del i dessa företags kapital.

7.
Utan hinder av föregående
bestämmelser i denna artikel anses uttrycket "fast driftställe" inte
innefatta

a)
användningen av anordningar
uteslutande för lagring, utställning eller utlämnande av företaget tillhöriga
varor,

b)
innehavet av ett företaget
tillhörigt varulager uteslutande för lagring, utställning eller utlämnande,

c)
innehavet av ett företaget
tillhörigt varulager uteslutande för bearbetning eller förädling genom annat
företags försorg,

d) innehavet
av stadigvarande plats förafiarsverksamhet uteslutande för

inköp av varor eller införskaffande av upplysningar för företaget,

e) innehavet
av stadigvarande plats för afTärsverksamhet uteslutande för

att för företaget bedriva annan verksamhet av förberedande eller biträdande

art,

f) innehavet
av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för

att kombinera verksamheter som anges i punkterna a) — e), under förut

sättning att hela den verksamhet som bedrivs vid den stadigvarande plat

sen för aflarsverksamhet på grund av denna kombination är av förbere

dande eller biträdande art.

8.
Förmögenhetstillgångar, som
överförs som arv efter en person som vid dödsfallet hade hemvist i en
avtalsslutande stal och som är hänföriiga till en stadigvarande anordning som
är belägen i annan avtalsslutande stat, får beskattas i denna andra stat.

9.
Förmögenhetstillgångar, som
överförs som gåva från en person som 7

vid
tidpunkten för skattskyldighetens inträde har hemvist i en avtalsslu- Prop.
1989/90:39 lande stat och som är hänförliga till en stadigvarande anordning som
är belägen i annan avtalsslutande stat, får beskattas i denna andra stat.

10. "Stadigvarande
anordning" åsyftar en anordning som regelmässigt

står till förfogande för att utöva fritt yrke eller annat självständigt arbete

av liknande karaktär.

11. Utan
hinder av punkterna 1 — 10 omfattas fast egendom av artikel 5.

Artikel
7

Andra
tillgångar

1. Förmögenhetstillgång
som inte behandlas i artiklarna 5 och 6 och som

överförs genom arv efter en person som vid dödsfallet hade hemvist i en

avtalsslutande stat beskattas, oavsett var den är belägen, endast i denna

stat.

2. Förmögenhetstillgång
som inte behandlas i artiklarna 5 och 6 och som

överförs genom gåva från en person som vid tidpunkten för skattskyldig

hetens inträde har hemvist i en avtalsslutande stat beskattas, oavsett var

den är belägen, endast i denna stat.

Artikd
8

Subsidiär
beskattningsrätt

1. I
fall då en avtalsslutande stat inte kan utnyttja sin rätt att beskatta

enligt artiklarna 5-7 och detta medför att förmögenhetstillgången inte

beskattas i någon av de avtalsslutande staterna får annan avtalsslutande

stat beskatta, såvida den bristande möjligheten att beskatta beror på

a)
att den förstnämnda staten inte
enligt sin egen lagstiftning om skattskyldighetens territoriella omfattning
kan beskatta tillgångar av ifrågavarande slag, eller

b)
att den förstnämnda staten inte
enligt sin egen lagstiftning om skattskyldighet på grund av personlig
anknytning kan beskatta.

2. Om
flera stater får beskatta med hänvisning till punkt 1 gäller följande

om vilka av dessa som har rätt att beskatta:

a)
Den avtalsslutande stat där den
avlidne eller gåvogivaren hade hemvist har rätt att beskatta.

b)
Om den avtalsslutande stat där
den avlidne eller gåvogivaren hade hemvist inte kan utnyttja sin rätt att
beskatta har den stat rätt att beskatta där mottagaren hade hemvist.

c)
Om det inte på grund av
reglerna i punkterna a) och b) kan avgöras vilken avtalsslutande stat som får
beskatta, skall de behöriga myndigheterna i de berörda avtalsslutande staterna
avgöra frågan genom ömsesidig överenskommelse.

Artikd
9

Värdering
och avdrag

1.
Vid bestämmandet av
skattepliktigt belopp värderar varje avtalsslutande stat tillgångarna enligt
sin egen lagstiftning. På samma sätt medger varje avtalsslutande stat avdrag
enligt sin egen lagstiftning.

2.
Vid bestämmandet av
skattepliktigt belopp medräknar varje stat intäkter och utgifter i fråga om
varje förmögenhetstillgång, häri inbegripet

belopp
som träder i stället för sådan tillgång, enligt reglerna i sin egen Prop.
1989/90:39 lagstiftning.

Artikd
10

Metoder
för undanröjande av dubbelbeskattning

1. Om
den avlidne eller gåvogivaren hade hemvist i Danmark, Finland

eller Sverige undanröjs dubbelbeskattningen på följande sätt:

a)
Den avtalsslutande stat där den
avlidne hade hemvist vid dödsfallet skall från den arvsskatt som bestämts
enligt dess lagstiftning avräkna ett belopp (häri inbegripet tidigare eller
senare beräknat belopp) som erlagts i annan avtalsslutande stat på gmnd av
samma överföring av samma förmögenhetstillgång från samma person och som
enligt bestämmelserna i detta avtal får beskattas i denna andra stat.

b)
Den avtalsslutande stat där
givaren hade hemvist skall från den gåvoskatt som bestämts enligt dess
lagstiftning avräkna ett belopp (häri inbegripet tidigare eller senare beräknat
belopp) som erlagts i annan avtalsslutande stat på gmnd av samma överföring av
samma förmögenhetstillgång mellan samma personer och som enligt bestämmelsema
i detta avtal får beskattas i denna andra stat.

c)
De avräkningsbdopp som nämns i
punkterna a) och b) skall emellertid inte överstiga den del av skatten i den
förstnämnda avtalsslutande staten, beräknad utan sådan avräkning, som belöper
på de förmögenhetstillgångar för vilka avräkning skall medges.

d) Vid
tillämpning av punkterna a) och b) anses en makes övertagande

av ett gemensamt bo utan skifte (fasllesbo til hensidden i uskiftet bo) som

en självständig överföring.

2. Om
den avlidne eller gåvogivaren hade hemvist i Island eller Norge

undanröjs dubbelbeskattningen på följande sätt:

a)
Den avtalsslutande stat där den
avlidne hade hemvist vid dödsfallet skall undanta varje förmögenhetstillgång
från arvsskatt vilken vid samma överföring av samma förmögenhetstillgång från
samma person enligt bestämmelserna i detta avtal får beskattas i annan
avtalsslutande stat.

b)
Den avtalsslutande stat där
givaren hade hemvist skall undanta varje förmögenhetstillgång från gåvoskatt
vilken vid samma överföring av samma förmögenhetstillgång mellan samma
personer enligt bestämmelserna i detta avtal får beskattas i annan
avtalsslutande stat.

c)
En avtalsslutande stat får
alltid vid beräkning av skatten på varje annan tillgång i denna stat medräkna i
beskattningsunderiaget de förmögenhetstillgångar som undantagits från
beskattning.

3. I
fråga om de förmögenhetstillgångar för vilka avräkning medges

enligt punkt 1 eller som undantas från beskattning enligt punkt 2, med

räknar varje stat vid bestämmandet av beskattningsunderlaget intäkter

och utgifter i fråga om varje tillgång, häri inbegripet belopp som träder i

stället för dessa tillgångar, enligt reglerna i sin egen lagstiftning.

Artikd
11

Förbud
mot diskriminering

1.
Medborgare i en avtalsslutande stat skall, oavsett var han har hemvist, inte i
annan avtalsslutande stat bli föremål för beskattning eller därmed
sammanhängande krav som är av annat slag eller mer tyngande än

den beskattning och därmed
sammanhängande krav som medborgare i Prop. 1989/90:39 denna andra stat
under samma förhållanden är eller kan bli underkastad.

2.
Statslös person med hemvist i
en avtalsslutande stat skall inte i någon av de avtalsslutande staterna bli
föremål för beskattning eller därmed sammanhängande krav som är av annat slag
eller mer tyngande än den beskattning och därmed sammanhängande krav som
medborgare i staten i fråga under samma förhållanden är eller kan bli
underkastad.

3.
Utan hinder av bestämmelserna i
artikel 2 tillämpas bestämmelserna i förevarande artikel på skatter av varje
slag och beskaffenhet.

Artikd
12

Förfarandet
vid ömsesidig överenskommelse

1. Om
en person anser att det i en eller flera avtalsslutande stater har

vidtagits åtgärder som för honom medför eller kommer att medföra be

skattning som strider mot bestämmelserna i detta avtal, kan han, utan att

detta påverkar hans rätt att använda sig av de rättsmedel som finns i dessa

staters interna rättsordning, framlägga saken för den behöriga myndighe

ten i den avtalsslutande stat där han har hemvist eller, i fall som avses i

artikel 11 punkt 1, i den avtalsslutande stat där han är medborgare. Sådan

framställning skall göras inom tre år från den dag då han fick den första

underrättelsen om den åtgärd som givit upphov till beskattning som stri

der mot avtalet.

2.
Om den behöriga myndigheten
finner invändningen grundad men inte själv kan få till stånd en
tillfredsställande lösning, skall myndigheten söka lösa frågan genom ömsesidig
överenskommelse med behörig myndighet i annan avtalsslutande stat, som berörs
av frågan, i syfte att undvika beskattning som strider mot avtalet. Om den stat
hos vars behöriga myndighet personen i fråga har lagt fram saken inte själv
berörs av frågan, skall denna behöriga myndighet överlämna saken till behörig
myndighet i någon av de stater som berörs av frågan.

3.
Om svårigheter eller tvivelsmål
uppkommer mellan avtalsslutande stater i fråga om tolkningen eller
tillämpningen av avtalet skall de behöriga myndigheterna i dessa stater
överlägga för att söka lösa frågan genom särskild överenskommelse. De behöriga
myndigheterna i avtalsslutande stater kan även överlägga i syfte att undanröja
dubbelbeskattning i fall som inte omfattas av avtalet eller för att genom
särskild överenskommelse lösa frågor som — utan att vara reglerade i avtalet —
på gmnd av olikhet i vederbörande staters principer för skattens beräkning
eller av andra skäl kan uppkomma i fråga om de skatter som avses i artikel 2.

Innan
beslut fattas i fråga som avses i första stycket, skall resultatet av överläggningar
som där avses snarast delges behöriga myndigheter i övriga avtalsslutande
stater. Finner behörig myndighet i en avtalsslutande stat att överläggningar
bör äga rum mellan de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater,
skall på begäran av den behöriga myndigheten i den förstnämnda avtalsslutande
staten sådana överläggningar äga mm utan dröjsmål.

Artikd
13

Medlemmar
av diplomatisk beskickning eller konsulat

Bestämmelserna
i detta avtal berör inte de privilegier vid beskattningen

som enligt folkrättens allmänna regler eller bestämmelser i särskilda över- 10

enskommelser
tillkommer medlemmar av diplomatisk beskickning eller Prop. 1989/90:39
konsulat.

Artikel
14

Territoriell
utvidgning

1. Detta
avtal kan antingen i sin helhet eller med erforderliga ändringar

utvidgas till att omfatta de områden som undantagits från avtalets tillämp

ningsområde enligt bestämmelsema i artikel 3 punkt 1 a), under fömtsätt

ning att där påförs skatter av samma eller i huvudsak likartat slag som de

som avses i avtalet. Sådan utvidgning gäller från den dag och med de

ändringar och villkor, häri inbegripet bestämmelser om upphörande, som

kan särskilt överenskommas mellan de avtalsslutande staterna genom

diplomatisk notväxling.

2. Om
avtalet enligt artikel 16 upphör att gälla, skall, såvida inte annat

överenskommits mellan de avtalsslutande staterna, avtalet upphöra att

gälla också beträffande varje område till vilket avtalet har utvidgats enligt

denna artikel.

Artikd
15

Ikrajiträdande

1. Detta
avtal träder i kraft trettionde dagen efter den dag då samtliga

avtalsslutande stater har meddelat det finska utrikesministeriet, att avtalet

har godkänts. Det finska utrikesministeriet underrättar de övriga avtals

slutande staterna om mottagandet av dessa meddelanden och om tidpunk

ten för avtalets ikraftträdande.

2. Sedan
avtalet trätt i kraft, tillämpas dess bestämmelser

a)
i fråga om arvsskatt, på
dödsfall som inträffar sextionde dagen efter den då avtalet träder i kraft
eller senare,

b)
i fråga om gåvoskatt, på gåva
för vilken skattskyldighet i en av de avtalsslutande staterna inträder sextionde
dagen efter den då avtalet träder i kraft eller senare.

3. Nedannämnda
avtal skall upphöra att vara tillämpliga på arv och

gåvor på vilka förevarande avtal blir tillämpligt enligt punkt 2:

Avtalet
den 17 december 1949 mellan Konungariket Norge och Konungariket Sverige för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap;

Avtalet
den 31 mars 1950 mellan Republiken Finland och Konungariket Sverige för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap;

Avtalet
den 27 oktober 1953 mellan Konungariket Danmark och Konungariket Sverige för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap med senare
ändringar;

Avtalet
den 29 mars 1954 mellan Republiken Finland och Konungariket Norge för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap;

Avtalet
den 18 juli 1955 mellan Konungariket Danmark och Republiken Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap med senare
ändringar;

Avtalet
den 23 maj 1956 mellan Konungariket Danmark och Konunga

riket Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å

kvarlåtenskap. 11

Dessa avtal upphör att
gälla vid den sista tidpunkt, då förevarande avtal Prop. 1989/90:39 enligt
föregående bestämmelser i nämnda punkt blir tillämpligt.

4.
Vidare skall det vid varje tidpunkt gällande avtalet mellan de nordiska
länderna för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och
på förmögenhet inte tillämpas i fråga om inkomstskatt på gåvor på vilka
förevarande avtal är tillämpligt enligt punkt 2.

Artikel
16

Upphörande

En
avtalsslutande stat kan senast den 30 juni under ett kalenderår som börjar
efter utgången av en tidrymd av fem år efter dagen för ikraftträdandet av
avtalet uppsäga avtalet genom skriftligt meddelande härom till det finska
utrikesministeriet, som underrättar de övriga avtalsslutande staterna om
mottagandet av sådant meddelande och om dess innehåll. Har uppsägningstiden
iakttagits, upphör avtalet att gälla i förhållandet mellan den stat som
verkställt uppsägningen och övriga avtalsslutande stater

a)
i fråga om arvskatt, på
dödsfall som inträffar sextionde dagen efter den då det finska
utrikesministeriet mottog meddelandet om uppsägningen eller senare,

b)
i fråga om gåvoskatt, på gåva
för vilken skattskyldighet inträder i de berörda staterna sextionde dagen efter
den då det finska utrikesministeriet mottog meddelandet om uppsägningen eller
senare.

Originalexemplaret
till detta avtal deponeras hos det finska utrikesministeriet, som tillställer
de övriga avtalsslutande staterna bestyrkta kopior därav.

Till
bekräftelse härav har de vederbörligen befullmäktigade ombuden undertecknat
detta avtal.

Som
skedde i Helsingfors den 12 september 1989 i ett exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska språken, varvid på svenska språket utfärdades två
texter, en för Finland och en för Sverige, vilka samtliga texter har samma
giltighet.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

12

Finansdepartementet pp- i 989/90:39

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Dahl, R. Carisson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Wallström, Lööw

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition om avtal mellan de nordiska länderna för att
undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på arv och på gåva

1 Inledning

Bilaterala
dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska staterna — med undantag för Island —
i fråga om skatter på kvarlåtenskap har funnits ända sedan slutet av 40-talet
och början av 50-talet. Det första svenska avtalet ingicks med Norge år 1949
(SFS 1950:504). Det följdes sedermera av avtal med Finland år 1950 (SFS
1950:505) och med Danmark år 1953 (SFS 1953:778). Med Danmark ingicks år 1973
ett tilläggsavtal (SFS 1973:1185) som gjorde det möjligt att genom särskild
överenskommelse i varje enskilt fall tillämpa avtalet också på skatt på gåva.
Med tillämpning fr.o.m. den 1 januari 1968 gäller nya tillämpningskungörelser
för samtliga avtal (SFS 1967:726, 1967:727 resp. 1967:729).

Sedan
ett multilateralt handräckningsavtal färdigställts under år 1971 och det första
nordiska multilaterala inkomst- och förmögenhetsskatteavtalet trätt i kraft
den 29 december 1983 togs frågan om att utarbeta ett multilateralt avtal
beträffande skatt på arv och på gåva upp. Efter preliminära diskussioner på
hösten 1987 inleddes förhandlingarna i Köpenhamn i november 1988 och fortsatte
under våren 1989 för att avslutas i Stockholm den 21 juni 1989. Sistnämnda dag paraferades
ett på svenska upprättat förslag till avtal mellan Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på
arv och på gåva. Förslaget baseras dels på det inom organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) utarbetade modellavtalet för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter på kvariåtenskap och arv samt gåva (1982),
dels på gällande bilaterala avtal mellan de nordiska statema och dels på det
nordiska multilaterala inkomst- och förmögenhetsskatteavtalet. Texter på
övriga nordiska språk har sedermera utarbetats i resp. land.

Avtalsförslagets
svenska text remitterades till kammarkollegiet, kam

marrätten i Jönköping och riksskatteverket. Remissinstanserna har inte

haft något att erinra mot förslaget fömtom vissa påpekanden av teknisk 13

natur vilka föranlettjusteringar
i avtalsförslaget. Dock har kammarkollegi- Prop. 1989/90:39 et uttryckt
önskemål om bestämmelser som reglerar hur avdrag för skuld skall behandlas vid
tillämpning av avtalet. Avtalet undertecknades den 12 september 1989 i
Helsingfors.

2 Lagförslaget

Lagförslaget
består dels av paragraferna 1 —5, dels av en bilaga som innehåller en svensk
text av dubbelbeskattningsavtalet. Samtliga texter har enligt detta avtal samma
giltighet. Endast den för Sverige utfärdade texten har bilagts lagförslaget i
överensstämmelse med vad som numera är brukligt i fråga om nordiska
inkomstskatteavtal. De övriga texterna publiceras i Sveriges överenskommelser
med främmande makter (SÖ).

Här
redovisas paragrafernas innehåll medan innehållet i avtalet presenteras i
avsnitt 3.

1
förslaget till lag föreskrivs att avtalet skall gälla för Sveriges del (1 §). Vidare
har bestämmelser om avdrag för skulder vid tillämpning av avtalet tagits in i
lagen (2 §) i enlighet med kammarkollegiets önskemål. De intagna bestämmelserna
överensstämmer i princip med motsvarande bestämmelser i OECDs modell för
dubbelbeskattningsavtal beträffande kvarlåtenskap och arv samt gåva.

Vidare
hänvisas i förslaget till 2 § kungörelsen (1967:721) om förfarandet rörande
eftergift av arvsskatt eller gåvoskatt vid dubbelbeskattning som föreskriver
att ansökan om befrielse från eller nedsättning av skatt skall göras
skriftligen hos kammarkollegiet (3 §).

I
förslaget anges också med vilket belopp anslånd enligt 3 § nämnda kungörelse
högst får ske (4 §) och hur ansökan om rättelse skall göras, om någon
beskattats i strid med avtalets bestämmelser (5 §).

Enligt
artikel 15 skall avtalet träda i kraft trettionde dagen efter den dag då samtliga
avialsslutande stater meddelat finska utrikesministeriet att avtalet har
godkänts. Det är således inte möjligt att nu avgöra vid vilken tidpunkt avtalet
kommer att träda i kraft. 1 förslaget till lag har därför föreskrivits att lagen
träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Skattelagstiftningen i övriga nordiska stater

Danmark

Den
danska arvsbeskattningen bygger på domicilprincipen, dvs. det är arvlåtarens
hemvist som är avgörande för skattskyldigheten. All kvarlåtenskap efter arvlåtare
bosatt i Danmark är således skattepliktig i Danmark oavsett var egendomen
finns.

Arv
efter person som inte är bosatt i Danmark är skattepliktigt i Dan

mark endast då fråga är om egendom som finns i Danmark. Förskott på 14

arv
är arvsskattepliktigt utom då fråga är om förskott pä arv till barn eller Prop.
1989/90:39 make. Förskott till dessa senare är i stället gåvoskattepliktigt.
Skatten, som är progressiv, beräknas på arvslotten. Enligt lagens huvudregel
betraktas allt som en mottagare erhåller från samma arvlåtare som ett avgiftspliktigt
fång. Detta har i praxis medfört att mannens resp. hustmns enskilda egendom och
deras gemensamma egendom betraktas som tre skilda personer. För barn gäller
ett skattefritt grundbelopp på 8000 DKK. Detta innebär således att föräldrar
med sådan uppdelning av egendom skattefritt kan ge sitt barn 24000 DKK per år.

Så
länge make sitter i oskiftat bo erläggs ingen arvsskatt utom i det fall den avlidne
hade enskild egendom. I sådant fall utgår arvsskatt på den enskilda egendomen.
Arvtagarna indelas i tre skatteklasser. Arv till efterlevande make vilket inte
överstiger 1(X)(X)0 DKK är undantaget från beskattning. För makar gäller en lägre
procentsats i skiktet mellan 100000 — 1000000 DKK medan det för arvslotter
dämtöver betalas samma skatt som gäller för barn (skatteklass A). För barn
gäller såsom angetts ett skattefritt grundbelopp på 8 000 DKK. Skattesatsen är
därefter 2 % i lägsta skiktet mellan 8000 - 10000 DKK för att därefter stiga
successivt till 32% på arvslotter överstigande 1000000 DKK. Skatteklass B avser
föräldrar och syskon. Skatt utgår i denna skatteklass med lägst 10% och högst 80%
vid arvslotter överstigande 1 000000 DKK. För skatteklass C, som avser övriga
fysiska personer, gäller procentsatserna lägst 15 % och högst 90%. Staten,
kommuner, kyrkor, föreningar, bolag, stiftelser och liknande betalar 35 %
oavsett arvslottens storlek.

Gåvor
till ett värde av 8000 DKK kan ges årligen till en och samma mottagare utan att
gåvoskatteskyldighet inträder. Sammanläggning sker dock av gåvor som överstiger
8 000 DKK mellan samma personer såväl inom ett år som mellan olika år. Skatten
beräknas på den sammanlagda gåvan med avdrag för tidigare erlagd gåvoskatt.
Makar erlägger inte gåvoskatt förrän gåvornas sammanlagda värde överstiger
100000 DKK. För gåvor tillämpas samma skatteklasser och skattesatser som för
arv.

Finland

I
Finland tas arvsskatt ut på dds i Finland belägen fast och lös egendom, dds lös
egendom i utlandet som hör till kvarlåtenskapen efter person bosatt i Finland.
Arvs- och gåvoskatt erläggs inte för genom testamente eller gåva erhållen
livstids nyttjanderätt, pension eller annan förmån för livstid eller viss tid.
Sådan förmån beskattas som inkomst. På egendom vilken tillfaller efterlevande
make på grund av giftorätt tas arvsskatt inte ut. Efterlevande make som
behåller boet oskiftat erlägger inte heller arvsskatt.

Fast
egendom i utlandet arvs- eller gåvobeskattas aldrig i Finland. Intecknad gäld hänförlig
till sådan egendom får därför inte dras av från boets tillgångar vid beräkning
av underlaget för arvsskatt. I vissa fall tas kommunal inkomstskatt ut på arv
och gåva. Detta gäller i fråga om s. k. sidoarv eller sidogåva.

Arvsskatten
är en arvslottsskatt som beräknas individuellt för varje 15

arvtagare. Skatten är
progressiv och bestäms för varje arvinge och testa- Prop. 1989/90:39 mentstagare
för sig med utgångspunkt i släktskapsförhållandet till arvlåta-ren. Arvtagarna
indelas enligt släktskap i tre skatteklasser. Arvslott som inte uppgår till
15000 FIM är skattefri. I skatteklass I är skatten 200 FIM på ett arv om 15 000
FIM varefter skatten stiger progressivt till 12050 FIM för ett arv om 150000 FIM
och 264800 FIM för ett arv uppgående till 2 100 000 Fl M samt 14 % för överskj utande
belopp. I skatteklass 11 gäller den dubbla skatten och i skatteklass III är
skatten tredubbel. I skatteklass III tillkommer ca 20% i kommunal- och
kyrkoskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringspremie.

Utländsk
skatt på lös egendom belägen i utlandet avräknas från finsk skatt enligt
bestämmelser i finsk intern lagstiftning. Motsvarande gäller vid gåvobeskattningen
i fråga om lös egendom som är belägen utomlands liksom även i fråga om
gåvoskatt som erlagts i utlandet av utomlands bosatt person för från Finland
erhållen egendom.

Island

Enligt
den isländska lagen om arvsskatt skall vid arvsskifte skatt erläggas på alla
förmögenhetstillgångar om bouppteckning skall upprättas på Island. Isländsk
arvsskatt skall även erläggas på fastighet på Island som tillhör ett dödsbo som
skiftas utomlands om inte motsvarande skatt erläggs för fastigheten i det land
där bouppteckningen upprättas.

På
samma sätt beskattas s. k. gåvoarv, gåvor för dödsfalls skull, förskott på arv
och gåvor där givaren har förbehållit sig nyttjanderätt eller avkastning av
det givna under livstiden eller under bestämd tid.

På
arv till efterlevande make eller samboende utgår ingen arvsskatt. Med samboende
avses den som utan äktenskap varaktigt sammanlevt med person av motsatt kön och
som ärver denne enligt testamente, där dennes ställning som arvlåtarens
samboende klart framgår.

När
bouppteckning upprättas efter båda makarnas död skall arvsskatt erläggas på
arvslotten som om det var ett dödsbo utan hänsyn till om båda makarna har samma
arvingar.

Vid
arvsavsägdse skall den arvinge som erhåller arvet betala den skatt som skulle
ha utgått om arvsavsägdsen inte skett. Är den som avsäger sig arvet befriad
från skatt skall den som erhåller arvet erlägga den skatt som han skulle ha erlagt
om han hade erhållit arvet direkt.

Arvtagarna
indelas i tre skatteklasser. Skatten betalas separat på varje

arvslott. Skatt utgår inte på arv under 10000 ISK (år 1984). Detta belopp

liksom beloppen för de olika intervallerna i skatteskalorna ändras den 1

december varje år, med start den I december 1984, med utgångspunkt i

byggnadskostnadsindex. 1 skatteklass A, barn och barnbarn, är skatten 5%

upptill 140 000 ISK, därefter ökar skatten med en procent för varje intervall

om 140000 ISK upp till 10%. För skatteklass B, föräldrar och syskon, är

skatten i motsvarande skikt 15%, därefter ökar den med två procent för

varje intervall om 140000 ISK till 25 %. För skatteklass C, övriga arvingar,

är procentsatserna 30 resp. 45. I denna skatteklass sker ökningen med 3% 16

för
varje intervall om 140000 ISK. På förskott på arv tas den högsta Prop.
1989/90:39 procentsatsen i varje skatteklass ut.

På
arv som tillfaller kyrkor, allmänna fonder, välgörenhets- och kulturinstitutioner
eller föreningar tas ingen arvsskatt ut med undantag för det fall då arvsavsägdse
skett till förmån för dessa organ av skattskyldig person. Inte heller tas
arvsskatt ut på manuskript, bibliotek, konstverk och föremål som testamenteras
eller doneras till offentliga bibliotek och museer eller internationella
institutioner.

Norge

Skattskyldigheten
för arv och gåva i Norge baseras på arvlåtarens eller givarens anknytning till
Norge genom bosättning eller medborgarskap. Arvsskatt erläggs för varje
arvslott. Gåvoskatt erlägges endast när det föreligger släktskap eller
familjeband mellan givare och mottagare eller när mottagaren finns med i
givarens testamente. I det senare fallet erläggs gåvoskatt endast om gåvan
erhållits inom en femårsperiod före givarens död. Skattskyldig är arvs- eller
gåvomottagaren.

Undantagen
från skyldighet att erlägga arvsskatt i Norge är dödsbo efter norsk medborgare
som vid tidpunkten för dödsfallet var bosatt utomlands under förutsättning att
arvsskatt erlagts i bosättningslandet. Den omständigheten att skatt erlagts i
tredje land fritar inte dödsboet från skattskyldighet i Norge.

Vidare
är fast egendom och egendom hänförlig till fast driftställe i utlandet
undantagen från beskattning i Norge om beskattning skett i det land där den
fasta egendomen är belägen eller det fasta driftstället är beläget.

Arv
som består i fast egendom belägen i Norge eller egendom hänförlig till fast
driftställe beläget i Norge är alltid skattepliktigt i Norge oavsett arvlåtarens
medborgarskap eller var arvlåtaren är bosatt. Motsvarande gäller för gåva
förutsatt att gåvomottagaren tillhör kretsen av skattskyldiga till gåvoskatt.

Gåvor
från norsk medborgare beskattas även om givaren är bosatt utomlands men avdrag
medges för skatt erlagd i utlandet. Detta gäller dock inte vid gåva av fast
egendom. Sådan egendom beskattas fullt ut i Norge.

I
vissa fall är gåvor som kort tid före givarens död ges till offentlig godkänd
stiftelse med allmännyttigt ändamål skattefria. Detsamma gäller arv som
tillfaller sådan stiftelse.

Tidpunkten
för förvärvet av den faktiska rådigheten över egendomen är avgörande för
arvsskatteuttaget. När t.ex. make kvarsitter i oskiftat bo är det inte
skatteuttaget vid tidpunkten för makens dödsfall som tillämpas vid senare
skifte utan den skattesats som gäller vid skiftet.

Tidpunkten
för förvärvet av rådighelen över egendomen har avgörande betydelse även för
beräkningen av beskattningsunderlaget samt för värderingen av egendomen.

Arvtagarna
indelas i två klasser. Makar erlägger inte arvsskatt. Samtliga

arvtagare tillerkänns ett skattefritt grundbelopp på 100000 NOK. Klass 1 17

omfattar föräldrar och bam
och klass II övriga arvtagare. Skattesatsen i Prop.
1989/90:39 intervallet 100000-400000 NOK är 8% i klass I och 10% i klass II.
För arvslott som överstiger 400000 NOK är skattesatsen 20 resp. 30%. Samma skatteklasser
och skattesatser gäller i fråga om skatt på gåva.

Avtalets
innehåll

Avtalet
överensstämmer i allt väsentligt med OECDs modellavtal. Visst hänsynstagande
har dock måst ske till resp. staters interna lagstiftning på arvs- och
gåvoskatteområdet.

Avtalet
syftar liksom de tidigare bilaterala avtalen i princip till att lösa fall av
dubbelbeskattning då arvfallen egendom efter en i Sverige eller i någon av de
övriga nordiska staterna bosalt person är underkastad såväl svensk arvsskatt
som arvsskatt eller inkomstskatt i något eller några av de avtalsslutande
staterna. Vidare syftar avtalet till att lösa fall då gåva är underkastad såväl
gåvoskatt i Sverige som gåvoskatt eller inkomstskatt i någon eller några av de
övriga nordiska staterna.

Avtalet
tillämpas på arv efter person som vid dödsfallet hade hemvist i en eller flera
av de avtalsslutande staterna, art. 1 punkt a. Vidare är avtalet tillämpligt på
gåva mellan fysiska personer om givaren vid tidpunkten för skattskyldighetens
inträde hade hemvist i en eller flera av de avtalsslutande staterna, art. 1
punkt b. Att märka härvid är att begreppet "person med hemvist i en
avtalsslutande stat" definierats i art. 4 punkt 1 så att i vissa fall även
medborgarskap utgör gmnd för hemvist.

De
skatter som omfattas av avtalet är den svenska arvs- och gåvoskatten och
motsvarande skatter i de övriga nordiska länderna, art. 2. Att märka är alt
såvitt gäller Danmark och Island omfattas även inkomstskatt på gåva och såvitt
gäller Finland kommunalskatt på såväl arv som gåva. Art. 3 innehåller vissa
allmänna definitioner.

Frågan
om den avlidne eller överlåtaren vid tidpunkten för dödsfallet resp.
överlåtelsen hade hemvist i Sverige eller annat nordiskt land är i regel avgörande
för tillämpningen av avtalet. Om den avlidne eller överlålaren var bosatt i
Sverige enligt svenska skatteregler och var bosatt i någon av de övriga
nordiska staterna enligt lagstiftningen där avgörs hans hemvist vid tillämpningen
av avtalet enligt bestämmelserna i art. 4 punkt 2. Bestämmelserna i art. 4
punkt 3 gör det möjligt för Sverige att i viss mån utnyttja den spärregel vid
utflyttning som infördes i samband med ändringarna i arvs- och
gåvoskattelagstiftningens territoriella omfattning, prop. 1988/89:53, SFS
1988:1516. Enligt nämnda bestämmelse skall exempelvis en svensk medborgare som
inte samtidigt är dansk medborgare och som utflyttar till Danmark anses ha
hemvist i Sverige om han vistats mindre än fem av de sista sju åren i Danmark.
Detta förutsätter dock att denna person enligt punkt 1 i samma artikel har
hemvist såväl i Danmark som i Sverige på annan grund än medborgarskap. Det
sagda gäller oavsett om personen i fråga skulle ha hemvist i Danmark enligt
bestämmelserna i punkt 2 av denna artikel.

Art.
5 — 8 innehåller avtalets regler om fördelning av beskattningsrätten till olika
slag av egendom. Enligt art. 5 punkterna 1 och 2 får fast egendom

alltid
beskattas i den stat där den fasta egendomen är belägen. Art. 5 punkt Prop.
1989/90:39 3 innehåller avtalets definition av fast egendom. Arv och gåva av
aktier eller andelar i ett bolag vars huvudsakliga och faktiska ändamål är att
äga fastighet får enligt art. 5 punkt 4 beskattas i den stat där den fasta
egendomen finns. Nämnda bestämmelser i art. 5 tillämpas även i fråga om fastighet
som tillhör företag eller används vid självständig yrkesutövning, art. 5 punkt
5.

Rörelsetillgångar
nedlagda i fast driftställe får i regel beskattas i den stat där driftstället
är beläget, art. 6 punkterna 1 och 2. Motsvarande regel gäller enligt art.6
punkterna 8 och 9 i fråga om tillgångar hänförliga till stadigvarande
anordning. Uttrycket "fast driftställe" definieras i art. 6 punkterna
3— 7 och uttrycket "stadigvarande anordning" i art. 6 punkt 10. Definitionerna
överensstämmer med motsvarande definitioner i det nordiska
inkomstskatteavtalet.

Beskattningsrätten
till övriga tillgångar fördelas i enlighet med art. 7. Enligt bestämmelserna i
denna artikel beskattas sådan egendom endast i arvlåtarens resp. givarens
hemviststat.

Art.
8 reglerar fördelningen av beskattningsrätten i de fall den stat som erhållit
beskattningsrätten till viss egendom inte kan utnyttja denna rätt enligt sin
egen lagstiftning om skattskyldighetens territoriella omfattning eller om
skattskyldighet på grund av personlig anknytning och tillgången därigenom inte
beskattas i någon av de avtalsslutande staterna. I detta fall får en annan
avtalsslutande stat i stället beskatta egendomen. Den inbördes turordningen
mellan de stater som äger utnyttja denna subsidiära beskattningsrätt framgår av
art. 8 punkt 2. Enligt denna punkt övergår beskattningsrätten i första hand till
arvlåtarens resp. givarens hemviststat, punkt 2 a, och i andra hand till mottagarens
hemvistsstat, punkt 2 b. Kan det inte avgöras med ledning av dessa bestämmelser
vilken stat som äger beskatta får frågan avgöras genom ömsesidig
överenskommelse mellan de berörda staterna.

1
art. 9 föreskrivs att tillgångar skall värderas och avdrag medges i enlighet
med resp. stats egen lagstiftning. Som tidigare nämnts har kammarkollegiet
påpekat att regler för avdrag av skulder vid tillämpning av avtal saknas i
svensk lagstiftning. Sådana regler har därför tagits in i 2 § av den föreslagna
lagen.

Föreskrifter
om hur dubbelbeskattning skall undvikas ges i art. 10.

Sverige, Danmark och Finland tillämpar avräkningsmetoden, punkt 1.

medan Island och Norge tillämpar undantagandemetoden, punkt 2. För

Sveriges del innebär detta att egendom som enligt art. 6 —8 får beskattas i

något av de andra nordiska länderna beskattas även i Sverige i det fall

Sverige enligt avtalet är arvlåtarens eller gåvogivarens hemviststat. I så

dant fall skall dock den i det andra landet erlagda skatten avräknas från

den svenska skatten enligt bestämmelserna i punkt 1 a, b och c. Enligt

punkt 1 d, som avser danska förhållanden, skall en överföring utan skifte

av ett gemensamt bo till make anses som en särskild överföring vid

tillämpning av bestämmelserna om avräkning i punkt 1 a och b. Enligt

punkt 3 bestäms beskattningsunderlaget för svenskt vidkommande enligt

svenska regler. 19

I art. 11 har bestämmelser
om torbud mot diskriminering i skattehänse- Prop. 1989/90: 39 ende tagits
in. Art. 12 innehåller bestämmelser om förfarandet vid ömsesidig
Överenskommelse i fall av beskattning i strid med avtalets regler samt vid
tolknings- eller tillämpningstvister.

Art.
13 innehåller bestämmelser om diplomatiska och konsulära befattningshavare.
Enligt art. 3 punkt 1 a andra stycket i avtalet utesluts vissa danska, finska
och norska områden från avtalets tillämplighetsområde. Avtalet kan enligt art.
14 genom diplomatisk notväxling utvidgas till dessa områden.

Förevarande
avtal saknar bestämmelser om utbyte av upplysningar för beskattningsändamål.
Anledningen härtill är att det multilaterala nordiska handräckningsavtalet, som
ingicks år 1972, innehåller bestämmelser om utbyte av sådana upplysningar och
om annan administrativ handräckning i skatteärenden även i fråga om skatt på
arv och på gåva.

Art.
15 och 16 innehåller bestämmelser om avtalets ikraftträdande och upphörande.
Avtalet träder i kraft trettionde dagen efter den dag då samtliga avtalsslutande
stater har meddelat det finska utrikesministeriet, att avtalet har godkänts.
Sedan avtalet trätt i kraft tillämpas det i fråga om arvsskatt, på dödsfall som
inträffar sextionde dagen efter den då avtalet har trätt i kraft eller senare.
1 fråga om gåvoskatt tillämpas avtalets bestämmelser på gåva för vilken
skattskyldighet inträtt i en av de avtalsslutande länderna sextionde dagen
efter det att avtalet trätt i kraft eller senare. De bilaterala avtalen som
räknas upp i artikel 15 punkt 3 upphör att gälla i och med att förevarande
avtal blir tillämpligt.

5 Lagrådets hörande

Avtalet
har i stor utsträckning utformats enligt OECDs modellavtal och därmed i
enlighet med internationellt vedertagna normer. Avtalet medför inte någon
utvidgning av den skattskyldighet i Sverige som annars skulle föreligga och
tillämpas som framgår av 3 § i den föreslagna lagen på ansökan av skattskyldig
som önskar erhålla skattelindring på gmnd av avtalet. Jag anser på grund härav
och på gmnd av förslagets beskaffenhet att lagrådets hörande inte är
nödvändigt.

6 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna avtalet

mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige för att undvika

dubbdbeskatttning beträffande skatter på arv och på gåva samt att anta

förslaget till lag om dubbelbeskattningsavtal mellan Danmark, Finland,

Island, Norge och Sverige beträffande skatter på arv och på gåva. 20

7
Beslut Prop. 1989/90:39

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 21