Prop. 1989/90:44

Regeringens proposition 1989/90:44

om statlig medverkan vid finansiering av export m. m.

Prop. 1989/90:44

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 26 oktober 1989 för den åtgärd och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anita Gradin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa förändringar avseende exportkreditgaranti-givningen
genom exportkreditnämnden (EKN), framför allt beträffande kriterierna för
bedömning av garantier för långa krediter. För garantier med kredittid i
princip upp lill högst 5 år bör verksamheten bedrivas med målet att den skall
gå ihop och premierna anpassas därefter (N-system). Även när del gäller längre
och större krediter bör ambitionen fortsatt vara att få verksamheten att gå
ihop på sikt. Premierna bör i detta fall bestämmas med hänsyn till den
riskbild som föreligger vid beslutstillfället för de enskilda affärerna. Med
hänsyn till förlustriskerna bör riskbedömningen i fråga om de långa krediterna
därutöver kompletteras med prövning av samhällsintresset (LT-system). Här är en
analys av affärerna i förhållande till målen för industripolitiken viktig,
framför allt för behållandet av avancerad teknisk kompetens. EKN föreslås få
ökade möjligheter att anpassa sin garantigivning i takt med skiftande behov
som kan uppstå till följd av ändrade exportfinansieringsformer m.m. Vidare
föreslås att den statsstödda exportkreditgivningen genom AB Svensk
Exportkredit skall fortsätta i huvudsak enligt gällande riktlinjer. Även u-krediter
får fortsatt lämnas enligt gällande riktlinjer.

1
Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 44

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 1989 Prop.
1989/90:44

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. Andersson, Göransson,
Gradin, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Gradin

Proposition om statlig medverkan vid finansiering av
export m. m.

1 Inledning

I
årets budgetproposition anmälde jag alt jag hade för avsikt att senare föreslå
regeringen att återkomma med en särskild proposition om exportfinansieringsfrågor.
Jag anhåller om att nu få ta upp dessa frågor.

I
förra årets budgetproposition anmäldes att en översyn av de system som finns
för statsstödd exportkreditgivning, exportkreditgarantigivning och u-kreditgivning
ansetts vara motiverad bl.a.mot bakgrund av skuldproblem i många länder och
företagens internationalisering. Efter bemyndigande av regeringen tillkallade
jag en särskild utredare (f d. generaldirektören Axel Wallén) med uppgift att
göra en sådan översyn. Utredaren har avgivit betänkandet (SOU 1988:42) Statens
roll vid finansiering av export. Betänkandet har remissbehandlats. Följande har
yttrat sig: Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS), exportkreditnämnden (EKN), AB Svensk Exportkredit (SEK), styrelsen för
internationell utveckling (SIDA), fonden för industriellt samarbete med u-länder
(SWEDFUND), kommerskollegium, försäkringsinspektionen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens industriverk, riksgäldskontoret. Byggnadsentreprenörerna,
Finansbolagens förening. Föreningsbankernas Bank, Landsorganisationen,
Småföretagens riksorganisation. Svenska Bankföreningen, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska handdskammarförbun-det. Svenska
Metallindustriarbetareförbundet, Sveriges exportråd, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Investeringsbank AB, Sveriges Mekanförbund, Tjänsteförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation samt SUKAB AB. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig på utrikesdepartementet (dnr 1036/1988).

Exportkreditnämnden (EKN) har i en skrivelse den 20 december 1988 lill
regeringen hemställt om att få göra förändringar i sitt system för
remburs-garantier m. m. Vidare har EKN inkommit med en skrivelse den 26 januari
1989 angående ändrade garantitäckningsregler. Jag anser att det är lämpligt att
behandla EKN:s förslag i detta sammanhang. Sammanfattningar av skrivelserna
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2.

Jag
kommer att i avsnitt 2 redovisa utredningens överväganden och

förslag (avsnitt 2.1—2.5)
och lämna en kortare sammanfattning av remiss- Prop. 1989/90:44 synpunkterna
(avsnitt 2.6). Under avsnitt 3 behandlar jag mina överväganden och förslag på
de olika områdena. Jag går därmed först in på exportkreditgarantigivningen
(avsnitt 3.1), sedan den statsstödda export-kreditgivningen genom Svensk
Exportkredit AB (SEK) (avsnitt 3.2). Avslutningsvis tar jag upp u-kreditgivningen
(avsnitt 3.3).

För
all göra framställningen åskådlig redogör jag i korthet också för vad utredningen
och remissinstanserna anfört under respektive förslag.

EKN:s
skrivelse den 26 januari 1989 om ändrade garantitäckningsregler ,

och
skrivelsen den 20 december 1988 om rembursgarantier m.m. tar jag upp under
avsnitten 3.1.6. och 3.1.7.

2 Bakgrund

2.1 Förändringar på exportfinansieringsområdet

I
utredningen framhålls att utrikeshandeln i väriden har undergått stora
förändringar mellan 1970-och 1980-talen. Industriländernas stora export av
projekt och kapitalvaror till u-länder och östländer under 1970-talel och början
av 1980-talet har krympt drastiskt som följd av den internationella
skuldkrisen. Denna har påverkat både tillgången och efterfrågan på exportkrediter
och exportkreditgarantier. Något tydligt slut på denna förlamning av
kredithandeln kan inte skönjas, men det är inte uteslutet att den långsamt
återhämtas under 1990-talet. Tills vidare domineras den av biståndsarrangemang,
framför allt "blandade krediter". Den goda konjunkturen i i-väriden
under senare år har emellertid ökat handeln framför allt med kapitalvaror
mellan i-länderna.

Förändringarna
på exportfinansieringsområdet har varit stora under den senaste 1
O-årsperioden. Det kan erinras om alt konkurrensen med subventionerade krediter
skärptes väsentligt under 1970-talet. I början av perioden expanderade kreditgivningen
kraftigt medan den under senare delen minskade minst lika kraftigt. År 1978
infördes i Sverige det s.k. SEK-systemet genom vilket möjlighet gavs atl
erbjuda krediter till villkor som i huvudsak överensstämmer med de regler som
förhandlades fram mellan flertalet OECD-länder och som benämns Consensus. Till
en början var subventionerna i systemet betydande. Genom successiva skärpningar
av reglerna har subventionerna minskat. I dagsläget finns i praktiken risk för
subventioner endast i krediter i vissa valutor till fattigare u-länder.

Vid
sidan av denna kreditgivning har alternativa former för exportfinansiering
ökat i betydelse. T.ex. ökar omfattning av investeringar och finansiering av
projekt i vilka återbetalning av krediter knyts till projektets avkastning. Så
gör även försäkring av kommersiella risker på privata köpare bl. a. som följd
av tilltagande privatisering. Exportföretagen, i synnerhet de största, har
byggt upp kompetens att hantera de ökade riskerna på området.

Under
senare år har u-ländernas betalningsproblem trätt i förgrunden och därmed
riskerna med exportkreditgarantigivning. För exportkredilga-

rantiinstitutens dd har
detta betytt att premieintäkterna stagnerat på Prop. 1989/90:44 grund av den
minskade efterfrågan på garantier medan skadeutbetalningarna har ökat. För i
stort sett alla institut inom OECD-området har underskotten i verksamheten blivit
betydande. Riskvilligheten har minskat. Finansiärer och försäkrare känner en
genuin osäkerhet beträffande den framtida utvecklingen.

Detta
har utgjort bakgrund till utredningen, som haft till uppgift att ge en samlad
bild av problemen, analysera dagsläget och bedöma den sannolika utvecklingen
och hur denna bör mötas såvitt gäller statens engagemang i verksamheten. En
samhällsekonomisk analys har gjorts av de existerande systemens effekter. Denna
ligger till grund för övervägandena.

I
den samhällsekonomiska analysen, som ingår i utredningen, betonas att Sverige
kan vara betjänt av att staten medverkar till att skapa väl fungerande
marknader. I den mån sådana inte automatiskt kommer till stånd, föreligger ett
ansvar hos staten att se t ill att så sker under förutsättning all effektivitet
och hushållning är en del av målet. Staten kan välja atl ha en uthållighet i sitt
risktagande som överstiger vad privata aktörer kan prestera dvs. acceptera ell
finansiellt engagemang som löper stor risk att inte bära sig på kort sikt men
där förlustrisken är liten på lång sikt. För att bidra till att skapa en väl
fungerande marknadsekonomi behöver staten dessutom se till att det utbud som
staten initierar sker till priser som avspeglar kostnaderna. Däremot bör inte
statens ansvar för denna serviceuppgift innebära att staten också avsiktiigi
skall subventionera den.

Av
olika skäl kan substitut till valutapolitiska åtgärder te sig attraktiva i syfte
att förbättra ett lands konkurrensposition. Få alternativ är möjliga, bland dem
exportstimulerande åtgärder såsom viss subventionering av kreditfinansierade
affärer och anpassning av biståndspolitiken. För de länder vars export påverkas
klart negativt av konkurrenternas exportslöds-politik kan det finnas
samhällsekonomiska skäl att neutralisera denna effekt. Vedergällning kan dock
bidra till att exportstödspolitiken i världen befästs. Dessutom krävs större
skatteuttag för atl finansiera etl sådant stöd varvid hänsyn måste tas till
skatternas sannolikt snedvridande effekt på resursanvändningen.

Det
finns risk för att stöd till kreditfinansierad export i syfte att påverka
arbetskraftsanvändningen inte leder till atl sysselsättningen stimuleras till lägsta
statsfinansiella kostnad. Vidare är risken stor för att stöd till kredit-finansierade
affärer är ett alltför trubbigt medel genom att det kan ge en tidsförläggning
av den faktiska sysselsättningseffekten som inte överensstämmer med det behov
som iakttogs när beslutet om stöd logs. Risk finns också för att stöd i delta
syfte fördröjer strukturomvandling m. m. Det enda argument för ett statligt
stöd som ter sig generellt giltigt är det s. k. spjutspetsargumentet, dvs. atl
företag får stöd för att ta sig in på nya marknader eller lansera nya produkter
vilket ger följdaffärer. Något samhällsintresse av att subventionera u-landsexporten
i största allmänhet föreligger inte.

Sammanfattningsvis
har den samhällsekonomiska analysen i den del

som avser exportkreditgarantigivning visat att ett försäkringsinstmment

för exportrisker som inte tas om hand av den privata marknaden är av

betydelse för samhällsekonomin under förutsättning att de premier som 4

tas
ut för garantierna avspeglar riskerna. Med en icke tendentiös riskbe- Prop.
1989/90:44 dömning kan premierna med tiden förväntas läcka skaderegleringar med
undantag av sådana som orsakats av världskriser. Gällande mål för exportkreditgarantiverksamheten,
dvs. att den skall vara självbärande och i princip försäkringsmässig, kan
uppfattas som förenlig med samhällsekonomisk effektivitet.

2.2 Den framtida utvecklingen på exportfinansieringsområdet

Utredningen
har anlitat ett antal experter på det ekonomiska fältet för att bl. a. få
underlag för bedömning av den framtida utvecklingen på området. Expertisens
uppfattningar kan mycket kort summeras på följande sätt: Skuldkrisen får antas
vara en ganska unik företeelse, vars konsekvenser för handeln på u-världen
sannolikt successivt reduceras under 1990-talet. Framtiden bör inte i alltför
hög grad bedömas med hänsyn till dagsläget utan i ett mer långsiktigt neutralt
perspektiv.

U-länderna
beräknas få en dubbelt så hög ekonomisk tillväxt som industriländerna.
Underskotten i u-ländernas bytesbalanser väntas stiga men de totala
utlandsskulderna väntas växa långsammare än både BNP och export.
Direktinvesteringar beräknas ge ett ytterligare kapitalinftöde från utlandet.
De stora svenska exportföretagen är inne i en internationaliseringsprocess men
har alltjämt sin viktigaste produktion av kvalitativt och teknologiskt
högtstående projekt-och kapitalvaror föriagd till Sverige. För denna produktion
är avsättning på u-landsmarknader betydelsefull, bl.a. med hänsyn till den
begränsade hemmamarknaden. Företagen och landet har ett intresse av att denna
produktion och export fortsätter för etl bibehållande av företagens och
industrins konkurrenskraft och för utveckling av väsentlig kompetens.

Det
förefaller troligt att kreditkonkurrensen på i-landsmarknaderna kommer att öka
under de kommande åren. Mer flexibla finansieringslösningar anpassade till den
enskilda kundens behov och de objekt/projekt som skall finansieras kommer att
behöva utformas. Krav på längre kredittider kan väntas. När det gäller u-länderna
kan efterfrågan på traditionella exportkrediter återkomma men även där finns
behov av alternativa lösningar som projektfinansieringar och mothandd.

Företagens
internationalisering ställer krav på mer omfattande samarbete mellan såväl
kredit-som garantiinstitut i olika länder i syfte atl kunna erbjuda smidiga
finansieringspaket. Behovet av samarbete ökar i ljuset av den pågående EG-integrationen.

Utredningen
drar på grundval av expertisens uppfattningar den generella slutsatsen att
staten bör fortsätta all engagera sig i finansiering av svensk export i ungefär
samma utsträckning som för närvarande.

2.3
Statens engagemang i exportkreditgarantigivning Prop. 1989/90:44

2.3.1
Återblick över EKN:s verksamhet

Utredningen
har i avsnittet om EKN:s garantiverksamhet (sid. 217 — 286) diskuterat den
utveckling som lett fram till nuvarande underskoltssitua-tion och utföriigt
behandlat de risker som är förknippade med garantigiv-ningen, särskilt med
avseende på politiska risker i samband med långa kredittider och stora affärer
av projektnatur eller liknande.

Utvecklingen
av EKN:s garantiverksamhet innefattande de åtgärder som successivt vidtagits
för att i möjlig mån komma tillrätta med uppkommande problem kan sammanfattas
enligt följande.

EKN
inrättades år 1933 i skuggan av den ekonomiska krisen med syfte att garantera —
försäkra mot — politiska och kommersiella risker vid export. Liknande
initiativ togs av de flesta industriländers regeringar under tiden mellan
världskrigen. Avsikten var atl staten skulle komplettera den privata marknadens
försäkringar där sådana behövdes för exportutvecklingen, framför allt med
avseende på politiska risker, s. k. landrisker.

Garantiverksamheten
hade liten omfattning under åren fram till och närmast efter andra väridskriget.
Så sent som i början av 1970-talet låg hela stocken försäkrade affärer vid ca 2
miljarder kr.' Flertalet försäkrade affärer var antingen korta (högst 1 års
kredit — ST) eller medellånga (1—5 års kredit — MT) och var mera sällan på
högre belopp än några tiotals milj. kr. Skadefallen var sällsynta och
obetydliga. Reserven av premiemedel växte till över 300milj. kr. vilket
föranledde premiesänkningar i början av 1970-talet.

1970-talet
innebar emellertid mycket stora förändringar i EKN:s verksamhet. EKN började
anlitas för ett växande antal allt större affärer med projekt-och kapitalvarortill
öst-och u-länder. Engagemanget i utfästelser — löften — och förbindelser steg
från ca 5 miljarder kr. i början av 1970-talet till ca 70 miljarder kr. vid
slutet. Premierna låg vid ca lOmilj.kr. per år vid början av decenniet men tio
gånger högre vid slutet. Affärer med kontraktsbelopp överstigande 200milj. kr.
utgjorde ca 30% av det totala utfästelsebeloppet under de första åren av
1970-talet men andelen steg till mellan 55 och 75 % under de sista åren.

Utvecklingen
mot större och långfristigare engagemang hade inletts redan före oljekrisen
åren 1973— 1975 men accentuerades kraftigt genom denna. Av EKN:s löpande
engagemang kom ett tiotal storföretag i kapitalvam- och entreprenörbranschen atl
svara för ungefär två tredjedelar. Av den totala svenska exporten steg andelen till
u- och östländer från ca 15 % per år till ca 20% när den var som högst under
1970-talet.

Den
internationella konkurrensen inom exporten till u-och östländer blev under hela
1970-talet allt starkare. Många industriländer såg del som nödvändigt att
"exportera sig ur" de obalanser som skapades av de höga oljepriserna.
Köparländerna fann allt större möjligheter att finansiera inköp av stora
projekt med det likviditetsöverskott som bankerna lånade

Alla
uppgifter om engagemang, premier, skadefall m. m. anges i löpande priser.

ut
från oljeintäkterna. Så växte u-och östländernas skuldbörda snabbt och Prop.
1989/90:44 kraftigt under decenniet från ca 200 miljarder USD lill det fyrdubbla.

Vissa
i-länder tillgrep subventionering av sin exportkreditgivning i syfte att
kompensera bristande konkurrenskraft. Andra länder ansåg det nödvändigt att
följa efter. Under senare delen av 1970-talet blev kreditkonkurrensen mycket
besvärande. En överenskommelse (Consensus) nåddes då mellan flertalet i-länder
om att stävja denna konkurrens genom att etablera regler, bl. a. om minimiräntor.

Den
febrila konkurrensen fortsatte dock in på 1980-talet. Den s. k. andra oljekrisen
åren 1979—1980 skmvade upp oljepriserna ytterligare, ökade oljeköparnas
skuldbörda men ledde också till att de oljeexporterande länderna efterfrågade allt
mer kapitalvaror och projekt, ofta myckel stora affärer. Men i och med att
oljepriserna föll år 1982 och realräntorna steg, vände utvecklingen. De många
skuldbelastade ländernas betalningskris inleddes och likviditeten för nya
affärer "torkade upp". Den statsstödda kreditgivningen har därefter
minskat kraftigt för att nu möjligen ha nått ett bottenläge.

Från
år 1980, som var det år då EKN:s garantiverksamhet nådde sin lopp, till slutet
av 1980-talet sjönk EKN:s samlade engagemang i utfästelser och förbindelser
från ca 70 till ca 50miljarder kr. Om man ser till endast förbindelserna steg
dessa från ca 15 till ca 25 miljarder kr. Tyngdpunkten i engagemanget försköts
redan under senare delen av 1970-talet till affärer med allt längre
kredittider, 8—10 år. Detta speglar både de allt längre krediter som i
konkurrens mellan industriländerna medgavs under denna tid och karaktären av de
objekt som exporterades från Sverige — i allt större utsträckning kraftverk,
telekommunikationsanläggningar, nyc-kelfördiga fabriker etc, där långa krediter
är naturiiga.

Skadeutvecklingen
för EKN har varit klart otillfredsställande, liksom för flertalet andra
garantiinstitut i industriländerna. Skadefall på Nordkorea medförde under 1970-lalet
en allvarlig åderlåtning av de upplagda reserverna. Skadefall på Polen med ca
halvannan miljard kr. ledde till underskott för EKN från år 1982. Andra länder
på vilka EKN fått vidkännas betydande skadeutbetalningar är Brasilien, Pem, Cuba,
Irak, Zaire, Kamerun, Egypten och Jugoslavien. De totala utestående fordringama
uppgår för närvarande till inemot 10 miljarder kr. Bakom ungefär hälften av detta
belopp ligger garantier som utfärdats till förmån för en handfull storföretag.

1
det följande indikeras hur EKN successivt reagerat på de förändringar

av skilda slag som tidigare redovisats. Nämnden hade tillkommit i ett

krisläge för svensk ekonomi, och argumentet att slå vakt om sysselsättning

en hade funnits i både 1933 och 1959 års propositioner (1933:245 resp.

1959:112), som varit de gmndläggande dokumenten för verksamheten.

Det fanns mot denna bakgmnd en stark ambition att bereda sådant garan

tistöd som inte gick att uppbringa på den privata marknaden åt de svenska

företag som verksamt bidrog till att upprätthålla en jämn och hög syssel

sättning. Samtidigt fanns ambitionen att undvika risker som bedömdes

betydande. Balansgången markerades i instmktionen för EKN där det

hette att "statens risk i största möjliga utsträckning" skulle
begränsas utan 7

att
"det stöd som avses med garantin därigenom förringas". Landbedöm-
Prop. 1989/90:44 ningarna blev alh viktigare men också, med de allt längre
krediterna, allt svårare att lita till. De allt större affärerna — småningom i
vissa fall på miljardbelopp — försvårade också en rimlig riskspridning.

Vid
en summering av läget i EKN åren 1976— 1978 kan konstateras alt engagemanget
växte snabbt med behov av allt vidare riksdagsramar för verksamheten, att
engagemanget i växande grad började bestå av garantier för krediter längre än 5
år, att dessa krediter ofta avsåg mycket stora affärer, vilket innebar riskkoncentration
och att den internationellt snabbt växande skuldbördan på ett stort antal u-och
östländer bidrog till stor osäkerhet i riskbedömningen över längre tider.
Samtidigt hade EKN drabbats av sina första stora skadefall avseende politisk
risk. Det ursprungliga beloppet uppgick till ca en halv miljard kr. och avsåg
Nordkorea.

Mot
bakgrund av dessa omständigheter och den hårda internationella kreditkonkurrensen
och önskvärdheten atl ge ett fortsatt verksamt garantistöd åt svensk export,
frågade sig EKN vilka möjligheter man kunde finna för att begränsa garantigivningen,
särskilt för de stora och långa affärerna, till sådan export som ansågs ha
särskilt stort intresse för landet. Att EKN i första hand tänkte på de stora
och långa affärerna sammanhänger med att risken för den ekonomiska utvecklingen
i länder som är aktuella i samband med statlig garantigivning inte kan med
någon grad av säkerhet bedömas över längre period än ett par år och därmed en
realistisk premie inte heller fastställas. Detta innebär all alla garantier för
längre perioder, i varje fall med krediter över 5 år (LT) på u-och östländerna,
är typiskt "farliga". En garantigivning byggd enbart på den bästa
tänkbara riskbedömning kunde därför visa sig alltför generös, och någon form av
gallring därutöver framstod mot denna bakgrund som angelägen.

Modellen
för ett system som an;5ågs leda till ett rimligt urval hämtades från utlandet —
framför allt från det brittiska garantiinstitutet, ECGD. Man hade där vid sidan
av ett "normal-system" för korta och vissa medellånga affärer ett
"national inlerest-system" för övriga svårbedömda och mer riskfyllda
affärer. Om en affär med hänsyn till branschens eller företagets betydelse för
samhället bedömdes som angelägen att ta hem i nationens intresse kunde garanti
medges. Detta syslem togs till utgångspunkt för närmare överväganden och ledde
till införande av det s. k. s-systemet.

Fram
till budgetåret 1988/89 hade EKN möjlighet att lämna s.k.u-

garantier vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska och sociala

utveckling. Denna garantigivning., som under senare år blev obetydlig,

redovisades tillsammans med s-systemet. Enligt de ursprungliga riktlinjer

na för EKN:s "national inlerest-system" medgavs s-garanti om en affär
var

samhällsekonomiskt betydelsefull, låg i linje med den industripolitiska

målsättningen eller gav betydelsefulla sysselsättningseffekter i Sverige.

Risken "vägdes" mot samhällsnyttan och ju större risken ansågs vara
desto

starkare skäl som visade ett starkt samhällsintresse måste anföras från

sökandens sida. Statens industriverk (SIND) bislod EKN vid bedömning

en av sysselsättnings-och marknadsskälen, vilka blev de vanligast åbero- 8

pade i ansökningar till EKN.

De
sista åren på 1970-talet och de första på 1980-talet visade en fortsatt Prop.
1989/90:44 snabb tillväxt av engagemanget även om s-systemet förmodligen hade
viss ransonerande verkan redan då. Till belysning kan nämnas att procentandelen
avslagna ansökningar under åren 1980—1983 låg vid ca 20 i n-systemet, medan den
låg mellan 30 och 40 i s-systemet och detta trots att EKN:s restriktiva
bedömning av många marknader var väl känd av kunderna. Sannolikheten för en
allvarlig framtida skuldkris blev allt större och risken för att även ganska
avancerade u-och östländer skulle dras in i betalningsproblem ökade. EKN
gjorde allvarliga försök att hålla igen garantigivningen på många marknader
trots en hård utländsk konkurrens. Som exempel kan nämnas att EKN efter en
specialstudie av utvecklingen i Polen redan år 1978 beslöt att dra ned garantigivningen
på detta land så mycket som möjligt. Delta medförde en "bantning" av
engagemanget i utfästelser och förbindelser från ca 3 miljarder kr. år 1978 till
nästan hälften år 1981, då landets definitiva betalningskris inleddes.

Eftersom
utvecklingen under de första 3 — 4 åren av s-systemet visade alltjämt växande
problem inför framtiden föreslog EKN regeringen år 1982, atl kriterierna för
s-garanti borde ändras i ytterligare restriktiv riktning. Man genomförde då en
tydligare gränsdragning mellan å ena sidan normalsystemet för ST (kredittid upp
till 1 år) och MT-garantier (kredittid vanligen mellan 1 —5 år) och å andra
sidan s-systemet för praktiskt taget alla LT-garantier av större omfattning.
Detta speglade tydligare än tidigare insikten om sådana garantiers särskilda
karaktär, att sådana garantiers utveckling är ofömtsebar och att — även om
utsikterna vid beslutstillfället ter sig ljusa - betalningsproblem kan uppstå
som tillfogar EKN stora föriuster. Sålunda uttalades i prop. 1982/83:100 bil.
5: "Tyngdpunkten för utnyttjandet av s/u-ramen bör förskjutas mot
garantier för stora projekt på länder med relativt god riskbild" (sid.
129). Det reviderade systemet fick därmed en snävare karaktär än det tidigare.
Det kom att för alla större LT-garantier fungera som en gallring utöver den som
skett via riskbedömningen.

I
juni 1982 höjde EKN för andra gången inom en period av ett par år sina premier,
denna gång drastiskt. För LT-garantier blev premien genom-snittligen ungefär
dubbelt så dyr som de flesta konkurrentländers. Premienivån reviderades nedåt
sommaren 1985 med hänsyn till konkurrensläget. EKN:s premier har likväl kommit
att ligga bland de högsta i världen, detta oaktat att mycket markanta höjningar
av den internationella premienivån skett. Innevarande år har EKN genomfört en
total revision av sitt premiesystem som bl. a. syftat lill att ytterligare
differentiera premiesättningen.

Som
nämnts blev EKN:s policy för risktagande under 1970-talet successivt mer
utmejslad i restriktiv riktning. Om man ser på läget i början av 1980-talet kan
de riktlinjer EKN följde sammanfattas så här:

I
den mån riskbilden på ett land vid beslutslillfället är tillfredsställande och
inga viktigare negativa politiska eller ekonomiska förändringar kan förutses
för den period som rimligen kan överblickas — när det gäller ekonomiska
förhållanden högst 2-3 år - kan EKN medge garanti inom normalsystemet för
krediter till 3 —5 år och inom s-systemet för ännu

längre krediter. God
riskspridning fömtsätts inom normalsystemet. Inom Prop. 1989/90:44
s-systemet ställs krav på att affären ifråga uppfyller uppställda s-kriterier.
Om riskbilden inte är tillfredsställcinde skall affären avslås.

Denna
policy kom några år in på 1980-talet att modifieras i två avseenden.
Gränsdragningen mellan acceptabel och oacceptabel landrisk kom efterhand att
förskjutas, så att ElfCN under vissa fömtsättningar kunde åtemppta garantigivning
på länder som drabbats av skuldproblem i ett tidigare skede än enligt nyss
beskrivna principer. Kraven för atl sålunda kunna acceptera ny garantigivning,
trots att riskbilden vid beslutstillfället tedde sig mindre tillfredsställande,
var dels att länderna ifråga antagit adekvata ekonomiska reformprogram (oftast
i samarbete med IMF), dels att de ingått avtal rörande återbetalningen av äldre
skulder och eventuella betalningsdröjsmål (vanligen inom Parisklubben). Denna
vidgade möjlighet till ny garantigivning även på krisländer var ofta
förknippad med uttag av högre premier än vad som eljest varit normalt,
samtidigt som alla ansökningar prövades fall för fall.

En
annan för EKN viktigare modifikation av policyn genomfördes gentemot ett
mindre antal storföretag i form av s. k. globalavtal. Mot att kunderna
försäkrade en rad "goda" risker och tog på sig speciella skyldigheter
att stå för skadefall som drabbade dem upp till vissa belopp — s. k. first loss
— medgavs särskilda garantiramar på länder som annars skulle ansetts omöjliga
att försäkra. Som motprestation från företagens sida uttogs stundom också
särskilda, högre premier. Tillströmningen av "goda risker" från
företagen blev emellertid mindre än beräknat. Den eftersträvade balansen mellan
risker på svaga länder å ena sidan och premieintäkter för goda risker och
självriskkunder å den andra, uppnåddes inte. Dessa avtal har därför i huvudsak
avvecklats under det senaste året.

De
modifikationer som här berörs har medfört atl EKN:s engagemang utvidgats,
särskilt genom globalavtalen. På länder som Mexico, Irak och Egypten hade
engagemanget förmodligen varit lägre om inte globalavtalen funnits.

2.3.2
Aktuella frågeställningar

Anledningen
till att staterna ger stöd i form av garanti är just att viss export
förutsätter långa krediter som inte kan försäkras på den privata marknaden. Det
har vid utredningens kontakter med företag och banker emfatiskt understmkits
att dagens största problem ligger i de begränsade möjligheterna att få
risktäckning. Andra finansieringsproblem förbleknar vid sidan härav.

Utredningen pekar på att
under de tio åren fram t. o. m. verksamhetsåret

1988/89 har från Sverige exporterats varor och tjänster till ett värde av ca

115 miljarder kr. som sannolikt inte skulle ha exporterats utan EKN:s med

verkan. Detta motsvarar ca 5 % av den totala exporten under samma period.

Det är inte troligt att export till motsvarande värde skulle ha skett till
andra

marknader om EKN-garanti inte funnits att tillgå. Under samma tid har

premier på 2,6 miljarder kr. erhållits. Ca 7,5 miljarder kr. har utbetalats i

skadeersättning, ca 2,7 miljarder kr. har återvunnits och ett ackumulerat 10

kassamässigt
underskott på ca 2,2 miljarder kr. har uppstått. Sannolikheten Prop.
1989/90:44 för att detta underskott minskar under de närmaste åren är inte
stor.

EKN:s
kassamässiga resultat under de senaste 10 åren

(1979/80-1988/89)

Premier +2,6

Skadeersättningar -7,5

.Återvunnet +2.7

Ackumulerat
resultat -2,2 miljarder kr.

Utredningen
har utföriigt analyserat de problem som finns vid garantistöd för långa
krediter. Den aktuella skuldkrisen illustrerar dessa påtagligt. Inte ens med
den bästa länkbara analysapparat skulle många av de skadefall som inträffat ha
kunnat undvikas. Den försiktighet som nu karakteriserar både köpare i u-världen
och exportörer m.fl.i i-världen gör det mindre sannolikt att man under den
kommande 1 O-årsperioden får en utveckling som liknar den under 1980-talet. Det
ligger dock i sakens natur att skadefall kan drabba denna verksamhet i sådan
omfattning alt underskott eller förluster uppstår. Dessa kan i sin lur
innebära belastningar på statsbudgeten. Det anförda leder till slutsatsen, att
i den mån garantier bör ges för stora affärer med långa kredittider, detta
måste ske med full insikt om sådana risker för förlust som inte är möjliga att
kalkylera. Utredningen anser därför att vid sidan av vederbörlig riskbedömning
bör en behovsprövning göras med hänsyn till samhällets intresse av garantigivningen
såvitt avser långa affärer som är besvärande i engagemanget på gmnd av sin storlek.

Utredningen
har sökt analysera vilka effekter ett uteblivet garantistöd för LT-affärer
skulle få. Det vill synas som detta huvudsakligen skulle drabba ett antal
storförelag, som befinner sig i en internationaliseringsprocess, som sannolikt
fortgår oavsett utformningen av och villkoren i de svenska
exportfinansieringssystemen men som ändå kan påverkas härav. För dessa företag
kommer u-landsmarknaderna sannolikt att få en växande betydelse, åtminstone på
någon sikt. Fortsatt möjlighet att exportera högkvalitativa projekt och
kapitalvaror kan ha betydelse för företagens generella konkurrenskraft och för
bevarande eller utvecklande av kompetens inom centrala fält av verksamheten
och för bibehållande av denna verksamhet inom Sverige.

Utredningen
pekar på atl i krislägen av skiftande slag som inte kan bemästras på annat
sätt, kan andra intressen, såsom regionala sysselsättningsproblem, rycka i
förgrunden. Även om det är angeläget att ett garantisystem har så klara och
lätt avläsbara villkor som möjligt för bifall till ansökningar, är det inte
möjligt atl uttömmande redovisa alla de argument som i sådana lägen bör kunna
leda till beslut om garanti.

Utredningen
konstaterar att EKN-systemel idag är utsatt för stora spän

ningar i diametralt motsatta riktningar. Å ena sidan talar den nyssnämnda

okalkylerbara risken av belastning på statsbudgeten vid garantigivning för

att beslutsfattandet i sådana ärenden knyts nära den politiska makten. Å

andra sidan föranleder förändringarna i fömtsättningama för exportfinan

siering behov av kompetensuppbyggnad på områden där den privata 11

marknaden
har företräden. Detta kunde tala för att åtminstone den kon- Prop.
1989/90:44 kurrensutsatta delen av verksamheten bröts ut från EKN eller bedrevs
i samarbete med privata aktörer, kanske i bolagsform.

Etl
enhetligt system under en statlig huvudman med viss självständighet kan rätt
utnyttjat innebära en koncentration av kunskap, stabilitet och kontinuitet på
de viktigaste områdena, som annars är svår att erhålla. Utredningen förordar
därför bibehållande i princip av nuvarande ordning med EKN:s styrelse som
beslutsfattande i fråga om långa affärer under en särskild ram med målet att
hålla denna verksamhet så litet föriustbringan-de som möjligt med hänsyn till omständighetema.
I fråga om kortare affärer anser utredningen alt den bör kunna drivas ungefär
som nuvarande n-garantiverksamhet i EKN, med målet att vara självbärande även i
ett relativt kort perspektiv. Inom ramen för denna sistnämnda verksamhet bör i
allt väsentligt de mindre och medelstora företagens garantibehov kunna
tillgodoses. Man kan dock inte räkna med att verksamheten på det korta fältet
kan hjälpa upp resultatet i verksamheten som helhet.

Även
om man inte bÖr överdriva betydelsen av nya finansieringsformer kan man räkna
med ökad finansiering av projekt på deras egna meriter och växande behov av
täckning av kommersiell risk. Den privata marknadens aktörer har, som antytts,
sannolikt vissa företräden på dessa områden. Utredningen anser dock att
övervägande skäl för närvarande talar för ett uppbyggande av erforderiig
kompetens inom EKN i dess nuvarande form.

De
möjligheter till försäkring mot kreditrisker som ett EKN-system generellt
innebär är viktiga för att den svenska ekonomin skall fungera väl. Garantisyslemet
bör därför utmärkas av utveckling och en vilja att göra innovationer. I den mån
verksamheten behöver förändras i en för kunderna önskvärd riktning och detta
inte innebär betydande principiella svårigheter, oskälig risk eller allvariiga
tekniska problem bör man vara öppen att pröva dem. De av riksdag och regering
fastlagda riktlinjerna för verksamheten bör vara preciserade vad beträffar
målinriktningen men ge EKN betydande handlingsutrymme i vad avser verksamhetens
omfattning, utformning av garantiformer, garantivillkor m. m.

En
allt större del av EKN:s verksamhet har under senare år ägnats åt skadereglering
och återvinning av utestående fordringar. Utredningen understryker det ansvar
som EKN generellt bör känna i fråga om att driva en effektiv
fordringsförvaltning.

Nuvarande
system för underskottsfinansiering har ifrågasatts. Utredningen diskuterar
olika alternativ till nuvarande ordning.

Utredningen
har enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1988:45) haft att överväga

frågan om exportkredilgaranti som lämpligt instrument för förbättring av

svensk miljö via installation av svensk teknik i grannländer. Idén bakom

förslaget synes vara att länder som idag inte anses kreditvärdiga skulle sti

muleras att importera tekniken från svenska företag vilkas föriustrisk skulle

täckas genom särskilda garantier från staten. Dessa kunde uppenbariigen

inte tecknas lill premier som avspeglar riskerna, om det avsedda syftet skulle

uppnås. Utredningen anser att en sådan ordning skulle utgöra ett olämpligt

inslag i EKN:s verksamhet. Det vore sannolikt mer rationellt att direkt bära

kostnaden för installationen genom någon form av budgetfinansierat bi- 12

drag,
om man har uppfattningen att Sverige skulle få fördelar av teknik- Prop.
1989/90:44 överföringen.

2.4 Statens engagemang i exportkreditgivning

Staten
medverkade år 1962 till att ett kreditinstitut, AB Svensk Exportkredit (SEK),
som specialiserade sig på exportkreditgivning, kom till stånd. Staten tillsköt
50% av aktiekapitalet och affärsbankerna resten. Syftet var att göra det
möjligt för bankema att refinansiera sin exportkreditgivning hos detta institut
och att detta skulle kunna ske framför allt på längre tider än vad bankerna
hade möjlighet att medge vid den tiden.

Verksamhetens
omfattning växte långsamt i början. Det var inte förrän staten år 1978 uppdrog
åt AB Svensk Exportkredit att administrera det statsstödda exportkreditsystemet
(SEK-systemet) som volymema började växa ordentligt.

SEK-systemet
innebar att SEK fick i uppdrag att för statens räkning ge exportkrediter som i
huvudsak stod i överensstämmelse med de intemationellt överenskomna reglerna (Consensus).
År 1979 utvidgades uppdraget till att omfatta även kreditgivning i enlighet med
fartygskreditöverens-kommdsen (WP 6) och till redarstöd, dvs. hemmamatchning av
fartygskrediter. Året därpå infördes u-kreditsystemet. SEK gavs då i uppdrag att
hantera upplåning och utlåning i systemet. Sedan den 1 januari år 1985 belastar
samtliga kostnader för u-kreditsystemet biståndsanslaget.

Eftersom
skillnaden mellan utlånings-och upplåningsräntoma i SEK-systemet till en början
var stor, växte subventionema snabbt. Genom successiva beslut i den s.k. Consensus-gmppen
höjdes minimiräntoma väsentligt. År 1983 fattades beslut om automatisk
justering av minimiräntoma vid förändringar av marknadsräntorna. Ytterligare
skärpning av reglema har därefter gjorts genom avskaffande av subventionema i
kategori 1 (rikare länder) och höjning av minimiräntoma i övriga kategorier.

1
syfte att begränsa subventionerna i systemet har regeringen vid skilda tillfällen
beslutat om påslag på minimiräntoma. För närvarande utgår ett påslag på 1,5 %
på krediter i svenska kronor. Därtill kommer SEK:s marginal på 0,25%.

SEK-systemet
beräknas under åren 1978—1987 sammanlagt ha koslat ca 6,7 miljarder kr.
Resultatet av förändringarna av de intemationella villkoren och de svenska
påslagen är dock att det inte längre förekommer någon subventionering i den nya
kreditgivningen sammantaget.

Enligt
utredningen finns det skäl att anta att efterfrågan från u-länder på kapitalvaror
och projekt kan komma att öka något framöver. Det kan därvid vara av vikt att
bibehålla SEK-systemet i syfte att kunna erbjuda svenska exportörer ett stöd
som är jämförligt med vad som erbjuds i andra länder. En viktig ingrediens i
systemet är det kostnadsfria löftet om fast ränta. Det medger trygghet under
anbuds-och förhandlingsperioden och spelar därmed en viktig roll även om kunden
i slutänden föredrar en kredit från SEK:s marknadssektor eller annan
finansiering.

Värdet
av löftet om fast ränta och systemet i övrigt samt den låga

kostnaden, talar enligt utredningens uppfattning för att det är lämpligt att 13

bibehålla
ett statsstött system och att detta så långt som möjligt bör Prop.
1989/90:44

anpassas till de
internationellt överenskomna reglerna. Utredningen har

också
övervägt lämpligheten av att låta SEK-systemet hanteras av ett bolag

i
vilket bankerna som är involverade i utnyttjandet av statsstödet finns

representerade.
Utredningen har dock inte funnit anledning föreslå någon

ändring
av gällande ordning.

2.5 U-kreditgivning

Uppdraget
att göra en översyn av statens stöd till företagens export omfattade även
exportfrämjande effekter av u-krediterna.

Utredningen
konstaterar att konkurrensen med olika former av krediter blandade med
biståndsmedel (mjuka krediter) under senare år har tilltagit. Allt fler länder
har skaffat sig system för att kunna vara med i denna form av konkurrens. 1
Sverige infördes ett system år 1980. Detta gjordes bl. a. i syfte att ge
svenska exportörer ett liknande stöd som erbjöds i utlandet.

Förhandlingar
i internationella fora om regler i syfte att begränsa konkurrensen med mjuka
krediter har lett fram till överenskommelser om väsentliga höjningar av den
lägsta tillåtna förmånlighetsgraden. Biståndsinnehållet är således idag myckel
högre än tidigare. Detta har också för svensk del åtföljts av en hårdare
biståndsprövning av de krediter som ges inom systemels ram. U-kreditsystemet
byggdes upp på principer som tillämpas vid vanlig statsstödd exportkreditgivning.
1 takt med att systemets biståndspolitiska syften framhävts, har spänningar i
förhållande till de regler som tillämpas för exportkreditgivning ökat. Mot
denna bakgmnd har utredningen utförligt beskrivit u-kreditsystemets tillkomst
och utveckling samt fört en principdiskussion om olika typer av system för
blandade krediter.

Utredningen
gör antagandet att ju större och mer varierat sortiment ett land har att
erbjuda i fråga om mjuka arrangemang desto lättare att göra kombinationer som
attraherar utländska beställare och desto mer tilltalande för exportörerna.
Samtidigt konstaterar utredningen att systemet inte utnyttjats till fullo och
att detta främst torde bero på de låga in vesteringama i skuldtyngda u-länder
under senare år.

Utredningen
föredrar med hänsyn till såväl exportintresset som

önskvärdheten av systematisk klarhet att en renodlad tvåkomponentlös-

ning och möjligheter att ge biståndskrediter införs. För det fall mer långt

gående lösningar inte blir aktuella, föreslår utredningen att vissa begränsa

de åtgärder övervägs, bl. a. vad avser premiesättningen för långa krediter.

Utredningen betonar dock att så länge som garantisystemet i allt väsentligt

bygger på den vanliga exportkredilgaranliordningen, går det inte att göra

större avvikelser utan att detta leder till problem. Utredningen anser att

flera skäl kan anföras till stöd för föriängda kredittider och amorterings

frister. Vidare föreslår utredningen att för att undvika kursrisken bör om

möjligt alla delar av u-kreditsystemet (upplåning, utlåning och avsätt-

ningskonlo) hanteras i enhetlig valuta. ..

2.6 Remissinstanserna — sammanfattande synpunkter Prop. 1989/90:44

Sammanfattningsvis
kan sägas att remissinstanserna framhållit risktäckning som det allt
överskuggande problemet. Remissinstanserna förespråkar ett bibehållande av SEK-systemet.

Remissinstanserna
stöder utredningens slutsats att staten bör fortsätta att stödja svensk export
genom att tillhandahålla exportkreditgarantier. Detta gäller både sådan
verksamhet som av utredningen anses kunna drivas på ett i huvudsak
försäkringsmässigt sätt och den verksamhet med långa kreditgarantier som enligt
utredningen inte kan drivas med anspråk på att bli självbärande. Flera framhåller
att möjligheterna till riskavtäck-ning utgör en av de mest väsentliga
förutsättningarna för svensk exportindustris framtida konkurrenskraft.

De
resonemang som förs i utredningen om möjligheten att upprätthålla
lönsamhetskrav som mål för de skilda verksamhetsgrenarna har inte heller utsatts
för någon mer ingående kritik, låt vara att EKN hyser en större tilltro än
utredningen till möjligheterna att bedöma riskerna med långa krediter. Någon
tydligt avvikande mening från uppfattningen atl denna verksamhet med hänsyn till
de förlustrisker som den medför bör bedrivas på basis av samhälleliga motiv och
att garantigivningen därför bör förutsätta en prövning av samhällsintresset
har heller inte framförts.

Remissinstanserna
skiljer sig däremot inbördes i flera aveenden när det gäller frågan om
garantiernas kvalitet. Bankföreningen, exportrådet, Me-kanförbundet och
Industriförbundet hävdar att de svenska företagens konkurrensförmåga bör
vidmakthållas eller t. o. m. förbättras genom att garantier ställs till
förfogande på villkor som är konkurrenskraftiga i förhållande till vad som
gäller för de utländska konkurrenterna. Exportrådet gör i sitt svar en mycket
detaljerad genomgång av alla de punkter på vilka de anser atl förbättringar av
garantistödet är motiverat. SIND understryker dock atl exportstöd inte bör
motiveras enbart med att andra länder stöder sina företag.

Remissinstanserna
delar i allt väsentligt utredningens uppfattning att garanti för långa krediter
kan anses motiverad om det av konkurrensskäl framstår som angeläget att behålla
eller vidareutveckla en kompetens som sökanden besitter och utan vilken hans
generella konkurrenskraft eller den generella konkurrenskraften i landet skulle
försvagas allvarligt. Invändningar har heller inte anförts mot de andra skäl
som utredningen anfört till stöd för denna garantigivning. Däremoi har bl.a. EKN
och exportrådet framhävt marknadsmotivets betydelse.
Metallindustriarbetareförbundet anser att ett överläggningssystem bör införas
mellan regeringen och ett antal företag där avgörandet av de långsiktiga
garantiåtaganden vägs samman med andra samhällsekonomiska bedömningar.
Regeringen kan då göra ett samlat övervägande om näringspolitiska skäl
föreligger för exportsubventioner. Förre ordföranden i EKN, Harry Schein,
anför liknande synpunkter.

Flertalet
remissinstanser, som uttalar sig i frågan, delar utredningens uppfattning att
det inte kan vara rimligt att begära atl de institut, inklusive

15

EKN, som dras med mycket
stora underskott på gmnd av skuldkrisen, Prop. 1989/90:44 skulle söka
kompensera dessa genom ett avsevärt högre premieuttag.

Flertalet
remissinstanser anser också att EKN även fortsättningsvis bör vara aktiv på de
områden där man redan driver garantiverksamhet. Detta innebär att man delar
utredningens uppfattning att det finns skäl för att fortsätta den
konkurrensutsatta verksamheten på det kommersiella fältet. Några
remissinstanser, bland dem. EKN och exportrådet, menar att EKN därför bör bygga
ut sin kompetens på området rejält. Försäkringsinspeklionen delar däremot
utredningens uppfattning att man inte med ett alltför aggressivt engagemang på
en fungerande marknad bör störa dess funktion. Även Mekanförbundet ställer sig
tveksam till en utbyggnad av kompetensen i fråga om bedömning av kommersiella
risker hos EKN. SEK anser det angeläget atl ändra systemet för garantigivning
och skapa en ny form i syfte atl få ett mer flexibelt syslem.

När
det gäller u-kreditema kan noteras att flera remissinstanser förordar en
frikoppling av biståndsgaranligivningen från EKN:s garantisystem. BITS anser
dock att det också finns fördelar med att behålla den garantiordning som finns
idag men anser att modifieringar bör göras i systemet, framför allt med syfte
att sänka premieuttaget.

3 Överväganden och förslag

3.1 Exportkreditgarantigivning

3.1.1 Utgångspunkter
och summering av huvudprinciper

EKN
har till uppgift att med statens borgen stödja svensk export med försäkring mot
risken för utebliven betalning. Risken för förlust för staten skall balanseras
mot exportintresset. Vid EKN:s tillkomst (prop. 1933:245) och även vid senare
tillfällen (prop. 1959:112, 1978/79:201) har hänsyn till sysselsättningen särskilt
nämnts som motiv för garanti. Vid vissa tillfällen (t. ex. prop. 1976/77:26)
har vikten av att kunna konkurrera med utländska exportörer understrukits.

Under
de senaste tio åren t. o. m. verksamhetsåret 1988/89 har EKN fått vidkännas
betydande underskott i verksamheten på gmnd av stora skadefall. Ca 7,5
miljarder kr. har utbetalats i skadeersättningar. Etl ackumulerat kassamässigt
underskott har uppstått på ca 2,2 miljarder kr. Detta väntas stiga. Det
förefaller inte realistiskt att genom premiehöjningar på nya affärer återställa
balansen.

Frågan
om det rimliga i att fortsätta att driva EKN-verksamheten som hittills utgör
bakgrunden till den verkställda utredningen.

EKN
har sedan ett tiotal år arbetat med två skilda garantisyslem — ett

normalsystem (i princip högst 5 års kredit) och ett s-system (s för samhälls

intresse) för stora LT-affärer (long term — i princip krediter längre än 5

år). Bakgrunden till uppdelningen är i korthet att för de i huvudsak

överblickbara riskerna inom n-systemel bör kommersiellt kalkylerade pre

mier kunna tas ut som leder till en självbärande verksamhet, vilket inte med

samma relativa säkerhet kan göras gällande beträffande mycket stora affärer 16

med långa kredittider (s.
k. solitärer). Med hänsyn till att EKN:s premiein- Prop. 1989/90:44 komster
inte kan beräknas förslå att täcka skadefall på stora affärer, även om premieuttaget,
så långt sig göra låter, speglar sannolikheten för att i varje enskilt fall en
skada inträffar, tillämpar EKN inom s-systemet utöver risk-prövningen också en
prövning av affäremas "samhällsintresse". Endast af-larer där ett
sådant intresse föreligger motiverar garanti. Som samhällsintresse har ansetts
framför allt sysselsättnings-och marknadseffekter.

Utredningen
uppehåller sig utförligt vid de skäl av riskkaraktär som motiverar en särskild
gallring med hänsyn till samhällsintresset för LT-garantier. LT-garanti är
"typiskt farlig" på ett sätt som inte låter sig avspeglas vare sig i
riskbedömning eller i premiesättning. Utredningen påpekar därför att de
statsorgan som beslutar sig för att främja LT-kreditgivning med garantier måste
göra det med full insikt om den belastning på statsbudgeten som kan uppstå som
följd därav.

När
det kommer lill de "samhälleliga" skäl som bör kunna motivera garanti
för LT-affarer föreslår utredningen en begränsning och precisering av dessa i
förhållande till nuläget. Utredningen anser att bevarandet av speciell
kompetens — t. ex. teknisk — inom landet med spridningseffekter till annan
industri kan vara ett angeläget intresse för att medge en garanti för LT-affärer.
S. k. spjutspetseffekter med avancerade produkter mot vissa marknader kan
också vara ett sådant intresse. Slutligen anser utredningen att särskilda
krislägen, t. ex. av regional karaktär, kan motivera speciella insatser med
garanti.

För
egen del vill jag anföra följande.

Jag
delar utredningens uppfattning att EKN kan fylla en betydelsefull funktion med
avseende på ST- och MT-export, delvis i konkurrens, med privat
försäkringsverksamhet. Frågan om eventuell "privatisering" av konkurrensutsatt
verksamhet bör hållas under uppsikt bl. a. med hänsyn till utvecklingen inom
EG.

Jag
anser också atl en omsorgsfullt bedriven garantigivning inom ST-och MT-fältet
bör kunna hållas självbärande och att därvidlag sålunda premiesättningen bör
kunna avpassas med detta mål för ögonen.

Den
policy i fråga om risktagande som EKN för närvarande tillämpar förefaller möta
de krav man kan ställa på en verksamhet som syftar till att undvika förluster
för staten. I huvudsak är det endast sådana länder och köpare som företer en
positiv riskbild vid beslutstillfallet som kommer i fråga. Beträffande stora LT-affarer
kan riskbedömningen dock inte på samma sätt som beträffande övriga garantier
vara ensam utslagsgivande. Som utredningen mycket klart har understmkit kan en
verksamhet med LT-garantigivning enbart byggd på positiva riskbedömningar vid
besluts-, tillfällena bli alltför generös och kostsam för staten. Premieuttag
med rimliga påslag för långa kredittider kan inte balansera risker för skador som
vida överstiger tillgängliga premieinkomster, vilket skuldkrisen eftertryckligt
visat. En ytterligare gallring av ansökningar som i och för sig visat sig
acceptabla med hänsyn lill land-eller köparrisk bör därför göras.

Jag
anser att den gallring som bör göras bör vara än mer restriktiv än den

som skett inom s-systemet. Sannolikheten för allvarliga betalningsproblem

de närmaste åren i de länder, som kan komma ifråga som köparländer med 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 44

EKN:s
restriktiva policy i fråga om nya projekt och storaffärer, förefaller Prop.
1989/90:44 visserligen inte vara betydande. Det är enligt min mening ändå
klokast att inta en försiktig hållning i fråga om garanti för LT-affärer.

Jag
kan ansluta mig till grundtanken i utredningsförslaget, att den ytterligare
gallringen av LT-ansökningar, som i och för sig är acceptabla från risksynpunkt,
bör ske med hänsyn till det förväntade samhällsintresset. Det finns annars risk
för att garantigivningen kan leda till betydande kostnader i form av
snedvridning i konkurrensvillkor och av produktionen i den egna ekonomin liksom
risk för en styrning av exporten mot marknader med svagare betalningspotential.
Vidare kan en statlig exportkreditgarantigivning komma att användas för att
dölja en försämring av det svenska kostnadsläget. Ett antal länders, inkl.
vårt lands, erfarenhet visar att garantier kan bidra till att fördröja en
nödvändig kostnadsanpassning. Ytterligare en risk i sammanhanget ar att det blir
attraktivt att stödja förlustbringande verksamhet via garantigivning eftersom
denna, till skillnad från direkt subventionering via budgeten, inte medför
några synliga kostnader förrän risken har fallit ut. Det är mot den bakgmnden
viktigt att "samhällsintresset" i garantigivningen noga prövas och
bedöms restriktivt.

Utgallringen
av de affärer som kan bli föremål för garanti bör göras av EKN:s styrelse och
inrikta sig på analys huruvida affarema ifråga har betydelse i förhållande till
de mål som uppställts för industripolitiken. Härvid bör särskilt beaktas om
affärer på riskmässigt acceptabla u-och östländer kan bidra till att bibehålla
och utveckla teknisk kompetens som är nödvändig för exportföretagens
långsiktiga konkurrenskraft och som har betydelse för utvecklingen av landets
samlade tekniska kunskapsnivå - med spridningseffekter till annan industri.
Likaså bör beaktas humvida affären avser en speciellt intressant ny produkt,
som behöver introduktion och avsättning i ett u-eller östland för att senare
kunna marknadsföras framgångsrikt på andra mindre riskfyllda marknader. Det
förekommer att tekniskt avancerade produkter först introduceras i u-länder och
att introduktion på i-landsmarknader kommer senare. Detta kan förklaras av att
den ekonomiska livslängden på investeringar som produkten kan ersätta ännu inte
uppnåtts. I sådana fall där det bedöms sannolikt att affärer klart kan bidra till
ett uppfyllande av dessa industripolitiska mål bör, om riskbedömningen är
positiv, garanti kunna beviljas.

Däremot
ställer jag mig avvisande till tanken att EKN skulle kunna

medge LT-garanti med hänsyn till krislägen i landet för branscher, regio

ner eller företag. Utnyttjande av garantier i sådana lägen riskerar att inte

nå åsyftad effekt till lägsta statsfinansiella kostnad. Sådana problem bör i

stället hanteras på ett övergripande sätt så atl alla handlingsaUernativ kan

beaktas. EKN-garanti är också ett ineffektivt instmment när det gäller att

överbrygga tillfälliga sysselsättningssvackor i enskilda företag. Stor risk

finns för att sysselsättningseffekter inte uppstår vid den tidpunkt och på

den plats som avses när beslut fattas. Diskussion har förts om möjligheter att

utnyttja garantigivning i syfte att bidra till ökad sysselsättning i regioner

med hög arbetslöshet. Det saknas emellertid belägg för att garantigivning

skulle kunna utgöra ett effektivt instmment för att bidra till uppfyllande av

regionalpolitiska mål. Tvärtom finns risk för att omotiverat generös garan- 1 g

tigivningkan äga rum med
detta mål som skäl. Utredningen hänvisar också till utredningsarbete inom EKN
angående utvärdering av s-verksam heten vilket bl. a. ger vid handen att de
skäl, som framförts i samband med s-garantigivningen, t.ex.
sysselsättningsskälet, inte alltid varit helt bärkraftiga. Att EKN:s garantier
alltid genererar någon form av ökad sysselsättning ansågs vara ett positivt
faktum som dock inte som sådant motiverar ett extra stort risktagande.

Jag vill i denna fråga
framhålla att vid bedömning av samhällsintresset bör särskilt beaktas huruvida
garanti kan bidra till sådan förnyelse och omvandling i näringslivet som jag
tidigare pekat på. Jag vill samtidigt understryka att det är angeläget att garantigivningen
inte utvecklas till ett system för att subventionera svaga företag och atl den
inte "permanentar" produktion som kommit att förlora sin speciella
strategiska betydelse. EKN:s styrelse bör därför vara vaksam på förändringar i
den svenska företagsstrukturen vid prövningen av samhällsintresset.

Det kan måhända invändas
att de svenska företag som efterfrågar stora LT-garantier är få till antalet —
förmodligen inte mer än en handfull. Denna omständighet bör dock inte i sig
hindra en från landets synpunkt angelägen insats om det förhåller sig så att
företagen är bärare av en för landet viktig FoU-potential. Med den tilltagande
internationaliseringen av den industriella verksamheten kan det rentav bli så
att det ligger minst lika mycket i landets som i företagets eget intresse att FoU-avddningär
och därtill länkad produktion bibehålls inom landet. En sådan strävan ligger i linje
med regeringens industripolitik. EKN bör emellertid se som en uppgift att
undersöka förutsättningarna för en successivt ökad riskdelning med den privata
marknaden i de LT-risker som EKN åtar sig gentemot de här närmast berörda
storföretagen.

Sammanfattningsvis
innebär det sagda att EKN bör bedriva garantiverksamhet avseende ST-och MT-krediter
med målet att den blir självbärande och avpassa premiesättningen därefter. I
den mån LT-garanti kommer ifråga — i enlighet med vad jag nyss anfört — bör
vid vaije enskilt beslutstillfälle målet vara att LT-verksamheten på sikt ska
vara självbärande. Premierna bör här bestämmas med hänsyn till den riskbild
som föreligger vid beslutstillfället för de enskilda affärerna.

Prop.
1989/90:44

3.1.2 Statliga exportkreditgarantier

Mitt förslag: I
syfte att främja svensk export och bidra till ett effektivt utnyttjande av
samhällets resurser skall även fortsättningsvis statliga exportkreditgarantier
utställas till skydd för förluster vid exportaffärer. Premier skall tas ut som
bedöms motsvara riskerna.

Utredningen: Utredningen
har diskuterat de samhällsekonomiska motiven för
exportkreditgarantiverksamhet, konkurrensen från utlandet, möjligheterna att
driva verksamheten så att den går ihop och de spänningar som systemet idag är
utsatt för delvis på grund av utvecklingen av kredit-

19

givningen;
Utredningen anser att det finns generella samhällsekonomiska Prop.
1989/90:44 motiv för att staten även fortsättningsvis tillhandahåller
exportkreditgarantier i syfte att främja svensk export.

Det
största problemet idag vid export till u-länder och statshanddslän-der är de
begränsade möjlighetema att erhålla risktäckning. Staten kan genom att erbjuda
exportkreditgarantier, särskilt när det gäller långa krediter där den privata
marknaden är tunn eller helt saknas, bidra till en mer effektiv
resursallokering. Svårigheterna att sätta premier som motsvarar riskerna är
dock betydande, framfar allt när det gäller långa kredittider. Den
allmänekonomiska utvecklingen i ett köparland kan knappast med någon rimlig
grad av säkerhet överi)lickas på mer än ett par års sikt. Även om
garantigivaren gör en så sorgfallig och insiktsfull bedömning av föreliggande
risk som möjligt och därvid tar hänsyn till affärens storiek, riskspridning i
portföljen, kredittiden och den väntade utvecklingen av det land eller den
köpare som bedöms, finns dock en betydande risk för att förlust uppstår.

Remissinstanserna:
ÉKN delar utredningens uppfattning att garantigivning är samhällsekonoiniskt
motiverad. Flertalet remissinstanser framhåller vikten av alt exportföretagen
erbjuds ett stöd som är jämförbart med det som andra länder erbjuder. Svenska
Metallindustriarbetareförbundet anför att svenska företags möjliglieter att
exportera på villkor som är likvärdiga med konkurrentländemas blir om möjligt
än viktigare framöver, bl. a. mot bakgmnd av att konkurrensen om marknaderna i
tredje världen sannolikt skärps delvis som resultat av samarbetet inom EG med
syfte att stärka EG-företagens konkurrenskraft. SIND anser dock att exportstöd
inte bör motiveras enbart med att andra länder stöder sina exportföretag.

Skälen
för mitt förslag: Jag anser att staten även framgent har en viktig uppgift att
fylla på expörtkreditgarantiområdet. Det gäller framför allt risktagande för
längre krediter där staten kan visa en uthållighet i sitt risktagande som
överstiger vad de privata aktörerna kan erbjuda. Staten bidrar på så sätt till
att skapa en bättre fungerande marknad och därmed till en för samhället som
helhet mer effektiv resursallokering. En fömtsättning är dock att de premier
som tas ut fastställs så att de svarar mot den risk man vid beslutstillfället
kan uppfatta och bedöma. Jag är medveten om att det föreligger stora
svårigheter att göra bedömningar av riskbilden, i synnerhet över längre
kredittider. Även om siktet är inställt på att få sådan garantigivning att gå
ihop, finns en risk för förluster, i synnerhet om portföljen kommer att
innehålla ett fåtal mycket stora affärer. Som utredningen påpekat bör de organ
som beslutar om garantier vara medvetna därom. Så långt möjligt bör villkoren,
inom ramen för de begränsningar som uppställs för garantigivningen, anpassas till
vad som erbjuds i företagens viktigare konkurrentländer.

20

3.1.3
Garantiverksamheten bedrivs i två system

Prop.
1989/90:44

Mitt förslag:
Garantiverksamheten skall som hittills bedrivas i två system; ett normalsystem (n-system)
och ett system i vilket särskild vikt skall läggas vid det svenska
samhällsintresset av garantigivningen (LT-system). N-garantier skall kunna ges
för affärer där riskerna är överblickbara och tillfredsställande riskspridning
kan nås. Garantigivningen skall ske med målet att verksamheten skall gå ihop.
Till det andra systemet förs övriga ärenden, framför allt de långa kreditema (LT).
Prövningen i detta system sker i två steg. Först prövas risken. Om denna
befinns acceptabel skall dessutom, på grund av de möjliga förlustriskernas
storlek, en prövning ske av i vad mån genomförande av den affär för vilken
garanti söks, kan bidra till uppfyllande av vissa av de industripolitiska
målen. Premie skall för varje enskild garanti sättas med målet att LT-verksamheten
på sikt skall vara självbärande.

Utredningen:
Enligt utredningens uppfattning bör det inte vara omöjligt för ett EKN-institut
att driva en rimligt avpassad verksamhet avseende både politiska och
kommersiella risker för såväl korta som medellånga krediter med sikte på att
verksamheten skall bära sig i ett inte alltför långt perspektiv. Eventuellt bör
härtill kunna fogas viss garantigivning för långa krediter i affärer av
begränsad storlek som smälter väl in i den portfölj som successivt växer fram.
Denna verksamhet bör således kunna bedrivas i ett separat system (n-systemet) från
vilket övriga längre krediter hålls åtskilda. Inom ramen för n-systemet bör i
allt väsentligt de mindre och medelstora företagens garantibehov kunna
tillgodoses.

Med hänsyn till
förlustriskerna, bör när det är fråga om affärer som av olika anledningar
framstår som särskilt besvärande i engagemanget en prövning av
samhällsintresset företas. Detta kan enligt utredningens uppfattning vara
fallet fömtom av volymskäl även vid matchning av statsstödd export från andra
länder. Utredningen betonar svårighetema att på basis av det underlag som stått
till buds dra bestämda slutsatser om vilka argument som bör tillmätas särskild
vikt vid sådan behovsprövning. Det vill dock synas som om garanti skulle kunna
anses motiverad om det av konkurrensskäl framstår som angeläget att behålla
eller vidareutveckla en kompetens som exportören besitter och utan vilken hans
generella konkurrenskraft skulle försvagas allvarligt. Andra argument som
sammanhänger med bibehållandet av en betydelsefull och svårersättlig konkurrenskraft
eller med en utveckling av lämplig stmktur bör kunna tillmätas vikt. Det torde
dock bli en delvis öppen fråga för sökanden att finna relevanta argument. Detta
torde enligt utredningen särskilt bli fallet i krislägen av skilda slag t. ex.
då regionala sysselsättningsproblem kan kräva speciella lösningar.

Utredningen
anför att en bokstavstolkning av GATT-stadgan leder till slutsatsen att ett
institut med underskott skall söka återställa balansen genom att ta ut högre
premier för nya affärer. För institut med stora

21

3
Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 44

underskott
skulle detta innebära en premiesättning som otvivelaktigt Prop. 1989/90:44
omöjliggör nya affärer i stor utsträckning. Det vill också synas som om GATT-länderna
uppfattat en sådan policy som orealiserbar.

Remissinstanserna:
EKN instämmer i utredningens syn på uppdelningen i två system. EKN anser att
premiesättningen i n-systemet bör ske på sådant sätt att verksamheten går ihop.
Om underskott uppstår får dessa beaktas vid premiesättningen för nya affärer.
Premiesättningen i det nuvarande s-systemet som Ifkaledes bör syfta till att
få verksamheten att gå ihop bör enbart ske med beaktande av riskbilden i det
aktuella fallet. EKN instämmer också i utredningens syn på behovsprövning. När
del gäller de kriterier som kan vara relevanta framhäver EKN vikten av att se
på företagens långsiktiga konkurrenskraft framför allt i perspektivet av de marknadsinvesteringar
som görs. EKN ifrågasätter tanken att i matchningssyfte av vika från en
premiesättning som avspeglar riskerna. EKN anser att de förluster som uppkommit
på grund av skuldkrisen skall kunna accepteras. EKN avser därför inte att söka
återställa balansen genom att ta ut högre premier för nya affärer.

Bankföreningen
instämmer i utredningens förslag om behovsprövning. Exportrådet instämmer också
samt nämner bland argument att beakta företagens behov all med inte alltför
stor oregelbundenhet få leverera anläggningar som kan tjäna som referensobjekt.
Vidare utgår man ifrån att marknadsargument innefattas i de föreslagna
kriterierna, dvs. stöd till företagen för att behålla en etablerad
marknadsposition eller för att erövra nya värdefulla marknader, särskilt vid
export av teknologiskt avancerade system. Även Industriförbundet för fram
marknadsstrategiska skäl.

Arbetsmarknadsstyrelsen
ser det som betydelsefullt att regelsystemet görs så flexibelt att man utan att
behöva göra undantag från reglerna bör kunna ta hänsyn exempelvis till
regionala sysselsättningsproblem.

Metad tar inte direkt ställning till behovsprövningen men anser att globalgarantiavtalen
med ett antal större garantitagare bör avvecklas och ersättas av ett
överläggningssystem mellan regeringen och företagen i vilket avgörandet av de
långsiktiga exportkreditgarantierna vägs samman med andra samhällsekonomiska
överväganden. Regeringen kan då göra en samlad bedömning av om näringspolitiska
skäl föreligger för att lämna exportsubventioner. Liknande synpunkter framförs
i säryttrande av EKN:s förre ordförande Harry Schein.

SIND
påpekar de svårigheter som är förenade med en bedömning av samhällsekonomiska
effekter. Samhällsekonomiska kriterier måste baseras på någorlunda generella
krav för att inte skapa osäkerhet hos företagen. Handläggningen bör i
fortsättningen kompletteras med mer kontinuerlig information om projektens
faktiska föriopp samt projektens betydelse för företagets utveckling på lång
sikt.

Industriförbundet
och exportrådet menar att det inte kan vara rimligt att de stora skadefallen i
samband med extraordinära händelser av typ skuldkrisen skall täckas medelst
höga premier vid ny garantigivning.

Skälen
för mitt förslag: Jag anser att det är riktigt att även i framtiden

göra en uppdelning av verksamheten i två system med hänsyn till de

skillnader i förutsättningar som finns när det gäller att uppfylla målet att få 22

verksamheten
att gå ihop. Med tanke på de svårigheter som föreligger när Prop. 1989/90:44 det
gäller att bedöma långa risker bör, som utredningen föreslagit, prövningen av
ansökningar om garanti ske i två steg. Först prövas risken. Om den befinns
acceptabel, skall dämtöver en prövning företas av samhällsintresset. Jag anser
att denna prövning skall avse i vad mån medgivande av garanti kan bidra till
att nå vissa industripolitiska mål. Industripolitiken skall verka för en god
långsiktig tillväxt i näringslivet genom att främja förnyelse och omvandling
inom industri-och tjänstesektorn. Näringslivet måste i framtiden inriktas på
att klara en ökad internationell konkurrens på såväl traditionella marknader i
Europa som på mer avlägsna internationella marknader. Som jag tidigare
framhållit bör vid prövning av om en affär kvalificerar för garanti bl. a.
beaktas huruvida ett kontrakt kan bidra till att bygga upp och bibehålla
industriell kompetens, främja teknisk utveckling, systemkunnande och
produktutveckling. Det gäller särskilt när en order till ett företag är
förknippad med utveckling av ny teknik eller nya produkter som är av stor
betydelse för såväl det enskilda företaget som för utvecklingen av den
industriella kompetensen i Sverige.

Jag
utgår från att marknadsstrategiska skäl som EKN, exportrådet och
industriförbundet pekar på, bör utgöra del av en samlad bedömning av motiven
för garanti. Däremot ställer jag mig, som tidigare nämnts, avvisande till att
garantisystemet utnyttjas för sysselsättnings-och/eller regionalpolitiska
syften. Någon möjlighet att bevilja garanti enbart med hänvisning till
sysselsättningsskäl bör således inte föreligga. Fömtsatt alt garantigivningen
avser konkurrenskraftig verksamhet, får dock positiva sysselsättnings- eller
regionalpolitiska effekter anses utgöra en fördel. Till skillnad från
utredningen anser jag att LT-systemel inte bör användas för att försöka lösa
akuta kriser.

Jag
anser att det bör ankomma på EKN att på basis av vad jag anfört närmare
utveckla de kriterier efter vilka bedömning av samhällsintresset skall ske. Jag
anser också,' framför allt med tanke på det stora mått av osäkerhet som ligger
i riskbedömningen, att man bör vara öppen för att undantagsvis pröva
garantivillkoren med hänsyn till vad en matchningssituation kan kräva.

När
det gäller premiesättningen har övervägts huruvida denna bör ta hänsyn till de
underskott i verksamheten som uppstått till följd av skuldkrisen. Jag anser
att premiesättningen i n-systemet bör vara så avpassad att den framtida
verksamheten inom systemet kan gå ihop. När det gäller LT-systemel kan dock,
även om premierna sätts så alt verksamheten förväntas gå ihop betydande
underskott uppkomma, exempelvis till följd av skadefall på enstaka stora
affärer eller på gmnd av sådana omfattande betalningsproblem i flera u-och
östländer som uppvisats under senare år. Sådana underskott kan rimligtvis inte
kompenseras genom premieuttag för nya affärer. Emellertid bör ambitionen naturiigtvis
vara att få den framtida verksamheten atl gå ihop, även om premiema inte kan
sättas annat än med hänsyn till riskbilden i det aktuella fallet. Premierna för
såväl n- som LT-garantier bör vara avpassade så att de också täcker EKN:s administrationskostnader.

23

3.1.4
Riskspridning

Prop.
1989/90:44

Mitt
förslag: Den nuvarande begränsningen av högsta engagemang per land till 10~ 15%
av det totala engagemanget slopas. Exportkreditnämnden skall även
fortsättningsvis ha rätt att hänskjuta ärenden av större vikt till regeringen
för prövning.

Utredningen:
Utredningen ifrågasätter om den gräns för EKN:s engagemang på ett land på
10-15% som nu gäller bör bibehållas men anser att EKN alltjämt i fråga om
särskilt problematiska ärenden bör ha möjlighet att hänskjuta dessa till
regeringen.

Remissinstanserna:
EKN instämmer i att 10—15%-regeln visat sig mindre ändamålsenlig och anser i
stället alt landlimiter bör fastställas inom n-systemet vilka fömtom att tjäna
som gräns mellan n-och s-systemen också mer allmänt bör tjäna som riktpunkt
för garantigivningens lämpliga omfattning på resp. land. Bankföreningen delar
utredningens synpunkter.

Skälen
för mitt förslag: Jag anser det väsentligt att EKN som hittills eftersträvar en
god riskspridning i sitt engagemang. Däremot anser jag inte att det finns skäl
för regeringen att ta ställning till frågor rörande engagemangets storlek på
enskilda länder. Som utredningen föreslagit bör EKN även fortsättningvis ha
rätt att hänskjuta ärenden av större vikt till regeringen för beslut om EKN så
finner lämpligt.

Som
jag redan nämnt har några remissinstanser förordat att regeringen tar ett
större ansvar för garantigivningen framför allt när det gäller garantigivning
till de stora företagen. Jag vill här anmäla att jag inte anser att en sådan
ändring är lämplig. Till den ansvariga myndigheten bör i stället så långt
möjligt delegeras ansvaret för verksamheten. Verksamheten hos EKN bör i
enlighet med vad som anförts i den s. k. verksledningspropositionen (prop.
86/87:99, KU 29, rskr. 226) styras med generella mål och riktlinjer medan
detaljreglering bör undvikas.

3.1.5 Samarbete med utländska institut

Min bedömning: Mot
bakgmnd av internationaliseringen av exportföretagens verksamhet och särskilt
med tanke på den pågående EG-integrationen bör samarbetet med garantiinstitut i
utlandet stärkas. I fall då överenskommelse inte kan nås om garantitäckning av utländska
leveranser som ingår som del av en affär, bör garanti som hittills få medges
för sådana leveranser under fömtsättning att det kan bedömas vara ett svenskt
samhällsintresse.

Utredningen: Utredningens
förslag avseende samarbete med utländska institut överensstämmer med mitt. Remissinstanserna:
EKN instämmer men pekar på svårigheter att i vissa

24

fall
få till stånd återförsäkringsavlal. Exportrådet anser att EKN i möjligaste mån
bör söka samordna villkoren för sin garantigivning med de villkor som kommer
att gälla inom EG:s inre marknad. Häri instämmer Bankföreningen. Exportrådet
anser det vidare önskvärt att återförsäkringsavlal o. dyl. ingås med utländska
institut och att samarbetet mellan de nordiska instituten blir bättre. Rådet
anser också att EKN bör få rätt alt täcka sådan försäljning från svenska
dotterbolag utomlands till tredje land även i fall då svensktillverkade varor
svarar för endast en del av affären. Exportrådet anser också att det finns ett
behov av att EKN ges större möjligheter att garantera utländska varor ingående
i svenska förelags export. Industriförbundet framför liknande synpunkter.

Skälen för min bedömning:
Utredningen har pekat på företagens internationalisering och de effekter som
följer därav på exportfinansieringsområdet. Processen leder bl. a. till att det
i affärer allt oftare ingår leveranser från flera länder. I sådana fall är det
väsentligt att överenskommelser nås mellan garantiinslituten så att det blir
möjligt att åstadkomma konkurrenskraftiga finansieringspaket. Utredningen har
redovisat arbete som pågår inom EG på området. Jag anser det väsentligt alt
nära kontakt upprätthålls med berörda organ såväl inom som utom EG och att
beredskap finns atl anpassa verksamheten till förändringar som sker inom EG.

I
detta sammanhang vill jag beröra frågan om möjligheter att garantera utländska
underleveranser. Inom ramen för gällande regler kan EKN vid kapitalvaruexport
för närvarande garantera sådana leveranser upp till 30%, och i vissa fall 40%,
av försäljningsvärdet saml därutöver lokala kostnader. För de fall då dessa
regler inte kan tillämpas eller ej är tillfyllest eller risken är för stor, bör
i första hand samarbete sökas med underieve-rantörers garantiinstitut. Skulle
sådant inte kunna åstadkommas, bör EKN direkt kunna garantera sådana utländska
underleveranser om garanti bedöms nödvändig för att affären skall komma till
stånd och om det med beaktande av riskbilden bedöms vara ett samhällsintresse
att så sker.

Prop.
1989/90:44

3.1.6 Garantitäckning och utveckling av garantigivningen

Min
bedömning: Garantigivningen bör så långt bedöms rimligt anpassas till
utvecklingen av finansieringsformerna. En anpassning bör också ske i syfte att
möjliggöra garanti för olika former av tjänstehandel. Möjligheter till samarbete
med privata försäkrare bör studeras.

Mitt
förslag: Garantiprocentsatsen bör få uppgå till högst 95%. Vid samverkansprojekt
med andra länder av särskilt svenskt intresse bör långivargaranti med 100%
täckning få medges med regressrätt på exportör.'

Utredningen:
Utredningen framhåller att garantisystemet bör utmärkas

' Med regressrätt menas
rätt för den som ställer ut garanti att kräva exportör på viss del av
garantibeloppet om skadefall inträffar.

25

av flexibilitet och
villighet att göra innovationer. I den mån verksamheten Prop. 1989/90:44 behöver
justeras i en för kunderna önskvärd riktning och detta inte innebär betydande
principiella svårigheter, oskälig risk eller allvarliga tekniska problem bör
man vara öppen för att pröva dem. Detta kan sägas ha varit en linje inom EKN-systemel
mot bakgrund av den generella export-främjanderollen för institutet — och det
finns ingen anledning att föreslå något avsteg härvidlag. Utredningen tar upp
möjligheter till utveckling av systemet i en rad olika avseenden.

Utredningen
berör möjligheterna till ökat samarbete med den privata marknaden, eventuellt i
bolagsform, när det gäller bedömning och risktagande avseende kommersiella
risker. Om sådant samarbete inte skulle realiseras, bör man inom EKN bygga upp
en större kompetens för projektbedömning och vidareutveckla kompetensen för
bedömning av privata köpare. Utredningen menar att övervägande skäl talar för
ett bibehållande av den nuvarande modellen med en enhetlig och självständig EKN-institu-tion
men anser likväl att det finns fog för att ytterligare överväga tanken på ett
samägt institut.

Utredningen
har pekat på att det förefaller sannolikt att allt fler projekt kommer att
finansieras på sina egna meriter. Vidare ökar omfattningen av mothandd och
leasing. Utredningen förordar en anpassning av garantisystemen i syfte att
kunna garantera sådana finansieringsformer. Utredningen framför att medgivande
av exportkreditgaranti vid mothandd som skydd för att leverans av motköpsvarorna
inte kommer till stånd eller inte verkställs på ett avtalsenligt sätt borde
kunna övervägas. Utredningen anser beträffande leasing atl EKN bör bemyndigas
lämna garanti för uthyrning av svenska kapitalvaror från ett i utlandet
verksamt företag om uthyrningen kan jämställas med försäljning, dvs. finansiell
leasing. Utredningen uttalar däremot tveksamhet till om garanti till utländsk leasegivare
bör medges vid operationell leasing.'

Utredningen
diskuterar också garantitäckning av de allt vanligare s. k. flödesfinansieringarna
och föreslår att s. k. ramgaranti' bör kunna ges inte bara till exportör utan
även till finansiär. Däremot anser utredningen att det inte är lämpligt att täckning
sker av krediter som inte relaterar direkt till klart idcntifierbara
exportaffärer. Utredningen anser också att det borde vara möjligt att, gå in i
redan existerande exportkrediter och täcka av restrisker med avseende på
återstående tidsrymd. Genom ett sådant arrangemang skulle en portfölj av risker
täckas varigenom utrymme för ny exportkreditgivning skulle skapas.

När
del gäller självrisker anser utredningen att en generösare prövning av
överlåtelse av sådan vid långivargaranti skulle kunna övervägas med hänsyn till
de stränga bestämmelser rörande säkerhet som bankerna har att iaktta.
Utredningen diskuterar också möjligheten att låta en självrisk minska över
tiden och att i situationer där självrisken spelat ut sin roll,

' Med operationell leasing menas uthyrning under en
bestämd tidsperiod varvid

uthyraren svarar för hyresobjektets kvalitet, fel och brister och är
underhållsskyldig.

Med flödesfinansiering menas finansiering av löpande export.

Med ramgaranti menas försäkring som täcker en exportörs risker för
fordringsför

lust och som kan medges för fortlöpande affärer. 26

t.ex.när
fordringar konsoliderats genom s.k. Parisklubbsförhandlingar, Prop.
1989/90:44 låta EKN lösa ut garantitagarna.

Remissinstanserna:
EKN anser att det är väsentligt att bibehålla den konkurrensutsatta
verksamheten inom EKN och föredrar således tills.vidare nuvarande
organisationsform. EKN delar utredningens uppfattning att ett vidgat samarbete
med privata försäkrare i form av riskdelning och återförsäkring bör prövas. EKN
anser att en betydande del av riskerna vid projektfinansiering kan läckas och
avser följa utvecklingen för att i tilllämpliga fall i framtiden anpassa garantigivningen.

5£A
anser det angeläget att ändra systemet för garantigivning och, skapa en ny form
inom ramen för ett ur köparens synpunkt flexibelt syslem. Ett sådant system
skulle behöva arbeta utan bindning lill Bernunionen och Consensus och försäkra
produkter som utvecklats som svar på marknadens behov, t. ex. långa och korta
flödesfinansieringar, marknadsinvesteringskrediter och exportleasing. Enligt
SEK förefaller det troligt att ett nytt institut måste skapas, förslagsvis i
bolagsform.

SEK
anser att EKN i likhet med flera utländska institut bör beredas möjlighet täcka
den kommersiella risken i investeringar. Vidare bör investeringsgaranti kunna
kopplas till en långivargaranti i samma affär. Exportrådet anser det mycket
väsentligt att EKN får möjlighet täcka den kommersiella risken vid
investeringar. 5'M£'7)FttVD anser att även om pri vati-seringssträvandena i u-länder
hittills har lett till få omfattande resultat kan man räkna med att de kommer
att fortsätta. Enligt SWEDFUND:s upp- . fattning kan BOT-konceptet (build,
operate, transfer) ses som ett spjutspetsområde inom
projektfinansieringstekniken. SWEDFUND pekar på att projektbedömningskompetens
finns hos BITS, SWEDFUND och hos SlDA:s industribyrå. SWEDFUND föreslår att den
översyn av dessa organ som nyligen beslutats av regeringen ges i uppdrag att
också beakta krav som EKN och andra kan komma att ställa på biståndsorganen vad
gäller medverkan i projektvärdering.

EKN
finner mothanddsområdet komplicerat och anser att ytterligare studier måste
göras inför nya överväganden. EKN anser dock inte att EKN bör täcka sådana
risker som är kopplade till avsättningen av motköpsva-roma. Exportrådet menar
att såväl mothandd som leasing kommer att få större betydelse som
finansieringsformer vid export till u-och östländer än vad utredningen antyder.
EKN bör därför ges möjlighet att täcka mothan-delstransaktioner i avsevärt
större utsträckning än vad utredningen föreslår. AB SUKAB delar
exportindustrins uppfattning att det är angeläget att EKN i större utsträckning
än som föreslås i betänkandet ges möjlighet att täcka olika risker i samband
med export där betalning helt eller delvis baseras på mothandd. Denna
risktäckning bör omfatta såväl betalningsskyldighet och skadestånd vid s. k.
parallella affärer som icke-uppfyllande av vambytesavtal med swing-kredit' och buy-backavtaP.

'
Med swing-kredit menas kredit som avtalas för att möjliggöra tidsmässiga
forskjutningar av de fysiska varuleveranserna mellan partema.

Med
buy-backavtal menas en typ av mothandel där exportören förbinder sig att

köpa varor som produceras vid en exporterad anläggning till vad som motsvarar
hela

eller delar av priset pä anläggningen. 27

EKN har i en skrivelse den
20 december 1988 framfört att man bör få Prop. 1989/90:44 rätt att garantera
alla former av leasing inkl. charter av fartyg och liknande avseende svenska
varor oavsett om uthyrningen sker via svenska eller utländska leasegivare.
Vidare framförs önskemål om rätt till utvidgning av garantimöjligheterna inom tjänstehanddsområdet
så att man får garantera export av fristående transporter, turism-och
resetjänster saml export av fristående finansiella tjänster med undantag av
sådana som inte är direkt anknutna till en exportaffär. Exportrådet framför
liknande synpunkter. SEK framför att EKN även med bemyndigande att garantera
utländska leasegivare i många fall inte skulle kunna lämna garanti på gmnd av
krav på amorteringsfria perioder och långa kredittider vilka står i konflikt
med consensus. Enligt Finansbolagens förening bör täckning från EKN kunna erhållas
när svenska kapitalvaror hyrs ut av ett i utlandet verksamt dotterbolag till
svenskt finansbolag och för operationell leasing. Tjänsteförbundet anser att
utredningen borde ha gjort en kvalificerad beskrivning av den export som växer
snabbast. EKNis förordning bör ändras så att den ger möjlighet att garantera
alla former av export. Tjänsteförbundet har också framfört förslag om att EKN bord(;
erbjuda tjänsteföretagen hjälp med att hantera sina risker.

EKN
delar utredningens betänkligheter mot ett system för flödesfinansiering om
sådan skulle få karaktär av rörelsefinansiering utan anknytning lill klart idcntifierbara
exportaffärer. SEK avvisar utredningens påstående om att flödesfinansieringar
skulle röra sig om finans-eller rörelsekrediter. Tvärtom är ett villkor för
flödesfinansiering att exportören garanterar att han har export eller kommer
att skapa ny löpande export motsvarande hela kreditbeloppet. Exportrådet har
samma uppfattning.

EKN,
SEK och exportrådet delar utredningens uppfattning avseende täckning av restrisker'.

EKN
har i skrivelse den 26 januari 1989 behandlat frågor rörande självrisker. EKN
hemställer om utökad rätt att medge 95% garantitäckning. För närvarande kan
sådan medges vid bankkrediter till bank, till regering och regeringsorgan med
bankfunktion och om gäldenären är ett offentligt rättssubjekt. EKN anser att
denna rätt bör utsträckas till även andra kredituppläggningar om risken bedöms
vara väsentligt bättre än vad som anses normalt inom EKN. EKN anser också
beträffande s. k. restrisker att dessa bör få inlösas om en kredit löpt utan
betalningsanmärkning och en relativt kort tid återstår. EI<LN har också
hemställt om att få medge 100% garanlitäckning i långivargarantier med regress
mot exportör i samverkansprojekt med andra länder om det är ett särskilt
svenskt intresse.

Skälen
för min bedömning: Utredningen har pekat på att förändringama på exportfinansieringsområdet
under senare år varit stora. Del är svårt att ha någon bestämd uppfattning om
hur utvecklingen kommer att te sig framöver. Det förefaller dock rimligt att
anta att del i ökad utsträckning kommer att röra sig om andra former än de
standardiserade krediter som varit vanligast under den senaste 1 O-årsperioden.
Jag anser att det är väsentligt att

'
Med restrisker menas återstående risker i redan beviljade exportkrediter. 28

en
utveckling av garantigivningen sker i takt med förändringarna av kredit- Prop.
1989/90:44 givningen. Garantisystemet bör vara flexibelt och beredskap och
kompetens bör finnas för förändringar.

Utredningen
har diskuterat möjligheter till samarbete med privata försäkrare speciellt vad
avser den konkurrensutsatta delen av exportkreditnämndens verksamhet. Jag
delar utredningens syn på att det finns skäl att överväga detta ytterligare.

Flera
remissinstanser jjar framfört önskemål om att investeringsgaranti' skall kunna
täcka inte bara politiska utan även kommersiella risker. Mot bakgrund av den
utveckling som sker på området och det faktum att ett par utländska garantiinstilut
i begränsad utsträckning infört motsvarande möjlighet, anser jag att ytteriigare
underiag bör inhämtas som gmnd för ställningstagande i denna fråga. Jag avser
därför uppdra åt EKN att undersöka lämpligheten av alt utsträcka investeringsgaranlin
även till kommersiella risker. När det gäller mothandel, leasing och
tjänstehandel vill jag anmäla atl jag avser föreslå regeringen att de
restriktioner som finns uppställda i förordningen om exportkreditgaranti
undanröjs så att EKN ges möjlighet utveckla garantiformerna för sådana
finansieringsformer och sådan export. Mot bakgmnd av den stora omfattning som s.
k. flödesfinansiering fått under senare år anser jag det rimligt att
ansträngningar görs i syfte möjliggöra garantitäckning av sådan finansiering
under förutsättning att den är klart relaterad till bestämda exportaflarer.
Utredningen har pekat på möjligheten att medge ramgaranli till förmån för
finansiär, vilket förefaller vara ett lämpligt sätt att erbjuda garantitäckning
för sådan finansiering.

Skälen
för mitt förslag: Jag delar EKN:s uppfattning att det är viktigt att det för
varje garanti finns en självrisk. Det främsta syftet med självrisken är att
förmå garantitagaren, genom att han själv får bära en viss risk, att noga pröva
den tilltänkta affären. Självrisken skall ha en sådan tyngd att exportören
inte genom blotta förekomsten av ett garantisystem genomför affärsmässigt
oriktiga aflfarer. Jag instämmer dock i EKN:s uppfattning att vissa ändringar
av reglerna för garantitäckning är motiverade. I synnerhet mot bakgrund av de
diskussioner som förts i olika nordiska fora om möjligheterna åstadkomma
konkurrenskraftiga finansieringslösningar vid export från flera länder kan
förslaget om att få medge 100% täckning, i stället för som hittills gällt,
högst 95%, vara betydelsefullt. 1 sådana fall bör dock regressrätt på exportör
föreligga. Jag delar i övrigt utredningens och EKN:s syn på en mer nyanserad
hantering av självrisker. Självrisken fyller normalt en viktig funktion. När så
inte längre är fallet bör överlåtelse eller minskning kunna ske.

Jag
vill i detta sammanhang peka på att EKN har etl nära samarbete med BITS, SEK,
de svenska bankerna m.fl. Jag förutsätter att ansträngningar görs att utveckla
och fördjupa detta samarbete i takt med den snabba utvecklingen på exportfinansieringsområdet
genom att arbetssätt

' Med investeringsgaranti menas garanti som täcker
politiska risker vid investering i

utlandet,
t. ex. risk för nationalisering av investering. 29

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 44

m.m.anpassas
med syfte att uppnå högre flexibilitet och effektivitet i Prop. 1989/90:44
respektive organ.

3.1.7 Rembursgarantier

Mitt
förslag: I ett rembursgaranlisystem' förkorta krediter skall krav på svensk
export kunna få ersättas med krav på leveranser från Sverige.

Skälen
för mitt förslag: EKN har i en skrivelse den 26 januari 1989 tagit upp frågan
om möjligheter att införa ett mer marknadsanpassat rembursgaranlisystem. Ett
sådant system skulle kunna utgöra en värdefull komplettering eftersom den
nuvarande marknaden inte synes kunna tillgodose exportföretagens efterfrågan
på rembursaffarer. I det nya systemet förutses den bekräftande banken själv få
stå för en betydande andel av risken, minst 25 — 30%, samtidigt som EKN:s andel
normalt maximeras till 50%. Endast bekräftade remburser som följer regler
uppställda av den internationella handelskammaren (ICC-reglerna) skall omfattas
av det nya systemet.

Enligt
internationella regler som EKN har att följa får kredittiden för vissa varor
inte överstiga 180 dagar. EKN anser därför att rembursgaranti enligt det nya
systemet endast skall medges i fall då kredittiden inte överstiger 180 dagar
eftersom garanti då kan medges utan någon särskild kontroll av varan.
Ursprunget framgår inte alltid av rembursen. EKN föreslår därför att gällande
krav på export av svenskt ursprung ersätts med krav på leveranser från Sverige.
EKN skulle även avstå från krav på exportören att vid riskökning exempelvis
häva köpeavtal. Detta skulle dock betyda att om det i efterhand visar sig atl
exportören inte följt gällande lag, skulle EKN sakna möjlighet att exempelvis
återkräva belopp som skadereglerats under en garanti.

EKN
vill behålla möjligheten att garantera rembursaffarer med längre kredittid. För
sådana garantier skulle EKN:s hittillsvarande krav på uppgifter om exporten
och på särskilda åligganden för exportören bibehållas.

Jag bedömer att ett marknadsanpassat
rembursgaranlisystem så som det beskrivits av EKN skulle kunna utgöra ett
komplement till de garantiformer som erbjuds på marknaden och anser att det i
detta syslem skall vara möjligt att ersätta kravet på export av svenskt
ursprung med krav på leverans från Sverige.

' Med rembursgaranti
menas garanti som täcker risk för att rembursbekräftande bank inte får betalt.

30

3.1.8
Miljögarantier

Prop.
1989/90:44

Mitt förslag:
Någon särskild garantigivning för export av miljöteknik skall inte införas.

Utredningen: Utredningens
förslag överensstämmer med mitt. Utredningen anser att ett syslem för garanti lill
länder som inte är kreditvärdiga skulle utgöra ett olämpligt inslag i EKN:s
verksamhet. Tanken med ett sådant system skulle vara att stimulera försäljning
av miljöteknik genom att ge garanti lill exportörerna till subventionsmässiga
premier. Staten skulle då vara beredd att ersätta det underskott som kan
uppkomma genom detta speciella skadefall. För köparlandet uppstår den kuriösa situationen
alt det stimuleras köpa svensk teknik genom vetskapen att del inte förväntas
kunna betala för den. Systemets särprägel framgår av att det vanliga
garantisystemet skulle sakna motsvarande verkan om man ville förse kredilvärdiga
grannländer med miljötekniken. Utredningen anser att om man vill bjuda på
miljötekniken bör man göra det direkt genom statliga inköp och gåvor. Man bör
dock inte komplicera bilden genom att använda ett exportkreditgarantisystem som
är avsett för helt andra ändamål.

Remissinstanserna:
Flertalet som yttrat sig delar utredningens uppfattning att garantier är ett
olämpligt instrument för atl främja export av svensk miljöteknik. SEK
framhåller dock vikten av att främja sådan för Sverige intressant export till
våra grannländer. Industriförbundet anser också att åtgärder som kan bidra till
att minska de internationella miljöproblemen är viktiga men ser inte att
garantier är bättre än t.ex.direkta ekonomiska bidrag.

1 skrivelse från
Svensk-Polska Miljöföreningen m. fl. riktas uppmärksamheten på behovet av
kraftfulla åtgärder för atl förbättra miljön i hårt utsatta grannländer kring
Östersjön, framför allt vad gäller floden Wisla. Föreningen framhåller att
åtgärdsprogram utarbetats men att finansiering återstår. Föreningen pekar här
på de stora fordringar som EKN har och pläderar för att en s. k. "debt-for-nature
swap"-teknik övervägs i syfte bidra till finansiering av projektet ifråga.

Skälen för mitt förslag:
Jag anser att det är av stor vikt alt miljövänlig teknik utnyttjas i alla
länder, inte minst i våra grannländer, i syfte att minska de gränsöverskridande
föroreningarna. Svensk miljöteknik kan därvid komma att spela en viktig roll.
Jag tycker därför att det är värdefullt att utredningen till följd av det
tilläggsdirektiv som initierades genom beslut av riksdagen (NU 1987/88:24, rskr.
270), prövat förutsättningarna för att utnyttja exportkreditgarantier i detta
avseende. Det kan då konstateras att det redan nu finns möjligheter atl
bevilja garanti för export av miljöteknik under förutsättning att det rör sig
om export lill länder som bedöms kunna betala för den. När det däremot rör sig
om länder som inte är kredilvärdiga kan garanti inte ges. Skulle garanti
beviljas till premie som inte bedöms motsvara risken, skjuter man den
subvention som ligger i garantigivningen på framtiden och bryter dessutom mot
gällande GATT-

31

regler. Efter samråd med
miljö-och energiministern kan jag därför inte tillstyrka att
exportkreditgarantier för export av miljöteknik skulle få medges på andra
villkor än vad som i övrigt gäller för garantigivningen.

Jag vill i sammanhanget
nämna att jag utgår ifrån att, som ett resultat av pågående bilaterala eller
multilaterala förhandlingar, andra stimulansåtgärder kan komma att vidtas i
syfte atl möjliggöra ett ökat utnyttjande av miljövänlig teknik bl.a.i våra
grannländer. Jag vill här bl.a.erinra om etableringen av ett internationellt
institut för miljövänlig teknik i Stockholm samt sonderingarna för att få till
stånd en internationell miljöfond. Jag vill också erinra om det beslut som
regeringen nyligen tagit om att avsätta 300milj. kr. från biståndsanslaget för
miljöförbättrande åtgärder och utbildningsinsatser i Polen under en
treårsperiod. När det gäller frågan om utnyttjande av offentligt garanterade
fordringar i detta sammanhang, vill jag påpeka att sådana fordringar som
omförhandlas multilateralt är omgärdade av internationellt överenskomna regler,
vilka kan göra det svårt att utnyttja dem. Frågan är dock för närvarande
föremål för prövning.

Prop. 1989/90:44

3.1.9 Återvinning

Min bedömning: EKN
bör aktivt medverka i regeringsförhandlingar om bilaterala skuldkonsolideringsavtal
och i huvudsak ansvara för återvinning av utestående fordringar. Denna
verksamhet bör hanteras flexibelt och med ett stort mått av kreativitet.

Utredningen: Utredningen
anser att det är viktigt att EKN känner det ansvar som åvilar den i
återvinningshänseende och driver en aktiv fordringsförvaltning med de
hjälpmedel som står till buds. Det är detta institut som känner konsekvenserna
av skadefallen mest och har det kraftigaste incitamentet alt söka återvinna
utestående fordringar. Utredningen anser att man bör överväga om inte starkare
skäl talar för atl EKN tar ansvaret för de bilaterala förhandlingarna,
åtminstone i normalfallet, än att ansvaret ligger hos utrikesdepartementei;.

Remissinstanserna: EKN
instämmer och förordar att ansvaret för de bilaterala förhandlingarna stegvis
överförs till EKN. EKN nämner i detta sammanhang att inlösen av garanti
lagarnas självriskandelar i vissa fall kan utgöra en ekonomiskt och
administrativt fördelaktig lösning för EKN liksom att lösa upp ingångna
garantiåtaganden. Bankföreningen anser i likhet med utredningen alt EKN bör
driva en aktiv fordringsförvaltning. Dessutom framförs att EKN måste införa en
snabbare hantering och utbetalning vid ansökningar om skadereglering samt vid
återvinning. Krav på bilateralt skuldkonsolideringsavtal som grund för
skadereglering på urspmngliga förfallodagen bör avskaffas och ersättas med krav
på multilateralt avtal. Vidare föreslås att EKN ges möjlighet att mot särskild
premie lämna garanti för s. k. karensränta och täckande av 100% för sådan
ränta. Exportrådet delar Bankföreningens synpunkter och anser även att ytterii-

32

gare
ansträngningar måste göras för att få en snabbare och mer effektiv hantering av
ansökningar om skadereglering.

Skälen för min bedömning: EKN
har mycket stora utestående fordringar. Det är angeläget att EKN arbetar aktivt
i syfte återvinna så mycket som möjligt. Jag delar utredningens uppfattning att
det är viktigt att EKN känner sitt ansvar härvidlag. Jag vill också anmäla att
jag samrått med finansministern som numera har ansvaret för frågor rörande
konsolidering av utländska skulder och förhandlingarna om de bilaterala avtal
som följer på de multilaterala uppgörelserna inom Parisklubben. Vi är överens
om att del är viktigt att EKN aktivt medverkar i dessa förhandlingar. Formerna
för de bilaterala förhandlingarna kan framöver komma att påverkas av förändringar
i den multilaterala förhandlingsprocessen i Parisklubben. Nyligen har t. ex.
villkoren vid omförhandlingar för de fattigaste skuldländerna ändrats på ett
väsentligt sätt. Ytterligare melodförändringar kan komma att aktualiseras,
vilket kan göra det nödvändigt att man från svensk sida i de bilaterala
förhandlingarna utöver återvinningar även tar hänsyn lill övergripande policyaspekter.
Så långt möjligt bör dock ansvaret för de tekniska återvinningsaspekterna i de
bilaterala förhandlingarna åvila EKN. Vad gäller förhandlingar med länder
vilkas skulder inte omförhandlas inom Parisklubben, ligger ansvaret kvar
oförändrat hos EKN.

Jag fömtsätter att EKN på etl
flexibelt och konstmktivt sätt söker former för all hantera företagens risker
under karenstiden och de kostnader som är förknippade därmed.

Prop.
1989/90:44

3.1.10 Underskottsfinansiering

Mitt förslag:
Underskott som uppstår i garantigivningen skall i princip finansieras genom
räntebärande upplåning. Regeringen skall dock vid behov kunna besluta om
räntefrihet för sådan upplåning om den avser fordringar som inte bedöms möjliga
att återvinna annat än möjligen på mycket lång sikt och då med ett väsentligt
begränsat värde.

Utredningen: Utredningen
föreslår att man bör överväga alternativ till rådande ordning för
underskottsfinansiering, endera genom att EKN får rätt att rekvirera behövliga
medel direkt från statskassan eller genom att EKN får finansiera sitt
underskott genom upplåning i riksgäldskontoret. Då det inte bedöms möjligt atl
återvinna hela fordringsbeloppet skulle upplåningen vara räntefri. Utredningen
finner ingen anledning att bibehålla nuvarande skillnad i behandlingen av
garantier beslutade av EKN resp. regeringen.

Remissinstanserna: EKN
anser att när verksamheten drabbats av förluster måste dessa läckas på sätt
som blir beroende på arten av den verksamhet till vilken förlusterna kan
hänföras. Inom n-garantisyslemet bör eventuella underskott i princip täckas av
framlida överskott, dvs. premiesättningen bör justeras med hänsyn till
tidigare utfall. Inom s-systemet bordet

33

beräknade underskottet
täckas med räntefri upplåning i takt med uppkom- Prop. 1989/90:44 mande
likviditetsbehov. Tillfälliga likviditetsbehov därutöver bör finansieras med räntebdastad
upplåning. I den mån uppkomna föriuster bedöms vara definitiva bör de täckas
med ett direkt bidrag från statsbudgeten. När det gäller n-verksamheten
föreslås med hänsyn lill alt den tidigare baserats på andra principer än de
nuvarande, att man som en engångsåtgärd täcker det beräknade underskottet med
ett direkt tillskott från statsbudgeten eller med ett räntefritt lån.

Fullmäktige
i riksgäldskonioret förordar att i den mån räntefria krediter skulle anses vara
önskvärda dessa finansieras direkt från statsbudgeten eller lämnas av
riksgäldskontoret med räntekompensation från statsbudgeten. BankJÖreningen
anser all sy:itemet med räntefria lån är alt föredra eftersom det ställer
större krav på EKN att förvalta sina fordringar. Exportrådet tillstyrker
utredningens förslag, men anser att man bör fastställa ett kriterium för vad
som skall betraktas som osannolikt att återvinna snarare än låta regeringen
årligen avgöra detta. SIND anser att även om u-ländernas skuldkris betraktas
som en unik företeelse och därmed EKN:s stora underskott under 1980-talet
skulle anses vara temporära, finns det anledning för EKN att vidta åtgärder som
leder till att statens kostnader för garantigivningen reduceras. Beträffande
finansieringen av underskott framhåller SIND vikten av att incitament behålls
för att förebygga skadefall och att därmed minska kostnadema för staten.

Skälen
för mitt förslag: Jag anser att huvudprincipen bör vara att underskott som
uppstår i verksamheten skall finansieras genom räntebärande upplåning. EKN har
för närvarande möjlighet att utnyttja en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 3
700 milj. kr. för finansiering av underskott. Dessutom finns möjlighet ta upp
lån i utländska valutor till ett motvärde av 500milj.kr.för finansiering av
skadefall för den garantigivning som bedrivs i utländsk valuta. Enligt
gällande principer har EKN utnyttjat möjligheten att under vissa
omständigheter få kompensation för räntekostnader vid upplåning. För närvarande
gäller att räntefrihet medges för utbetalning av skadeersättningar till följd
av skadefall på garantier som regeringen beslutat om. EKN har sedan tillkomsten
av det anslag över vilket ersättningar utgår, fr.o.m. år 1981 t.o.m.
budgetåret 1988/89, erhållit ca 900 milj. kr. Av dessa har ca 320 milj. kr.
återbetalats i takt med att återvinningar gjorts från gäldenärslandet.

I
och med att staten har åtagit sig att medge garantier måste medel också finnas
tillgängliga för utbetalning av skadeersättningar. Principen om räntebärande
upplåning kan dock behöva åsidosättas i syfte tillse att EKN har nödvändig
likviditet. Jag anser således atl räntefrihet bör kunna medges och det bör
ankomma på regeringen att ta ställning till för vilken andel av fordringarna
som räntefri upplåning skall medges. Jag anser inte att någon skillnad skall göras
i behandlingen av garantier som EKN resp. regeringen har beslutat om. Liksom nu
är fallet skall ersättning för räntekostnader belasta anslaget E 3.
Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för skadeersättningar.

34

3.2
Statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit

Prop.
1989/90:44

Min
bedömning: AB Svensk Exportkredit (SEK) bör även fortsättningsvis inneha
uppdrag att på statens vägnar administrera systemet förslatsstödd exportkreditgivning
(SEK-systemet). Villkoren i systemet bör stå i huvudsaklig överenskommelse med
internationelll överenskomna regler.

Utredningen:
Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Flertalet förordar att de påslag som tillämpas på räntorna i SEK-systemet
utöver de internationellt överenskomna minimiräntoma skall tas bort. SEK,
exportrådet och Industriförbundet förespråkar även alt SEK:s kostnadsmarginal
inkluderas i det statliga åtagandet. Vidare stöder SEK och Bankföreningen
utredningens förslag om att s. k. kommersiella referensräntor (CIRR) alltid
skall kunna erbjudas.

Skälen
för min bedömning: Jag har samrått med industriministern, som har ansvar för SEK-systemet,
om statens engagemang i AB Svensk Exportkredit och vill i detta avseende
framföra följande. Jag instämmer i utredningens bedömning att SEK-systemet bör
behållas. Efterfrågan på krediter inom detta system har minskat under senare
år. Samtidigt kan också konstateras att de tidigare ganska omfattande subventionema
i systemet nu i huvudsak eliminerats.

När
det gäller påslagen på räntoma kan konstateras att det generella påslaget på
0,5% har tagits bort fr.o.m.den 1 april 1989. Det kan också i sammanhanget
noteras att riksdagen under våren 1989 beslöt att systemet med ränteslöd vid
export av fartyg skulle upphöra vid utgången av år 1989 (prop. 1988/89:100,
bil. 14, NU 22, rskr. 177).

3.3 U-kreditgivning

Min bedömning: U-krediter
får fortsätta att lämnas enligt gällande riktlinjer. Den beslutade
försöksverksamheten med tvåkompo-nentskrediter bör utvidgas. Garantigivning för
u-krediter bör utredas ytterligare.

Utredningen: Utredningen
förordar att ett tvåkomponentsystem, där BITS beslutar om gåvan, SEK om
exportkrediten och EKN om garanti mot biståndsanslagen införs. Utredningen
menar att skiljandet av kompetens och beredning från beslutsfattande och
budgetansvar, skapar fömtsättningar för konflikter. Utredningen drar dock
slutsatsen all enkompo-nentsystemet i vissa lägen har sådana fördelar att det
skulle vara olämpligt att slopa möjlighetema att använda det. Bl. a. framhålls
att vissa utländska beställare uttalat att u-kreditsystemet är föredömligt
enkelt och lättadmi-nistrerat ur låntagarsynpunkt.

35

Utredningen
förordar också att möjligheterna att ge bundna bistånds- Prop. 1989/90:44
krediter införs. Systemet med biståndskrediter skulle ha fördelen att det skulle
kunna utnyttjas separat för att stödja ett visst projekt, eller i kombination
med vanliga exportkrediter.

Remissinstanserna:
BITS, EKN och SEK avstyrker utredningens förslag till s. k. renodlad tvåkomponentsmoddl
och förordar istället en fortsättning av de nuvarande enkomponentkrediterna (u-krediterna)
och försöksverksamheten med tvåkomponentsystem. BITS menar atl verksamhetens
omfattning bestäms mer av andra faktorer — som landval, projektinriktning, riktlinjema
om konkurrensupphandling, kreditvärdighet etc. -än de skilda systemtekniska
arrangemang som utredningen diskuterar. Enligt såväl SEK som BITS och EFCN har
det nuvarande u-kreditsystemet fungerat väl också administrativt. Systemets
karaktär av bislåndsinstm-ment har förstärkts genom att huvudansvaret och
beslut — både vad gäller kredit och garanti — samlats i BITS. En mer påtaglig
nackdel med en tvåkomponentsmoddl enligt utredningens förslag är enligt EKN att
möjligheterna atl styra de mjuka krediterna till önskvärda mottagarländer kan
minska ytteriigare om riskerna ska tas i EKN:s portfölj.

Flera
remissinstanser förordar att u-krediterna kompletteras med ett system för
biståndskrediter och projektfinansiering. Det sägs direkt ut i en del och är
underförstått i andra remissvar t. ex. från näringslivet all biståndskrediterna
skulle vara bundna.

Skälen
för min bedömning: Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén, som har ansvar för
u-kreditsystemet, villjag framföra följande. U-krediterna som handläggs av
BITS har till syfte att överföra finansiella resurser på förmånliga villkor
till angelägna utvecklingsprojekt i u-länderna. Krediterna bekostar leveranser
av svenska varor och tjänster. Viss möjlighet finns att inkludera leveranser
från företag i mottagariandet eller tredje land i ett kontrakt som finansieras.
U-krediterna utnyttjas som regel endast för finansiering av kontrakt som vinns
i iriternationdl konkurrens.

U-krediterna
är ett biståndspolitiskt instrument som i första hand är utformat för att
uppfylla de biståndspolitiska målen. Biståndskriterierna innebär att stöd
lämnas till projekt i låginkomstländer och lägre medelinkomstländer som för en
utvecklingspolitik i linje med de svenska biståndspolitiska målen. Projekt som
avses bli finansierade helt eller delvis med u-krediter måste vara val
anpassade till förutsättningarna i mottagariandet och möta angelägna behov i
dess utveckling. En central faktor för alt göra u-krediterna effektiva ur
biståndssynpunkt är att affärsmässighet i upphandlingen säkerställs. Genom att
u-krediterna som regel finansierar kontrakt som vunnits i internationell
konkurrens skapar systemet som det är utformat en viss garanti för att
gåvoelementet tillfaller u-landet och inte det exporterande företaget genom ett
för högt pris. Förslaget om att införa ett system med bundna bislåndskrediter
avvisas bl.a. med hänsyn till atl affärsmässighet i upphandlingen svåriigen
kan säkerställas i ett sådant system. När det gäller garantigivningen i
systemet pågår utredning inom BITS.

U-krediterna
har också exportfrämjande effekter eftersom främst svenska varor och tjänster
finansieras. Exporteffekten av biståndsinsatsen blir

36

större
än det anslagna beloppet genom att gåvomedlen i u-krediten knyts Prop.
1989/90:44 till en kredit från marknaden.

Utredningen
har analyserat u-kreditsystemet ur exportfrämjandesyn-punkl och mot den bakgmnden
framfört vissa synpunkter och förslag bl. a. avseende garantisystemet. Dessa
ger för närvarande inte anledning till några förslag till förändringar. De bör
dock beaktas i det fortsatta arbetet med att utforma instmmenten för ett väl
fungerande bistånd.

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen

1. föreslår
riksdagen att godkänna de ändringar av riktlinjerna för

exportkreditgarantisystemet som jag förordat i det föregående (av

snitten 3.1.2-3.1.4, 3.1.6-3.1.8 och 3.1.10).

2. bereder
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt anfört om

statliga exportkreditgarantier (avsnitten 3.1.1,3.1.5,3.1.6 och 3.1.9)

samt om statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Export

kredit (avsnitt 3.2) och om u-kreditgivning (avsnitt 3.3).

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
det ändamål som föredraganden har hemstälU om.

37

Sammanfattning av skrivelse från exportkreditnämnden Prop. 1989/90:44

angående förslag om ett förändrat rembursgaranlisystem m.m.
Bilaga 1

EKN
har med skrivelse daterad den 20 december 1988 inkommit med begäran om
regeringens godkännande av förslag om en marknadsanpassning av rembursgarantisystemet,
utökade möjligheter alt lämna garanti i samband med tjänsteexport och utvidgade
möjligheteratt lämna långivargaranti i utländsk valuta.

EKN
har ett system för täckning av risker som en svensk bank ikläder sig vid
bekräftelse av remburs öppnad av utländsk bank i anledning av en svensk
exportaffär. Dessa rembursgarantier har emellertid inte efterfrågats, EKN har
därför utarbetat ett förslag med syfte att få garantierna mer efterfrågade. Det
framlagda förslaget karakteriseras som ett riskdelnings-system, vars villkor i
huvudsak anges överensstämma med de som tillämpas av bankerna. Från Svenska
Bankföreningens sida har framhållits all det föreslagna rembursgarantisystemet
skulle innebära en värdefull komplettering eftersom den nuvarande marknaden
inte kan tillgodose exportföretagens efterfrågan på rembursaffarer.

1
det föreslagna systemet skulle den bekräftande banken själv stå en betydande
del — minst 25 — 30% — av risken, samtidigt som EKN:s andel normalt inte skulle
överstiga 50%. Endast bekräftade remburser som följer ICC-reglerna avses
omfattas av systemet, som skulle täcka såväl politiska som kommersiella risker.

EKN
föreslår inget minimibelopp för garantigivningen, däremot att en minimipremie
införs för att undvika en orationell hantering av små, enstaka rembursaffarer.

De
särskilda åligganden — bl. a. att ange exportaffärens uppläggning och innehåll,
samt att vid eventuell riskökning t. ex. häva köpeavtal — som en exportör i
nuvarande rembursgaranlisystem måste ikläda sig, kan enligt EKN inte
upprätthållas om systemet skall marknadsanpassas. Sådana krav överensstämmer
inte med vad som gäller på marknaden i övrigt, där en remburs innebär en ovillkoriig
rätt för exportören att erhålla betalning mot uppvisande av korrekta dokument, EKN
påpekar att slopandet av EKN:s normala krav på förbindelse från exportören
innebär att, om det i efterhand visar sig atl en exportör brutit mot gällande
lag, t. ex. levererat krigsmateriel utan regeringens godkännande eller varor till
Sydafrika eller Namibia, skulle EKN sakna möjlighet att kräva exportören på
eventuellt utbetalad skadeersättning. EKN anser dock all del modifierade rembursgarantisystemet
bör kunna tillämpas trots avsaknaden av möjlighet att av exportören återkräva
belopp som skadereglerats under en garanti. Ur risksynpunkt har dock EKN menat
att detta åliggande kan undvaras endast för sådana remburser där den längsta
tiden mellan dagen för remburs-bekräftelsen och sista dagen för
dokumentpresentation är 12 månader.

EKN:s
verksamhet styrs bl. a. av internationella regler om kredittider, som för vissa
varor inte får överstiga 180 dagar. För att inom det nya riskddningssystemet
kunna utfärda garanti oavsett vamtyp har föreslagits att rembursgarantier får
avse kredittider om högst 180 dagar.

Enligt
förordningen om exportkreditgaranti får garanti beviljas för ex- 3g

port
som inte är svensk endast om det finns särskilda skäl. En varas Prop.
1989/90:44 ursprung framgår dock ej alltid av rembursen, däremot oftast från
vilken Bilaga 1 ort leverans sker. Förordningens krav på svensk export
föreslås därför ersatt med leveranser från Sverige. Kontroll av kredittid och
leveransort avses ankomma på den bekräftande banken.

EKN
föreslår ingen minsta tid för risktagandet, som skulle gälla från bekräftelsen
av rembursen till kredittidens utgång. EKN anser det dock, som redan framgått,
nödvändigt att bestämma en längsta tid mellan dagen för rembursbekräftdse och
sista dagen för dokumentpresentation (giltighetstid). Denna föreslås vara tolv
månader. Inklusive en kredittid om sex månader skulle rembursen därigenom få en
maximal risktid om arton månader.

EKN
vill behålla möjligheten att täcka rembursaffarer med en kredittid överstigande
sex månader eller med en samlad risktid om mer än arton månader. För sådana
garantier skulle EKN:s hittillsvarande krav på uppgifter om exporten och på
särskilda åligganden för exportören bibehållas.

EKN:s
regler om karenstid föreslås slopade i ett rembursgaranlisystem. Som skäl
härför har bl. a. angivits den kvalificerade bedömning som bankerna anses göra
innan krav på betalning framställs.

EKN
anser sig i systemet behöva göra en egen riskbedömning och själv bestämma
premieuttaget.

EKN
införde år 1987 ett system med exportkreditgarantier i utländsk valuta. EKN
föreslår all systemet också skall tillämpas på rembursgarantier.

EKN
har, mot bakgmnd av de nya former av tjänsteexport och exportfinansiering som
utvecklats under senare år, framfört förslag om utvidgade möjligheter att lämna
garantier för sådan export. I gällande förordning om exportkreditgaranti finns
en uppräkning av vilka typer av tjänsteexport som kan garanteras. Huvudmotivet till
begränsningen till vissa områden är att från garantigivning undanta fristående
finansiella transaktioner utan exportanknylning. Enligt EKN medför de
föreslagna ändringarna inget avsteg från denna princip, utan är enbart en anpassning
till de villkor som gäller för flertalet utländska garantiinstitut.

Efterfrågan
på leasing, särskilt s.k.operativ leasing, har ökat kraftigt under senare år,
samtidigt som en förändring skett i användningsformen. Operativ leasing
fungerar nu alltmer som ett alternativ till försäljning av produkter som EKN av
tradition har försäkrat, och till köpare och köparländer som man har stor vana
att bedöma. Leasingföretag betraktas av EKN som exportörer och inte som
kreditgivare. Enligt gällande riktlinjer har EKN inte möjlighet atl utfärda
garantier till andra utländska näringsidkare än kreditinrättningar. EKN har
därmed inte möjlighet att utfärda garantier till utländska leasingföretag. EKN
föreslår att regeringen ger nämnden rätt att garantera alla former av leasing
inkl. charter av fartyg och liknande avseende svenska varor oavsett om
uthyrningen sker via svenska eller utländska leasegivare.

EKN
föreslår vidare att man fär möjlighet att garantera transporttjänster samt rese-och
turismtjänster. Beträffande försäkringstjänster föreslår

39

EKN att garanti får
utfärdas för den politiska risken i samband med export Prop. 1989/90:44

av sådana tjänster. Bilaga 1

EKN
anser att motiven för att undanta friståendefinansiella tjänster i form av
transaktioner som inte hör samman med export fortfarande är giltiga.

EKN
anmäler att tidigare begränsning avseende minsta kredittid för långivargarantier
har tagits bort. När det gäller systemet med exportkreditgaranti i utländsk
valuta har detta inledningsvis reserverats för längre krediter. Eventuell
tillämpning på korta krediter borde diskuteras först när erfarenhet av systemet
vunnits. EKN föreslår nu mot bakgmnd av önskemål från garantitagare att
systemet med garanti i utländsk valuta också får omfatta långivargarantier med
korta kredittider. Övriga korta krediter bör tills vidare inte ifrågakomma för
sådan garantigivning. Denna fråga får tas upp till övervägande sedan systemet
varit i kraft ytteriigare en tid och verklig erfarenhet av dess utfall
erhållits. EKN hemställer att regeringen ger nämnden rätt att:

i
ett marknadsanpassat rembursgaranlisystem ersätta kravet på svensk export med
varor levererade från Sverige,

lämna
rembursgarantier i utländsk valuta,

garantera
tjänsteexport i föreslagen utökad omfattning,

garantera
s. k. operativ leasing,

garantera
utländska leasegivare oavsett leasingform,

lämna
långivargarantier för korta kredittider i utländsk valuta.

40

Sammanfattning av skrivelse från exportkreditnämnden Prop. 1989/90:44

angående
förslag till ändrade garantitäckningsregler Bilaga 2

Exportkreditnämnden
(EKN) har med skrivelse daterad den 26 januari 1989 inkommit med begäran om
ändringar av gällande regler för garantitäckning. EKN anför att framlagda
förslag till ändringar skall ses mot behovet för EKN att i ökad grad kunna
anpassa självriskerna i den enskilda affären till risken, för att därigenom
kunna förbättra stödet för vissa exportaffärer. Förslagen syftar däremot inte till
att minska de gmndläggande kraven på självrisker eller att generellt öka
täckningsgraden för EKN-garantier.

Den
översyn av självriskerna som EKN har gjort, har gett vid handen att nuvarande
nivåer är väl avvägda för de affärer som EKN normalt garanterar. Det finns
dock anledning att som ett led i arbetet med att förbättra riskspridningen
möjliggöra för EKN att få garantera affärer i vilka risken bedöms vara väsentligt
bättre än vad som anses normaU inom EKN. EKN anser t. ex. att vid export till
länder i den förmånligaste premieklassen bör 95% täckning kunna medges för
kommersiella risker i samband med krediter lill köpare som är förstklassiga
eller ställer förstklassiga säkerheter. För närvarande gäller att EKN för
kommersiella risker på privata köpare inte kan bevilja högre täckning än 90%.

EKN
pekar vidare på atl det utrymme som tas i anspråk hos exportörer för egen eller
finansiärens självrisker i utestående krediter kan utgöra en begränsande faktor
för exportörens resp. finansiärens möjligheter och kapacitet att genomföra
resp. finansiera nya exportaffärer. För att motverka denna effekt bör EKN ges
möjlighet att mot en premie lösa in den kvarstående självrisken i sådana
krediter som löpt utan betalningsanmärkning och där en relativt kort tid
återstår.

EKN
anför också alt det i vissa fall kan vara en fömtsättning för att kunna
genomföra samarbetsprojekt mellan exportörer i Sverige och andra länder att EKN
beviljar 100% garantitäckning. Detta gäller främst i de fall finansieringsinstitutet
enligt lag endast kan bevilja en kredit om 100% garantitäckning utgår. Vid samverkansprojekl
av särskilt svenskt intresse bör därför om så krävs 100% täckning kunna medges
för finansiären kombinerad med en regressrätt på exportören. EKN hemställer att
regeringen ger nämnden rätt att:

utfärda
garanti med 95% garantiprocentsats för såväl politiska

som
kommersiella risker där risken bedöms vara väsentligt bättre än

vad
som anses normalt, lösa in vissa självrisker under utestående garantier där
krediten

löpt
utan betalningsanmärkning och en relativt kort tid återstår, vid
samverkansprojekt av särskilt svenskt intresse utfärda

långivargaranti
med 100% täckning med regressrätt mot exportör

med
eller utan krav på säkerhet.

41

Innehåll Prop. 1989/90:44

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... 1

1
Inledning.......................................................... ... 2

2
Bakgrund ....................................................... ... 3

2.1
Förändringar på exportfinansieringsområdet
....... 3

2.2
Den framtida utvecklingen på exportfinansieringsområdet
... 5

2.3
Statens engagemang i exportkreditgarantigivning
..... 6

2.3.1
Återblick över EKN;s verksamhet ............. 6

2.3.2.
Aktuella frågeställningar......................... 10

2.4
Statens engagemang i exportkreditgivning
....... .. 13

2.5
U-kreditgivning ............................................ .. 14

2.6
Remissinstanserna -
sammanfattande synpunkter .. 15

3 Överväganden
och förslag .................................. .. 16

3.1 Exportkreditgarantigivning
.............................. .. 16

3.1.1
Utgångspunkter och summering av
huvudprinciper .... 16

3.1.2
Statliga exportkreditgaranlier.................... .. 19

3.1.3
Garantiverksamheten bedrivs i
två system... .. 21

3.1.4
Riskspridning ........................................ .. 24

3.1.5
Samarbete med utländska
institut ............. .. 24

3.1.6
Garantitäckning och utveckling
av garantigivningen ... 25

3.1.7
Rembursgarantier.................................... 30

3.1.8
Miljögarantier......................................... .. 31

3.1.9
Återvinning .......................................... .. 32

3.1.10........................................................ Underskottsfinansiering 33

3.2
Statsstödd exportkreditgivning
genom AB Svensk Exportkredit 35

3.3
U-kreditgivning ............................................ . 35'

4
Hemställan....................................................... .. 37

5
Beslut .......................................................... .. 37

Bilagor:

1................................................................... Sammanfattning
av skrivelse från exportkreditnämnden angående

förslag om ett förändrat rembursgaranlisystem m. m .. 38

2................................................................... Sammanfattning
av skrivelse från exportkreditnämnden angående

förslag till ändrade garantitäckningsregler.............. .. 41

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989 42