Prop. 1989/90:56

Regeringens proposition 1989/90:56

om ändring i utsökningsbalken (hantering av

restbelopp) Pop

1989/90:56

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 16 november 1989.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås en ändring i utsökningsbalken som ger kronofogdemyndigheterna
möjlighet att avsluta sådana ulsökningsmål där endast ett obetydligt belopp kvarstår
att betala.

Förslaget
innebär att en kronofogdemyndighet, i stället för alt söka driva in ett sådant
mindre belopp, skall kunna betala sökanden det som återstår genom att jämka utsökningsavgiften.
Sökanden får därigenom full betalning för sin fordran och
kronofogdemyndigheten kan avskriva målet från vidare handläggning.

Regeringen
fastställer ett högsta belopp som får återstå att betala i ett mål för att utsökningsavgiften
skall kunna jämkas. I propositionen uttalas att en lämplig beloppsgräns tills
vidare kan vara 25 kronor.

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 56

Propositionens
lagförslag Prop. 1989/90:56

Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom
föreskrivs att 17 kap. 4§ utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17
kap.

4§
Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att ansvara
för förrättningskostnadema, om skyldigheten skulle vara betungande.

Återstår endast ett obetydligt belopp att betala i ett ulsökningsmål,
får kronofogdemyndigheten betala beloppet tid sökanden genom att jämka
förrättningskostnaderna motsvarande mån.

Denna
lag träder i krafl den 1 maj 1990.

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:56

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 november 1989

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, R. Carisson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ändring i utsökningsbalken 1 Inledning

Riksskatteverket
(RSV) har i en skrivelse lill justitiedepartementet den 8 febmari 1989
hemställt om ändring i utsökningsbalken (UB) för att möjliggöra en rationell
hantering av små bdoppsdifferenser i samband med verkställighet. Skrivelsen bör
fogas lill protokollet i detta lagstiftningsärende som bilaga 1.

RSV:s
skrivelse har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-415).

2 Bakgrund

I ulsökningsmål
uppkommer ofta smärre differenser mellan vad som rätte

ligen skall betalas in av gäldenären och vad som faktiskt inbetalas eller

exekutivt drivs in. 1 flertalet fall är bakgmnden till sådana mindre avvikel

ser att räntan på kapitalbeloppet har räknats fram till en viss angiven sista

betalningsdag men att inbetalningen inte görs den dagen utan någon eller

några dagar tidigare eller senare. De bagatellbelopp som kvarstår i sådana

ärenden, antingen som restbelopp eller som överskjutande belopp, medför

kostnader och besvär för staten och i många fall också för mottagama.

När
det gäller en inbetalning som överstiger fordringen är huvudregeln att
kronofogdemyndigheten skall betala tillbaka det överskjutande beloppet till gäldenären.
Myndigheten är dock inte skyldig att betala ut belopp som understiger tio
kronor (se 13 kap. 20 a § och 15 kap. 24 a § UB). Om beloppet inte betalas ut,
tillfaller det staten. Begränsningen i utbetalningsskyldigheten gäller även i
fråga om småbdopp som uppkommit på annan gmnd, t. ex. i samband med utmätning
eller införsel, och som skall redovisas till sökanden (jfr. prop. 1983/84:33, LU
9, rskr. 30).

Har
gäldenären betalt in ett belopp som understiger fordringen eller

II Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 56

räcker det som tagits i
mät inte till för att täcka hela fordringen, finns i dag ingen laglig möjlighet
för kronofogdemyndigheten att vägra verkställighet för återstående belopp. En
kronofogdemyndighet är i princip skyldig all driva in vad som saknas, även om
det bara rör sig om några enstaka kronor. I praktiken löser man dock oftast
problemet med smärre beloppsdifferenser på så sätt att borgenären medger all
räntan justeras så att betalningen motsvarar fordringen. 1 allmänna mål har
staten i egenskap av borgenär lämnat ett generellt medgivande cm alt belopp som
understiger 50 kronor får avskrivas utan att någon indrivningsåtgärd vidtas (se
RSV:s författningssamling, RSFS 1983:51).

Prop.
1989/90:56

3 Föredragandens överväganden och förslag

Mitt
förslag: Om endast ett obetydligt belopp återstår atl betala i ett ulsökningsmål
får kronofogdemyndigheten, i stället för att söka driva in beloppet, betala
sökanden det som återstår genom att jämka utsökningsavgiften i motsvarande mån.
Sökanden får därigenom full betalning för sin fordran och
kronofogdemyndigheten kan avskriva ärendet från vidare handläggning. Regeringen
fastställer ett högsta belopp för vad som får återstå att betala i ett ärende
för att utsökningsavgiften skall få jämkas.

RSV:s
förslag: Verkställigheten skall avslutas om det i ett ulsökningsmål endast
kvarstår 25 kronor eller mindre att betala. Sökanden får inte återkomma och
begära fömyad verkställighet av en sådan fordran. Om det finns särskilda skäl
för att indriva även ett mindre belopp skall dock verkställigheten fortgå.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Några av remissinstansema har dock funnit det principiellt
otillfredsställande att en kapitalfordran eller en del av en sådan fordran inte
skall kunna drivas in, även om det rör sig om mindre belopp. De har framhållit
att samhället bör ha intresse av att skydda även fordringsägare med små
belopp. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, som har avstyrkt
förslaget, har godtagit gmndtanken att kronofogdemyndighetema bör få avskriva
obetydliga belopp. Detta bör dock enligt fakultetsstyrelsen inte ske på den
exekutionssökandes bekostnad utan genom att exekutionsavgiflen sätts ned i
motsvarande mån.

Skälen
för mitt förslag: Som framgår av RSV:s skrivelse medför den planerade
övergången till datorstödd handläggning av enskilda mål svårigheter för kronofogdemyndighetema
att rationellt hantera de restbelopp som kvarstår i utsökningsmålen. Jag delar
verkets uppfattning alt administrationen av dessa restbelopp medför besvär och
kostnader för staten som inte står i rimlig proportion lill beloppens storlek.
Läget är här i princip detsamma som när det gäller hanteringen av
överskottsbeloppen. Bland remissinstansema finns också över lag en förståelse
för att en mer rationell

ordning
för att hantera beloppen är önskvärd. Som framgår av det tidigare Prop.
1989/90:56 anförda är meningarna emellertid delade bland remissinstansema i
fråga om vilken lösning som bör väljas för att komma till rätta med problemen.

RSV:s
förslag går ut på atl en restfordran som uppgår till högst 25 kronor

skall
anses som fullbetald och därför skall kunna avskrivas av kronofogde-

.
myndigheten utan ytterligare åtgärder. Sökanden skall inte heller kunna

återkomma
vid ett senare tillfälle och begära fömyad verkställighet av det

återstående
fordringsbeloppet.

Som
har framhållits under remissbehandlingen skulle RSV:s förslag om det
genomfördes innebära en principiell nyhet i svensk rätt, såtillvida att en
exekutionstitel inte längre skall vara verkställbar fullt ut. Med den ordning
som enligt UB gäller för avräkning av inbetalade medel mot en fordran innebär
förslaget vidare att det avskrivna beloppet alltid skulle komma att avse själva
kapilalfordran. Det skulle därmed kunna få inte obetydliga konsekvenser för de
borgenärer som har många fordringar men där fordringsbeloppen är små, t. ex.
krav på sotningsavgifter, läkararvoden eller parkeringsavgifter. En
avskrivningsmöjlighet för kronofogdemyndighetema vad gäller bagatellbelopp
skulle i sin tur återverka på domstolamas befattning med mål som rör sådana
belopp. Det skulle kunna hävdas att en konsekvens av den föreslagna regleringen
rimligen borde bli att domstolarna gavs möjlighet att avvisa eller avskriva
mål som rörde småbdopp. Sådana mål är inte ovanliga i den summariska processen.

Redan
det nu anförda visar att en begränsning vad gäller möjligheten till verkställighet
är en fråga av sådan principiell räckvidd att en inskränkning knappast kan
införas utan närmare utredning om vilka konsekvenser förslaget skulle få i
olika avseenden. Det finns i sammanhanget också skäl att erinra om att
riksdagen vid flera tillfallen tidigare har behandlat liknande förslag i
samband med att frågor om prioriteringar inom exekutionsväsendet har
diskuterats. Riksdagen har därvid konsekvent ullalat sig mot att införa sådana
begränsningar.

Inför
riksdagsbehandlingen av förslaget till ny utsökningsbalk år 1981 ifrågasatte
Föreningen Sveriges kronofogdar om det inte borde införas en begränsning och
föreslog att fordringsägare inte skulle kunna erhålla exekutionstitlar för småbelopp
eller att kronofogdemyndigheternas skyldighet att verkställa exekutionstitlar
skulle tas bort när del gällde bagaldlford-ringar. En lämplig beloppsgräns var
enligt föreningen 300 kronor. Lagutskottet uttalade emellertid att utskottet
inte kunde ställa sig bakom tanken att vissa smärre fordringar generellt skulle
vara hell undantagna från indrivning eller som regel endast föranleda mera
begränsade indrivningsåtgärder. Hänsynen till borgenärerna och till intresset
av att uppehålla en god betalningsmoral i samhället gjorde en sådan utväg
omöjlig, menade utskottet (se LU 1980/81:23 s. 24). Utskottet framhöll dock att
det var rimligt att en kronofogdemyndighet undantagsvis kunde anse sig tvungen att
prioritera handläggningen av ett mål med ett stort fordringsbelopp framför ett
mål med ett litet fordringsbelopp.

Frågor
om prioriteringar inom exekutionsväsendet diskuterades också i

samband med riksdagsbehandlingen av 1985/86 års budgetproposition om

anslag till kronofogdemyndighetema (se prop. 1985/86:100, bil. 9 B 3; LU 5

23). Utskottet strök då
under vad man tidigare hade uttalat om hantering- Prop. 1989/90:56 en av smärre
fordringsbelopp och framhöll att inga åtgärder bör vara uteslutna endast därför
att målen avser mindre belopp. Även senare har frågor om att införa ett lägsta
belopp för verkställighet diskuterats utan att detta lett till några åtgärder
från riksdagens sida (se riksdagens revisorers verksamhetsberättelse 1987/88 s.
57 ff.).

Jag
anser mot denna bakgmnd att frågan om att få en mer rationell hantering av småbelopp
i de enskilda målen bör lösas efter andra vägar än genom en begränsning av möjlighetema
till verkställighet. En lösning som har föreslagits av juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet är att låta kronofogdemyndigheten
betala sökandens återstående fordran genom att jämka exekutionsavgiflen i
motsvarande mån. Staten skulle alltså avstå från en mindre del av
exekutionsavgiften för alt slippa besväret med att behålla sådana mål
registrerade hos myndigheten. Exekutionssökanden skulle på så sätt få full
betalning för sin fordran samtidigt som kronofogdemyndigheten kunde avskriva
ärendet från vidare handläggning.

För
egen del ser jag flera fördelar med en sådan ordning. Del ligger till en början
nära till hands att staten, som främst drar nytta av att småbdoppen kan skrivas
av, också bär kostnadema för en sådan reform. Det rör sig givetvis inte om
några stora rationaliseringsvinster. Likväl kan det antas att de besparingar
som kan göras genom att kronofogdemyndighetema slutligt kan redovisa ärendena
gott och väl kommer att motsvara de kostnader som uppkommer genom att utsökningsavgiften
sätts ned. Det bör i det sammanhanget erinras om att staten, som jag tidigare
nämnde, med stöd av bestämmelser i UB tillgodogör sig överskottsbelopp som uppkommer
i utsökningsmålen, i den mån beloppen understiger tio kronor. Av större
betydelse är emellertid att det med en sådan ordning går att lösa problemen med
smärre beloppsdifferenser utan att träda de enskilda borgenäremas rätt för när.
Som har framhållits under remissbehandlingen och som riksdagens nyss återgivna
ställningstaganden ger uttryck för är det ett väsentligt samhällsintresse att
skydda även små fordringsägare. Jag anser mot denna bakgmnd att ett enskilt ulsökningsmål
där det återstår ett bagatellbelopp att betala bör kunna få slutföras av
kronofogdemyndigheten genom att utsökningsavgiften sätts ned i motsvarande mån
och att sökanden därigenom således får fulU betalt för sin fordran.

För
vissa typer av mål, främst mål om införsel eller utmätning för fordran på
underhållsbidrag, betalas inte någon utsökningsavgift. 1 sådana mål är det
alltså inte möjligt att tillämpa en ordning med jämkning av avgiften. I dessa
mål är det emellertid ovanligt alt det uppkommer några kvarstående
beloppsdifferenser, bl. a. till följd av att någon ränta inte utgår på
beloppen. Jag anser därför att några särregler för dessa måltyper inte är
nödvändiga.

När
det gäller att bestämma vilket belopp som högst får restera i ett

ulsökningsmål för att utsökningsavgiften skall få sättas ned, bör beaktas

att syftet med reformen främst är att man skall slippa sådana beloppsdiffe

renser som uppstår genom att gäldenären betalar någon dag senare än den

dag som räntan är framräknad till enligt underrättelsen i målet. RSV har i

sin skrivelse föreslagit att belopp som understiger 25 kronor bör kunna 6

skrivas
av. En sådan beloppsgräns skulle täcka en tidsdifferens på tio dagar Prop.
1989/90:56

vid
fordringar upp till ca 4 500 kronor och vid 20 procents ränta. Endast en

liten
del av antalet fordringar i enskilda mål är större än så. Med hänsyn

till
att beloppet skall ligga fast under en inte alltför kort tid framöver anser

jag att 25 kronor kan vara
en lämplig gräns för vad som högst får restera i

ett
ulsökningsmål för att möjligheten till nedsättning skall kunna komma i

fråga.

En
beloppsgräns i enlighet med del nu sagda ligger högre än vad som gäller för
kronofogdemyndighetemas skyldighet att betala ut mindre belopp enligt 13 kap.
20 a § och 15 kap. 24 a § UB. Som framgår av vad jag tidigare har sagt ligger
den gränsen vid tio kronor. Med den lösning som jag här förordar för att komma
till rätta med restbeloppen i utsökningsmålen är det enligt min mening inte
nödvändigt alt samordna de två be-loppsgränsema. Jag avser därför inte att i
detta ärende föreslå någon ändring såvitt gäller bestämmelserna om utbetalning
av mindre belopp.

Mitt
förslag all kronofogdemyndigheten skall kunna avsluta ett ulsökningsmål genom
att jämka utsökningsavgiften kräver lagändring. Denna bör göras genom ett
tillägg lill bestämmelsema om exekutionssökandes ansvar för förrättningskostnader
i 17 kap. UB. Det får sedan bli en uppgift för regeringen att i förordningen
(1981:1185) om utsökningsavgifter närmare ange den beloppsgräns inom vilken en
sådan jämkning får ske.

Det
nu framlagda förslaget är avsett alt genomföras inom ramen för det arbete som
RSV för närvarande bedriver för alt utöka datorstödet hos kronofogdemyndighetema
vid handläggningen av enskilda mål. Jag utgår från alt RSV i det sammanhanget
ser till att lämpliga bokföringsmliner införs hos kronofogdemyndighetema för
hanteringen av de mindre beloppen. Ett krav som bör ställas är att mlinema
utformas på ett sådant sätt att det blir möjligt att följa upp tillämpningen av
de nya reglema, bl.a. vad gäller kostnadema för staten. Bokföringsmtinema bör
vidare utformas så atl ett eventuellt missbmk av bestämmelsema kan förhindras.

4 Ikraftträdande m. m.

Den
föreslagna ändringen i UB bör träda i kraft den 1 maj 1990. Några
övergångsbestämmelser behövs inte.

Med
hänsyn lill att frågan är av enkel beskaffenhet anser jag det inte nödvändigt
att höra lagrådet.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen

att
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i utsökningsbalken.

6
Beslut Prop. 1989/90:56

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

RIKSSKATTEVERKET Prop. 1989/90:56

Bilaga 1

Hemställan om ändring i utsökningsbalken för att möjliggöra
en rationell hantering av små beloppsdifferenser

Ett
utökat datorstöd för kronofogdemyndighetemas (KFMs) handläggning av enskilda
mål håller successivt på att tas fram. Arbetet sker i form av s. k. ADB-E
projekt (RSVs rapport 1986:1). Första halvåret 1989 påbörjas genomförandet av bokföringsmliner.
Dessa kommer att omfatta bl.a. registrering och kreditering av betalningar samt
utbetalning till sökande.

Inför
genomförandet har följande problem aktualiserats.

Det
förekommer ofta att en gäldenär i enskilt mål inte betalar in det exakta
skuldbeloppet utan några kronor för mycket eller för litet. Vid underrättelse i
enskilda mål utsätts en senaste betalningsdag och ränta i målet framräknas till
denna dag. Om gäldenären betalar det i underrättelsen angivna beloppet någon
dag tidigare eller senare uppstår en differens. Har han betalat för mycket
skall det överskjutande återbetalas lill honom. Överstiger inbetalningen
skulden med mindre än 10 kronor behöver KEM dock inte göra någon återbetalning.
Beloppet tillfaller i stället staten. Regel om detta finns i 13 kap. 20 a § utsökningsbalken
(UB).

Är
det inbetalade beloppet för lågt åligger del KEM att driva in vad som saknas
även om det bara är en krona. För närvarande löser man ofta problemet med
mindre differenser genom att "justera" räntan så att betalningen
motsvarar skulden.

När
bokföringen blivit helt inordnad i datasystemet kan delta praktiska tillvägagångsätt
inte längre tillämpas. Det bör därför skapas en annan möjlighet att på ett
rimligt sätt hantera situationen.

Små
differenser mellan influtna belopp och vad som skall drivas in uppkommer
självfallet också i allmänna mål, även om dessa inte löper med ränta.
Beträffande allmänna mål gäller att små restskulder avskrivs. I RSVs
författningssamling RSFS 1983:51 om indrivning och avskrivning av skatt,
allmänna avgifter m.m. föreskrivs att belopp som understiger 50 kr får
avskrivas utan att någon indrivningsåtgärd vidtas. En fömtsättning är att restavgift
inte restförts — altemativt att restavgiften understiger 51 kr. Sådan fordran
på skatt skall, enligt föreskriften, inte heller tas med vid avräkning eller
utmätning av reslitutionsfordran.

För
enskilda målens del skulle det mest rationella vara om det föreskrivs

atl KEM skall anse och behandla en skuld som fullbetald även om ett liten

restbelopp kvarstår oreglerat. Detta skulle innebära en ändrad ADB-mtin

som kunde fungera enligt följande. Återstår i etl mål endast högst x kronor

avregistreras detta belopp automatiskt av datasystemet och målet redovi

sas som fullbelalt. Målet skall också anses fullbelalt i det avseendet atl

sökanden inte vid ett senare tillfälle kan återkomma och begära ny verk

ställighet. Beträffande frågan om beloppsgräns bör en samordning ske med

storleken på det belopp KEM inte är skyldig att betala ut. Vad KEM inte 9

behöver betala ut skall
man inte behöva driva in och omvänt - det man är Prop. 1989/90:56 skyldig atl
driva in skall betalas ut. Del nu gällande högsta belopp, 10 Bilaga 1 kronor,
som man inte behöver betala ut infördes 1983 (13 kap. 20 a§, SFS 1983:924). Om man
följer basbeloppet skulle motsvarande belopp i dag vara cirka 14:38.

RSV
föreslår ny gemensam beloppsgräns om 25 kronor för vad KEM är skyldig att driva
in och betala ut. Denna höjning torde kunna accepteras av de flesta. Det kan
dock förmodas bli nödvändigt i framtiden att ytterligare höja gränsen. Beloppet
skulle således bli hälften av vad som gäller för allmänna mål.

Atl
redan nu införa en högre gräns torde dock vara tveksamt. Det kan i vissa fall
vara motiverat att driva in också relativt låga belopp. En högre gräns kan även
föranleda någon att systematiskt inte betala de sista kro-noma av en skuld.
Verket bedömer att risken härför blir liten med en så låg gräns som 25 kronor.
Det bör dock finnas en möjlighet att i enskilda fall fortsätta indrivningen
trots att mindre än 25 kronor kvarstår obetalt.

En
ordning som nu redovisats behöver ett författningsstöd. Detta kan utformas på
flera sätt.

1
lagen (1972:180) om avmndning av vissa fordringar lill hell krontal m. m. är
reglerat att KEM inte är skyldig att driva in öresbelopp i enskilda mål. Öretal
bortfaller således i varje kapitalbelopp. Ränta på fordringar avmndas till
närmast högre krontal. Inbetalda öretal avräknas från fordran i annat ulsökningsmål
eller tillfaller staten. RSV har övervägt att föreslå att den önskade
författningsändringen åstadskoms genom en ändring i 1972 års lag. Verket
finner denna väg mindre lämplig.

Författningsändringen
torde i stället lämpligen ske i UB, förslagsvis som en ny paragraf i 13
kapitlet:

"Om
det i etl mål kvarstår högst 25 kronor att betala skall verkställigheten
avslutas om inte särskilda skäl föreligger däremot. Sökande äger inte återkomma
och begära fömyad verkställighet av den fordran."

Bestämmelsen
bör endast avse enskilda mål och alltid avse hela det återstående beloppet i
målet, dvs inklusive ränta och avgifter. Frågan om problem med småbelopp i
allmänna mål bör tas upp i annat sammanhang.

Det
är inte troligt att enskilda borgenärer har något att invända mot den nu
föreslagna rationaliseringen. Svenska Inkassoföreningen rekommenderade redan
1981 sina medlemmar all avslå från räntedifferenser under 50 kr om inte
borgenären uttryckligen kräver annorlunda. Redovisningen av dessa mål bör även
kunna ske snabbare vilket är till fördel för borgenärerna.

10

Förteckning
över remissinstanser som har yttrat sig Prop-1989/90:56 över riksskatteverkets
framställning om ändring i Bilaga 2 utsökningsbalken

Yttrande
över framställningen har avgetts av justitiekanslem, domstolsverket,
konsumentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt,
Sandvikens tingsrätt, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
riksdagens ombudsmän, Finansbolagens förening. Svenska Bankföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Svenska Inkassoföreningen, Svenska Sparbanksföreningen,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund,
Trafikförsäkringsföreningen.

11

Innehåll Prop. 1989/90:56

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagförslag....................................... ... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 16 november

1989................................................................. ... 3

1
Inledning.......................................................... ... 3

2
Bakgmnd.......................................................... ... 3

3
Föredragandens överväganden och
förslag............. ... 4

4
Ikraftträdande m.m............................................ ... 7

5
Hemställan....................................................... ... 7

6
Beslut ........................................................... ... 8

Bilaga
1 Riksskatteverkets skrivelse 1989-02-08......... 9

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanser................. 11

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 12