Prop. 1989/90:57

Regeringens proposition

1989/90:57 [W

Ändrad instansordning för vissa p

ärendegrupper inom 1989/90:57

jordbruksdepartementets
område m. m.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 23 november 1989..

På
regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås att regeringen befrias från sin nuvarande befattning
med vissa ärenden om överklagande inom jordbmksdepartementets ansvarsområde.
Enligt förslaget skall regeringen inte heller vara första instans i' vissa
ärenden som rör häradsallmänningar och allmänningsskogar. Lagändringama
föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 57

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom
föreskrivs att 41 § och mbriken närmast före 41 § lagen (1950:596) om rätt till
fiske skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:57

Nuvarande
lydelse Om besvär m. m.

Föreslagen
lydelse Om överklagande m. m.

41 §'

Länsstyrelsens
beslut i sådana ärenden som avses i 24, 28 eller 29 § får överklagas hos kammartätten
genom besvär.

Fiskenämndens
beslut i sådant ärende som avses i 30 § får överklagas hos fiskeristyrdsen
genom besvär. Fiskeristyrdsens beslut får överklagas hos regeringen genom besvär.

Då
ett beslut som en myndighet många att en avskrift av beslutet inte dem, skall
delgivning ske enligt 17 §

Beslut,
som avses i 28 och 29 §§, skad gälla utan hinder av att det har överklagats, om
inte annat förordnas. Om det fmns särskilda skäl, får fiskenämnden yo>orna
att även sådant beslut, som avses i 30 §, skall gälla med omedelbar verkan.

Länsstyrelsens
beslut i sådana ärenden som avses i 24, 28 eller 29 § får överklagas hos
kammarrätten.

Fiskenämndens
beslut i sådana ärenden som avses i 30 § får överklagas hos fiskeristyrdsen. Fiskeristyrdsens
beslut / sådana ärenden får överklagas hos kammarrätten.

meddelar
enligt denna lag angår så lämpligen kan tillställas var och en av delgivningslagen
(1970:428).

Beslut,
som avses i 28 och 29 §§, gäller omedelbart, om inte något annat bestäms. Om
del finns särskilda skäl, får fiskenämnden bestämma att även ett sådant
beslut, som avses i 30 §, skall gälla omedef bart.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

Senaste
lydelse 1985:435.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar

Härigenom
föreskrivs att 23, 40 och 41 §§, 47 § 2 mom. samt mbriken närmast före 47 §
lagen (1952:166) om häradsallmänningar skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:57

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ledamot av allmänningsstyrdse
skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, om inte regeringen för ett
särskilt fall medger annat. Ledamot fär inte vara underårig eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräld-rabalken.

Ledamot
av allmänningsstyrdse må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått
tid ända, skiljas från uppdraget genom beslut av ad-männingsstämman.

vgår styrelseledamot
innan den tid för vilken han blivit vald gått tid ända och finnes ej suppleant,
åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta om val av ny
ledamot för återstående tiden. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med
valet kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstäm-ma, såframt styrelsen är
beslutför med kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse
i reglementet.

Ledamöterna i en allmänningsstyrdse
skall vara här i landet bosatta svenska medborgare, om inte länsstyrelsen för
ett särskilt fall medger något annat. Ledamöterna får inte vara underåriga
eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldra-balken.

Om en admänningsstämma
beslutar det, får en ledamot av en allmänningsstyrdse skiljas från sitt uppdrag
innan tiden för uppdraget har gått ut.

Om en styrelseledamot
avgår innan tiden för uppdraget har gått ut och det inte finns någon
suppleant, skad övriga styrelseledamöter genast se tid att en ny ledamot väljs
för den tid som återstår. Om styref sen ändå är beslutför och om det inte
strider mot bestämmelserna i reglementet, får valet skjutas upp till nästa
ordinarie allmännings-stämma.

Förslag till reglemente
skall uppgöras av delägarna samt underställas regeringen för prövning och fastställelse.
Regeringen prövar förslagets överensstämmelse med lag och dess
ändamålsenlighet samt äger vidtaga de ändringar däri som må finnas påkallade.

Delägarna skad upprätta
förslag till reglemente. Förslaget skall underställas länsstyrelsen för prövning
och fastställelse. Länsstyrelsen skad pröva omförslaget är lagenligt och
lämpligt. Länsstyrelsen får göra de ändringar iförslaget som behövs.

Ändring av fastställt
reglemente må efter förslag av delägarna eller den minoritet av dem, som be-

'
Senaste lyddse 1988:1312. Senaste lyddse 1975:678. ' Senaste lydelse 1975:678.

Länsstyrelsen får medge
att ett fastställt reglemente ändras. Framställning om ändring av reglementet

11
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 57

stämts i reglementet,
medgivas av yr örai av delägama eller den mi- Prop. 1989/90:57

regeringen. Har dylikt
förslag väckts av minoritet som nyss sagts, skola innan förslaget slutligen
prövas delägama erhålla tillfälle att yttra sig.

noritet av dem, som
bestämts i reglementet. Har framställningen gjorts av en minoritet skall
delägarna få tillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs.

Om fullföljd av talan

Om överklagande

47 r

2 mom.

En
förvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.

Talan
mot beslut, som länsstyref se meddelat i fall som avses i 1 mom. eller enligt
8, 17, 37 eller 38 §, föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos regeringen
genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

I
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

Frågor,
som enligt bestämmelser i reglementen skall prövas av regeringen, skall i
stället prövas av länsstyrelsen.

'
Senaste lydelse 1975:678. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna

Prop. 1989/90:57

Härigenom
föreskrivs att 7 § 2 mom., 22, 39 och 40 §§, 46 § 2 mom. samt mbriken närmast
före 46 § lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Beträffande
förvaltningen av fond som bildats av inkomst från besparingsskogama inom
Venjans socken eller från Lima eller Tran-strands sockens besparingsskog äger
regeringen utan hinder av vad i denna lag stadgas efter vederbörande delägares
hörande meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen får
meddela särskilda bestämmelser om förvaltningen av sådana fonder som har bildats
av inkomster från besparingsskogama inom Venjans socken eller från Lima eller
Tran-strands sockens besparingsskog. Innan sådana bestämmelser meddelas skad
delägarna höras.

Ledamot
av allmänningsstyrdse eller ekonominämnd skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, om inte regeringen för ett särskilt fall medger annal. Ledamot får
inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Ledamot
av allmänningsstyrdse eller ekonominämnd må, ändå att den tid för vilken han
blivit utsedd ej gått tid ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den
eller dem som utsett honom.

Avgår styrelse- eller
nämndledamot innan den tid för vilken han blivit utsedd gäll tillända och
finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts av delägarna, på föranstaf lande
av allmänningsstyrdsen val av ny ledamot för återstående tiden ofördröjligen
hållas samt, om den avgångne utsetts av länsstyrelsen, anmälan om avgången
genast göras hos denna myndighet för utseende av ny ledamot för samma tid. Utan
hinder av vad nu stadgats må dock

Ledamöterna
i en allmänningsstyrdse eller ekonominämnd skall vara här i landet bosatta
svenska medborgare, om inte länsstyrelsen för ett särskilt fall medger något annat.
Ledamöterna får inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Om
den som har utsett en ledamot / en allmänningsstyrdse eller / en ekonominämnd
beslutar det, får ledamoten skiljas från sitt uppdrag innan tiden för uppdraget
har gått ut.

Om en styrelse- eller
nämndledamot som är vald av delägarna avgår innan tiden för uppdraget har gått
ut och det inte finns någon suppleant, skall allmänningsstyrdsen genast se tdl
att en ny ledamot väljs för den tid som återstår. Om styrelsen eller nämnden
ändå är beslutför och om det inte strider mot bestämmelserna i reglementet,
får valet skjutas upp till nästa ordinarie admänningsstämma. Om ledamoten har
utsetts av länsstyrelsen skall alf

'
Senaste lydelse 1975:679. ' Senaste lydelse 1988:1313.

med val av ny ledamot
kunna anstå till nästa ordinarie admänningsstämma, såframt styrelsen eller
nämnden är beslutför med kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot
bestämmelse i reglementet.

männingsstyrdsen i
stället genast göra anmälan dit, så att en ny ledamot kan utses.

Prop. 1989/90:57

Förslag till reglemente
skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes tid länsstyrelsen, som med
eget yttrande överlämnar förslaget till regeringen för prövning och fastställelse.
Regeringen prövar förslagets överensstämmelse med lag och dess ändamålsenlighet
samt äger vidtaga de ändringar däri som må finnas påkallade.

Delägarna skall
upprätta förslag till reglemente. Förslaget skall underställas länsstyrelsen
för prövning och fastställelse. Länsstyrelsen skall pröva omförslaget är
lagenligt och lämpligt. Länsstyrelsen fär göra de ändringar iförslaget som
behövs.

Ändring av fastställt
reglemente må efter förslag av länsstyrelsen, delägarna eller den minoritet av dem,
som bestämts i reglementet, medgivas av Konungen. Väckes förslag om sådan
ändring av delägarna eller av minoritet som nyss sagts, skall om behandling av
förslaget gälla vad i 39 § stadgats; dock skall länsstyrelsen innan utlåtande
över minoritetsförslag avgives bereda delägama tillfälle att yttra sig. Delägarna
skola ock höras över ändringsförslag som väckts av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen får medge
att ett fastställt reglemente ändras. Framställning om ändring av reglementet får
göras av delägama eller den minoritet av dem, som bestämts i reglementet. Om
en framställning har gjorts av en minoritet, skall delägarna få tillfälle all
yttra sig innan ärendet avgörs.

Länsstyrelsen
får, efter att ha låtit delägarna yttra sig, ändra ett reglemente även utan
att någon framstädning har gjorts.

Om fullföljd av talan

Om överklagande

Talan mot beslut, som länsstyref
se meddelat i fall som avses i 1 mom. eller enligt 7a, 16, 36 eller 37 §, föres
hos kammarrätten genom besvär.

En förvaltningsmyndighets
beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen får överklagas hos kammarrätten.

'
Senaste lyddse 1975:679.

■* Senaste lydelse
1971:563. Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.

Mot
annat beslut av länsstyrelse Prop. 1989/90:57

enligt
denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

Frågor,
som enligt bestämmelser i reglementen skall prövas av regeringen, skall i
stället prövas av länsstyrelsen.

t2
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 57

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m.m.

Härigenom
föreskrivs att 10 och 13 §§ lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrkel
m. m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:57

Nuvarande
lydelse

101

Den
som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket, mot ersättning undersöker
djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande
eller lindrande syfte må ej under utövning av denna verksamhet behandla
sjukdom på vilken epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) eller förordningen
den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmondlainfektion hos djur m. m. är
helt eller delvis tillämplig.

Om
den, som saknar behörighet alt utöva veterinäryrkel men förvärvat
veterinärtitel eller annan titel vari ordet veterinär ingår, begagnar titeln
i verksamhet som avses i första stycket, åligger det honom att därvid tydligt
utmärka titelns urspmng och beskaffenhet.

I
övrigt må ej den som, utan att vara behörig att utöva veterinäryrket, bedriver
i första stycket avsedd verksamhet i samband därmed beteckna sig veterinär
eller begagna titel eller yrkesbeteckning vari denna benämning ingår eller som
ger sken av att han är legitimerad eller på annat sätt auktoriserad av myndighet
eller har specialistkompetens som veterinär.

Lantbruksstyrelsen
må medge undantag från bestämmelserna i denna paragraf

Föreslagen
lydelse

Den
som, utan att vara behörig atl utöva veterinäryrkel, mot ersättning undersöker
djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i förebyggande, botande
eller lindrande syfte får inte under utövning av denna verksamhet behandla
sjukdomar på vilka epizootilagen (1980:369) eller lagen (1983:738) om
bekämpande av saf monella hos djur är tillämplig.

Om
någon, som saknar behörighet att utöva veterinäryrket men har förvärvat
veterinärtitel eller någon annan titel vari ordet veterinär ingår, använder
titeln i verksamhet som avses i första stycket, skad han tydligt utmärka
titelns urspmng och beskaffenhet.

I övrigl får den som
saknar behörighet att utöva veterinäryrket inte beteckna sig veterinär /
samband med att han utövar verksamhet som avses i första stycket. Han får inte heller
i samband med verksamheten använda en sådan titel eller yrkesbeteckning som
innehåller ordet veterinär eller som ger sken av all han är legitimerad eller
på annal sätt auktoriserad av en myndighet eller har specialistkompetens som
veterinär.

'
Senaste lydelse 1971:1116. Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket upphävs.

13 r

Lantbmksstyrdsens beslut
/ ett särskilt fall enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.

Talan mot lantbmksstyrdsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskih fall
enligt 8 § föres hos kammarrätten genom besvär

Mot
annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna lag föres talan hos regeringen
genom besvär.

Beslut som lantbmksstyrelsen
eller kammarrätten meddelar med stöd av denna lag gäller omedef bart, om
inte något annal bestäms.

Beslut
som lantbmksstyrelsen eller kammarrätten meddelar med stöd av denna lag länder
tdl omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

Bestämmelser
om rätt för riksdagens ombudsmän och för justitiekanslem att söka ändring i
beslut som rör återkallelse av legitimation enligt 4 § första stycket finns i 7
§ lagen (1986:765) med instmktion för riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om jusritiekanslerns tillsyn. Talan skall väckas inom fyra veckor
från det beslutet har meddelats.

Prop. 1989/90:57

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

I
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

' Senaste lydelse 1987:998. Ändringen innebär bl. a. att
andra stycket upphävs.

5 Förslag till Prop. 1989/90:57

Lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318)

Härigenom
föreskrivs atl 11 § växtskyddslagen (1972:318) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

11 §'

Talan
mot beslut som annan Lantbruksstyrelsens beslut / ett

myndighet
än regeringen meddelat särskilt fad enligt denna lag eller

med
stöd av 5 eller 7 § föres hos enligt föreskrifter som har medde-

kammarrätten
genom besvär. lats med stöd av lagen får överkla

gas hos kammarrätten.

Mot
beslut i fråga om ersättning

av statsmedel enligt 8 §
föres talan

hos regeringen genom
besvär.

Beslut
som avses i första stycket Beslut som meddelats med stöd

länder omedelbart till
efterrättelse, av 5 eller 7 § gäller omedelbart, om

om ej annal förordnas. inte något annat bestäms.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

I
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

Senaste
lydelse 1989:492. Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs. 10

6 Förslag
till

Lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211)

Härigenom
föreskrivs i fråga om bisjukdomslagen (1974:211) dels att i 1—3 och 6 §§ orden "Kungl.
Maj: t" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 9 § skall ha
följande lydelse.

Prop. 1989/90:57

Föreslagen lydelse

En
tillsynsmans beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos lantbmksstyrelsen.

Annat beslut av en
förvaltningsmyndighet i ett särskilt fad enligt lagen eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
kammarrätten.

Beslut som har
meddelats med stöd av 3 eller 5 § gäller omedelbart, om inte något annat
bestäms.

Nuvarande
lydelse

9§'

Mot
tillsynsmans beslut enligt 3 eller 5 § föres talan hos lantbmksstyrelsen genom
besvär

Talan
mot beslut som annan myndighet än Kungl. Majt:t eller tillsynsman meddelat med
stöd av 3 eller 5 § föres genom besvär hos kammartätten, om beslutet meddelats
i särskih fall, och i övrigt hos Kungl. Maj: t.

Mot beslut som annan myndighet än Kungl. Maj: t meddelat enligt 6 §
föres talan hos Kungl. Maj: t genom besvär.

Beslut
som avses i första och andra styckena länder omedelbart tid efterrättelse, om
ej annal förordnas.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

I fråga om
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre
föreskrifter.

Andringen
innebär bl. a. att tredje stycket upphävs.

11

7 Förslag till Prop. 1989/90:57

Lag om ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark

Härigenom
föreskrivs att 13 § lagen (1979:425) om skötsel av jordbmks-mark skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

13§

Talan mot lantbmksnämndens Lantbmksnämndens beslut en-

beslut enligt denna lagförs hos länt- ligt denna lag eller enligt föreskrifter

bmksstyrelsen genom besvär Mot som har meddelats med stöd av

lantbruksstyrelsens beslut förs talan lagen får överklagas hos lantbmks-

hos regeringen genom besvär. styrelsen.

Lantbruksstyrelsens beslut i ett särskih fad enligt lagen eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

12

8 Förslag till Prop. 1989/90:57

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom
föreskrivs att 29 och 30 §§ och mbriken närmast före 27 § skogsvårdslagen
(1979:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Ansvar
och besvär m. m. Ansvar och överklagande m. m.

29 §

Talan
mot skogsvårdsstyrelsens Skogsvårdsstyrelsens beslut en-

beslut enligt denna lag förs hos ligt denna lag eller enligt föreskrifter

skogsstyrelsen genom besvär.Mot som har meddelats med stöd av

skogsstyrelsens beslut förs talan hos lagen får överklagas hos skogssty-

regeringen genom besvär. relsen.

Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fad enligt lagen eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.

30 §

Myndighet
får förordna att dess En myndighet får bestämma att beslut skall lända
tid efterrättelse dess beslut skall gälla omedelbart, utan hinder avförd
talan.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

I
fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

13

9 Förslag till

Lag om ändring i ädellövskogslagen (1984:119)

Härigenom
föreskrivs att 10 § ädellövskogslagen (1984: 119) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsens beslut
enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. Statens
naturvårdsverk får överklaga länsstyrelsens beslut.

Skogsvårdsstyrelsens
beslut får överklagas hos skogsstyrelsen. Skogsstyrelsens beslut får överklagas
hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut
enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Statens naturvårdsverk får överklaga
länsstyrelsens beslut.

Skogsvårdsstyrelsens
beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen får överklagas hos skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsens beslut
i ett särskih fad enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

I fråga om överklagande av
beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

14

Jordbruksdepartementet '°p- ' 989/90:57

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 november 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, R.Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, Lönnqvist,
Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Hellström

Proposition om ändrad instansordning för vissa
ärendegrupper inom jordbruksdepartementets område m. m.

1 Inledning

Våren
1984 antog riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av möjligheterna
att överklaga myndighetsbeslut till regeringen (prop. 1983/84: 120, KU23, rskr.
250). Syftet med översynen skall bl.a. vara att begränsa antalet överklaganden
hos regeringen.

En
utgångspunkt för översynen är att varje departement inom sitt område skall
svara för beredningsarbetet när det gäller att anpassa reglerna i de olika författningarna
till de riktlinjer som riksdagen har beslutat.

Våren
1988 antog riksdagen en lag om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop.
1987/88:69, KU 38, rskr. 189, SFS 1988:205). Lagen innebär en möjlighet till
överprövning av vissa beslut som regeringen och andra myndigheter meddelar i
förvaltningsärenden. Lagen syftar till att säkerställa att svensk rätt
motsvarar Sveriges åtaganden enligt europakonventionen om mänskliga
rättigheter och gmndläggande friheter. I väntan på erfarenheter från
tillämpningen är lagen tidsbegränsad. Den gäller till utgången av år 1991.

I
lagens förarbeten framhålls att en riktlinje för utvecklingen på längre sikt
bör vara att man områdesvis överväger i vilken mån det är ändamålsenligt att
ersätta den överprövning som i dag sker i administrativ ordning med
domstolsprövning. En översyn av aktuella författningar förordas. En sådan
översyn bör, enligt departementschefen, i viss utsträckning kunna samordnas med
det pågående arbetet alt anpassa reglema om överklagbar-het och instansordning lill
de riktlinjer som riksdagen fastställt år 1984.

Avsikten
är att också översynen med anledning av europakonventionen skall ske
departementsvis.

För
jordbmksdepartementets del har under hösten 1989 gjorts en systematisk
genomgång av alla lagar inom departementets ansvarsområde.

Genomgången
har gett vid handen att etl antal bestämmelser som nu möjliggör överprövning
hos regeringen i sista instans bör ändras. En annan

15

ordning bör också införas
för ett par ärendegmpper beträffande vilka Prop. 1989/90:57 regeringen för
närvarande beslutar i första instans.

Genomgången
har också visat att det bör göras vissa ändringar för att bestämmelserna om överklagande
skall bli mer enhetliga.

2 Allmänna utgångspunkter

Riktlinjerna
för översynen av reglerna om rätt att överklaga myndighets-beslut till
regeringen antogs mot bakgmnd av en ökad tillströmning till regeringen av
ärenden om överklagande. I propositionen (1983/84:120) om regeringens
befattning med besvärsärenden anfördes bl. a. att gällande regler om rätten att
överklaga beslut till regeringen uppenbarligen inte alllid tillkommit efter
några mera målmedvetna och systematiska överväganden. Resultatet har blivit
att regleringen brister i konsekvens och enhetlighet och att regeringen är
överinstans — fömtom i några få större ärendegmpper — i en mängd var för sig
små ärendegmpper av föga enhetlig karaktär.

Regeringen
bör, enligt de riktlinjer som antogs, inte vara överinstans annal än när det
behövs en politisk styrning av praxis. I sådana fall då prövningens
huvudsakliga funktion är alt tillgodose ett rältsskyddsbehov bör prövningen
normalt läggas på regeringen bara om del inte går att ordna en tillräckligt
kvalificerad överprövning på lägre nivå.

I
propositionen uttalades vidare bl. a. all den kartläggning av ärendena hos
regeringen som gjorts gav vid handen alt åtskilliga gmpper av ärenden är av den
arten all prövningen knappast har någon annan funktion än att tjäna som en
garanti för en riktig och rättvis praxis. Att regeringen utnyttjar prövningen
för politisk styrning är inte vanligt utom i några få typer av ärenden. Det
kunde därför enligt departementschefen ifrågasättas om inte regeringen i själva
verket kan befrias från de flesta gmpper av överklaganden.

I
många år har det i Sverige pågått en utveckling mot all förvaltningsärenden i
allt större utsträckning överprövas av domstolar. Det huvudsakliga syftet har
varit att stärka den enskildes rättssäkerhet på förvaltningsområdet.

Rättssäkerhetsgarantiema
har under de senaste åren kommit i blick

punkten. Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning har

på grund av sin grundläggande konstruktion skapat vissa problem. Det

sammanhänger med att konventionen griper över etl mycket vitt område

samtidigt som den i åtskilliga hänseenden är tämligen allmänt hållen och

ger stort utrymme för olika tolkningar. I takt med att antalet mål kraftigt

har ökat under senare år har den europeiska domstolen utvecklat en

alltmer extensiv praxis, bl. a. då det gäller tolkningen av konventionens

krav på tillgång till domstolsprövning. Kravet har ansetts omfatta inte

bara civilrättsliga tvister utan också vissa tvister av offentligrältslig art

med anknytning till äganderätten och rätten all utöva ett yrke m. m. En

sammanställning av domstolens praxis har redovisats i propositionen

1987/88:69. 16

Som princip i svensk rätt
gäller att ärenden där prövningen huvudsakli- Prop. 1989/90: 57 gen går ut på
att tillämpa rättsregler bör kunna överklagas till domstol. Andra ärenden
däremot prövas i administrativ ordning även efter överklaganden. Denna princip
ger emellertid inte alltid klar ledning. På många områden är lagstiftningen så
utformad alt den prövning som skall göras har inslag såväl av rättslig
bedömning som lämplighetsavvägning. Den genomgång som nu gjorts av
lagstiftningen inom jordbmksdepartementets ansvarsområde har visat att så är
fallet beträffande många ärendegmpper som nu överprövas i administrativ
ordning.

När
det gäller instansordningen för vissa sådana ärendegmpper kan del, mot bakgmnd
bl. a. av europakonventionens krav på domstolsprövning, finnas anledning att nu
göra en annan bedömning än den som gjordes vid reglernas tillkomst.
Utvecklingen har gått mot att i allt större utsträckning av rättssäkerhetsskäl
låta förvaltningsärenden överprövas av domstol. En sådan prövning har valts
också för många ärendegmpper där inslaget av lämplighetsbedömning är väl så
stort som i vissa andra gmpper av ärenden förbehållna administrativ myndighet.

Mot
denna bakgmnd tar jag i det följande upp frågor om instansordningen i ärenden
enligt lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1952:166) om häradsallmänningar,
lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norriand och Dalarna, lagen (1965:61)
om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., växtskyddslagen (1972:318), bisjukdomslagen
(1974:211), lagen (1979:425) om skötsel av jordbmksmark, skogsvårdslagen
(1979:429) och äddlövskogslagen (1984:119).

Berörda
myndigheter har fått lämna synpunkter på förslagen under ärendets beredning
inom regeringskansliet och godtagit de förslag jag nu lägger fram.

1
den mån de aktuella ärendena i fortsättningen bör överprövas av domstol bör
rent allmänt följande gälla för en sådan överföring. Med hänsyn till frågomas
natur talar klart övervägande skäl för atl prövningen förläggs till de allmänna
förvaltningsdomstolama. Det mesta talar också för att man åtminstone till en
början låter kammarrätten ta hand om prövningen. Den lösningen kan emellertid
komma att omprövas i samband med en allmän översyn av instansordningen i bl.a.
de allmänna förvaltningsdomstolarna som — enligt vad jag erfarit — inom kort
kommer att påbörjas.

På
några områden gäller all bestämmelser om överklagande helt eller

delvis saknas i lagen. Bestämmelsema har då som regel i stället tagits in i

den förordning som hör lill lagen. För fullständighelens skull vill jag

framhålla att enligt min mening bör instansordningen ändras även för

vissa sådana ärendegmpper. Bl.a. gör sig europakonventionens krav på

tillgång till domstolsprövning gällande i en del fall. Det innebär att beslu

ten bör kunna överklagas till domstol och då - i linje med vad jag nyss

sagt — lämpligen till kammarrätten. Eftersom bestämmelser om överkla

gande saknas i lagen fordrar dessa ändringar inte riksdagens medverkan.

Jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag i frågan.

Enligt uttalanden i gmndlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 388) utgör

bestämmelserna i 11 kap. 4 § regeringsformen inte hinder mot att det i en 1

författning
som beslutas av regeringen föreskrivs att vissa ärenden får Prop. 1989/90:57
överklagas hos kammarrätt.

2.1 Ärenden enligt fiskelagen

Mitt
förslag: De beslut av fiskenämnden om föreläggande vid vanskött fiske som nu
kan överklagas till regeringen skall i fortsättningen i stället få överklagas
till kammarrätten.

Skälen
för mitt förslag: Enligt lagen om rätt lill fiske gäller bl.a. att om en
innehavare av enskild fiskerätt i strid mot allmänna intressen uppenbart
vansköter fisket, kan fiskenämnden förelägga honom att avhjälpa vanskötseln.
Ett sådant föreläggande kan förenas med vite.

Lagen
innehåller i 41 § vissa bestämmelser om hur myndighetemas beslut får
överklagas. Bestämmelsema innebär bl.a. att fiskenämndens beslut i fråga om
vanskött fiske får överklagas hos fiskeristyrdsen och fiskeristyrdsens beslut
hos regeringen.

Detta
bör enligt min mening ändras. Jag anser att det i dessa ärenden bör införas en
möjlighet till överprövning av domstol. En sådan ändring är befogad av den
anledningen atl det kan vara fråga om vitesförelägganden.

2.2 Ärenden enligt lagen om häradsallmänningar och lagen
om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Mitt förslag:
Länsstyrelsen skall i stället för regeringen pröva frågor om fastställelse och
ändring av reglemente och om behörighet för styrelseledamot. Alla beslut av
länsstyrelsen skall få överklagas till kammarrätten.

Skälen för mitt förslag:
Lagen om häradsallmänningar innehåller bl. a. bestämmelser om rätt till
delaktighet i av ålder bestående häradsallmänningar och om förvaltningen av
sådana allmänningar.

Vissa åtgärder enligt
lagen fordrar tillstånd av myndighet. Detta gäller avlösning av rätt lill
delaktighet, avyttring av mark och införlivning av ny mark med allmänningen.
Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen; såvitt avser avyttring efter ddegering
från regeringen.

Lagen innehåller också
bestämmelser om regeringens prövning i vissa fall. Så gäller enligt 23 § att
det fordras regeringens medgivande för att till ledamot av allmänningsstyrdse
utse någon som inte är här i riket bosatt svensk medborgare. Regeringen
fastställer också reglemente för häradsall-männingen och prövar frågor om
ändring av reglementet.

Länsstyrelsen utövar viss
tillsyn av allmänningama på det sättet att länsstyrelsen övervakar att vissa
åligganden enligt lagen fullgörs och prövar klander mot stämmobeslut. På
framställning av allmänningsstyrdsen beslutar länsstyrelsen också om
användningen av allmänningens kapitalinkomster.

18

Anledningen
till att uppgiften att fastställa reglemente lades på regering- Prop,
1989/90:57 en var enligt förarbetena (prop. 1952:15) att reglementena genom den
nya lagstiftningen bedömdes fä ökad vikt och att det var angeläget att faststäl-lelseprövningen
skedde efter enhetliga principer. Orsaken till att reglementena tillmättes
större vikt var att vissa förvaltningsföreskrifter i tidigare lagar på området
ansågs kunna ersättas genom bestämmelser i reglementena.

De
skäl som anfördes för regeringsprövning torde numera sakna aktualitet. Frågor
av karaktären fastställelse av reglemente prövas på andra områden av
länsstyrelsen. Jag anser att prövningen också av de nu aktuella ärendena bör
kunna skötas av länsstyrelsen. Detsamma gäller enligt min mening ärenden om
medgivande att till styrelseledamot utse annan än här i landet bosatt svensk
medborgare. Samtliga förvaltningsärenden enligt lagen bör således enligt min
mening prövas av länsstyrelsen som första instans.

Vad
därefter angår beslutens överklagande gäller för närvarande att beslut enligt
vissa särskilt uppräknade paragrafer får överklagas till kammarrätten. Övriga
beslut får överklagas till regeringen.

Till
kammarrätten går beslut om avlösning och vad som skulle kunna kallas
tillsynsbeslut. Beslut om tillstånd till avyttring och införlivning av mark går
till regeringen liksom beslut som rör användningen av kapitalinkomster.

Bestämmelsema
om hur besluten överklagas fick sin nuvarande utformning i samband med förvaltningsrättsreformen
år 1971. Förvaltningsdomstolskommittén hade då föreslagit att också beslut om
införlivande av mark skulle få överklagas till förvaltningsdomstol. Eftersom
frågan i sådana mål var humvida den tänkta införlivningen var lämplig med hänsyn
till skogsbmket på orten ansåg emellertid departementschefen att klagan över länsstyrelsens
beslut borde prövas av regeringen (prop. 1971:30 s. 139).

Även
vid prövningen av ärenden om tillstånd till avyttring kommer frågan om
lämpligheten för skogsskötseln in.

Jag
anser emellertid inte att den omständigheten att ett ärende innehåller inslag
av lämplighetsprövning mot bakgmnd av viss sakkunskap utgör hinder mot att
ärendet prövas av förvaltningsdomstol. Många ärenden som redan prövas av
kammarrätten har den karaktären. För egen del anser jag således att såväl
beslut om avyttring som införlivning av mark bör få överklagas till
kammarrätten. Detsamma bör också gälla beslut om användning av inkomst.

Enligt
vad jag nyss föreslagit bör beslut i sådana ärenden som rör reglementen och
behörighet att vara styrelseledamot prövas av länsstyrelsen i första instans.
Även dessa beslut bör få överklagas till kammarrätten.

Vad
jag nu har anfört i fråga om lagen om häradsallmänningar gäller i

sak
även i fråga om lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalama.

Utformningen
och innehållet i lagama moisvarar i stort sett varandra i de

hänseenden
som jag nu har berört. Jag anser således att även lagen om

allmänningsskogar
bör ändras så att regeringen befrias från att pröva

ärenden
enligt den lagen.

19

2.3
Ärenden enligt lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.

Prop. 1989/90:57

Mitt
förslag: Lantbmksstyrelsens befogenhet att medge undantag från den s. k. kvacksalveribeslämmdsen
upphävs. De beslut av lantbmksstyrelsen som nu överprövas av regeringen skall
i fortsättningen överklagas till kammarrätten.

Skälen
för mitt förslag: I lagen om behörighet atl utöva veterinäryrket m.m. finns,
utöver bestämmelsema om sådan behörighet, bestämmelser om legitimation och om återkallelse
av legitimation. Beslut som lantbmksstyrelsen meddelar i ärenden som rör dessa
frågor får överklagas till kammarrätten (13 §).

Lagen innehåller också en s.k.
kvacksalveriparagraf (10 §). Bestämmelserna innebär i huvudsak atl den som
inte är veterinär inte får behandla epizootiska sjukdomar och salmondla. Vidare
gäller att den som inte är behörig att utöva veterinäryrket men som har
förvärvat velerinärtitd eller en annan titel som innehåller ordet veterinär
tydligt måste utmärka titelns urspmng och beskaffenhet. I annat fall förbjuder bestämmelsema
att ordet veterinär används som titel eller yrkesbeteckning av någon som inte
är behörig. Detsamma gäller titel och yrkesbeteckning som ger sken av att någon
som inte är behörig är legitimerad, auktoriserad eller har specialistkompetens.
Paragrafens fjärde stycke innehåller ett bemyndigande för lantbmksstyrelsen att
medge undantag från bestämmelsema. Lanlbmks-styrdsens beslut i ett sådant
ärende får överklagas till regeringen.

Som skäl för
undantagsmöjligheten anfördes i förarbetena (prop. 1965:7) att lagen, för all
förebygga eventuella olägenheter av bestämmelsema, borde innehålla en
befogenhet att dispensera från dem.

Paragrafen innehåller
emellertid enligt min mening bestämmelser av den arten atl någon dispensmöjlighel
inte bör finnas. Enligt uppgift från lantbmksstyrelsen tillämpas inte heller
undantagsregeln. Jag anser därför atl dispensmöjligheten bör slopas.

Bestämmelsema om hur man
överklagar är utformade så att beslut enligt vissa särskilt uppräknade
paragrafer får överklagas till kammarrätten. Som jag nämnde nyss är det beslut
om behörighet, legitimation och återkallelse av legitimation. Andra beslut av lantbmksstyrelsen
enligt lagen får överklagas hos regeringen.

De enda beslut som efter
överklagande kan komma under regeringens prövning, om den nyss nämnda undantagsmöjlighelen
i 10 § slopas, är beslut enligt 15 § att förordna någon att inspektera en
veterinärs verksamhet.

Jag kan inte finna något
skäl för att en särskild ordning skall gälla vid överklagande av ett sådant
beslut. Jag anser därför att lagen bör ändras så atl alla beslut av lantbmksstyrelsen
får överklagas hos kammarrätten.

20

2.4 Ersättningsärenden enligt växtskyddslagen och bisjukdomslagen

Prop. 1989/90:57

Mitt förslag:
Beslut om ersättning enligt växtskyddslagen och bisjukdomslagen skall få
överklagas till kammarrätten i stället för till regeringen.

Skälen
för mitt förslag: Både på djurhälsoom rådet och växlskyddsområ-det finns
bestämmelser som gör det möjligt för myndighetema att ingripa med olika ålgärder
när det finns risk för spridning av allvarliga sjukdomar. På djurhälsoområdet
kan ingripande ske med stöd av epizootilagen (1980:369), lagen (1983:738) om
bekämpande av salmondla hos djur och bisjukdomslagen. På växtskyddsområdet
finns bl. a. växtskyddslagen.

I
princip är det i stort sett likartade ingripanden som kan göras i samtliga fall.
Ingripandena syftar till att förstöra sådant som redan är nedsmittat och ibland
också sådant som kan sprida smittan, att genomföra smitlre-ning och att genom
åtgärder i djurhanteringen eller växtodlingen begränsa riskema för
smittspridningen. Myndighelsbeslulen om olika åtgärder kan, om de överklagas,
komma att prövas av kammarrätten.

Regler om ersättning för
myndighetsingripandena finns i alla författ-ningama; i fråga om salmondla finns
bestämmelsema dock inte i lagen utan i förordningen (1984:306) om bekämpande av
salmondla hos djur. Enligt epizootilagen (10 §) gäller att kostnader och
förluster som har sin gmnd i myndighetsbeslut skall ersättas fullt ut. Reglema
i lagen om rätt till ersättning kompletteras med en bestämmelse i epizootiförordningen
(1980:371) som gör det möjligt för lantbmksstyrelsen att, om det finns
särskilda skäl, medge ersättning också för kostnad och förlust som inte nämns i
lagen. 1 bisjukdomslagen (6 §) och växtskyddslagen (8 §) sägs att ersättning
kan utgå. Enligt förordningen om bekämpande av salmondla hos djur får
ersättning av statsmedel lämnas för vissa kostnader och förluster (4 §). Lantbmksstyrelsen
har också enligt den förordningen möjlighet att, om det finns särskilda skäl,
lämna ersättning förändra kostnader och förluster än de som särskilt anges.

I
vilken ordning lantbmksstyrelsens beslut får överklagas varierar mellan de
olika författningama. Beslut som meddelats med stöd av bisjukdomslagen och växtskyddslagen
överklagas till regeringen. Beslut om ersättning enligt epizootilagen
överklagas till kammarrätten. Beslut om ersättning enligt epizootiförordningen
överklagas däremot till regeringen. Beslut enligt salmondlaförordningen
överklagas till kammarrätten både när ersättningen lämnas för särskilt angivna
kostnader och förluster och då den lämnas därför att del finns särskilda skäl.

En
mera enhetlig ordning är enligt min mening önskvärd för de aktuella ärendena.

Den
ersättning som betalas ut med stöd av epizootilagen skiljer sig från de andra
genom att den skadelidande har tillerkänts en laglig rätt till ersättning. De
andra bestämmelsema innebär enbart att myndigheten ges en möjlighet atl lämna gottgörelse
i enskilda fall. Att kammarrätten prövar

21

överklaganden
enligt epizootilagen behöver därför inte innebära att detta är en lämplig
ordning också för övriga ersättningsärenden. Samtidigt måste emellertid
framhållas att ärendena knappast är sådana att det enligt gällande riktlinjer
bör ankomma på regeringen att pröva dem. En möjlighet skulle då kunna vara att
låta lantbmksstyrelsen pröva ärendena som enda instans.

De
ärenden som det nu är fråga om skiljer sig från vanliga ärenden om statligt
stöd därigenom att den ersättning som ges skall utgöra kompensation för
kostnader och förluster till följd av myndighetsingripanden. Detta talar enligt
min mening för att besluten skall kunna överklagas.

För
närvarande gäller att beslut om ersättning enligt förordningen om bekämpande av
salmondla kan överklagas till kammarrätten. Detta gäller trots de skälighetsöverväganden
som bestämmelserna ger utrymme för.

På samma sätt kan på
hälsovårdens område beslut enligt förordningen (1956:296) om ersättning från
staten i vissa fall vid ingripanden för att förhindra spridning av en smittsam
sjukdom överklagas till kammarrätten. Detta gäller trots att det inte finns
någon laglig rätt till ersättning och trots att skälighetsbedömningar kan ingå
i prövningen.

Såväl i bisjukdomsförordningen
(1974:212) som i växtskyddsförord-ningen (1972:319) finns det bestämmelser som
närmare reglerar vilka skador som kan ersättas.

Mot bakgmnd av vad jag nu
har anfört anser jag att också beslut om ersättning enligt bisjukdomslagen och växtskyddslagen
bör få överklagas till kammarrätten. Jag föreslår att ändringar görs i de
aktuella lagarna så att en sådan ordning införs.

Prop.
1989/90:57

2.5 Ärenden enligt lagen om skötsel av jordbruksmark

Mitt förslag:
Beslut av lantbmksstyrelsen enligt skötsellagen skall få överklagas hos
kammarrätten i stället för hos regeringen.

Skälen för mitt förslag:
Lagen om skötsel av jordbmksmark innehåller bestämmelser som innebär att sådan
mark som är lämplig för jordbmks-produktion skall bmkas på ett ändamålsenligt
sätt. Hänsyn skall tas till miljöskyddskraven och till naturvården och
kulturmiljövården. Regeringen eller lantbmksstyrelsen får i viss utsträckning
moddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas. Lanlbmksnämnden utövar
tillsyn enligt lagen och har befogenhet att meddela vitesförelägganden som
behövs för all lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas. Den som vill ta jordbmksmark ur produktion skall ha tillstånd av lanlbmksnämnden.

Lantbmksnämndens beslut
får överklagas hos lantbmksstyrelsen. Lantbmksstyrelsens beslut får överklagas
hos regeringen.

Frågan om instansordningen
vid överklagande av beslut togs särskilt upp i förarbetena till lagen. Ett par
av lagrådets ledamöter uttalade i yttrandet över regeringens förslag till skötsellag
(prop. 1978/79:163 s. 35)

22

att huvuddelen av lantbmksnämndens
beslut enligt lagen torde vara av Prop. 1989/90:57 den arten att regeringen är
naturlig slutinstans. Ledamötema påpekade dock att i åtskilliga fall torde
frågor av rättslig karaktär komma att föreligga till avgörande, t.ex. om vad
som är att anse som jordbmksmark. Vitesförelägganden enligt förslaget ansågs
vara av den beskaffenheten att de borde prövas av förvaltningsdomstol.

Departementschefen
ansåg inte att det borde göras något undanlag för vitesförelägganden från den
generella regeln i lagen om överprövning hos förvaltningsmyndighet.

Frågan
om instansordningen har därefter berörts i samband med de ändringar som
genomfördes i lagen år 1988. I lagen infördes då vissa bestämmelser om
miljöskyddshänsyn. 1 propositionen (1987/88:128) uttalades atl besluten borde
få överklagas till regeringen i sista instans. Anledningen till detta var att
besluten skulle komma att beröra ett nytt område där miljöskyddskrav måste
vägas mot de effekter besluten kan ha för jordbruksnäringen. Enligt
lagstiftningen gäller bl. a. att lanlbmksnämnden kan medge undantag från
föreskrifterna om spridning och lagring av gödsel, om det finns särskilda skäl.
Här fordras en bedömning av i vad mån en föreskrift framstår som oskäligt
betungande med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid
en allmän översyn av bestämmelserna om överklagande finns det enligt min mening
anledning att på nytt överväga instansordningen.

Fortfarande
kan då sägas att miljöskyddskraven enligt skölsdlagen är nya och att någon
praxis ännu inte har utvecklats. De skäl som anfördes för att ha regeringen som
slutinstans kan därför sägas gälla alltjämt. Vad gäller övriga ärenden anser
jag emellertid att regeringen i fortsättningen inte bör vara den myndighet som
prövar ärendena i sista instans. När det gäller dessa ärenden kan i huvudsak
samma överväganden göras som i fråga om ärenden enligt skogsvårdslagen. Jag
återkommer till den lagen i nästa avsnitt. Jag anser således att överprövningen
bör flyttas till förvaltningsdomstol.

Fråga
är då om ärenden som rör miljöskydd skall behandlas som en särskild grupp som
får överklagas i annan ordning. Jag anser inte det. Flyttas överklagandeprövningen
i övrigl till förvaltningsdomstol bör detta gälla också ärenden rörande
miljöskyddet. De skäl som kan anföras för en flyttning av övriga ärenden gör
sig nämligen gällande också i fråga om miljöskyddsärendena. Bl.a. torde detta
vara fallet vad beträffar europakonventionens krav på domstolsprövning. Den
omständigheten att någon praxis inte finns utvecklad är enligt min mening inte
tillräcklig för att behålla regeringen som slutinstans när,prövningen i övrigt
flyttas.

Sammanfattningsvis
innebär vad jag nu har anfört alt alla beslut enligt skötsellagen, som inte är normbeslul,
enligt min mening bör få överklagas till förvaltningsdomstol.

23

2.6
Ärenden enligt skogsvårdslagen och ädellövskogslagen Prop. 1989/90:57

Mitt förslag:
Skogsvårdslagen och ädellövskogslagen ändras så att skogsstyrelsens beslut i
särskilt fall i fortsättningen får överklagas hos kammarrätten i stället för
hos regeringen. Detsamma gäller för beslut av länsstyrelsen enligt ädellövskogslagen.

Skälen
för mitt förslag: Skogsvårdslagen innehåller bestämmelser som syftar till all
skogsmarken med dess skog skall skötas så att den varaktigt ger en hög och
värdefull virkesavkastning. Det skall ske genom att markens virkesproducerande
förmåga utnyttjas på ett lämpligt sätt. Vid skötseln skall hänsyn tas till
naturvårdens och andra allmänna intressen.

Skogsvårdslagen
innehåller bestämmelser bl. a. om anläggning, skötsel och avverkning av skog på
skogsmark, om bekämpning av skadeinsekter i skog och om skogsbmksplaner.

Beslut
i enskilda fall enligt skogsvårdslagen meddelas som regel av skogsvårdsstyrelsen
som första instans. Skogsvårdsstyrelsen kan t.ex. medge undantag från bestämmelsema
om skyldighet alt plantera ny skog och skyldigheten all vidta vissa andra
åtgärder i samband med nyanläggning av skog. Skogsvårdsstyrelsen prövar vidare
frågan om undantag från de bestämmelser i lagen som reglerar när och i vilken
omfattning avverkning får ske och kan besluta att säkerhet skall ställas för återväxtåtgärder.
Det är också skogsvårdsstyrelsen som ger tillstånd lill avverkning av svår-föryngrad
skog och lämnar förhandsbeslul om viss avverkning är förenlig med lagens
bestämmelser.

Skogsstyrelsen
beslutar om bl. a. tillstånd för yrkesmässig överlåtelse av visst
skogsodlingsmaterial och om tillstånd att föra in skogsodlingsmale-rial till
landet.

Den
närmare tillsynen över skogsvårdslagen utövas av skogsvårdsstyrelsen som kan
meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna skall
efterlevas. I ett föreläggande får vite sättas ut. Tillsynsmyndigheterna kan
också besluta att vidta åtgärder på bekostnad av den som har varit försumlig.

Beslut
av skogsvårdsstyrelsen får enligt 29 § skogsvårdslagen överklagas hos
skogsstyrelsen. Skogsstyrelsens beslut får överklagas hos regeringen.

Frågan
om i vilken ordning beslut enligt skogsvårdslagen skulle få överklagas logs
vid lagens tillkomst särskilt upp av lagrådet.

Lagrådet
anmärkte bl.a. (prop. 1978/79:110 s. 225) alt frågan om en instansordning som
inbegrep förvaltningsdomstol inte hade berörts i lagrådsremissen.
Administrativa myndigheters förelägganden och förbud vid vite överklagas på
många områden till kammarrätt. Det kunde därför enligt lagrådet finnas skäl atl
göra en mer fullständig genomgång av de olika typer av beslut som kunde
förekomma enligt lagen med tanke på att göra en uppdelning av besvärsärendena
mellan förvaltningsdomstol och administrativ myndighet. För åtskilliga slag av
ärenden skulle säkerligen det starka inslaget av lämplighetsprövning mot bakgmnden
av speciell skoglig och annan sakkunskap leda till att en besvärsprövning hos admi-

24

nistrativ
myndighet framstod som mest ändamålsenlig. I andra ärenden Prop. 1989/90:57
kunde det tänkas att rättsfrågorna hade en sådan övervikt att en domstolsprövning
var att föredra. Vad särskilt gällde ärenden om tvångsutförande och ställande
av säkerhet syntes enligt lagrådet goda skäl föreligga för besvärsprövning i
förvaltningsdomstol. Frågan om en överflyttning till förvaltningsdomstol av
besvärsprövningen beträffande vissa gmpper av beslut borde, ansåg lagrådet,
uppmärksammas sedan närmare erfarenhet vunnits av den nya lagens tillämpning.

För
egen del vill jag anföra följande. Generellt sett kan inte sägas atl de aktuella
besluten är av den karaktären att de enligt gällande riktlinjer bör prövas av
regeringen.

Eftersom
skogsvårdsstyrelsen är första instans i flertalet ärenden skulle det kunna
övervägas att inte tillåta ytterligare överklagande sedan skogsstyrelsen
prövat ett ärende i andra instans. Som lagrådet anfört är emellertid vissa
beslut sådana att det finns skäl för prövning i förvaltningsdomstol. Lagrådet
nämnde särskilt beslut om tvångsulförande och om ställande av säkerhet. Även i
övrigt gör sig emellertid krav på tillgång till domstolsprövning gällande. En dd
beslut enligt skogsvårdslagen torde nämligen vara sådana att det bör finnas
tillgång till domstolsprövning för att säkerställa atl europakonventionens krav
uppfylls. Visserligen är som lagrådet anfört vissa beslut enligt
skogsvårdslagen av den arten att prövningen sker mot bakgmnden av speciell
sakkunskap. Jag anser emellertid inte alt detta är ett skäl för alt
överprövningen av ett beslut inte skulle lämpa sig för förvaltningsdomstol.
Många ärenden som får överklagas hos kammarrätten är av den arten. Så t.ex.
överklagas alla beslut i särskilt fall enligt livsmedelslagen (1971:511) och
djurskyddslagen (1989:534) till kammarrätten.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att skogsvårdslagen bör ändras så
att en överprövning av förvaltningsdomstol kan göras av samtliga avgöranden i
enskilda ärenden.

Ädellövskogslagen,
som innehåller kompletterande regler till skogsvårdslagen, syftar lill att
bevara landets äddlövskogar för framtiden.

Skogsvårdsstyrelsen
lämnar på begäran besked om lagens bestämmelser är tillämpliga i ett enskilt
fall. Skogsvårdsslyrelsen skall också lämna medgivande till slutavverkning och
får meddela bestämmelser om hur avverkningen skall genomföras, hur ny äddlövskog
skall anläggas och om" åtgärder för skydd och vård av skogen. Sådana
bestämmelser kan vites-sanktioneras. Också enligt ädellövskogslagen kan
skogsvårdsstyrelsen besluta om tvångsutförande och ställande av säkerhet.

I
etl bestånd med äddlövskog får enligt lagen inte vidtas sådana ålgärder att
beståndets karaktär går förlorad, om inte länsstyrelsen har medgivit åtgärderna.

Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos regeringen. För beslut av skogsvårdsstyrelsen och
skogsstyrelsen gäller samma instansordning som enligt skogsvårdslagen.

På
samma sätt som enligt skogsvårdslagen bör prövningen av överklaganden enligt ädellövskogslagen
flyttas från regeringen till förvaltningsdomstol.

25

3 Upprättade lagförslag Prop. 1989/90:57

1
enlighet med del anförda har inom jordbmksdepartementel upprättats förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1950:596) om rätt till fiske,

2.
lag om ändring i lagen
(1952:166) om häradsallmänningar,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:167) om allmänningsskogar i Norriand och Dalama,

4.
lag om ändring i lagen (1965:
61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.,

5.
lag om ändring i växtskyddslagen
(1972:318),

6.
lag om ändring i bisjukdomslagen
(1974:211),

7.
lag om ändring i lagen
(1979:425) om skötsel av jordbmksmark,

8.
lag om ändring i
skogsvårdslagen (1979: 429),

9.
lag om ändring i ädellövskogslagen
(1984:119).

En
del av förslagen faller inom lagrådels granskningsområde. Lagrådels hörande
skulle dock i detta fall enligt min mening sakna betydelse.

4 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta lagförslagen.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 26