Prop. 1989/90:6

Regeringens proposition 1989/90:6

med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160),
sekretesslagen (1980:100), lagen (1982:80) om anställningsskydd m. m.

Prop. 1989/90:6

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokollet den 31 augusti 1989.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i arbetsmiljölagen och sekretesslagen i
syfte att underlätta för skyddsombud och vissa andra fackliga förtroendemän
att utan hinder av tystnadsplikt föra sekretessbelagd information vidare till
sakkunniga och andra experter i arbetsmiljöfrågor hos centrala fackliga
organisationer. 1 detta sammanhang föreslås tystnadsplikt även för mottagare av
informationen. Vidare föreslås uttryckliga bestämmelser i arbetsmiljölagen om
rätt för skyddsombud och likställda att föra sekretessbelagd information
vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser. Vad särskilt gäller
skyddskommittéledamöter föreslås i sekretesslagen bestämmelser som slår fast
begränsningar i sekretessen även i förhållande till sådana ledamöter.

Vidare
föreslås vissa redaktionella ändringar i syfte att åstadkomma större
enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna.

Slutligen
föreslås vissa förenklingar i de formföreskrifter i lagen (1982:80) om
anställningsskydd (anställningsskyddslagen) som reglerar vad en arbetsgivare
skall iaktta när denne inte vill erbjuda en arbetstagare fortsatt anställning i
samband med att vissa tidsbegränsade anställningar upphör. Med förslaget kommer
den sammanlagda tiden för att avveckla en sådan anställning att krympa från
drygt sex veckor till en månad. Härigenom uppnås en samordning med vissa
ledighetslagars bestämmelser om de tider inom vilka en arbetsgivare är skyldig
att återta en arbetstagare som vill avbryta sin ledighet och återinträda i
tjänst.

Med
anledning av förslaget i denna del föreslås även viss följdändring i den
arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262).

De
föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1990.

I
Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 6

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 9), lagrådets yttrande (s. 31) och
föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets yttrande (s. 33).

Den som vill ta del av
samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

-Prop.
1989/90:6

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lagom
ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenorh
föreskrivs att 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 1 kap.
Tillsyn

13 § '

Den som har utsetts till
skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället enligt 6
kap. 9 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har
erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad
nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i jråga om ledamot i styrelsen
för lokal facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av
skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller av den som har deltagit i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverk-.samhet på arbetsstället enligt 6 kap. 9,f om de har
utsetts av organisationen.

I
fråga om den .som är skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller deltar i
arbetsanpassnings- och rehabilileringsverksamhet enligt 6 kap. 9 a på ett
arbetsställe i det allmännas verksamhet tillämpas i ställd för bestämmelserna
i första stycket 14 kap. 7. 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100). Har
uppgifter lämnats vidare till en ledamot i styrelsen för den
arbetstagarorganisation som har utsett ombudet, ledamoten eller deltagaren
tillämpas 14 kap. 7 § andra stycket och 10 § tredje stycket sekretesslagen i
stället för bestämmelsen i andra stycket.

Har ombudet, ledamoten
eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetstagarorganisation som av.ses i 6
kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av tystnadsplikten i första stycket lämna
uppgift vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller till en
sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation till
vilken den lokala organisationen hör. Rätten att lämna uppgift vidare gäller
endast om uppgifts-lämnaren underrättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant
jall gäller tystnadsplikten också for denne.

I
fråga om arbetsställen i det allmännas verksamhet tillämpas i stället för vad
som sägs i första och andra stycket bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 och 10 §§
sekretesslagen (1980:100).

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

' Senaste lydelse 1985:321.

2 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 14 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop. 1989/90:6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sekretess
enligt 6 kap. 1—5, 7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8— 10 §§
utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att myndighet
lämnar sådan information till deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe som behövs för verksamheten.

Är
den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten
på det sätt som anges i 1 kap. 6 §, gäller för honom samma förbud att lämna ut
eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han jår dock utan hinder
av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om
han underrättar denne om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för stvrelseledamoten.

V§

Sekretess
enligt 6 kap. 1-5, 7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8— 10 §§
utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att myndighet
lämnar sådan information till ledamot i skyddskommitté som behövs för hans
uppdrag eller till deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe som behövs för verksamheten.

Är
den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten
på det sätt som anges i 1 kap. 6 §, gäller för honom samma förbud att lämna ut
eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten.

En
företrädare för en arbetstagarorganisation får utan hinder av förbudet lämna
uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse. Har ett
skyddsombud, en skydds-kommitiéledamot eller en deltagare i särskilt
organiserad arbet.sanpa.ss-nings- och rehabiliteringsverksamhet utsetts av .sådan
lokal arbetstagarorganisation som av.ses i 6 kap. 2 och 5.W arbetsmiljölagen (1977:1160).
Jår ombudet, ledamoten eller deltagaren utan hinder av

' Lagen omtryckt 1989:713.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:6

förbudet
lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller
till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation
till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att lämna uppgift
vidare gäller endast om uppgifislämnaren underrättar mottagaren om förbudet. I. sådant
fall gäller förbudet också for denne. Utan hinder av att förbud gäller enligt
denna lag att lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för
arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller den som
deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe
utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften
för annan.

10§
Myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att
lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1.
myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd
uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde,

2.
myndigheten med stöd av 7 §
första stycket lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på
det sätt som anges i 1 kap. 6 §.

Förbehåll
enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i
målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare,
ombud eller biträde.

Har
förbehåll uppställts enligt Har förbehåll uppställts enligt

första stycket 2, skall i fråga om första stycket 2, skall i fråga om

förbehållet gälla vad som föreskrivs förbehållet gälla vad som föreskrivs

i 7 § andra stycket andra och tredje i 7 § tredje och fjärde styckena angå-

meningarna samt tredje stycket an- ende förbud att lämna ut eller ut

gående förbud att lämna ut eller ut- nyttja uppgift,

nyttja uppgift.

Förordnande
av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från sekretess för
uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första stycket skall
uppställas vid utlämnande av uppgiften.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd dels att 2 och 30 §§
skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, 30 a §, av följande Ivdelse.

Prop. 1989/90:6

Nuvarande Ivdd.se

Föreslagen lydelse

2 § '

Finns det i annan lag
eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter
som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den
mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. Genom
kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
får dock göras avvikelser från 5.6, 11. 15,21. 22, 25-28. 32, 33, 40 och 41 §§.
Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvikelser från
bestämmelserna i 30 §. såvitt gäller besked enligt 15§, liksom från
bestämmelserna i 30 och 31 §§. såvitt gäller den lokala arbetstagarorganisationens
rättigheter, får också bestämmas på det sättet.

Avtal är ogiltiga i den
mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. Genom
kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
får dock göras avvikelser från 5,6. 11, 15,21, 22, 25-28, 32, 33, 40 och 41 §§.
Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvikelser från
bestämmelserna i 30 a §, såvitt gäller besked enligt 15 §, liksom från
bestämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, såvitt gäller den lokala
arbetstagarorganisationens rättigheter, får också bestämmas på det sättet.

Avtal
om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden,
om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats
för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När
efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt
kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i
fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens sliit är äldre än
57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild uppsägning.

En
arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får
tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

30 §

En arbetsgivare som vill
avskeda eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför
sig till arbetstagaren personligen eller lämna besked enligt 15 § om att en
tidsbegränsad anställning skall upphöra, skall underrätta ar-

En arbetsgivare som vill
avskeda eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför
sig till arbetstagaren personligen skall underrätta arbetstagaren om detta i
förväg. Gäller underrättelsen uppsägning skall den lämnas

Senaste
lydelse 1984:1008.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1989/90:6

minst två veckor i
förväg. Gäller den avskedande skall den lämnas minst en vecka i förväg. Är
arbetstagaren fackligt organiserad, skall arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen
varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

betstagaren
om detta i förväg. Gäller underrättelsen uppsägning eller besked enligt 15 ,§.
skall den lämnas minst två veckor i förväg, och gäller den avskedande, skall
den lämnas minst en vecka i förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad,
skall arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation
som arbetstagaren tillhör.

Är anställningstiden så kort att besked enligt I5§' första stycket skall
lämnas när anställningen börjar, skall underrättelsen och varslet i stället
lämnas .samtidigt med beskedet.

Arbetstagaren och den
lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till
överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet
avser. En förutsättning är dock att överläggning begärs senast en vecka efter
det att underrättelsen eller varslet lämnades.

Arbetstagaren
och den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till
överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet avser.
En förutsättning är dock att överläggning b.;gärs senast en vecka efter det att
underrättelsen eller varslet lämnades. I det fäll som av.ses i andra stycket
skall överläggning begäras omgående.

Har
överläggning begärts, får arbetsgivaren inte verkställa uppsägning eller
avskedande förrän överläggningen har avslutats.

30
a i

En
arbetsgivare som ger en arbetstagare besked enligt 15 § om att en
tidsbegränsad anställning skall upphöra skall .samtidigt varsla den lokala
arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har rätt till
överläggning med arbetsgivaren om beskedet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Har
underrättelse eller varsel lämnats före ikraftträdandet om att en tidsbegränsad
anställning skall upphöra, tillämpas även efter ikraftträdandet äldre
föreskrifter.

4 Förslag till Prop. 1989/90:6

Lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262)

Härigenom
föreskrivs att p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:
1262) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3.1
fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd skall

dels
25-27 och 32 §§ inte tillämpas,

dels
2, 3, 5, 7, 8, 16, 22, 33 och 34 §§ ha följande lyddse.

2§
Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag
särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal
är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de

upphäver eller inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetsta

garnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag.

Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slu

tits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central ar

betstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock gö

ras avvikelser från 5,6,11,15,21, ras avvikelser från 5,6, 11, 15,21,

22, 28, 33, 40 och 41 §§. Den när- 22, 28, 33, 40 och 41 §§. Den när

mare beräkningen av förmåner som mare beräkningen av förmåner som

avses i 12 § samt avvikelser från avses i 12 § samt avvikelser från

bestämmelserna i i(?.f, såvitt gäller bestämmelserna i 30a§, såvitt

besked enligt 15§, liksom bestäm- gäller besked enligt 15 §, liksom be-

melserna i 30 och 31 §§, såvitt gäl- stämmelserna i 30, 30 a och 31 §§,

ler den lokala arbetstagarorganisa- såvitt gäller den lokala arbetstagar-

tionens rättigheter, får också be- organisationens rättigheter, får

stämmas på det sättet. också bestämmas på det sättet.

Avtal
om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden,
om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats
för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När
efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal
har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga om
uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och
ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild uppsägning.

En
arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får tillämpa
avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

3 §

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1989/90:6

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 maj 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Hulterström, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande:
statsrådet Thalén

Lagrådsremiss med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen
(1977:1160), sekretesslagen (1980:100) och lagen (1982:80) om anställningsskydd
(anställningsskyddslagen)

1 Inledning

Genom
beslut den 27 juni 1985 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
se över bestämmelserna om sekretess och tystnadsplikt på arbetsmiljöområdet och
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredningen.

Utredningen
som antog namnet utredningen om arbetsmiljösekretess avlämnade i december 1987
betänkandet (SOU 1987:66) Arbetsmiljö och sekretess.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet
som bilaga 1.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställning över remissyttrandena
bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I
fråga om gällande rätt samt nuvarande förhållanden i övrigt hänvisas till
betänkandet.

Vidare
har inom departementet upprättats en promemoria (DsA 1987:7) Objektsanställning
m.m. 1 promemorian föreslås bl.a. vissa förenklingar i de formföreskrifter som
reglerar vad en arbetsgivare skall iaktta när han vill att vissa tidsbegränsade
anställningar skall upphöra. De föreslagna ändringarna innebär att
arbetsgivaren i dessa fall, samtidigt med beskedet till arbetstagaren att
anställningen skall upphöra, även skall lämna varsel till den fackliga
organisationen, i stället för att som i dag två veckor före beskedet dels
underrätta arbetstagaren, dels varsla hans fackliga organisation. Härigenom
skulle den sammanlagda tiden för att avveckla en sådan anställning komma att
krympa från drygt sex veckor till en månad och en samordning ske med vissa
ledighetslagars bestämmelser

som reglerar de tider inom
vilka en arbetsgivare är skyldig att återta en Prop. 1989/90:6 arbetstagare
som vill avbryta sin ledighet och återinträda i tjänst.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställning över
remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 3.

I
fråga om gällande rätt och bakgrund hänvisas till promemorian.

Jag
redovisar i det följande mina överväganden och förslag med anledning av
betänkandet och promemorian. Jag har när det gäller betänkandet (SOU 1987:66) samrått
med chefen för justitiedepartementet.

2 Arbetsmiljölagen och sekretesslagen 2.1 Bakgrund

Uppgifter
som rör arbetsmiljön finns både hos myndigheter och privata rättssubjekt. När
det gäller möjligheten för enskilda att få del av sådana uppgifter föreligger
en grundläggande skillnad mellan offentlig och privat sektor. Utlämnandet av
uppgifter från myndigheter styrs av i lag givna bestämmelser om offentlighet
och sekretess. Huvudregeln är offentlighet och undantagen härifrån anges i
sekretesslagen. På den privata sektorn gäller däremot som huvudregel att den
som disponerar över viss information i princip själv bestämmer om utlämnande
av den till andra. Denna regel är emellertid inte absolut. Enligt arbetsmiljölagen
och vissa andra arbetsrättsliga lagar samt genom ingångna avtal har
arbetstagare och deras företrädare rätt att under vissa förutsättningar ta del
av sådant som rör deras arbete och förhållanden i arbetsmiljön. Exempelvis
finns i arbetsmiljölagen särskilda bestämmelser om rätt för skyddsombud att ta
del av handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

Enligt
7 kap. 13 § arbetsmiljölagen får den som har utsetts till skyddsombud eller
ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället inte obehörigen röja eller utnyttja
vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, afförsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets
försvar. Motsvarande gäller för styrelseledamot i lokal facklig organisation
med avseende på vad han har erfarit av någon av de nämnda personerna om dessa
har utsetts av organisationen. 1 den följande framställningen talas för
enkelhetens skull, om inget annat anges, endast om skyddsombud även när det som
sägs är tillämpligt på ledamot i skyddskommitté samt deltagare i
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Den som överträder
bestämmelserna om tystnadsplikt i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen kan ådömas
straff (böter eller fängelse i högst ett år) enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsen om
tystnadsplikt för skyddsombud i arbetsmiljölagen

gäller bara arbetsställen inom den enskilda sektorn. 1 fråga om den som är

skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller facklig företrädare på ett

arbetsställe i det allmännas verksamhet (statliga och kommunala myndig- 10

heter
m. m.) gäller i stället bestämmelser i sekretesslagen. Dessa syftar till Prop.
1989/90:6 att ge samma rätt till insyn och möjlighet att vidarebefordra
uppgifter till den fackliga organisationen inom den offentliga sektorn som inom
arbetslivet i övrigt. Bestämmelser om begränsning i annars gällande sekretess
finns i 14 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen.

Brott
mot förbud enligt sekretesslagen att röja eller utnyttja uppgift och brott mot
förbehåll som ställts upp med stöd av sekretesslagen straffas enligt 20 kap. 3
§ brottsbalken.

Även
medbestämmandelagen (MBL) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt (21—22§§),
nämligen för fackliga förtroendemän inom den privata sektorn. Tystnadsplikten
följer i detta fall inte direkt av lagen utan är en förhandlingsfråga eller om
enighet inte kan uppnås, en fråga för domstol att förordna om. Mottagare av tystnadspliktsbelagd
information har enligt 22 § MBL rätt att utan hinder av tystnadsplikten föra
information vidare till ledamot i styrelsen för den organisation för vars
räkning informationen har mottagits. 1 sådant fall gäller tystnadsplikten även
för styrelseledamoten. För fackliga förtroendemän inom den offentliga sektorn
gäller som tidigare framgått, tystnadspliktsreglerna i sekretesslagen.

2.2 Allmänna överväganden

Frågan
hur olika tystnadspliktsbestämmelser inverkar på möjligheterna till en effektiv
verksamhet på arbetsmiljöområdet har länge debatterats. Det har gällt en rad
olika frågeställningar. Bland annat har framförts att de bestämmelser om
tystnadsplikt som gäller för skyddsombud och skyddskommittéledamöter är
svårtolkade och svårtillämpade. En framträdande fråga har också varit centrala
fackliga organisationers möjligheter att från myndigheter få tillgång till den
arbetsmiljöinformation som de behöver för att bevaka medlemmarnas intressen vad
gäller skyddet mot risker i arbetsmiljön. Det har i olika sammanhang framförts
från de fackliga organisationerna att möjligheterna till en effektiv
verksamhet på arbetsmiljöområdet i alltför stor utsträckning begränsas av att
de inte i rimlig omfattning kan få tillgång till information om risker i
arbetsmiljön. Svårigheter har angivits föreligga bland annat för forskning och
inventeringar av arbetsmiljöförhållanden inom olika branscher. Särskilt
uttalade har svårigheterna ansetts vara att få ta del av myndigheternas
information inom det kemiska området.

Vidare råder oklarhet i
gällande rätt om skyddsombudens (och skydds

kommittéledamöternas) möjligheter att föra information vidare i arbets

miljöfrågor, exempelvis vid överläggningar med företrädare för de centra

la fackliga organisationerna, vilka inte omfattas av föreskriven tystnads

plikt. Dessa och andra frågor har behandlats av utredningen om arbets

miljösekretess. Som tidigare redovisats lämnade utredningen sitt betän

kande (SOU 1987:66) i december 1987. Utredningen har gjort en värdefull

kartläggning och analys av sekretessbestämmelserna på arbetsmiljöområ

det och det informationsbehov som föreligger för de fackliga organisatio

nerna inom skilda branscher. Utan tvivel har utredningens slutsatser bi

dragit till en ökad förståelse av de ganska komplicerade sekretessbestäm- i l

melserna och deras
tillämpning på arbetsmiljöområdet. Utredningen har även föreslagit vissa
ändringar i arbetsmiljö- och sekretesslagstiftningen huvudsakligen i syfte att
förenkla tillämpningen för skyddsombud och andra förtroendemän och för att
åstadkomma större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmdserna.

Prop. 1989/90:6

3 Allmän motivering

3.1 Central facklig organisations tillgång till
arbetsmiljöinformation

Min bedömning:
Någon särreglering i sekretesslagstiftningen när det gäller centrala fackliga
organisationers tillgång till arbetsmiljöinformation bör inte införas.

Utredningens
bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser delar utredningens uppfattning att en särreglering
för dessa fall inte bör införas. Juridiska Jakul-tetsstyrelsen vid Uppsala
universitet anser dock att möjlighetema för centrala organisationer att få
bättre tillgång till sekretesskyddade uppgifter om kemiska produkter bör
övervägas ytterligare. Enligt LO finns det skäl att ifrågasätta om en myndighet
med tillräcklig tyngd från ett företag kan infordra alla uppgifter som kan vara
av betydelse för hälsa och miljö, exempelvis när det gäller innehållet i en
kemisk produkt. Enligt LO är det fortfarande oklart i vilken utsträckning ett
skyddsombud har möjlighet att få sådan information exempelvis från
produktregistret. 1 fråga om sekretess vid upphandlingsverksamhet och
anbudsförfarande anser LO vidare att utredningen inte tillräckligt klarlagt
villkoren och möjligheterna till information till dem som är fackligt
arbetsmiljöansvariga.

Skälen för min bedömning:
En av de frågor som utredningen har övervägt har gällt behovet av att ge de
centrala fackliga organisationerna en särställning när det gäller möjligheterna
att från myndigheter få del av arbetsmiljöinformation. Utredningen har här
gjort en omfattande genomgång av hur gällande sekretessreglering påverkar de
fackliga organisationernas möjligheter att informera sig. Utredningen har
därvid bland annat konstaterat att organisationerna numera främst efterfrågar s.
k. utvärderad information, som sällan är sekretessbelagd. Vidare har, enligt
utredningen, under de senaste åren företagshälsovården byggts ut och en rad
partssammansatta arbetsmiljöorgan vuxit fram, vilket inneburit ökade möjligheter
för de fackliga organisationerna att få önskad information. Mot denna bakgrund
delar jag utredningens bedömning att det informationsbehov som kommit fram kan
tillgodoses inom ramen för de möjligheter till utlämnande som sekretesslagen
innehåller. Som utredningen konstaterat torde nämligen gällande rätt innebära
en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan intresset av att skydda
enskildas affärshemligheter eller den enskildes personliga integritet och å
andra sidan centrala fackliga organisa-

12

tioners intresse av att i sin
arbetsmiljöverksamhet kunna få tillgång till sekretesskyddade uppgifter,
exempelvis när det gäller information om kemiska produkter. Även när det gäller
upphandlingsverksamhet och anbudsförfarande delar jag utredningens uppfattning
att gällande sekretessreglering torde vara väl avvägd och att något behov av
ändring av gällande bestämmelser inte föreligger.

Prop.
1989/90:6

3.2 Skyddsombuds och skyddskommittéledamots tystnadsplikt

Mitt förslag: I
arbetsmiljölagen införs en uttrycklig rätt för skyddsombud och andra
förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till
ledamöter i lokala fackliga styrelser. I detta sammanhang föreslås också en
skyldighet för den som lämnar sekretessbelagda uppgifter vidare till en
styrelseledamot att underrätta denne om att det är fråga om uppgifter som
omfattas av tystnadsplikt.

Vad särskilt gäller
skyddskommittéledamöter föreslås i sekretesslagen bestämmelser som slår fast
begränsningar i sekretessen även i förhållande till sådana ledamöter.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Ett par remissinstanser bl. a. Företagens uppgiftslämnardelegation
avstyrker förslaget med hänvisning till svårigheten att tillämpa stadgandet med
hänsyn till det s. k. obehörig-hetsrekvisitet i 7 kap. 13 § första stycket
arbetsmiljölagen.

Skälen för mitt förslag:
Som tidigare redovisats gäller tystnadsplikten enligt 7 kap. 13 § första
stycket arbetsmiljölagen för skyddsombud, skyddskommittéledamöter samt
deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Tystnadsplikten
enligt bestämmelsen är utformad som ett s. k. obehörighetsrekvisit dvs.
skyddsombudet "får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets
försvar".

När det gäller
skyddsombuds möjligheter att föra hemlig information vidare till ledamot i
styrelse för lokal facklig organisation är reglerna utformade på olika sätt i
sekretesslagen och i arbetsmiljölagen. I sekretesslagen (14 kap. 7§ andra
stycket) föreskrivs direkt att skyddsombud och liknande utan hinder av förbudet
att lämna ut uppgifter får föra uppgifterna vidare till ledamot av
organisationens styrelse. Tekniken i sekretesslagen överensstämmer i huvudsak
med motsvarande reglering i medbestämmandelagen. 1 arbetsmiljölagen däremot
uttrycks rätten endast indirekt, nämligen genom den i 7 kap. 13 § andra stycket
intagna tystnadsplikten för styrelseledamoten.

Enligt
utredningen är innebörden i 7 kap. 13 § andra stycket inte helt

13

klar
när det gäller frågan hur långt skyddsombudets rätt sträcker sig beträf- Prop.
1989/90:6 fande information till en ledamot i styrelsen för den lokala fackliga
organisationen. Mottagarens tystnadsplikt enligt lagtexten grundar i sig,
enligt utredningen, ingen behörighet för skyddsombudet att delge ledamoten tystnadspliktsbelagda
uppgifter utan utgör bara en av de faktorer som skyddsombudet får beakta vid en
bedömning av om uppgifterna behörigen kan lämnas till ledamoten.

Jag
kan i och för sig dela utredningens bedömning att det av bestämmelsens lydelse
inte klart framgår i vilken utsträckning ett skyddsombud som har tystnadsplikt
fritt kan föra information vidare till ledamot i lokal facklig styrelse. Av
förarbetena till bestämmelsen om skyddsombuds och skyddskommittéledamots
tystnadsplikt i dåvarande arbetarskyddslagen (prop. 1973:130 s. 165) vilken i
sak överfördes oförändrad till arbetsmiljölagen framgår emellertid att motivet
för att låta tystnadsplikten omfatta även styrelseledamot i lokal facklig
organisation var att tystnadsplikten inte skulle hindra nödvändiga diskussioner
i skyddsfrågor mellan skyddsombudet och fackföreningsstyrelsen eller
klubbstyrelsen och att det genom införande av en sådan bestämmelse blev
fastslaget att skyddsombud har den möjlighet som behövs att till
styrelseledamot föra vidare information som omfattas av tystnadsplikten.

Dessa
motivuttalanden talar enligt min mening för att ett skyddsombud skulle, utan
att närmare behöva fundera över om det är behörigt eller inte, kunna föra
information vidare till ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation
som har utsett honom. Uppfattningen att skyddsombudet inte behöver göra några
särskilda överväganden i dessa fall finner stöd av en jämförelse med
motsvarande reglering i sekretesslagen. Någon oklarhet på denna punkt
föreligger nämligen inte enligt sekretesslagen då det av denna uttryckligen
framgår att skyddsombudet utan hinder av sekretessen får föra information
vidare till ledamot i organisationens styrelse, dock under förutsättning att
han underrättar denne om förbudet. Det kan här tilläggas, att motivet för
införandet av denna bestämmelse i sekretesslagen var att skyddsombuden inom den
offentliga sektorn skulle vara likställda med dem inom den privata sektorn.

Även
om ett skyddsombud redan enligt gällande rätt äger föra information vidare till
lokal facklig styrelseledamot finns det enligt min mening goda skäl som talar
för att, som utredningen föreslagit, i förtydligande syfte och efter mönster
från sekretesslagen införa en uttrycklig rätt för skyddsombud, ledamot i
skyddskommitté och deltagare i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet att utan hinder av tystnadsplikt föra uppgift vidare till
ledamot i lokal facklig organisation. Härigenom åstadkommes också större
enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna inom privat och
offentlig sektor.

För
närvarande gäller ingen uttrycklig skyldighet för skyddsombud som

har tystnadsplikt enligt arbetsmiljölagen att, när han lämnar tystnads

pliktsbelagda uppgifter vidare till ledamot i den lokala arbetstagarorgani

sationens styrelse, underrätta styrelseledamoten om att det är fråga om

uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Detta gäller däremot beträffande

skyddsombud som har tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Skälen till en 14

sådan
underrättelseskyldighet är givetvis att mottagaren av uppgifterna Prop.
1989/90:6 skall få klart för sig att det är uppgifter som omfattas av sekretess
som han får del av. Jag instämmer här i utredningens förslag att också arbetsmiljö-lagen
bör innehålla en bestämmelse om underrättelseskyldighet för skyddsombud och
andra som omfattas av tystnadsplikten när tystnadspliktsbelagda uppgifter
lämnas vidare. En sådan underrättelseskyldighet bör också på sätt utredningen
föreslagit, kombineras med en regel om tystnadsplikt för den som mottar
informationen.

Jag
föreslår därför sammanfattningsvis att 7 kap. 13 § andra stycket
arbetsmiljölagen ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. Därigenom nås
full överensstämmelse mellan privat och offentlig sektor i viktiga avseenden.

När
det därefter gäller frågan i vilken utsträckning ett skyddsombud i andra fall
än det hittills nämnda kan föra information vidare enligt arbetsmiljölagen är
detta beroende på vilken innebörd det s.k. obehörighets-rekvisitet har enligt 7
kap. 13 § första stycket. 1 denna fråga har ett par remissinstanser anfört en
avvikande uppfattning än den som utredningen gett uttryck för. Jag återkommer
senare till denna fråga i samband med behandlingen av utredningens förslag om
rätt för skyddsombud att utan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga och
experter hos centrala arbetstagarorganisationer.

För
enkelhetens skull har i det föregående talats bara om skyddsombud även när det
som sägs är tillämpligt också på skyddskommittéledamöter. 1 arbetsmiljölagen
görs emellertid viss skillnad på skyddsombud och skyddskommittéledamöter så till
vida att den särskilda bestämmelsen om informationsrätt i 6 kap. 6 §
arbetsmiljölagen gäller skyddsombud men inte skyddskommittéledamöter. Som
utredningen påpekar följer emellertid rätt till information beträffande de
sistnämnda i stället av bestämmelsen om skyddskommitténs uppgifter i 6 kap. 9
§ arbetsmiljölagen. Det är här närmast fråga om den rätt till information som
kan följa av själva uppdraget. I övrigt finns närmare reglerom information till
skyddsombud och skyddskommitté i arbetsmiljöavtal mellan parterna på
arbetsmarknaden.

Den omständigheten att det
inte finns någon uttrycklig föreskrift om

skyldighet att lämna information till skyddskommittéledamot torde vara

anledningen till att det i 14 kap. 7§ första stycket sekretesslagen inte

nämns något om information till skyddskommittéledamöter. Enligt denna

bestämmelse omfattar informationsrätten endast företrädare för arbetsta

garorganisation, skyddsombud samt deltagare i arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet. Som utredningen också framhållit torde ute

lämnandet av skyddskommittéledamöter emellertid närmast bero på ett

förbiseende av den informationsrätt för dessa som direkt följer av skydds

kommitténs i lag fastlagda uppgifter. Som en följd av det nu sagda omfat

tas skyddskommittéledamöter enligt ordalydelsen inte heller av paragra

fens andra stycke, där möjligheten att föra hemlig information vidare till

styrelseledamöter i lokal facklig organisation slås fast. Enligt min mening

föreligger det i nu angivna hänseenden inte några sakliga skäl för att göra

åtskillnad mellan skyddsombud och deltagare i arbetsanpassnings- och 15

rehabiliteringsverksamhet å
ena sidan och skyddskommittéledamöter å den andra eller mellan
skyddskommittéledamöter i privat och allmän verksamhet. Den omständigheten att
det saknas uttryckliga regler om informationsrätt för skyddskommittéledamöter
torde inte innebära några komplikationer i sammanhanget. Det kan påpekas att
när bestämmelserna om deltagare i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
infördes i 14 kap. 7 § sekretesslagen gjordes detta utan att någon åtskillnad
gjordes mellan uttryckliga föreskrifter om informationsskyldighet och sådan
skyldighet som följer av andra föreskrifter.

Mot denna bakgrund
föreslår jag att 14 kap. 7 § sekretesslagen ändras så att första och andra
styckena omfattar även skyddskommittéledamöter. Detta bör ske genom en
uttrycklig föreskrift i första stycket om sådana ledamöter.

Prop.
1989/90:6

3.3 Rätt för skyddsombud att utan hinder av tystnadsplikt föra
information vidare till central facklig organisation

Mitt förslag: 1
arbetsmiljölagen och sekretesslagen införs en rätt för skyddsombud och andra
förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till
sakkunniga i arbetsmiljöfrågor hos centrala arbetstagarorganisationer. Vidare
föreslås tystnadsplikt även för mottagare av informationen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: 1 sak
godtar flertalet remissinstanser utredningens förslag. Företagens uppgiftslämnardelegation
avstyrker dock förslaget i vad det avser ändringar i arbetsmiljölagen med
hänsyn till oklarheten i det s. k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 §
arbetsmiljölagen. Några remissinstanser bl. a. svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), riksåklagaren (RA) och riksdagens ombudsmän (JO) godtar inte
utredningens tolkning av obehörighetsrekvisitet. Vidare har ett par
remissinstanser anfört synpunkter på uttrycket "sakkunnig i
arbetsmiljöfrågor" i den föreslagna lagtexten.

Skälen för mitt förslag:
Tidigare har jag föreslagit en uttrycklig regel i arbetsmiljölagen om rätt för
skyddsombud att, i likhet med vad som redan gäller för skyddsombud i det
allmännas verksamhet, utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till
ledamot i lokal facklig styrelse. När det därefter gäller i vilken utsträckning
ett skyddsombud enligt gällande rätt i andra fall kan föra tystnadspliktsbelagd
information vidare föreligger det enligt utredningens uppfattning i allmänhet
inte någon reell skillnad mellan sekretesslagen och arbetsmiljölagen. Förutom
de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig
uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadspliktsbelagd
information hindrar förekommande skaderekvisit i sekretesslagen resp. obehörighetsrekvisitet
i arbetsmiljölagen i regel inte ett skyddsombud att vid behov föra vidare sådan
information till tillsynsorganen, företagshälsovården och skyddsombudets
lokala eller centrala fackliga organisation. Upp-

16

gifter om enskilds
personliga förhållanden bör dock, enligt utredningen, Prop. 1989/90:6 föras
vidare endast med den enskildes samtycke.

Utredn]''ngens
uppfattning är således att gällande rätt i allmänhet inte kan anses utgöra
hinder mot att skyddsombud föritystnadspliktsbelagd information vidare till sin
centrala fackliga organisation, vare sig det gäller den offentliga eller den
privata sektorn av arbetsmarknaden. Någon generell rätt att föra information
vidare till sådan organisation finns emellertid inte enligt gällande
bestämmelser utan skyddsombudet måste vid varje tillfälle göra en formell
bedömning av behörigheten resp. skaderekvisitet. Enligt utredningen innebär
detta säkerligen i många fall att skyddsombud som överväger att lämna
information vidare kan känna en osäkerhet huruvida utlämnandet är behörigt
eller inte vilket kan få till följd att skyddsombudet avslår från att ta fullt
behöriga kontakter med sin centrala fackliga organisation. Enligt utredningens
mening skulle en uttrycklig lagregel om rätt för skyddsombud att föra vidare tystnadspliktsbelagd
information till central facklig organisation undanröja en sådan osäkerhet och
vidare skulle den också ge möjlighet att reglera tystnadsplikten för mottagaren
av informationen.

Även
om flertalet remissinstanser i sak godtar utredningens förslag har några
remissinstanser, bl. a. Företagens uppgiftslämnardelegation, SAF, RÅ och JO,
framfört helt eller delvis avvikande synpunkter på tolkningen av innebörden i
gällande rätt vad avser obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § första stycket
arbetsmiljölagen. Enligt dessa remissinstanser föreligger starka skäl för den
uppfattning som framförts i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig
och en expert. Enligt denna uppfattning är innebörden av den aktuella
bestämmelsens uttryck "får inte obehörigen röja eller utnyttja"
liktydig med ett generellt förbud att föra sekretessbelagd information vidare.
Genom särskilda bestämmelser kan dock ett skyddsombud bli behörigt att
"röja eller utnyttja" det som eljest skulle vara sekretessbelagt.
Sådana bestämmelser finns i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen genom
vilka bestämmelser skyddsombud blivit behöriga i förhållande till ledamot för
lokal facklig organisation. Härutöver finns vissa generellt verkande
rättsregler som kan grunda sådan behörighet, nämligen samtycke från den vars
intresse skyddas av sekretessen, lagstadgad skyldighet t. ex.
vittnesskyldighet samt vissa nödsituationer. De nämnda remissinstanserna
framhåller vidare att med utredningens uppfattning kan ett skyddsombud, efter
en behörighetsprövning, i princip vända sig till vem som helst utanför kretsen
av de i andra stycket upptagna ledamöterna och att dessa övriga då inte blir
bundna av någon tystnadsplikt. Detta kan, menar man, inte ha varit
lagstiftarnas avsikt med den aktuella tystnadspliktsbestämmelsen.

Mot
denna bakgrund, framhåller exempelvis Företagens uppgiftslämnardelegation,
borde utredningen inte valt att bibehålla obehörighetsrekvisitet utan istället
i författningen uttryckligen och fullständigt angivit till vilka information
kan lämnas och vilken typ av uppgifter mottagaren äger räuatt ta del av.

Jag kan i och för sig dela
de synpunkter som framförts nämligen att

obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen kan framstå som 17

2
Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 6

något
oklart speciellt vid en jämförelse med motsvarande reglering i sekre- Prop.
1989/90:6 tesslagen och dess olika skaderekvisit. Enligt min mening är det
emellertid mycket som talar för den uppfattning om innehållet i gällande rätt
som utredningen kommit fram till, nämligen at förekommande skaderekvisit i
sekretesslagen respektive obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljölagen i normalfallet
inte hindrar ett skyddsombud att vid behov föra vidare information till
tillsynsorganen, företagshälsovården och skyddsombudets lokala och centrala
fackliga organisation. Uppgift om enskilds personliga förhållanden bör däremot
i princip endast föras vidare med den enskildes samtycke.

Till
stöd för den ovan redovisade tolkningen av obehörighetsrekvisitet kan anföras
att före sekretesslagens ikraftträdande den 1 januari 1981 omfattades
skyddsombud och skyddskommittéledamöter på arbetsställen i det allmännas
verksamhet av tystnadsplikten i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen. 1 den
departementspromemoria (Ds Ju 1977:11) som föregick propositionen med
förslaget till ny sekretesslag föreslogs att regleringen av tystnadsplikt i
samband med information enligt medbestämmandelagen och arbetsmiljölagen skulle
tas in i den nya sekretesslagen och att denna reglering borde utformas med
utgångspunkt i att MBL och arbetsmiljölagen också borde gälla i allmän
verksamhet. Enligt promemorian måste emellertid regleringen lösas på ett delvis
annat sätt inom den offentliga sektorn än inom arbetslivet i övrigt i och med
att det inte finns något utrymme för avtal om tystnadsplikt för offentliga
funktionärer. Vissa remissinstanser ifrågasatte detta och ansåg att
tystnadspliktsregleringen borde tas upp i annan lag. Departementschefens
uppfattning var emellertid att en ny sekretesslag så långt det var möjligt
borde reglera alla frågor om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter från myndigheter
och alltså även frågor om utlämnande i arbetslivet. Om den nya sekretesslagen
skulle innehålla bestämmelser om i vilken utsträckning information skulle kunna
lämnas i arbetslivet, var det naturligt att lagen upptog också föreskrifter om
tystnadsplikt angående sådan information som behövdes (prop. 1979/80:2 Del A s.
339). 1 enlighet med detta resonemang har sådana föreskrifter tagits upp i 14
kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen.

1
samband med behandlingen av de följdändringar som med anledning

av sekretesslagens tillkomst blev aktuella i bland annat arbetsmiljölagen

uttalades också (se prop. 1979/80 s. 45 och 46) att det vid utformningen av

tystnadspliktsbestämmdserna var en strävan att ge dem i huvudsak sam

ma innehåll som de bestämmelser som gäller för de offentliga funktionä

rerna. De aktuella tystnadspliktsbestämmelserna har, fortsatte departe

mentschefen, motsvarigheter i sekretesslagen och det kan då te sig natur

ligt att vid tolkningen av obehörighetsrekvistet söka viss ledning i bland

annat de skaderekvisit som finns i sekretessbestämmelserna. Även när det

gäller sekretessbestämmelserna för enskilt bedriven hälso- och sjukvård i

den s. k. tillsynslagen förekommer ett obehörighetsrekvisit. Enligt 6 § den

na lag får nämligen den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårds

personalen inte obehörigen röja vad han i sin verksamhet har erfarit om en

enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. 1 förarbetena

till denna lag uttalades bl. a. att det vid tolkningen av obehörighetsrekvisi- 1J

tet
ter sig naturligt att söka viss ledning i det skaderekvisit som finns i Prop.
1989/90:6 sekretesslagens motsvarande bestämmelser. Härigenom borde man, enligt
departementschefen, i sak nå en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten
för offentliga funktionärer och enskilda.

Som
utredningen konstaterat utgör regleringen i sekretesslagen normalt inte hinder
mot att ett skyddsombud lämnar sekretessbelagda uppgifter som avser det
allmännas ekonomiska intresse samt enskilds personliga förhållanden vidare till
tillsynsmyndighet, företagshälsovården samt till företrädare inom lokal och
central facklig organisation. Uppgifter om enskilds personliga förhållanden bör
dock, enligt utredningen, lämnas vidare endast med den enskildes samtycke. Mot
bakgrund av vad som tidigare redovisats föreligger det, enligt min mening,
knappast några sakliga skäl för att i den praktiska tillämpningen göra en
annan bedömning när det gäller skyddsombuds tystnadsplikt enligt
arbetsmiljölagen. När det gäller möjligheterna för ett skyddsombud enligt
arbetsmiljölagen att lämna tystnadspliktsbelagd information vidare till annan
än tillsynsorganen, företagshälsovården eller lokal eller central facklig organisation
är emellertid frågan mer svårbedömd. Avgörande för denna bedömning måste vara
vem som avses få del av uppgifterna, vilket syfte uppgiftslämnandet har samt
risken för att informationen sprids vidare till skada för den till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller. Ett utlämnande får självfallet inte ske i andra syften
än som ryms inom uppdraget som skyddsombud. När det gäller ett skyddsombud, som
fått hemliga uppgifter med stöd av 14 kap. 7 § första stycket sekretesslagen,
är denne hänvisad till att i motsvarande situation göra en prövning utifrån i
vissa fall ett rakt och i andra fall ett omvänt skaderekvisit, allt mot
bakgrund av offentlighetsprincipen. Inom den privata sektorn gäller inte
offentlighetsprincipen. Med hänsyn härtill följer att mycket speciella skäl
krävs för att vidarelämnande av hemliga uppgifter skall kunna anses behörigt i
andra fall än de nämnda.

Mot
denna bakgrund skulle kunna övervägas vilket också utredningen och ett par
remissinstanser varit inne på, att helt enkelt slopa obehörighetsrekvisitet i
arbetsmiljölagen och istället utforma 7 kap. 13 § första stycket
arbetsmiljölagen efter mönster från sekretesslagens system med skaderekvisit.
Härigenom skulle också en likformig reglering kunna åstadkommas för såväl den
enskilda som den offentliga sektorn. Jag anser dock inte att metoden med skaderekvisit
är ändamålsenlig i detta sammanhang. De detaljerade bestämmelserna i
sekretesslagen för det allmännas verksamhet svarar mot den grundläggande
skyldigheten att hålla uppgifter tillgängliga inom detta område. Utanför det
allmännas verksamhet finns ingen motsvarande principiell skyldighet att hålla
uppgifter tillgängliga. Metoden med skaderekvisit istället för obehörighetsrekvisit
när det gäller tystnadsplikter som riktar sig till enskilda har också tidigare
avvisats av regeringen (se prop. 1979/80:80 s. 45 f, KU 1979/80:45, rskr. 269
och prop. 1980/81:28 s. 22 f, KU 1980/81:10, rskr. 51).

Jag delar alltså
utredningens uppfattning att ett skyddsombud, redan

enligt gällande rätt såväl inom den privata som offentliga sektorn, i all

mänhet kan vända sig till sin centrala fackliga organisation med sekretess

belagd information. På de av utredningen anförda skälen bör dock denna 19

möjlighet uttryckligen
komma till uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför Prop. 1989/90:6 att
sekretess- och tystnadspliktsreglerna i sekretesslagen respektive arbetsmiljölagen
bör utformas så att de direkt tillåter ett skyddsombud att föra sekretessbelagd
information vidare till central facklig organisation.

Det
kan tilläggas att den nu föreslagna regleringen endast tar sikte på vidarelämnande
av sådana hemliga uppgifter som ett skyddsombud har fått del av inom ramen för sitt
uppdrag och som sker enligt arbetsmiljölagen och sekretessbestämmelserna i
sekretesslagen. Förslaget påverkar således inte tolkningen eller tillämpningen
av andra författningar som har betydelse för anställdas möjligheter att föra tystnadspliktsbelagd
information vidare.

Möjligheten
för ett skyddsombud att kunna vända sig till en central facklig organisation
motiveras inte av att några diskussioner med organisationens styrelse är
behövliga. Vad det här gäller är att göra det möjligt för skyddsombudet att
främst kunna diskutera tystnadspliktsbelagda förhållanden med de särskilda
arbetsmiljöombudsmän eller motsvarande eller med andra experter, såsom läkare
och kemister, som kan finnas på central nivå. Som en gemensam beteckning för
dem som kan komma i fråga som informationsmottagare förordar utredningen
uttrycket "sakkunnig i arbetsmiljöfrågor".

Ett
par remissinstanser har haft synpunkter på uttrycket "sakkunnig i arbetsmiljöfrågor".
Enligt JO vidlåds uttrycket av en viss vaghet och endast under förutsättning
att organisationerna genomgående utser en sålunda definierad person uppnås
härvidlag full klarhet. Enligt TCO bör det ankomma på den centrala
organisationen att själv avgöra vilken funktion den eller de skall ha som har
rätt att motta informationen.

En
generell rätt för ett skyddsombud att föra tystnadspliktsbelagd infor

mation vidare till central facklig organisation förutsätter att garantier

skapas, så långt det är möjligt, mot att informationen sprids vidare från

den centrala fackliga organisationen till skada för den som har förmån av

sekretessen. 1 annat fall riskerar man, vilket också påpekats av juridiska

fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, att få menliga återverkningar på

skyddsombudets egna möjligheter att få del av information, eftersom

arbetsgivare kan bli mindre benägna att fullgöra sin informationsskyldig

het enligt arbetsmiljölagen. Det bör därför framhållas att avsikten med den

föreslagna ordningen inte är att ett skyddsombud skall kunna diskutera

tystnadspliktsbelagda förhållanden med vem som helst på central nivå

som i ett eller annat sammanhang kommit i kontakt med arbetsmiljöfrå

gor. Som utredningen framhåller skall det vara fråga om en möjlighet för

skyddsombud att kunna vända sig till sakkunniga experter och till de

särskilda arbetsmiljöombudsmän som kan finnas på central nivå och som

har lång erfarenhet av skyddsfrågor och som i allmänhet också har över

blick över olika branschers arbetsmiljöproblem. Kretsen av sakkunniga

skall således vara ganska begränsad. 1 och för sig är det naturligtvis inget

som hindrar att organisationerna själva definierar den eller de personer

som i första hand kan komma ifråga som informationsmottagare. En

sådan åtgärd kan exempelvis vara till hjälp för skyddsombudet vid fullgö

randet av dennes uppdrag. Enligt min mening vore det emellertid olyckligt 20

att som krav ställa upp en
skyldighet för organisationerna att i förväg precisera vem eller vilka som
skall anses vara "sakkunniga i arbetsmiljöfrågor" och att på detta
sätt begränsa ett skyddsombuds rätt att kontakta sin centrala organisation till
just dessa personer.

När det gäller vilka slags
uppgifter ett skyddsombud enligt förslaget skall kunna föra vidare till central
nivå har JK ifrågasatt om tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen bör
inskränkas ytterligare när det gäller förhållanden av betydelse för landets
försvar och pekar på att den föreslagna motsvarande inskränkningen av
tystnadsplikten i sekretesslagen inte omfattar försvarssekretessen. Den risk
för vidarespridning som JK och ett par ytterligare remissinstanser givit
uttryck för bör enligt min mening i hög grad kunna undanröjas genom att, på
sätt utredningen förordat, införa en tystnadsplikt även för den som hos central
facklig organisation tar emot information från ett skyddsombud. En
förutsättning för att ett skyddsombud skall få informera en sakkunnig på
central nivå bör dock vara att han underrättar denne om sekretessen. Underiåter
han att göra detta, har han inte iakttagit vad som gäller om hans tystnadsplikt
och kan fällas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Jag är däremot inte
beredd att, på sätt Företagens uppgiftslämnardelegation föreslagit, införa en
generell bestämmelse om överföring av tystnadsplikten utöver de uttryckligen
angivna fallen. Som tidigare redovisats ligger i själva obehörighetsrekvisitet
resp. skaderekvisitet att skyddsombudet vid sin prövning vid utlämnande av sekretessbelagda
handlingar har att beakta bl. a. risken för att informationen sprids vidare till
skada för den till vilkens förmån sekretessen gäller. Föreligger det en sådan
risk bör informationen inte lämnas ut.

Prop.
1989/90:6

3.4 Sanktionssystemet

Min bedömning: Det
nuvarande straffansvaret för brott mot tystnadsplikten enligt 7 kap. 13 §
arbetsmiljölagen bör finnas kvar.

Utredningens förslag: Det
nuvarande straffansvaret enligt 20 kap. 3 § brottsbalken, för den som bryter
mot tystnadsplikten enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen vad avser
yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande ersätts med ett
skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen. För uppgifter som
gäller enskilds personliga förhållanden eller förhållande av betydelse för
landets försvar bibehålls emellertid straffansvaret. Om den som bryter mot
tystnadsplikten har utsetts av arbetstagarorganisation enligt 6 kap. 2 eller 8 §,
svarar organisationen för skadan. Motsvarande föreslås i fråga om
styrelseledamot och sakkunniga hos centrala arbetstagarorganisationer.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har avstyrkt
förslaget med motiveringen att lagändringen förefaller omotiverad, ohanterlig
och splittrad. Av de remissinstanser som haft invändningar mot eller
uttryckligen avstyrkt förslaget kan nämnas JK. RÅ. Datainspektionen. Göta
hovrätt, kammarrätten i Sundsvall. ASS. JO.

21

Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF, SFO, SHIO, TCO, Prop. 1989/90:6 Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges kemiska industrikontor och Företagens uppgiftslämnardelegation.
Sammanfattningsvis har dessa remissinstanser haft följande invändningar mot
förslaget.

Förslaget
innebär inte ett enhetligt sanktionssystem vid brott mot tystnadsplikten. I
stället skapas en ny skillnad mellan de regelsystem som gäller inom den
enskilda resp den offentliga sektorn. Offentliganställda skyddsombud har kvar sitt
straffansvar medan privatanställda omfattas av ett skadeståndsansvar. Vidare
medför förslaget att olika sanktioner skulle gälla inom den enskilda sektorn
beroende på vilken typ av intresse sekretessen avser att skydda. Om
tystnadsplikten gäller enskilds personliga förhållande eller förhållande av
betydelse för landets försvar skulle fortfarande straffansvar enligt 20 kap. 3
§ brottsbalken gälla medan överträdelse av tystnadsplikt till skydd för
enskilds ekonomiska förhållanden skulle sanktioneras enbart genom
skadeståndsskyldighet. Även här kan emeller-tiden skillnad uppstå beroende på
om skyddsombudet utsetts av facklig organisation eller inte.

Ett
par remissinstanser, bl. a. JK, RÅ och AD, har pekat på att medbestämmandelagens
tystnadspliktsbestämmelser, som tjänat som mönster för det nu föreslagna
skadeståndsansvaret, är av annan karaktär och förestavat av andra skäl än
tystnadsplikten för skyddsombud. Bland annat vilar medbestämmandelagens
skadeståndsansvar huvudsakligen på kontraktsrättslig grund medan
tystnadsplikten för skyddsombud grundas på uttrycklig bestämmelse i lag. Vidare
har flera remissinstanser framhållit att den omständigheten att straff aldrig
utkrävs för brott mot arbetsmiljölagens tystnadspliktsbestämmelser inte
innebär att straffansvaret skulle vara utan betydelse.

'
Slutligen har JK och TCO pekat på att det pågående utredningsarbetet rörande
tryckfrihetsförordningens regler rörande s. k. meddelarfrihet och förslaget om
skydd för företagshemligheter kan få betydelse för den nu föreslagna avkriminaliseringen
och att man därför tills vidare bör bibehålla det nuvarande sanktionssystemet.

Bland de remissinstanser som mer uttryckligen har tillstyrkt eller
inte haft någon erinran mot förslaget om ändrad sanktionsform kan nämnas Socialstyrelsen,
AD och LO.

Skälen för min bedömning:Tystnadsplikten
enligt 7 kap. 13 § arbets

miljölagen omfattar skyddsombud, skyddskommittéledamöter, deltagare i

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet samt styrelseledamöter

i lokala fackliga organisationer. Tidigare har jag föreslagit en rätt för

skyddsombud att föra tystnadspliktsbelagd information vidare till sakkun

nig i arbetsmiljöfrågor hos central organisation som då också binds av

tystnadsplikten. Tystnadsplikten avser dels yrkeshemligheter, arbetsförfa

randen och affärsförhållanden dels enskilds personliga förhållande och

dels sådant som har betydelse för landets försvar. Överträdelse av bestäm

melserna medför straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Utredningen

har på sätt som redovisats, föreslagit att detta straffansvar i viss utsträck

ning bör ersättas med ett skadeståndsansvar efter mönster i medbestäm

mandelagen. 22

Som framgår har
utredningens förslag om ändrad sanktionsform i huvudsak mötts av negativa
reaktioner. Även om på sätt utredningen anfört den ifrågavarande
straffbestämmelsen aldrig tillämpats och just straffansvaret torde ligga bakom
den oro som från skyddsombudshåll yppats över obehörighetsrekvisitets vaghet,
delar jag i huvudsak de invändningar som flertalet remissinstanser anfört mot
att ersätta det nuvarande personliga straffansvaret med ett skadeståndsansvar
för den fackliga organisation som utsett skyddsombudet. Enligt min mening
skulle ett genomförande av utredningens förslag innebära att man skapar en ny
skillnad mellan de regelsystem som gäller inom den enskilda respektive den
offentliga sektorn, vilket i viss mån också skulle komma att strida mot den allmänna
strävan att förenhetliga regleringen rörande sekretess i skyddsarbetet. Vidare
skulle olika regler komma att gälla beroende på vad slags uppgifter det är
fråga om och om skyddsombudet är utsedd av en facklig organisation eller inte.
Mot denna bakgrund är jag inte beredd att föreslå någon ändring i det nuvarande
sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagen.

Prop.
1989/90:6

3.5 Utbildning och kostnader

Min bedömning: De
utbildningsinsatser som behövs för att ge skyddsombud och andra förtroendemän
reella möjligheter att tillämpa- bestämmelserna om tystnadsplikt bör kunna
tillgodoses inom ramen för den grund- och vidareutbildning av förtroendevalda
som arbetsmiljöfonden redan idag finansierar.

Utredningens bedömning:
Enligt utredningen måste kraftiga utbildningsinsatser göras när det gäller den
praktiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet. Enligt
utredningen bör hithörande finansieringsfrågor kunna lösas inom ramen för
arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och information beträffande
arbetarskydd och medbestämmande.

Remissinstanserna: Flera
remissinstanser bl. a. datainspektionen, socialstyrelsen, LO, TCO och Sveriges
Kemiska Industrikontor instämmer i behovet av kraftfulla utbildningsinsatser
för fackliga förtroendemän. Enligt arbetsmiljöfbnden bidrar fonden redan idag
ekonomiskt till grund- och vidareutbildning av förtroendevalda i
arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljöfonden påpekar vidare att fondens ekonomi är
ansträngd och för det fall mer omfattande utbildningsinsatser anses nödvändiga
bör organisationerna på arbetsmarknaden överväga om anvisade medel för
medbestämmandeutbildning vore en möjlig finansieringskälla.

Skälen för min bedömning:
Jag delar utredningens uppfattning att en grundläggande utbildning för fackliga
förtroendemän är en viktig fråga när det gäller förtroendemännens reella
möjligheter att tillämpa bestämmelserna om tystnadsplikt och sekretess i
arbetslivet. Som utredningen framhållit är de nämnda bestämmelserna inte helt
lättillgängliga och har uppenbarligen också medfört tillämpningssvårigheter
inte bara för fackliga förtroendemän utan även för de myndigheter som har haft
att tillämpa

23

bestämmelserna. När det
gäller utbildningsaspekten bidrar arbetsmiljöfonden idag ekonomiskt till
grund- och vidareutbildning av förtroendevalda i arbetsmiljöfrågor. Behovet av
utbildning borde därför på sätt arbetsmiljöfonden föreslagit kunna tillgodoses
genom ett delvis ändrat innehåll i de juridiska kursavsnitten. Det bör ankomma
på de organisationer som ansvarar för utveckling av utbildningsmaterial och som
anordnar utbildning att svara för de ändringar som kan bedömas nödvändiga i
kursinnehållet. Skulle mer omfattande satsningar anses nödvändiga bör detta
lösas genom omprioriteringar inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till
utbildning och information beträffande medbestämmande i arbetslivet och
arbetslivsfrågor i övrigt.

Prop.
1989/90:6

3.6 Anställningsskyddslagen (LAS)

Förenklade
fbrmföreskrifler

Mitt förslag: En
arbetsgivare som ger en arbetstagare ett besked om att en tidsbegränsad
anställning skall upphöra, skall samtidigt med beskedet varsla den fackliga
organisation som arbetstagaren tillhör. Därmed upphör den nuvarande ordningen
som innebär att arbetsgivaren två veckor före beskedet skall dels underrätta
arbetstagaren, dels varsla hans fackliga organisation. Arbetstagaren och den lokala
arbetstagarorganisationen skall liksom hittills ha rätt till överiägg-ning med
arbetsgivaren om beskedet. Den ändrade regleringen samlas i en ny paragraf i
anställningsskyddslagen, 30 a §.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan har majoriteten ställt sig positiv till
promemorians förslag. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma till om
förslaget verkligen innebär en förenkling. Flertalet arbetstagarorganisationer
har avstyrkt eller ställt sig tveksamma främst av det skälet att förslaget
kommer att medföra försämringar i arbetstagarinflytandet.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 4 § andra stycket LAS gäller som huvudregel att en tidsbegränsad
anställning upphör utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång
eller när arbetet är slutfört, om inte annat har avtalats.

När det gäller vissa
tidsbegränsade anställningar av längre varaktighet är det inte ovanligt att
dessa föriängs. Därför har det i 15 § första stycket LAS föreskrivits en
skyldighet för arbetsgivaren att minst en månad före anställningstidens utgång
ge besked till arbetstagaren om denne inte kan påräkna fortsatt anställning när
anställningen upphör. En förutsättning för rätt till sådant besked är dock att
arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd hos arbetsgivaren
mer än tolv månader under de senaste två åren. Således gäller en
kvalifikationstid för rätt till besked. Om anställningstiden är kortare än en
månad, kan huvudregien i 15 § bli omöjlig att

24

tillämpa. För dessa
situationer gäller i stället att beskedet skall lämnas när Prop. 1989/90:6
anställningen börjar.

För
säsonganställda arbetstagare gäller enligt 15 § andra stycket LAS att arbetsgivaren
minst en månad innan den nya säsongen börjar skall ge arbetstagaren besked att
han inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början.
Även här föreskrivs en kvalifikationstid för rätt till besked, nämligen att
arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd för viss säsong hos
arbetsgivaren mer än sex månader under de senaste två åren.

Ett
uteblivit besked enligt 15 § är skadeståndssanktionerat och medför inte att
anställningen automatiskt föriängs.

Enligt
30 § första stycket LAS skall en arbetsgivare, som vill lämna besked enligt 15
§ om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra, minst två veckor i förväg
underrätta arbetstagaren om detta. Om arbetstagaren är fackligt organiserad,
skall arbetsgivaren samtidigt varsla den lokala arbetstagarorganisation som
arbetstagaren tillhör. För det fall anställningstiden är kortare än en månad
gäller i stället att underrättelsen och varslet skall lämnas i samband med
anställningens början.

Underrättelse
och varsel medför enligt 30 S tredje stycket att arbetstagaren och den
fackliga organisationen har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den
åtgärd som underrättelsen och varslet avser. En förutsättning är att överiäggning
begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller varslet lämnades. 1
de fall då underrättelse och varsel skall lämnas samtidigt med beskedet, skall
dock överläggning begäras omgående. En arbetsgivare är emellertid inte skyldig
att avvakta med sitt besked enligt 15 § för att överläggning har begärts. Om
det behövs för att uppfylla den i 15 § stipulerade fristen, får arbetsgivaren
lämna beskedet, även om överläggningen inte har hunnits med. Hans
överläggningsskyldighet kvarstår dock och arbetstagarparten har möjlighet att i
efterhand försöka få arbetsgivaren att ändra sitt beslut. Underiåtenhet att
lämna underrättelse eller varsel kan medföra skadeståndsskyldighet.

Reglerna
om besked enligt 15 § samt reglerna i 30 § såvitt.gäller den lokala
arbetstagarorganisationens rättigheter är inte tvingande och kan anpassas genom
kollektivavtal.

De nu redovisade
bestämmelserna har kritiserats från arbetsgivarhåll;

de anses för krångliga och svåra att tillämpa praktiskt, särskilt i mindre

företag. Invändningar har också rests mot att en arbetsgivare i många fall

måste kommunicera flera gånger med arbetstagaren i samma fråga. Kritik

har även riktats mot att tidsfristerna i LAS för att avsluta en längre

vikariatanställning inte stämmer överens med de tidsfrister som finns i .

flera ledighetslagar, t. ex. föräldraledighetslagen, och som reglerar när en

arbetsgivare är skyldig att återta en arbetstagare som vill avbryta sin

ledighet och återinträda i tjänst. Som påpekas i promemorian är ledighets

lagarnas frister i flera fall så korta att arbetsgivaren saknar praktisk möjlig

het att gentemot vikarien iaktta fristerna i 15 och 30 §§ LAS. En konse

kvens av detta blir att en arbetsgivare, för att undgå skadeståndsskyldig

het, under en övergångstid kan tvingas att sysselsätta och betala lön till

såväl vikarien som den ordinarie arbetstagaren. 25

Enligt
promemorian finns det fog för den kritik som har riktats mot Prop. 1989/90:6 lagens
formalieregler i dessa avseenden. I promemorian föreslås därför att
varselskyldigheten och därmed arbetstagarsidans överläggningsrätt knyts direkt till
arbetsgivarens besked om att anställningen inte kommer att fortsätta. Härigenom
uppnås den förenklingen att en arbetsgivare som ger en arbetstagare ett besked
enligt 15 § enbart behöver tänka på att samtidigt med beskedet lämna varsel till
den fackliga organisation som arbetstagaren tillhör. Samtidigt krymper den
sammanlagda minsta avvecklingstiden från drygt sex veckor (en månad -\- två
veckor) till en månad och därmed nås bättre överensstämmelse med åtminstone en
del av fristerna i vissa ledighetslagar. Regleringen bryts enligt förslaget ut
ur 30 § och samlas i en ny bestämmelse, 30 a §.

1
samband med remissförfarandet har från fackligt håll framförts synpunkten att
den föreslagna ordningen medför försämringar i arbetstagarinflytandet. främst
att fackets rätt till inflytande uppkommer först efter den tidpunkt då
arbetsgivaren redan har bestämt sig.

Mot
detta vill jag anföra följande. Det är riktigt att med den föreslagna ändringen
eventuella överiäggningar kommer att äga rum efter att beskedet lämnats. Detta
inträffar dock redan enligt nuvarande 30 § andra stycket vid avslutandet av de
tidsbegränsade anställningar som är kortare än en månad. En arbetsgivare är
heller inte skyldig att enligt nuvarande ordning avvakta med sitt besked till
dess överläggningarna har avslutats. Hans överläggningsskyldighet kvarstår dock
även sedan besked lämnatS: I motsats till vad som gäller vid en överläggning
som påkallas med anledning av uppsägning eller avskedande från en
tillsvidareanställning föreligger egentligen inte några frågor att diskutera
som kan bli föremål för rättslig prövning vid en överiäggning som påkallas med
anledning av att en tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta.
Arbetstagarsidans överläggningsrätt har här i stället till huvudsakligt syfte
att få klarhet i arbetsgivarens skäl till åtgärden och att försöka förmå denne
att ändra sin ståndpunkt och låta arbetstagaren stanna kvar. Om emellertid
arbetsgivaren, efter att ha iakttagit de formella reglerna, vidhåller sin
uppfattning, saknas det rättsliga medel att genomdriva något annat. Givetvis
bör dock, som också arbetsdomstolen framhållit i sitt remissyttrande, den
föreslagna ordningen inte tillåtas medföra att överiäggningarna i här aktuella
fall betraktas som en formalitet.

I detta sammanhang vill
jag ta upp en annan fråga som väckts av

Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Enligt TCO föreligger risk för

rättsförluster för arbetstagare som anställts för viss tid i strid mot lagen.
En

arbetsgivare kan i en situation där såväl överläggningar som tvisteförhand

lingar äger rum efter beskedets lämnande, tänkas göra preskriptions

invändning enligt 40 § LAS under åberopande av att en genomförd över

läggning i själva verket var en tvisteförhandling, menar TCO. Enligt min

mening är de farhågor som förts fram av TCO överdrivna. För det första

kan ju frågan om en tidsbegränsad anställnings tillåtlighet prövas när som

helst under anställningens gång och även viss tid efteråt och detsamma

gäller tvist om vilken anställningsform som ursprungligen avtalats. Vidare

tar en tvisteförhandling om en felaktigt tidsbegränsad anställning sikte på 26

helt
andra frågor än vad överiäggningsinstitutet syftar till. Det torde därför Prop.
1989/90:6

endast
undantagsvis behöva uppkomma tvister av det slag TCO pekat på.

För
att undanröja eventuella oklarheter kan det emellertid vara av värde

att
en facklig organisation genom förhandlingsframställan eller på annat

sätt
göra klart för arbetsgivaren vad slags förhandling man önskar påkalla

och
vilka frågor man önskar diskutera.

Ett
par remissinstanser har också framhållit de försämringar i arbetstagarinflytandet
som följer med att den sammanlagda minsta avvecklingstiden krymper med
förslaget från drygt sex veckor till en månad. 1 likhet med vad som anförts i
promemorian anser jag dock att en månad är en tillräcklig tid för att både
hinna genomföra eventuella överläggningar och uppfylla kravet på att avveckla
anställningsförhållandet under socialt acceptabla former. Genom en
avvecklingstid på en månad uppnår man också den tidigare nämnda samordningen
med vissa ledighetslagars varseltider om återinträde. Denna
samordningsmöjlighet är enligt min mening så väsentlig och riskerna med de
förkortade varseltiderna så pass begränsade att promemorians förslag bör
genomföras. Som föreslagits i promemorian börden nya regleringen om besked vid
tidsbegränsad anställning ges i en särskild bestämmelse.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till

1.
lagom ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160),

2.
lagom ändring i sekretesslagen
(1980:100),

3.
lagom ändring i lagen
(1982:80)om anställningsskydd,

4.
lag om ändring i
arbetsrättsliga beredskapslagen (1987; 1262). Förslagen bör fogas till
regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

5.1 Förslag till lagom ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160)

7
kap. I3§

Ändringarna
i paragrafen hänför sig till paragrafens andra och tredje stycke.

I andra stycket första
meningen har införts en generell rätt för skydds

ombud och andra förtroendemän, som utsetts av sådan lokal arbetstagar

organisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållan

de till arbetsgivaren, att föra tystnadspliktsbelagd information vidare till

ledamot i organisationens styrelse eller till sakkunnig i arbetsmiljöfrågor

hos en central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen

hör. Den uttryckliga rätten att föra information vidare till central facklig 27

organisation är en nyhet i
förhållande till gällande rätt. Bestämmelsen Prop. 1989/90:6 innebär
således att ett skyddsombud får föra sådan information vidare utan hinder av
den i första stycket upptagna tystnadsplikten. Uppgifter om enskilds personliga
förhållanden bör dock i normalfallet föras vidare endast med den enskildes
samtycke.

Vidare
har vissa redaktionella ändringar vidtagits. Bestämmelsen som mer utförligt har
behandlats i avsnitt 3.2 och 3.3. har utformats efter mönster från motsvarande
tystnadspliktsbestämmelser i medbestämmandelagen och sekretesslagen'. 1
avsnitt 3.3 har också behandlats innebörden av obehörighetsrekvisitet i
paragrafens första stycke samt uttrycket "sakkunnig i
arbetsmiljöfrågor."

En
förutsättning för att information skall få lämnas vidare är, enligt

andra stycket andra meningen, att skyddsombudet underrättar styrelsele

damoten eller den sakkunnige om tystnadsplikten. Detta är en nyhet i

förhållande till gällande rätt. 1 sådant fall gäller tystnadsplikten enligt

andra stycket tredje meningen också för styrelseledamoten eller den sak

kunnige. •

I
tredje stycket har utan någon ändring i sak hänvisningen från arbetsmiljölagen
till sekretesslagen avsevärt förenklats.

5.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

14
kap.

7§

1
första stycket har begränsningar i sekretessen föreslagits även i förhållande till
skyddskommittéledamöter. Den föreslagna ändringen innebär att den i första
stycket angivna personkretsen utvidgas så att också ledamot i skyddskommitté
har, utan hinder av sekretess, rätt till sådan information som behövs för hans
uppdrag.

Som
redogjorts för under avsnitt 3.2 torde utelämnandet av skyddskommittéledamot i
bestämmelsens nuvarande utformning närmast bero på ett förbiseende av den rätt till
information som redan i dag får anses följa av. skyddskommitténs i lag
fastlagda uppgifter. För att undanröja eventuella oklarheter har en uttrycklig
rätt till sådan information införts.

1
andra stycket har av redaktionella skäl utmönstrats de bestämmelser

som tar sikte på rätten för skyddsombud och liknande att föra vidare

sekretessbelagd information. Dessa bestämmelser har istället förts över till

ett nytt tredje stycke. , .

I
tredje stycket som delvis motsvarar nuvarande andra stycket, har

förutom vissa redaktionella ändringar införts en generell rätt för skydds- •

ombud, skyddskommittéledamot samt deltagare i arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet att utan hinder av sekretess föra information

vidare till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorga

nisation. Bestämmelsen har utformats efter motsvarande föreslagna regle

ring i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen. Rätten att föra informa

tion vidare till en arbetsmiljösakkunnig har mer utförligt kommenterats 28

under
specialmotiveringen till 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen Prop.
1989/90:6 resp. avsnitt 3.2 och 3.3.

10§

I
paragrafens tredje stycke har företagits eri redaktionell ändring med anledning
av införandet av ett nytt tredje stycke i 7 §.

5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

2 §

1
paragrafens andra stycke har företagits redaktionella ändringar med anledning
av införandet av en ny paragraf, 30 a §.

30 §

Paragrafen
är i sak oförändrad vad avser arbetstagarinflytandet vid uppsägningar och
avskedanden. Av redaktionella skäl har emellertid ur paragrafen utmönstrats de
bestämmelser som tar sikte på tidsbegränsade anställningar. De nya
bestämmelserna när det gäller tidsbegränsade anställningar har i stället
samlats i en ny paragraf 30 a §.

30a
§

1
paragrafen, som är ny, regleras arbetstagarinflytandet i samband med att vissa
tidsbegränsade anställningar avslutas. I syfte att åstadkomma ett enklare
förfarande i dessa fall har i paragrafen gjorts vissa förändringar i förhållande
till gällande rätt. Jag har tidigare (i avsnitt 3.2) närmare redogjort för
gällande rätt och bakgrunden till de vidtagna förändringarna.

1
första stycket föreskrivs att en arbetsgivare som till en arbetstagare ger ett
besked enligt 15 § om att en tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta
samtidigt skall varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren
tillhör. Den nuvarande skyldigheten för en arbetsgivare att i princip minst två
veckor före beskedet dels underrätta den berörde arbetstagaren, dels varsla
arbetstagarens lokala fackliga organisation försvinner därmed. Bestämmelsen
innebär alltså att tidpunkten när en arbetsgivare skall fullgöra sin
varselskyldighet fortsättningsvis alltid sammanfaller med tidpunkten för
beskedets lämnande oavsett anställningstidens längd.

I andra stycket föreskrivs
att arbetstagaren och den lokala arbetstagaror

ganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till överläggning om beskedet.

Regeln innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt vad gäller

överläggningarnas form och innehåll. Regeln får dock till konsekvens att

själva överläggningen alltid kommer att äga rum efter beskedets lämnande

i motsats till vad som gäller idag där överläggning i princip skall ske viss

tid dessförinnan. Detta innebär emellertid inte att en arbetsgivare kan ta

lättare på sin överiäggningsskyldighet. Även fortsättningsvis skall gälla att 29

det
i arbetsgivarens överiäggningsskyldighet ligger att arbetsgivaren möter Prop.
1989/90:6 upp på ett sådant sätt att överiäggningen blir meningsfull.

När
det slutligen gäller föreskriften i nuvarande 30 § tredje stycket att överläggning
i hithörande fall skall begäras inom viss minsta tid har någon sådan föreskrift
inte ansetts nödvändig. Arbetstagarsidan får här anses ha ett eget intresse av
att överläggningar påkallas och genomförs så snart som möjligt.

5.4 Förslag till lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen
(1987:1262)

Som
en konsekvens av att en ny paragraf, 30 a §, har införts i anställningsskyddslagen
haren följdändring vidtagits i p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag
om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2.
lagom ändring i sekretesslagen
(1980:100),

3.
lagom ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd,

4.
lagom ändring i arbetsrättsliga
beredskapslagen (1987:1262).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

30

Lagrådet Prop. 1989/90:6

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1989-06-15

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet
Staffan Magnusson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 11 maj 1989 har regeringen på
hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160), m.m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Bly-me.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen

Genom
de föreslagna ändringarna i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen införs
en uttrycklig rätt för skyddsombud och andra förtroendemän att utan hinder av
tystnadsplikten i första stycket föra information vidare till ledamöter i
lokala fackliga styrelser och till vissa sakkunniga i arbetsmiljöfrågor. De
föreslagna ändringarna innebär också att den som lämnar sekretessbelagda
uppgifter vidare till en styrelseledamot eller sakkunnig skall vara skyldig att
underrätta denne om tystnadsplikten. 1 sådant fall, sägs det iden föreslagna
lagtexten, gäller tystnadsplikten också för styrelseledamoten eller den
sakkunnige.

Enligt
vad som framhålls i specialmotiveringen är såväl den uttryckliga rätten att
föra information vidare som skyldigheten att lämna underrättelse om
tystnadsplikten sakliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Lagrådet vill
påpeka att den föreslagna lagtexten innebär ytterligare en saklig nyhet. Till
skillnad mot vad som gäller i dag enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen blir den
som tar emot sekretessbelagd information skyldig att iaktta tystnadsplikt
endast om han har fått underrättelse om tystnadsplikten av den som har lämnat
informationen.

Att
tystnadsplikten blir begränsad på det sätt som nu har angetts överensstämmer i
och för sig med vad som i motsvarande fall gäller på den offentliga sektorn
enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen. Eftersom frågan inte är närmare behandlad i
motiven, kan det emellertid ifrågasättas om den angivna begränsningen av
tystnadsplikten är avsedd. Lagrådet anser att frågan bör tas upp vid
lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Det
föreslagna tredje stycket i 14 kap. 7 § sekretesslagen bör enligt lagrådets
mening omformuleras något, så att man bl. a. knyter an till uppbyggnaden av 7
kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen. Lagrådet förordar att stycket får
följande lydelse:

"En
företrädare för en arbetstagarorganisation får utan hinder av förbudet

lämna uppgiften vidare till
en ledamot i organisationens styrelse. Har ett 31

skyddsombud,
en skyddskommittéledamot eller en deltagare i särskilt Prop. 1989/90:6 organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet utsetts av sådan lokal
arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§ arbetsmiljölagen
(1977:1160), får ombudet, ledamoten eller deltagaren utan hinder av förbudet
lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller till
en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation till
vilken den lokala organisationen hör. Rätten att lämna uppgift vidare gäller
endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren om förbudet. I sådant fall
gäller förbudet också för denne."

Övriga lagforslag

Lagrådet
lämnar övriga lagförslag utan erinran.

32

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1989/90:6

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 augusti 1989

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist,
G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds. Wallström, Lööw

Föredragande:
statsrådet Thalén

Proposition med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen
(1977:1160), sekretesslagen (1980:100) och lagen (1982:80) om anställningsskydd
m. m.

I Anmälan om lagrådsyttrande

Föredragaren
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 11 maj 1989) över förslag till

1.
lagom ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160)

2.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

3.
lagom ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd

4.
lag om ändring i
arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande och anför.

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit de remitterade lagförslagen. Lagrådet har i
anslutning till ändringen i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen påpekat
att den föreslagna lagtexten innebär ytterligare en saklig nyhet i förhållande till
gällande rätt, utöver vad som framhålls i specialmotiveringen. Enligt lagrådet
blir den som tar emot sekretessbelagd information, till skillnad mot vad som
gäller idag enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen, skyldig att iaktta
tystnadsplikt endast om han fått underrättelse om tystnadsplikten av den som
lämnat informationen. Eftersom frågan inte är närmare behandlad i motiven kan
det enligt lagrådet ifrågasättas om den angivna begränsningen av
tystnadsplikten är avsedd. Vidare har lagrådet, i förenklande syfte, förordat
en ny lydelse av det föreslagna tredje stycket i 14 kap. 7 § sekretesslagen.

Som lagrådet har påpekat
innebär den föreslagna lydelsen av 7 kap. 13 §

andra stycket arbetsmiljölagen en nyhet i förhållande till gällande rätt, så

till vida att informationsmottagaren blir bunden av tystnadsplikt endast

om han fått underrättelse om tystnadsplikten av den som lämnat informa

tionen. Även om frågan inte är närmare behandlad i motiven till lagrådsre

missen är syftet med den föreslagna lagändringen att nå full överensstäm

melse mellan privat och offentlig sektor i viktiga hänseenden (lagrådsre

missen sid 15). Den nu angivna begränsningen av tystnadsplikten överens

stämmer således med vad som i motsvarande fall gäller på den offentliga

sektorn enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen. 33

3
Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 6

Jag
har ingen erinran mot den omformulering av 14 kap. 7§ tredje Prop. 1989/90:6 stycket
sekretesslagen som lagrådet har föreslagit. Jag har i denna fråga samrått med
chefen för justitiedepartementet. Härutöver bör några ändringar av
redaktionell art göras i 7 kap. 13 § andra och tredje styckena arbetsmiljölagen
samt i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen om
anställningsskydd.

2 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

34

Utredningens sammanfattning av betänkandet Prop. 1989/90:6

SOU (1987:66) "8'

r-

Inledning

Frågan
hur olika tystnadspliktsbestämmelser inverkar på möjligheterna till en effektiv
verksamhet på arbetsmiljöområdet har länge debatterats. Det har gällt en rad
olika frågeställningar, bl. a. har framförts att de bestämmelser om
tystnadsplikt som gäller för skyddsombud och skyddskommittéledamöter är
svårtolkade och svårtillämpade. En framträdande fråga har också varit centrala
fackliga organisationers möjligheter att få tillgång till
arbetsmiljöinformation. Synpunkter från arbetsmarknadsparterna i den förda
debatten avspeglas i kap. 8 i betänkandet. Utredningen gör i betänkandet en
genomgång av dessa och andra sekretessfrågor på arbetsmiljöområdet.

Informationsrätt, offentlighet och sekretess

Som
en bakgrund till utredningens övervägande redogörs i kap. 4 för bestämmelser om
skyldigheter för arbetsgivare m.fl. att lämna arbetsmiljöinformation. Allmänna
reglerom offentlighet och sekretess redovisas i kap. 5. 1 anslutning härtill
belyser utredningen i kap. 6 vad som allmänt får anses gälla i fråga om
sekretess i arbetsgivar-arbetstagarförhållanden.

Särskilda
frågor om sekretess inom företagshälsovården tas upp och klarläggs i kap. 7.
Utredningen föreslår i detta sammanhang att den 1987 tillsatta utredningen om
översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso-och sjukvårdspersonalen, m. m.,
får i uppdrag att komplettera lagstiftningen på viss punkt.

Kartläggning av svårtillfredsställda fackliga informationsbehov

Utredningens
huvuduppgift har varit att kartlägga vilka svårigheter på grund av gällande
sekretessregler som föreligger för fackliga organisationi-er att hos
myndigheter tillgodose sitt behov av information om arbetsmiljön.

Utredningen
har gjort kartläggningar i första hand i form av intervjuer med företrädare för
ett stort antal fackliga centralorganisationer och även med företrädare för
näringslivet. Till stor del har intervjuerna kommit att röra behovet av
information om kemiska produkter. Dessutom har bl. a. tagits upp behovet av
information i anpassningsverksamhet.

Intervjuerna
redovisas i bilaga 2 och 3. Sammanfattningar finns i avsnitt 2 i bilaga 2 och
avsnitt 2 i bilaga 3.

Centrala fackliga organisationer och sekretessen

Utredningen
har mot bakgrund av resultatet av kartläggningarna övervägt

behovet av att ge de centrala fackliga organisationerna en särställning när

det gäller möjlighetema att få del av arbetsmiljöinformation. 35

Utredningen
har gjort en omfattande genomgång av hur gällande sekre- Prop. 1989/90:6
tessreglering påverkar de fackliga organisationernas möjligheter att infor-
Bilaga 1 mera sig. Utredningen har därvid bl. a. konstaterat att
organisationerna numera främst efterfrågar s. k. utvärderad information, som
sällan är sekretessbelagd. Vidare har under de senaste åren företagshälsovården
byggts ut och en rad partssammansatta arbetsmiljöorgan vuxit fram, vilket inneburit
ökade möjligheter för de fackliga organisationerna att få önskad information.

Utredningen
har funnit att det informationsbehov som kommit fram kan tillgodoses inom ramen
för de möjligheter till utlämnande som sekretesslagen innehåller. Någon
särställning för fackliga organisationer föreslås därför inte.

Utredningens
övervägande i denna del återfinns i kap. 10.

Tystnadsplikten för skyddsombud och
skyddskommittéledamöter samt deltagare i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet enligt 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen

I
fråga om tystnadsplikt för skyddsombud etc. gäller sekretesslagen i allmän
verksamhet och 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen i enskild verksamhet.

Utredningen
har övervägt hur gällande bestämmelser om tystnadsplikt bör tolkas. Någon reell
skillnad mellan sekretesslagen och arbetsmiljölagen när det gäller skyddsombuds
tystnadsplikt föreligger enligt utredningens uppfattning i allmänhet inte.
Förutom de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig
uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadsbdagd
information hindrar sålunda förekommande skaderekvisit i sekretesslagen resp. obehörighetsrekvisitet
i arbetsmiljölagen inte ett skyddsombud att vid behov föra vidare sådan
information till tillsynsorgan, företagshälsovården och skyddsombudets lokala
eller centrala fackliga organisation. Uppgifter om enskilds personliga
förhållanden bör dock i princip föras vidare endast med den enskildes samtycke.

Inom
den ram som finns för utredningen att gå in i de befintliga regelsystemen
föreslår utredningen vissa lagändringar i syfte att förenkla tillämpningen för
skyddsombud etc. Utredningen föreslår sålunda bestämmelser om rätt för dessa
förtroendemän att iitan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga och
experter hos centrala arbetstagarorganisationer. 1 detta sammanhang föreslås
tystnadsplikt även för mottagare av informationen. Vidare föreslås uttryckliga
bestämmelser i arbetsmiljölagen om rätt för skyddsombuden etc. att föra hemlig
information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser. Vad särskilt
gäller skyddskommittéledamöter föreslås i sekretesslagen bestämmelser som slår
fast begränsningar i sekretessen även i förhållande till sådana ledamöter.
Utredningen föreslår dessutom redaktionella ändringar i sekretesslagen och
arbetsmiljölagen för att åstadkomma större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmdserna.

Skyddsombuds
etc. tystnadsplikt behandlas i kap. 9. Särskilda frågor om 36

tystnadsplikten för
deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk- Prop. 1989/90: 6

samhetbehandlasikap.il . Bilagal

Utredningens
tolkning av gällande rätt när det gäller arbetsmiljölagens
tystnadspliktsbestämmelser har föranlett ett särskilt yttrande av en sakkunnig
och en expert.

Offentlighet i arbetsmiljöärenden

1
utredningens uppdrag har också ingått att belysa möjligheterna att på ett mera
generellt sätt beakta vikten av offentlighet i arbetsmiljöärenden. Utredningens
övervägande på denna punkt mynnar i vissa rekommendationer angående
behandlingen hos myndigheterna av ärenden om utlämnande av uppgifter.
Hithörande frågor behandlas i kap. 12.

Sanktioner vid överträdelse av regler om tystnadsplikt

Tystnadsplikten
enligt arbetsmiljölagen omfattar skyddsombud, skyddskommittéledamöter,
deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet samt
styrelseledamöter i lokala fackliga organisationer. Tystnadsplikten avser dels
yrkeshemligheter, arbetsförfaranden och afTärsför-hållanden, dels enskilds
personliga förhållanden och dels sådant som har betydelse för landets förvar.
Överträdelse av bestämmelserna medför straffansvar enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken. Utredningen föreslår att detta straffansvar ersätts med
skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen. Den föreslagna
ändringen gäller yrkeshemligheter och liknande men ej övriga områden.
Motsvarande föreslås i fråga om sakkunniga och experter hos centrala
arbetstagarorganisationer.

Påföljdsfrågor
behandlas i kap. 13.

Utredningens
förslag om ändrat sanktionssystem har föranlett ett särskilt yttrande av en
sakkunnig och en expert.

Utbildningsaspekter

Utredningen
har försökt ge besked om hur bestämmelserna om tystnads

plikt för skyddsombud etc. skall tolkas i olika typfall. Dessutom föreslås,

som också har nämnts i det föregående, vissa lagändringar i syfte att

förenkla tillämpningen för förtroendemännen. Ett kvarstående intryck är

emellertid trots detta att sekretesslagstiftningens komplexitet på arbets

miljöområdet fortfarande kommer att innebära mycket stora tillämpnings

svårigheter inom såväl offentlig som privat sektor. Utredningen framhåller

att kraftiga utbildningsinsatser därför måste göras när det gäller den prak

tiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet.

Utbildningsfrågor behandlas i kap. 14. 37

Kostnader Prop. 1989/90:6

Genomförandet
av utredningens förslag torde inte behöva medföra några kostnader.
Finansieringsfrågor avseende utbildningsinsatserna bör enligt utredningens
mening kunna lösas inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och
information beträffande arbetarskydd och medbestämmande.

38

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1989/90:6

betänkandet (SOU 1987:66) Arbetsmiljö och ' 2

sekretess Inkomna yttranden

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslem (JK),
riksåklagaren (RÅ), datainspektionen (Dl), Göta hovrätt, kammarrätten i
Sundsvall, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap,
socialstyrelsen, statens giftinformationscentral, statens arbetsgivarverk (SAV),
juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, arbetsdomstolen (AD),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen (ASS),
arbetsmiljöinstitutet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska
centralbyrån (SCB), kemikalieinspektionen, tillsynsutredningen (S 1987:03),
riksdagens ombudsmän (JO), arbetsmiljöfonden. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Arbetsgivareföreningen (SFO). Småföretagens riksorganisation (SHIO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Industriförbundet, Sveriges Kemiska
Industrikontor, Grossistförbundet, Företagens uppgiftslämnardelegation.
Föreningen Teknisk Företagshälsovård, Handikappförbundets centralkommitté och
yrkesmedicinska kliniken vid regionssjukhuset i Örebro. Dessutom har RÅ bifogat
yttranden från åklagarmyndigheten i Göteborgs åklardistrikt samt
regionåklagarmyndigheten i Göteborgs åkia-gardistrikt samt
regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Härnösand och Linköping. Slutligen har
Riksförbundet mot Astma-Allergi inkommit med ett särskilt yttrande.

Remissinstansernas inställning

1
Allmänt

Betänkandet
har i stort fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehand

lingen. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att några

mer ingående ingrepp i de nuvarande sekretessbestämmelserna inte kan

anses motiverade med hänsyn till fackliga organisationers möjligheter att

få tillgång till information om arbetsmiljön. Övervägande flertalet remiss

instanser har också tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om rätt för

skyddsombud m.fl. att utan hinder av tystnadsplikt föra sekretessbelagd

information vidare till sakkunniga och andra experter i arbetsmiljöfrågor

hos centrala fackliga organisationier samt förslaget om tystnadsplikt även

för mottagare av sådan information. Ett par remissinstanser har dock haft

synpunkter på utredningens tolkning av det s. k. "obehörighetsbegreppet"

i 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen. Remissinstanserna har också

genomgående tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om ett förtydli

gande i arbetsmiljölagen om en uttrycklig rätt för skyddsombud och lik

nande att föra sekretessbelagd information vidare till ledamöter i lokala

fackliga organisationer. 39

Förslaget om att ersätta
det nuvarande straffansvaret enligt 20 kap. 3 § Prop. 1989/90:6
brottsbalken för den som bryter mot vissa tystnadspliktsbelagda uppgifter
Bilaga 2 enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen med skadeståndsansvar efter
mönster i medbestämmandelagen har emellertid genomgående mötts av negativa
reaktioner. Flertalet av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har
funnit den föreslagna regleringen omotiverad, ohanterlig och splittrad.

När
det slutligen gäller utbildningsaspekterna har ett par remissinstanser pekat
på de svårigheter som idag föreligger för myndigheter och andra att tillämpa
sekretesslagstiftningen på arbetsmiljöområdet och delar utredningens
uppfattning att kraftiga utbildningsinsatser måste göras när det gäller den
praktiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet.

2
Behovet av att ge centrala fackliga organisationer en särställning när det gäller
tillgång till arbetsmiljöinformation

De
flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan delar utredningens uppfattning
att det informationsbehov som kommit fram kan tillgodoses inom ramen för de
möjligheter till utlämnande som sekretesslagen innehåller och att det därför
inte finns något behov av att ge de centrala fackliga organisationerna en
särställning, när det gäller möjligheterna att få del av arbetsmiljöinformation.
Ett par remissinstanser har dock haft avvikande uppfattning eller uttryckt en
viss tveksamhet.

När
det gäller i innebörden av begreppet "uppgifter som behövs för forskningsändamål"
i 9 kap. 4 § sekretesslagen är datainspektionen tveksam till den vidare
tolkning av begreppet som utredningen kommit fram till. Enligt datainspektionen
bör begreppet begränsas till att avse endast vetenskaplig forskning. Enligt
datainspektionen är det vidare anmärkningsvärt att utredningen inte med ett
ord berört datalagens regler i sitt betänkande eller hur oorganiserade
arbetstagare påverkas i sammanhanget.

Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att möjligheterna för
centrala organisationer att få bättre tillgång till sekretesskyddade uppgifter
om kemiska produkter bör övervägas ytterligare.

Enligt
LO finns det skäl att ifrågasätta om en myndighet med tillräcklig tyngd kan infordra
alla uppgifter som kan vara av betydelse för hälsa och miljö från ett företag.
Enligt LO är det även fortfarande oklart i vilken utsträckning ett skyddsombud
har möjlighet att få information om innehållet i en kemisk produkt exempelvis
från produktregistret. I fråga om sekretess vid upphandlingsverksamhet och
anbudsförfarande anser LO att utredningen inte tillräckligt klariagt villkoren
och möjligheterna för information till dem som är fackligt
arbetsmiljöansvariga. LO pekar även på vissa problem angående den s.k. läkarsekretessen
inom anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten och hemställer att dessa
frågor beaktas ytterligare i samband med att ställningstagande görs till
rehabiliteringsberedningens betänkande som framläggs inom kort.

Slutligen
understryker LO vikten av att det starka skyddet för företags

sekretess inte får försvåra de intensifierade miljöinsatser som måste kom

ma till stånd såväl inom arbetsmiljön som den yttre miljön. LO utgår ifrån 40

att ansvariga departement
i samarbete med berörda myndigheter kontinu- Prop. 1989/90:6 erligt bevakar
lagstiftningens konsekvenser för miljöarbetet. LO förutsät- Bilaga 2 ter
även att en kommande eventuell översyn av miljölagstiftningen måste beakta
sekretessfrågornas betydelse.

Arbetsgivarföreningen
SFO anser att det är av största vikt att företagshälsovården kan bistå
företagen i arbetsmiljöarbetet. För att företagshälsovården skall kunna
fungera effektivt och verkningsfullt måste företagen kunna lämna känslig
information till dess företrädare utan att det finns risk för att informationen
sprids vidare.

Vid
många företag i Sverige sker arbetet med arbetsmiljöförbättringar och framför allt
anpassning och rehabilitering i nära samarbete med företagshälsovården. Trots
detta omfattas inte företagshälsovårdens representanter av den sekretess som
andra deltagare i denna typ av verksamhet är skyldiga att ta hänsyn till. För
företagshälsovårdens personal skall enbart tillsynslagen tillämpas vilket
innebär att sekretess enbart gäller för information som rör den enskildes
personliga förhållanden. Detta problem har inte uppmärksammats av utredningen.

Vi
menar att frågan bäst löses genom att den personal inom företagshälsovården
som får tillgång till information som rör yrkeshemligheter m. m. enskilds
personliga förhållande och förhållande av betydelse för landets försvar också
omfattas av samma sekretessbestämmelser som gäller för skyddsombud och
skyddskommittéledamöter enligt arbetsmiljölagen.

3 Förslaget
att ge ett uppdrag till utredningen (S 1987:03) om översyn av

bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, m. m.

(tillsynsutredningen) att komplettera lagstiftningen på viss punkt

Enligt
tillsynsutredningen ligger redan i utredningens uppdrag att överväga hur
begreppet hälso- och sjukvårdspersonal bör avgränsas. Enligt tillsynsutredningen
krävs det därför inte något särskilt uppdrag till utredningen att komplettera
lagstiftningen, när det gäller frågan om vilka personalkategorier vid företagsvårdsenheter
som omfattas av bestämmelserna i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-och
sjukvårdspersonalen m.fl.

4 Tystnadsplikten
för skyddsombud och skyddskommittéledamöter samt

deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet

De
flesta remissinstanser har i allt väsentligt tillstyrkt de föreslagna lagändringarna.
Ett par remissinstanser har emellertid haft synpunkter som helt eller delvis
avviker från utredningens lagförslag.

JK har anfört att från de
synpunkter har att beakta föreligger det inte

något hinder mot införandet av den föreslagna uttryckliga rätten för

skyddsombud m.fl. att föra sekretessbelagd information vidare till lokal

eller central facklig organisation och att denna rätt knyts till en tystnads

plikt för den som mottar informationen. JK vill dock i sammanhanget

peka på en tveksamhet, som i och för sig ligger redan i den gällande

ordningen, men som ytteriigare understryks i den föreslagna ordningen,

nämligen att det inte går att fastställa vem eller vilka som behörigen har 41

tillgång till sekretessbelagd
information. Härför krävs att det införs en Prop. 1989/90:6
upplysningsplikt för den som för informationen vidare. En sådan upplys-
Bilaga 2 ningsplikt skulle dock vara förenad med åtskilliga nackdelar, och
sannolikt får man i detta sammanhang acceptera en inskränkning i arbetsgivarens
kontroll över utlämnandet av hemliga uppgifter hos såväl det allmänna som hos
enskilda arbetstagare.

JK
har vidare från allmän synpunkt ifrågasatt om tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen
bör inskränkas ytterligare när det gäller förhållanden av betydelse för landets
försvar och pekar på att den föreslagna motsvarande inskränkningen av
tystnadsplikten i sekretesslagen (14 kap. 7 §) inte omfattar
försvarssekretessen.

Enligt
datainspektionen är utredningens förslag om skyddsombuds etc. rätt att utan
hinder av tystnadsplikt föra information vidare och för sig otillfredsställande
med hänsyn till den utvidgning av mottagarkretsen som äger rum för
ifrågavarande information utan att en obehörighets- eller skadeprövning görs.
Enligt utredningen är emellertid rådande rättsläge och praxis sådan att sekretessbelagd
information idag rent faktiskt förs vidare till den krets som utredningens
förslag omfattar. Mot bakgrund därav men med hänsyn kanske främst till att en
regel om tystnadsplikt införs tillstyrker Dl utredningens förslag om ändringar
i arbetsmiljölagen och sekretesslagen såvitt nu är i fråga.

DI
anser således att det är viktigt att en uttrycklig lagregel om rätt för skyddsombud
att föra vidare tystnadspliktsbelagd information kombineras med en regel om
tystnadsplikt för informationsmottagaren. En sådan bestämmelse om tystnadsplikt
stärker i förhållande till vad som gäller idag skyddet för den enskilde
arbetstagaren.

Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet menar att utredningen mer ingående
borde ha behandlat risken för menliga återverkningar på skyddsombudets egna
möjligheter att få del av information, eftersom arbetsgivare kan förväntas bli
mindre benägna att fullgöra sin informationsskyldighet enligt
arbetsmiljölagen. En sådan risk torde inte kunna uteslutas, även om lagregeln
kombineras med en regel om tystnadsplikt för informationsmottagaren. Intresset
av att ett skyddsombud inte avstår från att ta fullt behöriga kontakter med
central facklig organisation borde enligt fakultetsstyrelsen ha vinklats
tydligare i förhållande till risken för minskat informationsutbyte samt
eventuell skada för den som har förmån av sekretessen.

Ett par remissinstanser har haft synpunkter på uttrycket
"sakkunnig i arbetsmiljöfrågor" i den föreslagna lagtexten. Enligt JO
vidlåds uttrycket av en viss vaghet och endast under förutsättning att
organisationerna genomgående utser en sålunda definierad person uppnås
härvidlag full klarhet. Liknande synpunkter har också framförts av TCO och
regionåklagarmyndigheten i Stockholm.

Industriförbundet,
Sveriges Grossistförbund och Företagens uppgiftsläm

nardelegation har avstyrkt utredningens förslag till ändring av 7 kap. 13 §

arbetsmiljölagen. Enligt delegationen kvarstår svårigheten att tillämpa

stadgandet med hänsyn till det s. k. obehörighetsrekvisitet. En utvidgning

av den personkrets till vilken en förtroendeman skall äga rätt att vidarebe- 42

fordra
företagshemliga uppgifter kräver klara och entydliga regler. Med Prop.
1989/90:6 hänsyn till uppgifternas karaktär får det inte vara några tillämpningspro-
Bilaga 2 blem. Delegationen anför vidare:

Den
som utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har
deltagit i viss arbetsanpassnings-och rehabiliteringsverksamhet på
arbetsstället får inte enligt 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen obehörigen
röja eller utnyttja vad han under uppdraget erfarit om yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller
förhållande av betydelse för landets försvar.

Enligt
utredningen föreligger i allmänhet inte någon reell skillnad mellan sekretesslagen
(1980; 100) och arbetsmiljölagen när det gäller skyddsombuds tystnadsplikt.
Förutom de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig
uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadsbdagda
uppgifter innebär enligt utredningen det s. k. obehörighetsrekvisitet att ett
skyddsombud vid behov bl. a. kan föra vidare information till tillsynsorgan,
företagshälsovården och skyddsombudets lokala eller centrala fackliga
organisation. Utredningen föreslår dock vissa lagändringar i syfte att förenkla
tillämpningen för skyddsombud m.fl. sålunda föreslås bl.a. bestämmelser om rätt
för dessa förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga
och experter hos centrala arbetstagarorganisationer och om tystnadsplikt för dessa
mottagare av information. Förslag lämnas även om en uttrycklig regel
beträffande rätt för förtroendemännen att föra hemlig information vidare till
ledamöter i lokala fackliga styrelser.

Effekten
av de regler utredningen föreslagit — även om i vissa delar fråga enbart är om förtydliganden
— får till följd att företagshemliga uppgifter sprids i flera led. Effekten
härav är att den ursprungligen gällande sekretessen tunnas ut trots att
mottagaren ålagts samma tystnadsplikt. Det är nämligen en naturlig del i
mänskligt beteende att i andra hand given information inte äger samma värde och
därmed samma skydd som information direkt från källan. Risken för obehörig
spridning ökar markant. Av dessa skäl bör alltid tillgången till skyddsvärda
uppgifter hos företagen begränsas till den personkrets som har ett befogat
intresse av uppgifterna för att kunna fullgöra sina åliggande. Inskränkningar i
sekretessen måste ibland också vidkännas på grund av offentligrättsliga
intressen. Av vikt för företagen är då att de uppgifter de lämnar inte används
för annat ändamål än de ursprungligen avsedda och att regler finns som
garanterar att myndigheternas personal hanterar uppgifterna med den
försiktighet som sker inom företagen. För detta erfordras klara och entydiga
regler.

Skyddsombud m. fl. intar
en slags mellanställning hos företagen. De har

genom särskild lagstiftning givits en slags offentligrättslig ställning. Detta

innebär nödvändigtvis inte ett motsatsförhållande till företaget. Det inne

bär dock att kommunikation mellan skyddsombudet och utomstående

utan företagets vetskap i vissa fall ligger i uppdragets fullgörande. Mot

denna bakgrund gör sig från foretagens och uppgiftslämnarnas synpunkt

samma intresse av enkla och klara regler gällande i den lagstiftning som

reglerar förhållandena inom den privata sektorn som den som är önskvärd

inom den offentliga. 43

Med
hänsyn till det nu anförda är det inte acceptabelt att utredningen, Prop.
1989/90:6 som haft ambitionen att undanröja tolkningssvårigheterna av 7 kap. 13
§ Bilaga 2 arbetsmiljölagen, valt att bibehålla obehörighetsrekvisitet. Enligt
utredningens egen uppfattning kan ju redan genom detta rekvisit visst utlämnande
av uppgifter ske på sätt nu uttryckligen anges i författningsförslaget. Det
hade därför varit naturligt att utredningen fullföljt sin tanke och helt slopat
obehörighetsrekvisitet samt i författningen uttryckligen och fullständigt
angivit till vilka information kan lämnas och vilken typ av uppgifter
mottagaren äger rätt att ta del av. Såsom förslaget nu är utformat finns inga
begränsningar i vilka typer av uppgifter av uppgifter som ombudet m.fl. äger
föra vidare enligt stadgandets andra stycke. De uppgifter ett skyddsombud har
tillgång till avser huvudsakligen sådana som enskildas förhållanden. Men rätten
att ta del av uppgifter berör även yrkeshemligheter och afTärsförhållanden.
Förslaget medför dessutom att överföring av tystnadsplikten inte sker i andra
fall av behörigt utlämnande av information än de uttryckligen angivna fallen.

Mot
bakgrund av vad nu sagts avstyrker delegationen utredningens förslag.
Delegationen förordar således i stället att stadgandet ändras till en regel om
absolut tystnadsplikt för förtroendemännen och att denna regel kombineras med
en fullständig uppräkning av till vilka vissa angivna typer av uppgifter får
lämnas vidare. En generell bestämmelse om överföring av tystnadsplikten måste
härutöver finnas.

Delegationen
vill även fästa uppmärksamheten på att en samordning mellan tystnadsplikten
enligt förevarande lagstiftning och en kommande lag om företagshemligheter kan
bli nödvändig. Detta gäller framför allt om det övervägs en meddelarfrihet även
inom den privata sektorn. Frågan om styrkan i tystnadsplikten kommer då i en
annan belysning och nya överväganden måste ske, t. ex. om inte meddelarfriheten
skall inskränkas i dessa fall.

5
Det s. k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen

Några
remissinstanser kan inte godta utredningens tolkning av det s. k. obehörighetsrekvisitet
i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen och ansluter sig i denna del till vad som
anförts i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig och en expert.

RA
påpekar att tolkningen av begreppet har betydelse för omfattningen av det
straffrättsliga ansvaret. RÅ ansluter sig i huvudsak till vad som i denna fråga
framförs i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig och en
expert. Det är sålunda RÅ:s uppfattning att undantag från tystnadsplikten måste
grundas på objektivt konstaterbara omständigheter såsom bestämmelser i lag
eller avtal eller när en nödsituation förelegat.

Enligt JO är obehörighetsrekvisitet
i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen vagt,

vilket kan leda till gränsdragningssvårigheter i den praktiska tillämpning

en. Vagheten framstår som markant vid en jämförelse med sekretesslagens

olika skaderekvisit. Av detta skäl och med tanke på önskvärdheten av en

så långt möjligt likformig reglering inom den enskilda och den offentliga

sektorn vore det tilltalande att ersätta obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljö- 44

lagen
med ett system av skaderekvisit av det slag som diskuteras i betan- Prop.
1989/90:6 kandet (s. 96). Som utredningsmannen framhåller kan en sådan
lösning Bilaga 2 dock vara vansklig med hänsyn till skillnaderna mellan
enskild och offentlig sektor beträffande skyldigheten att hålla uppgifter
tillgängliga.

Vad
gäller tolkningen av obehörighetsrekvisitet anser JO starka skäl föreligga för
den uppfattning som framförs i det särskilda yttrandet av Peter Änder och
Louise Schöld (s. 165-166). Principielh bör alltså skyddsombud m. fl. anses
förhindrade att röja sekretessbelagd information av det slag som berörs i 7
kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen, om inte ombudet är "behörigt"
att föra information vidare till följd av bestämmelserna i paragrafens andra
stycke, av samtycke från den vars intresse skyddas av tystnadsplikten, av lagsstadgad
skyldighet eller av det förhållandet att en nödsituation är för handen. Av det
sagda följer att JO har vissa invändningar mot en del av de resonemang som förs
i betänkandet (s. 90 —91) om obehörighetsrekvitetets tolkning.

Enligt
SAF kan den av utredaren företrädda tolkningen av gällande rätt beträffande
tystnadspliktsbestämmelserna i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen inte accepteras.
SAF vill med kraft understryka vad som anförts rörande denna fråga i det
särskilda yttrandet och åberopar yttrandet som sitt eget.

Sveriges
Kemiska Industrikontor förklarar att man ej kan acceptera utredningens tolkning
av behörighetsbegreppet och instämmer här i det särskilda yttrande som ingivits
av ledamoten Peter Änder och experten Louise Schöld. Behörigheten att föra sekretessbelagd
information vidare till annan än lokal facklig styrelseledamot (gällande rätt)
och sakkunnig central facklig företrädare, som då binds av tystnadsplikten,
(förslaget) kan inte godtas. Anledningen härtill är hänsyn till skaderisken för
det enskilda företaget och det förhållandet att den fackliga företrädaren-/skyddsombudet
alltid har möjlighet att initiera utredning av arbetsmiljöproblem hos
företagshälsovård, yrkesinspektion eller annan tillsynsmyndighet utan att röja
sekretessbelagd information. Dessa har nämligen själva möjlighet att inhämta
denna information.

Här
vill Kemikontoret påpeka att viss oklarhet torde föreligga beträffande
tystnadsplikten för företagshälsovårdens tekniska del när det gäller företagshemligheter.

6
Förslaget om ett ändrat sanktionssystem

Flertalet
av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har avstyrkt förslaget med
motiveringen att lagändringen förefaller omotiverad, ohanterlig och splittrad.

Av de remissinstanser som
haft invändningar mot eller uttryckligen

avstyrkt förslaget kan nämnas JK, RÅ, Datainspektionen, Göta hovrätt,

kammarrätten i Sundsvall. ASS, JO, Svenska kommunförbundet. Lands

tingsförbundet, SAF, SFO, SHIO. TCO. Centralorganisationen SACO/SR.

Sveriges Kemiska Industrikontor och Företagens uppgiftslämnardelegation.

Dessa remissinstanser har haft följande invändningar mot förslaget. 45

JK Prop. 1989/90:6

Utredningen
har föreslagit en ny ordning när det gäller brott mot tyst- Bilaga 2 nadsplikt
av privatanställda skyddsombud m.fl.

Genom
den föreslagna ändringen uppstår på detta område en skillnad mellan det privata
och den offentliga sektorn som enligt min mening är olycklig och inte
förefaller motiverad av andra starka skäl. Jag är för min del inte heller i
övrigt övertygad om det lämpliga i en övergång enligt utredningens förslag från
ett straffrättsligt till ett skadeståndsrättsligt sanktionssystem. Motiven för
det system som gäller enligt medbestämmandelagen för utkrävandet av ansvar vid
överträdelse av tystnadsplikt har enligt min mening inte full giltighet i den
nu aktuella situationen. Sådana överträdelser enligt arbetsmiljölagen av
skyddsombud m.fl. torde typiskt sett vara av sådan allvarlig art att ett
personligt straffansvar är påkallat. Ändringen avstyrks.

När
det gäller sanktioner mot tystnadsplikt enligt såväl arbetsmiljölagen som
enligt sekretesslagen bör också pekas på den inskränkning i denna tystnadsplikt
som generellt kan anses gälla till följd av reglerna i tryckfrihetsförordningen
om s. k. meddelarfrihet när det gäller utlämnande av uppgifter för spridning i
massmedier. De uppgifter som kommer i fråga i detta sammanhang torde med stöd
av dessa regler straffritt kunna utlämnas för publicering.

De
nyss nämnda reglerna om meddelarfrihet bör beaktas vid en ifrågasatt övergång
från ett straffrättsligt sanktionssystem till ett skadestånds-rättsligt system
utanför det offentliga området. Frågan huruvida reglerna om meddelarfrihet
hindrar inte bara utdömande av straff vid brott mot tystnadsplikt utan också
utdömande av skadestånd vid överträdelse av tystnadsplikt är inte alldeles klar
(se SOU 1983:70 s. 159 ff prop. 1986/87:151 s. 118). Ytterligare belysning av
frågan kan komma att lämnas i det fortsatta utredningsarbetet rörande meddelarskyddet
utanför den oflentliga sektorn som riksdagen nyligen har beslutat om (KU
1987/88:36 s. 39).

Enligt
min mening bör en lagändring i den riktning utredningen har förordat i allt
fall inte komma till stånd utan klargörande av ändringens eventuella inverkan
på meddelarskyddet och meddelarfriheten. Bidrag till den nu diskuterade frågan
kan också komma att lämnas vid den slutliga prövningen av prop. 1987/88:155 om
skydd för företagshemligheter som f n. är föremål för riksdagens prövning (se
mot. 1987/88: L 11 och L 14).

R.i

Förslaget
att avkriminalisera överträdelser av arbetsmiljölagens tystnads

pliktsbestämmelser avstyrks. Enligt min mening bör samma straffrättsliga

ordning gälla för skyddsombuds befattning med hemliga uppgifter, oavsett

om detta sker inom privat eller offentlig sektor. Tystnadsplikten för

skyddsombud grundas på uttrycklig bestämmelse i lag, till skillnad från

medbestämmandelagens tystnadspliktsregler som grundas på avtal mellan

parterna. De uppgifter som ett skyddsombud får del av torde vidare vara 46

av
annan karaktär och utlämnandet är förestavat av andra skäl än den Prop.
1989/90:6 information som lämnas i medbeslämmandefrågor. Beträffande skade-
Bilaga 2 ståndsansvaret kan en skillnad uppstå beroende på om skyddsombud
utsetts av facklig organisation eller inte. Detta är enligt min mening inte
godtagbart.

Den
omständigheten att straff aldrig utkrävts för brott mot arbetsmiljölagens tystnadsdpliktsbestämmelser
kan inte tas till intäkt för att kriminaliseringen skulle vara utan betydelse.
På sekretessområdet torde straffansvaret ha en icke oväsentlig förebyggande
effekt. 1 andra sammanhang finns vidare en strävan att likställa anställda i
privat och offentlig tjänst. Det framlagda förslaget utgör ett avsteg från
denna strävan.

Dalainspektionen

Dl
finner att det från integritetssynpunkt inte finns anledning att motsätta sig
förslaget men tillstyrker det ändå inte eftersom det leder till ett omotiverat
differentierat sanktionssystem. Det kan inte vara rimligt att ha olika regler
för skyddsombud i offentlig tjänst och skyddsombud i privat tjänst.

Göta
hovrätt

Enligt
gällande bestämmelser straffas den som inom den enskilda sektorn bryter mot
reglerna om tystnadsplikt i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken. Samma straffbestämmelse gäller enligt sekretesslagen i den
offentliga sektorn för brott mot tystnadsplikten. Utredningen föreslår att
delvis ändrade sanktioner införs för brott mot tystnadsplikt enligt 7 kap. 13 §
arbetsmiljölagen. Förslaget innebär att skyddsombud eller skyddskommittéledamot
i offentlig tjänst som bryter mot tystnadsplikten även fortsättningsvis straffas
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Enligt samma bestämmelser strafias skyddsombud
eller skyddskommittéledamot i enskild tjänst som bryter mot tystnadsplikten vad
avser enskilds personliga förhållande och förhållande av betydelse för landets
försvar. Bryter skyddsombud eller skyddskommittéledamot i enskild tjänst mot
tystnadsplikt vad avser yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärshemlighet
skall, om en kollektivavtalsbärande facklig organisation utsett ombudet eller
ledamoten, organisationen svara för skadan. I annat fall skall ett personligt skadeståndsansvar
gälla.

Den
av utredningen föreslagna regleringen är ohanterlig och splittrad. De
olägenheter som kan finnas i nuvarande ordning har enligt hovrättens mening
inte sådan styrka att de motiverar utredningens förslag i denna del.

Kammarrätten
i Sundsvall

Kammarrätten
anser att förslaget beträffande sanktionssystem vid över

trädelse av regler om tystnadsplikt i fråga om privat anställda (8 kap. 3 §

arbetsmiljölagen) kan ifrågasättas. Enligt kammarrättens mening har ut

redningen inte anfört tillräckliga skäl för att frångå det nu gällande sank- 47

tionssystemet. Från
lagteknisk synpunkt har kammarrätten inte någon Prop. 1989/90:6

invändning mot
utformningen av förslaget till nya regler i 8 kap. 3 § Bilaga 2

arbetsmiljölagen i fråga
om sanktioner vid brott mot tystnadsplikten enligt

7 kap. 13 § i lagen.
Kammarrätten ansluter sig emellertid till den kritik

mot den föreslagna
förändringen i sanktionssystemet som framförts i ett

till betänkandet fogat
särskilt yttrande av den sakkunnige Peter Änder och

experten Louise Schöld.
Kammarrätten anser alltså att utredningen inte

påvisat behov av en
ändring som den föreslagna och som innebär att olika

sanktioner skall gälla
beroende på om fråga är om brott mot tystnadsplikt i

offentlig respektive
privat anställning.

.4SS

Styrelsen
avstyrker förslaget till ändring av sanktionssystemet.

De
föreslagna ändringarna skulle inte medföra något enhetligt system. Samma
sanktioner bör gälla samtliga överträdelser av tystnadsplikten. Risken är
dessutom att skyddsverksamheten på små arbetsställen där skyddsombuden utses
direkt av personalen försämras om skyddsombuden riskerar att utsättas för
skadeståndssanktioner.

JO

Förslaget
till ändring av reglerna om sanktion vid överträdelse i vissa fall av
tystnadsplikt enligt arbetsmiljölagen (8 kap. 3 §) avstyrkes. Även i denna
fråga delar jag i princip den uppfattning som framföres i det särskilda
yttrandet av Peter Änder och Louise Schöld.

Förslaget att brott mot
tystnadsplikt avseende yrkeshemlighet, arbets

förfarande eller affärsförhållande skall sanktioneras genom skadestånds

skyldighet — i normalfallet för den organisation som utsett skyddsombu

det/skyddskommittéledamoten — i stället för att föranleda straffansvar

jämlikt 20 kap. 3 § brotttsbalken motiveras främst av en önskan att närma

sanktionssystemet till vad som enligt 56 § medbestämmandelagen gäller

för andra fackliga förtroendemän. Jag anser dock, att denna fördel väger

lätt i jämförelse med de nackdelar som den föreslagna förändringen skulle

medföra. Förslaget innebär, att man skapar en ny skillnad mellan de

regelsystem som gäller inom den enskilda respektive den offentliga sek

torn. Härvidlag går utredningen emot sin allmänna strävan att så långt

möjligt förenhetliga regleringen rörande sekretess i skyddsarbetet. Vidare

medför förslaget, att olika sanktioner skulle gälla vid skyddsombuds över

trädelse av regel om tystnadsplikt inom den enskilda sektorn, beroende på

vilken typ av intresse sekretessen avser att skydda. Om tystnadsplikten

gäller enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för

rikets försvar, skulle fortfarande straffansvar enligt 20 kap. 3 § BrB gälla,

medan överträdelse av tystnadsplikt till skydd för enskilds ekonomiska

förhållande skulle sanktionernas enbart genom skadeståndsskyldighet, vil

ken i flertalet fall ej skulle drabba skyddsombudet utan organisationen.

Det torde inte sällan vara av vital betydelse för arbetsgivaren, att sekretess

belagd information om hans ekonomiska förhållanden ej obehörigen 48

sprids.
Enligt min uppfattning saknas bärkraftiga skäl att i sanktionshänse- Prop.
1989/90:6 ende särbehandla denna typ av överträdelse av tystnadsplikt. Härtill
kom- Bilaga 2 mer att skyddsombudet traditionellt har en mycket självständig
ställning i förhållande till den fackliga organisation som utsett vederbörande,
samt att skyddsombud har en mer vidsträckt rätt till information än fackliga förtroendemän
i allmänhet. Dessa omständigheter talar för ett bibehållande av det personliga
ansvaret för skyddsombuden inom såväl den enskilda som den offentliga sektorn.
Vidare må noteras att skyddsombudens oro över straffansvar i kombination med obehörighetsrekvisitets
vaghet (jfr betänkandet s. 156) torde reduceras, om obehörighetsrekvisitet
tolkas på det strikta sätt som jag tidigare förordat. Avslutningsvis vill jag
tillfoga, att den omständigheten, att 8 kap. 3 § arbetsmiljölagen hittills ej
tillämpats, i sig inte utgör något vägande skäl för att ändra bestämmelsen. Med
samma argument kunde man i så fall hävda, att straffansvaret borde tas bort
även vad gäller brott mot tystnadsplikt till skydd för enskilds personliga
intresse eller för rikets försvar. Det är naturligtvis inget eftersträvansvärt,
att en Straffbestämmelse skall komma till användning på det sätt att den ofta
leder till åtal och fällande dom. Om den visar sig ha sådant preventiv effekt,
att den inte behöver tillämpas, är detta tvärtom ytterst tillfredsställande.

Svenska
kommunförbundet

Styrelsen
delar inte utredningens uppfattning om behovet av förändring av det nuvarande
sanktionssystemet för de fackliga förtroendemän som bryter mot
sekretessbestämmelserna. Även om arbetsmiljölagens straffbestämmelser vid
överträdelse av tystnadsplikt knappast har tillämpats, föreligger inte
anledning att efter mönster från medbestämmandelagen införa
skadeståndsskyldighet vid brott mot tystnadsplikt. Rent principiellt har ett
skadestånd en helt annan rättslig dignitet än ett straffansvar och bör därför inte
förekomma som sanktionsmedel vid brott mot tystnadsplikt. Det får även anses
stridande mot svensk rättstradition att för ett och samma brott tillämpa olika
sanktionssystem beroende på om brottet har begåtts av en facklig förtroendeman
eller inte. På det kommunala området skulle dessutom förslaget leda till
svårigheter i den praktiska tillämpningen, eftersom olika sanktionssystem
skulle bli tillämpliga beroende på om den kommunala verksamheten bedrivs i
kommunal regi av en kommunal nämnd eller i form av ett särskilt rättssubjekt
såsom bolag, stiftelse eller dylikt. Styrelsen avstyrker därför utredningens
förslag och anser att det nuvarande sanktionssystemet bör bibehållas
oförändrat.

Landstingsförbundet

Styrelsen
delar inte utredningens uppfattning om behovet av förändring av

det nuvarande sanktionssyslemet för de fackliga förtroendemän som bry

ter mot sekretessbestämmelserna. Även om arbetsmiljölagens straffbe

stämmelser vid överträde av tystnadsplikt knappast har tillämpats, förelig

ger inte anledning att efter mönster från medbestämmandelagen ersätta 49

4
Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 6

det
personliga straffansvaret med ett skadeståndsrättsligt ansvar för den Prop.
1989/90:6 fackliga organisationen vid brott mot tystnadsplikt. Det är enligt
styrelsens Bilaga 2 uppfattning olämpligt att för brott mot tystnadsplikt
tillämpa olika sanktionssystem beroende på om brottet har begåtts av en
facklig förtroendeman eller annan. På det landstingskommunala området skulle dessutorri
förslaget leda till svårigheter i den praktiska tillämpningen, eftersom olika sanktionssystem
skulle bli tillämpliga beroende på om verksamheten bedrivs i kommunal regi av
en landstingskommunal nämnd eller av ett särskilt rättsobjekt såsom bolag,
stiftelse eller dylikt. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag och
anser att det nuvarande sanktionssystemet bör bibehållas oförändrat.

S.4F

Enligt
SAF är utredningens förslag till ett ändrat sanktionssystem vid brott mot
tystnadsplikt oacceptabelt.

SAF
vill med kraft understryka vad som anförts i denna fråga i det särskilda
yttrandet och åberopar yttrandet som sitt eget.

Arbetsgivareföreningen
SFO

Vi
anser inte, till skillnad från utredningen, att det personliga straffansvaret
enligt brottsbalken 20:3 skall tas bort från arbetsmiljölagen vad avser brott
mot sekretessen för yrkeshemligheter m. m. Detta främst av två anledningar.

För
det första menar vi att det torde stå klart att lydnaden av en lagregel är
beroende av att någon form av sanktion drabbar den som bryter mot regeln. I
utredningens förslag till nya lagregler föreslås att sanktionen inte skall
drabba den som begår brottet utan dennes organisation. Ur preventiv synpunkt
och med hänsyn till att avsevärd skada vid lagöverträdelse kan vållas anser vi
det väsentligt att den som begått ett brott själv får bära straffet.

För
det andra anser vi att den skillnad i ansvar mellan anställda i offentlig
respektive privat verksamhet som blir resultatet av utredningens förslag är
omotiverad och dessutom olycklig. Att personer med samma uppgifter skall
bedömas efter olika ansvarsbestämmelser beroende på var de arbetar är inte en
lösning som är eftersträvansvärd.

Vi
förordar därför bibehållande av dagens regler med straffansvar för brott mot
sekretess både för anställda i offentlig och privat verksamhet och lika regler
för förtroendevalda och andra skyddskommittéledamöter.

Vi
har ingenting emot att man utöver det personliga straffansvar också skulle
kunna ha ett straffansvar för organisationer som oriktigt hanterat sekret
information som lämnats till organisationien på ett riktigt sätt.

SHIO

Överträdelser
av arbetsmiljölagens bestämmelser om tystnadsplikt medför

i
dag straffansvar för "brott mot tystnadsplikt" enligt 20 kap. 3 § BrB. 50

Utredningen
föreslår att detta straffansvar skall ersättas med ett skade- Prop.
1989/90: 6 ståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen (MBL). Förändring- Bilaga
2 en avser den dfel av tystnadsplikten som avser yrkeshemligheter och liknande.

Organisationen
anser att utredningens förslag i denna del är dåligt underbyggt. Utredningen
påpekar att det nuvarande sanktionssystemet aldrig har tillämpats, men detta är
enligt organisationens mening inte något bärande argument tor en förändring.
Såvitt framgår av utredningens direktiv ligger det inte heller inom ramen för
utredningens uppdrag att föreslå nya sanktionsregler.

För
närvarande svarar skyddsombud under straffansvar för sin tystnadsplikt,
oavsett om de är verksamma i offentlig eller privat tjänst. Utredningens
förslag har den konsekvensen att brott mot tystnadsplikten får olika
konsekvenser beroende på om skyddsombudet är verksam i offentlig eller privat
tjänst. De offentligt anställda kommer, till skillnad från de privat anställda,
att ha kvar sitt personliga straffansvar. Denna olikhet uppkommer vid brott mot
sekretessen som gäller yrkeshemligheter m.m., men inte om sekretessen gäller
enskildas personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets
försvar.

Vidare
blir del personliga ansvaret olika om skyddsombudet i privat tjänst är utsedd
av en facklig organisation eller inte. Är skyddsombudet inte utsett av en
facklig organisation blir ett eventuellt skadestånd personligt. 1 annat fall
kommer skadeståndet att bäras av den fackliga organisationen.

Småföretagens
Riksorganisation avstyrker bestämt att ett brott mot tystnadsplikten skall
kunna få så olika konsekvenser beroende på om skyddsombudet är utsedd av en
facklig organisation eller inte eller om verksamheten är i privat eller offentlig
regi. Det torde inte uppfattas som rättvist att samma gärning skall kunna få så
olika personliga konsekvenser i de olika fallen.

Småföretagens
Riksorganisation avstyrker därför förslagen om ändrade sanktionsregler.

TCO

Utredningen
föreslår vissa ändringar i sanktionssystemet vid brott mot tystnadspliktsbestämmdserna.
Enligt förslaget skall brott mot tystnadsplikt vad avser yrkeshemlighet,
arbetsförfarande eller affärsförhållande sanktioneras med skadestånd och inte
som nu genom straffansvar. Om den som bryter mot tystnadsplikten har blivit
utsedd av arbetstagarorganisation skall organisationen svara för skada.

Vid brott mot tystnadsplikten
vad avser enskilds personliga förhållan

den eller förhållande av betydelse för landets försvar bibehålls emellertid

straffansvaret enligt brottsbalken. Som påpekas i utredningen kan detta

straffansvar i kombination med regleringen i skadeståndslagen också leda

till ett personligt skadeståndsansvar. Den föreslagna ändringen tar sikte

endast på privat anställda. För offentligt anställda föreslås att den nuva

rande straffrättsliga regleringen bibehålls. 51

Ett
syfte med förslaget har varit att till viss del samordna sanktionssyste- Prop.
1989/90: 6 met med medbestämmandelagens reglering angående brott mot där regle-
Bilaga 2 rad tystnadsplikt. Från de fackliga organisationernas sida finns det
naturligtvis ett intresse av att de fackliga funktionärerna inte onödigtvis
ges ett alltför tungt ansvar. Utredningens strävan att anpassa
sanktionssystemet till annan lagstiftning rörande förhållandena i arbetslivet
är vällovlig. Frågan är emellertid om inte sanktionsbestämmelserna i
arbetsmiljölagen vid brott mot tystnadsplikt behöver bli föremål för
ytterligare överväganden.

Tystnadsplikten
enligt medbestämmandelagen är till sin art skild från tystnadsplikten enligt
arbetsmiljölagen, nämligen därigenom att tystnadsplikten enligt
medbestämmandelagen inträder i och med en förhandling i vilken organisationen
är part, under det att tystnadsdplikt enligt arbetsmiljölagen åvilar det
enskilda skyddsombudet redan genom bestämmelser i lag. Så länge denna skillnad
i konstruktion kvarstår, kan det vara motiverat att sanktionssystemet är olika
i de båda lagarna.

Andra
frågor som skulle behöva penetreras ytterligare är bl. a. om det är lämpligt
att låta brott begångna av privatanställda respektive offentliganställda
sanktioneras enligt olika regler. Under senare åren har ju strävan på det
arbetsrättsliga området varit att så långt som möjligt ha likartade regler för
både offentlig- och privatsidan. En annan fråga som bör ställas är om det är
bra att dela upp den typ av information som skall straffsanktioneras respektive
skadeståndssaktioneras på det sätt som utredningen har föreslagit. Man kan
också fråga sig om det är sakligt motiverat att organisationen skall svara för
tystnadspliktsbrott som någon begår uppsåtligen.

Endast
på kollektivavtalsbundna arbetsplatser är det enligt lag den fackliga
organisationen som skall utse skyddsombud. På övriga arbetsplatser utses
skyddsombuden av de anställda, även om dessa är organiserade. I praktiken går
det emellertid till så att organisationen utser skyddsombuden även på dessa
arbetsplatser. Man kan fråga sig om det är rättvist att låta det privatanställda
skyddsombudet som utsetts av en facklig organisation enligt arbetsmiljölagens
bestämmelser vara befriad från personligt skadeståndsansvar, medan övriga
skyddsombud får bära ett personligt ansvar. Eller är det meningen att fackliga
organisationer som saknar kollektivavtal också skall vara ansvariga för sina
skyddsombud? 1 det senare fallet bör väl lagens bestämmelser ändras så att
fackliga organisationer har rätt att utse skyddsombud vare sig det finns
kollektivavtal eller inte på arbetsplatsen.

Enligt
TCO:s mening bör möjligheten att skapa ett enhetligt skadeståndsrättsligt
sanktionssystem för privat och offentligt anställda övervägas. Lämpligheten av
att låta det straffrättsliga ansvaret vara beroende av vem som är arbetsgivare
bör då också ytteriigare penetreras. TCO finner således övervägande skäl tala
för att man tillsvidare bibehåller det nuvarande enhetliga systemet med
straffansvar i avvaktan på att frågan har blivit ytterligare utredd.

Regeringen föreslår i sin
proposition om skydd för företagshemligheter

(prop. 1987/88:155) bl. a. en övergång från straffansvar till skadeståndsan

svar. Propositionen har bordlagts. Även mot denna bakgrund anser TCO 52

att
det finns skäl att göra en samlad översyn av sekretessfrågorna inom Prop.
1989/90:6 arbetslivet och att det i avvaktan på en sådan översyn inte finns
tillräckligt Bilaga 2 starka skäl för att göra en delförändring i
arbetsmiljölagstiftningen.

Ett
viktigt led i det samhälleliga miljöskyddsarbetet är att företagens brott mot
exempelvis miljöskyddslagstiftningen upptäcks och beivras. En förutsättning för
att detta skall kunna ske är att skyddsombud och andra som får kännedom om
felaktig miljöhantering inom företaget fritt skall kunna påtala detta även för
myndighet eller annat behörigt organ. TCO föreslår därför avslutningsvis att en
förtydligande regel av denna innebörd tas in i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen
respektive 14 kap. 7 § sekretesslagen.

Centralorganisationen
SACO/SR

Enligt
20 kap. 3 § brottsbalken medför brott mot tystnadsplikten i dag straffansvar
för skyddsombud. Utredningen föreslår att straffansvaret utgår och ersätts med
ett skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen.

På
denna punkt vill SACO/SR framföra en avvikande mening. Centralorganisationen
menar att anledning saknas att lämna nuvarande straffsanktion till förmån för
skadeståndsregler, ibland med facklig organisation som betalningsansvarig.
Sekretessbrott i andra fall är så gott som undantagslöst straffsanktionerade
och saknar särskild skadeståndsreglering.

En
utredning kring eventuella sekretessbrott torde också komma att i hög grad
handla om storleken av den uppkomna skadan. SACO/SR ser ingen anledning att
övergå till ett avvikande och krångligare sanktionssystem.

Sveriges
Kemiska Industrikontor

Kemikontoret
kan inte godta förslaget att straffansvaret riktat mot en enskild person vid
överträdelse av tystnadspliktslagstiftning skall tas bort och ersättas med
ersättningsskyldighet för en central arbetstagarorganisation. Speciellt då
denna förändring endast skulle gälla skyddsombud inom enskilda sektorn och
endast beträffande frågor rörande yrkeshemligheter. Utredningen föreslår
nämligen inte någon förändring av straffansvaret för offentliga funktionärer
vid överträdelse av tystnadsplikt. Vidare omfattas endast de skyddsombud som
utsetts av lokal facklig organisation.

Kemikontoret
anser det orimligt att sanktioner blir olika för skyddsombud beroende på dels
vem som är arbetsgivare, dels vem som har utsett honom för uppdraget samt
vilken typ av fråga tystnadsplikten gäller.

Gällande sanktionssystem
har så vitt vi känner till dessutom inte prak

tiskt inneburit några problem i den mån det verkligen har tillämpats. Tvärt

om har straffbestämmelserna tjänat sitt syfte genom att de har haft en

förebyggande verkan. Kemikontoret instämmer i det särskilda yttrande av

Änder och Schöld och vill särskilt understryka vikten av lika personligt

ansvar Jör alla skyddsombud oavsett om de verkar hos en offentlig eller

privat arbetsgivare. 53

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 6

Företagens
uppgiftslämnardelegation Prop. 1989/90:6

Utredningen
föreslår att förtroendemännens straflTansvar enligt 20 kap. 3 § Bilaga 2 brottsbalken
för överträdelse av tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen skall ersättas av ett
skadeståndsansvar för facklig organisation enligt medbestämmandelagens
(1976:580) mönster. Skadeståndsregeln föreslås endast avse tystnadsplikten för
yrkeshemligheter, arbetsförfaranden och affärsförhållanden. Skälet för
lagändringen har angivits vara dels att bestämmelsen om straffansvar för brott
mot arbetsmiljölagens tystnadsplikt aldrig har tillämpats, dels att
straffansvaret i hög grad legat bakom den oro som yppats över obehörighetsrekvisitets
vaghet.

Straffansvaret
för brott mot tystnadsplikten bör enligt delegationen bibehållas. Att
bestämmelsen aldrig tillämpats är inte detsamma som att den saknar verkan. Ett
av utredningens skäl för lagändringen har ju just varit att straffansvaret
manat till försiktighet vid överväganden om huruvida tystnadsplikten kan
brytas. Det är ur preventivt syfte minst lika erforderligt att ett straffrättsligt
sanktionssystem finns inom den privata sektorn som inom den offentliga. Något
sakligt skäl att göra åtskillnad härvidlag kan delegationen inte finna.

Lagändringen
får dessutom den effekten att den straffrättsliga tillämpningen vid brott mot
tystnadsplikten av en privatanställd förtroendeman blir avhängig vilken typ av
uppgifter han utlämnat. Att uppgifter om exempelvis personliga förhållanden
skulle vara mer skyddsvärda har delegationen svårt att se. Det framstår även
som en mindre lämplig rättsprincip att den förtroendeman som är anställd i
företag där kollektivavtalsbärande facklig organisation inte finns skall
åläggas ett personligt skadeståndsansvar medan förtroendeman som utsetts av
facklig organisation undgår det personliga ansvaret.

Mot
bakgrund av vad nu anförts avstyrker delegationen utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som mer uttryckligen har tillstyrkt eller inte
haft någon erinran mot förslaget om ändrad sanktionsform kan nämnas Socialstyrelsen.
SAV. AD och LO.

AD
anmärker dock att förslaget innebär en viss utvidgning av arbetstagarorganisations
skadeståndsansvar i förhållande till vad som gäller enligt medbestämmandelagen
varifrån utredningen hämtat mönstret till förslaget. Enligt
medbestämmandelagen har organisationen skadeståndsansvar för åsidosättande av
tystnadsplikt som parterna vid förhandling kommit överens om eller som
domstolen i särskilt fall har förordnat om. Skadeståndsansvaret vilar således
huvudsakligen på kontraktsrättslig grund. Förslaget innebär att organisationen
åläggs skadeståndsansvar i stället för den fackliga företrädaren även vid
överträdelse av regler om tystnadsplikt som föreskrivs i lag.

54

7
Utbildningsaspekter och finansieringsfrågor Prop.
1989/90:6

Flera
remissinstanser bl. a. datainspektionen, socialstyrelsen. SCB. LO, Bilaga 2
TCO och Sveriges Kemiska Industrikontor instämmer i utredningens förslag om
att kraftfulla utbildningsinsatser måste göras när det gäller den praktiska
tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet.

Arbetsmiljöfbnden
konstaterar till en början att utredningen utgår från att "hithörande
finansieringsfrågor kan lösas inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till
utbildning och information beträffande arbetarskydd och medbestämmande".

Enligt
fonden har utredningen bara mycket kort behandlat utbildningsbehovet och inte
gjort något försök att uppskatta kostnaderna. Något alternativ till fonden som
finansiär av utbildningsinsatserna redovisas inte heller.

De
nämnda svagheterna gör det svårt att värdera effekterna av utredningens
förslag, men allmänt bör framhållas att fondens ekonomi är ansträngd och att
många angelägna satsningar planeras. En omfattande utbildningsinsats i linje
med utredningens förslag skulle därför kunna leda till att högt prioriterade
insatser på exempelvis områdena ekonomi, data, företagshälsovård,
arbetsorganisation, utbildning och kompetensutvecklig fick stå tillbaka.

Arbetsmiljöfonden
bidrar redan idag ekonomiskt till grund- och vidareutbildning av
förtroendevalda i arbetsmiljöfrågor. 1 utbildningarna ingår moment om lagar och
avtal. Behovet av utbildning i sekretessfrågor borde därför kunna tillgodoses
genom ett delvis ändrat innehåll i de juridiska kursavsnitten. Det bör ankomma
på de organisationer som ansvarar för utveckling av utbildningsmaterial och som
anordnar utbildning att svara för nödvändiga ändringar i kursinnehållet. I vad
mån en ökning av utbildningstiden med hänsyn till eventuell behandling av
sekretessfrågor kan anses motiverad bör prövas inom olika avtalsområden.

Frågan
om det finns behov av mer specifik utbildning kring arbetsmiljö och sekretess
bör avgöras av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle mer omfattande
satsningar anses nödvändiga bör organisationerna, som utredningen har
föreslagit, överväga om anvisade medel för medbestämmandeutbildning vore en
möjlig finansieringskälla.

55

Sammanställning
av remissyttranden över Prop. 1989/90:6

departementspromemorian
(Ds A 1987:7) ''

Objektsanställning
m. m.

Inkomna yttranden

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslem (JK),
arbetsdomstolen (AD), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, statens arbetsgivareverk
(SAV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen (ASS),
byggnadsstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning,
riksrevisionsverket (RRV), juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid
Lunds universitet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Byggentreprenörerna, Småföretagens
riksorganisation. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisatio-nien SACO/SR, Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Statsanställdas förbund och Semesterkommittén (A
1985:04). Dessutom har LO bifogat yttranden från Svenska Bleck- och
Plåtslagareförbundet, Svenska Fabriksarbetareförbundet och Svenska
Kommunalarbetareförbundet.

Remissinstansernas inställning

Av
de remissinstanser som yttrat sig i frågan har majoriteten ställt sig positiv till
den föreslagna ordningen. Flertalet arbetstagarorganisationer har dock avstyrkt
eller ställt sig tveksamma främst av det skälet att förslaget kommer att
medföra försämringar i arbetstagarinflytandet.

Följande
remissinstanser har utan närmare kommentarer tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran nämligen JK, Stockholms tingsrätt, SAV, AMS, ASS,
Byggnadsstyrelsen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. SACO/SR har
förklarat att man inte motsätter sig den föreslagna ordningen.

Arbetsdomstolen
framhåller att enligt nu gällande regler överensstämmer förfarandet väsentligen
med vad som gäller vid uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden
och vid avskedande. Genom förslaget går denna överensstämmelse förlorad och
det kan därför ifrågasättas om förslaget i ett större perspektiv verkligen
innebär en förenkling.

Förslaget
kan dock sägas medföra en ganska avsevärd saklig förbättring genom den
samordning som kan ske med gällande lagstiftning om arbetstagares rätt till
ledighet varför arbetsdomstolen vill tillstyrka att förslaget genomförs. Det
bör dock understrykas att den föreslagna ordningen inte bör tillåtas medföra
att överläggningarna i här aktuella fall betraktas som en formalitet.

Svea
Hovrätt anför att anställningsskyddslagen bygger på en genomtänkt

och konsekvent terminologi. Med "varsel" avses information om en till

tänkt åtgärd medan information om beslutad åtgärd kallas "underrättel

se". Hovrätten föreslår därför att lagtexten i 30 a % ändras i enlighet 56

härmed. Samtidigt bör
"är skyldig" i analogi med uttryckssättet i 30 § Prop. 1989/90:6

ersätts med "skall". Bilaga 3

RR
V har en positiv inställning till förenklingar av regler, sådana förenklingar
får dock inte leda till försämringar i andra viktiga avseenden. I detta fall
kan regeländringen innebära en försämring för arbetstagarna. RRV kan inte
bedöma dess reella innebörd för arbetstagarna utan föreslår att de fackliga
organisationernas mening får vara vägledande för beslut i denna fråga.

Juridiska
Jäkultetsstyrel.sens forskningsnämnd vid Lunds Universitet har i princip inget
att erinra mot den föreslagna ändringen men påpekar att förslaget innebär en
viss försämring för den berörda arbetstagaren och att det med visst fog kan
ifrågasättas om vinsterna av reformen är så stora att de uppväger nackdelarna
ur den enskilde arbetstagarens synvinkel. Vidare ifrågasätts om det verkligen
innebär en förenkling att nu införa en särskild ordning för de längre visstidsanställningarna.

S.4F
och Småföretagens riksorganisation tillstyrker den föreslagna ändringen men
anför att den föreslagna samordningen med ledighetslagarnas återgångsfrister
endast löser en del av problemen och samordningen därför bör genomföras fullt
ut.

LO
anför att organisationen i och för sig inte är emot förenklingar men att LO
inte kan tillstyrka förändringar som riskerar att försvaga den fackliga
organisationens rättigheter. Enligt LO innebär förslaget att fackets rätt till
inflytande uppkommer först efter den tidpunkt då arbetsgivaren har bestämt sig.
Vidare har inom stora områden av arbetsmarknaden fasta rutiner vuxit fram så
att den gällande ordningen väl kan tillämpas.

Svenska
Byggnadsarbetareförbundet har som sin bestämda uppfattning framhållit att
förslaget försämrar den fackliga organisationens möjligheter att ta tillvara
den anställdes intressen eftersom varsel-underrättelsetiden förkortas med två
veckor.

TCO
förklarar att man inte oreserverat kan tillstyrka de föreslagna ändringarna.
Enligt TCO innebär förslaget att såväl överläggningar som tvisteförhandlingar
skall ske efter det att arbetsgivaren lämnat sitt besked. Om det då inte klart
framgår av förhandlingsframställan eller protokoll om en genomförd diskussion
var en överläggning eller förhandling ligger det mycket nära till hands att en
arbetsgivare gör preskriptionsinvändning enligt 40 § anställningsskyddslagen
under åberopande att en genomförd överläggning i själva verket var en
förhandling. Detta medför risk för rättsförluster för de arbetstagare som
anställts i strid med lagen. TCO föreslår därför att det gällande systemet
bibehålls eller att man på annat sätt förebygger att de nu aktuella
arbetstagarna lider rättsförluster.

Statsanställdas
Förbund avstyrker den föreslagna ändringen eftersom fackets rätt till
inflytande på arbetsgivarens beslut uppkommer först sedan arbetsgivaren har
bestämt sig vilken innebär en försvagning av den fackliga organisationens
rättighet.

Svenska fabrik.sarbetareJÖrbundet
har i ett av LO bifogat yttrande ställt

sig bakom tanken på att en gemensam tidpunkt skall gälla för arbetsgiva

rens alla skyldigheter i samband med att vissa tidsbegränsade anställningar

skall upphöra. Fabriksarbetareförbundet föreslår emellertid att denna tid- 57

punkt förläggs så att den nuvarnade
avvecklingstiden som idag är sex Prop. 1989/90:6

veckor bibehålls. Bilaga 3

Slutligen
har Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet likaledes i ett av LO bifogat
yttrande, förklarat att man kan tillstyrka föreslagen ändring.

58

Lagrådsremissens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring
i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:6 Bilaga 4

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen
lydelse 7 kap. Tillsyn

13§'
Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den
som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på
arbetsstället enligt 6 kap. 9 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han
under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, aflarsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets
försvar.

Vad nu sagts skall
tillämpas på motsvarande .sätt i fråga om ledamot i styrelsen for lokal
facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud, ledamot
i skyddskommitté eller av den som har deltagit i arbetsanpassning- och rehabiliteringsverksam-hetpå
arbetsstället enligt 6 kap. 9 §. om de har utsetts av organisationen.

Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbetstagarorganisation
som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, Jår han utan hinder av tystnadsplikten i jörsta
stycket föra uppgift vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller
till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation
till vilken den lokala organisationen hör. Detta gäller endast om den som
lämnar uppgiften vidare underrättar styrelseledamoten eller den sakkunnige om
tystnadsplikten. 1 .sådant fall gäller tystnadsplikten också för styrelseledamoten
eller den sakkunnige.

I fråga om den som är
skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller deltar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet enligt 6 kap. 9!f på ett arbetsställe i det allmännas
verksamhet tillämpas i stället för bestämmelserna i första .stycket 14 kap.
7. 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100). Har uppgifter lämnats vidare till
en ledamot i styrelsen Jör den arbetstagarorganisation som har utsett
ombudet, ledamoten eller deltagaren tillämpas 14 kap. 7 § andra stycket och
10 § tredje stycket sekretesslagen i stället för bestämmelsen i andra
stycket.

På arbetsställen i
det allmännas verksamhet tillämpas i stället Jör vad som .sägs i första och
andra stycket bestämmelserna i 14 kap'. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:
100).

Denna
lag träder i kraft den I januari 1990.

Senaste
lydelse 1985:321.

59

2 Förslag
till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 14 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande
lydelse.

Prop. 1989/90:6 Bilaga 4

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

7 §

Sekretess
enligt 6 kap. 1-5, 7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8-10 §§
utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att myndighet
lämnar sådan information till deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe som behövs för verksamheten.

Är
den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten
på det sätt som anges i 'l kap. 6 §, gäller för honom samma förbud att lämna
ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han får dock utan
hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens
styrelse, om han underrättar denne om förbudet. 1 sådant fall gäller förbudet också
för styrelseledamoten.

Sekretess
enligt 6 kap. 1-5, 7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8—10 §§
utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att myndighet
lämnar sådan information //// ledamot i skyddskommitté som behövs för hans
uppdrag eller till deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe som behövs för verksamheten.

Är
den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten
på det sätt som anges i 1 kap. 6 §, gäller för honom samma förbud att lämna ut
eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten.

En
företrädare för en arbetstagarorganisationfår utan hinder av förbudet lämna
uppgiften vidare tid en ledamot i organisationens styrelse. Förbudet hindrar
inte heller att upp-gijten lämnas vidare till ledamot i sådan lokal
arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§ arbeis-miljölagen (1977:1160)
eller Ull en sakkunnig i arbetsmiljöjrågor hos en central
arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör under
förutsättning att uppgij-ten lämnas av någon som den lokala organisationen har
utsett till skyddsombud. skyddskommitlé-

60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:6

ledamot eller deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet.

Detta
gäller endast om den som lämnar uppgiften vidare underrättar mottagaren av
uppgiften om förbudet. 1 sådant fall gäller förbudet också JÖr denne. Utan
hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja
uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av
skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
på ett arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte
röja uppgiften för annan.

10§
Myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att
lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1.
myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd
uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

2.
myndigheten med stöd av 7 §
första stycket lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på
det sätt som anges i 1 kap. 6 §.

Förbehåll
enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i
målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part,
ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har
förbehåll uppställts enligt Har förbehåll uppställts enligt

första
stycket 2, skall i fråga om första stycket 2, skall i fråga om förbehållet
gälla vad som föreskrivs förbehållet gälla vad som föreskrivs i 7 § andra
stycket andra och tredje i 7 § tredje och fjärde styckena angå-meningarna samt
tredje stycket an- ende förbud att lämna ut eller utgående förbud att lämna ut
eller ut- nyttja uppgift, nyttja uppgift.

Förordnande
av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från sekretess för
uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första stycket skall
uppställas vid utlämnande av uppgiften.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

61

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd dels, att 2 och 30 §§
skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, 30 a §, av följande lydelse.

Prop. 1989/90:6 Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Finns det i annan lag
eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter
som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den
mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. Genom
kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25-28, 32, 33, 40 och 41 §§.
Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvikelser från
bestämmelserna i 30 §. såvitt gäller besked enligt 15 §, liksom från
bestämmelserna i 30 och 31 §§, såvitt gäller den lokala arbetstagarorganisationens
rättigheter, får också bestämmas på det sättet.

Avtal är ogiltiga i den
mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. Genom
kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25-28, 32, 33, 40 och 41 §§.
Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvikelser från
bestämmelserna i 30a§, såvitt gäller besked enligt 15 §, liksom från
bestämmelserna i 30, 30 a och 31 §§ såvitt gäller den lokala
arbetstagarorganisationens rättigheter, får också bestämmas på det sättet.

Avtal
om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden,
om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träflfats
för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När
efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal
har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga om
uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och
ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild uppsägning.

En
arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får
tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den
avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet.

30!

En arbetsgivare som vill
avskeda eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför
sig till arbetstagaren personligen eller lämna besked enligt 15 § om att en
tidsbegränsad anställning skall upphöra, skall underätta ar-

En arbetsgivare som vill
avskeda eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför
sig till arbetstagaren personligen skall underrätta arbetstagaren om detta i
förväg. Gäller underrättelsen uppsägning skall den lämnas

Senaste lydelse 1984:1008.

62

Föreslagen lydelse

minst
två veckor i förväg. Gäller den avskedande skall den lämnas minst en vecka i
förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad, skall arbetsgivaren samtidigt
med underrättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation som
arbetstagaren tillhör.

Nuvarande
lydelse

betstagaren
om detta i förväg. Gäller underrättelsen uppsägning eller besked enligt 15 §,
skall den lämnas minst två veckor i förväg, och gäller den avskedande, skall
den lämnas minst en vecka i förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad,
skall arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation
som arbetstagaren tillhör.

År anställningstiden så kort att besked enligt 15 § första stycket
skall lämnas när anställningen börjar, skall underrättelsen och varslet i stäf tet
lämnas .samtidigt med beskedet.

Arbetstagaren och den
lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till överiäggning
med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet avser. En
förutsättning är dock att överläggning begärs senast en vecka efter det att
underrättelsen eller varslet lämnades.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren
tillhör har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som
underrättelsen och varslet avser. En förutsättning är dock att överläggning
begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller varslet lämnades. /
det fall som avses i andra stycket skall överläggning begäras omgående.

Har
överläggning begärts, får arbetsgivaren inte verkställa uppsägning eller
avskedande förrän överläggningen har avslutats.

30 a
§

En
arbetsgivare som ger en arbetstagare besked enligt 15 § om all en
tidsbegränsad anställning skall upphöra skall .samtidigt varsla den lokala
arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

.4rbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har rätt till
överläggning med arbetsgivaren om beskedet.

Prop. 1989/90:6 Bilaga 4

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Har underrättelse eller
varsel lämnats före ikraftträdandet om att en tidsbegränsad anställning skall
upphöra, tillämpas även efter ikraftträdandet äldre föreskrifter i fråga om
den åtgärd som underrättelsen eller varslet avser.

63

4 Förslag
till Prop. 1989/90:6

Lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen '

(1987:1262)

Härigenom
föreskrivs att p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262)
skall ha följande lyddse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3.
1 fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd skall

dels
25 — 27 och 32 §§ inte tillämpas

dels
2, 3, 5, 7, 8. 16 22, 33 och 34 §§ ha följande lydelse.

Finns
det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av

lag
särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifter

na.

Avtal
är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de

upphäver eller inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetsta

garnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag.

Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slu

tits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central ar

betstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock gö

ras avvikelser från 5. 6, 11, 15, 21, ras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21,

22, 28, 33, 40 och 41 §§. Den när- 22, 28, 33, 40 och 41 §§. Den när

mare beräkningen av förmåner som mare beräkningen av förmåner som

avses i 12 § samt avvikelser från avses i 12 § samt avvikelser från

bestämmelserna i 30§, såvitt gäller bestämmelserna i 30a§, såvitt gäl

besked enligt 15§, liksom bestäm- ler besked enligt 15§, liksom be-

mdserna i 30 och 31 §§, såvitt gäl- stämmelserna i 30, 30 a och 31 §§,

ler den lokala arbetstagarorganisa- såvitt gäller den lokala arbetstagar-

tionens rättigheter, får också be- organisationens rättigheter, får

stämmas på det sättet. också bestämmas på det sättet.

Avtal
om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden,
om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har
träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När
efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt
kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga
om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och
ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild uppsägning.

En
arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får
tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den
avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet.

3 §

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

64

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:6

Sid.

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens
lagförslag....................................... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 maj 1989 .... 9

1
Inledning.......................................................... ... 9

2
Arbetsmiljölagen och
sekretesslagen ................... . 10

2.1
Bakgrund..................................................... . 10

2.2
Allmänna överväganden.................................. . 11

3 Allmän motivering ............................................ 12

3.1
Central facklig organisations
tillgång till arbetsmiljöinformation 12

3.2
Skyddsombuds och
skyddskommittéledamots tystnadsplikt .. 13

3.3
Rätt för skyddsombud att utan
hinder av tystnadsplikt föra vidare information till central facklig
organisation ..................................... . 16

3.4
Sanktionssystemet........................................ ,21

3.5
Utbildning och kostnader................................ 23

3.6
Anställningsskyddslagen (LAS)......................... . 24

4
Upprättade lagförslag......................................... . 27

5
Specialmotivering.............................................. . 27

5.1
Förslag till lagom ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160) .... 27

5.2
Förslag till lagom ändring i
sekretesslagen (1980:100) 28

5.3
Förslag till lagom ändring i
lagen (1982:80om anställningsskydd 29

5.4
Förslag till lag om ändring i
arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) 30

6
Hemställan....................................................... . 30

7
Beslut .......................................................... . 30

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 15 juni 1989 ......... . 31

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 augusti 1989 . 33

Bilaga
1. Utredningens sammanfattning.................... . 35

Bilaga
2. Sammanställning av remissyttranden över SOU 1987:66 .. 39

Bilaga
3. Sammanställning av remissyttranden över Ds A 1987:7 ... 56

Bilaga 4. Lagrådsremissens
lagförslag ...................... . 59

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 65