Prop. 1989/90:62

Regeringens proposition 1989/90:62

om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens
verksamhet, m, m.

Prop. 1989/90:62

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 13 december 1989 för de ålgärder och de ändamål som
framgår av föredragandenas hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

1
propositionen lämnas förslag till riktlinjer för hur de medel bör användas som
enligt lagen (1989:484) om arbelsmiljöavgift tillförs den genom lagen tillskapade
arbetslivsfonden samt förslag till en organisation för bidragsprövning och
utbetalning av fondens medel m. m..

I
propositionen sägs också att den yrkesinriktade rehabiliteringen bör förslärkas
bl. a. genom att ett nytt anslag inrättas för uppdragsverksamhet inom den
yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsmarknadsverket. Förslag lämnas om
att ett nytt lönebidrag införs för arbetsgivare som anställer förtidspensionerade.

Förslag
läggs fram om att möjlighetema till förtidspension av arbetsmarknadsskäl
avskaffas vilket innebär att enbart arbetslöshet inte skall kunna ligga till gmnd
för beslut om förtidspensionering av personer som fyllt 60 år. Kraftfulla arbetsmarknadspoliliska
insatser skall istället kunna sättas in för äldre arbetstagare som l.ex. blir
arbetslösa vid företagsnedläggdser och driftinskränkningar.

Vidare
redovisas att de som arbetar inom Samhallgmppen bör ha lön för arbetad lid i
stället för pension. I propositionen behandlas också vissa frågor rörande
omplacering mellan arbetsgivare och ökad samverkan mellan myndigheter i syfte
alt stödja svaga gmpper.

För
att försäkringskassorna skall få stöd för en effektivare rehabilileringsverksamhet
föreslås att de skall kunna köpa vissa rehabiliteringsljäns-ter. Kassomas
kostnader skall belasta statsbudgetens anslag D 1. Bidrag till sjukförsäkringen
och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Vidare föreslås att det
nämnda anslaget och den nämnda inkomsttiteln skall

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62

få tas i anspråk även för
en försöksverksamhet vid två försäkringskassor Prop. 1989/90:62 för att
utveckla samarbetsformer som främjar en effektiv rehabilitering.

Åtgärder
skall vidtas för atl klarlägga orsakerna lill den på senare tid ökade
korttidsfrånvaron och för all förbättra försäkringskassornas kontrollverksamhet.

Det
föreslås alt en försöksverksamhet genomförs med förenklade mtiner för beräkning
av sjukpenning i samband med arbetsgivarinträde vid vissa större företag inom
det privata avtalsområdet. Avsikten med försöksverksamheten är att finna etl
syslem som bättre än det nuvarande gör arbetsgivarinträde hanterbart också
inom den privata sektorn.

Beträffande
sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) föreslås
dels atl två nya ersättningsnivåer införs, nämligen en fjärdedels och tre Qärdedds
sjukpenning, dels alt ersättning för memtgif-ter för resor lill och från
arbetet skall kunna utges i stället för sjukpenning. Motsvarande regler
föreslås gälla också för sjukpenning enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring samt, när del gäller ersättningsnivåer, för
havandeskapspenning enligt AFL och smillbärarpenning enligt lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare.

Utgångspunkten
för förslagen är att utslagningen från arbetslivet skall motverkas genom
förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för alt göra del möjligt
för dem som fått sin arbetsförmåga nedsatt att stanna kvar i eller gå tillbaka
till arbetslivet.

Social- och arbetsmarknadsdepartementen Prop. 1989/90:62

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Lööw,
Persson

Föredragande:
statsministern Carlsson samt statsråden Hulterström och Thalén

Proposition om insatser för aktiv rehabilitering och
arbetslivsfondens verksamhet, m. m.

Statsministern
anför:

1 Förnyelse av arbetslivet

1.1 Inledning

Den
svenska arbetsmarknaden står väl mstad inför 1990-talel. Den ekonomiska
politikens inriktning har lett till all arbetslösheten i dag är tillbaka-pressad
till en rekordlåg nivå, 1,5% i oktober 1989. Sedan år 1983 har antalet
heltidsjobb ökat med 400000.

I
övriga Europa är bilden en annan. Nästan 18 miljoner människor är arbetslösa i OECD-länderna
i Europa. Detta är tre gånger så många som för femton år sedan. Den höga
arbetslösheten leder inte bara till mänskliga tragedier och resursslöseri, utan
utgör också ett hot mot demokratin i dessa länder.

Att
arbetslösheten i Sverige har kunnat pressas tillbaka beror dels på en framgångsrik
ekonomisk politik, dels på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den bärande tanken
om den s.k. arbetslinjen, dvs. att människor skall beredas sysselsättning i
stället för kontantersättning vid arbetslöshet, har vunnit framgång.

Hela
det svenska samhället har anledning atl känna stolthet inför resultaten av
svensk arbetsmarknadspolitik.

Full
sysselsättning är en fömtsättning för att vi på allvar skall kunna förändra
villkoren i arbetslivet. Människor skall ges möjlighet utnyttja sina kunskaper
och utveckla sin kompetens. Människor skall tillålas la ansvar, ges inflytande och
känna yrkesstolthet samt inte slås ut av dålig arbetsmiljö.

Alltjämt
är uppgifterna många. Det mest paradoxala, och svåraste, är det faktum att
samtidigt som allt fler kommer in på arbetsmarknaden så ökar utslagningen från
arbetslivet.

Antalet
förtidspensionerade är i dag cirka 350000, vilket är nästan en Prop.
1989/90:62 fördubbling på tjugo år. Antalet anmälda arbetsskador har ökat
kraftigt under senare år och allt fler är sjukskrivna under allt längre lid.

Bakom
dessa siffror döljer sig kvinnor och män som har värk, som lider och far illa
på sina arbetsplatser, som kanske känner sig isolerade i sina hem och som
längtar efter att kunna arbeta igen. Här finns många människor som får sina liv
förstörda på gmnd av dålig arbetsmiljö.

Dessa
problem är samtidigt ett hot mot hela den svenska samhällsekonomin. Förbättras
inte arbetsmiljön finns del stor risk för att människor i framtiden inte kommer
alt vilja arbeta i bl. a. industrin. Det skulle ofrånkomligen leda till att
den svenska konkurrenskraften allvarligt försvagas. Om de offentliga verksamhetema
får svårigheter att rekrytera personal av samma skäl hotas den svenska
välfärden från två håll.

En
sådan utveckling måste motarbetas med kraft. Utgångspunkten måste vara att var
och en skall kunna gå till ett arbete utan att känna oro för liv och hälsa.

Gmnden
för denna politik lades redan på 1970-lalel. De stora arbets-rättsreformema är
i dag integrerade och självklara i vårt samhälle. De har på etl djupgående sätt
förändrat det svenska arbetslivet. Nu är det dags att ta nästa steg.

1.2 En offensiv

Regeringen
har inlett en offensiv för en fömyelse av arbetslivet och mot de dåliga arbetsmiljöema.

Tillsättandel
av arbelsmiljökommissionen skall ses som regeringens första steg i denna
offensiv. Kommissionen har för avsikt att under första halvåret 1990 redovisa
förslag till hur man skall komma till rätta med farliga och ohälsosamma
arbetsmiljöer. Arbetsmiljökommissionen har också för avsikt att presentera
förslag till hur rehabilitering kan utformas.

Inom
ramen för denna offensiva satsning kommer också arbetsgivamas ansvar för såväl
förbättringar av arbetsmiljön som för den enskildes rehabilitering att
förstärkas.

Ett
gmndläggande krav är atl arbetsgivarna i framliden lar ett ökat ansvar för de
kostnader som en dålig arbetsmiljö för med sig i form av utslagning.

Regeringen
har för avsikt att under år 1990 lägga fram förslag om arbetslivets fömyelse
och förslag till förändringar som möjliggör en aktiv politik mot utslagning.

Redan
nu las etl första steg för en sådan politik.

De
förslag som läggs fram i det följande gäller i första hand insatser för all se
till alt människor inte drabbas av långa sjukskrivningar eller förtidspensionering
och åtgärder som kan ge dem som drabbas möjlighet att komma tillbaka till
arbetslivet.

1.2.1 Socialförsäkringssystemet Prop.
1989/90:62

Del
krävs radikala förändringar av arbetsmiljön för att utslagningen skall minska.
En sådan politik måste gå hand i hand med en satsning på rehabilitering.

Vi
måste välja en väg bort från långvarigt bidragsberoende av socialförsäkringen
och i stället göra radikala, aktiva insatser.

Kostnadema
för utslagningen är höga. Belastningen på socialförsäkringssystemet ökar,
samtidigt som utslagningen också innebär stora kostnader i form av
produktionsbortfall och mänskligt lidande.

Alla
som är i behov därav skall erbjudas aktiva rehabiliteringsinsatser så att de
för det första får möjlighet att bli friska, för det andra får möjlighet all gå
tillbaka till arbetslivet. Arbetsmiljö och arbetsorganisation skall anpassas så
att människor ges möjlighet att ulföra sitt arbete, även om de har fått sin
arbetsförmåga nedsatt till följd av skada eller sjukdom. En sådan politik skall
givetvis ha sin utgångspunkt i vad som är bäst för den enskilde.

De
förtidspensionerade som ännu vill göra en aktiv insats i arbetslivet skall ges
den möjligheten. För atl göra detta möjligt bör ekonomiskt stöd kunna lämnas til.l
arbetsgivare som anställer förtidspensionerade.

För
att bibehålla trovärdigheten hos socialförsäkringen är del också viktigt att åtgärdema
för att stävja missbmket intensifieras. Detta skall ske bl. a. genom attitydpåverkan
och ökad kontroll.

1.2.2 Effektivare
samhällsinsatser

En
offensiv politik för atl minska utslagningen ställer krav på den offentliga sektom.
Samhällets insatser för att ta hand om sjuka och arbetsskadade är dåligt
samordnade och inte tillräckligt effektiva. Förändringar måste göras så att
ansvarsförhållandena blir klarare och bättre incitament till samarbete skapas
för de olika myndigheter som ansvarar för rehabilitering.

Socialförsäkringen
måste i högre grad än hittills kunna användas för aktiva insatser, så att den
blir en länk tillbaka till aktivt arbete.

Försäkringskassoma
ges möjlighet all köpa rehabiliteringsljänster för att förkorta de långa sjukskrivningama.

Försök
bör påbörjas för att pröva om större företag genom ett arbetsgivarinträde inom
sjukförsäkringen kan ges ökat administrativt ansvar för korttidssjukskrivningama.
Ett system med arbetsgivarinträde finns redan för t. ex. statligt anställda.
Det innebär en förenkling av arbetet med sjuk-penningersätlningar och ger ökade
möjligheter att arbeta mer aktivt med de långa sjukfallen och arbetsskadoma.
Ett sådant system minskar också risken för fusk och felaktiga ersättningar.

1.2.3 Arbetslivsfonden

Riksdagens
beslut om att en ny arbetslivsfond skall inrättas har skapat

fömtsättningar för en unik och kraftfull insats för att fömya arbetslivet.

Fondens medel skall användas lill att rehabilitera människor och förbättra

arbetsmiljöer och sättet atl organisera arbetet. 5

Arbetsgivare skall kunna
ansöka om medel för att genomföra föränd- Prop. 1989/90:62 ringar så att
anställda som blivit arbetsskadade skall kunna rehabiliteras. Samtidigt skall
arbetsmiljö och arbetsorganisation förbättras, så att inte nya skador uppstår.
Fonden ger möjligheter till en kraftsamling över hela landet och en samlad
offensiv för att skapa goda arbetsmiljöer.

Arbetsmarknadens
parter skall gemensamt utforma program och föreslå insatser. Därför skall
besluten till största delen också fattas på det regionala planet, av dem som
bäst känner behoven.

Vi
kan nu bryta en negativ utveckling och skapa fömtsättningar för en förbättrad
folkhälsa och för ett arbetsliv som utvecklar människan i stället för all slita
ut henne.

1.2.4
Arbetsgivarens ansvar

Arbetsgivaren
har ansvaret för att arbetsmiljön är sund, säker och anpassad till arbetstagamas
fömtsättningar. Som jag tidigare nämnt avser regeringen att återkomma med
förslag som gäller arbetsgivarens ansvar.

Genom
bl.a. de redovisade åtgärdema påbörjas det viktiga arbetet att Prop.
1989/90:62 sanera dåliga arbetsmiljöer och att förhindra alt människor slås ut
från arbetslivet.

Statsråden
Hulterström och Thalén anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen
redovisas i underprotokollen för social- resp. arbetsmarknadsdepartementet.

Statsministem
avslutar:

2 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att
regeringen i en gemensam proposition

1. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om insatser
för aktiv rehabilitering och en fömyelse av arbetslivet samt insatser mot
dåliga arbetsmiljöer,

2. förelägger riksdagen vad övriga föredragande har anfört för de åtgärder
och de ändamål som de har hemställt om.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder
och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilaga 1 och 2.

Socialdepartementet Prop. 1989/90:62

Bilaga
1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Anmälan till proposition om insatser för aktiv rehabilitering
och arbetslivsfondens verksamhet, m.m.

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet
en kommitté för att göra en översyn av främst sjukförsäkringens regler och
uppgifter när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med
rehabilitering. Kommittén antog namnet rehabiliteringsberedningen.

Rehabiliteringsberedningen
har i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering —
samverkansmetoder och rehabiliterings-inriktad ersättning m. m. lämnat förslag
om hur rehabiliteringsarbetet kan göras mera effektivt. Beredningen anser att
samhällets rehabiliteringsinsatser måste ta sig nya uttryck och förstärkas.
Ökade insatser på arbetsplatsen är en viktig del i den utvecklingen. Förslagen
från beredningen omfattar såväl de organisatoriska fömtsättningar som bör
gälla för atl en effektiv rehabiliteringsprocess skall växa fram som
förändringar av de metoder och ersättningsystem som kan behövas för att
åstadkomma en sådan process. Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos socialdepartementet
i ärendet.

Riksförsäkringsverket
har i en framställning till regeringen i oktober 1989 hemställt att få
genomföra en försöksverksamhet med arbetsgivarinträde med förenklad beräkning
av sjukpenning under de första 14 dagarna av en sjukperiod. Avsikten är att
finna smidiga former för arbetsgivarinträde även på det privata området. Ett
sådant arbetsgivarinträde bedöms ge den försäkrade en mera korrekt ersättning
vid sjukfrånvaro och leda till etl system som gör kontrollen av att den
försäkrade inte arbetar under sjukskrivningstiden enklare. Förslaget innebär
också att besparingar kan göras i försäkringskassomas administrativa arbete med
korta sjukfall.

För
att upprätthålla den breda uppslutningen bakom socialförsäkringen, som vilar på
solidarisk och kollektiv gmnd, är del nödvändigt atl medborgama känner
förtroende för tillämpningen av sjukförsäkringen och andra förmånssystem och
att missbmk av försäkringen aktivt motverkas. Det är därför nödvändigt med en
klar och tydlig kontrollfunktion för att stävja sådant missbmk.

I
det följande läggs fram förslag och redovisas vissa synsätt i fråga om åtgärder
som innebär ett första steg mot en effektivare rehabilitering och

ökade möjligheter för försäkringskassoma
att verka i detta syfte. Jag avser att föreslå regeringen att vid ett senare
tillfälle återkomma med mera omfattande och genomgripande förslag i dessa
frågor.

Prop.1989/90:62
Bilaga 1

2 Köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster

Mitt
förslag och min bedömning: Försäkringskassorna ges möjlighet att köpa
rehabiliteringstjänster. Försäkringskassomas kostnader härför skall belasta
anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221
Sjukförsäkringsavgift, netto.

Försäkringskassomas
styrelser bör fastställa riktlinjer för köp av rehabiliteringsljänster.
Försäkringskassornas socialförsäkringsnämnder bör kopplas in i samband med
beredningen av rehabiliteringsärenden där köp av rehabiliteringsljänster
övervägs.

Beredningens
förslag: Särskilda, av försäkringskassan betalda, platser bör inrättas vid
arbetsmarknadsinstituten (Ami). Platsema skall disponeras av
försäkringskassorna för personer som har en anställning och som är i behov av
utredning vid Ami. Reglema för remiltering lill rygginstituten bör ses över.
Eventuellt bör det skapas mtiner så att primärvård och företagshälsovård kan
remittera patienter direkt till instituten.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till alt försäkringskassoma
mera direkt skall kunna utnyttja Ami:s kompetens i rehabiliteringsarbetet.
Däremot anser man inte att den av beredningen valda tekniska lösningen är
lämplig. Man förordar i stället att försäkringskassoma bör få köpa sådana
tjänster efter behov. TCO framhåller att det är viktigt att förebygga att en
sådan uppdragsverksamhet hos Ami negativt påverkar Ami:s huvudsakliga uppgift
för arbetssökande anmälda vid arbetsförmedlingen. Liknande synpunkter framförs
av handikapporganisationerna. Samhall framhåller att man även där har kompetens
som kan vara av intresse i detta sammanhang.

Stiftelsen
Rehabiliteringsinslitutet för ryggåkommor (rygginstituten) är positiv till ett
så enkelt förfarande för remittering som möjligt. Man framhåller dock alt det
är viktigt att hålla i minnet att instituten bedriver yrkesinriktad
rehabilitering för yrkesverksamma människor med ryggbesvär. Därför måste det
stå klart vem som gör arbetsvårdsutredningen och vem som står för kostnaderna.

Skälen
för mitt förslag och min bedömning: Försäkringskassornas rehabiliteringsansvar
regleras främst i 2 kap. 11 § jämfört med 3 kap. 13§ AFL. Enligt dessa
föreskrifter skall en försäkringskassa, i de fall ersättning för sjukhusvård
eller sjukpenning lämnats för 90 dagar i följd eller då det annars föreligger
skälig anledning lill det, undersöka om del finns behov av åtgärder som är
ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att på annat sätt helt eller delvis
förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Om
försäkringskassan finner alt en sådan åtgärd är erforderlig, skall kassan se
till att lämplig åtgärd vidtas. Genom dessa föreskrifter har

försäkringskassoma fått
ett ansvar för att spåra upp rehabiliteringsfall och Prop. 1989/90:62 altsetillalt
lämpliga rehabiliteringsinsatser blir vidtagna. Kassorna saknar Bilaga 1 emellertid
egna resurser att genomföra rehabiliteringsinsatserna, vare sig dessa är
medicinska, arbetsmarknadsmässiga eller sociala. 1 stället måste rehabilileringsåtgärdema
genomföras av andra organ, exempelvis sjukvården, arbetsförmedlingen eller
kommunen. Försäkringskassans uppgift blir då i stället atl initiera och i viss
utsträckning samordna sådana åtgärder. Därför är det nödvändigt att på olika
sätt etablera samarbete med de organ som har rehabiliteringsresursema.

Försäkringskassan
och individen upplever ofta att väntelidema för olika rehabiliteringsåtgärder
är för långa. Väntelidema utgör ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Samtidigt
finns på olika håll i samhället organisationer som har lämplig kompetens för
att tillhandahålla många av de rehabiliteringstjänster som behövs. En snabb
utveckling pågår också inom området. Det är angeläget att de utrednings- och
träningsresurser som finns alt tillgå smidigt kan utnyttjas i
rehabiliteringsarbetet. Jag anser därför att försäkringskassoma bör ges
möjlighet atl köpa sådana tjänster och atl kostnaderna härför får belasta
anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221
Sjukförsäkringsavgift, netto inom en årlig ram på högst 500 milj. kr. Enligt
min mening är denna tekniska lösning att föredra framför den som
rehabiliteringsberedningen föreslagit angående platser vid Ami. En lösning i
enlighet med vad jag föreslår har också förordals av flertalet av
remissinstanserna.

Den
typ av rehabiliteringsljänster som försäkringskassorna genom mitt förslag skall
få möjlighet att köpa bör vara sådana som bedöms direkt erforderliga för att
återföra en försäkrad i arbete. Det gäller tjänster dels för utredning av fömtsättningama
för rehabilitering och dels för de direkta åtgärder som syftar till att
underlätta en återgång till förvärvsarbete. Åtgärdema bör således ha en yrkesinriktad
karaktär. Insatser av rent medicinsk natur bör däremot inte kunna köpas på
delta sätt. Angående sambandet mdlan sjukvården och dess resurser för
rehabilitering å ena sidan och sjukförsäkringen å andra sidan avser jag att
återkomma vid ett senare tillfälle. Det bör inte heller komma i fråga att köpa
tjänster för insatser som närmast motiveras av stmkturförändringar med
åtföljande övertalighet av arbetskraft eller för insatser med ett allmänt syfte
att förebygga arbetslöshet.

I
de kostnader för rehabiliteringstjänsler som bör kunna betalas med medel från
det nämnda anslaget och den nämnda inkomsttiteln bör även ingå försäkringsskydd
inklusive kostnader för det skydd som en arbetsgivare, som ställer prövnings-
och träningsplatser till förfogande, behöver mot sådana skador som kan vållas
av den som genomgår prövningen eller träningen.

De direkta
rehabiliteringsåtgärderna skall ingå som led i en plan för hur

rehabiliteringen av individen avses bli genomförda. I utformningen av

dessa planer bör, när flera instanser är inblandade, lokala rehabiliterings-

gmpper — bestående av representanter för sådana instanser — kunna

utgöra ett lämpligt fomm för erforderligt samråd. Samrådet kan även

behöva omfatta representanter för arbetsmarknadens parter och företräda- 10

re
för de arbetsmarknadsförsäkringar som kan vara av relevans i ärendena. Prop.
1989/90:62

Rehabiliteringstjänster
av det slag del här är fråga om kan köpas hos Bilaga 1 t.ex. Ami och AMU-gmppen,
men också hos andra organisationer. Ett exempel på en sådan organisation är
rygginstituten. Som ett ytterligare exempel kan nämnas Samhall, som har stor
erfarenhet av hur arbetet kan anpassas till handikappades behov och fömtsättningar.
Det finns också ytterligare ett antal inrättningar, antingen redan etablerade
eller i vardande genom den snabba utveckling som nu sker på
rehabiliteringsområdet. Det bör här vara en uppgift för försäkringskassoma atl
med tillräckligt underlag — i form av utredningar, remisser m.m. — bedöma
varifrån tjänslema skall köpas, självfallet med beaktande av såväl
kostnadsaspekter som kvalitetskrav. 1 beredningen inför det
upphandlingsförfarande som skall ske bör givetvis också ingå nödvändigt samråd med
andra rehabiliteringsansvariga. I första hand bör sådant samråd ske med de
lokala rehabili-teringsgmppema, men även med företagshälsovård eller anpassningsgmpp
när detta kan anses påkallat. Det bör vara en uppgift för RFV att utfärda de
närmare föreskrifter och riktlinjer som kan erfordras.

Möjligheten
att,köpa rehabiliteringstjänster ställer självfallet stora krav på försäkringskassoma.
Det är enligt min mening därför angeläget att kassomas styrelser beslutar om de
riktlinjer som skall gälla i detta avseende. I fråga om köp av rehabiliteringsljänster
i enskilda rehabiliteringsärenden är del vidare angeläget med förtroendemannamedverkan.
Försäkringskassomas socialförsäkringsnämnder bör därför kopplas in i samband med
beredningen av sådana rehabiliteringsärenden där köp av rehabiliteringstjänster
övervägs. Jag avser att återkomma lill socialförsäkrings-nämndemas medverkan i rehabilileringsärenden
i anslutning till den fortsatta behandlingen av rehabiliteringsberedningens
betänkande.

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare denna dag att lämna förslag som
gör det möjligt för arbetsmarknadsverket atl tillhandahålla försäkringskassoma
yrkesinriktade rehabiliteringsljänster för bl. a. ar-betsprövning och arbetsträning.

RFV
bör nära och kontinuerligt följa verksamheten med köp av yrkesinriktade rehabiliteringsljänster
för att kunna utvärdera de effekter som möjligheten att köpa
rehabiliteringstjänster har haft, dels för de försäkrades sjukskrivningstider,
återgång i arbete m.m., dels i vad avser det ekonomiska resultatet för
socialförsäkringen. Utvärderingama bör vidare omfatta en analys av hur väl de
arbetsformer som nyttjats i rehabiliteringsarbetet har fungerat. En första
utvärdering bör ske senast två år efter det alt verksamheten har trätt i kraft.
Jag avser alt återkomma till regeringen angående uppdrag till RFV att lämna
redovisningar av del slag jag nu har redogjort för.

11

3
Försöksverksamhet för effektivare rehabilitering

Mitt
förslag: En försöksverksamhet genomförs under två år vid två försäkringskassor
i syfte all utveckla arbetsmetoder och samarbels-former som främjar en effektiv
rehabilitering och atl pröva nya verksamhetsidéer inom rehabiliteringsområdet.
För alt finansiera ålgärder som i delta sammanhang visat sig lämpliga får de
båda försäkringskassoma disponera sammanlagt 10 milj. kr. per år från anslaget D
1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift,
netto.

Prop. 1989/90:62 Bilaga
1

Skälen
för mitt förslag: Inom försäkringskassoma har en försöksverksamhet syftande
till en effektivare rehabilitering bedrivits under flera år med stöd av särskilt
anvisade medel i administrationsanslaget. Avsikten har varit all pröva vissa
specificerade arbetsmetoder eller att pröva effekten av vissa avvikelser från försäkringsreglema.

Försöksverksamheten
som metod har fått ett starkt stöd i försäkringsadministrationen och har
initierat en rad förslag till förbättringar och effek-tiviseringar av
försäkringen och handläggningen av denna. Jag anser att det nu är angeläget med
en utvidgad försöksverksamhet för atl utveckla försäkringskassomas
arbetsmetoder på rehabiliteringsområdet och som då speciellt inriktas på atl
förbättra samarbetet mellan olika rehabiliterings-ansvariga. En sådan
verksamhet bör omfatta hela försäkringskassans område.

Försäkringskassans
centrala roll i den administrativa samordningen av rehabiliteringsarbetet
understryks av att stora delar av de ersättningar som är aktuella i samband
därmed beslutas och betalas ut av försäkringskassorna. Lämpliga organ för
samordningen är de centrala och lokala rehabilite-ringsgmppema. Ett syfte med
den utvidgade försöksverksamheten bör därför vara alt utveckla del samarbetsinslmment
som dessa utgör. Försäkringskassans eget direkta ansvar för att
rehabiliteringsinsatser kommer lill stånd bör i första hand avse personer som
uppbär ersättning från den allmänna försäkringen i form av sjukpenning eller
förtidspension, eller uppbär ersättning från arbetsskadeförsäkringen i form av
sjukpenning eller livränta.

För
att få kunskaper som kan utnyttjas i del fortsatta utvecklandet av rehabiliteringsarbetet
bör det finnas en betydande frihet att inom försökets ram utforma och pröva
metoder för rehabilitering, samarbetsformer och olika rehabiliteringsinsatser.

En
del i denna frihet bör innebära att försäkringskassoma i större utsträckning än
idag bör kunna betala för rehabiliteringsinsatser som bedöms som lämpliga men
där någon som är ansvarig för kostnadema inte har kunnat anges. Denna situation
beskrivs ofta som ell hinder i det nuvarande rehabiliteringsarbetet. Samtidigt
har del varit svårt att få exempel på idéer som skulle vara önskvärda att
realisera, men som ej varit genomförbara av det nämnda skälet. Ett syfte med
försöksverksamheten bör därför vara att genom praktisk tillämpning få en
inventering av vilken

12

typ
av åtgärder som moisvarar denna beskrivning och vilken omfattning Prop.
1989/90:62

de i så fall har. Bilaga 1

De
rehabiliteringsinsatser som kan komma i fråga inom ramen för försöksverksamheten
bör kunna riktas lill både personer som redan har en anställning men som uppbär
sjukpenning och till personer som saknar fotfäste på arbetsmarknaden. De senare
kan vara bl.a. människor med funktionshinder som får sin försörjning genom
förtidspension eller sjukbidrag. Det är angeläget att de samlade åtgärder som
vidtas för att ge den s. k. arbetslinjen ökad krafl kan omfatta både personer
som är etablerade på arbetsmarknaden och personer som inte är del.

Hittillsvarande
erfarenheter talar för att åtgärdema i fråga i ekonomiskt hänseende inte medför
några större kostnader. Problemen är av mer principiell art och har inneburit
betydande svårigheter när del gällt att få igång ett fungerande
rehabiliteringssamarbete mellan flera parter. Inriktningen bör vara att kostnadema
för de åtgärder försäkringskassan tar kostnadsansvaret för inte överstiger den
kostnad socialförsäkringen annars skulle ha belastats med i form av sjukpenning
eller dyliki. För att finansiera ålgärder av delta slag bör 10 milj. kr. per
år få disponeras från anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och
inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Den föreslagna
försöksverksamheten bör kunna startas den 1 juli 1990 och pågå under en period
av två år.

Det
bör bli en uppgift för RFV att i samråd med Försäkringskasseför-bundel välja ut
de försäkringskassor som skall genomföra den utvidgade försöksverksamheten och
att utforma de närmare riktlinjema för denna. RFV bör också ingående följa
försöksverksamheten och utvärdera denna. Jag avser att återkomma lill
regeringen angående närmare direktiv till RFV om hur redovisning och
utvärdering av försöksverksamheten skall ske. Erfarenhetema bör också löpande
av RFV kunna föras vidare så att de snarast möjligt kan komma övriga
försäkringskassor tillgodo.

Jag
avser att i budgetpropositionen för budgetåret 1990/91, vid min behandling av
anslaget B 2. Allmänna försäkringskassor, återkomma till behovet av de
särskilda personalresurser som erfordras för att genomföra den utvidgade
försöksverksamheten.

Under
det senaste året har, bl. a. som ell resultat av den tidigare försöksverksamheten,
en rad kontakter knutits mellan ansvariga för olika delar i
rehabiliteringsarbetet (försäkringskassor, yrkesinspektionen, arbetsförmedlingar,
landsting m.fl.). Dessa kontakter har i de flesta fall kommit lill stånd genom
lokala initiativ. För att ytterligare främja en sådan utveckling anordnade RFV,
AMS, arbelarskyddsstyrdsen och socialstyrelsen efter samråd med
Landstingsförbundet i febmari 1989 en konferens för regionala myndigheter som
är inblandade i rehabiliteringsarbetet. Enligt vad jag erfarit övervägs en
motsvarande konferens i samma syfte under år 1990.

Goda
erfarenheter finns således som visar atl myckel kan göras för all främja bättre
rehabilitering och arbetsmiljö redan inom nuvarande organisationsuppdelning
och regelsystem. Enligt min mening är detta en utveckling som är väl värd all
uppmuntra och jag anser del angeläget alt alla sådana

13

möjligheter
till bättre samarbete tas tillvara så snart som möjligt även vid Prop.
1989/90:62

sidan av den utvidgade försöksverksamhet som jag här har förordat. Bilaga
1

4 Attitydpåverkande insatser och ökad kontrollverksamhet

Min bedömning: Den
ökning av den ersatta sjukfrånvaron som skett under senare år kan till stor del
hänföras till ökningen av de långa sjukfallen. Emellertid har en ökning också
kunnat registreras beträffande korttidsfrånvaron. Det är angelägel alt
orsakerna bakom den ökande korttidsfrånvaron klarläggs. Vidare bör
försäkringskassornas kontrollverksamhet ses över och förslärkas.

Skälen
för min bedömning: Sjukersättning skall utges då den försäkrade på gmnd av
sjukdom inte kan utföra sitt arbete. Del står visserligen klart att missbmk
ligger bakom endast en mycket liten del av de totala kostnadema för
sjukförsäkringen. Där det förekommer måste det dock stävjas med kraft. Det är
nödvändigt atl den gmndläggande principen angående ersättningsrätlen respekteras
för att förtroendet för sjukförsäkringssystemet skall kunna upprätthållas. Av
en mätning som RFV låtit göra genom SIPU:s servicebarometer framgår att 75% av
de försäkrade trodde alt det var vanligt att människor missbmkar
sjukpenningförsäkringen genom att sjukskriva sig ulan att vara sjuka. Hälften
av de försäkrade ansåg att kontrollen av de sjukskrivna borde öka.

För
att belysa medborgamas uppfattningar om den allmänna försäkringen och
utnyttjandet av den har RFV i särskilda direktiv för anslagsframställningen
för budgetåren 1991/92 — 1993/94 avseende verket och de allmänna försäkringskassoma
fått i uppdrag alt göra en utvärdering av den information som lämnas till
allmänheten om den allmänna försäkringen, dess roll och dess utformning. Därvid
skall särskilt beaktas den allmänna försäkringens karaktär av kollektiv,
solidarisk försäkring och hur detta förhållande kommit till uttryck i
informationen till allmänheten. Det framhålls också all det är av intresse alt
klarlägga allmänhetens uppfattning om den allmänna försäkringen.

RFV
redovisar också i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 vissa
överväganden angående attitydpåverkande insatser och kontrollverksamheten.

Verket påpekar att
ungdomar som just trätt in på eller står i begrepp all träda in på
arbetsmarknaden är en speciellt viktig målgmpp för information om försäkringen
och dess gmnder. En särskild studie pågår också angående ungdomars
sjukskrivningsmönster. Studien skall redovisas i början av år 1990.

Läkama
har genom intyg och utlåtanden ett avgörande inflytande på försäkringskassomas
bedömning av bl. a. hur länge det tillstånd som berättigar till sjukpenning
varar. Det är viktigt att genom information till och

14

diskussioner
med läkama skapa en ökad insikt om betydelsen av atl Prop. 1989/90:62 läkarnas
bedömning av i vilken grad och hur länge arbetsförmågan är Bilaga 1 nedsatt
relateras till den försäkrades specifika arbetssittiation. Läkama behöver
således ha bättre kunskap om olika arbetsförhållanden, liksom om hur en
sjukskrivning direkt kan motverka rehabilitering och återgång i arbete. Frågan
om utformningen av läkamtlåtanden som gmnd för bedömningen av sjukpenningrätt
har tagits upp av rehabiliteringsberedningen. Med anledning av detta har RFV
startat ett utvecklingsarbete i denna fråga med praktiska försök med nya läkamtlåtanden
hos två försäkringskassor.

RFV
framhåller vikten av alt det finns en väl fungerande kontrollverksamhet inom
den allmänna försäkringen. Det måste framgå tydligare för allmänheten all
kontroll genomförs i olika former, bl.a. genom kontakter med arbetsgivaren
eller i form av hembesök eller tdefonkontroll.

Kontrollverksamheten
syftar dels till att avslöja, dels till alt motverka missbmk. Den inriktas i
första hand på de korta sjukfallen. När kontrollen sker i form av hembesök
eller telefonsamtal kan dessa kontakter också ha en annan viktig funktion,
nämligen alt ge impulser till rehabilitering och på så sätt förhindra en långtidssjukskrivning.

För
att fånga upp försäkrade med upprepad korttidsfrånvaro får försäkringskassoma datamässigl
framställda utredningsunderlag. Under våren 1989 har fömtsättningama för när
sådana utredningsunderlag skall tas fram omarbetats. 1 den nya mtinen tas
hänsyn såväl till antalet korta sjukersättningsärenden som till den försäkrades
ålder. RFV har bemyndigande att meddela föreskrifter som möjliggör att
läkarintyg kan begäras redan från första sjukdagen, om missbmk av
sjukersättning kan misstänkas.

För
att få underlag för en bedömning av om kontrollinsatserna ligger på en rimlig
nivå gör RFV för närvarande en sammanställning av vilka resurser de olika
försäkringskassorna har avsatt för kontrollverksamhet under år 1989 och vilket
resultat de utförda kontrollema har gett. Analysen skall ligga till gmnd för
närmare riktlinjer för omfattningen och inriktningen av försäkringskassornas
kontrollverksamhet.

Dessa
kunskaper kan sedan hjälpa försäkringskassoma att använda rätt metod vid rätt tillfälle.
Det kan dock redan nu sägas all kontroller i form av förfrågan hos arbetsgivare
ger större effekt än hembesök hos de försäkrade. Kontrollresursema bör därför
i första hand användas för arbetsgivar-kontroller. Det är samtidigt klart att
hembesök bör ske även framdeles i form av såväl intensivkontroller som riktade
kontroller mot vissa försäkrade eller gmpper av försäkrade.

Jag
vill för egen del understryka vikten av atl det finns ett välavvägt

syslem för attitydpåverkande insatser och kontrollverksamhet i socialför

säkringsadministrationen. De resultat som under senare tid redovisats

från ett antal intensifierade kontroller visar också på att sådan kontroll är

väl motiverad. Jag hälsar därför med tillfredsställelse de insatser som görs

på detta område. Vad som hillills framkommit pekar också enligt min

mening på alt en viss förstärkning kan vara påkallad av de resurser som

disponeras för denna verksamhet. Jag utgår ifrån att RFV i samband med 15

sin översyn också beaktar
i vad mån de nuvarande möjlighetema till sanktioner vid missbmk är tillfyllest
och, om så bedöms erforderligt, återkommer till regeringen med förslag om
förbättringar av sanktionsmöj-lighelema.

Jag avser därför alt återkomma
till denna fråga i min behandling av anslaget B 2. Allmänna försäkringskassor i
budgetpropositionen för budgetåret 1990/91. Det förslag angående resurser till
förstärkt kontrollverksamhet som jag avser att då redovisa skall möjliggöra
framför allt en utökning av kontroller hos arbetsgivaren men också ökade
kontakter med den försäkrade i form av telefon förfrågan eller hembesök samt
telefonförfrågan hos behandlande läkare. Utgående från de erfarenheter som
erhållits ur den senaste lidens intensifierade kontrollverksamhet räknar jag
med att 10 — 15% av samtliga sjukanmälningar då skall kunna kontrolleras.
Tillsammans med andra åtgärder som t.ex. ett utökat antal överenskommelser om
sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivare och utökat arbetsgivarinträde vid
privata företag bör försäkringskassornas möjligheter atl avslöja och motverka försäkringsmissbmk
därigenom kunna ökas högst avsevärt jämfört med dagsläget där endast en ringa
sjukkontroll skett vid många av landets försäkringskassor.

Enligt min mening är
förbättrade och förstärkta insatser på dessa områden nödvändiga för att
upprätthålla en bred uppslutning kring den solidariska och kollektiva gmnd som
socialförsäkringen vilar på.

Prop. 1989/90:62 Bilaga
1

5 Arbetsgivarinträde vid privata företag

Mitt förslag: En
försöksverksamhet genomförs med förenklade mtiner för beräkning och
utbetalning av sjukpenning m. m. i samband med arbetsgivarinträde vid företag
inom det privata avtalsområdet. I detta syfte införs en särskild lag med
tidsbegränsad giltighet.

Riksförsäkringsverkets
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 3 kap. 16 § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
har en arbetsgivare som betalar lön till en arbetstagare under sjukdom rätt alt
uppbära dennes sjukpenning, s.k. arbetsgivarinträde, om det finns en
överenskommelse i form av ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av en organisation som är att anse som huvudorganisation. En sådan
överenskommelse är bindande för försäkringskassan.

Hittills har sådana
överenskommelser om arbetsgivarinträde nästan enbart träffats för statligt
anställda och vissa andra tjänstemän i statsunderstödd verksamhet, l.ex.
lärare och anställda hos försäkringskassorna. Fr.o.m. år 1985 gäller ett
förfaringssätt med schabloniserad beräkning av sjukpenning för statligt
anställda.

Sedan
den s.k. timsjukpenningreformen genomfördes den 1 december 1987 har nya avtal
om sjuklön tillkommit på arbetsmarknaden. Från ett

16

flertal arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer som är verksamma inom Prop. 1989/90:62 den
privata sektorn har uttryckts intresse för att tillämpa ett arbetsgivarin-
Bilaga 1 trade för sjukpenning under de första fjorton dagarna av en
sjukperiod.

Inom
det privata avtalsområdet tillämpas eller har tillämpats arbetsgivarinträde
inom företagen SKF i Göteborg och Gränges Aluminium i Finspång. Erfarenheterna
från dessa företag, liksom erfarenheter från det statliga arbetsgivarinlrädet,
har visat på betydande fördelar med ett sådant system men också på behov av
utveckling och förbättringar av de nuvarande bestämmelsema för att göra arbetsgivarinträde
administrativt lämpfigt även i den privata sektom.

RFV
har i egenskap av tillsynsmyndighet för de allmänna försäkringskassoma följt
den hittillsvarande verksamheten med arbetsgivarinträde på det privata
avtalsområdet. I en framställning lill socialdepartementet har verket
framhållit att det är i hög grad önskvärt all genomföra en försöksverksamhet
som syftar till att finna så smidiga former som möjligt för arbetsgivarinträde
även på det privata området.

RFV
anger i sin framställning att verket också överväger alt genomföra försök med
en sjukpenningberäkning som utgår från ett ändrat inkomstbegrepp men med i
övrigt oförändrad administration. Ett sådant försök skulle i första hand avse
alt finna metoder för att arbetstagaren skall få så korrekt kompensation som
möjligt. Förberedelser för detta pågår för närvarande inom verket.

Verket
har i fråga om de närmare formema för en försöksverksamhet med arbetsgivarinträde
uttalat bl.a. atl regler bör införas som gör det möjligt att beräkna
sjukpenningen på etl löneunderlag som arbetsgivaren aviserar RFV; den del av
lönen som överstiger sju och ett halvt basbelopp enligt AFL skall emellertid
inte ingå i beräkningen. Bedömningen av rätten till sjukpenning samt
sjukkontroll m. m. skall även i försöksverksamheten göras av försäkringskassan.

De
fördelar som finns med arbetsgivarinträde även inom det privata avtalsområdet
är bl. a. att arbetstagaren får en mera korrekt ersättning i förhållande till
den inkomstförlust han gör vid sjukdomstillfället. En annan fördel är att
kontrollen av att den försäkrade inte arbetar under sjukskrivningstiden
avsevärt förenklas och förbättras. Dessutom innebär förslaget att besparingar
kan göras i försäkringskassomas administrativa arbete med korta sjukfall.

RFV
föreslår att försöksverksamheten skall avse de första 14 dagama av en
sjukperiod och omfatta vissa arbetsgivare som har ingått ett sådant avtal om arbetsgivarinträde
som avses i 3 kap. 16 § tredje stycket AFL.

Som
jag tidigare har framhållit är det ur olika synvinklar positivt om systemet med
arbetsgivarinträde kommer till användning också inom det privata avtalsområdet.
En försöksverksamhet kan bidra till att klara ut fömtsättningama för ett system
som bättre än det nuvarande gör arbetsgivarinträde hanterbart också inom den
privata sektorn. Jag föreslår därför att en försöksverksamhet genomförs med
den inriktning som RFV föreslagit. Vilka förelag som skall ingå i verksamheten
får bestämmas i samråd mellan RFV, försäkringskassan och arbetsgivaren.

Det
bör emellertid i sista hand vara en uppgift för RFV att ta ställning 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62

till vilka arbetsgivare
som — med beaktande av försöksverksamhetens syfte — lämpligen bör ingå i
försöksverksamheten. Det bör av en arbetsgivare som är intresserad av att ingå
i försöksverksamheten krävas att han ingår ett samarbetsavtal med
försäkringskassan. Avtalet bör reglera utbe-talningsmtiner m. m.

Mitt förslag innebär att
en särskild lag införs om försöksverksamhet med förenklade mtiner för beräkning
och utbetalning av sjukpenning. Lagen bör gälla till utgången av juni 1992.

Det är enligt min mening
angeläget att försöksverksamheten ger ett så brett beslutsunderlag som möjligt.
Jag anser därför att RFV och försäkringskassoma successivt bör söka utvidga
utnyttjandet av försökslagstiftningen allteftersom erfarenhetema av
försöksverksamheten kommer fram. Denna ambition kan inrymmas inom den ram som
jag har föreslagit.

En förenkling av de
administrativa mlinema för hantering av korta sjukfall och utbetalningar av
sjukpenning är av stor betydelse för försäkringskassomas möjligheter att
bedriva ett aktivt rehabiliteringsarbete. En överslagsmässig beräkning visar
att det kan skapas ett utvidgat utrymme för rehabiliteringsarbete motsvarande
ca 30 årsarbetskrafter för varje hundratusental försäkrade som omfattas av arbetsgivarinträde
av del slag som redovisats i den nu föreslagna försöksverksamheten. En viss
besparing kan också göras i de administrativa omkostnadema.

Prop. 1989/90:62 Bilaga 1

6 Ytterligare nivåer i sjukpenningförsäkringen och
anslutande ersättningssystem

Mitt
förslag: Utöver hel och halv sjukpenning skall också en Qärde-dels och tre
fjärdedels sjukpenning kunna ges ut inom den allmänna sjukförsäkringen. Nya
sådana ersättningsnivåer införs också med avseende på sjukpenning inom
arbetsskadeförsäkringen och det statliga personskadeskyddet samt
havandeskapspenning och smitt-bärarersättning.

Beredningens
förslag: Överensstämmer med mitt såvitt gäller sjukpenning enligt AFL.
Beredningen har inte föreslagit någon ändring beträffande ersättningsnivån för
de andra förmånsslag som jag här lar upp.

Remissinstanserna:
I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget. RFV anser att
erfarenheten av den försöksverksamhet som bedrivits med fyra nivåer för
sjukpenningersättningen är så positiv att den kan ligga lill gmnd för en
permanent lagstiftning. Avvisande till förslaget är endast försäkringsöverdomstolen,
som anser alt del framstår som i det närmaste praktiskt ogörligt att på ett
rättvist sätt tillämpa ell så fingraderal system.

Skälen
för mitt förslag: Sedan febmari 1986 har med stöd av lagen (1985:1002) om
försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet en försöksverksamhet med
möjlighet till kvarts och trekvarts sjukpenning bedrivits inom tre
försäkringskassor. Syftet med försöket har i första hand varit alt förbättra fömtsättningama
för yrkesinriktad rehabilitering och för en

smidigare
återgång till arbete efter lång sjukskrivning (se prop. Prop.
1989/90:62

1985/86:38). Bilagal

Erfarenhetema
av försöksverksamheten är goda. Av utvärderingen framgår all de två nya ersättningsnivåema
har använts så som tänkt. Altemativet hade i det stora flertalet fall varit
sjukskrivning på närmast högre nivå, vilket skulle ha medfört ökade kostnader
för försäkringen. Erfarenhetema visar att återgången i arbetet har påskyndats
genom att de båda nya ersättningsnivåerna kunnat utnyttjas.

Enligt
min mening talar erfarenhetema från den försöksverksamhet som genomförts med en
mera flexibel sjukpenning för att permanenta regler nu införs. Den större
flexibiliteten har visat sig vara etl bra medel i strävandena atl förbättra
rehabiliteringen så att den som är sjukskriven snabbare än vad som nu är fallet
kan återvända till arbetet.

Ett
system med fyra sjukpenningnivåer i stället för två ställer självfallet större
krav vid bedömningar av rätten till sjukpenning. "Fingraderade" bedömningar
av olika förmånsnivåer förekommer emellertid inom skilda områden av
socialförsäkringssystemet. Enligt mitt förmenande ger varken erfarenhetema från
dessa områden eller från den aktuella försöksverksamheten belägg för att
sjukpenningrätten blir alltför svårbedömd om ytterligare två ersättningsnivåer
införs.

Försöksverksamheten
visar också atl införandet av en mera flexibel sjukpenning kan medföra
betydande ekonomiska vinster för den allmänna försäkringen. Redan utnyttjandet
av närmast lägre ersättningsnivå har i försöken medfört en kostnadsminskning,
som omräknad till riksnivå kan beräknas till ca 120 milj. kr. per år. Än mer betydelsefullt
bör dock vara all sjukperiodema visat sig kunna avslutas snabbare än vad som
skulle ha varit fallet med enbart två ersättningsnivåer. Någon beräkning av
denna kostnadsminskning har dock inte gjorts i försöksverksamheten.

Mot
denna bakgmnd förordar jag att de nuvarande ersättningsnivåema halv och hel
sjukpenning kompletteras med två nya nivåer, en Qärdedds och tre fjärdedels
sjukpenning. Detta avser såväl sjukpenning enligt AFL som sjukpenning inom
arbetsskadeförsäkringen och det statliga personskadeskyddet.

Enligt
3 kap. 9§ AFL utges havandeskapspenning — såvitt nu är av intresse — till en
kvinna om havandeskapet har satt ned hennes förmåga att ulföra arbetsuppgiftema
i hennes förvärvsarbete med minst hälften och hon inte kan omplaceras till
annat mindre ansträngande arbete. Havandeskapspenning utges med ett belopp som
motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4§ samma kapitel. Enligt min uppfattning
bör även havandeskapspenningen kompletteras med två nya ersättningsnivåer.

Enligt
lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare — som trädde i

krafl den 1 juli 1989 — utges smillbärarpenning till en smittbärare som

måste avstå från förvärvsarbete främst på gmnd av beslut enligt smitt

skydds- eller livsmeddslagstiflningama. Smillbärarpenning utges med ell

belopp som moisvarar smillbärarens sjukpenning och sjukpenningtillägg

enligt AFL. Smillbärarpenning kan utges i form av hel eller halv förmån. 1

den proposition (prop. 1988/89:112) som låg till gmnd för lagstiftningen

uppmärksammades rehabiliteringsberedningens förslag om ytterligare två 19

ersättningsnivåer för
sjukpenning. Jag uttalade därvid (s. 34) att jag avsåg atl aktualisera frågan
om fler ersättningsnivåer för smittbärarpenningen om regeringen beslutade att
förelägga riksdagen förslag om flera ersättningsnivåer för sjukpenningen. I
enlighet härmed förordar jag nu att smillbärarpenning skall kunna utges även i
form av en fjärdedels och tre fjärdedels förmån.

Mitt förslag fömtsätter
ändring i 3 kap. 7 och 9 §§ AFL, 3 kap. 5 § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF), 13§ lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd (LSP)
och 5 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare. I 3 kap. 7 § AFL och
13 § LSP föreslås vidare vissa redaktionella ändringar. Ändringama bör träda i
krafl den 1 juli 1990, dvs. samtidigt som den tidsbegränsade lagen (1985:1002)
om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet upphör att gälla.

Ändringen i 3 kap. 7 § AFL
får motsvarande betydelse också i fråga om den frivilliga
sjukpenningförsäkringen enligt 21 kap. samma lag och förordningen (1985:733)
om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa.

Prop. 1989/90:62 Bilaga 1

7 Ersättning för resekostnad i stället för sjukpenning

Mitt förslag:
Ersättning för merkostnader för resor till och från arbetsplatsen skall kunna
utges som altemativ till sjukpenning för alt underlätta återgång lill arbetet i
anslutning till sjukdomsfall. Merkostnadsersättningen får för dag inte beräknas
till högre belopp än som svarar mot det s.k. sjukpenningtaket — för närvarande
516 kr. — för samma dag. Den försäkrade skall själv få avgöra om möjligheten
att få merkostnadema för arbelsresan täckta skall utnyttjas som altemativ till
sjukpenning. Merkostnadsersättningen skall vara skattefri.

Beredningens förslag:
Överensstämmer med mitt, dock med den skillnaden att beredningen föreslår att
den försäkrades merkostnader för resor till och från arbetet skall ersättas så
länge merkostnadema inte framstår som uppenbart orimliga.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser som yttrat sig är positiva till förslaget. RFV anser
dock all den försäkrade inte själv skall kunna välja mellan arbete och
sjukpenning. I stället bör det ankomma på försäkringskassan att utreda vem som
kan arbeta om resefrågan kan lösas. RFV anser att del i sådana fall då
samhället går in och betalar merkostnaderna för arbetsresor kan starkt ifrågasättas
om arbetsförmågan skall anses nedsatt i sådan omfattning som fömtsätts för rätt
till sjukpenning. Tidpunkten för en återgång i arbete måste givetvis bestämmas
i samråd med behandlande läkare.SACO/SR anser att de regler om maximal
ersättning som funnits i försöksverksamheten också bör gälla i en permanent
lagstiftning.

20

Skälen
för mitt förslag: Sedan febmari 1986 har med stöd av lagen Prop. 1989/90:62 (1985:1002)
om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet en för- Bilaga 1 söksverksamhet
bedrivits med ersättning från sjukförsäkringen för memt-gifter för resor till
och från arbetet. Syftet med försöksverksamheten har varit att underlätta en
snabbare återgång i arbete genom att — i de fall den försäkrades hälsotillstånd
inte hindrar honom från att utföra sina arbetsuppgifter men väl från att
utnyttja del färdsätt han normalt använder — erbjuda honom ersättning för
merkostnader för resor till och från arbetsplatsen som altemativ till att stanna
hemma med sjukpenning. Samhällets kostnader förväntades också bli lägre med
resekostnadsersättning än med sjukpenning.

Försöksverksamhet
med ersättning för merkostnader för arbetsresor i samband med sjukdom som altemativ
till sjukpenning inleddes i fem försäkringskassor men utvidgades från den 1
juli 1987 till att gälla hela landet.

1
reglema för försöksverksamheten finns en begränsning så att ersättningen för merkostnadema
inte får överstiga den sjukpenning som den försäkrade annars skulle ha fått för
samma tid. Denna begränsning har för något fåtal personer med låg sjukpenninggmndande
inkomst (SGI) och lång resväg medfört att ersättning som motsvarar merkostnadema
inte har kunnat utges. Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att ersättning
för merkostnader för resor skall kunna utges som altemativ till sjukpenning om merkostnadema
inte framstår som uppenbart orimliga.

1
likhet med beredningen anser jag att den begränsning som finns i
försöksverksamhetens ersättningsregler är alltför sträng. Det är enligt min
mening inte lämpligt att möjligheten att vidta en rehabiliteringsåtgärd som bedömts
som lämplig inte skall kunna förverkligas med hänvisning till att den
försäkrades SGI är alltför låg. Jag vill emellertid inte förorda den lösning
som rehabiliteringsberedningen har föreslagit. Beredningens förslag skulle
enligt min mening kunna medföra betydande tillämpningssvå-righeler och
administrativt merarbete. 1 stället förordar jag att merkosl-nadsersältning
skall kunna utges med högst ett belopp som per dag motsvarar det högsta belopp
som för samma dag hade kunnat utges som sjukpenning enligt AFL.

Liksom
rehabilileringsberedningen anser jag vidare att det även fortsättningsvis bör
vara en uppgift för den försäkrade att avgöra om altemativet med ersättning för
merkostnad för arbetsresa skall utnyttjas i stället för sjukpenning.

Jag
vill också understryka att ersättning för merkostnader som altemativ till
sjukpenning till sin karaktär är en ersättning som är avsedd all utges under en
begränsad tid. Det är en uppgift för försäkringskassan att pröva när fömtsättningama
för denna ersättning upphör.

Förevarande
ersättning är en kostnadsersättning. Den bör därför vara skattefri. Jag har i
denna fråga samrått med chefen för finansdepartementet. Av samma skäl bor
ersättningen inte läggas lill gmnd för beräkning av ATP.

Försöksverksamheten
har bekräftat att ersättning för merkostnader för

arbetsresa i många fall kan medverka till att en sjukperiod blir kortare än 21

vad som skulle ha blivit
fallet om sjukpenning hade utgetts. Någon beräkning av hur stor denna effekt
har varit har dock inte gjorts i utvärderingen av försöket. Däremot har
bekräftats att kostnaderna för sjukförsäkringen har minskat som en följd av att
reseersättningen har understigit vad som annars skulle ha utgetts i
sjukpenning. Omräknat till riksnivå kan kostnadsminskningen beräknas till ca 7
milj. kr. per år. Denna beräkning lär påverkas endast marginellt genom den i
förhållande till försöksverksamheten generösare begränsningsregel som jag
förordar, eftersom enbart något fåtal fall inte har kunnat få ersättning på gmnd
av låg SGI. I ekonomiskt hänseende bör hänsyn också las till det
produktionsvärde som erhålls genom atl den som får merkostnadsersältning i
stället för sjukpenning kan ulföra sitt ordinarie arbete.

Mitt förslag föranleder
ändring i AFL, LAF och 19 § kommunalskattelagen (1928:370). Jag föreslår
beträffande AFL att bestämmelsen införs genom en ny paragraf, 3 kap. 7 a §. I LAF
bör i en ny paragraf, 3 kap. 5 d §, en hänvisning göras till det föreslagna lagmmmet
i AFL. Till klargörande av att havandeskapspenningen inte berörs av reformen
föreslås en komplettering i 3 kap. 9 a § AFL. Ändringarna bör träda i kraft
den 1 juli 1990.

Förslaget avseende LAF får
återverkningar beträffande lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP).

Prop. 1989/90:62 Bilaga
1

8 Vilande förtidspension

Min bedömning:
Arbetslinjen inom socialförsäkringen bör betonas ytterligare. Ett sätt att göra
detta är att förbättra det instmment som systemet med s. k. vilande
förtidspension utgör i rehabiliteringsprocessen. Vissa regeländringar bör
därför komma till stånd i fråga om möjligheterna att tillämpa ett förenklat
förfarande vid ansökan om förtidspension.

Skälen till min bedömning:
Enligt huvudregeln i 16 kap. AFL skall den som önskar förtidspension ansöka
därom i enlighet med vad regeringen förordnar. Föreskrifter om
ansökningsförfarandet har meddelats i kungörelsen (1962:394) med vissa
bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Enligt bemyndigande i kungörelsen kan RFV meddela de föreskrifter som behövs
för tillämpningen av kungörelsen.

I fråga om förtidspension
eller sjukbidrag gäller alt den allmänna försäkringskassan kan tillerkänna den
försäkrade sådan förmån även utan ansökan, nämligen i de fall då den
försäkrade erhåller sjukpenning eller vissa andra förmåner. Försäkringskassan
kan vidare, utan att ansökan görs, förlänga den tid under vilken sjukbidrag
får utges.

1 övriga fall måste den
försäkrade ansöka för att få förtidspension eller sjukbidrag, i den mån
regeringen inte meddelat avvikande föreskrifter. 1 den nyss nämnda kungörelsen
föreskrivs bl.a., alt det i samband med en ansökan om förtidspension som gmndas
på nedsatt arbetsförmåga skall

22

företes
ell läkamllåtande om den försäkrades hälsotillstånd. Från detta Prop.
1989/90:62 krav kan undantag göras om särskilda skäl talar för det. Ett sådant
undan- Bilaga 1 tag har gjorts genom RFV:s kungörelse (RFFS 1982:24) om
förenklat ansökningsförfarande i vissa fall för erhållande av förtidspension
och sjukbidrag. Sådana situationer som omfattas av verkets kungörelse bmkar
kallas "vilande förtidspension". Det förenklade förfarandet tillämpas
på en försäkrad som tidigare haft förtidspension men fått denna indragen eller
minskad på gmnd av att han har börjat förvärvsarbeta. Om vissa fömtsättningar i
övrigt är uppfyllda behövs i sådant fall inte något läkamllåtande om den
försäkrades hälsotillstånd.

Om
en förtidspension eller ett sjukbidrag som utgetts enligt bestämmelserna i AFL
har dragils in eller minskats på gmnd av att den försäkrade har börjat
förvärvsarbeta, kan han senare - om förvärvsarbetet upphör -återfå pensionen
genom ett förenklat ansökningsförfarande och utan att ett nytt läkamllåtande
behöver företes. En fömtsättning för detta är dock alt ansökningen görs inom
två år från den tidpunkt då pensionen drogs in eller minskades. Dessutom krävs
att ansökningen avser pension av högst motsvarande grad och beräknad på gmndval
av samma poängtal som gällde för den pension som den försäkrade uppbar vid
tidpunkten för indragningen eller minskningen. Bestämmelsema om det förenklade an-sökningsförfarandel
finns i RFV:s nyssnämnda kungörelse .

Syftet
med det förenklade ansökningsförfarandet är att stimulera personer med
förtidspension eller sjukbidrag att göra arbetsförsök som ett led i en
rehabilitering. Om försöket måste avbrytas kan den försäkrade tack vare det
förenklade förfarandet snabbt återfå sin förtidspension. Han riskerar således
inte att stå utan försörjning.

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå all
möjligheter skapas för arbetsgivare som anställer en person som tidigare har
varit förtidspensionerad att få lönebidrag som kompenserar den
förtidspensionerades nedsatta arbetsförmåga. Detta anser jag vara en viktig
åtgärd för alt betona vad som kallals arbetslinjen inom socialförsäkringen.
Genom åtgärden kan också utbudet av arbetskraft öka i och med att den
arbetsförmåga som den förtidspensionerade ofta har kvar kan komma till
användning i produktivt arbete.

Det
är mot denna bakgmnd särskilt angeläget att förbättra det instmment som
systemet med vilande förtidspension utgör i rehabiliteringsprocessen. Ett sätt
att uppnå detta är alt föriänga den tid under vilken del förenklade
ansökningsförfarandet skall kunna tillämpas; för närvarande gäller att detta
skall kunna tillämpas inom två år räknat fr.o.m. den lidpunkt då pensionen
drogs in eller minskades. Enligt min uppfattning bör det förenklade förfarandet
gälla under fem år från sagda tidpunkt.

Jag
avser att förelägga regeringen förslag till förordningsbestämmdser med detta
innehåll.

23

9
Försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning

Prop. 1989/90:62 Bilaga 1

Min bedömning: Den
som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller är inskriven vid
arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, som
har godkänts av en allmän försäkringskassa, bör ha samma arbetsskadeskydd som
den som förvärvsarbetar.

Beredningens
förslag: Överesslämmer med min bedömning.

Remissinstanserna:
Ingen av remissinstansema har haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för min bedömning:
Av 1 kap. 1 § första stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF)
framgår att den som förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige är försäkrad enligt
lagen. 1 andra stycket samma lagmm föreskrivs att försäkringen även skall gälla
den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk
för arbetsskada. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter i detta avseende. Sådana föreskrifter har getts i förordningen
(1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. I nämnda
förordning anges bl. a. att den som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är
inskriven vid Ami eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, som har
godkänts av allmän försäkringskassa, omfattas av arbelsskadeförsäkringen under
de moment i utbildningen då han utför arbete som stämmer överens med eller till
sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Detta innebär t.
ex. alt arbetsskadeförsäkringen inte gäller vid resor till och från
arbetsplats där arbetsträningen sker, under raster eller vid teoretiska moment
i utbildningen. Genom bestämmelser som arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) utfärdat (AMSFS
1979:7) får dock deltagare i arbetsmarknadsutbildning och inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut
samma ersättning som anställda och omfattas helt av arbetsskadeförsäkringen.
Den som arbelsprövas eller tränas på en arbetsplats där han inte är anställd
och som inte är inskriven vid ett Ami har dock den tidigare angivna
begränsningen i sitt försäkringsskydd.

En gmndläggande princip
för rätt till försäkringsskyddet enligt LAF är att utbildningen är förenad med
särskild risk för arbetsskada. Så anses vara fallet främst i fråga om
utbildning med praktisk inriktning. De utbildningar jag nyss redogjort för hör
till denna kategori. Enligt min uppfattning företer de nämnda utbildningarna
stora likheter med förvärvsarbete. Den utbildning, prövning eller träning som
bedrivs sker regelmässigt under förhållanden som inte nämnvärt avviker från
dem som gäller i förvärvslivet i övrigl. Riskema för arbetsskada är således i
huvudsak likartade. Den som omfattas av dessa utbildningsformer är främst personer
som har en anknytning till arbetsmarknaden. Jag anser del därför vara rimligt
att de har samma försäkringsskydd som gäller för arbetsmarknaden i övrigt.
Skyddet bör därför inte begränsas till vissa moment i utbildningen. Skyddet
bör vidare gälla vid färd till och från utbildningsstället. Jag avser att
föreslå regeringen förordningsbestämmelser med detta innehåll.

24

10 Upprättade lagförslag Prop. 1989/90:62

Bilaga 1 I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag lill

1. lag
om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpen

ning vid arbetsgivarinträde,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,

5. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare,

6. lag
om ändring i kommunalskaltdagen (1928:370).

Lagförslaget under 6 har upprättats i samråd med chefen för finansde

partementet. Detta lagförslag faller vidare inom lagrådets granskningsom

råde. Förslaget är emellertid av sådan beskaffenhet att jag anser att lagrå

dets hörande skulle vara utan betydelse.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.1.

11 Specialmotivering

11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring

3
kap.

7a§

Ersättning
enligt denna paragraf kan utges som ett alternativ till sjukpenning. Det
innebär atl fömtsättningama för rätt till sjukpenning måste vara uppfyllda även
i fråga om ersättning enligt detta lagmm.

Av
lagförslaget framgår att ersättningen syftar till all underlätta återgång till
arbetet i anslutning till ett sjukdomsfall. Som har framhållits i den allmänna
motiveringen (avsnitt 7) innebär detta att förevarande ersättning är avsedd att
utges endast när en försäkrad mer tillfälligt på gmnd av sjukdom är förhindrad
att la sig till arbetsplatsen på vanligt sätt. Om fråga är om bestående eller
långvariga nedsättningar i funktionsförmågan skall inte ersättning utges enligt
denna paragraf Det bör sålunda endast undantagsvis komma i fråga att utge
ersättning i mer än 90 dagar Ersättning bör inte heller utges om den försäkrade
är berättigad till andra former av stöd med anledning av nedsättningen i
funktionsförmågan, såsom bilstöd till handikappade eller kommunal färdtjänst.

Ersättning
för memtgifter för resor till och från arbetet utges i stället för

sjukpenning. Detta medför att sjukpenning inte kan utges för den lid som

memtgiftsersättningen avser. Något hinder finns emellertid inte mot att

utge partiell sjukpenning, l.ex. för den del av en dag för vilken merkost

nadsersältning för resa inte utges. Om den försäkrade t.ex. arbetar två

timmar under en dag, och därvid är berättigad till ersättning för sina 25

memtgifter för resor,
kan sjukpenning utges med tre fjärdedelar av hel Prop. 1989/90:62

sjukpenning för resterande del av samma dag. Bilaga 1

Ersättning
kan utges för den försäkrades memtgifter för resor. Från ersättningen skall
följaktligen frånräknas de kostnader som den försäkrade normalt har för sina
resor. Om han t. ex. regelmässigt använder egen bil är det de kostnader som han
skulle ha haft för detta färdsätt som skall avräknas.

Paragrafens
tredje stycke innehåller en begränsningsregel. Ersättningen för memtgifter får
per dag beräknas högst till ett belopp som svarar mot det s.k. sjukpenningtakel
per dag, dvs. 516 kr. för år 1989. Del förhållandet all partiell sjukpenning
utges för en annan del av samma dag påverkar inte maximibeloppets storlek.

Av
lagmmmets fjärde stycke framgår alt sjukpenning får bytas ut mot ersättning för
memtgifter för resor till och från arbelet endast med den försäkrades samtycke.

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

3
kap.

5d§

Hänvisningen
till 3 kap. 7 a § AFL innebär att ersättning för memtgifter för resor till och
från arbetet skall kunna träda i stället för arbetsskadesjukpenning. Även den
begränsningsregel som finns i sagda lagmm skall tillämpas. Ersättningen för memtgifter
får sålunda även när det gäller arbetsskadeförsäkringen bestämmas högst lill
ett belopp som svarar mot det s.k. sjukpenningtaket enligt lagen om allmän
försäkring, dvs. 516 kr. per dag för år 1989.

12 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen dels att anta förslagen till

1. lag
om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpen

ning vid arbetsgivarinträde,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

3. lagom ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,

5. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare,

6. lag om ändring i kommunalskattelagen( 1928:370), dels
att

7. godkänna atl från anslaget D 1. Bidrag tid
sjukförsäkringen 26

och inkomsttiteln 1221
Sjukförsäkringsavgift, netto 500 milj. kr. får Prop. 1989/90:62 disponeras
för försäkringskassomas kostnader för köp av rehabilile- Bilaga 1 ringstjänster
(avsnitt 2) och 10 milj. kr. för betalning av rehabiliteringsinsatser i
samband med försöksverksamhet vid två försäkringskassor för effektivare
rehabilitering (avsnitt 3). Vidare hemställer jag att regeringen bereder
riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört om

8. försäkringskassomas styrelsers och
socialförsäkringsnämndernas medverkan vid köp av yrkesinriktade rehabiliteringsljänster
(avsnitt 2),

9. klarläggande av orsakema lill den ökande
korttidsfrånvaron och översynen av försäkringskassomas kontrollverksamhet
(avsnitt 4),

10. förenklad ansökan om förtidspension eller
sjukbidrag (avsnitt 8) samt

11. försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning
(avsnitt 9).

27

1 Förslag till Prop. 1989/90:62

Lag om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpenning
vid arbetsgivarinträde

Härigenom
föreskrivs följande.

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får enligt denna lag meddela föreskrifter om försöksverksamhet med
särskild beräkning av sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen • (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om
stafligt personskadeskydd.

2 § Föreskriftema skall avse särskilt angivna
arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal som avses i 3
kap. 16§ tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föreskriftema
får gälla längst till utgången av juni 1992.

3 §
Med avvikelse från 3 kap. 4 och 10 - 10 b §§ lagen (1962:381) om

allmän försäkring samt 3 kap. 5 - 5 c §§ lagen (1976:380) om arbelsskade

försäkring får det, för den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes och

de följande 13 dagama i sjukperioden, föreskrivas

1. att sjukpenningen skall beräknas på den lön som
skulle ha betalats ul om den försäkrade hade arbetat under den period han varit
frånvarande på gmnd av sjukdom; en sådan beräkning får dock inte gmndas på den
del av lönen som för år räknat överstiger sju och en halv gånger basbeloppet enligt
1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring,

2. att sjukpenningen, till den del den gmndar sig på
inkomst av anställning från en annan arbetsgivare eller på inkomst av annal
förvärvsarbete, skall utges till den försäkrade, om sjukpenningen överstiger
det enligt 1 beräknade sjukpenningbdoppel.

4 §
Föreskrifter som meddelas enligt denna lag får tillämpas endast om

en skriftlig överenskommelse gäller mellan den ifrågavarande arbetsgiva

ren och den allmänna försäkringskassan om samarbete beträffande utbe

talning av sjukpenning och andra därmed sammanhängande frågor.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om sådana överenskommelser.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990 och gäller till utgången av juni 1992.

28

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring .

Härigenom
toreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring'

dels
att 3 kap. 7, 9 och 9 a §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall
införas en ny paragraf, 3 kap. 7 a §, av följande lydelse.

Prop.
1989/90:62 Bilaga 1:1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

i kap.

7 §

Sjukpenning utgår vid
sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minsl hälften. Såsom
sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som
förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt
kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid
fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning. I annat
fall utgår halv sjukpenning.

Sjukpenning
utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst enftärde-del.
Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av
sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det
att sjukdomen upphört.

Saknar
den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte
saknas helt men är nedsatt med minst tre ftärdeddar utges treftärdedds sjukpenning.
År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv
sjukpenning. 1 annat fall utges enftärdedds sjukpenning.

Allmän
försäkringskassa må, när skäl äro därtid, påfordra att nedsättning av
arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

Försäkringskassan
får när det finns skäl tdl det kräva alt läkarintyg ges inför att styrka
nedsättning av arbetsförmågan.

7a§

För
att underlätta återgång tdl arbete i anslutning tid ett sjukdomsfallfår i
stället för den sjukpenning som annars skulle ha utgetts enligt 7 § andra
stycket ersättning utges för den försäkrades merutgifter för resor tid och från
arbetet.

Merutgifterna
skall ha uppkommit på grund av att den försäkrades hälsotillstånd inte
tillåter honom att utnyttja det fördsätt som han nor-mah använder för .sådana
resor.

Ersättning för dag får
utges med högst ett belopp som svarar mot hel sjukpenning beräknad enligt 4§

Lagen
omtryckt 1982:120.

29

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

första
stycket på en sjukpenninggrundande inkomst som uppgår tid sju och en halv
gånger basbeloppet.

Ersättning enligt denna
paragraf får utges endast med den försäkrades samtycke.

Prop. 1989/90:62 Bilaga
1:1

En försäkrad kvinna har
rätt till havandeskapspenning, om havandeskap har satt ned hennes förmåga att
utfara uppgifterna i sitt förvärvsarbete med minsl häljten och hon inte kan
omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen
(1978:410) om rätt till ledighet för vård av bam, m.m.

En försäkrad kvinna har
rätt till havandeskapspenning, om havandeskap har salt ned hennes förmåga att
utföra uppgiftema i sitt förvärvsarbete med minst en ftärdedd och hon inte kan
omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelsema i 12 §
lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.

En
kvinna har även rätt till havandeskapspenning om hon inte får sysselsättas i
sitt förvärvsarbete på gmnd av en föreskrift om förbud mot arbete under
havandeskap, som har meddelats med stöd av 3 kap. 16 § arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan omplaceras till annat arbete enligt
bestämmelserna i 12§ lagen om rätt till ledighet för vård av bam, m.m.

Havandeskapspenning
utges i fall som avses i första stycket för varje dag som nedsättningen består,
dock tidigast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten
för barnets födelse, och i fall som avses i andra stycket för varje dag som
förbudet gäller. Havandeskapspenning utges längst till och med den elfte dagen
före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

Havandeskapspenning
utges med belopp som motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4§.

9a f

En
kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan därom. Den
allmänna försäkringskassan får påfordra att kvinnan till stöd för sin rätt till
havandeskapspenning inger utlåtande av sin arbetsgivare samt läkamllåtande.

I beslutet om havandeskapspenning
skall anges under vilken tid ersättning kan utges.

Vad i lag eller annan
författning föreskrivs om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning med
undantag av bestämmelserna om karenslid i 11 §. Havandeskapspenning utges inte
i den mån kvin-

Vad i lag eller annan
författning föreskrivs om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning med
undanlag av bestämmelserna om ersättning för merutgifter i 7a§ och om karenstid
i 11 §. Havande-

Senaste lyddse 1985:83. Senaste
lydelse 1985:83.

30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:62

Bilaga
1:1 nan för samma tid uppbär sjukpen- skapspenning utges inte i den mån

ning. kvinnan för samma tid uppbär

sjukpenning.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Äldre föreskrifter i 3 kap. 7§ skall fortfarande
gälla i fråga om sjukpenning som avser tid före ikraftträdandet.

3. Äldre föreskrift i 3 kap. 9§ skall fortfarande
gälla om det vid ikraftträdandet är mindre än 60 dagar kvar till den beräknade
lidpunkten för barnets födelse.

31

3 Förslag till Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring ' '

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring'

dels
att 3 kap. 5 § skall ha följande lydelse,

dels
alt det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 5 d §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3
kap.

5§

Vid sjukdom som efter samord- Vid sjukdom som efter samord

ningstidens slut sätter ned den för- ningstidens slut sätter ned den för

säkrades förmåga all skaffa sig in- säkrades förmåga att skaffa sig in

komst genom arbete med minst komst genom arbete med minsl en

hälften utgår sjukpenning från ar- ftärdedd utges sjukpenning från ar

betsskadeförsäkringen, belsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga Saknar den försäkrade förmåga

att skaffa sig inkomst, utges hel att skaffa sig inkomst, utges hel

sjukpenning. I annal fall utges halv sjukpenning. Om denna förmåga

sjukpenning. inte saknas hed men är nedsatt med

minst
tre ftärdeddar utges treftärdedds sjukpenning. Är förmågan nedsatt i mindre
grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges enftärdedds
sjukpenning.

Om
inte annat följer av 5 a-5 c§§ utgör hel sjukpenning för dag en trehundrasextiofemtedel
av den försäkrades sjukpenningunderiag enligt 6§. Sjukpenningen avmndas till
närmaste hela krontal. När sjukpenning skall utges till den försäkrade för
sådan tid, för vilken denne har erhållit sjukpenning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, får sjukpenningen dock beräknas till det sammanlagda belopp
som har betalats ul för samma tid ökat med en niondel. Det sålunda beräknade
beloppet avmndas till närmaste hela krontal.

Som
sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbmlen följd lider av
sjukdom som avses i första stycket.

5d§

Föreskrifterna i 3 kap. 7a§lagen (1962:381) om allmän försäkring
tillämpas även i fråga om sjukpenning enligt denna lag.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 j uli 1990.

2. Äldre
föreskrifter i 3 kap. 5§ skall fortfarande gälla i fråga om

sjukpenning som avser tid före ikrafllrädandet.

'
Lagen omtryckt 1977:264.

Senaste lydelse 1988:1538. 32

4 Förslag
till Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt '

personskadeskydd

Härigenom
föreskrivs att 13 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall ha
följande lyddse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

I3§

Den som avses i 1 § första stycket Den som avses i I § första stycket

1 har rätt till särskild sjukpenning, 1 har rätt till särskild sjukpenning,

om han under gmndutbildning el- om han under gmndutbildning el

ler därtill omedelbart anslutande ler därtill omedelbart anslutande

repetilionsulbildning har ådragit repetitionsulbildning har ådragit

sig sjukdom som efter skyddstidens sig sjukdom söm efter skyddstidens

slut sätter ned hans förmåga att slut sätter ned hans förmåga att

skaffa sig inkomst genom arbete skaffa sig inkomst genom arbete

med minst hälften och sjukdomen med minsl en ftärdedd och sjukdo-

ej berättigar till annan ersättning men inte ger rätt till annan ersätt-

enligl denna lag. Detta gäller även ning enligt denna lag. Detta gäller

vid sjukdom som har ådragits un- även vid sjukdom som har ådragits

der ulryckningsmånaden eller må- under ulryckningsmånaden eller

nåden efter denna. månaden efter denna.

Särskild
sjukpenning beräknas på ersättningsunderiag som sägs i 4 kap. 10§ andra stycket
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Är
den som har rätt till särskild Om den som har rätt till särskild

sjukpenning
samtidigt berättigad sjukpenning samtidigt har rätt

till
sjukpenning enligt 3 kap. lagen till sjukpenning enligt 3 kap. lagen

(1962:381) om allmän
försäkring, (1962:381) om allmän försäkring,

utgår
den särskilda sjukpenningen utges den särskilda sjukpenningen

endast i den mån den är
högre. endast i den mån den är högre.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Äldre
föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga om särskild sjukpen

ning som avser tid före ikraftträdandet.

33

3
Riksdagen 1989/90. I sami Nr 62

5 Förslag till Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till ®'' '

smittbärare

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§

Hel smillbärarpenning utges till Hel smillbärarpenning utges till

en smittbärare som måste avstå en smittbärare som måste avstå

helt från förvärvsarbete. Halv helt från förvärvsarbete. En ftärde-

smittbärarpenning utges till en dels, halv eller tre ftärdedels smitt-

smittbärare som arbetar högst hälf- bärarpenning utges till en smittbä-

len av den tid han annars skulle ha rare som arbetar högst tre ftärde-

arbetat. delar, hälften respektive en ftärdedd

av
den tid han annars skulle ha arbetat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Äldre föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga
om smillbärarpenning som avser tid före ikraftträdandet.

34

6 Förslag till Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) '

Härigenom
föreskrivs att 19 § kommunalskaltdagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19
§'

Till
skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad
som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvärvats genom
arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst
vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35§
3-4 mom.;

vinst
i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning,
som på gmnd av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit
den försäkrade, om icke ersättningen gmndas på förvärvsinkomst av 6000 kronor
eller högre belopp för år eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning
enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annoriedes än på gmnd
av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersätl-ning till
sjömän om icke ersättningen gmndas på förvärvsinkomst av 6 000 kronor eller
högre belopp för år, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall
tillfallit någon på gmnd av annan försäkring, som icke tagits i samband med
tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension
eller i form av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1
eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på gmnd av trafikförsäkring eller,
med nedan angivet undantag, annan ansvarighetsförsäkring eller på gmnd av
skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur;

ersättning
på gmnd av ansvarighetsförsäkring enligt gmnder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del
ersättningen utgår under de första trettio dagama av den tid den skadade är arbetsoförmögen
och beräknas så att ersättningen uppgår för insjuknandedagen till högst 30
kronor och för övriga dagar till högst 6 kronor för dag;

belopp,
som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på gmnd
av kapitalförsäkring;

försäkringsersättning
eller annan ersättning för skada på egendom, dock atl skatteplikt föreligger
dels i den mån ersättningen avser driftbyggnad på jordbmksfastighei, byggnad på
fastighet som avses i 24§ 1 mom., byggnad som är avsedd för användning i
ägarens rörelse eller sådan del av värdet av markanläggning som får dras av
genom årliga värdeminskningsavdrag, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället hade såhs, hade
varit att hänföra till intäkt av fastighet eller av rörelse och dels i den mån
ersättningen eljest motsvarar

'
Senaste lydelse 1988:1530. 35

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90:62

Bilaga
1:1 skattepliktig intäkt av eller avdragsgill omkostnad för fastighet eller
rörelse;

vinstandel,
återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på gmnd av annan
personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som lagils i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på gmnd av
skadeförsäkring, och premieåterbetalning på gmnd av skadeförsäkring, för vilken
rätt till avdrag för premie icke förelegal;

ersättning
jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen gmndas
på förvärvsinkomst av 6 000 kronor eller högre belopp för år;

periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör vederlag vid
avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningama
till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;

stipendium
som är avsett för mottagarens utbildning och inte utgör ersättning för arbete
som har utförts eller skall utföras för utgivarens räkning;

studiestöd
enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), intematbi-drag, studielån
och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag saml sådant särskilt
bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade
bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i
fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav den bidragsberättigade
icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestridas med bidrag av
förevarande slag;

allmänt
bambidrag och förlängt bambidrag;

lön
eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skall enligt lagen (1958:295)
om sjömansskatt;

kon
tantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

handikappersättning
enligt 9 handikappersättning enligt 9

kap. 2 och 3§§ lagen om allmän kap. 2 och 3§§ lagen om allmän

försäkring, sådan del av vårdbidrag försäkring, sådan del av vårdbidrag

enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag

som utgör ersättning för merkost- som utgör ersättning för merkost

nader samt hemsjukvårdsbidrag nåder, ersättning för merutgifter för

och hemvårdsbidrag, som utgår av resor enligt 3 kap. 7 a§ samma lag

kommunala eller landstingskom- eller enligt 3 kap. 5 d§ lagen om

munala medel till den vårdbe- arbetsskadeförsäkring eller 10 §

hövande; lagen om statligt personskadeskydd

saml
hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller
landstingskommunala medel lill den vårdbe-hövande;

kommunall
bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och kommunall
bostadstillägg till folkpension;

kommunalt
bostadstillägg till handikappade;

bostadsbidrag
som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag;

bidrag
enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn;

ersättning
som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel till den som -
utan att del skett yrkesmässigt - inställt sig inför

36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:62

... ... Bilaga 1:1

domstol eller annan
myndighet, om ersättningen avser reseersättning,

traktamente eller
ersättning för tidsspillan;

sådan
gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse
ur medel, för vilka avdrag icke medgivils vid taxering, vid första tillfälle
dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse
som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej
ägt andra medel för att lämna gottgördsen än sådana för vilka avdrag icke
åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;

intäkter
av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat lill den del intäktema under ett beskattningsår
inte överstiger 5000 kronor, såvida intäkterna inte kan hänföras till rörelse
som den skattskyldige driver eller utgör lön eller liknande förmån;

ränta
enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § I och 2 mom., 69
a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen (1953:272), 36 § 3
mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20§ lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar, 5 kap. 13§ lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
40§ lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§
tullagen (1987:1065);

ränta
som enligt bestämmelsema i 37§ 8 mom. c) och d) taxeringslagen (1956:623) inte
redovisas i kontrolluppgift om sådan ränta för den skatlskyldige under ett
beskattningsår sammanlagt inte uppgår lill 500 kronor.

Beträffande
vissa försäkringsbelopp som utgår till lantbmkare, skogs-bmkare, yrkesfiskare,
renskötare m.fl. gäller särskilda bestämmelser i punkt 16 av anvisningama lill
21 § och i punkt 11 av anvisningarna till 28 §.

(Se
vidare anvisningama.)

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången vid 1991 års
taxering.

37

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1989/90:62

Bilaga
2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Föredragande:
statsrådet Thalén

Anmälan till proposition om insatser för aktiv rehabilitering
och arbetslivsfondens verksamhet, m.m.

1 Arbetslivsfonden

1.1 Inledning

För
att komma till rätta med den ökade utslagningen från arbetslivet krävs förändringar
av bl.a. arbetsmiljön och sättet att organisera arbetet. Lika angeläget är att
ge de människor som slagits ut eller riskerar att slås ut möjligheter att gå
tillbaka lill arbetslivet.

Arbetsmiljökommissionen
(A 1988:03), som tillsattes hösten 1988, skall enligt sina direktiv lägga fram
förslag till åtgärder, som dels förhindrar utslagningen från arbetslivet, dels
möjliggör förändringar av de arbetsmiljöer som ger skador och ohälsa.
Kommissionen skall lämna sina förslag senast i juni månad 1990.

1
kompletteringspropositionen våren 1989 angav regeringen inriktningen av det
fortsatta reformarbetet när det gäller arbetslivsfrågor, innefattande
arbetsmiljö och rehabilitering. Utslagning från arbetslivet skall motverkas
genom förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för att göra del
möjligt för redan drabbade alt, om de önskar, gå tillbaka till arbetslivet.

Denna
inriktning kan nu ytterligare konkretiseras.

Genom
beslut den 7 juni 1989 (FiU30, rskr. 327) har riksdagen antagit en lag
(1989:484) om arbelsmiljöavgift. Lagen föreskriver att arbetsgivare skall
betala en särskild arbelsmiljöavgift om 1,5% av del i lagen (1981:691) om
socialavgifter angivna avgiftsunderlaget för folkpensionsavgiften. Avgiften
skall avse ersättningar som betalas ut under perioden september 1989 — december
1990.1 lagen sägs att avgiftema skall föras till en fond, som benämns
arbetslivsfonden. Fondens tillgångar skall utgöra bidrag lill arbetsgivare för
utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för anställda med långvarigt nedsatt
hälsa, dds för ålgärder för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, dels för
investeringar för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller annan
författning åligger arbetsgivaren all göra sådan investering.

I
riksdagens beslut uttalas att ändamålsbestämmdsema har utformats så

atl fondens medel skall kunna utnyttjas också för åtgärder som kan bli

aktuella genom arbelsmiljökommissionens arbete. 38

Riksdagens
beslut har tillkommit efter överläggningar mellan socialde- Prop.
1989/90:62 mokratema och cenlem och syftar lill att dämpa överhettningen i
ekono- Bilaga 2 min samt öka utbudet av arbetskraft. I beslutet sägs också
att del är angeläget att minska antalet förtidspensionärer och långtidssjukskrivna.

Riksdagen
har vidare beslutat att det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med förslag om lämplig organisation och de närmare
tillämpningsföreskrifter som erfordras för förvaltning och fördelning av fondens
tillgångar. 1 sammanhanget skall också prövas när under perioden 1990—1991 som
utbetalningar från fonden skall påbörjas och vilken regional anknytning som
krävs. Tills vidare sätts avgiften in på etl särskilt konto i
riksgäldskontoret.

Arbetsmiljökommissionen
har den 27 oktober 1989 kommit in med en skrivelse med synpunkter och förslag
på användningen av arbetslivsfondens medel samt på lämplig organisation för
förvaltning och fördelning av fondens medel.

Mot
bakgmnd av riksdagens beslut kommer jag i det följande att lämna förslag till
riktlinjer dels för hur arbetslivsfondens medel bör användas, dels till en
organisation för bidragsprövningen. Vidare lämnas förslag om förvaltningen av
fondens medel.

1.2 Riktlinjer för användning av arbetslivsfondens medel 1.2.1 Principiella utgångspunkter

Långtidssjukskrivningama
liksom antalet förtidspensioneringar har ökat kraftigt under senare år. I dag
finns ca 350000 förtidspensionärer och ca 150000 personer som är sjukskrivna
längre period än tre månader. Ju längre sjukskrivningen varar desto svårare
blir det alt klara återgången till arbetet. Samhällets kostnader för de långa
sjukfallen är betydande, men viktigare är ändå atl det bakom de enskilda fallen
döljer sig mänskliga problem och lidanden av betydande mått. Det är bl. a. mot
denna bakgmnd som arbetsmiljöavgiften har införts.

Genom
riksdagens beslut om all en arbetslivsfond skall inrättas har fömtsättning
skapats för en unik och kraftfull offensiv för en fömyelse av arbetslivet.
Fonden ger möjligheter till en kraftsamling över hela landet och en samlad
offensiv för att bl. a. skapa "del goda arbetet". Fondens medel
kommer att kunna användas både till rehabiliterings- och anpassningsåtgärder
och till andra ålgärder i arbetsmiljön. Enligt min mening är del viktigt att
fondens medel utnyttjas så att det skapas en balans och nära koppling mdlan
arbetsplats- och individinriktade åtgärder så alt rehabiliteringsinsatser för
enskilda arbetsskadade kombineras med arbetsmiljöför-bätlringar för att
motverka att nya skador uppkommer. Användningen av medlen till arbelsmiljöinvesteringar
begränsas dock enligt riksdagens beslut av att sådana investeringar som
arbetsgivaren är skyldig att ombesörja enligt lag eller annan författning inte
avses vara bidragsberättigande. Detta innebär att det ekonomiska ansvaret för
nödvändiga arbelsmiljöinvesteringar även i fortsättningen åvilar
arbetsgivaren.

Samtidigt
är del emellertid viktigt att de medel som tillförs fonden kom- 39

mer att utnyttjas så att utslagningen
i arbetslivet kan motverkas på etl långsiktigt sätt. Insatsema som görs på arbelsmiljöområdet
skall därför inriktas på att förhindra arbetsskador och därav följande utslagning
från arbetslivet. Det är också viktigt att arbetslivsfonden används som ett
effektivt instmment för att bryta utvecklingen när det gäller
långtidssjukskrivning och förtidspensioneringar. Fördelning av medlen bör inte
ske på sådant sätt alt det uppstår en regional obalans över riket.

Mot bakgmnd av vad jag nu
har sagt kommer jag i det följande, inom ramen för riksdagens beslut om att
införa arbetsmiljöavgiften, att lämna förslag till vissa riktlinjer för
användningen av fondens medel inom de två huvudområdena arbetsmiljöförbättrande
åtgärder (arbetsplatsåtgärder) samt rehabiliterings- och
arbetsanpassningsåtgärder (individinriktade åtgärder). Dessa riktlinjer avses
bl. a. utgöra en vägledning för den bidragsprövning som blir en följd av
riksdagens beslut. Sedan arbetsmiljökommissionen har avlämnat sina förslag
skall fondens medel också kunna användas för ålgärder som då kan bli aktuella
och överensstämmer med fondens ändamål och riktlinjer för verksamheten.

1 avsikt att något
klargöra bidragsområdets avgränsning kommer jag i samband med riktlinjema att
behandla arbetsgivamas skyldigheter vad gäller förebyggande arbetsmiljöåtgärder
samt rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder.

Prop.
1989/90:62 Bilaga 2

1.2.2
Bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder

Mitt
förslag: Bidrag från arbetslivsfonden ges bl. a. för att

— bygga upp referensarbetsplalser som kan utvecklas
till förebilder för andra liknande arbetsplatser

— stödja utvecklings- och försöksverksamhet bl.a. när
det gäller arbetsorganisatoriska förändringar

— stödja projekt som avser planering, ledning och
uppföljning av verksamheten från arbelsmiljösynpunkt

— stödja riktade utbildnings- och
informationsinsatser på arbetsmiljöområdet

— stödja sådana konkreta arbetsmiljöåtgärder som
arbetsgivaren inte är skyldig att vidta.

Bidrag
ges inte för sådana ålgärder som utgör ett led i den normala driften av en
verksamhet eller utgör ett normalt rationaliserings-dier utvecklingsarbete.

Bidrag ges till projekt
både inom offentlig och privat sektor.

Skälen för mitt förslag:
Stöd till arbetsmiljöförbällrande åtgärder skall enligt riksdagens beslut
endast lämnas om det inte åligger arbetsgivaren enligt lag eller författning
att svara för dem. Som en huvudprincip skall således gälla att kostnader för
nödvändiga åtgärder för att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande bärs av
arbetsgivaren ifråga.

Enligt
3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren vidta alla ålgärder

40

som
behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycks- Prop.
1989/90:62 fall. Han skall vidare bl. a. ägna uppmärksamhet åt att arbetet
planläggs Bilaga 2 och anordnas så att en tillfredsställande arbetsmiljö
skapas. Av detta följer att arbetsgivaren har ett mycket långtgående ansvar för
förebyggande ålgärder enligt arbetsmiljölagen. Möjlighetema atl ekonomiskt
stödja vanliga arbetsmiljöförbältringar är därigenom begränsade.

Vidare
är del viktigt att stöd till arbetsmiljöinsatser inte ges på sådant sätt att
konkurrensen snedvrids eller så alt det får handelspolitiska konsekvenser.

Utgångspunkten
för bidrag till åtgärder på arbetsplatsema bör, mot bakgmnd av riksdagens
beslut, vara att skapa fömtsättningar för varaktiga och genomgripande
förändringar av arbetsmiljöer som annars leder till ohälsa.

Medlen
bör därför kunna användas bl.a. för atl bygga upp referensarbetsplalser, som
tillgodoser höga krav på säkerhet, teknik, utvecklad arbetsorganisation,
ergonomi och god arbetsmiljö i övrigt. Detta är inte minst viktigt med hänsyn
till den ökande datoriseringen av arbetsplatserna. Dessa referensarbetsplatser
skall sedan kunna vara förebilder vid nyinvesteringar och förändringar. Även i
andra fall när det gäller alt t.ex. införa en ny arbetsorganisation eller andra
mer omfattande investeringar med syfte att förbättra arbetsmiljön bör
arbetsgivaren kunna erhålla bidrag förde merkostnader, som åtgärdema innebär
jämfört med vad en traditionellt utformad arbetsplats skulle ha kostal. Det
kan också gälla sådana projekt där viss osäkerhet råder om just den valda
åtgärden kan leda till det avsedda resultatet alltså projekt där etl visst
risklagande görs. Även när del gäller att utforma åtgärds- och handlingsplaner
för att minska riskema för arbelsrelaterad ohälsa och för att förbättra de
psykiska och sociala förhållandena bör bidrag kunna lämnas.

Inom
ramen för stöd till arbetsorganisatoriska förändringar bör särskilt kunna
beaktas åtgärder som avser styrningen av arbelet och som medför ett förbättrat
individuellt inflytande för den enskilde arbetstagaren över arbetssituationen.
Även åtgärder för att planera, leda och följa upp arbetsmiljöverksamheten vid
ett förelag eller en myndighet bör kunna stödjas. Detsamma bör gälla för
riktade utbildnings- och informationsinsatser på arbetsmiljöområdet. Dessa
åtgärder bör om det är ändamålsenligt också kunna genomföras gemensamt av flera
arbetsgivare.

Arbetslivsfonden
bör också kunna ge stöd till olika slag av utvecklings-och försöksverksamheter
som syftar till att förbättra de psykiska och sociala förhållandena i
arbetsmiljön. Det kan exempelvis gälla åtgärder mot stress, isolering och
mobbning på arbetsplatsen.

Som
jag nyss har anfört bör allmänt gälla att bidrag inte skall kunna lämnas för
kostnader som hänför sig till den normala driften av en verksamhet.
Investeringar som skall kunna komma ifråga för särskilt stöd -med hel eller
delvis finansiering - bör innebära en satsning som går utöver normalt
rationaliserings- och utvecklingsarbete.

41

1.2.3
Bidrag till rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder

Mitt
förslag: Bidrag från arbetslivsfonden kan lämnas för rehabiliterings- och
arbetsanpassningsåtgärder som i huvudsak är yrkesinriktade och vilka avser

— rehabiliterande åtgärder såsom arbetsträning m. m.

— förändrade arbetsuppgifter eller förändrade
arbetsmetoder

— åtgärder för anpassning av arbetsplatsen bl.a. vad
gäller arbetshjälpmedel

— åtgärder vad gäller attitydpåverkan m. m

— riktade utbildnings- och informationsinsatser.

Bidrag
kan vidare lämnas för att stödja uppbyggnad och utveckling av nya
rehabiliteringsmetoder.

Prop.
1989/90:62 Bilaga 2

Skälen för mitt förslag: Rehabiliterande
åtgärder riktade lill arbetstagare kan vara av olika slag. Del är vanligt att
man skiljer på medicinsk, social och yrkesinriktad rehabililering. Den
medicinska rehabiliteringen avser närmast alt återställa gmndläggande
funktioner och tillhör sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde, medan primärkommunema
främst svarar för frågor rörande social rehabililering som service, råd,
upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade
rehabiliteringen avser vanligen insatser som skall kunna underlätta för
människor, som på gmnd av fysiskt, psykiskt eller förslåndsmässigl handikapp
har svårt att kunna få och/eller behålla etl arbete. 1 den yrkesinriktade
rehabiliteringen ingår bl. a. åtgärder för arbetsanpassning, dvs. individinriktade
åtgärder i den fysiska arbetsmiljön.

Försäkringskassomas
rehabiliteringsansvar regleras främst i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).
De skall bl. a. vidta åtgärder för att förkorta sjukdomstiden eller på annat
sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades
arbetsförmåga.

Försäkringskassoma
förfogar dock inte över egna rehabiliteringsresurser. De instanser som på
olika sätt medverkar med konkreta arbetsinrikta-de rehabiliterande åtgärder är
främst arbetsgivare, företagshälsovård och arbetsmarknadsmyndigheter.

Rehabiliteringsberedningen
har i sitt betänkande (SoU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering
schematiskt angett åtgärder som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering:

- Åtgärder för den enskilda arbetstagaren, t. ex. arbetsprövning,
arbetsträning, inskolning, utbildning, kamratstöd, "fadder", psykosociala
insatser, ryggskola och liknande, anpassad arbetstid m. m.

- Åtgärder beträffande arbetsinnehåll och
arbetsorganisation, t.ex. helt eller delvis förändrade arbetsuppgifter,
omplacering, arbetsrotation, lagarbete m. m.

- Åtgärder för arbetsplatsema som ändring av den
fysiska miljön t. ex. för atl minska belastning, anskaffning av särskild utmstning
för att anpassa arbetsplatsen efter enskilda arbetstagares särskilda behov m. m.

- Ålgärder för övriga på arbetsplatsen, t. ex. attilydpåverkan,
informa-

42

tion,
mer generella psykosociala insatser, utbildning av arbetsledare,

skyddsombud
m. fl.

De
individinriktade åtgärdema som görs med stöd av medel från arbels-livsfonden
bör främst vara sådana som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering.
Bidragen bör således inte användas för att betala medicinsk eller social rehabililering.

När
det gäller avgränsningen mot åtgärder som kan anses vara etl ansvar för
arbetsgivaren är denna svårare att göra. Det finns i dag, med undantag av den
statliga sektom, inte något uttryckligen i författning angivet rehabiliteringsansvar
för arbetsgivaren.

Arbetsmiljölagen
(1977:1160) innehåller däremot vissa bestämmelser som innebär att arbetsgivaren
har ett ansvar för individuell anpassning av arbetsmiljön lill enskilda
arbetstagares fömtsättningar. Enligt målsättningsbestämmelsen i 2 kap. 1 § i
denna lag skall arbetsförhållandena anpassas till människans fömtsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende. Enligt 3 kap. 3 § åligger del arbetsgivaren att
ta hänsyn till arbetstagarens särskilda fömtsättningar för arbetet. Vidare
skall det vid arbetets planläggning och anordnande beaktas alt människors fömtsättningar
att utföra arbetsuppgifter är olika.

Enligt
uttalanden i förarbetena lill arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 om
arbetsmiljölag m. m.) innebär dessa bestämmelser bl. a. alt arbetsgivaren
måste ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens ålder, yrkesvana och andra
individuella fömtsättningar. Vidare skall det vid planering av arbetsmiljön
beaktas att människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i
arbetslivet. Även betydelsen av att främja syssdsättningsmöjlig-hetema
framhölls. Det angavs bl. a. att även om inte varje arbetsplats och däri utfört
arbete kan anpassas till de skilda fömtsäitningama hos varje enskild människa,
bör det förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta
människor med något slag av handikapp.

De
angivna frågoma behandlades även i samband med att del år 1985 infördes en
bestämmelse i 6 kap. 9§ arbetsmiljölagen om att skyddskommittén på ett
arbetsställe skall verka för att en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.

Av
det anförda torde följa att arbetsgivaren är skyldig att göra viss individuell
anpassning av arbetsplatsen eller erbjuda andra arbetsuppgifter när så kan
ske. Det finns emellertid inte någon klart utbildad praxis hur omfattande
anpassningsåtgärder som kan krävas eller vilka åtgärder arbetsgivaren skall
vidta, t. ex. för all utbilda eller på annat sätt förbereda en anställd för
ändrade arbetsuppgifter.

Vid
prövning av om bidrag skall lämnas för individuellt inriktade reha-bilileringsålgärder
får den prövande instansen bedöma om det kan anses skäligt att kräva att
arbetsgivaren genomför åtgärden utan särskilt stöd. Bidrag bör kunna utbetalas
för sådant som kan anses vara kostnader för åtgärder som får anses gå utöver
vad som är skäligt att begära av arbetsgivaren. Delsamma bör kunna gälla
ifråga om åtgärder som syftar lill att nedbringa de anställdas sjukfrånvaro.

Åtgärder
som bör kunna stödjas från arbelslivsfonden kan vara arbetshjälpmedel eller
arbetsplatsanpassningar, som har huvudsakligt syfte

Prop. 1989/90:62 Bilaga 2

43

atl
förebygga sjukskrivningar och ge sjukskrivna möjlighet all återgå i arbete. Om
åtgärderna samtidigt innebär en rationalisering eller är allmänt produktionshöjande
bör bidragets storlek kunna justeras med hänsyn till detta och täcka vad som
kan anses vara en merkostnad till följd av den enskilde arbetstagarens
särskilda behov.

Vidare bör fonden kunna
stödja uppbyggnad och utveckling av nya rehabiliteringsmetoder och
försöksverksamheter som rör individuell rehabilitering. Fonden bör i dessa
fall kunna lämna bidrag för de kostnader som är förknippade med att pröva och
utveckla nya metoder och verksamheter.

Rehabiliteringsberedningens
schema över olika rehabiliterande insater bör kunna utgöra en vägledning för
vilka slag av åtgärder, som det kan bli aktuellt att stödja. Del kan exempelvis
gälla särskilda insatser för anställda som är eller riskerar att bli
långtidssjuka eller förtidspensionerade och avse arbetsprövning, träning,
omskolning och andra individinriktade insatser.

Stöd bör kunna lämnas för
att ge arbetsgivare tillgång även till exlema resurser, t. ex. särskilda
insatser från förelagshälsovården, köp av tjänster från rygginstitut och
motsvarande, arbetsmarknadsinstitut, Samhall och AMU-gmppen. Det kan också bli
aktuellt att stöjda särskilda program för fysisk träning, som har anknytning
till arbetet. Medlen bör vidare kunna användas för utbildning, information och
attitydpåverkan, vars syfte är att förebygga arbetsskador och öka kunskapen om
hur brister i arbetsmiljön kan åtgärdas. Även riktade utbildnings- och
informationsinsatser med samma syfte bör kunna omfattas av bidrag.

Prop. 1989/90:62 Bilaga 2

1.2.4
Organisationsfrågor

Mitt
förslag: En mycket begränsad organisation som bl.a. skall svara för
bidragsprövningen byggs upp. Organisationen har en central styrelse och
länsvisa regionala styrelser. Resurser hos befintliga myndigheter och
organisationer används så långt möjligt.

Den föreslagna
organisationen påbörjar sin verksamhet så snart som möjligt efter det att
riksdagen fattat beslut härom. Utbetalning av medel ur fonden kan i viss
begränsad omfattning äga rum fr. o. m. den 1 juli 1990 och i full utsträckning
fr. o. m. den 1 januari 1991.

Skälen för mitt förslag:
Enligt riksdagsbeslutet om införande av arbetsmiljöavgiften skall
arbetslivsfondens medel betalas ut som bidrag till arbetsgivare för de
ändamålsbestämningar som tidigare redogjorts för. Riksdagsbeslutet innebär
därför atl en särskild bidragsprövning måste komma lill stånd.

En organisation behövs för
en sådan prövning och för fördelning av arbetslivsfondens medel samt för
administration och uppföljning av fondverksamheten. Eftersom verksamheten är
tidsbegränsad bör inte någon större fast organisation skapas. Organisationen
bör i stället vara liten och utnyttja resurser hos befintliga myndigheter och
organisationer genom

44

atl
upphandla olika slag av tjänster. Särskilda beslutsorgan för bidragspröv- Prop.
1989/90:62 ningen kommer emellertid att behövas medan däremot t. ex. olika
typer av Bilaga 2 administrativa tjänster kan upphandlas.

Vad
gäller frågan om den regionala anknytningen är det uppenbart atl en närhet till
de berörda arbetsplatsema och ett regionalt inflytande är nödvändig. Jag
föreslår därför alt organisationen får dels en central, dels en regional nivå.
En central styrelse bör svara för alt de mål och riktlinjer som stalsmaktema faststälU
uppfylls. Styrelsen bör samtidigt svara för fördelning av medel till den
regionala nivån samt beslut vad avser riksomfattande eller branschövergripande
frågor. Det kan exempelvis gälla vissa insatser inom den statliga sektorn. En
viktig uppgift för styrelsen är också att verka för att resultaten sprids av de
olika verksamheter som kommer lill stånd genom fondens medel. Styrelsen, som
bör utses av regeringen, bör utgöras av företrädare för arbetsmarknadens parter
både från den privata och den offentliga sidan samt av politiskt
förtroendevalda personer. För beredning av ärenden till beslutsorganet bör
finnas en eller flera beredningsgmpper knutna till styrelsen där bl. a. berörda
myndigheter som arbelarskyddsstyrdsen, arbetsmarknadsstyrelsen och
riksförsäkringsverket bör finnas representerade. Chefen för den centrala
organisationen bör utses av regeringen.

När
det gäller bl. a. övergripande utvecklingsinsatser på arbelsmiljöområdet bör
ett nära samarbete mellan den nu föreslagna organisationen och den i dag
existerande arbetsmiljöfonden äga mm.

Det
bör även åligga den centrala organisationen alt handha uppföljningen av
verksamheten samt årligen till regeringen redovisa användningen av tilldelade
medel och uppnådda resultat.

Den
regionala organisationen bör bestå av regionala styrelser, som inrättas inom
varje län.

De
regionala styrelserna bör på samma sätt som den centrala styrelsen vara
sammansatt av företrädare för parterna på arbetsmarknaden och politiskt
förtroendevalda personer. Det bör ankomma på regeringen atl utse ledamöter i
dessa styrelser och i övrigl åligga den centrala organisationen att svara för
att verksamheten får en ändamålsenlig organisation.. Det bör därvid tillses att
sakkunskapen hos berörda regionala myndigheter som yrkesinspektionen,
länsarbetsnämnden och försäkringskassan tas tillvara i verksamheten. De
regionala styrelserna bör ledas av en kanslichef som utses av regeringen.

De
regionala styrelserna bör handlägga ansökningar om individinriktade åtgärder och
sådana arbetsmiljöförbällrande åtgärder som inte är branschövergripande.

Den
centrala och de regionala styrelserna bör vara initiativtagare och pådrivande
gentemot arbetsgivare och medverka till atl aktiviteter kommer i gång och att
ansökningar om bidrag till arbelslivsfonden kommer lill stånd.

Bidrag
från arbelslivsfonden bör kunna sökas av enskilda arbetsgivare

eller kollektivt av flera arbetsgivare. Även organ som direkt företräder en

grupp arbetsgivare bör kunna ansöka om bidrag. Arbetsgivaren bör vara

skyldig att i ansökningen redovisa en åtgärdsplan, som anger hur planera

de åtgärder skall organiseras, genomföras och följas upp. Ansökningen bör 45

även innehålla en total
kostnadsberäkning. Ansökningen bör vidare utarbetas i samverkan med och vara
tillstyrkt av berörda fackliga organisationer. Någon absolut beloppsgräns för
bidragels storlek i varje enskilt fall bör inte fastställas. Bidraget bör däremoi
kunna bestämmas så att arbetsgivaren ansvarar för viss del av åtgärdema eller investeringama.

Den nu föreslagna
organisationen bör finansieras genom medel från arbetslivsfonden och byggas upp
så snart riksdagen fattat beslut i frågan. Medel från fonden kommer härigenom i
viss begränsad omfattning att kunna betalas ut tidigast fr.o.m. den Ijuli 1990.
Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer, sedan organisationen är helt utbyggd,
utbetalning att kunna ske i full utsträckning. Jag anser vidare atl det f n.
inte är nödvändigt att fastställa någon bortre lidsgräns när fondens verksamhet
skall vara avslutad.

Det bör ankomma på
regeringen att meddela de närmare föreskrifter som kan behövas för
arbetslivsfondens organisation och verksamhet.

Prop. 1989/90:62 Bilaga 2

1.2.5
Arbetslivsfondens förvaltning

Mitt
förslag: Arbetslivsfondens medel skall förvaltas av kammarkollegiet.
Övergångsbestämmelsen till lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift upphävs.

Skälen
för mitt förslag: I och med all arbelslivsfonden kommer all disponera inte
oväsentliga belopp, anser jag att den faktiska förvaltningen av arbelslivsfondens
medel i likhet med vissa andra statliga fonder bör handhas av kammarkollegiet.
Den avkastning på fondens kapital som uppkommer genom denna förvaltning bör
tillföras fonden. Den nu föreslagna organisationen bör disponera medlen hos
kammarkollegiet enligt av regeringen senare meddelade föreskrifter.

Enligt
en övergångsbestämmelse till lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift förs
influtna fondmedel tills vidare till ett särskilt konto hos riksgälds-kontoret.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör bestämmelsen upphöra att gälla vid
utgången av juni månad 1990.

Det bör ankomma på
regeringen att meddela de föreskrifter om fondmedlens förvaltning som kan
behövas.

2 Aktiv
rehabilitering till arbete

2.1 Inledning

I
rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad
rehabilitering underströks betydelsen av tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser.
Utvecklingen av arbetsskador, långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar
har medfört alt rehabiliteringsfrågoma uppmärksammats alkmer. Samtidigt har
debatten breddats. Den har alltmer kom-

46

mit
att handla om arbetsmiljön, arbetets organisation, arbetsgivamas an- Prop.
1989/90:62 svar för att förebygga skador och medverka till att anställda, som
blivit Bilaga 2 skadade eller sjuka, kan rehabiliteras och komma tillbaka i
arbete.

Debatten
om arbetsmiljön och arbetsskadorna har väckt ett starkt gensvar hos många
människor. De har fört fram många kritiska synpunkter och ställt krav på
samhället att ingripa mot sådant som ger upphov till skador och ohälsa i
arbetslivet och som alltför ofta leder till en utslagning från arbetslivet.
Inrättandet av arbetsmiljökommissionen hösten 1988 skall ses som ett svar på
dessa krav. Kommissionens uppgift är alt föreslå förändringar av sådana
förhållanden i arbetslivet, som orsakar mänskligt lidande och försämrad
livskvalitet och som i stor utsträckning också leder till förtidspensionering.

Ytterligare
ett inslag i debatten är de ökande kraven på att socialförsäkringssystemet
skall kunna användas på ett mer aktivt sätt för att hjälpa människor tillbaka
till arbete.

Principen
om en arbetslinje i socialförsäkringen fördes fram i 1989 års kompletteringsproposilion
(prop. 1988/89:150). Inom arbetsmarknadspolitiken innebär arbetslinjen att
arbete och aktiva insatser som utbildning och andra arbelsförberedande åtgärder
alllid skall prövas i första hand och passiva kontantersättningar i sista
hand. Samma förhållningssätt måste komma lill uttryck inom
socialförsäkringssystemet. Utslagning från arbetslivet bör motverkas genom
förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för att göra det möjligt
för redan drabbade att återgå i arbetslivet. Målsättningen bör vara alt genom
anpassningsåtgärder och undanröjande av förvärvshinder göra det möjligt för
allt fler medborgare att delta i arbetslivet och på så sätt svara för sin egen
försörjning.

I
nämnda proposition konstateras samtidigt alt det behövs omfattande förändringar
i arbetssätt och regler inom olika berörda myndigheter. Självfallet tar det
viss lid innan stora och omfattande system som socialförsäk-ringama kan
förändras. Men vissa mindre genomgripande förändringar kan genomföras ulan
dröjsmål.

Rehabiliteringsberedningen
och AMS har fört fram ett antal förslag, som är av den arten att de bör kunna
genomföras redan nu. Gemensamt för de förslag, som jag kommer att lägga fram i
det följande är, att de ger uttryck för principen om arbetslinjen.

2.2 Rehabilitering till arbete

Chefen
för socialdepartementet har tidigare denna dag förordat alt försäkringskassoma
skall ges möjlighet att köpa rehabiliteringsljänster bl.a. från
arbetsmarknadsinstituten (Ami). Medel från sjukförsäkringen skall således kunna
användas för att erbjuda sjukskrivna möjlighet till arbetsprövning, arbetsträning
och andra rehabiliteringsinsatser, som kan hjälpa dem snabbare tillbaka till
arbetslivet. Jag har också i det föregående förordat att medel från
arbetslivsfonden skall kunna användas för arbetsgivares köp av rehabiliteringstjänsler
från bl. a. Ami.

En
fömtsättning för att arbetsmarknadsverket skall kunna erbjuda dessa

tjänster är att verksamheten byggs ut. Jag kommer därför atl behandla 47

frågan
om ett nytt anslag för en uppdragsverksamhet inom den yrkesinrik- Prop.
1989/90:62

lade rehabiliteringen. Bilaga 2

Vidare
kommer jag i del följande att föreslå att ett nytt lönebidrag införs. Det skall
kunna lämnas till arbetsgivare, som anställer den som är förtidspensionerad
enligt AFL. 1 stället för att förtidspension utges enligt AFL skall medel kunna
användas för att ge den förtidspensionerade en möjlighet att arbeta.

Jag
kommer också alt föreslå att de, som arbetar inom Samhallgmppen, skall ha lön
för arbetad tid i stället för förtidspension enligt AFL. Dessa arbetstagare
utför produktivt arbete och bidrar också de till den samlade produktionen. De
flesta av Samhalls anställda har avtalsenlig lön för sitt arbete. Men del finns
också ett antal anställda, som har någon form av förtidspensionsförmån enligt AFL,
som samordnas med löneinkomsten. Enligt min mening är det en viktig princip att
arbete skall ersättas med lön och inte med pension. Därigenom skapas ett
samband mellan ersättningen och arbetsinsatsen, som stimulerar till arbete och
ökad närvaro.

Jag
kommer vidare att i samråd med chefen för socialdepartementet föreslå att den
möjlighet som i dag finns att bevilja förtidspension av enbart arbetsmarknadsskäl
avskaffas. För äldre arbetstagare som blir arbetslösa vid företagsnedläggdser
och driftinskränkningar skall kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser
sättas in.

Antalet
sökande med arbetshandikapp vid arbelsförmedlingama har ökat de senaste åren.
Det är främst de ombytessökande med arbetshandikapp, som blivit fler. Det
tyder på att många i dagens goda arbetsmarknadsläge ser en möjlighet att byta till
ett mindre påfrestande och lämpligare arbete. Det är angelägel att den nu
rådande höga arbetskraftsefterfrågan utnyttjas så att människor med olika slag
av funktionshinder kan ges en varaktig förankring på arbetsmarknaden. Det
gäller både sökande som saknar arbete och dem som behöver byta arbete.

Främst
inom storstadsområdena finns stadsdelar och förorter där sociala problem av
olika slag är vanliga och där arbetslösheten är hög även under nuvarande
arbetsmarknadsläge. Regeringen uppdrog den 7 april 1988 åt
arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen att gemensamt la initiativ till
insatser, som syftar till att förstärka och utveckla samarbetet mellan
socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Samarbetet skall syfta till att ge
arbetslösa socialbidragstagare en starkare ställning på arbetsmarknaden.
Uppdraget är främst inriktat på att få till stånd samverkan om insatser för
unga som uppbär socialbidrag. Flyktingar och andra invandrare är en annan målgmpp.
Uppdraget skall redovisas till regeringen vid utgången av år 1989.

Del
finns enligt min mening anledning atl vidga samverkan mdlan de nämnda myndighetema
till all också omfatta andra gmpper med behov av särskilt stöd för att kunna få
och behålla ell arbete. Del gäller t. ex. många långtidssjuka, för vilka ell
byte av arbete är en fömtsättning för att de skall kunna återgå i arbete. Det
kan också gälla personer, som behöver insatser av såväl socialtjänst som
arbetsförmedling, ev. också andra samhällsorgan.

Det
finns redan goda erfarenheter av nära samarbete mellan socialtjäns

ten och arbetsförmedlingen där en gemensam planering av ålgärder för de 48

berörda
lett fram till resultat. Det kan finnas anledning att utvidga sådant Prop.
1989/90:62 samarbete till att även omfatta försäkringskassan och insatser för
sjuk- Bilaga 2 skrivna personer, som behöver insatser från flera olika
samhällsorgan.

En
möjlighet att konkret och praktiskt samverka om gemensamma sökande med många
sociala problem kan vara att arbetsförmedling, socialtjänst och
försäkringskassa i storstadsområden sätter upp gemensamma mottagningar. Denna
fråga övervägs f n. också av storstadsutredningen.

Jag
avser att inom kort föreslå regeringen att uppdra åt de berörda myndigheterna
att i samråd med vissa storstadskommuner lämna synpunkter och förslag om hur
ett sådant samarbete kan komma lill stånd.

I
regeringens proposition (1984/85:89) om företagshälsovård och arbetsanpassning
behandlades bl.a. frågan om omplacering av arbetstagare mellan olika
arbetsgivare. Bakgmnden var ett förslag från den s. k. samverkansutredningen
om att en företagshälsovårdscentral skall kunna medverka och pröva fömtsäitningama
att placera om arbetstagare mellan företag, som är anslutna till centralen, om
arbetstagaren inte kan få lämpliga arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. I
samband med remissbehandlingen av utredningens förslag förordade Landsorganisationen
(LO) en lagstiftning om rätt till ledighet från den gamla arbetsplatsen för
dem, som prövade ett annat arbete i rehabiliteringssyfte. Det kunde nämligen
annars inträffa att den anställde blev utan arbete både på den gamla och den
nya arbetsplatsen i de fall där den anställde inte beviljas ledighet från den gamla
arbetsplatsen och den nya arbetsplatsen inte var beredd att låta vederbörande
stanna efter rehabiliteringsperiodens slut.

Föredraganden
gjorde i propositionen den bedömningen att dessa frågor borde kunna lösas
avtalsvägen. Det borde vara möjligt för parterna att komma överens om den
enskildes rätt till ledighet vid rehabilitering, som är förlagd till en annan
arbetsplats, eller eventuellt om rätt att återgå till den tidigare anställningen,
om en tillsvidareanställning inte kommer till stånd på den nya arbetsplatsen.

Jag
gör samma bedömning. Det bör vara ett intresse både för arbetsgivarna och för
arbetstagarorganisationerna att underlätta rehabilitering för de anställda
resp. medlemmarna. Jag har för avsikt att ta upp denna fråga i överläggningar
med arbetsmarknadens parter och bl.a. få parternas bedömning av möjligheterna
att lösa ledighetsfrågan genom avtal. Behovet av lagstiftning om rätt till
ledighet från anställningen för att pröva annat arbete i rehabiliteringssyfte,
får bedömas efter sådana överläggningar.

De
förslag, som chefen för socialdepartementet tidigare denna dag har lagt fram
bör tillsammans med de förslag somjag för fram i det följande, ses som de
första stegen i en utveckling mot en mer aktiv rehabilitering för återgång till
arbete.

2.3 Det fortsatta arbetet med rehabiliteringsfrågorna

För
att arbetslinjen skall få genomslag och aktiva rehabiliteringsinsatser

ersätta olika former av passiva kontantstöd behövs omfattande föränd

ringar i arbetssätt och regelsystem hos berörda myndigheter. Mycket kan

uppnås genom en ökad samordning och samverkan mellan myndigheter- 49

4
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62

na.
Av stor betydelse är också den pågående utvecklingen mot en ökad mål- och resultatstyming,
som ger möjlighet till effektivare resursutnyttjande.

Men
det kan också behövas mer genomgripande förändringar i olika regelsystem för
att underlätta den önskade utvecklingen.

Det
är min avsikt att längre fram återkomma till regeringen med ytterligare
förslag, som syftar till att hejda utslagningen och öka utbudet av arbetskraft.
Bl. a. kommer arbetsmiljökommissionens arbete och den pågående översynen av
företagshälsovården att föranleda förslag från min sida.

Bland
de frågor som arbetsmiljökommissionen överväger är arbetsgivarens medverkan i
rehabilitering av anställda, som löper risk att bli långvarigt sjuka. En annan
fråga som kommissionen behandlar är ekonomiska styrmedel som incitament för
arbetsgivare att förbättra arbetsmiljön. Krav på redovisningar från företag och
förvaltningar vad gäller s. k. personalekonomiska bokslut diskuteras också i
detta sammanhang.

Förslag
om att arbetsgivare skall utarbeta system för styrning och uppföljning av
arbetsmiljöarbetet behandlas inom både arbetarskyddsstyrelsen och arbelsmiljökommissionen.

Insikten
har med tiden ökat om att arbetsinnehåll och arbetsorganisation är av stor
betydelse för arbetsmiljön. Många problem som leder till sjukdom och utslagning
skulle kunna lösas genom ändringar i arbetsorganisationen.
Arbetsmiljökommissionen ägnar dessa frågor särskild uppmärksamhet.

Arbetsgmppen
som ser över 1986 års företagshälsovårdsreform har anledning att bl a överväga
frågan om företagshälsovårdens kompetens och resurser för
rehabiliteringsverksamhet. En fråga som kan bli aktuell i sammanhanget är
utformningen av villkoren för bidrag enligt förordningen (1985:326) om bidrag
till företagshälsovård.

Prop.
1989/90:62 Bilaga 2

3 Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Mitt förslag: Den
möjlighet som i dag finns att bli beviljad förtidspension av enbart
arbetsmarknadsskäl avskaffas. Lagen (1962:381) om allmän försäkring ändras i
enlighet med detta.

Skälen för mitt förslag:
Enbart arbetslöshet bör inte längre kunna vara ett tillräckligt skäl att
förtidspensionera äldre arbetstagare. Det förhållandet att äldre kan beviljas
förtidspension enbart av arbetsmarknadsskäl urholkar de äldre arbetstagamas
anställningsskydd och innebär en press på dem att lämna anställningen i förtid.

Om möjligheten till
förtidspensionering på enbart arbetsmarknadsmässiga gmnder tas bort från
socialförsäkringssystemet bör detta få till följd att avtal om avsteg från turordningsreglema
i lagen (1982:80) om anställningsskydd blir mer sällsynta. Härigenom markeras
också arbetsgivamas ansvar för att ta tillvara den äldre arbetskraften och
genom aktiva åtgärder underlätta för dem att vara kvar i arbete.

50

Den,
som fått sin arbetsförmåga nedsatt på gmnd av ohälsa eller skada Prop.
1989/90:62 måste självfallet ges inkomsttrygghet genom förtidspensionering.
Däremot Bilaga 2 bör inte förtidspensionering tillgripas till följd av
långvarig arbetslöshet. 1 stället bör aktiva arbetsförmedlingsinsatser och
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder användas för att stödja äldre
arbetslösa som har sin arbetsförmåga kvar. För de äldre arbetstagare, som blir
arbetslösa vid företags-nedläggelser och driftsinskränkningar skall i stället
kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser göras.

Det
är inte förenligt med arbetslinjen att lösa arbetslöshetsproblem genom att
varaktigt ställa människor utanför arbetslivet. Den principiellt riktiga
utgångspunkten måste vara att arbetslöshetsproblemen skall lösas inom
arbetsmarknadspolitikens ramar och inte inom socialförsäkringssystemet.

Möjligheten
till förtidspension från den allmänna försäkringen av arbetsmarknadsskäl har
funnits sedan år 1972 och innebär att pension kan beviljas till följd av
långvarig arbetslöshet och nedsatt inkomslmöjlighet. För rätt till
förtidspension krävs i dessa fall att personen i fråga har uppnätt 60 års ålder
samt fått ersättning från arbetslöshetskassa under så lång tid som sådan
ersättning kan utgå eller fått kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) under 450
dagar. Detta innebär bl a att en person som är 58 år och tre månader och som
blivit arbetslös, har sin försörjning genom arbetslöshetsersättning och
förtidspension fram till 65 års ålder, fömtsatt att han eller hon inte kan
erbjudas arbete som ger försörjning. Detta förhållande har lett till de s. k. 58,3-årspensioneringama.

Mellan
åren 1977 och 1982 uppgick det årliga antalet nybeviljade förtidspensioner av
arbetsmarknadsskäl till mellan 2000 och 3000. Därefter . steg antalet till över
5000 år 1983 och till nära 10700 år 1985 för att därefter minska till 5400 år
1988. Under hela perioden 1977 - 1988 har det varit ett större antal kvinnor än
män, med undantag för åren 1984, 1985 och 1988. Det totala antalet
förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl var 14600 i december 1988, vilket
motsvarar 3,3% av befolkningen i åldrama 60 — 64 år.

Förtidspensionering
av arbetsmarknadsskäl för äldre arbetslösa infördes

av sociala skäl. Äldre förvärvsarbetande, som ställts utan arbete som en

följd av stmkturomvandlingen i näringslivet utan att det förelåg någon

nedsättning av den fysiska eller psykiska arbetsförmågan, ansågs definitivt

ha lämnat arbetsmarknaden, likaväl som den som förtidspensionerats

enligt gällande regler. Äldre, som utförsäkrats från arbetslöshetsförsäkring

en borde därför kunna jämställas med förtidspensionerade. Emellertid har

möjligheten till förtidspension av arbetsmarknadsskäl i en del fall satts i

system på ett sätt som inte varit avsett. Arbetslöshetsförsäkringen och

pensionssystemet har använts för att exempelvis förändra ålderssamman

sättningen bland de anställda och för att ge äldre arbetstagare möjlighet till

en tidig pensionering. I många fall har försäkringsförmånema komplette

rats med avgångsvederlag och eventuellt också ytterligare utfästelser, som

har medverkat till att de fackliga organisationema och arbetsgivama varit

beredda att avtala om avsteg från anställningsskyddslagens regler om

turordning vid uppsägning från anställningen. 51

Pensionsberedningen (S
1984:03) har i en särskild promemoria redovi- Prop-. 1989/90:62 sat förslag som
har till syfte att begränsa de s. k. 58,3-årspensioneringarna. Bilaga 2 Utan
eget ställningstagande överlämnade beredningen i december 1988 denna
promemoria. Frågan har därefter beretts vidare inom arbetsmarknadsdepartementet.
En ytterligare promemoria har utarbetats inom departementet. Förslagen som i
huvudsak överensstämmer med pensionsberedningens, innebär i huvudsak dels att
alla uppsägningar med frångående av turordningsreglerna i lagen om
anställningsskydd för arbetstagare, som fyllt 55 år måste godkännas av central
facklig organisation, dels att särskilda föriängda uppsägningstider skall gälla
i sådana fall. För dem, som sagts upp med tillämpning av särskilda
uppsägningstider skall denna tid när den anställde har fyllt 60 år vid
uppsägningstidens utgång kunna jämställas med utförsäkring från
arbetslöshetsersättningen för rätt till förtidspension av arbelsmarknadsskäl.

Departementspromemorian
har tillsammans med pensionsberedningens promemoria skickats på remiss till
berörda myndigheter och organisationer. En sammanställning av remissyttrandena
har gjorts inom arbetsmarknadsdepartementet.

I
etl läge med stor efterfrågan på arbetskraft och då arbetslinjen skall hävdas,
kan det ifrågasättas om förtida avgångar och pensionering är det bästa sättet att
lösa stmkturproblem och arbetslöshetsproble. I andra sammanhang söker man ta
tillvara den äldre arbetskraften och hindra utslagning. Det är heller inte
acceptabelt att samhället genom försäkringssystemen skall betala kostnaden för
strukturomvandlingen och företagens rationaliseringar.

Mot
bl.a. denna bakgmnd har jag kommit fram till att avgörande skäl talar mot atl
genomföra förslagen i departementspromemorian. Härtill kommer att
konsekvenserna av den föreslagna lösningen på problemet med 58,3-årspensioneringarna
är svåra att överblicka. De spänningar som finns i tillämpningen av det
nuvarande systemet kommer sannolikt också att kvarstå. En annan lösning bör
alltså väljas.

Jag
föreslår därför att förtidspensionering som sker enbart av arbetsmarknadsskäl
avskaffas och att AFL ändras i enlighet med detta. Härigenom markeras
arbetsgivarens ansvar för den äldre arbetskraften samtidigt som arbetslinjen
kan hävdas. Äldre arbetstagare, som inte orkar fortsätta som yrkesverksamma på gmnd
av sjukdom och andra funktionsnedsättningar, måste självfallet också
fortsättningsvis kunna få sin försörjning tryggad genom socialförsäkringen. De
för äldre försäkrade mildare villkoren för rätten till förtidspension på
medicinska gmnder kvarstår således. För äldre arbetstagare som blir arbetslösa
och har sin arbetsförmåga kvar skall kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
åtgärder sättas in.

Även
om rätten till förtidspension av enbart arbetsmarknadsmässiga

skäl tas bort, så innebär detta inte att sådana skäl helt försvinner som skäl

för bedömningen av rätt till sådan pension. Också i fortsättningen kommer

arbetsmarknadsskäl att vägas in som en del i en samlad bedömning då det

gäller att ta ställning till rätten till förtidspension. Inte minst vad gäller

äldre försäkrade är detta av betydelse. Någon ändring är fö. inte heller

avsedd beträffande de arbetsmarknadsmässiga fömtsättningama för den 52

fr.o.m.
år 1990 utgående förmånen särskild efterlevandepension enligt 8 Prop.
1989/90:62

och 14 kap. AFL. Bilaga 2

Mitt
förslag föranleder ändringar 13,7,13,16 och 18 kap. AFL. Lagändringama bör
träda i kraft den 1 oktober 1991.

Jag
har i denna fråga samrått med chefen för socialdepartementet.

4 Lön i stället för pension hos Samhall

Min bedömning:
Anställda hos Samhall erhåller lön och inte förtidspension enligt lagen om
allmän försäkring för den tid de arbetar. Vissa övergångsregler bör dock gälla
för dem, som nu har pension för arbetad tid.

De
regelförändringar som behövs kan genomföras av riksförsäkringsverket utan
särskilt beslut av regering och riksdag.

Rehabiliteringsberedningen:
Samtliga anställda hos Samhall bör uppbära lön och inte förtidspension. Detta fömtsätter
att riksförsäkringsverket (RFV) upphäver sin kungördse (RFFS 1978:9).

Remissinstanserna:
Tillslyrker förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Samhall och LO påpekar att
vissa övergångsregler bör finnas, men att beredningen också fömlskickat detta.

Skälen för min bedömning:
Del finns flera skäl till att arbete inom Samhall skall betalas med lön och
inte förenas med pensionsförmåner. I första hand är det en viktig princip att
den som arbetar skall ha lön för sitt arbete. Lika viktigt är, att den som
blivit arbetsoförmögen och därför inte kan få sin försörjning genom arbete, ges
ekonomisk trygghet genom socialförsäkringssystemen. Men fömtsättningama för en
produktiv arbetsinsats gynnas inte av att den som arbetar har pension för den
arbetade tiden.

Ett andra skäl är således
att lönen ger uttryck för ett samband mellan arbetsinsatsen och ersättningen,
som kan öka arbetsmotivation och närvaro. Genom att arbetet ersätts med lön
stimuleras den enskilde att förbättra sina lönevillkor genom att utveckla
kunnande och yrkesskicklighet.

Ett tredje skäl är att fömtsättningama
för en övergång till den reguljära arbetsmarknaden förbättras.

Det finns inga
undersökningar av vilka skäl som ligger bakom att vissa arbetstagare behåller
pensionen och får avdrag på lönen i stället för att få enbart lön. 1 en dd fall
kan förklaringen vara, atl de sammantagna pen-sionsförmånema inberäknat
bostadstillägg eller avtalsreglerade tilläggspensioner m. m. överstiger lönen
före avdrag. Men det kan inte uteslutas att enskilda arbetstagare oroar sig för
att inte få tillbaka pensionsförmånerna, om de åter skulle behöva lämna
arbetslivet. Steget över till den reguljära arbetsmarknaden blir myckel stort
för dessa arbetstagare. Eftersom möjligheten att behålla pensionen enbart
gäller vid skyddat arbete måste de avstå från pensionen, om de vill pröva ett
arbete utanför Samhallgmppen. Del är troligt alt den som i stället för pension
och reducerad lön har enbart lön för sitt arbete hos Samhall är mer benägen att
anta ett erbjudan-

53

5
Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 62

de
om annat arbete. Det förhållandet atl löneläget iiiom Samhallgmppen Prop.
1989/90:62 ligger på ca 85% av genomsnittet för industriarbetarlönern.a är
också ett Bilaga 2 incitament för att anta ett erbjudande om annat arbete.

Ett
ytterligare skäl att avskaffa nuvarande samordningsregler är, som också
framhållits av rehabiliteringsberedningen, atl det nuvarande systemet också
har administrativa olägenheter, eftersom både försäkringskassoma och Samhall
måste hantera pensions- och lönedelarna. På sikt kan således handläggningen
förenklas genom den föreslagna förändringen.

Inom
Samhallgmppen arbetar 30000 arbetshandikappade. Ca 6 700 av dem har någon form
av pension. Nästan 1 300 har hel förtidspension, drygt 4300 har halv
förtidspension och återstående knappt 1 100 har 2/3 förtidspension. En del av
dessa är deltidsarbetande, som uppbär pension för den tid, som de inte arbetar.
För dessa är det inte aktuellt med förändringar. Förändringen bör endast gälla
sådana fall, där den enskilde uppbär pension för den arbetade tiden.

Samordningen
av lön och pension, som innebär att avdrag görs på lönen, sker enligt
bestämmelser i kollektivavtal. Samordningsbestämmelserna i avtalen är kopplade
lill att försäkringskassoma enligt RFV:s kungörelse (RFFS 1978:9) gör en
särskild bedömning av rätten till förtidspension för anställda i skyddat
arbete.

RFV
har i sill remissyttrande över rehabiliteringsberedningens förslag om lön i
stället för pension till anställda hos Samhall tillstyrkt förslaget. Jag har
inhämtat atl RFV nu förbereder ett upphävande av den aktuella kungörelsen.

Samhall
har i sitt remissyttrande uttryckt tillfredsställelse över förslaget att
samordningen av lön och pension skall upphöra. 1 likhet med rehabiliteringsberedningen
betonar Samhall dock att vissa övergångsregler behövs för arbetstagare, som nu
omfattas av samordningen. De som vill behålla pensionen bör kunna ha den kvar,
så länge anställningen hos Samhall består. Enligt Samhall kan en sådan
övergångslösning utformas antingen så atl de får behålla hela pensionen eller
så att de får behålla pensionen till den del som överstiger den lön som
vederbörande skulle ha haft utan pensionförmånen.

Också
kollektivavtalen mellan SFO-branschkommitté, Samhall och berörda LO- och PTK-förbund
behöver förändras, om RFV:s kungörelse upphävs. Enligt Samhall förbereder de
berörda parterna redan sådana förändringar.

Jag
har inhämtat atl RFV tillsammans med Samhall utarbetar lämpligt utformade
övergångsbestämmelser. 1 likhet med Samhall anser jag att möjligheten att
uppbära pension för arbetad lid inte skall finnas för dem som nyanställs hos Samhallgmppen
efter det att RFV:s kungörelse har upphävts och atl övergångsbestämmelsema
således inte skall bli tillämpliga för deras del.

Samhall
har framhållit i sitt remissyttrande att berörda arbetstagare bör ges ökad
möjlighet att ha pensionen vilande. De bör, enligt Samhall, kunna få tillbaka
sin pension utan särskild prövning, om anställningen i Samhall upphör, utan att
de har fått annat arbete.

Med
s.k. vilande förtidspension avses följande. Den som har fått sin 54

förtidspension
indragen eller minskad på gmnd av att han börjat förvärvsarbeta kan återfå
pensionen genom ett enkelt ansökningsförfarande. För närvarande gäller
emellertid det kravet att ansökan görs inom två år från del pensionen drogs in
eller minskades.

För egen dd vill jag
erinra om att chefen för socialdepartementet har behandlat frågan om vilande
förtidspension tidigare denna dag.. Han har därvid uttalat sig för att en
pension skall kunna vara vilande upp till fem år.

Ett
genomförande av principen om lön i stället för pension vid skyddat arbete
innebär att kostnader omfördelas mellan socialförsäkringssystemet och
statsbudgeten. Samhalls utgifter för löner kommer att öka, samtidigt som
socialförsäkringssystemet dels får minskade kostnader för förtidspension, dels
ökade intäkter av inbetalade sociala avgifter.

Jag
bedömer att dessa förändrade regler bör kunna träda i kraft den 1 juli 1990.

Prop. 1989/90:62 Bilaga 2

5 Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen

Min bedömning: Ett
nytt anslag bör inrättas för uppdragsverksamhet för den yrkesinriktade
rehabiliteringen inom arbetsmarknadsverket. Kostnaderna för
uppdragsverksamheten bör täckas genom intäkter. Till den del löpande utgifter
inte kan bestridas med löpande intäkter bör AMS disponera en rörlig kredit hos
riksgäldskontoret.

Rehabiliteringsberedningen:
Särskilda av försäkringskassan betalda platser hos arbetsmarknadsinstituten
bör inrättas och stå till försäkringskassans disposition för anställda
personer med behov av utredning vid instituten.

Remissinstanserna:
Har redovisats av chefen för socialdepartementet i bilaga 1, avsnitt 2.

Skälen för min bedömning:
Chefen för socialdepartementet har tidigare denna dag lagt fram etl förslag om
att försäkringskassorna skall ges möjlighet att använda medel från
socialförsäkringen till att köpa rehabiliteringstjänster från bl. a. Ami.
Syftet skall vara att få till stånd tidiga och effektiva rehabilileringsåtgärder
för sjukskrivna försäkrade. Arbetsmarknadsverkels erfarenhet av arbetsprövning,
arbetsträning och arbetsvägledning är av stort värde i en
rehabiliteringsutredning, som skall klargöra vad som behövs för atl en person
skall kunna återgå i arbete.

En
fömtsättning för att försäkringskassan skall kunna erbjudas sådana tjänster är atl
kapaciteten vid arbetsmarknadsverket både inom arbetsmarknadsinstituten och
arbetsförmedlingens vägledningsfunktion (Af/Ami) utökas. Om arbetsgivare får
möjlighet att betala köp av rehabiliteringstjänster av medel från
arbetslivsfonden, kommer också detta att innebära ökade anspråk på Af/Ami. Min
bedömning skall ses mot denna bakgmnd.

55

Jag kommer i det följande
att uppehålla mig vid vissa avgränsningsfrå- Prop. 1989/90:62

gor och mer tekniskt betonade frågor. Bilaga 2

Sedan
några år bedrivs viss avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet som en
försöksverksamhet vid Ami. Jag har behandlat försöksverksamheten i 1989 års
budgetproposition (prop. 1988/89:100, bil. 12). Den har hittills haft en
relativt liten omfattning. De ökade anspråken på Ami:s tjänster och
arbetsförmedlingens vägledningsfunktion innebär all etl nytt anslag bör
inrättas för uppdragsverksamhet. AMS bör få disponera en rörlig kredit hos
riksgäldskontoret för uppbyggnadskostnader och andra löpande utbetalningar som
i inledningsskedet inte täcks genom intäkter. I ett längre perspektiv
förutsätts kostnader och intäkter balansera varandra.

Tjänster
som uppdragsgivarna betalar med statliga medel — inberäknat medel från
socialförsäkringen — fömtsätts lämnas till ett pris som bygger på en
självkostnadskalkyl. AMS skall i samband med att avtal om uppdrag tecknas också
se till att uppdragsgivaren har tecknat avtal eller på annal sätt löst frågan
om försäkringsskydd. Sådant försäkringsskydd kan avse dels deltagama i den
yrkesinriktade rehabiliteringen, dels skydd för arbetsgivare, som ställer
praktikplatser eller motsvarande till förfogande, mot skador som orsakas av
deltagarna.

Uppdragsverksamheten
får inte medföra ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiska ålgärder. En
uppdragsgivare skall således inte genom uppdraget ges tillgång till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för egen del eller för sina anställda.
Uppdragsverksamheten får inte innebära att förmedlingens och Ami:s ordinarie
sökande får sämre tillgång till åtgärder som arbetsmarknadsutbildning,
anställning med lönebidrag eller skyddat arbete, arbetshjälpmedel och andra
anpassningsåtgärder, som finansieras helt eller delvis genom bidrag från
arbetsmarknadsverket.

Rehabiliteringsberedningen
har berört frågan om vilka försäkrade som bör kunna ges tillgång till Ami:s
tjänster genom försäkringskassans försorg. Jag utgår från att försäkringskassoma
gör lämpliga avvägningar i denna fråga. Så bör exempelvis de, som kan väntas
behöva olika arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder i första hand ges service av
förmedlingen och Ami som enskilda sökande och inte inom ramen för en
uppdragsverksamhet. I likhet med rehabiliteringsberedningen bedömer jag att
uppdragsverksamheten åt försäkringskassorna främst kommer att gälla sådana
fall som uppenbarligen inte kan klaras genom insatser av arbetsgivaren och företagshälsovården.

I
regeringens uppdrag i november 1987 lill AMS att redovisa den av-giftsfinansierade
konsultverksamheten, underströks vikten av att konsulttjänsterna bygger på
samråd och samverkan med såväl arbetsgivare som arbetstagare på de berörda
arbetsplatserna. Om konsultinsatsema kan ha arbetsmiljökonsekvenser är det
särskilt viktigt att samråd sker med skyddskommittén. Också
förelagshälsovårdens särskilda expertkunnande på arbetsmiljöområdet kan behöva
utnyttjas.

Jag
vill åter understryka vikten av alt insatser som görs inom ramen för
uppdragsverksamheten sker i samråd och samverkan även med de anställdas
organisationer.

Jag
räknar med all denna nya form av uppdragsverksamhet kan träda i 56

krafl
den 1 juli 1990 och avser att i samband med nästa års budgetproposi- Prop.
1989/90:62 tion återkomma med förslag om inrättande av ett nytt anslag för
upp- Bilaga 2 dragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen och
storleken på den rörliga krediten.

6
Lönebidrag för förtidspensionerade

Nytt
anslag 1989/90 Förslag

120000000

Mitt förslag:
Arbetsgivare, som anställer förtidspensionerade, erhåller ett lönebidrag om högst
50% av den totala lönekostnaden för den anställde. För ändamålet inrättas ett
nytt reservationsanslag på vilket 120 milj. kr. anvisas för budgetåret 1989/90.

AMS:
Förtidspensioner skall kunna omvandlas till lönebidrag till de arbetsgivare,
som anställer förtidspensionerade. Den enda begränsning som skall finnas för
bidraget är alt del inte får överstiga pensionens storlek för berörd person.

Rätlen
lill förtidspension skall kvarstå under den lid då den berörda personen arbetar
(vilande förtidspension). Om den pensionerade så önskar skall han kunna få
tillbaka sin pension ulan atl rätten till pension behöver prövas på nytt.

Olika
kombinationer av arbete och förtidspension skall vara möjliga inom ramen för
det pensionsbeslut som finns.

Skälen
för mitt förslag: Möjlighetema för förtidspensionerade att komma tillbaka lill
arbetslivet kan öka väsenUigt, om arbetsgivare kan få ett lönebidrag, som
kompenserar för den förtidspensionerades nedsatta arbetsförmåga. Utbudet av
arbetskraft kan öka genom att den arbetsförmåga, som förtidspensionerade ändå
kan ha kvar, kommer till användning i produktivt arbete. Förslaget skall ses
som ett uttryck för arbetslinjen. När det är möjligt bör resurser i första hand
användas för alt hjälpa den enskilde till arbete.

Under de senaste tio åren
har antalet förtidspensionärer ökat med drygt 70000 personer, från 273000 till
346000 och antalet åriigen nybeviljade pensioner har pendlat mellan 42000 och
54000. Bara under 1980-talet har i genomsnitt per år förtidspensionerats 47 000
personer, medan arbetskraften ökat med 30000 personer per år. Kostnadema har
också ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden och uppgick under år 1988
till över 23 miljarder kr., vilket motsvarar 2,1% av BNP. Prognosema pekar på
en fortsatt uppgång. Enligt RFV väntas antalet förtidspensionärer uppgå till
387000 personer budgetåret 1993/94.

Del
är sannolikt svårt att med hjälp av aktiva insatser påverka de 350000 som redan
i dag har förtidspension. Möjligheten atl få pension innan rätten till
ålderspension har inträtt har tillkommit för atl ge människor en ekonomisk
trygghet, när de på gmnd av sjukdom eller skador inte

57

kan få sin utkomst genom
förvärvsarbete. En förtidspensionär fömtsätts Prop. 1989/90:62 således vara
helt eller delvis arbetsoförmögen. Förtidspension beviljas Bilaga 2
huvudsakligen på medicinska indikationer. Hänsyn las till arbetsförmågan i
förhållande till dels tidigare förvärvsarbete, dels andra arbeten, som normall
förekommer på arbetsmarknaden. I princip skall nedsättningen av arbetsförmågan
bedömas efter del alt möjliga rehabiliteringsåtgärder har vidtagits. Ofta har
det dock varit så atl annat och bättre anpassat arbete inte har kunnat erbjudas.

Det
finns enligt min bedömning förtidspensionerade, som skulle vilja fortsätta all
vara aktiva i arbetslivet och som också skulle klara av del, om arbetsförhållandena
är lämpligt utformade. Såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt är det
angeläget att denna vilja och förmåga kan tas tillvara.

Det
finns dock knappast skäl att anta atl det kan gälla ett större antal förtidspensionerade.
Steget tillbaka till arbetsmarknaden är långt för den, som varit borta från
arbetslivet under en följd av år. Meddåldem bland de förtidspensionerade är hög
- närmare 75 % är 50 år eller äldre, mer än 40 % är i åldem 60 — 65 år. Många
har haft tunga och påfrestande arbeten och kan känna sig alltför slitna för att
vilja pröva att återgå till arbetslivet.

Många
är - utöver folkpension och ATP - tillförsäkrade kompletterande ersättningar
genom kollektivavtalsreglerade försäkringar. Sådana ersättningar är bundna till
pensionen. Den som lämnar pensionssystemet och tar ett avlönat arbete förlorar
därmed rätten till ersättning från avtalsförsäkringen, eventuellt efter viss tid
med efterskydd.

En
förtidspensionär som erbjuds arbete ställs således inför svåra avväganden, som
fömtsätter att vederbörande är väl insatt i dels villkoren för den
avtalsförsäkring, som vederbörande har genom sill tidigare arbete, dels
villkoren som i förekommande fall kan gälla i den nya anställningen, t. ex. i
fråga om kvalificeringstid, ersättningsnivå etc.

De
avtalsreglerade försäkringama har avtalats fram av arbetsmarknadens parter i
syfte atl ge anställda resp. medlemmar ekonomisk trygghet och minska skillnadema
i standard mellan den yrkesakliva tiden och pensionstiden. Samtidigt kan dessa Irygghetsordningar
minska incitamenten att återgå till arbetslivet i enskilda fall.

Personer
med små pensionsförmåner har å andra sidan goda skäl att återgå i arbete,
eftersom det kan ge möjlighet att senare få bättre pensionsförmåner.

Enligt min mening bör man
pröva vilka effekter ett lönebidrag för

förtidspensionerade kan ge. Det är angelägel all den enskilde som vill

komma tillbaka till arbetslivet kan få möjlighet till detta. Somjag nämnde

i årets kompletteringsproposilion kan detta ske redan nu inom ramen för

det befintliga lönebidragssystemet. Den bidragsnivå, som jag föreslår —

upp till halva kostnaden för lön och sociala avgifter - är dock något högre

än vad som gäller för det allmänna lönebidraget till enskilda och kommu

nala arbetsgivare och bör därför kunna innebära en ökad stimulans att

anställa förtidspensionerade. Möjligen kan också intresset och anslutning

en påverkas positivt av ell stöd som inriktas särskilt på förtidspensionera

de. 58

Mot
bakgmnd av vad jag nu har anfört föreslårjag att ett lönebidrag om Prop.
1989/90:62 högst 50% av den totala lönekostnaden inrättas. Jag räknar med att
detta Bilaga 2 nya lönebidrag kan börja tillämpas så snart riksdagen fatlat
beslut i frågan. Jag beräknar alt utgiftema för ovan angivna ändamål inte skall
överstiga 120 milj. kr. under innevarande budgetår.

Bidraget
bör kunna lämnas både till privata och offentliga arbetsgivare och avse en
period om högst fyra år och omprövas vid periodens slut. Det skall kunna
förlängas, om omprövningen visar att det finns skäl till detta. Det skall också
kunna trappas ned, om det är motiverat med hänsyn till den anställdes
arbetsförmåga.

Med
hänvisning till vad jag nyss har anfört om de konsekvenser som i vissa fall kan
uppstå för enskilda vad gäller de avtalsreglerade försäkringama m.m., villjag underslrykla
vikten av de, som vill komma i fråga för en anställning med denna form av
lönebidrag ges information om ekonomiska och andra konsekvenser, som kan följa
av att de inte längre är förtidspensionärer. AMS bör under innevarande budgetår
kunna använda högst 5 milj.kr. under anslaget för informationsinsatser dels
till sökande, dels till arbetsgivare, som man vill intressera för del nya
bidraget. Medlen bör också kunna användas till bidrag till främst fackliga organisationer
för uppsökande verksamhet och information till medlemmar — inkl. tidigare medlemmar
- om möjligheten att återgå till arbetslivet med etl lönebidrag.

Erfarenhetema
av detta nya bidrag för att ge förtidspensionerade möjlighet till arbete bör följas
upp och utvärderas av AMS.

Som
AMS har framhållit bör möjligheten att ha en förtidspension vilande vidgas till
längre tid än de två år, som gäller nu. Somjag nyss har nämnt har denna fråga
behandlats tidigare denna dag av chefen för socialdepartementet. Han har
därvid förordat att pensionen skall kunna vara vilande upp till fem år.

7 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Förslaget
under 2 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslagen bör fogas lill
protokollet i detta ärende som bilaga 2.1.

8 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

dels atl

anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift, 59

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, Prop.
1989/90:62 dels alt Bilaga 2

3. godkänna vad jag nu har anfört om riktlinjer för hur arbelslivsfondens
medel bör användas, en organisation för bidragsprövning och förvaltning av
fondens medel,

4. godkänna vad jag nu har anfört om lön i stället för pension hos Samhall,

5. till Lönebidrag för förtidspensionerade för budgetåret 1989/90 anvisa
ett reservationsanslag på 120000000 kr.

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
nu har anfört om

6.
uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen.

60

Propositionens
lagförslag • Prop. 1989/90:62

Bilaga 2:1 1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift

Härigenom
föreskrivs alt övergångsbestämmelsen till lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift
skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1990.

61

2 Förslag
till Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring ' "

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 5 §, 7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 §, 16 kap. 7 och 8§§ saml
18 kap. 21 § lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3
kap.

5 Den
allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad
besluta om den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I fråga
om en försäkrad som avses i 1 § första stycket skall kassan samtidigt
fastställa den försäkrades sjukpenninggmndande inkomst och, om inkomsten helt
eller delvis är att hänföra till anställning, dennes årsarbetstid. Sådan fastställelse
skall också ske för försäkrad som avses i I § andra stycket så snart anmälan om
hans inkomstförhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån
den sjukpenninggmndande inkomsten är att hänföra till anställning eller till
annat förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen skall omprövas

a) när
kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållan

den, arbetstid eller andra omständigheter har undergått ändring av bety

delse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,

b) när
förtidspension eller sär- b) när förtidspension eller sär

skild efterlevandepension enligt skild efterlevandepension enligt

denna lag beviljas den försäkrade denna lag beviljas den försäkrade

eller redan utgående sådan pension eller redan utgående sådan pension

ändras med hänsyn till ändring i ändras med hänsyn till ändring i

den försäkrades förmåga eller möj- den försäkrades arbetsförmåga eller.

lighet alt bereda sig inkomst genom vid särskild efterlevandepension, för

arbete, måga eller möjlighet att bereda sig

inkomst
genom arbete,

c) när
delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller redan

utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades

arbets- eller inkomstförhållanden, samt

d) när
tjänstepension beviljas den försäkrade.

Ändring
skall i fall som avses i första stycket a) inte ske förrän 14 dagar efter det
försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omständigheterna. Ändring skall
i annat fall ske så snart anledning till ändringen uppkommit.

Den
fastställda sjukpenninggmndande inkomsten får ej i annat fall än som avses i
första stycket b), c) eller d) sänkas under tid då den försäkrade

1. bedriver studier, för vilka han uppbär studiehjälp, studiemedel eller
särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt
lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag
enligt förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander,

2.
genomgår grundutbildning för vuxna (grundvux),
vuxenutbildning för

'
Lagen omtryckt 1982:120.

Nuvarande lydelse enligt
1989:218.

62

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:62

Bilaga
2:1 psykiskt utvecklingsstörda (särvux) eller gmndläggande svenskundervisning
för invandrare och uppbär timersättning för studiema,

3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet
genomgår yrkesutbildning,

4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast
sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,

5. är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om
den försäkrade är förälder till bamet eller likställs med förälder enligt 1 §
lagen (1978:410) om rätt lill ledighet för vård av barn, m. m. och bamet inte
har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adoption av barn som ej fyllt tio år
eller vid mottagande av sådant bam i avsikt att adoptera det, om mindre än ett
år har förflutit sedan den försäkrade fick bamet i sin vård.

För
en försäkrad som avses i tredje stycket 1 skall försäkringskassan, vid sjukdom
under utbildningstiden, beräkna sjukpenningen på en sjukpenninggmndande
inkomst som har fastställts på gmndval av enbart den inkomst av egel arbete som
den försäkrade kan antas få under denna lid. Om därvid den sjukpenninggmndande
inkomsten hell eller delvis är atl hänföra till anställning, skall
årsarbetstiden beräknas på gmndval av enbart det antal arbetstimmar som den
försäkrade kan antas ha i ifrågavarande förvärvsarbete under utbildningstiden.

För
en försäkrad som avses i 10 c § första stycket 1 eller 2 skall dock under
studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäkrade inte uppbär
studiesocial förmån som anges i tredje stycket I, sjukpenningen beräknas på den
sjukpenninggmndande inkomst som följer av första-tredje styckena, om
sjukpenningen blir högre än sjukpenning beräknad på den sjukpenninggmndande
inkomsten enligt Qärde stycket.

7
kap. 1§

Rätt
till folkpension i form av Rätt till folkpension i form av förlidspension tillkommer
för- förtidspension /za/- försäkrad, säkrad, som fyllt sexton år och som som
fyllt sexton år och som inte upp-ej åtnjuter ålderspension enligt den- bär
ålderspension enligt denna lag, na lag, för tid före den månad, då förtid före
den månad, då han fyller han fyller sextiofem år, därest hans sextiofem år, om
hans arbetsförmå-arbetsförmåga på gmnd av sjukdom ga på gmnd av sjukdom eller
annan eller annan nedsättning av den fy- nedsättning av den fysiska eller siska
eller psykiska prestationsför- psykiska prestationsförmågan är mågan är nedsatt
med minst hälf- nedsatt med minst hälften och ned-ten och nedsättningen kan
anses sättningen kan anses varaktig, varaktig.

Rätt
tid förtidspension tillkom

mer även försäkrad, som fyllt sextio

år och som tid följd av arbetslöshet

uppburit ersättning från erkänd ar

betslöshetskassa under den längsta

tid sådan ersättning kan utgå eller

uppburit konta'nt arbetsmarknads

stöd enligt lagen (1973:371) om

kontant arbetsmarknadsstöd under

fyrahundrafemtio dagar, därest

hans möjlighet att bereda sig fort

satt inkomst genom sådant arbete 3

Nuvarande
lydelse

som
han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete
är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Rätt tid
förtidspension enligt vad nu sagts tillkommer försäkrad som uppburit kontant
arbetsmarknadsstöd utan hinder av aU stödet ej utgått under fyrahundrafemtio
dagar, såvida han dessförinnan uttömt sin rätt till stöd.

Kan nedsättning av
arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den antagas bliva bestående avsevärd
tid, äger den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sådant
bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i övrigt vad som är
stadgat om förtidspension enligt första stycket gälla beträffande sjukbidrag.

Föreslagen lydelse

Kan
nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bd
bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag.
Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i övrigt vad som är
föreskrivet om förtidspension enligt första stycket gälla beträffande
sjukbidrag.

Prop. 1989/90:62 Bilaga
2:1

Försäkrad,
vars förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete är, tid följd
av förhållande som avses i 1§, nedsatt i sådan grad att intet eller endast en
ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

Är
den försäkrades arbetsförmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom
arbete nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår två
tredjedelar av hel förtidspension.

I
övriga fall utgives halv förtidspension.

13

Rätt
till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligi vad nedan sägs
försäkrad, som ej åtnjuter ålderspension enligt denna lag, för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år, därest hans arbetsförmåga på gmnd av
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig samt den
försäkrade äger

2 §

Försäkrad,
vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del
därav återstår, erhåller hel förtidspension.

Ar
den försäkrades arbetsförmåga nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt
mer än hälften, utges två tredjedelar av hel förtidspension.

I
övriga fall utges halv förtidspension.

kap.

1§

Rätt
till tilläggspension i form av förtidspension har enligt vad nedan sägs
försäkrad, som inte uppbär ålderspension enligt denna lag, för lid före den
månad, då han fyller sextiofem år, om hans arbetsförmåga på gmnd av sjukdom
eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig samt den försäkrade
skall tillgodoräknas

64

Nuvarande lydelse

tillgodoräkna
sig pensionspoäng för tid före det år, vamnder pensionsfallet inträffat, /i ven
om nedsättning av arbetsförmågan som nyss sagts icke föreligger, skall äldre
försäkrad under de närmare förutsättningar som angivas i 7 kap. 1 § andra
stycket äga rätt tdl förtidspension, därest han är varaktigt arbetslös.

Kan
nedsättning av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den antagas bliva
bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension i form
av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i
övrigt vad som är stadgat om förtidspension enligt första siyckelförsta punkten
gälla beträffande sjukbidrag.

Vad
i 7 kap. 2 och 3§§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.

Föreslagen lydelse

pensionspoäng
för tid före det år, vamnder pensionsfallet inträffat.

Kan
nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bd
beslående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till till-läggspension i form
av sjukbi-. drag. Sådant bidrag skall vara begränsat lill viss tid; och skall
i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första stycket gälla beträffande
sjukbidrag.

Vad
som föreskrivs i 1 kap. 2 och 3§§ skall tillämpas även beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.

Prop. 1989/90:62 Bilaga
2:1

16 kap.

7§

Därest förmågan eller
möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt förbättras för försäkrad
som åtnjuter förlidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn
till förbättringen.

Om arbetsförmågan
väsentligt förbättras för försäkrad som uppbär förtidspension, skall pensionen
dras in eller minskas med hänsyn lill förbättringen.

Den som uppbär
förtidspension enligt 7 kap. 1 § första stycket eller 13 kap. 1 första stycket
första meningen är skyldig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättras,
utan oskäligt dröjsmål göra anmälan om det hos allmän försäkringskassa.
Motsvarande skall gälla den vars rätt till förtidspension grundats på varaktig
arbetslöshet och den som uppbär efterlevandepension eller förmån enligt 9 kap.,
om förhållandena ändras så att rätten till pensionen eller förmånen påverkas. Är
den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmynda-

Den som uppbär
förtidspension enligt 7 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § är skyldig att, om hans
arbetsförmåga väsentligt förbättras, ulan oskäligt dröjsmål göra anmälan om del
hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall gälla den som uppbär
efterlevandepension eller förmån enligt 9 kap., om förhållandena ändras så att
rätten lill pensionen eller förmånen påverkas. Är den försäkrade omyndig,
åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren. Om den försäkrade har en god man eller
förvaltare enligt föräldrabalken, har denne motsvarande skyl-

' Nuvarande lydelse enligt 1988:1327.

65

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:62

Bilaga
2:1 ren. Om den försäkrade har en god dighet att göra anmälan, om det

man
eller förvaltare enligt föräldra- kan anses ingå i uppdraget.

balken, har denne
motsvarande

skyldighet att göra
anmälan, om

det kan anses ingå i
uppdraget.

Underlåts
anmälan som avses i första stycket ulan giltigt skäl, får pensionen eller
förmånen dras in för viss tid eller tills vidare.

18
kap.

21 r

En
socialförsäkringsnämnd avgör frågor om rätt till

1. förtidspension
med undantag 1. förtidspension,

av ärenden som avses i 7 kap. 1§

andra stycket,

2. särskild efterlevandepension, 2. särskild efterlevandepension,

3. handikappersättning, 3. handikappersättning,

4. vårdbidrag. 4. vårdbidrag.

Socialförsäkringsnämnden
avgör även frågor om rätt till förmåner enligt vad som föreskrivs i andra
författningar.

Socialförsäkringsnämnden
är beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande.

I
övrigt skall vad i 8—10§§ föreskrivs med avseende på styrelse ha motsvarande
tillämpning med avseende på socialförsäkringsnämnden. Har föredraganden från
beslutet avvikande mening skall denna antecknas till protokollet.

1. Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1991.

2. Äldre
föreskrifter i 3 kap. 5§, 7 kap. 1 och 2§§, 13 kap. 1 § samt 16

kap. 7 och 8 §§ gäller fortfarande i fråga om försäkrad för vilken rätten till

förtidspension har inträtt före ikraftträdandet.

3.1
fråga om 18 kap. 21 § gäller äldre föreskrift fortfarande beträffande frågor om
rätt till förtidspension som gmndar sig på varaktig arbetslöshet.

"
Nuvarande lyddse enligt 1988:881. 66

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:62

Innehåll

Sid

Propositionens
huvudsakliga innehåll......................... 1

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989 3

1 Fömyelse
av arbetslivet .................................... 3

1.1 Inledning 3

1.2 En
offensiv 4

1.2.1 Socialförsäkringssystemet .......................... 5

1.2.2 Effektivare samhällsinsatser ....................... 5

1.2.3 Arbetslivsfonden....................................... 5

1.2.4 Arbetsgivarens ansvar .............................. 6

2 Hemställan...................................................... 7

3 Beslut .......................................................... 7

Bilaga
1 Socialdepartementet

1 Inledning........................................................ 8

2 Köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster.......... ... 9

3 Försöksverksamhet för effektivare rehabilitering..... 12

4 Attitydpåverkande insatser och ökad
kontrollverksamhet 14

5 Arbetsgivarinträde vid privata företag.................. . 16

6 Ytterligare nivåer i sjukpenningförsäkringen och
anslutande ersättningssystem 18

7 Ersättning för resekostnad i stället för
sjukpenning. . 20

8 Vilande förtidspension....................................... . 22

9 Försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning 24

10 Upprättade lagförslag........................................ . 25

11 Specialmotivering............................................. 25

11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 25

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring 26

12 Hemställan ................................................... .. 26

Bilaga
1:1 Förslag till lag om försöksverksamhet med särskild beräk

ning av sjukpenning vid arbetsgivarinträde . .. 28

Bilaga
1:2 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring............................................... .. 29

Bilaga
1:3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbets

skadeförsäkring ...................................... .. 32

Bilaga
1:4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd.................................... 33

Bilaga
1:5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersätt

ning till smittbärare ............................... y34

Bilaga 1:6 Förslag till
lag om ändring i kommunalskattdagen

(1928:370)
........................................... . 3'5

Bilaga 2
Arbetsmarknadsdepartementet

1 Arbelslivsfonden............................................... . 38

1.1 Inledning..................................................... . 38

1.2 Riktlinjer för användning av arbetslivsfondens
medel 39

1.2.1 Principiella utgångspunkter.......................... . 39

1.2.2 Bidrag till arbelsmiljöförbättrande åtgärder...... . 40

1.2.3 Bidrag till rehabiliterings- och
arbetsanpassningsåtgärder . 42

1.2.4 Organisationsfrågor .................................. . 44

1.2.5 Arbetslivsfondens förvaltning....................... . 46

2 Aktiv
rehabilitering till arbete.............................. 46
67

2.1 Inledning.................................................... . 46
Prop. 1989/90:62

2.2 Rehabilitering till arbete.............................. . 47
Innehåll

2.3 Det fortsatta arbetet med rehabiliteringsfrågorna 49

3 Förtidspension av arbetsmarknadsskäl ................. . 50

4 Lön i stället för pension hos Samhall ................... . 53

5 Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade

rehabiliteringen................................................ . 55

6 Lönebidrag för förtidspensionerade...................... . 57

7 Upprättade lagförslag........................................ . 59

8 Hemställan...................................................... . 59

Bilaga
2:1 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:484) om arbets

miljöavgift ........................................... . 61

Bilaga 2:2 Förslag rill
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring............................................... . 62

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989 68