Prop. 1989/90:70

Regeringens proposition 1989/90:70

om våldsskildringar i rörliga bilder m. m.

Prop. 1989/90:70

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 februari 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås åtgärder mot skador av våldsskildringar i film och videogram.
En ny lag om granskning och kontroll av filmer och videogram föreslås. Straffet
skärps väsentligt för olaga våldsskildring genom att straffmaximum höjs till
fängelse i två år. Vidare görs särskilda insatser för att förbättra
möjligheterna att spåra upp otillåtna skildringar och utkräva straffansvar.
Statens biografbyrå får restirser för inspektion och kontroll på videogrammarknaden
i hela landet. Alla som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram skall
registrera sig hos biograföyrån. Biografbyrån får också tillgång till ett
register över alla videogram på marknaden. Vidare vidgas skyldigheten att lämna
pliktexemplar av videogram till arkivet för ljud och bild. Pliktexemplaren
skall lämnas omedelbart då de gjorts tillgängliga för allmänheten.

Ett
råd inrättas med uppgift att följa marknadsutvecklingen och ta initiativ till
ett informations- och utbildningsprogram på videogramområ-det och ge stöd till
lokala initiativ. Insatser till stöd för kvalitetsvideogram föreslås.

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Prop.
1989/90:70

Härigenom föreskrivs att
16 kap. följande lydelse.

10 b § brottsbalken skall
ha

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller
andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring
till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur
med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Första
stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har
godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder
med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer
eller videogram.

Den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller
andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för o /aga våldsskildring
till bö,ter eller fängelse i högst tvä år. Detsamma gäller den som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur
med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Sprider
någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket och sker
spridningen i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte, döms såsom
i första stycket sägs.

Första
och andra styckena gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå
har godkänt för visning. De gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder
med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första och andra styckena inte offentliga förevisningar
av filmer eller videogram.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1989/90:70

Har en
upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett
videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vad som
har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt
upptagningen har insett eller bort inse detta.

Har en
upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett
videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller andra stycket för spridning av
upptagningen. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har
spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

2
Förslag till Prop. 1989/90:70

Lag om granskning och kontroll av filmer och videogram

Härigenom föreskrivs följande.

Granskningsplikt

1
§ Framställningen
i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av statens
biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig
tillställning.

2
§ Från
granskningsplikt enligt denna lag undantas filmer och videogram som

1. sänds i radiosändning,

2. sänds i trådsändning om sändningen
är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en
satellit i fast trafik eller om sändningen är en egensändning som också sker
till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen
(1966:755) eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar,

3. utgör reklam för vara eller
tjänst,

4. visas vid varumassa, utställning
eller sportevenemang, om inte själva visningen utgör en allmän sammankomst.

3 § Biografbyrån får för en viss filmfestival eller ett
liknande eve

nemang medge att framställningar i filmer och videogram visas för

personer över femton år, även om framställningarna inte har

granskats och godkänts för visning. Ett sådant medgivande får för

enas med villkor som biografbyrån finner nödvändiga.

Bedömningsgrunder och åldersgränser

4 § Framställningen i en film eller ett videogram eller en
del där

av får inte godkännas för visning, om händelserna skildras på så

dant sätt och i sådant sammanhang- att framställningen kan verka

förråande.

Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen
innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor
eller djur, skildrar sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i
pornografiska sammanhang.

5
§
Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för visning
för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den kan vålla
barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada.

6
§ Vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning i
film eller videogram förekommer får tillträde inte medges någon som inte har
uppnått den lägsta ålder

som biografbyrån bestämt
enligt 5 §, om inte något annat följer av Prop. 1989/90:70 andra stycket.

Barn
som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år
får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn
från sju år. Barn som fyllt sju år men inte elva år och som är i sällskap med
en person som fyllt arton år får medges tillträde lill visning av en
framställning som är tillåten för barn från elva år.

Arkivering

7 §
Filmer eller videogram som har lämnats in för granskning

skall återlämnas till den som har begärt granskningen.

Om
en framställning har godkänts delvis skall biografbyrån spela av de delar som
inte har godkänts och bevara dessa avspelningar. Om framställningen är en film
får dock biografbyrån i stället klippa av och bevara de delar som inte har
godkänts.

Tdlståndskort

8 §
Då en av biografbyrån granskad och godkänd framställning

visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, skall

ett av biografbyrån utfärdat tillståndskort finnas tillgängligt.

A
vgifter

9 §
Avgift för granskning enligt denna lag tas ut med

1.
grundavgift 200 kr.,

2.
tidsavgift 45 kr. per spelminut
vid normal visningshastighet, dock minst 200 kr.,

3. avgift
för varje tillståndskort utöver det första med 1 550 kr.

Tidsavgift tas inte ut om en film eller ett videogram till väsentlig

del
är en dokumentär framställning.

Om
en film eller ett videogram har en speltid under fem minuter vid normal
visningshastighet utgår avgiften för varje tillståndskort utöver det första
med 150 kr.

Tdlsyn

10 §
Biografbyrån utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag

samt av 16 kap. 10 b och 10 c §§ brottsbalken när det gäller rör

liga bilder. Byrån skall därvid verka för att överträdelser av be

stämmelserna beivras.

Byrån
fär uppdra åt därtill lämpade personer att utöva tillsyn för byråns räkning.

11 §
För sin tillsyn har biografbyrån rätt att få tillträde till loka

ler och andra utrymmen där filmer och videogram försäljs eller

hyrs ut eller visas för konsumenter.

Biografbyrån
har för sin tillsyn även rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen
som huvudsakligen används för lagring eller förvaring av filmer och videogram.

12 §
Biografbyrån har rätt att av den som i yrkesmässig verksam- Prop. 1989/90:70

het eller annars i förvärvssyfte sprider filmer eller videogram på

begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.

13 § Om det kan antas att en
framställning sprids i strid med 16 kap. 10 b § brottsbalken, får biografbyrån
utan ersättning ta hand om ett exemplar för kontroll under högst 24 timmar. Om
det finns särskilda skäl, får tiden utsträckas, dock längst till fem dygn.

14 § Polismyndigheten skall på
begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

Register över videogramdistributörer m. m.

15 § För att underlätta tillsynen
skall biografbyrån upprätta ett register över videogramdistributörer. Registret
skall föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla endast
sådana uppgifter som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 17 §.

16 § Arkivet för ljud och bild får ha
terminalåtkomst till de uppgifter i registret som behövs för arkivets
verksamhet.

17 § Den som yrkesmässigt säljer
eller hyr ut videogram skall anmäla sig för registrering hos biografbyrån.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas till
registret.

18 § Bestämmelser om att biografbyrån har
terminalåtkomst till

det register som arkivet för ljud och bild för över pliktexemplar av

filmer och videogram finns i lagen (1978:487) om pliktexemplar

av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Ansvars- och överkiagandebestämmelser m. m.

19 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning som inte omfattas av medgivande enligt 3 §, visar en
framställning i film eller videogram som omfattas av granskningsplikt men inte
har godkänts för visning,

2. bryter mot villkor enligt 3 §,

3. bryter mot 6 § om åldersgränser
för tillträde till visning,

4. bryter mot 8 § om tillståndskort,

5. underlåter att fullgöra sin
skyldighet enligt 17 §.

20 § Film, videogram och utrustning
som använts i strid med 1 § skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

21 § Biografbyråns beslut enligt
denna lag i frågor om granskning av film och videogram får överklagas hos
kammarrätten. I övrigt får byråns beslut enligt denna lag inte överklagas.

22 § Vid prövning av mål
enligt denna lag består kammarrätten Prop. 1989/90:70

av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter. Av de sär

skilda ledamöterna skall en ha särskilda kunskaper om film och en

i
beteendevetenskap. Även om en av de särskilda ledamöterna är frånvarande, får
målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter är ense om slutet.

Kammarrätten
är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 §
andra stycket 1-3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

23 §
Regeringen förordnar för högst fem år i sänder minst sex,

högst tio personer att efter kallelse inträda som särskilda ledamö

ter i kammarrätten vid handläggning av mål enligt denna lag. Av

dessa personer skall hälften ha särskilda kunskaper om film och

hälften ha särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen.

Avgår sådan person under den tid, för vilken han har blivit ut

sedd, förordnar regeringen annan person i hans ställe.

De
särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare. De får inte vara underåriga
eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

24 §
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om inkallande av

de särskilda ledamöterna till tjänstgöring i kammarrätten samt om

ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av mål en

ligt denna lag och därmed sammanhängande frågor.

Särskild
ledamot får för tid, under vilken han varit inkallad till tjänstgöring,
ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1991, då förordningen (1959: 348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m.m. och lagen (1985:993) om avgifter för granskning av
filmer och videogram skall upphöra att gälla.

2.
Om en framställning om
granskning av film eller videogram har kommit in till statens biografbyrå före
ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla. Bestämmelserna i 4 § skall dock
tilllämpas i stället för bestämmelserna i 3 § förordningen (1959: 348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

3.
Den som vid den nya lagens
ikraftträdande bedriver registre-ringspliktig verksamhet skall registrera sig
hos biografbyrån senast den 1 mars 1991.

3
Förslag till

Prop. 1989/90:70

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptagningar

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud-
och bildupptagningar

dels
att rubriken närmast före 13 § skall utgå,

dels
att 12-14, 16, 17 och 25 §§ samt rubriken närmast före 12 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen
skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Film

Föreslagen
lydelse

Film,
videogram fonogram

och

Av
film, som är 16 eller 35 millimeter bred och som har godkänts av statens
biografbyrå för visning vid biografföreställning, skall den, som har påkallat
granskningen hos biografbyrån, lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud
och bild.

Av
reklamfilm, som distribueras för visning vid biografföreställning, skall
distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Pliktexemplar
enligt första eller andra stycket skall lämnas inom en månad från den dag då
filmen första gången visades offentligt här i riket. Den som har lämnat
pliktexemplaret skall få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för
att framställa en kopia.

Av
film eller videogram som har granskats av statens biografbyrå skall den som
har påkallat granskningen hos byrån lämna ett pliktexemplar till arkivet för
ljud och bild. Har filmen eller videogrammet godkänts skall pliktexemplaret
avse den godkända versionen. I annat fall skall pliktexemplaret överensstämma
med den version som granskades.

Av
reklamfilm, som distribueras för visning vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning skall distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet
för ljud och bild.

Plikte.templar enligt
första stycket skall lämnas inom en månad från den dag då lagakraftägande
beslut förelåg i granskningsärendet. Pliktexemplar enligt andra stycket skall
lämnas inom en månad från den dag då filmen första gången visades offentligt
här i riket. Den som har lämnat pliktexemplar av en film skall få tillbaka
filmen sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en kopia.

Senaste lydelse 185:1.

10

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1989/90:70

Av fonogram eller videogram,
som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar och som har gjorts
tillgängligt för allmänheten här, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet
för ljud och bild, om ej annat följer av 15 §.

Av fonogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar
och som har gjorts tillgängligt för allmänheten här, skall ett pliktexemplar
lämnas till arkivet för ljud och bild, om ej annat följer av 15 §. Detsamma
skall gälla för videogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 10
exemplar och som har gjorts tillgängligt för allmänheten här.

Fonogram
eller videogram görs tillgängligt för allmänheten, när exemplar därav lämnas ut
för spridning eller används för offentligt framförande. Lika med offentligt
framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större
sluten krets.

14 §

Av fonogram eller videogram,
som har mångfaldigats utom riket och har gjorts tillgängligt för allmänheten
här i riket, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet för ljud och bild.
Detta gäller dock endast om

1. den som har låtit föra
in exemplaren till riket har fört in minst 50 exemplar och

2.
fonogrammet eller videogrammet helt eller delvis innehåller verk av svensk
upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska
språket eller skildring av svenska förhållanden.

Av fonogram eller videogram,
som har mångfaldigats utom riket och har gjorts tillgängligt för allmänheten
här i riket, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet för ljud och bild.
Detta gäller dock endast om

1.
den som har låtit föra in
exemplaren till riket har fört in minst 50 exemplar av fono-grammen eller 10
exemplar av videogrammen och

2.
fonogrammet eller videogrammet
helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av
svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av
svenska förhållanden.

Föreskrifterna
i första stycket gäller dock ej om annat följer av 15 §.

16 §

Pliktexemplar skall lämnas
i fråga om

Pliktexemplar skall, om
inte något annat följer av 12 § första stycket, lämnas i fråga om

Nuvarande lydelse

1.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats inom riket, av den som har beställt mångfaldigandet eller,
om sådan beställare inte finns, av den som har utfört mångfaldigandet,

2.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats utom riket, av den som har låtit föra in exemplaren till
riket.

Föreslagen lydelse

1.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats inom riket, av den som har beställt mångfaldigandet eller,
om sådan beställare inte finns, av den som har utfört mångfaldigandet,

2.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats utom riket, av den som har låtit föra in exemplaren till
riket.

Prop. 1989/90:70

Pliktexemplar av fonogram
eller videogram skall lämnas inom en månad från den dag då fonogrammet eller
videogrammet först gjordes tillgängligt för allmänheten här i riket.

Pliktexemplar
av fonogram skall lämnas inom en månad från den dag då fonogrammet först
gjordes tillgängligt för allmänheten här i riket.

J
fråga om videogram sorn inte har getts in tdl statens biografbyrå för granskning,
skall pliktexemplar lämnas så snart som videogrammet har gjorts tillgängligt
för allmänheten här i riket.

Pliktexemplar av
videogram skall åtföljas av kortfattade skriftliga uppgifter om videogrammets
innehåll. Sådana uppgifter skall särskilt avse huruvida videogrammet
innehåller våldsscener.

17a§

Över
ingivna pliktexemplar av videogram skall föras ett särskilt register med hjälp
av automatisk databehandling. I registret skall antecknas ett nummer för
varje videogram och sådana uppgifter om videogrammen som lämnas enligt 17 §
tredje stycket. Biografbyrån får ha terminalåtkomst tdl detta register.

Arkivet
för ljud och bild skall underrätta den som har lämnat pliktexemplar av videogram
om de nummer som videogrammen har fått i registret.

12

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Den som är skyldig att ge in pliktexemplar skall föra en
förteckning över videogram som omfattas av plikten och i förteckningen ange
de registernummer som de ingivna pliktexemplaren har fått.

Prop.
1989/90:70

Den som
åsidosätter skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag kan av
myndighet som regeringen bestämmer föreläggas att vid vite fullgöra sin
skyldighet. Vitesföreläggande skall delges.

Talan mot myndighets beslut enligt första stycket förs hos
kammarrätten genom besvär.

Den som åsidosätter
skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag kan av arkivet för ljud
och bild föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Vitesföreläggande
skall delges.

Den
som underlåter att fullgöra sin skyldighet att föra en förteckning enligt 17 a
§ tredje stycket skall dömas till böter.

Beslut
enligt första stycket får överklagas hos kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1991.

2. Om en film har getts in till
statens biografbyrå för granskning före ikraftträdandet skall äldre
föreskrifter gälla beträffande skyldigheten att lämna pliktexemplar.

13

4 Förslag till Prop. 1989/90:70

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980: 100)'
skall införas en ny paragraf, 8 kap. 20 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

20 §

Sekretess gäller i ärende om granskning av film eller
videogram för uppgift ur filmen eller videogrammet. Sekretessen upphör alt
gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

I Lagen omtryckt 1989:713. I'*

5 Förslag till Prop. 1989/90:70

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 11 och 12 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

11
§'

Kammarrätt
är delad i avdelningar. Regeringen får bestämma att avdelning skall vara
förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte.

Avdelning
består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två
kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.

Om
särskild sammansättning Om särskild sammansättning

av kammarrätt vid behandling av kammarrätt vid behandling

av mål om fastighetstaxering av vissa mål finns bestämmelser

finns bestämmelser i fastighets- i fastighetstaxeringslagen

taxeringslagen (1979:1152).
(1979:1152) och lagen

Bestämmelser
om särskild sam- (1990:000) om granskning och

mansättning vid behandling av kontroll av filmer och video-

kommunalbesvärsmål finns i gram. Bestämmelser om särskild

13 a §. sammansättning vid behandling

av
kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

12
§

Kammarrätt
är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får ej
sitta i rätten.

När
det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är kammarrätt domför
med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter
och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför
utan nämndemän

1.
vid prövning av besvär över
beslut som ej innebär att målet avgöres,

2.
vid förordnande rörande saken i
avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls
beredande,

3.
vid beslut varigenom domstolen
skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

Handlägges mål som
avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän deltaga vid
handläggningen även av det senare målet.

1 Senaste
lydelse 1981:282.

2 Senaste
lydelse 1984: 135.

15

Nuvarande
lydelse

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152). Bestämmelser om domförhet
vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Föreslagen lydelse

Om domförhet vid behand

ling av vissa mål finns bestäm

melser i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) och lagen

(1990:000) om granskning och kontroll av filmer och videogram.
Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är
kammarrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen
bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast beredandet av ett mål får
vidtas av en lagfaren ledamot i kammarrätten eller av en annan tjänsteman vid
denna.

Prop. 1989/90:70

Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1991.

16

Utbildningsdepartementet Prop. 1989/90:70

utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari 1990

Närvarande:
statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, S. Andersson,
Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om våldsskildringar i rörliga bilder m.m.

1 Inledning

Sedan
filmen blev allmänt tillgänglig har den underkastats restriktioner från det
allmännas sida. Den statliga filmcensuren har sedan år 1911 genom granskning av
all för offentlig visning avsedd film haft till uppgift att hindra att
skildringar som bedömts medföra skadeverkningar för bam eller vuxna visas
offentligt. De kriterier som censurorganet, statens biografbyrå, haft att
följa har under årens lopp skiftat. Under de senaste decenniema har byrån i
praktiken tillämpat ett enda, nämligen att en film kan ha en förråande verkan.

Kritiken
mot filmcensuren har tidvis varit stark. Förslag om att avskaffa densamma har
framförts, även av offentliga utredningar. Det torde emellertid vara allmänt
vedertaget att inte alla filmer skall få visas för barn.

I
och med att videogram från början av 1980-talet blev tillgängliga för en stor
publik, främst genom uthyming, kom frågan om censur av också videogrammen att
aktualiseras. Den 1 januari 1986 infördes censur av videogram som skall visas
offentligt. År 1985 tillkallades en särskild utredare för att utreda frågor om
åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder. Utredaren, som antog namnet
våldsskildringsutredningen, avlämnade i juni 1987 en debattskrift, rapporten
(Ds U 1987:8) Videovåld, som sändes ut på remiss. Yttrandena över
debattskriften utgjorde en del av underlaget för huvudbetänkandet (SOU 1988:28)
Videovåld II - förslag till åtgärder, som avlämnades i juni 1988
och remissbehandlades under hösten 1988. Utredaren avlämnade i april 1989 även
betänkandet (SOU 1989:22) Censurlagen - en modemisering av biografförordningen.
Även detta betänkande har remissbehandlats.

Våldsskildringsutredningens
sammanfattning av huvudbetänkandet bör

fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. De lagförslag som

framlagts av utredningen bör fogas till protokollet som bilaga 2. En för

teckning över remissinstansema och en inom utbildningsdepartementet

upprättad sammanställning av remissyttrandena till huvudbetänkandet

bör fogas som bilaga 3 till detta protokoll. Likaledes bör utredarens sam- 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 70

manfattning
av betänkandet Censurlagen — en modemisering av biograf- Prop. 1989/90:70
förordningen fogas till protokollet som bilaga 4, lagförslagen i samma betänkande
som bilaga 5 samt remissammanställningen avseende detta som bilaga 6.

Regeringen
beslutade den 23 november 1989 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag om ändring av brottsbalken, lag om filmcensur och kontroll av videogram och
vissa andra lagar. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 7.

Lagrådets
yttrande, som avgavs den 13 december 1989, bör fogas till protokollet som
bilaga 8.

Datainspektionen
har, som framgår av avsnitt 4.7, inkommit med yttrande.

Till
utredningen och till regeringen har kommit in ett stort antal skrivelser med
namninsamlingar i ärendet och flera uppvaktningar i frågan har ägt rum hos
regeringsledamöter.

1
fortsättningen redogör jag först för gällande rätt och den diskussion som förts
i denna fråga (avsnitt 2). Därefter diskuterar jag behovet av utökad
lagstiftning, när det gäller våldsskildringar i rörliga bilder och de frågor en
sådan lagstiftning väcker med hänsyn till regeringsformens bestämmelser om
yttrande- och mötesfrihet (avsnitt 3). I avsnitt 4, slutligen, framlägger jag
mina överväganden och förslag under åtta huvudmbriker:

-
Ett brett åtgärdsprogram (4.1)

-
Rådet mot skadliga
våldsskildringar (4.2)

-
Utbildningsinsatser (4.3)

-
Stöd till kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram
(4.4)

-
Stöd till frivilliga krafter
(4.5)

-
Straffskärpning (4.6)

-
Biografbyråns
tillsyn över videogrammarknaden m. m. (4.7)

-
Censur av offentligt visad film
(4.8)

Som
kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar
i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har också lett till vissa
redaktionella ändringar i lagtexten. Jag behandlar lagrådets synpunkter främst
i avsnitten 4.6, 4.7, 4.8.6 och 4.8.9 samt i specialmotiveringen (avsnitt 6).

Vissa
av de förslag som läggs fram i propositionen påkallar inte ändrad lagstiftning
och har därför inte granskats av lagrådet. Dessa förslag hänför sig till
avsnitt 7.

Vid
beredningen av detta ärende har jag samrått med cheferna för justitie-, finans-
och civildepartementen samt statsråden Lindqvist, Wallström och Persson i de
frågor som berör deras ansvarsområden.

!8

2 Gällande rätt och bakgrund p°p-

2.1 Gällande rätt

2.1.1 Regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen

Regeringsformens
bestämmelser om gmndläggande fri- och rättigheter fick sin nuvarande utformning
genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977. I samband med
införandet diskuterades filmcensurens förenlighet med de nya reglema.

1
propositionen (prop. 1975/76:209 s. 111) om ändring i regeringsformen anfördes
att bestämmelserna om förhandsgranskning av biograffilm i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.
(biografförordningen) i första hand utgör en begränsning av yttrandefriheten.

Enligt
regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna försäkrad
yttrandefrihet — en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten
får begränsas genom lag i den utsträckning regeringsformen medger det. En
sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens gmndvalar.

1
regeringsformen (2 kap. 13§) anges de ändamål för vilka begränsning av
yttrandefriheten får ske. Dessa är hänsyn till rikets säkerhet, folkförsöijningen,
allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet
och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra, sig i näringsverksamhet
begränsas. 1 övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om
särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som
får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i
politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Ändamålet
med förhandsgranskningen av biograffilm anses vara sådant att det
överensstämmer med de undantagsmöjligheter som angivits i 2 kap. 13§
regeringsformen.

Eftersom
biografiorordningens regler avser film som visas vid biografföreställningar är
reglema om censur även att betrakta som ett ingrepp i mötesfriheten.

Varje
medborgare är på ett liknande sätt som gäller för yttrandefriheten

garanterad mötesfrihet. Även mötesfriheten får begränsas för vissa ända

mål som är angivna i regeringsformen men som saknar intresse här (2 kap.

14 § första stycket). För att säkerställa filmcensurens gmndlagsenlighet har

i en särskild övergångsbestämmelse, punkt 4 av övergångsbestämmelsema

till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen, föreskrivits att vid

ikraftträdandet föreliggande bestämmelser om att film inte fick förevisas

offentligt, om den inte dessförinnan hade godkänts för sådan visning,

skulle gälla utan ninder av gmndlagsbestämmelsema. Sedan den 1 januari

1986 gäller övergångsbestämmelsen även videogram. 19

För den yttrandefrihet som
utövas i tryckt skrift, tryckfriheten, gäller Prop. 1989/90:70 regler som är
utformade på ett annat sätt. De begränsningar som får göras i tryckfriheten
regleras i tryckfrihetsförordningen.

Enligt
tryckfrihetsförordningen gäller förbud mot censur. Missbmk av tryckfriheten får
endast beivras i efterhand och i den särskilda ordning och i de fall
förordningen medger det. Ansvaret för innehållet i en tryckt skrift vilar
enligt tryckfrihetsförordningen på en bestämd person, för periodisk skrift
vanligen dess utgivare och för en tryckt skrift av annat slag författaren (8
kap. 1 och 5 §§). Denna person kan dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet
för missbmk av tryckfriheten bara om skriften innehåller något som utgör
tryckfrihetsbrott. Vad som är tryckfrihetsbrott anges genom en uppräkning i gmndlagen
av olika gämingar (7 kap. 4 och 5§§). För strafibarhet krävs att gämingen är
kriminaliserad också enligt vanlig lag. I detta sammanhang kan nämnas att som
tryckfrihetsbrott anses bl.a.sådan olaga våldsskildring varigenom någon i bild
i tryckt skrift skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
sprids, om inte gämingen med hänsyn till omständighetema är försvarlig. Straff
för sådan gäming finns föreskriven i 16 kap. 10 b § brottsbalken. Brottsbalksbrottet
omfattar emellertid även andra former av våldsskildringar. Dessa skall beröras
i avsnitt 2.1.4.

Justitiekanslem
har uppgiften att vaka över att tryckfrihetens gränser inte överskrids. För mål
om tryckfrihetsbrott finns en särskild rättegångsordning med juryprövning.

2.1.2
BiografRirordningen

Censur
av film har funnits sedan år 1911.

Numera
finns bestämmelsema om obligatorisk förhandsgranskning av offentligt visad film
i biografförordningen.

Innan
en film får visas offentligt, dvs. vid en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning, måste den ha godkänts av statens biografbyrå. Detta gäller alla
slags filmer och fr.o.m.den 1 januari 1986 även videogram. Reklamfilm är sedan
nämnda tidpunkt undantagen. S.k.trailers betraktas inte som reklam och inte
heller filmer och videogram med musikupptagningar, exempelvis s. k. videoclips.

Granskningsverksamheten
är avgiftsfinansierad. Varje kopia som skall komma till användning vid
offentlig visning skall ges in till biografbyrån. Granskningsavgiftens storlek
är beroende av såväl speltid som antal kopior.

Biografbyrån
får inte godkänna en film eller en del av en film som på gmnd av det sätt som händelsema
skildras på och det sammanhang som de förekommer i kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott. Biograföyrån får vidare vägra godkänna en
film eller en del av en film om den finner att visningen uppenbarligen strider
mot lag.

Bedömningen
av frågan om ingripande skall ske utgår i huvudsak från filmens syften och
helhetsverkan.

Beträffande
filmer som är avsedda att visas för bam gäller strängare 20

regler.
Sedan den 1 januari 1978 tillåts visning av en film för barn efter en Prop.
1989/90:70 indelning av dem i tre åldersgrupper. Dessa utgörs av en åldersgrupp
för barn som är under sju år, en för barn som fyllt sju men inte elva år och en
för barn som fyllt elva men inte femton år. En film eller en del av en film får
inte godkännas i den mån den kan vålla bam i den aktuella åldersgruppen psykisk
skada.

Enligt
förordningen (1988:675) med instmktion för statens biograftyrå avgörs frågan om
censur av censorer på följande sätt.

Om
en film är avsedd att visas för vuxna, dvs.personer som fyllt femton år, prövas
frågan om godkännande av en enda censor. När denne ifrågasätter om filmen bör
förbjudas helt eller delvis, skall han tillkalla en annan censor för att delta
i prövningen. Har de skilda meningar skall ytterligare en censor tillkallas. Om
censorerna avser vidta någon mer väsentlig censuråtgärd skall filmgranskningsrådets
yttrande inhämtas. Filmgransk-ningsrådet är ett till biografbyrån knutet
rådgivande organ som består av fem ledamöter.

Film
som är avsedd att visas för barn skall alltid granskas av två censorer. Minst
en av censorerna skall ha kvalificerad utbildning och erfarenhet i
barnpsykologi, pedagogik, barnpsykiatri eller annat ämne av värde vid
prövningen. Om de båda censorerna inte kan enas, skall en tredje censor delta i
prövningen. Om censorerna avser vidta någon mer väsentlig åtgärd skall de, när
det gäller barnfilm, inhämta yttrande från barnfilmnämnden. Barnfilmnämnden är
— liksom filmgranskningsrå-det - ett till biograföyrån knutet rådgivande organ
bestående av fem ledamöter.

Biografbyråns
beslut i censurärenden kan överklagas hos regeringen. Beslut om avgifter
överklagas hos kammarrätten. Vissa av byråns beslut, bl. a. att inhämta
yttrande från filmgranskningsrådet eller barnfilmnämnden, får inte överklagas.

Förhandsgranskning
av filmer och videogram enligt biografförordningen är den enda form av censur
som i dag förekommer i Sverige.

2.1.3
Pliktexemplarslagen

Genom
lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar
infördes regler om pliktexemplar även av ljud- och bildupptagningar. Arkivet
för ljud och bild inrättades för att ta hand om dessa nya pliktexemplar.
Arkivet startade sin verksamhet den 1 januari 1979, då även lagen trädde i
kraft. De grundläggande reglerna om arkivet återfinns i förordningen (1988:342)
med instruktion för arkivet för ljud och bild. De pliktexemplar som skall
lämnas in till arkivet är följande.

1.
Samtliga radio- och TV —program
som sänts ut av Sveriges Radio-koncernen,

2.
filmer som godkänts för visning
av biograföyrån,

3.
reklamfilm för biografvisning,

4.
fonogram och videogram som
offentliggjorts och mångfaldigats i landet i minst 50 exemplar och

21

5. offentliggjorda
fonogram och videogram som mångfaldigats utom-

lands
och importerats till Sverige i minst 50 exemplar och har svenskt Prop.
1989/90:70 intresse, t.ex. svensk text.

Leveransplikten
omfattar också omslag, fodral, folder, broschyr och liknande, som följer med
varje exemplar vid spridning. Filmer som lämnats till arkivet återlämnas,
sedan arkivet framställt en videokopia.

Arkivets
verksamhet kan indelas i fyra huvudområden: accession, bevarande,
katalogisering och tillhandahållande. Bl.a.genom personliga besök i
videobutiker får arkivets personal kännedom om det leveranspliktiga området.
Den som inte uppfyller sin skyldighet att lämna pliktexemplar kan föreläggas
att vid vite fullgöra sin skyldighet.

Regleringen
av arkivets verksamhet är starkt beroende av att det insamlade materialet är upphovsrättsligt
skyddat. Detta medför att arkivets tillgänglighet är begränsad. Pliktexemplaren
är inte allmänna handlingar. De kan således inte begäras utlämnade med
hänvisning till offentlighetsprincipen. (Jfr 2 kap. 11 § 3
tryckfrihetsförordningen och 22 a —c§§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk).

Huvudregeln
är att materialet är tillgängligt endast för forskningens behov. Upptagningarna
hålls tillgängliga i kopia i arkivets lokaler genom att spelas upp för den som
önskar ta del av upptagningar för forskningsändamål. Forskningsändamål har här
en relativt vid bemärkelse då även t. ex.journalistiska djupreportage hör hit.
De är inte tillgängliga för allmänheten. Hemlån av ljud- och bildupptagning
som förvaras i arkivet får över huvud taget inte ske.

Om
någon i annat syfte än forskningsändamål vill ta del av arkivets material
fordras upphovsmannens tillstånd.

Arkivet
har nyligen inrättat ett ADB-register över inlämnade pliktexemplar.

2.1.4
De s. k. videovåldsbrotten

Den
1 juli 1981 trädde lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och
videogram med våldsinslag, den s. k. videovåldslagen, i kraft.

Lagens
bakgrund var den nästan explosionsartat ökade användningen av videoapparater
och uthyrningen av videogram. Detta öppnade möjligheter för en spridning till
allmänheten av våldsskildringar.

Syftet
med lagen var att hindra att filmer eller videogram med ingående skildringar av
våld eller hot om våld lämnades ut till barn under femton år. Förbudet gällde
spridning av skildringar av detta slag som skedde i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte
var ringa bröt mot lagen kunde dömas till böter eller sex månaders fängelse.
Filmer och videogram som biograföyrån godkänt för visning för någon
åldersgrupp under femton år omfattades inte av lagen. Exemplar av videogram
eller film som varit föremål för brott skulle förverkas, om det inte var
uppenbart obilligt.

Den 1 augusti 1982
utvidgades lagen till att förbjuda spridning även till

vuxna personer av skildringar av rått eller sadistiskt våld. Filmer och

videogram som godkänts av biograföyrån för en vuxenpublik omfattades

inte av spridningsförbudet. 2

Den
1 januari 1986 trädde ytteriigare förändringar i kraft. Beskrivning- Prop.
1989/90:70 en av det brott som avsåg spridning till vuxna av s. k. extremvåld
fick en ny lydelse så att den gällde närgångna eller utdragna skildringar av
grovt våld. Samtidigt straflFbelades även spridning av skildringar av sexuellt
våld eller tvång. Statens biografcyrå skulle fortsättningsvis meddela
medgivande innan åtal fick väckas. Vidare öppnades möjlighet till frivillig
förhandsgranskning av videogram hos biograföyrån.

I
samband med en lagrådsremiss år 1986 om förstärkt gmndlagsskydd för
yttrandefriheten, m.m.framfördes förslag om att de s.k.videovåldsbrotten
skulle överföras till brottsbalken, se prop. 1986/87; 151. Förslaget om gmndlagsreglering
ledde inte till lagstiftning såvitt gällde videogrammen. Däremot infördes i
brottsbalken brotten olaga våldsskildring och otillåten utlämning av film eller
videogram (16 kap. 10 b resp. 10 c§). Samtidigt förändrades brottsbeskrivningen
i flera avseenden i förhållande till vad som gällt i videovåldslagen. Tankama
på ett förstärkt gmndlagsskydd för yttrandefriheten har blivit föremål för
fortsatt beredning (jfr konstitutionsutskottets betänkande KU 1987/88:36).

Förslaget
till ny gmndlagsreglering i fråga om yttrandefriheten byggde på samma system
som tryckfrihetsförordningen. Systemet med en ensam ansvarig person — ansvarig
utgivare — skulle överföras till de nya medierna. Av det skälet är nu olaga
våldsskildring även ett skildringsbrott från att i videovåldslagen uteslutande
varit ett spridningsbrott. Tanken var att i första hand en ensam ansvarig
utgivare skulle straffas för olaga våldsskildring och att man endast sekundärt
skulle åtala personer närmare allmänheten i distributionskedjan. Ännu har
emellertid inte någon sådan ordning med en ansvarig utgivare införts vare sig
för film eller videogram.

Såsom
olaga våldsskildring straffbeläggs spridning dels av alla slags bilder som
skildrar sexuellt våld eller tvång, dels av rörliga bilder som innehåller
närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur.
Straffansvaret gäller även den som framställer sådana bilder, om de är avsedda
att spridas. Såvitt gäller bilder med sexuellt våld eller tvång i tryckta
skrifter svarar brottet mot ett tryckfrihetsbrott. Skildringar av sexuellt
våld eller tvång som inte faller under tryckfrihetsförordningen liksom
skildringar i rörliga bilder av närgånget eller utdraget grovt våld mot
människor eller djur är strafföelagda enbart enligt brottsbalken. När det gäller
spridning av de otillåtna skildringarna svarar brottsbalksbrottet i huvudsak
mot den kriminalisering som fanns i videovåldslagen. Kraven på att spridningen
skall ha skett i näringsverksamhet eller annars i förvärvssyfte uteslöts
emellertid i brottsbalksbrottet. Vidare är nu endast uppsåtligt handlande
straffbelagt, medan även oaktsamhet som inte var ringa tidigare var
kriminaliserad enligt videovåldslagen.

Brottet
otillåten utlämning av film eller videogram motsvarar det i videovåldslagen strafföelagda
utlämnandet av våldsfilmer till bam under femton år. Kravet på att gärningen
skall ha skett i näringsverksamhet kvarstår. Nu bestraffas dock endast uppsåtligt
och grovt oaktsamt handlande, medan videovåldslagen gjorde även oaktsamhet som
ej var ringa straflFbar.

Någon
särskild regel om förverkande motsvarande den som fanns i 3

videovåldslagen togs inte
in i brottsbalken utan här inträder i stället de Prop. 1989/90: 70 allmänna reglema
om beslag och förverkande.

2.1.5 Barnpornografibrott

Den
som skildrar bam i pomografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller sprider
sådan bild döms till ansvar enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken för bampomografibrott.
Bestämmelsen omfattar alla typer av bilder, stillbilder liksom rörliga bilder,
tecknade bilder liksom fotografiska bilder och bilder som förmedlas med TV-teknik
eller videogram. Bampomografi-brottet tillkom tidigare än videovåldslagen.
Detta brott är också ett tryckfrihetsbrott. Påföljden är böter eller fängelse
i högst sex månader.

2.1.6 Internationella
åtaganden

Yttrandefriheten
är också garanterad i några av de internationella konventioner som Sverige
ingått. Artikel 19 i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter tillförsäkrar var och en yttrandefrihet och innehåller en
definition av vad denna frihet innefattar. I ett tredje stycke till artikeln
anges att de i artikeln nämnda rättighetema får underkastas vissa
inskränkningar, men endast sådana som är angivna i lag, och som är nödvändiga
a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende och b) för att
skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen ("ordre public"),
den allmänna hälsovården eller sedligheten. Konventionens efterlevnad övervakas
av FN:s kommitté för de medborgerliga och politiska rättighetema.

Också
den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättighetema och de gmndläggande frihetema innehåller bestämmelser till skydd
för yttrandefriheten. 1 artikel 10 stadgas att envar skall äga rätt till
yttrandefrihet innefattande frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar
utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser.
Också denna rätt får underkastas vissa inskränkningar under fömtsättning att
dessa är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga, bl. a.
med hänsyn till den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott
och skyddandet av hälsa eller moral. Som redovisats i betänkandet Videovåld II s.
36 ff har artikeln i flera fall blivit föremål för tolkning av
konventionsorganen i Strasbourg, bl. a. i målet Handyside mot Storbritannien.

Konventionen
om bamets rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling i november 1989 tar
även upp frågan om barns rätt till yttrandefrihet. Enligt artikel 17 åtar sig konventionsstatema
att säkerställa att bamet har tillgång till information och material från olika
nationella och intemationella källor. Vidare föreskriver artikel 17 att
konventionsstaterna skall bl. a. uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer
för att skydda barnet mot information och material som är till skada för bamets
välfärd.

Förslag
om att underteckna konventionen kommer att föreläggas detta

riksmöte.

24

2.1,7
Utländsk rätt Prop. 1989/90:70

Det
finns stora olikheter mellan nationer vad gäller synen på restriktioner av
utbudet av rörliga bilder. I vissa länder tolereras mycket närgångna våldsskildringar,
medan man är restriktiv i fråga om sexualskildringar. I andra länder är det
tvärtom. Det är vanligt med någon form av förhandsgranskning för film som
skall visas offentligt för bam och ungdomar, medan regelsystemet i övrigt varierar
starkt.

I
de nordiska ländema skiljer sig lagstiftningen ganska mycket åt i detta avseende.

Danmark
har inte vuxencensur, men filmer och videogram som skall visas offentligt för bam
och ungdomar under 16 år skall förhandsgranskas. Det finns ingen lagstiftning
som direkt avser videogram för privat bmk, men däremot ett generellt förbud att
tillhandahålla pomografiska filmer för underåriga.

Finland
har censur av alla filmer och videogram som skall visas offentligt. En rad
olika åldersgränser tillämpas. För den privata videogrammarknaden gäller att
videogram som inte är tillåtna för offentlig visning för personer under 18 år
över huvud inte får tillhandahållas.

Island
har censur av alla filmer och videogram.

Norge
har förhandsgranskning av alla filmer och videogram som skall visas offentligt.
Sedan den 1 januari 1988 skall också alla videogram som tillhandhålls
allmänheten registreras i det särskilda videogramregistret. Registrering kan
vägras om videogrammets innehåll strider mot straflla-gens förbud mot skildring
av pomografi eller grovt våld. Videogramregistret kan också kräva att ett
videogram skall vara granskat av Statens Filmkontroll innan det registreras.
Vidare krävs för att få sälja eller hyra ut videogram till allmänheten att
detaljisten har kommunalt näringstillstånd. Straffansvar kan bara undgås om
videohandlaren kan visa att han inte bmstit i kontroll. Straffen rör sig om
böter, fängelse, företagsbot eller näringsförbud.

Västtyskland
kräver fölhandsgranskning av alla filmer och videogram som skall
tillhandahållas någon som inte fyllt 18 år. Däremot finns ingen obligatorisk
vuxencensur. Försäljning och uthyming av filmer och video-gram som inte
granskats eller som fått åldersgränsen 18 år, får ske bara i lokaler dit underåriga
inte har tillträde. Postorderdistribution av vuxenprogram är förbjuden.

Storbritannien
har censur av alla filmer och videogram. Censuren för videogram är strängare än
för film avsedd för offentlig visning. Filmer som har den strängaste
åldersgränsen (R 18) får bara tillhandahållas i särskilda lokaler (ett 100-tal
i hela landet), som har licens utfärdad av regeringen.

Frankrike
har ett system som i hög grad liknar det nuvarande svenska: censur för
offentligt visad film men efterhandskontroll av filmer som enbart avsetts för
den privata marknaden.

Italien
har generell censur av filmer och videogram, såväl för offentlig visning eller
TV som för uthyming eller försäljning till de privata konsu-mentema.

25

2.2 Bakgrund Prop. 1989/90:70

2.2.1 Utvecklingen
på medieområdet

Människans
uttrycksförmåga är nära förbunden med möjligheten att fästa yttranden i
materiella medier. Dessa bevarar uttrycket och gör det möjligt att överbringa
meddelanden och tankar mellan personer som inte har direkt kommunikation med
varandra. Medier kan i mer eller mindre tekniskt avancerad form medge
mångfaldigande eller upprepning. Att fästa språkliga eller andra uttryck i
medier gör det emellertid också möjligt för andra än de som direkt deltar i
utbytet att påverka processen och av olika skäl hindra kommunikationen.

Den
radikalt nya möjlighet till mångfaldigande av det skrivna ordet som tryckerikonsten
innebar inskränktes också omedelbart genom föreskrifter om censur av
makthavare, både kyrkliga och värdsliga. Först upplysningstiden och
1800-talets frihetssträvanden medförde en principiell förändring i detta —
ungefär 300 år efter boktryckarkonstens genombrott i Europa.

Tryckerikonsten
gjorde det möjligt att mångfaldiga bilder, men fotografiet och kinematografen
medförde helt andra spridningsmöjligheter också för icke-skriftliga
gestaltningsformer.

1
filmens bamdom var de ekonomiska hindren för en mer allmän spridning utanför
offentliga visningslokaler så stora att det knappast går att tala om privat bmk
och privat distribution av film som ett massmedium.

Först
när videotekniken under 1980-talet blev allmänt tillgänglig för stora delar av
befolkningen i de industrialiserade ländema förändrades denna situation. Det
skedde i en för många oväntat snabb takt, vilket t. ex. kan utläsas av att den
statliga massmediekoncentrationsutredningen i sitt betänkande (SOU 1980:28)
Massmediekoncentration inte fömtsåg att videogrammen skulle spela en väsentlig
roll som massmedium. I och med att uthyming av videogram blev allmän, till en
kostnad för den enskilde som motsvarar eller är mindre än priset på en
biobiljett, blir den rörliga bilden ett massmedium på ett nytt sätt. Samtidigt
har inspelning av videogram blivit så billig att den konkurrerar med fotografin.
Därmed är en kommunikation i rörliga inspelade bilder möjlig för de flesta i
den industrialiserade världen.

Distributionen
av rörliga bilder till enskilda hushåll, vilken redan i och med televisionen på
ett gmndläggande sätt förenklats och förbilligats, har radikalt utvidgats.
Samtidigt med videotekniken utvecklades tekniken med TV-sändande satelliter,
som efter vidaresändning i kabel möjliggör ett mycket större urval av TV-kanaler
än tidigare, delvis utan kontroll från myndighetemas sida. Den närmaste
utvecklingen kommer att medföra ännu fler distributionsmöjligheter för rörliga
bilder, bl.a. via direktsändande satelliter, databaser och direkta abonnemang
via kabel.

2.2.2 Statens
roll

Radions
införande och senare de nämnda nya möjligheterna till distribu

tion av rörliga bilder innehåller således betydligt fler och snabbare alterna

tiv till förmedling av budskap än det tryckta ordet. Detta har betydelse för

den vikt olika medier får
för nyhetsförmedling och debatt och utgör ramen Prop. 1989/90:70 för den
diskussion som under flera decennier nu förts om videogrammens roll i
förhållande till de demokratiska frihetema och deras gmndlagsför-ankring, samt
hur dessa principer kan förenas med ingripanden från statsmaktemas sida.

Gränsen
mellan rätten att direkt till en närvarande samtalspartner eller i ett
offentligt möte säga sin mening och friheten att utan hinder sprida resultatet
av ett yttrande i form av ett mediebundet budskap blir genom den snabba
distributions- och lagringstekniken otydligare. Samtidigt gör den nya tekniken
censur av yttranden möjlig på ett annat sätt än tidigare.

Friheten
att dels yttra sig i tal och privata brev och dels sprida yttranden i tryckta
skrifter utan hinder har sedan länge skyddats av två olika gmndla-gar i Sverige
— regeringsformen resp. tryckfrihetsförordningen. Detta bygger bl.a.på att det
tidigare varit relativt lätt att skilja yttrandet från spridning av det i ett
medium lagrade yttrandet, i praktiken enbart den tryckta skriften. Också
nuvarande gmndlagar bygger på en sådan uppdelning.

När
det gäller de rörliga bilderna ansågs i de flesta länder redan från början att
dessa hade sådan påverkansmöjlighet och var så riskabla från flera synpunkter,
att filmen behövde underkastas vissa inskränkningar i yttrandefriheten. I
Sverige infördes sålunda förhandsgranskning eller censur av filmer redan år
1911, dvs. ett par decennier efter teknikens tillkomst.

Detta
skedde under en tid då tryckfriheten var mer begränsad än idag, men då det i
stort sett rådde en allmän tryckfrihet i demokratiska länder i fredstid.

De
kriterier som infördes för den svenska filmcensuren var redan från början av en
annan art än de kriterier som gällde för begränsningar av det tryckta ordets
frihet. Den avgörande skillnaden var och är givetvis att ingen
förhandsgranskning av det tryckta ordet överhuvud accepteras utan att ansvaret
för tryckfrihetsbrott utkrävs i efterhand.

Denna
skillnad i behandlingen motiverades med den starkare påverkan som rörliga
bilder kunde antas ha i jämförelse med tryckta skrifter. Denna påverkan ansågs
också allmänt kunna medföra skadeverkningar av olika slag, t. ex. moraliska
skador som sexuell lössläppthet eller sedeslöshet, psykiska skador på bam
eller känsliga personer. Ett annat motiv för censur har varit risken för skador
för det allmänna eller statens säkerhet, t. ex. genom att filmer kunde förleda
till brott. Även försvars- och utrikespolitiska hänsyn har anförts.

Filmcensuren
hade emellertid också motiv som gör att den kan ses som en klasslag: det var
arbetarklassen som skulle skyddas mot eller hindras att nås av skadliga eller
upproriska inflytanden.

De
statliga ingripandena genom censuren kom i stor utsträckning att under de
första decenniema koncentrera sig till skildringar av sexuella motiv, d. v. s.
ingripandena gällde främst pomografi.

1
samband med den allmänna liberaliseringen av synen på sexualiteten

mildrades, särskilt under 1960- och 1970- talen, i praktiken synen på

pornografi. Avskaffandet av straffbestämmelserna för tukt- och sedlighets- 27

sårande
framställningar medförde att endast censur av våldsskildringar, Prop.
1989/90:70 med eller utan sexuella inslag, kom att kvarstå i Sverige — till
skillnad från en hel rad andra länder som behållit sin restriktiva syn på pomografi.

Under
senare tid har debatten om censur av rörliga bilder så gott som helt kommit att
handla om gränserna för skildring av våld och om de skador som kan uppkomma, om
inga ingripanden görs.

För
de filmer och videogram som inte är avsedda att visas offentligt är situationen
en annan. Någon lagbestämmelse om obligatorisk förhandsgranskning finns inte.

Som
redovisats i avsnitt 2.1 trädde år 1981 ett förbud i kraft mot uthyrning av
videogram med våldsinslag till barn under 15 år. År 1982 förbjöds uthyrning
över huvud taget av videogram med grova våldsskildringar. År 1986 skärptes och
förtydligades bestämmelserna och från den 1 januari 1989 ingår dessa i
brottsbalken. Såväl uthyrare som grossister kan ställas till ansvar. Den som bryter
mot reglema kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Genom
den möjlighet till frivillig förhandsgranskning hos statens bio-graföyrå som
infördes den I januari 1986 kan företagarna i branschen också undanröja
osäkerhet om ett videogram är olagligt eller ej. Efter överläggningar med
staten har branschföreträdare åtagit sig att låta granska videogram med ett
tveksamt innehåll. Ytterligare led i en självsane-ringskampanj inom
branschorganisationerna redovisas i avsnitt 2.2.6.

Det
pågår sålunda ett saneringsarbete inom den del av branschen som arbetar öppet
och lagligt. En stor del av de problematiska filmerna finns emellertid utanför
den öppna handeln. Hur stor del finns det för närvarande mycket osäkra
uppgifter om, men en uppskattning säger att ungdomar får ungefar en tredjedel
av sina videogram genom privatkopiering. Det är lätt att direktimportera,
kopiera och sprida videogram utan tillstånd av upphovsrättshavarna, utan
förmedling av handeln och utan insyn av myndigheter. En stor del av de råaste,
i domstol fällda eller oupptäckta våldsskildringarna kan antas spridas på
denna svarta marknad. Staten och filmägarna har båda intresse av att den
marknaden i görligaste mån begränsas.

År
1978 infördes en lag om inlämning av pliktexemplar av fonogram och videogram till
arkivet för ljud och bild (ALB), och därmed inleddes också en registrering av
videogram. Alltjämt saknas dock en tillfredsställande och heltäckande bild av
marknaden, och åtskilliga framställningar lämnas fortfarande inte in till
arkivet.

Genom
videoavgiften, som år 1988 höjdes från 40 till 60 kr. per kassett, bidrar
branschen till finansieringen av filmfonden och därmed till produktion av
svensk film och till andra filmkulturella insatser av Svenska Filminstitutet.

De
nya mediemas framväxt utgör bakgmnden till det arbete med en

utvidgning av gmndlagsskyddet för yttrandefriheten som pågått sedan mer

än ett decennium. Avsikten är att ge de nya medierna ett skydd som är

likvärdigt med skyddet enligt tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsut

redningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefri

heten en ny yttrandefrihetsgrundlag. Förslaget innehöll bl. a. möjlighet till 28

censur
av film och videogram för minderåriga, både då de sprids direkt till Prop.
1989/90: 70 den enskilde via t. ex. uthyrning och vid offentlig visning. Dessa
förslag fördes emellertid inte vidare till riksdagen när en proposition (prop. 1986/87:151)
om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.lades fram för riksdagen, eftersom
förslag till ändrade regler för radio, TV, filmer och videogram inte togs upp.
Dessa frågor bereds f. n. ytterligare under parlamentarisk medverkan.

2.2.3
Våldsskildringars påverkan på enskilda och samhället

Otillåtna
skildringar av extremt våld har fortsatt att förekomma på marknaden för
uthyrning av videogram, trots att lagen medger ingripanden mot videogram också
för privat bmk. Det förekommer som jag redan nämnt, att videogram med
våldsskildringar som har varit föremål för fällande domar ändå hyrs ut till
allmänheten, liksom givetvis att våldsvideogram som ännu inte blivit upptäckta,
kan finnas till uthyrning i butiker. Den svarta marknaden, där videogram
kopieras privat, i vissa fall efter import från länder utan begränsningar, och
därefter sprids helt utanför den etablerade uthyrningsbranschen, är ett
fenomen som upprört många.

I
breda kretsar, framför allt hos personer med särskilt ansvar för barn och
ungdomar, t. ex. lärare och annan pedagogisk personal, har dessa förhållanden
lett till starka protester och krav på ingripanden i form av en allmän och
obligatorisk statlig förhandsgranskning, dvs. censur, av alla videogram på
marknaden för privat bmk. Dessa krav har ibland fått ytterligare näring av den
allmänna indignationen över vissa våldsdåd där det ansetts att förövarna
inspirerats av vissa våldsfilmer.

Den
utländska debatten, redovisad bl. a. i en översiktsrapport från Unesco, har
delvis också gällt risken för att frihet att skildra våld i media skulle kunna
främja terrorism.

I
debatten har man pekat på skadeverkningar av videogrammen av i huvudsak två
olika slag, skador på enskilda och på samhället. I regel har de samhälleliga
skadeverkningarna satts i samband med att enskilda individers benägenhet att
begå våldsbrott har förknippats med påverkan av våldsskildringar. Sådan
påverkan har ansetts leda till bl. a. psykiska skador hos den enskilde,
uttryckta t. ex. som aggressivitet och brist på självförtroende. Det kan också
handla om bristande förmåga till inlevelse i andra människors situation och
lidanden. Våldsskildringar i videogram, i kombination med en bristfällig psyko-social
miljö, har förknippats med en av polis vitsordad ökning av de grova
misshandelsfallen, särskilt i storstäderna. Skola och barnomsorg har också
påtalat en ökad våldsmentalitet bland barn och ungdom. Man har anfört att våldsvideogram
skulle kunna utlösa handlingar som i och för sig har djupare liggande orsaker.

Viss
forskning om påverkan av rörliga bilder har gjorts i utlandet och

även i Sverige och åberopas som stöd för ytterligare åtgärder mot vålds

skildringar i videogram för privat bruk. Andra bestrider resultatens enty

dighet. Graden av påverkan från våldsskildringar har emellertid i många

fall inte ansetts kunna bedömas enbart på gmndval av de trots allt relativt

fåtaliga och stundom motsägelsefulla forskningsresultaten. 1 diskussionen 29

har ofta åberopats att
erfarenheter från fältet skall ges lika stor tyngd som Prop. 1989/90:70 den
vetenskapliga erfarenhet som hittills föreligger. Lärare, förskolepersonal,
socialarbetare, ungdomsorganisationer och föräldrar har vittnat om skador bland
barn och ungdomar.

2.2.4 Fakta
om videogrammarknaden

Videoområdet
expanderade kraftigt under 1980-talet. Budgetåret 1981/82 omsatte hyrvjdeomarknaden
ca 325 milj.kr. - för år 1988/89 beräknas omsättningen till ca 1,5 miljarder
kr.

Tillgången
till videobandspelare ökar kraftigt och i januari 1989 beräknades, enligt
uppgifter från Sveriges Radios publik- och programforskning, 47 % av
befolkningen ha tillgång till video. 65 % av barnfamiljerna beräknas ha
tillgång till video, medan andelen är lägre i de högre åldersgmpper-na av
befolkningen. Mellan åtta och tio procent av hela befolkningen beräknas titta
på video under en dag.

42
% av videotittarna ser hyrfilm, vilket främst gäller ungdomar. Det utländska
inslaget i hyrfilmerna är helt dominerande: bara fyra procent av filmerna är
svenska.

Uthyrningen
av videofilm har emellertid nu stagnerat. 1 områden där satellit-TV byggts ut
har videouthyrningen halverats det senaste året.

En
stor del av de filmer som hyrs ut mest är filmer som funnits på biograferna och
som i en andra omgång hyrs ut för hemvideo.

Antalet
filmer som finns för uthyrning uppskattades av våldsskildringsutredningen till
7000 olika titlar. En något senare uppskattning enligt en förteckning från
Sveriges Videodistributörers Förening (SVF, fd IFPI-VIDEO) ger ca 8 500 titlar.
Ungefär I 000 nya titlar beräknas tillkomma årligen. I detta antal ingår ett
stort antal pomografiska filmer. Omkring 3 500 hyrställen finns —
specialbutiker, kiosker, närbutiker, bensinstationer etc.

Under
den senaste tiden har antalet videogram för försäljning li\l konsumenterna
ökat och kan förväntas öka ytterligare, liksom i många andra länder. Även inom
branschen blir numera försäljning av videogram från distributör till detaljist
vanlig, istället för olika former av vinstdelningssystem e. dyl.

En
undersökning av utredningen tyder på att omkring en tredjedel av barn och
ungdomar under 15 år tittar på barnförbjudna filmer på video.

Ingripandena
vid misstanke om olaga våldsskildring är ganska få: År 1986 prövade biograföyrån
frågan om åtalsmedgivande för 9 videogram-titlar, år 1987 för 122. År 1988
prövades 78 filmer och år 198928 filmer. I januari i år gjordes ett större
beslag varför under året redan 47 filmer lämnats in för åtalsprövning.

2.2.5 Förhandsgranskning
av videogram

Frågan
om fbrhandsgranskning eller censur av videogram som tillhanda

hålls för den privata marknaden har, som framgått av det tidigare sagda,

varit ett framträdande krav från en stor del av den opinion som deltagit i 30

debatten.

De krav
som rests på censur har oftast åtföljts av ett understrykande av Prop.
1989/90:70 att censur av våldsskildringar, avsedda för direkt distribution till
konsumenter på den privata marknaden, inte bör anses komma i konflikt med
regeringsformens bestämmelser om yttrandefrihet. I stället har just den fria
distributionen — utan annat än efterhandsingripanden — ansetts vara ett hot mot
de demokratiska gmndvärdena om respekt för andras liv och hälsa. Andra
demokratiska länder med längre gående former av inskränkningar för eller
censur av hemvideogram har anförts som förebilder för Sverige.

En moralisk effekt av censur utöver den direkta påverkan
på tillgången till våldsvideogram skulle enligt mångas uppfattning också vinnas
genom att samhället markerar, att man inte tillåter visning av våldsskildringar
i hemmen på andra villkor än de som gäller för offentlig visning. De som
bekämpar dessa skildringar skulle därmed fä en starkare ställning i förhållande
till producenter och distributörer av sådana alster. Man skulle på så sätt
kunna uppnå en förebyggande effekt som inte direkt kan avläsas i statistiken
över brott mot bestämmelsema om förbud mot videovåld i brottsbalken. Även
föräldrar och vårdnadshavare samt andra som arbetar med barn och ungdom skulle
bli mer uppmärksamma mot de skador som våldsskildringar kan vålla.
Lagstiftningen mot aga av bam anförs som exempel på en lagstiftning som haft en
förebyggande effekt, viktigare än den rent juridiska verkan.

Forskningsresultaten om påverkan av våldsskildringar har
inte givit entydigt resultat till stöd för en direkt koppling mellan
utvecklingen av våldsbrottsligheten och medieutvecklingen. Vissa uppgifter
tyder dock på ett samband mellan en del ungdomars höga konsumtion av videovåldsskildringar
och våldstendenser.

Regeringsformen — liksom även intemationella konventioner
såsom Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättighetema och
de gmndläggande frihetema — kräver att inskränkningar av gmndlagsskyddet för
yttrandefriheten skall knytas till de behov som föranleder dessa restriktioner.
Den efiekt som inskränkningama medför skall således stå i proportion till
ingripandet. Om censur av videogram inte kommer att utrota extremvåldet på
marknaden, t. ex. därför att en svart marknad kommer att finnas kvar, har det
hävdats att effekten inte står i proportion till ingripandet och därmed inte
står i överensstämmelse med gmndlagen.

En hel del äldre videogram kommer också under överskådlig
tid att finnas tillgängliga i kopia och dessutom kvarstår möjligheten att direktimportera,
för den enskilde och för mindre nogräknade företag.

Ungdomars tittande på extremvåld i ocensurerade videogram
kan dessutom kopplas ihop med andra problem, t. ex. våldsskildringar som visas
helt legalt t. ex. på TV eller bio. Bams och ungdomars tittande på censurerade,
dvs. vuxentillåtna men bamförbjudna filmer som videogram i hemmet kan vara ett
problem som har en betydligt större omfattning än de extrema
våldsskildringarna. Detsamma gäller överkonsumtion inom vissa gmpper av vuxna.

Den kontrollfunktion som biograföyrån utövar är i
praktiken knuten till

att den som visar en granskad film också ser till att de åldersgränser som ■'I

satts
för filmen iakttas vid visningstillfällena. En motsvarande kontroll Prop.
1989/90:70 kan inte ske för videogram som spelas upp i hemmet.

Den
eftersträvade avskräckande eller moraliska verkan äventyras om det totala
utbudet av våldsskildringar på marknaden, den legala och den illegala, inte
minskas avsevärt genom samhällsinsatser som t.ex. förhandsgranskning. Därmed
skulle samhällets åtgärder i stället kunna te sig som en uppvisning i
maktlöshet och leda till ytterligare uppgivenhet inför fenomenet och brist på
positiva initiativ för att ge altemativ till våldsskildringar.

Möjlighet
till frivillig förhandsgranskning av videogram infördes som nämnts genom videovåldslagen
den 1 juni 1986. Till en början begagnades denna möjlighet i begränsad
omfattning, men de senaste åren har andelen av frivilligt förhandsgranskade
filmer ökat kraftigt: 23 videogram granskades under sista halvåret 1987, under
år 1988225 st. I dag kan man räkna med att ca hälften av samtliga filmer som
kommer ut på den legala marknaden förhandsgranskas på detta sätt. Därtill
kommer att ett stort antal av de videogram som inte förhandsgranskas är
harmlösa och okontroversiella.

2.2.6
Branschens egna åtgärder

Kritiken
mot våldsskildringarna i videogrammen har inte bara lett till en skärpt
lagstiftning. Inom branschen har opinionskraven på censur lett till en del
insatser för att sanera marknaden. Den frivilliga förhandsgranskningen har
redan nämnts, och därtill har, bl. a. efter överläggningar med statliga
företrädare, ett program för självsanering inletts.

Branschorganisationen
Sveriges Videodistributörers Förening antog sålunda i december 1987
rekommendationer för marknadsföring av videofilm. Dessa rekommendationer
innebär att det skall finnas uppgifter om att filmen granskats av biograföyrån,
eller om att distributören tar ansvar för innehållet på annat sätt, samt om
fastställda eller rekommenderade åldersgränser. Vidare skall videouthyraren
eller försäljaren avhålla sig från att framhålla förekomst av våldsinnehåll i säljfrämjande
syfte.

Information
har lämnats till medlemmama om innehållet i gällande lagstiftning och om filmer
som åtalats eller fällts enligt videovåldslagen.

Inom
Sveriges Videodistributörers Förening har fattats ett för medlemmama bindande
beslut att alla filmer om vilka det råder tvekan i förhållande till videovåldslagen
skall sändas till biograföyrån för förhandsgranskning.

Fömtom
denna granskning redigerar vissa distributörer själva sina filmer med hjälp av
extern expertis i syfte att minska våldsinslagens omfattning.

Dessutom
presenterade organisationen den 1 juli 1988 ett program för sanering av
branschen med följande inslag:

—
ett system med ansvarig
utgivare för videogram förordas,

—
auktorisation av videobutiker,

—
bortrensning av äldre filmer,

32

—
övervakning av marknaden i
samarbete med Filmägamas Kontroll- Prop. 1989/90:70 byrå,

—
katalog över marknadens alla
filmtitlar,

—
postordersystem för alla
filmtitlar ur katalogen,

—
stöd till kvalitetsfilm samt

—
information och utbildning inom
branschen.

Detta
program har delvis som fömtsättning ett mer etablerat samarbete mellan
distributörer och detaljister. Samarbetet mellan partema har dock inte
utvecklats som genomförandet av saneringsprogrammet fömtsätter.

Inom
ramen för de förändringar av film- och videoavtalet som gjordes år 1988 har
arbetet med att ge ut en filmkatalog kommit igång. Branschen har dessutom
genomfört viss utbildning av videohandlare.

3 Behov av en skärpt lagstiftning

De
omständigheter som jag inledningsvis har redogjort för har övertygat mig om att
en serie åtgärder mot de skadliga verkningama av våldsskildringar på videogram
är nödvändiga. 1 avsnitt 4 skall jag redogöra för det breda åtgärdsprogram som
enligt min mening bör startas.

Programmet
innefattar vissa lagstiftningsåtgärder som kompletterar de nuvarande
ingripandena mot extremvåldsskildringar. Dessa lagstiftningsåtgärder behövs,
dels därför att de senaste ändringama i strafföestämmel-sema måste kompletteras
så att även överträdelse som begås av oaktsamhet bedöms som brottslig, dels
därför att straffen för olaga våldsskildring enligt min mening är för låga i
jämförelse med andra brott.

Jag
har bedömt behovet som ringa av en lagstiftning om förhandsgranskning eller
censur av videogram som sprids direkt till den enskilde konsumenten genom
uthyrning eller försäljning. Den effekt en vidgad censur skulle ge är enligt
min mening inte tillräcklig för att nå syftet att komma till rätta med det
problem som våldsskildringama i rörliga bilder utgör. Censur av videogram som
tillhandahålls den enskilde konsumenten inom handeln kommer inte att hindra att
det också i fortsättningen finns en marknad utanför den etablerade handeln.
Denna marknad har redan i dag en stor omfattning och kan snarare förväntas växa
om samhället koncentrerar sina insatser mot våldsskildringama till censur.
Effekten av en censur kan enligt min mening därmed bli en mer passiv hållning
från samhällets sida till skadliga våldsskildringar i rörliga bilder. De
samhälleliga insatserna i kampen mot skadliga våldsskildringar måste utgå från
de verkliga förhållandena när det gäller tillgängligheten av skadliga
videogram. Detta måste innefatta både den legala handeln, den illegala
marknaden och möjligheten till direktimport etc.

Censur
av videogram med extremvåld för den enskilde konsumenten

har en mycket liten effekt på det totala utbudet av våldsskildringar på

biograf, video och på TV, däri inbegripet satellit- och kabel-TV. För att

komma tillrätta med de problem som hela detta utbud av våldsskildringar

kan medföra behövs andra insatser än censur av extrema våldsskildringar. 33

3 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 70

Den begränsade verkan som
censur av videogram avsedda för den enskilde konsumenten skulle ha, medför att
en sådan åtgärd inte kan anses motiverad mot bakgmnd av gmndlagens
bestämmelser.

En lagstiftning som ger
effektivare kontroll och tillsyn över marknaden medför däremot att strafihotet
vid olaga våldsskildring blir en påtaglig realitet för branschen. Straffmaximum
för brottet bör höjas från sex månaders fängelse till fängelse i två år. Genom
att straffmaximum höjs blir reglerna om anhållande och häktning tillämpliga.
Det höjda maximistraffet innebär även att preskriptionstiden för brottet
förlängs kraftigt; från två till fem år. En sådan lagstiftning har enligt min
mening större effekt än censur utan att medföra så långtgående ingrepp i
yttrandefriheten. Vissa av den föreslagna och nuvarande lagstiftningens
bestämmelser är dock sådana att de kan behöva ses över i samband med arbetet på
en ny yttrandefrihetsgmndlag.

Biografiorordningen
behöver enligt min mening ersättas av lagstiftning som tar hänsyn till de
förändrade synsätten och den förändrade praxis som råder inom
filmcensurverksamheten. 1 sak innebär dock inte de förändringar som föreslås
några stora ändringar i statens hållning till filmcensur. Dock anser jag att
överklagande av censurärenden bör flyttas från regeringen till kammarrätten i
Stockholm. Den nya lagen om filmcensur bör också inrymma bestämmelsema om
kontroll av videogram.

I mina överväganden om
behovet av ytterligare lagstiftning har jag också haft att beakta de intemationella
åtaganden Sverige har på yttrandefrihetens område, vilka har redovisats i
avsnitt 2.1.6. De organ som övervakar efterföljden av dessa konventioner prövar
om varje särskild åtgärd som inskränker yttrandefriheten kan anses nödvändig i
ett demokratiskt samhälle.

Prop.
1989/90:70

4
Allmän motivering 4.1
Ett brett åtgärdsprogram

Min bedömning: Staten bör
ta initiativ till ett åtgärdsprogram med följande inslag:

—
Utbildning och information.

—
Satsning på kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram.

—
Stöd till frivilliga krafter
mot skadliga våldsskildringar.

—
Aktiv tillsyn och kontroll av
videomarknaden genom förbättrad registrering av videogram samt införande av
registreringsplikt för leverantörer och detaljister i videohandeln. Biograföyrån
får en samordnande roll i en tillsynsorganisation som byggs upp på regional
nivå.

—
En ny lag om granskning och
kontroll av filmer och videogram.

—
Straffskärpning för olaga
våldsskildring.

—
Ett råd mot skadliga
våldsskildringar.

34

Det
finns ett klart behov av att staten nu tar initativ till ett program för Prop.
1989/90:70 att minska de skadeverkningar som kan uppkomma av våldsskildringar i
rörliga bilder, särskilt hos barn och ungdomar. Bam och ungdomar möter i dag
ett omfattande utbud av lättillgängliga våldsskildringar i rörliga bilder på
bio, i video och i TV. Utbudet har ökat genom att satellitdistribuerade TV-kanaler
tillkommit, genom att videoapparater blivit allt vanligare i hemmen och genom
att även t. ex. dataspel utformas med inslag av våld och sadism. Dessutom finns
en tendens till ökad tolerans mot underhållningsvåld i inhemska och iitländska
TV-kanaler.

Den
starka opinion som växt fram bland dem som har ansvar för barn och ungdomar
inom hem, barnomsorg, skola och föreningsliv har framför allt koncentrerat sig
på krav på insatser för att minska förekomsten av våldsskildringar på
videogram. I första hand har man därvid diskuterat videogram som inte visas
offentligt.

Enligt
min uppfattning är det väsentligt att frågan om våldsskildringar ses i
perspektivet av hela det utbud av rörliga bilder som når barn och ungdomar.

Skildringar
av våld i rörliga bilder kommer alltid att finnas och man kan aldrig helt komma
ifrån risken att en person tar skada av en skildring som han eller hon möter.
Det viktigaste för samhället i vid bemärkelse, innefattande stat, kommun, näringsliv
och sammanslutningar samt enskilda personer inom och utom familjerna, måste
vara att bidra till att bygga upp en förmåga hos den enskilde medborgaren att
själv hantera utbudet av filmer, TV-program, videogram och andra medier för
rörliga bilder. Detta är enligt min mening det bästa sättet att på längre sikt
minska risken för skador.

Till
en del måste samhällsinsatsema också omfatta hinder för spridning av de allra
tydligast skadliga produktema. Den väsentliga och svåraste insatsen måste dock
som jag nyss antydde vara av annat slag. Det handlar om att barn och ungdomar
själva skall ges en förmåga att möta det utbud som kommer att finnas, alldeles
oavsett de utbudsrestriktioner som kan finnas i ett demokratiskt samhälle. Det
redskap som samhället kan ställa till förfogande (genom stat, kommun,
näringsliv och familj) är i första mmmet kunskap. Hinder och begränsningar i
utbudet kan vara nödvändiga inslag men kan inte ses som huvudingrediensen i
ett åtgärdsprogram. Staten kan genom detta program ta initiativ till och följa
en utveckling, men staten är helt beroende av aktiv medverkan från parter som
kommuner, näringsliv, organisationer och familjer för att programmet skall lyckas.

Liksom
alla kontrollåtgärder kommer det här föreslagna tillsynssystemet

inte att kunna påverka mer än den del av problemet som rör extremvåldet.

De filmer som av biograföyrån tillåtits för vuxna men har starka våldsin

slag kommer alltjämt att finnas för uthyrning och försäljning. Biografcen

surens viktigaste uppgift, att sätta effektiva åldersgränser för filmer, kom

mer fortfarande inte att ha en motsvarighet på videosidan. Samhället har

ingen möjlighet — och skall enligt min mening inte heller ha det — att

kontrollera vem som ser på videogram i hemmet och vad man ser. Ansva

ret för och kontrollen av att mindre barn inte ser för dem skadliga barnför- 35

bjudna filmer eller
olagliga våldsskildringar kommer därmed också i fort- Prop. 1989/90:70
sättningen att ligga hos föräldrar och andra vårdnadshavare. Biografvaktmästarnas
kontroll av att åldersgränserna hålls motsvaras, när det gäller de videogram
som ses i hemmen, just av vårdnadshavamas ansvar och tillsyn.

En
begränsning av utbudet av extrema våldsskildringar skall således, som framgått
av vad jag tidigare sagt, inte fattas som att jag anser att dessa åtgärder
ensamma kan lösa de problem som sammanfattas under etiketten "videovåldsfrågan".
Snarare skall de ses som en markering av den yttersta gränsen för tolerans av
våldsskildringar. Detta innebär emellertid ingalunda att andra skildringar,
som kan tillåtas för t.ex. visning för vuxna på biografer, i alla sammanhang
kan anses som riskfria för bam och ungdomar. Ansvaret för att förebygga sådana
risker måste med nödvändighet ligga hos vårdnadshavaren — inte hos
samhällsorganen.

Frågan
om yttrandefrihetsbegränsande åtgärder har ofta betraktats som den viktigaste i
diskussionen kring våldsskildringar i videogram för uthyrning. Denna fråga rör
principiellt betydelsefulla aspekter på yttrandefriheten och dess gmndlagsförankring,
vilket gör att varje möjlighet till censur kräver utomordentligt starka skäl.
Dessa skäl finns enligt min mening endast i fråga om filmer och videogram som
skall visas offentligt.

Sammanfattningsvis
handlar frågan om videovåld egentligen om flera olika problem, vilka kräver
lösningar av olika typ:

—
Skildringar som lett eller
skulle kunna leda till fällande dom cirkulerar och mångfaldigas genom
piratkopiering.

—
Barnförbjudna filmer ses som
videogram av minderåriga i stor utsträckning i hemmen.

—
En stor mängd
våldsförhärligande filmer med en fömedrande människosyn ses av ungdomar över
15 år och är ett betydande inslag i deras fritidssysselsättning.

—
En stor grupp människor har en
känsla av maktlöshet inför uppgiften att bryta utvecklingen i något av de
nämnda avseendena.

Det
åtgärdsprogram som jag föreslår utgår från att det behövs ett samspel mellan
olika åtgärder för att effektivt kunna ge bidrag till en lösning av de olika
problem som diskuterats. Programmet utgår ifrån att statens roll, vid sidan av
vissa lagstiftningsinsatser och brottsbekämpande åtgärder, måste vara att följa
utvecklingen och att ta initiativ till en bred satsning på utbildning och
kunskapsuppbyggnad. Andra krafter i samhället måste också aktiveras om de olika
problem som finns på detta område skall minskas eller lösas. Jag utgår ifrån
att det engagemang som breda gmpper i landet har visat kan mobiliseras i det
långsiktiga arbete som staten nu tar initativ till. På lång sikt behövs, som
jag flera gånger framhållit, en systematisk uppbyggnad av kunskap och förmåga
hos alla människor, särskilt barn och ungdomar, att själva bedöma innehållet i
våldsskildringar.

1
grova drag innehåller åtgärdsprogrammet följande inslag, vilka jag senare skall
presentera och motivera mer ingående:

36

— En
bred satsning på mediekunskap inom och utom skolan, Prop.
1989/90:70

— insatser
för att främja ett bra och mångsidigt film- och videoutbud för barn och ungdom,

— stöd
till föräldrar och andra frivilliga krafter som vill verka för en sanering av
marknaden och för bättre kunskaper hos såväl vuxna som barn,

— aktiv
tillsyn, överblick och kunskap om utbudet på marknaden och aktörerna på
marknaden genom en allmän registrering av videogram, distributörer och
detaljister inom videohandeln och med biograföyrån som centrum i en ny
tillsynsorganisation med regional uppbyggnad,

— en
fortlöpande uppföljning av effektiviteten av insatta åtgärder genom ett
samhällsorgan, rådet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder,

— sanering
av marknaden genom bl. a. frivillig förhandsgranskning av videogram genom biograföyrån
på uppdrag av distributörerna,

— stöd
till och uppföljning av självsaneringsinsatser genom marknadens parter och

— skärpta
straff för otillåtna våldsskildringar. Företagsbot blir därmed också tillämplig
i ökad utsträckning för våldsskildringsbrott.

Detta
betyder inte att skyddet för barnen och ungdomarna behöver prisges åt de
krafter som vill exploatera marknaden för spekulativa våldsskildringar. Man
får alltså inte låta hänsynen till yttrandefriheten bli en täckmantel för
kapitulation inför destmktiva krafter. Den frihet som ligger i producenternas
rätt att framställa bl.a. våldsskildringar får inte gå ut över barns och
ungdomars möjlighet att själva kritiskt bedöma värdet eller skadan av filmer
och videogram. För de flesta socialt väletablerade och trygga personer i vuxen
ålder kanske våldsskildringama inte är ett problem. Solidariteten med de
mindre väl etablerade och unga människoma i vårt samhälle ställer vissa
bestämda krav. I praktiken handlar det om de mest utsatta barnen och i viss mån
deras föräldrar.

Dessa
skyddsåtgärder innebär vissa inslag av restriktionskaraktär. Huvudpunkterna i
det system som här föreslås är en ny och effektiv tillsynsorganisation förenad
med en registrering av såväl leverantörer och detaljister som av videogrammen.

Genom
ett sådant system blir de i Sverige förekommande videogrammen som distribueras
i handeln föremål för en systematisk genomgång och kontroll. Konkret innebär
detta:

dels
att ingen distributör av videogram kan lagligen marknadsföra sina produkter
utan att videogrammens titlar och vissa gmndläggande fakta om videogrammen och
deras innehåll blir kända av berörda myndigheter och då särskilt av
tillsynsorganet,

dels
att handlare i både detaljist- och grossistled genom registreringen åläggs att
verka öppet,

dels
att allmänheten bereds tillfälle till insyn i branschen genom att registren är
offentliga.

En
registrering medger därtill att lokala gmpper får möjlighet att lära 37

känna branschen inom ett
mindre område mer i detalj.

Då dessutom
pliktexemplarslagen ändras, så att exemplar av videogram Prop. 1989/90: 70 skall
överlämnas omedelbart vid utgivningen (i stället för inom en månad) blir det
möjligt för tillsynsorganet att mycket snabbt göra en genomgång av filmbeståndet
på marknaden och en bedömning av vilka filmer som kan strida mot lagens
bestämmelser om olaga våldsskildring. Om tillsynsmyndigheten finner att en
film skulle kunna fällas för olaga våldsskildring, kan den omständigheten att
distributören drar tillbaka filmen från ytterligare distribution beaktas i en
bedömning av påföljden vid en fallande dom. Den seriösa handeln har redan
åtagit sig att låta förhandsgrahska alla filmer med tveksamt innehåll.

Sammantaget
får man därmed ett medel som är smidigare och mer obyråkratiskt än censur men
som jag bedömer som lika verkningsfullt mot de otillåtna våldsskildringama. För
den som sprider olagliga våldsskildringar återstår inget annat än en
skumrasktillvaro på den illegala marknaden, med stora risker för upptäckt och
kännbara fängelsestraff.

Ett
registreringssystem hindrar inte videogram från att komma ut på marknaden. Det
kan alltså komma att finnas filmer på marknaden som registrerats men inte har
granskats, t. ex. därför att de getts en vilseledande titel eller beskrivning.
Registreringen av filmer får därför inte utformas så att konsumentema uppfattar
filmema som godkända för uthyming, trots att de vid närmare kontroll och
följande åtal skulle kunna fällas av en domstol. Jag bedömer emellertid denna
risk som relativt liten, när det gäller den legala marknaden, eftersom redan
ett stort antal av de för uthyming aktuella filmema i dag förhandsgranskas av biograföyrån
och det stora flertalet andra filmer inte torde vara berörda av förbudet mot
extrema våldsskildringar.

Genom
de uppgifter som förs in i videogramregistret kan en form av vamdeklaration
införas för videogram. Detta gör det lättare för tillsynsmyndigheten men också
för allmänheten att snabbt skaffa sig en överblick över filmemas innehåll redan
innan de granskats.

Förslagen
om registrering kan således ses som en fömtsättning för de övriga förslag som
rör tillsyn och övervakning av marknaden vilka jag senare kommer att behandla.

Mitt
förslag innebär inte att tillgången till registret över filmer och videogram
skall medföra allmän tillgång till filmen själv. Registret med alla dess
uppgifter skall vara offentligt, men hänsyn till upphovsrätten omöjliggör att
allmänheten får tillgång till de filmer och videogram som förvaras hos arkivet
för ljud och bild.

Givetvis
kan möjligheten till ett snabbt ingripande vara ett starkt skäl för en
distributör att avvakta med marknadsföring och offentliggörande om man är
tveksam till filmens överensstämmelse med lagen. Detta är också ett skäl till
att en frivillig förhandsgranskning är en lämplig åtgärd för att undvika
rättsliga påföljder.

Den
tillsynsorganisation somjag föreslår är inte avsedd att ersätta polis-

och rättsväsendets brottsbekämpande verksamhet men bör kunna vara ett

effektivt medel att stödja denna. Genom tillsynsorganisationen och det

nätverk av lokala krafter som kan byggas upp kommer videomarknaden i

hela landet att bli föremål både för systematisk kontroll från myndigheter- 38

nas
sida och tillsyn från allmänheten.

Dataspel
m. m.

Jag har tidigare erinrat
om att även dataspel och TV- spel kan innehålla inslag av grova
våldsskildringar. Riksdagen har också framhållit behovet av information till
föräldrar och andra berörda personer rörande utbudet av data- och TV-spel
(lagutskottets betänkande 1988/89:LU 17, konsumentpolitiska frågor m. m.). De
våldsskildringar som förekommer inom ramen för dessa spel är i princip redan i
dag underkastade samma bestämmelser som andra våldsskildringar. Det är således
inte tillåtet att sprida eller ge ut sådana skildringar som beskrivs i lagen, i
form av inslag i dataspel. Situationen är i dag dock sådan att återgivningen på
bildskärmar normalt ännu inte har den verklighetstrogna karaktär som erfordras
för straffbarhet, trots att vissa spel kan innehålla inslag av upprörande
cynism och kan vara strafföara från andra synpunkter.

Denna
situation kan dock snart komma att ändras genom en teknisk utveckling som
medger en lika verklighetstrogen karaktär hos bilder lagrade i digital form
som i vanliga analoga tekniker, dvs. vanliga videokassetter och film. Det är
enligt min uppfattning klart att den tekniska utvecklingen kan medföra behov
av en anpassning av lagstiftningen.

Att
följa utvecklingen i detta hänseende blir en viktig uppgift bl.a.för det råd
som jag föreslår skall inrättas.

Prop.
1989/90:70

4.2 Rådet mot skadliga våldsskildringar

Min bedömning: Ett
råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder bör inrättas för att följa
och ha kontakt med videomarknaden, ta initiativ och fördela medel till
utbildning och information, samt stödja frivilliga krafter i kamp mot skadliga
våldsskildringar.

Utredningen
vill ge biograföyrån en ny roll när det gäller tillsyn och kontroll över
videomarknaden.

Remissinstanserna
har framhållit behovet av att allmänheten har insyn och inflytande över
åtgärder mot skadliga våldsskildringar.

Bakgrunden
till min bedömning: Jag anser att det nu behövs ett centralt statligt organ som
har ansvar för att samordna verksamheten mot skadliga våldsskildringar. Ett
sådant organ bör samtidigt medge insyn för allmänheten och ha en bred
kontaktyta för att ta till vara det engagemang och de initiativ som visats i
stora delar av opinionen i denna fråga. Organet bör därför ha förankring i
folkrörelser och organisationer samt god kontakt med lokala gmpper och
rörelser. Det bör också ha företrädare för film- och teaterkonsten och den
publicistiska världen.

Detta
statliga organ bör inrättas som ett nytt råd med uppdrag att ha fortlöpande
kontakter med videobranschen och att överlägga om de åtgärder för
självsanering som branschen genomfört eller planerar. Rådet bör också ta initativ
till nya åtgärder, om de bedöms erforderliga. Utvecklingen på marknaden visar
att en fortlöpande kontakt med branschen är en fömtsättning om insatta åtgärder
skall ha effekt.

Rådet
bör således ha ett ansvar för att följa marknadsutvecklingen, samt

39

organisera och samordna
stödåtgärder till föräldrar, skola samt organisa- Prop. 1989/90:70 tioner
och föreningsliv för bam och ungdomar för information och utbildning om video.
Rådets huvudsakliga uppgifter blir sammanfattningsvis att

— följa
marknaden,

— ta
initiativ till överläggningar med branschen,

— samordna
olika myndigheters insatser mot skadliga våldsskildringar,

— informera,

— utreda,

— ta
initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsendet och föreningslivet
samt

— ge
stöd till lokala aktionsgmpper mot videovåld.

Rådet
bör även ha en roll i arbetet att bekämpa otillåtna våldsskildringar. Det är
tveklöst de rättsliga myndighetemas uppgift, främst polisens och
åklagarväsendets, att efterspana och beivra otillåtna våldsskildringar. Också biograföyrån
har en uppgift i detta sammanhang. Jag föreslår att denna främst innebär att biograföyrån
skall ha särskilda inspektionsuppgifter. Samtidigt är myndighetema beroende av
stöd från allmänheten. Både rådet och olika aktionsgmpper i landet kan bidra till
att myndighetemas arbete blir effektivare, genom att de följer videoutbudet och
rapporterar misstänkta brott.

Rådet
kan medverka i arbetet med utformningen av de uppgifter som skall lämnas i
samband med att ett videogram registreras så att dessa uppgifter kan fungera
som en vamdeklaration till ledning för tillsynsorganet och andra som följer
utbudet på marknaden. Rådet bör också följa erfarenhetema av de nya regler för
vuxenmedverkan som jag föreslår skall införas i den nya lagen om filmcensur och
kontroll av videogram och i detta sammanhang överväga om det är lämpligt att
förändra rådande åldersgränser eller införa nya, t. ex. en 18-årsgräns.

Den
regionala tillsynsorganisation jag behandlar under avsnitt 4.7 får större kraft
genom att det på många platser i landet finns gmpper eller personer som aktivt
följer marknaden och kan rapportera om misstänkta brott mot lagens förbud i de aktuella
hänseendena.

Det
ligger i sakens natur att rådet bör inrättas skyndsamt och att redovisningar
för de åtgärder som skall vidtas också sker snabbt.

Flera
statliga myndigheter handhar ärenden som hör till det område som rådet får i
uppgift att samordna. Dessa myndigheter bör också vara företrädda i rådet.
Till dessa myndigheter hör statens biograföyrå, brottsförebyggande rådet,
skolöverstyrelsen, arkivet för ljud och bild, socialstyrelsen, statens
ungdomsråd och bammiljörådet. Svenska Filminstitutet har också viktiga
uppgifter inom området. Rådet bör kunna fungera som ett samarbetsorgan för de
berörda myndighetema.

Rådets
verksamhet bör ske i kontakt med aktuell forskning på området.

40

4.3 Utbildningsinsatser

Prop.
1989/90:70

Min bedömning:
Rådet mot skadliga våldsskildringar bör få i uppdrag att främja utbildning i
mediekunskap inom och utom skolväsendet.

Utredningen
framlägger inga specificerade förslag i detta hänseende, men betonar bl. a. biograföyråns
roll för att sprida information om videogram.

Remissinstanserna
betonar i många fall att informations- och utbildningsinsatser är ett viktigt
inslag i kampen mot skadliga våldsskildringar.

Bakgrunden
till min bedömning: Gällande läroplaner för gmndskolan och gymnasieskolan anger
att elevema i undervisningen skall studera massmediemas roll i samhället,
använda sig av massmedier som läromedel i undervisningen och, om utmstning
finns, själva arbeta med de olika moment som ingår i en normal filmproduktion
och dokumentera med hjälp av medier. Massmedieundervisning skall förekomma på
alla stadier och i flera av ämnena i skolan.

Otvivelaktigt
utnyttjas också medier i viss utsträckning på alla de tre nu angivna sätten i
skolans undervisning. Elevema kommer i kontakt med massmediema, däribland film
och videogram, inom ramen för undervisningen särskilt i svenska, bild och
samhällskunskap. Samtidigt är det uppenbart att skolan i dag inte alltid förmår
att erbjuda bam och ungdomar tillräckliga redskap för att dessa på ett
självständigt sätt skall kunna ta ställning till utbudet av bl. a.
våldsskildringar på den kommersiella och den svarta marknaden. De svårigheter
som finns att inom skolan bereda plats för ytterligare stoff i undervisningen
gör att massmediestudier måste ingå i nu gällande kursplaner och då således
inom den timtid som nu är angiven i skolans läroplaner.

Jag
anser att massmediemas roll i samhället motiverar att de ägnas en större och
mer kvalificerad uppmärksamhet i skolan. Den rörliga bilden är därvid viktig.
Den delen av mediekunskapen måste således fogas in i skolans arbete, så att
alla elever kommer i kontakt med de delar av mediemas område somjag fömt
berörde. En kritisk insikt i bl. a. framställningssättet i och syftena med
spekulativa våldsskildringar är en viktig del av mediekunskapen. Vi vet dock av
erfarenhet att många av de lärare, ofta i ämnet bild, som skall undervisa om
dessa moment själva behöver ökad kunskap och stöd genom fortbildning och andra
insatser.

Vad
jag här har sagt är giltigt för alla nivåer inom skolsystemet. Lika viktigt är
vad som kan åstadkommas inom läramtbildning, forskning och frivilligt bildningsväsende,
föreningsliv m. m. De resurser som t. ex. Svenska Filminstitutet förfogar över
bör naturligtvis anlitas för att ge sakkunnig hjälp vid utarbetande och
genomförande av åtgärder inom utbildningsväsendet.

Det
är inte möjligt att nu i detalj föreslå de former som åtgärder inom utbildningsväsendet
för att förebygga skador av våldsskildringar skall ha. Det bör bli en av de
viktigaste uppgiftema för det under punkt 4.2

41

behandlade rådet att främja
åtgärder inom utbildningsväsendet för att öka barns och ungdomars förmåga att
sovra i massmedieutbudet och därigenom inte utsättas för skadlig påverkan.

Prop.
1989/90:70

4.4 Stöd till kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram

Min
bedömning: De redan befintliga insatserna till stöd för kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram
byggs ut bl. a. i syfte att förstärka insatserna mot skadliga våldsskildringar.

Utredningen
understryker att det behövs positiva insatser som ett led i kampen mot
extremvåldsskildringar.

Remissinstanserna
har i allmänhet tillstyrkt en större satsning på positiva altemativ till
våldsskildringar på videogram.

Bakgrunden
till min bedömning: Staten har sedan flera år gett ett avsevärt stöd till
kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram. Detta ändamål har dessutom genom film-
och videoavtalet och förslag i årets budgetproposition fått ytterligare
betydande resurser. Insatsema omfattar flera olika verksamheter enligt
nedanstående översikt. Utarbetande av material

Sedan
budgetåret 1987/88 disponerar Filminstitutet 300000 kr. för att centralt
utarbeta material för projektverksamhet om medieundervisning för barn och
ungdom och för fortbildning av lärare (se prop. 1986/87:100 bil. 10, s. 434).

Filmkulturella
insatser för barn och ungdom Likaledes fick Filminstitutet budgetåret disponera
6 milj. kr för filmkulturella insatser för barn och ungdom (prop. 1987/88:100
bil 10 s. 461 — 462). Medlen är tänkta för stöd till medieundervisning och
filmvisning på biograf för bam och ungdom.För budgetåret 1989/90 har beloppet
höjts till 6230000 kr.

Främjande
av spridning och visning av värdefull film Medlen (5,9 milj.kr 1989/90)
disponeras av Visningsnämnden. Till ändamålet förs även medel från film- och
videoavtalet (§ 32 punkt D, ca 10 milj. kr för budgetåret 1989/90). Med medlen
bekostas bl. a. följande verksamheter.

— granskning
av film för barn och ungdom,

— produktion
av tidskriften Tusen och en Film,

— stöd
till import och lansering av film för barn och ungdom,

— stöd till visningsorganisationer som bl. a.
bedriver verksamhet med visning av kvalitetsfilm för barn och ungdom.

Stöd
till produktion eller distribution av värdefulla videogram

Enligt
punkt G. i film- och videoavtalet skall lägst 5 % av fördelningsbara medel
(för budgetåret 1989/90 ca 10 milj.kr.) användas för stöd till

42

distribution av värdefulla
videogram. Enligt avtalet bör särskild hänsyn tas till behovet av värdefulla
videogram för barn och ungdom.

Medlen disponeras av
Svenska Filminstitutet. Ett utskott tillsatt av styrelsen (G-utskottet)
fördelar medlen.

Prop. 1989/90:70

Bidrag
till lokalt arbete med video

1
årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.lO, s. 419) har jag föreslagit
att bidraget till lokalt arbete med video permanentas. Stödet bör främst avse
verksamheter med inriktning på barn och ungdom och syfta till att förbättra
möjligheterna för dessa gmpper att på egen hand arbeta med den rörliga bilden
som uttryckssätt. Medlen bör fördelas av Visningsnämnden inom Svenska
Filminstitutet. För ändamålet har jag beräknat ett belopp om 4,5 milj. kr.

Stöd
till lokal programverksamhet

I
årets budgetproposition (prop. 1989/90 bil. 10, s. 471) har jag även föreslagit
en ökning av stödet till lokal programverksamhet med ett belopp om 250000 kr.
Avsikten är att tillkommande medel bör användas för stöd till sådan
programverksamhet som engagerar barn och ungdom. De insatser som redovisas i
detta avsnitt är enligt min mening av stor vikt för att motverka skadliga
våldsskildringar. Det råd mot skadliga våldsskildringar som jag har föreslagit
skall inrättas bör kunna dra nytta av den kunskap om kvalitetsfilm och erfarenhet
av filmpedagogiskt arbete som finns inom Filminstitutet. Ett nära samarbete
mellan rådet och Filminstitutet är därför angeläget.

4.5 Stöd till frivilliga krafter

Min bedömning:
Rådet mot skadliga våldsskildringar bör redovisa förslag till stöd åt
frivilliga gmpper, som har till syfte att följa videomarknaden och göra
insatser för att organisera alternativ verksamhet och medieutbildning.

Bakgrunden till min
bedömning: Som jag inledningsvis sade kan statliga insatser för att förebygga
skador av våldsskildringar i rörliga bilder bara ha en begränsad räckvidd.
Opinionen bland föräldrar, barnomsorgspersonal, lärare och andra som har ansvar
för barn och ungdom och som i många fall har känt sig maktlösa inför en till
synes ständigt ökande flod av motbjudande skildringar av våld i rörliga bilder
måste från samhällets sida mötas med allvar. Det är naturligt att
samhällsinsatserna i hela det breda program som här presenteras sker med hjälp
bl. a. av dessa gmpper.

Det råd som jag nu
föreslår skall inrättas mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder bör få i
uppdrag att upprätta och organisera kontakter med berörda grupper samt att ta initiativ
till dels åtgärder för att på lokal nivå

43

följa
marknaden på området, dels för att organisera alternativ verksamhet och
medieutbildning på frivillig bas.

Genom att rådet enligt
mitt förslag skall ha en förankring bl. a. i organisationer och folkrörelser
och därmed får en bred kontaktyta med frivilliga krafter i hela landet kommer
det att vara väl skickat att handha ett statligt stöd till enskilda insatser.

Ett viktigt inslag i
kampen mot skadliga våldsskildringar är att minska den förtroendeklyfta som i
dag finns mellan branschen och stora delar av den allmänna opinionen — särskilt
bland dem som har ansvar för barn och ungdomar. Detta kan ske genom att ett
utbyte av information kommer till stånd och genom att hänsyn tas till de
berättigade krav som ställs. Det är viktigt att branschen själv engagerar sig i
detta informationsutbyte och genom aktiva insatser motverkar det bristande
förtroende som finns på åtskilliga håll för branschens vilja till
självsanering. Samtidigt är det viktigt att opinionens engagemang också
resulterar i direkta kontakter med branschen.

Prop.
1989/90:70

4.6 StrafFskärpning

Mitt förslag:
Maximistraffet för olaga våldsskildring höjs till fängelse högst två år. Även
spridning av våldsskildringar som sker av oaktsamhet strafföeläggs.

Utredningen föreslår en
särskild straffskala, fängelse lägst tre månader och högst två år, för grova
fall av olaga våldsskildring. Enligt förslaget bör vid bedömningen av om
brottet är grovt särskilt beaktas vissa omständigheter, bl.a.om brottet skett
yrkesmässigt och haft stor omfattning eller riktat sig särskilt mot ungdomar.

Remissinstanserna
har genomgående ställt sig positiva till en straffskärpning. Några
remissinstanser har ifrågasatt om inte straffskalan för normalbrottet bör
höjas.

Skälen
för mitt förslag: Sedan den Ijuli 1981 har spridning av filmer och videogram
som innehåller våldsinslag varit förbjuden. De nu gällande bestämmelserna finns
i 16 kap. 10 b § brottsbalken, som gäller brottet olaga våldsskildring.

Genom dessa bestämmelser
kriminaliseras spridning dels av alla slags bilder som skildrar sexuellt våld
eller tvång, dels av rörliga bilder som innehåller närgångna eller utdragna
skildringar av grovt våld mot människor eller djur. Straffansvaret omfattar
även den som framställer bilder med strafföelagt innehåll, om bilden är avsedd
att spridas. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Gärningar
som är försvarliga är undantagna från straffansvar.

En allmän princip inom
strafflagstiftningen är att beteenden inte bör beläggas med straff, om det inte
framstår som sannolikt att handlingen kan medföra skada för det allmänna eller
någon enskild. När det gäller begränsningar av yttrandefriheten är en särskild
försiktighet i fråga om straffrättsliga ingripanden påkallad. Värnandet av
yttrandefriheten leder

44

till
att man ibland måste acceptera vissa framställningar som av många Prop.
1989/90:70 människor kan uppfattas som förgripliga.

De
framställningar som är kriminaliserade genom bestämmelsema om olaga
våldsskildring går dock klart över den gräns som rimligen måste accepteras med
hänsyn till yttrandefriheten. Som jag nyss har berört omfattar inte bestämmelsema
skildringar som är försvarliga av konstnärliga hänsyn eller som förekommer i
seriös nyhetsförmedling och liknande sammanhang. Det som är kriminaliserat är
uttryck för en rå och ohämmad spekulation i våld och människofömedring. Även om
skadeverkningama kan vara svåra att konstatera i det enskilda fallet, anser jag
för egen del att det är fråga om en i gmnden destmktiv verksamhet och att
framställningar av detta slag därför inte bör accepteras i ett samhälle som
värnar om hänsyn mellan människor och människors lika värde. Jag är övertygad
om att denna uppfattning delas av de flesta i vårt samhälle. Nuvarande kriminalisering
är därför väl motiverad. Vad som bör diskuteras är vilka ytterligare åtgärder
som kan behövas.

Maximistraffet
för olaga våldsskildring är för närvarande fängelse i sex månader. I regel
torde påföljden stanna vid böter. Nuvarande straffskala innebär alltså att
brottet har fått ett jämförelsevis lågt straffvärde. Även i de fall brottet
bedrivits yrkesmässigt och medfört en betydande ekonomisk vinning, är
maximistraffet detsamma som vid t. ex. snatteri eller bedrägligt beteende.

Enligt
min mening bör brottet olaga våldsskildring ha ett betydligt högre maximistraff
än det har i dag. På den punkten är jag enig med våldsskildringsutredningen
och det helt övervägande antalet remissinstanser.

Utredningen
har föreslagit en särskild straffskala för grova fall. Jag är dock tveksam till
om denna konstmktion är den lämpligaste för att ge uttryck åt det straffvärde
som brottet bör ha. Förslaget kan enligt min mening medföra risk för en alltför
stel tillämpning. I stället anser jag att brottet överlag bör ges ett betydligt
högre straffvärde än det har i dag. Sålunda bör nuvarande straffmaximum höjas
till fängelse i två år. En inte oväsentlig fördel med en på det sättet förhöjd
straffskala är att preskriptionstiden förlängs från två till fem år. Därmed
ges betydligt bättre möjligheter att ingripa mot brottsligt handlande, inte
endast med straff utan även när det gäller beslag och förverkande. En annan
konsekvens är att reglema om häktning och anhållande blir tillämpliga i
betydligt större utsträckning.

1
lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag var även sådan spridning av otillåtna våldsskildringar som skedde
av oaktsamhet belagd med straff. Enligt nuvarande bestämmelser är endast
uppsåtliga gämingar straSbelagda. Detta har fört med sig svårigheter för
bekämpningen av de otillåtna våldsskildringarna. Sålunda har det visat sig
svårt att styrka uppsåt hos dem som säljer eller hyr ut videogrammen.
Distributören eller uthyraren har kunnat hävda att han inte har känt till
videogrammets innehåll.

Jag
anser att även oaktsamma handlingar bör strafföeläggas när det

gäller spridning av olaga våldsskildringar. Det är inte acceptabelt att den

som sprider videogram yrkesmässigt kan undgå straff genom att låta bli att

kontrollera vad det är han handlar med. Ett oaktsamhetsbrott på sprid- 45

ningssidan kan driva fram
krav från detaljistema mot distributörema om garantier beträffande
videogrammens innehåll. En sådan utveckling ser jag som högst önskvärd. Oaktsamhetsbrottet
har sålunda sin egentliga betydelse när det är fråga om spridning som sker
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte. Straffbarheten bör därför - som
lagrådet föreslagit - begränsas till sådana fall av oaktsamhet.

Straffskalan för uppsåtligt
brott och oaktsamhetsbrott bör vara gemensam. Fängelse bör sålunda kunna komma
i fråga också vid oaktsamhetsbrott. I dessa fall torde dock strängare straffan
böter endast komma i fråga i mer flagranta fall. Ett exempel är om en importör
eller grossist spritt våldsskildringar i flera fall utan att kontrollera
innehållet. I sådana fall måste det enligt min mening krävas en hög grad av aktsamhet
i fråga om innehållet av det som man marknadsför.

I fråga om möjlighetema
att ingripa mot verksamhet av detta slag villjag vidare peka på bestämmelsema
om företagsbot i brottsbalken (36 kap. 7 -10§§). Företagsbot är en ekonomisk
sanktion som kan åläggas näringsidkare när brott har begåtts i deras
verksamhet. Syftet med denna sanktion är att effektivt eliminera de
vinstintressen som kan ha utgjort drivkraften bakom den brottsliga verksamheten.
Boten skall fastställas till ett belopp mellan tiotusen kr. och tre milj. kr.
Företagsbot kan åläggas när brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande
av särskilda skyldigheter som åvilar näringsidkaren eller annars är av allvariigt
slag.

Företagsboten är en
generell sanktion och kan tillämpas mot alla former av näringsverksamhet.
Framställande och saluförande av skildringar av extremvåld, i varje fall i
större skala, utgör enligt min mening ett exempel på när företagsbot skall
kunna användas. Bakom verksamhet av detta slag ligger ofta starka
vinstintressen. Som jag ser det bör därför företagsbot tillsammans med de
strängare straffreglema kunna vara ett effektivt sanktionsmedel i kampen mot
extremvåldet.

Jag är givetvis medveten
om att den straffskärpning och den utvidgade kriminalisering som jag nu har
föreslagit inte isolerade utgör tillräckligt effektiva åtgärder för att bekämpa
de våldsskildringar som ligger utanför yttrandefrihetens gränser. Straffhotet
måste kombineras med åtgärder som innebär att risken för upptäckt blir påtaglig
och straflFhotet en realitet. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag
om sådana åtgärder.

Jag
kommer inte att i detta sammanhang föreslå något system med ansvarig utgivare.
Det är en av de frågor som övervägs i arbetet på en ny yttrandefrihetsgmndlag.

Prop.
1989/90:70

4.7
Biografbyråns tillsyn över videogrammarknaden m. m.

Mitt förslag: Biograföyrån
skall ha tillsyn över videogramutbudet i både distributions- och
detaljistleden. Bestämmelser om detta ges i lag. Biograföyrån får för denna
verksamhet ha en organisation av regionala kontrollanter. Till stöd för
tillsynsverksamheten får biograföyrån föra register över alla som yrkesmässigt
säljer eller hyr ut videogram. Ytterligare stöd för tillsynen skapas genom en
utökad skyldighet att lämna pliktexemplar av videogram samt en särskild registrering
av dessa pliktexemplar.

46

Utredningens
förslag: Biograföyrån skall få en särskild tillsynsfunktion. Prop.
1989/90:70 Byrån skall bl. a. ha rätt till tillträde till lokaler där visning,
försäljning eller uthyrning till allmänheten av videogram äger mm. För att
kontrollen skall bli effektiv föreslås även att biograföyrån under viss kortare
tid skall få ta hand om videogram.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt
förslaget. Flera instanser har dock invändningar. Biografbyrån föreslår en
regional tillsynsverksamhet i stället för en central sådan. Den regionala
tillsynen borde stå under ledning av biograföyrån men vara knuten till
länsstyrelser eller, i vissa fall, kommuner.

Skälen
för mitt förslag: Som jag tidigare har påpekat är en straffskärpning ensam
inte en verksam åtgärd för att komma till rätta med våldsskildringar utanför
lagens råmärken. Förbudet måste förenas med åtgärder som gör att risken för
upptäckt och lagföring blir högst påtaglig och straffliotet därmed en realitet.
Jag anser att detta bäst uppnås med en tillsynsmyndighet, som aktivt kan
kontrollera det faktiska utbudet på marknaden.

Tillsynsmyndigheter
av det slag jag nu avser finns på flera områden och fyller en viktig funktion
när det gäller att upprätthålla respekten för lagen. En tillsynsmyndighet när
det gäller videogrambranschen bör ha tillträde till lokaler hos dem som
yrkesmässigt hyr ut eller säljer videogram, vare sig det nu gäller
distributörer eller lokala videobutiker. Tillsynsmyndigheten bör också ha rätt
att ta del av räkenskaper och andra handlingar som kan belysa hanteringen med
videogrammen och videogrammens urspmng. Givetvis skall tillsynsmyndigheten ha
rätt att utan kostnad ta del av videogram som påträffas och som det kan finnas
anledning att kontrollera. Jag anser det rimligt att tillsynsmyndigheten alltid
har rätt att för sina kontroller ta videogram om hand tjugofyra timmar.
Lagrådet har delat denna uppfattning. För undantagsfall bör det finnas
möjlighet till längre omhändertagande. Jag återkommer till detta i
specialmotiveringen. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka att
tillsynsmyndigheten inte mtinmässigt skall ta hand om stora mängder videogram
hos säljare och uthyrare. Uttagandet av kontrollobjekt skall ske med
urskiljning och inte onödigtvis vålla avbräck för den enskilde näringsidkaren.
Vad nu sagts hindrar givetvis inte att större delar av lagret tas om hand, när
det finns anledning tro att otillåtna våldsskildringar utgör ett betydande
inslag i sortimentet.

När
det gäller att finna en tillsynsmyndighet faller valet för mig natur-ligen på biograföyrån.
Som jag skall återkomma till i det följande bör förhandsgranskningen behållas
när det gäller filmer och videogram som skall visas offentligt och biograföyrån
bör ha kvar uppgiften att svara för denna förhandsgranskning. Möjligheten till
frivillig förhandsgranskning av videogram hos biograföyrån skall också finnas
kvar. Därmed blir biograföyrån den myndighet som ligger närmast till hands för
att svara för tillsynen över videogrambranschen.

Biograföyråns
nya uppgifter motiverar att byrån får en av regeringen utsedd styrelse. Det
ankommer på regeringen att besluta om detta genom ändring av byråns instmktion.

Våldsskildringsutredningens
förslag gick ut på att biograföyrån skulle 47

tillföras ett antal nya
tjänster för inspektionsverksamheten och att denna

verksamhet skulle utövas
med biograföyrån i Stockholm som bas. I lag- Prop. 1989/90: 70 rådsremissen
framhöll jag att enligt min bedömning tillsynsorganisationen skulle kunna göras
mera effektiv om biograföyrån också fick en regional organisation till sitt
förfogande. Lagrådet har häröver yttrat följande.

En
effektivare tillsyn är ett av de verkligt centrala förslagen i remissen. Lagrådet
kan i huvudsak ansluta sig till de synpunkter på ämnet som anförs i den
allmänna motiveringens avsnitt 4.7 och i specialmotiveringen till de
föreslagna 10—14§§. Dock måste invändas att avfattningen av 10 § ger ett
intryck av att det är biograföyrån centralt som skall fungera som
tillsynsmyndighet, vilket emellertid inte är vad som åsyftas.

I
den allmänna motiveringen framhåller departementschefen att tillsynsverksamheten
kan göras effektivare om biograföyrån också får en regional organisation till
sitt förfogande. All personal bör visserligen vara knuten till byrån men sägs
inte nödvändigtvis behöva ha tillsynsverksamheten som huvudsyssla. Det bör
enligt departementschefen finnas möjligheter att bland tjänstemännen hos
regionala och lokala myndigheter finna personer som är lämpliga att ha ett
förordnande av biograföyrån att som bisyssla sköta viss tillsynsverksamhet.
Departementschefen är emellertid inte nu beredd att mer i detalj gå in på hur
en regional tillsynsorganisation skall byggas upp.

Lagrådet
har från sina synpunkter ingen anledning att invända mot dessa uttalanden i
sak. Däremot måste det framhållas att ämnets vikt gör en komplettering av
lagtexten nödvändig. Den ger nu intrycket att tillsynen skall utövas centralt
av biograföyrån, medan i själva verket något slag av decentraliserad
organisation åsyftas. Vidare måste man beakta att det blir fråga om
myndighetsutövning med ibland känsliga uppgifter som gränsar till eller rentav
griper in på området för fömndersökning i brottmål och för polisens arbete i
övrigt. Detta gör det bl.a. nödvändigt att med större skärpa än i remissen
stryka under de kvalifikationskrav som måste upprätthållas då det gäller
personer som skall anförtros myndighetsuppgifter inom denna
tillsynsorganisation.

Den
bästa lösningen är enligt lagrådets mening att, sedan regeringen ytterligare
övervägt tillsynsfrågorna, 10 § i lagförslaget kompletteras med en gmndläggande
bestämmelse öm tillsynsverksamhetens organisation samt åtminstone klargörande
motivuttalanden i sådana hänseenden som lagrådet har berört.

Jag
vill för min del ansluta mig till lagrådets synpunkt att förekomsten av en
regional organisation bör framgå av lagen.

Beträffande
utformningen av den regionala organisationen villjag anföra följande.

I
enlighet med vad jag framhöll i lagrådsremissen anser jag det viktigt att all
tillsynspersonal i denna sin egenskap är knuten till biograföyrån. Det innebär
att i fullgörandet av tillsynen personalen skall odelat lyda under biograföyrån.
Detta medför dock inte att all personal i tillsynsverksamheten måste vara
heltidsanställd hos biograföyrån. Såsom jag också anförde i lagrådsremissen bör
ett tillsynsuppdrag kunna innehas som en bisyssla.

Med
hänsyn till den grannlagenhet som måste krävas av tillsynspersona

len är det viktigt att få fram lämpliga personer för uppdragen ute i de olika

regionerna. Härvid bör länsstyrelsema kunna spela en roll. Länsstyrelser

na bör sålunda ha till uppgift att föreslå biograföyrån sådana befattnings- 48

havare
som enligt länsstyrelsens bedömning är lämpade för tillsynsuppdra- Prop.
1989/90:70 get. Det skall dock vara biograföyråns sak att besluta om uppdragen.
Som huvudman för dessa uppdragstagare är det naturligt att biograföyrån sörjer för
att de får erforderiig utbildning för sina uppdrag och stöd i sin verksamhet.

Den
närmare utformningen av denna regionala organisation ankommer det på regeringen
att besluta om.

Som
ett hjälpmedel i biograföyråns tillsynsverksamhet bör hos byrån inrättas ett
register över alla dem som här i landet yrkesmässigt hyr ut eller säljer
videogram. De berörda näringsidkarna bör i lag åläggas att registrera sig hos biograföyrån.
De registreringsskyldiga bör dessutom vara skyldiga att hålla biograföyrån
underrättad om sådant som driftställen, lagerlokaler och ansvarig ledning.

Registret
över videogramhandlarna bör föras med hjälp av ADB. Uppgifterna i registret
skall i princip vara offentliga. Vissa uppgifter kan dock vara av den naturen
att de inte utan vidare bör lämnas ut. I statlig tillsynsverksamhet som gäller
näringslivet kan emellertid sekretess komma i fråga för uppgifter om bl.a.enskilds
affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada
om uppgiften röjs. En bestämmelse härom finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100). Sekretessen gäller emellertid bara i den utsträckning regeringen
föreskriver. Sådana föreskrifter ger regeringen i sekretessförordningen
(1980:657). Såvitt gäller 8 kap. 6§ sekretesslagen har regeringen hitintills
pekat ut omkring etthundra verksamheter, i vilka sekretess skall gälla.

Om
riksdagen bifaller förslaget om registrering av videogramhandeln, är min avsikt
att pröva om det finns behov av ytterligare föreskrifter i sekretessfrågan.

Ett
ytterligare komplement till åtgärderna mot våldsvideogrammen finns att vinna i
en utvidgning av skyldigheten att lämna pliktexemplar. För närvarande gäller
sådan skyldighet först vid en upplaga om 50 exemplar. Därmed levereras dock i
praktiken nästan alla kommersiellt utgivna videogram. Om gränsen emellertid
sätts vid en upplaga om tio exemplar, blir garantiema för en fullständig
täckning av alla kommersiellt utgivna videogram bättre. Vidare inträder
skyldigheten att lämna pliktexemplar för närvarande först en månad efter det
spridningen skett. Detta bör ändras så att pliktexemplaret lämnas i omedelbart
samband med spridningen.

De
föreslagna ändringarna i pliktexemplarslagen om en utvidgning av skyldigheten
att lämna pliktexemplar och om tidpunkten för lämnandet av dessa medför
fördelar.

Först
kan nämnas att arkivet för ljud och bild därmed kan bjuda ett mer

fullständigt underlag för studier i videogrammens utveckling och tenden

ser, en uppgift bl. a. för det råd jag tidigare har föreslagit. På så sätt får
man

en bättre överblick över de videogram som distribueras i handeln inom

landet. Vidare erhålls då ett i det närmaste komplett och aktuellt register

över utkomna videogram i Sverige. Det är sålunda självklart att arkivet

skall registrera de videogram som lämnas in som pliktexemplar. En sådan

registrering fyller i princip samma funktion som ett diarium i videogram- 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 70

delen.
Registret bör naturligen, liksom ett vanligt diarium, vara allmän handling.
Registret bör såsom redan är fallet föras med hjälp av ADB, och det är lämpligt
att biograföyrån får ha terminalåtkomst till det.

Nyttan
av registret kan förstärkas ytterligare om man inför krav på att
pliktexemplaret skall åtföljas av vissa uppgifter om det ingivna verket, uppgifter
lämpliga att anteckna i registret. Sådana uppgifter får rimligen vara
kortfattade. Om de avser relevanta punkter kan de ändå vara av värde. Med krav
på sådana uppgifter om videogrammets innehåll får man till stånd en offentlig vamdeklaration
av videogrammet, något som kan ha stor betydelse inte bara för myndigheternas
kontroll av videogrammen utan också för allmänhetens insyn i videohandeln.
Allmänheten får tillgång till en offentlig och under ansvar avgiven
information om videogrammen inför ett köp eller en uthyrning. En skyldighet
att lämna sådana uppgifter måste regleras i lag. Därför bör en bestämmelse i
saken tas in i pliktexemplarslagen. De närmare detaljerna om vilka uppgifter
som skall lämnas och om formuleringen av dem torde det ankomma på regeringen att
föreskriva i verkställighetsföreskrifter. Det kan vara lämpligt att sådana föreskrifter
utarbetas i kontakt med det råd som jag har föreslagit skall inrättas. Ett
system med särskild registrering av utgivna videogram förbundet med en viss vamdeklaration
av videogrammen kan antas fylla en funktion även om videogram i framtiden
skulle omfattas av regler om utgivaransvar.

Jag är medveten om att
många av dem som ger ut olagliga våldsskildringar inte iakttar sin skyldighet
att leverera pliktexemplar. Det är i och för sig en uppgift för arkivet för
ljud och bild att se till att pliktleveransema sker. 1 detta avseende kan
emellertid arkivet, enligt min mening, få hjälp genom biograföyråns
tillsynsverksamhet. Kontrollen av att skyldigheten att leverera pliktexemplar
iakttas kan underlättas med enkla medel. Som jag nyss nämnt, måste arkivet för
ljud och bild registrera inkomna pliktexemplar. Jag föreslår att detta
utnyttjas också på följande sätt. Sedan arkivet har tagit emot en leverans
underrättar arkivet utgivaren i fråga om de nummer som videogrammen har fått i
registret. 1 pliktexemplarslagen införs vidare en bestämmelse om att den som är
skyldig att inge pliktexemplar också är skyldig att föra en förteckning över
alla utgivna videogram med angivande av de registernummer som arkivet har
lämnat. Genom att tillsynsmyndigheten har tillgång till affärshandlingarna hos
utgivarna kan man kontrollera även att pliktexemplar har lämnats. Uppgiften om
registernumret för en viss videogramtitel kan också utnyttjas för kontroll av identiteten
mellan pliktexemplaret och exemplaren i handeln.

Datainspektionen,
som har yttrat sig enligt sig enligt 2 a§ datalagen (1973:289) har ingen
erinran mot de nu föreslagna bestämmelserna om de nya registren.

Prop.
1989/90:70

4.8
Censur av offentligt visad film

Mitt förslag: Ett villkor
för att en film eller ett videogram skall få visas vid en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst skall liksom hittills vara, att
innehållet har godkänts för sådan visning av statens biograföyrå.

50

Utredningens förslag:
Utredningen har inte ifrågasatt att censur av offentligt visad film skall vara
kvar.

Remissinstanserna har i
ett fåtal fall berört denna fråga. Meningarna bland dessa är delade.

Skälen för mitt förslag:
Filmcensurens vara eller icke vara har länge debatterats. 1 dag torde det dock
råda bred enighet om att det inte går att avskaffa filmcensuren. Mediamarknaden
är expansiv och samtidigt finns tendenser att spekulera i våld på ett sätt som
inte bör tolereras.

Enligt biografförordningen
strafföeläggs överträdelser av bestämmelserna om filmcensur. Även de nya
reglerna som hör samman med tillsynen bör straffsanktioneras. Jag föreslår att
en gemensam ansvarsbestämmelse skall gälla för dessa fall.

Prop.
1989/90:70

4.8,1
Granskningspliktens omfattning

Mitt
förslag: Från granskningsplikten undantas som i dag radio och TV, sändningar
via kabel samt reklam, vissa vammässor, utställningar och sportevenemang. Biograföyrån
skall därtill kunna medge undantag från granskningsplikten, om avsikten är att
en film eller ett videogram endast skall visas vid en bestämd filmfestival
eller liknande och att det sker endast för personer som fyllt femton år.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
har i flertalet fall inte invänt mot förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Även om det inte finns skäl att i dag avskaffa filmcensuren
finns det heller inte skäl för att utvidga censuren av offentligt visad film.
Däremot är det rimligt att något lätta på föreskrifterna när det gäller ett
enstaka evenemang t. ex. filmfestivaler som riktar sig till en vuxen publik.
Det är ett led i statens främjande av filmkonstens utveckling att underlätta
visning av ny kvalitetsfilm. Hittillsvarande bestämmelser har ibland försvårat
anordnandet av filmfestivaler etc. Biograföyrån får —i enlighet med vad
lagrådet har förordat — förena ett medgivande om undantag från granskningsplikt
med villkor som byrån finner nödvändiga. Det skall alltid röra sig om en
enstaka eller möjligen några få bestämda visningar.

4.8.2
Grunden för censur

Mitt förslag:
Filmer eller videogram skall kunna förbjudas för visning för personer som
fyllt femton år endast om innehållet kan verka förråande. Med förråande skall
avses i huvudsak skildringar som skulle bedömas som olaga våldsskildring eller bampomografibrott.

Utredningens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna har i huvudsak varit
positiva till förslaget.

51

Skälen
för mitt förslag: Yttrandefrihet och informationsfrihet är i ett Prop.
1989/90:70 demokratiskt samhälle av fundamental betydelse. Filmen är i dag i
vårt land det enda område inom kulturlivet där det finns en statlig censur i
betydelsen obligatorisk fortlöpande förhandskontroll.

Dagens
filmcensur är förenlig med gmndlagen på gmnd av dels ett undantag från
regeringsformens regler om mötesfriheten, dels de ingrepp som tillåts i
yttrandefriheten enligt 2 kap. 12 och 13§§ regeringsformen. Av detta följer ett
krav på att bestämmelser om censur är av begränsad och precis karaktär. Men
redan från allmänna synpunkter är det viktigt att gmnden för censur inte är
sådan att den, i andra tider, kan möjliggöra begränsningar av den fria
debatten.

De
skildringar vi i dag kan finna skäl att censurera är huvudsakligen de som
innehåller extrema våldsskildringar av spekulativ karaktär eller bam-pomografi.
Sådana skildringar och spridandet av dem är redan kriminaliserade.

Av
de fyra censurgmnder som biograföyrån i dag kan tillämpa har under senare år censurgmnden
förråande praktiskt taget varit den enda som används. Den har använts mot
våldsskildringar och bampomografi. Jag föreslår att den bibehålls.

Censurgmnden
förråande överensstämmer i stort med området för kriminalisering, dock inte
helt. Bedömningen hos biograföyrån bör nämligen kunna ske under något
annorlunda betingelser än dem som gäller då en domstol skall pröva om brott har
begåtts. Ändamålet med censur är att förebygga skador hos åskådama. Det bör
därför finnas utrymme för ingripande innan skildringen otvetydligt har
passerat gränsen för det brottsliga. En annan skillnad är att brottsbeskrivningen
tar sikte på skildringen i bestämda bilder eller sekvenser av bilder. I fråga
om film är det emellertid så att, även om det inte finns bilder som i sig
passerar gränsen för det straffbelagda, det kan finnas skäl att bedöma filmen
sammantaget som förråande.

I
ett mindre antal filmer förekommer det t. ex. inte ett så utdraget våld att biograföyrån
skulle kunna ingripa mot ett visst avsnitt i filmen enbart med stöd av
brottsbeskrivningen för olaga våldsskildring. Samtidigt kan filmens uppbyggnad
och tendens vara sådan att den, med hjälp av raffinerad redigeringsteknik,
antyder mycket grymma skeenden. I fråga om sådana filmer är det enligt min
mening väsentligt att filmen blir bedömd som en helhet eftersom effekten av
filmen i sådana fall kan antas vara förråande. Ett ytterligare skäl för att
låta censuren även fortsättningsvis vara inriktad på att förebygga en tänkt
skada hos åskådaren är också att bedömningen annars kan riskera att bli
stelbent och mekanisk.

Till
termen förråande i det nu framlagda lagförslaget bör dock knytas en exemplifiering
av vad som kan anses vara förråande. Den exemplifieringen skall i huvudsak
överensstämma med beskrivningen av olaga våldsskildring och bampomografibrott.

Jag
har således i likhet med utredningen stannat för att det endast skall

finnas en gmnd för censur, nämligen begreppet förråande. Det anknyter

till en fast praxis, vilket i sig borgar för att några större tolkningssvårighe

ter inte skall behöva uppstå. 52

4.8.3 Åldersgränser

Prop.
1989/90:70

Mitt
förslag: Nuvarande åldersgränser behålls i fråga om vilka filmer och videogram
som får visas för bam. Regleringen mjukas emellertid upp så att ett bam som är
i sällskap med en vuxen får se filmer och videogram som har godkänts för bam i
den närmast högre åldersgmppen. Vad som nu sagts gäller dock inte om filmen eller
videogrammet endast får visas för personer som har fyllt 15 år.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
har i flertalet fall tillstyrkt förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Syftet med utredningsarbetet har inte varit att ta bort den
särskilda bamcensuren, som syftar till att skydda bamen från framställningar
som kan orsaka dem psykisk skada. Något bärande argument för att nu ersätta
nuvarande åldersgränser finns inte. Däremot finns det starka skäl för att öka
utrymmet för föräldramas ansvar när det gäller valet av vilka filmer ett bam
skall se.

Även
om biograföyråns bedömning av lämplig ålder för att se en viss film självfallet
är mycket kvalificerad är det ändå föräldrama som har den bästa kunskapen om de
egna bamens mognad. I hemmet är det därtill föräldrama som bestämmer vilka
program som bamen får se på TV och video. Det är allmänt sett en fördel om
föräldrar och bam kan se film tillsammans. Från kulturpolitisk synpunkt är det
vidare viktigt att biograffilmen inte blir ett sekundärt och underordnat
medium i förhållande till TV och hemvideo.

För
åldersgränsema sju och elva år införs därför nu en möjlighet för bam i närmast
lägre ålderskategori att få tillträde till offentlig visning om bamet är i
sällskap med en vuxen, dvs. en person som fyllt arton år. Ett bam under sju år
skall i vuxens sällskap få tillträde till en sjuårsfilm. På samma sätt skall
ett bam som fyllt sju år men inte elva år få tillträde till en elvaårsfilm. Med
hänsyn till att femton år utgör gränsen för vuxenfilm är det inte lämpligt att
införa samma möjlighet för bam och ungdomar i åldem elva t. o. m. fjorton år.

Mitt
förslag innefattar inte några nya åldersgränser. Som jag tidigare anfört kan
det dock finnas skäl att ta upp och närmare överväga om inte det borde införas
en gräns också vid 18 år. Den frågan bör i första hand kunna lämnas till det
råd som jag fömt har föreslagit.

4.8.4
Granskning av framställningens innehåll

Mitt förslag: Biograföyrån
skall endast granska en films eller ett videograms innehåll som sådant.
Ansvaret för att spridda exemplar stämmer överens med vad som har godkänts för
visning vilar på distributören.

Utredningens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna har inte haft något att
invända på denna punkt.

53

Skälen för mitt förslag:
Enligt min mening bör granskningen av visningskopior av film upphöra. En sådan
granskning överensstämmer inte med den tekniska utvecklingen, eftersom
videotekniken blir allt vanligare. Klipp kan göras i filmkopior. Videogram
fordrar en annan teknik. En granskning av samtliga visningskopior är därtill
onödigt tidskrävande. Granskningen bör därför endast avse framställningens
innehåll. Underkänt material kan både när det gäller film och videogram
identifieras med hjälp av tidkort och av biograföyrån upprättade beskrivningar.
Av tekniska skäl bör dock biograföyrån ha möjlighet att, när det gäller film,
markera det underkända materialet genom klipp i granskningsexemplaret.

Distributören får ett
utökat ansvar då det är denne som har att tillse att visningskopioma redigeras
i enlighet med biograföyråns beslut.

Prop. 1989/90:70

4.8.5
Tillståndskort

Mitt
förslag: För varje visningskopia av en godkänd film eller videogram skall biograföyrån
utfärda ett tillståndskort. Detta tillståndskort, som skall åtfölja
visningskopian vid offentlig visning, skall återge biograföyråns beslut om
godkännande eller censur av vissa delar.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
har inte haft något att invända på denna punkt.

Biograföyrån
har dock invänt mot förslaget att byrån fortsättningsvis inte skall klippa
filmer.

Skälen
för mitt förslag: Enligt vad jag föreslagit skall biograföyrån inte heller när
det gäller film redigera varje visningsexemplar. Biograföyråns beslut i
granskningsärendet bör emellertid i någon form finnas att tillgå tillsammans
med varje visningskopia. I förhållande till distributörema och allmänheten föreslårjag
att dokumentationen sker på ett särskilt tillståndskort som skall utfärdas för
varje visningskopia och sedan alltid åtfölja denna. Vid varje visningstillfälle
kan då en kontroll ske av att framställningen uppfyller biograföyråns krav.

4.8.6 Bevarande
av biografbyråns beslutsunderlag och frågor om offentlighet och sekretess

Mitt förslag: Fram till
dess att granskningsärendena har avgjorts slutligt skall filmer och videogram
som lämnats in för granskning vara sekretessbelagda, om ingivama begär det. Biograföyrån
skall endast bevara sådana delar av en framställning som inte har godkänts.
Efter biograföyråns beslut blir det materialet offentligt. Sedan biograföyrån
har granskat en film skall alltid ett pliktexemplar av filmen lämnas till
arkivet för ljud och bild. Pliktexemplaret skall avse den godkända versionen,
om filmen har godkänts och annars den version som lämnades för granskning.

54

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Prop. 1989/90:70 Enligt
utredningens förslag skulle dock ingivande av ett pliktexemplar vara en fömtsättning
för att biograföyrån skulle ta upp ett ärende om granskning.

Remissinstanserna
har till viss del haft invändningar mot förslaget om att biograföyrån skall
granska en framställning först när ett pliktexemplar av framställningen lämnats
till arkivet för ljud och bild.

Skälen
för mitt förslag: Filmer som lämnas in till biograföyrån för granskning utgör
allmänna handlingar. De utgör underlag för byråns beslut och skulle därför i
princip också bevaras hos byrån. Principen om bevarande av myndigheters
beslutsunderlag har dock i betydande omfattning här fått vika med hänsyn både
till rättighetshavamas ekonomiska intressen och till hela syftet med
filmcensuren. Ett bevarande hos biograföyrån av granskade filmer skulle sålunda
medföra möjligheter att gratis och utan medgivande från rättighetshavama ta del
av filmen. När det gäller total-förbjuden film skulle bevarande dessutom
medföra att hela syftet med censuren kringgicks. För närvarande bevaras av film
endast de delar som biograföyrån har klippt bort. För videogram, som inte kan
redigeras med klippning, bevaras kopior av de förbjudna partiema. Totalförbjudna
filmer återställs till ingivaren. Detsamma gäller filmer som lämnats helt utan
ingripanden och de godkända versionema av filmer som fått klipp. Kvar hos biograföyrån
blir alltså för närvarande bara de censurerade partiema av filmer och
videogram.

Vid
övervägande av vilka regler som framdeles bör gälla för bevarande av material
och sekretess hos byrån finns flera viktiga intressen att beakta. Först finns
intresset av insyn i censurverksamheten. Detta intresse får särskild styrka
genom att censuren är ett avsteg från den gmndlagsfasta yttrandefriheten i vårt
land. I viss mån i motsatsförhållande till insynsintresset står rättighetshavamas
ekonomiska och ideella intressen. De filmverk som lämnas för granskning utgör
visserligen upphovsrättsligt skyddade verk men de upphovsrättsliga reglema
utgör dock i detta fall inte ett tillräckligt skydd i konkurrens med
tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet.Ytterligare ett
motstående intresse finns i själva ändamålet med censuren. Om förbjudna filmer
skulle finnas att tillgå som allmänna och offentliga handlingar, skulle
censuren i betydande omfattning kunna kringgås.

En
sammanvägning av de nu nämnda intressena leder mig till slutsatsen att
principen om allmänhetens insyn i myndighetemas beslut måste tåla rätt
betydande undantag med hänsyn till främst rättighetshavamas ekonomiska
intressen. Som regel bör hela filmverk inte vara tillgängliga för allmänheten
hos biograföyrån. 1 stället bör insynsintresset när det gäller verk vilka byrån
haft att granska kunna tillgodoses därigenom att pliktexemplar av de filmverk
som har granskats alltid levereras till arkivet för ljud och bild. De dit
levererade verken utgör visserligen inte allmänna handlingar, men de är
tillgängliga för forskning och andra djupgående studier, t. ex. från massmedia.

Vad
som bör kunna hållas tillgängligt hos biograföyrån är dokumenta

tion av de avsnitt som har förbjudits i sådana filmverk som godkänts

delvis. Enligt vad jag
tidigare har föreslagit skall biograföyrån bevara Prop. 1989/90:70 sådana
avsnitt genom kopiering eller genom klipp. Att sådana sekvenser blir allmänna
handlingar möter inte samma betänkligheter som att låta hela verk bli allmän
handling. För rättighetshavama har lösryckta sekvenser inte den betydelse som
ett heh verk har. Inte heller har sådana isolerade sekvenser ur filmen sådant
intresse att det är risk att ändamålet med censuren kringgås. Däremot är de
censurerade partierna ett från kontrollaspekten relevant material för att
belysa vad censurmyndigheten inte godtar.

Vid
det praktiska genomförandet av den principlösning som jag nu har föreslagit,
anser jag att man kan dra en skiljelinje mellan skedet fram till dess att det
finns ett rättskraftigt avgörande i granskningsärendet och tiden därefter. 1
skedet fram till avgörandet kan problemet lösas genom sekretessregler. För
tiden efter avgörandet bör lösningen vara att biograföyrån åläggs att
återställa det för granskning ingivna materialet men behålla egna kopior av
förbjudna sekvenser i delvis godkända verk. I den mån biografbyrån fortsätter
med den äldre tekniken att i film klippa bort förbjudna partier, blir det i
stället dessa partier som skall bevaras.

När
det gäller sekretessreglerna bör dessa uppställas av hänsyn till enskilds
ekonomiska förhållanden, dvs. till skydd för rättighetshavarens ekonomiska
intresse. Åtskilliga bestämmelser i sekretesslagen rör sådant skydd. Som
lagrådet har förordat kan man i de nu aktuella granskningsärendena nöja sig
med en presumtion för att sekretess är påkallad.

Även
efter avgörandena i granskningsärendena skulle hänsynen till rättighetshavamas
ekonomiska intresse motivera begränsningar i handlingsoffentligheten. Som jag
nyss berört bör emellertid problemet här lösas på så sätt att biograföyrån
återställer det för granskning ingivna materialet. Har den gamla metoden att
göra klipp i film tillämpats, skall dock givetvis inte de klippta partierna
återställas. De bildar, efter vad jag förut sagt, dokumentationen av censuringripandet.
Denna ordning innefattar i och för sig ett brott mot principen att en myndighet
inte skall göra sig av med handlingar som en gång blivit allmänna handlingar.
Principen är emellertid i praktiken sedan lång tid försedd med flera undantag.
Den ordning som hitintills har tillämpats vid biograföyrån utgör ett av dessa
undantag. Övervägande skäl talar för att även fortsättningsvis ha undantag på
filmcensurområdet. Som jag tidigare påpekat kommer genom reglema om pliktexemplar
ändå alltid ett exemplar av de verk som givits in för granskning att finnas i
det allmännas besittning.

Vad
jag nu föreslagit skulle medföra att någon dokumentation hos det allmänna inte
skulle finnas kvar beträffande sådana filmer som totalförbjuds. Enligt min
mening kan det problemet lösas enkelt genom vissa ändringar i skyldigheten att
lämna pliktexemplar. Sålunda bör ett pliktexemplar lämnas till arkivet för
ljud och bild av alla filmer som har granskats av biograföyrån. Därmed säkras
dokumentation av sådana verk som varit avsedda för spridning. Av filmer som har
godkänts bör pliktexemplaret avse den godkända versionen. Totalförbjudna filmer
bör levereras i samma version som lämnades för granskning.

När
det gäller de framställningar som godkänts efter "klipp" innebär 56

mitt förslag att biograföyrån
skall behålla dokumentation av de delar som har förbjudits. Detta är nödvändigt
för att kunna kontrollera att förbudet efterlevs. Dokumentationen bör ske så
att biograföyrån kopierar de förbjudna delarna, lämpligen på videogram. Tills
vidare bör byrån, av tekniska skäl, också kunna göra klipp i film och behålla
dessa klipp. Att sådana delar blir allmänna handlingar väcker — somjag tidigare
framhållit — inte sådana betänkligheter som att låta hela filmverk bli allmän
handling. Dokumentationen av de förbjudna sekvensema bör alltså vara allmänna handlingar
hos biograföyrån. Dokumentation av censurerade avsnitt bör alltid förvaras hos biograföyrån
även om censurbeslutet genom överklagande skulle ha fattats av domstol.
Givetvis bör biograföyrån ombesörja avspelning (dvs. kopiering) eller klipp,
när beslut fattas av domstol.

Prop.
1989/90:70

4.8.7
Granskningsavgifter

Mitt förslag:
Avgift för granskningen skall erläggas enligt en enhetstaxa och uppdelas på
tre poster, nämligen gmndavgift, tidsavgift och avgift för tillståndskort. För
dokumentär framställning skall inte någon tidsavgift utkrävas och för en film
kortare än fem minuter skall en lägre avgift för tillståndskort tas ut.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag, dock föreslår utredningen
ingen lägre avgift för kortfilm.

Remissinstanserna
har i viss omfattning invänt mot förslaget. En del har ansett att
granskningsförfarandet skall vara gratis och i stället finansieras över
statsbudgeten. Andra anser att kvalitetsfilmer som riktar sig till en liten
publik och kortfilmer drabbas av för höga kostnader.

Skälen
för mitt förslag: Avgiftssystemet måste förändras eftersom granskningen inte
längre skall gälla varje kopia.

Avgifterna har hittills
varit så avvägda att de beräknats motsvara kostnaderna för biograföyråns
verksamhet, med undantag för arbetet med fraktstöd till film. Den principen bör
kvarstå. Den nya tillsynsverksamheten skall dock finansieras över
statsbudgeten. För verksamheten i övrigt anser jag att avgifterna bör bestämmas
så att kostnaderna fördelas på i huvudsak samma sätt som för närvarande. Det
innebär att framställningens spridningsgrad och längd skall påverka avgiftens
storlek.

Jag
föreslår att avgiftssystemet skall bestå av tre olika komponenter, nämligen en gmndavgift,
en tidsavgift och en avgift för varje erforderiigt tillståndskort utöver det
första.

Gmndavgiften
skall uppgå till 200 kr. och skall erläggas för varje anmäld titel.
Tidsavgiften skall uppgå till 45 kr. per spelminut vid normal visningshastighet,
dock minst 200 kr. Avgiften för varje tillståndskort utöver det första, som
skall vara fritt, bör uppgå till 1 550 kr.

Tidsavgiften
och avgiften för varje tillståndskort har i det nu framlagda förslaget höjts
något i förhållande till lagrådsremissens förslag.

I
dag finns en lägre taxa för s. k. nyttofilmer, dvs. framställningar som till väsentlig
del har undervisande, upplysande eller vetenskapligt innehåll, i

57

de
fall då framställningama är av mindre omfång och till väsentlig del är upptagna
efter verkligheten. Enligt min mening bör man kunna helt befria de dokumentära
framställningarna från tidsavgift.

Den granskningsavgift som
jag har föreslagit tar sikte på vanliga filmer. När det gäller s. k. trailers
och andra mycket korta filmer bör avgiften för tillståndskorten kunna sättas väsentligt
lägre. Jag anser att för filmer med en speltid under fem minuter bör avgiften
per tillståndskort, utöver det första, sättas till 150 kr.

Bestämmelsen om lägre
avgift för filmer med en speltid under fem minuter är ett avsteg från det
avgiftssystem som utredningen lagt fram. Jag är inte nu beredd att föreslå
ytterligare ändringar, även om — som lagrådet anmärkt - en kraftig
tröskeleffekt uppkommer vid kortfilmer med fem minuters speltid.

Lagrådet har ifrågasatt om
inte en lägre taxa vore motiverad för frivillig förhandsgranskning som
stimulans. Jag vill som kommentar till detta anföra följande. 1 och för sig
blir avgiften för en frivillig förhandsgranskning normalt lägre än för en
framställning som skall visas på biografer därför att den som begär granskningen
inte behöver något tillståndskort utöver det första, som är gratis. Att i
övrigt göra skillnad i avgiftshänseende anser jag inte vara motiverat,
eftersom den granskning som skall göras är alldeles densamma. För biograföyråns
del är det utan betydelse om granskningen görs med syfte på offentlig visning
eller som frivillig förhandsgranskning. Sökanden behöver i och för sig inte
ange vilketdera syfte han har med sin begäran om granskning.

Prop.
1989/90:70

4.8.8
Filmgranskningsrådet och barnfilmnämnden

Mitt förslag: Filmgranskningsrådet
och barnfilmnämnden upphör.

Utredningens
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
godtar i de flesta fall utredningsförslaget.

Skälen för mitt förslag: Biograföyrån
skall enligt hittillsvarande lagstiftning inhämta yttrande från statens fdmgranskningsråd
i vissa censurärenden. Det gäller t. ex. totalförbud av en film eller beslut
av mer principiellt eller normerande slag. Biograföyrån skall inhämta yttrande
från statens barnfdmnämnd i vissa fall då filmer önskas godkända för barn under
femton år.

Ett skäl för att inrätta filmgranskningsrådet
var också att medge en mer allmän insyn i censurverksamheten.

Jag har tidigare
föreslagit att biograföyrån skall få en av regeringen utsedd styrelse. Därmed
följer också en bredare insyn i biograföyråns verksamhet. Enligt allmänna
verksledningsprinciper bör verkschefen med sin styrelse dryfta frågor i
verksamheten som är av väsentlig eller policy-skapande karaktär. Verksstyrelsen
får därmed ett visst inflytande i sådana frågor. I vissa fall har
beslutanderätten i principfrågor lagts hos verksstyrelsen. Med införande av en
verksstyrelse hos biograföyrån bortfaller,

58

enligt min mening, behovet
av filmgranskningsrådet som ett permanent rådgivande organ till biograföyrån.

När det gäller bamfilmnämnden
har enligt min mening inte nämndens arbete fått den betydelse för
granskningsverksamheten som fömtsattes då den inrättades. Den sakkunskap som bamfilmnämnden
företräder bör på ett smidigare sätt kunna anlitas genom att biograföyrån får
begära in yttrande från en fristående sakkunnig person.

Jag avser senare föreslå
regeringen att utfärda en ny instmktion för biograföyrån med närmare
bestämmelser om verksamheten inom byrån.

Prop. 1989/90:70

4.8.9
överklagande

Mitt förslag: Biograföyråns
beslut i frågor om filmcensur skall i fortsättningen överprövas av kammarrätten
i stället för av regeringen. Kammarrätten tillförs för prövningen två
särskilda ledamöter.

Utredningen
föreslår att en särskild besvärsnämnd skall inrättas för överprövning av biograföyråns
beslut.

Remissinstanserna
är i huvudsak eniga om att biograföyråns beslut fortsättningsvis inte skall
prövas av regeringen. En del förordar dock att kammarrätten anförtros uppgiften
i stället för en särskilt inrättad besvärsnämnd.

Skälen
för mitt förslag: Utredningen har föreslagit att en särskild besvärsnämnd
inrättas för dessa frågor. En prövning av en nämnd, vars sammansättning är
bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare, anses
likvärdig med domstolsprövning när det gäller att uppfylla det nämnda kravet i
Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättighetema. Ur denna
synvinkel är därför utredningens förslag acceptabelt.

Att
inrätta en ny myndighet för de med all sannolikhet ytterligt få ärenden som det
kan bli fråga om har enligt min mening emellertid sådana nackdelar från bl. a.
ekonomisk synvinkel att man bör överväga om det inte är möjligt att inordna
prövningen i någon befintlig organisation. Blicken faller då på förvaltningsdomstolama.

Som
utredningen själv har varit inne på ligger kammarrättsorganisationen — och då
i första hand kammarrätten i Stockholm — med hänsyn till sitt nuvarande
verksamhetsområde närmast till hands för att ta hand om prövningen av censurfrågoma.
Om överklagandena förs till kammarrätten, blir det också säkert att Sverige
uppfyller alla de krav i fråga om överprövning av förvaltningsbeslut som kan gmndas
på konventionsåtaganden. Kammarrätterna tillämpar förfarandereglema i förvaltningsprocesslagen
(1971:291), som lämpar sig väl även för dessa frågor. När det gäller
kammarrättens sammansättning vid avgörande av mål är huvudregeln att tre lagfama
domare skall delta. När det är särskilt föreskrivet, skall dock även två
nämndemän ingå i rätten. En sammansättning med lagfama domare och nämndemän
skulle enligt min mening i och för sig vara den mest naturliga i den typ av mål
som vi nu diskuterar. En ledamot av lagrådet har också uttalat sig för en sådan
sammansättning.

59

Vid
prövningen av en censurfråga i kammarrätten skulle domstolen Prop. 1989/90:70
emellertid för att få ett tillfredsställande underlag för sitt avgörande —
åtminstone inledningsvis — sannolikt nödgas inhämta utlåtanden från sakkunniga
mer eller mindre regelmässigt. En ordning med sakkunnigbevisning innebär dock
alltid en viss omgång, även om förvaltningsprocesslagen i och för sig ger
möjlighet att inhämta utredningen i smidiga former. En processekonomiskt mer
fördelaktig ordning skulle man kunna uppnå, om man lät två personer med
särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen eller om film ingå i rätten
som särskilda ledamöter. Förebilder för en sådan ordning finns inte bara vid
de allmänna domstolama (fastighetsmål och mål om ekonomisk brottslighet) utan
även vid kammarrättema (fastighetstaxeringsmål och kommunalbesvärsmål).
Erfarenheterna torde i allt väsentligt vara positiva.

Frågan
om en mer allmän möjlighet för domstolama att använda experter som ledamöter
av rätten har behandlats i en nyligen beslutad proposition (prop. 1989/90:71)
om några processrättsliga frågor och slutsatsen blev att någon sådan möjlighet
inte borde införas. De nackdelar som är förknippade med den typen av
expertmedverkan gör sig emellertid inte alls gällande med samma styrka med den
ordning som skulle bli aktuell i censurfrågoma, nämligen ett system med i
förväg utsedda ledamöter som relativt regelbundet deltar i domstolsarbetet. Jag
menar att det finns goda garantier för att en sådan ordning skulle fungera
tillfredställande.

Det
kan visserligen sägas att medverkan av särskilda ledamöter i domstolama är i
stort sett främmande för svensk domstolstradition och att man inte bör skapa
särregler av det här slaget, om inte tvingande skäl påkallar det. Med hänsyn
till att de nu aktuella frågoma avser ett väl avgränsat område, där domstolama
inte tidigare har någon erfarenhet, anser jag emellertid att det föreligger
sådana speciella förhållanden att man trots allt bör pröva en ordning där
särskilda ledamöter deltar. Lagrådets majoritet har inte heller haft någon
erinran mot en sådan ordning.

Jag
förordar mot denna bakgmnd att kammarrätten i Stockholm får till uppgift att
överpröva biograföyråns beslut i censurfrågor och att två särskilda ledamöter
med sådana kunskaper som jag nyss nämnt skall ingå i rätten. De särskilda ledamötema
kan i allt väsentligt tillgodose även de intressen som avses med lekmannamedverkan.
På gmnd härav och för att undvika en onödigt vidlyftig sammansättning bör
nämndemän inte delta vid prövningen av censurfrågor.

Jag
vill tillägga att chefen för justitiedepartementet har tillkallat en kommitté
(Ju 1989:06) för att se över domstolamas uppgifter, arbetssätt och
organisation. I kommitténs uppdrag ingår bl. a. att överväga frågor om
instansordningen inom domstolsväsendet. 1 det sammanhanget kan det bli aktuellt
att ompröva det nu gjorda ställningstagandet i ljuset av vunna erfarenheter.
Det gäller såväl frågan om lämplig domstolsinstans som frågan om domstolens
sammansättning i de nu aktuella målen.

60

5 Upprättade lagförslag Prop. 1989/90:70

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om ändring i brottsbalken,

2.
lag om granskning och kontroll
av filmer och videogram,

3.
lag om ändring i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar,

4.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Lagförslagen
under 1, 4 och 5 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Lagförslagen
har granskats av lagrådet.

6 Specialmotivering till lagförslagen 6.1 Förslaget till lag om ändring
i brottsbalken

16
kap. 10 b §

Den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller
andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gämingen
med hänsyn till omständighetema är försvarlig, för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i röriiga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt
att bildema sprids eller som sprider en sådan skildring.

Sprider
någon av oaktsamhet en skildring som avses iförsta stycket och sker spridningen
i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte, döms såsom iförsta
stycket sägs.

Första
och andra styckena gäller inte filmer eller videogram som statens biograföyrå
har godkänt för visning. De gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder
med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biograföyrån.
Vidare gäller första och andra styckena inte offentliga förevisningar av filmer
eller videogram.

Har
en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett
videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller andra stycket för spridning av
upptagningen. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har
spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

Paragrafen
har ändrats i två avseenden. Det ena avser straffskalan. Nuvarande
straffmaximum, fängelse i högst sex månader, har höjts till fängelse i högst
två år. Den nya högre straffskalan gäller samtliga handlingar som
kriminaliseras genom bestämmelsen. Den omfattar således såväl den som framställer
bilder med straffljart innehåll med uppsåt att bilden eller

bildema
sprids som den som sprider sådana bilder.

61

Det strängaste straffet
enligt bestämmelsens nuvarande utformning är Prop. 1989/90:70 fängelse i sex månader.
I praktiken torde hitintills sällan eller aldrig ha utdömts strängare påföljd
än böter. Som har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6) måste
brottets nuvarande straffvärde anses vara för lågt. Höjningen av straffskalan
är avsedd att mera allmänt ge uttryck för en strängare syn på de handlingar som
omfattas av bestämmelsen. Olaga våldsskildringar som i dag regelmässigt
bestraffas med böter avses sålunda ofta kunna ge en strängare påföljd.

Brottet
olaga våldsskildring omfattar olika handlingar med mer eller mindre högt
straffvärde. För vissa situationer finns det inte något att erinra mot
nuvarande påföljdspraxis, t. ex. när det är fråga om någon enstaka överträdelse
av bestämmelserna. Det finns å andra sidan gämingar som innehåller moment av
betydligt mer straffvärt slag och där en bötespåföljd framstår som
otillräcklig. Det gäller t.ex.den som yrkesmässigt och i större skala bedrivit
import eller försäljning av otillåtna framställningar.

1
första hand är strafföestämmelsema avsedda att skydda ungdomar mot skildringar
av extremvåld. Särskilt allvarliga framstår därför sådana fall där verksamheten
inriktats på ungdomar. Detta kan ske genom att reklamen riktar sig särskilt
mot denna åldersgmpp eller en framställning ges sådan inramning att den
särskilt drar till sig intresse från de yngre tittama.

En
annan faktor av betydelse för straffvärdet är att brottet begåtts vanemässigt
också utan att det kan sägas ha skett i yrkesverksamhet, t. ex. vid upprepade
tillfällen under en längre tidsperiod.

Föreligger
omständigheter av det slag som nu har beskrivits bör påföljden i regel bli
strängare än böter.

1
paragrafen har vidare gjorts den ändringen att även den som av oaktsamhet
sprider en otillåten våldsskildring kan bestraffas. Som har anförts i den
allmänna motiveringen innebär detta att ansvar kan komma i fråga även om gämingsmannen
inte själv tagit del av skildringen.

Lagrådet
har anmärkt att syftet med straffbeläggningen av oaktsamhets-fall enligt lagrådsremissen
synes vara att träffa endast spridning i förvärvssyfte. En sådan begränsning
finner lagrådet välbetänkt. Lagrådet har förordat att oaktsamhetsfallen
behandlas i ett nytt andra stycke i paragrafen och att straffbarheten där
uttryckligen begränsas till spridning som sker i yrkesverksamhet eller eljest i
förvärvssyfte. Jag instämmer i vad lagrådet har anfört och har utformat
paragrafen i enlighet med vad lagrådet har förordat. I detta sammanhang vill
jag påpeka att även i sådana fall som avses i det nya andra stycket bortfaller
straffbarheten, om gämingen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Detta framgår av orden "döms såsom i första stycket sägs".

Straffskalan
för gämingar som begås av oaktsamhet är densamma som den för uppsåtliga gämingar.
I de fall där oaktsamhet föreligger bör dock strängare straff än böter inte
utdömas annat än i de allvarliga fallen. Ett exempel är upprepat vårdslöst
handlande av en importör eller grossist. Såsom framhållits i den allmänna
motiveringen är det inte godtagbart att inte skaffa sig kunskap om vad det är
man marknadsför.

Genom
höjningen av straffskalan blir reglema om häktning och anhål- 62

lande
tillämpliga i flera fall beträffande den som gjort sig skyldig till olaga Prop.
1989/90: 70 våldsskildring. Samtidigt förlängs preskriptionstiden till fem år,
vilket ger ökade möjligheter till ingripande.

6.2 Förslaget till lag om granskning och kontroll av
filmer och videogram

Ad
mänt

Förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.
(biografförordningen) och lagen (1985:993) om avgifter för granskning av filmer
och videogram ersätts av en ny lag om granskning och kontroll av filmer och
videogram.

Den
nya författningen bygger till stor del på de gamla men innebär även en del
nyheter.

När
det gäller bestämmelserna om censur av filmer och videogram görs ändring främst
i fråga om censurgmnderna, tillämpningen av åldersgränserna och
avgiftssystemet. Även reglerna för överklagande av censurärenden ändras.

Biograföyrån
ges också nya uppgifter som avser kontroll av videogrammarknaden för att komma
till rätta med de olovliga våldsskildringarna. I lagen införs sålunda
bestämmelser om tillsyn, register över videogramdistributörer m.m.

En
del lagtekniska förenklingar och förtydliganden genomförs. För att ytterligare
underlätta läsningen av bestämmelserna har lagen indelats i åtta avsnitt,
nämligen granskningsplikt (1—3§§), bedömningsgrunder och åldersgränser (4 —6§§),
arkivering (7§), tillståndskort (8§), avgifter (9§), tillsyn (10—14§§),
register över videogramdistributörer m. m. (15—18§§) samt ansvars- och
överklagandebestämmelser m. m. (19 —24§§).

Granskningsplikt

1§

Framställningen
i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av statens biograföyrå,
innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Denna
inledande paragraf motsvarar närmast 1 § tredje stycket och 2 § första stycket
biografförordningen. 1 den anges huvudregeln för den obligatoriska
förhandsgranskningen.

För
närvarande är förhandsgranskning obligatorisk för filmer och videogram som
skall visas offentligt. Någon utvidgning av den obligatoriska förhandsgranskningen
till att omfatta även andra sätt för tillhandahållanden föreslås inte. Kravet
på förhandsgranskning begränsas således till sådant som visas vid en allmän
sammankomst eller en offentlig tillställning.

Begreppen
allmän sammankomst och offentlig tillställning har samma

innebörd som i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster resp. all

männa ordningsstadgan (1956:617). 63

Enligt
1 § första stycket lagen om allmänna sammankomster är lagen Prop. 1989/90:70 tillämplig
på allmänna sammankomster som hålls för överläggning, opinionsyttring eller
upplysning i allmänna eller enskilda angelägenheter eller som är att hänföra
till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän
eller medborgerlig bildning eller till religionsutövning. Lagen gäller vidare
för allmän teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller annan
allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk.

Med
offentlig tillställning avses i 9 § allmänna ordningsstadgan följande. Sådan
tillställning är tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av
annat slag som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna
sammankomster. Om tillträde till en tillställning är beroende av medlemskap i
förening eller av inbjudan skall tillställningen ändå anses som offentlig, om
den ingår i en rörelse som uppenbarligen drivs uteslutande eller väsentligen
för anordnande av sådana tillställningar. Är en tillställning med hänsyn till
omfattningen av den krets som har tillträde eller till de villkor under vilka
tillträde lämnas att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har
tillträde, skall den likaså anses som offentlig.

Enligt
den gällande biografförordningen skall varje kopia av en film eller ett
videogram som skall användas vid sådan visning för vilken förhandsgranskning
krävs ges in till biograföyrån för granskning. Varje sådant exemplar skall
märkas av byrån. 1 fråga om biograffilm skall byrån också i varje kopia utföra
eventuella klipp. När det gäller videogram gör biografbyrån däremot inte några
mekaniska ingrepp. 1 stället anges med hjälp av tidkod vilka delar som godkänts
och vilka som förbjudits.

Enligt
lagförslaget begränsas hanteringen hos biograföyrån till ett enda exemplar av
en framställning. Om en del av en framställning inte godkänns för visning
skall en kopia av denna del förvaras hos biograföyrån. Den som distribuerar en
framställning har ansvaret för att sådana delar av en framställning som inte
har godkänts inte heller visas vid en allmän sammankomst eller en offentlig
tillställning.

2 §

Från
granskningsplikt enligt denna lag undantas filmer och videogram som

1.
sänds i radiosändning,

2.
sänds i trådsändning om
sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning
från en satellit i fast trafik eller om sändningen ar en egensändning som också
sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen (1966:755)
eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar,

3.
utgör reklam för vara eller
tjänst,

4.
visas vid vammässa, utställning
eller sportevenemang, om inte själva visningen utgör en allmän sammankomst.

De
undantag från kravet på förhandsgranskning som anges i paragrafen

motsvarar
de som nu finns i 1§ andra stycket och 9§ andra stycket

biograffbrordningen. I 9§
första stycket biografiorordningen finns undan- Prop. 1989/90:70 tag bl. a.
för film som visas i samband med undervisningen vid läroanstalt. Någon
motsvarighet har inte tagits upp då sådan undervisning vanligen inte utgör
allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

I
lagen förstås med radiosändning, trådsändning och mndradiosändning detsamma som
i radiolagen (1966:755). Med vidaresändning och egensändning förstås detsamma
som i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.

3 §

Biograföyrån
får för en viss filmfestival eller ett liknande evenemang medge att
framställningar i filmer och videogram visas för personer över femton år, även
om framställningama inte har granskats och godkänts för visning. Ett sådant
medgivande får förenas med villkor som biograföyrån finner nödvändiga.

Paragrafen
saknar direkt motsvarighet i biograffbrordningen. I paragrafen slås fast att biograföyrån
får för en viss filmfestival medge att framställningar i filmer eller
videogram visas för personer över femton år även om framställningarna inte har
granskats och godkänts för visning. Detsamma gäller för ett liknande evenemang.

Såväl
regelbundet återkommande festivaler som ett enstaka mindre evenemang med
specialinriktning bör kunna medges undantag från kravet på förhandsgranskning.
Det är emellertid viktigt att evenemanget har en någorlunda fast organisation.
Närmare villkor för att undantag skall kunna medges har inte ställts upp i
lagen. Det ankommer i stället på biograföyrån att efter en allsidig prövning i
varje enskilt fall avgöra om undantag kan medges.

1
lagrådsremissen föreslog jag en bestämmelse om att ett sådant medgivande
skulle förenas med villkor i fråga om tid och plats för visningen. Lagrådet har
invänt att denna bestämmelse förefaller alltför stel. Jag har ingen erinran mot
vad lagrådet har anfört och har utformat bestämmelsen i enlighet med vad
lagrådet har förordat. Bestämmelsen innebär sålunda att biograföyrån får sätta
de villkor byrån finner nödvändiga. Ofta kan det vara naturligt att villkor sätts
i fråga om tid och plats, men även andra villkor kan behöva sättas.

En
filmfestival eller ett annat evenemang för vilket undantag enligt denna
paragraf medges omfattas av biograföyråns tillsynsverksamhet enligt 10-14§§.

Bedömningsgrunder
och åldersgränser

4 §

Framställningen
i en film eller ett videogram eller en del därav får inte godkännas för
visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att
framställningen kan verka förråande.

Vid
bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller

närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller 65

5
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 70

djur, skildrar sexuellt
våld eller tvång eller skildrar bam i pomografiska Prop. 1989/90:70
sammanhang.

I
paragrafen, som närmast ersätter 3§ 1 mom. biografiorordningen, anges fömtsättningama
för censuringripande. Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har
förordat.

Givetvis
får godkännande för visning för personer över 15 år inte vägras på någon annan gmnd
än som anges i 4§.

Utformningen
av censurgmnden har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8- 2).

Biograföyrån
skall granska och bedöma en framställning som ges in för granskning utan att
undersöka om granskningsplikt föreligger eller inte. Man kan räkna med att,
liksom för närvarande, en stor del av de videogram som ges in för granskning
är avsedda endast för hemvideomarknaden och därför inte underkastade krav på
förhandsgranskning. Någon skillnad bör dock inte göras mellan obligatorisk och
frivillig granskning.

Enligt
biografförordningen fömtsätts att vaije filmkopia skall ha godkänts av biograföyrån.
I praktiken innebär detta att biograföyrån skall hantera vaije exemplar av en
framställning på film. Personalen skall göra eventuella klipp i varje kopia
samt markera på filmmllen att godkännande skett. Bortklippta delar av en film
skall tas i förvar (6 §3 mom. biografförordningen). I fråga om videogram görs
inte redigeringen av biograföyråns personal (6 a § andra stycket biograffbrordningen).
Varje exemplar som skall visas offentligt måste emellertid lämnas in för
godkännande sedan redigering skett.

Enligt
lagförslaget skall inte varje exemplar utan en viss framställning bli föremål
för granskning. Om denna framställning, dvs. ett visst innehåll, finns på film
eller videogram är utan betydelse. Granskning och godkännande avser
framställningen som sådan. Biograföyrån skall inte i framtiden hantera och
göra klipp i varje filmkopia. Det ankommer på distributören att under straffrättsligt
ansvar själv utföra klippen så att varje exemplar som sprids överensstämmer
med den granskade och godkända framställningen. På motsvarande sätt ankommer
det på den som distribuerar videogram för sådan visning som fömtsätter
granskning att redigera exemplaren enligt biograföyråns godkännande.

Det
är väsentligt att biograföyrån i sitt beslut tydligt anger vilka delar av framställningen
som inte har godkänts. Den skriftliga dokumentationen skall kompletteras genom
att en kopia av sådana delar som inte godkänts skall bevaras hos byrån (7 §
andra stycket).

Om
det finns ett praktiskt behov av att kunna anlita biograföyrån för att utföra
klipp i filmkopior bör detta kunna utföras mot avgift motsvarande självkostnad.

5§

Framställningen
i en film eller ett videogram får inte godkännas för vis

ning för bam under sju år, under elva år eller under femton år, om den kan

vålla bam i den aktuella åldersgmppen psykisk skada.

Paragrafen motsvarar 3 § 2
mom. biograffbrordningen. Den har utformats i Prop. 1989/90:70 enlighet med
vad lagrådet har förordat.

Någon
ändring av åldersgränsema och bedömningen vid åldersklassificeringen föreslås
inte.

6§

Vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning
i film eller videogram förekommer får tillträde inte medges någon som inte har
uppnått den lägsta ålder som biograföyrån bestämt enligt 5 §, om inte något
annat följer av andra stycket.

Bam
som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år
får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten tbr bam
från sju år. Bam som fyllt sju år men inte elva år och som är i sällskap med en
person som fyllt arton år får medges tillträde till visning av en framställning
som är tillåten för bam från elva år.

Paragrafens
första stycke motsvarar 4§ 1 mom. första meningen biograffbrordningen medan
dess andra stycke saknar motsvarighet i nu gällande bestämmelser.

Gmndema
för de nya bestämmelsema i andra stycket har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.8.3).

Det
ligger i sakens natur att den som har ansvaret för visning, t. ex. en
biografvaktmästare, vid tveksamhet bör kunna kräva att legitimation företes.

Arkivering

7 §

Filmer
eller videogram som har lämnats in för granskning skall återlämnas till den som
har begärt granskningen.

Om
en framställning har godkänts delvis skall biograföyrån spela av de delar som
inte har godkänts och bevara dessa avspelningar. Om framställningen är en film
får dock biograföyrån i stället klippa av och bevara de delar som inte har
godkänts.

Paragrafen
motsvaras närmast av 6§3mom.biograffbrordningen.

1
frågan om arkivering hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8.6).
Avspelning av vanlig film till videogram kräver dyrbar och känslig utmstning.
Möjlighet har därför öppnats för biograföyrån att bibehålla den traditionella
klipptekniken när det gäller film.

Tillståndskort

8§

Då
en av biograföyrån granskad och godkänd framställning visas vid en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning, skall ett av biograföyrån utfärdat
tillståndskort finnas tillgängligt.

67

Paragrafen
motsvaras närmast av 6 § 1 mom. andra stycket biografförord- Prop.
1989/90:70 ningen. Paragrafen har utformats i enlighet med vad lagrådet har
förordat.

Det
är den som distribuerar framställningen som svarar för att framställningen
motsvarar vad som godkänts av biograföyrån. För att underlätta kontrollen av
att biograföyråns beslut efterlevs föreskrivs emellertid här att alla filmer
och videogram som visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
skall åtföljas av ett tillståndskort för framställningen.

Vad
tillståndskorten skall innehålla får regleras i verkställighetsföreskrifter.
Det är dock naturligt att av korten framgår relevanta delar av biograföyråns
beslut, t. ex. åldersgränser.

Avgifter

9§

Avgift
för granskning enligt denna lag tas ut med l.gmndavgift200kr.,

2. tidsavgift
45 kr. per spelminut vid normal visningshastighet, dock

minst 200 kr.,

3. avgift
för varje tillståndskort utöver det första med 1 550 kr.

Tidsavgift tas inte ut om en film eller ett videogram till väsentlig del är

en dokumentär
framställning.

Om
en film eller ett videogram har en speltid under fem minuter vid normal
visningshastighet utgår avgiften för varje tillståndskort utöver det första med
150 kr.

Nuvarande
regler om avgifter vid filmcensur återfinns i lagen (1985:993) om avgifter för
granskning av filmer och videogram. Bestämmelsema i denna lag har omarbetats i
stor utsträckning.

Avgiften
består i den föreslagna paragrafen av tre delar, nämligen gmndavgift,
tidsavgift och avgift för tillståndskort.

Dokumentärskildringar
är enligt paragrafens andra stycke undantagna från tidsavgift. Däremot skall
även för sådana tas ut gmndavgift och avgift för tillståndskort, om mer än ett
sådant önskas.

Vid
frivillig förhandsgranskning blir det i praktiken endast fråga om att ta ut gmndavgift
och tidsavgift. Om en framställning endast skall tillhandahållas som
hemvideogram behövs ju inte något tillståndskort utom det första, som
automatiskt ges för det granskade exemplaret, och det kortet är avgiftsfritt.

Tillsyn

10 §

Biograföyrån
utövar tillsyn över efterievnaden av denna lag samt av 16kap. 10b och 10c§§
brottsbalken när det gäller rörliga bilder. Byrån skall därvid verka för att
överträdelser av bestämmelsema beivras.

Byrån
får uppdra åt därtill lämpade personer att utöva tillsyn för byråns räkning.

68

I paragrafen anges
omfattningen och inriktningen av den tillsynsverksam- Prop. 1989/90:70 het
som skall ankomma på biograföyrån.

Biograföyrån
skall se till efterlevnaden dels av denna lag, dels av 16 kap. 10b och 10c§§
brottsbalken när det gäller rörliga bilder. Byråns tillsyn omfattar således
inte stillbilder.

Byrån
skall i sin tillsynsfunktion också verka för att överträdelser mot de angivna bestämmelsema
beivras. Det innebär att byrån har en plikt att anmäla vad man bedömer som
överträdelser till polis- eller åklagarmyndighet.

Av
andra stycket framgår att biograföyrån får ha lokala uppdragstagare för tillsynsuppgiftema.
Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7) skall
uppdragstagare i denna sin egenskap stå under biografbyråns ledning.

11
§

För
sin tillsyn har biograföyrån rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen
där filmer och videogram försäljs eller hyrs ut eller visas för konsumenter.

Biograföyrån
har för sin tillsyn även rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen
som huvudsakligen används för lagring eller förvaring av filmer och videogram.

12
§

Biograföyrån
har rätt att av den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
sprider filmer eller videogram på begäran få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen.

13 §

Om
det kan antas att en framställning sprids i strid med 16 kap. 10 b § brottsbalken,
fär biograföyrån utan ersättning ta hand om ett exemplar för kontroll under
högst 24 timmar. Om det finns särskilda skäl, får tiden utsträckas, dock längst
till fem dygn.

14§

Polismyndigheten
skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

För
att biograföyråns tillsynsverksamhet skall kunna bli effektiv och sam

tidigt fungera smidigt är det nödvändigt att de tjänstemän som handhar

tillsynen ges vissa begränsade befogenheter som närmast är av polisiär art.

Samtidigt är det viktigt att dessa befogenheter inte blir alltför vidsträckta.

Tillsynsverksamheten bör ske i samverkan med polisen. Polismyndigheten

skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen och det finns

skäl att understryka att hjälp av polisen bör begäras när det finns anled

ning överväga någon mer ingripande åtgärd eller om tveksamhet om

befogenhetema uppkommer. 69

De lokaler och andra utrymmen
som avses i 11 § är i första hand sådana Prop. 1989/90:70 dit allmänheten har
tillträde, t. ex. butiker och biografsalonger. Dessutom avses lokaler som
används vid distributionen till allmänheten genom postorder. Även sådana
lagerlokaler och andra förvaringsutrymmen som huvudsakligen används för lagring
eller förvaring av filmer och videogram skall vara tillgängliga för
tillsynspersonalen. Däremot har tillsynspersonalen inte rätt till tillträde till
bostad eller förråd i anslutning till bostad. Inte heller gäller
tillträdesrätten lageriokaler som väsentligen används för andra ändamål än
förvaring av filmer och videogram, t. ex. allmänna lagerlokaler för ett
grossistföretag. För tillträde till sådana utrymmen krävs beslut om husrannsakan
enligt vanliga regler.

Tillsynspersonalen
får naturligtvis inte använda någon form av våld för att bereda sig tillträde
till en lokal och genomföra kontroll. Om tillträde inte lämnas måste polis
kontaktas.

Rätten
till tillträde för tillsyn innebär att även om allmänheten har att betala
inträdesavgift för att få tillträde till en lokal skall tillsynspersonal mot
uppvisande av legitimation medges tillträde till lokalen, utan avgift. Lagrådet
har i anslutning till 13 § anfört bl. a. följande. Biograföyrån föreslås enligt
huvudregeln få rätt att under 24 timmar "utan ersättning ta hand om
exemplar av framställningen för kontroll". Formuleringen aktualiser den fömt
berörda frågan om gränsen mellan tillsyn och förundersökning. För kontroll kan
det inte vara nödvändigt att ta hand om mera än ett exemplar; vid fömndersökning
kan det föreligga skäl att lägga beslag på samtliga kopior. För att betona vad
det rör sig om enligt paragrafen föreslår lagrådet att ordet "ett"
sätts in före ordet "exemplar". Dämtöver bör lagtexten förenklas
genom att styckena dras ihop.

Den
sista punkten medger en utsträckning av tjugofyratimmarsfristen till fem dygn
"om det finns särskilda skäl". Motiven hänför sig uteslutande till
videogram och säger väsentligen, att ett sådant kan behöva sändas med post för
kontroll t. ex. av ett påstående att framställningen överensstämmer med en
framställning som har godkänts för offentlig visning. Lagrådet kan inte godta
denna motivering. Ett videogram kan lätt spelas av inom 24 timmar om det finns
tillgång till sädana tekniska resurser som är en fömtsättning för en effektiv
verksamhet. Några beaktansvärda kostnadsfrågor uppkommer inte heller, i vart
fall inte i jämförelse med det intrång som omhändertagandet innebär för
video-graminnehavaren. Beträffande videogram kan lagrådet därför inte se något
skäl att sträcka ut normalfristen. Då det gäller en film kan det däremot tänkas
fall där tekniska resurser saknas och posten måste anlitas. Lagrådet motsätter
sig därför inte själva lagtexten.

Jag
har — med ett mindre undantag — ingen erinran mot vad lagrådet anfört och har
utformat paragrafen i enlighet med vad lagrådet förordat. Min reservation mot
vad lagrådet har anfört avser lagrådets bedömning att det inte skulle finnas
skäl att utsträcka ett omhändertagande utöver normalfristen när det gäller
videogram. Helt visst torde den längre fristen få sin främsta tillämpning när
det gäller film, men jag vill inte utesluta att det kan uppstå särskilda skäl
även när det gäller videogram.

För
att ett exemplar av en framställning skall få tas om hand enligt 13 §

är det tillräckligt att det finns någon grad av misstanke om att framställ- 70

ningen innehåller
otillåtna våldsskildringar. Det får emellertid inte bli

fråga
om att videogram eller filmer rent slumpmässigt väljs ut och tas om Prop.
1989/90:70 hand för kontroll.

Om
det finns skäl att behålla en framställning under längre tid än som anges i 13 §,
måste frågan om beslag prövas av polis eller åklagare.

Register
över videogramdistributörer m. m.

15 §

För
att underlätta tillsynen skall biograföyrån upprätta ett register över videogramdistributörer.
Registret skall föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla
endast sådana uppgifter som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 17§.

16
§

Arkivet
för ljud och bild får ha terminalåtkomst till de uppgifter i registret som
behövs för arkivets verksamhet.

17
§

Den
som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram skall anmäla sig för
registrering hos biograföyrån.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter
om de uppgifter som skall lämnas till registret.

18 §

Bestämmelser
om att biograföyrån har terminalåtkomst till det register som arkivet för ljud
och bild för över pliktexemplar av filmer och videogram finns i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Såväl
bestämmelserna i 15—17§§ om registret över videogramdistributörer som
bestämmelsen i 18§ om biograföyråns terminalåtkomst till registret hos arkivet
för ljud och bild har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7).
Det bör observeras att registret får tillföras endast de uppgifter som lämnas
av de registreringsskyldiga. 1 registret får alltså inte antecknas åtgärder som
biograföyrån har vidtagit gentemot den registreringsskyldige.

Ansvars-
och överklagandebestämmelser m. m.

19 §

Till
böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning som inte omfattas

av medgivande enligt 3 §, visar en framställning i film eller videogram som

omfattas av granskningsplikt men inte har godkänts för visning,

2. bryter
mot villkor enligt 3 §, 71

3.
bryter mot 6 § om åldersgränser
för tillträde till visning, Prop. 1989/90:70

4.
bryter mot 8 § om
tillståndskort,

5.
underiåter att fullgöra sin
skyldighet enligt 17 §.

20 §

Film,
videogram och utmstning som använts i strid med 1 § skall förklaras förverkade,
om det inte är uppenbart oskäligt.

Bestämmelsema
om straffpåföljd och förverkande torde inte kräva några närmare kommentarer.

21
§

Biograföyråns
beslut enligt denna lag i frågor om granskning av film och videogram får
överklagas hos kammarrätten. 1 övrigt får byråns beslut enligt denna lag inte
överklagas.

I
paragrafen ges bestämmelser om överklagande av biograföyråns beslut. Byråns
beslut enligt denna lag i frågor om filmcensur skall kunna överklagas hos
kammarrätt. I övrigt får byråns beslut inte överklagas.

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8.8) skall således inte längre
frågor om granskning av film överklagas till regeringen.

Med
frågor om filmcensur avses såväl frågor om granskning av film eller videogram
som frågor om avgifter för sådan granskning. Tillsynsfrågor kan dock inte
betecknas som frågor om filmcensur och är således inte överklagbara.

Förfarandet
i kammarrätten regleras i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av förordningen
(1977:937) om kammarrättemas domkretsar m. m. framgår att det är kammarrätten i
Stockholm som skall pröva ett överklagande av biograföyråns beslut.

22 §

Vid
prövning av mål enligt denna lag består kammarrätten av tre lagfama ledamöter
samt två särskilda ledamöter. Av de särskilda ledamötema skall en ha särskilda
kunskaper om film och en i beteendevetenskap. Även om en av de särskilda
ledamöterna är frånvarande, får målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter
är ense om slutet.

Kammarrätten
är dock domför utan de särskilda ledamötema i sådana fall som anges i 12§ andra
stycket 1—3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

23 §

Regeringen
förordnar för högst fem år i sänder minst sex, högst tio perso

ner att efter kallelse inträda som särskilda ledamöter i kammarrätten vid

handläggning av mål enligt denna lag. Av dessa personer skall hälften ha

särskilda kunskaper om film och hälften ha särskilda kunskaper i beteen

devetenskapliga ämnen. Avgår sådan person under den tid, för vilken han 72

har blivit utsedd, förordnar regeringen annan person i hans ställe.

De särskilda ledamötema
skall vara svenska medborgare. De får inte Prop. 1989/90:70 vara underåriga
eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

24 §

Regeringen
meddelar närmare föreskrifter om inkallande av de särskilda ledamötema till
tjänstgöring i kammarrätten samt om ordnandet av kammarrättens arbete med
handläggning av mål enligt denna lag och därmed sammanhängande frågor.

Särskild
ledamot får för tid, under vilken han varit inkallad till tjänstgöring,
ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

Lagrådet
har i anslutning till 22 § anfört följande.

I
andra stycket sägs att kammarrätten är domför utan de särskilda ledamötema fömtom
i procedurfrågor även vid prövning av överklaganden som uppenbarligen inte kan
bifallas. Sistnämnda gmnd har hämtats från 13 a § andra stycket lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar. Den är emellertid specifik för kommunalbesvärsmål
och avser fall då någon kommunalbesvärsgmnd inte har åberopats i överklagandet.
Någon motsvarighet finns inte i de mål som nu är i fråga. Orden "samt vid
prövning av överklaganden som uppenbarligen inte kan bifallas" bör således
strykas.

Jag
har ingen erinran mot vad lagrådet anfört. Paragrafen har utformats i enlighet
med vad lagrådet förordat.

Bestämmelsema
om kammarrättens sammansättning, domförhet m. m. torde i övrigt inte kräva
några närmare kommentarer.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1991, då förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografibreställningar
m.m.och lagen (1985:993) om avgifter för granskning av filmer och videogram
skall upphöra att gälla.

2.
Om en framställning om
granskning av film eller videogram har kommit in till statens biografcyrå före
ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla. Bestämmelsema i 4§ skall dock
tillämpas i stället för bestämmelserna i 3§ förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografibreställningar m. m.

3.
Den som vid den nya lagens
ikraftträdande bedriver registreringsplik-tig verksamhet skall registrera sig
hos biograföyrån senast den I mars 1991.

I
punkten 2 föreskrivs att äldre bestämmelser skall tillämpas på ärenden

om granskning av film eller videogram som har kommit in före ikraftträ

dandet, dock med undantag för censurgmndema. Att den nya lagens

censurgmnd skall tillämpas beror på att den formellt är mer begränsad än

som tidigare gällt. Med hänsyn till att systemet vid granskning har lagts om

väsentligt — visningskopior skall t. ex. inte hanteras — är det praktiskt

mest rimligt att de äldre ärendena får fortsätta att handläggas enligt äldre '

bestämmelser.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:487) om Prop. 1989/90:70

pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

Film,
videogram och fonogram

12 §

Av
film eller videogram som har granskats av statens biograftyrå skall den som har
påkallat granskningen hos byrån lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud
och bild. Har filmen eller videogrammet godkänts skad pliktexemplaret avse den
godkända versionen. I annat fall skall pliktexemplaret överensstämma med den
version som granskades.

Av
reklamfilm, som distribueras för visning vid allmän sammankomst eller oflfentlig
tillställning skall distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud
och bild.

Pliktexemplar
enligt första stycket skad lämnas inom en månad från den dag då lagakraftägande
beslut förelåg i granskningsärendet. Pliktexemplar enligt andra stycket skall
lämnas inom en månad från den dag då filmen första gången visades offentligt
här i riket. Den som har lämnat pliktexemplar av en film skall få tillhaka
filmen sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en kopia.

Bakgmnden
till ändringama iförsta stycket har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.8.6).

Enligt
första stycket blir den som har påkallat granskning av en film eller videogram
hos statens biograföyrå skyldig att lämna pliktexemplar av det granskade
verket. Om verket har godkänts för visning, skall pliktexemplaret avse den
godkända versionen. Censurerade delar bevaras hos biografbyrån. När det gäller
ett totalförbjudet verk, skall pliktexemplaret överensstämma med den version
som lämnades för granskning.

1
fall då videogram lämnas för granskning inte för att de avses bli visade på
biograf utan som en frivillig förhandsgranskning innan de lämnas till försäljning
eller uthyming kan skyldighet att lämna ytterligare ett pliktexemplar inträda
i samband med utgivningen av videogrammet enligt bestämmelsema i 13 och 14§§.
Om den version som ges ut är identisk med den som granskats av biograföyrån,
behöver dock inte något ytterligare pliktexemplar ges in. Då finns ju nämligen
redan ingivet ett exemplar av framställningen.

I
andra stycket har gjorts den ändringen att uttrycket "biograffbreställ-ning"
har ersatts med "allmän sammankomst eller offentlig tillställning".
Denna ändring följer av den föreslagna lagen om granskning och kontroll av
filmer och videogram.

Bestämmelser
om tidsfristen för att lämna sådana pliktexemplar av filmer och videogram som
avses i denna paragraf finns i tredje stycket. Har filmen granskats hos biograföyrån
räknas fristen från den dag då ett lagakraftägande beslut i granskningsärendet
föreligger. För de reklamfilmer som avses i andra stycket räknas fristen
liksom fömt från den första offentliga visningen här i landet.

74

13
§ Prop. 1989/90:70

Av
fonogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar och som har
gjorts tillgängligt för allmänheten här, skall ett pliktexemplar lämnas till
arkivet för ljud och bild, om ej annat följer av 15§. Detsamma skall gälla för
videogram, som har mångfaldigats här i riket i minst 10 exemplar och som har
gjorts tillgängligt för allmänheten här.

Fonogram
eller videogram görs tillgängligt för allmänheten, när exemplar därav lämnas
ut för spridning eller används för offentligt framförande. Lika med offentligt
framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en
större sluten krets.

14
§

Av
fonogram eller videogram, som har mångfaldigats utom riket och har gjorts
tillgängligt för allmänheten här i riket, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet
för ljud och bild. Detta gäller dock endast om

l.den
som har låtit föra in exemplaren till riket har fört in minst 50 exemplar av fonogrammen
eller 10 exemplar av videogrammen och

2.
fonogrammet eller videogrammet helt eller delvis innehåller verk av svensk
upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska
språket eller skildring av svenska förhållanden.

Föreskriftema
i första stycket gäller dock ej om annat följer av 15§.

Av
skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7) har skyldigheten
att ge in pliktexemplar av videogram ändrats till att gälla redan vid en
upplaga om tio exemplar.

16
§

Pliktexemplar
skall, om inte något annat följer av 12§ första stycket, lämnas i fråga om

1.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats inom riket, av den som har beställt mångfaldigandet eller, om
sådan beställare inte finns, av den som har utfört mångfaldigandet,

2.
fonogram eller videogram, som
har mångfaldigats utom riket, av den som har låtit föra in exemplaren till
riket.

I
paragrafen anges vem som är skyldig att ge in pliktexemplar. Den har ändrats till
följd av att det redan i 12 § första och andra styckena föreskrivs att den som
påkallar resp. påkallat granskning enligt censurlagstiftningen skall lämna
pliktexemplar.

17
§

Pliktexemplar
av fonogram skall lämnas inom en månad från den dag då fonogrammet först
gjordes tillgängligt för allmänheten här i riket.

/ fråga om videogram som inte har getts in tid statens biograföyrå för
granskning, skad pliktexemplar lämnas så snart som videogrammet har gjorts
tillgängligt för allmänheten här i riket.

Pliktexemplar
av videogram skad åtföljas av kortfattade skriftliga uppgif

ter om videogrammets innehåd. Sådana uppgifter skad särskilt avse huruvi

da videogrammet innehåller våldsscener. 75

I
den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7) har framhållits vikten av att Prop.
1989/90:70 videogram som bjuds ut på marknaden så fort som möjligt lämnas in
till arkivet för ljud och bild som pliktexemplar. Av det skälet föreskrivs i andra
stycket att pliktexemplar när det gäller videogram som inte har getts in till
statens biograftyrå för granskning, skall lämnas så snart som videogrammet har
gjorts tillgängligt för allmänheten här i riket. Det är att märka att
ingivandet av pliktexemplar sålunda inte är en fömtsättning för att få ge ut
videogrammet. Däremot skall det lämnas samtidigt som utgivningen sker.

I
tredje stycket åläggs den som ger in videogrammet att också lämna kortfattade
uppgifter om videogrammets innehåll. Såsom framgår av 17 a § skall dessa
uppgifter antecknas i det register i vilket de ingivna pliktexemplaren
registreras hos arkivet. Genom dessa uppgifter har avsetts att få till stånd en
offentlig deklaration av videogrammets innehåll. Även denna fråga har berörts i
den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7).

17a§

Över
ingivna pliktexemplar av videogram skad föras ett särskih register med hjälp av
automatisk databehandling. I registret skad antecknas ett nummer för varje
videogram och sådana uppgifter om videogrammen som lämnas enligt 17§ tredje
stycket. Biograföyrån får ha terminalåtkomst tid detta register.

Arkivet för ljud och bild skad underrätta den som har lämnat pliktexemplar
av videogram om de nummer som videogrammen har fått i registret.

Den
som är skyldig att ge in pliktexemplar skad föra en förteckning över videogram
som omfattas av plikten och i förteckningen ange de registernummer som de
ingivna pliktexemplaren har fått.

Denna
nya paragraf, som behandlar videogramregister m. m., har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.7).

25 §

Den
som åsidosätter skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag kan av
arkivet för ljud och bild föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet.
Vitesföreläggande skall delges.

Den
som underlåter att fullgöra sin skyldighet att föra en förteckning enligt 17a §
tredje stycket skad dömas tid böter.

Beslut
enligt första stycket yär överklagas hos kammarrätten.

Enligt
det nu tillfogade andra stycket skall den som underlåter att föra den förteckning
som föreskrivs i 17 a § dömas till böter.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1991.

2.
Om en film har getts in till
statens biograföyrå för granskning före

ikraftträdandet
skall äldre föreskrifter gälla beträffande skyldigheten att

lämna
pliktexemplar.

76

I
punkten 2 föreskrivs att om en film har getts in till statens biograföyrå för
Prop. 1989/90:70

granskning
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla beträffande

skyldigheten
att lämna pliktexemplar. Bestämmelsema om skyldigheten

att
lämna pliktexemplar av film som har getts in till biograföyrån har

ändrats
väsentligt. Det är därför mest praktiskt att äldre föreskrifter får

gälla
i detta avseende.

I
detta sammanhang kan nämnas att övergångsbestämmelserna, punkt 2, till den
föreslagna lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram stadgar att
äldre bestämmelser skall tillämpas på ärenden om granskning av film eller
videogram som har kommit in före ikraftträdandet, dock med undantag för censurgmnderna.

6.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 8 kap.

20 §

Sekretess
gäller i ärende om granskning av film eller videogram för uppgift ur filmen
eller videogrammet. Sekretessen upphör att gälla när beslut i saken har vunnit
laga kraft.

Bakgmnden
till ändringen i sekretesslagen har berörts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.8.6). Lagrådet har i anslutning till bestämmelsen anfört följande.

Syftet
med de föreslagna sekretessreglerna är att filmer och videogram som lämnats in
för granskning inte skall behöva hållas tillgängliga för allmänheten hos biograföyrån
under den tid som går till dess biograföyrån har slutfört granskningen.
Sekretessen motiveras av rättighetshavar-nas ekonomiska intressen och av hela
syftet med filmcensuren. Den föreslagna lagtexten har emellertid fått en
utformning som kan vålla missförstånd om vilket material sekretessen avses
omfatta. Lagtexten bör därför förtydligas.

Förslaget
innebär dessutom att sekretessen görs beroende av en särskild begäran av den
som lämnat in filmen eller videogrammet för granskning. Enligt lagrådets mening
torde man emellertid, med hänsyn till omständighetema kring
granskningsförfarandet och i betraktande av den relativt korta tid som
sekretessbeläggningen i dessa fall avser, kunna nöja sig med en presumtion för
att sekretess är påkallad. Därigenom skulle handläggningen kunna förenklas.

Jag
instämmer i vad lagrådet har anfört. Bestämmelsen har dock fått en annan
redaktionell utformning än vad lagrådet har förordat. Sekretessen gäller för
uppgift ur filmen eller videogrammet. Det innebär att det är själva
framställningen som omfattas av sekretessen. När väl granskningsfrågan är
slutligt avgjord genom ett laga kraftvunnet beslut, upphör sekretessen.

77

7 Anslagsberäkningar för budgetåret 1990/91

1
1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 412) upptogs anslaget H
1. Statens biograföyrå med oförändrat belopp i avvaktan på förevarande
proposition. Ett slutligt förslag till medelsanvisning kan nu föreläggas
riksdagen.

De medel som erfordras för
att betala kostnaderna för det i det föregående föreslagna särskilda rådet mot
skadliga våldsskildringar bör enligt min mening inte anvisas under anslaget till
biograföyrån utan under anslaget till utbildningsdepartementet.

Prop.
1989/90:70

1988/89 Utgift 1989/90
Anslag 1990/91 Förslag

6472000 5 350000 7 771000

Statens
biograföyrå skall enligt sin instmktion (1988:675) pröva frågor om godkännande
av filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning. Byrån handhar också
fraktstödet för film enligt bestämmelser i förordningen (1984:465) om fraktstöd
för film. Med undantag av fraktstödet finansieras byråns verksamhet med avgifter.

1989/90

Beräknad ändring 1990/91

Föredraganden

1 Förvaltningskostnader

(därav
lönekostnader)

2 Lokalkostnader

3 Anskaffning
av utrustning

4 Fraktstöd
för film

3 384000

(2 828000)

752000

1000

1213000

5350000

+ 1762000 + (325000) + 659000

of.

of.

+ 2421000

Inkomster vid
statens biograftyrå, som redovisas på statsbudgetens inkomstsida under rubriken
2522 Avgifter för granskning av filmer och videogram, beräknas till cirka 5,9 milj.kr.för
nästa budgetår. (Budgetåret 1988/89 var inkomsterna 5 234000 kr.)

Statens
biografbyrå

Statens
biograföyrås anslagsframställning innebär i huvudsak följande.

1.
Under år 1988 granskades 490
långfilmer, en ökning med 98 filmer jämfört med är 1987.1 67 långfilmer gjordes
klippingripanden, vilket är 16 fler än under år 1987. Vidare fattade biograföyrån
31 beslut om totalförbud, vilket är 12 beslut mer än året innan.

2.
Byrån begär ökade medel för
anställning av ytterligare två extra censorer (+50000 kr.). Byrån begär också
ökade medel för arvoden till tillfällig personal och för sammanträdeskostnader
för statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd.

78

3. Under flera år i rad
har biograföyrån varit befriad från krav på Prop. 1989/90:70

besparingar. Byrån är en liten myndighet. Företag inom film- och video

branscherna erlägger avgifter för byråns verksamhet och ställer krav på

service
utan dröjsmål. Några nämnvärda besparingar kan av dessa skäl inte åstadkommas.
Med hänsyn härtill bör några besparingskrav inte heller nu ställas på byrån.

4.
Ökade medel begärs av byrån för
att täcka kostnader för utlandsresor (+15000 kr.).

5.
Biograföyrån redovisar att de
anvisade medlen för fraktstöd under budgetåret 1988/89 täckt 100 % av de stödberättigade
kostnaderna. Byrån begär därför ingen förstärkning av anslaget.

6.
Granskningsavgifterna fömtsätts
vara anpassade till biograföyråns beräknade utgifter för
granskningsverksamheten inkl. ränte- och avskrivningskostnader för den
tekniska utrustningen. Avgifterna, som senast höjdes med ca 45 % fr.o.m.den 1
juli 1988, beräknas täcka kostnadema för granskning under nästa budgetår. Byrån
föreslår att avgifterna höjs med 13,5%.

Föredragandens
överväganden

Jag
har i det föregående redogjort för våldsskildringsutredningens betän-kanden och
redovisat mina överväganden och ställningstaganden med anledning därav.

Kostnaden
för biograföyrån för den tillsyn som jag föreslår byrån skall ha över videogrammarknaden
beräknar jag till 1 600000 kr. Av detta är medlen för löner 200000 kr.

Sammanlagt
bör medlen för biograföyråns förvaltningskostnader ökas med 1 762000 kr. Vid
beräkning av lönemedlen har jag tagit hänsyn till att filmgranskningsrådets och
bamfilmnämndens verksamhet föreslås upphöra. Samtidigt har jag beräknat medel
för de kostnader som inrättandet av en styrelse för biograföyrån medför.

Vid
min medelsberäkning har jag inte tillämpat huvudförslaget.

Budgetförslaget
beträffande statens löne- och pensionsverk innebär att kostnadema för
pensionsadministrationen skall täckas av avgifter fr.o. m. budgetåret 1990/91.
Jag har vid min medelsberäkning tagit hänsyn till dessa avgifter.

I
syfte att förbereda införande av treårsbudgetering för statens biografbyrå med
början från och med budgetåret 1990/91 beslutade regeringen den 21 juni 1989 om
myndighetsspecifika direktiv för byrån. De innebär att byrån senast den 15 mars
1990 i en särskild rapport till regeringen skall redovisa en analys och en
bedömning av fraktstödet för film. Av beslutet framgår att det är särskilt
angeläget att biograföyrån, med hänsyn till de förändringar som ägt mm inom
film- och biografområdet sedan fraktstödet infördes, gör en bedömning av det
framtida behovet av fraktstöd för film och överväga om utformningen av stödet
behöver förändras.

För
budgetåret 1989/90 bör anslagsposten till fraktstöd för film föras upp med
oförändrat belopp.

79

Jag har i det föregående
redovisat mitt förslag till nytt avgiftssystem för Prop. 1989/90:70
granskning av filmer och videogram. Det nya systemet medför inte några
förändringar när det gäller principen att granskningsavgiftema skall täcka biograföyråns
kostnader för granskningsverksamheten.

A 2. Utredningar m. m. Föredragandens överväganden

Det
råd mot skadliga våldsskildringar som jag har föreslagit i det föregående bör
stå fritt i förhållande till andra berörda organ. Med tanke på rådets uppdrag
bör det omfattas av kommittékungörelsen. Medel för rådets verksamhet bör
därför anvisas under anslaget A 2. Utredningar m.m. Jag beräknar rådets löne-
och administrationskostnader till högst 750000 kr. Som ett engångsbelopp bör
rådet disponera 750000 kr. för att täcka kostnader för information och andra
insatser mot skadliga våldsskildringar. Anslaget bör för detta ändamål
sammanlagt förstärkas med 1500000 kr. utöver vad som har föreslagits i årets
budgetproposition.

8 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

dels
anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om granskning och kontroll
av filmer och videogram,

3.
lag om ändring i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar,

4.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

5.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

dels
godkänna

6. vad
jag föreslagit om avveckling av filmgranskningsrådet och

bamfilmnämnden (avsnitt 4.8.8),

dels

7.
till Statens biograföyrå för
budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 7 771 000 kr.,

8.
till Utredningar m. m. för
budgetåret 1990/91, utöver vad regeringen har föreslagit i 1990 års
budgetproposition s. 99 anvisa ytteriigare 1500000 kr.

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
anfört om ett brett åtgärdsprogram (avsnitt 4.1), om inrättande av ett råd mot
skadliga våldsskildringar (avsnitt 4.2) utbildningsinsatser (avsnitt 4.3), stöd
till kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram (avsnitt 4.4) och stöd till
frivilliga krafter (avsnitt 4.5).

80

9
Beslut Prop. 1989/90:70

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 70

Våldsskildringsutredningens sammanfattning av pp- 1989/90:70

betänkandet (SOU 1988:28) Videovåld II '
'

Våldsskildringsutredningen
föreslår att straffet för grova fall av olaga våldsskildring skärps. Vidare
föreslås att statens biograföyrå får en tillsynsfunktion för att övervaka
distributionen av hemvideogram. Dessutom föreslås att bam i vissa fall i
sällskap med vuxen skall få tillträde till biograffbreställning trots att bamet
inte har uppnått den åldersgräns som bestämts för filmen.

I
juni 1987 publicerade vi rapporten Videovåld (Ds U 1987:8). Därefter har från
olika myndigheter, intresseorganisationer och enskilda inkommit synpunkter på
åtgärder för att motverka spridning av våldsskildringar. Det finns en stark
opinion för att allmän förhandsgranskning av hemvideogram införs.

De
uppgifter som finns i rapporten kompletteras med aktuell statistik om hemvideo.
Drygt 40 % av befolkningen har i dag videobandspelare hemma (avsnitt 3).

Massmedieforskaren
Jonas Wall har för vår räkning gjort en undersökning om ungdomars tittarvanor.
Resultaten av undersökningen bekräftar att det är vanligt att ungdomar under 15
år ser på bamförbjudna filmer på video. Däremot är ungdomamas intresse för
filmer med extremvåld jämförelsevis litet. I den mån ungdomar ser på
extremvåldsfilmer skaffar de vanligen dessa på annat sätt än genom att hyra
eller köpa dem på den öppna marknaden. Man kan således med fog utgå från att det
finns ett stort antal privata videogramkopior med extremvåld i omlopp.

I
avsnitt 4 ger vi några allmänna synpunkter på åtgärder mot våldsskildringar i
rörliga bilder. 1 ett öppet samhälle måste verkligheten få beskrivas, återges
och debatteras. Våld är en del av denna verklighet. Det kan därför aldrig komma
i fråga att helt förbjuda våldsskildringar i rörliga bilder. Å andra sidan ger
påverkansforskningen stöd för uppfattningen att våldsskildringar kan ha en
skadlig inverkan på i varje fall bam och ungdomar. Sambanden är dock
komplicerade och delvis omtvistade.

Mot
denna bakgmnd anser vi att arbetet med att hindra skadeverkningar genom
våldsskildringar i rörliga bilder först och främst måste inriktas på utbildning
och attitydpåverkan. Förbud mot spridning av våldsskildringar kan i detta
sammanhang inte blir annat än hjälpåtgärder. De faktiska möjlighetema att
övervaka vad bam och ungdomar ser på i hemmet är mycket begränsade.

1
avsnitt 5 behandlar vi bamcensuren och åldersgränsema. Vi anser inte

att de nuvarande åldersgränsema vid offentlig visning bör ändras. Där

emot föreslås att åldersgränserna görs mer flexibla. Även bam som inte

fyllt sju år bör, när de är i sällskap med någon vuxen person, få tillträde
till

visning av filmer som åldersklassificerats från sju år. På samma sätt

föreslås att bam som fyllt sju men inte elva år skall få tillträde till visning

av filmer som ålderklassificerats från elva år. Vi har emellertid inte funnit 82

tillräckliga skäl
föreligga för att införa en motsvarande regel för tillträde Prop. 1989/90:70

till visning av filmer som
åldersklassificerats från femton år, dvs. vuxenfil- Bilaga 1

mer.

I
avsnitt 6 diskuterar vi olika lagstiftningsåtgärder. Vi redogör i korthet för
lagstiftningen i några andra länder.

Vi
konstaterar att en betydande svaghet i nuvarande ordning i Sverige är bristen
på — eller avsaknaden av — en ändamålsenlig kontroll. Oavsett om regelsystemet
bygger på ingripande i efterhand, som det är för närvarande, eller om man har
allmän förhandsgranskning av hemvideogram är kontrollfunktionen viktig. Vi
föreslår att statens biograföyrå får särskilda resurser för information och
tillsyn.

Samhället
bör se allvarligt på spridande av extrema våldsskildringar. Särskilt gäller det
när spridandet sker systematiskt och har stor omfattning eller riktas direkt
till bam och ungdomar. Vi föreslår att grova fall av olaga våldsskildring
regelmässigt skall föranleda fängelse. Straffet för grov olaga våldsskildring
föreslås bli fängelse minst tre månader och högst två år. Ett sådant förhöjt
straffvärde bör också tjäna som incitament för polisen att mer aktivt arbeta
för att beivra spridande av skildringar av extremvåld.

Vi
diskuterar fömtsättningama för att införa allmän förhandsgranskning av
hemvideogram. Särskilt belyses frågan från yttrandefrihetssynpunkt. Vidare
diskuteras de praktiska svårighetema med avgränsning av förhandsgranskningen.
Två olika principförslag till lag om allmän förhandsgranskning av filmer och
videogram presenteras. Enligt det ena skulle granskningen omfatta praktiskt
taget alla framställningar i filmer och videogram som inom ramen för
näringsverksamhet tillhandahålls konsumenter för enskilt bmk. Vårt andra
principförslag innebär ett system med allmän registrering av videogram i
kombination med möjlighet till förhandsgranskning i vissa fall.

I
avsnitt 7 gör vi en samlad bedömning av samhällets insatser mot spridning av
våldsskildringar i röriiga bilder. Vi konstaterar att sådana insatser endast i
begränsad omfattning kan påverka utvecklingen av det faktiska våldet såsom ett
övergripande samhällsproblem.

Vi
överväger närmare om en ordning för en allmän förhandsgranskning av
hemvideogram kan utformas så att det blir ett ändamålsenligt medel för att
hindra spridning av otillåtna våldsskildringar samtidigt som det inte inskränker
yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Vi kommer vid våra överväganden fram
till att effekten av en allmän förhandsgranskning av videogram skulle vara
begränsad. Vi anser därför att en lösning med förstärkt tillsyn skulle vara ett
effektivare medel för att komma till rätta med utbudet av extremvåldet. Till
detta kommer att ett system med tillsyn är mindre ingripande från
yttrandefrihetssynpunkt. Det medför ett effektivare utnyttjande av samhällets
resurser och är också mindre byråkratiskt. Vi kan därför inte förorda att ett
system med förhandsgranskning införs i vårt land.

83

Våldskildringsutredningens lagförslag i Prop. 1989/90:70

betänkandet (SOU 1988:28) Videovåld II bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 16 kap. 10 b § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

16
kap. 10b§ Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett
televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller
tvång med uppsåt att bilden eller bildema sprids eller som sprider en sådan
skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständighetema är
försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst sex
månader. Detsamma gäller den som i röriiga bilder närgånget eller utdraget
skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bildema sprids
eller som sprider en sådan skildring.

År brottet grovt, döms för grov olaga våldsskildring tid föngelse i lägst
tre månader och högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skad
särskilt beaktas om brottet utgjort ett väsentligt led i en verksamhet som
bedrivits yrkesmässigt och haft stor omfattning, om brottet riktat sig särskilt
mot personer under femlon år eller om brottet skett vanemässigt.

Första
stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biograftyrå har godkänt
för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma
innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biograföyrån.
Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller
videogram.

Har
en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett
videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vad som
har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt
upptagningen har insett eller bort inse detta.

Denna
lag träder i kraft den 00 xxx.

84

Sammanställning av remissyttranden över !°P' '989/90:70

våldsskildringsutredningens betänkande (SOU 1988:28)
Videovåld II

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), justi

tiekanslem, riksåklagaren som bifogat yttranden av överåklagarna i Stock

holm, Göteborg, Gävle, Linköping och Malmö, rikspolisstyrelsen som

bifogat yttranden av polismyndighetema i Stockholm, Malmö och Örebro,

brottsförebyggande rådet, datainspektionen, statskontoret, riksrevi

sionsverket, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i

Göteborg, socialstyrelsen, barnmiljörådet, marknadsdomstolen, närings

frihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, arkivet för ljud och bild

(ALB), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen, sta

tens kulturråd, statens ungdomsråd, universitetet i Stockholm som bifogat

yttranden av juridiska fakultetsnämnden. Centrum för masskommunika

tionsforskning, institutionen för teater- och filmvetenskap, kriminologiska

institutionen och sociologiska institutionen, universitetet i Göteborg som

bifogat yttranden av avdelningen för masskommunikation, medicinska

fakultetsnämnden samt humanistiska utbildnings- och forskningsnämn

den, statens biograföyrå, statens filmgranskningsråd, statens barnfilm

nämnd, radionämnden, kabelnämnden, upphovsrättsutredningen (Ju

1976:2), radiolagsutredningen (U 1985:05), Svenska kommunförbundet.

Landstingsförbundet, Sveriges Radio AB, Stiftelsen Svenska filminstitutet

som bifogat yttrade av nämnden för barn- och ungdomsfilm. Stiftelsen

allmänhetens pressombudsman (PO), Svenska Arbetsgivarföreningen,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Konstnäriiga och litterära yrkes

utövares samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges Lärarförbund, Svenska fack

lärarförbundet, Svenska journalistförbundet. Svenska teaterförbundet,

Sveriges författarförbund, Folkbildningsförbundet, Arbetarnas bildnings

förbund (ABF), Riksförbundet Hem och Skola, Husmodersförbundet

Hem och Samhälle, Elevorganisationen i Sverige, Föreningen Svenska

masskommunikationsforskare. Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges

frikyrkoråd, i samverkan med De fria kristna samfundens råd (SAM

RÅD), Svenska Ekumeniska Nämnden samt Sveriges Kristna Ung

domsråd, Köpmannaförbundet, Kooperativa förbundet. Föreningen Sve

riges Filmproducenter, Oberoende Filmares Förbund, Sveriges Filmuthy

rareförening u.p.a., Sveriges smalfilm och videodistributörers förening.

Föreningen Våra Gårdar, Bygdegårdamas Riksförbund, Föreningen IFPI-

VIDEO, VIDSAM, — videotekens samarbetsorganisation, Sveriges för

enade Filmstudios, Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios, Gö

teborgs kommun, Helsingborgs kommun som överlämnat yttranden av

skolstyrelsen och socialnämnden. Oskarhamns kommun, Malmö kommun

som bifogat yttranden av brottskommittén, skolstyrelsen och socialnämn

den, Norrköpings kommun som överlämnat yttranden av skolstyrelsen,

fritidsförvaltningen, socialnämnden och kultumämnden, Nässjö kom- 85

mun,
Örebro kommun som bifogat yttrande av socialnämnden. Örn- Prop. 1989/90:70
sköldsviks kommun, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Bilaga 3 (SSU),
Moderata Ungdomsförbundet (MUF), Kommunistisk Ungdom, Centerns ungdomsförbund
(CUF), Unga Örnars Riksförbund, Förbundet Vi Unga, Moderata Kvinnoförbundet,
Folkpartiets Kvinnoförbund, Centerns Kvinnoförbund, Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoförbund samt Vänsterpartiet Kommunisternas (Vpk)
kvinnopolitiska utskott.

Hämtöver
har skrivelser inkommit från projektet "Tillsammans kan vi" inom
Malmö socialförvaltning. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet,
Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, Sveriges Kvinnliga Läkares
Förening, och ett antal likalydande yttranden från olika församlingar i Motala
och dess närområde (här benämnda kristna gmpper i Östergötland), Riksförbundet
BRIS - Barnens Rätt i Samhället, Arbetsgruppen Samarbete för Fred,
Folkaktionen mot Pornografi, Socialdiako-nala kursen vid Mariannelunds
folkhögskola, Sveriges Kristna Socialdemokraters förbund, Fredrika Bremer-Förbundet,
Rädda Barnens Länsförbund i Örebro län m. fl.

1 Allmänna synpunkter

Ett
antal remissinstanser kritiserar utredningen, och särskilt dess förslag till åtgärder,
som allmänt oklara och opedagogiskt redovisade. Sveriges frikyrkoråd, som
utarbetat sitt yttrande tillsammans med De fria kristna samfundens råd
(SAMRÅD), Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges kristna ungdomsråd påpekar
detta liksom Socialdemokratiska Kvinnoförbundet KLYS, karaktäriserar
betänkandet som främst ett diskussionsunderlag.

Sveriges
frikyrkoråd med de nämnda samarbetande organisationerna, anser att de åtgärder
som nu genomförs skall kopplas till en utvärderingstid på fem år.

De
instanser som yttrat sig anser att det är viktigt att göra något för att hindra
spridningen av hemvideogram som innehåller extremt våld. Sådana åtgärder bör
enligt de flesta instansemas mening innefatta både lagstiftningsingrepp och
positiva åtgärder. Vikten av att barn och ungdomar och svaga gmpper skyddas
framhålls oftast, liksom föräldramas ansvar.

Justitiekanslem
delar utredningens synpunkt att ingripanden bör inriktas mot den allvarligare
brottsligheten, främst importörer och grossister.

Riksåklagaren
anger som övergripande målsättning att sådana filmer, som inte skulle ha
godkänts för offentlig visning, inte heller bör kunna spridas för privat bmk.

Kammarrätten
i Göteborg ansluter sig till uppfattningen att samhället behöver ingripa för
att begränsa tillgängligheten av rörliga bilder med extremvåld. Samtidigt menar
rätten att det främst är utbildning och attitydpåverkan som kan motverka
skadeverkningar genom våldsskildringar.

Bammiljörådet
anser att gränserna för samhälleligt acceptabla vålds

skildringar i film och videogram flyttats fram under 1970- och 1980-talen,

och att en accelererande utveckling kan befaras. Rådet anser att utredning

en alltför mycket koncentrerat sig på ungdomars videotittande och därför 86

försummat
barnen och därmed sambandet mellan våldsvideoskildringar Prop. 1989/90:70
och skadeverkningar hos bam som avtmbbning, ångest, mardrömmar. Bilaga 3 vanföreställnngar,
störd tillit till vuxna, bristande framtidstro och fördomsfull
könsrollsuppfattning.

Även
konsumentverket framhåller vikten av att bamen, den i sammanhanget svaga konsumentgmppen,
skyddas från risk för skadeverkningar och att samhället har ett ansvar för att
spridning av videogram och film med extremvåld effektivt motverkas.

Biograföyrån
konstaterar en svängning i opinionen jämfört med 1960-och 1970-talens tendens
att minska filmcensurens roll. Bakgmnd till detta är naturligtvis
videomarknadens utveckling. Byrån konstaterar att starkt delade meningar råder
om hur utbudet egentligen ser ut i Sverige — och hur mycket våldsskildringar
som ungdomar ser. Byrån konstaterar också svårigheten att klart fastställa vad
"extremvåld" i videogram är, liksom att fastställa ett samband mellan
videotittande och ungdomsvåld.

De
kommunala intressena bör ge kommunema åtminstone ett begränsat inflytande på
frågan om åtgärder mot extremvåldet i videogrammen anser kommunförbundet, som
anser att utredningen knappast tagit hänsyn därtill. Kommunema har dels de skol-
och kulturpolitiska intressena att bevaka, dels ansvar för socialtjänsten, som
har att ta hand om sociala skadeverkningar i sammanhanget.

Husmodersförbundet
Hem och Samhälle ser utredningens förslag om skärpning av kontrollen av
videogram som ett steg i rätt riktning. Förbundet menar att det i första hand
är bam och ungdom man måste tänka på, och att detta medför en hård bedömning av
det lättillgängliga utbudet på vålds- och pomografimarknaden. De vuxnas
"behov" att få se ocensurerade filmer bör därvid komma i andra hand.
Som kvinnoförbund vänder man sig också mot den i vålds- och pomografifilmer
negativa synen på kvinnan.

Elevorganisationen
i Sverige understryker att många videogram är en tillgång och ger positiva
verkningar, och att organisationens yttrande enbart behandlar dem som
innehåller extremvåld och pomografi och som är skadliga. Förbundet behandlar
således inte filmer som förmedlar dubbelmoral, rasism eller en skev kvinno/manssyn,
filmer som i en del fall påverkar bam och ungdomar minst lika mycket som
våldsfilm. Förbundet betonar att frågor om orsakerna till att bam och ungdomar
ser vålds- och skräckfilmer och varför vissa är högkonsumenter, relationen till
samhällets orättvisor och välfärdsproblem etc. måste besvaras innan slutsatser
kan dras. Förbundet beklagar utredningens återhållsamma hållning till förslag
på åtgärder mot videovåldet. Tyngdpunkten bör emellertid ligga i det
förebyggande arbetet och inte på straffen för lagöverträdelser.

Föreningen
svenska masskommunikationsforskare tar upp frågan om samordning av
bestämmelserna i videovåldslagen och biograffbrordningen. Videovåldslagen
kriminaliserar innehållet i filmema, medan biografförordningen tar hänsyn till
effektema. Dessa regelverk bör enligt föreningen harmoniseras, inte minst om
samma organ skall ha tillsyn över både biograf- och videofilm.

LO
anser att utredningens koncentration på extremvåld i stället för den

stora
delen som handlar om underhållningsvåld är en brist. Viktigare än Prop.
1989/90:70 att se frågan med utgångspunkt från att brottsligheten skall öka är
att se Bilaga 3 frågan från kulturpolitisk synvinkel. Vilken människosyn får en
ny generation som ständigt möts av att man kan döda, misshandla och fömedra människor
hur som helst? LO anser att de värderingar som föreningsliv, läroplaner,
demokrati, kultur och jämställdhetspolitik vill ge de unga motverkas direkt av
de ideal som stora delar av massmediautbudet hyllar. Normal civilisation och
respekt för människor kräver en annan lösning, anför LO.

TCO
anser att en omfattande konsumtion av våldsfilmer kan förstärka tendenser till
våldsutövning och att många lärare, ungdomsledare och socialarbetare i konkreta
fall kan se starka skadliga effekter av massmedievåldet. TCO påpekar tendensema
till intemationalisering av utbudet och att den svenska andelen sjunker.
Åtgärder för att stödja kvalitetsimport och altemativ videoproduktion, liksom
när det gäller avgifter skulle kunna leda till en utveckling av intresset för
kvalitetsfilm.

KLYS
menar att utvecklingen visat att en total frihet på det nu aktuella området
hänsynslöst utnyttjas av kommersiella krafter så långt att det kan anses
uppenbart att det föreligger en risk för skadeverkningar. Utredningen gör i
sina resonemang och slutsatser en enligt KLYS rimlig avvägning. Diskussionen är
nyanserad och förefaller att vara så fullständig att den ägnar sig som underlag
för den fortsatta debatten.

Sveriges
Lärarförbund hävdar att kampen mot de kommersiella krafterna blir mycket ojämn
då skolans ekonomiska fömtsättningar att erbjuda altemativ till vålds- och
skräpkulturen ständigt krymper. Anslagen till läromedel och kulturella
aktiviteter har minskat, samtidigt som tillgången till destmktiva filmer och
dataspel har ökat. Den förda resurspolitiken rimmar illa med utredningens
uppfattning om att skolan kan göra en viktig insats för att väcka och ta till
vara bams och ungdomars intresse för film-och videomediema. Erfarenheten visar
att ett sådant aktivt intresse minskar risken för påverkan av
våldsskildringar.

Författarförbundet
ansluter sig till utredningens bedömning att gmnden till brottslighetens ökning
inklusive ökningen av våldsbrottsligheten främst måste sökas i de stora samhällsförändringama.

Omsorgen
och skyddet för de svaga framhålls av flera instanser som gmnden för
ställningstagande, t. ex. av Sveriges kristna socialdemokraters förbund, som
också betvivlar de försök till självsanering som marknadsor-ganisationema IFPI
och VIDSAM säger sig stå för.

Svenska
kyrkans centralstyrelse framhåller att den kristna människosynen företräder
ett principielh avståndstagande från våldet såsom en ondskefull del av
tillvaron, vilket inte betyder att existensen av våld förnekas. Skildring av
våld i glorifierande eller underhållande syfte måste emellertid avvisas. Den
kristna människosynen företräder alltid den svages rätt.

Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet framhåller att frihet kan innebära ett hot
mot de svaga — de som, till skillnad från de starka, inte har möjlighet att
välja bort.

Samma
synpunkter framförs av Sveriges frikyrkoråd med samarbetande 88

organisationer,
som menar att allt måste göras för att förhindra påverkan Prop. 1989/90:70
från filmer som förhärligar våld och befäster ras- och könsfördomar samt
Bilaga 3 människoförakt. Rådet tecknar en bild av bams och ungdomars kontakt
med vuxenvärlden, där bam är mer utsatta än tidigare för mediemas inflytande
när det gäller normer och livsfrågor i allmänhet.

Föreningen
Sveriges fdmproducenter anser att lagstiftning bara är en av flera åtgärder för
att skydda människor för skaderisker genom skildringar i rörliga bilder.
Videogram bör inte få en annan eller strängare behandling än film, bl. a.
därför att videogram i dag är ett naturligt led i exploateringen av en inspelad
film. Medieneutralitet i lagstiftningen betonas också av Sveriges filmuthyrareförening.

Centerns
ungdomsförbund framhåller också att censur och granskning endast är ett medel
att komma åt extremvåldet.

Oberoende
filmares förbund beklagar att somliga utnyttjar yttrandefriheten för att
spekulera i våld — på unga människors eller svaga gmppers bekostnad.

Sveriges
Smalfdm och Videodistributörers förening delar den allmänna uppfattningen att
videovåldets spridning skall bekämpas med alla tillgängliga medel, och hävdar
att utredningen underskattar våldsinslagens betydelse. Analyser och intervjuer
med våldsverkande bam och ungdomar talar ett annat språk, menar föreningen.

VIDSAM
anser att uthyrama genom leverantörerna har försatts i en tvångssituation, som
bidragit till det alltmer försämrade filmutbudet, där skräck, våld och action
dominerar marknaden. Detta sker genom att uthyraren av leverantören påtvingas
paket av videogram som omöjliggör för uthyraren att bygga upp ett önskvärt
sortiment. Uthyraren tvingas att ta emot ett större antal titlar, exponera alla
titlar etc. VIDSAM anser det nödvändigt att politikema tar sitt ansvar över den
rådande situationen och klargör de regler som skall efterföljas. Samhälleliga
och kulturella intressen måste tillvaratas och inte enbart de rådande
kommersiella. Enligt VID-SAMs uppfattning måste utgivaren/leverantören ta sitt
fulla ansvar för de filmer som levererats och levereras till den svenska
videomarknaden.

Moderata
ungdomsförbundet reagerar starkt mot formuleringar i utredningen som antyder
att man genom lagstiftningsåtgärder inte kan komma åt fenomen som
"förljugenhet", "odemokratiska värderingar" och "låg
konstnärlig kvalitet". Förbundet framhåller att det är anmärkningsvärt att
man i en statlig utredning på detta sätt tar upp frågor som främst bygger på subjektiva
värderingar.

Kommunistisk
ungdom anser att det faktum att extremvåldet är tillgängligt för en bred
allmänhet med rätta upprört många människor, och att nuvarande lagstiftning
visat sig otillräcklig.

Unga Örnars Riksförbund tror, med hänvisning till sina erfarenheter från
arbetet mot vålds- och krigsleksaker, inte på någon heltäckande självsanering
från branschen. Samma uppfattning har Förbundet Vi Unga.

Moderata
Kvinnoförbundet vill snarare betona att alla åtgärder för att

skydda bam mot videovåld kräver ett engagemang och ansvarstagande av

bamets föräldrar eller andra vårdnadshavare. Dessa är ju de enda som i

praktiken har möjlighet att kontrollera vilka filmer bamen faktiskt ser. 89

Centerns kvinnoförbund
anser att utredningen har en alldeles för defen- Prop. 1989/90:70 siv
inställning och att fömtom attitydskapande insatser också lagstift- Bilaga 3
ningsåtgärder krävs. Liknande synpunkter uttrycks av Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet.

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att allas rätt till oinskränkt
människovärde är viktigare än näringsfriheten och rätten att exploatera
människors drömmar, osäkerhet och behov av spänning i tillvaron. Spekulativt
videovåld motverkar respekten för människovärdet och innehåller ofta även sexistiska
och rasistiska inslag. Samhället bör enligt förbundet bestämt väija sig mot att
de gmndläggande demokratiska värderingarna på detta sätt undergrävs. Regering
och riksdag har, hävdar förbundet, varit alltför passiva och i praktiken lämnat
fältet fritt för krafter som uteslutande drivs av ekonomiska intressen.

Motala
kommun har tillsatt en särskild videogramgmpp som följer utbudet, granskar och
anmäler filmer samt informerar om videomarknaden, särskilt i relation till bam
och ungdomar. Gmppen, liksom ett antal kristna grupper i Östergötland, beklagar
att utredningen inte lyssnat på den opinion för censur av videogram som finns
ute i landet.

Fredrika
Bremer-Förbundet pekar på hur de grova våldsvideofilmema visar hur män kan
utsätta kvinnor och andra män för mycket grovt våld. Dessa filmer
karaktäriseras av ett starkt känsloförtryck och människoförakt, som måste
anses vara helt oacceptabelt i ett samhälle gmndat på demokratiska principer om
kvinnors och mäns lika värde.

Riksförbundet
BRIS, framhåller att bam alltför länge har offrats på yttrandefrihetens altare
och att utredaren har försummat att ta upp de små bamens situation.
Utredningens förslag är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt.
Videovåldet är ett samhällsont med negativa effekter långt utöver dem som
belysts i utredningen. Förbundet pekar också på att troligen bara en del av
potentialen av exploatering har skett hittills och att marknadsföringen av
våldsskildringar har betydande möjligheter om inte korrektiv skapas.

Vissa
instanser menar att debatten i massmedier och bland allmänheten är överdriven,
och att farhågoma för att våldet i samhället skulle öka om ingen kontroll av
videovåldet görs är ogmndade eller spekulativa. Till dessa instanser hör
Sveriges filmuthyrareförening och IFPI- VIDEO, som menar att den allmänna
opinion som kräver ytterligare ingrepp mot film och video oftast är relativt
okunnig om filmmediet och inte normalt kan skilja mellan extremvåld och
censurerade men godkända filmer. Videovåldet har fått alltför stort utrymme i
massmedia och i den allmänna debatten blandas oftast minderårigas tittande på bamförbjudna
filmer ihop med extremvåld. En kraftig självsanering har enligt filmuthyrareföreningcn
skett på hemvideomarknaden.

2 Påverkan

Remissinstansema
har delade meningar om vilken vikt som skall tillmätas utredningens
undersökningar om påverkan av videovåldstittande på våldsamt beteende, och i
vad mån vetenskapliga undersökningar skall väga

90

tyngre
än erfarenheter från skol- och barnomsorgspersonal, socialarbetare, Prop.
1989/90:70

ungdomsorganisationer etc. Bilaga 3

Att den senare typen av erfarenhet skall ges stor vikt framhåller bl.
a. Kommunförbundet, Sveriges Lärarförbund, Norrköpings kommun, Sveriges
Frikyrkoråd med samarbetande organisationer. Folkpartiets kvinnoförbund och
Riksförbundet Hem och Skola.

Medicinska
fakulletsnämnden vid Göteborgs universitet delar utredningens uppfattning att
våldsskildringar kan ha skadlig inverkan på i varje fall barn och ungdomar, men
påpekar att påverkan av våldsskildringar i videogram som godkänts på grund av
hög konstnäriig kvalitet kan vara större än av grövre skildringar, som ofta har
en torftig och orimlig prägel. Fakultetsnämnden tar också upp behovet av en
ändrad inställning till sexualiteten och strängare regler för pornografi pä gmnd
av risken för AIDS, men konstaterar att det knappast finns skäl som talar för
att sexuella attityder och beteenden påverkas av röriiga bilder.

Sveriges
frikyrkoråd med samarbetande organisationer menar att vi länge känt till att
våldsfilmer har en negativ inverkan på människor. Rådet hävdar också, i polemik
med utredningen, att ett samband mellan videovåldet och våldsbeteende är
dokumenterat i de fem undersökningar som redovisas i utredningens första
rapport. Man måste ta hänsyn till också andra än vetenskapligt fastlagda
uppfattningar, uppfattningar t. ex. från ungdomar, föräldrar, barn- och
ungdomsledare, lärare som i sitt dagliga arbete ser de negativa effekter som
våldsfilmer har på barn och ungdomar. Bevisbördan kan enligt rådets uppfattning
lika gäma sägas ligga hos den andra parten.

Att
sambandet är klart, trots den redovisade forskningens osäkerhet, menar också Vpk:s
kvinnopolitiska utskott.

Socialdemokratiska
Kvinnoförbundet hävdar att utredningens redovisning av otydliga
forskningsresultat i fråga om videovåldets skadeverkningar, snarare visar de
statistiska mätmetodernas brister än de verkliga effekterna av videovåldet.
Annan forskning redovisar enligt förbundet klart, att det är de svagaste bamen
som påverkas och införiivar våldsbeteende i sitt eget beteende.

Brottsförebyggande
rådet anser att det, trots att man hittills inte har vetenskapligt kunnat visa
ett orsakssamband mellan konsumtion av våldsskildringar och våldsbeteende,
inte kan uteslutas att sådana effekter finns. Problematiken när det gäller
utbudet av videofilmer är dock enligt rådet i första hand en kulturpolitisk
fråga.

Norrköpings
kommun anser att forskningen, trots att den inte fastställer ett entydigt
samband mellan videovåld, aggressivitet, avtmbbning och okänslighet för våld,
dock har pekat på de cirkeleffekter som särskilt svaga och utsatta bam och
ungdomar blir indragna i.

Örebro
kommun framhåller att det finns skäl att anta att många av de

barn och ungdomar i den i och för sig lilla gmpp som ofta ser på videovåld

lever i bristfälliga sociala förhållanden även i övrigt. Risken för negativ

påverkan är därför stor. Därför krävs fler insatser, vilket inte gör det

mindre viktigt att dessa barns och föräldrars video- och TV-vanor tidigt

uppmärksammas och bearbetas i samhällets förebyggande insatser. Mot- 91

svarande
behov av insatser finns för den gmpp yngre vuxna som också Prop. 1989/90:70

befinner sig i en utsatt socal situation. Bilaga 3

Sveriges
smalfdm och videodistributörers förening delar helt den allmänna uppfattningen
att videovåldets spridning med alla tillgängliga medel skall bekämpas.
Föreningen delar däremot inte den inom utredningen framförda uppfattningen att
våldsinslagens inverkan närmast är av marginell betydelse.

SSU
menar att de gmndläggande faktorerna bakom det allt bmtalare och anonymare
ungdomsvåldet ligger i ungdomars uppväxtmiljö, där brist på
fritidssysselsättning, sociala villkor och fattiga boendemiljöer bidrar till att
skapa destmktiva handlingar. Samtidigt är SSU av den uppfattningen att
våldsvideofilmer tillsammans med detta har en negativ inverkan på barn och
ungdomar. Risken är uppenbar att ungdomar som ofta ser våldsvideo påverkas
genom avtmbbning i sin syn på våldet och med en förhöjd aggressivitet.

Centerns
kvinnoförbunds uppfattning är att de hopljugna våldsskildringarna, som nästan
uteslutande har udden riktad mot kvinnokönet, är skadliga. De ger en förvrängd
verklighetsuppfattning. Förbundet menar att forskningen bekräftar att intensivt
tittande på videovåld medför störningar, i

Denna
uppfattning delas av Rädda Bamens Länsförbund i Örebro län, som erinrar om att
skadorna framför aUt drabbar psykiskt sköra, störda och utsatta barn.

Riksförbundet
BRIS hävdar att en belysning av videovåldets skadeverkningar ur barn- och ungdomspsykologisk
synvinkel skulle gjort det möjligt att belysa sambandet mellan våldsvideoskildringar
och psykologiska skadeverkningar hos barn i form av avtmbbning, ångest,
mardrömmar, vanföreställningar, störd tillit till vuxna, bristande framtidstro
och fördomsfull könsrollsuppfattning.

Även
Sveriges kristna socialdemokraters förbund beklagar att den beteendevetenskapliga
forskningen inte fått större utrymme i utredningen. 1 de flesta genomförda
studier har påvisats positiva samband mellan konsumtion av video, TV-våld och
ett aggressivt beteende, främst hos pojkar.

Osäkerheten
i sambandet betonas av instanser som Centrum för masskommunikationsforskning
vid Stockholms universitet, vilket framför kritiska synpunkter på den
forskning som redovisas i betänkandet. Det gäller både att den illegala
marknaden skulle vara så stor, att en allmän förhandsgranskning skulle vara
verkningslös och jämförelserna mellan tittandet på våldsfilmer under åren 1981
och 1987. Beträffande uppgifterna om sambandet mellan våldsskildringar och
våldsbeteende hos unga hävdar centret, att forskningöversikten i utredningen
blandar ihop aggressivitet, våldsbeteende och kriminalitet. Vidare bestrider
centret att den s. k. Sur-geon General-kommittén redovisat en avtrubbningseffekt
av våldsskildringar i rörliga bilder.

Kriminologiska
institutionen vid samma universitet påpekar att det inte

finns några resultat från den svenska våldsbrottsforskningen, som ger stöd

för uppfattningen om en koppling mellan visat våld och brottsligt våld.

Det kriminella våldet hänger i stor utsträckning samman med en asocial

livsstil,
där drogmissbruk — främst av alkohol — intar en central roll. Den Prop.
1989/90:70 omfattande s. k. påverkansforskningen visar inga klara och entydiga resul-
Bilaga 3 tat, men kunskaperna om de grupper där det kriminella våldet främst
utspelas gör det föga sannolikt, att massmediavåld kan vara en betydelsefull
faktor. Mer ovisst är det dock för de yngre gärningsmännen, där våldsmetodema
möjligen kan påverkas.

Sociologiska
institutionen vid Stockholms universitet påpekar att det nästan är omöjligt att
mäta ändringar i beteendet, utanför rena experimentsituationer, på det här
aktuella och liknande områden, även om sådana effekter faktiskt skulle finnas.
Möjligen skulle man i stället kunna ta hänsyn till forskning om andra
företeelser, t. ex. spridningen av vissa våldstekniker i anlutning till
våldsskildringar och hur vissa gmpper kan få större legitimitet i sin
verksamhet just genom att våldsideologier och våldstekniker får marknadsföras.

Även
samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet pekar på
ytterligare behov av vetenskapliga studier av långsiktig karaktär, och talar om
utredningens undersökningar som tillfälliga nedslag av osäkert vetenskapligt
värde.

Humanistiska
utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs universitet menar, att i det
sammansatta samhälleliga system där våldsskildringar och ungdom möts, knappast
enskilda faktorer kan urskiljas så att orsakssamband kan fastställas. Det
betyder inte att videovåldets vålds-framkallande effekter helt kan uteslutas,
men inget talar för att dessa skulle betyda mer än andra faktorer, som inte
låter sig straffbeläggas.

Statens
biograföyrå understryker att det inte finns ett enkelt samband mellan
videotittandet och ungdomsvåld, utan att det ofta är fråga om en rad negativa
omständigheter som förstärker varandra i en ond cirkel.

3 Yttrandefrihetens gränser

Ett
flertal instanser kommenterar utredarens överväganden när det gäller förhållandet
mellan ett förbud mot videovåldsskildringar och förhandsgranskning å ena sidan
och gmndlagens skydd för yttrandefriheten å den andra.

Från
yttrandefrihetssynpunkt finns, som exempelvis konsumentverket framhåller, inga beaktansvärda
intressen som talar för att skildringar av extremvåld skall få spridas.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet understryker att yttrande- och
informationsfriheten är relativa fri- och rättigheter, vilka kan begränsas
genom lag.

Kommunförbundet
anser att det intresse som finns för att skydda barn

och ungdomar även med en
vid tolkning av yttrandefriheten möjliggör en

begränsning av
våldsskildringarna. De problem, som kan finnas att dra en

gräns mellan
våldsskildringar som sker i underhållningssyfte och dem som

sker i ett
informationsprogram eller i politiskt syfte, kan antas vara av

ringa betydelse och
dessutom väga lätt gentemot det skyddsintresse som

finns.

93

Enligt Riksförbundet Hem
och Skolas uppfattning är det inte ett hot mot Prop. 1989/90:70
yttrandefriheten att införa granskning och censur av filmer, som med den Bilaga
3 nuvarande lagstiftningen skulle ha fällts för olaga våldsskildring enligt brottsbalken.
Kränkningen mot yttrandefriheten blir enligt förbundet densamma om man fäller
och beslagtar en film i efterhand som om man förbjuder den innan den går ut på
marknaden för uthyming eller försäljning.

Oskarshamns
kommun menar att utredaren inte har framlagt någon klarläggande analys av
frågan och hävdar samtidigt att kommersiella vålds- och pomografiska
skildringar på videogram — i en del fall med inslag som kan hänföras till
rasism — inte kan omfattas av den gmndlagsskyddade yttrandefriheten. Även om
verklighetens våld måste få återges på videogram återspeglar de skildringar som
förekommer i mycket ringa grad eller inte alls våldshandlingar som kan
förekomma i verkligheten.

Norrköpings
kommun anser att lagstiftning är en av ett demokratiskt samhälles möjligheter
att markera en önskvärd social norm. Samhällets stora intresse av att skydda bam
och ungdom mot riskema att utsättas för skadeverkningar av videovåld är ett
starkt skäl för vissa begränsningar i yttrandefriheten.

Örebro
kommun ansluter sig till kommunförbundets tvekan när det gäller om kommersiella
våldsskildringar skall omfattas av den gmndlagsskyddade yttrandefriheten, samt
kravet på en analys av yttrandefriheten härvidlag.

Husmodersförbundet
Hem och Samhälle anser att t. o. m. yttrandefriheten som tillhör våra
medborgerliga fri- och rättigheter kan, när det gäller vålds- och
pornografifilmer, få naggas i kanten eftersom det i hög grad gäller bam och
ungdomar med labilt psyke. Föräldrar har en minimal chans att kontrollera vad
deras bam ser av videoutbudet, enligt förbundet.

Kommunistisk
ungdom anser att yttrandefriheten har förfelat sitt syfte om den används för
att möjliggöra spridning av extremvåld till bam och ungdomar. Då handlar det
inte längre om åsiktsfrihet utan om kommersiellt frosseri i styckade
kvinnokroppar, extremt och sadistiskt våld, framhåller förbundet.

Folkpartiets
kvinnoförbund menar att förhandsgranskning inte är ett större intrång i
yttrandefriheten än vad som redan i dag tilllämpas när det gäller biograffilm.

Centerns
kvinnoförbund anser att en förhandsgranskning inte skulle innebära en orimlig
inskränkning av yttrandefriheten. Våldsövergrepp, förljugenhet och råa
kvinnoöverfall kan inte accepteras i yttrandefrihetens namn.

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att det våld som videovåldet
frammanar i sig kan utgöra ett hot mot många medborgares yttrandefrihet och
övriga demokratiska rättigheter. Begränsningar av yttrandefriheten för somliga
kan alltså vara nödvändiga för att säkra yttrandefriheten åt alla.

Sveriges
kristna socialdemokraters förbund understryker att spekulativt

videovåld inte får försvaras och växa till i skydd av en allmänt passiv eller

förment intellektuell hållning till yttrandefriheten. För att väma gmndläg-

gande
demokratiska värderingar måste samhället ha rätt att ingripa till Prop.
1989/90:70 hjälp för föräldrar och andra med fostrande uppgifter. Det våld
som Bilaga 3 videovåldet kan ge upphov till kan utgöra ett hot mot många
medborgares yttrandefrihet och övriga demokratiska rättigheter.

Riksförbundet
BRIS vill framhålla att vi just genom kraftfulla begränsningar i våldsutbudet
kan på sikt väma om de gmndläggande värderingar om frihet, trygghet och
jämlikhet som vårt samhälle står för.

Arbetsgruppen
Samarbete för Fred pekar på att den mentalitet som genomsyrar många videofilmer
innebär att våld är den bästa konfliktlösningsmetoden, och att denna tendens
är så stark att den är ett direkt hot mot demokratin.

En
annan uppfattning har Journalistförbundet, som anser att det inte bara är
tveksamt om en förhandsgranskningslag är förenlig med regeringsformens regler
om skydd för yttrandefrihet. Det är entydigt så att en sådan lag står i direkt
strid med gmndlagsskyddet för yttrandefriheten. Tankama på en allmän och tvångsmässig
förhandsgranskning bör således avvisas helt.

KLYS
menar att betänkandet i sak handlar om yttrandefrihetens gränser och det
däremot ställda behovet av skydd mot videovåldets skadeverkningar. KLYS menar
att utredningen drar den riktiga slutsatsen att inskränkningar i
yttrandefriheten bara skall få ske om de är oundgängligen nödvändiga av hänsyn
till annat ansvar som åvilar det allmänna.

Föreningen
svenska masskommunikationsforskare anser att utredningens principdiskussion
rörande avvägningen mellan yttrandefrihetskravet och samhällets behov att
skydda sig mot våld är mycket värdefull och klargörande. Föreningen menar att
den på ett tilltalande sätt avviker både från den extrema betoning av
yttrandefriheten i sig som kännetecknade videogramutredningen och de förenklade
synsätt på videovåldseffekter som framförts i många inlägg det senaste året.

IFPI-VIDEO
anser att man måste ifrågasätta om inte ett system för granskning av
tillsammans kanske 10000 filmtitlar i syfte att komma åt omkring 50 extremvåldsfilmer
— vilka sannolikt ändå inte kommer att beröras av granskningen — kommer i
konflikt med regeringsformen.

Moderata
Ungdomsförbundets gmndinställning är att regler för rörliga media endast skall
finnas för att garantera att exempelvis videofilmer inte bryter mot
brottsbalken samt för att skydda bam och ungdom.

4 Näringstillstånd

Några
instanser förordar att man skall införa ett system med kommunalt näringstillstånd
för uthyrare/detaljister när det gäller videogram. Ett sådant tillstånd kan
dras in när så är motiverat. Riksförbundet Hem och Skola företräder denna
ståndpunkt.

Kommunförbundet
anser att man dels kan ge kommunerna klagorätt över granskningsorganets belut i
videofrågor, dels undersöka fömtsättningar för kommunala etableringstillstånd
för videodetaljister. De norska erfarenhetema bör därvid särskilt undersökas.

Även
Göteborgs kommun anser att frågan om näringstillstånd borde 95

utretts.

Örebro
kommun föreslår att straffet för grov olaga våldsskildring borde Prop.
1989/90:70 utökas med att ansvarig utgivare av sådant videogram inte fick
registrera Bilaga 3 fler filmer under en längre tid, t.ex. tio år.

Kulturrådet
avvisar däremot tanken på licensplikt för handel med videogram, men förordar
att distributörer av videogram skall registreras i ett offentligt register.

Helsingborgs
kommun tar avstånd från kravet på näringstillstånd för den som säljer eller hyr
ut videogram. Insatsema skall satsas på grossister och importörer.

Negativt
till krav på näringstillstånd är Moderata ungdomsförbundet.

Detta
gäller också NO, som anser att det är ändamålsenligt att tillsynen, såsom föreslagits,
koncentreras till distributörer och grossister. NO har nämligen funnit, vilket
vitsordas av VIDSAM, att i videobranschen råder ett ojämnt styrkeförhållande till
distributöremas fördel, mellan distributör och detaljist. Detaljisten saknar i
många fall möjlighet att själv välja vilka filmer som skall ingå i sortimentet.

5 Förhandsgranskning och registrering

Flera
remissinstanser utgår från att utredarens förslag innebär ett förordande av en
allmän registrering med en selektiv förhandsgranskning, i enlighet med modellen
i principförslag 2, i stället för ett avståndstagande till förhandsgranskning
över huvud, så som framgår av utredningens kapitel 7 "Utredningens
sammanfattande överväganden".

Remissopinionen
är delad, men flertalet instanser förordar någon form av förhandsgranskning. De
som tar ställning kan delas upp i fyra olika gmpper:

1.
För en allmän och obligatorisk
förhandsgranskning i stort sett enligt utredarens principförslag 1.

2.
För en allmän men selektiv förhandsgranskning
i stort sett enligt utredarens principförslag 2.

3.
För en allmän
förhandsgranskning, men utan att ta ställning till omfattning eller
organisation enligt utredarens två olika principförslag.

4.
Mot förhandsgranskning, i stort
sett enligt utredarens eget förslag om tillsyn och straffskärpning.

Till
gmpp 4 hör polismyndigheterna i Malmö och Örebro, Brottsförebyg

ganderådet, Överåklagaren i Stockholm, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, kammarrätten i Göteborg, NO, statens kulturråd, institutionerna

för kriminologi ochför teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet,

avdelningen för masskommunikation samt humanistiska fakultetsnämn

den vid Göteborgs universitet, konsumentverket, ALB, statens biograföyrå,

kabelnämnden, radiolagsutredningen, statskontoret, Sveriges Radio AB,

Filminstitutet, PO, Journalistförbundet, Författarförbundet, Elevorganisa

tionen i Sverige, Föreningen svenska masskommunikationsforskare, Köp

mannaförbundet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Kooperativa förbundet,

Fdmuthyrareföreningen, Sveriges förenade filmstudios, Sveriges förenade

barn- och ungdomsfdmstudios. Våra Gårdar, Malmö kommun. Moderata

ungdomsförbundet och Moderata kvinnoförbundet. 96

IFPI-VIDEO
är emot förhandsgranskning men föredrar en allmän Prop. 1989/90:70
granskning framför en selektiv. Föreningen Sveriges filmproducenter har
Bilaga 3 motsatt hållning.

Till
gmpp I hör Riksåklagaren, åklagarmyndigheten i Linköping, socialstyrelsen, bammiljörådet,
UHÄ, statens ungdomsråd, SACO- SR, ABF, Bygdegårdamas riksförbund, Oskarshamns,
Norrköpings och Örebro kommuner, SSU, Kommunistisk Ungdom, CUF, Unga Örnar,
Förbundet Vi Unga, Socialdemokratiska Kvinnoförbundet samt Vpk:s kvinnoutskolt.
I skrivelser som inkommit — från projektet "Tillsammans kan vi" i
Malmö, Motala kommuns videogramgrupp, kristna grupper i Östergötland, BRIS, Folkaktionen
mot pornografi, Socialdiakonala kursen Mariannelunds folkhögskola, Sveriges
kristna socialdemokraters förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Rädda Barnens
länsförbund i Örebro län - stöds en allmän förhandsgranskning.

Till
gmpp 2 hör justitiekanslem, rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen, juridiska
fakultetsnämnden, sociologiska institutionen och institutionen för teater- och
filmvetenskap vid Stockholms universitet, medicinska fakultetsnämnden vid
Göteborgs universitet. Kommunförbundet, Helsingborgs och Nässjö kommuner,
statens fdmgranskningsråd, statens barnfdmnämnd. Landstingsförbundet. LO, TCO,
Sveriges Lärarförbund, Riksförbundet Hem och Skola, Föreningen Sveriges Fdmproducenter,
Centerns kvinnoförbund och Sveriges Kvinnliga Läkares förening.

Till
gmpp 3 hör Folkbildningsförbundet, Sveriges frikyrkoråd med samarbetande organisationer.
Örnsköldsviks kommun och Folkpartiets kvinnoförbund.

Vissa
instanser avstår från att ta ställning i denna fråga, bl. a. radionämnden som
påpekar att de program som nämnden har att granska knappast kan förväntas att i
praktiken innehålla sådant våld att de når upp till straffbar nivå.
Teaterförbundet avstår, därför att förbundet kommer att tillsätta en arbetsgmpp
för att utreda motsättnningen mellan yttrandefrihet och förhandsgranskning i lom
film och video. Oberoende Filmares Förbund framhåller att konflik len mellan
ansvarstagande för de svaga och avskyn för dem som exploaterar dessa för egna
egoistiska syften å ena sidan och respekten för yttrandefriheten som demokidtisk
princip å den andra kräver en djupgående diskussion som inte organisationen
kunnat föra ännu. Förbundet vill i stället medverka till den offentliga
debatten när remissyttrandena inkommit.

Datainspektionen
påpekar att om ett register beslutas i enlighet med utredarens förslag, detta
register faller under datalagens bestämmelser och att uppgifter om eventuella
åtal etc. blir offentliga om inte sekretess särskilt beslutas. Därför bör
enligt inspektionens uppfattning ett sådant register inte föras av ALB.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att utredningen inte
tillräckligt beaktat möjlighetema att införa någon form av förhandsgranskning.
Nämnden anser att en sådan inte kan anses stå i strid med regeringsformen.
Frågan bör utredas ytterligare.

Upphovsrättsutredningen
påpekar att förslagen i utredningen innebär

rätt för de granskande och registrerande myndighetema att framställa 97

7
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 70

exemplar
av filmer och videogram. Denna rätt bör, enligt upphovsrättsut- Prop.
1989/90:70

redningen utredas närmare. Bilaga 3

Göteborgs
kommun anser att utredningen inte tillräckligt belyst lagstiftarens möjlighet
att ingripa, t.ex genom registrering av näringsidkare samt krav på
näringstillstånd. Frågan om förhandsgranskning av videogram borde kunna belysas
på ett mer allsidigt sätt i det utredningsarbete om gmndlagsreglering av andra
medier än det tryckta ordet.

VIDSAM,
tar inte ställning till de förslag som utredningen lägger fram utan efterlyser
i första hand klara regler för branschen.

Grupp
1: För obligatorisk förhandsgranskning

Bland
skälen för en allmän förhandsgranskning anförs i regel att man finner sambandet
mellan ett ökat våld i samhället och videovåldet klarlagt, eller andra
skadeverkningar tillräckligt ådagalagda för att samhället skall ingripa. Ofta
anförs de i utredningen anförda utländska förebilderna (särskilt
Storbritannien och Norge samt Finland) som exempel på hur en allmän granskning
kan fungera.

Vidare
finner man det inkonsekvent att tillämpa en sorts granskningsprocedur för
biograffilmer och en annan för videogram. Den breda opinionen för censur
anförs också.

Riksåklagaren
anser att en förhandsgranskning av hela utbudet är den klart lämpligaste
lösningen, men har förståelse för att det av resursskäl kan vara svårt att
genomföra detta. Kan den angivna målsättningen uppnås av genom
förhandsgranskning av endast ett urval av utbudet på det sätt som utredningen
skisserat har riksåklagaren inga invändningar. Åklagarmyndigheten i Linköping
menar att enbart vetskapen om en förhandsgranskning skulle leda till en
sanering av marknaden.

Socialstyrelsen
anser att marknadskrafternas tryck gör att ingrepp i efterhand aldrig kan
fungera. Bara ett system som i förväg hindrar distribution av olämpliga
videogram kan utgöra effektiv spärr. Styrelsen föredrar i första hand en
allmän förhandsgranskning, men kan också tänka sig ett selektivt system
kombinerat med en registrering enligt utredningens andra principförslag, vilket
dock medför svårigheten att ansvaret delas upp på två myndigheter, biograföyrån
och ALB. Styrelsen understryker också att skillnaden i effektivitet mellan
förhandsgranskning och ingripanden i efterhand klart motiverar att en
förhandsgranskning skall anses stå i överensstämmelse med regeringsformens
stadgande att en begränsning av en rättighet aldrig får gå utöver vad som
nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Ue finansiella aspekterna är av
underordnad betydelse, eftersom kostnaderna under alla förhållanden är små och
i huvudsak skall täckas av branschen själv.

Barnmiljörådet hävdar, mot
utredaren, att kraftfulla samhällsåtgärder

utifrån barnens bästa minst av allt är ett "bekvämt" handlande. Att

hänvisa till ett ökat engagemang hos de vuxna är enligt rådet osolidariskt

mot barn till socialt utsatta föräldrar, eftersom dessa riskerar att få mindre

hjälp vid bearbetningen av sina våldsupplevelser än barn till starka och

välinformerade föräldrar. Rådet anser inte att man skall göra undantag 98

från
granskning för vare sig videogram med reklam, musik, idrott eller Prop.
1989/90:70 spel. Rådet förordar ett strängare system för videogram än film, av
den typ Bilaga 3 som tillämpas i Storbritannien. Enbart registrering är inte tillfredsställande,
då risken är stor att föräldrar, barn och ungdom kan uppfatta att
registerbeviset innebär att en film är godkänd för visning och inte innehåller
grövre våldsskildringar. En beskrivning av filmens innehåll kan mycket väl
utformas så att den inte låter ana att videogrammet innehåller olämpliga
våldssekvenser.

UHÅ
hänvisar till sitt yttrande över videogramutredningen år 1982, vari man
förordade en allmän förhandsgranskning, men påpekar att en allmän granskning
inte torde bli så omfattande eftersom en stor del av videogrammen redan gåtts
igenom i den svenska filmcensuren, och en hel del uppenbarligen inte behöver
granskas.

Statens
ungdomsråd anser att vidare undersökningar bör göras av de praktiska frågorna
kring en allmän förhandsgranskning men vill därför inte heller godta utredarens
förslag, som betecknas som uddlöst.

SACO-SR
framhåller att en stor del av utbudet är före detta spelfilm och därmed redan
granskat. För att komma tillrätta med de avarter som produceras enbart för
video och få branschen att sanera sig själv måste man mycket klart markera att
extremt våld, liksom förråande och förnedrande sexuella skildringar, inte
accepteras av ett kultursamhälle. Erfarenheterna från Storbritannien visar,
att granskningen helt kan finansieras genom avgifter, och att den haft en
positiv effekt för branschen som helhet.

Sveriges
smalfdm och videodistributörers förening förordar en förhandsgranskning av
brittisk modell. Beträffande de principförslagen till lagar om förhandsgranskning
anser föreningen att undantag från registrering och granskning även i
principförslag 2 skall gälla utbildningsfilmer och -videogram. Föreningen anser
inte att videospel skall undantas från granskning.

Sveriges
.socialdemokratiska kvinnoförbund och flera andra, bl. a. Sveriges kristna
socialdemokraters förbund, finner det märkligt att inte utredaren inte tagit
hänsyn till den starka opinionen för att införa en allmän förhandsgranskning.
Förbundet menar att utredarens yttrandefrihetsrättsliga, liksom flera andra
invändningar mot en allmän förhandsgranskning tillkommit för att stödja en
redan fattad ståndpunkt. Registrering får enligt förbundets uppfattning inte
sättas i motsats till förhandsgranskning. De undantag för granskning som medges
bör inte omfatta spel och musikvideogram, vilka ofta innehåller våldsinslag.

Vpk:s
kvinnopolitiska utskott karakteriserar den nuvarande lagstiftningen med syfte
att begränsa videovåldet som helt verkningslös. Utskottet menar att en
registrering bara skulle ge en sorts falsk legitimitet åt det hela.

Folkaktionen
mot pornografi anser att den nuvarande uppdelningen

mellan filmer och videogram som skall visas offentligt och andra video

gram är förlegad, eftersom försäljning och uthyrning av videofilm innebär

en mycket effektivare spridning bland allmänheten än samma films vis

ning i biografsalonger. Liknande synpunkter framförs av ett antal kristna

grupper i Östergötland, samt av Sveriges kristna socialdemokraters för

bund 99

Bygdegårdarnas riksförbund
vill inte godta undantag från granskningen Prop. 1989/90:70 när det gäller
privat import eller import till företag, myndigheter och Bilaga 3
institutioner. Förbundet finner att den betydande privata distributionen av
videofilmer inte kan ses som argument mot åtgärder mot legalt distribuerade
filmer. En hel del av dessa filmer har sannolikt funnits eller finns alltjämt
hos uthyrare, varför en förhandsgranskning skulle kraftigt minska tillgängligheten
till våldsfilmer.

Oskarshamns
kommun menar att granskningen kan vara selektiv i den bemärkelsen att
utbildnings-, sport-, musik-, religionsvideogram samt videogram som framställs
av stat, kommun eller andra samhällsorgan skall kunna undantas. Samma undantag
pekar Nässjö och Örnsköldsviks kommun pä, liksom SSU. CUF ser en registrering
som ett första steg till en allmän granskning, vilket förbundet föredrar.

Grupp
2: Mot allmän förhandsgranskning — för selektiv granskning och registrering

Bland
de instanser som yttrat sig över frågan om en förhandsgranskning är flertalet
av dem som stöder en allmän registrering också för en selektiv granskning i den
form som utredningen skisserar i principförslag 2.

Justitiekanslem
menar att man genom utredarens principförslag 2 ändå får en kontroll över
utbudet av videogram och filmer för enskilt bmk och att lösningen är
förhållandevis obyråkratisk.

Rikspolisstyrelsen
anser, i motsats till utredaren, att åtgärder mot skildringar av extremvåld
kan ses som en insats bland andra mot våldsbrottsligheten. Styrelsen finner
att medievåldet kan antas vara en av påverkansfak-torema för det ökade våldet i
samhället — grov misshandel, oprovocerad misshandel, bmk av tillhyggen som
kniv, flaskor, karatekäppar, kaststjärnor etc. Detta innebär dock inte att de
videogram som skildrar sådant våld skall tillåtas därför att de skildrar en del
av verkligheten. Styrelsen menar att det som skildras oftast är perversa
fantasier som genom sin attitydpåverkande effekt riskerar att bli omsatta i
verkligheten.

Näringsfrihetsombudsmannen
är positiv till utredarens principförslag 2 men finner det oklart hur utredaren
tänkt sig att en selektiv förhands-granskning skall gå till.

Skolöverstyrelsen
som tillstyrker principförslag 2 om selektiv granskning och registrering
föreslår att en åldersrekommendation och helst även en kort presentation av
filmen till stöd och hjälp åt föräldrar vid val av videofilm skall göras.

Institutionen
för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet tror att
principförslag 2 skulle ha en kulturpolitiskt gynnsam effekt på hemvideoutbudet,
samtidigt som det sannolikt har effekten att lugna den utbredda oro inför
videomarknaden, en oro som i sig själv är en samhällelig realitet.
Institutionen finner de två fömtsättningama för kravet på allmän förhandsgranskning
— att omfattningen av skadoma av videovåldet motiverar ett ingrepp i
yttrandefriheten och att en allmän förhandsgranskning skulle minska dessa
skador - tveksamma eller ogiltiga.

100

Sociologiska
institutionen vid Stockholms universitet påpekar att andelen Prop.
1989/90:70 för våldsbrott dömda män är ca 7 % i Stockholm - med i medeltal ca
2 Bilaga 3 brott per person. Institutionen finner det viktigare att
samhället tillvaratar de få förebyggande åtgärder mot den smygande ökningen av
våldet än att ha en generös och kostnadsmedveten hållning gentemot
videomarknaden.

Kommunförbundet
anser att en form av obligatorisk förhandsgranskning är nödvändig och anser att
utredningens principförslag om registrering och selektiv granskning kan
användas med vissa kompletteringar. Förbundet framhåller också möjligheten av
att inrätta en jury för att ta upp överklaganden. En frivillig förhandsgranskning
anser förbundet inte effektiv. Förbundet anser att möjligheten att åstadkomma
en intemationell konvention, i första hand på europeisk nivå, bör
undersökas.När det gäller skyddsintressena har kommunförbundet delvis én annan
inställning än utredningen — en inställning som delas av andra instanser som
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Att det rör sig om en relativt
begränsad gmpp bam och ungdomar, där det inte är realistiskt att lita på att föräldrama
tar det ansvar som utredningen tror, kan inte vara ett skäl mot en skärpt
lagstiftning.

Statens
fdmgranskningsråd anser att utredningens principförslag 2 är en stor
förbättring, men hälsar samtidigt med tillfredsställelse videobranschens eget
förslag om självsanering. Om en selektiv granskning inte skulle ge effekt
förordar rådet att man inför en allmän förhandsgranskning.

Rådet
understryker att frågan om utbildning av den personal vid ALB som skall
registrera videogram skall utredas.Rådet, liksom statens barnfdmnämnd, framhåller
slutligen vikten av att en eventuell omprövning av lekmannainflytandet i
filmcensuren inte leder till att detta inflytande minskas.

Landstingsförbundet
är tveksamt om de föreslagna åtgärdema kommer att förbättra efterlevnaden av
lagen och anser att utredningens motiveringar emot förhandsgranskning kan
diskuteras. Förbundet konstaterar att, om förhandsgranskning av videogram inte
införs, det svenska samhället kommer att ha en filmlagstiftning som skyddar
vuxna mot olämpliga filmer utanför hemmet, men som inte erbjuder samma skydd
för minderåriga innanför hemmets väggar. Förbundet anser att situationen borde
vara den motsatta, dvs. att avskaffandet av vuxencensuren borde kunna övervägas,
medan åtgärdema koncentreras på att skydda minderåriga, när det gäller filmer
som säljs eller hyrs för privat bmk.

LO
anser att frågan skall tas upp ur en kulturpolitisk synvinkel, och att principförslaget
till lag om registrering och förhandsgranskning av filmer och videogram skall
införas. LO anser att samhällets behov att värja sig mot underhållningsvåldet
väger tyngre än den begränsning som detta förslag kan leda till. LO anser att
videospel också skall granskas. Centerns kvinnoförbund delar denna syn.

TCO
menar att det är viktigt att få fram kriterier för en obligatorisk

selektiv granskning, som fångar upp den del av videoproduktionen som

inte bör spridas i samhället. Om det mot förmodan skulle visa sig att det

inte går att fastställa kriterier för en selektiv granskning, är organisationen

beredd att förorda en allmän förhandsgranskning av videogram. 'O'

Sveriges
Lärarförbund, som har samma ståndpunkt, har en klar uppfatt- Prop. 1989/90:70
ning om att bl. a. utbudet av extrema våldsskildringar måste begränsas. Bilaga
3 Även om det är en mindre gmpp elever som ofta ser våldsskildringar får det
negativa konsekvenser för dem själva och för omgivningen. Skolans möjlighet att
ge eleverna en riktig inställning till demokrati, mänskliga rättigheter och
fredliga lösningar försvåras avsevärt, om elevema på sin fritid möter helt
andra värderingar.

Riksförbundet
Hem och Skola upprepar kravet på förhandsgranskning och hänvisar till en
omfattande opinionsbildning, information och studieverksamhet om barns och
ungdomars videotittande och föräldraansvaret. Förbundet är kritiskt till att
inget verkningsfullt sätt att sanera marknaden införts. Förbundet anser att
även vuxna påverkas av att okritiskt se extrema våldsfilmer och att det därför
finns anledning att anta att ett oreserverat tittande på sådana filmer
förändrar deras referensramar och därmed synen på var gränsema går för det som
är olämpligt för bam att titta på.

Föreningen
Sveriges Fdmproducenter anser att en selektiv förhandsgranskning ger myndighetema
möjlighet att koncentrera granskningen på de filmer där granskning kan vara
befogad, vilket gör den effektivare och billigare.

Grupp
3: För forhandsgranskning men utan ställningstagande till principförslagen

Folkbildningsförbundet
anser att samhället måste hävda de humanismens och människovärdets principer,
på vilka också folkbildningsarbetet vilar, och med större kraft motverka den
tilltagande våldsmentaliteten. Det går enligt förbundet inte att försvara
passivitet i fråga om ingripande mot grova våldsskildringar, som saluförs i
kommersiellt syfte, med argument som hämtats från kampen mot politisk censur.
Förbundet tar dock inte ställning till olika altemativ för granskning.

Sveriges
frikyrkoråd m.fl. förordar en obligatorisk registrering och förhandsgranskning
men tar inte ställning för något av de principförslag som utredningen
skisserat. Begreppet olaga våldsskildring bör enligt rådet även omfatta filmer
som kan innehålla indirekta uppmaningar att begå kriminella handlingar genom
att t. ex. förhärliga droger, våldtäkter, incest etc.

Folkpartiets
kvinnoförbund förordar starkt förhandsgranskning av videogram.

Grupp
4: Mot förhandsgranskning överhuvud

Några
instanser som avvisar en lagstiftning om förhandsgranskning förordar system
med frivillig förhandsgranskning, eventuellt i ökad utsträckning.

Konsumentverket
betvivlar sålunda att en registrering, med förhands

granskning i vissa fall, kan tillräckligt effektivt hindra spridningen av

extremvåld i videogram. Verket föreslår i stället ett system med självcerti-

fiering, där den som importerar eller distribuerar videogram själv åläggs

att granska innehållet. Om företaget inte kan bedöma, humvida video- '2

grammet
innehåller skildring av extremvåld, skall videogrammet överläm- Prop.
1989/90:70

nas
för bedömning till biograföyrån. Om företaget anser att videogrammet Bilaga
3

inte
innehåller någon otillåten våldsskildring, skall detta anmälas, till

förslagsvis
ALB, tillsammans med en utfästelse om att videogrammet inte

skildrar
extremvåld. Därefter får videogrammet fritt distribueras. Om

videogrammet
trots detta innehåller extrem våld, skall företaget drabbas av

en
kännbar ekonomisk påföljd samt i särskilt grova fall näringsförbud.

Svenska
kyrkans centralstyrelse delar utredningens mening att en obligatorisk
förhandsgranskning har en begränsad effekt och instämmer i att tillsynen bör
skärpas i fråga om extrema våldsskildringar, där en stor restriktivitet bör
iakttas, särskilt när dessa är avsedda att visas för andra. En möjlighet till
förhandsgranskning bör föreligga i de fall tveksamhet finns hos producenter och
distributörer om vad som är tillåtet.

Kooperativa
förbundet erinrar om sitt tidigare yttrande i vilket en frivillig förhandsgranskning
sågs som en möjlighet, och ifrågasätter om inte ett sådant system skulle kunna
kombineras med en sådan registrering som utredaren diskuterar i samband med en
selektiv förhandsgranskning.

1
övrigt uttalar sig följande instanser i allmänhet instämmande med utredningens
förslag.

Regionåklagarmyndigheten
i Malmö delar utredarens betänkligheter mot censur av hemvideogram. Även
införande av en särskild censur för bam vore ett slag i luften, och i stället
anser myndigheten att man skall öka tillsynen i enlighet med utredarens
förslag.

Polismyndigheten
i Örebro anför liknande synpunkter och menar att en omfattande
förhandsgranskning skulle kräva en kostsam kontrollapparat.

Brottsförebyggande
rådet pekar på att det varken går att kontrollera den illegala eller den
satellitsända distributionen av video.

Överåklagaren
i Stockholm, som redovisar erfarenheter av ingripanden enligt videovåldslagen,
anser att, trots att man även genom en selektiv granskning skulle kunna få en
viss sanering av marknaden, de grövsta våldsskildringama sannolikt ändå skulle
komma utanför granskningssystemet. Förhandsgranskning avstyrks därför i alla
dess former. Överåklagaren föreslår i stället punktinsatser, främst riktade
mot importörer och grossister.

ALB
tar helt avstånd från tanken att förena en registrering av videogram vid
arkivet med en selektiv granskningsfunktion: för ALB som nationalar-kiv med
kulturbevarande och forskningsinriktade uppgifter är granskning och
censurverksamhet väsensfrämmande. Personalen på arkivet har inte rekryterats
med tanke på sådana uppgifter. Arkivet betvivlar också att det finns särskilt
många självklara fall, som skulle kunna avgöras av arkivets tjänstemän. För
denna uppgift skulle krävas andra personer eller att arkivets tjänstemän
vidareutbildas. ALB varnar för att ett kontrollmärke från arkivet skulle kunna
uppfattas som en auktorisation från en statlig myndighet och kan förleda t. ex.
föräldrar att tro att videogrammet har granskats och godkänts för spridning. ALB
har dock stor förståelse för att utredaren tvekar inför ett införande i stor
skala av en obligatorisk förhandsgranskning och delar åsikten att effekten
därav kan bli begränsad.

Statens
kulturråd menar i likhet med utredningen att förbud mot sprid- '03

ning
av våldsskildringar inte blir annat än hjälpåtgärder, men att en Prop.
1989/90:70

hänvisning
till kunskapsspridning och attitydpåverkan inte får bli ett Bilaga 3

slappt
alibi för att bortse från problemen med extremvåldet på video och

dess
möjliga skadeverkningar. Det finns idag redan kanaler för spridning

av
kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram till barn och ungdom, och det är

viktigt
att denna verksamhet befästs och får ekonomiska möjligheter att bli

ett slagkraftigt
alternativ till den våldsförhärligande eller på annat sätt

undermåliga
repertoar som erbjuds barn och ungdom.

De
principiella skälen mot en allmän förhandsgranskning hänger ihop med att olika
medier i möjligaste mån skall behandlas lika från yttrandefrihetssynpunkt
Rådet anser därtill, att utredningen övertygande har visat att en obligatorisk
förhandsgranskning skulle bli verkningslös.

Centrum
för masskommunikationsforskning vid Stockholms universitet, liksom avdelningen
för masskommunikation vid Göteborgs universitet och statens biograföyrå delar alla
ALB:s uppfattning om arkivets bristande lämplighet som censurmyndighet. Centret
erinrar också om att effekten av en förhandsgranskning är lika liten, om man
har en allmän eller en selektiv granskning, eventuellt kombinerad med en
registrering. Vidare framhåller centret vikten av att de videogram som — om en
registrering skulle införas — förbjuds, ändå registreras och arkiveras hos ALB,
för att sålunda vara tillgängliga för forskningen.

Avdelningen
för masskommunikation vid Göteborgs universitet påpekar svårigheten att inom en
utrednings begränsade uppdragsmedel åstadkomma en kvalificerad analys: även om
ett antal intressanta data kommer fram, är antalet svarspersoner få och
möjligheterna till kontroller för andra påverkanskällor minimala. Därmed kan
inte svar ges på de frågor utredningen ställer.

Statens
biograföyrå menar, liksom medicinska fakultetsnämnden vid Göteborgs
universitet, att det är ett betydligt större problem om barn och yngre ungdomar
ser mängder av för vuxna tillåtna filmer med stora våldsinslag. Detta problem
löses inte ens i teorin av en obligatorisk förhandsgranskning, anser byrån.
Byrån hävdar att det alltjämt är en viktig princip att skilja mellan offentlig
och sluten visning av film, och att den obligatoriska förhandsgranskningen
enbart skall gälla det som visas offentligt. Även om en utvidgad
förhandsgranskning skulle göra en del våldsfilmer mer svårtillgängliga skulle
dessa inte kunna stoppas helt. Med den nuvarande teknikutvecklingen ökar
svårigheten att kontrollera utbudet, vilket leder till att ett organ som biograföyrån
bör få mer av en rådgivande, informerande och rekommenderande roll. Byrån anför
också mer praktiska synpunkter mot en utvidgad förhandsgranskning: en stor,
dyrbar och möjligen tungrodd organisation för att nå ett osäkert resultat.

Även
mot utredarens principförslag om registrering och selektiv förhandsgranskning
riktar byrån invändningar. En registrering kan uppfattas som ett godkännande,
och det finns därför en risk att videofilmer kan innehålla mer våld än
biograffilmer, och därmed blir gränsen mellan video och biograffilm mer
accentuerad än tidigare.

Kabelnämnden
delar utredningens hållning till förhandsgranskning, men konstaterar, på
motsvarande sätt som radionämnden, att de sänd-

104

ningar
nämnden har tillsyn över — satellit- och lokala kabelsändningar — Prop.
1989/90: 70

knappast kan förväntas innehålla extrema våldsinslag. Bilaga
3

Radiolagsutredningen
har inget att erinra mot våldsskildringsutredningens förslag, men understryker
kontrasten mellan yttrandefrihetsprincipen och ett offentligt organs
förhandsgranskning av yttranden och framställningar. Radiolagsutredningen
skulle därför föredra att allmänt lita till straffrättsliga åtgärder och
föredrar således att även nuvarande förhandsgranskning skall överges. Radiolagsutredningen
gör också ett påpekande om nya distributionsformer som blir möjliga genom ny teknik.
Lika lite som direktsänd satellit-TV kan granskas, kommer det utbud som i
framtiden i ökad utsträckning kan väntas överföras via databaser att kunna censureras
utan direkt konflikt med radiolagens censurförbud och de motivuttalanden som
gjordes i samband med radiolagens tillkomst. Detta förbud måste sålunda
inskränkas om förhandsgranskning skall kunna göras av sådana videogram som
överförs direkt från databaser.

Sveriges
Radio AB anser att det är förtjänstfullt att utredningen valt den väg som ger
tyngd åt yttrandefrihetens intressen och att de förslag som framläggs har minst
lika god effekt som ett komplett och byråkratiskt system med
förhandsgranskning. Koncernen pekar dock på att det redan införda tillägget i
radioansvarighetslagen i anledning av utbyggnaden av kap. 16 i brottsbalken om
olaga våldsskildringar innebär en yttrandefrihetsbegränsning för koncemens
del, som man inte haft tillfälle att yttra sig över. Därutöver menar koncernen
att denna begränsning går vida utöver det nödvändiga, eftersom koncernens egna
programregler och interna ansvarsordning medför att risken för att skadliga
bilder förmedlas genom koncernens företag är obefintlig eller ytterst liten.

Svenska
filminstitutet ansluter sig till utredningens förslag och understryker att det
knappast är sannolikt att förhandsgranskning, vare sig allmän eller selektiv,
kan komma åt den dolda marknad där de grova våldsskildringarna i huvudsak
florerar. Den dolda marknadens utveckling bör framgent undersökas.

PO
förordar ett system baserat på registrering och ensamansvar. 1 ett sådant
system skall inte registrering kunna vägras, om en bärare av ensamansvar för
framställningen uppgivits. PO förordar att även "totalförbjudna"
framställningar förvaras som allmänna handlingar hos biograföyrån. PO anser
att, om utredningens altemativförslag 2 med registrering genomförs, vilket man
inte förordar, bör det ändras så att överklagande av beslut av
registreringsmyndigheten skall ske till kammarrätten och inte till regeringen.
Det kan enligt PO:s mening icke vara en tillfredsställande ordning, att det för
svensk rättsordning främmande censurinstitutet ytterst ligger i den politiska
maktens händer.

Journalistförbundet
instämmer i huvudsak med vad utredningen före

slår, men har svårt att förstå meningen med att redovisa lagförslag, som

enligt utredningens mening inte skall komma till användning. Frågan om

åtgärder mot videovåldet och då främst överväganden som syftar till

lagstiftning om förhandscensur måste därför vägas av mot det berednings

arbete som pågår inför bl.a. ett införande av en helt ny yttrandefrihets

gmndlag, som skulle komma att omfatta videogram. 105

Författarförbundet anser
att det är svårt att föreställa sig en med integri- Prop. 1989/90: 70 tetsskydd
och hemfrid förenlig brottsbekämpning, som kommer att omfat- Bilaga 3 ta det
enskilda tittandet i den enskilda bostaden på videogram som kan tänkas
innehålla olaga våldsskildring. Samtidigt erinrar förbundet om att de
principiella betänkligheterna vid en inskränkning av yttrande- och
informationsfriheten inte är desamma när det gäller barn och ungdom som vuxna.
Förbundet finner utredningens förslag härvidlag godtagbara men understryker att
reformarbetet bör inriktas på en effektiv brottsbekämpning med traditionella
medel — något som enligt utredningens uppgifter skett i mycket ringa
omfattning.

Elevorganisationen
i Sverige understryker att en allmän förhandsgranskning inte skulle stoppa den
svarta marknaden av videofilmer och därför är ineffektiv. Den sanering, som en
sådan granskning trots allt skulle medföra, kan enligt förbundets åsikt lika
väl nås med en registrering och kontrollmärkning av videofilmer. Tyngdpunkten
bör dock ligga på förebyggande åtgärder.

Föreningen
svenska masskommunikationsforskare stöder utredningens uppfattning om
lagstiftningsbehoven. En registrering av videofilmer vid ALB — som även bör
omfatta förbjudna filmer — skall enligt föreningens mening inte innefatta en
polisiär funktion, vilket skulle äventyra ALB:s roll i andra avseenden.

Sveriges
Filmuthyrareförening anser att de av utredningen föreslagna åtgärderna
tillsammans med branschens egen självsanering är tillräckligt för att motverka
att extremvåld sprids på hemmamarknaden. Föreningen erinrar, liksom
Författarförbundet ovan, om att det skulle vara första gången man i svensk
lagstiftning censurerade vad allmänheten skulle få tillgång till i sina privata
hem. För den händelse en selektiv granskning skulle införas, anser föreningen
det mycket olämpligt att införa ytterligare en censurmyndighet genom ALB.

IFPI-VIDEO
menar att ansvaret för att barn skyddas mot våldsskildringar ligger hos
föräldrarna. En lagstiftning kan inte ge resultat om inte föräldrarna tar sitt
ansvar. En obligatorisk förhandsgranskning kan leda till uppfattningen att
samhället nu löst problemet, vilket vore mycket olyckligt, eftersom på
videomarknaden kommer att finnas tillgång till film med våldsinslag, så länge
de efterfrågas.

IFPI
påpekar, att utvecklingen på hemvideomarknaden, där numera i princip all bra
biofilm blir tillgänglig, har lett till att efterfrågan på extrema våldsfilmer
är mycket låg. För den intresserade är det dock mycket enkelt att få tag på
ocensurerade videogram — t. ex. från den danska marknaden. IFPI redogör för
branschens genomförda åtgärder mot videovåldet samt drar paralleller med
verksamheten mot piratkopiering, där straffskärpning och rättsliga åtgärder
lett till resultat. De kontrollanter som utredningen föreslår kommer att bli
mycket effektiva när det gäller information och marknadsövervakning. För den
seriösa delen av branschen skulle en obligatorisk förhandsgranskning gällande
all film- och videorepertoar medföra stora kostnader och administrativa problem.

Om
en granskning skulle beslutas, anser IFPI-VIDEO att det är uteslutet

att hela utbudet granskas utan förordar att generell dispens beviljas till '06

vissa
företag eller grupper av företag. En sådan dispens kan förenas med Prop.
1989/90: 70 vissa åtaganden från företagen att t. ex. frivilligt
förhandsgranska tveksam- Bilaga 3 ma filmer och kombineras med
vitesföreläggande eller liknande.

IFPI-VIDEO
understryker att kostnaden för märkning av videokopior är för hög redan nu.

Beträffande
den selektiva förhandsgranskningen finner IFPI-VIDEO att den enbart medför ökad
administration och inte påverkar förekomsten av extremvåld på marknaden. Om
videobranschen tvingas välja mellan obligatorisk förhandsgranskning och
selektiv granskning enligt utredningens principförslag 2, föredrar branschen
den rena obligatoriska förhandsgranskningen, med dispensmöjligheter.

Sveriges
förenade barn- och ungdomsfdmstudios framhåller att den i utredningens
principförslag 2 föreslagna registreringen kan drabba små och resurssvaga
distributörer av film och video, där en stor del av av den goda barn- och
ungdomsfilmen finns. Skulle valet stå mellan förhandsgranskning och
registrering är dock registreringsplikten att föredra.

Malmö
kommun anser, att i första hand andra vägar än censur bör användas, men att om
behov finns av ytterligare åtgärder och förhandsgranskning bedöms som
erforderlig, denna granskning bör vara selektiv. Skolstyrelsen, socialnämnden
och brottskommittén inom kommunen har dock uppfattningen att förhandsgranskning
bör införas.

6 Straffskärpning

Flertalet
remissinstanser som yttrar sig om frågan ansluter sig till utredarens förslag
om skärpning av straffsatsen för brottet olaga våldsskildring och att en särskild
straffsats införs för grova brott.

Filminstitutet
anser att den förändring i brottsbalken som utredningen föreslagit rimligen bör
åstadkomma en sanering av marknaden.

IFPI
framhåller att en straffskärpning skulle öka det nuvarande lilla intresset från
polis och åklagardistrikt och dessutom ge ett indirekt moraliskt stöd åt
skolor, föräldrar m.fl. att arbeta mot extremvåld och att intressera barn och
ungdom för annan film.

KLYS
anser det tveksamt om ett behov av en bestämmelse om grovt brott har dokumenterats,
även om affärsverksamheten på området visar en klar tendens att till det
yttersta utnyttja det tillåtnas område. 1 detta sammanhang kan det dock inte få
komma i fråga att göra kvalitetsgrade-ringar; dålig konst eller information
ryms givetvis inom yttrandefriheten på samma villkor som "god". Som
en markering, en profylax mot att det videovåld som på uteslutande kommersiella
gmnder riktar sig till unga människor förgrovas, kan dock KLYS godta förslaget.
KLYS kritiserar också den omvända bevisbörda man anser att redan den nuvarande videovåldslagen
innehåller och som kan få än större betydelse om strafftestäm-melsen skärps.

Hovrätten
för Nedre Norrland tillstyrker utredningens förslag, men erin

rar om att mbriken grovt brott, när inte mer än två års fängelse kan följa,

kan leda till att termen grov inte längre blir beteckning på ett mycket

allvariigt brott. '0

Riksförbundet
Hem och Skola, ansluter sig till förslaget om straffskärp- Prop. 1989/90:70
ning, men pekar på att detta kan leda till att domstolamas tolerans i Bilaga
3 bedömningen inför straffutmätningen ökar, vilket vore en djupt olycklig
utveckling enligt förbundet. Straff skall enligt förbundet kunna utmätas också
för distributörer.

Socialförvaltningen
i Örebro kommun föreslår att till straffskärpningen för grovt brott skall fogas
ett förbud för en ansvarig utgivare som fällts för detta brott att registrera
ytterligare filmer under en tioårsperiod.

En
till utredningens förslag kritisk hållning har följande instanser.

Elevorganisationen
i Sverige kräver kraftigare insatser än vad utredningen föreslår. Tyngdpunkten
bör enligt organisationen ligga på det förebyggande arbetet och inte på
straffen för lagöverträdelser. Humanistiska forsknings- och utbildningsnämnden
vid Göteborgs universitet menar att motiveringen för att skärpa straffet utgår
från två högst diskutabla fömtsättningar: dels att höjt straff har
avskräckande effekt på en genomkom-mersialiserad marknad, dels att det finns
ett enkelt samband mellan våldsintag och våldsutslag — vilket är det avgörande
argumentet för juridiska åtgärder över huvud. Kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet finner effekten av den föreslagna straffskärpningen
oviss, och .sociologiska institutionen vid samma universitet ger
straffskärpningen en marginell räckvidd.

Regionåklagarmyndigheten
i Linköping, som i stället förordar en allmän förhandsgranskning, är skeptisk
mot tendensen att lägga ansvaret för våld mot försvarslösa personer på
videofilmer, och menar att utredningens förslag inte kan ha mer än marginella
effekter. Myndigheten anser inte de föreslagna straffrättsliga åtgärderna vara
genomtänkta, eftersom de inte tar hänsyn till effektema inom rättsväsendet ur arbetssynpunkt,
och inte heller att de föreslagna straffsanktionerna är rätt avvägda.
Myndigheten föreslår, liksom riksåklagaren, i stället kraftigt tilltagna
avgifter för företag som distribuerar förbjudna filmer.

Göta
hovrätt ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att införa ett särskilt
fängelseminimum för grov olaga våldsskildring.

Komplikationer
i samband med en straffskärpning framhålls av ett antal instanser.
Polismyndigheten i Malmö påpekar att en skärpning av straffet för olaga
våldsskildring självfallet inte i och för sig leder till en omprioriteringar
av polisens uppgifter från de av statsmaktema nu fastlagda. En sådan omprioritering
blir enligt barnmiljörådet nödvändig.

Kommunförbundet
anser att utredningen ställer större krav på effektiviteten i ett
obligatoriskt system med förhandsgranskning än i ett system med
efterhandsansvar. Eftersom de nuvarande straffbestämmelserna inte har varit
särskilt effektiva bl. a. på gmnd av bristande resurser hos polisen, kommer
enligt förbundet den straffskärpning utredningen nu förordar närmast att bli
ett slag i luften. Förbundet menar, trots att man aldrig kan garantera
fullständig effektivitet, att en begränsad förhandsgranskning av videofilmer
framstår som effektivare än straffskärpning. Helsingborgs kommun finner att
förslaget om straffskärpning har så många inskränkningar att det blir uddlöst.

108

Även
Teaterförbundet och Författarförbundet förbinder en straffskärp- Prop.
1989/90:70

ning med effektivare bekämpning av brott mot lagen. Bilaga
3

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund anser att förslaget om straffskärpning inte
åtföljs av förslag om effektiva instmment för att förhindra och spåra upp brott
mot förbudet att sprida olaga våldsskildring och därför är halvhjärtat.

Att
straffen är för låga i utredningens förslag anser Polismyndigheten i Örebro som
jämför "normalstraffet" med straffet för snatteri och föreslår en
straffskärpning för båda brotten. Regionåklagarmyndigheten i Malmö anser att
straffet för grov olaga våldsskildring bör likställas med straffet för grov
stöld, dvs. mellan sex månaders och fyra års fängelse.

Riksförbundet
BRIS påpekar att rekvisiten för grovt brott är angivna så, att även sakligt
sett grov brottslighet faller under gränsen för straffansvar gällande grovt
brott. Förbundet föreslår därför att rekvisiten "väsentligt led" och
"stor omfattning" tas bort och ett annat rekvisit avseende "särskilt
anstötliga sidor utan annat syfte än att vända sig till människans negativa
sidor" införs. För BRIS är det självklart att våldsskildringar där bam
förekommer — används — under alla förhållanden anses som grov olaga
våldsskildring.

7 Vuxenmedverkan och åldersgränser

Över
utredningens förslag att inte ändra på nuvarande åldersgränser, men att barn i
vissa fall i sällskap med vuxen skall få tillträde till biografföreställning
trots att bamet inte har uppnått den åldersgräns som bestämts för filmen,
yttrar sig ett antal instanser. Flertalet tillstyrker, bl. a. åklagarmyndigheten
i Göteborg, polismyndigheten i Malmö, Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg,
kulturrådet, juridiska fakultetsnämnden och institutionen för teater- och fdmvetenskap
vid Stockholms universitet, LO, SACO-SR, Riksförbundet Hem och Skola,
Föreningen Sveriges Filmproducenter, Bygdegårdarnas Riksförbund, Förbundet Vi
Unga, Moderata kvinnoförbundet och Vpk.s kvinnopolitiska utskott.

Filminstitutet
instämmer till alla delar i utredningens förslag och påpekar bl. a. att ett
nytt åldersgränssystem skulle innebära en risk för att vissa filmer skulle
försvinna helt från biorepertoaren på gmnd av behovet av omgranskning.
Institutet anser dessutom att man bör sträva efter enhetliga åldersgränser i
Norden.

KLYS
finner det rimligt att man låter föräldrar och andra målsmän avgöra vad bamen
skall få se på biograf

Att
även ungdomar mellan 11 och 14 år kan tillåtas se bamförbjuden film tillsammans
med en vuxen person anser dock, till skillnad från utredningen, bl.a rikspolisstyrelsen,
Sveriges Filmuthyrarförening. IFPI-VIDEO, Helsingborgs, Malmö och Norrköpings
kommun samt Centerns ungdomsförbund.

Biografbyrån
är mycket positiv till de flexibla åldersgränserna och fram

håller att en idealmodell vore att byrån gör ett urval av de filmer till vilka

barn under en aktuell åldersgräns men i vuxens sällskap skulle få tillträde.

En generell regel är dock bättre än ingenting. Byrån föreslår att man 109

skickar med en vägledning,
om en film innehåller scener som kan vara Prop. 1989/90:70 olämpliga för de
yngre bamen. Byrån hänvisar till Norge och Finland som Bilaga 3 föregångsexempel.

Filmgranskningsrådet
tillstyrker utredningens förslag men föreslår samtidigt en ny modell för
censur. En åldersgräns på 18 år införs, samtidigt som censuren avskaffas för
vuxenfilm. Rådet föreslår att videogram endast skall få hyras ut till personer
som fyllt 18 år. Enligt rådet bör även 11 - 14-åringar få tillträde till 15-årsfilmer
i vuxens sällskap. Däremot bör den av rådet föreslagna 18-årsgränsen tillämpas
strikt, eftersom offentlig visning av film för vuxna enligt rådets förslag blir
helt fri från censur.

Svenska
kyrkans centralstyrelse och Sveriges Frikyrkoråd m.fl. yttrar sig inte om
förslaget till åldersgränser och vuxenmedverkan, utan ifrågasätter mer allmänt
den princip man menar att utredaren bygger sitt förslag på, nämligen att hänsyn
främst tas till de bam som är normah utvecklade. Enligt dessa instanser bör i stället
omsorgen om den svage komma i främsta mmmet.

Mot
utredningens förslag och till förmån för att behålla de nuvarande strikta
åldersgränserna talar bammiljörådet, som hävdar att skadorna av en film
knappast torde bli mindre vid vuxenmedverkan. De individuella skillnadema i bams
emotionella utveckling motiverar inte enligt rådet denna flexibilitet i åldersgränsema.
Samhället skulle på detta sätt sanktionera en uppluckring av åldersgränserna.
En strikt åldersklassificering av filmer och videogram skulle fungera som en
mycket viktig information för föräldrar och videouthyrare.

Skolöverstyrelsen
avstyrker likaledes utredningens förslag och föreslår i stället att nya
åldersgränser, anpassade till skolans stadieindelningar införs, dvs. bamtillåten,
tillåten för skolbam, tillåten från 11 år och tillåten för barn som slutat gmndskolan.
Styrelsen anser att det vore önskvärt att undvika den delning av elevema på
högstadiet som 15-årsgränsen innebär. Dessutom har skolan sannolikt hög
motivation till att ge föräldrar information om varför bam inte bör se filmer
som har klassificerats för en högre åldersgräns/ett högre stadium. En harmonisering
av åldersgränserna till övriga Nordens regler anser SÖ inte möjlig för
närvarande, eftersom de principiella synsättet inte alls överensstämmer de
nordiska ländema sinsemellan.

Barnfilmnämnden
delar skolöverstyrelsens uppfattning i stort sett.

SSU
anser att all video som finns på hemvideomarknaden ska kunna visas för samtliga
ålderskategorier men att censur är särskilt viktig för gmppen under 15 år.

8 Ansvarig utgivare för videogram

Utredarens
ståndpunkt att frågan om ansvarig utgivare snarare bör aktua

liseras i samband med framtida behandling av gmndlagsfrågor rörande

yttrandefriheten i olika medier delas av Svenska Filminstitutet och statens

kulturråd. Rådet är tilltalat av tanken, men påpekar att det finns kompli

kationer som inte gäller för dagspress, t. ex. att en uthyrare lätt kan mani

pulera de kopior av videogram som hyrs ut. "O

I
övrigt är de instanser som yttrat sig över frågan i stort sett eniga om att Prop.
1989/90:70

en ansvarig utgivare bör finnas för videogram. Bilaga 3

Följande instanser uttalar sig om frågan, nämligen juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, avdelningen för masskommunikation vid Göieborgs
universitet, statens biograföyrå, PO. SACO-SR, Sveriges Lärarförbund,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle. Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges
Frikyrkoråd m.fl., Kooperativa förbundet, Filmuthyrareföreningcn, Sveriges
förenade barn- och ungdomsfilmstudios, SSU, MUF, Moderata kvinnoförbundet, IFPI-VIDEO,
VIDSAM och Norrköpings kommun.

Vissa
instanser, t.ex. kulturrådet, statens biograföyrå. fp- och m-reservanter i
kommun- och landstingsförbunden, KF, Fdmuthyrarföreningen, IFPI-VIDEO, Sveriges
förenade barn- och ungdomsfdmstudios, Malmö kommun, MUF och Moderata
Kvinnoförbundet anser att en sådan ordning, tillsammans med en ökad kontroll
och tillsyn, kan ingå i ett system som ersätter förhandsgranskning, medan andra
anser att systemen bör kombineras.

1
flera fall förordar man att vidare utredning av frågan skall ske, inom ramen
för en framtida behandling av andra yttrandefrihetsrättsliga frågor.
Avdelningen för masskommunikation vid Göteborgs universitet framhåller att man
väntat sig att utredningen ingående skulle ha berört den principiella
innebörden av denna fråga för videoområdet. Avdelningen påpekar att problemet
delvis redan finns i dag genom att ansvaret för en tryckt stillbild — där
tryckfrihetsförordningen kommer ifråga — i första hand är upphovsmannens,
medan utspridaren kommer betydligt längre ner i ansvarskedjan.

Statens
biograföyrå anser att man möjligen kan tänka sig att ha ett register vid sidan
av pliktexemplarslagen där lämpligen en uppgift om ansvarig utgivare för
videogram införs. Biograföyrån menar att denna synpunkt i stor utsträckning
delas av polisen, vars arbete då skulle underlättas avsevärt.

9 Tillsynsfunktionen

Ett
antal instanser kommenterar utredarens förslag om en förstärkt tillsynsfunktion
vid statens biograföyrå, de flesta tillstyrkande. Till dessa instanser hör
polismyndigheten i Örebro, hovrätten för Nedre Norrland, KLYS, Sveriges
lärarförbund. Facklärarförbundet, Journalistförbundet, Svenska Filminstitutet,
Sveriges Förenade Filmstudios. CUF, Unga Örnars Riksförbund.

Flertalet
av de instanser som inte förordar förhandsgranskning tar fasta på en utökad
kontroll och tillsyn som ett altemativ till förhandsgranskning och tillstyrker
det därför.

Andra,
såsom Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

avstyrker det just därför, med motivet att det inte är tillräckligt långtgåen

de eller för kostsamt. Riksåklagaren anser att de straffrättsliga åtgärdema i

kombination med de föreslagna ökade resursema för tillsyn och kontroll

hos biograföyrån kommer att medföra att rättsväsendet inte klarar av det 111

utan att få nya resurser.

En tredje kategori, t. ex.
Sveriges lärarförbund, tillstyrker båda metoder- Prop. 1989/90: 70

na. Bilaga 3

Flera
instanser, bl.a. justitiekanslem, tar inte ställning till förslaget innan
riktlinjerna för verksamheten närmare preciserats.

Överåklagaren
i Stockholm ifrågasätter medverkan av personal från biograföyrån vid videogramkontroll,
eftersom det i praktiken inte har visat sig svårt att genom omslagen till
filmer och videogram ta reda på innehållet. Då byrån måste medge åtal, har man
underlättat för åklagaren att på förundersökningsstadiet bilda sig en
uppfattning om vad som är strafftart. Möjligen kan byrån påbörja kontroller på
vissa områden och upplysa om vilka grossister som bör uppmärksammas.

Statens
biograföyrå är beredd att utöka den roll byrån redan har att biträda polisen i
dess arbete på att övervaka videomarknaden och beivra brott mot videovåldslagen.
Däremot motsätter sig byrån bestämt att ges rollen av aktiv tillsynsmyndighet
för videomarknaden. Med några enstaka undantag i mycket speciella situationer
har byrån inte själv hittills agerat aktivt för att övervaka efterlevnaden av
sina beslut.

Statskontoret,
som förordar utredningens lösning, förslår dock att den tillsynsfunktion som
skall inrättas bör ha en begränsad tidsperiod — tre år. Därefter bör funktionen
omprövas.

Riksrevisionsverket
ifrågasätter om den föreslagna tillsynsorganisationen är ett effektivt medel
för att förhindra spridning av videogram som innehåller extremvåld. Verket
menar att utredningen inte heller har presenterat vare sig utformning eller
innehåll i denna tillsynsfunktion. Verket anser, med hänvisning till andra
myndigheter med liknande uppgifter, såsom datainspektionen och
kemikalieinspektionen, att frågan om avgiftsfinansiering kan vara aktuell vid
ett eventuellt genomförande av föreslagna åtgärder.

Även
Svenska kyrkans centralstyrelse anser att medel för tillsynen skall tillföras
från videobranschen, "e;' i eventuell förhandsgranskning bör avgiftsfinaniseras
enligt flera i. \...,er, bl. a. Kommunförbundet och Sveriges kristna
socialdemokraters förbund. Det sistnämnoa förbundet förordar också ett
avgiftssystem fö. att bidra till branschens självsanering.

Kulturrådets uppfattning är att övervakningen och brottsuppspårandet i
första hand är en polisiär uppgift, och att, om resurser för ändamålet avsätts,
det inte skall vara möjligt för mvndigheten att åsidosätta givna uppgifter. Ett
samarbete krävs emellertid mellan biograföyrån och polisen och båda bör enligt
rådets uppfattning få resurser för Övervakning. I det sista instämmer också
barnmiljörådet.

Polismyndigheten
i Stockholm anser att fömndersökning skall inledas endast om biograföyrån
anmält ett videogram, och att det således knappast är polisens uppgift att
bedöma om en strafftar våldsskildring finns i ett videogram.

Kommunförbundet
anser att biograftyrån är en naturlig utgångspunkt för valet av
granskningsorgan, men att granskningsorganet bör kompletteras med lekmän
och/eller företrädare för samhällets skol- och kulturpolitiska intressen.

LO
anser det vara av största vikt att ett centralt organ får tillsynsansva-

ret
och resurser så att det blir möjligt att bevaka detta brottsområde. Prop.
1989/90:70 Biograföyrån är genom sin sakkunskap att bedöma våldsskildringar
väl Bilaga 3 lämpad för detta. LO anser vidare att kontroller bör göras i
hela landet — eventuellt i samarbete med frivilliga organisationer. Arbetet bör
i första hand inriktas på importörer och grossister.

ABF
anser likaledes att tillsynsfunktionen bör ligga hos biograftyrån, men att
möjligen en särskild nämnd bestående av företrädare för folkbildning,
folkrörelser, samhälle, skola etc. skulle kunna prövas.

Riksförbundet
Hem och Skola anser att biograftyrån skall svara för registrering och
granskning och därför bör få väsentligt ökade resurser samt åläggas ett
informationsansvar.

Det
förslag, som utredaren lämnar om tillsynsfunktionen, är enligt Föreningen
svenska masskommunikationsforskare inte helt klart, och utredningen har inte
heller presenterat en definitiv modell.

Sveriges
frikyrkoråd m.fl. menar, liksom ABF, att en rådgivande nämnd vid biograföyrån
skall kunna ta upp frågor som gränserna för extremvåldet, opionionsbildning
etc.

IFPI-VIDEO
anser att tillsynen skall utövas av biograföyrån men att kontrollerna i
praktiken kan genomföras av andra som dagligen arbetar på videomarknaden, t.ex.
i samband med den antipiratverksamhet som IFPI-VIDEO bedriver. ALB bör inte ha
något tillsynsansvar.

Fdmuthyrarföreningen
anser att informationsinsatser i enlighet med utredningens förslag kan ankomma
på statens biograföyrå, men liksom IFPI-VIDEO framhåller man att den konkreta
marknadsövervakningen med gott resultat kan utföras av andra som seriöst
arbetar på videomarknaden. Många uthyrare är relativt okunniga om gällande
regler, och med enkla informationsåtgärder skulle marknaden delvis kunna
saneras.

Moderata
Kvinnoförbundet är tveksamt till om en tillsynsfunktion bestående av cirka fem
personer räcker.

10 Positiva åtgärder

Flertalet
instanser anser att reglering eller ingripanden mot spridning av videovåldet
skall kompletteras med olika former av positiva åtgärder, såsom utbildning av
barn och ungdom inom och utanför skolan samt av annan personal, information i
olika former till dem som hyr eller hyr ut videogram, främjande av
kvalitetsfilm på bio och video m.m. Folkbdd-ningsfÖrbundel, ABF, Sveriges
förenade Jilmsludios, Göieborgs kommun. Kommunistisk Ungdom, CUF och Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoförbundhör till dessa instanser.

Många instanser instämmer i förslaget att statens biograföyrå skall
tillföras resurser för information. Denna mening har exempelvis justitiekanslem.

ALB
pekar på behovet av bättre kunskap om videoutbudet. ALB uppger

att arkivet numera datoriserat sitt register och att det därigenom är tek

niskt möjligt att kontinueriigt uppdatera information, t. ex. tillföra gransk

ningsbeslut, uppgifter om åldersgränser, ta ut uppgifter för tryckning av

kataloger etc. '13

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 70

Flera
instanser, bl.a. barnmiljörådet, socialstyrelsen och medicinska fa- Prop.
1989/90:70 kullelsnämnden vid Göteborgs universitet, förordar att varje film
och Bilaga 3 videogram skall förses med vamdeklaration. I en sådan deklaration
skulle dels innehållet i filmen, dels lämpliga åldersgränser kunna anges. Barnmiljörådet
har också hos allmänna arvsfonden sökt medel för att framställa
upplysningsmaterial om barn och våld till föräldrar, barnomsorgspersonal,
lärare m. fl. berörda gmpper.

Skolöverstyrelsen
saknar förslag till opinionsbildande insatser i utredningen. Skolan har här en
viktig roll som SÖ anser att utredningen inte observerat. Mediekunskap bör
enligt SÖ:s uppfattning lyftas fram i lärarnas grundutbildning och
fortbildning.

Avdelningen
Jör masskommunikation vid Göieborgs universitet har samma inställning och
pekar på två områden som behöver byggas ut: vidareutbildningen vid
lärarhögskolorna och högskolans allmänna informations-, kommunikations- och
medieutbildning.

Som
ett exempel på positiva åtgärder nämner kulturrådet projektet "Kultur i
skola", som bl. a. tar upp film och andra bildmedier i skolan.

Biograföyrån
pekar på kunskapsklyftan mellan ungdomar och vuxna när det gäller film och
video. Ungdomarna vet mycket mer om och ser mycket mer film och video än sina
föräldrar och lärare, som skall ge bamen deras moraluppfattningar. Trots att
skolan inte kan på sin begränsade schematid ta hand om alla nya fenomen, måste
ändå konstateras att skolan är den bästa kanalen att förmedla en kritisk syn på
underhållningsvåldet. Biografbyrån skulle kunna spela en större roll när det
gäller att mer aktivt gå ut till skolor och lärarfortbildning i olika former
(studiedagar etc). Byrån föreslår, att man får i uppdrag att göra en konkret
handlingsplan för information och utbildning i samarbete med polisen, med
utgångspunkt från en förstärkning av byråns personal med fyra till fem
årsarbetskrafter.

Även
Jdmgranskningsrådet betonar skolans centrala roll i att ge bamen ett kritiskt
medvetande om mediet och fömtsättningar att själva välja ut de filmer som de
vill se. Rådet anser också att varje kommun bör ha en kommunal biograf, som kan
användas för att ge detta kritiska förhållningssätt till film och video.

Bamfilmnämnden
understryker den avgörande betydelsen av opinionsbildande åtgärder och
positiva alternativ inom skolan, radio, TV, bibliotek, press, studieförbund
samt organisationer som Hem och Skola. TV har ett speciellt ansvar för
folkbildning av detta slag anser nämnden, som också — liksom skolöverstyrelsen
— förordar en kraftfull satsning på sevärd film för barn och ungdom i enlighet
med betänkandet (SOU 1988:37) Statens ansvar för visning och spridning av
värdefull film.

Kabelnämnden
erinrar om att det statliga stödet till lokala sändningar kan bidra till att ge
unga människor, genom medieutbildning och genom att aktivt delta i lokal
programverksamhet, större förmåga att möta utbudet av rörliga bilder.

Filminstitutet
pekar på ett ökat föräldraengagemang, upplysning och

information, frivilliga överenskommelser inom branschen liksom kuhur-

politiskt stöd, som insatser när det gäller att förhindra skadeverkningar av

våldsskildringar. Institutet erinrar om det pågående ambitiösa arbetet för ' ''*

att
förbättra kännedomen om videomarknaden, där branschen i samarbete Prop.
1989/90:70 med institutet avser att ge ut en katalog över alla av branschen
själv Bilaga 3 förhandsgranskade hyrvideogram. En sådan katalog bör kunna
fungera som ersättning för en registrering hos ALB. Institutet upplyser om att
man tillsammans med nämnden för bam- och ungdomsfilm, med hjälp av den nya
anslaget till filmkulturell verksamhet för bam och ungdom, kommer att kunna
förbättra informationen om bamfilm, öka tillgången till bra film och stödja
undervisning om rörliga bilder i skolan.

Sveriges
Lärarförbund anser att betydligt större resurser behöver satsas på att erbjuda bam
och ungdomar roliga och spännande altemativ till våldsfilmer. Förbundet har i
ett tidigare yttrande framfört att biblioteken skulle kunna visa och låna ut äventyrsfilmer
och komedier.

Riksförbundet
Hem och Skola menar att förbud mot oacceptabla våldsskildringar skall ses som
en hjälpåtgärd tillsammans med fortsatta insatser för att påverka föräldrar till
större uppmärksamhet och kunskap för att bedöma videoutbudet. Skolans uppgift
att lära elevema att förstå och tolka bilder behöver ytterligare markeras,
liksom skolans och hemmets gemensamma ansvar att ta upp etiska frågor och
värderingar i dialog med elevema. Det senare är enligt förbundets mening lika
viktigt som kravet på förhandsgranskning.

Elevorganisationen
i Sverige anser att ett omfattande förebyggande arbete måste sättas igång,
också med hänsyn till att kabel- TV är på frammarsch, t.o. m. som konkurrent till
video. Ett sådant arbete måste innefatta information och kulturpolitiska
åtgärder till stöd för ungdomsorganisationer — ett effektivare arbete än
tillfälliga "broschyr- och affischkampanjer".

När
det gäller forskning om videoanvändning och videoeffekter pekar Föreningen
svenska masskommunikationsforskare pä att det som behövs snarare är analyser av
hur marknaden för video fungerar. Ett sådant arbete måste ha en långsiktig
karaktär, inte vara tillfälliga nedslag av osäkert värde. Detta fömtsätter att
samhället tar ansvar för en långsiktig kunskapsuppbyggnad om massmedier och
samhälle genom att skapa fasta organisatoriska former för
masskommunikationsforskningen. Föreningen pekar också på det anmärkningsvärda
att medieundervisningen kommit att minska i skolan, när behovet av utbyggnad
både inom skolan och högskolan, särskilt läramtbildningama, i stället är stort.
Utredningens förslag borde således kompletteras med förslag om att avsätta
särskilda medel för läramtbildning, dels i form av vidareutbildningskurser vid lärar-högskoloma,
dels för att förstärka den allmänna informations-, kommunikations- och
medieutbildningen vid högskolan.

Framställning av kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram bör uppmuntras av
samhället anser Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrkoråd m.fl

Sveriges
frikyrkoråd anser vidare att lokala organisationer som föräldra

föreningar, bam- och ungdomsorganisationer, församlingar etc. bör upp

märksammas på sina möjligheter att övervaka att lagen mot olaga vålds

skildring efterlevs. Ett åtgärdsprogram, som bl.a. innefattar att media

undervisning införs redan från mellanstadiet i skolan och i all läramtbild- ' 15

ning samt att biblioteken
ges utrymme att tillhandahålla kvalitetsfilm, bör Prop. 1989/90:70
genomföras. Rådet menar också, att man skall utreda om domstol tillsam-
Bilaga 3 mans med psykologisk och annan expertis kan anordna konfrontation
mellan våldsoffer och förövare, så att konsekvensema av våldsutövning blir
tydlig.

Bygdegårdarnas
riksförbund hänvisar när det gäller de positiva åtgärderna till sitt yttrande
över betänkandet (SOU 1988:37) Statens ansvar för visning och spridning av
värdefull film.

IFPI-VIDEO
redovisar ett antal redan genomförda och ett antal beslutade åtgärder inom
branschen:

—
tveksam film överlämnas till biograföyrån
för granskning

—
vissa distributörer redigerar
själva sina filmer med hjälp av extem expertis

—
kontinuerlig information lämnas
till medlemmama i syfte att få bort videovåldet

1
juni 1988 beslöt IFPI tillsammans med VIDSAM, handlamas organisation, att
förslå åtgärder mot videovåldet enligt följande:

—
ansvarig utgivare för videogram
införs

—
auktorisation av videobutiker

—
bortrensning av tidigare
utgivna våldsfilmer

—
övervakning, av kostnadsskäl
kombinerad med övervakningen genom Filminstitutet och Filmägamas Kontrollbyrå

—
filmkatalog

—
postordersystem för i katalogen
tillgänglig film (jfr Filminstitutets yttrande)

—
leverantörsstöd till
"smala" filmer

—
information och utbildning av
aktörer inom branschen

— höjning
av avgiften till Filminstitutet till 60 kr. per kassett för uthyming

Örebro kommun redovisar ett antal insatser i förebyggande och attityd

påverkande riktning, bl. a. satsningar på kvalitetsfilm i skola, bamomsorg

m.m. Kommunema bör även ges i uppgift att t.ex. genom sina fältassi

stenter göra sig väl förtrogna med videoutbudet och reagera mot avarter.

Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoförbund föreslår att Sveriges Televisions egna fictionprogram
görs tillgängliga på videogram till konkurrensdugliga priser.
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige betonar att särskilda insatser
måste riktas mot pojkar och män, för att de skall bli medvetna om våldets
mekanik och skadliga inverkningar. Vämpliktiga är en viktig målgmpp.

116

Våldsskildringsutredningens sammanfattning av Pop.
1989/90:70

betänkandet (SOU 1989:22) Censurlagen - en '' "*

modernisering av biografförordningen

Våldsskildringsutredningen
föreslår en ny lag om censur av filmer och videogram som skall visas vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning. Lagförslaget bygger på de allmänna
överväganden om censurens omfattning och inriktning som gjordes i vårt huvudbetänkande
Videovåld II (SOU 1988:28).

Vi
behandlar nu närmare hur kriteriema för censuringripanden skall utformas
(avsnitt 3). En strävan har varit att anpassa kriterierna till gällande praxis.
Samtidigt har vi försökt åstadkomma bättre samstämmighet mellan den
toleransnivå som kommer till uttryck i brottsbalken och den som anges i censuriagen.

Mot
bakgmnd av den gmndläggande motsättning som finns mellan allmänna handlingars
offentlighet och censur diskuteras i avsnitt 4 arkivering och tillgänglighet
av sådana framställningar som granskats av biografbyrån. Särskilt intresse
tilldrar sig de framställningar som biograftyrån inte har godkänt för visning.

Vid
en avvägning mellan olika, delvis starkt motstridiga, intressen anser vi oss
kunna förorda en ordning som innebär en viss utvidgning av skyldigheten att
lämna pliktexemplar till arkivet för ljud och bild (ALB). För att biograftyrån
skall behandla en begäran om granskning skall krävas att ett exemplar av
framställningen ingetts till ALB för arkivering. Däremot skall biograftyrån,
liksom för närvarande, inte arkivera framställningar som godkänts eller
totalförbjudits. Om endast delar av en framställning inte godkänts skall biograföyrån,
liksom för närvarande, bevara dessa delar.

Filmer
och videogram som av enskild överiämnats till ALB enligt pliktexemplarslagen är
normalt sett inte att anse som allmän handling. De är därför inte tillgängliga
för envar. Däremot är ALB: s arkiv tillgängligt för forsknings- och
studieändamål. Enligt praxis har exempelvis företrädare för massmedia
möjlighet att få ta del av filmer och videogram som finns hos ALB. I praktiken
kan härigenom en viss, om än begränsad, insyn i censurverksamheten ske.
Samtidigt är kretsen av personer som direkt har tillgång till sådana
framställningar som bedömts kunna vara skadliga att se på starkt begränsad.

I
avsnitt 5 diskuteras överklagande av biograföyråns beslut. Vårt förslag innebär
att regeringen inte längre skall vara besvärsinstans. I stället föreslås att
en särskild besvärsnämnd med allsidig sammansättning inrättas.

Vi
föreslår också att de till biograföyrån knutna rådgivande organen — statens filmgranskningsråd
och statens bamfilmnämnd — avvecklas. Vi föreslår att biograftrån i icke
obetydlig omfattning skall inhämta yttrande från sakkunnig i fråga om sådana
framställningar som skall tilllåtas för bam under femton år.

Som
en åtgärd bland flera för att komma till rätta med utbudet av otilllåtna
våldsskildringar i främst hemvideogram föreslog vi i betänkandet Videovåld II att
biograföyrån skall få en särskild tillsynsfunktion. Vi

överväger nu hur denna
verksamhet mer i detalj bör utformas (avsnitt 6). Prop. 1989/90:70 Vi
föreslår bl. a. att biograföyrån skall ha rätt till tillträde till lokaler
där Bilaga 4 visning, försäljning eller uthyming till allmänheten av filmer
och videogram äger mm. För att kontrollen skall kunna bli effektiv föreslås
även att biograföyrån under viss kortare tid skall få ta om hand filmer och
videogram.

I
avsnitt 7 presenteras ett förslag till nytt avgiftssystem för biograföyråns granskningsverksamhet.

118

Våldskildringsutredningens lagförslag i l'- p'- 0

betänkandet (SOU 1989:22) Censurlagen - en '

modernisering av biografförordningen

1 Förslag till

Lag om censur av framställningar i filmer och videogram

Härigenom
föreskrivs följande.

Granskningsplikt

1
§ Framställningen i en film
eller ett videogram skall granskas och godkännas av statens biograftyrå innan
den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

2
§ Från granskningsplikt undantas
filmer och videogram som

1.
sänds i radiosändning,

2.
sänds i trådsändning om
sändningen är en vidaresändning av en mndradiosändning eller av en sändning
från en satellit i fast trafik eller om sändningen är en egensändning som också
sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen
(1966:755) eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar,

3.
utgör reklam för vara eller
tjänst,

4.
visas vid varumassa,
utställning eller sportevenemang, om inte själva visningen utgör en allmän
sammankomst.

3 §
Biograföyrån får för en viss filmfestival eller ett liknande evenemang

medge att framställningar i filmer och videogram visas för personer över

femton år även om framställningarna inte har granskats och godkänts för

visning. Ett sådant medgivande skall förenas med villkor i fråga om tid och

plats för visningen.

Bedömningsgrunder
och åldersgränser

4 §
Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för

visning om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang

att framställningen kan verka förråande.

Vid
bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna
eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar
sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pomografiska sammanhang.

Ett
beslut kan avse hela framställningen i en film eller ett videogram eller en del
av framställningen.

5 §
Varje framställning i film eller videogram som godkänts för visning

skall hänföras till någon av följande åldersgmpper, nämligen

1.
ingen nedre åldersgräns,

2.
från 7 år,

3.
från 11 år,

4.
från 15 år.

119

Framställningen
får inte hänföras till någon av åldersgmpperna 1 - 3 om Prop. 1989/90:70

den kan vålla bam i aktuell åldersgmpp någon psykisk skada. Bilaga 5

6
§ Vid allmänisammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställnin'g'i
film eller videogram förekommer får tillträde inte medges någon som inte har
uppnått den lägsta ålder som biograföyrån bestämt enligt 5 §.

Barn
som inte har fyllt sju år och som är i sällskap med vuxen person får medges
tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från sju
år. Detsamma gäller barn som fyllt sju år men inte elva år i fråga om visning
av en framställning som är tillåten för bam från elva år.

Arkivering

7 §
Biograföyrån skall förvara sådana delar av en granskad framställning

som enligt 4 § inte har godkänts.

Framställning
som inte till någon del har godkänts skall inte förvaras.

Tillståndskort
m.m.

8
§ Beslut i fråga om godkännande
får ej meddelas om inte framställningen enligt 12 och 13§§ lagen (1978:487) om
pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar ingivits som
pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

9
§ För varje exemplar av en
framställning i film eller videogram som skall visas vid allmän sammankomst
eller offentlig tillställning skall biograföyrån utfärda tillståndskort.

Varje
exemplar av en framställning som skall visas vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning skall åtföljas av ett tillståndskort som avser
framställningen.

Avgifter

10
§ Avgift för granskning enligt denna lag utgår med

1.
grundavgift 200 kr.,

2.
granskningsavgift 40 kr. per
spelminut vid normal visningshastighet, dock minst 200 kr.,

3.
avgift för tillståndskort med 1
400 kr. För första tillståndskortet utgår inte avgift.

Om
framställningen i en film eller ett videogram till väsentlig del är upptagen
från verkligheten utgår inte granskningsavgift enligt första stycket 2.

överklagande

11
§ Biograföyråns beslut enligt denna lag får överklagas hos statens
besvärsnämnd för filmcensur.

Nämnden
skall bestå av en ordförande och sex andra ledamöter. För varje ledamot skall
finnas en personlig ersättare. En av ledamötema eller ersättarna skall vara
vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit
ordinarie domare.

120

Tillsyn Prop. 1989/90:70

12
§ Biograftyrån skall verka
för att överträdelser av 16 kap. 10 b och 10 Bilaga 5 c §§ brottsbalken och
denna lag beivras.

13
§ Biograföyrån utövar tillsyn
över efterlevnaden av 16 kap. 10 b och 10 c§§ brottsbalken och denna lag.

14
§ För sin tillsyn har biograföyrån
rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen som används i samband
med visning, försäljning eller uthyrning av filmer och videogram till
konsument.

Biograföyrån
har i sådant fall även rätt till tillträde till lokal eller annat utrymme som
huvudsakligen används för lagring eller förvaring av filmer och videogram.

15 §
Biograftyrån har rätt att av den som i yrkesmässig verksamhet eller

annars i förvärvssyfte sprider filmer eller videogram på begäran få de

upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Anmaningar
att lämna upplysningar och handlingar får förenas med vite.

16 §
Om det kan antas att en framställning sprids i strid mot 16 kap. 10 b

§ brottsbalken får biograföyrån utan ersättning ta hand om exemplar av

framställningen för kontroll.

Biograföyrån
får ta hand om exemplar av framställning för kontroll under 24 timmar. Om det
finns särskilda skäl får tiden utsträckas dock längst till 72 timmar.

17 §
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid

tillsynen.

Kostnad
for åtalsmedgivande

18
§ I fråga om statsverkets
kostnad för åtalsmedgivande enligt 16 kap.

19
§ brottsbalken skall vad i 31
kap. rättegångsbalken stadgas om kostnad som enligt rättens beslut utgått av
allmänna medel tillämpas.

Ansvar

19
§ Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet,

1.
vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning som inte omfattas av medgivande enligt 3 §, visar en
framställning i film eller videogram som omfattas av granskningsplikt men inte
har godkänts för visning,

2.
bryter mot 6 § om åldersgränser
för tillträde till visning,

3.
bryter mot villkor enligt 3 §,

4.
bryter mot 9 § andra stycket om
tillståndskort.

Denna
lag träder i kraft den

Genom
lagen upphävs förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m.

Om
en framställning ingetts till biograftyrån före den nya lagens ikraftträdande
skall äldre bestämmelser gälla.

121

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter
och ljud- och bildupptagningar

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud-
och bildupptagningar dels att 12 § skall ha följande lydelse, dels att det i
lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse.

Prop.
1989/90:70 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Av film, som är 16
eller 35 mm bred och som har godkänts av statens biograföyrå för visning vid bio-graflÖreställning,
skall den, som har påkallat granskningen hos biografbyrån lämna ett
pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Av
reklamfilm, som distribueras för visning vid biograflöreställning skall
distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.

Pliktexemplar enligt
första stycket skad lämnas inom en månad från den dag då filmen första gången
visades offentligt här i riket. Den som har lämnat pliktexemplaret skad få
tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en kopia.

När
en film eller ett videogram ges inför granskning av statens biograföyrå skad
den som påkallar granskningen lämna ett pliktexemplar av filmen eller
videogrammet tid arkivet för ljud och bild.

Om den framställning
som godkänts av biograföyrån inte överensstämmer med innehållet i det lämnade
pliktexemplaret, skad den som påkallat granskningen även lämna ett
pliktexemplar av den godkända framställningen.

Av
reklamfilm, som distribueras för att visas vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning skall distributören lämna ett pliktexemplar till
arkivet för ljud och bild.

Denna
lag träder i kraft den

12 a §

Pliktexemplar
som avses i 12 § andra eller tredje stycket skall lämnas inom en månad från
den dag då ftlmen eller videogrammet första gången visades offentligt här i
riket.

Den
som lämnat pliktexemplar av en film skall få tillbaka det sedan arkivet har
haft skälig tid för att framställa en kopia.

122

3 Förslag till Prop. 1989/90:70

Bilaga 5 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)' skall införas en ny paragraf, 8
kap. 20 §, av följande lydelse.

Skåp.

20
§

Sekretess
gäller i ärende om förhandsgranskning av filmer och videogram för uppgift om
framställningen, om sökanden har begärt det.

I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen längst till dess att beslutet
i ärendet vunnit laga kraft.

Denna
lag träder i kraft den

Lagen
omtryckt 1988:9 123

Sammanställning av remissyttranden över
våldsskildringsutredningens betänkande (SOU 1988:22) Censurlagen — en
modernisering av biografförordningen

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden avgetts av justitiekanslem, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen
som bifogat yttranden av polismyndighetema i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Örebro samt Föreningen Sveriges Polischefer, datainspektionen, Göta hovrätt,
hovrätten för nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, socialstyrelsen, arkivet
för ljud och bild (ALB), statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd,
statens bamfilmnämnd, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets-
och högskoleämbetet som bifogat yttranden av juridiska fakultetsnämndema vid
universiteten i Uppsala och Stockholm samt juridiska fakultetsstyrelsen vid
universitetet i Lund och lärarhögskolan i Malmö, Stiftelsen Svenska
filminstitutet. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS),
Föreningen Svenska masskommunikationsforskare. Svenska postorderföreningen,
Kooperativa förbundet. Föreningen Sveriges filmproducenter. Oberoende Filmares
Förbund, Sveriges filmuthyrareförening u.p.a., Sveriges smal-film- och videodistributörers
förening, Folketshusföreningamas riksorganisation (FHR), Föreningen Våra
Gårdar, Bygdegårdamas riksförbund, Sveriges videodistributörers förening (SVF, f.
d. IFPI-VIDEO), Videohandelns samarbetsorganisation (VHS) samt Sveriges
förenade bam- och ung-domsfilmstudios.

Hämtöver har skrivelser
inkommit från Svenska museiföreningen, Sveriges Kristna Socialdemokraters
förbund. Centralförbundet för alkohol-och narkotikaupplysning, m. fl.

Prop. 1989/90:70 Bilaga 6

1 Allmänt

Vissa
remissinstanser tar tillfället i akt att redovisa sin inställning till censur i
allmänhet och frågan om obligatorisk förhandsgranskning av alla videogram i
synnerhet. Rikspolisstyrelsen, VHS och Kristna Socialdemokraters Förbund
uttalar sig för det senare, medan Fdminstitutet och Sveriges filmuthyrareförening
understryker sitt motstånd mot censur i allmänhet för vuxna. Polismyndigheten
i Göteborg anser därtill, att resultatet av Europarådets pågående arbete med
våldsskildringsfrågor bör avvaktas för att länka den svenska lagstiftningen till
gemensamma åtgärder i fler europeiska stater.

Flera instanser, hl. a. biograföyrån,
uttrycker sin uppskattning av att censurlagens bestämmelser bringas i närmare
överensstämmelse med rättspraxis och med andra lagbestämmelser.

Andra instanser betonar
sin allmänna uppskattning av förslagen i det föreliggande betänkandet. Till
dessa hör KLYS, som dock föreslår att lagmbriken uttryckligen skall avse offentlig
visning av filmer och video-

124

gram.
KLYS påtalar att termen "förbjuden" i författningstexter används Prop.
1989/90:70

om filmer och videogram som icke godkänts för offentlig visning. Bilaga 6

Flera
instanser, bl. a. Fdminstitutet. Sveriges smalfdm- och videodistributörers
förening samt Svenska museiföreningen, påtalar att lagförslaget inte direkt
undantar film som skall användas för undervisningsändamål.

Riksåklagaren
anser att även instmktionen för statens biograföyrå och den föreslagna
besvärsnämnden skall intas i lagen och inte endast utgöra en
regeringsangelägenhet.

Filmgranskningsrådet
känner oro för effektema av en del av de framförda förslagen och menar att de
innebär att censuren skärps, att den allmänna insynen minskar och att
konsumentens möjlighet att orientera sig på videomarknaden avtar. Kristna
socialdemokraters förbund menar att de föreslagna ändringama måste ses som en
liberalisering som riskerar medföra att spekulativa, oseriösa filmproducenter
kan uppmuntras.

2 Censurgrunder

Flertalet
instanser samtycker till utredningsförslaget om att alla censurgmnder utom
"förråande" skall avskaffas. Riksåklagaren understryker värdet av att
behandlingen av stillbilder och rörliga bilder blir så likartad som möjligt. Biograföyrån
understryker vikten av att behålla principen om "sätt och sammanhang"
vid censurbedömningar.

Ett
fåtal har dock invändningar, bl. a.fdmgranskningsrådel som föreslår censurgmndema
"gravt ångestskapande" och "psykiskt nedbrytande" i stället
för "skadligt upphetsande". Rådet vill också, liksom socialstyrelsen
och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ha kvar "förleda
till brott" som censurgmnd med tanke på narkotikabrottsligheten. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att censurgmndema bör vara
så precisa som möjligt och därför inte inskränkas så som utredningen föreslår.
RRV anser inte att förenklingen av censurgmndema bidrar till att underlätta lagtolkningen.

3 Bevarande av material

Om
utredningens olika förslag om bevarande av material i filmcensurens verksamhet
är meningama mer delade. Fyra instanser uttalar mer allmänt instämmande till
förslagen, nämligen ALB, biograföyrån, statskontoret och Föreningen Svenska
masskommunikationsforskare.

Den
sistnämnda instansen anser att den föreslagna modellen måste

hälsas mycket positivt från forskningssynpunkt eftersom viktigt forsk

ningsmaterial kommer att finnas tillgängligt på ett betryggande sätt. Sam

tidigt pekar föreningen på den svaga punkten i pliktexemplarsleveransen:

svårigheten att få in den klippta andra versionen i de fall detta blir
aktuellt.

Effektiv uppföljning, klara mtiner för rapporteringen mellan ALB och

biograföyrån, samt eventuellt en förstärkning av resursema vid ALB kom

mer att behövas, anser föreningen. Dessutom är det ingalunda självklart

att varje klippt film kommer att distribueras, varför det aldrig kommer att

finnas en andra version av dessa filmer. 125

Justitiekanslem anser att
allt material skall bevaras hos byrån och Prop. 1989/90:70 underkastas
reglerna för allmänna handlingar, såvida inte vissa skadeverk- Bilaga 6 ningar
skulle kunna befaras t. ex. om en totalförbjuden film lämnas ut.
Datainspektionen anser inte att biograftyrån skall registrera namn eller annan
identitetsuppgift på en person som är dömd eller för vilken åtalsmedgivande
meddelats.

ALB
redovisar en del praktiska överväganden rörande konsekvenserna av
utredningsförslagen, vilka man menar får genomgående positiva följder för
användarna av arkivets tjänster. Bl.a.behöver ALB utmstning för kopiering av 8
och 70 mm film för att kunna sköta kopiering av andra filmformat. Vidare behöver
de filmer som lämnas till ALB, enligt utredningens förslag före inlämning till
biograföyrån, vara i visningsfardigt skick, dvs. utländska filmer måste vara
textade. När det gäller videogram är det enligt ALB svårt redan i dag för
arkivet att få in exemplar enligt pliktexemplarslagen. Även här gäller enligt
arkivet att videogrammen bör vara i visningsfardigt skick för att systemet
skall fungera. ALB föreslår slutligen att den bestämmelse som säger att en film
först skall vara tillgänglig sex månader efter det att den haft premiär
avskaffas, eftersom totalförbjudna filmer på detta sätt aldrig skulle bli
tillgängliga för allmänheten.

Utredningens
förslag att biograftyrån inte längre skulle göra sina ingripanden i form av
klipp i filmerna kritiseras både av ALB och biograföyrån, vilka erinrar om att
byrån för närvarande saknar utmstning för överföring till videogram för
närvarande. Den service som ALB i dag ger byrån kan inte utvidgas och dessutom
kommer ALB eventuellt att flytta till lokaler som inte medger det nära
samarbete som man nu har. Biograföyrån anser att det är orimligt att kräva att
en kopia inlämnas till ALB före byråns granskningsbeslut, liksom att det skall
finnas en extra filmkopia för ALB: s räkning. Byrån tillstyrker förslaget att
en kopia även av totalförbjuden film skall finnas på ALB men anser i övrigt att
nuvarande pliktexemplarsregler skall fortsätta att gälla.

Utredningens
förslag om tdlfädig sekretess för film som lämnats till biograföyrån för
granskning tillstyrks av byrån. Byrån har dock kritiska synpunkter på
resonemangen, om att ett sådant behov inte föreligger efter det att beslut
meddelats. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker
utredningsförslaget i denna del. Begreppet "uppgift" är oprecist
anser nämnden som också finner det olämpligt att sekretess görs beroende av
sökandens begäran. Det är enligt nämnden också diskutabelt om sekretessens
syften uppnås, såvida den hävs efter ett censurbeslut. Nämnden anser att det
finns anledning att överväga öm inte en total sekretess trots allt vore att
föredra. Därvid borde biograftyrån bevara hela beslutsunderiaget.

/?7?
K avstyrker förslaget om att lämna ett exemplar till ALB, om endast en del av
en film blir godkänd. Det leder enligt verket till ökade kostnader för
branschen och större arbete för ALB.

Även Filminstitutet är
kritiskt till utredningsförslagen i denna del: distri

butionen skulle försvåras och därtill kraftigt fördyras för distributörerna

av smal kvalitetsfilm, som i första hand bara tar fram en kopia av en film.

Enligt institutet räcker det om ALB förvarar en kopia av filmen i det skick '26

den visas för allmänheten
och biograföyrån arkiverar klipp samt de total- Prop. 1989/90:70 förbjudna
svenska filmerna. Oberoende Filmares Förbund instämmer i Bilaga 6
institutets synpunkter.

Föreningen
Sveriges Filmproducenter tillstyrker utredningens förslag utom vad avser den
ökade pliktexemplarskyldigheten.

Sveriges
Fdmuthyrareförening avvisar reglerna om utökad pliktexemplarskyldighet,
eftersom man anser att ALB redan nu är hårt belastat, och att förslagen skulle
innebära ökad administration, högre kostnader och förseningar för
filmdistributörerna. Föreningen fömtsätter att det även i fortsättningen skall
finnas möjlighet att för viss film få dispens från pliktexemplarskyldigheten.

Liknande
synpunkter framförs av SVF (f.d. IFPI-VIDEO) som anser att upphosrättshavarnas
intressen måste väga tungt, och att därför sekretess under granskningen är
viktig. Man menar dessutom att förslaget att skicka in två olika kopior av film
kan medföra att de videodistributörer som för närvarande frivilligt låter
förhandsgranska videofilm i fortsättningen underlåter detta.

4 Överklaganden

Besvärsnämnden

Utredarens
förslag om att avskaffa rätten att överklaga biograföyråns beslut till
regeringen och i stället inrätta en särskild besvärsnämnd för dessa ärenden
biträds av de flesta instanserna.

Förslaget
avstyrks av filmgranskningsrådet och bamfilmnämnden. KLYS anser att en
möjlighet att ytterst överklaga till regeringen skall finnas kvar, även om en
besvärsnämnd inrättas.

Ett
antal instanser såsom Göta hovrätt, de juridiska fakultetsnämndema vid
Stockholms och Lunds universitet samt Bygdegårdarnas riksförbund vill att
kammarrätten skall ha denna uppgift. Göta hovrätt anser att ingen risk för fördröjning
av ärendehanteringen finns om besvärsavgörandet läggs hos kammarrätten. Om en
besvärsnämnd ändå skulle inrättas anser hovrätten att den inte bör ha
gemensamt kansli med biograföyrån. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anser att besvärsnämndens avgöranden skall kunna överprövas av en
förvaltningsdomstol. Juridiska Jåkultetsnämnden vid Lunds universitet pekar på
att inrättande av specialdomstolar skall ske med stor försiktighet. Hovrätten
för nedre Norrland framhåller samma sak men kan acceptera den föreslagna
besvärsnämnden i detta fall.

Justitiekanslem
anser att bestämmelserna om besvärsnämndens sammansättning skall finnas i en
särskild förordning och inte i själva lagen.

Sidonämndernas
avskaffande

Även
utredningsförslaget om att avskaffa filmgranskningsrådet och bam

filmnämnden stöds av de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Biograföyrån anser att insynen i censurverksamheten är god och att film- 127

granskningsrådet inte
behövs för att kravet på insyn skall kunna tillgodo- Prop. 1989/90:70 ses.
Byrån anser också att man inte kunnat ha det utbyte av barnfilmnämn- Bilaga
6 den som man väntat sig.

Filmgranskningsrådet
och statens barnfdmnämnd avvisar förslaget liksom Bygdegårdarnas riksförbund. Bamfilmnämnden
ställer sig mycket frågande till förslaget att ledamöter med
specialistkunskaper om barn skall ingå i den föreslagna besvärsnämnden. De
konsulter som utredaren föreslår skall tillkallas vid granskningen av
barnfilmer fyller inte krav på kontinuitet och allmän insyn, menar nämnden.
Vidare anser nämnden det föga motiverat att bygga upp en ny organisation för
att hantera den lilla mängd ärenden det handlar om — under budgetåret 1987/88
bara sju fall. Inte heller anser nämnden att de kostnader man har haft skulle
minskas, om en ny instans inrättas.

Sveriges
Förenade Barn- och Ungdomsfdmstudios finner förslaget om avskaffande av
sidonämnderna otillfredsställande i så måtto att dessa instanser föreslås bli
ersatta med icke närmare definierade experter.

5 Information, tillsyn och utbildning

Utredningsförslagen
om insatser för att förbättra information och utbildning rörande film och
videogram möter inga invändningar. Biograföyrån upprepar sin beredvillighet att
medverka i detta arbete, särskilt mot bakgmnd av den stora skillnaden i
kunskaper mellan bam/ungdomar och vuxna/föräldrar/lärare om videogrammarknaden.
De vuxna, som i allmänhet inte vet särskilt mycket om video, har ändå anspråk
på att ge normer och moraluppfattningar till den yngre generationen.

Däremot
är förslaget om biograföyråns medverkan i tillsynen av videomarknaden
kontroversiellt. Flera instanser motsätter sig att byrån får vad man menar vara
polisiära befogenheter, medan många instanser anser sig kunna godta förslaget,
t. ex. Föreningen Sveriges Filmproducenter, Svenska Postorderföreningen.
Oberoende Filmares förbund, Sveriges Fdmuthyrare-JÖrening, Sveriges Videodislributörers
Förening m.fl. Flera uttrycker dock åsikten att ett samarbete med branschens
egna kontrollorgan bör tillmätas större vikt.

KLYS,
som avstyrker utredarens förslag i detta hänseende, har också principiella och
terminologiska invändningar mot bmket av termen "tillsyn" när det
gäller efterlevnad av strafftestämmelser. En ny mbricering och ett nytt
innehåll av §§ 12 och 13 föreslås.

Riksåklagaren
avstyrker bestämt den del av den föreslagna censurlagen

som avser tillsyn. Rikspolisstyrelsen anser att den av utredaren föreslagna

handräckningsskyldigheten strider mot ett uttalande av departementsche

fen år 1980 om att polisen inte skall åläggas uppgifter som den berörda

myndighetens egen personal kan utföra. Andra lösningar, t. ex. viten, för

ordas. Polismyndigheten i Göteborg anser att förslagen om tillträdesrätt

och omhändertagande innebär sidoinstitut till rättegångsbalkens regler om

husrannsakan och beslag. En liknande uppfattning framförs av Föreningen

Sveriges polischefer och av KLYS. RRV avstyrker utredningsförslaget i

denna del. Verket anser inte att utredaren visat i vilken mån biograföyråns '28

enligt uppgift omfattande
informationsverksamhet är otillräcklig. Vidare Prop. 1989/90:70 ställer sig
RRV tveksamt till effektema av en tillsynsverksamhet som Bilaga 6 innebär
att personal besöker detaljister mnt om i landet. Inte heller anser RRV att
finansieringen av större insatser i detta hänseende har beskrivits. Enligt
verkets mening bör en utvidgning av biograföyråns uppgifter finansieras via
avgifter.

Biograföyrån
tar principiellt avstånd från en tillsynsroll för byrån, men menar sig vara
nödsakad att åtminstone hypotetiskt medverka med förslag i detta hänseende.
Byrån skisserar en lösning, där i varje län en person utses till kontaktperson
för byrån med uppgift att göra kontroller hos videouthyrare, anmäla iakttagelser
om brott till byrån etc. Utöver detta kontrollarbete skulle ett samarbete med Filmägamas
kontrollbyrå och SVF kunna ge resultat. Byrån understryker de speciella svårighetema
med videogram på andra språk än de som svenskar normalt förstår, t. ex. vissa invandra
rspråk.

Filmgranskningsrådet
anser att någon form av tillsynsfunktion med de uppgifter utredaren föreslagit
bör finnas, men hävdar att det är orealistiskt att biograftyrån skulle kunna
fylla denna funktion. I stället bör enligt rådets uppfattning en allmänhetens
video- och filmombudsman tillsättas, eventuellt placerad vid
konsumentombudsmannens kansli. Ombudsmannen och hans medarbetare bör vara
rekryterade efter samma principer som filmgranskningsrådets ledamöter. Genom
inrättande av denna befattning menar rådet att allmänhetens insyn i censuren
förstärks och att de som nu känner oro över utbudet på marknaden får en
självklar kanal.

Statskontoret
upprepar sitt förslag från tidigare remissyttranden att tillsynsfunktionen bör
tidsbegränsas till exempelvis tre år.

6 Avgifter

Utredningsförslaget
till konstmktion av granskningsavgifter, och särskilt förslaget att det är
framställningen som sådan som skall granskas, får i princip stöd av flertalet
instanser som yttrat sig. Biograföyrån, statskontoret, RR V och Bygdegårdarnas
riksförbund är t. ex. allmänt positiva.

De
flesta av de enskilda punktema i förslaget kritiseras däremot av en eller flera
instanser. Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmuthyrareförening
och SVF anser generellt att inga avgifter för granskning skall tas ut av
filmdistributörerna.

Flera
instanser bl.a.biograjbyrån, Sveriges Filmuthyrareförening och 5Kf anser att
avgiften för s. k. trailers blir orimligt hög med den föreslagna konstmktionen.
Liknande gäller kortfilmer. Filminstitutet och FHR föreslår att avgiften för
tillståndskort sätts till 700 kr. för kortfilmer mot 1 400 för långfilm.
Bygdegårdarnas Riksförbund föreslår en avgift per spelminut även för
tillståndskorten, för att undvika alltför stora höjningar för kortfilmer.

Biograföyrån
föreslår också att avgifterna inte skall användas för att

finansiera den tillsynsfunktion som byrån avses få enligt utredningen.

Kristna socialdemokraters förbund understryker vikten av att avgifterna

belastar de produktioner som föranleder granskning. '29

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 70

Statskontoret anser att avgiftsstorieken
inte skall fastställas i lagen utan Prop. 1989/90:70 att där bara skall
finnas ett bemyndigande för regeringen att fastställa Bilaga 6 avgiftema.

ALre
avstyrker de föreslagna avgiftema för åtalsmedgivande anligt 18 § i
lagförslaget.

Oberoende
Filmares Förbund framhåller att de nya granskningsavgifterna kommer att drabba
filmarna som en ytterligare börda, i synnerhet som de föreslås bli tillämpade
på områden och i visningssammanhang, som tidigare varit befriade från
granskningsavgifter. Förbundet menar att det måste finnas vägar att underlätta
för den "smala" och ambitiösa oberoende svenska filmen att nå sin
publik. Det förefaller, menar förbundet, meningslöst att å ena sidan öka avgiftema
och å den andra möta större krav på stöd till visning och lansering, inklusive
granskning hos biograftyrån, hos t.ex. visningsnämnden.

Sveriges
smalfdm- och videodistributörers förening påminner därtill om att införande av
mervärdesskatt på utbildningsfilm samt postens höjda taxor i kombination med
reducerade mängdrabatter ytterligare försämrar situationen för distributörema
av seriös film och video.

De
nya taxorna kan enligt Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfdmstudios hota en
stor del av den repertoar som i dag erbjuds daghem, fritidshem, filmklubbar
etc.

7 Vissa specialfrågor Uppsåt och oaktsamhet

Några
instanser tar upp frågan om följden av att videovåldslagen efter årsskiftet
1988/89 ersattes av bestämmelser i brottsbalken vilket medförde att rekvisitet oaktsamhet
försvann och endast uppsåtligt brott mot lagen kan bestraffas. Riksåklagaren
föreslår att denna brist i lagstiftningen snarast botas. Polismyndigheten i
Malmö och Föreningen Sveriges Polischefer anser att ansvar enligt § 19 också
skall utmätas för oaktsamhet som inte är ringa.

Åldersgränser
och barnfilm

Biograföyrån
understryker på nytt sitt önskemål om en högsta åldersgräns om 18 år.

Förslaget
om att bam i vuxensällskap skall få tillträde till film avsedd för en högre
ålderskategori tillstyrks allmänt, men bl. a. Filminstitutet, Sveriges Fdmuthyrareförening,
FHR och Våra Gårdar anser att också bam mellan 11 och 14 år skall få tillträde
till vuxenfilm i föräldrars eller annan motsvarande ansvarig vårdnadshavares
sällskap.

Biograföyrån
föreslår, i motsats till utredaren, att de särskilda reglema för granskning av bamfilm
avskaffas.

130

övrigt Prop. 1989/90:70

Bilaga
6 Riksåklagaren avstyrker att fängelse skall ingå i straffskalan för brott
enligt

punktema
2 och 4 i § 19 i lagen. Riksåklagaren föreslår vidare att förverkande skall
kunna ske av aktuellt exemplar av framställning vid brott mot punkt 1 eller 3 i
samma paragraf

•
Polismyndigheten i Stockholm anmärker att en harmonisering mellan lydelsema i
brottsbalkens 16 kap § 10 avseende bildbegreppet är påkallad. Myndigheten
föreslår att viten i stället för böter eller fängelse i högst sex månader
utdöms som påföljd.

Hovrätten
för nedre Norrland påpekar att det bör framgå, åtminstone i motiven, vilka de
särskilda skäl kan vara som enligt 16§ 2 st.censurlagen medger omhändertagande
av framställning.

Förslagen
om granskningsbefrielse för festivalfilmer och om formella protokoll vid
granskning i samband med åtalsmedgivande tillstyrks av biograföyrån, som dock
yrkar på en annan formulering av instmktionens paragraf om direktörens
ersättare.

Filmgranskningsrådet
anser att varje film som granskas av biograföyrån bör ses av minst två
censorer. En liknande uppfattning har juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet.

FHR
föreslår att frågan om fraktbefrielse för all film som godkänts för visning bör
lösas i samband med att en ny censurlag aktualiseras.

131

Lagrådsremissens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 16 kap. 10 b § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:70 Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den som i stillbild
eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga
bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller
bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, fiär o laga våldsskildring
till böter eller fängelse i högst 5ejc månader. Detsamma gäller den som i
rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor
eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan
skildring.

Den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller
andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet sprider en
sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig,
för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma
gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld
mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som uppsåtligen
eller av oaktsamhet sprider en sådan skildring.

Första
stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografbyrå har godkänt
för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma
innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån.
Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller
videogram.

Har
en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett
videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vad som
har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt
upptagningen har insett eller bort inse detta.

Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1991.

132

2 Förslag
till Prop. 1989/90:70

Bilaga 7

Lag om
filmcensur och kontroll av videogram

Härigenom
föreskrivs följande.

Granskningsplikt

1
§ Framställningen i en film
eller ett videogram skall granskas och godkännas av statens biografbyrå innan
den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

2
§ Från granskningsplikt undantas
filmer och videogram som

1.
sänds i radiosändning,

2.
sänds i trådsändning om
sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning
från en satellit i fast trafik eller om sändningen är en egensändning som också
sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket radiolagen
(1966:755) eller i enlighet med bestämmelserna i lagen (1985: 677) om lokala
kabelsändningar,

3.
utgör reklam för vara eller
tjänst,

4.
visas vid varumassa,
utställning eller sportevenemang, om inte själva visningen utgör en allmän
sammankomst.

3 §
Biografbyrån får för en viss filmfestival eller ett liknande

evenemang medge att framställningar i filmer och videogram visas

för personer över femton år även om framställningarna inte har

granskats och godkänts för visning. Ett sådant medgivande skall

förenas med villkor i fråga om tid och plats för visningen.

Bedömningsgrunder
och åldersgränser

4 §
Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkän

nas för visning om händelserna skildras pä sådant sätt och i sådant

sammanhang att framställningen kan verka förråande.

Vid
bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller
utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt
våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang.

Ett
beslut kan avse hela framställningen i en film eller ett videogram eller en
del av framställningen.

5 §
Varje framställning i film eller videogram skall godkännas för

någon av följande åldersgrupper, nämligen

1.
ingen nedre åldersgräns,

2.
från 7 år,

3.
från 11 år,

4.
från 15 år.

Framställningen får
inte godkännas för någon av åldersgrupperna 1-3, om den kan vålla barn i den
aktuella åldersgruppen psykisk skada.

6 § Vid allmän sammankomst
eller offentlig tillställning där visning av en framställning i film eller
videogram förekommer får tillträde inte medges någon som inte har uppnått den
lägsta ålder

133

som biografbyrån bestämt
enligt 5 §, om inte något annat följer av Prop. 1989/90:70

andra stycket. Bilaga 7

Barn
som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en vuxen person får medges
tillträde till visning av en framställning som är tilläten för barn från sju
år. Barn som fyllt sju år men inte elva år och som är i sällskap med en vuxen
person får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten
för barn från elva år.

Arkivering

7 §
Filmer eller videogram som har lämnats in för granskning

skall återlämnas till den som har begärt granskningen.

1
fråga om sådana framställningar som har godkänts delvis skall biografbyrån göra
avspelningar av de delar som inte har godkänts och bevara dessa avspelningar.
Om framställningen är en film får dock biografbyrån i stället genom klippning
av filmen ta hand om delar som inte har godkänts.

Tillståndskort

8 §
Varje exemplar av sådana framställningar som skall granskas

av biografbyrån enligt denna lag skall åtföljas av ett tillståndskort

från biografbyrån när det visas vid allmän sammankomst eller

offentlig tillställning.

Tillståndskort
utfärdas för godkända framställningar eller för visning som avses i 3 §.
Biografbyrån utfärdar, utöver det första tillståndskortet, kort till det antal
som sökanden begär.

Tillståndskort
skall innehålla sådana uppgifter som behövs för att identifiera framställningen
samt uppgift om det beslut biografbyrån fattat om framställningen.

Avgifter

9 §
Avgift för granskning enligt denna lag tas ut med

1.
grundavgift 200 kr.,

2.
tidsavgift 40 kr. per spelminut
vid normal visningshastighet, dock minst 200 kr.,

3. avgift
för varje tillståndskort utöver det första med 1 400 kr.

Om framställningen i en film eller ett videogram till väsentlig

del
är upptagen från verkligheten utgår inte granskningsavgift enligt första
stycket 2.

Om
en film eller ett videogram har en speltid under fem minuter vid normal
visningshastighet utgår avgiften för varje tillståndskort utöver det första
med 150 kr.

Tdlsyn

10
§ Biografbyrån utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag samt 16 kap. 10 b och 10 c §§ brottsbalken när
det gäller rörliga bilder. Byrån skall därvid verka för att överträdelser av
bestämmelserna beivras.

11
§ För sin tillsyn har
biografbyrån rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen som
används i samband med visning, försäljning eller uthyrning av filmer och
videogram till konsumen-

''- , ' 134

Biografbyrån
har för sin tillsyn även rätt att få tillträde till lokaler eller andra
utrymmen som huvudsakligen används för lagring eller förvaring av filmer och
videogram.

12 § Biografbyrån har rätt att av
den som i yrkesmässig verksam- Prop. 1989/90:70 het eller annars i
förvärvssyfte sprider filmer eller videogram på Bilaga 7 begäran få de
upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen.

13 § Om det kan antas att en
framställning sprids i strid mot 16 kap. 10 b § brottsbalken får biografbyrån
utan ersättning ta hand om exemplar av framställningen för kontroll.

Biografbyrån får ta hand om exemplar av framställning för
kontroll under 24 timmar. Om det finns särskilda skäl får tiden utsträckas,
dock längst till fem dygn.

14 § Polismyndigheten skall på begäran lämna den
hjälp som be

hövs vid tillsynen.

Register över videogramdistributörer m.m.

15 § För att underlätta tillsynen
skall biografbyrån upprätta ett register över videogramdistributörer. Registret
skall föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla endast
sådana uppgifter som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 17 §.

16 § Arkivet för ljud och bild får ha
terminalåtkomst till de uppgifter i registret som behövs för arkivets
verksamhet.

17 § Den som yrkesmässigt säljer
eller hyr ut videogram skall anmäla sig för registrering hos biografbyrån.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas till
registret.

18 § Bestämmelser om att biografbyrån har
terminalåtkomst till

det register som arkivet för ljud och bild för över pliktexemplar av

filmer och videogram finns i lagen (1978:487) om pliktexemplar

av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m.

19 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid allmän sammankomst eller
offentlig tillställning som inte omfattas av medgivande enligt 3 §, visar en
framställning i film eller videogram som omfattas av granskningsplikt men inte
har godkänts för visning,

2. bryter mot villkor enligt 3 §,

3. bryter mot 6 § om åldersgränser
för tillträde till visning,

4. bryter mot 8 § första stycket om
tillståndskort,

5. underlåter att fullgöra sin
skyldighet enligt 17 §.

20 § Film, videogram och utrustning
som använts i strid mot 1 § skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

21 § Biografbyråns beslut enligt
denna lag i frågor om granskning av film eller videogram (filmcensur) får
överklagas hos kammarrätten. 1 övrigt får byråns beslut enligt denna lag inte
överklagas. '35

22 § Vid prövning av mål
om filmcensur består kammarrätten av Prop. 1989/90:70

tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter. Av de särskil- Bilaga 7

da
ledamöterna skall en ha särskilda kunskaper om film och en i beteendevetenskap.
Utevaro av en av de särskilda ledamöterna hindrar dock inte att mål avgörs om
tre av kammarrättens ledamöter är ense om slutet.

Kammarrätten
är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 §
andra stycket 1-3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt vid
prövning av överklaganden som uppenbarligen inte kan bifallas.

23 §
Regeringen förordnar för högst fem år i sänder minst sex,

högst tio personer att efter kallelse inträda som särskilda ledamö

ter i kammarrätten vid handläggning av mål om filmcensur. Av

dessa personer skall hälften ha särskilda kunskaper om film och

hälften ha särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen.

Avgår sådan person under den tid, för vilken han har blivit ut

sedd, förordnar regeringen annan person i hans ställe.

De
särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare. De får inte vara underåriga
eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

24 §
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om inkallande av

de särskilda ledamöterna till tjänstgöring i kammarrätt samt om

ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av mål om

filmcensur och därmed sammanhängande frågor.

Särskild
ledamot får för tid, under vilken han varit inkallad till tjänstgöring,
ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1991, då förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m. och lagen (1985:993) om avgifter för granskning av
filmer och videogram skall upphöra att gälla.

2.
Om en framställning om
filmcensur har kommit in till statens biografbyrå före ikraftträdandet skall
äldre föreskrifter gälla. Bestämmelserna i 4 § skall dock tillämpas i stället
för bestämmelserna i 3 § förordningen (1959: 348) med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m.

3.
De distributörer som vid den
nya lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verksamhet skall
registrera sig hos biografbyrån senast den 1 mars 1991.

136

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptagningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:487) om pliktexemplar
av skrifter och ljud- och btldupptagningar

dels att rubriken närmast före 13 § skall utgå,

dels att 12-14, 16, 17 och 25 §§ samt rubriken närmast
före 12 § skall ha följande lydelse,

dels att
det i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande lydelse.

Prop. 1989/90:70 Bilaga 7

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Film

Film,
videogram och fonogram

Av
film,.som är 16 eller 35 millimeter bred ocH som har godkänts av statens
biografbyrå för visning vid biografföreställning, skall den, som har påkallat
granskningen hos biografbyrån, lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud
och bild.

Av reklamfilm, som distribueras för visning vid
biografföreställning, skall distributören lämna ett pliktexemplar till arkivet
för ljud och bild.