Prop. 1989/90:71

Regeringens proposition 1989/90:71

om några processrättsliga frågor

Prop. 1989/90:71

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 25 januari 1990.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ett flertal ändringar i de regler som styr domstolarnas
handläggning av måj och ärenden.

Först
behandlas frågan om de allmänna domstolarna i enlighet med vad som
föreslagits av rättegångsutredningen i alla typer av mål bör få anlita
experter på det i målet aktuella sakområdet som ledamöter av rätten. Något
förslag om sådan expertmedverkan läggs inte fram. Däremot föreslås att den
möjlighet att anlita särskild expertis i mål om kvalificerad ekonomisk
brottslighet som idag finns vid 13 särskilt utsedda tingsrätter skall få
utnyttjas av alla 97 tingsrätterna. 1 samband därmed avskaffas de särskilda
forumreglerna för dessa brottmål.

I
tvistemål kan rätten genom mellandom avgöra en del av ett mål med förtur. Det
kan i vissa fall innebära stora fördelar när det gäller rättegångskostnader
och handläggningstid. 1 propositionen föreslås att mellandom skall kunna
meddelas i flera fall än nu. Dessutom föreslås en ändring i reglerna om hur en mellandom
skall överklagas.

Möjligheterna
för en domstol att själv rätta fel i sina avgöranden föreslås utökade. Rätten
föreslås vidare få komplettera ett avgörande med ett beslut i en fråga som
förbisetts. Efter mönster från vad som gäller inom förvaltningen föreslås också
regler om omprövning av beslut i s.k. domstolsärenden.

Reglerna
om åklagares personliga ansvar för rättegångskostnader i brottmål föreslås
avskaffade.

En
åklagare skall normalt lämna den som misstänks för ett brott eller hans
försvarare tillfälle att yttra sig, innan åklagaren inhämtar ett sakkunnigutlåtande
från någon annan än en myndighet.

Tiden inom vilken man har
att anföra besvär över ett tingsrättsbeslut, Prop. 1989/90:71 två veckor,
föreslås bli densamma som tiden för överklagande av domar, tre veckor.

Reglerna
om behörighetskrav för nämndemän vid allmänna förvaltningsdomstolar och
försäkringsdomstolar föreslås ändrade så att alla som är tjänstemän vid domstol
är uteslutna från valbarhet till uppdrag som nämndeman.

Polismans
rätt enligt rättegångsbalken att själv besluta om husrannsakan föreslås i
enlighet med riksdagens tidigare ställningstagande i frågan inskränkt till
fall då det föreligger fara i dröjsmål.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels
att 1 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels
att i 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § orden
"på föreskrivet sätt eller" skall utgå,

dels att 1 kap. 8 §, 17
kap. 5 och 15 §§ , 23 kap. 14 §, 28 kap. 4 och 5 §§, 30 kap. 13 §, 31 kap. 1-6,
10 och 11 §§ , 48 kap. 12 a §,49 kap. 12 §, 52 kap. 1 § samt 55 kap. 12 a §
skall ha följande lydelse,

dels
att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 §, 49 kap. 1 a §
och 54 kap. 1 a § , av följande lydelse.

Prop. 1989/90:71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Utöver vad som följer av 3
b § får /■ en
tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda
ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans.

Utöver vad
som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt
krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga
förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå, var för
sig eller tillsammans.

1.
en person som
förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a § , om det finns behov av
särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden,

2.
en person som
är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns
behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga
förhållanden.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller i
fråga om antalet nämndemän 3 b § första stycket andra och tredje meningarna
samt tredje stycket.

17
kap.

Handläggas
i en rättegång talan om faslsläddse, huruvida visst rättsförhållande består
eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må särskild
dom givas över faststäddsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan av
annan talan.

Beror
prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång,
får särskild dom ges över den talan.

' Senaste lydelse av I kap. 7§ 1985:1415

50
kap. 3 §
1973:240

51
kap. 3§
1973:240

52
kap. 2 §
1973:240

55
kap. 3 §
1973:240

56
kap. 3 §
1973:240.

Senaste lydelse 1989:656. ' Senaste lydelse 1971:218.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1989/90:71

som handlägges
i samma rättegång, må ock särskild dom givas över den talan.

År beträfiände samma
käromål fråga om ftera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse
för utgången, och finnes med hänsyn tid utredningen lämpligt, atl sådan dd av
målet avgöres för sig. må på parts begäran särskild dom givas däröver: mot
parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då
särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna. att målet i
övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

Om
del är lämpligt med hänsyn lill utredningen, får särskild dom ges över en av ftera
omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller
över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen,
skall bedömas vid avgörande av saken.

När
särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt
skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

i5§

Finner rätten på grund
av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel,
missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddele
rätten, sedan parterna erhållit tilljäde att yttra sig. beslut om rättelse.

Om
rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet
till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Rättelse skall
antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet
intagits i protokoll, i detta så ock. om del kan ske. å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

Har
rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats
i .samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från del all avgörandet meddelades.

Innan
beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle
att yttra sig, om del inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt
antecknas på varje exemplar av del avgörande som rättats.

18
kap. 16 §

I
mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan atl talan avser
tillvaratagande av statens eder någon annans enskilda rätt tdlämpas ifråga om
rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1989/90:71

Undersökningsledaren
äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan under förundersökningen
sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa begäran
därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall
företes eller föremål tillhandahållas för besiktning, eller förordnande, att
allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas
vid förundersökningen.

Förordnande
om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Förordnande om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål skall alltid
meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning
eller medföra syn-neriig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Undersökningsledaren
får inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon
annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans
försvarare ges tillfölle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda
skäl talar mot detta.

Om
en sakkunnig redan under fömndersökningen bör utses av rätten, får
undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära
föreläggande att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas
för besiktning eller förordnande att allmän handling som kan antas ha betydelse
som bevis skall tillhandahållas vid fömndersökningen.

kap.

§'

Förordnande
om husrannsakan meddelas, utom i fad som avses i tredje stycket, av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för
delgivning av stämning i brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat
fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om ej fara är i dröjsmål,
åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.

Fråga
om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp
en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål tas
upp av rätten självmant eller på yrkande av polismyndighet eller åklagaren.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skad häktas
enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas tid
inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt
bestämmelser i polislagen (1984:387).

"
Senaste lydelse 1980: 101. ' Senaste lydelse 1985:267.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:71

Utan
förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsakan, om åtgärden har
till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller tid inställelse vid rätten eller atl verkställa beslag
av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara
är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning
i brottmål.

1 Finner
rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av
skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfölle att yttra sig,
beslut om rättelse.

Rättelse
skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet
intagils i protokoll, i detta så ock. om det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skad tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

5 § "

Utan
förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsakan, om fara är i
dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i
brottmål.

kap.
3§

Om
rätten ftnner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet
till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har
rätten av förbiseende underlåtit alt fatta ett beslut som skulle ha meddelats
i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Har
den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer ulan att
detta avslöjats under rättegången, får rätlen på åklagarens begäran besluta
om rättelse av sitt avgörande.

Innan
beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfölle
att yttra sig. om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt
antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

31 kap.

1§'

Dömes i mål, vari åklagare
för talan, den tilltalade för brottet, skad han tdl statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid

Döms den tilltalade JÖr
brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad
som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för hans in-

*■
Senaste lydelse 1985:267. ' Senaste lydelse 1983:920.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:71

rätten under
förundersökningen, tid vittne eder sakkunnig eller eljest för bevisning under fömndersökningen
eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, elleryo>
kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i
annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som
motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid
allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Om
den tidlalade har haft offentlig försvarare i målet, skall vid tillämpning av
första stycket sista meningen hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften minskas
med vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Vad
den tilltalade enligt första stycket skall återbetala får jämkas eller
efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades
brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

ställelse
vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skad också ersätta
staten för kostnaden all hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten
omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen,
eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon
annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den
tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att
betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för
rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Har han haft offentlig försvarare i målet, skall maximibeloppet minskas med
vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Vad
den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger
med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som
den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av
regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

Frikänns den tilltalade
i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas eller avskrivs åtal som är väckt
av åklagaren, kan rätten besluta att den tilltalade skad Ja ersättning av allmänna
medel för sina kostnader

'
Senaste lydelse 1983:920.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:71

ning enligt
rättshjälpslagen (1972:429), för vittne eller sakkunnig eller eljest för
bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och
för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

ErsättningyöV
tidtalads inställelse utgår i enlighet med vad som gäller för tilltalad som
åtnjuter rättshjälp.

för
försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för expeditionsavgifter, om
kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta
tid vara sin rätt.

Den
tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför rätten. Sådan
ersättning utgår endgt vad som gäller för en tilltalad som har rättshjälp.

Döms den tilltalade för
brottet, kan han få ersättning av allmänna medel för sådana kostnader som avses
i första eller andra stycket och som vållats honom genom fel eller försummelse
av åklagaren.

Finnes åklagare hava
väckt åtal utan skäl, må han förpliktas all ersätta statsverket kostnad, som
avses i 1 §, så ock tid statsverket återgälda vad endgt 2 § tillerkänts den
tilltalade

Har målsäganden utan
skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må i den omfattning, som Jinnes
skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

Har
målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föranlett allmänt
åtal, får han i den omfattning som är skälig förpliktas all ersätta .staten
kostnad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tillerkänts den tidlalade.

Har i mål, vari
åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från rätten eller ej
iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller
invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annoriedes genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad
för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru
rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge
motsvarande tillämpning, om åklagaren, målsäganden eller offentlig försvarare

Om den tidlalade i ett
mål, där åklagaren för talan, genom att utebli från rätten eller inte följa
ett föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar,
som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet
eller försummelse vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta
sådana kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall
fördelas.

Om
målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse
vållat kostnader

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:71

genom vårdslöshet eller
försummelse vållat kostnad för statsverket eller den tilltalade.

för staten eller den
tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.

5 §

Skall
enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat
sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta
honom att jämte parten ersätta kostnaden.

Skall
enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller
genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge
rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten
ersätta kostnaden.

ö f

Dömas flera för
medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra,
eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden
en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del av målet,
som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom
vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad
gäldas av honom ensam.

Dömas
flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med
varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta
rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. 1 den mån
kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller
ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §,
skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Är
någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda
och båda för en.

10 § '

s. 11 Kontrollera mot PDF

Fullföljes mål från lägre
rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas
med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som
fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt,
finnes hava begått brottet eller av honom full-

' Senaste
lydelse 1948:453. '" Senaste lydelse 1964:166.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:71

följd
talan ej föranleder ändring i följd talan ej föranleder ändring i

lägre rätts dom.
Stadgandet i 3 § lägre rätts dom. Stadgandet i 3 §

skall avse det fall,
att / högre rätt skall avse det fall, att målsäganden

talan utan skäl fullföljts
av åklaga- utan skäl föranlett att talan full-

ren. följts av åklagaren.

Om
kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad
i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas
mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet
efter dess återupptagande.

11 §"

Om
rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

1
fråga om den tilltalades skyldig- I fråga om den tilltalades skyldig-

het
att ersätta staten kostnad för het att ersätta staten kostnad för offentlig
försvarare och för annan offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt honom
själv tillämpas rättshjälp åt honom själv tillämpas dock 1 första stycket
sista mening- dock 1 § andra och tredje styckena en samt andra och tredje
styckena detta kapitel, detta kapitel.

I
fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal
eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden,
ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle,
utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

48 kap.

12 a
§'

Finner
åklagaren att ett strafföre- Om åklagaren finner att ett

läggande, som har godkänts, till strafföreläggande, som har god-

följd av skriv fel, felräkning elieran- känts, innehåller en uppenbar orik-

nal liknande förbiseende innehåller tighet till följd av åklagarens eller

en uppenbar oriktighet, skall han, någon annans skrivfel, räknefel el

sedan den som har godkänt förelag- ler liknande förbiseende, skall han,

gandet har beretts tillfälle att yttra sedan den som har godkänt föreläg-

sig, besluta om rättelse av förelag- gandet har eto tillfälle att yttra sig,

gandet. besluta om rättelse av föreläggan

det.

Rättelse
får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det. En
rättelse får inte innebära att straffet höjs.

49 kap.

la§

När en tingsrätt meddelar dom i fad som avses i 17 kap. 5 § andra

"Senaste
lydelse 1983:920.

'Senaste
lydelse 1982:1123. 12

s. 11 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:71

stycket, bestämmer rätten med hänsyn tdl omständigheterna om talan mot
domen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot tingsrättens
slutliga avgörande. Talan förs genom vad.

12§''

Talan
mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare
enligt I kap. 3 d § första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare mån än
som framgår av 13 §, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd
behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient,
beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående
utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller
beslut varigenom en missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller en vade-
eller besvärstalan avvisats.

I
fråga om meddelade prövnings- 1 fråga om meddelade prövnings

tillstånd skall 54 kap. 11 § andra tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje

stycket och 13 § gälla i tillämpliga stycket och 13 § gälla i tillämpliga

delar. delar.

52 kap.

s. 12 Kontrollera mot PDF

1 Vill någon anföra besvär
mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag då beslutet meddelades
inkomma med besvärsinlaga lill underrätten. Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inte heller vid
något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas,
skall dock besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte
eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är
inte inskränkt till viss tid.

Om
skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § JÖrsta
stycket 1, 2. 3, 7. 8 eller 9. stadgas i nämnda kapitel.

Vill
någon överklaga en tingsrätts beslut, skall han ge in en besvärsinlaga till
tingsrätten. Inlagan skall ha kommit in tid rätten inom tre veckor från den dag
då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde
för förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har
tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i
fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

/
49 kap. finns bestämmelser om att den, som vid överklaga ett beslut, i vissa fad
först skall anmäla missnöje.

s. 13 Kontrollera mot PDF

"
Senaste lydelse 1989:656. '■* Senaste lydelse 1984: 131.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:71

54 kap.

la§

När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra stycket,
bestämmer hovrätten med hänsyn tid omständigheterna om talan mot domen skad
föras särskilt eller endast i samband med talan mot hovrättens slutliga
avgörande. Talan förs genom ansökan om revision.

55 kap.

12a§'5

Om
högsta domstolen med tillämpning av bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 11 a §
har prövat en prejudikatfråga får domstolen, om ytterligare prövning krävs,
helt eller delvis gmnda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens
bedömning eller, med undanröjande av lägre rätts dom, återförvisa målet till
lägre rätt för fortsatt handläggning.

En
prejudikatfråga får avgöras En prejudikatfråga får avgöras

genom dom. genom dom även i andra fall än

som avses i 17 kap. 5 § andra stycket.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock

1.
i fråga om fullföljd av talan
mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats före ikraftträdandet,

2.
i fråga om tid för besvär över
beslut som meddelats före ikraftträdandet,

3.
i fråga om lägre rätts
skyldighet att pröva om talan mot avgörande som meddelats före ikraftträdandet
fullföljts på föreskrivet sätt.

Har
i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydelsen talan före ikraftträdandet väckts
vid viss tingsrätt som sägs där, behåller tingsrätten sin behörighet att
handlägga målet.

"
Senaste lydelse 1989:352. 14

s. 15 Kontrollera mot PDF

2 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 9 § föräldrabalken' skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1990.

Senaste
lydelse 1981:26. 15

3 Förslag
till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom
föreskrivs att 19 kap. lydelse.

Nuvarande
lydelse

17
§ jordabalken' skall ha följande

Föreslagen
lydelse

Prop. 1989/90:71

s. 16 Kontrollera mot PDF

19 1 Om införing i
fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till
följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, skall införingen rättas.
Kan rättelse bli till förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller
innehavare av rättighet, för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall
det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes
skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som be-röres, om han är
känd, samt myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

kap.

7§

Om
införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar
oriktighet till följd av inskrivningsmyndighetens eller någon annans skrivfel
eller liknande förbiseende, skall införingen rättas. Kan rättelse bli till
förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller innehavare av rättighet,
för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall det inbördes företrädet
mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra
sig skall lämnas part som be-röres, om han är känd, samt myndighet som avses i
18 kap. 5 § första stycket.

Beslut
i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skall antecknas i akten.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1990.

' Balken
omtryckt 1971: 1209.

s. 17 Kontrollera mot PDF

4 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs att 39 § sjölagen (1891: 35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

39
§

Om införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller

skeppsbyggnadsregistret finnes in- skeppsbyggnadsregistret finnes in

nehålla uppenbar oriktighet till nehålla någon uppenbar oriktighet

följd av skrivfel eller annat dylikt till följd av registermyndighetens el-

förbiseende, skall införingen rättas, ler någon annans skrivfel eller lik

nad som nu sagts har motsvarande nande förbiseende, skall införingen

tillämpning på uppenbar oriktighet rättas. Vad som nu sagts har mot-

i registret till följd av tekniskt fel. svarande tillämpning på uppenbar

Kan rättelse bli till förfång för ägare oriktighet i registret till följd av tek-

eller för innehavare av pantbrev på niskt fel. Kan rättelse bli till förfång

grund av inteckning, skall det in- för ägare eller för innehavare av

hördes företrädet mellan berörda pantbrev på gmnd av inteckning,

förvärv bestämmas efter vad som skall det inbördes företrädet mellan

finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig berörda förvärv bestämmas efter

skall lämnas part som beröres, om vad som finnes skäligt. Tillfälle att

han är känd, samt myndighet som yttra sig skall lämnas part som be-

avses i 372 §. röres, om han är känd, samt myn

dighet som avses i 372 §.

Beslut
om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas
i dagboken eller akten. 1 stället för bevis eller handling, som utfärdats i
enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den
tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av
registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för
detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.

Talan
mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372 §.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

' Lagen omtryckt 1985:176. 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 .saml Nr 71

s. 18 Kontrollera mot PDF

5 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall
upphöra atl gälla vid utgången av juni 1990.

Äldre
föreskrifter gäller fortfarande

1.
i fråga om påföljd för parts utevaro,
om parten före ikraftträdandet kallats till förhandling, och

2.
i fråga om ordningen för målets
fullföljd i högre rätt, om det avgörande mot vilket talan fullföljts har
meddelats före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs att i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall
införas två nya paragrafer, 9 a och 9 b § §, av följande lydelse.

Prop.
1989/90:71

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

9a§

Finner
en tingsrätt att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är
uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan
anledning, skall rätten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkeh och
utan att det blir tid nackdel för någon enskildpart (omprövning).

Skyldigheten
gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte, om
tingsrätten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller
om det i annat fall finns särskilda skäl mot att rätten ändrar sitt beslut.

En
part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han begär omprövning sedan
tiden för överklagande av beslutet har gått ut.

9b§

Ett
överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om rätten själv ändrar
beslutet så som klaganden begär. I så fad tillämpas inte 52 kap. 2 och 4 §§
rättegångsbalken.

Ändrar
rätten beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall över-klagandel anses
omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skad ske enligt 52 kap. 2 §
rättegångsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Äldre bestämmelser gäller
i fråga om ändring av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

7 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§
I mål angående ansvar på grund av tryckfrihetsbrott skall rätten vid
förberedande behandling så snart ske kan utreda humvida den tilltalade enligt 8
kap. tryckfrihetsförordningen är ansvarig för skriften samt, om så erfordras,
meddela beslut därom.

Vid
beredande av tryckfrihets- Vid beredande av tryckfrihets

mål, vari talan föres om ansvar, må mål, vari talan föres om ansvar, må

rätten, även då fråga är om allmänt rätten, även då fråga är om allmänt

åtal, höra part eller annan så ock åtal, höra part eller annan så ock

meddela beslut i fråga om målets meddela beslut i fråga om målets

avvisande. För behandling av fråga avvisande. För behandling av fråga

som avses i första stycket må hu- som avses i första stycket må hu

vudförhandling utsättas; vid sådan vudförhandling utsättas; vid sådan

förhandling eller vid huvudför- förhandling eller vid huvudför

handling, som eljest utsattes ehum handling, som eljest utsattes ehum

målet i övrigt ej är berett till huvud- målet i övrigt ej är berett till huvud

förhandling, skall rätten bestå av förhandling, skall rätten bestå av

tre eller fyra lagfarna domare. tre lagfarna domare.

Om
särskild talan mot beslut, varigenom rätten ogillat invändning av tilltalad att
han enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen icke är ansvarig för skriften, gälle
vad i rättegångsbalken är stadgat angående invändning om rättegångshinder.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Lagen omtryckt 1977: 1017. 20

s. 10 Kontrollera mot PDF

8 Förslag
till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 2 § och 17 kap 1 §
fastighetsbildningslagen (1970:988)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:71

s. 3 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

15 kap. 2§ Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall
överklagas särskilt, om myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning eller

avvisat ombud eller biträde,

2.
ogillat jäv mot
förrättningsman,

3.
beslutat i
fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tidpunkt för rättighetshavares
skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30b§,

4.
beslutat i
fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till sådan
skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

5.
beslutat i
fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan handling,

6.
beslutat att
gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant
arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7.
beslutat enligt
9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap.
4 § om utdebitering av sådana kostnader,

8.
beslutat att
syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från
uppdraget,

9. avvisat överklagande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Skrivelsen
med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till
fastighetsbildningsmyndigheten inom två veckor från den dag då beslutet
meddelades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och
8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

Skrivelsen
med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till
fastighetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet
meddelades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och
8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Fastighetsdomstols
utslag eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas till
hovrätten. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till fastighetsdomstolen.
1 stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två
veckor gäller en tid av fyra veckor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

' Lagen
omtryckt 1971: 1035. - Senaste lydelse 1989:724. ' Senaste lydelse 1989:724.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Överklagande får göras av
sakägare och annan enskild part samt av Prop. 1989/90:71 sådan företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om tid
för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20
§' Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare, som är
kyrkobokförd i länet och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken.

Tjänsteman
vid allmän förvalt- Tjänsteman vid domstol, länssty-

ningsdomstol,
länsstyrelse, läns- relse, länsskattemyndighet eller un-

skattemyndighet eller
under läns- der länsstyrelse eller länsskatte-

styrelse eller
länsskattemyndighet myndighet lydande myndighet, lag-

lydande myndighet,
lagfaren döma- faren domare, åklagare, polisman

re, åklagare, polisman
eller advokat eller advokat eller annan som har

eller annan som har till
yrke att föra till yrke att föra andras talan inför

andras
talan inför rätta får inte vara rätta får inte vara nämndeman,

nämndeman.

Nämndeman
i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den
som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att
ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig
att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.

Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. 1 fråga om nämndemän som valts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1988:1329. 23

10 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs att 32 och 50 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

32
§

Beslut, som till följd av skrivfel. Beslut, som innehåller någon up-

räknefd eller annat sådant förbise- penbar oriktighet tid följd av dom-

ende innehåller uppenbar oriktig- stolens eller någon annans skrivfel,

het. får rättas av domstolen. Om det räknefel eller liknande förbiseende,

ej är obehövligt, skall tilljäde läm- får rättas av domstolen,

nas part att yttra sig innan rättelse Har domstolen av förbiseende

sker. underlåtit att falla ett beslut som

skulle ha meddelats i samband med etl avgörande, får domstolen komplettera
sitt avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet
meddelades.

Om del inte är obehövligt, skall parterna få tillfölle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering sker.

50
§'

Behärskar
part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller
är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk.
Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första
stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig
skrift eller omvänt.

Som tolk får ej anlitas den vars idlJÖrlithghet kan anses förringad på
grund av hans städning lid någon som för talan i målet eller på grund av annan
därmed jämförlig omständighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Senaste lydelse 1987:748. 24

s. 11 Kontrollera mot PDF

11 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9 § '

Valbar
till nämndeman i försäk- Valbar till nämndeman i försäk

ringsrätt är varje svensk medborga- ringsrätt är varje svensk medborga

re, som är kyrkobokförd i länet och re, som är kyrkobokförd i länet och

inte är underårig eller har förvalta- inte är underårig eller har förvalta

re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Den som är tjänsteman i allmän Den som är tjänsteman i allmän

försäkringskassa eller ledamot av försäkringskassa eller ledamot av

socialförsäkringsnämnd, tjänste- socialförsäkringsnämnd, tjänste

man vid lokal skattemyndighet el- man vid lokal skattemyndighet el

ler riksförsäkringsverket, lagfaren ler riksförsäkringsverket, lagfaren

domare, annan ledamot eller tjäns- domare, annan ledamot i försäk-

teman i försäkringsdomstol, åklaga- ringsdomstol, tjänsteman vid dom-

re, advokat eller annan som har till stol, åklagare, advokat eller annan

yrke att föra andras talan inför rätta som har till yrke att föra andras

får inte vara nämndeman. talan inför rätta får inte vara nämn

deman.

Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. 1 fråga om nämndemän som valts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

'
Senaste lydelse 1988:1330. 25

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom
föreskrivs att 12 kap. 37 § samt 13 kap. 56 och 65 §§ vattenlagen (1983:291)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12
kap. 37 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrättningsmannen
har

1.
ogillat jäv enligt 7 §,

2.
beslutat angående ersättning till
sakkunnig eller tolk,

3.
beslutat angående ersättning
enligt 24 § tredje stycket,

4. beslutat angående rättelse enligt 35 §.

Överklagande enligt första
stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor
från den dag då beslutet meddelades.

Överklagande enligt första
stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom tre veckor
från den dag då beslutet meddelades.

Ett
beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den
som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen
får överklaga beslutet genom besvär hos vattendomstolen. Denna besvärsrätt är
inte inskränkt till någon viss tid.

13 kap. 56 §

s. 26 Kontrollera mot PDF

Har
förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt
tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomstolen. Har
besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrättningsmannen,
skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda tid
inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.

65
Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos vattenöver-domstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50
kap. 1 och 2 §§ saml 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för vad fyra veckor,
för anslutningsvad två veckor och för anförande av besvär tre veckor

Har
förrättningsmannens beslut inte överklagats inom rätt tid, skall klagomålen
omedelbart avvisas av vattendomstolen. Har besvärsinlagan före besvärstidens
utgång inkommit till förrättningsmannen, skall den omständigheten att inlagan
först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att
talan avvisas.

§'

Vattendomstolens
domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos
vattenöver-domstolen. I stället för de tider som föreskrivs i 50 kap. 1 och 2 §§
rättegångsbalken gäller för vad fyra veckor och för anslutningsvad två veckor.

Senaste
lydelse 1987:758.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller dock Prop.
1989/90:71

1. i
fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan

det, och

2. i
fråga om skyldighet att pröva om talan mot avgörande som medde

lats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

13 Förslag till Prop. 1989/90:71

Lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

Härigenom
föreskrivs att 4 kap. 22 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4
kap.

22 §

En införing i företagsintecknings- En införing i företagsintecknings-

registret skall rättas, om införingen registret skall rättas, om införingen

innehåller en uppenbar oriktighet innehåller någon uppenbar oriktig

till följd av skrivfel, något annat het till följd av inskrivningsmyndig-

liknande förbiseende eller något hetens eller någon annans skrivfel

tekniskt fel. Det inbördes företrä- eller liknande förbiseende eller tid

det mellan inteckningar som berörs följd av något tekniskt fel. Det in-

av en rättelse skall bestämmas efter hördes företrädet mellan inteck-

vad som är skäligt, om rättelsen ningar som berörs av en rättelse

kan skada näringsidkaren eller nå- skall bestämmas efter vad som är

gon innehavare av företagshypo- skäligt, om rättelsen kan skada nä-

teksbrev. ringsidkaren eller någon innehava-

re
av företagshypoteksbrev.

Tillfälle
att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd, samt den
myndighet som avses i 5 kap. 3 §.

En
anteckning om ärendet skall göras i registret, om inte beslut meddelas samma
dag som ärendet har tagits upp.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

14 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom
föreskrivs att 26 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett beslut som till följd
av skrivfel, räknefel eller något annat sådant förbiseende innehåller en uppenbar
oriktighet får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan
rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om
ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är
obehövlig.

Ett beslut som innehåller
en uppenbar oriktighet tdl följd av myndighetens eller någon annans skrivfel,
räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har
meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part
tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild
och åtgärden inte är obehövlig.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1990.

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:71

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om några processrättsliga frågor

1 Inledning

Rättegångsutredningens betänkande

År
1977 tillkallades en kommitté för att se över reglerna för rättegången vid de
allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutredningen.
Utredningens uppdrag tog enligt de ursprungliga direktiven främst sikte på
rättegången vid tingsrätterna. Sedermera utvidgades uppdraget till andra
frågor, bl.a. rörande hovrätterna och högsta domstolen.

Den
25 febmari 1987 avgav utredningen (Ledamöter: landshövdingen Ingvar Gullnäs,
ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, överåklagaren Sten Styring,
advokaten Lars Laurin, kuratorn John Thörngren och lantmästaren Lennart
Sandberg) delbetänkandet (SOU 1987:13) Översyn av rättegångsbalken 3
Expertmedverkan och specialisering. Jag skall nu ta upp de frågor som behandlas
i betänkandet. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens
sammanfattning av sitt betänkande som bilaga I, dels utredningens lagförslag
som bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En
sammanställning över remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 871098).

Betänkandet "Några processrättsliga frågor"

Regeringen
beslutade den 11 december 1986 att vissa frågor som tagits upp i
rättegångsutredningens direktiv skulle utredas i särskild ordning. I beslutet
uppdrog regeringen åt hovrättsassessorn Peter Fitger att med utgångspunkt från
rättegångsutredningens direktiv som särskild utredare överväga frågor rörande
ett enhetligt fullföljdssystem, mellandom, rättelse och omprövning,
rättegångskostnaderna i brottmål, sakkunniginstitutet samt utformningen av 20
§ lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

Utredaren
avlämnade i september 1988 sitt slutbetänkande (Ds 1988:66) Några
processrättsliga frågor. Arbetet med betänkandet har ut-

förts
i en gmpp i vilken såsom sakkunniga ingått hovrättslagmannen Prop.
1989/90:71 Trygve Hellners, professor Per Henrik Lindblom och departementsrådet
Lars Eklycke.

Jag
skall nu ta upp de frågor som behandlas i betänkandet. Till protokollet i
detta ärende bör fogas dels utredarens sammanfattning av sitt betänkande som
bilaga 4, dels utredarens lagförslag som bilaga 5 och dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena har
gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Dnr 88-4300).

Övriga frågor

Jag
skall också ta upp en skrivelse från domstolsverket till regeringen om valbarhetskraven
för nämndemän. Skrivelsen, som bör fogas till protokollet som bilaga 7, har remissbehandlats.
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr 89-685).

Vidare
skall jag ta upp ett förslag från Stockholms tingsrätt till ändrade regler när
det gäller huvudförhandling i tvistemål. Skrivelsen med tingsrättens förslag
bör fogas till protokollet som bilaga 8. Den har remissbehandlats, och
remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr 89 7).

Jag
skall också med anledning av ett beslut av riksdagen ta upp frågan om ändrade
regler i fråga om polismans rätt enligt rättegångsbalken (RB) att själv besluta
om husrannsakan.

Slutligen
avser jag att i detta ärende ta upp ett par detaljjusteringar av de processrättsliga
reglema av närmast redaktionell karaktär.

Lagrådet

Regeringen
beslutade den 23 november 1989 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag
som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Lagrådet
har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga
10.

Jag
återkommer till lagrådets yttrande i den allmänna motiveringen angående
omprövning i vissa ärenden (s. 59) och polismans rätt att själv besluta om
husrannsakan (s. 79) samt i specialmotiveringen till lagförslagen (s. 88
92). Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.

2 Allmän motivering

2.1 Inledning

Förfarandet
i de allmänna domstolarna regleras i första hand av rätte

gångsbalken (RB). Den trädde i kraft år 1948 och har under de år den gällt

fortlöpande anpassats till samhällsutvecklingen. Reformarbetet har under

senare tid framför allt baserats på rättegångsutredningens arbete. Den 1 31

januari
1988 reformerades sålunda tingsrättsförfarandet på gmndval av rättegångsutredningens
förslag i ett delbetänkande från år 1982 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278,
SFS 1987:747). Den Ijuli 1989 trädde nya regler om förfarandet i högsta
domstolen i kraft (prop. 1988/89:78, JuU20, rskr. 260, SFS 1989:352). De nya
reglerna innebär en utveckling och renodling av högsta domstolens roll som
prejudikatinstans, och grundar sig på förslag av rättegångsutredningen i ett
delbetänkande från år 1986. Slutligen moderniserades hovrättsförfarandet i
olika hänseenden den 1 september 1989 (prop. 1988/89:95, JuU23, rskr. 288, SFS 1989:656).
Även dessa regler grundar sig på förslag av rättegångsutredningen, denna gång
i dess slutbetänkande från år 1987.

En huvudprincip i den
nuvarande organisationen kan sägas vara de allmänna domstolarnas mer eller mindre
generella sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare
bör ha en så bred kunskap och överblick över hela det juridiska fältet som
möjligt. Det är framför allt denna huvudprincip som aktualiseras i
rättegångsutredningens betänkande om expertmedverkan och specialisering.
Utredningen har pekat på de nackdelar för rättskipningen som följer av avsteg
från principen, och förslagen i betänkandet syftar till att åstadkomma
förutsättningar för en återgång till ett mer enhetligt domstolsväsende.
Huvudförslaget innebär att det skall bli möjligt för tingsrätterna och
hovrätterna att förstärka rätten med en eller två expertledamöter i alla slags
mål.

Fömtom det nu sagda skall
jag i det följande ta upp ta upp några frågor som omfattades av rättegångsutredningens
direktiv men som sedermera anförtrotts åt en särskild utredare. Det är inte
fråga om några mera genomgripande reformer, men förslagen skall ses som ett led
i den fortlöpande moderniseringen av RB. Jag tar också upp några andra frågor
om ändringar i processuella regler som aktualiserats i skilda sammanhang.

Prop.
1989/90:71

s. 32 Kontrollera mot PDF

2.2 Frågor om expertmedverkan och specialisering

2.2.1
Expertmedverkan

Min bedömning:
Någon allmän möjlighet för tingsrätterna och hovrätterna att anlita personer
med särskild sakkunskap som ledamöter av rätten införs inte.

Rättegångsutredningens
förslag: Utredningen har föreslagit att tingsrätterna och hovrättema ges en
generell möjlighet att låta en särskild ledamot med ekonomisk, medicinsk,
teknisk eller annan särskild sakkunskap (expert) ingå i rätten.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande.

Skälen för min bedömning:
De 97 tingsrätterna dömer som första instans bland de allmänna domstolarna. När
det gäller arbetsfördelningen mellan tingsrätterna är huvudregeln att ett mål
skall stämmas in till den tingsrätt som målet enligt särskilda forumregler
har lokal anknytning till. Principen är således att alla tingsrätter i landet
har lika kompetens att

s. 33 Kontrollera mot PDF

handlägga och pröva mål.
Behovet av särskild sakkunskap för rättskip- Prop. 1989/90:71 ningen inom
ett visst rättsområde har emellertid lett till att handläggningen av vissa
måltyper koncentrerats till en eller flera av tingsrätterna. Ofta har en sådan
koncentration kombinerats med regler om särskild sammansättning av
tingsrätten.

Rättegångsutredningen
har i sitt betänkande om expertmedverkan och specialisering pekat på olika
negativa konsekvenser av en specialisering av rättskipningen. De förslag från
utredningen som jag nu skall ta upp liksom förslagen i de närmast följande
avsnitten skall ses mot bakgmnd härav. Förslagen syftar till att åstadkomma fömtsättningar
för en återgång till ett mera enhetligt domstolsväsende.

Samhällets
utveckling, inte minst på det tekniska området, har medfört att målen vid de
allmänna domstolarna i ökad utsträckning har kommit att avse förhållanden som
är svåra att sätta sig in i och förstå för personer som inte har särskilda
kunskaper på det område som berörs. Som exempel kan nämnas mål angående fel i
fastighet enligt 4 kap. 19 § jordabalken, mål inom ADB- och miljöområdena samt
mål om skadestånd som rör medicinska förhållanden.

Den
möjlighet som idag enligt RB står de allmänna domstolarna till buds, när de
ställs inför uppgiften att pröva en fråga vars bedömande kräver särskild
fackkunskap, är att anlita sakkunnig enligt bestämmelserna i 40 kap. RB. Den
sakkunniges utlåtande kommer då att utgöra bevisning i målet. Utredningen har
konstaterat att sakkunniginstitutet är behäftat med vissa svagheter. Rätten har
t. ex. normalt inte tillgång till den sakkunniges kunskaper i processens
inledningsskede. Rättens ledamöter är vidare utlämnade åt sig själva under det
skede då rättens avgörande skall beslutas, dvs. vid överiäggningen och v-id
utformningen av domen. Enligt utredningen är det i själva verket ofta just vid
bedömningen av det framlagda processmaterialet som behovet av särskild
fackkunskap är allra störst. Det behövs därför, enligt utredningen, också en
form av expertmedverkan där rätten kan tillgodgöra sig expertens kunskaper
under hela målet, inte minst under avgörandeskedet.

Med
anledning av dessa överväganden har utredningen föreslagit att tingsrätterna
och hovrätterna ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot med
ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild fackkunskap (expert) ingå
som ledamot av rätten.

Förslaget har vid
remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Av de

51 remissinstanser som har yttrat sig är det 36 som tillstyrker förslaget.

Tretton instanser avstyrker, en tillstyrker försöksverkamhet och en vill att

frågan skall utredas på nytt. Av de tretton domstolar som har hörts är

bostadsdomstolen, tre hovrätter och tre tingsrätter positiva. Två hovrätter

och två tingsrätter är negativa. En tingsrätt är tveksam men tillstyrker

försöksverksamhet. Högsta domstolens ledamöter avstyrker förslaget men

anser att experter utan rösträtt kan få medverka i rätten. Justitiekanslem

avstyrker förslaget, medan riksåklagaren och de fem överåklagare som har

yttrat sig tillstyrker det. Advokatsamfundet är starkt kritiskt till förslaget,

medan domareförbundet, de båda åklagarföreningarna samt nämndemän

nens riksförbund är positiva. 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

s. 34 Kontrollera mot PDF

I
huvudsak har följande skäl anförts mot utredningens förslag: Det blir Prop.
1989/90:71 svårt att förutse vilken sammansättning rätten kommer att ha i mera komplicerade
mål, och en viss slumpmässighet kommer att styra rättens sammansättning. Att en
så väsentlig sak som rättens sammansättning på detta sätt kommer att bli osäker
kan ifrågasättas. Det finns risk för att kunskap tillförs domstolen över
huvudet på parterna. Det blir svårt att finna personer som både besitter
aktuella specialkunskaper och är lämpliga att verka som meddomare. Det är
olämpligt att en särskild ledamot med specialkunskaper inom ett visst område
utan erfarenhet av den dömande verksamheten är med och avgör stundtals svåra
bevisvärderingsfrågor eller svåra juridiska problem i komplicerade mål. Det
finns risk för komplikationer när det i en fråga finns olika åsikter bland
experterna. Det är rent principiellt främmande att en enskild domstot och t.o.m.
en enskild domare skall ha att utse domare från fall till fall. Den mycket grannlaga
uppgiften att ställa frågor till parter m.fl. kräver stor erfarenhet samt
kunskaper om och känsla för det processuella rollspelet.

Flera
remissinstanser anser att man i stället bör tillgodose behovet av sakkunskap
genom en ökad användning av sakkunniginstitutet. Härvid har bl. a. föreslagits
införande av regler som medger att sakkunniga anlitas under det förberedande
skedet i målet, under hela huvudförhandlingen och genom inhämtande av
kompletterande yttrande även därefter. Åtta av remissinstanserna föreslår
sålunda ökad användning av sakkunniginstitutet.

För
egen del vill jag först understryka att jag liksom utredningen vill slå
vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den
därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så djup kunskap och god
överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Mot den bakgrunden ser
jag det i och för sig som önskvärt med åtgärder som motverkar behovet av
ytterligare specialisering inom domstolsväsendet.

I
Sverige har de allmänna domstolarna, som är sammansatta av yrkesdomare och
nämndemän, ett gott anseende hos allmänheten för rättvis och opartisk
handläggning. Det är obestridligen viktigt att domstolarna kan tillföras
sakkunskap så att handläggningen av exempelvis invecklade mål med teknisk eller
ekonomisk anknytning underlättas. Det får dock inte ske till priset av en
minskad rättssäkerhet för parterna eller ett minskat förtroende från
allmänhetens sida. Med den utgångspunkten är de kritiska synpunkter som har
framkommit under remissbehandlingen värda beaktande.

Flera
av remissinstanserna inte minst Sveriges Advokatsamfund har uttryckt farhågor
för att medverkan av expertledamöter skulle innebära en risk för att rätten
tillförs processmaterial över huvudet på parterna. Enligt RB får domen om
målet har avgjorts efter huvudförhandling i princip endast grundas på vad som
har förekommit vid denna förhandling (den s.k. omedelbarhetsprincipen). Att
domstolarna medvetet skulle underiåta att tillämpa denna regel om
expertledamöter satt med i rätten är det nog ingen som vill påstå. Men
självklart kan omedvetna avsteg från

s. 35 Kontrollera mot PDF

omedelbarhetsprincipen
tänkas förekomma, t.ex. om expertledamoten Prop. 1989/90:71 avger ett omdöme
som normalt skulle ha tillförts målet genom sakkunnigbevisning. Inte minst mot
den bakgmnden finns det uppenbarligen risk för att parterna kan misstänka att
en expertledamot under överläggningen tillför rätten viktiga sakupplysningar,
som parterna inte har fått tillfälle att bemöta. Det är självklart inte
önskvärt att tilltron till vårt domstolsväsende mbbas av denna anledning. Man
bör därför vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter.
Vidare innebär utredningens förslag till skillnad från vad som tillämpas
enligt hittillsvarande regler om expertmedverkan att expertledamöterna inte
kan utses i förväg, utan att rätten har att från fall till fall utse
expertledamöter bland personer som i regel saknar erfarenhet av dömande
verksamhet. Som påpekats under remissbehandlingen är en sådan ordning
principiellt främmande för vår domstolstradition. Dessutom kan en experts
bristande domstolsvana leda till nackdelar från praktisk synpunkt.

Det
finns alltså starka invändningar mot utredningens förslag. Till detta kommer
att det med fog kan ifrågasättas om behovet av en förstärkning av domstolarna i
angivet hänseende egentligen är så stort som utredningen har hävdat.

Det
naturliga sättet att skaffa sig sakkunskap är att själv studera ämnet. Den som
arbetar som domare är tränad att sätta sig in i sakförhållanden som är obekanta
för honom. Det är exempelvis vanligt att den som handlägger ett mål om
fastighetsköp måste sätta sig in i frågor om byggnadsteknik för att kunna leda
förhandlingarna och döma i målet. Likaså måste den som handlägger
trafikbrottmål hjälpligt sätta sig in i hur en bil fungerar även om han själv
inte är bilförare.

Dessa
exempel är triviala, men de belyser ändå problemet. De mål som rättegångsutredningen
diskuterar har den likheten med fastighetsmålet och bilmålet att sakfrågorna
inte kan förstås utan påläsning. Skillnaden är naturligtvis att ett verkligt
komplicerat mål kräver mer omfattande studier. I takt med samhällsutvecklingen
ökar antalet sådana mål. Det skall givetvis inte förnekas att expertmedverkan
kan göra det lättare för den enskilde domaren att snabbt sätta sig in i ett
främmande sakområde. Å andra sidan behöver det i dessa fall inte vara en
nackdel att det inte finns expertledamöter i rätten. Tvärtom kan det hävdas att
handläggningen blir mer omsorgsfull, allsidig och begriplig om de lagfarna
domarna tvingas att sätta sig in i sakfrågorna från grunden utan experthjälp.
Och det kan inte bortses från att medverkan av en expertledamot kan begränsa de
övriga domarnas ambition att själva bilda sig en uppfattning i sakfrågan.

Även
om antalet sakligt komplicerade mål vid domstolarna ökat på senare år, ger vad
som förekommit i detta lagstiftningsärende enligt min mening inte vid handen
att det skulle finnas sådana vinster att hämta med ett system med
expertledamöter att de överväger de invändningar från principiella,
organisatoriska och ekonomiska utgångspunkter som kan riktas mot ett sådant
system. Jag är därför inte beredd att nu förorda att utredningens förslag i
denna del genomförs.

Vid
remissbehandlingen av förslaget har flera remissinstanser pekat på

att det finns anledning att undersöka om det går att öka användningen av 35

sakkunnigbeviset.
Remissinstanserna har i huvudsak anvisat två huvudlinjer efter vilka man
skulle kunna åstadkomma detta. En linje är att göra det möjligt för rätten att
tidigare och i större omfattning använda sig av den sakkunnige, exempelvis
under målets förberedelse. Den andra linjen är att öka parternas benägenhet att
påkalla sakkunnigförordnande, exempelvis genom att i ökad utsträckning låta
kostnaden för den sakkunniges medverkan stanna på statsverket.

Jag är i och för sig
positiv till att dessa frågor övervägs närmare. Jag är emellertid inte beredd
att redan nu ta initiativ till en sådan undersökning. Till denna slutsats har
bidragit att det, enligt vad jag erfarit, vid Uppsala universitet pågår ett
vetenskapligt forskningsarbete kring sakkunnigbeviset, där de nu aktuella
problemen kan förväntas bli ingående belysta.

Prop. 1989/90:71

2.2.2
Eko-brottmålen

Mitt förslag: S.k.
eko-brottmål skall kunna handläggas vid alla tingsrätter.

Rättegångsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
är positiva.

Skälen for mitt förslag:
Med eko-brottmål brukar avses vidlyftiga eller komplicerade brottmål i vilka
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse för
bedömningen. Från och med den 1 juli 1985 skall sådana mål företrädesvis
handläggas av vissa tingsrätter som särskilt utsetts av regeringen (1 kap. 7 § RB).
Det gäller här i princip en tingsrätt för var och en av de 13 åklagarregioner
som landet delats in i. Dessa tingsrätter har fått möjlighet att i brottmål
låta experter på ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som
särskilda ledamöter (1 kap. 8 § RB). De ekonomiska experterna skall utses av
domstolen bland personer som i förväg förordnats av regeringen. Som
skatterättsliga experter skall tjänstgöra domare från främst länsrätterna och
kammarrätterna. Även hovrätterna har fått möjlighet att anlita ekonomiska och
skatterättsliga experter (2 kap. 4 a § RB).

De nämnda reglerna
infördes som ett led i statsmakternas ansträngningar att komma till rätta med
ekonomisk brottslighet. De grundade sig på förslag av kommissionen mot
ekonomisk brottslighet i betänkandet (SOU 1984:3) Domstolar och eko-brott och
av rättegångsutredningen i betänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras
sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Förslagen skilde sig åt framför
allt på det sättet att kommissionen men inte rättegångsutredningen föreslog
att handläggningen av mål om eko-brott skulle koncentreras till vissa
tingsrätter.

Under den fortsatta
behandlingen av förslagen rådde relativt bred enighet om behovet av en möjlighet
till särskilt kvalificerad sammansättning i de aktuella målen. Däremot ansåg de
flesta att det inte var lämpligt att koncentrera handläggningen av målen till
vissa tingsrätter.

Det var, enligt
föredragande statsrådet i prop. 1984/85:178, framför allt två skäl som talade
för en koncentration av eko-målen. För det första var

det
till fördel för samspelet mellan en expertledamot och en lagfaren Prop.
1989/90:71

ledamot
att även den senare hade goda erfarenheter och goda kunskaper i

fråga
om det aktuella ämnesområdet. Därigenom kunde man motverka

risken
för att en expertledamots uppfattning i en viss fråga alltför okritiskt

godtogs
av övriga ledamöter i rätten. För det andra åstadkoms genom en

koncentration
fömtsättningar för att expertema deltog i rätten relativt

regelbundet.
Härigenom kunde de snabbare få erfarenhet av de frågor som

brukade
vara uppe till bedömning i brottmål.

Under
remissbehandlingen av de förslag som låg till gmnd för 1985 års lagstiftning
sades att det fanns en risk för att en uppdelning av domstolsväsendet på så
sätt att vissa kvalificerade mål förbehölls några tingsrätter på sikt kunde
leda till en försämrad rekrytering till övriga tingsrätter och till att
allmänhetens förtroende för dessa domstolar blev sämre. Dessutom påpekades att
koncentrationen innebar ett avsteg från principen att rättskipningen i första
instans skall vara lokalt förankrad.

1
1985 års lagstiftningsärende föreslogs att förslagen om eko-mål - även förslaget
om koncentration till vissa tingsrätter skulle genomföras. Riksdagen antog
förslagen i propositionen (JuU 1984/85:39, rskr. 360). Bestämmelserna trädde,
som jag nämnt, i kraft den 1 juli 1985 (SFS 1985:415).

Rättegångsutredningen
har i betänkandet om expertmedverkan och specialisering återkommit till frågan
om koncentrationen av eko-mål. Av betänkandet framgår att tillämpning av bestämmelsema
om eko-mål under tiden den 1 juli 1985 - den 30 juni 1986 aktuahserats endast
i nio mål vid nio olika domstolar, medan man i propositionen hade uppskattat
det antal mål som skulle beröras till något eller några hundratal per år (prop.
1984/85:178 s. 15).

Med
hänsyn till det ringa antal kvalificerade eko-mål som förekommit och till spridningen
av dessa har enligt rättegångsutredningen syftet med att koncentrera målen
uppenbarligen inte uppnåtts. De fömtsättningar som ligger till gmnd för bestämmelsema
om koncentration av kvalificerade eko-mål till vissa tingsrätter har alltså
enligt utredningen inte infriats. Med hänsyn till de nackdelar som är
förknippade med specialisering inom domstolsväsendet har utredningen föreslagit
att bestämmelserna om koncentration upphävs.

Remissinstanserna
är över lag positiva till utredningens förslag. Av 33 som har yttrat sig är 31
positiva medan två (Domänverket och Sveriges Civilingenjörsförbund) vill
avvakta en utvärdering av reformen.

Domstolsverket
har utvärderat 1985 års reform (DV Rapport 1987:6).

Utvärderingen har bl.a. skett genom inhämtande av uppgifter från de

tingsrätter som handlägger s. k. eko-mål. Av dessa uppgifter framgår att

under tiden Ijuli 1985-31 mars 1987 drygt 30 eko-mål hade stämts in till

de särskilda eko-tingsrättema. Sex av dessa hade kommit från någon

annan tingsrätts ordinarie domkrets. 1 sex av målen hade någon part

begärt att tingsrätten skulle förstärkas med en ekonomisk expert, i ett av

målen med skattedomare. Endast ett mål hade avgjorts under medverkan

av en ekonomisk expert, och bara ett mål under medverkan av en skatte

domare. Vidare hade det beslutats om expertmedverkan i ytterligare ett 37

mål,
och i några andra mål var beslut förestående. De tingsrätter som inte är
eko-tingsrätter hade under den aktuella perioden haft ett hundratal mål som de
själva ansett vara eko-mål.

Jag
har från domstolshåll erfarit att de förhållanden som redovisats i domstolsverkets
rapport inte förändrats nämnvärt under tiden efter den 31 mars 1987 fram till
hösten 1989.

Enligt min uppfattning är
1985 års sammansättningsregler i s.k. ekobrottmål väl ägnade att ge
domstolarna möjligheter att handlägga dessa typiskt sett svåra mål. Vad frågan
nu gäller är om koncentrationen av målen till vissa tingsrätter skall behållas.
Uppenbart är att de uppskattningar som i lagstiftningsärendet gjordes av
antalet mål som skulle omfattas av reformen var överdrivna. Det är relativt få
mål som handläggs med särskild sammansättning eller i särskilt eko-målsfomm.
Vad det beror på kan inte sägas med säkerhet. Men det står klart att det är
fråga om så få mål att koncentrationen i sig knappast kan anses ge de lagfarna
domarna som handlägger målen kunskaper i fråga om ämnesområdet. Inte heller
åstadkoms genom koncentrationen förutsättningar för att expertledamöterna skall
få tillräcklig erfarenhet av handläggningen av brottmål.

De
skäl som år 1985 talade för en koncentration är således nu försvagade.
Nackdelarna med en koncentration måste därför enligt min mening nu anses överväga
fördelarna. Redan detta talar för att avskaffa koncentrationen.

Härtill kommer ytterligare
ett skäl. Av domstolsverkets utvärdering framgår att de tingsrätter som inte är
eko-domstolar under den tid som undersökningen avsåg handlade ett hundratal mål
som de själva ansåg vara eko-mål. Det är inte uteslutet att dessa tingsrätter i
några mål skulle ha valt att förstärka sammansättningen med en ekonomisk expert
eller en skattedomare, om den möjligheten hade funnits. Genom att avskaffa koncentrationen
skulle man således skapa bättre förutsättningar för ett användande av de
särskilda sammansättningsreglerna i komplicerade brottmål och för ett
effektivare utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens på det här
området. Det är enligt min mening i högsta grad önskvärt.

På
grund av det sagda föreslår jag att de s. k. eko-brottmålen i fortsättningen
handläggs enligt vanliga forumregler.

Prop. 1989/90:71

2.2.3
Fastighetsdomstolarna

Min bedömning:
Frågor rörande förändringar av fastighetsdomstolarnas verksamhetsområde tas
inte upp i detta lagstiftningsärende.

Rättegångsutredningens
förslag: Utredningen har föreslagit att fastighetsdomstolarna skall avskaffas
och att de nuvarande fastighetsdomstolsmålen skall handläggas vid alla
tingsrätter.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande.

Skälen
för min bedömning: 27 av våra 97 tingsrätter är också fastighets- Prop.
1989/90: 71 domstolar. Fastighetsdomstolarna har till uppgift att handlägga
vissa mål med fastighetsrättslig anknytning enligt vad som föreskrivs i olika
lagar och författningar. Fastighetsdomstolarnas avgöranden överklagas till hovrätt.

Regler
om fastighetsdomstols och hovrätts sammansättning finns i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål. I mål som typiskt sett är tekniskt komplicerade är
fastighetsdomstolen enligt huvudregeln sammansatt av två lagfarna ledamöter, en
eller två tekniska ledamöter och två nämndemän. I andra mål, framför allt mål
om hyra, arrende och bostadsrätt, är fastighetsdomstolen sammansatt av två
lagfarna ledamöter och tre nämndemän. 1 vissa fall, där värdet av vad som
yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring, består fastighetsdomstolen av en lagfaren domare.

Rättegångsutredningen
har i sitt betänkande om expertmedverkan och specialisering föreslagit att
fastighetsdomstolarna skall avskaffas och att fastighetsmålen skall handläggas
vid samtliga tingsrätter. De i tekniskt hänseende mera komplicerade
fastighetsmålen skall enligt förslaget handläggas enligt de nuvarande domförhetsreglerna.
Beträffande de övriga målen har utredningen föreslagit att en expert vid behov
skall delta i rätten enligt de regler om expertmedverkan som utredningen vill
införa.

Utredningen
anger två skäl för sitt förslag. Det ena är önskemålet om ett mer enhetligt
domstolsväsende. Det andra är att gränsdragningen mellan mål som skall tas upp
av fastighetsdomstol och mål som skall tas upp av tingsrätt som allmän domstol
har vållat processuella problem.

Remissinstanserna
är ö.vervägande negativa till att avskaffa koncentrationen av de tekniskt
komplicerade fastighetsmålen. Flera av dem som avstyrkt det förslaget kan dock
tänka sig att de enklare fastighetsmålen överflyttas till de vanliga
tingsrätterna.

Jag
gör följande överväganden.

Flera
av de målgrupper som handläggs vid fastighetsdomstolarna skiljer sig avsevärt
från andra mål och ärenden som tingsrätterna handlägger. Framför allt gäller
detta de mål som i första hand motiverade införandet av
fastighetsdomstolsorganisationen, nämligen fastighetsbildningsmålen och expropriationsmålen.

Fastighetsbildningsmålen
utgör en stor del av fastighetsdomstolarnas arbetsunderlag. De är så speciella till
sin natur att de är tidskrävande att handlägga för domare som inte har
erfarenhet av dem. Handläggningen av fastighetsbildningsmål underlättas
avsevärt av att en teknisk ledamot ingår i rätten. Vid sidan av
fastighetsbildningsmålen finns ett antal målgrupper där tvisten i allmänhet
har att göra med fastighetsvärdering. Exempel härpå är expropriationsmålen och
målen om tomträttsavgäld. Även för sådana mål är det av värde att en teknisk
ledamot ingår i rätten och att de lagfarna ledamöterna har erfarenhet av
fastighetsrätt.

Remissutfallet
visar att det för de nämnda målgrupperna och andra

komplicerade fastighetsmål behövs ett särskilt kvalificerat prövningsförfa

rande. Fastighetsdomstolarna har under den tid de varit verksamma upp

fyllt de krav som kan ställas i detta hänseende. Starka skäl talar därför för 39

att
den specialistkompetens som finns i fastighetsdomstolarna bör bevaras.

Det sagda hindrar inte att
man undersöker om det genom mindre ingripande åtgärder går att komma till rätta
med de problem som rättegångsutredningen pekat på. Redan önskemålet om att
handläggningen inom domstolsväsendet av tvister med civilrättslig anknytning i
första hand skall förbehållas de geografiskt väl spridda allmänna domstolama motiverar
en översyn av de målgrupper som tilldelats fastighetsdomstolarna. Vidare har,
som jag nämnt, utredningen pekat på vissa processuella problem med den
nuvarande organisationen. Inom justitiedepartementet har upprättats en
promemoria (Ds 1989:40) med förslag av innebörd att vissa måltyper, som nu
handläggs av fastighetsdomstolarna, i stället skall handläggas av tingsrätterna
som allmänna domstolar. Promemorian remissbehandlas för närvarande. Jag får
alltså anledning att ganska snart återkomma till fastighetsdomstolarnas
uppgifter.

Prop. 1989/90:71

2.2.4
Arrende- och hyresnämnderna samt bostadsdomstolen

Min bedömning:
Frågor om organisationen av rättskipningen i hyres- och arrendenämnd tas inte
upp i detta lagstiftningsärende.

Rättegångsutredningens
fiirslag: Utredningen har föreslagit att hyres-och arrendenämnderna samt
bostadsdomstolen skall avskaffas och att ärendena övertas av de allmänna domstolama.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande.

Skälen
för min bedömning: Arrende- och hyresnämndernas samt bostadsdomstolens
ställning har under senare år varit föremål för överväganden i olika
sammanhang, se bl.a. hyresrättsutredningens slutbetänkande (SOU 1981:77)
Hyresrätt 3 samt rättegångsutredningens nämnda betänkande om expertmedverkan
och specialisering. 1 det sistnämnda betänkandet föreslås att arrende- och
hyresnämnderna samt bostadsdomstolen avskaffas. Nämndernas uppgifter skall
enligt förslaget övertas av tingsrätterna, medan bostadsdomstolens uppgifter
skall övertas av hovrätterna.

Förslaget att avskaffa
nämnderna och bostadsdomstolen har under remissbehandlingen mötts av starkt
negativa reaktioner bl.a. från hyresgästernas och fastighetsägarnas
organisationer. Med anledning härav är jag inte beredd att genomföra
rättegångsutredningens förslag i denna del.

Jag vill i sammanhanget
nämna att chefen för bostadsdepartementet nyligen tillkallat en parlamentarisk
kommitté (Bo 1989:04) som skall se över hyreslagstiftningen. De förslag som
denna kommitté senare lägger fram om bl. a. förverkande av nyttjanderätt kan
komma att innebära att nya ärendetyper tillförs nämnderna.

Det står emellertid klart
att nuvarande ordning beträffande nämndema inte är lyckad från effektivitets-
och kostnadssynpunkt. Det sammanhänger framför allt med att de flesta
nämnderna är mycket små och sårbara. Någon form av förbättring av dagens
organisation bör därför genomföras.

Jag har nyligen på grund
av regeringens bemyndigande (Dir. 1989:56) tillkallat en kommitté med uppgift
att utreda domstolsväsendets framtida uppgifter, arbetssätt och organisation.
Kommittén har bl. a. till uppgift att ta ställning till de frågor som jag nu
har berört. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föra fram något
förslag härom.

Prop. 1989/90:71

s. 41 Kontrollera mot PDF

2.3 Mellandom i tvistemål

Mitt
förslag: Mellandom skall kunna ges över hur en i målet uppkommen fråga, som
främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken. Rätten
skall kunna dela upp handläggningen enligt reglerna om mellandom oberoende av
vad parterna anser om det. Rätten skall vidare kunna bestämma att en mellandom
över en fråga som främst angår rättstillämpningen eller över ett rättsfaktum
skall kunna överklagas endast i samband med ett överklagande av det slutliga
avgörandet i målet.

Utredarens
forslag överensstämmer i stort med mitt förslag. Utredaren har dock föreslagit
att nuvarande regler om partsinflytande behålls för mellandom över rättsfakta
och frågor som främst angår rättstillämpningen.

Remissinstanserna:
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag. Positiva
till förslaget är bl.a. de flesta tingsrätterna och Sveriges Advokatsamfund,
medan två av hovrätterna avstyrker under anförande att de processekonomiska
vinsterna inte uppväger befarade tillämpningssvårigheter.

Skälen för mitt
förslag:

Inledning

Ett
tvistemål inleds i allmänhet med att den som anser sig ha ett anspråk mot någon
ansöker om stämning mot denne vid domstol. 1 sin ansökan begär han att rätten
skall meddela ett domslut av ett visst innehåll; han framställer ett eller
flera yrkanden. Till stöd för varje yrkande åberopar han ett eller flera
rättsfakta. Med rättsfaktum avses en omständighet som är av omedelbar betydelse
för utgången i målet.

Många tvistemål vid
domstol är komplicerade och tidsödande att handlägga. Det beror ofta på att
den utredning som parterna åberopar är vidlyftig. I en hel del mål kan
emellertid processläget vara sådant att utgången beror på hur rätten bedömer en
fråga som inte kräver särskilt mycket bevisning, fast målet i dess helhet är
mycket omfångsrikt. Ett typfall är att det i ett komplicerat mål om köp har
invänts bl.a. att kärandens anspråk är preskriberat.

Den
mest rationella ordningen i ett sådant fall är i allmänhet att bryta ut preskriptionsfrågan
till ett särskilt avgörande och låta resten av målet vila tills
preskriptionsfrågan är avgjord. Om rätten kommer fram till att an-

s. 42 Kontrollera mot PDF

språket
är preskriberat, behöver man ju inte ta ställning till svarandens Prop.
1989/90:71 övriga invändningar. Man har då genom att dela upp handläggningen sluppit
ta upp rättens och parternas tid med en huvudförhandling där hela den
vidlyftiga utredningen förebringats.

17
kap. 5 § RB erbjuder en möjlighet att dela upp handläggningen av ett tvistemål
på det sätt som jag nämnt. Uppdelningen kan ske så att ett käromål där
prövningen är av betydelse för prövningen av ett annat käromål som handläggs i
samma rättegång behandlas särskilt. Även en fråga om ett rätt.sjaktum kan göras
till föremål för särskilt avgörande. Ett avgörande som har meddelats enligt
bestämmelserna i 17 kap. 5 § RB brukar kallas mellandom.

Nuvarande
regler

En
mellandom kan enligt 17 kap. 5 § första stycket RB ges över en talan vars
prövning är avgörande för prövningen av en annan talan som handläggs i samma
rättegång. Så är förhållandet om käranden både för en fastställelsetalan,
exempelvis för att få fastställt att svaranden är skyldig att ersätta en viss
skada, och dessutom en fullgörelsetalan, exempelvis om förpliktande att betala
skadestånd. Även i andra fall kan prövningen av en talan vara utslagsgivande
för prövningen av en annan talan som handläggs i samma rättegång. Ett exempel
härpå är det fallet att käranden för talan både mot en gäldenär och mot en
borgensman som gått i borgen för gäldenärens skuld till käranden.

Även
handläggningen av ett enda käromål kan delas upp enligt reglerna om mellandom.
Enligt 17 kap. 5 § andra stycket RB kan nämligen ett av flera rätlsfakta bli
föremål för särskilt avgörande genom mellandom. Käranden kan ha åberopat två
alternativa rättsfakta till stöd för sitt yrkande, av vilka ett kräver
omfattande utredning och det andra kan bedömas utan att bevisning förebringas.
Som exempel kan nämnas att käranden till stöd för ett skadeståndsyrkande
åberopar dels vårdslöshet och dels en omständighet som medför strikt
skadeståndsansvar. Det kan då vara processekonomiskt fördelaktigt att bryta ut
frågan om det föreligger strikt skadeståndsansvar till särskilt avgörande.
Även en av flera invändningar från svarandens sida kan brytas ut till särskilt
avgörande enligt det aktuella lagrummet. Som exempel kan nämnas det fall som
jag tog upp tidigare, alltså att svaranden i ett vidlyftigt mål om köp bl. a.
påstår att kärandens anspråk är preskriberat.

Utvidgning
av tillämpningsområdet

Mellandomen
kan vara en utmärkt metod att få till stånd ett ändamålsen

ligt handläggningssätt av ett komplicerat mål, till gagn för både parterna

och domstolen. Erfarenheterna av de nuvarande reglema om mellandom

visar emellertid att det finns utrymme för förbättringar. För det första

menar många att mellandom förekommer alltför sällan, bl.a. till följd av

att reglerna inte ger tillräckliga möjligheter att dela upp handläggningen på

ett sätt som är processekonomiskt motiverat. För det andra framgår inte 42

s. 43 Kontrollera mot PDF

minst
av flera refererade rättsfall - att det i många fall är svårt att ange Prop.
1989/90:71 vad som är ett rättsfaktum. Det medför osäkerhet hos parter och
ombud om huruvida reglerna om mellandom är tillämpliga. Om en mellandom meddelas
trots att en uppdelning av handläggningen inte är tillåten, riskerar man att
domen undanröjs av högre rätt. Det inverkar naturligtvis på benägenheten hos
domstolarna att dela upp handläggningen enligt reglema om mellandom. Slutligen
har konstruktionen av de nuvarande reglerna generellt den svagheten att man når
de eftersträvade processekonomiska vinsterna endast i vissa fall, medan man i
andra fall får fördyringar. Det hänger samman med att en uppdelning av
handläggningen medför en risk för dubbla processkedjor.

När
man skall överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för institutet mellandom
bör man börja med att undersöka i vilka situationer en uppdelning av
handläggningen medför fördelar. Som jag tidigare varit inne på bör uppdelningen
göras så att den fråga som avgörs genom mellandomen kräver så lite utredning
som möjligt. 1 en rättegång där det krävs mycket utredning bör uppdelningen
således göras så att utanför mellandomen lämnas frågor som är mycket utredningskrävande.
Annars är vinsterna med mellandomen så små att nackdelarna främst risken för
dubbla processer i flera instanser lätt tar överhanden.

Det
är vidare processekonomiskt fördelaktigt om uppdelningen kan göras så att man
på goda gmnder kan hoppas att genom mellandomen avgöra målet i dess helhet, och
alltså inte behöva gå vidare med återstoden.

Slutligen
är det önskvärt att det inte förekommer alltför mycket gemensam bevisning i mellandomsfrågan
och den fråga som lämnas utanför. Det är viktigt av hänsyn både till
processekonomin och till eventuella vittnen m.m.

Mellandom
rörande en rättsfråga

De
krav som processekonomi och andra faktorer ställer leder fram till slutsatsen
att det idealiska målet för en utvidgning av mellandomsmöjlig-heten skulle vara
att mellandom fick meddelas i en från sakfrågor isolerad rättsfråga. En
rättsfråga kräver nämligen typiskt sett inte någon bevisning. I många fall kan
tingsrättsprocessen rörande en isolerad rättsfråga vara helt skriftlig, och i
de allra flesta fall gäller detsamma för hovrättsprocessen. Den risk för
dubbla processkedjor som är förenad med mellandoms-institutet spelar därmed
inte så stor roll.

Emellertid
skulle en reform som innebar att mellandom kunde ges över

isolerade rättsfrågor kräva en klar definition och avgränsning av rättsfråge

begreppet, något som inte är en alldeles lätt uppgift. Begreppet förekom

mer inte i den svenska processrättslagstiftningen utan har hos oss utveck

lats inom den juridiska doktrinen. Däremot förekommer det i vissa ut

ländska processordningar, men det finns ingen internationellt godtagen

innebörd av begreppen sakfråga och rättsfråga. Frågorna kan gå in i

varandra och det skulle krävas ganska sofistikerade konstmktioner för att

fullständigt beskriva dessa begrepp. Jag ser det som en fördel om det går 43

s. 44 Kontrollera mot PDF

att
undvika att begreppet rättsfråga införs i den svenska processrättsliga Prop.
1989/90:71 lagstiftningen.

En
avsevärt smidigare lösning skulle man få, om man i enlighet med vad utredaren
föreslagit inför en regel av innebörd att mellandom kan meddelas över en fråga
som främst angår rättstillämpningen. En sådan regel skulle avse i första hand
rättsfrågor, men även en del frågor som står på gränsen mellan sakfrågor och
rättsfrågor. Man skulle på det sättet avsevärt utöka möjligheterna att bryta ut
en del av ett mål till särskilt avgörande. Exempelvis kan man med nuvarande
reglering inte meddela mellandom rörande frågan om ett ingånget avtal är att
bedöma som ett köpeavtal, eftersom det i det fallet inte är fråga om ett
rättsfaktum. Med den föreslagna nya regeln blir mellandom möjlig i ett sådant
fall. Likaså blir det möjligt att meddela mellandom rörande frågan vilket lands
lag som skall tillämpas rörande en viss fråga. En fråga om ett visst
handlingssätt är vårdslöst eller inte är ett annat exempel på en fråga som
skulle kunna bli föremål för mellandom enligt den föreslagna regeln. Som
ytterligare exempel kan nämnas en fråga om en viss viljeförklaring är ett anbud
i avtalslagens mening och om en viss person haft ställningsfullmakt. Mot bakgmnd
av de angivna exemplen kan jag inte instämma i de farhågor som antytts från ett
par remissinstanser om att en reform av den föreslagna innebörden inte skulle
ha något praktiskt tillämpningsområde.

Uttrycket
"fråga som främst angår rättstillämpningen" har under remissbehandlingen
kritiserats för att det kan ge upphov till tolkningsproblem. Jag kan hålla med
om att begreppet är vagt i konturerna. Men det ser jag inte som någon nackdel.
Jag menar tvärtom att det är en fördel med en reglering som ger domstolen
frihet att från fall till fall bedöma vad som är en ändamålsenlig
handläggningsordning. Men det är klart att det går en gräns mellan frågor som
främst angår rättstillämpningen och frågor som i första hand är att anse som
sakfrågor. Frågor av sistnämnda typ bör enligt min mening inte kunna bli
föremål för mellandom annat än enligt reglerna om mellandom över rättsfakta.

1
likhet med en bred majoritet av remissinstanserna förordar jag mot denna bakgmnd
att en möjlighet till mellandom över frågor som främst angår rättstillämpningen
införs.

Under
remissbehandlingen har uppmärksammats hur den föreslagna möjligheten att
meddela mellandom över en fråga som främst angår rättstillämpningen förhåller
sig till reglerna om omröstning i 16 kap. RB. Nu gäller att alla frågor som kan
göras till föremål för mellandom också kan ställas upp till särskild omröstning
när hela målet avgörs i ett sammanhang. Fördelen med en sådan ordning är att
utgången i en viss fråga blir densamma oberoende av om frågan avgörs genom mellandom
eller i samband med den slutliga domen.

Jag skall belysa problemet
med ett teoretiskt exempel. Antag att det i ett

mål är fråga om humvida svensk eller utländsk rätt skall tillämpas. En

sådan fråga kan inte ställas upp till särskild omröstning. Däremot kan den

göras till föremål för mellandom enligt de regler utredaren förordar om

mellandom över frågor som främst angår rättstillämpningen. Antag vidare

att av tre domare en vill tillämpa utländsk rätt och därvid bifalla käromå- 44

s. 45 Kontrollera mot PDF

let medan av de
återstående två domarna, som vill tillämpa svensk rätt, Prop. 1989/90:71 rättens
ordförande vill bifalla käromålet och den andre domaren vill ogilla det. Antag
slutligen att den domare som vill tillämpa utländsk rätt har den uppfattningen att
käromålet med tillämpning av svensk rätt bör ogillas. I detta exempel blir
målets utgång olika beroende på om frågan om svensk eller utländsk rätt skall
tillämpas görs till föremål för mellandom eller inte. Om frågan görs till
föremål för mellandom kommer nämligen den domare, som vill tillämpa utländsk
rätt och som blir överröstad i den frågan, att få delta i omröstningen om
målets utgång enligt svensk rätt. Vid denna omröstning kommer hans röst att
medföra att käromålet ogillas. Om frågan vilket lands lag som skall tillämpas
inte görs till föremål för mellandom, kommer vid den gemensamma omröstningen
två domare att rösta för bifall och en för ogillande. Käromålet kommer då att
bifallas.

I
tidigare lagstiftningsarbete har det bedömts som närmast självklart att mellandom
inte skall kunna ges om annat än sådant som man enligt omröstningsreglerna kan
rösta särskilt om (se t.ex. SOU 1969:41 s. 142 och prop. 1971:45 s. 104).
Frågan är om det nu finns anledning att revidera den uppfattningen.

Först
och främst måste man ha klart för sig att det är ovanligt att det råder
oenighet inom rätten. 1 de allra flesta fall är rättens ledamöter av samma
uppfattning, och det blir alltså över huvud taget inte fråga om någon
omröstning. Det skulle med all sannolikhet bli utomordentligt sällsynt att en mellandom
över en fråga som främst angår rättstillämpningen skulle komma att föranleda
att målet fick en annan utgång än det hade fått om mellandom inte hade
meddelats. Problemet är således mer av teoretisk än praktisk natur.

Härtill
kommer att det även i andra sammanhang förekommer att handläggningsordningen
kan påverka målets materiella utgång. Ett exempel är de regler enligt vilka en
tingsrätt i vissa fall kan välja mellan en sammansättning med en eller tre
lagfarna domare. Naturiigtvis kan det valet påverka målets utgång. Ett annat
exempel är den möjlighet som finns att handlägga ett civilrättsligt anspråk i
en brottmålsrättegång. Det är klart att de speciella reglerna för rättegången i
brottmål kan påverka utgången. Dessa exempel visar att mitt förslag inte
innebär något brott mot grundläggande processrättsliga principer.

Mot
bakgrund av det sagda finns det enligt min mening inte några avgörande
olägenheter med att en mellandom kan meddelas över något som inte kan ställas
upp till särskild omröstning.

Inom doktrinen har röster
höjts för en ordning som gör det möjligt att

ställa upp en fråga som främst angår rättstillämpningen till särskild om

röstning (se Ekelöf, Rättegång, tredje häftet, femte upplagan 1988, s. 75

och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 430). En sådan reform skulle

emellertid, som utredaren pekat på, kräva att den legalitetsprincip som

präglar nuvarande omröstningsregler fick överges och att man fick övergå

till en ordning där rätten mera fritt bestämde omröstningstema i det

enskilda fallet. De risker som skulle vara förenade med detta uppväger

enligt min mening inte de ringa praktiska nackdelar som uppstår om

nuvarande regler behålls i ett utvidgat mellandomssystem. Jag är därför 45

s. 46 Kontrollera mot PDF

inte beredd att föreslå
att en fråga som främst angår rättstillämpningen Prop. 1989/90:71 skall
kunna ställas upp till särskild omröstning.

För att markera den begränsade rättskraften hos en mellandom som meddelats
med stöd av den nya bestämmelsen bör det som utredaren har förordat -
föreskrivas att mellandomen skall avse hur frågan skall bedömas vid avgörande
av saken.

Andra
medandomsfad

Möjligheten
att meddela mellandom beträffande en talan vars prövning är av betydelse för
prövningen av en annan talan bör självfallet finnas kvar även med den nu
förordade utvidningen av mellandomsmöjligheten. Mera tveksamt är om det finns
behov av att ha kvar möjligheten att meddela mellandom över ett rättsfaktum.
Den av mig föreslagna möjligheten till mellandom över en fråga som främst angår
rättstillämpningen skulle nämligen kunna antas kraftigt minska behovet av
sådana mellandomar. I likhet med utredaren anser jag emellertid att det inte
finns tillräcklig anledning att upphäva reglerna om mellandom över rättsfakta.

Från
ett par håll har man under remissbehandlingen förordat att möjligheten till
avgörande genom mellandom vidgas ännu mer än vad utredaren föreslagit. Sålunda
har Falu tingsrätt i sitt remissyttrande föreslagit en möjlighet till mellandom
också i andra fall än dem som enligt utredaren skall kunna komma i fråga, i
första hand när det gäller s. k. bevisfakta. Som exempel har nämnts det fallet
att en kärande till styrkande av ett och samma rättsfaktum vill åberopa dels
ett skriftligt dokument, vars äkthet dock förnekas av svaranden, dels en
omfattande och kostsam muntlig bevisning. Göteborgs tingsrätt har förordat att
domstolarna får använda mellandom efter en friare lämplighetsbedömning.

Mellandorn
i rena sakfrågor innebär, till skillnad från mellandom i rättsfrågor, stora
risker för dubbla processer. Man skulle riskera att de tänkta processekonomiska
vinsterna förbyts i förlängda och dyrbara rättegångar. Det hänger bland annat
samman med att det till skillnad från vad som är fallet beträffande
rättsfrågor är svårt för rätten att före en huvudförhandling ha ens en
preliminär uppfattning om utgången av en sakfråga. Därmed finns det risk att
rätten delar upp handläggningen på ett sätt som senare visar sig vara processekonomiskt
ofördelaktigt. Om rätten undantagsvis exempelvis i det fall som Falu
tingsrätt tagit upp skulle ha en klar uppfattning om hur en bedömning i en
sakfråga skulle utfalla kan man ofta nå samma resultat som en mellandom skulle
innebära genom att använda reglerna om avvisande av bevisning. Jag är mot den bakgmnden
inte beredd att nu förorda en utvidgning av det undantag från normala regler
som mellandomsbestämmelserna utgör till ytterligare fall. Reglerna måste
innehålla spärrar mot att fall som typiskt sett kan medföra risker för olägenheter
kan bli föremål för mellandom.

Vem
skad avgöra om mellandom skall ges?

Enligt
gällande rätt ligger det helt och hållet i domstolens hand att

oavsett
parternas inställning avgöra om mellandom bör ges över en j6

s. 47 Kontrollera mot PDF

talan
vars prövning är avgörande för prövningen av en annan talan som Prop.
1989/90: 71

handläggs
i samma rättegång (17 kap. 5 § första stycket RB). Mellandom

över
ett rättsfaktum (17 kap. 5 § andra stycket RB) fömtsätter däremot att

en
av parterna begär det. Om motparten i ett sådant fall motsätter sig

mellandom
krävs det synnerliga skäl för att mellandom ändå skall få ges.

Att
parterna har tillerkänts ett inflytande beror på att i sämsta fall i samma

mål
en prövning kan komma att ske två eller t.o.m. flera gånger i varje

instans
med åtföljande fördyring och tidsutdräkt (se prop. 1971:45 s. 106).

Domstolen
har alltid rätt att avstå från att företa en fråga till avgörande

genom
mellandom, om en sådan kan bedömas vara mindre lämplig ur

processekonomisk
synvinkel.

Jag
konstaterar först att varken utredaren eller remissinstanserna har ifrågasatt
någon ändring i nu nämnda hänseenden av de nuvarande reglerna beträffande mellandom
avseende en särskild talan. Även jag anser att den nuvarande regleringen i
denna del är tillfredsställande.

När
det gäller mellandom över ett rättsfaktum har utredaren föreslagit att de
nuvarande reglerna om partsinflytande behålls. Han har också föreslagit att
samma regler skall gälla beträffande mellandom över en fråga som främst angår
rättstillämpningen. Sveriges Advokatsamfund har under remissbehandlingen
ifrågasatt om inte denna reglering innebär en onödigt långtgående begränsning
av utrymmet för att meddela mellandom. Samfundet, som pekar på risken för att
part motsätter sig mellandom i förhal-ningssyfte, har i stället föreslagit att mellandom
mot parts bestridande skall få meddelas om det föreligger särskilda skäl. En
sådan förstärkning av domstolarnas möjlighet till egen bedömning av målens
ändamålsenliga handläggning ligger enligt samfundet väl i linje med önskemålet
att stärka domstolsprocessens ställning som ändamålsenligt konfliktlösningsinstitut
även i dispositiva tvistemål.

Jag
bedömer denna fråga på följande sätt.

Domstolen
har ansvaret för att målen förbereds till avgörande på ett ändamålsenligt sätt.
Lagstiftaren har på senare tid genom olika lagändringar särskilt markerat
detta ansvar. Jag kan t.ex. hänvisa till regeln i 42 kap. 6 § tredje stycket RB,
som infördes den 1 januari 1988 och som säger att rätten skall driva
förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. En annan
markering av domstolens ansvar är de regler om hovrätternas materiella
processledning som gäller fr.o.m. den 1 september 1989 (50 kap. 12 § RB). Dessa
lagändringar ger uttryck för ett ändrat synsätt på förhållandet mellan rätten
och parterna, som baserar sig på erfarenheter under de drygt 40 år som
förflutit sedan RB trädde i kraft.

I
ansvaret för att snabbt och effektivt förbereda mål till avgörande ligger

också att ta initiativ till att processen delas upp på ett ändamålsenligt sätt.

Det är utan tvekan rätten som i allmänhet har de bästa förutsättningarna

att bedöma om en sådan uppdelning kan vara processekonomiskt gynn

sam. Med de av mig föreslagna nya reglerna om mellandom över en fråga

som främst angår rättstillämpningen torde det sällan föreligga någon risk

för att en tillämpning av mellandomsreglerna föranleder några beak

tansvärda processekonomiska nackdelar. Även de regler jag strax kommer

att förorda om överklagande av mellandom minskar riskerna för det. 47

s. 48 Kontrollera mot PDF

Ett annat skäl för att
rättens inflytande på frågan skall vara starkt är Prop. 1989/90:71 som
advokatsamfundet påpekat att varje möjlighet för en part att motsätta sig att
mellandom meddelas kan användas av illojala parter för att förhala rättegången.

Mot
den angivna bakgmnden förordar jag att den uttryckliga regeln om partsinflytande
på mellandomsfrågan tas bort ur 17 kap. 5 § RB. Det innebär inte att jag menar
att parternas uppfattning i denna fråga skulle sakna betydelse. Rätten skall
självfallet under förberedelsen diskutera mellandomsfrågan med parterna. Om
någon av parterna motsätter sig mellandom är det naturligt att rätten särskilt
noga överväger frågan. Det viktiga är att ingen av parterna har någon form av
vetorätt.

Överklagande
av en mellandom

Som
jag har nämnt kan en mellandom enligt gällande regler överklagas på samma sätt
som en vanlig dom. Om en mellandom överklagas, leder det ibland till
processekonomiska nackdelar. Det finns nämligen, som jag tidigare varit inne
på, risk för dubbla processkedjor i flera instanser.

Utredaren
har föreslagit att rätten, när den meddelar mellandom rörande ett rättsfaktum
eller en fråga som främst rör rättstillämpningen, skall få möjlighet att
bestämma att mellandomen inte skall få överklagas särskilt utan först i samband
med att målet avgörs slutligt. En sådan lösning har övervägts i tidigare
lagstiftningsarbete men avvisats under motiveringen att ett fullföljdsförbud
sannolikt endast mycket sällan skulle komma till användning (SOU 1969:41 s.
144). Av de remissinstanser som i övrigt har tillstyrkt utredarens förslag
såvitt avser mellandom har domstolsverket, Helsingborgs tingsrätt och Sveriges
Advokatsamfund uttryckt tveksamhet till förslaget om fullföljdsförbud.

Problematiken vid
överklagande av mellandom kan åskådliggöras med

ett exempel. Antag att det i ett mål är tvistigt dels om en viljeförklaring

från svaranden är att anse som ett anbud i avtalslagens mening, dels, om

denna fråga besvaras med ja, om käranden accepterat anbudet och avtal

därför kommit till stånd. Om anbudsfrågan inte kräver någon bevisning

medan parterna i acceptfrågan åberopar en mängd bevisning, kan det bli

aktuellt att med stöd av de av mig föreslagna nya reglerna avgöra anbuds

frågan genom mellandom. Om rätten i mellandomen skulle finna att

viljeförklaringen inte är ett anbud, är det självklart att mellandomen skall

kunna överklagas särskilt. Men om rätten skulle komma till motsatt upp

fattning är frågan mera problematisk. En obegränsad rätt att överklaga

mellandomen särskilt riskerar att leda till dubbla processkedjor. Denna

risk kan minskas genom en möjlighet att förbjuda särskild talan mot

mellandomen. Om rätten anser det mer eller mindre klart att dess uppfatt

ning att viljeförklaringen var ett anbud står sig i högre rätt, skulle rätten

med utredarens förslag kunna undanröja risken för dubbla processkedjor

genom att föreskriva att mellandomen bara får överklagas i samband med

det slutliga avgörandet. Om däremot rätten finner frågan om viljeförkla

ringens karaktär mera tveksam, kan det vara av värde att få frågan laga-

kraftvunnet avgjord innan acceptfrågan tas upp till handläggning. 48

s. 49 Kontrollera mot PDF

Enligt
min uppfattning kan den föreslagna möjligheten för rätten att Prop. 1989/90:71 efter
omständigheterna ta ställning till om en mellandom skall få överklagas
särskilt i vissa fall innebära ett värdefullt instrument när det gäller att
snabbt lotsa tvistemål fram till slutligt avgörande. Jag förordar därför att förslaget
genomförs. En annan sak är att det givetvis alltid finns skäl för rätten att bl.a.
mot bakgmnd av de diskussioner som förevarit vid den enskilda överläggningen
rörande saken kritiskt granska risken av att rättens avgörande kan komma att
ändras i högre rätt, och avgöra frågan om särskilt överklagande efter detta.

Det
förtjänar att påpekas att ett förbud mot särskilt överklagande påverkar
rättskraftsfrågan. En dom får nämligen inte rättskraft förrän den vunnit laga
kraft (17 kap. 11 § första stycket RB). Detta förhållande utgör dock enligt min
mening inget problem. Den domstol som meddelat mellandomen kan ju inte ändra
den (utom genom rättelse). Inte heller går det att väcka ny talan innan domen
vunnit laga kraft (13 kap. 6 § RB).

2.4 Rättelse, komplettering och omprövning

2.4.1
Inledning

En
domstols avgörande är bestämmande för parternas och myndigheters agerande i
olika hänseenden. Det är därför viktigt att det är korrekt in i minsta detalj.
Även små skrivfel, exempelvis ett fel på en siffra i ett utdömt penningbelopp
eller ett felaktigt personnummer, kan förorsaka stora problem när domen skall
verkställas. Domstolarnas arbete kännetecknas också av stor noggrannhet även i
detaljer. Det hindrar inte att det kan uppstå fel.

Det
instansordningssystem som RB tillhandahåller bygger på tanken att fel i
domstolsavgöranden skall rättas till i högre instans. En grundläggande princip
är vidare att ett domstolsavgörande skall vara ombbligt sedan det vunnit laga
kraft. Detta medför att utrymmet för den instans där ett fel uppkommit att
själv rätta till felet är begränsat.

När
man utformar regler om rättelse av fel i domar och beslut, är det alltså fråga
om att göra en avvägning mellan olika intressen. Å ena sidan har vi de
principer som jag nyss tog upp. Å andra sidan finns det naturligtvis behov av
en möjlighet att snabbt och enkelt rätta till fel där det kan ske utan att
andra intressen träds för när.

RB
har löst problemet så att skrivfel, felräkningar och liknande fel i domstolarnas
avgöranden i tvistemål och brottmål kan rättas av den instans där felet har
uppkommit enligt särskilda bestämmelser om rättelse (17 kap. 15§och30kap. 13§RB).

Andra myndigheter än
domstolar har i allmänhet en betydligt mer

omfattande rätt att ändra sina egna avgöranden än vad domstolarna har.

Enligt förvaltningslagen (1986:223) och de principer om förvaltningsbe

slutens s. k. rättskraft som har utbildats i praxis gäller nämligen att myn

digheten inte bara kan rätta sina beslut i sådana fall som avses med RB:s

bestämmelser om rättelse utan också ompröva sina beslut i en del andra

fall. Utredaren har övervägt möjligheterna att använda regler om ompröv- 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

ning i
domstolsförfarandet, men funnit att det i tvistemål och brottmål, där två eller
flera parter i allmänhet står mot varandra, inte är lämpligt att införa något
regelrätt omprövningsförfarande enligt förvaltningslagens modell. Som jag strax
närmare återkommer till (avsnitt 2.4.5) delar jag utredarens uppfattning
härvidlag. Detta hindrar inte att alla möjligheter att utveckla och förbättra
rättelseinstitutet bör tas tillvara i syfte att uppnå en processekonomiskt
fördelaktig ordning.

Prop. 1989/90:71

s. 50 Kontrollera mot PDF

2.4.2
Rättelse och komplettering i allmänhet

Mitt
forslag: Rätten skall kunna rätta ett uppenbart fel även i de fall

felet orsakats av någon annan än domstolen själv. Rätten får vidare

komplettera ett avgörande med ett beslut i en fråga som rätten av

förbiseende inte har beslutat om. '

Utredarens
förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag. Remissinstanserna är i
huvudsak positiva.

Skälen för mitt forslag:

Rättelse av skrivfel m.
m.

Utredaren
har utgått från att de nuvarande bestämmelserna i RB om rättelse inte är
tillämpliga när felet orsakats av någon annan än domstolen själv i första
hand någon av parterna. Denna ståndpunkt vinner stöd av ett uttalande i
Norstedts nya kommentar till RB, s. 17:72, och av vad remissinstanserna yttrat
i frågan. Som exempel på fel som med denna tolkning av lagrummen inte går att
rätta kan nämnas den situationen att åklagaren inte rätt antecknat under vilka
tider den åtalade varit anhållen eller häktad och att felaktigt antal dagar
därför tillgodoräknats i domen som verkställda i anstalt. Som andra exempel kan
nämnas fall där ett domstolsavgörande inte kan verkställas därför att en part
eller någon annan under rättegången lämnat en oriktig uppgift rörande en
detaljfråga som är väsentlig för verkställigheten men som inte är tvistig, t.ex.
svarandens exakta personnummer, svarandens exakta adress i ett avhysningsfall eller
det exakta bilnumret vid återtagande av en bil.

Utredaren har menat att
det skulle vara av värde med en uttrycklig rättelsemöjlighet även i sådana fall
som jag nu nämnt. Han har därför föreslagit att de nuvarande reglerna om
rättelse vid oriktighet till följd av misskrivning eller felräkning etc.
utvidgas till att gälla oavsett om felet beror på domstolen själv eller på
någon annan. Enligt förslaget kan det ske genom att lagtexten i 17 kap. 15 §
och 30 kap. 13 § RB formuleras om. Den föreslagna formuleringen medger rättelse
om ett domstolsavgörande innehåller en uppenbar oriktighet till följd av att
någon skrivit eller räknat fel eller gjort annat sådant förbiseende.

Förslaget har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Några av de
domstolar som har yttrat sig har emellertid haft en annan uppfattning.
Helsingborgs tingsrätt har anfört att förslaget kan

s. 51 Kontrollera mot PDF

innebära
en risk för att parter eller ombud i högre grad än i dag förlitar sig Prop.
1989/90:71 på att domstolen kontrollerar och korrigerar felaktiga yrkanden m. m.

För
egen del tror jag att en rättelsemöjlighet vid skrivfel etc. även av annan än
domstolen själv innebär en processekonomiskt fördelaktig ordning i vissa fall.
Tydligen har nuvarande regler i viss utsträckning tillämpats på detta sätt (jfr
betänkandet s. 86). De farhågor som Helsingborgs tingsrätt uttryckt menar jag
är överdrivna. Den part som medvetet är mindre noggrann i hopp om att domstolen
skall rätta till eventuella fel löper en stor risk. Domstolen är nämligen
aldrig skyldig att rätta ett avgörande, utan bestämmelserna är vad man brukar
kalla för fakultativa. Mot den bakgmnden tror jag inte att ett uttryckligt
lagfästande av den nu diskuterade ordningen kommer att medföra ökat slarv hos
parter och ombud. Jag förordar att utredarens förslag med viss språklig
jämkning genomförs i denna del.

Regler
om rättelse liknande dem som finns i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB finns i
flera andra sammanhang 48 kap. 12 a § RB (rättelse av strafföreläggande), 19
kap. 17 § jordabalken, 39 § sjölagen (1891:35 s.l), 32 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291), 4 kap. 22 § lagen (1984:649) om företagshypotek och 26 §
förvaltningslagen (1986:223). Dessa bestämmelser bör anpassas till de
ändringar som görs i reglerna om rättelse i tvistemål och brottmål.

Komplettering
med ell beslut i en bortglömd fråga

När
domstolen avgör ett mål är huvudfrågan i allmänhet om den talan som förs skall
bifallas eller ogillas. Det är denna fråga som i RB kallas för saken, och den
avgörs genom dom (17 kap. 1 § och 30 kap. 1 § RB). Rätten kan också skilja
saken från sig utan att avgöra den, exempelvis genom ett avvisnings- eller ett
avskrivningsbeslut. Sådana beslut kallas slutliga beslut.

I
samband med en dom eller ett slutligt beslut fattar rätten i allmänhet beslut i
andra frågor, som enligt RB:s terminologi formellt sett inte avser själva
saken. Det kan vara interimistiska frågor, frågorom säkerhetsåtgärder, frågor
om avräkning av häktningstid, frågor om rättegångskostnader och
rättshjälpsfrågor. Det inträffar någon gång att en domstol glömmer bort att
besluta i en sådan fråga, och domstolen kan inte med stöd av gällande regler
meddela beslut sedan målet väl är avgjort. Den möjlighet som står till buds är
därför att försöka få högre rätt att besluta i den bortglömda frågan, antingen
inom ramen för ett vanligt överklagande eller genom att använda extraordinära
rättsmedel. Ett sådant förfaringssätt är emellertid kostnadskrävande och
omständligt.

Ett sätt att åstadkomma en
processekonomiskt fördelaktigare ordning

vore att generellt göra det möjligt för domstolen att i efterhand komplette

ra ett slutligt avgörande med beslut i frågor som inte hör till saken. Den

nuvarande huvudregeln om att beslut i bifrågor skall tas in i det slutliga

avgörandet har emellertid goda skäl för sig, och jag är orolig för att en

generell möjlighet att komplettera ett slutligt avgörande i efterhand skulle

riskera att på ett olyckligt sätt skymma sambandet mellan det slutliga 51

s. 52 Kontrollera mot PDF

avgörandet och de processuella
frågor som det här framför allt är fråga om. Prop. 1989/90: 71 Jag förordar
därför inte en sådan lösning.

Det
återstår då att försöka lösa problemet med hjälp av rättelseinstitutet.
Utredaren har föreslagit att rätten skall få möjlighet att komplettera en dom
eller ett slutligt beslut med ett beslut, som rätten .till följd av förbiseende
underlåtit att fatta trots att det skulle ha meddelats i samband med domen
eller det slutliga beslutet. En fömtsättning för komplettering är enligt
förslaget att det kan ske inom två veckor från det avgörandet meddelades.
Anledningen till tidsfristen är att utredaren velat ge parterna tid att
överväga om rättelsen bör föranleda att domen överklagas.

De
flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Några domstolar har emellertid avstyrkt förslaget, bl. a. av principiella
skäl. Å andra sidan har Svea hovrätt, som tillstyrkt förslaget, föreslagit att
domstolen även skall få rätt att komplettera ett avgörande med ett bortglömt
moment i prövningen av själva saken. Exempelvis borde det enligt hovrätten, när
rättegången gäller flera kumulerade käromål och domstolen glömmer bort att döma
i ett av dem, finnas en möjlighet att komplettera domen med ett domslut i det
bortglömda käromålet.

För
egen del menar jag att man kan hysa betänkligheter av principiell art mot att
ge domstolen möjlighet att komplettera en dom med ett domslut i en bortglömd
del av själva saken. Härtill kommer att det torde vara ytterligt ovanligt i
praktiken att det förekommer förbiseenden av detta slag i domstolsarbetet. Jag
är därför inte beredd att gå så långt som Svea hovrätt föreslagit. Inskränker
man sig däremot enbart till beslut som inte avser själva saken, minskar de
principiella betänkligheterna avsevärt i styrka, samtidigt som man täcker in de
i praktiken förekommande fallen. Jag förordar därför en reform av den
omfattning som utredaren föreslagit. Med hänsyn till möjligheten av att det
kompletterande beslutet kan påverka parternas benägenhet att överklaga
avgörandet i själva saken, bör som utredaren föreslagit
kompletteringsmöjligheten stå öppen endast två veckor, dvs. så kort tid att
överklagande hinner ske (jfr mitt förslag om tiden för överklagande äv beslut i
avsnitt 2.7).

Jag
ser inte något behov av att, som någon remissinstans föreslagit, inskränka
kompletteringsmöjligheten till fall där det är uppenbart av förbiseende som
beslutet inte tagits upp i det slutliga avgörandet.

Jag
förordar att 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB ändras i enlighet med det sagda.
Vidare förordar jag att en motsvarande möjlighet till komplettering för de
allmänna förvaltningsdomstolarnas del införs i 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Avräkning
av tid JÖr straffprocessuella frihetsberövanden

Jag
skall här nämna något om en typ av fel som framför allt tidigare varit

ganska vanligt förekommande. Den som varit utsatt för straffprocessuella

frihetsberövanden har under vissa förutsättningar rätt att få den tiden

avräknad när han döms till ansvar. Domstolen skall då i domen ange det

antal dagar som den ådömda påföljden skall anses verkställd i anstalt.

Dessa regler infördes år 1973, och i början uppstod ett jämförelsevis stort 52

antal fel när domstolarna
tillämpade reglerna. Konstruktionen av reglerna om överklagande av domar och
beslut medför att den som anser att avräkningen har blivit felaktig i en dom
inte kan överklaga denna fråga utan att samtidigt överklaga själva domen. I
olika sammanhang har möjligheterna att rätta sådana fel diskuterats, och
röster har höjts för ökade möjligheter att använda rättelseinstitutet.

Ganska vanligt är att
domstolen väl beslutar om avräkning, men räknar fel så att för få eller för
många dagar avräknas. I sådana fall är det klart att rättelsereglerna är
tillämpliga. Även om felet beror på att någon annan än domstolen har varit
försumlig, exempelvis på att åklagaren lämnat felaktiga upplysningar om tiden
för frihetsberövande, kan rättelse äga mm enligt de av mig föreslagna nya
reglerna. En annan kategori av fel är att det över huvud taget inte finns något
beslut om avräkning i domen, trots att rätt till avräkning föreligger. I sådana
fall har domstolen alltså av förbiseende underlåtit att fatta beslut om
avräkning. Fel av den typen har hittills inte kunnat rättas, men med de regler
om komplettering som jag föreslår blir det möjligt.

Som framgått av vad jag
sagt ger de nya regler om rättelse och komplettering som jag föreslår goda
möjligheter att komma till rätta med de allra flesta fall av felaktig
tillämpning av reglerna om obligatorisk avräkning av tid för straffprocessuella
frihetsberövanden. Jag delar därför utredarens uppfattning, som vunnit stöd hos
majoriteten av remissinstanserna, att det inte behövs några speciella regler om
rättelse av sådana fel. En brist i systemet kan fortfarande sägas vara att det
inte går att överklaga ett beslut om avräkning utan att samtidigt överklaga
själva domen. Denna fråga sammanhänger med hela fullföljdssystemets utformning,
och det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu bryta ut den till
särskild behandling.

Prop. 1989/90:71

s. 53 Kontrollera mot PDF

2.4.3
Fel rörande den tilltalades identitet

Mitt förslag: En
möjlighet till rättelse införs för den situationen att en tilltalad i brottmål
lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet och domen därför blivit felaktig.

Utredarens
forslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag.

Remissinstanserna
är i huvudsak positiva.

Skälen för mitt förslag:
Jag skall nu ta upp ett problem som det inte går att komma till rätta med genom
de regler som jag tidigare har behandlat. Det upptäcks ibland (i mellan fem och
tio fall om året) att en person, exempelvis genom att visa upp ett pass som har
utfärdats för en annan person, har åtalats och dömts under felaktiga
identitetsuppgifter. I allmänhet rör det sig om utländska medborgare eller statslösa
som är berövade friheten, varför lagföringen måste ske snabbt. Att
gärningsmannen döms under felaktiga identitetsuppgifter kan omöjliggöra
straffverkställighet och medföra olägenheter för den person vars identitet kommit
till användning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Härutöver kan det bli
omöjligt att beakta domen vid återfall i brott eller Prop. 1989/90: 71 vid
överträdelse av ett i domen meddelat förbud att vistas i riket.

Det
är alltså angeläget att det går att rätta till ett fel av den här typen. De vanliga
sätten att rätta till fel i domstolsavgöranden passar emellertid mindre bra.
Man kan inte överklaga en dom bara för att få identitetsuppgifterna ändrade.
Det går visserligen att anföra besvär över domvilla, men då tvingas man att
anordna en fullständig ny process för att få gärningsmannen fälld, trots att
det kan framstå som uppenbart att identitetsfrågan i sig är utan betydelse för
domens innehåll i övrigt. Reglerna om återställande av försutten tid kan bara
användas av den person som svarar mot de i domen angivna felaktiga
identitetsbeteckningarna. Inte heller resningsreglerna kan komma till
tillämpning i särskilt många fall. Precis som besvär över domvilla kan
resningsförfarandet bara syfta till att undanröja avgörandet. Som jag nämnt är
inte heller reglerna om rättelse tillämpliga. Det är ju inte fråga om att någon
skrivit eller räknat fel eller gjort ett liknande misstag.

Eftersom
lagstiftningen således inte erbjuder några praktiskt användbara möjligheter
att rätta till fel av det här slaget, har domstolama ibland tillämpat egna
metoder. Det har sålunda förekommit att en hovrätt vid besvär över domvilla
undanröjt domen endast såvitt avsett personuppgifterna och samtidigt satt in
de rätta uppgifterna i domen. Även rättelsereglerna har ibland kommit till
användning trots att de inte är tillämpliga. Vanligare är att domstolen utan
att fatta ett formellt beslut om rättelse beslutar att domen skall förses med
en anteckning om att det har blivit utrett att den person som under visst namn
har uppträtt i rättegången och av tingsrätten dömts var en viss annan person.
På grundval av denna anteckning brukar kriminalvårdsstyrelsen tillåta att domen
verkställs mot den faktiske gärningsmannen, och kriminalregisteranteckningar m.m.
ändras till att avse denne.

Dessa
metoder som utvecklats vid sidan av lagstiftningen visar att det finns ett
behov av ett lagreglerat sätt att komma till rätta med felaktiga uppgifter i
brottmålsdomar om den dömdes identitet. Utredaren har föreslagit att en ny typ
av rättelseförfarande tillskapas för detta ändamål. Enligt utredarens förslag
skall identitetsuppgifterna i en brottmålsdom kunna rättas på yrkande av
åklagaren, om det kan antas att utgången i målet inte skulle ha blivit
lindrigare eller mindre ingripande för den tilltalade ifall uppgifterna varit
kända.

Förslaget har tillstyrkts
av de flesta remissinstanser. Göta hovrätt har

emellertid menat att det inte är lämpligt att belasta RB med bestämmelser

för de få fall som det här är fråga om. Enligt min mening måste emellertid

lagstiftaren se till att det finns möjligheter att rätta till felaktiga avgöran

den också i dessa fall, även om de är få. Regler härom har sin plats bland

bestämmelserna om rättelse i RB. Helsingborgs tingsrätt och Föreningen

Sveriges åklagare har i sina remissvar hävdat att en metod som utvecklats i

praxis, nämligen att utan rättelsebeslut korrigera identitetsuppgifterna i

den felaktiga domen, är bättre än utredarens förslag eftersom det inte

krävs att parterna eller någon annan hörs. Som jag ser det är det emellertid

för det första i princip inte godtagbart att den viktiga uppgiften i en dom 54

s. 55 Kontrollera mot PDF

om
vem som dömts till ansvar ändras utan stöd av lag. För det andra är det Prop.
1989/90:71 enligt min mening påkallat med regler som garanterar att partema i
princip bereds tillfälle yttra sig innan rättelse sker i dessa fall. En
ordning efter de av utredaren föreslagna riktlinjerna bör därför genomföras.

Somjag
sade är en fömtsättning för rättelse enligt utredarens förslag att utgången
inte skulle ha blivit lindrigare eller mindre ingripande för den tilltalade
ifall de rätta identitetsuppgiftema varit kända för rätten. Skälet till
förslaget i denna del är att den tilltalades bakgmnd kan ha betydelse för straffmätning
och påföljdsval (se t.ex. 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § brottsbalken). Om en
person med ett fläckfritt förflutet falskeligen legitimerar sig med ett pass
som tillhör en tidigare straffad person och därigenom blir dömd till en mer
ingripande påföljd än han skulle ha blivit om hans rätta identitet varit känd,
skulle enligt utredarens förslag rättelse således inte få ske.

Förslaget
har i denna del avstyrkts av riksåklagaren. Enligt riksåklagaren måste man
hålla i sär å ena sidan den formella frågan, att varje tilltalad skall dömas
och i förekommande fall avtjäna straff under sitt rätta namn, och å andra sidan
den materiella frågan, humvida den felaktiga identiteten påverkat påföljden. Om
utredarens förslag godtas, kan det enligt riksåklagaren leda till orimliga
resultat, särskilt om någon har utnyttjat en annan verklig persons namn. Skulle
nämligen inte fömtsättningar för vare sig domvillobesvär eller resning vara för
handen, kommer det enligt riksåklagaren inte att finnas någon möjlighet att
rätta felaktiga uppgifter om den dömdes identitet i de fall uppgifterna har
betydelse i försvårande riktning för den dömde.

Jag
instämmer med riksåklagaren i att den av utredaren föreslagna begränsningen av
möjligheterna att rätta felaktiga identitetsuppgifter kan leda till orimliga
resultat. Som jag ser det kräver inte heller hänsynen till den dömde att
möjligheterna till rättelse begränsas på det föreslagna sättet. De fall som det
är fråga om torde i praktiken nästan undantagslöst gälla ganska allvarlig
brottslighet där vederbörande gripits i samband med gärningen och därefter
häktats. I sådana fall spelar i allmänhet gämingsmannens bakgmnd en relativt
underordnad roll vid straffmätning och påföljdsval. Det torde vidare vara
mycket ovanligt att den som vill dölja sin identitet uppger en falsk identitet
som kan föranleda att han får ett strängare straff än han annars skulle ha
fått. Om den dömde efter en rättelse skulle anses ha fått för strängt straff,
finns det ju dessutom möjligheter att komma till rätta med det genom att
överklaga domen. Om domen vunnit laga kraft, torde under vissa förhållanden
reglerna om extraordinära rättsmedel kunna komma till användning.

Jag
förordar alltså sammanfattningsvis att en rättelse av felaktig identitet skall
kunna ske oberoende av vilken inverkan den korrekta uppgiften skulle ha haft på
utgången i målet. Även i övrigt bör vissa språkliga justeringar göras i
förhållande till utredarens förslag. Jag förordar att 30 kap. 13 § RB ändras i
enlighet med det sagda.

2.4.4 Handläggningen av
frågor om rättelse och komplettering

Prop. 1989/90:71

s. 56 Kontrollera mot PDF

Mitt
forslag: Rätten behöver inte ge parterna tillfälle att yttra sig före ett
beslut om rättelse eller komplettering, om det är uppenbart obehövligt.

Utredarens
förslag: Utredaren har inte särskilt berört frågan.

Remissinstanserna:
Ett par remissinstanser har berört frågan. Helsingborgs tingsrätt har
föreslagit en lösning som överensstämmer med mitt förslag.

Skälen
för mitt fiirslag: Som jag nämnt måste rätten före ett rättelsebeslut enligt
gällande regler bereda parterna tillfälle att yttra sig. Utredaren har inte föreslagit
någon uppmjukning av det kravet. Han har vidare föreslagit att samma krav skall
gälla när rätten skall komplettera ett avgörande med ett beslut i en bortglömd
fråga. Detta krav medför, som ett par remissinstanser har påpekat, att
rättelseförfarandet blir relativt omständligt. Helsingborgs tingsrätt har
föreslagit att domstolen skall ges möjlighet att meddela beslut om rättelse
utan att bereda parterna tillfälle att yttra sig, när detta är uppenbart
obehövligt.

Både
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller bestämmelser om
rättelse med en sådan ventil som Helsingborgs tingsrätt förordat. Enligt min
mening finns det skäl att införa en motsvarande möjlighet i RB. Det finns
nämligen fall då en rättelse inte alls berör parterna i målet -exempelvis när
rättelsen rör ett beslut om ersättning till någon som inte är part. 1 sådana
fall bör rätten kunna underiåta att ge parterna tillfälle att yttra sig.

I
detta sammanhang vill jag påpeka att skyldigheten att ge parterna tillfälle att
yttra sig inte kan anses innefatta en ovillkorlig skyldighet att delge parterna
ett föreläggande enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Det torde
i normalfallet räcka med en telefonkontakt eller ett meddelande som skickas
utan delgivningsförfarande.

Slutligen
vill jag nämna en annan fråga som kommit upp under remissbehandlingen.
Göteborgs tingsrätt har ifrågasatt hur rätten bör vara domför vid beslut om
komplettering skall t. ex. nämndemän delta när det är fråga om en brottmålsdom?
Svaret på den frågan torde vara att eftersom den handläggning som avslutas med
ett beslut om rättelse eller komplettering inte sker vid huvudförhandling är
reglerna om domförhet vid huvudförhandling inte tillämpliga. Tingsrätt är
således enligt 1 kap. 3 § RB domför med en lagfaren domare. Någon anledning att
överväga en annan reglering för dessa enkla frågor finns enligt min mening
inte.

2.4.5 Omprövning i
vissa ärenden

Mitt forslag: Efter
mönster av vad som gäller i förvaltningen införs regler om omprövning av beslut
i lagen om handläggning av domstolsärenden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Prop. 1989/90:71

Remissinstanserna
är i huvudsak positiva.

Skälen
för mitt förslag: Som jag sade inledningsvis innehåller förvaltningslagen
(1986:223) regler om omprövning, vilka går längre än de regler om rättelse somjag
hittills har talat om. Enligt förvaltningslagens 27 § skall nämligen en
myndighet som finner att ett beslut som den har meddelat som första instans är
uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan
anledning ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det
blir till nackdel för någon enskild part.

Skyldigheten
för myndighet att ompröva sitt beslut gäller även om beslutet överklagas,
såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition).
Skyldigheten gäller inte, om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet
till en högre instans eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att
myndigheten ändrar beslutet.

Enligt
28 § förvaltningslagen förfaller ett överklagande, om myndigheten själv ändrar
beslutet så som klaganden begär. Ändrar myndigheten beslutet på annat sätt än
klaganden begär, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte
avvisning skall ske på grund av att överklagandet kommit in för sent.

I
prop. 1985/86:80 (s. 77-79) utvecklas förutsättningarna för omprövning enligt
förvaltningslagen på i huvudsak följande sätt.

Den
första förutsättningen för att myndigheten skall vara skyldig att ompröva sitt
beslut, att beslutet är uppenbart oriktigt, innebär att myndigheten normalt
inte är skyldig att göra någon mera' ingående granskning av ett redan avgjort
ärende annat än då den har särskild anledning till det. Vid överklagande räcker
det i allmänhet att myndigheten läser igenom klagandens skrivelse och det
överklagade beslutet: Bara om denna genomläsning ger vid handen att utgången
sannolikt bör vara en annan behöver myndigheten i allmänhet granska ärendet
närmare.

Att
en part åberopar nya omständigheter är ett exempel på faktorer som ibland gör
att beslutet framstår som uppenbart oriktigt. Ett förbiseende eller en
felbedömning som myndigheten själv upptäcker att den har gjort kan också ge
anledning till omprövning. Uttrycket "uppenbart oriktigt" är avsett
att täcka även fall då beslutet visserligen var riktigt vid tillkomsten men
senare inträffade omständigheter gör att beslutet uppenbart framstår som
felaktigt eller olämpligt.

Som
en andra förutsättning för skyldigheten att ompröva beslutet gäller att
omprövningen kan göras snabbt och enkelt. Det innebär att skyldigheten normalt
inte gäller när det krävs ytterligare utredning i ärendet. Ett överklagande får
inte bli liggande hos myndigheten i väntan på omprövning.

Den
tredje förutsättningen, att ändringen kan ske utan att det blir till

nackdel för någon enskild part, innebär att förvaltningslagen inte medför

någon skyldighet att återkalla gynnande beslut. Lagen medför inte heller

någon skyldighet att skärpa förbud, förelägganden och liknande beslut som

är betungande för den enskilde. Någon sådan skyldighet kommer normalt

inte heller att föreligga i flerpartsärenden. Någon skyldighet föreligger

sålunda inte att ändra ens ett uppenbart oriktigt beslut, om ändringen

skulle innebära att någon enskild part får sin rättsställning försämrad.

Detta gäller även om myndigheten förutser att en sådan ändring under alla

förhållanden kommer att göras i högre instans. ''

s. 58 Kontrollera mot PDF

Enligt förvaltningslagen
kan en myndighet däremot bli skyldig att på Prop. 1989/90:71 nytt ta upp och
bifalla en ansökan om en förmån som den tidigare har avslagit helt eller
delvis. Den kan också bli skyldig att återkalla eller mildra ett förbud, ett
föreläggande eller liknande.

Ytteriigare
en förutsättning för omprövningsskyldigheten är att myndigheten ännu inte har
överlämnat handlingarna till den som skall överpröva beslutet.

Slutligen
krävs att det inte heller i övrigt finns särskilda skäl mot att myndigheten
ändrar beslutet. Ibland framstår det nämligen, trots att övriga
förutsättningar för omprövning är uppfyllda, som mindre lämpligt att myndigheten
omprövar sitt beslut. Bl. a. är vissa beslut av den karaktären att de i princip
bör vara lika orubbliga som domstolarnas domar sedan de har vunnit laga kraft.
Ett annat skäl mot omprövning hos beslutsmyndigheten kan vara att det rör sig
om ett överklagat beslut och att detta har samband med ett annat beslut som är
beroende av den högre instansens prövning. Om en myndighet finner att ett
överklagat beslut är oriktigt på bara en av de punkter som överklagandet avser
och om den punkten är mindre betydelsefull i sammanhanget, kan det också ibland
vara lämpligast att handlingarna lämnas direkt till den högre instansen.

Utredaren
har kommit fram till att omprövningsregler liknande förvaltningslagens inte
bör införas när det gäller vad som bmkar kallas rättskipning i egentlig
mening, alltså när det gäller brottmål och tvistemål som handläggs enligt RB.
Det sammanhänger främst med att det i sådana mål föreligger ett tvåpartsförhållande.
Denna utredarens ståndpunkt har godtagits av remissinstanserna, och även jag
delar hans uppfattning i denna del.

1
en del fall skall dock en tingsrätt vid prövningen av en fråga inte tillämpa RB
utan i stället lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den s. k.
ärendelagen. Denna lag avser ärenden angående rättsvård, som tingsrätt har att
ta upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning
skall handläggas i den ordning som är föreskriven för brottmål eller tvistemål.
I princip gäller lagen inte bara tingsrätt utan även vid överklagande av ett
tingsrättsavgörande. I allt som inte regleras av ärendelagen tillämpas RB vid
handläggningen av ett ärende. I fråga om möjligheterna till rättelse och
komplettering gäller sålunda för alla typer av domstolsärenden RB:s regler. De
förändringar som jag har föreslagit idag kommer därmed att gälla även för
domstolsärendena.

Att
det är ärendelagen och inte RB som är primärt tillämplig innebär bl. a. att man
får en mindre formbunden hantering med möjligheter för rätten att ganska fritt
bestämma om förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt.

Typexempel
på frågor som handläggs enligt ärendelagen är tillstånd till

adoption, dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman, dö

dande av förkommen handling, upplösning av samäganderättsförhållande,

byte av släktnamn samt olika tillstånd enligt familjelagstiftningen. Även

ärenden enligt 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, förmynder-

skapsärenden samt ärenden angående registrering av bouppteckning och

fastställande av arvsskatt handläggs enligt ärendelagen. Däremot hand

läggs exempelvis inte inskrivningsärenden enligt jordabalken och sjölagen 58

(1891:35 s. 1) enligt ärendelagen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

De
allra flesta ärenden är s. k. enpartsärenden. Mot den sökandes intres- Prop.
1989/90:71 se av att få bifall till sin ansökan står enbart allmänna intressen.
Oftast kan ärendet i dessa fall avgöras på grundval av de uppgifter som
sökanden tagit fram, eventuellt kompletterade med ett yttrande av en myndighet.
Andra ärenden är s.k. tvåpartsärenden och företer likheter med de mål som
handläggs enligt RB.

De
s. k. enpartsärendena företer stor likhet med de ärenden som handläggs enligt
förvaltningslagen. Utredaren har föreslagit att det införs omprövningsregler
för dem som överensstämmer med förvaltningslagens. Alla remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran utom Göteborgs tingsrätt,
som menat att det inte finns behov av sådana regler och att förändringar bör
anstå till dess en genomgripande översyn av ärendelagen kan göras. För egen del
tror jag att den av utredaren föreslagna möjligheten till omprövning kommer
att bidra till att avlasta framför allt hovrätterna en del onödiga
överklaganden, särskilt när det gäller frågor om bestämmande av arvsskatt. Det
är enligt min mening ett tillräckligt skäl för att genomföra förslaget.

Däremot
företer de ärenden där två enskilda parter står mot varandra stora likheter med
de mål som handläggs enligt RB. Det bör därför enligt min mening normalt inte
förekomma omprövning i dessa ärenden. Det föreslås i lagtexten komma till
uttryck genom att det i likhet med vad som gäller enligt förvaltningslagen
för omprövning fömtsätts att det inte uppstår nackdelar för någon enskild part.

Svea
hovrätt har ansett att det bör införas en tidsgräns inom vilken omprövning får
ske, förslagsvis lika med besvärstiden. Jag delar den uppfattningen när det
gäller omprövning på begäran av part.

Lagrådet
har anfört att det inte kan förväntas att sökanden eller annan som ärendet
angår alltid kommer att förstå skillnaden mellan en begäran om omprövning och
ett överklagande. Den som bara begärt omprövning bör därför enligt lagrådets
mening också anses ha överklagat beslutet, om tingsrätten ändrar beslutet på
annat sätt än han begärt. Lagrådet har föreslagit att det sagda skall framgå av
lagtexten.

Enligt
min mening bör man i görligaste mån hålla isär de båda instituten omprövning
och överklagande. Omprövning innebär en förnyad granskning av samma instans,
medan överklagande innebär att man påkallar ändring hos en högre instans. Denna
skillnad suddas ut om man gör som lagrådet föreslår. Härtill kommer att det
måste det finnas utrymme för en part att uttryckligen begränsa sig till att
begära omprövning av tingsrättens beslut. Det hindrar naturligtvis inte att det
ibland kan finnas anledning att anse att en begäran om omprövning också
innefattar ett överklagande exempelvis för att den riktar sig till hovrätten.

Jag
vill i sammanhanget erinra om att den nyligen tillkallade domstolsutredningen
(Ju 1989:06) skall se över de regler om omprövning som nu finns i
förvaltningslagen m. fl. lagar.

Jag vill avslutningsvis
påpeka att det torde vara lämpligt med särskilda

regler om behörighet att företa omprövning. En utgångspunkt bör vara att

omprövning i princip skall företas av personal som godkänts för tjänstgö

ring på domarbanan. Om de nu förordade reglerna godtas, avser jag att 59

återkomma till regeringen i denna fråga.

s. 60 Kontrollera mot PDF

2.5 Rättegångskostnaderna i brottmål Prop. 1989/90:71

2.5.1
Inledning, gällande rätt m.m.

Beivrandet
av ett brott föranleder alltid kostnader för staten. Den största delen av dessa
kostnader är inte rättegångskostnader i RB:s mening, utan staten står alltid
det slutliga ansvaret för dem. Hit hör kostnaderna för utredning av brottet,
för löner till polis, åklagare, domare och annan personal som är sysselsatt med
fömndersökning eller domstolsförfarande samt lokalkostnader. Andra kostnader
följer reglerna för rättegångskostnader i 31 kap. RB, vilket innebär att det
slutliga ansvaret för dem är beroende av utgången i målet. Hit hör kostnaderna
för bevisning.

Den
som misstänks för brott kan under vissa förhållanden få hjälp av staten med
kostnader som är förknippade med utredningen och rättegången. Enligt särskilda
bestämmelser i 21 kap. RB kan sålunda en offentlig försvarare förordnas för den
misstänkte. Denne får ersättning av staten, men frågan om vem som slutligt
skall stå för kostnaden bedöms enligt reglerna om rättegångskostnader. Den som
inte får en offentlig försvarare förordnad för sig får själv bekosta den försvararhjälp
han anser sig behöva. Om han frikänns kan han få ersättning av staten för
sådana kostnader.

Vidare
kan den vars årsinkomst understiger ett visst belopp för närvarande omkring
89 000 kr beviljas rättshjälp enligt reglerna om rättshjälp åt misstänkt i
brottmål (35 40 §§ rättshjälpslagen, 1972:429). Om sådan rättshjälp
beviljats, betalar staten kostnaderna för bevisning som den tilltalade själv
vill åberopa samt kostnaderna för den tilltalades resa och uppehälle i samband
med domstolsförhandling. Frågan om vem som slutligt skall stå för dessa
kostnader bedöms emellertid enligt reglerna om rättegångskostnader. Den som
inte har rättshjälp får själv lägga ut de ifrågavarande kostnaderna, men han
kan få dem ersatta av staten om han frikänns.

Reglerna
om vem som skall ha det slutliga ansvaret för rättegångskostnaderna är
relativt invecklade. 1 korthet kan de beskrivas enligt följande.

Huvudregeln
är vid allmänt åtal att den som fälls till ansvar för ett brott skall åläggas
att ersätta staten vad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel för
hans inställelse vid rätten under fömndersökningen, till vittne eller sakkunnig
eller i övrigt för bevisning under fömndersökningen eller i rättegången samt i
ersättning till försvarare (31 kap. 1 § RB).

Från
denna återbetalningsskyldighet gäller flera betydelsefulla undantag.
Skyldigheten omfattar sålunda inte kostnad, som inte skäligen varit påkallad
för utredningen. Inte heller omfattar skyldigheten kostnad, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade själv, hans
ombud eller en försvarare som han själv utsett. Vidare är kostnadsansvaret i normala
fall begränsat till det maximibelopp för rättshjälpsavgift vid allmän
rättshjälp som gäller för den tilltalade. Detta belopp varierar med hänsyn till
den tilltalades ekonomiska förhållanden. För en person med högst 50000 kr i
årsinkomst är det 625 kr och för en person med 150000 kr i årsinkomst och två
barn omkring 2 900 kr.

Ersättningsskyldigheten
får jämkas eller till och med helt efterges, om

det finns skäl för det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans 60

personliga
och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltalade skall betala till
staten understiger en gräns som regeringen har fastställt, f n. 250 kr, skall
han inte åläggas någon ersättningsskyldighet.

Om den tilltalade
frikänns, kan rätten ge honom ersättning för hans kostnader i den mån de varit
påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Till de kostnader som blir ersättningsgilla
hör den tilltalades kostnader för privat försvarare, för resa och uppehälle i
samband med förhandling och för bevisning som han själv har åberopat.

När
en målsägande för talan i brottmålet gäller beträffande förhållandet mellan den
tilltalade och målsäganden i princip reglema om rättegångskostnader i
tvistemål. Det innebär att den vinnande parten normalt har rätt till ersättning
av motparten för rättegångskostnader.

Prop.
1989/90:71

s. 61 Kontrollera mot PDF

2.5.2
Det slutliga ansvaret for statens kostnader

Min
bedömning: Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att den som döms för
brott skall svara för vissa av statens rättegångskostnader. Ingen ändring görs
i fråga om vilka kostnader för bevisning som den dömde skall betala tillbaka till
staten.

Utredarens
förslag: Inte heller utredaren har föreslagit någon ändring av huvudregeln.
Däremot har han föreslagit att återbetalningsskyldigheten såvitt gäller
beviskostnader skall utvidgas även till kostnader som har föranletts av beslut
av åklagare eller polis, under förutsättning att bevisningen sedan förebringas
i rättegången.

Remissinstanserna:
Av remissinstanserna är det bara riksåklagaren som har berört huvudregeln
närmare. Han förordar att frågan om ett i princip generellt ansvar från statens
sida för kostnader för försvar av den mot vilken allmänt åtal väcks tas under
övervägande. Åtta remissinstanser avstyrker förslaget om
återbetalningsskyldighet för beviskostnader.

Skälen fiir min
bedömning:

Huvudregeln

Som
jag nämnt inledningsvis är alltså huvudregeln att den som döms för brott får
betala tillbaka statens rättegångskostnader. Framför allt är det fråga om
kostnader för bevisning och för ersättning till offentlig försvarare. Den
dömde är dock inte ersättningsskyldig för kostnader som inte skäligen varit
påkallade för utredningen eller för kostnader som vållats genom vårdslöshet
eller försummelse av någon annan än den tilltalade själv, hans ombud eller
försvarare som han utsett.

Det finns anledning att ta
upp denna huvudregel till övervägande. Staten har som en av sina gmndläggande funktioner
att svara för straffrättskipningen. Det kan då förefalla rimligt att de
kostnader som är förknippade med straffrättskipningen också fullt ut betalas
av staten. Men utan tvekan är det vissa nackdelar förknippade med en sådan
ordning. Vad det

s. 62 Kontrollera mot PDF

nu
är fråga om är att väga dessa nackdelar mot de fördelar det skulle Prop.
1989/90:71 innebära att öka statens kostnadsansvar.

När
man diskuterar de här frågorna skall man ha i minnet konstruktionen av
reglerna om återbetalningsskyldighet till staten. Jag sade nyss att de var
invecklade, och det instämmer säkert många i. Men konstruktionen av reglerna
bottnar i en önskan att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta till
vara sin rätt i en brottmålsprocess. Och jag tycker att reglerna fyller sitt
syfte härvidlag. Den som har det ekonomiskt dåligt blir i vårt land inte ålagd
tyngre återbetalningsskyldighet än vad han kan klara av. Reglerna är också
konstruerade så att de inte tillåts försvåra en adekvat kriminalpolitisk
behandling av den dömde.

Mot
den angivna bakgrunden anser jag mig kunna konstatera att det inte finns några
allvarliga brister i den nuvarande ordningen som kan sägas motivera en
förändring. Det utesluter naturligtvis inte att det ändå kan finnas anledning
att diskutera ett generellt ansvar för staten när det gäller kostnaderna i
brottmål. Skälet till det skulle då vara av närmast principiell natur.

Vilka
skäl kan då sägas tala mot en reform? För det första kan man inte bortse från
att ett ansvar för rättegångskostnader har en vad man brukar kalla för handlingsdirigerande
funktion. Det betyder att den som vet att han har ett kostnadsansvar kan
förutses vinnlägga sig om att inte genom sitt sätt att processa förorsaka
onödiga kostnader. Ett borttagande av kostnadsansvaret kan befaras komma att i
viss utsträckning komplicera förfarandet.

För
det andra kan ett kostnadsansvar ha vissa kriminalpolitiska effekter. Visseriigen
torde väl inte många avstå från att begå en brottslig handling till följd av
risken att tvingas betala rättegångskostnader, men regler om återbetalningsskyldighet
kan i ett större sammanhang tänkas ha viss betydelse för insikten hos enskilda
att samhället inte tolererar brottslighet. Att man dömer ut ett kostnadsansvar
vid sidan av ett straff torde också för gemene man framstå som ganska
naturligt. Det kan därför hävdas att man får kriminalpolitiken bättre förankrad
hos allmänheten, om de som döms för brott får svara för en del av de kostnader
de orsakat än om dessa kostnader via skatterna slås ut på medborgarna i gemen.

För
det tredje talar mera direkta ekonomiska skäl mot att helt ta bort kostnadsansvaret.
Utredaren har uppskattat att den totala återbetalningsskyldigheten till staten
för rättegångskostnader i brottmål år 1987 var mellan 15 och 20 miljoner kr.
Han har vidare uppskattat det belopp härav som staten lyckades driva in till
mer än tio miljoner kr. Även om man tar hänsyn till de kostnader som är
förknippade med förfarandet är det alltså fråga om belopp som inte kan anses
som ringa. Alternativet till att som nu låta dem som har förorsakat kostnaderna
betala dem är att vältra över dem på samtliga skattebetalare.

Vid
en samlad bedömning av de faktorer som jag nu har redovisat ser jag inte
tillräcklig anledning att föreslå ett avskaffande av skyldigheten för den som
döms för brott att betala tillbaka statens rättegångskostnader.

Riksåklagaren har även
varit inne på en mera grundläggande fråga

skall staten som ansvarig för rättsväsendet svara för samtliga de kostnader 62

s. 63 Kontrollera mot PDF

som
är nödvändigt förknippade med utkrävandet från statens sida av Prop. 1989/90:71
ansvar för brott? Det är alltså här inte bara fråga om återbetalningsskyldighet
för statens kostnader utan även om huruvida staten bör svara för kostnaderna
för bevisning som den misstänkte vill åberopa. Enligt min mening talar de skäl
jag nyss tagit upp mot att avskaffa reglerna om återbetalningsskyldighet även
mot en reform av nu angiven innebörd. Härtill kommer, som jag närmare skall
utveckla senare, att regelsystemet är utformat så att det sällan föreligger
något behov för en person som är misstänkt för brott att åberopa någon egen
bevisning. Jag är därför inte beredd att förorda en sådan utvidgning av statens
kostnadsansvar som riksåklagaren varit inne på i denna del.

Riksåklagaren
har slutligen föreslagit att reglerna om återbetalningsskyldighet till staten
i varje fall avskaffas när det gäller rättegången i högsta domstolen. Skälet till
förslaget är att högsta domstolens roll som prejudikatinstans gör att
rättegången där kan ses som en fortsättning på lagstiftningsakten. Det kan
sägas vara föga tilltalande att enskilda parter får betala för att samhällets
behov av lagtolkning och prejudikat skall tillgodoses. Jag har förståelse för
riksåklagarens syn. Emellertid kan jag inte förorda en reform enligt vilken
alla enskilda tilltalade som processar i högsta domstolen skulle undantas från
reglerna om återbetalningsskyldighet. 1 många fall överklagas nämligen
avgöranden som uppenbart saknar betydelse från prejudikatsynpunkt. En möjlighet
vore att ha särskilda regler om inskränkningar i återbetalningsskyldigheten i
de fall prövningstillstånd meddelas. Men det skulle kuhna förorsaka omotiverade
skillnader mellan likartade fall. Vidare kan man föra samma resonemang som
riksåklagaren gjort även när det gäller tvistemål, där det dock enligt min mening
av flera skäl är uteslutet att staten står för parternas rättegångskostnader.
Dessutom är reglerna om återbetalningsskyldighet så konstruerade att det
maximala belopp som den tilltalade kan åläggas att betala (nämligen
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften) praktiskt taget undantagslöst torde ha
konsumerats av rättegången i underinstanserna. Behovet av en reform är därför
inte särskilt stort. Jag förordar således inte heller beträffande denna fråga
någon ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Beviskostnader
under förundersökningen

Enligt
31 kap. I § RB kan rätten ålägga den som döms för ett brott att betala tillbaka
statens kostnader för bevisning. Det gäller inte bara bevisning i rättegången
utan även bevisning under förundersökningen. En förutsättning för
återbetalningsskyldighet är emellertid att kostnaden för bevisning betalats av
allmänna medel efter beslut av rätten.

En
förundersökning kräver ibland att polis och åklagare inhämtar utred

ning som kostar pengar. I fråga om invecklad ekonomisk brottslighet krävs

sålunda i en del fall utredning genom en revisionsbyrå. Många andra typer

av brott kräver tekniska utredningar av olika slag, läkarutlåtanden etc.

Statens kostnad för sådan utredning blir i allmänhet inte en ersättningsgill

rättegångskostnad, eftersom det inte är rätten utan polismyndigheten eller 63

åklagaren
som har fattat det beslut enligt vilket ersättningen skall utgå av allmänna
medel.

Enligt
utredaren är det svårt att finna något egentligt skäl till varför man beträffande
kostnaden för utredning som inhämtats av polis eller åklagare under
förundersökningen inte skall ha en återbetalningsskyldighet annat än om rätten
förordnat om utredningen. Utredaren har därför föreslagit att
återbetalningsskyldigheten såvitt gäller bevisningskostnader oavsett vem som
beslutat om kostnaden skall omfatta vad av allmänna medel utgått för
bevisning som förebringats i rättegången.

Justitiekanslem,
riksåklagaren, överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Jönköping, Göta
hovrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund
och föreningen Sveriges åklagare har avstyrkt förslaget. En genomgående
synpunkt har varit att det kommer att te sig slumpartat vilka kostnader som
blir ersättningsgilla. Riksåklagaren har sålunda pekat på att utredningen i t.
ex. stora mål om ekonomisk brottslighet ibland genomförs med hjälp av
revisorer anställda inom skatteförvaltningen eller hos polis eller åklagare,
medan motsvarande utredning i andra fall genomförs med hjälp av utomstående
revisionsbyråer. Det förefaller enligt riksåklagaren orimligt att den
tilltalade i sistnämnda fall skall behöva betala de extrakostnader som har sin
gmnd i att statens egna resurser är otillräckliga. Vidare har riksåklagaren
påpekat att deii som under förundersökningen förnekar brott, och därigenom
föranleder att bevisningen blir omfattande och dyrbar, helt kan undgå
kostnadsansvar om han senare erkänner brottet eftersom bevisningen då sannolikt
inte kommer att åberopas i processen. Slutligen torde enligt riksåklagaren
kostnadsansvar inte kunna aktualiseras i de fall förundersökningen avslutas med
strafföreläggande.

Fördelarna
med utredarens förslag överväger enligt min mening inte de nackdelar som
sålunda kommit fram under remissbehandlingen. Jag anser därför att förslaget
inte bör genomföras.

Prop.
1989/90:71

2.5.3
Återbetalningsskyldighet för kostnader för målsägandes rättshjälp

Min bedömning:
Ingen inskränkning görs när det gäller skyldigheten för den dömde att betala
tillbaka statens kostnader för målsägandes rättshjälp.

Utredarens förslag:
Utredaren har föreslagit att statens kostnader för målsägandens rättshjälp i de
delar dessa hänför sig till brottmålet skall omfattas av de regler som vanligen
begränsar den dömdes återbetalningsskyldighet till staten.

Remissinstanserna:
En av remissinstanserna har avstyrkt förslaget. I övrigt har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning:
Jag har tidigare redogjort för reglerna om skyldighet för den som döms för
brott att ersätta staten för rättegångskostnader. Som framgått av min
redogörelse är den dömdes kostnadsansvar

begränsat
på olika sätt. Härigenom skyddas den som döms för brott mot Prop.
1989/90:71 höga återbetalningskrav, som bl. a. kan ha kriminalpolitiska
nackdelar.

Det
förekommer någon gång att det inte är åklagaren som är den tilltalades motpart
i en brottmålsrättegång utan den som utsatts för brott, målsäganden. Beträffande
målsägandens rättegångskostnader (exempelvis ombudsarvode och ersättning till
vittnen) gäller inte reglerna om begränsning av ansvaret för
rättegångskostnader. 1 stället gäller samma regler som i tvistemål, vilket i
princip innebär att den som förlorar målet skall betala ersättning till
motparten för alla hans rättegångskostnader. Motsvarande regler gäller i de
fall där en målsägande för talan tillsammans med åklagaren. Enligt 8 § lagen
(1988:609) om målsägandebiträde gäller dock reglerna om begränsning av den
dömdes kostnadsansvar i fråga om statens kostnader i anledning av att målsägandebiträde
förordnats (i mål om sexualbrott m.m.).

En
målsägande kan få allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) för att
föra ansvarstalan. I samband härmed förordnas ofta ett biträde åt målsäganden,
i allmänhet en jurist. Sedan allmän rättshjälp beviljats betalar staten målsägandens
rättegångskostnader, däribland ersättning till biträdet. Målsäganden bidrar
till kostnaderna genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift.
Avgifternas storlek bestäms bl.a. av målsägandens ekonomiska förhållanden. När
domstolen fastställer ersättning till biträdet (i allmänhet i samband med att
domstolen avgör målet) fastställer domstolen också rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften.

Även
i de fall målsäganden har allmän rättshjälp gäller reglerna i RB om den dömdes
skyldighet att betala rättegångskostnader. Om den tilltalade i ett mål där det
är målsäganden som för ansvarstalan döms för brottet, skall domstolen förplikta
honom att utge ersättning för kostnaderna för målsägandens allmänna
rättshjälp. Ersättningen skall betalas till målsäganden med belopp som
motsvarar rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften, och i övrigt till staten.

Utredaren
har ansett att det inte är konsekvent att låta en tilltalad som fälls till
ansvar ersätta staten med högre belopp till följd av att målsäganden och inte
åklagaren för ansvarstalan eller t. ex. överklagar ett avgörande vid allmänt
åtal. Han har därför föreslagit att reglerna om återbetalningsskyldighet vid
fällande dom ändras så att statens kostnader för målsägandens rättshjälp i de
delar dessa hänför sig till brottmålet skall omfattas av de regler som vanligen
begränsar den tilltalades återbetalningsskyldighet till staten.

Jag
instämmer med utredaren i att den föreslagna ordningen på ett sätt

kan synas vara mera konsekvent än den ordning som nu gäller. Men om

förslaget genomförs tillskapas nya inkonsekvenser. För en tilltalad kom

mer enligt förslaget återbetalningsskyldighetens storiek att vara helt bero

ende av om målsäganden har rättshjälp. Om målsäganden har rättshjälp

blir återbetalningsskyldigheten sålunda i allmänhet relativt begränsad. Om

målsäganden inte har rättshjälp kan däremot återbetalningsskyldigheten

uppgå till mycket stora belopp. En sådan ordning kan, som Göta hovrätt

påpekat, framstå som nyckfull från den tilltalades synpunkt. En annan

inkonsekvens, som påpekats av domstolsverket, blir att reglerna om åter- 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

betalningsskyldighet
blir olika för den tilltalade och målsäganden. För den sistnämnde föreslås
nämligen inte några begränsningar i de fall hans talan ogillas.

Den
första av de båda nämnda inkonsekvenserna skulle i och för sig kunna botas
genom att begränsningen i den tilltalades återbetalningsskyldighet inte
inskränktes till de fall där målsäganden har allmän rättshjälp. Då skulle å
andra sidan obalansen i kostnadsriskhänseende mellan målsäganden och den tilltalade
förstärkas ytterligare, vilket skulle medföra olägenheter av flera slag.

Det finns ytteriigare ett
skäl som talar mot att utredarens förslag genomförs. Riksdagen fattade förra
året beslut rörande administrationen och beslutsbefogenheterna inom rättshjälpssystemet
i framtiden (prop. 1988/89:117, JuUI9, rskr. 259, SFS 1989:360). Enligt de nya
reglerna skall domstolen i samband med att en rättslig angelägenhet avslutas i
den instansen, dvs. i samband med dom eller slutligt beslut, endast besluta om hur
stort belopp som motparten skall betala. Beslut om hur betalningen skall
fördelas kommer därefter att fattas när den rättsliga angelägenheten är
definitivt avslutad. Detta senare beslut kommer att fattas av en för hela landet
gemensam rättshjälpsmyndighet med hjälp av automatisk databehandling. Avsikten
är att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1991.

Den beskrivna nya
ordningen går inte att förena med utredarens nu aktuella förslag. Det är
naturligtvis möjligt att konstruera regler som går att tillämpa även efter den
1 januari 1991. Men enligt min mening är fördelarna med förslaget inte sådana
att de uppväger de nackdelar som jag nyss har beskrivit och de olägenheter som
en omkonstruktion av beslutssystemet skulle medföra. Därvid beaktar jag även
att antalet fall där en målsägande ensam för ansvarstalan eller biträder ett
allmänt åtal är mycket få. Reformbehovet är därför litet. Jag anser mot den
bakgrunden att förslaget inte bör genomföras.

Prop. 1989/90:71

s. 66 Kontrollera mot PDF

2.5.4
Det primära kostnadsansvaret

Min bedömning:
Även i fortsättningen skall det vara den tilltalades sak att bekosta den
bevisning som han själv önskar åberopa.

Utredarens
fiirslag: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Två
remissinstanser vill att rätten i särskilda fall skall kunna betala resa för
den tilltalade till domstolsförhandling. I övrigt har utredarens
ställningstaganden inte föranlett några invändningar.

Skälen för min bedömning: Hittills
har jag framför allt tagit upp frågor som berör det slutliga kostnadsansvaret,
dvs. frågan om vem som slutligt skall ersätta rättegångskostnaderna. Nu skall
jag nämna något om den tilltalades primära kostnadsansvar, dvs. i vilken mån
han själv får lägga ut pengar för exempelvis vittnesersättning i avvaktan på
rättens beslut om den slutliga fördelningen av kostnaderna.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Det
förekommer att den som misstänks för brott själv vill åberopa viss Prop.
1989/90:71 bevisning. Huvudregeln är då att han får bekosta bevisningen själv,
men han kan få ersättning av staten för sina rättegångskostnader om han frikänns.
För den som beviljats rättshjälp enligt reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål
betalar däremot staten kostnaderna för bevisningen. Frågan om vem som slutligt
skall stå för beviskostnaderna bedöms enligt de regler om ersättning för
rättegångskostnader som jag tidigare har redogjort för.

I
olika sammanhang har det rests krav på att staten skall vara mera frikostig när
den tilltalade vill åberopa bevisning. Särskilt har uppmärksammats att en
tilltalad, som gentemot en av åklagaren åberopad sakkunnigbevisning önskar
åberopa egen sådan bevisning, måste vara beredd att ersätta den sakkunnige av
egna medel och därefter få ersättning av staten endast under förutsättning att
han frikänns. Bland remissinstanserna har JO och föreningen Sveriges åklagare
påpekat att det är angeläget att åklagare och domstolar är generösa med att på
begäran av tilltalade föranstalta om sakkunnigbevisning. Också den tilltalades
kostnader för vittnesbevisning har diskuterats. Under remissbehandlingen har
vidare tingsrätterna i Stockholm och Göteborg ansett att det bör införas
möjligheter att i särskilda fall betala den tilltalades resa till
domstolsförhandling av allmänna medel.

Frågan
om kostnadema för den tilltalades bevisning kan inte ses som en isolerad
kostnadsfråga. 1 stället måste man se också på behovet av att den tilltalade
åberopar egen bevisning. I detta hänseende finns det flera faktorer som verkar
i en för den tilltalade förmånlig riktning.

Innan
åklagaren väcker åtal genomförs en förundersökning. Vid fömndersökningen skall
det utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns
tillräckliga skäl för att åtala honom. Vidare skall målet förberedas så att
bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang.
Förundersökningsledaren (i allmänhet åklagaren vid allvarligare brott) har en
skyldighet att vara objektiv. Häri ingår att han har att vaka över att inte den
som är oskyldig drabbas av straff.

Det
finns flera regler om förundersökning som kan sägas bidra till att
undersökningen bedrivs objektivt. Enligt 23 kap. 4 § RB skall sålunda inte bara
de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de som är gynnsamma
för honom beaktas. Om den misstänkte under fömndersökningen begär att förhör
skall hållas med någon eller att annan utredning skall tas fram, skall hans
begäran bifallas om det kan antas att det skulle ha betydelse för
undersökningen. Om undersökningsledaren avslår den misstänktes begäran, skall
han ange skälen för beslutet. Den misstänkte kan sedan begära att domstolen
prövar frågan.

I
samband med att åklagaren väcker åtal skall han ange vilken bevisning han
åberopar. Om den tilltalade anser att bevisning som talar till hans förmån bör
förebringas, kan han begära att rätten förordnar om det. Det inträffar inte så
sällan att rätten efter begäran från den tilltalade beslutar att självmant
inkalla ett vittne. Ett sådant vittne får då ersättning av allmänna medel på
samma sätt som de vittnen som åklagaren åberopat.

Slutligen
skall det påpekas att det i alla brottmål är åklagaren som har 67

bevisbördan.
Om det finns några brister i bevisningen eller om något är oklart, går det
alltså ut över åklagarens talan.

Som jag ser det erbjuder
de regler som jag redogjort för goda möjligheter för den som misstänks för
brott att få den bevisning han önskar förebragd genom åklagarens eller rättens
försorg. 1 allmänhet har åklagare och domstolar med rätta en frikostig
inställning till tilltalades önskemål om bevisning. Självfallet kan det
undantagsvis förekomma att en tilltalad som får avslag på framställningar om
att åklagaren eller rätten skall föranstalta om bevisning ändå vill att denna
bevisning skall förebringas. 1 allmänhet rör det sig då om bevisning som är av
ringa betydelse i målet. Inte minst av hänsyn till förtroendet för
rättskipningen bör det ändå finnas möjligheter att ta fram sådan bevisning.
Enligt min mening innebär den nuvaran(Je regleringen enligt vilken den som
inte har rättshjälp får bekosta bevisningen själv en lämplig avvägning mellan
de olika intressen som kan göra sig gällande. Jag föreslår därför inte någon
förändring av de regler som nu gäller. 1 detta sammanhang vill jag nämna att
jag senare i dag kommer att föreslå en lagändring som torde minska behovet för
den som misstänks för brott att själv åberopa sakkunnigbevisning.

När det gäller den
tilltalades rätt till reseersättning erbjuder enligt min mening reglerna om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål tillräckliga möjligheter.

Prop.
1989/90:71

2.5.5
Åklagarens kostnadsansvar

Mitt förslag:
Staten åläggs att gentemot den tilltalade svara för kostnader som en
försumlighet av åklagaren kan ha förorsakat. Bestämmelserna om åklagarens
personliga ansvar för rättegångskostnader upphävs.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
En remissinstans avstyrker förslaget att ta bort åklagarens personliga ansvar
för rättegångskostnader. 1 övrigt tillstyrks förslagen eller lämnas utan
erinran.

Skälen
för mitt forslag: I vissa fall har en åklagare ett personligt ansvar för
kostnaderna i en rättegång. Om han skulle väcka åtal utan skäl, kan han sålunda
förpliktas att ersätta staten dess kostnad för bevisning, offentlig försvarare m.
m. och vad staten utgivit i rättegångskostnadsersättning till den tilltalade
(31 kap. 3§ RB). Om åklagaren genom vårdslöshet eller försummelse föranleder
kostnad för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta sådan
kostnad hur kostnaden i övrigt än skall bäras (31 kap. 4 § andra stycket RB).

Den
här regleringen är en kvarieva från den tid då åklagaruppgiften i stor
utsträckning var kommunal. Åklagarna hade då i vissa fall rätt till s. k. sportler
(andel i böter). Alla kostnader som den tilltalade kunde tillerkännas i en
rättegång skulle betalas av åklagaren. Denne skulle också ha ersättning för
sina kostnader om den tilltalade fälldes.

Numera
är alla åklagare anställda av staten. Reglerna om åklagares

ansvar för
rättegångskostnader rimmar illa med allmänna regler om arbetstagares ansvar
för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. För sådana
skador är arbetstagaren nämligen enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
ansvarig endast i den mån synneriiga skäl föreligger med hänsyn till
handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse
och övriga omständigheter. Staten eller en kommun skall enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, som
vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande staten eller kommunen svarar (jfr prop. 1989/90:42).

Utredaren har föreslagit
att de regler i RB som jag nämnde ändras i två hänseenden. För det första har
han föreslagit att staten åläggs ett ansvar gentemot den tilltalade för
kostnader som åklagaren vållat genom vårdslöshet eller försummelse. Detta
förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Det rimmar också väl
med moderna principer om statens ansvar för sin myndighetsutövning, och jag
förordar att det genomförs.

För det andra har
utredaren föreslagit att bestämmelserna i RB om åklagarens skyldighet att
betala rättegångskostnader upphävs, och att åklagarens ansvar precis som
ansvaret för andra statstjänstemän bestäms av skadeståndslagens regler. Detta
förslag har under remissbehandlingen kritiserats av Sveriges.Advokatsamfund.
Samfundet anser att förslaget om det genomförs skulle rubba balansen mellan
åklagaren och den offentlige försvararen i en brottmålsprocess.

Enligt min mening finns
det anledning att eftersträva att åklagarnas ansvar för fel och försummelser i
deras tjänsteutövning regleras på samma sätt som för andra statstjänstemän.
Visserligen har advokatsamfundet rätt i sin kritik såtillvida att den offentlige
försvararen får ett strängare ansvar för rättegångskostnader än åklagaren. Det
uppvägs dock av att åklagaren även har ett straffrättsligt ansvar för
uppsåtliga eller oaktsamma brister i sin myndighetsutövning (20 kap. 1 §
brottsbalken i dess lydelse enligt SFS 1989:608). Jag förordar därför att
utredarens förslag genomförs även i denna del.

Utredaren
har ansett att förslagen i denna del kostnadsmässigt är utan betydelse för
staten. Jag är av samma uppfattning.

Prop.
1989/90:71

s. 69 Kontrollera mot PDF

2.6 Sakkunnigbevis i brottmål

Mitt förslag: En
regel införs om skyldighet för förundersökningsledaren i brottmål att, om inte
särskilda skäl föreligger, låta den misstänkte lämna synpunkter på val av
sakkunnig innan sakkunnigutlåtande inhämtas.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Två remissinstanser har dock kritiska synpunkter i olika hänseenden.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Skälen fbr mitt forslag:
En rättegång innefattar ibland frågor vilkas Prop. 1989/90:71 bedömande kräver
sådana specialkunskaper som rättens ledamöter inte har. 1 sådana fall kan
rätten tillföras kunskaper genom en sakkunnig. Anlitande av sakkunnig anses
enligt RB som ett bevismedel. Reglerna om sakkunnig finns i 40 kap. RB.

Enligt
40 kap. 1 § RB kan rätten, om det för prövning av en fråga vars bedömande
kräver särskild fackkunskap är nödvändigt att anlita en sakkunnig, inhämta ett
yttrande över frågan av en myndighet eller någon annan som är utsedd att hjälpa
till med yttranden i ämnet eller uppdra åt en eller flera sakkunniga personer
att avge ett yttrande. Innan rätten utser en sakkunnig, bör enligt 3 § parterna
få tillfälle att yttra sig i frågan. Vid sidan av dessa regler om s. k.
offentliga sakkunniga finns även regler om sakkunniga som anlitas av någon av
parterna, s.k. privata sakkunniga.

1
brottmål gäller enligt 23 kap. 14 § RB att fömndersökningsledaren i regel en
åklagare - har rätt att själv inhämta ett yttrande av en sakkunnig. Enligt
samma lagrum kan han i stället hos rätten begära att en offentlig sakkunnig
utses. Den senare utvägen används dock mera sällan.

När
förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för
brottet, har den misstänkte och hans försvarare rätt att ange den utredning de
anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. På begäran av den
misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om
det kan antas vara av betydelse för undersökningen.

Om
undersökningsledaren trots att han har slutfört den utredning som han anser
behövs inte bifallit en begäran av den misstänkte om ytterligare utredning,
eller om den misstänkte menar att det finns någon annan brist i utredningen,
kan den misstänkte enligt 23 kap. 19 § RB anmäla det hos rätten. Rätten skall
ta upp en sådan anmälan till prövning så snart det kan ske.

De
här reglerna ger den som är skäligen misstänkt för ett brott ett ganska stort
inflytande på frågor om utseende av sakkunnig. Vid den tidpunkt då den
misstänkte underrättas om att han är skäligen misstänkt har emellertid åklagaren
ofta redan inhämtat ett sakkunnigyttrande på vilket han stöder sin uppfattning
att det föreligger skälig misstanke om att den misstänkte har begått brottet.
Bara i undantagsfall torde det förekomma att undersökningsledaren i en fråga
rörande sakkunnig tar kontakt med den misstänkte eller dennes försvarare innan
misstanken har nått en sådan styrka.

De
möjligheter som den misstänkte har att ta upp frågan om förordnande av
sakkunnig med åklagaren eller hos rätten kan praktiskt sett vara överspelade,
om åklagaren redan har inhämtat ett sakkunnigyttrande. Detta talar för en
reform. Åklagaren kan visserligen inte under några omständigheter fråntas den
egentliga beslutanderätten, men för effektiviteten i sakkunniginstitutet är
det värdefullt om den som misstänks för brottet eller hans försvarare bereds
tillfälle att yttra sig rörande frågor om val av sakkunnig, även när behovet av
en sakkunnig aktualiseras på ett mycket tidigt stadium av förundersökningen.

På
grund av det anförda har utredaren föreslagit att undersökningsleda

ren, innan han inhämtar ett yttrande från någon annan sakkunnig än en 70

s. 71 Kontrollera mot PDF

myndighet, skall bereda
den misstänkte eller hans försvarare tillfälle att yttra sig angående valet av
sakkunnig. Undersökningsledaren skall dock enligt förslaget kunna underiåta att
inhämta synpunkter, om särskilda skäl föreligger.

Jag delar utredarens
uppfattning och förordar att hans förslag genomförs. När det gäller synpunkter
som kommit fram under remissbehandlingen vill jag säga följande.

Göteborgs tingsrätt har
menat att undersökningsledarens skyldighet att höra den misstänkte blivit allt
för vidsträckt. Med anledning härav villjag peka på möjligheten att underlåta
att inhämta yttrande om det föreligger särskilda skäl. 1 specialmotiveringen
skall jag närmare utveckla vad jag lägger in i det uttrycket.

Svenska hälso- och
sjukvårdens tjänstemannaförbund har i sitt remissyttrande tryckt på vikten av
att en sakkunnig verkligen är opartisk och menat att utredarens förslag inte
avhjälper alla brister med nuvarande ordning. Förbundet vill att lagen skall
föreskriva att åklagaren endast får anlita opartiska sakkunniga och att den
misstänkte skall få rätt att överklaga åklagarens beslut om utseende av en
sakkunnig. Slutligen ifrågasätter förbundet om det inte bör införas en
skyldighet för åklagaren i vissa fall att anlita en sakkunnig.

Beträffande offentliga
sakkunniga, som alltså utses av rätten, finns en föreskrift i 40 kap. 2 § RB
att den sakkunnige inte får stå i sådant förhållande till saken eller till
någon av parterna att hans tillföriitlighet därigenom kan anses förringad.
Denna föreskrift gäller formellt sett visseriigen inte för sakkunniga som
anlitas av undersökningsledaren. Av reglerna för hur en förundersökning skall
bedrivas (se framför allt 23 kap. 4 § RB) följer emellertid att
undersökningsledaren är skyldig att se till att den som han anlitar är tillföriitlig
i alla hänseenden. Med de nya regler som jag förordar kommer ju dessutom den
misstänkte normalt att kunna lägga synpunkter på valet av sakkunnig under fömndersökningen.
Om den misstänkte och undersökningsledaren har olika uppfattning, torde undersökningsledaren
i allmänhet överiämna åt rätten att besluta i frågan. Mot denna bakgmnd menar
jag att de regler som jag föreslår i allt väsentligt tillgodoser de krav som
förbundet ställer. Jag anser dock inte att det finns skäl att ålägga åklagaren
att anlita sakkunnig i vissa mål. Man bör hålla i minnet att det är åklagaren
som har bevisbördan, varför brister under fömndersökningen i allmänhet torde
vara till fördel för den misstänkte.

Prop. 1989/90:71

2.7
Tidsfristen för överklagande av tingsrättsavgöranden

Mitt förslag: Den tid inom
vilken en besvärsinlaga skall ges in vid överklagande av en tingsrätts beslut
ändras från två till tre veckor. Regeln om att domstolen skall pröva om
överklagandet har skett på föreskrivet sätt (dvs. genom vad eller genom besvär)
tas bort.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Prop. 1989/90:71

Remissinstanserna:
Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen
fbr mitt förslag: En tingsrätts avgörande av saken sker i tvistemål och
brottmål genom dom. En dom kan överklagas genom institutet "vad". Den
som vill överklaga en tingsrättsdom skall vädja mot domen. Det gör man genom
att ge in en vadeinlaga till den tingsrätt som har meddelat domen. Vadeinlagan
skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från den dag då domen
meddelades. När vadeinlagan har vidarebefordrats till hovrätten inleds
rättegången där. Den följer särskilda regler i 50 och 51 kap. RB om vad i
tvistemål och brottmål.

Vissa
tingsrättsavgöranden skall i stället överklagas genom "besvär". Hit
hör de beslut som domstolen meddelar i brottmål och tvistemål som inte innebär
ett avgörande av saken, exempelvis beslut under förberedelsestadiet eller
beslut som meddelas i samband med dom och som rör någon annan än parterna. Hit
hör också avgöranden som tingsrätten meddelar med stöd av andra
förfaranderegler än RB:s, exempelvis beslut i ärenden som handläggs enligt
lagen (1946; 807) om handläggning av domstolsärenden. Den som vill anföra
besvär mot ett beslut av en tingsrätt skall inom två veckor från den dag då
beslutet meddelades (eller i vissa fall från den dag då han fick del av
beslutet) ge in en besvärsinlaga till tingsrätten. Rättegången i hovrätten
följer i sådana fall reglerna om besvär i 52 kap. RB och är i flera avseenden
mindre formbunden än rättegången i mål som följer reglerna om vad.

Det
finns alltså två skilda system för överklagande av tingsrättsavgöranden som
motsvaras av två olika processformer i hovrätten. Det har i den praktiska
tillämpningen visat sig att det finns risk för att de olika reglerna för
överklagande kan orsaka rättsföriuster i vissa fall. Särskilt hänför sig
problemen till den situationen att den som egentligen skall anföra besvär inom
två veckor av misstag i stället överklagar avgörandet genom en vadeinlaga efter
tvåveckorsfristens utgång. I ett sådant fall måste tingsrätten avvisa hans
överklagande. Även den motsatta situationen kan inträffa, alltså att den som
enligt lagen skall ge in en vadeinlaga i stället kallar inlagan för
besvärsinlaga. Trots att lagen föreskriver att tingsrätten skall ta ställning till
om överklagandet skett på föreskrivet sätt (50 kap. 3 §, 51 kap. 3 § och 52
kap. 2 §) brukar tingsrätterna emellertid godta en felaktigt rubricerad
överklagandeskrift, bara den har kommit in i rätt tid.

De
risker för rättsförluster som den nuvarande ordningen kan medföra bör
undanröjas. Detta kan enklast ske på det sätt utredaren föreslagit, alltså genom
att tiden för överklagande av tingsrättsavgöranden görs enhetlig, vare sig det
är fråga om en vadeinlaga eller en besvärsinlaga. Den gemensamma tiden bör
lämpligen vara tre veckor. Vidare bör de regler som säger att lägre rätt skall
pröva om talan fullföljts på föreskrivet sätt upphävas. Det blir då klart att
det inte spelar någon roll vad den som överklagar kallar sin skrift för.

När
det gäller överklagande av hovrättsavgöranden gäller redan nu samma tidsfrist
(fyra veckor) för alla former av överklaganden enligt RB.

1 sammanhanget villjag
peka på att det i specialprocessen förekommer

regler om besvärstid som avviker från RB:s (se t. ex. 17 kap fastighetsbild- 72

ningslagen). Jag föreslår
inte någon ändring av de reglerna.

Några remissinstanser har
förordat en mera vittutseende översyn i syfte att åstadkomma enhetliga regler
för både överklaganden och processen i överinstansen. Jag vill gärna instämma i
att nuvarande regler i vissa hänseenden framstår som mindre väl tidsanpassade.
Jag utgår från att en sådan översyn som nu nämnts kommer till stånd inom en
inte alltför avlägsen framtid. Det nu förevarande lagstiftningsärendet är
emellertid inte det rätta tillfället för några mer genomgripande reformförslag
på detta område.

Prop. 1989/90:71

2.8 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken

Mitt förslag:
Reglerna i 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken upphävs
när det gäller ordningen för fullföljd i högre rätt, föreläggande för part och
parts utevaro. Reglerna om rättegångskostnad flyttas till RB.

Utredarens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Vid tillkomsten av RB togs bestämmelser av övergångsnatur in i lagen (1946:804)
om införande av nya rättegångsbalken (RP). I RP togs emellertid även in vissa
bestämmelser av mera permanent natur. Bl.a. föreskrevs i 20 § RP att i en del
typer av tvistemål brottmålsreglerna skulle tillämpas rörande några särskilt
angivna frågor. Denna bestämmelse gäller fortfarande.

För att bestämmelsen i 20
§ RP skall vara tillämplig i ett mål skall flera förutsättningar vara uppfyllda,
nämligen

1.
att målet inte angår allmänt
åtal,

2.
att en allmän åklagare eller en
annan myndighet enligt lag eller författning för talan på det allmännas vägnar,

3.
att talan inte avser
tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt och

4.
att det inte är föreskrivet
något annat.

Bestämmelsen är tillämplig
i ett antal mer eller mindre udda fall där åklagare eller myndighet för talan
vid tingsrätt. Det rör sig om mål som inte avser brott men som i vissa
hänseenden ligger brottmålen nära. Som exempel kan nämnas att åklagare för
talan om upplösning av äktenskap vid tvegifte eller att arbetsmarknadsstyrelsen
för talan om åläggande av varselavgift enligt lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder. Den är också tillämplig i vissa mål där en
myndighet för talan om handräckning och i vissa ärenden enligt lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden.

1
de fall där bestämmelsen är tillämplig skall RB:s bestämmelser om brottmål
gälla i stället för tvistemålsreglerna i fråga om

1.
rättegångskostnad,

2.
ordningen för målets fullföljd
i högre rätt,

3.
föreläggande för part och

4.
parts utevaro.

I
och för sig är det onaturligt att det i en promulgationslag finns bestäm- Prop.
1989/90:71 melser som har permanent giltighet av det slag som 20 § RP har.
Regeln är en av de få permanenta regler som finns kvar i RP, och detta trots
att den i vissa hänseenden har vållat problem. Det finns därför anledning att
undersöka om den kan upphävas.

Att
brottmålsregler skall tillämpas när det gäller ordningen för fullföljd till
högre rätt innebär numera framför allt att endast riksåklagaren (eller särskild
åklagare) kan föra det allmännas talan i högsta domstolen. Utredaren har
funnit att denna ordning är olämplig i de fall det allmänna intresset i lägre
rätt har företrätts av annan myndighet än åklagare. Jag delar den uppfattningen
och föreslår att regeln i 20 § RP upphävs när det gäller ordningen för
fullföljd i högre rätt. Därmed kommer riksåklagaren att vid överklagande till
högsta domstolen ta över ett mål av nu angivet slag endast när talan i den
lägre instansen förts av en lägre allmän åklagare.

Regeln
om att brottmålsreglerna skall tillämpas i fråga omfördägganden och utevaro
syftar till att förhindra att talan i målet förfaller om åklagaren eller
myndigheten skulle utebli från förhandling. Man har också velat undvika att
åklagaren eller myndigheten föreläggs att vid påföljd av avvisning avhjälpa en
brist i stämningsansökningen och att åklagaren eller myndigheten föreläggs att
inställa sig vid påföljd av vite.

Såvitt
gäller påföljd av utevaro är det klart att en fråga om ansvar för brott inte
bör förfalla till följd av att åklagaren uteblir från förhandling. Däremot förefaller
det inte stötande att en talan i ett sådant mål som avses i 20 § RP förfaller i
motsvarande situation. Att åklagare och andra myndigheter, om det i
undantagsfall skulle behövas, på samma sätt som andra som för talan kan
föreläggas att i mål av nu berört slag komplettera en bristfällig
stämningsansökan vid påföljd av att ansökningen avvisas framstår närmast som
eftersträvansvärt. Även när det gäller vitesfrågan kan man avvara
specialregleringen i 20 § RP. 1 9 kap. 8 § RB finns nämligen en bestämmelse om
att staten inte får föreläggas vite. Jag föreslår därför att regeln i 20 § RP
upphävs även när det gäller förelägganden och utevaro.

Jag
delar utredarens uppfattning att den enda fråga som kan motivera en särskild
reglering när man upphäver 20 § RP är rättegångskostnadsfrågan. Den faktiska
betydelsen av att i fråga om rättegångskostnader brottmålsreglerna gäller i
stället för tvistemålsreglerna är inte lätt att uttrycka i generella ordalag.
Om käranden som nästan alltid är en myndighet vinner målet, är skillnaden
framför allt den att i brottmål svarandens ansvar är begränsat till vissa
kostnader. Jag har tidigare redogjort för de reglerna. Skulle svaranden vinna,
får han ersättning för sina kostnader oavsett om tvistemålsreglerna eller brottmålsreglerna
gäller. 1 det senare fallet får han emellertid enligt de regler som nu gäller
ingen ersättning för eget arbete och egen tidsspillan i anledning av
rättegången medan ersättning härför utgår i tvistemål.

Det
beror alltså på omständigheterna i det enskilda fallet vilket regelsy

stem som är mest fördelaktigt för en enskild part när det gäller rättegångs

kostnader. Brottmålsreglerna är emellertid bättre anpassade till den speci

ella situatiofien att åklagare skall föra talan. Om tvistemålsreglerna i

fortsättningen skulle vara tillämpliga, skulle enskilda i vissa fall kunna 74

drabbas av ett ökat
kostnadsansvar. Därför finns det enligt min mening inte skäl att gå ifrån de
principer som nu gäller. När 20 § RP upphävs innebär det att det behövs en ny
kostnadsbestämmelse för de mål som nu omfattas av 20 § RP. Denna bestämmelse
bör införas i 18 kap. RB som en ny 16 §.

Prop. 1989/90:71

2.9 Valbarhetskraven för nämndemän

Mitt förslag: Alla
tjänstemän vid domstol skall vara uteslutna från valbarhet till uppdrag som
nämndeman, inte bara som nu vid allmän domstol utan även vid allmän
förvaltningsdomstol och försäkringsdomstol.

Domstolsverkets
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna
är övervägande positiva.

Skälen
för mitt förslag: En nämndeman i hovrätt eller tingsrätt (allmän domstol) utses
genom val. Kraven för att vara valbar till nämndeman anges i 4 kap. 6 § RB.
Enligt detta lagmm får bl.a. lagfaren domare och befattningshavare vid domstol
inte vara nämndeman. Härigenom utesluts således även tjänstemän i andra
domstolar än de allmänna domstolarna.

När
det gäller nämndemän i länsrätt och kammarrätt (allmänna förvaltningsdomstolar)
och försäkringsrätt är valbarhetskraven annorlunda utformade. Enligt 20 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är det i fråga om
befattningshavare vid domstol bara den som är tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstolsom
utesluts från valbarhet till nämndeman i kammarrätt eller länsrätt. På samma
sätt är det enligt 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar - bara en
tjänsteman i sådan domstol som inte får vara nämndeman i försäkringsrätt.

Domstolsverket har i den
inledningsvis nämnda skrivelsen till regeringen föreslagit i första hand att
20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och 9 § lagen om
försäkringsdomstolar ändras så att tjänsteman vid domstol alltid är utesluten
från valbarhet till uppdrag som nämndeman. Om det inte anses lämpligt att ha
ett så långtgående valbarhetskrav, bör enligt domstolsverket i stället en
ändring göras i 4 kap. 6 § RB genom att lydelsen "befattningshavare vid
domstol" utbyts mot "befattningshavare vid allmän domstol".

Bland remissinstanserna
tillstyrker alla utom en domstolsverkets första-handsförslag. Bara kammarrätten
i Sundsvall har en annan uppfattning. Kammarrätten vill i stället att RB:s
valbarhetsregel skall ändras så att den överensstämmer med vad som nu gäller
för de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna.

Bakgrunden till de
aktuella inskränkningarna i valbarheten är självfallet önskemålet att
verksamheten inom rättsväsendet skall omfattas av allmänhetens förtroende.
Nämndemännen måste därför utses bland personer som på goda gmnder kan förväntas
vara objektiva i sin domargärning. Häri ligger att de måste framstå som
självständiga i förhållande till dom-

stolens lagfama ledamöter.
Oavsett hur det rent faktiskt förhåller sig i det enskilda fallet, kan en
person som är anställd inom domstolsväsendet i allmänhetens ögon te sig som
mindre benägen att inta en självständig hållning gentemot de lagfarna domamas
bedömningar än andra nämndemän. Intresset av att allmänheten har förtroende
för nämndemännens objektivitet talar för att alla som är anställda i domstol
även inom en annan domstolsorganisation än den som nämndemannauppdraget avser
skall vara uteslutna från valbarhet som nämndeman. En sådan skärpning av
valbarhetskraven torde sakna praktisk betydelse från rekryteringssynpunkt.
Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och lagen om försäkringsdomstolar bör
därför ändras på det sätt som domstolsverket har föreslagit.

Under remissbehandlingen
har föreslagits att även de som är anställda vid domstolsliknande nämnder - t.ex.
hyresnämnder - skall uteslutas från valbarhet. I sådana fall är skälen för en
uteslutning från valbarhet emellertid generellt sett svagare, samtidigt som svårighetema
att åstadkomma en godtagbar gränsdragning är påtagliga. Jag är därför inte
beredd att föra fram det förslaget i det här sammanhanget.

Prop. 1989/90:71

2.10 Sakframställning vid huvudförhandling i tvistemål

Min bedömning:
Inga ändringar görs när det gäller reglema om sakframställning vid
huvudförhandling i tvistemål.

Stockholms
tingsrätts förslag: Tingsrätten har föreslagit att sakframställningen skall
kunna inskränkas till eventuella tillägg till och anmärkningar mot innehållet i
en av rätten under förberedelsen utarbetad skriftlig sammanfattning.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna är negativa till att frågan görs till föremål för
lagstiftning.

Skälen
fbr min bedömning: Genom RB:s ikraftträdande år 1948 infördes en processordning
som var gmndad på principema om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
Principerna innebär bl.a. att mål skall avgöras efter en muntlig, koncentrerad
huvudförhandling, och att målets avgörande skall gmndas omedelbart på vad som
har förekommit vid denna förhandling. Vad som har förekommit under
förberedelsen får alltså inte .ligga till grund för avgörandet om det inte
upprepas vid huvudförhandlingen. Dessa huvudprinciper präglar fortfarande den
svenska rättegångsordningen, även om de under årens lopp mjukats upp i olika
hänseenden, senast genom den reform av tingsrättsförfarandet som trädde i kraft
den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278, SFS 1987:747). Det torde
råda en bred enighet om att RB:s system ger starka garantier för att domstolarnas
avgöranden gmndas på ett gott underlag.

En
tvistemålsrättegång inleds som jag antytt med ett förberedelseskede, som syftar
till att klarlägga parternas inställning. 1 avsikt att effektivisera
förberedelsen infördes år 1988 i 42 kap. 16 § RB en regel som föreskriver

att rätten, om det är till
fördel för handläggningen av målet, bör göra en Prop. 1989/90:71

skriftlig sammanfattning
av partemas ståndpunkter innan förberedelsen

avslutas. Partema skall få
tillfälle att yttra sig över sammanfattningen.

Bestämmelsen torde
tillämpas framför allt i större och mer invecklade

mål.

1
regel avgörs såväl brottmål som tvistemål efter en huvudförhandling. Huvudförhandlingen
i tvistemål inleds med att käranden framställer sitt yrkande, varefter
svaranden anger vilken inställning han har till yrkandet. Sedan partema
framställt sina yrkanden skall först käranden och därefter svaranden
"utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört" (43 kap.
7 § RB). Det är denna del av huvudförhandlingen som bmkar kallas sakframställning.
Framför allt är det de rättsfakta som parten åberopar som skall ingå i
sakframställningen. Samtidigt skall parten ange vilken inställning han har till
de rättsfakta som motparten åberopar. Men i allmänhet görs sakframställningen
fylligare än så. För att göra målet begripligt för rättens ledamöter lämnar
partema ofta en relativt utförlig redogörelse för bakgmnden till tvisten.

Det
är viktigt att partema är noggranna när de gör sin sakframställning. Omedelbarhetsprincipen,
som för tvistemålens del bl. a. kommer till uttryck i 17 kap. 2 § RB, innebär
nämligen att rätten inte får gmnda sin dom på andra rättsfakta än sådana som
partema har åberopat under huvudförhandlingen.

Stockholms
tingsrätt har i en skrivelse till justitiedepartementet tagit upp frågan om
möjligheten att begränsa den muntliga sakframställningen vid huvudförhandlingar
i tvistemål. Tingsrätten har därvid tagit fasta på den skriftliga
sammanfattning av partemas ståndpunkter som rätten enligt vad jag nyss nämnde
under vissa omständigheter bör göra. Enligt tingsrätten skulle ett avsevärt
större utbyte av sammanfattningen erhållas, om huvudförhandlingen kunde
begränsas till eventuella tillägg och anmärkningar mot sammanfattningens
innehåll.

En
lagändring i enlighet med tingsrättens förslag skulle innebära ett
betydelsefullt avsteg från omedelbarhetsprincipen, enligt vilken, som jag nämnt,
rätten får gmnda sitt avgörande endast på vad som har förekommit vid
huvudförhandlingen. Tillämpningen av omedelbarhetsprincipen och lämpligheten av
att mjuka upp den i olika hänseenden blev föremål för ingående överväganden i
samband med 1988 års reform av tingsrättsförfarandet (se särskilt prop.
1986/87:89 s. 82 ff.). Även om vissa processekonomiska vinster i enstaka fall
skulle kunna uppnås, har jag inte minst mot bakgmnd av remissinstansemas
inställning svårt att se att det finns ett tillräckligt starkt intresse av en
lagändring för att lagstiftaren redan nu skall ingripa i den ordning som
skapades så sent som för drygt två år sedan. Jag förordar därför att den av
Stockholms tingsrätt föreslagna lagändringen inte genomförs.

Under
remissbehandlingen har tingsrättens förslag även diskuterats med

utgångspunkt från muntlighetsprincipen, sådan den kommer till uttryck i

43 kap. 5 § RB. Det har ifrågasatts om inte parterna under sakframställ

ningen skulle kunna inskränka sig till att läsa upp den av tingsrätten

upprättade sammanställningen, och man har efterlyst en lagändring för att

det
otvetydigt skall framgå att detta är tillåtet. Till detta vill jag säga
följande.

Sakframställningens syfte
är dels att klara ut gränsema för rättens prövning, dels att göra det möjligt
för rätten att tillgodogöra sig den bevisupptagning som skall följa. 1 det
senare hänseendet är en muntlig sakframställning att föredra framför en
uppläsning av en skriftlig sammanställning. Någon lagändring som ger
uttryckligt stöd för att ersätta den muntliga sakframställningen med en
uppläsning av den sammanställning som rätten har gjort enligt 42 kap. 16 § RB
bör därför enligt min mening inte genomföras. Men jag vill påpeka att RB
lämnar partema stor frihet att avgöra hur sakframställningama skall utformas i
det enskilda fallet. Det viktigaste är att alla rättsfakta som avses bli
åberopade behandlas i sakframställningen. En redogörelse för dem kan ofta ske
med stöd av rättens sammanfattning. Hur mycket som hämtöver skall tas med är
överlämnat till partemas bedömning. Jag menar därför att redan gällande rätt
ger möjlighet att undvika att huvudförhandlingen betungas med onödigt
vidlyftiga sakframställningar.

Prop. 1989/90:71

s. 78 Kontrollera mot PDF

2.11 Polismans rätt att själv besluta om husrannsakan

Mitt förslag:
Polismans rätt att själv besluta om husrannsakan inskränks till fall då det
föreligger fara i dröjsmål.

Skälen för mitt förslag:
Husrannsakan är ett straffprocessuellt tvångsmedel, som syftar till att bereda
myndigheter tillträde till hus, mm och slutna förvaringsställen för att
eftersöka personer eller saker (personell resp. reell husrannsakan).
Bestämmelser om husrannsakan finns i bl. a. 28 kap. RB och 20 § polislagen
(1984:387).

Husrannsakan enligt RB
används i samband med brottsutredning, medan husrannsakan enligt polislagen
tillämpas vid förfaranden enligt viss förvaltningsrättslig lagstiftning, t.ex. förvarstaganden
enligt utlänningslagen.

Beslut om husrannsakan
enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren, åklagaren eller
rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en polisman rätt att i vissa
situationer själv besluta om husrannsakan. Så är fallet, "om åtgärden har
till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål".

Beslut om husrannsakan
enligt polislagen fattas av polismyndigheten (20 § andra stycket). Endast om
det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas av en enskild polisman utan ett
sådant föregående beslut av polismyndigheten.

Riksdagens justitieutskott
uttalade i betänkandet 1988/89:JuU25 att bestämmelsen i 28 kap. 5 § RB borde
ändras så att polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan
uttryckligen i lagtexten inskränktes till fall då det förelåg fara i dröjsmål.
Härigenom skulle enligt utskottet bestämmelserna i RB bringas i bättre
överensstämmelse med motsvarande be-

s. 79 Kontrollera mot PDF

stämmelse
i 20 § polislagen. Utskottet uttalade att det borde ankomma på Prop. 1989/90:71
regeringen att utarbeta förslag till denna lagändring och skyndsamt återkomma
till riksdagen därmed. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet hade anfört (rskr. 313).

Med
anledning av riksdagens beslut har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till ändring av 28 kap. 5 § rättegångsbalken.

Lagrådet
har belyst konsekvensema av förslaget när det gäller husrannsakan i samband
med verkställighet av domstols beslut att häkta den som är på fri fot eller att
hämta någon till rätten. Jag vill med anledning av lagrådets synpunkter säga
följande.

Som
huvudregel gäller nu som jag nämnt enligt 28 kap. 4 § RB att husrannsakan
beslutas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten; de hittillsvarande befogenhetema
enligt 5 § för polisman att själv besluta om husrannsakan är undantag från
denna huvudregel.

Som
lagrådet påpekat finns det i de häktnings- ocff hämtningsfall som det är fråga
om sällan någon undersökningsledare som kan fatta beslut om husrannsakan. Det
beror på att fömndersökningen som regel är avslutad och redovisad till
åklagare. Men enligt gällande rätt kan alltså beslut om husrannsakan fattas
både av åklagaren och rätten. Om det remitterade förslaget genomförs blir
resultatet att denna huvudregel, som nu sällan tillämpas, kommer att tillämpas
i alla fall där det inte föreligger fara i dröjsmål.

Lagrådet
har ansett att beslutet om husrannsakan i dessa situationer inte bör ankomma på
åklagaren eftersom denne är part i målet. Visserligen är detta en svaghet som
vidlåder även nu gällande ordning, men den blir mera påtaglig om den enskilde
polismannens befogenhet att själv besluta om husrannsakan minskas. Att enbart
lita till rätten som beslutsfattare i dessa situationer är inte särskilt
praktiskt och knappast heller nödvändigt. I stället talar goda skäl för att
man, som lagrådet föreslagit, inför samma ordning som i tvistemål, nämligen att
polismyndigheten får besluta om husrannsakan i alla situationer där det inte
föreligger fara i dröjsmål.

Lagtekniskt
kan en sådan lösning åstadkommas genom att ett nytt tredje stycke införs i 28
kap. 4 § RB av följande lydelse: "Förordnande om husrannsakan för
eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 §
tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av
polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i polislagen
(1984:387)." Paragrafens första stycke bör dessutom förses med ett
undantag för de situationer som regleras i tredje stycket. Av 16 § första stycket
1 polisförordningen (1984:730) framgår att endast vissa poliser i chefsställning
på polismyndighetens vägnar får fatta beslut om husrannsakan.

Lagrådet
har slutligen ansett det önskvärt att i RB.anges att rättens

beslut om häktning av den som är frånvarande verkställs av polismyndig

heten. Jag räknar med att detta önskemål kan tillgodoses vid en komman

de språklig och redaktionell översyn av RB. Detsamma gäller frågan om en

eventuell hänvisning i RB:s regler om rättegången i tvistemål till polisla

gens bestämmelser om husrannsakan i hämtnings- och häktningssitua

tioner. 79

s. 80 Kontrollera mot PDF

2.12 Vissa övriga frågor Prop. 1989/90:71

Den
1 januari 1988 ändrades bestämmelsema om tolkar i 50 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291; SFS 1987:748). Ändringen innebar att reglerna i paragrafen även
skulle tillämpas i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift
eller omvänt. På gmnd av ett förbiseende upphävdes samtidigt paragrafens sista
stycke, som reglerar i vilka fall en person inte får användas som tolk. Jag
förordar att den bestämmelsen nu återinförs som ett tredje stycke i paragrafen.

Den
1 juli 1989 fick 54 kap. 11 § RB ändrad lydelse (SFS 1989:352). Ändringen
innebar bl. a. att det dittillsvarande andra stycket i stället kom att utgöra
paragrafens tredje stycke. En hänvisning i 49 kap. 12 § RB bör med anledning
därav ändras till att avse det nya tredje stycket.

Den
1 september 1989 ändrades reglema om tingsrätts domförhet. 1 samband därmed
ändrades 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål (SFS 1989:660). Ändringen innebar att den dittillsvarande
sammansättningen av rätten vid huvudförhandling inför jury (tre eller fyra lagfama
domare) ändrades till tre lagfarna domare, varvid dock föreskrevs att rätten,
om det inträffade förfall för en av de tre sedan huvudförhandlingen påbörjats,
skulle vara domför med två lagfarna domare. En motsvarande ändring bör göras i
lagens 2 §, när det gäller rättens sammansättning vid huvudförhandling under
målets förberedande behandling. För dessa fall finns det emellertid inte något
behov av en regel om domförhet med två lagfama domare vid förfall.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i föräldrabalken,

3.
lag om ändring i jordabalken,

4.
lag om ändring i sjölagen (1891:35
s. 1),

5.
lag om ändring i lagen (1946:804)
om införande av nya rättegångsbalken,

6.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

8.
lagom ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),

9. lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom

stolar,

10. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

11. lag
om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

12.
lag om ändring i vattenlagen
(1983:291),

13.
lag om ändring i lagen
(1984:649) om företagshypotek, samt

14.
lag om ändring i
förvaltningslagen (1986:223). 80

s. 81 Kontrollera mot PDF

4 Specialmotivering Prop. 1989/90:71

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

/
kap 7 och 8 §§

Reglerna
i 1 kap. 7 § om att vissa ekonomiska brottmål företrädesvis skall handläggas
vid 13 särskilda tingsrätter har upphävts Ofr avsnitt 2.2.2). En följdändring
har gjorts i 1 kap. 8 §.

17
kap. 5§

Paragrafen
innehåller regler om förutsättningarna för meddelande av s. k. mellandom.

Första
stycket har arbetats om i förenklande syfte. Mellandom enligt detta stycke fömtsätter
att prövningen av viss talan beror av annan talan som handläggs i samma
rättegång. Mellandom får ges beträffande den senare talan. Det nuvarande
exemplet med fastställelsetalan har tagits bort ur lagtexten, men någon saklig
ändring gentemot vad som gäller nu är inte avsedd.

Andra
stycket upptar med nu gällande lydelse bestämmelser om mellandom över
rättsfaktum. Stycket har kompletterats med bestämmelser om att mellandom kan
ges över hur en fråga som främst angår rättstillämpningen skall bedömas vid
avgörande av saken. I fråga om motiven härför hänvisas till den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3. Texten har också genomgått en språklig omarbetning.
Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag understryka
att det givetvis inte är uteslutet att mellandom kan meddelas över två eller flera
av de omständigheter som åberopas i rättegången.

Det
finns anledning att understryka att det är angeläget att rätten och parterna
lägger ned stor omsorg på att formulera den fråga som mellandomen skall avse.
I annat fall kan det inträffa att den fråga som avgjorts genom mellandom visar
sig sakna betydelse när målet skall avgöras slutligt.

En
annan nyhet är att de uttryckliga reglerna om parternas inflytande på om mellandom
skall ges har tagits bort ur andra stycket. I avsnitt 2.3 av den allmänna
motiveringen har skälen härför närmare utvecklats.

Tredje
stycket, som innehåller bestämmelser om vilandeförklaring av målet i övrigt när
mellandom ges, har undergått språkliga justeringar. Under remissbehandlingen
har påpekats att vilandeförklaring endast kan bli aktuell där särskild talan
får föras mot mellandomen. Jag har ingen annan uppfattning, men anser inte att
detta uttryckligen behöver anges i lagtexten.

17
kap 15 §

Paragrafen
innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och

beslut i tvistemål och har ändrats i enlighet med vad som anförts i avsnitt

2.4. 81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

s. 82 Kontrollera mot PDF

Den
allmänna regeln om rättelse finns iförsta stycket. Liksom tidigare Prop.
1989/90: 71 krävs att domen eller beslutet innehåller en uppenbar oriktighet till
följd av skrivfel, räknefel eller annat liknande förbiseende. Det ställs
däremot inte, som nu, något krav på att förbiseendet skall kunna tillräknas
domstolen. Rättelse kan således ske även om felet beror på att någon av
parterna har försummat sig.

Särskih
i fråga om förbiseenden av part finns det anledning att anmärka att motpartens
inställning är av betydelse när rätten skall ta ställning till om avgörandet
skall rättas. Det måste nämligen vara klart att det rör sig om ett sådant
förbiseende som avses med bestämmelsen, dvs. inte ett förbiseende av t.ex. ett
lagstadgande, ett rättsfaktum eller av en rättslig möjlighet. Förenklat kan det
sägas att parten skall ha i princip tänkt rätt men handlat fel. Avgörandet
måste också vara uppenbart oriktigt. Vidare är att märka att rätten får besluta
om rättelse. Bestämmelsen är alltså fakultativ. Om motparten med godtagbara
skäl motsätter sig att rättelse sker, t. ex. under åberopande att han skulle ha
drivit processen på annat sätt, bör hans önskemål normalt tillgodoses. Då får
det felaktiga avgörandet angripas med andra rättsmedel.

Det
bör påpekas att en obetydlig felaktighet inte alltid är värd att rätta. Sålunda
anses att domstolen när det gäller ett fel i den rent formella delen av en dom
eller ett beslut, t. ex. ett felstavat namn eller en felaktigt angiven siffra i
ett personnummer, kan nöja sig med en anteckning på domen eller beslutet
angående det rätta förhållandet (jfr 14 § kungörelsen 1970:517 om rättsväsendets
informationssystem, omtryckt 1981:487, samt uttalanden av föredragande
departementschefen i prop. 1968:82 s. 87 samt i prop. 1982/83:41 vid
tillkomsten av 48 kap. 12 a § , se NJA 11 1982 s. 398).

Paragrafens
andra stycke är nytt. Det innehåller en bestämmelse som ger rätten möjlighet
att komplettera ett tidigare avgörande när rätten av förbiseende underlåtit
att i samband med dom eller slutligt beslut fatta ett beslut rörande en
särskild fråga. Det måste självfallet stå klart att det rör sig om ett rent
förbiseende. Om domstolen exempelvis har underlåtit att uttala sig om
rättegångskostnaderna, kan det i en del situationer vara ett medvetet handlande
från domstolens sida och inte ett förbiseende, medan det i andra situationer
kan stå klart att det rör sig om ett förbiseende. Kompletteringsmöjligheten
står öppen två veckor från det att det felaktiga avgörandet meddelas.

I
och för sig är det tänkbart att avgörandet redan överklagats när frågan om
rättelse eller komplettering aktualiseras. Detta bör inte utesluta att den
domstol som träffat avgörandet prövar frågan om rättelse eller komplettering.
Av praktiska skäl torde dock beslut om rättelse eller komplettering mera sällan
bli aktuellt sedan målet överlämnats till högre rätt.

Också
själva rättelsebeslutet eller beslutet om komplettering kan i och för sig komma
att överklagas. Det är att anse som ett slutligt beslut.

Tredje stycket behandlar
frågan om inhämtande av yttrande från parter

na. En möjlighet har införts att låta bli att bereda parterna tillfälle till

yttrande, om det är uppenbart obehövligt. Det kan finnas fall där det från

början framstår som klart att parterna inte har några synpunkter på frågan.

Som exempel kan nämnas att det är fråga om ett beslut om ersättning till 82

s. 83 Kontrollera mot PDF

någon
som inte är part. Det kan också i undantagsfall vara så att ett Prop.
1989/90:71 rättelsebeslut skall meddelas oavsett vad parterna tycker. Som
exempel kan nämnas att parterna har processat om vem som har rätt till en bil
med ett visst registreringsnummer, och att detta angivits felaktigt i domen. Naturligtvis
måste möjligheten att låta bli att inhämta parternas uppfattning användas med
försiktighet. Om det finns minsta anledning att tro att parterna kan ha något
av betydelse att säga i frågan, bör yttrande alltid inhämtas.

Som
påpekats i den allmänna motiveringen innefattar skyldigheten att höra parterna
inte en ovillkorlig skyldighet att delge parterna ett föreläggande att yttra
sig enligt reglerna i delgivningslagen. Det torde i normalfallet räcka med en
telefonkontakt eller ett meddelande som skickas utan delgivningsförfarande.
Självfallet bör dock vad som förevarit dokumenteras i akten.

Bestämmelsen
i hittillsvarande andra stycket om hur ett beslut skall dokumenteras har
förenklats och flyttats till tredje stycket.

18
kap 16 §

Paragrafen,
som är ny, upptar en kostnadsregel för sådana fall som med nu gällande regler
behandlas enligt 20 § RP. Bakgrunden till regeln har tagits upp i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.8.

En
första förutsättning för att paragrafen skall vara tillämplig är att det rör
sig öm ett mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar. Som
myndighet räknas i detta sammanhang även åklagare. Någon anledning att göra
undantag för särskild åklagare finns inte.

En
andra förutsättning är att talan inte avser tillvaratagande av statens eller
annans enskilda rätt.

Förutsättningen
i nuvarande 20 § RP att talan förs på grund av stadgande i lag eller
författning har utgått som överflödig.

1
de med paragrafen avsedda fallen skall i fråga om rättegångskostnader gälla
bestämmelserna i 31 kap. om rättegångskostnad i brottmål, om annat inte är
föreskrivet. Exempel på sådana speciella bestämmelser om rättegångskostnadsansvaret
finns inom familjerätten.

23
kap. 14 §

Paragrafen,
som behandlats i avsnitt 2.6, reglerar frågor om inhämtande av
sakkunnigutredning redan under förundersökningen. Av första stycket första
meningen framgår att undersökningsledaren liksom nu får inhämta yttrande från
sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall
dock enligt andra meningen den som misstänks för brottet eller hans försvarare
beredas tillfälle att yttra sig angående valet av sakkunnig, om inte särskilda
skäl talar mot detta.

De omständigheter som bör
kunna föranleda att synpunkter från den

misstänktes sida inte inhämtas kan variera. Någon gång kan det exempel

vis för undersökningens resultat vara väsentligt att den misstänkte hålls

okunnig om misstanken intill dess denna vunnit sådan styrka att 23 kap. 83

s. 84 Kontrollera mot PDF

18 § blir tillämplig. 1
andra fall kan det vara väsentligt att den misstänkte Prop. 1989/90:71 hålls
okunnig om vilket spår undersökningen följer. Det kan också vara så att
beslutet om inhämtande av sakkunnigyttrande behöver tillkomma med viss brådska.
Ett exempel erbjuder den situationen att ett rättsintyg skall inhämtas från den
läkare som får på sin lott att undersöka och behandla en misshandlad person
vilken av polis avlämnas vid sjukhus. Att begära in ett sådant rättsintyg först
i efterskott är en sämre lösning ur många synvinklar. En annan typsituation där
det i de flesta fall torde vara överflödigt att höra den misstänkte är när
någon företrädare för en viss bransch, t.ex. en cykelhandlare, bilhandlare
eller guldsmed, anlitas för att avge ett värderingsintyg. Sådan värdering sker
i de flesta fall med stöd av inom branschen förekommande prislistor och
liknande. Kostnaden för värderingen är i regel låg och det kan sällan antas
föreligga delade meningar om vem som bör utföra värderingen. Över huvud taget
torde det ofta föreligga särskilda skäl att underlåta att höra den misstänkte
när det gäller sakkunniguppdrag av mycket begränsad och föga kostnadskrävande
natur.

Om
fömndersökningsledaren och den misstänkte har olika uppfattning i fråga om vem
som skall utses, bör fömndersökningsledaren i normala fall överlämna åt rätten
att besluta.

Andra
stycket motsvarar utan saklig förändring nuvarande andra och tredje meningama i
första stycket.

28
kap. 4 §

1
paragrafen har införts en regel om att det är polismyndigheten eller en enskild
polisman som fattar beslut om husrannsakan för eftersökande av den som av
domstol häktats i sin utevaro eller den som skall hämtas till inställelse inför
rätten. Skälen för lagändringen framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt
2.11.

28
kap. 5 §

Bestämmelsen
har ändrats i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.11. Enligt bestämmelsens
nuvarande lydelse får polisman alltid företa husrannsakan utan förordnande som
anges i 28 kap. 4 § om det är fara i dröjsmål. Dessutom får han, även om det
inte är fara i dröjsmål, företa husrannsakan utan förordnande i två fall. Det första
fallet avser husrannsakan som har till syfte att eftersöka den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse
vid rätten. 1 det andra fallet skall husrannsakan ha till syfte att verkställa
beslag av föremål som följts eller spårats på färsk gäming.

Enligt
bestämmelsens nya lydelse får polisman aldrig verkställa husrannsakan utan
förordnande om det inte är fara i dröjsmål.

30
kap 13 §

Paragrafen
innehåller regler om rättelse och komplettering av dom och

beslut i brottmål och
motsvarar härigenom 17 kap. 15 §, som reglerar 84

s. 85 Kontrollera mot PDF

dessa frågor för
tvistemålens del. I fråga om ändringama i paragrafens Prop. 1989/90:71 första,
andra ochftärde stycken hänvisas till vad som sagts i anslutning till 17 kap.
15 §.

1
paragrafens tredje stycke tas upp bestämmelser om det fall att den dömde har
lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta har
avslöjats under rättegången. Enligt utredarens förslag skulle för rättelse
krävas att identitetsuppgiftema var uppenbart oriktiga. På förslag av
rikspolisstyrelsen har ordet "uppenbart" utgått, eftersom det inte
behövs och dessutom kan föranleda tolkningssvårigheter. Det bör påpekas att det
självfallet är nödvändigt att rätten har ett tillförlitligt underlag vid
rättelse enligt denna bestämmelse.

En
dom eller ett beslut som har meddelats med antagande av de oriktiga identitetsuppgiftema
får enligt den nya regeln rättas så att avgörandet kan verkställas. Det innebär
att rätten kan ändra uppgifter om namn och personnummer.

För
rättelse krävs i dessa fall en begäran från åklagaren. Det får anses åligga
åklagaren att begära rättelse när det finns fömtsättningar för det. Som framgår
av den allmänna motiveringen finns det i varje fall teoretiskt en möjlighet
att påföljden skulle ha blivit en annan om den dömdes riktiga identitet varit
känd. Åklagaren bör, i samband med att han begär rättelse, också ta ställning till
sistnämnda fråga och eventuellt vidta åtgärder för att få påföljden ändrad
(genom överklagande eller extraordinära rättsmedel).

1
fråga om motiven kan i övrigt hänvisas till avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

För
att rättelse enligt tredje stycket skall kunna beslutas bör domstolen givetvis
först höra den person som uppträtt som tilltalad i målet och vars identitetsuppgifter
domstolen avser att skriva in i domen. Utredaren har dessutom ansett att
domstolen skall ge den på vilken uppgifterna i den orättade domen syftar
tillfälle att yttra sig. Skälet till detta är att man inte helt kan utesluta
att denne i själva verket är medgärningsman, och om domen undanröjs är det i
och för sig ingenting som hindrar att han åtalas för den gäming som domen
avser. En rättelse skulle därför i extrema undantagsfall kunna tänkas vara till
hans nackdel. Oavsett hur det förhåller sig med det skall emellertid identitetsuppgiftema
rättas om fömtsättningar i övrigt föreligger. Det finns då enligt min mening
ingen anledning att anse att domstolen skulle vara skyldig att ge den felaktigt
utpekade personen tillfälle att yttra sig. Å andra sidan finns det naturligtvis
inte något hinder mot att domstolen begär ett sådant yttrande, t. ex. om det
skulle kunna tillföra rättelsefrågan något av betydelse.

31
kap 1 §

Paragrafen
har endast ändrats redaktionellt och språkligt i förenklande syfte.

s. 86 Kontrollera mot PDF

31kap2§ Prop. 1989/90:71

Paragrafen
innehåller bestämmelser om den tilltalades möjligheter att få ersättning av
staten föV sina rättegångskostnader.

Första stycket innehåller bestämmelser om rätt att få ersättning för bevisning,
försvarare m. m. En bestämmelse om rätt att få ersättning för delgivningskostnad
har tagits bort som betydelselös. Stycket har i övrigt ändrats redaktionellt
och språkligt. Reglema om den tilltalades rätt till ersättning för inställelse
vid rättegången har sakligt oförändrade sammanförts i andra stycket.

1
enlighet med vad som föreslås i avsnitt 2.5.5 har i ett nytt tredje stycke införts
bestämmelser om möjlighet till ersättning av allmänna medel vid fällande dom.
En fömtsättning för ersättning är i sådant fall att den tilltalade vållats
kostnader som avses i första eller andra stycket genom fel eller försummelse av
åklagaren. Regeln ersätter bestämmelsema i nuvarande 4 § andra stycket om
möjlighet för den tilltalade att få ersättning av åklagaren.

Om
den tilltalade i tredje styckets fall även skall utge ersättning till staten
får givetvis förordnas att fordringama skall gå i avräkning.

31
kap 3 §

Paragrafens
nuvarande första stycke, som innehåller regler om skyldighet för åklagare som
väckt åtal utan skäl att utge ersättning för rättegångskostnader, har utgått till
följd av vad som sägs i avsnittet 2.5.5. Hämtöver har språkliga och
redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

31
kap. 4 §

Paragrafen,
som innehåller regler om skyldighet att oavsett utgången av målet utge
ersättning för rättegångskostnad som orsakats genom vårdslöshet eller
försummelse, har ändrats till följd av vad som sägs i avsnittet 2.5.5.
Ändringarna, som sakligt sett avser det andra stycket, innebär att reglerna om
åklagares skyldighet att vid processuell försumlighet utge ersättning har
utgått ur paragrafen (i fråga om statens skyldighet att i sådant fall utge
ersättning, se 2 § tredje stycket i förslaget). Hämtöver har språkliga och
redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

31kap.5§

Hänvisningen
till 3 § har ändrats.

31
kap. 6 §

Paragrafen
har ändrats med hänsyn till att reglema om åklagares ansvar för
rättegångskostnader har upphävts.

31 kap. 10 § Prop. 1989/90:71

Paragrafen
reglerar rättegångskostnadsfrågan i högre rätt. Enligt sista meningen i första
stycket gäller de hittillsvarande reglerna i 3 § om åklagares och målsägandes
ersättningsskyldighet bara det fallet att talan i högre rätt utan skäl
fullföljts av åklagaren. Med hänsyn till att reglema i 3 § om åklagares
ersättningsskyldighet nu föreslås upphävda, har föreskriften i förevarande
paragraf om tillämpligheten av 3 § ändrats. Enligt den nya lydelsen skall målsäganden
i de fall som regleras av 3 § vara skyldig att ersätta kostnad i högre rätt
endast om han utan skäl föranlett att åklagaren överklagat den lägre rättens
avgörande.

31
kap 11 §

Hänvisningen
i andra stycket till 1 § har ändrats.

48 kap
12 a §

Bestämmelsen
om rättelse av strafföreläggande har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt
2.4.2.

49 kap
1 a §

Paragrafen,
som är ny, innehåller en regel om överklagande av en tingsrätts mellandom över
ett rättsfaktum eller över hur en fråga som främst angår rättstillämpningen
skall bedömas vid avgörande av målet (se 17 kap. 5 § andra stycket).

Regeln
innebär att rätten med hänsyn till omständigheterna skall bestämma om talan
mot mellandomen skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot det
slutliga avgörandet i målet. Bakgmnden till den nya regeln har tecknats i
avsnitt 2.3.

Ofta
är det slutliga avgörandet i målet en dom. Så är fallet exempelvis om rätten i mellandomen
förklarar att kärandens anspråk i dess helhet är preskriberat. Det slutliga
avgörandet blir då en dom varigenom rätten ogillar käromålet och meddelar
beslut i frågor om rättegångskostnad (18 kap. 14 § andra stycket). Det kan
emellertid också undantagsvis förekomma att ett mål efter en mellandom avgörs
genom ett slutligt beslut, exempelvis ett avskrivningsbeslut på gmnd av att
talan återkallats.

Med
att talan skall föras / samband /we</talan mot det slutliga avgörandet
avses i första hand att talan får fullföljas endast av den som samtidigt överklagar
också det slutliga avgörandet. Uttrycket anses också innebära att samma
rättsmedel är tillämpligt beträffande båda de avgöranden som samtidigt
överklagas. 1 paragrafen har emellertid föreskrivits att mellandomen skall
överklagas genom vad även om den skall överklagas i samband med talan mot ett
slutligt beslut.

Humvida
en särskild talan är tillåten eller talan mot mellandomen skall föras i samband
med talan mot det slutliga avgörandet skall enligt 17 kap.

7
§ tredje stycket framgå av mellandomen.

ö/

När
hovrätten överprövar en mellandom och ett slutligt avgörande kan Prop.
1989/90:71 olika situationer tänkas. Som exempel kan tas det fallet att
käranden överklagat dels en mellandom där hans anspråk förklarats preskriberat,
dels en slutlig dom där hans talan ogillats. 1 allmänhet torde det även i
hovrätten finnas anledning att först pröva mellandomen. Om hovrätten finner att
anspråket inte är preskriberat har hovrätten att ändra mellandomen i enlighet
härmed. I samband därmed skall hovrätten ta ställning till om dess dom i
preskriptionsfrågan skall få överklagas särskilt (se den föreslagna 54 kap. 1 a
§ ). I den angivna situationen torde det ofta vara lämpligast att tillåta
särskild fullföljd. Om hovrättens bedömning av preskriptionsfrågan vinner laga
kraft har hovrätten att ta upp återstoden av målet till handläggning. Av hänsyn
till principerna bakom systemet med instansordningen finns det sannolikt
anledning att med undanröjande av tingsrättens slutliga dom visa målet åter till
tingsrätten för sakprövning.

49 kap
12 §

Hänvisningen
i tredje stycket till 54 kap. 11 § har rättats (se avsnitt 2.12).

50 kap
3 §.51 kap 3 §, 52 kap 2 §, 55 kap 3 § och 56 kap 3 §

Ur
paragraferna, som innehåller regler om domstolens prövning av om en inlaga med
ett överklagande skall avvisas, har tagits bort orden "på föreskrivet
sätt eller". Det innebär att rätten inte längre skall pröva om det
föreskrivna rättsmedlet har använts (jft Welamson, Rättegång VI, andra uppl. s. 51 f). I fråga om motiven till ändringen kan hänvisas till
avsnittet 2.7.

52
kap 1 §

Paragrafen
innehåller de grundläggande bestämmelserna om överklagande genom besvär. 1
enlighet med vad som angetts i avsnitt 2.7 har tiden för ingivande av
besvärsinlagan ändrats från två veckor till tre veckor. Ordet underrätt har
bytts ut mot tingsrätt. Att någon saklig ändring i denna del inte är avsedd
framgår av 1 kap. I § RB. Även i övrigt har gjorts vissa redaktionella
justeringar.

54
kap. 1 a§

Paragrafen,
som är ny, innehåller en regel om överklagande av en hovrättsdom i sådant fall
som anses i 17 kap. 5 § andra stycket. Paragrafen motsvarar i sak helt 49 kap.
1 a §. När det gäller handläggningen i hovrätten hänvisas till
specialmotiveringen till sistnämnda paragraf

55
kap 12 a §

I
paragrafens andra stycke har i enlighet med förslag av lagrådet införts en hänvisning
till reglerna om mellandom i tvistemål (se avsnitt 2.3). När en

prejudikatfråga
som rör själva saken uppkommer i ett tvistemål, kan en Prop. 1989/90: 71 mellandom
ges över prejudikatfrågan med verkan att högsta domstolen eller efter
återförvisning hovrätten blir bunden av domen vid avgörandet av saken.

Övergångsbestämmelserna

Enligt
49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a § kan rätten i vissa fall begränsa rätten till fullföljd
mot särskild dom. Rätten att fullfölja talan mot särskild dom som meddelats
före ikraftträdandet är dock inte begränsad (punkten 1).

Den
i 52 kap. 1 § angivna besvärstiden har förlängts från två veckor till tre.
Denna förlängning kan dock inte medges i de fall där beslutet redan har vunnit
laga kraft. För vinnande av enkelhet anges i andra punkten att äldre regler
gäller i fråga om besvärstiden om beslutet har meddelats före ikraftträdandet.
Av punkt 3 framgår att i fråga om avgöranden som meddelats före
ikraftträdandet den lägre rätten har att pröva om talan har fullföljts på
föreskrivet sätt.

I
övergångsbestämmelsernas sista stycke har på förslag av lagrådet klargjorts
hur det skall förfaras med mål som före lagens ikraftträdande väckts vid viss
tingsrätt med stöd av 1 kap. 7 §.

4.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20
kap. 9 § har i förslaget upphävts. Paragrafens första stycke har hittills innehållit
en hänvisning till 20 § RP. Denna hänvisning blir överflödig när 20 § RP
upphävs och kostnadsregeln i bestämmelsen flyttas till RB (avsnitt 2.8 i den
allmänna motiveringen). Andra stycket i 20 kap. 9 § föräldrabalken innehåller
ett undantag från första stycket beträffande mål om fastställande av
faderskap, vårdnad om ellgr underhåll till barn. Om sålunda en myndighet
socialnämnd eller överförmyndare för talan på det allmännas vägnar i ett mål
av detta slag gäller inte 20 § RP. Även denna undantagsregel är obehövlig. För
mål om fastställande av faderskap och vårdnad om barn finns nämligen speciella
bestämmelser om rättegångskostnad i 3 kap. 11 § respektive 6 kap. 22 § föräldrabalken.
Dessa regler kommer fortfarande att gälla, eftersom den nya kostnadsregeln i 18
kap. 16 § RB föreslås bli utformad på det sättet att den blir tillämplig bara
om det inte föreskrivs något annat. Målen om underhållsbidrag avser enskilds rätt
och därmed är en undantagsregel överflödig även beträffande dessa mål, om 20
kap. 9 § första stycket föräldrabalken upphävs.

4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Reglerna om rättelse
av införing har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.

4.4
Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l)

Regeln
i 39 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.

4.5 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1946:804) om Prop. 1989/90:71

införande av nya rättegångsbalken.

Lagens
20 § har upphävts. 1 fråga om motiven hänvisas till avsnittet 2.8.

Övergångsbestämmelserna
har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om

handläggning av domstolsärenden

9a
och b§§

Till
ärendelagen har av skäl som närmare utvecklats i avsnitt 2.4.5 lagts två nya
paragrafer vilka nära överensstämmer med 27 och 28 §§ förvaltningslagen
(1986:223). I fråga om innebörden av bestämmelserna kan hänvisas till de
motivuttalanden som gjordes i samband med förvaltningslagens tillkomst och som
återges i den allmänna motiveringen.

Vid
omprövning gäller de vanliga domförhetsreglerna i 6 § andra stycket ärendelagen.
Det innebär bl.a. att, om prövningen är av enkel beskaffenhet och tvist inte
föreligger i den fråga som är aktuell för omprövning, rätten är domför med en
lagfaren domare. I vissa särskilt angivna fall skall dock alltid rätten ha en
större sammansättnng. Frågan om vilka lagfarna domare som får handha
omprövningsfrågor får regleras i förordningen (1979:571) med tingsrättsinstmktion.

På
förslag av lagrådet har institutet omprövning namngetts i första meningen i 9 a
§ .

I
det till lagrådet remitterade förslaget fanns, efter mönster från förvaltningslagen,
en bestämmelse av innebörd att omprövning inte fick ske om inhibition begärdes.
På förslag av lagrådet har denna bestämmelse utgått. Den omständigheten att inhibition
begärs utgör alltså inte något hinder mot att rätten omprövar beslutet men är
självfallet ett ytteriigare incitament för att verkställa omprövningen snabbt.

Det
föreslagna tredje stycket i 9 a § innebär en reglering som avviker från
förvaltningslagens. Främst av praktiska skäl har det ansetts lämpligt att
begränsa möjligheterna att företa omprövning på begäran av part. Lagtexten har
formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

På
förslag av lagrådet har vidare i andra stycket i 9 b § angivits att den
avvisning som det där talas om är avvisning på gmnd av att överklagandet skett
för sent.

Vid
sidan av möjligheterna att ändra ett beslut enligt de nu berörda paragraferna
gäller de allmänna rättelsemöjligheterna i 17 kap. 15 § RB (jfr 26 §
förvaltningslagen).

4.7 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa

bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

s. 90 Kontrollera mot PDF

2§

Domförhetsregeln
i andra stycket har bringats i överensstämmelse med

regeln
i 4 § om rättens domförhet vid huvudförhandling inför jury. Änd- Prop.
1989/90:71 ringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

4.8 Förslaget till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988)

75
kap 2 §

Tiden
för överklagande i paragrafens sista stycke har på förslag av lagrådet ändrats
till tre veckor (jfr avsnitt 2.7).

17
kap 1 §

1
paragrafen har, i enlighet med förslag av lagrådet, en följdändring gjorts till
de ändringar i fråga om besvärstid som föreslås i avsnitt 2.7.

4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar

20
§

Valbarhetsreglerna
har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.9.

4.10 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291)

32
§

Bestämmelsema
om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2. Ändringen
innebär att rättelsemöjligheten utvidgas till att gälla oavsett vem som har
försummat sig. Dessutom har införts en möjlighet till komplettering av
förvaltningsdomstolamas domar och beslut i enlighet med vad som förordats i
nämnda avsnitt.

50
§

1
ett nytt tredje stycke regleras vilka personer som inte får användas som tolkar
(jfr avsnitt 2.12).

4.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

9 i'

Valbarhetsreglerna
har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.9.

s. 91 Kontrollera mot PDF

4.12 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291) Prop. 1989/90:71

12
kap. 37§

Tiden
för överklagande i paragrafens andra stycke har på förslag av lagrådet ändrats
till tre veckor (jfr avsnitt 2.7).

13
kap 56 §

Föreskriften
om att klagomål skall avvisas om beslutet inte överklagats på föreskrivet sätt
har utgått på förslag av lagrådet (jfr avsnitt 2.7).

13
kap. 65 §

På
förslag av lagrådet har en följdändring gjorts till förslaget om tre veckors
besvärstid i avsnitt 2.7.

4.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om

företagshypotek

Reglema
i 4 kap. 22 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.

4.14 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen

(1986:223)

Reglerna
i 26 § om rättelse har ändrats i enlighet med förslagen i avsnitt 2.4.2.
Ändringen innebär att rättelsemöjligheten utvidgas till att gälla oavsett vem
som har försummat sig. För tydlighetens skull villjag påpeka att bestämmelserna
inte innebär någon uttömmande reglering av förvaltningsmyndigheternas
möjligheter att ändra beslut som blivit felaktiga på gmnd av att den enskilde
lämnat felaktiga uppgifter.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslagen till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i föräldrabalken,

3.
lag om ändring i jordabalken,

4.
lagom ändring i sjölagen (1891:35
s. 1),

5.
lagom ändring i lagen
(1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

6.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

s. 92 Kontrollera mot PDF

2.
lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),

3.
lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,

10. lag om ändring

11. lag om ändring

12.
lagom ändring

13.
lagom ändring

14. lag om ändring i
förvaltningslagen (1986:223).

I
förvaltningsprocesslagen (1971:291), lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, vattenlagen
(1983:291), lagen (1984:649) om företagshypotek, samt

Prop. 1989/90:71

s. 93 Kontrollera mot PDF

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 94 Kontrollera mot PDF

SAMMANFATTNING

I
detta bet ä nkande behandlar vi tv å
fr å gor som har n ä ra samband med varandra,
n ä mligen specialisering av domande verksamhet och
expertmedverkan i de allm ä nna domstolarna. Med utg å ngspunkt
fr å n v å rt f ö rslag i den sistn ä mnda
fr å gan diskuterar vi ocks å
formerna f ö r handl ä ggning av fastighetsm å l,
hyres- och arrendem å l samt m å l om ekonomisk
brottslighet (eko-m å l).

Som
ett f ö rsta led i v å ra ö verv ä ganden
diskuterar vi f ö r-och nackdelar med en specialisering av d ö mande
verksamhet p å de allm ä nna domstolarnas omr å de.
Med specialisering avser vi koncentration av en m å l kategori
till vissa allm ä nna domstolar, ö verf ö rande
av en grupp m å l till s ä rskilda domstolar och
handl ä ggning av m å l vid domstolsliknande
n ä mnder. Vi konstaterar d ä rvid
att en specialisering som till å ts omfatta m å nga och viktiga m å l
typer p å flera olika s ä tt kan leda till en
utarmning av de allm ä nna domstolarna. Samtidigt har den specialisering som
hittills skett ofta inneburit ö kade garantier f ö r
en effektiv process och materiellt riktiga avg ö randen.
Som vi ser det ä r dock dessa vinster inte i fr ä msta
rummet knutna till sj ä lva specialiseringen utan till att experter p å
det aktuella omr å det kan medverka som ledam ö ter
ut ö ver de lagfarna ledam ö ter
och n ä mndem ä n som normalt tj ä nstg ö r
i de allm ä nna domstolarna. Vi anser att man kan uppn å i
huvudsak samma vinster genom att i st ä llet l å ta
experter medverka i de allm ä nna domstolarna. H ä rigenom
kan man undvika m å nga av de nackdelar som ä r
f ö renade med en specialisering av d ö mande
verksamhet.

Vi
menar att utvecklingen betr ä ffande specialisering av domstolsv ä sendet
nu har g å tt s å l å ngt att det g ä ller att v ä lja
v ä g, antingen en fortsatt utarmning av de allm ä nna
domstolarna eller en å terg å ng till ett mera enhetligt domstolsv ä sende.
Enligt v å r uppfattning talar starka sk ä l
f ö r att man b ö r v ä lja
den senare v ä gen.

Prop. 1989/90:71 Bilaga
1

s. 95 Kontrollera mot PDF

Expertmedverkan i de allm ä nna domstolarna Prop. 1989/90:71

Bilaga 1

Mot
den angivna bakgrunden l ä gger vi fram ett f ö rslag
scm g ö r det m ö jligt f ö r de allm ä nna domstolarna att ö ka
sin kompetens i m å l d ä r det beh ö vs ekonomisk, medicinsk,
teknisk eller annan s ä rskild fackkunskap. Behov av f ö rst ä rknings å tg ä rder
kan enligt v å r bed ö mning uppkomma inte bara i eko-m å l,
d ä r denna m ö jlighet st å r vissa
domstolar till buds redan nu, utan ocks å i andra m å lkategorier,
exempelvis m å l ang å ende fel i fastighet enligt 4 kap. 19 §
jordabalken (JB), m å l inom ADB-och milj ö omr å dena,
m å l om skadest å nd som r ö r medicinska
f ö rh å llanden samt m å l om entreprenad, och
undantagsvis ä ven i domstols ä renden. Enligt f ö rslaget
skall den ö kade kompetensen å stadkommas
genom att tingsr ä tterna och hovr ä tterna
ges en generell m ö jlighet att anlita experter i m å l
och ä renden som i dag kan tas upp av allm ä n
domstol och d ä r pr ö vas av enbart lagfarna domare eller av lagfarna
domare och n ä mndem ä n. Som f ö ruts ä ttning
f ö r att domstolarna skall f å anlita
experthj ä lp skall g ä lla att pr ö vningen
av ett m å l eller ett ä rende v ä sentligt
fr ä mjas genom att en expert ing å r
i r ä tten.

Med
en reform av angivet slag ö kar m ö jligheterna att l ä gga
processens tyngdpunkt i f ö rsta instans och att utforma ö verr ä ttsprocessen
p å ett rationellt s ä tt.
Det kan ocks å t ä nkas att en m ö jlighet f ö r
de allm ä nna domstolarna att anlita experter kan g ö ra
dem attraktiva f ö r vissa ci vil r ä ttsliga
tvister som i dag ö verl ä mnas till skiljem ä n
f ö r avg ö rande. Reformen b ö r ö ka
tilltron till de allm ä nna domstolarnas f ö rm å ga
att fullg ö ra sina r ä ttskipningsuppgifter
i det moderna samh ä llet.

Med
uttrycket expert avser vi enbart en person med s ä rskild
fackkunskap i annat ä n juridiska ä mnen. Formerna f ö r
medverkan i allm ä n domstol av personer som ä r eller
har varit lagfarna domare i allm ä n f ö rvaltningsdomstol kominer vi att behandla i v å rt
slutbet ä nkande.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Uppgiften f ö r
en expert ä r i f ö rsta hand att hj ä lpa
r ä ttens Prop. 1989/90:71 ö vriga
ledam ö ter att s ä tta sig in i och f ö rst å
det av parter- Bilaga I na presenterade processmaterialet. Han skall inte tillf ö ra
m å let n å got s å dant material. Sakkunniginstitutet som bevismedel
ber ö rs inte av v å rt f ö rslag.

Den
som skall tj ä nstg ö ra som expert skall genom utbildning eller
yrkeserfarenhet ha f ö rv ä rvat s ä rskild fackkunskap i det ä mne
som ä r aktuellt i det enskilda m å let
samt vara l ä mplig att tj ä nstg ö ra
som s ä rskild ledamot i tingsr ä tt
eller hovr ä tt. Som exempel p å
personer som kan komma i fr å ga f ö r expertuppdrag kan n ä mnas
revisorer, ingenj ö rer och l ä kare.

Vi
har diskuterat att bygga vidare p å det system som till ä mpas
betr ä ffande ekonomiska experter i eko-m å l,
dvs. att l å ta regeringen f ö rordna
experter p å ett antal klart angivna fackomr å den.
Om man begr ä nsar m ö jligheterna att anlita experter till vissa fackomr å den
kommer man emellertid inte att kunna t ä cka mer ä n
en del av expertbehovet. Vi f ö resl å r i st ä llet att domstolarna sj ä lva
skall f å f ö rordna experter.

S ä rskild
talan mot r ä ttens beslut ang å ende
expertmedverkan f å r f ö r n ä rvarande i princip inte f ö ras.
Med den av oss f ö reslagna utvidgningen av m ö jligheterna
till expertmedverkan f å r man dock r ä kna med att parterna
och r ä tten i ö kad utstr ä ckning kommer att ha
skilda uppfattningar i fr å ga om behovet av expertmedverkan och/eller om r ä ttens
val av expert. Vi har d ä rf ö r diskuterat inf ö randet
av en regel som ger parterna m ö jlighet att f ö ra s ä rskild
talan mot r ä ttens beslut ang å ende
expertmedverkan. Vi har dock inte funnit anledning att l ä gga
fram n å got f ö rslag h ä rom.

Behovet
av s ä rskild fackkunskap inom r ä tten
torde i n ä stan alla fall bli tillgodosett genom att r ä tten
anlitar en expert. I m å l som r ö r
skilda fackomr å den
kan det dock t ä nkas uppkomma behov av expertis p å
mer ä n ett omr å de. F ö r
s å dana fall f ö resl å r
vi att r ä tten skall kunna anlita ytterligare en expert.

s. 97 Kontrollera mot PDF

En expert skall ing å i
r ä tten s å som s ä rskild ledamot. Han Prop. 1989/90:71

skall inte ers ä tta n å gon av r ä ttens ö vriga
ledam ö ter. Bilaga I

Expertmedverkan
bor komma i fr å ga endast i fall d å
behovet av s å dan medverkan avser en v ä sentlig
del av ett m å l och experten skall delta i hela avg ö randet.
I den m å n f ö ruts ä ttningarna f ö r del dom eller mellandom
ä r uppfyllda finns det dock inget som hindrar att
experten deltar i en s å dan dom men d ä refter inte l ä ngre
ing å r i r ä tten. Att p å annat s ä tt
begr ä nsa expertens medverkan till viss del av ett m å l
anser vi vara f ö renat med flera nackdelar ä n
f ö rdelar.

En
expertmedverkan i enlighet med f ö rslaget medf ö r vissa kostnader, fr ä mst
avseende ers ä ttning till experterna. Expertmedverkan b ö r
emellertid ocks å medf ö ra besparingar i form av effektivare handl ä ggning
och ö kade garantier f ö r materiellt
riktiga avg ö randen. Besparingarna uppv ä ger
enligt v å r mening mer ä n v ä l
de f ö rh å llandevis marginella merkostnader som kan uppst å .

Med
utg å ngspunkt fr å n f ö rslaget
om expertmedverkan i de allm ä nna domstolarna har vi unders ö kt
om inte m å nga av de problem som ä r
f ö renade med den nuvarande konstruktionen med s ä rskilda
domstolar f ö r handl ä ggning av fastighetsm å l
skulle kunna undvikas om man i st ä llet l ä t pr ö vningen av fastighetsm å len
ankomma p å samtliga tingsr ä tter.
Vidare har vi tagit upp tanken p å att ö verf ö ra ocks å hyres- och arrenden ä mndernas
uppgifter till tingsr ä tterna, v å ra ö verv ä ganden
i dessa delar har f å tt formen av en modell f ö r
hur man skulle kunna integrera de n ä mnda r ä ttskipningsuppgifterna i de allm ä nna
domstolarnas verksamhet. Vi l ä gger allts å inte fram n å got
fullst ä ndigt f ö rslag i dessa fr å gor.
Avslutningsvis har vi behandlat handl ä ggningen av eko-m å l
samt anlagt n å gra synpunkter i fr å ga
om reformm ö jligheterna f ö r vissa andra m å lgrupper.

7 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 71

s. 98 Kontrollera mot PDF

Handl ä ggningen av fastighetsm å l Prop.
1989/90:71

Bilaga 1

Fastighetsm å l
handl ä ggs i dag vid s ä rskilda
fastighetsdomstolar, vilka ä r knutna till vissa tingsr ä tter.
I fastighetsdomstolarna ing å r, ut ö ver lagfarna domare, b å de
tekniska ledam ö ter (fastighetsr å d)
och n ä mndem ä n. Erfarenheterna av fastighetsdomstolarnas s ä tt
att sk ö ta sina uppgifter ä r
goda. Detta torde till stor del bero p å den tekniska
expertis som tillf ö rts fastighetsdomstolarna genom fastighetsr å den.
Gr ä nsdragningen mellan m å l
som skall tas upp av fastighetsdomstol och m å l
som skall tas upp av tingsr ä tt s å som allm ä n domstol har
emellertid v å llat problem. Enligt v å r
uppfattning inneb ä r specialiseringen av d ö mandet
i fastighetsm å l ä ven i ö vrigt å tskilliga nackdelar.

Ffter
en genomg å ng av olika m ö jligheter att komma till
r ä tta med de processuella problemen har vi kommit
fram till att den i detta h ä nseende mest ä ndam å lsenliga
l ö sningen ä r att av-skaffa
begreppet fastighetsdomstol och att l å ta fastighetsm å len
handl ä ggas vid samtliga tingsr ä tter
enligt vanliga forumregler.

Enligt
v å r mening finns det flera sk ä l till
att man i dag har anledning att se behovet av att koncentrera fastighetsm å len
till vissa domstolar p å ett annat s ä tt ä n
man gjorde n ä r fastighetsdomstolarna inr ä ttades.
Ett sk ä l ä r att den materiella lagstiftningen i fr å ga
om bl.a. fastighetsbildning har blivit enklare och mera l ä ttill ä mpad
f ö r domstolarna under den tid som
fastighetsdomstolarna har varit verksanma. Ocks å
den fr.o.m. 1971 g ä llande tingsr ä ttsorganisationen har
ä ndrat f ö ruts ä ttningarna. Ett annat sk ä l ä r
att det nuvarande systemet endast i begr ä nsad utstr ä ckning
ger n å gra garantier f ö r
att de lagfarna domarna vid fastighetsdomstolarna f å r
erfarenhet av att handl ä gga kvalificerade fastighetsm å l.

Som
vi ser det kan fastighetsm å len p å ett fullt kompetent s ä tt
handl ä ggas vid samtliga tingsr ä tter.
S å vitt g ä ller de

s. 99 Kontrollera mot PDF

kvalificerade
fastighetsm å len b ö r de nuvarande reglerna om Prop. 1989/90:71 r ä ttens
sammans ä ttning i huvudsak best å .
Vi har dock diskute- Bilaga 1 rat om reglerna om fastighetsr å dens
medverkan i dessa m å l kan ers ä ttas av de av oss f ö reslagna
generella reglerna om expertmedverkan. Dessa regler ä r emellertid
inte avsedda att till ä mpas i m å l kategori er d ä r
det f ö religger ett permanent behov av expertmedverkan och
passar d ä rf ö r inte helt f ö r de nu å syftade
m å len. I de typer av fastighetsm å l
som typiskt sett ä r av enkel beskaffenhet, exempelvis hyresm å l,
b ö r d ä remot expert'"eglerna kunna till ä mpas.
R ä ttens sammans ä ttning i s å dana
m å l b ö r best ä mmas f ö rst sedan det st å r klart
om ä ven de tvister ang å ende
hyra m.m. som i dag handl ä ggs vid hyres-och arrenden ä mnderna
kan ö verf ö ras till tingsr ä tterna.

En
handl ä ggning av kvalificerade fastighetsm å l vid
samtliga tingsr ä tter kan under en ö verg å ngsperiod
t ä nkas medf ö ra sv å righeter
f ö r de lagfarna domare som inte tidigare haft tillf ä lle
att syssla med s å dana m å l. Vi ä r d ä rf ö r inte fr ä mmande f ö r
att det under en s å dan period kan vara l ä mpligt
att vidta s ä rskilda å tg ä rder
f ö r att underl ä tta handl ä ggningen
av dessa m å l.

Handl ä ggningen
av hyres- och arrendetvister

Pr ö vningen
av hyres- och arrendetvister i f ö rsta instans sker i dag fr ä mst
vid hyres- och arrenden ä mnderna men ocks å
vid fastighetsdomstolarna och vid de allm ä nna underr ä tterna.
F ö r ö verpr ö vning av hyresn ä mndernas
avg ö randen har inr ä ttats en s ä rskild
domstol, bostadsdomstolen. I s å v ä l hyres- och arrenden ä mnderna
som bostadsdomstolen ing å r, ut ö ver lagfarna domare, s.k. intresseledam ö ter,
dvs. ledam ö ter som utsetts efter f ö rslag
fr å n s å dana riksorganisationer som f ö retr ä der
intressegrupper, vilka ber ö rs av r ä ttskipningen p å de ber ö rda
omr å dena. F ö r handl ä ggningen vid n ä mnderna och i
bostadsdomstolen g ä ller s ä rskilda regler.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Det ä r enligt
v å r mening uppenbart att det spl ittrade prov- Prop.
1989/90:71 ningssystemet ä r f ö renat med å tskilliga nackdelar.
Ett satt Bilaga 1 att g ö ra systemet mera enhetligt ä r
att, som f ö reslagits av hyresr ä ttsutredningen
(se SOU 1981:77) och arrende!agskoinmit-t é n (se SOU 1981:80), ö verf ö ra
pr ö vningen av de tvister ang å ende
hyra m.m. som i dag handl ä ggs vid fastighetsdomstolarna till hyres- och
arrenden ä mnderna. Som vi ser det skulle dock en s å dan
å tg ä rd medf ö ra en rad negativa konsekvenser f ö r
domstolsv ä sendet i dess helhet. Vi har i st ä llet
unders ö kt m ö jligheterna att ö verf ö ra
hyres- och arrenden ä mndernas uppgifter till de allm ä nna
underr ä tterna.

N ä r
det g ä ller medverkan av intresseledam ö ter
i r ä ttskipningen p å
de ber ö rda omr å dena har vi utg å tt
fr å n den inst ä llning i fr å gan
som lagstiftaren vid ett flertal tillf ä llen har uttiyckt, n ä mligen
att intresseledam ö ter skall medverka vid avg ö randet
av de m å l eller ä renden som i dag handl ä ggs
vid hyres- och arrenden ä mnderna samt bostadsdomstolen. Vi har dock funnit
att intresseledam ö ternas anknytning till organisationerna i vissa fall
aktualiserar j ä vsfr å gor, vilka enligt v å r
uppfattning inte kan l ö sas p å ett tillfredsst ä llande
s ä tt inom ramen f ö r
det nuvarande systemet. Problemen ä r emellertid koncentrerade till bl.a. vissa ä renden
enligt hyresf ö rhandlingslagen (1978:304), vilka p å
ett p å tagligt s ä tt ber ö r organisationernas
intressen. Vid tingsr ä tterna kan dessa ä renden
handl ä ggas i en sammans ä ttning
d ä r intresseledam ö ter
inte ing å r. I ö vriga fall f ö religger det enligt v å r
mening inte n å got hinder fr å n principiell
synpunkt mot att l å ta intresseledam ö ter
delta i handl ä ggningen av hyres- och arrendem å l
vid tingsr ä tterna.

N ä r
det g ä ller f ö rfarandet menar vi att en mycket stor del av n ä mnd ä rendena,
fr ä mst de som till ö verv ä gande
del handl ä ggs utan muntlig f ö rhandling,
skulle kunna handl ä ggas vid tingsr ä tterna
enligt reglerna i lagen (1946:807) om handl ä ggning
av domstols ä renden ( ä rendelagen). Andra n ä mnd ä renden
har utpr ä glad tvistem å lskarakt ä r.
Dessa ä renden b ö r utan egentli ga

100

s. 101 Kontrollera mot PDF

sv å righeter
kunna handl ä ggas enligt r ä tteg å ngsbalkens
(RB) Prop. 1989/90: 71 regler om f ö rfarandet i tvisten å l,
s ä rskilt sedan dessa reg- Bilagal ler ä ndrats
enligt ett nu f ö religgande f ö rslag om ett reformerat
tingsr ä ttsf ö rfarande.

Det
ä r enligt v å r uppfattning ocks å m ö jligt
att inom ramen f ö r RB:s system utforma en instans- och full f ö ljdsordning
som passar f ö r samtliga hyres- och arrendetvister. D ä rvid
kan man ocks å i allt v ä sentligt tillgodose ö nskem å l
som framf ö rts fr å n de ber ö rda
intresseorganisationerna om ett tv å instans-system, d ä r
pr ö vningen i ö verinstansen ä ger
rum under medverkan av intresseledam ö ter. Som vi ser det finns
det s å lunda inte n å got hinder fr å n principiell
synpunkt mot att l å ta intresseledam ö ter
delta i handl ä ggningen av flertalet hyres-och arrendem å l
i hovr ä tterna. Om b å de tingsr ä tterna
och hovr ä tterna tillf ö rs sakkunskap genom
intresseledam ö ter b ö r det vara m ö jligt att i princip l å ta
hovr ä tterna bli slutinstanser i samtliga hyres- och arrendem å l.
Det b ö r dock ö ppnas en m ö jlighet f ö r
hovr ä tt att i vissa fall till å ta
en part att ö verklaga till h ö gsta
domstolen (HD). Detta inneb ä r att bostadsdomstolens uppgifter kan ö vertas
av hovr ä tterna och HD.

Vid
handl ä ggning av hyres- och arrendem å l
b ö r domstolarna som huvudregel best å
av lagfarna domare och intresseledam ö ter. I de speciella m å ltyper,
vilka enligt v å r uppfattning b ö r
handl ä ggas i en sammans ä ttning
d ä r intresseledam ö ter
inte ing å r, b ö r domstolarna best å
av lagfarna domare och n ä mndem ä n. I HD b ö r intresseledam ö ter
inte medverka.

Vid
hyres- och arrenden ä mnderna handl ä ggs vissa ä renden
i former som saknar direkt motsvarighet vid de allm ä nna
domstolarna, n ä mligen ä renden ang å ende medling och
skiljedom i hyres- och arrendetvister. Vi kan inte se n å got
hinder mot att l å ta tingsr ä tterna ta upp ocks å
medlings ä renden. Best ä mmelser h ä rom
b ö r utan sv å righet kunna tas in i
ä rendelagen. En motsvarighet till skiljemannaf ö rf ä randet
vid n ä mnderna kan erh å llas
genom att parterna i ett hyres- eller arrendef ö r-

101

s. 102 Kontrollera mot PDF

h å llande utfaster sig att inte f ö ra talan mot tingsr ä tts dom Prop. 1989/90:71

i en tvist med anledning av det n ä mnda
f ö rh å llandet. I v å rt Bilagal

delbet ä nkande (SOU
1986:1) HD och r ä ttsbildningen har vi f ö reslagit att en s å dan
utf ä stelse, i motsats till vad
som g ä ller i dag, skall g ä lla ä ven om den
gjorts innan tvist uppkommit mellan parterna.

Enligt v å r bed ö mning ä r
det fullt m ö jligt att i enlighet med det av oss
skisserade systemet ö verf ö ra f\yres- och arrenden ä mndernas
uppgifter till tingsr ä tterna och bostadsdomstolens
uppgifter till hovr ä tterna och HD. En s å dan å tg ä rd skulle som vi ser det ge flera f ö rdelar framf ö r
den nuvarande ordningen och.framf ö r
de f ö rslag till en reform av hyres- och
arrendeprocessen som har lagts fram tidigare. Bl.a. skulle man slippa ifr å n de ol ä genheter
som ä r f ö rerfade med att en stor del av den d ö mande verksamheten sker vid sidan av de allm ä nna domstolarna. Å tg ä rden m å ste
ocks å medf ö ra administrativa vinster och direkta ekonomiska besparingar.

Handl ä ggningen av eko-m å l

De nuvarande best ä mmelserna
om handl ä ggning av kvalificerade eko-m å l har nu varit i kraft i drygt ett och ett halvt
å r. Ä ven om n å gon utv ä rdering av reformen ä nnu inte har skett st å r det klart
att till ä mpning av best ä mmelserna har aktualiserats endast i ett f å tal fall och d å
vid olika domstolar. Tillg ä ngliga uppgifter om utvecklingen p å omr å det tyder
inte p å n å gon egentlig ö kning av antalet kvalificerade
eko-m å l under ö versk å dlig tid.
Man kan f ö ljaktligen konstatera, att de f ö ruts ä ttningar som
ligger till grund f ö r best ä mmelserna om koncentration av dessa m å l till vissa tingsr ä tter inte infriats. Enligt v å r
mening b ö r m å len kunna handl ä ggas vid samtliga tingsr ä tter med till ä mpning
av de av oss f ö reslagna generella reglerna om
expertmedverkan i de allm ä nna domstolarna.

102

s. 103 Kontrollera mot PDF

Fortsatta reformmojl igheter Prop. 1989/90:71

Bilaga
1

Det
ing å r visserligen inte i v å rt
uppdrag att g å in p å alla f ö rekommande typer av specialisering av d ö mande
verksamhet. Mot bakgrund av v å ra tidigare ö verv ä ganden
har vi dock anlagt n å gra synpunkter p å
handl ä ggningen av sj ö r ä ttsm å l,
tryckfrihetsm å l och andra yttrandefrihetsm å l,
vissa m å l r ö rande upphovsr ä tt
samt va-m å l. I dessa m å l typer finns det enligt
v å r uppfattning goda sk ä l
att forts ä tta p å den v ä g vi f ö rordat i fr å ga om bl.a.
fastighetsm å len.

103

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1989/90:71 Bilaga 2

F Ö RFATTNINGSF Ö RSLAG

1. F ö rslag till

Lag om ä ndring i r ä tteg å ngsbalken

H ä rigenom f ö reskrivs i fr å ga
om r ä tteg å ngsbalken

dels att 1
kap. 7 och 8 §§ skall upph ö ra att g ä lla,

dels att 2 kap. 4 a §
och 4 kap. 10 a § skall ha nedan angivna

lydelse,

dels
att i balken skall inf ö ras en ny
paragraf, 1 kap. 3 a § ,

av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse F ö reslagen lydelse

1 kap. 3 a §

En s ä rskild ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk
eller annan s ä rskild fackkunskap (expert) f å r ing å i
tingsr ä tten, om pr ö vningen av ett m å l
d ä rigenom v ä sentligt fr ä mjas.
R ö r m å let skilda fackomr å den
f å r ytterligare en expert ing å i
r ä tten.

Deltar en expert vid huvudf ö rhandling i brottm å l,
g ä ller i fr å ga om antalet n ä mndem ä n
3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om s ä rskild sammans ä ttning av tingsr ä tt
vid behandling av vissa m å l g ä ller i ö vrigt vad d ä rom ä r stadgat.

Senaste
lydelse av 7 och 8 §§ 1985:415. 104

Nuvarande lydelse

F ö reslagen lydelse

Prop.
1989/90:71 Bilaga 2

Ut ö ver
vad som f ö ljer av 4 § f å r
i hovr ä tten som s ä rskilda ledam ö ter
ing å , var f ö r sig eller tillsammans,

1.
en person som f ö rordnats
som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a § , om det finns behov
av s ä rskild fackkunskap inom hovr ä tten
i fr å ga om ekonomiska f ö rh å llanden,

2.
en person sor ä r eller
har varit lagfaren domare i allm ä n f ö rvaltningsdomstol, om det finns behov

av
s ä rskild fackkunskap inom hovr ä tten
i fr å ga om skatter ä ttsliga f ö rh å llanden.

En s ä rskild
ledamot med ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan s ä rskild
fackkunskap (expert) f å r ing å
i hovr ä tten,
om pr ö vningen av ett m å l
d ä rigenom v ä sentligt fr ä mjas.
R ö r m å let skilda fackomr å den
f å r ytterligare en expert ing å i
r ä tten.

2 Senaste lydelse
1985:415.

105

Nuvarande lydelse

F ö reslagen lydelse

Prop.
1989/90:71 Bilaga 2

Regeringen
f ö rordnar f ö r tre å r i s ä nder dem som skall tj ä nstg ö ra som ekonomiska experter enligt 1
kap. 8 § och 2 kap. 4 a § . Under tre å rsperioden f å r vid behov ytterligare personer f ö rordnas f ö r å terst å ende del av perioden. Intr ä ffar medan en ekonomisk expert
deltar i behandlingen av ett m å l en omst ä ndighet som medf ö r att f ö rordnandet skall upph ö ra att g ä lla, skall f ö rordnandet oberoende d ä rav anses ha fortsatt giltighet s å vitt avser det p å g å ende m å let.

Den som
skall tj ä nstg ö ra som expert enligt 1 kap. 3 a § el ler 2 kap. 4 a § skall genom utbildning eller
yrkeserfarenhet ha f ö rv ä rvat s ä rskild fackkunskap i ä mnet samt vara skickad att tj ä nstg ö ra s å som s ä rskild ledamot i tingsr ä tt eller hovr ä tt.

En
expert f ö rordnas av r ä tten f ö r visst m å l.

Den som
skall tj ä nstg ö ra som ekonomisk expert skall vara
svensk medborgare och f å r ej
vara omyndig eller i konkurstillst å nd.

Den som skall tj ä nstg ö ra som expert skall vara svensk
medborgare och f å r inte vara omyndig eller i konkurstillst å nd.

s. 106 Kontrollera mot PDF

1.
Denna
lag tr ä der i kraft den

2.
M å l som avses i 1 kap. 7 § och som anh ä ngiggjorts f ö re ikrafttr ä dandet skall handl ä ggas enligt ä ldre f ö reskrifter.

Senaste lydelse 1985:415.

106

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1989/90:71 Bilaga 2

2. F ö rslag till

Lag om ä ndring i
lagen (1946:807) om handl ä ggning av domstols ä renden

H ä rigenom f ö reskrivs i fr å ga
om lagen (1946:807) om handl ä ggning av
domstols ä renden att i lagen skall inf ö ras en ny paragraf, 7 § , av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

7§1

Vid handl ä ggning av ä rende g ä ller
vad som i 1 kap. 3 a § f ö rsta stycket r ä tteg å ngsbalken ä r f ö reskrivet ang å ende expertmedverkan.

Denna lag tr ä der
i kraft den

F ö rutvarande 7 § upph ä vd genom
1971:1214. 107

s. 108 Kontrollera mot PDF

3. F ö rslag till Prop.
1989/90:71

Lag om ä ndring i gifterm å lsbal ken °

H ä rigenom f ö reskrivs i fr å ga
om gifterm å lsbal ken

dels att 15 kap. 30 §
skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall inf ö ras tv å
nya paragrafer, 15 kap. 29 a och 30 b §§ ,

av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

15 kap. 29 a §

Vid handl ä ggning i tingsr ä tt
av m å l som avses i 29 § g ä ller
vad som i 1 kap. 3 a § f ö rsta stycket r ä tteg å ngsbalken
ä r f ö reskrivet om expertmedverkan.

30 §

N ä r n ä mndem ä n skall ing å i tingsr ä tten
skall f ö ljande avvikelser g ä lla fr å n
vad som annars ä r f ö reskrivet om ö verl ä ggning och omr ö stning i tvistem å l.

Ordf ö randen skall vid ö verl ä ggningen
framst ä lla saken och vad lag stadgar d ä rom.

Vid omr ö stning
skall f ö rst ord- Vid omr ö stning skall n ä mndem ä nnen

f ö randen och d ä refter n ä mndem ä nnen s ä ga
sin mening sist,

s ä ga sin mening.

Senaste lydelse 1983:371 108

s. 109 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse F ö reslagen
lydelse Prop. 1989/90:71

Bilaga
2

30 b §

Vid handl ä ggning i hovr ä tt av m å l som
avses i 29 § g ä ller vad som i 2 kap. 4 a § r ä tteg å ngsbalken
ä r f ö reskrivet om expertmedverkan.

Denna
lag tr ä der i kraft den

109

s. 110 Kontrollera mot PDF

4. F ö rslag till Prop.
1989/90:71

Lag om ä ndring i f ö r ä ldrabalken Bilaga
2

H ä rigenom f ö reskrivs att 20 kap. 1 § f ö r ä ldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

20 kap. 1 §

I m å l om
faderskap, v å rdnad, um- I m å l om faderskap, v å rdnad, um

g ä ngesr ä tt, underh å ll och omyndig- g ä ngesr ä tt, underh å ll och omyndig

hetsf ö rklaring eller dess h ä vande hetsf ö rklaring eller dess h ä vande

ä ga 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ g ä ller 15 kap. 29, 29 a, 30, 30 a

gifterm å lsbalken motsvarande och 30 b §§ gifterm å lsbalken.

ti 1 l ä mpning.

Denna lag tr ä der i kraft den

1 Balken omtryckt 1983:485. 110

s. 111 Kontrollera mot PDF

Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig Prop.
1989/90:7i

över betänkandet (SOU 1987:13) Översyn av ''8

rättegångsbalken 3 Expertmedverkan och specialisering

Yttranden
över betänkandet har till justitiedepartementet avgetts av justitiekanslem,
riksåklagaren, bostadsdomstolen, domstolsverket, statens va-nämnd,
statskontoret, riksrevisionsverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Övre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt, Växjö tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, hyresnämnden och
arrendenämnden i Stockholm, hyresnämnden och arrendenämnden i Västerås,
hyresnämnden och arrendenämnden i Umeå, juridiska fakultetsstyrelsens
forskningsnämnd vid Lunds universitet, riksdagens ombudsmän
(justitieombudsmannen Wigelius), högsta domstolens ledamöter,
lantmäteriverket, domänverket, kammarkollegiet, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02),
sjölagsutredningen (Ju 1977:16), lokalhyreskommittén (Bo 1984:02), Sveriges
domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, föreningen Sveriges Åklagare,
föreningen Sveriges Statsåklagare, Nämndemännens riksförbund, Fastighetsrådens
förening, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, föreningen Auktoriserade Revisorer
FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, föreningen Sveriges länsskattechefer, Sveriges
Civilingenjörsförbund, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Stockholms
Kooperativa Bostadsförening ek. för., Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag
SABO, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation Ek för (SBC),
Sveriges Fastighetsägareförbund, Lantbmkarnas Riksförbund LRF, Sveriges Jordbruksarrendatorers
förbund, Sveriges Jordägareförbund, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Radio
AB, Svenska Tid-ningsutgivareföreningen, Sveriges Redareförening, Småföretagens
Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, kanslipersonalen på hyresnämndskansliet
i Linköping, Hyresnämndsledamotsklubben, verksam inom Hyresgästföreningen i
Västra Sverige, och Hyresgästföreningen i Västra Sverige, Sveriges Lantmätarförening
samt Svenska Förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt,
vid regionåklagarmyndigheterna i Linköping och Kalmar samt vid
statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Kammarkollegiet
har bifogat yttranden från stiftsnämnderna i Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg
och Luleå. Sistnämnda stiftsnämnd har dock förklarat sig avstå från att avge
yttrande.

Centralorganisationen
SACO/SR har bifogat yttranden från JUSEK och Sveriges Psykologförbund.

Svenska
arbetsgivareföreningen har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på
betänkandet.

111

s. 112 Kontrollera mot PDF

Samnanfattning

I bet ä nkandet, som avser sex relativt skilda
omr å den inom processr ä tten, behandlas fr å gor om mellandom i tvistem å l,
r ä ttelse och ompr ö vning, ansvaret f ö r
r ä tteg å ngskostnader i brottm å l,
sakkunnigbeviset, enhetligt fullf ö ljdssystem
samt 20 § promulgationslagen till r ä tteg å ngsbalken, (RP).

En mellandom i tvistem å l
Inneb ä r med nuvarande regler att r ä tten med f ö rtur
avg ö r antingen en i m å let f ö rd talan,
som ä r av betydelse f ö r annan talan i m å let,
eller en viss r ä ttsligt relevant omst ä ndighet, t.ex. en preskriptionsinv ä ndning. I b ä sta
fall beh ö ver r ä tten sedan inte pr ö va å terstoden av m å let.
En mellandom kan i vissa fall inneb ä ra
stora f ö rdelar bl.a. n ä r det g ä ller
r ä tteg å ngskostnader och handl ä ggningstid.

Med nu g ä llande
regler ä r mellandomar dock inte s ä rskilt vanliga, vilket fr ä mst torde bero p å
begr ä nsningar i fr å ga om vad som kan vara f ö rem å l f ö r mellandom och p å att
man i vissa fall riskerar att f å dubbla
processkedjor i m å let, dvs. b å de mellandomen och den slutliga domen ö verklagas var och en f ö r sig till h ö gsta instans. Dessutom kan reglerna
om mellandom vara sv å ra att til l ä mpa.

F ö r att f ö rb ä ttra m ö jligheterna att n å
bl.a. processekonomiska vinster genom institutet mellandom f ö resl å s i bet ä nkandet att r ä tten
skall ha m ö jlighet att meddela s å dan dom ä ven
ö ver hur en i m å let uppkommen fr å ga,
som fr ä mst ang å r r ä ttstill ä mpningen, skall bed ö mas vid avg ö randet av saken. En f ö ruts ä ttning ä r dock enligt f ö rslaget
att en part beg ä r s å dan dom. Om motparten bestrider f å r
enligt f ö rslaget en mellandom meddelas
endast om det f ö religger synnerliga sk ä l. Beroende av vilken utg å ng, som en mellandom ö ver en s å dan fr å ga eller

Prop. 1989/90:71 Bilaga 4

112

s. 113 Kontrollera mot PDF

ö ver en omst ä ndighet f å r,
skall r ä tten kunna best ä mma att Prop. 1989/90:71

ö verklagande kan f å ske s ä rskilt
eller f å ske endast i Bilaga 4

samband med ö verklagande
av en slutlig dom i m å let.

I bet ä nkandet behandlas ocks å fr å gor om under
vilka omst ä ndigheter en domstol skall kunna f ö reta r ä ttelse
eller ompr ö vning betr ä ffande sitt eget avg ö rande. Med nu g ä llande regler f å r en domstol normalt inte ä ndra sitt eget beslut annat ä n om vid domstolen f ö rekommit felskrivning, missr ä kning
eller annat s å dant f ö rbiseende.

M ö jligheterna att i ö kad utstr ä ckning
l å ta myndigheterna ä ndra sina egna st ä llningstaganden
har under senare å r tilldragit sig ett allt st ö rre intresse. Bl.a. har i f ö rvaltningslagen, som reglerar f ö rfarandet hos andra mynd-gheter ä n domstolar, inf ö rts
regler som - f ö r ä renden d ä r det inte finns motstridiga
intressen - ger myndigheten en m ö jlighet att
ompr ö va ett beslut, om beslutet ä r uppenbart oriktigt och ä ndringen kan ske snabbt och enkelt utan att den blir
till nackdel f ö r enskild.

Genom regler ang å ende
r ä ttelse eller ompr ö vning kan man g ö ra
vissa effektivitetsvinster, eftersom man i en del fall undg å r kostnadskr ä vande
ö verklaganden och resningsf ö rfaranden. R ä ttskipning
skiljer sig emellertid till sin natur fr å n
f ö rvaltning. R ä ttskipning syftar normalt till att å stadkomma ett slutligt, r ä ttskraftigt avg ö rande
av en tvist mellan tv å parter och r ä ttskipningen omges d ä rf ö r med de allra b ä sta r ä ttss ä kerhetsgarantierna. 1 allm ä nhet finns det motstridiga intressen att ta h ä nsyn till n ä r
fr å gor om ä ndring kommer upp. Detta inneb ä r en kraftig begr ä nsning
av refonran ö jligheterna.

I bet ä nkandet f ö resl å s dock att m ö jligheten till r ä ttelse
f å r avse ä ven det fallet att det ä r en part eller annan

113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

s. 114 Kontrollera mot PDF

som
skrivit eller r ä knat fel eller gjort sig skyldig till Prop. 1989/90:71

annat s å dant f ö rbiseende och d ä rigenom orsakat en Bilaga 4

uppenbar
oriktighet i domstolens avg ö rande.

Vidare f ö resl å s att en domstol skall ha m ö jlighet att ä ndra sitt eget avg ö rande om domstolen av f ö rbiseende har underl å tit att i samband med dom eller slutligt
beslut besluta r ö rande en s ä rskild fr å ga, t.ex. en intermistisk fr å ga, en kostnadsfr å ga eller en fr å ga om avr ä kning av h ä ktningstid. I s å dant fall r ö r det sig inte om en ompr ö vning i egentlig mening utan
snarast om é n komplettering av ett tidigare avg ö rande.

S å vitt
g ä ller framf ö r allt enparts ä renden vid domstol, t.ex. ang å ende arvsskatt, f ö resl å s i bet ä nkandet att r ä ttelse och ompr ö vning skall kunna ske enligt f ö rvaltningslagens regler.

H ä rut ö ver f ö resl ä s att en speciell r ä ttelsem ö jlighet inf ö rs f ö r de Inte helt ovanliga fall d ä r en tilltalad n ä r han grips p å bar g ä rning uppger oriktigt namn och senare
st å r till svars f ö r g ä rningen och d ö ms under detta namn. Syftet med
detta f ö rslag ä r att p å ett enkelt, praktiskt och r ä ttss ä kert vis komma till r ä tta med situationer som idag kan v å lla problem s å v ä l i domstolsarbetet som p å verkst ä llighetsplanet.

Ett stort avsnitt i bet ä nkandet ä gnas å t reglerna om r ä tteg å ngskostnaderna i brottm å l. De viktiga fr å gorna om hur man skall kunna minska
r ä tteg å ngskostnaderna behandlas dock
inte. Dessa fr å gor har n ä mligen pr ö vats i annan ordning. I st ä llet handlar bet ä nkandet om vem som skall i f ö rsta hand utge olika slags ers ä ttningar och vem som skall st å det slutliga kostnadsansvaret.

114

s. 115 Kontrollera mot PDF

I det f ö rra h ä nseendet g ä ller att staten ä r ansvarig f ö r Prop. 1989/90:71

de kostnader som uppst å r inom polis-, å klagar- och Bilaga 4

domstolsv ä sendet. Av allm ä nna
medel utg å r ocks å kostnaderna f ö r offentlig f ö rsvarare och f ö r bevisning som å klagaren å beropat eller som r ä tten kallat in sj ä lvmant. Den tilltalade har att utge
kostnaden f ö r privat f ö rsvarare och - om han Inte har r ä ttshj ä lp - ä ven f ö r sin egen bevisning.

En fr å ga som behandlas i bet ä nkandet ä r om staten kan ta p å sig ett ekonomiskt ansvar f ö r den tilltalades bevisning ocks å i de fall d ä r r ä ttshj ä lp nu inte kan ges.

S å vitt g ä ller fr å gor om bevisningen ä r det flera faktorer som verkar 1
en f ö r den tilltalade f ö rm å nlig riktning. Fr ä mst ä r att m ä rka att bevisb ö rdan ligger p ä å klagaren. Dessutom har en tilltalad,
som menar att m å let b ö r tillf ö ras viss utredning, 1 m å nga situationer relativt goda m ö jligheter att f å denna utredning Inf ö rd p å statens bekostnad genom beslut av å klagaren eller domstolen. Det som
har sagts nu utesluter dock inte att det f ö r en del fall - s ä rskilt s å dana d ä r å klagaren å beropat sakkunnigbevisning - kan
framst å som angel ä get att staten ö kar sina hj ä lpinsatser.

En r ä tt f ö r tilltalad att f å bevisning ersatt av allm ä nna medel skulle dock f ö ruts ä tta en ganska kostnadskr ä vande reform, s ä rskilt till f ö ljd av att det ä r sv å rt att fr å n reformen avskilja s å dana fall d ä r bevisningen ä r on ö dig. En reform skulle inte kunna f ö renas med de i direktiv till samtliga
kommitt é er uppst ä llda kraven att framlagda f ö rslag skall kunna finansieras inom
ramen f ö r of ö r ä ndrade resurser.

Det som har sagts nu talar f ö r att man s ö ker sig fram p å andra v ä gar. En s å dan v ä g som anvisas i bet ä nkandet r ö r m ö jligheten att minska den misst ä nktes behov av egen sakkunnigbevisning
genom att i vissa fall ge honom ett

115

s. 116 Kontrollera mot PDF

Inflytande ö ver å klagarens val av sakkunnig under Prop. 1989/90:71

f ö runders ö kningen (se nedan om sakkunninginstitutet). Bilaga 4

M ö jligheterna
att i s ä rskilt ö mmande fall ers ä tta den tilltalades bevisning av
allm ä nna medel genom r ä ttshj ä lp har genom en nyligen f ö retagen ä ndring i r ä ttshj ä lpslagen (1972:429) byggts ut att
omfatta betydligt fler personer ä n tidigare, och 1 bet ä nkandet l ä ggs inte fram n å got f ö rslag till ytterligare ä ndringar i r ä ttshj ä lpen.

Ä ven fr å gor om 1 vad m å n en tilltalad, som f ä lls till ansvar, skall ers ä tta staten dess kostnader uppm ä rksammas i bet ä nkandet. Med nu g ä llande regler omfattar denna
skyldighet endast vad som enligt r ä ttens beslut av allm ä nna medel utg å tt f ö r hans inst ä llelse vid r ä tten under f ö runders ö kningen, f ö r bevisning under f ö runders ö kningen eller 1 r ä tteg å ngen samt 1 ers ä ttning till f ö rsvarare samt statens kostnad f ö r hans h ä mtande till r ä tten.

Med h ä nvisning fr ä mst till
att å terbetalningsskyldigheten har en reparativ
effekt i f ö rh å llande till staten - om ä n inte s ä rskilt stor - f ö rordas 1 bet ä nkandet att tilltalade som f ä lls till ansvar ä ven 1 forts ä ttningen skall ha ett ansvar f ö r vissa av statens kostnader. Enligt
bet ä nkandet b ö r detta ansvar utvidgas att avse ä ven s å dana kostnader som uppst å r under f ö runders ö kningen genom att å klagaren eller polismyndigheten beslutar
att inh ä mta utredning, t.ex. fr å n en enskild bokf ö ringsbyr å i m å l om g ä lden ä rsbrottslighet. En f ö ruts ä ttning f ö r å l ä ggande av ers ä ttningsskyldighet ä r dock enligt f ö rslaget att bevisningen å beropas i sj ä lva r ä tteg å ngen. P å denna punkt inneb ä r f ö rslaget en begr ä nsning av nuvarande å terbetalningsskyldighet.

1 f ö rslaget
beh å lls nuvarande regel om att ers ä ttningsskyldigheten inte omfattar
s å dana kostnader som inte

116

s. 117 Kontrollera mot PDF

sk ä ligen
varit p å kallade f ö r utredningen. Vidare beh å lls Prop. 1989/90:71

en regel om att f ö r ers ä ttningsskyldigheten i normala Bilaga 4

fall skall finnas ett "tak" anknutet till
maximibeloppet f ö r r ä ttshj ä lpsavgift vid allm ä n r ä ttshj ä lp.

N ä r det
g ä ller m å l i vilka m å ls ä gande sj ä lv f ö r talan mot den tilltalade om
ansvar f ö r brottet finns f.n. Inget motsvarande
tak f ö r ers ä ttningsskyldigheten gentemot
staten. Om s å lunda å klagaren n ö jer sig med en frik ä nnande dom medan en m å ls ä gande, som har r ä ttshj ä lp, ö verklagar och vinner, kan den tilltalades
ansvar gentemot staten bli m å ngdubbelt st ö rre ä n om i st ä llet å klagaren ö verklagat. Det ä r emellertid alltid samma sk ä l som g ö r sig g ä llande till st ö d f ö r att den tilltalades ansvar
gentemot staten f ö r brottm å lskostnaderna begr ä nsas. I bet ä nkandet f ö resl å s d ä rf ö r att ansvaret gentemot staten vid enskilt
å tal begr ä nsas p å samma s ä tt som vid allm ä nt å tal.

I fr å ga om
metoderna f ö r att f å in utd ö mda kostnadsbelopp till staten f ö rordas att rationaliseringar sker.

En speciell kostnadsfr å ga som behandlas 1 bet ä nkandet g ä ller å klagarens personliga ansvar. Med
nuvarande regler ä r en å klagare som v å llat kostnad genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse ansvarig f ö r denna kostnad gentemot staten och
den tilltalade. Den tilltalade har ingen r ä tt att f å kostnadsers ä ttning
av staten f ö r s å dan kostnad (annat ä n genom s ä rskild talan h ä rom enligt skadest å ndslagen). I bet ä nkandet f ö resl å s att RB:s regler ä ndras s å att staten blir ansvarig f ö r kostnader som v å llas genom fel eller f ö rsummelser av å klagaren. Å klagarens ansvar gentemot staten f ö resl å s f ö lja de regler som finns i skadest å ndslagen om arbetstagares ansvar.
Detta inneb ä r att å klagaren ä r ansvarig endast om synnerliga sk ä l f ö religger.

117

s. 118 Kontrollera mot PDF

Ocks å sakkunniginstitutet behandlas 1
bet ä nkandet. Prop. 1989/90:71

Enligt ä ldre r ä tt h ö rdes sakkunniga personer s å som Bilaga 4

vittnen. Ofta stod parternas sakkunniga mot varandra, vilket
hade nackdelar b å de s å vitt g ä llde r ä ttens m ö jligheter att bed ö ma utsagornas v ä rde och s å vitt g ä llde processekonomin. Sakkunniginstitutet
br ö ts ut ur vittnesbeviset å r 1935 i syfte att ers ä tta partssakkunniga med offentliga
sakkunniga utsedda av r ä tten.
Fortfarande ä r dock de flesta sakkunniga privata
s å dana, vilket delvis torde h ä nga samman med att parterna ofta har
utsett sakkunniga redan innan r ä tteg å ng inleds.

Bl.a'. f ö r att n å processekonomiska f ö rdelar f ö resl å s i bet ä nkandet att å klagare normalt skall l ä mna den som misst ä nks f ö r ett brott eller hans f ö rsvarare tillf ä lle att yttra sig innan å klagaren Inh ä mtar ett sakkunnig-yttrande fr å n annan ä n myndighet. Om å klagaren och den misst ä nkte har olika uppfattningar skall
fr å gan normalt h ä nskjutas till avg ö rande av r ä tten.

Fr å gor
om sakkunniginstitutet l ä mnas
i ö vrigt utanf ö r bet ä nkandet.

Ett avsnitt i bet ä nkandet ä gnas å t fr å gor om ett enhetligt fullf ö ljdssystem. Det nuvarande systemet
f ö r ö verklagande av allm ä nna domstolars domar och beslut ä r splittrat b å de n ä r det g ä ller avg ö randen i f ö rsta instans och n ä r det g ä ller hovr ä ttsavg ö randen. Grundregeln ä r att domar skall ö verklagas genom "vad"
respektive revision, medan beslut ö verklagas genom besv ä r.

Fr å gor
om ett mera enhetligt fullf ö ljdsinstitut kan ses ur m å nga synvinklar. Vilken utg å ngspunkt man ä n tar
ä r det viktigt att man observerar skillnaderna
mellan enhetliga regler f ö r ö verklagande och enhetliga regler f ö r sj ä lva ö verr ä ttsprocessen.

118

s. 119 Kontrollera mot PDF

Att de
f ö rra reglerna inte ä r enhetliga kan i undantags- Prop. 1989/90:71

fall
leda till r ä ttsf ö rlust f ö r den som v ä ljer fel Bilaga 4

institut. Risken f ö r s å dana
konsekvenser kan dock l ä tt undanr ö jas genom att man tar bort vissa
regler om att l ä gre r ä tt skall pr ö va om talan fullf ö ljts p å f ö reskrivet s ä tt. Detta kr ä ver att reglerna om tiden f ö r fullf ö ljd mot tingsr ä ttsavg ö randen blir mer enhetliga. Besv ä rstiden, som nu ä r tv å veckor, b ö r d ä rf ö r bli densamma som vadetiden, tre
veckor. Med denna l ö sning blir de olika r ä ttsmedlen kvar men det kommer att
sakna praktisk betydelse att n å gon v ä ljer fel institut.

Den nuvarande uppdelningen i skilda institut ä r emellertid on ö digt kr å nglig och detta talar f ö r att man (med f ö rebild i f ö rvaltningslagen) sm ä lter samman de olika r ä ttsmedlen i RB till ett enhetligt institut.
Detta beh ö ver inte ha n å gon s ä rskild beteckning.

Att reglerna om ö verklagande g ö rs enhetliga
inneb ä r inte i sig att ocks å reglerna om ö verr ä ttsprocessen b ö r sm ä ltas samman. Med nu g ä llande ordning finns det avsev ä rda skillnader mellan reglerna f ö r vadem ä l och reglerna f ö r besv ä rsm å l och i betydande utstr ä ckning beh ö ver enligt bet ä nkandet dessa skillnader beh å llas ä ven om reglerna ang å ende ö verklagande g ö rs enhetliga.

En reform som leder till ett enhetligt fullf ö ljdsinstitut skulle komma att ber ö ra ett mycket stort antal
paragrafer i RB. Vinsterna av reformen skulle huvudsakligen vara av formell
natur. Enligt bet ä nkandet b ö r d ä rf ö r reformen inte komma till st å nd annat ä n som ett led 1 en eventuell modernisering
av hela RB. Tills vidare synes enligt bet ä nkandet partiella reformer tillr ä ckliga. Mot bakgrund av direktivens
utformning ä r det enda f ö rslag som l ä ggs fram i bet ä nkandet det f ö rut ber ö rda om enhetlig fullf ö ljdstid m.m. vid ö verklagande av tingsr ä ttsavg ö rande.

119

s. 120 Kontrollera mot PDF

S å dana
m å l d ä r en å klagare eller annan myndighet f ö r Prop. 1989/90:71

talan p å det allm ä nnas v ä gnar utan att talan avser Bilaga 4

tillvaratagande av statens eller annans enskilda r ä tt utg ö r i princip tvistem å l. Exempel h ä rp å ä r m å l d ä r kronofogdemyndighet s å som tillsynsmyndighet f ö r talan r ö rande en konkursr ä ttslig fr å ga samt m å l om ingripanden enligt bulvanlagstiftningen
och byggnadslagstiftningen. P å grund av best ä mmelser
i 20 § RP skall i m å l av nu angivet slag i vissa h ä nseenden till ä mpas reglerna om brottm å l. Detta g ä ller fr å gor om f ö rel ä gganden 1 kallelser, fr å gor om r ä tteg å ngskostnader och fr å gor om ö verklagande av brottm å lsbest ä mmelserna. Det som har sagts nu
Inneb ä r - f ö r de fall som inte ä r speciellt reglerade (se t.ex. 16
kap. 8 § sista stycket konkurslagen) - bl.a.
att p å det allm ä nnas sida RA alltid ö vertar m å let, om detta g å r upp till HD. Detta ä r f ö r m å nga fall en opraktisk ordning.

I bet ä nkandet f ö resl å s att best ä mmelsen i RP upph ä vs och ers ä tts av en best ä mmelse 1 RB om att 1 de ber ö rda m å len brottm å lsreglerna g ä ller betr ä ffande fr å gor om r ä tteg å ngskostnaderna. N å gra andra s ä rregler f ö r dessa m å l f ö resl ä s inte.

120

F Ö RFATTNINGSF Ö RSLAG

1 F ö rslag till

Lag om ä ndring i r ä tteg å ngsbalken

H ä rigenom f ö reskrivs
i fr å ga om r ä tteg å ngsbalken

dels att i 50 kap. 3 § ,
51 kap. 3 § , 52 kap. 2 § , 55 kap. 3 §
och 56 kap. 3 § orden "p å f ö reskrivet s ä tt eller" skall utg å ,

dels att 17 kap. 5 och 15 §§ , 23 kap. 14 § , 30 kap. 13 § , 31 kap. 1-4 och 11 §§ , 48 kap. 6 § samt 52 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall inf ö ras tre nya paragrafer, 18 kap. 16 § ,
49 kap. 1 a § och 54 kap. 1 a § , av nedan angivna lydelse.

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

Nuvarande Ivdelse

F ö reslagen Ivdelse

Handl ä ggas i en r ä tteg å ng talan om fastst ä llelse. huruvida visst r ä ttsf ö rh å llande best å r eller icke best å r,
och tillika talan, vars pr ö vning beror d ä rav, m å
s ä rskild dom givas ö ver fastst ä llelsetalan.
Beror el.iest pr ö vningen av viss talan av annan
talan, som handl ä gges i samnia r ä tteg å ng, m å ock s ä rskild dom
givas ö ver den talan.

Beror pr ö vningen av viss talan av annan talan, som handl ä ggs i samma r ä tteg å ng, f å r s ä rskild dom gei ö ver
den talan.

1 Senaste lydelse av 50 kap. 3 § , 51 kap. 3 § ,
52 kap. 2 § , 55 kap.

3 § och 56 kap. 3 § 1973:240.

2 Senaste
lydelse 1971:218.

121

Nuvarande
Ivdelse

Ä r betr ä ffande samma k ä rom å l fr å ga om flera omst ä ndigheter, som var f ö r sig ä ro av omedelbar betydelse f ö r utg å ngen, och finnes med h ä nsyn till utredningen l ä mpligt, att s å dan del av m å let avg ö res f ö r sig, m å p å parts beg ä ran s ä rskild dom givas d ä r ö ver; mot parts bestridande Qi å s å dan dom e.i givas med mindre synnerliga
sk ä l ä ro d ä rtill,.

F ö reslagen Ivdelse Prop. 1989/90:71

Bilaga
5

Om det ä r l ä mpligt med h ä nsyn till utredningen, f å r p å beg ä ran av part s ä rskild dom ges ö ver en av flera omst ä ndigheter, som var f ö r sig ä r av omedelbar betydelse f ö r utg å ngen, eller ö ver hur en viss i m å let uppkommen fr å ga, som fr ä mst ang å r r ä ttstill ä mpningen, skall bed ö mas vid avg ö rande av saken. Mot en parts
bestridande f å r s å dan dom dock inte ges utan att det f ö religger synnerliga sk ä l.

D å s ä rskild dom enligt denna paragraf givits,
ä qe r ä tten f ö rordna, att m å let i ö vrigt skall vila, till dess domen vunnit
laga kraft.

N ä r s ä rskild dom ges enligt denna paragraf,
f å r r ä tten f ö rordna att m å let i ö vrigt skall vila till dess domen vunnit
laga kraft.

Finner
r ä tten p å grund av anm ä rkning e11er eliest, att dom eller beslut
till f ö lid av skrivfel, missr ä kning eller annat dylikt f ö rbiseende inneh å ller uppenbar oriktigheu, meddele r ä tten, sedan parterna erh å llit tillf ä lle att yttra sig, beslut om r ä ttelse.

Finner r ä tten att ejn dom eller tt beslut inneh å ller en uppenbar oriktighet till f ö lid av att n å gon skrivit eller r ä knat fel eller g.iort annat s å dant f ö rbiseende, f å r r ä tten besluta om r ä ttelse.

Nuvarande Ivdelse

F ö reslagen
Ivdelse

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

Har r ä tten till f ö l.id
av f ö rbiseende underl å tit att fatta ett

beslut
som skulle ha meddelats 1

samband
med dom eller slutligt

beslut,
f å r r ä tten komplettera

domen eller
det slutliga beslutet

1 detta h ä nseende, om det kan ske

inom tv å veckor efter det att detta

avg ö rande meddelades.

R ä ttelse skall antecknas å huvud-skriften av domen eller beslutet
eller, d å beslutet intagits 1 protokoll, i
detta s å ock, om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; d ä rvid skall tillika angivas den dag,
d å anteckningen g ö res.

F ö re beslut enligt denna paragraf
skall parterna ha f é tt tillf ä lle att yttra sig. Beslutet skall inneh å lla uppgift om dagen f ö r beslutet och om m ö jligt antecknas p å varje exemplar av det avg ö rande som r ä ttats. Har detta inte satts upp s ä rskilt skall beslutet om r ä ttelse tas In 1 protokollet.

18 kap.

I m å l d ä r en myndighet f ö r talan p å det allm ä nnas v ä gnar utan att talan avser tillvaratagande
av statens eller annans enskilda r ä tt till ä mpas 1 fr å ga om r ä tteg å ngskostnad best ä mmelserna i 31 kap., om annat inte ä r f ö reskrivet.

123

Nuvarande Ivdelse

F ö reslagen lydelse

23 kap. 14 § 1

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

Unders ö kningsledaren ä ge
inh ä mta yttrande iy sakkunnig. Finnes
redan under f ö runders ö kningen sakkunnig b ö ra utses av r ä tten, ä ge unders ö kningsledaren framst ä lla beg ä ran d ä rom. Han ä ge ock hos r ä tten beg ä ra f ö rel ä ggande, att skriftligt bevis skall f ö retes eller f ö rem å l tillhandah å llas f ö r besiktning, eller f ö rordnande, att allm ä n handling som kan antagas ä ga betydelse som bevis skall tillhandah å llas vid f ö runders ö kningen.

Unders ö kningsledaren f å r inh ä mta yttrande fr å n sakkunnig. Innan ett yttrande Inh ä mtas fr å n annan ä n myndighet, skall den som misst ä nks f ö r brottet eller hans f ö rsvarare beredas tillf ä lle att ytttra sig ang å ende valet av sakkunnig, om inte s ä rskilda sk ä l talar mot detta.

Om sakkunnig redan under f ö runders ö kningen b ö r utses av r ä tten, f å r unders ö kningsledaren framst ä lla beg ä ran om det. Han f å r ocks å hos r ä tten beg ä ra f ö rel ä ggande, att skriftligt bevis skall f ö retes eller f ö rem å l tillhandah å llas f ö r besiktning, eller f ö rordnande, att allm ä n handling som kan antagas ä ga betydelse som bevis skall tillhandah å llas vid f ö runders ö kningen.

1 Senaste lydelse 1980:101.

124

Nuvarande lydelse F ö reslagen Ivdelse Prop. 1989/90:71

Bilaga 5 30 kap. 13 §

Finner r ä tten p å grund av Finner r ä tten att en dom eller ett

anm ä rkning
eller eljest, att dom beslut inneh å ller en uppenbar

eller beslut till f ö l.id av oriktighet till f ö ljd av att n å gon

skrivfel, missr ä kning eller annat skrivit eller r ä knat fel eller dvlikt f ö rbiseende, inneh å ller gjort annat s å dant f ö rbiseende. uppenbar oriktighet, meddele
f å r r ä tten besluta om r ä ttelse. r ä tten, sedan parterna erh å llit tillf ä lle att vttra sig, beslut om r ä ttelse.

L ä mnar
den tilltalade uppenbart oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer
utan att detta avsl ö jas under r ä tteg å ngen, f å r r ä tten besluta om r ä ttelse i detta h ä nseende av dom eller beslut, om å klagaren beg ä r detta och det kan antas att utg å ngen inte skulle ha blivit lindrigare
eller mindre ingripande f ö r den
tilltalade ifall de r ä tta
uppgifterna varit k ä nda.

Har r ä tten till f ö ljd
av f ö rbiseende underl å tit att fatta ett beslut som skulle
ha meddelats 1 samband med dom eller slutligt beslut, f å r r ä tten komplettera domen eller det slutliga
beslutet i detta h ä nseende, om det kan ske inom tv å veckor efter det att detta avg ö rande meddelades.

125

F ö reslagen Ivdelse

Nuvarande Ivdelse

R ä ttelse
skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet
eller, d å beslutet intagits i protokoll, i
detta s å ock, om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet;
d ä rvid skall tillika angivas den dag,
d å anteckningen g ö res.

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

F ö re beslut
enligt denna paragraf skall parterna ha f å tt tillf ä lle att yttra sig. Beslutet skall inneh å lla uppgift om dagen f ö r beslutet och om m ö jligt antecknas p å varje exemplar av det avg ö rande som r ä ttats. Har detta inte satts upp s ä rskilt skall beslutet om r ä ttelse tas in i protokollet.

D ö mes i m å l, vari å klagare f ö r talan, den tilltalade f ö r brottet, skall han till statsverket
å terg ä lda vad enligt r ä ttens beslut av allm ä nna medel utg å tt f ö r hans inst ä llelse vid r ä tten under f ö runders ö kningen, till vittne eller sakkunnig
eller eljest f ö r bevisning under f ö runders ö kningen el ler i r ä tteg å ngen samt 1 ers ä ttning till f ö rsvarare s å ock statsverkets kostnad f ö r hans h ä mtande till r ä tten. Den tilltalade vare dock ej ers ä ttnings-skyldig f ö r kostnad, som icke sk ä ligen varit p å kallad f ö r utredningen, eller

Om i m å l, d ä r å klagare f ö r talan, den tilltalade d ö ms f ö r brottet, skall han till staten å terbetala vad som betalats av allm ä nna medel f ö r hans inst ä llelse vid r ä tten, f ö r bevisning som f ö rebringats i r ä tteg å ngen samt i ers ä ttning till f ö rsvarare. Han skall ocks å ers ä tta staten dess kostnad f ö r hans h ä mtande till r ä tten. Ers ä ttningsskyldigheten omfattar dock
Inte kostnad, som inte sk ä ligen
varit p å kallad f ö r utredningen, eller kostnad, som v å llats genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse av annan ä n den tilltalade, hans ombud eller
av honom utsedd f ö rsvarare.

1 Senaste
lydelse 1983:920.

126

F ö reslagen Ivdelse

Nuvarande lydelse

f ö r
kostnad, som v å llats genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse av annan ä n den tilltalade, hans ombud eller
av honom utsedd f ö rsvarare. Han vare el heller 1
annat fall ä n som s ä gs i 4 § f ö rsta stycket skyldig att betala
mera ä n som motsvarar det f ö r honom g ä llande maximibeloppet f ö r r ä ttshj ä lpsavgift vid allm ä n r ä ttshj ä lp enligt r ä ttshj ä lpslagen (1972:429).

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

Den tilltalade ä r inte i annat fall ä n som s ä gs 1 4 § f ö rsta stycket skyldig att betala
mera ä n som motsvarar det f ö r honom g ä llande maximibeloppet f ö r r ä ttshj ä lpsavgift vid allm ä n r ä ttshj ä lp enligt r ä ttshj ä lpslagen (1972:429). Har han haft
offentlig f ö rsvarare 1 m å let skall maximibeloppet minskas
med vad han har betalat 1 r å dgivningsavgift till f ö rsvararen.

Om
den tilltalade har haft offentlig f ö rsvarare 1 m å let, skall
vid till ä mpning av f ö rsta stycket sista meningen hans
maximibelopp f ö r r ä ttshi ä losavgiften minskas med vad han har
betalat i r å dgivnings-avgift till f ö rsvararen.

Vad den
tilltalade enligt f ö rsta stycket skall å terbetala f å r j ä mkas eller efterges, om sk ä l h ä rtill f ö religger med h ä nsyn till den tilltalades brottslighet
eller hans personliga och ekonomiska f ö rh å llanden.

Vad den
tilltalade skall å terbetala f å r j ä mkas eller efterges, om sk ä l h ä rtill f ö religger med h ä nsyn till den tilltalades
brottslighet eller hans personliga och ekonomiska f ö rh å llanden.

Om det
belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ers ä tta understiger en viss av
regeringen fastst ä lld gr ä ns, skall ers ä ttningsskyldighet inte å l ä ggas.

127

Nuvarande lydelse

F ö reslagen Ivdelse

Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

Frik ä nns tilltalad i m å l, vari å klagare
f ö r talan, eller avvisas eller avskrivs
av å klagare v ä ckt å tal, kan r ä tten av allm ä nna
medel tillerk ä nna den tilltalade ers ä ttning f ö r
hans kostnad f ö r f ö rsvarare, f ö r r å dgivning enligt r ä ttshj ä lpslagen (1972:429), f ö r vittne eller
sakkunnig eller eljest f ö r bevisning under f ö runders ö kningen
eller 1 r ä tteg å ngen samt f ö r delgivning och f ö r utskrift av protokoll eller annat dylikt, s å vitt kostnaden sk ä ligen
varit p å kallad f ö r tillvaratagande av hans r ä tt, s å ock f ö r jjans inst ä llelse
vid r ä tten.

Ers ä ttning f ö r tilUalads inst ä l-

lelse utg å r i enlighet
med vad som g ä ller f ö r tilltalad som å tnjuter
r ä ttshj ä lp.

Fri k ä nns den tilltalade i m' ä l, d ä r å klagare f ö r
talan, eller avvisas eller avskrivs av å klagare
v ä ckt å tal, kan r ä tten av allm ä nna medel tillerk ä nna
den tilltalade ers ä ttning f ö r hans kostnad f ö r
f ö rsvarare, f ö r r å dgivning enligt
r ä ttshj ä lpslagen (1972:429), f ö r bevisning
under f ö runders ö kningen eller i r ä tteg å ngen samt f ö r expeditionsavgifter, om kostnaden sk ä ligen varit p å kallad
f ö r tillvaratagande av hans r ä tt.

Den tilltalade f å r
ocks å tillerk ä nnas ers ä ttning
f ö r inst ä llelse inf ö r
r ä tten. S å dan ers ä ttning
utg å r 1 enlighet med vad som g ä ller f ö r
tilltalad som å tnjuter r ä ttshj ä lp.

D ö ms den tilltalade f ö r brottet, f å r
han tillerk ä nnas ers ä ttning av allm ä nna
medel f ö r s å dan kostnad som avses 1 f ö rsta
eller andra stycket, om han v å llats
kostnaden genom fel eller f ö rsummelse av
å klagaren.

1 Senaste lydelse 1983:920.

128

Nuvarande Ivdelse

F ö reslagen
Ivdelse

Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

3 §

Finnes
å klagare hava v ä ckt å tal utan sk ä l, m å han f ö rpliktas att ers ä tta statsverket kostnad, som avses
1 1 . s å ock till statsverket å terg ä lda vad enligt 2 ? tillerk ä nts den tilltalade.

Har m å ls ä ganden utan sk ä l gjort angivelse eller eljest f ö ranlett å talet, m å 1 den omfattning, som finnes sk ä lig, ers ä ttningsskyldighet ock å l ä ggas honom.

Har m å ls ä ganden utan sk ä l gjort angivelse eller p å annat s ä tt f ö ranlett allm ä nt å tal. f å r han å l ä ggas ers ä ttningsskyldighet i den omfattning
som ä r sk ä lig.

Har i m å l, vari å klagare f ö r talan, den tilltalade genom att utebliva
fr å n r ä tten eller eJ Iakttaga f ö rel ä ggande, som r ä tten meddelat, eller genom p å st å ende eller inv ä ndning, som han Insett eller bort Inse
sakna fog, eller annoriedes genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse f ö ranlett uppskov 1 m å let eller eljest v å llat kostnad f ö r statsverket, vare han skyldig
att ers ä tta s å dan kostnad, huru r ä tteg å ngskostnaden i ö vrigt ä n skall b ä ras.

Har i m å l, d ä r å klagare f ö r talan, den tilltalade genom att
utebli fr å n r ä tten eller inte f ö lJa f ö rel ä ggande, som r ä tten meddelat, eller genom p å st å ende eller Inv ä ndning, som han insett eller bort inse
sakna fog, eller p å annat s ä tt genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse v å llat kostnad f ö r staten, ä r han skyldig att ers ä tta s å dan kostnad oavsett hur r ä tteg å ngskostnaden i ö vrigt skall b ä ras.

Vad nu
sagts ä ge motsvarande till ä mpning, om å klagaren. m å ls ä ganden eller offentlig f ö rsvarare genom v å rdsl ö shet eller

Om m å ls ä ganden eller offentlig f ö rsvarare genom v å rdsl ö shet eller f ö rsummelse v å llat kostnad f ö r staten eller den tilltalade, ä r han

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 71

129

F ö reslagen lydelse

Nuvarande lydelse

f ö rsummelse
v å llat kostnad f ö r statsverket eller den tilltalade.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

skyldig att ers ä tta
denna kostnad.

Om r ä tteg å ngskostnad 1 m å l, vari allenast m å ls ä gande f ö r talan, g ä lle i till ä mpliga delar vad 1 18 kap. ä r stadgat.

I fr å ga om
den tilltalades skyldighet att ers ä tta staten kostnad f ö r offentlig f ö rsvarare
och f ö r annan r ä ttshj ä lp å t honom sj ä lv till ä mpas dock 1 S f ö rsta stycket sista meningen samt
andra och tredje styckena detta kapitel.

Betr ä ffande r ä tteg å ngskostnad i m å l d ä r endast m å ls ä gande f ö r talan g ä ller i till ä mpliga delar best ä mmelserna 1 18 kap. I fr å ga om den tilltalades skyldighet
att ers ä tta staten kostnad f ö r offentlig f ö rsvarare och f ö r annan r ä ttshj ä lp å t honom sj ä lv eller andra kostnader f ö r r ä ttshj ä lp å t m å ls ä ganden an s å dan som s ä rskilt h ä nf ö r sig till enskilt anspr å k g ä ller dock 1 § andra - fj ä rde styckena.

I fr å ga om skyldighet f ö r m å ls ä gande att i m å l, vari han bitr ä tt allm ä nt å tal eller eljest f ö rt talan j ä mte å klagaren eller denne f ö rt talan f ö r m å ls ä ganden, ers ä tta r ä tteg å ngskostnad och om hans " ä tt till ers ä ttning f ö r s å dan kostnad g ä lle. ut ö ver best ä mmelserna i 3 och 4 §§ , vad i 18 kap. 12 § ä r stadgat.

I m å l, d ä r m å ls ä ganden bitr ä tt allm ä nt å tal eller p å annat s ä tt f ö rt talan j ä mte å klagaren eller denne f ö rt talan f ö r m å ls ä ganden, g ä ller ifr å ga om m å ls ä gandens skyldighet att ers ä tta r ä tteg å ngskostnad och hans r ä tt till ers ä ttning f ö r s å dan kostnad best ä mmelserna 1 3 och 4 §§ samt 18 kap. 12 § .

Senaste lydelse 1983:920.

130

Nuvarande Ivdelse F ö reslagen Ivdelse Prop. 1989/90:71

Bilaga
5 Har en m å ls ä gande som
bitr ä tt allm ä nt å tal haft r ä ttshj ä lp i m å let, skall kostnader som den tilltalade har att
ers ä tta staten f ö r m å ls ä gandens r ä ttshj ä lp och som inte s ä rskilt
h ä nf ö r sig till enskilt anspr å k
anses som kostnad enligt 1 .

48 kap. 6 § 1

Straff ö rel ä ggande avfattas skriftligen och
undertecknas av å klagaren.

F ö rel ä ggandet skall inneh å lla uppgift om

1.
den
misst ä nkte,

2.
brottet
med angivande av tid och plats f ö r dess beg å ende samt ö vriga omst ä ndigheter som fordras f ö r att k ä nneteckna det,

3.
det eller
de lagrum som ä ro till ä mpliga,

4.
det
straff och den s ä rskilda r ä ttsverkan, som f ö rel ä ggas den misst ä nkte.

Har blodprov tagits p å den misst ä nkte f å r straff ö rel ä ggandet omfatta ä ven kostnaderna f ö r provet och f ö r unders ö kning av det.

1 Senaste lydelse 1968:193. 131

Nuvarande Ivdelse

F ö reslagen
Ivdelse

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

49 kap.

L.a_§

N ä r en tingsr ä tt meddelar dom 1 fall som avses i 17 kap. 5 g andra
stvcket. best ä mmer r ä tten med h ä nsyn
till omst ä ndigheterna om talan mot domen skall
f ö ras s ä rskilt eller endast i samband med talan mot slutlig dom. Talan f ö rs genom vad.

52
kap. 1 § 1

Vill n å gon anf ö ra
besv ä r mot underr ä tts beslut, skall han inom tv å veckor fr å n
den dag d å beslutet meddelades Inkomma med
besv ä rs-Inlaga till underr ä tten. Om ett beslut under r ä tteg å ngen inte
har meddelats vid sammantr ä de f ö r f ö rhandling och det inte heller vid n å got s å dant
sammantr ä de har tillk ä nnagivits n ä r
beslutet kommer att meddelas, skall dock besv ä rstiden r ä knas fr å n den dag d å klaganden
fick del av beslutet. Klagan ö ver beslut
om n å gons h ä ktande eller kvarh å llande 1 h ä kte eller om å l ä ggande av
resef ö rbud eller i fr å ga, som avses i 49 kap. 6 § , ä r inte inskr ä nkt till viss tid.

Vill n å gon ö verklaga en
tingsr ä tts beslut, skall han ge in en besv ä rsinlaga till tingsr ä tten. Inlagan skall ha kommit in till r ä tten Inom tre veckor fr å n den dag d å beslutet meddelades. Om ett beslut under r ä tteg å ngen inte har
meddelats vid sammantr ä de f ö r f ö rhandling och det inte heller vid n å got s å dant
sammantr ä de har tillk ä nnagivits n ä r
beslutet kommer att meddelas, skall dock besv ä rstiden r ä knas fr å n den dag d å
klaganden fick del av beslutet. Klagan ö ver
beslut om n å gons h ä ktande eller kvarh å llande i h ä kte eller om å l ä ggande av
resef ö rbud eller 1 fr å ga, som avses i 49 kap. 6 § , ä r Inte inskr ä nkt till viss tid.

1 Senaste lydelse 1984:131.

132

F ö reslagen Ivdelse

Nuvarande Ivdelse

Om skyldighet att anm ä la missn ö je med beslut, som avses i 49 kap. 3 S eller 4 S f ö rsta stvcket 1. 2. 3. 7. 8 eller 9.
stadgas i n ä mnda kapitel.

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

I 49 kao. finns best ä mmelser om att den, som vill ö verklaga ett beslut, i vissa fall f ö rst skall anm ä la missn ö je.

s. 3 Kontrollera mot PDF

54 kap.

I a g

N ä r en
hovr ä tt meddelar dom i fall som avses i
17 kap. 5 S andra stvcket. best ä mmer hovr ä tten med h ä nsyn till omst ä ndigheterna om talan mot domen skall
f ö ras s ä rskilt eller endast i samband med talan
mot slutlig dom. Talan f ö rs genom
revision.

Denna lag tr ä der i kraft den

Genom denna lag upph ä vs 20 § lagen (1946:804) om inf ö rande av nya r ä tteg å ngsbalken, 20 kap. 9 § f ö r ä ldrabalken samt lagen (1946:864) om
å terg ä ldande av kostnad f ö r blodunders ö kning i brottm å l.

Ä ldre best ä mmelser g ä ller dock

1.
i fr å ga om p å f ö ljd f ö r parts utevaro i m å l som avses i 18 kap. 16 § , om parten kallats till f ö rhandling f ö re ikrafttr ä dandet,

2.
i fr å ga om kostnaden f ö r bevisning under f ö runders ö kning, om kostnanden utg å tt av allm ä nna medel enligt beslut f ö re ikrafttr ä dandet,

3.
i fr å ga om fullf ö ljd av talan mot s ä rskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats f ö re ikrafttr ä dandet.

133

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1989/90:71 Bilaga 5

4.
1 fr å ga om fullf ö ljd
av talan i m å l som avses i 18 kap. 16 § , om det avg ö rande
mot vilket talan fullf ö ljs har meddelats f ö re ikrafttr ä dandet,

5.
i fr å ga om tid f ö r
besv ä r ö ver beslut som meddelats f ö re
ikrafttr ä dandet,

6.
i fr å ga om l ä gre
r ä tts skyldighet att pr ö va om talan mot avg ö rande som meddelats f ö re ikrafttr ä dandet fullf ö ljts
p å f ö reskrivet s ä tt.

134

s. 5 Kontrollera mot PDF

2 F ö rslag till Prop. 1989/90: 71

Bilaga 5 Lag om ä ndring 1 lagen (1946:807) om handl ä ggning
av domstols ä renden

H ä rigenom f ö reskrivs
att 1 lagen (1946:807) om handl ä ggning av domstols ä renden skall inf ö ras tv ä nya
paragrafer, 9 a och b §§ , av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse F ö reslagen Ivdelse

i_a_ §

Finner
en tingsr ä tt att ett beslut, som den hr meddelat som f ö rsta
instans, ä r uppenbart oriktigt o å grund av
nva omst ä ndigheter eller av n å gon annan anledning, skall r ä tten ä ndra
beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel f ö r n å gon enskild
part. Skyldigheten g ä ller ä ven om beslutet ö verklagas, s å vida inte
klaganden beg ä r att beslutet tills vidare inte skall g ä lla (inhibition).

Skyldigheten
g ä ller inte, om tingsr ä tten har ö verl ä mnat handlingarna i ä rendet till en h ö gre
instans eller om det 1 annat fall finns s ä rskilda sk ä l mot att r ä tten ä ndrar beslutet.

2_b_ §

Ett
ö verklagande
av tingsr ä tts beslut f ö rfaller, om ratten sJ ä lv ä ndrar
beslutet s å som klaganden

135

s. 136 Kontrollera mot PDF

F ö reslagen lydelse

Nuvarande Ivdelse

Prop.
1989/90:71 Bilaga 5

beg ä r. I
s å fall till ä mpas inte 52 kap. 2 och 4 S$ r ä tteg å ngsbalken- Ä ndrar r ä tten beslutet p å annat s ä tt ä n klaganden beg ä r, skall ö verklagandet anses omfatta det nva beslutet,
om Inte avvisning skall ske.

Denna
lag tr ä der i kraft den

Ä ldre best ä mmelser g ä ller i fr å ga om ä ndring av beslut som meddelats f ö re Ikrafttr ä dandet.

136

s. 137 Kontrollera mot PDF

Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig p- 1989/90:7 i

över betänkandet (Ds 1988:66) Några ''

processrättsliga frågor.

Yttranden
över betänkandet har till justitiedepartementet avgetts av justitiekanslem,
riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
brottsförebyggande rådet, riksskatteverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Södermanlands län, Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Göteborg,
Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt, Helsingborgs
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Stockholms
län, riksdagens ombudsmän (chefsjustitieombudsmannen Eklundh), juridiska
fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare; Föreningen Sveriges polischefer,
centralorganisationen SACO/SR och Tjänstemännens centralorganisation.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i
Jönköping, Vänersborg och Umeå.

Rikspolisstyrelsen
har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tjänstemännens
centralorganisation har förklarat sig instämma i de synpunkter som framförs i
ett bifogat yttrande från Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund.

Sveriges
domareförbund och landsorganisationen i Sverige har förklarat sig avstå från
att lämna synpunkter på betänkandet.

137

s. 138 Kontrollera mot PDF

Angående
valbarhetskraven för nämndemän '■''p- 1989/90:7
i

Bilaga
7 En nämndeman i hovrätt eller tingsrätt (allmän domstol) utses genom val.

Kraven
för att vara valbar till nämndeman anges i 4 kap. 6 § rättegångsbalken (RB).
Enligt detta lagrum får bl. a. lagfaren domare och befattningshavare vid
domstol inte vara nämndeman. Det ankommer på rätten att självmant pröva den
valdes behörighet.

Domstolsverket
(DV) har nyligen i ett besvärsärende prövat frågan om en befattningshavare vid
kammarrätt är behörig att vara nämndeman i tingsrätt (se bilaga 1). Därvid har DV
i likhet med den tingsrätt som prövat frågan funnit att man i avsaknad av
motivuttalanden måste tolka bestämmelsen i 4 kap. 6 § RB enligt sin
ordalydelse, vilket innebär att en befattningshavare vid såväl allmän domstol
som annan domstol, t. ex. kammarrätt, är utesluten från valbarhet till uppdrag
som nämndeman i tingsrätt eller hovrätt.

Med
den tolkning som DV har gjort av 4 kap. 6 § RB blir valbarhetskravet inte
detsamma för en nämndeman i allmän domstol respektive en nämndeman i allmän
förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstol. Enligt 20 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar är det i fråga om befattningshavare vid domstol
bara den som är tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol som utesluts från
valbarhet till nämndeman i kammarrätt eller länsrätt. På samma sätt är det -
enligt 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar bara en tjänsteman i sådan
domstol som inte får vara nämndeman i försäkringsrätt. Bestämmelserna i de båda
sistnämnda lagarna är trots att de i förarbetena angetts ha 4 kap. 6 § RB
som förebild otvetydiga till sin innebörd.

Av
naturliga skäl är det olämpligt att det nu aktuella valbarhetskravet för
nämndemän i olika domstolar inte stämmer överens. Det finns såvitt DV kan se
inte något sakligt skäl för att behålla en sådan ordning. Syftet med detta valbarhetsfcrav
är att upprätthålla förtroendet för nämndemännens objektivitet när de deltar i
den dömande verksamheten. 1 såväl RB som de båda andra lagarna tillgodoses
detta syfte genom att en tjänsteman vid den egna domstolen inte får vara
nämndeman där eller vid en annan instans inom samma domstolstyp. Med den
tolkning som DV har gjort av 4 kap. 6 § RB elimineras också risken för en
förtroendeskada genom att inte heller tjänstemän vid annan domstolstyp än
allmän domstol får vara nämndeman i tingsrätt eller hovrätt.

Mot
denna bakgrund föreslår DV i första hand att 20 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar och 9 § lagen om försäkringsdomstolar ändras så att tjänsteman
vid domstol alltid är utesluten från valbarhet till nämndeman. Om det inte
anses lämpligt att ha ett så långtgående valbarhetskrav, bör i stället en
ändring göras i 4 kap. 6 § RB genom att lydelsen "befattningshavare vid
domstol" utbyts mot "befattningshavare vid allmän domstol".

138

s. 139 Kontrollera mot PDF

Detta ärende har avgjorts
av generaldirektören. I den slutliga handlägg- Prop. 1989/90:71 ningen har
deltagit byråchefen Hans-Erik Jonasson och hovrättsassessorn Bilaga 7
Birgitta Holmgren, föredragande.

Lars
Åhlén

Birgitta
Holmgren

139

s. 140 Kontrollera mot PDF

Ifrågasatt
lagändring rörande huvudförhandling i Prop. 1989/90:71

tvistemål 'lg

Bland
de nyheter som år 1987 infördes i rättegångsbalken finns i 42 kap. 16 § en
regel om skriftlig sammanfattning av partemas ståndpunkter och i 43 kap. 8 §
tredje stycket en bestämmelse om att uppläsning av skriftliga bevis kan
underlåtas. I sitt remissyttrande över SOU 1982:26 ställde sig Stockholms
tingsrätt kritisk till förslaget om skriftlig sammanfattning (departementets
sammanställning s 816 O men uttalade också (s 260): Ett avsevärt större utbyte
av arbetet med sammanfattningen skulle erhållas, om huvudförhandlingen kunde begränsas
till eventuella tillägg och anmärkningar mot sammanfattningens innehåll. Denna
kanske många gånger kunde utgöra ett avsnitt i en blivande dom.

Utan
direkt stöd i lag har tingsrätten med partemas samtycke prövat sin tankegång i
en tämligen omfattande arbetstvist (T 3 963 87 och T 3 1017 87).
Ungefär en månad före huvudförhandlingens början tillställdes partema en
skrivelse, aktbil 156. Den första versionen av sammanfattningen, aktbil 172,
föranledde synpunkter från den ena parten. En ny version tillställdes partema
före förhandlingen. Huvudförhandlingen tog sju dagar i anspråk, varav en halv
ägnades åt muntlig sakframställning och betydande skriftlig bevisning.
Förhandlingen torde med sedvanlig handläggning ha pågått under ytterligare
minst två dagar. Metoden torde ha inneburit betydande besparingar för parter
och domare och även ha förkortat tiden från huvudförhandlingens slut till dess
dom (DT 1156-88) meddelades genom att hållas tillgänglig efter ytterligare nio
dagar. Med de förändringar, som föranleddes av vad som hade förevarit under
huvudförhandlingen, utgjorde sammanfattningen en del av domen. Av stort värde var
att tingsrätten förfogar över modern ord- och textbehandling.

Tingsrätten
vill på detta sätt på nytt väcka frågan om behovet av att genom lagstiftning
medge möjlighet att begränsa den muntliga sakframställningen vid
huvudförhandlingar i tvistemål.

Carl-Anton
Spak lagman

Rolf
Nöteberg chefsrådman,
avd 3

140

Tid lagrådet
remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels
att 1 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels
att i 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § orden
"på föreskrivet sätt eller" skall utgå,

dels
att 1 kap. 8 §, 17 kap. 5 och 15 §§, 23 kap. 14 §, 28 kap. 5 § , 30 kap. 13 §,
31 kap. 1-6, 10 och 11 §§ , 48 kap. 12 a § samt 52 kap. I § skall ha följande
lydelse,

dels
att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 §, 49 kap. 1 a §
och 54 kap. 1 a § , av följande lydelse.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Utöver vad som följer av
3 b § får / en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål
såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans.

Utöver
vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt
krävande mål om admänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller
skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda
ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en
person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a § ,

om det fmns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om

ekonomiska förhållanden,

2. en
person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltnings

domstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga

om skatterättsliga förhållanden.

Deltar särskild ledamot vid
huvudförhandlingen, gäller i fråga om antalet nämndemän 3 b § första stycket
andra och tredje meningarna samt tredje stycket.

Beror prövningen av en
viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång, får särskild
dom 5 över den talan.

17 kap.

5§

Handläggas i en rättegång talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må
särskild dom givas över

' Senaste lydelse av 1 kap. 7§ 1985:1415

50
kap. 3§
1973:240

51
kap. 3§
1973:240

52 kap. 2 § 1973:240

55
kap. 3§
1973:240

56
kap. 3 §
1973:240.

- Senaste lydelse 1989:656. Senaste lydelse 1971:218.

141

Nuvarande
lydelse

fastställelsetalan.
Beror eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma
rättegång, må ock särskild dom givas över den talan.

År beträffande samma
käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse
för utgången, och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att sådan del av
målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas däröver; mot
parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då
särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet i
övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

Föreslagen
lydelse

Om
det är lämpligt med hänsyn tdl utredningen, får särskild dom ges över en av
flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången,
eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen,
skad bedömas vid avgörande av saken.

När
särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt
skall vila till dess domen har vunnit laga kraft.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

15§

Finner
rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av
skrivfel, missräkning eller annat dyliki förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,
beslut om rättelse.

Rättelse
skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet
intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskriji av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

Har
rätten av förbiseende underlåtit all fatta ett beslut som skulle ha meddelats
i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt
avgörande inom två veckor från det atl avgörandet meddelades.

Innan
beslut om rättelse eller komplettering fattas, skad parterna ha fått tdlfåde
att yttra sig, om del inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skad om möjligt
antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats.

18
kap. 16 §

I
mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser
tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas ifråga
om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.

142

Nuvarande
lydelse

23
1 Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan under
förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren
framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt
bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning, eller
förordnande, att allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall
tillhandahållas vid fömndersökningen.

Föreslagen
lydelse kap.

Undersökningsledaren
får inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon
annan än en myndighet, skad den som misslänks för brottet eller hans försvarare
ges tdlfåde att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot
detta.

Om
en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får
undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära
föreläggande att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas
för besiktning, eller förordnande att allmän handling som kan antas ha betydelse
som bevis skall tillhandahållas vid fömndersökningen.

Prop.
1989/90:71 Bilaga 9

28 kap.

5§'

Utan
förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsakan, om åtgärden har
tid syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätlen eller alt verkställa
beslag av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest,
då fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning
av stämning i brottmål.

1 Finner
rätten på grund av anmärkning eller edest, att dom eller beslut till följd av
skrivfel, missräkning eller annat dyliki förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,
beslut om rättelse.

Utan
förordnande, som sägs i 4 §, får polisman företa husrannsakan, om fara är i
dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i
brottmål.

kap.

3§

Om
rätten ftnner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet
till följd av rättens eder någon annans skrivfel, räknefel eller liknande
förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har
rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats
i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten

Senaste
lydelse 1980:101. * Senaste lydelse 1985:267.

143

Nuvarande
lydelse

Rättelse
skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet
intagits i protokoll, i detta så ock, om del kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

Föreslagen
lydelse komplettera sitt avgörande inom två veckor från det alt avgörandet meddelades.

Har den dömde lämnat
orikliga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan alt detta avslöjats under
rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt
avgörande.

Innan beslut om
rättelse eller komplettering fattas, skad parterna ha fått tdlfåde att yttra
sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas
på varje exemplar av det, avgörande som rättats.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

31 1 Dömes i mål, vari
åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket
återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans
inställelse vid rätten under fömndersökningen, tid vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning
till försvarare så ock statsverkets kostnad JÖr hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit
påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet
eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd
försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet
för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).

kap.

Döms
den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skad den
tilltalade betala tillbaka tdl staten vad som enligt rättens beslut betalats
av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för
bevisning under fömndersökningen eller i rättegången samt i ersättning till
försvarare. Han skall också ersälia staten för kostnaden att hämta honom till
rätten. Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen
varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud
eller försvarare som utsetts av honom.

Den
tidlalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att
betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för
rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Har han haft offentlig försvarare i målet, skall maximibeloppet minskas med
vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

' Senaste lydelse
1983:920.

144

Nuvarande
lyddse

Om den tilltalade har haft
offentlig försvarare i målet, skall vid tdlämpning av första stycket sista
meningen hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Föreslagen
lydelse

Vad
den tilltalade skall återbetala får jämkas eller efterges, om skäl härtill
föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga
och ekonomiska förhållanden.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

Om
det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en
viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

2 § '

Frikänns
tilltalad i mål, vari åklagare för talan, eller avvisas eller avskrivs av
åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkänna den tilltalade
ersättning för hans kostnad för försvarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1972: 429), för vittne eller sakkunnig eller eljest för
bevisning under fömndersökningen eller i rättegången samt för delgivning och
för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varii
påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid
rätten.

Ersättningyör
tidtalads inställelse utgår / enlighet med vad som gäller för tilltalad som
åtnjuter rättshjälp.

Frikänns
den tilltalade i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas eller avskrivs
åtal som är väckt av åklagaren, kan rätten besluta all den tilltalade skall få
ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, för rådgivning
enligt rättshjälpslagen (1972:429), för bevisning under fömndersökningen eller
i rättegången samt för expeditionsavgifter, om kostnaden skäligen varit
motiverad för att den tilltalade skulle kunna ta tid vara sin rätt.

Den
tidlalade får också ges ersättning för inställelse inför rätten. Sådan
ersättning utgår enligt vad som gäller för en tilltalad som har rättshjälp.

Döms
den tilltalade för brottet, får han ges ersättning av allmänna medel för sådana
kostnader som avses i första eller andra stycket och som vållats honom genom
fel eller försummelse av åklagaren.

Finnes
åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta statsverket
kostnad, som avses i 1 §. så ock till statsverket återgälda vad enligt 2 §
tillerkänts den tilltalade

'
Senaste lydelse 1983:920.

10
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

3 §

145

Nuvarande
lydelse

Har målsäganden utan
skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må i den omfattning, som
finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

Föreslagen lydelse

Har målsäganden utan
skäl gjort angivelse eller på annat sätt föranlett admänt åtal får han i den
omfattning som är skälig förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §,
och att betala tillbaka till staten vad som enligt 2 § tillerkänts den tilltalade

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

Har i mål, vari
åklagare för talan, den tidlalade genom att utebliva från rätten eller ej
iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller
invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annoriedes genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad
för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru
rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge
motsvarande tillämpning, om åklagaren, målsäganden eller offentlig försvarare genom
vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för statsverket eller den
tilltalade.

Om den tilltalade i ett
mål, där åklagaren för talan, genom att utebli från rätten eller inte följa
ett föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar,
som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet
eller försummelse vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta
sådana kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall
fördelas.

Om
målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse
vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta
dessa kostnader.

5 §

Skall
enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § eller
genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge
rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten
ersätta kostnaden.

Dömas flera för medverkan till
samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera
målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rätte-

Dömas flera för medverkan till
samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera
målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för

' Senaste
lydelse 1948:453.

146

Föreslagen lydelse
kostnaden en för alla och alla för en. 1 den mån kostnad hänför sig till del
av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad
genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.

Nuvarande
lydelse gångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. 1
den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem,
eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som
avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Är
någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda
och båda för en.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

s. 3 Kontrollera mot PDF

Fullföljes mål från lägre
rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas
med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som
fallande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt,
finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder
ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden
utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Om
kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge
vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas
mål,-skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet
efter dess åtempptagandc; ,

11
r

Om
rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tillämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

1
fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig
försvarare och för annan

rättshjälp åt honom
själv tillämpas dock I § andra och tredje styckena detta kapitel.

1
fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig
försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv tillämpas dock 1 första
stycket sista meningen samt andra och tredje styckena detta kapitel.

I
fråga om skyldighet för målsägande att i mål,, vari han biträtt allmänt åtal
eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden,
ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad gälle,
utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

' Senaste lydelse 1964:166. '" Senaste lydelse
1983:920.

147

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90: 71

48 kap. ''89

12a§"

Finner
åklagaren att ett strafföre- Om åklagaren finner att ett

läggande, som har godkänts, till strafföreläggande, som har god-

följd av skrivfel,ye/rä/cn/n eller an- känts, innehåller en uppenbar orik-

nat liknande förbiseende innehåller tighet till följd av åklagarens eller

en uppenbar oriktighet, skall han, någon annans skrivfel, räknefel el

sedan den som har godkänt förelag- ler liknande förbiseende, skall han,

gandet har beretts tillfälle att yttra sedan den som har godkänt föreläg-

sig, besluta om rättelse av förelag- gandet har e«5 tillfälle att yttra sig,

gandet. besluta om rättelse av föreläggan

det.

Rättelse
får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det. En
rättelse får irite innebära att straffet höjs.

49 kap.

la§

När en tingsrätt meddelar dom i fad som avses i 17 kap. 5 § andra stycket,
bestämmer rätten med hänsyn tid omständigheterna om talan mot domen skad föras
särskilt eller endast i samband med talan mot tingsrättens slutliga avgörande.
Talanförs genom vad.

12
§'

Talan
mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare
enligt 1 kap. 3 d § första stycket får inte prövas av hovrätten i vidare mån än
som framgår av 13 §, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

1
fråga om meddelade prövnings- I fråga om meddelade prövnings

tillstånd skall 54 kap. 11 § andra tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje

stycket och 13 § gälla i tillämpliga stycket och 13 § gälla i tillämpliga

delar. delar.

52
kap.

1§'3

Vill
någon anföra besvär mot Vill någon överklaga en tingsrätts underrätts beslut,
skall han inom beslut, skall han ge in en besvärsin-två veckor från den dag då
beslutet laga tid tingsrätten. Inlagan skad

"
Senaste lydelse 1982:1123.

'
Senaste lydelse 1989:656.

"Senaste
lydelse 1984:131. 148

Nuvarande
lydelse meddelades inkomma med besvärsinlaga tid underrätten. Om ett beslut
under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det
inte heller vid något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet
kommer att rneddelas, skall dock besvärstiden räknas från den dag då klaganden
fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §,
är inte inskränkt till viss tid.

Om
skyldighet alt anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 §
första stycket 1, 2, 3. 7, 8 eller 9. stadgas i nämnda kapitel.

Föreslagen
lydelse ha kommit in tid rätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.
Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för
förhandling och det inte heller vid något sådant sammanträde har
tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i
fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

/
49 kap. finns bestämmelser om att den, som vid överklaga ett beslut, i vissa fad
först skad anmäla missnöje.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

54 kap. la§

När
en hovrätt meddelar dom i fad som avses i 17 kap. 5 § andra stycket, bestämmer
hovrätten med hänsyn tid omständigheterna om talan mot domen skad föras
särskilt eller endast i samband med talan mot hovrättens slutliga avgörande. Talan
förs genom ansökan om revision.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock

1.
i fråga om fullföljd av talan
mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats före ikraftträdandet,

2.
i fråga om tid för besvär över
beslut som meddelats före ikraftträdandet,

3.
i fråga om lägre rätts
skyldighet att pröva om talan mot avgörande som meddelats före ikraftträdandet
fullföljts på föreskrivet sätt.

149

2 Förslag till Prop. 1989/90:71

Bilaga 9 Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 9 § föräldrabalken' skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1990.

Senaste lydelse 1981:26. 150

3 Förslag
till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom
föreskrivs att 19 kap. 17 § jordabalken' skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:71 Bilaga 9

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

s. 151 Kontrollera mot PDF

19
kap. 17§

Om införing i
fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar oriktighet till
följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, skall införingen rättas.
Kan rättelse bli till förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller
innehavare av rättighet, för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall
det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes
skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som beröres, om han är
känd, samt myndighet som avses i 18 kap. 5 § första stycket.

Om
införing i fastighetsboken eller tomträttsboken finnes innehålla uppenbar
oriktighet till följd av inskrivningsmyndighetens eller någon annans skrivfel
eller liknande förbiseende, skall införingen rättas. Kan rättelse bli till
förfång för ägare eller innehavare av panträtt eller innehavare av rättighet,
för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall det inbördes företrädet
mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra
sig skall lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i
18 kap. 5 § första stycket.

Beslut
i ärende som avses i första stycket meddelas genom införing i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Skälen för beslutet skall antecknas i akten.

Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1990.

Balken
omtryckt 1971: 1209.

151

s. 152 Kontrollera mot PDF

4 Förslag till Prop. 1989/90:71

Bilaga 9 Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs att 39 § sjölagen (1891:35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Om
införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller

skeppsbyggnadsregistret finnes in- skeppsbyggnadsregistret finnes in

nehålla uppenbar oriktighet till nehålla någon uppenbar oriktighet

följd av skrivfel eller annat dylikt li\l Töljd av registermyndighetens d-

förbiseende, skall införingen rättas, ler någon annans skrivfel eller lik-

Vad som nu sagts har motsvarande nande förbiseende, skall införingen

tillämpning på uppenbar oriktighet rättas. Vad som nu sagts har mot-

i registret till följd av tekniskt fel. svarande tillämpning på uppenbar

Kan rättelse bli till förfång för ägare oriktighet i registret till följd av tek-

eller för innehavare av pantbrev på niskt fel. Kan rättelse bli till förfång

grund av inteckning, skall det in- för ägare eller för innehavare av

bördes företrädet mellan berörda pantbrev på gmnd av inteckning,

förvärv bestämmas efter vad som skall det inbördes företrädet mellan

finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig berörda förvärv bestämmas efter

skall lämnas part som beröres, om vad som finnes skäligt. Tillfälle att

han är känd, samt myndighet som yttra sig skall lämnas part som be-

avses i 372 §. röres, om han är känd, samt myn-

dighet
som avses i 372 §.

Beslut
om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas
i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som utfärdats i
enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den
tidigare handlingen skall återfordras, göras obmkbar och behållas av
registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för
detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.

Talan
mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372 §.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1990.

Lagen omtryckt 1985: 176. 152

s. 153 Kontrollera mot PDF

5 Förslag till Prop. 1989/90:71

Bilaga 9 Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av
nya

rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.

Äldre
föreskrifter gäller fortfarande

1. i
fråga om påföljd för parts utevaro, om parten kallats till förhandling

före ikraftträdandet, och

2. i
fråga om fullföljd av talan, om det avgörande mot vilket talan

fullföljs har meddelats före ikraftträdandet.

153

11 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 71

6 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs att i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall
införas två nya paragrafer, 9 a och 9 b §§, av följande lydelse.

Prop.
1989/90:71 Bilaga 9