Prop. 1989/90:76

Regeringens proposition 1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet

Prop. 1989/90:76

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 mars 1990.

På
regeringens vägnar Odd Engström

Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas den regionala utvecklingen, mål och riktlinjer for
regionalpolitiken samt forslag till utformning och inriktning av regionala
utvecklingsåtgärder m. m.

Under
1980-talets slut har den regionala utvecklingen varit balanserad. Omfattande
regionala utvecklingsinsatser har genomforts, vilka skapat ett stort antal nya
arbetstillfällen. Utvecklingsfomlsättningarna i de prioriterade regionerna har
förbättrats bl.a. genom att infrastrukturen förstärkts.

Förslag
och bedömningar grundas på ett betänkande från 1987 års regionalpolitiska
kommitté och andra utredningsrapporter m. m.

Förslagen
som avser att skapa regional tillväxt och utjämning kan i korthet summeras på
följande sätt. Målen och riktlinjerna för regionalpolitiken preciseras och
utvecklas. Utvecklingsåtgärderna koncentreras främst till norra Sveriges
inland. Samtidigt föreslås förbättrade och förenklade möjligheter att utveckla
glesbygd och landsbygd i hela landet. Den viktiga sektorssamordningen förstärks
och särskilda åtgärder för att förbättra infrastrukturen föreslås.
Företagsstödet föreslås bli mer inriktat på utveck-lingsinriktade
investeringar, samtidigt som förslag till betydande förenklingar av stöden
läggs fram. En kraftig decentralisering av regionalpolitikens genomförande
sker till länsstyrelserna. Särskilda åtgärder föreslås för Jämtlands län.
Resurserna för regionala utvecklingsinsatser föreslås bli kraftigt förstärkta.

Gällande
mål för regionalpolitiken om att ge människor tillgång till arbete, service och
god miljö oavsett var de bor i landet skall ligga fast. Målen skall emellertid
preciseras ytteriigare. Regionalpolitiken bör främja

en rättvis fördelning av
välståndet mellan olika delar av landet, bidra till Prop. 1989/90: 76 en
balanserad befolkningsutveckling så atl valfrihet beträffande bosättning,
utbildning, arbete m.m. främjas. Vidare skall regionalpolitiken understödja en
rationell produktion så att en hög ekonomisk tillväxt främjas och med hänsyn
tagen till målet om en god miljö.

Nuvarande
stödområdesindelning föreslås förändrad så att endast två stödområden anges —
stödområde 1 och 2 — motsvarande i huvudsak nuvarande stödområde A och B samt
delar av stödområde C. Det område där en nedsättning av företagens
socialavgifter bör gälla föreslås ändras från atl som idag omfatta Norrbottens
län till att omfatta hela det föreslagna stödområdet 1.1 de delar av
Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 föreslås nedsättningen under en
period på fem år vara hälften så stor som i stödområde 1. Undantagna från
nedsättningen bör fortsättningsvis vara vissa basindustrier. I övrigt redovisas
geografiska prioriteringar beträffande vissa stödjepunkter, glesbygds- och
landsbygdsinsalser m. m.

I
det regionalpolitiska arbetet bör större vikt läggas vid åtgärder som främjar
förutsättningarna för regional utveckling, t.ex. förbättringar av
infrastrukturen. Effektiv samordning bör ske mellan samhälls- och politikområden
av särskild betydelse för den regionala utvecklingen. Förslag till effektivare
former för att påverka myndigheternas verksamhet redovisas. Ett särskilt anslag
för infrastrukturåtgärder föreslås, som till största delen ska användas i
stödområde 1 och hanleras av berörda länsstyrelser gemensamt. En mindre del av
infrastrukturanslaget bör hanteras av regeringen. Regionalpolitiska medel
avsätts särskilt för att förstärka forsknings- och utvecklingsverksamhet vid
mindre och medelstora högskolor i eller i anslutning till stödområdena samt i
sydöstra Sverige.

Beträffande
de regionalpolitiska företagsstöden föreslås betydande förenklingar genom att
antalet stödformer minskas, att de hanteras av färre organ och att en
ytterligare decentralisering genomförs. Stöd till företag föreslås
fortsättningsvis kunna lämnas i form av bidrag till investeringar,
företagsutveckling och sysselsättningsökning. Den maximala bidragsprocenten
föreslås sänkas för lokaliseringsbidrag medan sysselsättningsbidraget föreslås
höjt. Lokaliseringslånen och investeringsbidragen föreslås slopas.

Förslag
om avveckling av Stiftelsen Industricentras verksamhet redovisas också. För de
kommuner som berörs av detta föreslås andra regionala utvecklingsåtgärder.

Gods-
och persontransportstöd m. m. berörs inte nu av några förändringar. En
utredning har tillsatts för att se över de nuvarande formerna för dessa stöd.

Förenklingar
och förbättringar föreslås beträffande glesbygdsstödet där stödmöjligheterna
samlas i färre stödformer. Möjligheter till utvecklingsåtgärder i
landsbygdsområden föreslås. Föratt ansvara för glesbygdsfrågor föreslås att en
myndighet inrättas i Östersund. Myndigheten skall bl.a. förmedla kunskaper om
glesbygdsproblem, bedriva försöksverksamhet, svara för utvärdering m. m.

Planering
och genomförande av de regionala utvecklingsåtgärderna de

centraliseras ytterligare till länsstyrelserna. 4

Förslag lämnas lill
förbättringar av uppföljning och utvärdering av de Prop. 1989/90:76
regionalpolitiska åtgärderna.

Medel
för särskilda regionala utvecklingsåtgärder i Jämtlands län föreslås.
Åtgärdema inriktas på näringslivsutveckling, turism, forskning, utbildning,
teknikspridning och kultur.

Sammanlagt
föreslås att 2 250 milj. kr. anvisas budgetåret 1990/91 för regionalpolitiska
åtgärder, vilket är en kraftig ökning jämfört med de medel på sammanlagt I 897
milj. kr., som anvisats för budgetåret 1989/90.

För
beslut av regeringen och statens industriverk om stöd till företag föreslås 350
milj. kr. Länsstyrelserna föreslås kunna disponera 900 milj. kr. för stöd till
förelag, glesbygdsstöd och regionala utvecklingsprojekt. Ett nytt
infrastmkturanslag på 330 milj. kr. föreslås. Huvuddelen av anslaget är avsett
för stödområde I och bör handläggas av de tre nordligaste länsstyrelserna
gemensamt. För nedsatta socialavgifter och för sysselsättningsbidrag föreslås
350 milj. kr. resp. 250 milj. kr. Dämlöver föreslås särskilda medel för
regionalpolilisk forskning och utvärdering m. m.

För
innevarande budgetår föreslås atl 230milj. kr. tillförs anslagen för
lokaliseringsbidrag m. m. och regionala utvecklingsinsatser.

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1055) om nedsättning av
socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län

Härigenom
föreskrivs att 6§ lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän
löneavgift i Norrbottens län skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:76

Nedsättning
av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand avse
folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften.

Nedsättning av
egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i
angiven ordning bamomsorgsavgiflen, sjukförsäkringsavgiften, arbetarskyddsavgiften,
delpensionsavgiften, arbetsskadeavgiften och tillläggspensions-avgiften.

I
fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller
bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för
nedsättningen av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272).

6§

Nedsättning
av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand avse
folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften och
sjukförsäkringsavgiften.

Nedsättning av
egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i
angiven ordning barnomsorgsavgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetarskyddsavgiften,
delpensionsavgiften, arbetsskadeavgiften och tilläggspensionsavgiften.

I fråga om förfarandet för
nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

I
fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller bestämmelsema i
uppbördslagen (1953:272).

Denna
lag träder i krafl den Ijuli 1990. De nya bestämmelserna skall tillämpas för
avgifter avseende tiden från och med den I januari 1990.

2 Förslag till Prop. 1989/90:76

Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
I denna lag ges föreskrifter om stöd till näringslivet genom nedsätt

ning helt eller delvis av socialavgifter enligt lagen (1981:691) om socialav

gifter och allmän löneavgift enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift.

Stödet
ges till näringslivet i Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparanda,
Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner i
Norrbollens län, Dorotea, Mala, Sorsele, Stommans, Vilhelmina och Åsele
kommuner i Västerbottens län. Bergs, Härjedalens, Ragunda och Strömsunds
kommuner samt Hotagens, Laxsjö, Föllinge, Offerdals och Alsens församlingar i
Krokoms kommun i Jämtlands län (stödområde 1).

Stödet
ges också i den omfatliiing som framgår av 5 och 6 §§ till näringslivet i
Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län.

2 §
Lagen gäller arbetsgivare och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2 §

lagen (1981:691) om socialavgifter och tillämpas på avgifter som är hu

vudsakligen hänföriiga till arbete inom

1.
gruvor och mineralbrott, med
undantag av malmgruvor,

2.
tillverkning, med undantag av
tillverkning inom massa- och pappersindustri samtjärn-, stål- och ferrolegeri
ngs verk,

3.
produktionsvaminriktad
partihandel,

4.
uppdragsverksamhet,

5.
hotell-, pensionats- och
campingverksamhet eller

6.
restaurang- och kaféverksamhet
som bedrivs i kombination med hotell-, pensionats- eller campingverksamhet.

Första
stycket gäller i den mån verksamheten bedrivs vid arbetsgivarens eller den
försäkrades fasta driftställe i stödområde 1 eller i Bodens, Luleå, Piteå eller
Älvsbyns kommun i Norrbottens län.

Lagen
gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än statens
affarsdrivande verk.

Bestämmelser
fiir hela stödområde 1

3
§ För en arbetsgivare med sådan
verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde I
skall den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas
ned med tio procentenheter till och med ulgiftsåret 2000. För ulgiftsåret 1991
skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för en arbetsgivare
vars verksamhet bedrivs i stödområde 1 utanför Norrbottens län.

4
§ För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde 1
skall den procentsats efter vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned
med tio procentenheter till och med inkomståret 2000, om den försäkrade för
inkomståret är mantalsskriven inom stödområde 1. För inkomståret 1991 skall
procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för försäkrade vars
verksamhet bedrivs i stödområde 1 utanför Norrbottens län.

Bestämmelser
för Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens Prop.
1989/90:76 län

5
§ För en arbetsgivare med sådan
verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå,
Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län skall den procentsats efter vilken
arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart
och ett av ulgiflsåren 1991 till och med 1995.

6
§ För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå,
Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län skall den procentsats efter
vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart
och ett av inkomståren 1991 till och med 1995, om den försäkrade för
inkomståret är mantalskriven i någon av dessa kommuner.

Bestämmelser
för Svappavaara samhälle

7 §
En arbetsgivare som driver eller etablerar verksamhet som avses i 2 §

vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kimna kommun, har rätt att

efter särskilt tillstånd bli befriad från arbetsgivaravgifter och allmän löne

avgift för denna verksamhet till och med utgiftsåret 1993. Sådan befrielse

medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekonomisk syn

punkt.

Från
och med ulgiftsåret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 i
övrigt.

8 §
En försäkrad som bedriver eller etablerar verksamhet som avses i 2 §

vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kimna kommun, har rätt att

efter särskilt tillstånd befrias från egenavgifter och allmän löneavgift för

inkomster från denna verksamhet till och med inkomståret 1993. Sådan

befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekono

misk synpunkt.

Från
och med inkomståret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 i
övrigt.

Förfarandet
m. m.

9 §
Nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand

avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning bamomsorgsav

giflen och sjukförsäkringsavgiften.

Nedsättning
av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i
angiven ordning barnomsorgsavgiften, sjukförsäkringsavgiften,
arbelarskyddsavgiften, delpensionsavgiflen, arbetsskadeavgiflen och
tilläggspensionsavgiften.

1
fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller
bestämmelsema i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare.

I
fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller bestämmelserna i
uppbördslagen (1953:272).

10
§ Frågor om befrielse från
avgifter enligt 7 eller 8 § prövas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

11
§ Ett belopp motsvarande det
bortfall av avgiftsinkomster som föran-

leds
av bestämmelserna i 3 — 8 §§ skall påföras staten och uppbäras i samma
Prop. 1989/90: 76 ordning som avgifterna i övrigt.

1. Denna
lag träder i kraft den I januari 1991 och tillämpas första

gången i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift för arbetsgiva

re för utgiftsåret 1991 och i fråga om egenavgifter och allmän löneavgift för

försäkrade som beräknas med ledning av 1992 års taxering.

2.
Genom lagen upphävs lagen
(1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i
Norrbottens län, dock tillämpas den gamla lagen för utgiftsåren till och med
1990 och till och med vid 1991 års taxering.

3.
Beträffande bidrag för
sysselsättningsökning och etablering gäller 2 § 2 stycket och 3 § 2 stycket i
den gamla lagen även efter ikraftträdandet av denna lag om ansökan om bidraget
gjorts före den 1 juli 1991 och avser kalenderåret 1990 eller tidigare.

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift

Härigenom
föreskrivs att 3a § lagen (1982:423) om allmän löneavgift skall ha följande
lydelse.

Prop.
1989/90:76

Nuvarande lydelse

3
a§ Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns
särskilda bestämmelser i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och
allmän löneavgift /' Norrbottens län.

Föreslagen lydelse

3
a § Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns
särskilda bestämmelser i lagen (1990:000) om nedsättning av socialavgifter och
allmän löneavgift.

Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1991.

10

Arbetsmarknadsdepartementet pp. 1989/90:76

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990.

Närvarande:
statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsrådet Molin

Proposition om regionalpolitik för 90-talet

1 Inledning

Det
senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken fattades våren
1985 (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354).

Riksdagen
beslutade våren 1987 (AU 13, rskr. 268) att begära att regeringen skulle
tillsätta en pariamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av
regionalpolitiken.

Utredningen,
som tillsattes i november 1987, avlämnade i september 1989 betänkandet (SOU
1989:55) Fungerande regioner i samspel. Därutöver har ett antal andra
utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken redovisats för
regeringen.

En
beskrivning och analys av den regionala problembilden, som utarbetats inom
arbetsmarknadsdepartementet, redovisas i bilaga I, vilken bör fogas till
protokollet i detta ärende.

Sammanfattningar av vissa belänkanden, rapporter m. m. och remissyttranden
över vissa av dessa bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 2-8
enligt följande:

Utredningsbetänkanden
m.m. Bilaga

Den
regionala problembilden. 1

SOU
1989:55 Sammanfattning av och remissyttranden 2

över
1987 års regionalpolitiska kommittés betänkande (SOU 1989:55) Fungerande
regioner i samspel.

SIND,
STU, SÖ Sammanfattning av rapport från SIND, 3 STU och SÖ angående
teknik- och resurscentra.

Utredningarom
Stiftelsen Industricentra. 4

ERU Sammanfattning av "Stiftelsen Industri- 4.1

centra
— dess roll i den näringspolitiska

utvecklingen
av Norrlands inland och för- 11

slag
till utvecklingsprogram".

Öberg,
Yngve Sammanfattning av "Alternativa former 4.2 Prop.
1989/90:76

för
ägande och utveckling av Stiftelsen Industricentras anläggningar".

Moberg,
Sven Sammanfattning av och remissyttranden 5 över rapporten
Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31).

SIND Sammanfattning
av och remissyttranden 6

över
statens industriverks förslag till näringslivsutvecklande insatser i Jämtlands
län.

Länsstyrelsen Sammanfattning
av och remissyttranden 7

i
Jämtlands över länsstyrelsens i Jämtlands län förslag

län till utvecklingsinsatser i Jämtlands län —

med
särskild inriktning på kommunerna

utanför
Östersund.

Åkerlund,
Hans Utredning av organisation m.m. för bil- 8 dande av ett centralt
organ för glesbygdsfrågor.

Dessutom
har ett mycket stort antal skrivelser, rapporter m. m. inkommit från
myndigheter, kommuner, företag, organisationer, enskilda personer m.fl.

1
budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil.12 s.l 15) har regeringen
föreslagit all, i avvaktan på särskild proposition i ärendet, för budgetåret
1990/91 föra upp anslagen Dl till Dll med oförändrade belopp.

Målen
för regionalpolitiken är all åstadkomma en balanserad befolkningsutveckling i
landets olika delar samt att ge människor tillgång till arbete, service och god
miljö oavsett var de bor.

Del
regionalpolitiska arbetet har bedrivits med inriktning på att dels främja en
sektorspolitik som anpassas efter de regionalpolitiska målen, dels främja
näringslivsutveckling och nyetableringar för alt åstadkomma regional utjämning
mellan skilda delar av landet.

Den
regionala utvecklingen har under de senaste åren karaktäriserats av en allmänt
förbättrad arbetsmarknads- och sysselsättningssituation och en balanserad
befolkningsutveckling. Kraftiga regionalpolitiska insatser har gjorts för alt
motverka tendenser till regionala obalanser och för att hantera omfattande strukturförändringar.
Utöver ordinarie regionalpolitiska medel på ca 2 miljarder kr. per år i form av
lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd, sänkta socialavgifter,
sysselsättningsstöd m. m., har omfattande särskilda regionalpolitiska åtgärder
under senare år genomförts bl.a. i Norrbottens län och norra Sveriges inland.
Bergslagen samt Västernorrlands och Blekinge län.

Regionalpolitiken
har successivt breddats och delvis givits en ny inriktning under senare år.
Ökad medvetenhet om sektorspolitikens och infra-stmkturens betydelse för den
regionala utvecklingen har inneburit alt

särskilt industri-,
arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsk-

12

nings- samt
trafikpolitiken uppmärksammats. En särskild statssekreterar- Prop.
1989/90:76 grupp har bildats inom regeringskansliet för att samordna
sektorsfrågor av regionalpolilisk betydelse.

Betydelsefulla
regionalpolitiska insatser har under de senaste åren genomförts för att
underlätta teknik- och kompetensspridning. Syftet med dessa åtgärder har varit
att förbättra utsatta regioners infrastmktur och näringslivsmiljö för alt
därigenom underlätta bl.a. näringslivels utveckling.

Lokaliseringssamråd
har bedrivits med industri- och tjänsteföretag för att bl. a. påverka
lokaliseringen av dessa.

Under
de senaste åren har det regionalpolitiska stödet till företag medverkat till
att skapa allt fler nya sysselsättningstillfällen. Budgetåret 1988/89 var
antalet ca 4600. Till detta kommer effekterna av sysselsättningsstödet som kan
beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen. Genom samrådet med tjänsteföretag
beräknas över 1 100 arbetstillfällen tillkomma i regionalpolitiskt
prioriterade regioner genom expansion av befintlig verksamhet och avlänkning
från Stockholmsregionen. Genom glesbygdsstödet beräknas närmare I 500 nya
arbetstillfällen tillkomma varje år. Det är således betydande resultat som kan
avläsas direkt av insatser med regionalpoliliska medel. Under de senaste åren
har beslut också fattats om omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm
till prioriterade regioner. Dessa beslut berör ca 1 300 tjänster. Till detta
kommer indirekta effekter och effekter av sektorspåverkan m. m. som är svåra
att kvantifiera.

Jag
avser nu att behandla den fortsatta regionalpolitiken med utgångspunkt från
bl. a. tidigare nämnda utredningsbetänkanden, rapporter, framställningar och
remissyttranden och redovisa mina överväganden och förslag. Jag börjar med en
analys av den regionala problembilden (avsnitt 2). Därefter tar jag upp
regionalpolitikens övergripande mål och riktlinjer (avsnitt 3). Sedan behandlar
jag frågor om geografiska prioriteringar -stödområden m. m. (avsnitt 4). Jag
redovisar också något om regionalpolitik i andra länder (avsnitt 5). Jag tar
därefter upp organisation, administration och styrning av regionalpolitiska
åtgärder samt sektorssamordning (avsnitt 6). Sedan går jag in på åtgärder för
att påverka näringslivets utveckling och lokalisering (avsnitt 7). Efter detta
behandlar jag hur samhälls- och politikområden som har stor regionalpolilisk betydelse
skall kunna medverka till att uppnå regionalpolitiska mål (avsnitt 8) och föreslår
särskilda regionalpolitiska infrastmkturåtgärder (avsnitt 9). Därefter tar jag
upp utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd (avsnitt 10).
Strukturförändringar behandlar jag därefter (avsnitt 11). Jag redovisar sedan
förslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i Jämtlands län (avsnitt
12). Därefter redovisar jag förslag om regionalpolilisk forskning (avsnitt 13).
Efter lagförslag (avsnitt 14) och hemställan (avsnitt 15) tar jag upp
anslagsfrågor (avsnitt 16).

De
frågor som behandlas är av olika karaktär. En del kräver riksdagens
ställningstagande och jag redovisar där förslag till beslut. Andra frågor
kräver inte beslut från riksdagens sida och i dessa fall är mina bedömningaren
information till riksdagen.

13

2 Den
regionala problembilden

Prop.
1989/90:76

Min
bedömning: Befolkningsutvecklingen och sysselsättningsituationen är mest
ofördelaktig i norra Sveriges inland. Befolkning och näringsliv har i detta
område större hinder — långa avstånd, gles bebyggelse etc. — att övervinna än i
andra delar av landet. Långsiktiga problem av strukturell och annan art finns
därutöver i vissa kommuner i Bergslagen och i de nordvästra delarna av
Värmland.

Inomregionala
balansproblem i fråga om befolknings- och sysselsättningsutveckling förekommer
i större eller mindre omfattning i alla län i hela landet men främst i de mest
glesbebyggda områdena.

Erfarenheter och
framtidsbedömningar visar att regionalt koncentrerade strukturförändringar
kommer att inträffa i olika delar av landet, men det går idag inte att säga
exakt var och när dessa kan komma att uppstå.

Kommittén: Den
regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) redovisat sin
syn på den regionala problembilden. Kommittén har genom expertgruppen för
forskning om regional utveckling (ERU) låtit utarbeta rapporterna Den regionala
problembilden (SOU 1989:12) och Regionalpolitikens förutsättningar (SOU
1989:19).

Kommittén
gör följande sammanfattande bedömning av den regionala problembilden.

Internationaliseringen
av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talel.

Den fysiska
infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och
välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. I den
utvecklingsfas Sverige befinner sig kan det befintliga bosättningsmönstret få
ännu större betydelse än tidigare för var tillväxten sker.

Krafter
som kommittén anser kan komma att verka emot en fortsatt koncentration är:

— att
ny teknologi ändrar fömtsättningama för tjänsteproduktionens lokalisering och

— miljöproblem
i befolkningstäta regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

— lokala
arbetsmarknader,

— geografiska
prioriteringar för Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige och

— mellanstäder
som knutpunkter i ett nationellt nätverk. Förvärvsfrekvensen har under de
senaste decennierna utjämnats mellan

regioner, mellan kvinnor
och män och mellan yngre och äldre kvinnor. För både kvinnor och män är det i
små kommuner, som inte är länkade till en större arbetsmarknad, som
förvärvsfrekvenserna är låga. För kvinnornas del gäller det dessutom
kranskommuner till större tätorter. 1 kommuner med stor utflyttning är det ofta
fler kvinnor än män som flyttar ut.

Pendling
mellan bostad på landsbygden eller i mindre orter och den arbetsmarknad, som en
större ort kan erbjuda har varit hushållens sätt att

14

anpassa sig till en allt
mer koncentrerad arbetsmarknad. Fördyringar av Prop. 1989/90:76 bilresandet
på gmnd av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller
avgiftsförändringar kan enligt kommittén försämra möjligheterna atl även
fortsättningsvis ha en spridd bosättning.

De
av kommittén utpekade s. k. mellanstäderna har enligt kommittén dels en
inomregional roll genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor
utanför den egna kommunen, dels en mellanregional uppgift som knutpunkter i ett
nationellt nätverk av regioner.

Utvecklingen
på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande
kvinnor idag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi.
Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga
arbetsmarknaden har primärnäringarna samma dominerande roll.

Ser
man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på
primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. 1 ett
mellanregio-nalt perspektiv är den privata tjänslesektoms starka koncentration
till storstäderna påfallande stor.

Variationema
i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande
stora. De tre landsdelar som prioriteras av kommittén tillhör de delar av
landet där befolkningen enligt kommittén har lägst utbildningsnivå.

Remissinstanserna:
Remissopinionen är delad. Många av remissinstansema, bl.a. vägverket (VV),
länsstyrelsen i Blekinge län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland
och Svensk Industriförening instämmer i kommitténs bedömning om
infrastmkturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock all
analysen av den regionala problembilden är bristfällig. ERU menar att analysen
av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen är summarisk och
motsägelsefull. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Piteå kommun saknar en
redovisning och analys av arbetslöshetssiffrorna i de olika regionema.
Lantbmksstyrelsen (LBS) menar att kommittén ger för litet utrymme åt problem
och utvecklingstendenser på landsbygden. Bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län
anser att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre prioriterade
landsdelarna. Boverket och Bräcke kommun anser att boendefrågomas betydelse för
regional utveckling har underskattats av kommittén.

Skälen
för min bedömning: Regionalpolitiken har alltsedan den introducerades i
Sverige vid mitten av 1960-talet tagit sin utgångspunkt framförallt i
stmkturella förändringar som har påverkat sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen
negativt i olika delar av landet.

Under
1960-talet var det den snabba minskningen av antalet sysselsatta inom jord- och
skogsbmket som utgjorde det dominerande problemet. Nedgången drabbade
sysselsättning och befolkning i alla delar av landet, men de största effekterna
fick den i skogslänen där dessa näringar hade särskilt stor betydelse.
Industrin expanderade under denna tid och det var naturligt all de
regionalpoliliska medlen huvudsakligen inriktades mot atl påverka
lokaliseringen av industrins investeringar. Den offentliga sektorn expanderade
också under 1960-lalel. Universitet, specialistsjukvård och

15

gymnasieskolor
byggdes ut, vilket bidrog till den snabba tillväxten i främst Prop.
1989/90: 76 storstäder och länscenira.

Tillbakagången
av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket fortsatte under 1970-talel.
men i en långsammare takt. Industrin och den offentliga sektorn utvecklades på
ell nytt säu. Den allt snabbare strukturomvandlingen inom industrin och den
allmänt sett svaga ekonomiska utvecklingen under främst den senare delen av
1970-talet, ledde till regionalt koncentrerade strukturförändringar i delar av
landet där allvarligare regionala problem tidigare inte existerat. Vidare kom
en allmän tillbakagång inom industrin. Sysselsättningen inom den offentliga
sektorn fortsatte under 1970-talet att Öka i snabb takt, men utbyggnaden fick
nu en mera regionalt spridd lokalisering.

Denna
utveckling innebar att flyttningarna minskade både mellan och inom län.
Nelloflyttningen lill storstadsregionerna byttes i en viss utflyttning och
flertalet skogslän hade en viss nettoinflyttning. Skillnaderna mellan och inom
län vad gäller sysselsättningsgraden minskade.

Under
början av 1980-talei skedde en uppbromsning av tillväxten inom den offentliga
sektorn och dess tidigare stabiliserande inverkan på sysselsättningens
regionala fördelning har därmed minskat. Induslrisysselsätt-ningen började samtidigt
återigen att öka något och blev regionalt förhållandevis jämnt fördelad. Inom
främst företagsinriktade privata tjänster ökade tillväxten snabbt.

Utvecklingen
under 1980-lalel har också präglats av strukturella förändringar inom delar av
näringslivet — främst inom gruv- och stålindustrin och i begränsad omfattning i
kvarvarande delar av varvsindustrin. Detta, har i berörda regioner lett till
betydande negativa sysselsättningseffekter, som dock i huvudsak kunnat hävas
genom olika arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder. Samtidigt har det,
trots en allmänt positiv utveckling med en mycket hög sysselsättning i landet
som helhet, inte varit möjligt att i tillräcklig grad vända den negativa
sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen i bl.a. norra Sveriges inland.
Utvecklingen har också präglats av en stor befolkningstillväxt i
storstadsregionerna — främst i Stockholmsregionen. Sysselsättningstillväxten
har där till stor del skett inom de privata tjänstenäringarna.

Den
utflyttning av framförallt yngre människor — särskilt kvinnor — som skett från
bl.a. stödområdet till storstadsregioner och större orter tycks, enligt studier
som gjorts, vara en företeelse som över tiden och till sin omfattning visar
mycket små förändringar. Orsakerna till den är inte alltid brist på arbete i
hemorten och avsaknad av arbeten inom yrken som man utbildat sig för, utan även
ungdomars strävan att söka sig till en varierad arbetsmarknad, stort utbud av
nöjes- och kulturliv m. m.

Denna
utveckling får emellertid långsiktigt negativa effekter främst i
utfiyttningsområdena genom dess påverkan på bl.a. könsfördelning och
åldersstruktur.

Även
om en viss stabilisering av befolkningsutvecklingen skett under

senare år kvarstår i många delar av landet effekterna av tidigare utflyttning

i form av en ogynnsam åldersstruktur. En följd av denna utveckling är

också att drygt hälften av landets kommuner har födelseunderskott. Den 16

stabilisering
i befolkningsutvecklingen som skett de senaste åren beror dels Prop.
1989/90:76 på ökad nelloinvandring av främst flyktingar dels på ökade
födelsetal.

I
Sverige är förvärvsgraderna internationellt sett mycket höga och skillnaderna
mellan män och kvinnor i regel små. Det finns dock regionala skillnader, som
visar att det trots en generell arbetskraftsbrist i landet finns områden där
det fortfarande finns tillgång på arbetskraft. Det gäller särskilt i norra
Sveriges inland, delar av Bergslagen och nordvästra Värmland. Detta ger skäl
för att koncentrera de regionalpoliliska åtgärderna till främst dessa områden,
dels för att det leder till minskade regionala skillnader i bl. a.
sysselsättning och service, dels därför att det för landet som helhet är nödvändigt
att utnyttja alla resurser för att få en god ekonomisk utveckling.

Tillgången
på varierade sysselsättningsmöjligheter och differentierad service skiljer sig
mellan olika delar av landet. I de mer tätbefolkade södra och mellersta delama
av landet finns lokala arbetsmarknader som fungerar väl eller där goda
fömtsättningar finns för att detta skall ske. Detsamma gäller vissa områden i
främst Norrlands kustland samt i delar av Värmland och i Dalsland och Gotland.
1 norra Sveriges inland är däremoi befolkningstätheten så låg och de
geografiska avstånden så stora att det krävs samhällsinsatser för att kunna
upprätthålla sysselsättning och service. Det är i denna del av landet som de
mest uttalade behoven av långsikliga och effektiva regionalpoliliska insatser
finns.

Enligt
min bedömning finns det i Bergslagen områden som har problem av stmkturell
karaktär och av en storieksordning som kräver långsiktiga regionalpolitiska
åtgärder. Detta gäller dock inte hela det område i Bergslagen, som kommittén
prioriterat. Inte heller när det gäller sydöstra Sverige delar jag kommitténs
syn på prioriteringen.

I
sydöstra Sverige bedömer jag inte problemen vara av sådan karaktär och
svårighetsgrad att del är motiverat med några regionalpolitiska insatser av
den typ som är motiverade för norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och
delar av nordvästra Värmland.

De
utvecklingshinder som finns i dessa områden — långa avstånd, ell klimat som
försvårar och fördyrar olika verksamheter m.m. — finns inte på samma sätt i
sydöstra Sverige. I denna del av landet ingår också kommunerna nästan
undantagslöst i större gemensamma arbetsmarknader inom vilka
sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

1
underlaget för mina bedömningar (bilaga 1) framgår det att det i alla län finns
glesbygds- och landsbygdsområden där vissa utvecklingsinsatser är motiverade
för atl skapa en balanserad befolknings- och sysselsättningsutveckling.

Fortsatta
strukturförändringar är nödvändiga. Jag vill t. o. m. hävda alt sådana bör
uppmuntras om vi ska kunna utnyttja våra gemensamma resurser på ett sätt som
långsiktigt leder till tillväxt i hela landet. Var och när strukturförändringar
kan uppkomma går emellertid inte exakt alt fömtsäga. För att klara
förändringarna behövs aktiva insatser i glesbygden för atl skapa alternativa
sysselsättningar. 1 de fall större industriorter drabbas av kraftiga sysselsättningsminskningar
eller nedläggningar är det nödvändigt att samhället har en beredskap för att
med i första hand

17

2
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

arbetsmarknads-
och regionalpolitiska åtgärder hantera de problem som Prop. 1989/90:76 kan
uppstå för berörda människor och regioner.

Expertgruppen
för forskning om regional utveckling (ERU) har nyligen i bilaga 12 liU
långtidsutredningen 1990 analyserat den regionala utvecklingen under det
kommande decenniet. 1 sina analyser har ERU utgått från två scenarier,
"tillbaka till kostnadskrisen" (höga nominella löneökningar och en
låg tillväxt av industriproduktionen) och "den permanenta högkonjunkturen"
(dämpad löneökningstakt, ökade investeringar och en förhållandevis snabb
produktivitetsökning).

ERU
konstaterar att i scenariot "tillbaka till kostnadskrisen" leder en
ogynnsam kostnadsutveckling till all näringslivels internationella konkurrensförmåga
försvagas. Detta leder till ökad stmkturomvandling inom industrin och
sysselsättningsproblem i industriregioner. I storstadsregioner och regionala
centra med en förhållandevis liten industrisektor kan den förväntade
expansionen i kunskapsintensiva verksamheter leda till en fortsatt tillväxt.
Detta scenario innebär sålunda enligt ERU att flyttningsströmmen på nytt
kommer att gå från industriregioner till storstadsregioner och regionala
centra.

Den
mellanregionala obalansen under 1990-talet skulle således enligt ERU leda till
en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

I
scenariot "den permanenta högkonjunkturen" bärs den ekonomiska
tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållandevis fördelaktiga
kostnadsutvecklingen innebär emellertid att näringslivets konkurrensförmåga
utvecklas gynnsammare än i altemativet "tillbaka till kostnadskrisen".
Även i detta scenario blir tillväxten störst i storstadsregioner och regionala
centra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållandevis liten, då
näringslivet i industriregionerna kan upprätthålla sin konkurrensförmåga.

Den
överhettade arbetsmarknad som blir fallet i scenariot "den permanenta
högkonjunkturen"förväntas enligt ERU leda till atl flyttningen till
storstadsregionerna av arbetskraft med längre utbildning fortsätter samtidigt
som dagens problem med att rekrytera annan arbetskraft i dessa regioner består.

Den
"permanenta högkonjunkturen" skulle enligt ERU bidra till att dagens
mellanregionala balans kan bevaras under 1990-talet.

Min
slutsals av ERU:s analys blir att båda scenarierna ställer krav på kraftfulla
regionalpolitiska insatser. Typen av insatser kan behöva variera inför de olika
utvecklingsperspektiven. Även om de regionala insatserna måste präglas av
långsiktighet är det nödvändigt att det finns en flexibilitet i
medelsutformningen och de geografiska prioriteringarna.

Underlaget
för mina bedömningar om den regionala utvecklingen redovisas särskilt (bilaga
1). De motiv och bedömningar som jag lägger till gmnd för mina förslag till
prioriteringar, åtgärder m. m. tar jag också upp i de enskilda avsnitten.

3 Regionalpolitiska
mål, riktlinjer m. m.

Prop.
1989/90:76

Mitt förslag:
Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång lill arbete,
service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en
rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet, en
balanserad befolkningsutveckling så att en betydande valfrihet i boendet kan
åstadkommas samt att produktionen kan ske rationellt, varigenom en god
ekonomisk tillväxt kan uppnås.

Kommittén: De nuvarande
målen för regionalpolitiken svarar enligt kommittén mot en geografisk
uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrunden anser kommittén
att målen också behöver ges ett mer specifikt geografiskt innehåll. En
formulering som enligt kommittén skulle kunna uppfylla dessa krav är att
regionalpolitikens mål är att skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt,
kulturellt och ekologiskt avseende.

Remissinstanserna: Några
remissinstanser, t.ex. ÖCB, länsstyrelsen i Gollands län, Torsby, Hudiksvalls,
Ljusdals och Överkalix kommuner, delar i stort de synpunkter som läggs fram i
betänkandet, medan en majoritet av remissinstanserna har starka invändningar
mot kommitténs förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken.

AMS anser att förslagen
till ny formulering av regionalpolitikens mål ger en orealistisk bild av vad
som kan åstadkommas med de regionalpolitiska medlen. SIND m.fl. anser alt
uppgiften all precisera regionalpolitikens mål kvarstår. ERU menar att den
föreslagna målsättningen blir problematisk när den skall genomföras.
Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. anser att de hittills gällande målen för
regionalpolitiken skall ligga fast. Många remissinstanser bl.a. länsstyrelsen
i Jämtlands län, utvecklingsfonden i Kopparbergs län, Tierps kommun och
Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att de föreslagna målen inte är
mätbara, att de är oklara och behöver preciseras samt att de inte är operativt
användbara.

Skälen för mitt förslag:
Det är de övergripande målen för regionalpolitiken som skall styra den
praktiska verksamheten. Ramarna för politiken måste beskrivas så att de ger
uttryck för såväl visioner som realism med hänsyn till vad som är möjligt att
uppnå med regionalpolitiska medel. Jag anser därför atl det liksom hittills bör
finnas övergripande målsättningar för politiken, samtidigt som strävan bör vara
att konkretisera och bryta ner målen så att de kan genomföras i praktiken i så
stor utsträckning som möjligt.

Det är mot den bakgrunden
som jag anser all regionalpolitiken bör medverka till att förbättra välfärden
både genom att bidra till rättvisa, valfrihet och tillväxt.

Det finns stöd hos ett
betydande antal remissinstanser för att nuvarande mål skall ligga fast. Liksom
hittills bör strävan vara all människor skall ha tillgång till arbete, service
och god miljö oavsett var de bor. Regionalpolitiken bör vidare inriktas på att
åstadkomma en balanserad befolkningsutveckling.

19

Rättvisa Prop. 1989/90:76

Ett
av regionalpolitikens mål är att främja en jämn fördelning av välfärden. Det
betyder att människor i olika delar av landet skall ha en likvärdig standard.

Inkomst-
och bostadsförhållandena bör generellt sett vara likvärdiga över hela landet.
Fömtsättningama för att åstadkomma detta skiljer sig emellertid mellan olika
delar av landet. Möjlighetema att utnyttja naturen och försörja sig varierar.
Även i andra avseenden råder skilda levnadsbetingelser i olika Ortstyper. Vid
bedömningen av den totala levnadsstandarden i olika regioner och ortstyper
måste sådana villkor finnas med.

En
jämn fördelning av levnadsstandarden skapar förståelse mellan olika regioner,
undanröjer misstro mellan människor i olika delar av landet och utgör en
fömtsättning för en balanserad befolknings- och samhällsutveckling. Därför är
goda möjligheter till arbete, bostad och service i hela landet ell primärt mål
för välfärdspolitiken.

Valfrihet

Ett
glest befolkat land som Sverige, med en jämn och god levnadsstandard, har
fömtsättningar atl genom en aktiv regionalpolitik skapa en betydande valfrihet
i bosättningen som fattigare och mer tättbefolkade länder saknar. Det finns
orter och regioner i vårt land med olika karaktär, befolkningskoncentration
och sammansättning av näringslivet.

Det
finns storstäder, medelstora städer, småstäder, landsbygd och glesbygd. Det
finns öppna landskap, orörda älvar, skogsområden, industrire-gioner och
infrastmktur. Det finns en bra geografisk spridning av t.ex. utbildning och
social service. Det är viktigt att regionalpolitiken inriktas på att bevara
denna mångfald. Regionalpolitiken bör enligt min mening bygga på solidaritet
mellan olika regioner och förståelse för de skilda levnadsvillkor som gäller i
landets olika delar.

För
alt minska orters och regioners sårbarhet är det viktigt atl ha en varierad
näringsstmktur. Erfarenheten visar att det främst är orter som är ensidigt
beroende av ett företag eller en bransch som har sämst fömtsättningar att
klara stmkturförändringar.

Det
är emellertid också viktigt att bygga på regioners och orters särart och
speciella karaktär. Med en större befolkningstäthet förlorar glesbygden sin
särart. Storstaden har kvaliteter som bl.a. bygger på dess roll i det
internationella nätverket och som är väsentlig för hela nationens utveckling.
För att samspelet mellan regioner av olika karaktär skall fungera måste deras
särarter och specialiteter tas tillvara. Det är också en av anledningarna till
att regionalpolitiken i ökad utsträckning måste bygga på lokal mobilisering,
idéer från befolkningen på orten och på en allmänt decentraliserad
beslutsstmktur.

Tillväxt

Regionalpolitiken
kan på flera sätt medverka till all främja den ekonomis

ka tillväxten. 20

Genom
att resurser las tillvara på ett effektivt sätt kan regionalpolitiken Prop.
1989/90:76 bidra till landets tillväxt. Arbetskraft, kapital och naturtillgångar
kan komma till användning genom regionalpolitiska åtgärder. Denna produktiva
användning står i kontrast till det slöseri som arbetslöshet och kapitalförstöring
innebär och som utan en effektiv regionalpolitik kan uppstå i många regioner.

Regionalpolitiken
kan också bidra till att underlätta stmkturförändringar, som innebär att
produktionens förädlingsvärde ökar. Genom en aktiv regionalpolitik skapas
större acceptans för stmkturella förändringar i regioner som annars skulle
drabbas hårt av industrinedläggningar och företagskriser. De människor som
direkt berörs av sådana förändringar skall inte ensamma behöva bära de negativa
konsekvensema. De skall veta att det finns ett samhälleligt ansvar för orter
och regioner som berörs av stmkturförändringar.

Samtidigt
vill jag betona behovet av stmkturförändringar såväl för att upprätthålla etl
konkurrenskraftigt och effektivt näringsliv som för att förbättra livsmiljön.
Detta är i sin tur en fömtsättning för bevarad välfärd. I samband med sådana
stmkturförändringar måste också krav ställas på de företag som genomgår
förändringama. De måste ta ett aktivt ansvar för utvecklingen och förnyelsen av
näringslivet i de regioner där förändringar äger ram.

Regionalpolitiken
skall därför inriktas på atl stimulera tillväxten av befintligt och
utvecklingsbart näringsliv saml stödja nyetableringar. Genom förbättringar av
infrastmkturen kan brister i fömtsättningama för näringslivets utveckling
undanröjas. En lyngdpunktsförskjutning av de regionalpolitiska insatsema bör
därför ske från företagsstöd mot infrastmkturåtgärder.

Regionalpolitiken
kan även främja den ekonomiska tillväxten genom att avlänka produktion från
överhettade områden och därigenom pressa tillbaka kostnadsökningarna. Med
tämligen små medel kan en för samhället totalt sett ökad effektivitet uppnås.

Arbete,
service och god miljö

För
atl uppnå målen om rättvisa, valfrihet och tillväxt måste regionalpolitiken
inriktas på att skapa arbete, service och god miljö i hela landet.

Det
är emellertid enligt min mening en självklarhet att det inte går atl skapa en
lika varierad arbetsmarknad i en mindre tätort som i en storstad. Det går
heller inte att erbjuda utbildning på samma sätt på alla platser i hela landet.
Den goda miljön ser annorlunda ut i norra Sveriges inland i förhållande lill
Stockholms centmm, och de åtgärder som behövs för att förbättra miljön
varierar.

Regionala
problem som finns i olika delar av landet måste också åtgär

das genom en samordnad seklorspolitik och samverkan mellan olika sam

hällsverksamheter. Regionalpolitiken måste inriktas på att i vissa regioner

kompensera för brister i infrastmkturen, i andra regioner på att stödja

industriell utveckling och utflyttning av tjänsteföretag eller en kombina

tion av olika typer av åtgärder. 21

I vissa delar av landet
kommer det att behövas stöd lill näringslivs- Prop. 1989/90:76 utveckling
under överskådlig tid för alt kompensera för långa transporter,
klimatförhållanden eller andra konkurrensnackdelar medan det i andra regioner
kan vara fråga om att temporärt göra samhälleliga insatser för att underlätta
genomförandet av en omfattande stmkturförändring.

Regionalpolitiska
åtgärder skall sättas in där de största behoven finns, där de gör bäst nytta
samtidigt som samhällets stöd bör minimeras. I princip skall varje seklorsorgan
ta ansvar för att medverka till en positiv regional utveckling inom sitt
verksamhetsområde. Tillsammans med andra polilikområden kan därför
regionalpolitiken skapa en balanserad utveckling i alla delar av landet.

Balanserad
befolkningsutveckling

Kravet
på en balanserad befolkningsutveckling kommer i ell regionalt perspektiv att
ställa Sverige inför åtminstone två utmaningar.

För
det första ökar andelen äldre människor och det sker särskilt markant i de
glesast befolkade delama av landet. Att yngre människor söker sig lill
storstädema ar i och för sig inte något nytt. Så har del afitid varit. På många
håll kommer den här utvecklingen att ställa glesbygder och mindre orter inför
mycket stora påfrestningar under de närmaste decenniema. Det måste därför
finnas strategier i bl. a. kommuner och län för hur man skall möta denna
utveckling.

En
annan utmaning som vi ställs inför är den könsmässiga snedfördelningen.
Kvinnorna måste i betydligt större utsträckning få sysselsättningsmöjligheter,
goda levnadsvillkor samt ett kultumtbud och fritidsulbud som är avpassat efter
deras behov och önskemål också i glesbygd och i andra mindre tätbefolkade
regioner. Den stora obalansen i andelen män och kvinnor i 20—45-årsåldrama
skapar på många håll ett allvarligt socialt problem. Regionalpolitiken måste
bidra till att fömtsättningama för jämställdhet mellan könen uppnås.

Fungerande
regioner

Genom
samverkan kan regionala utvecklingsåtgärder bidra lill att skapa ekonomiskt,
socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner. Det är lätt att inse
att i stort sett alla regioner har problem i något avseende. Det är därför
viktigt att lösa de problem som uppstår på de platser där de finns. Sociala
problem i storstäderna måste främst lösas med insatser i de regionema.
Visserligen kan bostadsbristen begränsas av en minskad tillväxt i storstäderna
men de underliggande problemen finns trots allt kvar om de inte aktivt
åtgärdas. Kulturell utarmning i glesbygden löses inte primärt genom att öka utbudet
vid t. ex. institutionsteatrama i våra storstäder. Solidariteten kräver därför
enligt min mening atl politiska insatser görs för att i olika avseenden skapa
fungerande regioner i hela landet.

Regionalpolitiken skall
inriktas på ålgärder som främst underlättar situ

ationen i de ur olika synvinklar värst drabbade regionema. 22

Decentralisering Prop. 1989/90:76

En
övergripande riktlinje för regionalpolitiken är att den skall genomföras i så
decentraliserade former som möjligt för att därigenom komma nära de regionala
problemen och kunna ta vara på varje enskild regions egna resurser och
utvecklingsmöjligheter. Decentralisering av ansvar och resurser är också ett
viktigt sätt att skapa och vidmakthålla människors engagemang för bl. a.
utvecklingsfrågor. Samtidigt kräver vissa väsentliga inslag i regionalpolitiken
— t.ex. infrastmklursatsningar, vissa företagsfrågor, principiellt vikliga
frågor — att åtgärdema ibland måste lösas gemensamt för flera län och ibland i
ett nationellt sammanhang.

Till
decenlraliseringssträvandena hör också atl decentralisera sysselsättning från
större till mindre orter. Förenklingar bör genomföras när del gäller t.ex.
reglema och handläggningen av företagsstöd. När det gäller samhällssektorer av
särskild regionalpolilisk betydelse bör ansvariga myndigheter precisera bl. a.
servicenivå och kvalitet i ofika regioner. Mål för deras verksamhet i olika
regioner bör ställas upp.

Av
detta framgår också att de regionalpolitiska insatserna måste variera med
problemens karaktär och därmed blir också de tillgängliga insatsema olika.

23

4
Geografiska prioriteringar m.m. 4.1 Riktlinjer

Prop.
1989/90:76

Min
bedömning: Del regionalpolitiska arbetet bör bedrivas med inriktning på att
främja en positiv utveckling av näringsliv, sysselsättning m.m. i alla delar
av landet och att åstadkomma regional utjämning inom län och mellan olika delar
av landet.

— De
regionalpoliliska insatserna bör fördelas så, all afia län tilldelas resurser
för vissa allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder, och i övrigt med hänsyn till
de regionalpolitiska problemens omfattning i skilda delar av landet.

— För
regionalpolitiskt förelagsstöd och nedsatta socialavgifter bör nya stödområden
läggas fast för en längre tid.

— Vissa
större orter utanför dessa permanenta stödområden bör kunna fungera som
stödjepunkter för dessa och i vissa fall utgöra alternativa lokaliseringsorter
lill storstäderna.

— Storstadsregionernas,
särskilt Stockholms, tillväxt bör till en del avlänkas till regionalpolitiskt
prioriterade orter genom fortsalt utflyttning av sysselsättning inom privat och
statlig tjänsteverksamhet.

— Särskilda
infrastmkturåtgärder bör inom regionalpolitikens ram vidtas inom prioriterade
regioner.

— Den
utpräglade glesbygden bör prioriteras vad gäller glesbygds-och landsbygdsålgärder.

— Regeringen
bör ges utökade möjligheter att vidta åtgärder för orter/regioner, som drabbas
av regionalpolitiska problem i samband med stmkturförändringar.

— Länsstyrelsema bör, inom de ramar som lagts fast av
riksdagen och regeringen, ange geografiska prioriteringar och riktlinjer för
del regionalpolitiska arbetet i länen.

Kommittén
och remissinstanserna: Kommittén behandlar inte specifikt dessa övergripande
riktlinjer. Dess förslag, liksom remissinstansernas synpunkter, återges i
kommande avsnitt.

Skälen
för min bedömning: Inom ramen för de regionalpolitiska målen har det
regionalpoliliska arbetet två dimensioner: Regional utveckling och
mellanregional utjämning.

Den sektorsövergripande
planeringen och samordningen utgör en mycket viktig del i regionalpolitiken.
Ett syfte med detta arbete är alt genom samordning av flera samhällssektorer
allmänt främja utvecklingen i alla delar av landet — vad jag kallar regional
utveckling. Som en viktig del i detta arbete ingår att främja utvecklingen i
länens glesbygds- och landsbygdsområden.

Det är således viktigt att
åtgärder inom skilda sektorer planeras och genomförs på ett samordnat sätt -
tidsmässigt, geografiskt osv. Därmed uppnås en ökad effektivitet och
hushållning med tillgängliga resurser, vilket

24

bidrar
till ekonomisk tillväxt och en jämn fördelning av välfärden. Den Prop.
1989/90:76 regionalpolitiska planeringen bildar också — tillsammans med den
översiktliga fysiska planeringen och miljöplaneringen i länen — en viktig
grund för trafik-, väg-, bostads- och miljöplaneringen m. m.

Alla
län bör tillföras vissa resurser från anslaget för regionala utvecklingsinsatser
för denna typ av allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder. Samordningsansvaret för
dessa insatser bör ligga hos länsstyrelserna. Den kraftigt ökade
decentraliseringen av resurser och beslutsbefogenheter inom regionalpolitiken
som jag i olika sammanhang föreslår skall ske lill länsstyrelserna innebär
också ökade krav på samordning, uppföljning m.m. Jag avser att senare återkomma
till regeringen med förslag om hur dessa krav skall uppfyllas.

Huvuduppgiften
för regionalpolitiken är dock att åstadkomma regional balans och utjämning —
såväl inom som mellan länen — vad jag kallar mellanregional utjämning.

Problemens
karaktär och omfattning i olika regioner bör utgöra grunden för de geografiska
prioriteringarna av de regionalpolitiska insatserna, t. ex. vid regeringens
fördelning till länen av medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser,
liksom vid avgränsning av stödområden m. m. Analyser av bakomliggande faktorer
bör också ligga till gmnd för de geografiska prioriteringarna inom länen.
Faktorer som låg sysselsättningsgrad, hög arbetslöshet, negativ befolknings-
och sysselsättningsutveckling bör härvid tillmätas stor vikt. Hänsyn bör även
tas till behoven av atl förbättra utvecklingsförutsättningarna för företag
genom att exempelvis åtgärda brister i samhällets infrastruktur. Vidare måste
hänsyn tas till situationen inom större sammanhängande områden och till avstånd
lill större orter och deras arbetsmarknader. Även problemens varaktighet bör
vägas in i bedömningarna.

Vissa
typer av åtgärder bör förbehållas de delar av landet som har de största
regionalpolitiska problemen. Även om jag förordar att ansvaret för
genomförandet och den geografiska fördelningen av stödinsatserna i ökad
utsträckning bör delegeras till statens industriverk och länsstyrelserna bör av
regering och riksdag fastlagda stödområdesindelningar m. m. också i
fortsättningen styra insatsernas omfattning och inriktning i skilda delar av
landet. Dessa indelningar och till dem knutna regler om högsta stöd m. m. ger
också en viss enhetlighet i behandlingen av likartade områden i skilda län.

Jag
behandlar först stödområdesindelningen för det regionalpolitiska
företagsstödet, dock utan att närmare gå in på vilka stöd och regler som bör
gälla i de olika stödområdena. Den redovisningen sker i anslutning till
behandlingen av de olika stödformerna (avsnitt 7).

Jag
tar därefter upp den regionalpoliliska betydelsen av större orter i anslutning
till stödområdet, s. k. stödjepunkter, områden där jag anser det berättigat att
vidta särskilda infrastmkturåtgärder med regionalpolitiska medel, åtgärder som
bör kunna vidtas i samband med större strukturförändringar, begreppen glesbygd
och landsbygd samt slutligen storstadsregionernas betydelse i
regionalpolitiskt sammanhang.

25

4.2
Stödområden förnäringslivsutveckling

Prop.
1989/90:76

Mitt förslag: För
regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta socialavgifter skall den nuvarande
inplaceringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och
C, ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som bedöms
ha de långsiktigt svåraste regionalpolitiska problemen i två nya stödområden,
benämnda 1 och 2, och vilkas omfattning framgår av det följande.

Kommittén:
De delar av landet som under de senaste åren fungerat bäst i ekonomiskt
hänseende har varit storstäderna, särskilt huvudstadsregionen, samt delar av
sydvästra Sverige dvs. Västergötland, Halland samt delar av Småland och Skåne.
Dessa delar av landet har en jämförelsevis modern näringslivsstmktur och den
befolkningstäthet som kommittén anser vara en avgörande förklaringsfaktor för
tillväxt. I dessa områden finns också utvecklade industriella nätverk mellan krävande
köparföretag, t. ex. mellan bilindustrin och dess underleverantörer.

Minst fungerande i
ekonomiskt hänseende är enligt kommittén Inlandet, Bergslagen och Sydöstra
Sverige. Med Inlandet avser kommittén nuvarande stödområde A och B samt
Kramfors kommun. De bakomliggande orsakerna skiljer sig åt mellan dessa
områden. Fömtsättningama för att Inlandet skall bli en ekonomiskt väl
fungerande region är sämre än för Bergslagen och Sydöstra Sverige.
Bosättningsmönster, avstånd lill marknader etc. är helt annorlunda i Inlandet
jämfört med de regioner som utvecklats bäst under 1980-talet. I Bergslagen
finns många av de komponenter som är viktiga för att få en långsiktigt mer
positiv utveckling. Sydöstra Sverige sönderfaller i ekonomiskt hänseende i två
gmpper. Dels finns här landsbygdsdominerade områden, som har vissa problem
gemensamma med Inlandet om än avstånd och gleshet inte är desamma, dels finns
här områden som har en hel del gemensamt med Bergslagen. Det gäller i första
hand Blekinge och vissa av bmkssamhällena i Kalmar län.

Det
är enligt kommittén svårt att ange vilka regioner som fungerar i socialt
hänseende. Kommitténs uppfattning är dock, att det den kallar mellanstäder, som
gmpp betraktad, innehåller många av de kvaliteter som en socialt väl fungerande
region bör ha. Det är lättare att ange problem. Befolkningssammansättningen i
stora delar av Inlandet är ett sådant problem. Från social synpunkt är
problemen särskilt svåra för kvinnorna i Inlandet. Arbetsmarknaden är begränsad
och de ideal som präglar det lokala livet är manliga. De förändringar som
behövs i dessa områden är därför inte bara fler arbetstillfällen ulan också
sådana som ökar kvinnomas möjligheter att delta i och påverka det lokala livet.

På
ett sätt finns det enligt kommittén klara skillnader mellan regionema i
kulturellt avseende. Det gäller tillgänglighet till kultur i form av teater,
konserter och andra evenemang där framförallt storstadsområdena, men även
mellanstäderna, erbjuder invånarna väsentligt större valmöjligheter än andra
typer av orter eller regioner. Det är betydligt svårare att belägga skillnader
vad gäller kulturens frigörande och identitetsskapande betydelse. Men just
därför att kulturen har dessa egenskaper, blir den också

26

särskilt
väsentlig i de landsdelar som är ekonomiskt och socialt mindre Prop.
1989/90:76 öppna än andra.

Från
miljömässig synpunkt är Inlandet, enligt kommittén, den minst belastade
regionen. Klimatet gör emellertid landsdelen mycket känslig för miljöstömingar,
bl.a. därför att nedbrytningen av miljöfarliga ämnen går långsamt.
Storstadsområdena, med sin koncentration av befolkning, konsumtion och
produktion är i detta sammanhang de minst fungerande regionema, tillsammans med
de delar av västra och sydvästra Sverige som hårdast drabbas av
miljöförstörande ämnen från andra länder. 1 Norrland är Sundsvalls-,
Skellefteå- och Luleåregionema mest utsatta beroende på punktutsläpp från
näringslivet i dessa områden.

Sammanfattningsvis
är det kommitténs uppfattning att tre landsdelar bör prioriteras när det gäller
insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget
i landets olika delar. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.
Högst prioritet har insatser som förbättrar situationen i Inlandet. Där får
man också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Kommittén
menar att dessa landsdelar skiljer sig från övriga riket när det gäller styrkan
och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställning och utveckling.

En
förteckning över de kommuner eller delar av kommuner som kommittén avser med
Inlandet, Bergslagen resp. Sydöstra Sverige finns i bilaga 2, avsnitt 1.3.

Remissinstanserna:
Remissbilden är splittrad. Några kommuner, t. ex. Mönsterås, Karlskrona och
Smedjebacken, instämmer i kommitténs förslagtill nya prioriteringar. Många
remissinstanser anser att den nuvarande slödområdesindelningen skall bibehållas
men göras mindre statisk. SIND anser att en snävare avgränsning av stödområdena
är önskvärd, men att kommitténs underlag inte medger detta. Gävle kommun anser
att länsstyrelsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som
stöd skall användas.

Flera
kommuner i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län och länsstyrelsen i
Västerbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlandet till ett begrepp
och att en differentiering av slödnivåer behövs. Länsstyrelsen i Norrbottens
län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stödområde A och B blir ett
område och att stödområde C bibehålls. Många remissinstanser i områden som får
försämringar enligt kommitténs förslag, främst i stödområde C, hävdar att det
finns tungt vägande skäl för att de får behålla sina nuvarande stödmöjligheter.
Andra remissinstanser t. ex. AMS, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet
Hela Sverige ska leva ifrågasätter varför vissa områden som västra Värmland,
Dalsland, Gotland m. fl. inte längre skall ingå i stödområdet.
Norrlandsförbun-del anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap.
Flera instanser anser att även Orsa kommun skall ingå i stödområdet.

Skälen
till mitt förslag: Den nu gällande stödområdesindelningen för det

regionalpolitiska företagsstödet lades fast av riksdagen våren 1982. För

stödet fastställdes tre permanenta stödområden, benämnda A, B och C,

där stödområde A är högst prioriterat. 27

Stödområdenas
nuvarande omfattning framgår av följande karta.

Nuvarande
stödområdesindelning

Prop. 1989/90:76

Teckenförklaring Stödområde A

Stödområde B

Stödområde
C

Ytmässigt
omfattar dessa permanenta stödområden ca 62% av Sverige Prop. 1989/90:76
och ca 13 % av befolkningen bor här.

Riksdagen
gav år 1982 även regeringen fullmakt att placera in kommuner eller delar av
kommuner i tillfälligt stödområde, om allvarliga sysselsättningsproblem
uppkommit till följd av exempelvis omfattande stmktur-rationaliseringar. Elva
kommuner eller delar av kommuner är för närvarande inplacerade i tillfälligt
stödområde. Jag återkommer senare (avsnitt 4.6) med förslag om hur denna
möjlighet bör utformas i framtiden.

En
redogörelse för utfallet av det regionalpolitiska förelagsstödet fördelat på
bl. a. län och stödområden kommer jag att lämna senare (avsnitt 7.2.1.1).

Stödområdesindelningen
för företagsstödet har också kommit atl utnyttjas som geografisk
fördelningsnyckel för andra åtgärder av regionalpolilisk betydelse.

Det
är enligt min mening viktigt att stödområdesindelningen inte ändras för ofta.
Den bör ligga fast över en längre tid, bl.a. för atl underlätta planeringen för
företag och myndigheter. Den genomgång av den regionala problembilden som
gjorts av den regionalpolitiska kommittén och mina egna bedömningar, dels av
problemens svårighetsgrad i olika områden, dels av hur de framtida
regionalpolitiska insatsema bör fördelas mellan olika typer av ålgärder, har
emellertid övertygat mig om att det nu är lämpligt att göra vissa förändringar.

Kommittén
anger tre landsdelar där behoven av omställning och utveckling är särskilt
stora: Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet ger kommittén
åtgärder som förbättrar situationen i Inlandet. Här får man enligt kommittén
också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Jag
har tidigare framhållit att en förskjutning av de regionalpolitiska insatsema
bör ske från direkt företagsstöd till åtgärder för att förbättra infrastmkturen
i de prioriterade regionema. Jag kommer därför senare bl. a. att föreslå att de
maximala procentsatsema för bidrag i samband med investeringar i byggnader och
maskiner sänks. Eftersom det då inte blir så stor skillnad i stöd mellan olika
stödområden föreslår jag att antalet stödområden fortsättningsvis begränsas
till två, förslagsvis benämnda 1 och 2, med det högsta stödet i stödområde 1.

Som
en följd av denna förskjutning bör också det regionalpoliliska företagsstödet
koncentreras till de områden som har de långsiktigt svåraste problemen.

Till
gnmd för mina förslag till förändringar av stödområdena ligger också såväl
kvantitativa som kvalitativa bedömningar av de regionala problemens
svårighetsgrad i olika områden. De kvantitativa faktorema är främst
arbetslöshetsnivå, sysselsättningsgrader för såväl kvinnor som män, samt
befolknings- och sysselsättningsutveckling under senare år. Kvalitativa
bedömningsfaktorer är exempelvis avstånd lill marknader, klimatförhållanden,
gleshet i bebyggelsen och de lokala arbetsmarknadernas utseeende. Jag har
också strävat efter sammanhängande stödområden och all undvika skarpa gränser
mellan olika områden.

Mot
bakgmnd härav delar jag kommitténs bedömning att de långsiktigt 29

svåraste problemen även
framdeles kommer att finnas i vad kommittén Prop. 1989/90:76

kallar
Inlandet. Jag föreslår därför att det regionalpoliliska företagsstödet

fortsättningsvis
i första hand koncentreras till delta område. Jag gör dock

inte
i alla avseenden samma bedömning som kommittén av vilka områden

som bör ingå. De områden
som har de svåraste problemen bör inplaceras i

stödområde 1 och övriga i
stödområde 2.

Jag
delar också kommitténs bedömning att vissa områden i främst Norriands kustland,
Värmland, Dalsland och Gotland, som nu ingår i stödområde C, har sådana
utveeklingsfömtsättningar att det, mot bakgmnd av vad jag nyss har anfört,
inte är befogat atl de inplaceras i stödområde. Jag avser dock att fortsätta
det intensiva arbete som regeringen och statens industriverk bedriver inom
ramen för lokaliseringssamrådet inom den privata tjänste- och servicesektom,
och är i det sammanhanget beredd att även fortsättningsvis lämna
regionalpolitiskt stöd lill exempelvis ullo-kaliseringar från
Stockholmsregionen till orter i nära anslutning till stödområdet i den mån
dessa orter utgör de enda realistiska lokaliseringsalternativen till
storstadsregionen. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.3.

I
samband med mer omfattande stmkturförändringar bör regeringen ha möjlighet att
inplacera en kommun i tillfälligt stödområde. Jag återkommer lill detta
(avsnitt 4.5).

Några
kommuner utanför stödområdena bedömer jag också för närvarande ha sådana
stmkturomvandlingsproblem att jag är beredd föreslå regeringen att de
inplaceras i tillfälligt stödområde. Hur denna möjlighet närmare skall
utformas återkommer jag lill i avsnitt 4.5.

Regeringen
bör dessutom även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja
regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena. Det kan exempelvis gälla
om avsevärda sysselsätlningssvårigheler fömtses eller har uppkommit till följd
av industrinedläggning eller av liknande orsak.

Jag
vill i detta sammanhang också erinra om de särskilda regionalpolitiska
insatser som regeringen gjort i dessa områden under senare år. Exempelvis i
Norrbottens, Västerbottens, Västemorrlands och Gävleborgs län. Flera av dessa
är långsikliga och genomförandel kommer att sträcka sig flera år framöver. Jag
kommer också senare (avsnitt 12) att föreslå att särskilda regionalpolitiska
åtgärder skall vidtas i Jämtlands län.

Vad
gäller Gotlands län så visar ingen av de kvantitativa bedömningsfaktorer jag
nyss nämnt att utvecklingen är ogynnsam. På uppdrag av regeringen har vidare
SIND i en rapport, "Avstamp Golland", föreslagit åtgärder för att
utveckla det gotländska näringslivet. Vissa av dessa förslag har redan
genomförts och andra bereds inom regeringskansliet.

Bergslagen
har sedan år 1984 berörts av två särskilda utvecklingsprogram, som beslutats
av riksdagen och regeringen. Det andra startade år 1986 och avslutas i och med
detta budgetårs utgång. Dessa insatser har samordnats av en särskild
Bergslagsdelegation. Jag bedömer att delegationens arbete har varit mycket
framgångsrikt. Det har lagt en bra gmnd för ett utvecklingsarbete, som bör
fortsätta genom ordinarie organ såsom länsstyrelsema, andra länsorgan och
berörda kommuner.

Enligt min bedömning finns
det emellertid även i Bergslagen områden

som har problem av en karaktär och storleksordning som kräver långsikti- 30

ga
regionalpolitiska ålgärder. Min slutsats härav är att även dessa områden Prop.
1989/90:76 bör ingå i det permanenta stödområdet, men med lägre stödnivåer än
de områden som har de svåraste problemen. Detsamma gäller nordvästra Värmland.
Dessa områden bör således inplaceras i stödområde 2. Andra kommuner i
Bergslagen, som för närvarande berörs av kraftiga strukturomvandlingar, kommer
jag senare föreslå regeringen att inplacera i tillfälligt stödområde.

Vad
beträffar Sydöstra Sverige så bedömer jag inte att problemen är av sådan
karaktär och svårighetsgrad att det, bl.a. mot bakgrund av den koncentration av
det direkta företagsstödet som jag har förordat, är motiverat att inplacera
några delar härav i det permanenta stödområdet.

1
denna del av landet finns inte de utvecklingshinder för företagen som enligt
min mening motiverar mitt förslag till inplacering av områden i norra Sveriges
inland. Bergslagen och nordvästra Värmland i stödområde. Långa avstånd till
leverantörer, kunder och kvalificerad företagsservice, ett klimat som försvårar
och fördyrar verksamheten samt brister i samhällets infrastmktur i form av
kommunikationer, utbildning etc. bidrar till att företagsamheten i sistnämnda
områden försvåras på ett särskilt sätt. Även om det finns vissa orter med
stmkturomvandlingsproblem så är fömtsättningama i dessa avseenden avsevärt
bättre i Sydöstra Sverige. Dessutom ingår dessa kommuner nästan undantagslöst i
större gemensamma arbetsmarknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan
erbjudas.

När
det gäller Sydöstra Sverige vill jag också erinra om de omfattande åtgärder,
som regeringen under senare år vidtagit för att såväl på kort som på lång sikt
stödja utvecklingen i Blekinge län på gmnd av de stmkturförändringar som äger
mm där. Så sent som den 26 januari detta år har regeringen förelagt riksdagen
förslag till ytterligare åtgärder i länet (prop. 1989/90:66). I denna
proposition finns en närmare redogörelse för de åtgärder som tidigare
vidtagits.

Även
i delar av Kalmar län har företag exempelvis medgivits att ta i anspråk
investeringsfonder och regeringen har gjort punktinsatser med regionalpolitiskt
stöd.

Jag
kommer senare (avsnitt 16) att föreslå att det anslag som länsstyrelserna
disponerar för regionala utvecklingsinsatser skall höjas. Min avsikt är att
därefter föreslå regeringen att även län som ligger utanför stödområdet skall
få ökade medel från detta anslag jämfört med innevarande budgetår.

Slutligen
vill jag erinra om möjligheterna för regeringen, som jag nyss nämnt, att även
fortsättningsvis i särskilt angelägna fall lämna regionalpolitiskt stöd även
utanför stödområdet eller om stora stmkturomvandlingsproblem skulle uppstå
tillfälligt inplacera orter i stödområde.

Vid
min bedömning av de olika stödområdenas omfattning harjag, som jag tidigare
nämnt, även strävat efter att i möjligaste mån undvika skarpa gränser mellan
olika områden. Erfarenheten visar att det ofta upplevs som orättvist. Mitt
förslag innebär därför all ytterligare ett par kommuner än för närvarande
kommer att delas vad avser stödområdestillhörighet.

Jag
föreslår därför att följande kommuner eller delar av kommuner

fortsättningsvis inplaceras i stödområde 1 resp. stödområde 2. Inom pa- 31

rantes
anges nuvarande slödområdestillhörighet. Stödområde 1 motsvarar

i
prioritet nuvarande stödområde A och stödområde 2 motsvarar nuvarande Prop.
1989/90: 76 B.

Stödområde 1

Län,
kommun (och församling)

Norrbottens
län

Arjeplog
(A) Arvidsjaur (B) Gällivare (A) Haparanda (A) Jokkmokk (A) Kalix (A) Kiruna
(A) Pajala (A) Överkalix (A) Övertorneå (A)

Västerbottens
län

Dorotea
(A) Maiå (B) Sorsele (A) Storuman (A) Vilhelmina (A) Åsele (A)

Jämtlands
län

Berg
(A)

Härjedalen
(B)

Krokom,
del av (Hctagen, Laxsjö, Föllinge, Offerdal och Alsen) (A)

Ragunda
(A)

Strömsund
(A)

Stödområde 2

Län,
kommun (ochförsamling)

Norrbottens
län

Boden,
del av (Edefors och Gunnarsbyn) (C)

Piteå,
del av (Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt) (C)

Älvsbyn (B)

Västerbottens
län

Bjurholm (B)

Lycksele (B)

Norsjö (B)

Skellefteå, del av
(Fällfors, Jörn och Kalvträsk) (B)

Vindcin (B) 32

Jämtlands län Prop. 1989/90:76

Bräcke (B) Åre (B)

Västernorrlands
län

Sollefteå (B)

Sundsvall, del av (Holm
och Liden) (C)

Ange (B)

Örnsköldsvik, del av
(Anundsjö, Bjöma, Skorped och Trehörningsjö) (B)

Gävleborgs
län

Hofors
(C) Ljusdal (B)

Kopparbergs
län

Avesta
(C)

Ludvika
(C)

Malung
(B)

Mora,
del av (Venjan och Våmhus) (B)'

Orsa
(C)

Smedjebacken
(C)

Vansbro (B)

Älvdalen
(B)

Västmanlands
län

Fagersta
(C) Norberg (C) Skinnskatteberg (C)

Örebro
län

Hällefors
(C) Ljusnarsberg (C)

Värmlands
län

Arvika (C)

Eda
(C)

Filipstad
(C)

Hagfors
(C)

Munkfors
(C)

Torsby (B)

' Våmhus församling tillhör för närvarande inte något
stödområde

33
3 Riksdagen
1989/90. 1 saml Nr 76

KARTA ÖMT de n)a stödmiirädena

Prop.
1989/90:76

v.

Teckenförklaring

»'stödområdet

Stödområde 2

34

De nya stödområdena
omfattar ca 58 % av Sveriges yta och ca 7 % av befolkningen. Följande kommuner
eller delar av kommuner, som nu ingår i stödområde C, föreslås inte längre
inplaceras i permanent stödområde: Boden (centrala), Luleå, Piteå (centrala),
Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå (centrala). Vännäs, Krokom (centrala),
Östersund, Kramfors, Ömsköldsvik (centrala), Hudiksvall (Bjuråker), Nordanstig,
Söderhamn, Lindesberg (Guldsmedshyttan och Ramsberg), Storfors, Sunne, Säffle,
Årjäng, Bengtsfors, Dals Ed, Åmål och Gotland. Några av dessa områden avser
jag dock senare föreslå all regeringen skall inplacera i tillfälligt stödområde
på grand av stora strakturomvandlingsproblem. Dessutom bör några kunna fungera
som stödjepunkter med de regionalpoliliska funktioner jag närmare beskriver i
avsnitt 4.3.

Prop. 1989/90:76

4.3 Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser

Min bedömning:
Utlokalisering av privata tjänsteföretag och statlig verksamhet bör i vissa
fall kunna ske med statligt stöd till stödjepunkter i anslutning till
stödområdet. Även vissa infrastmkturåtgärder bör kunna göras i sådana orter.

Kommittén: Kommittén anser
att en förstärkning av vissa mellanstäder är nödvändig för alt stärka de
prioriterade landsdelarna och för atl möjliggöra en avlänkning av tillväxt
från storstadsområdena. En mellanstad definieras av kommittén som en viktig
knutpunkt för export- och importverksamhet i en större region. De är vidare
ofta knutpunkter i det nationella transportsystemet och kan vara en
kvalificerad beslutsnivå för offentlig förvaltning.

Vissa av de utpekade
mellanstädema prioriterar kommittén för särskilda infrastmkturinsatser och
sysselsättningsskapande åtgärder.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser bl. a. länsstyrelsema i
Blekinge och Gävleborgs län, Karlskrona och Västerås kommuner.

Vissa
remissinstanser lämnar även ytterligare förslag på prioriterade mellanstäder,
t. ex. Eskilstuna, Visby, Kimna m. fl. Även andra orter kan vara altemativ till
storstädema, t. ex. Mora, industricentraortema m. fl.

Huvudparten av
remissinstansema avstyrker förslaget t. ex. SIND och delegationen för
glesbygdsfrågor. Flera är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i
betänkandet t. ex. ERU, flera länsstyrelser och kommuner. Många befarar att de
kommer att fungera som magneter i stället för motorer för regional utveckling.
Många kommuner kommer enligt vissa remissinstanser att få långt till sin
mellanstad och möjligheten att få någon positiv effekt minskar när avståndet
ökar.

Storstadsutredningen
ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effektema på
mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan bli att omvandlingen av
näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser
det som en viktig uppgift att arbeta för

35

all
verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kom- Prop.
1989/90:76 mer andra delar av landet till godo. AMS påpekar att del inte finns
någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Skälen
för min bedömning: Kommittén pekar ul ett antal mellanstäder för vissa typer av
regionala utvecklingsinsatser. Flera av dessa mellanstäder har enligt min
mening en egen växtkraft som gör all några permanenta möjligheter till
regionalpolitiska åtgärder riktade direkt till företagen i sådana städer inte
är motiverade. Det gäller här t. ex. vissa universitets-och högskoleorter och
sådana orter som redan har en väl differentierad arbetsmarknad med stort inslag
av offentlig verksamhet.

Ett
väsentligt mål i regionalpolitiken är all åstadkomma en mellanregional
utjämning. I vissa fall blir det med ett sådant mål nödvändigt med vissa typer
av regionalpoliliska åtgärder — t. ex. infrastmkturåtgärder och stöd till
privata tjänsteföretag — även utanför stödområdena. Riksdagen har tidigare
(prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354) uttalat sig för att t.ex. stöd till
privata tjänsteförelag skall kunna lämnas i stödjepunkter i anslutning till
stödområdena. Jag förordar att vissa insatser som är motiverade för att
åstadkomma regional utveckling och utjämning även fortsättningsvis bör kunna
göras i s. k. stödjepunkter i anslutning lill stödområdena. Några s. k.
mellanstäder bör enligt min mening inte pekas ut.

Åtgärder
i stödjepunkter bör enligt min mening utgå från följande två fömtsättningar.
För det första anser jag att det finns etableringar eller
infrastmkturfunktioner som bara kan lokaliseras till eller fungera i ett fåtal
större orter. Som exempel villjag nämna högskolor och regionala flygplatser.

För
det andra menar jag att det i vissa fall bara är större orter som kan vara
realistiska altemativ i valet mellan Stockholmsregionen och något annat lokaliseringsaltemativ.

Den
typ av insatser jag främst anser vara aktuella är decentralisering och
eventuella omlokaliseringar av statlig verksamhet från Stockholm och
etableringar av privat tjänste- och serviceproduktion som annars skulle
fortsätta sin verksamhet i Stockholmsregionen. Vidare är det nödvändigt att
fortsatta satsningar på högskolan i första hand sker i orter med högskoleenheter,
vilket ofta är liktydigt med s. k. stödjepunkter. Initiativen till att
genomföra denna typ av insatser måste regeringen och berörda myndigheter ta.
Jag anser inte alt det finns skäl att på förhand peka ul de orter som kan
betecknas som stödjepunkter. I huvudsak är det länscentra och vissa andra orter
i eller i anslutning till stödområdet.

Jag
vill samtidigt framhålla betydelsen av att de eventuella insatser som kan komma
att göras på nämnda sätt också i möjligaste mån kommer områden och kommuner
utanför själva stödjepunkten tillgodo. Det kan röra sig om att underlätta
möjlighetema att anlita tjänsteföretag, att få till stånd spridning av
utbildning och kompetens från högskolan etc. Detta fömtsätter att initiativ tas
och att aktiva insatser görs bl. a. på länsnivå för att bygga upp nätverk etc.
mellan högskolan och t. ex. företag, samhällsorgan m.m. Länsstyrelsemas
projektmedel bör kunna användas för dessa ändamål.

Det
är också angeläget att det inom länen kan ske en inomregional 35

utjämning. De insatser som
gjorts för atl utveckla s.k. lokalkontor — kontor där olika servicefunktioner
samordnas — är exempel på initiativ som bör drivas vidare. Civildepartementet
har initierat ett utvecklingsarbete kring detta. Även i detta avseende har
länsstyrelsema en viktig roll. De medel som styrelserna disponerar för regional
projektverksamhet bör i vissa fall kunna användas också för att initiera sådana
insatser.

Prop. 1989/90:76

4,4 Områden för särskilda regionalpolitiska
infrastrukturåtgärder

Mitt
förslag: Särskilda infrastmkturåtgärder skall genomföras i prioriterade orter
och regioner, i första hand i stödområde 1.

Kommittén:
Kommittén föreslår att etl anslag för Ersättning till vattenkraftsregioner
inrättas. 300 milj. kr. bör enligt kommittén inledningsvis årligen under tio år
tillföras en särskild Inlandsstyrelse för regionala utvecklingsinsatser i
inlandet. 50 milj. kr. föreslås tillföras länsstyrelsema i södra Sverige för
landsbygdsutveckling.

Remissinstanserna: Många
remissinstanser instämmer i kommitténs bedömning att särskilda
infrastmkturinsatser bör göras i bl.a. inlandet. Så gott som alla avstyrker
dock förslaget om en inlandsslyrelse.

Skälen för mitt förslag:
Behoven av regionalpolitiska åtgärder är som jag tidigare (avsnitt 4.2)
framhåUit särskilt stora i norra Sveriges inland. I likhet med kommittén anser
jag alt särskilda regionalpolitiska medel bör disponeras för
infrastmkturåtgärder. Jag föreslår därför att berörda länsstyrelser
(länsstyrelsema i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) skall få
disponera särskilda medel för infrastmkturinsatser i stödområde 1.

Vissa typer av
infrastmkturinsatser måste genomföras för större regioner än stödområde 1 och
beslutas på central nivå. Regeringen bör därför disponera medel för att genom
egna beslut, eller genom medverkan av myndigheter, genomföra kompletterande
åtgärder i stödområde 1 och 2 samt i stödjepunkter i anslutning till
stödområdena.

Jag
återkommer (avsnitt 9) med förslag om infraslmkturålgärdemas inriktning,
beslutsnivåer m. m. och till medelsfrågan (avsnitt 15).

Som
jag tidigare (avsnitt 4.1) framhållit bör vidare i alla delar av landet, även i
de som inte tillhör någon av de särskilt prioriterade regionema, ett aktivt
regionalt utvecklingsarbete kunna bedrivas med inriktning mot bl.a.
infrastmkturfrågor.

37

4.5 Orter
och regioner i strukturomvandling

Prop.
1989/90:76

Mitt
förslag: Vid mycket omfattande strukturförändringar skall nyetablering och
expansion inom näringslivet kunna underlättas, dels genom att kommuner eller
delar av kommuner tillfälligt skall kunna placeras in i stödområde, dels genom
att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av
kommuner, som redan tillhör stödområde 2, tillfälligt skall kunna höjas.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén har bl.a. belyst olika regioners sårbarhet för
strukturomvandling. Regeringen bör ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande
regionala problem.

Remissinstanserna: Några
få remissinstanser tar särskilt upp frågor av betydelse i
stmkturomvandlingssammanhang. AMS framhåller exempelvis betydelsen av att
robusta arbetsmarknader skapas. Andra remissinstanser, t. ex. Ljusnarsbergs
kommun, framhåller att satsningar på t. ex. utbildning måste göras när
stmkturförändringar sker.

Skälen för mitt förslag:
Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken våren 1982 fick regeringen
möjlighet att förklara orter eller regioner, som drabbas av regionalpolitiska
problem i samband med stmkturförändringar, för tillfälliga stödområden. För
närvarande är elva kommuner eller delar av kommuner inplacerade i tillfälliga
stödområden.

För att upprätthålla
näringslivets konkurrenskraft måste, som jag tidigare (avsnitt 3) framhållit,
stmkturförändringar underlättas. Olönsamma verksamheter måste kunna läggas ned
eller förnyas för att resurser skall kunna föras över till sektorer med bättre
utvecklingsmöjligheter för framtiden och därigenom ge fömtsättningar för en
gynnsam ekonomisk tillväxt.

Stmkturförändringar som
berör industriföretag bör normalt hanteras inom ramen för ordinarie statliga
medel. 1 dessa finns och bör finnas en stor flexibilitet för att hantera sådana
situationer. Regeringen bör således även fortsättningsvis ha möjlighet att i
undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena.

1 situationer där det
handlar om mycket omfattande stmkturförändringar och om att snabbt kunna
åstadkomma effekter bör regeringen dessutom liksom hittills ha möjlighet att
för en begränsad tid placera in kommuner eller delar av kommuner i stödområde.
Jag föreslår dämtöver atl regeringen ges möjlighet att höja den maximala
andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner som redan
tillhör stödområde 2 om en mycket omfattande stmkturförändring skulle inträffa.
Jag tar upp denna fråga mer i detalj senare (avsnitt 7.2).

Jag återkommer senare
(avsnitt 7.2.1.2) närmare till bl.a. frågan om storleken på
lokaliseringsbidrag.

38

4.6
Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser

Prop.
1989/90:76

Mitt
förslag: Med glesbygd skall avses stora sammanhängande områden med gles
bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service samt skärgårdar
och liknande områden. Med utgångspunkt härifrån skall länsstyrelsen avgränsa de
områden i länet där glesbygdsstöd skall kunna lämnas.

Länsstyrelsen bör
även bedöma behovet av att avgränsa landsbygdsområden där andra
regionalpoliliska utvecklingsinsatser bör kunna genomföras.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén tar upp skillnader mellan glesbygds- och
landsbygdsområden men lämnar inga förslag.

Remissinstanserna:
LRF och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva menar atl landsbygden som helhet
bör prioriteras. Folkrörelserådet anser att begreppet landsbygd huvudsakligen
ska omfatta områden utanför tätorter. Mindre tätorter och byar bör ingå. Även
begreppen glesbygd och skärgård behövs för all markera särskilda insatsbehov.

Skälen
för mitt förslag: Jag kommer senare (avsnitt 10) att redovisa förslag om
utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd. Som underlag härför är det
viktigt att klara ut vilka geografiska områden det gäller samt olikheterna
såväl mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden som inom dessa områden.

Glesbygd
och landsbygd är inte, som de ibland felaktigt framställs, några synonyma
begrepp. De glesbygdsområden, som är föremål för särskilda insatser från
statens sida, finns angivna i relativt generella termer i förordning
(1985:619) om glesbygdsstöd. Där sägs att med glesbygd avses stora
sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till
sysselsättning eller service samt skärgårdar och liknande områden.

Det
bör även fortsättningsvis ankomma på respektive länsstyrelse att utifrån dessa
riktlinjer avgöra vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd, och
därmed också var glesbygdsstöd kan lämnas. Glesbygd enligt denna definition
omfattar främst Norrlands inland, delar av Norrlands kustland samt delar av
Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Sådana områden finns även i viss
omfattning i övriga Sverige t.ex. i skärgårdarna och i Småland. Sammantaget bor
i dessa glesbygdsområden ca 550000 personer.

Begreppet
landsbygd har under senare år, inte minst genom den under åren 1988 och 1989
bedrivna landsbygdskampanjen, blivit ett allt vanligare begrepp, som ibland
felaktigt används som synonym till glesbygd. Någon vedertagen definition av vad
som är landsbygd finns inte. Ofta avses områden i största allmänhet utanför
större tätorter, vilket innebär att Sveriges yta till stor del blir att
betrakta som landsbygd. En definition som använts av Europarådet är att
avgränsa landsbygdsområden så att tätorter med upp till 3000 invånare
inkluderas. Enligt den regionalpolitiska kommittén innebär för Sveriges del en
sådan definition att ca 1,6 miljoner människor bor på landsbygden. Jämfört med
den ovan nämnda glesbygden

39

bor
alltså omkring en miljon människor på landsbygden, men utanför det Prop.
1989/90:76 område som prioriterats av statsmakterna för särskilda
glesbygdsinsatser.

Regionalpolitiska
kommittén gör ingen analys av eventuella skillnader i utvecklingen mellan
glesbygds- och landsbygdsområden. Eftersom det saknas en vedertagen definition
av vad som är landsbygd finns ingen statistik över utvecklingen i sådana
områden. Det är dock ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den
tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den utpräglade
glesbygden. Mot denna bakgmnd anser jag att det även fortsättningsvis måste
göras en klar åtskillnad mellan insatser i glesbygd och åtgärder för övrig
landsbygd. Det är enligt min mening uppenbart att behoven är mycket olika
mellan tätortsnära landsbygdsområden med pendlingsmöjligheter och den verkliga
glesbygden. Dessa skillnader gör att det måste ankomma på länsstyrelsen att
närmare precisera insatserna i olika delar av länet utifrån de lokala
fömlsällningar-na.

Glesbygdsdelegationen
anser all regeringen bör ge länsstyrelsema i uppdrag att upprätta
landsbygdsprogram i samarbete med kommunerna och länsorganen. Jag kan först
konstatera att flera länsstyrelser och kommuner redan upprättat sådana program.
Enligt min mening bordet, som underlag för länsstyrelsemas prioritering av
glesbygds- och landsbygdsinsatser, finnas någon form av program eller liknande.
Insatserna, både vad gäller volym och omfattning, kommer alt skilja sig åt
mellan länen. Eftersom det är länsstyrelserna som har ansvar för genomförandet,
bör det därför enligt min mening ankomma på respektive länsstyrelse att själv
bedöma, såväl om en särskild avgränsning av landsbygdsområden behöver göras,
som hur ett landsbygdsprogram bör utformas. Mot bakgmnd härav anser jag inte
att något särskilt uppdrag från regeringen behövs. Jag fömtsätter således att
varje länsstyrelse ändå, i samarbete med bl.a. kommuner och länsorgan,
utarbetar ett program i lämplig form som underlag för sina beslut om
landsbygdsinsatser.

Eftersom
resurserna är begränsade måste den utpräglade glesbygden prioriteras, och jag
fömtsätter att länsstyrelsema i sina tiUämpningsanvis-ningar för
glesbygdsstödet beaktar innebörden av stora sammanhängande områden med gles
bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service. Del viktigaste
motivet för slödel lill förelag i glesbygd är, enligt min mening, att utveckla
småföretagsamheten i den utpräglade glesbygden. Skulle sådant stöd lämnas även
till företag i centralorten eller i tätortsnära landsbygd skulle
glesbygdsföretagens konkurrensförmåga gentemot dem kraftigt försämras. Jag
återkommer (avsnitt 10) till de insatser som jag anser bör förbehållas
glesbygden och vilka insatser som bör vara möjliga att genomföra i övrig
landsbygd.

När
frågan om insatser övervägs bör för övrigt observeras att glesbygds

områdena skiljer sig åt mellan olika regioner både vad gäller befolknings

utveckling och annan utveckling, och att detta i ännu högre grad gäller

landsbygdsområdena i stort. Bakom en genomsnittligt negativ befolk

ningsutveckling för en glesbygdsregion kan dölja sig bygder eller byar med

goda utvecklingsmöjligheter och en stark livskraft. Där kan människoma

ha slutit sig samman för att åstadkomma kreativa lösningar på byns 40

utvecklingsproblem och en
spirande företagsamhet kan skönjas. Samtidigt som de grandläggande problemen
kvarstår i många glesbygdsområden, vilka kan avläsas i bl.a. vikande
befolkningsunderlag i de nordligaste länens inland, får detta inte skymma det
faktum att utvecklingen i en del andra områden börjat vända i positiv riktning.

Prop. 1989/90:76

4.7 Storstädemas betydelse för den regionala utvecklingen

Min bedömning: För
att medverka till en balanserad befolknings-och sysselsättningsutveckling i
landet är det av stor regionalpolilisk betydelse alt en del av
näringslivstillväxten i Stockholmsregionen kan avlänkas till i första hand de
regionalpolitiskt prioriterade regionema.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén noterar att Stockholmsregionen haft en särskilt
hög ekonomisk aktivitet som påverkat både arbetsmarknad och investeringar med
bl. a. brist på arbetskraft som följd.

Regionen
har också börjat känna av trängseleffekler på gmnd av för stor bilism och/eller
för dåligt utbyggd infrastmktur. Bostadsbyggandet har under flera år varit
mycket lågt med bostadsbrist som följd, medan kontorslokaler och liknande har
byggts. Överhettningen på byggarbetsmarknaden har enligt kommittén medfört en
kraftig kostnadsutveckling som varit inflationsdrivande för hela landet.
Kommittén pekar vidare bl. a. på lokala miljöproblem och att den kommunala
ekonomin är ansträngd.

Kommittén
anser därför att en geografiskt mer balanserad tillväxt är synnerligen viktig
för landet som helhet.

För
atl få företag i Stockholmsregionen intresserade av att etablera sig i
stödområdena krävs information om de möjligheter och praktiska frågor som berör
företagen. Kommittén anser att regeringen skall ha etl direkt ansvar för att
bl. a. informera och stödja stora koncernföretag som banker, konsultföretag,
byggkoncemer etc. med huvudkontor i Stockholm.

Kommittén
föreslår att en affärskontaktsförmedling för kontakter mellan näringslivet i
stödområdet och Stockholmsmarknaden bör etableras i samverkan med
representanter från bl.a. det privata näringslivet. Regionalpolitiska medel
bör enligt kommittén kunna utgå till projekt som via detta organ vänder sig
till sådana Stockholmsföretag som har kapacitetsproblem eller står inför en
expansion i syfte att etablera kontakter för samarbete.

Kommittén
tar också upp frågor om omlokalisering av statliga myndigheter. Statskontoret
har för kommitténs räkning gjort en utvärdering av resultatet av de
omlokaliseringar som statsmaktema beslutade om åren 1971 och 1973. Denna visar
att omlokalisering av statlig verksamhet är ett verkningsfullt
regionalpolitiskt medel för att förbättra den regionala balansen. Kommittén
föreslår att omlokaliseringar av statlig verksamhet även i framtiden bör
utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel. Innan beslut om omlokalisering tas
anser kommittén att myndighetens möjligheter alt decentralisera
beslutsfattandet först bör prövas.

41

Slutligen behandlar
kommittén frågor om reglering och lägesavgift för Prop. 1989/90:76 att
begränsa tillväxten i Stockholmsregionen. Eftersom riksdagen nyligen har fattat
beslut om tillfälligt höjd fastighetsskatt lägger kommittén inte fram något
förslag, men fömtsätter att regeringen utvärderar effektema av vidtagna
åtgärder.

Remissinstanserna:
Etl fåtal remissinstanser lar upp storstadstadsfrågor. Stockholms kommun anser
att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och
nödvändig för landets intemationella konkurrenskraft. De regionalpolitiska
satsningarna får alltså inte genomföras på bekostnad av nödvändiga insatser i
storstädema. Mot bakgrand av Stockholms ekonomiska situation, de speciella
storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastmkturen etc. påpekas
behovet alt finna former där näringslivet får vara med och betala för de
kommunala verksamheterna som i många fall är en direkt fömtsättning för ett
fungerande näringsliv.

Göteborgs
kommun anser all kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg
och Malmö i begreppet storstadsregionerna. Kommunen anser att uppdelningen
skall göras mellan Stockholm resp. Göteborg-Malmö. Göteborg och Västsverige är
i vid bemärkelse landels industriella centmm. Beroendet av bilindustrin och
exportsektom gör att man enligt kommunen kan befara atl intemationella
konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg och Västsverige.

Göteborgs-
och Malmöregionen kan enligt Malmö kommun komma att reduceras till
befolkningsmässigt stora regionala servicecentra. Industrin i Malmö domineras
fortfarande av mogna branscher med begränsade tillväxtmöjligheter. Kommunen
framhåller att Stockholm fått en alltmer dominerande nationell roll och att
varken Göteborg eller Malmö har den näringsmässiga bredd som krävs för att
konkurrera med Stockholm.

Storstadsutredningen
ifrågasätter om kommitténs analys är tillräcklig både vad gäller effektema på
mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan enligt
Storstadsutredningen bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen
påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att
arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm
kommer andra delar av landet till godo.

Skälen
för min bedömning: Storstadsregionerna - Stockholms-, Göteborgs- och
Malmöregionerna — har sedan 1950 ökat sin folkmängd med nära 1 milj. invånare
eller 50 procent. Den sammanlagda befolkningen i dessa uppgår nu till 2,8
miljoner invånare.

Dessa tre områden har
emellertid enligt en studie (SOU 1989:12), som

expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) gjort, utveck

lats på etl olikartat sätt. Stockholm har således utvecklats till en central

knutpunkt i nationella och intemationella nätverk. 1 huvudstaden finns en

stor offentlig förvaltning och nya teknologiska strömningar tar ofta vägen

via Stockholm. Här finns också en omfattande partihandel. Göteborg är

ett viktigt industriellt centmm och exportcentram medan Malmö i ett

nationellt sammanhang har ett relativt perifert läge och har med en svag

industriell utveckling afitmer utvecklats till ett servicecentmm för landets

södra delar. 42

Det
som präglar alla storstadsregionema är tjänslesektoms stora bety- Prop.
1989/90:76 delse. Andelen sysselsatta i dessa näringar uppgår till nära tre
fjärdedelar av den totala sysselsättningen.

Sammanfattningsvis
kan utifrån ERU-studien konstateras atl det som i första hand bidragit till att
storstadsregionema haft en bättre tillväxt än riksgenomsnittet är atl där finns
stora regionala marknader, bra trafikförbindelser - främst med flyg - och god
tillgång på arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk utbildning.

Stockholmsregionen
är den av storstadsregionema som bör ha bäst fömtsättningar att utöva en
intemationell dragningskraft, som är av mycket stor betydelse för Sverige som
helhet. Därför finns det anledning att väma om att Stockholmsregionen är en väl
fungerande huvudstadsregion. Det betyder att flaskhalsama som nu finns i olika
delar av infrastmkturen måste åtgärdas, köproblem vad gäller bostäder, vård
etc. måste tas bort . och miljöfrågor angripas. Jag vill konstatera alt många
brister i infrastmkturen som nu finns i Stockholm och dess omgivningar inte
bara är negativa för Stockholmsregionen och de som bor och verkar där, utan
utgör en hämsko för utvecklingen i landet i sin helhet. Den av regeringen
tillsatta storstadsutredningen (SB 1988:01) har alt utarbeta förslag till
åtgärder för att förbättra livsmiljön i storstadsregionema. Regeringen kommer
senare att ta ställning lill dessa förslag.

Eftersom
det således finns ett nära samband mellan utvecklingen i särskilt
Stockholmsregionen och målen om att åstadkomma en balanserad utveckling i hela
landet, skall jag ta upp några frågor och förslag som den regionalpolitiska
kommittén behandlat och som berör storstadsregionerna.

Det
finns ett självklart intresse av all få landet som helhet att använda alla
resurser i form av arbetskraft, service, infrastmktur etc. som delvis finns
outnyttjade i främst de av mig prioriterade regionema. Det är ett starkt
nationellt intresse all på det sättet stimulera den ekonomiska tillväxten. Det
är också ett nationellt intresse att dämpa en alltför snabb tillväxt i
Stockholmsregionen för att därmed begränsa inflationen, minska bostadsproblemen,
trafikbelastningen osv. Av betydelse är därvid att begränsa
sysselsättningstillväxten. De systematiska kontakter som regeringen haft med
större privata tjänsteföretag (banker, försäkringsförelag, konsultföretag m.
m.) för att förmå dessa att etablera verksamhet i regionalpolitiskt
prioriterade områden istället för att expandera i Stockholmsregionen har varit
framgångsrika. När företagen blivit informerade om de fömtsättningar som många
orter i de regionalpolitiskt prioriterade regionema kan erbjuda — utbildad
arbetskraft, lägre kostnader, bra kommunikationsmöjligheter etc. — har de i
vissa fall valt att etablera sig eller expandera sin verksamhet utanför
Stockholmsregionen. Under det senaste året har beslut om regionalpolitiskt
stöd till tjänsteföretag fattats som betyder att över 1 100 nya
arbetstillfällen skapas i prioriterade regioner. Statens industriverks aktiva
kontaktverksamhet med privata tjänsteföretag har enligt vad jag erfarit lett
till ca 150 nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt prioriterade regioner. De förslag
till regionalpolitiska stödmöjligheter, som jag kommer all föreslå

43

(avsnitt
7.2), kommer ytterligare att underlätta framtida etableringar och expansion av
tjänsteproduktion i de prioriterade regionema.

Kommitténs förslag om
någon typ av affärsförmedlingskonlakt i Stockholmsregionen behandlar jag
senare (avsnitt 7.4).

För närvarande genomförs
omlokaliseringar av ca 1 300 statliga tjänster till olika orter utanför
Stockholm. Decentralisering och omlokalisering av statlig verksamhet måste även
framdeles vara viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad
regional utveckling. Den fömyelseprocess som pågår inom den offentliga sektom
måste också innehålla sådana åtgärder. 1 första hand anser jag att
decentralisering av statlig central verksamhet skall tillgripas. Det är också
den typ av åtgärd som ger den största spridningen av sysselsättningen. I andra
hand bör det i enstaka fall också vara möjligt att omlokalisera central statlig
verksamhet från Stockholm i första hand till de av mig tidigare (avsnitt 4.3)
behandlade stödje-punktema.

Regionalpolitiska
kommittén har också behandlat frågan om s. k. lägesavgifter. Regeringen har
nyligen förelagt riksdagen förslag om skärpt investeringsskatt för vissa
byggnadsarbeten (prop. 1989/90:96). Förslaget innebär att investeringsskatten
höjs från 10 till 30 procent i Stockholmsområdet och att sanima skatt införs i
Göteborgsområdet.

Prop.
1989/90:76

5 Regionalpolitik i andra länder

Min bedömning: Den
förskjutning av regionalpolitiken från direkt företagsstöd till
infrastmkturåtgärder, decentralisering m. m., som jag föreslår, ligger väl i
linje med den utveckling och inriktning som regionalpolitiken håller på att ges
i de nordiska ländema och i flertalet länder i Västeuropa i övrigt.

Kommittén: Regionalpolitiska
kommittén har endast kortfattat berört frågan om vad förverkligandet av EG:s
inre marknad kan komma att betyda för näringslivsutvecklingen i Sverige.
Kommittén konstaterar endast att konsekvensema för den regionala utvecklingen
i Sverige i hög grad blir beroende av vilka samarbetsformer med EG som kommer
att utvecklas. Därför är det enligt kommittén för tidigt att bedöma på vilket
sätt förändringama inom EG kan komma att påverka utvecklingen i enskilda
regioner. 1 övrigt har kommittén inte behandlat regionalpolitiken i andra
länder.

Remissinstanserna: Ett
fåtal remissinstanser tar upp intemationella frågor och i de fallen främst EG.
Dessa synpunkter redovisas senare (avsnitt 7.7).

Skälen för min bedömning:
Inom EFTA har regionalpolitiska frågor i allmänhet endast behandlats
översiktligt. Däremot har EFTA-ländema träffat överenskommelser beträffande
olika former av statligt stöd till företag. Det betyder bl. a. att det finns
regler om vilka former av statsstöd

44

som
tillåts och om formerna för övervakning av efterlevnaden av dessa Prop.
1989/90:76 regler. Syftet med reglerna är att förhindra företagsstöd som
snedvrider handeln och därmed motverkar syftet med frihandelsavtalet samt att
åstadkomma ett närmande till EG när del gäller reglema för statligt stöd till
näringslivet.

Anmälan
(notifiering) av industristöd skall göras av medlemsländerna inom EFTA. Denna
skyldighet gäller vid:

— införande
av nya stöd

— förändringar
i regler för befintliga stöd samt

— förändringar
i resursramar som uppgår till minst 10 procent realt för befintliga program.

EG
har beslutat atl de regionalpolitiska insatserna ska förstärkas. Målsättningen
är att EG genom sina stmkturfonder (regionalfonden, sociala fonden och
jordbmksfonden) från 1993 ska kunna genomföra olika regionalpolitiskt
motiverade åtgärder inom en ekonomisk bidragsram av 14 miljarder ECU (ca 100
miljarder SEK) per år.

EG
har ställt upp följande mål för insatser genom bl. a. sina stmkturfonder:

1.
att bidra till utveckling och
stmkturell anpassning av de regioner där utvecklingen släpar efter,

2.
att omstmkturera regioner,
gränsregioner eller delar av regioner som är utsatta för omfattande
stmkturförändringar,

3.
att bekämpa
långtidsarbetslöshet,

4.
att underlätta ungdomars
inträde på arbetsmarknaden,

5.
att reformera jordbmkspolitiken
genom

a)
att öka takten i
stmkturanpassningen av jordbruket och

b)
att underlätta utvecklingen i
jordbmksområden.

EG:s
regionalpolitik är i praktiken i hög grad inriktad på åtgärder i områden där
levnadsstandarden är mycket låg eller där det föreligger allvarlig
undersysselsättning. Det betyder att Grekland, Irland, Portugal, Nordirland och
delar av Italien och Spanien tillhör de områden där huvuddelen av EG:s
regionalpolitiska insatser görs. Insatserna från stmkturfon-derna består
framförallt av stöd till infrastmkturinvesteringar.

Utöver
de regionalpolitiska insatser, som genomförs genom EG:s gemensamma organ,
bedriver medlemsländerna inom EG också en egen nationell regionalpolitik. De
enskilda EG-länderna har under senare år genomfört betydande förändringar
ifråga om det egna landets regionalpolitik.

De
generella dragen i dessa förändringar är följande:

— rena
bidrag har ökat i betydelse

— räntestöd
och skattelättnader har fått minskad betydelse

— en
förskjutning sker från investeringsstöd till "mjuka" investeringar
och insatser för alt förbättra utvecklingsmiljön för näringslivet

— genomförandet
av regionalpolitiken decentraliseras och stödhandlägg-' ningen förenklas

— stödinsatserna
blir alltmer selektiva medan automatiken i stödsystemen överges

45

— stödområdena
begränsas och stödinsatserna koncentreras till de sämst Prop. 1989/90:76
ställda områdena och

— stödnivåema
har ökat något, vilket sammanhänger med att man alltmer frångår stöd till
investeringar i företag till förmån för infrastmkturåtgärder.

I
de nordiska länderna kan några aktuella regionalpolitiska frågor av intresse
lyftas fram.

I
Danmark beslutades 1988 om nya riktlinjer beträffande regionalpolitiken. Bl.
a. har införts bidrag till företagsrådgivning och teknisk infrastmktur. Vidare
har stödområdena efter förhandlingar med EG reviderats och begränsats. Dessutom
begränsades möjligheterna att lämna stöd till investeringar i lokaler m. m.
och en ålerbetalningsplikl infördes.

Regionalpolitiken
har behandlats i Finland under 1988. Fömtom en översyn av olika lagar som
reglerar regionalpolitiken har en viktig fråga varit hur Helsingforsregionens
snabba tillväxt ska kunna dämpas. Bl.a. har en tillfällig investeringsskatt
lagts på affärs- och kontorsbyggen. Stmkturomvandlingsproblem och landsbygdsutvecklingsfrågor
tillhör de prioriterade regionalpolitiska frågorna.

Regionalpolitiken
i Norge har genomgått vissa förändringar. Den mest påtagliga förändringen kan
nog sägas vara den tämligen kraftiga minskning av stödområdena som gjorts. 1 övrigt
satsar man på l.ex. kompelens-utveckling och teknikspridning för att därigenom
åstadkomma en snabbare näringslivsutveckling. Den norska regeringen har
aviserat en stortings-melding om befolknings- och näringslivsförhållandena i
Finnmark och Nord —Troms.

De
långsiktiga regionala utvecklingsproblemen i Island gäller de stora
förändringama i befolkningsfördelningen. Åttiotalet har inneburit ständigt
ökande flyttningar från landsbygden till Reykjaviksområdet. Statsministern har
tillkallat en regionalpolilisk kommitté som fått till uppgift att i samarbete
med Regionalinstituttet formulera en ny regionalpolitik. De stora
konjunktursvängningarna i den isländska ekonomin leder till stora ekonomiska
problem för de förelag som arbetar på export. På kort sikt är det nödvändigt
att minska fiskekvoterna av torsk och minska exporten av färsk fisk, eftersom
detta innebär att den arbetsintensiva delen av fiskindustrin flyttar till
utlandet. Dessutom har antalet stora fabrikstrålare ökat, vilket innebär att
sysselsättningen på landsbygden minskar, vilket leder till nya regionala
problem.

Det
nordiska regionalpolitiska samarbetet omfattar gränsregionalt samarbete,
gemensamma stödordningar, utrednings- och utvecklingsarbete, regionalpolilisk
forskning samt informations- och erfarenhetsutbyte.

Nordiska
ministerrådet (de för regionalpolitiken ansvariga ministrarna) har i november
1989 beslutat lägga fram ett nytt samarbetsprogram som Nordiska Rådet behandlat
vid sessionen 1990. Det framlagda förslaget grundas på ett omfattande
utrednings- och utvärderingsarbete. Innan beslut fattades om detta program har
det varit ute på en bred remiss. Programmet, som avser perioden t. o. m. år
1994, har följande inriktning:

— Nya
former för samverkan mellan olika regioner i Norden ska utveck

las. 46

— Kunskapsutveckling
samt informations- och erfarenhetsutbyte skall ges Prop. 1989/90:76 ökad
prioritet.

— Samarbete
med och påverkan på samhällssektorer med stor betydelse för den regionala
utvecklingen skall förslärkas.

— Ett
gemensamt nordiskt agerande i vissa intemationella frågor skall åstadkommas.

— De
gemensamma regionalpolitiska stödordningar som finns i form av Nordiska
utvecklingsfonden för Väsinorden (Färöarna, Grönland, Island) samt Nordiska
investeringsbankens s. k. regionallåneordning förblir oförändrade.

Programmet
har utformats som etl flexibelt och övergripande ramprogram. Programmet skall
kompletteras med handlingsinriktade och mer detaljerade åtgärdsprogram för t.
ex. den gränsregionala verksamheten saml det sektorövergripande samarbetet.

1
den nordiska ekonomiska handlingsplanen har för perioden 1990 — 92 bl.a.
avsatts 3milj. DKK för kompetensutveckling i utsatta regioner. Ansvaret för
detta projekt ligger inom det regionalpolitiska området. Projektet har
inriktats mot möbelindustrin och frågor om samarbete mellan möbeltillverkare,
formgivning, produktionsteknik m. m.

Det
regionalpolitiska samarbetet inom OECD är främst inriktat på erfarenhetsutbyte
samt utredningsprojekt och andra aktiviteter som ibland utmynnar i rekommendationer
från organisationen. De senaste åren har arbetet bl. a. varit inriktat på
betydelsen av teknikspridning, infrastmktur m.m. för den regionala
utvecklingen. Vidare har särskilda utredningar gjorts beträffande s. k.
ekonomiska frizoner. Särskilda genomgångar har de senaste åren också gjorts av
regionalpolitiken i Västtyskland och Schweiz.

I
kommande års program skall infrastmkturfrågor, frågor om ekonomiska frizoner,
miljöfrågor, decentralisering och landsbygdsutveckling särskilt beaktas.
Vidare har en ad hoc-grapp tillsatts för att utarbeta förslag om
regionalpolitiskt samarbete med länder i Östeuropa. Under år 1990 kommer en
genomgång att göras av regionalpolitiken i Belgien.

I
juni 1990 kommer industridepartementet, kommunikationsdepartementet och
televerket alt tillsammans med OECD (Working Party No 6, Regional Development
Policy of the Industry Committee och the Committee for Information, Computer
and Communications Policy) anordna etl seminarium förlagt till Kirana om
telekommunikationemas betydelse för all åstadkomma regional utveckling.

1
Europarådets regi genomfördes sommaren 1989 ett seminarium i Falun om fysisk
planering och regional utvecklingsplanering i samband med strukturomvandling.

Under
1989 avslutades också Europarådets landsbygdskampanj.

Jag
vill också nämna alt Sverige tillsammans med Frankrike, Italien, Nederländerna,
Storbritannien och Västtyskland deltar i ett samarbete kring frågor om regional
utveckling. Samarbetet organiseras och drivs av European Policies Research
Centre (EPRC) knutet till University of Strath-clyde i Glasgow. Samarbetet är
inriktat på regionalpolitiska frågor som rör stöd lill företag,
infrastmkturfrågor, EG:s regionalpolitik m. m.

Sammanfattningsvis
kan jag konstatera att den vikt jag i mina förslag 47

lagt
vid satsningar på infrastmkturåtgärder, decentralisering m. m. stämmer väl
överens med den allmänna policyinriklning som växer fram i Norden, EG och OECD
när det gäller regionalpolitiken.

Inom regeringskansliet
följs de regionalpolitiska frågorna inom EG av en tjänstemannagrapp som arbetar
med frågor om närings- och regionalpolitik. Särskilda studier har bl. a.
genomförts om hur EG:s regler på det regionalpolitiska området tillämpas i
praktiken. Jag vill också nämna att statens industriverk (SIND) inlett en
utredning om konsekvensema av förverkligandet av EG:s inre marknad för svensk
industri.

Inom det nordiska
regionalpolitiska samarbetet är avsikten att ländema gemensamt inför EG bl. a.
ska presentera de särdrag som finns i Norden (glesbefolkade områden,
näringslivsstmktur, långa avstånd, klimatförhållanden etc.) och som motiverar
kraftfulla regionalpolitiska insatser.

Prop.
1989/90:76

6 Organisation och administration av regionala
utvecklingsinsatser

6.1 Riktlinjer

Min bedömning: För
alt nå de regionalpolitiska målen krävs åtgärder inom en rad olika samhälls-
och politikområden. Verksamheten inom respektive område bör därför utformas så
att de krav som de regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör
vara att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom de
ordinarie medelsramar som ställs lill respektive polilikområdes förfogande.

Kommittén: Kommittén
betonar regionalpolitikens bredd och menar att insatser inom olika
politikområden behövs för att vi skall få väl fungerande regioner i alla delar
av landet. För att den sektorspolitik som riksdagen har beslutat om skall
genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner, är det enligt
kommittén viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt
att de gemensamma nationella målen uttrycks tydligt.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om atl
regionalpolitiken omfattar åtgärder inom en rad olika sektorsområden och om
behovet av förbättrad målstyrning och sektorssamordning på central och
regional nivå.

Skälen för min bedömning:
Den regionala utvecklingen är det samlade resultatet av en mångfald beslut inom
näringslivet och den offentliga sektom samt av hushåll och enskilda individer.

Slödel lill näringslivet
har varit den mest uppmärksammade delen av regionalpolitiken alltsedan
lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. Statsmakternas
ambition har varit att genom olika former av stöd till enskilda företag påverka
beslut om lokalisering och expansion så

48

att en större andel av
företagens verksamhet förläggs till de regionalpoli- Prop. 1989/90:76 tiskt
prioriterade områdena än vad som annars skulle bli fallet.

Synen
på regionalpolitikens innehåll har successivt breddats. Med den inriktning av
de regionalpolitiska målen som jag tidigare redogjort för, är regionalpolitiken
en viktig del av samhällets allmänna välfärdspolitik. Samtidigt kan en väl
utformad och genomförd regionalpolitik aktivt bidra till att samhällets
resurser i form av arbetskraft och kapital utnyttjas på ett effektivt sätt så
all den ekonomiska tillväxten främjas. Båda dessa förhållanden motiverar att
regionalpolitiken på ett medvetet sätt integreras i den statliga
sektorspolitiken.

I
årets budgetpropsition (prop. 1989/90:100 bil. 2) redovisar regeringen sin
allmänna syn på utvecklingen av den offentliga sektom. De utgångspunkter som
är vägledande för utvecklingsarbetet — det gäller t. ex. tydligare
ansvarsfördelning och bättre samordning mellan offentliga verksamheter,
övergång till en mer mål- och resultatorienlerad styming av den offentliga
verksamheten, decentralisering, valfrihet i fråga om verksamhetsformer och
arbetssätt samt en rationell personalpolitik - bör i tilllämpliga delar vara
vägledande också i det regionalpolitiska arbetet.

Den
regionalpolitiska kommittén framhåller som utgångspunkt för sina överväganden
och förslag att "regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som
krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade.
Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska
politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig
sektorspolitik." Jag delar i allt väsentligt kommitténs synsätt i detta
avseende.

Kommittén
har i sitt belänkande redovisat det geografiska utfallet av huvuddelen av de
resurser som fördelas över statsbudgeten under ett budgetår. Resultaten har
även redovisats i en särskild rapport (Staten i geografin SOU 1989:65). Av
denna redovisning framgår att det redan i dag finns en förhållandevis god
överensstämmelse mellan regionalpoliliska prioriteringar och insatsemas
fördelning inom vissa sektorer/politikområden. Det gäller t.ex. inom
arbetsmarknadspolitiken, som sedan länge spelar en viktig roll för att
upprätthålla regional balans. Skatteutjämningssystemet är etl annat område där
den regionalpolitiska profilen är tydlig. Inom vissa andra sektorer, som är
delar av den generella välfärdspolitiken, fördelas resursema per capita, vilket
ger ett från regionalpolilisk utgångspunkt tämligen neutralt utfall. Del gäller
t.ex. bambidrag, vissa pensioner, bidrag till gmndskolan etc. De geografiska
skillnader som kan noteras beror främst på skillnader i befolkningens
åldersstraktur.

Inom
andra sektorer däremot, som högre utbildning, forskning, delar av

kulturområdet, vissa delar av kommunikationssektom etc. fördelas resur

ser över landet på etl sätt som avviker från de regionalpoliliska priorite

ringarna. Huvudorsaken till detta är att det är fråga om verksamheter som

med de kvalitetskrav eller andra krav som definierats inom sektom endast

kan bedrivas på ett begränsat antal platser i landet. Samtidigt handlar det

ofta om sådana verksamheter som betraktas som strategiska för den regio

nala utvecklingen. Här uppstår således konflikter mellan tillgänglighet och

kvalitet. Med utnyttjande av ny teknik, nya verksamhetsformer etc. bör 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

sådana konflikter
successivt kunna övervinnas. Inom bl. a. de ovan nämnda sektorerna har också
under de senaste åren skett en rad förändringar där stor hänsyn tagits till
regionala aspekter.

Politiken för olika
sektorsområden måste utformas med utgångspunkt från de mål och krav som gäller
inom respektive sektor. Det är en fömtsättning för en tydlig och effektiv politik.
Samtidigt anser jag det principiellt viktigt att när konkreta insatser
planeras inom olika sektorsområden, de ges en sådan inriktning och utformning
att de regionalpolitiska målen främjas. Detta är angeläget såväl från allmänna
välfärdspolitiska utgångspunkter som från målet om tillväxt och högt
resursutnyttjande i samhällsekonomin. För atl det skall vara möjligt för dem
som genomför seklorspo-litiken att ta nödvändiga regionalpoliliska hänsyn, är
det emellertid viktigt att de regionalpolitiska målen och riktlinjema för olika
sektorsområden görs tydliga och precisa. Jag återkommer (avsnitt 6.2) till
formema för hur det bör ske.

1 vissa fall kan särskilda
regionalpolitiska insatser i enskilda sektorer vara motiverade. Det gäller
främst i fråga om utbyggnad eller förstärkning av infrastmkturen i prioriterade
regioner. För sådana insatser bör särskilda regionalpolitiska medel kunna
disponeras i kombination med ordinarie sektorsmedel. Jag återkommer senare
(avsnitt 9) till denna fråga.

Prop. 1989/90:76

6.2 Organisation på central statlig nivå

Min
bedömning: Formerna för samordning av statens insatser inom och mellan olika
samhälls- och politikområden bör utvecklas så att de regionalpoliliska målen
främjas. Mål och riktlinjer för regionalpolitiken bör därför preciseras så att
de olika områdenas och berörda myndigheters regionalpolitiska roll och ansvar
tydliggörs. I vissa fall bör mål och riktlinjer t.ex. kunna uttryckas i form av
servicenivåer eller motsvarande.

Regionalpolitiskt
betydelsefulla myndigheter bör i sina årliga anslagsframställningar redovisa
på vilket sätt regionalpoliliska hänsyn har tagits och vilka resultat som har
uppnåtts samt hur man under kommande år avser alt följa upp fastställda
riktlinjer och servicemål.

Centrala
myndigheter bör kunna ges särskilda utredningsuppdrag med
regionalpolitiskinriktning.Vidareböröverläggningarmed verksledningar
genomföras, arbetet inom regeringens statssekreterargmpp för regionalpolilisk
samordning ytterligare intensifieras m. m.

En ökad målstyming
ställer krav på effektiv uppföljning och utvärdering av insatta åtgärder.

Kommittén: Kommittén anser
att regeringen, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och
sektorsområden, måste tydliggöra de regionalpolitiska målen så att de myndigheter
som har att fullgöra regeringens och riksdagens beslut, vet hur åtgärdema
stämmer överens med fastlagda regionalpolitiska mål.

50

Det
är också enligt kommittén viktigt att olika åtgärder för regional Prop.
1989/90:76 utveckling samordnas i regeringskansliet och all olika intressen och
sektorsfrågor vägs mot varandra. Den särskilda statssekreterargmpp för regionalpolitiska
frågor som finns bör därför bevaras och om möjligt förstärkas.

Kommittén
anser att myndighetema i samband med sina årliga anslagsframställningar bör
redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har lagits och vilka
servicemål som stäUts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser
verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

SIND
bör enligt kommittén få en delvis annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer
lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på
stödhantering. SIND föreslås också ha ett ansvar för kompetensutveckling bl. a.
genom all svara för erfarenhetsutbyte mellan län och kommuner i hela landet.

Vidare
anser kommittén att uppföljning och utvärdering av de olika re-■
gionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser delar kommitténs syn på behovet av en förbättrad
målstyming och om en precisering av de regionalpolitiska målen. SIND anser att
målen måste preciseras ytterligare för att målstyming skall kunna användas i
regionalpolitiken. Såväl statskontoret som riksrevisionsverket framhåller att
det från stymingssynpunkt är angeläget att kostnadema för regionalpolitiken så
långt det är möjligt görs synliga.

Några
remissinstanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur
sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Det gör t. ex.
länsstyrelsema i Värmlands och Västemorrlands län och Norrlandsförbundet. SIND
anser att verket bör få ansvaret för sektorssamordningen.

Skälen
för min bedömning: Den breda inriktningen av regionalpolitiken och dess
koppling lill sektorspolitik, som jag tidigare har redogjort för, innebär bl.a.
atl ett stort antal myndigheter får viktiga uppgifter när det gäller att genomföra
regionalpolitiken.

1
verksförordningen (1987:1100) regleras myndighetemas allmänna uppgifter och
ansvar. I förordningens 5 § sägs att "Myndighetens chef skall se till att
verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att den utvecklas och
anpassas till de krav som ställs på den. Därvid skall beaktas de krav som
ställs av hänsyn till totalförsvaret, regionalpolitiken och
miljöpolitiken."

Vidare
regleras i förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete vissa
skyldigheter för statliga myndigheter. I förordningens 3§ sägs att
"statliga myndigheter efler sina fömtsättningar skall

1. i
sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsätt

ningen, servicen och miljön i olika regioner,

2.
beakta möjlighetema till
decentralisering av sin verksamhet samt

3.
inom sina verksamhetsområden
även i övrigt verka för att de regionalpolitiska målen uppnås".

Myndighetema
har således genom dessa och andra riktlinjer ett generellt

ansvar att i den egna verksamheten väga in regionalpolitiska hänsyn. 51

Inriktningen
måste här vara att genom målstyrning få myndigheterna att Prop. 1989/90:76
uppmärksamma och beakta gällande riktlinjer. Hittills har de regionalpolitiska
målen inte alltid varit tillräckligt preciserade. För att myndigheterna på ett
meningsfullt sätt skall kunna uppfylla de krav som regionalpolitiken ställer
måste operativa mål och riktlinjer formuleras för varje sektor.

I
1989 års kompletteringsproposilion (prop. 1988/89:150 bil. 1) redovisade
regeringen sin syn på arbetet med förnyelse och utveckling av den offentliga
förvaltningen. Viktiga inslag i detta arbete är en förbättrad
verksamhetsplanering inom regeringskansliet och en ökad mål- och resultatstyrning
av myndigheternas verksamhet. Inom regeringskansliet sker samordning av olika
åtgärder för regional utveckling och avvägning mellan regionalpoliliska mål och
mål för olika sektorers verksamhet inom ramen för verksamhetsplaneringen och i
budgetarbetet. Regeringens avsikt är att fortsättningsvis i budgetpropositionen
fortlöpande ge en samlad redovisning av vilka regionalpoliliska överväganden
som gjorts, vilka viktigare beslut av regionalpolilisk betydelse som har
fattals inom olika departements ansvarsområden etc.

Utformningen
av regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika myndigheter kan ske på olika
sätt beroende på den enskilda myndighetens verksamhet och förutsättningar i
övrigt. Posten och televerket är exempel på seklorsorgan vars verksamhet är av
stor regionalpolilisk betydelse.

För
att bedöma statens regionalpolitiska ansvar på tele- och postområdena och i
samband därmed precisera televerkets och postverkets roll har regeringen
tillsatt en parlamentarisk kommitté (dir. 1988:11). Kommittén skall redovisa
sina överväganden och förslag under våren 1990. Vidare kommer, som har
aviserats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 8), en översyn av
styrningen av kommunikationsdepartementets affärsverk att göras. Översynen
kommer bl. a. att behandla kraven på treårsplanernas innehåll, ekonomisk
styrning, organisation och redovisning samt hur den ägarmässiga uppföljningen
skall ske.

Inom
regeringskansliet finns sedan år 1986 en slatssekreterargrupp som har till
uppgift att svara för regionalpolilisk samordning av insatser inom olika
departements ansvarsområden. Gruppen består av statssekreterarna i de
regionalpolitiskt viktigaste departementen och leds av statssekreteraren i
industridepartementet. Denna statssekreterargmpp bör tillsammans med
företrädare för regionalpolitiskt betydelsefulla sektorsmyndigheter ta fram
underlag för utformningen av regionalpolitiska riktlinjer för myndighetema.
Jag avser därför att intensifiera gruppens verksamhet. Det är också angeläget
att utnyttja olika expertorgan i detta arbete. Statskontoret bör t. ex. kunna
medverka med värdefull expertkunskap. Underiag för alt bedöma servicenivåer m.
m. i olika regioner bör expertorganen kunna la fram. Regeringen, som har att
avväga de regionalpolitiska målen mot andra väsentliga mål, bör sedan i
regleringsbrev eller i annan lämplig form besluta om vilka riktlinjer som skall
gälla för respektive myndighet.

Myndigheterna
bör vidare i samband med sina anslagsframställningar och i förekommande fall
även treårsplaner redovisa på vilka sätt de regionalpolitiska riktlinjema har
beaktats och vilka resultat som har uppnåtts

52

samt
hur man under kommande år avser att verka för att följa uppställda Prop.
1989/90:76 riktlinjer och uppnå servicemål eller motsvarande.

Det
är också angeläget att utveckla samverkan och samarbete mellan olika myndigheter
i regionalpolitiska frågor. Regeringen har tidigare uppdragit åt vissa
myndigheter att gemensamt utreda eller på annat sätt behandla särskilda frågor.
Uppdragen har i första hand berört SIND, STU, AMS, UHÄ och SÖ. Del har bl. a.
gällt regional utbildningsplanering och regional teknikspridning.
Erfarenheterna från dessa uppdrag är goda. Förutom alt regeringen har fåll ett
underlag för sina ställningstaganden, har de berörda myndigheterna utvecklat
nya samarbetsformer och fått impulser som påverkat inriktningen av deras
ordinarie verksamhet. Regeringen bör därför även i andra sammanhang kunna ta
initiativ till liknande samarbetsprojekt. Jag kommer senare (avsnitt 8.6) att
avisera atl ett uppdrag skall lämnas till bl. a. länsstyrelsema och UHÄ att ta
fram ett planeringsunderlag för högskoleverksamheten.

Bland
de centrala myndighetema intar statens industriverk (SIND) en särställning i
fråga om regionalpolitiken. SIND är central myndighet för det regionalpolitiska
stödet till näringslivet. Verkets uppgifter innefattar handläggning av stöd i
vissa ärenden, administration av den slödgivning som såväl regeringen som SIND
och länsstyrelserna svarar för samt viss rådgivning m. m. till länsstyrelserna.

Jag
kommer senare (avsnitt 7.2.1.5) bl.a. att föreslå att länsstyrelserna i
fortsättningen skall svara för all administration och uppföljning av
stöd-givningen på regional nivå. 1 stället bör SIND få ett ansvar för
uppföljning av de beslut som fattas av regeringen och SIND samt för att
utvärderingar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet görs
fortlöpande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna
fråga.

SIND
har också i sin instruktion tilldelats vissa andra uppgifter på det
regionalpolitiska området. SIND skall således bedriva viss projektverksamhet,
svara för lokaliseringssamråd med den privata tjänste- och servicesektorn samt
bedriva utredningsverksamhet på del regionalpoliliska området. Vidare har
regeringen genom en rad olika beslut uppdragit åt SIND att arbeta med särskilda
projekt. För närvarande har SIND i uppdrag att dels genomföra ett
utvecklingsprogram för sågverks- och trämanufakturindustrin i de fyra
nordligaste länen, dels tillsammans med STU genomföra särskilda åtgärder för
teknikspridning i norra Sveriges inland.

SIND
har i sin treårsplan för budgetåren 1990/91-1992/93 föreslagit att verket inom
ramen för ett nytt insatsområde — Regionala SIND-diagnoser - skall tilldelas
ytteriigare uppgifter när det gäller att bl.a. beskriva och analysera
utvecklingen i olika regioner och att utarbeta åtgärdsprogram för dessa.
Vidare har SIND föreslagit att verket bör få utveckla arbets- och
samverkansformer mellan olika organ på central, regional och lokal nivå.

SIND
har i sitt yttrande över den regionalpolitiska kommitténs betänkande också
framhållit att verket bör få ett ökat ansvar för sektorssamordning på central
nivå.

För
egen del menar jag att det är naturligt att den kompetens som SIND

har kan utnyttjas i arbetet med att utveckla regionalpolitiken men också i 53

genomförandet av olika
regionalpolitiska åtgärder. En viktig uppgift för Prop. 1989/90:76 SIND bör t.
ex. vara att fortlöpande göra analyser av befolknings-, näringslivs- och
sysselsättningsutvecklingen i olika regioner. Beträffande insatsområdet
Regionala SlND-diagnoser är min inställning följande. SIND bör på eget
initiativ, i samverkan med berörda myndigheter, kunna delta i arbetet med
fördjupade analyser och utarbetande av åtgärdsprogram. Dock måste gälla att
sådana åtgärdsprogram endast får utmynna i förslag som ryms inom de ekonomiska
ramar som tilldelats SIND och berörda myndigheter. Genom att befrämja
samordning och samverkan beträffande olika åtgärder bör det vara möjligt att
uppnå etl bättre resursutnyttjande.

1
övrigt bör det vara regeringen som tar initiativ till särskilda ålgärder i
orter och regioner som genomgår mera omfattande strukturförändringar av
näringslivet. Jag kommer senare (avsnitt 11) att behandla formerna för och
inriktningen av sådana åtgärder. I sådana sammanhang bör SIND, liksom hittills,
på regeringens uppdrag kunna medverka t. ex. med all göra nödvändiga analyser
men också i genomförandel av skilda insatser.

Jag
vill vidare peka på etl område där det är angeläget att SIND:s kompetens och
överblick utnyttjas. Det gäller informations- och erfarenhetsutbyte mellan
olika regioner och aktörer på det regionalpolitiska fältet. SIND bedriver redan
idag viss utbildningsverksamhet bl.a. riktad till personal vid länsstyrelser,
länsarbetsnämnder och regionala utvecklingsfonder. Det bör enligt min mening
vara en viktig uppgift för SIND att under de närmaste åren vidareutveckla denna
verksamhet. I del sammanhanget bör särskilt uppmärksammas betydelsen av att
utveckla informations- och erfarenhetsutbytet med andra myndigheter på central
och regional nivå.

Jag
anser det emellertid inte vara lämpligt att tilldela SIND ett ansvar för
sektorssamordning mellan centrala myndigheter. En sådan uppgift är nära
sammankopplad med direktivgivning, medelsfördelning etc, vilket gör att den
måste ligga hos regeringen. SIND har ändå, som jag nyss redovisat, ett stort
antal betydelsefulla uppgifter inom regionalpolitiken som tillsammans kräver en
kraftfull insats från verket. Det gäller t. ex. i fråga om uppföljning,
utvärdering m. m. av olika inslag i regionalpolitiken.

Jag
anser det vara angeläget att ha ett fortlöpande informations- och
erfarenhetsutbyte mellan regeringen och berörda myndigheter men också med
organisationer och andra aktörer inom det regionalpolitiska området. Jag avser
därför att ta initiativ till sådant utbyte.

En
fömtsättning för att nå en bättre målstyrning inom det regionalpoli

tiska området är att det sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering av

olika insatser. Det gäller såväl olika typer av regionalpolitiskt stöd lill

företag som insatser inom olika politikområden som är av regionalpolilisk

betydelse. Ansvaret för att följa upp olika åtgärder bör i första hand ligga

på de myndigheter som genomför åtgärdema medan utvärderingsansvaret

i princip bör ligga utanför dessa myndigheter. När det gäller utvärdering

av det regionalpolitiska företagsstödet har jag tidigare redovisat all SIND

bör få ett övergripande ansvar. Expertgruppen för forskning om regional

utveckling (ERU) bör enligt min mening bl.a. svara för utvärderingar av

de regionalpolitiskt motiverade åtgärder för att förstärka infrastrukturen i 54

vissa regioner som jag
senare (avsnitt 9) kommer att föreslå. Den myndighet för glesbygdsfrågor som
jag senare (avsnitt 10.5) kommer att föreslå skall inrättas, bör bl.a. ges
ansvar för utvärdering av glesbygdsstödet. Jag avser att senare återkomma till
regeringen med förslag i dessa frågor.

Prop.
1989/90:76

6.3 Organisation på regional nivå

Min
bedömning: Länsstyrelsema bör på regional nivå ha huvudansvaret för
samordningen av statens regionala utvecklingsinsatser.

Handläggningen
av regionalpolitiskt företagsstöd bör läggas helt på länsstyrelsema. Därigenom
uppnås bl.a. en förenkling och när-hel m. m. lill de frågor som skall
behandlas.

Del
behov som finns av samordning mellan län bör normaU kunna tillgodoses genom
initiativ från berörda länsstyrelser och i de former som dessa finner
ändamålsenliga.

För att skapa
gynnsammare utveeklingsfömtsättningar i de regionalpolitiskt mest prioriterade
områdena, dvs. stödområdet, avser jag föreslå att särskilda regionalpolitiska
medel avsätts för vissa infrastmkturinsatser. Berörda länsstyrelser bör få i
uppdrag att gemensamt redovisa ett förslag till vilka åtgärder som bör
prioriteras för att åstadkomma en långsiktigt positiv regional utveckling.

Kommittén:
Kommittén anser att länsstyrelsema bör vara huvudansvariga för de statliga
regionalpolitiska insatserna i länen. Länsstyrelsema bör också ha huvudansvaret
för beslut om finansiellt stöd till enskilda företag. Detta ansvar skall
inrymma såväl de beredande, beslutande som uppföljande åtgärderna.

Den
kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter som länsstyrelserna enligt
kommitténs förslag skulle få, måste också enligt kommittén innebära att
tillräckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av
en samordnad länsförvaltning ger enligt kommitténs mening goda möjligheter till
omprioriteringar av resursanvändningen.

Kommittén menar vidare att
problemen i den region som man benämner Inlandet är mera djupgående än i andra
regioner och att Inlandets möjligheter att hantera problemen behöver förstärkas
ytterligare. Kommittén föreslår därför att en särskild delegation för inlandet
— Inlandsstyrelsen — inrättas för en tioårsperiod. Inlandsslyrelsen, som
utöver ordföranden bör beslå av företrädare för de politiska partiema och
utses av regeringen, bör ha betydande resurser till sitt förfogande.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstansema såsom l.ex. länsstyrelserna i Västernorrlands och
Jämtlands län, anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för
regionalpolitiken. Många framhåller utvecklingsfondernas betydelse för länen.
Att deras finansiella verksamhet skall vara kvar anser bl. a. SIND och
länsstyrelsen i Norrbottens län. AMS biträder förslaget om att hanteringen av
sysselsättningsslödet på regional nivå överförs från länsarbetsnämnderna till
länsstyrelsema. Så gott som alla remissin-

55

stanser avstyrker
förslaget om Inlandsstyrelsen. Det gäller t. ex. SIND, Prop. 1989/90:76
Bergslagsdelegationen, flera länsstyrelser, utvecklingsfonder, landsting och
kommuner i främst de berörda länen. Några enstaka anser att frågan kan utredas
vidare.

Skälen
för min bedömning: Länsstyrelsema har ifråga om regionall utvecklingsarbete
och regionalpolitikens genomförande i länen givits en samordningsroll. Med
utgångspunkt från statsmaktemas beslut om regionalpolitiken skall
länsstyrelsema precisera och lägga fast mål och riktlinjer för arbetet inom det
egna länet. Häri ingår att ange regionalpolitiska riktlinjer för såväl
länsstyrelsens egen verksamhet som för verksamheten hos andra statliga
länsorgan och andra statliga myndigheter som arbetar i länet. 1 det löpande
regionala utvecklingsarbetet skall länsstyrelsema sedan verka för att statlig,
kommunal och landstingskommunal verksamhet står i samklang med målen för länets
utveckling.

Fömtsättningama
för länsstyrelsemas samordningsroll ges främst i läns-styrelseinstraktionen
(1988:971) och förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete.
Länsstyrelsema ges här befogenheter på en rad områden som ar av betydelse för
länens utveckling. Samtidigt åläggs andra statliga länsorgan och myndigheter i
den allmänna verksstadgan och i nämnda förordning om regionalt
utvecklingsarbete att efter sina fömtsättningar verka för atl de
regionalpolitiska målen uppnås och att resultatet av länsstyrelsemas löpande
länsplanering läggs till grand för planeringen av den egna verksamheten.

Möjlighetema
för länsstyrelsema att bedriva ett aktivt samordningsarbete har successivt
förstärkts i takt med att olika administrativa regler tillkommit och genom att
regionalpolitiska medel tillförts länen. Av särskild betydelse har här varit
medlen för regionalt utvecklingsarbete, de s. k. projektmedlen. Det konkreta
samarbetet mellan olika regionala och lokala organ i projekt har skapat
fömtsättningar för en mera effektiv samordning av resursanvändningen inom olika
sektorer.

Mitt
intryck är emellertid att många länsstyrelser inte i tillräcklig utsträckning
har tagit vara på de formella och reella möjligheter som finns att med
sektorsmyndigheter ta upp frågor om en bättre anpassning av deras verksamhet
lill regionalpolitiska mål som ställts upp. Det kan finnas flera orsaker till
detta. Som jag tidigare (avsnitt 6.2) har framhållit måste de regionalpoliliska
riktlinjer som bör gälla inom olika sektorer preciseras. Alltför oprecisa mål
och riktlinjer försvårar självfallet för såväl berörda sektorsorgan som för
länsstyrelsema atl åstadkomma och följa upp de anpassningar som är nödvändiga.
Med de åtgärder för att precisera och konkretisera regionalpolitiska mål och
riktlinjer för olika sektorer som jag tidigare har redovisat, kommer detta
förhållande att successivt förbättras. Det bör således vara en av
länsstyrelsemas viktigaste uppgifter all åstadkomma en väl fungerande
sektorssamordning. I detta ligger också att ta initiativ till utvecklingsarbete
och experiment i samarbete med andra myndigheter och kommunema för att utveckla
nya former för förbättrad samhällsservice.

Riksdagen
har på regeringens förslag (prop. 1988/89:154, 1989/90:BoU4

och BoU9) nyligen beslutat om en ny regional statlig förvaltning fr.o.m. 56

den I juli 1991. Beslutet
innebär i huvudsak all en ny länsstyrelse bildas av Prop. 1989/90:76 de
verksamheter som idag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden och
lanlbmksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av
länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya länsstyrelsen som i
övrigt får vidgade uppgifter vad gäller bl.a. kommunikationer och
trafiksäkerhet. På vissa områden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, införs
ett utvidgat samrådsförfarande. Sedan tidigare finns dessutom en gemensam
beredningsordning fastställd för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och den
regionala utvecklingsfonden i frågor om stöd till näringslivet. Genom beslutet
om en ny regional statlig förvaltning skapas enligt min mening bättre
fömtsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen mot varandra och
samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och regionala mål for
utvecklingen.

Den
nuvarande organisationen i länen när det gäller handläggningen av
regionalpolitiskt stöd tdl företag är delvis splittrad. Såväl länsstyrelsema
som de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämndema har uppgifter i
fråga om beredning, beslut och uppföljning av olika ärenden. Vidare svarar SIND
för vissa handläggningsuppgifter i ärenden där beslut fattas på regional nivå.

Jag
anser att det är angeläget att renodla organisationen vad gäller handläggningen
av det regionalpolitiska stödet i länen. Genom att i ökad utsträckning lägga
nyss nämnda handläggningsuppgifter på ett och samma organ blir
ansvarsfördelningen tydligare. Från stödmottagamas synpunkt innebär det också
en förenkling i och med alt antalet stödhandläggande organ minskar. Enligt min
mening bör i princip ansvaret för såväl beredning som beslut och uppföljning av
samtliga ärenden om regionalpolitiska insatser riktade till företag som skall
avgöras på länsnivå fortsättningsvis ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelsema
bör dock även fortsättningsvis kunna anlita de regionala utvecklingsfondema
och länsarbetsnämndema för t. ex. vissa beredningsuppgifter. Detta gäller i
synnerhet i ett inledningsskede. Jag återkommer (avsnitt 7.2.1.5) till dessa
frågor.

En
förändring av ansvars- och arbetsfördelning i enlighet med vad jag har
redovisat, fömtsätter en motsvarande anpassning av handläggningsre-sursema hos
berörda organ.

Kostnadema
för SIND: s handläggning av ärenden som föreslås överföras

till länslyrelserna betalas från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvalt

ningskostnader. För budgetåret 1990/91 beräknarjagdetta belopp till I milj.

kr. Från anslaget B. 8 Småföretagsutveckling på tolfte huvudtiteln betalas

bl. a. kostnader för de regionala utvecklingsfondemas administration. Den

del av anslaget som avser kostnader för fondemas del i beredning och upp

följning av ärenden om regionalpolitiskt stöd tiU företag beräknarjag till 7

milj. kr. för budgetåret 1990/91. Kostnadema för länsarbetsnämndernas

handläggning av ärenden om sysselsättningsstöd betalas från anslaget B 1.

Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader på tionde huvudtiteln. För

budgetåret 1990/91 beräknarjag detta belopp till 1 milj. kr. Dessa belopp bör

disponeras av de länsstyrelser som, i enlighet med vad jag tidigare har fö

reslagit, tillförs nya uppgifter i fråga om handläggningen av nämnda stöd.

Hämtöver kan ytterligare vissa medel behöva tillföras för länstyrelsemas 57

ökade
arbetsuppgifter. Regeringen bör besluta om hur medlen skall fördelas Prop.
1989/90:76 mellan berörda länsstyrelser. Jag har i denna fråga samrått med
chefema för arbetsmarknads- och civildepartementen.

Jag
vill i detta sammanhang också erinra om att i direktiven till den utredning om
transportstödet som regeringen tidigare beslutat om (dir. K 1989:B) framhålls
att en regionalisering av administrationen av transportstödet bör övervägas. I
direktiven sägs också att det regionala organ som i sådant fall bör svara för
denna administration är länsstyrelsen.

Den
regionalpolitiska kommittén redovisar vissa överväganden och förslag vad
gäller samordning av insatser i regioner som omfattar mer än ett län. Jag delar
kommitténs uppfattning att sådan samordning normalt bör kunna ske inom ramen
för nuvarande förvallningsstmktur. Länsstyrelse-instraktionens § 3 anger att
"i frågor som har betydelse även för angränsande län skall länsstyrelsen
främja del för länen gemensamma intresset". Berörda länsstyrelser bör
enligt min mening kunna ta nödvändiga initiativ och utveckla de former för
samarbetet som kan vara lämpliga. Jag vill samtidigt betona betydelsen av att
ett reellt samarbete sker mellan angränsande län. Det är inte minsl av
betydelse när det gäller samordning av insatser inom och mellan olika
politikområden. Skulle ett nödvändigt samarbete inte komma lill stånd på
initiativ från berörda länsstyrelser, bör regeringen ta sådana initiativ.

Regeringen
har tidigare i vissa speciella fall inrättat ett särskilt organ för att under
en avgränsad lidsperiod samordna statlig verksamhet av betydelse för
utvecklingen i en region. Det senaste exemplet är Bergslagsdelegationen som
inrättades som en särskild myndighet år 1986. Dess verksamhet skall enligt
tidigare fattat beslut upphöra den Ijuli 1990. Därefter bör berörda
länsstyrelser svara för att nödvändig samordning över länsgränser sker.

Kommittén
anser att problemen i den region som man benämner Inlandet är mer djupgående
än i övriga regioner och att Inlandets möjligheter att hantera de rådande
problemen behöver förstärkas. En särskild delegation för inlandet — Inlandsslyrelsen
— som har betydande resurser lill sitt förfogande bör därför enligt kommittén
inrättas för en tioårsperiod. Inlandsstyrelsen bör enligt kommittén vara
parlamentariskt sammansatt och utses av regeringen. Vidare bör Inlandsslyrelsen
ha olika referensgrapper knutna till sig med representanter för berörda
kommuner samt arbetslagar- och näringslivsorganisationer.

Jag delar i allt
väsentligt kommitténs bedömning vad gäller problemens

omfattning och karaktär i den aktuella regionen. Tidigare (avsnitt 4.2) har

jag föreslagit två stödområden 1 och 2, som i huvudsak motsvarar det

område kommittén benämner Inlandet. Jag anser också att särskilda resur

ser för infrastmkturåtgärder behöver tillföras stödområde 1 för att skapa för

utsättningar för en gynnsam utveckling. 1 likhet med en övervägande ma

joritet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag om

en särskild Inlandsstyrelse, anser jag emellertid inte att det finns några vä

gande skäl för att inrätta ett nytt organ av den typ som kommittén föreslår.

Ansvaret för att planera och genomföra nödvändiga insatser bör kunna

läggas på berörda länsstyrelser. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att 58

särskilda
regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser i Prop. 1989/90:76
stödområde 1. Jag avser vidare föreslå regeringen att ge länsstyrelserna i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län ett särskilt uppdrag att gemensamt
dels redovisa ett förslag till program för användningen av dessa medel, dels
föreslå lämpliga former för beslut m.m. om medlens användning.

För
atl sprida information om det regionala utvecklingsarbetet är den årliga
länsrapporten en viktig informationskanal. I många län har de reglerade
formerna för länsrapporternas utformning upplevts som en begränsning när det
gäller den tids- och ämnesmässiga inriktningen av arbetet. Flera länsstyrelser
har därför valt att utöver länsrapporterna skapa andra kanaler för att
informera om den regionala utvecklingen och det regionala utvecklingsarbetet i
länet.

Jag
menar att regeringens behov av information om hur länsstyrelserna bedriver det
regionalpolitiska arbelet och vilka geografiska prioriteringar som görs inom
länet samt om riktlinjer för användningen av de regionalpolitiska medel
länsstyrelsen disponerar m. m. i fortsättningen bör tillgodoses genom
anslagsframställningarna. Detta ligger också i linje med avsikten med den
treårsbudgetering som nu successivt införs i statsförvaltningen. Inom något år
kommer länsstyrelserna att omfattas av denna budgeterings-form. Länsstyrelserna
bör då ges sådana riktlinjer för anslagsframställningarna som tillgodoser
behovet av en fördjupad budgetprövning. I de fall som det finns behov av
särskilda redovisningar föratt t. ex. belysa förhållandena inom olika sektorer
anser jag att det fortsättningsvis kan ske antingen genom redovisningar i
anslagsframställningarna eller genom att särskilda regeringsuppdrag ges till
länsstyrelserna. Vidare avser jag föreslå alt uppföljningen och utvärderingen
av regionalpolitiskt stöd och andra regionalpoliliska åtgärder skall
förslärkas.

Jag
avser mot denna bakgmnd alt senare föreslå regeringen att i förordningen
(1982:877) om regionalt utvecklingsarbete ta bort kravet på en årlig
länsrapport. Länsstyrelserna kan självfallet även fortsättningsvis utarbeta en
årlig länsrappoi t som ett instmment i den regionala sektorssamordningen. Jag
bedömer emellertid att länsstyrelserna med denna ordning bättre än hillills
skall kunna anpassa sin skriftliga information till skilda mottagargmpper efler
de fömtsättningar och behov som kan finnas i de enskilda länen. Länsstyrelsema
bör dock även i fortsättningen vara skyldiga att utarbeta befolknings- och
sysselsättningsprognoser för län och kommuner.

59

6.4
Kommunal verksamhet

Prop.
1989/90:76

Min
bedömning: Kommunernas verksamhet har stor betydelse för att regionalpolitiken
skall kunna genomföras på etl effektivt sätt. Genom en väl utbyggd
samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och
bebyggelseplanering, frilids- och kulturverksamhet etc. kan kommunerna aktivt
främja en önskvärd utveckling av näringslivet.

Även
kommunernas mer direkt näringslivsutvecklande verksamhet blir allt viktigare.
Länsstyrelserna bör ha möjlighet att på olika sätt främja kommunernas
verksamhet på detta område. Kommunernas näringslivsinriktade verksamhet måste
självfallet ske inom ramen för den kommunala kompetensen.

Skatteutjämningsbidragen
har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Kommittén:
Kommittén anser att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken.
Länsstyrelserna föreslås genom länsanslaget för regional utveckling kunna
finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade
landsdelarna.

Kommittén
betonar vidare skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna i
regionalpolitiskt prioriterade områden. Kommittén menar att om man inom
skatteutjämningen skall ge utrymme för ökade regionalpolitiska insatser, så
måste konstmktionen av systemet utredas närmare. Med hänsyn till alt förändringar
i skatteutjämningssystemet trädde i kraft så sent som år 1989 och i avvaktan på
Kommunförbundets utredning om kommunernas kostnader vill kommittén inte föreslå
några förändringar av det nuvarande systemet.

Remissinstanserna:
Många remissinstanser delar betänkandets syn på kommunernas roll i
regionalpolitiken. Svenska kommunförbundet betonar särskilt den kompetens som
finns på kommunal nivå och som på ett aktivt sätt måste tas tillvara för att
formulera och genomföra regionala strategier. Många anser i likhet med
länsstyrelsen och landstinget i Norrbottens län och Fagersta kommun att
skatteutjämningsbidraget är viktigt för kommunerna för att nå de
regionalpolitiska målen.

Skälen för min bedömning:
Kommunernas verksamhet har på en rad olika områden stor betydelse för
genomförandel av regionalpolitiken. Kommunerna svarar för väsentlig
samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och
bebyggelseplanering, fritids- och kulturverksamhet m. m. En rad olika studier
visar tydligt att väl fungerande boendemiljöer med tillgång till bra
utbildningsmöjligheter och bra barnomsorg, ett varierat kultur- och fritidsliv
etc. är viktiga faktorer som vägs in när företagen gör sina lokaliseringsval.
Det gäller inte minst förelagen inom den privata tjänste- och servicesektorn.
Kommunernas engagemang och aktivitet på dessa områden har således stor
betydelse för möjligheterna att med statligt regionalpolitiskt stöd påverka
företagens lokalisering och utbyggnad. Det är också viktigt som en följd av
regionalpolitikens allt

60

starkare
inriktning på att förbättra infrastmkturen i de prioriterade områ- Prop.
1989/90:76 dena.

Tillsammans
med landstingen har kommunerna via länslrafikbolagen ett ansvar för
kollektivtrafiken i länen. En väl fungerande kollektivtrafik är av stor
betydelse när det gäller att vidga de lokala arbetsmarknaderna och för att
dessa skall fungera väl. Detta är viktigt inte minst för många kvinnor som ofta
inte har tillgång till bil i samma utsträckning som männen.

Kommunerna
och landstingen är genom den egna verksamheten också stora arbetsgivare, ofta
t.o.m. de största enskilda arbetsgivarna i en kommun. Genom att välja lämpliga
lokaliseringar av sin verksamhet kan landstingen aktivt medverka till att den
inomregionala balansen i ett län förbättras. Landstingen spelar också genom
sitt engagemang i de regionala utvecklingsfonderna men även inom kultur- och
lurismsektorerna andra viktiga roller för näringslivs- och
sysselsättningsutvecklingen i län och kommuner.

Även
när det gäller det mera direkt näringslivsutvecklande arbetet är kommunemas
engagemang av stor betydelse. Under senare år har flertalet kommuner förstärkt
sin organisation på detta område och en kommunal näringslivspolitik har
successivt vuxit fram. Det är verksamheter som kan sammanfattas med begreppet
nätverksbyggande som det främst rör sig om. Viss rådgivnings- och
utbildningsverksamhet, främjande av kontakter mellan olika aktörer etc. är
exempel på inslag i detta arbete. Samtidigt medför ofta ett ökat engagemang i
näringslivsfrågor en mera medveten fokusering på näringslivets behov och
fömtsättningar i den ordinarie kommunala verksamheten. Det gäller t. ex. inom
utbildningsområdet.

Den
regionalpolitiska kommittén menar att många kommuner i de av kommittén
prioriterade områdena har ett så begränsat ekonomiskt handlingsutrymme att de
inte kan ta på sig de åtaganden som denna typ av verksamhet innebär. Kommittén
menar därför att en intensifiering av den kommunala näringspolitiken i dessa
områden bör kunna ske med statliga bidrag via länsstyrelsema. Jag anser för min
del att det bör vara en viktig uppgift för länsstyrelserna atl främja en väl
fungerande kommunal näringslivsutveckling. Detta sker också på flera håll
redan i dag. Med den förstärkning av länsstyrelsernas medel för regionala
utvecklinginsatser somjag senare (avsnitt 16) kommer att föreslå, kommer dessa
möjligheter att öka. Formerna för delta bör kunna utarbetas gemensamt av
länsstyrelserna och berörda kommuner utifrån behoven och förutsättningarna i
de enskilda fallen. Det är emellertid angeläget att även det lokala
näringslivet engageras i detta arbete och att deras kompetens tas till vara.

Det
är i detta sammanhang viktigt att understryka att kommunernas

näringslivsinriktade verksamhet självfallet måste ske inom ramen för den

kommunala kompetensen. Kommunernas och landstingens ökade engage

mang i näringslivs- och sysselsättningspolitiska frågor har lett till en dis

kussion om den lagenliga kompetensen när det gäller dessa frågor. Stat —

kommunberedningen har därför på regeringens uppdrag analyserat erfa

renheterna av kommunernas näringslivsinsatser samt belyst konsekvenser

na av olika kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet. 61

I ett betänkande (DsC
1986:16 Kommunal näringslivspolitik) framhål- Prop. 1989/90:76 ler beredningen
bl. a. alt "när det gäller medverkan lill en från samhällssynpunkt
lämplig lokalisering av näringslivet skall del väsentligen vara en statlig
angelägenhet". Samtidigt menar beredningen att kommunemas och landslingens
ålgärder inom näringslivspolitiken måste tillmätas stor betydelse. Den
nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis som utvecklats ger enligt stat
—kommunberedningen kommunerna möjlighet atl göra betydande lokala
näringslivsinsatser samtidigt som gränser finns för alltför omfattande
åtaganden. En gmndläggande regel är alt kommunala engagemang på det egentliga
näringslivels område skall ha formen av allmänt näringslivsfrämjande insatser.
Det innebär bl. a. att det inte är lagligt att teckna aktier, gå i borgen, direkt
låna ul pengar eller ge kontanta bidrag till enskilda förelag.

Regionalpolitiskt
stöd kan för närvarande under vissa fömtsättningar lämnas till kommuner eller
andra organ där kommuner har ägarinlresse. De ändamål som kan komma i fråga för
sådant stöd är turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, uppförande av
lokaler för uthyming samt teknikcentra. När det gäller teknikcentra kommer jag
senare (avsnitt 7.2.1.2) att föreslå att stöd till detta ändamål
fortsättningsvis skall lämnas från det nya anslaget för regionalpolitiska
infrastmkturinsatser.

Skatteutjämningsbidragen
har stor betydelse för kommunema i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.
Regionalpolitiska prioriteringar sker i skatteutjämningssystemet genom
differentiering av den tillförsäkrade gmndgarantin. 1 riksdagens beslut våren
1988 (prop. 1987/88: IOO bil.9, FiU 19, rskr. 244) om förändringar i
skatteutjämningssystemet motiveras differentieringen tydligare än tidigare med
regionalpolitiska skäl. Ändringen innebar atl grandgarantinivån höjdes för
kommunema i norra Sverige men också för vissa kommuner i bl.a. Bergslagen och
sydöstra Sverige. Som tidigare har redovisats (prop. 1989/90:100 bil.l), avser
regeringen all tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över statens
bidrag till kommunerna. Översynen som också skall omfatta skatteutjämningssystemet
bör resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskatterna kan uppnås. Jag
fömtsätter att man i denna utredning även kommer att väga in de
regionalpolitiska aspektema.

62

7
Åtgärder för företagsutveckling m.m. 7.1 Utgångspunkter

Prop.
1989/90:76

Min
bedömning: Det regionalpoliliska företagsstödet bör förändras så att

— det
anpassas till den förskjutning av de regionalpolitiska åtgärderna, från direkt
företagsstöd till insatser för atl förbättra de infrastmkturella
fömtsättningama, somjag föreslagit,

— åtgärderna
geografiskt koncentreras till de områden som bedöms ha de långsiktigt svåraste
problemen,

— en
lyngdpunktsförskjutning sker från stöd i samband med investeringar i byggnader
och maskiner till stöd för immateriella investeringar,

— det
förenklas och handläggningen decentraliseras ytterligare.

De
urspmngliga fömtsättningama för Stiftelsen Industricentras verksamhet finns
inte längre. Stiftelsens lokaler för uthyrning bör därför avyttras och
stiftelsens verksamhet avvecklas. Särskilda ålgärder bör vidtas för alt
stimulera sysselsättningsutvecklingen i de orter där stiftelsens lokaler finns.

Lokaliseringssamråden
med de största industriföretagen och med företag inom den privata tjänste- och
servicesektorn bör fortsätta.

Ytterligare
åtgärder bör vidtas för att främja kvinnors företagande.

Kommittén:
Enligt kommitténs mening finns det starka motiv för att ytterligare förstärka
de företagsutvecklande inslagen i det regionalpolitiska stödet. Behovet av att
öka kunskapsinnehållet i varor och tjänster är särskilt stort i de
regionalpolitiskt prioriterade delama av landet. Hindren för en sådan
utveckling är här större än i andra områden. Avståndet till marknaderna är ofta
längre. Kontakten med den slutlige användaren är svagare beroende på
näringslivssammansättningen. Kunskapsspridningen är svårare beroende bl. a. på
att förelagen ligger glest.

Kommittén anser det också
angeläget atl det regionalpolitiska stödet kan medverka till att förändra
näringslivssammansättningen. Det handlar enligt kommittén om nyetablering av
företag i allmänhet och av tjänsteföretag i synnerhet. De särskilda
fömtsättningar, som gäller för nyetablerade företag och för företag inom
tjänstesektom, bör därför påverka utformningen av det regionalpolitiska
stödet.

Det
regionalpolitiska företagsstödet bör endast ges till företag som bedöms vara
långsiktigt utvecklingsbara och kan bedriva sin verksamhet på
företagsekonomiska grunder.

De
förändringar av det regionalpolitiska stödet som kommittén föreslår innebär ett
ytterligare närmande till den näringspolitiskt motiverade finansiering som nu
bedrivs av de regionala utvecklingsfonderna, riskkapitalbolag. Norrlandsfonden
m. fl.

Även
gränsytoma mot den kommunala näringspolitiken och de regiona-

63

la utvecklingsfondernas
företagsserviceverksamhel ökar om det regional- Prop. 1989/90:76 politiska
stödet förändras i denna riktning.

Skillnaden
mellan Inlandet och de två andra landsdelarna som kommittén prioriterat leder
till att allmänt kostnadssänkande stöd och stöd lill maskiner och byggnader bör
förbehåfias Inlandet. Det allmänt kostnadssänkande stödet bör i princip
begränsas till en sänkning av arbetskrafls-kostnadema. För närvarande sker en
allmän kostnadssänkning också av företagens transportkostnader. Det intressanta
för företagen är, enligt kommittén, påverkan på totalkostnaden. Från
samhällets synpunkt bör subventionen därför riktas mot den resurs som är för
lågt utnyttjad.

Stöd
till investeringar i maskiner och byggnader i befintliga företag bör begränsas
till Inlandet. Avregleringen av kreditmarknaden och den nationellt sett ökade
tillgången på riskkapital kommer inte att undanröja behovet av
lokaliseringsstöd i denna del av landet. Allemativanvändningen av
industrilokaler är t. ex. fortfarande lägre där än på andra håll. Subventionsnivån
bör dock sänkas.

Denna
begränsning berör de kommuner som nu ligger i stödområde C och de kommuner som
är delade med en eller flera församlingar i stödområde B eller C. Med
nuvarande regelsystem finns det möjligheter för länsstyrelsema att ge
investeringsbidrag till förelag utanför stödområdet för investeringar i
byggnader och maskiner. Denna stödmöjlighel bör utökas.

Stöd
lill företagsutveckling bör vara tillgängligt inom samtliga prioriterade
landsdelar. De särskilda insatser, som sker i de prioriterade landsdelarna,
bör ses som komplement till andra aktörers insatser, på dessa områden. Av
särskild betydelse är vilken roll de regionala utvecklingsfondema och/eller de
regionall baserade riskkapilalbolagen kommer att spela i framtiden.

De
stöd som direkt syftar till att förändra näringslivssammansättningen bör vara
tillgängliga i samtliga landsdelar och i de prioriterade mellanstädema. När
del gäller de prioriterade mellanstädema bör dock stödet vara begränsat lill
den privata tjänstesektorn.

Tanken
med denna uppbyggnad är att den geografiska prioriteringen speglas genom
sammansättningen av de stödformer som är tillgängliga i respektive område samt
av storleken av länsanslaget. Inom den ram som länsanslaget ger bör
länsstyrelsen prioritera olika användningar samtidigt som regeringens
prioriteringar framgår av länsanslagens storlek. Prioriteringarna görs således
inte som hittills genom att variera procentsatsema mellan stödområden.

Den
strategiska inriktningen av förändringama bör vara att konsolidera näringslivet
i de mest utsatta områdena men att som huvudlinje ha att förändra stödet så att
dess bidrag till fömyelse av näringslivet ökar. Genom en sådan förnyelse bör
enligt kommittén även positiva miljöeffekter uppnås.

Remissinstanserna: Många
remissinstanser är positiva till de av kom

mittén föreslagna huvudförändringama av det regionalpolitiska stödet

samtidigt som det finns ett stort antal kritiska synpunkter på större eller

mindre delar av det föreslagna stödsystemet. 64

Många
remissinstanser understryker infrastmkturens betydelse och stal- Prop.
1989/90: 76 ler sig bakom en utveckling som innebär en tyngdpunktsförskjutning
från renodlade stödinsatser till investeringar i infrastmktur.

Vad
gäller stödområdesindelning anser t. ex. SIND att en snävare avgränsning av
stödområdena vore önskvärd för att olika insatser skall få största möjliga
effekt. Samtidigt anser många instanser att den nuvarande
stödområdesindelningen skall bibehållas. De geografiska prioriteringama harjag
behandlat tidigare (avsnitt 4).

Länsstyrelsen
i Örebro län instämmer i utredningens principiella utgångspunkter när del
gäller motiven för stöd till den privata sektom och anser att Bergslagen i
första hand har behov av en fömyelse av näringslivet. Ett relativt stort antal
remissinstanser är positiva till att i större utsträckning än för närvarande
stödja s. k. mjuka investeringar. ■

Vad
gäller förenkling konstaterar många remissinstanser, t. ex. RRV, att några
genomgripande sådana inte föreslås i betänkandet. Länsstyrelsema i Norrbollens,
Jämtlands och Gävleborgs län, liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län, anser
också alt kommittén misslyckats med förenklingsarbetet. SIND anser att
kommittén i detta avseende inte tillfyllest beaktat direktiven.

Bland
andra negativa synpunkter märks att Bergs, Jokkmokks och Bodens kommuner menar
att det föreslagna stödsystemet innebär en försämring för den privata sektorn.
Skellefteå kommun har starka invändningar mot kommitténs förslag på många
punkter. Kommunen anser att förslagen innebär ytterligare splittring, större
oklarheter och direkta orättvisor. Bodens och Gällivare kommuner vill behålla
nuvarande stödsystem. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det
föreslagna stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Skälen
för min bedömning: De nuvarande regionalpolitiska stödmedlen som riktar sig
direkt till företagen är lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och
lokaliseringslån), offertstöd, lån till regionala investmentbolag, investeringsbidrag,
regionalpolitiskt utvecklingskapital, sysselsättningsstöd, nedsatta
socialavgifter och transportstöd. Härtill kommer att även glesbygdsstöd kan
lämnas lill investeringar i förelag.

Fömtom
lån till investmentbolag har staten, i samband med att särskilda
regionalpolitiska åtgärder vidtagits i vissa regioner, lämnat kapitaltillskott
av olika slag till regionala utvecklings- och investmentbolag.

Jag
kommer i det följande att närmare behandla den framtida utformningen av alla
dessa stödmedel utom transportstödet. Beträffande sistnämnda stöd har
regeringen nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift
att lämna förslag om hur det regionalpolitiska transportstödet för bl.a.
person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framliden.

Fömtom
dessa direkta stöd till företag har vissa organ som inrättats av staten
regionalpolilisk betydelse. Här kan nämnas Stiftelsen Industriellt
Utvecklingscenlmm i övre Norrland (lUC) och Stiftelsen Norrlandsfonden. Jag
återkommer senare (avsnitt 7.4) med förslag som rör Stiftelsen Industricentra,
som har haft stor betydelse för berörda kommuner.

Härtill
kommer att de regionala utvecklingsfondema svarar för viktiga 65

5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

uppgifter
i genomförandet av regionalpolitiken. Förutom alt fondernas Prop.
1989/90:76 egen verksamhet skall stå i samklang med samhällets
regionalpoliliska strävanden så har de för närvarande viktiga uppgifter i
anslutning till handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd.

De
regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden avser jag
återkomma till senare i dag i mitt förslag till näringspolitisk proposition.

Även
systemet med allmänna investeringsfonder i företagen har ett uttalat
regionalpolitiskt syfte. Riksdagen har dock nyligen, som ett led i en
reformerad företagsbeskattning, beslutat alt räll till avdrag för avsättning
till investeringsfond, med vissa undantag, skall avskaffas för företag med
bokslut per den 31 december 1989 eller senare. Jag har tagit hänsyn härtill vid
mina förslag till regionalpolitiska anslag under kommande budgetår.

Ytterligare
instrument, som används för att påverka den regionala utvecklingen, är de
lokaliseringssamråd som bedrivs med de största industri-förelagen och med
förelag inom den privata tjänste- och servicesektorn. Jag återkommer senare
(avsnitt 7.6) med en redogörelse för hur dessa åtgärder utvecklats och till hur
samråden bör bedrivas i framliden.

Utvecklingen
inom näringslivet och erfarenheterna av gällande regionalpolitiska stödmedel,
som senast var föremål för en översyn 1985, gör det enligt min mening önskvärt
att göra vissa förändringar av dessa medel. Jag har nyss redovisat de förslag
till förändringar som den regionalpolitiska kommittén lämnat. De förslag jag
lämnar i det följande bygger i sina huvuddrag på kommitténs betänkande, även om
jag av bl.a. förenklingsskäl gjort en del ändringar i dess förslag.

Jag
har tidigare motiverat varför en förskjutning bör ske av de regionalpolitiska
åtgärderna för att påverka näringslivet, från direkt företagsstöd till insatser
för att förbättra de infrastmkturella fömtsätlningarna. Företagsstödet måste
dock enligt min mening även i fortsättningen tillmätas en stor betydelse i
stödområdena. Jag redogör i det följande närmare för hur jag anser att del
direkta företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Jag
har tidigare (avsnitt 4.2) även förordat att den nuvarande inplaceringen av vissa
kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C skall ersättas av en
inplacering av de kommuner och delar av kommuner som har de långsiktigt
svåraste problemen i två nya stödområden, benämnda 1 och 2. Detta förslag
innebär en koncentration av åtgärderna till dessa områden.

Investeringar
i forskning, utveckling, marknadsföring m. m. har successivt kommit all bli
alU viktigare för företagens utveckling. De regionalpoliliska stödmedlen har
efter hand anpassats till atl stödja även dessa immateriella investeringar.
Enligt min mening är det önskvärt att ytterligare öka möjligheterna till stöd
för sådana investeringar.

Den
under senare år alltmer tillämpade politiken att i större utsträckning
utveckla varje regions egna fömtsättningar utgör motiv för all ytterligare
decentralisera genomförandel av regionalpolitiken och därigenom förenkla
stödgivningen.

I likhet med tidigare
utredningarom regionalpolitiken har även 1987 års

regionalpolitiska kommitté haft i uppdrag all överväga och föreslå förenk

lingar i stödsystemet. I likhet med flera av remissinstanserna konstaterar 66

jag att inte heller denna kommitté har några egentliga förslag i detta

avseende. Även förslagen från remissinstanserna är få.

Mot
bakgmnd av angelägenheten att förenkla stödsystemet harjag där- Prop.
1989/90:76 för själv övervägt olika förändringsmöjligheter och lämnar i det
följande förslag som är avsedda att leda till avsevärda förenklingar. Förslagen
berör såväl stödmedlen som den organisatoriska handläggningen och ansvaret för
dessa.

Av
flera skäl, som jag redogör för i det följande, anser jag det angeläget att
inom regionalpolitikens ram ytterligare ta tillvara och stödja företag som
startas och drivs av kvinnor. För att detta skall kunna ske bör bl.a.
kunskaperna om kvinnligt företagande förbättras. Jag behandlar denna fråga
särskilt (avsnitt 7.5).

Kommittén
har bedömt att dess förslag inte slår i strid med de normer som tillämpas inom
EFTA och EG. Jag återkommer även till denna fråga (avsnitt 7.7). Tidigare
(avsnitt 5) harjag redovisat hur regionalpolitik bedrivs i andra länder.

7.2 Företagsstöd

7.2.1
Bidrag till investeringar, företagsutveckling m. m.

Innan
jag går in på mina förslag redogör jag för utfallet av den hittillsvarande
stödverksamheten. Av redogörelsen framgår att det regionalpolitiska
företagsstödet under de senaste budgetåren bidragit till att skapa ett stort
antal nya arbetstillfällen.

Därefter
behandlar jag de olika former av regionalpolitiskt stöd som kan lämnas i
samband med investeringar i byggnader, maskiner o. d., till produktutveckling,
marknadsföring m.m. samt till sysselsättningsökning. Jag föreslår att stöd i
framtiden endast skall lämnas i form av lokaliserings-och utvecklingsbidrag
samt sysselsättningsbidrag. Härmed slopas nuvarande lokaliseringslån,
investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta
innebär enligt min mening en betydande förenkling, såväl för företagen som för
handläggande myndigheter.

Systemet
med sänkta socialavgifter föreslårjag skall behållas. Den geografiska
omfattningen bör emellertid förändras.

Jag
behandlar slutligen i detta avsnitt handläggningsordningen för det
regionalpolitiska företagsstödet. Mina förslag i detta avseende avser främst en
ytterligare decentralisering och samordning av stödverksamheten på regional
nivå.

7.2.1.1
Utfall av hittillsvarande stödverksamhet

Stöd
i samband med nyetableringar och expansion kan för närvarande lämnas i form av
lokaliseringsbidrag, lokaliseringslån. investeringsbidrag, offertstöd.
regionalpolitiskt ulvecklingskapital och sysselsätlningsstöd. Av följande
sammanställning framgår beviljat stöd (exkl. sysselsättningsstöd), beräknad
sysselsättningsökning samt subvention per nytt arbetstillfälle under de fem
senaste budgetåren.

67

Prop;
1989/90:76

Budgetår

1984/85

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

Antal
arbetsställen

497

543

586

766

709

Beviljat stöd (milj.kr.) Lokaliseringsbidrag

467,3

550,8

640,6

1001,4

869,7

Lokaliseringslån

195,2

183,0

264,2

276,1

244,2

Summa

662,5

733,9

904,7

1277,5

• 1113,9

Beräknad sysselsättningsökning varav kvinnor

3210 1204

3 533 1263

3287 1231

3904 1428

4645 1657

Subvention per nytt arbetstillfälle (tkr)

135

137

166

167

153

' Inkl. investeringsbidrag, offertstöd och
regionalpolitiskt utvecklingskapital

I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning.
Inte heller lokaliseringsbidrag på sammanlagt 282 milj. kr. som lämnats till
Boliden Mineral AB de två senaste budgetåren i syfte främst att bevara
sysselsättningen vid vissa av bolagets gruvor.

Budgetåret
1988/89 var ett mycket framgångsrikt år för den regionalpolitiska
stödverksamheten vad gäller den beräknade sysselsättningseffekten — drygt 4600
nya arbetstillfällen. Del är det näst högsta antalet som uppnåtts under de 25
år som det regionalpolitiska stödet funnits. Härtill kommer att nettoeffekten
av sysselsättningsstödet beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen.

Drygt
700 företag har beviljats stöd med sammanlagt 1114 milj. kr. i samband med
investeringar på sammanlagt 3 680 milj. kr. Av stödet utgör 870 milj. kr.
bidrag och 244 milj. kr lån. Investeringsbeloppet motsvarar 8 — 9% av de totala
industriinvesteringarna i landet.

Stödinsatserna
beräknas ge mer än 300 nya arbetstillfällen vardera i åtta län. Största
sysselsätlningslillskoltet beräknas för Norrbottens län med 734
arbetstillfällen, därnäst följer Västerbottens län med 636 och Kopparbergs län
med 563. Det beviljade stödet visar en likartad fördelning. De sammanlagt
högsta bidragen, 214 milj. kr., har beviljats till företag i Norbottens län.

Av
följande sammanställning framgår länsvis beviljat stöd budgetåret 1988/89
fördelat på antalet arbetsställen, investeringskostnad, stödform och beräknad
sysselsättningsökning.

68

Prop. 1989/90:76

Län

Antal

Investe-

Beviljat stöd (milj.kr.)

Beräknad

arbets-

rings-

syssel-

ställen

kostnad (milj.kr.)

Bidrag'

Lokaliserings-lån

sättn.ökn

Uppsala

9

33,4

2,7

0,6

41

Södermanland

3

7,1

0,3

_

15

Östergötland

10

10,3

1,3

—

27

Jönköping

2

2,6

0,4

—

6

Kronoberg

8

13,0

1,6

—

57

Kalmar

9

31,9

3,1

—

72

Gotland

5

19,5

3,2

2,0

23

Blekinge

25

179,7

32,4

—

347

Göteborgs
och Bohus

12

19,9

2,7

—

66

Älvsborg

14

43,0

7,6

2,9

60

Skaraborg

2

1,9

0,3

—

6

Värmland

48

324,7

49,3

43,3

316

Örebro

24

63,9

11,5

19,4

120

Västmanland

37

777,8

59,6

40,5

484

Kopparberg

82

360,5

86,5

31,5

563

Gävleborg

54

186,4

50,6

3,7

254

Västernorrland

77

308,6

57,3

28,9

381

Jämtland

77

214,9

90,9

20,1

437

Västerbotten

101

579,2

194,6

20,5

636

Norrbotten

110

501,4

213,9

30,7

734

Summa

709

3679,6

869,7

244,2

4645

'
Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt
utvecklingskapital.

Av
följande sammanställning framgår fördelningen på olika stödområden av antalet
nya arbetstillfällen, investeringskostnad, beviljat stöd, beräknad
sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

Stöd-

Antal

Investe-

Beviljat stöd

Beräkn.

Subv.

område

arbets-

rmgs-

(milj. kr.)

syssel-

per nytt

kostnad (milj.kr.)

sättn. ökn.

arbets-till-

Bidrag'

Lok-

lån

fälle (tkr)

A

139

625,4

276,1

34,2

770

280

B

119

561,4

155,4

30,1

637

195

C

242

1817,6

304,2

160,3

1842

147

Tillfälligt

57

151,7

26,1

15,5

274

82

Utanför

152

523,5

107,9

4,1

1122

70

Summa

709

3679,6

869,7

244,2

4645

153

'
Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt
utvecklingskapital I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyming eller
stöd till Boliden Mineral AB.

Den
bransch som erhållit mest stöd är verkstadsindustrin inom vilken 265 företag
erhöll stöd. Det innebär att drygt vart tredje stödföretag finns inom denna
bransch. Även vart tredje nytillkommet arbetstillfälle beräknas skapas inom
verkstadsindustrin. Av beviljade bidrag har under budgetåret drygt 30%
beviljats för investeringar inom verkstadsindustrin.

69

Stödet till tjänsteföretag
har ökat. Under budgetåret har således 110 förelag som bedriver
uppdragsverksamhet beviljats stöd. Det är främst tjänsteföretag med
verksamheten riktad till industrin. Totalt har dessa förelag beviljats 160
milj. kr. i bidrag och lån. En del av stödet har lämnats till lokaler för
uthyming och till teknikcentra. Av följande sammanställning framgår stödets
fördelning under budgetåret 1988/89 på olika branscher, arbetsställen,
stödform, beräknad sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

Prop.
1989/90:76

Bransch

Antal

Beviljat stöd

Beräknad

Subven-

arbets-

(milj.kr.)

syssel-

tion per

ställen

sätt.ökn.

arbetstillfälle

Bidrag'

Lokalise-

ringslån

(tkr)

Livsmedel

30

22,2

2,7

141

158

Textil

15

6,0

0,4

77

78

Trävaror

100

126,4

65,0

865

146

Massa,
grafik

31

31,6

12,8

197

160

Kemi

38-

52,3

15,2

311

168

Metall/verkstad

265

275,1

65,4

1682

164

Övrig
industri

22

18,9

12,6

145

130

Partihandel

17

12,0

5,0

73

165

Turism

40

67,1

42,3

367

183

Uppdragsverksamhet

110

144,6

15,6

636

125

varav industrihus

16

39,0

5,3

_

Övrigt

41

113,5

7,3

151

143

Summa

709

869,7

244,2

4645

153

Beslut
om regionalpolitiskt stöd fattas av länsstyrelser, utvecklingsfonder, statens
industriverk eller regeringen. Länsstyrelser och utvecklingsfonder svarade
under budgetåret 1988/89 liksom tidigare år för en stor andel av alla beslut,
närmare 80%. Länens andel av det totalt beviljade stödbeloppet uppgick till
456,8 milj. kr. eller41 %. Budgetåret 1987/88 var beloppet och andelen betydligt
lägre, 400,5 milj. kr. eller 31 %.

Av
de olika stödformema svarar lokaliseringsstödet liksom tidigare för den största
andelen beslut på länsnivån, närmare 80%. Beloppsmässigt har beviljat
lokaliseringsbidrag ökat kraftigt eller med 65,5 milj. kr. till 286,7 milj. kr.
Beloppet för lokaliseringslån är i stort sett oförändrat. Antalet beslut om
investeringsbidrag har minskal i jämförelse med budgetåret 1987/88.
Beloppsmässigt har beviljat stöd i form av investeringsbidrag också minskat
något från 30,8 till 26,2 milj. kr. Länsstyrelsema i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västemorrlands och Kopparbergs län har beslutat om
stöd i över 50 ärenden vardera.

Antal
beslut om regionalpolitiskt utvecklingskapital har halverats i förhållande
till tidigare år och uppgick till 16 st. Däremot ligger beviljat belopp på
ungefär samma nivå, 6,3 milj.kr.

Antalet
nyetablerade förelag som erhållit stöd under budgetåret 1988/89 uppgick till
121. Ungefär vart sjätte företag som fick stöd var en nyetablering. Stödet
till nyetablerade företag uppgick totalt till 155,9 milj. kr. Del motsvarar i
genomsnitt 1,3 milj. kr. per nyetablerat företag.

70

1 genomsnitt beräknas
varje nyetablerat företag öka sin sysselsättning med sju personer.' Övriga
företag som beviljades stöd under budgetåret beräknar en genomsnittlig ökning
av antalet anställda med sex personer.

En fördelning av stödet
under budgetåret 1988/89 på företagsstorlek visar att 74% av företagen har
mindre än 20 anställda. Andelen mindre företag har ökat successivt för alt
under de senaste fyra budgetåren uppgå rinca75%.

Sysselsättningsstöd lämnas
per kalenderår för ett år i taget under högst sju år. För att få stöd måste
företagen öka sysselsättningen och bibehålla den nya sysselsättningsnivån under
hela perioden. Stöd lämnas endast i stödområdena. Från och med 1988 kan inte
nytt stöd beviljas i stödområde C.

Av följande
sammanställning framgår beviljat sysselsättningsstöd för åren 1984-1988
fördelat på antalet arbetsställen, årsarbetskrafter och beviljat belopp.

Prop. 1989/90:76

1984

1985

1986

1987

1988'

Antal arbetsställen Antal
årsarbetskrafter Beviljat belopp (milj. kr.)

857

1043

1329

1512

983

6934

7769

9164

10803

6 380

116,3

169,8

197,1

208,3

139.

'
Ytterligare beslut kommer att fattas för 1988.

Det
beviljade sysselsäitningstödel har ökat kraftigt under de senaste budgetåren.
Del visar att den goda konjunkturen även nått stödområdena och att många
företag dar kunnat öka antalet anställda. Som jag tidigare nämnt beräknas
nettoeffekten av sysselsättningsstödet till ca 1200 arbetstillfällen under
budgetåret 1988/89.

Sammanfattningsvis har det
regionalpolitiska företagsstödet enligt min bedömning varit av stor betydelse
under de senaste åren för möjlighetema att skapa nya arbetstillfällen i
regionalpolitiskt utsatta orter och regioner. Genom dessa arbetstillfällen har
också resurser i form av undemtnyttjad arbetskraft och samhällelig infrastmktur
kunnat las till vara på ett sätt som inneburit ekonomisk vinning för hela
landet.

71

7.2.1.2 Lokaliseringsbidrag

Prop.
1989/90:76

Mitt
förslag: Stöd i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. skall
fortsättningsvis kunna lämnas endast i form av lokaliseringsbidrag, vilket
innebär att lokaliseringslån och investeringsbidrag avskaffas.

Lokaliseringsbidrag
skall kunna lämnas i stödområdena 1 och 2, och undantagsvis även utanför dessa.

Den
maximala andelen lokaliseringsbidrag bör uppgå till 35% av en investering i
stödområde 1 och 20% i stödområde 2. Till lokaler för uthyming och
markberedning för torvproduktion skall den maximala andelen lokaliseringsbidrag
vara 5% lägre i resp. stödområde. 1 tillfälliga stödområden och i områden som
tillfälligt inplacerats i högre stödområde skall lokaliseringsbidrag kunna
lämnas med en maximal andel som fastställs av regeringen för varje särskilt
fall, dock högst 35%.

1
undantagsfall skall högre lokaliseringsbidrag kunna lämnas, dock högst 50%.

Stöd till
teknikcentra skall fortsättningsvis kunna lämnas med medel från det nya
anslaget för särskilda regionalpolitiska infrastmkturåtgärder som jag senare
(avsnitt 9) kommer att föreslå.

Kommittén:
Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och maskiner i befintliga
företag bör enligt kommittén förbehållas Inlandet.

Lokaliseringsbidrag bör
vidare enligt kommittén lämnas med 35 % av investeringskostnaden eller högst
400000 kr. per beräknat nytt arbetstillfa-le för befintliga företag. Någon
prövning av stödbehovet i varje enskilt faU skall alltså inte ske i dessa fall.
Om investeringen inte medför sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag
efter prövning kunna lämnas med högst 35%.

För nyetablerade företag
bör enligt kommittén lokaliseringsbidrag kunna lämnas med högst 50% av
investeringskostnaderna, oavsett hur många arbetstillfällen som beräknas
tillkomma. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen
och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag för
byggande av lokaler för uthyming bör kunna lämnas i Inlandet med högst 25%.

Investeringsbidraget
behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % av utgiftema för
investeringar upp till 20 milj. kr.

Lokaliseringslånen bör
enligt kommittén, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden atl
medverka på ett bättre sätt än som hittills skett, ersättas med
kreditgarantier.

Regionalpolitiskt stöd
till företag för miljöinvesteringar bör enligt kommittén kunna lämnas till
företag i enskilda fall.

Remissinstanserna:
En majoritet av remissinstansema har olika erinringar mot kommitténs förslag.
Endast några instanser, som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun,
uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.

72

I
likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande Prop.
1989/90:76 lokaliseringsbidragen, men som bestämt avstyrker differentiering av
stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika
detaljsynpunkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss
automatik innebär är bl. a. AMS, Svensk industriförening, Kalix kommun.
Stiftelsen Industricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen
mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade företag är den allra
vanligaste förekommande synpunkten. Ell myckel stort antal remissinstanser
avstyrker denna differentiering. Ett vanligt skäl för detta är, som bl.a. Strömsunds
kommun konstaterar, att stöd till en investering i ett befintligt företag
ibland kan ha en större strategisk betydelse än stöd till ett nytt företag.
Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora
investeringar initialt och att det också medför risk för olika former av
konstmerade fall av nyetableringar.

Några
instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertomeå kommun och
Tio-kommungrappen i Västerbottens län anser att det är olyckligt att sänka
subventionsnivån. Länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i
Norrbottens län menar att inlandet inte heller är enhetligt. Därför behövs
menar man en differentiering av slödnivåer.

Länsstyrelsema
i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad
automatik och menar att det är ineffektivt och att behovet av stöd bör vara
avgörande.

Ett
relativt begränsat antal instanser har berört förslaget om bidrag till lokaler
för uthyrning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om 25 % bidrag
i Inlandet och menar att 20% bidrag bör lämnas för övriga prioriterade områden.
Också Säters, Karlskoga och Nybro kommuner anser att området bör vidgas.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema
(Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur) anser alt stöd till
uthyrningslokaler skall lämnas i samma omfattning som när det gäller
byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd
borde ges med 40% i områden motsvarande nuvarande stödområde A. Såväl Pajala
som Kalix kommuner förordar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25%
får förödande konsekvenser för inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län
avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyming.

Enligt
gällande regler för lokaliseringsbidrag skrivs statens fordran successivt ner
under en sjuårsperiod. SIND föreslår att nedskrivningsperioden begränsas till
fem år.

Endast
ett fåtal instanser har berört kommitténs förslag att ersätta
lokaliseringslånen med kreditgarantier. Landstingsförbundet tillstyrker alt
lokaliseringslånen avskaffas. Däremoi avstyrker bl.a. SIND, länsstyrelsen i
Gävleborgs län. Bergslagsdelegationen, Svensk industriförening, utvecklingsfonden
i Gävleborgs län att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Skäl som anförs
är bl.a. att ett garantisystem innebär en krånglig och tidsödande
administration i och med all staten måste ta ul en avgift på garantisumman av
bankerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker

73

tills
vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl.a. på risken att Prop.
1989/90:76 bankerna regelmässigt komer atl kräva statliga garantier.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart
den ordinarie kredilmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt
kapital. Någon form av lokaliseringslån eller finansieringskapital bör finnas
kvar.

Endast
ett begränsat antal instanser har berört förslaget om alt behålla
investeringsbidraget. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild.
Flera instanser uttrycker en positiv syn, exempelvis länsstyrelserna i Kronobergs,
Göteborg och Bohus samt Västernorrlands län. Sundsvalls kommun och
glesbygdsdelegationen är däremoi tveksamma lill förslaget. SIND samt
länsstyrelsema i Gävleborgs och Kopparbergs län avstyrker att
investeringsbidraget utanför stödområdet behålls som ell slödinslmment.
Utvecklingsfonden i Kopparbergs län menar att investeringsbidraget ytterst
sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Skälen
för mitt förslag: De regionalpolitiska stöd som för närvarande kan lämnas i
samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. är utformade som
ekonomiska stimulansmedel som påverkar företagens kalkyler i ett
inledningsskede.

Stöden
lämnas efter en individuell prövning av de olika ärendena. Det sammanlagda
stödet får härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i
fråga skall komma till stånd.

Som
allmänna vdlkor för att erhålla regionalpolitiskt stöd gäller bl. a.

— att
stöd endast får lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsställande
lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning,

— all
minst 40% av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet skall
förbehållas vartdera könet,

— att
stöd får beviljas endast i den mån de anställda uppbär lön och andra
anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som gäller enligt
tillämpligt kollektivavtal,

— att
en stödmottagare skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. Dessa
grandläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även

fortsättningsvis.

Beträffande
den s.k. könskvoteringen har en utvärdering nyligen genomförts på uppdrag av
bl.a arbetsmarknadsdepartementet. Den visar bl.a. att kvoteringen bidragit till
att kvinnomas arbetsmarknad breddats i de aktuella regionerna.

Mot
bakgmnd av bl.a. nämnda utvärdering bedömer jag att systemet

med könskvolering har haft positiva effekter för att åstadkomma en ökad

jämställdhet på arbetsmarknaden. Målsättningen att minst 40% av de

tillkommande arbetsplatserna skall förbehållas vartdera könet har sålunda

i del närmaste uppnåtts under senare år. Det är även av stor regionalpoli

lisk betydelse att könskvoteringen bidrar till att skapa fler arbetstillfällen

för kvinnor och därmed underlättar för dem att stanna kvar på orter där

ojämn könsfördelning skapar särskilda demografiska problem. Efter sam

råd med statsrådet Margot Wallström föreslår jag därför att könskvote

ringen inom det regionalpolitiska stödet bibehålls i nuvarande omfattning. 74

Slödberätligad
verksamhet. I princip gäller att alla typer av verksamhe- Prop. 1989/90:76
ter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd.
Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Sedan
år 1985 gäller atl lokaliseringsstöd kan lämnas till s. k. teknikcentra. Jag
kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att ett nytt anslag inrättas för
särskilda regionalpolitiska infraslrukturåtgärder. Bl.a. eftersom samma
lönsamhetskrav som för andra stödberättigade verksamheter inte kan ställas på
teknikcentra anser jag det motiverat att fortsättningsvis i stället lämna stöd
till detta ändamål från det nya infrastrakturanslaget.

Storleken
på ett lokaliseringsbidrag. Stöd i samband med investeringar kan för närvarande
lämnas i form av lokaliseringsstöd och investeringsbidrag. Lokaliseringsstöd
består av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Lokaliseringsbidrag
kan lämnas för att,täcka en del av de totala kostnaderna i samband med
investeringar som gäller

— ny-,
till- eller ombyggnad av byggnader eller anordnande av markanläggningar,

— maskiner
eller inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år, eller

— markberedning
för torvproduktion, om det finns särskilda skäl. Lokaliseringslån kan dessutom
lämnas till kostnader för förvärv av

mark,
byggnader eller markanläggningar, för anskaffning av omsättningstillgångar,
patent, licenser eller liknande eller för marknadsföring, produktutveckling
eller liknande.

Storleken
på ett lokaliseringsbidrag gmndas på de totala kostnaderna, inklusive inkörningskostnader
och liknande, i samband med en investering. Bidraget bestäms med hänsyn till
antalet nya arbetstillfällen, investeringens storlek och inriktning samt
angelägenheten från samhällssynpunkt atl den genomförs. Bidraget får dock inte
vara större än vad som behövs för att investeringen skall komma till stånd och
det får vidare uppgå till högst följande procentandelar av den del av
totalkostnaderna som avser byggnader, markanläggningar maskiner och
inventarier:

Stödområde
A 50% Stödområde B 35% Stödområde C 20%

För
verksamheter i områden som regeringen beslutar tillfälligt skall komma i fråga
för regionalpolitiskt stöd uppgår den högsta procentandelen lokaliseringsbidrag
till 15 % eller 20%.

Lokaliseringsbidrag
till lokaler för uthyrning får lämnas högst med belopp som är tio
procentenheter lägre än nyss nämnda procentsatser. För markberedning för
torvproduktion kan bidrag lämnas med högst 25% av totalkostnaderna i stödområde
A och högst 10% i stödområde B.

Om
det finns synnerliga skäl kan regeringen medge att lokaliseringsbidrag lämnas
med högst 70% i hela landet.

Regionalpoliliska
kommittén konstaterar all bidragsnivån i det regio

nalpolitiska stödet i samband med investeringar i byggnader och maski

ner för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts inom EG för de

rikare ländernas regionalpolitik. Där gäller som regel att högsta bidrags- 75

nivån
får vara ca 35%. Kommittén föreslår bl. a. därför alt den maximala Prop.
1989/90:76 andelen lokaliseringsbidrag skall sänkas till 35%. Kommittén anför
som ytterligare motiv till att sänka bidragsprocenten all den ordinarie kreditmarknaden
bör medverka på ett annat sätt än hittills. Vidare bör användningen av det
regionalpolitiska stödet allmänt sett förskjutas till förmån för s. k. mjuka
investeringar. Dessutom får företag i vissa områden, som tidigare inte haft
sänkta socialavgifter, en förbättrad självfinansieringsförmåga om kommitténs
förslag genomförs. De områden som kommittén avser härmed är Inlandet fömtom
Norrbottens län.

Jag
ansluter mig i detta avseende lill kommitténs förslag. Fömtom de motiv som den
anger vill jag peka på följande faktorer:

-
Industrins lönsamhet och
soliditet har starkt förbättrats under de senaste åren. Förbättringen gäller
även företagen i stödområdet, som därför för närvarande har väsentligt större
möjligheter än tidigare att genom egna finansiella insatser och via den
reguljära kreditmarknaden finansiera sina investeringar.

-
Riskkapitalförsörjningen inom
de regionalpolitiskt prioriterade områdena har förbättrats under senare år.
Utöver den ökade kreditvärdigheten i näringslivet kan man peka på att de
prioriterade landsdelama tillförts betydande kapital via regionala
investmentbolag.

Jag
återkommer senare (avsnitt 7.7) till min syn på bl.a. storleken och inriktningen
av företagsstöd jämfört med de regler m. m. som tillämpas inom EFTA och EG.

Härtill
kommer att jag strax avser att föreslå dels förbättringar i förelagens
möjligheter att få regionalpolitiskt stöd till immateriella investeringar,
dels att sysselsättningsstödet skall höjas.

Jag
vill i detta sammanhang också peka på alt ett av de allmänna villkoren för stöd
är, att sådant endast skall lämnas till verksamheter som bedöms få
tillfredsställande lönsamhet och ge de anstäUda en varaktig sysselsättning.
Avsikten är alltså att verksamhetema på sikt skall kunna drivas vidare utan
fortsatt stöd. Kraven på avkastning från de investeringar som ges
regionalpolitiskt stöd bör därför inte sättas alltför lågt. Dessutom får det
inte råda någon tveksamhet om att ansvaret för ett projekt ligger hos företaget
och övriga privata finansiärer.

Den
maximala procentsatsen som jag förordat för lokaliseringsbidrag, 35 %, skall
gälla i stödområde 1.1 stödområde 2 föreslårjag att det maximala bidraget skall
vara högst 20%.

Lokaliseringsbidrag
till lokaler för uthyming kan för närvarande lämnas med en maximal procentsats
som är tio procentenheter lägre än om bidrag lämnas till etl förelag som bygger
egna lokaler. Skälen härtill är bl. a. all det inte är en samhällelig uppgift
att generellt tillhandahålla lokaler för företagen, varför de bör stimuleras
att bygga egna lokaler. Företag som får hyra redan subventionerade lokaler får
dessutom ofta ett högre totalt stöd genom att de även kan få
lokaliseringsbidrag i samband med egna maskininvesteringar. Med hänsyn till
den sänkning av de maximala bidragspro-centsatsema som jag nyss föreslagit
anser jag dock att lokaliseringsbidrag liU lokaler för uthyming
fortsättningsvis skall kunna lämnas med ett

76

belopp
som är högst fem procentenheter lägre än vad som annars är maxi- Prop.
1989/90:76 malt i resp. stödområde.

Som
en konsekvens av de sänkningar av den maximala bidragsprocenten i olika
stödområden jag förordat bör också den högsta andelen lokaliseringsbidrag för
markberedning för torvproduktion minskas. För enkelhetens skull föreslår jag
att samma regler tillämpas som för lokaler för uthyming, dvs. att
lokaliseringsbidrag kan lämnas med ett belopp som är högst fem procentenheter
lägre i resp. stödområde.

Jag
har tidigare (avsnitt 4.5) förordat att regeringen fortsättningsvis i vissa
fall skall kunna inplacera kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt
stödområde och tillfälligt inplacera sådana områden i högre stödområde. Den
maximala andelen lokaliseringsbidrag bör vid tillämpning av denna metod
bestämmas av regeringen i varje särskilt fall. Den får dock uppgå lill högst
35%.

Myndighetema
har utbildat en praxis att vid bestämmande av ett lokaliseringsbidrags storlek
ta stor hänsyn till bidrag per nytt arbetstillfälle. Kommittén föreslår dels en
viss automatik i stödgivningen till verksamheter som medför ökad
sysselsättning, dels all normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte
skall tillämpas för nyetablerade företag.

Stödverksamheten
måste bedrivas inoin ramen för tillgängliga medel. Jag vill bl. a. med
anledning härav betona att jag inte anser del lämpligt att lämna stöd utan
prövning av hur stort stödet måste vara i varje enskilt fall för att en
investering skall komma till stånd. Bidrag per nytt arbetstillfälle bör dock
endast användas som en bland flera bedömningsfaktorer och bidragets storlek
liksom hittills gmndas på en avvägning mellan alla de faktorer jag tidigare
nämnt.

I
likhet med en majoritet av remissinstansema är jag inte heller beredd att
tillstyrka kommitténs förslag att stöd till nyetableringar skall kunna lämnas
med högre belopp än till befintliga företag. Skäl som remissinstansema anför,
och som jag ansluter mig till, är bl.a. att en investering i ett befintligt
företag kan ha en större strategisk betydelse, att ett sådant system kan bidra
lill för stora initiafinvesteringar och risken för olika fall av konstmerade
nyetableringar.

Kommittén
föreslår även att regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar
skall kunna lämnas i vissa fall. Man avser enstaka punktinsatser i fall där
ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort och där de
nödvändiga miljöinvesteringama uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära.

För
egen del vill jag betona att det grandläggande motivet för lokaliseringsstödet
är att skapa ny sysselsättning. Dessutom anser jag all kravet på lönsamhet för
att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra
ersältningsinvesteringar utan statligt stöd.

Enligt
nuvarande regler kan dock lokaliseringsstöd i undantagsfall läm

nas även i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsätt

ning. Regeringen bör liksom hittills närmare utforma bestämmelserna

härom. Regeringen har i förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt

stöd föreskrivit all stöd, fömtom när en investering beräknas leda till ökad

sysselsättning, kan lämnas 77

— i
samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nöd- Prop.
1989/90:76 vändig för att bevara sysselsättning eller,

— om
investeringen sker i ersättnings- och rationaliseringssyfte i en verksamhet
som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten på
sikt inte bedöms kunna fortsätta utan att investeringen kommer till stånd och
denna inte kan genomföras utan alt lokaliseringsstöd lämnas.

Jag
anser all de bestämmelser som regeringen utformat när det gäller stöd i samband
med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning och som jag nyss
redogjort för redan idag ger tillräckliga möjligheter till stöd i samband med
sådana miljöinvesteringar som kommittén avser med sitt förslag.

SIND
har föreslagit att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod skall begränsas
till fem år för att förstärka bidragets resultatpåverkande effekt under ell
projekts inkömingsfas.

I
samband med att lokaliseringsbidraget fick sin nuvarande utformning genom
riksdagens beslut år 1982 upphävdes skyldigheten för stödmottagaren att skriva
av värdet av de med stödet anskaffade tillgångama i samma takt som bidraget
intäktsförs. Syftet härmed är alt företagen tidigare skall få ett positivt
tillskott till resultatet. Delta uppnås genom att bidraget successivt kan
intäktsföras eftersom det lämnas för att täcka de inkörnings- och merkostnader
som uppslår i samband med investeringen. Dessa kostnader antas för närvarande i
normalfallet fördela sig över en sjuårsperiod med resp. 30, 20, 10, 10, 10,
10, 10% av lokaliseringsbidraget per år från utbetalningstidpunkten. Om det av
någon anledning är önskvärt att fördela bidraget på något annal sätt finns
möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av
bidraget.

Vid
bestämning av hur bidraget skulle fördela sig över tiden var avsikten således
atl uppnå balans mellan de inkörnings- och merkostnader som under en längre lidsperiod
uppstår i samband med en investering i stödområdena och stödets
resultatpåverkande effekt. Vid bestämning av periodens längd togs även hänsyn
till vikten av att underlätta företagens långsikliga överlevnad.

Jag
har nyss föreslagit att de maximala procentsatsema för lokaliseringsbidrag
skall sänkas. Med hänsyn härtill anser jag SIND:s förslag välgran-dat och
föreslår alt lokaliseringsbidragels nedskrivningsperiod begränsas till fem år
och atl nedskrivningen sker successivt med resp. 30, 25, 20, 15 och 10%
årligen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att i undantagsfall
medge en annorlunda tidsmässig fördelning av nedskrivningen.

Avskaffande
av lokaliseringslån. Kommittén föreslår, som en uppmaning till den ordinarie
kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än hittills i finansieringen av
stödprojekt, all lokaliseringslånen skall ersättas med kreditgarantier.

Lokaliseringslån
kan för närvarande, tillsammans med lokaliseringsbi

drag, lämnas med upp till 70% av del totala kapitalbehovet i samband

med de åtgärder som skall finansieras. Lån får dock bara lämnas om

upplåning inte bedöms kunna ske på den allmänna kreditmarknaden. 78

Lånen
innehåller inte några subventioner utan räntan uppgår till diskonto Prop.
1989/90:76 plus 4,25%. Lånens funktion är alltså främst att vara riskbärande
utöver vad den allmänna kreditmarknaden förmår.

Under
budgetåret 1988/89 utbetalades 234,0 milj. kr. i lokaliseringslån. I räntor och
avbetalningar inbetalades 166,3 resp. 440,9 milj. kr. Utestående belopp vid
låntagares konkurs var 32,7 milj. kr. och eftergivet belopp i samband med
företagsrekonstraktioner uppgick till 29,5 milj. kr. Utestående fodringar på
lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1989 till 1 403,8 milj. kr.

Lokaliseringslånens
andel av det beviljade regionalpolitiska stödet har sjunkit och har på senare
år uppgått lill drygt 20%. Beloppet för uteslående lokaliseringslån har också
sjunkit kraftigt på senare år. Från över 3 miljarder kronor per den 30juni
1986 till i dagsläget ca 1,4 miljarder kronor. Avregleringen av kredilmarknaden
och den därmed sammanhängande ökade tillgången på riskvilligt kapital har haft
stor betydelse i detta sammanhang.

Användningen
av lokaliseringslån som regionalpolitiskt instmment varierar också avsevärt
mellan olika beslutande myndigheter. Erfarenhetema i detta avseende är all
ingående förhandlingar med banker och andra finansiärer oftast medför atl ett
projekt kan genomföras utan att lokaliseringslån behöver lämnas. Jag har
tidigare även framhållit att kraven på avkastning från de investeringar som får
regionalpolitiskt stöd inte bör sättas för lågt. Tillräckligt med
avkastningskrävande kapital bör därför i normalfallet kunna uppbringas.

Slutsatsen
av dessa förhållanden är enligt min mening atl lokaliseringslånen numera
endast i undanlagsfall är av avgörande betydelse för om ett projekt skall komma
till stånd. Jag föreslår därför att lokaliseringslånen slopas.

Det
är bara inom de allra sämst ställda områdena som de säkerheter förelagen kan
lämna i form av pantbrev i industrifastigheter kan vara av otillräckligt värde.
För att lösa de finansieringsproblem som kan uppkomma i dessa undanlagsfall är
jag dock inte beredd alt föreslå att ell nytt stöd i form av exempelvis
kreditgarantier införs. Detta bl.a. eftersom jag anser det mycket angelägel att
stödsystemet förenklas och antalet stödformer minskas.

Lokaliseringslånen
är inte de enda statliga låneformer med ett högt risklagande som kan lämnas
lill presumtiva stödprojekt. Redan nu lämnar exempelvis de regionala
utvecklingsfonderna i många fall kompletterande finansiering i samband med
sådana investeringar.

Ett
annat statligt organ som har riskvilligt kapital till sitt förfogande och som
verkar i de områden där behovet av riskkapital är som störst är Stiftelsen
Norrlandsfonden.

En
tredje finansieringsmöjlighet är s.k. regionaUån som tillhandahållas av
Nordiska Invesleringsbanken (NIB). Dessa lån kan av NIB för närvarande ställas
till förfogande för Norrlandsfonden och sex utvecklingsfonder i skogslänen.
Lånen är avsedda atl användas inom stödområdena.

Jag
kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag om näringspoli

tisk proposition. I den kommer jag att närmare utveckla hur jag anser att 79

utvecklingsfondernas
och Norrlandsfondens framtida finansieringsverk- Prop. 1989/90:76 samheter
skall bedrivas. Jag kommer därvid att bl.a. föreslå att de även i
fortsättningen skall kunna bedriva sådan. Jag avser dessutom att föreslå att
ett antal riskkapitalbölag bildas, i vilka bl.a. utvecklingsfonderna bör delta.
Dessa riskkapitalbol3g kommer enligt mitt förslag att tillföras avsevärda
resurser som skall placeras som minoritetsposter i utvecklingsbara företag. Jag
räknar med att dessa bolag på sikt kommer att bli viktiga instmment för
riskkapitalförsörjningen också i regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Till
de angelägna projekt som trots dessa möjligheter inte kan komma till stånd
föreslår jag att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas med
högre belopp än vad som är maximalt i respektive stödområde, dock högst 50%.

Jag
avser att uppmärksamt följa hur avskaffandet av lokaliseringslånen påverkar
möjligheterna att få till stånd angelägna stödprojekt. Om konsekvenserna visar
sig mycket negativa i detta avseende är jag beredd att överväga åtgärder som
kan förbättra finansieringen av sådana projekt.

Avskaffande
av investeringsbidrag. Investeringsbidrag får lämnas av länsstyrelserna
utanför stödområdena i samband med investeringar i vissa stödberättigade
verksamheter om de medverkar till att lösa inomregionala obalansproblem ellei'
stmkturproblem inom näringslivet och leder till ökad sysselsättning.

Ett
investeringsbidrag får enligt gällande regler beviljas i samband med
investeringar med ett högsta totalt kapitalbehov av 9 milj. kr. och det får uppgå
till högst 15% av den del av kostnaderna som avser byggnader, markanläggningar,
maskiner och inventarier. 1 övrigt gäller för investeringsbidrag i stort sett
samma regler som för lokaliseringsbidrag.

Kommittén
föreslår att investeringsbidraget skall bibehållas och kunna lämnas vid
investeringar med etl högsta kapitalbehov av 20 milj. kr.

Investeringsbidragen
utnyttjas i liten omfattning. Under budgetåret 1988/89 beviljades totalt 26,2
milj. kr. i investeringsbidrag. Detta motsvarar knappt sex procent av den
totala stödgivningen på regional nivå och drygt två procent av all stödgivning.

Jag
har som viktiga utgångspunkter för mina förslag till förändringar av det
regionalpolitiska företagsstödet bl.a. angett att det bör koncentreras till de
geografiska områden som bedöms ha de svåraste problemen och att det bör
förenklas. 1 likhet med flera remissinstanser bedömer jag också att
investeringsbidraget ytterst sällan avgör om en investering kommer till stånd
eller inte. Att regelmässigt lämna stöd utanför de fastlagda stödområdena kan
också möta hinder i EFTA och EG-sammanhang.

Jag
har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter att lämna stöd i
kommuner eller delar av kommuner som inplacerats i tillfälliga stödområden.
Liksom hittills bör också regeringen i undanlagsfall kunna lämna
regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.

Senare
(avsnitt 10) återkommer jag också till frågan om regionala utvecklingsinsatser
i glesbygds- och landsbygdsområden, som i många fall berör de delar av landet
där investeringsbidrag för närvarande kan lämnas.

Med
dessa motiv föreslårjag att investeringsbidragen avskaffas.

80

7.2.1.3
Utvecklingsbidrag

Prop.
1989/90:76

Mitt
förslag: Stöd till immateriella investeringar skall inom stödområdena kunna
lämnas genom en ny stödform, utvecklingsbidrag, som ersätter bl. a. offertstöd
och regionalpolitiskt ulvecklingskapital.

Den
maximala andelen utvecklingsbidrag skall uppgå lill 50 % av en investering och
högsta belopp för ett projekt till 500000kr.

I undantagsfall
skall utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utan direkt samband med
immateriella investeringar och utanför stödområdena.

Kommittén:
Kommittén föreslår att en ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet
bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta
bidrag vid stöd till "mjuka investeringar" bör vara 50%. Stöd i varje
enskilt ärende, där beslut fattas av länsstyrelsen, får uppgå till högst
500000kr. Stödet bör kunna lämnas utan koppling till nyskapade arbetstillfällen.
Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med denna nya stödform.

Mindre
industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige föreslås få
tillgång till en "konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjandet
av utomstående expertis.

Kommittén
anser vidare att det skaU finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för
uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Stöd
bör enligt kommittén också kunna lämnas till företag i de prioriterade
landsdelama som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna: Ett
stort antal remissinstanser bl. a. SIND, länsstyrelserna i Kalmar, Örebro,
Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i
Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele,
Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur), Tio-kommungruppen i Västerbottens län.
Bergslagsdelegationen, Glesbygdsdelegationen, Sveriges turistråd, TCO,
Hagfors, Bräcke, Strömsunds och Bodens kommuner och Svensk industriförening är
positiva till förslaget om ett särskilt stöd till "mjuka
investeringar".

SIND
anser att stödet inte skall lämnas enbart som bidrag utan att det exempelvis
skall kunna utformas som lån med villkorlig ålerbetalningsskyl-dighet. Även
utvecklingsfonden i Västmanlands län förordar villkorat återbetalningskrav för
att skapa incitament till ansvarsfullhet och affärsmässighet i stödgivningen.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län anser att gränsen 500000 kr. är en onödig restriktion i ljuset
av kommitténs syn på decentralisering. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser
att beloppsgränsen bör höjas till 1 milj. kr.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser att de föreslagna stödbestämmelserna är ett exempel på
en reglering på den regionala nivån som är omotiverad.

Flertalet
av de remissinstanser som berör förslaget om konsultcheck är positiva och
tillstyrker detta. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelser-

81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

na i Blekinge, Uppsala,
Jämtlands och Västerbottens län och landstinget i Prop. 1989/90:76

Västernorrlands
län. Enligt SIND finns dock risk för sammanblandning

mellan
stödet till "mjuka" investeringar och konsultstödet. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser att
stödet bör samordnas med stödet till "mjuka"

investeringar.

Sveriges
turistråd liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör
omfatta förelag i turistbranschen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att
stödformen också bör komma i fråga för förelag inom de areella näringarna
eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. Lantbruksstyrelsen har också
synpunkter på målgmppen och menar att även näringsverksamhet på landsbygden
bör omfattas inom ramen för glesbygdsstöd.

Utvecklingsfonden
i Västerbottens län liksom länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län
anser att kommitténs förslag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar
erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg.
Kommitténs resonemang tyder enligt utvecklingsfondens mening på bristande
kunskap om de "fältmässiga" förhållandena.

Landstinget
i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är
tveksamma eller negativa till förslaget när det är alternativ lill
utvecklingsfondens finansieringsmöjligheter. Utvecklingsfonden i Norrbottens
län anser att man istället bör förstärka utvecklingsfonden.

Skälen
för mitt förslag: Det regionalpolitiska stödet var till en början starkt
inriktat på att lämna stöd till företagens investeringar i byggnader och
maskiner. I takt med att andra typer av s. k. mjuka investeringar blivit allt viktigare
för företagens utveckling har stödet successivt anpassats till de nya
fömtsättningama. Med "mjuka", eller mer korrekt uttryckt —
immateriella — investeringar avses åtgärder för produktutveckling, marknadsföring,
utbildning m. m.

För
närvarande kan stöd till immateriella investeringar lämnas i form av
lokaliseringslån, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Att
låna till denna typ av investeringar är riskfyllt. Lokaliseringslånen har
därför endast haft marginell betydelse i detta sammanhang. Jag har dessutom
nyss föreslagit att de skall avskaffas.

Offertstödet,
som kan användas när andra stödformer inte är tillämpliga, är främst avsett
just för framtidsinriktade åtgärder i form av immateriella investeringar. Det
har även kommit att få stor betydelse för möjligheterna att lämna stöd till
företag inom den privata tjänste- och servicesektorn och därmed för
möjligheterna till avlänkning av expansion inom sådana företag från
Stockholmsregionen. Offertstödet har dock använts främst för stora stödärenden
och beslut har fattats på central nivå.

År 1985 infördes en
möjlighet för länsstyrelserna alt överföra medel från

anslaget för regionala utvecklingsinsatser till den regionala utvecklingsfon

den i länet för att användas som regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta

stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansiera avgränsade

projekt i företagen i form av exempelvis produktutvecklings- och mark

nadsföringsåtgärder. Om projektet i fråga misslyckas behöver medlen i

regel inte betalas tillbaka. Å andra sidan bör utvecklingsfonden om projek

tet lyckas kunna få tillbaka ett större belopp än det som satsats. Utveck- 82

lingskapital
lämnas således ofta med krav på royalty för att fonden skall få Prop.
1989/90:76 del av de framtida intäktema av projektet.

Det
regionalpolitiska utvecklingskapitalet har inte kommit att användas i den
utsträckning som fömtsågs. Årligen har i genomsnitt ca 25 företag erhållit stöd
med sammanlagt knappt 10 milj. kr. Den främsta anledningen härtill är enligt
den regionalpofitiska kommitténs bedömning att den idé om gemensamt risktagande
och vinstdelning som präglar denna stödform är olämplig för den
regionalpolitiskt motiverade kapitalförsörjningen. Kommittén föreslår därför
atl en ny stödform för företagsutveckling införs. Högsta bidragsandel för den
nya stödformen bör enligt kommittén vara 50%, stödet i varje enskilt ärende
uppgå lill högst 500000 kr. och någon direkt koppling till nyskapade
arbetstillfällen bör inte finnas.

Jag
delar kommitténs ståndpunkt såtillvida att det fortsättningsvis bör vara
möjligt att även på regional nivå och inom stödområdena lämna stöd till
immateriella investeringar i företag som rent bidrag. Storleken och villkoren i
övrigl bör även vara de som kommittén föreslår. I vissa fall kan det dock vara
lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Jag
återkommer strax till denna fråga.

Jag
föreslår att den nya stödformen benämns utvecklingsbidrag och att de nuvarande
stödformema offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital upphör. De
närmare villkoren för stödet bör utformas av regeringen. En viktig utgångspunkt
bör enligt min mening härvid vara atl det inte skall vara någon typ av
driftsstöd, utan i princip endast lämnas i samband med immateriella
investeringar eller andra typer av klart avgränsade projekt i företaget.

Även
om någon direkt koppling till nya arbetstillfällen sålunda inte bör finnas bör
dock bedömningen av humvida bidrag skall lämnas ske mot bakgmnd av att syftet
med de regionalpolitiska företagsstöden är atl skapa nya arbetstillfällen, för
såväl kvinnor som män.

I
vissa fall, när beslut skall fattas av statens industriverk eller regeringen,
bör utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utanför stödområdena och
utan direkt samband med investeringar. Det bör t. ex. vara möjligt att även
fortsättningsvis lämna bidrag i samband med etableringar av privata företag
inom tjänste- och servicesektom i de av mig tidigare (avsnitt 4.3) angivna
stödjepunktema i anslutning till stödområdet.

Som
jag nyss framhållit kan det enligt min mening i vissa fall vara lämpligt att
staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Detta tillämpas t.
ex. för närvarande för regionalpolitiskt utvecklingskapital och vid lån till
privata regionala investmentbolag. Denna princip bör även kunna tillämpas för
exempelvis större utvecklingsbidrag. Som en försöksverksamhet föreslår jag
därför att det belopp som i sådant fall återbetalas till myndigheten får
behållas av denna och utnyttjas för nya utvecklingsbidrag. De närmare villkoren
härför bör utformas av regeringen.

Kommittén
föreslår också att mindre industriföretag skall få tillgång till en
"konsultcheck" för atl underlätta och öka utnyttjandet av utomstående
expertis. Kommittén menar att den tid under vilken de nuvarande

83

konsultinsatserna
subventioneras, dvs. de första 3-5 dagama, bör kunna Prop. 1989/90:76
utsträckas till 15 dagar.

Stöd
till konsultinsatser finns redan inom flera delar av småföretagspolitiken.
Sålunda har de regionala utvecklingsfondema möjlighet att erbjuda
subventionerade konsultinsatser inom ramen för sin förelagsservice. Länsstyrelsema
har också redan möjlighet alt överföra medel från sitt anslag för regionala
utvecklingsinsatser till utvecklingsfondema för att användas till
företagsserviceåtgärder.

För
min del anser jag alt i den mån nuvarande möjligheter till konsultstöd inte är
tillräckliga så bör det nya utvecklingsbidraget kunna användas för detta
ändamål.

Ett
annat ändamål som statens industriverk och kommittén tagit upp som angeläget är
all kunna lämna stöd till förstudier till stödprojekt. Exempelvis bör planerade
nya företag kunna få stöd för testning av produktidéer, undersökning av
marknadens storlek och liknande förberedande insatser i syfte att förädla
affärsidén.

Enligt
min mening bör, i den mån nuvarande möjligheter till konsultstöd inte är
tillräckliga det nya utvecklingsbidraget kunna användas även till nämnda
ändamål.

Kommittén
föreslår också att det skall finnas möjligheter till lokaliseringsstöd för
uppgradering av överföringskapacitet i datanätet. Den anser att en grandservice
som inryms i abonnemangskostnaden och automatiskt följer den tekniska
utvecklingen bör ställas till företagens förfogande i hela landet. För mer
avancerad dataöverföring bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form
kunna lämnas efter särskild prövning. Inte minst är detta enligt kommittén
viktigt i samband med försök all flytta verksamheter från bl. a. Stockholm.

För
egen del anser jag, att om övriga villkor för regionalpolitiskt stöd är
uppfyllda, bör det vara möjligt att lämna stöd till de olika former av
investeringar som kan vara nödvändiga i företaget till nämnda ändamål i form av
lokaliserings- eller utvecklingsbidrag.

Kommittén
föreslår även atl stöd bör kunna lämnas till företag i de prioriterade
landsdelama som vill bearbeta marknaden i Stockholm. Förslaget syftar främst
till att göra det lättare för tjänsteföretag att bearbeta den växande marknaden
i Stockholmsområdet. Kommittén påpekar att dess förslag till ny stödform för
immateriella investeringar rymmer möjligheter härtill.

Eftersom
jag nyss föreslagit att utvecklingsbidrag skall kunna lämnas till bl. a. dessa
ändamål är kommitténs förslag i delta avseende tillgodosett.

Jag
återkommer senare (avsnitt 10.2) lill frågan om möjlighetema att lämna stöd
till inmaleriella investeringar inom glesbygdsstödet.

84

7.2.1.4
Sysselsättningsbidrag

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag:
Sysselsättningsbidrag skall fortsättningsvis kunna lämnas till företag i
stödområdena 1 och 2. Det skall uppgå till sammanlagt 200000 kr. resp. 120000
kr. under fem år per ny årsarbetskraft i stödområde 1 resp. 2.

Kommittén:
Stöd till privata tjänsteföretag bör enligt kommittén vara tillgängligt i
Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade
mellanstädema. Av de nuvarande regionalpoliliska stöden har
sysselsättningsstödet bäst fömtsättningar att anpassas till tjänsteföretagens
behov.

Sysselsättningsstödet
bör enligt kommittén förändras så att det totalt sett uppgår till 150000kr. för
varje nyanställd. Tidsprofilen bör förändras så att 2/3 av
sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år,
mot atl bankgaranti eller motsvarande ställs för 50% av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd
föreslås av kommittén kunna lämnas till industriservice, partihandel,
uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna:
Förslaget om stöd till privata tjänsteföretag möter många positiva reaktioner.
Det är ett angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland
övriga positiva instanser kan nämnas länsstyrelsema i Blekinge, Gävleborgs,
Uppsala och Kopparbergs län, Faluns, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner
samt Bergslagsdelegationen.

Samtidigt
som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan
stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro för att en satsning på
prioriterade mellanstäder skall utarma omkringliggande kommuner. Därför
avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäderna av bl. a.
Gällivare kommun, Tio-kommungrappen i Västerbottens län, Trollhättans, Pajala,
Älvdalens, Malungs och Lindesbergs kommuner.

Kommunförbundet,
länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunema i västra Värmland och norra Dalsland
(Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sunne, Säfile, Åmål och Årjäng) framför
liknande synpunkter och utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata
tjänstesektom avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en
inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår.

SIND avstyrker förslaget
om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänstesektom. Verket avstyrker också
bestämt förslaget att utforma stödet som ett förskottsbetall bidrag mot
bankgaranti och anser att det även fortsättningsvis bör lämnas till alla
företag i stödområdena A och B som bedriver slödberätligad verksamhet och som
ökar sysselsättningen. Stödet har enligt SIND visat sig vara ett enkelt och
verkningsfullt instmment att premiera expanderande företag. Även med hänsyn
till kommitténs förslag att reducera nivåema för lokaliseringsbidrag finns
enligt verket behov av sysselsättningsstöd i stödområde A och B. Även
landstinget i Västemorrlands län, AMS, utvecklingsfondema i Kopparbergs och
Västerbottens län

85

m.fl.
anser att målgmppen inte skall begränsas tiU enbart tjänsteföretag, Prop.
1989/90:76 utan att även varaproducerande företag bör få komma i fråga.

Länsstyrelsen
i Nortboltens län föreslår en reformering av sysselsättningsstödet. Den
tekniska lösning som utredningen valt underkänns.

Länsstyrelsen
i Jämtlands lan menar att det nya stödet till tjänsteförelag förefaller onödigt
krångligt och osmidigt. Del föreslagna stödet riskerar enligt länsstyrelsen att
medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständiga och svårkontrollerade
nyetableringar av tjänsteföretag med randgång av personal. Stödet kan även få
oönskade effekter ur konkurrenssynpunkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för
att subventionera tjänsteföre-tagsetableringar bör stödet ha en högre grad av
automatik än det föreslagna.

Skälen
för mitt förslag: Sysselsättningsstödet är avsett atl täcka allmänna
inkömingskostnader i företag som nystartar eller utvidgar sin verksamhet.

Sysselsätlningsstöd
lämnas för närvarande inom stödområdena A och B till all verksamhet som är
slödberätligad utom till lokaler för uthyming, teknikcentra och
investmentbolag.

För
stödet gäller bl.a. villkoret att minst 40% av de nytillkomna arbets-tiUfallena
skall avse vartdera könet.

Sysselsättningsstöd
lämnas för närvarande med sammanlagt 180000 kr. per ny årsarbetskraft i
stödområde A och med 110000 kr. i stödområde B. Som framgått av den redogörelse
för utfallet av stödverksamheten som jag tidigare lämnat så har beviljat
sysselsätlningsstöd ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det avspeglar
enligt min mening att den goda konjunkturen nu även nått stödområdena så atl
många företag kunnat öka antalet anställda. Till detta har naturligtvis också
den regionalpolitiska stödverksamheten bidragit.

Kommittén
föreslår att nyetablerade företag och företag som ökar sin sysselsättning, på
olika sätt skall ges goda fömtsättningar för detta.

Den
föreslår också att verksamheter inom den privata tjänste- och servicesektom
skall underlättas genom att sysselsättningsstöd fortfarande skall kunna lämnas,
även om villkoren föreslås bli något förändrade.

Jag
bedömer del inte möjligt att hell följa kommitténs förslag när det gäller det
framtida stödet till dessa typer av förelag.

I
likhet med kommittén anser jag det dock viktigt all lämna en särskild stimulans
till företag som nyetableras och som ökar sin sysselsättning och därigenom
något kompensera för de inkömingskostnader detta medför. Jag delar också den
bedömning som flera av remissinstanserna gör att stödet inte bör begränsas till
tjänsteförelag. Sysselsättningsslödet bör därför behållas som stödform för
alla de verksamheter som nu är stödberättigade och den geografiska
omfattningen bör vara stödområde 1 och 2.

För
att få en enhetlig benämning på de olika regionalpolitiska företagsstöden
föreslårjag att stödet fortsättningsvis kallas sysselsättningsbidrag.

Jag
föreslår också att sysselsättningsbidraget höjs till sammanlagt 200000kr. i
stödområde 1 och 120000kr. i stödområde 2.

1
likhet med statens industriverk föreslårjag att bidraget fortsättningsvis
fördelas på fem år i bägge stödområdena.

Jagföreslår
därför att sysselsättningsbidrag från och med kalenderåret 86

1990 lämnas med följande
belopp per ny årsarbetskraft i de olika stödområdena.

Prop.
1989/90:76

Stödområde 1

Stödområde 2

Förstaärsstöd

60000 kr.

40000 kr.

Fortsatt
stöd för

andra året

50000

30000

tredje året

40000

25000

fjärde året

30000

15000

femte året

20000

10000

Sammanlagt

200000 kr.

120000 kr.

I
detta sammanhang vill jag också erinra om det flytlningsstöd som kan lämnas
till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får anställning vid
företag som bedriver slödberätligad verksamhet inom stödområdet. Stödet utgörs
bl.a. av starthjälp som uppgår till 9000kr. för ensamstående och till 20000kr.
för flerpersonershushåll.

7.2.1.5
Handläggningsordning m. m.

Mitt
förslag: Länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsbidrag skall
ökas till att omfatta investeringar med ell beräknat totalt kapitalbehov av
högst 15 milj. kr.

Beslut
av statens industriverk i fråga om regionalpolitiskt företagsstöd skall inte
kunna överklagas hos regeringen. Min bedömning: Ärenden om lokaliserings-,
utvecklings- och sysselsättningsbidrag bör på regional nivå i fortsättningen
handläggas av ett organ, länsstyrelsen.

Förbättrade
former för och möjligheter till uppföljning och utvärdering av uppnådda
resultat bör införas inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Kommittén:
Kommittén anser att den regionala och lokala beslutskompetensen bör förstärkas
genom decentralisering av beslut, att kommunerna bör ha en större roll i
näringspolitiken och att länsstyrelsema bör vara huvudansvariga för de
statliga regionalpolitiska insatserna i länen.

Uppföljning
och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör enligt kommittén få
större betydelse.

Uppföljningen
av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan
stödgivande organ och förelaget även efter det att stöd beviljats.

Statens
industriverk bör enligt kommittén delvis få en annan roll än tidigare med
tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda
mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för
kompetensutveckling.

87

Remissinstanserna: De
flesta remissinstanserna delar kommitténs åsikt att länsstyrelserna skall ha
huvudansvaret för regionalpolitiken i länet. Några, exempelvis landstingen i
Älvsborgs och Västmanlands län tycker dock att utvecklingsfonderna skall sköta
allt företagsstöd.

Flera remissinstanser t.
ex. länsstyrelsema i Älvsborgs, Västemorrlands och Jämtlands län anser att
länsstyrelsemas beslutsramar behöver utökas. SIND ställer sig bakom en allmän
utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker en höjning av
länsstyrelsemas beslutskompelens i nya lokaliseringsstödsärenden. LO anser att
beslutsgränsen kan behöva höjas med hänsyn till inflationen. Söderhamns kommun
föreslår att länsstyrelserna skall kunna fatta beslut över gällande
procentsatser när så behövs och även fatta beslut som inte innebär någon
sysselsättningseffekt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är angeläget
att länsstyrelserna ges det fulla ansvaret för hantering av det
regionalpolitiska stödet och föreslår att SIND:s uppgift begränsas till att
svara för råd och anvisningar.

AMS tillstyrker i sitt
yttrande att hanteringen av sysselsättningsslödet överförs till
länsstyrelserna.

SIND påpekar i olika
sammanhang vikten av att uppföljningen och utvärderingen av de
regionalpolitiska stöden förbättras.

Skälen för mitt förslag
och min bedömning: Regeringen beslutar om handläggnings- och beslutsordningen
för det regionalpolitiska stödet. Några bestämmelser har dock sådan
principiell betydelse att riksdagen bör ta ställning till dessa. Det gäller
dels storieken på en investering i samband med vilken beslut om stöd skall
fattas på regional nivå, dels frågan om ifall de beslut som fattas av statens
industriverk skall kunna överklagas till regeringen.

Följande
beslutsordning gäller för närvarande.

Prop.
1989/90:76

Stödform

Regeringen

SIND

Läns-

Länsarbets-

Utveck-

styrel-

nämnden

lings-

sen

fonden

Lokaliseringsstöd

X

X

X

_

_

Offertstöd

X

X

—

-

—

Investeringsbidrag

-

—

X

-

—

Regionalpolitiskt

—

—

—

-

X

utvecklingskapital

Sysselsättningsstöd

-

X

—

X

-

Vid beredningen av alla
ärenden i vilka förelagsekonomiska bedömningar är viktiga deltar i regel
utvecklingfonden. Fonden har även ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen
av ärendena. Länsarbetsnämnden deltar i beredningen och uppföljningen av
sysselsättningsaspekterna och könskvo-teringsbestämmelsema.

Jag har tidigare i detta
kapitel föreslagit att regionalpolitiskt företagsstöd fortsättningsvis endast
skall lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings-och sysselsättningsbidrag.
Härtill kommer nedsättning av vissa företags socialavgifter inom stödområde 1
till vilket jag återkommer inom kort (avsnitt 7.2.2.). Mina förslag innebär en
betydande förenkling av stödgivningen.

Ett
ytterligare sätt att förenkla stödgivningen är enligt min mening att

88

samla beslutsfattandet på
regional nivå hos ett organ. I likhet med kom- Prop. 1989/90:76 mitten
föreslårjag därför att länsstyrelsen får denna uppgift. Det innebär att
länsstyrelsen fortsättningsvis beslutar om såväl lokaliserings- som utvecklings-
och sysselsättningsbidrag. Länsstyrelsens roll bör också förstärkas och
ansvarsfördelningen i länet ytteriigare klargöras genom att länsstyrelsen i
fortsättningen tilldelas hela ansvaret för beredning och uppföljning av
stödärendena på regional nivå. Den senare uppgiften är idag de regionala utvecklingsfonderna
och länsarbetsnämndema ålagda att fullgöra. Jag räknar med atl
utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna även framledes kommer att anlitas
av länsstyrelsen för uppgifter inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Även
fortsättningsvis är det dock från olika synpunkter motiverat att beslut i
undantagsfall fallas på central nivå, i första hand av statens industriverk och
i vissa fall av regeringen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med
förslag om hur handläggnings- och beslutsordningen mer i detalj skall utformas.

I
ett avseende har riksdagen dock vid olika tillfallen tagit ställning till
handläggnings- och beslutordningen. Det gäller storleken på en investering i
samband med vilken beslut om lokaliseringsbidrag skall kunna fattas av
länsstyrelsen. Detta belopp har även betydelse för fördelningen av medel mellan
länsstyrelsen och centrala organ.

De
senaste åren har präglats av en starkt ökad decentralisering av
beslutsfattandet inom regionalpolitiken. Länsstyrelsema har successivt
tillförts kraftigt ökade resurser för regionala utvecklingsinsatser och det
högsta beloppet för storleken på en investering till vilka länsstyrelsen
beslutar om stöd har successivt höjts. Senast år 1988 höjdes beloppet till 12
milj. kr. I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att beloppet bör
höjas ytterligare med hänsyn till inflationen och till atl en ytterligare
decentralisering bör ske. Jag föreslår därför att länsstyrelserna fortsättningsvis
får besluta om lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt
kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Jag
övergår nu till att behandla frågan om rätten att hos regeringen överklaga de
beslut som statens industriverk fattar i frågor om regionalpolitiskt stöd.
Denna fråga behandlades senast av riksdagen i samband med regeringens
proposition 1982/83:113 om Verksamheten vid statens industriverk m. m. (NU 39,
rskr. 376). Riksdagen anmodade då regeringen att närmare överväga hur
överklaganderätten mera långsiktigt bör utformas.

Atl
delegera regeringsärenden har länge varit ett viktigt sätt att rationalisera
verksamheten hos regeringen och anpassa den till tidens krav och människors
behov.

År
1984 fastställde vidare riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av
reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen. De innebär att
regeringen skall befrias från sådana ärenden som inte kräver etl ställningstagande
från regeringen som politiskt organ.

Regeringen
avgör om ett ärende skall kunna överklagas eller inte. I

frågor om regionalpolitiskt företagsstöd gäller för närvarande atl beslut av

länsarbetsnämnden i fråga om sysselsätlningsstöd får överklagas hos sta- 89

tens industriverk, medan
beslut av länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- Prop. 1989/90:76 stöd eller
investeringsbidrag inte får överklagas. Sistnämnda bestämmelse beror bl. a. på
att de regionalpolitiska insatsemas omfattning på regional nivå styrs av
tillgången på medel och att länsstyrelsen bör ha ett eget ansvar för medlens
användning. Beslut av statens industriverk får överklagas hos regeringen.

Huvudsyftet
med överklaganderätl är att tillgodose enskildas rättsskydd. De starkaste
skälen mot att begränsa överklaganderätlen finns därför i fråga om sådana
beslut som ingriper i enskildas rätt. De flesta stöd som lämnas till näringslivet
i regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas,
även om formella fömtsättningar finns. Rättsskyddsaspekten får i sådana fall
inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns.

Min
strävan är att regeringen i än högre grad än tidigare endast skall besluta i
enskilda stödärenden som har principiell vikt eller är av stor betydelse. Häri
inkluderar jag eventuella stöd utanför stödområdena. Jag avser därför att
återkomma med förslag till regeringen som innebär att ytterligare ärenden kan
beslutas av statens industriverk i stället för av regeringen och att rätten atl
överklaga industriverkets beslut upphör. Eftersom riksdagen tidigare behandlat
denna fråga bör riksdagens godkännande inhämtas.

Jag
behandlar slutligen i detta avsnitt frågan om uppföljning och utvärdering av
det regionalpolitiska förelagsstödet.

Regeringen
har i 1989 års kompletteringsproposition redogjort för de former för mål- och
resultatorienlerad styming som successivt skall införas i den statliga verksamheten.
Denna form av styming bygger i stor utsträckning på förbättrade former för
uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat. Inte minst inom
regionalpolitiken är det, särskilt med tanke på den successiva decentralisering
av verksamheten som skett, av stor vikt alt uppföljningen och utvärderingen
förbättras.

Den
regionalpolitiska kommittén har kartlagt hur de personella resurserna för
regionalpolitiken används hos länsstyrelsema. Resultatet är atl mindre än 3% av
de resurser som avsätts för regionalpolitiska arbetsuppgifter används för
uppföljning och utvärdering.

Jag
finner detta förhållande otillfredsställande. Jag avser därför återkomma till
regeringen med förslag om hur uppföljnings- och utvärderingsverksamheten bör
förbättras. När det gäller det regionalpolitiska företagsstödet bör enligt min
mening i första hand länsstyrelsema svara för uppföljningen och statens
industriverk för utvärderingen.

90

7.2.2 Nedsatta
socialavgifter

Prop.
1989/90:76

Mitt
förslag: Systemet med nedsatta socialavgifter som stöd till näringslivet
bibehålls. Den geografiska omfattningen utökas till hela stödområde 1. De
verksamheter som är berättigade till nedsatta avgifter minskas med vissa
basindustrier och utökas med restaurangverksamhet som bedrivs i kombination
med turistverksamhet.

Nedsättningen
skall i stödområde 1 uppgå till tio procentenheter och gälla under en
tioårsperiod från lagens ikraftträdande. I de delar av Norrbottens län som inte
ingår i stödområde 1 skall nedsättningen uppgå till fem procentenheter och
gälla under en femårsperiod.

Det
särskilda bidraget med 10000 kr. under tre år lill kostnaden för
arbetsgivaravgiftema, som nu lämnas till vissa arbetsgivare i Norrbottens län,
vilka redovisar en nettoökning av sysselsättningen, liksom till vissa
försäkrade som etablerar verksamhet i länet, avvecklas.

Förändringama
genomförs den 1 januari 1991.1 de områden som för närvarande inte omfattas av
nedsättningen skall denna ökas successivt.

Den totala
befrielse från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift som gäller i
Svappavaara samhälle till och med år 1993 ersätts därefter med nedsättning i
enlighet med de regler som nu föreslås för stödområde 1.

Kommittén: Kommittén anser
att sänkta socialavgifter bör bibehållas som stödform och förbehållas Inlandet,
där företagen på grand av gleshet, avstånd m.m. har ett varaktigt högre
kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de
näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med det tillägget att också
blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur
turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vaa
tio procentenheter och gälla för en sexårsperi-od räknat från år 1991.

Nedsättningen i de
kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödområde C, dvs. Boden, Luleå och
Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år.

Kommittén har inget
förslag beträffande det särskilda bidrag lill kostnaden för
arbetsgivaravgiftema som vissa arbetsgivare som ökar sysselsättningen i
Norrbottens län kan erhålla.

Remissinstanserna: En klar
majoritet av de instanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker att
socialavgifterna sänks med tio procentenheter i Inlandet. Bland dessa kan
nämnas SIND, länsstyrelsema i Nortboltens, Västerbottens, Jämtlands och
Gävleborgs län, AMS, landstingsförbundet. Norrlandsfonden, Svensk
industriförening. Småföretagens Riksorganisation, HushåUningssällskapens
förbund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa anser att nedsättningen
bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta anges den
stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås.

91

Många instanser anser att
den föreslagna nedsättningsperioden - sex år Prop. 1989/90:76 — är för kort.
Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsen i Västerbottens län, AMS,
Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur),
Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommuner. Enligt SIND bör
nedsättningsperioden sällas till lägst tio år från och med kalenderåret 1991.

RSV
avstyrker förslaget med hänvisning dels till att regionalpolitiska mål bör
tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen, dels till att
stödet är ineffektivt.

På
gmnd av tolkningsproblem angående vilka företag som är berättigade till
nedsättning och de tekniska svårighetema att få en regionalpolilisk effekt
ställer sig även RRV tveksamt till att använda sänkta socialavgifter som ett
regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också statskontoret,
länsstyrelsema i Kopparbergs och Värmlands län, TCO, Säters och Mora kommuner.
Mora kommun anser förslaget vara dyrt och ineffektivt. TCO vill emellertid
inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad lidsperiod.

SIND
förordar alt stödet avvecklas snabbare i Piteå, Boden och Luleå kommuner.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län,
utvecklingsfonden i Norrbottens län och t.ex. LRF avvisar förslaget om
avveckling som förhastat och kortsiktigt.

Skälen
för mitt förslag: Riksdagen beslutade år 1983 av regionalpolitiska skäl om
nedsättning av socialavgiftema för vissa företag i Nortboltens län (prop.
1982/83:120, AU 24, rskr 205, och prop. 1983/84:38, AU 9, rskr. 102).
Nedsättningen uppgår till tio procentenheter och omfattar gm v verksamhet,
tillverkningsindustri, produktionsvaminriktad partihandel, uppdragsverksamhet
samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet. Nedsättningen gäller dock
inte kommuner eller andra statliga myndigheter än affarsdrivande verk.

För
företag i Svappavaara samhälle i Kirana kommun gäller i princip att de är helt
befriade från socialavgifter till och med år 1993.

Kostnadema
för de nedsatta socialavgifterna, som anvisas över ett särskilt
regionalpolitiskt anslag, uppgick under budgetåret 1988/89 till 405,5 milj. kr.

Arbetsgivare
som ökar sin sysselsättning i Norrbottens län och sådana försäkrade som avses i
1 kap. 2§ lagen (1981:691) om socialavgifter som etablerar verksamhet i länet,
har dessutom rätt alt få ett bidrag på 10000 kr. per år under tre år för varje
ny årsarbetskraft. För detta stöd gäller i övrigt i samma regler som för
sysselsättningsstöd, och medel för ändamålet anvisas över anslaget för
sysselsätlningsstöd.

Nedsättningen av
arbetsgivaravgifter enligt den nu gällande lagen om

nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall

i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter bamomsorgsavgiflen.

Sedan folkpensionsavgiften sänkts med två procentenheter till 7,45 pro

cent av avgiftsunderlaget från och med den 1 januari 1990 (SFS 1989:633)

är det inte längre tillräckligt att nedsättningen, för att erhålla tio procents

nedsättning av arbetsgivaravgiftema, avser endast folkpensionsavgiften

och bamomsorgsavgiflen. Jag föreslår därför att nedsättningen skall avse 92

även
sjukförsäkringsavgiften och att ändringen skall gälla för avgifter avse-
Prop. 1989/90:76 ende tiden fr.o.m. den 1 januari 1990.

Statens
industriverk har på regeringens uppdrag utvärderat effektema av de nedsatta
socialavgiftema. Utvärderingen visar att det inte är möjligt att härleda någon
sysselsättningseffekt till stödet, men att vissa positiva effekter på
förelagens lönsamhet har uppstått.

Kommittén
menar att en allmän kostnadssänkning av detta slag är en åtgärd som kan
förväntas få effekt på sysselsättningen i ett längre tidsperspektiv. En varaktig
lönsamhelsförbältring kan antas vara det mest påtagliga resultatet under de
första åren. För att lönsamhetsförbättringen skall resultera i en expansion
måste också tydligare anges under hur lång tid åtgärden skall verka. Kommittén
föreslår därför att stödformen skall bibehållas och att nedsättningen skall
gälla under sex år.

När
det gäller den geografiska omfattningen av stödet föreslår kommittén att
nedsättningen förbehålls de kommuner där företagen har varaktiga
konkurrensnackdelar och att det således skall upphöra i vissa kommuner i
Norrbottens kustland. För Svappavaara samhälle föreslår kommittén atl samma
nedsättning som i övriga inlandskommuner bör gälla efter år 1993. Vad gäller
näringsgrenar som skall omfattas av nedsättningen anser kommittén alt även
restaurangverksamhet i samband med turistverksamhet bör omfattas.

För
egen del vill jag anföra följande. Systemet med nedsatta socialavgifter och
allmän löneavgift är ett regionalpolitiskt instmment vars effekter kan avläsas
först på lång sikt. För att effektema på sysselsättningen skall kunna
utvärderas är det därför nödvändigt att bibehålla stödet.

Kostnadema
för stödet är dock stora och de ökar år från år i takt med löneutvecklingen.
Det är därför nödvändigt atl begränsa stödets geografiska omfattning till de
områden som har de absolut största problemen och till verksamheter som i
betydande utsträckning kan påverkas av stödet och som inte i första hand
konkurrerar på den intemationella marknaden.

Jag
ansluter mig därför till kommitténs förslag att stödformen bör bibehållas, att
nedsättningen bör vara tio procentenheter, att Svappavaara samhälle inte bör
särbehandlas efter år 1993, att även restaurangverksamhet i samband med turism
bör omfattas och att nedsättningen bör förbehållas områden med varaktiga
konkurrensnackdelar. Geografiskt föreslår jag därför att nedsättningen
fortsättningsvis skall avse stödområde 1. Undantagna från nedsättningen bör
dock, i samtliga områden, fortsättningsvis vara malmgmvor, massa- och
pappersindustri samt jäm-, stål- och ferrole-geringsverk. Stöd till dessa
verksamheter kan betraktas som konkurrenss-nedvridande på den intemationella
marknaden. För att företagen långsiktigt skall kunna räkna med denna
kostnadsminskning föreslår jag att nedsättningen skall gälla t. o. m. år 2000.

De
föreslagna förändringama bör träda i kraft den 1 januari 1991.

För
atl underlätta för mindre företag och försäkrade i de kommuner i Norrbottens
kustland, som inte ingår i stödområde 1 , föreslårjag dock att avgiftema i
dessa kommuner under en period på fem år nedsätts med fem procentenheter. Denna
nedsättning skall gälla avgifter hänförliga lill åren

93

1991
t.o. m. 1995. Den löpande utvärderingen av stödsystemet får därefter utvisa
vilka effekter som uppnåtts.

Eftersom
ersättning för nedsättning av företagens socialavgifter, somjag nyss beskrivit,
tar i anspråk en stor del av de regionalpolitiska stödmedlen föreslårjag att
nedsättningen av socialavgifterna m. m. i de kommuner som inte tidigare
omfattats av stödformen under det första året begränsas till fem
procentenheter. Denna övergångsperiod skall avse avgifter hänförliga lill år
1991.

Eftersom
företagen vet vilken nedsättning de kan räkna med under den kommande
tioårsperioden bör de i god lid kunna vidta de åtgärder som stödet är avsett
att underlätta.

Det särskilda bidrag till
kostnaden för arbetsgivaravgiftema och egenav-gifterna som nu lämnas till
företag i Norrbottens län har liten omfattning. Bl. a. för att förenkla
stödgivningen föreslårjag att det slopas. De arbetsgivare och försäkrade som
har rätt till det särskilda bidraget under tiden fram till dess förändringama
genomförs bör dock få behålla bidraget i enlighet med de nu gällande
bestämmelsema.

De föreslagna ändringama
medför att lagen om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i
Norrbottens län bör upphöra att gälla. Istället bör en ny lag av det innehåll
som nu beskrivits införas.

Prop.
1989/90:76

7.3 Riskkapitalbolag

Min
bedömning: Statligt engagemang i regionala investmentbolag är särskilt viktigt
i de regionalpolitiskt prioriterade regionema.

Lån till privata
regionala investmentbolag bör även fortsättningsvis kunna lämnas.

Kommittén: Kommittén
föreslår att kapitaltillskott skall kunna ges till uppbyggnad av nya regionalt
baserade riskkapitalbolag i vattenkraftslänen samtidigt som Norrlandsfondens
verksamhet avvecklas och dess resurser fördelas på de föreslagna
riskkapitalbolagen. Kommittén föreslår också att utvecklingsfonderna i första
hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och att de inte bör
bedriva egen finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna: Statens
industriverk och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget om
uppbyggnad av nya riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Stiftelsen
Norrlandsfonden. Etl antal remissinstanser bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens
län avstyrker att Norrlandsfonden avskaffas. Statens industriverk anser bl.a.
att kommittén inte har redovisat erfarenhetema av tidigare statliga insatser
inom riskkapitalområdet. Länsstyrelsema i Jämtlands och Västerbottens län
anser att ytterligare riskkapitalbolag behövs. Flertalet av de remissinstanser
som yttrat sig anser att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara
kvar.

Skälen för min bedömning:
Den regionalpoliliska kommittén föreslår att vattenkraftsregionema i norra
Sverige under en tioårsperiod skall få del i vattenkraftens övervinster. En del
av dessa övervinster föreslås användas

94

rill
uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrbottens, Västerbottens, Jämt- Prop.
1989/90:76 lands och Västernorrlands län. Som jag senare (avsnitt 8.4)
redovisar har en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om
kraftföretagens vinster. Jag är därför inte nu beredd att redovisa ett
ställningstagande till kommitténs förslag.

Jag
vill allmänt beträffande kapitalförsörjningen i de regionalpolitiskt
prioriterade områdena i likhet med kommittén anknyta till Finansieringsutredningens
betänkande om statligt finansiellt stöd (SOU 1989:24). Även om denna utredning
inte haft till uppgift att behandla de regionalpolitiska stöden berör en del av
dess förslag organ som har en viktig funktion att fylla i de regionalpolitiskt
prioriterade ornrådena. Jag tänker då närmast på de regionala
utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Utredningen
konstaterar att de senaste årens stora förändringar på kreditmarknaden genom
framförallt avreglering innebär kraftigt ökade möjligheter för banker och
andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern
finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste
åren genom alt valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen
reformeras och skattesystemet förändras. En konsekvens av denna utveckling är
enligt utredningen att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande
former minskar. Några allmänna skäl att lämna statliga lån till finansiering av
företag finns därför inte. Finansieringsulredningen konstaterar dock att det
även fortsättningsvis behövs särskilda åtgärder för alt tillräcklig mängd riskkapital
i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn.

En
majoritet av remissinstanserna som yttrat sig över finansieringsutredningens
betänkande vänder sig emot förslaget atl utvecklingsfondernas långivning skulle
upphöra och delar inte utredarens uppfattning att en fortsatt avreglering av
kreditmarknaden skulle innebära att tillräckligt med riskfinansiering genereras
för nyföretagare och för små och medelstora förelag. I likhet med
remissinstanserna bedömer jag att de positiva effektema av utvecklingen inom
kreditmarknaden i allmänhet inte heller får samma genomslagskraft i de
regionalpolitiskt utsatta regionerna som i landet i övrigt. Jag redovisar i den
näringspolitiska propositionen min syn i övrigl på utredningens förslag.

Jag
har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall
avskaffas. Jag hänvisade därvid bl.a. till de möjligheter som de regionala
utvecklingsfonderna har för riskfinansiering. Behovet av riskfinansiering
tillsammans med möjligheter att tillföra kunskap och företagsledningskapacitet
anser jag vara stort såväl inom småföretagssektorn och i allmänhet som inom och
i anslutning till stödområdet. De regionala utvecklingsfondernas och
Norrlandsfondens uppgift att förse företag med riskfinansiering blir således än
mer betydelsefull när lokaliseringlånen slopas.

1
den näringspolitiska propositionen kommer jag att närmare gå in på

frågan, om hur kapitalförsörjningen kommer att utformas. Utformningen

av kapitalförsörjningen är av mycket stor betydelse för företagen särskilt i de

regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2)

nämnt att Stiftelsen Norrlandsfonden verkar i de områden där behovet av

riskfinansiering är som störst. 95

Min bedömning är att de
statliga finansieringsinsatserna bör inriktas på små och medelstora företag.

Sedan slutet av 1970-lalet
har staten av främst regionalpolitiska skäl på olika sätt stimulerat
tillkomsten av olika typer av regionala investmentbolag. Vissa av dessa bolag
har varit helslatliga, men de flesta har byggts upp med en kombination av
statligt och privat kapital. Syftet med det statliga stödet till regionala
investmentbolag har varit att främja expansion av främst små och medelstora
företag inom stödområdena dels genom att öka tillgången på riskvilligt kapital,
dels genom att tillföra företagen kompetens i form av ledningskunnande.

Lån till privata regionala
investmentbolag infördes som regionalpolilisk stödform 1982. Villkoren för
dessa lån har utformats så att bolagens likviditet i ett inledningsskede inte
skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation
för denna inledande subvention har staten erhållit del i bolagens eventuella
värdetillväxt. Ett tiotal privata regionala investmentbolag har erhållit sådana
lån med sammanlagt nära 60 milj. kr.

Därtill har privata
regionala investmentbolag i flera fall skapats i regioner med
stmkturförändringar dels av näringslivet, dels av stat och näringsliv
gemensamt. De regionalpolitiska insatserna har ofta skett i form av kapitaltillskott
som använts för atl teckna och betala aktier i investmentbolagen. Genom att
staten engagerat sig på detta sätt tillsammans med privata intressenter har
investmentbolagen fått en kapitalbas som möjliggör en större uthållighet än som
annars skulle vara fallet. Exempel på detta finns i bl. a. Blekinge,
Bergslagen, Västerbollens och Norrbottens län. Som jag tidigare nämnt kommer de
förslag som lämnas i näringspolitiska propositionen ytterligare att stärka
riskkapitalförsörjningen även i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Jag
anser att regionalpolitiskt stöd i form av lån till privata regionala
investmentbolag bör kunna lämnas även i fortsättningen.

Prop.
1989/90:76

7.4 Stiftelsen Industricentra m.m.

Mitt förslag: De
urspmngliga fömtsättningama för Stiftelsen Industricentras verksamhet finns
inte längre. Stiftelsen Industricentra skall därför avvecklas. De anläggningar
som stiftelsen äger och förvallar skall säljas. En del av de medel som frigörs
vid en försäljning av anläggningama skall användas till utveckling av
näringslivet i de åtta kommuner där stiftelsens anläggningar är belägna.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén understödjer att den översyn som
arbetsmarknadsdepartementet påbörjat om alternativa former för ägandet av Stiftelsen
Industricentras lokaler genomförs. Enligt kommitténs mening bör de förslag
departementet kan komma fram till föreläggas riksdagen för prövning tillsammans
med kommitténs övriga förslag. Kom-

96

mitten
har föreslagit att en affärskontaktförmedling skapas för att bl.a. Prop.
1989/90:76 stärka näringslivet i Norrland. Verksamheten bör bedrivas i
samarbete mellan offentliga organ och representanter för det privata
näringslivet eller närstående organisationen och vara riktad i första hand mot Stockholmsmarknaden.

Remissinstanserna:
Stiftelsen Industricentra anser att en översyn av dess verksamhet för att finna
altemativa former för ägandet av fastigheterna är en felsyn. Stiftelsen
förordar att verksamheten får fortsätta och all industricentraortema även
fortsättningsvis bedöms som strategiska och får högsta regionalpolitiska
prioritet. Stiftelsen accepterar all nuvarande verksamhet ses över men med
inriktning på alt den vidareutvecklas och ges vidgade arbetsuppgifter.
Haparanda och Härjedalens kommuner betonar vikten av att stiftelsen får verka
till dess att 300 nya arbetstillfällen tillkommit. Gällivare kommun anser det
bl. a. väsentligt alt bidragsnivån till stiftelsen höjs.

Länsstyrelsen
i Stockholms län stöder förslaget om att en organisation för affarsförmedling
m. m. bildas i Stockholm. Statens industriverk avstyrker detta förslag.

Skälen
för mitt förslag: Riksdagen bemyndigade år 1973 (prop. 1973:50, InU 7, rskr.
248) regeringen att avsätta 3 milj. kr. till en stiftelse med ändamål alt äga
och förvalta industricenteranläggningar. Med stöd av bemyndigandet inrättade
regeringen Stiftelsen Industricentra samt fastställde stadgar för stiftelsen.
Av stadgama framgår bl.a. att regeringen fattar beslut om stiftelsens
upplösning och att stiftelsens tillgångar skall ställas till regeringens
disposition vid en eventuell upplösning av stiftelsen.

Verksamheten
vid Stiftelsen Industricentra

Stiftelsen
Industricentra har som ändamål att genom uppförande av industrilokaler och
kontorslokaler för uthyming stödja regionalpolitiskt högt prioriterade
regioner. Det skall ske dels genom att styra ny industrisysselsättning och
sysselsättning inom tjänstesektom till strategiskt viktiga orter i dessa
områden, dels genom att skapa en god företagsmiljö med tillgång på allsidig
service för hyresföretagen i de industricentraanläggningar som har byggts upp.

För
att nå dessa mål har stiftelsen i uppgift atl planera, uppföra, äga, och
förvalta industricentraanläggningar, rekrytera hyresgäster till dessa samt i
Övrigt skapa goda fömtsättningar för verksamheten i anläggningama.

För
att underlätta stiftelsens rekrytering av hyresgäster har stiftelsen numera
också möjlighet att hyra ut lokaler till företag från orten.

Stiftelsens
verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. Hyran skall ligga på en

nivå som motsvarar de kostnader företagen kan räkna med om de bygger

egna lokaler med regionalpolitiskt stöd. Finansiering av anläggningarna

har i huvudsak skett med maximalt lokaliseringbidrag och extra kapitaltill

skott till stiftelsen. Bidraget och kapitaltillskotlet är för närvarande sam

manlagt 70% av godkända investeringskostnader i stödområde A och 55 %

i stödområde B. Stiftelsens kostnader för driften av anläggningama skall

täckas av hyrorna. Regionalpolitiskt motiverade kostnader för stiftelsens 97

7 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 76

verksamhet i form av
exempelvis kostnader för att rekrytera hyresgäster, tomma lokaler m. m. har
dock läckts med särskilda bidrag.

Industricentraanläggningar
finns nu uppförda på åtta orter. Ortema (inom parentes anges det år byggandet
av anläggningama påbörjades), uppförd lokalyta, uthyrd yta, antal hyresgäster
samt antal sysselsatta hos dessa framgår av följande sammanställning som avser
situationen i november 1989.

Prop.
1989/90:76

Ort

Uppförd yta

Uthyrd yta

Investerat

Antal hyres-

Antal

m

m

%

tkr.

gäster

sysselsatta

Lycksele
(1973)

12001

10937

91

48 304

8

98

strömsund
(1973)

26146

17699

68

76907

7

90

Ljusdal
(1976)

15 507

8080

52

69432

10

130

Haparanda
(1978)

18454

12236

66

105 357

38

217

Vilhelmina
(1980)

8518

7068

83

76686

27

68

Ange
(1980)

7218

3 876

54

48819

7

76

Gällivare
(1982)

11 184

6259

56

83959

22

68

Sveg(1982)

5295

4235

80

26 725

3

91

Summa

104323

70390

67

536189

122

838

Från
verksamhetens start har investerats sammanlagt 536 milj. kr. i anläggningama.
Härav har 320 milj. kr. finansierats med lokaliseringbidrag eller
avskrivningslån, 123 milj. kr. som tillskott av stiftelsekapital och 65 milj.
kr. med lokaliseringslån/annuitetslån. Sedan Ijuli 1982 gäller att 10% av investeringkostnaden
skall finansieras på den öppna kreditmarknaden.

Stiftelsen
har ett kansli i Skellefteå med ca 10 anställda. Riksdagen har vid skilda
tillfällen tagit ställning lill Stiftelsen Industricentras verksamhet. Vid sitt
senaste beslut år 1985 framhöll riksdagen bl. a. att utbyggnaden av
anläggningama skulle ske etappvis. I huvudsak skall befintliga resurser
utnyttjas för verksamheten och en högre uthymingsgrad borde eftersträvas.

Uthymingsgraden
har, trots ökade insatser för marknadsföring och en vidgning av
rekryteringsbasen för hyresgäster, inte ökat. Del löpande driftunderskottet
för verksamheten var budgetåret 1984/85 ca 11 milj. kr. Detta har ökat till
nära 21 milj. kr. budgetåret 1988/89. Dessa underskott har täckts med statliga
bidrag och räntesubventioner. De direkta bidragen för att täcka kostnadema för
lomma lokaler m. m. var budgetåret 1988/89 7050000 kr. och bidraget till
kanslikostnadema var 4405000 kr.

Utredningar
om verksamheten

Mot
den här beskrivna bakgranden tillkallade chefen för arbetsmarknadsdepartementet
hösten 1989 på regeringens uppdragen särskild utredare med uppgift att utarbeta
förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen Industricentra. Vidare har
expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) haft i uppdrag av
regeringen att utvärdera Stiftelsen Industricentras betydelse för
näringslivsutvecklingen samt undersöka om det finns effektivare sätt att
utveckla näringslivet i de åtta industricentrakommunema.

98

ERU
konstaterar i sin rapport att det finns fömtsättningar för att på ett Prop.
1989/90:76 effektivare sätt stödja näringslivsutvecklingen än genom stiftelsens
verksamhet. Fem huvudpunkter redovisas:

a)
temporära hyresnedsättningar
för utvecklingsföretag i befintliga industricentralokaler,

b)
lokala näringslivsprogram,

c)
teknik- och utbildningsinsatser
inom vissa gemensamma områden,

d) etablering
av nätverk utanför regionen och

e) infrastmkturåtgärder.

Sammanlagt
bedömer utredningen kostnadema för angivna åtgärder till totalt 100-150 milj.
kr. för en femårsperiod.

Försäljning
av lokalerna

Den
särskilde utredaren har bedömt att det finns olika altemativ lill ägandet av
stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäsler har ekonomiska möjligheter och
vill köpa de lokaler där de bedriver sin verksamhet. Andra altemativ som
redovisas är förvärv av lokalema av lokala företagare, investerare, kommunala
fastighetsbolag och större fastighetsbolag med nationellt och intemationellt
kontaktnät. Kombinationer av redovisade altemativ är också möjliga. Utredaren
konstaterar vidare att fastighetsmarknaden fungerar dåligt i berörda kommuner.
Delta beror på att hyror och byggande av lokaler under en lång period har
subventionerats kraftigt av stat och kommun. Vid en försäljning av stiftelsens
fastigheter är det angeläget att detta görs på ett sådant sätt att ortema på
sikt erhåller en fungerande hyres-och fastighetsmarknad.

Vid
etl möte i januari med företrädare för de åtta industricentrakommunema har jag
informerat dessa om utredamas förslag och mina bedömningar. Kommunema
accepterade att försäljning av lokalema genomförs. Jag har oekså haft
överläggningar med stiftelsens ledning och styrelse.

För
min egen del vill jag framhålla följande. Trots väsentligt ökat statligt stöd
har målen för verksamheten inte uppnåtts. Uthymingsgraden har inte ökat och är
fortfarande för låg. Driftunderskottet har ökat avsevärt de senaste åren.
Antalet anställda i anläggningama har ökat och flera företag som böljat sin
verksamhet i industricentraanläggningama har efter en konsolideringsperiod
flyttat till andra lokaler på orten.

När
del gäller stiftelsens möjligheter att rekrytera hyresgäster har de gjorda
utredningama visat att de till största delen rekryteras av kommunema.

När
stiftelsen startade sin verksamhet fanns varken tillräckligt med
industrilokaler eller någon längre industriell tradition på de flesta av
ortema. Därför var det då befogat att med regionalpolitiskt stöd bygga upp
dessa anläggningar som medel för att rekrytera industriförelag till ortema.

Avgörande
för näringslivsutvecklingen är idag inte på samma sätt som

tidigare tillgången på lokaler. Andra faktorer som tillgång på kvalificerad

arbetskraft, goda kommunikationer, ett bra företagsklimat, kommunemas

möjligheter all marknadsföra unika kvalitetsfaktorer för bygden m. m., har

störte betydelse. 99

Det finns idag
industrianläggningar av betydande storlek på de åtta Prop. 1989/90:76
industricentraortema. På de flesta ortema har stiftelsen tomma lokaler som
måste fyllas med hyresgäster och vidareutvecklas.

Det
är enligt min mening mycket angeläget att det näringsliv som idag finns på de
åtta industricentraortema utvecklas och att ny sysselsättning tillförs dessa
orter.

Den
särskilde utredaren visar i sin utredning att det finns former för ett
altemativt ägande av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster är intresserade
av att överta sina egna lokaler och några kommuner är intresserade av större
inflytande och ägande av lokalema inom resp. kommun. Lokala fastighetsbolag har
visat intresse för vissa anläggningar. Det finns också intresse från
organisationer med mycket stort kontaktnät både nationellt och intemationellt
och med ett betydande intresse av att näringslivet utvecklas i norra Sveriges
inland.

En
försäljning av anläggningama till någon eller till en kombination av ovan
angivna intressenter skulle frigöra ett kapital som troligen väl kommer all
läcka de ålgärder som jag strax kommer alt föreslå för utveckling av
näringslivet i de åtta kommunema. Staten kommer på detta sätt att kunna göra en
besparing på sikt om ca 50 milj. kr. per år, genom att inga drifts- och
underskottsbidrag behöver betalas ut till stiftelsen.

Den
eller de nya fastighetsägarna bör ha väl så goda möjligheter som stiftelsen att
skaffa nya hyresgäster till lokalema.

Jag
anser därför atl lokalema bör säljas i enlighet med något eller en kombination
av några av tidigare angivna altemativ. Det är dock viktigt att den eller de
som förvärvar anläggningama tar ell långsiktigt ansvar för lokalema. Jag anser
vidare att kommunema skall beredas möjlighet atl ingå med andelar i särskilda
bolag som kan komma att bildas för att bl. a. förvalta lokalema. Kommunema bör
också få möjlighet att förvärva lokalema till ett marknadsmässigt pris. De
medel som genom en försäljning inflyter till stiftelsen bör levereras in till
staten och bör få användas bl. a. för åtgärder av de slag som jag föreslår i
det följande.

Näringslivsutveckling
i berörda kommuner

Jag
skall redovisa några åtgärder som jag bedömer som väsentliga för
vidareutvecklingen av näringslivet och sysselsättningen i industricentraortema.
Det är således angeläget att berörda kommuner övergångsvis får vissa resurser
för att utveckla lokala näringslivsprogram. 1 dessa bör de etable-ringsfördelar
resp. kommun har för att vidareutveckla kommunens näringslivsorganisation och
åstadkomma företagssamverkan redovisas.

Gemensamt
för samtliga orter är att det finns företag och verksamheter med inriktning mot
bearbetning av trä. Jag bedömer det vara viktigt att höja kunskapsnivån inom
träteknikområdet och därigenom utveckla den irävambaserade industrin i
Norrlands inland. Det projekt - Träman 90 — som statens industriverk på
regeringens uppdrag nu genomför bör ha stor betydelse i detta sammanhang.

Ett
annat stort problem för företag i norra Sveriges inland är all kunna

marknadsföra sig mot Stockholmsområdet och de mellersta och södra 100

delarna
av Sverige. Marknadskontakter med länder utanför Sverige är också mycket
angelägna för företagen.

För egen del anser jag det
vara angeläget att verksamheter startas som kan underlätta förmedling av
affärskontakter och verka för att sysselsättning skapas framförallt i
stödområde 1 och 2. Jag är beredd att pröva frågan om stöd till sådan
verksamhet med regionalpolitiska medel. En fömtsättningar dock att det finns
ett starkt intresse och en aktiv och resursmässig medverkan från det privata
näringslivet.

Jag har erfarit att det
bland hyresgästerna i Stiftelsen Industricentras anläggningar finns flera små
utvecklingsföretag där en höjning av hyresnivån kan bli en stor belastning.
Det kan för sådana hyresgäster finnas skäl att under en kort Övergångstid lämna
särskilda hyresrabatter för att därigenom underlätta en konsolidering av den
verksamhet de bedriver.

Med tidigare gjorda
insatser i form av uppbyggnad och drift av Stiftelsen Industricentra m. m. och
de av mig tidigare skisserade framtidsinriktade insatserna bedömer jag att det
skall finnas goda möjligheter för en positiv utveckling i de åtta
industricentrakommunema.

Vid en försäljning av
Stiftelsen Industricentras lokaler finns inte längre något behov av en sådan
stiftelse varför den bör avvecklas nären försäljning är genomförd.

Jag
föreslår regeringen att hos riksdagen begära bemyndigande att försälja
Stiftelsen Industricentras lokaler, att avveckla stiftelsen samt använda intäkter
från en försäljning till näringslivsutveckling i de berörda åtta kommunema.

Prop.
1989/90:76

7.5 Åtgärder for att främja kvinnors företagande

Min
bedömning: Kunskapema om kvinnors företagande och villkoren för detta behöver
förbättras. Statens industriverk bör därför ges i uppdrag att utreda frågor om
möjligheter och hinder som kvinnor möter som företagare i stödområdena.

Särskilda resurser
bör ges de regionala utvecklingsfonderna i slödområdeslänen för att underlätta
för kvinnor att driva företag.

Kommittén:
Kommittén föreslår att särskilda kompetenscentra för kvinnor inrättas i de
särskilt utpekade landsdelarna. En ram om 25 milj. kr. föreslås avsättas för
ändamålet.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser som behandlar kommitténs förslag delar dess
uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av
alt utveckla kvinnors arbetsmarknad. Flera remissinstanser är positiva till
förslaget om kvinnliga kompetenscentra. En del, bl. a. Jämtlands läns
landsting, SIND, länsstyrelsema i Uppsala och Västmanlands län, anser alt
kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än vad som föreslås i betänkandet.

Landstinget
i Kronobergs län, utvecklingsfondema i Kronobergs, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Västerbottens samt Norrbottens län

101

anser
bl.a. att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens Prop. 1989/90:76
verksamhet men alt en fömtsättning för detta är alt utvecklingsfondernas
målgrupp utökas. Länsstyrelsema i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingsfonden
i Gävleborgs län avstyrker förslaget om kompetenscentra och anser att arbetet
med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ.

Skälen
för min bedömning: Det är viktigt att på olika sätt stödja kvinnor som vill
etablera sig som företagare, oavsett vilken del av landet det gäller. Jag ser
därför detta i första hand som en näringspolitisk fråga. Jag tar i detta
sammanhang upp de speciella förhållandena för kvinnorna i stödområdena. Jag
menar all de regionala utvecklingsfonderna men också andra organ, t. ex.
länsstyrelserna har stora fömtsättningar att kunna svara även mot de särskilda
krav och behov som de kvinnliga företagarna har.

Många
nyetableringar görs av kvinnor. Det är viktigt att kvinnors förmåga och vilja
att starta och driva företag tas tillvara inom det ordinarie regionalpolitiska
stödels ram, vilket jag tidigare har redogjort för (avsnitt 7.2). Detta stöd
har emellertid hittills visat sig otillräckligt för en stor grupp kvinnliga
företagare. Detta skall ses mot bakgmnden av att närings-stmkturen i
stödområdena är mansdominerad.

Strävandena
att öka del kvinnliga företagandet är givetvis också ett led i atl åstadkomma
en ökad jämställdhet. 1 stödområdena har kvinnorna fortfarande lägre
förvärvsfrekvens och arbetar i högre grad inom traditionellt kvinnliga
yrkesområden än i övriga landet. Det är särskilt viktigt att möjligheterna för
kvinnor att vara företagare främjas i dessa områden.

Särskilda
insatser för att främja och stödja kvinnor som företagare görs sedan några år
av de regionala utvecklingsfonderna liksom av länsstyrelserna och av särskilda
regionalpolitiska organ t.ex. Bergslagsdelegationen. På initiativ av riksdagen
(NU 1984/85:23, rskr. 242) har regeringen tillsammans med landstingsförbundet
verkat för att varje utvecklingsfond skall utse en jämställdhetsansvarig.
Flertalet fonder har utsett sådana jämställdhetsansvariga handläggare.

Många
fonder har bedrivit kurser och seminarier i marknadsföring, ledarskap och
starta-eget speciellt för kvinnor. Andra aktiviteter har varit rådgivning,
bildande av nätverk och föreningar samt mässor och utställningar.
Erfarenheterna har visat att behovet av och intresset för deltagande i sådana
insatser är stort.

Regeringen
har vidare anslagit medel till SIND för att finansiera ett treårigt projekt som
syftar till all stödja kvinnor som startar och driver företag. Enligt vad jag
har erfarit har SIND skapat ett stort kontaktnät bland dem som sysslar med
kvinnligt företagande. SIND kommer att framställa ett utbildningsmaterial för
kvinnliga företagare, som skall distribueras via utvecklingsfondema.

De
flesta utvecklingsfonder har genomfört och har således erfarenhet av särskilda
aktiviteter för kvinnliga företagare. Jag anser därför inte atl något nytt
organ behöver skapas utan alt befintliga organ bör utveckla sitt arbete med att
främja kvinnors företagande. Jag ämnar föreslå regeringen att de regionala
utvecklingsfonderna i stödområdena tillförs vissa resurser

102

från infrastrakturanslaget
(avsnitt 9) för att bättre kunna främja kvinnors företagande.

Kunskaperna om betydelsen
av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling i stödområdet
är enligt min mening otillräckliga. Detsamma gäller det kvinnliga företagandets
omfattning. Vidare saknas tillfredsställande utvärderingar och uppföljning av
aktiviteter som görs via utvecklingsfonderna m.fl. organ.

Jag ser det därför som
angelägel att ta fram ett underiag som ökar kunskapen om kvinnors företagande i
de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Det är också angeläget all öka
kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som vill starta företag.
Det är också önskvärt att förstärka insatserna för att skapa nätverk för
kvinnliga företagare. Vissa kartläggningar kan härvid erfordras. Det bör vara
en uppgift för SIND att medverka till detta. Jag avser atl återkomma till
regeringen med förslag om att ge SIND ett sådant kartläggningsuppdrag.

Enligt vad jag har erfarit
saknas i många avseenden relevant informationsmaterial om fömtsättningama för
företagande. Detta drabbar troligen i särskilt hög grad kvinnor som överväger
att starta eget. Informationen är spridd på många myndigheter. Ansvar för
hithörande frågor kan t.ex. ligga hos statens industriverk,
arbetsmarknadsverket, patent- och registreringsverket, riksskatteverket,
kooperativa rådet, statistiska centralbyrån m. fl.

Jag avser därför att i
samband med det ovan redovisade uppdraget till

SIND också föreslå regeringen att SIND ges i uppdrag att svara för att

berörda myndigheter utarbetar ett informationsmaterial som vänder sig

till bl. a. kvinnliga företagare. —

De möjligheter som skall
finnas att generellt stödja företagande inom det regionalpolitiska stödets ram
harjag behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

Prop. 1989/90:76

7.6 Lokaliseringssamråd

Min bedömning: Lokaliseringssamrådet
är numera inriktat på ett begränsat antal stora industriföretag samt på vissa
tjänste- och serviceföretag. Samrådet med såväl industri-som tjänsteföretagen
bör fortsätta.

Kommittén: Kommittén anser
att regeringen bör fortsätta lokaliseringssamrådet med framförallt
tjänsteföretag om etablering utanför Stockholmsområdet. En motsvarande
verksamhet bör också enligt kommittén bedrivas för den centrala statliga
förvaltningen.

Remissinstanserna: Endast
ett fåtal instanser har yttrat sig i denna fråga. Sveriges industriförbund
hänvisar till det avtal som regeringen och industriförbundet ingick 1976 och
menar att de relationer som avtalet syftade till alt skapa nu finns etablerade
och att de kommer att fortsätta oberoende av avtal. Förbundet menar därför att
avtalet inte längre behövs utan kan sägas upp utan att något av det som är
avtalets innehåll går förlorat.

103

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att samrådet bör utvecklas till att Prop. 1989/90:76
avse även andra organisationer än större industri- och tjänsteföretag.

Skälen
för min bedömning: Regeringen och industriföretagens organisationer — Sveriges
industriförbund. Kooperativa Förbundet och Lantbmkamas Riksförbund — kom under
åren 1976 och 1977 överens om att skapa ett särskilt lokaliseringssamråd mellan
regeringen och de större industriföretagen. Motivet var att skapa en informell
kontaktkanal direkt mellan regeringen och de stora industrikoncememas
företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska
frågor.

Riksdagen
beslöt senare att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till att
omfatta den privata tjänste- och servicesektom (prop. 1978/79:112, AU 23, rskr.
435). Detta samråd fungerar utan formellt avtal och bedrivs numera av statens
industriverk och regeringen med bestämd arbetsfördelning.

Vad
gäller lokaliseringssamrådet med de större industriföretagen redovisade
regeringen år 1985 i sin proposition om regional utveckling och utjämning
(prop. 1984/85:115 s. 89) dels att det inte är rimligt all, trots en allmänt
sett gynnsammare utveckling inom industrin, förvänta sig några mera betydande
nyetableringar eller omlokaliseringar bland de företag vilka är föremål för
samråd, dels att det regelbundna samrådet i praktiken kommit att koncentreras
till ett urval av de företag som berörs av överenskommelsen, dels att
överläggningarna med företagen också skett med ett vidare industripolitiskt och
branschorienterat perspektiv. Regeringen har på detta sätt fått tillgång till
initierad och aktuell information om utvecklingen i de större
industriföretagen. Regeringens kännedom om sådana aktuella förhållanden inom
industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformningen av industri- och
regionalpolitiken har därigenom förbättrats.

Jag
anser att det av både regional- och industripoliliska skäl finns anledning att
fortsätta samrådet med de större industriföretagen. Den hittillsvarande formeUa
gmnden för samrådet bör diskuteras med de parter regeringen slutit avtal med.
I den proposition om näringspolitiken som jag senare idag kommer att förelägga
regeringen beskrivs etl samrådsprojekt beträffande de större svenska
industriföretagens intemationalisering samt vissa planer beträffande samrådet
i denna del.

1
slutet av år 1987 bildades en arbetsgmpp inom industridepartementet för att med
regionalpoliliska motiv genomföra en aktiv samrådsverksamhet med de störte
tjänsteföretagen. Samrådsarbetet har inriktats mot de största tjänsteföretagen
i Stockholmsregionen. De diskussioner som förts har i första hand gällt
fömlsältningama alt lokalisera eller avlänka verksamheter till andra regioner
och då framförallt till stödområdena. Fram till nu har i detta arbete kontakter
tagits med etl åttiotal förelag, banker, försäkringsbolag, finansbolag, data-
och mediaföretag m.fl. Kontaklema har hittills resulterat i ett trettiotal
regeringsbeslut om offertstöd till tjänsteföretag med sammanlagt ca 140 milj.
kr. Sammantaget beräknas att ca 1 100 arbetstillfällen successivt kommer att
avlänkas från Stockholmsområdet till regionalpolitiskt prioriterade områden
genom dessa insatser.

Jag
har också erfarit atl flera stora tjänsteföretag som ett resultat av bl. a. 104

dessa kontakter, beslutat
att utan stöd från staten etablera verksamhet utanför Stockholmsområdet och
kraftigt decentralisera sina organisationer i Stockholm.

Det samråd med mindre och
medelstora tjänste- och serviceföretag som bedrivs vid statens industriverk har
börjat ge resultat. Industriverket har varit i kontakt med ett stort antal
företag i Stockholmsregionen och hittills har ca 150 nya arbetstillfällen
tillkommit i prioriterade orter. Ett samarbete har även inletts mellan SIND,
AMS och några länsarbetsnämnder i syfte att effektivisera samrådsverksamheten
och underlätta etableringar. Insatser i syfte att underlätta samverkan mellan
tjänsteföretag i stödområdena och Stockholm har också genomförts.

Jag bedömer det som mycket
angeläget att såväl departementets som SIND:s kontakter fortsätter eftersom man
genom denna typ av åtgärder dels minskar överhettningen i Stockholmsområdet,
dels erhåller nya arbetstillfällen i sådana regioner där tjänstesektom är
undertepresenterad.

Möjligheterna
att lämna stöd lill tjänsteföretag harjag behandlat tidigare (avsnitt 7.2.1).

Den
offentliga förvaltningen är mycket stor i Stockholmsområdet. Stockholms läns
landsting har ca 70000 anställda, Stockholms kommun ca 50000 och statlig
förvaltning och affärsverken har över 110000 anställda.

Jag anser del vara viktigt
all såväl landstinget som Stockholms kommun prövar möjligheterna att förlägga
en del av sådana uppgifter som inte nödvändigtvis behöver utföras i regionen i
de av mig prioriterade regionerna. Jag tänker här på administrativa
stödfunktioner, konsulttjänster etc.

Kommittén föreslår att
samråd med centrala verk startas. Regeringens riktlinjer för arbelet med
omlokalisering av statlig verksamhet och delegering av beslutsbefogenheter har
tidigare lagts fast av riksdagen (prop. 1987/88:100 bil. 2, AU 13, rskr. 326).
Där konstaterades att erfarenheterna hittills visar atl utflyttning av
centrala statliga myndigheter från Stockholmsregionen har varit ett verksamt
medel för alt förbättra den regionala balansen. Enbart under de tre senaste
åren har beslutats om utflyttning av sammanlagt ca 1 300 arbetstillfällen från Stockholmsregionen.

Övervägandena
om omlokalisering av statlig verksamhet liksom om delegering av
beslutsbefogenheter skall ske fortlöpande som en integrerad del av beredningen
inom regeringskansliet rörande förändringar i myndigheters verksamhet och organisation.

Prop.
1989/90:76

7.7 Åtgärdemas överensstämmelse med intemationella
överenskommelser m. m.

Min bedömning: De
förslag till företagsstöd m.m. som redovisas ligger väl i linje med de regler
som gäller och som diskuteras inom t.ex. EFTA och EG.

Kommittén: Kommittén har
gjort en bedömning av i vilken grad EG:s regler för förelagsstöd och
regionalpolitik kan innebära restriktioner för vår egen regionalpolitik.

105

När det gäller
företagsstöd är det enligt EG:s regler undantagsvis tillåtet Prop.
1989/90:76 att ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurtensnackdelar.
Stödet måste dock vara tidsbegränsat.

Vidare
konstaterar kommittén att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet för
närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts för de rikare EG-ländemas
regionalpolitik. 1 de mindre utvecklade ländema inom EG är subventionsnivåema
lika höga som i Sverige. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd
till tjänstesektom finns inte samma restriktioner som för fysiska
investeringar. Stöd får inte utgå för exportfrämjande insatser.

Det
bör också enligt kommittén observeras att så länge Sverige betraktas som
"tredje-land" finns risken att enskilda företag inom EG anmäler
svenska företag för dumping med åberopande av atl de erhållit konkur-renssnedvridande
statligt stöd.

Sammanfattningsvis
finns det enligt kommitténs uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad
ett närmande till EG skulle betyda för utformningen av del regionalpolitiska
stödet till näringslivet i Sverige.

Remissinstanserna:
Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Sveriges delegation vid de
europeiska gemenskapema i Bryssel framhåller att Sverige utsätts för en stark
regional påverkan från EG-marknaden.

Delegationen
framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihandelsavtal med EG såsom
Sverige är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrenssnedvridande
oförenliga med detta avtal (artikel 23:1). Sådana fall kan tas upp i den
blandade kommittén som administrerar avtalet.

Enligt
delegationen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalpolilisk
stödåtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandelsavtalet skulle kunna
gmndas på de kriterier som tillämpas inom EG. Kommerskollegium och
statskontoret understryker vikten av att EG:s stödregler analyseras vid
utformningen av stödformer i Sverige. Svenska Handels-kammarförbundet anser att
kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG.

Skälen
för min bedömning: De viktigaste och för Sveriges del mest relevanta
bestämmelsema att beakta i ett intemationellt sammanhang vad gäller
regionalpolitiskt stöd till företag anser jag vara de som finns i
EFTA-konventionen om förbud mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurrensen
mellan företag. När del gäller stöd till regional utveckling får dessa enligt
konventionen inte påverka konkurtensen på ett otillbörligt sätt. Det är dock
tillåtet att med ekonomiska insatser kompensera företag för skillnader i
kostnader för investeringar m. m. Ett förelagsstöd får emellertid inte leda
till att produktionen ökar i branscher där det råder överkapacitet.

Selektivt
stöd till olönsamma företag kan enligt EFTA-konventionen accepteras under
fömtsättning att det är tidsbegränsat och ingår i ett program för
omstmkturering av näringslivet och minskning av olönsam produktion. Statligt
stöd till förlusttäckning i form av direkta subventioner eller tillskott av
ägarkapital är däremoi otillåtet.

En
expertkommitté inom EFTA har nyligen lagt fram förslag om ell övervaknings- och
sanklionssystem beträffande statsstöd. Det föreslagna

106

systemet
ska leda till en effektivisering av kontrollen av efterlevnaden av Prop.
1989/90:76 gällande regler.

Sedan
tidigare gäller att EFTA-ländema har förpliktat sig att till EFTA-sekretariatet
anmäla (notifiera) statsstöd under följande fömtsättningar:

a)
när nya typer av stöd införs

b)
när regler för befintliga stöd
förändras

c)
när resursema för stödinsatser
förändras med minst 10 procent realt för befintliga program.

Notifiering
av förslagen i denna proposition har således skett i de delar som behandlar
statligt stöd lill företag.

EFTA:s
regler för statligt stöd till företag överensstämmer väl med de som tillämpas
inom EG. EFTA och EG har också träffat en överenskommelse om ett ömsesidigt
informationsutbyte om statsstöd.

Regionalpolitiska
kommittén har konstaterat att de regionalpolitiska företagsstöd som nu
tillämpas i Sverige är högre än de stöd som finns i jämförbara länder.

Den
allmänna tendensen i flertalet europeiska länder har under senare år varit att
minska de direkta samhällsstöden till enskilda företag. Samtidigt övergår
många länder till att i regionalpolitiskt syfte vidta åtgärder för att
förbättra infrastmkturen och därigenom skapa en gynnsam utvecklingsmiljö för
företagen. Delta är t. ex. en policy som drivs inom EG.

Med
det mycket stora intemationella beroende som Sverige och svenska företag lever
i, finns det all anledning att se till att eventuella otillbörliga och
konkurrenssnedvridande företagsstöd försvinner. De av mig nu presenterade
förslagen till företagsstöd anser jag ligger väl i linje med den inriktning och
de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG. Mina förslag
innebär att förelagsstöden i första hand är inriktade mot små och medelstora
företag och att krav på långsiktig lönsamhet föreligger för att stöd ska kunna
lämnas. Bidragen föreslås också ligga på en nivå som synes vara väl accepterad
i andra länder.

Mitt
förslag till stödområdesavgränsning innebär att stödinsatserna koncentreras
lill de områden som har långsikliga utvecklingsproblem och där olika
företagsstöd är nödvändiga för att näringslivet skall ha samma utvecklingsmöjligheter
som i andra delar av landet. Mitt förslag till områdes-avgränsning (avsnitt
4.2) innebär också en geografisk begränsning och att antalet boende och företag
i stödområden minskar. De åtgärder, som enligt mina tidigare (avsnitt 4.5)
redovisade förslag, ska kunna vidtas i samband med omfattande stmkturkriser
anser jag också ligger helt i linje med de regler som t. ex. EFTA ställt upp.

107

8
Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala
utvecklingen

8.1 Utgångspunkter

Prop. 1989/90:76

Min bedömning:
Flertalet samhälls- och politikområden har stor betydelse för den regionala
utvecklingen. En del sektorer ger den grund som behövs för en god samhälls- och
förelagsutveckling i hela landet. Andra kan ha särskild betydelse för atl skapa
förutsättningar för utveckling i enskilda orter och regioner.

Kommittén: Enligt
kommittén har arbetsmarknadspolitiken alltid haft stor betydelse för den
regionala balansen. Inför 1990-talet anser utredningen att utbildning och
forskning, kommunikationer, energi, miljö och kultur är sektorer av strategisk
betydelse för den regionala utvecklingen.

Remissinstanserna: Stor
enighet råder i remissopinionen om att de angivna sektorerna har strategisk
betydelse för den regionala utvecklingen. Flertalet remissinstanser delar
utredningens uppfattning om att regionalpolitiken omfattar ålgärder inom många
olika sektorsområden. RRV ställer sig dock tveksamt till att använda en så vid
definition av begreppet regionalpolitik.

Skälen för min bedömning:
De medel som anslås inom regionalpolitikens ram kan endast marginellt påverka
den regionala utvecklingen. Olika former av företagsstöd kan vara verksamma
instmment för att t. ex. stödja en nyetablering eller en expansion vid ell
företag på en ort eller en flyttning av ett företags expansion till samma ort.
Om orten eller regionen saknar vissa gmndläggande fömtsättningar för utveckling
hjälper det dock inte med ett välutvecklat system för företagsstöd.

De fömtsättningar som
krävs för att underlätta företagsutveckling m. m., varierar från projekt till
projekt, men ett väl utbyggt och flexibelt utbildningsutbud, tillgång till goda
kommunikationer, väl fungerande boendemiljöer och ett rikt kullurliv är
exempel på faktorer som är allmänt viktiga för den regionala utvecklingen. Ett
välavvägt skatteutjämningssystem ger utsatta kommuner ekonomiska möjligheter
att utveckla de lokala fömtsättningama osv. Exemplen kan göras många. Jag delar
kommitténs uppfattning om att de utpekade sektorerna är strategiska men jag
vill, vilket kommer att framgå av min genomgång av olika sektorer, vidga
perspektiven till ytterligare politik- och samhällsområden. Jag vill också
framhålla behovet av flexibilitet för att kunna möta varierande behov och
arbeta efter skiftande fömtsättningar. På regional nivå kommer länsstyrelsemas
möjligheter att verka för samordning av sektorsområden av väsentlig betydelse
för länens utveckling att avsevärt förbättras genom riksdagens beslut om en ny
regional statlig förvaltning.

1 följande avsnitt (8.2 —
8.14) kommer jag, efter samråd med berörda statsråd, att redogöra för de
regionalpolitiska aspekterna på olika samhälls- och polilikområden.

För
vissa sektorer kommer jag att redovisa exempel på hur regionalpoli-

108

tiska medel bör kunna
användas för att resultat av regionalpolilisk betydelse skall kunna uppnås.
Jag återkommer senare (avsnitt 9) med ett samlat förslag om regionalpolitiska
medel till infrastmkturåtgärder.

Prop. 1989/90:76

8.2 Näringspolitik, turistfrågor m. m. 8.2.1 Näringspolitik

Min bedömning: Ett
gemensamt mål för närings- och regionalpolitiken är att uppnå en god ekonomisk
tillväxt. Områden inom näringspolitiken, som har stor betydelse för den
regionala utvecklingen, är bl.a. småföretagsfrågor och statliga företag.

Kommittén:
Kommittén anser att de regionala utvecklingsfonderna i första hand bör svara
för stöd- och rådgivning till näringslivet och inte bedriva egen
finansieringsverksamhet.

Om
uppbyggnaden av resurser för alt delta i EG:s småföretagsprogram kommer att ske
gradvis bör enligt kommittén de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna
komma först.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstansema, t.ex. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län, anser
att utvecklingsfondema skall ha kvar sin finansiella verksamhet. STU föreslår
alt utvecklingsfonderna skall få ett bredare sortiment av finansieringsformer
och att de skall ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag
investera i aktier. STU föreslår även atl kommersiell finansiering skall
hanleras av fonderna. TCO tillstyrker förslaget om att utvecklingsfonderna
skall bli mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansieringsverksamhet
men framhåller att finansieringsverksamheten måste fortsätta.

Min bedömning: Den
regionala utvecklingen påverkas, som jag tidigare redovisat, till största delen
av villkoren inom andra samhälls- och politikområden. Ett av dessa områden är
näringspolitiken. Jag skall därför i det följande redovisa min allmänna syn på
näringspolitikens roll i den regionala utvecklingen. Redovisningen blir
kortfattad då jag senare i dag utförligt kommer att redovisa mina
utgångspunkter och förslag i en särskild näringspolitisk proposition. I den
kommer jag bl.a. att behandla de regionala utvecklingsfonderna. Vad beträffar
kommitténs andra förslag om uppbyggnaden av EG:s småföretagsprogram, så sker
den samtidigt över hela landet.

Jag inleder med att något
belysa utvecklingen i näringslivet och behovet av en ökad tillväxt. Därefter
behandlas näringspolitikens mål och hur närings- och regionalpolitik samverkar
för att uppnå väsentliga samhällsmål.

Under
de senaste fem åren har näringslivet i Sverige präglats av ett mycket högt
kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet och höga vinster. Tillväxten har dock
varit lägre än i andra OECD-länder. Den har bl. a. hämmats av bristen på
arbetskraft. En annan viktig förklaring är att utbytet av insatta resurser —
produktiviteten — utvecklats förhållandevis långsamt.

109

Under åren 1983-1989 var
produktivitetstillväxten i industrin 2% per år, Prop. 1989/90:76 vilket är
en i internationell jämförelse låg tillväxttakt.

Det
övergripande målet för den ekonomiska politiken är mot denna bakgmnd att främja
den ekonomiska tillväxten, dels genom ett ökat utbud av arbetskraft, dels genom
en ökad produktivitet i näringslivet. Tillväxten är nödvändig för att utveckla
välfärden med bibehållen balans i ekonomin. För närvarande har Sverige ett
betydande underskott i utrikesaffärema. Den konkurrensutsatta delen av
näringslivet, i huvudsak industrin, måste växa för att underskottet i
bytesbalansen skall kunna minskas.

Näringspolitiken
syftar således främst till att främja tillväxten och förnyelsen i det svenska
näringslivet. Strategin för näringspolitiken utformas med hänsyn lagen lill del
svenska näringslivels speciella fömtsättningar när det gäller
storföretagsdominans, internationalisering, branschstmktur och förädlingsgrad.

Det
svenska näringslivet domineras således av ett fåtal stora multinationella
företag. De sjutton mest internationaliserade företagen svarar för 30% av
svensk industrisysselsättning, 40% av exporten och 60 — 70% av forsknings- och
utvecklingsulgifterna. Den svenska ekonomin är således starkt beroende av
utvecklingen i dessa storföretag. De är ofta verksamma i mogna branscher där
tillväxten sker genom uppköp utomlands och inte genom tillväxt i Sverige. Det
är därför viktigt att andra företag ges fömtsättningar för expansion inom vårt
land.

Den
svenska branschstmkturen präglas även av etl stort inslag av basindustri. Ca
30% av exporten, mot ca 10% för OECD i genomsnitt, baseras på malm, stål och
skog. Under efterkrigstiden har dock basindustrins andel av exporten och
förädlingsvärdet minskat. Denna stmkturomvandling är nödvändig för atl stärka
näringslivets internationella konkurrensförmåga.

Under
överskådlig framtid kommer dock basindustrin fortfarande att vara viktig. För
att bibehålla och stärka konkurrensförmågan måste den tekniska kompetensen
höjas samt förmågan att produktdifferentiera och vidareförädla utvecklas. Detta
gäller samtliga branscher och företag.

För
att uppnå tillväxlmålet krävs en framgångsrik ekonomisk politik, en effektiv
infrastruktur m. m. I det följande berör jag frågan om hur de näringspolitiska
insatserna samspelar med de regionalpolitiska, dels generellt, dels när det
gäller specifika näringspolitiska medel.

Regionalpolitiken
syftar, liksom näringspolitiken, lill att främja tillväxt och fömyelse i
näringslivet. Dessutom syftar regionalpolitiken främst tiU att ge människor
tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet.

I
näringspolitikens fokus står frågan om Sveriges tillväxt. Näringspolitiken har
sin utgångspunkt i frågan om hur utvecklingen i storföretag, nyföretagande,
expansion i småföretag, stmkturomvandling och vidareförädling kan ledas in i
sådana banor att hela landets tillväxt och förnyelse främjas. I den meningen är
näringspolitiken mer övergripande än regionalpolitiken. Regionalpolitiken
skall bl. a. främja en jämn fördelning av produktionskapaciteten så all
resursema i olika regioner tas tillvara.

Tillväxtmålet
är således gemensamt för närings- och regionalpolitiken. 110

Infrastmkturfrågor,
som t.ex. forskning, utbildning, vägar, järnvägar, Prop. 1989/90:76
telekommunikationer och energi, spelar en avgörande roll för näringslivets
utveckling, såväl när det gäller den intemationella konkurtensförmågan som när
det gäller val av lokalisering inom Sverige och mellan Sverige och utlandet.

Mot
bakgmnd av dessa generella utgångspunkter har näringspolitiska medel utvecklats
inom i huvudsak fyra områden: Småföretagspolitik, teknikpolitik, statligt
företagande och mineralpolitik. Jag berör i detta sammanhang endast vissa
principiella beröringspunkter mellan regional- och näringspolitiska medel.

Småföretagspolitiken
syftar bl.a. till att främja nyföretagande och expansion. Genom olika typer av
ålgärder underlättas småföretagssektoms expansion, vilket på sikt är nödvändigt
för alt bidra till fömyelsen och tillväxten i ekonomin. Delta har särskild
betydelse eftersom flera av de stora dominerande företagen är verksamma i mogna
branscher i vilka expansionen inte sker i Sverige. När dessa förelag inte kan
expandera i Sverige blir småföretagen särskilt viktiga för tillväxten. När
verksamheter avvecklas eller krymper på en ort måste framtida produktion och
sysselsättning ofta sökas i små expanderande företag. Småföretagspolitiken är
således viktig för atl uppnå såväl det generella tillväxtmålet som de regionalpolitiska
målen.

De
regionalpolitiska medlen samverkar därför i hög grad med de småföretagspolitiska
och förstärker de småföretagsinriktade insatsema i de regionalpolitiskt
prioriterade områdena. De regionala utvecklingsfondema, statens industriverk. Stiftelsen
Institutet för företagsutveckling m. fl. svarar för genomförandel av
näringspolitiken. Inom flera områden bidrar dessa organ även lill att genomföra
regionalpolitiska ålgärder.

Teknikpolitiken
syftar till att främja dels utveckling och spridning av ny teknik, dels
effektivt utnyttjande av teknik.

Intemationellt
tekniksamarbete blir allt viktigare för Sverige som helhet och för olika
regioners fömtsättningar att utveckla konkurtenskraflig teknik i produkter och
processer. Inom närings- och regionalpolitiken satsas betydande resurser på att
främja detta samarbete. Ett huvudinslag i samarbetet är de åtgärder som vidtas
för att främja svenska företags deltagande i EG-forskningen.

Betydande
insatser för att främja den regionala utvecklingen görs inom ramen för STU:s
och Industrifondens verksamhet. Även här finns ett tydligt samband mellan
teknikpolitiken och regionalpolitiska insatser.

Jag
återkommer senare till teknikspridningsfrågoma (avsnitt 8.3).

Utvecklingen
i de statligt ägda förelagen, som svarar för ca 7 % av

industrisysselsättningen i landet, har en avgörande betydelse i vissa regio

ner. Flera av företagen har enheter på orter med ensidig näringslivsstmk

tur och inom de regionalpolitiska stödområdena. Staten, liksom andra

ägare, har ett ansvar för att verksamheter som drivs på sådana platser

utvecklas så positivt som möjligt inom de ramar som konkurrensförhållan

dena medger. Under senare år har stmkturåtgärder vidtagits inom AB

Statens Skogsindustrier, Celsius Industrier AB, Grängesbergs Gmvor AB,

Luossavaara-Kiimnavaara AB och SSAB Svenskt Stål AB. Samtliga före- 111

tag, med undanlag av
Grängesbergs Gmvor AB som är ett särfall, har koncentrerat sig till färre
affärsområden och är i dag ekonomiskt starkare än tidigare. Detta påverkar i hög
grad företagens fömtsättningar för att i fortsättningen framgångsrikt driva
verksamheter på utsatta orter. De neddragningar, som har varit nödvändiga, har
också skett under socialt acceptabla former och i många fall inneburit alt ny
verksamhet etablerats på dessa orter.

Mineralpolitiken. Gmvdrift
och mineralprospektering är av stor betydelse för de regioner som prioriteras
inom regionalpolitiken. Frågor som berör den framtida
prospekteringsverksamheten har behandlats av mine-ralråvarakommitlén (1 1987:01).
Utredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. Jag har för avsikt att
senare förelägga regeringen förslag om riktlinjer för framtida
prospekteringsverksamhet.

Prop.
1989/90:76

8.2.2
Turism och rekreation

Min bedömning:
Turismen har stor regionalpolilisk betydelse, särskilt i norra Sveriges
inland. Turistpolitiken samverkar därför med regionalpolitiken när det gäller
atl förbättra den regionala balansen.

Kommittén:
Kommittén anser att staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar
om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Remissinstanserna:
Sveriges turistråd delar kommitténs uppfattning att det behövs en kraftig
förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det
inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det
avser tillämpad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Turistrådet
menar att allra mest eftersatt är den mer gmndläggande kunskapsuppbyggnaden och
de långsiktigt motiverade forskningsinsatserna. Enligt utvecklingsfonden i
Kopparbergs län är Dalamas turistnäring intresserad av att snarast inleda
överläggningar om fömtsättningama atl starta ett kollektivt forsknings- och
utvecklingsprogram avseende turism.

Skälen för min bedömning:
Regering och riksdag beslöt år 1984 (prop. 1983/84:145, KrU 22, rskr. 353) om
målen för turism- och rekreationspolitiken. Regeringen redovisade härvid
Sveriges unika fömtsättningar, i form av omväxlande natur, god miljö och stora
kulturvärden, all tillgodose olika rekreations- och turismintressen. Det är en
viktig utgångspunkt för turism- och rekreationspolitiken att dessa tillgångar
tas tillvara och nyttjas för att förbättra våra möjligheter som turistland.

Turismen är av stor
betydelse för strävan att förbättra bytesbalansen. Det är därför väsentligt att
antalet turister i Sverige ökar. En intensifierad marknadsföring är ell viktigt
medel för att uppnå detta. Härigenom kan också den svenska turistnäringens
resurser i form av turistanläggningar m.m. utnyttjas bättre. Det regionalpofitiska
stödet har varit av väsentlig betydelse för bl. a. utbyggnaden av
turistanläggningar. Dessa anläggningar representerar ett stort kapital och
bidrar ofta till att åstadkomma syssel-

112

sättning
och utveckla ekonomin på åtskilliga regionalpolitiskt utsatta orter. Prop.
1989/90:76 Genom ökad beläggning och förlängd säsong kan lönsamheten för
befintliga anläggningar ökas avsevärt.

Turismen
har under senare år fått en allt större betydelse för sysselsättningen. Genom
näringens expansion har exempelvis arbetstillfällen skapats på orter, ofta i
glesbygd, där de utgör en fömtsättning för bevarande och utveckling av
samhällets infrastmktur. För regioner med stora turistströmmar har även de
indirekta sysselsättningseffektema för t. ex. vara-handeln stor betydelse.

Sysselsatta
inom turistnäringen är till stor del verksamma på deltid och/eller
säsongsanställda. Detta begränsar de sysselsattas inkomstmöjligheter. Behovet
av att komplettera med annan sysselsättning för att uppnå samma inkomst som med
åretranlsysselsättning är därför stort.

Sysselsättningsaspekten
är i många fall en drivkraft för företag, kommuner och landsting alt göra
ekonomiska satsningar för att få igång verksamhet med inriktning mot turism.
Det är dock viktigt att påpeka vikten av att satsningar inom turismen grandas
på på marknadsmässiga bedömningar av behov och lönsamhetsfömtsättningar.
Turismen bör således inte användas som ett regionalpolitiskt medel om det inte
finns realistiska fömtsättningar för turism i områdena i fråga.

Regionalpolitiskt
förelagsstöd får för närvarande lämnas lill turistverksamhet inom stödområdena
A och B. Sveriges turistråds delegation är remissinstans i ärenden om stöd till
turism och rekreation.

Stöd
lämnas i första hand till utbyggnad av befintliga turistanläggningar. Stöd kan
även lämnas till verksamhet med anknytning till turism om den med hänsyn till
sin karaktär, omfattning och målgmpp förbättrar fömtsättningama för
turistverksamhet genom att förlänga turistsäsongen. Tidigare lämnades stöd nästan
uteslutande i samband med investeringar i nya hotell, stugbyar etc. På senare
tid har en ökande del av stödet styrts över mot aktiviteter m. m. Syftet är atl
öka attraktiviteten i ett område för att därigenom medverka till ökad
beläggning och möjligheter till säsongsförlängning. Framdeles torde behovet
att bevara och utveckla befintliga turistanläggningar bli stort. Jag har
tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit hur det regionalpolitiska företagsstödet bör
utformas i fortsättningen.

Inom
ramen för de medel länsstyrelsema disponerar för projektverksamhet har ett
stort antal projekt med inriktning mot turism givits stöd. Även med hjälp av
glesbygsstöd sker många åtgärder som förbättrar turistnäringen. Jag kommer
senare (avsnitt 9) att föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts
för infrastmkturåtgärder i de prioriterade regionerna. Jag räknar därför med
att del skall bli möjligt alt inom denna ram vidta åtgärder som får en positiv
verkan på turistnäringen i dessa områden.

Jag
har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil 14), meddelat

min avsikt att föreslå regeringen att uppdra åt statens industriverk att noga

följa utvecklingen på vissa orter, mot bakgrand av det av regeringen nyligen

framlagda förslaget till skattereform, vilket bl. a. innefattar höjning av mer

värdesskatten. För hotell- och restaurangbranschen innebär reformen en

höjning av mervärdesskatten från 12,87 till 23,46%. Skatteutskoltet har i

sitt betänkande (1989/90:SkU 10) anfört att hotell- och restaurangnäringen 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

i skattehänseende bör
behandlas som alla andra näringar i landet. Enligt skatteutskottet kan det dock
inte uteslutas att man inom vissa utsatta turistorter, där prisläget redan
idag är högt, kan få vissa svårigheter att hävda sig i konkurrensen med
motsvarande turistmål utomlands. Utskottet utgår från att regeringen
uppmärksamt följer utvecklingen i detta hänseende och, om förhållandena så
kräver, vidtar de åtgärder av regionalpolilisk art som kan erfordras, utan
någon särskild framställan från riksdagens sida.

Vad slutligen beträffar
forskningsinsatser inom turistnäringen, som den regionalpolitiska kommittén
föreslår, så har jag tidigare redovisat förslag härom i den forskningspolitiska
propositionen (prop. 1989/90:90).

Prop. 1989/90:76

8.3 Teknikspridning

Min bedömning:
Fortsatta insatser bör göras för alt underlätta teknikspridning till främst
mindre och medelstora företag i regionalpolitiskt prioriterade regioner.
Tyngdpunkten i arbetet bör läggas vid att på olika sätt förmedla den kompetens
som finns vid olika kompetenscentra.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén har inte berört dessa frågor närmare. Statens
industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och
skolöverstyrelsen (SÖ) har på regeringens uppdrag följt upp och utvärderat
verksamheten vid vissa teknikcentra. En sammanfattning av verkens rapport
redovisas särskilt (bilaga 3). Vidare har SIND och STU till regeringen
avrapporterat det pågående teknikspridningsprogrammet för norra Sveriges inland.

Remissinstanserna:
Inga uttalade remissynpunkter finns i denna fråga.

Skälen för min bedömning:
Jag har redan inledningsvis berört den omvärld med föränderlighet,
intemationell konkurrens osv. som svenskt näringsliv verkar i och som med
största sannolikhet leder till ytterligare ökade krav på förändringsbenägenhet
och omställningsförmåga.

Huvuddelen
av den nya tekniken sprids på marknader i relationer mellan köpare och säljare.
Det kan gälla maskinleveranser, datoriserade styrsystem, administrativa syslem
men också patent och licenser. Dessa marknader är, liksom färdigvaramarknadema,
ofta intemationella. Vid störte investeringar i ny utmstning är det vanligt att
företagen — även relativt små företag - orienterar sig om var den effektivaste
utmstningen finns. Det ligger också i utruslningsleverantöremas intresse atl
effektivt marknadsföra sina produkter.

Den
nya tekniken har underlättat intemationell verksamhet. Teknik sprids snabbt
mellan länder och världsdelar.

I många fall fungerar
svenska storförelag som spridare av teknik genom att föra kunskapen vidare till
underleverantörer. Detta sker bl. a. genom att köparen/storföretaget ställer
krav på leverantören. Det är inte ovanligt att nya produkter eller
produktionstekniker utvecklas i samarbete mellan storföreiaget/beställaren och
underleverantören.

114

Mycket
förenklat kan två distributionskanaler för ny teknik urskiljas — Prop.
1989/90: 76 företag resp. offentliga institutioner. Som tidigare nämnts har
privata företag som tar fram ny teknik och nya produkter ett kommersiellt
intresse av att marknadsföra sig. När det gäller den offentliga
teknikproduktionen är spridningsmekanismerna mindre tydliga.

För
mindre och medelstora företag är kopplingarna till de offentliga
institutionerna väsentligt svagare än för stora företag som ofta har särskilda
funktioner för att bl. a. följa den externa kunskapsutvecklingen. Dessutom
finns en regional dimension. I stora delar av landet — främst i stödområdena —
är nätverket glest, både mellan företag och mellan företag och offentliga
institutioner. FoU-miljön är svagt utvecklad. Tillgången på utbildad
arbetskraft, som dels kan tillföra ny teknik, dels förbättra nuvarande teknik
är mer begränsad än i andra delar i landet. Här finns — både vad avser
småföretag generelU och i den regionala dimensionen — utrymme för
intensifierade ansträngningar för att underlätta teknikspridningen.

Sammanfattningsvis
kan konstateras att teknikspridning är en nyckelfaktor i en väl fungerande
ekonomi. Sverige ligger mycket väl till i förhållande till exempelvis övriga
OECD-länder när det gäller satsningar på FoU. Betydligt mindre har däremot
gjorts för att marknadsföra de resurser som finns tillgängliga för
näringslivet. 1 ett regionalpolitiskt perspektiv är detta särskilt angeläget eftersom
många av de prioriterade regionerna har en svag ställning i förhållande till
stora kunskapscentra.

Den
regionalpolitiskt motiverade teknikspridningsverksamheten bör följa tre
huvudlinjer.

Den
första anknyter till det förslag om teknikkonsulter som jag senare redovisar
för regeringen i den näringspolitiska propositionen. STU och SIND avses få i
uppdrag att planera för en utbildning av teknikkonsulter. I samband med detta
uppdrag bör verken särskilt överväga hur verksamheten skall utformas för att
systematiskt täcka behoven i stödområdena. En sådan verksamhet bör delvis kunna
bekostas med medel från det regionalpolitiska anslaget för särskilda
infrastmkturåtgärder. Jag återkommer senare (avsnitt 9) härtill.

Den
andra huvudlinjen bör vara att på ett selektivt sätt förstärka den infrastmktur
i stödområdena som har betydelse för olika former av teknikspridning till
företagen. Regionala utvecklingsfonder, högskolor, gymnasieskolor, AMU-centra
etc. har stor betydelse i detta sammanhang. Jag återkommer senare (avsnitt 8.6)
delvis till dessa frågor men vill här framhålla att utveckling av och stöd
till teknikspridande verksamheter från sådana organ bör kunna stödjas med medel
från anslaget för regionala utvecklingsinsatser (avsnitt 16).

Ett
nytt inslag i den tekniska infrastmkturen i dessa regioner har de senaste åren
blivit olika former av teknikcentra. SIND, STU och SÖ har haft i uppdrag att
följa upp denna verksamhet och — i de fall den pågått tillräckligt länge —
utvärdera den.

Myndigheternas
slutsatser och förslag är kortfattat följande. Det finns

en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurscentra. De

berör ett eller flera olika politikområden, t.ex. utbildning, industriell

utveckling, forskning och teknikspridning. Bakom bildandet av dessa cent- 115

ra
ligger olika gmpperingar av intressenter med varierande mål och syften.
Prop. 1989/90: 76 Verksamhetsidéerna har i flertalet fall varit instabila och
föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens.

Verken
menar att mångfalden och variationen vid teknik- och resurscentra gör att ett
fortsatt stöd till sådana måste få en flexibel utformning. Vaije teknikcentmm
måste bedömas efter sina fömtsättningar.

Verken
föreslår att investeringsbidragen till teknikcentra begränsas och att i stället
verksamheten på olika sätt ges möjlighet att utvecklas. Vidare föreslås en
särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra
under den närmaste treårsperioden.

För
egen del anser jag att möjligheten atl med regionalpolitiska medel stödja
tillkomsten av nya organ som baseras på samverkan mellan främst näringsliv och
samhälleliga utbildnings- och utvecklingsorgan bör finnas kvar. Eftersom jag
delar uppfattningen att stödet bör vara flexibelt, är jag inte beredd att helt
avskaffa möjligheterna till t. ex. investeringsstöd. Däremot bör de
intentioner som verken för fram ligga till grund för bedömningen av enskilda
projekt. Vidare anser jag att stödet även fortsättningsvis bör vara ett
initialstöd. Däremot bör t. ex. länsstyrelsema med projektmedel kunna bidra
till att etablerade centra vidareutvecklas.

Jag
vill betona att initialstöd till teknikcentra bör vara en möjlighet när
speciella fömtsättningar föreligger. Det får inte bli något självändamål att
skapa nya organisationer. Den senaste tidens få ansökningar om regionalpolitiskt
stöd till sådana projekt tyder också på att olika intressenter har insett
behoven av realism vad gäller investeringar i utrustning, möjlighet att sälja
utbildning och service etc.

Jag
är inte beredd att biträda verkens förslag om att inrätta en särskild funktion
för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra. Däremot kommer jag
att överväga om någon annan form av uppföljning bör ske.

Jag
vill i detta sammanhang också behandla en speciell typ av projekt — forskarbyar
eller liknande — som främst berör vissa regionalpolitiska stödjepunkter. En
viktig del av förnyelsen av näringslivet är verksamheten vid våra
forskningsinstitutioner. I södra Sverige har särskilda verksamheter, utan
statligt stöd, vuxit fram i nära anslutning till sådana i bl. a. Lund,
Göteborg, Linköping och Stockholm. 1 orter med universitet eller högskola som
ligger i eller i anslutning till de prioriterade regionerna, saknas delvis den
typ av intressentgrupper som medverkat till projekten i södra Sverige. 1 ett
regionalpolitiskt perspektiv är det angeläget att, där förutsättningar i övrigt
finns, stödja sådan verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade delar av
landet. Regeringen har därför på olika sätt, inom ramen för teknikspridningsinsatserna,
medverkat till att skapa sådana miljöer vid högskolor eller
forskningsinstitutioner i Karlstad, Borlänge, Sundsvall, Umeå, Luleå och
Kiruna.

De
ekonomiska betingelserna är viktiga speciellt för de nya företag som

vuxit fram ur forskningsmiljöerna. Regionalpolitiskt stöd har i vissa fall

lämnats till investeringar i lokaler för uthyrning till nya företag som vuxit

fram ur forskningsverksamheten. En princip har härvid varit att dessa

lokaler bör vara en genomgångsform där företagen utvecklas de första åren 116

för
att därefter söka andra lokaler. Ett annat sätt har varit att stödja den
Prop. 1989/90:76 serviceorganisation som arbetar med att utveckla nätverket och
samspelet mellan forskningsverksamheten och näringslivet. Jag räknar med att
regeringen från fall till fall skall kunna lämna stöd lill forskningsbaserad
företagsutveckling i denna typ av orter.

Den
tredje huvudlinjen bör vara atl över ett brett fält stödja verksamheter i
projektform. Ett exempel är det uppdrag som SIND och STU har att genomföra
särskilda teknikspridningsåtgärder i norra Sveriges inland. Programmet löper
t.o. m. år 1991. Som information villjag kort redovisa de verksamheter som
pågår inom olika delprogram.

— Företagsanpassad
utbildning. Målet är att i ett tjugotal inlandskommuner bedriva kurser i
ekonomisk planering med hjälp av datorstödd distansundervisning.

— Teknikresor.
Representanter för inlandsföretag ges möjlighet till ingående studiebesök vid
teknikledande företag eller organisationer. Resorna leder till såväl ökade
kunskaper som till bättre kontaktnät.

— Utvecklingscheckar.
Delprogrammet avser att stimulera till ett ökat utnyttjande av extern kompetens
i form av konsulter eller experter från t. ex. forskningsinstitut, högskolor
eller teknikcentra.

— Innovatörer.
Genom att bilda kvalificerade rådgivningsgrupper på lokal nivå och ge dessa
vissa ekonomiska resurser, skapas ett bättre klimat för innovatörer och
produktutvecklare.

— Offertsamarbete.
Syftet med detta delprogram är att stimulera lill ökat samarbete mellan
företag. Medlet är att erbjuda ekonomiskt beredningsstöd i offertfasen av etl
projekt till företag som samverkar i konsortier eller annan likvärdig form.

Efter
dessa huvudlinjer bör teknikspridningsprojekt över ett brett spektmm, med
utgångspunkt i förelagens behov, även fortsättningsvis kunna stödjas med
regionalpolitiska medel, både centrah och regionalt. Centrala insatser bör
göras med medel från det infrastrukturanslag jag senare kommer att föreslå
(avsnitt 9).

Jag
har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) lämnat förslag till förändringar i företagsstödet,
som bl.a. innebär ökade möjligheter att stödja produktutveckling, utbildning
och andra kompetenshöjande åtgärder i företagen. Därigenom ökar möjligheterna
till ett fmktbart samspel mellan företagens behov och samhällets utbud av olika
kompetenshöjande tjänster.

Jag
fömtsätter att SIND och STU fortsätter att verka som samordnare och med att
förmedla erfarenheter. Jag nämnde tidigare att STU och SIND kommer att få i
uppdrag att utveckla en verksamhet med teknikkonsulter. I detta sammanhang
kommer jag atl att överväga om ytterligare särskilda uppdrag inom
teknikspridningsområdet bör lämnas.

117

8.4
Energifrågor

Prop. 1989/90:76

Min
bedömning: Energisystemets utformning och prissättningen av olika energislag
har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Den elintensiva industrin är
t.ex. en viktig del av näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade regioner
och bör i framtiden ges rimliga konkurrensvillkor även när den allmänna
prisnivån för elkraften ökar. En utredning skall bl.a. utforma sina förslag med
hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till
de regioner där vinstema genereras. Syftet är att dessa medel skall möjliggöra
samhällsinsatser för att skapa en mer gynnsam regional utveckling.

Förslag om
fortsatt omställning av energisystemet bör beakta regionalpolitiska aspekter.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén har i sill betänkade riktat uppmärksamheten på att
en kommande höjning av elprisnivån kan väntas leda till att elproduktion i
äldre vattenkraftsanläggningar blir mycket lönsam. Mot bakgrand härav föreslår
kommittén alt vattenkraftsregionerna under en tioårsperiod skall få del av
vattenkraftens övervinster. Förslaget innebär att ca 600 milj. kr. om året
skall utbetalas från ett särskih anslag. Finansieringen föreslås ske genom att
skatten på äldre vattenkraft höjs med 1 öre per kWh.

Utbyggnaden av ett
naturgasnät kan enligt kommittén komma att få en djupgående inverkan på den
framtida regionala balansen. Kommittén hänvisar till de planer som finns för
utbyggnad av stamledningar och distributionssystem i Mellansverige och delar av
Bergslagen. Genom en sådan utbyggnad skulle energikonsumentema i dessa delar av
landet komma att erbjudas ett konkurrenskraftigt altemativ till el, menar
kommittén. Den nackdel som detta anses innebära för andra delar av landet kan
enligt kommittén behöva kompenseras av andra åtgärder. Något konkret förslag
härom läggs dock inte fram.

Regionalpolitiska
kommittén fömtser en ökad roll för biobränslen i det framtida svenska
energisystemet, åtminstone utanför de områden där naturgas distribueras. Ett
fortsatt stöd till utveckling av biobränslen förordas av kommittén på
regionalpolitiska gmnder. Kommittén anser också att biobränslen även i
fortsättningen bör vara befriade från skatt.

Remissinstanserna : Flera
remissinstanser anser det ytterst angeläget att kommande
energikostnadsförändringar snabbt klarläggs och skapar möjligheter för bl. a.
industrins planering. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den framtida
energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de
prioriteras ur regionalpolilisk synpunkt eller ej.

Bl.a. länsstyrelsema i
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunerna Kimna, Haparanda,
Malung, Jokkmokk och Kramfors är positiva till utredningens förslag om
återföring av övervinster. Däremot anser flera remissinstanser att medlen bör
ställas direkt till kommunemas förfogande eller att länen i någon form bör bli
delägare i kraftverken. Bl. a.

lli

statens
energiverk. Vattenfall och Kraftverksföreningen avstyrker förslå- Prop.
1989/90:76 get. Vallenfall förklarar sig inte ha tagit ut några övervinster på
gmnd av vattenkraftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga
kostnaderna har i stället förts vidare till konsumentema i form av låga
priser. Som bevis för detta anförs att Sverige har intemationellt sett låga
elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén
föreslår i sin helhet föras vidare och tas ut av elkunderna via en höjning av
elpriset, menar Vattenfall.

Flera
remissinstanser, bl.a. RRV, SIND, Svensk industriförening samt statskontoret
anser all naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där
de är belägna.

Några
remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag till fortsatt skattebefrielse
för bioenergi. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva
få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång lill
naturgas. Skogsstyrelsen anser att satsningen på bioenergi ska gälla i hela
riket där detta är ett bra altemativ. Lantbmksstyrelsen menar att en positiv
utveckling av bioenergin kan ta i anspråk en del av den jordbmksmark som inte
kommer att behövas för livsmedelsproduktionen.

Statens
energiverk har invändningar mot kommitténs resonemang all områden som hamnar
utanför naturgasområdena skulle kompenseras därför. Energiverket menar att det
inte är rimligt i en marknadsekonomi att olika individer eller regioner
kompenseras för att de inte får del av vissa kommersiella produkter. Vattenfall
anser att naturgasen skall införas på kommersiella gmnder vilket får styra
nätets utbyggnad.

Vattenfall
understryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avvecklandet av
kärnkraften kommer atl få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny
produktion med kraftigt höjda elpriser.

Skälen
för min bedömning: Jag avser att hösten 1990 föreslå regeringen att lägga fram
förslag för riksdagen om bl. a. kämkraftavvecklingen. Det pågår ett omfattande
utredningsarbete med syfte att skapa underlag för mitt kommande förslag.

Mot
denna bakgmnd anser jag det för närvarande varken möjligt eller lämpligt att
närmare kommentera eller ta ställning till de förslag som regionalpolitiska
kommittén och ett antal remissinstanser för fram rörande energisystemet. Jag
delar dock kommitténs uppfattning om energifrågomas betydelse för
regionalpolitiken. Med hänsyn härtill kommer jag nu att redogöra för vissa
förhållanden på energiområdet från etl regionalpolitiskt perspektiv.

Det
nuvarande svenska energisystemet

Den
totala svenska energitillförseln uppgick år 1988 till ca 450TWh. Detta

är ungefär samma värde som år 1970. Mellan dessa år har emellertid

energislagens andelar ändrats kraftigt. Oljans andel har minskat från ca

75% till ca 45%. Tillförseln av energikol, inhemska bränslen och vatten

kraft har ökat, medan kämkraflen har tillkommit. Under de senaste åren

har också naturgasen introducerats. 119

Den andra stora
förändringen är all en allt större andel av den tillförda Prop. 1989/90:76
energin har omvandlats lill el. Nettoproduktionen av el har under perioden
ökat från ca 60TWh till ca 140TWh om året. Av sistnämnda värde svarar
vattenkraft och kärnkraft för 65 —70TWh vardera, dvs. tillsammans nästan hela
den nuvarande produktionen.

Huvuddelen
av den tillförda energin är baserad på import. Förädling och omvandling sker
inom landet i ett fåtal stora anläggningar, främst oljeraffinaderier och
kämkraflverk. Den inhemska produktionen är i huvudsak begränsad till
vallenkraft samt till lutar, ved, torv och avfall. Ca tre Qärdedelar av den
utbyggda vallenkraften är belägen inom de regionalpolitiskt prioriterade
delama av landet. Energi från lutar och avfall förbmkas i regel intemt inom
skogsindustriföretag resp. kommuner. Trädbränsle och torv produceras däremot
delvis för extem avsalu.

Från
regionalpolilisk synpunkt är formema för transport och distribution av
särskilt intresse. Ledningsbunden energi — el, fjärrvärme och naturgas - har
kommit att svara för en allt större del av den slutliga energianvändningen. El
lillhandahåfis i alla delar av landet på likartade villkor. Fjärrvärme
distribueras däremot endast lokall i större tätorter. Naturgas är för
närvarande tillgänglig inom ett begränsat område i Syd-och Västsverige längs
stamledningen Malmö —Göteborg.

Energipolitiska
insatser av regionalpolilisk betydelse

Utbyggnaden
av vattenkraften är en av fömtsättningama för den relativt låga elprisnivån i
Sverige, som är av särskilt stor betydelse för de norra delama av landet.
Vattenfall tillämpar i Norrbottens län och mellersta Norrland ett råkraflpris
som är 4 resp. 2 öre per kilowattimme lägre än priset i övriga delar av landet.
Vidare har energiskatten på elkraft utformats så att hushållen i norra Sverige
gynnas. För närvarande gäller för all annan förbmkning än den industriella en
skattesats av 8,2 öre per kilowatttimme i de tre nordligaste länen samt delar
av Västemorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län, jämfört med 9,2
öre per kilowatttimme i övriga delar av landet. Enligt riksdagens beslut
(prop. 1989/90:50, SkU 10, rskr. 96) skall från den 1 mars 1990 skaltesatsema
vara 2,2 resp. 7,2 öre per kilowattimme. Den ökade energiskattefördelen för
hushållen i de nordliga delama av landet är avsedd att mildra effekten bl. a.
av att mervärdeskatt på energi samtidigt införs.

Sedan
oljekrisen under 1970-talet har ett minskal oljeberoende varit etl av den
statliga energipolitikens viktigaste mål. Därav har följt betydande insatser
till stöd för bl. a. ökad produktion av inhemska bränslen och för användning av
sådana bränslen framför allt i fjärrvärmesystem. Stöd har från år 1974 lämnats
till teknisk forskning och utveckling samt till investeringar i anläggningar i
form av bidrag, lån och garantier. Totalt har riksdagen anvisat nära 5
miljarder kronor till energiforskning och ytterligare ca 3 miljarder kronor
till utveckling och demonstration av ny energiteknik.

Under åren 1981 —1986
lämnades stöd inom ramen för särskilda oljeer-

sättningsprogram med syfte att främja en snabb minskning av oljeanvänd

ningen. Därjämte genomfördes under åren 1983-1985 konjunkturanpas- 120

sade
investeringsprogram med delvis samma inriktning. Särskilda medel Prop.
1989/90:76 anvisades år 1983 för att bl.a. öka användningen av inhemska
bränslen i Norrbottens län. Sedan år 1986 har stöd lämnats främst till
utveckling och introduktion av ny teknik som kan underlätta övergången till ett
effektivt och miljövänligt energisystem.

Stöd
har i stor utsträckning lämnats till projekt avseende produktion av torv och
irädbränslen. Någon regional fördelning av dessa projekt har inte redovisats.
Allmänt kan konstateras att användningen av dessa bränslen är koncentrerad till
områden med ett stort uppvärmningsbehov, dvs. områden med industri eller stor
befolkning, och atl transportavstånden är korta. Det har således bildats etl
antal lokala marknader kring anläggningar som är stora förbmkare av inhemska
bränslen. I norta Sverige finns bl.a. ett antal mindre torvanläggningar för
ijärrvärmeproduktion. Flertalet större anläggningar för användning av
Irädbränsle ligger i Syd- och Mellansverige. Det största svenska torvprojektet,
produktionen av torvbrikelter i Sveg, avviker emellertid från det angivna
mönstret. Projektet ligger i ett regionalpolitiskt prioriterat område och
bygger på långväga transport av produktionen med jämväg. Energi- och
regionalpolitiskt stöd har lämnats för detta projekt.

Det
kan tilläggas alt staten, fömtom genom direkt stöd, har främjat utvecklingen av
produktion och användning av inhemska bränslen genom att sådana bränslen inte
har belagts med energiskatt.

Regionalpolitiskt
stöd kan lämnas lill anläggningar där energiråvara i form av flis framställs
eller förädlas eller i form av torv bryts eller förädlas. Vid torvproduktionen
får stöd avse också beredning av läkt eller anordningar för sådan beredning
eller för brytning. Stöd får lämnas endast till verksamheter som bedrivs i
större omfattning och har permanent karaktär. Stöd får inte lämnas tiU
förbränningsanläggningar.

Jag
har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag lill vissa förändringar av det
regionalpoliliska företagsstödet.

Omställningen
av energisystemet

Den
pågående omställningen av energisystemet har som syfte att landets behov av energi
varaktigt skall kunna tillgodoses på ett sätt som är förenligt med
samhällsekonomiska mål. Centrala inslag i omställningen är en avveckling av
kämkraflen till år 2010, minskade utsläpp av försurande och klimatpåverkande
ämnen samt ett fortsatt skydd för de fyra outbyggda huvudälvama. En
fömtsättning för att omställningen skall kunna genomföras är att tillgängliga
energiresurser utnyttja väsentligt effektivare än i dagens system. Kravet på
hushållning gäller i särskilt hög grad användningen av el.

Statens
energiverk och statens industriverk har i december 1989 redovisat rapporten
Ett miljöanpassat energisystem. I rapporten redovisas scenarier för ett
svenskt energisystem år 2015 under fömtsättning bl.a. att kärnkraften har
avvecklats, att huvudälvama förblir outbyggda och att koldioxidutsläppen inte
ökar från dagens nivå.

Utredningen
EL 90 (ME 1988:05) har haft i uppdrag att undersöka effek- 121

terna
för den elintensiva industrin av stora elprishöjningar. Utredningen Prop.
1989/90:76 har bl.a. redovisat eventuella behov av åtgärder för att rimliga
konkurrensvillkor skall kunna behållas för denna industri samtidigt som kärnkraftsavvecklingen
genomförs. Ett slutbetänkande har nyligen avlämnats.

Ett
antal andra utredningsuppdrag rörande energisystemets omställning har lagts ut
till berörda myndigheter m. fl. Uppdragen kommer att redovisas under våren
1990.

Innan
det omfattande utredningsmaterialet har redovisats och beretts kan några
närmare slutsatser om de regionalpolitiska effekterna av energisystemets
omställning inte dras. Jag skall här endast kort kommentera några av de element
i omställningsprocessen som regionalpolitiska kommittén särskilt har
uppmärksammat, nämligen en höjning av elpriserna, utbyggnad av
naturgasledningar och ökad användning av biobränslen.

Elpriserna
i Sverige fastställs av kraftföretagen utan någon egentlig styming från
statsmakternas sida. Indirekt påverkar dock staten prisbildningen genom det
avkastningskrav som staten i egenskap av ägare ställer på Vattenfall, som har
en prisledande ställning på marknaden. En betydande real höjning av nuvarande
elpriser under de närmaste årtiondena kan fömtses under alla förhållanden.
Avvecklingen till år 2010 av kämkraflen, som svarar för ca hälften av den
nuvarande elproduktionen, kommer sannolikt all leda lill att en prishöjning
tvingas fram snabbare än vad som annars hade blivit fallet. Den framtida
elprisnivån är emellertid starkt beroende av om efterfrågan på el - och därmed
behovet av en ny produktionskapacitet för att ersätta kämkraflen — kan
begränsas genom hushållningsåtgärder.

Riksdagen
och regeringen har i skilda sammanhang uttalat all den elintensiva industrin
också i framtiden skall ges rimliga konkurrensvillkor. Motiven härför är till
stor del av regionalpolilisk art. 1 Norriand och Bergslagen svarar den
elintensiva industrin för en långt större del av industrisysselsättningen än i
andra delar av landet. Denna fråga har nyligen belysts närmare av utredningen
EL 90.

Som
nämnts har regionalpolitiska kommittén föreslagit att vattenkraftsregionema
skall få del av vattenkraftens vinster vid en kommande höjning av elprisema.
Jag erinrar om att chefen för finansdepartementet nyligen har tillkallat en
särskild utredare med uppgift att utreda frågan om kraftföretagens vinster. 1
utredningsdirektiven (dir. 1989:63) sägs bl. a att utredaren bör utforma sina
förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna
återföras till de regioner där de genereras. Syftet med en sådan återföring
skulle vara att finansiera olika samhällsinsatser som kan bidra till den
regionala utvecklingen i vattenkraftsregionema.

I
avvaktan på resultatet av den särskilda utredarens arbete är jag inte nu beredd
att ta ställning till regionalpolitiska kommitténs förslag. Jag kommer (avsnitt
9) att föreslå att regionalpolitiska medel anvisas för att förstärka
infrastmkturen i främst stödområde 1.

Med
anledning av regionalpolitiska kommitténs synpunkter på effekterna av en
fortsatt utbyggnad av ett svenskt naturgasnät vill jag understryka att någon
plan för utbyggnad inte har fastställts. Enligt gällande riktlinjer

122

måste naturgasen av egen
kraft konkurrera på den svenska energimarkna- Prop. 1989/90:76 den. De olika
aktörerna på marknaden — främst SwedeGas AB och dess ägare — har alltså att ta
ställning till olika utbyggnadsprojekt på affärsmässiga gmnder. Mycket tyder
på att den svenska gasmarknaden beroende bl.a. på de höga kostnaderna för
infrastmkturen har en relativt låg betalningsförmåga. Det är därför alltjämt
en öppen fråga när det kommer att uppstå kommersiella fömtsättningar för en
väsentlig utvidgning av det nuvarande svenska naturgassystemet.

Det
kan tilläggas att en utbyggnad av distributionen av gasol pågår i de delar av
landet där en distribution av naturgas inte är aktuell, i vissa fall också som
en förberedelse för en senare naturgasintroduktion. Gasol kan vara att
alternativ till naturgas för industriföretag, kommunala värmeverk m.fl.

Det
råder i dag bred enighet om att biobränslenas andel av energiförsörjningen
måste ökas kraftigt om de långsiktiga miljö- och energipolitiska målen skall
kunna nås. En faktor av största betydelse är att biobränslen, till skillnad
från fossila bränslen, inte anses ge något nettotillskott av koldioxid till
atmosfären vid förbränning. Beräkningar, som utförts av energiverket och
naturvårdsverket i den nyssnämnda studien om ett miljöanpassat energisystem,
pekar på att fossila bränslen i stor utsträckning måste ersättas med
biobränslen för att det av riksdagen fastställda koldioxidmålet skall kunna
klaras.

En
väsentligt ökad användning av biobränslen kan vid dagens kostnadsrelationer
nås endast genom statliga styrmedel av olika slag. Miljöavgiftsutredningen (ME
1988:03) har i sitt betänkande (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
— Energi och trafik lagt fram förslag om bl.a. en avgift på utsläpp av
koldioxid som skall tas ut på fossila bränslen. Vidare har föreslagils ett
system med bidrag till elproduktion med bränslen som inte ger ett
nettotillskott av koldioxid. Dessa förslag skulle, om de genomförs, leda till
en förbättring av biobränslenas konkurrenssituation gentemot bl. a. naturgas
vid kraftvärmeproduklion i Mellansverige.

Inom
regeringskansliet bereds för närvarande förslag till riksdagen om en
övergripande reform på energiskatteområdet inkl. vissa miljörelaterade pålagor.
Förslagen kommer att utformas så att den fortsatta omställningen av
energisystemet främjas. Jag kommer senare (avsnitt 8.13) att ytterligare
kommentera några av skattereformens regionalpolitiska konsekvenser för bl. a.
energisektorn.

En
kraftig ökning av efterfrågan på biobränslen kan komma att innebära en viss
stimulans för de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Som redan
antytts finns det emellertid flera faktorer, bl. a. höga transportkostnader,
som verkar för att biobränslen även i fortsättningen kommer att produceras och
användas främst i Syd- och Mellansverige.

123

8.5 De
areella näringarna

Prop.
1989/90:76

Min
bedömning: De areella näringarna kommer även fortsättningsvis att ha stor
betydelse för glesbygdsområdena.

Regionalpolitiska
insatser inom de areella näringrna bör i första hand avse utveckling av
kombinalionsföretag med jord- och skogsbmk som bas.

Kommittén:
Regionalpolitiska kommittén anser att de selektiva stöd inom livsmedels- och
fiskepolitiken, som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade, bör
inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete. Vidare menar kommittén att
FoU-satsningarna inom del trätekniska området bör ökas.

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser tar upp jordbrakets avreglering och de konsekvenser den
kan få för näringslivsutvecklingen i redan befolkningssvaga delar av landet.

Skälen för min
bedömning: De areella näringarna — jordbmk, trädgårdsnäring, skogsbmk, fiske
och rennäring — utgör på många håll basen för näringsliv och service på
landsbygden. Deras betydelse i detta avseende har visserligen minskat, men i
många bygder, där de har liten omfattning, är de fortfarande vikliga på
marginalen. Utan de areella näringarna skulle underlaget för service ofta vara
för svagt. Vissa bygder skulle över huvud tagel inte vara intressanta för
bosättning. Det är mot denna bakgmnd viktigt att politiken för de areella
näringarna har ett inbyggt regionalpolitiskt ansvarslagande.

Jordbruk

Enligt
riksdagens senaste beslut om livsmedelspolitiken år 1985 bör jordbmk bedrivas
i hela landet för att främja en god regional balans och näringens betydelse för
sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra
sysselsättningstillfällen beaktas. Detta ger också en god försörjningsberedskap.
Beslutet innebär bl.a. att de speciella förhållandena i norra Sverige särskilt
skall beaktas vid utformningen av jordbmkspolitiken. Med hänsyn till bl. a.
jordbrakets stora betydelse för befolkning, sysselsättning, service och miljö
men även från beredskapssynpunkt är det enligt riksdagsbeslutet angeläget alt
behålla ett regionalpolitiskt motiverat stöd tiU näringen i denna del av
landet. Stödet ges främst som prisstöd och rationaliseringsslöd. Under en
treårsperiod, som inleddes år 1987, har ett särskilt åtgärdsprogram för
jordbraket i norra Sverige genomförts. I detta har sysselsättningen satts i
centram och insatser gjorts för att stödja tillkomsten av kombinationsföretag
där jordbmk ingår som en del.

Regeringen konstaterade i
samband med redovisningen av vissa ekonomisk—politiska åtgärder m. m. (prop.
1988/89:47, bil. 2) att den nuvarande livsmedelspolitiken kännetecknas av en
låg grad av måluppfyllelse, vilket även gäller det regionalpolitiska målet. En
parlamentarisk arbetsgrupp, som tillsattes hösten 1988, har under hösten 1989
lämnat sitt

124

förslag
till ny livsmedelspolilik. Förslaget har remissbehandlats. Chefen Prop.
1989/90:76 för jordbmksdepartementel har för avsikt att under våren 1990 återkomma
till regeringen med förslag om en särskild proposition om en ny
livsmedelspolitik, som skall gälla från den 1 juli 1990.

Jordbmkets
betydelse för den regionala utvecklingen har under senare tid behandlats i en
rad utredningar och forskningsprojekt. Den regionalpolitiska kommittén
föreslår bl. a. att de selektiva stöd inom livsmedelspolitiken som
huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade bör inordnas i stöd för regionalt
utvecklingsarbete. Detta förslag kommer att behandlas i den kommande propositionen
om en ny fivsmedelspolitik.

Skogsbruk

Inom
skogspolitiken har sedan länge funnits medel för att säkra en uthållig
sysselsättning. Skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser är sålunda utformade
så att de inte bara skall medverka till en långsiktig hushållning som
genomsnitt för landet ulan också för arbetskraftregioner. Det statliga stödet
till skogsbmket är så utformat att det skall stimulera till skogsbmk även i
trakter där skogsvården gör verksamheten kostbar. Skogsvårdsstyrelsernas
decentraliserade organisation med tjänstemän i praktiskt taget varje kommun ger
skogsägama nära tillgång lill information och rådgivning.

Efter
beslut av riksdagen år 1988 pågår i Norrbottens och Västerbollens läns inland
försök med intensifierad skogsvård i en annorlunda organisatorisk form.
Verksamheten bygger på att skogsvårdsstyrelsen och markägaren träffar en
överenskommelse om en plan för åtgärder till vilken staten bidrar med medel.
Försöksverksamheten skall utnyttjas som underlag för prövning av det fortsatta stödet
till skogsbmket fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Den
regionalpolitiska kommitténs förslag om ökade FoU-satsningar inom del
trätekniska området behandlar jag senare inom ramen för forskning utanför
högskoloma (avsnitt 8.7.2.)

Fiske

Fiskets
betydelse för sysselsättning och försörjning är särskilt framträdande i
skärgårdsområden och vissa kusttrakter. Men också insjöfisket har på vissa håll
stor betydelse. Havsfisket förändrades för svensk del kraftigt under 1970-talet
genom de utflyttningar av fiskegränsema som strandstaterna allmänt genomförde
då. Detta har lett till att svenska fiskare numera måste vara mer rörliga och
uppsöka de fiskeplatser vi har eller får tillgång lill. Genom att fisket till
stor del bygger på överenskommelser med andra länder måste fisket i stor
utsträckning organiseras centralt. Givetvis har dock kustfisket i våra egna
vatten fortfarande stor betydelse och kan öka om vissa miljöproblem kan lösas.

Förra
året träffades en överenskommelse mellan stalsministrama i

EFTA-länderna om att frihandel med fisk och marina produkter skall

införas fr.o.m. den Ijuli 1990 med en anpassningstid till den 1 januari 125

1994. Med överenskommelsen
följer bl.a. att möjlighetema att lämna generella statliga stöd till fisket
begränsas. En särskild utredare har på regeringens uppdrag gjort en översyn av
prisregleringen på fisk och av den statliga administrationen på fiskets område.
Han har därvid bl.a. föreslagit förändringar av det statliga stödet till
fisket. Chefen för jordbmksdepartementel har för avsikt att senare återkomma
till regeringen med förslag i dessa frågor.

Prop.
1989/90:76

Rennäring

Det
är förhållandevis få människor som är sysselsatta i eller beroende av
rennäringen. Näringen bedrivs emellertid över stora arealer och i bygder där
sysselsättningsunderiaget ofta är mycket bristfälligt. Näringen fyller därför
en viktig funktion för en levande landsbygd i Norrlands inland.

Vissa
frågor som rör rennäringens förhållande till skogsbmket har behandlats av
samerättsutredningen (Ju 1983:05). Till bl. a. dessa förslag har chefen för
jordbmksdepartementel för avsikt att återkomma till regeringen i annat
sammanhang.

Under
landsbygdsriksdagen aktualiserades frågan om rätten till jakt och fiske på
statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesQällen i Jämtlands län. Jakt
och fiske på dessa marker disponeras av såväl sameby-medlemmama som markägama.
1 den mån det inte inkräktar på samemas rätt till jakt och fiske, upplåter
lanlbmksnämnden jakt och fiske till andra, varvid ortsbefolkningen prioriteras.
Att prioritera ortsbefolkningen före samema är inte lagligt möjligt med hänsyn
lill samemas renskötselrätt.

8.6 Utbildningspolitik

Min
bedömning: Utbildningsinsatser har stor betydelse för en positiv regional
utveckling. För att nå ut tiU de människor som behöver utbildning och lill
företag där en kompetenshöjning är nödvändig bör olika utbildningsformer ges en
bred geografisk spridning. Detta fömlsäller bl. a. flexibla
organisationsformer.

Jag kommer först
att redovisa utredningsförslag, remissynpunkter och skälen för min bedömning i
frågor som rör respektive område: gymnasieskola, vuxenutbildning och
högskoleutbildning. Därefter behandlar jag frågor av mer gemensam karaktär.

Gymnasieskolan

Kommittén:
Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt
tolkning av regler och störte tolerans för skilda lokala lösningar, som
exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i kommitténs

126

allmänna bedömning av
gymnasieskolans betydelse för en regions utveck- Prop. 1989/90:76 ling. Flera
remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Västemorrlands, Västerbottens,
Örebro län samt Kalix kommun påpekar vikten av att gymnasieskolan görs så
tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en väl
fungerande gymnasieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i
inlandet och därför måste enligt länsstyrelsen nya samverkansformer mellan
gymnasieskolan, komvux och AMU prövas.

Hofors
kommun framhåller att den viktigaste satsningen måste ske inom ramen för
gymnasieskolan. Det är enligt kommunen viktigt att tillgängligheten till
gymnasieskolan främst ökas genom en vidsynt tolkning av regler och större
tolerans för skilda lokala lösningar som t. ex. samarbetet mellan
gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Skellefteå kommun stödjer
speciellt förslaget om att gymnasieelever i inlandet skall ges större
möjligheter lill studier på hemorten. Ragunda kommun anser all varje kommun bör
ges möjlighet att själva inrätta gymnasieskolor, vilket enligt kommunen skulle
innebära en stor ekonomisk utjämning för föräldrar med barn som i dag måste
studera på annan ort.

Skälen
för min bedömning: Gymnasieskolan är utbyggd i alla delar av landet. Åtgärder har
vidtagits för att även små kommuner skall kunna erbjuda sina ungdomar ett så
varierat utbildningsutbud som möjligt. 16-årskullama minskar kraftigt på
1990-talel och därför krävs ytterligare åtgärder för att de små gymnasieskoloma
skall kunna finnas kvar. Ökad grad av samläsning som ger möjlighet att behålla
gymnasieskolan även i små kommuner, var därför ett viktigt inslag i det uppdrag
till översyn av gymnasieskolans linjer som regeringen gav skolöverstyrelsen
(SÖ) för knappt två år sedan. SÖ:s förslag till utformning av den gymnasiala
utbildningen bereds just nu inom regeringskansliet och jag har erfarit att
statsrådet Persson under budgetåret 1990/91 räknar med att föreslå regeringen
att för riksdagen lägga fram ett förslag till en omstmkturerad gymnasieskola.
Tidpunkten kan dock, som skolminislem angav i årets budgetproposition,
påverkas av resultatet av den kostnadsanalys som f n. görs inom
utbildningsdepartementet.

Sedan
hösten 1988 pågår inom gymnasieskolan en treårig försöksverksamhet med treåriga
yrkesinriktade linjer. Innevarande år omfattar försöksverksamheten 10000
intagningsplatser och statsrådet Persson har tidigare i år föreslagit
ytterligare 1 200 intagningsplatser till hösten 1990. Det innebär alt ca 20% av
alla elever som väljer en yrkesutbildning nu får en treårig utbildning.

En
särskild utvärderare följer försöksverksamheten. Regeringen har i årets
budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10) redovisat sina planer atl
reformera gymnasieskolan så alt alla linjer blir treåriga.

Jag
har erfarit alt en kommun som övergår från en tvåårig yrkesutbild

ning till en treårig försökslinje erhåller ett schabloniserat statsbidrag som

är avsett atl täcka ca 40% av kostnadema för den utmstning som man

behöver nyanskaffa. Många kommuner framhåller dock att utmstningen

till försöksverksamheten blir dyr. Den analys som skolminislem gjort visar

emellertid att de höga utmstningskostnadema inte i första hand beror på

försöksverksamheten i sig utan på ett eftersatt underhåll och en tidigare låg 127

investeringsnivå. En hel
del av de maskiner, som finns ute i skoloma idag, Prop. 1989/90:76 inköptes i
början av 1970-talel när yrkesutbildningen reformerades samtidigt som
gymnasieskolan infördes. Många kommuner har inte haft en realistisk
avskrivningsplan för denna utmstning. Små och resurssvaga kommuner har de
största svårighetema att möta det utmslningsbehov som nu finns, oavsett skälet
till att det uppstått.