Prop. 1989/90:85

Regeringens proposition 1989/90:85

om ny summarisk process

Prop. 1989/90:85

Regeringen
föreslår riksdagen all anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur
regeringsprolokollet den 15 febmari 1990.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lalla
Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

Summarisk
process är den gemensamma benämningen för handläggning av mål om lagsökning,
belalningsföreläggande och handräckning vid lingsrältema. Processen går ul på
all den som har ell krav mot någon annan skall kunna få detta faststäUt av
tingsrätten på ell snabbi, enkelt och billigt sätt. Med tingsrättens avgörande
som gmnd kan sedan utmätning eller annan verkställighet begäras hos
kronofogdemyndigheten. Lagsökning och betalningsföreläggande, som regleras i lagsökningslagen
(1946:808), avser krav på pengar, medan handräckning enligt handräckningslagen
(1981: 847) avser andra krav.

I
propositionen föreslås en hell ny summarisk process. Handläggningen flyttas
från tingsrätterna lill kronofogdemyndigheterna och blir enklare och mer
enhetlig än i dag. Lagsökning och betalningsföreläggande förs samman till en
enda processform som kallas betalningsföreläggande. Förfarandet skall slå
öppet för alla typer av krav på pengar i s. k. dispositiva mål (mål där
förlikning om saken är tillåten). Svaranden kan genom ett enkelt bestridande
undvika att förklaras betalningsskyldig.

Handräckningsmålen
följer enligt förslaget normalt samma regler som målen om
betalningsföreläggande. Dessutom införs en särskild handräckningsform för atl
man i vissa fall utan omgång skall kunna återställa olovligen mbbad besittning
eller vidta annan rättelse. Detta kan sägas motsvara en tidigare regel som
fanns i 191 § utsökningslagen (1871:31 s.

1).
Om förfarandei i den nya summariska processen leder till ell verkställ-

bart avgörande, etl
utslag, skall kronofogdemyndigheten i princip verksläl- Prop. 1989/90:85 la
utslaget ulan någon ny ansökan.

Om
svaranden bestrider sökandens anspråk, skall målet normaU överlämnas från
kronofogdemyndigheten lill tingsrätten för fortsall handläggning, om sökanden
begär del.

Den
bevisfördel som sökanden enligt nuvarande ordning har om han kan åberopa ell
skriftligt fordringsbevis har ingen motsvarighet i den nya summariska
processen. Däremoi kan den utnyttjas inom ramen för ell skriftligt
Ivislemålsförfarande vid tingsrätten.

Genom
att handläggningen i den summariska processen förs över från lingsrältema lill
kronofogdemyndighetema uppnås rationaliseringsvinster på flera sätt såväl för
partema som för det allmänna. För del allmänna kan man räkna med
kostnadsbesparingar på drygt tio milj. kr. årligen.

Den
summariska processen regleras enligt förslaget i en enda lag, som föreslås
träda i krafl den dag regeringen bestämmer. Avsikten är all ikraftträdandet
skall ske den 1 januari 1992.

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:85

1 Förslag till

Lag om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1
§ Ett yrkande om att
någon skall åläggas alt fullgöra en förpliktelse får prövas av
kronofogdemyndigheten enligt denna lag. Yrkandet kan avse
betalningsföreläggande, vanlig handräckning eller särskild handräckning.

2
§ En ansökan om
betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden all betala en
penningfordran som är förfallen till betalning, om förlikning är tillåten i
saken.

Den
som har en fordran som avses i första stycket, för vilken panträtt i fast
egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek har upplåtits
skriftligen, kan i en ansökan om betalningsföreläggande begära all betalningen
skall fastställas all utgå ur den egendom i vilken panträtten eller
förelagshypolekel gäller. Så kan också den göra, som för fordringen har
inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg.

3 §
En ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillåten i

saken, avse åläggande för

1. en
tidigare ägare eller nyttjanderättshavare all flytta från fast egen

dom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besittningsrätten

har upphört (avhysning),

2. svaranden
all fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för

fullgörelse har inträtt.

4 §
En ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svran-

den all

1. vidta
rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt mbbats eller

annan olovlig åtgärd har vidtagits beträflFande fast eller lös egendom eller

utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen

hindras,

2. vidta
eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt

föreskrift i lag.

Särskild
handräckning enligt första stycket 1 får inte avse avhysning i fall som anges i
3 § 1.

5 §
Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse

skall las upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt

denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning.

Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den

andra myndigheten.

Behörig
myndighet

6
§ Ansökan skall göras hos kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har
sill hemvist. Som hemvist anses därvid den ort där han är bosalt samt,
beträflFande dödsbo, den ort där den döde senast var bosall och.

beträflFande annan
juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångs- Prop. 1989/90:85
balken gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan
får också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där egendom som tillhör
svaranden finns eller där verkställighet annars lämpligen kan ske.

Ansökan
mot flera svarande får göras hos den kronofogdemyndighet som enligt första
eller andra stycket är behörig i fråga om någon av dem, om ansökningen
beträflFande var och en stöder sig på väsentligen samma gmnd.

7
§ Kronofcgdemyndighelen prövar
självmant sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som gör
myndigheten behörig skall godtas, om del inte finns anledning att anta alt de
är orikliga.

8
§ Har ansökan gjorts hos en
kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall målet genast överlämnas till en
kronofogdemyndighet som enligt vad handlingama visar är behörig. Även om den
myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet överlämnas lill annan
behörig kronofogdemyndighet, om det inte ulan avsevärd olägenhet kan handläggas
vid den första myndigheten eller om del av andra skäl är uppenbart all ell
överlämnande skulle främja målets handläggning. Ansökan anses gjord när den kom
in lill den första myndigheten.

Ansökan

9 §
Ansökan skall göras skriftligen. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får dock föreskriva undanlag från kravet på skrifl

lighet.

10
§ Sökanden skall i
ansökningen ange sill yrkande och gmnden för del.

11
§ I en ansökan om
betalningsföreläggande skall anges fordringens belopp, förfallodagen och den
ränta som begärs.

Begär
sökanden dröjsmålsränla på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet
anges endast om del avser högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635).
Framgår del inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet
anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

12
§ Till en ansökan om
betalningsföreläggande, som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom,
skall sökanden foga pantförskrivning eller annan handling, enligt vilken
säkerheten upplåtits.

13
§ En ansökan om
betalningsföreläggande får även innefatta en ansökan om vanlig handräckning,
om yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd.

14
§ Avser en ansökan om vanlig
handräckning avhysning på gmnd av atl nyttjanderätten har förverkats, skall
sökanden utöver vad som följerav 10 § närmare utveckla gmnden för sill yrkande.

15
§ Om sökanden vill all en
ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglema för särskild
handräckning, skall detta anges i eller på annal sätt tydligt framgå av
ansökningen.

Till
en ansökan om särskild handräckning skall sökanden foga de skrift- Prop.
1989/90:85 liga bevis och andra handlingar som han åberopar.

16
§ Om sökanden inte vill att ett
kommande utslag i målet skall verkställas eller om han har några särskilda
yrkanden i fråga om verkställigheten, skall han ange detta i ansökningen.

17
§ Om sökanden begär ersättning
för kostnader med anledning av målet, skall han ange detta i ansökningen och
samtidigt uppge vilka kostnadema är.

18
§ Ansökningen skall innehålla
uppgifter om partema i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 §
rättegångsbalken. I ansökningen skall vidare anges de omständigheter som gör
kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta framgår på annal sätt.

19
§ En skriftlig ansökan skall
vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och ges in till
kronofogdemyndigheten i original och en kopia. De handlingar som bifogas
ansökningen skall ges in i två exemplar.

20
§ Är ansökningen så bristfällig
all den inte kan läggas lill gmnd för handläggning av målet, skall sökanden
föreläggas atl avhjälpa bristen. Sådant föreläggande får sändas lill sökanden
med poslen under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt
sätt. Följer sökanden inte föreläggandel, skall ansökningen avvisas. Sökanden
skall upplysas om detta i föreläggandet.

Första
stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär all sökanden
skall betala ansökningsavgiflen i förskott.

21
§ Ansökningen skall också
avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag eller om del
finns något annal hinder mot all ansökningen las upp.

22
§ Återkallar sökanden
ansökningen, skall målet avskrivas.

Ogrundade
eller obefogade anspråk

23 §
Om del kan antas att sökandens yrkande i ett mål om betalningsföre

läggande eller vanlig handräckning är ogmndal eller obefogat, skall ansök

ningen behandlas som om svaranden bestritt den.

Ell
yrkande om ersättning för ålgärder som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om
ersättning för inkassokoslnader m.m. skall alllid antas vara ogmndal eller
obefogat, i den mån ersättningen inte kan utgå enligt den lagen.

24 §
Om del i ett mål om särskild handräckning är uppenbart atl sökan

dens yrkande är ogmndal, skall ansökningen genast avslås.

Föreläggande
för svaranden att yttra sig

25
§ Tar kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas att
till myndigheten yttra sig inom viss lid från del all ansökningen delgavs honom.
Tiden får inte utan särskilda skäl bestämmas lill mer än två veckor.

26 § Svaranden
skall i föreläggandet upplysas om att målet kan komma Prop. 1989/90:85

att avgöras även om han inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också

uppmanas
atl, om han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandet.

Svaranden
skall vidare uppmanas all lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. 1 §
första —tredje styckena rättegångsbalken i den mån uppgifterna i ansökningen är
ofullständiga eller felaktiga. Om det behövs, får svaranden föreläggas atl vid
vile lämna sådana uppgifter.

27
§ Om sökanden begärt ersättning
för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten i föreläggandel ange
den kostnadsersättning som svaranden kan åläggas all betala, om utslag meddelas
i målet.

28
§ Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad föreläggandel
ytterligare skall innehålla.

Delgivning
av föreläggandet

29
§ Föreläggandel skall
tillsammans med en kopia av ansökningshand-lingama delges svaranden i enlighet
med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i
tvistemål. I ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får
delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428).

30
§ Har delgivning inte kunnat
ske, skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken lill delgivning skall
fortsätta eller om sökanden skall erbjudas alt själv ombesörja delgivningen.
Hänsyn skall därvid tas lill det arbete och den kostnad som dittills har lagts
ned på delgivningen, fömtsättningarna för att fortsalla försök skall lyckas
samt omständighetema i övrigl. Erbjudandel får sändas med poslen lill sökanden
under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal lämpligt sätt.
Antar sökanden erbjudandet, tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken. I annal
fall skall ansökningen avvisas.

Bestridande
av ansökningen

31
§ Om svaranden vill bestrida
ansökningen, skall han göra del skriftligen.

32
§ 1 ell mål om särskild
handräckning skall svaranden lill bestridandet foga de skriftliga bevis och
andra handlingar som han åberopar. Om svaranden begär ersättning för sina
kostnader, skall han ange detta i bestridandet och samtidigt uppge vilka
kostnadema är.

överlämnande
av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

33
§ Om svaranden i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning
bestrider ansökningen i rätt tid, skall sökanden genast underrättas om det. Om
sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han begära alt målet eller, om
bestridandet avser endast en del av yrkandet, målet i den bestridda delen skall
överlämnas till tingsrätt.

Underrättelse
enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad Prop. 1989/90:85
som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§ .

34
§ Vill sökanden alt målet skall
överlämnas till tingsrätt, skall han begära delta skriftligen. Hans begäran
skall ha kommit in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då
underrättelsen sändes till honom.

35
§ 1 sin begäran om överlämnande
skall sökanden ange de omständigheter och bevis som han vill åberopa i
rättegången vid tingsrätten. Han skall samtidigt ge in de skriftliga bevis och
andra handlingar som han åberopar.

36
§ Om sökanden har begärt
överlämnande i rätt tid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet till en
tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig all handlägga målet.

37
§ Om sökanden inte i räll lid
har begärt atl målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall målet, eller den
del av målet som svaranden har bestritt, avskrivas.

Den
fortsatta handläggningen av mål om särskild handräckning

38 §
Om del behövs, skall sökanden få tillfälle all yttra sig över vad

svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för kostna

der som uppkommit efler ansökningen, skall han ange delta i ett sådant

yttrande.

Kronofogdemyndigheten
får inte förordna om ytterligare skriftväxling i målet.

39
§ Sökanden skall styrka de
omständigheter som han åberopar lill stöd för sin ansökan. Hans framställning
av omständigheterna skall dock läggas lill gmnd för prövningen, i den mån
framställningen har lämnais ulan invändning av svaranden och del inte är
uppenbart all den är oriklig.

40
§ En berättelse som någon har
lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålel får åberopas som bevis i
målet.

41
§ Om en ansökan inte bifalls
till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen.

Utslag

42 §
Har i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning sva

randen inte i räll lid bestritt ansökningen, skall kronofogdemyndigheten

snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden har

bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med

den obestridda delen av ansökningen.

1
fall som avses i 2 § andra stycket skall i utslaget fastställas all fordringen
skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller intecknade egendomen i den
omfattning som gäller enligt lag.

43 §
1 mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten med

dela utslag i enlighet med ansökningen i den mån denna är lagligen

gmndad och de omständigheter
som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för Prop. 1989/90:85 prövningen
utgör skäl för att bevilja åtgärden.

44
§ Underrättelse om utslaget
skall genast sändas till partema. Om utslaget skall verkställas utan särskild
begäran från sökanden, skall underrättelsen också innehålla upplysning om
detta.

45
§ Av 2 kap. 1 §
utsökningsbalken följer alt kronofogdemyndigheten självmant verkställer
utslaget, om inte sökanden har angett atl verkställighet inte skall ske.

Kostnader
i målet

46
§ Om utslag meddelas, skall
kronofogdemyndigheten i utslaget ålägga svaranden all ersätta sökandens
kostnader i målet, om inte sökanden har inlett förfarandet i onödan.

47
§ Om en ansökan om särskild
handräckning inte leder lill något utslag, kan kronofogdemyndigheten ålägga sökanden
all ersätta svarandens kostnader i målet, om del finns skäl för det.

48
§ Regeringen får meddela
föreskrifter om ersättning enligt 46 och

47§§.

49
§ Kronofogdemyndigheten prövar
självmant storleken av parternas yrkanden om kostnadsersättning enligt 46 och
47 §§ .

50
§ Någon annan
kostnadsersättning än den som följer av 46-48 §§ får inte fastställas i målet
hos kronofogdemyndigheten.

51
§ Avvisas eller avskrivs en
ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning av
kronofogdemyndigheten, är sökanden skyldig att betala skälig ersättning för
svarandens kostnader i målet, om del finns synnerliga skäl för det. Ell yrkande
om sådan ersättning får dock inte framställas i målet hos
kronofogdemyndigheten.

Återvinning

52
§ Är svaranden missnöjd med ell
utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, får han
ansöka om återvinning.

53
§ Återvinning skall sökas
skriftligen. Ansökningen skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom en
månad från dagen för utslaget.

54
§ Har återvinning sökts i räll
lid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet för fortsatt handläggning
lill en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig att handlägga
målet. 1 annal fall skall kronofogdemyndigheten avvisa ansökningen.

överklagande

55
§ Den som är missnöjd med etl utslag i ett mål om särskild handräck

ning får överklaga utslaget genom besvär lill hovrätten inom tre veckor 10

från
dagen för utslaget. Delsamma gäller om sökanden i ell mål om Prop.
1989/90:85 betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med etl
utslag.

56
§ Ell beslut varigenom ett mål
har avgjorts på annal sätt än genom utslag får överklagas genom besvär till
hovrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut atl överlämna ett mål
till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt 37 § får dock inte överklagas.

57
§ Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ell mål får inte överklagas särskilt. Beslut som avses
i 63 § får dock överklagas särskilt genom besvär lill hovrätten inom tre veckor
från dagen för beslutet.

58
§ Vid överklagande av
kronofogdemyndighetens utslag eller beslut tillämpas 18 kap. 8—11 §§
utsökningsbalken.

övriga
bestämmelser

59
§ Avvisas ansökningen, skall
kronofogdemyndigheten underrätta sökanden om detta. Meddelar myndigheten något
annal beslut som innebär att målet avgörs eller ett beslut enligt 63 §, skall
båda partema underrättas om beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt.

60
§ 1 mål som har överlämnats
lill tingsrätt med stöd av 36 § eller efter ansökan om återvinning skall talan
anses väckt när ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning kom in
lill kronofogdemyndigheten. De av sökanden ingivna handlingarna skall anses som
stämningsansökan. Stämning i målet skall anses utfärdad när rätten förordnar om
målels handläggning. Har kronofogdemyndigheten meddelat utslag, skall detta
anses som Iredskodom.

61
§ Om en tingsrätt, som får ell
mål från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt, finner all del inte
framgår av handlingama att tingsrätten är behörig alt handlägga målet, skall
rätten överlämna målet till en annan tingsrätt som kan vara behörig.
Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.

62
§ Om sökanden vill få till
stånd kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd innan ell utslag kan
verkställas, får han göra framställning om del vid tingsrätt enligt
bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken.

63
§ 1 mål om särskild
handräckning får den sökta åtgärden beviljas omedelbart, om sökanden yrkar del
och gör sannolikt all saken inte tål uppskov. Kronofogdemyndigheten skall
ompröva ell sådant beslut så snart som möjligt.

64
§ Sedan tiden för återvinning
löpt ul får ett utslag i mål om betalnings-föreläggande eller vanlig
handräckning rättskraft i enlighet med vad som gäller för en lagakraftvunnen
tvistemålsdom.

65
§ Ell utslag i ell mål om
särskild handräckning hindrar inte all en part väcker talan i fråga om det
bakomliggande rättsförhållandet i den ordning

som
är föreskriven för tvistemål i allmänhet. 11

66 § I den mån särskilda
bestämmelser inte har meddelats i denna lag, Prop. 1989/90:85 gäller i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet om ulsökningsmål i 1 kap. 3-5 §§ saml
2 kap. 6-9, 18 och 20 §§ utsökningsbalken.

1. Denna
lag träder i krafl den dag regeringen bestämmer.

2.
Genom lagen upphävs lagen
(1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande samt handräckningslagen
(1981:847). Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning,
belalningsföreläggande och handräckning som kommit in lill tingsrätt före
ikraftträdandet.

3.
Om en inteckningshandling som
rör fast egendom, fartyg eller näringsverksamhet vid ikraftträdandet utgör
säkerhet för fordran, får ansökan om betalning ur egendomen göras enligt 2 §
andra stycket, även om säkerhelsupplålelsen inte gjorts skriftligen.

12

2 Förslag till Prop. 1989/90:85

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels all 44 kap. 10 § skall ha följande
lydelse,

dels
att del i balken skall införas två nya paragrafer, 18 kap. 3 a § och 44 kap. 7
b §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18 kap. 3a§

Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om stämning
trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen (1990:000) om
betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt tid ersättning för
kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål.

44 kap. 7b§

Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller
på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får
iredskodom meddelas även om svaranden efter föreläggande att skriftligen avge
svaromål vid påföljd av Iredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a§ andra stycket
men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Första stycket gäller inte, om kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt
förpliktande avtal och svaranden gör invändning om vederlaget.

Tredskodom enligt första stycket får inte meddelas om käranden
motsätter sig det.

44
kap. 10§'

Vid
återvinning skall handlägg- Vid återvinning skall handlägg

ningen av målet, i den del återvin- ningen av målet, i den del återvin

ning har sökts, fortsätta där den ning har sökts, fortsätta där den

slutade när frågan om Iredskodom slutade när frågan om tredskodom

togs upp. togs upp. Avser återvinningsansök-

'
Senaste lydelse 1987:747. 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:85

ningen en tredskodom som meddelats med stöd av 7 b§, får sådan
tredskodom inte meddelas på nytt i målet.

En
part mot vilken Iredskodom meddelas på nytt har inte räll lill återvinning i
målet.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

14

3 Förslag
till Prop. 1989/90:85

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom
föreskrivs all 2 kap. 1 §, 3 kap. 11 och 12 §§, 8 kap. 4 § saml mbriken närmast
före 3 kap. 11 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1§
Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen. Ansökningshandling
skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Utslag i mål om betalningsföreläggande eller handräckning verkställs
självmant av kronofogdemyndigheten, om inte sökanden i målet har angett att
verkställighet inte skad ske. Ansökan om verkställighet anses gjord när
utslaget meddelades.

3 kap.

Utslag
och beslut i lagsöknings- Utslag och beslut i mål om betal-

mål m. m. ningsfördäggande och handräck-

ning

11§

Utslag
eller beslut i lagsöknings- Utslag eller beslut i mål om belal-mål varigenom
betalningsskyldig- ningsfördäggande eller handräck-het har ålagts får
verkställas genast, ning varigenom någon har ålagts om ej annat förordnas med
anled- betalningsskyldighet får verkställas ning av talan om återvinning eller
genast, om inte något annal förordbesvär. Utslag eller beslut i lagsök- nas
med anledning av ansökan om ningsmål i annat fall verkställs så- återvinning
eller besvär. Har gälde-som lagakraftägande dom, om ej nären sökt återvinning
eller överkla-annat förordnas med anledning av gal, tillämpas vad som sägs
i6§om talan om återvinning eller besvär. underrätts dom.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum
verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning.
Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 6§ om underrätts dom, om ej
domstolen förordnar att verkställighet ej får äga mm tills vidare.

12 §

Utslag
eller beslut i mål enligt Utslag i mål om handräckning handräckningslagen
(1981:847) verkställs, utom i fad som avses i

15

Nuvarande lydelse

verkställs
såsom lagakraftägande dom, om ej annal förordnas med anledning av talan om
återvinning eller besvär. I fråga om betalningsskyldighet gäller dock att
utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning
av talan om återvinning eller besvär.

Föreslagen lydelse

11
§, såsom lagakraftägande dom, om inte något annal förordnas med anledning av
ansökan om återvinning eller besvär.

Prop.
1989/90:85

När utmätning har skett
med stöd av 3 kap. 6 §, får egendomen ej säljas ulan gäldenärens samtycke
förrän exekutionstiteln har vunnit laga krafl. Motsvarande gäller, om
utmätning har skett på gmnd av bevis i mål om belalningsföreläggande att
utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning.

När
utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 §, får egendomen ej säljas utan gäldenärens
samtycke förrän exekutionstiteln har vunnit laga krafl. Detsamma gäller, när utmätning
har skett på gmnd av utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande
eller handräckning och gäldenären har sökt återvinning eller överklagat.

Lös
egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annal fall
säljas ulan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln har vunnit laga krafl
eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös
egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård skall ulan
hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

1. Denna
lag träder i krafl den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter
gäller fortfarande i fråga om utslag eller beslut som

meddelats enligt lagen (1946:808) om lagsökning och belalningsföreläg

gande saml handräckningslagen (1981:847).

16

Justitiedepartementet Pp. 1989/90:85

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Frei-valds, Wallström, Lööw, Persson,
Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet Freivalds

Proposition om ny summarisk process 1 Inledning

Summarisk
process bmkar användas som beteckning för handläggning av mål om lagsökning,
belalningsföreläggande och handräckning. Den summariska processen handhas för
närvarande av lingsrältema. Förfarandet är nästan uteslutande skriftligt. Genom
den summariska processen skall den som har ell krav mot någon annan kunna få
detta fastställt av tingsrätten på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Med
tingsrättens avgörande som gmnd kan man sedan begära verkställighet hos
kronofogdemyndigheten.

Vid
flera tillfällen under de senaste 25 åren har frågan om en reformering av den
summariska processen varit aktuell. Del har gällt både frågan om hos vilken
myndighet målen skall handläggas och hur förfarandet lagtekniskt skall vara
utformat.

Inom
justitiedepartementet upprättades år 1988 promemorian (Ds 1988:71) Ny summarisk
process. I promemorian föreslås bl.a. atl handläggningen av den summariska
processen flyttas till kronofogdemyndighetema och blir enklare och mera
enhetlig än nu. Promemorian har remissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp
frågan om en reform av den summariska processen i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagils i promemorian. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels promemorians lagförslag som bilaga 1, dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har
gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Dnr 88 — 4395).

En
förändring av den summariska processen för med sig många följdändringar,
särskilt inom annan processrällslig lagstiftning. En del sådana ändringsförslag
lar jag upp redan nu. Det är de ändringsförslag som jag anser behövliga för all
kunna la ställning till de gmndläggande förslagen om en förändring av den
summariska processen. Frågan om lagändringar i övrigl bör anslå lill dess
riksdagen beslutat i huvudfrågorna.

17

2
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 85

Lagrådet Prop. 1989/90:85

Regeringen
beslutade den 11 januari 1990 att inhämta lagrådels yttrande över lagförslagen.
De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3.

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådels yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 4. Som kommer all framgå godtar jag de flesta av
lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. 1 samband med all
jag behandlar de olika sakfrågoma och de enskilda paragraferna i mitt förslag
kommer jag all gå in på lagrådets synpunkter (avsnitt 2.5, 2.7, 2.8, 2.10.1,
2.10.6, 2.12, 2.13 saml i specialmoliveringen lill de paragrafer som lagrådet
behandlar i sill yttrande). Lagrådets granskning har också lett lill vissa
omformuleringar av lagförslagen i remissen.

2 Allmän motivering

2.1 Inledande synpunkter

Att
en fordran lämnas obetald kan ha olika orsaker. Del kan bero på tredska eller
bristande betalningsförmåga. Men del kan också bero på all fordringen är hell
eller delvis tvistig mellan partema. Den summariska processen syftar i princip
lill att kontrollera humvida svaranden har någon invändning mot sökandens krav.
Är så inte fallet skall sökanden kunna få till stånd exekutiva ålgärder genom
kronofogdemyndigheten. 1 motsatt fall skall tvisten kunna prövas av tingsrätten
inom ramen för en vanlig Ivisle-målsrättegång.

1
den summariska processen ankommer del på svaranden atl ange om han anser all
han inte är betalningsskyldig. Detta gör han genom att ge in ett bestridande.
Om bestridande sker, kan någon verkställighet för fordringen normall inte ske.

Antalet
mål i den summariska processen är över en halv miljon om året. I mindre än tio
procent av dessa mål anmäls bestridande. Återstoden går antingen till
verkställighet eller avslutas med att gäldenären betalar frivilligt eller atl
en uppgörelse mellan partema sker.

Den
summariska processen är alltså ell viktigt led i systemet för indrivning av
fordringar. Att detta syslem fungerar eflFektivl är, som jag strax skall
återkomma lill, ell vitalt samhällsintresse. Som situationen nu ler sig
uppfyller den summariska processen inte på alla håll de krav på eflFektiv och
snabb handläggning som kan ställas. All förbättra förhållandena är mot den
bakgmnden en angelägen åtgärd.

Vad
jag nu sagt rörande den summariska processens syfte m. m. i betalningsmål har
motsvarande tillämpning i sådana fall där kravet gäller något annat än
betalning.

18

2.2 Bakgrund Prop. 1989/90:85

2.2.1
Nuvarande ordning i huvuddrag

Del
finns två olika former av summarisk process som en borgenär kan använda sig av
för atl kunna utverka en exekutionstitel för en fordran på
betalningsskyldighet, nämligen lagsökning och belalningsföreläggande. Bestämmelser
om detta finns i lagen (1946:808) om lagsökning och belalningsföreläggande
(lagsökningslagen).

Lagsökning
kan användas bara för en fordran som gmndar sig på ett skuldebrev eller något
annal skriftligt fordringsbevis. Ytterligare ell krav är all fordringen skall
vara förfallen lill betalning, dvs. all liden för betalningsskyldighet har
inträtt. En ansökan om lagsökning kan, fömtom personlig betalningsskyldighet
för gäldenären, även avse fastställelse av all betalning för en fordran skall
utgå ur viss egendom som utgör säkerhet för borgenärens fordran. Del vanligaste
är alt en fordran fastställs all utgå ur en inlecknad fastighet. Vid bifall
till ansökningen anses i flertalet sådana fall den inlecknade egendomen
omedelbart ulmätt.

Belalningsföreläggande
slår öppet för krav på betalning som inte gmndar sig på skriftliga
fordringsbevis. Belalningsföreläggande kan dock inte användas för fordringar
som avser skadestånd.

Förfarandei
vid lagsökning är helt skriftligt. Ansökan om betalningsföreläggande kan göras
muntligen och del är i dessa mål möjligt all hålla muntlig förhandling inför
rätten. Detta förekommer dock så gott som aldrig. Även betalningsföreläggande
är alltså i praktiken ell skriftligt förfarande. Däremoi skiljer sig de båda
instituten från varandra på flera andra punkter, bl. a. i fråga om vad som
krävs av gäldenären för atl förhindra bifall lill en ansökan.

Yrkande
om fullgörande av en förpliktelse, som inte avser betalningsskyldighet och där
förlikning om saken är tillåten, får prövas av tingsrätt enligt
handräckningslagen (1981:847). Detta gäller dock inte om del finns en särskild
föreskrift om atl tvisten skall las upp av någon annan domstol än tingsrätt.
Utanför handräckningslagens regelsystem faller också de olika säkerhetsåtgärder
- t.ex. kvarstad - som anges i 15 kap. rättegångsbalken (RB). Förfarandet vid
handräckning är helt skriftligt och skiljer sig från lagsökning och
belalningsföreläggande bl.a. därigenom att en viss materiell prövning av
anspråket kan göras inom ramen för förfarandet.

Under
år 1988 inkom lill lingsrältema sammanlagt omkring 574000 mål om lagsökning,
belalningsföreläggande och handräckning. Inom gmppen dominerar målen om
belalningsföreläggande med över 447000 mål. Antalet lagsökningsmål var drygt
115 000 och handräckningsmålen knappt 12000.

2.2.2
Tidigare reformförslag

Frågan
om en reform av den summariska betalningsprocessen har det

senaste kvartsseklet diskuterats vid flera tillfällen. Redan lagberedningen

föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:28) Ulsökningsrätl 11 all målen om 19

belalningsföreläggande
skulle flyttas från de allmänna domstolama lill Prop. 1989/90:85
kronofogdemyndighetema. Förslaget hade aktualiserats i samband med
omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendena. Belänkandet
remissbehandlades men föranledde inte någon förändring i det nu aktuella
hänseendet.

1
den inom justitiedepartementet år 1972 upprättade promemorian (Ds Ju 1972:20)
Summarisk betalningsprocess väcktes frågan om en reform av den summariska
betalningsprocessen på nytt. Del föreslogs där all lagsökning och
belalningsföreläggande skulle slås samman till ell enhetligt förfarande.
Enligt förslaget skulle den summariska processen handläggas vid
kronofogdemyndighetema. Förslaget diskuterades vid en hearing med företrädare
för såväl näringsliv som berörda myndigheter och juridiska fakulteter m. fl.
Inte heller delta förslag genomfördes.

Ett
förslag lill etl nytt lagsökningsförfarande innefattande hela den summariska
processens område - alltså även de handräckningsfall enligt dåvarande 191 och
192 §§ utsökningslagen (1877:31 s.l) som hanterades av de lill länsstyrelsema
knutna överexekutorema - lades fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5)
Summarisk process. Enligt förslaget skulle del nya lagsökningsinslilulel
hanleras av tingsrätterna. Vidare skulle del nya förfarandei kunna användas
även för vissa skadeslåndsfordring-ar. Efter remissbehandling fick förslaget -
utom belräflfande handräckningsfallen — vila i avvaktan på all
rätlegångsulredningens då inledda översyn av lingsrällsförfarandel var
avslutad.

Överexekulorsinslilulionen
upphörde när utsökningsbalken (UB) trädde i kraft den I januari 1982. Under
förarbetena till UB aktualiserades följaktligen frågan om vilken myndighet som
skulle överta handräckningsmålen från överexekulor. Sambandet mellan
handräckningsmålen och den summariska betalningsprocessen diskuterades och
frågan om en samordning av instituten handräckning, lagsökning och
belalningsföreläggande kom upp på nytt. Del ansågs dock lämpligt all också
denna gång avvakta rättegångsutredningens arbete. BeträflFande
handräckningsmålen föreslogs en särskild handräckningslag. Lagen betecknades
som etl provisorium i avvaktan på en eventuell samordning av
handräckningsförfarandet med den summariska betalningsprocessen (prop.
1980/81:88 s. 28). Förslaget antogs av riksdagen och handräckningslagen trädde
i krafl samtidigt som UB.

Rättegångsulredningen
avlämnade år 1982 ddbelänkandel (SOU

1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Den

summariska processen föreslogs där reglerad i RB. Ett gemensamt ansök

ningsförfarande skulle enligt förslaget användas för hela tvislemålsområ

del. Det skulle ankomma på rätten att - i första hand med utgångspunkt i

sökandens önskemål — bestämma om målet skulle handläggas inom ra

men för ett summariskt förfarande eller gå direkt lill egentlig ivistemålsrät-

tegång. Syftet med förslaget var bl.a. all förhindra rättegång i mål där

gäldenären inte har någon invändning i sak utan bestrider på gmnd av

betalningssvårigheter. Ell av förslagen innebar all svaranden, för all undgå

bifall lill ansökningen, måste motivera sill bestridande. Tanken var all de

mål som kom alt gå till vanlig rättegång skulle vara bättre förberedda. 20

2.2.3
Ett reformerat tingsrättsförfarande Prop. 1989/90:85

Efter
remissbehandling av rätlegångsulredningens förslag beslöts att lämna frågoma
om den summariska processen utanför del fortsalla arbelet med ell reformerat
tingsrättsförfarande. Rätlegångsulredningens arbete rörande processen i
tingsrätt föranledde i övrigl proposition i ämnet (prop. 1986/87:89). Det
reformerade lingsrällsförfarandel trädde i kraft den I januari 1988 (JuU 31,
rskr. 278, SFS 1987:747). Den av rättegångsulredningen förordade
sammanslagningen av den summariska processen med Ivislemålsprocessen
förverkligades alltså inte. Trots del innebär reformen flera nyheter som är av
betydelse för del fortsatta arbetet med en ny summarisk process.

Lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) upphävdes
men dess huvudsakliga innehåll arbetades in i RB. Småmålslagens speciella
kostnadsersällningsregler gäller även fortsättningsvis i mål om mindre värden,
dvs. i mål där Ivisleföremålets värde inte överstiger ell halvt basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

1
andra avseenden blev de speciella handläggningsregler som gällde enligt
småmålslagen tillämpliga över hela tvislemålsområdel. Detta gäller främst möjligheten
för rätlen all meddela Iredskodom när svaranden inte följer ett föreläggande
all komma in med ett skriftligt svaromål. Vidare kan rätten friare än tidigare
välja mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Rätten
kan också i vissa fall avgöra även i egentlig mening tvistiga mål på
handlingama. Sammanfattningsvis har de nya reglema i RB inneburit all
tvistemålen har blivit enklare all hanlera. 1 många fall är det inte någon
större skillnad i arbetsinsats för tingsrätten om målet handläggs inom ramen
för den summariska processen eller som tvistemål.

2.2.4
En ny kronofogdeorgånisation

Hur
kronofogdemyndighetema är organiserade har stor betydelse för frågan om var
den summariska processen skall handläggas. På den punkten har fömtsättningama
förändrats avsevärt från den 1 juli 1988, då en ny organisation för
exekutionsväsendet genomfördes. Numera finns endast en kronofogdemyndighet i
varje län. I de flesta län bedrivs dock verksamheten även på en eller flera
verksamhelsorter utanför centralorten, s. k. kronokontor. Riksskatteverket
(RSV) har vikliga funktioner när del gäller ledning, styming, samordning och
uppföljning av verksamheten.

2.3 Närmare om reformbehovet

De
regler om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning som vi

tillämpar i dag utvecklades i sina gmndläggande drag redan före sekelskif

tet. Under årens lopp har regelsystemet naturligtvis anpassats lill nya krav

och samhällsförhållanden. Någon verkligt genomgripande modemisering

av reglema om lagsökning och belalningsföreläggande har emellertid inte 21

skett. De flesta i
tillämpningen förekommande frågoma har ingående Prop. 1989/90:85

diskuterats och
analyserats i doktrinen, och rättspraxis på området är

rikhaltig.

Domstolsverket
har låtit utarbeta en handbok om summarisk process. Handboken, som används av
både domstolar och inkassoförelag, har bidragit lill en mer enhetlig
tillämpning av bestämmelsema. Domstolsverket har vidare i samarbete med RSV
gett ul en ingivarhandledning för inkassohandläggare. För att underlätta
hanteringen av målen har ADB-stöd införts vid de tre största lingsrältema. Vid
övriga 94 tingsrätter finns ännu inget ADB-stöd för själva målhanteringen. 1
mål om belalningsföreläggande får fr.o.m. den 1 januari 1988
beslutsbefogenheter delegeras till icke rällsbildad personal vid alla
tingsrätter (SFS 1987:955).

Som
jag nyss var inne på skall den summariska processen medverka till all snabbi,
enkeh och billigt åstadkomma ell verkställbart avgörande i fall där någon tvist
mellan partema inte föreligger. De allra flesta av de över 500 000 målen om
summarisk process som varje år handläggs vid våra tingsrätter leder lill en
exekutionstitel, som i de flesta fall leder vidare lill en framställning om
verkställighet hos en kronofogdemyndighet. Del finns alltså ell starkt samband
mellan den summariska processen och verkställigheten. Däremot är den
summariska processen inte särskilt anpassad för atl lösa tvister mellan
partema. De judicidla inslagen syftar främst till atl sortera bort tvistiga
anspråk från olvisliga. Man bör alltså i första hand se den summariska
processen som ell förstadium till verkställigheten.

Lagsökningslagen
antogs år 1946. Den har vid flera tillfällen kompletterats och reformerats för
all möta lidens krav. År 1982 gjordes vissa ändringar för atl komma lill rätta
med bristfälliga ansökningar och med delgivningssvårigheler. 1 lagen infördes
en särskild lolkningsregel för ofullständiga ränteyrkanden. Rättens skyldighet
att självmant pröva sin behörighet och ingivarens skyldighet atl ge in fullmakt
begränsades.

Trots
gjorda ändringar präglas lagsökningslagen fortfarande av ett ålderdomligt
språkbmk och är ganska svårtillgänglig för den som inte är väl insatt i
regelsystemet. Allmänhetens kunskaper om den summariska betalningsprocessen
lorde vara begränsade.

Förfarandei
svarar inte alllid mot dagens krav på snabbhet, enkelhet och låga kostnader.
Tingsrällemas handläggningslider är på många håll alltför långa. Detta beror
främst på delgivningssvårigheler, men en annan orsak är all arbete måste läggas
ned dels på granskning lill följd av den strikta uppdelningen mellan lagsökning
och belalningsföreläggande, dels på kompletteringar med anledning av de många
formföreskrifter som gäller i främst lagsökningsmål.

Handräckningslagen
tillkom, som jag nämnde tidigare, som en följd av all
överexekulorsinslilulionen avskaflFades när UB trädde i kraft år 1982.1
förarbetena betonades likheten mellan handräckningsmålen och de mål som
handlades inom den summariska betalningsprocessen (prop. 1980/81:88 s. 27 O-
Del ansågs dock lämpligt atl dröja med en reformering av lagsökningslagen i
avvaktan på rätlegångsulredningens förslag rörande den summariska processen.
Samtidigt uttalades, som redan har nämnts,

22

all
handräckningslagen fick ses som ett provisorium och alt andra lösning-
Prop. 1989/90:85 ar kunde komma att väljas senare.

Handräckning
enligt handräckningslagen företer flera likheter med den summariska
betalningsprocessen. Det är frågan om ett summariskt, skriftligt förfarande
som rör fullgörelse i disposiliva mål. Bifallande utslag vinner med vissa
undanlag rättskraft och är exigibla, dvs. de kan verkställas av
kronofogdemyndighet. Vissa skillnader finns dock. I handräckningsprocessen
finns utrymme för en materiell prövning av anspråket. Utslag kan meddelas i
enlighet med ansökningen även om svaranden bestrider. Prövningen kan också leda
lill atl ansökningen lämnas ulan bifall. En viss bevisvärdering kan alltså ske
inom ramen för handräckningsprocessen.

All
den summariska processen är uppdelad på tre institut och två lagar har sin
historiska förklaring. Del finns även sakliga skäl, nämligen att de olika
instituten avses tillgodose olika behov. Men uppdelningen har också nackdelar.
För sökandena är del inte alllid lätt all avgöra om den åberopade handlingen
är att bedöma som ett skriftligt fordringsbevis i lagsökningslagens mening, om
kravet avser skadestånd, om handräckning eller lagsökning skall väljas vid
avhysning av hyresgäst osv. Svarandena i sin lur har ofta svårt all förstå all
del från deras sida krävs olika mått av aktivitet för att undvika bifall till
ansökningen, beroende på vilken processform sökanden valt. Domstolama belastas
med motsvarande avgränsnings- och till-lämpningsproblem, låt vara all praxis
och doktrin numera ger hygglig ledning.

En
betydande nackdel med nuvarande ordning är att sökandena tvingas atl framställa
sina krav hos två olika myndigheter för att verkställighet skall kunna ske. De
praktiska bestyren med all registrera mål, identifiera partema och ombesörja
delgivning måste alltså ske hos både lingsrältema och kronofogdemyndigheterna.
Detta medför kostnader och tidsutdräkt i ell förfarande som skall vara billigt
och snabbt.

Behovet
all reformera och modemisera den summariska betalningsprocessen har belagts i
flera olika sammanhang under senare år. Framlagda reformförslag har ofta
mottagits positivt av remissinstanserna. Atl förslagen inte lett lill
lagstiftning har berott på främst två omständigheter.

Vissa
förslag har byggt på tanken alt den summariska processen bör handläggas vid
kronofogdemyndighetema. Eftersom exekutionsväsendets organisation utretts i
flera omgångar, har man inte kunnat la slutlig ställning lill förslagen förrän
organisationsfrågan fåll en mer permanent lösning. Detta har skett först år
1988.

Vidare
hade rätlegångsulredningens arbete en sådan inriktning all det nära berörde den
summariska processen. Del har därför inte gått all fatta några beslut om den
framtida summariska processen förrän utredningens förslag beretts inom
regeringskansliet. Även delta arbete har nu slutförts. Två väsentliga hinder
mot en modemisering av den summariska processen har alltså fallit bort.

De
tre instituten inom den summariska processen uppvisar betydande

likheter. De skall alla tre medverka till en snabb, billig och enkel hantering

av olvisliga ärenden. Jag kan därför inte se något avgörande hinder mot en

samordning och gemensam reglering av instituten. Tvärtom kan en ge- 23

mensam reglering och
samordning ge en mer ändamålsenlig handläggning Prop. 1989/90:85 och etl
mer lättillgängligt regelsystem.

Ytterligare
ell skäl för all nu se över den summariska processen är all frågan om
handräckningsinstitutets innehåll och utformning bör ges en mer permanent
lösning.

Sammanfattningsvis
talar enligt min mening starka skäl för en reform av den summariska processen.

2.4 Den närmare inriktningen av en reform

Det
är från flera synpunkter angeläget att en borgenär snabbi, billigt och enkelt
kan få lill stånd verkställighet i fall där gäldenären inte betalar frivilligt
i rätt lid.

Inkassoåtgärder,
summarisk betalningsprocess och verkställighet utgör tre led i vårt syslem för
indrivning av fordringar. Del finns ell direkt samband mellan eflFektivitelen
hos detta syslem och de ekonomiska och andra villkor som ställs upp vid
kreditgivning. Eftersom möjligheten att snabbi, enkelt och billigt få
verkställighet för en fordran när gäldenären inte betalar frivilligt är en
omständighet av betydelse för all kreditgivning, medför en dålig efteklivilel i
indrivningsförfarandel all kreditgivarna tvingas ställa upp mer oförmånliga
villkor för gäldenärema vid kreditgivningen. Och detta drabbar inte bara de
försumliga gäldenärerna. För att minimera sitt risktagande sprider borgenärerna
sina kostnader och förluster på de gäldenärer som betalar.

Motsvarande
samband finns också när del gäller betalningsvillkor för varor och tjänster som
betalas i efterhand ulan all kredit i egentlig mening lämnas. Om
indrivningsförfarandel inte fungerar eflFektivl, tvingas borge-närema all
gardera sig genom atl använda preliminärdebilering, förskottsbetalning,
kortare betalningsfrister, höga dröjsmålsränlor osv. Krav på förskottsbetalning
får bl. a. den eflFeklen all en konsument vid fel eller brist i en vara eller
en tjänst berövas sitt mest verkningsfulla påtryckningsmedel mot
näringsidkaren, nämligen alt innehålla betalningen. Ett ineffektivt
indrivningsförfarande kan således sägas vara lill nackdel även från konsumentsynpunkt.
Härtill kommer all konsumenterna drabbas av de prishöjningar som näringsidkama
tvingas göra för all kompensera sig för kreditförluster.

Ell
väl fungerande indrivningssystem å andra sidan har den fördelen atl del
påverkar gäldenärerna att betala frivilligt. För statens del innebär detta
lägre kostnader för domstolar och kronofogdemyndigheter. Även
konsu-menlkolleklivet är, som nyss påpekats, betjänt av ett bra syslem. Sett i
etl bredare perspektiv — som också omfattar kostnadshöjningamas inflationsdrivande
eflFekl — är det alltså ell samhällsekonomiskt intresse all indrivningen av
fordringar fungerar väl.

Ett
gmndläggande mål med ett nytt summariskt betalningsförfarande bör alltså vara
att förbättra fömtsättningama för borgenärerna all snabbt, enkelt och billigt
kunna få verkställighet hos de gäldenärer som inte betalar frivilligt i rätt
tid.

Snabbheten
bör kunna befrämjas om man ser det summariska förfaran- 24

del i första hand som ell
förstadium lill verkställigheten. Någon egentlig Prop. 1989/90:85 Ivisllösning
bör således inte ske inom ramen för del summariska förfarandet. En mycket nära
samordning av del summariska förfarandet och själva verkställigheten främjar
snabbheten i förfarandet. Systemet bör i första hand la sikte på de mål där
sökandens krav lämnas obestritt av svaranden. Sådana mål utgör i dag den helt
dominerande delen av alla ansökningar om lagsökning och belalningsföreläggande.
När svaranden bestrider kravet är del emellertid också viktigt all övergången
till ordinär tvistemålsprocess blir smidig och atl den processen inte blir
onödigt vidlyftig ulan kan anpassas lill omständighetema i målet. Den
reformerade tingsrättsproces-sen har förbättrat fömtsättningama för en lämplig
hantering av dessa tvistemål.

All
det nya summariska förfarandet görs så enkelt som möjligt är viktigt inte bara
för sökandena och myndighetema. Det är minsl lika viktigt atl systemet blir
lätt all förslå och använda för svarandena. I den nuvarande summariska
processen har svarandena nog ofta svårt all la lill vara sina rättigheter. Mot
sig i processen har de ofta en professionell inkassohandläggare. Den
informaiion svarandena får om förfarandei är många gånger ofullständig och
svårbegriplig. Detta beror lill stor del på alt regelsystemet är komplicerat
och språkligt ålderdomligt. Om man förenklar regleringen genom all slopa
skillnadema mellan instituten lagsökning och betalningsföreläggande och inte
ställer några höga krav på svarandens eventuella bestridande av sökandens
anspråk, bidrar man lill en bättre rättssäkerhet för svaranden. Ett annal sätt
atl förenkla del summariska förfarandet är all försöka samla uppgiftema till en
enda myndighet.

För
närvarande är den summariska processen ett för partema billigare förfarande än
den ordinära ivislemålsprocessen; ansökningsavgiflen är lägre och del ställs
generellt lägre krav på utformningen av själva ansökningen, åtminstone i mål
om belalningsföreläggande. Del nya förfarandei bör på motsvarande sätt bli
billigt all använda.

Handräckningslagen
ansågs, som jag nyss nämnde, redan vid sin tillkomst som ett provisorium. En
reformering av den summariska processen bör därför också inbegripa en översyn
av handräckningsprocessen. Vad gäller behovet av och inriktningen av en sådan
modemisering gör sig i stort sett samma synpunkter gällande som jag nyss
redovisat beträffande den summariska betalningsprocessen. Till detta kommer all
en samordning och förenkling av regleringen skulle innebära etl förändrat
handräckningsförfarande.

Det
jag nu anfört i fråga om inriktningen av en reform av den summariska processen
överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i promemorian. Vid
remissbehandlingen har de principer för reformarbetet som lagts fast i
promemorian i allmänhet godtagits.

25

2.5 Valet
av handläggande myndighet

Prop.
1989/90:85

Mitt
förslag: Del nya summariska förfarandei skall handhas av
kronofogdemyndighetema.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstansema, 50 av de 70 som har svarat, är positiva till
förslaget. Bland de positiva märks RSV, alla kronofogdemyndigheter ulom två,
justitiekanslem, datainspektionen, konsumentverket, statskontoret, riksdagens
ombudsmän, de flesta av de tillfrågade domstolama, JUSEK saml en del
företrädare för borgenärsintressen. Negativa lill förslaget är bl. a.
domstolsverket, riksrevisionsverkel, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
föreningsbankers förbund, statsljänstemannaförbundet. Svenska
Sparbanksföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.

Skälen för mitt
förslag:

Bakgrund

Frågan
om den summariska processen bör handhas av domstolar eller av exekutiva myndigheter
har under årens lopp varit föremål för överväganden i flera sammanhang. Före
ikraftträdandet av 1937 års lagsökningslag handlades mål om lagsökning och
handräckning för fordran (det senare motsvarade del nuvarande
betalningsföreläggandel) av administrativa myndigheter.

I en inom
jusliliedepartemenlel år 1935 upprättad promemoria lades fram förslag om
överflyttning av mål om lagsökning och handräckning för fordran lill allmän
domstol. I promemorian framhölls bl.a. att en överflyttning i åtskilliga fall
skulle innebära att den handläggande myndigheten blev lättare tillgänglig för
den rällssökande allmänheten. Framför allt skulle emellertid den fördelen
vinnas all lagsöknings- och handräcknings-förfarandet skulle komma all bli mer
anlitat och alt antalet tredskodomar skulle komma all minska i motsvarande
grad.

Genom 1937 års
lagsökningslag överflyttades handläggningen av lagsökning och handräckning för
fordran till allmän domstol (häradsrätt och rådhusrätt). I 1946 års
lagsökningslag, som trädde i kraft år 1948, gjordes ingen ändring i det
hänseendet.

1 sill belänkande (SOU
1963:28) Ulsökningsrätl II föreslog lagberedningen all målen om
betalningsföreläggande skulle flyttas från de allmänna domstolarna lill de
kronofogdemyndigheter som då skulle tillskapas. De skäl som anfördes för
förslaget var främst all dåvarande ordning var förenad med dubbelarbete och
onödiga kostnader eftersom borgenärema först måste vända sig till en domstol
för all skaflFa sig en exekutionstitel och därefter göra framställning hos
kronofogdemyndigheten om verkställighet. Förslaget remissbehandlades. Från
flera remissinstanser förordades alt reformen borde anstå till dess all den
framlida kronofogdeorganisa-

26

tionen hade blivit
slutgiltigt fastlagd. Lagberedningens förslag genomför- Prop. 1989/90:85
des inte.

1
7972 års departementspromemoria (Ds Ju 1972:20) förordades att instituten
lagsökning och belalningsföreläggande skulle slås samman för alt i ell
enhetligt förfarande handläggas vid kronofogdemyndighetema. Promemorian
innehöll inte några lagförslag och ledde inte till något slutligt
ställningstagande i frågan.

Även
7977 års departementspromemoria (Ds Ju 1977:5) behandlade frågan om
handläggande myndighet. Här föreslogs all den summariska betalningsprocessen skulle
vara kvar hos de allmänna domstolama. De organisatoriska fömtsättningama för en
överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna hade ändrats, eftersom den
radikala omorganisation av exekutionsväsendet som man tidigare räknat med nu
var mindre sannolik. Det skulle visserligen innebära en förenkling för
borgenären all behöva vända sig lill bara en myndighet för all kräva in en
otvistig fordran. Men även vid en överflyttning till kronofogdemyndighetema
skulle förfarandei få delas upp i två etapper, en judiciell och en rent
exekutiv, vilket skulle minska tidsvinsten. Inte heller
ralionaliseringsvinslema i övrigl skulle enligt promemorian bli så stora.
Vidare framhölls svårigheten atl praktiskt la lill vara de
rationaliseringsvinster som skulle kunna uppkomma. De tjänstemän på olika
nivåer vid domstolama som sysslar med mål om lagsökning och
belalningsföreläggande kunde sålunda inte ulan vidare föras över lill
kronofogdemyndighetema eller ges andra arbetsuppgifter vid domstolama. De
nödvändiga förslärkningama av kronofogdemyndighetema skulle sannolikt
översliga de indragningar av personal som kunde bli möjliga all göra vid
domstolama. Del påpekades också all handläggningen av mål om lagsökning och
belalningsföreläggande är ett viktigt inslag i lingsnolariemas tjänstgöring. 1
promemorian pekades också på de principiella aspeklema av en överflyttning av
målen till kronofogdemyndighetema. Judicidla uppgifter ansågs såvitt möjligt
böra hållas skilda från de rent verkställande.

Inte
heller 1977 års promemoria ledde lill några ändringar på den här punkten.

Mål
om handräckning enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen handlades tidigare av
överexekulor. När man i samband med införandet av UB år 1982 överförde målen om
handräckning lill de allmänna domstolama motiverades detta bl. a. med all de
organisatoriska fömtsättningama för en överflyttning av målen lill
kronofogdemyndighetema hade ändrats. Även här betonades de principiella
aspektema vid valet av myndighet, nämligen all judicidla uppgifter bör hållas
skilda från de rent verkställande. Genom att föra över handräckningsmålen till
domstolama skulle man uppnå ett snabbi och enkelt förfarande som var förenat
med höga krav på rättssäkerhet. Vidare behövde det inte ske några större
ingrepp i den beslående organisationen. Kronofogdeallemalivel sades medföra en
fördyring för staten.

27

Nuvarande fömtsättningar Prop. 1989/90:85

Som
framgått av min tidigare redogörelse har ell skäl mot att flytta över
handläggningen av den summariska processen lill kronofogdemyndighetema varit
alt frågan om exekutionsväsendets organisation har varit olöst. Detta hinder
har nu, som jag tidigare nämnt, fallit bort.

Den
nya kronofogdeorganisationen har medfört förbättrade fömtsättningar för all
flytta över den summariska processen lill kronofogdemyndighetema. Varje
kronofogdemyndighet kan numera fömtsättas alllid ha tillgång lill den juridiska
kompetens som krävs för handläggning av målen. Kronofogdama är numera
välutbildade jurister och myndighetema har under senare år anförtrolls ell
flertal nya, juridiskt komplicerade uppgifter vid sidan av de rent
verkställande uppgiftema. Genom all antalet myndigheter har minskat till 24
underlättas ingivamas val av fomm. En särskild fråga är om målen skall
handläggas koncentrerat inom varje myndighet eller om handläggningen skall
kunna spridas på flera verksamhelsorter. Jag återkommer till den frågan.

Rätlegångsulredningens
arbete har inte lett lill att den summariska processen integrerats med den
vanliga Ivislemålsprocessen. Däremoi innebär de år 1988 genomförda ändringama
i RB all avståndet mellan den summariska processen och den ordinära
Ivislemålsprocessen generellt sett har krympt. Del är möjligt att i alla
dispositiva tvistemål utförda föreläggande för svaranden all komma in med
skriftligt svaromål med risk för all uteblivet svar leder lill tredskodom. Ett
sådant s. k. skriftligt tredskodoms-fördäggande innebär all ett hänskjulande
från den summariska processen lill den ordinära Ivislemålsprocessen inte
behöver medföra något onödigt omständligt förfarande. De utvidgade möjlighetema
för rätten alt meddela dom ulan muntlig förhandling verkar i samma riktning.

Som
jag senare kommer alt utveckla är det alldeles klart atl hanteringen av den
summariska processen hos kronofogdemyndighetema bör ske med hjälp av
ADB-teknik. Kronofogdemyndighetema är redan — på ett helt annat sätt än
lingsrältema — datoriserade. Även om antalet arbelsplalsut-mstningar måste
utökas och en ny programvara tas fram, kan den kommande hanteringen av den
summariska processen från denna synpunkt antas komma atl gå smidigt. Målen i
den summariska processen skulle, om handläggningen förläggs lill
kronofogdemyndighetema, i stor utsträckning kunna registreras maskinellt genom
all ansökan sker via magnetband eller något annat ADB-medium. Målen måste
visserligen registreras i ell annat register än utsökningsregistret, men när
det summariska förfarandet har lett lill ell verkställbart avgörande kan
uppgiftema i målen automatiskt föras över till utsökningsregistret. Dessa
avgöranden — utslagen — torde i de okomplicerade målen kunna framställas
maskinellt och kanske inte ens behöva skrivas under av någon tjänsteman.

Under
remissbehandlingen har från bl. a. RSV och kronofogdehåll understmkits den
rationaliseringsvinst som kan göras genom en mycket nära samordning av det
summariska förfarandet och den därpå följande verkställigheten. Somjag strax
återkommer till (avsnitt 2.10.1) anser även jag

all en sådan samordning av
målen hos kronofogdemyndighetema kan ge

28

betydande praktiska fördelar
och bör genomföras. Registreringen av må- Prop. 1989/90:85

len och identifieringen av
partema behöver i så fall ske bara vid ell enda

tillfölle. För båda parter
i målen är del vidare en fördel all behöva vända

sig lill endast en
myndighet. Svaranden kan redan från början informeras

om hela förfarandei i
stället för att som nu få informationen i portioner,

först från tingsrätten och
sedan från kronofogdemyndigheten. Det ökar

fömtsebarheten och därmed
svarandens möjligheter all la sin räll lill vara.

Tiden från del all
exekutionstiteln utfärdas tills verkställigheten inleds blir

kortare. Därigenom minskar
risken alt exekutionstiteln är inaktuell när

den skall verkställas.

Kronofogdemyndighelemas
exekutiva personal har behörighet all inom sitt område verkställa
stämningsmannaddgivning. Somjag skall återkomma lill längre fram är det
visserligen inte rationellt all kronofogdemyndighetema, om den summariska
processen flyttas över dit, också lar över ansvaret för någon väsentlig del av
den stämningsmannaverksamhet som nu ligger hos polismyndighetema. Men i någon
utsträckning kan delgivningen med svarandena i målen samordnas med andra
moment i kronofogdemyndighelemas verksamhet. Från delgivningssynpunkl är del
alltså fördelaktigt att handläggningen av den summariska processen flyttas lill
kronofogdemyndighetema, även om det här inte blir fråga om några stora vinster.

Ekonomiska
konsekvenser

lag
skall i ell särskilt avsnitt närmare utveckla de ekonomiska konsekvensema av
den föreslagna reformen, men vissa saker vill jag säga redan nu.

En
så pass stor förändring av myndigheters arbetsuppgifter som jag nu är inne på
kommer naturligtvis all kräva investeringar och andra initialkostnader.
Investeringar skulle emellertid i stor utsträckning behöva göras även om
handläggningen låg kvar vid lingsrältema.

En
överflyttning av den summariska processen skall naturligtvis genomföras om den
på sikt ger fördelar som överväger nackdelama. Jag har redan sagt all ett
reformerat förfarande har fömtsättningar alt bli smidigare och mera
ändamålsenligt än del nuvarande. Om målen handläggs med ADB-teknik och
förfarandei förenklas i olika avseenden, kan man dessutom fömtsätta all målen
kommer all kunna handläggas med avsevärt mindre insats av personal än för
närvarande.

Större
delen av dem som nu sysslar med den summariska processen gör del på heltid och
har således inte några andra uppgifter i domstolen. I vart fall dessa tjänster
kan efter en övergångstid självfallet sparas in vid lingsrältema om den
summariska processen flyttas därifrån.

Vid
kronofogdemyndighetema skulle den summariska processen med all sannolikhet
komma all kräva mindre personalstyrka än som motsvarar de nyssnämnda
arbetskraflema vid lingsrältema. Därtill kommer all inte all den personal som
behövs för all handlägga målen hos kronofogdemyndighetema skulle behöva
nyanställas. Delta gmndar jag på uppgifter som RSV har lämnat vid
överläggningar med justitiedepartementet.

Min
slutsats är mot denna bakgmnd all en överflyttning av den summa- 29

riska
processen till kronofogdemyndighetema efter en kortare övergångs- Prop.
1989/90:85 lid skulle medföra icke obetydliga ekonomiska vinster för del
allmänna.

Under
remissbehandlingen av promemorian har åtskilliga invändningar framförts mot atl
kronofogdemyndighetema får hand om den summariska processen. En del
invändningar har med eflFektivitelen att göra. Sålunda menar bl. a.
domstolsverket alt den summariska processen nu handläggs bra och resurssnåll
vid tingsrätterna. Dessa invändningar har jag redan berört. Riksrevisionsverket
fmklar all kronofogdemyndighelemas indriv-ningsresullal kommer att bli sämre om
de får en ny stor uppgift atl sköta. En del företrädare för borgenärsintressen
anser all kronofogdemyndighelemas arbetsresultat redan i dag är magert och att
arbetet bedrivs långsamt och vamar för alt belasta myndighetema ytterligare.
Jag vill mot detta genmäla all kronofogdemyndighetema i mån av behov
naturligtvis skall få tillskott av resurser för sina nya uppgifter. Arbetet med
den summariska processen skall självfallet inte ske på bekostnad av några andra
arbetsuppgifter.

Finns
det några särskilda svårigheter med att kronofogdemyndigheterna lar över den
summariska processen?

En
invändning som vid remissbehandlingen har framförts mot all krono

fogdemyndighetema lar över den summariska processen är all denna i

gmnden påslås vara en dömande verksamhet och atl det från principiella

och sakliga utgångspunkter är lämpligare atl dessa uppgifter handhas av

domstolama. ,

Enligt
11 kap. 3 § regeringsformen får rällstvisl mellan enskilda icke

ulan stöd av lag avgöras av annan myndighet än domstol. I denna bestäm

melse ligger naturligtvis också all man skall vara återhållsam med att stifta

sådan lag. Frågan är emellertid hur myckel av judicidla inslag som finns -

och kommer all finnas — i den summariska processen. Såvitt gäller belal

ningsföreläggande kan konstateras alt inslaget av judiciell verksamhet från

tingsrättens sida är obetydligt. Det illustreras av del förhållandel alt icke

rällsbildad personal kan sköta den största delen av handläggningen, I den

nuvarande lagsökningsprocessen förekommer däremot viss prövning som

kan sägas ha judiciell anknytning; del hänger samman med den särskilda

betydelse som tillmäts de skriftliga fordringsbevisen. I det summariska

förfarande som föreslagits i promemorian kommer dessa inte alls alt ha

samma betydelse. Bortsett från en viss formell granskning av ansökningar

na är del meningen att kronofogdemyndigheten i de allra flesta av målen

bara skall ha all konstatera humvida svaranden har bestritt ansökningen

eller ej. Om ansökningen är obestridd utfördas ell utslag, om den är

bestridd överlämnas målet på sökandens begäran till tingsrätt, där den

egentliga Ivisllösningen skall äga mm. 1 vissa handräckningsmål kan insla

get av judiciell prövning sägas vara större, men här avses avgörandena inte

få rättskraft i vanlig mening. I likhet med en bred majoritet av remissin

stansema anser jag därför alt kronofogdemyndighetema i sin nya organisa

tion är väl skickade all handha den summariska processen i dess helhet 30

med
den huvudsakliga inriktning som processen enligt promemorian skul- Prop.
1989/90:85 le komma all få. Även lagrådet har instämt i denna bedömning.

I
flera remissvar har diskuterats vilka problem med jävsfrågor som kan uppkomma
om kronofogdemyndighetema skall handlägga den summariska processen. Av vad jag
nyss har sagt framgår all jag inte anser att det i allmänhet kommer all utgöra
något problem all samma myndighet först utfärdar etl utslag på l.ex.
betalningsskyldighet och därefter verkställer utslaget. Del är egentligen inte
konstigare än att tingsrätten i dag handlägger ell mål först inom ramen för
den summariska processen och därefter som tvistemål.

Kronofogdemyndighelemas
olika uppgifter och funktioner och dessas inbördes förenlighet har diskuterats
i olika sammanhang. En sådan aspekt som har lagils upp är alt
kronofogdemyndigheten vid sidan av den exekutiva funktionen också har
uppgifter som borgenärsförelrädare vid indrivning av skallefordringar. Denna
ordning lorde dock nu vara allmänt accepterad. En annan situation som har
uppmärksammats är all kronofogdemyndigheten ofta är sökande i konkurser och
samtidigt är tillsynsmyndighet i konkurs. Del sistnämnda fallet bmkar lösas så
all de olika funktionema handläggs på olika enheter inom myndigheten. En
särskild situation är den att kronofogdemyndigheten själv, som företrädare för
staten, är sökande i den summariska processen, l.ex. i mål som gäller
solidariskt betalningsansvar som en delägare i ett handelsbolag kan ha för
bolagets skatteskulder. I sådana mål är dock myndighetens uppgift i stort sett
begränsad lill all konstalera humvida ansökningen lämnas obestridd eller ej.
Därför anser jag för egen del inte all jävsskäl bör hindra alt kronofogdemyndigheten
som företrädare för staten både ger in ansökan i den summariska processen och
därefter ulfördar utslag i målet. Jag påminner om atl svaranden givelvis alltid
har möjlighet att bestrida ansökningen och på det sättet få lill stånd en
domstolsprövning.

Konsekvenser
för tingsrätterna

Domstolsverket
och några tingsrätter har vamal för all vissa tingsrätter riskerar alt bli så
små all de måste läggas ner om sidofunklioner såsom den summariska processen
las bort från lingsrältema. Därmed äventyras enligt dessa remissinstanser
tingsrällemas lokala förankring, om vilkens vikt det råder bred enighet.

1
början av år 1989 remitterade justitiedepartementet promemorian (Ds

1989:2) Domstolama i framliden — en idéskiss. En av gmndtankama i

promemorian är atl domslolamas verksamhet skall renodlas och alt de

allmänna domstolama i huvudsak skall ägna sig åt all döma i tvistemål

och kvalificerade brottmål. Remissbehandlingen är avslutad och jag har

nyligen fått regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för all

göra en översyn av domstolamas uppgifter, arbetssätt och organisation

(dir. 1989:56). En av kommitténs huvuduppgifter är all undersöka hur

domslolamas uppgifter skall kunna renodlas lill den egentliga rättskip

ningen. En överflyttning av den summariska processen, som enligt vad jag

redovisat inte är rättskipning i egentlig mening, ligger väl i linje med 31

direktivens
renodlingstanke. Samtidigt kan en överflyttning av den sum- Prop.
1989/90:85 mariska processen ensam inte sägas hota tingsrätternas geografiska
spridning. Det bör särskilt noteras atl det vid de flesta tingsrätter knappast
torde förekomma all lagfama domare (med undanlag av notarier) handlägger mål
om lagsökning och belalningsföreläggande.

Del
har vid remissbehandlingen också framförts farhågor för all notariemas
tjänstgöring vid tingsrätterna skulle urholkas, om den summariska processen
försvann därifrån. Ulbildningsvärdel hos dessa mål har enligt min uppfattning
ofta överdrivits. Tvärtom ser jag det som en fördel atl tingsnolarierna kan
frigöras för andra, juridiskt mer kvalificerade uppgifter. Vad gäller den
bilrädespersonal vid domstolama som nu sysslar med de aktuella målen - och
särskilt de biträden som har befogenhet atl på egel ansvar handlägga och avgöra
mål - är del givetvis angeläget all deras kunskaper och erfarenhet kan las lill
vara även i fortsättningen. Jag hoppas därför all den personal som inte behövs
på lingsrältema skall känna sig lockad att söka motsvarande arbetsuppgifter på
kronofogdemyndigheterna.

Handräckningsmålen

Del
stora flertalet ansökningar om handräckning gäller åläggande alt flytta från
exempelvis en bostadslägenhet (avhysning). Om en sådan ansökan bifalls, kan
verkställighet ske genom kronofogdemyndigheten. 1 UB finns flera bestämmelser
som reglerar kronofogdemyndighetens handläggning av avhysningar. Del är förenat
med praktiska fördelar all även flytta över i vart fall dessa handräckningsmål
till kronofogdemyndighetema.

Även
utslag i andra handräckningsmål än dem som gäller avhysning kan verkställas av
kronofogdemyndigheten. Reformens övergripande mål är ökad enhetlighet och
förenkling. Man bör undvika en ordning där handräckningsmålen handläggs hos
olika myndigheter. Även de handräckningsmål som inte avser avhysning bör
därför hanteras av kronofogdemyndigheterna. Jag påminner i det sammanhanget om
all handräckningsmålen före UB:s tillkomst handlades hos överexekulor och inte
vid domstol.

Sammanfattning

Del
framtida summariska förfarandet bör i sin helhet handhas av krono

fogdemyndighetema. Den prövning som sålunda läggs på kronofogdemyn

digheterna måste anpassas till atl dessa myndigheter inte har lill uppgift

atl som lingsrältema lösa tvister mellan två parter och inte heller har en

handläggningsordning som är anpassad för delta. Detta talar bl.a. för all

de skriftliga fordringsbevisen inte särbehandlas, utan all den summariska

betalningsprocessen i stället ges en enhetlig utformning. Vidare bör hand

räckningsprocessen ges en annan inriktning än i dag. De båda sistnämnda

frågorna behandlas i de närmast följande avsnitten. 32

2.6
Betalningsprocessen

Prop. 1989/90:85

Mitt förslag: De
nuvarande två formema för summarisk betalningsprocess, lagsökning och
betalningsföreläggande, slås ihop lill en enda.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
är splittrade. De flesta godtar förslaget. Många är emellertid negativa till en
enhetlig reglering av den summariska betalningsprocessen i den mån detta
innebär all de skriftliga fordringsbevisen förlorar sill processuella värde på
del summariska stadiet.

Skälen
för mitt forslag: Lagsökning och betalningsföreläggande följer i många
avseenden gemensamma eller analoga bestämmelser. Det finns dock flera
skillnader mellan de båda instituten. Skillnadema gäller såväl förfarandet som
rällsverkningama av den exekutionstitel som proceduren mynnar ut i. Avgörande
för vilket av de båda förfarandena som är tillämpligt är om kravet gmndas på
ell skriftligt fordringsbevis eller inte.

Som anförs i promemorian
har den nuvarande ordningen flera nackdelar. Den rällssökande allmänheten har
nog inte någon uppfattning om skillnadema mellan de båda förfarandena och inte
heller om deras tillämpningsområden. Delta är olyckligt med tanke på all del
är fråga om ell summariskt förfarande där partema fömtsätts kunna klara sig på
egen hand. Många sökande har svårt att göra en korrekt ansökan om lagsökning.
Tingsrätterna får lägga ner mycket möda på granskning och komplettering av
ansökningarna. För en svarande i ell lagsökningsmål kan del också vara svårt
all vela vad som krävs av honom för all han skall undgå all ansökningen
bifalls.

I
och med all del nya summariska förfarandei kommer atl handhas av
kronofogdemyndighetema är del svårt att behålla del nuvarande systemet med dess
avgränsningsproblem och behov av rättsliga bedömningar, särskilt när det
gäller beslridandena.

Den
huvudsakliga fördelen med den nuvarande ordningen är atl de borgenärer som
försäkrat sig om ell fordringsbevis av viss kvalitet kan, genom lagsökning, få
lill stånd ett verkställbart avgörande redan på del summariska stadiet, trots
all svaranden har framställt vissa invändningar mot ansökningen. Sökanden kan
alltså få utmätning eller annan verkställighet snabbt trots atl svaranden har
bestritt kravet. Denna fördel neutraliseras dock i stor utsträckning av att
svaranden kan begära återvinning och inhibition av utslaget.

Som
jag nämnt skall ansökningar om lagsökning alllid gmnda sig på skriftliga
fordringsbevis. Beslridandefrekvensen är ganska låg i dessa mål. Detta lär dock
bara i ringa mån bero på alt svaranden vet all det ställs höga formella krav på
bestridandet. En troligare förklaring är atl fordringen typiskt sett är
välgmndad och alt det skriftliga fordringsbevisel är ell påtagligt stöd för
fordringens existens. En förändring av de skriftliga fordringsbevisens
processuella ställning behöver därför inte innebära någon beaktansvärd ökning
av antalet gmndlösa bestridanden. En sådan

33

3
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 85

ökning kan dessutom
motverkas genom en justering av regelsystemet för Ivislemålsprocessen. Jag
återkommer strax lill den frågan (avsnitt 2.13).

Man skall inte heller
bortse från all lagsökningsulslag i dag kan komma all utfördas för orättmäliga
krav därför att bara vissa typer av invändningar godtas i lagsökningsmålen.
Vissa av de invändningar som godtas enligt lagsökningslagen speglar dessutom en
gången lids förhållanden och spelar myckel liten roll i dagens
lagsökningsprocess.

Jag skall, som jag nyss
nämnde, strax återvända till de skriftliga fordringsbevisens ställning och
kraven på bestridande i målen. Vad jag nu sagt visar dock enligt min mening atl
del i del nya förfarandei inte blir nödvändigt att upprätthålla de skillnader
som i dag råder mellan lagsökning och belalningsföreläggande, ulan atl del, som
föreslås i promemorian, är både möjligt och fördelaktigt all i förenklingssyfle
slå samman dem lill en enda processform.

Prop.
1989/90:85

2.7 Handräckningsprocessen

Mitt
förslag: Den nya summariska processen skall innehålla två skilda former av
handräckning.

Den
ena handräckningsformen, benämnd vanlig handräckning, likställs
hanteringsmässigl med den nya summariska betalningsprocessen och bygger på
tanken alt varje bestridande av svaranden medför all målet måste överlämnas
till tingsrätt för atl kunna avgöras i sak.

Den
andra handräckningsformen benämns särskild handräckning och har handräckningen
enligt gamla 191 § utsökningslagen som förebild. Särskild handräckning får
användas i vissa särskilda fall, bl. a. för att återställa olovligen mbbad
besittning. Målen om särskild handräckning skall avgöras av
kronofogdemyndigheten även om svaranden bestrider ansökningen.

Lagakrafivunna
utslag i mål om vanlig handräckning skall vinna rättskraft, dvs. utgöra hinder
mot en ny prövning t.ex. i ordinär process, medan utslag i mål om särskild
handräckning inte skall utgöra något hinder mot en sådan prövning.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De
flesta remissinstansema har tillstyrkt eller lämnat utan erinran den
föreslagna uppdelningen av handräckningen på två institut. Några har emellertid
förordat all alla handräckningsmål handläggs i ell och samma förfarande. Hit
hör RSV, föreningen Sveriges kronofogdar, kronofogdemyndigheten i Norrbollen
och Sveriges fastighetsägareförbund. De hänvisar huvudsakligen till problem
med atl dra upp klara gränser mellan de båda handräckningsformema. Från några
håll hävdas att den särskilda handräckningen bör handläggas vid tingsrätt.

Skälen för mitt förslag:
Med handräckning enligt 191 och 192 §§ i 1877 års ulsökningslag avsågs ett
förfarande vars huvudsakliga syfte var atl

34

återställa en sak lill
räll innehavare när hans besittning hade olovligt Prop. 1989/90:85 mbbats (191
§) eller att avhysa en hyresgäst eller arrendator som inte längre hade rätt all
bo kvar i en lägenhet eller på en fastighet (192 §). Det bakomliggande
rättsförhållandet, dvs. frågan om den som egenmäktigt mbbal besittningen hade
rätten på sin sida, lämnades utanför handräckningsprocessen. Utslaget i
handräckningsmålel utgjorde inte något hinder mot att del bakomliggande
rättsförhållandet prövades på vanligt sätt vid allmän domstol. Med liden kom
191 § utsökningslagen att tillämpas i långt fler fall än som var avsikten från
början.

Enligt
den nuvarande handräckningslagen är del inte besittningsmbb-ningen i sig som
motiverar del förenklade förfarandei utan i stället sökandens intresse av all
snabbi kunna få fram ell verkställbart avgörande i sådana fall där hans
bevisläge är gott. Del ligger därigenom närmare lill hands all dra en parallell
lill lagsökningsmålen än lill handräckningsprocessen enligt 191 och 192 §§
utsökningslagen. Enligt motiven lill handräckningslagen (prop. 1980/81:88 s.
55) linns möjlighet för sökanden all begränsa sin talan till atl avse
ingripande mot en egenmäktig besillnings-mbbning. Detta framgår dock inte av
lagtexten. Rättsmedlet mot ell utslag i ett sådant handräckningsmål blir under
alla omständigheter återvinning och den efterföljande rättegången är inte
begränsad lill besillningsmbb-ningen med uteslutande av det materiella
rättsförhållandet (jfr rättsfallet NJA 1985 s. 608, som behandlar frågan om del
är möjligt att i etl ordinärt civilprocessuellt förfarande föra en talan enbart
om att en mbbad besittning skall återställas).

Det
faller sig mot bakgmnd av de uppställda kraven på enkelhet och likformighet
naturligt all utforma den nya handräckningsprocessen på samma sätt som den nya
summariska betalningsprocessen. Handräckningen skulle då bli ett institut som
kan tillgripas när sökanden snabbi vill få ell verkställbart avgörande men
saknar anledning alt tro all svaranden har någon invändning mot anspråket i
sak. Därmed renodlas del summariska inslaget i handräckningsprocessen och den
materiella prövningen reduceras till ett minimum.

Som
framgått innebär handräckning enligt handräckningslagen en saklig nyordning i
förhållande lill vad som tidigare gällde enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen.
Eftersom dagens handräckningsinstilul vid sin tillkomst ansågs som etl
provisorium, lar jag nu på gmndval av promemorian tillfället i akt all närmare
överväga om del finns något behov av all återinföra en motsvarighet till den
tidigare regleringen om handräckning vid olovlig besillningsmbbning och vid
avhysning.

Alt
i dag införa regler som begränsar en hyresgästs eller arrendators möjligheter
atl innan verkställighet sker kunna få del bakomliggande rättsförhållandet
prövat betraktar jag som uteslutet. Här bör man alltså ha ell förfarande som
anknyter till del nuvarande betalningsföreläggandet och som medför atl varje
bestridande av svaranden leder till all målet måste prövas av tingsrätt. Samma
förfarande bör tillämpas även på yrkanden om fullgörande av andra
förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet.

När
del gäller återställande av olovligen mbbad besittning finns det 35

däremot anledning till ell
annal synsätt. Lagrådet hävdade i samband med Prop. 1989/90:85
handräckningslagens tillkomst (prop. 1980/81:88 s. 1660 att det fanns behov av
att i dessa situationer enkelt, snabbi och billigt kunna få lill stånd en
handräckningsålgärd. Lagrådet var kritiskt till all del då remitterade
lagförslaget inte tillgodosåg detta behov.

Det
är ell viktigt inslag i svensk räll all rättsordningen på olika sätt skyddar
besittningen. Del kommer lill uttryck bl. a. i 8 kap. 9 § brottsbalken, där
del sägs all den som olovligen mbbar annans besittning för all själv la sig
räll skall dömas för självläkl. Men detta ställer krav på att rättsordningen
också gör det möjligt för den som drabbas av en olovlig besillningsmbbning all
snabbi, enkelt och billigt kunna få rättelse till stånd. Här brister del för
närvarande. Som framgått tillgodoses del behovet inte heller av del
handräckningsförfarande som förordals i del föregående. Del sagda talar med
styrka för all del i det nya systemet bör finnas en motsvarighet lill
handräckning enligt 191 § utsökningslagen. Även lagrådet har ställt sig bakom
detta.

Av
det jag nu sagt framgår alt det finns ett behov av två olika former av
handräckning som skall svara mot två olika behov. Den ena formen skall tillgodose
kravet på atl mbbad besittning skall kunna återställas snabbi och ulan att del
bakomliggande rättsförhållandet behöver utredas. Den andra skall — på samma
sätt som ett vanligt belalningsföreläggande -kunna leda lill ell verkställbart
avgörande, som kan vinna rättskraft. Den förstnämnda formen bör benämnas
särskild handräckning och den senare vanlig handräckning. Under
remissbehandlingen har man visserligen haft synpunkter på dessa beteckningar,
men något bättre förslag har inte framförts.

Ingen
remissinstans har satt i fråga behovet av ell institut med del innehåll och
användningsområde somjag nu vill ge den vanliga handräckningen. All, som bl.
a. RSV förordat i sill remissyttrande, nöja sig med denna enda
handräckningsform skulle strida mot del reformbehov som påtalats av lagrådet
vid handräckningslagens tillkomst. Behovet av en särskild handräckningsform
framstår än tydligare när man beaktar en annan gmpp av handräckningsregler,
nämligen dem som finns i olika lagar utanför UB. Jag syftar på regler i t. ex.
bostads- och miljöskyddslagslifl-ningen om handräckning i vissa fall när någon
är skyldig atl exempelvis lämna annan tillträde någonslans eller flytta på
något. Dessa lagmm föreskriver att frågan om handräckning skall las upp av
tingsrätt, och hänvisar till handräckningsreglema i 17§ handräckningslagen. Som
jag skall utveckla närmare i ett senare avsnitt lämpar sig dessa mål utmärkt
all regleras enligt de nu föreslagna reglema om särskild handräckning under del
all de föreslagna reglema för vanlig handräckning inte alls skulle passa syftet
med dessa handräckningsfall.

Jag
har nu angett de huvudsakliga skiljelinjema mellan de båda hand

räckningsformema. Jag vill inte fömeka atl det kvarstår en del gränsdrag

ningsfrågor all lösa och jag skall återkomma till dem, bl. a. i specialmotive

ringen. Jag vill dock genast säga all jag inte kan se några fall som behöver

regleras och som inte passar in i någondera av de båda handräckningsfor

mema. I stället är del så all sökanden för vissa fall kan välja handlägg- 36

ningsform utifrån sina
behov och sin bedömning av bevisläget. Det ser jag närmast som en fördel.

Som jag tidigare antytt
anser jag all även den särskilda handräckningen bör handläggas vid
kronofogdemyndigheterna.

Prop.
1989/90:85

2.8 En enhetlig reglering m.m.

Mitt förslag: De
olika förfarandena i den nya summariska processen regleras i en gemensam lag
som benämns lagen om belalningsföreläggande och handräckning. Vissa särskilt
angivna regler i UB och en del regler i förvaltningslagen (1986:223) blir
tillämpliga på förfarandet i den mån särregler inte ges i den nya lagen.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
De flesta godtar förslaget om en enhetlig reglering. Åtskilliga — framför allt
de som vill atl målen om särskild handräckning skall handläggas vid tingsrätt -
föreslår emellertid all den särskilda handräckningen regleras för sig.

Skälen
för mitt förslag: Institutet handräckning regleras i dag i en särskild lag.
Förfarandei skiljer sig betydligt från förfarandet i den summariska
betalningsprocessen. Rätten har all göra en viss materiell prövning av
ansökningen. Förfarandet rymmer inslag av bevisprövning. Ett bestridande från
svaranden medför inte automatiskt att ansökningen ogillas. Rätten kan inte
hänskjuta tvistiga ansökningar lill rättegång.

Som
framgått av det jag tidigare sagt anser jag all även handräckningsprocessen
skall handläggas vid kronofogdemyndigheterna och all handräckningen i det nya
systemet skall handläggas på två skilda sätt, alltefter fömtsäitningama i det
enskilda fallet.

Den vanliga
handräckningen, dvs. den handräckningsform som avses nära ansluta till den nya
summariska betalningsprocessen, bör naturligtvis regleras gemensamt med den
processen. Den andra handräckningsformen, som i första hand avser att
återställa olovligen mbbad besittning, särskild handräckning, faller inte in
lika naturligt. Ell myckel stort antal regler måste dock bli likalydande.
Strävan efler enhetlighet talar för all den särskilda handräckningen regleras i
samma lag som den nya summariska processen i övrigt.

De
remissinstanser som är kritiska lill en gemensam reglering av handräckningsformema
har hänvisat lill de olikheter som den särskilda handräckningen har i
förhållande till övriga mål inom den summariska processen: del ställs andra
krav på ansökan och bestridande, en viss materiell prövning skall göras inom
ramen för del summariska förfarandei, det gäller andra regler om
kostnadsersättning, överklagande, rättskraft m. m. Kritikerna menar atl
lagtexten lill följd av delta blir svåröverskådlig.

Enligt
min mening har del ett stort värde all samla de processuella reglema om
handräckning på den summariska nivån i en lag. Detta snarast främjar
överskådlighelen samtidigt som del minskar det sammanlagda

37

antalet lagregler,
eftersom större delen av procedurreglema ändå måste bli Prop. 1989/90:85
gemensam för de olika handräckningsformerna. Lagrådet har godtagit all
regelsystemet läggs upp på etl sådant sätt. Jag förordar alltså en enhetlig
reglering.

Någon
självklar beteckning på den nya lagen finns inte. Under remissbehandlingen har
föreslagils lagsökning som beteckning på förfarandei och lagsökningslagen som
beteckning på lagen. Detta är antagligen enda möjligheten om man vill ha en
gemensam beteckning för alla de summariska processformerna. Emellertid är jag
tveksam lill hur pass väl förankrat ordet lagsökning är i del allmänna
språkbmket; klart är att del rent språkligt inte säger myckel om vad det är
fråga om. Dessutom är del inte bara fördelar med all ha en enhetlig beteckning;
ofta har man ändå ell behov av all tala om ifall man menar betalningsprocessen
eller handräckningsprocessen. I promemorian har föreslagils atl
betalningsprocessen kallas belalningsföreläggande och all lagen benämns lagen
om betalningsföreläggande och handräckning. Jag anser att övervägande skäl
talar för del förslaget.

UB
och förvaltningslagen innehåller handläggningsregler som kan tillämpas på den
föreslagna nya lagen. Vilka regler del är fråga om behandlar jag i
specialmoliveringen lill den nya lagen (66 §).

Under
remissbehandlingen har frågan väckts i vilken utsträckning RB:s
tvislemålsregler skall vara tillämpliga på det nya summariska förfarandei.
Härvid har påpekats all 16 § handräckningslagen innehåller en generell
hänvisning till RB:s bestämmelser om tvistemål i den mån särskilda bestämmelser
inte meddelats i handräckningslagen under del att promemorieförslagei inte
innehåller någon sådan hänvisning.

Enligt
min uppfattning är behovet av en hänvisning lill RB:s tvislemålsregler inte
detsamma för den nu föreslagna summariska processlagen som för
handräckningslagen. Den nya lagen föreslås innehålla mera detaljerade regler om
förfarandei än handräckningslagen; behovet av utfyllande regler från RB är
därför mindre. En annan omständighet är alt del nya förfarandet avses att
handhas av kronofogdemyndighet i stället för av tingsrätt. En generell
hänvisning till RB:s tvistemålsregler skulle i princip innebära all den
handläggande personalen vid kronofogdemyndigheterna i varje beslutssituation
måste göra klart för sig om det finns några tvislemålsregler som bör tillämpas
vid beslutet i fråga. Detta skulle knappast vara en lämplig ordning för
myndigheter som inte i likhet med tingsrätterna till-lämpar RB i sin dagliga
verksamhet. Härtill kommer all del är svårt alt överblicka alla tänkbara
konsekvenser av en generell hänvisning till ell så stort och komplicerat
lagverk som RB:s tvislemålsregler.

Främst
av dessa skäl är jag inte beredd atl förorda en uttrycklig hänvisning i lagen
till RB:s tvistemålsregler. Detta hindrar emellertid inte all det i vissa
situationer kan framstå som naturligt atl söka ledning i de principer som
ligger bakom RB:s regler i olika hänseenden.

38

2.9
Tillämpningsområdet 2.9.1
Allmänna begränsningar

Prop.
1989/90:85

Mitt
förslag: Den summariska processen skall kunna användas för alla krav på
betalning eller annan fullgörelse av disposiliv natur, dvs. när förlikning
mellan parterna är tillåten.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
har i regel lämnat förslaget utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Den summariska processens huvudsakliga syfte är all snabbi
och enkelt klargöra om svaranden har någon invändning mot sökandens krav och
möjliggöra snabb verkställighet i sådana fall där del inte föreligger någon
tvist mellan parterna. Tillämpningsområdet för den nya summariska processen bör
begränsas till situationer där det mot bakgmnd av detta syfte finns ett
verkligt praktiskt behov av ett summariskt förfarande.

En
talan som avser frågan humvida ell rättsförhållande beslår eller inte, s. k.
fastställelsetalan, lämpar sig inte för handläggning i summarisk process.
Detta följer redan av all rättens avgörande i mål om fastställelse inte är
verkställbart. Mål om fastställelsetalan bör även i fortsättningen lämnas
utanför den summariska processen.

Även
indispositiva mål, dvs. mål där förlikning mellan parterna inte är tillåten,
bör liksom för närvarande hållas utanför den summariska processen. Domstolen
skall i sådana mål göra en materiell prövning som inte kan ske inom ramen för
ell summariskt förfarande.

Såvitt
gäller betalningsföreläggande bör den summariska processen således vara öppen
för ansökningar om fullgörande genom betalning av anspråk av dispositiv natur.

Som
anförs i promemorian finns del inte skäl all nu överväga någon förändring av
tillämpningsområdet för den summariska handräckningsprocessen. I likhet med
vad som i dag gäller enligt 1 § första stycket handräckningslagen bör alltså
inom ramen för den summariska handräckningsprocessen kunna handläggas alla
angelägenheter som rör fullgörande av en skyldighet som inte avser betalning,
om saken är sådan att förlikning därom är tillåten. Tillämpningsområdet för den
särskilda handräckningen bör vidare uttömmande preciseras i lagen.

2.9.2
Skadeståndskrav

Mitt förslag: Det
summariska belalningsförfarandet skall stå öppet för alla typer av
skadeståndskrav utan beloppsbegränsning.

Promemorians förslag
överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Av dem som uttryckligen berört
frågan är de flesta för all förfarandei skall slå öppet för skadeståndskrav. En
av invändning-

39

ama är all man kan befara
en ökning av antalet obefogade skadeslåndsan- Prop. 1989/90:85 språk. Vidare
anser några alt mål med denna typ av krav är alltför svåra för all hanleras av
kronofogdemyndighetema. En ytterligare invändning är att förslaget kan leda
till rättsförluster för sådana svarande, som inte förslår alt de måste bestrida
eller inte förmår all formulera etl bestridande.

Skälen
för mitt förslag: Som tidigare nämnts kan skadeståndskrav för närvarande inte
handläggas i mål om belalningsföreläggande.

I
1977 års departementspromemoria föreslogs all del nya lagsöknings-förfarandet i
begränsad utsträckning skulle öppnas för skadeståndskrav. Som skäl anfördes bl.
a. all frågan om ett visst anspråk skall definieras som skadestånd eller
inordnas under något annat juridiskt begrepp ibland är tveksam och alt det vore
värdefullt all slippa de tillämpningsproblem som uppkommer. Vidare skulle del i
åtskilliga bagatellfall vara till fördel om också etl skadeståndskrav kunde
hanleras i ell summariskt förfarande.

I
den nämnda promemorian föreslogs all enbart skadeståndsyrkanden avseende mindre
belopp än halva basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skulle
få handläggas i summarisk ordning. Förfarandet skulle vidare begränsas lill
sakskada eller lill skada som uppkommit i avtalsförhållande. Som skäl för dessa
begränsningar angavs i promemorian (s. 74 O bl. a. alt del i fråga om
skadeståndskrav finns en större risk för obefogade eller överdrivna krav än när
det gäller andra slag av fordringar. Särskilt ansågs delta vara fallet i fråga
om ideell skada eller annan skada där objektiva hållpunkter för bedömningen
saknas.

Rättegångsulredningen
uttalade i betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i
tingsrätt (s. 72 O all risken att svaranden förblir passiv lorde vara minsl
just i de fall där kravet går utöver den i 1977 års promemoria föreslagna
beloppsgränsen. Utredningen hävdade också att en inskränkning till fordringar
som avser sakskada eller skada som uppkommit i ett avtalsförhållande leder lill
nya gränsdragningssvårigheler och atl följden av passivitet från svarandens
sida bör ställas mot de rälldsemöjligheler som alllid måste finnas i en
summarisk process. Rättegångsulredningen ansåg all den obetydliga skillnaden
mellan en summarisk process och en Ivislemålsprocess med möjlighet lill s.k.
skriftliga Iredskodomsförelägganden inte motiverar all man undantar några
skade-slåndsfordringar från den summariska processen.

Jag
håller med om all förbudet all använda belalningsföreläggande för
skadeståndskrav för med sig åtskilliga tillämpningssvårigheter. Många gånger är
del svårt alt avgöra om en viss fordran skall anses utgöra skadestånd eller
inte, trots all del numera finns en ganska rikhaltig praxis och ingående
analyser i doktrinen.

Jag kan också instämma i
all risken för ogmndade eller överdrivna krav

förmodligen är större vid skadeståndsanspråk än vid andra krav. Detta

gäller i och för sig också vid handläggning i vanlig rättegång. Alt denna risk

ansetts motivera att skadeståndsanspråk undantas från handläggning i mål

om belalningsföreläggande hänger samman med all sökandens yrkande i

dessa mål i princip skall godtas, om del inte bestrids av svaranden. Denne

kan alltså på gmnd av passivitet eller oförmåga att svara i den ordning som

är fömtsatt komma att åläggas betalningsskyldighet för ell ogmndal krav. 40

I den nya
tingsrällsprocessen får domstolen meddela Iredskodom under Prop. 1989/90:85 den
skriftliga förberedelsen i alla disposiliva tvistemål. Svarandens underlåtenhet
alt yttra sig kan alltså i sådana mål få samma verkan som i den summariska
betalningsprocessen. Bestämmelsen om iredskodomsfördäg-gande är en s. k.
fakultativ handlingsregel för rätlen. Del betyder alt rätten får men inte
behöver använda sig av möjligheten. Innan sådant föreläggande utfärdas skall
rätten också företa en viss materiell prövning av anspråket Gfr 44 kap. 8 §
andra stycket RB). Det finns dock inget formellt hinder mot all etl
skadeståndskrav bifalls i den ordinära Ivislemålsprocessen ulan alt svaranden
har ingått i svaromål.

Många
typer av skadeståndsanspråk är lill sin natur sådana atl de ofta är tvistiga.
För dessa krav är den summariska processen mindre väl lämpad. Del finns
emellertid andra typer av skadeståndsfordringar som med fördel skulle kunna
hanteras i den summariska processen. Ett exempel är inom-obligatoriskt
skadestånd, där del alltså finns etl avtal mellan partema. Vissa typer av
sakskador lorde också kunna hänföras dit. Skadeståndsanspråk som riktar sig
mot enskilda personer avser ofta självrisk på försäkring, där själva beloppet
regelmässigt är oslridigl.

En
lösning som innebär all det summariska förfarandet öppnas för vissa typer av
skadeslåndsfordringar medan andra lämnas utanför skulle, som
rättegångsulredningen påpekat, leda lill nya avgränsningsproblem. Delta skulle
strida mot tanken på ett enklare och mer tillgängligt förfarande. Att i detta
sammanhang laborera med beloppsgränser är inte heller särskilt tilltalande. Och
all behålla del nuvarande skadeståndsförbudel ser jag inte som någon länkbar
lösning.

Jag
kan naturligtvis inte utesluta atl en möjlighet all ansöka om betalningsföreläggande
för skadeståndsanspråk skulle kunna leda lill någon ökning av del totala
antalet skadeståndskrav, men del skulle förvåna mig om del blev någon ökning av
betydelse. De som fmklar en ökning tänker sig tydligen all de nya kraven kommer
all vara obefogade och snarast komma från kvemlanler; i den mån reformen kan
underlätta framförandet av befogade skadeståndsanspråk kan den ju knappast
kritiseras. Del är inte särskilt myckel svårare all skriva en stämningsansökan
med ett skadeståndskrav än en ansökan om belalningsföreläggande med
motsvarande krav. Ingel talar för alt det nuvarande förbudet mot
skadeståndskrav i belalningsföreläggande utgjort något verksamt hinder mot
ogmndade och överdrivna skadeståndskrav.

En
annan sak är all den nu föreslagna ändringen kommer atl styra en del mål från
gmppen ansökningar om stämning till gmppen ansökningar om
belalningsföreläggande. Del innebär i sin lur alt man får räkna med ett ökat
antal beslridanden inom den senare gmppen. Å andra sidan bör den som förväntar
sig ell bestridande från motparten redan från början välja all ansöka om
stämning.

Som
jag strax återkommer lill (avsnitt 2.10.5) föreslårjag en regel enligt

vilken kronofogdemyndigheten skall få överlämna lill tingsrätt mål där

yrkandet kan antas vara ogmndal eller obefogat. Denna regel medför atl

kronofogdemyndighetema inte tvingas medverka till exekutionstitlar i

sådana fall där det berättigade i kravet med fog kan ifrågasättas, men 41

bestridandel uteblir.
Regeln innebär etl visst skydd för svaranden mot ogmndade och obefogade krav
och den lar särskilt sikte på skadeståndsanspråk. Del finns för övrigt
knappast anledning all anta alt svaranden skulle vara mindre benägen alt
bestrida ell obefogat skadeståndsanspråk än andra obefogade krav. En
ytterligare spärr mot materiellt orikliga avgöranden i den summariska
processen — och för övrigt även oriktiga tredskodomar - utgör svarandens räll
till återvinning.

De farhågor som framförts
all kronofogdemyndighetema inte skall vara skickade att hanlera
skadeståndskraven finner jag mot denna bakgmnd överdrivna.

Jag förordar alltså i
likhet med promemorian att den summariska processen skall stå öppen för alla
typer av skadeståndskrav.

Prop.
1989/90:85

2.9.3
Fastställelse av att betalning för en fordran skall utgå ur viss egendom

Mitt förslag:
Nuvarande möjlighet all i lagsökningsmål få fastställt all betalning för en
fordran skall utgå ur viss egendom behålls i den nya summariska processen.

Promemorians
forslag: Institutet får ingen motsvarighet i del nya summariska förfarandei.

Remissinstanserna:
Promemorians förslag har kritiserats av nästan samtliga som har berört frågan.
De anser alt del summariska förfarandei skulle förlora åtskilligt i
eflFeklivilel och attraktionskraft om förslaget genomfördes. Samtidigt menar
de alt del inte skulle innebära några påtagliga problem alt i det nya systemet
behålla samma möjligheter som i dag.

Skälen för mitt förslag:
En ansökan om lagsökning kan i dag avse mer än personlig betalningsskyldighet
för gäldenären. På ansökan av en borgenär kan rätten också förklara atl den
fordran han har skall fastställas atl utgå ur viss egendom, som utgör säkerhet
för hans fordran, s. k. belalningsfaststäl-lelse.

Om panträtt i fast
egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek skriftligen har
upplåtits för en förfallen fordran som gmndas på ell skriftligt fordringsbevis,
kan borgenären för närvarande genom lagsökning söka betalning ur den egendom i
vilken panträtten eller förelagshypolekel gäller. Motsvarande gäller om
borgenären har inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg (1 §
andra stycket lagsökningslagen). Utslaget innebär i dessa fall all borgenärens
fordran fastställs all utgå ur egendomen med den förmånsrätt som gäller enligt
lag (13 § andra meningen lagsökningslagen). Utslaget kan förenas med all
gäldenären åläggs personligt betalningsansvar. Det är vanligtvis den som
personligen svarar för fordringen som också är ägare lill egendomen. Ibland är
dock ägaren av egendomen inte personligen belalningsskyldig. Talan får då
riktas mot gäldenären i fråga om del personliga betalningsansvaret och i övrigl
mot innehavaren av egendomen; delta kan ske i etl och samma lagsökningsmål.

Ell
beslut med förklaring all en fordran skall utgå med särskild förmåns-

42

räll i fast egendom,
registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade Prop. 1989/90:85

reservdelar lill
luftfartyg innebär all egendomen skall anses omedelbart

utmätt. Om borgenären inte
inom två månader från del utslaget vann laga

kraft hos
kronofogdemyndigheten begär exekutiv försäljning av den på

detta sätt utmätta
egendomen, förfaller dock ulmälningsverkan (4 kap.

27 § UB).

Möjligheten
all anlita den summariska processen för sådan belalnings-faslställelse som jag
nu redogjort för har stor betydelse för vårt kreditväsende. I cirka tio
procent av lagsökningsmålen fastställs att fordran skall utgå ur en fastighet
eller ell skepp.

De
ulan jämförelse vanligaste fallen avser belalningsfaslslällelse i faslig-hel.
BeträflFande fast egendom är överlåtelse av äganderätt beroende av skriftligt
avtal och panträtt för sin uppkomst beroende av inteckning. Fömtom den vanliga
materiella prövningen av de skriftliga fordringsbevisen och
panträttsupplåtelsema kontrollerar rätten i dessa mål också hos
inskrivningsmyndigheten alt sökandens påståenden om inteckning i fastigheten
är rikliga. En del av dessa kontroller måste i stället kronofogdemyndigheten
göra, om samma möjligheter skall kunna erbjudas inom del nya förfarandet.

1
promemorian föreslogs ingen motsvarighet lill den nuvarande
belal-ningsfastslällelsen. Promemorians invändningar var all den erforderliga
prövningen av ansökningama skulle bli för omfattande för atl lämpa sig för
förfarandei hos kronofogdemyndigheten och all del skulle krävas all sökanden
gav in skriftlig dokumentation över panträtt och inteckningar.

Möjligheten
lill belalningsfaslslällelse med omedelbar ulmälningsverkan är praktiskt
viktig. Remissutfallet på denna punkt är entydigt. Särskilt från
kreditmarknaden har man poängterat institutets stora roll. Även de som i och
för sig har accepterat promemorians förslag har påpekat atl del skulle innebära
en försämring. Särskilt viktigt all notera är all RSV och
kronofogdemyndighetema är beredda all ta på sig del merarbete del skulle
innebära att ha kvar institutet betalningsfastställelse.

Om
man inte öppnar en möjlighet till belalningsfaslslällelse i del summariska
förfarandei, hänvisas sökandena all i många fall i stället ansöka om stämning
vid tingsrätt. Det är en utväg som måste anvisas i en del fall i detta
lagförslag, men den får inte användas för ofta om det nya systemet totalt sett
skall leda till eflfektivitetsvinster. Strävan måste vara all del summariska
förfarandet skall fånga upp så stor dd som möjligt av målen och att
stämningsvägen skall användas endast när en måltyp inte lämpligen kan inordnas
i det summariska förfarandei. Institutet belalningsfaslslällelse kan
emellertid — lämpligt utformat — enligt min mening rymmas i den summariska
processen. Jag skall nu gå närmare in på hur detta skall gå lill.

Panträtt
i fast egendom kan upplåtas muntligen eller skriftligen. Den

bakomliggande fordringen kan också gmnda sig på muntligt eller skriftligt

avtal. För en giltig panträttsupplålelse i fast egendom fordras dock alltid

atl fastighetsägaren överlämnar pantbrev som pant för fordran. Motsva

rande regler gäller för upplåtelse av panträtt i skepp eller skeppsbygge och

upplåtelse av företagshypotek. Men för att belalningsfaslslällelse skall 43

kunna
ske genom lagsökning måste enligt gällande regler panträtt eller Prop.
1989/90:85

företagshypotek
ha upplåtits skriftligen och även själva fordringen måste

gmnda
sig på ett skriftligt fordringsbevis. Medgivande av inteckning i

luftfartyg
eller reservdelar lill luftfartyg skall vara skriftligt och fordringen

skall
gmnda sig på skriftlig fordringshandling. Reglerna om dessa säker-

hetsupplålelser
finns i jordabalken, sjölagen (1891:35 s. 1), lagen

(1984:649)
om företagshypotek och lagen (1955:227) om inskrivning av

räll
lill luftfartyg.

En
fråga är i vilken mån dessa olika krav på skrifllighet bör behållas i del nya
summariska förfarandet.

Del
finns ingen anledning all i del nya systemet behålla kravet på skriftlig
dokumentation av själva fordringen just i de fall som gäller upplåten panträtt
eller företagshypotek; dessa fordringar skall inte behöva granskas noggrannare
än andra under fömtsättning all svaranden genom ell enkelt bestridande kan
undgå all målet avgörs lill hans nackdel. Däremoi måste kronofogdemyndigheten
kontrollera all panlräll respektive företagshypotek har upplåtits för
fordringen på ett giltigt sätt. Detta kan i del skriftliga förfarandei ske
endast genom alt skriftlig dokumentation över upplåtelsen ges in. Inom parentes
kan jag i del sammanhanget påpeka att det vanligaste är all panlförskrivningen
tecknas på en skriftlig fordringshandling. Själva pantbreven respektive
förelagshypoleksbreven behöver däremoi inte ges in, men kronofogdemyndigheten
måste, på samma sätt som domstolen nu gör, hos den myndighet som beviljar
inteckning kontrollera all del finns inteckningar som svarar mot breven.

Vidare
måste kronofogdemyndigheten kontrollera alt ansökningen riktar sig mot rätt
svarande. För fastighelsfallen gäller all talan skall riktas mot den som i
civilrältslig mening skall anses som fastighetsägare men atl den också kan riktas
mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före
talans väckande har överlåtit egendomen.

BeträflFande
luftfartyg råder särskilda förhållanden. Inteckningsmed-givandel skall tecknas
på den skriftliga fordringshandlingen. Panträtten uppkommer genom atl
inskrivningsmyndigheten beviljar inteckning. Bevis om detta tecknas på
fordringshandlingen. Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon ändring
i vad som gäller härvidlag. Här bör därför kravet på skrifllighet behållas både
vad gäller fordringen och inteck-ningsmedgivandel. Såsom framgått finns del
alltså i luflfartygsfallen ingen panträttsupplålelse. I stället skall
kronofogdemyndigheten i dessa fall kontrollera att inteckning har beviljats.

Som
framgått av den tidigare redogörelsen medför fastställelse lill betalning i
företagshypotek inte omedelbar ulmälningsverkan enligt 4 kap. 27 § UB. Detta
skulle inte vara möjligt eftersom egendomen i fråga inte är tillräckligt väl
identifierad på detta stadium. Jag föreslår inga ändringar härvidlag.

En
fordran kan också fastställas all utgå ur vanlig lös egendom, t. ex. på

gmnd av pant- eller retentionsrätt. Detta kan dock för närvarande inte ske

genom lagsökning. Det har inte framkommit all del finns något behov av

att i det nya summariska förfarandei utvidga användningen av institutet

lill att omfatta även vanlig lös egendom. 44

Del kan förekomma all en
äldre inleckningshandling ligger som säkerhet för en muntlig fordran. Då saknas
såväl skriftligt fordringsbevis som skriftlig panlförskrivning. Enligt en äldre
lydelse av lagsökningslagen kunde lagsökning ändå äga mm om ansökan riktades
mot egendomen. Genom särskilda övergångsbestämmelser har öppnats möjlighet till
lagsökning även i dessa fall. Luftfartygen berörs inte av dessa bestämmelser.
Med mitt förslag försvinner problemet såvitt gäller kravet på skriftlig
fordringshandling. Däremoi bör det genom en övergångsbestämmelse bli möjligt
all få belalningsfaslslällelse i summarisk ordning också i fall då en
inleckningshandling som rör egendomen i fråga vid ikraftträdandet av den nya
lagen utgör pant eller annan säkerhet för fordran även om säkerhelsupplålelsen
inte har skett skriftligen.

Prop.
1989/90:85

2.9.4
Förfallokravet

Mitt förslag:
Tiden för fullgörelse måste vara inne när ansökan om betalningsföreläggande
eller handräckning görs. Framgår del av ansökningen alt så inte är fallet,
skall ansökningen avvisas. Om föreläggande utfärdas och svaranden bestrider
all liden för fullgörelse har inträtt, skall målet överlämnas lill tingsrätt
under förutsättning atl sökanden begär del.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
De som har ullalat sig i frågan anser det riktigt all ell krav skall få göras
gällande i summarisk process bara om det är förfallet och alt
kronofogdemyndigheten därför skall göra en viss prövning av den frågan.

Skälen
för mitt förslag: För lagsökning gäller i dag som uttrycklig fömtsättning all
den åberopade fordringen är förfallen till betalning. Någon motsvarande
uttrycklig regel finns inte för belalningsföreläggande. En prövning av att
fordringen är förfallen lill betalning sker dock hos tingsrätterna, men
underlaget för prövningen är begränsat till den utredning som borgenären
tillhandahåller vid sin ansökan.

Som framhålls i promemorian
lorde del rimma mindre väl med allmänna rättsgmndsatser all en gäldenär åläggs
att betala innan fordringen är förfallen lill betalning. För den nya summariska
processen bör därför uppställas som ett generellt krav alt fordringen skall
vara förfallen lill betalning eller — vid handräckning — alt tidpunkten för
annan fullgörelse har inträtt. Prövningen bör i den delen dock lämpligen
begränsas till vad som nu gäller i mål om belalningsföreläggande. Det innebär
alltså att sökanden normall inte behöver förete någon bevisning om att
fordringen är förfallen till betalning eller all lidpunkten för annan
fullgörelse har inträtt och att kronofogdemyndigheten inte skall behöva
ifrågasätta uppgiften. Sökanden bör vid krav på betalning åläggas atl i
ansökningen ange förfallodagen och hans påstående härom bör godtas, om det inte
av ansökningen eller till denna bifogade handlingar framgår att förfallodagen
inte

45

är inne. Frågan kan
emellertid komma upp också när svaranden bemöter sökandens anspråk.

För närvarande gäller att
en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall avvisas, om det
framgår all fordringen inte är förfallen lill betalning. Frågan om fordringen
är förfallen lill betalning eller inte kan emellertid ibland vara svår att
bedöma. För den prövning som då kan krävas lämpar sig den summariska processen
normall sett mindre väl. Om del emellertid av de uppgifter som lämnais i
ansökningen eller på annat sätt klart framgår atl lidpunkten för fullgörelse
ännu inte har inträtt, bör kronofogdemyndigheten kunna avvisa ansökningen
direkt.

Om kronofogdemyndigheten
inte finner något hinder mot att ta upp ansökningen, skall myndigheten - enligt
vad jag senare kommer atl utveckla — utfärda ett föreläggande för svaranden atl
yttra sig över ansökningen. Om svaranden då bestrider ansökningen, skulle
målet på sökandens begäran överlämnas till tingsrätt. Hovrätten för Västra
Sverige har föreslagit ell undantag från den ordningen i just de fall som nu
diskuteras, nämligen all kronofogdemyndigheten skall få avvisa ansökningen, om
det efler bestridandet står klart atl kravet inte är förfallet; överlämnande
lill tingsrätt skulle i detta fall bara vara en onödig omgång.

Den lösning som hovrätten
föreslår kan förefalla praktisk och arbetsbe-sparande. Emellertid för den med
sig all beslridandena måste granskas på ett mer ingående sätt än jag vill
förorda. Förfallokravet är bara etl av många länkbara hinder för all
ansökningar skall kunna tas upp lill prövning. Om alla beslridanden skulle
granskas med utgångspunkt i om något formellt hinder för upplagande av
ansökningen hade förelegal, blir detta myckel omständligare än den enkla
handläggningsregel för mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning
som innebär att alla bestridanden behandlas lika och att målen efler
bestridande överlämnas till tingsrätt, om sökanden begär det. Det lär knappast
heller bli särskilt vanligt alt sökanden begär att målet skall överlämnas lill
tingsrätt om kravet inte är förfallet till betalning. Någon ökad arbetsbörda
för lingsrältema lill följd av förslaget i denna del behöver därför inte
befaras.

Mot
denna bakgmnd förordar jag all den i promemorian framlagda lösningen genomförs.

Prop.
1989/90:85

2.9.5
Vissa speciella typer av handräckningsmål

Mitt förslag: De
handräckningsmål som enligt särskilda föreskrifter skall tas upp av tingsrätt
enligt reglema i nuvarande 17 § handräckningslagen skall handläggas som mål om
särskild handräckning.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har i
allmänhet inte uttryckligen kommenterat denna del av förslaget om särskild
handräckning.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 17 § handräckningslagen är lagen tillämplig även i fråga om sådan
handräckning som enligt särskilda bestämmelser

46

skall prövas av tingsrätt.
Exempel på sådana bestämmelser är 12 kap. 26 § Prop. 1989/90:85 jordabalken, 29
§ bostadsrältslagen (1971:479), 21 kap. 4§ vallenlagen (1983:291), 106 § lagen
(1939:608) om enskilda vägar, 15 § lagen (1963:537) om gravrätl m.m., 39§
naturvårdslagen (1964:822), 47§ miljöskyddslagen (1969:387) och 72 § väglagen
(1971:948). En närmare redovisning av de lagmm som är av intresse återkommer
jag lill i specialmoliveringen. Dessa lagmm innehåller regler om handräckning
när någon är skyldig alt lämna annan tillträde någonslans, flytta på något e.
d. I dessa fall gäller särskilda regler om rättsmedel och rättskraft. Talan mot
utslaget förs genom besvär lill hovrätten och utslaget hindrar inte all part
väcker talan i den ordning som är föreskriven för tvisten i fråga.

Som
påpekats i promemorian är handräckningen i dessa fall av delvis annan karaktär
än handräckning i allmänhet enligt handräckningslagen. Befogenheten atl
förordna om handräckning är regelmässigt begränsad lill vissa särskilt angivna
fall när någon har bmtit mot en föreskrift eller överträtt ell förbud som har
meddelats till skydd för ell allmänt eller enskilt intresse. Handräckning kan i
dessa fall också användas när någon inte frivilligt fullgör en lagstadgad
skyldighet. Ibland kan handräckningen meddelas på begäran av den myndighet som
har tillsyn över tillämpningen av lagen i fråga eller av allmän åklagare. 1
andra fall kan enskilda begära sådan handräckning.

Del
är i dessa särskilda handräckningsmål tydligt all del finns en mycket stark
presumtion för att handräckning skall beviljas, om del föreligger en sådan
situation som avses i de aktuella lagmmmen. Del bakomliggande rättsförhållandet
behöver inte beaktas i handräckningsmålel utan kan alllid las upp i den ordning
som är föreskriven för tvisten i fråga.

Som
jag har framhållit tidigare får handräckningsprocessen i del nya enhetliga
systemet en annan karaktär än i dag. Den vanliga handräcknings-processen är
avpassad främst för de fall där svaranden inte fullgör sin skyldighet
frivilligt men å andra sidan inte förväntas ha någon invändning mot
skyldigheten som sådan. 1 de nu aktuella situationema är det tvärtom troligast
all svaranden motsätter sig den begärda handräckningen. Det framstår mot den
bakgmnden som uppenbart alt de särskilda handräckningsfallen inte bör
behandlas som vanlig handräckning enligt den nya lagen.

Däremoi
lämpar sig den särskilda handräckningen enligt den nya lagen väl för de nu
nämnda handräckningsmålen; här tillhandahålls ell förfarande som möjliggör
snabb verkställighet även om svaranden bestrider. Denne har å sin sida räll
alt få del bakomliggande rättsförhållandet prövat i vanlig Ivislemålsprocess
vid domstol. De nu berörda handräckningsmålen bör alltså handläggas inom ramen
för den nya summariska processen och i den ordning som gäller för särskild
handräckning.

Jag
skall också säga något om en annan gmpp av handräckningsfall. I en

del andra författningar föreskrivs det att kronofogdemyndigheten skall

lämna handräckning, främst i sådana fall där någon behöver hjälp med att

komma i besittning av något. Dessa fall gäller alltså handräckning som

söks direkt hos kronofogdemyndigheten utan all del finns någon verksläl-

lighelsliiel. 1 promemorian föreslogs all en del av dessa fall skulle regleras 47

inom
ramen för den nu beskrivna särskilda handräckningen. Förslaget avstyrktes av så
gott som samtliga remissinstanser som yttrade sig i frågan.

De vanligaste fallen i den
gmpp del nu gäller avser återtagande av avbelalningsgods enligt
konsumenlkredillagen (1977:981) och lagen (1978:599) om avbelalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. Men del finns flera andra, inte lika vanliga exempel.
Enligt 7 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) kan sålunda konkursförvaltaren
begära handräckning av kronofogdemyndigheten för alt få tillgång till bl. a.
konkursgäldenärens bo och räkenskapsmalerial. Enligt 8 kap. 18 § UB har köparen
av utmätt egendom räll alt vid behov få handräckning av kronofogdemyndigheten
för alt komma i besittning av egendomen. Enligt 5 kap. 32 § fastighelsbildningslagen
(1970:988) har tillträdare till mark eller byggnad rätt atl få handräckning av
kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen om någon ulan
skäl vägrar atl avträda denna. Enligt 5 kap. 55 § lagen (1933:269) om ägofred
har ägaren lill intaget hemdjur i vissa fall räll lill handräckning av
kronofogdemyndigheten för att få ut djuret.

Som jag nämnde kan i dessa
fall handräckning verkställas på begäran direkt hos kronofogdemyndigheten ulan
alt del finns någon exekutionstitel. För all handräckning skall kunna meddelas
krävs det därför atl del är fråga om klara fall. För målen om återtagande av
avbetalningsgods finns en uttrycklig regel all handräckning för återtagande får
beviljas endast om del är uppenbart alt fömtsättningama enligt respektive lag
föreligger. I de andra fallen lär ell liknande betraktelsesätt tillämpas även
om uttryckliga regler saknas. Endast i de fall som kronofogdemyndigheten inte
bedömer som tillräckligt klara är den rällssökande hänvisad lill att först
skaflFa sig en exekutionstitel på vanligt sätt.

Enligt remissinslansemas
samstämmiga uppfattning fungerar det beskrivna systemet bra. Även jag finner
det omotiverat all applicera den nya lagens regler på dessa handräckningsfall.
Jag föreslår därför ingen ändring av gällande ordning.

Prop.
1989/90:85

2.10 Ansökan

2.10.1
Allmänna bestämmelser om ansökan m. m.

Mitt förslag:
Ansökan skall vara skriftlig och anses, om inte annat anges, omfatta både den
summariska processen och påföljande verkställighet. Tillstånd skall kunna ges
för all göra ansökningen med hjälp av ADB-media. - Inga muntliga förhandlingar
skall kunna hållas inom ramen för del summariska förfarandet.

Promemorians förslag:
Ansökan skall vara skriftlig. Inga muntliga förhandlingar skall kunna hållas.

Remissinstanserna har —
med de undanlag somjag strax skall redogöra för — tillstyrkt förslaget eller
lämnat det ulan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Som anförs i promemorian bör den nya summariska processen utformas så all
sökandena i de flesta fall själva — utan

48

hjälp
av ombud eller biträde - skall kunna upprätta och ge in sina Prop. 1989/90:85
ansökningshandlingar. Blanketter för dessa ansökningar bör finnas vid
kronofogdemyndighetema och på andra lämpliga ställen. Eftersom ett bifall till
ansökningen skall kunna leda till verkställighet och normall sett få
rätlskraflsverkan måste del krävas atl ansökningen är så utformad atl sökandens
krav kan individualiseras. Yrkandet måste framgå klart av ansökningen. Hur pass
ingående gmnden för yrkandet måste redovisas får däremoi bero på
omständigheterna i det enskilda fallet. Del kan finnas anledning att i del här
hänseendet ställa något högre krav på en ansökan om handräckning, bl. a.
eftersom verkställigheten i dessa fall kan vara mer komplicerad än
verkställighet i mål om betalning. 1 det nya summariska förfarandei reduceras
kraven på skriftlig dokumentation till stöd för ansökningen. Emellertid kan
del ofta underlätta preciseringen av gmnden för yrkandet om man bifogar någon
handling, t.ex. ett kontrakt eller en faktura, och hänvisar lill denna.

Under
remissbehandligen har RSV och många andra påpekat att stora
eflFektivilelsvinsler kan uppnås, om verkställigheten knyts närmare till
ansökningen i den summariska processen än vad som skulle bli möjligt enligt
promemorieförslaget. Först genom en sådan närmare anknytning tillvaratas — har
det påpekats — fullt ul de fördelar som ell överförande av den summariska
processen till kronofogdemyndigheterna kan ge. RSV har föreslagit att
kronofogdemyndigheten självmant skall verkställa utslaget, om inte sökanden
uttryckligen i sin ansökan har begärt all ett kommande utslag inte skall
verkställas. Jag ansluter mig lill remissinstansernas inställning på denna
punkt och lill den laglekniska lösning som RSV har förordat.
Kronofogdemyndigheten bör alltså åläggas alt verkställa de utslag som
ansökningarna leder lill, om sökanden inte i det enskilda fallet har avböjt
detta. Såsom lagrådet påpekat bör detta åläggande regleras i UB och en
hänvisning dit bör tas in i lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

Den
ordning jag nu har förordat medför atl sökanden redan från början bör ange om
han har några särskilda önskemål vad gäller den kommande verkställigheten. Den
medför också alt löpande skuldebrev och andra handlingar, vilkas företeende
utgör villkor för rätt all kräva betalning eller fullgörande av annan
förpliktelse, lämpligen bör ges in samtidigt med ansökningen Ofr 2 kap. 2 §
UB). Vidare krävs en samordning av avgifterna för den summariska processen och
verkställigheten. Systemet fömtsätter också atl dessa avgifter normah skall få
debiteras i efterskott och inte alllid utgöra en fömtsättning för all
ansökningen skall kunna las upp lill prövning.

1
fråga om kravet på skrifllighet vid ansökan har RSV och några kronofogdemyndigheter
anfört all möjlighet borde öppnas att göra ansökan genom överiämnande av ell
magnetband med ADB-lagiade uppgifter. RSV har i detta hänseende anfört:

Enligt
förslaget skall ansökningarna i den nya summariska processen

vara skriftliga.

Merparten av alla betalningskrav i den summariska processen ges för 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

närvarande in av
inkassoförelag. Dessa företag utnyttjar redan ADB-stöd i Prop. 1989/90:85
betydande omfattning. Eftersom handläggningen av bl.a. belalningsan-språk i den
nya summariska processen fömtsätts ske med ADB-stöd är del önskvärt all förelag
som i betydande omfattning ger in ansökningar tillåts göra del genom att
överlämna magnetband med de i lagförslaget föreskrivna uppgifterna för
ansökningarna. En sådan ordning möjliggörs genom atl kravet på ingivande av
skriftliga fordringsbevis har slopats. Den skulle vara synneriigen rationell
och resursbesparande. Riksskatteverket föreslår därför att det i den föreslagna
9 § lagen om belalningsföreläggande och handräckning förs in ett andra stycke
med följande lydelse.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om
ansökningar som inges av den som driver inkassoverksamhel enligt inkasso-lagen
(1974:182) medge undantag från kravet på skriftlighet i första stycket.

Upplysningsvis
kan nämnas att ett liknande förfarande för närvarande diskuteras inom
riksskatteverket i fråga om ansökningar om verkställighet av betalningsanspråk
i enskilda mål (del s. k. ADB-E-projeklet).

Jag
bedömer att det finns stora eflFeklivitelsfördelar med RSV:s förslag och jag
ser inga hinder mot att det genomförs. Jag kan också i princip ansluta mig lill
den laglekniska lösning som RSV föreslagit, alltså all regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer bemyndigas atl medge undantag från skrifllighetskravet.
Jag anser det emellertid inte nödvändigt all i lagtexten uttryckligen inskränka
dispensmöjligheten till dem som bedriver inkassoverksamhel.

Förfarandei
med ADB-stödd ansökan synes bäst avpassat för de enklare betalningsmålen. RSV
har under hand beräknat all ca 80 procent av ansökningarna kommer att kunna
göras med hjälp av ADB-media. Det är uppenbart all här är stora
eflFeklivitetsvinster all hämta för alla berörda.

Frågor
om förhållandet mellan etl ADB-stött ansökningsförfarande och dalalagens
(1973:289) krav på tillstånd för personregister får uppmärksammas i del
fortsatta lagstiftningsarbetet.

I
enlighet med promemorieförslaget, som i denna del lämnais utan erinran av
remissinstanserna, anser jag att det inte bör införas någon möjlighet till
muntliga ansökningar i den summariska processen. Som jag strax kommer närmare
in på (avsnitt 2.11.2) anser jag inte heller atl ett bestridande bör få ske
muntligen.

Detta
för mig över lill frågan om muntliga inslag i övrigl i del summariska förfarandei.
För närvarande finns möjlighet alt hålla sammanträde i mål om
belalningsföreläggande, om borgenären begär del och rätten finner det lämpligt
(23 § lagsökningslagen). Denna möjlighet fyller i dag inte något praktiskt
behov. 1 den nuvarande handräckningslagen finns inte utrymme för sammanträden.

1 belalningsmålen och de
vanliga handräckningsmålen hos kronofogde

myndigheterna i del nya förfarandet kommer del inte att finnas något

behov av muntliga förhandlingar. Något annorlunda ställer del sig i de

särskilda handräckningsmålen, som ju skall avgöras av kronofogdemyn

digheten även om de visar sig vara tvistiga. Under remissbehandlingen har

från något håll föreslagits att kronofogdemyndigheten skall få hålla förhör i

de målen. Jag har i och för sig förståelse för önskemålet att kronofogde- 50

myndigheten på detta sätt
skall kunna skaflFa sig bättre underlag för sitt avgörande.

Enligt gällande regler i
UB kan kronofogdemyndigheten hålla förhör med svaranden eller tredje man i
ulsökningsmål. Dessa förhör syftar främst lill all få fram uppgifter om
tillgångar och skulder och förhören kan hållas ulan atl sökanden är närvarande.
Vidare kan kronofogdemyndigheten hålla muntlig förhandling i frågor om
fördelning av influtna medel. Förhör eller andra muntliga förhandlingar i de
särskilda handräckningsmålen skulle emellertid få en annan karaktär och mera
likna en domstols-rättegång. Sådana sammanträden förefaller därför inte passa
särskilt bra in i kronofogdemyndigheternas verksamhet. Dessutom motverkar
muntliga förhandlingar del starka önskemålet om snabba avgöranden i de
särskilda handräckningsmålen. Jag är därför inte beredd all förorda muntliga
förhandlingar av något slag inom den summariska processen. En annan sak är all
parterna muntligen kan lämna kompletterande upplysningar i målen i enlighet med
de allmänna reglema i 14 § förvaltningslagen (1986:223).

En annan fråga gäller
vilka krav som skall ställas på ansökningens uppgifter om parterna. Enligt
promemorian bör samma regler gälla som för vanliga tvistemål vid domstol. Dessa
regler sammanfaller med vad som nu gäller enligt lagsökningslagen och
handräckningslagen. Reglerna återfinns i 33 kap. 1 § RB. Jag ansluter mig till
förslaget.

Ytterligare en fråga som
bör beröras i detta sammanhang gäller ändring av talan. Enligt min mening bör
det inte råda något principiellt förbud mot all sökanden ändrar sin talan innan
föreläggande utfördas för svaranden alt yttra sig. Frågan har ingen större
betydelse eftersom föreläggandel normall kommer atl utfördas myckel kort lid
efler del all ansökningen kom in. Efter det atl föreläggande utfärdats kan
sökanden på del summariska stadiet inte förändra sin talan i målet på annat
sätt än all han inskränker den; detta följer av det sätt på vilket den
summariska processen är utformad och behöver inte uttryckligen framgå av lag. 1
mål som efter bestridande har överlämnats lill tingsrätt gäller RB:s regler om
ändring av talan.

Prop.
1989/90:85

2.10.2
En eller flera svarande?

Mitt förslag: En
ansökan i det nya summariska förfarandei skall kunna riktas mot flera svarande.

Promemorians förslag: En
ansökan skall kunna riktas mot endast en svarande.

Remissinstanserna:
Samtliga som särskilt har yttrat sig över förslaget har påpekat all del innebär
nackdelar att en ansökan kan riktas mot endast en svarande. Några har ändå
godtagit förslaget med tanke på intresset av atl göra förfarandet enkelt. De
flesta av dem som yttrat sig har emellertid uttryckligen motsatt sig förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 20 § lagsökningslagen får i samma ansö-

51

kan
om betalningsföreläggande inte framställas krav mot mer än en gälde- Prop.
1989/90:85 när.

I
olika sammanhang har framhållits att del finns ell behov av att i en ansökan om
belalningsföreläggande kunna rikta sig mot flera betalningsskyldiga gäldenärer
samtidigt. Det gäller situationer där ett solidariskt betalningsansvar kan
föreligga, t. ex. på gmnd av borgen eller bolagsmännens ansvar i
handelsbolagsförhållanden. En borgenär som vill skaffa en exekutionstitel
beträflFande en fordran mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan i och
för sig göra detta genom ansökan om belalningsföreläggande. Då måste dock en
särskild ansökan inges för var och en av gäldenärerna och i varje ansökan
måste hela beloppet tas upp i förhållande lill varje gäldenär. Resultatet kan
bli all borgenären så småningom förvärvar lika många exekutionstitlar som
antalet gäldenärer, varje exekutionstitel berättigande lill utmätning för hela
fordringsbeloppet. Detta innebär vissa risker, särskilt om fordringen överlåts
och om verkställighet sker på gmnd av någon av exekutionstitlarna.

Frågan
om all tillåta ansökan mot flera gäldenärer i mål om belalningsföreläggande
har varit aktuell i flera lagstiftningsärenden på senare lid, bl.a. inför
ändringarna i lagsökningslagen år 1982. Del förslag som då remitterades innebar
bl.a. att ansökan om belalningsföreläggande skulle kunna riktas mot flera
solidariskt ansvariga gäldenärer. Enligt förslaget var det en fömtsättning alt
sökanden i sin ansökan angav all gäldenärerna var solidariskt
belalningsansvariga. Departementschefen uttalade (prop. 1981/82:134 s. 18) all
frågan behövde övervägas ytterligare och all den lämpligen kunde las upp i
samband med beredningen av rätlegångsulredningens belänkande om
lingsrällsförfarandel. Rätlegångsulredningens belänkande innehöll dock inte
något förslag i del här hänseendet, och frågan kom inte heller att beröras i
det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I
ansökningar om lagsökning och handräckning får enligt gällande regler
framställas krav mot flera personer. Vidare anses en ansökan om utmätning
eller annan verkställighet kunna rikta sig mot flera personer.

Promemorieförslagei
motiverades huvudsakligen av strävan efler ett enkelt och lätthanterligt
förfarande. Även jag har denna ledstjärna. Det finns emellertid också andra
viktiga hänsyn och i detta lagstiftningsärende blir det ofta en balansgång
mellan kraven på enkelhet å ena sidan och andra önskemål å andra sidan.

Del
summariska förfarandet öppnas för fler mål och blir även på andra sätt mer
attraktivt för användarna om en ansökan tillåts omfatta flera personer. Som jag
nämnde är det i de nuvarande målen om lagsökning och om handräckning möjligt
all rikta en ansökan mot flera svarande. I dessa mål är det inte ovanligt med
solidariska ansvarsförhållanden. Del skulle betyda en inskränkning av den
summariska processens användbarhet i förhållande lill vad som gäller nu om en
ansökan i del nya förfarandet kunde riktas endast mot en svarande. Det är en
konsekvens som inte bör godtas utan vägande skäl.

Jag
har tidigare — i motsats till vad som föreslogs i promemorian —

föreslagit att s. k. betalningsfastställelse skall bli möjlig även i del summa

riska förfarandet. 1 de målen finns del ofta flera parter på svarandesidan, 52

antingen
därför att ägaren lill den aktuella egendomen inte är densamme Prop.
1989/90:85 som den personligen belalningsskyldige eller därför alt det finns
flera solidariskt ansvariga för en skuld med säkerhet i t. ex. en fastighet.
Detta ökar behovet av att tillåta flera svarande.

Ell
system som tillåter flera svarande i varje mål blir egentligen komplicerat
först om ansökningen bestrids endast av någon, eller några, av svarandena.
Delta fall blir med all sannolikhet inte vanligt. När del inträffar måste
målet självfallet hanteras av någon med erforderlig juridisk utbildning.
Rällsverkningama av ell bestridande kan nämligen variera beroende på
omständighetema. Jag skall utveckla delta något.

Hanteringen
av mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning bygger på gmndregeln
atl kronofogdemyndigheten inte skall göra någon värdering av de bestridanden
som kommer in, ulan bestridda mål skall överlämnas lill tingsrätt under
fömtsättning all sökanden begär del. Denna regel bör i princip gälla även i mål
med flera svarande, där inte alla bestrider. Ell bestridande bör alltså normall
gälla endast lill förmån för den som avgivit bestridandet. Härifrån måste
emellertid göras vissa undanlag.

Den
första gmppen undantag har all göra med själva sakens art. Jag tänker på rättsförhållanden
som kan sägas vara "odelbara" i den meningen all endast ell avgörande
kan ges för alla som har del i saken. Man bmkar i dessa fall tala om all del
råder nödvändig processgemenskap mellan med-parterna. Exempel på sådana fall
som kan bli aktuella i den summariska processen är yrkande om
belalningsfaslslällelse i en fastighet som ägs av båda svarandena och yrkande
om rivning av ett stängsel på en fastighet som ägs av båda svarandena.

En
annan gmpp av undantag har alt göra med invändningens art. Inom
lagsökningsprocessen och inom det ordinära tvislemålsförfarandel bmkar man tala
om atl vissa invändningar gäller till förmån för samtliga svarande även om de
inte framförts av alla. För att invändningen skall få någon verkan måste den
emellertid styrkas eller åtminstone nå upp lill viss sannolikhet. Men någon
egentlig värdering av invändningens hållbarhet ryms inte inom del summariska
förfarandet. Det följer redan av alt bestridandet kan vara blankt och alltså
inte behöver innehålla några skäl. Delta skulle snarast tala för all — bortsett
från de nyssnämnda fallen av nödvändig processgemenskap — inga bestridanden
skulle ges betydelse för någon medpart som inte bestrider själv. En sådan
ordning skulle emellertid kunna föra med sig all kronofogdemyndigheten tvingas
atl utförda ett utslag i strid med någon regel som myndigheten har att iaktta
självmant. Jag avser den situationen all yttrandet från den bestridande visar
att del föreligger något formellt tvingande hinder mot all la upp ansökningen
eller mot atl bifalla den. Sådana hinder kan vara all ansökningen avser någonting
som inte omfattas av lagen, all liden för fullgörelse inte är inne eller att
saken redan är rättskraftigt avgjord eller föremål för tvist mellan partema i
annat sammanhang.

I
sådana undanlagsfall som jag nu pekat på bör alltså kronofogdemyn

digheten behandla alla svarandena likadant och upplysa sökanden om all

bestridandet anses gälla alla svarandena. 53

1 fall där bestridandet
tar sikte endast på del sakligt berättigade i ansökningen, såsom frågan
humvida skulden är betald eller ej, bör del aldrig komma i fråga alt låta ett
bestridande från en av svarandena komma en annan svarande lill godo.

1 mål om särskild
handräckning uppstår inte samma problem. Dels torde det i denna mållyp — i de
sällsynta fall där del finns mer än en enda svarande — regelmässigt råda
nödvändig processgemenskap mellan svarandena, dels skall avgörandet här gmndas
på en materiell prövning av alla omständigheter i målet.

Milt förslag blir alltså
atl en ansökan i den summariska processen skall få riktas mot flera svarande.
En fömtsättning bör dock vara all ansökningen i fråga om de olika svarandena
stöder sig på väsentligen samma gmnd (jfr 14 kap. 2 §RB).

Liksom i dag bör en
ansökan om belalningsföreläggande få omfatta en borgenärs samtliga fordringar
på en gäldenär oavsett om fordringama stöder sig på samma gmnd eller ej. En
fömtsättning är givelvis all gmnderna för de olika fordringama specificeras i
ansökningen. Del saknas också anledning all uppställa något hinder mot att
sökanden i samma ansökan begär såväl belalningsföreläggande som vanlig
handräckning. Del finns ell praktiskt behov av alt kunna förena två sådana
yrkanden i en ansökan, exempelvis yrkanden om avhysning och om ulfående av
obetald hyra. Det bör emellertid av praktiska skäl för gemensam handläggning i
dessa fall krävas att yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd. Däremoi
kan belalningsföreläggande och särskild handräckning inte förenas i en ansökan,
eftersom förfarandereglema här är alltför olika.

Del
finns inget hinder mot all del i ell mål uppträder flera parter på
sökandesidan, så länge de har identiska yrkanden.

Prop.
1989/90:85

2.10.3
Forum

Mitt förslag: En
ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning skall ges in lill kronofogdemyndigheten
i del län där svaranden skall anses ha sitt hemvist. En ansökan får också ges
in till kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har egendom eller där
verkställighet annars lämpligen kan ske. Ansökan får ges in till vilket som
helst av kronofogdemyndighetens verksamhetsslällen.

Promemorians förslag
överensstämmer med mitt, sånär som på all de s. k. kronokonlorens roll inte las
upp.

Remissinstanserna: De få
som har yttrat sig i frågan tillslyrker förslaget. När del gäller själva handläggningen
av målen har några remissinstanser uttryckt tvekan lill ell uttalande i
promemorian atl del bör ankomma på RSV att bestämma om målen skall handläggas
endast på huvudkontoret eller även på andra verksamhetsställen.

Skälen för mitt förslag: 1
fråga om lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning gäller för
närvarande samma fommbeslämmelser som

54

enligt
RB gäller för tvistemål. Ansökningar som gmndar sig på arrende-, Prop.
1989/90:85

hyres- och bosladsrättsupplåtdser skall dock las upp av tingsrätten i den

ort där fastigheten finns. Rätlen prövar självmant sin behörighet, men

sökandens uppgifter om de omständigheter som betingar rätlens behörig

het skall godtas, om det inte finns anledning att anta att de är oriktiga. Den

tingsrätt som har tagit upp en ansökan skall inte på nytt pröva sin behörig-

hel, om inte svaranden begär del eller fråga uppkommer om alt tillämpa

en tvingande fommregel. ■'

Del
nya summariska förfarandei skall handhas av kronofogdemyndighetema. Del faller
sig då naturligt all anknyta till de fommregler som enligt UB gäller i
ulsökningsmål. Fommreglema där har — i motsats till fommreglema i RB — inte
till främsta syfte atl underlätta för svaranden att ingå i svaromål i en tvist.
I stället tillgodoser fommreglema i UB i första hand önskemålet att
handläggning sker vid den myndighet som är lämplig från
verkslällighelssynpunkt. Delsamma bör gälla för den nya summariska processen.
Hänsynen till svarandens bekvämlighet väger ju inte särskilt tungt i ell
skriftligt förfarande av den typ det nu är fråga om.

Enligt
UB skall ansökan normall göras hos kronofogdemyndigheten i det län där
gäldenären har sitt hemvist. Ansökan om utmätning av viss egendom kan
emellertid också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där egendomen finns.
Motsvarande bör gälla vid ansökan om belalningsföreläggande eller
handräckning. Vid tillämpningen bör begreppet hemvist ges samma innebörd som
följer av 2 kap. 3 § andra stycket UB, vilket bl. a. betyder all en fysisk
person skall anses ha hemvist på den ort där han är bosall. Trots atl en
ansökan om belalningsföreläggande normall inte som vid utmätning kan sägas
rikta sig mot viss egendom, bör del även vid ansökan om belalningsföreläggande
räcka alt svaranden har egendom inom länet.

Enligt
UB får verkställighet som inte avser betalningsskyldighet sökas också hos
kronofogdemyndigheten i det län där verkställigheten lämpligen kan ske. En
sådan möjlighet bör, med tanke främst på handräckningsfallen, finnas också i
den nya summariska processen.

En
ansökan som har getts in lill en kronofogdemyndighet som inte är behörig bör
inte avvisas ulan i stället — i enlighet med vad som följer av 2 kap. 4 § UB —
överlämnas lill behörig myndighet. Överlämnande till en annan
kronofogdemyndighet bör vidare i likhet med vad som följer av samma lagmm kunna
ske, om del skulle visa sig främja målels handläggning eller om målet inte kan
handläggas ulan avsevärd olägenhet vid den myndighet där målet är anhängigt. Om
en ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning har gelts in till en
kronofogdemyndighet i ell län där svaranden tillhörig egendom finns, kan alltså
överlämnande ske lill kronofogdemyndigheten i det län där svaranden har sill
hemvist.

Risken
med atl lagfästa ell sådant förfaringssätt är naturligtvis att sökandena ägnar
fommfrågan mindre intresse än i dag och all antalet felsända ansökningar ökar,
med del merarbete detta innebär för myndighetema. De flesta som väljer den
summariska processformen är dock intresserade av alt snabbi få en
exekutionsurkund, något som självfallet inte främjas av

55

att
man sänder ansökningen fel. Motsvarande regler tillämpas för övrigl ulan några
egentliga ölägenheter i dag för utsökningsmålen.

Om ansökningen riktar sig
mot flera svarande, bör den kunna ges in lill en kronofogdemyndighet som är
räll fomm för någon av svarandena.

När det gäller
kronofogdemyndigheternas verksamhetsslällen utanför centralorten
(kronokonloren) är det enligt min mening alldeles klart all ansökningar måste
få ges in dit, oavsett om målen sedan faktiskt skall handläggas där eller inte;
en annan ordning skulle vara för svårhanterlig, både för myndighetema och
ingivarna. Registreringen av ansökningama kommer enligt vad jag har inhämtat
också all kunna ske vid andra kontor än huvudkontoret. När del gäller frågan
var inom länet själva handläggningen skall ske, menar jag alt del är en fråga
som bör regleras i kronofogdemyndighetemas arbetsordningar. Detta stämmer bäst
överens med vad som nu gäller för ärendenas fördelning inom myndighetema. Del
är också den mest praktiska ordningen, eftersom fömtsättningama skiftar i de
olika länen och också över liden.

Prop.
1989/90:85

2.10.4
Ränteyrkanden

Mitt förslag: Gmnden
för ell ränteyrkande skall normalt anges i ansökningen. Gmnden för
dröjsmålsränta på huvudfordringen behöver dock anges endast om räntan
överstiger vad som följer av räntelagens regler om dröjsmålsränta.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Ett yrkande om ränta på huvudfordringen blir för närvarande i mål om
betalningsföreläggande inte föremål för någon materiell prövning och gmnden för
ränteyrkandet behöver inte heller anges i ansökningen. Utgörs huvudfordringen
av ränta eller yrkas ränta på ränta, gäller dock all gmnden för yrkandet måste
anges i ansökningen eller framgå av bifogade handlingar. 1 lagsökningsmål
däremoi skall tingsrätten pröva gmnden för ränteanspråket. Högre ränta än som
följer av räntelagen (1975:635) godtas bara om sådan uttryckligen är utföst i
del skriftliga fordringsbeviset.

Av en ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande måste framgå begärd räntesals och för
vilken tid ränta skall beräknas. Ibland yrkas ränta ulan att det framgår från
vilken tidpunkt räntan skall räknas. 1 dessa fall anses yrkandet gälla ränta
från den dag då ansökningen delges gäldenären (31 b § lagsökningslagen).

Som föreslagits i
promemorian bör i den nya summariska processen — med hänsyn lill önskemålet om
ett enkelt förfarande - alla ränteyrkanden behandlas lika. Del ligger då enligt
min mening närmast lill hands att kräva alt gmnden för ett ränleyrkande normalt
alllid anges i ansökningen. Utgör ränteyrkandet huvudfordringen, följer det av
huvudregeln för yrkanden all gmnden alllid skall anges. När det gäller
dröjsmålsränta på

56

huvudfordringen, bör
gmnden för ränteyrkandet dock behöva anges i ansökningen endast om räntan
överstiger räntelagens regler om dröjsmåls-ränta. Om del inte framgår av
handlingarna från vilken tidpunkt ränta yrkas, bör liksom för närvarande gälla
all räntan beräknas från den dag då svaranden delges ansökningen.

Prop.
1989/90:85

2.10.5
Prövningen av ogrundade eller obefogade anspråk

Mitt förslag:
Kronofogdemyndigheten får till tingsrätt överlämna en ansökan, om del kan antas
all anspråket är ogmndal eller obefogat. En fömtsättning är att sökanden begär
alt målet skall överlämnas; annars skall målet avskrivas. Överlämnande får ske
även om svaranden inte har fått tillfölle all yttra sig över ansökningen eller
har lämnat ansökningen obestridd. I mål om särskild handräckning får
ansökningen ogillas genast, om del är uppenbart all sökandens yrkande är
ogmndal.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt, sånär som på all sökanden inte skulle behöva
begära överlämnande.

Remissinstanserna: De
flesta som har yttrat sig i frågan håller med om all kronofogdemyndigheten bör
kunna avskära ogmndade eller obefogade anspråk. Men det råder delade meningar
om hur delta skall gå lill.

Skälen för mitt förslag: I
den nuvarande lagsökningslagen finns ingen regel som uttryckligen ålägger
rätten att pröva om etl yrkande i etl mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande är lagligen gmndat. Vad som finns är mer allmänt hållna
regler om all ansökningen skall avvisas om rätten finner hinder mot alt ta upp
den (3 och 21 §§ lagsökningslagen). Enligt dessa regler lorde domstolama kunna
avvisa ansökningar med krav som uppenbarligen inte omfattas av rättsordningens
skydd. I handräcknings-mål fömtsätts kunna ske en prövning av om yrkandet är
lagligen gmndat.

Det
råder stor enighet om att en myndighet i princip inte bör tvingas medverka till
all realisera krav som inte är lagligen gmndade, exempelvis skulder med
brottslig bakgmnd. I den nya summariska processen bör alltså finnas ell visst
utrymme för en materiell prövning av anspråket. Frågan är hur denna prövning
lämpligen bör gå till.

Det bör inte komma i fråga
all ålägga kronofogdemyndighetema all i varje enskilt fall närmare pröva
gmnderna för yrkandet. Del skulle kunna övervägas att låta
kronofogdemyndigheten få ogilla en ansökan som innehåller ell uppenbart
ogmndal anspråk. Den materiella prövning som därvid fömtsätts lämpar sig dock
inte för del nya förfarandei med dess renodlat summariska karaktär. En annan
möjlighet är all kronofogdemyndigheten får avvisa sådana anspråk. Men även del
ställer motsvarande krav på myndigheten. All avvisa en talan på gmnd av
materiella brister utgör dessutom ell klart avsteg från den gängse processuella
systemaliken. Det skulle även strida mot kravet på enkelhet atl ålägga
kronofogdemyndigheterna att pröva dessa inte sällan svårbedömda frågor. Därför
bör inget av dessa båda altemativ komma i fråga.

57

Som
anförts i promemorian ligger det mer i linje med principerna för Prop.
1989/90:85 del nya summariska förfarandei all i mål om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning låta tingsrätten pröva saken. Kronofogdemyndigheterna
bör därför ges möjlighet atl i dessa fall lill tingsrätt överlämna ell mål som
avser ett till synes ogmndal anspråk. Hovrätten för Västra Sverige har i sill
remissvar föreslagit all lagtextens uttryck bör vara lagligen ogmndal anspråk.
Jag är emellertid rädd all detta uttryck kan bli missvisande. Min avsikt är
nämligen all regeln skall kunna användas även för fall, där det inte direkt kan
sägas framgå av lagstiftning atl anspråket är ogmndal. Som fömtsättning för
överiämnande bör därför gälla all det kan antas all anspråket är ogrundat. Jag
utvecklar detta något i specialmoliveringen.

Eftersom
det nya summariska förfarandet öppnas för alla typer av skadeståndsanspråk och
blir tillämpligt även på handräckningsfallen bör kronofogdemyndigheterna kunna
till tingsrätt överlämna även mål där det saknas anledning alt ifrågasätta
gmnden för ansökningen men där det framställda yrkandet trots del framstår som
obefogat. Det kan t. ex. vara frågan om all del yrkade beloppet är överdrivet
högt.

En
sorts yrkande som särskilt förtjänar att uppmärksammas är yrkanden som gäller
ersättning för inkassoåtgärder. Sådana krav behandlades tidigare som
rättegångskostnader, åtminstone om de framställdes i samma mål som
huvudfordringen, dvs. den fordring som föranlett inkassoålgärden. Efler
lagändringar år 1981 behandlas emellertid krav på inkassokoslnads-ersällning
som vanliga civilrätlsliga fordringar. Delta gäller både om yrkandet
framställs självständigt och — vilket är det vanligaste — om det framställs
tillsammans med huvudfordringen. 1 lagen (1981:739) om ersättning för
inkassokoslnader m.m. anges vilka ålgärder som är ersättningsgilla och under
vilka fömtsättningar. Sammanfattningsvis kan sägas att åtgärder som avser
betalningspåminnelse, inkassokrav och upprättande av skriftlig amorteringsplan
är ersättningsgilla om de uppfyller vissa formella krav och har varit skäligen
påkallade för att la lill vara borgenärens räll. 1 förordningen (1981:1057) om
ersättning för inkassokoslnader m.m. regleras ersättningsbeloppens storiek.
Enligt den nu gällande lagsökningslagen prövar domstolen självmant om den
begärda ersättningen står i överensstämmelse med den nu angivna regleringen. 1
den mån så inte är fallet skall domstolen avvisa kravet.

I
detta lagstiftningsärende är det inte avsikten att göra några ändringar i
gällande ordning såvitt,avser rätten lill ersättning för inkassoåtgärder.
Sålunda bör kronofogdemyndigheten även fortsättningsvis kontrollera all den
begärda ersättningen inte överstiger vad som kan utgå enligt de nyssnämnda
författningarna om ersättning för inkassokoslnader m.m. För krav som går
dämtöver kan dock inte avvisning komma i fråga enligt den nya lagen. I stället
är det lämpligt att dessa fall behandlas enligt de nu föreslagna reglerna om
ogmndade och obefogade anspråk. Därvid bör gälla att dessa yrkanden alltid
skall antas vara ogmndade eller obefogade i den mån den begärda ersättningen
inte kan utgå enligt nyssnämnda författningar.

När
del gäller yrkanden som kan antas vara ogmndade eller obefogade

är del alltså kronofogdemyndigheten som självmant lar initiativ lill över- 58

lämnande
av mål. Det betyder all överlämnande kan komma att ske både Prop.
1989/90:85 före och efter del att föreläggande för svaranden har utfördals. Att
svaranden lämnat ansökningen obestridd bör alltså sakna formell betydelse.

Däremoi
anser jag alt det också skall krävas ett visst mått av aktivitet från sökandens
sida för att målet skall överlämnas lill tingsrätt. Jag föreslår därför att
sökanden måste begära överlämnande och att målet skall avskrivas om han inte
gör det inom viss tid sedan han underrättats om att kronofogdemyndigheten
funnit skäl alt anta all hans anspråk är ogrundat eller obefogat. Detta
förfarande blir parallellt med vad jag avser skall gälla för de fall då
svaranden bestrider ansökningen.

Den
lösning som jag nu har förordat innebär att kronofogdemyndigheten inte har att
fatta ett beslut med ett definitivt ställningstagande till frågan om
ansökningen är ogrundad eller obefogad; del skulle myndigheten ha varit
tvungen att göra om den skulle ogilla eller avvisa ansökningen. 1 stället blir
det tingsrätten som skall göra prövningen, om sökanden begär atl målet skall
överiämnas dit. Om tingsrätten finner ansökningen ogrundad, finns det
särskilda handläggningsregler i RB för detta. Om tingsrätten inte delar
kronofogdemyndighetens uppfattning all kravet kan antas vara ogrundat eller
obefogat, skall tingsrätten ändå behålla målet och fortsätta handläggningen;
något återlämnande till kronofogdemyndigheten kommer alltså inte i fråga.

Några
remissinstanser har uttryckt tveksamhet till den i promemorian föreslagna
modellen. De menar alt praxis för vilka mål som skall överlämnas riskerar att
bli ojämn och atl tingsrätterna kan få många onödiga tvistemål på detta sätt.
Det är självfallet inte meningen att kronofogdemyndigheten skall göra någon
grundlig prövning av rimligheten hos alla ansökningar. 1 första hand är det de
fall som redan vid en översiktlig kontroll av ansökningen verkar ogrundade
eller obefogade som skall föranleda överlämnande. Med den inriktningen anser
jag inte att man behöver hysa några större farhågor för en väsentlig ökning av
antalet fall som går till domstol. Man bör också ha i minnet att de flesta av
de ansökningar som avses här under alla omständigheter skulle komma att bestridas
av svaranden. Ytterligare motverkas en ökning av att överiämnande enligt mitt
förslag inte kommer alt ske automatiskt utan först om sökanden begär del. På
denna punkt får emellertid utvecklingen följas med uppmärksamhet och jag är
beredd att ta upp frågan på nytt, om det visar sig påkallat.

Praxis
för vilka yrkanden som kan antas vara ogmndade eller obefogade kan naturligtvis
komma all bli något varierande, särskilt i början, men del har enligt min
mening mindre betydelse, eftersom det inte är fråga om några avgöranden i sak.

Vad
jag sagt hillills tar inte sikte på målen om särskild handräckning. 1 dessa mål
skall nämligen alllid ske en viss materiell prövning även om svaranden lämnar
ansökningen ulan erinran. Risken för alt kronofogdemyndigheten tvingas meddela
ell materiellt orikligt utslag är alltså mindre i dessa mål än i andra mål i
den summariska processen.

Det
framstår emellertid som processekonomiskt motiverat atl kronofog

demyndigheten genast kan ogilla en ansökan om särskild handräckning

som uppenbarligen är ogmndad. Ett sådant beslut får inte så omfattande 59

rättskraft all man behöver
ha några betänkligheter med hänsyn till sökandens intressen. En föreskrift med
den innebörden bör las in i den nya lagen.

Prop. 1989/90:85

2.10.6
Delgivningsförfarandet

Mitt
förslag: Ansökningen och föreläggandet att yttra sig över denna skall delges
svaranden i enlighet med vad som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.
Det innebär bl.a. att s.k. surrogatdelgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428)
får ske endast om del finns anledning all anta all svaranden har avvikit eller
håller sig undan. Den skillnaden gentemot tvistemålsreglerna skall gälla all
delgivning genom kungörelse inte får ske i mål om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning. Däremot skall delgivning kunna ske genom s. k. spikning.

Kan delgivning
inte ske skall sökanden, enligt förebild från 31 c § tredje stycket
lagsökningslagen, erbjudas all överta ansvaret för delgivningen. Om sökanden
inte accepterar erbjudandet skall ansökningen avvisas.

Promemorians förslag:
Delgivning med svaranden skall ske enligt reglerna för delgivning av stämning
i tvistemål. Delgivning enligt 15 § delgivningslagen, dvs. genom kungörelse
eller s.k. spikning, får dock inte ske i mål om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning. Kan delgivning inte ske i dessa fall, skall ansökningen
behandlas som om svaranden bestritt den, vilket innebär att målet överlämnas
till tingsrätt om sökanden begär del.

Remissinstanserna: De
flesta är kritiska till alt kronofogdemyndigheten inte skall få delge genom
spikning och kungörelse. De flesta anser det oacceptabelt all
delgivningssvårigheler skall få medföra att mål överlämnas till tingsrätt.

Skälen för mitt förslag:
Del är viktigt all delgivningen med svaranden av föreläggandel och ansökningen
i den summariska processen sker på sådant sätt all det finns gmndad anledning
att anta alt handlingarna verkligen nått honom. Del följer bl. a. av all - som
jag strax återkommer lill -utslag på betalningsskyldighet och andra
förpliktelser skall kunna utfördas som en konsekvens av ell uteblivet
bestridande och att utslagen sedan ulan någon ytterligare delgivning skall
kunna vinna laga krafl viss tid efter del all de meddelats.

Enligt gällande rätt skall
en ansökan om lagsökning delges gäldenären på del sätt som är föreskrivet om
stämning i tvistemål. Del innebär all alla ddgivningssäll som delgivningslagen
erbjuder, utom s.k. lelefonddgiv-ning, får användas. Dock får s. k.
surrogatdelgivning användas endast om del kan antas att svaranden har avvikit
eller på annal sätt håller sig undan. Surrogatdelgivning betyder atl
delgivningshandlingen lämnas lill någon vuxen medlem av den söktes hushåll,
lill hans hyresvärd om denne bor i samma hus eller lill någon på den söktes
kontor om han driver rörelse.

60

All
reglema för delgivning av stämning i tvistemål skall tillämpas i Prop.
1989/90:85 lagsökningsmålen medför bl. a. all s. k. kungördsedelgivning är
tillåten. Reglema om kungördsedelgivning är i korthet följande.

Om
den som söks för delgivning saknar känt hemvist får myndigheten besluta att
delgivning skall ske genom kungörelse. Del går lill så alt den handling som
skall delges hålls tillgänglig på myndigheten och all del införs ett meddelande
härom och om handlingens huvudsakliga innehåll i Post- och Inrikes Tidningar
och i en eller flera ortstidningar.

Kungördsedelgivning
får även användas om den sökte har känt hemvist inom riket. Men då krävs del
all varken han själv eller någon med vilken surrogatdelgivning kan ske
iräflFas, all del inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig och all del
finns anledning atl anta att den sökte avvikit eller på annal sätt håller sig
undan. Som alternativ lill atl utfärda kungörelse får myndigheten i dessa fall
besluta atl handlingen skall lämnas i den söktes bostad eller fästas på dörren
till hans bostad. Del är detta förfarande som bmkar kallas spikning.

För
tydlighets skull skall jag påpeka all del vanligaste är att delgivning sker
genom all handlingama l.ex. skickas med poslen och atl svaranden kvitterar all
han mottagit handlingama (ordinär delgivning).

I
handräckningsmål gäller samma delgivningsregler som i lagsökningsmål. I mål om
betalningsföreläggande får delgivning inte ske utomlands och inte genom
kungörelse (däremoi genom spikning). I övrigl gäller här samma regler.

Frågan
är nu i vilken mån man kan använda del gällande delgivningssy-slemel i del nya
summariska förfarandei. Jag behandlar först målen om betalningsföreläggande och
vanlig handräckning. För de målen avser jag som sagt all föreslå en ny ordning
i fråga om klagolidens beräkning och detta gör att svarandens rättssäkerhet
kräver ell betydande mått av sannolikhet för all han verkligen fåll del av
ansökningen.

Promemorians
förslag var all svarandens rättssäkerhet skulle tillgodoses genom att alla
problemfall överlämnades lill tingsrätten. Tingsrätten skulle få anlita de
mindre rällssäkra ddgivningsformema eftersom det krävs delgivning av en
eventuell iredskodom i målet. Detta syslem skulle dock få lill följd att etl
betydligt mindre antal fall än nu skulle kunna avgöras inom ramen för den
summariska processen. Ell ökat antal tvistemål vid domstol — i och för sig av
enkel karaktär — skulle bli följden. Om möjligt bör man söka undvika detta.

En
utväg vore att låta klagoliden löpa från delgivning av utslaget. Men en ordning
där man kan avslå från delgivning av utslaget har — som jag strax återkommer
till — så stora fördelar alt ell generellt krav på delgivning av utslaget inte
bör ställas upp. En variant vore i delta läge att ställa upp krav på delgivning
av utslaget bara i de fall där spikning eller kungördsedelgivning använts vid
delgivning av ansökningen. En sådan ordning skulle å andra sidan komplicera
systemet och medföra risk för fel och för rättsförluster.

Man
bör i denna situation fundera närmare över i vad mån del verkligen

är så betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt om man får använda spikning

och/eller delgivning genom kungörelse, trots all utslaget sedan inte delges. 61

Om man börjar med
spikning, kan först och främst konstateras alt Prop. 1989/90:85 denna
ddgivningsform är avsedd för fall där den sökte har känt hemvist inom riket,
men där varken han eller någon annan som handlingen kan lämnas till anträflfas
och det heller inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig. 1 så fall får
— om det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annal sätt håller
sig undan — delgivningsförsändelsen lämnas i den söktes bostad eller, om detta
är omöjligt, föstas på dörren lill hans bostad. Vid lingsrältema,
polismyndighetema och delgivningscentra-lema har utvecklats normer för
tillämpningen av dessa bestämmelser. Som exempel kan nämnas mlinema vid
delgivningscenlralen i Stockholm för utfördande av s.k. eftersökningsbevis,
dvs. underlaget för tingsrättens beslut humvida spikning skall få ske eller ej.
Slämningsmannen skall ha konstaterat alt svaranden bor på den aktuella
adressen, atl del inte går all surrogatdelge honom och all det inte går atl
delge honom på något kontor eller på hans arbetsplats. Svaranden skall sökas
under en period av minsl tre veckor. Under denna tid skall delgivningen
aviseras minst tre gånger. Svaranden måste ha varit synlig i sin bostad under
den sista månaden av eftersökn ingstiden.

Om
spikningsförfarandet läggs upp på detta sätt, har man enligt min mening rimliga
garantier för att handlingama verkligen når den sökte. Jag anser mot den
bakgmnden alt spikning bör kunna godtas som delgivnings-metod i den summariska
processen även i ell system där utslagen inte delges.

Vid
mitt ställningstagande i denna del harjag också vägt in den omständigheten atl
man inte heller i ell system där utslagen skall delges har fullständiga
garantier för all utslaget verkligen når den sökte. Det nuvarande systemet för
delgivning av tingsrällemas tredskodomar innebär atl sådan delgivning myckel
väl kan ske genom kungörelse som endast anslås på rätlens kansli. I praktiken
innebär alltså, såsom många remissinstanser har påpekat, dessa turer vid
tingsrätten inte någon garanti för all svaranden verkligen får del av
ansökningen.

Jag
vill i det här sammanhanget också erinra om alt en svarande som anser atl
delgivningen varit felaktig kan ha möjlighet all få lill stånd ändring av ett
lagakraftvunnet utslag genom all anlita s. k. extraordinära rättsmedel, dvs. resning,
besvär över domvilla eller återställande av försullen tid. Jag återkommer lill
dessa rättsmedel i specialmoliveringen till 64 §.

Om
jag sedan går över lill frågan om delgivning genom kungörelse bör accepteras
för delgivning av förelägganden i den summariska processen, kan jag konstatera
all denna ddgivningsform skiljer sig avsevärt från spikningen. Den kan sålunda
användas även i sådana fall där svaranden inte har något känt hemvist, och
chansen alt svaranden genom kungörelsen verkligen får del av handlingamas
innehåll får generellt sett betraktas som ringa. Mot den bakgmnden anser jag
del inte lämpligt att delgivning genom kungörelse får användas i den nya
summariska processen i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning.

Hur
skall man då hantera de fall där ordinär delgivning, surrogatdelgiv

ning eller spikning inte är möjlig? Den i promemorian anvisade lösningen 62

är
som jag nyss nämnde behäftad med nackdelar. En mer tilltalande Prop.
1989/90:85

ordning
är då all man — i enlighet med tankama bakom nuvarande regel i

31
c § lagsökningslagen — lägger ett ökat ansvar för delgivningen i dessa

besvärliga
fall på sökanden. Detta innebär all sökanden skall erbjudas alt

överta
delgivningsförsöken i de fall då myndigheten trots aktningsvärda

försök
har misslyckats med delgivningen och inte finner del meningsfullt

all
fortsätta. Om sökanden inte antar erbjudandel, skall ansökningen

avvisas.
Om han antar erbjudandet men misslyckas att delge inom utsatt

tid,
förfaller ansökningen. Sökanden kan då välja all ansöka om stämning

vid
tingsrätt och där i sista hand få till stånd delgivning av ett tredsko-

domsföreläggande
genom kungörelse. Den merkostnad i form av ny ansök-

ningsavgifi
som en sådan ordning medför för sökanden ter sig inte orimlig

mot
bakgmnd av de insatser från det allmännas sida som krävts för

delgivning
i de aktuella fallen. 1 specialmoliveringen utvecklar jag närmare

i
vilka fall sökanden skall kunna erbjudas atl överta delgivningsförsöken.

Där
diskuterar jag också ett förslag från lagrådet som innehåller en annan

teknisk
lösning av sökandens medverkan vid delgivning.

När
del till sist gäller målen om särskild handräckning kan visserligen sägas atl
det med hänsyn lill överklagandefristen vore befogal att ha samma höga krav på
ddgivningsformer här som i de andra formema av summarisk process. Å andra sidan
är rättskraften hos ell utslag i mål om särskild handräckning begränsad;
svaranden har alllid möjlighet all väcka talan vid tingsrätt rörande del
bakomliggande rättsförhållandet. Övervägande skäl talar därför — i enlighet
med vad som anförs i promemorian — för all även delgivning genom kungörelse
skall få användas i dessa fall.

Jag
vill i del här sammanhanget lill sisl la upp en fråga som rör ansvaret för
stämningsmannaddgivning inom den summariska processen. I promemorian angavs
som en särskild fördel med överflyttningen av den summariska processen lill
kronofogdemyndighetema all polisens slämningsman-naorganisalion skulle kunna
avlastas en stor del av de delgivningsärenden som gäller den summariska
processen, därför alt kronofogdemyndigheternas exekutiva personal har
behörighet all inom sill arbetsområde verkställa stämningsmannaddgivningar.

De
remissinstanser som yttrat sig i denna del har nästan mangranl kritiserat detta
uttalande. Bland andra anser RSV och kronofogdesidan all del inte är rimligt
atl kvalificerad exekutiv personal skall ägna stor del av sin lid ål
delgivningsarbele, ofta utanför ordinarie arbetstid. Många har påpekat all
kronofogdemyndighetema inte kan la vara på samordningsfördelar på samma sätt
som kan ske hos polisens delgivningsorganisation; de personer som skall delges
i den summariska processen är nämligen ofta desamma som skall delges i andra
mål och ärenden vid domstolar och andra myndigheter. Del kan tilläggas all
rikspolisstyrelsen i sin nyligen avslutade översyn av
slämningsmannaverksamhelen uttalat all huvudansvaret för
stämningsmannaddgivningar även fortsättningsvis bör ligga hos polisen.

Jag
kan instämma i de kritiska synpunkiema. Huvudansvaret för släm-

ningsmannaddgivningen bör alltså ligga kvar hos polisen också beträflFan

de den nya summariska processen. Detta hindrar naturligtvis inte alt det i 63

en del fall kan vara
rationellt all personal på kronofogdemyndigheten delger föreläggandena. Del kan
t.ex. röra sig om särskilt brådskande eller vikliga fall och situationer där
delgivningen kan samordnas med någon annan delgivning eller förrättning som
myndigheten skall utföra inom något annat av sina verksamhetsområden. Den
exekutiva personalens stämningsmannabehörighet bör följaktligen bevaras.

Avslutningsvis vill jag
framhålla all del, särskilt med hänsyn till del stora målanlalet, är angelägel
alt stämningsmannaddgivning används med urskillning och all enklare och
billigare ddgivningssäll i princip alllid prövas först.

Prop.
1989/90:85

2.11 Invändningar mot ansökningen m. m. 2.11.1 Motiverade bestridanden?

Mitt förslag:
Svaranden bör motivera sill bestridande, men även ell bestridande ulan
motivering skall hindra bifall till en ansökan om belalningsföreläggande eller
vanlig handräckning. För all undgå ell utslag i enlighet med sökandens yrkande
i etl mål om särskild handräckning måste svaranden däremoi normall motivera
sill bestridande.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är blandat. Många godtar uttryckligen förslaget all ett blankt
bestridande, dvs. ell bestridande utan motivering, skall vara lillräckligt för
atl svaranden skall undgå all få ett utslag emot sig i mål om
belalningsföreläggande och vanlig handräckning. De som vill kräva motiverade
beslridanden anför bl.a. alt del föreslagna systemet inbjuder till ell ökat
antal gmndlösa beslridanden och all sökande som har skriftliga fordringsbevis
lill stöd för sin talan frestas all stämma direkt vid tingsrätt, där det enligt
förslaget skall krävas ett motiverat bestridande av viss kvalitet för all
tredskodom inte skall meddelas. Från en del håll framförs all
kronofogdemyndigheten bör få en möjlighet all "sålla" beslridandena.

Skälen för mitt förslag: I
likhet med vad som gäller i dag bör i den nya summariska processen sökandens
ansökan och de handlingar som inges i samband med denna delges svaranden med
föreläggande för denne att, om han vill bestrida sökandens yrkande, göra det
inom viss lid. Svaranden skall samtidigt underrättas om att han kan räkna med
att sökandens yrkande kommer att bifallas, om han inte framför någon invändning
mot del inom den förelagda tiden.

Enligt nuvarande ordning
fordras i mål om belalningsföreläggande endast ell blankt bestridande, dvs.
ell bestridande ulan motivering, för att gäldenären skall kunna förhindra ett
bifall lill ansökningen, medan i mål om lagsökning endast vissa i lagen
särskilt angivna skäl för bestridandel (10-12§§ lagsökningslagen) tillmäts
samma betydelse. För att undvika bifall lill en ansökan om handräckning krävs i
dag all svaranden vid

64

bestridandet
visar sannolika skäl för sin invändning eller all sökandens Prop.
1989/90:85 räll annars framstår som oklar. Även om svaranden lämnar en ansökan
om handräckning utan invändning får ansökningen dock inte bifallas, om det är
uppenbart all den är oriklig.

För
all rätten efter bestridande från gäldenären skall hänskjuta ett mål om
belalningsföreläggande lill rättegång krävs atl borgenären begär det, medan
hänskjulandet sker automatiskt i mål om lagsökning under fömtsättning all
gäldenärens invändning bedömts uppfylla något av de särskilda kraven på
bestridandel som anges i 10—12 §§ lagsökningslagen. I mål om handräckning
saknas möjlighet atl hänskjuta en tvist lill rättegång. Rätten kan där i
stället lämna sökandens yrkande ulan bifall.

Reglema
i 10-12 §§ lagsökningslagen ger sökande med skriftliga fordringsbevis ett
försteg i bevishänseende. Lagen utgår från antagandel att ett krav som har stöd
av en sådan handling har fog för sig och gäldenären måste framställa vissa
särskilda invändningar mot kravet för att undgå bifall till ansökningen.

Som
framgått föreslårjag nu alt instituten lagsökning och belalningsföreläggande i
det nya summariska förfarandei slås samman lill ett enda institut. Om de
skriftliga fordringsbevisen gavs en processuell särställning i det nya systemet
på så sätt all svaranden måste motivera sill bestridande just i dessa mål,
skulle strävandena efter enhetlighet och enkelhet i förfarandet motverkas
kraftigt. En enhetlighet som går ul på att svaranden måste motivera sill
bestridande i alla mål är å andra sidan utesluten. Det summariska förfarandei
är, som jag flera gånger påpekat, avsett för de fall där sökanden räknar med
all någon tvist inte föreligger. Systemet skall i konsekvens därmed byggas med
tanke främst på dessa mål och inte för att passa för utredning av de tvister
som yppar sig. Förfarandet skall alltså inte tyngas av regler och mtiner för de
fall som del egentligen inte är avsett för.

De
regler om bevisprövning som gäller i den nuvarande summariska processen kommer
inte lill användning ofta. 1 del här sammanhanget är del dessutom bara
intressant att se på de lagsöknings- och handräckningsmål där ansökningen
bifalls mot svarandens bestridande. Enligt de uppskattningar som gjordes av
rättegångsulredningen (SOU 1982:26 s. 202) rör del sig om två till tre procent
av målen. Om dessa siflFror inte ändras dramatiskt i ett nytt förfarande, på
gmnd av en ökad beslridandebenägen-het eller av andra skäl, kan alltså den nu
förordade förändringen antas få begränsad betydelse.

Ell
annal skäl mot all kräva motiverade beslridanden är att kronofogdemyndighetema
skulle bli tvungna all värdera dessa bestridanden på etl sätt som faktiskt
skulle kunna innebära att man ägnade sig ål judiciell verksamhet av sådan art
som bör vara förbehållen domstolar. Jag skall utveckla detta något.

Om
ett bestridande skall vara motiverat för att kunna godtas, måste

också närmare anges vilka sakliga krav som ställs på beslridandets inne

håll. Då kan man hämta ledning från t. ex. lagsökningslagen och föreskriva

atl svaranden måste visa sannolika skäl för sin invändning. Eller också kan

man hämta ledning från RB:s regler om kraven på etl svaromål i anledning 65

5
Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 85

av ett
tredskodomsföreläggande och föreskriva att svaranden skall klargöra sin
inställning till yrkandet och ange skäl som kan vara av betydelse för prövning
av saken. Även andra varianter kan länkas. Gemensamt för alla dessa lösningar
är alt de ställer stora krav på kronofogdemyndigheten. Del skulle i hög grad
bli en bedömningsfråga om utslag skulle utfördas eller ej. Då skulle man med
fog kunna kritisera systemet för att lägga dömande uppgifter på annan myndighet
än domstol. Den bevisfördel som del nuvarande lagsökningsförfarandet ger
borgenären kan, som jag strax återkommer till (avsnitt 2.13), tillgodoses inom
ramen för det s.k. skriftliga Ired-skodomsförfarandel vid tingsrätt.

Det bör mot denna bakgmnd
inte krävas av en svarande att han motiverar sill bestridande för all undgå
bifall lill en ansökan i den summariska processen. Som anförs i promemorian kan
del däremot vara lämpligt att det i lagen — och givelvis i den information som
lämnas till svaranden — anges att svaranden bör motivera sill bestridande,
eftersom ell motiverat bestridande skapar ell bättre underlag för den fortsatta
hanteringen och dessutom kan bidra lill all klara upp rena missförstånd.

Jag föreslår alltså atl i
princip samma regler som för närvarande gäller för bestridande i mål om
belalningsföreläggande skall gälla för mål om belalningsföreläggande och vanlig
handräckning i den nya summariska processen. Framstår del som osäkert om en
invändning från svaranden skall bedömas som ett bestridande eller ej, kan
ledning hämtas från nuvarande praxis i mål om belalningsföreläggande.

Vad jag sagt hittills lar
inte sikte på den särskilda handräckningen. I dessa mål skall avgörandet gmndas
på en viss materiell prövning av ansökningen. Del är därför inte möjligt alt i
generella ordalag ange vad som krävs av svarandens bestridande för all denne
skall kunna undgå all ansökningen bifalls. Det slår dock klart att ett blankt
bestridande endast i sällsynta fall kan antas medföra att en ansökan om
särskild handräckning ogillas. Jag återkommer i ell senare avsnitt till den
prövning som fömtsätts ske i dessa mål.

Prop.
1989/90:85

2.11.2
Muntliga bestridanden?

Mitt förslag:
Svarandens bestridande av ansökningen måste alllid vara skriftligt.

Promemorians förslag:
Svaranden skall i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning kunna
bestrida ansökningen inte bara skriftligt ulan också muntligt vid etl
personligt besök hos kronofogdemyndigheten eller per telefon. En ansökan om
särskild handräckning måste däremoi alltid bestridas skriftligt.

Remissinstanserna: Många
har yttrat sig i denna fråga. Endast RSV och ell par av tingsrätterna har
förordat att bestridande skall kunna ske muntligt. Alla andra har antingen
bestämt avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma till det.

66

Skälen för mitt förslag:
När det gäller ansökningen och prövningen hos Prop. 1989/90:85
kronofogdemyndigheten har jag tidigare föreslagit alt detta förfarande skal]
vara helt skriftligt. I promemorian och från de remissinstanser som varit
positiva lill promemorians förslag har framförts alt det ger ökad rättssäkerhet
för svaranden om han kan bestrida muntligen och inte tvingas skriva. Del
geografiska avståndet mellan svarandena och kronofogdemyndigheterna blir
större än enligt nuvarande ordning där lingsrältema är handläggande
myndigheter. Det är då, menar man vidare, av värde om bestridande också kan
göras per telefon.

Remisskritiken
går i huvudsak ut på följande. Möjligheten till muntligt bestridande inbjuder
till ell ökat antal okynnesbestridanden. Risken för missförstånd ökar; det
gäller såväl svarets karaktär av bestridande eller inte som innehållet i de
eventuella gmndema för bestridandet. Risken finns all bestridande per telefon
görs av någon obehörig. Den metod som beskrivs i promemorian för
"kvittering" av bestridandet från myndighetens sida är omständlig
och osäker. Över huvud taget innebär ell syslem med muntliga beslridanden ökat
arbete för kronofogdemyndigheten och en ökad risk all personalen oförskyllt
kommer i dispyt med svaranden om t. ex. del berättigade i kravet. Om ell blankt
bestridande godtas, är del inte för myckel begärt av svaranden all han gör del
skriftligt.

Kritiken
kommer bl.a. från kronofogdemyndighetema själva, från en del av företrädama för
borgenärsintressen och från några av domstolama. Kritiken är massiv och enligt
min mening inte obefogad. Jag kan heller inte se alt de praktiska och
rätlssäkerhelsmässiga fördelama med muntliga bestridanden är särskilt stora.
Jag förordar därför all bestridandel alllid skall vara skriftligt.

Milt
ställningstagande nu betyder inte all man för all framlid behöver avskriva
tanken på all tillåta muntliga bestridanden. När den nya ordningen varit i
krafl en lid och personalen på allvar kommit in i verksamheten, kan saken — t.
ex. mot bakgmnd av vad som kommer fram vid en utvärdering av reformen - komma
i ell annat läge.

Självfallet
är det angeläget att kronofogdemyndigheterna genom information i föreläggandel
eller i bifogat informationsmaterial och som svar på ställda frågor lämnar
svarandena upplysningar och vägledning t. ex. om vad som krävs, om man vill
bestrida en ansökan, jfr 4 § förvaltningslagen (1986:223).

67

2.11.3 Prövningen i mål
om särskild handräckning

Prop.
1989/90:85

Mitt förslag:
Sökanden skall styrka all de nödvändiga fömtsättningama föreligger för atl
bevilja den särskilda handräckning som han yrkar. Därvid skall sökandens
framställning av de omständigheter, som åberopas lill stöd för ansökningen,
ligga lill gmnd för prövningen, i den mån framställningen lämnas utan erinran
av svaranden och inte är uppenbart oriktig. Några generella krav på innehållet
i svarandens bestridande kan inte ställas upp.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Några
remissinstanser har anfört atl den prövning som fömtsätts äga mm i de särskilda
handräckningsmålen innehåller starka judicidla inslag och all delta kan skapa
svåra problem för kronofogdemyndighetema. Kritik har också framförts mot vissa
detaljer i promemorians förslag, men de flesta remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat del ulan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 8 § handräckningslagen skall sökanden styrka de omständigheter som han
åberopar lill stöd för sin ansökan. Till den del som sökandens framställning
lämnas ulan erinran av svaranden, skall rätten lägga hans framställning av
omständighetema till gmnd för prövningen. Detta gäller dock inte, om del är
uppenbart all framställningen är oriklig.

För svaranden gäller i den
nuvarande handräckningsprocessen all han måste visa sannolika skäl för sin
invändning för all han skall undgå utslag i enlighet med ansökningen. Rätten
skall inte heller bifalla ansökningen, om sökandens räll framstår som oklar.

I det nya systemet får den
särskilda handräckningen etl mer begränsat — och delvis också ett annat —
tillämpningsområde än handräckning enligt den nuvarande ordningen. Vare sig det
är fråga om återställande av mbbad besittning eller liknande eller om
handräckning som skall ske med stöd av föreskrift i annan lag skall en ansökan
om särskild handräckning nästan alllid bifallas, om den sökta åtgärden faller
inom tillämpningsområdet.

Det är mot denna bakgmnd
tydligt atl den nuvarande regeln all svaranden måste visa sannolika skäl för
sin invändning inte passar in i del nya systemet. Av intresse är främst i
stället kravet att del i del enskilda fallet skall finnas fömtsättningar för
särskild handräckning. Om del gör del, skall ansökningen bifallas och utslag
meddelas i enlighet med ansökningen.

Juridiska fakulletsnämnden
vid Stockholms universitet menar att man inte bör behålla en beviskravsregel
för sökanden, när man inte lar upp någon motsvarighet till regeln i den
nuvarande handräckningslagen om att svaranden skall visa sannolika skäl för sin
invändning; detta med tanke på situationer, då svaranden har bevisbördan för
omständigheter som sökanden åberopar lill stöd för sin talan.

Enligt min mening är det
emellertid viktigt all det för detta summariska förfarande finns så lydliga
anvisningar som möjligt om hur bevisfrågoma

68

skall
lösas. Det är också tydligt atl ett beviskrav måste läggas på sökanden.
Prop. 1989/90:85

Detta
stämmer bäst överens med att del summariska förfarandet främst är

inriktat
på de klara fallen. Dessutom är del en huvudregel att sökanden i

civilprocess
skall styrka de omständigheter som han gmndar sin ansökan

på.

En
utgångspunkt bör alltså vara att sökanden är skyldig atl visa att de särskilda
fömtsättningama för handräckning föreligger i målet. Del bör också åvila
kronofogdemyndigheten all kontrollera all ansökningen är lagligen gmndad även
om svaranden skulle lämna den ulan erinran. De omständigheter som sökanden
åberopar måste alltså vara sådana all de -om de lämnas obestridda eller styrks
— uppfyller villkoren för särskild handräckning.

1
likhet med vad som i dag gäller enligt handräckningslagen bör vidare i mål om
särskild handräckning sökandens framställning av omständighetema läggas till
gmnd för prövningen, i den mån framställningen lämnais ulan invändning av
svaranden och del inte är uppenbart all den är oriktig.

All
sökanden skall visa atl fömtsättningama för särskild handräckning föreligger
ställer ganska stora krav på styrkan av hans bevisning när svaranden har
bestritt ansökningen och åberopat en relevant gmnd för bestridandet. Jag anser —
i likhet med vad som anförs i promemorian — att man bör ställa ungefär samma
krav på bevfsningens styrka som i dispositiva tvistemål. Detta lorde gälla även
ulan uttrycklig reglering i lagen.

Prövningen
av den åberopade bevisningen får ske med tillämpning av gängse
bevisvärderingsregler. Kraven kan alltså variera beroende på hur sökandens
framställning och svarandens invändning ser ul liksom på den bevisning som
svaranden kan prestera. Av vad jag nu har sagt framgår tydligt all det är
omöjligt att ställa upp några generella krav på svarandens bestridande.
Svarandens möjligheter att vinna målet ligger främst, men inte enbart, i all
söka visa all någon av de nödvändiga fömtsättningama för särskild handräckning
inte föreligger. Jag återkommer närmare till dessa frågor i
specialmoliveringen.

Även
om avsikten är att det bakomliggande materiella rättsförhållandet skall hållas
utanför den särskilda handräckningsprocessen, bör man inte utesluta möjligheten
att kronofogdemyndigheten — i saklig överensstämmelse med tillämpningen av den
gamla 191 § utsökningslagen — ogillar en ansökan om särskild handräckning om
det är helt klart alt svaranden har den materiella rätten på sin sida.
Kronofogdemyndigheten bör emellertid inte ägna saken uppmärksamhet annal än i
hell uppenbara fall.

Jag
har tidigare uttryckt mitt förtroende för kronofogdemyndighetemas

förmåga alt lösa de problem - juridiska och andra - som målen i den

summariska processen rymmer. Del är naturligtvis en riklig iakttagelse att

de särskilda handräckningsmålen i allmänhet kräver en högre grad av

juridisk sakkunskap än målen om betalningsföreläggande och vanlig hand

räckning. På senare år har kronofogdemyndighetema tillagts nya, alltmer

kvalificerade uppgifter. Jag kan nämna lönegaranliärenden, exekutiva för

säljningar av fast egendom och tillsyn i konkurs. Kronofogdarna är nume

ra välutbildade jurister. De särskilda handräckningsmålen rör ofta frågor 69

om besittning. Sådana
frågor är kronofogdama vana vid, eftersom de ofta är aktuella i
ulmälningsmålen. Jag är därför övertygad om all kronofogdemyndighetema har
goda fömtsättningar att falla välgmndade beslut i målen om särskild
handräckning.

Prop.
1989/90:85

2.12 Överlämnande av mål till tingsrätt m. m.

Mitt förslag: Om
svaranden bestritt en ansökan om belalningsföreläggande eller vanlig
handräckning, skall målet, om sökanden begär det, överlämnas till tingsrätt.
Överiämnas ett mål lill en tingsrätt som inte finner sig vara behörig, skall
tingsrätten överlämna målet till en behörig tingsrätt. 1 vissa fall skall mål
överlämnas lill annan myndighet än tingsrätt. Mål om särskild handräckning
skall inte kunna överlämnas lill tingsrätt.

Promemorians förslag:
Enligt promemorian skall en tingsrätt som inte finner sig vara behörig
återlämna målet lill kronofogdemyndigheten, som i sin tur skall överlämna målet
till en annan tingsrätt som kan vara behörig. I sista hand skall högsta
domstolen på begäran av kronofogdemyndigheten bestämma vilken tingsrätt som är
behörig. 1 övrigt överensstämmer promemorians förslag med mitt.

Remissinstanserna: De
flesta har godtagit huvuddragen i förslaget. För vissa delfrågor har altemativa
lösningar lagts fram. Ett tiotal remissinstanser, som särskilt yttrat sig över
promemorians förslag om återlämnande av mål från tingsrätt till kronofogdemyndighet,
har kritiserat detta och menat atl del skulle bli tungroll.

Skälen for mitt förslag:
För närvarande gäller i mål om belalningsföreläggande all sökanden, för all
ett mål där ansökningen bestrills skall hänskjutas till rättegång, måste yrka
detta. Någon remissinstans har föreslagit att ett mål där ansökningen
bestrills skall överlämnas till tingsrätt automatiskt, dvs. ulan alt sökanden
behöver begära del. Del finns också ell förslag atl sökanden redan i
ansökningen skall kunna begära all målet skall överlämnas lill tingsrätt för
del fall svaranden skulle bestrida ansökningen.

Jag kan inte ställa mig
bakom dessa förslag. De flesta sökande lär vilja se bestridandet och de
eventuella skälen för delta innan de bestämmer om de vill föra saken lill
domstol. I ell system med automatiskt överlämnande av bestridda ansökningar
skulle dessa sökande tvingas ange i sina ansökningar all de inte vill ha
automatiskt överlämnande. Och med ett system där man redan i ansökningen kan
begära överlämnande vid eventuellt bestridande riskeras att mål i onödan
överlämnas lill tingsrätt, l.ex. mål där svaranden bestrider på den gmnden all
han har erlagt full betalning. Gemensamt för båda förslagen är all
kronofogdemyndigheten tvingas alt ha extra mtiner för all bevaka de olika
önskemålen. Jag förordar därför all det i ell mål om belalningsföreläggande
eller vanlig handräckning där ansökningen bestrills skall krävas ell yrkande
från sökanden för all målet

70

skall
överlämnas lill tingsrätt saml alt detta yrkande måste framställas Prop.
1989/90:85 efter del all bestridandel gjorts.

1
mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning är del inte meningen alt
kronofogdemyndigheten skall göra någon bevisprövning. Kronofogdemyndigheten
skall alltså inte avgöra bestridda mål, vare sig avgörandet innebär bifall
eller avslag, ulan dessa mål skall i stället överlämnas lill tingsrätt om
sökanden begär del. Målen om särskild handräckning däremoi skall avgöras i sak
av kronofogdemyndigheten. Del blir alltså inte aktuellt all överlämna några
sådana mål lill tingsrätt.

Del
finns också två andra situationer när mål om belalningsföreläggande och vanlig
handräckning skall överlämnas lill tingsrätt. Del ena fallet har jag behandlat
tidigare, nämligen mål där kronofogdemyndigheten misstänker att sökandens krav
är ogmndal eller obefogat och där sökanden begär överlämnande. Del andra fallet
är när svaranden ansöker om återvinning av ell utslag. Återvinningsfallen
skall jag behandla närmare längre fram.

En
gmndläggande tanke bör vara atl etl mål som har handlagts inom ramen för det
summariska förfarandei efter överlämnandet så fort som möjligt och så långt
möjligt utan särregler skall handläggas i enlighet med RB:s regler. Detta
innebär bl.a. all RB:s fommregler skall tillämpas. Eftersom del är
kronofogdemyndigheten som överlämnar målet, blir del den myndigheten som har
all tillämpa RB:s fommregler. Det är här frågan bara om disposiliva tvistemål.
RB anvisar för huvuddelen av dessa mål ell flertal olika fora. I de flesta fall
är tingsrättens behörighet all handlägga målet emellertid lill sist beroende av
om svaranden gör någon invändning därom. Det skall dock alllid framgå av
stämningsansökningen vilka omständigheter som gör just den aktuella
tingsrätten behörig. Den vanligaste av dessa omständigheter är säkerligen atl
svaranden har sill hemvist inom tingsrättens domkrets. Del finns även mål, t.
ex. faslighelsmål och vattenmål, där endast en tingsrätt kan vara behörig. Del
blir kronofogdemyndighetens uppgift alt med ledning av vad handlingama i målet
ulvisar överlämna målet lill en tingsrätt som kan vara behörig enligt någon
regel i 10 kap. RB. På motsvarande sätt skall den mottagande tingsrätten
kontrollera om handlingama ulvisar någon omständighet som kan göra tingsrätten
behörig enligt någon fommregel.

Överflyttande
av mål mellan tingsrätter m. m.

Om
rätten inte finner sig vara behörig, är den från flera synpunkter mest
praktiska ordningen all handlingama vidarebefordras direkt lill en behörig
tingsrätt i stället för all - som föreslagils i promemorian - återlämnas lill
kronofogdemyndigheten.

För
närvarande finns emellertid inga allmänna regler om överflyttande

av tvistemål mellan tingsrätter. Del innebär alt del i princip inte är tillåtet

atl flytta över mål; jag bortser därvid från vissa särskilt angivna fall, av

vilka jag strax skall beröra några. 1 tidigare lagstiftningsärenden har man

försökt reglera dessa frågor, men delta har stött på svårigheter (jfr prop.

1986/87:89 s. 117 0- 71

Om
man väljer en lösning där de inblandade myndighetema avgör Prop. 1989/90:85
fommfrågan med utgångspunkt endast i vad handlingarna i målet ulvisar, undviker
man de problem som lagt hinder i vägen i tidigare lagstiftningsärenden. Man
kan då självfallet inte lösa frågan i vidare mån än som behövs för den
summariska processen. Detta får dock accepteras, särskilt med tanke på alt
problemen kvantitativt sett lorde vara störst i fråga om de mål som härrör från
summarisk process.

I
lagsökningslagen och handräckningslagen finns regler om överflyttande av mål
då den tingsrätt som handlagt målet på det summariska stadiet inte är behörig
att handlägga målet efter hänskjulande lill rättegång eller återvinning. Dessa
regler gäller bara överflyttande till annan tingsrätt. Del finns emellertid i
annan lagstiftning motsvarande regler om överflyttande av mål till
arbetsdomstolen och statens va-nämnd. Gemensamt för alla dessa regler är all
beslutet om överflyttande inte får överklagas och all den mottagande
myndigheten, om den finner sig inte vara behörig, skall visa målet åter lill
den domstol som överlämnat målet. I dessa fall är ålerförvis-ning av målet till
den överlämnande domstolen en praktisk ordning, eftersom del nästan alltid är
denna domstol som skall handlägga målet om den mottagande myndigheten finner
sig inte vara behörig. Så ligger det emellertid inte lill i förhållandet mellan
kronofogdemyndighet och tingsrätt i den nya summariska processen; här är det
ju inte i något fall fråga om all målet slutligt skall handläggas av
kronofogdemyndigheten. 1 stället är det en annan tingsrätt eller en annan
myndighet som skall handlägga målet. Del är därför långt mer praktiskt all den
mottagande myndigheten själv lämnar målet vidare lill rätt instans.

Mot
denna bakgmnd föror' ' 'ag en ordning där en tingsrätt eller annan myndighet,
som vid mottagandet av ell mål inte finner sig vara behörig, lämnar målet
vidare lill rätt instans och inte åter till kronofogdemyndigheten. Den instans
som då tar emot målet skall behålla del, om det i handlingama finns någon omständighet
som kan gmnda dess behörighet. Annars får målet överflyttas på nytt, eventuellt
tillbaka till den närmast föregående instansen. Lagrådet har föreslagit en
något annorlunda ordning för tingsrällemas prövning av sin behörighet. Jag
återkommer till detta förslag i specialmotiveringen.

De
fall jag nu diskuterat kommer att bli ovanliga. Det kan inte bli särskilt svårt
för kronofogdemyndighetema att hitta en tingsrätt som kan vara behörig eller
alt göra räll i de mål som skall överlämnas lill arbetsdomstolen eller
va-nämnden. Med den lösning jag nu har föreslagit anser jag inte heller alt del
behövs någon medverkan av högsta domstolen i dessa frågor.

En
annan sak är atl del kan uppstå en valsituation därför all flera tingsrätter
kan vara behöriga. Då får den överlämnande myndigheten välja en av dessa efler
en allmän lämplighetsprövning. En regel om all sökanden skall få komma lill
tals med sina önskemål anser jag skulle tynga förfarandet onödigt. Om
emellertid sökanden redan har framfört någon synpunkt när del är dags all
överflytta målet möter det förslås inte något hinder all la skälig hänsyn lill
hans önskemål.

72

Förfarandei
vid överlämnande av mål från kronofogdemyndighet Prop. 1989/90:85

Överlämnande
av mål bör ske genom formligt beslut. Parterna bör underrättas om åtgärden för
all de skall veta var målet finns.

När
ett mål om betalningsföreläggande eller lagsökning hänskjuts till vanlig
rättegång las del för närvarande inte ul någon ny avgift för den fortsatta
handläggningen. Så bör inte heller ske i del nya systemet där den summariska
processen inleds hos kronofogdemyndigheten.

Sökandens
begäran all målet skall överlämnas till tingsrätt skall göras skriftligt.
Enligt promemorian bör tidsfristen för en sådan begäran sällas lill tre veckor
efler del att kronofogdemyndigheten skickade underrättelse om bestridandet lill
sökanden. Ett par remissinstanser har invänt att denna lid är för kort. Jag
anser för min del all tre veckor är fullt lillräckligt. Att tiden räknas från
avsändandet av underrättelsen innebär en förenkling jämfört med nuvarande
ordning.

Sökanden
bör åläggas all i samband med sin begäran om överlämnande närmare ange de
omständigheter och bevis som han vill åberopa och samtidigt ge in sina
skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Detta främjar en snabb
och ändamålsenlig hantering av målet vid tingsrätten. Del bör emellertid slås
fast all del inte är kronofogdemyndigheten utan tingsrätten som skall granska
del närmare innehållet i sökandens begäran om överlämnande och i förekommande
fall begära in kompletterande uppgifter eller handlingar.

1
den summariska processen behöver ell ombud normall inte visa sin behörighet.
Enligt gällande rätt måste ombudet styrka sin behörighet när han begär alt ell
mål om belalningsföreläggande skall hänskjutas lill rättegång. 1 del nya
systemet är det lämpligare all tingsrätten svarar för full-maklskontrollen,
sedan väl målet överlämnats dit. För alt överlämnande skall ske bör det alltså
inte krävas alt ombudet dessförinnan har styrkt sin behörighet. Del får i
stället ankomma på tingsrätten att vid behov utfärda föreläggande om
komplettering vid påföljd av avvisning.

73

2.13
Skriftliga fordringsbevis m. m.

Prop.
1989/90:85

Mitt förslag: I
mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning skall förekomsten av
skriftliga fordringsbevis inte tillmätas någon betydelse under handläggningen
hos kronofogdemyndigheten. För alt ge borgenärer med skriftligt fordringsbevis
möjlighet till samma fördel i bevishänseende som i del nuvarande lagsökningsför-farandel
las i RB upp en ny regel som innebär att tingsrätten, om käranden lill stöd för
sill anspråk har ett skriftligt fordringsbevis, i en Ivislemålsprocess rörande
saken kan meddela Iredskodom mot svaranden i samband med föreläggande om skriftligt
svaromål, även om denne bestrider men inte förmår visa sannolika skäl för sin
inställning lill anspråket. Gmndas kärandens yrkande på ömsesidigt förpliktande
avtal och gör svaranden invändning om vederiaget, får Iredskodom dock meddelas
endast under de fömtsättningar som i allmänhet gäller för sådan dom vid
föreläggande om skriftligt svaromål.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt, sånär som beträflFande de fall där invändning
görs om vederiaget i ömsesidigt förpliktande avtal; här föreslogs i promemorian
att tredskodom skulle få meddelas endast om invändningen framstod som ogmndad.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är blandat. En del godtar den föreslagna ordningen. Kritikerna
menar all förslaget kommer all leda lill fler beslridanden, större tidsutdräkt
fram lill ell verkställbart avgörande och fler tvistemål. Själva konstruktionen
av de föreslagna tredskodomsregler-na har i allmänhet lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag:
Som framgått av min tidigare redogörelse har den borgenär som kan åberopa ett
skriftligt fordringsbevis till stöd för sin ansökan en fördel i bevishänseende
i den nuvarande summariska processen. 1 lagsökningsmål krävs det nämligen av
svaranden att han, om han vill undvika att målet avgörs till hans nackdel, inte
bara bestrider ansökningen utan även anger skäl för sitt bestridande. Bara
vissa typer av skäl godtas, och i vissa situationer krävs all svaranden kan
presentera bevisning lill stöd fbr sin ståndpunkt.

Med hänsyn lill
kreditgivningens betydelse i samhället är del väsentligt att man i det
processuella förfarandet minimerar riskerna för all den som inte vill eller
inte kan betala en klar och förfallen fordran lyckas förhala en exekutionstitel
genom gmndlösa invändningar. Om sökanden kan åberopa ell skriftligt fordringsbevis
till stöd för ansökningen, har han i allmänhet goda skäl för sitt anspråk. Det
är därför rimligt all förhållandevis höga krav då ställs på svaranden för att
han skall undgå ett utslag till sin nackdel.

Som jag tidigare har nämnt
(avsnitt 2.1 l.l) skulle emellertid en särbehandling av de skriftliga
fordringsbevisen inom ramen för den nya summariska processen medföra nackdelar
från praktisk synpunkt. En sådan särbehandling bör inte komma i fråga utan
tungt vägande skäl. I promemo-

74

rian
har anvisats en annan väg atl tillgodose borgenäremas intressen i de Prop.
1989/90:85 nu aktuella fallen, nämligen all i Ivislemålsprocessen vid allmän
domstol bygga in en motsvarande ordning som nu gäller i de nuvarande lagsökningsmålen.
Genom all ansöka om stämning i tvistemål vid domstol och därvid åberopa det
skriftliga fordringsbeviset kan borgenären med den föreslagna ordningen utverka
ell föreläggande för gäldenären alt avge skriftligt svaromål vid påföljd av
tredskodom, och på svaromålet ställs i princip samma krav som på yttranden i
lagsökningsmål. Om svaranden inte avger ett svaromål som uppfyller dessa krav,
kan Iredskodom meddelas och borgenären befinner sig då ulan större besvär,
kostnader eller tidsutdräkt i allt väsentligt i samma situation som efler ell
lagsökningsulslag enligt nuvarande ordning.

Den
kritik som under remissbehandlingen har riktats mot den föreslagna lösningen
har framför allt gått ut på alt man riskerar ell ökat antal gmndlösa
beslridanden inom ramen för den summariska processen. Detta sägs i sin tur
medföra all den summariska processen förlorar i eflFeklivilel och all det tar
längre lid för borgenärema atl komma lill sin rätt. Vidare befaras alt del blir
ett ökat antal tvistemål vid lingsrältema, dels därför atl en större andel mål
måste hänskjutas till rättegång från den summariska processen, dels därför alt
fler borgenärer väljer all ansöka om stämning vid tingsrätt i stället för all
använda den summariska processen. Till detta vill jag säga följande.

En
borgenär som har ell skriftligt fordringsbevis kan i del föreslagna systemet
välja mellan all ansöka om summarisk process hos kronofogdemyndigheten och all
ansöka om stämning vid domstol. Fördelen med slämningsallemalivel är att högre
krav ställs på svaranden vid ell bestridande. Fördelen med summarisk process
är å andra sidan all ansökningen blir mera direkt kopplad lill en eventuell
följande verkställighet och atl behandlingen av ansökningen lill följd av del
enklare regelsystemet och ADB-hanteringen kan antas gå snabbare. Avgörande för
humvida borgenären trots dessa fördelar bör välja att ansöka om stämning blir
givelvis frågan med vilken grad av sannolikhet han kan vänta ett bestridande
från gäldenären. 1 det sammanhanget bör uppmärksammas alt för närvarande endast
två lill tre procent av ansökningama om lagsökning bestrids. Del saknas
anledning anta att beslridandefrekvensen skulle öka på något mer avgörande sätt
om beviskraven togs bort, främst därför atl gäldenärema i de fall där
skriftligt fordringsbevis finns är medvetna om all borgenären har rätten på sin
sida och alt ell bestridande är meningslöst. Beslridandefrekvensen är för
övrigl förhållandevis låg även i de nuvarande belalnings-föreläggandemålen, där
ju någon motivering lill ett bestridande inte krävs.

Jag
är mot denna bakgmnd övertygad om all borgenären i de allra flesta

fall också i del nya systemet kommer att välja summarisk process när ett

skriftligt fordringsbevis ligger lill gmnd för ansökningen. Man skall där

emot inte blunda för all det kan bli någon ökning av de fall som efler

bestridande måste hänskjutas lill domstol. Dessa fall kan emellertid las om

hand på ett snabbi och enkelt sätt inom ramen för det skriftliga Iredsko-

domsförfarandet kompletterat med särregler av det slag som föreslås i

promemorian. Enligt min mening behöver man — med tanke på de relä- 75

ti vt få fall det lorde
bli fråga om - inte befara vare sig alt del skulle bli Prop. 1989/90:85
fråga om några svårigheter för lingsrältema all hanlera målen eller att
eflFektivitelen i förfarandei i del stora hela skulle försämras lill förfång
för borgenärema.

Jag
förordar mot denna bakgmnd att promemorians förslag i denna del genomförs.
Eftersom det här är fråga om en väsentlig nyhet — hela del nuvarande
lagsökningsinslilulel försju bort från den summariska processens område —
måste utvecklingen i det här hänseendet följas noga. Självfallet är jag beredd
att vidta ålgärder, om del skulle visa sig atl den nu förordade ordningen
skulle föra med sig allvarliga nackdelar.

Mitt
förslag innebär all del i 44 kap. RB förs in nya regler om bevisprövning efter
skriftligt tredskodomsföreläggande i vissa fall. När det gäller den tekniska
utformningen av reglema vill jag med utgångspunkt från promemorian säga
följande.

Den
nuvarande regleringen i lagsökningsmålen i fråga om vilka invändningar som kan
godtas och vilken bevisning som krävs i olika lägen framstår som onödigt
komplicerad och kan — som föreslås i promemorian - med fördel ersättas med en
regel av innebörd att svaranden, när käranden gmndar sitt krav på ett
skriftligt fordringsbevis, för alt undvika tredskodom måste prestera sannolika
skäl för sitt bestridande. En sådan huvudregel bör bli generellt giltig över
hela tvislemålsområdel, alltså även när den skriftliga ulföslelsen gäller annan
fullgörelse än betalning.

1
enlighet med vad som sägs i promemorian är del emellertid inte rimligt att
upprätthålla kravet på att svaranden skall visa sannolika skäl för sin
invändning i alla typer av mål där sökanden kan presentera ett skriftligt
fordringsbevis. Det gäller de situationer där fordringsbeviset utgörs av ell
ömsesidigt förpliktande kontrakt — t.ex. etl avbetalningskontrakl — och
svarandens invändning hänför sig till vederlaget. Ell krav på sannolika skäl
skulle nämligen kunna sälla vissa för svaranden förmånliga bevisregler inom
bl.a. hyresrätten och konsumenlrällen ur spel.

1
promemorian föreslogs för de nu aktuella fallen atl Iredskodom skulle få
meddelas mot en svarande som framfört en invändning mot ansökningen endast
under fömtsättning att invändningen framstod som ogmndad. Om förslaget
genomförs, innebär del att det finns tre olika nivåer för vad svaranden behöver
prestera för att undgå tredskodom vid föreläggande om skriftligt svaromål. Om
kravet inte gmndas på ell skriftligt fordringsbevis, gäller sålunda de vanliga
reglema i 44 kap. 7 a § RB, enligt vilka svaranden måste anföra skäl som kan
vara av betydelse vid en prövning av saken. Detta innebär all svaranden måste
ange ett skäl för bestridandel som kan vara relevant men däremot i princip inte
behöver prestera någon bevisning lill stöd för sin ståndpunkt. I mål där etl
skriftligt fordringsbevis åberopas gäller det nyss nämnda kravet på sannolika
skäl. Om fordringsbevisel är ett ömsesidigt förpliktande kontrakt, kan
gäldenären med promemorians förslag undgå tredskodom om han framför en
invändning om vederlaget som inte framstår som ogmndad. Styrkan i det
sistnämnda rekvisitet kan sägas ligga någonstans mellan de två förstnämnda.

Enligt
min mening talar redan intresset av ell någorlunda enkelt system

mot promemorians förslag i det nu diskuterade hänseendet. Härtill kom- 76

mer
all den förslagna regeln får vissa sakligt egendomliga konsekvenser. Prop.
1989/90:85

Den
medför sålunda att en invändning som hänför sig till vederlaget får

olika
betydelse vid tredskodomsprövningen beroende på om ett skriftligt

fordringsbevis
finns eller inte. Några objektivt hållbara argument för en

sådan
skillnad kan knappast åberopas; del kan t. ex. inte vara rimligt all

köparen
av en vara får mer inskränkta handlingsmöjligheter vid fel i varan

när
denna sålts på avbetalning än när den sålts mot faktura. All del finns

ell
skriftligt fordringsbevis som gmnd för sökandens yrkande har ju i sak

ingen
betydelse, när den invändning som svaranden framför inte hänför

sig
till fordringens existens som sådan, utan till vederlaget.

Mot
denna bakgmnd är enligt min mening den enda konsekventa och i övrigl lämpliga
lösningen all för de nu diskuterade fallen ställa precis samma krav på
svaromålet som i de fall där inget skriftligt fordringsbevis alls föreligger,
alltså samma krav som ställs vid prövning enligt 44 kap. 7 a § . Detta innebär
all svaranden för all undvika Iredskodom skall klargöra sin inställning lill
sökandens yrkande och anföra skäl som kan vara av betydelse vid prövning av
saken.

Jag
förordar att de nu diskuterade reglema om tredskodomsprövning vid skriftligt
fordringsbevis las in i 44 kap. RB som en ny 7 b § . Reglema bör göras
tillämpliga inte bara på mål där talan väckts genom ansökan om stämning utan
även på mål som överlämnas lill tingsrätt från kronofogdemyndighet efter
summarisk process. Genom en sådan ordning skapas ytterligare skydd mot gmndlösa
beslridanden i den summariska processen.

I
principiell överensstämmelse med vad som i dag gäller i lagsökningsmål bör
svaranden givelvis vara berättigad all ansöka om återvinning av en Iredskodom
även om han inte förmår all visa sannolika skäl för sin inställning.

Lagrådet
har i huvudsak godtagit den föreslagna regleringen. Dock har lagrådet påtalat
ett rättssäkerhetsproblem för svaranden som sammanhänger med möjligheten
enligt del remitterade förslaget att meddela tredskodom med stöd av 44 kap. 7
b § två gånger i rad. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen
lill nämnda paragraf

Avslutningsvis
vill jag nämna all ell par remissinstanser menat atl tredskodom inte är en
lämplig benämning på domar som meddelas mot svarande som avgivit svaromål men
som inte nått upp lill tillräcklig bevisnivå. Jag kan hålla med om att
benämningen rent språkligt inte är alldeles lyckad. Men del är ingen större
principiell skillnad härvidlag gentemot en Iredskodom som meddelas med stöd av
44 kap. 7 a § RB mot en svarande som bestrider käromålet under anförande av
skäl som bedöms som irrelevanta. Och gemensamt för dessa båda sorters
tredskodomar och de tredskodomar som meddelas lill följd av utevaro från
muntlig förhandling är all de meddelas ulan all någon fullständig prövning av
saken ägt mm; de bör alltså behandlas lika med avseende på rättskraft,
återvinning m. m. Övervägande skäl talar således för en enhetlig benämning av
alla dessa domar och då kommer det inte i fråga all överge den inarbetade
beteckningen Iredskodom.

77

2.14
Partemas kostnadsersättn i ng 2.14.1
Sökandens rätt till ersättning för kostnader

Prop.
1989/90:85

Mitt förslag:
Sökanden får i del nya summariska förfarandei räll lill ersättning av svaranden
för kostnader i samma utsträckning som i dag, dvs. med ell av regeringen
fastställt högsta belopp för eget arbete eller ombudsarvode. Ell beslut om
kostnadsersättning kan meddelas endast i samband med att en ansökan bifalls
lill någon del men däremoi inte i ell beslut om avvisning eller avskrivning.
Ersättningsskyldighet skall inte åläggas svaranden när sökanden har inlett
förfarandei i onödan.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Principema bakom förslaget har godtagits. Däremot har kritik riklats mot
förslaget i vissa tekniska enskildheter.

Skälen för mitt förslag:
För närvarande gäller atl sökanden har rätt till ersättning av motparten för
sina kostnader i målet såväl i den summariska betalningsprocessen som i
handräckningsprocessen, om hans talan bifalls. Sådan ersättning kan utgå för
bl.a. ombudsarvode, dock högst med ett visst av regeringen faslslälll belopp,
om del inte finns särskilda skäl all bestämma ell högre belopp. Bestämmelser om
högsta ersättningsbelopp finns i förordningen (1981:1056) om ersättning för
kostnader i mål om lagsökning, belalningsföreläggande eller handräckning vid
tingsrätt. Beloppen är för närvarande i mål om belalningsföreläggande 250 kr.
och i övriga mål 275 kr.

Om ett mål hänskjuts till
rättegång eller las upp efler ansökan om återvinning kan sökanden — om han
vinner målet — få ersättning även för sina kostnader för det summariska förfarandet.
Detta gäller även i mål om mindre värden, dvs. i mål där 1 kap. 3 d § RB
tillämpas; här är dock rätten till ersättning uttryckligen begränsad till vad
som gäller enligt reglema för det summariska förfarandet (18 kap. 8 a § sjätte
stycket RB).

I mål om mindre värden
ersätts i princip inte ombudskostnader. Men om ett mål om lagsökning eller
belalningsföreläggande hänskjuts till rättegång eller tas upp efter ansökan om
återvinning får, om målet avgörs genom tredskodom, ersättning lill borgenären
för ombudsarvode m. m. utgå med skäligt belopp enligt närmare föreskrifter som
meddelas av regeringen (18 kap. 8 a § sjunde stycket RB), fömtom den ersättning
som kan utgå för arvode m.m. på del summariska stadiet. Del högsta ersättningsbeloppet
regleras i 2§ förordningen (1987:965) om ersättning för rättegångskostnader m.
m. i mål där 1 kap. 3 d § rättegångsbalken tillämpas och är för närvarande 300
kr. Vad som nu gäller i fråga om sökandens rätt lill ersättning bör — som
anförs i promemorian — i allt väsentligt gälla även för den nya summariska
processen. Del bör även i fortsättningen ankomma på regeringen att fastställa
maximibelopp för ersättningen för ombudsarvode m. m. Beloppen bör kunna vara
relativt enhetliga.

Det
nu sagda innebär för det första atl sökanden skall kunna få ersäll-

78

ning
för sina kostnader endast om utslag i målet meddelas, dvs. om Prop. 1989/90:85
ansökningen bifalls åtminstone till någon del. Det är därvid inte uteslutet att
den enda del av ansökningen som bifalls är koslnadsyrkandel; det är fallet när
sökanden har återkallat huvudyrkandel — men inte koslnadsyrkandel — därför atl
huvudyrkandel har tillgodoselts efter del all ansökningen gjordes. Om däremoi
ansökningen i sin helhet återkallas och målet avskrivs innan utslag har meddelats,
bör sökanden liksom nu vara avskuren från rätlen lill ersättning.

I
promemorian upptogs en regel av innebörd att svaranden inte skall åläggas att
betala sökandens kostnader om sökanden inlett förfarandei i onödan. En
remissinstans har ifrågasatt behovet av en sådan regel och anfört all denna
fråga blir aktuell atl pröva endast om svaranden bestrider koslnadsyrkandel; i
sådana fall skall inte kronofogdemyndigheten pröva yrkandet ulan i stället
överlämna målet i den delen lill tingsrätt för prövning där, om sökanden begär
del.

Emellertid
är det länkbart att en sådan regel kan komma atl tillämpas av
kronofogdemyndigheten själv, både i mål om belalningsföreläggande och vanlig
handräckning trots all svaranden inte bestritt ansökningen, och i mål om särskild
handräckning, vilka ju alltid skall avgöras i sak av kronofogdemyndigheten
oavsett svarandens inställning. Jag ansluter mig därför till promemorians
förslag.

En
del remissinstanser har föreslagit all kostnadsfrågorna skall kunna avgöras i
större utsträckning av kronofogdemyndigheten och inte i så många fall behöva
föranleda överlämnande lill tingsrätt. Förslagen tar, som framgår av del jag
nyss sagt, sikte bara på målen om betalningsföreläggande och vanlig
handräckning. Och när del gäller sökandens kostnadsersättning skulle en sådan
ordning vara av värde endast när koslnadsyrkandel är den enda del av
ansökningen som bestrids; i de fall någon del av huvudyrkandet bestrids skall
ju målet ändå överlämnas lill tingsrätt. Det skulle alltså inte bli fråga om
många fall. För kronofogdemyndighetens del skulle det innebära all man var
tvungen all utreda och värdera partemas ståndpunkter i kostnadsfrågorna. Mål om
rättegångskostnader är ofta långt ifrån enkla. Det ligger bäst i linje med
principen för uppgiftsfördelningen mellan domstol och förvaltningsmyndighet
att dessa frågor handhas vid tingsrätt. Systematiskt skulle del vidare
innebära ell komplicerande avsteg från mtinen all alla bestridanden föranleder
överlämnande till tingsrätt om sökanden begär det. Övervägande skäl talar
alltså för att även bestridda kostnadsyrkanden behandlas av tingsrätt.

Jag
skall tillägga atl kronofogdemyndigheterna i principiell överensstämmelse med
vad som gäller i dag i alla olika typer av mål i den summariska processen oberoende
av invändning skall pröva all del yrkade ersättningsbeloppet inte strider mot
den särskilda författningsregleringen av kostnadema. Om en sådan prövning leder
lill atl sökandens ersättningsyrkande inte hell bifalls skall detta givelvis
inte föranleda att målet överlämnas lill tingsrätt. Myndigheten skall i
stället bifalla endast den del av ersällningsyrkandel som sökanden anses
berättigad till. 1 likhet med vad som i dag gäller i mål om
betalningsföreläggande skall myndigheten redan i

79

föreläggandet lill
svaranden ange den kostnadsersättning som kan komma att utgå, om utslag
meddelas.

Prop.
1989/90:85

2.14.2
Svarandens rätt till ersättning för kostnader

Mitt förslag:
Svaranden skall i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning ha en
begränsad rätt till ersättning för sina kostnader; ersättning skall utgå bara
om del finns synnerliga skäl. Prövningen av svarandens
kostnadsersältningsanspråk skall dock inte kunna ske inom ramen för den
summariska processen. Frågan om svaranden har rätt till sådan ersättning får i
dessa fall prövas efter särskild talan från svaranden. Däremoi skall svaranden
i ell mål om särskild handräckning kunna få ersättning för sina kostnader, om
ansökningen inte leder lill bifall.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har
godtagit principerna för förslaget, men haft invändningar rörande tekniska
enskildheter.

Skälen för mitt förslag:
Ersättning kan för närvarande utgå lill svaranden i mål om lagsökning och
handräckning om sökandens talan avvisas eller målet avskrivs. I
handräekningsmål kan svaranden få ersättning också när ansökningen avslås.
Däremoi lorde ersättning lill gäldenären inte utgå i mål om
belalningsföreläggande.

Frågan i vad mån svaranden
i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning bör kunna
tillerkännas ersättning för sina kostnader om sökandens talan avskrivs eller
avvisas sedan svaranden förelagts att inkomma med yttrande måste bedömas
utifrån det förhållandet att ett blankt bestridande alllid är tillräckligt för
att hindra bifall till ansökningen. För det begränsade arbete som ligger bakom
ett blankt bestridande bör ersättning normall inte utgå. Delta bör gälla som
huvudregel även om svaranden faktiskt har motiverat sill bestridande. Som
anförs i promemorian kan del emellertid finnas fall där det trots allt
framstår som motiverat all svaranden får ersättning för sina kostnader.
Svarandens eventuella rätt lill kostnadsersättning lorde emellertid sällan vara
otvistig. Samma skäl somjag redovisade i föregående avsnitt mot all låta
kronofogdemyndigheten utreda och avgöra sökandens tvistiga koslnadsyrkanden
gör sig alltså gällande även för svarandens koslnadsyrkande. Härtill kommer all
man i t. ex. mål som återkallats efter del all föreläggande för svaranden utfärdats
skulle vara tvungen alt kommunicera återkallelsen med svaranden så alt han fick
möjlighet att framföra eventuella koslnadsanspråk.

En rätt för svaranden all
inom ramen för den summariska processen få ersättning för sina kostnader i mål
om betalningsförläggande eller vanlig handräckning skulle alltså kraftigt tynga
förfarandet. Med hänsyn lill all del kan röra sig om endast få fall delar jag
den i promemorian framförda uppfattningen att en sådan ordning inte bör
införas.

En
från olika synpunkter acceptabel ordning kan man i stället få lill

80

stånd,
om man som föreslås i promemorian ger svaranden i mål om Prop. 1989/90:85

betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning rätt lill ersättning för

sina
kostnader, om målet har krävt mer arbete av honom än all bestrida

ansökningen,
men däremot inte låter honom framställa sitt yrkande inom

ramen
för det anhängiga summariska förfarandet. Ersättningsanspråket

får
i stället göras självständigt, t.ex. genom att svaranden ansöker om

betalningsföreläggande
eller stämning på sitt kostnadsanspråk.

De
situationer i vilka svaranden kan vara berättigad lill ersättning kan inte
uttömmande preciseras i lagtexten. Som fömtsättning bör gälla all, om
ansökningen avvisas eller avskrivs, svaranden skall ha räll lill ersättning
för kostnader med anledning av målet, om det finns synnerliga skäl för del. Ett
yrkande om kostnadsersättning till svaranden skall kunna las upp lill prövning
ulan hinder av all del mål vari kostnaden uppkom har avgjorts. Regeln lar
alltså inte — i varje fall inte direkt — sikte på sådana fall som
kronofogdemyndigheten överlämnar lill tingsrätt, antingen på begäran av
sökanden eller efler ansökan om återvinning. 1 dessa fall skall tingsrätten
avgöra koslnadsfrågoma utifrån RB:s allmänna regler. 1 och för sig lär denna
prövning oftast komma lill samma resultat, nämligen atl svarandens arbete under
den summariska processen normalt inte är ersäll-ningsgilll. Den regeln jag
föreslår lar i stället sikte på de ansökningar som avgörs av kronofogdemyndigheten
genom avvisning eller avskrivning.

Prövning
av om del finns synnerliga skäl för kostnadsersättning får ske i vanlig ordning
inom de ramar som gäller efter det att svaranden ansökt om
betalningsföreläggande respektive stämning på sill koslnadsyrkande.

En
regel om rätt för svaranden att få ersättning för kostnader inom den summariska
processen bör lämpligen tas upp i den lag som reglerar denna processform.
Storleken på svarandens kostnadsersättning i dessa fall tror jag del varken är
nödvändigt eller särskilt lämpligt alt försöka laxereglera. Men del är förstås
inget hinder alt använda laxoma för sökandens kostnadsersättning som
hållpunkter för bedömningen.

Eftersom
en ansökan om särskild handräckning alltid skall prövas i sak i del summariska
förfarandet bör svaranden i dessa fall ha rätt till ersättning för sina
kostnader enligt samma principer som gäller i en vanlig Ivislemålsprocess.
Svaranden bör alltså i princip ha rätt till ersättning för sina kostnader, om
ansökningen efler prövning i sak lämnas ulan bifall. Om sådan ersättning skall
utgå när ansökningen avvisas eller avskrivs efler återkallelse får bedömas från
fall lill fall med ledning av RB:s regler. En fömtsättning för alt svaranden
skall få ersättning bör dock i regel vara atl han har bemött ansökningen. I
normala fall bör ersättning för arvode eller eget arbete utgå med ell högsta
belopp som regeringen fastställer. Kronofogdemyndigheten skall självmant pröva
storleken av svarandens kostnadsyrkande. Av praktiska skäl bör svaranden
åläggas att alltid ange sitt ersättningsanspråk redan i bestridandet.

81

6
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 85

2.14.3 Sökandens rätt
till ersättning för kostnader när han i onödan valt stämningsvägen

Prop.
1989/90:85

Mitt förslag: I 18
kap. RB las in en ny regel som anger atl kärandens rätt lill ersättning för
kostnader i ell vanligt tvistemål begränsas lill vad som gäller för den nya
summariska processen, om det summariska förfarandet lika gäma hade kunnat
användas.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: En del
har tillstyrkt förslaget. Några åter har menat atl regleringen är onödig. Andra
har anfört all den föreslagna regeln är otydlig och skulle bli svår all
tillämpa.

Skälen för mitt förslag: I
dispositiva tvistemål vid tingsrätt är vinnande parts räll lill ersättning för
rättegångskostnader begränsad i mål som rör mindre värden. Ombudsarvode ersätts
med högst ell belopp som svarar mot högsta rådgivningsavgiflen enligt
rällshjälpslagen (för närvarande 625 kr.). I tvistemål som gäller större värden
kan käranden däremoi få full ersättning för sina kostnader för eget arbete och
för ombudsarvode, om han vinner processen. Som jag har nämnt är sökandens räll
till ersättning för kostnader i det summariska förfarandet alltid begränsat
till visst högsta belopp. Sökandenas intresse av all så snabbi som möjligt
kunna få lill stånd verkställighet hos den gäldenär som inte betalar frivilligt
i rätt lid kan i allmänhet antas utgöra lillräckligt skäl för dem all ändå
välja den summariska processformen. Del kan emellertid inte uteslutas all en
sökande, trots all del framstår som osannolikt all svaranden bestrider
anspråket, skulle föredra all — i stället för all ansöka om
belalningsföreläggande eller handräckning — ansöka om stämning vid tingsrätten
direkt i enda avsikt att kunna få högre ersättning för sina kostnader.

Detta bör motverkas. Om
den summariska processformen lämpligen kan användas, bör sökandena förmås all i
första hand använda den. Tingsrällema skall inte belastas med mål som
egentligen hör hemma i del summariska förfarandet. Del är mot denna bakgmnd som
det i promemorian föreslagits en ny regel som ger käranden i vanliga tvistemål
rätt endast lill den begränsade ersättningen för kostnader som gäller för det
summariska förfarandet, om han lika gäma kunnat gå fram den vägen.

Domstolsverket och några
domstolar har i sina remissvar anfört att den föreslagna regeln är överflödig
med tanke på att rätten till ersättning för rättegångskostnader ändå är
begränsad till den kostnad som "skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt" (18 kap. 8 § RB). Även om denna regel
skall tillämpas oberoende av om svaranden gjort invändning i fråga om
storleken av kärandens koslnadsyrkande, kan del enligt min mening av
pedagogiska skäl vara lämpligt all en uttrycklig skyldighet för rätten all la
upp kostnadsfrågan ur den nu aktuella synvinkeln införs, i all synnerhet som
det rör sig om fall där svaranden normall inte yttrar sig i målet. Dessutom kan
ju den verkliga kostnaden, som i och för sig kan ha varit skälig i den mening
som avses i 18 kap. 8 § RB, ha varit högre än den ersättning som skulle ha
kunnat utgå i den summariska processen.

82

Ett par remissinstanser
har anfört atl den föreslagna regeln är otydlig och svår all tillämpa. Den
uppfattningen har jag svårt all dela. Som jag återkommer till i
specialmoliveringen bör tillämpning av regeln komma i fråga endast i sådana
fall där det är motiverat på gmnd av svarandens inställning i målet, nämligen
när denne inte hör av sig eller uttryckligen medger käromålel. Vidare bör
käranden alllid få tillfölle alt yttra sig innan frågan avgörs. Härigenom kan
domstolen få ell gott underlag för avgörandet.

Sammanfattningsvis anser
jag mot denna bakgmnd alt den i promemorian föreslagna kostnadsregeln är etl lämpligt
styrmedel i sammanhanget och jag förordar atl den införs.

Av naturliga skäl tar den
nu föreslagna regeln inte sikte på mål om särskild handräckning. I dessa fall
bör sökanden kunna välja processform ulan den styming genom koslnadsregler som
jag nyss föreslog. Vill han omedelbart få sin materiella rätt prövad, skall han
vara oförhindrad all genast väcka talan vid domstol.

Prop.
1989/90:85

2.15 Rättskraften

Mitt förslag:
Utslagen i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning skall kunna få
rättskraft på samma sätt som ell vanligt domstolsavgörande. Däremoi skall ell
lagakraftvunnet utslag i mål om särskild handräckning inte hindra atl talan i
fråga om del bakomliggande rättsförhållandet väcks genom ansökan om stämning
vid domstol.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har i
allmänhet godtagit förslaget. Från något håll är man dock kritisk mot att iåla
avgöranden i den summariska processen vinna rättskraft, i vart fall om frislen
för återvinning räknas från dagen för avgörandet i stället för från l.ex.
delgivningsdagen.

Skälen för mitt förslag:
Med rättskraft avses i huvudsak atl en sak som avgjorts genom ell
lagakraftvunnet avgörande inte får las upp till prövning på nytt. Ell syslem
med rättskraft tillgodoser främst den vinnande parten. Den förlorande partens
intressen gynnas å andra sidan självfallet bäst av att avgörandet inte vinner
rättskraft.

Principen all
lagakrafivunna domar får rättskraft är fast förankrad i vår rättsordning. Den
vinnande partens intresse atl vela att den reglering av tvisten som skett genom
domen blir beslående och den eflFeklivilel i förfarandei som därmed tillskapas
anses väga tyngre än den förlorande partens intresse all ulan begränsning kunna
få saken omprövad. Även tredskodomar vinner rättskraft. Likheten mellan en
tredskodom och ett utslag i summarisk process är påfallande.

Ibland sägs del att risken
för alt avgörandet blir materiellt felaktigt är större i en summarisk process
än i den ordinära. Därvid bmkar man hänvisa lill att partema i den summariska
processen har begränsade möj-

83

ligheter att lägga fram de
omständigheter och bevis som är av betydelse i Prop. 1989/90:85 målet och
att rätten har små möjligheter att se till att målet blir uttömmande
behandlat.

1
del nya summariska förfarandei kan en ansökan om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning aldrig leda till alt anspråket ogillas. Ett sådant
avgörande kan IräflFas först vid tingsrätten. Risken för felaktiga avgöranden i
summariska mål avser alltså bara de mål som leder till bifall av sökandens
yrkande. För svaranden är emellertid såvitt jag kan förslå risken för ell
felaktigt avgörande snarast mindre i den summariska processen än i den
ordinära tvistemålsprocessen, eftersom han genom ett blankt bestridande alltid
kan förhindra all sökandens krav bifalls. Del finns därför enligt min mening
inte något hinder mot all bifallande avgöranden i den nya summariska processen
tillerkänns rättskraft.

De
avgöranden i mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning varigenom
sökandens yrkande har bifallils lill någon del bör alltså, sedan tiden för
återvinning har gått ul, vinna rättskraft. Detta slår i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gäller i dag enligt lagsökningslagen och
handräckningslagen.

Vad
jag har sagt hittills avser inte utslag i mål om särskild handräckning. Dessa
mål lar främst sikte på en situation där sökandens besittning är kränkt eller
där svaranden olovligen vidtagit någon annan åtgärd. Syftet med den summariska
processen är i dessa fall all sökanden snabbt och enkelt skall kunna få
rättelse. Del bakomliggande rättsförhållandet lämnas därför normall sett
utanför. Svaranden kan alltså i regel inte undgå bifall till ansökningen enbart
genom all hävda all han har rätten på sin sida. Det är mot den bakgmnden
tydligt all utslag i mål om särskild handräckning inte kan ges rättskraft,
eftersom rättskraften skulle omfatta även det bakomliggande rättsförhållandet.
Partema bör i dessa mål alltid kunna genom ansökan om stämning väcka talan vid
domstol i fråga om del bakomliggande rättsförhållandet. Delila utgör dock
naturligtvis inte hinder mot att utslaget verkställs.

Ett
beslut varigenom en ansökan om särskild handräckning ogillas bör vinna
rättskraft endast i den begränsade meningen att det skall utgöra hinder för
sökanden atl på nytt ansöka om särskild handräckning angående samma sak så
länge de faktiska förhållandena är oförändrade.

84

2.16
Överklagande m. m.

Prop. 1989/90:85

Mitt
förslag: Svaranden skall kunna angripa ell utslag i mål om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning genom all inom viss lid ansöka om återvinning vid
tingsrätten. Återvinningsfristen skall vara en månad räknat från dagen för
utslaget. Ell utslag i mål om särskild handräckning och andra överklagbara
beslut i den summariska processen skall kunna överklagas till hovrätten genom
besvär inom tre veckor från dagen för utslaget eller beslutet. Kronofogdemyndighetens
olika beslut under handläggningen skall - med ell undanlag — inte kunna
överklagas.

Promemorians
förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Den föreslagna systemaliken för rättsmedel mot kronofogdemyndighetens olika
avgöranden godtas allmänt. Reaktionen är dock blandad på förslaget atl
återvinningsfristen skall räknas från dagen för utslaget och inte från
delgivning eller verkställighet. Några vill förlänga återvinningsfristen till
två månader.

Skälen för mitt
förslag:

Gällande
ordning

Enligt
lagsökningslagen är rättsmedlet återvinning mot ett lagsökningsutslag
varigenom borgenärens talan bifallils och mot ett slulbevis i mål om
betalningsföreläggande. Eftersom ogillande utslag inte kan meddelas enligt
lagsökningslagen är det endast gäldenären som kan söka återvinning. En borgenär
som i lagsökningsmål är missnöjd med all rätten i utslag bifallit gäldenärens
kvillningsyrkande betraktas också som gäldenär och kan därför begära
återvinning beträflFande den delen av utslaget. Om borgenären är missnöjd med
utslaget beträflFande sin rätt till kostnadsersättning, får han däremot anföra
besvär lill hovrätten.

Enligt handräckningslagen
är rättsmedlet mot utslag i själva saken återvinning för båda parter.

Om ell mål upptas efter
ansökan om återvinning kommer del inte all omprövas i en högre instans ulan i
samma instans som den som avgjorde målet om lagsökning, belalningsföreläggande
eller handräckning, dvs. hos tingsrätten. Delsamma gäller återvinning efler
tredskodom. Den ordningen förklaras av all utslaget, slutbevisel och
tredskodomen inte gmndas på någon fullständig materiell prövning.

Talan mot rättens beslut
varigenom en ansökan har avvisats eller avskrivils förs genom besvär lill
hovrätten. Detsamma gäller för andra beslut som inte avser själva saken. Dock
går del inte alt överklaga ell beslut varigenom ell mål hänskjulits lill
rättegång eller överlämnats lill annan domstol.

Återvinningsfristen
är i dag en månad. Frislen räknas i lagsökningsmål från den dag då utslaget
delgavs gäldenären och i mål om belalningsföreläggande från det utmätning ägde
mm eller från det frivillig betalning

85

skedde
med förbehåll om räll för gäldenären atl söka återvinning. I hand- Prop.
1989/90:85 räckningsmål skall återvinning sökas av svaranden inom en månad från
den dag då utslaget delgavs honom eller helt eller delvis verkställdes och av
sökanden inom en månad från dagen för utslaget.

Återvinning
i det nya systemet

Av
praktiska skäl bör man ha olika beteckningar på avgöranden vari sökandens
yrkande helt eller delvis bifalls och andra avgöranden. De förstnämnda kan
lämpligen efter förebild från lagsökningsmålen kallas utslag och de sistnämnda
hell enkelt beslut.

Del
råder allmän enighet om alt rättsmedlet mot utslag i mål om
betalningsföreläggande och vanlig handräckning skall vara återvinning vid
tingsrätt. Några remissinstanser har föreslagit en annan benämning än
återvinning men utan annal sakligt innehåll. Jag återkommer till dessa förslag
men vill redan nu säga att jag förordar alt ullrycket återvinning behålls.

Återvinning
bör enligt min mening komma i fråga bara för svarandesidan. En invändning av
svaranden om kvittning måste i det nya summariska förfarandei behandlas som
ett bestridande av ansökningen och föranleda all målet överlämnas lill
tingsrätt, om sökanden begär det.

Svaranden
skall alltid kunna angripa ett utslag i mål om belalningsföreläggande och
vanlig handräckning genom all ansöka om återvinning inom viss tid. Ansökan om
återvinning skall ges in lill den kronofogdemyndighet som har meddelat
utslaget, men ålervinningsmålel skall — i enlighet med principen all tvistiga
fall skall prövas av domstol -handläggas vid tingsrätt. Myndigheten skall
alltså skicka ålervinningsansökningen med handlingarna i målet lill
tingsrätten.

Vad
jag tidigare sagt rörande överlämnande av mål till tingsrätt på begäran av
sökande bör i allt väsentligt gälla även överlämnande efler ansökan om
återvinning. Jag föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande
ordning, alt kronofogdemyndighetens utslag därvid skall anses som Iredskodom.
Detta innebär bl. a. att, om tredskodom sedermera meddelas mot ålervinningssökanden
i ett mål som överlämnats lill tingsrätten efter ansökan om återvinning, denne
inte kan ansöka om återvinning av tingsrättens Iredskodom, ulan den skall stå
fast (44 kap. 10 § andra stycket RB).

Med
motiveringen att i del nya systemet målet efler återvinning skall

handläggas av en annan myndighet än den som handlade målet på del

summariska stadiet har några remissinstanser föreslagit alt termen åter

vinning byts ul mot en annan term, t. ex. omprövning. För egen del anser

jag inte att uttrycket återvinning diskvalificeras av all den efterföljande

prövningen sker hos en annan myndighet. Del vikliga enligt min mening

är att återvinningen i detta sammanhang fyller samma funktion som

återvinning i den nuvarande summariska processen och i Iredskodomsför-

farandel. Den föreslagna termen omprövning är dessutom mindre lyckad,

eftersom omprövning i många sammanhang, bl.a. i förvaltningsrätten,

innebär just all samma myndighet gör en ny prövning. 86

Som
framgått av min tidigare redogörelse gäller i dag flera olika utgångs- Prop.
1989/90:85 punkter för beräkningen av återvinningsfristen. Som anförts i
promemorian är del inte motiverat atl upprätthålla dessa olikheter i del nya
summariska förfarandet. Frågan är då vilken utgångspunkt som skall väljas. De
remissinstanser som förordar att frislen räknas från delgivning eller verkställighet
av utslaget hänvisar till omsorgen om svarandens rättssäkerhet och anför i
allmänhet också att del inte alltid är så viktigt att avgörandena inom den
summariska processen vinner laga kraft.

Vid
remissbehandlingen av 1977 års promemoria förordades från flera instanser alt
återvinningsfristen borde räknas från dagen för utslaget, eftersom det i
betalningsmål inte sällan uppstår besvärande dröjsmål på grund av all
gäldenären inte kan anträflfas för delgivning. 1 propositionen med förslag lill
handräckningslag m.m. (1980/81:88) anslöt sig departementschefen i princip
lill detta resonemang (s. 60). Han uttalade alt det från rättssäkerhetssynpunkt
inte borde möta något hinder atl räkna återvinningsfristen från dagen för
utslaget, om svaranden i samband med delgivningen av ansökningen underrättades
om när utslag kan komma atl meddelas och om möjligheten all söka återvinning
samt därefter underrättades om utslaget i vanligt brev (jfr 17 kap. 9§ sjunde
stycket RB). 1 avvaktan på rätlegångsulredningens förslag angående den
summariska processen sköts dock frågan om återvinningsfristens beräkning på
framliden.

Från
rättssäkerhetssynpunkt är del förstås viktigt alt svaranden på ell tillförlitligt
sätt underrättas om vilken dag återvinning senast måste sökas. Det intresset
tillgodoses i dag i lagsöknings- och handräckningsmålen genom kravet på
delgivning av utslaget och i mål om betalningsföreläggande genom all
återvinningsfristen inte börjar räknas förrän utmätning har skett eller
betalning erlagts med förbehåll om räll att söka återvinning.

1
avsnittet om rättskraften betonade jag viklen av atl avgörandena i mål om
belalningsföreläggande och vanlig handräckning kan vinna rättskraft. Det är
därför naturligt atl jag vill skapa goda fömtsättningar för avgörandena all
vinna laga krafl, dvs. all liden för överklagande eller motsvarande bringas all
löpa. Dessutom kan verkställigheten ofta inte föras till sin fullbordan förrän
avgörandet vinner laga kraft. Jag ser del också som viktigt att laga krafl
inträder efler en för båda parter fömlsebar tid. Ell krav på alt svaranden
alltid måste delges utslaget innan återvinningsfristen börjar löpa skulle
emellertid medföra extra arbete för kronofogdemyndigheterna — eller sökandena
om man lägger ddgivningsansvaret på dem — och göra förfarandei långsamt och
tungrott. En sådan ordning bör därför undvikas.

Att
behålla det system som i dag gäller för återvinning i mål om belal

ningsföreläggande är inte heller lämpligt. Om utmätning på grundval av

slutbevisel inte kan ske och gäldenären inte betalar, vinner slutbevisel

aldrig laga krafl. Borgenären anses också förhindrad all väcka ny talan om

saken vid domstol på gmnd av målet om betalningsföreläggande. Justitie

utskottet uppmärksammade för några år sedan denna fråga (JuU

1986/87:34 s. 11 f)- Utskottet uttalade alt den beskrivna ordningen kan

vara lill nackdel för borgenären som, måhända långt senare när hans 87

möjligheter all bevisa sin
ståndpunkt kanske blivit försämrade, kan bli Prop. 1989/90:85 tvungen att
processa om fordringen på gmnd av all gäldenären först då ansöker om
återvinning. Utskottet fömtsatte att frågan skulle få sin lösning i samband
med översynen inom justitiedepartementet av den summariska processen.

Med
en ordning där återvinningsfristen räknas från dagen för kronofogdemyndighetens
utslag i målet uppslår inte den påtalade komplikationen, ulan avgörandet vinner
laga krafl viss lid därefter, om svaranden inte ansöker om återvinning.
Samtidigt som svaranden delges ansökningen och föreläggandel alt svara på denna
kan han i ell sådant syslem också underrättas om vad han har atl iaktta om han
vill söka återvinning av ell eventuellt kommande utslag i målet. Jag har i ell
tidigare avsnitt gått igenom vilka regler jag föreslår för delgivning med
svaranden av föreläggandel i målet. Jag anser alt de reglerna, räll
tillämpade, är tillräckligt säkra för all omfatta även delgivning av
informaiion om ålervinningsreg-lerna. När väl utslag meddelas skall också detta
skickas lill svaranden, låt vara i lösbrev, tillsammans med en ny påminnelse om
vad han har atl iaktta, om han inte är nöjd med utslaget.

För
atl kompensera alt utslagen inte delges skulle man kunna överväga att förlänga
återvinningsfristen utöver den tid av en månad som gäller för närvarande. Etl
par remissinstanser har förordat detta och har då föreslagit två månader.
Själv är jag tveksam till om värdet av en sådan förlängning slår i proportion
lill den onödiga tidsutdräkt föriängningen kan föra med sig i etl stort antal
mål. En månad aren — om man jämför med andra typer av överklagandefrister —
förhållandevis generös frist. Del kunde snarare vara mera naturligt alt anknyta
lill den överklagandefrisl på tre veckor som gäller inom förvaltningen, i UB
och i stor utsträckning enligt RB. I detta ärende stannar jag emellertid för
alt föreslå all återvinningsfristen bestäms lill en månad, i likhet med vad
som gäller för tredskodomar.

Överklagande

Ell
mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning som inte avgörs till
sökandens förmån kan i del föreslagna systemet avgöras genom beslut om
avvisning eller avskrivning. Om sökanden är missnöjd med etl sådant beslut, bör
han — som föreslås i promemorian — få överklaga lill hovrätten genom besvär
inom den i UB gängse besvärsliden tre veckor. Tiden bör dock i överensstämmelse
med ordningen för slutliga beslut vid allmän domstol räknas från dagen för
beslutet och parten måste därför alllid underrättas om beslutet. Underrättelsen
kan även i dessa fall ske genom atl beslutet skickas i vanligt brev.

Om sökandens yrkande eller
någon del av del l.ex. till följd av ett

bestridande inte kan bifallas i den summariska processen, bör det ankom

ma på kronofogdemyndigheten all underrätta sökanden om det och med

dela bl.a. inom vilken lid denne måste komma in med en begäran om

överlämnande lill tingsrätt. Gör han inte del, bör ansökningen anses

förfallen. Del avskrivningsbeslut som myndigheten då fattar bör, i likhet 88

med
vad som anses gälla i dag, inte kunna överklagas. Detsamma bör gälla Prop.
1989/90:85 beslut all överlämna målet lill tingsrätt.

Om
sökanden är missnöjd med etl utslag såvitt gäller hans rätt till ersättning för
kostnader, bör han få överklaga utslaget i den delen genom besvär lill
hovrätten inom tre veckor från utslaget.

I
och med att svaranden i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning
inte kan tillerkännas någon kostnadsersättning av sökanden, saknar han i dessa
fall anledning alt klaga på andra avgöranden än sådana som meddelas i form av
utslag.

Målen
om särskild handräckning avviker från de andra i så hög grad all frågoma om
överklagande bör ges en annan lösning. Jag tänker här särskilt på all utslagen
meddelas efler en materiell prövning av saken. Utslagen i mål om särskild
handräckning bör — i överensstämmelse med den ordning som gäller i
ulsökningsmål i allmänhet — få överklagas genom besvär lill hovrätten inom tre
veckor från dagen för utslaget. Motsvarande bör gälla övriga överklagbara
beslut som kronofogdemyndigheten meddelar i målet.

Kronofogdemyndighetens
beslut under handläggningen, alltså annal än utslag och slutliga beslut, är i
allmänhet inte sådana atl möjlighet till överklagande behöver öppnas. Undantag
gäller för en typ av beslut, nämligen där kronofogdemyndigheten interimistiskt
har beviljat eller avslagit en sökt åtgärd i ett mål om särskild handräckning.
Jag återkommer lill detta i nästa avsnitt som handlar om verkställigheten.

För
närvarande får enligt 36 § lagsökningslagen vissa beslut av hovrätt inte
överklagas. Intresset av prejudikalbildning talar emellertid mot all för den
nya summariska processen föra in något generellt förbud att överklaga
hovrättens beslut eller ell förbud atl överklaga vissa. Vidare är det viktigt
all överklagandemöjlighelema i mål som kommer från den summariska processen är
neutrala i förhållande till vad som gäller del vanliga tvislemålsförfarandel.
Någon motsvarighet lill del nu gällande fullföljdsförbu-del bör därför inte las
upp i den nya lagen.

Jag
vill i del här sammanhanget påminna om all jag nyligen fått regeringens
bemyndigande all tillkalla en kommitté som skall se över domslolamas
uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56). I kommitténs uppdrag
ingår att överväga om kronofogdemyndighetemas beslut i ulsökningsmål bör
överklagas lill tingsrätt i stället för som nu lill hovrätt. Den lösning jag
nyss förordat i fråga om överklagande av kronofogdemyndighets beslut i mål om
summarisk process till hovrätt kan givetvis behöva omprövas i ljuset av vad som
kan komma ul av kommitténs arbete.

89

2.17
Verkställighet m. m.

Prop.
1989/90:85

Mitt förslag:
Lagakrafivunna utslag och beslut skall kunna verkställas såsom lagakraftägande
dom. Utslag eller beslut varigenom någon ålagts betalningsskyldighet skall utan
hinder av att avgörandet inte vunnit laga kraft kunna verkställas genast, om
gäldenären inte har sökt återvinning eller överklagat. Om gäldenären söker
återvinning eller överklagar, skall utmätt egendom normalt inte få säljas ulan
gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln vunnit laga krafl. Gäldenären
skall i den situationen vidare kunna förhindra verkställighet genom all ställa
säkerhet eller nedsätta pengar. Utslag som avser annan fullgörelse än betalning
skall i den delen kunna verkställas såsom lagakraftägande dom ulan hinder av
all utslaget inte vunnit laga krafl. Rätten skall i samtliga fall kunna
förordna om inhibition med anledning av sökt återvinning eller besvär.

Promemorians
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna har i
allmänhet lämnat förslaget ulan erinran. En remissinstans har dock avstyrkt
förslaget all en gäldenär som sökt återvinning skall kunna förhindra
verkställighet genom att ställa säkerhet eller nedsätta pengar; härvid har
hänvisats lill all delta inte är möjligt för närvarande nar del gäller utslag
och beslut i mål om lagsökning och handräckning.

Skälen för mitt förslag:
Enligt gällande ordning får utslag eller beslut i mål om lagsökning varigenom
betalningsskyldighet har ålagts verkställas genast och utslag eller beslut i
lagsökningsmål i annal fall (avhysning, kvarstad) verkställas såsom
lagakraftägande dom. Rätten kan dock förordna om inhibition av
verkställigheten efter ansökan om återvinning eller besvär (3 kap. 11 § första
stycket UB).

Slulbevis i mål om
belalningsföreläggande får verkställas såsom lagakraftägande dom, om
gäldenären inte har sökt återvinning. Har han gjort del, får slutbevisel
visserligen verkställas, men ulmätt egendom får normalt inte säljas ulan
gäldenärens samtycke förrän avgörandet i ålervinningsmålel har vunnit laga
kraft (8 kap. 4 § första stycket UB). Gäldenären kan dock hindra
verkställigheten genom atl nedsätta pengar eller ställa säkerhet (3 kap. 11 §
andra stycket UB jämfört med 6 § samma kapitel).

Utslag eller beslut i mål
enligt handräckningslagen får verkställas såsom lagakraftägande dom, om inte
något annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. I
fråga om betalningsskyldighet gäller all utslaget eller beslutet får
verkställas genast, om inte något annal förordnas med anledning av talan om
återvinning eller besvär (3 kap. 12 § UB).

En lagakraftvunnen dom får
aUtid verkställas utan särskilda villkor. Det krävs alltså inte att det ställs
säkerhet eller liknande innan verkställighet får inledas och slutföras.

Alt en dom, utslag eller
beslut får verkställas genast innebär inte detsamma som att verkställighet får
ske som vid lagakraftvunnen dom. I fråga om t. ex. utslag och beslut i mål om
lagsökning, varigenom betalningsskyldig-

90

hel
har ålagts, gäller alt lös egendom med betydande värde eller fast Prop.
1989/90:85 egendom som har utmätts med anledning av utslaget eller beslutet
normall sett inte utan gäldenärens medgivande får säljas förrän utslaget eller
beslutet har vunnit laga kraft (8 kap. 4 § andra stycket UB).

När
nu lagsökning, belalningsföreläggande och handräckning slås samman lill ell
gemensamt förfarande bör så långt del är möjligt samma principerom
verkställigheten av utslaget eller beslutet tillämpas i alla mål. Sedan utslaget
eller beslutet väl vunnit laga kraft bör det få verkställas såsom
lagakraftägande dom. I detta hänseende avser jag all senare föreslå
redaktionella ändringar i UB. Även för tiden innan utslaget eller beslutet i
del nya förfarandei vunnit laga krafl bör del kunna verkställas i samma
utsträckning som är fallet med motsvarande avgöranden i dag. I fråga om den
närmare regleringen av verkställigheten bör man i enlighet med gmndema för
nuvarande regler skilja mellan åläggande av betalningsskyldighet och andra
ålägganden. I fall där någon ålagts betalningsskyldighet bör alltså
verkställighet få ske genast och i andra fall bör avgörandet få verkställas
som lagakraftägande dom.

När
gäldenären sökt återvinning av eller överklagat ell avgörande i etl mål om belalningsföreläggande
eller handräckning, varigenom han ålagts betalningsskyldighet, är det, som
föreslagits i promemorian, lämpligt atl anknyta till nuvarande regler om
verkställighet av slulbevis i mål om betalningsföreläggande. Redan ell
överklagande eller en ansökan om återvinning bör således medföra alt
gäldenären kan avvärja verkställigheten genom all nedsätta pengar eller ställa
säkerhet. Rätten bör också kunna förordna om inhibition. Sedan väl återvinning
har sökts eller överklagande gjorts bör någon försäljning av utmätt egendom
normall inte heller kunna ske utan gäldenärens samtycke förrän avgörandet i
ålervinningsmålel eller besvärsmålel har vunnit laga kraft.

I
ell enda fall kan enligt mitt förslag betalningsskyldighet åläggas någon på del
summariska stadiet ulan all utslag utfördas, nämligen i ell beslut i ell mål om
särskild handräckning där sökandens yrkande inte bifalls till någon del. Och i
detta fall är del endast sökanden som kan bli ålagd betalningsskyldighet,
nämligen för svarandens kostnader i målet. På verkställighelsstadiel kommer
alltså denne sökande all inta ställning av gäldenär. Han bör i alla avseenden
behandlas på samma sätt som den svarande som fått ell utslag mot sig. Jag anser
att denne sökande genom alt anföra besvär till hovrätten mot beslutet bör komma
i samma läge som svaranden gör genom att söka återvinning eller överklaga.

Belräflfande
verkställighet av utslag till den del de avser annan fullgörelse än betalning
bör dessa i likhet med vad som gäller i dag få verkställas såsom
lagakraftägande dom, om inte rätten förordnar annal med anledning av ansökan
om återvinning eller besvär. Såvitt gäller utslag i mål om särskild
handräckning slår detta i saklig överensstämmelse med vad som tidigare gällde i
mål om handräckning enligt dåvarande 191 § utsökningslagen.

Enligt
11 § handräckningslagen får rätten, om det görs sannolikt alt

saken inte tål uppskov, bevilja den sökta åtgärden interimistiskt, dvs. även

om svaranden inte har yttrat sig över ansökningen. Avhysningsfallen är 91

dock undantagna. 1 målen
om vanlig handräckning, där handräckningsla- Prop. 1989/90:85 gens
bevisprövningsregler inte får någon motsvarighet, finns del inte något utrymme
för interimistiska förordnanden. Risken all svaranden utsätts för obefogade
ingrepp skulle bli alltför stor. Behovet av interimistiska förordnanden lorde
dessutom vara mindre i del nya och snabbare förfarandet. Sökandens intresse av
att skydda sill anspråk får anses tillgodosett genom all bestämmelsema om
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB kan tillämpas även om ell
summariskt förfarande har inletts. Delsamma bör gälla i mål om
belalningsföreläggande. En föreskrift om detta bör las upp i den nya lagen. Jag
skall nämna all en remissinstans har föreslagit all förfarandet renodlas på så
sätt all hela målet förs över till tingsrätt när sökanden begär en
säkerhetsåtgärd där. Detta förslag kan jag emellertid inte ställa mig bakom.

I
mål om särskild handräckning bör det däremoi finnas en möjlighet all inom ramen
för del summariska förfarandet yrka och få lill stånd interimistiska åtgärder.
En första fömtsättning för ett interimistiskt beslut bör vara alt sökanden kan
åberopa sådana bevis all hans räll all få lill stånd särskild handräckning
framstår som mer eller mindre klar. Han bör aUlså i princip vara skyldig att
omedelbart styrka de omständigheter varpå han gmndar sin ansökan.

Vidare
bör sökanden ha starka skäl för all få verkställighet lill stånd innan utslag
meddelas. Saken bör vara sådan att den inte tål del uppskov som skulle följa
med del ordinära summariska förfarandei. Del bör emellertid vara tillräckligt
all sökanden gör sannolikt att saken inte tål uppskov.

Kronofogdemyndigheten
bör vara skyldig all ompröva ell bifallande interimistiskt beslut så snart som
möjligt. Som jag nyss nämnde är beslut i fråga om interimistiska ålgärder den
enda typ av beslut under handläggningen som bör kunna överklagas särskilt.

Den
reglering som jag nu skisserat uppvisar stora likheter med 11 §
handräckningslagen. En särskild föreskrift med den innebörden bör alltså tas
upp för mål om särskild handräckning i den nya lagen.

Avslutningsvis
skall jag la upp två verkställighetsfrågor som har aktualiserats av riksdagens
ombudsmän (JO).

1
sitt remissvar över promemorian har JO påpekat all tingsrättens möjligheter
all inhibera verkställighet av tredskodom, utslag och slulbevis bara framgår
indirekt av UB och föreslagit all saken regleras i RB. Jag tror all tanken är
riklig, men jag är inte beredd all lägga något förslag om saken i delta lagstiftningsärende.
Jag anser nämligen atl man dessförinnan bör försöka kartlägga praxis på området
för kunna ge några vägledande regler om under vilka närmare omständigheter
inhibition bör beviljas. Något sådant underlag har jag inte för närvarande,
varför denna fråga får anstå något.

Den andra frågan gäller
direkt verkslällbara fordringar. Del finns vissa

handlingar som enligt särskild föreskrift får läggas lill gmnd för verkställig

het (3 kap. 1 § punkt 7 UB). Del gäller t. ex. debiteringslängder som

upprättas av vissa samfälligheter. JO har i ell inilialivärende (dnr 2173—

1988) granskal frågan och funnit övervägande skäl tala mot att dessa 92

debiteringslängder skall
vara direkt verkställbara. JO har överlämnat sitt beslut till
justitiedepartementet för vidare överväganden om lagändringar. Även denna fråga
avser jag atl ta upp i ett annat sammanhang.

Prop.
1989/90:85

2.18 Resursfrågor m.m.

Min bedömning:
Målen i den nya summariska processen kommer att kunna handläggas effektivare
och mer personalsnåll vid kronofogdemyndighetema än för närvarande vid
tingsrätterna. Tingsrällemas arbete med tvistemålen påverkas endast
marginellt.

Skälen
för min bedömning: Med utgångspunkt i domstolsverkets normer för
personaldimensioneringen vid tingsrätterna kan man uppskatta all den summariska
processen för närvarande tar i anspråk omkring 80 årsarbetskrafter för
notarier och 280 årsarbetskrafter för domslolsbilräden. Härtill kommer ell
tiotal lagfarna domare. Många av dem som sysslar med den summariska processen
gör inte det på hellid ulan har även andra uppgifter i domstolen. Det är
knappast realistiskt all räkna med att tingsrättsorgani-salionens personal
genom reformen kan minskas med fler tjänster än som moisvarar dem som nu
uteslutande arbetar med den summariska processen.

Under en övergångslid
behöver tingsrätterna personal som kan hanlera de mål som skall handläggas
enligt den äldre ordningen. Inom ett halvår efter reformen lorde dock de allra
flesta av de kvarvarande målen vara avgjorda. Därefter måste strävan vara all
de flesta domstolsbiträden som har arbetat med den summariska processen skall
få andra arbetsuppgifter. Detta kommer sannolikt i åtskilliga fall all kunna
ordnas inom den egna domstolen och medföra en välbehövlig lättnad i domstolens
arbetsbörda. Även de rekryteringsproblem som en del domstolar har skulle i viss
mån kunna lindras genom all biträden som arbetat med den summariska processen
går över till de tjänster som inte har kunnat besättas. Men självfallet ligger
del också nära lill hands att kronofogdemyndigheterna söker rekrytera
domslolsbilräden för att hantera den nya summariska processen. Del är ju
angelägel alt lingsrättspersonalens kunskaper och erfarenhet tas till vara i
del nya systemet. En sådan övergång bör därför på allt sätt stimuleras och
underlättas.

Notarierna
har tidsbegränsade förordnanden, som enkelt kan anpassas lill reformens
ikraftträdande. En del nolarieljänsler försvinner genom förslaget och förre
jurister skulle därmed kunna beredas möjlighet lill tingsmeritering. Detta kan
emellertid motverkas. Jag vill erinra om all jag i min anmälan till 1990 års
budgetproposition har föreslagit all nolarieme-riteringen avkortas lill två år
fr. o. m. den 1 januari 1991.

Så
till personalsituationen vid kronofogdemyndigheterna och behovet av
nyanställningar där för att handlägga den summariska processen.

I
enlighet med de riktlinjer, som drogs upp av organisationskommittén (Fi
1987:02) inför exekutionsväsendets omorganisation den 1 juli 1988

93

och
som senare har konkretiserats i en av RSV utarbetad utvecklingsplan, Prop.
1989/90:85 pågår en omfördelning av personal och andra resurser mellan
kronofogdemyndigheterna i de olika länen. Syftet är att uppnå en fördelning av
resursema som svarar mot den geografiska fördelningen av arbetsvoly-men. Detta
mål skall vara uppnått vid utgången av juni år 1993.

Utgångspunkten
för organisationskommitténs riktlinjer är all exekutionsväsendets totala
resurser inte slår i något missförhållande till dagens arbetsuppgifter och all
del således inte kommer alt finnas övertalig personal någonslans när
omfördelningen är fullt genomförd. En fömtsättning är givetvis all inte
rationaliseringar eller minskad arbetsvolym medför överskott på personal.

RSV
har vid underhandskontakter med justitiedepartementet efler remissbehandlingen
av den nu aktuella promemorian förklarat all kronofogdemyndigheterna kommer
att kunna handlägga den summariska processen med väsentligt mindre
personalstyrka än vad som för närvarande beräknas åtgå vid lingsrältema.
Närmare bestämt beräknar RSV personalbehovet till 195 assistenter och 25
jurister. Del mindre personalbehovet beror dels på ADB-hanteringen och andra
rationaliseringar jämfört med den nuvarande handläggningen, dels på all
förfarandei förenklas rättsligt.

Av
assistenterna räknar RSV med att behöva nyanställa bara 110. Delta har två
skäl.

Det
ena skälet är att 20 assistentljänsler beräknas kunna sparas in till följd av
samordningen mellan målen i den summariska processen och utsökningsmålen med
hjälp av exekutionsväsendets befintliga ADB-system, REX-syslemet. När utslag
meddelats i den summariska processen kan de uppgifter som skall registreras i
ulsökningsmålet överföras maskinellt till utsökningsregistret.

Det
andra skälet är en pågående rationalisering av hanteringen av de enskilda
utsökningsmålen. Tanken är bl.a. atl en stor del av verkställighetsansökningarna
från professionella ingivare skall kunna göras med hjälp av ADB-media, på samma
sätt som jag nu på bl. a. RSV:s inrådan har föreslagit för ansökningarna i den
summariska processen. Genom denna och andra rationaliseringar vad gäller den
kontorsmässiga hanteringen av enskilda ulsökningsmål räknar RSV med all kunna
spara in totalt 65 assistentljänsler. Detta fömtsätter dock å andra sidan vissa
nyinvesteringar på ADB-sidan.

RSV
har beräknat de löpande ADB-kostnaderna för den nya summariska processen lill
omkring tio milj. kr. om året, all jämföras med de nuvarande ADB-kostnaderna
vid tingsrätt som kan uppskattas lill högst två milj. kr. om året.

Under
budgetåren 1990/91 — 1992/93 bör kronofogdemyndigheterna successivt tillföras
medel, som sammanhänger med den nya organisationen, bl. a. resurser för
personal, lokaler och övriga förvaltningskostnader. Den totala kostnadsökningen
vid kronofogdemyndigheterna bör finansieras genom en resursminskning vid
tingsrätterna under samma tidsperiod.

De åriiga tillskott och
nedskärningar, som föranleds av överflyttningen

av den summariska processen, kan sammanfattas på följande sätt (belopp i

milj. kr., 1989 års prisnivå): 94

Budgetår 1990/91
1991/92 1992/93 Prop. 1989/90:85

Tillskott
till

kronofogde-

myndighder 3,0 29,9 5,6

Nedskärning vid

tingsrätter - 7,3 41,6

Med
utgångspunki i dessa beräkningar kan jag påslå att del efler en kort
övergångsperiod blir lönsamt att driva den summariska processen vid
kronofogdemyndighetema. En samlad bedömning ger vid handen all kostnaderna
minskar med drygt tio milj. kr. om året, samtidigt som det nya systemet blir
snabbare, enklare och eflFeklivare lill gagn både för staten och allmänheten.

Jag
har tidigare något berört hur reformen kan tänkas inverka på antalet tvistemål
vid tingsrätterna. När det gäller de nuvarande målen om betal-ningsJÖrdäggande
saknas anledning att räkna med några förändringar, eftersom del nya systemet
nära anknyter till handläggningen av dessa mål.

Det
kan — som jag tidigare varit inne på — finnas fog för atl anta all en mindre
del av de nuvarande lagsökningsmålen efler reformen kommer all handläggas som
tvistemål, medan de allra flesta även i fortsättningen kommer atl kunna
hanteras inom ramen för den summariska processen.

För
närvarande beräknas atl cirka tio procent av ansökningarna i handräckningsmål
bestrids. 1 dag hänskjuts inte bestridda handräckningsmål till rättegång utan
de avgörs alltid inom ramen för det summariska förfarandet. 1 del nya systemet
kommer det i målen om vanlig handräckning bara atl krävas ell blankt
bestridande för atl målet skall överlämnas till tingsrätt om sökanden begär
del, medan målen om särskild handräckning aldrig kommer alt överlämnas lill
tingsrätt. Det är enligt min uppfattning osannolikt all de sänkta kraven på
svaranden vid vanlig handräckning kommer att leda till någon nämnvärd ökning av
antalet beslridanden. Om beslridandena ändå skulle öka i dessa mål kan detta
för tingsrätternas del kompenseras något av att de slipper de särskilda
handräckningsmålen.

Mål
om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan överlämnas till
tingsrätt även utan bestridande, om yrkandet enligt kronofogdemyndighetens
uppfattning kan antas vara ogmndal eller obefogat och sökanden begär
överlämnande. Detta blir emellertid, som jag fömt sagt, aktuellt bara i ett
mycket litet antal fall.

Till
skillnad från promemorians förslag innebär mitt förslag all mål aldrig skall
kunna överlämnas till tingsrätt på gmnd av delgivningssvårigheler.

Efter
ansökan om återvinning skall mål överlämnas till tingsrätt. I detta avseende
innebär mina förslag inga ändringar i förhållande till nuvarande ordning.

Jag
kan alltså inte fömtse att tingsrätternas arbete med tvistemålen kommer all
påverkas i någon nämnvärd utsträckning av reformen.

Avslutningsvis
skall jag mot den bakgmnd jag tecknat i delta avsnitt

säga något ytterligare om
situationen för den bilrädespersonal som i dag

95

arbetar med den summariska
processen vid lingsrältema. 1 många fall kommer personalen all kunna erbjudas
fortsall arbete med summarisk process vid kronofogdemyndighetema. I åtskilliga
andra fall bör genom en omfördelning av arbetsuppgiftema mellan olika
personalkategorier och genom personalulvecklande insatser andra kvalificerade
uppgifter kunna erbjudas bilrädespersonalen vid lingsrältema. De
övertalighelsproblem som kan uppkomma till följd av reformen bör därför kunna
lösas ulan all någon behöver sägas upp från sin anställning vid tingsrätten.

Prop.
1989/90:85

2.19 Ikraftträdande

Mitt
förslag: Den nya lagstiftningen skall träda i krafl den dag regeringen
bestämmer. Siktet är inställt på ett genomförande den 1 januari 1992.

Skälen
för mitt förslag: De flesta som uttalat sig i frågan har anfört att del
tidigaste länkbara datumet för ikraftträdande är den 1 januari 1992. RSV har
därvid upplyst all del som lar längst lid är all utveckla en ny programvara för
ADB-hanteringen av de nya målen hos kronofogdemyndigheterna. Del är vanskligt
alt så här långt i förväg fixera etl lämpligt datum för ikraftträdandet.
Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma lid för ikrafllrädandet. Det är
emellertid av flera skäl viktigt för dem som förbereder reformen och för dem
som i övrigt berörs av den all ha en viss tidpunkt all arbeta mot. Del datum
man i dagslägel bör rikta in sig på är den I januari 1992.

3 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusliliedepartemenlel upprättats
förslag till

1.
lag om betalningsföreläggande
och handräckning,

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i utsökningsbalken. Förslagen har
granskats av lagrådet.

4
Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om betalningsföreläggande och
handräckning

Tillämpningsområde
1§

Ell
yrkande om all någon skall åläggas att fullgöra en förpliktelse får prövas av
kronofogdemyndigheten enligt denna lag. Yrkandet kan avse
betalningsföreläggande, vanlig handräckning eller särskild handräckning.

96

I paragrafen anges lagens
tillämpningsområde i stort, dvs. den yttre ramen Prop. 1989/90:85 för del
nya summariska förfarandet. Beleckningama på de tre processfor-mema anges:
belalningsföreläggande, vanlig handräckning och särskild handräckning.
Tillämpningsområdet preciseras i 2 —5 §§ .

Den
nya summariska processen står öppen för i princip alla former av
fullgörelsetalan. Utanför tillämpningsområdet faller däremot t.ex. en
fastställelsetalan som avses i 13 kap. 2 § RB, dvs. en talan om humvida etl
rättsförhållande består eller inte.

2 §

En
ansökan om betalningsföreläggande får avse åläggande för svaranden atl betala
en penningfordran som är förfallen lill betalning, om förlikning är tillålen i
saken.

Den
som har en fordran som avses i första stycket, för vilken panlräll i fast
egendom, skepp eller skeppsbygge eller företagshypotek har upplåtits
skriftligen, kan i en ansökan om belalningsföreläggande begära atl betalningen
skall fastställas all utgå ur den egendom i vilken panträtten eller
förelagshypolekel gäller. Så kan också den göra, som för fordringen har
inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg.

Paragrafens
första stycke definierar tillämpningsområdet för en ansökan om
belalningsföreläggande. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt
2.10.2) kan del under vissa fömtsättningar uppträda flera rättssubjekt på
såväl sökande- som svarandesidan Ofr även specialmoliveringen lill 6 och 9
§§).

Ansökningen
skall avse en fordran som skall betalas i pengar. Vill man enbart ha annan
fullgörelse, får detta begäras i form av ansökan om handräckning enligt 3 eller
4 §. Saken måste vidare vara sådan all partema får IräflFa förlikning därom,
dvs. vara av dispositiv natur. Del innebär all även l.ex. de familjerällsliga
underhållsbidragen omfattas av lagen. Den summariska processen lorde emellertid
bli av begränsad betydelse för den sistnämnda typen av krav på grund av den
särskilda reglering som finns på det området (3 kap. 19 § UB). Ell yrkande kan
avse ersättning för inkassoåtgärder. Detta behandlas närmare under
specialmoliveringen till 23 §.

En
ansökan skall avse en fordran. Liksom i dag kan ansökningen avse flera olika
förfallna fordringar som en borgenär har på en gäldenär. Del finns alltså inget
som hindrar all ansökningen avser en kontoställning eller liknande, om de
transaktioner som föranlett skulden anges tydligt. Enligt 13 § är det också
möjligt atl i en och samma ansökan begära både betalningsföreläggande och
vanlig handräckning, men fömtsättningen är i det fallet all yrkandena stöder
sig på väsentligen samma gmnd.

En
ansökan om belalningsföreläggande måste avse en fordran som vid

tidpunkten för ansökningen är förfallen till betalning. Det åligger emeller

tid inte kronofogdemyndigheten att själv göra en ingående undersökning

av detta. Borgenären måste i sin ansökan ange fordringens förfallodag

(11 §) och hans uppgift bör normalt tas för god. Den nya lagen anger all

kronofogdemyndigheten skall avvisa ansökningen, om det framgår atl det

finns något hinder mot att ansökningen las upp (21 §). Om det alltså av de 97

7
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 85

i
ansökningen lämnade uppgiftema eller på annal sätt klart framgår att Prop.
1989/90:85 förfallokravet inte är uppfyllt, skall kronofogdemyndigheten på egel
initiativ avvisa ansökningen. Om det framgår all en viss del av en fordran
inte har förfallit till betalning, skall ansökningen avvisas i den delen.

Frågan
humvida en fordran är förfallen lill betalning kan naturligtvis komma upp med
anledning av en invändning som svaranden framför. I etl sådant fall skall
kronofogdemyndigheten inte avvisa ansökningen utan i stället överlämna målet
lill tingsrätt, om sökanden begär del. Del ankommer därefter på tingsrätten
atl pröva om förfallokravel är uppfyllt.

Kravet
på att fordringen skall vara förfallen lill betalning lar sikte på själva huvudfordringen.
Kravet gäller även om huvudfordringen avser upplupen ränta. Liksom enligt
nuvarande ordning behöver — i analogi med vad som gäller enligt 13 kap. 1 § RB
— ränta som hänför sig lill huvudfordringen däremot inte vara förfallen lill
betalning.

Förfallokravel
gäller även skadeslåndsfordringar. Sådana anses normall förfalla lill betalning
när skadan uppkommer (se t.ex. Hellner, Skade-slåndsrätt, fjärde uppl. 1985 s.
328 flF, prop. 1975:102 s. 124 flF och prop. 1986/87:72 s. iO-ll och 18).

Om
den berörda fordringen skall betalas vid anfordran, bör normall krävas att
sökanden redan i sin ansökan anger all betalningsanmaning har framställts. Del
räcker alltså inte att svaranden anmanas atl betala fordringen i samband med
delgivningen av ansökningen om betalningsföreläggande. Om ansökningen saknar
uppgift i detta hänseende, bör sökanden få tillfälle all komplettera
ansökningen, innan frågan om avvisning tas upp lill prövning.

I
paragrafens andra stycke regleras den s.k. belalningsfastställdsen. Regleringen
ansluter helt lill motsvarande regler i nuvarande lagsökningslag, bortsett
från all fordringen i del nya systemet inte behöver gmnda sig på skriftligt
fordringsbevis. Förfarandet är genomgånget i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.9.3).

En
ansökan om belalningsföreläggande kan alltså gälla personligt betalningsansvar
eller fastställelse lill betalning ur viss egendom eller båda delama.
Ansökningen kan rikta sig mot flera svarande och därvid behöver yrkandena inte
vara identiska mot alla. Om ägaren eller någon av ägama inte är personligen
belalningsskyldig, kan ett yrkande bara om betalningsfastställelse riktas mot
denne. Om å andra sidan någon gäldenär inte också är ägare till egendomen, kan
endast del personliga betalningsansvaret utkrävas av denne.

I
42 § andra stycket anges vad ett utslag i etl mål som avser betalningsfastställelse
skall innehålla.

Av
12§ framgår alt sökanden skall inge panlförskrivning eller annan handling,
enligt vilken säkerheten upplåtits. I övergångsbestämmelsema regleras vissa
sällsynta fall där säkerhetsupplåtelsen inte är skriftlig.

3§

En
ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillåten i saken,

avse åläggande för 98

1. en
tidigare ägare eller nyttjanderättshavare all flytta från fast egen- Prop.
1989/90:85

dom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besittningsrätten

har
upphört (avhysning),

2. svaranden
all fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för

fullgörelse har inträtt.

1
paragrafen anges tillämpningsområdet för vanlig handräckning enligt den nya
lagen. Det överensstämmer i stort med nuvarande handräcknings-lagens
tillämpningsområde.

Den
nuvarande handräckningslagen ger utrymme för en prövning av det materiella
rättsförhållandet mellan partema, men den är tillämplig också när sökanden
begränsat sin talan lill all avse enbart ett ingripande mot en egenmäktig
besillningsmbbning. Den lagen är emellertid avsedd främst för sådana fall där
sökanden kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller där ansökningen medges
eller lämnas utan erinran av svaranden. Som framgått av den allmänna
motiveringen har den nya handräckningsprocessen en annan inriktning.

Ett
ingripande mot en egenmäktig besillningsmbbning sker i fortsättningen enklast
genom särskild handräckning enligt 4 §. Syftet med den vanliga handräckningen
är i stället all skapa en möjlighet för en sökande som har etl krav på
fullgörelse av något annal än betalning all enkelt, snabbi och billigt få lill
stånd verkställighet, när svaranden inte fullgör frivilligt men inte kan antas
ha något all invända i sak mot kravet. Om sökanden kan åberopa skriftliga bevis
till stöd för sill anspråk, innebär det inte någon annan fördel för honom i det
summariska skedet än som underliggande påtryckningsmedel mot svaranden. Om
svaranden ändå bestrider ansökningen, får förekomsten av skriftliga bevis
däremoi betydelse för handläggningen vid tingsrätten.

1
paragrafen anges tillämpningsområdet för vanlig handräckning i två punkter.

Enligt
den första punkten kan ansökningen avse avhysning av tidigare ägare eller
nyttjanderättshavare som inte fullgör förpliktelse all flytta från fast
egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besitt-ningsrällen
har upphört. Lydelsen ansluter nära lill bestämmelsen om avhysning i 16 kap. 1
§ UB.

1
lagsökningsmål kan en borgenär för närvarande framställa yrkande om avhysning
endast i samband med yrkande om betalning (16 § lagsökningslagen).
BeträflFande frågan om avhysning hänvisar lagsökningslagen därvid till vad
handräckningslagen föreskriver för motsvarande fall (8 § handräckningslagen).
Handräckningslagen är tillämplig då sökandens yrkande omfattar enbart
avhysning. Alt en ansökan om avhysning enligt den nya lagen i vissa fall kan
framställas tillsammans med en ansökan om betalningsföreläggande följer av 13
§.

Möjligheten
till vanlig handräckning enligt första punkten avser fall då

svaranden har haft en giltig rältsgmnd för sin besittning. Rällsgmnden kan

ha varit antingen äganderätt eller nyttjanderätt. De i praktiken viktigaste

nyttjanderällema är hyra och bostadsrätt. Bland andra nyltjanderäller kan

nämnas tomträtt och arrende saml vederlagsfria upplåtelser av jord, hus

eller del av hus. Dessa avhysningsfall får, såsom uttryckligen framgår av 99

4
§ andra stycket, inte handläggas enligt reglema för särskild handräck-
Prop. 1989/90:85 ning.

Godtagbar
gmnd för ell yrkande om avhysning är all besittningsrätten har upphört och all
tidigare ägare eller nyttjanderällshavare inte flyttar från fastigheten.
Anledningen lill att besittningsrätten upphört måste också uppges i
ansökningen för all grunden för yrkandet skall kunna anses fullständigt
angiven. Om anledningen är atl nyttjanderätten förverkats måste ytterligare
vissa krav ställas på ansökningen.

Till
skillnad mot vad som nu gäller i fråga om handräckningsförfarandet är det, som
framgått av det tidigare anförda, inte meningen all kronofogdemyndigheten i
ell mål om vanlig handräckning i del nya summariska förfarandei normall sett
skall göra någon egentlig materiell prövning av framställda yrkanden. Endast i
den mån sökandens yrkanden lämnats obestridda av svaranden föreligger
fömtsättningar för utslag i målet. Är del fråga om förverkande av
nyttjanderätt, är kronofogdemyndigheten emellertid skyldig atl bevaka att
sökanden följt de formkrav som gäller för uppsägning och all svaranden har
getts de möjligheter som en nyttjande-rältshavare har enligt lag för all
återvinna nyttjanderätten (jfr 8 kap. 23 — 25 §§ och 12 kap. 42-44 §§
jordabalken saml 33-35 §§ bostadsrältslagen, 1971:479). Sökanden är i dessa
fall skyldig alt närmare utveckla grunden för sill yrkande (14§). Om han inte
gör det, skall myndigheten ta upp frågan om avvisning av ansökningen enligt
reglerna i 20 §, vilket innebär att sökanden först skall föreläggas alt
komplettera ansökningen.

Avhysning
av arbetstagare från bostad, som han innehar på grund av anställning, regleras
i lagen (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbels-konflikler, där del som
framgår av rubriken finns särskilda skyddsregler för nyttjanderättshavaren.

Den
andra punkten anger tillämpningsområdet för inslilulel vanlig handräckning i
andra fall än sådana som gäller avhysning.

Det
nya handräckningsförfarandet står öppet för anspråk på annan fullgörelse än
betalning. Anspråken skall avse förhållanden av disposiliv natur. Genom denna
begränsning utesluts bl. a. yrkanden med oflFenlligrältslig gmnd, såsom l.ex.
förverkande enligt brottsbalkens regler. En generell fömtsättning är all
tidpunkten för fullgörelse har inträtt. Den nya summariska processen är inte
uppbyggd för fall där det råder tvist om del bakomliggande rättsförhållandet,
men det uppställs å andra sidan inte något hinder mot att en sådan process
inleds med en ansökan om handräckning. Efter svarandens bestridande kan
sökanden begära alt målet överiämnas lill tingsrätt för all där få
rättsförhållandet prövat. Om sökanden vet om all hans krav är tvistigt, är del
dock mera naturligt atl han direkt ansöker om stämning vid tingsrätt.

Den
nya lagen är, liksom den nuvarande handräckningslagen, också tillämplig i fall
när talan omfattar ett krav all svaranden skall åläggas skyldighet all
underlåta viss handling eller verksamhet eller att tåla viss verksamhet som
annan bedriver. Sådana skyldigheter innefattas i begreppet fullgörelse och
behöver inte särskilt anges i lagtexten.

Som
exempel på olika former av talan inom tillämpningsområdet för

denna punkt kan anges utgivande av lös egendom, leveransskyldighel, 100

borttagande
av byggnader och lösa saker, fullgörande av arbetsavtal saml Prop.
1989/90:85 talan om förbud av olika slag och om beredande av tillträde till
markområde eller utrymme.

4§

En
ansökan om särskild handräckning får avse åläggande för svaranden att

1.
vidta rättelse när sökandens
besittning har egenmäktigt mbbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits
beträflFande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt lill
viss egendom på annal sätt olovligen hindras,

2.
vidta eller tåla en åtgärd när
särskild handräckning får ske enligt föreskrift i lag.

Särskild
handräckning enligt första stycket 1 får inte avse avhysning i fall som anges i
3 § 1.

Paragrafen
anger tillämpningsområdet för den särskilda handräckningen. Som framgått av den
allmänna motiveringen avviker handläggningen av mål om särskild handräckning
från mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. En avgörande
skillnad är all en ansökan om särskild handräckning kan prövas materiellt och
lämnas utan bifall. En annan viktig skillnad är alt utslagen i mål om särskild
handräckning inte utgör hinder mot all talan i saken väcks genom ansökan om
stämning vid domstol.

Den
särskilda handräckningsformens tillämpningsområde anges iförsta stycket i två
punkter. Iförsta punkten berörs de fall som har sin motsvarighet i gamla 191 §
utsökningslagen, nämligen fall som avser all tillgodose intresset att på ett
enkelt sätt kunna återställa egendom med vilken olovlig åtgärd har vidtagits.

I
191 § utsökningslagen föreskrevs all, om någon egenmäktigt hade pantat något
lill sig eller skill annan från del han innehar eller eljest själv tagit sig
rätt, överexekulor genast ägde återställa besittningen eller annal förhållande
som hade mbbats. Bestämmelsen hade i praxis kommit att tillämpas även då det
inte kunde sägas alt besittning eller annal förhållande direkt hade mbbats.
Den tillämpades sålunda bl. a. för ulfående av lös egendom som någon hade
omhänderhaft på gmnd av avtal, tjänst e.d. men vägrat atl utlämna, för
tillträde lill mark eller lokal lill vilken sökanden hade fått nyttjanderätt
eller på vilken visst arbete skulle utföras och för ingripande med förbud mot
verksamhet som kränkte sökandens rätt.

Förevarande
paragraf avser atl läcka flertalet av de situationer i vilka 191 §
utsökningslagen tillämpades. Särskild handräckning skall sålunda få användas
när någon egenmäktigt har mbbal sökandens besittning eller vidtagit annan
olovlig åtgärd beträflFande lös eller fast egendom eller när någon på annat
sätt olovligen hindrar utövningen av sökandens rätt lill viss egendom.
Lagtexten har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Någon
uttrycklig motsvarighet lill bestämmelsen i 191 § utsöknings

lagen om handräckning vid s. k. självpanlning har inte lagils upp i försla

get. Självpantningsfallel läcks dock i sak av den föreslagna lydelsen av den

ifrågavarande punkten. 101

Till besillningsmbbningar
räknas även de avhysningsfall där någon Prop. 1989/90:85 olovligen har salt sig
i besittning av en faslighet eller en bostadslägenhet. Här åsyftas t. ex.
situationer då någon egenmäktigt har tagit en rivningslägenhet i besittning.
De regler som uppställs till skydd för svaranden vid verkställighet av
avhysning, bl. a. i fråga om anstånd, gäller nämligen inte i dessa fall. Dessa
situationer faller således inte in under 3 § utan under förevarande paragraf.
Del kan erinras om all besillningsmbbningar som regel är slraflföara och all
ingripande ofta kan ske i slraflFprocessudl ordning.

Uttrycket
att annan olovlig åtgärd vidtagits beträflFande lös eller fast egendom syftar
på bl. a. sådana fall som att en markägare har stängt av en väg som sedan lång
lid begagnats av annan eller alt någon olovligen har placerat någonting på
annans mark. Även annan egenmäktig mbbning av förhållande som inte kan
betecknas som besittning avses.

Utövningen
av räll lill viss egendom kan olovligen hindras också på annal sätt, t. ex. genom
all någon vägrar alt utlämna egendom som han fått i sin besittning på gmnd av
avtal eller tjänst. Ett praktiskt fall är atl den som har hyrt viss lös
egendom, t. ex. en TV eller en bil, inte lämnar tillbaka den när hyrestiden har
gått till ända. Under bestämmelsen faller vidare den situationen all tillträde
vägras lill fast egendom, t. ex. för utförande av arbete på fastigheten, för
utövande av räll enligt ett servitut eller för besiktning eller liknande, om
ägaren eller annan innehavare enligt lag eller avtal är skyldig all tåla detta.
Bestämmelsen är tillämplig både i fråga om positiv handling och underlåtenhet.

En
sökande i ell mål om särskild handräckning har vissa fördelar jämfört med vad
som gäller i mål om vanlig handräckning. Sålunda föranleder inte ell
bestridande all målet måste prövas av domstol. Om sökanden begränsat sitt
yrkande lill rättelse av besillningsmbbning eller annan olovlig åtgärd, skall
prövningen hos kronofogdemyndigheten i princip begränsas i enlighet därmed,
varvid bortses från del bakomliggande rättsförhållandet utom i fall där det är
uppenbart all svaranden har rätten på sin sida (24 §). Del är bl.a. mot denna
bakgmnd självfallet viktigt all kronofogdemyndigheten noga prövar om
processformen särskild handräckning är tillämplig på sökandens yrkande.

Det
finns åtskilliga situationer då både vanlig och särskild handräckning

kan komma i fråga. Då kan sökanden välja processform utifrån vad han

vill uppnå och hur han bedömer sill bevisläge. Om sökanden lätt kan

påvisa en olovlig besillningsmbbning, ligger del nära lill hands för honom

att välja särskild handräckning, i vart fall om han befarar all svaranden

bestrider och om del är tillräckligt för honom själv att få besittningen

återställd. Om sökanden har svårt att i ell skriftligt förfarande visa all han

har haft besittning eller liknande lill något eller att besittningen mbbats, är

det kanske mera ändamålsenligt atl ansöka om vanlig handräckning och,

om svaranden bestrider, utföra sin talan i en domstolsprocess som erbju

der bättre möjligheter lill bevisföring. En annan anledning all välja vanlig

handräckning är att sökanden vill få det bakomliggande rättsförhållandet

rättskraftigt avgjort. Ytterligare ell skäl alt välja vanlig handräckning

framför särskild handräckning kan vara all sökanden i samma mål vill 102

ansöka
om handräckning för återfående av ett uthyrt föremål och betal- Prop.
1989/90:85 ningsfördäggande för obetald hyra.

De
vanligaste fallen då båda handräckningsformema kan vara tillämpliga blir
antagligen sådana som gäller uthyrda eller utlånade saker som inte återlämnas
och bortskaffande av sådant som — i vid bemärkelse — slår i vägen för någon.

Som
framgått av vad som tidigare sagts är del inte avsikten att mål om avhysning av
hyresgäsler, arrendalorer m. fl. skall kunna handläggas enligt reglema för
särskild handräckning utan i stället endast enligt reglerna för vanlig
handräckning i 3 § första punkten. Emellertid har lagrådet påpekat alt dessa
avhysningsfall täcks av ordalydelsen i 4 § första stycket första punkten.
Därför har på lagrådets förslag lagils in ett andra stycke i förevarande
paragraf, vari anges atl särskild handräckning enligt första stycket första
punkten inte får avse avhysning i fall som anges i 3 § första punkten.

Om
sökanden vill all målet skall handläggas enligt reglerna för särskild
handräckning, skall detta anges i eller på annal sätt tydligt framgå av
ansökningen (15 § första stycket). Jag återkommer närmare under den paragrafen
till hur kronofogdemyndigheten skall besluta om handläggningsformen.

Bifalls
sökandens talan i ell mål om särskild handräckning, skall kronofogdemyndigheten
förordna all besittningen skall återställas eller annan rättelse vidtas. Det
synes lämpligt att det i utslaget direkt anges vad som åläggs svaranden, l.ex.
all återlämna viss egendom, upphöra med viss verksamhet etc. Hur
verkställigheten skall genomföras regleras genom bestämmelser i UB.

I
första stycket andra punkten behandlas de fall där särskild handräckning får
ske enligt föreskrift i annan lag.

Enligt
17 § handräckningslagen är den lagen tillämplig även i fråga om sådan
handräckning som enligt särskilda föreskrifter skall prövas av tingsrätt
(enligt nedannämnda lagmm i vattenlagen skall prövningen göras av
vattendomstol). För närvarande finns sådana bestämmelser i 12 kap. 26 §
jordabalken, 29 § bostadsrältslagen (1971:479), 21 kap. 4§ vattenlagen
(1983:291), 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, 15 § lagen (1963:537) om
gravrätt m.m., 39 § naturvårdslagen (1964:822), 47 § miljöskyddslagen (1969:387),
72 § väglagen (1971:948), 21 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar, 38-39§§
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheler, 9 § lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten, 2 kap. 22 § och 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 39 § lagen (1950:596) om rätt lill fiske, 10 kap. 12-13 §§
plan- och bygglagen (1987:10), 11 kap. 2§ gmvlagen (1974:342) och 42 § lagen
(1974:890) om vissa mineralfyndigheler. Dessa lagmm innehåller regler om
handräckning när någon är skyldig att lämna tillträde någonslans, flytta på
något e. d.

Det
är i nu angivna fall som institutet särskild handräckning får tillgripas med
stöd av andra punkten i paragrafen. Detta kräver ändringar av redaktionell
natur i de berörda lagama. Frågan om sådana ändringar får dock tas upp senare.

Som
jag påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.5) omfattar 103

reglema om särskild
handräckning inte sådana fall där handräckning enligt Prop. 1989/90:85
gällande rätt får sökas direkt hos kronofogdemyndigheten.

5§

Om
enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas
upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag
endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i
denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra
myndigheten.

En
ansökan om ulfående av fordran eller om annan fullgörelse är all betrakta som
ell altemativ till det vanliga rällegångsförfarandel vid tingsrätt. Den nya
lagen får därför inte ulan vidare tillämpas, om saken på gmnd av särskild
föreskrift skall prövas av viss annan domstol, l.ex. arbetsdomstolen eller
länsrätt, eller av någon annan myndighet än tingsrätt. En bestämmelse
motsvarande 1 § andra stycket handräckningslagen har därför tagit upp i förevarande
paragraf. Sålunda föreskrivs i paragrafens första mening att en tvist, som
enligt någon särskild föreskrift skall tas upp av en annan myndighet än
tingsrätt, kan prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som
direkt medger sådan prövning.

För
några typer av mål gäller alt de skall prövas av vissa tingsrätter i särskild
sammansättning, nämligen fastighetsdomstol eller vattendomstol. Dessa domstolar
får i detta sammanhang anses innefattade i begreppet tingsrätt och det krävs
inga särskilda föreskrifter för all deras mål skall få prövas enligt denna lag,
om fömtsättningar i övrigt föreligger.

1
gällande rätt finns i två lagar särskilda föreskrifter all mål får prövas inom
den summariska processen. Dessa är lagen (1974:372) om lagsökning och
betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden och
lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av
statens va-nämnd. Någon ändring i sak är inte avsedd. Som jag nämnt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) kommer jag senare atl ta upp frågan om
ändring i dessa lagar. Ansökningar kommer aUtså även i fortsättningen all kunna
prövas i summarisk ordning ulan hinder av all anspråket skall prövas av
arbetsdomstolen eller statens va-nämnd.

I
paragrafens andra mening anges atl, i mål som enligt någon särskild föreskrift
skall las upp av annan myndighet än tingsrätt, vad som i förevarande lag sägs
om tingsrätt i stället skall gälla den andra myndigheten.

Behörig
myndighet

6§

Ansökan
skall göras hos kronofogdemyndigheten i del län där svaranden

har sitt hemvist. Som hemvist anses därvid den ort där han är bosall saml,

beträflFande dödsbo, den ort där den döde senast var bosall och, beträflFan

de annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken

gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan får också göras hos kronofogdemyndigheten i det län där 104

egendom
som tillhör svaranden finns eller där verkställighet annars lämp- Prop.
1989/90:85 ligen kan ske.

Ansökan
mot flera svarande får göras hos den kronofogdemyndighet som enligt första
eller andra stycket är behörig i fråga om någon av dem, om ansökningen
beträflFande var och en stöder sig på väsentligen samma gmnd.

1 paragrafen
anges vilken kronofogdemyndighet som är behörig atl ta upp

en ansökan om belalningsföreläggande eller handräckning. Regleringen är

mindre strikt än enligt nu gällande lagsökningslag och handräckningslag,

vilka hänför sig lill RB:s regler om fomm i tvistemål. Reglema om behörig

myndighet har i den nya lagen som syfte främst all styra handläggningen

till den myndighet som är lämplig från verkslällighelssynpunkt och atl

fördela arbetsbördan lika mellan kronofogdemyndighetema. Av 8 § följer

all kronofogdemyndighetens prövning av sin behörighet kan resultera i atl

ansökningen skickas till en behörig myndighet, men däremoi inte leda lill

all ansökningen avvisas.

Huvudregeln
iförsta stycket är all ansökningen skall ges in till kronofogdemyndigheten i
del län där svaranden har sitt hemvist. Vad som anses som hemvist avgörs enligt
samma regler som gäller i ulsökningsmål enligt

2 kap.
3 § andra stycket UB. Lagtexten har utformats i enlighet med

lagrådets förslag.

Svaranden
skall alltså anses ha sill hemvist i del län där han är bosall. Om svaranden är
ell dödsbo, skall svaranden anses ha sitt hemvist i del län där den döde senast
var bosall. En annan juridisk person skall anses ha sill hemvist i det län som
enligt 10 kap. RB gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet, dvs.
normalt del län där den juridiska personens styrelse har sill säte.

Som
ett komplement lill huvudregeln i första stycket lar del andra stycket upp
ytterligare några regler om fomm. Del kan ibland vara svårt för sökanden all
ange var svaranden har sitt hemvist; det kan också vara så atl sökanden
faktiskt saknar hemvist här i landet. Etl annal skäl för att ge in en ansökan
till en annan kronofogdemyndighet än den i det län där svaranden har sill
hemvist kan vara atl verkställigheten senare lämpligen bör ske hos en annan
kronofogdemyndighet.

Mot
bakgmnd härav får enligt andra stycket en ansökan om betalningsföreläggande
eller handräckning också göras hos kronofogdemyndigheten i del län där
svaranden tillhörig egendom finns eller verkställighet annars lämpligen kan
ske. Som framgått ges sökanden relativt fria händer all välja
kronofogdemyndighet. Exempelvis kan del vara fördelaktigt att ge in en ansökan
om avhysning lill kronofogdemyndigheten i del län där fastigheten eller
byggnaden är belägen. Om avsikten är alt ansöka om utmätning i viss egendom,
kan det ibland vara lämpligt att ge in ansökningen till kronofogdemyndigheten i
del län där egendomen finns.

I
etl tredje stycke har efler förslag från lagrådet och efler mönster från IO

kap. 14 § RB tagils upp en fommregel för de fall en ansökan riktar sig mot

flera svarande. I dessa fall får ansökan göras hos en kronofogdemyndighet

som enligt första eller.andra stycket är behörig i fråga om någon av

svarandena. Som en fömtsättning härför anges vidare, i enlighet med 105

lagrådets förslag, all ansökningen
beträflFande var och en av svarandena Prop. 1989/90:85 skall stöda sig på
väsentligen samma gmnd. Härigenom kommer också den sistnämnda — och i del lill
lagrådet remitterade förfallningsförslagel underförstådda — begränsningen i
möjligheten att låta en ansökan rikta sig mot flera svarande lill direkt
uttryck i lagtexten.

Lagrådet
har vidare i detta sammanhang uttalat följande. Trots att förslaget fömtsätter
att det alltid skall finnas någon kronofogdemyndighet som är behörig, kan
undanlagsvis förhållandena länkas vara sådana alt ansökningen med stöd av 21 §
bör avvisas, därför all anspråket över huvud taget inte skall prövas i Sverige.
Härvid blir allmänna intemationellt processrättsliga gmndsatser tillämpliga,
varvid som utförligt utvecklats i doktrinen ledning kan sökas i fommreglema i
10 kap. rättegångsbalken. Som regel får det dock ankomma på svaranden all
bestrida ansökningen, om han anser att den inte skall tas upp i Sverige (jfr
Dennemark, Om svensk domstols behörighet i intemationellt förmögenhelsrällsliga
mål, 1961 s. 304 flF och Pålsson, Svensk rättspraxis i intemationell processrätt,
1989 s. 118 flF).

Jag
har ingenting atl erinra mot vad lagrådet sålunda har uttalat.

I
de flesta län har kronofogdemyndigheten, fömtom ell centralkontor, även ett
eller flera s. k. kronokontor. Som nämnts i den allmänna motiveringen bör
ansökningen få ges in lill vilket som helst av dessa verksamhetsslällen. Var
målet sedan rent faktiskt kommer all handläggas blir en senare fråga.

7§

Kronofogdemyndigheten
prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som
gör myndigheten behörig skall godtas, om del inte finns anledning atl anta alt
de är orikliga.

1
paragrafen anges omfattningen av kronofogdemyndigheternas skyldighet alt pröva
sin behörighet enligt 6 §. Kronofogdemyndigheten prövar självmant sin
behörighet och bör vid den prövningen kunna utgå från att de uppgifter som
sökanden lämnat för detta ändamål (jfr 18 §) är rikliga.

Om
svaranden enligt uppgift i ansökningen är bosall i länet, bör kronofogdemyndigheten
kunna utgå från all sökanden åberopar huvudregeln i 6 § första stycket. Om
detta inte är fallet, bör däremoi normall krävas mer preciserade uppgifter om
de förhållanden som enligt sökanden betingar kronofogdemyndighetens behörighet.

Om
en ansökan inte innehåller några uppgifter om de förhållanden som gör
myndigheten behörig och om svaranden enligt ansökningen inte är bosall i länet,
bör kronofogdemyndigheten i enlighet med vad som sägs i 8 § ulan vidare skicka
ansökningen lill myndigheten i det län där svaranden uppges vara bosatt.
Myndigheten behöver normalt inte begära komplettering av sökanden i den
situationen.

Ell påslående från
sökanden all myndigheten är behörig på den gmnden

all verkställighet lämpligen kan ske inom dess distrikt bör inledningsvis

godtas. Behörighetsfrågan kan i dessa fall däremoi senare komma alt 106

prövas,
om svaranden gör invändning om alt kronofogdemyndigheten inte Prop. 1989/90:85
är behörig. Anser myndigheten att en sådan invändning har fog för sig, bör
myndigheten, på samma sätt som vid andra befogade foruminvändningar från
svarandens sida, skicka ansökningen till en behörig kronofogdemyndighet. Med
tanke på atl någon förhandling inte kan hållas inom ramen för det summariska
förfarandei, torde svaranden normalt sakna anledning att göra invändning om
fomm. Saken kommer dock i ett annat läge när överlämnande till tingsrätt sker
(jfr specialmotiveringen lill 36 §).

8§

Har
ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som inte är behörig, skall målet
genast överlämnas lill en kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar
är behörig. Även om den myndighet där ansökan gjorts är behörig, får målet
överlämnas till annan behörig kronofogdemyndighet, om del inte ulan avsevärd
olägenhet kan handläggas vid den första myndigheten eller om del av andra skäl
är uppenbart all etl överlämnande skulle främja målels handläggning. Ansökan
anses gjord när den kom in till den första myndigheten.

1
paragrafen anges i saklig överensstämmelse med vad som enligt 2 kap. 4 § första
stycket UB gäller i fråga om ulsökningsmål all en ansökan som har gjorts hos en
myndighet som inte är behörig skall överlämnas till en myndighet som är
behörig. Myndigheten skall alltså inte i den här situationen avvisa ansökningen.

En
behörig kronofogdemyndighet får enligt andra meningen överlämna ett mål lill en
annan kronofogdemyndighet som är behörig, om målet inte utan avsevärd olägenhet
kan handläggas vid den myndighet där ansökan har gjorts eller överlämnande
annars uppenbart främjar målels handläggning Gfr 2 kap. 4 § andra stycket UB).

Av
tredje meningen framgår all ansökan om belalningsföreläggande eller
handräckning skall anses gjord när den kom in till den första myndigheten.
Däremot skall ansökan om verkställighet anses gjord först när utslag i målet
meddelades Gfr förslaget till lag om ändring i UB, 2 kap. 1 §).

Sökanden
och — om föreläggande för svaranden har utfärdats — svaranden skall normall
underrättas om all målet överflyttats till annan myndighet Gfr 59 §).

Ansökan

9§

Ansökan
skall göras skriftligen. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får dock föreskriva undantag från kravet på skriftlighet.

Enligt
paragrafens första mening skall ansökan göras skriftligen. Den nuvarande
möjligheten all ansöka muntligen i mål om belalningsföreläggande har inte
någon motsvarighet i den nya lagen.

Emellertid öppnas i andra
meningen en möjlighet lill undanlag från

kravet på skrifllighet. Som jag beskrivit i den allmänna motiveringen 107

(avsnitt
2.10.1) är avsikten atl det skall kunna tillåtas att ansökan görs med Prop.
1989/90:85 hjälp av något ADB-medium. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer skall kunna ge tillstånd till detta. Tanken är förslås all sådana
tillstånd skall förbehållas professionella ingivare som gör många ansökningar.

En
ansökan kan riktas mot flera svarande. Skälen för detta har utvecklats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2). Del är heller inget hinder mot all
flera sökande ger in en gemensam ansökan, om de har precis samma yrkanden.

70

Sökanden
skall i ansökningen ange sill yrkande och gmnden för det.

1
paragrafen anges vilka uppgifter en ansökan måste innehålla såvitt avser
yrkandet i huvudsaken. I ansökningen måste sökanden ange sitt yrkande och
gmnden för det. Yrkandet måste vara klart och tydligt formulerat. Gmnden kan
ibland anges med en hänvisning lill kontrakt, faktura eller liknande. En
uppgift av betydelse kan också vara tidpunkten för fordringens eller
fullgörelseskyldighetens uppkomst. Svaranden måste ha möjlighet att genom
uppgiften om grunden för yrkandet kunna identifiera kravet. Samma uppgift är
också av betydelse för utslagets rättskraft.

Del
får självfallet ankomma på kronofogdemyndigheten alt i varje enskilt fall
närmare bedöma om de krav som bör ställas på ansökningen såvitt gäller
angivandet av gmnden för yrkandet är uppfyllda. Nuvarande praxis torde i de
flesta fall ge tydlig vägledning i delta hänseende.

Om
ansökningen enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är så bristfällig all den
inte kan läggas till gmnd för handläggning av målet, skall myndigheten i
enlighet med vad som sägs i 20 § ge sökanden tillfölle att komplettera
ansökningen. Gör sökanden inte del, kan hans ansökan komma att avvisas.

Del
finns skäl all i mål om särskild handräckning kräva att grunderna för en
ansökan utvecklas mer än i andra fall, eftersom gmndema i dessa fall har
betydelse inte bara för all svaranden skall kunna identifiera kravet ulan också
för att myndigheten skall kunna bedöma om ansökningen faller inom den särskilda
handräckningens tillämpningsområde.

11§

1
en ansökan om betalningsföreläggande skall anges fordringens belopp,
förfallodagen och den ränta som begärs.

Begär
sökanden dröjsmålsränta på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet
anges endast om del avser högre ränta än som följer av räntelagen (1975:635).
Framgår del inte av ansökningen från vilken dag räntan yrkas, skall yrkandet
anses gälla ränta från den dag då ansökningen delges svaranden.

1
en ansökan om belalningsföreläggande skall sökanden enligi första styc

ket alltid ange fordringens belopp, förfallodagen och den ränta som yrkas. 108

Atl gmnden för etl
ränteyrkande skall anges följer av vad som sagts Prop. 1989/90:85 tidigare.
1 andra stycket görs en inskränkning i den skyldigheten. Om sökanden begär
dröjsmålsränla på huvudfordringen, behöver gmnden för ränteyrkandet anges
endast när den yrkade räntan överstiger den ränta som kan utgå enligt
räntelagen (1975:635).

I
andra stycket tas också avslutningsvis upp en med nuvarande ordning
överensstämmande regel som anger från vilken dag dröjsmålsränla skall räknas,
om ansökningen saknar uppgift om del. Regeln innebär all yrkandet i dessa fall
skall anses gälla ränta från den dag då svaranden delges ansökningen.

12
§

Till
en ansökan om betalningsföreläggande, som avser fastställelse till betalning ur
viss egendom, skall sökanden foga panlförskrivning eller annan handling, enligt
vilken säkerheten upplåtits.

Enligt
denna paragraf skall till en ansökan om belalningsföreläggande, som avser
fastställelse till betalning ur viss egendom, fogas av sökanden åberopad
panlförskrivning eller annan handling, enligt vilken säkerheten upplå-tilis. Av
2 § andra stycket framgår all säkerhelsupplålelsen måste vara skriftlig för att
betalningsfastställelse skall kunna sökas i den summariska processen. För all
kronofogdemyndigheten skall kunna kontrollera att skriftlighetskravet är
uppfyllt måste alltså säkerhetsupplåtelsen inges. Av 19 § framgår att den skall
inges i två exemplar.

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9.3) gäller särskilda regler
för inteckning som rör luftfartyg saml för inteckning i fast egendom, fartyg
eller näringsverksamhet som meddelats enligt äldre lag Gfr
övergångsbestämmelserna punkt 3).

13§

En
ansökan om betalningsföreläggande får även innefatta en ansökan om vanlig
handräckning, om yrkandena stöder sig på väsentligen samma grund.

Av
denna paragraf följer atl i samma mål får handläggas ell yrkande om
betalningsföreläggande och ett yrkande om vanlig handräckning. En fömtsättning
är att yrkandena stöder sig på väsentligen samma gmnd. Det är alltså möjligt
all i ell mål handlägga t. ex. en ansökan om skyldighet för svaranden atl
betala obetalda hyresbelopp och en ansökan om avhysning av denne. Av lagtexten
framgår motsätlningsvis atl ett yrkande om särskild handräckning däremot
aldrig kan prövas i ell mål om belalningsföreläggande, eftersom reglerna om
handläggning, fullföljd av talan m.m. skiljer sig ål i grundläggande
hänseenden. Självfallet kan inte heller yrkanden om både vanlig och särskild
handräckning prövas i samma mål.

Om
del finns flera svarande i målet, behöver själva yrkandena inte vara

desamma mot alla. Det är tillräckligt all de stöder sig på väsentligen

samma gmnd. 109

14 § Prop.
1989/90:85

Avser
en ansökan om vanlig handräckning avhysning på gmnd av all nyttjanderätten har
förverkals, skall sökanden utöver vad som följer av 10 § närmare utveckla gmnden
för sill yrkande.

I
paragrafen anges all sökanden i ell mål om vanlig handräckning, om han yrkar avhysning
av svaranden på gmnd av all denne har förverkat sin nyttjanderätt, i
ansökningen måste närmare utveckla gmnden för sitt yrkande. Med detta avses
följande.

I
8 kap. 23-25 §§ och 12 kap. 42-44 §§ jordabalken saml 33-35 §§ bostadsrältslagen
(1971:479) finns vissa regler som skyddar nyttjanderättshavaren i situationer
när ägaren hävdar all nyttjanderätten är förverkad. Den omständigheten all
handläggningen av den summariska processen nu föreslås flyttad till kronofogdemyndighetema
får inte medföra alt nylljanderättshavamas rättsliga ställning försämras.
Sålunda måste nyttjanderättshavaren i dessa fall ha underrättals om att nyttjanderätten
kan förverkas och atl, vid utebliven hyresbetalning, nyttjanderätten kan återvinnas
om hyran betalas inom tolv dagar från delfåendel av underrättelsen. Avser nyttjanderätten
en bostadslägenhet, skall socialnämnden ha informerats om den föreslående
uppsägningen.

I
likhet med vad tingsrällema gör i dag måste kronofogdemyndigheten vid avhysning
kontrollera all svaranden, liksom i förekommande fall socialnämnden, har fåll
den föreskrivna informationen.

Om
uppgift i dessa hänseenden saknas, skall tingsrällema i dag lämna den
nödvändiga informationen till svaranden i samband med föreläggandel. Svaranden
ges i dessa fall Qorton vardagar all komma in med invändning Gfr 12 kap. 44 §
jordabalken). En liknande ordning bör iakttas av kronofogdemyndighetema i det
nya förfarandei.

Om
det inte framgår av handlingama att socialnämnden har underrättats, bör
kronofogdemyndigheten begära att sökanden kompletterar ansökningen.

15 §

Om
sökanden vill atl en ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglema
för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annat sätt tydligt framgå
av ansökningen.

Till
en ansökan om särskild handräckning skall sökanden foga de skriftliga bevis
och andra handlingar som han åberopar.

Om
sökanden i ell handräckningsmål vill atl målet skall handläggas enligt reglerna
för särskild handräckning, skall detta enligt paragrafens första stycke anges i
eller på annal sätt tydligt framgå av ansökningen. Denna regel bottnar i all en
handräckningsansökan kan falla inom tillämpningsområdet för både vanlig och
särskild handräckning och all myndigheten behöver ha en hjälpregd för tveksamma
fall. Detta är viktigt med tanke på de skillnader som finns mellan de båda handräckningsformema.

Lagrådet
har förordat alt orden "eller på annat sätt tydligt framgå av"

skall utgå ur lagtexten, därför alt de framstår som omotiverade i en regel

som är utformad som en handlingsregel för sökanden. 110

Det är riktigt atl regeln
i första hand är en handlingsregel för sökanden, Prop. 1989/90:85 men den
riktar sig också lill kronofogdemyndigheten. Med lagrådets formulering finns
det en risk att kronofogdemyndigheten kan känna sig förhindrad atl handlägga ell
mål som särskild handräckning bara därför atl en begäran därom inte är
uttryckligen angiven i ansökningen, även om del på annal sätt alldeles klart
framgår av ansökningen atl del är särskild handräckning som begärs. Jag
förordar därför den laglekniska lösning som del lill lagrådet remitterade
förslaget innehåller.

Mitt
förslag innebär alltså all sökanden - för all vara säker på all målet handläggs
som mål om särskild handräckning — bör använda just uttrycket särskild
handräckning i sin ansökan. Del kan dock som jag nämnde tänkas fall då del
oavsett ordvalet är alldeles klart med hänsyn till ansökningens övriga
innehåll all del är särskild handräckning som yrkas. Även dessa fall skall
alltså handläggas som särskild handräckning.

Att
regeln i första hand är utformad som en handlingsregel för sökanden innebär
självfallet inte all kronofogdemyndigheten bör underlåta att i tveksamma fall
söka undanröja oklarheten, t.ex. genom ett telefonsamtal med sökanden.

Del
kan också länkas fall där sökanden alldeles tydligt har angivit att han önskar
att målet handläggs som mål om särskild handräckning men där myndigheten genast
kan konstatera all fömtsättningar för denna handläggningsform inte finns. Om
målet däremoi kan handläggas som mål om vanlig handräckning, bör myndigheten
bereda sökanden tillfälle att ändra sig till all yrka handläggning enligt reglema
för vanlig handräckning. Först om sökanden inte accepterar detta, bör
ansökningen avvisas med stöd av 21 §.

Innan
föreläggande för svaranden all yttra sig över ansökningen utfördas, måste
handläggningsformen givetvis slutligt ha beslämts. Det sammanhänger främst med
all föreläggandel skall ha delvis olika innehåll beroende på
handläggningsformen.

Enligt
andra stycket skall sökanden lill en ansökan om särskild handräckning alltid
foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Dessa
handlingar ligger till gmnd för kronofogdemyndighetens bedömning av om fömtsättningar
för särskild handräckning föreligger. Särskilt om svaranden bestrider
ansökningen, kan handlingama få betydelse också som bevismaterial vid
myndighetens prövning av om ansökningen skall bifallas.

76

Om
sökanden inte vill atl ett kommande utslag i målet skall verkställas eller om
han har några särskilda yrkanden i fråga om verkställigheten, skall han ange
detta i ansökningen.

Paragrafen
lar sikte på kommande verkställighet av etl utslag. Som fram

gått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) skall kronofogdemyn

digheten självmant verkställa utslaget i målet, om inte sökanden särskilt

begärt att verkställighet inte skall ske. Därför föreskrivs del i denna para- 111

gråfäll sökanden, om han
inte vill ha verkställighet, uttryckligen skall ange Prop. 1989/90:85 detta i
ansökningen. Om han vill ha verkställighet och har några särskilda önskemål för
hur den skall gå lill, skall dessa likaså anges. Om sökanden inte säger
någonting i sistnämnda fråga, är det inte meningen atl kronofogdemyndigheten
skall infordra någon komplettering; det skulle bli för omständligt. I stället
måste verkställigheten då ske enligt normalmlinema. Verkställigheten hos
kronofogdemyndigheten är numera indelad i olika nivåer. I de fall då ingenting
sägs i ansökningen bör verkställighet ske enligt den högsta nivån, vilket
innebär alt en s. k. fullständig lillgångsun-dersökning bör göras. Detta slår i
överensstämmelse med vad som nu gäller för utsökningsmålen. För
handräckningsmålen har regeln mindre betydelse, eftersom kronofogdemyndigheten
här ändå i större utsträckning själv bestämmer från fall lill fall hur
verkställigheten skall ske.

Enligt
UB (2 kap. 2 § andra stycket) krävs för verkställighet i vissa fall all
handlingar som ligger till gmnd för ett yrkande ges in i original. Del gäller
löpande skuldebrev och andra s. k. presentalionspapper. Anledningen lill detta
är all anteckning skall göras på originalhandlingen om betalning eller annan
verkställighet och all handlingen skall återställas lill gäldenären när
anspråket infriats hell. Del är därför lämpligt all sådana handlingar inges
samtidigt med ansökningen i den summariska processen. Om så inte sker, får
detta emellertid inte inverka på handläggningen av målet i den summariska
processen. I stället får komplettering ske på verkställighetsstadiet.

17§

Om
sökanden begär ersättning för kostnader med anledning av målet, skall han ange
detta i ansökningen och samtidigt uppge vilka kostnadema är.

Paragrafen
anger all sökanden redan i ansökningen måste framställa sina eventuella
yrkanden om ersättning för kostnader i målet och därvid ange vilka kostnadema
är. Kronofogdemyndigheten är alltså aldrig skyldig all särskilt fråga sökanden humvida
denne begär ersättning för sina kostnader.

Efter
del att myndigheten har utfördal föreläggande för svaranden all yttra sig över
ansökningen kan sökanden inte komma in med några ytterligare kostnadsersältningsanspråk
såvitt avser själva ansökningen Gfr emellertid 38 § första stycket). Av 27 §
följer också all myndigheten i föreläggandet lill svaranden skall anteckna vad
denne kan komma all förpliktas betala i kostnadsersättning lill sökanden, om
utslag meddelas i målet.

18
§

Ansökningen
skall innehålla uppgifter om partema i den utsträckning som

anges i 33 kap. 1 §
rättegångsbalken. 1 ansökningen skall vidare anges de

omständigheter som gör
kronofogdemyndigheten behörig, om inte detta

framgår på annal sätt. 112

Enligt
denna paragraf skall sökanden i ansökningen lämna uppgifter om Prop, 1989/90:85

sig
själv och om svaranden i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § RB.

Denna
föreskrift överensstämmer med gällande ordning. I Qärde stycket

av
33 kap. 1 § RB föreskrivs all en stämningsansökan skall innehålla vissa

uppgifter
om svaranden. Även dessa regler blir tillämpliga på ansökningen

i den summariska
processen. Allvarliga brister när del gäller uppgiftema

om partema medför all
ansökningen kan avvisas med stöd av 20 §.

1
paragrafen sägs också all sökanden är skyldig att i sin ansökan ange de
omständigheter som gör kronofogdemyndigheten behörig, om det inte framgår av
vad som anges i ansökningen i övrigl. Även denna föreskrift slår i principiell
överensstämmelse med vad som gäller i dag. Om ansökan görs hos
kronofogdemyndigheten i del län där svaranden har sill hemvist, räcker det
normalt sett med adressuppgiften. Om sökanden till stöd för myndighetens
behörighet åberopar bestämmelsema i 6 § andra stycket, måste han däremoi
uttryckligen ange del Gfr specialmoliveringen lill 7 §).

19§

En
skriftlig ansökan skall vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och ges
in till kronofogdemyndigheten i original och en kopia. De handlingar som
bifogas ansökningen skall ges in i två exemplar.

I
paragrafen anges all en skriftlig ansökan skall vara undertecknad av sökanden
eller hans ombud. Den skall ges in i två exemplar, varav minsl ell original. De
handlingar som bifogas ansökningen skall ges in i två exemplar.

Om
ansökningen riktar sig mot flera svarande än en, följer av gmndema för regleringen
att en kopia av ansökningshandlingarna skall ges in för varje svarande.

20
§

Är
ansökningen så bristföllig atl den inte kan läggas lill gmnd för handläggning
av målet, skall sökanden föreläggas all avhjälpa brislen. Sådant föreläggande
får sändas lill sökanden med poslen under hans i målet uppgivna adress eller
förmedlas på annal lämpligt sätt. Följer sökanden inte föreläggandet, skall
ansökningen avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandel.

Första
stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten begär alt sökanden
skall betala ansökningsavgiflen i förskoll.

Paragrafens
första stycke, som delvis har sin motsvarighet i 31 c § första stycket
lagsökningslagen och 4 § handräckningslagen, tar upp föreskrifter om när
ansökningen skall avvisas på gmnd av formella brister. Om sökanden inte följer
ell föreläggande att avhjälpa en sådan brist, skall ansökningen avvisas.

Del
är viktigt att kronofogdemyndighetens kommunikation med sökan

den blir så smidig som möjligt. Därför har på några ställen i lagen föreskri

vits all olika meddelanden lill sökanden får förmedlas ulan krav på delgiv- 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

ning enligt
delgivningslagen (1970:428). 1 förevarande paragraf gäller del Prop. 1989/90:85
föreläggandet till sökanden alt komplettera ansökningen. Föreläggandel får
skickas i lösbrev under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat
lämpligt sätt, l.ex. muntligt. Om sökanden inte följer föreläggandel och
ansökningen är så bristfällig all den inte kan läggas lill gmnd för
handläggning av målet, skall ansökningen avvisas. En erinran om detta skall tas
med i föreläggandel. Del kan naturiigtvis inträflFa någon gång all sökanden
faktiskt inte får del av föreläggandel. Om ansökningen då avvisas har han
emellertid alltid möjlighet all återkomma med en ny och bättre ansökan. All
sökanden skall underrättas om ell avvisningsbeslut framgår av 59 §.

Andra
stycket reglerar föreläggande att betala ansökningsavgiften i förskoll. Av
skäl som angivils i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) bör
ansökningsavgifterna i den summariska processen normall faktureras i efterhand.
I de fall kronofogdemyndigheten ändå kräver förskottsbetalning, tillämpas reglema
om föreläggande och avvisning i första stycket. Regler om utsökningsavgifter
finns i UB och i förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter.

21
§

Ansökningen
skall också avvisas, om den avser en åtgärd som inte omfattas av denna lag
eller om del finns något annat hinder mot all ansökningen las upp.

Medan
i 20 § behandlas avvisning av en ansökan på gmnd av formella brister, tas i
förevarande paragraf upp frågan om avvisning på gmnd av brister av mer
materiell natur.

Ansökningen
skall sålunda avvisas om den avser en åtgärd som inte omfattas av den nya
lagen. Som exempel kan nämnas att ansökningen gäller en fastställelsetalan
eller ell indisposilivl rättsförhållande. En ansökan om särskild handräckning
kan avvisas med stöd av förevarande paragraf, om det framgår all yrkandet
avser en åtgärd som faller utanför tillämpningsområdet för särskild
handräckning Gfr specialmotiveringen tilll5§).

Ansökningen
skall också avvisas, om del finns något annal hinder mot all den las upp.
Kronofogdemyndigheten skall la upp frågan om avvisning endast om det finns
någon särskild omständighet som föranleder det, t. ex. när det av ansökningen
framgår alt skyldigheten för svaranden atl fullgöra betalning eller annal ännu
inte har inträtt eller all saken är föremål för tvist vid dom.stol eller redan
är avgjord. Saknas uppgift om förfallodagen, skall kronofogdemyndigheten för
att få underlag för sin bedömning av avvisningsfrågan begära atl ansökningen
kompletteras.

Kronofogdemyndighetemas
prövning av ansökningama bör göras så

enkel som möjligt. På gmnd härav bör alla bestridanden behandlas lika,

oavsett sitt innehåll. Härav följer alt någon särbehandling i del nu diskute

rade hänseendet inte kan ske av sådana beslridanden som innehåller en

invändning hänförlig lill processfömtsältningarna. Om sålunda svaranden 114

i
sitt bestridande hävdar all det finns något hinder enligt förevarande Prop.
1989/90:85 paragraf mot atl ansökningen las upp, skall kronofogdemyndigheten
inte själv ta ställning lill frågan om avvisning av ansökningen utan överlämna
målet lill tingsrätt, om sökanden begär del (36 §). Detta gäller även om det
hinder som svaranden åberopar kan anses ha framgått redan av ansökningen men
myndigheten ändå tagit upp denna. Det ankommer sedan på tingsrätten all la
ställning till avvisningsfrågan. Om rätten kommer fram lill att avvisning inte
bör ske och svaranden inte yttrat sig i sak i målet hos kronofogdemyndigheten,
får målet trots detta även fortsättningsvis handläggas hos tingsrätten.

Det
nu sagda gäller endast bestridda mål. Har däremoi något regelrätt bestridande
inte skett, kvarstår kronofogdemyndighetens skyldighet all vid bristande processfömtsällningar
avvisa ansökningen även i del skede av handläggningen då del är aktuellt att
meddela utslag i målet.

22
§

Återkallar
sökanden ansökningen, skall målet avskrivas.

Om
sökanden återkallar ansökningen, skall kronofogdemyndigheten avskriva målet.
Det gäller oavsett på vilket stadium återkallelsen sker. Svaranden har alltså
ingen rätt atl få saken prövad i målet, på något sätt som motsvarar 13 kap. 5 §
RB. I mål om särskild handräckning kan dock svaranden i avskrivningsbeslulel
tillerkännas ersättning för sina kostnader (47 §).

Avser
återkallelsen endast en viss del av målet, torde del i allmänhet inte vara
behövligt med något särskilt avskrivningsbeslul.

Det
finns inget formellt krav på all återkallelse i mål enligt denna lag skall vara
skriftlig, men självfallet är det från flera synpunkter lämpligast all återkallelsen
sker skriftligen.

Ogrundade
eller obefogade anspråk 23 §

Om
det kan antas all sökandens yrkande i etl mål om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning är ogmndal eller obefogat, skall ansökningen behandlas som
om svaranden bestritt den.

Ett
yrkande om ersättning för åtgärder som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om
ersättning för inkassokoslnader m.m. skall alllid antas vara ogmndal eller
obefogat, i den mån ersättningen inte kan utgå enligt den lagen.

I
paragrafens första stycke behandlas den situationen all sökandens

yrkande i ett mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan

antas vara ogmndal eller obefogat. Den föreslagna föreskriften avser all

tillgodose intresset att utslagen i den summariska processen är materiellt

riktiga så långt det är möjligt utan all kronofogdemyndigheterna samtidigt

åläggs att ingående materiellt pröva sökandens anspråk. Meningen är att 115

regeln skall IräflFa
yrkanden som redan vid en översiktlig kontroll verkar Prop. 1989/90:85
ogrundade eller obefogade.

Normall
kan ell mål överlämnas lill tingsrätt först sedan föreläggande för svaranden
alt yttra sig har utfördals. Kronofogdemyndigheten skall alltså normall inte
själv la initiativet till ell överlämnande. Förevarande paragraf utgör del enda
undanlaget från den regeln.

Om
kronofogdemyndigheten vid sin granskning av ansökningen kommer fram till all
del kan antas alt sökandens yrkande är ogmndal eller obefogat, får myndigheten
självmant la upp frågan om överlämnande lill tingsrätt ulan all först utfärda
föreläggande för svaranden enligt 25 §. Kronofogdemyndigheten får också
självmant ta upp samma fråga, om det senare under handläggningen kommer all
framstå som antagligt all yrkandet är ogmndal eller obefogat. Även om
svaranden inte uttryckligen bestrider ansökningen, kan han sålunda lämna
sådana uppgifter atl myndigheten finner all utslag inte bör meddelas i
enlighet med ansökningen.

Såsom
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.5) bör del för att
överlämnande skall ske i de nu aktuella fallen krävas alt sökanden begär detta.
Därför föreskrivs i paragrafen all myndigheten skall behandla ansökningen som
om svaranden bestritt den. Del innebär i detta sammanhang all myndigheten
skall underrätta sökanden dels om sill antagande all yrkandet är ogmndal eller
obefogat, dels om all målet kommer all avskrivas, om sökanden inte inom tre
veckor från underrättelsens avsändande skriftligen begär att målet överlämnas lill
tingsrätt. Underrättelsen behöver inte delges enligt reglerna i
delgivningslagen ulan kan ske formlöst.

Skälen
för att ett yrkande skall anses som ogrundat kan variera. Del kan till att
börja med röra sig om ell krav som del är alldeles klart atl rättsordningen
inte ställer sig bakom, t.ex. en skuld som har brottslig bakgmnd. Del kan också
vara så all det rättsfaklum som sökanden åberopar inte kan ge den rättsföljd
som yrkandet går ul på; ell exempel på detta kan vara all skadestånd yrkas för
en handling som enligt klar praxis överhuvudtaget inte kan gmnda
skadeståndsskyldighet.

Ell
exempel på ell obefogat yrkande kan vara atl sökanden under åberopande av en i
och för sig skadeståndsgmndande handling begär skadestånd av svaranden för
psykiskt lidande med ell orealistiskt stort belopp.

Kronofogdemyndighetens
beslut all överlämna målet till tingsrätt får inte överklagas (56 §). Inte
heller får tingsrätten återlämna målet till kronofogdemyndigheten, även om
tingsrätten inte delar uppfattningen all yrkandet kan antas vara ogmndal eller
obefogat. 1 stället skall målet handläggas fullt ul vid tingsrätten.

I
paragrafens andra stycke tas upp en presumtion för all yrkanden som

avser ersättning för inkassoåtgärder skall antas vara ogmndade eller obefo

gade i vissa fall. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.5)

är dessa fordringar numera av civilrältslig natur Gfr prop. 1980/81:10).

Domstolarna kontrollerar emellertid självmant att yrkandena inte går

utöver vad som är lagligen medgivet. Sålunda anges i lagen (1981:739) om

ersättning för inkassokoslnader m. m. vilka ålgärder som är ersättningsgil

la och i förordningen (1981:1057) med samma namn anges med vilka

belopp olika ålgärder ersätts. 116

De
ålgärder som är ersättningsgilla enligt den nämnda lagen är betal- Prop.
1989/90:85 ningspåminndse, inkassokrav och upprättande av amorteringsplan. 1
samtliga fall gäller krav på skrifllighet och även vissa andra krav. En gmndläggande
fömtsättning för räll till ersättning är atl åtgärden har varit skäligen
påkallad för all ta lill vara borgenärens räll. I förordningen anges att
ersättning för de olika inkassoåtgärdema utgår med högst vissa belopp, om det
inte finns särskilda skäl för annal.

Avsikten
är all kronofogdemyndigheten i del nya förfarandei självmant skall pröva om
yrkandet om ersättning för inkassoåtgärder står i överensstämmelse med den
nämnda författningsregleringen. Vid denna kontroll bör nuvarande praxis vid tingsrällema
tjäna som vägledning. Denna kan kort sägas innebära följande. Borgenären skall
ange vilket datum inkassoålgärden i fråga vidtogs saml åtminstone påstå all
åtgärden uppfyllt de formella kraven enligt lagen om ersättning för inkassokoslnader
m.m. Vidare görs en översiktlig bedömning i frågan om åtgärden varit skäligen
påkallad för all ta lill vara borgenärens rätt. Slutligen kontrolleras all de
belopp som yrkas inte överstiger de fastställda normalbeloppen eller, om så är
fallet, att del angivils godtagbara skäl för del. Del torde vara sällsynt att ell
yrkande som sammanfaller med normalbdoppel inte godtas.

I
den mån kronofogdemyndigheten finner all ell yrkande om ersättning för inkassoålgärd
inte överensstämmer med författningsregleringen, skall yrkandet antas vara ogmndal
eller obefogat. Del innebär alltså alt sökanden skall underrättas om all målet
i den delen kommer atl avskrivas om han inte begär att del överlämnas lill
tingsrätt.

Reglema
i andra stycket gäller både de fall då ett yrkande om ersättning för inkassoålgärd
framställs självständigt och då yrkandet framställs tillsammans med huvudyrkandel,
dvs. del yrkande som föranlett inkassoålgärden.

24
§

Om
det i ell mål om särskild handräckning är uppenbart att sökandens yrkande är ogmndal,
skall ansökningen genast avslås.

I
mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten enligt förevarande
paragraf genast ogilla en ansökan, om del är uppenbart att yrkandet är ogmndal.
Kronofogdemyndighetens prövning av ansökningen är alltså på del här stadiet
inskränkt lill uppenbara fall. Som framgår av 43 § skall en mer ingående
prövning ske i samband med att utslag skall meddelas, oavsett om svaranden
lämnat ansökningen ulan erinran eller inte.

Föreläggande
för svaranden att yttra sig 25 §

Tar
kronofogdemyndigheten upp ansökningen, skall svaranden föreläggas

all till myndigheten yttra sig inom viss lid från det all ansökningen delgavs

honom. Tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas lill mer än två

veckor. 117

Om ansökningen inte
avvisas eller avslås direkt och om målet inte avskrivs Prop. 1989/90:85
eller överlämnas lill tingsrätt, skall kronofogdemyndigheten enligt förevarande
paragraf utförda ell föreläggande för svaranden att yttra sig över ansökningen.

Kronofogdemyndigheten
skall samtidigt bestämma den tid från delgivningen av föreläggandel inom
vilken svarandens yttrande över ansökningen skall ha kommit in lill
kronofogdemyndigheten Gfr specialmoliveringen till 42 och 43 §§). Tiden får
enligt andra meningen inte utan särskilda skäl bestämmas till mer än två
veckor, men i normala fall bör del räcka med kortare tid. För närvarande bmkar
domstolarna bestämma motsvarande lid lill mellan sex och tio dagar. Med tanke
på all svaranden i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning inte
behöver motivera sitt bestridande för all undgå utslag kan ell lämpligt
riktmärke vara en vecka. Alt del i vissa fall vid avhysning finns skäl all
bestämma en längre lid har nämnts under 14 §. Även i mål om särskild
handräckning kan del finnas skäl atl bestämma en något längre lid, eftersom
svaranden i dessa fall ofta har anledning alt vara mer utförlig vid ett
eventuellt bestridande. Å andra sidan är målen om särskild handräckning ofta
brådskande, varför svarstiden inte skall sättas längre än nödvändigt.

Liksom
i dag kan liden förlängas av kronofogdemyndigheten, om svaranden begär del
inom den förelagda liden och kan åberopa godtagbara skäl för sin begäran.

All
föreläggandel skall delges svaranden enligt reglema i delgivningslagen följer
av 29 §.

26
§

Svaranden
skall i föreläggandet upplysas om atl målet kan komma atl avgöras även om han
inte yttrar sig över ansökningen. Han skall också uppmanas att, om han
bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandel.

Svaranden
skall vidare uppmanas all lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. 1 §
första — tredje styckena rättegångsbalken i den mån uppgifterna i ansökningen
är ofullständiga eller felaktiga. Om det behövs, får svaranden föreläggas atl
vid vite lämna sådana uppgifter.

Paragrafen
upptar föreskrifter om den information som svaranden skall få i samband med
föreläggandet.

1
första stycket anges den information som måste bedömas vara av

särskild betydelse för svaranden, nämligen upplysningen alt målet kan

komma atl avgöras även om han inte hör av sig lill myndigheten. Härav

följer all han riskerar ell utslag mot sig i enlighet med ansökningen, om

han inte bestrider inom rätt lid. Svaranden skall också uppmanas alt, om

han bestrider ansökningen, ange skälen för bestridandel. I 28 § anges all

ytterligare föreskrifter om den information som skall ges i föreläggandel

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Föreläggandet och informationen skall ha delvis olika innehåll beroende

på om ansökningen avser belalningsföreläggande, vanlig handräckning

eller särskild handräckning. 118

I
andra stycket anges all svaranden i föreläggandel skall uppmanas all Prop.
1989/90:85 lämna kompletterande uppgifter om sig själv i den mån de uppgifter
som sökanden har lämnat i del avseendet är ofullständiga eller felaktiga. All
denna föreskrift lagils upp i lagen motiveras av föreskriften i andra meningen.
Där sägs att uppmaningen vid behov kan ske i form av ett vites-sanktionerat
föreläggande. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller i dag. De uppgifter
som avses är sådana som anges i 33 kap. 1 § första — tredje styckena RB, lill
vilket lagmm paragrafen hänvisar.

Frågan
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna paragraf lorde få prövas
av kronofogdemyndigheten själv, jfr 6§ andra stycket lagen (1985:206) om viten.

27§

Om
sökanden begärt ersättning för sina kostnader i målet, skall kronofogdemyndigheten
i föreläggandet ange den kostnadsersättning som svaranden kan åläggas alt
betala, om utslag meddelas i målet.

Reglema
om partemas räll lill ersättning för sina kostnader i den summariska processen
finns i 46 —51 §§. Av 17 § följer all sökanden redan i sin ansökan skall
framställa sina yrkanden om kostnadsersättning och ange vari kostnadema består.
1 förevarande paragraf anges all kronofogdemyndigheten redan i föreläggandet
till svaranden alt yttra sig över ansökningen skall upplysa svaranden om vad
han kan åläggas all betala i kostnadsersättning, om utslag meddelas.

Sökandens
rätt till ersättning för arbete eller arvode kommer också i det nya förfarandet
alt vara begränsat till visst högsta belopp, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som i dag gäller enligt förordningen (1981:1056) om ersättning för
kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid
tingsrätt. Kronofogdemyndigheten skall — också i likhet med vad som gäller i
dag — självmant kontrollera att sökandens kostnadsersättningsyrkande står i
överensstämmelse med föreskriftema i en ny motsvarande förordning och vid
behov justera de yrkade beloppen. En sådan justering är alltså normall inte
beroende av invändning från svaranden (49 §).

En
annan sorts kostnader är de som anges i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokoslnader
m. m. Hur yrkanden om inkassokoslnader skall hanleras framgår av 23 § andra
stycket. Inkassokoslnadema skall specificeras i ansökningen och i
föreläggandel till svaranden skall del av myndigheten godtagna beloppet anges.

28
§

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad
föreläggandel ytterligare skall innehålla.

Eftersom
föreläggandet Gamle därvid fogade handlingar) är den enda

handling i den nya
summariska processen som skall delges svaranden 119

enligt reglema i
delgivningslagen, är det viktigt all denne i samband med Prop. 1989/90:85

föreläggandel ges en
förhållandevis fullständig informaiion om förfarandet

och vad det kan innebära
för hans del. Viss informaiion som skall lämnas

har angetts i de båda
föregående paragrafema. Den information som

föreläggandel i övrigl bör
innehålla torde däremoi inte behöva anges i lag.

Paragrafen anger all
regeringen meddelar de ytterligare föreskrifter som

behövs. Regeringen får
också bestämma all annan myndighet skall besluta

om föreskriftema.

Den
ytterligare informaiion det kan vara fråga om bör i första hand avse del
fortsalla förfarandei och vad detta kan innebära för svaranden. Som exempel kan
nämnas upplysningar om all bestridandet måste vara skriftligt, alt uteblivet
bestridande med största sannolikhet innebär all ett utslag kommer atl meddelas
mot svaranden i enlighet med vad sökanden begärt, all han kommer alt
underrättas om ell sådant utslag i ell vanligt lösbrev och all han har räll alt
begära återvinning av utslaget inom en månad efler del alt detta har meddelats
eller, i mål om särskild handräckning, all överklaga utslaget lill hovrätt inom
tre veckor. Del bör vidare anges när ett utslag kan vara all vänta i målet, så
alt svaranden kan underrätta kronofogdemyndigheten om han inte kan nås på sin
vanliga adress vid den liden. Föreläggandet bör också innehålla en uppmaning lill
svaranden alt lill kronofogdemyndigheten anmäla en sådan adressändring.

En
viktig upplysning är all ett kommande utslag normall kan verkställas så snart
utslaget har meddelats och all då ytterligare kostnader kan tillkomma.

En
annan upplysning som bör lämnas är konsekvensema av etl eventuellt
bestridande. All betalning av den aktuella skulden inte skall ske till
kronofogdemyndigheten under handläggningen av ett mål om betalningsföreläggande
bör också anges. Svaranden bör i stället upplysas om all han, om han vill
fullgöra förpliktelsen frivilligt på det här stadiet, bör vända sig direkt lill
sökanden. Svaranden i etl mål om särskild handräckning bör upplysas om atl
eventuella kostnadsyrkanden måste anges i bestridandel (32 §).

Delgivning
av föreläggandet

29
§

Föreläggandet
skall tillsammans med en kopia av ansökningshandlingama delges svaranden i
enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning
i tvistemål. I ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får
delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen
(1970:428).

I
paragrafen anges all föreläggandet för svaranden atl yttra sig över ansök

ningen skall delges denne tillsammans med en kopia av ansökningshand

lingama, i enlighet med vad som är föreskrivet för delgivning av stämning

i tvistemål. I mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning får

enligt andra meningen delgivning dock inte ske genom kungörelse enligt

15 § delgivningslagen (1970:428). I mål om särskild handräckning finns 120

inte
del förbudet. Den nya lagen innehåller ingen motsvarighet lill det Prop.
1989/90:85 förbud att delge en ansökan om betalningsföreläggande utomlands som
i dag gäller enligt 24 § lagsökningslagen.

Att
delgivning skall ske i enlighet med vad som är föreskrivet för delgivning av
stämning i tvistemål innebär atl 33 kap. 6 § andra stycket RB skall tillämpas.
Där sägs atl stämning i tvistemål inte får delges enligt 12 § delgivningslagen,
om det inte finns anledning alt tro all den sökte har avvikit eller eljest
håller sig undan. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen innebär att handlingama
överlämnas lill någon annan än den sökte personligen (surrogatdelgivning).
Handlingen kan i dessa fall lämnas till någon vuxen medlem av hans hushåll
eller lill hyresvärd eller lämnas på den söktes kontor, om vissa i lagen
föreskrivna villkor är uppfyllda.

När
ansökan gjorts genom ADB-medium med stöd av 9 § andra meningen finns normalt
inga ansökningshandlingar som kan delges svaranden tillsammans med
föreläggandel. 1 dessa fall kan det vara tillfyllest all la in ansökningens
innehåll i själva föreläggandet.

30
§

Har
delgivning inte kunnat ske, skall kronofogdemyndigheten pröva om försöken till
delgivning skall fortsätta eller om sökanden skall erbjudas all själv ombesörja
delgivningen. Hänsyn skall därvid las till del arbete och den kostnad som
dittills har lagts ned på delgivningen, fömtsättningarna för att fortsatta
försök skall lyckas saml omständigheterna i övrigt. Erbjudandet får sändas med
poslen till sökanden under hans i målet uppgivna adress eller förmedlas på annal
lämpligt sätt. Antar sökanden erbjudandel, tillämpas 32 kap. 2 §
rättegångsbalken. I annal fall skall ansökningen avvisas.

Det
kan inträflFa att kronofogdemyndigheten trots upprepade försök inte lyckas
delge svaranden föreläggandel. Del kan vara så att fömtsättningar finns varken
för s.k. spikning eller för delgivning genom kungörelse. I dessa fall skall
enligt förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 31 c § tredje stycket
lagsökningslagen, sökanden erbjudas att överta delgivningsförsöken. Om han
inte accepterar detta, skall ansökningen avvisas. Om han accepterar men
misslyckas all delge inom utsatt tid, tillämpas 32 kap. 2 § RB, vilket innebär
all ansökningen förfaller, om inte svaranden ändå inkommit med yttrande i
målet.

Lagrådet
har förordat en delvis annorlunda lösning, enligt vilken sökanden, om
delgivning inte kunnat ske, direkt får föreläggas all ombesörja delgivningen
vid påföljd av avvisning. Enligt min mening finns del emellertid vissa
avigsidor med en sådan ordning.

Till
all börja med innebär den praktiska nackdelar för kronofogdemyndigheten.
Myndigheten skulle nämligen tvingas all för sökandens räkning göra i ordning en
uppsättning kopior av ansökningshandlingar och föreläggande samt delgi vningsunderlag
i samtliga sådana fall; enligt del remitterade förslaget skulle detta behöva
göras bara i de fall sökanden verkligen antar erbjudandet att ombesörja delgivningen.

En
annan nackdel med lagrådels förslag är alt en sökande som får ell 121

direkt föreläggande att
överta ddgivningsansvaret skulle komma i ett Prop. 1989/90:85 sämre läge om han
anser all myndigheten i stället själv skall fortsätta delgivningsförsöken. 1 så
fall är han mera betjänt av ell snabbt avvisningsbeslut i anledning av att han
inte accepterat all överta delgivningen. Detta beslut kan han överklaga med
yrkande om återförvisning. Ell föreläggande all — inom en inte alltför kort lid
— inkomma med bevis om delgivning med svaranden kan då vara svårare för
sökanden alt komma lill rätta med. Mot bakgmnd av del nu sagda förordar jag all
den i lagrådsremissen föreslagna lösningen, som i huvudsak överensstämmer med
gällande ordning, genomförs.

I
31 c § lagsökningslagen skiljer man mellan fall då hinder för delgivning
föreligger (andra stycket) och fall då hinder visserligen inte föreligger, men
delgivning ändå inte har kunnat ske (tredje stycket). I andra stycket avses
enligt uttalande i förarbetena lill lagmmmet (prop. 1981/82:134 s. 33) t. ex.
mål om belalningsföreläggande där del visat sig all gäldenären saknar känt
hemvist eller för överskådlig framtid vistas utomlands; enligt gällande regler
får delgivning i mål om betalningsföreläggande inte ske genom kungörelse och
inte utomlands. Ansökningar som faller inom andra styckels område får avvisas
direkt. 1 fall som avses i tredje stycket kan rätten erbjuda borgenären all
själv ombesörja delgivningen.

I
den nya lagen finns inget förbud mot delgivning utomlands. All svaranden
vistas utomlands är alltså inte längre i sig ell hinder för delgivning. All
svaranden saknar känt hemvist är normall förslås etl hinder för delgivning
även i del nya systemet, såvitt gäller mål om betalningsföreläggande och vanlig
handräckning, där delgivning inte får ske genom kungörelse. Men hemvistet kan
ju senare bli känt, t. ex. när ytterligare efterforskningar gjorts. Okänt
hemvist är alltså etl hinder som kan vara avhjälpbart.

Mot
denna bakgmnd har det inte ansetts föreligga tillräckliga skäl all i det nya
systemet upprätthålla skillnaden mellan fall där hinder för delgivning
föreligger och fall där hinder visserligen inte föreligger men delgivning ändå
inte har kunnat ske.

1
samtliga fall där delgivning trots aktningsvärda försök inte har kunnat ske bör
alltså sökanden kunna erbjudas all la över ddgivningsansvaret, vid påföljd all
ansökningen annars avvisas. Rekvisitet ullrycks i lagtexten så atl delgivning
inte har kunnat ske.

I
varje enskilt fall får kronofogdemyndigheten pröva om myndigheten själv skall
fortsätta delgivningsförsöken eller om sökanden skall erbjudas atl ombesörja delgivningen.
Vid denna avvägning skall myndigheten beakta å ena sidan del arbete och den
kostnad som dittills lagts ned på delgivningen och å andra sidan utsikterna
till att fortsatta försök lyckas. Arbetet och kostnadema bör betraktas i
relation till sökandens motprestation, nämligen ansökningsavgiflen. Även
relationen till det belopp eller den handräckningsålgärd som yrkats kan vara av
betydelse.

En riktlinje bör vara att
myndigheten åtminstone bör ha gjort något

försök med stämningsmannaddgivning innan sökanden erbjuds atl överta

ddgivningsansvaret. Vidare finns vissa publicerade hovrättsavgöranden

(RH 70:84 och 85:84) enligt vilka tingsrätten i fråga inte varit berättigad

att avvisa en ansökan enligt 31 c § tredje stycket lagsökningslagen utan alt 122

först
ha prövat om fömtsättningar för delgivning genom kungörelse före- Prop.
1989/90:85 låg. Dessa hovrällsavgöranden bör vara vägledande för kronofogdemyndigheterna
i den nya summariska processen såvitt gäller målen om särskild handräckning.

Erbjudandet
all överta delgivningsförsöken behöver inte delges sökanden enligt reglema i
delgivningslagen, ulan kan förmedlas formlöst. Självfallet bör sökanden
upplysas om awisningsrisken.

Om
sökanden inte antar erbjudandel, skall ansökningen alltså avvisas. Detta gäller
inte bara när sökanden uttryckligen avslår erbjudandet ulan även när han inte
svarar alls inom utsatt lid.

Om
sökanden accepterar, skall myndigheten förelägga sökanden att inom viss tid
inkomma med bevis om all delgivning skett, vid påföljd all ansökningen
förfaller. Föreläggandel behöver inte delges sökanden enligt reglerna i
delgivningslagen. Myndigheten har alt välja en lämplig tidsfrist med hänsyn
till omständighetema. Frislen kan föriängas om del finns skäl till dd Gfr 32
kap. 1-3§§RB).

Enligt
nu gällande ordning kan sökanden tillerkännas ersättning av svaranden för delgivningskoslnader.
Avsikten är atl så skall kunna ske också i del nya systemet.

Bestridande
av ansökningen

31
§

Om
svaranden vill bestrida ansökningen, skall han göra del skriftligen.

Paragrafen
anger all etl bestridande av en ansökan skall vara skriftligt. Skälen för delta
ställningstagande har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11.2).
Det bör påpekas att kravet på skrifllighet i fråga om själva bestridandel
givelvis inte hindrar all svaranden lämnar kompletterande upplysningar t. ex.
per telefon Gfr 14 § förvaltningslagen).

Upplysning
om all bestridandel måste vara skriftligt för att få någon verkan lämnas i
samband med föreläggandet (28 §). Om en svarande ändå hör av sig till
myndigheten och vill bestrida muntligen, åligger del naturligtvis myndigheten atl
förklara all ett munttigl bestridande inte kan beaktas. I myndighetens serviceskyldighel
ingår givelvis även all i övrigt på förfrågan lämna upplysningar till svaranden
om förfarandet i den summariska processen.

Del
kan ibland uppslå Iveksamheler om del som svaranden skriver lill

myndigheten skall uppfattas som ell bestridande. Frågan har störst bety

delse i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning. Den

praxis som finns beträflFande bestridande av ansökan om belalningsföre

läggande torde utan vidare kunna läggas till gmnd för den prövning som

kronofogdemyndighetema måste göra i dessa fall. Alt en kvittnings

invändning skall uppfattas som ett bestridande av ansökningen till mot

svarande del vid kronofogdemyndighetens prövning torde stå klart utan

någon uttrycklig regel därom. Någon motsvarighet till 14 § och 25 § andra

stycket lagsökningslagen har således inte tagits upp i den nya lagen. 123

Kronofogdemyndighetens
bedömning av frågan humvida etl beslridan- Prop. 1989/90:85 de föreligger eller
ej kan inte överklagas särskilt. Detta följer av att bedömningen i den delen
alltid leder lill ell annal beslut. Om svarandens reaktion uppfattas som ett
bestridande, fattar myndigheten, om sökanden begär det, beslut om överlämnande lill
tingsrätt, ett beslut som enligt 56 § inte får överklagas. I andra fall
meddelar myndigheten ett utslag, som svaranden aUtid kan begära återvinning
av.

Del
kan i mål om belalningsföreläggande länkas förekomma all svaranden i stället
för att besvara föreläggandel skickar betalning av skulden till
kronofogdemyndigheten. I de sammanhang där kronofogdemyndigheten uppträder som
verkställande myndighet är betalning en vanlig — och önskvärd — reaktion från gäldenärens
sida. Del förekommer också all svaranden bara skickar in t. ex. ell poslgirokvillo
som bevis på betalning.

Varken
lagsökningslagen eller den nya lagen har några föreskrifter för de nu nämnda situationema,
som alltså innebär all svaranden betalar eller företer bevis om betalning men
inte uttryckligen bestrider ansökningen. Allmänt gäller all det ligger i
sökandens hand all avgöra om målet om belalningsföreläggande eller handräckning
skall återkallas på gmnd av att svaranden har fullgjort sin skyldighet. Den
myndighet som har tagit emot betalningen eller kvittot bör lill en början
självfallet snarast underrätta sökanden om vad som förevarit och ombesörja
vidarebefordran lill sökanden eller dennes ombud. Övervägande skäl talar
vidare för all betalningen hanleras som ell bestridande i vart fall i den
aktuella delen. Om betalningen avser hela det yrkade beloppet inklusive ränta
och kostnader, bör alltså sökanden underrättas om att svaranden anses ha
bestritt ansökningen i dess helhet. Om betalningen inte avser hela skulden, bör
myndigheten i första hand försöka kontakta svaranden och få etl förtydligande.
Lyckas inte detta, bör sökanden underrättas om att svaranden anses ha bestritt
den del av ansökningen som betalningen avser.

Att
svaranden i föreläggandet enligt 25 § bör upplysas om all betalning under den
summariska processen skall göras lill sökanden eller dennes ombud och inte till
kronofogdemyndigheten har nämnts i anslutning till 28 §.

1
mål om särskild handräckning har tolkningen av svarandens reaktion inte samma
omedelbara betydelse för handläggningen. Målet skall ju prövas i sak av
kronofogdemyndigheten och då får svaret värderas efter sitt sakliga innehåll.

32
§

I
ett mål om särskild handräckning skall svaranden lill bestridandet foga de
skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar. Om svaranden begär
ersättning för sina kostnader, skall han ange detta i bestridandet och
samtidigt uppge vilka kostnadema är.

I
paragrafen anges att svaranden i etl mål om särskild handräckning till sill

bestridande skall foga de skriftliga bevis och andra handlingar som han

åberopar. Av 40 § framgår att som skriftligt bevis får åberopas en med

anledning av handräckningsmålel lämnad skriftlig berättelse. 124

Del är viktigt all
svaranden i bestridandet uttömmande anger sin inställ- Prop. 1989/90:85 ning
lill sökandens yrkande och skälen för denna saml ger in all den bevisning han
vill åberopa, eftersom svaranden i den summariska processen inte bereds
ytterligare tillfölle all yttra sig lill kronofogdemyndigheten (38 § andra
stycket).

1
paragrafen sägs vidare att svaranden i sill bestridande måste ange sina kostnadsersältningsanspråk.
Han bereds nämligen inte tillfölle att senare komma in med dessa.

Överlämnande
av mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning till tingsrätt

33
§

Om
svaranden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning bestrider
ansökningen i räll lid, skall sökanden genast underrättas om del. Om sökanden
vill vidhålla sitt yrkande, kan han begära all målet eller, om bestridandet
avser endast en del av yrkandet, målet i den bestridda delen skall överlämnas
till tingsrätt.

Underrättelse
enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad som sägs där samt i 34,
35 och 37 §§ .

I
paragrafens första stycke anges vad som sker när svaranden i mål om belalningsföreläggande
eller vanlig handräckning i räll lid har bestritt ansökningen. Sökanden skall
alltid underrättas om ett bestridande och får då möjlighet atl begära all målet
överlämnas till tingsrätt för prövning. En praktisk ordning är att en kopia av
bestridandet bifogas underrättelsen.

Den
förordade regleringen innehåller två sakliga nyheter. Även en ansökan om
handräckning kan enligt den nya ordningen överlämnas till tingsrätt för
rättegång. En annan nyhet är atl sökanden alllid måste vara aktiv för atl en
bestridd ansökan skall överlämnas. Någon motsvarighet lill bestämmelsema i 10-12§§
lagsökningslagen om att målet skall kunna hänskjutas lill rättegång utan
aktivitet från sökandens sida finns alltså inte i den nya lagen. Att
kronofogdemyndigheten i vissa fall när anspråket framstår som ogmndal eller
obefogat självmant kan ta upp frågan om att överlämna målet till tingsrätt
följer av 23 §.

1
andra stycket lämnas föreskrifter om vad underrättelsen lill sökanden skall
innehålla.

34
§

Vill
sökanden alt målet skall överlämnas lill tingsrätt, skall han begära delta
skriftligen. Hans begäran skall ha kommit in lill kronofogdemyndigheten inom
tre veckor från den dag då underrättelsen sändes lill honom.

Enligt
denna paragraf skall en begäran om att målet skall överlämnas lill

tingsrätt göras skriftligen och ha kommit in till kronofogdemyndigheten

inom tre veckor räknat från den dag då underrättelsen om bestridandel

skickades till sökanden. Detta innebär, normall sett, en förkortning av den

tid om en månad från utgången av frislen för svarandens bestridande som i 125

dag
gäller i mål om belalningsföreläggande. Någon möjlighet för kronofog- Prop.
1989/90:85 demyndighelen all förlänga tiden finns inte. Om borgenären i något
fall vill ge gäldenären ett längre anstånd med betalning, får han begära att
målet överlämnas till tingsrätt och samtidigt begära anstånd med utvecklande
av sin talan vid tingsrätten.

Om
sökanden vill att bara en del av ell bestritt mål skall överlämnas lill
tingsrätt, kan han begära del. 1 så fall förfaller återstoden av de yrkanden
som svaranden bestritt och målet i den delen skrivs av Gfr 37 §).

35
§

I
sin begäran om överlämnande skall sökanden ange de omständigheter och bevis som
han vill åberopa i rättegången vid tingsrätten. Han skall samtidigt ge in de
skriftliga bevis och andra handlingar som han åberopar.

En
sökande i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är - bortsett
från de fall som anges i 12 § - inte skyldig all omedelbart i samband med sin
ansökan ge in de skriftliga bevis som styrker hans krav. Sådana bevis är
nämligen normall inte av betydelse vid den prövning som sker inom ramen för den
summariska processen. När sökanden begär att målet skall överiämnas lill
tingsrätt, är del emellertid viktigt all han uttryckligen anger de
omständigheter och bevis som han vill åberopa och ger in sina skriftliga bevis m.
m. En föreskrift om det har tagils upp i denna paragraf.

Förekomsten
av skriftliga fordringsbevis får i mål om belalningsföreläggande eller vanlig
handräckning formell betydelse först vid handläggningen vid tingsrätten. Som
framgått av den allmänna motiveringen föreslås en ändring av RB som medger att
det skriftliga iredskodomsföreläggandel i Ivislemålsprocessen kan ges en
alldeles speciell utformning när skriftliga bevis om fullgörelseskyldighei
åberopas, I dessa fall kan enligt förslaget svaranden inte genom ell enkelt
bestridande undgå all Iredskodom meddelas i enlighet med sökandens yrkande.
Sakens berörs närmare i anslutning lill den aktuella ändringen i RB (44 kap. 7
b §).

Även
om svaranden inte följer föreskriften i denna paragraf atl ange de
omständigheter och bevis som han åberopar eller alt ge in sina skriftliga
bevis, skall målet överlämnas lill tingsrätten. Del får i sådana fall i stället
ankomma på tingsrätten all i enlighet med föreskriftema i RB undersöka om
sökandens uppgifter sammantagna uppfyller de krav som ställs på en
stämningsansökan i tvistemål Gfr 60 §). Tingsrätten har därvid möjlighet all
begära komplettering av ansökningen och i sista hand all avvisa ansökningen
som ofullständig (42 kap. 2-4 §§ RB).

36
§

Om
sökanden har begärt överlämnande i rätt tid, skall kronofogdemyndig

heten överlämna målet lill en tingsrätt som enligt vad handlingama visar

är behörig all handlägga målet. 126

Om
sökanden skriftligen begärt överlämnande i räll lid, skall målet enligt Prop.
1989/90:85 förevarande paragraf överlämnas lill en tingsrätt, som enligt vad handlingama
ulvisar är behörig att handlägga målet. Del ankommer därvid på
kronofogdemyndigheten att tillämpa i första hand 10 kap. RB. På gmnd av all
kronofogdemyndigheten tvingas företa fommprövningen på ett ofullständigt
material, kan del inträflFa atl överlämnande sker lill en tingsrätt som senare
visar sig vara obehörig, t. ex. med hänsyn lill föreskriftema i 10 kap. 17 § RB
om exklusiva fora eller på gmnd av all svaranden gör en befogad fomminvändning
vid tingsrätten. I normalfallet bör emellertid uppgiftema i handlingama om
svarandens hemvist ge klara besked om vilken tingsrätt som är behörig. 1 andra
fall kan del framgå att en viss tingsrätt kan vara behörig enligt någon av de altemativa
fommreglema i lOkap. RB.

I
en del fall skall målet överlämnas till fastighetsdomstol eller vallendomstol.
Sådana domstolar får i det här sammanhanget anses innefattade i begreppet
tingsrätt. Det kan emellertid också förekomma all målet skall överlämnas lill
annan domstol eller myndighet, om ansökningen har gjorts med stöd av särskild
föreskrift i enlighet med vad som sägs i 5 § . Som nämnts i anslutning till den
paragrafen finns del i dag sådana särskilda föreskrifter i lagen (1974:372) om
lagsökning och belalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden
och i lagen (1976:841) om belalningsföreläggande för fordringar som skall
prövas av statens va-nämnd. Mål kan alltså med stöd av föreskriftema i någon av
dessa båda lagar komma all överlämnas lill arbetsdomstolen eller statens va-nämnd.
Detsamma gäller enligt den nya ordningen Gfr 5 § andra meningen).

Överlämnande
enligt denna paragraf rymmer problem som är likartade med dem som kan uppstå
vid överlämnande av mål till tingsrätt efler ansökan om återvinning. Vissa
ytterligare föreskrifter som rör överlämnandet finns i gemensam reglering i 60
och 61 §§ .

All
kronofogdemyndighetens beslut om överlämnande av mål lill tingsrätt inte får
överklagas framgår av 56 §. Däremoi skall partema normall underrättas om
överlämnandet. Detta framgår av 59 §.

37§

Om
sökanden inte i rätt tid har begärt all målet skall överlämnas till tingsrätt,
skall målet, eller den del av målet som svaranden har bestritt, avskrivas.

Paragrafen
anger all ell bestritt mål skall avskrivas i den mån sökanden inte i rätt tid
begär all målet skall överlämnas till tingsrätt. Om begäran om överlämnande
avser bara en del av ett bestritt mål, gäller del nu sagda den återstående
delen av målet Gfr specialmotiveringen till 34 §).

Avskrivningsbeslulel
får inte överklagas, eftersom del egentligen bara

utgör en bekräftelse på att ansökningen har förfallit i den delen. Delta

framgår av 56 §. Denna ordning står i saklig överensstämmelse med vad

som nu gäller beträflFande mål om betalningsföreläggande. 127

Den fortsatta
handläggningen av mål om särskild handräckning Prop. 1989/90:85

38
§

Om
det behövs, skall sökanden få tillfölle all yttra sig över vad svaranden har
anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för kostnader som uppkommit
efter ansökningen, skall han ange detta i etl sådant yttrande.

Kronofogdemyndigheten
får inte förordna om ytterligare skriftväxling i målet.

Ell
mål om särskild handräckning kan inte överlämnas lill tingsrätt, om tvist visar
sig föreligga mellan parterna. Kronofogdemyndigheten skall i stället alltid
själv pröva och avgöra målet på gmndval av del material som har åberopats av
parterna. Enligt första stycket skall sökanden, om del behövs, ges tillfälle atl
yttra sig över vad svaranden har anfört i bestridandet. Normalt lorde del inte
finnas något behov av att sökanden yttrar sig över bestridandet. Möjligheten
all begära yttrande av sökanden bör alltså utnyttjas endast om del av
svarandens bestridande eller omständigheterna i övrigt framgår all del finns ell
verkligt behov av ell sådant yttrande. Begäran om yttrande kan lämpligen göras
genom att begäran tecknas på en . kopia av bestridandet, som skickas i lösbrev
till sökanden.

På
förslag av lagrådet har i första stycket lagts lill en andra mening, enligt
vilken sökanden i ell yttrande över svarandens bestridande skall ange om han
har några ytterligare koslnadsanspråk utöver vad han angav i själva
ansökningen. Del gäller alltså kostnader som föranlelts av den fortsatta
skriftväxlingen.

Ett
uttryckligt förbud för kronofogdemyndigheten all förordna om ytterligare
skriftväxling har lagils upp i andra stycket. Regeln har utformats i enlighet
med lagrådets förslag.

Av
17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en skrift som har kommit in från
en part alllid bör översändas lill motparten för kännedom, även om denne inte
föreläggs all yttra sig över den, jfr specialmotiveringen till 66 §.

39
§

Sökanden
skall styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans
framställning av omständigheterna skall dock läggas till gmnd för prövningen, i
den mån framställningen har lämnais ulan invändning av svaranden och del inte
är uppenbart all den är oriklig.

Paragrafen
innehåller bestämmelser angående beviskravet i mål om särskild handräckning.
Den motsvarar 8 § första stycket handräckningslagen.

Enligt
första meningen skall sökanden styrka de omständigheter som han åberopar lill
stöd för sin ansökan. 1 princip krävs således full bevisning.

Ell
viktigt undanlag från beviskravet i första meningen följer av andra

meningen. Enligt vad som sägs där skall sökandens framställning av om

ständigheterna läggas lill gmnd för prövningen, i den mån framställningen

har lämnats utan invändning av svaranden. Hör svaranden inte av sig,

skall alltså sökandens uppgifter i allmänhet inte sällas i fråga ulan läggas 128

lill
gmnd för prövningen. Delta innebär all ansökningen kommer all Prop.
1989/90:85 bifallas, fömtsatt all framställningen innefattar laga skäl för
sökandens talan Gfr 43 §). Den reservationen har emellertid gjorts alt
prövningen inte får gmndas på uppgifter som uppenbart är orikliga. Även detta
har kommit till ullryck i andra meningen.

I
de fall där ansökningen avser ingripande mot en egenmäktig besillningsmbbning
skall partemas materiella räll i princip lämnas utanför prövningen. Härifrån
ansågs dock tidigare vid tillämpningen av 191 § utsökningslagen gälla det
undantaget all ansökningen inte skulle bifallas, om del var uppenbart alt
svaranden hade den materiella rätten på sin sida. Någon ändring på den punkten
är inte avsedd.

När
del gäller frågan vilket mått av bevisning som bör krävas av svaranden får man
skilja mellan olika fall. Är svaranden enligt allmänna processuella regler
bevisskyldig för invändningen, torde han för att hindra bifall till ansökningen
behöva visa åtminstone sannolika skäl för invändningen. Är del däremoi sökanden
som har bevisbördan för atl svarandens påslående är oriktigt, bör redan del
förhållandet att invändningen har framställts normall vara tillräckligt. Härvid
fömtsätts givelvis all den åberopade omständigheten utgör ell molfaklum eller
en sakinvändning av relevant slag och atl den inte heller i övrigl är sådan alt
den kan lämnas ulan avseende.

Som
framgått får bedömningen av om sökanden har fullgjort sin bevis-skyldighet
avgöras från fall lill fall med hänsyn lagen bl.a. lill den bevisning som
sökanden lyckats prestera sedd i förhållande till den bevisning som svaranden
presterar. Även invändningens karaktär måste tillmätas betydelse i det här
avseendet.

En
invändning som i sig framstår som osannolik behöver inte alltid medföra all
sökandens yrkande ogillas, även om sökanden bara förmår prestera en svag
bevisning.

I
övrigl bör man vid bevisvärderingen kunna finna förebilder från hanteringen av
frågor om bevisstyrka, bevisbörda m.m. i disposiliva tvistemål.

40
§

En
berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålel
får åberopas som bevis i målet.

I
paragrafen anges all en berättelse som någon har lämnat med anledning av ett
mål om särskild handräckning, ett s. k. villnesinlyg, får åberopas som bevis i
målet. Paragrafen står i saklig överensstämmelse med 3 § andra stycket andra
meningen handräckningslagen.

Villnesinlyg
är generellt tillåtna bara vid handläggningen av mål om

särskild handräckning. Om talan i fråga om det bakomliggande rättsförhål

landet senare väcks vid allmän domstol, gäller i stället 35 kap. 14 § RB,

vilket innebär atl sådant intyg får åberopas som bevis i rättegången endast

under vissa i det lagmmmet angivna förutsättningar. Om däremoi ell

utslag i ell mål om särskild handräckning överklagas lill hovrätten eller 129

9
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 85

vidare till högsta
domstolen, är förfarandei även där begränsat till den i Prop. 1989/90:85 handräckningsmålel
prövade frågan. Regeln i förevarande paragraf innebär all villnesinlyg får
åberopas även vid domstolsprövningen i sådana fall.

41
§

Om
en ansökan inte bifalls till någon del, skall kronofogdemyndigheten avslå
ansökningen.

I
mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning kan kronofogdemyndighetens
prövning inte leda lill alt ansökningen avslås, något som enligt förevarande
paragraf däremoi är möjligt i mål om särskild handräckning. Eftersom
beteckningen utslag i del nya summariska förfarandet skall användas endast beträflFande
avgöranden som kan föranleda verkställighet av åtminstone någon del av
sökandens yrkande, skall myndighetens avgörande i mål om särskild handräckning
betecknas "beslut", när avgörandet innebär all ansökningen inte lill
någon del bifalls.

Del
bör dock påpekas all det är fullt länkbart att kronofogdemyndigheten i ell
utslag i mål om särskild handräckning, varigenom ansökningen bifalls till en
del, avslår sökandens yrkanden i övrigl.

Utslag

42
§

Har
i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning svaranden inte i räll
lid bestritt ansökningen, skall kronofogdemyndigheten snarast meddela utslag i
enlighet med ansökningen. Om svaranden har bestritt endast en del av
ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med den obestridda delen av
ansökningen.

1
fall som avses i 2 § andra stycket skall i utslaget fastställas att fordringen
skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller inlecknade egendomen i den
omfattning som gäller enligt lag.

Om
i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning bestridande inte
kommer in från svaranden i rätt lid, skall kronofogdemyndigheten enligt första
stycket snarast meddela utslag i enlighet med ansökningen. Om svaranden har
bestritt endast en del av ansökningen, skall utslag meddelas i enlighet med
ansökningen i övrigl. Ell partiellt bestridande kan ibland vara svårt att
tolka. Hittillsvarande praxis i mål om betalningsföreläggande kan ge
vägledning. Självfallet bör strävan vara alt eventuella oklarheter undanröjs
genom underhandskontakter med svaranden.

1
andra stycket har tagils in en motsvarighet lill regeln i 13 § andra meningen
lagsökningslagen; i mål om betalningsföreläggande som avser fastställelse till
betalning ur viss egendom skall sålunda i utslaget fastställas all fordringen
skall utgå med förmånsrätt i den pantsatta eller inlecknade egendomen i den
omfattning som gäller enligt lag.

Någon
materiell prövning av anspråket skall, som tidigare framgått, i 130

princip inte göras. För
mål om särskild handräckning gäller andra regler, Prop. 1989/90:85 jfr43§.

Utslag
skall också meddelas när svaranden i och för sig har inkommit med yttrande över
ansökningen men yttrandet inte bedöms ha karaktär av bestridande. Riktlinjer
för den bedömningen har redovisats i anslutning lill 31 §.

Om
del finns flera svarande i målet och inte alla redovisar samma inställning lill
ansökningen, kan del uppslå tveksamhet om den fortsalla handläggningen. Denna
fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).

Paragrafen
har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

43 §

I
mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten meddela utslag i
enlighet med ansökningen i den mån denna är lagligen gmndad och de
omständigheter som enligt 39 § skall läggas lill gmnd för prövningen utgör skäl
för all bevilja åtgärden.

Paragrafen,
som anger fömtsättningama för all meddela utslag i mål om särskild
handräckning, har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1
mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndigheten inte ulan vidare
meddela utslag i enlighet med ansökningen, vare sig denna är bestridd eller
inte. Del åvilar nämligen kronofogdemyndigheten för del första all i dessa fall
självmant kontrollera all särskild handräckning får ske. Prövningen bör framför
allt la sikte på frågan om den sökta åtgärden innefattas i den särskilda
handräckningens tillämpningsområde. Särskild handräckning kan nämligen inte
beviljas för andra fall än dem som följer av 4 §. 1 paragrafen sägs därför lill
en början all kronofogdemyndigheten i mål om särskild handräckning får meddela
utslag i enlighet med ansökningen endast lill den del den är lagligen gmndad.

Om
den sökta åtgärden i och för sig är av sådant slag att särskild handräckning
kan komma i fråga gäller enligt 39 § all sökandens skall styrka de
omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan.

Om
svaranden lämnat ansökningen utan erinran, skall kronofogdemyndigheten i
enlighet med vad som också sägs i 39 § lägga sökandens framställning av omständighetema
till gmnd för bedömningen. Här kommer dock ett andra prövningsmomenl in i
bilden, nämligen all sökandens framställning inte skall godtas, om det är
uppenbart all den är oriktig.

I
anslutning till 39 § har angetts vad som generellt sett bör krävas av

sökandens bevisning, när svaranden har bestritt ansökningen. Del kan

alltså myckel väl förekomma fall där sökanden skall anses ha styrkt de

omständigheter som han åberopar, trots all svaranden har bestritt dessa.

Om de av sökanden sålunda styrkta omständighetema utgör tillräcklig

gmnd för särskild handräckning, är det givet atl svarandens bestridande

som sådant inte behöver utgöra något hinder mot all utslag meddelas i

enlighet med sökandens yrkande. Det är de av svaranden anförda skälen

för bestridandet som är avgörande för om sökandens yrkande skall bifallas

eller inte. 131

Lagrådet har i anslutning
till denna paragraf anfört all del inte kan Prop. 1989/90:85 föreligga något
hinder för kronofogdemyndigheten att i mål om särskild handräckning beakta ell efler
utsatt lid ingivet bestridande. Jag instämmer i lagrådets uttalande, som
givetvis gäller under fömtsättning att utslag i målet inte redan har meddelats.
Denna ordning överensstämmer för övrigt med vad som nu gäller i handräckningsmål.

44
§

Underrättelse
om utslaget skall genast sändas lill partema. Om utslaget skall verkställas
ulan särskild begäran från sökanden, skall underrättelsen också innehålla
upplysning om detta.

1
paragrafen föreskrivs all underrättelse om utslaget genast skall sändas till
partema. I de fall där verkställighet skall inledas direkt efler utslaget ulan
särskild begäran från sökanden, dvs. där sökanden inte angivit all utslaget
inte skall verkställas, skall partema även underrättas om all verkställighet av
utslaget kommer all ske.

Underrättelsen
sker lämpligen genom att en kopia av utslaget tillsammans med övrig informaiion
skickas lill partema i vanligt brev.

Tiden
för atl ansöka om återvinning löper liksom liden för överklagande från den dag
då utslaget meddelades. Därför är del viktigt alt underrättelsen skickas
genast. Av 2 kap. 18 § andra stycket UB, som enligt 66 § är tillämplig på
förfarandet, följer att utslaget även skall innehålla en fullföljdshänvisning.

45
§

Av
2 kap. 1 § utsökningsbalken följer atl kronofogdemyndigheten självmant
verkställer utslaget, om inte sökanden har angett alt verkställighet inte skall
ske.

I
paragrafen erinras om den föreslagna regeln i 2 kap. 1 § UB all kronofogdemyndigheten
självmant verkställer utslaget, om inte sökanden har angett all verkställighet
inte skall ske Gfr vidare specialmoliveringen till nämnda lagmm).

Kostnader
i målet

46
§

Om
utslag meddelas, skall kronofogdemyndigheten i utslaget ålägga svaranden all
ersätta sökandens kostnader i målet, om inte sökanden har inlett förfarandei i
onödan.

Reglema
om rätt till kostnadsersättning blir i del nya förfarandei enklare

än i dag. Huvudregeln är enligt förevarande paragraf alt sökanden har räll

lill ersättning av svaranden, om utslag meddelas i målet. Det saknar alltså

betydelse hur stor del av det urspmngligen yrkade beloppet som utslaget 132

avser.
När sökanden har återkallat sitt huvudyrkande, är det möjligt all Prop.
1989/90:85 meddela utslag endast i fråga om kostnadsersättningen.

Om
ell mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning avslutas på något annal
sätt än genom all utslag meddelas, kan däremoi enligt 50 § inte någon
kostnadsersättning alls utgå lill sökanden. Om sökanden återkallar ansökningen
i dess helhet, kan myndigheten inte i avskrivningsbeslulel ålägga svaranden
all ersätta sökandens kostnader. Motsvarande gäller om ansökningen avvisas.

Huvudregeln
om svarandens skyldighet all ersätta sökandens kostnader är förenad med ell
undantag. Även om utslag meddelas, kan del ibland framstå som orättvist all
ålägga svaranden ersättningsskyldighet för dessa kostnader. En situation som
avses är när svaranden inte fått tillfälle all frivilligt betala skulden eller
att fullgöra sin skyldighet innan förfarandei inleddes. Vidare kan regeln få
betydelse när svaranden faktiskt har betalt innan ansökningen gavs in till
kronofogdemyndigheten. De nu beskrivna situationerna avses täckas av ullrycket
all ersättningsskyldighet inte skall åläggas när sökanden har inlett förfarandei
i onödan.

Undanlagsregeln
skall i princip tillämpas även om svaranden inte framfört någon invändning i
kostnadsfrågan. Den lorde emellertid i praktiken främst bli aktuell atl
tillämpa i mål om särskild handräckning, som ju skall avgöras i sak oberoende
av svarandens inställning. Även i mål om belalningsföreläggande eller vanlig
handräckning torde del emellertid någon gång kunna framgå alt sökanden inlett förfarandei
i onödan trots alt svaranden lämnat ansökningen obestridd. Om svaranden däremot
framför invändningar mot koslnadsyrkandel, lorde detta i allmänhet få uppfattas
som ell bestridande av ansökningen i den delen. Koslnadsyrkandel får då efter
begäran av sökanden överlämnas lill tingsrätten för prövning. Vilka regler som
blir styrande för tingsrättens bedömning berörs i anslutning lill 50 §.

47§

Om
en ansökan om särskild handräckning inte leder till något utslag, kan
kronofogdemyndigheten ålägga sökanden att ersätta svarandens kostnader i målet,
om det finns skäl för det,

I
mål om belalningsföreläggande och vanlig handräckning kan svaranden normalt
inte få ersättning för sina kostnader i målet (51 §), Den ordningen motiveras
av all svaranden aldrig behöver prestera mer än ett blankt bestridande för atl
undgå utslag. Ersättning kan i sådana mål aldrig fastställas i målet hos
kronofogdemyndigheten,

I
mål om särskild handräckning kan däremot i många fall krävas mer av svaranden.
Som utvecklats i den allmänna motiveringen är del därför rimligt all svaranden
skall kunna tillerkännas kostnadsersättning i etl sådant mål, under fömtsättning
att något utslag inte meddelas, 1 dessa fall ankommer del på
kronofogdemyndigheten all la ställning lill kostnadsfrågan.

Som
en fömtsättning för att svaranden skall kunna få ersättning för sina 133

kostnader gäller enligt
förevarande paragraf alt det skall finnas skäl för det, Prop. 1989/90:85 Detta
innebär att svaranden skall ha lagt ner arbete i målet av en inte obetydlig
omfattning och all denna arbetsinsats varit motiverad. Om kronofogdemyndighetens
prövning leder lill att ansökningen ogillas, kan det ofta finnas skäl för att
ålägga sökanden ansvar för svarandens kostnader. Om ansökningen avvisas eller
återkallas, torde del däremoi antagligen mera sällan bli fråga om atl ålägga sökanden
sådant ansvar.

Om
kronofogdemyndighetens utslag eller beslut överklagas lill hovrätten, avgörs
naturligtvis kostnadsfrågan i båda instanserna med hänsyn till utgången i
hovrätten och enligt reglema i RB Gfr specialmoliveringen till 50§).

I
likhet med vad som gäller sökandens rätt lill ersättning för ombudsarvode
eller eget arbete bör svarandens räll lill sådan ersättning normall utgå efter
en schablon som regeringen bestämmer (48 §).

Svaranden
är skyldig att redan i sill bestridande framställa yrkande om ersättning för
sina kostnader i målet (32 §). Gör han inte det, kan han inte tillerkännas
någon sådan ersättning. Svaranden bör i föreläggandel enligt 25 § erinras om
delta.

48
§

Regeringen
får meddela föreskrifter om ersättning enligt 46 och 47 §§ .

Enligt
nuvarande ordning kan kostnadsersättning i den summariska processen utgå
endast i den utsträckning som anges i förordningen (1981:1056) om ersättning
för kostnader i mål om lagsökning, betalnings-föreläggande eller handräckning
vid tingsrätt. Enligt förevarande paragraf får regeringen även fortsättningsvis
meddela sådana föreskrifter. Den nu gällande förordningen bör i samband med
genomförandet av den nya summariska processen ersättas av en ny förordning i
ämnet, vilken bör utformas efler i allt väsentligt samma principer som den nu
gällande.

49
§

Kronofogdemyndigheten
prövar självmant storleken av partemas yrkanden om kostnadsersättning enligt
46 och 47 §§ .

Om
svaranden i mål om belalningsföreläggande eller vanlig handräckning

bestrider sökandens kostnadsyrkande, skall målet i den delen — om sökan

den begär del — överlämnas lill tingsrätt. Om bestridande inte sker,

åligger del emellertid kronofogdemyndigheten att i såväl dessa mål som i

mål om särskild handräckning självmant pröva om den begärda ersätt

ningen slår i överensstämmelse med de föreskrifter som finns. Enligt 27 §

skall myndigheten också i föreläggandet lill svaranden ange vad denne kan

komma all åläggas all utge som kostnadsersättning lill sökanden, om

utslag meddelas. I mål om särskild handräckning skall kronofogdemyndig

heten även pröva svarandens koslnadsyrkande självmant.

I förevarande paragraf, som utformats efler lagrådets förslag, anges 134

alltså
atl kronofogdemyndigheten självmant, oberoende av invändning, Prop.
1989/90:85 skall pröva storleken av parternas yrkanden om kostnadsersättning
enligt 46 och 47 §§ .

Del
finns anledning all erinra om all den förordade ordningen kräver att partema
alltid anger de skäl som enligt deras mening motiverar del begärda
ersättningsbeloppet i fall där yrkandet överstiger de av regeringen fastställda
normalbeloppen.

50
§

Någon
annan kostnadsersättning än den som följer av 46 — 48 §§ får inte fastställas i
målet hos kronofogdemyndigheten.

I
paragrafen klargörs atl sökanden har räll lill kostnadsersättning i målet
endast när utslag meddelas, all svaranden i mål om särskild handräckning kan få
kostnadsersättning endast om utslag inte meddelas i målet samt att svaranden i
mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning inte kan tillerkännas
någon kostnadsersättning i målet hos kronofogdemyndigheten.

I
del här sammanhanget skall också beröras hur koslnadsreglerna för den
summariska processen inverkar i den situationen all ell mål som först handlagts
i den summariska processen sedan avgörs av tingsrätt, antingen efler
överlämnande på sökandens begäran eller efler ansökan om återvinning. Avsikten
är inte all i förevarande lagstiftningsärende göra några ändringar i
förhållande lill vad som nu gäller på detta område. Till en början står sålunda
klart att de kostnader som parterna haft för den summariska processen i och för
sig är ersättningsgilla som kostnader för rättegångens förberedande enligt 18
kap. 8 § RB. När del gäller de närmare fömtsätlningarna för ersättning finns
såvitt avser mål om mindre värden en särregel i 18 kap. 8 a § sjätte stycket RB.
Enligt den kan ersättning till en vinnande kärande utgå högst enligt den taxa
som tillämpas i den summariska processen. I övrigt gäller den allmänna regeln
i 18 kap. 8 § RB om rätt lill ersättning för kostnader som varit skäligen
påkallade för all la lill vara partens räll. Vid tillämpningen av denna regel i
de nu avsedda fallen är del emellertid — som också sker enligt nuvarande praxis
— naturligt att de regler som gäller för räll lill ersättning inom ramen för
den summariska processen får bli vägledande för vad som kan anses vara skäliga
kostnader. Del nu sagda avser dels den situationen alt en vinnande kärande
begär ersättning i mål som inte handläggs enligt de särskilda reglerna för
tvistemål om mindre värden, dels den situationen att en vinnande svarande —
oavsett Ivisleföremålets värde — begär ersättning för kostnader under den
summariska processen.

51§

Avvisas
eller avskrivs en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig

handräckning av kronofogdemyndigheten, är sökanden skyldig all betala

skälig ersättning för svarandens kostnader i målet, om det finns synnerliga 135

skäl
för det. Ett yrkande om sådan ersättning får dock inte framställas i Prop.
1989/90:85 målet hos kronofogdemyndigheten.

Paragrafen
innehåller en regel, enligt vilken svaranden i etl mål om belalningsföreläggande
eller vanlig handräckning har räll lill skälig ersättning av sökanden för sina
kostnader i målet. Bakgrunden till regeln har tecknats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.14.2).

Enligt
den föreslagna regeln kan sökanden bli skyldig all ersätta svarandens
kostnader i målet om ansökningen inte leder till något utslag och del finns
synnerliga skäl för en sådan ersättningsskyldighet. Vid den bedömningen bör
särskild vikt läggas vid om sökanden genom slarv eller mot bättre velande har
förorsakat svaranden kostnader i målet; bl. a. bör del i princip åligga
sökanden att i det enskilda fallet kontrollera alt fordringen är obetald när
ansökan görs. Det kan också vara fråga om att ansökningen varit myckel
omfattande eller svårtillgänglig. Ytterligare ett fall kan vara all del med
hänsyn till t. ex. särskilda juridiska komplikationer i ärendet eller sökandens
personliga förhållanden framstår som klart befogal för svaranden all anlita
juridisk hjälp för att bedöma om han bör bestrida eller inte.

En
fråga om skyldighet för en sökande att ersätta svaranden för dennes kostnader i
ett mål enligt den nya ordningen får enligt paragrafens andra mening — av skäl
som redovisats i den allmänna motiveringen — inte framställas hos
kronofogdemyndigheten i del ifrågavarande målet. Däremot finns självfallet
inget hinder mot all frågan om sådan ersättningsskyldighet väcks genom atl
svaranden ansöker om stämning eller betalningsföreläggande mot den urspmnglige
sökanden för all få ul kostnadsersättningen.

Paragrafen
lar som framgått av del sagda sikte på de fall som avgörs inom ramen för den
summariska processen, nämligen genom beslut om avvisning eller avskrivning. I
de mål som överlämnas lill tingsrätt, antingen på begäran av sökanden eller efler
ansökan om återvinning, gäller RB:s reglerom kostnadsersättning Gfr vad som
sagts härom i specialmotiveringen lill 50 §).

Återvinning

52
§

Är
svaranden missnöjd med ell utslag i ell mål om betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning, får han ansöka om återvinning.

Som
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.16) skall svaranden i mål om
betalningsföreläggande eller vanlig handräckning kunna angripa ett utslag genom
all ansöka om återvinning. En föreskrift om detta har lagits upp i förevarande
paragraf

53
§

Återvinning
skall sökas skriftligen. Ansökningen skall ha kommit in lill

kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för utslaget. 136

Ansökan
om återvinning skall enligt förevarande paragraf göras skriftligen Prop.
1989/90:85 inom en månad från den dag då utslaget meddelades. Ansökningen skall
ges in lill den kronofogdemyndighet som har meddelat utslaget, antingen lill
huvudkontoret eller lill något av kronokonloren i länet.

54
§

Har
återvinning sökts i rätt lid, skall kronofogdemyndigheten överlämna målet för
fortsall handläggning lill en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är
behörig all handlägga målet. I annat fall skall kronofogdemyndigheten avvisa
ansökningen.

En
ansökan om återvinning, som gjorts i räll lid, skall enligt förevarande
paragraf överlämnas av kronofogdemyndigheten för fortsall handläggning lill en
tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig all handlägga målet Gfr
specialmotiveringen lill 36 §).

Om
en ansökan om återvinning görs utan iakttagande av föreskrifterna i 53 § skall
kronofogdemyndigheten enligt andra meningen i förevarande paragraf i princip
avvisa ansökningen. Del mest praktiska exemplet därpå är att ansökningen kommer
in för sent. Mindre praktiskt är att en ansökan om återvinning görs muntligen,
men man kan åtminstone teoretiskt länka sig ytterlighetsfall där
kronofogdemyndigheten blir tvungen all avvisa en ansökan från någon som
insisterar på att göra denna muntligen.

Om
en ansökan av misstag ges in till fel kronofogdemyndighet blir någon avvisning
inte aktuell ulan i stället får myndigheten söka vidarebefordra ansökningen lill
rätt myndighet, eventuellt efler kontakt med sökanden.

Att
ansökan om återvinning inte automatiskt medför alt en sökt verkställighet av
utslaget skall upphöra följer av de föreslagna ändringarna i 3 kap. 11 och 12§§UB.

Vissa
regler som rör handläggningen vid tingsrätten finns i 60 —62 §§ .

Att
vissa mål skall överlämnas till annan myndighet än tingsrätt följer av 5§.

Överklagande

55
§

Den
som är missnöjd med ell utslag i ell mål om särskild handräckning får överklaga
utslaget genom besvär lill hovrätten inom tre veckor från dagen för utslaget.
Detsamma gäller om sökanden i ett mål om belalningsföreläggande eller vanlig
handräckning är missnöjd med ett utslag.