Prop. 1989/90:86

Regeringens proposition 1989/90:86

om åtgärder mot etnisk diskriminering m. m.

Prop. 1989/90:86

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagils upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 februari 1990 för de åtgärder och ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Maj-Lis
Lööw

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas regeringens bedömning av förekomsten i Sverige av
diskriminering på etnisk grund och behovet av åtgärder i syfte att främja goda
etniska relationer i vårt land. I det sammanhanget slås fast att det behövs en
ytterligare precisering av det mål för invandrarpolitiken som uttryckts med
begreppet valfrihet. Betydelsen av en fortsatt aktiv välfärdspolitik som också
kommer invandrarna lill del betonas.

Regeringen
redogör vidare för planerna på att utreda om gällande lagstiftning kan
förändras i syfte att förstärka samhällets skydd, bl.a. mot etnisk
diskriminering, i arbetslivet och mot verksamhet i organisationer med rasistiska
inslag.

Regeringen
tar vidare ställning lill en genomförd utvärdering av verksamheten under de
tre första åren hos ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Myndigheten,
liksom även nämnden mot etnisk diskriminering, föreslås fortsätta sin
verksamhet i allt väsentligt som hittills. Ökade resurser för DO:s kansli
föreslås.

I
propositionen föreslås en betydande ökning av invandrarverkets resurser för
bidrag till projekt som syftar till all främja goda etniska relationer. Det
fastslås atl ansvaret för att bedriva aktiv opinionsbildning för ömsesidig
respekt och samlevnadsfrid mellan olika etniska grupper är en uppgift för
många: riksdag, regering, centrala myndigheter, kommuner, organisationer och
enskilda.

1 Riksdagen 1989/90. i saml Nr 86

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1989/90:86

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari 1990.

Närvarande:
Statsministern Carisson, statsråden Feldt, S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carisson,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Lööw,
Persson, Molin, Sahlin

Föredragande:
statsrådet Lööw

Proposition om åtgärder mot etnisk diskriminering '°- '89/90:86
m.m.

1 Inledning

Utländska
medborgare bosatta i Sverige skall ha likvärdiga möjligheter, rättigheter och
skyldigheter som befolkningen i övrigt. Detta fastslogs genom 1975 års beslut
om riktlinjer för invandrar- och minorilelspoliliken m.m. (prop. 1975:26, InU
6, rskr. 160). Dessa riktlinjer formulerades med utgångspunkt i målen
jämlikhet, valfrihet och samverkan. Riktlinjerna innebar atl politiken på detta
område bör präglas av en strävan att skapa social jämlikhet mellan invandrare
och svenskar och att invandrare bör ha möjlighet att, inom ramen för den
intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället, ge uttryck för en
egen språklig och kulturell identitet. Samtidigt skulle politiken inriktas på
alt skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten
mellan dem och på atl vidga möjligheterna för invandrarna atl aktivt delta i
del politiska livet i Sverige.

Dessa
värderingar har varit vägledande när det i 1 kap. 2§ regeringsformen slagits
fast att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter alt behålla
och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

I
anslutning till 1975 års principbeslut genomfördes en rad reformer. År 1976
genomfördes även den s.k. röslrällsreformen (prop. 1975/76:23, KU 25, rskr.
78), genom vilken utländska medborgare som bott i Sverige i mer än tre år fick
rösträtt och blev valbara i kommunala val.

År
1978 tillsatte regeringen en särskild utredare (A 1978:06) med uppgift all
göra en utredning om fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m.fl. (diskrimineringsulredningen).
Utredningen lämnade år 1984 sitt slutbetänkande (SOU 1984:55) 1 rätt riktning.

1
sina överväganden-eeh-förslag redovisade utredningen sin syn på orsaker till
etniska konflikter och i vad mån och i vilken omfattning sådana konflikter kan
förhindras eller motarbetas. Vidare lämnade utredningen ett antal förslag till
lagstiftningsåtgärder. Bl.a. föreslogs en ändring av bestämmelsen i
brottsbalken om hets mot folkgrupp. Riksdagen beslutade om en utvidgning av
det straflfbara området i den aktuella paragrafen (prop. 1986/87:151, KU
1987/88:36, rskr. 290).

1
betänkandet (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet föreslog
utredningen ett förbud för arbetsgivare att diskriminera på etnisk grund.

År
1984 lämnade den år 1980 tillsatta invandrarpolitiska kommittén

(IPOK) sitt betänkande (SOU 1984: 58) om invandrar- och minorilelspoli

liken. Diskrimineringsutredningens och invandrarpolitiska kommitténs

belänkanden utgjorde grundvalen för regeringens och riksdagens förnyade

behandling av invandrar- och minorilelspoliliken år 1986 (prop.

1985/86:98, Sfu 1985/86:20, rskr. 301). Riksdagen beslöt att de riktlinjer

för invandrarpolitiken som antogs år 1975 skulle ligga fast. Vissa precise

ringar gjordes i fråga om invandrares möjligheter lill kulturell valfrihet.

Diskrimineringsutredningens förslag om ell lagfäst förbud mot etnisk dis- 3

kriminering i arbetslivet
avvisades. I stället infördes en lag mot etnisk Prop. 1989/90:86

diskriminering (SFS
1986:442) och inrättades en särskild ombudsman

mot etnisk diskriminering
(DO). Ombudsmannens uppgift skulle vara atl

genom olika åtgärder
motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på

andra områden av
samhällslivet. Efler omkring tre år skulle en utvärdering

av verksamheten göras.

År
1987 tillsatte regeringen en kommission mot rasism och främlingsfientlighet (A
1987:05). Kommissionen, som var parlamentariskt sammansatt, gavs i uppdrag all
pröva vilka ytterligare åtgärder som borde vidtas för att bekämpa rasism och
främlingsfientlighet och stimulera lill sådana åtgärder. Till kommissionen
knöls en särskild expertgmpp, ledd av diskrimineringsombudsmannen.

1 sin slutrapport (SOU 1989:13) Mångfald mot enfald redovisar kommissionen
bl.a. sin bild av det aktuella läget i Sverige när del gäller svenska folkets
attityder lill invandrare och flyktingar. 1 del 11 av slutrapporten (SOU
1989:14) redovisas förslag rörande lagstiftning och rättsfrågor.
Sammanfattningar av kommissionens belänkanden bifogas som bilaga 1.

Kommissionens
slutrapport har remissbehandlats. En sammanfattning av remissvaren finns i
bilaga 2.

Kommissionen
kunde under sitt arbete initiera och stödja projekt för opinionsbildning och
goda etniska relationer med bidrag från de särskilda medel, vilka regeringen
förddal efter förslag av kommissionen. Erfarenheterna av denna verksamhel
kommer all utvärderas i ell annal sammanhang.

För
att utvärdera verksamheten hos ombudsmannen och nämnden mot etnisk
diskriminering tillkallade regeringen i febmari 1989 en särskild utredare (A
1989:01). Utredaren har redovisat sitt arbete i etl betänkande (SOLJ 1989:57)
DO och nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. En
sammanfattning av betänkandet bifogas som bilaga 3.

Betänkandet
har inte remissbehandlats. Utredaren har under arbetets gång haft kontakter med
berörda myndigheter och organisationer. Diskrimineringsombudsmannen har i
särskild-skrivelse lill regeringen den 21 november 1989 redovisat sina
synpunkter i anslutning lill utvärderingen.

2 Överväganden och fbrslag 2.1 Allmänna överväganden 2.1.1 Bakgrund

Del
är snart fyra år sedan som stalsmaktema behandlade behovet av samhällsåtgärder
mot etnisk diskriminering. De gmndläggande hållningar för regeringens förslag
och riksdagens beslut som gällde då är lika självklara idag:

—
människors likaberättigande
oavsett etnisk tillhörighet,

—
nödvändigheten av tolerans och
respekt mellan olika befolkningsgrupper i samhället,

—
etnisk diskriminering är
oacceptabel och skall motarbetas.

Regeringens
och riksdagens behandling och beslut våren 1986 gmnda- Prop. 1989/90:86 des
väsentligen på överväganden och förslag från diskrimineringsulredningen. Del gmndades
också på de erfarenheter som invandrarverket vunnit under ell decennium av
arbete för att förverkliga de invandrarpolitiska mål som riksdagen hade
formulerat i millen av sjuttiotalet.

Del
viktigaste resultatet av 1986 års riksdagsbehandling var ulan tvekan
tillkomsten av ombudsmannen mot etnisk diskriminering — DO. Betydelsefulla var
också de genomförda skärpningama av vissa slraflFbestämmelser.

Tillsättandel
av kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet, i det följande benämnd
kommissionen, var ytterligare etl uttryck för regeringens bestämda ambition
all stävja uppkomsten av rasistiska och främ-lingsfienlliga stämningar.
Kommissionens arbete skulle bl.a. kunna ge ökad klarhet om hur stalsmaktema,
myndigheterna, kommunema och enskilda organisationer kan bidra lill skärpt
vaksamhet och effektiva insatser mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk
diskriminering.

När
regeringen nu skall ta ställning till kommissionens överväganden och förslag
och på nytt bedöma behovet av samhällsåtgärder på delta område, är det
naturligt och nödvändigt alt återvända till de slutsatser som kan dras av diskriminieringsutredningens
mångåriga arbete. Det är lika givet alt väga in erfarenheterna från statens
invandrarverks (SIV) verksamhet. Den fond av kunskap som finns — traditionellt
vetenskaplig såväl som mer "vardagsempiriskt" gmndad — är byggd på
både framgångar och misslyckanden. Till den kan vi idag lägga även ett bokslut
över DO:s första tre verksamhetsår liksom de ytterligare forskningserfarenheter
som samlats under denna period.

2.1.2
Ett konfliktfritt samhälle?

En
påtaglig lärdom av allt arbete hittills är all del inte finns några allmängiltiga
lösningar.

Invandringen
och dess påverkan på svenskt samhällsliv kan betraktas och bedömas ur olika
perspektiv — historiskt, kulturellt, politiskt. Den mångfald som invandringen
skapat kan aldrig bli fri från problem och konfliktrisker. Den kanske inte ens
bör bli del. Att vara sams om aUting — oavsett om man sätter etniska eller
andra förtecken framför enigheten — är omöjligt och kan inte vara ell rimligt
samhällsmål. Den mångfald som invandringen skapat måste beskrivas med många
nyanser.

Behovet
av ell nyanserat förhållningssätt gäller också svenskarnas syn på de etniska minoritetsgmpper
som uppstått genom invandringen. Invandrare skall behandlas efter sina
handlingar, inte efter var eller av vem de råkar vara födda.

Invandrarna
får samtidigt inte, vare sig del sker till följd av missriktad eller
oreflekterad välvilja eller inte, betraktas eller tillåtas falla in i en passiv
roll som "offer". Oavsett om det finns en allvariig tendens till
ökande motsättningar på etnisk gmnd eller inte — jag återkommer strax lill detta
— så kan en utveckling som stämplar invandrarna som svaga människor bara bli till
nackdel för hela samhället. Det fömtsätter i sin lur

alt vi inte förleds all
framställa situationen och invandrama som bättre än Prop. 1989/90:86 de faktiskl
är och atl vi inte avfärdar påtalade problem eller missförhållanden som
fördomar.

Det
är inte möjligt att åstadkomma ett samhälle utan konflikter, etniska eller
andra. Än mindre kan vi, enligt min mening, sätta detta som ett politiskt mål,
för vars uppfyllelse omfattande samhällsåtgärder skulle sättas in. Det är
inget misslyckande om inte alla svenskar lycker om alla invandrare och tvärtom.
Alla svenskar tycker ju inte om varandra. Samlevnadsfrid baserad på ömsesidig
respekt mellan individer och gmpper av individer räcker gott som mål.

2.1.3
Invandrarpolitikens valfrihetsmål

Den
svenska invandrarpolitiken bygger på all samma möjligheter, rättigheter och
skyldigheter skall gälla oberoende av etniskt urspmng. Delta gäller med de
begränsningar som följer av att vissa fundamentala rättigheter, t. ex.
rösträtten i riksdagsval, knyts lill medborgarskapet.

En
annan rättighet, som ulan inskränkning bara tillkommer den som är svensk
medborgare, är rätten all bo och vistas i Sverige.

Det
är dessvärre vanligt att man i den politiska debatten, i medier och bland folk
i gemen blandar ihop begreppen asylsökande, fiykting och invandrare. Del leder
emellanåt lill beklagliga missuppfattningar. T.ex. har åtgärder som går ul på
att begränsa möjligheterna all få asyl i Sverige beskrivits som "invandrarfientliga".
Som invandrarminister har jag ansvaret både för tillämpningen av
utlänningslagstiftningen och för ålgärder lill förmån för dem som enligt denna
lag får tillstånd alt bosätta sig i vårt land. Häri finns i viss mån ett
spänningsförhållande eftersom ju utlänningslagstiftningen till sin natur är
särskiljande. Avsikten är ju att den skall hjälpa oss att — inom de ramar för
invandringspolitiken som riksdagen har gett — skilja ut dem som skall få stanna
här från dem som inte kan få det.

De
överväganden och förslag som jag nu kommer att redogöra för tar självfallet
sikte på ålgärder inom Sverige för dem som fått rätt alt bo här — invandrare,
oavsett om dessa kommit som flyktingar eller med liknande skäl, eller som fåll
stanna som arbetskraft eller som anhöriga.

Målet
är all skapa likvärdiga möjligheter för alla invandrare, oavsett bakgmnd och
invandringsmotiv. Riktade säråtgärder är ett instmment för all åstadkomma
sådana likvärdiga möjligheter. Svenskundervisning för invandrare och de
särskilda arbetsmarknadsåtgärderna för invandrare är exempel härpå.

Rösträtt
och valbarhet för utländska medborgare i kommunala val, som infördes år 1976,
syftar lill atl ge invandrama ell verktyg för att kunna delta i och påverka
samhällsutvecklingen.

Det
mångåriga stödet till invandrarnas organisationsbildning, syftande till Ökat idenlilelsmedvelande
och stärkt självkänsla, är ett tredje uttryck för den invandrarpolitik som i
allt väsentligt gällt sedan mitten av 1970-talet.

Målen
är tre: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Denna politik skall "

fullföljas
och utvecklas.

Kommissionen
har i sitt betänkande resonerat kring behovet av atl Prop. 1989/90:86
precisera invandrarpolitikens valfrihelsmål. Kommissionen har fört sitt
resonemang utifrån det faktum alt målet, alltsedan del formulerades, varit
föremål för tolkningar.

Jag
delar kommissionens uppfattning om behovet av atl ytterligare precisera eller
omformulera valfrihetsmålet. En sådan precisering gjordes så sent som år 1986
vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (1985/86:98) om
invandrarpolitiken. Då hade såväl invandrarpolitiska kommittén som
diskrimineringsutredningen anfört atl begreppet valfrihet i många sammanhang
uppfattats som problematiskt. Valfrihetsmålel hade hos vissa gmpper lett lill
krav på långtgående rättigheter som minoriteter i folkrällslig mening, trots
all traditionella minorilelskrilerier inte har varit uppfyllda. Valfrihetsmålel
hade vidare åberopats som stöd för en rad olikartade uppfattningar när det
gäller undervisningen av invandrarelever inom skolväsendet. Valfrihetsmålet
hade dessvärre också kommit alt tolkas som ell godtagande av värderingar som
starkt avviker från den grundsyn i skilda frågor som kommer lill ullryck i
svensk lagstiftning eller i andra politiska beslut. Invandrarpolitiska
kommittén ifrågasatte om begreppet valfrihet kunde behållas som ett
övergripande mål.

På
föredragandens förslag beslöt riksdagen att begreppet valfrihet även framdeles
skulle vara ett av målen för invandrarpolitiken. Begreppet borde emellertid
tolkas så "att det innefattar respekt för den enskildes identitet och
integritet samt möjligheter all utveckla del egna kulturarvet inom ramen för de
gmndläggande normer som i del svenska samhället gäller för mänsklig
samlevnad".

Erfarenheten
har visat alt många fortfarande hänvisar lill valfrihetsmålel som om sådana
preciseringar helt saknades. Del finns därför goda skäl alt på nytt la upp
tolkningen av valfrihetsmålel till diskussion.

I
avsaknad av tillräcklig precision och med för vida marginaler för skilda tolkningar
finns det risker för att målet väcker förhoppningar hos invandrarna, som inte
kan infrias, och farhågor hos vissa som tror att valfriheten sträcker sig
längre än den i själva verket gör.

Självklart
är det så att etniska konflikter kan uppstå längs den linje som markerar
gränsen mellan invandrarnas valfrihet och gmndläggande svenska moral- och
rättsuppfattningar.

När
personer med annan etnisk bakgmnd bryter mot svenska värderingar beror det
ibland på okunnighet. Okunnighet om hur det svenska samhället fungerar eller
feltolkningar av sociala mönster särskilt bland dem som är nya i Sverige.

Ibland
beror del på en svensk benägenhet alt se den egna kulluren och de egna värderingama
som allenarådande, för övrigl en tendens som verkligen inte enbart är svensk.

Kollisioner
mellan etniska gmppers gmndläggande moral- oeh rättsupp

fattningar leder ofta lill all båda parter stärks i sin övertygelse om vad som

är rätt och fel och alt de tillskriver "de andra" diverse negativa
egenskaper.

Parternas uppfattning om varandra kan bli självuppfyllande profetior och

utlösa etniska konflikter. För all lösa sådana konflikter, som gmndar sig på

en faktisk ojämlikhet i möjligheten atl hävda sina värderingar, krävs både

flexibilitet och
förståelse hos båda parter.

Otydlighet om hur
"valfrihet" skall definieras och brist på klarspråk Prop. 1989/90:86 ifråga
om "icke förhandlingsbara" värderingar ökar den risken. Jag skulle
önska att vi får en större tydlighet. Det behövs en fördjupad debatt som
underlag för den precisering som sålunda bör göras. Det visar bl.a. reaktionerna
på ell uppmärksammat brottmål nyligen, som gett upphov lill diskussion om
betydelsen av gärningsmannens etniska tillhörighet för straffmälningen. Jag har
därmed inte gett ullryck för någon uppfattning i det enskilda fallet — bara
pekat på etl av flera motiv för en bred, öppen och konstruktiv debatt om
hithörande frågor.

Den
valfrihet som finns och skall finnas, måste existera parallellt med en respekt
för de grundläggande värderingar som det svenska samhället omfattar. Till
sådana gmndläggande värderingar hör tolerans mot oliktänkande, värnandel om de
demokratiska fri- och rättigheterna, synen på barnens och kvinnans ställning.
Flertalet av dessa är också sladfösta i FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna, som de allra flesta länder enats om och som därför inte är
specifikt svenska. Här finns inget utrymmme för kompromisser eller avvikelser.
Men del är viktigt atl hävdandel av fasla värderingar håller sig till
grundläggande principer.

Det
finns alllid en risk att majoritetens uppfattningar gör sig breda med anspråk
på alt vara den enda sanningen även i mindre gmndläggande frågor. I
invandrarpolitikens valfrihelsmål ligger därmed också ell hävdande av de
skilda kulturernas och gmppernas, inklusive den svenska, lika värde och rätt atl
existera samtidigt och parallellt. Målet ställer krav på ödmjukhet och
ömsesidig respekt; dess kanske viktigaste konsekvens är att majoriteten inser
all dess kultur och värderingar bara är en bland många andra, ulan anspråk på
monopol och exklusivitet.

Invandrarpolitikens
valfrihelsmål ställer således krav åt flera håll. Del rör sig endast till en
del om de etniska gmppemas förhållningssätt inbördes och till
majoritetskulturen. Det rör sig även i hög grad om majoritetskulturens
uppfattning och förhållningssätt lill sin egen kultur.

Jag
avser all återkomma till regeringen med ytterligare överväganden i denna fråga
under år 1991.

Men
den debatt som vi behöver måste också la sikte på hur man bättre än i dag skall
kunna skapa likvärdiga villkor för invandrarna — det gäller inte minsl för
ungdomar ur andra och tredje generationen. Hur skall man skapa förutsättningar
för en sann delaktighet och medinflytande för invandrarna i samhällsarbetet, i
besluten, i fördelningen av tillgångarna? Hur skall invandrarna få det stöd som
kan behövas för all de skall bli oberoende och starka människor ulan all
nödvändig positiv särbehandling blir lill en konfliktorsak i sig?

2.1.4
Några begrepp

Innan
jag går vidare skall jag helt kort, och ulan krav på vetenskaplig precision,
beröra några av de centrala begreppen i sammanhanget.

Allra
först vill jag, för min del, slå fast all rasism — vilken definition man än ger
uttrycket — knappast är en relevant beteckning för förhållandena i Sverige.
Ordet rasism, som avser föreställningen om den egna

befolkningens
överlägsenhet på biologiska grunder, tillhör antagligen de Prop. 1989/90:86

mest
missbrukade i dagens svenska debatt. Rasism i egentlig mening

förekommer
knappast alls i vårt land. Jag vill med detta inte bagatellisera

de
motsättningar med etnisk bakgmnd som finns eller riskerna för att

ytterligare
kan uppstå. Men det finns här, som kommissionen också starkt

stryker
under, all anledning att vara varsam med orden.

Däremot
kan vi tala om förekomsten i vårt samhälle av främlingsfientlighet eller invandrarfienllighet
som beteckning för känslor vilka, i varierande styrka, är uttryck för ovilja,
rädsla inför eller intolerans mot andra etniska grupper.

Begreppet
etniska relationer betecknar de ömsesidiga förhållningssätt som utvecklas
mellan etniska grupper eller individer med olika etnisk bakgmnd. Etniska
relationer i Sverige omfattar alla etniska grupper som finns representerade i
landet. Del rör sig således inte enbart om relationer mellan majoritetsbefolkningen
å ena sidan och minoritetsgrupperna å den andra. Etniska relationer omfattar
alla kombinationer av etniska gmpper. Dessa relationer finns på alla nivåer i
det samhälleliga skeendet och i skärningspunkten mellan individ och samhälle.

Med
etnisk diskriminering menar vi vanligen atl en person eller en gmpp av personer
missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis
eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse.

2.1.5
I rätt riktning?

Del
förekommer i vårt samhälle mer eller mindre negativa ullryck bland
majoritetsbefolkningen gentemot invandrare — över hela skalan från nästan
likgiltiga hållningar lill uttalad antipati. Alla erfarenheter talar för atl
sådana uppfattningar inte existerar hell för sig själva. De ingår i ett sammanhang,
som del av vad som kallats "allitydknippen" — den som är starkt invandrarfientlig
är sannolikt intolerant inte bara mot invandrare utan även mot andra "avvikare".
Inställningen till invandrare och flyktingar hänger ofta ihop med en hel
uppsättning av attityder och förhållningssätt till exempelvis demokrati,
kriminalvård, u-hjälp, solidaritet med förtryckta etc.

En
slutsats är att det inte är meningsfullt, och i varje fall inte tillräckligt, att
satsa resurser på att enbart bearbeta den enskilda attityden "inställning till
invandrare". Åtgärder som allmänt skapar gynnsamma förutsättningar för människors
utveckling lill generösa och toleranta individer har större förutsättningar att
bli framgångsrika. Jag återkommer i del följande lill frågorna om
opinionsbildning, information och attilydpåverkan.

Såvitt
man idag kan bedöma det, var också händelserna i Sjöbo etl uttryck för en sådan
sammansatt allilydbild. Några forskare vid universitetet i Lund har studerat
händelserna. En av deras slutsatser är all kommunens vägran att ta emot
flyktingar och folkomröstningsbeslulet snarare var en revolt mot en överhet som
försökte beskära den lokala självbestämmanderätten än en målmedveten reaktion
mot flyktingar.

Förtroendevalda
förväntas i ord och handling företräda och omfatta

höga
moraliska värden och därmed vara föredömen med ansvar för opini- Prop.
1989/90:86 onsbildningen. Ledande kommunpolitiker medverkade genom sitt agerande
i flyktingfrågan till att främlingsfientliga stämningar kunde uppfattas som
samhälleligt accepterade. Att emellertid bemöta kommunmajoritetens agerande
med personliga invektiv skapade inte någon ökad tolerans hos kommuninvånarna.
Massmediernas roll som "verklighetens dramaturger" var här olycklig.
Rapportering och kommentarer saknade ofta de nödvändiga nyanserna.

Del
finns extremisliska organisationer i Sverige med rasistiska inslag i sin verksamhet.
Dessa gmpperingar är små och utgör för närvarande inget hot mot den
demokratiska ordningen i vårt samhälle eller mot grundsatsen om alla människors
lika värde såsom en av gmndstenarna för detta samhälle. Vissa påslår alt dessa
gruppers aktivitet har ökat. Jag kan dock inte finna hållbara belägg för detta.
Men vi bör självfallet ta dessa grupper på allvar. Det är dock inte delsamma
som att främlingsfientligheten i Sverige har ökat. Även i sättet all beskriva
den verklighet som vi vill göra något ål krävs det nyanser.

Förekommer
det etnisk diskriminering? Del finns otaliga exempel på att invandrare med rätt
eller orätt upplever sig diskriminerade. Detta framkom genom diskrimineringsulredningens
intervjuundersökning från år 1982 och som har bekräftats i åtskilliga
sammanhang sedan dess. Del är emellertid inte lätt atl peka på helt konkreta
fall, där man kan slå fast att diskriminering på just etnisk grund faktiskt har
ägt rum. Utvärderingen av DO:s verksamhet under de första tre åren anger som
exempel all inga enskilda anmälningar om etnisk diskriminering i arbetslivet
hade kunnat framgångsrikt fullföljas i domstol med användning av en sådan
lagstiftning som hillills diskuterats. Självfallet måste man emellertid komma
ihåg att "mörkertalet" här förmodligen är betydande — endast etl par
hundra fall har kommit till DO: s prövning.

Vad
säger då vetenskapen om förekomsten av etnisk diskriminering i Sverige? Inom
forskningen finns svårigheter att empiriskt studera själva fenomenet
diskriminering. Diskriminering är ett handlande. Problemet — för forskaren —
blir att detta inte inträffar på begäran. Vad som går alt empiriskt studera är
den sammantagna effekten av den diskriminering som äger rum i de enskilda
fallen. En hel del forskning har ägnats åt all undersöka opinioner och
människors attityder och föreställningar. En allmän uppfattning är alt
attityder i form av fördomar eller antipatier på något sätt är relaterade till
diskriminering, främst genom alt en fördomsfull uppfattning leder till ett
diskriminerande beteende. Dock är det inte alllid så enkelt i verkligheten.

De
jämförelser av befolkningens attityder som kan göras bygger på

undersökningar som gjorts åren 1969, 1981 och 1987. De visar all toleran

sen hos befolkningen till invandrare och flyktingar ökat från år 1969 lill år

1981 och att den toleranta opinionen varit i stort sett stabil sedan dess.

Färska opinionsmätningar av SIFO och IMU (hösten 1989) pekar i samma

riktning. I den senaste större attitydundersökningen framkom dock tecken

på all toleransen bland yngre åldersgrupper minskar. Del är verkligen

något att la fasta på, när vi skall bedöma behovet av samhällsinsatser. '

Forskningsbehovet är
omfattande. Osäkerheten är stor. Mer kan och bör Prop. 1989/90:86 göras. Jag
återkommer till forskningsfrågorna i det följande.

Till
de mer vetenskapliga slutsatserna skall fogas vardagslivets och enskilda människors
erfarenheter: etnisk diskriminering förekommer i Sverige. Inte öppen, nästan
aldrig åtalbar, oftast subtil och smygande — på både individuella gmnder och i
institutionella former. Detta vet vi. Detta måste vi motverka och bekämpa.

2.1.6
Orsakerna tili etniska konflikter

Orsakerna
till etnisk konflikt kan sökas på individuell eller samhällelig nivå eller i en
kombination av båda. Försök har gjorts all hitta en övergripande modell som
skulle kunna ge en mer allmängiltig förklaring, men ingen sådan har vunnit
allmänt erkännande. Oftast måste flera teorier användas jämsides.

Etniska
konflikter och motsättningar kan inte förenklas och reduceras lill all endast
avse relationen mellan enskilda personer. De är starkt beroende av stmkturella
förhållanden. Historiskt, kulturellt och politiskt betingade mekanismer styr
människors sätt all förhålla sig till varandra.

Vissa
attityder är mycket svåra atl påverka. Det kan t. ex. tyckas tveksamt all
salsa betydande samhällsresurser på att försöka omvända en person som är
övertygad och ombblig i sina antipatier mot invandrare (och andra
"avvikande"). Del får i förekommande fall räcka med att samhället
försöker förhindra eller motverka all sådana åsikter sprids och blir vanliga.

Både
diskrimineringsutredningen och kommissionen lar fasla på tre gmndelemenl bland
påverkbara orsaker till etnisk konflikt:

—
ojämn makt- och
resursfördelning,

—
bristande kontakter mellan
etniska gmpper,

—
bristande självkänsla hos
individer.

Ekonomiska
villkor och politiska beslut avgör i stor utsträckning hur våra liv gestaltar
sig. Konkurrens om livsbetingelser har alUid orsakat motsättningar mellan olika
gmpper, både nationellt och globalt. Motsättningama behöver inte med
nödvändighet ses som ett hot — de leder lill förändringar och utveckling,
vilket kan vara positivt så länge del rådande systemet erbjuder möjlighet till
påverkan.

I
etl etniskt perspektiv är möjligheten till delaktighet särskilt betydelsefull,
eftersom det handlar om utsatta gmppers möjligheter alt hävda sina intressen
gentemot starkare gmppers och de styrandes värderingar. Den svenska invandrar-
och flyktingpolitiken är utformad med detta i åtanke. Lika rättigheter och
skyldigheter skall med vissa begränsningar knutna lill medborgarskapet, gälla
oberoende av etniskt urspmng.

Det
finns emellertid brister i överensstämmelsen mellan ideologi och

praktik. Ett exempel på detta är förekomsten av s. k. institutionell diskri

minering, dvs. när negativ särbehandling blir en medveten eller omedve

ten konsekvens av en institutions regelsystem eller sätt att fungera. Detta

kan t.ex. vara svårigheten atl få en utländsk utbildning "godkänd" av
en

arbetsgivare här i landet. Fömtom att invandraren kan drabbas av orätlvi- 1'

sor riskerar sådan
diskriminering all fungera som legitimation av invan- Prop. 1989/90:86 drarfienlliga
åsikter.

Betydelsen
av makt- och resursfördelning visar sig även i fråga om tillgången på arbete.
Mycket förenklat upplevs invandrama inte som något "hot" när del är
gott om arbetstillfällen. Tvärtom anser de flesta all invandrarna aktivt bidrar
till all öka de gemensamma resursema. Men om konjunkturerna försämras och
arbetslösheten stiger kan invandrarna komma atl betraktas som konkurrenter om
den dagliga försörjningen, framför allt av människor vars livssituation är
otrygg.

Maklen
kan också ta sig kulturella uttryck. Normer och värderingar kan bli lill
"vapen" i händerna på majoriteten. Kulturell makt blir liktydigt med
all vissa värderingar blir förhärskande. I ett samhälle med en, i stort sett,
dominerande kultur fungerar denna som ett slags "rikslikare" i kulturella
hänseenden. De etniska minoriteternas kulturer, deras normer och värderingar
får räkna med alt ständigt befinna sig i underläge. Detta förhållande är dock
inte något statiskt, eftersom kulluren inte är statisk. Del sker ett ständigt
utbyte över de kulturella gränserna, en ständig påverkan. Dominansen från majoritetskulturen
beslår men förändras under inflytande från de etniska minoritetemas kultur.

Om
etniska gmpper isolerar sig från varandra uppslår lätt mytbildning och
misstänksamhet mellan gmpperna, men stark samhörighet inom respektive gmpp.
Människor identifierar sig med dem man uppfattar som lika, dvs. dem vilkas
erfarenheter och beteenden är likartade ens egna. Objektiva olikheter mister
därvid i betydelse. Gemensamma värderingar och traditioner skapar
samhörighetskänsla och gmndlägger perspektivet på omvärlden inom den egna gmppen.
Del finns en klar gräns mellan den egna gmppen och "de andra".
Gränsen blir skarpare ju mer de olika grupperna avskärmar sig från varandra.

Intresset
för andra folk och kulturer inskränks då lätt till ytlig exotism eller
likgiltighet och går sällan på djupet. Många menar att även svenskar ofta är
osäkra på den egna kulturella identiteten och därför känner rädsla inför andra
etniska gmpper. Problemen uppstår när "de andra" inte längre befinner
sig på avstånd ulan kommer nära, och när deras kulturer konfronteras med vår.
Del kan ta tid att vänja sig och processen kan vara svår.

Känslan
av främlingsskap riskerar att övergå i främlingsfientlighet om man inte finner
naturliga kontaktpunkter, t. ex. i grannskapet, på arbelet eller genom
fritidsaktiviteter, där skillnaderna mellan "vi" och "de"
kan suddas ul och ersättas av gemensamma upplevelser och gemensamma intressen.
"Vi" och "de" blir inte längre relevanta begrepp. Kunskap
och kontakt är oftast det bästa botemedlet mot misstro och fientlighet.

Intoleransen
hos dem som är negativa till invandrare tycks ofta bottna i dålig självkänsla
hos individen, vilket lar sig ullryck i känslomässig snålhet. Den som är rädd
och osäker är inte heller generös. Ens egna, inbillade eller verkliga,
tillkortakommanden förlorar i betydelse om de kan skyllas på någon annan.
Brister i den egna självkänslan kompenseras med förakt för dem som tycks vara
ännu svagare.

Bristande
självkänsla hos dem som utsatts för diskriminering kan å

andra sidan göra konsekvenserna extra allvarliga. Ett förnedrande bemö- '

lande riskerar atl
förstärka känslan av utanförstående och underläge. Prop. 1989/90:86 Därför
är del viktigt all samhället stimulerar insatser som syftar lill alt stärka
identitetskänslan både hos majoriteten och minorilelema.

Ålgärder
för all motverka etniska konflikter och diskriminering på etnisk gmnd bör, mot
den bakgmnden, vara sådana all de reducerar ojämnheter i makt- och
.resursfördelningen i samhället, alt de förbättrar fömtsättningarna för
kontakter mellan invandrare och svenskar och mellan olika invandrargmpper
inbördes och all de bidrar lill ökad kunskap, eller stärkt självkänsla hos individema.

2.1.7
En internationell utblick

Motsättningar
med etnisk bakgmnd förekommer i alla länder som vi kan jämföra oss med i fråga
om befolkningsstmktur, historiska förhållanden, demografisk utveckling etc.
Etniska relationsproblem finns i alla samhällen där olika etniska gmpper lever
sida vid sida med en majoritetsbefolkning.

Del
finns naturligtvis skillnader mellan ländema ifråga om frågeställningar,
problem, den allmänna opinionen, den offentliga diskussionen, politiska
åtgärder m. m., men det finns ändå många likheter. Med utgångspunkt i de
likartade erfarenheter som de olika ländema faktiskl har gjort, förekommer ell
ganska omfattande intemationellt samarbete med inriktning på etniska
relationer och närliggande frågor.

Samma
slags situation, samma omständigheter kan uppfattas på skilda sätt i olika
länder. Ibland kan dessa skillnader återföras lill rent terminologiska
skiljaktigheter. Jag har tidigare argumenterat för alt man bör vara försiktig
med all använda begrepp som "ras" och "rasism" när man
beskriver de förhållanden som råder i Sverige. I Storbritannien är de språkliga
motsvarigheterna "race" och "racism" gmnden för nästan all diskussion
och analys. Jag använder i denna proposition begreppet "etnisk" i
olika sammansättningar. Dess franska motsvarighet "ethnique" har en
annorlunda klang och kan ibland uppfattas som nedsättande. Också del sätt på
vilket vi i Sverige i allmänhet använder begreppet "invandrare" skiljer
sig från hur det från lid lill annan används i andra invandringsländer.

Orsakerna
till dessa variationer ligger i olika politiska traditioner, olika invandringshistoria
och i att olikartade relationer lill andra delar av världen utgör gmnden för
dessa variationer. Om man begränsar sig lill de västeuropeiska länderna kan man
konstatera följande.

Några
länder har varit mer öppna än andra lill tanken på en permanent invandring och
har på ett tidigt stadium tagit politiska beslut härom. Bland dessa finns
främst länder med etl koloniall förflutet: Storbritannien, Frankrike,
Nederländerna och Portugal. Detta slag av historiska erfarenheter kan i viss
utsträckning bidra till all underlätta invandramas integration. Etniska
relationsproblem i dessa länder är sålunda en del av tidigare erfarenheter som
kolonialmakt, något som i och för sig inte gör problemen lättare all lösa.

När
det gäller länder som Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz och de '

nordiska
länderna är del annorlunda. Sådana länder saknar i stort sett det Prop.
1989/90: 86 koloniala förflutna och har inte heller någon särskilt lång
erfarenhet av invandring. När arbetskraftsinvandringen kom igång till dessa
länder uppstod därför hell andra problem, som bland annat hade med språklig
och kulturell kompetens att göra.

Även
länder i södra Europa som traditionellt har hört till kretsen av "sändarländer",
som Italien och Spanien, har under 1980-talet fått erfarenheter av invandring
och av etniska konflikter.

Som
en del av det migrationspolitiska samarbetet inom Europarådet pågår sedan
hösten 1985 ett flerårigt projekt mellan ell antal medlemsstater med syfte att
samla informaiion om och utvärdera de insatser som statema gjort för alt
motverka främlingsfientlighet och etnisk diskriminering och all främja goda
etniska relationer. Den svenska regeringen har på nära håll kunnat följa detta.
Det har berört en mängd olika områden, i stort sett desamma som är föremål för
mina överväganden och förslag i denna proposition: lagstiftning, information,
utbildning och frivilliga organisationers roll.

Det
är viktigt att statsmaktema i invandringsländerna utvecklar en politik för
etniska relationer, dvs. åtgärder för att utveckla harmoniska relationer mellan
gmpper av olika etniska urspung, som överensstämmer med den invandrar- och minorilelspolitik
som man i övrigt för och som omfattar dels regleringen av invandringen, dels
åtgärder i syfte att underlätta invandrares integration. På den migralionsminislerkonferens
som Europarådet anordnade i Oporto år 1987 och där min företrädare deltog ansåg
minislrama härvidlag alt "regeringama måste befinna sig i främsta ledet
och visa vilken vikt de fäster vid etniska relationer. Det är av vikt all formulera
en politik för etniska relationer och all tillämpa den på ell sammanhängande
sätt på alla samhällsområden".

När
det gäller lagstiftning vill jag i det här sammanhanget bara kort antyda att
det finns stora likheter mellan olika länder på ett mera allmänt plan.
Exempelvis i fråga om konflikten mellan skyddet för yttrandefriheten och
behovet att skydda etniska gmpper från uttryck för missaktning och förakt. Man
kan också notera stora likheter mellan ländema när det gäller problem med
tillämpning av gällande regler till skydd för etnisk diskriminering. 1 flera
länder, bland annal Storbritannien och Nederländerna, finns myndigheter eller
motsvarande som har lill uppgift all motverka etnisk diskriminering på olika
samhällsområden.

Inom
området informaiion och opinionsbildning verkar erfarenhetema från flera håll
peka på alt del inte är meningsfullt att investera i stora, samhälleligt
genomförda informationskampanjer för att påverka majoritetsbefolkningens
attityder.

Också i Norden pågår ett
fortlöpande utbyte av erfarenheter på detta

område. När del gäller de nordiska länderna är likheterna stora — framför

allt med Danmark och Norge. Även i fråga om attitydmätningar har man i

både Danmark och Norge, men även i Finland, kommit till snarlika

resultat som i de svenska undersökningar som jag nyss redogjort för, dvs.

att större delen av majoritetsbefolkningen i respektive land är tolerant mot

invandrare och etniska minoriteter. '

Alla
dessa erfarenheter pekar på att vi i Sverige kan ha stor nytta av att Prop.
1989/90: 86 lära av andra länder — både genom att jämföra erfarenheter och
genom att söka inspiration till operativa insatser. Vi bör därför även i
fortsättningen spela en aktiv roll i det internationella samarbetet. Jag återkommer
till detta i det följande.

2.1.8
Generell välfärdspolitik eller riktade åtgärder?

Samhället
utvecklas och utvecklingen innebär förändring. I förändringen ligger att vissa
grupper och individer får det bättre, andra sämre. Att skillnader förekommer är
i sig inte anmärkningsvärt. Inte heller är det uppseendeväckande all det
förekommer skillnader mellan olika etniska grupper.

Men
om sådana skillnader är djupgående, fasta och leder till permanenta klyftor i
samhället, innebär del också att gemenskapen kring grundläggande värderingar
riskerar att urholkas. Om sådana skillnader kopplas samman med särskiljande
faktorer såsom religion, hudfärg eller ursprung, finns en uppenbar risk för
etnisk diskriminering.

Det
är ulan tvivel så atl den allmänpolitiska och ekonomiska utvecklingen i
samhället är viktigare än riktade invandrarpolitiska reformer eller insatser
som enbart tar sikte på de etniska relationerna. Det gäller ekonomisk
fördelningspolitik, arbetsmarknadsåtgärder, bostadsbyggande, utbildning osv.
En ansvarsfull och rättvis välfördspolitik skall vara till för alla — majoritet
som minoriteter — för att kunna bidra lill ett tolerant klimat. Ungdomar måste
kunna tro på en framtid med utbildning, arbete och bostad för att kunna orka vara
toleranta. Insatser för att stärka identitet och självkänsla är naturligtvis
vikliga även för majoriteten, om de skall känna trygghet i de kulturmöten som
ständigt äger rum mellan majoritet och minoriteter och i mötet med den framtid
som minoriteter och majoritet har gemensam.

Genom
atl framhålla den allmänna välfördspoliliken är det emellertid inte sagt att
behov skulle saknas av positivt särbehandlande insatser, som ger invandrarna de
fundamentala förutsättningarna för att, med så myckel av egen kraft som
möjligt, nå den jämlikhet som är invandrarpolitikens yttersta mål. Centralt är
att så många människor som möjligt är genuint delaktiga i samhällsutvecklingen.

Riktade
åtgärder måste även i fortsättningen vara en del av den generella välfördspoliliken.
Syftet är att nå de likvärdiga möjligheterna och det gemensamma ansvaret för
del framtida samhället. Det är bl. a. mot denna bakgrund oroväckande med det
stadigt sjunkande deltagandel bland utländska medborgare i de kommunala valen
sedan premiären år 1976.

Det
finns klara indikationer på att invandrare, typiskt sett, har det sämre än
genomsnittet av befolkningen. Del gäller nästan oavsett vilket mått man tar på
välfärden. I viss utsträckning är detta naturiigt, i många fall måste
invandrare starta från grunden och kan inte bygga på de resurser — materiella
och andra — som många svenskar har. Men skillnaderna får inte vara stora eller
tillåtas bli bestående.

Invandrare
bor i allmänhet sämre än infödda svenskar, ofta i bostads- '5

områden där brottsligheten
är större liksom den sociala utslagningen. De Prop. 1989/90:86 har lägre
betalda arbeten, deltar mer sällan i föreningsarbete och röstar i mindre
omfattning än svenskar. Invandrare mår sämre och tvingas oftare lill
förtidspensionering.

Detta
är en statistisk och därmed tämligen onyanserad verklighetsbeskrivning. Men
del är fakta som hjälper oss atl sälla in behovet av samhällsåtgärder mot
etnisk diskriminering och riktade invandrarpolitiska åtgärder i allmänhet i ett
större socialt perspektiv.

2.1.9 Bostad,
arbete och svenska

Det
behövs alltså en ansvarsfull välfärdspolitik som grund för aktiva och riktade ålgärder
för att motverka etnisk konflikt och etnisk diskriminering.

Den
allra mest verksamma åtgärden just idag vore antagligen att, som kommissionen
framhållit, raskt korta ner bostadsköerna. Här om någonstans i samhället är
resursfördelningen ojämn. Tillräckligt med bostäder och därmed minskad
konkurrens på bostadsmarknaden skulle innebära mindre risk för lokala
motsättningar på etnisk grund.

Arbete
och bra kunskaper i svenska är, vid sidan av en god bostad, de mest gmndläggande
målen för en välfärdspolitik för invandrare. Som en del av
arbetsmarknadspolitiken har gjorts en rad särskilda insatser riktade till
flyktingar och andra invandrare. I det för arbetssökande goda arbetsmarknadsläge
som rått under senare år, måste del bli lättare än hittills också för
invandrare att få fotfäste på arbetsmarknaden. Riksdagen kommer under våren
1990 att kunna ta ställning lill ytterligare förslag i delta syfte.

En
bra bostad, ett arbete med egen försörjning och tillräckliga kunskaper i
svenska är alltså det primära. På den grunden kan och bör en välfördspolitik för
invandrare byggas vidare. Utan den riskerar säråtgärder med sikte på att främja
goda etniska relationer att förlora i trovärdighet.

Framgången
för invandrarfientliga partier i en del andra länder har gått hand i hand med
en social nedrustning, eller åtminstone med en känsla hos stora delar av
befolkningen av all grundläggande delar av välfärden varit hotade. Den koppling
som då lätt uppslår mellan människors uppfattningar om höga skatter,
sjukhusköer, försämrad åldringsvård och fientlighet mot invandrare utgör en god
jordmån för partier av utpräglad missnöjeskaraktär. Med populistiskt
förenklade budskap är del då frestande att göra invandringen och invandrarna lill
ett hot.

En
ambitiös bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik utgör den första
försvarslinjen mot socialt missnöje, mot etniska konflikter och främlingsfientlighet.

2.1.10 Alla
har ett ansvar

Ansvaret
för att skapa goda etniska relationer måste vara brett förankrat i

samhället. Att vidmakthålla och befösta ett tolerant samhällsklimat måste

vara en angelägenhet för alla — riksdag och regering, myndigheter, kom

muner, organisationer och enskilda människor. 16

Riksdag
och regering bär det politiska ansvaret och anger i väsentliga Prop.
1989/90: 86 avseenden förutsättningarna för samhällsutvecklingen i form av bl.a.
lagstiftning och tilldelning av medel. Rikspolilikerna och deras institutioner
har ell stort ansvar som normbildare, förebilder och "signalgivare".

Det
behövs en folklig mobilisering mot främlingsfientlighef och etnisk diskriminering.
En sådan kan, som kommissionen påpekat, inte skapas "uppifrån",
endast inspireras och stimuleras. Detta har kommissionen och regeringen tagit fasla
på i den initierande verksamhet som bedrivits med stöd av de särskilda
projektmedel som ställts lill kommissionens förfogande. Insatserna har syftat till
alt dels förbättra de konkreta förutsättningarna för bra etniska relationer
och ett brett folkligt engagemang, dels markera tydligare samhällets
avståndslagande från rasism och främlingsfientlighet.

Erfarenheterna
av de många enskilda projekt som fåll stöd på kommissionens initiativ
utvärderas i takt med all resultaten rapporteras in och kommer all kunna läggas
lill den fond av erfarenhet som redan finns hos de centrala myndigheterna,
främst SIV och DO. Utöver de nu nämnda myndigheterna har i prinicip alla
centrala myndigheter, ett ansvar inom sitt respektive verksamhetsområde.
Kommissionen har här avvisat tanken på att inrätta nya statliga organ med
särskilt ansvar för att motverka rasism och främlingsfientlighet.

Jag
delar denna uppfattning. SIV: s roll som bevakande och samordnande på
invandrarpolitikens område och som ansvarig för informaiion till allmänheten i invandrarpolitiska
frågor jämte DO: s särskilda ansvar ger tillräckliga möjligheter härvidlag.

Kommissionen
har i detta sammanhang föreslagit att regeringen ger myndigheterna i uppdrag
att kontinuerligt se över sina regler och mtiner, så att risker för s.k.
institutionell diskriminering av etniska minoriteter undanröjs. En skärpt
uppmärksamhet på diskriminerande inslag i myndigheternas verksamhet är, enligt
min mening, nödvändig. Jag tror emellertid att det syfte som kommissionen velat
tillgodose kan uppfyllas ulan ett formellt uppdrag. Jag utgår från att SIV och
DO inom ramen för sina instruktioner kommer att kunna följa upp och bevaka
behovet av sådana åtgärder.

Kommunerna
har en nyckelroll för flyktingmottagandet och för genomförandet av
invandrarpolitiken i övrigt. Kommunerna ansvarar t.ex. för bostadsförsörjningen
och för svenskundervisningen. En fömlseende kommunal planering och en ambitiös
kommunal personalpolitik och personalutbildning kan undanröja många risker för
etniska konflikter. Den kommunala servicen måste utformas så att invandrare
kan få del av den på likvärdiga villkor som svenskar. Kommunerna bör också
utveckla sådana samverkansformer med invandrarnas organisationer att de kan få medinflytande
och delaktighet.

Inom
skolans ram kan kommunerna på ett verkligt påtagligt sätt bidra till att stärka
och upprätthålla en tolerant opinion. Jag återkommer lill dessa frågor längre
fram.

Folkrörelser
och andra organisationer — svenska och invandrarnas egna

— utgör viktiga kontaktpunkter i arbetslivet, på fritiden, i bostadsområdet ''

2
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 86

eller i en religiös
gemenskap. Insikt och samhörighet får man av gemen- Prop. 1989/90:86 samma
upplevelser och erfarenheter. Del gäller atl skapa praktiska fömtsättningar
för en sådan gemenskap. Jag återkommer i del följande till folkrörelsemas,
kyrkans, de andra trossamfundens och organisationemas viktiga roll.

Men
också de enskilda människornas hållningar bestämmer om relationerna mellan
etniska gmpper blir goda eller konfliklfyllda. Därför är det de mångas ansvar
all slå upp lill stöd för solidaritet och medmänsklighet. Samlevnadsfrid skapas
genom kontakt och samtal och genom ömsesidig respekt. Det behövs ett lagom mått
av "social diplomati", men ulan all detta leder till undertryckande
av åsiktsskillnader som kan få negativa konsekvenser på lång sikt. Del allra
viktigaste är kanske alt tydligt ta avstånd från uttryck för systematiserad
främlingsfientlighet och diskriminering på etnisk gmnd. Tystnad och fömekelse
konserverar oro och fördomar.

2.1.11
Särskilda åtgärder från samhällets sida

Jar
har härmed försökt beskriva den ram inom vilken opinionsbildning och
attitydpåverkan kan ske, vad sådana åtgärder kan åstadkomma och en del av de
begränsningar som vi måste la hänsyn lill.

Opinionen
kan påverkas genom all man försöker förmedla kunskaper och genom att visa på
goda exempel. Attityder kan också förändras genom olika ålgärder. Inte minsl
viktigt äv all peka på vad kunskaper, ibland torra fakta, betyder för atl
undanröja missförstånd, motverka misstro och städa bort missuppfattningar.

Men
man kan inte med aldrig så stora insatser, vare sig från stat, kommuner,
enskilda människor eller organisationer, ändra attityder om verkligheten eller
samhällets övriga ålgärder talar ell annat språk. Dubbla budskap är, inte minsl
inom detta känsliga område, av ondo.

Med
detta har jag också klargjort atl information om invandring och invandrare inte
får ske i en anda av välviljans och omtankens självcensur. Även fakta eller
omständigheter som, ytligt och på kort sikt, tycks förse de främlingsfientliga kraflema
med argument måste redovisas hell öppet. Självklart måste detta ske med de
nyanser som ämnet kräver, men utan förtigande eller överslätande omskrivningar.

Okunnighet
är främlingssfientlighetens bästa bundsförvant. Kunskap och insikter är
opinionsbildningens bästa vapen. Del är framför allt här som staten och det
allmänna i övrigt kan göra vikliga och strategiska insatser, i syfte atl ange
mål och gränser, formulera budskapen och stödja goda krafter.

Mot
den bakgmnden skall jag i det följande mer preciserat ange vilka särskilda
insatser jag anser bör göras från samhällets sida. Del gäller det stöd som SIV
skall kunna ge lill olika aktiviteter. Det gäller DO: s framtida roll. Jag
kommer också all utveckla min syn på lagstiftning som medel i samhällets normgivning.
Vidare kommer jag alt markera den betydelse som skolan, folkrörelsema och
kulturen har som förmedlare av budskap. Dessa samhällets olika åtgärder —
normerande, attitydpåverkande, kun-

skapsförmedlande — skall
ses i ett sammanhang, såsom samverkande insatser för ell gemensamt syfte: atl
med krafl verka för goda etniska relationer och mot etnisk diskriminering och
främlingsfientlighet.

Prop.
1989/90:86

2.2 Lagstiftningsfrågor

2.2.1
Förbud mot rasistiska organisationer

Min
bedömning: Föreningsfriheten är en gmndläggande demokratisk princip. Den
lagstiftning som kommissionen har förordat skulle innebära ell allvarligt
ingrepp i föreningsfriheten. Förslaget genomförs därför inte.

En
utredning bör tillsättas med uppgift all bedöma vilka altemativ som kan finnas
för atl — med bibehållen respekt för föreningsfriheten — genom lagstiftning på
lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin
verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering. 1 uppdraget bör också
ingå all närmare studera andra länders regelsystem på detta område oeh
reglernas effektivitet.

Kommissionens
förslag: Kommissionen föreslår all Sverige i lag inför ell förbud mot
sammanslutningar som ägnar sig åt atl förfölja personer eller grupper av
personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt urspmng. Den
föreslår också att deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet
kriminaliseras.

Remissinstanserna: En
knapp majoritet av remissinstanserna tillslyrker eller har ingen erinran mot
ett organisalionsförbud. En minoritet avvisar förslaget medan någon
remissinstans vill avvakta en närmare analys av konsekvensema av
organisationsförbud för föreningsfriheten. Flera remissinstanser har påpekat
all det inte har visats att förbud som i andra länder införts mot rasistiska
organisationer har varit verkningsfullt.

Skälen för min
bedömning

Bakgrund

Sverige
tillträdde år 1971 FN:s intemationella konvention om avskaffandet av alla
former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger staterna att fördöma
rasdiskriminering och att föra en politik som syftar till atl avskaffa all
slags rasdiskriminering. Den fömtsätter atl staterna bekämpar rasdiskriminering
med alla lämpliga medel. Enligt artikel 4 mom. b åtar sig staterna all "olagligförklara
och förbjuda organisationer, organiserad och annan propaganda som främjar och
uppmanar till rasdiskriminering, saml kriminalisera deltagandet i sådana
organisationer eller sådan verksamhet".

Inför Sveriges tillträde lill
konventionen gjorde en särskilt tillsatt utredning en grundlig genomgång av
vilka lagändringar som krävdes för att den svenska lagstiftningen skulle stå i
överensstämmelse med konventionens

19

krav. Det saknades i
svensk rätt vid den liden gmndlagsfömlsättningar atl Prop. 1989/90: 86
förbjuda organisationer som främjade rasdiskriminering. Utredningen fann också
att förhållandena i Sverige inte motiverade kriminalisering redan av bildande
eller deltagande i sådana sammanslutningar.

Efter
en ändring i regeringsformen är del från den 1 januari 1977 möjligt att i lag
begränsa föreningsfriheten såvitt gäller sammanslutningar av två slag. Del ena
gäller militär verksamhet och del andra sammanslutningar vilkas verksamhet
innebär förföljelse av folkgmpp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst
etniskt urspmng. Motivet till delta sista undantag från gmndlagsskyddet för
föreningsfriheten var just hänsynen till FN-konventionen. Den möjlighet till
begränsning av föreningsfriheten genom lagstiftning mot rasistiska
organisationer som den svenska gmndlagen numera ger har inte utnyttjats.

Något
direkt förbud mot bildande eller dellagande i organisationer som ägnar sig åt rasistisk
verksamhet finns alltså inte. Inte heller finns möjlighet all tvångsvis
upplösa sådana organisationer. 1 stället finns i lagstiftningen en rad andra
bestämmelser mot etnisk diskriminering. De gmndläggande bestämmelserna finns i
regeringsformen. 1 1 kap 2§ fastslås all den offentliga makten skall utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet, liksom atl etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter all behålla och utveckla ell eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. I 2 kap 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att
någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudförg eller
etniskt urspmng tillhör minoritet. Vidare stadgas i 2 kap 20 § första stycket 7
att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd
mot missgynnande på gmnd av ras, hudförg eller etniskt urspmng.

Utöver
dessa gmndläggande bestämmelser finns ett flertal straffrättsliga bestämmelser
i brottsbalken. Med stöd av dessa bestämmelser kan den som smädar annan genom
kränkande tillmäle eller annal skymfligl beleende med anspelning på ras eller
etniskt urspmng dömas för förolämpning (5 kap 3 §). Den som i
näringsverksamhet, vid anordnandet av allmän sammankomst eller offentlig
tillställning diskriminerar annan på gmnd av ras, hudförg, nationellt eller
etniskt urspmng eller trosbekännelse kan dömas för olaga diskriminering (16 kap
9 §). Bestämmelsen gäller också den som är anställd i allmän tjänst eller
innehar allmänt uppdrag. Vidare kan den som i uttalande eller annat meddelande
som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgmpp eller annan sådan gmpp
av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt urspmng
eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp (16 kap 8§). Om gämingen
begås i tryckt skrift finns en motsvarande bestämmelse om hets mot folkgmpp i
tryckfrihetsförordningen. Även bestämmelsema i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
om uppviglingkan tillämpas som skydd mot rasistiska aktioner.

Diskrimineringsutredningen,
som hade tillsatts år 1978, anförde i slut-

betänkandet (SOU 1984:55) I rätt riktning alt ett förbud mot rasistiska

organisationer borde införas. Skälet härtill var Sveriges konventionsåla-

gande och de anmärkningar som en del ledamöter i FN:s rasdiskrimine-

ringskommitté,
vilken bevakar efterlevnaden av konventionen, hade riktal Prop. 1989/90: 86 mot
Sverige med anledning av att Sverige inte ansågs uppfylla konventionens krav
på förbud mot rasistiska organisationer.

I
syfte all ytterligare försvåra eller förhindra verksamhet i rasistiska
organisationer skärptes bestämmelsen om hets mot folkgrupp genom en lagändring
den 1 januari 1989. Efler lagändringen innebär bestämmelsen att den som i
uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning
för folkgrupp eller annan sådan gmpp av personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt urspmng eller trosbekännelse döms för hels
mot folkgmpp. Till skillnad från vad som tidigare gällde krävs inte längre all
yttrandet skall ha gjorts offentligen eller spritts till allmänheten utan det
är nu lillräckligt för straflrtjarhet att det sprids lill en mindre krets av
personer. Delta innebär att också spridning av rasistiska yttranden inom t. ex.
en organisation är straffbart. Skärpningen skulle tvinga eventuella rasistiska
organisationer till tystnad och passivitet. Därmed skulle det inte heller
finnas något egentligt behov också av ell direkt organisationsförbud.

Vid
Sveriges senaste rapportering till FN-kommitlén under dess möte i augusti 1989
framhölls atl Sverige ännu inte förbjudit rasistiska organisationer. Vice
ordföranden i kommittén, som introducerade Sveriges rapporter, förklarade alt
Sverige efter ändringen av straflTbestämmdsen om hets mot folkgrupp var
"myckel nära" ett uppfyllande av konventionens artikel 4.1 övrigt
framhölls all Sverige i många stycken utgör ell föredöme för andra länder när
det gäller att leva upp lill intentionema bakom konventionen.

Sverige
och konventionskravet

Konventionens
övergripande mål är en faktisk jämlikhet mellan människor ulan åtskillnad av
ras, hudförg eller nationellt eller etniskt urspmng. Konventionsstatema skall
göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. 1 artikel 2 mom.
1 d föreskrivs all "Envar konventionsstat skall förbjuda och med alla
lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständighetema påkallar, göra
slut på rasdiskriminering från personers, gmppers eller organisationers
sida". Detta kan sägas vara en allmän förklaring om vad statema åtagit
sig att göra för all bekämpa rasism. Artikel 4 däremot talar om vilka konkreta ålgärder
statema skall vidta. Enligt mom. b skall staterna — med vederbörligt beaktande
av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättighetema
och de rättigheter som anges i artikel 5, däribland rätten till församlings-
och föreningsfrihet i fredligt syfte - olagligförklara och förbjuda organisationer
och propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering saml kriminalisera
deltagandel i sådana organisationer och sådan verksamhet.

Ser
man till ordalydelsen i artikel 4 kan del lyckas som om staterna har

en ovillkorlig skyldighet att i lag förbjuda rasistiska organisationer.

Konventionsstatema har emellertid tolkat artikeln på olika sätt. Flera

stater har, i likhet med Sverige, ansett all innebörden inte är en absolut 2'

plikt
alt införa ett direkt organisalionsförbud. Något alldeles givet svar på Prop.
1989/90: 86 frågan om omfattningen av lagstiftningstvångel i artikel 4 finns
inte eftersom artikeln kan tolkas på olika sätt.

Det
faktum atl enskilda ledamöter av FN-kommitlén har uttryckt kritik har
självfallet betydelse. Mot bakgrund av alla de ålgärder som vidtagits på svensk
sida torde det emellertid stå klart att regeringen tagit denna kriiik på stort
allvar. Eftersom del inte föreligger något slutligt avgörande om hur artikel 4
mom. b skall tolkas bör konventionsstatema emellertid ha etl utrymme att inom
rimliga gränser avgöra hur bestämmelsen skall uppfyllas.

Sveriges
inställning har hillills varit all vi uppfyller konventionens krav genom att på
annat sätt effektivt hindra förekomsten av och aktiviteten i sådana
organisationer. För egen del anser jag all denna uppfattning har mest fog för
sig. Jag har dock även förståelse för den uppfattning som hävdar all
konventionen ålägger oss all införa ett direkt förbud mot rasistiska
organisationer och kriminalisera allt deltagande i sådana organisationer.

I
den gmndläggande uppfattningen atl rasism är oacceptabelt och oförenligt med
de värderingar och normer som råder i samhället är praktiskt taget alla
människor i Sverige överens. Det råder också enighet om att organiserad rasism
undergräver grundläggande värden i samhället och därför skall bekämpas.
Samtidigt vill vi värna om andra viktiga demokratiska rättigheter som t. ex.
friheten all bilda föreningar för fritt utbyte av åsikter.

Rasism
handlar om åsikter och attityder. Man kan, som många gör, hävda att människors
åsikter och attityder inte kan lagstiftas bort utan bara ändras genom
upplysning och kunskap. Man kan också hävda atl ett ingrepp genom lagstiftning
mot rasistiska organisationer kolliderar med grundläggande mänskliga
rättigheter som yttrande-, åsikts- och föreningsfriheterna. Frågan är därför
om etl formellt organisalionsförbud är det mest verkningsfulla eller
lämpligaste sättet att uppfylla konventionens krav.

Sverige
har alltså ansett sig uppfylla konventionens krav även ulan ett

uttryckligt organisalionsförbud. Skälen lill detta ställningstagande har va

rit all den lagstiftning som redan finns är tillräcklig för alt /' praktiken

tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till total passivitet.

Därmed skulle del inte heller finnas något behov av att tillföra lagstiftning

en etl direkt organisalionsförbud. 1 anslutning lill att frågan om organisa

lionsförbud senast behandlades i riksdagen anförde dåvarande justitiemi

nistern som ytterligare skäl emot ell organisalionsförbud: "Själva
förbudet

skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet, något som inte är

önskvärt. Ingripandena mot dem kan av grupperna själva upplevas som ett

spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven föreställning om

deras betydelse. Ett formellt förbud skulle vidare kunna uppmuntra orga

nisationerna lill underjordisk verksamhet, vilket i sin tur leder till all

verksamheten blir farligare och svårare atl kontrollera. Svårigheten att

tillämpa en förbudsregel av detta slag kan även föra med sig all en organi

sation efter ell rättsligt förfarande oförtjänt kommer att uppfattas som 22

godkänd
av samhället. Erfarenheter från andra länder som har en förbuds- Prop.
1989/90: 86 reglering visar atl den är föga verkningsfull. Till detta kommer de
principiella aspekterna mot en lagstiftning som tar omedelbart sikte på en
begränsning av föreningsfriheten".

Organisalionsförbud
utomlands

Andra
konventionsslater har, som redan nämnts, sett på frågan om lag-stiflningsskyldighet
på olika sätt. Den ena uppfattningen är atl skyldigheten atl lagstifta är
ovillkorlig, vilket innebär all staterna, oberoende av om rasdiskriminering
förekommer eller inte, skall införa ett organisalionsförbud och SlraflFbestämmelser.
Enligt den andra uppfattningen bör man i första hand se till den praktiska
effekten av vidtagna ålgärder och inte tillgripa lagstiftning förrän andra
åtgärder visat sig otillräckliga.

1
den danska, finska eller norska lagstiftningen finns inte något uttryckligt
förbud mot rasistiska organisationer.

I
Danmark kan organisationer som använder eller försöker uppnå sina mål genom
våld eller liknande straflFbar påverkan på personer av annan åsikt upplösas
genom dom. Denna möjlighet anses kunna användas just mot rasistiska
organisationer. Därutöver hävdas i danska rapporter att föreningsrätten över
huvud taget inte omfattar föreningar med illegala syften och alt de därför kan
upplösas av domstol. Den som deltar i en sålunda upplöst organisations verksamhet
kan ådömas föngelse.

1
Finland är det enligt föreningslagen inte tillåtet alt bilda en förening vars
syfte strider mot lag eller god sed. En förenings verksamhet kan förbjudas och
föreningen förklaras upplöst av domstol. Föreningslagens upplösningsklausul
anses tillämplig åtminstone beträffande sammanslutningar med öppen rasistisk
målsättning och verksamhet.

Norge
har straflfödagl bildandet och deltagandet i en förening om föremålet för
verksamheten är utövande av eller uppmuntrande lill straflFbar handling.

Kanada
och Nederländerna saknar hell förbud mot rasistiska organisationer. I
Storbritannien finns lagförbud endast när det gäller organisationer som ägnar
sig ål terrorism och samhällsomstörtande verksamhet. I Österrike finns inte något
generellt förbud, däremot finns ett förbud mot nazistiska organisationer.

I
Västtyskland kan organisationer som genom sin verksamhet kommer i konflikt med
gällande straflFlag förbjudas. Med stöd av denna bestämmelse har vissa rasistiska
organisationer förbjudils. De som är medlemmar i eller understödjer sådana
organisationer kan bestraffas.

I
Frankrike har staten möjlighet atl upplösa en organisation i vars verksamhet
regelmässigt ingår rasdiskriminering. De som deltar direkt eller indirekt i
sådan grupp eller organisation kan ådömas föngelse.

Bland
medlemsländerna har bl.a. Frankrike och Storbritannien re

serverat sig när det gäller artikel 4 mom. b. De har därvid hänvisat till atl

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de rättigheter som anges i

artikel 5 skall beaktas, särskilt yttrande- och föreningsfriheten. Danmark

och Norge, liksom Sverige, hör lill de länder som inte reserverat sig. 23

Danmark har inte fått
någon kritik av FN-kommitlén när det gäller förbud Prop. 1989/90:86 mot rasistiska
organisationer. Däremoi har Norge vid etl par tidigare tillfällen fått viss kriiik.
Vid senaste rapporteringslillföllet i augusti 1989 framfördes dock ingen kritik
mot Norge.

I
de andra länder, vilka jag redogjort för och som alla är medlemmar i FN, har
man alltså löst frågan om organisalionsförbud på något olika sätt. Någon samlad
kunskap om hur effektiva de olika lösningarna har visat sig vara har vi enligt
min mening inte.

Förbud
eller ej?

Del
är ingen tvekan om att rasistiska attityder i första hand måste bekämpas med
kunskap och upplysning. Myckel görs också inom olika områden när del gäller
information och opinionsbildning.

Som
jag inledningsvis redogjort för finns också ett flertal bestämmelser i lagstiftningen
som syftar lill all förhindra rasism och diskriminering. 1 regeringsformen har
fastslagits alla människors rätt till likabehandling oavsett ras, hudförg och
etnisk tillhörighet. Genom brottsbalkens bestämmelser har bland annat
diskriminering i näringsverksamhet och vid allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar kriminaliserats liksom spridande av rasistisk
propaganda.

När
det gäller aktivitet inom rasistiska organisationer kan man konstatera all man
genom den lagstiftning som nu finns kan straffa organisationsmedlemmar så
snart de för ut sina åsikter inom gmppen eller offentligt. Detta bör i
praktiken få lill följd att medlemmarna tvingas till passivitet. Det finns dock
fortfarande vissa möjligheter att främja och delta i organisationer med rasistisk
verksamhet utan atl det kan straffas enligt nuvarande lagstiftning. Det gäller
medlemmar som aktivt stöder organisationen genom medlemsavgifter eller på annat
sätt, liksom stiftare och styrelsemedlemmar och de som stöder organisationerna
genom finansiering eller upplåtelse av lokaler för deras aktiviteter.

Att
direkt i lag förbjuda rasistiska organisationers existens möter, som jag
tidigare nämnt, inget grundlagshinder. Del är ju enligt regeringsformen möjligt
atl begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar vilkas
verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller
av visst etniskt ursprung. Men även om inga konstitutionella hinder finns,
måste lämpligheten av ett förbud övervägas mycket noga.

De
skäl som dåvarande justitieministern vid senaste riksdagsbehandlingen anförde
mot ett organisalionsförbud — och som jag tidigare redogjort för — kvarstår
enligt min mening med samma styrka fortfarande.

Kommissionen
har valt att formulera sig bestämt beträffande frågan om förbud mot rasistiska
organisationer eftersom den anser all bestämmelsen i FN: s rasdiskrimineringskonvenlion
är så formulerad all kravet atl förbjuda är ovillkorligt. Sådana
organisationer skall förbjudas oavsett vilka andra ålgärder som också kan
vidtas. För att uppfylla konventionens krav måste lagstiftning användas
eftersom samhället inte kan förbjuda på annal sätt än genom lag.

Något
direkt förslag på hur ett förbud bör vara utformat lämnar kom-

missionen
inte. Den anser dock all förbudet bör träffa sammanslutningar i Prop.
1989/90:86

vilkas
verksamhet ingår organiserad brottslighet av etniska motiv. Alla

som
på något sätt tagit aktiv del i verksamheten skulle kriminaliseras, dvs.

aktiva
medlemmar, stiftare, styrelse, upplåtare av lokal, finansiärer eller

andra
stödjare, allt i den mån det kan visas all de velat eller borde ha vetat

alt
verksamheten var ägnad all leda till rasistisk brottslighet.

Tre
av kommissionens ledamöter reserverar sig och motsätter sig förslaget, bland annal
därför atl ell organisalionsförbud i lag — vilket skulle innebära en
inskränkning i föreningsfriheten — sannolikt inte skulle få avsedd verkan i
kampen mot rasism eftersom människors åsikter och attityder enligt dem bara kan
påverkas genom opinionsbildning och debatt.

Den
kanske viktigaste invändningen mot en förbudslagsliflning enligt det förslag
som kommissionens majoritet slår bakom, ligger i att man skulle tvingas tumma
på en fundamental demokratisk princip, föreningsfriheten. Visserligen har
många remissinstanser tillstyrkt kommissionens majorilelsförslag, men nästan
lika många har avstyrkt. Jag menar att en lagstiftning som gör allvarligt
ingrepp i föreningsfriheten bör ha ett bredare stöd än jag kan se alt
kommissionens förslag har fått.

När
del gäller möjligheten all i praktiken effektivt tillämpa en eventuell förbudslagsliflning
måste man t. ex. utan större svårighet kunna dra gränsen mellan tillåtna och
otillåtna organisationer. Detta skulle vara förenat med svårigheter bl. a. med
hänsyn lill all inte alla föreningar har styrelse och stadgar. Man skulle också
behöva skapa en hållbar ordning för alt kontrollera efterlevnaden av meddelade
förbud. Vidare skulle man behöva lösa frågan om inte förbjudna organisationer
måste registreras i någon form. Hillills har registrering av sådant slag inte
ansetts önskvärd eftersom del i praktiken är en form av åsiktsregistrering. Även
dessa omständigheter talar, enligt min mening, mot en förbudslagstiftning
enligt kommissionens förslag.

Del
finns självfallet också skäl som talar för ell organisationsförbud. Rätten att
slippa alla former av diskriminering på gmnd av ras, hudförg eller etniskt urspmng
är en gmndläggande mänsklig rättighet som man måste väma om med alla medel.
Attityder kan påverkas på olika sätt. En lagregel innebär ett budskap lill
medborgarna om vilka normer och värderingar som är accepterade av samhället. En
markering i lag kan ge ett ökat medvetande om all dellagande i organisationer
som främjar rasism är ett kriminellt beteende och därmed få en avhållande
effekt.

Det
är önskvärt med så lydliga signaler som möjligt från samhällets sida om de
normer och värderingar som inte är acceptabla. Men jag är övertygad om alt del
finns effektivare medel för detta än ett förbud enligt kommissionens förslag.
En väg är intensivare upplysning och opinionsbildning. Jag återkommer strax lill
möjligheten all med lagstiftningsåtgärder understödja denna opinionsbildning.

Jag
vill, innan jag går vidare, upprepa vad jag anfört inledningsvis om

förekomsten av sådana rasistiska organisationer som skulle träffas av en

förbudslagsliflning med föreslagen inriktning. Dessa gmpper är små och

utgör idag inget hot mot vår demokratiska ordning. Det bör dock inte 25

förleda oss att släppa på
vaksamheten. Dessa organisationers verksamhet bör även i fortsättningen hållas
under uppsikt. Men jag kan för min del inte finna att detta ger anledning att
överväga en förbudslagsliflning som riktar sig mot organisationer som sådana.

Man bör dock kunna
överväga lagstiftning i annan form, dvs. inte ell direkt förbud mot den
faktiska förekomsten av organisationen. I stället kanske nuvarande lagstiftning
skulle kunna skärpas så att också dellagan-del och stödjandet av en
organisation med rasistisk verksamhet kriminaliseras. Syftet skulle i så fall
vara att sikta in sig på individens beteende.

I brottsbalken finns en
bestämmelse enligt vilken olovlig kårverksamhet (18 kap. 4§) kan straffas. Den
innebär all den som bildar eller deltar i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd alt utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och del ändamål för
vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ell sådant maktmedel som militär tmpp
eller polisstyrka och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret
eller ordningsmaklen, eller för sådan sammanslutning lar befattning med vapen,
ammunition eller annan sådan utmstning, upplåter lokal eller mark för dess
verksamhet eller stödjer den med pengar eller på annat sätt döms för olovlig
kårverksamhet. Del är länkbart att denna bestämmelse skulle kunna tjäna som
förebild för en utvidgning av brottet hels mot folkgmpp så all även den som
bildar eller deltar i sammanslutning vars ändamål måste anses vara all uppmana lill
eller främja sådan rasistisk verksamhet som avses i bestämmelsen, eller som på
annat sätt stödjer sådan verksamhet döms för hels mot folkgmpp. Ett sådant
tillägg skulle få lill följd alt inte bara spridandel av rasistiska uttalanden
och meddelanden, ulan också bildandet av en rasistisk organisation liksom alla
former av dellagande och verksamhet blir kriminaliserade.

Jag
förordar att en utredning tillsätts med uppgift att bedöma om en lagregel med
sådan inriktning vore lämplig och hur den i så fall skulle kunna utformas. Jag fömtsätter
att även andra lagsliftningsalternativ skall kunna övervägas, allt i syfte att
förstärka samhällets skydd mot rasistisk verksamhet. En sådan utredning bör
göras under den klart uttalade fömtsättningen att föreningsfriheten som gmndläggande
demokratisk rättighet inte i något principiellt avseende får begränsas.

Jag
avser atl återkomma till regeringen i fråga om direktiv för en sådan utredning.

Jag
har i dessa frågor samrått med justitieministern.

Prop.
1989/90:86

2.2.2 Etnisk
diskriminering i arbetslivet

Min
bedömning: Lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör övervägas
på nytt. Den utredning som bör se på möjligheten till ytterligare lagstiftning
mot verksamheten i vissa organisationer bör även behandla frågan om regler mot
etnisk diskriminering i arbetslivet.

26

Kommissionens
förslag: Överensstämmer med min bedömning. Prop. 1989/90: 86

Remissinstanserna:
Av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om behovet av ett lagreglerat
förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet har nästan samtliga ställt sig
positiva lill kommissionens förslag. Arbetsdomstolen har ifrågasatt om det är
lämpligt all använda lagstiftning som etl medel all motverka diskriminering av
invandrare på arbetslivets område och statens invandrarverk har föreslagit all
effektivare rättsmedel än civilrältslig lagstiftning bör övervägas. Endast
Svenska arbetsgivareföreningen, (SAF) har varit starkt kritisk och avstyrkt
förslaget och ansett alt en förbudslagsliflning skulle få allvarliga negativa
konsekvenser för dem som lagen skulle vara lill för all skydda, bl. a.
invandrama.

Skälen
för min bedömning

Bakgrund

Den
svenska arbetsrätten gäller lika för alla oavsett etnisk tillhörighet och nalioneUt
urspmng. Vissa rättsregler finns som särskilt syftar lill atl motverka
diskriminering. Således skall enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd
uppsägning av anställning från en arbetsgivares sida vara sakligt gmndad. En
arbetstagare kan alltså inte sägas upp på gmnd av etnisk eller nationell
tillhörighet. Inom arbetsrätten finns vidare en gmndläggande princip om god sed
på arbetsmarknaden, vilken kan medföra att avtal — även kollektivavtal — kan
underkännas av domstol om de anses diskriminerande. Även arbetsmarknadens
parter har ägnat intresse ål invandrar-och diskrimineringsfrågor. I
handledningen "Invandrarfrågoma i arbetslivet" som utarbetats av LO-SAF-PTK-SIV
(1986), poängleras principen om likabehandling på den svenska arbetsmarknaden
oavsett ras och etnisk tillhörighet.

Även
medbestämmandelagens regler om förhandlingsskyldighet, liksom 36 § avtalslagen
om oskäliga avtalsvillkor kan tillämpas när det gäller diskriminering i
arbetslivet.

Lagen
om anställningsskydd gäller den som redan är anställd. När det gäller
situationen all en person skall anställas finns för den privata arbetsmarknaden
inga rättsregler lill skydd mot etnisk diskriminering. Där gäller i stället
arbetsgivarens fria anslällningsräll. Inom den offentliga sektom finns däremot
i lagen (1976:600) om offentlig anställning och i regeringsformen vissa krav
på saklighet när det gäller tjänstetillsättningar.

I
samband med att Sverige tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonven

lion infördes i brottsbalken bestämmelsen om olaga diskriminering. Med

stöd av denna bestämmelse kan en näringsidkare straffas om han i sin

verksamhet diskriminerar någon på gmnd av hans ras, hudförg, nationella

eller etniska urspmng eller trosbekännelse genom atl inte gå honom till

handa på samma villkor som tillämpas i förhållande till andra. Detta gäller

inte bara för näringsidkaren i förhållande lill sina kunder ulan också för

den som är anställd i näringsverksamhet eller handlar på en näringsidkares

vägnar och för den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt

uppdrag. Del gäller också för anordnare av allmän sammankomst eller ,_

offentlig tillställning
och medhjälpare till sådan anordnare som vägrar Prop. 1989/90:86 någon
tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för
andra.

Straffbestämmelsen
omfattar alltså inte arbetsmarknaden. Översynen av lagstiftningen i samband med
konventionstillträdet hade visat på brister när det gällde skydd mot
diskriminering i arbetslivet. Motivet lill att arbetsmarknaden ändå lämnades
utanför lagstiftningen var att rasfördomar i arbetslivet i första hand borde
lösas genom avtal mellan partema. Departementschefen önskade upprätthålla
principen att ingripande i arbetslivet genom lagstiftning borde undvikas.

Diskrimineringsutredningen,
som arbetade under åren 1978—1985, fann alt skäl förelåg för lagstiftning
eftersom diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Utredningen föreslog år 1983
en civilrältslig lag med regler om förbud, ogillighet och skadestånd vid
diskriminerande behandling av såväl arbetssökande som anställda. Som
övervakande myndighet föreslogs jämställdhelsombudsmannen. Förslaget ledde inte
till en sådan lagstiftning eftersom det ansågs förenat med alltför stora tillämpningssvårigheler.
I stället inrättades den nya myndigheten ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO). Som stöd åt DO inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering.
Verksamheten regleras genom lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.

Ombudsmannens
verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning på arbetslivet. Den
främsta uppgiften därvidlag är all motverka etnisk diskriminering av
arbetssökande. Ombudsmannen kan inte bara ge råd och sakupplysning ulan också
försöka kartlägga vad som hänt i del enskilda fallet och eventuellt vid vite
kalla arbetsgivaren lill överläggningar. Däremoi har ombudsmannen inte
möjlighet atl föra talan inför domstol. Jag återkommer i det följande närmare till
DO: s verksamhet och dess framlida inriktning.

1
FN har medlemmar i rasdiskrimineringskommittén vid flera tillfällen uppmärksammat
att Sverige fortfarande inte infört lagstiftning mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. De har därvid uttryckt förhoppning om alt den svenska regeringen
skall ompröva sitt ställningslagande.

Rasdiskrimineringskonventionen

I
konventionens artikel 5 uppräknas en mängd rättigheter, bland dem rätten till
arbete, lill fritt val av anställning, lill rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor,
lill skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och lill rättvis och
gynnsam lön för arbete (artikel 5 e (i)). I syfte att förbjuda och göra slut på
alla former av rasdiskriminering, förbinder sig konventionsstatema all
tillförsäkra envar ulan åtskillnad gmndad på ras, hudförg eller nationellt
eller etniskt urspmng likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av
de uppräknade rättighetema.

Konventionens
artikel 6 handlar om skydd och rättsmedel vid rasdiskri

minering. Enligt bestämmelsen skall statema tillförsäkra envar dels skydd

mot kränkning av hans rätt enligt konventionen och dels räll lill ersättning

för skada till följd av sådan kränkning. 28

Den
som utsatts för brottet olaga diskriminering kan enligt skadestånds- Prop.
1989/90: 86 lagen få ersättning för både ekonomisk och ideell skada. Men den
som diskrimineras på grund av sitt etniska ursprung, sin ras eller liknande när
han söker arbete har med nuvarande lagstiftning inte någon möjlighet att väcka
talan vid domstol och begära skadestånd för detta.

En
lagreglering bör övervägas

Diskrimineringsutredningen
fann redan 1983 att diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Enligt vad
kommissionen nu erfarit från invandrare och deras organisationer känner sig
invandrare även i dag diskriminerade i arbetslivet. DO:s erfarenheter pekar i
samma riktning.

Somjag
tidigare redogjort för saknas det rättsregler för delar av arbetslivet. Det
gäller särskilt i anställningssituationen. Skulle en arbetssökande på den
privata arbetsmarknaden bli utsatt för diskriminering på grund av sin etniska
tillhörighet, finns del idag inga möjligheter lill rättsligt ingripande. Del
finns inte heller möjlighet för den kränkte all begära skadestånd.

Som
utvärderingen av DO: s verksamhet under de tre första åren visat har, som
tidigare nämnts, DO under denna lid inte handlagt något ärende som bedömts
kunna vinna framgång i domstol om del hade varit möjligt att föra en sådan
talan. Därmed är inte sagt atl det inte skulle finnas behov av lagstiftning.
Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle med ell stort antal etniska
grupper. Risken är större idag än någonsin att ett stort antal människor kan
komma att drabbas av diskriminering. Även om upplysning, information och
frivilliga överenskommelser är grundläggande och nödvändigt för att komma
tillrätta med diskriminering och rasfördomar, utesluter detta enligt min mening
inte att lagstiftning bör övervägas.

Om
en arbetsgivare uttryckligen vägrar atl anställa en person med hänvisning l.ex.
lill hans hudförg finns ingen möjlighet till rättsliga åtgärder. Om samma
inställning skulle leda till uppsägning av arbetslagaren skulle uppsägningen
kunna förklaras ogiltig och arbetstagaren tillerkännas skadestånd. Jag kan inte
se något skäl till att bevara denna skilda behandling av arbetssökande och
redan anställda.

Ett
annat skäl till alt lagstiftning bör övervägas är risken för att vi skall få en
etniskt uppdelad arbetsmarknad. Redan idag är invandrarna överrepresenterade i
vård, service och industri. Man kan befara att det synsättet breder ut sig att
invandrare förutsätts få arbete bara på dessa delar av arbetsmarknaden. En sådan-utveckling
är inte önskvärd.

Även
om rasdiskrimineringskonventionen inte ställer samma krav på lagstiftning när
del gäller diskriminering i arbetslivet som den gör när det gäller rasistiska
organisationer, innebär dock vårt konventionsåtagande att vi med lämpliga medel
skall göra slut på all rasdiskriminering och dessutom tillförsäkra den som
kränkts på grund av etniska skäl rätt till skadestånd.

Därtill kommer all Sverige
också genom anslutningen lill Internationel

la arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 111) om diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning (med tillhörande rekommendation 29

nr 111) åtagit sig att
verka för att diskriminering avskaffas på dessa Prop. 1989/90:86 områden.

DO
har utarbetat etl förslag lill en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Förslaget, som överlämnades lill regeringen i december 1989, innebär en civilrältslig
lag som skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags
anställningar. Diskrimineringsgmnderna är desamma som i lagen mot etnisk
diskriminering, dvs. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse. Alla handlingar eller underlå-lenheler, riktade mot
arbetstagare eller arbetssökande, som har sin gmnd i dennes ras, hudförg etc.
och som är till skada för den utsatte skall anses utgöra lagslridig
diskriminering under fömtsättning all del inte finns godtagbara skäl för
handlingen. En grundläggande tanke är att diskrimine-ringsförbudel skall vara
uppbyggt kring arbetsgivarens uppsåt.

SAF
har i sill remissyttrande över kommissionens förslag uttalat farhågor för att
ett lagförbud skulle innebära en skyldighet för arbetsgivare att se lill all
den som har bättre meriter — oberoende av etniskt ursprung — alltid skulle ges
företräde vid anställning och befordran och all detta skulle slå hårt mot
invandrare som har utbildning och yrkeserfarenheter men som inte alllid kan
dokumentera sina meriter. SAF har vidare pekat på all en sådan lagstiftning med
därav föranledda rätlslvister skulle få återverkningar för relationerna på
arbetsplatserna och individernas personliga integritet skulle komma i fara om
arbetsgivaren skulle tvingas atl offentligt diskutera de berörda personernas
etniska ursprung och personliga egenskaper.

Med
den konstruktion av lagen som DO har föreslagit är det inte en nödvändig fömtsättning
för all diskriminering skall anses föreligga all den utsatte är överlägsen i
fråga om meriter eller liknande. En person kan ha blivit diskriminerad även om
han har lika eller sämre förutsättningar än den han jämförs med. Även en ensam
arbetssökande kan diskrimineras. Det avgörande är det faktiska skälet till
arbetsgivarens handlande.

Bevisfrågorna
är centrala i diskrimineringstvister. DO föreslår en bevisregel av samma slag
som tillämpas i mål om föreningsrättskränkning. Den diskriminerade skall alltså
göra sannolikt att han diskriminerats. Om han lyckas med det, övergår
bevisbördan på arbetsgivaren som måste visa att han har andra godtagbara skäl
för handlandet.

DO
förordar etl liknande påföljdssyslem som i jämslälldhetslagen, dvs. skadestånd
och i vissa fall ogillighet.

En
civilrältslig lagstiftning — som den DO föreslagit — mot diskriminering på
arbetslivels område, med möjlighet lill skadestånd, skulle också tillgodose
kraven enligt konventionen. En sådan lagstiftning skulle dock, liksom den som
tidigare föreslogs av diskrimineringsulredningen, kunna vara förenad med
betydande tillämpningssvårigheler, särskilt när del gäller bevisfrågorna.

Med
hänsyn till den allt större betydelse diskrimineringsfrågorna kan

väntas få på grund av ökande invandring är det angelägel att möjligheten

till lagstiftning övervägs. Det kan inte uteslutas att det finns möjligheter
att

genom mindre ändringar i den av DO föreslagna lagen, eller genom annan

form av lagstiftning, komma tillrätta med- de problem som medför de 30

största
tillämpningssvårigheterna. Viss ledning skulle kunna hämtas i de erfarenheter
man gjort utomlands.

Den utredning som bör se
på lämpligheten av ytterligare lagstiftning mot verksamheten i vissa
organisationer bör även kunna behandla de frågor som jag här har berört.

Utredningen bör bedrivas i
nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Ett syfte skulle vara all utröna
möjligheterna att - som ell alternativ eller komplement lill lagstiftning —
genom kollektivavtal åstadkomma en reglering mot etnisk diskriminering i
arbetslivet.

Jag
har i dessa frågor samrått med arbetsmarknadsministern.

Prop.
1989/90:86

2.2.3
Kriminalisering av stämpling till vissa brott

Mitt
ställningstagande: Kommissionens förslag all stämpling lill vissa brott skall
kriminaliseras genomförs inte.

Kommissionens
förslag: SiraflFbestämmdserna för normalfallet av misshandel, grovt olaga
tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld och skadegörelsebrotten bör skärpas på
så sätt att stämpling till brotten bestraffas. Avsikten är att redan på
"uppmaningsstadiet" kriminalisera vissa handlingar som ofta begås av
skäl hänförliga lill rasism och främlingsfientlighet.

Remissinstanserna: En
majoritet av de remissinstanser som berört detta förslag tillstyrker del utan
närmare motivering. De flesta rättsliga instanser avstyrker dock förslaget
eller uttrycker tveksamhet mot det.

Skälen
för mitt ställningstagande: Enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken
avses med stämpling att någon i samråd med annan beslutar att begå en viss gärning
eller atl någon försöker förmå annan alt ulföra brottet eller själv ålar sig
eller erbjuder sig att utföra brottet. Kriminaliseringen av stämpling innebär
således en utvidgning av det straflTbelagda området till stadier i
handlingskedjan som föregår inte bara det fullbordade brottet utan även den
punkt där försök att begå brottet kan sägas ha inletts.

En
sådan utvidgning av det kriminaliserade området har av principiella skäl
ansetts kunna komma i fråga endast för myckel allvarliga brott. Bland de brott
som är straflfljelagda på slämplingsstadiet hör grov misshandel, våldtäkt och
rån.

Kommissionens
förslag innebär en avsevärt utökad kriminalisering i förhållande till nuvarande
rätt. En kriminalisering av stämpling måste nämligen också medföra att försök till
de aktuella brotten beläggs med straff. Kriminaliseringen skulle heller inte
omfatta endast gämingar med rasistisk bakgrund utan även andra fall. En sådan
omfattande utvidgning av det slraflFbelagda området bör inte göras utan att det
finns starka skäl för det och inte utan att det gjorts ingående överväganden av
vilka konsekvenser en sådan lagändring skulie innebära. Komissionens
betänkande ger enligt min mening inte grund för någon bedömning av vilka
effekter förslaget skulle få utifrån mera allmänna kriminalpoliliska
utgångspunkter. Del finns heller inte något säkert stöd för all man genom
förslaget skulle kunna förhindra brott med rasistisk bakgrund i någon större utsträckning.

31

Jag anser således all
kommissionens förslag inte bör läggas till gmnd för lagstiftning. Jag har i
denna del samrått med justitieministern.

Prop.
1989/90:86

2.2.4
Grupptalan och skadestånd

Mitt
förslag: Frågan om möjlighet lill gmpptalan och rätt till skadestånd vid
brottet hels mot folkgmpp bör utredas i ett vidare sammanhang.

Kommissionens
förslag: Enligt svensk rätt kan en folkgrupp inte vara målsägande när det
gäller brottet hels mot folkgmpp och del däremot svarande tryckfrihetsbroltel.
Därmed saknas också möjlighet lill enskild talerätt. Inte heller har de i gmppen
ingående, kränkta personema, rätt till skadestånd. Med hänsyn härtill, och lill
all rasdiskrimineringskonven-lionen enligt kommissionens uppfattning innebär etl
krav på skydd och rättsmedel mot kränkningar enligt konventionen föreslår
kommissionen all möjligheten till gmpptalan och rätt lill skadestånd vid
brottet hets mot folkgmpp bör utredas.

Remissinstanserna:
Av de få remissinstanser som kommenterat detta förslag tillslyrker de flesta
utan närmare motiveringar. Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren pekar dock på
vissa svårigheter som de menar är förknippade med en räll lill gmpptalan.

Skälen
for mitt förslag: Frågan om gmpptalan och rätt till skadestånd för enskild som
utsatts för brott såsom ingående i en grupp förekommer även på ell antal andra
rättsområden, l.ex. konsumenträtten och miljörätten. Jag har förståelse för
kommissionens resonemang i dessa avseenden. Det rör sig emellertid om
komplicerade och centrala processuella frågor. Ingående överväganden är därför
nödvändiga. Jag anser att dessa överväganden bör göras i ett sammanhang för
alla berörda rättsområden och att det därför är olämpligt att särskilja brottet
hets mot folkgmpp.

Jag
har i denna fråga samrått med justitieministern.

2.2.5
DO som klagoinstans i vissa fall av ifrågasatt rasdiskriminering

Mitt
ställningstagande: Kommissionens förslag att ombudsmannen mot etnisk
diskriminering skall fungera som särskild klagoinstans när det gäller alt pröva
klagomål rörande rasdiskriminering genomförs inte.

Kommissionens forslag:
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering bör utses alt pröva klagomål från
personer, som anser sig diskriminerade på grund av ras ulan alt ha fått
upprättelse av tillgängliga inhemska rätlsme-dd.

Remissinstanserna: Bara ell
fåtal remissinstanser har berört denna fråga. Av dem har de flesta tillstyrkt
eller sagt sig ej ha någon erinran mot förslaget.

32

Skälen för mitt
ställningstagande: Sedan kommissionen lämnat sill belänkande har ombudsmannen
mot etnisk diskriminering i skrivelse förklarat all han avråder från all DO
skall få den föreslagna funktionen. En sådan förändring skulle bl. a. innebära
alt DO i många fall tvingades falla för klagandena negativa beslut, vilket
kunde störa samarbetet med olika etniska minoriteter och deras förtroende för DO-ämbelet.
Vidare saknas, enligt ombudsmannen, behov av ytterligare en instans mellan de
inhemska instansema och den FN-kommitté som kan la upp klagomål enligt FN: s konvention
mot rasdiskriminering. Ombudsmannen menar atl del inte kan ligga i minoritetsgmppernas
intresse att tvingas vända sig lill ytterligare en instans.

Jag
delar DO: s nu redovisade uppfattning.

Prop.
1989/90:86

2.2.6
Ny placering i brottsbalken av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering

Mitt
ställningstagande: Kommissionens förslag lill ny placering i brottsbalken av
brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering genomförs inte.

Kommisssionens
förslag: Brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering bör flyttas i
brottsbalken från brotten mot allmän ordning (16 kap.) lill brotten mot frihet
och fred (4 kap.) eller ärekränkningsbrotten (5 kap.).

Remissinstanserna:
Av det fåtal remissinstanser som har yttrat sig över detta förslag har
majoriteten tillstyrkt del utan närmare kommentarer.

Skälen
fbr mitt ställningstagande: Jag bedömer all den föreslagna förändringen inte
skulle tillföra något väsentligt lill samhällets möjligheter att motverka
främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Därtill kommer att förslaget
skulle medföra att brottsbalkens systematik bryts på ett inte obetydligt sätt.
En sådan förändring bör ske i ett vidare sammanhang. Jag vill klargöra att
detta inte på något sätt innebär en underskattning av allvaret i de
ifrågavarande brotten.

Jag
har i denna fråga samrått med justitieministern.

2.2.7 Närradion
och dess verksamhet

Min bedömning: En
beredningsgrupp inom justitiedepartementet arbetar med frågan om att utvidga
vårt konstitutionella skydd för yttrandefriheten. I detta sammanhang kommer
kommissionens förslag rörande överträdelser av gränserna för yttrandefriheten
i närradion att tas upp till övervägande.

Den del av kommissionens
förslag som avser en översyn av reglerna om ansvar för referensbandning och av
möjligheterna atl ge Närradions eliska nämnd en starkare ställning har av
regeringen överlämnats till utredningen om vissa närradiofrågor (U 1988:07).

33

3
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 86

Kommissionens förslag: Den
beredningsgmpp inom justitiedepartementet som bereder frågan om ökat skydd för
yttrandefriheten bör överväga överträdelser av gränserna för yttrandefriheten i
närradion. Berednings-gmppen föreslås dessutom få i uppdrag att pröva lösningar
för att möjliggöra en snabbare omprövning av sändningsrätten i samband med yllran-defrihelsbroll
i närradion.

Slutligen föreslår
kommissionen all utredningen om vissa närradiofrågor bör få i uppdrag alt se
över dels reglema om referensbandning i samband med närradiosändningar, dels möjlighetema
atl ge Närradions eliska nämnd en starkare ställning.

Remissinstanserna: Del
fåtal remissinstanser som har kommenterat denna fråga har i huvudsak ställt sig
positiva lill kommissionens förslag.

Prop. 1989/90:86

2.2.8
Förbättrad statistik rörande rasistisk brottslighet

Mitt forslag: Möjlighetema
alt i rältsstatistiken redovisa i vilken mån "allmän" brottslighet
kan anses ha förövats av rasistiska eller främlingsfienlliga skäl bör
undersökas. I vart fall bör del vara möjligt all med återkommande
stickprovsundersökningar följa utvecklingen av rasistisk eller främlingsfienllig
brottslighet.

Kommissionens
förslag: Kodsystemet för rättsstatistiken hos polismyndighetema bör ses över.
För de allmäiina brotten bör övervägas ell tillägg i kodsystemet om offrets
nationalitet etc. Vidare bör brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering
åsättas var sin egen brollskod.

Remissinstanserna:
Bara få remissinstanser har kommenterat denna fråga. Statistiska centralbyrån
ställer sig tveksam lill tillägg i kodsystemet för atl möjliggöra en
registrering av om brott av skilda slag kan vara begångna av rasistiska skäl.
Del är svårt att redan på anmälningsstadiet göra en tillförlitlig sådan
bedömning. Denna åsikt delas av kriminologiska institutionen vid Stockholms
universitet. När det gäller särredovisning av brotten hets mot folkgmpp och
olaga diskriminering förklarar SCB atl man ämnar aktualisera frågan vid överläggningar
med RPS.

Skälen för mitt förslag:
Som SCB fömlskickat i sitt remissvar har man haft överläggningar med
rikspolisstyrelsen om all införa särredovisning av brotten hets mot folkgmpp
och olaga diskriminering. Dessa överläggningar har resulterat i all de nämnda
brotten fr.o.m. januari 1990 åsälts var sin brottskod i polismyndigheternas
rättsstatistik.

Jag delar kommissionens
uppfattning all del är viktigt all kunna följa brollsulvecklingen på området.
Som framhållits i remissvaren från SCB och kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet är del mycket svårt för en polismyndighet all, redan när
brott har anmälts, med någon större säkerhet bedöma om del kan ha rasistiska
eller främlingsfienlliga motiv. Även för en domstol lorde det vara förenat med
stora svårigheter att göra en sådan bedömning.

Del
är emellertid etl så viktigt samhällsintresse all följa utvecklingen av rasistisk
eller främlingsfienllig brottslighet alt del bör utredas om del är möjligt att
studera den med återkommafide undersökningar av meddelade domar eller på annal
sätt.

34

2.3 Ombudsmannnen
mot etnisk diskriminering (DO) — verksamhetens framtida inriktning

Prop. 1989/90:86

Mitt
förslag: Myndigheten bibehålls i allt väsentligt som nu. DO:s resurser
förstärks för bl.a. extern information. En översyn görs av lagen (1986:442) mot
etnisk diskriminering.

Nämnden
mot etnisk diskriminering bör fortsätta sin verksamhet som hittills.

En
ny utvärdering av DO och nämnden mot etnisk diskriminering görs om ungefär fem
år.

Utredningen:
Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Skälen
för mitt förslag:

Bakgrund

För
atl motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av
samhällslivet inrättades, som tidigare nämnts, den 1 juli 1986 en ny myndighet,
ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Som stöd ål ombudsmannen inrättades
samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheterna regleras genom
lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering. Inrättandet av dessa båda
myndigheter föregicks av ett flerårigt utrednings- och beredningsarbete.

Ombudsmannens
verksamhetsområde skulle omfatta hela samhällslivet med undantag för
privatlivet. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas etnisk diskriminering i
arbetslivet. Ombudsmannens uppgift blev alt dels i individuella fall ge råd
och annat stöd, dels på ell generellt plan bl. a. genom överläggningar och
information arbeta för alt gällande rättsregler på området iakttas och för att
kartlägga behovet av ytterligare åtgärder mot etnisk diskriminering. På
arbetslivets område gavs ombudsmannen befogenheter att vid vite förelägga
arbetsgivare att komma till överläggningar med och lämna upplysningar lill
ombudsmannen.

Nämnden gavs tre
uppgifter: att pröva besvär över vite som ombudsmannen förelagt, ge
ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor samt hos regeringen föreslå
författningsändringar eller andra åtgärder som är ägnade att motverka etnisk
diskriminering.

DO-myndigheten
fick från början tre befattningshavare: DO, en juristhandläggare och en
assistent. Arbetsstyrkan har under perioden utökats med två halvtidsanställda
personer. Nämnden består av tre ledamöter, av vilka ordföranden skall vara lagkunnig
och ha erfarenhet som domare.

DO:
s verksamhet har nu utvärderats efler tre verksamhetsår. Utredaren har under
arbetets gång haft omfattande kontakter med berörda myndigheter och
organisationer, bl.a. de invandrarorganisationer som ingår i invandrarrådet.
Någon remissbehandling har därför inte ansetts erforderlig-

35

Prop. 1989/90:86

Allmanna
överväganden

När
DO-myndigheten tillskapades förelåg en del oklarheter om hur den nya
verksamheten borde utformas och med vilka metoder den borde bedrivas.
Osäkerheten gällde inte bara vilket behov som egentligen fanns av ett organ av
detta slag, utan också i vilken omfattning det skulle komma att utnyttjas av
enskilda rättssökande och huruvida den nya ombudsmannen skulle kunna möta
dessas krav utan all själv vara utrustad med några egentliga rättsliga medel.

Ombudsmannen
och de medarbetare som tillträdde successivt under andra halvåret 1986 grep sig
an sin uppgift med engagemang, aktivitelslust och fantasirikedom. Detta kom atl
leda lill en mångfald i verksamheten som, enligt min bedömning, har varit
huvudsakligen positiv. Den har säkert bidragit till att DO har fått etl positivt
genomslag hos allmänheten och hos myndigheter och andra berörda. Härvidlag har,
såvitt jag har kunnat bedöma det, DO och hans medarbetare alltså varit frajngångsrika.

Har
då utvärderingen givit belägg för att DO: s existens har minskat eller motverkat
etnisk diskriminering? Ett bestående intryck av samtal som utredaren haft med
företrädare för olika samhällsorgan är all de senare årens flyktinginvandring
har skapat ett stort engagemang på alla nivåer. Den har också lett till en
påtaglig medvetenhet om riskerna för etnisk diskriminering i samband härmed.
Därvid har del vid upprepade tillfällen från dessa företrädare framhållits all
DO: s existens har kommit all betyda ett starkt stöd i den egna verksamheten.
Råd har kunnat erhållas från DO i grannlaga bedömningsfrågor och har kunnat
åberopas i lokala sammanhang. DO har kommit atl bli en
"galjonsfigur" som genom sin centrala placering och sitt gehör i den
allmänna debatten har gett den egna verksamheten stadga. Detta är, enligt min
mening, i och för sig tillräckliga skäl för att anse DO-institutionen motiverad
och värdefull.

DO
har i en skrivelse den 21 november 1989 framfört DO-myndighetens synpunkter,
önskemål och förslag inför framtiden. Han framhåller där bl.a. att DO har att
verka,/or etnisk rättvisa och inte bara del negativa att verka mol etnisk
diskriminering. DO anser vidare att lagen mot etnisk, diskriminering inte i
fortsättningen bör ha den särskilda hänsyftningen på arbetslivet som den för närvarande
har utan atl den skall vara riktad mot samhällslivet i stort. Han föreslår
förändringar i lagen härvidlag.

Utvärderingen
såväl som DO: s skrivelse har givit vid handen att verksamheten har berört
samhällslivet i dess helhet och detta förhållande bör också avspeglas i den
lagstiftning som reglerar DO: s verksamhet.

Benämningen
ombudsman mot etnisk diskriminering kan kanske sägas ha en viss negativ klang,
men då benämningen är inarbetad bör den bibehållas tillsvidare. Jag vill framhålla
all jagar hell enig med DO om att denne har all verkaför etnisk rättvisa och
inte bara det kanske negativa att verka mol etnisk diskriminering. Jag är
emellertid inte beredd att nu föreslå konkreta ändringar i lagen mot etnisk
diskriminering, varken i delta avseende eller i fråga om den särskilda
hänsyftningen på arbetslivet.

Jag har tidigare nämnt att
jag avser att återkomma till regeringen i fråga

om direktiv till en särskild utredning för att se över skyddet mol organisa- 36

tioner
som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering. I Prop.
1989/90: 86

samband
därmed bör, som jag nyss förordat, även övervägas behovet av en

lag
mot etnisk diskriminering i arbetslivet med utgångspunkt bl. a. från det

förslag
som DO nyligen presenterat. I uppdraget bör också ingå alt göra en

översyn
av lagen mol etnisk diskriminering mot bakgrund av de tankar

som
framförts av DO och de överväganden jag nyss har gjort.

DO:
s roll i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet är viktig. DO-myndigheten
har visat sig ha en stor opinionsbildande betydelse. Ombudsmannen har i hög
grad lyckats få sitt budskap uppmärksammat i massmedierna och han och hans
medarbetare har enligt mitt förmenande genom sin utbildnings- och
föreläsningsverksamhet, sitt deltagande i debatter och möten och genom alt
publicera och sprida informationsmaterial ökat kunskaperna om etnisk rättvisa
och påverkat opinionen i gynnsam riktning. DO bör fortsätta att sprida kunskap
om vad etnisk diskriminering är, i vilka former den vanligast förekommer samt
vilka rättsmedel eller övriga utvägar som står till buds för att motverka
etnisk diskriminering. För alt förstärka myndighetens möjligheter till bl.a.
extern information föreslår jag all ombudsmannen tilldelas kraftigt förstärkta
resurser härför. Jag återkommer i samband med anslagsfrågorna lill delta.

DO
har föreslagit atl det i instruktionen för ombudsmannen mol etnisk
diskriminering bör tas in en uttrycklig bestämmelse att en ställföreträdare för
DO skall vara utsedd. Utredaren har instämt i detta önskemål. Enligt 2§ i
instruktionen får ombudsmannen bestämma att en annan tjänsteman vid
ombudsmannens kansli får utöva ombudsmannens tjänst när denne är förhindrad alt
göra det. Jag finner därför inte anledning att tillmötesgå förslaget.

Enskilda
ärenden

Antalet
inkomna ärenden angående påstådd diskriminering har varit stort och väl
jämförbart med vad som registreras hos t.ex. justitieombudsmannen (JO) och justitiekanslem
(JK). En inte så liten andel har dock utgjorts av anmälningar som har bottnat
antingen i etl missförstånd angående DO:s uppgifter eller i andra
missuppfattningar. Inte heller detta är emellertid unikt för DO-myndigheten;
liknande erfarenheter redovisas från t.ex. JO och JK. DO har vidare haft en
oväntat omfattande och tidsödande telefon rådgivning.

DO
har själv något ifrågasatt värdet av verksamheten med rådgivning åt enskilda.
Delta har gjorts mol bakgrund både av ärendenas art och den arbetsinsats som
har gjorts beträffande många ärenden som trots detta inte fört till konkreta
resultat. DO har också fört fram tanken all många av ärendena hellre borde
hanteras lokalt på klagandens hemort, förslagsvis av personal vid
invandrarbyråerna. Samtidigt har DO framhållit atl de enskilda ärendena utgör
en nödvändig kunskapskälla för ombudsmannens utåtriktade informativa policyskapande
verksamhet.

För
egen del och i enighet med utredaren gör jag den bedömningen atl

DO, trots avsaknaden av egna rättsliga medel, har uppnått goda resultat i

ett stort antal ärenden enbart genom att begära in yttranden eller ta 37

informella
kontakter. Mitt intryck är alt de som tillskrivits av DO med Prop.
1989/90:86

anledning av en anmälan
regelmässigt har tagit detta på största allvar och

varit angelägna alt
medverka till att frågan blivit ordentligt utredd. Jag kan

i
och för sig dela DO:s uppfattning att vissa av de ärenden som har

kommit in lika väl eller
kanske bättre skulle ha kunnat klaras ut på

klagandens hemort.

Jag
delar emellertid utredarens uppfattning om all del knappast vore en framkomlig
väg att ålägga t. ex. kommunerna att ta på sig DO: s rådgivande uppgift. Däremoi
bör DO naturiigtvis kunna använda sig av kunskapen hos den personal som finns
vid t.ex. invandrarbyråerna för bistånd i utredningen av ell enskilt ärende.

Jag
vill här erinra om att det under senare tid i flera kommuner på försök har
inrättats eller håller på att inrättas särskilda tjänster för diskrimineringsfrågor,
s.k. diskrimineringssekreterare. Jag välkomnar varmt denna utveckling. Det är
min förhoppning all fler kommuner följer exemplen och utgår från all en sådan
utveckling stimuleras, både av SIV och DO själv.

För
all det skall vara möjligt för DO-ämbelet all ägna krafterna ål de ärenden som
är principiellt viktiga eller som verkligen kräver aktiva insatser, bör man
bättre sprida kunskaper om vad DO egentligen har till uppgift.

Det
är ell viktigt motiv lill all jag nu förordar en kraftig förstärkning av DO-ämbetels
resurser för bl. a. extern information.

DO
har framfört önskemål om en ytterligare juristtjänst lill myndigheten med
hänsyn till myndighetens arbetsbelastning. Med den prioritering på principiellt
viktiga ärenden som jag föreslagit anser jag emellertid atl det inte finns
behov av en sådan tjänst.

Generella
åtgärder

Utredaren
har visat att den generellt inriktade verksamheten hos DO har omfattat många
olika områden och ger ett något splittrat intryck. Samtidigt måste framhållas
att verksamheten varit ny och oprövad. Jag utgår ifrån all DO, nar nu den
första uppbyggnads- och prövotidsfasen är till ända, kommer all
"ekonomisera" sin verksamhet och koncentrera sina krafter.

DO
har också genomfört eller påbörjat etl antal projekt av närmast ulredningskarakiär,
i vissa fall ensam, i andra tillsammans med forskningsorgan eller andra
myndigheter. I ett fall har del skett på uppdrag av regeringen. Dessa initiativ
har legat i linje med myndighetens syfte och uppgifter. Jag ställer mig dock
något tveksam till, om del på längre sikt är del mest effektiva sättet att
använda myndighetens begränsade resurser.

Visserligen
är det naturligtvis av största betydelse för DO: s möjlighet all

informera och påverka attityder att han skaffar sig ell gott faklaunderiag.

Men om del blir fråga om mer omfattande arbete, bör DO: s insats begrän

sas till att ge regeringen uppslag lill särskilda utredningar resp. forsknings

uppdrag. I en del fall kan DO själv ha anledning att initiera begränsade

utredningsinsatser genom all anlita utomstående expertis. Det är ett ytter- 38

ligare motiv till den
ökning av DO: s medel för förvaltningskostnader som Prop. 1989/90:86 jag
nämnt förut.

När
DO-ämbelet tillkom fanns farhågor för atl gränsen mellan DO: s och SlV:s
uppgifter skulle kunna bli oklar. Dessa farhågor har dock, som utredaren visat,
i alh väsentligt visals sig obefogade.

Invandrarverket
skall arbeta med att långsiktigt förebygga etniska konflikter genom främst invandrarpolitiska
ålgärder samt spridning av kunskaper om faktorer och omständigheter som gynnar
respektive missgynnar goda etniska relationer. DO bör arbeta med alt, främst
från ett juridiskt perspektiv, verka för all redan befintliga eller befarade
företeelser i samhällslivet inte får diskriminerande effekter. Någon anledning
lill alt skärpa gränsdragningen finns, enligt min mening, därmed inte.

Den
verksamhetsperiod som utvärderats — tre år — är relativt kort för att den skall
ge en hell rättvisande bild av en ny och oprövad verksamhet. Jag anser därför
liksom utredaren och DO själv all en utvärdering ånyo bör göras efter ungeför
fem år.

Nämnden
mot etnisk diskriminering

Nämnden
mot etnisk diskriminering tillkom av främst två skäl. Dels ansågs det
värdefullt att — åtminstone under ell uppbyggnadsskede — ge ombudsmannen en
samrådspartner som vid behov också kunde ge ombudsmannens uttalanden ökad
stadga. Dels skulle nämnden pröva besvär över viten som ombudsmannen hade
förelagt en arbetsgivare enligt lagens särskilda regler härom.

Nämndens
rådgivande funktion har hillills utövats heh informellt genom att nämnden
ungefär varannan månad har sammanträffat med DO och dennes medarbetare. Något
överklagat vitesföreläggande har inte förekommit under perioden — DO har inte
i något fall funnit behov att använda vitesinstmmentet.

Enligt
utredaren finns del skäl som talar för atl nämnden skulle kunna avvaras. Mot
detta talar dock vissa andra faktorer. DO själv har uttryckl uppfattningen alt
nämnden utgör ell värdefullt stöd. Verksamheten hos DO är alltjämt relativt
sett ny och jag har tidigare dragit slutsatsen att en ny utvärdering efter
ytterligare några års verksamhet av detta skäl kan vara motiverad. Den
hittillsvarande verksamheten hos DO har i hög grad präglats av
ämbetsinnehavarens person. Vid skiften på befattningen kan nämnden spela en
viktig roll som stöd för den nye innehavaren och för kontinuiteten i
verksamheten.

För
min del anser jag all övervägande skäl talar för alt inte nu avveckla nämnden
eller förändra dess uppgifter eller sammansättning. I en framtid bör dock
nämnden enligt min bedömning kunna avvaras som självständig myndighet.

39

2.4
Opinionsbildning och projektstöd

Prop. 1989/90:86

Mitt
förslag: Opinionsbildning för alt främja goda etniska relationer är mångas
ansvar. Organisationer och andra som är beredda att delta i denna
opinionsbildning bör genom SIV få utökade möjligheter lill statligt stöd för
lids- och kostnadsmässigt avgränsade projekt med delta syfte. En samrådsgmpp
bör bistå SIV vid utarbetandet av riktlinjer och prioriteringar för bidragsgivningen.

Kommissionens
förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Har inte haft något alt
erinra mot kommissionens förslag.

Skälen
för mitt fiirslag

Många
har ansvar

Information
och opinionsbildning för alt hindra att främlingsfientlighet utvecklas och
befästs i landet måste bedrivas på olika fronter och med olika medel. Berörda
myndigheter och kommuner har etl ansvar alt inom sina områden motverka
diskriminering av invandrare och flyktingar och alt därmed verka för goda
etniska relationer.

Men
även föreningar och organisationer måste självfallet engageras i arbetet.
Folkrörelserna, som bygger på människors gemensamma intresse och engagemang,
har ofta en bred geografisk spridning och särskilda möjligheter till insatser
för solidaritet och goda relationer människor emellan. Jag återkommer i det
följande närmare till folkrörelsernas roll och lill opinionsbildningsinsaiser
som bör göras inom skolans och kulturiivets område.

Den enskilda
människans förståelse och vilja till tolerans och medmänsklighet och hennes
beredvillighet alt också i handling visa detta inför flyktingar och invandrare
är naturligtvis av gmndläggande betydelse i opinionsbildningen. Del måste
därför vara en strävan att få med så många som möjligt i delta arbete.

Använd de kunskaper och
erfarenheter som Jinns

Under
senare år har erfarenheter och kunskap samlats om hur opinioner bildas och hur
information bör utformas och spridas för att få den avsedda verkan.
Diskrimineringsutredningens slutsatser har omsatts och utvecklats i praktisk
verklighet, framför allt av SIV. Även DO: s och andra myndigheters och
organisationers opinionsbildande verksamhet har gett nyttiga erfarenheter.
Dessutom kommer de olika projekten som fått kommissionens stöd att utvärderas.
Med hjälp av dessa erfarenheter måste arbetet nu intensifieras och utvecklas.

En
viktig erfarenhet, som jag berört tidigare, är alt en intolerant inställning lill
invandrare hänger nära ihop med en intolerant inställning också till andra
företeelser som avviker från del vanliga och nära. Det är oftast

40

meningslöst
all isolerat försöka påverka den enskilde individens attityder Prop.
1989/90: 86 lill invandrare. De.måste behandlas i ett sammanhang där också
frågor som t. ex. demokrati och synen på mänskliga rättigheter hör hemma.

Ett intressant exempel på hur attityder mot invandrare kan behandlas tillsammans
med andra liknande frågor som rör normer och värderingar är polishögskolans
projekt "Demokrati-, folkrätts- och etniska frågor i polisutbildningen"
som har stötts av kommissionen. Projektets syfte har varit atl för utbildningen
vid polishögskolan finna relevanta sakområden, metoder och kontaktytor för
utveckling av undervisningsområdena demokrati, folkrätt och inlerelniska
relationer.

SIV
— liksom många andra — har gjort den erfarenheten alt information och
faktaförmedling inte förmår att i någon avgörande mån mbba gmndinslällningen
hos uttalat främlingsfientliga personer. Därför bör man i försöken att påverka
opinionen i första hand rikta insatsema lill personer som redan har en positiv gmndinställning
och stärka och stödja deras vilja och förmåga alt påverka opinionen i rätt
riktning. Glädjande nog finns del överallt i landet människor som med entusiasm
och kraft redan gör mycket och som vill göra ännu mera.

Informationen
måste också ges med nära anknytning lill de erfarenheter människorna själva gör
i sina liv och i sina möten med andra. Allt fler människor i Sverige träffar nu
invandrare i bostadsområden, förskolor och skolor, på arbetsplatser och under
fritiden. Allt fler kommer underfund med atl del är mera som förenar invandrare
med svenskar än som skiljer. Informationen skall bygga på detta och inte falla
offer för en "exolisering".

Om
informationen bygger på den egna erfarenheten och utgår från de frågor man
själv ställt blir den mer angelägen och skapar motivation för att skaffa sig
mer kunskap. Detta gäller inte minsl i fortbildningen av de yrkesgmpper som
möter och ger tjänster till invandrare.

Massmedierna
viktiga i opinionsbildningen

Press,
radio och TV präglar många människors bild av verkligheten. Massmediema spelar
en oerhört viktig roll och har därmed ett mycket stort ansvar för
opinionsbildningen. Flyktingfrågor har de sista åren fått en stor plats i mediema.
Glädjande nog präglas i övervägande del rapporteringen av en humanitär och medkännande
inställning. 1 allmänhet är journalister måna om alt inte underblåsa
främlingsfientlighet. Ibland är dock bilden alltför fragmentarisk eller skev
och även ytlig sensalionsjour-nalislik inriktad enbart på det dramatiska kan
förekomma. Liksom kommissionen anser jag det vara angeläget atl de eliska
regler som anlagils av pressens egna organisationer efterföljs.

De
skeenden och sammanhang som skildras är ofta komplicerade och

känsliga. All beskriva och kommentera dem kräver insikt och kunskap. De

måste behandlas på ell nyanserat sätt. Del vore välkommet om fortbild

ning och diskussion om dessa frågor fick en mera framträdande roll både i

pressens egna organisationer som inom de enskilda redaklionema. Kurser

med denna inriktning ges vid institutet för fortbildning av joumalisler i

Kalmar. SIV som under en lång rad av år anordnat joumalislseminarier

bör öka sina insatser
härvidlag.

Stöd lid projekt Prop. 1989/90:86

Sedan
lång tid tillbaka har SIV haft möjligheter att ge ekonomiska bidrag till projekt
som syftar till att öka kontakten och förståelsen mellan invandrare och
svenskar. Projektbidrag ges även för att stärka organisationsbildningen bland
invandrare. Under budgetåret 1988/89 disponerade SIV knappt 1,6 milj. kr. för
detta ändamål. Vid sidan härav har verket kunnat ge stöd till vissa tidningar
främst bland små och nya språkgrupper. Sådana bidrag har de senaste åren utgått
med ca 150000 kr. per år.

Inför
budgetåret 1989/90 fick SIV kraftigt utökade resurser alt stödja projekt som
påbörjats av kommissionen. Tillgängliga medel för projektbidrag ökade med ca 2
milj.kr. lill drygt 3,6 milj.kr. Detta gav också möjligheter atl ge stöd lill
värdefulla projekt med utgångspunkt i den mångkulturella skolan samt till
projekt som rör återvandring.

Jag
delar kommissionens mening att SIV: s möjligheter atl ge stöd lill krafter som
kan främja goda etniska relationer bör förstärkas. Jag kommer i det följande
all föreslå en uppräkning av medlen med ytterligare 4,2 milj.kr.

Bidrag
inom totalramen bör även ges till vissa ändamål som redan fömt kommit i fråga.
Det gäller bl. a. utveckling av invandrarnas organisations-liv och stöd lill
projekt om flyktingars återvandring. Inom ramen för projektbidragen bör även i
fortsättningen stöd kunna ges till tidningar och tidskrifter bland små och nya språkgmpper
vars behov inte tillgodoselts genom det allmänna utbudet av medier. Jag
återkommer i del följande till ytterligare ändamål som bör kunna beaktas.

Bidragen
bör liksom nu kunna ges lill föreningar och organisationer, såväl ideella som
fackliga liksom religiösa sammanslutningar, humanitära organisationer m. fl.
Bidragen bör inte finansiera löpande verksamhet utan vara avsedda till att
stimulera och starta verksamheter som annars kanske inte kommer i gång.
Kommuner och myndigheter bör bara undantagsvis kunna få bidrag för projekt som
ordnas i samverkan med föreningar.

Jag
anser att bidragsansökningarna bör bedömas i ell sammanhang vilket ger en
möjlighet atl överblicka behoven och deras förändringar. En långsiktig
bedömning underlättas därmed och fömtsättningar skapas för erforderliga omprioriteringar.
Bidragsgivningen bör dock vara så flexibel att den ger utrymme för akuta
insatser vid ofömtsedda behov. Stora krav bör ställas på rapportering och
utvärdering. Det bör ankomma på regeringen och SIV att dra upp närmare riktlinjer
för bidragsgivningen.

SIV:s
beslut om projektbidrag bör inte få överklagas

I
detta sammanhang vill jag ta upp frågan om atl avskära möjligheten all lill
regeringen överklaga SIV:s beslut i ärenden om projektbidrag. Den möjlighet att
överklaga invandrarverkels beslut som funnits hittills är med den anslagskonstmktion
och de fömtsättningar i övrigl som gäller för verksamheten, i praktiken
illusorisk. Ärendena kan inte heller anses vara av sådan vikt all de behöver
underställas regeringens prövning. Jag föror-

42

dar därför att möjligheten
att överklaga SlV:s anslagsbeslut i dessa ärenden tas bort.

Prop. 1989/90:86

Samrådsgrupp
vid fördelning av projektbidrag

Kommissionen
har föreslagit att SIV skall knyta till sig ett folkrörelseråd för samråd vid
fördelningen av projektbidragen. Jag anser i likhet med SIV del värdefullt om
SIV skaffade sig breddat expertstöd i detta arbete.

Jag
anser som SIV också framfört i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91
att gruppen bör vara ett rådgivande organ, där frågor av principiell natur
diskuteras. Gmppen bör bistå SIV vid utarbetandet av riktlinjer och
prioriteringar för bidragsgivningen.

2.5 Skola

Min bedömning:
Barn och ungdomar är den viktigaste målgmppen i arbelet för goda etniska
relationer. Våra grundläggande värderingar och vår människosyn byggs upp under
uppväxtåren. Skolan haren central och självklar roll och därmed ett särskilt
ansvar i arbetet med att motverka rasism och främlingsfientlighet. Detta ansvar
kommer lill ullryck i bl. a. måldokumenten för ungdomsskolan och i planerna för
grundutbildningen av lärare.

Kommissionens
förslag: Överensstämmer med min bedömning. Kommissionen föreslog atl
läroplanen för grundskolan bör förtydligas i fråga om ell inlerkulturdlt
synsätt i undervisningen och atl särskilda medel anvisas för lokalt
utvecklingsarbete om etniska relationer m. m. i skolan och läramtbildningen.
Regionala kontaktnät för skolans arbete med etniska relationer bör byggas ut
och omfatta alla län. Särskilda insatser bör göras i utbildning och
fortbildning av rektorer och studierektorer och etniska relationer bör ges ökat
utrymme i lärarfortbildningen.

Remissinstanserna:
I princip överensstämmer remissinstansernas uppfattning med kommissionens.
Skolöverstyrelsen (SÖ) anser alt den nuvarande kompletteringsfortbildningen
skall kunna bidra till den fördjupning av kunskaper och den medvetenhet som
kommissionen vill skapa. Vad beträffar fortbildning av skolledare avser SÖ all
inom ramen för sitt ansvarsområde och tillgängliga resurser göra insatser av
del slag som kommissionen förordar.

Skälen till min bedömning:
En av skolans viktigaste uppgifter är att aktivt och medvetet påverka och
stimulera barn och ungdomar att vilja omfatta våra gmndläggande demokratiska
värderingar. 1 läroplanen för grundskolan (Lgr 80) anges som en huvuduppgift
för skolan att väcka respekt för sanning och räll, för människans egenvärde och
för människolivets okränkbarhet. Dessa skolans övergripande mål preciseras i
kursplanen för samhällsorienterande ämnen. Som mål för undervisningen anges
därvid bl. a. att eleverna skall träna sig att söka orsaker lill motsättningar och
alt bearbeta konflikter. Skolan skall hjälpa eleverna atl förstå hur

43

konflikter
mellan enskilda människor, mellan grupper och mellan stater Prop. 1989/90:86

har
uppstått i det förflutna och kan uppstå i dag, vilken grund konflikterna

kan
ha, och hur de kan förebyggas och lösas. Undervisningen skall öka

förståelsen
för och behovet av internationell solidaritet vilket naturligtvis

även omfattar de människor
från andra länder som invandrat eller flytt till

Sverige.

Också
i läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) finns liknande mål.

De
nu gällande måldokumenten för ungdomsskolan ger således enligt min mening en
klar anvisning om vikten av en undervisning som bl.a. syftar till att skapa
förutsättningar för goda relationer mellan olika etniska grupper i Sverige. Del
innebär att frågor som rör grundläggande mänskliga rättigheter, solidaritet,
tolerans och likaberättigande mellan människor skall behandlas i skolan.

Sverige
är idag ett mångkulturellt samhälle och praktiskt laget alla barn och ungdomar
i Sverige kommer i skolan i kontakt med elever som är invandrare eller har
invandrarbakgrund. 1 1985 års budgetproposition (prop.1984/85 bil. 10, s.
94-95, Ubu 13, rskr 149) behandlade föredraganden, statsrådet Göransson bl. a.
frågan om ell inlerkulturdlt synsätt i undervisningen. Jag delar statsrådet
Göranssons därvid framförda uppfattning all undervisning med ett interkulturelll
synsätt bl.a. bör syfta till alt åstadkomma positiva attitydförändringar och
motverka negativa attityder och fördomar inte bara hos majoritetsbefolkningen
ulan också hos olika etniska minoritetsgrupper.

Statsrådet
Persson aviserade i budgetpropositionen 1990 en kommande reformering av
gymnasieskolan. Vid den översynen kommer viklen av ell inlerkulturdlt synsätt i
undervisningen att beaktas.

Frågor
om en internationalisering av ungdomsskolan togs också upp i föregående års
budgetproposition (prop. 1988/89: 100 bil. 10, s. 35-38, UbU 11, rskr. 203). 1
detta sammanhang redovisades bl. a. den verksamhet som pågår inom skolan i
dessa frågor. Statsrådet Göransson, som var föredragande, anförde att det
viktigaste är att lärare och elever har ett intresse och engagemang för de
internationella frågorna. Internationaliseringen i skolan bör kunna bidra till
ökad samhörighet mellan olika grupper i det svenska samhället och till
internationell solidaritet. Jag vill särskilt understryka det statsrådet
Göransson anförde att invandrareleverna bör betraktas som en tillgång i arbetet
för internationalisering.

På
förslag av korhmissionen mot rasism och främlingsfientlighet gav regeringen
under år 1989 bidrag lill ett femtiotal lokala utvecklingsprojekt inom skolan
och lärarutbildningen. Erfarenheterna från dessa projekt håller för närvarande
på att samlas in av SÖ i samarbete med SIV. Materialet skall sedan publiceras i
ett servicemaleral avsett för lärare inom alla skolformer. Avsikten är att det
skall ge idéer och stimulera till egna lokala utvecklingsprojekt som syftar till
alt öka elevernas kunskaper om det mångkulturella Sverige och bidra till goda
relationer mellan olika etniska grupper.

På
kommissionens förslag gav regeringen under år 1989 bidrag till några organisationer
på skolans område för insatser mot rasism och främlingsfientlighet. Så har l.ex.
Riksförbundet Hem och skola i samverkan med

Elevorganisationen med
stöd av sådant bidrag genomfört olika arrange- Prop. 1989/90: 86 mang, bl. a.
en teaterturné. En annan insats som vänder sig lill skolelever är foldern
"Visst är vi olika...", som sju av de politiska ungdomsförbunden
gemensamt står bakom. Inom ramen för SIV: s utökade anslag för projektbidrag
som jag tidigare anmält kommer stöd till liknande initiativ att kunna utgå.

Del
är angelägel att det arbete som kommissionen stimulerat, fortsätter och att de
idéer och modeller m.m. för verksamhet som kommit fram genom utvecklingsarbetet
används i skolorna och i lärarutbildningen. Det bör ankomma på berörda
myndigheter att stimulera och följa upp sådant arbete och all även i
forsättningen samla erfarenheter och kunskaper och sprida dessa på lämpligt
sätt.

I
den nya grundskollärarutbildningen ingår undervisning om ett interkulturelll
synsätt och om främjande av goda etniska relationer. I utbildningsplanen
uttrycks detta på följande sätt: "De studerande skall genom utbildningen
ges ökad förmåga all bygga upp internationell förståelse hos sina elever och
förbereda dem för att vara verksammma i ell mångkulturellt samhälle. Med
hänsyn till att Sverige idag rymmer många olika etniska grupper skall de
studerande också ges en sådan utbildning att de som lärare skall kunna medverka
till att eleverna lär sig förstå och känna samhörighet med minoritetsgrupper
inom vårt eget land."

De
allmänna målen för utbildningen av ämneslärare innehåller liknande formuleringar.

Kommissionen
framhöll i sin rapport att många av dagens verksamma lärare inte har fått
möjlighet till någon fortbildning om rasism, främlingsfientlighet och därmed
sammanhängande frågor och ansåg att sådan fortbildning bör komma lill stånd.

Med
den nya grundskollärarutbildningen som grund skall enligt riksdagens beslut de
nuvarande lärarna i grundskolan få fortbildning som kompletterar deras
tidigare utbildning och erfarenheter. Kompletteringsfortbildningen startar
läsåret 1989/90 och skall pågå under en tioårsperiod. Enligt riksdagsbeslutet
skall bl. a. fortbildning för att utveckla den allmänna och specialpedagogiska
kompetensen hos alla lärare prioriteras i detta sammanhang. Denna fortbildning
skall vara obligatorisk.

I
ett servicematerial om kompletteringsfortbildningen framhåller SÖ att ett av de
kunskapsområden som bör ingå i den allmänna och specialpedagogiska
fortbildningen är kunskaper om barns kogniliva, sociala och emotionella
utveckling, barns och ungdomars uppväxtvillkor och hur sociala miljöer påverkar
dessa, hur man tillgodoser barns olika behov samt om hur det är atl växa upp i etl
mångkulturellt samhälle.

Min
bedömning är atl kompletteringsfortbildningen mot denna bakgrund kan förväntas
bidra till den fördjupning av kunskaper och medvetenhet om rasism,
främlingsfientlighet m. m. hos nu verksamma lärare som kommissionen förordar.
Enligt sitt remissyttrande avser SÖ också alt göra insatser för utbildning av
skolledare inom de områden som kommissionen förordar, vilket jag finner mycket
positivt.

SIV
genomför under detta liksom under föregående läsår tillsammans

med länsskolnämnderna konferenser om kulturmöten och kulturmönster i ■'

skolan. Konferensema
vänder sig till skolstyrelser, skolledare och lärare. Initiativ till konferensema
logs av kommissionen och bidrag har getts av regeringen. Konferenserna har
mottagits med stort intresse och bör ses som ett komplement lill
lärarfortbildningen på detta område.

Regeringen har på
kommissionens förslag anvisat särskilda medel till statens institut för
läromedel (SIL) för att granska om läroböckema i religion, historia och
samhällskunskap är rasistiska eller främlingsfienlliga. Rapporten "Rasism
och främlingsfientlighet i 80-lalets läromedel?" kommer alt publiceras
inom kort. Jag har erfarit att granskama inte funnit att läroböckema i dessa
ämnen är rasistiska eller främlingsfienlliga. Granskarna anser dock all del
bör krävas av en lärobok all den inte visar upp och förstärker schablonuppfatlningar
om del främmande och annorlunda och att när frågor om rasism och främlingsfientlighet
behandlas, detta bör ske på ett gmndligl och systematiskt sätt och inte
kortfattat och fragmentariskt.

Kommissionen tog även
initiativ lill en skrift för användning i skolan, "Kulturmöte". Den
publicerades i slutet av år 1989 av SIV i samarbete med SÖ och är en
sammanställning av arbetsmaterial om kuhurmöten, invandrare och flyktingar,
främlingsfientlighet och rasism.

Flera av de projekt som
regeringen på kommissionens förslag lämnat stöd till har resuherat i produkter
som enligt min mening kan lämpa sig för användning i skolan.

Jag
har i dessa frågor samrått med utbildningsministern och statsrådet Persson.

Prop.
1989/90:86

2.6 Folkrörelser

Min
bedömning: Ett framgångsrikt arbete för bättre etniska relationer kan inte
bedrivas utan hjälp av Folkrörelsesverige. Därmed avses många olika slag av
organisationer:, fackliga, ideella och humanitära såväl som religiösa samfund.

Inom ramen för
SIV: s utökade anslag för projektbidrag bör organisationer kunna få
förbättrade möjligheter till bidrag för projekt som syftar till att underlätta
goda relationer mellan olika folkgmp-per i Sverige.

Kommissionens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med min bedömning fömtom del all kommissionen även
föreslår att ett gmndstöd inrättas lill antirasistiska organisationer.

Remissinstanserna:
Har inga avvikande synpunkter.

Skälen för min bedömning: Ålgärder
i syfte ätt motverka etnisk diskriminering bör, som jag tidigare anfört, vara
sådana att de reducerar ojämnheter i makt- och resursfördelningen i samhället,
alt de förbättrar fömtsättningarna för kontakter mellan invandrare och
svenskar och all de bidrar lill ökad kunskap och stärkt självkänsla. En stor
del av folkrörelserna, kyrkoma och de religiösa samfunden omfattar värderingar
och har en inriktning i sin verksamhet som gör dem till ovärderliga medverkande
i

46

detta arbete. Här
inbegrips också svenska kyrkan som bl.a. genom sitt Prop. 1989/90:86
finskspråkiga församlingsarbete gör värdefulla insatser.

1
föreningarna — fackklubbarna, föräldraföreningarna, idroltsklubbar-na m. fl. —
träffas de som är intresserade av just sin förenings verksamhet. När invandrare
blir medlemmar i föreningama eller på annal sätt kommer med i deras verksamhet
lär de och de infödda svenskama på ell naturligt sätt känna varandra och
främlingsskapet dem emellan minskas. Atl i de religiösa samfunden dela en
religiös tro för också lill gemenskap. Kontakterna mellan invandrare och
svenskar underlättas alltså genom deltagande i verksamheten i föreningar och
samfund.

Inflytandet
kan ökas och maktfördelningen i samhället kan påverkas genom all invandrarna i
föreningarna och organisationema blir delaktiga i samhällslivet och medverkar i
den demokratiska processen. Ett sådant dellagande ansluter lill en svensk
tradition, där vägen lill makt och inflytande ofta går genom folkrörelserna.

Invandramas
egna organisationer har blivit en del av Folkrörelsesverige. Genom de egna
organisationerna kan önskemål och förslag som känns viktiga för de egna gmppema
föras fram till samhällets beslutande organ.

Invandrarorganisalionerna
har också stor betydelse för all stärka självkänslan hos sina medlemmar.
Organisationen ger dem möjlighet till trygghet och gemenskap och bidrar därmed
till all förslärka gruppens och de enskilda individernas identitet.

Invandrarorganisalionerna
är över huvud taget vikliga samarbelspart-ners i det invandrarpolitiska arbetet
såväl på riksplanet som i lokala sammanhang. Sedan en längre tid utgår
statsbidrag lill den centrala verksamheten vid invandramas riksorganisationer.
Liksom andra folkrörelser bör invandrarorganisalionerna också i fortsättningen
kunna söka bidrag lill projekt från SIV.

Många
folkrörelser och andra gör redan nu betydande insatser för atl förbättra
förhållandel mellan olika etniska gmpper i Sverige. För begränsade projekt har
de enligt gällande regler möjligheter all söka bidrag från SIV. Dessa
möjligheter bör, somjag tidigare förordat, förslärkas.

Folkbddningsorganisalionerna
har särskilda möjligheter atl bidra till opinionsbildningen i invandrar- och
flyktingfrågor. De elva studieförbunden har en vid geografisk spridning och
representerar en stor del av Förenings- och organisationssverige, då många
organisationer är medlemmar i studieförbunden. Detta gäller även invandrarorganisalionerna.
Studieförbunden har genom hela efterkrigstiden haft hand om väsentliga delar
av undervisningen i svenska för invandrare och de har därigenom stora och
värdefulla kunskaper om olika invandrargmpper i Sverige. Studieförbunden m.
fl. anmälde lill kommissionen all de vill göra en intensifierad och gemensam
satsning under en treårsperiod för att främja goda etniska relationer.
Kommissionen har i sin rapport föreslagit atl de för delta bör tilldelas ett
särskilt anslag.

Jag
är inte beredd att förorda att särskilda medel avsätts för ändamålet,

men även verksamhet inom folkbildningsorganisationerna skall kunna få

stöd från SlV:s anslag för projektbidrag. En fömtsättning för bidrag bör,

enligt min mening, som regel vara att projekten i största möjliga ulsträck- 47

ning bygger på
studieförbundens reguljära verksamhet och de statsbidrag Prop. 1989/90:86
som utgår för sludiecirkelverksamhet.

Några
remissinstanser menar all man särskilt bör satsa på ungdomsorganisationerna i
arbetet atl förbättra goda etniska relationer. Den ungdoms-utredning för
demokrati och jämlikhet som statsrådet Wallström tillsatte hösten 1989 skal!
särskilt uppmärksamma invandramngdomars situation. Utredningen har i uppdrag
att ta fram en heltäckande bild av invandrarungdomars situation i förhållande
till övriga ungdomar. Denna del presenteras senast den 31 juli 1990.

Jag
har vidare av statsrådet Wallström erfarit all hon har för avsikt alt i samråd
med berörda fackdepartemenl försöka få lill stånd särskilda projekt i invandrartäta
bostadsområden. Sådana projekt kan bedrivas av såväl ungdoms- som generationsöverbryggande
organisationer. De skall vara socialt förebyggande med tyngdpunkten på
gemenskap i bostadsområdena och syfta till att motverka isolering och utslagning.
Jag hälsar dessa initiativ med tillfredsställelse och menar all även sådana
projekt i princip bör kunna få stöd genom SlV:s anslag för projektbidrag,
liksom från allmänna arvsfonden.

SIV
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 föreslagit atl en ny
anslagspost inrättas till invandrarsamfundens kulturella och sociala
verksamhet. För invandrarsamfunds religiösa verksamhet samt för läckande av
kostnader för deras lokalbehov utgår statliga bidrag, som kanaliseras via samarbelsnämnden
för stöd lill trossamfund. Under budgetåret 1989/90 disponeras 55,5 milj.kr.
för detta ändamål. Regeringen häri årets budgetproposition föreslagit alt
anslaget för budgetåret 1990/91 räknas upptill 57,7 milj. kr.

Min
uppfattning är all social och kulturell verksamhet utgör ett väsentligt inslag
i flera av invandrarsamfundens arbete. Deras organisatoriska uppbyggnad skiljer
sig dock från invandrarorganisationernas och samfunden är inte berättigade
till organisationsstöd motsvarande det stöd som utgår till invandramas
riksorganisationer. Liksom invandrarorganisalionerna bidrar samfunden till att
öka medlemmamas känsla av trygghet och gemenskap. De förmedlar också kontakt
med övriga delar av det svenska samhället och medverkar därmed lill förståelse
mellan olika gmpper i Sverige. 1 samråd med statsrådet Wallström föreslår jag
därför att bidrag bör kunna utgå även lill invandrarsamfundens kulturella och
sociala verksamhet från SIV:s anslag för projektbidrag. Jag ser därmed inte
något behov av en särskild anslagspost på del sätt som SIV föreslagit.

Det
finns organisationer vars huvudsakliga syfte är att kämpa emot aktuella rasistiska
företeelser. De har haft en stor genomslagskrafl inte minst bland unga
människor och når ungdomar som de traditionella organisationerna kanske aldrig
kommer i kontakt med. Så t. ex. har "Rör inte min kompis"-gmppema med
okonventionella metoder visat sin solidaritet med flyktingar och invandrare. Antirasistiska
gmpper och organisationer har fåll projektbidrag både genom SIV och av
regeringen på förslag av kommissionen.

I
sin rapport föreslår kommissionen att ett gmndstöd införs för organi

sationer som har lill huvudsakligt ändamål all arbeta mol rasism och °

främlingsfientlighet. SIV
instämmer i delta förslag men anser att formerna för detta ytterligare måste
utredas. Jag fömtsätter att de antirasistiska föreningarna även i
fortsättningen skall kunna få projektbidrag inom ramen för de medel som SIV
föreslås disponera. De bör vidare efter vad jag erfarit av statsrådet Wallström
kunna få bidrag från anslag som disponeras av statens ungdomsråd och allmänna
arvsfonden. Jag är därmed inte beredd att nu föreslå något särskilt anslag för
stöd till sådana organisationer eller initiera ytterligare utredning av saken.

Prop.
1989/90:86

2.7 Kultur

Min
bedömning: Projekt inom kulturområdet som syftar till all främja goda etniska
relationer skall stödjas av SIV. Inom ramen för SIV: s utökade anslag för
projektbidrag bör stöd kunna ges ål film, teater, utställningar, litteratur,
konst m.m. Under de första tre budgetåren kanaliseras medel för projekt inom
kulturområdet huvudsakligen via den svenska samordningskommittén för FN:s kulturårtionde.

Kommissionens
överväganden: Överensstämmer med mina. Remissinstanserna: Har inga avvikande
synpunkter.

Skälen
för mina överväganden:

Admänt

Kultur
och konstnärliga uttrycksmedel bör mer aktivt än hillills kunna användas i
arbetet att främja goda etniska relationer. Konstnärer gestaltar människans
villkor. De ger oss speglar med vars hjälp vi kan se oss själva. De kan ge oss
bilder av livet och världen som ger oss en emotionell och djupare förståelse än
faktamaterial. Film, teater, dans roar, retar, provocerar och stimulerar oss.
Människor är beredda att ställa sig i kö för att köpa biljetter lill exempelvis
en pjäs eller film som belyser flyktingars problem eller etniska relationer,
men skulle inte kunna länka sig att skaffa sig en officiell rapport om samma
frågor.

Olika former av stöd lill
invandramas egen kultur utgår genom statens kulturråd. Där ingår bl. a.
utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk, folkbibliotekens
inköp av invandrarlitteratur, bidrag lill teater-, dans- och musikgmpper,
kulturtidskrifter, intemationellt kultumlbyle och bidrag lill kuhurverksamhel i
studieförbunden. SIV har i begränsad omfattning gett bidrag lill kuUurdla
insatser i folkrörelsemas regi. Flera teater- och filmprojekt fick bidrag av
regeringen på kommissionens förslag.

Jag har tidigare
föreslagit all SIV får utökade medel för all kunna ge bidrag till projekt som
syftar till bättre etniska relationer. Projekt där kulturella uttrycksmedel
används för att nå avsedda syften bör kunna få ekonomiskt stöd inom ramen för
denna ordning. Jag använder här begrep-

49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 86

pel
"kultur" i en bred mening. Projekten kan behandla invandrarnas
egen Prop. 1989/90:86

kultur
och kulturella bakgrund liksom insatser av svenska eller invandrade

konstnärer
som led i opinionsbildningen. Sådana projekt kan röra film,

teater,
utställningar, litteratur, dans etc. Bidrag bör också kunna ges lill

seminarier
och utbildning som har lill syfte all utbilda lill och utveckla

attitydförändrande
arbete inom denna sektor. Ett annat syfte kan vara att

närma
svenska och invandrade konstnärer lill varandra.

FN:s
kulturårtionde — det mångkulturella samhällets möjligheter och problem

Förenta
nationerna har beslutat atl perioden 1988 - 1997 skall vara ell kulturårtionde.
Kulturdimensionen i samhällsutvecklingen skall lyftas fram och
kulturidentiteten stärkas.

Regeringen
har uppdragit ål statens kulturråd att i samråd med svenska unescorådel,
styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och stiftelsen Svenska
institutet svara för samordningen av den svenska verksamheten under kullurårtiondet
och därvid la erforderliga initiativ.

De
fyra organen, som tillsammans har bildat en kommitté, här benämnd
Årtiondekommittén, skall årligen lämna en redogörelse för vad som åstadkommils
under det gångna verksamhetsåret. En första sådan gemensam redogörelse lämnades
till regeringen i augusti 1989. Kommittén har i januari 1990 beslutat göra det
mångkulturella samhällets möjligheter och problem lill ell huvudtema för del
svenska deltagandet i kullurårtiondet.

Arbetets
inriktning blir all ge den mångkulturella dimensionen i det svenska samhället
särskild uppmärksamhet. Denna dimension har många former. Den växande svenska
internationaliseringen leder lill möten och kollisioner mellan olika kulturer.
Genom biståndsverksamhet förs vi närmare u-landskulturerna. Sverige har
samtidigt blivit ett invandrarsamhälle med alla de möjligheter, kulturmöten och
problem del erbjuder.

Många
olika verksamheter kommer all kunna knytas till en satsning på temat "det
mångkulturella samhället". Fömtom de organ som ingår i Årtiondekommittén
kommer bl.a. invandrarverket, skolöverstyrelsen, studieförbunden, bibliotek och
museer atl delta i arbetet.

Inom
kulturbislåndets ram är avsikten atl under kuhurårtiondet ge särskilt stöd ål
exempelvis teater, musei- och biblioteksverksamhet, musik och konsthantverk.

Särskilt
bidrag kommer också atl lämnas lill Folkens museum — etnografiska, som under
tre år framåt kommer atl visa utställningar om kultur i ell anlropologiskl perspektiv.
1 samverkan med SÖ, SIV och utbildningsradion planerar SIDA all framställa
läromedel som presenterar Sverige som ett mångkulturellt samhälle.

Kulturrådet
kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor inom ramen för sin
ordinarie bidragsgivning. Det gäller bl.a. stöd till litteratur på invandrar-
och minoritetsspråk, bidrag för inköp av invandrarlitteratur till
folkbibliotek m.m. Vidare fortsätter arbetet med två större projekt som berör
invandrare.

1
en skrivelse lill regeringen i januari 1990 har Årtiondekommittén — ■'

med hänvisning lill det
nära samband som finns mellan de planerade aktiviteterna och de olika ålgärder
som föreslagits av kommissionen — begärt alt medel ställs lill kommitténs
förfogande, utöver de som respektive myndighet redan nu kan disponera inom
ramen för tilldelade anslag. Syftet skulle vara atl kommittén därmed mer
verkningsfullt än annars skulle kunna bedriva sitt arbete kring det huvudtema
som valls. Kommittén föreslår alt medlen — förslagsvis sammanlagt 5 milj. kr —
anslås under tre budgetår med början 1990/91.

Årtiondekommitténs val av
huvudtema är, enligt min mening, klokt och glädjande. Del kommer all ge många
människor i Sverige möjligheter att komma i närmare kontakt med andra kulturer,
både sådana som invandrare i vårt land representerar och andra. Jag noterar
med tillfredsställelse planerna på ell aktivt deltagande från SIV: s sida, i
syfte atl med användande av bl.a. olika kulturyttringar som budbärare öka
människors kunskap om och förståelse för främmande kulturer.

Jag anser att en del av de
niiedel som nu föreslås för projektbidrag bör ställas lill Årtiondekommitléns
förfogande. Jag förordar all, för budgetåret 1990/91, 1,5 milj. kr. av dessa
medel reserveras för olika aktiviteter inom kulturområdet inom ramen för
genomförandel i Sverige av FN: s kuhurår-tionde. Jag förordar också att
motsvarande belopp — under fömtsättning av regeringens och riksdagens
godkännande — avsätts även under budgetåren 1991/92 och 1992/93.

Jag
utgår från all den samling av resurser som man på så sätt åstadkommer kommer
alt ge en ökad kullurkompetens, så alt samhällets stöd kan satsas på projekt
som blir effektiva inslag i opinionsbildningsarbelel. Del är, enligt min
mening, viktigt all verksamheten bedrivs aktivt och uppsökande.

I
syfte att säkra en invandrarpolitisk förankring i samband med medelsfördelningen,
bör Årtiondekommittén tillföras ytterligare invandrarpolitisk kompelens genom atl
SIV blir representerat i kommittén under de aktuella åren.

Jag
har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Prop. 1989/90:86

2.8 Forskning

Min bedömning:
Forskningen på det område som avser etniska relationer, diskriminering på
etnisk grund etc. bör intensifieras. Det bör ske inom ramen för de kraftigt
ökade medel för invandrarforskning, som föreslås i 1990 års
forskningsproposition.

Kommissionens förslag:
Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning i forskningspropositionen
när det t.ex. gäller behovet av ökad kunskap och därav följande krav på ökade
resurser för invandrarforskningen.

Remissinstanserna: De
remissinstanser som kommenterat förslaget har ställt sig bakom kommissionens
bedömningar.

51

Skälen
för min bedömning: I forskningspropositionen redovisar regering- Prop. 1989/90:
86 en sin syn på den förändring i det svenska samhället som har skett i och med
invandringen till Sverige och de krav på ökade kunskaper från forskningen som
detta medför. Vidare utvecklas avsikterna med den organisatoriska förändring
som föreslås i och med inrättandet av del nya socialvetenskapliga forskningarådel.
Här skall därför bara lämnas en sammanfattning av vad som redovisas i
forskningspropositionen när det gäller invandrarforskning.

Den
kraftigt ökade flyktinginvandringen lill Sverige under 1980-lalel och del år
1985 införda kommunala ansvaret för flyklingmottagningen har lett till alt alh
fler svenskar kommit i kontakt med flyktingar. Vi måste alla lära oss all
bemästra den etniska mångfalden.

Del
fortsatta arbetet med all reformera invandrarpolitiken behöver ett ökat stöd
från forskningen. 1 forskningspropositionen föreslås alt väsentligt utökade
resurser skall ställas till förfogande för invandrarforskningen under den
kommande treårsperioden. Som ett led i strävandena att bygga upp en mera
permanent organisation för invandrarforskningen föreslås vidare alt
delegationen för invandrarforskning (DEIFO) läggs ned och att
invandrarforskning i stället förs över lill ett nyinrättat socialvetenskapligt forskningsråd,
där invandrarforskning blir ett särskilt programområde. Både rådet och dess
kansli kommer att tillföras invandrarpolitisk kompetens. För budgetåret
1990/91 föreslås alt invandrarforskningen inom del nyinrättade
socialvetenskapliga forskningsrådet får disponera ca 3,5 milj.kr. Delta innebär
en ökning med 2 milj.kr. För budgetåren 1991/92 och 1992/93 tillförs
ytterligare 1 milj.kr. för varje budgetår.

Inom
denna kraftigt utökade ram för stöd till forskningen bör det, enligt min
mening, ges utrymme för all intensifiera också forskning rörande etniska
relationer, diskriminering och andra hithörande ämnen.

2.9 Anslagsfrågor

Regeringens
förslag om medel för verksamhetsområdena Arbetsmarknadsdepartementet m.m. och
Invandring m.m. i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 12) lämnades
i avvaktan på bl.a. föreliggande förslag om ålgärder mot etnisk diskriminering,
opinionsbildning m. m.

Jag
vill nu återkomma till den frågan och redovisa mina förslag i fråga om medel
under anslagen A 2. Utredningar m. m., E 3. Ålgärder för invandrare och E 7.
Ombudsmannen mol etnisk diskriminering m.m. Meddsberäkningarna under anslaget
Utredningar m.m. avser de medel jag där disponerar för ändamålet
opinionsbildande insatser i flyktingfrågor m. m. och har skett i samråd med
statsrådet Sahlin.

A. Arbetsmarknadsdepartementet m.m.

A 2. Utredningar m.m.

1988/89
Utgift 20693000 Reservation 3439000

1989/90
Anslag 22 506000 52

1990/91
Förslag 18 880000

I
prop. 1989/90 bil. 12 har jag prdiminärt beräknat 19380000 kr. till Prop.
1989/90:86 anslaget Utredningar m. m. Nu beräknarjag medelsbehovet till 18
880000 kr., varav för opinionsbildande insatser i flyktingfrågor m. m. 0,5
milj. kr. Detta innebär en minskning till opinionsbildande insatser med 0,5
milj. kr. jämfört med den tidigare beräkningen.

E. Invandring m.m.

E 3. Åtgärder för invandrare

1988/89
Utgift 13007000 Reservation 165000

1989/90
Anslag 15 596000

1990/91
Förslag 20320000

Från
anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas
riksorganisationer enligt förordningen (1986:487, med senare ändringar) om
statsbidrag till invandramas riksorganisationer saml lill vissa samarbelsorgan
för sådana riksorganisationer.

Bidrag
kan också utgå till avgränsade projekt, till viss publikalionsverk-samhel som
bedrivs av sammanslutningar bland invandrare saml lill åtgärder i opinionspåverkande
syfte.

1
årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 12) finns redovisat förslag om
medelsberäkningar för bidragen lill invandramas riksorganisationer (12 251 000
kr.).

Invandrarverket

SIV
behöver få ökade projektmedel för opinionsbildande insatser. Dessa bör uppgå
till minst 10 milj. kr. årligen.

För
interkulturelll arbete i skolorna beräknar SIV medelsbehovet till 0,6 milj. kr.
Verkets bedömning av kostnaderna för metod- och utvecklingsarbete inom
invandrar- och flyklinggmpperna innebär ett anslagsbehov om 3 milj. kr.

Bidragen
till publikationsstöd behöver räknas upp från 155 000 till 350000 kr., bl. a.
för att möta behoven hos små och nya språkgmpper.

Invandrarverket
föreslår också atl stöd skall kunna utgå till sociala och kulturella
verksamheter som bedrivs av invandrarnas trossamfund. SIV beräknar anslagsbehovet
till 1.5 milj.kr.

Föredragandens
överväganden

Jag
har i del föregående redovisat behovet av insatser för all ekonomiskt

stödja
verksamheter som skall främja goda etniska relationer och mina

överväganden
om vilken inriktning dessa bör få. Jag föreslår att 8069000

kr.
anvisas. Detta innebär en ökning med 4253000 kr. i jämförelse med

innevarande
budgetårs anslag. Projektmedlen kommer därmed all mer än

fördubblas
för all ge plats för en kraftig ambitionshöjning när det gäller

möjligheterna
all stödja projekt i detta syfte. Av anslagsbeloppet bör, som

jag förordat i det
föregående, 1,5 milj.kr. användas lill särskilda insatser i 53

anslutning
till FN: s kullurårtionde.

5
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 86

Jag
har, som nämnts i det föregående, utgått från all verket skall kunna Prop.
1989/90:86 ge utrymme också åt projekt som kan utveckla samverkan med och inom invandrarnas
egna organisationer och åt insatser på ytterligare betydelsefulla områden, t.
ex. för flyktingbam, invandrarkvinnor, projekt med anknytning lill återvandring
och stöd lill social verksamhet inom invandrarnas trossamfund. Del bör ankomma
på regeringen och invandrarverket all dra upp de närmare riktlinjerna för verksamheten.

E 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m. m.

1988/89
Utgift 2283000

1989/90
Anvisat 2 343000

1990/91
Förslag 2998000

Från
anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mol etnisk diskriminering med
kansli samt för nämnden mot etnisk diskriminering.

1989/90

Beräknad ändring 1990/91

Föredraganden

Personal

4

-

Anslag:

Förvaltningskostnader
(därav lönekostnader) Nämnden mot etnisk diskriminen

ing

2 305 eoo —

(1 108000) 38000

+ 655 (+163)

2343000

+655

Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering

DO
föreslår atl ytterligare en juristtjänst inrättas och vissa löneförstärkningar
av befintliga tjänster. Vidare yrkar ombudsmannen på förstärkningar av
förvaltnings- kostnaderna i övrigt för sig och för nämnden mot etnisk
diskriminering. Sammantaget innebär ombudsmannens förslag anslagsökningar med
706000 kr.

Föredragandens
överväganden

Jag
har i det föregående redovisat mina överväganden om DO: s fortsatta

verksamhet. Jag har då också konstaterat att ombudsmannen bör försöka

öka sina möjligheter att ägna krafterna åt sådana ärenden som är principi

ellt vikliga. En väg att gå är atl bättre än nu sprida kunskap om DO: s

uppgifter. Ett annat angeläget ändamål är att ge ökad spridning åt resulta

ten av DO:s prövning i skilda ärenden. Vidare bör DO få ökat utrymme

för all, vid behov, tillfälligt anlita utomstående expertis. Del kan gälla

utredningsinsatser för vilka DO:s kansli inte har kapacitet. Mot bakgrund

härav föreslårjag att ombudsmannen tillförs 400000 kr. som en förstärk

ning av myndighetens informations- och utbildningsverksamhet. 54

Jag har beräknat
kompensationen för pris- och lönefördyringar lill Prop. 1989/90: 86 255000
kr. och bedömer att myndigheten under budgetåret 1990/91 bör undantas från
kravet på rationaliseringsåtgärder. Dessa skulle eljest för DO och nämnden mot
etnisk diskriminering ha inneburit ell besparingskrav på 52 000 kr.

Mitt
förslag till medelsberäkning innebär ett sammanlaget anslag på 2960000 kr. för
ombudsmannen och oförändrat 38000 kr. för nämnden mot etnisk diskriminering.

3 Hemställan

Jag
hemställer all regeringen föreslår riksdagen att

1.
till Utredningar m. m. för
budgetåret 1990/91 anvisa ell reservationsanslag på 18 880000 kr.

2.
till Åtgärder för invandrare
för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 20320000 kr.

3.
till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 2
998000 kr.

Vidare
hemställer jag all regeringen bereder riksdagen tillfölle att

4. ta
del av vad jag anfört i del föregående om behovet av åtgär

der i syfte atl främja goda etniska relationer i Sverige och om den

inriktning som dessa åtgärder bör få.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål hon hemställt om.

55

Sammanfattning av slutbetänkandena Prop-1989/90:86

(SOU 1989:13 och 14) Mångfald mot enfald frän ''a i
kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet

Inledning

I
betänkandet Mångfald mot enfald redovisar kommissionen mot rasism och
främlingsfientlighet erfarenheterna av sitt arbete och sina förslag. 1 ell särskilt
betänkande (SOU 1989:14) redovisas kommissionens förslag rörande lagstiftning
och rättstillämpning. Dessa förslag sammanfattas i betänkandet Mångfald mol
enfald, del 1.

Mot
rasism och främlingsfientlighet

En
folklig mobilisering mol rasism och främlingsfientlighet kräver ett långsiktigt
arbete. Kommissionen har försökt stödja de goda krafterna i den mobiliseringen.
I sitt arbete har kommissionen i stor utsträckning samrått och diskuterat med
organisationer m. m. inom ett brett spektrum. Enligt kommissionen kan en
folklig mobilisering inte skapas "uppifrån", endast inspireras och
stimuleras.

Etniska
motsättningar

Orättvisor,
rädsla och främlingsskap utgör ofta gmnden till problem i mänskliga relationer
— och också i etniska relationer. Främlingsfientlighet och rasism är
företeelser som växer när kontakten mellan människor minskar.

Bland
de olika leoriema om orsaker lill etnisk konflikt och diskriminering
uppehåller sig kommissionen särskilt vid en flerorsaksteori, som innehåller bl.
a. tre gmndelemenl, som på olika sätt kan påverkas:

— Ojämn
makt- och resursfördelning

— Bristande
kontakter mellan etniska gmpper

— Bristande
självkänsla hos individer

Det
aktuella läget

Etl
antal attitydundersökningar visar atl de flesta svenskars attityd till etniska
minoriteter är tolerant. 1 opinionen finns visserligen inslag av stark intolerans
som på senare lid fåll högljudda ullryck. Tendenser lill en sådan utveckling fmns
särskilt i ungdomsgmpperna. Men de positiva krafterna är starka.

Även
om det saknas belägg för att rasismen ökar i Sverige tilltar aktiviteten från extremisliska
organisationer med rasistiska inslag i sin verksamhet.

Vid
sidan av de två brotten olaga diskriminering och hels mot folkgmpp förekommer i
hela landet rasistiskt färgad brottslighet av annal slag.

Den
politiska enigheten mellan de politiska partierna om invandrar- och

flyktingpolitiken är av stort värde. Samtidigt innebär den en stor risk. De 56

som
har kritiska uppfattningar och som inte känner något gensvar från Prop.
1989/90:86 riksdagspartierna kan känna sig lockade av någon av de extremisliska
Bilaga 1 grupper som försöker utnyttja främlingsfientliga stämningar för att
sprida ett populistiskt budskap. Del behövs därför en öppen politisk diskussion
om invandrar- och flyktingfrågorna.

Grundläggande
villkor för goda etniska relationer

En
gmndläggande fömtsättning för goda etniska relationer är att alla kan känna en
social och ekonomisk grundtrygghet. Alla måste ha etl arbete, en bostad och
språkliga möjligheter att knyta kontakter.

Kommissionen
har flera synpunkter på hur invandrare och flyktingar i högre utsträckning
skall kunna komma ut i arbetslivet. Det gäller bl.a. alt förbättra kunskaperna
om innehållet i och värdet av utländsk utbildning.

Bostadsbyggandet
måste hållas uppe på en nivå som moisvarar efterfrågan.

Kommissionen
har också förslag om förbättringar av undervisningen i svenska för invandrare (sfi).

Skolan

Skolan
skall främja solidaritet. Kommissionen föreslår därför att läroplanen för gmndskolan
förtydligas i fråga om ell inlerkuhurdll synsätt i undervisningen. Arbetet mol
rasism och främlingsfientlighet i skolan måste utgå från skolans vardag och
bör inriktas på atl stödja de goda krafter som finns där. Sådana och hithörande
frågor måste lyftas fram ytterligare i undervisningen och i läramtbildingen.

Kommissionen
föreslår vidare all medel skall anvisas för föreningsmedverkan i skolan och atl
servicematerial och praktiska handledningar för lärare bör utarbetas och
spridas samt medel för detta anvisas. Det föreslås också att etniska relationer
ges ökad prioritet i lärarfortbildningen och all särskilda insatser görs i
utbildning och fortbildning av rektorer och studierektorer.

Slutligen
föreslår kommissionen under detta avsnitt att medel anvisas för lokall
utvecklingsarbete om etniska relationer m.m. i skolan och i läramtbildningen saml
atl regionala kontaktnät för skolans arbete med etniska relationer byggs ut lill
all omfatta alla län.

Forskning

Okunskapen
är en av rasismens gmnder. Forskning om etniska relationer, om
flyktingpolitiken, om invandrarna och deras barn, är viktig för att stävja
ryktena och fördomarna.

Resurserna
för invandrarforskning bör därför förstärkas i samband med

1990 års forskningspolitiska riksdagsbeslut. Vidare redovisar kommissio

nen etl antal påbörjade forskningsprojekt samt idéer till ytterligare några. 57

Information och
opinionsbildning Prop. 1989/90:86

Tystnad
kan tolkas som instämmande. Därför måste främlingsfienllighe- tJ"äga
len och rasismen alllid bemötas. Alla i vårt samhälle bär ell ansvar för att
inte tystna.

Enligt
kommissionen måste informaiion och opinionsbildning ses i ell långsiktigt
perspektiv och förankras brett i hela samhället.

Massmedierna
spelar en viktig roll i opinionsbildningen. Del är därför viktigt all de eliska
regler som gäller för press, radio och TV upprällhålles. Journalister behöver
ökad fortbildning om invandrarfrågor.

Folkrörelser
och andra organisationer liksom kommunerna är ockå viktiga när del gäller informaiion
och opinionsbildning.

Anslagsfördelning

Kommissionen
förordar etl kraftigt ökat stöd lill organisationer som bekämpar rasism och
främlingsfientlighet.

Etl
nytt syslem föreslås för fördelning av stöd lill information och opinionsbildning
kring invandrar- och flyktingfrågor och arbete med etniska relationer.
Fördelningen bör göras av invandrarverket i samråd med folkrörelserna.

Ell
grundstöd föreslås för organisationer som har till huvudsakligt ändamål att
arbeta mol rasism och främlingsfientlighet. Folkbildningsorganisationerna bör
tilldelas extra anslag för alt under tre år utveckla verksamheten kring
etniska relationer.

Lagstiftning
och rättstillämpning

Organiserad
rasism skall inte accepteras. Rättssamhället skall skydda individen från
förföljelser och trakasserier. Rasismens organisatörer skall bemötas entydigt
av opinion och lag. Kommissionen lägger därför fram en rad förslag på detta
område.

Sverige
bör förbjuda sammanslutningar, som ägnar sig åt att förfölja personer eller
grupper av personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung.
Deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet bör kriminaliseras.

Straffbestämmelserna
för normalfallet av misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov
stöld och skadegörelse bör skärpas på så sätt all stämpling till brotten
bestraffas.

En
lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör ånyo övervägas.

Möjligheterna
till grupptalan och rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp bör
utredas.

Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) bör utses att pröva klagomål från personer, som
anser sig diskriminerade på grund av ras utan att ha fått upprättelse av
tillgängliga inhemska rättsmedel.

Brotten hets mol folkgrupp
pch olaga diskriminering bör flyttas i brotts

balken från brotten mol allmän ordning (16 kap) till brotten mot frihet och

fred (4 kap) eller ärekränkningsbrotten (5 kap). 58

När det gäller närradion
och dess verksamhet föreslås att den gmpp Prop. 1989/90:86 inom
justitiedepartementet som för närvarande bereder frågan om ökat Bilaga I skydd
för yttrandefriheten bör särskilt allvarligt överväga överträdelser av
gränserna för yttrandefriheten i ett etermedium av närradions typ. Beredningsgruppen
föreslås dessutom få i uppdrag atl pröva lösningar för atl möjliggöra en
snabbare omprövning av sändningsrälten i samband med yttrandefrihetsbroll i
närradion.

Utredningen
om vissa närradiofrågor bör få i uppdrag atl se över reglerna om ansvar för referensbandningen
och möjligheterna att ge Närradions eliska nämnd en starkare ställning.

Kodsystemet
för rättsstatistiken hos polismyndigheterna bör ses över, så all del av den
framgår dels uppgifter om brottsoffrets nationalitet etc, dels en särredovisning
av brotten hels mol folkgrupp och olaga diskriminering.

Inför
framtiden

I
ett avslutande avsnitt resonerar kommissionen kring de svåra frågor som vi
ställs inför genom mötet mellan olika kulturer, religioner och rällslän-kande. Vi
har alla ett ansvar för utvecklingen av de etniska relationerna. Delta gäller
såväl staten, kommunerna, organisationerna som enskilda individer. Det är
viktigt all en debatt förs om dessa frågor; tystnaden är farlig.

59

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1989/90:86

slutbetänkandena (SOU 1989:13 och 14) "a 2

Mångfald mot enfald

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslem (JK),
riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande
rådet (BRÅ), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
socialstyrelsen, konsumentverket/konsumentombudsmannen, universitets- och
högskoleämbetet, skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedelsinformalion
(SIL), forskningsrådsnämnden, humanistisk samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, statens ungdomsråd, arbetsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens invandrarverk (SIV), jämställdhelsombudsmannen, delegationen för
invandrarforskning (DEIFO), diskrimineringsombudsmannen (DO), riksdagens
ombudsmän, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
advokatsamfund. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB), Stiftelsen
Allmänhetens pressombudsman (PO), Sveriges Radio AB, Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, Centmm för invandringsforskning (CEIFO) vid Stockholms
universitet, Närradionämn-den. Folkpartiels kvinnoförbund. Moderata
kvinnoförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets
ungdomsförbund. Svenska röda korset, Sveriges frikyrkoråd. Svenska kyrkans
centralstyrelse, Samarbelsgmppen för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS),
Japanska riksförbundet. Riksförbundet Internationella föreningar för
invandrarkvinnor, Sveriges riksidrotlsförbund, Sveriges närradioförbund.
Hyresgästernas riksförbund, Riksförbundet Hem och skola, Sveriges förenade
studentkårer (SFS), ILO-kommittén, Statistiska centralbyrån.

Dämlöver
har yttranden inkommit från Göran Englund, Simrishamn, Ekumeniska skolddegationen,
Per Engdahl, Malmö, Sveriges invandra-rinslitut och museum. Riksförbundet
Finska föreningar i Sverige, Verdandi, Arbetarnas bildningsförbund (ABF),
Studieförbundet Vuxenskolan, Medborgarrättsrördsen, Frikyrkliga
studieförbundet. Svenska flyktingrådet, Stockholms universitets studentkår,
Hässleholms kommun och Sveriges kyrkliga studieförbund

Riksåklagaren
har bilagl yttranden från regionsåklagarmyndighelen i Gävle och Linköping,
åklagarmyndigheten i Göteborg och Malmö åklagardistrikt samt överåklagaren i
Stockholm.

Rikspolisstyrelsen
harbilagt yttranden från polismyndigheten i Malmö, Växjö, Göteborg, Södertälje,
Umeå och Stockholm samt Föreningen Sveriges polischefer.

Universitets-
och högskoleämbetet har bilagl yttranden från universiteten i Stockholm,
Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå.

Landsorganisationen
i Sverige har bilagl yttrande från LO-förbundens rättsskydd AB.

60

Centralorganisationen
SACO/SR har bilagl yttrande från Sveriges socio- Prop. 1989/90:86

nomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR). Bilaga
2

Allmänt

De
flesta remissinstanser ställer sig bakom kommissionens prinicipidla syn och
dess allmänna bedömingar och analyser. Några efterlyser mera konkreta förslag.
SAF ifrågasätter kommissionens generella teori all rasism och
främlingsfientlighet beror på ojämn makt- och resursfördelning.

Kommissionens
uppfattning, all negativa attityder mol invandrare bör ses som del av ell atlilydkomplex
och alt rasism och främlingsfientlighet inte får behandlas som en separat
fråga, delas av flera remissinstanser. Många lar upp frågan om insliluliondl
diskriminering och några påpekar all rapporten bara perifert berör denna fråga.
Rektorsämbetet vid Uppsala universitet anser del är viktigt att hålla isär
medborgarskap och etnisk gmpplillhörighel. Med medborgarskap följer vissa
rättigheter. All vara utesluten från dessa rättigheter bör rimligen inte
betecknas som etnisk diskriminering.

Några
remissinstanser lar upp frågan om kulturell identitet och menar att samhället
bör arbeta för all stärka denna. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB)
anser dock att kommissionens diskussion om betydelsen av kulturell identitet
är förenklad. Vad är det som säger atl en kulturellt förankrad identitet är
bra och att den underiättar förståelsen för andra? Många gånger är det precis
tvärtom. Dessutom är kulluren aldrig statisk. Människor lever i en ständig
process där förändringar i omgivningen föranleder förändringar i kulluren.

Det
finns ingen automatik i kulturmöten, skriver RIB vidare. Att människor möts
och lär känna varandra kan leda lill ökad förståelse men det kan lika gärna bli
tvärtom.

Samhällsvetenskapliga
institutionen vid universitetet i Linköping har liknande synpunkter och anser i
motsats till kommissionen att kunskap om flyktingar och invandrare automatiskt
leder till att toleransen mot invandrare ökar. Det är inte heller självklart
att ökade kontakter med invandrargmpper leder lill ökad tolerans mot dessa. Det
är många gånger lättare atl vara tolerant på avstånd.

Några
av universitetsinstilutionerna anknyter till kommissionens resonemang kring
valfriheten och det dilemma som detta kan medföra.

Några
remissinstanser lar upp svårigheterna i opinionsbildningsarbetet. Riksförbundet
för invandrarbyråpersonal (RIB) varnar för risken att koncentrera information
och utbildning kring kulturella olikheter mellan människor — till del som
skiljer. I framtiden bör frågor om närhet och likhet och det som förenar ha
lika stor plats och vi bör hellre betona existentiella värden som förenar
människor än begränsa oss till specifikt kulturella värden.

61

6
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 86

Grundläggande villkor for
goda relationer Prop. 1989/90:86

Många
remissinstanser betonar sambandet mellan allmänpolitiska insat- 'bilaga ser
och goda etniska relationer.

I
synnerhet utvecklas behovet av arbete och vikten av att snabbt komma in på
arbetsmarknaden. Flera, särskilt från akademikervärlden, skriver om problemen
för utländska akademiker. SFS menar också alt invandraraka-demiker bör få
tillgång lill kompletterande utbildning och specialinriklade yrkeskurser. Några
betonar vikten av en god introduktion på arbetsmarknaden och all systemet med mentorer/faddrar
för många kan vara en tillgång. Arbetsgivama bör vara generösa när invandrarnas
kunskaper i svenska prövas, anser AMS, och LO anser, att många arbetsgivare
tenderar all ställa onödigt höga krav på kunskaper i svenska.

Invandrares
och flyktingars bostadsproblem behandlas av några remissinstanser. AMS skriver
atl konkurrensen om bosläder kan leda lill all svenska ungdomar som blir ulan
bostad får en negaliv inställning till flyktingar. Centrum för
invandringsforskning (CEIFO) anser att det finns fömtsättningar all del på
bostadsmarknaden uppstår en subtil diskriminering av invandrare och
minoriteter. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB) föreslår att DO får
i uppdrag all utreda i vilken omfattning diskriminering på bostadsmarknaden
förekommer.

Kunskaper
i svenska språket och utbildningen i svenska behandlas av många
remissinstanser. LO, som förordaren lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, anser all en sådan bör reglera den enskilda arbetsgivarens räll all
ensam utan prövning "diskriminera" anställd eller arbetssökande med motivet
all behövliga kunskaper i svenska språket saknas. Filosofiska institutionen vid
Göteborgs universitet anser all forskning behövs för alt mer precist bedöma
vilka språk- och andra kulturkunskaper som faktiskt är nödvändiga för olika
arbetsuppgifter. Institutionen föreslår också att det undersöks i vad mån
bristande språkkunskaper används som diskrimi-neringsinstmment.

SACO
föreslår en mer differienlierad svenskundervisning, fackspråkskurser och ett
svenskt språktest som ligger på en högre nivå än det s. k. rikstestet.

Några
remissinstanser tar upp sambandet mellan flyktingpolitik och rasism och
främlingsfientlighet.

Skola

Flera
remissinstanser instämmer med kommissionen att skolan har en

gmndläggande betydelse i skapandet av goda etniska relationer. SÖ på

pekar att mycket i styrelsens just färdiga handlingsprogram för skolans

intemationalisering sammanfaller med kommissionens synpunkter och

förslag. SÖ delar kommissionens uppfattning att läroplanen för gmndsko

lan måste förtydligas när det gäller interkulturelll synsätt. Också vid kom

mande översyner av läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala

vuxenutbildningen bör de inlerkulturdla aspekterna markeras tydligare.

Vidare anför SÖ all del är viktigt atl det inlerkulturdla synsättet får 62

genomslag
i de allmänna delarna av skolans och vuxenutbildningens styr- Prop.
1989/90:86 dokument. Även andra remissinsslanser tar upp de inlerkulturdla
aspek- Bilaga 2 terna. Göieborgs universitets filosofiska institution menar
alt invandrarnas egen kompelens i större utsträckning bör tas lill vara i
grundskolan.

Kommissionens
förslag om särskilda medel till skolorna för lokall utvecklingsarbete stöds av
SÖ samt några andra remissinstanser.

Behovet
av lämpliga läromedel påpekas av flera remissinstanser.

Lärarutbildningen
behandlas av flera remissinstanser. SÖ menar att den nuvarande
kompletteringsfortbildningen skall kunna bidra lill den fördjupning av
kunskaper och den medvetenhet som kommissionen förordar. SÖ anser inte alt
ytterligare nationella insatser är möjliga. När del gäller skolledare avser SÖ atl
inom ramen för sitt ansvarsområde och tillgängliga resurser göra insatser av
del slag som kommissionen förordar.

Några
remissinstanser betonar också betydelsen av att skolpolitiker, elevvårdspersonal
och barnomsorgspersonal bör få utbildning för all befrämja goda etniska
relationer.

Opinionsbildning
och stöd till folkrörelser m. fl.

Flera
remissinstanser delar kommissionens uppfattning om vikten av folklig
mobilisering och att del opinionsbildande arbetet måste ha ell långsiktigt
perspektiv. Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund
(SSR) menar att långsiktig opinionsbildning skapas av människor med god
uthållighet. Alla har inte det och staten och kommunerna bör därför verka för
att en stark etisk ryggrad formeras i landets kommuner bestående av t. ex. gmpperingar
som tidigare har vana vid all resonera i etiska termer som t.ex. humanitära
organisationer, kyrkor och arbetarrörelser.

Några
remissinstanser vill atl personalgrupper som möter invandrare, t."ex7öllser,
socialvårdspersonal, journalister får mer och bättre utbildning.

Massmediernas
roll behandlas av några remissinstanser. Sveriges Radio AB delar inte
rapportens relativt kritiska omdöme om medierna när det gäller public
service-radion och televisionen. Sveriges Radio AB anser alt belysningen av
invandrar- och minoritelsproblemen har en betydande bredd och vägleds av en
klar och medveten strävan att komma till rätta med rasism och främlingshat.
Detta ansvar kommer till tydligt uttryck i de lagar och avtal som reglerar
verksamheten i Sveriges radio-koncernen och det reflekteras även i den interna policy
som gäller beträffande det praktiska programarbetet.

Många
remissinstanser säger sig vara eniga med kommissionen om Jblkrördsernas stora
betydelse i arbetet för alt skapa goda etniska relationer och välkomnar
kommissionens förslag om ökade resurser.

De
remissinstanser som kommenterar förslaget att SIV skall fördela ell

anslag till folkrörelserna i samråd med etl folkrörelseråd, är positiva till

detta. SIV tillstyrker kommissionens förslag att resurserna kraftigt bör

förslärkas till informations- och opinionsbildning kring invandrar- och

flyktingfrågor och arbetet med etniska relationer. SIV föreslår alt anslaget 63

blir
minst 10 milj. kr. årligen. Enligt SlV:s mening är det också angeläget Prop.
1989/90:86

att
de resurser som finns för opinionsbildande verksamhet inte som hillills
Bilaga 2

skett
splittras upp på för många instanser. Det är naturligt alt SIV mot

bakgrund
av sina arbetsuppgifter här har en central roll. Folkrörelserådet

bör
vara ett rådgivande organ där frågor av principiell karaktär diskuteras

och
där riktlinjer för bidragsgivningen utarbetas.

5/Kbetonar
viklen av flexibilitet i bedömningen av projekt. I beredningen av
ansökningarna är del angeläget all la vara på möjligheterna till samverkan med
andra fackmyndigheter.

Några
instanser tar upp förslaget om särskilt stöd till folkbddningsorganisalionerna
och stödjer detta. SÖ säger bl. a. att folkbildningsorganisalio-nerna i samspel
med de stora folkrörelserna haft avgörande betydelse för all förankra
demokratins principer i befolkningen. SÖ är vidare berett alt i samråd med bl.
a. studieförbunden vidta eller föreslå de ålgärder som kan erfordras för att ytterligare
fördjupa eller effektivisera dessa insatser.

Flera
remissinstanser, bl.a. Samarbetsgruppen för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS),
betonar viklen av samarbetet mellan invandrarorganisalionerna och andra
folkrörelser när det gäller etniska relationer.

Svenska
kyrkans centralstyrelse betonar kyrkans och invandrarnas trossamfunds
betydelse bl.a. i förståelsen av del pluralistiska samhället och anser all
slödel lill utveckling av invandrargruppers organisalionsliv också bör omfatta
religiöst förankrade projekt. Frikyrkliga studieförbundet uppmärksammar i sitt
yttrande betydelsen av invandrarkyrkorna.

Några
remissinstanser menar all man särskilt bör satsa på ungdomsorganisationerna i
arbetet att förbättra etniska relationer.

Frikyrkliga
studieförbundet anser all folkhögskolorna bör få ökat stöd i sitt arbete för atl
integrera flyktingar.

Ett
hell nytt förslag i rapporten är att införa ett grundslöd JÖr organisationer
som har tid huvudsakligt ändamål alt arbeta mot rasism och främlingsfientlighet.
SIVär positivt till förslaget men menar atl formerna för ett sådant stöd
ytterligare måste utredas.

Några
universitetsinstitulioner tar upp kulturfrågor.

Linjenämnden
för skådespelar- och musikdramatiska linjen, kansliet för konst och humaniora
vid Göteborgs universitet vill lyfta fram den betydelse som ett livaktigt
allmänt kullurliv kan ha för all hos svenskar i gemen öka förståelsen för och
insikten i allmänmänskliga värden och därmed öka toleransen och kontaktvillighelen
gentemot invandrare.

Linjenämnden
för bild- och formutbildningar vid samma institution framhåller att kunskap om
andra länders kultur, konst, konsthantverk och arkitektur är en mycket
betydelsefull och grundläggande källa till förståelse för olika kulturer.

Musikhögskolan
vid samma universitet menar all musik har den speciella egenskapen all den
både kan uttrycka och kommunicera etnisk identitet.

Den pedagogiska och
psykologiska institutionen vid universitetet i Linkö

ping framhåller i sitt remissyttrande att det är viktigt att tillvarata alla de

positiva möjligheter som möten mellan kulturer kan innebära och alt man

genom sådana möten kan få perspektiv på den självklarhet med vilken 64

man
betraktar sina egna beteenden som nästan tillhörande människans Prop.
1989/90:86

natur. Bilaga 2

Forskning

Kommissionen
har föreslagit att resursema för invandrarforskning bör förstärkas i samband
med 1990 års forskningspoliliska beslut. Förstärkningen bör avse såväl
basresurserna vid universiteten som de resurser för sektorsforskning som står lill
delegationens för invandrarforskning (DEIFO) förfogande. Kommissionen pekar i
sammanhanget vidare på särskilt angelägna områden för forskning och på
betydelsen av att DEIFO får ökade resurser över en längre lid. Dessutom
framhåller kommissionen atl kunskapsuppbyggnaden bör ha en långsiktig
inriktning och att forskningsresultaten kontinuerligt måste återföras lill
avnämare av olika slag.

Kommissionens
förslag har överlag bemötts positivt. Det råder bland dem som kommenterat dessa
frågor en bred enighet om all resurserna för forskning på området behöver
förstärkas med en inriktning på långsiktig kunskapsuppbyggnad. Flera av
remissinstanserna pekar på all invandrarforskning emellertid måste sättas in i
ett vidare sammanhang än det som är strikt inriktat på ett studium av
invandrare och deras situation. Forskningen bör sålunda fokusera inte bara på
"ren invandrarforskning" utan på ett vidare studium av människor
(både invandrare och andra) och deras möten med varandra, men också på
förhållandet mellan människorna i vårt land och den offentliga förvaltningen.

Dessa
synpunkter delas av CEIFO.

Ett
antal remissinstanser pekar på områden där det enligt deras mening vore av
särskild betydelse med ökad kunskap genom forskning. Det gäller t. ex.
främlingsfientlighet, invandrarbarns och -ungdomars situation, "internationell
undervisning", invandrarakademikers ställning på den svenska
arbetsmarknaden och frågan om i vilken grad utländska medborgare begår
respektive utsätts för brott.

CEIFO
och SIOS framhåller alt forskningen också bör utgå från invandrarnas och
minoriteternas erfarenheter och särskilda perspektiv.

Alt information om resultaten av genomförd forskning måste spridas till
samhället, inklusive beslutsfattarna, påpekas bl.a. av statsvetenskapliga
institutionen vid Stockholms universitet, SÖ, Svenska Jlyktingrådei och Frikyrkliga
studieförbundet.

1
ett utförligt yttrande över kommissionens belänkanden berör institutionen för
filosofi vid Göieborgs universitet bl.a. forskningsfrågor. Institutionen
argumenterar för att ökade resurser ställs till invandrarforskningens
förfogande. Utgångspunkten aren bedömning att invandringen till Sverige och
därav följande kulturkontakter mellan svenskar och andra grupper sannolikt
kommer all öka. Det gäller därför alt ta tillvara den kompetens inom
universiteten som idag finns uppbyggd.

65

Lagstiftning
och rättstillämpning Prop. 1989/90:86

Förbud
mot rasistiska organisationer öiiaga /

Kommissionen
föreslår att Sverige bör förbjuda sammanslutningar, som ägnar sig åt att
förfölja personer eller grupper av personer av viss ras, med viss hudförg eller
visst etniskt ursprung. Vidare föreslår kommissionen att dellagande i sådana
sammanslutningars verksamhet kriminaliseras.

Bland
de remissinstanser som har kommenterat denna fråga är en knapp majoritet
positiv lill förslaget. Allmänt kan sägas, att många instanser med juridisk
fackkunskap tillstyrker förslaget med hänvisning lill alt Sverige har
ratificerat FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.
Många organisationer med folkrörelseanknytning har avstyrkt förslagen med hänvisning
lill förenings- och yttrandefriheten.

Följande remissinstanser har tillstyrkt — hell eller i huvudsak —
eller har ingen erinran mol förslaget: Domstolsverket, RPS, BRÅ. Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Malmö tingsrätt, SIV. DO. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet. TCO, Sveriges Advokatsamfund, RIB, Svenska röda korset, Samarbelsnämnden
JÖr statsbidrag till trossamfund, Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna
samfundens råd, SIOS, Japanska riksförbundet, RiksJÖrbundel Hem och skola.
Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Verdandi. Svenska fiyklingrådei.
Hässleholms kommun, juridiska fakulteten vid Lunds universitet och juridiska fakultetsslyrelsen
vid Uppsala universitet.

I
del gemensamma yttrandet från Samarbelsnämnden för statsbidrag tid trossamfund,
Sveriges frikyrkoråd och De fria kristna samfundens råd redovisas dock att en
inte närmare identifierad minoritet motsätter sig ett förbud mot organiserad
rasism, främst med hänvisning lill föreningsfriheten. Med i huvudsak samma
motivering har en minoritet reserverat sig mot majoriteternas uppfattning i
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Följande remissinstanser har avstyrkt eller uttryckt tveksamhet inför förslaget:
JK, RÅ, Slutens ungdomsråd. JO. SAF. PO, Sveriges Radio AB. juridiska fakulletsnämnden
vid Stockholms universitet, Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata
kvinnoförbundet, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund. Folkpartiels
ungdomsförbund. Hyresgästernas riksförbund. Arbetarnas bildningsförbund.
Studieförbundet Vuxenskolan, Medborgarrätts-rörelsen, Frikyrkliga
studieförbundet, Stockholms universitets studentkår, Sveriges kyrkliga
studieförbund och handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

LO
har förklarat att slutligt ställningstagande till frågan om lagstiftning bör
göras först efler viss ytterligare utredning om effekterna på föreningsfrihetens
område av etl organisalionsförbud.

Flera
av dem som stöder ett förbud mot rasistiska sammanslutningar gör så helt eller
i huvudsak med uttrycklig hänvisning lill att Sverige har ratificerat FN: s
rasdiskrimineringskonvention.

I
många fall förenas denna inställning med uppfattningen att en förbuds

lagstiftning är nödvändig på grund av konventionen men att den i prakti

ken är svårtillämplig och ineffektiv. ,,

Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet delar uppfattningen alt ras- Prop.
1989/90:86 diskrimineringskonventionen innebär en skyldighet för Sverige att
införa Bilaga 2 ett lagstadgat förbud mot rasistiska organisationer.

Flera
remissinstanser, som tillstyrker ett förbud, motiverar detta med att etl förbud
vore en viktig markering från statsmakternas sida av att man inte tolererar
rasism. Ell förbud måste emellertid, framhålls del, kompletteras med andra
åtgärder, bl. a. information och opinionsbildning, för atl kampen mol rasism
och främlingsfientligheler på lång sikt skall bli framgångsrik.

I
likhet med några andra lill förbudet positiva remissinstanser resonerar SIV
kring frågan om ell förbud kan sägas innebära en kränkning av
föreningsfriheten. SIV menar dock atl det här är fråga om en intressekonflikt
men ingen kollision.

Enligt
SAF följer av konventionen ingen ovillkorlig skyldighet all lagstifta mot rasistiska
organisationer. I sitt yttrande utvecklar SAF närmare sina argument härför,
varvid man bl. a. utförligt redovisar omständighetema kring konventionens
tillkomst.

SAF
framhåller också att konventionen enligt internationella rättsvelen-skapliga
kommentarer kräver lagstiftning endast om detta är påkallat av omständigheterna.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar för sin del, atl syftet med
konventionen är uppfyllt genom "den lagstiftning som redan finns,
eventuellt kompletterad på vissa andra, av kommissionen föreslagna sätt".
Denna uppfattning delas av flera remissinstanser.

Ell antal remissinstanser som har avstyrkt förslaget har gjort del, i
vart fall delvis, med hänvisning lill förenings- och yttrandefriheten. Det
gäller t. ex. statens ungdomsråd, Sveriges Radio AB, Folkpartiels
kvinnoförbund. Moderata kvinnoförbundet. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund. Hyresgästernas riksförbund, ABF,
Medborgarrättsrörelsen och Frikyrkliga studieförbundet.

Medborgarrättsrördsen
ifrågasätter om del över huvud taget finns ett behov av en förbudslagsliflning
på området. Inga utredningar visar att rasistiska eller främlingsfientliga
organisationer existerar i Sverige.

RA
pekar på atl ett förbud mol rasistiska organisationer i praktiken skulle bli
myckel svårt att upprätthålla. Stora resurser skulle få sältas in i
utredningarna, som dessutom lorde kräva ålgärder som är svåra att förena med
allmänna principer om åsiktsfrihet och restriktivitet när det gäller åsiktsregistrering.
Ändå skulle, bedömer RÅ, finnas stora möjligheter för organisationer alt i
praktiken undgå förbudet genom att t. ex. ändra stadgar.

Lagstiftning
mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Kommissionen
har föreslagit att en lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet ånyo
bör övervägas.

Av
de remissinstanser som har kommenterat denna fråga har del över

vägande flertalet antingen tillstyrkt att lagstiftning övervägs eller förklarat

sig ej ha någon erinran häremot. Del gäller JK, Domstolsverket. Svea 67

hovrätt, Malmö
tingsrätt, Stockholms tingsrätt, arbetsdomstolen, arbets- Prop. 1989/90:86
marknadsstyrelsen, SIV, Svenska kommunförbundet, SACO/SR, juridiska Bilaga 2 fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Landstingsförbundet, LO, Sveriges advokatsamfund. Svenska röda korset. Svenska
kyrkans centralstyrelse, Samarbelsnämnden för statsbidrag lid trossamfund,
Sveriges frikyrkoråd. De fria kristna samfundens råd, SIOS, Japanska
riksförbundet. Riksförbundet Hem och skola. Riksförbundet finska föreningar i
Sverige, Svenska flyktingrådet och Hässleholms kommun.

SAF
avstyrker för sin del lagstiftning på området. Föreningen menar inledningsvis,
all del saknas behov av sådana regler.

SAF
redovisar därefter de negativa konsekvenser som man ser förenade med den
föreslagna lagstiftningen, bl. a. när det gäller invandrarnas möjligheter lill
anställning och befordran samt för relationerna på arbetsplatsen.

Kriminalisering
av stämpling till viss brott

Kommissionen
har föreslagit en skärpning av strafibestämmdsema för normalfallet av
misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld och
skadegörelsebrotten på så sätt att stämpling lill brotten bestraffas.

Flertalet
remissinstanser som har kommenterat förslaget tillstyrker del eller har ingen
erinran mot del. Del gäller statens ungdomsråd, Sveriges advokatsamfund.
Folkpartiets ungdomsförbund. Svenska röda korset. SIOS, Japanska riksförbundet.
Riksförbundet Hem och skola, Verdandi, Frikyrkliga studieförbundet, Hässleholms
kommun och handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 1 allmänhet motiveras
inte ställningstagandet närmare.

De flesta rättsvårdande instanser avstyrker förslaget eller uttrycker
tveksamhet, antingen av sakliga skäl eller på grund av all man menar atl
frågan är otillräckligt utredd. Denna inställning har JK, RÄ, överåklagaren i Stockholm,
överåklagaren i Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Gävle, domstolsverket. RPS.
Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt och juridiska fakulletsnämnden vid
Uppsala universitet.

Grupptalan
och skadestånd

Kommissionen
föreslår att möjligheten till grupptalan och rätt lill skadestånd vid brottet
hets mot folkgrupp utreds.

Bara
ett mindre antal remissinstanser har kommenterat denna punkt. De flesta av
dessa tillstyrker eller förklarar sig utan närmare kommentarer ej ha någon
erinran mot att förslaget utreds ytterligare. Detta gäller RPS. regionåklagaren
i Gävle. Svea hovrätt, Stockholms lingrätt, Malmö tingsrätt, juridiska Jåkultetsnämnden
vid Stockholms universitet, juridiska fakultetsslyrelsen vid Uppsala
universitet, Sveriges advokatsamfund, Folkpartiels ungdomsförbund. Svenska
röda korset. SIOS och Verdandi.

RPS
pekar dock på att förslagels genomförande är förenat med en rad 68

svåriösta problem av bl.a.
processuell natur. Sveriges Radio AB framför Prop. 1989/90:86

liknande synpunkter. Bilaga 2

RÅ
vill för sin del avstyrka förslaget. Även JK uttrycker tveksamhet till förslaget.

DO
som klagoinstans i vissa fall av ifrågasatt rasdiskriminering

Kommissionen
föreslår all DO utses alt som särskilt organ pröva klagomål från personer, som
anser sig diskriminerade på gmnd av ras utan att ha fåll upprättelse av
tillgängliga inhemska rättsmedel.

Denna
punkt har kommenterats av bara ell mindre antal remissinstanser. De allra
flesta av dessa tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran, dock utan
all närmare utveckla sina skäl härför.

Ny
placering i brottsbalken av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering

Kommissionen
föreslår all brotten hels mol folkgmpp och olaga diskriminering flyttas från
brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning lill dess kapitel om frihet
och fred eller ärekränkningsbrotten.

Ett fåtal remissinstanser har kommenterat denna fråga. Flertalet har tillstyrkt
förslaget eller förklarat sig inte ha någon erinran mot det. Delta gäller
Stockholms tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. SIOS.
Verdandi och handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

RPS.
Malmö tingsrätt och juridiska fakultelsstyrdsen vid Uppsala universitet pekar
på föngdsestraffkommilléns förslag atl ell särskilt kapitel om folkmord skall
inarbetas i brottsbalken. Ell sådant kapitel skulle också kunna innehålla
brotten olaga diskriminering och hels mol folkgmpp.

RPS
menar för sin del, all en flyttning av de aktuella bestämmelserna på sin höjd
har marginella fördelar.

Närradion
och dess verksamhet

Kommissionens
förslag på detta område innebär bl.a. all den beredningsgmpp inom
justitiedepartementet som utreder frågan om ökat skydd för yttrandefriheten
särskilt allvarligt bör överväga överträdelser av gränsema för yttrandefriheten
i närradion. Kommissionen föreslår en snabbare handläggning av yttrande- och
tryckfrihetsmålen i domstolarna och en motsvarighet lill
tryckfrihetsförordningens regler om beslag och konfiskering på pressens
område. Vidare föreslår kommissionen atl utredningen om vissa närradiofrågor
får i uppdrag att se över reglema dels om ansvar för referensband, dels om
närradions etniska nämnds ställning.

Också
kommissionens förslag angående närradion har berörts av bara ell begränsat
antal remissinstanser. Kommentarema är dessutom i de flesta fallen mycket
kortfattade. De instanser som har berört dessa frågor har så gott som enhälligt
varit positiva lill de framförda förslagen.

Detta
gäller i huvudsak JK, RPS, Svea hovrätt, TCO, Sveriges social- 69

demokratiska
kvinnoförbund. Svenska röda korset, SIOS, Sveriges narra- Prop. 1989/90: 86

dioförbund och Verdandi. Bilaga 2

Sveriges
närradioförbund framhåller dessutom atl förbundels stämma nyligen bifallit en
motion om att Närradions etniska nämnd skall kunna var stramare i sin bedömning
för all medverka lill ett ökat förtroende för närradion. För egen del har Närradioförbundet
för avsikt atl i normal-stadgar för närradioföreningar införa alt medlemmar vid
brott mol de etniska reglerna kan uteslutas.

Stockholms
tingsrätt kommenterar förslaget om snabbare handläggning av yttrande- och
tryckfrihetsmålen i domstolarna med att sådana mål redan idag skall handläggas
med skyndsamhel. Det faktum alt det finns många andra mål av förturskaraktär
gör dock att väntetiderna ändå är långa.

JO
ställer sig tveksam till tanken alt tillerkänna en privat inrättning — dessutom
verkande inom en organisation lill vilken inte samtliga berörda närradioföreningar
är anslutna — en befogenhet att med lagstiftnigens stöd utkräva ell
referensband.

Juridiska
fakulletsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker för sin del förslagen att
begränsa yttrandefriheten i närradiosändningar. Att genom ytterligare
lagstiftning inskränka förenings- och yttrandefriheten ser fakultetsnämnden som
något myckel allvarligt.

Förbättrad
statistik rörande rasistisk brottslighet

Kommissionen
har föreslagit, atl kodsystemet för rältsstatistiken hos polismyndigheterna
bör ses över. Rättsstatistiken innehåller för närvarande ingen särskild kod för
exempelvis offrets nationalitet eller etniska urspmng. Detta innebär all det
inte finns statistik över i vad mån "allmän" brottslighet har begåtts
av rasistiska eller främlingsfientliga skäl. Det sker för närvarande ingen särredovisning
av brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering.

Bara
ell fåtal remissinstanser har uttryckligen kommenterat förslaget.

BRA stöder
förslaget i dess helhet.

SCB
uttalar sig positivt om förslaget i vad det avser en särredovisning av brotten
hets mot folkgmpp och olaga diskriminering. Man förklarar att man kommer atl i
samband med planerade överläggningar med rikspolisstyrelsen aktualisera ett
införande av egna koder för de aktuella brotten.

Däremoi
ställer sig SCB tveksamt till förslaget atl generellt införa tillägg i
kodsystemet, eftersom det torde vara mycket svårt alt redan vid anmäl-ningslillföllel
med någon större säkerhet kunna fastställa om ell brott begåtts av rasistiska
eller främlingsfientliga skäl.

Kriminologiska
institutionen vid Stockholms universitet delar denna uppfattning.

70

Sammanfattning av DO-utredningens utvärdering Pp.
1989/90:86

(SOU 1989:57) DO och nämnden mot etnisk '

diskriminering — de tre första åren

Bakgrund

För
att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av
samhällslivet inrättades den 1 juli 1986 en ny myndighet, ombudsmannen mol
etnisk diskriminering (DO). Som stöd ål ombudsmannen inrättades samtidigt en
nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheterna reglerades genom lagen
(1986:442) mol etnisk diskriminering.

Ombudsmannens
verksamhetsområde skulle omfatta hela samhällslivet med.undantag för
privatlivet. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas etnisk diskriminering i
arbetslivet. Ombudsmannens uppgift blev att dels i individuella fall ge råd,
dels på ett generellt plan bl. a. genom överläggningar och information arbeta
för att gällande rättsregler på området iakttas och för atl kartlägga behovet
av ytterligare åtgärder mol etnisk diskriminering. På arbetslivets område gavs
ombudsmannen befogenheter all vid vile förelägga arbetsgivare att komma lill
överläggningar med och lämna upplysningar till ombudsmannen.

Nämnden
gavs tre uppgifter: all pröva besvär över vite som ombudsmannen förelagt, ge
ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor samt hos regeringen föreslå
författningsändringar eller andra åtgärder som är ägnade att motverka etnisk
diskriminering.

DO-myndigheten
gavs från början tre befattningshavare: DO, en juristhandläggare och en
assistent. Arbetsstyrkan har under perioden utökats med en. Nämnden består av
tre ledamöter, av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som
domare.

Syftet
med utredningen — metod för genomförandet

Redan
i samband med tillskapandet av de nya myndighetema bedömdes en utvärdering böra
göras efter ca tre år. Enligt direktiven för utredningen skall förändringar av
verksamhetens inriktning, dess organisation eller av gällande regler kunna
föreslås, om utvärderingen påvisar behov därav. Utvärderingen skall utgöra
underlag för riksdagens beslut om den fortsatta verksamheten fr.o.m. budgetåret
1990/91.

Av
de ca 2000 ärenden som registrerats hos DO under treårsperioden har 250
avslutade ärenden under perioden 1987 — 30 juni 1989 valts ut stickprovsvis för
granskning. Därutöver har samtliga under treårsperioden avslutade ärenden
avseende påstådd etnisk diskriminering i arbetslivet (198) gåtts igenom.
Medarbetarna hos DO har intervjuats, liksom nämndens ledamöter och
sekreterare. Samråd har hållits med företrädare för ett tjugofemtal myndigheter
och organisationer.

71

Kartläggning
av DO: s verksamhet Prop. 1989/90:86

Enskilda
ärenden Bilaga 3

Av
det totala antalet registrerade ärenden hos DO har i runt tal 1 300, dvs. två
tredjedelar, anhängiggjorts utifrån av enskilda. Den största ärendegruppen
utgörs av påstådd etnisk diskriminering på arbetsmarknaden (212). Härnäst
följer gruppen Allmän diskriminering mol svenskar (183) och Övrig olaga
diskriminering (151).

Den
resterande tredjedelen ärenden innefattar ärenden angående intern administration,
DO:s publikationer, inbjudningar om DO:s medverkan i olika sammanhang samt DO:s
inliativärenden m. m.

Mellan
300 och 400 telefonsamtal per månad från enskilda som önskar råd i olika
angelägenheter har lagits emot av DO-myndigheten.

Generella
åtgärder

DO
har under perioden medverkat som föredragshållare, föreläsare och utbildare vid
ell 150-lal arrangemang årligen.

Under
perioden har DO givit ul fyra tryckta publikationer och 15 slencilerade
meddelandeblad.

DO
har tagit emot ell betydande antal utländska studiebesökare och medverkat i
internationella sammanhang.

DO
har under liden oktober 1987 — februari 1989 varit ordförande i en expertgrupp
inom kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet (A 1987:05).

DO
har haft åtskilliga kontakter med massmedierna.

Verksamheten
hos nämnden mot diskriminering

Nämnden
har under de tre verksamhetsåren hållit fem, tre resp. sex sammanträden.
Sammanträdena har som regd hållils i DO:s lokaler där DO och hans medarbetare
har varit närvarande och löpande informerat nämnden om sin verksamhet.
Uppkommande frågor har diskuterats informellt. Några råd i skriftlig form har
inte lämnats. Nämnden har inte föreslagit regeringen några
författningsändringar. Nämnden har inte heller prövat några överklagade beslut
av DO om vitesföreläggande. Ingel sådant beslut har meddelats under perioden.

Slutsatser

Utvärderingen
ger vid handen atl DO-myndigheten har kommit all upp

fattas som ett värdefullt inslag i svenskt samhällsliv som bör finnas kvar.

Utvärderingen ger också vid handen alt DO redan med de arbetsinstru

ment som lagen mot etnisk diskriminering anvisar och de arbetsmetoder

som myndigheten hittills har använt kan åstadkomma goda resultat både i

enskilda ärenden och i den opinionsbildande verksamheten. Några behov

av förändringar vad gäller lagen eller arbetsmetoderna påvisas inte utom 72

såvitt
avser en koncentration av insatserna till några områden i taget och Prop.
1989/90:86 en något mer standardiserad och delegerad handläggning av sådana enskil-
Bilaga 3 da ärenden som inte tillhör DO:s verksamhetsområde.

Däremot
konstateras alt särskilt verksamheten med de enskilda ärendena och
telefonrådgivningen har kommit atl få en sådan omfattning att det får anses
nödvändigt all snarast ge myndigheten en förstärkning på handläggarsidan med
minst en person. Det framhålls som angeläget att DO tillförs lämpliga och
tillräckliga resurser för sin informationsverksamhet. En befallning som
ställföreträdande DO anses böra inrättas.

Utvärderingen
i sig anses inte ha bekräftat behovet av ett lagreglerat förbud mol etnisk
diskriminering i arbetslivet.

Den
korta verksamhetstid som utvärderingen har avsett anses motivera en ny
utvärdering, förslagsvis efter ytteriigare fem år.

Övervägande
skäl anses tala för alt inte nu avveckla nämnden eller förändra dess uppgifter
eller sammansättning. I en framtid bedöms dock nämnden kunna avvaras som
självständig myndighet.

Förslag

1.
Verksamheten hos ombudsmannen
mot etnisk diskriminering bör fortsätta. Delsamma gäller åtminstone tills
vidare nämnden mol etnisk diskriminering. Någon ändring av lagen mol etnisk diskriminering
eller andra lagändringar är inte påkallade.

2.
DO-myndigheten bör tillföras
åtminstone en handläggare med huvudsaklig inriktning på de enskilda ärendena.
Särskilda resurser bör ställas till förfogande för DO:s externa informaiion. En
befattning som ställföreträdande DO bör tillskapas. Detta medför ett behov av
ändring i ombudsmannens instmktion.

3.
DO:s och nämndens verksamhet
bör utvärderas igen efter ytteriigare ca fem år.

Kostnader

Förslaget
att förslärka DO-myndighetens personalresurser beräknas medföra ett ökat
årligt medelsbehov av ungeför 400000 kr. avseende löner m.m. Kostnaden bedöms
kunna läckas genom en omfördelning inom anslaget E. Invandring under tionde
huvudtiteln.

73

Innehåll Prop. 1989/90:86

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari 1990 . 2

1
Inledning.......................................................... ... 3

2
Överväganden och förslag .................................. ... 4

2.1 Allmänna
överväganden 4

2.1.1
Bakgrund ............................................. ... 4

2.1.2
Ett konfliktfritt samhälle?......................... ... 5

2.1.3
Invandrarpolitikens
valfrihetsmål................ ... 6

2.1.4
Några begrepp....................................... ... 8

2.1.5
I rätt riktning?....................................... ... 9

2.1.6
Orsakerna till etniska
konflikter.................. .. 11

2.1.7
En internationell utblick .......................... .. 13

2.1.8
Generell välfördspolitik eller
riktade åtgärder .. 15

2.1.9
Bostad, arbete och svenska..................... .. 16

2.1.10
Alla harett ansvar ................................ .. 16

2.1.11
Särskilda ålgärder från
samhällets sida...... .. 18

2.2 Lagstiftningssfrågor
19

2.2.1
Förbud mot rasistiska
organisationer ......... .. 19

2.2.2
Etnisk diskriminering i
arbetslivet............... .. 26

2.2.3
Kriminalisering av stämpling till
vissa brott . .. 31

2.2.4
Grupptalan och skadestånd...................... .. 32

2.2.5
DO som klagoinstans i vissa
fall av ifrågasatt rasdiskriminering 32

2.2.6
Ny placering i brottsbalken av
brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering .. 33

2.2.7
Närradion och dess verksamhet................. .. 34

2.2.8
Förbättrad statistik rörande rasistisk
brottslighet

2.3
Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) — verksamhe tens framtida inriktning 35

2.4
Opinionsbildning och
projektstöd .................... .. 40

2.5
Skola ......................................................... .. 43

2.6
Folkrörelser ................................................. .. 46

2.7
Kultur......................................................... .. 49

2.8
Forskning.................................................... .. 51

2.9
Anslagsfrågor............................................... .. 52

3
Hemställan....................................................... .. 55

4
Beslut .......................................................... .. 55

Bilaga
1 Sammanfattningav slutbetänkandena (SOU 1989:13 och 14) Mångfald mot
enfald från kommissionen mol rasism

och
främlingsfientlighet............................ .. 56

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden över slutbetänkan dena (SOU 1989:13
och 14) Mångfald mot enfald från

kommissionen
mot rasism och främlingsfientlighet 60

Bilaga
3 Sammanfattning av DO och nämnden mot etnisk dis krimi nering - de tre
första åren (SOU 1989:57) från

DO-utredningen..................................... .. 71

Norstedts Trycl<eri, Stockholm 1990 74