Prop. 1989/90:88

Regeringens proposition 1989/90:88

om vissa näringspolitiska frågor

Prop.

1989/90:88

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagils upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 8 mars 1990 för de åtgärder och de ändamål som framgår
av föredragandenas hemställan.

På
regeringens vägnar Odd Engström

Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
anslutning till årets budgetproposition redovisades vissa förändringar avseende
regeringens arbetsformer. Dessa innebär bl.a. bildandel av en särskild statsrådsgrupp
för samordning av näringspolitiska frågor. Arbetet inom näringspolitiken kommer
atl inriktas på all utveckla en långsiktig och sammanhållen strategi för att
främja näringslivets utveckling och den ekonomiska tillväxten. Flera olika
områden såsom kommunikationsväsendet, energiförsörjningar, utbildningsfrågor
och den ökande internationaliseringen är därvid av intresse.

Föreliggande
proposition är ett första steg i detta arbete. 1 propositionen redovisas
näringspolitikens inriktning på medellång sikt. Vidare redovisas de områden som
är särskilt angelägna att beakta vid utformningen av en näringspolitik för ökad
tillväxt.

Emellertid
redovisas också vissa konkreta förslag till åtgärder och förändringar. Detta
gäller i första hand frågor som varit föremål för tidigare utredningar och där
det inte finns anledning att avvakta med förslag.

Småföretagsutveckling

I
propositiotien betonas småföretagens stora betydelse för förnyelse och tillväxt
liksom för dynamiken i näringslivet. Politiken föreslås bli inriktad på att
stödja nyföretagande och minska hinder för småföretagens expansion. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas de teknikbaserade företagen och underleverantörerna.

De regionala
utvecklingsfondernas målgrupp föreslås bli utvidgad till att Prop.
1989/90:1 omfatta i princip alla småföretag. Staten föreslås i fortsättningen
få tillsätta hälften av antalet ledamöter i fondernas styrelser.

Nya
regionala riskkapitalbolag föreslås för att förbättra småföretagens försörjning
med eget kapital. Utvecklingsfonderna, Småföretagsfonden och Norrlandsfonden
blir ägare. Privat delägande eftersträvas. Småföretagsfonden föreslås få en
miljard kr. från AP-fondsmedd under fem år.

1
propositionen dras riktlinjer upp för bl. a. utvecklingsfondernas arbete med

— kompentensutveckling
i småföretagsseklom,

— nyetableringsinsatser,

— främjande
av underleverantörer,

— teknikspridning,

— designstöd
samt

— miljöfrågor
för småföretagen.

Teknisk utveckling och förnyelse

Ett
särskilt treårigt program för verkstadsteknisk utvecklingsverksamhet påbörjas
1990/91.

STU:s
inriktning koncentreras mot tillämpad teknisk forskning och teknisk utveckling
och profileras ytterligare mot små och medelstora företag. Ökade satsningar
föreslås för produktutveckling.

I
propositionen framhålls all det är en angelägen uppgift för Industrifonden att
stödja teknikupphandlings- och underleverantörsprojekt samt EUREKA-samarbete.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas nyetablerade teknikbaserade förelag och
småföretag med kvalificerade utvecklingsprojekt. Fonden avseratt närmare
studera möjligheterna till ett ökat samarbete med banker för att utveckla sitt
redan etablerade stöd genom garantier.

Det
statliga stödet till standardisering föreslås reformeras och öka. Inom
SlS-Standardiseringskommissionen föreslås ett konsumentråd och ett arbetsmiljöråd
bli inrättade.

Lagen
om kontroll genom teknisk provning och om mätning kompletteras med ett
bemyndigande för statens mät- och provstyrelse (MPR) alt även kunna ackreditera
certifieringsorgan. Bidraget till riksmätplatserna som fördelas av MPR föreslås
öka.

Verksamheten
vid statens provningsanstalt (SP) föreslås fortsätta enligt de riktlinjer som
lagts fast för treårsperioden 1989/90-1991/92. SP föreslås öka sina insatser
när det gäller FoU-verksamheten och medverkan i det internationella samarbetet
särskilt inom Europa.

Internationalisering

I
propositionen redovisas omfattningen och utvecklingen av näringslivets
investeringar i utlandet och utländska investeringar i Sverige. Det föreslås
att samrådet med de svenska internationellt verksamma storföretagen
intensifieras beträffande frågor som rör internationalisering. I propositionen
slås fast att den svenska lagstiftningen om kontroll av utländska

företagsförvärv i ljuset
av stundande förhandlingar om ett brett EES- Prop. 1989/90:88 samarbete
måste anpassas lill inlemationdll vedertagna principer. Del anges också all de
fackliga organisationernas möjlighet till informaiion och förhandling i samband
med företagsförvärv måste öka. Förslag till lagstiftning i dessa frågor läggs
dock inte fram nu.

Statliga företag

1
propositionen lämnas en redovisning för situationen i den statsägda
företagssektorn. Det finns nu fömtsättningar för och behov av en mer aktiv
statlig ägarpolilik i syfte all främja den ekonomiska tillväxten i vårt land.
Förslag lämnas om all statens aktier i bl. a. de sju större hel- eller delägda
industrikoncernerna överförs lill ell särskik förvallningsbolag. Härigenom
skapas fömtsättningar för ett effektivt statligt ägarengagemang i de enskilda
bolagens utveckling och för medverkan i eventuell samverkan och strukturering
över företagsgränsema. Vidare föreslås att det nya för-valtningsbolagel skall
ges möjligheter att öka sin handlingsfrihet genom alt ta upp lån mol
konvertibla skuldebrev.

Förslag
läggs också fram om en övergång lill aktiebolagsform för affärsverket FFV. 1
bolagsform kommer FFV att arbeta på samma villkor som sina konkurrenter och
därigenom läggs en god gmnd för en positiv utveckling av koncernen.

Kommunikationer

I
propositionen slås fast all infrastmktur är en viktig faktor för en
tillväxt-inriktad politik och för näringslivels utveckling. Utöver förslag till
anslag vad gäller väghållning och järnvägen för nästa budgetår redovisas de
problem och resursbehov som finns vad gäller vägar, jämvägar och
kollek-tivtrafikanläggningar. En infrastmkturfond föreslås för investeringar i
järnvägar och kollektivtrafik. Slutligen lämnas vissa förslag avseende
finansieringen på lång sikt av infrastmkturen.

Anslagsfrågor

Förslag
läggs fram rörande en rad anslag inför budgetåret il990/91. Del gäller främst
områdena Småföretagsutveckling och Teknisk forskning och utveckling. Nya anslag
föreslås för intemationellt samarbete på företagsområdet. Vidare föreslås
anslag inom kommunikationssektorn.

Av följande tablå framgår
vilka anslag för budgetåret 1990/91 som föreslås i propositionen samt - i
förekommande fall - föreslagna anslagsramar för treårsperioden 1990/91-1992/93
eller ramar för kalenderåret 1991 (1000-lalkr.):

Prop.
1989/90:88

Industridepartementet

1990/91

Ram 19

A5 Internationellt
samarbete

på
företagsområdet

6000

—

Bl Statens
industriverk:

förvaltningskostnader

65
957

_

B2 Statens
industriverk:

utredningsverksamhet

5
250

_

B4 Ålgärder för alt
främja

industridesign

5000
.

15 000

B7
Småföretagsutveckling

215300

645900

C4 Åtgärder för atl
främja

utländska
investeringar

i
Sverige

1500

5000

E5 Infriande av
pensionsgaranli

för
FFV AB

1000

E6 Värdepappersskatt
vid för-

säljning
av vissa aktier

ägda
av staten

400000

—

F3 Bidrag till
Stiftelsen

Sveriges
tekniskt-velenskapliga

attaché-verksamhet

30700

—

F8 Statens
provningsanstak:

Uppdragsverksamhet

1

—

F9 Bidrag till statens

provningsanstak

41
135

—

FIO Statens mät- och
prov-

styrelse:
Myndighets-

verksamhet

1

—

F11 Statens mät- och
prov-

styrelse:
Bidrag lill riks-

mälplatsverksamhel

8000

—

F14 Bidrag till
Standardiserings-

kommissionen

32
278

_

F22 Industriell
utveckling m. m.

inom
verkstadsteknikområdet

50000

150000

•1992/93

Kommunikationsdepartementet 1990/91
Ram kalenderåret 1991 Prop. 1989/90:88

Bl.
Vägverket: Ämbetsverksuppgifter

m.m. 11484

B2. Drift och underhåll
av statliga

vägar' 5 859900

B3.
Byggande av riksvägar 1512000

B4.
Byggande av länstrafikanlägg

ningar 1041800

B5. Bidrag till drift och
underhåll av

statskommunvägar 595000

B6. Bidrag till drift och
byggnader av

enskilda
vägar 482000

B7.
Vägverket: Särskilda bärighets-

höjande åtgärder' 669 900

D1.
Drift oeh vidmakthållande av stat

liga järnvägar 2 784000 2 895000

D2. Nyinvesteringar i
stomjärnvägar 864000

D3.
Ersättningtill bankverket förvissa 189000 kapitalkostnader

D4.
Särskilda nyinvesteringar i stom- 68000 järnvägar

Ll.
Infrastmkturfond för transport

sektorn 5000000

' Tidigare Drift av statliga vägar

Tidigare
Bidrag till drift av kommunala vägar och gator

■*
Tidigare Littera B9.

Propositionens
lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
allmänna pensionsfonden.

Härigenom
föreskrivs atl punkt 7 övergångsbestämmelserna till lagen (1983:1092) med
reglemente för allmänna pensionsfonden skall ha följande lydelse.

Prop.
1989/90:88

Nuvarande lydelse

7.'
Summan av de medel som enligt 27 § andra stycket första meningen får
överföras till en lönla-garfondslyrdses förvakning skall för åren 1984 och 1987
minskas med ell belopp om 20 miljoner kronor vardera året. Riksförsäkringsverket
skall efter beslut av regeringen överföra sammanlagt 200 miljoner kronor lill
en av regeringen inrättad småföretagsfond.

Föreslagen
lydelse

1.
Summan av de medel som enligt 27 § andra stycket första meningen får
överföras lill en lönla-garfondsstyrdses förvaltning skall för åren 1984 och
1987 minskas med 20 miljoner kronor vardera året ochför år 1990 med 200 miljoner
kronor. Riksförsäkringsverket skall efler beslut av regeringen överföra dels
sammanlagt 200 miljoner kronor till en av regeringen inrättad småföretagsfond
dels för åren 1990 tdl och med 1994 sammanlagt en miljard kronor, fördelade
med 200 miljoner kronor vardera år till samma fond.

Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1990.

'Senaste lydelse 1987:547.

2. Förslag till Prop. 1989/90:88

Lag om ändring i lagen (1989:164) om kontroll genom
teknisk provning och om mätning.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1989:164) om kontroll genom

teknisk
provning och om mätning rff/i-att nuvarande 15 —28 §§ skall betecknas 18 — 31
§§, dels atl i 12 och 13 §§ saml i nya 18, 19 och 22 §§ orden "statens
mäl-

och provråd" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "statens mät- och

provstyrelse"
i motsvarande form, dels att de nya 21, 24 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 15—17§§, samt

närmast före nya 15 § en
ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Ackreditering
a v certifieringsorgan

15 §

Certifieringsorgan kan få bekräj-telse på sin kompetens och tillförlitlighet
vid certifiering av produkter, kvalitetssystem eller personal (ackreditering).

Ackreditering får också avse organ som utför besiktning eller liknande
kontroll (kontrollorgan). Vad som i lagen sägs om certifieringsorgan tillämpas
även på kontrollorgan.

Statens mät- och provslyrdse meddelar beslut om ackreditering och
föreskriver de villkor som skad gädaför verksamheten.

16 §

Ackreditering meddelas för viss tid eller tills vidare.

Statens mät- och provstyrelse kan återkalla ackredileringen om
certifi-eringsorganel inte längre uppfyller fordringarna för ackreditering
eller i något väsendigt avseende bryter • mot de villkor som gäller för verksamheten.

17 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om ackreditering av certifieringsorgan.

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1989/90:88

Ackrediterade laboratorier
skall betala avgift till statens mät- och provråd för att läcka kostnaderna
för ackredileringen och tillsynen.

Ackrediterade laboratorier
och certifieringsorgan skall betala avgift lill statens mät- och provslyrdse
för att täcka kostnaderna för ackredileringen och tillsynen.

Statens mät och provråds
beslut i ackrediteringsärenden enligt 12 och 13§§ och tillsynsärenden enligt 16
§ får överklagas hos kammarrätten.

Statens mät- och
provstyrelses beslut i ackrediteringsärenden enligt 12—13, 75 och 16 §§ och
tillsynsärenden enligt 19 § får överklagas hos kammarrätten.

Betämmelserna
i 23 —25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur beslut överklagas skall
tillämpas också i fråga om beslut enligt 10 § av bolag eller annan juridisk
person.

25 §

Återkallar statens mät-
och provråd en ackreditering enligt 13 § andra stycket får rådet besluta alt
återkallelsen skall gälla med omedelbar verkan.

Återkallar statens mät-
och provstyrelse en ackreditering enligt 13 § andra stycket eller 16 § andra
stycket får styrelsen besluta alt återkallelsen skall gälla med omedelbar verkan.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1990.

11

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990 Prop.
1989/90:88

Närvarande:
statsråden Engström, ordförande, och Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson,
Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande:
statsråden Molin och G. Andersson

Proposition om vissa näringspolitiska frågor

Statsrådet
Molin anför:

En samlad näringspolitik för ökad tillväxt Utgångspunkt

Den
svenska samhällsutvecklingen har under efterkrigstiden präglats av en
framgångsrik välfärdspolitik byggd på full sysselsättning, social trygghet och
rättvis fördelning. Medborgarnas välfärd har hela tiden varit ett överordnat
mål för den socialdemokratiska politiken och det yttersta syftet med
regeringens insatser inom olika områden.

Detta
var också den självklara utgångspunkten vid regeringsskiftet år 1982, då det
långsiktiga tryggandel av den allmänna välfärden saltes i förgrunden genom en
politik som syftade till full sysselsättning och ett ökat sparande för
ekonomisk balans och framtidsbyggande. En summering av den tredje vägens
politik visar på en otvetydig framgång inom vikliga områden.

Genom
den tredje vägens politik har den svenska industrin kunnat dra nytta av en
förbättrad världskonjunktur. Det har genom en konsekvent politik varit möjligt
att successivt minska del statliga budgetunderskottet samtidigt som
arbetslösheten kunnat hållas på en historiskt sett, och i internationell jämförelse,
myckel låg nivå. Som en följd därav har Sverige i dessa avseenden ell gott
utgångsläge inför 90-lalet.

De
ekonomiska problem som vi i dag slår inför är i flera avseenden av en annan
karaktär än de som var vägledande för politikens utformning år 1982. Då var
arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i dag, industriproduktionen snarast
minskade och statens budgetunderskott uppgick till 90miljarder kronor. Då var
inte heller insikten om miljöproblemens allvar tillräckliga. I dag är
arbetslösheten rekordlåg, industriproduktionen härunder lång tid ökat och
statens budget är i balans. Dagens problem har till betydande del sitt ursprung
i en historiskt sett myckel långvarig högkonjunktur med påfallande tendenser
lill överhettning.

Dessa
olikheter betyder emellertid inte alt problemen är mindre allvarli

ga. Vi har i dag en pris- och löneslegringslakl som inte långsiktigt är 12

förenlig med
samhällsekonomisk balans. Även om skillnaden minskat Prop. 1989/90:88 under
del senaste året är den svenska inflationen fortsalt hög i förhållande lill
våra konkurrentländer. De svenska företagens prisökningar har medfört
förlorade marknadsandelar både på export- och hemmamarknaden.

Samtidigt
är sparandel i den svenska ekonomin otillräckligt. Förbättringen av den
offentliga sektoms ekonomi har inte kunnat uppväga en försämring av den privata
sekloms sparande, vilket medfört ell betydande underskott i bytesbalansen. För
atl förtroendet för den svenska ekonomin skall kunna bibehållas är det
nödvändigt all sparandel ökar och all vi därigenom kan uppnå balans i våra
utrikes betalningar.

Om
inte dessa problem får sin lösning finns en risk all de ekonomiska
fömtsättningarna snabbi försämras. Del är därför nödvändigt all med kraft och
inom alla relevanta områden utforma politiken för all motverka en sådan
utveckling. 1 det arbetet krävs insatser av såväl kortsiktig som långsiktig
natur.

Behovet av ökad tillväxt

En
viktig förklaring lill problemen i den svenska ekonomin är alt den ekonomiska
tillväxten inte varit tillräckligt hög för att både sanera ekonomin och öka
utrymmet för reformer öch privat konsumtion.

För
att klara den utmaning vi nu slår inför — all utveckla välfärden med bibehållen
balans i ekonomin — krävs därför en snabbare ekonomisk tillväxt. Genom ekonomisk
tillväxt skapas utrymme, inte bara för ökad privat konsumtion, ulan också för
den offentliga sektorns verksamhet och ordentliga satsningar på en bättre
miljö.

Den
ekonomiska tillväxten är visserligen inget mål i sig, men en stark ekonomi är i
flera avseenden avgörande för en tryggad välfärd. Detta visades inte minsl av
utvecklingen under 1970-talels senare del, då sjunkande investeringar och
neddragningar av produktionen medförde en ökad utlandsskuld, sjunkande
reallöner och en dramatisk försämring av det stalsfinansiella läget.

En
stark ekonomi baserad på ekonomisk tillväxt är också nödvändig för att Sverige
skall kunna bibehålla ett betydande mått av nationell handlingsfrihet. En
stabil ekonomisk utveckling innebär att vi på viktiga samhällsområden har
möjlighet att med god framförhållning välja de lösningar som främjar
övergripande politiska mål vad avser exempelvis sysselsättning och regional
balans.

Del
är de enskilda människornas arbete som är grunden för den ekono

miska tillväxten och för möjligheterna alt utveckla välfärden. Människor

nas vilja till arbete är därför nationens viktigaste tillgång. Med denna

utgångspunki har den socialdemokratiska politiken alltid byggt på princi

pen all den tillväxt som skapas skall fördelas rättvist. Tillväxten får heller

inte komma lill stånd på ett sätt som ger upphov till orättvisor och ökade

klyftor i samhället. Det innebär bl. a. att sparande och kapitalbildning måste

ske på sådana villkor alt kravet på en rättvis fördelning uppnås. Tillväxten

förutsätter samverkan mellan olika parter i samhället och en rättvis fördel- 13

ning av resultatet är
också nödvändig för alt alla skall känna delaktighet och Prop. 1989/90:88
ansvar för utvecklingen.

Den
ekonomiska tillväxten får inte komma lill stånd på bekostnad av andra mer
övergripande mål för samhällsutvecklingen såsom förbättrad miljö och
livskvalitet. Målet är inte atl under alla förhållanden maximera den ekonomiska
tillväxten. När det gäller att sätta gränser för olika verksamheter måste
hänsyn las till människor och miljö. För att långsiktigt klara full
sysselsättning, förbättrad standard och social trygghet krävs det både en stark
ekonomi och en god livsmiljö.

Motsättningama
mellan dessa mål skall emellertid inte överdrivas. Tillväxten är i regel en
fömtsättning för alt nå de välfärdsmål som satts upp inom olika områden. Ett
ökat ekonomiskt utrymme gör del lättare all exempelvis införa ny teknik som
minskar energiförbmkningen och en negaliv miljöpåverkan. Del gör del också
möjligt att bedriva en politik som minskar de regionala obalansema och stöder
utsatta gmpper. Kritiken mot en hög ekonomisk tillväxt som ell mål kan således
tolkas som en kriiik mol ett alltför snävt sätt atl mäta tillväxten. Regeringen
avser att inom kort tillsätta en utredning om hur miljöaspeklema bättre skall
kunna komma till uttryck i nationalräkenskaperna. Detta bidrar lill ett bättre
beslutsunderlag när del gäller atl ge miljön en ökad vikt i ekonomiska
beräkningar och bedömningar.

Näringspolitikens roll

Ekonomins
funktionssätt och näringslivels utveckling är beroende av en rad olika beslut
som fallas av enskilda aktörer. Näringspolitikens uppgift är inte atl ersätta
de initiativ som las av individer och förelag. Den primära uppgiften är i
stället alt genom olika insatser aktivt främja /brw/-sätlningarna för
näringslivets förnyelse och den tillväxt som krävs för all trygga och utveckla
välfärden.

Detta
sker främst genom ansvaret för en väl fungerande infrastmktur och att den
omgivning förelagen har all verka i präglas av klara regler som ger möjlighet
till god framförhållning och flexibilitet. 1 vissa fall finns det emellertid
skäl för samhället att la ansvar även för mindre generella insatser. För att
dessa vid varje givet tillfälle skall bli så verkningsfulla som möjligt måste
utrymme finnas för atl anpassa åtgärderna lill de problem som är specifika för
en viss gmpp av företag eller en bransch. Det kan gälla exempelvis riktade
utbildnings- och finansieringsinsatser.

Ekonomins
olika delar kan inte betraktas som inbördes oberoende. Om fömtsättningarna för
verksamheten inom en sektor förändras får del i regel effekter även inom andra
områden. Näringspolitiken kan därför inte avgränsas lill insatser som är direkt
riktade till förelag. Arbetet med atl stärka och utveckla svenskt näringsliv
måste ses i ell bredare perspektiv, där insatser inom skilda områden och på
olika nivåer samverkar för att skapa gynnsamma förhållanden.

I
anslutning till årets budgetproposition redovisades vissa förändringar

avseende regeringens arbetsformer, vilket bl.a. innebar att en särskild

slalsrådsgmpp bildades för samordning av de näringspolitiska frågorna. 14

Gruppens
arbete kommer inledningsvis att inriktas på utformningen av en Prop. 1989/90:1
långsiktig och sammanhållen strategi för att främja näringslivets utveckling
och den ekonomiska tillväxten. Detta kommer bl.a. att innebära en analys av de
förändringar som på olika sätt kan tänkas påverka ekonomins funktionssätt under
1990-lalel och en fortlöpande utvärdering av olika näringspolitiska insatser.
Flera olika områden såsom kommunikationsväsendet, energiförsörjningen,
utbildningsfrågor och den ökade internationaliseringen är därvid av intresse.
Detta innebär alt olika typer av insatser kan aktualiseras vid sidan av de som
vanligen ansetts förknippade med näringspolitiska initiativ i en snävare
mening. Bland annat måste höga krav ställas på tillväxtens kvalitet och
innehåll. Arbetet måste även innefatta en öppen dialog med företag, myndigheter
och anställda.

De
förslag som nu läggs fram är ett första steg i detta arbete. I det följande
redovisas först näringspolitikens inriktning pä medellång sikt och därefter de
områden som kan anses särskilt angelägna alt beakta vid politikens utformning.
Min avsikt är all under 1990 och 1991, med dessa riktlinjer som utgångspunkt,
återkomma med ytterligare förslag ägnade att främja fömtsättningarna för en
ökad tillväxt.

I
föreliggande proposition redovisas emellertid också vissa konkreta förslag till
åtgärder och förändringar. Det gäller i första hand frågor som varit föremål
för tidigare utredningar och där det inte finns anledning alt avvakta med
förslag.

Näringspolitiska riktlinjer Politikens allmänna inriktning

Den
potentiella BNP-tillväxlen bestäms av hur tillgången på arbetskraft förändras
och av produktivitetsutvecklingen. Enkelt uttryckt innebär det alt vårt
välstånd ytterst är avhängigt hur myckel vi får ut av de resurser vi sätter in
i olika typer av produktion. En produktivitetsökning kan utnyttjas på olika
sätt. Den gör del möjligt att producera mer med en given arbetsinsats, men kan
även utnyttjas för all producera lika mycket med en mindre arbetsinsats.
Förändringar i produktiviteten påverkar därför, på ett omedelbart sätt, vår
handlingsfrihet i en rad avseenden, exempelvis förutsättningarna för reallöneökningar
och en förkortning av arbetstidens längd.

Den
låga tillväxttakten i svensk ekonomi är i betydande utsträckning betingad av
att produktivitetsutvecklingen under senare år vant alltför svag.
Näringspolitiken måste därför i ökad utsträckning inriktas på åtgärder som
stimulerar ett ökat utbyte av insatta resurser i befintliga verksamheter. Det
sker bl. a. genom insatser som påverkar faktorer relaterade till tekniska och
organisatoriska lösningar saml arbetskraftens yrkesskicklighet.

Eftersom produktivitetsutvecklingen
skiljer sig ål mellan olika förelag

och sektorer, bestäms tillväxten / ekonomin som helhet inte bara av pro

duktivitetsutvecklingen i enskilda företag och sektorer utan också av hur

den relativa storleken på dessa förändras. Därför måste en samlad närings

politik för ökad tillväxt även omfatta ålgärder som främjar rörhghet och 15

flexibilitet.
Denna typ av insatser är dessutom viktig för att påverka utbudet Prop.
1989/90:88 av arbetskraft, vilket varierar med dels den demografiska
utvecklingen i form av födelsetal, åldersstmktur, migration m.m., dels
lagstiftning och avtal vad avser arbetstidens längd, sjukfrånvaro samt
människors val mellan arbete och frilid.

Regeringen
har givit en särskild delegation i uppdrag all studera produktivitetsfrågorna.
Delegationen skall kartlägga förhållandena samt föreslå åtgärder som leder till
förbättringar.

Områden
av särskild betydelse

Utvecklingen
såväl inom landet som i vår omvärld innebär att fömtsättningarna för
företagens verksamhet ständigt förändras. Näringslivet ställs hela tiden inför
nya krav, vilket innebär all näringspolitiken fortlöpande måste anpassas lill
de nya villkor som gäller. En långsiktig näringspolitisk strategi måste la sin
utgångspunkt i de områden som är av övergripande betydelse för näringslivels
framtida möjligheter och där insatser från samhällets sida aktivt kan bidra
till en positiv utveckling. Parallellt med aktiva insatser inom viktiga områden
krävs en fördjupad analys av framtida krav och en ständig utvärdering av
möjliga framkomstvägar.

Internationaliseringen

Sverige
är en relativt liten och gentemot omvärlden öppen ekonomi. Vid
näringspolitikens utformning är det därför nödvändigt att beakta de förändringar
som sker på internationell nivå. Vi har under de senaste åren upplevt en ökad
grad av internationalisering, vilken tydligt markeras av de västeuropeiska
ländernas intensifierade strävan all förverkliga en enhetlig marknad. Sverige
deltar aktivt i detta arbete, bl. a. genom de förhandlingar som nu förs mellan
EFTA och EG i syfte att etablera ell europeiskt ekonomiskt samarbetsområde,
EES. När del gäller Östeuropa lorde utsikterna till snabba ekonomiska framsteg
vara begränsade, vilket inte hindrar att den omdaning som där sker på ett
påtagligt sätt kan påverka fömtsättningarna för svenskt näringsliv. Ett
viktigt led i Östeuropas ekonomiska förnyelse är uppbyggnaden av en modern
infrastmktur och industri. Svenska förelag ligger mycket långt framme inom
dessa områden, vilket borde öppna betydande möjligheter för avsättning av
svenska industriprodukter.

Sverige
har mycket all vinna på öppna och goda relationer med omvärlden. Möjligheterna
all genom frihet i handelsutbytet utnyttja en internationell arbetsfördelning
har alllid varit av stor betydelse för välfärdsutvecklingen i vårt land och
del finns inga skäl alt ändra vår i gmnden positiva inställning till
internationaliseringen.

Under
senare år har såväl svenska företags investeringar i utlandet som

utländska företags investeringar i Sverige ökat i omfattning. En utveckling

som i många fall är ett uttryck för en fortgående intemationell stmktur

omvandling. 1 takt med den ökade intemalionaliseringen skärps också kra

ven på näringspolitiken och inom samtliga områden av betydelse för nä- 16

ringslivels
utveckling och den ekonomiska tillväxten måste hänsyn i dag las Prop.
1989/90:88 till en ökad rörlighet över nalionsgränsema. Del är därför
nödvändigt alt gemensamma ansträngningar görs inom landet för alt utveckla och
rätt använda Sveriges konkurrensfördelar inom olika områden.

En
viktig del i regeringens strategi för all möta en ökad internationalisering
och upprätthåha Sveriges ställning som ledande industrination är ell aktivt
deltagande i del intemationella samarbetet. Sveriges medverkan i integrationsarbetet
mellan EFTA och EG, liksom pågående GATT-för-handlingar, är vikliga led i en
sådan process. Sverige måste på ett tidigt stadium och på olika nivåer delta
vid utformningen av intemationella normer och regler på olika områden. Det
gäller dels all våra inlemationdll verksamma förelag garanteras likabehandling
i ullandel, dels frågor som rör utformningen av exempelvis statliga
stödåtgärder, regler för offentlig upphandling, konkurrensregler,
miljölagstiftning och arbetsrätt. Del handlar även om skattelagstiftningen
liksom människors möjligheter all arbeta och studera i andra länder. I detta
arbete är del emellertid inte möjligt all dra nytta av inlemalionaliseringens
alla fördelar och samtidigt välja bort alla nackdelar.

En
ökad öppenhet gentemot omvärlden innebär en rad nya möjligheter men är
samtidigt en utmaning. För många förelag ökar konkurrensen, vilket ställer höga
krav på effektivitet och fömydseförmåga. Regeringens strategi kan därför inte
begränsas lill ell aktivt svenskt dellagande i del intemationella samarbetet.
Den måste även bygga på sådana insatser som mer direkt främjar den industriella
utvecklingen inom landet. De svenska förelagen måste bl. a. ges möjlighet all
delta i de europeiska forskningsprojekten på samma villkor som förelagen inom
EG. Genom informations- och utbildningsinsatser måste stimulans ges ål de
mindre och medelstora förelag som inte själva har de resurser som krävs för alt
fullt utnyttja de möjligheter som följer med utvecklingen. Som exempel på
insatser kan nämnas ulveck-lingsfondemas informationsverksamhet och de
förhandlingar som för närvarande förs om EFTA-ländemas medverkan i EG:s
småföretagsprogram.

1
syfte all främja fömtsättningama för näringslivels utveckling inom landet och
stärka förelagens anknytning lill Sverige lägger regeringen stor vikt vid en
fortlöpande och öppen dialog med förelagen och de fackliga organisationema.
Sådana möjligheter ges inom ramen för bl. a. det näringspolitiska rådet.
Rådets arbetsformer och inriktningar bör övervägas så att det i högre grad än
idag kan utgöra ett ändamålsenligt fomm för konkreta diskussioner kring frågor
som rör näringslivet.

1
en allt mer inlemationaliserad värld ställs svenska förelag hela tiden inför
nya utmaningar. I takt med förändringama ställs också nya krav på politikens
inriktning vilket bl. a. får effekter på näringspolitikens utformning. En
viktig del av slalsrådsgmppens arbete blir alt analysera inlemalionaliseringens
betydelse i olika avseenden och mol denna bakgmnd utforma en ändamålsenlig
nationell strategi för all främja näringslivels utveckling och
konkurrenskraft.

17

2 Riksdagen 1989/90. 1 .saml Nr 88

Avreglering Prop. 1989/90:88

Olika
typer av regler som påverkar den ekonomiska aktiviteten är ofta nödvändiga, men
måste hela liden anpassas så all de främjar ekonomins funktionssätt. De får
inte försämra möjlighetema att ta lill vara de effektivitetsvinster som kan
göras genom en ständig prövning och omfördelning av ekonomins resurser.
Utgångspunkten måste vara att skapa klara och enhetliga regler saml all
förelagen vid föreslående ändringar ges rimliga möjligheter lill
framförhållning och anpassning.

Under
senare år har en rad åtgärder vidtagits för all skapa mer ändamålsenliga
regler. 1 syfte atl stärka konkurrensen har avregleringar skett på
kredilmarknaden liksom inom transportområdet och vad avser telekommunikationer.
Mot samma bakgmnd har beslut också fattats om alt avskaffa
importrestriktionerna på textil- och konfeklionsområdet. På jordbmksområdet
väntas en inhemsk avreglering leda lill dämpade priser. En proposition om en
reformering av jordbmkspolitiken kommer att lämnas under våren 1990. Regeringen
har också tillsatt en utredning med uppgift alt se över hur konkurrenspolitiken
ytterligare kan stärkas. Utredningen skall överväga ändringar i gällande
konkurrenslagstiftning och föreslå ålgärder som minskar omfattningen av
offentliga regleringar av näringslivet.

Skallereformen
innebär all beskattningen blir neutral och likformig. Detta bör leda lill en
mer effektiv resursanvändning och att fömtsättningarna för tillväxt
förbättras. Reformeringen av företagsbeskattningen medför all företagen i sin
verksamhet kommer ägna mindre uppmärksamhet åt olika skattehänsyn och mer se
lill företagens produktivitet och lönsamhet.

I
slutet av år 1983 lillkaUade regeringen en särskild arbetsgmpp, den s. k.
normgmppen, för atl gå igenom sådana regler som onödigtvis fördyrar
näringslivels verksamhet. Normgmppens uppdrag var lidbegränsat och har i stor
utsträckning byggt på kontaktverksamhet och arbete med attitydförändringar.
Genom beslut förra året inordnades normgruppens verksamhet i
industridepartementels ordinarie organisation, där frågoma ges fortsatt hög
prioritet. Avsikten är bl. a. att regelförändringar som föreslås framledes
skall prövas från utgångspunkten hur de påverkar fömtsättningarna för de för
framliden så betydelsefulla småföretagen.

Arbetet
med all se över olika slag av nationella och internationella regelsystem utgör
ett viktigt led i arbetet med att underlätta en effektiv resursanvändning.
Statsrådsgmppen för näringslivsfrågor har därför anledning all nära följa
utvecklingen och överväga nya initiativ inom området.

Energi

Den
pågående omställningen av energisystemet har som syfte att landels behov av
energi varaktigt skall kunna tillgodoses på ett sätt som är förenligt med
samhällsekonomiska, sociala och miljöpolitiska mål.

För
en betydande del av den svenska industrin är god tillgång på elenergi en viktig
fömtsättning för konkurrenskraften. De elintensiva branscherna sysselsätter omkring
100000 personer och svarar för närmare en tredjedel av industrins
förädlingsvärde och export.

I
anslutning till riksdagens beslut om kämkraflens avveckling uppdrog Prop.
1989/90:88 regeringen ål en särskild utredningsman all redovisa avvecklingens
effekter pä den elintensiva industrins konkurrensförhållanden. Regeringen har
vidare uppdragit åt bl. a. statens energiverk all utreda vissa frågor rörande
energihushållning och effektivare elanvändning. Resultaten från de olika
utredningar som nu arbetar kommer all ligga lill gmnd för den energipolitiska
proposition som regeringen avser att förelägga riksdagen hösten 1990.
Utgångspunkten är all energipolitiken måste inriktas på långsiktigt bärkraftiga
lösningar som skapar möjlighet till god framförhållning och bibehållen
konkurrenskraft.

Energiforskningens
inriktning och omfattning lill och med budgetåret 1992/93 behandlas i den
proposition om forskning (1989/90:90) som regeringen tidigare lagt fram.

Arbetslivet

Den
yttersta gmnden för välstånd är alllid de enskilda människornas arbetsinsatser.
Den fulla sysselsättningen, liksom god motivation och yrkesskicklighet bland
de anställda utgör därför centrala mål i en politik för ökad tillväxt.
Möjligheten lill ell utvecklande och stimulerande arbete är dessutom viktigt
för den enskildes sociala trygghet, självförverkligande och oberoende. Dåligt
organiserade arbetsplatser och oförmåga att ta till vara de anställdas
kunskaper innebär alllid ell slöseri med resurser.

Den
snabba utvecklingen mol ell mer kompelenskrävande och kunskapsintensivt
arbetsliv innebär utan tvekan ökade krav på de anställdas erfarenheter och att
förmågan att möta förändringar blir en allt viktigare faktor för alt stärka det
svenska näringslivels konkurtenskraft.

Kunskap
och delaktighet bland de anställda ökar också förståelsen för nödvändiga
förändringar. 1 svensk industri har betydande stmklur-omvandlingar skett inom
viktiga branscher och del samlade resultatet är all vi i dag har en mer
livskraftig induslristmklur än flera andra länder, vilka har den
omställningsprocess framför sig som vi redan gått igenom. Omstruktureringen av
den svenska industrin har kunnat ske genom en aktiv och konslmktiv medverkan
från de anställdas sida.

Samhället
har ell ansvar, inte bara för en god gmndutbildning, utan också för alt
fömtsättningar skapas för en fortlöpande vidareutbildning i olika former. Del
är ett viktigt led i en politik för ökad tillväxt all utveckla ändamålsenliga
former för sådan utbildning. Strävan är att åstadkomma ell flexibelt och högkvalilalivt
utbildningssystem på alla nivåer. Utbildningen skall inte enbart innebära
fördjupade kunskaper i del egna yrket, ulan måste även vara så anpassad att den
underlättar de anställdas möjligheter att byta verksamhet. Del ger den enskilde
en starkare ställning på arbetsmarknaden, det ger en ökad valfrihet och är
samtidigt en fömtsättning för näringslivels förnyelse.

Dessa
frågor kommer att ägnas ytterligare uppmärksamhet. För närva

rande bedrivs inom utbildningsdepartementet en omfattande översyn av

vuxenutbildningens stmktur och organisation. Avsikten är att under nästa

år komma med förslag lill en strategi inom detta område på kort och lång 19

sikt.
Regeringen kommer inom en nära framlid också atl tillsätta en Prop.
1989/90:88 särskild utredning om kompetensutveckling i arbetslivet.
Utredningens uppgift blir all kartlägga behoven och överväga ålgärder för all
stimulera kompetensutveckling i arbetslivet.

Dåliga
arbetsmiljöer leder inte bara lill en oacceptabel fysisk och psykisk ohälsa,
del innebär också all arbetets kvalitet och de enskildas prestationsförmåga
försämras. Utslagningen drabbar såväl unga som äldre och skapar kostnader i
form av mänskligt lidande, produktionsbortfall och utgifter för bl. a.
förtidpensionering och vård. Insatser för all förbättra arbetsmiljön och
undvika utslagning förenar därför kravet på sundare och säkrare arbetsplatser
med strävan efler ökad produktivitet.

Som
ell led i arbelet med all komma till rätta med dåliga arbetsmiljöer och ge de
människor som drabbats möjligheter att komma tillbaka lill arbetslivet, har
regeringen inrättat en särskild arbelslivsfond. Fondens medel, som kommer alt
uppgå till drygt 10 miljarder kronor, skall användas för all stimulera
arbetsgivare till förbättringar av arbetsmiljön saml lill yrkesinriktad
rehabililering.

Vidare
bedrivs inom ramen för arbelsmiljökommissionen ett intensivt arbete för all
kunna föreslå ålgärder för bättre, sundare och säkrare arbetsplatser. Avsikten
är all kommissionen skall vara klar med sitt arbete i juni 1990. Kommissionens
arbete kommer all följas av ytterligare åtgärder från regeringens sida.

Genom
förbättringar inom arbelsmiljöområdet och sjukförsäkringssystemet är det
möjligt all minska mänskligt lidande och bättre ta lill vara människors
kunnande. Minskade långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar ökar
arbetskraftsdeltagandet och ger fler möjlighet lill ell innehållsrikt
arbetsliv. En ökad tonvikt vid den s. k. arbetslinjen i socialförsäkringssystemet
är etl viktigt steg i detta avseende och innebär bl. a. kraftigt ökade insatser
för rehabililering som underlättar ell återinträde på arbetsmarknaden.

Under
de närmaste åren måste ytterligare ansträngningar göras för all bättre ta till
vara och utveckla de anställdas kunskaper och förmåga. Detta kräver insatser
inom en rad olika områden, såsom utbildning, rehabililering och arbetsmiljö. I
dessa frågor har även de enskilda förelagen ell betydande ansvar. Den fömyelse
av näringslivet som eftersträvas måste också innebära en fömyelse och förbättring
av arbetets innehåll och organisation.

Forskning,
utbildning och teknisk utveckling

Av
gmndläggande betydelse för tillväxten och välfardsulvecklingen är

utbildning och kunskapsuppbyggnad. Utbildning, gmndforskning, tilläm

pad forskning och produktutveckling är centrala områden för atl stärka

den kunskapsbas som är nödvändig för en kontinuerlig fömyelse. Denna

kunskapsuppbyggnad har ofta betydande positiva spridningseffekter, var

för det är motiverat med olika former av insatser via den offentliga

sektorn. Vad avser utbildning, gmndforskning och tillämpad forskning är

motivet all dessa verksamheter, bl. a. på gmnd av deras långsiktiga karak

tär, annars inte skulle komma lill stånd i tillräcklig omfattning. I de fall
det 20

finns behov av riskdelning
kan del också vara motiverat med statliga Prop. 1989/90:88 insatser, vad
avser del sista stegel all föra en teknisk lösning från ritbordet lill en
kommersiellt gångbar produkt eller process.

Den
tekniska gmndforskningen utgör basen för god teknisk utbildning och de
intemationella kontakter som är en viktig källa lill ny kunskap. Del är därför
angelägel all den tekniska gmndforskningen har en omfattning som långsiktigt
tryggar vår kompelens och kunskapsbas. Under senare år har emellertid
gmndforskningens andel av den tekniska forskningen minskal. 1 den proposition
om forskning, som regeringen lagt fram, föreslås därför atl den tekniska
gmndforskningen stärks genom inrättandet av etl särskilt leknikvelenskapligl
forskningsråd. I propositionen om forskning återfinns även andra förslag av
långsiktig industriell betydelse, exempelvis en kraftig uppräkning av anslaget
för europeiskt FoU-samarbele, anslag lill rymdverksamhet och etl särskilt
program för utveckling av miljöteknik.

Tillskapandet
av ett leknikvelenskapligl forskningsråd innebär all de resurser som styrelsen
för teknisk utveckling, STU, har lill sitt förfogande kan koncentreras på
tillämpad forskning och teknisk utveckling. Del innebär också all STU:s
profilering mol FoU-behoven i de små och medelstora förelagen stärks.
Förändringama motiverar även en översyn av STU:s arbetsuppgifter och
programstmktur.

Verkstadsteknik
kommer alt vara ell område av särskild betydelse under 1990-talel. Del gäller
inte minst för den viktiga gmpp av små och medelstora företag, vilka arbetar
som underleverantörer. Mol denna bakgmnd föreslås särskilda FoU-salsningar inom
ramen för ett nationellt program på detta område. Avsikten är all stärka
förelagen genom all främja utvecklingstakten och introduktionen av ny teknik.

Inom
flera industrielll vikliga områden, exempelvis kraftproduktion,
telekommunikation och vägtransporter, är den offentliga sektom en viktig aktör.
Dessa s. k. utvecklingsblock spelar ofta stor roll för den industriella
aktiviteten och del är därför angelägel all samhället aktivt, målmedvetet och i
olika skeden verkar för all utvecklingen inom dessa sektorer bidrar till att
skapa fömtsättningar för ökad tillväxt.

Den
svenska kunskapsbasen måste utnyttjas mer effektivt. I syfte all öka den
ekonomiska tillväxten är del angelägel all nya tekniska lösningar också kan
omsättas i kommersiellt gångbara produkter och processer. Ålgärder för atl
stimulera en bred användning av ny teknik inom alla områden är därför viktiga.
Traditionellt har den tekniska forskningen främst riklats mol behoven inom
tillverkningsindustrin. I takt med en ökad privat och offentlig
tjänsteproduktion, där produktivitetsutvecklingen enligt tillgänglig statistik
varit relativt låg, är del emellertid angelägel alt behovet av ralionaliseringslösningar
även inom dessa sektorer kan tillgodoses.

Särskilda
insatser bör riktas mol de mindre förelagen, inte minsl de som är verksamma som
underleverantörer. Dessa förelag utgör en viktig bas för återväxlen i del
svenska näringslivet, men hämmas ofta i sin tillväxt på gmnd av bristande
resurser all utveckla kompetens och inhämta information. Risken är atl många
bärkraftiga idéer aldrig realiseras och att onödiga

21

konkurser
drabbar de nyetableringar som kommer lill stånd. Del är ell Prop. 1989/90:88
samhällsekonomiskt intresse all avhjälpa dessa brister.

Trots
en myckel god tradition på området och betydande satsningar inom förelag och
institutioner svarar Sverige för endast en liten del av den totala forskningen
i världen. Intemationella kontakter har därför alllid varit av avgörande
betydelse för möjlighetema atl bibehålla en forskningsmiljö av hög kvalitet
inom landet. Ytterligare insatser bör göras för all öka de svenska förelagens
och forskningsinstilutionemas intemationella utbyte. Av särskilt intresse är de
möjligheter som nu öppnar sig inom EG:s ramprogram för FoU och inom del s. k.
Eurekasamarbelel. Det är också angelägel all pröva Sveriges möjligheter atl på
andra vägar tillgodogöra sig de forsknings- och utvecklingsresultat som framkommer
i andra länder.

Betydelsen
av teknisk forskning och utveckling pekar på behovet av ålgärder som stärker
och breddar den svenska kunskapsbasen. Inlemationdll deltagande är en viktig
del i detta. Del finns därför anledning all uppmärksamma hur intemationellt
kunskapsutbyte mellan forskare, studenter m. m. kan förbättras. Del är också
viktigt all stimulera intresset för forsknings- och utvecklingsarbete i företag
och branscher som traditionellt inte ägnat sig ål sådan verksamhet.

Kapitalförsörjningen

Trots
all avregleringen på kredilmarknaden väsentligt förbättrat fömtsättningama för
en effektiv kapiialförmedling har många små och medelstora förelag i dag brist
på riskkapital. Del gäller inte minsl teknikbaserade företag som kräver
betydande investeringar i produktutveckling, utmstning och marknadsföring.

Samtidigt
finns det bland dessa förelag en betydande potential för teknisk och
kommersiell fömyelse. Samhället bör därför ta ell ansvar för all bärkraftiga
idéer verkligen realiseras och inte faller bort som en följd av brister i
kapitalförsörjningen. Företagens finansieringsbehov varierar emellertid mellan
olika verksamheter, varför formema för statens finansiella stöd inte bör
avgränsas till exempelvis möjligheten att ge lån. 1 stället bör insatsema kunna
anpassas till del enskilda förelagels behov.

Mol
denna bakgmnd och de senaste årens utveckling på kredilmarknaden finns det
därför skäl att ompröva väsentliga delar av den finansieringsverksamhet som
bedrivs via de regionala utvecklingsfondema. En betydande del av de resurser
som utvecklingsfondema har lill sill förfogande för all lämna lån och
ulvecklingskapital bör i stället, tillsammans med medel från andra håll,
utnyttjas för tillskoll av egel kapital lill förelagen. Dessutom bör del
övervägas all så långt del är möjligt ersätta andra delar av statens
utlåningsverksamhel med olika former av garantigivning som underiättar
finansiering på kapitalmarknaden.

Förelagens
riskkapilalanskaffning skall normalt ske genom den ordina

rie marknaden och på de villkor som där gäller. Från flera håll, bl. a. i

näringslivet, framförs emellertid synpunkten all riskkapilalförsöijningen

är ell problem för många tillverkningsförelag. Del finns därför anledning

all närmare studera de eventuella problem som kan finnas i samband med 22

kapitalbildningen
och hur dessa i så fall kan lösas med bibehållna krav på Prop. 1989/90:88
rättvis fördelning.

Det
statliga ägandet

Ett
väl fungerande näringsliv fömtsätter en bred och mångsidig bedömning av olika
invesleringsallemaliv. I den statliga ägamlredningens belänkande (SOU 1988:38)
betonas därför viklen av all del i ekonomin finns en mångfald ägare med olika
uppbyggnad, huvudmannaskap och verksamhetsinriktning. Utredningen pekade också
på behovet av en klar och väl fungerande ägarfunktion. Utvecklingen under
1980-lalet har visat all del statliga ägandet i dessa avseenden har en viktig
uppgift. Genom effekliviseringar och ökad lönsamhet i de statliga förelagen har
investeringsulrymme skapats, som bidragit lill industriell utveckling och
tryggad sysselsättning inom vikliga områden.

Del
är angelägel att den statliga företagssektorn även fortsättningsvis och i ännu
högre grad än hillills kan bidra lill en sund och vital näringslivsulveckling
i landet. Staten bör som ägare och med bibehållen affärsmässighet även i
framliden kunna spela en väsentlig roll i svenskt näringsliv. För all leva upp
lill denna målsättning är del nödvändigt all fömtsättningar skapas för all
ägarfunktionen kan utövas rationellt och all erforderligt kapital kan ställas
lill förelagens förfogande.

Infrastrukturen

En
viktig del i näringspolitiken är atl skapa fömtsättningar för en ändamålsenlig
infrastmktur i samhället. En god kvalitet på exempelvis transportsystem och
telekommunikationer är av central betydelse för den ekonomiska tillväxten.

Utbyggnaden
av infrastmkturen skall ske med beaktande av högt ställda miljökrav. En väl
fungerande samhällsplanering har betydelse för möjligheterna att begränsa
transportbehovet i samhället. Genom bl. a. samplanering av bosläder och
arbetsplatser kan kollektivtrafiken ges goda fömtsättningar varvid
miljöproblemen kan begränsas.

Gmndema
för trafikpolitiken under 1990-talet fastställdes genom riksdagens
trafikpolitiska beslut 1988. Del övergripande målet är all erbjuda medborgama
och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och
miljövänlig trafikförsörjning lill lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.
Motsvarande mål har också fastlagts för telekommunikationema.

Näringslivels
krav på kommunikationssystemen är av olika slag. Ell ökat behov av
rationaliseringar i form av bl. a. förbättrad materialadministration ökar
kraven på transportsystemens lidsprecision och flexibilitet.

Denna
utveckling kommer sannolikt atl förslärkas på 1990-lalel genom

all storföretagen inför datoriserade produklionsslymingssyslem mdlan

olika produktionsenheter där transportema är en alltmer integrerad del av

produktionskedjan. Detta understryker behovet av ändamålsenliga tele

kommunikationer bl. a. för dataöverföring. 23

Vad
gäller persontransporter aktualiseras alltmer kraven på snabbhet Prop.
1989/90:88 och turtäthet. Bakom dessa behov ligger bl. a. den ökande andelen
kunskapsberoende verksamheter och önskan all kunna arbetspendla också över
längre avstånd.

Kraven
på effektiva kommunikationer aktualiseras också av en fortsatt
intemationalisering vad gäller handel och kunskapsförsörjning. Utvecklingen
inom ett Europa med öppna gränser kommer all medföra ytteriigare krav på
transportsystemen och därmed på utformningen av infrastrukturen. Också en ökad
transillrafik genom Sverige från våra grannländer påverkar utformningen av
transportsystemen. Denna utveckling måste mötas med bl. a. en ökad kombitrafik
för in- och utrikestrafik. Mot den bakgrunden bör särskild vikt läggas vid
säkra och kapacitetsstarka länkar mellan de svenska och de europeiska väg- och
järnvägsnäten.

Underhålls-
och investeringsbehoven vad gäller infrastrukturen inom väg- och
järnvägssektorn är fram till år 2000 mycket omfattande.

Från
näringspolitiska utgångspunkter finns starka skäl för att förbättra
Iransportinfraslmkturen. Samtidigt är del inte möjligt atl över statsbudgeten
anvisa medel till transportsektorn i tillräcklig omfattning för att avhjälpa
de brister som finns. Huvudproblemet är således av finansiell karaktär inom
vissa delar av transportsektorn, dvs. för väg och järnväg. Även för lokal och
regional kollektivtrafik är resursanspråken mycket större än de budgetmedel som
avsätts.

Mol
denna bakgrund krävs nu ställningstaganden lill vissa principfrågor rörande
finansieringen av underhåll och investeringar i väg- och järnvägsnäten samt
ell uppföljande arbete med alt utforma ändamålsenliga finansieringslösningar
som bygger på dessa principer. Utgångspunkten bör vara all nödvändiga
förbättringar av infrastmkturen finansieras utanför statsbudgeten. 1 avvaktan
på resultatet av arbetet med att finna nya finansieringsformer och för att
åstadkomma en snabbare utbyggnad än vad som är möjligt inom ramen för anslagen
till vägverket och banverket bör vissa ålgärder vidtas. En särskild
infrastrukturfond bör därför inrättas för investeringar i järnvägar och
kollektivtrafik.

Problemen
all finna former för alt finansiera och lösa infrastrukturen har en särskild
karaktär och svårighetsgrad i storstadsområdena. Där är inte bara behoven
störst. Konkurrensen om mark, pengar och personella resurser är där hårdare än
i andra delar av landet. Detta motiverar att dessa frågor hanteras i särskild
ordning genom alt särskilda förhandlare — en för varje storstadsområde — får i
uppdrag att i samarbete med bl. a. kommuner, landsting och näringsliv utarbeta
överenskommelser i syfte att förbättra trafikförsörjningen och minska
miljöolägenheterna från trafiken.

Vad
gäller de sektorer som televerket, postverket samt luft- och sjöfartsverket
svarar för, råder en betydligt bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på
medel, även om man beaktar att kraven även inom dessa delsektorer ar
omfattande.

Statsråden
Molin och G. Andersson anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen
redovisas i underprotokoll för resp. departement.

24

Statsrådet
Molin hemställer all regeringen i en proposition förelägger

riksdagen vad han och
statsrådet G. Andersson har anfört för de ålgärder Prop. 1989/90:88 och de
ändamål som de har hemställt om.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar atl genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de ålgärder
och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen
beslutar atl de anföranden och förslag som redovisas i underprolokollen skall
fogas till propositionen som bilagoma 1 och 2.

25

Industridepartementet Prop-1989/90:88

Bilaga
1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990

Föredragande:
statsrådet Molin

Anmälan till proposition om vissa näringspoHtiska frågor

1 Inledning

Riksdagen
beslutade våren 1987 om näringspolitik inför 1990-talet (prop. 1986/87:74 NU:30
rskr:271).Jag vill nu följa upp och föra vidare vad som där beslutades.

Jag
har nyss redovisat min syn på en samlad näringspolitik. Jag har nu för avsikt
atl lämna en redogörelse för vissa insatser inom ramen för näringspolitiken som
faller inom industridepartementels ansvarsområde.

Regeringen
har tidigare vid sin anmälan lill propositionen om forskning (prop. 1989/90:90)
behandlat statens initiativ och stöd lill teknisk forskning och industrielll
utvecklingsarbete. Där har även berörts förslag om geove-lenskaplig forskning
saml forskning om turism och rekreation.

Som
underlag för mina allmänna överväganden har inom industridepartementet
utarbetats en promemoria om svensk industri i utveckling (Dsl 1990:16).

Jag
tar vidare upp frågor som har behandlats i en rad belänkanden och rapporter.

Standardiseringsutredningen
(SISU) har avlämnat betänkandet (SOU 1989:45) Standardiseringens roll i
EFTA/EG-samarbelel. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet som underbilaga 1:1.

Finansieringsulredningen
har avlämnat betänkandet (SOU 1989:24) Statligt finansiellt stöd? Till
betänkandet har fogats ell antal rapporter (SOU 1989:25). Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanfattning av utredningen saml en sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet som underbilaga 1:2 och 1:3.

Ägamtredningen
har avlämnat betänkandet (SOU 1988:38) Ägande och inflytande i svenskt
näringsliv.Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av utredningen
saml en sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet som
underbilaga 1:4 och 1:5.

Förelagsförvärvsulredningen
har avlämnat betänkandet (SOU: 1989:37) Utländska förvärv av svenska företag.
Vidare har inom industridepartementet upprättats en promemoria (Ds 1 1989:57).
Ändrade regler om utländska förvärv. Såväl utredningen som promemorian har
remissbehandlats.

Delegationen
för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har 26

överiämnat
rapporten Svensk havsresursverksamhel på 90-lalel. Rappor- Prop. 1989/90:88
len har remissbehandlats.

Statens
industriverk (SIND) har lill regeringen överlämnat följande rapporter.

-
Sverige drivhus för
internationell konkurrenskraft? (SIND PM 1988:1)

-
Riskkapitalet och de mindre
förelagen (SIND PM 1988:3)

-
Gränslös konkurrens — En studie
av tre intemationella förelagsmiljöer (SIND PM 1988:7)

-
Venlure capitalmarknadema i de
nordiska ländema (SIND PM 1989:1)

-
Nyföretagande i fem länder
(SIND PM 1989:3)

-
Nio råd till ett meddslort
förelag (SIND 1989:1)

-
Svensk industri inför EG 92. En
antologi om effekter på handel, branscher, förelag, regioner (SIND 1989:2).

-
Summering av erfarenheter från
SIND:s design-program (PM 1989-11-28).

Styrelsen
för teknisk utveckling (STU) har lill regeringen överlämnat rapporten
Effektivare innovalionsprocess. Rapporten har remissbehandlats.

Vidare
har ell antal utvärderingar genomförts inom leknikpolilikens område.

Synpunkter
och förslag till åtgärder har förts fram i skrivelser från organisationer,
förelag och enskilda personer.

Den
följande framställningen kommer jag alt disponera på följande sätt.

Inledningsvis
behandlar jag del svenska näringslivets utveckling i ell intemationellt
perspektiv (avsnitt 2).

Jag
går därefter över lill att ge min syn på de förslag som faller under
industridepartementets ansvarsområde (avsnitt 3).

I
avsnitt 4 behandlas småförelagspoliliken.

I
avsnitt 5 behandlas Teknikpoliliken.

1
avsnitt 6 behandlas frågor om statligt företagande.

Avsnitt
7 behandlar frågor om intemationella investeringar.

1
avsnitt 8 redovisar jag upprättande lag förslag och i avsnitt 9 specialmoliveringen
till lagen om ändring i lagen om kontroll genom teknisk provning och om
mätning.

Avsnitt
10 innehåller min hemställan på andra punkter än de som avser anslagsfrågor.

Anslagsfrågoma
för de områden som jag tar upp i avsnitt 4 och 5 behandlas samlat i avsnitt 11.
Mina förslag i avsnitten 4 och 5 - i den mån som medel samtidigt begärs för
ändamålet — är att anse som anslagsvillkor.

27

2 Det svenska näringslivets utveckling Prop. 1989/90:

2.1 Intemationell bakgrund

1980-talet
inleddes med en djup recession i induslriländema, men decenniet har sedermera
präglats av en enastående lång period av god ekonomisk tillväxt. Uppgången
inleddes år 1983 i USA och spreds med något års eftersläpning lill Europa och
Japan.

Tabell
2.1 BNP-utveckling i OECD. Ärlig proceotuell förändring i volym

1960-
1968- 1973- 1979- 1983-

1968 1973 1979 1983 1988

4,4

3,2

2,4

0,6

4,1

10,4

8,4

3,6

3,5

4,4

4,6

4,9

2,4

1,1

2,7

5,1

4,7

2,6

1,4

3,6

IJSÄ
Japan

OECD-Europa
Hela OECD

Sverige 4,4 3,7 1,8 1,4 2,7

Källa:
OECD Historical Statistics, OECD Economic Outlook.

Högkonjunkturen
i OECD-ländema har lett lill ell uppsving i den internationella handeln.
Mellan åren 1983 och 1988 ökade världshandeln i volym med i genomsnitt 6 %per
år, jämfört med 3 % per år under perioden 1973-1983 (tabell 2.2).

Tabell
2.2 Världshandelns tillväxt. Årlig procentuell förändring i volym

1963-1973

1973-1983

1983-1988

Världshandel Importvolym: Industriländer
Oljeexporterande u-länder Icke-oljeexporterande u-länder

9

9

9,5 17,5

3

2,5 12 3,5

6

g -10,5 6,5

Källa:
World Economic Outlook, October 1989.

Förändringstalen
är avrundade till närmaste halva (0,5) procentenhet

Väridshanddn
har dock inte ökat i lika snabb takt under 1980-lalel som under 1960-talet.
Detta beror till stor del på all sänkningen av oljepriserna åren 1984 och 1985
samt skuldkrisen hämmat u-ländemas importförmåga.

2.2 Utrikeshandeln

Sverige
har genom åren i allt högre grad utnyttjat fördelama med intemationell handel
och specialisering. Följaktligen har importens andel av tillförseln av varor
och tjänster ökat samtidigt som exporten, vilken ska finansiera importen, fått
allt större betydelse för den inhemska produktionen och sysselsättningen. Den
intemationella arbetsfördelningen är mest utpräglad inom industrin. 1 dag
svarar importen och exporten för nära 50% av tillförseln resp. produktionen av
industriprodukter.

Ingenting
talar för all intemalionaliseringen av näringslivet skulle avta.

Inom jordbmket, teko och delar av tjänstesektom saml transportsektom 28

finns
fortfarande restriktioner som försvårar intemationell konkurrens. Prop.
1989/90: Under 1990-taIet lär dock även dessa och andra sektorer bli alltmer
internationaliserade, bl.a. som en följd av den pågående Umguayrundan i GATT
och Sveriges närmande lill EG.

EG
är Sveriges största exportmarknad

EG
är Sveriges största exportmarknad. Under 1980-lalen har drygt 50% av exporten
avsatts där. Dämäsl kommer EFTA, vars andel legal på ca 20%. Sammantaget tar
alltså Europa emot 70% av Sveriges export.

Den
amerikanska marknaden har ökat i betydelse för Sverige. År 1988 gick 10% av
exporten lill USA. Den kraftigaste uppgången skedde åren 1982 — 1984 och var en
följd av en myckel snabb ökning av importeflerfrå-gan i USA och en uppgång i
dollarkursen.

Japans
betydelse som exportmarknad har också ökat, men dess andel är fortfarande
liten. Blott 2 % av den svenska exporten levererades lill Japan år 1988.

U-ländemas
andel av exporten har legat på i genomsnitt 10% under perioden 1970-1988. Under
1970-talel steg andelen på gmnd av ökad export lill de oljeproducerande ländema.
Under 1980-lalel har dessa länders betydelse som marknad minskat.

Slatshanddsländemas
andel av den svenska exporten har legal på 2 — 3 % under perioden 1970-1988.

Industrin
dominerar utrikeshandeln

Under
1970- och 1980-talel har exporten till 85 % utgjorts av varor (tabell 2.3). Så
gott som hela vamexporten består av industriprodukter. Exporten av reala
tjänster domineras av transport- och kommunikationstjänster. De reala
Ijänslemas andel av exporten har minskal, framförallt på gmnd av nedgången i Iransportinkomsler
från rederinäringen. Uppehållskostnader, dvs. utlänningars köp av varor och
tjänster i Sverige, har svarat för blott några procent av exporten.

Tabell
2.3 Exporten av varor och tjänster. Andelar i procent av total export

1970 1980 1988

Varor
84 83 86

Transport- och

kommunikationstjänster
H 7 6

Uppehållskostnader m.
m. 2 3 4

Övriga reala
tjänster 3 7 4

Summa
100 100 100

Källa:
Nationalräkenskapema.

29

2.3 Resursutnyttjande och produktivitet i den svenska Prop. 1989/90:

ekonomin

Resursanvändningen

Resursanvändningen
i termer av antalet arbetade limmar i ekonomin ökade med i genomsnitt knappt
två tiondels procent per år från 1950 lill mitten av 1960-lalel. Därefter sjönk
antalet arbetade timmar med i genomsnitt 0,5% per år fram till början av
1980-lalet. Då vände utvecklingen och mellan åren 1981 och 1988 ökade del
totala antalet arbetade limmar med i genomsnitt drygt 1 % per år.

Den
mest slående långsikliga förändringen i sysselsättningens fördelning mellan
olika sektorer i ekonomin är all näringslivets andel minskat och all den
offentliga sekloms andel ökat (tabell 2.4). Med offentlig sektor avses
verksamheten vid statliga och kommunala myndigheter saml skolor, sjukhus etc.
(vilka tillhandahåller tjänster ulan motprestation eller lill priser som ej är
avsedda all läcka kostnadema). Statliga och kommunala affärsverk och
aktiebolag räknas däremoi lill näringslivet.

Tabell 2.4 Olika sektorers andel av sysselsättningen
(antalet arbetade timmar). Andelar i procent

1970

1980

1988

Jordbruk, skogsbruk, fiske Industri (inkl. energi)
Byggnadsindustri Privata tjänster Offentliga tjänster

Summa

8 28

9 34

21

100

5 26

8 34

27

100

4 23

8

36 28

100

Källa:
Nationalräkenskapema.

Antalet
arbetade timmar i den offentliga sektom ökade med i genomsnitt 2,5 % per år
mdlan åren 1970 och 1988. Den offentliga sekloms andel av sysselsättningen
ökade därmed från 21 % lill 28 %.

Industrins
andel av sysselsättningen minskade från 28% till 23% mellan åren 1970 och 1988,
medan den privata tjänslesektoms andel ökade från 34% lill 36%.

Industrins
andel av resursutnyttjandet har minskal också i andra utvecklade industriländer.
Del unika med Sverige är all tjänsteproduktionens tillväxt främst skett inom
den offentliga sektom.

Produktiviteten

Under
1960-lalel och första hälften av 1970-lalet ökade produktiviteten i industrin
med i genomsnitt 6%per år (tabell 2.5). Därefter sjönk ökningstakten till i
genomsnitt 2,5%per år mellan 1975 och 1983. Åren 1983-1988 var den
genomsnittliga ökningstakten blott 2% per år.

30

Tabell 2.5 Produktivitetsutvecklingen i näringslivet.
Årlig procentuell förändring Prop. 1989/90:1

1963- 1975- 1983-

1975 1983 1988

Jordbruk, skogsbruk, fiske 6 4,5 2

Industri 6 2,5 2

Byggnadsindustri 4 2 2,5

Privata tjänster 3,5 1,5 1

Hela näringslivet 4,5 2,5 2

Källa: Nationalräkenskapema.

Anm: Förändringstalen har avrundats till närmast halva
(0,5) procentenhet.

Den
markanta nedgången i produktivitetens ökningslakt i industrin under andra
hälften av 1970-talet torde till stor del förklaras av att
kapaci-letsutnylljandet var lågt. Vidare var invesleringsulvecklingen svag. Å
andra sidan skedde en utslagning av olönsam kapacitet och rationaliseringar i
industrin, vilka främjade produktiviteten.

Den
svaga produktivitetsutvecklingen i industrin under 1980-lalel är
anmärkningsvärd mol bakgmnd av den goda industriella utvecklingen i övrigl.
Eftersom kapacitetsulnyttjandet i industrin varit högt under senare år kan
utvecklingen förväntas spegla produktivitetelens långsiktiga tillväxttakt.
Produktivitetens tillväxt bestäms på lång sikt i huvudsak av omfördelning av
arbetskraft från lågprodukliva till högproduktiva branscher samt av den takt
varmed realkapilalel förnyas.

Produktionsstatistik
saknas i stor utsträckning för ijänstenäringarna (handel, restaurang, hotell,
transporter och kommunikationer, bank och försäkring, fastighetsförvaltning,
uppdragsverksamhet m. fl.) varför underlaget för att beräkna
produktivitetsutvecklingen i denna sektor är bräckligt. Den långsammare
produktiviielslillväxl som uppmäts i Ijänstenäringarna kan delvis vara
skenbar.

För
den offentliga sektorn saknas överhuvudtaget underlag för atl beräkna
produktivitetsutvecklingen.

Produktivitetens
ökningstakt har försvagats även i andra industriländer (tabell 2.6). Nedgången
under andra hälften av 1970-lalet var emellertid kraftigare i Sverige än i
andra länder. Detta kan delvis förklaras av att konjunkturnedgången i Sverige
var djupare än i flertalet industriländer och att kapacitetsulnyttjandet
följaktligen var lägre.

Under
högkonjunkluråren 1983— 1988 har produktiviteten i den svenska industrin i
genomsnitt ökat i långsammare takt än i andra industriländer.

31

Tabell2.6
Produktiviteten (lörändlingsvärde per timme) i tillverkningsindustrin i
några Prop. 1989/90: industriländer. Genomsnittlig procentuell förändring
per är

USA

Japan

Västtyskland

Frankrike

Storbritannien

Italien

Belgien

Nederländema

Danmark

Norge

Sverige

1963-

1975-

1983-

1975

1983

1988

2

2,5

4

9

6

5,5

5,5

3,5

■ 2,5

6

4,5

3

4

2

4,5

5,5

5,5

4

7

6,5

3,5

7

5

3,5

6,5

3

-0,5

4,5

2,5

3=

2,5

Källa: US
Department of Labor.

'
1983-1987.

Anm:
Förändringstalen har avrundats till närmast halva (0,5) procentenhet

2.4 Produktionen i näringslivet

Näringslivets
produktionsvolym ökade med i genomsnitt 2,5%per år mellan åren 1965 och 1988.
Tillväxtförioppen skiljer sig dock ål i olika sektorer (Diagram 2.1).

Diagram 2.1 Förädlingsvärde i olika sektorer i
näringslivet. Fasta priser 1965=100

Gruvor & tiUverkn

Byggnadsindustri

Tjänster

'ied
' ' \M ' ' 'i9'7 ' ' 'i9'8d ' ' 'i9'8d

Källa:
Nationalräkenskapema.

Industrins
produktion ökade i stort sett oavbmtel under 1960-talel och första hälflena av
1970-lalet. Den genomsnittliga årliga tillväxttakten åren 1965-1974 uppgick lill
4,5%. Därefter upphörde industriproduktionen all växa under tio år.

Stagnationen
i industrin under andra hälften av 1970-lalel var förknippad med de svåra
stmkturproblemen i flera branscher. Nedgången i Sverige blev dock långvarigare
än i flertalet andra OECD-länder (diagram 2.2).

32

160

140

120

100

80

Diagram 2.2 Industriproduktionen i Sverige och några
industriländer. 1974=100

-

-

/

/

-

•

■

.-■■ .'■' '

.

■

'V.''""'"

-

--

1070' 1Z ' 14 ' 1 ' 1 ' B'0 ■ 02
■ 04 ' 06 ■ 8Ö

Sverige

OECD-Europa

Japem

USA

Prop. 1989/90:

Källa:
OECD Main Economic Indicators.

Devalveringama
åren 1981 och 1982 saml den internationella konjunkturuppgången bidrog
emellertid lill att stagnationen upphörde. Mellan åren 1983 och 1988 ökade
industriproduktionen med i genomsnitt drygt 3 % per år. Uppgången har dock inte
varit lillräckligt stark för all hämta in det försprång som andra OECD-länder
skaffade sig under andra hälften av 1970-tald.

Produktionen i den privata
tjänstesektorn (handel, hotell, restaurang, samfärdsel, bank, försäkring,
bostadsförvallning och andra tjänter) har ökat i ungefär samma takt som i
industrin mellan 1965 och 1988. Tillväxten har dock i jämförelse med industrin
varit påfallande stabil.

Tillväxten
i byggsektorn under perioden 1965-1988 har varit långsammare än i industrin
och tjänstesektorn. Orsaken är nedgången i bostadsbyggandet under 1970-talet.
Under 1980-lalel har emellertid byggandet återhämtat sig. Från år 1983 till år
1988 har produktionen i byggsektorn ökat med i genomsnitt 3%per år.

2.5 Kapacitetsutnyttjandet i industrin

Uppgången
i industriproduktionen under 1980-talet har medfört att resursutnyttjandet
nått en nivå som närmast kan jämföras med situationen under högkonjunkturen
1973-1974 (Diagram 2.3). Bristen på produktionsresurser har utgjort ett större
hinder för ökad produktion än efterfrågan under åren 1988 och 1989.

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 88

33

Diagram 2.3
Resursutnyttjandet i industrin

Prop.
1989/90:88

19B4
IMB IM' 1970 1972 1974 1976 WT»
19M 1998 1984 IMS
1998

Källa:
Konjunkturinstitutet.

Anm: Kurvan visar
sammanvägda uppgifter om fullt kapacitetsutnyttjande och brist

på arbetskraft enligt
konjunkturbarometem.

Resursutnyttjandet
har varit högt i alla branscher under de senaste åren. 1 skogsindustrin har
främst anläggningskapaciteten begränsat produktionen, medan tillgången lill
arbetskraft varit den allvarligaste flaskhalsen i verkstadsindustrin.

Det
höga kapaciletsulnyttjandel har, fömtom all begränsa produktionen, bidragit
lill snabbare prisökningar på svenska än på utländska produkter på såväl
hemmamarknaden som exportmarknaden under 1980-talel.

Överhettningen
på arbetsmarknaden ger incitament till rationaliseringar, vilket på sikt
främjar produktivitetsutvecklingen. Samtidigt förstärks motiven all flytta
produktionen utomlands, t ex till EG där arbetslösheten under hela 1980-lalel
varit betydligt högre än i Sverige.

2.6 Lönsamheten i industrin

Real
räntabilitet

Lönsamheten
i industrin var låg under de första åren av 1970-talel. Åren 1973 och 1974 steg
så lönsamheten mätt som real räntabilitet på egel kapital från 4 % lill 13 %
(diagram 2.4).

34

Diagram
2.4 Real räntabilitet på eget kapital i industrin

%

15

Prop.
1989/90:88

Källa:
Finansstatistik fbr företag.

Lönsamheten
försämrades dock snabbi efter de s.k. "övervinståren" och den reala
räntabiliteten var negaliv under större delen av perioden 1975-1982.
Lönsamheten förbättrades emdlertid kraftigt år 1983 på gmnd av devalveringama
och den intemationella konjunklumppgången. Prishöjningar på svenska
exportvaror samt en gynnsam utveckling av kronan i förhållande lill den
japanska yenen och de västeuropeiska valuloma bidrog lill en fortsall god
lönsamhet åren 1984-1988, då den reala räntabiliteten låg på 10—12%. Under 1989
försvagades dock lönsamheten åter och prognoser pekar på en real räntabilitet
på ca 8 %.

Lönsamheten
har dock inte utvecklats positivt i alla företag. Spridningen i lönsamhet
mellan olika förelag är stor och den har inte minskal sedan 1970-lalel. Trots
den genomsnittligt goda lönsamheten gick vart fjärde förelag med föriust under
åren 1983-1988 (under krisåren 1977-1978 gick vart tredje förelag med förlust).
Förluslförelagen har sedan år 1983 svarat för mellan 15% och 20% av antalet
anställda i industrin.

Lönsamheten varierar
också mellan olika branscher. Under 1980-lalel har avkastningen på egel kapital
varit högst i livsmedelsindustrin och transportmedelsindustrin. I tekoindustrin
samtjärn- och stålindustrin har lönsamheten varit lägst.

Likviditet och
soliditet

Avkastningen
på finansiellt kapital i industrin har under 1970- och 1980-talen varit
relativt hög och stabil. Däremoi har avkastningen på materiellt kapital i regel
varit lägre och varierat mera (diagram 2.5). Detta har medfört atl andelen
finansiellt kapital i förelagen har ökat. Närmare

35

bestämt har andelen finansiellt
kapital ökat från 20% lill 40% mellan åren 1970 och 1988. Finansiella
placeringar har alltså blivit en allt viktigare inkomstkälla för industrin.
Förelagens likvida medel har fördubblats realt under 1980-talet och de beräknas
år 1989 ha uppgått lill 107 miljarder kronor, vilket moisvarar mer än två års
bmtloinvesleringar på de senaste årens nivå.

Prop.
1989/90:

Diagram
2.5 Avkastning på finansiellt och materiellt kapital i industrin

Procent

50

12

40

1960 82 64 86

Källa:
Finansstatistik for företag.

m

-
10

Materiellt kapital

Finasiellt
kapital

Soliditeten i
industriföretagen sjönk åren 1970—1977, vilket delvis lorde förklaras av all
avkastningen på sysselsatt kapital översteg låneräntan. Förelagen
lånefinansierade i stor utsträckning sin verksamhet, vilket ledde till all
andelen egel kapital i förelagen sjönk. Åren 1977-1981 var soliditeten i del
närmaste oförändrad, men den har sedermera ökat. År 1989 beräknas soliditeten
ha uppgått lill ca 32 %, dvs. ungefär samma nivå som i början av 1970-talet.

2.7 Investeringar

Materiella
investeringar

Invesleringskvoten
i industrin, dvs. bmttoinvesteringamas andel av förädlingsvärdet, steg under
första hälften av 1970-talet och nådde nära 20% år 1975 (diagram 2.6). Därefter
föll invesleringskvoten kraftigt och låg på i genomsnitt 14% åren 1977—1984.
Sedermera har investeringskvoten ökat och den beräknas ha uppgått till ca 18 %
år 1989, dvs. samma nivå som under första hälften av 1970-talel. Om man lar
hänsyn lill leasning av maskiner har invesleringskvoten under de senaste åren
legat på samma nivå som under första hälften av 1970-lalet.

36

Diagram 2.6 Bruttoinvesteringar (exkl. leasning) i
relation till förädlingsvärdet i indu- Prop. 1989/90: strin

10

1975 77 79

Källa: Nationalräkenskapema.

Industrins
investeringar har under de senaste tjugo åren omfördelats från den
råvambaserade industrin (gmvoma, skogsindustrin saml jäm- och stålindustrin)
lill verkstadsindustrin (tabell 2.7). Verkstadsindustrin svarade under åren
1983 -1988 för nära 38 % av industrins totala investeringar. Basindustrins
andel var 34%.

Tabell
2.7 Bruttoinvesteringar i

i
industrin fördelade på sektorer. Andelar i

i
procent

1970- 1976-1975
1982

1983-1988

Råvambaserad
industri

Verkstäder

Övriga
branscher

45 42 32
31

22 27

34 38

28

Källa:
Nationalräkenskapema.

Immateriella
investeringar

Förelagens
immateriella investeringar, dvs. forskning och utveckling (FoU) saml kostnader
för marknadsföring med sikte på all öppna nya marknader
(marknadsinvesteringar), har under 1980-lalel ökat stadigt och tillmäts allmänt
en allt större betydelse. Den ökade internationaliseringen av näringslivet i
kombination med en hårdnande konkurrens på världsmarknaden medför all behovet
av produktutveckling, utbildning och långsiktiga marknadsföringsinsatser ökar.
Flertalet av de stora industriföretagen konkurrerar idag dessutom i allt större
utsträckning med kvalitet och ser-

37

vice,
något som ytteriigare förstärker behovet av utveckling och förnyelse för
Prop. 1989/90: att bibehålla och stärka konkurrenskraften.

Sverige
ligger mycket högt i en internationell jämförelse av FoU-investe-ringar (tabell
2.8).

Tabell
2.8 Forsknings- och utvecklingskostnaderna i procent av förädlingsvärdet i
företagssektorn

1981

1983

1985

Västtyskland

2.2

2.3

2.5

Storbritannien

2.1

1.9

USA

2.0

2.2

2.3

Japan

1.6

1.8

2.1

Norge

0.8

1,0

1.4

Danmark

0.9

1,0

l.l

Finland

0.9

1.0

1.3

Sverige

2.3

2.5

3,0

Källa:
OECD. .. Uppgift saknas

Svenska
företags investeringar i utlandet

Fem
storföretag, Volvo, Electrolux, ABB, Ericsson och Saab-Scania har nära 190000
anställda i Sverige och svarar för nästan en fjärdedel av sysselsättningen i
industrin. Inklusive underleverantörer sysselsätter dessa företag mer än en
tredjedel av de industrianslällda. De fem företagen sysselsätter dock
betydligt fler i utlandet än i Sverige. Antalet anställda utomlands uppgår
sammanlagt lill 320000.

Antalet
anställda utomlands i svenska förelag har ökat från 329000 lill 418000 mellan
åren 1985 och 1988 (ABB betraktas som ullandsägl och ingår därför inte i
uppgiften för 1988).

Samtidigt
som svenska företag expanderar utomlands har utländska investerare förvärvat
svenska företag. Enligt företagsförvärvsutredningen har antalet sysselsatta i
utlandsägda industriföretag ökat från 42000 år 1970rill II 7000år
1988.

2.8 Strukturomvandlingen

Branschstt'ukturens
förändring

Stmkturomvandlingen
pågår ständigt i en värld med ekonomisk tillväxt, tekniska förändringar och
internationell konkurrens. Näringslivets struktur måste hela tiden anpassas så
att produktionen inriktas på varor och tjänster för vilka Sverige har de
relativt sett bästa förutsättningarna all konkurrera jämfört med andra länder.

Den
internationella konkurrensen har spelat en myckel viktig roll för att öka
effektivitelen i näringslivet. En vidareutveckling av Sveriges integration med
övriga länder i Europa väntas leda till ell fortsatt omvandlingstryck.

Stmkturomvandlingen
speglas delvis i förändringar av olika branschers

andel av näringslivet (tabell 2.9). Stora förändringar i produkter och 38

produktionsteknik
sker dock också inom de branschaggregat som före- Prop. 1989/90: kommer i
statistiken. Exempelvis har utvecklingen från mekanik till elektronik
förändrat såväl produkter som tillverkningsmetoder i leleprodukt-industrin.
Liknande exempel finns i de flesta branscher.

Tabell 2.9 Industriproduktionens fördelning mellan olika
branscher. Andelar i procent

1970

1980

1988

Råmrubaserad
industri

Gruvor

Trävaruindustri

Massa-
och pappersindustri

Järn-,
stål- och metallverk

3,5 8

7,5 7,5

•2 8,5 7 5,5

1,5 6,0 9 5

Verkstadsindustri

Metallvaruindustri

Maskinindustri

Transportmedelsindustri

Varv

Instrumentindustri

Elektroindustri

9 12

7

2,5 1 6,5

9 13 9 1,5

1 8,5

9 11,5

13,5 0,5

1,5 7,5

Övriga
branscher

Livsmedelsindustri

Tekoindustri

Grafisk
industri

Kemisk
industri

Jord-
och stenvamindustri

Annan
tillverkningsindustri

10,5 6

5,5 8 4 0,5

10,5 3,5 6,5 9,5 3,5 0,5

9,5 2,5 7

11,5 3 0,5

Summa

100

100

100

Källa: Nationalräkenskaperna.

.4nm: Andelarna har avrundats till närmaste halva tiondels
(0,5) procentenhet.

Under
perioden 1970—1988 har de råvarubaserade branschernas andel av
industriproduktionen sjunkit från 27% lill 22%. Andelsminskningen
gällergruvorna, trävaruindustrin samt järn-och stålindustrin. Däremoi har
massa- och pappersindustrins andel av industriproduktionen ökat från 7,5% till
9%.

Verkstädernas
andel av industrins förädlingsvärde har ökat från 38 % till 44% mellan åren
1970 och 1988. Ökningen gäller främst transportmedelsindustrin vars andel ökat
från 7% till 13,5%.

Bland
övriga branscher är den mest markanta förändringen under perioden 1970— 1988
alt tekoindustrins andel av industriproduktionen minskat från 6% till 2,5%,
medan den kemiska industrins andel ökat från 8% rill 11,5%.

En
jämförelse av omställningstaklen i termer av förändringar av branschstrukturen
mellan Sverige och andra länder visar inga större skillnader. Enligt en
OECD-undersökning där 13 länder ingår, har omställningslakten i Sverige varit
ungefär lika hög som i Japan och högre än i Västtyskland (tabdl 2.10).

39

Tabell
2.10 Omställningstakt i olika länder

Prop. 1989/90:

1970/72-1976/78

1976/78-1983/85

USA

Japan

Västtyskland

Frankrike

Storbritannien

Italien

Kanada

Australien

Belgien

Finland

Nederländerna

Norge

Sverige

0,18 0,22 0,17 0,19 0,18 0,16 0,19 0,14 0,25 0,21 0,23
0,21

0,19

0,33 0,25 0,18 0,27 0,46 0,12 0,25 0,29 0,26 0,22 0,38
0,32

0,25

Källa: OECD, Economies in Transition, 1989.

Anm: Omställningstakten är beräknad som den genomsnittliga
absoluta förändringen

i de relativa andelarna for 22 branscher inom
tillverkningsindustrin.

Tillgången
till råvaror, främst skog, medför all Sveriges industri i högre grad än OECD:s
är inriktad på råvarubaserad produktion (tabell 2.11). Den råvambaserade
produktionen, som är kapitalinlensiv, har vidare gynnats av all realräntan
tidigare varit låg i Sverige jämfört med andra länder. En annan gynnsam faktor
för den råvarubaserade produktionen har varit de elpriser som rått i Sverige.
Under 1990-lalel förväntas höjda elpriser lill följd av bl. a. behovet av ny
dproduklionskapacilet och skärpta miljökrav. Kärnkraflsavvecklingen kommer all
påskynda prishöjningarna. Prishöjningar på el som skiljer sig från Sveriges
konkurrentländer påverkar industrins stmkturomvandling. De branscher som
härvidlag är speciellt känsliga är bl. a. massa- och pappersindustrin saml
metallframställning. Regeringen avser förelägga riksdagen en energipolilisk
proposition hösten 1990. 1 denna proposition kommer atl redovisas eventuella
förslag lill åtgärder för all rimliga konkurrensvillkor skall kunna behållas
för denna industri samtidigt som kärnkraften avvecklas.

Tabell 2.11 Specialisering i utrikeshandeln i Sverige och
OECD

Sverige 1980

1988

OECD

1980

1988

Råvarubaserad
industri

Skogsindutri Gruvor, stålindustri

7,2 0,5

5,8 0,7

1,1 0,4

1,0 0,6

Verkstadsindustri

Maskinindustri Elektroindustri Transportmedelsindustri

1,5 1,1 1,2

1,3 0,8 1,4

1,8

1,5 1,5

1,4

1,2 1,2

Övrig
industri

0,5

0,5

1,0

0,9

.4nm: Specialiseringsgraden for en viss bransch är
beräknad som branschens andel av total export dividerad med dess andel av total
import.

40

Den kunskapsinlensiva
verkstadsindustrins andel av industriproduk- Prop. 1989/90:88 tionen har växt
kontinuerligt under de senaste tjugo åren. Kunskapskapi-lalel, dvs. tillgången
till skickliga yrkesarbetare, tekniker, ekonomer och andra experter, blir under
1990-talet allt viktigare för konkurrensförmågan. Sverige har en mångårig
tradition inom vissa verkstadsbranscher, t. ex. tillverkning av maskiner för
gmvbrylning, skogsavverkning och papperstillverkning. Vidare finns ett stort
kunnande när det gäller tillverkning av utmstning för kraftverk och
kraftöverföring, telekommunikationer och transportmedel. 1 några fall har
statlig upphandling spelat en viktig roll för att utveckla detta kunnande. Inom
vissa verkstadsbranscher har alkså svenska förelag förvärvat intemationellt
sett hög kompetens.

Två
tredjedelar av Sveriges handel består av ett utbyte av produkter som är nära
substitut (s. k. inombranschhandd) med länder på ungefär samma kunskapsnivå.
Sveriges närmande lill EG under 1990-lalel kommer av alk atl döma all förslärka
detta handdsmönsler. Den framlida konkurrenskraften kommer sålunda att i aUt
högre grad baseras på förmågan alt differentiera produkter och utnyttja
slordriflsfördelar inom speciella segment av marknaden.

Stora
förändringar i Sveriges relativa kostnadsnivå kan, åtminstone temporärt
påverka, konkurensfömlsällningama. Sålunda medförde devalveringama i början av
1980-lalel all Sveriges relativa lönekostnader sjönk kraftigt. Detta
förbättrade lägel för arbetskraflsintensiv produktion. Vidare förbättrades
lönsamheten kraftigt i den råvambaserade industrin. Däremoi gavs inte samma
incitament i verkstadsindustrin. Devalveringarna gav där upphov lill relativt
stora kostnadsökningar på gmnd av atl importen av insalsvaror fördyrades.
Motsvarande effekt blev inte alls lika stor i t. ex. skogsindustrin, där den
inhemska förädlingsvärdeandelen är högre. Devalveringama förefaller alltså ha
förstärkt etl specialiseringsmönster gmndat på arbetskraflsintensiv och
råvambaserad produktion.

"Högteknologi"
är ett begrepp med stark positiv värdeladdning vars innebörd emellertid är
något oklar. Bland argumenten för mer högteknologi bmkar ingå behovet att
salsa på tillväxtmarknader. Att en marknad är expansiv behöver dock inte
innebära alt svenska företag har de bästa fömtsättningama all konkurrera just
där. Del avgörande kriteriet är atl företagen förmår konkurrera och vara
lönsamma, inte humvida marknaden växer i snabb eller långsam takt.

Del
är vidare viktigt all man skiljer på tekniknivån i produkterna respektive i
lillverkningsprocessema. Avgörande för var produktionen skall lokaliseras är
den senare aspekten. Att en produkt i sig kan anses tekniskt avancerad säger
inget om vilka fömtsättningar som krävs för att tillverka den. Tillverkning av
komponenter lill och sammansättning av "högteknologiska" produkter
kan ofta klaras av relativt okvalificerad arbetskraft. Samtidigt kan i många
fall själva produktionsprocessen vara utomordentligt hög-teknologisk medan
produktema inte är del.

Sverige
har relativt god tillgång till specialister inom vissa fält som kan utgöra
gmnden för utveckling av tekniskt avancerade produkter inom dessa områden. På
flertalet områden är dock de svenska förelagen —

41

liksom hillills — beroende
av all tillgodogöra sig teknik som utvecklats i Prop. 1989/90:88 andra
länder.

Sverige
har relativt sett gott om yrkesarbetare och ingenjörer, som utgör gmnden för en
fortsatt specialisering på differentierade och kundanpassa-de produkter.
Fördelen med delta är bl.a. all priset på sådana produkter inte är ell lika
avgörande konkurrensmedel som för standardiserade varor. Vidare är
konjunklurvarialionema inte lika stora som på t. ex. råvambaserade produkter.
1 praktiken har också industrin inriktat sig på en sådan strategi. Delta gäller
för övrigt alla branscher där så är möjligt. Branschbe-greppel är allltså inte
lämpat för att analysera industrins internationella konkurrensfömtsättningar.

Nyföretagandet

Företag
i stagnerande branscher måste på sikt ersättas med ny konkurrenskraftig
verksamhet. Del är därför positivt att notera all antalet nya företag under
1980-lalel uppgått till nästan 20000 per år. Över 80% av de nya företagen
tillhör Ijänstenäringama. De flesta av de nya företagen är små och förblir små.

Antalet
företag som startar med en ny affärsidé eller med ny teknik är litet. En stor
del av dessa företag är lokaliserade lill högskoleortema, som också har etl
större antal nya företag per invånare än i andra delar av landet.

En
studie av nyföretagandet i fem olika länder avseende år 1987 visar atl antalet
nyetableringar per 1000 invånare uppgick lill en i Holland, drygt två i
Sverige, tre i Danmark och Norge saml nära fem i Västtyskland. Nyföretagandet i
Sverige har ökat under de senaste åren, men är alltjämt lägre än i t. ex.
Västtyskland.

42

2.9 Export och konkurrenskraft

Konkurrenskraft
och marknadsandelar

I
ett längre perspektiv har Sveriges andel av världshandeln minskal (diagram
2.7). Sålunda har Sveriges andel av OECDs export i löpande priser sjunkit med
16% mellan åren 1970 och 1987.

Diagram 2.7 Sveriges andel av OECDs export av olika
industriprodukter

Procent

Prop. 1989/90:

Råvarubaserad ind

Verkstäder

O

övrig
indvStri

'('O
' '('2 ' '('4 ' 'r'6 ' "/e ' ÖO ' Ö2 ' Ö4 '
06 A:ä7/a.SINDCOM.

Den
s. k. kostnadskrisen vid mitten av 1970-lalet och de följande omställningsproblemen
ledde liU en kraftig minskning av marknadsanddama. Produktionskapacitet
rationaliserades bort inom stålindustrin, skogsindustrin, varven och andra
exportindustrier. Investeringama under senare hälften av 1970-lalel var alkför
låga för atl kunna ersätta detta bortfall.

Devalveringama åren 1981
och 1982 bröt emellertid den negativa utvecklingen. Sveriges export i löpande
priser ökade i snabbare takt än OECDs under åren 1983- 1987. År 1987 hade
sålunda två tredjedelar av anddsför-luslema från åren 1975-1982 återvunnits.
Enligt preliminär statistik sjönk emellertid marknadsandelarna under åren 1988
och nedgången bedöms ha fortsall under år 1989. Detta beror delvis på del höga
kapaciletsutnylljandet i Sverige, men också på all ell höjt relativt
kostnadsläge försvagat konkurrenskraften.

Den råvambaserade
industrins marknadsandelar har varierat mest. Mellan åren 1973 och 1982 sjönk
andelama i löpande priser med 33%. År 1987 vände utvecklingen och år 1987 hade
nära 60% av förlustema återhämtats.

Verksladsexportens
position har däremot försämrats kontinuerligt. Mellan år 1970 och 1987 har
dess andel av OECDs verksladsexport räknat i löpande priser minskal med 17 %.
Nedgången har skett på alla marknader ulom USA. Utvecklingen har dock inte
varit enhetlig. Sålunda har exempelvis Iransportmedelsinduslrin klarat sig
betydligt bättre på exportmarknaderna under 1980-talel än t. ex.
elektroindustrin. Det är framför alk till

43

Japan
som Sverige föriorat terräng, vilket även andra industriländer fått Prop.
1989/90:88 kännas vid.

Rdalivprisema
har stigit på svensk export alltsedan år 1984 och bedöms år 1989 ha nått 1976
års nivå. Ökningen av relativpriserna har bidragit lill att de svenska
marknadsanddama räknat i volym sjunkit sedan 1983. Prisökningama har emellertid
fram till och med 1987 varit lillräckligt starka för all åstadkomma en ökning
av marknadsanddama i löpande priser.

Rdativprishöjningar,
som beror på att kvaliteten på svenska exportprodukter ökar jämfört med
konkurrenternas, är positivt och speglar en önskvärd stmkturomvandling i
industrin. Höjda relativa priser som beror på ett högre kostnadstryck och en
högre inflationstakt i Sverige än i omvärlden innebär å andra sidan ett latent
hot, som på sikt kan leda till all nedgången i marknadsanddama (räknat i volym)
accentueras. Problemet kan bli akut vid en avmattning av den internationella
konjunkturen. Med nuvarande utveckling av kostnader och priser riskerar Sverige
att återigen hamna i samma situation som under senare hälften av 1970-lalel.

44

3 Förslagens inriktning Prop. 1989/90:88

3.1 Utgångspunkt

Ett
viktigt inslag i den tredje vägens politik har varit insatser för att främja
näringslivets utveckling och trygga sysselsättningen. Som framgår av föregående
avsnitt har denna politik varit framgångsrik. Lönsamheten i stora delar av
näringslivet är åter i nivå med vad som gällde före krisåren på 1970-talel,
samtidigt som arbetslösheten är rekordlåg. Den lediga kapacitet som fanns vid
1980-talets början har tagits i anspråk och investeringarna har successivt
ökat. Betydande strukturförändringar har ägt mm. Nya företag har etablerats
medan andra lagts ned eller ändrat verksamhetsinriktning och i många avseenden
står det svenska näringslivet i dag bättre rustat än på mycket länge.

Näringslivets
utveckling och internationella konkurrenskraft kommer även under 1990-talet att
vara av avgörande betydelse för möjligheterna att trygga sysselsättningen och
utveckla välfärden. Insatsema inom industridepartementets ansvarsområde för
att stärka Sveriges ställning som industriland syftar således ytterst till atl
främja förutsättningarna att nå mer övergripande mål för samhällsutvecklingen.

Näringslivets
utveckling är beroende av en rad olika faktorer och i en dynamisk ekonomi sker
hela tiden förändringar som i olika avseenden påverkar företagens
arbetsvillkor. Inriktningen på de förslag som presenteras i föreliggande
proposition skall ses mol bakgrund av de senaste årens utveckling och de nya
krav på svenskt näringsliv som utvecklingen medfört.

Under
1980-talet har det svenska näringslivets internationella beroende ökat. Som
framgår av avsnitt 2 har näringslivet ökat sina investeringar utomlands och
mellan åren 1985 och 1988 ökade de svenska förelagens anställda utomlands med
drygt 25%. Utvecklingen har även inneburit att antalet sysselsatta i utländska
företag verksamma i Sverige ökat. Sveriges ställning som industriland och
möjligheterna att attrahera svenska såväl som utländska investeringar kommer i
ökad utsträckning alt vara beroende av förmågan till flexibilitet och
produktutveckling. Kompetensen hos företagsledare och anställda är därvid en
nyckelvariabel som ägnas betydande uppmärksamhet i de förslag som presenteras
inom industridepartementets ansvarsområde.

En
strategisk resurs i detta avseende är den nationella forsknings- och
utvecklingskapaciteten. Företagens investeringar i FoU samt kostnader för
marknadsföring med sikte på att öppna nya marknader har ökat stadigt under
1980-talet och tillmäts allmänt en allt större betydelse. Insatser ägnade att
främja de svenska företagens möjligheter att hävda sig på detta område måste
därför ges en hög prioritet. Omfattande förslag med denna inriktning redovisas
också i den proposition om forskning (1989/90:90) som regeringen tidigare lagt
fram.

Som
framgår av vad jag redovisat i avsnitt 2 kan den relativt låga tillväxttakten
i den svenska ekonomin i betydande utsträckning förklaras av en låg
produktivitetstillväxt. Åren 1983-1988 uppgick den genomsnittliga ökningen av
produktiviteten i industrin lill 2 %, vilket endast är en tredjedel av

45

den
åriiga produkriviielsökningen under perioden 1963-1975. Tillgänglig Prop.
1989/90:88 statistik pekar mot en ännu sämre utveckling inom den privata
tjänstesektorn. Den ekonomiska tillväxten har dessutom hämmats av
kapaciletsbrist. Brislen på bl. a. arbetskraft har under de senaste åren
utgjort ett större hinder för ökad produktion än efterfrågan.

Den
låga produktivitetsökningen i kombination med bristen på arbetskraft
acccentuerar behovet av rationaliseringar genom teknisk förnyelse. Omfattande
insatser föreslås därför för att stärka bl.a. teknisk forskning och utveckling
samt spridning av ny teknik.

Del
svenska näringslivet domineras i flera avseenden av den råvambaserade
industrin och företag inom verkstadsbranscher. De jämförelser som redovisats i
föregående avsnitt visar att det inte föreligger några större skillnader mellan
Sverige och andra länder vad gäller takten i stmkturomvandlingen. Stora
förändringar i Sveriges relativa kostnadsnivå kan emellertid påverka
förutsättningarna för skilda delar av näringslivet olika. Som en följd av
devalveringarna i början av 1980-lalet förbättrades läget för
arbetskraflsintensiv verksamhet och exportindustri med lågt importinnehåll,
främst råvambaserad tillverkning.

Den
förbättrade lönsamheten i den svenska basindustrin har varit till stor fördel
för svensk industriproduktion och tillväxt men innebär samtidigt en
förstärkning av ell specialiseringsmönsler byggt på traditionella
näringsgrenar. Dessa företag kommer visserligen under lång lid framöver all
utgöra en mycket betydelsefull del av svenskt näringsliv, men det finns
samtidigt anledning att understryka behovet av att tillväxten i nya långsiktigt
livskraftiga företag och branscher inte hämmas. Insatser för att aktivt främja
återväxlen och förnyelsen av det svenska näringslivet genom de små och
medelstora förelagen utgör därför ett viktigt inslag i en offensiv och
framåtsyflande näringspolitik. 1 föreliggande proposition redovisas ett
spektrum av olika förslag till åtgärder, där teknikstöd, kompetensutveckling
och tillgången på riskkapital är centrala delar.

En
grupp av företag som bör ägnas särskild uppmärksamhet är underleverantörerna.
Omstrukturering och internationalisering av storföretagens produktionsstruktur
liksom utvecklingen inom EG kommer all ställa stora krav på förnyelse i dessa
företag. Särskilda åtgärder föreslås därför inom en rad områden i syfte alt
främja bl. a. teknikutveckling och kompetensutveckling bland
underleverantörema.

I
avsnitt 3.2 redovisar jag viktigare förslag inom industridepartementets
ansvarsområde, vilka syftar till atl främja kompetensutveckling saml teknisk
forskning och utveckling för näringslivels förnyelse. Jag redovisar även
förslag avseende de små och medelstora företagens kapitalförsörjning,
internationell samverkan och del statliga ägandet.

3.2 Förslagen i korthet

3.2.1
Teknisk förnyelse

Teknisk
kompetens och förmågan att utnyttja tekniska framsteg kan be

traktas som en strategisk resurs. Framgång i dessa avseenden har under 46

efterkrigstiden blivit
allt viktigare för näringslivels förnyelse och den inter- Prop. 1989/90:88
nationella konkurrenskraften. Därför investerar i dag såväl industriländerna
som de stora multinationella förelagen betydande belopp på atl utforska och
tillvarata teknikens möjligheter. Regeringen har sedan länge satsat på
omfattande program inom såväl teknisk grundforskning som mer till-lämpad
forskning och produktutveckling. Samtliga dessa områden är viktiga för alt
bibehålla den nationella kunskapsbas som krävs för en fortlöpande utveckling
och förnyelse.

I
syfte att öka de resurser som avsätts till teknisk grundforskning har
regeringen i en särskild proposition om forskning föreslagit all ell leknikvelenskapligl
forskningsråd inrättas. Budgetåren 1990/91-1992/93 beräknas närmare 320 milj.
kr. tillföras forskningsrådet och på sikt innebär förslaget att resursema för
teknisk grundforskning mångdubblas.

I
propositionen om forskning föreslås även ett ökat stöd lill svenskt dellagande
i EG:s FoU-program. Förslaget innebär att svensk industri riu ges bättre
möjligheter alt delta i EG:s ramprogram för teknikutveckling och
standardisering. EG:s forskningsprogram har en total budget på närmare 50
miljarder kronor över fem år.

Vidare
föreslås i propositionen om forskning att omkring 1,1 miljard kronor satsas
under en treårsperiod för att främja europeiskt rymdsamarbete. Tyngdpunkten i
verksamheten kommer att vara deltagandet i olika projekt inom det europeiska
rymdorgandel ESA. Dessutom föreslås all 180 milj. kr. avsätts under en
treårsperiod för nationell rymdverksamhet inriktad på bl.a. utvecklingen av
fjärranalys och rymdverksamhet i Kimna. I del nationella programmet ingår även
insatser för all ytterligare höja den svenska rymdinduslrins kompetens.

Ett
viktigt instmment för insatser på teknikområdet är styrelsen för teknisk
utveckling (STU). Genom STU upprätthålls en viktig koppling mellan teknisk
forskning, utveckling och produktion. Genom kontinuerliga kontakter i båda
riktningar ökar sannolikheten atl tekniska framsteg på ritbordet även skall
resultera i kommersiellt gångbara produkter. Anslagen till STU föreslås nästa
budgetår uppgå till ca 820milj. kr.

Tillskapandet
av ett leknikvelenskapligl forskningsråd innebär all STU tydligare kommer all
kunna inrikta sin verksamhet mot tillämpad forskning och teknisk utveckling.
Insatser för alt ge de små och medelstora företagen goda möjligheter att
utveckla och använda ny teknik kommer därvid att prioriteras.

STU
är ett av de organ, vilka under den närmaste tiden kommer att ägna frågor kring
underleverantörernas möjligheter särskild uppmärksamhet. Jag föreslår dessutom
ell särskilt verkstadstekniskl program med inriktning mot mindre företag och
underleverantörer. En viktig del i programmet är att genom kunskaps- och
teknikspridning stimulera nya framkomstvägar och ökad användning av ny teknik.
Arbetet inom programmet kommer all inbegripa materialteknik och utnyttjandet av
elektronik.

Frågor
rörande underleverantörernas situation uppmärksammas även

genom all Industrifonden i sin verksamhet föreslås all prioritera bl. a. un

derleverantörsprojekt. Även inom ramen för Exportrådels arbete kommer

denna grupp av företag all ägnas särskild uppmärksamhet. I syfte all för- 47

bättra samverkan mellan
olika insatser riktade mot underleverantörer Prop. 1989/90:88 föreslår jag
att statens industriverk, SIND, som tillsammans med utvecklingsfondema
också driver egna projekt med denna inriktning, får ansvaret att samordna de
olika myndighelemas verksamheter inom området.

Svenskt
näringsliv är starkt intemalionaliseral och många av våra stora förelag har en
betydande del av såväl tillverkning som försäljning utomlands. Om Sverige
skall behålla sin plats som ell ledande industriland är del nödvändigt med
öppna och väl fungerande kontakter över nalionsgränsema. Inte minst viktigt är
det att svenska förelag får möjlighet all på ett systematiskt sätt la del av
informaiion avseende den tekniska utvecklingen i vår omvärld.

Stiftelsen
Sveriges teknisk-vetenskapliga allachéverksamhet, STATT, spelar här en viktig
roll. STATT:s huvudsakliga uppgift är atl bidra lill den svenska industrins
tekniska utveckling. Del sker dels genom fortlöpande rapportering i form av bl.
a. notiser, dels genom de uppdrag som utförs av STATT:s utlandskonlor.

3.2.2
Återväxt genom småföretagsutveckling

Svenskt
näringsliv karaktäriseras av alt ett fåtal stora förelag svarar för en
väsentlig del av sysselsättning, produktion och export. Dessa förelag är en
värdefull tillgång för landet, men innebär samtidigt ell visst mått av
beroende. Del gäller särskilt på orter som domineras av ett enskilt storföretag.
1 syfte all främja den långsiktiga tillväxten och stimulera återväxlen i nya
livskraftiga förelag och branscher föreslår regeringen att sammanlagt 645 milj.
kr. satsas under den kommande treårsperioden på småföretagsutveckling.
Regeringens insatser för småföretagen omfattar bl.a. stöd vid nyetablering,
kompetensutveckling, teknikspridning samt olika typer av finansieringsinsatser.

Teknikspridning
påskyndar introduktionen av ny och mer ändamålsenlig teknik i de mindre
företag, som inte själva har ekonomiska resurser att inhämta och utvärdera
tillgänglig informaiion. Del finns i dag ett stort antal myndigheter och
organisationer som är engagerade i lekniksprid-ningsarbetel. Bland dessa kan
nämnas STU, utvecklingsfondema, SIND, de kollekliva forskningsinstituten liksom
olika teknik- och ulvecklingscentra. I syfte atl stärka effekten av olika
insatser anser jag del nödvändigt att samverkan mellan olika aktörer
förbättras. Som etl led i detta föreslår jag all STU bör kunna samla
dokumentation om de FoU-resurser som finns tillgängliga inom landet.

När
del gäller företagens möjligheter all skaffa medel på kapitalmarkna

den har utvecklingen under 1980-lalel medfört betydande förändringar.

Bankemas möjligheter att förse företagen med krediter har förbättras, men

tillgången på riskkapital är dock fortfarande ell problem för många småfö

retag. Mot denna bakgmnd föreslår jag att utvecklingsfondemas finansie

ringsverksamhet ges en delvis ny inriktning ägnad att förbättra tillgången

på riskkapital. Strävan är alt inte begränsa finansieringsverksamheten till all

endast omfatta utlåning. I stället bör möjligheter ges alt anpassa formema 48

för
finansiering lill företagens skiftande behov i olika branscher och utveck-
Prop. 1989/90:88 lingsskeden. Jag föreslår också atl utvecklingsfondemas
målgmpp inte bör begränsas lill vissa branscher ulan omfatta små och medelstora
förelag i samtliga näringsgrenar.

I
syfte alt tillhandahålla företagen egel kapital bör de regionala utvecklingsfonderna
gå in som delägare i ett antal regionala riskkapilalbolag. Totalt bör ca
600milj. kr. av de medel fondema för närvarande förfogar över för utlåning
överföras lill sådan verksamhet. Strävan är att de regionala riskkapitalbolagen
skall tillföras medel även från annal håll.

Jag
föreslår också att Småföretagsfonden ges ytterligare resurser. Sammanlagt bör
Småföretagsfonden under en femårsperiod tillföras 1000milj. kr. från AP-fonden
enligt den modell som tidigare använts för tillskoll i fonden. En fömtsättning
för denna överföring är all Småföre-lagsfonden använder huvuddelen av delta
tillskott för placeringar i de ovan nämnda riskkapilalbolagen. Regeringen skall
också fastställa nya regler avseende småföretagsfondens avkastningskrav.

Med
hänsyn till behovet av riskkapital i småföretagsseklom avser jag all begära
regeringens bemyndigande all uppta överläggningar med Norrlandsfonden angående
fondens medel. Enligt min bedömning bör 200milj. kr. av de lolak 500 milj. kr.
som Norrlandsfonden i dag förfogar över placeras i det regionala
riskkapitalbolag som blir verksamt i norra Sverige.

3.2.3
Internationell samverkan

Industridepartementet
är ansvarigt för de bilaterala regeringsavtal om ekonomiskt, industriellt och
tekniskt samarbete som Sverige slutit med länder i Östeuropa saml med
Jugoslavien. Den demokratiseringsprocess och det ekonomiska reformarbete som
under senare år inletts i dessa länder, medför att samarbetet delvis ändrat
karaktär. Frågor avseende utbildningssamarbete, utveckling av små och
medelstora förelag saml företagsledning betraktas som nyckelområden i den nya
ekonomiska politiken i dessa länder. Regeringen föreslår därför all 6 milj.
kr. anslås för en inledande försöksverksamhet avseende småföretagsutveckling
och före-tagsledamlbildning.

Arbetet
med standardisering är av stor betydelse för bl. a. näringslivels efTektivitel,
dess internationella konkurrenskraft och medborgarnas säkerhet. Därför
föreslås jämte en förstärkning av stödet till standardiseringsar-belel en ny
och mer ändamålsenlig finansieringsmodell. Standardiserings-projekt som
särskilt rör arbetsmiljö, miljöskydd och konsumentskydd och som främjar
harmoniseringsarbelet gentemot EG prioriteras.

Sverige
deltar inom ramen för EFTA aktivt i de förhandlingar som för

närvarande pågår i syfte att förverkliga ett närmare samarbete med EG.

Målet för förhandlingarna är att etablera etl gemensamt ekonomiskt områ

de, EES, omfattande länderna inom EFTA och EG. Ett förverkligande av

detta samarbete fömtsätter bl. a. förändringar i Sveriges nuvarande system

för kontroll av utländska förvärv av svenska företag. Den svenska lagstift

ningen på detta område bör därför anpassas till den internationella utveck- 49

4 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 88

lingen och göras förenlig
med intemationella överenskommelser på områ- Prop. 1989/90:88

del. Därigenom undanröjs
också risken för all den svenska lagstiftningen

kan
åberopas som gmnd för diskriminering av svenska förelag utomlands.

Jag anser emellertid all
den närmare utformningen av de nya reglema bör

anstå lill dess mer
konkreta resultat från EES-förhandlingama föreligger.

Jag återkommer därför med
förslag beträffande reglemas utformning.

Ägamtredningen
har i sitt belänkande (SOU 1990:1) lagt fram förslag om förbättrade möjligheter
till facklig informaiion och förhandlingar i samband med företagsförvärv. Del
är enligt min mening angelägel att de berättigade kraven på tillfredsställande
informations- och förhandlingsmöjligheler kan tillgodoses så snart som möjligt.
Dessa frågor bör således ges prioritet. I dessa frågor harjag samrått med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet. Dessutom måste frågor om de anställdas
möjligheter lill insyn och påverkan över nalionsgränsema i intemationellt
verksamma förelag drivas av Sverige vid förhandlingar med EG och i andra
intemationella sammanhang.

3.2.4
Ett aktivt statligt ägande

Del
är viktigt all den betydande industriella resurs som de statliga företagen
utgör kan utvecklas på bästa möjliga sätt och aktivt bidra lill del svenska
näringslivels fömyelse. Som ägare bör staten också kunna spela en västentlig
roll i nödvändiga stmkturella förändringar i enskilda branscher. För detta
ändamål krävs alt förelagen har kvalificerade personella resurser och
ekonomiska fömtsättningar för sin egenulveckling. Förelagen måste också kunna
tillvarata nya afTärsmöjligheter, vilket kan kräva särskilda ägarinsalser.

Jag
föreslår därför att staten överför sina direkta aktieinnehav i ett antal
konkurrensutsatta företag lill ett helägt förvaltningsakliebolag. Det samlade
marknadsvärdet på förmögenheten i förvallningsbolagel beräknas uppgå till ca
27 miljarder kronor. Förvallningsbolagel föreslås få möjlighet att ge ut
konvertibla skuldebrev motsvarande högst 15 % av sill egna aktiekapital.
Ytterligare ägarspridning skall kräva riksdagens godkännande.

Jag
föreslår också att FFV ombildas från affärsverk till aktiebolag. De skäl som
vid inrättandet av FFV år 1943 angavs för affarsverksformen är i dag inte
relevanta. Från all ha varit direkta försvarsfabriker har FFV utvecklats lill
en konkurrensutsatt industrikoncem. FFV saknar hell myndighels- och
förvaltningsfunktioner.

50

4
Småföretagsutveckling

4.1 Småforetagspolitikens mål och medel

Prop.
1989/90:88

Min
bedömning: Småföretagspolilikens mål är att få lill stånd effektiva
småföretag, som kan lämna avgörande bidrag till den ekonomiska tillväxten.

Politiken inriktas
på att stödja nyföretagande och på att stimulera vidareutveckling i småföretag
med expansionmöjligheler. På så sätt främjas ell konkurrenskraftigt näringsliv
med hög produktivitet. Det finns ett betydande behov av riktade insatser vad
gäller framför allt kompetensutveckling och riskkapilalförsörjning.

Skäl för min bedömning:
Jag vill först kortfattat redogöra för den senaste utvecklingen i
småföretagssektorn. Inom industridepartementet har som jag tidigare har nämnt
upprättats promemorian Svensk industri i utveckling (Ds I 1990:16). Där ges
ytteriigare uppgifter om bl.a. småförelagens ekonomiska utveckling.

Del
finns ungefar en halv miljon företag i Sverige, varav över 99% är små eller
medelstora dvs. har färre än 200 anställda. Bara inom industrin finns ca 50000
sådana förelag.

De
svenska småförelagen har tillsammans drygt 1,1 miljoner anställda och
sysselsätter dessutom ell betydande antal egenföretagare. I dag har vi ell
omfattande och växande nyföretagande. Under en femårsperiod har ca 95000 hell
nya företag startats. Samtidigt har drygt 5000 företag varje år försatts i
konkurs. Konkurserna har ökat under år 1989.

Småföretagens
lönsamhet har varit god under senare år. Soliditeten har stärkts men är
fortfarande lägre än i större förelag bl. a. till följd av bristen på eget
kapital. Investeringama har ökat kraftigt. I reala termer ligger småförelagens
investeringar i dag 80% högre än de gjorde år 1982.

Småföretagen
spelar en central roll för utvecklingen av marknadsekonomin och för dynamiken
i näringslivet. Dessa företag kan flexibelt anpassa sig till nya situationer
och ställa om produktion och annan verksamhet efler marknadens utveckling.

Många
småföretag utvecklar nya produkter, fömyar produktionsmetoder eller skapar nya
sätt atl marknadsföra varor och tjänster. Våra storföretags framgångar på
exportmarknaden bygger i hög grad på tillgången till effektiva
underleverantörer med en hög teknisk kompelens.

Mindre
företag är spridda över olika delar av landet och har därigenom stor betydelse
för möjligheterna atl nå en tillfredsställande regional balans. Orter med många
småförelag slår bra mslade inför eventuella kriser i storföretag eller
branscher. Småföretagens flexibilitet och geografiska spridning är
betydelsefull också för vår försörjningsberedskap inför kriser och krig.

Det
är etl samhälleligt intresse att etablering av förelag baseras på korrekt
information och kunskaper om företagande samt all de administrativa mtinerna
vid etablering är enkla. Den enskilde personen som

Fler
småföretag och ökade investeringar

Dynamik
i näringslivet

Information
och kunskap

51

startar
ett eget förelag böi" således fatta sill beslut utifrån relevant information
om de regler som gäller för företagandet och de risker som föreligger.
Härigenom bereds den enskilde möjlighet att pröva sin egen affärsidé och ta
ställning till om den är hållbar. Genom att tillhandahålla grundläggande
information till de som startar eget kan samhället bidra bl. a. till all
antalet misslyckade projekt blir mindre. Antalet konkurser kan därmed
begränsas, vilket minskar störningarna på marknaderna och risken för negativa
sociala konsekvenser.

Grundvillkoren på
marknaderna innebär att del är den inbördes konkurrensen som avgör
afTärsidéers och företags framgångar. Nyetableringarnas funktion i ekonomin är
att få till stånd en prövning på marknaden av ett stort antal kommersiella
idéer. Några av dessa kommer inte att efterfrågas i tillräcklig omfattning och
därför kommer de företag som etablerats på dessa idéer all avvecklas.

Det bör understrykas att
det i en stor del av varuproduktionen finns väsentliga stordriftsfördelar som
innebär att det inte är ekonomiskt att etablera ett litet företag. 1 de
produktionskedjor som finns inom många av dessa varuområden har dock
småföretagen en viktig roll att spela.

Den roll som småföretagel
ofta har i olika produktionskedjor är alt vara underieverantör — eller
medleverantör — av varor och tjänster till det större förelaget, som självt
svarar för de viktigaste komponenterna i produkten och för slulmontering.
Produktionskedjorna inom industrin varierar i betydande omfattning. Inom stora
delar av industrin sker nu en utveckling mol att de större beställarföretagen
ställer krav på att underleverantören skall kunna leverera färdiga komponenter
och delsystem i stället för detaljer, att underleverantören bör bediiva eget
produktutvecklingsarbete och att leveranser kan ske kontinuerligt enligt ett
strikt tidschema samt med hög kvalitet. Denna utveckling innebär i regel att
underieve-rantörerna måste höja sin kompetens för att vara konkurrenskraftiga
men också en möjlighet till större självständighet för dem.

I tjänsteproduktion saknas
i många fall utpräglade stordriftsfördelar och den privata tjänstesektorn
domineras därför i stor utsträckning av småföretag. Väsentliga undantag finns
dock, l.ex. bank- och försäkringsverksamhet.

Den privata tjänstesektorn
har expanderat men uppvisar enligt vissa mätningar en låg
produktivitetstillväxt. För att förbättra det nuvarande underiaget avseende
sektorns produktivitetsutveckling har regeringens handels- och tjänsleråd
beslutat genomföra ett projekt som syftar till att skapa en kunskapsöversikt
och en genomgång av tillämpliga mätmetoder. Arbetet skall bilda ett underlag
för produktivitetsdelegationens (I 1989:02) behandling av tjänstesektorn.

En ständig utveckling av
teknik och marknader kräver en kontinueriig anpassning av företagens kompetens.
Rådgivning i form av konsultinsatser och utbildning av företagsledning och
övriga anställda är därför viktigt för atl stärka befintliga företag. Sådan
kompetensutveckling är viktig för näringslivet generellt; särskilt för atl
FoU- och kunskapsintensiva verksamheter inom industrin skall kunna utvecklas
på ett kraftfullt sätt. Viktiga komponenter i kompetensutvecklingen är också
förstärkning av kunnan-

Prop. 1989/90:88

U
nderleverantörer

Tjänsteproduktion

52

det
i fråga om design, produktkvalitet och miljö. Vidare ökar
iniregra-tionsprocessen i Europa kompetenskraven på de små och medelstora förelagen.

Det
lilla företaget med begränsade resurser saknar ofta möjlighet att vidareutbilda
sin personal eller att anlita externa konsulter. De kortsiktiga anspråken på de
personella och ekonomiska resurserna tenderar till att personalens
kompetensutveckling hålls på en nivå som hämmar företagets långsiktiga tillväxt
och efTektivitel. En sådan utveckling är till samhällsekonomisk nackdel och
det kan därför vara motiverat att samhället stöder utbildnings- och
rådgivningsverksamhet i små förelag för alt föra upp denna på en högre nivå.
Ell grundläggande ansvar vilar dock på företagen själva.

Fortsatt
tillväxt och ökad efTektivitel i tjänsteproduktionen är i högre grad än för
varuproduktionen knuten till arbetskraftens kompetensutveckling och utveckling
av företagens organisation. Liksom i industriförelag finns det en tendens lill
atl del kortsiktiga ianspråkslagandet av del lilla företagels personalresurser
leder till att den långsiktiga kompetensutvecklingen eftersatts. 1 jämförelse
med industriföretagen finns det dock en något större benägenhet hos
tjänsteföretagen att tilldela kompetensutveckling särskild vikt, eftersom det
ofta råder ett mer omedelbart samband mellan tjänsteföretagets konkurrenskraft
och kompetensen hos dess personal.

En
viktig förutsättning för genomförande av en förelagselablering är givetvis alt
tillräckligt kapital finns tillgängligt och att de villkor, på vilka kapitalet
tillhandahålls, är anpassade till den situation som det nyetablerade förelaget
befinner sig i. I regel är kapitalbehoven störst för nyetableringar inom
industrin, eftersom dessa kräver investeringar i produktionsanläggningar och
ofta också i produktutveckling.

Det
kapital som erfordras i samband med utveckling av små industriförelag kan i
vissa fall inte genereras i tillräcklig omfattning inom företagets rörelse.
Verksamhetens tillväxt blir härigenom beroende av externt kapital som är
riskvilligt. Förutom att kapitalel skall vara riskvilligt bör avkastningen på
kapitalet baseras på värdetillväxt under en längre tid.

Del
råder i dag brist på riskkapital till små och medelstora företag. Det hämmar
den långsiktiga industriella tillväxten i landet. Del finns flera skäl lill den
brist som föreligger. Ett skäl är att det kapital som skulle kunna kanaliseras
till denna sektor kan finna en tillfredsställande avkastning till lägre risk på
andra marknader. Från långsiktig industriell tillväxlsynpunkt är det motiverat
att skilja det långsiktiga (samhälleliga) förräntningskravet från del
kortsiktiga förränlningkravel, eftersom del senare bestäms av i huvudsak andra
faktorer såsom aktuellt och förväntat konjukturläge, den offentliga sektorns
finansiella ställning, internationella rörelser m. m.

Erfarenheten
visar således atl, åtminstone i expansiva perioder med högavkastande
alternativ, kapitalel söker sig bort från de mer riskfyllda satsningarna inom
småförelagen. Det skapar en ryckighel i tillförseln av kapital, vilket är lill
nackdel för en långiktig strategisk utveckling av näringslivet. Vill man därför
åstadkomma en långsiktigt gynnsam tillväxt, bör man tillförsäkra sig om etl
jämnt lillföde av riskkapital. Del lorde främst vara staten som kan påta sig en
sådan roll. Det bör dock ske i

Prop.
1989/90:88

Behov
av riskkapital

Statens
roll

53

samverkan
med andra som kan vara intresserade av sådana långsikliga placeringar. Att
intressera andra för denna typ av placeringar genom olika incitament via
skattesystemet har dock väsentliga nackdelar, bl.a. fördelningspolitiska.

För
att möta internationaliseringen och för att stärka den inhemska tillväxten är
det, vid sidan av generellt goda arbetsvillkor för svenskt näringsliv, också
viktigt att skapa en god och bred återväxt av nya och växande småföretag. Det
sker genom en kombination av närings-, regional- och arbetsmarknadspoliliska
åtgärder.

Även de medelstora
förelagen behöver i många fall förslärka sin kompetens för att kunna utvecklas
gynnsamt i en hårdnande internationell konkurrens. SIND har i några
utredningsrapporter belyst de medelstora företagens situation.

Småförelagspoliliken
syftar till att stimulera och stärka de små och inte minsl de nybildade
företagen föratt åstadkomma tillväxt och efFektivitet i näringslivet. Del sker
främst genom all undanröja olika slags hinder för företagen och genom riktade
utvecklingsinsatser i övrigt. Hänsyn tas därvid till att olika målgrupper kan
ha skilda behov.

Jag har i mitt
inledningsanförande redogjort för min syn på vilka näringspolitiska riktlinjer
i stort somjag anser bör vara vägledande på 1990-talel. Jag betonade bl. a.
vikten av avregleringar och en god infrastmktur. Jag tog upp
internationaliseringen och skattereformen, som får stor betydelse inte minst
för småföretagen, liksom de ökade kraven på en god miljö. Jag avser nu att mot
denna bakgrund närmare gå in på småföretagspolitikens medel i framliden.

Småföretagen påverkas i
hög grad av de allmänna ekonomiskl-poliliska åtgärder som regering och riksdag
beslutar om. Dämlöver behövs dock på vissa områden riktade insatser.

Genom atl undanröja
utvecklingshinder i form av brist på information, kompetens och riskkapital kan
samhället bidra till atl stimulera småföretagens utveckling. Med hjälp av
särskilda insatser främjas dels ett kvalificerat nyföretagande, dels de
befintliga förelagens produktivitet och tillväxt samt en allmän förnyelse till
gagn för hela näringslivet.

Jag avser alt i det
följande (avsnitt 4.2 — 4.12) redovisa min syn på de mer specifika åtgärder som
behövs — vid sidan av de generella åtgärderna - för all undanröja hinder för
expansion och stimulera utvecklingen i småföretagsseklom.

Frågan
om resurser för de riktade insatserna las upp senare (avsnitt 11).

Prop.
1989/90:88

Riktade
insatser

4.2
Avreglering och regelförenkling

Prop. 1989/90:88

Min
bedömning: Arbetet med att förenkla del statliga regelsystemet gentemot
näringlivet är en central uppgift inom näringspolitiken. Arbelet inordnas i
regeringskansliels ordinarie organisation.

Åtgärdema för att
främja en minskning och förenkling av de regler som riktar sig mot förelagen
har lett lill positiva resukat. På flera områden har avregleringar eller
åtgärder som medför administrativ förenkling för förelagen genomförts.

Skälen
för min bedömning: Stalsmaktema ger ramar för förelagens beleende genom lagar
som beslutas av riksdagen, förordningar som fastställs av regeringen eller
föreskrifter av myndigheter, underställda regeringen. Styrningen kan bl. a. ske
genom kontroll på förhand, exempelvis auktorisation, legitimering eller
tillståndsgivning. Det finns även ekonomiska styrmedel, såsom skaller eller
avgifter.

Alla
styrmedel medför i regel kostnader i någon eller några samhällssektorer. Ett
komplicerat syslem med normer kan för förelagen leda till
effektivitetsförluster, försvåra nyetablering och försämra marknademas funktion
och därmed negativt påverka den industriella tillväxten. Avregle-rings- och
förenklingsarbelel kan därför bidra lill att uppnå dfektivitet och förnyelse i
näringslivet.

1
november år 1983 tillkallade regeringen mol denna bakgmnd en arbetsgmpp — den
s.k. normgmppen (I 1983:H) — som fick i uppgift atl gå igenom sådana regler som
riktar sig mol näringslivet. Arbetet skulle inriktas på de regler som är
koslnädsdrivande genom all t. ex onödigtvis fördyra produkter och processer
eller öka näringslivets administrativa kostnader. Översynen skulle gälla såväl
innehåll som tillämpning av aktuella regler men inte omfatta den gmndläggande
målsättningen med dessa. Åt normgmppen uppdrogs även att föreslå i vilka
avseenden berörda författningar borde ändras.

Normgmppen
har haft en bred kontaktverksamhet, arrangerat seminarier och utgett skrifter
samt gjort eller initierat utredningar som i flera fall har lett lill
regelförenklingar.

Medvetenheten
om den stora betydelsen av regdgivning och förenk-lingsarbele har fåll en fast
förankring hos myndigheterna. Det har skett en genomgripande attitydförändring,
och en rad konkreta åtgärder har genomförts för att uppnå förenkling. Ett
exempel på detta är den nya begränsningsförordningen (SFS 1987:1 347).

Regeringen
har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.2) lämnat en samlad
redovisning av arbetet med avreglering och delegering.

Regelförenklingsarbelet
integreras nu i budgetprocessen inom statsförvaltningen. Den nya
budgetprocess, som nu har introducerats, inriktas på genomlysning av
myndigheternas verksamhet inklusive regelsystemen. Detta betyder alt analyser
av regelsystemen skall göras, alt förslag till regeländringar som myndigheten
själv inte kan besluta om skall ingå i anslagsframställningen och att
konsekvensanalyser skall göras.

Regler
kan medföra kostnader

Attitydförändring

55

Skattesystemet har varit
föremål för ell omfattande reformarbete de Prop. 1989/90:88 senaste åren
och ett nytt system håller nu på all genomföras. Ell viktigt syfte med
skaltereformen är all uppnå enhetlighet och förenkling.

För
närvarande pågår en reformering av livsmedelspolitiken i riktning mot en ökad
marknadsanpassning och en avveckling av regleringen. Chefen för
jordbmksdepartementel avser atl senare i vår lägga fram förslag om en ny
livsmedelspolitik.

Produktivitetsdelegationen
(I 1989:02) har fåll som uppgift att bl.a. belysa hur samhällets regelsystem
kan länkas inverka på produktivitetsutvecklingen.

En
utbildning i "regelekonomi" i regi av riksrevisionsverkel (RRV) och
statens institut för personalutveckling (SIPU) är under genomförande för
handläggare inom statsförvaltningen. Den syftar lill att ge ökad kunskap om
reglers konsekvenser i bl. a. kostnadshänseende.

Det
internationella harmoniseringsarbete som pågår inom EG och EFTA för all skapa
en marknad där varor, tjänster, kapital och arbetskraft kan röra sig fritt,
påverkar myndigheternas regdgivning i stor utsträckning.

Ett
exempel på detta är det omfattande slandardiseringsarbete som nu pågår i Europa
och där Sverige tar aktiv del. Att tillverka produkter i olika utföranden för
olika länder är dyrbart. Harmoniseringsarbelet rymmer därför i sig vissa
förenklingsaspekler. För näringslivet är del ofta viktigare med enhetliga
regler än deras detaljinnehåll. Jag återkommer strax lill del internationella
harmoniseringsarbelet.

Industridepartementet
har i departementspromemorian (Ds 1 1989:57) Ändrade regler om utländska
företagsförvärv behandlat ändringar i lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag m. m. Förslagen innebär etl väsentligt förenklat
prövningsförfarande. Jag återkommer senare till denna fråga (avsnitt 7).

Syftet
med normgmppen var, som jag tidigare berört, all genom en i tiden begränsad
insats driva på konkreta avregleringar och regelförenklingar samt få lill
stånd mer långsiktigt verkande attitydförändringar.

Min
bedömning är all normgmppens arbete har inneburit en väsentlig stimulans i
förenklingsarbelel. Nu bör arbelet drivas vidare i andra former. Genom beslut
av regeringen den 7 december 1989 har därför normgmppen upphört. Dess
sekretariat har inordnats i industridepartementets linjeorganisation. Detta ger
inte anledning att nöja sig med del hillills uppnådda, eftersom del
fortfarande kan finnas vissa trögheter och hinder att komma över.

Arbetet
med avreglering och regelförenkling går därför vidare och kommer att inriktas
på fortsall bevakning av reglers konsekvenser för näringslivet saml fortsall
kontaktverksamhet mot myndigheter och näringsliv. Förutom bevakning av
existerande regelsystem kommer del att vara en viktig uppgift för
industridepartementet all bevaka att nya regler som kan avsevärt försämra
verkningsgrad och produktivitet inom näringslivet inte tillkommer.

56

4.3
Skattefrågor för småföretagen

Prop.
1989/90:88

Min bedömning:
Refomeringen av skattesystemet kommer att underlätta för småföretagen bl.a.
genom att det blir enklare och mer enhetligt.

Skälen fbr min bedömning:
Efter flera års reformarbete på skatteområdet har regeringen nyligen överlämnat
en remiss lill lagrådet med förslag om den skattereform som skall vara fullt
genomförd år 1991. Enhetlighet och förenkling har varit vägledande i arbetet
med att ta fram del nya skattesystemet.

Inriktningen på
företagsbeskattningens område är att skattesatserna sänks, samtidigt som
möjligheterna till reserveringar begränsas. I det nya systemet kommer det inte
all finnas rätt till avdrag för avsättningar till allmän investeringsfond och
allmän investeringsreserv eller till avdrag för lagernedskrivning. Nuvarande
avskrivningsregler för inventarier och byggnader behålls i sina huvuddrag.
Avsikten är alt det sammanlagda uttaget av inkomstskatt från företagssektorn
skall vara i stort sett oförändrat.

Skattesystemet kommer
sammanlaget att förbättras och förenklas. Detta är särskilt önskvärt för
småföretagen, som inte har samma resurser som storföretagen att sälla sig in i
det komplicerade regelverket. En ny typ av reserveringsmöjlighel införs dock,
s. k. skatteutjämningsreserv (SURV).

För att
reserveringsmöjligheterna inte ska begränsas mer än nödvändigt för
egenförelagarna, föreslås att de får rätt till sådan avsättning på generösare
villkor än för bolag. Avsättningen föreslås bl.a. kunna vara grundad på den
egna inkomsten för atl tillgodose reserveringsbehov för nystartade förelag som
saknar SURV-gmndande kapital.

Det tidigare lämnade
förslaget om särskild redovisningsmetod kommer att utredas vidare, bl.a. för
all se om det är möjligt att ge egenföretagare möjligheter att arbeta på samma
skattemässiga villkor som aktiebolag. Likaså utreds frågan om att göra
handelsbolag till skattesubjekt.

Bättre
och enklare system

4.4 Internationella småföretagsfrågor

Min bedömning:
Integrationen i Europa skapar nya möjligheter för de svenska småföretagen men
medför också ökade krav. 1 förhandlingar med EG bör strävan vara att svenska
småförelag ges möjlighet att ta del av EG:s småförelagsprogram. Informationsinsatserna
riktade till småförelagen rörande EG bör vidareutvecklas. Medel bör anvisas för
att föra över erfarenheter från Sverige till vissa länder i Östeuropa rörande
bl. a. företagsledning och nyetablering.

Skälen för min bedömning:
Det svenska näringslivet kännetecknas av bl.a. en fortlöpande
internationalisering. Även de mindre företagen har blivit mer beroende av det
som sker utanför landets gränser. Ca 85% av

57

alla
familjeföretag med mellan 20 och 199 anställda har någon form av export,
konkurrens utifrån liksom möjligheter till export är en del av vardagen för
många småföretag.

Skapandet
av EG:s inre marknad påverkar i stor utsträckning de små och medelstora
företagens situation. Detta gäller i synnerhet underleverantörema samt de små
och medelstora företag som i dag arbetar inom branscher med höga kvarstående
handelshinder.

Enligt
min mening kommer den gemensamma EG-marknaden att främst innebära stora
fördelar för de svenska småförelagen. En ökad tillväxt inom EG kommer sannolikt
alt medföra en ökad import och därmed ökade möjligheter för svenska
exportföretag. Dessutom kommer avvecklingen av kvarstående handelshinder mellan
EG-ländema atl även gynna utomstående exportörer till EG-marknaden.

De
svenska småföretagens möjligheter all dra fördel av EG-marknaden är i hög grad
beroende av den pågående svenska harmoniseringen till EG:s regelverk m. m. Det
gäller bl. a. strävandena atl minska kostnaderna vid gränspassage samt att
avveckla tekniska handelshinder. Harmoniseringen är särskilt viktig för
småföretagen, eftersom de sällan har lika goda fömtsättningar som
storföretagen att själva etablera verksamhet inom EG.

Man
bör emellertid samtidigt vara medveten om alt en integration av EG-ländemas
marknader kommer atl medföra ett effektivare utnyttjande av tillgängliga
produktiva resurser inom EG. De små och medelstora förelag som exporterar lill
EG kommer därför all möta en skärpt konkurrens. Förstärkningen av
EG-företagens konkurrensställning kommer emellertid även att gälla den svenska
marknaden och andra exportmarknader utanför EG.

För
underleverantörema kompliceras bilden av del starka beroendet av storföretagen.
Storföretagens intemationalisering ställer de svenska under-leveranlörena inför
nya fömtsättningar. Jag återkommer lill dessa frågor när jag senare (avsnitt
4.9) behandlar underleverantörsfrågorna.

Regeringens
ambition är alt Sverige och övriga EFTA-länder under det närmaste året skall
kunna teckna ett avtal med EG om ell omfattande europeiskt samarbete. Ett
sådant avtal bör i hög grad kunna medverka till att främja de små och
medelstora företagens utveckling.

För att de små och
medelstora förelagen inom EG skall kunna dra fördel av den gemensamma
marknaden, har EG utvecklat etl särskilt småföre-, tagsprogram.
Småförelagsprogrammet kan övergripande indelas i fyra olika områden:

— ålgärder
för all informera förelagen om föreslående förändringar

- utbildningsåtgärder

— ålgärder
för att underlätta finansieringen

- ålgärder
för all främja teknisk utveckling

1
syfte att skapa samma fömtsättningar för svenska småföretag som för motsvarande
företag inom EG anser jag det vara angelägel all även svenska småförelag ges
möjlighet all la del av dessa program. För närvarande diskuterar Sverige
tillsammans med övriga EFTA-länder med EG möjlighetema för småföretag i
EFTA-ländema atl delta i EG:s småförelagsprogram. Ett första delprogram är
därvid det s.k. Business Coopération

Prop.
1989/90:88

EG-integration
gynnar småföretag

58

Network
(BC-net), vilket är ell datoriserat system som gör det möjligt för Prop.
1989/90:88 ett företag att snabbt finna tänkbara samarbetspartner.

De
kostnader som uppstår för ett svenskt deltagande ryms inom ramen för befintliga
resurser, bl. a. anslaget Småföretagsutveckling.

Sverige
har i december 1989 undertecknat ett avtal med EG om deltagande i
utbildningsprogrammet "COMETT", som syftar till att på olika sätt
underlätta kunskapsöverföring mellan högskola och näringsliv. Särskilda hänsyn
skall tas till småföretagens behov. 1 årets budgetproposition har beräknats
medel för det svenska deltagandet i programmet (prop. 1989/90:100 bil. 10 s.
210).

För
närvarande genomförs informationsinsatser riktade lill småföre-
EG-rådgivningtill tagen, rörande EG och dess verksamhet samt
marknadsutvecklingen i EG- småföretag länderna (prop. 1988/89:100 bil.14).
Syftet med detta arbete är att underlätta för små och medelstora förelag all
beakta de hot och möjligheter som förändringarna inom EG medför. Insatserna har
planeräls av SIND i samråd med Exportrådet och genomförs av
utvecklingsfonderna. ■

Utvecklingsfondernas
konsulter har genomgått en speciell utbildning för att på bästa sätt kunna ge
råd och service till småföretagen i resp. län. Informationsinsatserna till
företagen, som påbörjades under hösten 1989, sker bl. a. i form av
konsekvensanalyser i enskilda företag. Företagsledare och andra anställda i
företagen får en genomgång rörande vad EG betyder för just deras företag, vilka
hot och möjligheter som finns. Dessutom kan utvecklingsfonderna genom en s. k.
"EG-check" delfinansiera konsultinsatser i småföretag.

Underlreårsperioden
fram t. o. m. budgetåret 1992/93 bör denna satsning enligt min mening
vidareutvecklas, varvid totalt ca 1 500 företag kan komma att beröras.

Utöver
de speciella EG-insatser som görs, kommer givelvis EG-frågan även att prägla
myckel av den övriga verksamhet som bedrivs inom ramen för
småförelagsprogrammet.

Jag
vill här även erinra om atl Fonden för industriellt utvecklingsarbete
(Industrifonden) har lill uppgift att bl.a. uppmärksamma möjligheterna för
småföretag att engagera sig i projekt inom det s. k. EUREKA-samarbé-lel.

Jag
övergår nu till att behandla frågan om visst samarbete på det näringspolitiska
området med länder i Östeuropa.

Den
reformprocess som inletts i de flesta av länderna i Östeuropa innebär också en
förändring av den ekonomiska strukturen i riktning mol marknadsekonomi.

Regeringen
har i årets budgetproposition föreslagit all sammanlagt 1 miljard kronor
avsätts för insatser i syfte alt främja reformprocessen i Östeuropa under en
treårsperiod. Av de föreslagna medlen avses sammanlagt 900 milj. kr. rymmas
inom anslaget för internationellt utvecklingsbistånd medan resterande 100
miljoner skall komma från övriga anslag.

Inom
ramen för bl. a. de regeringsavlal om ekonomiskt, industriellt och

tekniskt-vetenskapligl samarbete som Sverige under perioden 1968- 1976

ingått med olika länder i Östeuropa har under senare år önskemål fram

förts att få ta del av svenska erfarenheter av omstrukturering av industri 59

och de ålgärder som
vidtagits för att motverka de negativa konsekvenserna av olika
strukturomvandlingsåtgärder.

Samarbetsönskemål som i
detta sammanhang särskilt har betonats rör frågor kring utbildning när det
gäller etablering och utveckling av små och medelstora företag samt
förelagsledning. Dessa frågor har också hög prioritet i den svenska
näringspolitiken och institutioner inom såväl den offentliga som den privata
sektorn har etablerats för atl främja det svenska näringslivet i dessa
avseeenden.

Institutioner inom den
offentliga sektorn, inom industridepartementets ansvarsområde bl.a. SIND, SIFU
och de regionala utvecklingsfonderna, bedriver omfattande verksamhet på de
aktuella områdena. Genom dessa institutioners nära samarbete med bl.a.
näringslivet finns idag en bred kunskapsbas som bör vara av intresse för flera
av länderna i Östeuropa. Viss internationell erfarenhet finns genom de uppdrag
som några av dessa institutioner fullgjort inom ramen för svenska
biståndsinsatser i u-tänder. Liknande insatser har fullgjorts av institutioner
och företag inom den privata sektorn. Normall gäller dock för såväl privata som
offentliga institutioner all insatserna görs med krav på lönsamhet eller
åtminstone full kostnadsläckning.

För flera av länderna i
Östeuropa är bristen på konvertibel valuta det största hindret för all man
skall kunna etablera ett närmare utbildningssamarbete på de nämnda områdena.
För att möjliggöra ett samarbete beräknas därför medel erfordras för alt täcka
kostnader för förberedande arbete, etablerande av kontakt med lämpliga institutioner
i aktuella länder, framtagande och anpassning av t. ex. läromedel och
kursmaterial inkl. översättningar, bidrag till genomförande av kurser, bl. a.
arvoden till svenska föreläsare. Vidare kan del röra sig om kostnader för
deltagande i kurser i Sverige.

Jag anser det angeläget
att så långt möjligt kunna tillmötesgå de önskemål om samarbete på det
näringspolitiska området som framförts och kan komma att framföras av olika
länder i Östeuropa. Då behoven på detta område är mycket omfattande utgår jag
från att det skall vara möjligt att använda även en del av de medel som är
avsatta under anslaget för intemationellt utvecklingsbistånd för delta ändamål.

För att möjliggöra denna
verksamhet kommer jag strax att föreslå att ett nytt anslag tas upp på statsbudgeten
under industridepartementets huvudtitel för detta ändamål (avsnitt 11).

Verksamheten bör, i den
mån den berör småföretagsutveckling, planeras av SIND och bedrivas av bl. a.
SIFU och utvecklingsfonderna i samverkan med näringslivet och dess organisationer.

Prop.
1989/90:88

Etablering
och företagsledning

4.5 De
regionala utvecklingsfonderna

Prop.
1989/90:88

Mitt
forslag: Utvecklingsfonderna är av avgörande betydelse för alt genomföra
samhällets småföretagspolitik. Fonderna ges resurser för all vidareutveckla sin
verksamhet när det gäller rådgivning, information och utbildning. Målgruppen
skall i fortsättningen omfatta små och medelstora företag i samtliga
näringsgrenar. Särskild prioritet ges insatser i teknikbaserade förelag och
underleveranlörsföre-lag.

Staten tar upp
förhandlingar med landstingen och berörda kommuner med sikte på atl staten
skall utse i princip hälften av antalet ledamöter i fondernas styrelser.

Skälen för mitt förslag:
För all genomföra den riktade småföretagsspoli-tiken har en regional
utvecklingsfond inrättats i varje län. Fonderna är stiftelser och har som
huvudmän dels staten, dels landstingen samt Gollands, Malmö och Göteborgs
kommuner. Verksamheten regleras genom avtal mellan huvudmännen och lill avtalen
fogade stadgar för sliflelserna. Avtalen förnyades senast år 1982.

Avtalen löper på tre år i
sänder med automatisk förlängning såvida inte någondera parten säger upp dem.
Nuvarande avtalsperiod löper t.o.m. kalenderåret 1991. Landstingen och berörda
kommuner utser styrelser i resp. fond och bidrar tillsammans med staten till
alt läcka fondernas driftskostnader.

Fonderna skall komplettera
det privata utbudet av finansierings-, rådgivnings- och utbildningstjänster
till små förelagen. Enligt min bedömning är utvecklingsfondernas verksamhet av
myckel stor betydelse för all stimulera småföretagens utveckling. De
samhällskostnader som är förknippade med fondernas verksamhet uppvägs på lång
sikt av en ökad konkurrenskraft och produktivitet i näringslivet.

Jag vill framhålla att en
stor majoritet av berörda organisationer såväl i sina remissvar över
finansieringsutredningen som i andra sammanhang betonar utvecklingsfondernas
stora betydelse.

Enligt min mening bör
fonderna vidareutveckla och förstärka sin rådgivnings-, informations- och
utbildningsverksamhet. Jag återkommer strax till finansieringsfrågorna samt
till vissa andra specifika delar av området småföretagsutveckling, där fonderna
har betydelsefulla uppgifter.

Jag vill också ta upp
frågan om utvecklingsfondernas målgrupp. När det gäller
finansieringsverksamheten är målgruppen fastlagd i förordningen (1987:894) om
statlig finansiering genom regional utvecklingsfond. Målgruppen beslår av i
första hand tillverkande företag samt serviceföretag som riktarsinatjänsterlill
näringslivet. Även turistföretagen ingår i målgruppen.

När det gäller
rådgivnings- och utbildningsverksamheten finns ingen .skarpt avgränsad
målgrupp. Den rena nyetableringsverksamheten skall enligt tidigare uttalanden
från statsmakterna omfatta alla potentiella företagare oavsett näringsgren.

Utvecklingsfonderna
har stor betydelse

61

Del finns enligt min
mening motiv som talar för all utvecklingsbara företag i alla näringsgrenar bör
ha möjlighet att få del av samhällets insatser på småförelagsområdel. Jag vill
särskilt betona tjänslesektoms växande betydelse och stora
utvecklingspotential, som bör kunna las bättre till vara med hjälp av fondemas
insatser.

Jag förordar därför att
utvecklingsfondemas verksamhet i fortsättningen i princip slår öppen för små
och medelstora företag inom samtliga delar av näringslivet. Jag räknar dock med
att fondemas nuvarande målgmpp på kort sikt kommer all dominera verksamheten.
Jag ser del som angeläget all fondema lägger ökad vikt vid all främja
teknikbaserade förelag och underleverantörer inom industrin.

Jag är medveten om all
fondemas begränsade resurser gör det svårt all hjälpa samtliga förelag som kan
komma att efterfråga fondernas tjänster. Delta gäller även om vissa resurser
frigörs i samband med den begränsning i finansieringsverksamheten som jag
föreslår i del följande (avsnitt 4.7). Samtidigt ställs på sikt nya krav på
fondemas styrelse och personal atl utvidga sin kompelens. Del kan ske bl.a.
genom ökat samarbete med förelagens organisationer.

Bl. a. resursbegränsningen
gör all det i fortsättningen bör vara respektive utvecklingsfond som gör de
prioriteringar och eventuella branschavgräns-ningar som från tid lill annan kan
anses lämpliga i del enskilda länet. En sådan ordning stämmer enligt min mening
väl överens med samhällets allmänna strävan all så långt som möjligt
decentralisera beslutanderätt och uppgifter till regional nivå. Som jag
tidigare har framhållit bör dock teknikbaserade förelag och underieveranlörer
ges hög prioritet.

1 samverkan med SIND bedriver
de flesta utvecklingsfonder idag verksamhet med Strategisk Företagsutveckling,
ell delprogram som infördes i samband med regeringens s.k. fömyelseproposilion
(prop. 1983/84:135). Om fondema inom ramen för detta delprogram lämnar s. k.
ulvecklingskapital för all delfinansiera t. ex. produkt- eller
marknadsutveckling i vissa utvecklingsbara företag, kan SIND i efterskott lämna
bidrag till fonderna som motsvarar hälften av sådana finansieringsinsatser.

Erfarenhetema av detta
delprogram är goda. Programmet har medverkat lill all flertalet fonder nu i
sin dagliga verksamhet tillämpar det arbetssätt som programmet syftade lill atl
införa. Det finns således inte längre behov av atl på detta sätt stimulera
utvecklingsfonderna att arbeta med djupgående förändringsarbete i företagen.

De
medel som inom ramen för anslaget Småföretagsutveckling har reserverats för
delprogrammet Strategisk Förelagsutveckling bör därför i fortsättningen
användas för de andra insatser som SIND och fondema bedriver och som jag kommer
att kommentera ytterligare i det följande.

Den verksamhet som
utvecklingsfonderna bedriver skall också stå i samklang med samhällets
regionalpolitiska strävanden. Genom sin roll som rådgivare och finansiär till
näringslivet har fonderna betydelse för den regionala utvecklingen. Fonderna i
särskilt de regionalpolitiskt prioriterade områdena har idag också vissa
uppgifter i samband med handläggning och uppföljning av regionalpolitiskt
stöd. Fonderna gör förelagsekonomiska utredningar och lämnar dessa med egel
yttrande till länsstyrelser-

Prop.
1989/90:88

Målgruppen
utvidgas

62

na.
Del är vidare fondemas uppgift atl följa utvecklingen i de förelag som har fått
stöd och rapportera eventuella problem till länsstyrelsema.

Jag
har emellertid vid min anmälan till den regionalpoliliska propositionen (prop.
1989/90:76) anmält all jag avser att föreslå regeringen alt länsstyrelsema i
fortsättningen skall ha del samlade ansvaret på regional nivå för såväl
beredning och beslut som uppföljning av regionalpolitiskt stöd. Jag framhöll då
bl. a. all jag fömtser att fonderna även i fortsättningen kommer alt ha
vikliga uppgifter i samband med sådant stöd, bl.a. eftersom länsstyrelsema kan
välja all på konsultbasis utnyttja den förelagsekonomiska kompetens som finns samlad
hos utvecklingsfonderna. Jag vill särskilt framhålla all fonderna bör kunna
tillföra värdefull kompetens i samband med handläggningen av del s. k.
utvecklingsbidraget.

Jag
övergår nu till att behandla frågan om utvecklingsfondernas organisation och
styrning. Verksamheten i fonderna bestäms i huvudsak genom avtalen och
stadgama. Dämlöver har huvudmännen möjlighet att ställa vissa villkor i samband
med tilldelning av löpande resurser för driften. Finansieringsverksamheten
styrs, som jag har nämnt, av en statlig förordning. Styrelsen i varje fond
beslutar om prioriteringar och verksamhetsinriktning inom ramen för stadgar
och förordning.

Finansieringsulredningen
har förordat att fondernas styrelser utses på ett sätt som bättre avspeglar det
delade huvudmannaskapet. Del skulle innebära att även staten skulle få utse
ledamöter. Förslaget har mött blandade reaktioner vid remissbehandlingen.
Landstingen och utvecklingsfonderna själva vill bevara den rådande ordningen.
Landstingsförbundet påpekar dock att utvecklingsfonderna inte är några
politiska nämnder. SIND har i sitt remissvar och i andra sammanhang framhållit
all del finns behov av statligt utsedda ledamöter.

SIND
har vidare föreslagit en ny ordning för all teckna avtal om fonderna.
Regeringen och landstingen skulle teckna ett översiktligt basavtal som gäller
tills vidare och kompletteras med ett treårigt tilläggsavtal som landstingen
tecknar tillsammans med SIND. Tilläggsavtalen skulle mer flexibelt kunna
anpassas till ändrade förhållanden.

Jag
anser att del är av största vikt alt utvecklingsfondernas styrelser har en hög
kompetens och rymmer ledamöter som är aktiva inom näringslivet. Dessutom bör de
rymma ledamöter med god överblick över näringslivet i och utanför det egna
länet liksom kännedom om samhällets näringspolitik. Vidare bör styrelserna för
atl kunna arbeta efTektivl vara relativt små.

I
likhet med finansieringsutredningen samt SIND och flera andra remissinstanser
anser jag att den nuvarande ordningen för val av styrelser i utvecklingsfonderna
bör ändras. Det är rimligt att staten och den kommunala huvudmannen utser i
princip lika många ledamöter i en utvecklingsfonds styrelse. 1 län med ett
delat kommunalt huvudmannaskap bör staten utse hälften av ledamöterna.
Landstinget och berörd kommun utser tillsammans den andra hälften enligt
grunder som de kommer överens om.

Det
är även i fortsättningen viktigt all styrelserna dels har den kompetens som
jag har angett, dels genom bl.a. SlND:s och Landstingsförbundets försorg får
den information som erfordras för atl de skall fullgöra sina uppgifter på bästa
sätt.

Prop.1989/90:88

Utvecklingsfondernas
styrelser

Staten
bör utse hälften

63

När
del gäller frågan om modell för atl teckna avtal och besluta om Prop.
1989/90:88 stadgar för utvecklingsfonderna bör nuvarande ordning — med
regeringen och landslingen som avtalsparter — gälla även i fortsättningen.
Genom att avtal och stadgar är relativt allmänt hållna finns det enligt min
mening redan idag en god flexibilitet i systemet. Jag anser dock atl det bör
övervägas att förlänga avtalssliden till förslagsvis fem år.

Jag
avser att ta initiativ till förhandlingar mellan staten och de kommunala
huvudmännen om fömyade avtal om utvecklingsfonderna senast inför nästa
ordinarie avtalsperiod, som börjar år 1992. Jag räknar med alt landslingen i
detta sammanhang är beredda alt diskutera även en sådan allmän fömyelse av
avtal och stadgar som föranleds av de förändringar i fondemas verksamhet som
har inträfTat sedan år 1982 och som jag kommer att föreslå i del följande.

4.6 Kompetensutveckling

Mitt
förslag och min bedömning: Kompetensutveckling i småföretagsseklom blir allt
viktigare med hänsyn till internationaliseringen och den snabba tekniska
utvecklingen. Utvecklingsfonderna och SIFU har här viktiga uppgifter.

Det är angeläget
att SIND fortsätter all stärka kompetensutvecklingen såväl allmänt bland
småföretagen som inom tekoindustrin och den träbearbetande industrin. Medlen
för insatser inom träindustrin anvisas i fortsättningen från anslaget Småföretagsutveckling.

Skälen
för mitt förslag och min bedömning: En hög kompetensnivå i Kompetens höjer

förelagen
bidrar lill all höja produktiviteten i näringslivet och ökar där-
produktiviteten med tillväxten. Goda möjligheter lill fortbildning och en ständigt
förbättrad kompelens är en fömtsättning för en gynnsam utveckling av de små
och medelstora förelagen. Goda kunskaper är rent allmänt ell viktigt
konkurrensmedel. 1 dagens läge när många företag har brist på kvalificerad
arbetskraft, har också utbildningsfrågorna kommit i fokus på ett särskilt sätt.

Många
småföretag saknar resurser för att hålla sig informerade om utvecklingen på
skilda områden. Dessa företag har enligt min mening ell särskilt behov av stöd
när det gäller att skafTa sig nödvändig kompelens. Inte minsl de nyetablerade
företagen och de personer som slår i begrepp alt starta förelag har stort behov
av utbildning. Jag återkommer strax lill dessa frågor (avsnitt 4.8).

Fortbildning
bedrivs såväl i privat som i samhällets regi. De samhällsstödda verksamheterna
avses komplettera de privata. De rent kommersiella ulbildningsgivama synes
dock ha minskal sina insatser gentemot småförelagen, som inte uppfattas som en
tillräckligt lönsam målgmpp.

64

Inom industridepartmentels
verksamhetsområde bedrivs, med stöd av SIND, fortbildningsverksamhel för
småföretag av dels utvecklingsfonderna, dels Stiftelsen Institutet för
Förelagsutveckling, SIFU. Jag räknar med all utvecklingsfondema i stor
utsträckning kan intensifiera sina kompetenshöjande insatser. Jag gör det dels
mot bakgmnd av den uppräkning av anslaget Småföretagsutveckling som jag senare
föreslår (avsnitt 11), dels eftersom jag räknar med atl fonderna får viss ledig
personell kapacitet i samband med all deras finansieringsverksamhet blir mindre
omfattande (avsnitt 4.7).

Även
privata utbildningsgivare har möjlighet all erhålla stöd av samhället, bl. a.
av SIND, för specifika småföretagsinsatser.

Värdefulla
utbildningsinsatser inom småföretagsseklom görs idag av företagens egna
organisationer. Inom arbetsmarknadspolitiken bedrivs utbildning av bl.a. AMU.
Även Komvux bedriver fortbildning som lill viss del riktar sig lill
företagssektom. Inom högskolan har på olika håll utvecklats fort- och
vidareutbildning saml konsukverksamhel med särskild inriktning på småföretag.

En ökad informaiion om och
en närmare-sam verkan avseende olika ulbildningsgivares aktiviteter skulle
enligt min mening kunna bidra till att befintliga resurser utnyttjas
efTektivare. Därmed skulle möjligheterna för småföretagen all öka sin kompelens
förbättras. Jag har med tillfredsställelse erfarit all SIND avser all ta
initiativ lill sådana utökade informations-och samordningsinsatser.

Småförelagen
har mycket skilda behov. En individuell anpassning av åtgärderna till företagens
situation kräver aktiva insatser på lokal och regional nivå. Bl. a. av del
skälet spelar utvecklingsfonderna en viktig roll, inte minst som förmedlare av
fortbildningstjänsler.

Jag vill också erinra om
att vissa kompetensutvecklande insatser görs inom ramen för regionalpolitiken.
Jag har har vid min anmälan lill den regionalpolitiska propositionen (prop.
1989/90:76) redogjort för min syn på dessa frågor. Där föreslårjag bl. a. all
förelag i stödområdet skall kunna ges s. k. utvecklingsbidrag för vissa kompetenshöjande
ålgärder.

Det
är enligt min mening väsentligt att olika aktörer fortsätter alt utveckla och
genomföra utbildning för småförelag. Det gäller både offentliga institutioner
och privata utbildningsföretag. Jag vill betona all del är angelägel atl
berörda ofTenlliga organ även i framtiden vid behov anlitar den kompetens och
de resurser som finns samlade i den privata utbildningsseklom, t. ex. hos
företagens organisationer.

Inom
ramen för SlND:s verksamhet med all utveckla delar av den träbearbetande
industrin samt tekoindustrin bedrivs olika former av kompetenshöjande
insatser.

Stora
delar av den träbearbetande industrin har förbättrat sin lönsamhet under senare
år. Vid en jämförelse med andra industribranscher ligger dock lönsamheten
relativt lågt. I ett långsiktigt perspektiv behöver lönsamheten stärkas med
tanke på behovet av investeringar i produktion, produkter, marknader och
personal. Det gäller inte minst sågverken och snickeri-industrin.

En
övergång lill ökad vidareförädling inom sågverksindustrin kräver

Prop.
1989/90:88

SIFU
och

utvecklingsfonderna
bedriver utbildning

Samverkan

65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 88

rent
allmänt en förstärkning av sågverksförelagens kompetens. Men dess- Prop.
1989/90:88 utom krävs all snickeriföretagen anpassar sig till en situation som
innebär att sågverken i högre grad tar över snickeriföretagens traditionella
uppgifter.

För
att vidmakthålla och om möjligt stärka den internationella konkurrensförmågan
måste båda dessa delbranscher vidare utnyttja de möjligheter till ökad
efTektivitel som introduktion av modern teknik och underleverantörsystem ger.

SIND:s
insatser inom ramen för verksamheten med branschfrämjande åtgärder syftar till
att belysa och avhjälpa problemen vid bl. a. övergång till vidareförädlade
produkter samt teknisk fömyelse.

Mot
bakgmnd härav förordar jag all programmet för sågverks- och
snickeriindustrierna fortsätter under ytterligare en treårsperiod. Målsättningen
bör vara atl programmet kan avslutas vid utgången av treårsperioden med start
budgetåret 1990/91.

Möbelindustrin
har varit föremål för statliga branschfrämjande åtgärder sedan år 1972.
Möbelbranschens situation är för närvarande relativt tillfredsställande. Mot
denna bakgrund förordar jag all delprogrammet inriktas på att avslutas
budgetåret 1990/91.

Jag
förordar att anslaget Branschfrämjande åtgärder upphör och att medel för dessa
ålgärder anvisas från anslaget Småföretagsutveckling.

Inom
tekoindustrin gör SIND, inom ramen för ett särskilt program, olika insatser i
syfte att höja branschens tekniska kompetens. Det gäller bl. a. åtgärder i
samverkan med STU och lexlilforskningsinslilulet för att främja forskning,
utbildning och teknikspridning. Vad gäller utbildning anordnas kurser,
konferenser och studieresor.

Avsikten
är alt öka branschens kunskap om bl.a. marknad, produkter, produktion, design,
ekonomi och organisation. Huvuddelen av SlND:s utbildningsaktiviteter förläggs
till Stiftelsen för del produktionstekniska utvecklingscenlret för teko
(PROTEKO) i Borås. Även företag som anordnar egna kurser av betydelse för
tekoindustrins utveckling kan erhålla visst bidrag från SIND. Min företrädare
har i annat sammanhang (prop. 1989/90:100 bil.14 s. 26-27) mer ingående
redogjort för detta program.

66

4.7
Finansieringsfrågor

Prop.
1989/90:88

Mitt
förslag: De regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet innefattar
för närvarande räntebärande lån, utvecklingskapital och garantier. De statliga
finansieringsinsatserna avseende små och medelstora företag vidareutvecklas och
inriktas i ökad utsträckning på att tillhandahålla icke räntebärande eget
kapital.

Staten
inleder därför överläggiiingar med landstingen och fonderna som syftar till
dels all 1 miljard kronor av fondernas totala resurser för finansieringsändamål
betalas in till staten, dels atl fonderna av sina kvarvarande medel placerar
0,6 miljarder kr. i nya riskkapilalbolag för att stärka
egenkapitalförsörjningen i småföretagsseklom. Ett privat delägande av sådana
bolag eftersträvas.

Överläggningar
med Stiftelsen Norrlandsfonden inleds som syftar till att fonden placerar 0,2
miljarder kronor av sina tillgångar i ett av de nya riskkapilalbolagen.

Stiftelsen
Småföretagsfonden tillförs ytteriigare 1 miljard kronor av AP-fondsmedd under
eii femårsperiod.

Såväl
Småföretagsfonden som de nya riskkapilalbolagen får avkastningskrav som är
anpassade till deras verksamhet med att gå in. med minoritetsposter i
småföretag.

Skälen för mitt förslag:
Samhället behöver på olika sätt förslärka och komplettera kapitalmarknadens
funktionssätt, bl. a. för att tillgodose småförelagens behov av eget kapital.
Bristen på privat riskkapital som satsas i form av minoritetsposter i
småföretag medför att samhället bör engagera sig i sådan verksamhet.

SIND har bl. a. i
rapporten Venlure-capitalmarknaderna i de nordiska länderna (SIND PM 1989:1)
konstaterat att de privata riskkapitalbolagen i Sverige satsar allt mindre i
form av minoritelsägande i småföretag. Bolagen engagerar sig snarare i mogna
företag med stabil vinstutveckling, vilket ger möjlighet till snabbare och
säkrare avkastning. Tillflödet av kapital lill marknaden har minskal. SIND gör
bedömningen att tillgången på riskkapital för främst nya teknikbaserade
företag är lägre än vad som är samhällsekonomiskt önskvärt.

Staten har medverkat till
att avhjälpa brislen på riskkapital i form av minoritetsposter i småföretag.
Jag kommer strax att redogöra för den verksamhet som bedrivs av dotterbolag
till två regionala utvecklingsfonder. Även del till hälften statsägda
Företagskapilal AB saml den statliga stiftelsen Småföretagsfonden arbetar med
en sådan inriktning. Jag återkommer strax till frågan om Småföretagsfondens
framtida verksamhet.

Jag har tidigare (avsnitt
1) nämnt finansieringsutredningens belänkande (SOU 1989:24) "Statligt
finansidlt stöd?".

Utredningen gör
bedömningen att den fortlöpande avregleringen på kredilmarknaden minskar
behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former. Jag avser nu all
mer ingående redovisa min syn på de av finansieringsutredningens förslag som
berör småföretagen och vissa andra

Brist
på riskkapital

Finansierings-utredningen

67

finansieringsfrågor som
har stor betydelse för mindre förelag. Jag re- Prop. 1989/90:88 dovisar i
annat sammanhang (avsnitt 5) de förslag som rör teknisk forskning och
utveckling.

På
småförelagsområdel föreslår utredningen att de regionala utvecklingsfonderna
ges möjlighet all bli delägare i regionala riskkapitalbolag. Nuvarande
finansieringsformer upphör, så när som på ett tidsbegränsat system med
lånegarantier. Fonderna föreslås vidare kunna ge s. k. starta-egel-slipendier.
Huvuddelen av finansieringsresurserna dras in lill staten, men 600milj. kr.
föreslås användas för de nämnda riskkapitalbolagen.

Stiftelsen
Småföretagsfonden föreslås få ytterligare resurser för sin verksamhet, som bör
koncentreras till satsningar via andra riskkapilalbolag. Stiftelsen
Norrlandsfondens verksamhet föreslås bli inriktad på riskkapi-talsalsningar i
samma former som Småföretagsfonden.

En
mer utförlig sammanfattning av betänkandet har redovisats i annal sammanhang
(underbilaga 1:2).

Utvecklingsfonderna

De
regionala utvecklingsfonderna bedriver somjag nyss har nämnt finansieringsverksamhet
enligt föreskrifter i en statlig förordning. De kan lämna lån, garantier och s.
k. ulvecklingskapital. Fonder som verkar inom regionalpoliliska stödområden
kan också erhålla medel för all bevilja s.k. regionalpolitiskt
ulvecklingskapital. Lån kan i vissa fall vara förenade med villkorlig
återbelalningsskyldighet.

Ulvecklingskapital
kan lämnas i form av medelslillskolt med förbehåll Hög risknivå alt
mollagaren förbinder sig att ge ersättning till fonden i form av royalty eller
annan typ av avgift. För samtliga finansieringsformer gäller alt risknivån är
så hög att banker och andra privata kreditinstitut inte är beredda att
medverka.

Utvecklingsfondernas
samlade kapital för finansieringsändamål uppgick den 1 januari 1989 till drygt
2,6 miljarder kronor, varav ca hälften bestod av utestående eller utlovade
engagemang i småföretag och ca hälften utgjordes av likvida medel.

Utvecklingsfonderna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län fick i samband med nedläggningar inom
varvsindustrin i slutet av 1970-talet möjlighet att bilda helägda dotterbolag
- Malmöhusinvesl AB och Slartinvesl AB - med uppgift att genom ägarinsalser i
småförelag bidra till alt utveckla näringslivet i berörda varvsregioner.

Finansieringsutredningen
har, som jag nyss har berört, föreslagit atl fonderna i fortsättningen inte
skall få lämna vare sig lån eller ulvecklingskapital samt att möjligheten all
lämna garantier inskränks avsevärt och begränsas till tre år. Fondernas
nuvarande medel för finansieringsändamål föreslås bli indragna till staten.
Fonderna föreslås dock kunna bli delägare i riskkapitalbolag som kan gå in med
ägarkapital i småföretag. Av de medel som omedelbart och på sikt skulle dras in
till staten skulle fonderna få tillbaka 0,6 miljarder kronor för att placera i
sådana riskkapitalbolag.

En
klart övervägande del av remissinstanserna avvisar förslaget alt helt

förbjuda fonderna att lämna lån eller ulvecklingskapital och i samband 68

därmed dra in fondemas
medel lill statskassan. Bl.a. hänvisar de till all lånen ligger på en risknivå
som bankema i regel inte accepterar och all många småförelag därför skulle stå
utan finansiering för nödvändig expansion och utveckling.

Exempelvis finner
Industriförbundet del inte troligt avregleringen av kredilmarknaden kommer alt
vara tillräcklig för att en venture capital-marknad skall växa fram i Sverige.
Inte heller tror förbundet all banksystemet kommer alt kunna la över hela den
finansieringsfunktion som utvecklingsfondema svarar för.

Jag har förståelse för
finansieringsulredningens allmänna syn på konsekvensema av att kreditmarknaden
har avreglerals. Jag delar dock remissorganens bedömning av
ulvecklingsfondemas betydelse när del gäller att med riskfyllda lån och annan
typ av finansiering stimulera småförelagens tillväxt och fömyelse. Jag är
därför inte beredd att verka för atl hek avskaffa möjligheten all lämna lån
eller någon annan del av fondemas nuvarande medelsarsenal på
finansieringsområdel. Etl ytterligare skäl lill att behålla vissa
ullåningsmöjligheler för fondema är atl jag tidigare har föreslagit all
lokaliseringslånen skall avskaffas (prop. 1989/90:76).

Jag
delar finansieringsulredningens och i stort sett samtliga remissinstansers syn
på behovet av en förstärkt riskkapitalförsöijning i småföretagsseklom. Inte
minsl teknikbaserade småförelag är ofta i stort behov av ägarkapital. Jag anser
dock all utredningen har markant underskattat behovet av samhälleliga resurser
inom detta område. Enligt min mening bör samhällets finansieringsresurser på
småförelagsområdel ompriorileras och i första hand inriktas mot
riskkapitalområdet, där behoven är som störst.

Med
hänsyn lill fondemas likvidiletssiluation, utvecklingen på kredilmarknaden och
statens behov av resurser för bl. a. ägarkapital for småförelagen är del
rimligt att fondemas möjligheter all bedriva nuvarande former av
finansieringsverksamhet begränsas. I samband därmed bör enligt min mening en
del av fondemas kapital betalas tillbaka lill staten för att fördelas om till
sådana områden som är mer eftersatta.

Jag
har nyss anfört att avtalen om utvecklingsfonderna bör sägas upp och
överläggningar tas upp med landslingen och de berörda kommunerna om nya avtal
senast fr.o.m. år 1992 (avsnitt 4.5). I samband därmed bör överläggningar föras
med landslingen och fondema själva med syftet all fondema successivt skall
betala in 1 miljard kronor av sina medel lill staten. Inbetalningen bör ske i
sådan takt alt fondema fortlöpande kan bedriva en egen finansieringsverksamhet,
även om denna årligen kommer att vara av betydligt mindre omfattning än för
närvarande. Det är en uppgift för regeringen all för statens räkning ta
ställning till frågan om hur inbetalningen skall gå tik. Därvid skall hänsyn
las lill den regionala problembilden.

Prop.
1989/90:88

Utlåning
begränsas

Del
av kapitalet betalas tillbaka

Nya riskkapitalbolag

Av
de medel som utvecklingsfondema har kvar bör de successivt placera 0,6
miljarder kronor i ell antal nya, regionalt verksamma riskkapilalbolag

69

som i sin tur satsar
ägarkapital i småförelag. Regeringen bör i samband med bl. a. de nämnda
förhandlingarna verka för alt fonderna gör dessa placeringar och i övrigt
besluta om de närmare villkoren för fondemas verksamhet med riskkapitalbolag.
Jag vill för riksdagens informaiion redogöra för min syn på några
fömtsättningar som jag anser bör gälla för verksamheten. Jag återkommer i del
följande med förslag lill hur Stiftelsen Småföretagsfondens resurser bör bidra
till kapitalbildningen i de nya riskkapilalbolagen.

Min bedömning är att fem
lill sex sådana bolag bör bildas för att få en god geografisk täckning. Jag
förordar att flera utvecklingsfonder är delägare i varje sådant
riskkapitalbolag och fömtsätter all fonderna beaktar möjligheterna lill
samordning med de två befintliga bolag som ägs av fonderna i Malmöhus
respektive Göteborgs och Bohus län. Jag anser att följande fömtsättningar i övrigl
bör gälla för bolagen.

En första fömtsättning
gäller själva verksamheten i riskkapitalbolagen. Del är väl känt all uthållig
riskkapilalverksamhel kräver en betydande kapitalbas. Intäkterna av
verksamheten kommer i regel många år efler del att medel har satsats i
portföljföretagen, även om förelagen utvecklas gynnsamt. Det innebär atl
riskkapilalbolagen sällan får löpande utdelning men i stället får del i
portföljförelagens värdetillväxt efter flera års aktieinnehav. Samtidigt
kommer erfarenhetsmässigt några av salsningama alt misslyckas.

Del är bl. a. av dessa
skäl som jag förordar all i regel såväl utvecklingsfonder som
Småföretagsfonden tillsammans går in som ägare i etl riskkapitalbolag. Det är
också viktigt att riskkapitalverksamhelen särskiljs från utvecklingsfondernas
övriga verksamhet, eftersom bolagen blir delägare i småföretag. Det är
oundvikligt att bolagens portföljföretag i många fall kommer att ha
konkurrenter som söker konsulthjälp eller finansiering hos respektive
utvecklingsfond. En nära anknytning av verksamhetema skulle kunna medföra risk
för atl förtroendet för fondens opartiskhet skulle rubbas.

En
strävan bör vidare vara atl även privata och andra intressenter deltar med
kapital i dessa bolag. På så sätt tillförs bolagen ytterligare kompetens, och
verksamhetens gmndfömtsällningar prövas på kommersiella villkor.

En andra fömtsättning
anser jag bör vara att dessa riskkapilalbolag skall göra sina satsningar i
huvudsak i form av minoritetsposter i nya eller andra små förelag under utveckling.
Jag förutsätter all dessa bolag bl. a. kommer alt beakta de teknikbaserade
företagens särskilda behov. Det är just mino-ritelsägandet i kombination med
ökad kompelens utifrån som enligt de flesta bedömare saknas mest på
kapitalmarknaden för småföretag idag.

Jag har nyss framhållit
alt privata delägare i dessa bolag av olika skäl bör eftersträvas. En risk med
en alltför stor andel privat kapital i bolagen är dock enligt min mening all en
sådan verksamhetsinriktning som jag nyss har förordat blir svår att
upprätthålla. Privata ägare kan ha etl intresse av alt agera kortsiktigt och
kräva snabb utdelning på sitt kapital, vilket inte ligger i linje med
samhällets intresse att långsiktigt utveckla småföretags-sektorn. Det är därför
lämpligt att utvecklingsfonderna och Småföretags-

Prop.
1989/90:88

Bred
kapitalbas

Minoritetsengagemang

fonden
svarar för majoriteten av kapilakillskoltet lill och därmed ägandet Prop.
1989/90:88 av bolagen.

Del ligger också enligt min mening ofta en fördel i alt
den urspmngliga ägaren av ett litet förelag kan behålla ett avgörande
inflytande över sitt förelag, samtidigt som tillförseln av både riskkapital och
kompelens ökar möjlighetema för förelaget alt utvecklas vidare.

Den valda inriktningen påverkar avkastningskraven i
bolagen. En strävan bör självfallet vara all bolagen blir lönsamma, men
avkastningen kan realiseras först på lång sikt, när bolagen kan ta tillvara
portföljföretagens värdetillväxt genom l.ex. försäljning av aktieinnehavet lill
andra ägare eller OTC-nolering.

En tredje fömtsättning för dessa bolag bör vara all deras
styrelser skall vara relativt små och till klart övervägande del bestå av
ledamöter som är aktiva inom näringslivet i eller utanför respektive region.
Styrelsen får en myckel stor betydelse för verksamheten och svarar för en
avgörande del av kompetensöverföringen till portfölj förelagen.

Det kommer att dröja innan de förslag som jag nyss har
lagt fram har hunnit genomföras, d.v.s. innan medlen till staten har betalats
in och medel har placerats i riskkapilalbolag. Jag fömlsäller atl
utvecklingsfondema i avvaktan på denna process kommer all vara restriktiva med
atl bevilja lån och ulvecklingskapital så all de inte får onödiga
likvidilelsprob-lem. Jag fömlsäller all fondema i delta avseende samråder med
SIND.

Småföretagsfonden

Slifldsen Småföretagsfonden inrättades år 1984 (prop.
1983/84:135, NU 42, rskr.379). Vid inrättandet saml år 1987 (prop. 1986/87:74,
NU 30, rskr. 271) har ell stiftelsekapital på sammanlagt 200 milj. kr.
tillförts fonden från AP-fondsmedd. Fondens stadgar har faslslälks av
regeringen, som också utser dess styrelse. Enligt stadgarna överför fonden en
viss avkastning varje räkenskapsår till AP-fonden. Avkastningen beräknas som en
procentsats av nuvärdet på förvallade medel. Procentsatsen är speciellt låg
under de första åren efter del all kapital har tillförts.

För närvarande saknar fonden egel kansli och köper
administrativa tjänster av Föreningsbankemas Bank.

Syftet med Småföretagsfonden är alt bidra lill all med
riskkapital finansiera små och medelstora företag. Verksamheten har beskrivits
närmare i prop. 1986/87:74.

Per den 31 december 1989 hade fonden placerat sina
200milj. kr., jämte

ränteintäkter
och minskat med förluster, på följande sätt.

Milj.kr.

Ägarengagemang i foretag 82

Andra
engagemang i företag 21

Beslutade,
ej genomförda engagemang 38

Fasta placeringar av likvida medel 56

Likvida medel för satsningar i nya

projekt
och i nuvarande kundföretag 54___

Summa 251 71

Av de medel som var
placerade i företag hade ca 50% salsats i andra Prop. 1989/90:88
riskkapitalbolag.

Finansieringsulredningen
har föreslagit dels all fonden tillförs ytterligare 200milj. kr. över
statsbudgeten, dels att fondens inriktning renödlas till att åter gälla
indirekta satsningar via riskkapitalbolag och inte direkt i tillverkande och
andra småföretag. Flertalet remissinstanser lämnar förslagen om
Småföretagsfonden utan erinran.

Småföretagsfonden får
utökade resurser

Med
hänsyn lill det stora behovet av riskkapital inom småföretagssektorn förordar
jag — i likhet med finansieringsulredningen och flera remissinstanser — att
Småföretagsfonden nu tillförs ytterligare resurser. Del bör dock inte ske över
statsbudgeten. Sammanlagt bör Småföretagsfonden under en femårsperiod med
början år 1990 tillföras 1 miljard kronor från AP-fondssystemet, i likhet med
vad som skedde åren 1984 och 1987. Det innebär att fonden får 200milj.kr. per
år t. o.m. år 1994.

Inom
industridepartementet har upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden. Förslaget — som beslår
i ett tillägg i övergångsbestämmelserna — har upprättats i samråd med chefen
för finansdepartementet. Del innebär alt riksförsäkringsverket åren 1990—1994
skall föra över ytterligare sammanlagt 1 miljard kr. lill Småföretagsfonden.
Därmed kommer sammanlagt 1,2 miljarder kr. att ha förts över lill fonden.

Jag
anser att en förutsättning för de ökade resurserna lill Småförelags-fonden bör
vara att fonden placerar huvuddelen av tillskottet i de nya regionala
riskkapitalbolag som jag nyss har föreslagit. Det är min avsikt all inhämta
regeringens bemyndigande all inleda överiäggningar med fondens ledning i syfte
atl åstadkomma erforderliga förändringar i fondens stadgar.

Vad
gäller den övriga inriktningen av Småföretagsfondens verksamhet anser jag alt
fonden även i fortsättningen bör ha möjlighet all göra direkta placeringar i
rörelsedrivande företag, då detta bedöms vara befogat. På så sätt får fonden
också värdefulla erfarenheter av enskilda projekt. Jag förordar dock att
huvuddelen av fondens medel skall vara placerade i riskkapitalbolag eller i
samverkan med sådana bolag.

Småföretagsfondens
avkastningskrav bör i princip vara oförändrade. I likhet med
finansieringsutredningen anser jag det dock rimligt att avkastningen bör kunna
levereras in lill AP-fonden efter lång lid. Småförelags-fonden kan inte själv
räkna med att likvidera värdetillväxten i portföljföretagen förrän i
normalfallet 7—10 år efler det att respektive placering har gjorts. Regeringen
bör fastställa nya regler om fondens avkastningskrav.

Med
den breda kapitalbas för Småföretagsfonden som blir följden av mitt förslag kan
del enligt min mening vara befogal att — som finansieringsutredningen förordar
— fonden bygger upp ett egel kansli och ansläU ler en verkställande direktör.
Jag avser atl ta upp även denna fråga vid de överläggningar med fondens
styrelse som jag nyss har aviserat.

Norrlandsfonden

Stiftelsen
Norrlandsfondens verksamhet berördes senast av stalsmaktema våren 1986 (prop.
1985/86:100 bil. 14, NU 14, rskr. 170). Våren 1987 uttalade dåvarande chefen
för industridepartementet (prop. 1986/87:74) att Norrlandsfonden i större
utsträckning än dittills borde inrikta sin verksamhet på att finansiera
industriellt utvecklingsarbete i små och medelstora företag. Vidare betonades
vikten av ett nära samarbete med bl. a. de regionala utvecklingsfonderna.
Småföretagsfonden och Industrifonden. Denna delvis nya inriktning återspeglas i
de stadgar för Norrlandsfonden som regeringen fastställde i december 1987.

Norrlandsfonden
har en balansomslutning på ca 500 milj. kr., varav drygt 200milj. kr. utgör
likvida medel. Av de likvida medlen är emellertid en viss andel reserverad för
beslutade men ej genomförda engagemang. Vissa av de utestående lånen är
förknippade med betydande förlustrisker.

Finansieringsutredningen
föreslår atl Norrlandsfonden får möjlighet all göra riskkapilalsatsningar i
samma former som Småföretagsfoijden. Den nuvarande verksamheten bör enligt
utredningen vridas över rriol ren riskkapitalfinansiering. Förslaget har
godtagits av flertalet av de remissinstanser som har behandlat frågan.

Med hänsyn till det stora
behovet av riskkapital i småföretagssektorn avser jag att begära regeringens
bemyndigande atl ta upp överläggningar med Norrlandsfonden med syfte atl
Norrlandsfonden skall placera 200milj.kr. av sina nuvarande tillgångar som
aktiekapital i ett av de nya riskkapitalbolag som jag nyss har föreslagit. I
övrigt bör fonden fortsätta med sin nuvarande finansieringsverksamhet.
Placeringen i riskkapilalbolag bör ske i takt med att det finns tillgängliga
resurser och med beaktande av Norrlandsfondens behov av resurser för övrig
verksamhet.

Det
bör vara regeringen som efter samråd med Norrlandsfondens styrelse beslutar om
den närmare utformningen av Norriandsfondens verksamhet.

Norrlandsfonden
har ansökt om ytteriigare medel för den framtida verksamheten. Jag är dock inte
beredd att nu föreslå alt Norrlandsfonden får utökade resurser.

Prop.
1989/90:88

Norrlandsfonden
blir delägare i riskkapitalbolag

Temu Interactor AB

Temu
Interactor AB (Temu) bildades år 1984 genom en sammanslagning av de tre
TEMU-bolagen. Dessa hade startat sin verksamhet år 1981 efter beslut av
riksdagen år 1979 (NU 1978/79:54, rskr 415). Bolaget är lokaliserat till
Östersund. Sammanlagt har bolaget av staten tillförts ett kapital på 17 milj.
kr. (prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379). Samtliga aktier i bolaget ägs av
staten genom industridepartementet.

Sedan år 1988 är
verksamheten koncentrerad lill de fyra nordligaste länen. Denna inriktning
fastlades i propositionen om särskilda regionalpoliliska insatser i delar av
Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/ 88:64 bil. 5 AU 14 rskr.
147). Del innebär all bolagets uppgift skall vara alt med landets universitet
och högskolor som bas identifiera och analyse-

73

ra kommersiellt
utvecklingsbara resultat av forsknings- och utvecklingsprojekt. Bolaget skall
därvid medverka till atl sådana projektresultat utvecklas till produkter och
tjänster som kan produceras och marknadsföras av företag i de fyra nordligaste
länen. Bolaget ska dessutom kunna medver-. ka med riskfinansiering i projekt
eller förelag om så erfordras. Temu samverkar med de olika organ som verkar
inom angränsande verksamhetsområden, t. ex. STU, de regionala
utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden.

Jag
har erfarit att Norrlandsfonden är intresserad av att ta över ansvaret för
Temu. Enligt min mening bör detta bidra till en värdefull samordning mellan de
båda organens verksamhet. Jag förordar därför att regeringen inhämtar
riksdagens godkännande till att aktierna i Temu säljs till Norrlandsfonden för
ett symboliskt belopp.

Jag
fömtsätter därvid att den verksamhet som Temu idag bedriver på sikt i högre
grad än nu kan anpassas till övrig verksamhet i Norrlandsfonden. Det bör
därvid ankomma på Norrlandsfonden att avgöra om Temu:s verksamhet skall
bedrivas inom fonden eller inom ramen för ett av de riskkapitalbolag som jag
nyss har föreslagit skall bildas.

Prop. 1989/90:88

Norrlandsfonden
övertar Temu

Industrifonden

Jag
redogör i annat sammanhang (avsnitt 5) för verksamheten vid Stiftelsen
Industrifonden. Jag vill här endast erinra om atl Industrifonden har till
uppgift all hos främst små och medelstora förelag stödja potentiellt lönsamma
men riskfyllda utvecklingsprojekt. Industrifonden samarbetar därvid med bl.a.
de regionala utvecklingsfonderna.

4.8 Nyetableringsinsatser

Min bedömning:
Insatserna bör i ökad utsträckning inriktas mot att förstärka företagens
överlevnadsmöjligheter och hjälpa dem atl uppnå konkurrenskraftig
företagsstoriek. Särskilda åtgärder bör vidtas för att stärka de
teknikbaserade företagen. Det är viktigt alt kvinnors intresse för att starta
och driva företag las tillvara fullt ut.

Skälen för min bedömning:
I en situation där många av våra större företag väljer all investera utomlands,
är det av särskild stor betydelse att stimulera och utnyttja den
utvecklingspotential som finns i nya livskraftiga förelag och branscher. En
god återväxt av nya företag är nödvändig för en god ekonomisk utveckling i
Sverige.

De nya företagen kan bidra
till att ersätta den verksamhet som idag etableras utomlands och det är bland
dessa förelag som vi kan finna framtidens medelstora och stora företag.
Nyföretagandet medför även en rad andra positiva effekter för samhällsekonomin,
såsom att del — förbättrar möjligheterna för större företag vad beträfTar
underleverantörer och service etc,

Nyföretagandet
positivt för samhällsekonomin

74

— bidrar
till att stärka svaga regioner,

— underlättar
anpassning till snabb ekonomisk och teknisk stmktur

omvandling samt

— ökar
konkurrensen på marknaden och motverkar uppkomst av mono

pol.

Nyföretagandet har ökat
kraftigt under de senaste åren. Under perioden 1985 t.o.m. 1988 startades ca
95000 företag med helt ny verksamhet i Sverige. Tjänstesektorn svarar för i
stort sett hela ökningen i nyföretagandet medan antalet nystartade
industriföretag har varit konstant under senaste åren.

En viktig förklaring lill
det ökade nyföretagandet ligger i del gynnsamma ekonomiska klimat som präglat
slutet av 1980-lalel. Dessutom bör de informations- och utbildningsinsatser som
genomförts av de regionala utvecklingsfonderna m. fl. organisationer ha stärkt
nyföretagandet.

En internationell studie av
nyföretagandet i Sverige, Norge, Holland och Västtyskland har genomförts av
SIND. I studien konstateras all nyelable-ringsfrekvensen i stort sett ligger på
samma nivå i Sverige, Norge och Danmark. Västtyskland har en betydligt högre
och Holland en betydligt lägre etableringsnivå än de nordiska länderna. Del
framgår vidare alt samtliga länder har haft en kraftig uppgång av antalet
nyetableringar under 1980-talet. Enligt vad jag har erfarit avser SIND all
närmare studera några av de metoder som används i de berörda länderna för alt
stödja nyföretagandet.

De olika instrument som
finns för all stimulera nyföretagandet kan i stort delas in i tre olika
klasser:

1. Åtgärder för alt
uppmuntra och skapa intresse hos individer att starta

eget.

2.
Åtgärder för alt hjälpa och
underiätta för företagare i startskedet.

3.
Ålgärder för all genom
uppföljning förslärka de nya förelagens överlevnadschanser på lång sikt och
hjälpa dem att uppnå konkurrenskraftig företagsstorlek.

Som jag ser det bör
samhällets insatser i fortsättningen i första hand inriktas på atl hjälpa
förelagen i startskedet och framför allt öka de nya förelagens överlevnads- och
tillväxtmöjligheter. Vidare bör dessa insatser i ökad utsträckning koncentreras
mol nya teknikbaserade tillväxtföretag.

Utvecklingsfonderna
genomför fortlöpande insatser för att stärka nyföretagandet i resp. län.
Insatserna består av dels starta-eget-kurser, dels individuell rådgivning för
och finansiering av nya förelag. Kostnaderna belastar i huvudsak de
driflbidrag som fonderna får av landslingen, staten och kommunerna.

Av fondernas totala
finansiella engagemang under senare år svarar de nyetablerade förelagen för ca
20%. Under år 1988 erhöll ca 13% av alla nystartade industriförelag men endast
drygt 2% av samtliga nya förelag finansiering genom utvecklingsfonderna.

Utvecklingsfonderna bör
även fortsättningsvis bedriva rådgivnings- och utbildningsverksamhet inriktad
på utvecklingsbara nyetablerade förelag oavsett bransch. Del är naturligt att
utvecklingsfondernas finansiering till

Prop. 1989/90:88

Många
nya företag

Utvecklingsfonderna
hjälper nya företag

nyetablerade
förelag i ökad utsträckning koncentreras lill nya teknikbaserade företag.

Ell
flertal utredningar, däribland finansieringsulredningen, har uppmärksammat den
brist på kapital som ofta föreligger i nystartade teknikbaserade förelag.
Dessa företag har ofta höga utvecklingskostnader samtidigt som liden fram till
lönsam försäljning är lång. Detta medför alt del kortsiktigt ofta inte är
lönsamt att satsa kapital i dessa företag.

Ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv är del, trots alt avkastningen lill en början är låg, ändå viktigt
att dessa företag tillförs kunskap och kapital. De nya tekriologibaserade
förelagen har en stor betydelse för den framlida utvecklingen av högteknologi i
Sverige och bidrar härigenom på sikt lill en snabbare tillväxt och en gynnsam
stmkturomvandling.

Jag utgår från alt SIND
vid sin tilldelning av anslag lill utvecklingsfonderna uppmärksammar behovet
av särskilda resurser för all stimulera de teknikbaserade företag som startas i
anslutning till universileten/högsko-loma. Jag vill även erinra om att
Industrifonden har till uppgift all stödja bl. a. nyetablerade, högleknologiska
företag.

SIND har i sitt förslag
till treårsplan förordat all nyföretagandet skall vara ett särskilt s. k.
insatsområde. SlND:s verksamhet på detta område bör i stor utsträckning bygga
på samverkan med andra organ. Syftet bör vara att på olika sätt stimulera
centrala, regionala och lokala utvecklings-organisationer, ulbildningsgivare,
rådgivare, konsulter m. fl. att i samarbete med näringslivet självt förbättra
fömtsättningama för nystartade företag.

Bland
tänkbara sammarbelspartner kan nämnas STU, universitet och högskolor,
utvecklingsfonder, länsstyrelser, länsarbetsnämnder m.fl. samhällsorgan saml
Trygghetsrådet, Trygghetsfonden, småföretags- och branschorganisationer, banker
m. fl. intressenter. Projektet "Atl driva förelag", som genomförs av
SIND tillsammans med bl. a. banker och universitet, utgör i detta sammanhang
ett exempel på möjligheten alt tillsammans med andra parter genomföra insatser
i syfte atl stärka nyetablerade förelag.

Antalet
konkurser har under senare år legal på en i stort sett oförändrad nivå, dock
med en uppgång under år 1989. Del antal anställda som berörs av konkursema har
långsiktigt minskal. Minskningen förklaras av en nedgång i antalet konkurser i
stora och medelstora förelag under den senaste lidens högkonjunktur.

Även
om konkursema är en del av en fungerande marknadsekonomi, ligger det i samhällets
intresse atl minska antalet konkurser. Här anser jag att utvecklingsfonderna
och de andra organ som arbetar med nystartade företag har en viktig funktion
att fylla. Genom utbildning och rådgivning ökar man de nystartade företagens
överlevnadsmöjligheter och kan medverka lill all dåliga affärsidéer inte
förverkligas.

Jag
vill även erinra om att dåvarande chefen för justitiedepartementet hösten 1988
tillkallade en särskild utredare för all utreda vissa konkursrättsliga frågor.
Utredningen väntas lämna ett första belänkande sommaren 1990.

Finansieringsulredningen
har föreslagit en ny typ av stimulansåtgärder.

Prop. 1989/90:88

Teknikbaserade
företag

76

s.
k. starta-eget-stipendier. Jag är inte beredd alt förorda sädana stipendier.
Den typ av särskilt intressanta nyelableringsprojekl som utredningen åsyftar
kan enligt min mening i många fall erhålla resurser genom den förstärkta
riskkapilalförsörjning somjag nyss har föreslagit (avsnitt 4.7).

En avsevärd del av alla
nyetableringar görs av kvinnor. Del är viktigt all kvinnors intresse för alt
starta och driva förelag las tillvara fulk ut. En särskild anpassning av
utbildnings- och rådgivningsinsalserna kan behövas.

En annan utgångspunkt för
strävandena att öka det kvinnliga företagandel är kravet på ökad jämställdhet.
Statsmakterna.strävar efter all minska skillnadema mellan kvinnor och män
ifråga om bl. a. val av yrke, arbetstid, arbetsmiljö, inkomster och
samhällsinflylande (jfr- prop. 1987/88:105).

Särskilda insatser för all
främja och stödja kvinnligt förelagande görs av de regionala
utvecklingsfondema. På initiativ av riksdagen (NU 1984/85:23, rskr. 242) har
regeringen tillsammans med Landstingsförbundet verkat för att varje fond skall
utse en person, en s. k. jämställdhetsansvarig, som skall arbeta med frågor
som rör kvinnligt företagande. Jag har erfarit alt flertalet fonder har utsett
sådana jämställdhelsansvariga handläggare. Inriktningen på de
jämslälldhetsansvarigas arbete har koncentrerats på aktiviteter som främjar
kvinnligt förelagande.

Så gott som samtliga
fonder har genomfört särskilda aktiviteter för kvinnliga företagare. Många
fonder har bedrivit kurser och seminarier om marknadsföring, ledarskap och
starta-eget. Andra aktiviteter har varit rådgivning, bildande av nätverk och föreningar
samt mässor och utställningar. Erfarenheterna har visat all behovet och
intresset för denna verksamhet är stort.

Industridepartementet
och SIND har bidragit lill att finansiera en konferens för kvinnliga
företagare i Norden i maj 1989, varvid ett trettiotal företagare från Sverige
deltog.

Regeringen har vidare
beviljat särskilda medel lill SIND för all finansi

era ett treårigt projekt som syftar till alt stödja kvinnor som startar och

driver företag. Inom ramen för detta projekt har SIND nyligen tagit fram

ett handlingsprogram som syftar till fler lönsamma företag i kvinnlig regi.

SIND kommer bl.a. att kartlägga de problem som kvinnliga företagare

upplever sig ha. •

Många
kvinnor startar företag inom tjänstesektorn. Den utvidgning av utvecklingsfondernas
målgrupp somjag nyss har föreslagit kan därför enligt min mening bidra till all
ytterligare stödja kvinnor som startar eget.

Kunskapen
om betydelsen av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling
bör enligt min mening ytterligare kunna förbättras. Detsamma gäller del
kvinnliga företagandets omfattning. Vidare har hittills saknats utvärderingar
och uppföljning av aktiviteter som görs inom utvecklingsfonderna m. fl. organ.
Jag förutsätter all SIND inom ramen för nyssnämnda program gör en bedömning av
behovet av utredningar e.d. för att öka denna kunskap.

Jag
har vid min anmälan lill den regionalpoliliska propositionen (prop.

Prop.
1989/90: J

Kvinnliga
företagare får hjälp av utvecklingsfonder

Handlingsprogram
av SIND

1989/90:76) tagit upp
frågan om särskilda resurser för all stimulera kvin- Prop. 1989/90:88 nor
att etablera och driva förelag i del regionalpoliliska stödområdet.

SIND
bör uppmärksamma utvecklingsfondemas behov av service, utbildning m. m. för
verksamheten med att främja nyföretagandet.

4.9 Underleverantörsfrågor

Min
bedömning: Underleverantörema utsätts för en hårdnande internationell
konkurrens. Stora krav ställs på förnyelse och specialisering. Det är
angeläget all SIND och utvecklingsfonderna tillsammans med STU, Industrifonden
och Sveriges Exportråd ökar sina ansträngningar för alt främja
underleverantörernas utveckling. Berörda organ bör avdela särskilda resurser
för all främja bl. a. teknikutveckling inom underleverantörsseklom.

Skälen
för min bedömning: Som underleverantörer räknas förelag som framställer
produkter som är avsedda all ingå i ett köparföretags slutprodukt.
Underleverantörssystemet är särskilt betydelsefullt i verkstadsindustrin.
Bland de små och medelstora förelagen dominerar underleverantörsrollen, bland
de större förelagen dominerar köparrollen.

1
en undersökning av SIND (1985:5) uppskattas all ca en tredjedel av
industriföretagen med 20 — 200 anställda är underleverantörer. Ser man bara
lill verkstadsindustrin skulle ca två tredjedelar av förelagen inom
stor-leksgmppen vara underleverantörer.

Sett
med köparens ögon kan man idag allt tydligare urskilja tre nivåer i
leverantörsslmkturen: systemleverantörer, funktionsleverantörer och specialister.

Till
systemleverantörerna räknas leverantörer som har totalt produktions- och
utvecklingsansvar för ett komponentsystem. Syslemleveranlöre-na i Sverige är
få, totalt finns mellan 10 och 20 företag.

Funktionsleverantören
har produktions- och utvecklingsansvar för en funktion i ell komponentsyslem. 1
Sverige har vi ungefär 400 företag som kan karaktäriseras som
funktionsleverantörer.

Specialisterna
är den stora gmppen underieveranlörer i Sverige, ca 3 500 förelag med 5 — 200
anställda. Deras kunnande är främst produktionstekniskt och de kan sägas hyra
ul sina maskiner lill köpama. Förelagen inom denna gmpp har ofta rollen som
sekundärleveranlör genom all de levererar lill en system- eller
funktionsleverantör.

Under
1980-talet har snabba omvärldsförändringar påverkal underleve- ökade krav
på rantörens konkurrenssituation. Storföretagen förändrar sin inköpspolilik
underleverantörer på så sätt alt man reducerar antalet leverantörer samtidigt
som man ökar kraven på de kvarvarande. Utgångspunkten är att köparförelagen
vill dra nytta av den möjlighet lill besparingar som ligger i all delar i en
färdig produkt las fram och levereras av specialister utanför köparförelagel.

Vidare
bestämmer omstmktureringen och intemationalisering av stor

företagens produktionsstmktur i stor utsträckning avsättningsmöjligheter- 78

na för de svenska
underleverantörsförelagen. Ju mer tyngdpunkten i Prop. 1989/90:88 svenska
förelag förskjuts utomlands, desto större är också risken för att detta får
negativa effekter på den svenska underleveranlörsstmkturen, genom all
köparförelagen väljer utländska leverantörer.

Utvecklingen
av EG:s inre marknad och Sveriges närmande till EG kan förväntas öka
konkurrenstrycket från utländska leverantörsföretag. Genom atl normer,
standards och andra regler inte längre kommer att variera mellan EG-ländema,
kommer EG-leverantörena kunna få ut stordrifts-fördelar samtidigt som de blir
mer flexibla. Ell svenskt deltagande i denna process innebär emellertid också
atl det skapas ökade möjligheter för svenska underieveranlörer att konkurrera
eller samarbeta med utländska företag.

Dessa
förändringar kommer att ställa krav på förnyelse av den svenska
underleverantörsindustrin om den skall behålla sin konkurrenskraft. Förändringar
blir nödvändiga såväl i stmkturen hos industrin som i sättet all arbeta i det
enskilda företaget.

Enligt
vad jag har erfarit genomför SIND för närvarande en kartläggning av större
underleverantörssyslem inom verkstadsindustrin. SIND och de regionala
utvecklingsfondema genomför också särskilda aktiviteter för all stärka svenska
underleverantörer. Exempel på detta är projektet Medleverantör 90 som
genomförs av utvecklingsfonden i Göieborgs och Bohuslän tillsammans med bl. a.
SIND och Göteborgs kommun. Projektet syftar till atl med hjälp av utbildning,
mässresor, konsult- och finansieringsinsatser m. m. stärka och påskynda
utvecklingen av Göteborgsregionens underleve-ranlörsförelag.

•Utöver
de särskilda insatser som riktar sig direkt mol underleverantörerna omfattas
underleverantörsförelagen av utvecklingsfondernas ordinarie verksamhet. Även
inom ramen för Exportrådets verksamhet genomförs insatser för
underleverantörerna i exportfrämjande syfte.

Såväl
STU som Industrifonden gör vikliga insatser för att främja den tekniska
utvecklingen inom småföretagsseklom, inte minst bland underleverantörema. STU
bidrar lill utvecklingen av dessa förelag dels genom direkta projektstöd, dels
genom atl stödja kollektiva forskningsinstitut som i stor utsträckning arbetar
med underleveranlörsförelag. Industrifonden finansierar riskfyllda
utvecklingsprojekt och ger därvid prioritet åt underleverantörer.

SIND
har i sitt förslag till Ireårsprogram föreslagit underleverantörs-utveckling
som ett särskilt insatsområde. I enlighet med SIND:s förslag anser jag all
insatsema i framliden bör la sikte på att bl.a. uppgradera grupper av
specialister till funktionsleverantörer. En möjlighet är här att underlätta
kontakterna mellan underleverantörsförelag för att initiera aktioner som leder
lill önskvärda stmkturförändringar.

Vidare
anser jag det vara viktigt alt utveckla den strategiska kompelen-sen hos i
synnerhet de mindre underleverantörsföretagen. Mot bakgrund av de omfattande
omvärldsförändringarna är del nödvändigt att förelags-ledama i dessa förelag i
ökad utsträckning blir medvetna om företagets strategiska situation.

79

Härutöver ser jag del som
angeläget att även fortsätta med särskilda underieveranlörsprogram, typ
Medleverantör 90, där insatserna syftar till all höja kompetensen hos
underleverantörsföretagen i en viss region eller i en viss bransch.

Krav på ökade och mer
samordnade insatser inom underleverantörsområdet har framförts av bl. a.
förelagens och de anställdas organisationer. Jag ser positivt på del starka
engagemanget från dessa organisationer och räknar med all berörda myndigheter
och andra samhällsorgan i ökad utsträckning kommer all samverka med dem. Det är
naturiigt atl SIND tar på sig en samordnande roll i delta arbete. Jag har
därför för avsikt alt senare föreslå regeringen att uppdra ål SIND att
genomföra denna uppgift.

Jag lar senare upp frågan
om medel för all bl. a. förbättra verkstadsföretagens konkurrensförmåga genom
ny teknik och nya material (avsnitt 5).

Prop.
1989/90:88

4.10 Teknikspridning

Min bedömning:
Teknikspridning till främst småföretag är väsentlig för att öka tillväxt och
produktivitet i näringslivet. Särskilda teknik-konsulter bör få i uppgift all
bl. a. informera om det samlade teknik-utbudet. STU och SIND bör få i uppdrag
alt redovisa ett långsiktigt program avseende åtgärder för teknikspridning.

Skälen
för min bedömning: Jag har tidigare berört teknikutvecklingens betydelse för
näringslivets tillväxt och förnyelse.

Teknikspridning
har en nyckelfunktion i en väl fungerande marknadsekonomi. En fortsatt god
konkurrenskraft ställer stora krav på företagens förmåga att utnyttja ny,
efTektivare och mer miljöanpassad teknik i produktionen och i produkterna.

Teknikspridningspolitiken
syftar till att påskynda introduktionen av ny teknik, främja en regionalt
balanserad teknikspridning samt påverka tekniken i energi- och miljösparande
riktning.

Åtgärderna
riktas i första hand mot de små och medelstora företagen. Detta motiveras av
att dessa förelag inte i samma utsträckning som storföretagen kommer i kontakt
med ny teknik. Detta gäller både den teknikspridning som sker på marknaden i
kontakten mellan köpare och säljare och den offentliga teknikspridningen som
huvudsakligen sker genom utbildning av teknologer och forskare och som har sin
kunskapsbas i verksamheten vid högskolor, forskningsinstitut etc.

Det finns idag ell stort
antal myndigheter och organisationer som är engagerade i
teknikspridningsarbetet: universitet/högskolor, STU och SIND, kollekliva
forskningsinstitut, utvecklingsfonder, teknik- och utvecklingscentra,
länsstyrelser, kommuner m.m. De regionala utvecklingsfonderna har genom sina
insatser inom områdena företagsservice och finansiering en naturiig uppgift att
sprida teknik till småföretagen. Sedan år 1986 har ett flertal
utvecklingsfonder tillsammans med SIND på försök bedrivit en verksamhet med
s.k. leknikcheckar. Man har härigenom kun-

Teknikspridning
— en nyckelfunktion

Teknikcheckar

80

nat
ge bidrag till mindre företag för upphandling av externa konsultinsatser i
syfte alt höja den tekniska nivån. 1 en utvärdering som gjorts av Teknikcentmm
i Linköping, konstateras att leknikcheckarna har fungerat myckel väl. De
deltagande företagen är överlag mycket positiva lill systemet med
teknikcheckar.

Samtidigt
som del är positivt med ett flertal olika aktörer och ell vitt förgrenat
nätverk medför detta vissa problem. De olika institutionerna inom
teknikspridningsområdet har ofta bristande kännedom om vad andra liknande organ
arbetar med. Den samhällsfinansierade kunskaps- och lek-nikproduktionen är
dessutom alltför lite känd i näringslivet. Detta leder till atl förelagen ofta
har svårt alt utnyttja befintliga resurser.

STU
bör enligt min mening kunna samla dokumentation om de FoU-resurser som finns
tillgängliga inom landet. En bättre samordning i övrigt kan åstadkommas genom
all de olika aktörerna i leknikspridningssyslemel är informerade om det samlade
teknikutbudel. Jag anser därför all insatserna bör inriktas på all stärka
samarbetet mellan olika aktörer.

På
försök bör därför särskilda leknikkonsuller utses. De bör i första hand knytas
till de regionala utvecklingsfonderna. Dessa har redan idag personal med
teknisk kompetens, vilka — i vissa fall efler vidareutbildning — skulle kunna
bedriva den form av teknikspridning som jag här avser. I några fall kan del
vara lämpligt all teknikkonsullerna kopplas till befintliga teknikcentra eller
all uppgifterna utförs av kommunala näringslivssekrele-rare. Teknikkonsulterna
bör äga kunskap om del samlade teknikutbudel och kunna fånga upp företagens
behov av teknik och anvisa vägar all lösa problemen. Den löpande utbildningen
av konsulterna bör bekostas av staten och genomföras av SIND och STU i
samverkan.

I
vissa regioner är nätverket av teknikutvecklingsorgan fortfararande svagt. Det
kan då av regionalpoliliska skäl vara angelägel atl förslärka strukturen.
Exempel på ålgärder i en sådan riktning kan vara en förstärkning av de nya
högskolorna och stöd lill teknikcentra. Jag har vid min anmälan till den
regionalpolitiska propositionen (prop. 1989/90:76) närmare redogjort för dessa
frågor. Jag framhöll då också att det är angeläget att verksamheten med
teknikkonsulter ges en god täckning i regionalpolitiskt prioriterade regioner.
Det kan därvid bli aktuellt att bestrida en del av kostnaderna med
regionalpoliliska medel.

Utöver
dessa åtgärder bör förelagens efterfrågan på teknikspridningstjänster
stimuleras. Jag förordar därför att systemet med teknikcheckar utvidgas lill
att gälla samtliga utvecklingsfonder. Jag förutsätter atl SIND verkar för detta
och att verksamheten finansieras genom omprioritering inom ramen för anslaget
Småföretagsutveckling.

Som
jag tidigare nämnt (avsnitt 4.4) diskuterar Sverige tillsammans med övriga
EFTA-länder med EG angående möjligheterna för småföretag i EFTA-länderna att
delta i EG:s småföretagsprogram. Ell särskilt teknikspridningsprogram med
anknytning lill småförelagsprogrammet är del s. k. SPRINT. Detta bedrivs genom
ett nätverk av konsulter och rådgivare som är specialister på att söka
informaiion om ny teknik och föra den vidare till småföretag. De fortsatta
diskussionerna mellan EG och EFTA får utvisa om det går att utvidga
SPRlNT-programmet lill EFTA-länderna.

Prop.
1989/90:88

Teknikkonsulter

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 88

Jag avser all senare
förelägga regeringen förslag om etl uppdrag lill STU och SIND alt ta fram ett
program för den långsikliga inriktningen av arbetet med teknikspridning. Därvid
kommer också kopplingen lill europeiska leknikspridningprogram att beaktas.

Prop. 1989/90:88

4.11 Design

Mitt förslag:
Särskilda medel anvisas även i fortsättningen för atl stimulera
designverksamhet främst i små och medelstora företag. Stiftelsen Svensk
Industridesign får en utökad roll, bl.a. när del gäller designstödet till
enskilda företag.

Skälen
för mitt förslag: Design är av stor betydelse och kommer atl bli etl allt
viktigare medel för all stärka konkurrenskraften i svensk industri och i
synnerhet de små och medelstora företagen. En genomtänkt design syftar lill alt
förbättra en produkts utseende och funktion. Designinsalser-na spelar en allt viktigare
roll i förelagens utvecklings- och konslmktionsar-bele liksom i
marknadsaklivilelerna.

Industridesign är ett
undemlnyttjat konkurrensmedel särskilt i de mindre företagen. Ny kunskap och
kompelens på designområdet bör därför tillföras de tillverkande förelagen genom
informaiion, utbildning och konsuhstöd. Under budgetåren 1984/85-1989/90 har
staten med särskilda medel finansierat designfrämjande ålgärder i små och
medelstora företag. Totalt har 30milj.kr. anslagits för dels etablering och
drift av etl Design Center i Stockholm, dels insatser för att främja design i
enskilda småföretag. Medlen disponeras av SIND.

SIND
har i en skrivelse till regeringen i november 1989 summerat sina erfarenheter
från det hittillsvarande designprogrammet.

Ell Design Center har
drivits i Stockholm sedan år 1985, som ell samarbete mellan statens
industriverk och Föreningen Svensk Form med medverkan av yrkesföreningama inom
designområdet. Verksamheten har bedrivits i de två programområdena Kontakt och
rådgivning saml Utställningar och programverksamhet.

Under perioden 1985-89 har
47 utställningar visats på Design Center. Även andra länder har varit
representerade och samtliga utställningar har fokuserat på olika aspekter av
design.

Kontakt-
och rådgivningsverksamheten har bedrivits i samarbete med bl.a.
utvecklingsfonderna, kommuner och lokala banker. Projektet "100 timmar
design" har hittills genomförts i 18 kommuner. Design Center har besökt
360 företag och diskuterat designfrågor. Av dessa har fyra företag i varje kommun
erhållit konkreta designinsalser. Projekten har följts upp med redovisningar i
form av utställningar och föredrag.

För
all utveckla och bredda verksamheten vid Design Center beslutade SIND,
Föreningen Svensk Form och Ingenjörsvetenskapsakademien i november 1988 alt
bilda en stiftelse benämnd Stiftelsen Svensk Industridesign. Regeringen har
godkänt stiftelsebildningen vad gäller industriverkets deltagande och tillskott
av medel.

Design stärker
konkurrenskraften

Design
Center

Ny
stiftelse

82

Stiftelsens ändamål är all
bedriva och främja forskning och utveckling inom induslridesignområdel, verka
för den praktiska användningen av god design genom utbildning, rådgivning och
informaiion saml verka för en klarare inriktning hos förelagen på industridesign
som konkurrensmedel. Verksamheten är en fortsättning på de insatser på
designområdet som bedrivits vid Design Center.

Verksamheten vid
Stiftelsen Svensk Industridesign kommer all bedrivas inom tre programområden.
För del första skall stiftelsen verka för överföring och förmedling av kunskap
och meloderfarenhet rörande industridesign saml rådgivning i frågor som rör
organisation och verkställande av designfunktionen i enskilda förelag.

Vidare avser man all
arbeta med utställningar, seminarier och information. Verksamheten omfattar
redovisning och spridning av kunskap och utvecklingsresultat i olika media, bl.
a. genom Design Centers ulslällnings-och programverksamhet.

Ett tredje programområde
gäller kunskap och kompelens. Detta program kommer att vara forsknings- och
utvecklingsinriktat. Programmet kommer all rymma bl. a. utveckling av begrepp
och metoder som leder lill en bättre hantering av industridesign och som kan
skapa bättre förståelse för design och dess betydelse i industriella
utvecklingsprocesser. Verksamheten skall genomföras i nära samarbete med
näringslivsintressenter, universitet och högskolor.

Vid sidan av verksamheten
vid Design Center har särskilda medel salsals på designfrämjande insatser i
enskilda förelag. Sedan år 1985 har SIND beslutat om designslöd lill ca 270
företag, som inte tidigare utnyttjat designers i sin verksamhet. Erfarenhetema
visar på mycket goda resultat.

Med hänsyn lill den
kunskap inom industridesignområdet som finns samlad inom Stiftelsen Svensk
Industridesign anser jag alt stiftelsen — utöver all driva verksamheten vid
Design Center och projektet "100 timmar design" — bör fä en utökad
roll i samband med designfrämjande insatser i enskilda företag. Enligt min
mening bör stiftelsen la emot och bedöma ansökningar från de enskilda
förelagen. SIND bör efler alt ha hört stiftelsen fatta de slutliga besluten om
statsbidrag.

Verksamheten
bör även i fortsättningen bedrivas i samverkan med de regionala
utvecklingsfondema. De statliga medlen bör liksom hillills svara för högst 50%
av kostnaderna för verksamheten. Regeringen bör besluta om de närmare
riktlinjema för verksamheten.

SIND bör även i
fortsättningen ha ett samordnande ansvar vad gäller designfrämjande insatser i
de små och medelstora förelagen. Jag räknar med att bidrag skall kunna lämnas
för designfrämjande insatser i enskilda företag även inom ramen för de medel
som anvisas under anslaget Småföretagsutveckling, Även detta bör i så fall
kunna ske enligt den handläggningsordning som jag nyss har angett.

De
hillills gjorda insatsema för atl främja lekoföretagens designverk-samhel har
visat goda resultat. Satsningar har härvid gjorts på bl. a. konsultverksamhet,
utbildning och stöd lill en rad projekt vid Design Center. Jag räknar med alt
SIND även fortsättningsvis, inom ranien för anvisade medel för
industripoliliska ålgärder för tekoindustrin, kommer att främja

Prop.
1989/90:88

Insatser
i enskilda företag

83

produktutvecklingen inom
tekoföretagen. Det kan ske bl. a. genom Stiftel- Prop. 1989/90:88 sen Svensk
Industridesign.

4.12
Miljöfrågor

Mitt
förslag: Små och medelstora förelag har ell behov av förbättrad kunskap om
miljöteknik. Utvecklingsfonderna ges möjlighet alt använda s.k. miljöcheckar
för att stimulera teknikförbältrande åtgärder i små och medelstora förelag.

Skälen
för mitt förslag: Hänsyn till den yttre miljön successivt har blivit en
integrerad del av företrädesvis de större företagens verksamhet. De större
förelagen har oftast kunskaper, stategier och resurser för all exempelvis
bedriva erforderlig systematisk utvecklingsverksamhet, med syfte att uppfylla
miljökraven.

Små och medelstora företag
saknar ofta kompelens dels om hur man Kompetensbrister i skall tolka de
miljökrav som ställs, dels vilka möjligheter som finns för all småföretag
lösa olika miljöproblem.

Bristen
på kunnande och resurser inom förelagen försvårar arbetet med de yttre
miljöfrågorna och ger inte frågoma del utrymme, som krävs för alt säkerställa
förelagens långsikliga konkurrenskraft. Förelagen kan sällan avsätta tillräckliga
resurser för all höja kompetensen inom miljöområdet och utveckla ett
strategiskt synsätt.

Del
krävs en helhetssyn för all kunna möta miljökraven och samtidigt la tillvara
goda afTärsmöjligheter. Vidare krävs ofta nya tekniska och organisatoriska
lösningar för att nå sänkta kostnader eller måttliga kostnadsökningar i
samband med exempelvis produktförnyelse.

Tillgången
på lämplig teknik är, enligt vad jag har erfarit, emellertid ofta sämre för de
små och medelstora företagen. Teknikutvecklingen är lill större delen inriktad
på storskaliga lösningar för tillämpning inom större företag. En förklaring kan
vara, att miljöteknik är etl relativt nytt område, varför såväl teknikspridning
som marknad ännu är begränsade.

Små
och medelstora företag har, enligt min bedömning, ett samlat behov av
miljöteknik och allmän rådgivning kring frågor om den yttre miljön. Som ell bra
exempel på möjliga vägar villjag framhålla, att SIND tillsammans med STU och
Sveriges Mekanförbund har påbörjat en kartläggning hos ell antal förelag med
syfte att beskriva rådande "miljöslalus" hos företagen saml all
föreslå åtgärder. Gmndtanken är att förelagen själva skall bli observanta på de
efTekter verksamheten har på den yttre miljön. Det kan gälla även den
miljöpåverkan de tillverkade varorna har när de används och så småningom
kasseras.

Projektet
avser att resultera i ett analys- och utbildningsmaterial, vilket

sedan skall kunna erbjudas förelag inom verkstadsindustrin. Bland de

viktigaste inslagen i ett sådant material är den interna miljörevisionen,

som syftar till att kartlägga miljökonsekvenserna för företagets processer,

hantering av kemikalier, reningsutmstning, utsläppssvillkor etc. Arbetet

beräknas vara avslutat under våren 1990. 84

SIND deltar vidare i en
referensgmpp, tillsammans med branschorganisationer och andra intressenter för
industrier som tillverkar armerad plast. Gmppen har bildals mot bakgmnd av de
ökade kraven vad gäker styrenutsläpp. Enligt SIND kan kraven komma att leda
till kraftiga omstmktureringar av branschen. 1 gmppens arbete ingår alt
inventera befintliga tekniska lösningar för att hanlera branschens
miljöproblem.

Ytterligare ett intressant
projekt kring företagen och den yttre miljön genomförs av utvecklingsfonden i
Göieborgs och Bohus län. Projektet syftar till all ge förelagen en ökad kunskap
och kompelens om gällande miljölagstiftning, råvamhantering och användning i
produktionsprocesser, avfallshantering, miljövänliga teknologier m. m.
Avsikten är delvis alt söka utveckla lämpliga former för de regionala
ulvecklingsfondemas bidrag lill förelagen när del gäller att uppmärksamma och
lösa miljöproblemen. Utfallet av projektet skulle, enligt min bedömning, kunna
bilda gmnd för all initiera verksamhet vid flera utvecklingsfonder framöver.

Även
andra utvecklingsfonder har i sin verksamhet uppmärksammat miljöfrågomas
betydelse. Bland salningama kan nämnas det särskilda miljöslipendium som fonden
i Värmlands län har instiftat. Stipendiet syftar bl. a. lill alt stimulera och
öka intresset för afTärsutveckling inom naturvårds- och miljöskyddsområdet.

Jag
kan konstalera att de små och medelstora förelagen inte alltid avsätter
tillräckliga resurser för exempelvis kompetenshöjande ålgärder inom företagel.
För dessa företag skulle del, enligt min bedömning, underlätta om del i ett
initialt skede kunde tillföras någon form av ekonomisk stimulans.

Jag
har tidigare nämnt del positiva utfallet av systemet med leknikcheckar
(avsnitt 4.10). På motsvarande sätt anser jag, alt tillgången till en
"miljöcheck" kan vara ell instmment för stimulans till förelagen i
fråga om satsningar på exempelvis intemutbildning om den yttre miljön samt
konsultinsatser m. m. Jag förordar därför atl utvecklingsfondema får använda
miljöcheckar som ett medel i sin verksamhet. Verksamheten bör finansieras med
medel inom ramen för anslaget Småföretagsutveckling.

Utformningen
av arbetet inom detta område bör ske i samverkan mellan SIND, STU,
utvecklingsfondema och naturvårdsverket.

Prop. 1989/90:88

Miljöcheckar
genom utvecklingsfonderna

5 Teknikpolitik

5.1 Inledning

5.1.1 Teknikbehov

Teknikens
betydelse som produktionsfaktor i industrin har ökat under hela
efterkrigstiden. Tekniken har blivit mer avancerad och givit produkter och
processer allt högre prestanda. Samtidigt har också förståelsen för teknikens
roll ökat, liksom förmågan alt systematiskt utnyttja tekniska framsteg. Såväl
industriländerna som de stora mullinationena företagen satsar nu stora resurser
på all utforska och tillvarata teknikens möjligheter. Del gäller i högsta grad
Sverige och svensk industri.

Sverige har, trots sin
begränsade storlek, en industri som är fördelad över många branscher och
teknikområden. Tendensen har under 1980-lalel varit all företagen snävat in
sill verksamhetsområde och koncentrerat utveckling och tillverkning till de
mest lönsamma produktema. Den tekniska bredden i svensk industri är dock
fortfarande stor. Det leder till behov av kompelens över etl brett spektmm.

De stora företagen har
betydande egna FoU-resurser. Med dessa läcker de största delen av sina behov av
process- och produktutveckling. Från staten behövs främst insatser för atl
trygga tillgången på personer med kompetens på olika nivåer. På den mest
kvalificerade nivån spelar den tekniska gmndforskningen en central roll. Den är
nödvändig för kvaliteten i civilingenjörs- och forskamtbildningen på högskolan.
Den svarar också i stor utsträckning för landels kontakter med del
internationella forskarsamhället.

De 20 mest
intemationaliserade förelagen har hälften av sin totala verksamhet förlagd lill
Sverige, men fyra femtedelar av sin FoU. Denna svarar för omkring hälften av
Sveriges FoU på del tekniska och naturvetenskapliga området. Storföretagens
FoU-enheter utgör således en väsentlig del av landels FoU-resurser. De verkar
i nära kontakt med övriga resurser, t. ex. högskolor och kollektiva
forskningsinstitut. Nyttan av delta är ömsesidig. Del är alltså etl nationellt
intresse all behålla — och helst öka — de stora företagens FoU inom landet.

De små och medelstora
företagen är en heterogen gmpp. I den finns etl litet men växande antal företag
som baserar sin verksamhet på avancerad och ibland unik teknik. Flertalet små
och medelstora förelag är dock i en annan situation. De har inte de stora
företagens eller de teknikbaserade förelagens resurser för all följa den
tekniska utvecklingen. Impulserna lill teknisk fömyelse kommer ofta utifrån
genom kundemas krav eller ulmsl-ningsleverantöremas erbjudanden. När behoven av
ny teknik uppstår saknar förelagen i denna storleksklass kännedom om de resurser
och altemativ som är tillgängliga för dem. Del är därför angelägel alt söija
för att informaiion om utbudet av leknikulvecklande resurser når alla delar av
svensk industri. Redan nu görs betydande insatser på teknikspridning. De har
ofta karaktären av kampanjer för all föra ul viss ny teknik. De små och
medelstora förelagen är emellertid mer betjänta av informaiion som är anpassad
lill deras behov och fömtsättningar.

Prop.
1989/90:88

De
stora företagen

De
små och medelstora företagen

86

Bland de små och
medelstora företagen finns många som arbetar som underleverantörer. Kraven på
dessa skärps nu alltmer. Del beror på all de stora företag, som är
underleverantörernas kunder, ställer nya villkor. Den friare handeln i
Västeuropa gör atl de stora företagen kan välja i en större krets av
underieveranlörer. Konkurrensen mellan dessa hårdnar. Dessutom tenderar de
stora företagen, som jag tidigare nämnt (avsnitt 4.9) alt begära alt
underleverantörer skall svara för utveckling, tillverkning och leverans av
delsystem, inte som tidigare av enbart komponenter. Det innebär all
underleverantörerna måste la ansvar, tekniskt, ekonomiskt och ledningsmässigt,
för utvecklingsprojekt. För att klara dessa utmaningar behövs stöd av landets
resurser för teknisk utveckling och av kapital berett att ta tekniska och
kommersiella risker.

Tjänstesektorn har många
sysselsatta och utnyttjar ännu i begränsad utsträckning teknik i
verksamheterna. Del innebär en stor rationaliseringspotential. Den teknik som
utnyttjas har ofta utvecklats på leverantörernas initiativ. På sikt kommer
förmodligen ekonomiska incitament att öka FoU-aktiviteterna inom sektorn,
vilket sannolikt i sin tur leder tiU en växande efterfrågan på specificerad
teknik.

Den offentliga sektom
domineras av tjänsteproduktion. Om delar av dess leknikbehov kan kombineras med
näringspolitiska ambitioner att främja framväxt av ny industri är del möjligt
atl uppnå högst påtagliga resultat på båda områdena. Del finns ett antal
framgångsrika teknikupp-handlingsprojekl all visa upp som exempel. Dessvärre
finns också ett antal kostsamma misslyckanden. Det framstår därför som
angelägel all sammanställa erfarenheterna från olika leknikupphandlingsförsök
för att förbättra kunskaperna om vilka fömtsättningar som krävs för framgång.

Prop.
1989/90:88

Tjänstesektorn

Offentlig
sektor

5.1.2
Aktuella avvägningar

Svensk
FoU på del tekniska området innehåller olika slag av FoU-arbete fördelade på
skilda genomförare. Dessutom finns det många olika FoU-finansiärer inom både
näringslivet och ofTentlig sektor. I flera avseenden karaktäriseras alltså
svensk teknisk FoU av pluralism. Detta medför atl systemet på ett positivt sätt
påverkas av många intressenter. Del innebär också en ulmaning för den statliga
teknikpoliliken. En av dess huvuduppgifter är all i ett nationellt perspektiv
söka få största möjliga samlade utbyte av alla FoU-insatserna. Samtidigt
förändrar utvecklingen inom och ulom landet efterhand fömtsättningarna. Som en
följd därav är del naturligt att teknikpoliliken måste anpassas och resurser
omfördelas.

Jag avser nu all i korthet
redogöra för de teknikpoliliska avvägningar som är aktuella inför den kommande
treårsperioden.

Högskolan är landels hek
dominerande resurs för gmndforskning på del tekniska området. Den utför även liUämpad
forskning på uppdrag från seklorsorgan och förelag. Under 1980-lalel har
omfattningen av sådan tillämpad forskning vuxit starkt. Därmed har många
institutioner inom högskolans tekniska fakultet kommit all få en obalans meUan
gmndforskning och tillämpad forskning. Andelen ren gmndforskning har blivit
för liten. Den måste öka till en nivå som långsiktigt tryggar vår kompetens-

Teknisk
grundforskning

87

och kunskapsbas på del
tekniska området. Gmndforskningen har nämligen i teknikpoliliska sammanhang
två viktiga funktioner. Den ger en vetenskaplig gmnd för utbildningen av
civilingenjörer och forskare. Den skapar också de naturliga kontaktvägarna ul
lill den internationella forskningsvärlden med dess stora mängd av nyvunna
teknologiska kunskaper.

Staten
lar således ansvar för den tekniska gmndforskningen. I andra änden av
FoU-speklmmel finns den tekniska utveckling som avslutas med alt produkter och
processer utnyttjas affärs- och driflsmässigl. Sådan utveckling lar företagen i
regel själva hand om.

I mitten av FoU-speklmmel
finns den tillämpade forskningen med gränsområden mot dels riktad
gmndforskning, dels inledande teknisk utveckling. Här är ansvarsfördelningen
mindre klar. Förelagen fömtsätts ta en stor del av ansvaret. Ofta sker del
genom sammanslutningar som för intressenternas räkning gemensamt planerar,
finansierar och låter genomföra FoU-program.

Även staten pålar sig
ansvar för tillämpad teknisk forskning, såsom redovisas i regeringens tidigare
framlagda proposition om forskning (prop. 1989/90:90). Del gäller främst fall
då det svenska samhället som helhet har intresse av en större volym av
tillämpad forskning än den näringslivet förmår frambringa. Bland motiv för
statliga insatser urskiljs följande:

— behov
av industriell förnyelse med teknik som ännu inte har stöd i etablerade
företag,

— behov
av uppehållande av teknisk kompetens, då stödet från industrin sviktar på gmnd
av tillfälliga ekonomiska problem,

— intresse
av rationellt utnyttjande av landels FoU-resurser genom stimulans till samarbete,

— beredskap
för all i kris- och/eller krigssituationer kunna underhålla teknisk utmstning
för vikliga samhällsfunktioner,

— behov
av teknik för att nå samhälleliga mål som inte attraherar afTärs-mässigl
betingade FoU-insatser.

Det sist anförda motivet ligger
bakom de särskilda forskningsinsatserna på miljöområdet. Dämtöver innebär
regeringens forskningspolitik också att miljöaspekterna skall föras in i
avvägningar av andra FoU-insatser på del tekniska området.

När det gäller tillämpad
teknisk forskning handlar avvägningsproblemen i de flesta fall om all uppnå
ett välbalanserat, konstmktivt samspel mellan näringslivet och staten.

I många fall tas
resultaten av teknisk kreativitet, dvs. vad som i dagligt tal kallas
uppfinningar, tillvara av industrin. 1 andra fall får dock uppfinningar av god
kvalitet aldrig chansen all bli ordentligt prövade. Del kan innebära att
framlida möjligheter försummas. Med en förhållandevis måttlig
resursförstärkning kan systemet för all fånga upp goda uppfinningar förbättras
påtagligt.

De teknikpoliliska
avvägningarna bör omfatta mer än fördelningen av statliga anslag mellan olika
slag av FoU. Även genomförandeformer och mekanismer för att överföra resultat
förtjänar uppmärksamhet. Jag har tidigare behandlat frågorom teknikspridning
(avsnitt 4.10).

Som
tidigare påpekats innebär FoU-samarbete ofta ett rationellt resurs-

Prop. 1989/90:88

Tillämpad
forskning

Utveckling

utnyttjande. Det gäller
inte minsl internationellt samarbete. Särskilt intressanta är nu de nya
samarbetsmöjligheler som erbjuds i de europeiska gemenskapernas, EG:s,
ramprogram för FoU och i EUREKA-samarbetet. Det finns starka skäl att stimulera
till ett ökat utnyttjande av dessa.

Del finns inget rätlinjigt
flöde av resultat genom del tekniska FoU-systemel. Del går inte all beskriva
funktionerna som en kedja från grundforskning till teknisk innovation i
analogi med "från ax till limpa". Aktiviteterna i FoU-speklmmel
stödjer emellertid varandra och den inbördes balansen är viktig.

I etl väl organiserat
FoU-system sker överföringen av resultat och annan information spontant mellan
systemets olika delar. Det är av vikt att säkerställa all organ ansvariga för
statens stöd till systemets olika delar har ell nära samarbete. Särskilt bör
del av regeringen i propositionen om forskning föreslagna leknikvetenskapliga
forskningsrådet (TFR) vinnlägga sig om nära och förtroendefulla relationer till
övriga forskningsråd och tik styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Avgörande för de
industriella effekterna av salsningama på teknisk FoU är alt förelagen blir
delaktiga av resultaten. De stora företagen har resurser alt la till sig de
resultat som kommer fram. Många mindre företag är emellertid också intresserade
atl få del av FoU-resullat. För all så ska ske måste de FoU-ansvariga aktivt
arbeta för alt resultaten presenteras och förmedlas. De nationella programmen
inom mikroelektronik och informationsteknologi har kritiserats för
försummelser när del gäller överföringen av resultat. Det torde finnas skäl att
i framtiden avdela en något större del av FoU-anslagen för alt tillse all
resultaten når alla polenlieUa ulnytljare. Därmed bör en större slutlig effekt
av FoU-satsningar uppnås.

Prop. 1989/90:88

Europeiskt

samarbete

Resultatöverföring

5.1.3
Vitalisering av teknisk forskning och utveckling

Mol
bakgmnd av de behov och avvägningar jag nyss beskrivit krävs åtgärder för att
vitalisera den tekniska forskningen och utvecklingen. Jag ämnar nu redovisa
huvuddragen däri.

För atl åstadkomma balans
mellan tillämpad teknisk forskning och teknisk gmndforskning behövs en kraftig
förstärkning av stödet till den senare. Regeringen föreslår i sin tidigare
framlagda proposition om forskning (prop. 1989/90:90) all ett särskik
leknikvelenskapligl forskningsråd (TFR) inrättas under industridepartementet.
Därmed avslutas en försöksperiod under vilken STU sörjt för
forskningsrådsfunklionen. Anslaget lill TFR för teknisk gmndforskning föreslås
under den kommande treårsperioden komma all öka kraftigt.

Med detta förslag stärks
landels leknologibas på ett sätt som är vitaliserande för hela systemet för
teknisk FoU. Inte minsl de stora förelagens FoU får i högskolornas förbättrade
leknikvetenskapliga kompelens ell viktigt stöd.

1 de nu föreslående
förhandlingarna mellan EFTA och EG har regeringen som mål all skapa möjlighet
för Sverige all medverka som likvärdig part i EG:s ramprogram för FoU. De
övriga EFTA-länderna har samma mål. Det nu gällande avtalet mellan Sverige och
EG möjliggör fullt svenskt

Teknikvetenskapliga
forskningsrådet

EG:s
ramprogram för FoU

89

dellagande
i vissa delprogram och endast projeklvis medverkan i andra delprogram. EG har
alk eftersom öppnat delprogram för medverkan från EFTA-ländema. Del är viktigt
alt i anslutning därtik successivt bygga upp det svenska deltagandet. Därmed
växer samarbetet ulan störande och re-sursförbmkande diskonlinuileler fram mol
ett fullt svenskt deltagande. Regeringen föreslår således i sin proposition om
forskning en kraftig uppräkning av det särskilda anslaget för europeiskt
FoU-samarbete på del tekniska området.

Programmet
för STU under den kommande treårsperioden innebär en koncentration av resursema
på tillämpad teknisk forskning och teknisk utveckling. Detta blir möjligt då
TFR lar över ansvaret för stödet lill den tekniska gmndforskningen. STU:s
profilering mol FoU-behoven hos små och medelstora förelag och hos
företagsgmpper förstärks. Inriktningen av STU:s stöd mol vissa teknikområden
ligger fast. Således kommer även under den kommande treårsperioden
informationsteknik inkl. mikroelektronik, verkstadsteknik, materialteknik,
miljöteknik, bioteknik och biomedicinsk teknik alt vara prioriterade
teknikområden.

Några teknikområden synes
bli av särskild betydelse för industrin på 1990-lalel. Verkstadstekniken och
dess utnyttjande av informationsteknik synes få avgörande betydelse för
produktivitetsutvecklingen inom många tikverkande förelag. Materialtekniken har
alllid haft en framskjuten position. Den anses bli än mer markerad när nya
material och materialkombi-nalioner kan utnyttjas på ell bredare fall. För
prestanda hos produkter har ofta materialvalet en avgörande betydelse.

Verkstadstekniken
och materialtekniken är centrala för de små och medelstora industriföretagen,
inte minst för de förelag som arbetar som underieveranlörer. Dessa ställs nu
inför nya krav på kompelens och kapacitet när det gäller att utveckla
produktema. Därför föreslås nu en särskild FoU-satsning inom ramen för etl
nationellt program på detta område. Avsikten är att öka taklen i utvecklingen
och introduktionen av ny teknik. Jag återkommer strax lill dessa frågor
(avsnitt 5.5.1).

Genom all allt fler av de
traditionella miljöproblemen som sammanhänger med produktion av varor, t. ex.
utsläpp tik luft och vatten, böijar lösas kommer miljöproblemen alltmer att
fokuseras kring produktemas innehåll och hur restprodukter och avfall kan tas
om hand. En ökad forskning behövs därför för att åstadkomma en miljöanpassad
produktutveckling, en återvinning av restprodukter och ett fullgott slutligt
omhändertagande av skadligt avfall. Regeringen föreslår en förstärkning av
forskningsanslagen för delta område och inrättande av ell programråd för
avfaUsrelaterad miljöforskning.

Syftet med denna forskning
är dels all identifiera de risker som en olämplig och ofullständig
avfallshantering innebär för en god miljö, dels att precisera de krav som
behöver ställas på produkter och metoder för avfallshantering samt på företag
och hushåll. Delta innebär alt det behövs såväl tekniskt forsknings- och
utvecklingsarbete för all utveckla ny teknik som samhälls- och
beleendevelenskaplig forskning för alt förändra beteenden m. m.

Del
är alltså viktigt all inte begränsa forskningen lill alt bli snävt

Prop.
1989/90:88

Styrelsen
för teknisk utveckling

Verkstadsteknik

AvfaUsrelaterad
miljöforskning

90

teknikorienlerad. I
stället måste ett tvärvetenskapligt angreppssätt utvecklas. Detta är skälet
för all under ett inledningsskede inrätta etl programråd med bred
sammansättning och under industri- och miljödepartementens gemensamma ansvar.

Prop.
1989/90:88

5.1.4 Effektivisering
av teknikanvändningen

I
aka led av utvecklingen av ny teknik spelar informationsöverföringen en viktig
roll. I inledningsskeden är del viktigt atl få vetskap om all kunskaper
relevanta för ell visst utvecklingsarbete finns tillgängliga på olika håll i
världen. Del är oftast snabbare och billigare all utnyttja befintliga kunskaper
än all producera dem i egen regi. Därför utför vårt syslem av vetenskapliga
attachéer mnt om i den industrialiserade världen etl värdefullt arbete. Del bör
ges fortsall stöd.

Del avslutande ledet i
utvecklingen av ny teknik, dess överföring till användning i förelagen, är av
utomordentlig betydelse. Jag har tidigare redovisat min syn på teknikspridning
(avsnitt 4.10). Jag vill i detta sammanhang ytterligare betona viklen av
effektiv teknikförmedling. Fungerar inte detta led väl reduceras värdet av allt
tidigare arbete. Därför bör spridningen och förmedlingen av resukat ägnas
stort intresse. I den tidigare omnämnda särskilda FoU-satsningen på del Verkstadstekniska
området bör särskilda medel avdelas för all säkerställa all resultaten görs
tillgängliga även för små och medelstora förelag. I slalsmaklemas
regionalpolitiska program utnyttjas leknikförmedling som ett medel all
stimulera industriell verksamhet i utvalda landsdelar. Här planeras en nära
samverkan mekan teknikpoliliska och regionalpolitiska insatser.

Tekniska standarder är
sedan länge etl instmment för all rationalisera industriell tikverkning och
handel. Slandardemas roll för den intemationella handeln har på senare lid
förstärkts. Den europeiska gemenskapen, EG, utnyttjar standarder som bas för
harmonisering av regler inom vam-och tjänsteområdet. EG och EFTA har gemensamt
givit de europeiska slan-dardiseringsorganen i uppdrag all la fram nya
standarder på en rad områden. Sverige deltar som fullvärdig medlem i delta
arbete. Del ställer nya krav på den svenska standardiseringsverksamheten.

Detta
är bakgmnden till förslagen om nyordning och förstärkning när det gäller
statens stöd lill den svenska standardiseringsverksamheten. Del är i det
sammanhanget viktigt atl tillse att arbeistagama och konsumentema ges
inflytande. Deras intressen, som tidigare omhändertogs nationellt i olika
myndigheter, måste nu få möjlighet att påverka svenska förslag och ställningstaganden
i del europeiska standardiseringsarbelel.

Teknikförmedling

Standardisering

5.2
Insatser för teknisk forskning

Teknikpolitiken
omfattar stöd lill teknisk forskning och utveckling inom ett brett register.
Detta sträcker sig från insatser för teknisk gmndforskning till stöd till
enskilda uppfinnares utveckling av produklidéer. Regeringen har tidigare i
propositionen om forskning behandlat gmnd-

91

forskning
och tillämpad forskning på det tekniska området. Den har då redovisat överväganden
och framlagt förslag beträflTande

— stödet
lill teknisk gmndforskning och inrättandet av ett leknikvelenskapligl
forskningsråd (TFR),

— svenskt
dellagande i europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete,

— svensk
rymdverksamhet, nationellt och som del i europeiskt samarbete,

— verksamheten
vid STU.

Dessa insatser utgör en
myckel väsentlig del av forskning och utveckling inom teknikpolitiken. För att
ge en fullständig bild av teknikpoliliken som del av näringspolitiken, avser
jag all i korthet här redogöra för de tre först nämnda insatsema. Därefter
behandlar jag mer ingående verksamheten vid STU (avsnitt 5.3).

Prop.
1989/90:88

5.2.1
Teknikvetenskapliga forskningsrådet

Sammanfattning:
Regeringen föreslår i sin proposition om forskning alt ell leknikvelenskapligl
forskningsråd (TFR) inrättas den 1 juli 1990. Del skall byggas upp successivt
under en period fram lill millen av 1990-lalel. För budgetåren 1990/91 -
1992/93 beräknas 67 milj. kr., 99 milj. kr. resp. 152 milj. kr.

Långsiktig teknisk
grandforskning är en viktig del av landels leknologibas och behövs för all
stärka den avancerade teknologiska kompetensen. Huvuddelen av medlen för
gmndforskning anvisas antingen direkt lill högskoloma via fakultetsanslag eller
via forskningsråden och STU som projektmedel eller via STU:s ramprogram.

Medlen från STU och
forskningsråden slår i hög grad för fömyelse, intemationellt samarbete och
frontlinjeforskning. Forskningsråden fördelar medel för gmndforskning på
gmndval av inomvelenskapligt motiverade bedömningar, i första hand efter
kvalitet.

Forskningsrådsfunklionen
för teknisk gmndforskning ligger för närvarande inom STU (STUF). De resurser
som avsätts för STUF är ca 30 milj. kr. per år, vilket är väsentligt lägre än
de summor som fördelas via de naturvetenskapliga och medicinska
forskningsråden. Dämlöver stödjer STU teknisk forskning vid universitet och
högskolor genom bl. a. långsikliga ramprogram med totalt ca 300 milj. kr. per
år.

Det stöd till långsiktig
teknisk gmndforskning inom landet som ges via forskningsrådsfunklionen och
STU:s ramprogram är otillräcklig med hänsyn tiU de stora behoven av teknisk
gmndforskning.

Balansen mellan
gmndforskning och tillämpad forskning har under de senaste årtiondena
förskjutits lill gmndforskningens nackdel. Särskilt tydligt är problemet vad
gäller den tekniska forskningen. Regeringen har därför tidigare denna dag i en
särskild proposition om forskning föreslagit en kraftfull satsning på teknisk
gmndforskning och föreslagit all ell fristående leknikvelenskapligl forskningsråd
inrättas.

Del
leknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR) föreslås byggas upp suc-

92

cessivl under en period
fram lill mitten av 1990-lalel då rådet planeras få en omfattning som bättre
svarar mot behoven. För budgetåret 1990/91 föreslår regeringen etl anslag om 67
milj.kr. och mot slutet av den kommande treårsperioden föreslås rådet få ett
anslag om 152 milj.kr. Rådet bör tillvarata erfarenhetema från STUF.

Samverkan mellan den
nuvarande forskningsrådsfunklionen och STU:s ordinarie ramprogram har varit
myckel värdefull för båda verksamheterna. Via forskningsrådsfunklionen har STU
kunnat identifiera nya polenlieUa ramprogramområden på ell tidigt stadium.
Många av de av forskningsrådsfunklionen stödda forskargmppema deltar också i
STU:s ordinarie ramprogram. De vetenskapliga ledamöterna i rådet och dess
priorite-ringsgmpper deltar i de styrgmpper som inrättats för STU:s ramprogram.
Denna samverkan bör kunna fortsätta och vidareutvecklas. Regeringen fömtsätter
all det leknikvetenskapliga forskningsrådet fullföljer de åtaganden som gjorts
av forskningsrådsfunklionen vid STU.

Rådet
bör också etablera nära kontakt med övriga gmndforskningsråd, främst del
naturvetenskapliga.

Prop.
1989/90:88

5.2.2
Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete

Sammanfattning:
För ökat svenskt dellagande i EG:s forsknings- och utvecklingsprogram föreslår
regeringen i sin proposition om forskning all 61 milj. kr. anslås för
budgetåret 1990/91.

Under
1980-lalel har det industriellt orienterade FoU-samarbetet i Västeuropa
intensifierats vilket avspeglas bl.a. i EG:s ramprogram för forskning och
utveckling.

EG:s
ramprogram för FoU har för femårsperioden 1987 - 1991 en lotalbudgel på ca 47
miljarder kronor. Ramprogrammet är uppdelat på etl antal program, såsom informationsteknologi,
telekommunikation, energi, bioteknik, material och tillverkningsteknik. Det
övergripande syftet med de flesta programmen är att stärka den europeiska
industrins konkurrenskraft.

En
av gmndtankama med EG-programmen är all stimulera lill samarbete mellan
EG-ländema. Samarbetet ska bidra lik ökad efTektivitel i användningen av knappa
FoU-resurser.

Svensk FoU måste la hänsyn
lill den intemationella tekniskt-velenskapliga utvecklingen. De möjligheter
till samarbete som erbjuds inom EG-programmen bör utnyttjas för all ge bättre
utdelning på svenska FoU-insatser, saml för alt ge möjligheter till påverkan på
teknikutvecklingen.

De kontaktnät som
utvecklas inom programmen har betydelse för hur industrin på sikt utvecklas. De
kunskaper om varandra som deltagama i EG-programmen skafTar sig utgör en gmnd
för en rationell stmkturomvandling av såväl industri som forskningssystem inom
EG-blockel. En sådan stmkturomvandling ligger i linje med strävandena att
realisera en inre marknad år 1992. Del är av strategisk betydelse för svensk
industri all den kan delta i denna process.

93

Gemensamma standarder och
gränssnitt är inom många områden en fömtsättning för att en gemensam marknad
skall kunna uppnås. Slandar-diseringsfrågor är därför en viktig del av EG:s
FoU-program. Europa, dominerat av EG och dess framlida inre marknad, är del
viktigaste avsättningsområdet för svensk export. Vår industri har således ett
stort intresse av all i största möjliga utsträckning delta i, och påverka, den
gemensamma teknikutveckling som EG organiserar i sill ramprogram för FoU.

Regeringen framhåller i
sin proposition om forskning vikten av alt svenska förelag och institutioner
ges förstärkta möjligheter all medverka i program som rör
informationsteknologi, tillämpningar av informationsteknologi i medicin och
transport, telekommunikation, modemisering av tillverkningsindustrin,
avancerade material, flygteknik, bioteknik och livsmedelsteknik. Det är också
viktigt all hålla en beredskap för all kunna stödja svenskt deltagande inom nya
områden som bedöms väsentliga.

1 forskningspropositionen
ges en mera utförlig redovisning av europeiskt FoU-samarbete. Regeringen
föreslår där all 61 milj.kr. anslås för delta ändamål för budgdåret 1990/91.

Prop.
1989/90:88

5.2.3
Rymdverksamhet

Sammanfattning:
Under treårsperioden 1990/91-1992/93 föreslås enligt regeringens proposition om
forskning anslagen F4. Europeiskt rymdsamarbete, m.m. och F6. Nationell
rymdverksamhet tillsammans uppgå lill

-
421 milj. kr. förbudgetård
1990/91,

-
437 milj. kr. för budgetåret
1991/92 och

- 454 milj. kr. för budgetåret 1992/93.

Regeringen
har i sin proposition om forskning redovisat sina förslag beträffande den
rymdverksamhet som finansieras över anslagen F4. Europeisk rymdverksamhet, m.m.
och F6.Nationell rymdverksamhet.

1 propositionen framhålls
atl rymdlekniken spelar en viktig roll som pådrivare av högleknologisk
utveckling. Rymdprojekten är ofta av en storlek som kräver samarbete mellan
flera länder. De nuvarande insatserna motiveras av forsknings-, industri-,
regional- och utrikespolitiska skäl. I sina tillämpningar berör den svenska
rymdverksamheten utrikes-, bistånds-, miljö-, telekommunikation-, media- och
säkerhetspolitiken.

Tyngdpunkten i
verksamheten under den kommande treårsperioden kommer att vara deltagande i
olika projekt inom det europeiska rymdorganet (ESA). Under de närmaste åren
kommer en stor del av de svenska insatserna atl utnyttjas för deltagande i
ESA:s infrastrukturprogram som omfattar den tunga bärrakelen Ariane 5,
rymdstationsprojeklet Columbus och rymdfarkosten Hermes. Avsikten är all
Sverige skall deltaga i dessa projekt.

Ell utökat svenskt
deltagande i ESA bidrar till att svensk rymdindustri får nya beställningar på
rymdtekniskt utvecklingsarbete och rymdlekniska

94

produkter. Regeringen
bedömer all de ökade satsningar som nu görs kommer att medföra att den höga
kompelens svensk rymdindustri har kan utvecklas.

BeträiTande del nationella
rymdprogrammet framhålls viklen av alt även i fortsättningen salsa på områden
som fjärranalys, utveckling av rymdverksamheten i Kiruna, induslriulveckling
och rymdforskning.

Det är vidare angeläget
all söka öka antalet förelag som är aktiva på rymdområdet och avser att verka
för detta.

Tde-X-satenilen sändes upp
våren 1989 och är nu klar all las i trafik. Ansvaret för marknadsföring av
satellitens data/videoöverföringskapacilel avses lämnas till Svenska
Rymdaktiebolagel. Dataöverföringskapacileten används redan i viss utsträckning
och användningen kommer atl öka under år 1990. Den främsta begränsningen för
ökat utnyttjande bedöms nu vara brist på markstationer för trafik via
satelliten. Satelliten har vidare tre TV-kanaler. En av dessa disponeras av
Norge vilket var priset för all lösa ul de norska aktierna i NSAB (del bolag
som äger satelliten).

I
enlighet med del avtal som träffades med Finland den 29 oktober 1983 om
samarbete vid genomförande av Tde-X-projeklel, skall Finland ha rätt till 3% av
det belopp som tillskiftas Sverige vid en likvidation av NSAB. Förhandlingar
pågår nu med syfte alt klarlägga hur Finland skall kompenseras för sina
rättigheter enligt avtalet av den 29 oktober 1983.

Prop.
1989/90:

5.3 Styrelsen för teknisk utveckling

Sammanfattning;
Under treårsperioden 1990/91-1992/93 föreslås enligt regeringens proposition om
forskning lill anslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling

-
818,8 milj.kr. förbudgetård
1990/91,

-
800,8 milj.kr. för budgetåret
1991/92 och

-
768,8 milj.kr. förbudgetård
1992/93.

Prioriterade
teknikområden är enligt förslaget informationsteknik, materialteknik,
verkstadsteknik, bioteknik och biomedicinsk teknik samt miljöteknik.

Regeringen har tidigare i
sin proposition om forskning (prop. 1989/90:90) redogjort för sina förslag
beträflTande verksamheten vid STU. Förslagen gäller dels den totala
omfattningen av STU:s verksamhet under treårsperioden 1990/91 - 1992/93 och
dds inriktningen av två av STU:s tre program. Dessa två program, betecknade Ny
kunskap och Ny teknik, avser stöd lill riktad grundforskning resp. tillämpad
forskning. Båda programmen är således inriktade på stöd lil\ forskning inom
det tekniska området.

Jag avser nu atl först
lämna en kort redogörelse för de av regeringen framlagda förslagen inom STU:s
båda program Ny kunskap och Ny teknik. Därefter övergår jag till att framlägga
förslag beträffande inriktningen av STU:s program Nya produkter. Detta program
avser stöd till teknisk utveckling. Stödet går antingen till finansiering av
specifika utvecklings-

95

projekt av olika slag
eller till ålgärder för att stimulera teknisk kreativitet Prop. 1989/90:88
och all underlätta utvecklingen av produktidéer lill kommersiellt bärkraftiga
innovationer.

5.3.1
STU:s program Ny kunskap och Ny teknik

Jag
redogör nu för regeringens förslag beträflTande innehållet i de båda programmen
Ny kunskap och Ny teknik såsom de presenteras i propositionen om forskning.

Inom
programmet Ny kunskap sker insatserna i form av långsiktiga s. k. ramprogram
för kunskapsutveckling samt inom enskilda projekt. Ramprogrammen har vanligen
en varaktighet av en eller flera treårsperioder. Under budgetåret 1990/91
planeras bl. a. följande satsningar.

Inom
del materialtekniska området bör satsningar göras på bl. a.
hög-lemperalur-supraledare, polymerkemi och -fysik saml nya induslrimelal-ler.
Satsningarna på högskoleforskning som rör informationsteknikens användning inom
verkstadsindustrin bör fullföljas och vidareutvecklas. Regeringen anser alt den
snabba utvecklingen inom mikroelektroniken bör föranleda omorienteringar av
ramprogram bl.a. för utveckling och tillverkning av nya halvledare liksom för
komponenllillverkning. Inom systemtekniken bör flera ramprogram genomföras. Ett
exempel är Män-niskor-Data-Teknik-Arbelsliv (MDA) som genomförs i samverkan med
arbetsmiljöfonden. På del biotekniska området föreslår regeringen all två nya
ramprogram för studium av proteiners uppbyggnad och tillkomst genomförs. Inom
processtekniken bör nysatsningar göras på del ylkemiska området och inom
trätekniken bör satsningarna på trä och fukt fullföljas.

Programmet
Ny teknik utgörs till hälften av kollekliv forskning medan resterande del
består av s.k. insatsområden saml enskilda projekt. Ell insatsområde innehåller
ett antal sammanhängande projekt inom ett teknikområde. Flera samverkande
aktörer svarar för genomförandet under en begränsad tidsrymd, vanligen tre till
sex år.

Bland
nya insatsområden som regeringen anser bör startas kan på det maleriallekniska
området nämnas teknik för tillverkning och användning av pulvermaterial i
verkstadsindustrin. Ett nytt insatsområde som bör genomföras inom miljötekniken
är Styrning av reningsverk vilket bl.a. bygger på senare års landvinningar inom
informationsteknologin. Inom verkstadstekniken bör tre satsningar avseende
informationsteknikens till-lämpningar i aulomatisering av produktionen
modifieras och genomföras som insatsområden. Vidare planeras bl.a. etl nytt
insatsområde benämnt Informationsteknik inom tjänsteproduktion för all utveckla
yrkesskicklighet och produktivitet (ITYP). Detta bör genomföras under
medverkan av både privat och ofTentlig sektor. Nya biotekniksatsningar bör
göras på bl.a. läkemedel, vaccin och andra medel mot HIV. Insatsområdet
Gruv-leknik 2 000 på del processtekniska området bör fortsätta ytterligare
minst två år.

Inom
området träteknik bör STU utreda aktuella FoU-behov så att insatserna kan
förstärkas under budgetåret 1992/93.

För
att stimulera och underlätta etl systematiskt kvalitetsutvecklingsar- 96

bete i alla delar av del
svenska samhället föreslår regeringen inrättande av etl kollektivforskningsinslitut
för kvalitetsutveckling.

Prop.
1989/90:88

5.3.2
STU:s program Nya produkter

Mitt
förslag: Inom programmet Nya produkter föreslås ökade satsningar på
produktutveckling där resursema koncentreras mol ett mer heltäckande stöd lill
ett mindre antal projekt och på innova-lionsfrämjande ålgärder där särskild
uppmärksamhet ägnas ål infrastmkturfrågor, speciellt lokala
rådgivningsfunktioner, och vissa utbildningsfrågor.

Särskilda
översyner görs av villkorslånen och behovet av ålgärder för all utvecklingsprojekt
i ökad omfattning ska kunna nyttiggöras.

Bakgrund
och underlag för mitt förslag: Jag redogör först för bakgmnd och underlag för
milt förslag vad avser STU:s stöd lill utvecklingsprojekt av olika slag.

Enligt
riksdagsbeslut våren 1984 (prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379) har
industridepartementet disponerat medel för all främja teknikupphandling och
underleverantörsutveckling under budgetåren 1984/85 — 1986/87. Tiden för
genomförandel har förlängts och verksamheten avslutas under innevarande budgetår.
Medlen har använts för förstudier av drygt 50 förslag till projekt för
teknikupphandling. Verksamheten har utvärderats. 1 utvärderingen konstaleras
all slödel har bidragit till all ell antal utvecklande relationer mellan
upphandlare och leverantörer blivit etablerade. Målsättningen har därmed
uppfylks.

Inom landslingsseklom
stöds leknikupphandlingsprojeklen av den av STU och landstingsförbundet bildade
Landslingens Fond för Teknikupphandling och Produktutveckling (LFTP). För
närvarande pågår ca 30 projekt där LFTP har engagerat sig. Dessutom pågår inom
STU:s samverkan med den kommunala sektom ell 20-lal projekt med primärkommuner
som avnämare. Erfarenhetema av verksamheten är goda och STU anser att del finns
behov av fortsatta leknikupphandlingsinsatser för all få fram nya produkter
eller system som bättre svarar mot användamas behov och krav än de som finns
tillgängliga på marknaden. STU medverkar också vid teknikupphandling för atl
lösa problem för t.ex. en viss yrkesgmpp, äldre eller rördsehandikappade.

Del
rådande systemet med villkorlig återbelalningsskyldighet av stöd lill
produktutveckling har i flera fall visat sig ha en ogynnsam eflFekl på
utvecklingen av etl projekt genom all den ekonomiska gmndbdastningen blir för
stor. Finansieringsulredningen har föreslagit att systemet avskaffas och
ersätts med bidrag. STU har förordat en översyn av reglema för villkorslånen.

Jag
övergår nu lill alt redogöra för bakgmnd och underlag för milt förslag
beträffande innovationsfrämjande åtgärder.

Regeringen
uppdrog den 10 december 1987 ål STU att tillkalla en

Teknikupphandling

Villkorslån

97

7
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 88

projektgmpp
för behandling av vissa innovalionsfrågor. Speciellt gällde uppdraget alt
identifiera de främsta hindren för en uppfinning all nå från idé lill marknad
samt atl föreslå ålgärder för all undanröja hindren.

Projektgmppens rapport
"EfTektivare innovalionsprocess" presenterades i september 1989. Den
innehåller förslag inom tre områden

— infrastmkturella
åtgärder

— det
statliga stödets fördelning i utvecklingsprojekt samt riskkapitalförsöijning

— utbildningsfrågor.

Vad avser
infrastmkturfrågor föreslås en utbyggnad av ell helst rikstäckande nät av
lokala rådgivare vilka ska kunna ge service lill uppfinnare och småföretagare.
Rådgivaren ska kunna göra en första värdering av en uppfinning, kunna anvisa
vägar för kompletterande kunskapsin-hämlning saml förmedla kontakter med
förelag, utvecklingsfonder m.fl.

Vidare föreslås en
förstärkning av de regionala resursema genom all STU och patentverkel några
dagar varje månad håller sex lill sju regionala kontor öppna. Dessutom
föreslås all ell ökat ansvar för rådgivning, nätverksbyggande och
projektbedömning läggs på utvecklingsfondema.

STU:s
kompetens föreslås kompletterad genom att en teknisk kommersiell resursgmpp
inrättas.

Dessutom
föreslås all STU ska kunna salsa medel i senare delar av innovalionsprocessen,
dvs. efler det s.k. prololypsladiel. STU:s totala ram för projektstöd föreslås
höjd med 50milj.kr. och rapporten förordar vidare all ålgärder vidtages för
att göra riskkapital tillgängligt i olika former.

Slutligen
konstateras alt en analys bör göras av det utbildningsutbud som finns i dag för
uppfinnare. Denna analys föreslås göras av STU i samråd med berörda myndigheter
och organisationer.

Projektgmppen bedömer alt
STU:s satsningar på ovanslående typ av verksamheter bör öka från nuvarande ca
130 milj. kr. till 200milj. kr per år.

Rapporten har
remissbehandlats tillsammans med STU:s anslagsframställning. De som yttrat sig
över rapporten anser i stort att vissa ökade insatser på området är påkallade.
Detta gäller särskilt ålgärder för atl stärka infrastmkturen på området.

En
framställan har inkommit till industridepartementet från utvecklingsfondema i
Blekinge, Golland, Jönköping, Kalmar och Kronobergs län saml Svenska
Ingenjörssamfundet avseende etablerande av ett centmm för
uppfinningsutbildning vid Folkhögskolan i Grimslöv. I skrivelsen ansöks om etl
bidrag med 1 150000 kr./år i tre år lill en utbildningslinje i
"Fömyelseleknik".

Den treåriga
försöksverksamheten vid Svenska Uppfinnareföreningen (SUF) avslutas vid
utgången av budgetåret 1989/90. Verksamheten har inneburit all SUF erhållit 3
milj. kr. per år för att:

— bygga
upp och vidmakthålla etl nät av lokala och regionala rådgivare,

— ge
informationsservice lill lokala idé- och uppfinnarföreningar.

Prop. 1989/90:88

Effektivare
innovationsprocess

Förnyelseteknik

Svenska
Uppfinnareföreningen

98

—
genomföra projekt som främjar uppfinnandel i samhället.

Resultaten av försöksverksamheten
visar all systemet med lokala rådgivare har slagit myckel väl ul. Ett 15-lal
rådgivare finns etablerade i landet.

Som en del i
försöksverksamheten har ingått medel för atl upprätthålla SUF:s allmännyttiga
verksamhet.

Föreningen har i skrivelse
hemställt om medel för innovations-främjande verksamhet. SUF har bl.a. i
skrivelsen lämnat en oflFert på utbyggnad av systemet med lokala rådgivare. Man
anför också all SUF arbetar som ideell allmännyttig förening för att främja
uppfinnandel och öka industrins möjligheter all nyttiggöra uppfinningar genom
all bl.a. utveckla sin informationsverksamhet och sill samarbete med lokala
föreningar och nätverk. Dessutom avser SUF upprätthålla en sådan kompelens inom
området att föreningen kan fungera som en expertresurs för genomförande av
olika aktiviteter på innovalionsområdel.

Teknikförädlingsföretagens
förening (TKF) har i skrivelse tik industridepartementet hemställt om vissa
ålgärder för att förbättra leknikfö-rädlingsprocessen. Det finns i dag ca 20
företag som arbetar med teknikförädling i Sverige, dvs. ålgärder för atl ell
utvecklingsprojekt lättare ska kunna kommersialiseras. Flera av dessa förelag
har vid olika tillfällen erhållit mindre belopp i STU-stöd.

1
årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10) redogjorde chefen för
utbildningsdepartementet för Svenska språknämndens utredning om svenska
språket och dalom saml för utredningens remissbehandling.

Etl
av utredningens förslag innebär all Tekniska nomenklaturcenlra-len (TNC)
föreslås vara huvudman för en engdsk-svensk dalaordbok samt för inrättandet av
en dalabas med lermbank tik vilken en permanent dalalerminologisk kommitté
skall knytas.

Delegationen
för samordning av havsresursverksamhelen (DSH) har i rapporten Svensk
havsresursverksamhel på 90-talel bl.a. föreslagit en rad åtgärder för att
stärka den havstekniska forskningen. DSH föreslår bl.a. atl STU åter aktiverar
sina insatser inom havslekniken, i första hand lill stöd för den långsikliga
uppbyggnaden av kompelens genom institutionen forskning och för prövning av nya
leknikidéer ur sådan forskning. Rapporten har remissbehandlats. Flera
remissinstanser stöder delegationens förslag lill förstärkningar av den
havslekniska forskningen.

Prop. 1989/90:88

Teknikförädling

Dataordbok

Havsteknik

Skälen för mitt förslag:
Programmet Nya produkter syftar lill en breddning av industribasen inom nya
produkt- och teknikområden genom all stimulera tillkomsten av nya
teknikbaserade aflTärsverksam-heler.

Uppkomsten av kommersiellt
hållbara projektidéer påverkas av många faktorer utöver tekniska framsteg. Del
är därför mindre lämpligt all i förväg låsa fördelningen av medel inom
programmet Nya produkter tik särskilda teknikområden.

99

Jag
redogör nu först för skälen lill mitt förslag vad avser STU:s stöd lill olika
utvecklingsprojekt.

För
produktutveckling har särskilda möjligheter skapats på några områden genom
STU:s tidigare insatser på program för kunskapsuppbyggnad, främst inom
informationsteknik, bioteknik och biomedicinsk teknik.

Inom programmet Nya
produkter bör en koncentration av utvecklingsstödet lill ett mindre antal
projekt genomföras. Del har visat sig angeläget att de projekt som erhåller
utvecklingsmedel ges ell mera fullständigt stöd som inkluderar rådgivning och
konlaktarbete gentemot efterföljande finansiärer. Utvecklingsprojekt bör också
bli föremål för granskning vad gäller miljöpåverkan av såväl processer som
produkter.

För
budgetåret 1990/91 beräknar jag en ökning med 5 milj. kr. av insatserna för
produktutveckling.

STU
bör under treårsperioden 1990/91-1992/93 ha ett fortsall stort ansvar för
leknikupphandlingsfrågor. Jag anser vidare all STU därvid bör överväga
möjlighetema att i ökad omfattning använda sig av förstudier.

Ca
10 milj.kr. av medlen under programmet avser arbelslagarinili-erade projekt
(ATIP). Detta innebär en i stort oförändrad verksamhets-nivå. Industrin bidrar
med ca 35% av finansieringen.

Jag har erfarit all STU
tänker utreda frågan om villkorslån och komma med förslag till ett modifierat
system. Avvägning måste göras mellan risken atl en ackumulerad
återbelalningsskyldighet gör etl projekt kommersiellt ointressant och kravet
atl lyckade projekt i princip bör medföra återbelalningsskyldighet. Del är
dessutom viktigt att sälla kostnadema för administrationen av.återbetalningarna
i relation lill de utbetalade stödens storlek.

Jag
bedömer alt STU bör kunna genomföra denna utredning under budgdåret 1990/91.

Jag
övergår nu lill all utveckla skälen lill milt förslag beträflFande
innovationsfrämjande ålgärder.

Vad
avser rapporten "EfTektivare innovalionsprocess" delar jag uppfattningen
all salsningama på del - infrastmkturella området behöver förstärkas. Även STU
har i sin anslagsframställning föreslagit ökade satsningar på bl.a. regionala
kontaktnät och på vissa typer av teknikcentra. Jag anser atl de av STU
föreslagna ökningama om sammanlagt 10 milj. kr. är väl motiverade.

Jag
har tidigare (avsnitt 4) redogjort för mitt förslag all utse s.k.
leknikkonsuller och att STU och SIND bör ha ansvaret för all dessa erhåller
lämplig utbildning. Del är viktigt att, fömtom personer vid de regionala
utvecklingsfondema, exempelvis lokala näringslivssekrelera-re m. fl. kan
medverka.

Den
försöksverksamhet vid Svenska Uppfinnareföreningen som inleddes budgetåret
1987/88 bör ytterligare förslärkas något. Jag föreslår nu all ett nytt treårigt
program som beslår av två delar lar vid. Föreningen bör erhåka ell årligt
basstöd om 2 milj. kr. För verksamhet avseende lokala rådgivare bör ell belopp
på 3 milj. kr. utgå. Del bör

Prop. 1989/90:88

Teknikupphandling

Arbetstagarinitierade
projekt

Villkorslån

Effektivare
innovationsprocess

100

ankomma
på regeringen all utfärda de närmare föreskrifterna för medlens användning.

Då
jag erfarit att även STU kommer att engagera sig i ell liknande
nätverksbyggande finner jag del angeläget all STU och SUF samordnar sina
insatser på området så att de kompletterar varandra.

Vad avser etablerande av
regionala kontor för STU och patentverket har jag erfarit att denna process
redan inletts av myndigheterna själva. Jag ser med intresse på den vidare
utvecklingen.

Jag
anser all förslaget om inrättande av en teknisk kommersiell resursgrupp bör
överlåtas till STU att besluta om.

Del finns i dag ett visst
utbud av utbildning för uppfinnare. Jag har funnit all det finns anledning all
kartlägga behovet av olika former av sådan utbildning och överväga ev.
ålgärder. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt STU all i
samråd med SIND kartlägga målgmpperna, fastställa behovet samt bedöma
kostnaderna och ge förslag lill finansiering.

Närmast anser jag dock att
den föreslagna utbildningen vid Grims-lövs folkhögskola bör genomföras som etl
treårigt försöksprojekt. Med hänsyn till att denna utbildning är att betrakta
som uppdragsutbildning, bör den anordnas i enlighet med de regler som anges i
förordningen (1986:117) om uppdragsutbildning vid folkhögskolor. Utbildningen
ingår således inte i folkhögskolans reguljära kursutbud. 1 denna fråga har jag
samrått med statsrådet Persson.

Jag
fömtsätter all STU och SIND kan från sina resp. anslag gemensamt finansiera
verksamheten i tre år i avvaktan på all de anslagssökande parterna ordnar en
permanent finansiering av utbildningen.

I den utvecklingsprocess
som syftar lill kommersialisering av uppfinningar är en fömtsättning för att
en uppfinning ska kunna bli en säljbar produkt atl prototypen förädlas. Med
detta avses här insatser för exempelvis design, dokumentation och testning.
STU har ell ansvar för atl projekt som erhåller STU-stöd, efler
utvecklingsfasen kan attrahera nya investerare.

Jag
anser all en översyn av delta område är motiverad och avser föreslå atl
regeringen ger i uppdrag till STU att:

— kartlägga
behovet av tekniskt kommersiellt förädlingsarbete,

— undersöka
användbara metoder för sådant arbete,

— ge
förslag till var gränsen för STU:s engagemang i projekt bör dras,

— med
ledning av dessa resultat ge förslag lill hur statligt stöd till tekniskt
kommersiellt förädlingsarbele och exploatering av ny teknik kan effektiviseras
varvid STU bör undersöka möjligheterna all samverka med SIND och
Industrifonden,

— lämna
förslag till tänkbara utbildningsinsatser för personer verksamma inom området.

Jag
har inte funnit skäl för all prioritera insatser inom havslekniken. Enskilda
leknikulvecklingsprojekl kan som tidigare erhålla stöd inom ramen för STU:s
ordinarie verksamhet.

Det
bör dock understrykas alt insatser som bl.a. STU gör inom olika

Prop.
1989/90:88

Förnyelseteknik

Teknikförädling

Havsteknik

teknik- och
materialområden kan ha betydelse för utvecklingen inom havstekniken.

STU ansvarar vidare för
stöd lill tekniskt utvecklingsarbete saml övriga frågor rörande
informationsförsörjning som faller inom STU:s verksamhetsområde.

Jag har för
informationsförsörjning beräknat 5,7 milj. kr. för de insatser som faller inom
industridepartementets ansvarsområde. Dessa medel avser bl. a. stöd lill
forskning (2 milj. kr.) all fördelas av forskningsrådsnämnden. Vidare beräknas
medel för bidrag lill Tekniska litteratursällskapet och Tekniska
nomenklalurcenlralen (TNC). Del ankommer på regeringen all besluta om den
närmare fördelningen av medlen.

Särskilda medel har
beräknats för att ge TNC möjlighet att göra en förstudie om inriktning,
organisation och finansiering av en engelsksvensk dataordbok.

Prop.
1989/90:88

Informationsförsörjning

Dataordbok

5.4 Industrifonden

Min
bedömning: Industrifonden bör fortsätta all prioritera teknikupphandlings- och
underleveranlörsprojekt samt EUREKA-samarbete och vidare ägna målgmpperna
nyetablerade teknikföretag och mindre företag särskild uppmärksamhet. Dessutom
bör fonden försöka utveckla underleveranlörsförelag ytterligare.

Möjligheterna att
i samarbete med banker utöka den etablerade garanliformen för all skapa
finansiella paketlösningar studeras.

Bakgrund: Fonden för
industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) inrättades den Ijuli 1979
(prop. 1978/79:123 bil. 1, NU 59, rskr. 415). Syftet var att möjliggöra
statligt stöd i de utvecklingsskeden som nära föregår kommersialisering av
projekt som kombinerar hög risk med hög intäktspotential.

Verksamheten regleras i
förordningen (1979:630) om stöd genom Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (omtryckt 1980:470, ändrad senast 1987:587). Fonden
finansierar främst sådana projekt där betydande tekniska och marknadsmässiga
risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat de utvecklingsstadier där
stöd från STU kan komma i fråga.

Målet med Industrifondens
verksamhet är all bidra till långsiktigt ökande lönsamhet och tikväxt i den
svenska industrin genom atl erbjuda riskdelning och därmed möjliggöra
riskfyllda nyutvecklingsprojekt med god lönsamhelspotenlial. År 1986 och 1989
har konsulter utvärderat verksamheten och vid båda tillfällena konstaterat hög
grad av måluppfyllelse.

Riksdag
och regering har i olika sammanhang preciserat riktlinjerna för fondens
verksamhet (prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379 och prop. 1986/87:74, NU 30,
rskr. 271). Fonden är för närvarande ålagd att särskilt uppmärksamma projekt
inom främst följande områden:

— Små
och medelstora förelag

— Nyetablerade
teknikbaserade företag

102

— Teknikupphandlings-
och underleveranlörsprojekt

— EUREKA-samarbete.

Sammanlagt
har fonden erhållit 950 milj. kr. sedan starten år 1979. Därav har fonden år
1987 återbetalat 155 milj. kr. lill statskassan. Fondens stiftelsekapital
uppgår för närvarande till 795 milj. kr. I årsredovisningen för budgetåret
1988/89 gör fonden en uppskattning av sill nuvarande värde. Osäkerheten i
uppskattningen beror på svårigheter alt göra bedömningar av framtida
inbetalningar (bl. a. royalties) från pågående projekt. Fonden uppskattar
värdet till atl ligga i intervallet 1 300—1 500milj.kr. Den 1 november 1989 var
fondens likviditet ca 80milj.kr.

Enligt
riksdagens bemyndigande (prop. 1980/81:151, NU 55, rskr. 303) har regeringen
lill Industrifonden överlåtit statens ansvar och befogenheter som part i
avtalen den 6 juli 1979 och den 25 febmari 1980 mellan svenska staten och Volvo
Flygmotor AB om lån för civila flygmolorprojekl samt lill vissa delar i avtalet
den 26 febmari 1980 mellan staten och Saab-Scania AB om lån för utveckling och
tillverkning av civilt flygplan. De två förstnämnda avtalen slulreglerades
under första halvåret 1989.

Fonden
skall vidare la emot ansökningar om stöd enligt förordningen (1981:923) om stöd
genom fonden försvensk-norskt industriekt samarbete och bereda ärenden ål denna
fond Ofr prop. 1980/81:189).

Fonden
ger lån med villkorlig återbelalningsskyldighet, bidrag mot royalty eller
garantier. För nystartade förelag är bidrag mol royalty en lämplig stödform.
Under den industriella utvecklingsfasen belastas inte företagel vare sig i
balansräkningen ellerav löpande räntebetalningar. Betalningama av royaltyn sker
först när försäljningen har påbörjats.

Genom
samverkan i långsiktiga riskprojekt kan venlure capilalföretag tillsammans med
övriga intressenter i riskprojektet erhåka stöd från fonden.

Industrifonden har
utvecklat sin verksamhet och samtidigt intensifierat sill informationsarbete.
Särskilt gäller del gmppen nya teknikbaserade företag. Fonden har inrättat en
särskild finansieringsform för sådana företag, där man finansierar kostnader
för alt underlätta framlagning av en realistisk, långsiktig aflFärsplan som bas
för den tilltänkta projektverksamheten. Villkor för detta stöd är alt del
aktuella projektet i princip kan bli föremål för fortsatt stöd från fonden och
att företagel inte befinner sig i akuta ekonomiska problem. Under budgetåret
1988/89 beslutade och avtalade fonden om engagemang i ett trettiotal projekt.

I
dagsläget har fonden kunnat godkänna nästan 3000milj. kr. i stöd lill svensk
industri med 795 milj. kr. som kapitalbas. Fonden har också under senare år i
betydande grad ökat andelen engagemang i småförelag. Budgetåret 1987/88
beviljade fonden av lolak 315 milj. kr. ca 80% i stöd till gmppen små och
medelstora företag. Beroende på några stora unika engagemang kom av 1988/89
års beslut om stöd på 595 milj. kr. andelen för de små och medelstora förelagen
att bli ca 50%. I absoluta tal innebär delta ändå en höjning från ca 250 tik ca
300 milj. kr.

Finansieringsulredningen
har i sitt belänkande (SOU 1989:24) StaUigl finansiellt stöd? lämnat följande
förslag beträflFande Industrifonden:

— Nuvarande
stödformer ersätts med ell syslem med riskgarantier för

Prop. 1989/90:88

Finansieringsutredningen

103

tekniska
och kommersiella risker i teknikbaserade förelag med förebild i
exportkreditgarantisystemet. Garanliavgiftema sätts så all garantisyslemet
långsiktigt inte går med underskoll.

— Möjlighet
för venture capilalföretag atl inom delta garantisystem försäkra sig mol
förlustprojekt i sin portfölj.

— Verksamheten
samordnas med STU.

— En
engagemangsram på 2 000milj. kr. fastställs för riskgarantiema (inkl. fondens
nuvarande engagemang).

— Den nuvarande stiftelsen
upplöses och behållningen återförs lik staten.

Remissinstanserna: Finansieringsulredningens förslag om Industrifon

den har endast vunnit gillande hos Svenska Arbetsgivareföreningen och

Svenska Bankföreningen, som inte har något atl erinra mot förslaget.

Industriförbundet
motsätter sig bestämt en avveckling av Industrifonden och anser atl en
samordning med STU inte ger några vinster. Industriförbundet menar också all
del fortsalla harmoniseringsarbelet med EG underlättas om fonden och STU
fortsätter all vara separata. SIND framför snarlika synpunkter.

LO
anser atl Industrifonden av näringspolitiska orsaker ej bör bli föremål för de
ålgärder utredningen föreslår. Även TCO avstyrker förslaget.

Svenska
Fordons Komponent Gmppen AB ser Industrifonden som ell myckel viktigt och
behövligt instmment i den teknologiska och stmkturella omdaning som svensk
underleverantörsinduslri står inför.

Industrifonden
själv anser att dess stödsystem inte kan ersättas med del föreslagna
garantisyslemet. Erfarenheter från utländska garantisyslem är enligt fonden
mindre goda.

Industrifonden
hävdar all del råder en betydande brist på långsiktigt riskkapital på den
privata marknaden, bl.a. lik teknikföretag. Fonden föreslår mot denna bakgmnd
alt fondens nuvarande roll med dess gmndprinciper bibehålls.

Nu gällande regler för
Industrifondens verksamhet innebär bl.a. atl stöd får ges med högst 50milj. kr.
per projekt. Mot bakgmnd av penningvärdesförsämringen sedan beloppsgränsen
fastställdes år 1979, föreslår fonden all den övre slorleksgränsen för stöd
till ett projekt slopas. Fonden föreslår även all beloppsgränsen för beslut som
skall underställas regeringen höjs från 25 till 40milj. kr.

I
sitt löpande arbete får Industrifonden erfarenheter vad gäller brister i del
nuvarande systemet och idéer om hur dessa brister kan länkas avhjälpas. Fonden
konstaterar atl garantiformen, som redan är en av fondens slödmöjligheter,
fömlsäller all kunden själv kan arrangera den egentliga finansieringen på annal
sätt än genom fonden. Nyttan med garantiformen kan dock ökas om en kombination
av finansiering av bankmedel och garanti från fonden aktivt skulle utarbetas.
Den enskilde kunden skulle därigenom kunna utnyttja färdiga paketlösningar.
Industrifonden föreslår alt formema för sådana paketlösningar närmare studeras
i samarbete med banker, och önskar få återkomma med eventuellt nödvändiga
förslag till förändringar av stadgar och/eller förordning som kan länkas
erfordras.

Prop.
1989/90:88

Industrifonden

104

skäl
for min bedömning: Jag delar remissorganens bedömning av In- Prop.
1989/90:88 duslrifondens betydelse när del gäller riskfinansiering särskilt för
underleverantörer och nyetablerade teknikförelag.

Finansieringsutredningens
gmndsyn har baserats på erfarenheter från en period under 1980-lalel som i
stort har präglats av en högkonjunktur. Konjunklurförsämringar kan allmänt
sett försvåra lägel på riskkapilalmarknaden, varför skäl kan finnas all behålla
en bred stöd-arsenal vad gäller riskkapital. Under mindre lönsamma perioder
minskar erfarenhetsmässigt företagens benägenhet att investera i FoU betydligt.

Finansieringsulredningen
har inte visat all förelagen på en fri kapitalmarknad kan få finansiering lill
långsikliga projekt med hög risk, balanserad av hög inläklspolenlial. Alt del
finns lånekapilal på marknaden är ingen garanti för atl del blir tillgängligt
för riskfyllda teknikutvecklings-projekt. Altemativen för kapitalplacerama är
många. Projekluppslag med stor risk har alltid haft svårt att göra sig
gällande.

Industrifonden
fyller angelägna behov. Del är lätt all genom alltför snabba beslut rasera ell
fungerande syslem men svårt att återskapa det. Jag ser mol denna bakgmnd inga
skäl alt nu förändra fondens verksamhet eller stödformer, inte heller all
samordna STU:s och fondens verksamheter.

Fonden
har under sin 10-åriga tillvaro på ell förtjänstfukl sätt bidragit till
fömyelse och tillväxt inom svensk industri. Genom den förda näringspolitiken
har fondens urspmngliga inriktning atl stödja stora riskprojekt i större
förelag förskjutits mol små och medelstora företag.

Industrifondens
beräkning av sill eget värde innebär all fondens kapital finns kvar oförbmkal
och all del har förräntats på en nivå som i stort sett motsvarat bankräntan.
Del primära är dock all fonden med sina engagemang har haft en avgörande
positiv inverkan på ell antal för landet intressanta högriskprojekt. Gjorda
utvärderingar indikerar en hög grad av måluppfyllelse.

Jag
ser positivt på Industrifondens engagemang i projekt hos nystartade
teknikföretag liksom fondens utbyggnad av rådgivningsfunktionen, speciellt
riktad mot små och nystartade förelag. Fonden bör härvid samverka med
utvecklingsfondema och de regionala riskkapilalbolag jag tidigare har
föreslagit (avsnitt 4.7).

Jag
noterar med tillfredsställelse alt Industrifonden fortsätter all stödja
teknikupphandlings- och underleveranlörsprojekt. Projekt som innebär ett
konkret samarbete mellan tillverkare och köpare bör prioriteras. Jag
fömtsätter all fonden även undersöker möjlighetema lill tidiga engagemang i
projekten och om förstudier kombinerade med den litkänkta utbyggnaden av
rådgivningsfunktionen i så fall kan underlätta denna process. En sådan
arbetsmetod kan också vara ell sätt att utveckla underleveranlörsförelag
ytterligare.

Del
är även fortsättningsvis angelägel all Industrifonden aktivt arbetar med och
särskik uppmärksammar de utvecklingsprojekt som innebar all medelstora och små
svenska företag får möjlighet all engagera sig i projekt inom
EUREKA-samarbetet.

I
gmnden delar jag finansieringsutredningens tankar om att avregle- 105

ringen
på kapitalmarknaden i princip skapar nya möjligheter även när Prop. 1989/90:88
del gäller projektfinansiering. Bristen på riskkapital för små och medelstora
förelag har dock inte lösts genom dessa avregleringar. Jag har också pekat på
några problemställningar, särskilt när del gäller tekniska riskprojekt i mindre
förelag, som jag anser ofullständigt belysta av utredningen.

Industrifonden
avser all närmare studera möjlighetema lill ett ökat samarbete med banker för
alt utveckla sitt redan etablerade stöd genom garantier. Jag finner detta
lovvärt och fömlsäller all i studien även vissa av finansieringsulredningens
intentioner prövas. Jag anser del angelägel all fonden redovisar resultatet av
studien under september månad i år.

5.5 Särskilda insatser för teknisk utveckling

Jag
har tidigare redogjort för all situationen för underleverantörema undergår en
oroande förändring (avsnitt 4.9). Jag återkommer nu tik denna situation med en
behandling av dess teknikpoliliska aspekter.

Med
friare rörlighet för varor och tjänster kommer konkurrensen all öka på många
marknader. Del gäller inte minsl de marknader på vilka små och medelstora
företag avsätter sin produktion. En speciellt utsatt situation synes
underleverantörema få. Till den allmänt ökande konkurrensen kommer de stora
köpande förelagens önskan att slmklurera sina system av underleverantörer.
Ambitionen är all få leveranser av system eller delsystem snarare än
komponenter. Det innebär färre underleverantörer med större åtaganden, som
omfattar utveckling, produktion, montering, kvalitetssäkring m.m. Syslem- och
delsyslembyggare kommer i sin tur alt behöva underieveranlörer i andra och
tredje led.

För
att snabbi, samordnat och behovsanpassat stärka förmågan atl tekniskt utveckla
produktema kommer jag strax alt föreslå en särskild insats inom området
verkstadsteknik. Målgmppen bör vara små och medelstora företag, speciellt
sådana som arbetar som underleverantörer. Insatsen bör ske med utnyttjande av
den senaste tidens landvinningar inom informationsteknik och maleriakeknik.
Vissa av resukalen från tidigare och pågående särskilda insatser på dessa båda
områden bör kunna utnyttjas.

I
detta sammanhang finner jag det motiverat all lämna en redogörelse för det
särskilda program inom informationsteknologi, varom riksdagen fattade beslut
för tre år sedan (prop. 1986/87:74, NU 30, rskr. 271).

Syftet
är främst atl vidmakthålla och stärka kompetensen inom informa

tionsteknologi och dänned minska vårt beroende av omväriden på detta

område. Den statliga finansiella insatsen upphör vid utgången av inneva

rande budgetår, 1989/90. Den hälftenfinansierar ell flertal utvecklingspro

jekt, varav många för sill slutförande pågår ytteriigare ell eller två år.

Redogörelsen omfattar uppföljning och utvärdering av hillills genomförd

verksamhet samt planering av programmets avslutande och resultatens

vidareföring. 106

5.5.1 Verkstadsteknik

Prop.
1989/90:88

Mitt
förslag: Ell särskilt, treårigt program för verksladsleknisk utvecklingsverksamhet
påbörjas budgetåret 1990/91. Syftet är all bidra lill all förbättra de små och
medelstora verkstadsföretagens konkurrensförmåga och produktivitet genom att
utnyttja ny teknik och nya material i produkter och produktionsprocesser.
Programmet riktas främst mol förelag som arbetar som underleverantörer.
Verksamheten inom programmet skall tillsammans med insatser som initierats i
andra sammanhang sörja för att de statliga insatserna med hänsyn till behoven
är välbalanserade mellan produkt- och produktionsteknik saml utveckling och
spridning av teknik.

Programmet
bör till den del del finansieras med statliga medel omfatta 50 milj. kr. under
vartdera budgetåret 1990/91-1992/93.

Programmet
planeras, genomförs och följs upp i samverkan mellan stal och industri.

Parallellt med
programmet görs en oberoende utvärdering av de samlade statliga slödinsalsema
inom de berörda områdena bl.a. som underlag för inriktning av den fortsatta
statligt initierade verksamheten efler programmets slut.

Bakgrund
och underlag för mitt förslag: Jag redovisar närmast bakgmnden lill milt förslag
vad gäller verkstadsbranschemas produktions- och produktteknologi. Jag övergår
därefter lill all redogöra för del särskilda beredningsarbetet i fråga om det
förordade programmets maleriallekniska inslag. 1 fråga om utnyttjande av
informationsteknologi inom verkstadsindustrin saml om de erfarenheter som har
utvunnits från tidigare satsningar i formen leknikprogram vik jag hänvisa lik
avsnitt 5.5.2.

Verkstadsindustrin i
Sverige spelar en myckel viktig roll inom näringslivet. En betydande del av
förelagen är relativt små och har, som bl. a. har belysts i undersökningar av
statens industriverk, begränsade möjligheter all kunna utnyttja modem och
effektiv teknik i likverkning och produkter. Bl.a. krävs ofta betydande
investeringar i utbildning och utmstning. Många förelag inom branschen har en
viktig roll som underleverantör lill större förelag som arbetar i intemationell
konkurrens. Inom delta nätverk ökar genom alltmer skärpta krav på bl. a. snabb
produktutveckling, hög kvalitet och samplanering av produktionen anspråken på
även de mindre företagens förmåga lill teknisk fömyelse. Mot bl. a. denna
bakgmnd har på uppdrag av industridepartementet en översiktlig utvärdering
gjorts av inriktningen av det statliga stödet till teknisk fömyelse inom
verkstadsindustrin. Utvärderingen har remissbehandlats.

Del
är främst inriktningen av verksamhetema vid STU och SIND som har behandlats i
utvärderingen. Del sker mol en bakgmnd av den svenska verkstadsindustrin i etl
intemationellt perspektiv. Genom statistiska jämförelser visas bl. a. all den
tekniska nivån i den svenska verkstadsindustrin är hög i fråga om
produktionsteknik men jämförelsevis låg när del gäller produkterna. Härigenom
främjas en eflFektiv produktion av produkter med

107

i
stort sett etablerade priser snarare än introduktion av nya avancerade Prop.
1989/90:88 produkter med högre förädlingsvärde. Del förhållandet bör ses mol
bakgrund av att de marknader som tekniskt avancerade produkter riktar in sig
mot ofta har en särskilt snabb utveckling och därigenom betydelse för den
ekonomiska tillväxten. Samtidigt påvisas i utvärderingen alt en stor del av
verkstadsföretagens forskning och utveckling går lill förbättring av gamla
processer och produkter, inte till framlagning av nya, och alt STU:s och SlND:s
insatser framför alk går till utveckling och spridning av
produklion-steknologi. Utvärderaren rekommenderar en förskjutning av insatserna
i riktning mot produktförnyelse och mot spridning av produktteknik. Vidare
rekommenderas att en särskild genomgång görs av behov av och fömtsättningar
för statliga insatser av leknikpoliliskl slag inom verkstadsområdet.

Remissinstanserna:
Efter remiss har yttranden över utvärderingen lämnats av SIND, STU, Institutet
för verksladsleknisk forskning (IVF), Sveriges Mekanförbund, Svensk
Induslriförening, Småföretagens Riksorganisation och Svenska
Melallinduslriarbelareförbundel. I fråga oin utvärderingens allmänna
slutsatser redovisar remissinstanserna olika bedömningar, och flera synpunkter
ges på hur del statistiska materialet kan tolkas. Sålunda anför STU att
utvärderingen inte kan användas som gmnd för inriktningen av framlida insatser
medan Mekanförbundet anser all den i stort ger en god bild av problem,
möjligheter och behov inom verkstadsindustrin.

I
fråga om avvägningen av insatser mellan produktionsteknik och produktteknik
instämmer SIND med utvärderarens rekommendation om all svensk industri bör
satsa mer på produktutveckling, fastän delta är en förelagsspecifik process som
i mindre grad kan påverkas av statliga insatser. STU menar all gränsen mellan
de båda områdena inte är klar och IVF all ökade insatser för produktteknik är
inoliverade men inte på bekostnad av dem för produktionsteknik. Svensk
Industriförening delar utvärderingens synpunkter på avvägningar mekan insatser
i fråga om produktions-och produktteknologi. Även
Melallindustriarbetareförbundet ansluter sig lill utvärderingens
rekommendationer.

SIND
och Metallindustriarbetareförbundet påpekar all arbelskraftssituationen inför
1990-talet och kraven på stimulans och meningsfullhet i arbetsuppgifterna ger
starka motiv för teknisk utveckling inom verkslads-branschema. IVF och
Småföretagens Riksorganisation understryker viklen av teknikspridning som
medel för teknikförsörjning.

1
fråga om en rekommendation i utvärderingen all inrätta en särskild arbetsgmpp
med uppgift all utforma förslag lill inriktning och organisation av den
svenska teknikpoliliken inom verksladsinduslriområdel tillstyrker SIND, IVF,
Svensk Induslriförening, Småföretagens Riksorganisation och
Meiadindustriarbetareförbundet. STU reser inga invändningar, medan
Mekanförbundet förordar en annan uppläggning i förening med samordnade
utvecklingsinsatser.

Materialområdet
omfattar basteknologier av stor betydelse för den tekniska och industriella
utvecklingen, inte minst inom verkstadsbranscherna. Nya och förbättrade
material är i många fall en fömtsättning för höjda

108

prestanda
och konkurrenskraftig tillverkning av såväl etablerade som nya Prop.
1989/90:88 industriprodukter.

SIND
har på regeringens uppdrag utrett vad nya, avancerade material kan betyda för
den svenska verkstadsindustrin. Utredningen konstaterar bl.a. alt särskilda
insatser behövs för att underlätta för industrin alt utnyttja de möjligheter
lill stärkt konkurrenskraft som dessa nya material kan erbjuda.

Ingenjörsvelenskapsakademien
(IVA) har på olika sätt uppmärksammat materialfrågornas betydelse. IVA
beskriver i en rapport bl. a. hur utveckling av material i sin tur berör hela
produktutvecklingskedjan och all utvecklingsinsatser inom materialområdet bör
prioriteras med utgångspunkt i nyttoaspekten.

Även
STU har tidigt identifierat materialtekniken som ell viktigt område för
industrins framlida konkurrenskraft. STU:s stöd lill materialteknik uppgår för
närvarande lill drygt lOOmilj.kr. per år. Slödel lill forskning och utveckling
inom materialteknik lämnas inom ramprogram för kunskapsutveckling, allmänna
program, insatsområden samt bidrag lill kollekliv forskning. Resurserna har
hittiks varit koncentrerade lill konventionella områden som exempelvis stål,
metaller saml trä och Iräbaserade material. Satsningarna på nya,
okonventionella material har varit tämligen blygsamma. Begränsade
förstärkningar har kunnat göras inom främst keram och polymerområdena.

STU
har tillsammans med tolv andra myndigheter utarbetat etl gemensamt förslag
till en större, sammanhållen satsning inom del maleriallekniska området.
Förslaget belyser materialtekniska utvecklingstrender inom olika teknikområden,
forskning och utbildning inom materialteknik samt den svenska industrins
position i ett maleriallekniskl perspektiv.

Förutom
sådana industriella utvecklingsinsatser inom materialteknik som jag här
förordat inom ramen för ell verkstadstekniskl utvecklingsprogram vill jag
nämna del förslag lill en ny arbetsform inom del maleriakek-niska och
malerialvetenskapliga området kallad "tvärvetenskapliga konsortier"
som STU och naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) har lagt fram. Regeringen
har i prop. 1989/90:90 om forskning närmare redogjort för detta. Jag vill
emellertid även här i korthet beröra förslaget eftersom det avser ett
långsiktigt forskningsinriktat komplement lill de maleriallekniska
utvecklingsinsatserna inom ett verkstadstekniskl program. Med etl konsortium
avses i förslaget en långsiktig men tidsbegränsad tvärvetenskaplig gruppering
inom högskolan med geografisk tyngdpunkt i en eller i några fall flera
högskoleenheter. Från forskarsamhället har inte mindre än 75 förslag till
teknikområden all bilda konsortier kring inkommit. Bland dessa har STU och NFR
valt ut elva efler en omfattande bedömningsprocess. Förslaget kan dessutom ses
som en form av "teknikspridning" på tvären över olika
högskolediscipliner.

Ett
flertal av de remissinstanser som har yttrat sig över STU:s anslags

framställning, bl.a. försvarets materielverk, universitets- och högskoleäm

betet, NFR och Sveriges Industriförbund, har i fråga om förslaget lill

materialtekniska insatser understrukit betydelsen av forskning och utveck

ling inom området. 109

Skälen
för mitt förslag: Den internationella teknikutvecklingen gör det Prop.
1989/90:88 angeläget att säkerställa att de svenska verkstadsföretagen kan
utnyttja alla möjligheter som denna utveckling erbjuder att öka produktiviteten
och därmed konkurrenskraften. De svenska verkstadsföretagens starka ställning
kan, mot bakgmnd av vad jag har anfört i det föregående, befaras något ensidigt
bero på eflFektiv produktionsteknik, medan möjligheterna atl använda ny teknik
i utveckling av avancerade produkter och alt anamma ny teknik i mindre
verkstadsföretag inte utnyttjas tillfullo. Jag vill därför förorda atl
kompletterande statliga insatser görs för atl snabbi finna nya vägar all
stimulera användningen av ny teknik — särskik informationsteknologi — inom
verkstadsindustrin.

Verkstadsbranschemas
teknikutveckling sammanhänger på flera vikliga delområden ömsesidigt med
utnyttjandet av nya material. Materialleknisk kompetens och förmåga atl räll
utnyttja moderna material vid konstmktion och tillverkning blir i många fall avgörande
för konkurrensförmågan. Jag förordar därför att ell verkstadstekniskl program
även omfattar sådana utvecklingsinsatser inom materialområdet som har
föreslagits så atl projekturvalet kan ske med direkt beaktande av materialens
möjliga användning inom industriell produktion.

De
nu berörda möjligheterna och problemen är särskik påtagliga för förelag som
arbetar som underieveranlörer. Dessa bör enligt min mening vara speciellt
uppmärksammade som målgmpp för insatserna.

Insatserna
bör genomföras som industriella utvecklingsprojekt inom ramen för ett särskilt,
tidsbegränsat program och enligt en klart formulerad och redovisad strategi
som bygger på de fömtsättningar som ges av den intemationella
teknikutvecklingen, verksladsbranschens stmktur och lek-nikläge i Sverige och
övriga statliga leknikstödjande insatser inom området. Utformningen av en
strategi och det successiva genomförandet bör ske i samverkan med företrädare
för verksladsindustribranscherna. Vid utformningen bör underleverantörernas
problem och de mindre förelagens teknikförsörjningsbehov särskilt beaktas.

Som
jag senare kommer att redovisa (avsnitt 5.5.2) har erfarenheter från
genomförandet av teknikprogram av förevarande slag med medverkan från
induslrisidan utvunnits genom utvärderingar av de tidigare mikroelektronik-
och informationsteknologiprogrammen. Dessa erfarenheter kan och bör las till
vara vid utformning och genomförande av verkstadsteknikprogrammet.

För
programmets finansiering från den statliga sidan beräknar jag ett årligt behov
av 50 milj. kr. Det ankommer på regeringen all besluta närmare om formema för
all genomföra programmet.

5.5.2
Informationsteknologi

Det
nationella informalionsteknologiprogrammel (IT-programmet) initie

rades under år 1987 efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:74, NU 30,

rskr. 271) med syfte all vidmakthålla och stärka den informalionsleknolo-

giska kompetensen och alt härigenom minska vårt beroende av omvärlden

på detta område samt att främja en god användning av informationstekno- 110

login. Programmet har
under budgetåren 1987/88 - 1989/90 bl. a. tillförts Prop. 1989/90:88 495 milj.
kr. av statliga medel för industriella utvecklingsprojekt. För att planera,
leda, låta genomföra och följa upp de industriella utvecklingsprojekten (IT4)
inom programmet har regeringen inrättat delegationen för industriell utveckling
inom informalionsleknologiområdel (IT-ddegalio-nen). Delegationen har utarbetat
en strategi för sin verksamhet, där prioriterade områden anges mot bakgrand av
fömtsättningar och behov i Sverige, sett i ell intemationellt sammanhang. Inom
de olika områdena har utvecklingsprojekt initierats genom avtal mellan staten
och industriföretag, varvid den statliga finansieringsandelen uppgår lill
högst hälften. Sammanlagt har projekt nu initierats så atl de anvisade statliga
medlen via STU och FMV samt från televerket i huvudsak har fördelals. Merparten
av utvecklingsprojekten planeras vara slutförda vid mitten av år 1992.

IT-delegationen
har låtit genomföra en oberoende utvärdering av utvecklingsdelens (IT4)
igångsättande, organisation och prioriteringar. Ul-värderama har i sin rapport
angivit att IT-programmets utvecklingsverksamhet är en riklig satsning med
hänsyn lill landels föratsättningar och behov, sett i etl inlemalionekl
sammanhang, och all prioriteringarna av projekt inom de olika huvudområdena har
varit lämpliga.

IT-delegationen
har i en skrivelse hösten 1989 lill regeringen överlämnat synpunkter på den
informalionsleknologiska utvecklingen i Sverige. Skrivelsen har remissbehandlats.
1 skrivelsen faster delegationen bl.a. uppmärksamheten på ell betydande och
växande underskott i handelsbalansen inom IT-områdel som ell tecken på all
omvärldsberoendet håller på atl öka. Delegationen rekommenderar all Sverige
deltar i EG:s forsknings- och utvecklingsprogram på programnivå, understryker
behovet av insatser för att främja eflFektiv användning av IT samt pekar på de
krav som ställs på utbildnings- och forskningsresursema och på att försvarsindustrin
har begränsade möjligheter atl delta i del intemationella forsknings- och
utvecklingssamarbetet för all den vägen säkerställa sin tillgång lill avancerat
IT-kunnande. Delegationen efterlyser vidare en mekanism för atl möjliggöra
koordinering och omvärldsbevakning som gmnd för statliga insatser inom hela
IT-området.

Remissyttranden
över IT-ddegalionens skrivelse har inkommit från överbefälhavaren (ÖB)
gemensamt med försvarels materielverk (FMV), överstyrelsen för ekonomisk
beredskap (ÖCB), byggnadsstyrelsen, statens lantmäteriverk, STU, statskontoret,
statens vatlenfallsverk, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Industriförbund,
Svensk Induslriförening och Mikroelektronik Centmm i Linköping (MEC).

Remissorganen understryker och kompletterar IT-ddegalionens påpekanden
och rekommendationer. I fråga om vårt intemationella beroende på IT-områdel och
handelsstatistikens vittnesbörd härom delar ÖB/FMV, ÖCB och statskontoret den
oro som delegationen uttrycker, och de tillstyrker en närmare utredning i
frågan. Betydelsen av att delta i Europasamar-belet inom forsknings- och
utvecklingsområdet understryks av FMV/ÖB, ÖCB, STU, Mekanförbundet oeh MEC.

Behovet
av en samordningsmekanism för olika former av insatser för alt

främja IT-kompelensen bejakas av bl. a. ÖB/FMV, STU, statskontoret och 111

Industriförbundet.
En nationell strategi för området, gmndad på en utred- Prop. 1989/90:88

ning
av den industriella kompetensens utveckling, efterfrågas av

ÖB/FMV.

Vissa
av remissorganen, bl. a. Industriförbundet, understryker också vikten av högre
utbildning och forskning inom IT-området av tillräcklig bredd. Atl även andra
ålgärder än forsknings- och utvecklingsstöd bör finnas med i bilden, 1. ex, vad
gäller offentlig upphandling, riskkapilalförsörjning och teknikspridning,
framhålls även, bl. a. av Svensk Industriförening, som också understryker de
mindre förelagens problem vad gäller teknikförsörjning.

Synpunkter
som i huvudsak ansluter sig lik vad som framförts av IT-delegationen och
remissinstansema har även anförts av en lik 1T4 knuten referensgmpp för lokala,
regionala och branschvisa intressen och för enskilda förelag.

För
de resultat som har vuxit fram inom IT-programmet är det givelvis önskvärt att
någon eller några aktörer lar över i riktning mot praktisk tikämpning, t.ex. i
kommersiellt utnyttjande. Mekanismerna för detta varierar mellan olika slag av
resultat, och i en del fall är statliga insatser motiverade. Som exempel kan
nämnas atl IT-ddegalionens stöd tik del europeiska IT-samarbelsprogrammel inom
EUREKA på biltrafikområdel, Promelheus, genom regeringsuppdrag till
Iransportforskningsberedningen följs av ell myndighetssamarbete i fråga om
främst utveckling av IT-system i vägnätet, medan utveckling på fordonssidan
fömtsätts ske inom industrin i kontakt med de berörda myndighetema.

IT-programmet
har föregåtts av det nationella mikrodeklronikprogram-met (NMP), som avslutas
under budgetåret 1989/90. NMP har utvärderats . på uppdrag av
industridepartementet, i första hand vad avser programdelen industriek
utvecklingsverksamhet. Utvärderingen noterar goda tekniska resultat från
utvecklingsprojekten, särskilt inom områden av betydelse för vissa
tillämpningsområden där svensk informationsteknikindustri har en stark
ställning. Spridningen av resukalen lill olika kategorier av förelag, där elektroniska
komponenter kommer att spela en viktig roll för produktutvecklingen, har varit
mindre framgångsrik.

De
induslrieka utvecklingsprojekten inom NMP, NMP4, har initierats av programrådet
för industriell utveckling inom mikroelektroniken (PRIM). PRIM har under hösten
1989 fömtom den årliga verksamhetsberättelsen överlämnat en skrivelse med
NMP4:s erfarenheter och rekommendationer. PRIM bedömer bl. a. att Sveriges
intemationella beroende inom mikrodektronikområdel ökar, och all del ankommer
på samhället att bedöma om detta är en utveckling somskall accepteras eller om
del är befogal med särskilda näringspolitiska åtgärder för att stödja
IT-verksam-heten inom landet. PRIM lämnar i sammanhanget konkreta rekommendationer,
bl.a. all staten och industrin snarast bör la upp en dialog om inriktning och
utformning av framtida forsknings- och näringspolitik inom
mikroelektronikområdet. Denna diskussion bör enligt PRIM också omfatta små och
medelstora företag saml industrin utanför IT-området.

Jag
finner mot bakgmnd av skrivelsen från IT-delegationen och remiss

behandlingen av denna, utvärderingama av IT4 och NMP4 samt skrivel- 112

sen från PRIM atl en
uppföljning, bevakning och diskussion av läge och Prop. 1989/90:88
utvecklingstendenser inom IT-området saml ålgärder från statens sida är väl
motiverade även sedan de nämnda organen i huvudsak har genomfört sina uppgifter
i fråga om projektverksamhet. Frågan om vår teknologiska kompelens bör därvid
ses i ell brett perspektiv, omfattande även bl.a. föratsättningar och
drivkrafter för all exploatera och marknadsföra resultat av FoU-verksamhet.
Vid beskrivningar och behandlingen av dessa frågor är allsidighet, analys och
överskådlighet mera väsentlig än hög delaljeringsgrad i del inhämtade
underlagsmaterialet. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om
ett särskilt utredningsuppdrag.

5.6 Insatser för den tekniska infrastrukturen

Teknisk
infraslraklur är etl viktigt begrepp för Sverige som industriland. Den del av
den tekniska infrastmkturen som hör till näringspolitiken omfattar

— resurser
för teknisk provning och kontroll,

— resurser
för standardisering och immalerialrällsliga ändamål (patent) och

— resurser
för insamling, behandling, värdering och spridning av information om teknik.

Den
västeuropeiska utvecklingen i samband med genomförandel av den inre marknaden
har stor betydelse också för vår tekniska infrastmktur. Oavsett utgången av de
förhandlingar om ell närmande mellan EFTA och EG som nu inleds måste vi anpassa
oss lill den tekniska infrastmktur som håller på all byggas upp inom EFTA- och
EG-ländema med de möjligheter men även problem som detta innebär för vårt land.

Uppbyggandet
av harmoniserade syslem inom Västeuropa för provning och kontroll, såväl
frivillig som obligatorisk, är en fömtsättning för förverkligandet av ell
fritt varaflöde.

Ell
långsiktigt och systematiskt arbete för att förbättra kvaliteten på varor och
tjänster är av avgörande betydelse för alt stärka vår ekonomi och för all skapa
utrymme för bibehållen och ökad välfärd. I del syslem för provning och kontroll
("The Global Approach") som EG-kommissionen har föreslagit finns ett
grandläggande tänkesätt om ell kontrollsystem som främjar kvalitetstänkandet i
industrin. Här har de framtagna slandardema för kvalitetssäkring en betydelsefull
roll.

För
all bidra till en kontinuerlig och långsiktig kvalitetsutveckling i alla delar
av del svenska samhället har regeringen i propositionen om forskning
föreslagit ell kollektivforskningsinslitut för kvalitetsutveckling som en
samlande resurs för kvalitetsfrågor.

5.6.1
Standardisering och certifiering

Slandardiseringsverksamhel
har mycket stor betydelse för samhället. Standardiseringens

När det exempelvis
gäller industri och handel har standardiseringen fåll en nya roll och ökade

central roll i arbetet med
all åstadkomma fri rörlighet för varor och betydelse

tjänster över nationella gränser. 113

8
Riksdagen 1989/90. I saml Nr 88

En standard är
principiellt sett en frivillig överenskommelse, som tas fram i samverkan mellan
olika intressenter. Urspmngligen har standardisering tillkommit för alt
tillgodose näringslivels behov. Standardiseringens betydelse har under senare
år ökat för myndigheter och andra oflFentliga organ. Del beror på all
standarder i ökande omfattning utnyttjas för att harmonisera tekniska regler —
också i de delar dessa har betydelse för skydd av liv, hälsa och miljö — mellan
olika länder.'

Ett svenskt dellagande i
del västeuropeiska integrationsarbetet betyder all föreskrifts- och
kontrollverksamheter som i Sverige traditionellt har legal inom
myndighelssfären i vikliga avseenden kan komma all bedrivas inom
standardiseringen. Skillnaden bör dock inte överdrivas. Standarder har redan
tidigare i många fall anknutits till myndighetsföreskrifter och den praktiska
skillnaden är liten om föreskriften och standarden överensstämmer i sak. Del
betydelsefulla med en bundenhet lill del västeuropeiska regelsystemet är inte
reglemas formella karaktär utan att möjligheten lill nationella särregler
minskar.

Del är alltså viktigt att
myndigheter följer och vid behov deltar i slandardiseringsarbete även utanför
Sverige. Motsvarande gäller också andra intressenter l.ex. konsumenter och
fackliga representanter, som enligt nuvarande ordning har inflytande över
tillkomsten av föreskrifter och som nu kommer i en ny situation när för
säkerheten vikliga regler istället utarbetas i standardiseringsorganen.
Samtidigt är del viktigt att komma ihåg att huvuddelen av
standardiseringsarbelel gäker områden som har industriell tikämpning med ringa
betydelse för säkerheten.

För svensk nationell
standardisering och för medverkan i intemationell och regional standardisering
svarar ett antal svenska slandardiseringsor-gan. Centralorgan för svensk
standardisering är SlS-Slandardiseringskom-missionen i Sverige, som bl. a. har
alt främja utarbetandet av, fastställa och utge svensk standard samt verka för
all denna används inom såväl oflfentlig verksamhet som i näringslivet. SIS är
inte ell statligt organ utan en fristående ideell förening vars stadgar dock är
fastställda av staten.

Finansieringen av
slandardiseringsorganens verksamhet sker genom kontantinsatser från
näringslivet, allmänt statsanslag (för närvarande 60% av näringslivels bidrag
året före bidragsårei), uppdragsmedel från statliga myndigheter, forskningsmedel,
nordiska fondmedel saml försäljningsintäkter. Slandardiseringsorganen omsatte
år 1989 omkring 120milj. kr.

Del reella
standardiseringsarbetet sker i över 700 kommittéer och arbetsgmpper i Sverige
och avser i väsentlig grad medverkan i europeisk och global standardisering
saml överföring av resultaten till svensk standard. Utan kostnad för
slandardiseringsorganen arbetar totalt över 5 000 svenska experter från
näringsliv, förvaltning, forskning, fackliga organisationer och andra
intressenter i dessa gmpper. Kostnadema för dessa experters medverkan beräknas
lill omkring 500milj. kr./år. Statens del av denna kostnad är ca 100 milj.
kr./år.

Prop.
1989/90:88

Svensk
standardisering

' En relativt utförlig
beskrivning av det samlade frågekomplexet kring standardisering, provning,
kontroll iti.m. i perspektiv av framför allt EFTA/EG-samarbetet finns i prop.
1988/89:60.

114

Standardisering
medför stora kostnadsbesparingar för företag och samhälle. Studier visar att
den ekonomiska besparingseflFekten av standardisering uppgår lill flera gånger
de nedlagda kostnaderna.

Mot bakgrund av vad jag nu
anfört tillkallades i november 1988 med-stöd av regeringens bemyndigande en
särskild utredare, förbundsordförande Nils G. Åsling, för all utreda vissa
frågor i anslutning till standardiseringsverksamheten i Sverige (Dir.
1988:56). Huvuduppgifterna var all göra en bedömning av statens och andra
intressenters roll i standardiserings- och certifieringsverksamheterna samt
all föreslå lämpliga former för statens och de andra intressenternas medverkan
och statens stöd till standardiseringsverksamheten.

Utredningen,
som antog namnet SISU-utredningen, avlämnade i maj 1989 betänkandet (SOU
1989:45) Standardiseringens roll i EFTA/EG-samarbetet.

Utredarens
förslag har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren, där också
utredarens förslag i huvudsak framgår, finns i underbilaga 1.1.

Landsorganisationen
i Sverige (LO) har i skrivelse till regeringen i december 1988 tagit upp
finansieringen av deltagande i slandardiseringsarbete inom ergonomiområdet.

Prop.
1989/90:88

Utredning
om statens roll i standardiseringsverksamheten m.m.

Sammanfattning
och bedömning: Staten bör bidra till standardiseringen mot bakgrund av

— standardiseringens
betydelse för näringslivels eflFeklivilel och internationella konkurrenskraft,

— standardiseringens
roll i del internationella och europeiska har-m on i seri ngsarbdet,

— statens
specifika ansvar när del gäller medborgarnas skydd för liv, hälsa, miljö och
egendom och tillkomsten av standard inom dessa och allmänt övergipande och
grundläggande områden,

— standardiseringens
betydelse för minskal behov av myndighetsreglering,

— standardiseringens
betydelse för tillämpningen av forskningsresultat och teknisk utveckling,

— standardiseringens
besparingseflFekter för förvaltning och produktion.

Staten
bör lägga fast tydliga kriterier för styrningen av sill bidrag till
standardiseringen, verka för att standardiseringsverksamheten bedrivs
eflFektivl saml vidta ålgärder för atl koordinera det statliga deltagandet i
standardiseringsverksamheten.

Statens roll i
standardiseringen

Utredarens förslag:
Standardiseringsverksamheten har fåll en ökad betydelse bl. a. lill följd av
arbelet med EG:s inre marknad. Detta kräver en kraftsamling från intressenterna
både vad gäller pengar och de bästa experterna. Näringslivet skall även i
framliden ha huvudansvaret för prioriteringen av standardiseringsverksamheten.
Om staten skall öka sitt bidrag lill standardiseringen bör krav ställas på
slandardiseringsorganen att arbe-

115

la mol de
standardiseringspolitiska mål som staten ställer upp. En samord- Prop.
1989/90:! ning av den statliga standardiseringsverksamheten föreslås.

Remissinstanserna:
1 stort sett samtliga remissinstanser instämmer i utredarens analys av
standardiseringens nya och ökade betydelse. Remissinstanserna instämmer också
i kravet på en kraftsamling inför Europa-harmoniseringen.

Bakgrund
till min bedömning: Den svenska standardiseringsverksamheten har, sedan
nuvarande statsbidrag infördes för drygt 20 år sedan, successivt vuxit i
omfattning. Del beror på den snabba ekonomiska tillväxten och den fortgående
specialiseringen inom industri, handel och förvaltning.

Under
de närmaste åren bedöms behovet av nya standarder att bli större än under
tidigare år. De framlida standarderna bedöms också få större teknisk, ekonomisk
och social betydelse än tidigare. Orsakerna till detta är främst del
accelererande västeuropeiska integralionsarbelel och därmed sammanhängande krav
på inflytande från nya intressenter i standardiseringen.

I
Sverige har vi en väl fungerande organisation av standardiseringsverksamheten
som också intemationellt har nått goda resultat. Svensk standardisering har
emellertid inte haft resurser all helt följa den dynamiska utvecklingen i
Europa. Sverige har i motsats till inom den globala standardiseringen få
sekretariat för tekniska kommittéer i den europeiska standardiseringen. Detta
skall ses mol bakgrund av all EG-länderna kraftigt ökat sina satsningar på
standardiseringen och med mycket gott resultat deltar i kapplöpningen om
sekretariatsansvar. Det är viktigt för Sverige atl aktivt delta i arbetet med
all utforma de Europastandarder som vi sedan är skyldiga alt införa och att i
detta arbete bidra med bl. a. svenskt säkerhetstänkande.

Som
framgår av SISU-utredningen är ett stort antal statliga representanter
engagerade i nationellt och inlemationdll slandardiseringsarbete. För att uppnå
ett eflFektivl statligt agerande anser jag att industridepartementet bör ha ett
samordningsansvar för det statliga deltagandet i standardiseringsverksamheten.
Viktiga uppgifter i detta är att inom den statliga sektorn öka förståelsen för
standardiseringens strategiska betydelse och att få till stånd
erfarenhetsutbyte mellan olika områden. Hur man vill medverka i och påverka
standardiseringen på ett visst område avgörs bäst av de myndigheter som verkar
på området. Del är emellertid viktigt att möjligheten till samverkan och
utnyttjande av varandras erfarenheter tas lill vara.

116

Mitt
förslag: Det statliga stödet lill standardiseringen skall ökas. Bidraget lill
SIS bör ges i form av

— ett
allmänt bidrag som utgör 50% av vad näringslivet, kommuner, landsting,
aflTärsverk och statliga myndigheter med uppdragsfinansierad verksamhet beräknas
satsa på standardiseringen samma år som bidraget utgår, dock högst
30milj.kr./år i 1989 års penningvärde. Näringslivets och de andra intressenternas
prioriteringar styr användningen av medlen,

— ett
målrdaleral bidrag som skall användas lill standardiserings-projekt som rör
säkerhet, arbetsmiljö, konsumentskydd och miljöskydd, vilka bidrar lill alt
uppnå etl Västeuropa utan gränser.

Prop. 1989/90:88

Förslag
om ny finansieringsmodell samt ökat bidrag till standardiseringen

Statsanslaget beräknas fr.
o. m. budgetåret 1966/67 på ell sådant sätt att del skall utgöra 60% av
näringslivets kontantinsatser till verksamheten. Fr.o.m. budgetåret 1982/83
beräknas dessa 60% på näringslivets bidrag ård före bidragsårei (jfr prop.
1982/83:100 bil. 14, s.244, NU 39, rskr. 373). Intressentemas prioriteringar
styr hell användningen av medlen. För innevarande budgetår uppgår bidraget lill
20,5 milj. kr.

Till detta skall läggas
anslag och uppdragsmedel från statliga verk, myndigheter och forskningsråd som
sammanlagt under år 1989 har beräknats lill 13,8 milj. kr.

Utredarens förslag: Det
statliga slödel ges i form av dels ell allmänt stöd, dels ell målrdaleral
särskilt stöd. Det allmänna stödet utgår med 50% av vad näringslivet, kommuner,
aflKrsverk och uppdragsfinansierade myndigheter beräknas salsa på svensk
standardisering, dock högst med 30 milj. kr./år i 1989 års penningvärde. Det
målrelaterade stödet utgår med 30 milj. kr./år. Myndigheternas bidrag lill
standardiseringen skall ingå i det målrelaterade stödet. BeträflFande del
målrelaterade stödets inriktning överensstämmer utredarens förslag med mitt.

Remissinstanserna: De
flesta myndigheterna är positiva lik modeken. SIS och näringslivels
organisationer vik behålla 60%-satsen för del allmänna bidraget. Betydelsen av
alt myndigheterna lämnar bidrag utöver del målrelaterade bidraget påtalas. I
förslagen om del målrelaterade slödels prioriteringar instämmer
remissinstanserna. Vissa andra sakområden föreslås också bli prioriterade t.
ex. kvalitet, transporter, sjukvårdsområdet.

SIS har i sin
anslagsframställning samt i en komplettering av denna i december 1989
beträflFande del allmänna bidraget yrkat på bidrag lill standardiseringen för
budgetåret 1990/91 med totalt 53,4milj.kr. utgående från utredarens förslag om
ny finansieringsmodell saml ell särskilt anslag på 0,5 milj. kr. för atl kunna
upprätthålla exportfrämjande bilateralt samarbete med Sovjetunionen och
Folkrepubliken Kina.

Skälen för mitt förslag:
Som jag tidigare nämnt har statens bidrag till standardiseringen huvudsakligen
styrts av näringslivets prioriteringar. Näringslivet skall enligt min
uppfattning även i fortsättningen ha huvudansvaret för prioriteringen av
större delen av standardiseringsarbelel efter-

Nuvarande
finansieringsmodell

SIS
anslagsframställning

117

som detta gäker områden
som har en ren industriek tillämpning. Prop. 1989/90:88

Standardiseringen
har fåll en ökad betydelse för frågor som mer specifikt rör statens
ansvarsområde och mitt förslag innebär en väsentlig ökning av det statliga
bidraget. I likhet med utredaren anser jag dock att en modifiering av
bidragsmodellen bör göras så alt bidragsprocenten för det allmänna slödel
minskas från 60 lill 50% av näringslivets bidrag lill standardiseringen. I
basen för beräkningen av stödet bör även bidrag från affarsdrivande verk,
kommuner, landsting och uppdragsfinansierade myndigheter inräknas.

Jag
vill emellertid med hänvisning lill vad jag nyss sagt om den ökade betydelse
som standardiseringen fått för harmonisering av tekniska regler i Europa samt
för skyddet av liv, hälsa och miljö, föreslå etl nytt målrdaleral bidrag lill
standardiseringen. Bidraget, som skak fördelas av SIS, skall användas lill
standardiseringsprojekt som rör säkerhet, arbetsmiljö, konsumentskydd och
miljöskydd, vilka bidrar tik all uppnå ell Västeuropa utan gränser. Del bör
ankomma på regeringen all utfärda närmare bestämmelser för bidragets
användning.

Till
skillnad från utredningen anser jag ifråga om del målrelaterade stödet all
myndighetemas bidrag lill standardiseringsprojekt inte bör ingå i delta stöd.
Myndighetema bör även i fortsättningen själva få besluta om vilka
standardiseringsprojekt som man vill stödja ekonomiskt. En större samordning av
myndighelemas insatser för standardiseringen bör dock eftersträvas.

Jag
föreslår följande bidrag lill standardiseringen för budgetåret 1990/91:

Allmänt bidrag(50%av44,7milj.kr.) 22,3 milj.kr.

Justeringspost beroende pä skillnad

mellan budgeterat och faktiskt

näringslivsbidrag bå 1988/89 0,5 milj. kr.

Målrelaterat bidrag 9,4 milj. kr.

Summa 32,2 milj. kr.

Detta
innebär en ökning av anslaget med 11,7 milj.kr. jämfört med innevarande
budgetår.

Jag
anser all den verksamhet som bedrivs inom ramen för de bilaterala
regeringsavtal som ingåtts om ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligl
samarbete är värdefull. Samarbetsavlalens tikämpning följs regelbundet upp.
Jag avser atl närmare bereda slandardiseringsarbelels roll inom avtalen med
Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina.

118

Min
bedömning: Inom SIS bör inrättas ett konsumenlråd och ell arbetsmiljöråd.
Rådens resp. ordförande saml övriga ledamöter bör utses av SIS styrelse efler
förslag från konsumentverket resp. arbelarskyddsstyrdsen. De båda rådens
ordförande bör ingå i SIS styrelse. Rådens syfte skall vara all stärka
konsumenlemas och arbetstagamas deltagande i standardiseringsverksamheten saml
höja medvetenheten om konsument- och arbetsmiljöfrågomas betydelse i det
tekniska standardiseringsarbelel. Verksamheten bör utvärderas efler två år.

Prop. 1989/90:! Nya
intressenter

Utredarens
förslag; För alt främja nya intressenters deltagande i standardiseringsarbelel
vidtas följande: Ell konsumenlråd inrättas inom SIS. Antalet fackliga
företrädare i tekniska kommittéer utökas. Ordlistor las fram i anslutning lill
alt förslag om ny standard sänds ul. Visst resebidrag lill fackliga
representanter vid dellagande i inlemationdll kommittéarbete.

Remissinstanserna:
Ell breddat dellagande av konsumenter och fackliga företrädare välkomnas.
Formema för detta dellagande finns del olika uppfattningar om. Förslag finns om
ett miljöråd för både yttre och inre miljö. Flera instanser avvisar förslaget
om resebidrag för fackliga representanter.

Skälen
för min bedömning: En breddad medverkan av företrädare för konsumenter och
arbetstagare, men också andra bmkare, t. ex. småföretagare och personal från
företags inköpsenheter och tillämpning av etl bra-karorienlerat arbetssätt i
standardiseringen anser jag ägnat all vitalisera standardiseringsarbelel och
höja kvaliteten på framtida standarder.

Inom
del globala standardiseringsorganet ISO har man sedan år 1977 en särskild
kommitté COPOLCO (Committee on Consumer Policy) för vägledning i
konsumentfrågor. EG-kommissionen har anmodat sina medlemsländer all befrämja
konsumenlddtagande i standardiseringen och EFTA har också antagit en
rekommendation om konsumentinflytande på europeisk standardisering. Jag har
erfarit all det europeiska slandardise-ringsorganel CEN på svenskt initiativ
bereder frågan om inrättandet av ett konsumenlråd. I Norden har
konsumentministrama ullalat att de avser verka för ett ökat konsumentinflylande
i standardiseringsarbelel.

Behovet
av facklig insyn och medverkan i standardiseringen har ökat under senare år i
och med det accelererande västeuropeiska integralionsarbelel och den därmed
sammanhängande modellen att arbelarskyddsstyrdsen i ökad utsträckning hänvisar
lill standarder i sitt föreskriftsarbele. De europeiska
slandardiseringsorganens CEN och CENELEC generalförsamlingar har rekommenderat
sina medlemsländer all på nationell nivå främja fackföreningsrörelsens
dellagande i standardiseringsarbelel.

Jag
delar inte utredarens uppfattning atl del redan idag finns en så betydande
facklig medverkan i dd tekniska kommittéarbetet alt några organisatoriska förändringar
inte behöver genomföras och anser därför atl ett särskilt råd för
arbetsmiljöfrågor behövs inom SIS.

När
del gäller utredarens förslag om resebidrag till fackliga represenlan-

Okat
konsumentinflytande

ökad
facklig medverkan

119

ler
anser jag all man inte skall mbba den inom standardiseringsarbelel rådande
principen att resekostnader för de som deltar i standardiseringsarbelel
betalas av de intressenter som ställer experter lill förfogande. Del är ca 5
000 experter som deltar i nalionekt och intemationellt slandardiseringsarbete.

Utredaren har konstaterat
atl språksvårigheter hindrar fackliga representanters dellagande i
intemationellt slandardiseringsarbete. De av utredaren föreslagna ordlisloma
är ett sätt atl minska språksvårigheterna. En annan väg är all genom
språkutbildning höja de fackliga ledamölemas kompelens. Utredaren har
föreslagit alt de s. k. MBL-medlen skulle kunna las i anspråk för informations-
och utbildningsinsatser i anslutning lill standardiseringen. Jag har erfarit
all arbetsmarknadsministem avser återkomma lill regeringen med förslag om
användning av medel från arbelsmil-jöfonden lill de fackliga organisationemas
dellagande i slandardiseringsarbete.

Konsumentverket och
arbelarskyddsstyrdsen har nyckelroller inom sina arbetsområden och del är
viktigt atl dessa myndigheter får möjligheter att påverka de föreslagna rådens
närmare arbetsuppgifter så all onödigt dubbelarbete undviks. Som jag nämnde
tidigare skak rådens huvudsyfte vara all stärka inlressenlemas medverkan i del
tekniska kommittéarbetet och att höja medvetenheten om behov av standardisering
inom konsument- och arbetsmiljöområdena. Råden bör ha en bred sammansättning.
Som jag tidigare nämnde skall konsumentverket och arbelarskyddsstyrdsen lämna
förslag lill rådens sammansättning. Övriga viktiga uppgifter för råden bör vara
atl utarbeta planer för användning av del målrelaterade bidraget, se lill alt
konsument- och arbetstagarintressena är väl representerade i olika
standardiseringsprojekt, ge informaiion om brakarkrav saml delta i
inlemalionekl samarbete. SIS skak förse råden med sekretarialsre-surser. När
del gäller användningen av det målrelaterade bidraget anser jag all rådens
syften spelar en väsentlig roll.

Prop.
1989/90:88

Rådens
arbetsuppgifter

Min
bedömning: Slandardiseringsorganen bör strikt och konsekvent tillämpa
hittillsvarande allmänna principer för slandardiseringsarbelels bedrivande.
Alla möjligheter lill eflFektivisering av arbetssätt och ledning av
standardiseringsverksamheten måste utnyttjas. SIS har en viktig roll och bör
medverka lill all statens behov av inflytande i standardiseringen bättre
tillgodoses.

Statens krav på
standardiseringsorganen

Utredarens förslag: Del
decentraliserade arbelssällel med frislående, lill SIS anslutna fackorgan bör
behållas. Kraven bör skärpas ifråga om SIS ledning och styming av verksamheten.
Vissa samverkande organ bör inordnas i SlS-familjen. En utredning, om att fler
tekniska regler kan ges ul som standard, bör genomföras. Kommilléslrakluren bör
anpassas lill den intemationella stmkturen. Gemensam lokalisering för
slandardiseringsorganen bör vidare undersökas.

Remissinstanserna:
Del decentraliserade arbetssättet kommenteras som

120

myckel
ändamålsenligt. Remissinstansema har också en positiv inställ- Prop.
1989/90:88 ning lill samordning av regler och arbetssätt.

Skälen
för min bedömning: SIS är en ideell förening med stadgar fastställda av
staten. SIS är centralorgan för standardiseringen i Sverige. Åtta fackorgan
svarar genom avtal med SIS för standardiseringsarbetet inom sina resp.
fackområden. Fackorganen har egen VD, styrelse och fullmäktige. De åtta
fackorganen är Byggstandardiseringen, Malerialnormcenlralen, Svenska Elektriska
Kommissionen, Sveriges Mekanslandardisering, Informationstekniska
Standardiseringen och SIS-Allmänna Slandardiserings-grappen samt de från
årsskiftet nytillkomna SIS-Kran- och hisskommissionen och
SIS-Tryckkärlskommissionen.

Standardiseringen
i Sverige har genom sitt decentraliserade arbetssätt en organisation som väl
tillgodoser del tekniska arbetet och kontaklema med slandardiseringsarbelels
intressenter, vilka enligt min mening är två av de viktigaste komponenterna i
standardiseringen.

Standardiseringen
har fåll en ny strategisk roll och en ökad betydelse genom de uppgifter EG och
EFTA lagt på standardiseringsorganen som etl medel all genomföra ell gemensamt
europeiskt samarbetsområde EES. Här finns beställningar på en stor mängd
Europastandarder som krävs inför år 1993, vilket arbete kommer all fordra en kraftsamling
från alla standardiseringens intressenter. Här finns önskemål på en enhetlig
europeisk standardiseringsorganisation (ESO), vilket kräver en samordning av
de tre befintliga organisationema (CEN, CENELEC och ETSI). Denna samordning
skak dock liks vidare klaras genom ökat samarbete mellan de tre
organisationema. 1 uppbyggnaden av ell europeiskt fomm för provning och
kontroll (European Organisation for Testing and Certificalion, EOTC) har
slandardiseringsorganen också en betydelsefull roll. Det är ell stort och
ansvarsfullt arbete som lagts på slandardiseringsorganen.

All
slandardiseringsorganen arbetar på ett eflFektivl sätt är en fömtsättning för
del arbete man har framför sig. En samsyn och samordning när del gäller
arbetssätt, mtiner och kontakter är då krav som bör ställas på
standardiseringsorganen. Jag delar utredarens uppfattning att en samlokalisering
av slandardiseringsorganen bör eflFeklivisera arbetet men detta är en uppgift
som slandardiseringsorganen själva bör besluta om. Alt svensk standardisering
kan visa upp ell samordnat agerande i det intemationella arbetet anser jag
också vara av mycket stor betydelse för Sverige.

I
detta samordningsarbete anser jag atl SIS har en viktig roll atl fylla.
Ålgärder i denna riktning bör kunna avlasta resurser hos fackorganen, som
istället kan användas i del tekniska arbelet.

De
principer för standardiseringsarbelel som utredaren tagit upp, nämligen
frivillighet, öppenhet, brett deltagande, enhetlighet och konsekvens, koppling
till den tekniska utvecklingen, objektivitet och saklighet tillämpas redan
idag inom standardiseringen. Alt dessa principer används strikt och konsekvent
är, enligt min uppfattning, en absolut fömtsättning för atl standardiseringen
skall nå goda resultat i samband med dess ökade betydelse.

Även
om regeringen faställer stadgama, är SIS ett självständigt organ

121

som
själv beslutar om sin organisation. De organisationsförändringar inom SIS som
jag förordar kräver därför SIS medverkan.

Jag har erfarit atl flera
av de åtgärder som utredaren tagit upp beträflFande standardiseringens
organisation redan är under beredning inom standardiseringsorganen.

För
att bättre tillgodose statens behov av inflytande i standardiseringen anser jag
all SIS bör vidta de ålgärder som krävs för att

— inrätta
ell konsumenlråd och ett arbetsmiljöråd enligt vad jag har förordat

— ge
ordförandena i dessa råd plats i SIS styrelse samt ge regeringen möjlighet alt
där utse ytterligare en ledamot

— göra
en översyn av vilka statliga och andra organ, som skall beredas plats i SIS
fullmäktige utan att betala för sitt medlemsskap samt

— den
av regeringen utsedda revisorn skall ha räll all granska eflFektivitelen i
verksamheten dvs. utföra förvaltningsrevision.

Prop.
1989/90:88

Mitt
förslag: Lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning kompletteras
med ett bemyndigande för statens mät- och provslyrdse (MPR) all även kunna
ackreditera certifieringsorgan. Liksom för nuvarande ackreditering av
laboratorier skall gälla att verksamheten skall vara behovsslyrd och självbärande
saml följa internationella riktlinjer.

Certifiering

Med certifiering avses
intemationellt en bekräftelse genom ell frislående organ att en produkt,
process eller tjänst uppfyller kraven i en standard eller annal regdgivande
dokument. En motsvarande bekräftelse av den som själv tillhandahåller produkten
m. m. kallas "dedaration of conformity" (försäkran om
överensstämmelse). En vanlig term med samma innebörd är tikverkardeklaration.

Certifiering omfattar
således även sådan oflFenlligrältslig tvingande kontroll som normalt utförs av
myndigheter och som, om kontrollen utfaller positivt, utmynnar i ett
myndighetsgodkännande. När man på svenska har använt termen certifiering
tidigare, har man normalt menat frivillig certifiering i privaträttslig form.
En redogörelse för svensk certifie-ringsverksamhet finns i SlSU-utredningens
belänkande (SOU 1989:45 s.41ff).

Allmänna kriterier för
organ som certifierar produkter, kvalitetssystem resp. personal finns nu i de
europeiska standarderna EN 45011 —45013. De standarder i 45000-serien som
omnämndes i prop. 1988/89:60 om kontroll genom teknisk provning och om mätning
(s. 130 är numera for-melk antagna och håller på all överföras lill svensk
standard.

Arbetet med att åstadkomma
ömsesidiga godlaganden av provningsresultat och bevis om överensstämmelse har
intensifierats under senare år. Frågan har central betydelse för
EG/EFTA-samarbelel, och riksdagens

EG/EFTA-samarbetet

beslut
våren 1989 i anledning av prop. 1988/89:60 (NU 15, rskr. 143) hade främst detta
som bakgrund. Frågan är dock även aktuell inom GATT och i det nordiska
programmet för avveckling av tekniska handelshinder.

En
redogörelse för provning och kontroll inom EG saml EG/EFTA-samarbelel inom
detta område finns i prop. 1988/89:60 (s. 18-21). Av grundläggande betydelse
för detta samarbete är att EFTA har antagit en policy som nära ansluter till
EG:s synsätt.

Under
det senaste året har situationen klarnat ytterligare vad gäller den framlida
organisationen av provning och kontroll inom Västeuropa. EG har i december 1989
tagit etl viktigt principbeslut om provning och certifiering. EG-kommissionen
har också våren 1989 lagt fram ell principförslag om den framlida europeiska
infrastmkturen för provning och certifiering. När nu EG och EFTA har enat sig
om att gå vidare i samarbetet med sikte på bl. a. fri cirkulation av varor inom
EES-området, blir EG:s ålgärder självklart av stor betydelse även för Sverige
och övriga EFTA-länder.

EG-kommissionen
beslöt i juli 1989 om en "Communication" till ministerrådet med
beteckningen "A global approach lo certificalion and testing — Quality
measures for industrial products". Dokumentet, som bmkar benämnas
"The Global Approach", ger en sammanhängande syn på provnings- och
certifieringsfrågorna. En viktig utgångspunki därvid har för kommissionen varit
att skapa ett kontrollsystem som bidrar till att främja kvalitetstänkandet inom
industrin.

EG-rådel
har genom en resolution den 21 december 1989 antagit vägledande principer för
en europeisk policy för provning och certifiering i enlighet med vad som
föreslås i "The Global Approach". Ställningstagandet kompletterar
tidigare principbeslut om standardisering och den nya metoden för legal
harmonisering.

Ett
viktigt inslag i "The Global Approach" är all ell antal gmndformer
("modules") skall användas när man bestämmer kontrollprocedurer för
produkter som omfattas av EG-direktiv, dvs. i praktiken produkter där
säkerhetsaspekter har betydelse. Det är motsvarande område som i Sverige i
allmänhet omfattas av myndighetsföreskrifter och myndighetskontroll.

För
användningen av dessa grundformer är en viktig utgångspunkt atl man bör ge en
tillverkare möjlighet atl välja mellan alternativa procedurer för verifiering
av produkter. T. ex. kan en tillverkare med ett övervakat kvalitetssystem själv
få verifiera att produkterna överensstämmer med ställda krav. Vilka gmndformer
som skall användas i de särskilda direktiven bestäms med utgångspunki från
säkerhetskraven på resp. produkter.

I
de olika grundformerna anges dels vad tillverkaren skall göra, dels uppgifter
för utomstående organ. De senare ("notified bodies"), som fullgör
olika slag av certifieringsuppgifter, skall av varje EG-land anmälas lill
kommissionen och övriga medlemsländer. Av stor vikt är all del därvid skall påvisas
att de uppfyller de allmänna krav som uppställs i EN 45000-serien. Om
certifieringsorganen är ackrediterade av utomstående organ, skall de anses
uppfylla dessa krav. 1 annal fall förutsätts EG-länderna på likvärdigt sätt
styrka certifieringsorganens kompelens.

1
"The Global Approach" pekas på att EN 45 000-serien ännu inte täcker
all verksamhet som ingår i infrastrukturen för verifiering. Den kommer

Prop. 1989/90:88

"The
Global Approach"

123

därför
atl kompletteras med standarder för kontrollorgan ("inspeclion
bodies") och organ som ackrediterar certifierings- och kontrollorgan.

1
"The Global Approach" slås också fast behovet av en europeisk infrastruktur
för certifiering och provning (se prop. 1988/89:60 s.20). En sådan förutsätts i
första hand täcka frivikigområdel ("the non-regulatory sector") men
få betydelse också för provning och certifiering som är rättsligt reglerad.

SlSU-utredningens
uppgifter på certifieringsområdet var främst atl mol bakgmnd av den
internationella utvecklingen precisera statens roll och uppgifter saml bedöma
behovet av ackreditering av certifieringsorgan och i förekommande fall föreslå
lämpliga former för detta.

Utredarens
förslag: Utredaren var inte beredd atl nu föreslå all Sverige inrättar en
organisation för ackreditering av certifieringsorgan. Den europeiska
utvecklingen bör avvaktas och de marknadsmässiga fömtsätlningarna bör
klariäggas bättre, innan ställning las till eventuellt ökade statliga insatser
på området. Utredaren pekade emellertid på att del inom ramen för del
västeuropeiska samarbetet med stor sannolikhet kommer all byggas upp ell
organiserat samarbete mellan certifieringsorgan och atl del därför behövs någon
form av nationellt organ för alt koordinera och utveckla
certifieringsverksamhelen.

Remissinstanserna:
Remissinstansema har varit hell eniga om certifie-ringsfrågans stora betydelse.
Däremot föreligger skilda meningar om behovet av ackreditering av
certifieringsorgan och hur en sådan verksamhet på eflFeklivasl sätt bör
organiseras.

Mol
bakgmnd av bl. a. den internationella utvecklingen under sommaren och hösten
1989 har industridepartementet haft möten med företrädare för vissa
remissorgan i syfte all få certifieringsfrågorna ytterligare belysta. Därvid
har företrädare för näringslivsorganisationer betonat viklen av att man nu inte
låser sig för en svensk organisation som inte passar in i den europeiska
infrastmkturen och menat att man inte behöver fatta något beslut nu. Å andra
sidan har företrädare för bl. a. flera myndigheter med föreskriftsansvar
framhållit att den pågående utvecklingen mol att myndighetsgodkännanden
ersätts med privaträltsliga certifieringar innebär all garantier måste kunna
skapas för att sådana certifieringar utförs korrekt. Staten måste se tik att
det finns etl nationellt syslem som kan tillgodose detta och lämpligaste
metoden är all snarast öppna möjlighet för MPR, som redan ackrediterar
laboratorier, all även kunna ackreditera certifieringsorgan.

Skälen
för mitt förslag: Utvecklingen går snabbi vad gäller certifierings-frågan och
myckel har redan hänt sedan SISU-ulredningens belänkande lades fram i maj 1989.
Oavsett utgången av de EES-förhandlingar som nu inleds måste vi kunna anpassa
oss till den västeuropeiska stmktur för provning och certifiering som håller på
att byggas upp. Alltjämt finns dock oklarheter om denna. Vi måste både ha en
hög beredskap för vad den intemationella utvecklingen kräver och undvika att
låsa oss för en nationell infrastmktur som på sikt är olämplig i del
internationella samarbetet. Vissa saker har genom den senaste utvecklingen
blivit tydligare. Dit hör atl ackredileringstekniken med säkerhet kommer alt få
stor betydelse i framli-

Prop.
1989/90:88

SISU-utredningen

124

den även vad gäller
certifieringsorgan, trots det motstånd mol ackredile- Prop. 1989/90:88
ringsverksamhel som alltjämt finns på vissa håll. EG-rådels resolution i
december 1989 visar tydligt EG:s avsikter i denna fråga. Osäkerheten vad gäller
ackreditering av certifieringsorgen gäller numera framför allt i vilka former den
skall bedrivas.

Del
nu sagda betyder all del även i den svenska infrastmkturen på
certifieringsområdet bör finnas möjlighet att ackreditera även certifieringsorgan.
All nu öppna möjlighet för MPR all vid behov tillhandahålla sådana tjänster
innebär inte någon låsning i förhåkande lill den inlemalio-neka utvecklingen.
Jag vill understryka atl ackrediteringsverksamhet vid MPR måste vara anpassad
lill behov och efterfrågan saml ekonomiskt självbärande efler samma principer
som laboralorieackredileringen. Del är emekertid viktigt all MPR nu får etl
uttryckligt klartecken alt kunna bredda sitt register av ackrediteringsljänsler
så att det i Sverige finns en beredskap för uppkommande behov. 1 det utvidgade
mandatet bör även ingå ackreditering av kontrollorgan ("inspeclion
bodies"). I praktiken är gränsen mellan laboratorier och sådana organ
oklar och till viss del har MPR redan ackrediterat företag som snarare är
kontrollorgan än laboratorier. Det gäller bl. a. organ som utför besiktning av
vissa cislemer.

Ackreditering
skall uteslutande la sikte på frågan om certifieringsorga-nel uppfyller de krav
som ställs i olika avseenden enligt gängse standarder (l.ex. EN 45000-serien).

Som
framgått av del tidigare är avsikten alt den europeiska infrastmkturen på
provnings- och certifieringsområdet skall omfatta såväl föreskrifts-styrd
provning och certifiering som frivikig sådan, även om arbetet inom EOTC nu
framför allt lar sikte på frivikigområdel. All båda sidor kommer med är dock en
naturlig lösning, eftersom del i gmnden är förtroendet för verksamheten som är
del centrala när det gäller alt acceptera provning och certifiering som är
gjord på annat håk. Det är ännu för tidigt all la ställning lill den av
SISU-utredningen aktualiserade frågan om nationell samordning på
certifieringsområdet. Uppenbart är emellertid att till grand för svenskt
deltagande i ett större intemationellt samarbete bör ligga en samverkan, där
alla berörda intressenter kan delta.

Ackredileringsbestämmdsema
i lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning-har ingen
näringsrättslig karaktär ulan anger den organisatoriska ramen för ell statligt
sektorövergripande frivilligt ackredi-teringssyslem, som handhas av MPR. De
hindrar således inte annan frivillig ackrediteringsverksamhet vid sidan av
denna lag. En annan sak är att del från nationek synpunkt kan vara olyckligt
att splittra upp likartad verksamhet. En viktig fråga är härvid hur den
intemationella utvecklingen kommer all bli. Om del som i fråga om
laboralorieackreditering blir vanligt med en nationek organisation i varje land
och samarbete dem emellan, finns skäl all söka åstadkomma en motsvarande
samling också i Sverige. Den närmare utvecklingen är dock svår all fömtse och
vi bör ha handlingsberedskap för olika möjligheter. Utgångspunkten måste vara
all få system som är ändamålsenliga för dem som har behov av
ackrediterings-tjänstema.

125

5.6.2 Statens
provningsanstalt

Prop.
1989/90:

Mitt
förslag: Verksamheten vid statens provningsanstak (SP) fortsätter budgetåret
1990/91 enligt de riktlinjer som lagts fast för treårsperioden 1989/90 -
1991/92. SP ökar sina insatser när del gäller FoU-verksamhelen och medverkan i
det intemationella samarbetet särskik inom Europa. SP har en viktig rok i
nationellt och intemationellt standardiseringsarbete (se avsnitt 5.6.1). SP:s
uppgifter ökar i detta arbete.

Statens
provningsanstalts förslag: De planer för verksamheten och den omvärlds- och
marknadsanalys som redovisades i föregående års anslagsframställning gäller
fortsall.

Teknisk utvärdering,
provning och mätteknik utnyttjas i alla skeden i utvecklingen av ny teknik och
nya produkter. Material och system blir mer komplexa och förändras i snabbare
takt. Detta ökar kraven på SP vad gäller framförhåkning i FoU-arbete och
utveckling av kompelens och resurser.

Verifikation av egenskaper
som funktion, säkerhet och beständighet efterfrågas inom allt fler områden. Nya
former för kvalitetssäkring och certifiering utvecklas. Intemationell acceptans
av svenska resultat och produkter erfordras.

SP har genom sin
kombination av specialisering och teknisk bredd goda möjligheter att tillgodose
dessa behov. Av stor betydelse är även SP:s rok som svenskt
referenslaboralorium i det intemationella samarbetet samt det omfattande
kontaktnätet med såväl industri och branschinslilut som myndigheter,
slandardiseringsorgan, forskningsråd och högskolor.

Mot
denna bakgmnd fömtser SP en ökad efterfrågan på sina tjänster.

FoU-verksamheten är basen
i SP:s kompetensuppbyggnad och utveckling av mät- och provningsteknik. Insatsema
ökas inom områdena byggnadsteknik, energiteknik (med inre miljö),
materialteknik, elektronik (miljötålighet, EMC) och mätteknik. Speciellt
prioriteras projekt inom provning, mätteknik och standardisering som har
anknytning till del europeiska harmoniseringsarbelet inom bl.a. CEN, EUROMET,
BCR och EGOLF.

En ny investeringsmodell
med. statskapital för finansiering av investeringar tillämpas fr.o.m.
budgetåret 1989/90. För budgetåret 1990/91 planeras investeringarna uppgå till
19,0 milj. kr. vilket är ca 2,0 milj. kr. högre än 3-årsplanens nivå.

EMC-projektet
(Electro Magnelic Compatibility) drivs vidare enligt av SP tidigare redovisad
plan och riksdagens beslut våren 1989 (prop. 1988/89:150 bil. 11, NU 36, rskr.
332).

SP
föreslår i enlighet med tidigare fastlagd treårsram att bidragsanslaget minskas
reaU med 1,66% för budgetåret 1990/91.

Skälen
för mitt förslag: Genom riksdagens beslut med anledning av
budgetpropositionen 1989 (prop. 1988/89:100 bil. 14, s.87, NU22,

126

rskr. 177) fastställdes
inriktning och omfattning av SP:s verksamhet under treårsperioden 1989/90 -
1991/92. Dessa rikUinjer bör alltjämt gälla.

SP:s ekonomiska resultat
1988/89 ger .fömtsättningar för atl kunna genomföra den ökning av
investeringsnivån som krävs för verksamhetens fömyelse.

Jag har beräknat medel
enligt den tidigare fastlagda treåriga anslagsramen. Del innebär atl SP:s
resurser för FoU-verksamhet och intemationellt samarbete inom detta område
stärks.

SP har också en viktig
roll när del gäller medverkan i nationellt och intemationellt
slandardiseringsarbete. Mina förslag beträflFande standardiseringsverksamheten
och dess roll i del västeuropeiska integralionsarbelel kommer all medföra all
SP behöver stärka sin medverkan i detta arbete. Detta bör kunna ske inom ramen
för det av mig föreslagna bidragsanslaget.

Prop.
1989/90:88

5.6.3 Statens mät- och
provstyrelse

Mitt
förslag: Bidraget tik riksmälplatsema som fördelas av statens mät- och
provslyrdse (MPR) förstärks med realt 1 milj. kr. och föreslås uppgå till 8
milj. kr. budgetåret 1990/91.

Statens
mät- och provstyrelses förslag: MPR har i anslagsframställningen yrkat på en
förstärkning av bidragsanslaget lill riksmälplatsema med 1 milj.kr. MPR pekar
på att det ur ulraslningssynpunkt fortfarande finns starkt eftersatta
riksmälplatsfunklioner. MPR framhåller vidare att allt eftersom ulraslningen
vid riksmälplatsema får modem standard ökas också medelsbehoven för underhåll
och skötsel av dessa.

Skälen för mitt förslag:
Riksmälplalsemas verksamhet finansieras genom bidragsanslaget,
kalibreringsintäkter hos riksmälplatsema saml genom riksmälplalsemas egna
bidrag. Storleken av riksmälplalsemas egna bidrag utgör skillnaden mellan å ena
sidan kostnadema för verksamheten och å andra sidan bidragsanslaget saml kalibreringsintäktema.

Jag anser alt
riksmälplatsema är en viktig nationell resurs, som är av betydelse för
industri, handel och konsumenter. Utveckling av mätteknik skapar fömtsättningar
för framsteg vad gäller övrig industriell teknik och det är därför angelägel
alt Sverige kan förbättra sin position på detta område. Mol denna bakgmnd
förstärktes bidraget till riksmälplatsema innevarande budgetår (prop.
1988/89:100 bil. 14, NU 22, rskr. 177). Jag anser all en ytterligare
förstärkning av detta bidrag är nödvändig. Meddsbehovel för bidrag lill
verksamheten vid riksmälplatsema beräknar jag därför till 8 milj. kr. Hämied
bör riksmälplalsemas fömtsättningar förbättras ytterligare under budgetåret
1990/91.

127

5.6.4 Stiftelsen
Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet

Prop.
1989/90:

Mitt förslag: Del
är enligt min mening viktigt all på etl initierat sätt följa, bevaka och
rapportera om den tekniska utveckling som äger ram i omvärlden. Jag anser atl
Sveriges tekniska attachéer är ell bra inslramenl för detta ändamål. För
budgetåret 1990/91 harjag beräknat 30,7 milj. kr. för atlachéverksamhelen.

Bakgrund: Stiftelsen
Sveriges teknisk-vetenskapliga allachéverksamhet (STATT) har i sin nuvarande
form funnits sedan år 1981. Tekniska attachéer har emellertid funnits i drygt
40 år. Den första attachén sändes ut av Ingenjörsvelenskapsakademien, IVA, för
atl från New York rapportera om den tekniskt-velenskapliga utvecklingen i USA.
Atlachéverksamhelen har därefter successivt utökats för all nu omfatta ca 70
personer, varav ca 50 kvalificerade tekniker, som finns på plats vid 13 kontor
på strategiska platser i världen. De tekniska attachéema (chefema för kontoren)
har gedigen induslrierfarenhet. De förordnas av regeringen för en period av
högst fyra år.

Attachékonloren är i
allmänhet samlokaliserade med de svenska ambas-sadema. Många frågor i
relationerna mellan Sverige och andra länder är av teknisk natur och genom
atlachéverksamhelen har ambassadema tillgång lill sakkunnig teknisk expertis i
frågor som kräver sådan sakkunskap. Attachékonlor finns för närvarande i
Washington, Los Angeles, San Francisco, Paris, Bonn, London, Moskva, Tokyo och
Peking saml på försök i Detroit, Bryssel, Milano och New Delhi. Hämtöver kan en
vidgad bevakning av länder och teknikområden av särskilt intresse bedrivas med
hjälp av tillfälligt engagerade specialister.

Verksamheten
bedrivs till ca två tredjedelar som statsfinansierad basverksamhet och till
resterande tredjedel som uppdragsverksamhet, finansierad genom egna intäkter.

Basverksamheten
omfattar bl. a. bevakning, bedömningar och presentationer av information inom
viktiga teknikområden vilken förmedlas lill Sverige i form av rapporter,
notiser samt artiklar i svensk dags- och fackpress. Uppdragsverksamheten
omfattar bl.a. analyser och bedömningar enligt uppdragsgivarens specifikation
samt förmedling av personkontakter och uppläggning av besöksprogram.

Atlachéverksamhelen
samordnas och leds från ett kontor i Stockholm som har tolv personer anställda
för detta ändamål.

Skälen
för mitt förslag: Sveriges position som ell framstående industriland är i
betydande utsträckning beroende av att kunna tillgodogöra sig resultaten av
forskning och utveckling. I etl globalt perspektiv är våra egna resurser inom
forskning och utveckling små. Del svenska samhället och i synnerhet vårt
näringsliv måste därför hålla sig informerat om tekniska framsteg i omvärlden.
STATT har visat sig vara etl kvalificerat och eflFektivl inslramenl för denna
uppgift. Verksamheten vid STATT har expanderat under de senaste tio åren i
takt med att efterfrågan på tjänslema ökat. Jag anser emellertid all
verksamheten nu nått en sådan nivå att resursema bör omdisponeras.

128

6 Statligt företagande pp. i 989/90:88

6.1 Ombildning av affärsverket FFV till aktiebolag, m. m.

6.1.1 Bakgrund

Frågan
om bolagisering av aflTärsverket FFV har diskuterats vid upprepade tillfällen
under de senaste 20 åren. Ell antal utredningar har i olika sammanhang utrett
frågan om affarsverksformen generellt och om FFV:s associationsform särskilt.
Samtliga dessa utredningar har konstaterat atl för aflTärsdrivande verksamheter
är aktiebolagsformen alt föredra framför affarsverksformen och att FFV bör
ombildas till aktiebolag.

De
skäl som angavs för alt FFV skulle vara ett affärsverk när det inrättades år
1943 är idag inte relevanta. Del avgörande skälet för atl viss
krigsmaterieltillverkning skulle vara statlig var olika beredskapshänsyn.
Fabrikerna måste anläggas och drivas främst med hänsyn lik krigsmaktens behov.
En följd härav var bl.a. all verksamheten inte alllid-skulle läggas upp från
strikt ekonomiska synpunkter. Detta liksom över huvudtaget den starka
anknytningen lill del militära försvaret synes vid tidpunkten för bildandet av
aflTärsverket FFV (försvarets fabriksslyrelse) ha varit tillräckliga skäl för
att inte anförtro tillverkningen ål enskilda företag. Dessa synpunkter var
avgörande för all aflTärsverksformen valdes framför bolagsformen. När en ny
verkstad i början av 1960-talel skulle etableras i Växjö valde regeringen
aktiebolagsformen. Denna fabrik blev kärnan till Telub AB.

Sedan
aflTärsverket FFV inrättades har såväl FFV-koncernens inriktning som
förhållandena i omvärlden förändrats på ell genomgripande sätt. Från all ha
varit direkta försvarsfabriker har FFV-koncemen utvecklats till en
konkurrensulsatt industrikoncern. FFV har inte heller några myndighels- eller
förvaltningsfunklioner.

AflTärsverket
FFV har i skrivelse den 4 september 1989 överlämnat koncernens Ireårsplan för
perioden 1990—1992 innehållande bl.a. en hemställan om bolagisering och
ägartillskott.

Jag
anser nu att tiden är mogen att ombilda FFV från afiarsverk lill aktiebolag.
Jag kommer därför i det följande att föreslå all aflförsverket FFV ombildas
till aktiebolag och att regeringen bemyndigas att genomföra en sådan
ombildning. Frågan om FFV-koncernens kapitalbehov kommer jag senare att
behandla i denna proposition i samband med förslaget om bildandet av ett
förvaltningsbolag för de statliga bolagen (avsnitt 6.2). Vidare kommer jag atl
la upp vissa frågor av principiell karaktär som är av betydelse vid ombildning
lill aktiebolag.

6.1.2 F ö redragandens
ö verv ä ganden

FFV-koncernen

FFV
är en industrikoncern med huvudinriktning på utveckling, tillverk

ning, marknadsföring och underhåll av försvarsmateriel för främst svens

ka försvaret men även för export. Dessutom bedrivs utveckling, mark

nadsföring och tillverkning av varor och tjänster inom civila områden där 129

9 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 88

erfarenhet finns. Den
civila delen av verksamheten har under senare år Prop. 1989/90: ökat i
betydelse och har i flertalet fall nära anknytning till eller har utgått från
verksamhet inom försvarsområdet.

FFV
arbetar under stark inhemsk och internationell konkurrens. Del är en koncern
som strävar efler — och som också fått — en bättre balans mellan civil och
militär produktion. Den civila andelen av koncernen omfattar för närvarande 40%
av den totala faktureringen, vilket är en ökning med 17 procentenheter sedan år
1980.

FFV-koncernen
består dels av aflTärsverket med koncernledning och koncernslaber, dels av
förvallningsbolagel FFV AB med etl 25-tal hel-eller delägda rörelsedrivande
dotterbolag i Sverige och i ullandel. 1 syfte att bl. a. anpassa verksamheten
till marknadens krav genomförde koncernen år 1985 en indelning i följande fem
aflTärsområden med egel resultatansvar: Ordnancegmppen, Aerolech-gmppen,
Tdub-gmppen, Holding-gruppen och Devdopmenl-grappen. Fr.o.m. den 1 januari 1990
upphör Holding-gruppen och ersätts av Samefa-gmppen. Tre av dessa beslår av en
del av aflTärsverket och ell antal bolag. De övriga två enbart av bolag.

Den
totala fakturerade försäljningen och resultatet före bokslutsdispositioner och
skatt uppgick år 1988 för FFV-koncernen lill 6029 milj. kr. respektive 228
milj. kr. varav aflTärsverksdelen svarade för 3 375 milj. kr. respektive 240
milj. kr. Totalt sysselsatta i FFV-koncernen under år 1988 var ca 10000
personer varav ca 6000 personer inom aflTärsverksdelen.

FFV:s
ireårsplan 1990-1992

Våren
1988 gjorde FFV en omfattande analys av den strategiska situationen vilket
resulterade i en omarbetning av de strategiska målsättningar och de till dessa
relaterade planerna. En uppdatering av denna strategiska plan har gjorts och
omfattar nu perioden 1990—1992. Enligt förordningen (1988:365) med instruktion
för aflTärsverket FFV inkom FFV hösten 1989 med denna ireårsplan. Till
ireårsplanen har fogats en hemställan om bl. a. bolagisering och ägartillskott.

Planens
målsättning är att, baserat på koncernens nuvarande struktur, ta tillvara de
expansiva möjligheter som befintlig kompetens och marknadspositioner medger.
FFV-koncernen har en bra bas för att etablera starka positioner inom utvalda
marknader, fömtsatt alt resurser och befogenheter kan ställas till förfogande.
Om detta sker, kommer koncemen enligt egna bedömningar alt kunna redovisa en
god ekonomisk utveckling och ge en marknadsmässig utdelning.

För
att FFV-koncernen skall kunna genomföra treårsplanen och utvecklas i önskad
positiv riktning krävs därför enligt min mening en ombildning till aktiebolag.

130