Prop. 1990/91:148

Regeringens skrivelse

1990/91:148

om pensionärernas medinflytande

Skr.

1990/91:148

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 mars 1991.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redovisas hur regeringen avser att stärka pensionärernas infly-

tande i samhällsfrågorna på central nivå genom att en kommitté inrättas

med representanter för regeringen och pensionärsorganisationerna. Denna

kommitté skall utgöra ett forum för överläggningar mellan regeringen och

representanter för organisationer som företräder pensionärerna.

Skrivelsen redovisar också regeringens syn på hur inflytandefrågor för

pensionärerna på kommun- och landstingsnivå bör kunna lösas.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 148

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden

S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson,

Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Thalén

Skr. 1990/91: 148

Skrivelse om pensionärernas medinflytande

1. Inledning

Pensionärerna utgör en stor och växande andel av Sveriges befolkning.

Generellt sett har pensionärerna goda möjligheter att delta i och påverka

samhällsdebatten i frågor som de anser angelägna. De är emellertid i

förhållande till sin andel av befolkningen underrepresenterade i de poli-

tiskt beslutande församlingarna.

Frågan om formerna för pensionärernas medinflytande har aktualiserats

i olika sammanhang. Bl. a. har detta skett i riksdagen i motion 1978/79: 515

av Olof Palme m. fl. om åtgärder för de äldre. Där slås fast att det är

naturligt att regeringen, innan beslut som är av stor betydelse för de äldre

fattas, låter företrädare för pensionärerna komma till tals. Vidare framhålls

att arbetsformerna för sådana överläggningar bör utvecklas och fördjupas.

Mot denna bakgrund bemyndigade regeringen genom beslut den 12 mars

1987 dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla en särskild

utredare (f. d. förbundsordföranden Karl Erik Persson) med uppdrag att

analysera formerna för pensionärernas medinflytande i vissa samhällsfrå-

gor och redovisa förslag till hur dessa kunde utformas i framtiden. Den

särskilde utredaren redovisade resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU

1988:65) Pensionärerna — inflytande och medbestämmande. Utredarens

sammanfattning av betänkandets innehåll bör fogas som bilaga till proto-

kollet i detta ärende. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställ-

ning av remissyttrandena finns tillgänglig hos socialdepartementet

(dnr F 552/89).

Jag avser nu att ta upp denna fråga och redovisa vilka åtgärder som

enligt min mening bör vidtas för att förstärka pensionärernas medinfly-

tande.

2. Pensionärernas inflytande på central nivå

Pensionärerna utgör en stor andel av Sveriges befolkning. Antalet ålders-

pensionärer uppgick i december 1990 till i 553 774 personer medan för-

tidspensionärerna vid samma tidpunkt utgjorde 361 356 personer.

Frågor om samhällets utformning liksom förändringar och reformer som Skr. 1990/91: 148

genomförs av de politiska församlingarna på central, regional och lokal

nivå berör pensionärerna i lika hög grad som andra grupper i samhället.

Vissa frågor berör dock pensionärerna i högre grad än andra. Jag tänker då

t. ex. på frågor som gäller utformningen av äldreomsorgen, boendefrågor i

vid bemärkelse och kommunikationer inkl, färdtjänst. Pensionärsorgani-

sationerna bedriver som företrädare för olika pensionärsgrupper ett viktigt

arbete i sådana frågor.

När det gäller organisationernas kontakter med regeringen i frågor av

detta slag har ingen särskild ordning för sådana kontakter utformats.

Organisationerna har påpekat att man ser detta som en brist och har därför

begärt hos regeringen att kontakterna skall få en mera organiserad form.

Detta var också en av huvudorsakerna till att den särskilde utredaren fick i

uppdrag att göra en översyn av inflytandefrågorna. Utredaren har förordat

att en överläggningsrätt för pensionärsorganisationerna införs genom avtal

på central nivå, i första hand försöksvis för en period av fem år. För egen

del ställer jag mig tveksam till att regeringen på det sätt utredaren föreslår

skulle binda sig för att överlägga på visst sätt i alla principiella frågor inom

vidsträckta samhällsområden. Mot en sådan överläggningsrätt för vissa

intresseorganisationer talar bl.a. att den kan ses som en inskränkning i den

handlingsfrihet som regeringen har enligt 7 kap. 2 § regeringsformen när

det gäller att lämna organisationer och enskilda tillfälle att yttra sig vid

beredning av regeringsärenden. Jag anser att det mot denna bakgrund inte

är lämpligt att arbeta vidare med tanken på att mera permanent eller

försöksvis tillskapa en reglerad rätt för pensionärsorganisationerna till

överläggningar med regeringen. De skäl som pensionärsorganisationerna

framfört för att få till stånd en större grad av formalisering av kontakterna

mellan organisationerna och regeringen anser jag dock välgrundade. En

sådan ordning bör kunna bidra till att åstadkomma ett fastare forum för

dels diskussioner mellan företrädare för pensionärerna och regeringen, dels

för fortlöpande och ömsesidigt utbyte av information.

Mot denna bakgrund har jag efter överläggningar med företrädare för

pensionärsorganisationerna stannat för att begära ett bemyndigande av

regeringen att tillkalla en särskild kommitté med uppgift att utgöra ett

forum för överläggningar och utbyte av information mellan regeringen och

företrädare för organisationer som företräder pensionärerna. Jag återkom-

mer i direktiven till vilken typ av frågor som kommittén bör ägna sig åt. I

kommittén bör förutom representanter för regeringen och regerings-

kansliet ingå företrädare för pensionärsorganisationer som är organiserade

som riksförbund eller som en sammanslutning av riksförbund och har ett

medlemsantal och en medlemssammansättning som speglar detta förhål-

lande. En viktig princip bör också vara att den företrädda organisationen

är öppen för alla pensionärer. Kommittén bör sammanträda minst en gång

per halvår samt när en organisation som är företrädd i kommittén begär

det. Denna organisationsform bör enligt min mening på lämpligt sätt svara

mot ställda krav på en formalisering av diskussionerna mellan regeringen

och företrädare för pensionärsorganisationerna.

3. Pensionärernas inflytande på kommun-

och landstingsnivå.

Pensionärerna har genom lagstiftning som tillkommit under 1980-talet

tillförsäkrats stöd för att kräva samverkan på regional och lokal nivå när

det gäller bl. a. service och vård samt boendefrågor. För landstingens del

framgår samverkansskyldigheten av 8 § hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763). Enligt denna föreskrift skall landstingen samverka bl. a. med

organisationer i planeringen av hälso- och sjukvården. För kommunernas

del gäller fr. o. m. år 1992 en motsvarande föreskrift i 21 § hälso- och

sjukvårdslagen. Vidare har socialnämnderna enligt socialtjänstlagen

(1980:620) till uppgift att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete

med bl. a. organisationer främja goda miljöer i kommunen. I detta ansvar

ingår numera också att samverka bl. a. med organisationer i planeringen av

insatser för äldre. Enligt den särskilde utredarens bedömning bör man dock

inte i detalj reglera hur en sådan samverkan i praktiken skall utformas.

Detta bör i stället enligt hans uppfattning ske med utgångspunkt från de

lokala förutsättningarna. Jag delar denna bedömning, men det finns ändå

skäl att ange några synpunkter på hur en sådan samverkan skulle kunna

ske.

En lagstiftning angående samverkansformer m. m. kan utgöra en bas för

en samverkan men en förutsättning för att samverkan skall kunna fungera

i praktiken är att berörda parter har en reell vilja till samverkan och

ömsesidig respekt. De lagregler som jag nämnt som rör samverkan mellan

pensionärsorganisationerna och kommuner och landsting har utgjort en

god grund för att skapa goda relationer mellan de samverkande parterna.

Detta är inte minst viktigt för att förbättra informationen om organisatio-

nernas önskemål och en starkare förankring av de beslut som fattas. Den

lagstadgade samverkansskyldigheten bör förverkligas på det sätt som är

bäst anpassat till de lokala förhållandena. I de flesta fall kommer detta

sannolikt att betyda att man behåller de nuvarande länspensionärsråden

och de kommunala pensionärsråden. I vissa kommuner och landsting

fungerar dessa bra, men en enkät som den särskilde utredaren utfört inom

ramen för sitt arbete visar att så inte är fallet överallt i landet. Det är därför

angeläget att kommuner och landsting i samverkan med pensionärsorgani-

sationerna ser över de riktlinjer och reglementen man har för rådens

verksamhet. Organisationerna har för sin del pekat på behovet av en mera

enhetlig inriktning vad gäller rådens uppgifter och arbetsformer. Jag vill

därför i likhet med den särskilde utredaren redovisa några synpunkter på

pensionärsrådens verksamhet och utgår därvid från de kommunala pensio-

närsråden.

Syftet med pensionärsråden bör vara att fungera som organ för samråd

och ömsesidig information mellan pensionärernas organisationer och den

enskilda kommunen. Med ett utvecklat samarbete i denna form ges ökade

förutsättningar för att pensionärernas synpunkter och kunskaper beaktas

vid behandlingen av frågor som är av särskilt intresse för pensionärerna i

kommunens olika nämnder och förvaltningar. Råden bör också kunna ta

initiativ till att nya pensionärsfrågor behandlas hos kommunens fack-

Skr. 1990/91:148

nämnder. Viktiga uppgifter för pensionärsråden bör också vara att utgöra Skr. 1990/91:148

remissorgan i olika frågor av intresse för pensionärerna samt fungera som

fora för opinionsbildning och kunskapsspridning. Självfallet bör de pensio-

närsorganisationer som deltar i pensionärsråden själva utse sina represen-

tanter i råden.

Den organisatoriska anknytningen av pensionärsråden bör avgöras

utifrån lokala förhållanden. En kritik som ofta har framförts mot rådens

verksamhet har varit att de synpunkter och förslag som härrör därifrån

kommit in för sent i den kommunala beslutsprocessen. Det är därför

viktigt att ärenden tas upp i pensionärsråden på ett så tidigt stadium i

beredningen som möjligt. Pensionärsråden bör därför sammanträda med

viss regelbundenhet på samma sätt som jag förordat vad beträffar kom-

mittén på central nivå. Naturligtvis bör det också finnas möjligheter att

kalla till extra sammanträden i speciella situationer. De synpunkter som

kommer fram vid pensionärsrådens sammanträden bör dokumenteras på

lämpligt sätt, exempelvis via diskussionsprotokoll.

För att pensionärsråden skall kunna arbeta effektivt är det viktigt att

ledamöterna i råden har en klar uppfattning om sina respektive roller och

möjligheter. Återkommande information till råden om kommunens verk-

samheter bör därför lämnas. Rådsledamöterna bör också kunna ge infor-

mation om rådens verksamhet till olika målgrupper som politiker, tjänste-

män, allmänhet m. fl. Förekomsten av pensionärsråd innebär naturligtvis

inte att några inskränkningar görs i den kommunala beslutsrätten. Att olika

frågor tas upp till diskussion i pensionärsråden ger dock möjligheter till att

frågorna får en mer allsidig belysning samtidigt som pensionärerna får sina

synpunkter samlat och med ökad tyngd framförda till beslutsfattarna i

kommunen.

Den beskrivning jag lämnat med vissa riktlinjer för hur samverkan bör

kunna ske med företrädare för pensionärsorganisationerna på lokal nivå

bör enligt min mening också kunna gälla för samverkan på regional nivå.

Jag är emellertid inte beredd att föreslå någon reglering av hur samverkan

bör ske. Denna bör lämpligen utformas med utgångspunkt från.de lokala

resp, regionala förutsättningarna.

4. Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag

i det föregående har anfört om formerna för pensionärernas medinfly-

tande.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i

enlighet med hennes hemställan.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

Regeringens proposition

1990/91:149

om radio- och TV-frågor

1 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149