Prop. 1991/92:4

Regeringens skrivelse

1991/92:4

Möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig

lösning av tvister

Skr.

1991/92:4

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Föredragande vid regeringssammanträdet har varit statsrådet Hjelm-

Wallén.

Stockholm den 27 juni 1991

På regeringens vägnar

Lena Hjelm- Wallén

Anita Gradin

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

För att utreda möj ligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av

tvister mellan stater lämnas i denna skrivelse en redogörelse för existerande

tvistlösningsförfaranden. Mot bakgrund av denna redogörelse finner rege-

ringen att Sverige bör fortsätta verka inom de mekanismer som står till

förfogande. Frågan om inrättande av ytterligare institutioner bör bedömas

i ljuset av den kommande utvecklingen. I detta sammanhang är det tvek-

samt om det skulle vara ändamålsenligt att inrätta ett svenskt institut för

medling.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 4

Regeringens skrivelse om möjligheten till en särskild Skr -1991/92:4

svensk insats för fredlig lösning av tvister

1 Inledning

1 sitt betänkande 1989/90:UU6 har utrikesutskottet hemställt att riksdagen

ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen

1988/89:U420 om medling mellan stater. Utskottet förutsatte därvid att

regeringen lämnar en redogörelse för huruvida och i så fall på vilka sätt en

särskild svensk insats skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existe-

rande att utnyttja medlingen som ett sätt att lösa konflikter på fredlig väg.

1 skrivelse den 29 november 1989 (rskr. 1989/90:32) har riksdagens tal-

man anmält att riksdagen samma dag bifallit vad utskottet hemställt.

Regeringen vill med anledning därav lämna följande redogörelse.

Den svenska regeringens strävan att på alla områden verka för att bevara

freden är väl känd. Sverige ser FN-systemet som det främsta instrumentet

att förverkliga dessa strävanden. Principen om fredlig lösning av tvister

finns nedlagd i FN-stadgan, som i sin artikel 2:3 innehåller en allmän för-

pliktelse för medlemsstaterna att lösa sina tvister med fredliga medel. Även

om det inte föreligger en plikt att acceptera en viss metod, föreligger alltid en

skyldighet att genom förhandling eller på annat sätt söka nå en fredlig lös-

ning av tvisten i fråga.

I FN-arbetet uppmärksammas kontinuerligt frågan om fredlig lösning av

tvister. Det har där vid olika tillfällen lagts fram förslag om nya mekanismer

för tvistlösning. Från svensk — och nordisk — sida har betonats vikten av

att i första hand de mekanismer som redan finns används.

2 Viktigare existerande mekanismer för tvistlösning

2.1 Permanenta skiljedomstolen i Haag

Genom konventionerna om fredlig lösning av tvister från åren 1899 och

1907 inrättades i Haag den Permanenta skiljedomstolen. Domstolen är inte

en fast domstol i egentlig mening utan består av en lista över kvalificerade

jurister från vilken parterna i en tvist, vilken inte kunnat lösas på annat sätt,

kan välja ledamöter till en skiljedomstol. Till listan äger varje fördragsstat

anmäla fyra namn. Till domstolen är knuten en internationell byrå som

fungerar som dess kansli. Byrån administrerar tillämpningen av de två skil-

jedomskonventionerna och är ständigt tillgänglig för stater som vill ansluta

sig till systemet eller i ett konkret fall avgöra en tvist med hjälp av dess

procedur.

Konventionerna innehåller, förutom regler om skiljedom, procedurer för

tre tvistlösningsmetoder: bona officia, medling och undersökningskommis-

sion. Bona officia innebär att en tredje part erbjuder sina tjänster för att söka

möjliggöra en uppgörelse, t.ex. genom att verka för upptagande av avbrutna

förhandlingar eller förmedla förslag mellan de tvistande parterna. Oftast

kontaktas de tvistande i detta sammanhang var för sig.

Medling avser de fall då en tredje part tar samtidig kontakt med de tvis- Skr. 1991/92:4

tande, är närvarande vid deras förhandlingar och — när så anses lämpligt

och möjligt — lägger konkreta förslag för lösning av tvisten ifråga.

En undersökningskommission skall opartiskt och noggrant fastställa fakta

i en tvist och därigenom underlätta att tvisten förs närmare en lösning.

Kommissionens rapport är inte bindande för de tvistande parterna och

innefattar inte något förslag till lösning av konflikten.

Konventionerna innebär inte att fördragsparterna är bundna att hänföra

uppkommande tvister till lösning genom skiljedom eller de övriga meto-

derna, utan erbjuder bara en mekanism för det fall parterna i en tvist kom-

mer överens om detta.

2.2 Internationella domstolen

Internationella domstolen är FNs främsta rättskipande organ och inrättades

samtidigt som FNs stadga antogs år 1945. Den efterträdde den Fasta mel-

lanfolkliga domstolen som upprättats år 1920 inom ramen för Nationernas

förbund.

Internationella domstolen är ett organ för rättsliga avgöranden i egentlig

mening (till skillnad från medling, bona officia, skiljedom etc.). Den är en

fast domstol med kompetens att med bindande verkan avgöra mellanstat-

liga tvister som av de tvistande parterna hänförs till dess bedömning.

För att domstolen skall kunna fälla bindande avgöranden krävs alltså att

de tvistande parterna frivilligt hänskjuter saken till domstolen. I domstolens

stadga finns dock en klausul enligt vilken en stat i förväg kan förbinda sig att

acceptera domstolens kompetens i tvister med andra stater som också ac-

cepterat samma förpliktelse. På detta sätt öppnas möjligheten till en i egent-

lig mening tvingande rättskipning, om än på frivillig väg. Endast ett 50-tal

stater har erkänt domstolens tvingande jurisdiktion, och denna har delvis

underminerats av de många förbehåll som gjorts. .

2.3 1949 års generalakt för avgörande på fredlig väg av inter-

nationella tvister

År 1949 antog FNs generalförsamling en generalakt för fredlig lösning av

internationella tvister som ersatte en tidigare motsvarighet från år 1928.

Kapitel I om förlikning stadgar att alla tvister som uppkommer mellan

anslutna stater och som inte kunnat lösas på diplomatisk väg skall hän-

skjutas till en av parterna tillsatt ständig eller särskild förlikningsnämnd.

Utrymme lämnas dock för förbehåll, vilka tillämpas reciprokt på så sätt att

förbehåll kan åberopas av den ena parten i en tvist där den andra gjort ett

förbehåll.

I kapitel II om rättstvister sägs att alla sådana tvister i första hand skall

underställas den Internationella domstolen — såvida inte förbehåll mot

detta har gjorts. I andra hand kan sådana tvister hänskjutas till skiljedom.

Kapitel III handlar om intressetvister (politiska tvister). Sådana tvister

som ej kunnat lösas på diplomatisk väg skall, om inte heller förlikningsför-

farande gett resultat, hänskjutas till bindande avgörande genom en av par-

terna utsedd skiljedomstol. Anslutningen till kapitel III om skiljedom är Skr. 1991/92:4

frivillig, och eventuella förbehåll gäller även här. Den reviderade general-

akten är sålunda inte något långtgående dokument. Den har hittills endast

ratificerats av sju stater.

2.4 1982 års Maniladeklaration

År 1982 antog generalförsamlingen enhälligt den s.k. Maniladeklarationen

rörande fredlig lösning av internationella tvister. Deklarationen är indelad

i två avsnitt. Det första upprepar FN-stadgans principer för fredlig lösning,

bl.a. friheten att välja metoder, samt hänvisar till andra folkrättsliga prin-

ciper som är relevanta i tvistlösningssammanhang (staternas likställdhet,

fullgörande bona fide av internationella förpliktelser, skyldigheten att sam-

arbeta för fred och säkerhet). Det andra avsnittet tar sikte på procedurer och

metoder för fredlig lösning av tvister. Generalförsamlingens och säkerhets-

rådets mandat att ge rekommendationer uppmärksammas, liksom rådets

kapacitet att engagera sig i ”fact finding”. FNs medlemsstater skall upp-

muntra säkerhetsrådet att oftare ta egna initiativ och anlita underorgan för

fredlig lösning av tvister. Staterna uppmärksammas på Internationella dom-

stolens roll i sammanhanget och uppmanas undersöka möjligheten att ac-

ceptera domstolens tvingande kompetens.

2.5 Regionala överenskommelser

Vid sidan av de universella tvistlösningsdokumenten har riktlinjer eller

procedurer för fredlig lösning av tvister etablerats i olika regionala samman-

hang. Detta har framför allt skett inom ramen för Europarådet, där såväl

tvister om mänskliga rättigheter som andra genuint säkerhetshotande tvis-

ter kan lösas med tillämpning av särskilda tvistlösningsmekanismer. Den

europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är väl känd. Europa-

rådets konvention av år 1957 om fredlig lösning av tvister innehåller för-

pliktelse att hänskjuta rättsliga tvister till Internationella domstolen och

”intressetvister” till ett förlikningsförfarande och i sista hand skiljedom.

(Om behandlingen av frågan om internationell tvistlösning inom ramen för

ESK-processen, se nedan.) I Latinamerika och Afrika finns embryon till

liknande mekanismer. Såväl Organization of American States (OAS) som

Organisation of African Unity (OAU) utvecklade tidigt normativa system

för konfliktlösning. En annan sak är att dessa system inte fungerar som det

var tänkt.

2.6 ESK

Också inom ramen för ESK-samarbetet, som omfattar 35 stater, är tvistlös-

ningsmekanismer en av de viktigaste frågorna. Vid två tillfällen, i Montreux

1978 och i Athén 1984, lyckades de expertmöten som kallats samman inte

uppnå några substantiella resultat på grund av då rådande politiska mot-

sättningar. Ett nytt och denna gång mera framgångsrikt försök gjordes vid ett

expertmöte i Valletta under perioden den 15 januari — den 8 februari 1991.

Mötets mandat hade fastställts av ESKs uppföljningsmöte i Wien år 1986- Skr. 1991/92:4

1989 samt av ESKs stats- och regeringschefer vid det historiska Paris-mötet

i november 1990.

Slutresultatet innebar ett väsentligt framsteg i substansfrågan. Valletta-

mötet resulterade i antagandet av tio principer för fredlig lösning av tvister,

samt, än viktigare, en ESK-specifik metod för att omsätta dessa principer i

praktiken. Det är emellertid att märka att dokumentet inte är en interna-

tionell överenskommelse i egentlig mening utan ett åtagande baserat på en

politisk viljeförklaring.

Enligt Vallettadokumentet hänvisas de tvistande parterna i första hand

till direkta förhandlingar sinsemellan. Om tvisten har betydelse för fred,

säkerhet eller stabilitet mellan de deltagande staterna, får en tvistande stat

anhängiggöra saken inför ämbetsmannakommittén (Committee of Senior

Officials).

Proceduren är inte tillämplig, om tvisten tidigare har handlagts eller är

under handläggning under någon annan process som parterna accepterat.

Om parterna inte kan komma överens, har endera av parterna rätt att

begära att en särskild mekanism skall inrättas.

En lista skall upprättas över kandidater — högst fyra personer från varje

deltagande stat — för tjänstgöring i mekanismen. Mekanismen består av en

eller flera personer. Dess främsta uppgift är att bistå parterna med att finna

en lämplig procedur för att lösa tvisten.

Om parterna inte lyckas nå en lösning eller komma överens om en lämplig

procedur, har en part rätt att inom tre månader från notifikation begära att

mekanismen lämnar kommentarer eller råd i substansfrågan för att hjälpa

parterna att komma överens om en lösning i överensstämmelse med inter-

nationell rätt och ESK-åtaganden.

Mekanismen skall inte inrättas, om en motpart i tvisten anser att saken

gäller dess territoriella integritet eller dess nationella försvar, rätt till över-

höghet över landterritorium eller konkurrerande anspråk när det gäller

jurisdiktion över andra områden.

Parterna kan vidare komma överens om att begära att mekanismen skall

åta sig ytterligare uppgifter inkluderande överenskommelse om att meka-

nismens råd skall helt eller delvis läggas till grund för lösningen av tvisten.

Om någon av parterna inte medverkar på det sätt som är tänkt, kan ämbets-

mannakommittén kopplas in för att utöva påtryckningar.

Vallettadokumentet godkändes vid det första mötet med ESKs minister-

råd i Berlin den 19 och 20 juni 1991. Därvid beslöts också att de admini-

strativa funktionerna enligt Vallettadokumentet skulle anförtros åt det i

Wien upprättade centret för förhindrande av konflikter (CPC).

2.7 Bilaterala avtal

Vid sidan av de multilaterala mekanismerna för fredlig lösning av mellan-

statliga tvister finns ett stort antal bilaterala avtal innehållande olika meto-

der för tvistlösning. Dessa avtal fyller, tillsammans med de regionala

överenskommelserna, i viss mån ut systemet för fredlig tvistlösning där

anslutningen till de globala mekanismerna är otillräcklig.

2.8 Multilaterala avtal för särskilda sakområden

Skr. 1991/92:4

Multilaterala avtal för reglerande av särskilda sakområden innehåller ofta

särskilda klausuler eller protokoll om avgörande av tvister genom de sed-

vanliga metoderna eller genom särskilt upprättade organ för förhandling,

förlikning eller skiljedom. Som exempel på överenskommelser som inne-

håller sådana förpliktelser kan nämnas Wienkonventionen om diploma-

tiska förbindelser från år 1961 (SÖ 1967:1) och Wienkonventionen om

konsulära förbindelser från år 1963 (SÖ 1974:10 och 12).

Inte sällan är dessa bestämmelser dock frivilliga, eller bristfälliga så till

vida att de endast föreskriver att parterna till avtalet skall komma överens

om regler för lösning av uppkommande tvister.

3 Regeringens bedömning

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns ett stort antal olika me-

toder för fredlig lösning av tvister. I praktiken används också dessa metoder.

Många stater har säkerligen också arbetat ut ytterligare sätt för tvistlösning

och metoder att förhindra tvister som är så utformade att de passar för de

särdrag som enskilda tvister kan uppvisa: anmälan och samråd, ad hoc-

kommissioner, permanenta blandade kommissioner etc.

Sverige och många andra länder har i FN framfört att problemet när det

gäller mellanstatlig tvistlösning inte är en brist på internationella organ och

procedurer, utan snarare en brist på politisk vilja från tvistande parters sida

att utnyttja de organ och procedurer som finns.

Sverige har anslutit sig till eller accepterat så gott som samtliga tvistlös-

ningsmekanismer som finns och föregår därmed med gott exempel på hur

staterna bör uppträda i detta hänseende. Vidare har Sverige vid flera tillfäl-

len på begäran utfört medlingsuppdrag. Det kan också konstateras att inte så

få svenskar gjort uppmärksammade och förtjänstfulla insatser för lösning av

internationella tvister inom ramen för de mekanismer som beskrivits i det

föregående eller på annat sätt.

Mot bakgrund av den redogörelse som redovisats i det föregående drar

regeringen slutsatsen att Sverige också i fortsättningen aktivt bör verka inom

de tvistlösningsförfaranden som idag står till världssamfundets förfogande.

Huruvida ytterligare institutioner skall inrättas är en fråga som får bedömas

i ljuset av utvecklingen. Av särskilt intresse är här givetvis resultatet av de

pågående diskussionerna om inrättande av en internationell brottmålsdom-

stol och förverkligandet av planerna på den i 1982 års havsrättskonvention

förutsedda havsrättsdomstolen samt, inte minst, om planerna förverkligas

på en tredje fredskonferens vid slutet av FNs folkrättsårtionde år 1999.1 vår

egen region är det vidare av intresse att se vilka erfarenheter vi får av den nya

ESK-mekanismen. Det har betonats att denna är utvecklingsbar, och det får

förutsättas att diskussionen om dess utformning kommer att fortsätta.

I vilken utsträckning särskilda svenska insatser kan göras måste ses i ljuset

av den lämnade redovisningen. Att vi kan bidra med insatser på freds- och

konfliktforskningens område är givet. Däremot är det mera tveksamt om

åtgärder av annat slag — t.ex. inrättande av ett nationellt institut för medling Skr. 1991/92:4

— är ändamålsenliga. Med kännedom om det sätt på vilket medlare utses i

tvister av det slag det här är fråga om är det i första hand inte insatser av

denna typ som krävs. Medlingsuppdrag anförtros enskilda personer, inte

därför att de är verksamma vid ett visst institut eller utger sig för att vara

experter på tvistlösning, utan på grund av det förtroende som de tillvunnit

sig i det internationella samfundet.

4 Ärendet till riksdagen

Regeringen ger riksdagen tillfälle att ta del av vad ovan anförts om möjlig-

heten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av tvister.

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 juni 1991

Skr. 1991/92:4

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Görans-

son, Gradin, Dahl, R. Carlsson, G. Andersson, Freivalds, Molin, Sahlin,

Larsson och Åsbrink

Statsrådet Hjelm-Wallén anmäler fråga om redogörelse för riksdagen om

möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av tvister.

Regeringen beslutar att genom skrivelse lämna en redogörelse till riksdagen

för möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av tvister i

enlighet med bilagan till detta protokoll.

Ur protokollet:

Eva Dybeck

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991