Prop. 1994/95:120

Regeringens skrivelse

1994/95:120

Miljön - Vårt gemensamma ansvar

I Inriktningen av det miljöpolitiska arbetet

II Redovisning av tillståndet i miljön

Skr.

1994/95:120

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 20 december 1994

Mona Sahlin

Anna Lindh

(Miljö- och naturresursdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen presenterar regeringen inriktningen av det miljöpolitiska

arbetet och lämnar en redovisning av tillståndet i miljön.

I Del I redovisas hur det internationella arbetet skall förstärkas och

göras mer resultatinriktat. Sverige bör driva på det miljöpolitiska arbetet

inom Europeiska unionen. Vidare bör Sverige fortsätta att spela en aktiv

roll i det globala miljöarbetet och uppföljningen av FN:s konferens om

miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 har därför hög prioritet. En

svensk nationalkommitté kommer att tillsättas för uppföljning av Rio-

konferensen och för arbetet inför FN:s extra generalförsamling år 1997.

Det lokala arbetet är av stor betydelse. En markanvändningspolitik för

en långsiktigt hållbar utveckling skall utvecklas och regeringen avser att

lägga särskild vikt vid en hållbar utveckling av städer och tätorter, bl.a.

genom att miljön får en starkare roll i den kommunala översiktsplane-

ringen.

Regeringen har tidigare föreslagit att programmet för landskapsvård

utökas kraftigt. Ett särskilt stöd kommer också att utgå till jordbrukare

som vill ställa om till ekologisk odling. Det är angeläget att

miljöanpassningen inom bl.a. de areella näringarna fortsätter kombinerat

med skydd av land- och vattenmiljöer för att säkerställa den biologiska

mångfalden. Möjligheterna att införa en naturvårdsavgift i skogsbruket

analyseras liksom om skogsvårdslagen bör infogas i eller på annat sätt

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120

samordnas med en kommande miljöbalk. Regeringen avser vidare att ta Skr. 1994/95:120

fram ett samlat program för skyddet av fjällområden.

Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med

andra sektorsmyndigheter föreslå ett samlat program för miljöinsatser

som ger nya arbeten och samtidigt bidrar till en förbättrad ekonomi. En

omfattande satsning på miljöinvesteringar ingår i regeringens ekonomisk-

politiska proposition.

Nya ekonomiska styrmedel införs i miljöpolitiken. Kretsloppsarbetet

drivs vidare och en sammanhållen strategi för arbetet tas fram med bl.a.

tydliga prioriteringar av vilka material och produkter som bör

återanvändas och återvinnas. Producentansvar bör införas för prioriterade

varugrupper. Ansvaret för miljöfarligt avfall förtydligas, liksom ansvaret

för gamla miljöskador.

Miljöinsatserna inom trafiksektorn stärks. Naturvårdsverket får i

uppdrag att i samråd med berörda sektorsmyndigheter föreslå hur

utsläppen från arbetsfordon bör minskas genom nationella och

internationella åtgärder. Ett aktivt miljöarbete kommer också att bedrivas

inom energisektorn, bl.a. genom fortsatta insatser för att förbättra

förutsättningarna för energieffektivisering och en ökad användning av

fömybara energikällor.

En aktiv miljöpolitik förutsätter att varje sektor tar sitt miljöansvar,

samtidigt som åtgärder inom olika sektorer samordnas. Regeringen

kommer att fortlöpande redovisa miljöarbetet inom de olika

departementens ansvarsområden.

Lagstiftningen samlas i en miljöbalk, som blir mer heltäckande än det

tidigare framlagda balkförslaget.

I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur det utvecklats under senare år

och i vilken utsträckning de mål och inriktningar som riksdagen har ställt

upp inom miljöområdet har kunnat uppfyllas.

Innehållsförteckning

Skr. 1994/95:120

I INRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET

1 En god livsmiljö............................ 4

1.1 Inledning ........................... 4

1.2 Hur uppfylls miljömålen?.................. 6

2 Sverige och det internationella miljöarbetet........... 9

2.1 Det globala miljöarbetet - uppföljningen av Rio-

konferensen .......................... 10

2.2 EU-arbetet........................... 10

2.3 Fortsatt nordiskt samarbete................. 11

2.4 Hållbar utveckling i Östeuropa............... 11

2.5 Östersjöarbetet ........................ 12

2.6 Vissa miljökonventioner................... 12

3 Det lokala och regionala miljöarbetet............... 15

3.1 Agenda 21-arbete....................... 15

3.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling ....... 18

4 Biologisk mångfald och naturskydd................21

4.1 Ett hållbart skogsbruk....................21

4.2 Ett hållbart jordbruk.....................22

4.3 Ett hållbart fiske .......................24

4.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd.........24

4.5 Fjällvärlden ..........................25

5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället ............26

5.1 Miljöanpassat näringsliv ..................26

5.2 Kretslopp och kemikalier..................28

5.3 Energisystemets miljöanpassning .............32

5.4 Industriutsläpp.........................36

5.5 Ett miljöanpassat transportsystem.............37

6 Styrmedel i miljöpolitiken......................43

6.1 En ny miljöbalk........................43

6.2 Markanvändningspolitik...................44

6.3 Miljökonsekvensbeskrivningar...............45

6.4 Ekonomiska styrmedel....................47

6.5 Miljöövervakning.......................49

6.6 Forskning och utbildning..................49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

H REDOVISNING AV TILLSTÅNDET I MILJÖN

51

I INRIKTNINGEN AV DET MILJÖPOLITISKA ARBETET

Skr. 1994/95:120

1 En god livsmiljö

1.1 Inledning

Omsorg om människan och människans livsmiljö är också omsorg om

naturen. Naturen sätter allmänna ramar för mänsklig verksamhet, men

samtidigt påverkar människans politiska, ekonomiska och sociala villkor

förhållandet i naturen.

En politik för hållbar utveckling måste därför utgå från människans

villkor och ekosystemets långsiktiga bärighet - i Sverige och i världen.

Ett hållbart samhälle är inte bara en nödvändighet, utan också en

möjlighet och en utmaning. En god livsmiljö är en del av välfärden. En

aktiv miljöpolitik kan bidra till en ekologiskt hållbar tillväxt och till att

skapa nya arbeten som ökar välfärden och tryggar sysselsättningen.

Miljöproblemen är omfattande. Försurningen är fortfarande det största

nationella miljöproblemet tillsammans med övergödning av sjöar och

vattendrag. Klimatfrågorna är det största globala miljöproblemet. Frågan

om biologisk mångfald och om varornas miljöpåverkan uppmärksammas

nu också allt mer. I och med nya internationella miljöavtal bl.a. i

samband med Rio-konferensen och medlemsskapet i EU har vi nu stora

möjligheter att på bred front bekämpa miljöproblemen, både i Sverige

och internationellt. Teknik för att reducera negativ miljöpåverkan finns

redan eller kan utvecklas och hos många människor finns idag kunskap,

medvetenhet och engagemang. Det är en böijan till de förändrade

livsstilar som är nödvändiga för en hållbar utveckling.

Visionen är att Sverige och Europa i böijan av nästa sekel är

föregångare för det nya uppdraget - ett ekologiskt hållbart samhälle.

Industrisamhället uppstod i Europa runt Nordsjöns och Östersjöns

stränder. Den nya utmaningen är att bygga det ekologiskt hållbara

samhället - i Sverige, i Europa och resten av världen i solidaritet med

utvecklingsländerna.

För att lyckas måste vi fortsätta att delta i det internationella arbetet

och samarbeta med andra länder för att skydda den svenska miljön. Men

vi har också ett ansvar for miljön i andra länder. EU-medlemskapet bör

utnyttjas för att driva på miljöpolitiken. Regeringen har därför lagt fram

en strategi för en aktiv miljöpolitik i EU. Förslaget remissbehandlas för

närvarande och därefter avser regeringen att lämna en skrivelse till

riksdagen om miljöarbetet i EU. Den internationella solidariteten är en

viktig del av miljöpolitiken. En bättre miljö i det forna Sovjetunionen och

andra delar av Östeuropa är ett prioriterat område. Sverige skall delta

aktivt i miljö- och utvecklingsarbetet efter Rio-konferensen för bättre

livsvillkor och bättre miljö också i u-ländema.

Även det lokala och regionala miljöarbetet är viktigt. Verkligheten

förändras genom konkret arbete i bostadsområden och på arbetsplatser.

Enskilda människor, folkrörelser, kommuner, landsting och länsstyrelser Skr. 1994/95:120

har viktiga roller. Regeringen kommer att stödja detta arbete och vara

lyhörd för förslag som kan stärka lokala initiativ. Det fortsatta arbetet

med lokala Agenda 21 har hög prioritet. Genom samverkan i den fysiska

planeringen kan våra städer och tätorter utvecklas i hållbar riktning.

Den nationella miljöpolitiken bör utgå från att värna den svenska

naturen och ställa om det moderna industrisamhället i riktning mot en

hållbar utveckling. Miljöhänsyn måste också integreras inom samhällets

olika sektorer och verksamhetsgrenar.

Det behövs en sammanhållen politik för att skydda naturen och bevara

den biologiska mångfalden. De areella näringarna, dvs. jord- och

skogsbruket, fisket och rennäringen måste i högre grad präglas av

miljöhänsyn och aktivt förvalta den rikedom som den biologiska

mångfalden utgör. Miljömålen bör därför ha samma vikt som ekonomiska

och produktionsinriktade mål. Landskapsvården får kraftigt ökat stöd som

ett resultat av medlemskapet i EU. Fjällen och skärgårdsområdena tillhör

våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare skydd mot olika

slags störningar. Formerna för att ta tillvara och utveckla grönområden

i städer och tätorter behöver också förstärkas.

Miljöskydd och ekonomisk utveckling hör ihop. Miljöanpassade varor

och en industriproduktion med låga utsläpp blir viktiga framtida

konkurrensmedel. Förutsättningar för "gröna marknader" bör skapas.

Miljömärkning av varor och miljörevision inom industrin är två exempel

på frivilliga styrmedel där staten anger ramarna. Vidare bör miljöpoli-

tiken och arbetet för ökad sysselsättning förstärka varandra. Det kan ske

både genom miljöinvesteringar som ger "gröna jobb" och genom en aktiv

miljöpolitik som kan vara ett konkurrensmedel för näringslivet.

Regeringen har lagt fram förslag om att satsa 400 miljoner kronor för att

stödja miljöinvesteringar som skall ge nya arbetstillfällen.

Ekonomiska styrmedel och gröna nationalräkenskaper bör fortsätta att

utvecklas. Sverige var först i världen med en omfettande satsning på

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och arbetet drivs vidare.

Regeringen har redovisat flera förslag om förstärkta ekonomiska

styrmedel. Kretsloppsarbetet drivs också vidare med kraft och en

sammanhållen strategi tas fram. Frågorna om miljö och handel förtjänar

särskild uppmärksamhet.

En aktiv miljöpolitik förutsätter att miljöansvar integreras i olika

sektorer i samhället inom ramen för en helhetssyn på miljöproblemen.

Omställningen av trafik- och energisystemen är nödvändig för miljön och

också en del av moderniseringen av samhället. Regeringen kommer också

att fortlöpande redovisa miljöarbetet inom de olika departementens

verksamhetsområden. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av

viktigare förslag från regeringen och myndigheterna. Ett system

motsvarande miljörevision bör inforas för den statliga verksamheten.

Miljövårdsberedningen kommer att få en särskild roll för att i samråd

med berörda departement och aktörer föreslå hur miljöarbetet i olika

sektorer kan stärkas.

Samtidigt krävs det en analys av olika handlingsalternativ och att 5

åtgärder inom olika sektorer samordnas. En markanvändningspolitik för

en långsiktig hållbar utveckling bör utarbetas. Skr. 1994/95:120

Denna redovisning till riksdagen är en inbjudan till en dialog om det

framtida miljöarbetet. I stora delar av miljöpolitiken finns en bred

samsyn mellan de politiska partierna. Folkrörelser, som

miljöorganisationerna, spelar en viktig roll i detta arbete. Näringslivets

engagemang är nödvändigt för en bättre miljö och kan samtidigt skapa

nya marknadsmöjligheter. Fackföreningsrörelsen gör mycket stora

insatser i kampen för en god arbetsmiljö och strävan efter att få bort

skadliga ämnen i arbetsmiljön är nära kopplat till skyddet av den yttre

miljön. Arbetsmiljöaspekter behöver också läggas på ett stort antal frågor

som ingår i kretsloppsarbetet.Det lokala arbetet i kommuner och ideella

organisationer har en avgörande betydelse.

Inriktningen av arbetet redovisas närmare i följande avsnitt. Där

redovisas bl.a. mål for miljöarbetet, miljöarbetet inom olika

samhällssektorer och arbetet med effektiva styrmedel.

1.2 Hur uppfylls miljömålen?

Miljöpolitikens inriktning har sin grund i visionen om en hållbar

samhällsutveckling och de därmed sammanhängande övergripande

miljömålen om att skydda människors hälsa, bevara den biologiska

mångfalden, främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser

samt att skydda natur- och kulturlandskap. Grundläggande för

miljöarbetet är också de allmänna miljöprincipema såsom

försiktighetsprincipen, substitutionsprincipen och principen om att

förorenaren bör vara den som betalar för att åtgärda de miljöskador han

förorsakar.

Sverige har under många år bedrivit ett aktivt miljöarbete såväl

nationellt som internationellt och har kommit långt i riktning mot att

uppfylla dessa mål. Behovet av fortsatta åtgärder för att förbättra miljön

är trots det mycket omfattande och det gäller också att förebygga och

förhindra nya miljöstörningar. I Del II beskrivs tillståndet i miljön, hur

det utvecklats under senare år och i vilken utsträckning ett urval av de

viktigaste mål och inriktningar som riksdagen har ställt upp inom

miljöområdet har kunnat uppfyllas hittills.

Möjligheten att i fortsättningen uppfylla dessa mål kan, med

utgångspunkt i en redovisning från Statens naturvårdsverk, sammanfattas

på följande sätt

Klimatrelaterade mål

- Koldioxidutsläppen kommer att öka efter år 2000 varför målet att

utsläppen bör minska efter sekelskiftet inte kommer att kunna infrias

utan ytterligare åtgärder.

Transportsektorn och energisektorn är de samhällssektorer som bidrar

mest till koldioxidutsläppen. Ytterligare åtgärder behöver därför vidtas

såväl vad gäller transportsystemets struktur samt för att få fram nya

fordon och drivmedel som ger låga utsläpp. Inom energiproduktionen Skr. 1994/95:120

bör det ske en ökad övergång till icke fossila bränslen och energin bör

utnyttjas effektivare.

- Den svenska användningen av CFC bör i huvudsak vara avvecklad till

utgången av år 1994. Målet får anses vara uppnått vid nyproduktion.

Försumingsrelaterade mål (NO X berör också övergödning)

- Målet att minska svavelutsläppen med 80% till år 2000 från 1980 års

nivå är redan uppnått.

- En 30 procentig minskning av kväveoxidutsläppen mellan år 1980 och

år 1995 kommer inte att uppnås. Transporter och arbetsmaskiner svarar

för mer än tre fjärdedelar av kväveoxidutsläppen. Vägtrafikens bidrag

har minskat på grund av att andelen personbilar med katalysatorer

ökar. Åtgärder bör därför även vidtas mot utsläpp från annan trafik

inklusive sjöfarten och flyget samt från arbetsmaskiner. Ökat

trafikarbete försvårar också möjligheten att uppnå målet. Även inom

energi- och industrisektorn bör arbetet med utsläppsbegränsningen

fortgå.

Mål relaterade till hälsorisker och kulturvård i tätorter

- Riktvärdena för år 2000 angående utsläpp av svaveldioxid, sot och

koloxid i tätorterna klaras redan idag medan riktvärdet för kväveoxider

uppnås i mindre tätorter men ej i storstadsområden. Åtgärderna för att

minska kväveoxidutsläppen i tätorter är i huvudsak de samma som

redovisats allmänt för kväveutsläppen.

Mål relaterade till övergödning (se även NO X mål)

- Målen om att halvera utsläppen av fosfor och kväve till vatten kommer

att nås för fosfor men inte för kväve. För att nå kvävemålet behöver

åtgärder vidtas for att minska läckaget av kväve från jordbruk och

skogsbruk. Likaså bör det ske en fortsatt utbyggnad av kvävereduktion

vid kommunala reningsverk.

Mål relaterade till hälsorisker och naturvård

- Målet om att utsläppen av flyktiga organiska ämnen, VOC, bör minska

med 50 % till år 2000 räknat från 1988 års nivå nås inte fullt ut. Inom

transportsektorn bör åtgärder vidtas såväl vad gäller transportsystemets

struktur samt för att få fram nya fordon och drivmedel som ger låga

utsläpp. Vad gäller småskalig vedeldning bör användningen av

miljögodkända pannor uppmuntras. Inom industrisektorn bör arbetet

fortsätta med att begränsa användningen av organiska lösningsmedel.

- Mål om att halvera användningen av bekämpningsmedel till år 1996

säkrat i aktiv substans kommer troligen att uppnås.

- Vissa mål angående utsläpp av metaller kommer att nås med undantag 7

för nickel och kadmium. Nickelutsläppen kan minskas genom åtgärder

vid förbränning av olja. Kadmiumutsläppen kan minskas genom att Skr. 1994/95:120

begränsa läckagen frän gruvavfall och genom ökad insamling av

kadmiumhaltiga batterier.

- Det återstår omfattande insatser för att målet om att bevara

representativa områden av olika naturtyper skall kunna säkerställas.

Det finns således mycket kvar att göra. Regeringen kommer därför att

ägna särskild uppmärksamhet åt att minska kväveutsläppen och åt att

säkerställa den biologiska mångfalden. Att begränsa koldioxidutsläppen

kräver också stora insatser.

Mijjöhänsyn inom olika samhällssektorer

En närmare redovisning av åtgärder som behöver vidtas inom vissa

samhällssektorer görs i avsnitt 4 och 5.

2 Sverige och det internationella miljöarbetet

Skr. 1994/95:120

Regeringens bedömning: Miljöpolitiken får en allt tydligare

internationell dimension. Arbetet måste bedrivas på olika nivåer:

närområdet, inkl. Norden, Europa och den globala nivån. Det är

angeläget att agera långsiktigt, ofta i flera internationella fora

samtidigt och tillsammans med likasinnade i de frågor Sverige

prioriterar. Sverige bör driva på det miljöpolitiska arbetet inom

Europeiska Unionen. En svensk nationalkommitté kommer att

tillsättas för uppföljning av Rio-konferensen och för arbetet inför

FN:s extra generalförsamling år 1997.

Miljöpolitiken har fått en allt tydligare internationell dimension. Många

föroreningar känner inga gränser och miljöpolitiska åtgärder får i ökad

utsträckning handelspolitiska effekter. På det globala planet har

Brundtlandrapporten och Rio-konferensen understrukit nödvändigheten

av att behandla miljö och utveckling tillsammans.

Vårt internationella agerande i miljöpolitiken måste bedrivas på flera

olika nivåer: det omedelbara närområdet, Europa och den globala nivån.

Politiken måste vara konsekvent men samtidigt anpassad till behoven på

de olika nivåerna. Basen för vårt internationella agerande är de svenska

miljöproblemen, de globala miljöhoten samt en internationell solidaritet

med länder i främst Central- och Östeuropa samt i u-ländema. Samtidigt

är ambitioner beträffande miljö och fysisk planering viktiga inslag i vår

internationella profil. Det gäller naturligtvis inom EU, men också i hög

grad på det globala planet.

Miljöfrågor behandlas numera, förutom i traditionella miljöfora även

i ökad utsträckning i ekonomisk-politiska organisationer som

GATT/WTO, OECD, Världsbanken etc.

För att nå framgång i det internationella samarbetet fordras att man i

en fråga agerar både långsiktigt och målmedvetet. Ofta behöver man

driva samma fråga i flera fora samtidigt. Detta fordrar en kraftsamling

till de mest angelägna frågorna. En klar svensk prioritering krävs och

internationell samordning med likasinnade länder är ofta en förutsättning

för framgångsrikt internationellt samarbete. Det är också angeläget med

ett nära samråd med bl.a. de ideella miljöorganisationerna även i det

internationella arbetet.

2.1 Det globala miljöarbetet - uppföljningen av Rio-

konferensen

Globala miljöhot har i allt större utsträckning präglat det internationella

samarbetet. Ozonlagrets uttunning, klimatfrågan, förlusten av biologisk

mångfald, avskogning, landförstöring i torrområden, vattenresurserna,

oceanerna och fisket, mycket av detta i perspektivet av den långsiktiga

försörjningssäkerheten - allt har understrukit nödvändigheten av globalt

samarbete. Rio-konferensen ledde också till en intensifiering av insatser

som var både normativa och biståndsinriktade, dels centralt inom FN-

systemet och de internationella finansieringsinstitutionerna, dels inom

ramen för de nya internationella konventioner som tillkom i anslutning

till Rio-konferensen: klimatkonventionen, konventionen om biologisk

mångfald samt senare konventionen mot ökenspridning.

Sambanden mellan miljö- och handelspolitik tilldrar sig allt mer

intresse i olika internationella fora. Sverige har varit ett av de ledande

länderna i det arbete om dessa frågor som förekommer bl.a. i GATT,

OECD, UNEP och UNCTAD. Eftersom en övervägande del av

handelspolitiken omfettas av s.k. gemenskapskompetens kommer Sverige

som EU-medlem i fortsättningen att satsa betydande resurser på att vara

med och utforma inriktningen av EU:s politik i dessa frågor i syfte att

göra miljö- och handelspolitiken ömsesidigt stödjande. Viktiga frågor

som Sverige driver for närvarande är förhållandet mellan GATT och

internationella miljökonventioner samt att miljökonsekvensbeskrivningar

bör göras innan nya handelsavtal beslutas.

Sverige spelar en aktiv och drivande roll i förberedelsearbetet inför

1996 års FN-konferens om bebyggelsefrågor.

Förberedelserna för 1997 års extra generalförsamling i FN om

uppföljningen av Rio-konferensen har påböljats. Vid detta möte blir det

tillfälle att bedöma hur arbetet med att genomföra Agenda 21, såväl

nationellt som internationellt, fortskrider. Det fortsatta arbetet fordrar en

fest nationell förankring. Därför avser regeringen att under våren år 1995

upprätta en svensk nationalkommitté med deltagande från en bred krets

av det svenska samhället för att följa upp det internationella arbetet efter

Rio-konferensen och förbereda 1997 års extra generalförsamling.

2.2 EU-arbetet

Sveriges inträde i EU skapar nya förutsättningar för den svenska

miljöpolitiken. Sverige kommer som EU-medlem att vara med och från

insidan påverka unionens miljöpolitik.

Miljö- och naturresursdepartementet har i rapporten (Ds 1994:126), Det

svenska miljöarbetet i EU utarbetat ett förslag till svensk EU-strategi på

miljöområdet. I förslaget prioriteras sådana frågor som försurning och

klimat, kemikalier, kretslopp och internationellt samarbete. Förslaget är

remitterat och regeringen avser återkomma till riksdagen i böijan av år

Skr. 1994/95:120

10

1995 med en miljöpolitisk EU-strategi. Skr. 1994/95:120

I det svenska EU-arbetet är det viktigt att göra noggranna

prioriteringar, att samla sig till de mest angelägna miljöfrågorna. Största

möjliga öppenhet i EU-arbetet eftersträvas också.

Vidare spelar EU en stor roll vad gäller ställningstaganden i andra

internationella fora. Sverige bör bl.a. vara aktivt inom EU när det gäller

samarbete med länderna i Central- och Östeuropa, agerandet i

miljökonventioner och vid internationella miljökonferenser.

2.3 Fortsatt nordiskt samarbete

Det nordiska miljösamarbetet inom ramen för Nordiska ministerrådet har

under de senaste åren genomgått en rad förändringar, som bl.a. syftat till

internationellt genomslag för den nordiska miljöpolitiken.

Med anledning av utgången av de finska, svenska och norska

folkomröstningarna om medlemskap i EU ställs nya krav på det nordiska

samarbetet. Det nordiska miljösamarbetet bör ånyo prövas och nya

flexibla samarbetsformer bör sökas för att i största utsträckning tillvarata

nordiska miljöintressen både inom EU och i ett vidare internationellt

sammanhang, på ett sätt som tillgodoser intressena hos samtliga nordiska

länder. Verksamheten bör i ökad utsträckning inriktas på att effektivisera

och stärka de nordiska ländernas insatser mot miljöproblem i närområdet,

inkl. Östersjöområdet och Barentsregionen.

2.4 Hållbar utveckling i Östeuropa

I det bilaterala samarbetet om kunskapsuppbyggnad bör länderna i

Sveriges närområde prioriteras, dvs. i första hand Estland, Lettland,

Litauen, nordvästra Ryssland och Polen. Det är i dessa länder både

miljöeffekterna och själva etableringen av samarbetet bedöms bäst kunna

gagna såväl mottagarländernas som svenska intressen. Det bilaterala

stödet bör vara inriktat på att förstärka och komplettera regionalt och

internationellt arbete, i första hand åtgärdsprogrammet för Östersjön samt

det multilaterala programmet på kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet.

Till detta kommer de insatser som genomförs i Östeuropa, främst

Baltikum för att kostnadseffektivt minska utsläppen av koldioxid.

Åtgärderna innebär även lokala miljöförbättringar i form av minskade

kväve- och svavelutsläpp.

Sverige kommer att aktivt delta i arbetet med EU:s östeuropapolitik,

inte minst inom ramen för EU:s stödprogram PHARE (Programme of

Assistance for Economic Restructuring in the countries of Central and

Eastem Europé) och TACIS (Technical Assistance Programme to the

Former Republic of the Soviet Union) programmen. Sverige har en viktig

roll att spela vad gäller att öka EU:s stöd till Nordens närområde och att

de baltiska länderna knyts närmare EU:s miljöarbete.

11

Vid ministermötet i Tallinn i december år 1994 avslutades Skr. 1994/95:120

Östersjövisionens första etapp. Då lättades beslut om att bilda Committee

om Spatial Development in the Baltic Sea Region. Arbetet med

Östersjö visionen skall bedrivas i nära samarbete med EU:s projekt

European Spatial Development Perspective, ESDP.

Sverige kommer att delta aktivt i förberedelserna inför 1996 års ECE-

konferens om transporter och miljö.

2.5 Östersjöarbetet

För Östersjön finns ett internationellt överenskommet mål om att

återställa Östersjöns ekologiska balans. Östersjön belastas i dag av för

höga halter av framför allt närsalter, tungmetaller som bly, kadmium och

kvicksilver och vissa andra miljöfarliga ämnen.

För att påskynda Östersjöns rening finns sedan år 1992 det

gemensamma åtgärdsprogrammet för Östersjön som är grundat på

gemensamma prioriteringar av länderna i regionen av hur Östersjöns

ekologiska balans bör återställas. Programmet omfattar insatser för

kunskapsöverföring och investeringar i VA-sektom, jordbruksområdet

och industrin. Det svenska stödet t.o.m. budgetåret 1994/95 uppgår till

400 miljoner kronor.

Länderna i Östeuropa behöver även i fortsättningen stöd dels finansiellt

dels i form av kunskapsöverföring. Bland andra BITS, Naturvårdsverket

och NUTEK disponerar medel för detta ändamål. En viktig komponent

i detta arbete utgörs av kommunernas vänortssamarbete. Sverige kan

därmed bidra till att miljöinvesteringar, t.ex. inom avloppsreningsverk,

genomförs som inte annars vore möjliga för landet att göra inom

överskådlig tid. Sverige bör i detta sammanhang verka för en samordning

med övriga givarländer och med de internationella finansiella

institutionerna.

2.6 Vissa miljökonventioner

Klimatkon ventionen

Det första partsmötet med klimatkonventionen äger rum i Berlin den 28

mars - 7 april år 1995. Vid mötet kommer man bl.a. att behandla frågan

om åtagandena för industriländerna är tillräckliga och hur fortsatta

förhandlingar skall bedrivas. Sverige bör verka för att ett protokoll tas

fram som omfattar bindande åtaganden för så många stater som möjligt

och som omfattar alla växthusgaser. För industriländernas del bör

utsläppen av koldioxid minska efter sekelskiftet. För övriga länder bör

målsättningen vara att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser

begränsas. Förhandlingarna bör vara slutförda vid det tredje Partsmötet,

dvs. år 1997.

12

Biologisk mångfald

En konvention om biologisk mångfald undertecknades vid FN:s konferens

om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Konventionens syfte

är att bevara den biologiska mångfalden och att åstadkomma ett hållbart

nyttjande av de biologiska resurserna samt rättvis fördelning av de vinster

som uppstår vid utnyttjande av genetiska resurser. Sverige ratificerade

konventionen i december år 1993. Konventionens första partskonferens

har nyligen hållits. Sverige kommer att verka för att stärka

partskonferensens roll som aktiv deltagare i en dialog med de

samhällssektorer som påverkar och förvaltar den biologiska mångfalden.

Vid nästa partsmöte fokuseras arbetet bl.a. på den biologiska mångfalden

i de marina och kustnära områdenas ekosystem. Resultatet av det arbetet

bör påverka markanvändningen i kustområdena och naturresurs-

användningen i bl.a. fiskesektom. Sverige ska vara pådrivande i arbetet

att utveckla konventionen som katalysator för sektorernas miljöarbete.

Kväveprotokoll

Inom Genevekonventionen för långväga gränsöverskridande

luftföroreningar bör senast år 1997 ett nytt avtal ha förhandlats fram om

ytterligare begränsningar av kväveoxidutsläpp m.m. Sverige kommer att

verka för att få till stånd en överenskommelse som täcker flera

föroreningar och flera miljöeffekter och där åtgärderna fördelas på ett

sätt som ger bästa möjliga miljöeffekt till minsta möjliga kostnad.

Begreppet kritisk belastning vidareutvecklas för kväve och bör tillämpas

som en av utgångspunkterna i förhandlingen om ett nytt kväveprotokoll.

Nordsjön

Under året kommer förberedelsearbetet med den fjärde

Nordsjökonferensen att intensifieras. Denna ministerkonferens skall hållas

i Danmark i juni år 1995. Vid den tredje Nordsjökonferensen åtog sig

alla länder runt Nordsjön att minska utsläppen av närsalter med

storleksordningen 50%. Nu visar det sig att inget land kommer att

uppfylla detta mål. Sverige ligger dock närmast med 40% minskning av

kväveutsläppen och 50% minskning av fosforutsläppen.

Inför förberedelsearbetet kommer Sverige att fortsätta driva frågan om

reduktion av utsläpp av kväve och andra skadliga ämnen. Andra

väsentliga frågor är att värna om den biologisk mångfalden och att

minska utsläppen från sjöfart.

Den framtida utformningen av Nordsjöarbetet kommer att aktualiseras

i samband med konferensen. Det är av vikt att ett framtida arbete inriktas

mot ett effektivt miljöskyddsarbete.

Ministerkonferensen har aktualiserat en diskussion om hur det framtida

Nordsjöarbetet skall bedrivas. Från svensk utgångspunkt bör det

regionala miljöarbetet i våra närliggande havsområden prioriteras och

därför är det angeläget att ett framtida Nordsjöarbete ges såväl politisk

tyngd som goda förutsättningar att bedrivas effektivt.

Skr. 1994/95:120

13

tyngd som goda förutsättningar att bedrivas effektivt. Skr. 1994/95:120

I dagsläget är Nordsjöarbetet en del av det arbete som bedrivs inom

Oslo- och Pariskonventionema (OSPARCOM), som förutom Nordsjön

även omfattar Nordostatlanten. Då flertalet av OSPARCOM:s

medlemsländer även kommer att vara EU-medlemmar är det sannolikt att

konventionsarbetet förändras och blir alltmer beroende av utvecklingen

inom EU.

Kärnavfall

Inom ramen för IAEA:s verksamhet bör Sverige medverka till att ta fram

grundläggande säkerhetskriterier s.k. safety fundamentals för kärnavfall.

Dessa kommer sedan att utgöra grunden for en planerad internationell

konvention om kärnavfall. Sverige bör inrikta arbetet mot att en

internationell konvention skall kunna föreligga under mandatperioden.

14

3 Det lokala och regionala miljöarbetet

Regeringens bedömning: Det lokala miljöarbetet utgör grunden för

en hållbar utveckling. För Sveriges del är kommunernas arbete med

lokala Agenda 21 av central betydelse. Kommuninvånare, intresseor-

ganisationer, företag samt övriga lokala aktörer behöver engageras

i arbetet och bidra med sina kunskaper. Länsstyrelsernas ansvar att

vara pådrivande och samordnande i miljöarbetet bör utvecklas

ytterligare.

Samhällsplaneringen på alla nivåer bör utvecklas mot ett

sektorsövergripande och strategiskt synsätt for att främja en hållbar

utveckling av hela landet. Miljöproblem bör förebyggas bl. a.genom

arbete med ett miljöanpassat transportsystem och samordnade

insatser i fråga om markanvändning och byggande.

3.1 Agenda 21 -arbete

Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro antogs

Agenda 21, ett program för hållbar utveckling. Omkring 200 svenska

kommuner har tagit ett formellt beslut att följa FN:s rekommendation att

ta fram en lokal långsiktig handlingsplan, en lokal Agenda 21, som skall

vara klar 1996. Målet är att i dialog med kommuninvånarna skapa en

miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.

Lokal kunskap och idérikedom används för att finna metoder för att nå

de uppsatta målen. Enskilda människor, intresseorganisationer,

folkrörelser och företag deltar aktivt i arbetet med och utbildning om

lokala Agenda 21.

Många kommuner har anställt en projektledare för Agenda 21-arbetet.

Vidare utbildas kommunens tjänstemän och politiker för att på bästa sätt

kunna integrera miljöfrågorna i det ordinarie arbetet. Projekt pågår kring

bl.a. kompostering, våtmarksrening, lokal produktion av ekologiska

livsmedel, miljöanpassad offentlig upphandling m.m. Även bevarande

och vård av närområden pågår i många kommuner. Många skolor

genomför miljötemadagar och kommunerna håller konferenser och

seminarier om lokal Agenda 21 och hållbar utveckling.

Miljövårdsberedningen har fått regeringens uppdrag att utveckla

uppföljningen av Rio-besluten och Naturvårdsverket och länsstyrelserna

skall stimulera arbetet med Agenda 21 i kommunerna. En rapport, Lokal

Agenda 21 - en vägledning (SOU 1994:128), har tagits fram av

miljövårdsberedningen.

\bd bör göms ?

Det är viktigt att det redan påbörjade arbetet med Agenda 21 fortsätter

Skr. 1994/95:120

15

och att erfarenheterna sprids. En integrerad syn på miljö, samhälle och Skr. 1994/95:120

ekonomi är nödvändig liksom samarbete mellan kommunala förvaltningar

och lokala aktörer. Avsikten är att arbetet skall utmynna i en

handlingsplan med målsättningar som anger utvecklingsriktningen för

kommunen.

Jämställdhetsfrågoma bör belysas kontinuerligt och finnas med i alla

skeden av arbetsprocessen. En integrering av mäns och kvinnors skilda

erfarenheter kan leda till högre kvalitet i Agenda 21 arbetet.

Kommunerna bör även känna ansvar for att de nationella miljömålen

uppnås och lägga fast strategier för hur detta skall göras. Viktiga

områden for kommunernas miljöarbete kan vara markanvändning och

transporter, energieffektivisering, naturvård, jordbruk, konsumtion och

avfall, miljöanpassad näringslivsutveckling och miljöutbildning.

Arbetsmetoder som bör utvecklas och spridas

Varje kommun måste finna de arbetsmetoder och lösningar som passar

just den egna kommunen. Projekt som har genomförts på andra håll bl.a.

inom näringslivet kan tjäna som goda exempel. Några arbetsmetoder som

har visat sig vara framgångsrika i Agenda 21-arbetet presenteras nedan.

Samhällsplanering kan i större utsträckning användas som verktyg för

miljöanpassning och en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik i

kommunen. Det kan bl.a. innebära planering för minskade

transportbehov, bättre förutsättningar för att bevara och återskapa

värdefulla miljöer för biologisk mångfald samt skapa möjligheter för

närskalig produktion. Många kommuner integererar hållbar utveckling i

arbetet med revideringen av översiktsplanen. Centrala myndigheter måste

vara lyhörda och i möjligaste mån undanröja de hinder som kan försvåra

kommunernas arbete.

Kommunen kan uppmuntra miljöprofilering av näringslivet i syfte att

skapa långsiktigt hållbara arbetstillfällen. Miljöanpassningen av samhället

ökar efterfrågan på energi- och materialeffektiva produkter, varor och

material som kan återanvändas och återvinnas. Samarbete mellan

kommunen, näringslivet och högskola/universitet gynnar

kunskapsutveckling kring miljöanpassade lösningar.

Arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning och bidrag kan inriktas på

miljörelaterade arbeten. I exempelvis Södertälje kommun finns Södertälje

FöretagarCenter, ett projekt med syfte att stötta och stimulera

miljöteknikföretag. Företagen får hjälp med försäljning både i Sverige

och utomlands.

Lokala marknader minskar behovet av transporter och gynnar lokal

cirkulation av näringsämnen. Det kan också ha positiva effekter på

sysselsättningen. Flera kommuner prövar nya VA-system med bl.a.

våtmarksrening som är en kostnadseffektiv teknik för kväverening.

Kommunen kan även uppmuntra utvecklingen av lokala marknader för

återvunnet material, ekologiska livsmedel, biobränslen m.m. I Sunne

kommun pågår ett projekt kring lokal produktion och konsumtion 16

(PROKO), där man kopplar ekologiska odlare till konsumenter i trakten.

Man vänder sig speciellt till storkök och daghem. Skr. 1994/95:120

Miljöanpassad offentlig upphandling av varor och tjänster är ett viktigt

instrument för att skynda på utvecklingen av nya produkter samt fasa ut

användningen av miljöskadliga ämnen. Exempelvis ställer Göteborgs

kommun långtgående miljökvalitetskrav vid sin upphandling. Teknik- och

varuupphandling i samarbete med andra kommuner är viktiga verktyg

som kan utvecklas. Kommunen kan vidare underlätta en miljöanpassad

livsstil genom att arbeta aktivt för att ge konsumenter ökade möjligheter

att välja miljöanpassade alternativ. Detta kan till exempel gälla

transporter, energi från fömybara källor och bostäder. Örebro kommun

har i samarbete med byggföretag tagit fram Miljömanualen - råd om hur

miljöfrågorna kan behandlas i byggprocessen. Den kan användas som

styrmedel för att miljöanpassa byggprojekt och vara ett underlag för

miljöklassning av byggnader.

Ekonomiska styrmedel i form av servicetaxor som gynnar

resurssparande och ger incitament för effektivisering används i dag i flera

kommuner. Differentierade avfallstaxor där hämtning var fjortonde dag

ger lägre avgift blir allt vanligare.

Information om goda exempel har visat sig vara en effektiv metod för

att sprida ett aktivt miljöarbete till andra kommuner och organisationer.

Former behöver utvecklas för spridning av information om arbetsmetoder

och framgångsrika projekt.

År 1996 kommer FN:s världskonferens om boende och

bebyggelsefrågor, Habitat n, att äga rum. Konferensen, som har kallats

kommunernas världstoppmöte, kommer bland annat att följa upp Rio-

konferensens beslut om att den lokala nivån utformar sina lokala Agenda

21 och förväntas även bli det forum där det lokala Agenda 21-arbetet i

världens kommuner redovisas. Den svenska förberedelsegruppen, Boplats

96, arbetar för att knyta samman boende och stadsplaneringsfrågoma

med det arbete som pågår i kommunerna för att forma lokala Agenda 21.

Den svenska nationalrapporten som skall utarbetas är tänkt att bygga

vidare på den rapport som har tagits fram av Miljövårdsberedningen och

den skall innehålla erfarenheter från kommunernas arbete med lokal

Agenda 21.

Regionalt miljöarbete

Länsstyrelsen har en nyckelroll i miljöarbetet på regional nivå.

Länsstyrelsen bör föra ut innehållet i den nationella miljöpolitiken i länet,

samordna insatserna inom olika sektorer samt successivt följa upp och

utvärdera resultatet. Även om tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete har

legat vid prövning av mål och ärenden enligt miljö- och

markanvändningslagstiftningen, pågår en omställning mot en mer aktiv

rådgivning och kunskapsförmedling. Länsstyrelsen förutsätts i ökad

utsträckning verka för att nationella mål omsätts till regionala och lokala

förhållanden. Decentraliseringen av miljöarbetet har ökat länsstyrelsens

ansvar för samordning och uppföljning av de kommunala myndigheternas 17

verksamheter.

2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120

Länsstyrelsens ansvar att vara pådrivande och samordnande i Skr. 1994/95:120

miljöarbetet bör utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen bör verka för att de

miljöpolitiska instrumenten - särskilt miljökonsekvensbeskrivningar och

samhällsplanering - utvecklas i det förebyggande miljöarbetet. Dialogen

med statliga och kommunala myndigheter samt med övriga aktörer i länet

behöver förstärkas ytterligare. Kunskaperna från myndighetsutövningen

kan bidra till ett aktivt utvecklingsarbete mot en hållbar utveckling, t.ex.

genom att stimulera affärsidéer med miljöprofil.

Det är angeläget att den strategiska inriktningen i länsstyrelsens

miljöarbete förstärks. Det pågående arbetet med strategier för regionala

miljöanalyser (STRAM), som utformas i dialog med aktörerna inom

länet, kan utgöra ett viktigt stöd för det lokala miljöarbetet. Arbetet med

underlag för ett miljöanpassat transportsystem (RES) kan utgöra grunden

för diskussioner om en långsiktigt hållbar utveckling av tätorter och

landsbygd i länet. Stöd for detta finns bl.a. i rapporten Sverige 2009,

som utarbetats av Boverket, Naturvårdsverket och NUTEK.

Länsstyrelsens samlade miljöarbete kommer även att påverkas av

Europasamarbetet, framför allt genom ett utökat gränsöverskridande

samarbete och behovet av utredningsinsatser som stöd för det nationella

arbetet.

3.2 Samverkan för en hållbar tätortsutveckling

Nästan nio av tio svenskar bor i städer och tätorter, som dock är

förhållandevis små och glesa i ett europeiskt perspektiv. Den byggda

miljön - d.v.s. bebyggelse med bostäder och andra anläggningar, parker

och grönområden, trafikleder, kommunikationsanläggningar samt det

tekniska försöijningssystemet - är grunden för välfärdssamhället och för

människors vardagsliv. Samtidigt är det uppenbart att användningen av

mark- och vattenområden för bebyggelse och anläggningar har påtagliga

effekter för miljön i vid mening.

övergripande mål

Som övergripande mål för samhällsbyggandet inför 2000-talet bör gälla:

Att främja en långsiktigt bärkraftig bebyggelsestruktur

Jämfört med andra europeiska länder utmärks Sverige av en låg

befolkningstäthet, av långa avstånd mellan ett antal små och medelstora

tätorter samt av ett glest kommunikationsnät. Denna bebyggelsestruktur

bör förnyas och kompletteras så att en hushållning med mark- och

vattenområden, kulturmiljöns värden, en ekonomisk utveckling och en

god livsmiljö främjas. Stor vikt bör därvid läggas vid att hitta en balans

mellan den byggda miljön och omgivande landskap.

18

Att skapa en rik och levande vardagsmiljö

Bebyggelsemiljön måste utvecklas med stor hänsyn till dess värden och

kvaliteter, så att både särart och mångfald främjas. Utformningen av

bostadsområden och närmiljöer med tillgång till naturupplevelser,

möjligheter till social samvaro och ett varierat utbud av arbetsplatser,

kultur och service är grundläggande faktorer för en god livsmiljö.

Att anpassa den tekniska infrastrukturen

Utbyggnaden och förnyelsen av den tekniska infrastrukturen - för

kommunikationer, vatten, avlopp etc. - måste ske med hänsyn både till

önskemålen om att skapa en samhällsekonomisk effektiv struktur och att

minimera och förebygga miljökonsekvenserna av ingreppen. På grund av

miljöproblemen i städer och tätorter bör nya tekniska lösningar som

bygger på ett kretsloppstänkande främjas. Särskild tyngdpunkt bör läggas

vid möjligheterna att utnyttja naturområden och omgivande

odlingslandskap.

Åtgärder och styrmedel

Bestämmelserna i lagen(1987:12) om hushållning med naturresurser samt

plan- och bygglagen (1987:10), PBL, ger stöd för långsiktiga och

samlade bedömningar av användningen av marken, vattnet och den

byggda miljön. Lagarna bygger på en långt gående decentralisering av

beslutsfattandet där kommunerna har huvudansvaret. Planerings- och

beslutsformerna behöver emellertid utvecklas för att svara mot de ovan

nämnda övergripande målen samt för att medverka till att lösa de

viktigaste miljöuppgiftema inför 2000-talet:

Förstärkning av den kommunala översiktsplaneringen

Den kommunala översiktsplanen enligt PBL behöver stärkas för att kunna

utgöra ett lokalt instrument för en hållbar utveckling. Det handlar främst

om att bättre belysa miljöförhållanden och miljömål, analysera samband

mellan olika verksamheter, underlag för sektorsövergripande

konsekvensbedömningar samt arbeta för en ökad mellankommunal

samverkan i planeringen.

Utveckling av formerna för samverkan i planeringen

Önskemålen om en långsiktig hållbar bebyggelsestruktur ställer krav på

en ökad samordning mellan planeringen på olika nivåer och inom olika

sektorer. I arbetet med översiktsplanen behövs en bättre dialog både

mellan kommun och stat, men även mellan kommunen och dess

medborgare, intresseorganisationer, företag och företrädare för regionala

myndigheter. Tvärsektoriellt behövs en bättre inbördes samordning av

investeringar dels inom kommunikationssektorn, dels mellan planeringen

av bebyggelsen och planeringen för infrastruktur och tekniska

Skr. 1994/95:120

19

försöijningssystem. En förstärkt översiktsplanering kan i hög grad lägga Skr. 1994/95:120

grunden för en sådan samordning.

Fysisk planering och internationellt samarbete

I likhet med vad som sker inom miljöarbetet i övrigt behöver en allt

större uppmärksamhet ägnas åt det internationella samarbetet i frågor

som rör den byggda miljön. Inriktningen av arbetet kommer i hög grad

att präglas av EU:s insatser på området, åt samverkan med våra

grannländer samt åt samverkan med och kompetensöverföring till

Östeuropa och Östersjöstatema. Inom EU ställs nya krav på

miljökonsekvensbeskrivningar. Vidare läggs ökad tyngd vid att diskutera

olika förändringar utifrån ett övergripande, regionalt och geografiskt

perspektiv, bl.a. i samband med utbyggnaden av infrastruktur och bidrag

ur EU:s strukturfonder.

20

4 Biologisk mångfald och naturskydd

Regeringens bedömning:

Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska

variationen är en förutsättning för varaktigt liv. Aktionsplaner som

syftar till en mer naturvårdsanpassad verksamhet utarbetas nu inom

bl.a. skogsbruket, jordbruket, fisket och rennäringen.

Allemansrätten och strandskyddet är viktiga förutsättningar för

friluftslivet. Landets ljällområden bör värnas mot alltför hårt

nyttjande och slitage.

Den biologiska mångfalden, artrikedomen och den genetiska variationen,

är en förutsättning för varaktigt liv. Genom olika anspråk på mark och

vatten och genom ökad belastning av näringsämnen, försurande och

giftiga ämnen hotas idag många arter och hela ekosystem.

Den svenska strategin för bevarande av biologisk mångfald och hållbart

nyttjande av biologiska resurser innebär att miljömålen bör ges samma

vikt som de ekonomiska och produktionsinriktade målen inom olika

samhällssektorer i syfte att bygga mänsklig verksamhet på ekologisk

grund. Den av riksdagen beslutade strategin omfattar dels en

miljöanpassning av olika samhällsverksamheter, dels skydd av värdefulla

naturområden.

4.1 Ett hållbart skogsbruk

Det svenska skogsbruket genomgår en påtaglig naturvårdsanpassning.

Riksdagens skogspolitiska beslut år 1993 som jämställer ett nytt miljömål

med det sedan länge befintliga uthålliga produktionsmålet har fått en bred

uppslutning inom skogsbruket och skogsindustrin. Omfattande

utbildningsinsatser har gjorts och pågår. De avser skogsvård och ekologi

och riktar sig till både skogsägare och tjänstemän inom företag och

myndigheter. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro

år 1992 har starkt bidragit till denna utveckling men Sverige har både

före och efter konferensen varit pådrivande i dessa frågor. I samband

med vårt nationella arbete inom ramen för konventionen för biologisk

mångfald pågår ett arbete inom skogsvårdsorganisationen med en

aktionsplan för skogsbruket. Aktiva miljöorganisationer, både nationellt

och internationellt, har också i dialog med näringen konstruktivt bidragit

till ett mer naturvårdsanpassat skogsbruk.

Naturvårdens intressen i skogsbruket inklusive bevarandet av en

biologisk mångfald bör i första hand tillgodoses genom att skogsägarna

i sin löpande verksamhet tar grundläggande hänsyn. Det finns dessutom

numera möjlighet för skogsvårdsmyndigheten att föreskriva om skydd för

Skr. 1994/95:120

21

särskilt värdefulla biotoper och att förbjuda arbetsföretag. Skogsdikning Skr. 1994/95:120

har förbjudits helt i stora delar av landet. På skogsmarksimpediment är

det inte längre tillåtet att kalawerka. De flesta stora skogsbolagen prövar

för närvarande landskapsövergripande planeringssystem för sina åtgärder

i syfte att säkra, sprida och öka förekomsten av livskraftiga, för Sverige

naturliga växt- och djurpopulationer. Hur motsvarande inriktning av

verksamheten bör kunna åstadkommas inom det starkt uppdelade

skogsinnehavet i enskild ägo undersöks for närvarande.

Utöver dessa åtgärder måste vi i likhet med andra länder avsätta större

reservatområden som är helt skyddade. Det sker genom förordnanden

som naturreservat och nationalparker. Hur stort behovet av sådana är

beror av utfallet av den nya skogspolitiken. Skogsstyrelsen och

Naturvårdsverket har i uppgift att följa upp denna fråga. Enligt det

skogspolitiska beslutet år 1993 kan det inte uteslutas att storleksordningen

5 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen kan

vara ett riktvärde för reservatsbildningen. Naturvårdsverket har i

aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle, Miljö 93, angett att ca

5 % av den produktiva skogsarealen nedanför det fjällnära området bör

vara helt undantagen från skogsbruk.

För finansiering av statens kostnader för avsättning av naturreservat

finns det för innevarande budgetår anvisat 190 miljoner kronor. Anslaget

höjdes med 55 miljoner kronor i samband med 1993 års skogspolitiska

beslut för att möjliggöra ökade avsättningar av skogsreservat. Regeringen

har för avsikt att analysera möjligheten att införa en naturvårdsavgift eler

skatt som skulle kunna bidra till att finansiera inköp av mark och övriga

naturvårdsåtgärder inom skogsbruket. Skogsföretagens konkurrenskraft

skall därvid beaktas.

I samband med att Miljöbalkutredningen (M1993:04), (tidigare Miljö-

organisationsutredningen) skall utveckla det tidigare förslaget om en

miljöbalk har den även fått i uppdrag att överväga om skogsvårdslagen

bör infogas i balken eller på annat sätt samordnas med balken.

Övervägandena kan ta sin utgångspunkt i Miljöskyddskommitténs

betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27)och remissyttrandena över detta.

4.2 Ett hållbart jordbruk

I prop. 1993/94:30 (bet. 1993/94: JoU 9, rskr. 1993/94:87) anges att

"jordbruket skall bedrivas så att det bidrar till att bevara värdefulla delar

av flora och fauna i odlingslandskapet." Det skall ske bl.a. genom att

långsiktigt behålla de naturtyper som har en rik och varierad flora.

Denna inriktning av arbetet bör ses mot bakgrund av att de ekologiska

systemen står i ständig förändring av naturliga såväl som antropogena

orsaker. Ett statiskt tillstånd eftersträvas inte, annat än där det erfordras

för bevarandet av specifika biotoper och arter. Arbetet bör inriktas på

naturtyper, så att förutsättningarna för arters överlevnad inte äventyras

av människans verksamheter.

Jordbrukslandskapet är till stor del ett av människan format landskap,

som för sitt fortbestånd är beroende av att hävden upprättshålls. Motivet

till att bevara den biologiska mångfalden i odlingslandskapet är att stor

variation av naturtyper, arter och gener ger långsiktiga förutsättningar för

att behålla ett produktivt jordbrukslandskap. Det traditionella

odlingslandskapet är också en viktig del av vårt kulturarv.

Ett i alla avseenden mer miljöanpassat svenskt jordbruk kan utvecklas

till ett viktigt konkurrensmedel för svenska jordbruksföretag på den

gemensamma europeiska marknaden. I regeringens proposition Vissa

livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop. 1994/95:75)

anförs att en satsning på ekologisk odling och på utveckling av nya

kvalitetsprodukter med miljöanpassade odlingsmetoder snarare än

bulkproduktion kommer att bli viktigt i framtiden. Regeringen avser att

tillsammans med näringen ta initiativ till att utveckla en särskild strategi

för produktutveckling och marknadsföring av ett svenskt miljöanpassat

jordbruk.

Utveckling inom jordbruket mot allt större arealer av monokulturer

innebär att återstående områden med hög biologisk och landskapsmässig

variation och kulturlämningar måste bevaras. I biologiskt utarmade

områden måste återställningsåtgärder vidtas.

Vidare bör miljöanpassningen inom jordbruket vad gäller användningen

av externa insatsmedel, såsom handelsgödsel och bekämpningsmedel,

intensifieras, bl.a. genom att öka andelen ekologiska jordbruksföretag

och genom att fortsätta de halverings- och minskningsprogram som

pågår. Minskningen av bekämpningsmedel behandlas utförligare under

avsnitt 5.2 Kretslopp och kemikalier.

Under de senaste decennierna har den ändrade ägofördelningen och den

ökade intensiteten i brukandet inneburit att växtnäringsförlustema från

jordbruket har ökat kraftigt. Anledningen till detta har främst varit

misshushållningen med stallgödsel och växtföljder som varit dåligt

anpassade till att tillvarata den växtnäring som finns i marken.

Enligt de av riksdagen antagna miljömålen skall kväveläckaget halveras

från jordbruket till år 1995, ammoniakutsläppen minskas med 25 % till

år 1995 och den totala förbrukningen av handelsgödselkväve minskas

med 20 % fram till sekelskiftet. Nuvarande prognoser pekar på att

växtnäringsläckaget från jordbruket i det närmaste kommer att halveras,

men inte till år 1995. Ett viktigt led i arbetet med att uppnå dessa

miljömål är den förändring av avgiften på kväve i handelsgödsel som

nyligen beslöts i samband med regeringens proposition om Vissa

livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i EU (prop. 1994/95:75).

Programmet för landskapsvård bygger på ersättning till brukare för

fortsatt och förbättrad hävd av vissa från natur- och kulturmiljösynpunkt

särskilt värdefulla odlingslandskap. Det nuvarande programmet för

landskapsvårdande åtgärder bör revideras och infasas i EU:s program för

miljövänliga jordbruksmetoder och bevarande av landskapet. Programmet

kommer samtidigt att utökas kraftigt for att täcka in kvarvarande arealer

av särskilt skyddsvärda odlingslandskap.

Inom områden där jordbruksutvecklingen utarmat landskapet

miljömässigt och kulturhistoriskt och som kan betraktas som särskilt

känsliga bör insatser göras för att återskapa ett rikare och mer varierat

Skr. 1994/95:120

23

odlingslandskap. Skr. 1994/95:120

Ett detaljprogram bör utarbetas för vilka insatser som skall ges

ersättning från staten.

Riksdagen har antagit målsättningen att 10 % av den odlade arealen

skall vara ekologiskt odlad år 2000. För att skynda på den utvecklingen

kommer inom ramen för EU:s program för miljövänliga

jordbruksmetoder att utgå ett särskilt stöd till jordbrukare som vill ställa

om sitt företag till ekologisk odling.

4.3 Ett hållbart fiske

I riksdagens beslut om Strategi för biologisk mångfald anges att målen

för natur- och miljövården inom fiskets område är att fisk och skaldjur

och deras näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturligt

reproducerande bestånd. Det är också väsentligt att bevara

inomartsvariationen.

Fiskeriverket har fått regeringens uppdrag att utarbeta en aktionsplan

för biologisk mångfald avseende fisket. Planen bör ange åtgärder som

syftar till att bevara den biologiska mångfalden bl.a. genom ett hållbart

nyttjande av fiskresursema. Våren år 1994 beslutade riksdagen vidare om

kompletteringar i fiskelagen som gör det möjligt att föreskriva

miljökonsekvensbeskrivningar för att bedöma inverkan på miljön av

fiskemetoder och utsättande av fiskarter.

Det är väsentligt att inrikta fiskeripolitiska insatser så att varken den

ekologiska balansen, eller fiskerinäringen hotas. De fångstkvoter som

fastställts i internationella förhandlingar har ofta överstigit den nivå som

rekommenderats av Internationella havsforskningsrådet (ICES) och har

dessutom inte efterlevts i tillräcklig grad. Redskapen har ofta inte heller

varit selektiva nog.

4.4 Friluftsliv, allemansrätt och strandskydd

Lämplig mark och natur för friluftsliv bör avsättas, särskilt i närheten av

tätorter och kopplad till tätorternas grönstruktur. Samtidigt är det viktigt

att information sprids om de rättigheter och skyldigheter som är

förknippade med allemansrätten. Vandring, skidåkning, bärplockning och

andra former av friluftsliv påverkar naturen obetydligt i det enskilda

fallet. Den samlade påverkan av många människors vistelse och

aktiviteter kan däremot bli avsevärd och leda till slitageskador i utsatta

områden. En kanali se ring av besöksströmmama blir därför ibland

nödvändig. I vissa fäll utnyttjas allemansrätten av företag inom

rekreations sektorn, vilket har medfört särskilda problem. I de fäll ett

sådant utnyttjande förekommer och skador på naturen sker bör det följas

av ett åtagande av den som utnyttjar naturen att motverka skador.

Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att utarbeta förslag till

24

praktiska lösningar vad gäller det kommersiella utnyttjandet av Skr. 1994/95:120

allemansrätten.

Naturvårdsverket har utarbetat rekommendationer för orient-

eringstävlingar och annat organiserat friluftsliv for att förebygga

konflikter, störningar och markslitage.

Generellt har användningen av motordrivna fordon i naturen ökat,

såsom t.ex. av terrängcyklar, snöskotrar, terrängbilar (månbilar och

motorcyklar. Barmarksköming är generellt förbjuden med vissa undantag

finns. Snöskotrar ger normalt inga markskador eller obetydliga så länge

de inte körs på barmark. Effekterna av köming av snöskoter främst på

våren då snötäcket är tunt liksom användningen av nya "fordon" kräver

särskild uppmärksamhet. En proposition om skoteranvändningen kommer

att föreläggas riksdagen våren 1995.

Sverige är rikt på sjöar, stränder, skärgårdsområden och vattendrag och

den sammanlagda strandsträckan är lång. Önskemålet att få uppföra

fritidshus m.m. i strandnära områden är olika starkt i olika delar av

landet. Regionala skillnader har främst beaktats genom avgränsningar av

strandskyddsområden som beslutats av länsstyrelserna. Även om sålunda

bebyggelsetrycket i stora delar av landet är lågt bör det understrykas att

bevarandet av strandområdena måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Att

ett område nu är av mindre intresse för friluftslivet behöver inte innebära

att så kommer att vara fallet for all framtid.

4.5 Fjällvärlden

Fjälltrakterna, i synnerhet kalfjällen, är särskilt känsliga för slitage.

Känsligheten beror i hög grad på vegetationens låga produktionsförmåga,

vilken i sin tur beror på klimat- och markförhållanden. Om vegetationen

nöts bort och mineraljorden blottläggs förvärras en tramp- eller körskada

genom inverkan av vind och vatten.

Markskador och andra olägenheter på grund av terrängköming bör

begränsas. I många fall t.ex. for snöskoter kan det vara lämpligt att

kanalisera markanvändningen till leder. Även användningen av andra

fordon i naturen bör följas upp, t.ex. användningen av s.k. terrängcyklar

i fjällvärlden. Detta gäller inte minst i närheten av fjällstationer och

hotell och där utnyttjandet av naturen kan vara intensivt. Det ligger i

allas intresse att skador kan undvikas.

Rennäringen har på grund av överbetning och terrängköming, firämst

barmarksköming, negativa effekter på bl.a. vegetationsutvecklingen på

kalfjället. Rennäringen måste anpassa sin verksamhet till naturens

förutsättningar. Inom ramen för dessa förutsättningar måste näringen

också få rationalisera sin verksamhet. Jordbruksverket har bemyndigats

att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid renskötsel.

Fjällen tillhör våra mest skyddsvärda områden och måste få ett starkare

skydd mot olika slags störningar. Miljövårdsberedningen kommer därför

att få i uppdrag att göra en samlad analys av situationen i landets

fjällområden.

5 Det ekologiskt hållbara industrisamhället

Skr. 1994/95:120

Regeringens bedömning: Ett miljöanpassat näringsliv är en

förutsättning för en hållbar utveckling och kan stärka konkurrens-

kraften. Producenterna bör ta ett ökat miljöansvar for varor och

produkter under hela dess livscykel. Kretsloppsarbetet drivs vidare

med kraft. Spridning av skadliga ämnen som medför risk för miljö

och hälsa bör begränsas så långt möjligt. Mängden avfall bör minska

avsevärt jämfört med dagens situation.

Miljöanpassningen av det svenska energisystemet fortsätter, bl.a.

för att minska riskerna för globala klimatförändringar. Strålskydds-

och säkerhetsarbetet inom kämbränslecykeln bedrivs med fortsatt

höga ambitionsmål. Som ny medlem i europeiska unionen bör

Sverige verka för att miljöaspekterna får en stor tyngd i den

framtida europeiska energipolitiken.

Genomförandet av programmet för omprövning av industrins

utsläppsvillkor är av stor betydelse för att så långt möjligt begränsa

industriutsläppen.

Vad beträffar transportsystemets miljöanpassning avser regeringen

att arbeta efter en strategi med tre huvudlinjer, nämligen ett ökat

engagemang inom EU, ett breddat och fördjupat arbete i Sverige

och ett fortsatt internationellt arbete främst inom ramen för ECE:s

och OECD:s verksamheter. En sådan anpassning behövs för att

åstadkomma begränsningar av utsläppen och ett långsiktigt hållbart

transportmönster.

5.1 Miljöanpassat näringsliv

Ökade miljökrav ställs nu av konsumenter och stora inköpare i den

privata och offentliga sektom. Miljöanpassad produktion är på väg att

bli ett viktigt konkurrensmedel. Ett miljöanpassat näringsliv har därför

ökade förutsättningar för tillväxt och export och därmed också för att

generera sysselsättning och välstånd.

Med miljöanpassning menas här inte bara renare produktion, utan att

hänsyn tas till miljön i företaget som helhet, inklusive ansvar för

produktens miljöpåverkan under användning och då den till slut bör

kasseras eller återvinnas. Denna miljöanpassning sker delvis inom

näringslivet som en del av dess normala marknadsanpassning.

Staten har dock en roll i att driva på och underlätta denna process för

att bidra till att skapa ett miljöanpassat näringsliv.

26

Förändringar inom näringslivet

En viktig uppgift för regeringen är att få näringslivet att än mer inse

betydelsen av att vara offensiv inom miljöområdet.

I EU markeras betydelsen av miljöanpassning tydligt i den Vitbok som

utarbetats om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Vidare kan

nämnas att USA:s regering arbetar på att ta firam en handlingsplan för att

göra näringslivet mer miljöanpassat och därmed konkurrenskraftigt inför

framtiden.

Frivillig miljöstyrning och miljörevision i industrin (EMAS, Eco-

Management and Audit Scheme) är en viktig faktor för

förändringsprocessen inom industrin. Regeringen har nyligen lagt en

proposition (prop. 1994/95:101, JoU:09, rskr. 1994/95:86) i ftågan.

Propositionen har utarbetats på grundval av de regler som tagits fram

inom EU. Syftet med systemet är att förbättra och utvärdera industrins

miljöarbete och att ge allmänheten information om detta arbete. Reglerna

innehåller högt ställda krav på hur miljöarbetet skall bedrivas inom de

företag som väljer att ansluta sig till det. Det kommer också att kunna

leda till att det skapas en ökad trovärdighet för det miljöarbete och de

förbättringar som sker inom industrin.

En liknande åtgärd som diskuteras internationellt i detta sammanhang

är att företag bör redovisa sin miljöpolicy och miljöeffekter av sin

verksamhet i årsredovisningen.

Teknisk utveckling

Utbildning, både inom skola och högskola, samt inom vidareutbildning

och arbetsmarknadsutbildning är viktiga områden för att öka kompetensen

inom det miljörelaterade området.

För att få fram nya produkter, nya material etc. behövs ökad

teknikutveckling. Exempel på intressanta områden är utvecklingen av

fomybar energi, nya material, miljöanpassad teknik, effektivare och mera

resurssnåla industriella processer, energisnåla fordon och modernare

kollektivtrafik.

För att få fullt genomslag för nya tekniska lösningar behövs en ökad

koppling mellan forskning, utveckling, demonstrationsanläggningar och

fullskalig produktion.

Statligt ledd teknikupphandling har redan visat sig effektiv för att få

fram energieffektivare produkter. En fortsatt satsning på

teknikupphandling inom andra miljörelaterade områden har stora

möjligheter att bidra till en positiv teknisk utveckling. Även stöd till

uppfinnare och småföretag kan behövas för att innovationer skall kunna

utnyttjas bättre.

För att stödja investeringar och därmed sysselsättning inom

miljöområdet föreslog regeringen i prop. 1994/95:25 att 400 miljoner

kronor som engångsinsats skulle avsättas för att stödja investeringar inom

miljöområdet, som förbättrad avloppsrening, utbyggd fjärrvärme,

upprustning av naturvårdsområden, bullerbekämpning och

Skr. 1994/95:120

27

bullerbekämpning och efterbehandling av förorenade industriområden. Skr. 1994/95:120

Dessutom skall regeringen inleda en försöksverksamhet med

investeringsbidrag för omställning i ekologiskt hållbar riktning i

näringsliv och kommuner.

Sammantaget kan miljösektom, både i en direkt bemärkelse såsom

vatten- och luftrening, avfallshantering m.m. och i en vidare bemärkelse

som gäller hela näringslivet, bidra till att skapa nya arbetstillfällen. Det

mesta av detta arbete bör ske på initiativ av näringslivet.

Regeringen har dock en roll i att driva på och underlätta denna

process, och har redan vidtagit vissa åtgärder. För att fortsätta utveckla

detta område bör närings-, finans och miljöpolitiken samordnas

ytterligare. Naturvårdsverket får i uppdrag att i samråd med övriga

berörda sektorsmyndigheter föreslå ett samlat program för miljöinsatser

som kan ge nya arbeten. Regeringen avser också att aktivt deltaga i det

arbete som pågår i EU och i andra internationella organ inom detta

område.

5.2 Kretslopp och kemikalier

En förutsättning för att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling vad gäller

varor och produkter är att alla samhällssektorer deltar och engageras i att

ändra beteende från att vara belastande och förbrukande till att värna om

vår miljö och våra naturresurser.

Samhällets materialhantering är i dag i allt för hög grad enkelriktad-

från utvinning av råvara till deponering av av&ll. Spridningen av

kemiska ämnen via varor och produkter har ökat till följd av en ökad

industriell användning av kemikalier vid tillverkningsprocesser. I

framtiden bör produktionen inriktas på att utforma varor och produkter

så att de utan skador på hälsa och miljö kan användas, återanvändas,

återvinnas och ingå i ett naturligt kretslopp.

Åtgärder beträffande varor

Producenterna bör ta ett ökat miljöansvar för varor och produkter under

hela dess livscykel. En strategi bör utvecklas för en kretsloppsanpassad

varuproduktion. Bilar, elektroniska och elektriska produkter samt

byggprodukter har redan pekats ut som prioriterade områden (prop.

1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344). Nya varugrupper

bör successivt indentifieras där särskilda åtgärder t.ex. producentansvar

eller andra styrmedel kan övervägas. Vad gäller t.ex. byggprodukter är

det viktigt att de är lämpliga för sitt ändamål och att ett gott

inomhusklimat kan erhållas. Nya varugrupper där producentansvar kan

övervägas bör successivt identifieras.

Producentansvar bör införas för prioriterade varor varvid

producenternas ansvar for hela eller delar av produktens livscykel

regleras. Producentansvaret kan t.ex. omfatta skyldighet att upprätta

energi- och materialbalanser samt miljö varudeklarationer och att uppnå

återanvändnings- och återvinnings mål. Det internationella perspektivet är Skr. 1994/95:120

viktigt att beakta i dessa sammanhang.

Producenten spelar en viktig roll i arbetet med att varor utformas så att

restprodukter utan risk för skada på hälsa och miljö kan ingå i naturens

eget kretslopp. Det är i första hand producenterna som känner till

sammansättningen av sina produkter och har kompetensen att utforma

miljöanpassade varor som minimerar avfallsmängderna för deponering.

Producenterna kan också göras ansvariga för att uppfylla av

statsmaktema uppställda mål om t.ex. återanvändning och återvinning.

Information om miljöeffekter vid användning av en produkt bör utformas

av producenten. Det finns industriföretag, främst de större, som redan

idag aktivt arbetar med att minska produkternas miljöpåverkan under hela

livscykeln t.ex. med s.k. livscykelanalyser (LCA). De företag som

arbetar i enlighet med det synsättet bör tjäna som goda exempel för andra

företag.

Konsumenterna bör i ökad grad stimuleras att göra ett bra miljöval

mellan produkter med likvärdig funktion. Miljömärkning och

varuinformation är viktiga instrument för att underlätta val av varor och

produkter som inte skadar miljö och hälsa. De officiella

miljömärkningssystemen, det nordiska miljömärkningssystemet samt

EU:s miljömärkning som nu börjar tillämpas i Sverige, är exempel på

sådan information. Det finns också andra frivilliga miljömärknings-

system. Det är viktigt att de officiella märkningssystemen

vidareutvecklas. Det är också viktigt att öka det internationella

samarbetet kring dessa frågor, eftersom man kommer att handla alltmer

med miljömärkta varor över gränserna. Arbete kring detta pågår nu bland

annat inom EU, OECD, GATT och UNCTAD, med Sverige som aktiv

deltagare.

Centrala myndigheter bör arbeta aktivt med förslag till utformning av

producentansvar inklusive konsekvensbeskrivningar av införande av

producentansvar samt förslag till andra styrmedel m.m.

Sverige bör vara pådrivande för en gemensam policy vad gäller

kretsloppsanpassad varuproduktion inom EU i syfte att hushålla med

ändliga resurser och minska avfallsmängema. Sverige bör också aktivt

delta i arbetet inom EU vad gäller pågående arbeten i projektgrupper

med prioriterade avfallsströmmar och producentansvar. Projektgrupper

finns för bl.a. byggavfall och elektroniskt avfall. Syftet är att ta fram

underlag för rekommendationer i brett samarbete med industri,

konsumentorganisationer m.fl. Det nordiska arbetet är också viktigt.

Inom ramen för Nordiska rådet bedrivs arbete som syftar till miljöriktigt

omhändertagande av uttjänta varor, t.ex. för elektronik.

Åtgärder beträffande skadliga ämnen

Spridningen av skadliga ämnen som medför risk för miljö och hälsa bör

begränsas så långt möjligt. Konsumenter och producenter av

miljöskadliga produkter har ett ansvar att begränsa användningen av

skadliga produkter till att inte använda mer än vad som krävs och att

29

undvika skadliga produkter som kan ersättas med mindre skadliga då Skr. 1994/95:120

alternativ finns. Skadliga ämnen i varor och produkter bör minska så att

ämnena inte sprids via avfall och restprodukter.

Kunskapen behöver öka om kemiska produkters risker för hälsa och

miljö såväl i hushållen som inom industrin. Mindre företag bör också få

kunskaps- och kompetensstöd vad gäller kemikalielagstifitning samt

hantering av kemiska risker från miljösynpunkt. Det pågående

riskbegränsningsarbetet vad gäller skadliga kemiska produkter bör

intensifieras. Arbetet med att byta ut miljö- och hälsoskadliga kemikalier

mot mindre skadliga, d.v.s. tillämpningen av substitutionsprincipen,

måste kraftfullt drivas vidare.

Arbetet med att reducera såväl risker med som användningen av

bekämpningsmedel inom jordbruket måste offensivt fortsätta i den

riktning som nu sker. Utvecklingen måste också följas vad gäller

bekämpningsmedelsanvändningen inom jordbruket. Insatser för

förhandsgranskning av biocider och biologiska bekämpningsmedel är

viktiga.

De centrala myndigheterna har en viktig roll i informationsarbetet till

regionala och lokala myndigheter. Stödet bör förbättras till regionala och

lokala tillsynsmyndigheter inom kemikalieområdet om hur

riskbegränsningsarbetet kan bedrivas. Man bör även stödja en ökad

kompetensutveckling inom detta område.

Om industrins eller branschens frivilliga insatser för att genomföra

begränsnings- eller substitutionsarbete går långsammare än vad som är

tekniskt och ekonomiskt möjligt i förhållande till kalkylerade miljövinster

får andra åtgärder övervägas såsom ekonomiska styrmedel.

På kemikalieområdet måste Sverige driva på arbetet inom EU med

kemikaliekontrollen med utgångspunkt från Sveriges nationella mål.

Samtidigt måste Sverige göra särskilda insatser för en regelutveckling

som tillgodoser de svenska behoven på de områden där tidsbegränsade

undantag föreligger i medlemskapsavtalet. Arbetet inom OECD bör

inriktas på att främja integrationen mellan OECD och andra

internationella organ, t.ex. FN:s Intergovemments Forum on Chemical

Safety. OECD-arbetet bör vara ett sätt att även fortsättningsvis bidra till

att utveckla den internationella kemikaliekontrollen och därmed också

arbetet mot kemiska risker inom EU.

Arbetet inom Nordiska ministerrådet bör också utnyttjas för att driva

för Sverige angelägna kemikaliefrågor.

Insatserna mot Östeuropa för att öka kunskapen om kemikaliers

egenskaper och risker samt om lagstiftning är angelägna i såväl ett

internationellt perspektiv som för att säkerställa en låg miljöbelastning på

Östersjön och i Sverige.

Åtgärder inom avfallsområdet

Olika avfåll har olika återvinningspotential. Regeringen avser att

överväga möjligheterna att genom ekonomiska styrmedel skapa bättre

förutsättningar för ökad resurshushållning och minskad belastning på

30

miljön. Skr. 1994/95:120

Producentansvar är ett annat viktigt styrmedel för att minska

avfallsmängder och behovet av deponering. För att skapa bättre

förutsättningar för ett slutligt omhändertagande av avfall och

restprodukter, som innebär bl.a. resursbesparing och bättre hantering från

miljösynpunkt, bör det ske en ökad sortering i olika, materialspecifika

fraktioner. Avfall och restprodukter från industri och hushåll bör i än

högre grad nyttiggöras som insatsprodukter vid nytillverkning av varor

och produkter. Energiutvinning bör kunna ske för visst slags avfall. I

sammanhanget bör noteras att utveckling av metoder och processer för

omhändertagande, återanvändning och återvinning av avfall och

produkter måste inbegripa aspekter på arbetsmiljön.

Kommunerna har en viktig roll genom sina direkta kontakter med

kommuninvånare och näringsliv samt genom sin övergripande

avfallsplanering. Kommunerna har i dag inget ansvar för insamling och

omhändertagande av industriavfall. Det är emellertid lika viktigt att få till

stånd källsortering av industriavfall som av annat avfall. För vissa

industriavfall, t.ex byggproduktionsavfall, bör producentansvar

övervägas.

Arbetet med att minska mängderna miljöfarligt avfall måste kraftfullt

fortsätta. Regeringen har skärpt kontrollen över hanteringen av

miljöfarligt avfall. För vissa slag av miljöfarligt avfäll bör

producentansvar övervägas.

Deponering av återvinningsbart avfall är inte förenligt med principerna

för ett kretsloppssamhälle. Gamla avfallsanläggningar måste avvecklas

och återvinningsanläggningar skapas som led i minskad avfällsdeponering

och ökad återvinning. Mängderna avfall bör avsevärt minska jämfört med

dagens situation.

För sanering och återställning av miljöskadade områden bedrivs i dag

inom Naturvårdsverket ett femårigt program som pågår t.o.m. budgetåret

1995/96. I programmet ingår bl.a. att genomföra sanerings- och

återställningsåtgärder, ta fram uppgifter om behovet av och kostnader för

saneringsinsatser, kunskap om metoder för sanering och förslag till plan

för det fortsatta arbetet. Regeringen har erfarit att Naturvårdsverket i

oktober år 1995 kommer att redovisa ett förslag till plan för det fortsatta

arbetet med åtgärder mot miljöskador. Regeringen avser därefter lägga

fest en handlingsplan för åtgärder inom miljöskadade områden, inbegripet

finasieringsffågor. Det juridiska ansvaret för skador i miljön efter

industriell verksamhet måste också klarläggas. Detta ingår i

tilläggsdirektiven till Miljöbalksutredningen, se vidare avsnitt 6.1.

Regeringen föreslår i propositionen Vissa ekonomisk-politiska åtgärder

m.m. (prop. 1994/95:25) att 75 miljoner kronor av inledningsvis nämnda

400 miljoner kronor för miljöinvesteringar, anslås som engångsinsats för

efterbehandling av miljöskador inom gamla industriområden.

Arbete pågår med åtgärdsprogram för insamling av uttjänta varor och

produkter innehållande kvicksilver. En plan för slutförvaring av

upparbetat kvicksilverhaltigt avfell bör festställas.

Sverige bör inom avfallsområdet vara pådrivande för att regler 31

utvecklas inom EU för förbränning och deponering av avfell. De totala

avfallsmängderna i Europa bör minskas och det farliga avfallet Skr. 1994/95:120

minimeras. Inom EU har den principen utvecklats att varje land har

ansvaret för sitt eget avfell. Denna princip bör även gälla globalt.

Sverige bör verka för att det klart skall kunna framgå vad som är

restprodukt så att kretsloppstanken med återanvändning och återvinning

skall kunna utvecklas ytterligare.

Inom UNEP har konventionen om kontroll av gränsöverskridande

transporter och slutligt omhändertagande av ferligt avfell utarbetats,

Baselkonventionen. Det är viktigt att konventionen efterlevs och Sverige

bör vara pådrivande inom ramen för konventionens arbete. Inom OECD

finns en Waste Management Policy Group som utarbetar policies på

området avfallshantering. Sverige bör likaledes vara pådrivande i detta

arbete. Det nordiska arbetet på avfallsområdet har pågått i många år.

Det arbetet är en bra bas och spelar en viktig roll för annat internationellt

arbete.

Samarbetet med Östeuropa inom avfallsområdet bör intensifieras.

Sverige bör verka för att de totala mängderna avfell minskas, kunskap

förmedlas om miljöregler vid förbränning och deponering av avfell samt

att mängderna miljöfarliga komponenter i avfellet minskas.

5.3 Energisystemets miljöanpassning

Produktion, distribution och användning av energi ger upphov till

miljöpåverkan t.ex. av försurande ämnen, klimatpåverkande gaser och

andra föroreningar med hälsoeffekter.

Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el

och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor.

Energipolitiken bör vidare utgå från vad natur och miljö kan bära.

Miljöarbetet för energisektorn styrs av de utsläppsmål riksdagen

festställt om utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, svavel- och

kväveoxider, flyktiga organiska ämnen samt cancerframkallande

substanser.

Klimatkonventionen trädde i kraft i mars år 1994. Åtaganden inom

ramen för konventionen är av stor betydelse för miljöarbetet inom

energisektorn. Miljöfrågorna påverkas också av den energipolitik som

bedrivs.

Riksdagen beslutade år 1991 om riktlinjer för energipolitiken - den s.k.

trepartiöverenskommelsen. Tidpunkten för när kämkraftavvecklingen kan

inledas och i vilken takt den kan ske avgörs enligt dessa riktlinjer av

resultatet av hushållningen med el, tillförseln av el från milj oacceptabel

kraftproduktion och möjligheten att bibehålla konkurrenskraftiga priser.

Riksdagen har tidigare uttalat (prop. 1979/80:170 NV 70, rskr. 410) att

det bör slås fest att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år

2010. Skydd mot utbyggnad av större älvar och älvsträckor har

föreskrivits i lag (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

En effektivare energianvändning, biobränslen och andra fömybara

energikällor bör främjas. Ett nytt program med utgångspunkt i riksdagens

beslut om kämkraftaweckling och beslutet om att begränsa utsläppen av Skr. 1994/95:120

koldioxid tas fram av Energikommissionen (N 1994:04).

Omställningen av energisystemet - klimatfrågan

Miljöproblemen inom energisektorn är till stor del regionala eller globala

till sin natur. Det är därför angeläget att Sverige utnyttjar möjligheterna

till att internationellt driva på miljöarbetet, förbättra energieffektiviteten

och främja användningen av fÖmybara energislag. Det är särskilt viktigt

i länder som fortfarande inte effektiviserat sin energianvändning eller där

efterfrågan på energi ökar stadigt. Naturligtvis behövs också aktiva

nationella insatser i Sverige.

Det fortsatta arbetet med att miljöanpassa energisystemet och övriga

stödjande åtgärder inom ramen för klimatkonventionen kommer inte bara

att ge en betydande kunskap om kostnader och åtgärdsmöjligheter i andra

länder utan också bidraga till en bärkraftig utveckling av energisektorn

i bl.a. Östeuropa.

Frågan om att starta en försöksperiod för gemensamt genomförande av

nationella åtaganden kommer att behandlas på klimatkonventionens första

partskonferens. Avsikten med försöksperioden är bl.a att vinna

erfarenheter av denna typ av styrmedel. Sverige har påbörjat ett sådant

arbete och har sedan år 1993 genom bidrag och lån bidragit till att

åstadkomma en miljöanpassning av energisystemen i Baltikum och

Östeuropa.

Sverige har nu som medlem i EU nya möjligheter att medverka i det

europeiska miljöarbetet. Det gäller såväl inom EU som i förhållande till

de länder i Östeuropa som ansökt om medlemsskap. Försurningen och

klimatfrågan tillhör regeringens prioriterade områden för det

näraliggande miljöarbetet inom EU. Sverige bör verka för att EU inför

en koldioxidskatt eller andra ekonomiska styrmedel med samma effekt.

Det är också viktigt att direktivet om stora förbränningsanläggningar

revideras i syfte att minska utsläppen av försurande ämnen.

År 1996 kommer frågan om en gemensam energipolitik upp inom EU.

Sverige får i och med medlemsskapet nu möjlighet att aktivt delta i

miljöanpassningen av EU:s energipolitik så att miljöfrågorna integreras

i arbetet.

Energieffektiviteten inom den svenska industrin har stadigt ökat.

Energieffektivisering bidrar till dels en minskad miljöbelastning dels till

att öka industrins konkurrenskraft och fösöijningstrygghet. Det är därför

angeläget att sådan forskning och utveckling bedrivs som leder till nya

och energisnålare processer inom de energiintensiva basnäringarna och

att denna teknikutveckling stimuleras. Staten har program för

energieffektiv processteknik som administreras av NUTEK.

Det är vidare nödvändigt att ytterligare främja utveckling av

energisnåla produkter. Energikommissionen bör överväga styrmedel för

att stimulera till en ökad energihushållning. I det sammanhanget kan

normer för elförbrukning för hushållsapparater m.m. övervägas.

De svenska programmen för omställning av energisystemet utreds nu

av den parlamentariskt sammansatta Energikommissionen (N 1994:04).

3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120

Rättelse: S. 34 rad 1 har tillkommit

33

Kommissionen bör enligt sina direktiv utforma sina förslag till energi- Skr. 1994/95:120

och miljöpolitiska styrmedel så att omställningen och miljöanpassningen

av energisystemet kan ske på samhälls- och marknadsekonomiskt riktiga

grunder.

Förutsättningarna för energieffektivisering och användning av fömybara

energislag måste förbättras. Kommunerna har ett stort inflytande över

boendet och klimathänsyn måste utgöra en integrerad del av framtida

samhällsbyggnad. Detta synsätt måste också omfatta trafikplaneringen.

Utvecklingen av det moderna konsumtionssamhället är avgörande för den

ökande energiförbrukningen i stort. Konsumtionsmönster och människors

beteende kan ses som en funktion av värderingar och attityder. Det finns

en inneboende tröghet i förändringsprocessen, vilket gör att en

genomgripande förändring kan ta tid. Det är emellertid väsentligt att

starta en process för att påskynda denna utveckling. Ovanstående

frågeställningar utgör en naturlig uppgift i kommunernas Agenda-21

arbete.

Kundernas krav på miljöanpassade produkter har skapat en snabb

marknadsanpassning. Detta börjar också skönjas inom energisektorn.

Kärnkraft

Energikommissionen utreder de samhällsekonomiska, miljö- och

energipolitiska konsekvenserna av en avställning av en eller flera

reaktorer under 1990-talet. Utifrån sin analys bör kommissionen

överväga och föreslå lämpliga styrmedel. Forsknings- och

utvecklingsarbetet bör även fortsättningsvis bedrivas så att metoder finns

tillgängliga för en säker avveckling och rivning av kärntekniska

anläggningar i vilka verksamhet inte längre skall bedrivas.

Kärnsäkerhet och strålskydd

Kämsäkerhetsarbetet i Sverige bör bedrivas med fortsatt höga ambitioner.

Arbetet bör även i fortsättningen inriktas mot att förebygga, samt

vidmakthålla och förstärka skyddet mot allvarliga tillbud och haverier.

Myndigheterna bör vidareutveckla tillsynsrutinema så att förmågan att i

god tid upptäcka och åtgärda säkerhetsbrister vidmakthålls och förstärks.

Inspektionsmetodema bör ytterligare utvecklas.

Reaktorinnehavama bör ytterligare se över sitt interna säkerhetsarbete

och förbättra underlaget för säkerhetsredovisningen. Erfarenhets-

rapporteringen bör förbättras.

Sverige bör göra särskilda insatser för att minska sannolikheten för att

en kämkraftsolycka vid Ignalina med stora radioaktiva utsläpp skall

inträffa före awecklingstidpunkten for anläggningen.

34

Kämämneskontroll

Skr. 1994/95:120

IAEA har bekräftat att Sverige uppfyllt sina åtaganden enligt gällande

safeguardavtal. Statens kämkraftsinspektion (SKI) bör även

fortsättningsvis delta i arbetet med att utveckla och effektivisera IAEA:s

"safeguardsystem". Vidare bör Sverige verka för att mottagarstatema

skall ha kontroll över kärnämnen inom eget territorium och därigenom

säkerställa att sådant material inte används olagligt. Det använda

kärnbränslet och kärnavfallet bör omhändertas och lagras på ett från

säkerhets- och miljösynpunkt acceptabelt sätt.

Kämavfallssäkerhet

Genomförandet av de återstående delarna av det svenska

slutförvarsprogrammet har påböljats genom förberedelser för en

inkapslingsstation och de inledande förstudierna i platsvalsprocessen.

Regeringen avser att ge sådana riktlinjer för genomförandeprocessen att

en god offentlig insyn blir möjlig och processen underlättas.

Myndigheternas arbete bör även fortsättningsvis vara inriktat mot att

behandling, mellanlagring och annan hantering samt slutförvaring av

använt kärnbränsle och kärnavfall sker så att läckage av radioaktiva

ämnen till omgivningen förhindras eller begränsas. Ett slutförvar för

använt kärnbränsle och kärnavfall bör utföras i två huvudfaser, nämligen

demonstrationsdeponering och slutförvaring. Demonstrationsdeponeringen

bör omfatta endast en del av den totala mängden använt kärnbränsle och

kärnavfall. Beslutet om slutförvaring bör inte tas förrän efter det att

demonstrationsdeponeringen genomförts och resultaten av densamma

utvärderats samt andra alternativ övervägts.

En allsidighet bör därför även fortsättningsvis upprätthållas i FoU-

arbetet när det gäller hanterings- och förvaringsmetoder.

Det radioaktiva avfallet bör minimeras och tas om hand på ett sätt som

är godtagbart med hänsyn till strålskyddet. Kriterier och bestämmelser

för det låg- och medelaktiva avfallet, inklusive rivningsavfallet, samt för

det högaktiva avfallet bör under mandatperioden utvecklas och

överarbetas. Regeringen har i en lagrådsremiss bl.a. föreslagit ett förbud

mot mellanlagring av utländskt kärnbränsle.

Strålskydd

Nya kraftledningar bör inte konstrueras på ett sådant sätt att människor

i onödan utsätts för den elektromagnetiska strålning som alstras. Trenden

vad gäller ökade stråldoser till personal på de svenska kärnkraftverken

måste brytas och i stället successivt minska.

35

Luftföroreningar och försurning

Skr. 1994/95:120

Utsläppen av luftföroreningar från energisektorn bör hållas på en fortsatt

låg nivå även efter kämkraftawecklingen. Riktlinjerna för prövning av

nya elproduktionsanläggningar liksom andra styrmedel för att begränsa

svavel- och kväveoxidutsläpp bör ses över.

Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att lämna förslag till

ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider till år 2005.

Naturvårdsverket har också regeringens uppdrag att följa upp riksdagens

mål att minska utsläppen av flyktiga organiska ämnen med 50 % till år

2000.

En stor källa för utsläpp av cancerframkallande ämnen och flyktiga

organiska ämnen är vedeldning i små pannor och kaminer.

Naturvårdsverket och NUTEK har tidigare föreslagit åtgärder for att

minska utsläppen av luftföroreningar och andra olägenheter från

småskalig vedeldning. Förslaget bereds f.n. i regeringskansliet.

5.4 Industriutsläpp

Det övergripande målet är att till år 2000 begränsa industrins utsläpp till

en sådan nivå att miljön inte tar skada. Ett annat mål är att begränsa

utsläppen av klorerade organiska ämnen så att de inte ger skadlig

påverkan på miljön eller hälsan. Tillförseln av metaller till skog och

mark bör begränsas så att inte människors hälsa eller naturen skadas i ett

långsiktigt perspektiv. För närsaltsutsläpp gäller det långsiktiga målet att

förhindra att övergödning uppstår och det nationella målet är att halvera

utsläppen av kväve till år 1995.

För att kunna uppnå detta krävs ett fortsatt åtgärdsarbete för att

reducera utsläpp av metaller, VOC, organiska miljögifter,

klimatpåverkande och ozonförstörande ämnen, försurande ämnen och

närsalter.

Inriktning på arbetet

Pågående program för omprövning av gällande villkor i tillstånd enligt

miljöskyddslagen innebär att drygt hälften av alla industrianläggningar

kommer att omprövas under den kommande tioårsperioden. Det är av

stor vikt att detta program genomförs. Bland de branscher som prioriteras

är skogsindustrin, järn- och stålverk, organisk kemisk industri, gruvor

och mineralullsfabriker.

Det är positivt att kunna konstatera att skogsindustrins utsläpp av

klorerade organiska ämnen har minskats kraftigt under senare år.

Effekterna av de klorfria processerna bör emellertid ananlyseras

ytterligare, då även icke klorerade organiska ämnen kan ge upphov till

miljöeffekter. Ett annat positivt tecken är att den tekniska utvecklingen

36

nu gör det möjligt att utveckla teknik för s.k. slutna processer. Skr. 1994/95:120

Övergödningen av våra hav, sjöar och vattendrag måste förhindras. För

kväveutsläppen gäller att vi inte kommer att kunna uppfylla det 50

procentiga reduktionsmålet till år 1995. Naturvårdsverket har därför fått

i uppdrag att föreslå ytterligare åtgärder för att uppfylla detta mål. I

sammanhanget bör även de samhällsekonomiska konsekvenserna belysas.

Genomförandet av omprövningsprogrammet är av stor betydelse och i

detta sammanhang måste reduktion av kväveutsläpp prioriteras.

Vatten- och avloppsfrågoma ingår också i omprövningsprogrammet.

Efiter jordbruket är vatten- och avloppssektom den största utsläppskällan

av kväve. För att kunna uppnå kvävereduktionsmålen krävs ökade

investeringar i förbättringar av de kommunala vatten- och avloppsnäten

fram till år 1998. Flertalet av de föråldrade ledningssystemen bör bytas

ut och förbättras. Regeringen har med anledning av detta i propositionen

om Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. (prop. 1994/95:25)

föreslagit att bidrag skall lämnas till åtgärder inom Va-sektom inkl,

ledningsnät. Andra åtgärder kan vara att återskapa våtmarkerna som

naturliga avrinningsområden för avloppsvatten.

För vissa metaller kommer inte riksdagens mål om en 50 procentig

reduktion av utsläppen kunna uppfyllas till år 1995. Som större källor för

metallutsläppen kan nämnas gru vavfallsområden, avfallsdeponier,

ytbehandlingsanläggningar men även skogsindustrin. För de senare är

arbetet med att utveckla teknik för s.k. slutna processer av stor betydelse.

Den svenska utfasningen av användningen av CFC har varit

framgångsrik. Sverige har bland annat varit ledande i att hitta alternativ

till CFC-baserade lösningsmedel inom industriella processer.

Naturvårdsverket har tillsammans med den svenska industrin en viktig

roll att sprida dessa erfarenheter till andra delar av världen för att

effektivare hindra uttunningen av ozonskiktet.

Användningen av CFC i bl.a. handelns kylanläggningar skall avvecklas

helt. Vidare bör alternativ till all användning av HCFC som köldmedium

utvecklas för att en slutlig avveckling av ozonnedbrytande ämnen skall

uppnås.

Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter

Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter hänger nära samman med

varandra. Generella föreskrifter för olika typer av utsläpp kan ibland

användas i stället for eller som komplement till individuella

koncessionsnämndsprövningar av varje enskild industri.

5.5 Ett miljöanpassat transportsystem

Det fortsatta arbetet med trafikens miljöanpassning bör baseras på en

avvägning mellan behovet av att utveckla transporterna för att möta

4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 120

2000-talets transportbehov och av behovet och nödvändigheten av att öka Skr. 1994/95:120

transportsystemens miljöanpassning.

En grundläggande uppgift är att förändra systemet så att det klarar de

krav som resenärer och transportköpare ställer på funktionella och

effektiva transporter samtidigt som miljö- och hälsoproblemen kan

bemästras.

Med begreppet ett miljöanpassat transportsystem avses ett sätt att

organisera och genomföra transporter av personer och gods inom de

ramar som människor och natur tål.

Regeringens bedömning är att arbetet med att begränsa trafikens

miljöpåverkan måste drivas vidare på ett kraftfullt sätt. Åtgärder för att

skapa ett miljöanpassat transportsystem behövs dels for att åstadkomma

begränsningar av utsläppen och dels för att åstadkomma ett

transportmönster som är långsiktigt hållbart och förenligt med en god

livsmiljö. Sverige har jämfört med många andra länder inom EU kommit

långt när det gäller miljöåtgärder inom transportsektorn inte minst när det

gäller åtgärder inom vägtrafiken och då särskilt krav på fordon och

bränslen. Sverige har genom besluten om miljöklassning bland de renaste

fordonsbränslena som idag står att få i världen. Ytterligare åtgärder krävs

dock för att förbättra fordon och bränslen. Vidare bör den fysiska

planeringen på lokal och regional nivå inriktas mot att minska

transportbehovet totalt och för att möjliggöra utveckling av transporter

med liten eller ingen miljöbelastning.

Trafikverkens miljörapporter och Naturvårdsverkets Miljö-93 visar

emellertid att det framgent krävs omfettande åtgärder utöver de som

redan genomförts. Verken visar i de senaste miljörapportema från hösten

år 1994 att inte ens de etappmål som preliminärt införts i Sverige kan

nås. Verken pekar främst ut behovet av att ytterligare reducera

kväveoxiderna och inte minst koldioxidutsläppen.

Behovet av att fördjupa och bredda detta arbete har redan inletts bl.a.

genom ett övergripande arbete med temat "miljöanpassat

transportsystem" som sker gemensamt mellan Statens Naturvårdsverk och

de fyra trafikverken samt andra berörda verk och forskningsorgan.

Länsstyrelserna arbetar på regeringens uppdrag med regional

samhällsplanering för ett miljöanpassat transportsystem och Boverket med

en nationell vision där bl.a. frågan om miljöanpassade kommunikationer

behandlas.

De grundläggande avvägningar som måste göras med hänsyn till såväl

miljöpolitikens som kommunikationspolitikens mål har uppmärksammats

av förra årets riksmöte.

Den fortsatta miljöanpassningen av det svenska transportsystemet

kräver en bred politisk förankring då arbetet i förlängningen kommer att

innebära förändringar i det svenska samhället.

Regeringen avser inom kort att tillkalla en särskild parlamentarisk

kommitté med uppgiften att ge förslag till en övergripande nationell plan

för Sveriges kommunikationer, som skall baseras på en helhetssyn.

38

Inriktningen blir sådan att planen medverkar till att uppnå ett Skr. 1994/95:120

miljöanpassat transportsystem samtidigt som välfärd och tillväxt främjas.

Regeringens arbete med trafikens miljöanpassning inriktas nu efter tre

huvudlinjer, nämligen: 1 - ett ökat engagemang inom EU, 2 - ett breddat

och fördjupat arbete i Sverige såväl inom den kommande parlamentariska

kommittén som i övrigt samt 3 - ett fortsatt internationellt arbete främst

inom ECE:s och OECD:s ram.

Ett ökat engagemang inom EU

Medlemsskapet i EU ger viktiga ramar för det svenska arbetet med att

minska transporternas miljöpåverkan. Det ger samtidigt Sverige ökade

möjligheter att påverka unionens miljöpolitik på detta område.

Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågor bör

vara att medverka i utvecklingen av de synsätt som måste ligga som

grund för utvecklingen av miljöanpassade transportsystem (t.ex. ett

utvecklat kostnadsansvar) samt dels mer konkret driva frågor som berör

miljökrav på fordon och bränslen. I båda (allen har Sverige erfarenheter

som torde vara intressanta för andra medlemsstater inom EU.

Regeringen avser att söka påskynda takten i EU:s arbete. Fler

fordonskategorier bör omlättas av avgaskrav och framförhållningen när

det gäller kommande krav på fordon och bränslen bör förbättras både vad

gäller personbilar och lastbilar. Beträffande kväveoxider bör Sverige söka

påverka EU att införa utsläppskrav på tunga fordon för tiden efter år

2000, vilket idag helt saknas.

När det gäller koldioxidutsläppen och därmed bränsleförbrukningen i

personbilar bör Sverige verka för att takten i EG-kommissionens arbete

ökar. Sverige kommer därför att verka för att koldioxidkrav införs. I ett

längre perspektiv behövs dessutom bränslen baserade på biologiska

råvaror för att minska nettoutsläppen av koldioxid.

I arbetet med Transeuropean Network och i övrigt beträffande

investeringar i infrastruktur avser regeringen att driva att de både till sin

helhet och sina delar utformas på ett sätt som medverkar till att främja

en långsiktigt hållbar utveckling i Europa i enlighet med EG:s femte

miljöhandlingsprogram och vitboken om transporter. På transportområdet

bör investeringarna bidra till att forma ett miljöanpassat transportsystem.

Det är vidare viktigt att de strukturella effekterna av investeringarna noga

övervägs och att samordning sker med övrig markanvändningsplanering.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av hela system och dess delar.

EU:s arbete med trafikens miljöfrågor behöver samordnas ytterligare

inom EG-kommissionen. Sverige kommer att verka för en ökad

integrering mellan berörda direktorat i kommissionen när det gäller dessa

frågor.

Naturvårdsverket får i uppdrag att utforma ett förslag för minskade

utsläpp från arbetsfordon med syfte att minska emissionerna av buller och

39

avgaser. En viktig utgångspunkt för detta arbete är gällande och Skr. 1994/95:120

kommande EG-direktiv.

Ett breddat och fördjupat arbete i Sverige

Det nationella svenska arbetet med att öka miljöanpassningen av

transportsystemet kommer att intensifieras under mandatperiooden. Redan

under år 1995 kommer ett flertal utredningar att lämna delförslag som

berör trafiksektorns miljöanpassning. Under den kommande

fyraårsperioden avser regeringen att pröva flera åtgärder på

fordonsområdet.

På sikt bör i princip likartade krav gälla för sjö- och luftfartstransporter

som för landbaserade källor vad beträffar buller samt utsläpp till luft och

vatten. Arbetet med sjö- och luftfartens miljöfrågor måste dock i stor

utsträckning lösas inom ramen för det internationella samarbetet inom

IMO (International Maritime organisation), ICAO (International Civil

Aviation organisation) och EU (Europeiska Unionen).

Sjöfartsverket har i sin rapport "Åtgärder-Luftföroreningar" visat på

behovet av att begränsa fritidsbåtssektoms miljöpåverkan. Regeringen

avser att verka för att åtgärder vidtas i syfte att minska fritidsbåtssektoms

utsläpp. Detta kan bl.a. ske genom regler för saluförande av nya

fritidsbåtsmotorer. Miljöklassutredningen, som skall lämna förslag på en

miljöklassindelning av snöskotrar med avseende på buller och avgaser

samt därtill hörande ekonomiska styrmedel, skall även utreda

förutsättningarna för ett motsvarande system för fritidsbåtsmotorer. Detta

redovisas till regeringen senast den 1 oktober år 1995 med delredovisning

den 15 februari år 1995.

Regeringen avser att fortsätta stimulera utvecklingen av alternativa

teknologier för alla slags bilar. Kommunikationsforskningsberedningens

och NUTEK:s arbete med alternativa fordon måste följas upp.

Regeringen bedömer dock att sådana teknologier kommer att få ett

påtagligt genomslag först på lång sikt.

Inom bränsleområdet är det regeringens avsikt att bland annat verka för

att införa en miljöklass 1 för bensin samt överväga åtgärder för att öka

användningen av alkylatbensin. Blyad bensin har fasats ut och oblyad

bensin i miljöklass 3 kommer inte att säljas efter den 1 juli år 1995 enligt

överenskommelse mellan Naturvårdsverket och Svenska

Petroleuminstitutet. Vidare bör även en sänkning av svavelhalten i

bunkerolja eftersträvas.

Ekonomiska styrmedel är ett viktigt instrument då det gäller att

stimulera introduktionen av renare fordon och bränslen. Sverige bör

därför med högsta prioritet arbeta för att utveckla EG:s direktiv vad

beträffar ekonomiska styrmedel. På en nationell nivå kan styrmedlen

utvecklas ytterligare inom ramen för gällande direktiv.

40

Avgifter som belastar de olika transportslagen bör på sikt utformas så Skr. 1994/95:120

att den ur miljösynpunkt bästa tekniken och renaste bränslena gynnas.

Även denna fråga måste dock i stor utsträckning ses i ett internationellt

perspektiv. Frågan om ett internationellt index för sjöfertens säkerhets-

och miljöfrågor diskuteras för närvarande inom IMO med syfte att bl.a.

premiera de fortyg som reducerar sjöfartens negativa miljöpåverkan.

Inom ICAO finns idag accept for en differentiering av flygplatsernas

landningsavgifter så att de minst bullrande planen premieras.

Motsvarande möjlighet med avseende på luftutsläppen diskuteras.

Regeringen föreslog i proposition 1993/94:25 vissa ekonomisk-politiska

åtgärder, att 2 miljarder kronor anslås redan innevarande budgetår på

tilläggsbudget på ett särskilt anslag inom Kommunikationsdepartementets

verksamhets-område för sysselsättningsskapande åtgärder. De därigenom

föreslagna medlen bör användas till att öka underhålls- och reinveste-

ringsåtgärder på vägar och järnvägar. Däribland innefattas bl.a. åtgärder

för att förbättra miljön, t.ex. åtgärder mot trafikbuller.

Förbättrad markanvändningsplanering på lokal och regional nivå kan

bidra till att minska transportbehovet och möjliggöra utveckling av

alternativ till vägtransporter. Den fysiska planeringen ger möjligheter att

bidra till ett förbättrat transportsystem. Det är angeläget med en

noggrann värdering av projektens miljöpåverkan i ett tidigt skede av

planeringsprocessen.

Koordineringen av planering av och investering i transportinfrastruktur

bör utvecklas. Ett väl utbyggt järnvägsnät och ett väl utvecklat system för

sjöfart som uppfyller högt ställda miljö- och servicekrav bör vara viktiga

inslag i ett framtida miljöanpassat transportsystem. Järnvägsnätet bör

binda ihop folkrika regioner såväl i södra Sverige som i Norrland. En

samhällsekonomisk analys bör utgöra en del av underlaget för beslut om

prioriteringar mellan transportslagen och mellan olika projekt. De olika

trafikverken bör utveckla beskrivningen av projektens miljökonsekvenser

vad gäller projektens bidrag till att uppfylla antagna miljömål.

Sambanden mellan långsiktig investeringsplanering och markanvändning,

bebyggelseutveckling och hushållning med naturresurser bör

klarläggas.

Investeringsplaneringen bör i större utsträckning omfotta frågor som

berör de större tätorterna. Möjligheterna att främja den regionala och

lokala kollektivtrafiken bör beaktas inför nästa planeringsomgång.

En väl utbyggd kollektivtrafik i de stora och medelstora tätorterna är

en förutsättning för ett miljöanpassat transportsystem. Kollektivtrafiken

måste utvecklas i nära samspel med bebyggelseutvecklingen. Det måste

också finnas ändamålsenliga bytespunkter mellan interregional, regional

och lokal trafik samt mellan olika trafikslag. Trafiken i stora och

medelstora tätorter är betydelsefull för trafiksektorns möjligheter att

uppfylla trafik- och miljöpolitiska mål. Offentliga och privata

investeringar kommer att vara viktiga för att främja kollektivtrafik som

alternativ till privatbilen. Gång- och cykeltrafikens villkor bör förbättras.

41

Det föreligger betydande skillnader mellan olika regioner såväl Skr. 1994/95:120

beträffande de miljöproblem som trafiken orsakar som möjliga lösningar.

Länsstyrelsernas arbete med en regional samhällsplanering för ett

miljöanpassat transportsystem väntas ge underlag för att bedöma

förutsättningen för regionalt anpassade lösningar. De fyra trafikverken

bör ges likartade miljöansvar. Regeringen avser att verka stödjande och

pådrivande gentemot trafiksektorn för att nå miljömålen. Miljömålen för

sektorn bör förtydligas. En process för uppföljning av målen och

trafiksektorns åtgärdsprogram bör utvecklas.

Den parlamentariska kommitté regeringen nu tillsätter får en viktig roll

i trafiksystemets miljöanpassning. Många av de ovan nämnda frågorna

kommer att behandlas av kommittéen.

Kommitténs huvuduppgift är att lämna förslag till en övergripande

nationell plan för kommunikationerna i Sverige. Den framtida trafik- och

investeringsplaneringen blir således väsentliga delar i kommitténs arbete.

De direktiv kommittén ges innebär att en rad villkor måste uppfyllas. Ett

av villkoren är att investeringarna i transportsystemet ges en inriktning

mot ett miljöanpassat transportsystem samtidigt som välfärd och tillväxt

främjas. I direktiven till denna kommitté behandlas också bl.a. de

ekonomiska styrmedlen inom transportsektorn.

Kommittén skall också analysera vilka åtgärder som krävs för att på ett

bättre sätt än idag integrera de olika transportslagen och

kommunikationsmedlen till ett system.

Ett fortsatt internationellt arbete

Sverige har allt sedan Rio-konferensen om utveckling och miljö aktivt

arbetat med att bl.a. inom FN:s ram lyfta fram trafikens miljöfrågor.

Resultatet av detta arbete har utmynnat i att EG-kommissionen och den

svenska regeringen till FN:s regionala organ i Europa - ECE våren år

1994 gemensamt lade fram förslag om att år 1996 genomföra i

alleuropeisk konferens om trafik och miljö.

Arbetet pågår för att finna innehåll och form för detta FN-arbete. Ett

20-tal regeringar i Europa är involverade i detta arbete. Arbetet leds av

företrädare för den tyska regeringen med stöd av företrädare från

Frankrike och Ryssland. Inriktningen är att kunna finna bindande

åtaganden för att implementera gällande avgaslagstifning i så många

stater som möjligt i Europa samt att utarbeta en alleuropeisk, politisk

plattform för miljöarbetet inom transportsektorn.

42

6 Styrmedel i miljöpolitiken

Skr. 1994/95:120

Regeringens bedömning: Ett nytt förslag till miljöbalk bör kunna

läggas fram för riksdagen under hösten 1997. Förslaget kommer

bl.a. att innefatta frågor som rör om vattenlagen bör infogas i

balken. Utredningen skall överväga om lagen om skötsel av

jordbruksmark bör infogas i eller på annat sätt samordnas med

balken. Detsamma gäller skogsvårdslagen. Dessutom kommer det

att innehålla överväganden om att stärka miljöorganisationernas

ställning och om hur instansordningen vid prövning av miljöärenden

skall utformas.

Nya ekonomiska styrmedel införs inom miljöpolitiken. Den

utredning som skall undersöka förutsättningarna för en ökad

miljörelatering av skattesystemet (skatteväxlingsutredningen) är

viktig i sammanhanget. Som ett led i finansieringen av EU-med-

lemsskapet aviseras bl.a. höjd koldioxid- och elskatt. Miljöavgifterna

på handelsgödsel har höjts.

Åtgärder bör omfatta en sammanvägning av miljöskydds- och

markanvändningsaspekter. Miljökonsekvensbeskrivningar skall göras

av viktigare förslag från regeringen och myndigheterna.

Miljöövervakning är en förutsättning för såväl det nationella som

internationella miljöarbetet.

Den nationella miljöforskningen bör i framtiden vara bred så till

vida att den bör vara tvärvetenskaplig men också så att den uppmun-

trar och engagerar till samarbete mellan forskargrupper och

institutioner.

6.1 En ny miljöbalk

Ett grundläggande medel att nå miljömålen är en effektiv lagstiftning.

Lagarna på miljöns område har dock tillkommit vid skilda tidpunkter

med olika synsätt på miljöproblemen. Det finns därför ibland brister i

fråga om samordning och gränsdragning mellan de olika lagarna. En

bättre samordning och integrering av de olika miljölagama kommer att

göra lagstiftningen effektivare och lättare att tillämpa.

Regeringen har nu för avsikt att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk

för riksdagen. Miljöbalksutredningen (tidigare Miljöorganisationsut-

redningen) (M 1993:04) har därför, genom tilläggsdirektiv (dir.

43

1994:134), fått i uppdrag att ytterligare utveckla och komplettera tidigare Skr. 1994/95:120

förslag till miljöbalk genom att lämna förslag till en närmare integrering

av olika delar av miljölagstiftningen. Inriktningen är att utredningen skall

resultera i en proposition om Miljöbalk, som kan träda i kraft under

denna mandatperiod.

Till de frågor som utredningen enligt direktiven bör ägna särskild

uppmärksamhet hör att

- samordna miljö- och hälsoskyddsreglema med varandra i miljöbalken,

- samordna balkens straffbestämmelser med motsvarande bestämmelser

i miljöanknutna lagar utanför balken,

- infoga vattenlagen helt eller delvis,

- införa regler som särskilt rör jord- och skogsbruket,

- föreslå en tydligare ansvarsordning for äldre miljöskador.

Utredningen bör också undersöka möjligheterna att stärka

miljöorganisationernas inflytande. Miljöbalksutredningen bör slutligen

överväga och lämna förslag till instansordningen i mål och ärenden om

skydd för miljön under beaktande av förslag om miljödomstol och andra

alternativ som bl.a. redovisats av Miljöskyddskommittén.

Enligt redan tidigare givna direktiv har Miljöbalksutredningen också i

uppdrag att lämna förslag till sådana organisationsförändringar som

behövs med anledning av förslaget till en miljöbalk. Utredningen bör

lämna förslag rörande ansvarsfördelning mellan olika centrala

myndigheter, rätten att meddela föreskrifter, instansordning för

tillståndsprövning samt formerna för tillsyn. I tilläggsdirektiv (dir.

1994:48) fick utredningen vidare i uppdrag att lämna förslag om

inrättandet av en Miljöombudsman. Utredningen presenterade ett förslag

i augusti i år och frågan om Miljöombudsman kommer att studeras vidare

i samband med att utredningen nu får i uppdrag att se över ideella

miljöorganisationers talerätt.

Avsikten är att Miljöbalksutredningen bör kunna lämna sitt

huvudbetänkande senast till sommaren år 1996. Därefter vidtar arbete i

regeringskansliet med sikte på att åstadkomma en proposition som kan

läggas fram för riksdagen under hösten år 1997.

6.2 Markanvändningspolitik

En politik för en långsiktigt hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21

omfattar bl.a. användningen av mark och vatten. Ett integrerat synsätt,

samordnade åtgärder och medborgerlig förankring är centrala begrepp i

detta sammanhang. Beskrivningar av miljökonsekvenserna vid olika

markanvändningsaltemativ är viktiga instrument.

Det krävs en rad samverkande åtgärder i olika skeden av

samhällsbyggnadsprocessen - planering, byggande och drift - för att

målen om en långsiktigt hållbar utveckling skall nås. Beslut att ändra

markanvändningen eller den bebyggda miljön bör samordnas med

44

planeringen för olika verksamheter och sektorer samt med stödet till Skr. 1994/95:120

investeringar och regional utveckling. Förebyggande åtgärder, t.ex.

anpassning av de tekniska försörjningssystemen, bör följas upp av

åtgärder som främjar omställning av konsumtions- och

produktionsmönster etc. Ett integrerat synsätt med samordning av

miljövård och markanvändningsaspekter med ekonomisk utveckling måste

åstadkommas.

Informationsteknologin får allt större betydelse som hjälpmedel för

samordning och framtagande av beslutsunderlag. Ett samlat grepp är

nödvändigt vad gäller bland annat landskapsinformation, samordning av

databaser samt uppbyggnad av och arbete med Geografiska

Informationssystem (GIS).

Huvudansvaret för genomförandet av markanvändningsplaneringen

ligger på kommunerna i samverkan med sektorsmyndigheter och

länsstyrelser. Statsmaktens roll är i sammanhanget att ange mål för

utvecklingen, utforma en lagstiftning som svarar mot dessa mål samt att

främja forskning och metodutveckling inom området.

Åtgärder för en långsiktigt hållbar markanvändningspolitik bör

utvecklas inom bl.a. följande områden.

- Lokaliseringsmönster för boende, arbete, utbildning och fritid som

begränsar behovet av transporter

- Kretsloppsanpassad produktion och teknisk försöijning

- Den ekologiska staden

- Landsbygdsutveckling, de areella näringarna

- Miljöanpassat transportsystem

- Miljöanpassad energiförsörjning

Boverket har till regeringen presenterat en rapport kallad Sverige 2009.

Innehållet i rapporten har en sektorsövergripande ansats med geografisk

dimension som länkar samman miljö- och markanvändningsaspekter i ett

långsiktigt perspektiv. Tillsammans med andra insatser, bl.a.

länsstyrelsernas arbete med regional samhällsplanering för ett

miljöanpassat transportsystem, kan den bilda utgångspunkt för den vidare

utvecklingen av en markanvändningspolitik för en långsiktigt hållbar

utveckling som regeringen avser att bedriva under de närmaste åren.

Arbetet bör koordineras med EU:s arbete, European Spatial Development

Perspective, ESDP, inom Committee on Spatial Development.

6.3 Miljökonsekvensbeskrivningar

Utgångspunkter

Det är angeläget att vid beslutsfettande i ökad utsträckning beakta

konsekvenser av beslut för miljön, människors hälsa och hushållningen

45

med naturresurser. Krav kommer därför att ställas på användning av Skr. 1994/95:120

miljökonsekvensbeskrivningar, MKB. Utvecklingen av en MKB i ett

tidigt skede av beslutsprocessen gör det möjligt att på ett bättre sätt

tillvarata miljöintressena och ger allmänheten större möjlighet att påverka

besluten från miljösynpunkt genom att utgöra underlag for en öppen

demokratisk debatt.

Det är vidare angeläget att öka det internationella samarbetet när det

gäller att bedöma miljöpåverkan, särskilt i ett gränsöverskridande

sammanhang. Användningen av MKB som ett instrument för sådan

bedömning är således inte enbart av betydelse for det land där ett beslut

fettas. Redan genom EES-avtalet åtog sig Sverige att uppfylla rådets

direktiv 85/337/EEG om bedömningen av inverkan på miljön av vissa

offentliga och privata projekt. Sverige har även anslutit sig till den s.k.

Esbo-konventionen om MKB i fråga om gränsöverskridande

miljöstörningar.

MKB i samband med tillståndsprövning av projekt

Den förra regeringens sedermera återkallade proposition (prop.

1994/95:10) med förslag till en miljöbalk omfattade bl.a. förslag till

bestämmelser om MKB. Enligt förslaget skulle det redan av lagtexten

framgå att alternativ till sökt åtgärd skall redovisas i en MKB. Vidare

skulle allmänhetens inflytande vid utformningen av en MKB förstärkas

genom att en MKB skulle föregås av samråd med bl.a. allmänheten.

Regeringen delar i huvudsak dessa bedömningar.

Enligt riksdagens beslut om "En strategi för biologisk mångfald" är

jordbrukets inverkan på landskapet och betydelse för den biologiska

mångfalden stor. I likhet med vad som gäller för skogsbruket, borde

därför finnas samlade bestämmelser om MKB i jordbruket. Närmare

utformning och avgränsning av sådana bestämmelser har tidigare ansetts

behöva övervägas närmare. Regeringen anser att det nu finns anledning

att fullfölja införandet av bestämmelser om MKB för jordbruk. En ny

bestämmelse om MKB har tidigare även införts i fiskelagen.

Bestämmelser om MKB för jordbruk är även motiverade av att Sverige

bör uppfylla det ovan nämnda EG-direktivet. Av samma skäl är det

vidare angeläget att arbetet med att införa bestämmelser om MKB för

järnvägar nu slutförs inom ramen för den föreslagna lagen om

jämvägsplanering. Kommissionen har lämnat ett förslag till ändringar av

direktivet i syfte bl.a. att precisera kriterierna för vilka projekt som skall

omfettas och att utvidga antalet projekt. Sverige kommer att ta en aktiv

del i arbetet med ändringsdirektivet.

MKB i samband med strategiskt viktiga beslut m.m.

I Agenda 21 framhölls bl.a. att det kan bli nödvändigt med en justering

eller till och med en grundläggande förändring av beslutfettandet om

miljö och utveckling skall kunna sättas i centrum för det ekonomiska och Skr. 1994/95:120

politiska beslutsfattandet och en fullständig integrering av dessa frågor

skall kunna uppnås i praktiken. Det övergripande målet är att förbättra

eller omstrukturera beslutprocessen så att sociala, ekonomiska och

miljöpolitiska frågor beaktas och integreras och en bredare delaktighet

från allmänhetens sida säkerställs. Enligt riksdagens beslut om

genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling -

UNCED (prop. 1993/94:111) är det bl.a. mot denna bakgrund angeläget

att beskrivningar av miljökonsekvenser systematiskt kommer in i ett tidigt

skede av den politiska processen. Sådana beskrivningar bör göras när det

gäller program, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer.

Beskrivningar av miljökonsekvenserna bör som allmän regel innefattas

i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av strategisk

karaktär. Myndigheterna bör även beakta konsekvenserna för miljön

innan de utfärdar regler i form av föreskrifter eller allmänna råd.

Instruktioner, författningar m.m. bör ses över för att bedöma behovet av

miljöanpassning.

Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv för strategiska

miljökonsekvensbeskrivningar (SEA). Ett utvecklande av nationella regler

om strategiska MKB ökar Sveriges möjlighet att påverka utformningen

av direktivet.

MKB i den fysiska planeringen

Bestämmelser om MKB i planarbete finns bl.a. vad avser detaljplaner,

arbetsplaner, väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar.

Utveckling av strategiska MKB pågår inom Banverkets och Vägverkets

verksamhetsområden. Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har

behandlat frågan om hur krav på MKB kan införas för detaljplan samt

hur kommunala intentioner i kommunala översiktsplaner bör följas av

konsekvensanalyser. Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att

utvecklingen på detta område drivs vidare aktivt.

6.4 Ekonomiska styrmedel

För att bl.a. skapa en korrekt prissättning på miljöförstöringen och på

uttaget av naturresurser är det viktigt att öka användningen av

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. En ökad användning av

miljöskatter och avgifter kan öka lönsamheten för investeringar i

miljöskyddande och resursbesparande teknik, vilket ofta i sin tur leder till

teknisk utveckling.

Ett annat mål med ekonomiska styrmedel är att intemalisera de externa

miljökostnader som uppstår under en produkts hela livscykel, från källa,

via produktion, distribution, användning och slutligt omhändertagande,

så att inte mer miljövänliga produkter får en konkurrensmässig nackdel

47

jämfört med miljömässigt sämre produkter. Därmed kan man uppnå det Skr. 1994/95:120

internationellt vedertagna målet om att förorenaren bör betala för de

miljökostnader som den orsakar och på ett effektivt sätt styra över till

mindre miljöbelastande verksamheter.

Det är också viktigt att betona samspelet mellan olika styrmedel.

Exempelvis kan miljömärkning, i kombination med

konsumentupplysning, ekonomiska styrmedel och individuell prövning av

industriutsläpp bidra till snabba förbättringar. Den snabba introduktionen

av klorfritt papper är ett exempel där flera av olika faktorer samverkade.

Regeringen har aviserat att koldioxidskatten för industrin, skatten på

äldre vattenkraft, skatt på kämkraftsel och på viss dieselolja skall höjas

för att finansiera vårt medlemsskap i EU.

Regeringen har också beslutat att utreda en ny skatt på naturgrus. Dess

syfte är att stimulera en ökad övergång från uttag av naturgrus till

användning av krossat grus. Sammantaget beräknas de föreslagna och de

aviserade höjda energi- och miljöskatterna förstärka de offentliga

finanserna med 1,4 miljarder kronor.

Regeringen kommer att fullfölja tillsättandet av den utredning om så

kallad skatteväxling som den förra regeringen inledde. Utredningen bör

analysera förutsättningarna för och belysa problemen med ytterligare

miljöanpassning av skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja

intäkterna från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter,

t.ex skatter på arbete, för att på så sätt eventuellt förbättra

förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning.

Inom transportsektorn skall de ekonomiska styrmedlen utvecklas

ytterligare för att tillsammans med andra åtgärder bidra till

förverkligandet av ett hållbart transportsystem.

Beskattning inom energisektorn är ett riktigt instrument i miljöpolitiken

som bör utvecklas ytterligare. Naturvårdsverket har utrett möjligheterna

att använda s.k. utsläppsrätter. Utredningen pekade på behovet av

ytterligare belysning av ett antal frågor. Regeringen avser att

utvecklingsarbetet inom detta område bör fortsätta, givetvis med

beaktande av de ökade internationella erfarenheterna, främst i USA.

Monetära miljöräJcenskaper

För att få en bättre makroekonomisk belysning av kopplingarna mellan

ekonomi och miljö utformades tre uppdrag på förslag av

Miljöräkenskapsutredningen (SOU 1991:37).

Naturvårdsverket fick i uppdrag att ta fram ett system för s.k.

miljöindex, som bör ge en samlad bild av tillståndet i några svenska

ekosystem. Uppdraget är nu avrapporterat.

Statistiska Centralbyrån arbetar med att ta fram fysiska

miljöräkenskaper, som skall beskriva flödet av olika miljöförstörande

substanser i ekonomin. Slutligen fick Konjunkturinstitutet i uppdrag att

utarbeta monetära miljöräkenskaper, som bör visa miljöförstöringens

48

kostnader. Kl och SCB kommer före årets slut att lämna en gemensam Skr. 1994/95:120

delrapport där resultaten av deras arbete redovisas.

6.5 Miljöövervakning

Miljöövervakning är en av hörnstenarna i såväl det nationella som

internationella miljöarbete vad gäller att beskriva tillståndet i miljön,

bedöma hotbilder, analysera utsläppskällors påverkan på miljön etc.

Miljöövervakningen i Sverige har under de senaste åren befunnit sig i

ett intensivt och dynamiskt skede. År 1991 beslutade riksdagen om ett

nytt samordnat program för nationell och regional miljöövervakning i

Sverige som naturvårdsverket ålades att bygga upp.

Uppbyggnaden av programmet har inneburit att stationsnätet har kunnat

förtätas och att fler miljöhot har kunnat följas upp. Med hittills avsatta

medel har ca 70 procent av det nationella miljöövervakningsprogrammet

införts. Programmet har även inneburit att arbetet med en regional

miljöövervakning har kunnat påböljats. En grundbild över tillståndet i

den regionala miljön har arbetats fram där de miljöhot som är

framträdande i den enskilda regionen börjat identifieras. Pilotprojekt har

satts igång bl.a. för att fastställa stationstäthet och ändamålsenlig

metodik.

Utbyggnaden av den regionala miljöövervakningen kommer att ske i

den takt som tillgängligheten av erforderliga medel tillåter. Den

nationella miljöövervakningen har varit en förutsättning för det bredare

internationella arbetet och bör så förbli även i framtiden. Sverige har

idag åtaganden gentemot flera internationella konventioner och

organisationer att rapportera om såväl inhemsk som gänsöverskridande

miljöpåverkan. Hit hör bland annat samarbetet inom EU:s miljöbyrå,

EEA, som i framtiden kommer att få en alltmer framträdande roll. Inom

EEA kommer användningen av satellitdata för miljöövervakning att vara

ett viktigt instrument vilket bör gynna det fortsatta arbetet med

miljödatacentret i Kiruna.

6.6 Forskning och utbildning

Den tvärvetenskapliga miljöforskningen är en förutsättning för att

upptäcka, kartlägga och åtgärda miljöproblemen. Forskningsarbetet bidrar

till att nya miljöhot upptäcks tidigt. Detta möjliggör att problem kan

åtgärdas tidigt och därmed med oftast mindre kostsamma åtgärder. I dag

står de globala och gränsöverskridande miljöhoten i fokus och därmed

ökar vikten av samarbete och forskning inom de olika internationella

konventionerna och organisationerna. Svensk miljöforskning har nått

långt, vilket innebär att vi har mycket att bidra med kunskapsmässigt och

49

erfarenhetsmässigt i det fortsatta forskningssamarbetet inom EU. Skr. 1994/95:120

Forskning kring renare och effektivare industriella processer och

tillämpningar, kretsloppsanpassad forskning samt forskning om fömybara

naturresurser och om olika styrmedel bör ha fortsatt hög prioritet. Därför

bör den nationella miljöforskningen även i framtiden vara bred sä till

vida att den skär över många discipliner men också att den uppmuntrar

och engagerar samarbete mellan forskargrupper och institutioner. Här har

de nybildade forskningsstiftelserna och då främst Stiftelsen för

miljöstrategisk forskning (MISTRA) en viktig roll att spela genom att

stödja såväl nationell som internationell samverkan inom

miljöforskningen. Samarbete mellan olika FoU-finansiärer är angeläget.

Naturvårdsverket har en övergripande och samordnande roll.

Utbildning

Det finns i dag ett stort engagemang bland barn och ungdomar för

miljöfrågor. Detta intresse bör uppmuntras, vidgas och fördjupas. Skolan

kan forma och påverka barn och ungdomars livshållning och inställning

till naturen och miljön såväl lokalt som globalt. I arbetet med

kommunernas lokala Agenda 21-planerna t.ex. utgör skolan en viktig

komponent. Stimulerande är också kontakt och samarbete med skolor i

andra länder. Så sker t.ex. inom nätverken Baltic Sea Project School, ett

arbete i Agenda 21-anda, och Miljöundervisningen i Norden som berör

intressekonflikter i bruket av naturresurser. Arbete med sådana projekt

bör fortsätta och vidareutvecklas.

Både i de nya läroplanerna för grundskolan, gymnasieskolan och

motsvarande skolformer (prop. 1992/93:220, 1993/94:UbUl, rskr.

1993/94:82 resp. prop. 1992/93:250, 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93)

samt i propositionen Med sikte på en hållbar utveckling (prop.

1993/94:111, 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256) poängteras att

miljöfrågorna bör ges stor uppmärksamhet i undervisningen. Detta gäller

för alla nivåer; grundskola, gymnasieskola, komvux samt universitet och

högskola.

50

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 december 1994 Skr. 1994/95:120

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg,

Heckscher, Hedborg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog,

Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:120 Miljön - Vårt gemensamma

ansvar.

51

gotab 47466, Stockholm 1994

Skr. 1994/95:120

Innehållsförteckning

II

Redovisning av tillståndet i miljön

2

12 Anspråk mot särskilt värdefulla

Inledning

2

områden

34

13 Brutna kretslopp, avfall och

1

Klimatpåverkande gaser

3

miljöfarliga restprodukter

37

2

Uttunning av ozonskiktet

5

Lokal Agenda 21 i Sverige

37

3

Försurning av mark och vatten

8

Kommunal avfallshantering

37

4

Fotokemiska oxidanter/marknära

Förorenade områden

39

ozon

12

Nickel-kadmiumbatterier

40

5

Tätorternas luftföroreningar och

Miljöfarligt avfall

40

buller

14

Handel med farligt avfall

40

Luftföroreningar i tätorter

14

Återvinning och

Vägtrafikens utsläpp

14

producentansvar

41

Buller

15

14 Kemikalier

43

6

Övergödning

16

Bekämpningsmedel

44

7

Påverkan genom metaller

18

15 Kärnsäkerhet och strålskydd

46

8

Påverkan av organiska miljögifter

21

Säkerhets- och strålskyddsläget

9

Introduktion och spridning

vid de svenska kärnkraftverken

av främmande organismer

23

1993-94

46

10

Nyttjande av mark och vatten som

Strålning och radionuklider

produktions- och försörjningsresurs

25

i miljön

48

Skogsbruk

25

Radon i bostäder

50

Jordbruk

26

Ultraviolett strålning

50

Nyttjande av vatten

28

16 Ekonomiska styrmedel

52

Grus och torv

28

Exemplet NO x -avgiften

54

11

Exploatering av mark och vatten

30

17 Kostnader för miljövård

55

Tätorternas struktur

30

Statens kostnader

55

Transporter

31

Kommunernas kostnader

56

Mark för friluftsliv

33

Industrins kostnader

56

Skr. 1994/95:120

II Redovisning av tillståndet i miljön

Inledning

I denna rapport redovisas miljösituationen i Sverige, med koppling till de

tillstånd och aktiviteter som påverkar miljön samt till de miljömål som be-

slutats av riksdagen.

Miljöpolitiken syftar till att

• skydda människors hälsa

• bevara den biologiska mångfalden

• hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan

utnyttjas långsiktigt

• skydda natur- och kulturlandskap

(Prop. 1990/91:90. s. 11, bet. 1990/91 JoU 30, rskr. 1990/91:338)

I förhållande till förra årets redovisning är data uppdaterade och vissa nya

områden har kommit till. Underlaget har tagits fram av Statens naturvårds-

verk i samarbete med Boverket, Kemikalieinspektionen, Statens strål-

skyddsinstitut och Statistiska centralbyrån.

Skr. 1994/95:120

1 Klimatpåverkände gasei

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Atmosfärens koncentration av växthusga-

ser stabiliseras till en nivå som förhindrar

farlig antropogen störning i klimatsyste-

met.

(Klimatkonventionen, artikel 2)

En nationell strategi bör vara att koldiox-

idutsläppen från fossila bränslen stabilise-

ras i enlighet med klimatkonventionen till

1990 års nivå år 2000.

(Prop. 1992/93:179, bil. l,s. 33, JoU 19 rskr. 361)

Metanutsläppen från avfallsupplag bör

minska med 30 procent till år 2000.

(Prop. 1992/93:179, bil. 1, s. 36, JoU 19, rskr.

361)

Klimatpåverkande gaser är ett globalt miljö-

problem. Utsläppen ger samma effekter oav-

sett var på jordklotet de sker. Under det se-

naste århundradet har den globala medeltem-

peraturen stigit med 0,5°C.

Stegringen är av den storleksordning som

kan förväntas på grund av den ökande växt-

huseffekten. Den kan dock ännu inte med sä-

kerhet skiljas från den naturliga klimatvaria-

tionen under de senaste århundradena, som

uppgår till 0,5-l,0°C.

Koldioxid är den viktigaste växthusgasen.

Den står för 80 procent av Sveriges bidrag till

förhöjningen av växthuseffekten. Övriga växt-

husgaser är metan (står för 14 procent), dikvä-

veoxid (4 procent) och gasformiga fluorföre-

ningar (2 procent).

Under 1980-talet har de svenska utsläppen

av koldioxid minskat med omkring 25 pro-

cent. Trenden har fortsatt under 1990-talets

första år. Från mitten av 1990-talet beräknas

utsläppen emellertid börja öka igen, för att

Figur 1 Temperaturförändringar i världen 1858-1994, °C.

Medeltemperaturen i världen stiger, men ligger fortfarande inom ramen för de

normala variationerna. Källa: Hadley Centre, U. K.

Skr. 1994/95:120

Figur 2 Svenska utsläpp av koldioxid (CO 2 ) till

luft från olika utsläppskällor (1980-1993), miljo-

ner ton.

Figur 3 Utsläpp av koldioxid (CO 2 ) ton per capita

från förbränning och industriprocesser i valda

länder 1991.

Utsläppen av koldioxid i Sverige har minskat med 25

procent under 1980-talet.

Källa: SCB, Na 18 SM 9405.

omkring år 2000 åter vara i samma storleks-

ordning som år 1990.

Målet öm en stabilisering på 1990 års nivå

kommer därför inte att nås utan ytterligare åt-

gärder.

CO? ton/capita

0 5 10 15 20

USA

Saudiarabien

F.d. Sovjet

Danmark

Tyskland

Storbritannien

Japan

Polen

Frankrike

Sverige

Sydkorea

Mexico

Turkiet

Kina

Thailand

Brasilien

Indonesien

Nigeria

Indien

Guatemala

Viet Nam

Ghana

Bangladesh

Tanzania

Sverige har förhållandevis låga utsläpp av koldioxid

per capita jämfört med många industriländer, men

betydligt högre än flertalet u-länder.

Källa: World resources 1994-95 (Oxf. Univ. Pr. 1994)

Skr. 1994/95:120

2 Uttunning av ozonskiktet

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Uttunningen av ozonskiktet hejdas sä att

människors hälsa och de ekologiska syste-

men inte skadas.

(Prop. 1990/91:90, s. 19, JoU 30, rskr. 338)

Den svenska användningen av CFC skall i

huvudsak vara helt avvecklad till utgången

av 1994.

(Prop. 1987/88:85, s. 173,188, JoU 23, rskr. 373)

Användningen av CFC som arbetsme-

dium i nya installationer av kyl-, värme-

och klimatanläggningar kan och bör ha

upphört senast vid årsskiftet 1994/95.

(Prop. 1987/88:85, s. 194, JoU 23, rskr. 373)

Både i Sverige och internationellt bedrivs ett

intensivt arbete med att hitta alternativ till klo-

rerade och bromerade organiska föreningar

som skadar ozonskiktet.

CFC (klorfluorkarboner) är den grupp av

ämnen som skadar ozonskiktet mest, eftersom

dessa ämnen förekommer i de största mäng-

derna.

1993 hade förbrukningen av CFC minskat

med 80 procent jämfört med 1986. Motsva-

rande siffra för de bromhaltiga halonerna är

95 procent. Förbrukningen av HCFC, så kalla-

de mjuka freoner. ökade under början av 1990-

talet, men var 1993 åter nere på 1989 års nivå.

Den minskade användningen av CFC och

haloner har nu börjat ge resultat. CFC-halter-

na i atmosfären ökar visserligen fortfarande,

men inte lika snabbt. Detsamma gäller halon-

halterna. Då kostnaderna för att åstadkomma

minskningar av utsläppen varierar mellan oli-

Figur 4 Förbrukningen av CFC i Sverige

1986-93.

Den svenska förbrukningen av CFC sjunker stadigt.

Målet är att användningen ska vara i stort sett av-

vecklad till utgången av 1994. Källa: Kemi.

Figur 5 Användning av CFC 1993.

Kyla -värme

66%

Processråvara Övrig råvara

3% 2% Övrig plast

17%

Avfettning -

rengöring 1%

Kemtvätt

11%

/ Sverige användes totalt 1 066 ton CFC 1993. De

största användningsområdena var i kylanläggningar

och vid skumplasttillverkning. Källa Kemi.

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

All användning av CFC i kemtvättar kan

och bör ha upphört senast vid årsskiftet

1994/95.

(Prop. 1987/88:85, s. 192. JoU 23, rskr. 373)

Kommunerna skall ombesörja att CFC-

innehållet i kasserade kyl- och frysskåp

omhändertas på ett miljöriktigt sätt (på ett

sådant sätt att CFC återvinns) senast från

den 1 januari 1995.

(Prop. 1990/91:90, s. 268, JoU 30, rskr. 338)

Från den 1 januari 1996 skall Sverige strä-

va efter att HCFC inte används där miljö-

vänligare alternativ finns och att använd-

ningen begränsas till de områden där

HCFC ersätter de kontrollerade ämnena

CFC, halon, koltetraklorid, 1,1,1-triklor-

etan och HBFC. HCFC förbrukningen får

från och med 1996 uppgå till högst den kal-

kylerade nivån för 1989. Till år 2004 skall

förbrukningen ha reducerats med 35 pro-

cent och till år 2010 med 65 procent, för att

år 2015 vara nere i 10 procent av 1989 års

kalkylerade förbrukning. Den slutliga ut-

fasningen skall i princip vara genomförd

till år 2020, då endast 0,5 procent av tidi-

gare förbrukning tillåts. All förbrukning

skall ha upphört till år 2030.

(Prop. 1992/93:179, s. 52, JoU 19, rskr. 316)

ka länder finns en diskussion i många länder

om möjligheter till s.k. gemensamt genomfö-

rande (joint implementation).

Om de nuvarande internationella avtalen

om avvecklingen av användningen av ozon-

nedbrytande ämnen följs kommer halten av

klor i de övre atmosfärslagren att nå sitt maxi-

mum runt år 2000.

Då blir också ozonskiktet som tunnast. Be-

räkningar visar att förtunningen i genomsnitt

kommer att ligga runt fem procent per år. Un-

der vårmånaderna stiger denna siffra till tio

procent.

Det kommer att ta lång tid innan ozonskik-

tet har återhämtat sig helt. Eftersom de ozon-

nedbrytande ämnena är mycket långlivade

räknar forskarna med att detta inte kommer

att inträffa förrän under andra halvan av 2000-

talet.

Uttunningen av ozonskiktet leder till ökad

infallande UV-strålning. Mer om detta i avsnitt

15.

Användningen av halon som brandsläck-

ningsmedel i befintliga anläggningar skall

ha upphört senast den 1 januari 1998.

(Prop. 1990/91:90, s. 270, JoU 30, rskr. 338)

Skr. 1994/95:120

Figur 6 Ozonskiktets avvikelse i procent av normal tjocklek över

Norrköping, 1982-1994, mätperiod 1 april-31 mars.

Efter de stora uttunningarna under vintrarna 1992 och 1993 varierar

ozonskiktet över Sverige nu inom det normala intervallet.

Källa: Weine Josefsson, SMHI

Skr. 1994/95:120

3 Försurning av mark och vatten

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Nedfallet av svavel- och kväveoxider be-

gränsas till nivåer som inte skadar naturen

eller människors hälsa.

(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)

De svenska svavelutsläppen skall minska

med 80 procent mellan åren 1980 och

2000.

(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)

Kväveoxidutsläppen skall minska med 30

procent till år 1995 räknat från 1980 års

nivå.

(Prop. 1990/91:90, s. 25. JoU 30, rskr. 338)

Ammoniakutsläppen bör minska med 25

procent mellan åren 1980 och 1995.

(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)

Luftutsläpp av svaveldioxider, kväveoxider

och ammoniak är de grundläggande orsakerna

till försurningen i Europa. I Sverige är nedfal-

let av svavel för närvarande klart viktigast,

medan kväveoxidernas betydelse tenderar att

öka.

Mellan åren 1980 och 1992 minskade utsläp-

pen av svaveldioxid i Sverige med 80 procent.

Sverige har därmed uppfyllt sina nationella

mål och internationella åtaganden till år 2000.

Nedgången i Sverige betyder emellertid

inte att svavelproblemet är löst. Belastningen

från utlandet har inte minskat i samma omfatt-

ning. Den kritiska belastningen, som enligt de-

finitionen är den kvantitativa uppskattningen

av en föroreningspåverkan vid vilken skadliga

effekter på miljön kan konstateras, överskrids i

nästan hela Sverige. Allvarligast är läget i syd-

västra Götaland. Där överskrids den kritiska

belastningen mer än fem gånger.

För att understiga den kritiska belastningen

i Sverige måste utsläppen av svavel i Europa

minska med 70 procent jämfört med 1990.

I Sverige är var femte sjö och vattendrag

skadat av försurningen. För att motverka för-

surningen pågår en omfattande, kalkning av

dessa. Kalkningen har medfört att effekterna

på ytvattnet minskat betydligt.

Under budgetåret 1992/93 kalkades fler än

6 100 sjöar. För 88 procent (91 procent av sjö-

ytan) lyckades kalkningen, dvs surhetsgraden

understeg inte pH 6. Detta kan jämföras med

Naturvårdsverkets mål att 90 procent av kalk-

ningarna ska lyckas. Kalkningsverksamheten

utvärderas för närvarande. En omfattande för-

söksverksamhet med kalkning av skogsmark

för att motverka försurningen pågår och är un-

der utvärdering.

Skr. 1994/95:120

Figur 7 Utsläpp av svaveldioxid, (SO 2 ), från

olika utsläppskällor 1980-1993, tusen ton/år.

Figur 8 Utsläpp av kväveoxider, (NO X ), från oli-

ka utsläppskällor 1980-1993, tusen ton/år.

Målet att minska de svenska svavelutsläppen med

80 procent mellan år 1980 och 2000 nåddes redan

1992. Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rap-

port 4381.

Målet att minska utsläppen av kväveoxider med 30

procent mellan 1980 och 1995 kommer inte att nås.

Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rapport

4381.

Figur 9 Överskridande av kritisk svavelbelastning i Europa 1990.

2 000 - 5 000

500 - 2 000

100-500

Ingen överskridning

Svavel mg/m 2 och år

>5 000

< 100

/ stora delar av Europa överskrider det sura nedfallet den kritiska belastningen.

Källa: DNMI, EMEP/MSC-W.

Skr. 1994/95:120

Figur 10 Utsläpp av svaveldioxid i Europa.

1 000 ton SOj/EMEP ruta och år

■i

>200

1 1

100-200

□

20-100

□

5-20

□

<5

o

Inga data

För att understiga den kritiska belastningen för svavelnedfall i Sverige måste utsläp-

pen i Europa minska med 70 procent, jämfört med 1990.

Källa:DNMI, EMEP/MSC-W.

10

Skr. 1994/95:120

Figur 11 Svenska svavelutsläpp till andra länder samt nedfall på Sverige

från andra länder 1993, tusen ton/år.

Från Sverige

Till Sverige

Tusen ton/år

Tusen ton/år

Källa EMEP/MSC-W REport 1/94.

Figur 12: Svenska kväveutsläpp till andra länder samt nedfall på Sverige från

andra länder 1993, tusen ton/år.

Till Sverige

Tusen ton/år

Från Sverige

20

10

0

30

50 40

Tusen ton/år

Källa EMEP/MSC-WREport 1/94.

11

Skr. 1994/95:120

4 Fotokemiska oxidanter! marknära ozon

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar :

Utsläppen av flyktiga organiska ämnen

bör minska med 50 procent till år 2000

räknat från 1988 års nivå.

(Prop. 1990/91:90, s. 25, JoU 30, rskr. 338)

Utsläppen av kväveoxider bör minska

med 30 procent mellan åren 1980 och

2000.

(Prop. 1984/85:127, s. 6, JoU 28, rskr. 275, prop.

1990/91:90, s. 25, Jou 30, rskr. 338)

Halterna av fotokemiska oxidanter, främst

ozon, är periodvis över vad hälsa och miljö

tål. I Svealand är medelvärdet av ozonhalten

under vegetationssäsongen 50-70 procent för

högt.

Vi utsätts idag för skadliga ozonhalter un-

der tio gånger så lång tid som kan anses vara

acceptabelt.

Utsläppen i både Sverige och övriga Europa

av ozonbildande föreningar som flyktiga orga-

niska ämnen och kväveoxider, måste minska

kraftigt för att nivåerna ska bli oskadliga. De

svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen

minskar. Med nuvarande åtgärder kommer de

nästan att ha halverats till år 2000. Däremot är

åtgärderna mot utsläppen av kväveoxider otill-

räckliga för att minska utsläppen så mycket att

det mål som riksdagen antagit uppnås.

Figur 13 Antal timmar per dygn med ozonhalter över 120 respektive 150 pg/m 3

vid Rörvik juni-augusti 1994.

Sommaren 1994 uppmättes ovanligt höga halter av marknära ozon. För höga halter

skadar växtligheten. Den kritiska nivån för människor är 120 mikrogram per kubik-

meter under högst tolv timmar varje år och nivån 150 mikrogram bör inte överskri-

das alls. Under juli månad överskreds båda gränserna.

Källa: IVL, Miljöövervakningsprogrammet.

12

Figur 14 Utsläpp av flyktiga organiska ämnen

(VOC) till luft i Sverige 1000 ton/år.

De svenska utsläppen av flyktiga organiska ämnen

kommer nästan att halveras till år 2000 med nuva-

rande åtgärdsprogram.

Källa: SCB, Na 18 SM 9402 samt SNV Rapport

4312

Skr. 1994/95:120

13

Skr. 1994/95:120

5 Tätorternas luftföroreningar och buller

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Luftkvaliteten skall förbättras så att de

återstående riskerna för människors hälsa

till följd av utsläpp av luftföroreningar

från trafik, industri och energianläggning-

ar undanröjs.

(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)

Den värdefulla kulturmiljön i städerna

skall bevaras.

(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)

Buller i tätorter bör minska så att det kom-

mer att ligga under Naturvårdsverkets

riktlinjer.

(Prop. 1990/91:90, s. 31. JoU 30, rskr. 338)

Vid år 2 000 skall halterna av koloxid, kvä-

veoxider, svaveldioxid, sot och partiklar

underskrida de riktvärden som utarbetats

av Naturvårdsverket.

(Prop. 1990/91:90. s. 31, JoU 30, rskr. 338)

Utsläppen av cancerframkallande ämnen i

tätorterna skall halveras till år 2005.

(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30. rskr. 338)

Luftföroreningar i tätorter

Luften har blivit bättre i svenska tätorter, trots

att trafiken ökat. Utsläppen av sot och svavel-

dioxid har minskat. Halterna av kväveoxider

ligger fortfarande över Naturvårdsverkets rikt-

värden på många håll.

Förbättringen beror främst på att både in-

dustri och kommunala värmeverk minskat sin

användning av fossila bränslen eller har gått

över till lågsvavliga sådana. Även stoftrening-

en har förbättrats. Utbyggnaden av fjärrvär-

menäten är en annan orsak. Hetvattenproduk-

tionen sker idag oftast i anläggningar med bra

reningsutrustning.

Vägtrafikens utsläpp

Trafiken står för 70-80 procent av de totala ut-

släppen av kväveoxider och många andra äm-

nen (ej svavel) i tätorter. För höga halter av

kväveoxider är ett hälsoproblem vid starkt tra-

Figur 15 Miljöindex för luftkvalitet i tätorter

sammanvägt 1986/87-1993/94.

Index

Ett miljöindex för luftkvaliteten vintertid i tätorter i

Sverige har beräknats genom sammanvägning av

befolkningstal och halter av svaveldioxid, sot och

kväveoxid. Index för 1990 har satts till 100.

Källa: SCB. Na 24 SM 9401.

14

Skr. 1994/95:120

fikerade gator (mer än 20 000 fordon per

dygn).

På sikt minskar utsläppen tack vare att allt

fler bilar har katalysatorer. Takten i och effek-

ten av detta är beroende av hur trafiken ut-

vecklas. År 1990 var dock omkring 300 000

människor utsatta för halter över gränsvärdet

för kväveoxider. Huvuddelen av dessa bor i

Stockholm och Göteborg.

När det gäller kolväten, såsom flyktiga or-

ganiska ämnen och polyaromatiska kolväten,

är mätunderlaget så bristfälligt att man inte

kan dra några säkra slutsatser om trender.

Dessa typer av föreningar är skadliga för häl-

san. Uppskattningar med hjälp av modeller ty-

der på att de orsakar cirka 225 fall av cancer

varje år.

Utsläppen av luftföroreningar från trafiken

har under senare år förändrats på följande sätt:

Buller

Trafikbuller är ett landsomfattande problem

som berör mer än två miljoner människor. De

flesta av dessa, ca 70 procent, bor i tätorter. Till

skillnad från hälsoeffekter vid luftföroreningar

är inte bullerstörningar lika hårt knutna till

storstadsområdena. Bara 15-20 procent av de

som utsätts för buller över 55 dB bor i de tre

storstadsområdena.

Antalet bullerstörda har halverats sedan

1960-talet. Detta beror främst på att trafiken

avletts från bostads- och centrumområden.

Gränsen för vad som anses störande har

satts vid 55 decibel vid bostadshusets yttervägg

och 45 decibel inomhus.

Kväveoxider

+ 2%

1980-92

Kolväten

-20%

1988-92

Partiklar

- 50%

1975-87

Koloxid

-3%

1980-88

Svaveldioxid

-70%

1980-92

De krav på bland annat miljöklassade bilar

som införts nu kan få fullt genomslag omkring

år 2010. Om omsättningen av miljöklassade bi-

lar blir maximal beräknas utsläppen från trafi-

ken ändras enligt följande:

Figur 16 Antal bullerexponerade personer i

Sverige i tusental, (>55dBA ekv. nivå).

□ Storstäder □ Storstadsförorter □ Landsbygd

Kväveoxider

-60%

1980-2010

Kolväten

-90%

1988-2010

Partiklar

-50%

1980-2010

Koloxid

-70%

1980-2010

Svaveldioxid

±0%

1980-2010

Var fjärde svensk störs av buller. Men bara 15-20

procent av de som utsätts för nivåer över 55 dB bor i

storstäder. Källa: SNV Rapport 4036.

Ovanstående siffror är beräknade utifrån

svenska förhållanden. Ett EU-medlemskap får

konsekvensen att miljöklass 1 för personbilar

inte längre ges rabatt på försäljningsskatten.

15

Skr. 1994/95:120

6 Övergödning

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Naturligt förekommande arter i havs- och

vattenområden skall kunna bevaras i livs-

kraftiga, balanserade populationer.

(Prop. 1990/91:90, s. 41. JoU 30, rskr. 338)

Föroreningar skall inte begränsa använd-

ningen av vatten från sjöar och vattendrag

samt grundvatten som vattentäkt.

(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)

De vattenburna utsläppen av kväve från

mänskliga verksamheter skall halveras

mellan 1985 och 1995.

(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)

Ammoniakutsläppen bör minska med 25

procent mellan 1980 och 1995.

(Prop. 1990/91:90. s. 41, JoU 30, rskr. 338)

Övergödningen är det miljöproblem som på-

verkat störst arealer i Sverige. Från den norska

kusten i väst till Ålands hav i ost är havet bitvis

kraftigt övergött. Dessutom är var sjätte sjö

alltför näringsrik. Särskilt allvarligt är läget

omkring stora tätorts- och jordbruksområden.

Även marker, påverkas. 1 många skogar,

ängar och hagmarker har floran förändrats ge-

nom att kväveälskande växter brett ut sig.

I sjöar och hav leder övergödningen, förut-

om algblomningar och förändringar i artsam-

mansättningen, till igenväxning och sämre

badvatten.

När de stora mängderna alger och annan

biomassa ska brytas ned krävs tillgång till

mycket syre. Vidsträckta områden av Öster-

sjöns och Kattegatts djupbottnar lider nu av

syrebrist eller är till och med helt svrefria. På

dessa slås bottenfaunan ut. Torsken, vars ägg

utvecklas ovan djuphålorna, får svårt att fort-

planta sig. Även i kraftigt övergödda sjöar är

syrebrist ett problem.

Det syrgasrika saltvatteninbrottet i Öster-

sjön 1993, som var det första på 16 år, har för-

bättrat situationen. Syrehalterna i Gotlands-

djupet var våren 1994 de högsta på 30 år. Men

det är för närvarande oklart om förbättringen

är tillräcklig. Saltvatteninbrott har förekommit

även under 1994 men effekterna av dessa är

ännu ej klarlagda.

Övergödningen av haven beror både av till-

försel av fosfor och kväve. För flertalet växtar-

ter är det, till skillnad från i insjöarna, kväve

som styr tillväxten. Under den senaste tjugo-

årsperioden har halterna av fosfor och kväve i

haven i stort sett fördubblats. De största ut-

släppskällorna till vatten är jordbruk och av-

loppsvatten.

Nuvarande svenska mål att minska luftut-

släppen med 30 procent för kväveoxider kom-

mer inte att nås med nuvarande åtgärder. Må-

let om minska utsläppen av ammoniak med 25

procent kommer inte kunna nås, men kväve-

läckaget kommer inte att minska med 50 pro-

cent till år 1995, eftersom vidtagna åtgärder

inte når full effekt förrän efter ytterligare nå-

got år.

För insjöarna är läget något bättre. Utsläp-

pen från två av de största fosforkällorna (av-

loppsanläggningar och industri) har minskat

betydligt under 1980- och 1990-talen.

Mycket återstår dock att göra, framför allt

inom jordbrukssektorn. Det finns också fortfa-

rande ett stort antal fastigheter i glesbygd med

undermålig avloppsrening.

I stora delar av Sverige överskrider kväve-

nedfallet den kritiska belastningen, dvs den

16

Skr. 1994/95:120

Figur 17 Antropogen tillförsel av fosfor till ha-

ven 1990.

Figur 19 Utsläpp av kväveoxider (NO X ) från oli

1980 82 84 86 88 90 92

Avloppsanläggningarnas, industrins samt jord- och

skogsbrukets andel av fosforutsläppen har minskat

radikalt. Källa SNV Rapport 4147.

Målet att minska utsläppen av kväve oxid med 30

procent i Sverige mellan åren 1980 och 1995 kom-

mer inte att nås. Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt

SNV Rapport 4381.

Figur 18 Kvävebelastning via vattendrag på

Östersjön 1990. Antropogent och naturligt.

Figur 20 Utsläpp till luft i Sverige av ammoniak

(NH 3 ) 1 000 ton.

60

50

40

30

20

10

0

Övrigt består av

skogs- och industri-

processer och

Mål 1995

energianläggningar

i i i

Jordbruk

j

1987/88 1990/91 1992/93

Under de senaste tjugo åren har halterna av kväve i

Östersjön fördubblats. Mycket kommer från de forna

öststaterna. Källa: SNV, Miljöövervakningsprogram-

met PLC 90, (Helcom) och Riverine Input 90, (Par-

com).

Källa: SCB, Na 18 SM 9404 samt SNV Rapport

4381.

belastning naturen tål. För att nå denna måste

utsläppen av kväveföreningar i Europa minska

med 70-80 procent jämfört med 1990 års nivå-

er. Nuvarande internationella avtal tyder på

att belastningen bara kommer att minska med

20-30 procent.

17

Skr. 1994/95:120

7 Påverkan genom metaller

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Tillförseln av tungmetaller till mark och

vatten får inte överstiga den naturliga hal-

ten i miljön med mer än vissa procenttal.

Dessa procenttal varierar mellan olika

metaller och mellan olika geografiska om-

råden beroende på miljöns känslighet.

(Prop. 1990/91:90, s. 244, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av kvicksilver bör på sikt

avvecklas.

(Prop. 1990/91:90, s. 245, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av bly bör på sikt avveck-

las.

(Prop. 1990/91:90, s. 249, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av kadmium måste mins-

kas kraftigt.

(Prop. 1990/91:90, s. 252, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av arsenik-och kromfören-

ingar i träskyddsmedel måste minskas

kraftigt.

(Prop. 1990/91:90, s. 255, JoU 30, rskr. 338)

Diffus spridning av kvicksilver hör inte

hemma i ett krets-loppssamhälle. Använd-

ningen av amalgam inom tandvården bör

avvecklas senast till år 1997. -Övrig kvick-

silveranvändning bör avvecklas till år

2000.

(Prop. 1993/94:163, JoU 23, rskr. 273)

Tungmetaller som kvicksilver, kadmium och

bly kan ge skador på växter och djur. Eftersom

de ackumuleras i näringskedjorna innebär

höga halter också en risk för människor.

Den stora, och hela tiden ökande, mängden

metaller i produkter, avfall och förorenad

mark är ett potentiellt hot för miljön i framti-

den.

De allvarligaste miljöeffekterna är:

• hög kvicksilverhalt i insjöfisk

• i vissa fall hög kadmiumhalt i spannmål från

södra Sverige

• höga bly-, kvicksilver- och kadmiumhalter i

skogsmark

De höga tungmetallhalterna i viss insjöfisk,

spannmål och skogsmark är framförallt orsa-

kade av metallnedfall från luften. Nedfallet

härrör till största delen från andra länder. I

södra Sverige kommer till exempel så mycket

som 90 procent av kadmiumnedfallet från ut-

landet.

Figur 21 Kadmium i strömmingslever, ålder 3-4

år Landsort, 1981-93 (pg/g torrvikt).

rng/g torrvikt

3.5

3,0

2.5

2,0

1.5

1.0

0,5

0

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Halterna av metaller, bland annat kadmium, i ström-

ming stiger. Källa: Miljöövervakningsprogrammet,

Naturhistoriska riksmuséet.

18

Skr. 1994/95:120

Sedan 1985 har nedfallet av bly över Sverige

minskat med 30 procent och nedfallet av kad-

mium med 15 procent.

Detta räcker emellertid inte. Halterna av

bly i marken ökar fortfarande genom att mer

bly tillförs än vad som lakas ut. För att kadmi-

umhalterna i spannmål ska nå acceptabla nivå-

er (0,1 mikrogram per gram torr kärna) måste

belastningen halveras.

Även kvicksilverhalterna i mark ökar ge-

nom att mer tillförs än vad som lakas ut. För att

vi på sikt ska få acceptabla halter i insjöfisk

måste nedfallet minska med 80 procent.

Den svenska ambitionen att minska utsläp-

pen av kvicksilver, kadmium, bly, koppar, zink,

nickel, krom och arsenik med 50 procent mel-

lan 1985 och 1995 kommer i huvudsak att nås

med undantag för nickel. För kadmium råder

dock en viss tveksamhet. För kadmium från

handelsgödsel t.ex., har det ej satts upp ett

kvantitativt mål. Tillförseln av kadmium från

handelsgödsel är idag ca 30 procent jämfört

med tillförseln år 1970.

Utsläppen i Sverige av tungmetaller till vat-

ten har minskat kraftigt. Från Polen, Ryssland

och Baltikum är dock utsläppen fortfarande

mycket stora. Floder som har sitt utlopp i Öst-

ersjön för med sig tungmetaller från de inre de-

larna av dessa länder.

Nedfallet av metaller från bland annat kol-

förbränning i andra länder står också för en

mycket stor del av belastningen.

Figur 22 Metalltillförseln till de hav som omger Sverige, 1990.

Bly (3 000 ton/år)

j Ryssland

F 61%

Koppar (2 750 ton/år)

Zink (11 700 ton/år)

Övriga 4% Ryssland 6%

Kadmium (140 ton/år)

Övriga 1 %

Finland 3%

Tungmetallutsläppen till vatten har minskat mycket kraftigt under de senaste årtion-

dena. Men utsläppen från de forna öststaterna är emellertid fortfarande mycket

stora. Källa: Metallerna och miljön SNV Rapport 4135.

19

Skr. 1994/95:120

Figur 23 Svenska metallutsläpp 1985-95.

Ton/år

180

160

140

120

100

80

60

40

20

0

20

1995 kommer utsläppen av bly att ha minskat med 70 procent och utsläppen av

zink ha halverats. Det är tveksamt om målen med att minska utsläppen av nickel,

kvicksilver och kadmium kommer att nås.

Källa: Metallerna och miljön SNV Rapport 4135.

Skr. 1994/95:120

8 Påverkan av organiska miljögifter

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Utsläppen av stabila organiska ämnen

skall begränsas, så att de till sekelskiftet

nått en sådan nivå att miljön inte tar ska-

da. Stabila organiska och miljöskadliga

ämnen skall på sikt inte få förekomma i

miljön.

(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)

Figur 24 Halter av PCB och Hexakloronaftalen

(HXCN) i sillgrissleägg från Stora Karlsö 1974-

1988.

1974 76 78 80 82 84 86 88

Sillgrisslan, som tar sin föda ur havet, är mera utsatt

för PCB än helt landlevande djur. Halterna är dock-

på väg ned. Källa: Järnberg et al. Environ. Sci. Teh-

nol. Vol. 27, No. 7, 1993.

Stabila organiska ämnen finns över hela jor-

den. Spridningen sker med vindarna, med

havsströmmarna, via levande organismer och

inte minst genom handel med olika produkter.

De flesta stabila organiska ämnen fram-

ställs av människan. I allmänhet är halterna

förhöjda i närheten av större städer och indu-

strisamhällen.

Föreningar som innehåller stabila organis-

ka ämnen är ofta fettlösliga och binds lätt till

partiklar och annat organiskt material. Ibland

är de ekologiska effekterna mycket tydliga.

DDT sätter till exempel ned olika däggdjurs

och fåglars förmåga att fortplanta sig.

Koncentrationerna av DDT, PCB, polyklo-

rerade naftalener (PCN), polybromerade dife-

nyletrar (PBDE) och dioxiner är högst i södra

Sverige.

I havet är situationen en annan. Halterna är

högst i norra Östersjön, medan de är lägre i

norra Bottenviken och på västkusten. Djur

som tar sin föda ur havet har koncentrationer

av stabila organiska ämnen i vävnaderna som

är 10-100 gånger större än hos rent landlevan-

de arter.

Svårnedbrytbara organiska ämnen är fett-

lösliga och samlas lätt i vävnaderna hos exem-

pelvis feta fiskarter som lax och strömming.

Människan får i sig dessa ämnen främst genom

födan.

Under de senaste årtiondena har halterna

av DDT, toxafener, PCB, dioxinlika PCB och

dioxiner i vävnader sjunkit, i fisk till en tiondel

av då uppmätta värden. Även koncentratione-

rna i modersmjölk har minskat. Halterna ver-

kar nu ha stabiliserats på en lägre nivå.

Däremot ökar koncentrationerna av PBDE

i sillgrissleägg. Ämnet finns i flamskyddsme-

del. Samma tendens har tidigare konstaterats i

sediment. Variationerna under 1980-talet var

emellertid så stora att det är svårt att säga om

koncentrationerna fortsätter att öka.

21

Skr. 1994/95:120

Figur 25 Dioxiner (PCDD och PCDF) och PCB i

bröstmjölk.

Figur 27 Utsläpp av klorerade organiska äm-

nen, (AOX) till vatten från massablekerierer samt

produktion av blekt massa, 1988-1993.

Halterna av dioxiner och PCB i modersmjölk verkar

nu ha stabiliserats på en lägre nivå. Källa: Norén,

1990. The Science of the Total Environment 139/40

(1993) 347-355.

Figur 26 Medelkoncentrationerna av

PBDE i sollgrissleägg från Stora Karlsö

1969-1992, ng/g fett.

Produktion av blekt kemisk massa

miljoner ton

ng/g fett

1 600

1 400

1 200

1 000

800

600

400

200

0

1968 1972 1976 1980 1984 1988 1992

Utvecklingen inom skogsindustrin går mot helt klorfri

blekning. Därmed minskar utsläppen av högklorera-

de organiska ämnen. Källa: ITM, Stockholms univ./

SNV miljöövervakningsprogrammet.

Koncentrationerna av PBDE i sillgrissleägg ökar.

Ämnet finns i flamskyddsmedel. Källa ITM, Stock-

holms univ./Miljöövervakningsprogrammet.

22

Skr. 1994/95:120

9 Introduktion och spridning

av främmande organismer

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Införandet av främmande arter eller ge-

netiskt modifierade organismer skall ske

med stor restriktivitet och under betryg-

gande kontroll så att förutsättningarna

för den inhemska floran och faunan inte

äventyras.

(Prop. 1990/91:90, s. 35. JoU 30, rskr. 338)

Utvecklingen och användningen av genetiskt

modifierade organismer väntas få allt större

betydelse, både i Sverige och utomlands.

1 Sverige förekommer dessa främst inom

jordbruk och läkemedelsindustri. Utsättning-

en av genmanipulerade växter är tillstånds-

pliktig sedan 1989 och utsättning av biologiska

bekämpningsmedel kräver tillstånd sedan

1993. Från den 1 juli 1994 har vi en heltäckande

gentekniklag.

Den första utsättningen gjordes 1989. Se-

dan dess ökar antalet ansökningar i en allt

snabbare takt.

Hittills har genetiskt förändrade varianter

av raps, potatis, sockerbeta och asp godkänts.

Detta rör försöksutsättningar. Under 1994 ge-

nomförs sortprovning av raps i Sverige, vilket

är ett steg närmare en färdig produkt.

Figur 28 Antal utsättningar av främmande

organismer i Sverige 1989-1994.

Utsättningen av genmanipulerade växter är till-

ståndspliktig i Sverige sedan 1989. Fler och fler för-

sök görs. Källa: Statens Jordb ruksverk.

Figur 29 Antal genmanipulerade arter.

Vårraps

Potatis

Sockerbetor

Hybridasp-

poppel

01 2345678

Antal arter

Vårraps och potatis är de grödor som det har gjorts

flest utsättningar av i Sverige. Källa: Statens Jord-

bruksverk.

23

Skr. 1994/95:120

Endast en ansökan har fått avslag sedan

tillståndspliken infördes. Det skedde 1993 och

gällde ett försök att göra trädet asp härdigare

mot kyla genom att införa en gen från ishavs-

torsk. Tillstånd gavs sedan 1994 efter ny ansö-

kan.

Främmande organismer, som inte är gen-

manipulerade, omfattas inte av denna typ av

reglering men genomgår ändå en miljöbedöm-

ning. Ett exempel på detta är biologiska be-

kämpningsmedel.

Inom EU regleras genmanipulation genom

två bioteknikdirektiv. Enligt dessa ska varje

land informera om vilka försök som fått klar-

tecken. Från det att bioteknikdirektiven börja-

de gälla hösten 1991 till den 1 juli 1994 hade to-

talt 292 försök godkänts. Av dessa gällde 17

stycken virus eller bakterier och resten växter.

EU har godkänt tre olika genetiskt föränd-

rade produkter. Det rör sig om två virusbase-

rade vacciner och en tobaksplanta. Dessa om-

fattas även av EES-avtalet.

Figur 30 Antal EU-godkända försök med växter

Inom EU har 292 försök med genmanipulation god-

känts. Figuren visar de 275 växtförsöken. Övriga

försök har gällt virus och bakterier.

Källa: EG Doc XI/559/94.

24

Skr. 1994/95:120

10 Nyttjande av mark och vatten som

produktions- och försörjningsresurs

Sveriges yta är 450 000 km 2 . Av dessa är 411

000 km 2 landyta och 39 000 km 2 vattenyta.

Landarealen består av:

• 11 000 km 2 bebyggd mark

• 35 000 km 2 jordbruksmark

• 236 000 km 2 skogsmark

• 129 000 km 2 övrig mark

Mellan åren 1980 och 1990 ökade den be-

byggda marken med 325 km 2 medan jord-

bruksmarken minskade med 1 000 km 2 . Se-

dan 1960 har jordbruksmarken minskat med

omkring 4 400 km 2 . Markanvändningen va-

rierar mycket mellan olika län.

Skogsbruk

Sverige är ett skogsland. Hela 59 procent av

landytan är täckt av skog. Det som händer i

skogen och med skogen har därför mycket

stor betydelse för landets miljö som helhet.

Tillväxten i skogen har fördubblats sedan

1920-talet. 1993 var den omkring 100 miljo-

ner kubikmeter. 65-70 procent av den årliga

tillväxten avverkas, vilket innebär att virkes-

förrådet för närvarande ökar.

Förändringarna av vårt sätt att utnyttja

skogen har sedan 1800-talet medfört en ut-

armning av skogslandskapets biologiska

mångfald. Många arter har missgynnats av

den brist på gammal skog och grova träd och

än mer av den brist på död ved som är ound-

viklig i brukad skog oavsett avverkningsme-

tod.

Skogsbruket har under senare år utveck-

lats mot allt bättre naturhänsyn. En nyligen

gjord uppföljning av ett stort antal avverk-

ningar visar att 75 procent uppfyller alla krav

på naturhänsyn, jämfört med 50 procent för

två och ett halvt år sedan.

Figur 31 Markanvändningen i Sverige.

NORGE

| l Kalt berg

~~] Fjällbjörkskog

| Övrig skog

O M y f

| Jordbruksmark

| ] Tätort

orne träsk

Umeå.?/- ?

FINLAND

undsvall

Dalarna Falun

'x i- Lu,e ^

F

Skellefteå

Jämtland

Bohus-

län

Göteborg

Värmlånd Västmanland

X Västerås A

\ vX? örebrj/' *■

\ > Hjalmaren\.,-g oder .

Väner S . :< Narke manland,

s O ...Zt

/ ' : Linkd>r£

,4? Västen Östergötland 5

./? götland • V. ?

/1O y

Jönköping

Småland

ockholm

Visby/ K

' ( Gotland

F

Växjö

Kalmar.

Blekinge /

, . . "'Xåriskrona

Skåne Kristianstad

Malmö -

DANMARK

Halland

Halmstad'-* |

POLEN

Källa: SNV, Monitor 14.

25

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Naturresurserna skall nyttjas på ett lång-

siktigt hållbart sätt.

(Prop. 1990/91:90, s. 37, JoU 30, rskr. 338)

Fömybara resurser skall utnyttjas inom

ramen för ekosystemets produktionsför-

måga. Användningen av icke fömybara

naturresurser skall i ännu högre grad präg-

las av en ansvarsfull hushållning.

(Prop. 1990/91:90, s. 35, JoU 30, rskr. 338)

Skogsmarkens naturgivna produktionsför-

måga skall bevaras. En biologisk mångfald

och genetisk variation i skogen skall säk-

ras. Skogen skall brukas så att växt- och

djurarter som naturligt hör hemma i sko-

gen ges förutsättningar att fortleva under

naturliga betingelser och i livskraftiga be-

stånd. Hotade arter och naturtyper skall

skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt

dess estetiska och sociala värden skall vär-

nas.

(Prop. 1992/93:226, s. 27. JoU 15, rskr. 352)

Skogen och skogsmarken skall utnyttjas

effektivt och ansvarsfullt så att den ger en

uthålligt god avkastning. Skogsproduktio-

nens inriktning skall ge handlingsfrihet i

fråga om användningen av vad skogen

producerar.

(Prop. 1992/93:226, s. 32, JoU 15, rskr. 352)

Riksskogstaxeringen har gjort ett försök att

undersöka hur några faktorer, som talar om

hur skogen mår, påverkas av skogsbruk, se fi-

gur 32-34.

Jordbruk

För att balansera tillgång och efterfrågan mås-

te produktionen av spannmål minska. Ett om-

ställningsprogram till ett avreglerat jordbruk

började därför genomföras 1991. 1994 ingick

13 procent av landets åkerareal i omställnings-

programmet. Det motsvarar 3 630 kvadratkilo-

meter. Den största andelen omställd mark

finns i norra Götaland och i södra och östra

Svealand.

En alternativ användning kan i många fall

ge positiva effekter för miljön. Nästan hälften

(45 procent) av den omställda marken ligger i

vänteläge, dvs någon ny alternativ användning

har ännu inte kommit till stånd.

Av den omställda mark som verkligen används

till annat har den största delen (68 procent) bli-

vit betesmark. Detta leder både till en mer va-

rierad flora och fauna och till att näringsläcka-

get minskar. Det finns dock en risk att bete på

bra jordbruksmark konkurrerar ut betesmar-

ker med betydligt större natur- och kulturvär-

den, till exempel ängs- och hagmarker.

På 20 procent av den omställda marken od-

las numera fleråriga alternativa grödor inklusi-

ve energiskog. Grödor som energigräs och en-

ergiskog ger ett minskat näringsläckage och en

låg användning av växtnäring och bekämp-

ningsmedel.

Skog odlas på knappt tio procent av den

omställda arealen medan en procent har blivit

våtmark. I dessa områden ökar antalet arter,

samtidigt som näringsläckaget minskar.

Efter EU-medlemskapet kommer Sverige

att få en ny jordbrukspolitik vilket kommer att

påverka omställningsprogrammet.

26

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Vid val av arbetet med markanvändning

och brukningsmetoder i jordbruket måste

hänsyn tas till kraven på en god miljö och

långsiktig hushållning med naturresurser-

na. Målet skall vara att slå vakt om ett rikt

och varierat odlingslandskap och att mini-

mera jordbrukets miljöbelastning.

(Prop. 1989/90:146, s. 49, JoU 25, rskr. 327)

Figur 32 Andel lövträd >20 procent.

procent

Lövträd är nödvändiga för många

växters och djurs överlevnad. Den

kritiska nivån för många arter lig-

ger runt 20 procent.

. ........ Götaland

Svealand

S Norrl

Åkermarken bör så långt som möjligt bi-

behållas som en betydelsefull produk-

tionsresurs. Den långsiktiga produktions-

förmågan hos jordbruksmark som an-

vänds för livsmedels- och biobränslepro-

duktion bör användas så att framtida åter-

gång till livsmedelsproduktion är möjlig,

eller för att återskapa skyddsvärda natur-

typer som försvunnit på grund av uppod-

lingen.

(Prop. 1989/90:146. s. 102. JoU 25. rskr. 327)

Tillstånd till torvtäkter skall prövas res-

triktivt i områden som i den kommunala

planeringen angetts vara av riksintresse

för naturvården, kulturmiljövården och

friluftslivet.

(Prop. 1990/91:90, s. 38, JoU 30, rskr. 338)

N Norrl

procent

Grova träd är viktiga för lavar, svampar, insekter och

fåglar som bygger bo i träden.

Figur 33 Andel grova träd.

Grushållningsplaner upprättas för områ-

den med materialförsörjningsproblem el-

ler markanvändningskonflikter. I sådana

områden inriktas materialförsörjningen i

första hand mot bergtäkter och andra al-

ternativa material till naturgrus.

(Prop. 1990/91:90, s. 38. JoU 30, rskr. 338)

Figur 34 Gammal skog

procent

Den riktigt gamla skogen erbjuder en rad livsmiljöer

som är en förutsättning för många skogslevande

arter.

27

Skr. 1994/95:120

Figur 35 Markfauna i tallskog, antal individer som ryms under en skosula,

storlek 44.

Mer än hundra tusen maskar och leddjur kan dölja sig i marken under en

skosula av storlek 44. Källa: SNV, Monitor 14.

Figur 36 Kvävegödsling inom jordbruket

Betesgödsel

Nyttjande av vatten

I Sverige används varje år 3 606 miljoner ku-

bikmeter vatten. Av detta kommer omkring 20

procent från grundvatten.

Vattenanvändningen är fördelad enligt föl-

jande:

Industri

2 540 milj m 3

70,4 %

Hushåll

575 milj m 3

16,0%

Jordbruk

171 milj m 3

4,7 %

Övriga

320 milj m 3

8,9 %

0

1930 1950 1970 1990

Förbrukningen av handelsgödsel nådde ett maxi-

mum under början av 1980-talet, men har sedan

minskat. Källa: SNV Monitor 14.

Grus och torv

Produktionen av ballastmaterial, främst grus

och krossat berg, har minskat från 140 miljoner

ton per år under 1970-talet till cirka 90 miljo-

ner ton på 1990-talet.

Det första målet för övergång från natur-

grus till bergkross (30 procent) har nåtts. De 13

procent som inte utgörs av bergskross eller na-

turgus är främst schaktmassor, skrotsten från

prydnadsstentäkter och morän.

Torvproduktionen varierar mycket från år

till år beroende på vädret. Detta gäller särskilt

brytningen av energitorv.

28

Skr. 1994/95:120

Figur 38 Grusproduktion i Sverige 1955-1991,

miljoner ton.

Grusproduktionen har minskat betydligt sedan

1970-talets toppår. Källa: SCB.

Figur 39 Produktion av torv 1980-1993.

Tusen m 3 i stack.

13 procent av Sveriges åkerareal har ställts om till

annan produktion. Cirklarnas storlek motsvarar den

totala arealen åkermark i varje region.

4 000

3 500

3 000

2 500

2 000

Odlingston/

HB Energitorv

Tusentals m 3

-4 500

Brytningen av energitorv varierar mycket år från år

beroende på vädret. Källa: SCB.

29

Skr. 1994/95:120

11 Exploatering av mark och vatten

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Mark- och vattenområden med särskilt

höga naturvärden liksom ekologiskt sär-

skilt känsliga områden skall så långt som

möjligt undantas från exploatering.

(Prop. 1990/91:90, s. 39, JoU 30, rskr. 338)

På 1990-talet skall den fysiska planering-

ens huvuduppgifter vara att säkerställa en

långsiktigt god hushållning med mark- och

vattenresurser, främja en långsiktigt för-

nuftig lokalisering av bebyggelse, anlägg-

ningar och infrastruktur samt utveckla en

rik och levande stadsmiljö samt ta hänsyn

till naturens kretslopp i samhällsplane-

ringen.

(Prop. 1991/92:100, bil. 15, s. 10, JoU 13, rskr.

213)

Tätorterna bör i framtiden planeras allt

tydligare utifrån uppsatta miljökrav. Ge-

nom god planering kan bl a behovet av

transporter minska. Industrier som kan

påverka människors hälsa lokaliseras så

att tillräckliga skyddsavstånd erhålls till

områden där människor bor och vistas.

Områden för friluftsliv och rekreation bör

avsättas i tillräcklig omfattning.

(Prop. 1990/91:90, s. 33, JoU 30, rskr. 338)

Naturvårdsverket har formulerat kvali-

tetsmål för sjöar och vattendrag. För att

kunna uppnå och bibehålla en god vatten-

kvalitet i Sverige bör kvalitetsmålen ingå

som del i länsstyrelsernas beslutsunderlag.

(Prop. 1990/91:90, s. 45, JoU 30, rskr. 338)

Tätorternas struktur

Tätorterna upptar 1,2 procent av Sveriges yta.

Det motsvarar 5 000 kvadratkilometer av 450

000 kvadratkilometer. Här bor 7,1 miljoner

människor, vilket motsvarar 83 procent av lan-

dets befolkning. Dessutom finns här 3,6 miljo-

ner arbetsplatser. Det är 79 procent av alla ar-

betsplatser i Sverige.

De tre storstadsregionernas yta uppgår till

1 100 kvadratkilometer (22 procent) av tätor-

ternas yta. Befolkningen i dessa områden upp-

går till 2 600 000 personer, vilket motsvarar 36

procent av alla tätortsinvånare i Sverige.

En sådan koncentration medför både förde-

lar och nackdelar. Fördelarna utgörs av möjlig-

heternas mångfald t ex tillgång till en stor och

varierad arbetsmarknad, ett stort utbud av va-

ror och tjänster och tillgång till speciella ut-

bildningar och kulturarrangemang. En stark

koncentration utgör också en förutsättning för

resurshushållning beträffande energi och in-

frastrukturanläggningar.

Figur 40 Antal pendlare över kommungräns

1970-1990

Antal pendlare i tusental

Antalet pendlare har mer än fördubblats sedan

1970. Källa: Regionalt Folkstyre, Landstingsförbun-

det, 1994.

30

Skr. 1994/95:120

Koncentrationen medför också nackdelar

som t ex långa arbetsresor, bostadsområden av

ofta lägre kvalitet, längre avstånd till skog och

mark, luftföroreningar och buller som följd av

storstadstrafik, koncentration av stora avfalls-

mängder etc.

Residensstäderna utgör ofta lokala centra

kring vilka de mindre tätorterna är gruppera-

de. Folkmängden i dessa varierar mellan 50 000

och 120 000 personer. I dessa bor omkring 16

procent av alla tätortsinvånare.

Mellan 1960 och 1990 ökade tätorternas

samlade yta med nästan 50 procent. Folk-

mängdens ökning under samma tid var endast

30 procent. Den stora areella tillväxten var

alltså ett uttryck för den utglesning som den

ökade levnads- och bostadsstandarden med-

förde. Tätorternas areella tillväxt skedde med

största intensitet mellan 1960 och 1980. Efter

1980 vidtog en förtätning av tätorterna, som ib-

land skedde på bekostnad av grönområden.

Tätorternas obebyggda ytor sjönk från 44 pro-

cent (1970) till 38 procent (1990).

Transporter

Trafik- och transportytor täcker cirka 2 700

kvadratkilometer av landets yta. Omkring 80

procent av transportytorna består av vägar, 15

procent av järnvägar, resten av hamnar och

flygfält.

Det sammanlagda transportarbetet utgjor-

de 1990 56 miljarder tonkilometer, varav 49

procent på landsvägar, 36 procent på järnväg

och 14 procent via sjöfart.

Ökningen av transportytorna under perio-

den 1970-1990 uppskattades till mellan 200

och 400 kvadratkilometer, alltså högst 15 pro-

cent. Det har inte har rått några kapacitetspro-

blem, förutom i storstäderna.

Även om transportanläggningarna upptar

relativt begränsade markytor och dess aktuella

tillväxt är begränsad så är deras effekter på

miljön desto mer betydande.

Persontransporterna fördubblades till c:a

1200 mil per invånare och år mellan 1960 och

Figur 41 Svenska tätorter

10 000

1 000

83 procent av landets befolkning bor i tätorter.

31

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Betydelsen av sambanden mellan bebyg-

gelse och trafik har uppmärksammats allt-

mer i kommunernas och de statliga myn-

digheternas arbete för en god miljö. Ge-

nom att utveckla kunskaperna om dessa

samband skapas en grund för de åtgärder

som behövs för en samhällsutveckling som

både minskar behovet av transporter och

transportsektorns miljöpåverkan. Det gäl-

ler således att vända den bebyggelseut-

veckling som inneburit ett ökat transport-

arbete.

(Prop. 1993/94:111, s. 51)

Behovet av grönområden i tätorter och

tätortsnära områden skall tillgodoses i den

kommunala planeringen.

(Prop. 1990/91:90, s. 31, JoU 30, rskr. 338)

1990. Ökningen fortsatte även när tätorternas

tillväxt avstannade. De ständigt längre arbets-

resorna och den externa etableringen av af-

färscentra är två av förklaringarna.

Omfattningen av arbetsresor över kom-

mungränserna har mer än fördubblats mellan

1970 och 1990 från cirka 500 000 till cirka 1 100

000. Mer än hälften av ökningen inträffade

mellan 1980 och 1990, alltså när tätortstillväx-

ten avstannade. Detta kan delvis förklaras av

bland annat regionaliseringen av storstadsom-

rådena och de större tätorterna. Allt fler hus-

håll bostätter sig i mindre tätorter i storstäder-

nas omgivningar. Deras längre arbetsresor bi-

drar till det ökade transportarbetet och den

ökade pendlingen. Tendensen återfinns i lan-

dets samtliga län.

Godstransportarbetet har ökat långsamma-

re med 37 procent från 41 miljarder tonkilome-

ter 1970 till 56 miljarder tonkilometer 1990.

Här ökade lastbilstrafikens andel från 43 till 49

procent, medan järnvägstrafikens andel sjönk

från 42 till 36 procent. Den eftersträvade över-

Figur 42 Allmänt tillgänglig mark

Tätort

Allmänt tillgänglig mark

inom 5 km

Andel inom angivet

avstånd från bilväg

km 2

andel (%)

300 m

500 m

Stockholm

371

46

40

60

Göteborg

283

52

56

74

Malmö

12

4

58

72

Uppsala

110

43

37

57

Västerås

99

40

60

87

Örebro

118

48

44

68

Linköping

80

33

71

92

Norrköping

75

33

58

79

Helsingborg

17

7

77

90

Jönköping

198

56

67

89

Medeltal

40

52

73

Högsta andelen allmänt tillgänglig mark finns kring Jönköpings tötort.

32

Skr. 1994/95:120

flyttningen av landsvägstransporterna till järn-

vägarna uppnåddes alltså inte.

Mark för friluftsliv

Den allmänt tillgängliga markarealen kring

tätorterna varierar kraftigt inom landet. Inom

tre kilometer från tätortsgränsen finns:

• ca 120 m 2 per tätortsinvånare i Malmöhus

län (lägsta värdet i landet)

• ca 600 m 2 per tätortsinvånare i Stockholms

län

• ca 3 000 m 2 per tätortsinvånare i Koppar-

bergs län (högsta värdet i landet).

I det område som ligger inom en femkilome-

terszon från våra tio största tätorter är i ge-

nomsnitt 40 procent av ytan allmänt tillgänglig

mark.

Högsta andelen finns kring Jönköpings tät-

ort. Där är 56 procent av ytan (200 km 2 ) inom

femkilometerszonen allmänt tillgänglig. Läg-

sta andelen finns runt Malmö. Motsvarande

siffra där är fem procent (12 km 2 ).

33

Skr. 1994/95:120

12 Anspråk mot särskilt värdefulla områden

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Representativa områden av alla förekom-

mande naturtyper skall säkerställas. Skyd-

det av urskogar, våtmarker och vissa na-

turtyper i odlingslandskapet bör priori-

teras. Mångfalden i flora och fauna bör bi-

behållas. Mark bör säkerställas och göras

bättre tillgänglig för rekreation och fri-

luftsliv särskilt runt våra tätorter.

(Prop. 1987/88:85, s. 45, JoU 23, rskr. 373)

Den biologiska mångfalden och den gene-

tiska variationen skall säkerställas. Växt-

och djursamhällen bevaras så att i landet

naturligt förekommande växt- och djurar-

ter ges förutsättningar att fortleva under

naturliga betingelser och i livskraftiga be-

stånd.

(Prop. 1990/81:90. s. 35, JoU 30, rskr. 338)

Viltet skall vårdas i syfte att bevara de vilt-

arter som tillhör landets viltbestånd och

att främja en med hänsyn till allmänna och

enskilda intressen lämplig utveckling av

viltstammarna.

(Prop. 1986/87:58, s. 22, JoU 15, rskr. 190)

Naturligt förekommande arter i havs- och

vattenområdena skall kunna bevaras i livs-

kraftiga, balanserade populationer. Föro-

reningar skall inte begränsa användningen

av vatten från sjöar och vattendrag samt

grundvatten som vattentäkt.

(Prop. 1990/91:90, s. 41, JoU 30, rskr. 338)

I Sverige finns omkring 50 000 arter av växter,

svampar och djur. Det är cirka tre procent av

det totala artbeståndet i världen.

När det gäller vissa artgrupper, främst mos-

sor och lavar, är Sverige väl så artrikt som den

tropiska regnskogen. Åtskilliga arter inom

dessa grupper har betydande delar av sina eu-

ropeiska bestånd här.

Det svenska beståndet av en art kan dessut-

om vara unikt och oersättligt, även om arten

ifråga är lika väl, eller till och med ännu bättre,

representerad på andra håll i världen. Speciellt

om arten hos oss lever på randen av sitt utbred-

ningsområde kan det svenska beståndet skilja

sig genetiskt från övriga bestånd av samma art.

Mer än 200 arter har försvunnit från Sverige

sedan slutet av förra seklet. Idag räknas nästan

1 300 arter som akut hotade eller sårbara. Yt-

terligare 1 900 är sällsynta eller hänsynskrä-

vande. Tillsammans utgör dessa så kallade röd-

listade arter omkring sju procent av det totala

artbeståndet.

Den direkta orsaken till att arter trängs un-

dan och försvinner är i de flesta fall att deras

livsmiljöer förändras eller förstörs. Att försöka

skydda en art i naturen vars naturliga livsmiljö

har gått förlorad torde i längden vara utsikts-

löst.

1992/93 förvärvades 124 kvadratkilometer

mark med stöd av naturvårdslagen till en kost-

nad av 200 miljoner kronor. Den totala skyd-

dade arealen uppgår idag till 35 000 kvadratki-

lometer, varav 6 500 kvadratkilometer vatten.

Av den produktiva skogsmarken är cirka tre

procent skyddad, varav merparten i det fjällnä-

ra området. Utanför detta område är bara 0.5

procent skyddad från skogsbruk genom avsätt-

ning av reservat. För att behålla den nuvaran-

de artrikedomen måste en mångdubbelt större

andel av skogsarealen lämnas ostörd. Ett kom-

plement till naturreservat är de nya styrme-

deln biotopskydd, naturvårdsavtal och stöd till

34

Skr. 1994/95:120

Figur 43 Förekomst av de nationellt rödlistade arterna i olika län.

Ryggradsdjur

Kärlväxter

■ o

Mossor

Lavar

Svampar

Monitor 14

Över 3 000 arter i Sverige är rödlistade. Det innebär att de är hotade, sårbara, säll-

synta eller hänsynskrävande. Tillsammans utgör de omkring sju procent av hela art-

beståndet i landet.

35

Skr. 1994/95:120

naturvårdsåtgärder. Till detta kommer cirka 40

000 kvadratkilometer lågproduktiva skogar

som skyddas genom skogsvårdslagen.

Myr- och fjällområdena har däremot redan

idag ett gott skydd i form av reservat och gene-

rella restriktioner mot exempelvis dikning.

I jordbrukslandskapet är det numera van-

ligt att värdefulla marker förblir i brukarens

ägo, men att den traditionella skötseln garan-

teras genom avtal och statlig ersättning. Mer

om detta i avsnitt 6.

Figur 45 Skyddade naturtyper

Öppen

vegetation

25%

/

I

I-

Övrig t

öppen \

mark 11 %

Skog

36%

Jordbruks-

mark 1 %

Vatten

18%

Figur 44 Skyddade arealer i Sverige

Områdestyp

Antal

Total

areal

Land-

areal

Nationalparker

23

6 334

5812

Naturreservat

1 511

25 426

20 560

Naturvårdsområden

111

1 965

1 259

Djurskyddsområden

932

1 119

611

Summa

2 577

34 844

28 242

36 procent av den skyddade arealen är skog. Den

totala ytan skulle emellertid behöva mångdubblas

för att trygga den biologiska mångfalden.

Källa: SCB Na 41 SM 9401

Den 30 juni 1994 uppgick den totala skyddade area-

len till nästan 35 000 kvadratkilometer. Av dessa är

6 500 kvadratkilometer vatten.

36

Skr. 1994/95:120

13 Brutna kretslopp,

avfall och miljöfarliga restprodukter

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Källsortering av hushållsavfall bör utveck-

las så att allt avfall som lämnas till slutbe-

handling från och med år 1994 sorteras i

kategorier som möjliggör lämplig hante-

ring och så att förbränning och deponering

av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha

upphört vid utgången av 1993.

(Prop. 1989/90:100, bil. 16, s. 58, JoU 16, rskr.

241)

Källsortering av avfall är av central bety-

delse i arbetet med att kretsloppsanpassa

avfallshanteringen. I syfte att påskynda

dithän bör en avfallsbeskattning övervä-

gas.

(Prop. 1992/93:180, JoU 14, rskr. 344, s. 90)

Miljöpolitiken skall underlätta industrins

anpassning till kretsloppssamhället, bl a

genom att skapa goda förutsättningar för

användning av fömybara resurser, energi-

snåla processer, återanvändning och åter-

vinning.

(Prop. 1992/93:180, s. 18, JoU 14, rskr. 344)

Åtgärder inom jord- och skogsbruket, i

transportsektorn, inom energiförsörjning-

en och i industrin skall inriktas mot ett re-

surssnålt kretsloppssamhälle.

(Prop. 1992/93:180, s. 20, JoU 14, rskr. 344)

Lokal Agenda 21 i Sverige

Riksdagen har antagit prop. 1993/94 där svens-

ka kommuner särskilt uppmanas att anta en lo-

kal Agenda 21 i enlighet med de beslut som fat-

tades vid FN:s konferens om miljö och utveck-

ling 1992.

Omkring 200 svenska kommuner har beslu-

tat att inleda sitt arbete med Agenda 21. I

många kommuner har projektledare anställts

och man har initierat dialoger med näringsliv,

skolor, föreningar, jordbrukare m.fl. för att fin-

na arbetsmetoder och formulera målsättning-

ar. Miljökataloger, nyhetsbrev och konferen-

ser används för att engagera medborgarna.

Hittills rör de flesta projekten ekologiskt odla-

de livsmedel, kemikalier, avfall, utbildning,

våtmarker och energi. Både ideella organisa-

tioner, studieförbund och myndigheter är in-

volverade i arbetet med lokala Agenda 21 på

central nivå för utbyte av information och erfa-

renheter.

För att stimulera arbetet med lokal Agenda

21 delade regeringen ut 7 miljoner kronor till

39 projekt, som drivs av kommuner eller ideel-

la organisationer. Resultaten av projekten ska

redovisas under hösten 1995.

Kommunal avfallshantering

I september 1994 hade 187 av Sveriges 286

kommuner fastställt sina avfallsplaner. Många

har byggt ut återvinningscentraler och -statio-

ner.

Hushållens källsorteringen omfattar i de

flesta kommuner separation av papper, glas,

batterier och miljöfarligt avfall. För returpap-

per och förpackningar gäller idag producent-

ansvar. Därmed är det producenterna som är

ansvariga för insamlingssystemen.

Riksdagens mål att förbränning och depo-

nering av osorterat avfall i huvudsak skulle ha

37

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Eftersom kommunerna spelar en avgöran-

de roll i arbetet för att ställa om till ett

kretsloppsanpassat samhälle bör krets-

loppsprincipen få stort genomslag i kom-

munernas arbete för att omsätta och kon-

kretisera Riokonferensens handlingspro-

gram Agenda 21 i lokala program för en

hållbar utveckling. Centrala miljömyndig-

heter och länsstyrelser bör stödja kommu-

nernas arbete.

(Prop. 1992/93:180, s. 32. JoU 14. rskr. 344)

Insamlingsmålet för försålda lösa och fast

monterade NiCd-batterier skall vara 90

procent.

(Prop. 1990/91:90, s. 254, JoU 30, rskr. 338)

upphört vid utgången av 1993 uppnåddes inte.

För att klara detta och för att stimulera till

ökad sortering av avfall har flera kommuner

infört differentierade avfallstaxor för hushålls-

avfall. Många har också infört, eller tänker in-

föra, differentierade taxor på avfallsupplagen.

Syftet med detta är att öka sorteringen av in-

dustriavfall och avfall från byggnads- och riv-

ningsverksamhet.

Idag satsar kommunerna också i ökad ut-

sträckning på hemkompostering av trädgårds-

avfall och i vissa fall även matavfall för att

minska mängden hushållssopor. I Sverige finns

idag cirka 300 kommunala avfallsupplag i drift

och omkring 4 000 nedlagda.

Deponigas bildas i avfallsupplag med orga-

niskt avfall. Gasen innehåller metan och koldi-

oxid. Vid ungefär 50 deponier finns anlägg-

ningar för utvinning av deponigas.

Lakvatten från avfallsupplagen riskerar att

på sikt förorena omgivande mark- och vatten-

områden om inte nuvarande lakvattenhante-

ring utvecklas och förbättras. Grundvattnet

kan också vara hotat.

Figur 46 Kommunalt genererat avfall 1990 i några utvalda länder, kg/caplta

USA

Finland

Kanada

Holland

Norge

Schweiz

Japan

Sverige

Tyskland

Italien

Spanien

Grekland

Portugal

Källa: Environmental 0 100 200 300 400 500 600 700 800

Indicators OECD, 1991. kg/capita

38

Skr. 1994/95:120

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad

samhällsutveckling skall gälla att ekono-

miska styrmedel i ökad omfattning skall

utvecklas och användas inom miljöpoliti-

ken.

(Prop. 1992/93:180, s. 36. JoU 14. rskr. 344)

Som riktlinjer för en kretsloppsanpassad

utveckling skall gälla att nya produktgrup-

per och varuområden successivt anges för

producentansvar. Inom flera områden på-

går redan arbete i denna riktning, t ex när

det gäller skrotdäck och bilar. Andra om-

råden som bör bli aktuella inom kort är

plaster, byggnadsmaterial, elektroniska

och elektriska produkter.

(Prop. 1992/93:180, s. 98, JoU 14, rskr. 344)

För plaster bör bättre hushållning ske med

sådant plastmaterial som framställs ur

ändliga naturresurser genom ökad återan-

vändning och materialåtervinning. Sär-

skilt miljöbelastande plastmaterial bör

undvikas helt. Utvecklingen av alternativa

plastmaterial, som kan tillverkas av förny-

bara råvaror, bör stödjas.

(Prop. 1992/93:180, s. 100, JoU 14, rskr. 344)

Nuvarande bilskrotningssystem skall ut-

formas till ett återvinningssystem där till-

verkare och importörer har fysiskt och

ekonomiskt ansvar att ta tillbaka uttjänta

bilar och återvinna material från dem.

(Prop. 1992/93:180, s. 106, JoU 14, rskr. 344)

Inriktning:

Återtagningsmålet för dryckesförpack-

ningar skall vara minst 90 procent.

(Prop. 1989/90:100, bil. 16, s. 58, JoU 16. rskr.

241)

Förorenade områden

I Sverige finns tusentals områden som förore-

nats av industriell verksamhet. Hittills har mer

än 1 700 objekt identifierats. 1 450 av dessa

måste åtgärdas eller i varje fall undersökas vi-

dare.

Till dessa kommer omkring 500 kommunala

deponier med blandat avfall och några hundra

objekt från försvarets verksamhet.

Av de hittills kartlagda områdena står

skogsindustrisektorn (träimpregnering, massa-

och pappersindustri) för 49 procent av de iden-

tifierade objekten. Metallsektorn (gruvindu-

stri, järn- och stålindustri, metallverk, ytbe-

handlingsindustri) står för 20 procent och ke-

misektorn (kloralkaliindustri, gasverk) för 17

procent.

Metallföroreningar är vanligast. De före-

kommer i flest objekt och i de största mängder-

na. Därefter kommer petroleumkolväten och

klorerade kolväten.

Dessa förorenade områden utgör betydan-

de källor för läckage av ämnen som idag inte

längre får användas eller håller på att avveck-

las, exempelvis kvicksilver och PCB.

Figur 47 Områden förorenade av miljöskadlig

verksamhet

Av de 1 200 förorenade områden som hittills under-

sökts står skogsindustrin, metallinindustrin och ke-

miindustrin för flertalet.

Källa: Efterbehandlingsdatabasen, SNV, Km.

39

Skr. 1994/95:120

För att miljömålen för metaller och svår-

nedbrytbara organiska ämnen ska kunna nås

måste dessa områden åtgärdas.

Erfarenheter från andra länder visar att

problemets omfattning blir allt större i takt

med att medvetenhet och kunskaper ökar. För

Sveriges del kan man framför allt förvänta sig

denna utveckling för branscher med många

små verksamheter, som till exempel bensinsta-

tioner, verkstäder och ytbehandlingsindustri-

er.

Uppskattningar har gjorts för att dimensio-

nera det framtida arbetet med efterbehand-

ling. Med utgångspunkt från dagens kunskaper

hamnar antalet objekt på omkring 6 500. Total-

kostnaden för att åtgärda dessa uppgår till om-

kring 20 miljarder kronor under en tidsperiod

av minst 30 år. Siffrorna är grova uppskatt-

ningar som kommer att justeras allt eftersom

kunskaperna ökar.

Nickel-kadmiumbatterier

Batterier står idag för mer än 90 procent av

kadmiumomsättningen i Sverige. Försäljning-

en av slutna nickel-kadmiumbatterier har ökat

mycket kraftigt sedan slutet av 1980-talet. 1992

beräknades nettotillförseln av dessa vara drygt

540 ton.

Dagligvaruhandeln har, som ett led i produ-

centansvaret, till regeringen åtagit sig att samla

in minst 60 procent av samtliga i landet förbru-

kade nickel-kadmiumbatterier under verk-

samhetsåret 1993/94. Under följande verksam-

hetsår skall insamlingsgraden stiga till 90 pro-

cent.

Målet för första verksamhetsåret uppnåd-

des emellertid inte. Endast 31 procent av de

försålda batterierna samlades in.

Miljöfarligt avfall

Miljöfarligt avfall uppkommer främst inom in-

dustrin, men även från bilvårdsanläggningar,

bygg och rivningsverksamhet och hushåll.

Figur 48 Behandlade mängder miljöfarligt

avfall

Avfallsslag

Ton

Oljeavfall

140 000

Lösningsmedelsavfall

16 550

Färg- och lackavfall

12 190

Limavfall

230

Surt eller alkaliskt avfall

7 650

Avfall som innehåller kadmium

860

Avfall som innehåller kvicksilver

50

Avfall som innehåller andra

tungmetaller

135 560

Avfall som innehåller cyanid

610

Avfall som innehåller PCB

12 140

Bekämpningsmedel

220

Laboratorieavfall

780

Övrigt avfall

1 800

Summa

328 640

Mängduppgifterna i tabellen kan till viss del vara

räknade två gånger, eftersom en behandlad mängd

kan ha sänts till en annan anläggning för vidare be-

handling.

Idag finns cirka 30 anläggningar som har

tillstånd för slutligt omhändertagande av mil-

jöfarligt avfall. Även de företag som mellan-

lagrar och behandlar miljöfarligt avfall innan

det går till slutligt omhändertagande ska nu-

mera ha tillstånd. Detta ger bättre möjligheter

att följa upp hur ett företags avfall hanteras,

både externt och internt.

Handel med farligt avfall

När det gäller export och import talar man om

farligt avfall istället för om miljöfarligt. Be-

greppet farligt avfall är bredare. I detta ingår

till exempel också sådana avfallstyper som är

explosiva eller brandfarliga.

Handel med farligt avfall regleras i förord-

ningen om farligt avfall. 1993 exporterades

omkring 22 000 ton farligt avfall till andra län-

der. De viktigaste mottagarländerna var Dan-

40

Skr. 1994/95:120

Figur 49 Import och export av miljöfarligt avfall 1990,1 000 ton/år.

Import

Tyskland

Holland

Schweiz

Österrike

Sverige

Spanien

Finland

Danmark

1 000 ton/år

Export

Frankrike

1 000 ton/år

Av de 70 000 ton farligt avfall som importeras varje år står blybatterier och metallhaltigt stoft för

huvuddelen. Metallhaltigt avfall är också den vanligaste exportprodukten. Källa: OECD.

mark, England och Spanien. Den domineran-

de avfallstypen var metallhaltigt avfall. Expor-

ten gick nästan uteslutande till materialåter-

vinning. Bara två procent deponerades.

Importen uppgick samma år till omkring 70

000 ton. Blybatterier och metallhaltigt stoft var

de vanligaste produkterna. Batterierna och

stoftet behandlades ochåtervanns sedan i

Sverige.

Handeln med farligt avfall är i samma stor-

leksordning som tidigare år. Lågkonjunkturen

tycks inte ha inneburit att exporten minskat.

Det finns dock en statistisk osäkerhet i uppgif-

terna som beror på mellanlagring i väntan på

export och brister i företagens rapporterings-

rutiner. Detta gör det svårt att fastställa min-

dre förändringar.

Återvinning och producentansvar

I augusti 1994 utfärdade regeringen en förord-

ning om producentansvar för förpackningar.

Förordningen trädde i kraft den 1 oktober

1994 och ersätter förordningen om producent-

ansvar för glasförpackningar och förpackning-

ar av wellpapp. Från detta datum gäller dessut-

om producentansvar för returpapper (tid-

ningspapper och liknande).

Från den 1 oktober 1994 gäller också produ-

centansvar för däck. 60 procent av alla däck

som återlämnas ska inte deponeras från och

med 1997. Efter två år höjs målet till 80 pro-

cent.

41

Skr. 1994/95:120

Figur 50 Producentansvar för förpackningar

Förpackningsslag

Återanvändning eller material

återvinning i viktprocent

Förpackningar av aluminium,

dock inte dryckesförpackningar

50 % återanvändning eller material-

återvinning

Förpackningar av papp,

papper och kartong

30 % återanvändning eller material-

återvinning

Förpackningar av wellpapp

65 % återanvändning eller material

återvinning

Förpackningar av plast, dock inte

dryckesförpackningar av PET

30 % återanvändning eller material-

återvinning

Förpackningar av stålplåt

50 % återanvändning eller material-

återvinning

Standardiserade förpackningar

av glas för öl och läsk

95 % återanvändning

Förpackningar av glas för vin

och sprit fyllda i Sverige

90 % återanvändning

Övriga förpackningar av glas

70 % återanvändning eller material-

återvinning

Producentansvaret innebär att det är tillverkaren som har ansvaret för att olika typer

av förpackningar återanvänds eller att materialet i dem återvinns. Tabellen ovan vi-

sar vilka nivåer som gäller.

42

Skr. 1994/95:120

14 Kemikalier

Av riksdagen antagna mål och

inriktningar:

Flödena och användningen av hälso- och

miljöfarliga kemikalier bör minska. De

flöden som ändock innehåller farliga ke-

mikalier bör i möjligaste mån slutas.

Användningen av de mest skadliga ämne-

na bör avvecklas.

(Prop. 1990/91:90, s. 46, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av klorerade lösningsme-

del skall med något undantag upphöra

helt till 1995.

(Prop. 1990/91:90, s. 97, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av metylenklorid och tri-

kloretylen bör avvecklas helt till utgången

av 1995.

(Prop. 1990/91:90, s. 258, JoU 30, rskr. 338)

Minst 90 procent av användningen i

Sverige av nonylfenoletoxylater bör ha

upphört till år 2000.

(Prop. 1990/91:90, s. 263, JoU 30, rskr. 338)

Användningen av kemiska bekämpnings-

medel inom jordbruk, räknat i aktiv sub-

stans, skall halveras till år 1990, med ut-

gångspunkt från den genomsnittliga an-

vändningen 1981-85. Användningen skall

halveras ytterligare en gång till strax efter

mitten av 1990-talet.

(Prop. 1989/90:146, JoU 25, rskr. 327)

Ungefär 20 000 kemiska ämnen finns idag på

svenska marknaden. Dessa förekommer i sin

tur i omkring 50 000 kemiska produkter och i

en stor mängd material och varor.

För de särskilt skadliga kemiska ämnena

finns begränsningsplaner. Exempel på ämnen

vars användning begränsas är bly, kvicksilver,

klorerade lösningsmedel, plastadditiv och bro-

merade flamskyddsmedel. Begränsningarna

regleras dels genom lagstiftning, dels genom

frivilliga åtgärder inom respektive bransch.

Användningen av bly och kvicksilver har till

exempel minskat betydligt. Bly används inte

längre som tillsats i bensin. Även användning-

en av ämnet som tillsats i färg har minskat.

Klor- och klorföreningar är en annan omde-

batterad ämnesgrupp. Idag används omkring

700 olika klorföreningar i Sverige. Volymerna

är för det mesta små, dvs mindre än ett ton.

Stora volymer används emellertid vid PVC-

tillverkning, och som vägsalt.

Figur 51 Användningen av klor inom industrin

och som vägsalt, viktandelar i procent.

Övrigt Blekmedel

Över 700 klorföreningar används i Sverige idag.

Stora volymer går åt till vägsalt och vid plasttillverk-

ning. Källa: Kemi.

43

Skr. 1994/95:120

I ett internationellt perspektiv har Sverige

nått långt med begränsningsåtgärder mot klor-

föreningar inom de områden som huvudsakli-

gen uppmärksammas, nämligen:

• CFC (klorfluorkarboner)

• klorerade bekämpningsmedel

• klorerade lösningsmedel

• klorerade blekmedel inom skogsindust- rin

• PCB

• utsläpp av dioxiner

Miljökrav och den tekniska utvecklingen har

under senare år gjort att sammansättningen av

tvätt-, disk- och rengöringsmedel genomgått

genomgripande förändringar:

• nya tensider med bättre rengöringseffekt

och bättre rengöringsegenskaper ersätter

och kompletterar de traditionella anjonten-

siderna

• användningen av klorblekmedel i maskin-

diskmedel och i samband med textiltvätt

har minskat

• fosfatbaserade produkter ersätts i snabb

takt.

Bekämpningsmedel

Den totala användningen av bekämpningsme-

del har minskat betydligt under 1980-talet.

Även antalet godkända bekämpningsmedel

har minskat kraftigt. De medel som har dålig

dokumentation om sina hälso- och miljörisker

gallras ut, liksom de farligaste medlen.

Den största minskningen har skett inom

jordbruket. Målet att halvera användningen av

bekämpningsmedlen inom jordbruket, jämfört

med genomsnittsförbrukningen 1981-85, upp-

nåddes 1990.

Nästa mål är att ytterligare halvera förbruk-

ningen fram till strax efter mitten av 1990-talet.

Minskningen fram till årl993 var 66 procent.

Den största mängden bekämpningsmedel

används idag inom industrin till i första hand

tryck- och vacuumimpregnering av virke. Den

sålda mängden krom och arsenik har minskat

under de senaste fyra åren medan kreosotan-

vändningen har legat still. En ny kreosotolja

med en mindre farlig sammansättning håller

dock på att utvecklas.

44

Figur 52 Användningen av bekämpningsmedel,

1993.

T rädgård

Hus 4% 1%

Totalt används 8 915 ton bekämpningsmedel i

Sverige, de största kvantiteterna inom industri och

jordbruk. Källa: Kemi.

Figur 53 Försåld mängd bekämpningsmedel i

jord- och trädgårdsbruk, 1984-1993 ton.

1986 ökade lantbrukarna sina inköp av bekämp-

ningsmedel för att undvika höjda prisregleringsavgif-

terfrån 1987. Källa: Kemi.

Skr. 1994/95:120

Figur 54 Till industrin sålda krom- och arsenik-

föreningar i träskyddsmedel, ton verksam sub-

stans

De sålda mängderna arsenik och kromföreningar

har minskat under de senaste åren. Figuren visar

ton verksam substans. Källa: Kemi.

45

Skr. 1994/95:120

75 Kärnsäkerhet och strålskydd

Säkerhets- och strålskyddsläget vid

de svenska kärnkraftverken 1993-94

Säkerheten i de svenska kärnkraftverken över-

vakas av Statens kärnkraftinspektion (SKI).

Statens strålskyddsinstitut (SSI) övervakar

strålskyddet vid anläggningarna och kontrolle-

rar att radioaktiva utsläpp till luft och vatten vid

normaldrift hålls inom fastställda gränser. SKI

och SSI redovisar årligen till regeringen säker-

hets-och strålskyddsläget vid de svenska kärn-

kraftverken.

Sammanfattande bedömning

Erfarenheterna från perioden 1993-94 har be-

kräftat och förstärkt de överväganden och be-

dömningar av säkerhetsläget vid de svenska

reaktorerna som gjordes i förra årets rapport.

Sålunda har erfarenheterna pekat på vikten av

en fortsatt noggrann prövning av vissa äldre

säkerhetsanalyser och konstruktionsförutsätt-

ningar, liksom vikten av fortsatt skärpt upp-

märksamhet på åldersbetingade förändringar.

Perioden har också givit ytterligare nyttiga på-

minnelser om att det fortfarande kan finnas

svagheter i säkerhetsanalyser och konstruk-

tionslösningar som inte uppmärksammats till-

räckligt. Det är då liksom föregående år viktigt

att notera att den grundläggande säkerhets-

strategin - ett djupförsvar i flera led mot allvar-

liga olyckor - är utformad utifrån förutsätt-

ningen att dolda fel och brister kan finnas,men

att de inte skall leda till längre än till tillbud

utan allvarligare konsekvenser utanför anlägg-

ningen. Mot denna bakgrund ser SKI och SSI

vid en samlad bedömning inte heller i år någon

anledning att ompröva den riskbild som inled-

ningsvid refererades till.

Sammanfattning av drifterfarenheter 1993-94

Drifterfarenheter och åldrandefrågor

Drifttillgängligheten har varit hög med undan-

tag för avställningar för större reparations- och

renoveringsarbeten på tre av de äldre reak-

torerna.

Kontroller och reparationer av reaktortankar,

rörsystem och inneslutningar

Block 2 i Barsebäck stod avställt ca fem måna-

der i slutet av 1993. Orsaken var läckage i en

tätplåt vid en kabelgenomföring till reaktorin-

neslutningen. Läckaget upptäcktes vid före-

skriven återkommande täthetskontroll och be-

rodde på byggfel som ledde till att tätplåten

rostade sönder. Detta föranledde omfattande

kontroll-och reparationsarbeten i Barsebäck 2.

Undersökningar av övriga reaktorinneslut-

ningar visade att ingen av dessa var behäftade

med liknande fel.

Block 2 i Ringhals 2 stod avställt mer än sju

månader från sommaren 1993. Orsaken var en

spricka i en svetsfog vid en genomföring för

styrdon i reaktortanklocket. Sprickan upp-

täcktes vid föreskriven kontroll och kunde här-

ledas till tillverkningsfel. SKI godkände repa-

ration av sprickan för fortsatt drift under be-

gränsad tid. Ett nytt tanklock kommer att in-

stalleras under revisionsavställningen 1996.

Vid revisionsavställningen 1994 kontrollerades

tanklocket och ingen skadeutveckling notera-

des. Detta gäller även de mindre defekter som

upptäcktes vid revisionsavställningen 1992.

Sveriges äldsta reaktor, Oskarshamn 1 var

avställd under hela perioden för omfattande

kontroller och renovering (projektet Fenix).

Vid föreskriven kontroll i samband med byte

av isolering upptäcktes omfattande sprickbild-

ning i ett antal rör innanför och utanför reak-

tortanken. Orsakerna härleddes främst till

mindre lämpliga konstruktionslösningar och

tillverkningsmetoder. Radioaktiva belägg-

46

Skr. 1994/95:120

ningar i reaktortanken och anslutande rörsys-

tem har kunnat tvättas bort så effektivt att in-

gående kontroller och reparationer kan ge-

nomföras även inuti tanken utan oacceptabla

stråldoser till berörd personal. Kontrollen av

reaktortanken visar enligt uppgift från OKG

inte på något anmärkningsvärt. SKIs gransk-

ning av provningsresultaten är ännu inte slut-

förd. OKG har beslutat att genomföra ett om-

fattande renoveringsprogram för reaktorn som

även innefattar utbyten, kompletteringar och

vissa ombyggnader för att öka tillförlitligheten

hos reaktorns säkerhetssystem. SKIs tillstånd

fordras för återstart som planeras till början av

1995.

Erfarenheterna från dessa tre block liksom

årets provningserfarenheter i övrigt tyder lik-

som tidigare års erfarenheter på att kontroll-

programmet fångar upp skadebildning på ett

tidigt stadium. Därigenom kan marginalerna

till läckage och brott av väsentlig säkerhetsbe-

tydelse hållas på en tillfredsställande nivå trots

att anläggningarna blir äldre. En fortsatt tek-

nik- och metodutveckling i linje med vad som

krävs i SKIs nya föreskrifter på området (SKI

FS 1994:01) är dock en nödvändig förutsätt-

ning. Inga tidigare okända skademekanismer

har observerats. Inte heller har någon allmän

och utbredd åldersbetingad degradering kun-

nat konstaterats i reaktorerna som skulle ge

anledning att ompröva tidigare bedömningar

av den tekniska livslängden. Däremot under-

stryker årets erfarenheter tidigare bedömning-

ar att omfattande renoveringsinsatser kan be-

hövas på specifika punkter för att komma till-

rätta med följderna av mindre lämpliga kon-

struktionslösningar, tillverkningsmetoder och

driftsätt.

Övriga drifterfarenheter 1993-94

Snabbstoppsfrekvensen har fortsatt att ligga

på en tillfredsställande låg nivå. Sju händelser

av viss betydelse för säkerheten redovisas i föl-

jande avsnitt i denna rapport. Av dessa händel-

ser har fem klassificerats på den sjugradiga

INES-skalan (International Nuclear Event

Scale) och fått klassificeringen 1, vilket är den

lägsta nivån. Vid en av dessa händelser (felut-

lösning av inskruvning av styrstavar i Forsmark

3) var säkerhetsmarginalen till begränsade

bränsleskador på väg att påverkas men åter-

ställdes genom ett snabbt ingripande av opera-

törerna i kontrollrummet. Överhuvudtaget vi-

sar årets erfarenheter att marginalerna till

bränsleskador behöver ägnas skärpt uppmärk-

samhet bl.a. i anslutning till att nya bränsle-

konstruktioner och härddriftmönster introdu-

ceras i syfte att förbättra bränsleekonomin.

Säkerhetsanalyser

Lärdomarna från händelsen i Barsebäck den

28 juli 1992 och det därpå följande fem reak-

torstoppen medförde att såväl SKI som kraft-

företagen inledde översyner av tidigare säker-

hetsanalyser och konstruktionsförutsättning-

ar. Dessa översyner har blivit mer ingående,

omfattande och därmed tidskrävande än vad

som först förutsågs. Preliminärt kommer de att

slutföras under 1997. Insatserna uppskattas till

ett par hundra ingenjörsår. Redan nu har dock

resultat avsatts i form av program för säker-

hetsförbättringar. Hit hör bl.a. förbättringar av

tillförlitligheten hos vissa grupper av ventiler

och hos nivåmätsystemen samt ökad kapacitet

i vissa borinsprutningssystem. Hittills har dock

analyserna inte lett till att den ”kontrakterade

säkerhetsnivån” (se avsnittet om utgångspunk-

ter) för drifttillstånd ifrågasatts.

Allmänt förstärker hittillsvarande analysre-

sultat tidigare bild att de senast byggda reak-

torerna (Forsmark 1,2 och 3 samt Oskarshamn

3) har en säkerhetsmässigt mer avancerad kon-

struktion än de äldre, särskilt när det gäller

skyddet mot händelser som brand, översväm-

ning och jordbävning. A andra sidan visar det

sig inte sällan att säkerhetsfunktioner i äldre

reaktorer kan vara mindre känsliga för fel med

gemensam orsak, t.ex. att samma komponent-

eller underhållsfel skulle kunna samtidigt slå

47

Skr. 1994/95:120

ut flera säkerhetssystem. Vid en sammanvägd

bedömning av säkerhetsnivån i äldre och yng-

re reaktorer tenderar sådana skillnader att ta

ut varandra, särskilt om man ser till den osä-

kerhet som finns i analysmetoderna.

Erfarenheterna från den pågående renover-

ingen av Oskarshamn 1 (Projekt Fenix) har va-

rit särskilt värdefulla. Granskningen av säker-

hetsanalyser och konstruktionsförutsättningar

har här i några fall visat att vissa säkerhets-

funktioners kapacitet och tillförlitlighet inte

fullt ut motsvarade vad som förutsatts i tidiga-

re säkerhetsredovisningar. Detta rättas nu till

inför återstart av Oskarshamn 1, och avses se-

dan följas av ett program för att ytterligare

höja säkerhetsnivån. Erfarenheterna från Pro-

jekt Fenix understryker ytterligare vikten av

att noggrant pröva vissa äldre säkerhetsanaly-

ser och konstruktionsförutsättningar.

Samspelet människa-teknik-organisation.

Säkerhetskultur.

Ett positivt drag har varit de medvetna och

långsiktiga satsningar samtliga kärnkraftföre-

tag inlett för att förbättra samspelet människa

-teknik-organisation och för att utveckla och

vidmakthålla en hög säkerhetskultur. Inträffa-

de händelser och SKIs inspektioner inom om-

rådet pekar dock på att det tidvis kan uppstå

svackor i den dagliga hanteringen av säker-

hetsfrågor inom vissa delar av en kraftverksor-

ganisation. Under perioden 1993-94 har SKI

fått och följt upp indikationer på sådana svack-

or vid Barsebäcks- och Oskarshamnsverken,

vilket i samtliga fall lett till kraftfulla och ända-

målsenliga åtgärder från respektive kraft-

verksledningar. Detta visar både på en i grun-

den god säkerhetskultur och på betydelsen av

en ständig verksamhetsutveckling för att till-

godose kravet på förebyggande säkerhet.

Strålskyddsläget

Utsläppen till luft och vatten har varit låga och

legat på bråkdelar av tillåtna värden. Ringhals-

verket har redovisat något förhöjda utsläpp i

förhållande till tidigare år, bl.a. på grund av en

bränsleskada i block 1. Inga händelserelatera-

de utsläpp som krävt särskild rapport till SSI

har inträffat.

Den totala kollektivdosen till följd av yrkes-

exponering vid de svenska kärnkraftverken

uppgick under 1993 till 27,6 manSievert eller

ca 2,8 manSv per installerad gigawatt elektrisk

effekt. Detta överstiger väsentligt SSIs ambi-

tionsnivå om 2 manSv per installerad gigawatt.

Drygt 70 % av kollektivdosen kom från de om-

fattande ombyggnadsarbetena i de äldre ko-

karreaktorerna. Detta ledde med SSI som på-

drivande till kraftfulla insatser vid verken för

att få ned dosbelastningen. Förutsättningarna

verkar hittills goda för att man för 1994 skall

kunna innehålla SSIs ambitionsnivå enligt

ovan.

Strålning och radionuklider i miljön

Människan utsätts för strålning från en rad

strålningskällor. Förutom den naturliga strål-

ningen från marken och rymden utsätts vi ock-

så för strålning vid medicinsk behandling och i

mindre utsträckning även för strålning från

konstgjorda radioaktiva ämnen i vår omgiv-

ning.

Den viktigaste strålningskällan är radon i

bostäderna. I vissa delar av Sverige kan också

cesiumnedfallet från Tjernobyl och radon i

grundvatten vara ett problem.

Lokalt är effekterna av Tjernobyl fortfaran-

de tydliga. I de värst drabbade områdena är ce-

siumhalterna i ren, vilt och insjöfisk från nä-

ringsfattiga sjöar med lång omsättningstid fort-

farande förhöjda.

48

Skr. 1994/95:120

Figur 55 Cesium-137 i människan, medelvärden för några olika befolkningsgrupper.

Figur 56 Cesiumhalter i älg och rådjur 1986-

1993 (Gävle).

Figur 57 Cesiumhalter i gädda, (Bq/kg), i nä-

ringsrik respektive näringsfattig sjö, 1985-1994

(Västernorrland).

Cesium-137

Bq/kg

Cesium -137

Bq/kg våtvikt

Källa: SSI, Miljölab.

Ceslumhalterna I gädda från närings fattiga sjöar

med långsam omsättning ligger betydligt högre än i

de gäddor som kommer från näringsrika sjöar.

Källa: SSI.

49

Skr. 1994/95:120

Det finns också mätbara skillnader mellan

kroppsinnehållet av cesium hos de mest utsatta

befolkningsgrupperna och hos befolkningen i

genomsnitt.

Från folkhälsosynpunkt är dock dosbidraget

från Tjernobyl generellt betydelselöst. Ned-

fallet från kärnvapenproven på 1960-talet gav

till exempel ett större dosbidrag.

Medelvärdet för hela landet av stråldosen

för en person summerat över 50 år uppskattas

till 0,7 millisievert. Större delen, 0,6 millisie-

vert, kommer från den direkta strålningen från

markbeläggningen.

I vissa delar av landet är stråldoserna högre.

De kan variera beroende på skillnader i kost-

vanor. Osäkerheten är emellertid mycket stor.

Nuvarande uppskattningar tyder på att om-

kring en femtedel av alla bidrag till stråldosen

från Tjernobyl kommer från födan. Då är det

stråldosen för en person summerat över 50 år

som avses.

Radon i bostäder

Gränsvärden för radon i bostäder infördes

1981.1 nybyggda bostäder har den genomsnitt-

liga radonhalten sedan dess minskat till hälf-

ten, men inte nämnvärt i bostadsbeståndet i öv-

rigt. Medelvärdet för landet, 108 becquerel per

kubikmeter, har därför inte minskat. I 14 pro-

cent av bostadsbeståndet överstiger radonhal-

ten 200 becquerel per kubikmeter.

Gränsvärdena för radon i bostäder halvera-

des 1994 och är för nybyggda hus 200 becquerel

per kubikmeter. För äldre hus är gränsen för

sanitär olägenhet 400 becquerel per kubikme-

ter.

Radon i bostäder beräknas orsaka mellan

300 och 1 500 lungcancerfall varje år. Den ge-

nomsnittliga dosen för en person under ett år

uppgår till cirka två millisievert.

Ultraviolett strålning

Våren 1993 var ozonskiktet över Sverige 20

procent tunnare än normalt. I kombination

med vackert väder resulterade detta i att den

infallande skadliga UVB-strålningen i april

blev 60 procent större än normalt.

Under sommaren 1994 var visserligen ozon-

skiktets tjocklek normal. Men det extrema

högtrycket ledde till att den infallande UVB-

strålningen under juli blev 20-30 procent hö-

gre än under samma månadnågot av de fyra fö-

regående åren.

Långvarig påverkan av ultraviolett strål-

ning kan leda till hudcancer. Den allvarliga

hudcancerformen malignt melanom ökar för

närvarande med omkring fem procent årligen.

Figur 58 Månatlig UVB-dos, (Norrköring) 1993

jämfört med normalen, 1983-1992.

Det tunna ozonskiktet över Sverige våren 1993 gjor-

de att den infallande UVB-strålningen blev högre än

normalt.

Källa: SMHI, SNV Miljöövervakningsprogrammet

50

Skr. 1994/95:120

Figur 59 UVB-strälningens effekter

Sekunder

Minuter

10

20

30

Timmar

— Svetsljusbåge på nära håll

— Sommarsol på Kanarieöarna

— Solarium

— Sommarsol i Sverige med

30% Ozonskiktsuttunning.

— Sommarsol i Sverige

— Vårsol i Sverige

— Halogenlampa vid 1 000 lux

Dygn eller mer

Är fösumbart för

akuta risker

Veckor

— (”Vintersol” i Sverige)

Lysrörsbelysning

Månader

Är

Glödlampsbe lysning

Ultraviolett strålning kan ge akut hudskadeverkan

(hudrodnad) om "bestrålningen”överskriver viss tid.

Källa: SSI.

51

Skr. 1994/95:120

16 Ekonomiska styrmedel

Jämfört med andra OECD-länder har vi

många miljöskatter och miljöavgifter i Sverige.

Speciellt gäller detta produkter.

Till de redovisade skatterna och avgifterna

kommer även de allmänna energiskatterna,

vilka i viss utsträckning kananses vara miljöre-

laterade.

En del av samhällets kostnader för miljö-

vårdsinsatser finansieras av avgifter. Också

kärnkraftindustrin betalar avgifter. Dessa ska

användas dels för att finansiera slutförvaring-

en av använt kärnbränsle, dels för att reakto-

rerna ska kunna avvecklas och rivas på ett sä-

kert sätt.

Figur 63 Utsläppsavgifter och -skatter

Avgift/skatt

(Införandetid)

Utgår på

Belopp

Inkomst

1993/94

(miljoner kr)

Användning

Koldioxidskatt

(1991)

Olja, kol, naturgas,

fotogen, gasol

och bensin

33.3 öre/kg utsläpp

(för industrin

8.3 öre/kg)

11 315

Allmän in komst i

stadsbudget

Svavelskatt

(1991)

Olja, kol och torv

30 kr/kg svavel

217

Allmän inkomst i

statsbudgeten

Miljöskatt på

inrikesflyget

(1991)

Utsläpp av kväve-

oxider och kolväten

12 kr/kg utsläppta

kolväten och

kväveoxider

190

Allmän inkomst

statsbudgeten

Utsläpp av koldioxid

1 kr/kg förbrukat bränsle

Kväveoxid-

avgift

(1992)

Uppmätta utsläpp av

kväveoxider från

större anläggningar

för kraft- och

värmeproduktion

40 kr/kg utsläppta

kväveoxider

533

Bruttoomsättningen

inom systemet åter-

förs till de avgiftsskyl-

diga i proportion till

deras produktion av

nyttiggjord energi

/ Sverige finns förhållandevis många miljöskatter och -avgifter. Uppgifterna ovan är

hämtade från en uppdatering av rapporten "Avgifter, skatter och bidrag med anknyt-

ning till miljövård" (SNV Rapport 4173).

52

Skr. 1994/95:120

Figur 64 Produktavgifter och -skatter

Avgift/skatt

(Införandetid)

Utgår på

Belopp

Intäkt

1993/94

(miljoner kr)

Användning

Avgift på handels-

gödsel för

kväve (1984) och

för kadmium (1994)

Kväveinnehåll

Kadmiuminnehåll

60 öre/kg kräve

30 kr/g kadmium (om

kadmiuminnehållet

överstiger 50 g/ton

fosfor)

170

Bekostar rådgivning,

miljöforskning, natur-

vård m.m. och allmän

inkomst i statsbud-

geten

Avgift på bekämp-

ningsmedel (1984)

8 kr/kg verksam

substans

14

Bekostar rådgivning,

miljöforskning,

naturvård

Avgift på batterier

(1987)

Alkaliska/kvick-

silveroxid

Nickel/kadmium

Bly

23 kr/kg

46 kr/kg

40 kr/st

48

Beskostar omhänder-

tagande och infor-

mation.

Ej till statskassan,

tillfaller särsskild

batterifond

Vid skatteväxling får statens intäkter från skatter och avgifter på utsläpp och produk-

ter bekosta sänkningar av skatter på inkomst och sparande. Uppgifterna ovan är

hämtade från en uppdatering av SNV Rapport 4173.

Figur 65 Differentierade skatter

Blyad/oblyad bensin

Bensinskatten är 51 öre högre per liter för blyad än för oblyad bensin (dvs

prisskillnaden exklusive moms mellan blyad och oblyad bensin är 51 öre).

Miljöklassade dieseloljor

Dieseloljeskatten är för miljöklass 1: 562 kr/m 3 , miljöklass 2: 1 040 kr/m 3 och

för miljöklass 3: 1 300 kr/m 3

Miljöklasser för bensin

Bensinskatt uttas med 3,14 kr/l för bensin som uppfyller kraven för

miljöklass 2, med 3,20 kr/l för bensin som uppfyller kraven för

miljöklass 3 och med 3,71 kr/l för annan bensin

Miljöklassade nya fordon

Försäljningsskatten på nya motorfordon (bilaccisen) differentieras utifrån

miljöklassning. Miljöklass 1: -4 000 kr, miljöklass 2: 0 kr,

miljöklass 3: 2 000 kr.

Differentierade skatter har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att få konsumenterna

att välja miljövänligare alternativ.

53

Skr. 1994/95:120

Figur 66 Miljörelaterade energiskatter

Figur 67 Några exempel på avgiftsfinansierade

miljövårdsinsatser

Skatt

Inkomst 1993/94

(miljoner kronor)

Skatt

Inkomst 1993/94

(miljoner kronor)

Bensinskatt (exkl.CO 2 -del)

17 731

Täktavgift

39

Allmän energiskatt (exkl CO 2 -del)

7 901

Avgift för myndigheters

verksamhet enligt

65

Skatt på viss elektrisk kraft

1 006

miljöskyddslagen

Särskild skatt på elektrisk kraft

från kärnkraftverk

124

Avgift för registrering

av bekämpningsmedel

12

Dieseloljeskatt

1 740

Kemikalieavgift

29

De allmänna energiskatterna kan i viss utsträckning

anses vara miljörelaterade.

En del av samhällets kostnader för miljövårdsinsat-

ser finansieras av avgifter.

Exemplet NO ^-avgiften

Avgiften på utsläpp av kväveoxider från stora

förbränningsanläggningar, den så kallade

NO x -avgiften, har visat sig vara ett mycket bra

exempel på hur ett ekonomiskt styrmedel kan

användas för att snabbt få ner utsläppen från

en homogengrupp av anläggningar.

NO x -avgiften är unik till sin konstruktion.

De ingående anläggningarna, ca 130 stycken,

betalar 40 kronor per kilo NO x för sina utsläpp.

Men pengarna går inte till statskassan. Varje

anläggning får istället tillbaka pengar i propor-

tion till hur mycket nyttiggjord energi som har

producerats under året.

Konstruktionen innebär alltså att det totala

avgiftsbeloppet omfördelas mellan de avgifts-

skyldiga. Företag med bra energiutnyttjande,

vilket även innebär lägre utsläpp, får tillbaka

ett större belopp än de betalat in, medan före-

tag med lågt energiutnyttjande och stora ut-

släpp förlorar på systemet.

En grov uppskattning visar att utsläppen

från de berörda anläggningarna minskade med

cirka 40 procent från den tidpunkt då lagför-

slaget lanserades (1989) till slutet av första be-

skattningsåret (1992). Under 1993 har utsläp-

pen minskat med ytterligare 13 procent jäm-

fört med 1992.

En del av minskningen beror på lågkon-

junkturen och individuell tillståndsprövning.

54

Skr. 1994/95:120

17 Kostnader för miljövård

Statens kostnader

Statistiken över de statliga kostnaderna för

miljövård är för närvarande bristfällig. Den

försvåras dessutom av att anslagsstrukturen

förändrats under de senaste åren. Ramanslag

är till exempel vanligare idag än för några år

sedan.

Diagrammet nedan visar därför bara såda-

na miljöanslag som klart framgår av proposi-

tioner. Miljösatsningar inom andra anslag, ex-

empelvis internbudgetbelopp, är inte med.

Under det senaste budgetåret har bland an-

nat kalkningsverksamheten och olika interna-

tionella verksamheter fått ökade anslag.

Medlen för landskapsvårdande åtgärder

ska enligt riksdagens beslut användas för att

bevara vissa nationellt värdefulla miljöer som

innehåller fastlagda kvaliteter från naturvårds-

och kulturmiljösynpunkt.

I juni 1994 hade 14 200 sådana avtal om er-

sättning tecknats. Kostnaderna för denna stöd-

form uppgick 1993/94 till 250miljoner kronor.

Kostnaderna fördelade sig mellan följande

myndigheter: Länsstyrelser (245 miljoner kro-

nor), Naturvårdsverket (2,65 miljoner), Jord-

bruksverket (0,6 miljoner) och Riksantikvarie-

ämbetet (1,75 miljoner).

Vid samma tidpunkt fanns 4 400 avtal om

NOLA-bidrag, där NOLA står för naturvårds-

åtgärder i odlingslandskapet. Anslagen för

NOLA i Naturvårdsverkets internbudget upp-

går till 39 miljoner kronor per budgetår.

Figur 68 Statliga anslag till miljövård

Statistiken över statliga anslag till miljövår är behäftad med många brister.

Figuren visar endast de anslag som klart framgår av propositioner.

55

Skr. 1994/95:120

Kommunernas kostnader

1991 uppgick de kommunala förvaltningarnas

kostnader för miljövård till 700 miljoner kro-

nor. Det visar en undersökning som SCB har

gjort. Då ingår inte kostnader inom trafiksek-

torn, exempelvis trafiksanering och buller-

skydd. Totalbeloppet motsvarar 80 kronor per

person.

Kostnaderna för avloppshantering, dvs re-

ningsverk och ledningsnät, uppgick 1991 till 5,0

miljarder kronor. Av dessa var 2,0 miljarder

kronor kapitalkostnader. Den kommunala av-

fallshanteringen kostade cirka 2,7 miljarder

kronor.

Industrins kostnader

SCB har även undersökt kostnaderna för mil-

jöskyddsåtgärder inom industrin. 1991 upp-

gick skogsindustrins investeringar i miljö-

skyddsåtgärder till 600 miljoner kronor. Mot-

svarande siffra för järn- och stålindustrin var

125 miljoner kronor. Samtidigt uppgick de lö-

pande kostnaderna för de två branscherna till

550 miljoner kronor.

De angivna beloppen är emellertid behäfta-

de med mycket stor osäkerhet. Någon totalsiff-

ra för hela industrin kan inte anges, eftersom

underlaget för övriga branscher är mycket osä-

kert.

56