Prop. 1994/95:167

Regeringens skrivelse

1994/95:167

Det svenska miljöarbetet i EU - Inriktning och

genomförande

1994/95:167

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 16 mars 1995

Ingvar Carlsson

Anna Lindh

(Miljödepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på inriktningen av det svenska

miljöpolitiska arbetet i EU och hur arbetet skall bedrivas.

Huvuduppgiften är att medverka till en långsiktigt hållbar utveckling

i Europa i linje med slutsatserna från Riokonferensen. Sverige skall vara

pådrivande i omställningen av sådan produktion och konsumtion som

utgör ett hot mot miljön. I första hand gäller det omställningen inom tre

för det ekonomiska livet centrala områden, nämligen transporter,

energiförsörjning och livsmedelsområdet i vid mening. Sverige skall

verka för att gamla metoder, tekniska lösningar och anläggningar som

inte fyller miljökraven så snabbt som möjligt ersätts med ny teknik och

nya investeringar som förenar ekonomiska krav med ekologiska

grundvillkor. Det innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena insatserna

för en bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen.

Sverige skall således prioritera:

- kampen mot försurning och klimatförändringar

- arbetet för kretsloppsanpassning

- bevarande av biologisk mångfald, samt

- en höjd ambitionsnivå när det gäller kemikaliekontroll och minskad

användning av bekämpningsmedel.

Med hänsyn till miljöfrågornas stora betydelse i EU är det enligt

regeringens uppfattning naturligt att den fortsatta utvecklingen av EU:s

miljöpolitik diskuteras vid den regeringskonferens som äger rum mellan

medlemsländerna år 1996. Regeringen har för avsikt att lyfta fram

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167

miljöfrågorna i samband med översynen av de grundläggande fördrags- Skr. 1994/95:167

texterna för EU-verksamheten.

Sverige bör som medlem i EU aktivt verka för effektiva och ökade

miljöinsatser i Central- och Östeuropa och i synnerhet i vårt närområde.

Östersjöområdet är av särskild vikt.

I skrivelsen ägnas genomförandefrågor särskild uppmärksamhet. Där

behandlas hur olika grupper i samhället skall engageras och ges tillfälle

att delta. Vidare tas frågan om vissa resursförstärkningar upp liksom hur

de svenska förberedelserna inför EU-förhandlingar skall samordnas samt

hur EU-reglema skall få genomslag i Sverige.

Innehållsförteckning

Skr. 1994/95:167

1 Inledning................................ 5

1.1 Ärendet och dess beredning ................ 5

1.2 Utgångspunkter för det svenska arbetet ......... 5

1.3 Tillväxt och miljö - en ny utvecklingsmodell...... 8

1.4 Regeringskonferensen år 1996 ............... 10

1.5 Ett gemensamt arbete .................... 11

2 Prioriterade sakområden....................... 12

2.1 Inledning............................ 12

2.2 Försurning och klimatpåverkan .............. 13

2.2.1 Försurning....................... 15

2.2.2 Klimatförändringar.................. 19

2.3 Kemikalier...........................21

2.4 Kretsloppsanpassning av varusektorn och åtgärder på

avfallsområdet.........................24

2.5 Biologisk mångfald......................26

3 Internationellt samarbete.......................28

3.1 Allmänt.............................28

3.2 Central- och Östeuropa...................29

3.3 Övrigt internationellt samarbete..............31

4 Andra ställningstaganden ......................33

4.1 Styrmedel ...........................33

4.1.1 Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)......33

4.1.2 Fysisk planering ...................34

4.1.3 Miljöforskning ....................36

4.1.4 Miljöövervakning...................37

4.1.5 Övrigt om styrmedel.................38

4.2 Miljö och handel.......................39

4.3 Jordbruk............................40

4.4 Bioteknik............................41

4.5 Städernas miljöproblem...................42

4.6 Ozonnedbrytande ämnen ..................43

4.7 Kolväten/marknära ozon ..................44

4.8 Hav och vatten ........................45

4.9 Kustområdena.........................47

4.10 Euratom-fördraget ......................48

5 Genomförandefrågor.........................50

5.1 Ett handlingskraftigt arbete - på alla plan........50

5.2 Resurser ............................ 53

5.3 Genomförande av EG-regler................54

Remisslista ................................... 56

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

58 Skr. 1994/95:167

1 Inledning

1.1 Ärendet och dess beredning

Sveriges inträde i EU skapar nya förutsättningar för den svenska

miljöpolitiken. Sverige är som EU-medlem med och från insidan

påverkar unionens miljöpolitik.

Miljö- och naturresursdepartementet har i rapporten Det svenska

miljöarbetet i EU (Ds 1994:126) utarbetat ett förslag till svensk EU-

strategi på miljöområdet. I förslaget prioriteras sådana frågor som

försurning och klimat, kemikalier, kretslopp och internationellt sam-

arbete. Förslaget är remitterat till de instanser som anges i bilaga 1.

Remissinstansernas synpunkter redovisas i sammandrag i det följande

under olika avsnitt. De finns även tillgängliga i Miljödepartementet (Dnr

M94/4663/3) liksom en sammanställning av svaren.

1.2 Utgångspunkter för det svenska arbetet

Skr. 1994/95:167

Regeringens bedömning: EU:s politik på samtliga områden bör

bidra till en hållbar utveckling i linje med slutsatserna från 1992

års FN-konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Den

förstärkning av EU:s miljöprofil som skedde genom Maastricht-

fördraget bör fortsatt utvecklas. Arbetet skall utgå från besluten vid

Riokonferensen och grundas på en medvetenhet om de ekologiska

gränserna för mänskliga aktiviteter. Utnyttjandet av energi- och

naturresurser skall ske på ett hållbart sätt. Sverige skall därför

verka för en långsiktig investeringsstrategi inom EU för att ersätta

gamla metoder och tekniska lösningar som inte uppfyller miljökra-

ven så snabbt som möjligt med ny teknik och nya investeringar

som förenar ekonomiska krav med ekologiska grundvillkor. Det

innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena insatserna för en

bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Den i

medlemsländerna högsta tillämpade ambitionsnivån skall gälla som

utgångspunkt för det svenska miljöpolitiska arbetet i EU liksom att

någon sänkning av normerna i Sverige ej bör ske.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i regel inte några

invändningar mot de utgångspunkter som redovisas i promemorian.

Några instanser - Naturskyddsföreningen, Jordens Vänner och

Greenpeace - vill att det svenska arbetet i EU skall syfta till att ändra

EU:s miljöpolitik i grunden. Varje EU-land skall vara helt fritt att införa

hårdare miljöregler än gemenskapens, naturresurshushållning och

miljöskydd skall tas in som ett av unionens grundläggande mål och en

ändring bör göras av EU:s energipolitik. Beijerinstitutet vill betona

miljön som en resursbas som är nödvändig för mänsklig välfärd. Skr. 1994/95:167

Institutet förordar en miljöpolitik som är integrerad med den allmänna

ekonomiska politiken och som även är ett redskap i hushållningen med

grundläggande ekologiska resurser. Motsvarande synpunkter förs fram

av Ingenjörsvetenskapsakademien och knyts till de rekommendationer

som togs vid FN-konferensen i Rio de Janeiro år 1992 och som tillämpas

i Agenda 21-arbetet.

Skälen för regeringens bedömning: EG:s arbete på miljöområdet

började under 1960-talet. De första gemensamma miljöreglema, avseende

bl.a. klassificering och märkning av farliga kemikalier, kom år 1967.

Besluten om gemensamma miljöregler baserades vid denna tid på

artikel 235 i Romfördraget avsedd för områden som saknar egen legal

grund men där en gemenskapsåtgärd är nödvändig för att inom den

gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål.

Genom enhetsakten år 1987 tillkom särskilda bestämmelser (artikel 130r -

130t) om åtgärder på miljöområdet som ger den legala grunden for

beslut i miljöfrågor. Maastrichtfördraget år 1992 innebar ytterligare

ändringar och tillägg i Romfördraget (bl.a. i artikel 2 och artikel 130r)

som har betydelse för miljön i gemenskapen. Härigenom har skapats

formella förutsättningar att stärka EG/EU:s miljöpolitik bl.a. genom att

hänsyn till miljön därefter är en del av EU:s grundläggande mål och

genom att fler miljöbeslut än tidigare fattas med kvalificerad majoritet.

EG-ländema har också enats om gemensamma miljöpolitiska riktlinjer.

Redan vid ett EG-toppmöte år 1972 beslöt stats- och regeringscheferna

att skapa en gemensam miljöpolitik och beställde ett särskilt miljöhand-

lingsprogram. Ett sådant fastställdes år 1973. Det redovisar hur EG:s

grundläggande miljölagstiftning borde utvecklas. Vidare påbörjades ett

arbete för att ta fram ramdirektiv för avfall, farliga kemikalier och

utsläpp av luftföroreningar från fasta anläggningar.

Miljösamarbetet har därefter successivt utvecklats. Det senaste

miljöhandlingsprogrammet - EG:s femte - antogs år 1993 och innebär

i enlighet med vad som följer av Romfördragets miljöbestämmelser att

hänsyn till miljön skall finnas med vid alla politiska beslut inom

gemenskapen. I programmet slås fast att EG/EU skall sträva mot en

fortsatt ekonomisk och social utveckling utan att skada miljön och

naturresurserna. Programmet är en viktig politisk avsiktsförklaring som

medlemsländerna enats om. Numera finns alltså jämfört med tidigare en

god grund för miljöarbetet inom EU/EG både legalt och miljöpolitiskt.

En närmare beskrivning av EU:s miljöpolitik och dess effekter i Sverige

finns i betänkandet (SOU 1994:7) EU, EES och miljön som lämnats av

EG-konsekvensutredningen.

Som framhålls i departementspromemorian Det svenska miljöarbetet i

EU kommer nära hälften av de gränsöverskridande luftföroreningarna

som når Sverige, liksom en stor del av vattenföroreningarna, från övriga

EU-länder. Det omfattande varuutbytet där Sverige svarar för endast 2-3

procent av produktion och konsumtion av industriprodukter i Västeuropa

påverkar också den gemensamma miljön, allt ifrån produktionen till dess

varorna kasseras och blir avfall.

De viktigaste utländska belastningarna på miljön i Sverige uppstår

genom spridning av svavel- och kväveoxider, tungmetaller, stabila Skr. 1994/95:167

toxiska och bioackumulerbara ämnen och flyktiga organiska ämnen. Detta

leder till försurning av mark och vatten, övergödning, bildning av

oxidanter samt skador och risker för ekosystemens funktion. De utifrån

kommande föroreningar som påverkar Sverige har nästan uteslutande sitt

ursprung i länderna norr om Alperna och Karpatema. Bergskedjorna i

Centraleuropa utgör inte enbart en delare för Europas floder utan delar

också vädersystemen och styr därmed transporten av luftföroreningar. De

gränsöverskridande föroreningarna är internationella regionala problem

som måste lösas gemensamt. En samverkan inom ramen för EU när det

gäller att lösa dem är sålunda både naturlig och angelägen och bör ha

hög prioritet för svensk del.

Grunden för det svenska miljöpolitiska arbetet är ett ekologiskt baserat

synsätt som tar hänsyn till att vi inte får överskrida gränserna för vad

naturen kan bära och en medvetenhet om de komplexa och för störningar

känsliga sambanden i natur och miljö. Vid FN-konferensen i Rio de

Janeiro år 1992 betonades starkt betydelsen av en hållbar hushållning

med naturresurserna och ett bevarande av den biologiska mångfalden.

Konferensen rekommenderade dessutom att miljöpolitiska åtgärder skulle

integreras i all politisk ekonomisk verksamhet. Arbetet på att nå hållbar

utveckling skulle vidare grundas på försiktighetsprincipen. Dessa

värderingar bör prägla EU:s arbete.

I Sverige liksom i de andra EU-ländema har påbörjats ett uppföljnings-

arbete för att genomföra besluten från den nämnda FN-konferensen. Det

svenska arbetet härmed har senast redovisats för riksdagen i regeringens

skrivelse (1994/95:120) Miljön - Vårt gemensamma ansvar. EU:s

uppföljning har bl.a. redovisats i det femte miljöhandlingsprogrammet.

Sverige bör bidra till den fortsatta uppföljningen av Riokonferensen inom

EU. Sverige skall vara pådrivande i omställningen av sådana produk-

tions- och konsumtionsförhållanden som utgör ett hot mot miljön och

hållbar utveckling. Sverige skall därför verka för en långsiktig investe-

ringsstrategi inom EU som medför att gamla metoder och tekniska

lösningar som inte uppfyller miljökraven ersätts så snabbt som möjligt

med ny teknik och nya investeringar som förenar ekonomiska krav med

ekologiska grundvillkor. Det innebär att Sverige i EU-arbetet skall förena

insatserna för en bättre miljö med åtgärder för att skapa nya arbetstill-

fällen.

En viktig förutsättning för att ha framgång i genomförandet av den

svenska strategin för det miljöpolitiska arbetet i EU är att ha god

nationell framförhållning i de frågor som kommer upp till beredning och

beslut inom EU. Det svenska miljöarbetet i EU kommer utifrån kunskap

om miljösituationen i Sverige liksom om miljöpolitiken i de andra

medlemsländerna att i stor utsträckning inriktas på att påverka EU:s

lagstiftningsarbete för att nå gemensamma lösningar som är till fördel för

miljön. Samtidigt skall vi naturligtvis fortsätta att driva en aktiv nationell

miljöpolitik. Detta är också viktigt för trovärdigheten i vårt pådrivande

arbete inom EU.

Lag- och foreskriftsarbetet är för närvarande en tung och viktig del i

EU.s miljöpolitiska arbete. En del problem är av sådan natur att det är

svårt att åstadkomma effektiva åtgärder inom ramen for arbetet med ett Skr. 1994/95:167

enda direktiv. Miljöproblemen är mestadels komplicerade och samman-

hängande. Enkla samband mellan problem i miljön och ett enskilt EG-

direktiv är snarare undantag än regel. Ett problem som t.ex. övergödning

av mark och vatten måste angripas på olika vägar. Självfallet skall vi

som senare behandlas i skrivelsen kraftfullt verka även för ökad

användning och, när det är lämpligt, harmonisering av ekonomiska och

andra styrmedel.

Regeringens syn på prioriteringen av olika frågor redovisas i avsnitt 2

i det följande. Även i sådana frågor som inte är högprioriterade skall vi

naturligtvis verka för att det svenska synsättet får genomslag. Frågor

rörande internationellt samarbete och EU-samarbetet behandlas i

avsnitt 3, medan ställningstaganden i andra samarbetsfrågor tas upp i

avsnitt 4.

I det fortsatta arbetet kommer samordning av de svenska insatserna,

information till olika EU-länder och EU-organ, liksom delaktighet samt

öppenhet gentemot de ideella organisationerna och intresseorganisationer

av olika slag vara viktiga beståndsdelar. Dessa frågor behandlas närmare

i avsnitt 5 om olika genomförandefrågor.

1.3 Tillväxt och miljö - en ny utvecklingsmodell

Regeringens bedömning: Sverige stöder den analys om för-

hållandet mellan tillväxt och miljö som förs fram i EG-kommissio-

nens skrift om ekonomisk tillväxt och miljö. Utgångspunkten är att

ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling kan gå hand i hand

om tillräckliga styrmedel finns. Sverige stöder också de tanke-

gångar om en ny utvecklingsmodell som presenteras i EU:s s.k.

vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.

Sverige skall vara pådrivande i omställningen av de produktions-

och konsumtionsförhållanden som i dag utgör ett hot mot miljön.

I första hand gäller det omställningen inom tre för det ekonomiska

livet centrala områden, nämligen transportsystemet, energisystemet

och livsmedelsförsöijningen i vid mening (från jordbruk över

livsmedelsindustri och konsumtion till avfallshantering). Sverige

skall verka för att gamla metoder och tekniska lösningar som inte

fyller miljökraven genom nya investeringar så snabbt som möjligt

ersätts med ny teknik som förenar ekonomiska krav med ekologis-

ka grundvillkor.

För att åstadkomma detta behövs såväl en långsiktig och väl

utformad investeringsstrategi som effektiva miljöregler och

ekonomiska styrmedel. Ett viktigt sådant styrmedel är en koldioxid-

skatt, vilket föreslås i vitboken. Sverige bör verka för en gemen-

sam miniminivå för beskattning av koldioxidutsläpp.

I vitboken diskuteras också genomförande av en s.k. "skatte-

växling” - dvs. att resursförbrukning beskattas högre och arbets-

kraft lägre än nu. I det arbete som pågår inom EU på detta område

bör Sverige vara aktivt. De analyser som utredningen om förut-

sättningar för en ökad miljörelatering av skattesystemet (dir.

1994:11) skall utföra bör kunna komma till nytta i detta samman-

hang.

Sverige bör vidare stödja förslagen i EG-kommissionens femte

miljöhandlingsprogram om bl.a. utveckling av gröna national-

räkenskaper.

Skr. 1994/95:167

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Greenpeace och Beijerinstitut et önskar att Sverige

driver skatteväxlingsfrågan i EU.

Skäl för regeringens bedömning: Förhållandet mellan ekonomisk

tillväxt och ekologiskt tillstånd är komplext. Vissa utsläpp och andra

miljöeffekter ökar med en ökad ekonomisk aktivitet. Andra former av

miljöproblem minskar när välståndet stiger. Men allmänt gäller att den

ekonomiska utvecklingsmodell som nu råder i industriländerna inte är

förenlig med de ekologiska grundvillkoren.

Europa måste nu bli en internationell föregångare när det gäller att

åstadkomma en tillväxt som förenar sunda ekonomiska villkor med de

ekologiska villkoren. Sverige ser det som positivt att kommissionen tar

upp och diskuterar dessa viktiga firågor. En fortsatt diskussion inom detta

område är viktig for att arbetet inom EU skall kunna styras mot en

hållbar utveckling.

I EU:s vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning ägnas ett

kapitel åt diskussioner om en ny utvecklingsmodell. Där beskrivs hur

naturresurser, inkl, luft och vatten, överutnyttjas, vilket leder till

miljöförstöring. Samtidigt är arbetskraften underutnyttjad, vilket leder till

arbetslöshet. Båda dessa förhållanden leder till stora välfärdsförluster.

Flera områden nämns, där nytänkande måste ske för att utvecklingen

skall vändas i en hållbar inriktning. Det gäller bl.a. beskattningen,

subventioner, konkurrens, infrastruktur, markanvändning, stadsplanering

etc.

Ett mer konkret exempel på åtgärder som föreslås är stöd till forskning,

utveckling och spridning av ny miljövänlig teknik. Ett annat är att öka

användningen av ekonomiska styrmedel, och då i synnerhet att införa en

koldioxid/energiskatt inom EU. Man framför också tanken på att de

inkomster en sådan skatt kan ge, kan användas till att sänka beskatt-

ningen av arbete, s.k. skatteväxling. Vid EU-toppmötet i Essen i

december 1994 konstaterade stats- och regeringscheferna inom EU att det Skr. 1994/95:167

ankommer på medlemsländerna själva att ta initiativ på skatteväxlings-

området. Från svensk synpunkt är det viktigt att medlemsländerna själva

kan introducera skatter på miljöområdet, exempelvis som den svenska

svavelskatten. Samtidigt är det nödvändigt av både miljö- och

konkurrensskäl att frågan om beskattning av fossila bränslen bereds

vidare på gemenskapsnivå.

Sverige driver sedan länge en strategi för att öka användningen av

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och är ett av de länder som har

mest erfarenhet av detta. Sverige har flera års erfarenhet av både mer

generella skatter på energiområdet och av sin koldioxidskatt, och bör

verka for att en motsvarande skatt införs i alla EU-länder som en del av

en kostnadseffektiv klimatpolitik. Effekten på de sammantagna koldioxid-

utsläppen kan då bli större, och risken för eventuella konkurrensproblem

minskar.

Möjligheten av en skatteväxling skall analyseras av den tidigare

nämnda utredningen. Huruvida en skatteväxling kan bli framgångsrik

beror bl.a. i hög grad på i vilken utsträckning andra länder väljer att följa

samma väg. Detta innebär att Sverige aktivt bör delta i detta arbete inom

EU.

Utvecklingen av s.k. gröna nationalräkenskaper, som ger bättre

information om viktiga samband mellan miljö och ekonomi, kan bidra till

att förverkliga de miljöpolitiska målen och till att vidtagna åtgärder kan

utvärderas på ett effektivt sätt. Sådant utvecklingsarbete pågår i flera

länder, inkl. Sverige. För att få till stånd en ökad samordning mellan

länderna är det en fördel om EU tar en aktiv del i arbetet.

1.4 Regeringskonferensen år 1996

Regeringens bedömning: Den fortsatta utvecklingen av miljö-

politiken bör diskuteras vid den kommande regeringskonferensen

i EU. En bred samrådsprocess kommer att äga rum inför kon-

ferensen. En fortsatt förstärkning av principer om hållbar utveck-

ling, integrering av miljöhänsyn i alla samhällssektorer, en hög

ambitionsnivå i EU:s miljölagstiftning och möjligheter att gå före

nationellt tillhör de viktiga frågorna.

Departementspromemorian: Behandlar inte denna fråga.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. miljöorganisationerna,

föreslår att Sverige skall verka för att de grundläggande fördragstexterna

för EG kompletteras så att hänsyn tas till kraven på hållbar utveckling.

Skälen för regeringens bedömning: Földragen är grunden för EU:s

politik. Nästa översyn av fördragstexten sker genom regerings-

konferensen år 1996. Många frågor kommer att behandlas. Sverige bör

- som en del i en samlad politik inför konferensen - lyfta fram miljö-

frågornas ställning. Detta efterlyser också flera remissinstanser.

10

En bred samrådsprocess kommer att äga rum inför konferensen. Det Skr. 1994/95:167

sker bl.a. genom en parlamentarisk kommitté. På miljöområdet kommer

Miljödepartementet att ta initiativ till en diskussion under våren 1995 om

miljöpolitik och EU:s fördrag.

Riokonferensen år 1992 innebär ett åtagande att verka för en hållbar

utveckling. Detta bör förtydligas i fördragen. Likaså bör principen om

att varje sektor har ett miljöansvar som avspeglas i artikel 130r2 i

Romfördraget också tas in i målbeskrivningarna för EU:s viktigaste

politikområden. Möjligheterna att gå före med nationella miljökrav bör

klargöras. Miljökonsekvensbeskrivningar av viktigare förslag bör skrivas

in som ett krav i fördraget.

Frågan om ett särskilt avsnitt i unionsavtalet om energipolitik väntas

komma upp till behandling vid regeringskonferensen. Kommissionen

förbereder nu EU:s nya energipolitiska riktlinjer genom att initiera en

bred debatt i medlemsländerna kring de energipolitiska målen och

prioriteringen av dessa. Sverige bör ha goda förutsättningar att spela en

aktiv roll i den energipolitiska diskussionen inför regeringskonferensen

och med att bidra till att miljöaspekterna får en stor tyngd i den framtida

politiken.

EU:s kommande utvidgning österut har stor betydelse för miljön. För

svensk del är Östersjöområdet av särskilt intresse. Dessa frågor är nära

kopplade till regeringskonferensen och bör tas upp aktivt.

1.5 Ett gemensamt arbete

Sverige har mycket att hämta från andra länders kunskaper och erfaren-

heter. EU-samarbetet kommer att vara berikande och av betydelse för det

svenska miljöarbetet. Självfallet sker redan i dag ett viktigt kunskaps-

utbyte med andra länder, men EU-medlemskapet och den praktiska

samverkan med övriga medlemsländer vid lösningen av olika miljöfrågor

ger en ytterligare dimension åt vårt miljöarbete.

På flera områden har de andra medlemsländerna större erfarenhet eller

har kommit längre i arbetet än Sverige när det gällt att utveckla metoder

för att angripa och lösa miljöproblem. Bl.a. befolkningstäthet och

knapphet på naturresurser, t.ex. sötvatten i Medelhavsländerna, har i en

del fall tvingat fram bestämmelser som går utöver vad som gäller i

Sverige. Exempel på områden där andra länder ligger långt framme är

omhändertagandet av avfall i Tyskland med stöd av producentansvar och

återtagandeplikt. I Tyskland är vidare tekniken för att rena olika slag av

utsläpp mycket avancerad. Där har man också byggt upp en effektiv

organisation för information till medborgarna när det gäller förebyggande

miljövård.

I Storbritannien finns intressanta erfarenheter i fråga om naturvård att

hämta liksom när det gäller handhavandet av kulturminnen.

I Danmark är man långt framme i fråga om återvinning av avfall av

olika slag.

Samarbetet med de andra medlemsländerna kommer att innebära

fördelar för vårt land. Samtidigt som vi delar med oss av våra egna

11

kunskaper får vi impulser och får ta del av de andra medlemsländernas Skr. 1994/95:167

erfarenhet betydligt tidigare än vad som hittills varit fallet. Samarbetet

kommer således att innehålla både ett givande och ett tagande.

På vissa områden har samarbetet i EG lett till gemensamma miljöregler

som varit strängare eller mer omfattande än vad som gällt i Sverige. Så

har t.ex. varit fallet med miljökonsekvensbeskrivningar, buller, genteknik

och miljökvalitetsnormer.

2 Prioriterade sakområden

2.1 Inledning

Regeringens bedömning: Sverige bör i EU-arbetet särskilt

prioritera följande sakområden:

- kampen mot försurning och klimatförändringar

- arbetet för kretsloppsanpassning

- bevarande av biologisk mångfald, samt

- en höjd ambitionsnivå när det gäller bekämpningsmedel och

kemikalier.

Arbetet bör bedrivas utifrån den samlade syn som anges i avsnitt

1.2 och 1.3.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning. Biologisk mångfald nämns dock inte som prioriterat område.

Remissinstanserna: Några remissinstanser föreslår ytterligare

prioriterade områden. Statens naturvårdsverk, Universitetet i Lund

(Miljövetenskapligt Centrum), Skogsstyrelsen och Världs naturfonden

anser att biologisk mångfald bör tas med. Väg- och transportinstitutet,

Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Universitetet i Umeå samt

Beijerinstitutet vill tillfoga trafik- och transportffågor och

Ingenjörsvetenskapsakademien transportsektorn och energisystemen.

Lantbruksuniversitetet vill ha miljöarbetet inom jord- och skogsbruk som

ett prioriterat område, medan XTff och Universitetet i Umeå vill föra in

Östersjöåtgärder bland de högst prioriterade. Beijerinstitutet vill att

finansieringen av skyddsvärda områden skall ha hög prioritet.

Skälen for regeringens bedömning: I det miljöpolitiska arbetet inom

EU kommer regeringen att prioritera kampen mot försurning och

klimatförändringar, arbetet för kretsloppsanpassning och biologisk

mångfald samt fullfölja arbetet på att höja ambitionsnivån när det gäller

bekämpningsmedel och kemikalier. Ett viktigt skäl till att lägga stor vikt

vid arbetet inom EU på dessa områden är att Sverige i likhet med övriga

medlemsländer inte kan lösa problemen enbart med nationella insatser.

Arbetet bör bedrivas utifrån den samlade syn som anges i föregående

avsnitt. Det innebär bl.a. att Sverige inom EU skall verka för en

12

långsiktig investeringsstrategi som innebär att gamla metoder och Skr. 1994/95:167

tekniska lösningar som inte uppfyller miljökraven så snabbt som möjligt

fasas ut och genom nya investeringar ersätts med ny teknik som förenar

ekonomiska krav med ekologiska grundvillkor. Regeringen avser att

fortsatt agera mot gränsöverskridande utsläpp av försurande ämnen och

arbeta för att EU inom de närmaste åren antar miljömål och hand-

lingsplaner som minskar utsläppen av föroreningar. I detta sammanhang

kommer vi även att ta upp utsläppen av växthusgaser där EU-ländema

svarar för en betydande del och som är nära sammankopplade med

utsläppen av försurande ämnen vid förbränning av fossila bränslen.

Inom områdena kemikalier samt kretslopp och avfallshantering kan vi

nå resultat genom att prioritera arbetet med EG:s varubestämmelser.

Genom att påverka utformningen av EG:s regelverk kan vi minska den

negativa belastningen på miljön från vissa produkter. En stor del av

miljöproblemen till följd av spridning av tungmetaller och toxiska ämnen

hänger samman med produkters sammansättning och utformning samt

den vidare hanteringen av produkterna sedan de blivit avfall.

Flera remissinstanser har framfört att området biologisk mångfald bör

göras till ett prioriterat område i det svenska miljöarbetet i EU.

Bevarande av biologisk mångfald är ett av de övergripande målen för

miljöarbetet i Sverige och arbetet med denna fråga bedrivs både regionalt

och globalt. EU-samarbetet är en viktig plattform när det gäller arbetet

med den biologiska mångfalden varför även detta område bör prioriteras

i det svenska EU-arbetet. Inte heller för detta område kan vi klara

miljömålen enbart genom egna insatser, därför att föroreningsproblema-

tiken är ett hot mot mångfalden, men också därför att politikområden

som är reglerade i EU såsom jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken har

stor påverkan på biologisk mångfald. En hög svensk profil inom området

biologisk mångfald är också viktig i anslutning till att skogsfrågoma ökar

i betydelse inom EU genom Sveriges och Finlands medlemskap.

2.2 Försurning och klimatpåverkan

Regeringens bedömning: Sverige bör i alla sammanhang verka för

att öka kunskapen inom EU om försurningsskadorna och inrikta

åtgärdsarbetet på sådant sätt att nedfallet av försurande ämnen i

hela Europa långsiktigt underskrider de kritiska belastnings-

gränserna för vad naturen kan bära. I detta syfte bör Sverige inom

unionen arbeta för att få till stånd kostnadseffektiva lösningar och

utveckla bl.a. gemensamma ekonomiska styrmedel och tekniska

krav, samt verka för en samhällsplanering som bidrar till att

minska utsläppen av försurande ämnen och klimatgaser.

13

Sverige bör inom EU med mycket hög prioritet driva kravet på att

ett system med hållbarhetskrav i kombination med tillverkaransvar

för bilarnas utrustning för avgasrening införs. Inom transport-

sektorn är det särskilt viktigt att minska kväveoxid- och koldioxid-

utsläppen samt utsläppen av flyktiga kolväten (VOC).

Sverige bör även i fortsättningen på ett samlat sätt driva frågorna

om energirelaterade skatter - särskilt koldioxidskatt - och verka för

att EU driver på klimatarbetet i andra me lianstatliga organ, särskilt

inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Sverige bör verka för att EU utnyttjar sin position inom andra

mellanstatliga organ i syfte att främja en långsiktigt hållbar

utveckling inom energi-, industri- och transportsektorerna. Detta är

särskilt viktigt inom konventionen om långväga gränsöverskridande

luftföroreningar, klimatkonventionen och FN:s expertorgan för

luftfgrt (ICAO) och sjö&rt (IMO).

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser instämmer

i promemorians bedömning att försurningsfrågorna och klimatföränd-

ringarna är prioriterade områden. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)

anser att man i promemorian mer skulle betona strategierna för att uppnå

de av Sverige önskade målen. Liknande synpunkter framförs av

Beijerinstitutet, Det Naturliga steget och Väg- och Trafikinstitutet.

KTH och Ingenjörsvetenskapsakademien (TVA) anser att de svenska

insatserna bör prioriteras till områdena energiteknik och trafiksystem.

Beijerinstitutet framhåller transportsektorn som ett av två konkreta

områden till vilka Sverige bör koncentrera sina insatser. Vägverket,

Naturvårdsverket, Väg- och Transportforskningsinstitutet och Sveriges

Akademikers Centralorganisation menar att Sverige bör arbeta för att

erhålla ytterligare utsläppssänkningar. Föreningen Gröna Bilister

instämmer i stort i de prioriteringar som presenteras i promemorian.

BilindustrijÖreningen anför däremot att bilavgasområdet enligt sam-

stämmiga experter inte längre utgör ett stort problem och efterlyser

totalharmonisering av kommande Europakrav. Kravet på total harmonise-

ring av avgasregler stöds även av Kommerskollegium. Skogsägarna

understryker också vikten av att det sker en harmonisering av miljökrav

i EU-ländema, men kan däremot acceptera att Sverige går före inom

försumingsområdet. Industriförbundet vill generellt se att miljökrav

bygger på en samsyn inom EU.

KTH framhåller att tätortstrafikens miljöproblem bör uppmärksammas

ytterligare.

Väg- och Transportforskningsinstitutet understryker vikten av att

planeringen av infrastruktur för transporter samordnas med övrig fysisk

planering. Även Boverket understryker betydelsen av samhällsplanering.

Skr. 1994/95:167

14

Jordens Vänner och Miljöförbundet behandlar vikten av en omställning Skr. 1994/95:167

av transportvanor och transportsystem. Bilindustriföreningen å andra

sidan framhåller att en effektivisering och inte en minskning av trafik-

arbetet bör eftersträvas.

Stockholms universitet och IV4 anser att åtgärder för att begränsa

transportarbetet blir svårt att genomföra med tanke på att den förväntade

ekonomiska tillväxten bygger på en öppen handel över nationsgränserna

och därmed ett ökat transportarbete. Stockholms universitet betonar också

att en minskad användning av fossil energi är viktig oavsett hur man ser

på riskerna med en klimatförändring.

Flera remissinstanser som Lantbrukarnas Riksförbund, Landsorgani-

sationen i Sverige och Jordbruksverket anser att åtgärder mot klimat-

påverkan borde inriktas på att uppnå en minimibeskattning av koldioxid

i EU. Greenpeace stöder ett aktivt svenskt arbete i EU på denna punkt

men framhåller också att avsaknaden av en överenskommelse i EU inte

skall hindra en nationell utveckling på skatteområdet. Skogsindustrierna

anser att Sverige bör verka för en harmonisering av skatter och avgifter.

Statens strålskyddsinstitut anser att man bör utvärdera vilka effekter en

koldioxidbeskattning har på kämenergisektom.

Naturvårdsverket anser att man även i andra internationella organ bör

driva på EU:s miljöarbete inom försurnings- och klimatområdena. Som

exempel nämns klimatkonventionen och konventionen om gränsöver-

skridande luftföroreningar.

2.2.1 Försurning

Skälen till regeringens bedömning: Försurning av mark och vatten är

fortfarande ett av de mest allvarliga miljöproblemen i Sverige och hotar

den biologiska mångfalden. Försurningen utgör också ett allvarligt hot

mot den långsiktiga produktionsförmågan hos skogsmarken och påverkar

därigenom försörjningen från en av Sveriges viktigare basnäringar.

Utsläpp av kväveoxider bidrar dessutom till en storskalig övergödning -

eutrofiering - av mark- och havsområden. Genom inhemska åtgärder har

utsläppen av försurande ämnen kraftigt reducerats. Det fortsatta arbetet

måste i mycket hög grad riktas mot Europas utsläpp. Ungefär häften av

svavel- och kvävedepositionen i Sverige kommer från andra EU-länder.

Ett aktivt arbete inom EU är därför nödvändigt.

Försurning av mark och vatten är inte så framträdande miljöfrågor i

unionen i övrigt som i Sverige beroende på att Sverige har kalkfåttig

berggrund till skillnad från stora delar av Europa. Däremot orsakar

samma luftföroreningar andra allvarliga miljöproblem som försämrad

luftkvalitet i tätorter och förhöjda nitrathalter i dricksvatten samt inte

minst förstöring av byggnader och statyer som tillhör det europeiska

kulturarvet. En svensk EU-strategi måste beakta denna omständighet. Det

är viktigt att gränsöverskridande effekter får större tyngd i EU:s arbete

med luftföroreningar.

Den kompetens som byggts upp inom konventionen om långväga

gränsöverskridande luftföroreningar samt i arbetet med EG:s regler om

individuell miljöprövning av festa anläggningar bör utnyttjas av EU i det Skr. 1994/95:167

fortsatta arbetet med att begränsa luftföroreningar. Sverige bör ta upp

dessa frågor i såväl forskningssammanhang som inför den fortsatta

uppbyggnaden av den europeiska miljöbyråns verksamhet.

Åtgärdsarbetet bör inriktas mot såväl transportsektorn som energi- och

industrisektorn och jordbruket. Transporternas negativa miljöpåverkan

kan minskas genom åtgärder som leder till minskade utsläpp per fordon

och kilometer, minskar transportarbetet eller ändrar valet av transport-

medel. Effektivisering av transportarbete genom förutseende planering

och samordning av verksamheter minskar också de totala utsläppen.

Olika åtgärder och styrmedel kompletterar ofta varandra.

Energi och industri

Sverige har vid det första miljörådsmötet sedan EU-inträdet i mars 1995

fått igenom att inom EU skall utarbetas en strategi för försurnings-

frågorna i unionen. I övrigt finns inte för närvarande några ärenden med

direkt koppling till försurning i ministerrådet. Däremot pågår arbete på

området inom kommissionen. Det gäller t.ex. ett nytt direktiv om

svavelhalt i oljeprodukter och översynen av direktivet om utsläpp från

stora förbränningsanläggningar. Detta direktiv innehåller också reduk-

tionsplaner för befintliga anläggningar. Sverige har tidigare haft

möjlighet att följa arbetet via EFTA:s luftgrupp. Sverige bör verka för

att det festställs högsta tillåtna svavelhalter i alla slags oljeprodukter och

bränslen samt normer för utsläpp från raffinaderiernas processutsläpp. En

utgångspunkt i detta arbete är nuvarande svenska krav. Av särskilt vikt

är - som behandlas närmare i det följande avsnittet om transporter - att

fastställa krav på sjöfertens drivmedel, där normer i dag helt saknas.

Sverige bör vidare verka för att möjligheten att frångå nu gällande regler

begränsas. Med hänsyn till utsläppens gränsöverskridande effekt kan

ytterligare restriktioner behöva införas.

Sverige bör delta aktivt i arbetet med att sätta nya gränsvärden för

utsläpp av kväveoxider och svaveldioxid från nya stora förbrännings-

anläggningar. EU:s gränsvärden för kväveoxider från nya anläggningar

bör för de största anläggningarna minska med minst 70 procent och också

skärpas avsevärt för de mindre anläggningarna. För svavel bör gräns-

värdena för de största anläggningarna minst halveras och dessutom bör

gränsvärden även gälla för de mindre anläggningarna. På sikt bör

utsläppsvärdena närma sig nollnivån. Vidare bör tids- och reduktions-

planema för befintliga anläggningar skärpas minst enligt vad som följer

av det nya svavelprotokollet inom ECE. Även möjligheten att använda

ekonomiska styrmedel bör foras fram i detta sammanhang. Sådana

styrmedel kan i många länder vara ett effektivt sätt att minska utsläppen

från befintliga anläggningar. På längre sikt gäller att miljön i Europa

påverkas positivt av en utveckling som innebär att industrin i samtliga

EU-länder i princip har att fylla samma höga miljökrav.

Detta gäller inte minst inom klimatområdet som redovisas i det följande

under avsnitt 2.2.2.

Skr. 1994/95:167

Transporter

Transporterna är i Sverige den i särklass största källan till utsläpp av

kväveoxider som medverkar till både försurning och övergödning.

Sverige bör därför agera för åtgärder inom transportsektorn på olika

nivåer och inom flera ämnesområden som bidrar till att utveckla ett

miljöanpassat transportsystem. Det gäller bl.a. arbetet med att skärpa de

tekniska kraven på fordon och bränslen, genomförande av principen om

kostnadsansvar och arbetet med gemensamma riktlinjer för en mark-

användning som medverkar till att begränsa trafikarbetet. Sverige bör vid

agerande i de olika fora som behandlar transportfrågor verka utifrån en

helhetssyn. EU:s vitbok om transporter liksom miljöministrarnas

dokument om trafik och miljö från december 1994 utgör en utgångspunkt

för det fortsatta arbetet.

Trafiken är exempel på ett område där ett tydligt sektorsansvar har

införts i Sverige. Detta sätt att arbeta bör vidareutvecklas inom EU, så

att transportsektorn inom ramen för en på unionsplanet offensiv

miljöstrategi ges ansvaret att förverkliga ett miljöanpassat europeiskt

transportsystem.

Inom unionen pågår för närvarande ett arbete med att revidera de

direktiv som rör avgasutsläppen från olika fordonstyper. Vid halv-

årsskiftet 1995 förväntas ett förslag om skärpta gränsvärden att gälla från

år 2000 för lätta fordon. Förslagets uppläggning är ännu osäker på flera

punkter, bl.a. gäller detta frågan om det skall finnas med hållbarhetskrav

i kombination med tillverkaransvar och om det skall finnas ett samlat

gränsvärde eller separata gränsvärden för kväveoxider och kolväten.

Ett förslag till skärpta krav för lätta lastbilar och små bussar lades fram

av EU-kommissionen under november 1994 och beräknas kunna

behandlas i ministerrådet våren 1995.

Sverige tillämpar i dag ett system med hållbarhetskrav i kombination

med tillverkaransvar för utrustning för avgasrening. Systemet motiverar

biltillverkarna att leverera utrustning med den kvalitet som erfordras för

utsläppen skall förbli låga under hela bilens livslängd. Sverige driver

därför med mycket hög prioritet frågan om att unionen skall införa ett

liknande system. I det rådsdokument om miljö och transporter som

antogs vid miljörådets möte i december 1994 uppmanades på svenskt

initiativ kommissionen MVEG (Motor Vehicle Emission Group) genom

expertgruppen att snabbt nå resultat med sitt arbete beträffande dessa

frågor. Målet bör vara att ett sådant system skall vara infört i EU senast

år 2000.

De avgaskrav som hittills har formulerats i EU:s direktiv och utkasten

till direktiv är inte tillräckliga om trafikens utsläpp skall minskas i den

grad som är nödvändigt för att de kritiska belastningsgränserna och andra

långsiktiga miljömål skall nås. Därför behövs ytterligare kravskärpningar

efter år 2000. Hittills har EU:s arbete med bilavgaser präglats av vad

som vid den aktuella tidpunkten anses tekniskt möjligt. Sverige bör driva

frågan att preciseringen av kommande kravnivåer i högre grad bör utgå

från vad som är motiverat med tanke på miljösituationen. Som ett led i

17

2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167

denna strategi driver Sverige för närvarande frågan om skärpta krav för Skr. 1994/95:167

utsläpp vid kallstarter samt förespråkar en utveckling av testmetoderna

så att dessa bättre överensstämmer med reella körför hållanden. Medlems-

ländernas möjligheter att ha ett miljöklassystem kopplat till ekonomiska

styrmedel är en annan viktig fråga.

Arbetet inom Auto-oilprogrammet (EPEFE) är centralt för arbetet att

minska vägtrafikens utsläpp genom främst bränsleåtgärder på medellång

sikt. Sverige har genom miljöklassystemen för dieselbränslen och bensin

byggt upp en erfarenhet som kan bli en värdefull grund för en gemensam

utveckling inom EU. Sverige bör verka för att liknande system införs

inom EU.

Särskilt viktigt när det gäller att minska vägtrafikens bidrag till

försurning och övergödning - eutrofiering - är att kraven för tunga

fordon utvecklas. Sverige bör verka för att kväveoxidutsläppen från dessa

sänks kraftigt genom att kravnivåerna skärps, vilket stimulerar utveckling

av reningsteknik.

Ytterligare områden där EU-medlemskapet kan ge ökade möjligheter

för bättre trafikmiljö är sjöfarten och luftfarten. Sverige bör verka för att

fartyg i reguljär trafik på Nordsjön och Östersjön inte tillåts använda olja

med högre svavelhalt än 0,5 viktprocent. Sverige bör driva frågan om att

så långtgående avgaskrav skall ställas på fartyg som motsvarar vad som

kan uppnås med katalytisk avgasrening. Vi skall dessutom arbeta för

skärpta bestämmelser för flygets utsläpp av kväveoxider (och hög-

höjdsutsläpp av vattenånga). Med tanke på att trafiken på vattenvägar och

i luftrummet inom unionen är omfattande bör det finnas förutsättningar

för att driva dessa frågor. EU bör spela en aktiv roll inom ICAO och

IMO för att minska utsläppen av luftföroreningar.

Arbetsmaskiner och traktorer har fått en ökad betydelse som källa till

kväveoxidutsläpp. Kommissionen (generaldirektorat XI) har i dag

underlag för ett direktivförslag som snarast bör kunna antas av denna. Ett

svenskt intresse är att ett förslag med hög ambitionsnivå läggs snarast.

Inriktningen bör från svensk sida vara att kraven på den här typen av

fordon på sikt skall motsvara de krav som ställs på tunga vägfordon.

På längre sikt påverkar förändringar av transportsystemet och

transportbehovet utsläppen av kväveoxider och andra luftföroreningar.

Sverige bör bl.a. i detta sammanhang driva frågan om de olika trafik-

slagens ansvar för sina miljö- och olyckskostnader. Detta innebär att

trafikens externa effekter skall beaktas när skatter och avgifter festställs

för olika trafikslag.

Det råder stor enighet om att teknisk utveckling av fordon och bränslen

inte är tillräckligt för att minska transportsektorns bidrag till utsläpp av

kväveoxider, flyktiga kolväten och koldioxid (jfr bl.a. vitboken om

transporter). Det krävs bl.a. också utveckling av styrmedel och ett

sektorsövergripande arbete med åtgärder för att främja ett minskat

trafikarbete och övergång till mer miljövänliga transportsätt. En

beskattning av koldioxid eller andra ekonomiska styrmedel med samma

effekt och utformade som gemensamma minimibestämmelser bör drivas

från svensk sida även i fortsättningen. 18

Här kan nämnas kommissionens arbete med Transeuropean Transport

Networks (TEN) där en policy för och utformningen av ett övergripande Skr. 1994/95:167

europeiskt transportsystem diskuteras. Det är viktigt att planeringen av

transportsystemet samordnas med övrig markanvändningsplanering.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras för transportsystemen och deras

ingående delar.

Det pågående arbetet med utformning av gemensamma riktlinjer för

markanvändning och hushållning med naturresurser på europeisk nivå

inom CSD (Committee on Spatial Development, generaldirektorat XVI)

har infrastruktur som ett av tre huvudområden och har nära kopplingar

till arbetet med transportsystemens utformning. TEN-arbetet är ett viktigt

underlag för arbetet i CSD. Sverige bör i det sammanhanget framhäva

behovet av en stark miljökoppling.

Bidraget till den totala mängden utsläpp av kväveoxider och koldioxid

från transporterna i storstäderna är betydande. I Sverige står trans-

porterna i storstadsregionerna för ca 25 procent av de totala utsläppen av

bl.a. koldioxid i Sverige. I städer och större tätorter är möjligheterna

störst att påverka utsläppsnivån med hjälp av bl.a. åtgärder som ändrar

transportmönstren, främjar kollektivtrafik samt gång- och cykeltrafik och

därmed minskar trafikbelastningen. EU:s expertgrupp för stadsmiljö-

frågor (Urban Environment Group, generaldirektorat XI) skall verka för

en uthållig utveckling i städerna. Utformningen av transportsystem i

storstäder och tätorter är en viktig del i detta arbete.

2.2.2 Klimatförändringar

Skälen för regeringens bedömning: Sverige står för en knapp femtion-

del av EU-ländemas koldioxidutsläpp. Eftersom miljöeffekterna är

desamma oavsett var utsläppen sker betyder det mycket om vi kan

påverka EU att vidta effektiva åtgärder. Åtgärder mot koldioxidutsläpp

kan få långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser för industri-

länderna. Sverige kommer jämfört med andra länder att möta högre

kostnader för att uppnå en minskning av utsläppen av koldioxid. Detta

innebär att det är viktigt att Sverige bidrar till att en kostnadseffektiv

politik förs inom EU. Åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid

innebär ofta också minskade utsläpp av försurande ämnen.

EU antog hösten 1990 mål för klimatarbetet inom unionen. Utsläppen

av koldioxid inom EU som helhet skall år 2000 stabiliseras på 1990 års

nivå.

Målet bör enligt EU uppnås genom en kombination av åtgärder -

energieffektivisering (SAVE), fömybara energislag (ALTENER) och

koordinerad energi- och koldioxidbeskattning samt genom nationella

program. Arbetet inom unionen följs upp genom ett särskilt direktiv,

övervakningsmekanismen för koldioxidutsläpp.

ALTENER-programmet antogs formellt hösten 1993. Syftet med

programmet är att ge ekonomiskt stöd till medlemsländernas åtgärder för

införandet av fömybara energikällor, sol, vind, geotermi, småskalig

vattenkraft och biobränslen. Genom bidrag till dessa åtgärder avser man

att minska gemenskapens koldioxidutsläpp med 180 miljoner ton till år

2005.

Programmet skall bidra till att gemenskapens andel fömybara energi-

källor ökar från 4 procent år 1991 till 8 procent år 2005 av det totala

energibehovet, att produktionen av elektricitet skall tredubblas från

fömybara energikällor (stora vattenkraftstationer är här undantagna) och

att marknadsandelen för biodrivmedel minst skall utgöra 5 procent av den

totala fordonsparkens förbrukning. Sverige deltar i programmet och

kommer inidalt att prioritera arbetet med riktlinjer för det fortsatta

programarbetet.

SAVE är ett EU-program som antogs formellt hösten 1990. SAVE

skall främja energieffektivisering i syfte att stärka den ekonomiska och

sociala utvecklingen inom gemenskapen för att minska energianvänd-

ningens negativa miljöpåverkan och att förbättra försöijningssäkerheten.

Programmet omfattar främst ekonomiskt stöd till utbildning om eneigi-

effektiviseringsåtgärder, information och pilotstudier samt utveckling av

standarder. Ett av programmets direktiv syftar till att begränsa koldioxid-

utsläpp genom energieffektiviseringsåtgärder främst inom byggnads-

sektorn. Sverige deltar i SAVE-programmet bl.a. med ett antal projekt.

Det fortsatta arbetet inom EU är direkt kopplat till klimatkonventionens

utveckling. Det första s.k. partsmötet inom klimatkonventionen äger rum

i Berlin i mars-april 1995. Vid det senaste miljörådsmötet fastställdes

EU:s allmänna inriktning för detta partsmöte. Kommissionen skall bl.a.

ge förslag till en uppsättning handlingslinjer för att man gemensamt skall

åstadkomma en successiv reduktion av koldioxidutsläppen under perioden

2005 till 2010. Det fortsatta klimatarbetet bör inriktas på alla utsläpp av

växthusgaser och inbegripa alla sektorer. När det gäller åtgärder bör man

sträva efter koordinerade insatser inom de områden som påverkar den

internationella konkurrenskraften, dvs. ekonomiska styrmedel, åtgärder

som berör den energiintensiva industrin, transportsektorn och regler för

vissa kemikalier med en växthuseffekt.

Sverige bör verka för att EU-ländema genomför en gemensam

klimatpolitik och att klimatfrågorna ges större tyngd i EG:s ekonomiska

politik och inom andra politikområden. Sverige bör i de internationella

förhandlingarna systematiskt bidra till att EU intar en pådrivande roll i

miljöarbetet.

Sverige kommer att fortsätta att driva frågan om en gemensam

koldioxid- och energibeskattning på miniminivå inom EU. Den pågående

översynen av mineraloljedirektivet har också betydelse för att minska

förbrukningen av fossila bränslen.

Ett viktigt sätt att åstadkomma begränsningar av koldioxidutsläppen

från trafiken är att avsevärt minska bränsleförbrukningen hos personbilar.

I detta avseende är såväl ekonomiska styrmedel som teknikkrav aktuella.

Sverige har tidigare varit mycket aktivt i denna fråga och deltagit i

exempelvis kommissionens expertgrupper och även drivit frågan i andra

internationella organ. Frågan om personbilars bränsleeffektivitet har

kommit upp som ett resultat av diskussioner inom EU om att uppnå EU:s

koldioxidmål. Sverige har för avsikt att även i fortsättningen aktivt verka

för ekonomiska styrmedel och tekniska krav som innebär att bränsleför-

brukningen minskas. Regelverken bör utformas så att incitamentet för

Skr. 1994/95:167

20

förbättring är likartat för alla typer av fordon samt ej försämrar

trafiksäkerheten. Målet med arbetet bör vara att få i kraft styrmedel som

leder till att bränsleförbrukningen hos nya personbilar som genomsnitt

högst uppgår till 0,5 liter per mil år 2005 och därefter minskar ytter-

ligare.

Miljöklassutredningen behandlar i sitt betänkande "Ett vidareutvecklat

miljöklassystem i EU" (SOU 1995:31) behovet av fordon med låga

utsläpp vid de körmönster som gäller i tätortstrafiken. Reningsgraden är

ofta väsentligt lägre än vid annan köming. Sverige bör därför inom EU

söka påverka kommissionen att lägga fram direktivförslag med speciella

kravnivåer för emissioner och buller från tätortsfordon.

Med hänsyn till den förväntade ökningen av bilparken och därmed

också trafiken, kommer tekniska normer som syftar till att minska

koldioxidutsläppen inte att vara tillräckliga. Ytterligare åtgärder kommer

att behövas. Det gäller bl.a. åtgärder för att på olika sätt rationalisera och

styra transportbehovet framför allt i städerna bl.a. med hjälp av insatser,

som främjar övergång till lokala och regionala transportmedel med

mindre påverkan på luftkvalitet och klimat och med mindre markbehov,

och kollektivtrafik som i mindre utsträckning använder fossila bränslen.

En medveten introduktion av informationsteknik kan medverka till ett

miljöanpassat transportsystem.

Skr. 1994/95:167

2.3 Kemikalier

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att EU utvecklar

kemikaliekontrollen ytterligare. Sverige bör verka för att risk-

reduktionsarbetet inom EU utvecklas. Det gäller också att få en

avsevärt ökad tillämpning i EU av försiktighetsprincipen och

substitutionsprincipen såväl i fråga om allmänkemikalier som

bekämpningsmedel. En speciell satsning görs på de områden där

Sverige fått särskilda lösningar i anslutningsfördraget.

Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till den

inriktning av kemikaliefrågoma som anges i promemorian. Kommers-

kollegium varnar för den extensiva tillämpning av substitutionsprincipen

som lokala svenska myndigheter visat prov på och som bl.a. har ansetts

bero på att den s.k. utbytesregeln är direkt straffsanktionerad. Riks-

revisionsverket anser att det återstår mycket arbete innan producent-

ansvar, substitutionsprincip och försiktighetsprincip är fest etablerade.

Kungliga Tekniska Högskolan och Ingenjörsvetenskapsakademien betonar

att man noga bör beakta de speciella förutsättningar som gäller i de

nordiska länderna i förhållande till sydliga länder t.ex. vad avser

nedbrytningshastigheten av bekämpningsmedel. Enligt Sveriges Akademi- 21

kers Centralorganisations uppfattning saknas en beskrivning av hur

Sverige skall arbeta för ett större producentansvar för kemikalier riktade Skr. 1994/95:167

mot hushällen. Svenska Kommunförbundet pekar på att flera kommuner

ifrågasätter om det kommer att vara möjligt att i framtiden tillämpa

substitutionsprincipen offensivt. Greenpeace och Naturskyddsföreningen

framhåller bl.a. att Sverige skall arbeta för att utbytesregeln skrivs in i

unionsfordraget samt att awecklingsplaner måste utvecklas inom EU för

alla svåmedbrytbara och bioackumulerande ämnen.

Skälen för regeringens bedömning: Den svenska kemikaliekontrollen

utgår från en ansvarsfördelning som bygger på att det är företag och

andra kemikaliehanterare som bär ansvaret för att kemikaliekontrollens

mål uppnås. Inom EU har en utveckling i denna riktning inletts.

Fortfarande utgår dock regelsystemen inom EU, även de som nu

utvecklas, ofta från ett synsätt som lägger större ansvar för problem-

lösningar på regeringar och myndigheter än det svenska. Sverige skall

verka för att utvecklingen mot ett större ansvar for företag och andra

påskyndas och får genomslag i regler och direktiv. Försiktighetsprincipen

och substitutionsprincipen, dvs. att byta ut farliga ämnen mot mindre

farliga om sådana finns att tillgå, skall vara vägledande såsom flera

remissinstanser framför. Den kritik som bl.a. Kommerskollegium och

Riksrevisionsverket framför berör framför allt tillämpningen av sub-

stitutionsprincipen. Regeringens bedömning är att tillämpningen av

substitutionsprincipen på de allra flesta områden i takt ined ökad kunskap

om kemikaliers miljöeffekter har fungerat väl. Vad gäller straffsanktione-

ringen ses den över av Miljöbalksutredningen (M 1993:04).

Den stora utmaningen framöver ligger därför i att kunna fortsätta att

ytterligare utveckla kemikaliekontrollen inom EU efter de linjer vi arbetat

efter i Sverige. Sverige kommer även att verka för att kommissionen

ägnar ökad uppmärksamhet åt kemikaliefrågoma samt utarbetar en

gemensam kemikaliepolicy för alla direktoraten.

I flera avseenden har Sverige vunnit respekt för sitt arbete med

kemikaliefrågor. Kommissionen har till exempel visat stort intresse för

substitutionsprincipen och tillämpningen av denna. En god kunskap om

kemikaliers egenskaper och en utförlig produktinformation är helt

avgörande förutsättningar för att de som utvecklar eller använder

kemikalier skall kunna tillämpa substitutionsprincipen. EU:s program för

kunskapsuppbyggnad om existerande ämnen är därför mycket viktigt.

Det är dock inte tillräckligt att bygga upp kunskapen. Den måste också

föras vidare till dem som hanterar och väljer mellan olika kemikalier.

Information om kemikaliers risker m.m. via märkning är en basfunktion

i kemikaliekontrollen.

Det finns vidare ett behov av att inom EU utveckla metoder att

begränsa förekomsten av kemikalier som ett medel för riskreduktion. Det

gäller också att få igenom förbud eller stränga restriktioner mot

allmänkemikalier och bekämpningsmedel med så allvarliga egenskaper

att ett avgörande om användning inte kan överlåtas till hanterama.

Sverige kommer att etablera bilaterala kontakter med miljöministerierna

för att förmedla den svenska synen på hur kemikaliearbetet bör bedrivas.

Det är mycket angeläget att EU har en hög ambitionsnivå för

kontrollen av bekämpningsmedel och kemikalier. Det gäller att få en

22

avsevärt ökad tillämpning av substitutionsprincipen och försiktighets- Skr. 1994/95:167

principen såväl i fråga om allmänkemikalier som bekämpningsmedel.

Sverige kommer att arbeta för att dessa principer accepteras inom EU.

En aktuell fråga av detta slag är att fil substitutionsprincipen inskriven i

det nya direktivet om bekämpningsmedel som används utanför jordbruks-

sektorn, biociddirektivet.

EU har påtagit sig att inom vissa områden söka utveckla sina regler så

att de når samma skyddsnivå som de svenska. En särskild satsning bör

därför göras för att driva på detta arbete. Därigenom kan de svenska

skyddsnivåerna få genomslag i hela Europa. Sverige har redan tagit

initiativ till att kommissionen utarbetar en tidsplan avseende översynen

av EG:s regler på undan tagsområdena.

Det svenska mycket framgångsrika arbetet med att i samarbete med

jordbruksnäringen starkt begränsa användningen av bekämpningsmedel

i jordbruket kan tjäna som förebild i EU, såväl på en övergripande nivå

som i de enskilda länderna.

Sverige bör självfallet också medverka till en utveckling mot mindre

skadliga produkter. Utöver de kemikalier som pekades ut i medlemskaps-

förhandlingama finns det åtskilliga andra som har sådana egenskaper att

användningen av dem bör begränsas eller upphöra.

Kommissionen har påbörjat ett ambitiöst arbete med att inhämta

uppgifter för att bedöma riskerna med kemiska ämnen och produkter.

Sverige har arbetat aktivt för att begränsa användningen av ett drygt

dussin kemikalier och avser att ta fram planer for ytterligare ämnen inom

den närmaste femårsperioden. De svenska erfarenheterna skall i

kombination med EU:s påbörjade arbete kunna leda till ett offensivt EU-

arbete för begränsningar av skadliga kemiska ämnen och produkter.

En viktig grund för den svenska kemikaliekontrollen är ett väl utbyggt

register över kemiska produkter som importeras och tillverkas i landet.

Den är ett nödvändigt instrument för att prioritera insatser och för tillsyn

av att tillverkare och importörer tar sitt ansvar. Det svenska systemet och

erfarenheterna bör kunna användas för att driva frågan att i varje

medlemsland få en effektiv tillsyn över de egna tillverkarna, importörer-

na och även gentemot de yrkesmässiga användarna.

Det är viktigt att Sverige är pådrivande i EU:s arbete inom kemikalie-

området, framför allt i EU:s ministerråd och i kommissionens arbets- och

expertgrupper. Sverige kommer i dessa grupper att presentera ytterligare

underlag och förslag samt bidra med den svenska modellen.

Sverige bör dessutom erbjuda aktiv assistans, som till exempel

expertstöd till berörda direktorat och European Chemicals Bureau, för att

ta fram beslutsunderlag samt förslag till beslut.

Sverige har av tradition deltagit mycket aktivt i OECD:s omfattande

arbete inom området kemiska risker. Det är angeläget att samordna

insatserna i EU och OECD för att effektivt nå bästa möjliga resultat.

23

2.4 Kretsloppsanpassning av varusektom och åtgärder på

avfallsområdet

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för en samsyn inom

EU med högt ställda mål vad gäller kretsloppsanpassad varu-

hantering. Däremot bör de enskilda länderna ges stor frihet att

utforma medel och metoder att nå dessa mål. Sverige bör arbeta

för en gemensam policy på avfallsområdet. Det är också viktigt att

producenterna inom gemenskapen tar ansvar för varans miljöbelast-

ning under hela dess livscykel.

Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till den

inriktning för kretslopps- och avfallsfrågorna som anges i promemorian.

Kommerskollegium anser bl.a. att EU inte bör låsa sig vid en särskild

lösning av avfallshanteringen Ett enskilt medlemsland bör kunna

genomföra de åtgärder som bäst lämpar sig i förhållande till landets

speciella förutsättningar. Ingenjörsvetenskapsakadenuen framhåller att

recirkulering av produkter och material måste ses i ett helhetsperspektiv

baserat på livscykelanalyser där även energiomvandling skall betraktas

som en tolerabel återvinning av materialet. Beslut kring recirkulering av

produkter och material måste fettas på nationell nivå och följaktligen falla

under subsidiaritetsprincipen. Svenska Kommunförbundet delar upp-

fattningen att direktiven om avfellsdeponering och förbränning bör

utformas som minimiregler. Greenpeace framhåller att Sverige måste se

till att principen om avfellsminimering styr utformningen av EU:s

avfellsdirektiv och förordningar.

Skälen för regeringens bedömning: Producenter har en betydelsefull

roll när det gäller att kretsloppsanpassa produkter som tillverkas.

Producenterna har därmed också ett inflytande över avfellets samman-

sättning och nyttiggörande. Diffusa utsläpp knutna till människors

rörlighet och varors livscykel överskuggar alltmer de tydliga punkt-

utsläppen från industrier och energianläggningar. Effekterna uppträder

ofta med lång fördröjning och sambanden mellan direkta och indirekta

skador av olika verksamheter är komplexa. Ett grundläggande problem

är att materialhanteringen i dag i allmänhet är enkelriktad - från

utvinning av råvara till deponering av avfall. För att förmå producenterna

att anpassa sina produkter med utgångspunkt från resurshushållning och

en miljömässigt godtagbar restprodukt har Sverige infört förfettnings-

reglerat producentansvar för förpackningar, returpapper och däck.

Inför det fortsatta arbetet med att förmå producenter att ta ett aktivt

miljöansvar är det angeläget att en samsyn om miljökrav på produkter

nås inom EU.

Inom EU:s medlemsstater pågår redan i dag en utveckling i denna

riktning. Sverige bör verka för att ett regelverk med en hög ambitions-

Skr. 1994/95:167

24

nivå utarbetas på gemenskapsnivå för kretsloppsanpassad varuhantering. Skr. 1994/95:167

Detta är viktigt mot bakgrund av att vi är en del av den inre marknaden

och att en så stor del av vår varuhandel sker med EU-ländema. Sverige

bör verka för att medlemsstater i EU, med utgångspunkter från

producentansvar i nämnda mening, skall sträva mot specificerade, högt

ställda mål i fråga om resurshushållning och minskad miljöpåverkan från

varusektom. Av största betydelse är att Sverige och övriga medlems-

stater, inom ramen för de övergripande mål och regler som medlems-

staterna enats om och med beaktande av producenternas ansvar, ges stor

frihet att utforma sina egna medel och metoder för att nå målen i

kretsloppsarbetet.

En utgångspunkt i denna samsyn bör vara att producenten tar ansvar

för varans miljöbelastning under dess hela livscykel, från tillverkning,

varans hantering i konsumentledet och till det slutliga omhändertagandet

när varan tjänat ut.

Regeringen avser att inledningsvis fördjupa kontakter med EU-länder

som har erfarenheter från arbete med producentansvars- och kretslopps-

firågor, t.ex. Frankrike, Tyskland, Holland och Danmark. Samtidigt

betonar regeringen vikten av att ett brett arbete kan inledas inom övriga

EU-länder på detta område. Det bör ankomma på kommissionen att ta

initiativet till detta.

Sverige bör också aktivt verka för att EU:s arbete med prioriterade

avfallsströmmar leder till en samsyn som minskar resursförbrukning och

underlättar återvinning. Projektet syftar till ökad återvinning och

återanvänd ning. De produktgrupper och avfallsströmmar som Sverige

prioriterar är framför allt bilar, bildäck, byggmaterial och elektronik-

skrot, dvs. samma som ingår i EU:s prioritering. Också det arbete i

nordisk regi, vilket syftar till miljöriktigt omhändertagande av uttjänta

varor t.ex. för elektronik, är ett viktigt led i denna process.

Sverige bör vidare arbeta aktivt för en gemensam policy för

avfallshantering inom EU och en standardisering av avfallskaraktärise-

ring.

Det är viktigt att direktiv inte i detalj reglerar tekniska och andra

lösningar utan är baserade på belastningsnivåer, dvs. utifrån en

bedömning om vad naturen kan bära. Sverige bör verka för att arbetet

drivs i denna riktning.

De totala mängderna avfall i Europa bör minskas genom material- och

energiåtervinning och det farliga avfallet minimeras. Detta kan ske

genom att producenternas ansvar betonas och genom att ekonomiska

styrmedel används i större utsträckning.

EU:s princip att varje land har ansvar för sitt eget avfall och test-

produkter bör omsättas i konkreta planer för att förebygga avfåll och för

en miljöriktig avfallshantering. En gemensam europeisk strategi för en

kretsloppsanpassad samhällsutveckling är önskvärd i det fortsatta arbetet.

Regeringen har erfarit att revidering pågår av EU:s avfällspolicy med

sikte på ett kommissionsbeslut våren 1995.

Sverige bör aktivt påverka utformningen av gemensamma minimi-

bestämmelser för till exempel avfallsdeponering och energiutvinning från

avfall.

25

Av betydelse for bl.a. svenskt vidkommande är kommissionens förslag

till direktiv om deponering av avfall (4130/95). Förslaget innebär att

deponier skall klassificeras i tre klasser, lågt miljöbelastande avfall, icke-

färligt avfäll och farligt avfall. I direktivet anges regler för bl.a.

mottagningskontroll, lokalisering, deponiutformning och avslutnings-

åtgärder och miljökontroll.

Av betydelse är vidare förslaget till revidering av direktivet för

förbränning av icke-farligt avfall. Förslaget behandlas nu i kommissio-

nen. Det är viktigt att förslaget leder till stränga utsläppskrav för dioxiner

samt för kvicksilver och andra toxiska eller hälsofarliga metaller.

Förslaget om ändring i Baselkonventionen innebär att beslutet om

utfasning och totalförbud mot export av farligt avfall från OECD-länder

till icke OECD-länder införlivas i konventionen. Sverige verkar för en

sådan ändring och en motsvarande förändring av EU:s förordning om

transport av avfall.

Skr. 1994/95:167

2.5 Biologisk mångfald

Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt verka för att integre-

ringen av biologisk mångfald inom alla samhällsområden genom-

före konsekvent inom EU i syfte att likställa målet att bevara den

biologiska mångfalden med produktionsmålen. Sverige bör aktivt

verka för att miljöanpassa jordbruks- och fiskeripolitiken inom EU

och en svensk strategi för detta bör utvecklas. Arbetet inom

unionens gemensamma naturvårdspolitik, inkl, inrättandet av

skyddade områden, bör aktivt stödjas.

Departementspromemorian: Tar upp biologisk mångfald som ett icke

prioriterat område. I promemorian framhålls att Sverige bör arbeta för

integrering av biologisk mångfald i sektorerna samt aktivt delta i den

gemensamma naturvårdspolitiken, Natura 2000.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att biologisk

mångfald bör göras till ett prioriterat område, bl.a. Lunds universitet,

Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Naturskyddsföreningen. Behovet av

en miljöanpassning av de areella näringarna och deras betydelse för

ekosystemen och arterna lyfts fram av Boverket, Umeå universitet,

Sveriges lantbruksuniversitet, Miljöförbundet och Greenpeace. Utveck-

lingen i Östeuropa, med snabb marknadsanpassning och modernisering

av dessa näringar kan innebära att stora naturvärden går förlorade

(Riks revisionsverket). Det stora behovet av ytterligare forskning om

människans påverkan på ekosystemens mångfald, bärkraft och förmågan

att återhämta sig efter störningar (resiliens) påpekas av Stockholms

universitet. En tillämpning av den kunskap vi redan har om ekosystemens

generella reaktioner på olika typer av mänsklig exploatering efterlyses.

Vidare understryker Beijerinstitutet det särskilda behovet av breda 26

informationskampanjer bland Europas folk för att skapa förståelse för de

stora förändringar av samhällssystemen som behövs. Skr. 1994/95:167

Skälen för regeringens bedömning: Den biologiska mångfaldens

betydelse för att upprätthålla ekosystemens funktioner och processer och

därmed för människans existens har ändrat synen på dess värde för

samhället. Ekosystemen producerar inte bara råvaror till våra livsmedel

och till vår industri, utan svarar också för så grundläggande funktioner

som klimatreglering, reglering av vattencirkulationen, cirkulation av

näringsämnen och rening av luften. Hoten mot den biologiska mångfalden

utgör därför ett av de stora miljöproblemen inför framtiden.

Att bevara den biologiska mångfalden är en sektorsövergripande fråga.

I stort sett alla samhällsområden utnyttjar eller påverkar den biologiska

mångfalden. En del av detta nyttjande och denna påverkan är av positiv

art, som t.ex. det svenska traditionella odlingslandskapets betydelse för

många växt- och djurarter. Till övervägande del är dock människans

påverkan i dag negativ för mångfald och hållbart utnyttjande.

Den biologiska mångfaldens sektorsövergripande karaktär innebär att

principerna om sektorsansvar och sektorsintegrering måste tillämpas

konsekvent. En viktig grund för en effektiv tillämpning av sektors-

ansvaret och sektorsintegrering är att en aktiv dialog mellan företrädare

för olika näringar/samhällssektorer, miljömyndigheter och miljö-

organisationer etableras. Det svenska arbetet med sektorsansvaret och

integreringen har kommit längst inom skogsbruket, men utvecklas nu

också inom jordbruket, fisket och samhällsplaneringen i vid bemärkelse.

De svenska erfarenheterna utgör en bra grund för att driva denna fråga

inom EU. Sverige bör också verka för att bevarandet av den biologiska

mångfalden jämställs med produktionsinriktade mål inom alla samhälls-

områden på de områden där EU har gemensam politik. Detta bör Sverige

också driva aktivt i arbetet med att revidera det femte miljöhandlings-

programmet.

Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU (CAP) behöver revideras.

Subventionerna till produktionen bör sänkas och en målmedveten

miljöanpassning av jordbruket bör genomföras. En utredning har nyligen

tillsatts i Sverige om hur en revision av CAP skall kunna genomföras. En

handlingsplan för hur Sverige skall driva frågan bör tas fram när denna

utredning har redovisats.

Sverige stödjer de grundläggande idéerna i den gemensamma fiskeri-

politiken som går ut på att varken den ekologiska resursbasen eller

näringen får hotas. Exploatering och förorening av kustnära områden

som hotar de marina ekosystemen och fiskerinäringen måste stävjas.

Fisket bör bedrivas så att det långsiktiga resursutnyttjandet säkerställs.

Utveckling och användande av selektiva redskap bör stödjas, liksom

utarbetande av instrument för effektiv kontroll så att fiskekvoter

fastställda på basis av vetenskapliga råd inte överskrids. Genom Sveriges

och Finlands medlemskap i EU blir Östersjön ett ur fiskeriperspektiv

viktigt område för unionen. Sverige bör därför aktivt verka för att en

samlad EU-politik för Östersjön skapas, som bl.a. syftar till gemen-

samma lösningar inom Fiskerikommissionen för Östersjön. Ett hållbart

fiske förutsätter bl.a. kvoter som står i överensstämmelse med de olika 27

ekosystemens långsiktiga hållbarhet.

De svenska erfarenheterna när det gäller miljöanpassning av skogs-

bruket bör framhållas och utnyttjas i olika sammanhang när skogsfrågor

tas upp inom unionen.

Sverige bör ta aktiv del i utformandet av EU:s naturvårdspolitik

(Natura 2000) och bör i det arbetet särskilt driva betydelsen av en

sammanhållen politik som bygger på en kombination av miljöanpassning

av olika samhällsverksamheter och inrättande av ett nätverk av skyddade

områden i Europa. Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt

ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse. Samtidigt

måste antalet skyddade områden ökas väsentligt i ett europeiskt nätverk.

Finansieringen av nätverket bör göras till ett gemensamt ansvar inom

EU. Sverige bör vara pådrivande för att direktiven om skydd av fåglar

och om skydd av deras livsmiljöer följs fullt ut bland medlemsländerna.

Därför är det viktigt med full tillämpning av direktiven också i Sverige.

I den särskilda propositionen om Sveriges samarbete med Central- och

Östeuropa (prop. 1994/95:160) framhålls vidare betydelsen av att beakta

biologisk mångfald i biståndsverksamheten i Östeuropa. Sverige bör

verka för att detta också beaktas inom ramen för EU:s bistånd till

utvecklingen i Östeuropa.

3 Internationellt samarbete

3.1 Allmänt

Regeringens bedömning: Sverige bör verka for att EU har en

pådrivande roll i det internationella miljösamarbetet. Detta gäller

både samarbetet med Öst- och Centraleuropa och det globala

miljösamarbetet. Sverige bör verka för att en så stor del som

möjligt av EU:s Östeuropastöd går till vårt närområde och att

miljöprojekt prioriteras.

Det nordiska samarbetet ändrar karaktär och blir viktigt dels som

ett politiskt forum för avstämning inför vissa viktiga möten, dels

som forum för att ta fram underlag och förslag att föra in i EU-

processen på ett så tidigt stadium som möjligt.

Departementspromemorian: Promemorians intentioner överens-

stämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl.a. Naturskyddsföreningen

betonar vikten av att EU intar en mer kraftfull och målmedveten hållning

i miljöpolitiken. Detta gäller t.ex. uppföljningen av Riokonferensen

(UNCED), aktivering av EU:s roll i Världsbanken. Kämsäkerhetsfrågor,

särskilt i Östeuropa, lyfts fram av bl.a. Greenpeace, som anser att

Sverige bör blockera beslut om att öka de fonder som medger utlåning

till kärnkraftsprojekt. Över huvud taget lyfts frågan om bistånd till Öst-

och Centraleuropa på miljöområdet fram av flera remissinstanser.

Skr. 1994/95:167

28

Skälen för regeringens bedömning: Sverige har ett gott rykte som ett Skr. 1994/95:167

progressivt land i internationella miljöfrågor. Vi har vid en jämförelse

internationellt långt gående nationella miljöregler. Vi har varit aktiva i

det globala miljöarbetet alltsedan 1972 års Stockholmskonferens och var

en av initiativtagarna till Riokonferensen. Vi bör fortsätta att spela en

aktiv roll i de globala sammanhangen utifrån de nya förutsättningarna

som EU-medlemskapet innebär. Det gäller också Sveriges samarbete med

Östeuropa, där vi i finansiella termer mätt är en av de stora bidrags-

givarna på miljöområdet.

Som medlemsland i EU öppnas också nya möjligheter för påverkan. I

det internationella arbetet, t.ex. i FN eller i olika miljökonventioner kan

vi nu - i tillägg till sedvanliga svenska och nordiska förberedelser -

agera kraftfullt för att påverka EU-ställningstaganden inför och under

viktiga internationella möten.

EU:s agerande i internationella frågor är beroende av sakområdenas

ställning inom unionen. Detta ställer stora krav på Sverige att tidigt i

processen fastställa en tydlig position. Det innebär ökade krav på god

framförhållning som möjliggör bredast möjliga förankring av positioner

på hemmaplan.

Öppenhet och goda kunskaper om andra medlemsländers positioner är

därför viktigt. Goda bilaterala kontakter med medlemsländerna även vad

gäller agerandet i internationella fora är därför angelägna.

Genom EU-medlemskapet ställs också höga krav på klara och tydliga

svenska positioner och instruktioner eftersom de kommer att förhandlas

såväl inom EU som vid internationella möten. Förhandlingsinstruktioner-

na måste utformas med flexibilitet så att Sverige har en reell möjlighet

att delta aktivt i hela förhandlingsprocessen.

Det är också viktigt att i det internationella miljöarbetet göra tydliga

prioriteringar av vilka frågor vi anser mest angeläget att driva.

3.2 Central- och Östeuropa

Regeringens bedömning: Östeuropas mycket omfattande miljö-

problem kräver stora insatser och omfettande samordning. Sverige

bör som medlem i EU aktivt verka för effektiva och ökade

miljöinsatser i Central- och Östeuropa och i synnerhet i vårt

närområde. Östersjöområdet är av särskild vikt.

Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Samarbete med EU har påbörjats

av olika länder i Öst- och Centraleuropa. Av Östersjöstatema har Polen

redan ett s.k. associationsavfel med EU. De baltiska länderna förhandlar

för närvarande om sådana och de planeras bli undertecknade under år

1995. Ländernas närmande till EU innebär också att de kommer att 29

behöva ta till sig EU:s miljöregler. Detta kommer att gagna utvecklingen

i Östersjöområdet. Sverige bör i sitt bilaterala miljösamarbete stödja Skr. 1994/95:167

dessa länders successiva anpassning till EU:s miljöregler.

De principer och prioriteringar som är vägledande för Sveriges

bilaterala östsamarbete skall också ligga till grund för vårt agerande inom

EU. Ett av Sveriges prioriterade områden i det bilaterala östbiståndet är

miljö. Sverige bör alltså söka utöva ett så starkt inflytande som möjligt

på EU:s politik på detta område.

En betydligt mindre andel av PHARE-programmet, vilket är EU:s

finansiella stödprogram för Central- och Östeuropa (exkl. OSS), har

hittills gått till miljöprojekt än vad som skett inom de svenska bistånds-

programmen. Dessutom sjunker andelen miljöprojekt för närvarande.

Miljön utgör för närvarande inte någon särskild målsättning även om

miljöaspekter ingår bland övervägandena i projekt som stöds i TACIS-

programmet (EU:s stödprogram till OSS). Sverige bör verka för att en

ökad andel av PHARE-programmet går till miljösektom och att

miljöbistånd blir ett prioriterat område inom TACIS-programmet.

EU:s stöd till Nordens närområde och en närmare anknytning av de

baltiska länderna till EU:s miljöarbete bör öka. PHARE programmet har

hittills haft en tyngdpunkt i Central- och Sydösteuropa (Polen, Ungern,

Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och Albanien). Sverige bör

verka för att stödprogrammen utvecklas när det gäller Östersjöområdet.

I utformningen och genomförandet av EU:s samarbete med Öst- och

Centraleuropeiska stater är det angeläget att miljöfrågor med koppling till

Östersjön får en framträdande roll.

EU-kommissionen är part i HELCOM och i Östersjöprogrammet. EU

bör mer aktivt engageras i Östersjöprogrammet genom bl.a. en med-

verkan av den europeiska investeringsbanken (EIB) i projektverksam-

heten.

Sverige bör verka för en ökad samordning mellan PHARE och TACIS

programmen så att de delar av Ryssland som ingår i Östersjöregionen ges

möjlighet att delta i samarbetet. Sverige bör också verka för att ökat

miljöstöd ges till områden i vårt närområde, som hittills inte varit

föremål för bilateralt stöd i större omfattning i Barentsområdet, Ukraina

och Vitryssland.

Det bör övervägas om en ram med konditionalltet till delar skall gälla

för EU:s miljöstöd till Central- och Östeuropa, dvs. att stödet är

förknippat med vissa miljöåtaganden, t.ex. enligt internationella

milj ökonventioner.

EU:s finansiella stöd bör i ökad utsträckning leda till investeringar som

förbättrar miljön i Central- och Östeuropa. Sverige bör också allmänt

verka för att allt EU-stöd som kan ha effekter på miljön till Central- och

Östeuropa blir miljökonsekvensbedömt.

Sverige bör påverka EU:s strategi beträffande det alleuropeiska öst-väst

samarbetet inom den s.k. Environment för Europé processen. I samband

med miljöministerkonferensen i Sofia i oktober 1995 bör beslut tas om

i vilka former processen skall föras vidare.

Sverige bör också verka för att länderna i Central- och Östeuropa så

snart som möjligt blir medlemmar i den europeiska miljöbyrån - EEA. 30

Sverige bör i arbetet med Östersjövisionen verka för en inriktning som

fäsar in den i EU:s arbete på området och samtidigt lyfter fram regionens Skr. 1994/95:167

roll inom EU.

EU:s stödinsatser rörande kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa går

via TACIS och PHARE-programmen. Samordning av medlemsländernas

bilaterala stöd sker genom EU:s och OECD:s samarbetsgrupp G-24.

Viktiga svenska frågor för närvarande är säkerhetsinsatser i relation till

omdaning och effektivisering av energisystemen, prioritering av

avfallshantering, miljökrav i anslutning till uranbrytning och annan

verksamhet i kämbränslecykeln.

I Central- och Östeuropa har arbetet med att bygga upp moderna

lantmäterisystem nyligen inletts. Uppbyggnad av ett modernt system för

lantmäteri- och markförvaitning är nödvändigt för ägandet av fast

egendom och belåning av fastigheter. Det är därmed en nödvändig

förutsättning for övergången till marknadsekonomi. Denna process går

dock långsamt och utgör ett hinder för den fortsatta utvecklingen bl.a. på

miljöområdet i dessa länder.

Sverige har goda förutsättningar att bidra med kunskap som kan få

betydelse för uppbyggnaden av moderna system för markförvaltning och

försörjning med geografisk information. För att stödet skall kunna ges

med tillräcklig kraft bör Sverige arbeta för ökad samverkan mellan EU:s

stödprogram för Central- och Östeuropa och bl.a. det svenska bilaterala

stödet. Därmed skapas snabbt förutsättningar för långsiktig stabilitet. Inte

minst miljöarbetet kan dra stor fördel av detta.

3.3 Övrigt internationellt samarbete

Det globala miljösamarbetet

Regeringens bedömning: Det globala miljösamarbetet förblir hög-

prioriterat. EU har en viktig uppgift i uppföljningen av FN:s

konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 och bör

spela en ledande och pådrivande roll i det globala miljö- och

utvecklingsarbetet. Sverige bör verka för att EU:s politik bidrar till

en hållbar utveckling.

Skälen för regeringens bedömning: CSD, FN:s kommission för

hållbar utveckling, etablerades av generalförsamlingen som den centrala

uppföljningsinstitutionen för Riokonferensen. Från svensk sida bör vi

verka för att EU bidrar till att CSD fungerar effektivt som det centrala

politiska organet för att föra Riokonferensens resultat vidare. CSD bör

bli ett forum för politiska diskussioner om hållbar utveckling i FN-

systemet och för olika sakområden. Vid de årliga återkommande

tematiska diskussionerna i CSD bör Sverige tidigt arbeta för att få EU-

stöd for svenska positioner inom de olika sakområden som behandlas.

EU är världens största biståndsgivare. Sverige bör inom EU verka för

att miljöhänsyn integreras i biståndet. Även ur miljösynpunkt är det av

vikt att EU-ländema snarast når upp till FN:s biståndsmål om 0,7 procent Skr. 1994/95:167

av BNP.

Handlingsprogrammet Agenda 21 kommer att utvärderas vid en extra

session med FN:s generalförsamling år 1997. Sverige bör som medlem

i EU verka för att denna utvärdering lägger fest formerna och kursen för

det fortsatta globala miljöarbetet.

FN:s miljöprogram, UNEP, har i uppföljningen av Riokonferensen fått

en central roll som FN:s viktigaste organ för att bevaka miljötillståndet.

UNEP:s miljöstyrelse skall enligt Agenda 21 svara för politisk vägled-

ning och samordning på miljöområdet. I samarbetet och arbetsfördel-

ningen mellan CSD och UNEP är det angeläget att markera UNEPrs roll

som huvudansvarig för miljöfrågorna inom FN-systemet.

Sverige har sedan UNEP:s tillkomst varit aktivt engagerat i miljö-

styrelsens arbete. Vi har bidragit med förslag baserade på svenska

erfarenheter av nationellt och internationellt miljöarbete och förslag på

ett stärkande av miljöaspekterna i FN-systemets utvecklingsarbete.

UNEP:s centrala roll som huvudansvarig inom FN-systemet på

miljöområdet gör det angeläget att driva arbetet med de av Sverige

prioriterade globala miljöfrågorna i miljöstyrelsen.

Sverige kommer därför att verka för att EU stöder detta arbete. Bland

dessa frågor kan särskilt nämnas:

- Miljöövervakning.

- Bekämpa utarmningen av den marina miljön.

- Hantering av icke-nedbrytbara kemikalier.

- Militärens miljöansvar.

- Ekonomiska styrmedel.

- Miljökonsekvensbedömningar.

- Kvinnans roll i miljöarbetet.

Norden

I de nordiska statssekreterarnas rapport till statsministrarna föreslås att

miljöområdet blir prioriterat i det nordiska arbetet även framöver.

Det nordiska samarbetet pågår i såväl formella som informella former.

Det formella samarbetet sker bl.a. inom Nordiska Rådet och Nordiska

Ministerrådets ramar. Det informella arbetet sker inför och under viktiga

internationella möten och konferenser.

Det är naturligt att det nordiska arbetet blir en viktig del av det

internationella arbetet av främst tre skäl. För det första förblir det

nordiska samarbetet ett naturligt forum för samråd med Norge och Island

i många miljöpolitiska frågor. För det andra är de nordiska miljö-

ministermötena ett viktigt forum för konsultationer inför viktiga EU-

möten. För det tredje är det nordiska arbetet i olika sakfrågor redan i dag

till mycket hög grad inriktat på att söka få genomslag för nordiska

värderingar och förslag i EU och andra internationella fora. Detta arbete

syftar alltså till att i ett mycket tidigt skede söka påverka kommissionen

och medlemsländerna.

32

4 Andra ställningstaganden

4.1 Styrmedel

I detta avsnitt behandlas ett antal olika styrmedel som är av betydelse i

miljöarbetet. Ekonomiska styrmedel behandlas i avsnitt 1.2 och i

samband med de prioriterade områdena.

4.1.1 Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB)

Regeringens bedömning: Sverige bör i huvudsak stödja en ändring

av direktivet för MKB. Vi bör särskilt verka för de delar av

förslaget som innebär en ökad hänsyn till det berörda områdets

förutsättningar och värden och som betonar MKB:s viktiga roll i

ett tidigt skede av beslutsprocessen. Vi bör vidare stödja det

förtydligande av direktivet som understryker att den information

som framkommer i MKB-processen skall beaktas i tillstånds-

beslutet.

Sverige bör vidare verka för att arbetet med direktiv för MKB på

övergripande, strategiska beslutsnivåer (SEA) drivs vidare och

aktivt bidrar till utvecklingen av metoder och arbetssätt.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Några av remissinstanserna bl.a. Boverket,

Lantmäteriverket och Statens kämkrqftinspektion har framfört att de delar

ställningstagandet att Sverige bör stödja kommissionens förslag till

ändring av MKB-direktivet. Boverket och Väg- och transportforsknings-

institutet har framhållit vikten av MKB på strategisk nivå.

Stockholms universitet har framfört bl.a. att det inte klart av pro-

memorian framgår vad som menas med en flexibel tillämpning av

direktivet. Statens strålskyddsinstitut har bl.a. ansett att det är angeläget

att dra upp riktlinjer och krav för MKB samt att diskutera MKB:s

betydelse för beslut inom EU. Krav på MKB bör även ställas vad gäller

strukturanpassningsprogram, handelsavtal och EU:s bistånd till Syd enligt

Jordens Vänners yttrande.

Skäl för regeringens bedömning: Kommissionen har lagt fram ett

förslag till ändringar i direktivet om MKB (85/337/EEC) i syfte att

förtydliga reglerna och bidra till ökad kvalitet. Förslaget innebär bl.a. ett

förtydligande genom att bedömningen av om vissa projekt skall föregås

av en MKB även skall innefatta hänsyn till det berörda geografiska

områdets förutsättningar. Antalet projekt som skall omfattas utvidgas

vidare.

Det svenska arbetet med utveckling av nationella regler om MKB av

Skr. 1994/95:167

33

3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167

planer, program och policybeslut, liksom av MKB på övergripande Skr. 1994/95:167

strategisk nivå, ökar Sveriges möjlighet att påverka utformningen av

direktivet. Boverket kommer att få i uppdrag att i samråd med Natur-

vårdsverket och NUTEK sammanställa nationella och internationella

exempel på strategiska beslut där MKB kommit till användning.

4.1.2 Fysisk planering

Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt stödja och delta i

arbetet inom EU med att utveckla en övergripande strategi för

användning av mark och vatten som syftar till en hållbar utveckling

i enlighet med Agenda 21. Denna strategi bör tjäna som ett stöd för

medlemsländernas eget planeringsarbete.

Sverige bör verka för att våra speciella förhållanden i fråga om

markanvändning får genomslag i det gemensamma arbetet i dessa

frågor samt förmedla kunskaper om det svenska planerings-

systemet.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i

frågan instämmer i bedömningen att Sverige aktivt bör stödja processen

att utveckla en övergripande strategisk fysisk planering i EU.

Boverket anser att den fysiska planeringens roll bör ytterligare betonas

och framhåller arbetet med Europé 2000+, European Spatial Develop-

ment Perspective (ESDP) samt de landsvisioner och utvecklingsprogram

som växer fram. Byggforskningsrådet vill i EU verka för att fysisk

planering som ett sätt att lösa miljöproblem blir ett särskilt forsknings-

och utvecklingsområde.

Svenska Kommunförbundet ser ingen anledning att nu markera vikten

av en ökad roll för fysisk planering. Svensk fysisk samhällsplanering

håller hög nivå med god flexibilitet och har ett starkt markerat under-

ifrånperspektiv. Kommunförbundet är tveksamt till om den sektors-

övergripande fysisk-ekonomiska planering som utvecklas inom EU bör

införas i Sverige. Sverige bör till att börja med i stället informera om sitt

samhällsplaneringssystem. Lantmäteriverket anser att EU även fortsätt-

ningsvis bör respektera den nationella beslutanderätten vad gäller bl.a.

fysisk planering.

Skälen för regeringens bedömning: Inom EU är markanvändnings-

planeringen ett område där besluten ligger inom medlemsländerna. En

medveten nationell och lokal politik för användningen av mark och vatten

och för utvecklingen av den byggda miljön är nödvändig för att

åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling i enlighet med Agenda 21.

Planering för mark- och vattenanvändningen bör samordnas med

planering för andra samhällssektorer och verksamheter bl.a. som stöd för

investeringar i infrastruktur och regional utveckling. Ett integrerat synsätt

34

med samordning av miljövård, hushållning med mark och vatten och Skr. 1994/95:167

ekonomisk utveckling måste prägla utvecklingen av samhällets planering

i vid mening. Det är viktigt att Sverige i EU framhåller det som är

kännetecknande för de svenska forhållandena, bl.a. det glesa bebyggelse-

mönstret och de stora geografiska avstånden. Det är också angeläget att

den flexibilitet, det starka lokala inflytande och den medborgerliga

förankring som präglar det svenska planeringssystemet får genomslag i

det gemensamma arbetet inom EU i dessa frågor.

Som stöd för bl.a. planeringen i medlemsländerna håller en ny form av

planering av övergripande strategisk karaktär på att utvecklas på EU-

nivå. Sverige medverkar sedan halvårsskiftet 1994 i EU:s Committee on

Spatial Development, CSD, (generaldirektorat XVI). I CSD behandlas

bl.a. frågor om regional planering och nationsövergripande samarbete på

området. Vid ett informellt ministermöte i Leipzig hösten 1994, där

Sverige deltog som observatör, enades medlemsländernas ministrar

ansvariga för fysisk planering om att medlemsländerna genom CSD

skulle arbeta fram rekommendationer eller riktlinjer för utveckling och

markanvändning på Europanivå. Sverige ställde sig bakom en sådan

strävan. Arbetet som nu intensifierats, bedrivs på så sätt att de enskilda

medlemsländerna, med CSD som diskussionsforum och med stöd av

kommissionen, tillsammans utarbetar underlag för sådana rekommenda-

tioner eller riktlinjer. Enligt mötet i Leipzig skall en gemensam policy -

European Spatial Development Policy (ESDP) - innehålla övergripande

mål som planering och beslut om markanvändningen skall främja samt

strategier för utvecklingen inom tre huvudområden: det urbana systemet,

infrastrukturen samt landsbygden och hushållningen med naturresurser.

Ett handlingsprogram som genom konkreta insatser, pilotprojekt och

ekonomiskt stöd främjar samverkan mellan länder och regioner skall

utarbetas. Sverige bör aktivt verka för att strävandena att uppnå

gemensamma mål och riktlinjer för strategiarbetet inriktas mot en hållbar

utveckling.

Arbetet med Östersjövisionen har ett nära samband med EU:s arbete

inom CSD. Ett samarbete mellan länderna runt Östersjön inleddes år

1992 med syfte att utveckla ett långsiktigt hushållningsperspektiv i

hanteringen av markanvändningsfrågor, ett närmare samarbete och en

starkare identitet i Östersjöregionen. Lägesbeskrivningen och förslagen

till åtgärder i rapporten "Visions and Strategies around the Baltic Sea

2010", utgör utgångspunkt för arbetet i den "Committee on Spatial

Development in the Baltic Sea Region" (CSD/BSR) som bildades vid

planministermötet i Tallinn år 1994. Arbetet i CSD/BSR underlättar

CSD:s gränsöverskridande arbete i Östersjöregionen och ger ytterligare

bidrag till EU:s arbete med att bredda underlaget för utvecklingsinsatser

och samarbete i området.

35

4.1.3 Miljöforskning

Regeringens bedömning: Inom EU:s miljöforskningsprogram bör

Sverige verka för forskning kring renare och effektivare industri-

ella processer och tillämpningar, forskning om kretsloppsanpass-

ning och avfallshantering samt forskning om fömybara natur-

resurser. EU:s arbete bör dessutom i högre grad inriktas på

styrmedel för en bättre miljö. Miljöaspekter bör lyftas fram även

på andra forskningsområden.

Sverige bör även i samarbete med kringliggande länder verka för

att försurningen och Östersjöns miljöproblem lyfts fram.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: När det gäller miljöforskning hävdar Beijer-

institutet att den bör göras mindre byråkratisk och att det inte skall vara

nödvändigt med artificiellt samarbete för att få stöd. Göteborgs universi-

tet stöder promemorians prioritering av styrmedel för en bättre miljö.

Kungliga Tekniska Högskolan vill prioritera problemen med Östersjöns

föroreningar. Ingenjörsvetenskapsakademien vill stimulera forskning inom

EU som kan bidra till att förbättra kunskaper om centrala eller decentrali-

serade åtgärder är den mest kostnadseffektiva lanseringen av miljö-

frågorna.

Skäl för regeringens bedömning: Sverige önskar ökad forskning kring

renare och effektivare industriella processer och tillämpningar, krets-

loppsanpassning och avfallshantering samt fömybara naturresurser.

Effektiva styrmedel är ett viktig del i målet att uppnå en bättre miljö på

ett kostnadseffektivt sätt. Hit bör även tvärvetenskapliga frågor kopplas

såsom den samhällsvetenskapliga forskningen om styrmedlens sociala,

kulturella och ekonomiska förutsättningar och verkningar.

Det är naturligt att Sverige fortsätter forskningssamarbetet med

kringliggande länder och verkar för att arbetet fokuseras på försurning

och Östersjöns miljöproblem. Forskning kring betydelsen av biologisk

mångfald samt orsakerna till och effekterna av bl.a. miljörelaterade

fisksjukdomar bör stödjas. Forskning av betydelse för arbetet i de

internationella konventionerna bör också främjas. Ett närmare samarbete

dels mellan de olika forskningsprogrammen, dels mellan general-

direktoraten XI (miljö) och XII (forskning) för miljöforsknings-

programmets utveckling bör främjas, liksom även samarbetet med

jordbruks- (generaldirektorat VI) och fiskeridirektoraten (general-

direktorat XIV).

Sverige bör verka för att inom EU stimulera forskning som kan bidra

till att förbättra och bredda den kunskapsbas, t.ex. om ländernas olika

miljöförutsättningar, på vilken beslut skall fattas huruvida centrala eller

decentraliserade åtgärder innebär den mest kostnadseffektiva hanteringen

av miljöfrågorna. Fakta såsom temperatur, nederbörd, jordmån och

befolkningstäthet, fordras som underlag för standardisering av

Skr. 1994/95:167

36

miljödirektiv för EU-ländema. Sverige bör verka för att resultaten av Skr. 1994/95:167

forskningen bearbetas och görs tillgängliga som underlag för åtgärder.

Sverige verkar i andra sammanhang för en avbyråkratisering av EU:s

verksamhet, vilket också bör gälla hanteringen av miljöforskningsmedel.

4.1.4 Miljöövervakning

Regeringens bedömning: Sverige bör fortsätta att medverka aktivt

i den europeiska miljöbyråns (EEA) arbete. Sverige bör inom EEA

verka för en ökad integrering och effektivisering av de olika

miljörapporteringskraven samt lyfta fram frågor av särskild vikt för

Sverige, t.ex. försurning och Östersjön. Miljöövervakningsarbetet

inom EEA bör vidare riktas in på att främja framtagningen och

användningen av miljöindikatorer.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Fiskeriverket anser att Sverige bör agera för att

den internationella miljöövervakningen för hav och vatten intensifieras.

Jordbruksverket anser att Sverige aktivt bör verka för användningen av

miljöindikatorer i miljöövervakningen. Sveriges Akademikers Central-

organisation anser att Sverige bör arbeta för utvecklingen av ett

standardiserat miljöövervakningsprogram.

Skäl för regeringens bedömning: Sverige har god kompetens när det

gäller miljöövervakning och bör fortsätta att medverka aktivt i EEA:s

arbete. EEA är viktigt som gemensam kunskapsgrund och för priorite-

ringar i EU:s miljöarbete. Vi bör arbeta för att stärka byråns ställning så

att den kan bygga upp ett nätverk som kan bedöma miljötillståndet i

Europa och följa hur genomförandet av den europeiska miljöpolitiken

fortsätter. En fortsatt utvidgning av miljöbyrån till fler länder utanför EU

bör möjliggöras.

Kraven på nationella rapporteringar till olika EU-organ kommer att öka

i samband med inträdet i EU och inom miljöområdet kommer rapporte-

ringen i första hand att ske till EEA. Sverige har liksom många andra

länder skrivit under, och rapporterar därmed till, olika internationella

miljökonventioner. Rapporteringen är resurskrävande och Sverige bör

därför inom EEA verka för en effektivisering genom en samordning av

de olika miljörapporteringskraven. Rapporteringen bygger i huvudsak på

miljöövervakningsdata och belastningsdata vilket även kommer att kräva

att ett effektivt och standardiserat miljöövervakningsprogram för Europa

utvecklas.

Miljöövervakningsarbetet inom EEA bör vidare riktas in på att främja

framtagningen och användningen av miljöindikatorer. Sverige deltar

aktivt med utveckling av miljöindikatorer inom ramen för bl.a. OECD:s

och FN:s arbete. Sverige bör inom EEA verka för att standardisera de

olika organens arbete med miljöindikatorer. Särskilt hänsyn bör tas till

4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167

indikatorer för en hållbar utveckling i enlighet med Riokonferensens Skr. 1994/95:167

beslut i Agenda 21. På sikt bör arbetet kunna leda till att indikatorerna

kan sättas samman i index. På uppdrag av regeringen har Naturvårds-

verket tillsammans med Statistiska centralbyrån utvecklat ett svenskt

miljöindexsystem. Sådana system bör så långt det går samordnas

internationellt.

4.1.5 Övrigt om styrmedel

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för att EU:s femte

miljöhandlingsprogram får en starkare ställning, att olika styrmedel

förstärks samt för att i denna skrivelse angivna prioriteringar får

tydligt genomslag.

Sverige bör aktivt delta i utvecklingen av EU:s system för frivillig

miljöstyrning och miljörevision (EMAS). Systemet kommer att

kunna tillämpas för svenska industrianläggningar från april 1995.

Genom systemet kan företagens miljöprofil och efterlevnad av

miljöregler tydligare utnyttjas som konkurrensfördel.

Sverige bör fortsätta stödja det arbete med att utforma en

lagstiftning om utsläppsregler för festa anläggningar (IPPC) som

pågår inom EU. Direktivet bör utformas så att Sveriges mer

långtgående bestämmelser kan fortsätta att tillämpas.

Sverige bör verka för att erfarenheterna från den nordiska

miljömärkningen tillförs EG:s miljömärkningssystem i fråga om

utvecklingen av kriterier för olika produktgrupper.

Det är viktigt att bidrag från EU:s budget, bl.a. via struktur-

fonderna och utjämningsfonden, stimulerar till en hållbar utveck-

ling. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras av samtliga större

projekt som får EU-bidrag. Sverige bör aktivt medverka i EU:s

miljöfond (LIFE).

Sverige bör stödja förslaget till skärpning av reglerna om

allvarliga industriolyckor (Sevesodirektivet).

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning

Remissinstanserna: Efterlevnad av EU:s miljöregler har betonats av

många remissinstanser.

Skälen för regeringens bedömning: EU:s femte miljöhandlingspro-

gram antogs i Edinburgh år 1992. Det är för närvarande föremål för

revidering och uppföljning där Sverige aktivt deltar. Sverige bör bl.a.

stödja förslagen om utveckling av s.k. gröna nationalräkenskaper.

EU:s system för miljöstyrning och miljörevision (EMAS) av företag

införs nu i Sverige. Det är ett viktigt steg i företagens frivilliga miljö-

arbete. Det är viktigt att Sverige deltar i EU:s arbete på detta område för

att dels se till att systemet tillämpas på ett enhetligt sätt i alla länder, dels 3 g

att systemet utvecklas till att gälla fler områden.

Kommissionens förslag om individuell miljöprövning av festa an-

läggningar (Integrated Pollution Prevention and Control, IPPC) är viktigt

och liknar i huvudsak den prövning som görs i Sverige enligt miljös-

kyddslagen. Sverige bör bidra till att EU så snart som möjligt beslutar

om sådana regler. Kraven bör bygga på att den belastning som naturen

kan bära inte överskrids och på att bästa möjliga teknik tillämpas för att

förebygga utsläpp till luft, vatten och mark.

Ett nordiskt miljömärkningssystem har funnits under fem år och har

under den tiden växt till att omfetta kriterier för trettio produktgrupper.

EU har också ett system för miljömärkning som hittills festställt kriterier

for sju produktgrupper. I det nordiska systemet är både miljökraven och

funktionskraven högt satta. Det är viktigt att kravnivåerna sätts högt

också inom EG:s system. Genom våra erfarenheter har Sverige en god

möjlighet att påverka EG-systemet.

Stora belopp fördelas varje år från EU:s olika fonder. Dessa kan därför

användas som ett viktigt styrmedel för att se till att bidragsstödda projekt

utformas så att de bidrar till en hållbar utveckling.

Sverige bör stödja förslaget till skärpning av reglerna om allvarliga

industriolyckor (Servesodirektivet).

Skr. 1994/95:167

4.2 Miljö och handel

Regeringens bedömning: Sverige bör i miljö- och handelsfrågor

söka påverka EU:s agerande i en miljö- och frihandelsvänlig linje

så att handeln bidrar till en hållbar utveckling. Detta kan bl.a. ske

genom ett aktivt deltagande i kommissionens s.k. 113-kommitté,

som har ett avgörande inflytande över handelspolitiken, men också

på andra sätt.

Sverige bör prioritera att villkoren för arbetet inom miljö- och

handelsområden blir ömsesidigt kända, att internationella miljöavtal

som slutits multilateralt och under FN får samma status som de

internationella handelsavtalen, att miljökrav bör utformas så att de

inte blir diskriminerande mot andra länder, att miljökonsekvens-

beskrivningar görs av nya handelsavtal.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser pekar på att internationell

handel bidrar till att öka den ekonomiska välfärden. Väg- och transport-

forskningsinstitutet påpekar att ökad handel ger ökat behov av

transporter, vilket riskerar att förvärra miljöproblemen. Miljöförbundet

kräver att miljöhänsyn alltid måste gå före frihandel.

Kommerskollegium hävdar att det avgörande för om miljökrav skall

betecknas som handelshinder är om dessa tillämpas diskriminatoriskt eller

på annat sätt onödigt inskränker internationell handel. Skogsindustrierna

uttrycker en oro för att protektionistiska åtgärder motiverade av

miljöhänsyn kommer att störa världshandeln. 39

Skälen för regeringens bedömning: Sambanden mellan miljö- och

handelspolitik tilldrar sig ett allt större intresse och insikten växer om att Skr. 1994/95:167

åtgärder inom ett område kan ge effekter inom det andra. För att minska

risken för konflikter mellan politikområdena bör därför åtgärder och

regler utformas med hänsyn till effekterna på det andra.

Sverige har agerat mycket aktivt för att få till stånd den kommitté för

miljö och handel som nu finns inom Världs hande Isorganisationen (WTO)

och som också har varit talesman för Norden inom GATT avseende

miljö- och handelsfrågor. Då EU numera företräder Sverige i WTO är

det viktigt att påverka EU:s agerande i dessa frågor.

Grunden för Sveriges agerande har varit ömsesidig förståelse och

hänsynstagande till de grundläggande kraven inom såväl handel som

miljö. I Sverige finns en förhållandevis god insikt om både betydelsen av

handel och den allmänna betydelsen av en god miljö. Det är därför

naturligt och till gagn både för handeln och miljön om Sverige fortsätter

att vara ett av de mer aktiva länderna inom detta område även som

medlem i EU.

4.3 Jordbruk

Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt driva en revidering av

den gemensamma jordbrukspolitiken i syfte att miljöanpassa

jordbruket. Insatserna för odlingslandskapets natur- och kultur-

miljövärden skall ha hög prioritet. Sverige skall i olika samman-

hang när skogsfrågor behandlas lyfta fram erfarenheter av att

miljöanpassa skogsbruket.

Departementspromemorian: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens bedömning. Skogsbruket berördes inte i promemorian.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl.a.ÄocUioZms universitet

och Umeå universitet framhåller betydelsen av en betydligt mer offensiv

politik när det gäller att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken

i EU för att åstadkomma en hållbar utveckling inom jordbruket. Produk-

tions- och miljömål bör få lika vikt i jordbruket anser Sveriges Lant-

bruksuniversitet. En satsning på nya tekniska användningar av för-

nyelsebara jord- och skogsbruksprodukter efterlyses av Lunds universitet.

Lantbrukarnas Riksförbund anser att det kan finnas skäl att avreglera

jordbruket, men miljöskälen kan inte anföras som något bärande motiv.

Sveriges framgångsrika politik när det gäller att dynamiskt bevara

miljövärden i odlingslandskapet bör föras fram i EU påpekar Boverket.

Jord- och skogsbrukets betydelse för ett rikt artbestånd inom flora och

fauna bör lyftas fram anser Naturvårdsverket.

Skälen för regeringens bedömning: Jordbruket i EU regleras genom

den gemensamma jordbrukspolitiken (Common Agricultural Policy -

CAP). I samband med att EU reformerade den gemensamma jordbruks-

politiken i maj 1992 infördes bl.a. ett s.k. kompletterande stöd för 40

miljövänliga jordbruksmetoder och bevarande av landskapet (förordning

2078/92). Samtidigt ändrades den allmänna inriktningen på jordbruks-

stöden från produktionsstöd till arealstöd samt stöd för att lägga mark i

träda.

I samband med ovan nämnda reform av CAP infördes också ett särskilt

stöd för skogsplantering som ett led i ansträngningarna att minska

överskottsproduktionen inom EU.

Sverige bör verka för en revidering av CAP i syfte att påbörja

omställningen mot ett hållbart jordbruk inom unionen. En särskild

utredare har tillkallats för att analysera frågor i anslutning till en

revidering av CAP. En handlingsplan bör tas fram, bl.a. på basis av

utredarens förslag, med sikte på att ett beslut skall fattas vid regerings-

konferensen år 1996 om att revidera CAP och att detaljerade riktlinjer

för revision läggs fest (se också avsnitt 2.5 Biologisk mångfeld). En

parlamentarisk utredning kommer också att tillsättas.

En utgångspunkt för revideringen av CAP bör vara att subventionerna

till det konventionella jordbruket minskas kraftigt. Styrmedlen bör i

stället utformas så att de främjar övergången till ett miljöanpassat

jordbruk, bl.a. med avseende på att bevara av odlingslandskapets natur-

och kulturmiljövärden. Användningen av bekämpningsmedel och handels-

gödsel bör minskas kraftigt. Inte minst är detta viktigt för att minska

belastningen på Nordsjön och Östersjön. Sverige bör aktivt driva ett

minskat näringsläckage och en minskad spridning av kadmium och

ammoniakavgång från jordbruket, bl.a. genom införande eller ökning av

miljöavgifter (se vidare avsnitt 4.8 Hav och vatten).

Utvecklingen av ett miljöanpassat skogsbruk som har börjati Sverige

bör utnyttjas som förebild i olika sammanhang när skogsfrågor behandlas

inom unionen. Sverige skall aktivt driva kraven på minskning av de

gränsöverskridande luftföroreningar som skadar den svenska skogen.

Skr. 1994/95:167

4.4 Bioteknik

Regeringens bedömning: I den revidering av EG-direktiven om

genetiskt modifierade organismer (GMO) som inletts inom EU

kommer från svensk sida att noga bevakas att säkerheten i systemet

inte försämras genom förenklade prövningsrutiner. Regeringen

avser att ta fram en samlad svensk syn på EU:s arbete med

bioteknikfrågoma.

Departementspromemorian: Ej behandlad i promemorian

Skälen för regeringens bedömning: Den modema biotekniken innebär

bl.a. möjligheter att gentekniskt modifiera organismer. Biotekniken ger

också nya möjligheter att framställa läkemedel och kemiska substanser

och att växtförädla.

Genteknikens hälso- och miljörisker kontrolleras genom lagstiftning.

Den svenska lagen följer den gemensamma lagstiftning som finns inom 41

EU. Den svenska prövningen av innesluten användning och avsiktlig

utsättning i naturen av GMO sker inom varje sektor genom ansvarig

myndighet.

För närvarande pågår en revidering av EU-direktiven om innesluten

användning och avsiktlig utsättning av GMO vars syfte är att förenkla

myndighetsprövningen med bibehållen säkerhet. Revideringen av

direktivet om innesluten användning har kommit längst. Diskussionen har

skett inom ramen for en grupp sammansatt av representanter för de

ansvariga myndigheterna inom medlemsländerna. Kommissionen avser

att lägga fram ett förslag vid rådsmötet i juni. Vad gäller direktivet om

avsiktlig utsättning har diskussionen i myndighetsgruppen just inletts.

Regeringen och ansvariga svenska myndigheter verkar för att säkerheten

i systemet inte eftersätts i samband med förenkling av prövnings-

rutinema.

Flera andra frågor som gäller bioteknik behandlas också för närvarande

inom EU. Regeringen avser att ta fram en samlad svensk syn på EU:s

arbete med bioteknikfrågan.

4.5 Städernas miljöproblem

Regeringens bedömning: Sverige bör medverka aktivt i EU:s

samarbete som rör livsmiljön i städer och tätorter. Arbetet bör

inriktas dels mot utredningssamarbete på nationell och regional

nivå, dels mot erfarenhetsutbyte i syfte att utveckla instrumenten

för det regionala och lokala arbetet med stadsmiljöfrågor. Grund-

läggande utgångspunkter för vår medverkan bör vara en strävan att

åstadkomma en långsiktigt hållbar tätortsutveckling med särskild

hänsyn till de svenska städernas och tätortssystemets särart.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har särskilt kommenterat

arbetet med stadsmiljöfrågor. Boverket pekar på de utgångspunkter för

en hållbar tätortsutveckling som redovisas i rapporten Sverige 2009 -

förslag till vision, bl.a. ifråga om sambanden mellan bebyggelse och

trafik samt mellan tätorter och omgivande landsbygd. Vägverket anser

bl.a. att det behövs kraftfullare initiativ och incitament för att skapa

varaktigt hållbara trafiksystem i stadsmiljön och nämner därvid en

effektiv kollektivtrafik och en god stadsbyggnadskultur. Byggforsknings-

rådet erinrar om att forsknings- och utvecklingsinsatser som rör

stadsmiljöfrågor också bör ges hög prioritet i EU-samarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: Ca 80 procent av Västeuropas

befolkning bor i städer, med i många fall betydande miljö- och hälso-

problem. Jämfört med övriga Europa är Sverige ett glest befolkat land

med långa avstånd mellan ett antal små och medelstora tätorter och ett

glest kommunikationsnät. I regeringens skrivelse Miljön - vårt gemen-

samma ansvar (skr. 1994/95:120) redovisas bl.a. mål och utgångspunkter

Skr. 1994/95:167

42

för en hållbar utveckling av städer och tätorter i samspel med omgivande Skr. 1994/95:167

landsbygd. Denna förutsätter ett utvecklat samarbete mellan främst lokala

och regionala myndigheter. Arbetet bör bedrivas utifrån en helhetssyn på

stadsmiljön, där miljöproblem, sociala aspekter, frågor om teknisk

försörjning, hänsyn till natur- och kulturmiljövärden m.m. beaktas.

Det breda synsätt som redovisas i regeringens skrivelse bör prägla även

Sveriges medverkan i EU:s arbete med stadsmiljöfiågor. Våra insatser

bör bl.a. syfta till att städernas miljöproblem uppmärksammas på ett

integrerat sätt i samarbetet kring olika sektorer och verksamheter, såsom

frågor om energiförsörjning, avfall och tekniska försörjningssystem. Mot

bakgrund av trafikens påverkan på livsmiljön i tätorterna bör Sverige

vara pådrivande när det gäller åtgärder for att minska störningar från

tätortstrafiken, bl.a. genom fysisk planering, krav på fordon och bränslen

och ekonomiska styrmedel.

Ett viktigt samarbetsområde de närmaste åren är vidare att medverka

i det utbyte av kunskaper och erfarenheter som sker inom ramen för

kommissionens expertgrupp för stadsmiljöfiågor. Utgångspunkten för

Sveriges medverkan bör vara att åstadkomma en långsiktigt hållbar

tätortsutveckling i enlighet med Agenda 21. Sverige bör verka för en

förnyelse och komplettering av bebyggelsestrukturen som främjar en god

hushållning med mark- och vattenområden, som tar hänsyn till kultur-

miljövärdena och som i övrigt främjar en god livsmiljö. Sverige bör i EU

även verka för att skapa förståelse för de svenska städernas särart och

förmedla kunskaper om det svenska planeringssystemet, som bl.a.

kännetecknas av en långtgående decentralisering till kommunerna.

4.6 Ozonnedbrytande ämnen

Regeringens bedömning: Sverige bör arbeta för att EU:s regler

för avveckling av ozonnedbrytande ämnen skärps så att de

motsvarar de svenska bestämmelserna. Ytterligare åtgärder bör

vidtas för att minska användningen av HCFC och metylbromid

inom EU. Även handel med använda och återvunna ozonned-

brytande ämnen och varor som tillverkats med och innehåller

ozonnedbrytande ämnen bör regleras inom EU. Vid fördelning av

kvoter för import av ozonnedbrytande ämnen bör Sverige verka för

att dessa kvoter blir så låga som möjligt och Sverige bör i möjli-

gaste mån avstå från att ansöka om egna kvoter. Sverige bör aktivt

delta i EU:s gemensamma förberedelser inför omförhandlingar av

Montrealprotokollet.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att

krav på bl.a. produktutveckling skall drivas. Naturvårdsverket föreslår att

ytterligare insatser bör göras för att minska användningen av HCFC och

43

metylbromid och tar även upp att Sverige bör verka för att importkvoter Skr. 1994/95:167

som ges för använda och återvunna ämnen blir så låga som möjligt.

Vidare anser verket att Sverige skall prioritera att driva på EU:s

ställningstagande inför omförhandlingar av Montrealprotokollet.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige är ett av de länder som

varit snabbast i att avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen.

Sverige notifierade ett förslag till ny förordning för en slutlig avveckling

av ozonnedbrytande ämnen till GATT och EU i slutet av oktober 1994.

Förslaget innehåller bl.a. en slutlig utfesning av HCFC till år 2002. EG

har i en ny förordning som började gälla från och med den 1 januari

1995 reglerat produktionen av ozonnedbrytande ämnen. Flera delar av

EU:s nya reglering är i paritet med den nuvarande svenska regleringen,

men tillämpningen av användningsförbud saknas för de flesta ämnena och

handel med återvunna ämnen och produkter som innehåller förbjudna

ämnen är tillåten. Sverige har även mer långtgående reglering av HCFC.

Sverige begränsade tidigt även handel med varor som tillverkats med

och innehåller olika ozonnedbrytande ämnen. Sverige bör verka för att

denna handel begränsas även inom EU så att produktionen av sådana

varor inte flyttar till länder med lägre krav på avvecklingen av ozon-

nedbrytande ämnen. För HCFC och metylbromid bör Sverige arbeta för

att ytterligare åtgärder tas för att minska användningen även inom EU.

EU har lämnat ut kvoter för import av använda och återvunna ämnen

och produktion för s.k. nödvändig användning för 1996.1 möjligaste mån

bör dessa kvoter begränsas så att utvecklingen av alternativ teknik

stimuleras.

Inom EU finns i dag en relativt stor samsyn om åtgärder för att skydda

ozonskiktet och Sveriges internationella agerande kan förväntas få stöd

och även stärkas genom vårt medlemskap. Genom att aktivt agera och

delta i EU:s ställningstagande inför omförhandlingar av Montreal-

protokollet kan stödet för nya åtaganden bli större och kraftfullare än

tidigare.

4.7 Kolväten/marknära ozon

Regeringens bedömning: Sverige bör verka för en EU-strategi för

att minst halvera utsläppen av flyktiga organiska ämnen för att

begränsa miljö- och hälsoeffekter av höga ozonhalter vid markytan.

En sådan EU-strategi bör innehålla bl.a. utsläppskrav för kolväten

från festa anläggningar och regler om återvinning av bensinångor

("muffar") vid bensinstationer motsvarande svensk skyddsnivå.

Även andra delar av oljedistributionen samt åtgärder mot transport-

sektorns utsläpp av kolväten bör komma i fråga för att uppnå

nödvändiga reduktioner. Sverige bör verka för att det arbete som

bedrivs inom konventionen om långväga gränsöverskridande

luftföroreningar tas som utgångspunkt i EG:s interna arbete.

44

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att

en strategi bör sträva avsevärt längre och menar att insatserna bör

koncentreras till produktionsledet. Jordens Vänner saknar åtgärder för

minskad bilism och minskad användning av andra fordon som drivs med

fossila bränslen.

Skälen för regeringens bedömning: En stor andel av de utsläpp av

flyktiga ämnen och kväveoxider som bidrar till bildningen av marknära

ozon i Sverige härrör från andra medlemsländer inom EU. De högsta

halterna av marknära ozon inträffar i speciella vädersituationer då ozon

transporteras till Sverige från kontinenten. Sverige bör därför stödja och

driva på det arbete som for närvarande pågår för att begränsa dessa

utsläpp inom EU.

Sverige bör verka för att fora in en skyddsnivå som motsvarar den

svenska vad gäller kommissionens arbete med bl.a. utsläppskrav för

kolväten från festa anläggningar, vid översynen av luftkvalitetsnormer för

ozon och de planerade EU-reglema om återvinning av bensinångor

("muffar") vid bensinstationer. Transportsektorns utsläpp av kolväten är

en mycket viktig källa som måste åtgärdas genom strängare avgasregler.

Strategin måste nära kopplas till åtgärder mot försurning vad gäller

bilarnas utsläpp. Även andra delar av oljedistributionen bör komma i

fråga för att uppnå nödvändiga reduktioner.

En annan fråga som Sverige bör lyfta upp är arbetet som drivs inom

konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

(LRTAP). Protokollet om flyktiga organiska ämnen (VOC-protokollet)

har ännu inte trätt i kraft, och Sverige bör uppmana de medlemsländer

som inte ratificerat protokollet att om möjligt påskynda ratificeringen.

Skr. 1994/95:167

4.8 Hav och vatten

Regeringens bedömning: Sverige skall inom EU aktivt verka för

begränsa utsläpp som berör våra sjöar och omgivande hav. Särskilt

angeläget är att bevaka att EG:s regler om avloppsrening från

tätorter rörande kväverening fullföljs samt att åtgärder genomförs

för att minska jordbrukets kväveläckage. Förhållandena i Östersjön

bör särskilt uppmärksammas.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i

frågan. Naturvårdsverket framhåller vikten av att EG:s regler om

avloppsrening från tätorter med bl.a. krav på kväverening fullföljs.

Fiskeriverket menar att Sverige skall driva miljöfrågorna i Östersjön,

speciellt miljögiftsproblematiken och eutrofieringen, då Östersjön är av 45

avgörande betydelse för svenskt fiske. Vidare framhåller Fiskeriverket att

5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 167

den internationella miljöövervakningen för hav och vatten bör intensi- Skr. 1994/95:167

fieras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar uppkopplingen mellan

grund- och ytvattenkvalitet samt försurning och förorening av mark.

Sveriges lantbruksuniversitet tillstyrker behovet av långtgående åtgärder

för att minska läckaget från jordbruket medan Lantbrukarnas Riksförbund

anser att det är rimligt att eftersträva en gemensam beskattningsnivå på

handelsgödsel inom EU.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige kommer aktivt att verka

för att upprätthålla en ekologisk balans i sjöar och vattendrag samt

omgivande hav. T.ex. har Sverige sedan länge varit pådrivande i arbetet

med att återställa Östersjön i ekologisk balans inom såväl Helsingfors-

kommissionen som vid bilateralt samarbete med staterna i Östeuropa.

Med hänsyn till att utvecklingen i Östersjön är ett gemensamt intresse för

flera medlemsstater i Europa är det naturligt att miljöförhållandena i

Östersjön blir föremål för särskild uppmärksamhet. Detkommissionsför-

slag till direktiv om förbättrad vattenkvalitet, som diskuteras inom EU,

innebär att varje medlemsland skall anta bindande miljökvalitetsnormer

och sätta ekologiska vattenkvalitetsmål samt utarbeta integrerade program

för att följa hur målen uppfylls. Detta förslag ansluter väl till det

motsvarande arbete som bedrivs i Sverige. Förslaget är av övergripande

natur och kommer att omfatta såväl havsvatten som sötvatten. Frågor

som kommer att aktualiseras är bl.a. gränsöverskridande vatten och

försurning av sjöar och vattendrag.

Redan nu sker ett omfettande internationellt samarbete i syfte att

förbättra havsmiljön i våra omgivande hav. Vid fjärde Nordsjö-

konferensen, som hålls i Danmark i juni 1995, kommer miljöministrarna

att diskutera åtgärder för att förbättra Nordsjöns miljö. Aktuella frågor

är den biologiska mångfalden, fiske- och sjöfertsfrågor samt arbetet med

att begränsa utsläpp av närsalter och ferliga ämnen. Sverige kommer att

såväl i detta sammanhang som inom EU att verka för en skärpning av

utsläppsbegränsningar till vatten och luft. Av särskilt intresse är att

bevaka att kravet på kväverening fullföljs i direktivet om kommunalt

avloppsvatten samt att de stränga EG-regler om bekämpningsmedelsrester

i grund- och dricksvatten inte försvagas.

Ett problem för våra omgivande hav är övergödningen. Länderna kring

Nordsjön och Östersjön har antagit miljömålet att reducera utsläppen av

kväve med 50 procent till år 1995. Ytterligare åtgärder måste vidtas för

att detta mål skall kunna uppfyllas. Av särskilt intresse är att begränsa de

diffusa utsläppen, där jordbrukets kväveutsläpp är ett område där Sverige

aktivt kommer att verka för att ytterligare åtgärder vidtas. Viktiga frågor

är odlingssystemets utformning, anpassad användning av stallgödsel och

införandet av en miljöavgift på handelsgödsel. Sverige kommer också att

driva att alla strandstater inom EU verkligen genomför EU:s krav på

kväverening i känsliga områden. Sverige kommer vidare att verka för

EG-regler som minskar ammoniakavgången från jordbruket motsvarande

åtminstone de regler som gäller för södra Sverige. I detta sammanhang

kan bilaterala överenskommelser också vara en framkomlig väg.

Andra frågor för det svenska EU-arbetet är att bidra till att kommande

gemensamma minimikrav för utsläppen från massaindustrin får en så hög

46

skyddsnivå som möjligt. Våra förslag till insatser för att minska Skr. 1994/95:167

försurningen bidrar också till en bättre miljösituation i hav och vatten.

Arbetet inom EU kommer även att aktualisera miljöövervakningen av

hav och vatten. Som tidigare nämnts i avsnitt 4.1.4 kommer Sverige att

verka for att den internationella miljöövervakningen integreras och

effektiviseras.

4.9 Kustområdena

Regeringens bedömning: Sverige bör medverka i det pågående

arbetet inom EU med en att åstadkomma en hållbar utveckling av

kustområdena. Resultatet av arbetet bör medge en anpassning till

regionala förhållanden.

Departementspromemorian: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i

frågan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att det är viktigt

att i sammanhanget beakta turismens negativa inverkan på attraktiva

kustområden. Länsstyrelsen erinrar om att i EU:s femte miljöhandlings-

program är turistindustrin en viktig målgrupp när det gäller insatser för

att föra miljöarbetet framåt. Sveriges Akademikers Centralorganisation

anser att Sverige skall arbeta aktivt för att se till att vi får behålla den

nationella beslutanderätten i frågor om strandskydd, allemansrätt m.m.

Skälen för regeringens bedömning: Exploateringen av kustområdena

är ett stort problem på många håll inom EU, särskilt i Medelhavs-

området. Sverige är i likhet med flera andra länder inom EU rikt på

sjöar, vattendrag och skärgårdsområden och den sammanlagda kust-

sträckan är lång. Önskemålet att fä uppföra fritidshus m.m. i strandnära

områden är olika starkt i olika delar av medlemsländerna. Den svenska

lagstiftningen på detta område har genom riksdagens beslut år 1994

(prop. 1993/94:229, JoU 28, rskr. 401) stärkts genom att syftet med

strandskyddet utvidgas till att även omfatta livsvillkoren för växter och

djur. Även om bebyggelsetrycket i stora delar av vårt land är lågt bör det

understrykas att bevarandet av strandområdena måste ses i ett långsiktigt

perspektiv. Att ett område nu är av mindre intresse för såväl bebyggelse

som för friluftslivet behöver inte innebära att så kommer att vara fallet

för all framtid. Både trycket från bebyggelse och från friluftslivet kan

komma att öka i framtiden, varför en restriktiv tillämpning är viktig.

En svensk strategi för våra kustzoner och de större sjöarna bör

utvecklas. Sverige bör medverka i pågående arbete med ett kustzons-

direktiv och en strategi för kustzoner i syfte att åstadkomma en hållbar

utveckling av kustområdena, bl.a. genom gemensamma regler för skydd

av känsliga eller särskilt värdefulla kustområden. De svenska skydds- och

planeringsformema - allemansrätten, strandskyddsbestämmelsema och 47

den kommunala översiktsplaneringen - bör kunna inspirera i detta arbete.

Den nationella beslutanderätten i dessa frågor bör hävdas. Beslut som rör Skr. 1994/95:167

mark- och vattenanvändningen vars konsekvenser enbart omfattar lokala

eller regionala förhållanden bör således liksom i dag fettas på nationell

nivå.

4.10 Euratom-fördraget

Regeringens bedömning: Sverige bör under år 1995 aktivt

medverka i de frågor inom Euratom-fördragets område som rör

säkerhetskontroll och fysiskt skydd av klyvbart material, strålskydd

samt hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och

kärnavfall. Beträffande delområdet säkerhetskontroll och fysiskt

skydd av klyvbart material bör Sverige sträva efter att medverka till

att modernisera EU:s kontrollinsatser. Utgångspunkten i dessa

strävanden bör vara det utvecklingsarbete på detta område som

Sverige bedriver tillsammans med det internationella atomenergior-

ganet IAEA. Sverige bör vidare aktivt medverka i den pågående

översynen av de gemensamma strålskyddsföreskrifterna, som

gemenskapen enligt Euratom-fördraget skall anta. Sverige bör i

detta sammanhang särskilt driva frågan att det skall vara möjligt

för ett enskilt medlemsland att anta striktare dosgränser än vad den

gemensamma basnivån anger. I arbetet som rör hantering av använt

kärnbränsle och kärnavfall skall Sverige agera för principen att

varje medlemsland är ansvarigt i alla led för det avfell som

produceras inom landet.

Departementspromemorian: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig över dessa frågor

och inga av dem framför några avvikande synpunkter. Stockholm

International Peace Research Institute (SIPRI) välkomnar alla ansträng-

ningar som görs för att stärka det internationella samarbetet för kontroll

av spridning av klyvbart material. Statens strålskydds institut påpekar i sitt

remissyttrande att problemet med illegal trafik av radioaktiva ämnen även

gäller icke-klyvbart material.

Greenpeace framhåller att ett medlemsland skall garanteras rätten att

i lag förbjuda import av radioaktivt avfell inkl, kärnbränsle vilket kan

komma att upparbetas eller slutförvaras. Dessutom anser Greenpeace att

all export av kärnbränsle och radioaktivt avfell till länder utanför EU

skall förbjudas. I sitt remissyttrande tar Greenpeace även upp en fråga

som rör EU:s åtgärder för att höja kämkraftsäkerheten i Central- och

Östeuropa. Enligt Greenpeace uppfattning har EU:s stöd på detta område

utvecklats till ett förtäckt stöd till kämkraftsindustrin inom EU.

Greenpeace framhåller att Sverige bör blockera ett beslut i EU att utöka

fondema för utlåning under nuvarande villkor. Greenpeace anser att

Sverige i stället skall agera så att EU:s stöd i stället utformas så att

48

förnyelsebara och energieffektiva energisystem får chansen att utvecklas Skr. 1994/95:167

i Central- och Östeuropa.

Jordens Vänner har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om hur

Sveriges energipolitik kan komma att påverkas av medlemskapet i EU.

Jordens Vänner framhåller att huvudmålet för Sveriges insatser på

kämkraftsområdet både i landet och internationellt bör vara att kärn-

kraften avvecklas så fort som möjligt. Detta mål står dock enligt Jordens

Vänners uppfattning i strid med Euratoms stadgar. Jordens Vänner anser

därför att stadgarna bör ändras i detta avseende.

Skälen för regeringens bedömning: För att hindra kärnvapenspridning

och stoppa smuggling av klyvbart material krävs internationellt sam-

arbete, vilket främst bedrivs inom det internationella atomenergiorganet

(IAEA). Det finns också bilaterala kämenergiavtal med detta syfte, som

också delvis låg bakom tillkomsten av EURATOM-avtalet. För att

fullgöra sina uppgifter måste det internationella kontrollsystemet

kontinuerligt förändras. Sverige bör mot den bakgrunden sträva efter att

modernisera EU:s kontrollinsatser när det gäller säkerhetskontroll och

fysiskt skydd av klyvbart material. Det utvecklingsarbetet som Sverige

bedriver tillsammans med det internationella atomenergiorganet IAEA

bör påverka även Euratoms arbete på detta område. Ett effektivt system

för säkerhetskontroll och fysiskt skydd utgör också ett grundläggande

stöd i kampen mot illegal trafik av klyvbart material.

En viktig fråga i arbetet med att revidera direktivet om en gemensam

basnivå för strålskydd, som EU enligt Euratom-fördraget skall anta, är

att det skall vara möjligt för ett enskilt medlemsland att anta striktare

dosgränser än vad den gemensamma basnivån anger. Det bör vara

möjligt för ett medlemsland att successivt se över de nationella strål-

skyddsföreskriftema och vid behov kunna skärpa den tillåtna nivån. Det

är i det sammanhanget angeläget att Sverige även efter inträdet i EU är

fortsatt aktiv i internationella organ som internationella strålskydd s-

organet ICRP, det internationella kämenergiorganet IAEA samt OECD:s

särskilda kämenergiorgan NEA.

I arbetet som rör hantering av använt kärnbränsle och kärnavfall skall

Sverige enligt regeringens mening agera för principen att vatje medlems-

land är ansvarigt i alla led för det avfall som produceras inom landet. EU

bör enligt regeringens uppfattning koncentrera sina insatser till att

samordna FoU-arbete på området.

Det svenska förbudet, enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksam-

het, att utan tillstånd slutförvara utländskt använt kärnbränsle och

kärnavfall i Sverige gäller utan inskränkningar även efter det att Sverige

blivit medlem i EU. Regeringen vill i sammanhanget erinra om sitt

förslag till riksdagen (proposition 1994/95:118) om att vidga det svenska

förbudet mot slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall

till att även omfatta mellanlagring av material med utländskt ursprung.

Regeringen vill också klargöra att medlemskapet i EU inte påverkar de

enskilda medlemsländernas kärnkraftspolitik. Vidare gäller att det är

varje medlemslands ansvar att utforma sin egen politik beträffande den

slutliga hanteringen av använt kärnbränsle. Sverige kommer således även 49

fortsättningsvis att bedriva sin egen politik beträffande kärnkraften och

hanteringen av kärnavfallet. Skr. 1994/95:167

Det är vidare i sammanhanget viktigt att understryka att de svenska och

internationella satsningar som görs i de östeuropeiska kärnkraftverken

syftar till att åstadkomma en så säker driftsituation som möjligt under den

överblickbara tid som dessa verk måste drivas på grund av energi-

situationen i berörda länder. Parallellt med säkerhetssatsningar i

kärnkraftverken är det därför angeläget med såväl nationella som

internationella insatser för att stödja länder i Central- och Östeuropa i

planeringen och utvecklingen av en fomybar, säker och miljöanpassad

energiproduktion och att åstadkomma en effektivare och resurssnålare

energianvändning.

5 Genomförandefrågor

5.1 Ett handlingskraftigt arbete - på alla plan

Regeringens bedömning: Ett handlingskraftigt arbete på alla plan

skall genomsyra det svenska miljöarbetet i EU. För att uppnå de

svenska målen krävs ett effektivt samspel mellan företrädare för

riksdagen, regeringskansli, myndigheter, näringsliv, ideella och

andra organisationer och utländska organ. Arbetet bör organiseras

så att medborgarna medges största möjliga insyn och viktiga

miljöfrågor som avgörs inom EU bör bli föremål för inhemsk

remissbehandling. Arbetsinsatserna nationellt och i EU:s institu-

tioner skall spegla de av regeringen uppsatta prioriteringarna på

miljöområdet.

Departementspromemorian: Överensstämmer i stort med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i regel inte några invänd-

ningar mot de utgångspunkter som redovisas i promemorian utan

understryker snarare vikten av ett väl förankrat och samordnat miljö-

arbete på alla plan för att de svenska prioriteringarna skall uppnås inom

EU. Statskontoret anser att genomförandeaspektema bör framhävas

ytterligare och efterlyser ett ökat löpande engagemang från den politiska

nivån. Närings- och teknikutvecklingsverket och Industriförbundet anser

att det föreslagna arbetssättet är fördelaktigt även med industriella och

konkurrensmässiga utgångspunkter. Industriförbundet efterfrågar jämte

Landsorganisationen i Sverige ett stärkt samarbete mellan industrin och

miljöorganisationerna för att effektivisera miljöarbetet i EU. Svenska

Kommunförbundet anser att regeringen tydligare bör framhålla den

centrala roll som kommunerna har i det svenska miljöarbetet och föreslår

vidare att uppgifter om ärendens gång i EU:s förslags- och lagstiftnings-

process finns lätt tillgängliga för intresseorganisationer och kommuner.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar starkt den höga

50

ambitionsnivån men anser att man begränsar goda kontakter med samtliga Skr. 1994/95:167

medlemsländer genom att peka ut ett par progressiva länder och betonar

vikten av en öppen inställning också till de länder som traditionellt inte

betraktas som miljöprogressiva med målet att söka lösningar med de

länder som för den mest miljökonsekventa linjen. Beijerinstitutet anser

dock att Sverige tillsammans med framför allt Finland, Danmark,

Tyskland och Holland bör utarbeta informationskampanjer som kan

genomföras i hela EU i syfte att på ett objektivt sätt beskriva hot och

faror som följer med en fortsättning av rådande trender och på de

möjligheter som erbjuds att undvika dessa samtidigt som ekonomin kan

fås att fungera mer effektivt. Kemikalieinspektionen betonar vikten av

samordning för att lyckas driva de svenska prioriteringarna och ser därför

allvarligt på avsaknaden av ett miljöråd i Storbritannien. Miljö-

organisationerna bl.a. Jordens Vänner och Miljöförbundet välkomnar

regeringens förordade stöd och vill samtidigt vidga perspektivet till de

internationella samordningskontoren och miljörörelser i andra länder som

bör ses som potentiella samarbetspartners.

Skälen för regeringens bedömning: För att Sverige skall kunna

påverka den gemensamma miljöpolitiken i EU, driva utvecklingen och

finna nya lösningar till fördel för miljön, är det angeläget med största

möjliga svenska uppslutning bakom den svenska miljöpolitiken i EU. Det

ställer höga krav på politisk ledning och väl fungerande former för

samverkan och öppenhet i det svenska miljöarbetet. Sektoransvaret för

miljöpolitiken bör gälla även för EU-arbetet.

Många viktiga ställningstaganden inom EU - liksom i Sverige - som

berör miljöarbetet tas av de statsråd som är ansvariga för utrikespolitik,

handel, biståndspolitik, ekonomi, energi, transporter, regional politik och

fysisk planering, jordbruk och näringspolitik. Många av kommissionens

23 direktorat deltar aktivt i EU:s miljöarbete. För att kunna påverka

beslutsfattandet effektivt gäller det att driva svenska frågor redan från ett

tidigt stadium i kommissionens kommittéer och arbetsgrupper.

Förslag till nya EU-regler läggs fram av EG-kommissionen. Som regel

inbjuder kommissionen experter från medlemsländerna att bistå i

utarbetandet av ett direktiv. Även om dessa experter oftast formellt är

oberoende och deltar i personlig kapacitet så utgår man normalt ifrån att

deras åsikter är förankrade i hemlandet. Dessa experter kommer främst

från myndigheter och fristående institutioner. Eftersom arbetet i

allmänhet börjar i ett tidigt skede - ofta flera år innan frågan är mogen

för avgörande i rådet - fordras att departementen svarar för att de

svenska experterna är väl informerade om den fastställua svenska

politiken på området. Vidare bör Sverige i kommissionen verka för ett

ökat samarbete mellan olika direktorat.

Ett brett samråd

Den svenska regeringen har för avsikt att förankra det svenska EU-

arbetet i en bred krets av det svenska samhället. De ideella miljö-

organisationerna har en mycket viktig roll både för att driva på det

51

nationella miljöarbetet och för att påverka EU:s miljöpolitik. Regeringen Skr. 1994/95:167

har i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 15) föreslagit ett

ökat stöd till detta arbete. Intresseorganisationerna måste beredas

möjlighet att påverka arbetet redan på ett tidigt stadium. En förutsättning

för detta är en väl fungerande beredningsprocess och en hög grad av

öppenhet i de svenska kontakterna med EU. Sverige bör aktivt arbeta för

att pckså på miljöområdetöka öppenheten inom EU. Målet är att regler

som motsvarar den svenska offentlighetsprincipen skall uppnås inom EU.

Arbetet bör organiseras så att medborgarna medges största möjliga insyn.

När ett kommissionsförslag överlämnas till rådet överlämnas det också

till medlemsländerna. Då börjar den politiska processen. Regeringen

kommer som huvudregel att remittera kommissionsförslag till berörda i

Sverige. I de fåll det är önskvärt att fastställa en svensk position i ett

mycket tidigt skede kan det bli nödvändigt att komplettera remissförfa-

randet med speciella samrådsförfåranden. Regeringen och myndigheterna

kommer också att ta initiativ for att göra informationen mer tillgänglig

för allmänheten bl.a. genom korta beskrivningar av nya förslag.

Möjligheten att använda modem informationsteknik för att öka med-

borgarnas insyn analyseras.

Samrådsprocessen inom regeringskansliet är viktig. Miljödepartementet

har upprättat ett stort antal beredningsgrupper där bl.a. positioner bereds

med berörda departementet och myndigheter inför rådsmöten. Därutöver

är det regeringens avsikt att söka bredast möjliga förankring i det svenska

samhället för den svenska EU-linjen. Detta kommer att ske på flera sätt.

Den referensgrupp för miljöfrågor som upprättats spelar en viktig roll

för samråd såväl inför ministermöten som andra möten. Det är också

regeringens avsikt att bjuda in till möten i särskilda EU-frågor med

ledande företrädare for industrin, fackföreningarna, miljörörelsen m.fl.

För att uppnå bredast möjliga nationella förankring kommer Miljö-

departementet att utarbeta promemorior, där det framgår bl.a. hur

huvuddragen av ett direktiv ser ut, svenska remissinstansers synpunkter

och förenligheten med svenska bestämmelser.

Kontakter med andra länder

Det arbete som utförs av de svenska miljöråden är en viktig del av det

svenska arbetet i EU. De svenska ambassaderna besitter en omfattande

kompetens och kommer att spela en ökad roll i detta arbete. Det är

viktigt att till fullo utnyttja den kunskap och de goda exempel som finns

i det svenska miljöarbetet och fortsätta att ta fram offensiva förslag i

Sverige som kan föras in i EU:s arbete. Miljöinformationen till utlandet

behöver bli mer effektiv och målinriktad. Särskilda informationsinsatser

bör inriktas mot beslutsfattare, opinionsbildare och massmedia i viktiga

EU-länder. Möjligheter till utbytestjänstgöring i andra länder bör

utnyttjas av svenska experter.

Sverige har mycket att inhämta från andra länders kunskaper om

miljöarbetet i EU. Detta kommer att vara berikande och av betydelse for

det svenska miljöarbetet i unionen. För att nå framgång i EU-politiken

fordras också mycket nära samråd med andra EU-länder, såväl de som Skr. 1994/95:167

har liknande synpunkter som vi själva, som de som har avvikande

uppfattningar. Sverige bör självfallet upprätthålla god kontakt och

samarbeta med både nordliga och sydliga medlemsländer i syfte att finna

gemensamma intressen och lösningar. Miljödepartementet gör för

närvarande stora ansträngningar att bygga ut de bilaterala förbindelserna.

Som exempel kan nämnas att en tjänsteman från det tyska Miljö-

ministeriet under första halvåret 1995 är i Sverige på utbytestjänstgöring.

5.2 Resurser

Regeringens bedömning: EU har i medlemskapsförhandlingama

påtagit sig att utveckla EU:s regler så att de når samma skyddsnivå

som de svenska. Kemikalieinspektionens insatser för att driva på

detta arbete är vitala för slutresultatet. Regeringen föreslår i

proposition 1994/95:100 bil. 15 beträffande resurser till Kemikali-

einspektionen att ekonomisk hänsyn skall tas till att inspektionens

arbete starkt påverkas av det svenska EU-arbetet. I bil. 13 till

propositionen föreslår regeringen vidare att Boverket tillförs 3

miljoner kronor för att ge verket möjligheter att fördjupa arbetet

med utvärdering inom det område verket har tillsyn och uppsikt

över. Denna uppgift innefattar också ökade insatser i EU-arbetet på

området markanvändning och hushållning med naturresurser.

Förstärkningar sker även inom Miljödepartementet och inom

Statens naturvårdsverk.

Ett viktigt inslag i den svenska samhällsdebatten är sedan lång tid

tillbaka de ideella organisationernas arbete. Vårt land har djupt

rotade traditioner på detta område vilket också bör få komma till

uttryck i EU-arbetet. Regeringen föreslår mot denna bakgrund i

propositionen 1994/95:100 bil. 15 ett resurstillskott på 1,5 miljoner

kronor för nästa budgetår (18 månader) till de ideella miljö-

organisationernas EU-arbete.

Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen menar att statsmakterna bör

öka sina bidrag till organisationerna. Detta är synnerligen viktigt för att

den demokratiska processen i praktiken ska kunna fungera. Jordens

Vänner håller med om att de ideella miljöorganisationernas arbete

förtjänar stöd. Miljöförbundet är av samma uppfattning och menar att

verklig miljömedvetenhet och varaktiga förändringar i miljövänlig

riktning aldrig kan uppnås utan folklig förankring. Uppfattningar i samma

riktning redovisas vidare av Miljö- och hälsoskyddsmannqförbundet och

Gröna bilister.

Kemikalieinspektionen (Kemi) framhåller att de utmaningar vi står inför

när det gäller EU-arbetet kommer att kräva insatser på såväl regerings-

som myndighetsnivå. Kemi gör bedömningen att det är nödvändigt med

53

en förstärkning av resurserna för deltagande i rådets arbete samt följa Skr. 1994/95:167

utvecklingen i parlamentet för att kemikaliekontrollen skall kunna

bevakas på ett acceptabelt sätt.

Statskontoret pekar på möjligheterna att avlasta det svenska miljöarbetet

genom internationell arbetsfördelning.

Skälen för regeringens bedömning: De svenska myndigheternas

aktiva deltagande tillsammans med Miljödepartementet i rådets arbets-

grupper, i kommissionens kommittéer på mandat av regeringen samt i de

många arbetsgrupperna är av betydelse för hur framgångsrik den svenska

miljöpolitiken kan bli inom EU.

Mot bakgrund av ovanstående har regeringen i proposition 1994/95:100

bil. 15 beträffande resurser till Kemikalieinspektionen framhållit att

ekonomiska hänsyn skall tas till att inspektionens arbete starkt påverkas

av det svenska EU-arbetet. EU har i medlemskapsförhandlingama påtagit

sig att utveckla EG:s regler så att de når samma skyddsnivå som de

svenska. Kemikalieinspektionens insatser för att driva på detta arbete är

vitala för slutresultatet och regeringen har tagit hänsyn till detta vid

resursbedömningen.

Även vid beräkningen av medel till Statens naturvårdsverk har hänsyn

tagits till verkets utökade uppgifter vid EU-medlemskapet.

För att påverka kommissionens arbete är en samsyn mellan olika

nationella aktörer av vikt. Ett samlat svenskt agerande är önskvärt och

i detta sammanhang spelar bl.a. de ideella miljöorganisationerna en roll.

Ett viktigt inslag i den svenska samhällsdebatten är sedan lång tid tillbaka

de ideella organisationerna arbete. Vårt land har djupt rotade traditioner

på detta område vilket också bör få komma till uttryck i EU-arbetet.

Regeringen föreslår mot denna bakgrund i propositionen 1994/95:100

bil. 15 ett resurstillskott på 1,5 miljoner kronor till de ideella miljö-

organisationernas EU-aibete under budgetåret 1995/96.

5.3 Genomförande av EG-regler

Regeringens bedömning: Genomförandefrågoma måste ägnas stor

uppmärksamhet i framtiden. Aspekter på genomförandet måste

beaktas när nya EG-regler utarbetas. Stora brister har konstaterats

när det gäller genomförandet i medlemsstaterna av EG:s miljö-

regler. Sverige bör verka för en förbättring på detta område.

Remissinstanserna: Genomförandet av EG-reglema berörs av några

remissinstanser. Statskontoret påpekar att uppmärksamheten i remissen

i första hand riktas mot utvecklingen av regelverket, medan genom-

förandet ofta kommer i bakgrunden eller förbises. Svenska Kommun-

förbundet understryker att möjligheter och restriktioner i samband med

införandet av EU:s miljöpolitik i Sverige bör belysas och att möjlig-

heterna till lokal anpassning i det svenska systemet har betydelse vid

utövningen av kommunal självstyrelse. Förbundet påpekar att skillnaden

54

mellan icke bindande riktvärden och bindande gränsvärden i EU-reglema Skr. 1994/95:167

måste beaktas vid genomförandet.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser i likhet med

remissinstanserna att det finns skäl att i framtiden rikta större uppmärk-

samhet än tidigare mot genomförandefrågoma. Detta är också en naturlig

utveckling. I EES-arbetet var vi hänvisade till att överta befintlig EG-

lagstiftning och hade begränsade möjligheter att lämna synpunkter på

reglernas tekniska utformning. Som medlemmar har vi helt andra

möjligheter att påverka utformningen av reglerna för att säkerställa att de

utan svårigheter skall gå att överföra till det nationella regelsystemet på

miljöområdet. Detta gäller särskilt i fråga om arbetet i rådet. Bl.a. bör

vi se till att EG-reglema inte leder till onödiga begränsningar i den

självständiga roll som myndigheter och kommuner har på miljöområdet.

Även internationellt standardiseringsarbete bör utnyttjas i detta samman-

hang. Administrativt krångliga procedurer och onödigt formalistiska krav

på t.ex. mätning och rapportering bör undvikas.

Problemen med brister när det gäller genomförandet i medlemsstaterna

av de gemensamma miljöreglema uppmärksammas alltmer. Otillräckligt

genomförande är i själva verket ett av de allvarligaste problemen med

EG:s regler på miljöområdet. Det måste dock ses som positivt att

insikten om behovet av förbättringar har ökat betydligt på senare år. Det

praktiskt inriktade samarbetet genom EG:s miljöbyrå bör också kunna ha

en positiv inverkan. Det är viktigt att Sverige arbetar for att förbättra

situationen på detta område och att vi stöder alla initiativ för att få till

stånd en förbättring. Vi måste då också kunna visa att vi själva genomför

reglerna på ett korrekt sätt.

Genomförandet kommer att kräva ett utvecklat samarbete mellan

myndigheterna och regeringskansliet. Inom Miljödepartementet pågår ett

arbete med att klarlägga ansvarsfördelningen på miljöområdet mellan

regering och myndigheter. Sverige välkomnar den revidering av EG-

direktiven samt göra den tydligare. Nya former för beredningen av

ärenden med berörda parter kommer också att behövas. En utveckling

mot nya samarbetsformer har redan påböljats genom EES-avtalet.

Frågan om genomförandet på nationell nivå av riktvärden och bindande

gränsvärden har tagits upp av Naturvårdsverket i en skrivelse till

regeringen som för närvarande bereds inom regeringskansliet.

Genomförandefrågomas betydelse gör att det finns skäl att diskutera

omprioriteringar av befintliga resurser såväl inom regeringskansliet som

hos myndigheterna. Det finns också ett stort allmänt behov av att

ytterligare utveckla den EU-rättsliga kompetensen.

55

Diarienr: M94/4663/3

Det Svenska Miljöarbetet i EU (Ds 1994:126)

Remisslista:

1. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

2. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete

3. Styrelsen för internationellt näringslivsbestånd (SWEDECORP)

4. Stiftelsen svenska institutet

5. Stiftelsen Sthlms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI)

6. Kommerskollegium

7. Sveriges Exportråd

8. Stiftelsen Ostekonomiska institutet

9. Statens räddningsverk

10. Banverket

11. Vägverket

12. Statens väg- och transportforskningsinstitut

13. Sjöfartsverket

14. Luftfartsverket

15. Statskontoret

16. Riksrevisionsverket

17. Riksskatteverket

18. Boverket

19. Universitetet i Stockholm

20. Universitetet i Uppsala

21. Universitetet i Lund

22. Universitetet i Linköping

23. Universitetet i Umeå

24. Universitetet i Göteborg

25. Tekniska högskolan i Stockholm

26. Chalmers tekniska högskola i Göteborg

27. Svenska UNESCO-rådet

28. Statens jordbruksverk

29. Sveriges lantbruksuniversitet

30. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

31. Statens livsmedelsverk

32. Skogsstyrelsen

33. Fiskeriverket

34. Skogs- och jordbrukets forskningsråd

35. Arbetsmiljöinstitutet

36. Yrkesinspektionen

37. ILO-kommittén

38. Närings- och teknikutvecklingsverket

39. Statens pris- och konkurrensverk, Konkurrensverket

40. Statens råd för byggnadsforskning

41. Ingenjörsvetenskapsakademien

42. Teknikvetenskapliga forskningsrådet

43. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Skr. 1994/95:167

Bilaga 1

44. Länsstyrelsen i Väste morrlands län

45. Länsstyrelsen i Östergötlands län

46. Statens naturvårdsverk

47. Kemikalieinspektionen

48. Statens lantmäteriverk

49. Centralnämnden för fastighetsdata

50. Statens strålskyddsinstitut

51. Statens kämkrafdnspektion

52. Institutet for vatten- och luftvård sforskning

53. Svenska Kommunförbundet

54. Landstingsförbundet

55. Stockholm Environment Institute (SEI)

56. Grossistförbundet Svensk Handel

57. Sveriges Industriförbund

58. Skogsindustrierna

59. Kooperativa förbundet

60. Skogsägarnas Riksförbund

61. Tjänstemännens Centralorganisation -TCO

62. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO/SR)

63. Landsorganisationen i Sverige

64. Beijerinstitutet

65. Movium

66. HSB:s Riksförbund

67. Hyresgästernas Riksförbund

68. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO)

69. Sveriges Fastighetsägareförbund

70. Villaägareförbundet

71. Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation

72. Naturskyddsföreningen

73. Jordens Vänner

74. Fältbiologerna

75. Miljöförbundet

76. WWF Världsnaturfonden

77. Det Naturliga Steget

78. Röda Korset

79. Lutherhjälpen

80. Q 2000/Ungdomar inför UNCED

81. Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet

82. Greenpeace

83. Gröna Bilister

84. Grönt Europa

85. Bilindustriföreningen

Skr. 1994/95:167

Bilaga 1

57

Milj ödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1995

Skr. 1994/95:167

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden

Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,

Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson,

Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:167

Det svenska miljöarbetet i EU - Inriktning och genomförande.

58

gotab 48166, Stockholm 1995