Prop. 1995/96:181

Regeringens skrivelse

1995/96:181

Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning

för det svenska arbetet

Skr.

1995/96:181

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Marita Ulvskog

(C i vi Idepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redogör regeringen för de mål och den inriktning Sverige bör

ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU. Det övergripande målet

skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och

främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa.

Samtidigt är det viktigt att kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk

konsumentpolitik.

Regeringen tar i skrivelsen vidare upp formerna för EU:s arbete med

konsumentpolitiken samt de konsumentfrågor som prioriteras i det

pågående och kommande arbetet. Avslutningsvis behandlas vägar till

inflytande i EU på konsumentområdet samt metoder och former för en

ökad samverkan med konsumentorganisationer och näringsliv i Sverige

om EU:s konsumentpolitik.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 181

Innehållsförteckning

Skr. 1995/96:181

1 Ärendet och dess beredning....................... 4

2 Den svenska konsumentpolitiken ................... 4

3 Europeiska unionens konsumentpolitik ............... 6

3.1 Utveckling och organisation.................. 6

3.2 Konsumentpolitiken........................ 7

3.2.1 Den rättsliga grunden.................. 7

3.2.2 Konsumentprogrammen ................ 8

3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor ........ 11

4 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU ... 15

4.1 Det övergripande målet ..................... 15

4.2 Subsidiaritetsprincipen...................... 17

4.3 Konkurrens.............................. 18

4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra län-

der ................................... 20

5 Behov av ändringar i Romfördraget ................. 21

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpolitiken....... 23

6.1 Öppenhet och enkelhet...................... 23

6.2 Målstyrning och uppföljning.................. 25

6.3 Övervakning av EG-reglemas efterlevnad......... 26

6.4 Konsumentinflytandet i EU .................. 27

7 Prioriterade sakfrågor ........................... 30

7.1 Grunderna för prioriteringar.................. 30

7.2 Skydd för hälsa och säkerhet ................. 31

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre

produktsäkerhet...................... 31

7.2.2 Skadeförebyggande arbete............... 32

7.2.3 Säkerhet för barn och ungdomar .......... 33

7.2.4 Konsumentsäkerhet ................... 34

7.2.5 Livsmedel.......................... 36

7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd................ 37

7.3.1 Finansiella tjänster.................... 37

7.3.2 Marknadsföring och information .......... 43 2

7.3.3 Köprättsliga frågor....................47 Skr. 1995/96:181

7.3.4 Tvistlösning ........................ 48

7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster .. 51

7.4 Information och utbildning................... 52

7.4.1 Konsumentinformation och utbildning ......52

7.4.2 Informations- och servicesystem .......... 54

7.5 Miljö och konsumtion ...................... 55

7.6 Forskning............................... 57

8 Vägar till inflytande i EU ........................ 58

8.1 Inflytande i EU:s institutioner................. 58

8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra

medlemsländer ........................... 61

8.3 Nationell samverkan ....................... 62

9 Finansiella konsekvenser

64

Bilaga 1 Sammanfattning av rapporten Svensk konsumentpolitik

i EU-perspektiv (Ds 1995:32) ................ 65

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser .............. 68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 69

1 Ärendet och dess beredning

Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) ändrar förutsättningarna för

den svenska konsumentpolitiken. Den är inte längre enbart en nationell

fråga. EU-medlemskapet ger oss möjligheter att påverka unionens

konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekterar de beslut som

fattas inom EU och anpassar våra svenska konsumentskyddsregler

därefter. För att på bästa sätt kunna påverka konsumentskyddet och

konsumentinflytandet i EU och värna om den svenska konsumentpolitiken

anser regeringen det viktigt att mål för och inriktning av det svenska

arbetet med konsumentfrågor i EU läggs fast.

Chefen för Civildepartementet tillkallade den 27 mars 1995 en arbets-

grupp med uppgift att utarbeta en svensk strategi för det fortsatta arbetet

med konsumentfrågor inom EU. Arbetsgruppen har i rapporten Svensk

konsumentpolitik i ett EU-perspektiv (Ds 1995:32) lämnat förslag till hur

Sverige bör arbeta med konsumentfrågor i EU. En sammanfattning av

arbetsgruppens rapport finns i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats.

En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En samman-

ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civildepartementet (dnr

C95/796).

I denna skrivelse redogör regeringen för de mål och den inriktning

Sverige bör ha vid sitt arbete med konsumentfrågor i EU.

Skr. 1995/96:181

2 Den svenska konsumentpolitiken

Sverige har i dag en väl utvecklad konsumentpolitik. Målen för och inrikt-

ningen av den har kontinuerligt anpassats efter de förändringar i vårt sam-

hälle och omvärlden som påverkar konsumenternas situation.

I propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140) som

riksdagen antog i juni 1995 (bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438) anges

målen för och inriktningen av den konsumentpolitik som behövs framöver

för att möta de förändringar som sker och stärka konsumenternas

ställning.

Målen för konsumentpolitiken är

- att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,

- att konsumenterna skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekono-

miska och andra resurser effektivt,

- att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, och

- att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som

minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt håll-

bar utveckling.

Regeringen uppmärksammar i propositionen särskilt några förändringar

som insatserna på det konsumentpolitiska området måste kunna möta. Det

gäller den ökade handeln över nationsgränserna främst till följd av EU-

medlemskapet, de förändringar som skett på marknaden till följd av

avregleringar och att offentlig verksamhet utsatts för konkurrens, den nya

informationsteknikens snabba utveckling som förändrar marknadsföring,

distribution, informationskanaler m.m. samt att det blir allt mer uppenbart Skr. 1995/96:181

att hushållens konsumtion innebär en stor belastning för miljön.

Att hjälpa hushållen att använda sina pengar, sin tid och sina kunskaper

effektivt och att stärka konsumenternas ställning på marknaden är konsu-

mentpolitiska mål som är väl förankrade och som har gällt under många

år.

När det gäller de hushållsekonomiska frågorna har arbetet med budget-

rådgivning och skuldsanering liksom tidigare hög prioritet. Frågor om

prisutveckling, prisinformation m.m. har allt mer kommit i fokus. Konsu-

menternas behov av information gäller inte bara priser utan också kvalitet,

sortiment och service m.m. Konsumenternas behov av information är

särskilt stort när det gäller livsmedel. För att konsumenterna skall få ut så

mycket som möjligt av sina resurser är det viktigt med en effektiv kon-

kurrens på marknaden.

För att stärka konsumenternas ställning på marknaden förbereds flera

reformer som skall förbättra det rättsliga skyddet. Det är bl.a. aktuellt med

förstärkningar av konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänst-

lagen (1985:716). En skärpt marknadsföringslag (1995:450) trädde i kraft

den 1 januari 1996. Flera förbättringar av konsumentskyddet är aktuella

när det gäller finansiella tjänster. En lag om insättningsgaranti

(1995:1571) infördes den 1 januari 1996. Konsumentverket har fått

förstärkta resurser för att ta tillvara konsumenternas intressen bättre när

det gäller finansiella tjänster. Verket skall bl.a. se över och verka för att

avtalsvillkoren på detta område blir bättre för konsumenterna. För att

förstärka de tvistlösningsmöjligheter som finns för närvarande och för att

kunna påskynda framväxten av rättspraxis på för konsumenterna

betydelsefulla områden övervägs både möjligheter att införa grupptalan

och att ge Konsumentombudsmannen rätt att föra en enskild konsuments

talan vid Allmänna reklamationsnämnden och allmän domstol.

Att se till att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas har genom

1995 års riksdagsbeslut blivit ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken,

medan det i praktiken har varit ett centralt område för konsumentpolitiska

insatser under många år. Arbetet med produktsäkerhetsfrågoma har ökat

i omfattning och betydelse under senare år, främst till följd av EES-avtalet

och EU-medlemskapet. Medverkan i det europeiska standardiserings-

arbetet har blivit avgörande för att vi skall kunna hävda svenska säker-

hetskrav. Det fria flödet av varor och tjänster ställer vidare ökade krav på

marknadsbevakningen om vi skall kunna upptäcka och stoppa farliga

varor som kommer in på den svenska marknaden. EES-avtalet innebar att

Sverige införde vissa lagar som gäller produktsäkerhet och som stärkte

konsumenternas rättsliga skydd. I några avseenden har vi dock gått längre

än EU när det gäller säkerhetsfrågorna. Som exempel kan nämnas att

produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller både varor och tjänster och att

regeringen nyligen föreslagit i en proposition att den skall utvidgas till att

också gälla varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.

1995/96:123).

Miljömålet för konsumentpolitiken är nytt. Det svarar mot många krav

och behov som redan finns hos konsumenterna. Medvetenheten om sam- «

bandet mellan miljö och konsumtion har stadigt ökat och människor är i

dag villiga att ta ett större ansvar för miljön. Det är dock inte alltid lätt Skr. 1995/96:181

för konsumenterna att leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsument-

politiken är därför att se till att konsumenterna far underlag för att

bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin

konsumtion samt praktiska förutsättningar att spela en aktivare roll för att

belastningen på miljön skall minska. En särskild utredare har tillkallats för

att utarbeta förslag till en handlingsplan för hur dessa ambitioner skall

förverkligas (dir. 1995:46).

Vissa områden skall enligt riktlinjerna prioriteras. Dit hör hushållens

baskonsumtion, stöd till konsumenter som är ekonomiskt eller socialt

utsatta eller som av andra skäl har behov av särskilt stöd samt att främja

konsumentintressena i det internationella arbetet.

Ungdomar lyfts också fram som en viktig målgrupp för den svenska

konsumentpolitiken. På otraditionella vägar skall olika ungdomsgrupper

nås med kunskap och information.

I propositionen framhålls också vikten av en lokal förankring av konsu-

mentfrågorna liksom av att konsumentinflytandet breddas. Frivilliga orga-

nisationer som tar tillvara konsumenternas intressen utgör ett viktigt kom-

plement till den statliga och kommunala verksamheten.

Regeringen ser konsumentpolitiken som en del av välfärdspolitiken som

bl.a. bidrar till en rättvis fördelning av resurserna i samhället. Den har

också stor betydelse för att konkurrensen på marknaden skall fungera.

Det konsumentskydd som genom många års ansträngningar och

satsningar har uppnåtts, de nyligen fastställda målen och prioriteringarna,

det pågående reformarbetet och den svenska modellen för fördelning av

ansvar mellan offentliga organ, konsumenterna och företagen är utgångs-

punkter för regeringens ställningstagande till vilken strategi Sverige skall

ha för sitt arbete med konsumentfrågor i EU.

3 Europeiska unionens konsumentpolitik

3.1 Utveckling och organisation

Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå ännu inte samma

bredd, djup, tradition och betydelse som den har i Sverige. Många av

EU:s medlemsländer har dock under lång tid nationellt satsat på konsu-

mentfrågorna och har byggt upp ett starkt konsumentskydd.

Till en början handlade samarbetet inom gemenskapen främst om att

uppnå de ekonomiska målen och att förbättra medborgarnas arbets- och

levnadsvillkor. I detta låg också att konsumenterna skulle gynnas genom

bl.a. den ökade konkurrensen mellan företagen som blev möjlig på den

gemensamma marknaden. Större utbud, lägre priser och andra positiva

effekter förväntades för konsumenternas del. Uttryckliga konsumentpoli-

tiska mål tillfördes först genom Maastrichtfördraget år 1993.

När Danmark, Irland och Storbritannien inträdde i gemenskapen år 1973

inrättades en oberoende byrå för miljö- och konsumentfrågor (environment

and consumer policy service) med en funktion liknande ett generaldirek-

torats. Denna byrå omvandlades år 1981 till ett generaldirektorat (DG XI) Skr. 1995/96:181

med ansvar för miljö-, konsumentskydd och atomsäkerhet. Konsu-

mentfrågorna överfördes år 1989 till en självständig enhet inom kommis-

sionen benämnd Consumer Policy Service. Denna omvandlades den 29

mars 1995 till ett generaldirektorat, DG XXIV. Här behandlas frågor som

rör t.ex. generell produktsäkerhet, leksakers och kemiska produkters

säkerhet, konsumentkrediter, elektroniska betalningsmedel, vilseledande

reklam och prismärkning.

Frågor som har stor betydelse för konsumenterna handläggs även inom

andra generaldirektorat, t.ex. i DG III (teknisk provning och kontroll,

standardisering, produktansvar m.m.), DG IV (konkurrens), DG VI

(jordbruksfrågor), DG VII (transport), DG XI (miljöfrågor, däribland

miljömärkning) samt DG XV (bank- och försäkringsfrågor).

Kommissionen har bland ett stort antal rådgivande kommittéer en nyli-

gen ombildad konsumentkommitté (Consumer Committee). Konsumentfrå-

gor behandlas också i Ekonomiska och sociala kommittén (ESK).

Ministerrådets arbete förbereds i ett stort antal arbetsgrupper som var

och en handhar en eller flera särskilda frågor. Flertalet av de konsument-

politiska frågorna bereds för närvarande i arbetsgruppen för konsument-

skydd och information, som vanligen sammanträder tre gånger i månaden.

3.2 Konsumentpolitiken

3.2.1 Den rättsliga grunden

Enligt artikel 129a punkt 1 i Romfördraget skall gemenskapen bidra till

att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom a) åtgärder som beslutas

enligt artikel 100a inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden

och b) särskilda insatser som understöder och kompletterar medlems-

staternas politik för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekono-

miska intressen och ge god konsumentupplysning.

Vidare anges vissa regler för förfarandet enligt punkt lb samt att

insatser enligt den punkten inte skall hindra någon medlemsstat att

upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste

dock vara förenliga med fördraget i övrigt. De får alltså bl.a. inte utgöra

förtäckta handelshinder.

Det har ifrågasatts om denna artikel utgör självständigt stöd för

antagande av direktiv för att bidra till en hög konsumentskyddsnivå och

ännu har inget direktiv antagits med stöd av artikeln.

Åtgärder i syfte att bidra till en hög konsumentskyddsnivå kan

emellertid också vidtas med stöd av artikel 100a. Men en tillämpning av

artikel 100a kräver att en åtgärd på konsumentområdet har betydelse för

genomförandet av den inre marknaden. Detta har lett till att beslut om

konsumentskyddsinsatser enligt denna artikel bara har tagits när sådana

insatser reellt har bidragit till att genomföra den inre marknaden.

3.2.2 Konsumentprogrammen

Konsumentprogrammen 1975-1995

Fyra särskilda konsumentprogram har antagits inom den europeiska

gemenskapen åren 1975, 1981, 1990 och 1993, varav de två senaste av

kommissionen. Även om de första programmen var ambitiösa ledde de till

fa konkreta resultat. Med beslutet om den europeiska enhetsakten som

trädde i kraft år 1987 infördes bl.a. möjligheten att med majoritet inom

rådet besluta om direktiv för att genomföra den inre marknaden. Däri-

genom ökade möjligheterna att genomföra åtgärder för ett bättre konsu-

mentskydd. En annan faktor av stor betydelse för den gemensamma kon-

sumentpolitiken var antagandet av den nya harmoniseringsmetoden (New

Approach) som innebär att direktiv som rör människors liv, hälsa och

säkerhet inte längre skall lösa alla detaljfrågor utan endast fastställa de

väsentliga säkerhetskrav en produkt skall uppfylla för att fa säljas fritt. De

mer detaljerade tekniska specifikationerna fastställs i stället i standarder

som utarbetas i de europeiska standardiseringsorganen.

När treårsprogrammet för 1990-1992 antogs, inleddes det med en upp-

maning till medlemsländerna att se till att de konsumentpolitiska beslut

som EG redan hade fattat också genomfördes. I programmet nämns bl.a.

att förverkligandet av den inre marknaden ger konsumentpolitiken en ny

dimension. Denna politik skulle i framtiden vara en viktig kompletterande

politik, som skulle se till att konsumenterna far tillgång till en större och

mer varierad marknad för varor och tjänster.

I juli 1993 antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska treårspro-

gram. I programmet anför kommissionen att en realistisk hållning kräver

att ambitionerna begränsas till vissa prioriterade områden. Handlingspro-

grammets prioriteringar omfattar konsumentinformation, förbättrat samråd

med EU:s konsumentkommitté, tvistlösning i konsumentförhållanden samt

finansiella tjänster. Programmet pekar också på att det finns ett nära

samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik och faster stort

avseende vid produkt- och miljömärkning. Åter betonas sambandet mellan

konsumentintresset och beslut inom andra politikområden. Kommissionen

ansåg att konsumenterna i sitt dagliga liv måste kunna dra nytta av den

inre marknaden. Endast på så sätt skulle den inre marknaden kunna vinna

deras förtroende och bli framgångsrik.

Kommissionen publicerar årligen en förteckning över gällande regler på

konsumentområdet. Den senaste är från år 1996 (Inventory of Community

Acts relating to Consumer Affairs). Den ger en bild av vilken lagstiftning

som hittills har införts på gemenskapsnivå till skydd för konsumenterna.

Kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998

Kommissionen antog den 31 oktober 1995 ett nytt konsumentpolitiskt

program för perioden 1996-1998 (KOM [95] 519 slutlig). Kommissionen

konstaterar där att det finns konsumentintressen att ta hänsyn till inom i

princip alla EU:s verksamhetsområden. Till skillnad från tidigare hand-

lingsprogram, som i huvudsak har inriktats på den inre marknaden, vill nu

Skr. 1995/96:181

kommissionen bredda perspektivet. Med denna utgångspunkt presenteras Skr. 1995/96:181

tio prioriterade områden som skall att vara vägledande för kommissionens

arbete med konsumentfrågor fram till år 1999. Kommissionens priorite-

ringar och motiveringar är i korthet följande.

- Att göra en kraftinsats för att förbättra konsumentupplysning och

information

Otillräcklig information är källan till många konsumentproblem. Om

lämplig information presenteras kan därför många problem lösas. Detta

skall genomföras genom bl.a. utnyttjande av den informationsteknologi

som står till buds och genom målinriktad konsumentupplysning som

påbörjas i tidig skolålder. Kommissionen avser att komplettera och stödja

medlemsstaternas arbete med konsumentupplysningen.

- Att komplettera, se över och kontinuerligt uppdatera den ram som

behövs för att säkerställa att konsumenternas intressen till fullo be-

aktas på den inre marknaden

Kommissionen skall se till att gemenskapsregler genomförs i medlems-

ländernas nationella regelverk, samt med beaktande av subsidiaritets-

principen se över och justera denna lagstiftning. För att den inre mark-

naden skall få avsedd funktion för konsumenterna avser kommissionen att

med utgångspunkt i grönboken om tvistlösning och garantier överväga

lämpliga åtgärder.

- Att behandla de konsumentproblem som finns i samband med köp av

finansiella tjänster

Kommissionen konstaterar att den inre marknaden för finansiella tjänster

skapar ökad konkurrens och därigenom större valmöjligheter för konsu-

menterna men att den också har lett till ökade klagomål från konsumen-

terna i fråga om bl.a. otillräcklig information och bristande möjligheter att

fa objektiva råd. Det förhållandet att rådet uteslöt finansiella tjänster från

räckvidden i direktivet om distansförsäljning vållar enligt kommissionen

oro och måste rättas till. Kommissionen avser också bl.a. att med utgångs-

punkt från rapporten om konsumentkrediter (rådets direktiv 87/102/EEG)

arbeta vidare med frågor om konsumentkreditmarknadens funktion och

framför allt kreditförmedlamas roll. Vidare skall konsumenternas använd-

ning av betalningsmedel beaktas, särskilt vad avser priser och andra

villkor för användning av betalkort. En annan viktig fråga är konsument-

aspekterna i samband med förberedelserna inför övergången till en

gemensam valuta. För att fa konsumenternas förtroende i denna process

är det mycket viktigt att konsumentorganisationerna får ett stort inflytande

i alla stadier av processen.

- Att skydda konsumenterna vid tillhandahållande av grundläggande Skr. 1995/96:181

allmännyttiga tjänster

Också här vill kommissionen uppnå ökad konkurrens i syfte att öka effek-

tiviteten och sänka priserna. Kommissionen anger vidare att det är viktigt

att förbättra tjänsternas kvalitet, framför allt för de utsatta grupper som

har ett starkt behov av sådana tjänster. Kommissionen avser att presentera

en grönbok, "Medborgarnas nätverk", som behandlar frågor om transporter

och allmänna kommunikationer.

- Att vidta åtgärder för att konsumenter skall kunna dra nytta av de

möjligheter som informationssamhället erbjuder

Kommissionen uppmärksammar några särskilt viktiga frågor:

- tillgång till systemen, så att informationsmöjligheterna kan komma

alla konsumenter till godo,

- behov av utbildningsinsatser,

- riktlinjer för elektronikbaserad handel, t.ex. handel via Internet o.d.

Kommissionen anger att den fortsatt bör undersöka verkliga och möjliga

konsekvenser av informationssamhället för den inre marknaden och främja

lämpliga åtgärder med beaktande av konsumenternas behov och kon-

sekvenserna för världsmarknaden. Kommissionen framhåller vidare att

särskilt stöd kan behövas för att uppmuntra konsumentorganisationerna att

förändras för att dra fördel av informationssamhället och att nya former

av samarbete på global nivå mellan konsumentorganisationer bör främjas

så att stödet för konsumenterna garanterat finns med från början.

- Att vidta åtgärder för att stärka konsumenternas förtroende för

livsmedel

Kommissionen kommer att undersöka vilka åtgärder som behövs för att

bl.a. förbättra kontrollsystemet och konsumenternas förtroende för livsme-

del på marknaden. Vidare skall kommissionen se över märkningssystemet

och det regelverk som finns, i syfte att förenkla befintlig lagstiftning på

de områden där det befinns nödvändigt.

- Att främja ett praktiskt förhållningssätt till utvecklingen av från

miljösynpunkt hållbara konsumtionsmönster

Kommissionen anser att gemenskapens konsumentpolitik, från att ha varit

inriktad på främst utbudssidan, nu även måste inriktas på åtgärder som

möjliggör en långsiktigt hållbar utveckling. Kommissionen vill underlätta

för konsumenterna att göra välinformerade och rationella val genom

utbildning och information samt märkning av produkter och tjänster.

Kommissionen anger vidare att EG-miljömärket (rådets förordning ([EEG]

nr 880/92) utgår från metoder för livscykelanalys och att gemensamt

fastställda system för livscykelanalyser bör utvecklas ytterligare. Andra

märken, t.ex. gemenskapens energimärke, syftar till att ge konsumenterna

harmoniserad information som gör det lättare att bedöma och välja bland

produkter. Kommissionen anför att behovet av att utveckla sådana märken 10

och system är uppenbart.

- Att stärka och öka konsumentrepresentationen

Endast en liten andel av konsumenterna i Europa tillhör någon konsu-

mentorganisation. De flesta konsumentorganisationerna finns i norra

Europa och kommissionen vill därför stödja utvecklandet av en konsu-

mentrörelse i södra Europa och ge sådant finansiellt stöd att konsument-

rörelsen där kan garanteras på kort och medellång sikt. Kommissionen vill

vidare stödja konsumentrepresentationen på de många tjänsteområden som

kommer att uppstå i informationssamhället. Genom den nya organet för

samråd med konsumentorganisationerna (Consumer Committee) hoppas

kommissionen att snabbt kunna samla in synpunkter från konsumenterna.

Detta förfarande kommer i ökad utsträckning att kompletteras med

opinionsundersökningar och studier avseende konsumenternas vanor i hela

gemenskapen. Kommissionen hoppas att på så sätt kunna åstadkomma en

bättre jämvikt vid beslutsfattandet. Kommissionen kommer vidare att

löpande övervaka och stödja konsumenternas medverkan genom European

Association for the Coordination of Consumer Representation in

Standardization (ANEC) i de europeiska standardiseringskommittéema.

ANEC är den europeiska organisationen för samordning av konsument-

deltagande i standardisering. I organisationen, som far finansiellt stöd från

EU, ingår företrädare för konsumentorganisationer och konsumentmyndig-

heter. ANEC har en samordningsfunktion med en samordningsgrupp och

sex arbetsgrupper.

- Att hjälpa länder i Central- och Östeuropa att utveckla konsument-

politiska åtgärder

Kommissionen vill bl.a. bidra med hjälp på tekniska och rättsliga områden

för att kunna medverka till att länderna i Central- och Östeuropa kan

utarbeta och genomföra en effektiv konsumentpolitik. Denna fråga

behandlas särskilt i en vitbok som publicerades den 1 maj 1995.

- Att vidta konsumentpolitiska åtgärder i länder i tredje världen

Parlamentet har i budgetarbetet år 1995 röstat för att medel skall avsättas

för konsumentpolitiska åtgärder i utvecklingsländerna. Vid genomförandet

av olika program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala

sektorn (hälsa, utbildning, miljö, kampen mot fattigdom och undernäring)

kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska aspekter

och söka förbättra kvaliteten på de insatser som görs för att stödja dessa

sårbara länder.

3.2.3 Aktuella konsumentpolitiska frågor

För närvarande är en rad direktivförslag som direkt rör konsumentområdet

under beredning och utarbetande inom EU. Vidare har ett flertal resolutio-

ner antagits av Ministerrådet. I det följande redovisas viktiga konsument-

politiska frågor som är aktuella inom EU. Redovisningen gör inte anspråk

på att vara heltäckande.

Skr. 1995/96:181

11

Marknadsföring m.m.

Ett viktigt direktivförslag rör prisinformation till konsumenter. Förslaget

finns publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr

C 260, 5.10.1995, s. 5). Krav på att ange försäljningspris på livsmedel har

funnits sedan år 1979 och när det gäller andra varor än livsmedel sedan

år 1988. Utgångspunkten har tidigare varit att jämförpriser och standardi-

serade förpackningsstorlekar är jämbördiga ifråga om att ge konsumenter

informationsunderlag för prisjämförelser. Syftet med det nya direk-

tivförslaget är att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla varor

som erbjuds konsumenter, för att därigenom underlätta prisjämförelser.

Förslaget har en större överensstämmelse med de svenska reglerna än nu

gällande EG-direktiv, vilket betyder att det svenska jämförprissystemet

kan behållas. Ambitionen är att EU:s konsumentministrar skall nå en

gemensam ståndpunkt under första halvåret 1996.

Direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) är under översyn.

Direktivet avser att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen för att

möjliggöra fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. Utgångspunkten

är att det är det sändande landet som har att kontrollera att direktivets var-

samhetsregler efterlevs. Det mottagande landet har små möjligheter att

hindra sändningar som är lagliga i sändarlandet. De direktivändringar som

kommissionen föreslagit (EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5) innebär i huvud-

sak att direktivets regler om ländernas jurisdiktion över programföretagen

förtydligas, att reglerna om hur ofta och under hur lång tid reklam far

sändas stramas upp samt att kraven på sanktioner vid överträdelser av

direktivet skärps. Dessutom görs möjligheterna for ett mottagarland att

ingripa mot vålds- och porrsändningar större.

Sverige har under arbetet med översynen av TV-direktivet verkat för ett

förbud mot reklam riktad till barn, i enlighet med svensk lagstiftning.

Detta har lett till att kommissionen skall genomföra en studie om rekla-

mens effekter på barn. Vid sidan av kravet på förbud mot TV-sänd reklam

riktad till barn har Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas

när det gäller rätten för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer, som

genom att vända sig till ett utländskt programbolag kringgår det egna

landets lagstiftning. Kommissionen och rådet har därför beslutat att anta

en deklaration som förtydligar medlemsländernas rätt att hävda nationell

lagstiftning gentemot sina annonsörer.

Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a.

föreslagit skärpta regler för reklam riktad till barn. Behandlingen av de

olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren och det är därför

ännu oklart i vilken utsträckning parlamentets synpunkter kommer att

beaktas.

I syfte att undanröja handelshinder och skydda konsumenter och

näringsidkare behandlas för närvarande ett förslag till direktiv om reklam

som innehåller jämförelser med exempelvis konkurrenter eller produkter

(EGT nr C 136, 19.5.1994, s. 4). Enligt förslaget skall jämförelser som

sådana i reklamen som huvudregel vara tillåtna. Med hänsyn till intresset

av en väl fungerande konkurrens har förslagets bestämmelser utformats

som en totalharmonisering på området. Detta innebär att medlemsländerna

Skr. 1995/96:181

12

inte tillåts infora nationella bestämmelser som är mer långtgående än de

som direktivet uppställer. Direktivförslaget skall överlämnas till parlamen-

tet under våren 1996.

Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om

"mirakelprodukter", dvs. produkter som utan belägg sägs förbättra hälso-

tillståndet. I resolutionen uppmanas kommissionen att i ett nära samarbete

med medlemsstaterna utreda marknadsföringsmetodema i handeln med

mirakelprodukter i medlemsstaterna, samt hur befintliga mekanismer för

att skydda konsumenterna mot otillbörliga metoder fungerar på gemen-

skapsnivå och nationell nivå. Kommissionen skall redovisa sina slutsatser

i en rapport senast den 1 november 1996. Resolutionen bygger bl.a. på

material inhämtat vid ett seminarium som ägde rum i Sverige den 12 juni

1995 - "International Marketing Supervision NetWork Conference".

Skr. 1995/96:181

Produktmärkning

Två direktivförslag om produktmärkning är föremål för behandling. Det

ena rör förslag (EGT nr C 122, 14.5.1992, s. 7 och nr C 118, 29.4.1994,

s. 3) till ändring i direktivet (79/112/EEG) om märkning av livsmedel och

innehåller bl.a. regler om mängddeklarationer av vissa ingredienser i

livsmedel. Efter att parlamentet i december 1995 avgivit sitt yttrande har

ett förlikningsförfarande inletts.

Det andra förslaget rör märkning av ädelmetaller (EGT nr C 218,

12.8.1993, s. 6 och nr C 209. 29.7.1994, s. 4) och syftar till att harmoni-

sera medlemsländernas märkningssystem för att bl.a. förbättra informa-

tionen till konsumenterna. Under hösten 1995 har dock flera länder signa-

lerat ett tydligt motstånd mot förslaget, bl.a. eftersom man inte anser att

det ligger i konsumenternas intresse att fa en detaljreglering på området.

Köprättsliga frågor

Ett direktivförslag rör distansavtal (EGT nr C 156, 23.7.1992, s. 14 och

nr C 308, 15.11.1993, s. 18). Förslaget syftar till att stärka konsument-

skyddet vid köp av varor och tjänster i fall då säljare och köpare inte

träffar varandra när avtalet ingås, t.ex. vid teleshopping, postorderförsälj-

ning och telefonförsäljning. Det innehåller bl.a. bestämmelser om ånger-

vecka. krav på skriftlig information, maximitid för leverans, rätt för

konsumentorganisationer att agera för konsumentens räkning samt en

bestämmelse som skyddar konsumenter mot lagvalsklausuler som är till

deras nackdel. Utformningen av förslaget gör att det passar dåligt på vissa

typer av avtal. Finansiella tjänster (bl.a. krediter och försäkringar) täcks

därför inte. Inte heller köp i varuautomater, avtal om fast egendom eller

köp vid auktion omfattas. Parlamentet lämnade i december 1995 sitt

yttrande över direktivförslaget. I yttrandet föreslås bl.a. att direktivet skall

omfatta fast egendom, att ångerveckan skall utökas från sju dagar till sju

arbetsdagar samt att säljare som bedriver försäljning via telefon i

inledningen av telefonsamtalet skall uppge sin identitet och sitt syfte. 13

Parlamentets förslag kommer troligen att leda till att ett förlikningsför-

farande inleds under våren 1996. Ett sådant förfarande innebär att

parlamentet och rådet genom en särskild förlikningskommitté gemensamt

försöker förhandla fram en slutlig direktivtext.

Vidare förbereds ett kommissionsförslag om garantier för konsumentva-

ror m.m. Till grund för arbetet ligger en s.k. grönbok om garantier för

konsumentvaror och service efter köpet som publicerades år 1994. Med

garantier avses inte bara avtalade garantier utan också vad som kallas

legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumenten när det är fel

på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet på dessa områden

skiljer sig mycket åt inom unionen och att skyddet åtminstone i vissa

länder behöver förbättras. Som ett skäl för att harmonisera reglerna pekar

man på handeln över gränserna, som också på konsumentområdet blir

alltmer utbredd. Även om kommissionen ännu inte har presenterat något

officiellt förslag till direktiv, finns det skäl att tro att ett sådant kommer

att innehålla förhållandevis detaljerade regler. Skulle arbetet utmynna i ett

direktiv med sådana gemensamma regler, medför det sannolikt behov av

en omfattande omarbetning av den svenska konsumentköplagen, särskilt

dess systematik och terminologi.

Finansiella tjänster

Ett förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar (EGT nr

C 360, 17.12.1994, s. 13 och nr C 199, 3.8.1995, s. 16) har antagits av

rådet och i december 1995 överlämnats till parlamentet för en andra

läsning. Syftet är att förbättra kvaliteten på betalningar över gränserna

samt att öka förutsättningarna för en väl fungerande inre marknad.

Förslaget innehåller bl.a. förbud mot avgiftsuttag från mer än en av de

inblandade bankerna (dubbla avgiftsuttag) och krav på förbättrad

information till kunden. För att förkorta tiden för en betalningsförmedling

finns en dispositiv bestämmelse om maximitid. Vidare finns en regel om

strikt ansvar för banken att betala tillbaka pengarna till beställaren om

betalningsförmedlingen av någon anledning inte genomförs. Rådet har nått

en gemensam ståndpunkt innebärande att direktivets omfattning skall

begränsas till betalningar om högst 25.000 ecu (30.000 ecu efter en

övergångstid om två år) samt att bankens återbetalningsskyldighet

begränsats till 10.000 ecu. Parlamentet väntas avge sitt yttrande över

förslaget under våren 1996.

Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs en resolution om

konsumentkrediter. Kommissionen uppmanas där att på grundval av sin

rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG fort-

sätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt lämna

lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå.

Tvistlösning

När det gäller frågan om tvistlösning vid gränsöverskridande köp har

kommissionen i sitt handlingsprogram för konsumentskydd för de

närmaste tre åren angett att den kommer att överväga lämpliga åtgärder

Skr. 1995/96:181

14

på detta område. Arbetet utgår från vad som redovisas i en grönbok om

tillgång till rättslig prövning och garantier från år 1993. I korthet kan

sägas att det konsumentprocessrättsliga arbetet inom gemenskapen syftar

bl.a. till att nå en bättre överensstämmelse mellan konsumentens

civilrättsliga skydd och det processrättsliga skyddet, dvs. ge konsumenten

möjlighet att få rätt när han har rätt. Detta skall uppnås genom att

konsumenterna ges tillgång till ett snabbare, enklare och billigare

tvistlösningsförfarande. Kommissionen har vidare på det marknadsrättsliga

området nyligen presenterat ett direktivförslag (KOM[95] 712, dokumentet

har ännu inte publicerats i EGT) som syftar till att göra det möjligt för

nationella konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer eller

andra organ att vidta åtgärder mot förfaranden som skadar konsumenter-

nas intressen och strider mot vissa särskilt angivna direktiv (t.ex.

direktivet om vilseledande reklam), när förfarandena har sitt ursprung i ett

medlemsland, men får verkan i ett annat.

Utbildning m.m.

En resolution om konsumentutbildning och konsumentupplysning antogs

vid ministerrådsmötet den 9 november 1995. Där uppmanas kommissio-

nen att inom ramen för tillgängliga ekonomiska medel utarbeta förslag till

initiativ som skall stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder för

att öka utbildningsnivån och informationsutbytet för konsumenter.

Kommissionen skall därvid ta särskild hänsyn till modem teknik och

modema metoder för kommunikation.

4 Mål för det svenska arbetet med konsument-

frågor i EU

4.1 Det övergripande målet

Regeringens bedömning: Det övergripande målet för Sveriges

arbete med konsumentfrågor i EU skall vara att ge konsumenterna

en stark ställning på marknaden, att främja konsumenternas

intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt

kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik.

Utgångspunkten för de svenska insatserna skall vara de mål som

gäller för den svenska konsumentpolitiken.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i huvud-

sak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stödjer de förslag till

mål för arbetet som lämnas av arbetsgruppen. Sveriges Industriförbund

riktar dock kritik mot den av arbetsgruppen presenterade strategin och

anför att det är oklart vilka mål man vill uppnå och att det är svårt att

Skr. 1995/96:181

15

utröna sambandet mellan de områden som särskilt prioriterats och Skr. 1995/96:181

överordnade sakpolitiska mål.

Skälen för regeringens bedömning: EU-medlemskapet underlättar en

ökad handel över gränserna. Det ger förutsättningar för en ökad konkur-

rens som förväntas leda till pressade priser och att konsumenterna far mer

att välja på. Men medlemskapet ställer också konsumenterna inför nya

svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för konsumen-

terna att överblicka vilka varor som finns, vilken kvalitet de har och vad

de kostar. Risken för att dåliga och farliga varor kommer in på den

svenska marknaden blir också större. Marknadsföringen över gränserna

väntas öka. Till detta kommer att det är svårt att göra reklamationer för

konsumenter som köper en vara eller en tjänst av ett företag i ett annat

EU-land. Språkliga skillnader kan härvid medföra att konsumenter kan

komma i underläge när de behöver bevaka sina intressen gentemot

näringsidkarna. Med ökande avstånd mellan näringsidkare och konsument-

er ökar givetvis också svårigheterna att fa tvister lösta.

Den svenska konsumentpolitiken är inte längre enbart en nationell fråga.

En gemensam marknad, med fritt flöde av varor, tjänster och kapital,

förutsätter i hög grad gemensamma regler. Redan genom EES-avtalet

förband sig Sverige att införliva stora delar av de regler som gäller inom

EU i den svenska rättsordningen. Medlemskapet ger oss möjligheter att

påverka unionens konsumentpolitik men förutsätter också att vi respekte-

rar de beslut som fattas inom EU och anpassar våra svenska konsument-

skyddsregler därefter. Konsumentskyddet i Sverige ligger på en hög nivå

och har stor bredd. Konsumentpolitiken på gemenskapsnivå har inte

samma tradition och omfattning som den i Sverige.

En grundläggande uppgift för Sverige har därmed blivit att försöka

påverka konsumentpolitiken inom EU i sådan riktning att det svenska

skyddet kan bibehållas och stärkas och att konsumenternas ställning på

marknaden, deras inflytande samt deras intressen i övrigt i ett integrerat

Europa kan stärkas. I regeringsförklaringen i oktober 1994 sägs också att

Sverige skall bidra till en förstärkning av konsumenternas ställning i

Europa vad gäller varors och tjänsters pris, kvalitet och säkerhet. Även i

regeringsförklaringen för innevarande riksmöte framhålls att konsumenter-

na måste fa en starkare ställning och mer inflytande i EU. Regeringen

överlämnade en skrivelse (skr. 1995/96:30) till riksdagen den 30

november 1995 om EU:s regeringskonferens 1996. I denna framhåller

regeringen att en central utmaning för regeringskonferensen är att inrikta

EU-samarbetet mer på människors behov och problem i vardagen och att

EU-arbetet för många ter sig avlägset och abstrakt. För att EU-arbetet

skall ge konkreta resultat som ökar medborgarnas förtroende för unionen

måste EU göra mer för att stärka konsumenternas ställning.

En förutsättning för att Sverige skall kunna nå dessa mål är att vi har

en god nationell framförhållning i de frågor som kommer upp till

beredning och beslut inom EU och att vi löpande tar egna initiativ så att

viktiga konsumentfrågor kommer upp på dagordningen inom EU.

När det gäller räckvidden av EU:s konsumentpolitik måste man ha i

minnet att konsumenternas intressen måste tas till vara på både nationell 16

nivå och på gemenskapsnivå. Viktiga utgångspunkter för samarbetet inom

EU är principerna om proportionalitet och subsidiaritet. Dessa kan Skr. 1995/96:181

förenklat sägas innebära att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd

som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i Romför-

draget, och att frågor skall hanteras på gemenskapsnivå endast i den mån

målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås

av medlemsstaterna. Beslut skall således så långt det är möjligt fattas på

en nivå där närhet till medborgarna kan uppnås.

En annan infallsvinkel på räckvidden av EU:s konsumentpolitik är att

konsumenternas intressen måste bevakas och beaktas på många politikom-

råden. Konkurrenspolitiken, jordbrukspolitiken, miljöpolitiken och frågor

som rör de finansiella marknaderna och andra inre marknads frågor har

stor betydelse för konsumenterna. Inom ramen för konsumentpolitiken kan

det å andra sidan vara så att målen för andra politikområden främjas,

exempelvis miljöpolitiken.

I det följande behandlas några konsumentpolitiska frågor som är särskilt

viktiga just nu. Det bör dock understrykas att det givetvis finns frågor

inom andra politikområden som också måste bevakas från konsument-

synpunkt.

4.2 Subsidiaritetsprincipen

Regeringens bedömning: Subsidiaritetsprincipen bör tillämpas så

att medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett starkare

skydd än som följer av gemenskapsreglema så länge detta inte leder

till hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital.

Tillämpningen får å andra sidan inte leda till att konsumentskyddet

på gemenskapsnivå blir så lågt att konsumenterna inte kan känna

förtroende för den inre marknaden.

Sverige kommer att verka för att gemenskapens konsumentpolitik

far denna inriktning.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen föreslår att Sverige skall verka för att

subsidiaritetsprincipen tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas

som grund för att inte vidta åtgärder på gemenskapsnivå när så behövs.

Remissinstanserna: Konsumentverket understryker vikten av att med-

lemsländerna så långt som möjligt skall ha möjlighet att inte bara behålla,

utan även tillskapa nationella strängare regler till skydd för konsumen-

terna. Kooperativa förbundet efterlyser ett förtydligande av vad arbets-

gruppen har avsett med sitt förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens utgångspunkt är att

EU också i fortsättningen kommer att utvecklas som en sammanslutning

av självständiga stater till vilken medlemsstaterna i vissa fall överför

beslutsbefogenheter för att lättare uppnå gemensamma mål. Principerna

om subsidiaritet och proportionalitet innebär att medlemsstaterna har stor

frihet att själva utforma sin konsumentpolitik. Gemenskapen skall endast

agera om en målsättning bättre kan uppnås genom åtgärder på gemen-

skapsnivå. En väl avvägd tillämpning av subsidiaritetsprincipen, även

17

2 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

kallad närhetsprincipen, leder till ett effektivare unionssamarbete genom Skr. 1995/96:181

att beslut fattas på den nivå där de hör hemma. Vissa frågor behöver

hanteras på det europeiska planet, medan andra bäst hanteras på nationell

eller eventuellt på regional nivå.

Det är väsentligt att gemenskapsregleringen - på grundval av subsidiari-

tetsprincipen - utformas så att den ger medlemsstaterna frihet att så långt

möjligt själva utforma sin konsumentpolitik. Gemensamma åtgärder på

konsumentområdet bör begränsas till vad som är nödvändigt för att

konsumenterna skall känna förtroende för den inre marknaden. Å andra

sidan måste risken för att subsidiaritetsprincipen används som en ursäkt

för att inte ge konsumenterna erforderligt minimiskydd uppmärksammas.

Det är angeläget att skillnaderna mellan de nationella grundläggande

konsumentskyddsreglema inte är så stora att konsumenterna inte vågar

utnyttja de möjligheter som den inre marknaden erbjuder.

Regeringen kommer att aktivt verka för att det görs tydligt hur

subsidiaritetsprincipen bör tillämpas på konsumentområdet för att Europas

konsumenter skall kunna gynnas av gemenskapssamarbetet.

4.3 Konkurrens

Regeringens bedömning: En effektiv konkurrens på den inre

marknaden är i konsumenternas intresse. En översyn av EU:s

reglering på jordbruksområdet liksom en handelspolitik som är fri-

handelsvänlig är angeläget från konsumentsynpunkt.

Arbetsgruppen har inte närmare behandlat dessa frågor.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Konsumentberedningen,

Tjänstemännens Centralorganisation och Kooperativa Förbundet, har

framhållit att en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken

borde vara en av de mest prioriterade konsumentfrågorna. Det har särskilt

framhållits att jordbrukspolitiken tar omkring hälften av EU:s budget i

anspråk och att konsumenterna får betala kostnaderna för jordbrukspoliti-

ken både genom skatter och höga livsmedelspriser.

Skälen för regeringens bedömning: En av grundtankarna med den inre

marknaden är att få till stånd en ökad konkurrens och därmed en snabbare

ekonomisk utveckling i medlemsländerna. Konkurrensen håller priser och

kostnader nere och sätter press på företagen, som hela tiden tvingas till

nytänkande för att förutse konsumenternas krav och kommande behov.

Konkurrensen kan inte upprätthållas av sig själv. Både inom EU och

medlemsländerna finns därför konkurrenslagstiftning och myndigheter

som övervakar att konkurrensreglerna följs. Det finns flera orsaker till att

man behöver en konkurrenspolitik. I vissa fall finns det inte naturliga

förutsättningar för konkurrens vilket kan leda till monopol. I andra fall har

företagen själva helt eller delvis satt konkurrensen ur spel genom olika

typer av konkurrensbegränsande överenskommelser eller missbruk av

dominerade ställning. Sverige medverkar aktivt i EU:s konkurrenspolitik.

Inom EU finns vissa regleringar vars uttryckliga syfte är att hindra kon-

18

kurrens. Ett sådant exempel är EU:s reglering på jordbruksområdet. Den Skr. 1995/96:181

gemensamma jordbrukspolitiken är den ekonomiskt och administrativt

tyngsta delen i EU. Den svararade år 1995 för ca 47 procent av budgeten

och nästan hälften av lagstiftningen. Kostnaderna betalas av medborgarna

i medlemsländerna via skatter och höga matpriser. Sverige har under det

första medlemsåret i EU tydligt markerat behovet av att den gemensamma

jordbrukspolitiken revideras. Behovet blir än mer accentuerat vid en

eventuell utvidgning av unionen till länder i Öst- och Centraleuropa. I

regeringens skrivelse till riksdagen om EU:s regeringskonferens 1996 (skr.

1995/96:30) nämns att EU under de närmaste åren står inför flera viktiga

beslut som inte direkt kommer att diskuteras vid regeringskonferensen,

men som ändå är centrala för EU-samarbetets fortsatta utveckling. Bland

dessa frågor nämns en reformering av den gemensamma jordbruks-

politiken. Det är enligt regeringens bedömning en viktig konsumentfråga

att kostnaderna för jordbruksstödet i EU snabbt sänks och att subventio-

nerna i största möjliga mån avskaffas. Regeringen har därför tillsatt en

utredning med uppgift att från svensk utgångspunkt utarbeta ett samlat

förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och en

strategi för reformernas genomförande (dir. 1995:109). Syftet med

reformerna skall vara att marknadsorientera, avreglera och miljöanpassa

CAP.

Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som

tidigare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations-

och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden

aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst för näringslivet

men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avreg-

leringama kan medföra även negativa konsekvenser för konsumenterna,

och att det behövs ett förbättrat konsumentskydd på dessa områden.

Handelshinder av olika slag är en vanlig orsak till att importkonkurren-

sen är svag. Sverige har av tradition haft en frihandelsvänlig inställning.

Det har bidragit till att konkurrensen på den svenska marknaden ökat och

konsumenternas intressen gynnats. Inträdet i EU har i dessa avseenden

inneburit vissa problem. Medlemskapet i unionen har gett oss restriktioner

i förhållande till tredje land. Bl.a. priserna på textilprodukter och bananer

har ökat till följd av gränsskydd i form av kvoter inom unionen. Andra

för konsumenterna betydelsefulla varuområden som påverkas är hem-

elektronik och bilreservdelar. Regeringen kommer att verka för att EU:s

gemensamma handelspolitik såväl bilateralt som inom Världshandels-

organisationen (World Trade Organisation, WTO) inriktas mot ökad

frihandel.

En effektiv konkurrens ligger i konsumenternas intresse eftersom dessa

ytterst drabbas om marknaden inte fungerar. De åtgärder för ökad

konkurrens som Sverige driver inom EU är således till nytta för konsu-

menterna, men kan inte sägas tillhöra den egentliga konsumentpolitiken.

19

4.4 Stöd till utveckling av konsumentpolitik i andra länder Skr. 1995/96:181

Regeringens bedömning: Sverige bör stödja EU:s insatser för att

främja ett bättre konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa samt i

utvecklingsländer.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen har föreslagit att olika EU-program,

t.ex. PHARE, bör utnyttjas för att förmedla svenska konsumentpolitiska

erfarenheter till stöd för de central- och östeuropeiska ländernas ut-

formning av konsumentpolitik och regelverk.

Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat dessa frågor.

Skälen for regeringens bedömning: Stöd till andra länder och då

särskilt till utvecklingsländer för att de skall kunna förbättra villkoren för

konsumenterna har under alla år varit ett inslag i svensk konsumentpolitik.

Utvecklingen i Öst- och Centraleuropa har medfört nya behov av stöd till

länder i vårt närområde som vill bygga upp fungerande marknads-

ekonomier.

När det gäller hjälp till länder i Öst- och Centraleuropa för att utveckla

en konsumentpolitik anger kommissionen i sitt handlingsprogram för de

närmaste tre åren att man avser att bidra med hjälp på tekniska och

rättsliga områden. Handlingsprogrammet hänvisar till en vitbok från maj

1995. I vitboken presenteras de åtgärder som bör vidtas för att stödja

länder som är associerade till EU med anpassningen till den inre

marknaden. Denna anpassning förväntas förstärka det ekonomiska

reformarbetet och omstruktureringen av industrin samt stimulera handel

och varuutbyte, vilket beräknas få positiva konsekvenser för bl.a.

konsumenterna.

Inom ramen för EU:s konsumentpolitik har behov av stöd till länder i

tredje världen uppmärksammats under senare tid. Parlamentet har i

budgetarbetet för år 1995 röstat för att medel skall avsättas för konsu-

mentpolitiska insatser i utvecklingsländerna. Vid genomförandet av olika

program och projekt i dessa länder, särskilt inom den sociala sektorn,

kommer kommissionen att beakta lämpliga konsumentpolitiska åtgärder.

Det är naturligt för Sverige att stödja utvecklingen av ett bättre

konsumentskydd i Öst- och Centraleuropa och i utvecklingsländer. I det

senare fallet bör, som arbetsgruppen tar upp, svenska konsumentpolitiska

erfarenheter kanaliseras genom olika EU-program, exempelvis PHARE.

Detta bör kombineras med samarbete inom Norden, EFTA och OECD.

20

5 Behov av ändringar i Romfördraget

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att Romfördraget

förstärks och förtydligas så att konsumentfrågorna far en ökad tyngd

och konsumenterna ett större inflytande inom EU.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort

med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar den bedömning

som görs av arbetsgruppen. Konsumenter i samverkan - Underverket

anser dock att arbetsgruppens förslag bör skärpas och att Sverige bör

verka för att fördraget förtydligas i syfte att genomgripande införa

konsumentinflytande på alla områden. Sveriges Konsumentråd föreslår,

utöver ändringar i artikel 129a, att Sverige även bör verka för att

artiklarna 92 och 100a förtydligas och förstärks i syfte att stärka

konsumentskyddet. Kooperativa förbundet påpekar att konsumentintresset

inte stärks bara genom att en fördragsändring kommer till stånd utan att

det praktiska arbetet med att utveckla konsumentpolitiken är nog så

viktigt. Även Sveriges Industriförbund menar att en fördragsändring inte

är nödvändig för att de konsumentpolitiska målen skall kunna formuleras

bättre. Av större betydelse är i stället att söka genomföra en fördragsänd-

ring för att uppnå en effektivare implementering. eftersom dagens brister

i implementeringen skapar ojämlika konkurrensförutsättningar i de olika

medlemsländerna.

Skälen för regeringens bedömning: Ändringar i Romfördraget kan

nästa gång göras vid regeringskonferensen som påbörjas i slutet av mars

i år. Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen om regeringskonferensen

1996 redovisat uppläggningen av förberedelsearbetet inför konferensen

samt tagit upp vissa mer principiella ställningstaganden i de frågor som

konferensen kommer att behandla. När det gäller om konsumenternas

intressen anförde regeringen i huvudsak följande.

Den gemensamma marknaden ger förutsättningar för ökad handel över

gränserna och därmed också för en skärpt konkurrens mellan företagen.

Den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital bör ge konsumenterna

ett billigare och mer varierat utbud. Medlemskapet bör således ha huvud-

sakligen positiva konsekvenser för konsumenterna. Men när handeln blir

gränsöverskridande finns det också risker för konsumenterna som vi redan

har nämnt när det gäller produktsäkerhet, avtalsvillkor, möjligheter att

lösa tvister m.m.

En väl fungerande europeisk konsumentpolitik och ett högt utvecklat

konsumentskydd ökar konsumenternas förtroende för EU-samarbetet.

Även om åtgärder har vidtagits inom den europeiska gemenskapen som

innebär att konsumenternas ställning har stärkts måste det konstateras att

frågor som avser den inre marknaden har varit dominerande som grund

för åtgärder på områden som rör konsumentintresset. Stärkt konsument-

skydd har därför sällan kunnat genomföras om åtgärden inte samtidigt har

syftat till att förbättra den inre marknadens funktion. Målen för konsu-

Skr. 1995/96:181

21

mentpolitiken inom EU har inte heller haft önskvärd precisering i Skr. 1995/96:181

Romfördraget. Ett uttryckligt konsumentpolitiskt mål tillfördes först

genom Maastrichtfördraget. Detta har sammantaget inneburit att gemen-

skapsreglering inte har kunnat genomföras på för konsumenterna

betydelsefulla områden som t.ex. tvistlösning. På andra områden har de

initiativ som tagits mött starkt motstånd under beslutsprocessen.

Den rättsliga grunden för en gemensam europeisk konsumentpolitik

behöver enligt regeringens mening förstärkas. Det bör klart framgå att det

är ett mål för unionen att främja konsumentintresset. Ett sådant mål måste

också antas leda till att marknadens funktion förstärks. Vidare bör

konsumentintresset på ett klarare sätt integreras vid utformningen av

gemenskapspolitik på andra områden än de som har konsumentskydds-

frågor som direkt utgångspunkt.

Det bör vidare klart framgå av fördraget att konsumenterna - utöver att

tillförsäkras skydd för hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt en

god konsumentupplysning - skall ges skydd för sina rättsliga intressen

och beredas möjlighet till inflytande. Det bör dessutom vara ett uttryckligt

mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions-

och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och

bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Lagutskottet har på begäran av utrikesutskottet yttrat sig över skrivelsen

och därvid bl.a. anfört följande beträffande avsnittet om konsumenternas

intressen (1995/96 :LU2y).

Vad regeringen anfört i skrivelsen ligger väl i linje med det av

riksdagen i december 1994 beslutade tillkännagivandet i samband med

godkännandet av fördraget om Sveriges anslutning till EU

(prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr. 63). I sitt yttrande till utrikesutskottet

anförde lagutskottet (yttr. 1994/95 :LUly) att ett svenskt EU-med-

lemskap innebär att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och

påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och de

gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt.

Att Sverige som EU-medlem bör arbeta för att uppnå Romfördragets

viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå framstår, anförde

utskottet, som odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsument-

skyddet ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom

ramen för EU-samarbetet---Vad lagutskottet sålunda anförde gav

riksdagen som sin mening till känna. Utskottet anser att vad riksdagen

sålunda uttalade hösten 1994 bör stå fast.

Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund motionerna 1995/96:U23 och

U19, i vilka bland annat anförts att regeringen bör avstå från att driva

konsumentpolitik på regeringskonferensen.

Regeringen avser att vid regeringskonferensen driva de angivna frågorna

för att ge konsumentpolitiken ökad tyngd i fördraget. Särskilt viktigt är

det enligt regeringens bedömning att det klargörs att en stark ställning för

konsumenterna är ett mål för EU samt att åtgärder för ett förbättrat

konsumentskydd inte endast kan vara bihang till åtgärder som samtidigt

förbättrar den inre marknadens funktion.

Beredningsarbetet inom regeringen med konsumentfrågorna före och

under regeringskonferensen kommer till betydande del att handläggas

inom en nyinrättad arbetsgrupp med företrädare från de berörda departe- Skr. 1995/96:181

menten.

6 Formerna för EU:s arbete med konsumentpoli-

tiken

6.1 Öppenhet och enkelhet

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det konsu-

mentpolitiska arbetet inom EU präglas av öppenhet och enkelhet så

att möjligheten att påverka arbetet blir en påtaglig demokratisk

realitet.

Sverige skall verka för att EG:s regelverk på konsumentområdet

systematiseras och görs mera överblickbart. Lagspråket i och den

systematiska uppbyggnaden av direktiven bör också förbättras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt

väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering och Dagligvaru-

leverantörernas Förbund ställer sig bakom de förslag som arbetsgruppen

framfört. Sveriges Konsumentråd förespråkar en förenkling av EU:s

regelverk, men understryker att en sådan inte far gå ut över konsument-

skyddet.

Skälen för regeringens bedömning

Öppenhet och insyn

I regeringens skrivelse 1995/96:30 till riksdagen om EU:s regeringskon-

ferens 1996 tas Sveriges syn på öppenhet och insyn upp. De ställnings-

taganden som regeringen gör i dessa frågor har stor betydelse för arbetet

med konsumentfrågor i EU. Att tillgodose medborgarnas växande och

berättigade krav på öppenhet och insyn är ett starkt svenskt intresse.

Regeringen anser att EU måste bli öppnare. En offentlighetsprincip lik vår

svenska bör gälla även för institutionerna inom EU. Regeringen kommer

vid regeringskonferensen att verka för att grundläggade principer om

offentlighet skrivs in i EG:s grundfördrag.

Kopplingen mellan öppenhet och påverkans möjligheter bör tydliggöras.

Öppenhet och insyn är därför viktiga förutsättningar för att fa till stånd en

konstruktiv dialog mellan olika konsumentpolitiska aktörer. Det nuvarande

systemet öppnar goda möjligheter till ett inte obetydligt inflytande för den

som har en stark egen organisation eller råd att anställa många och

skickliga lobbyister. Det säger sig självt att näringslivet mot den

bakgrunden har goda möjligheter till medinflytande medan det är svårt för

företrädare för konsumenterna att fa inflytande i tillräcklig utsträckning.

23

Här kan exempelvis nämnas att bankerna med kraft och framgång Skr. 1995/96:181

motarbetade ett forslag om direktiv rörande elektronisk betalning, att

industrin motarbetat forslag om produktansvar som inkluderar utveck-

lingsskador m.m., att annonsörer och mediaföretag med stor kraft

motarbetat nya regler om bamreklam i TV-direktivet och att frågan om

skadeståndsansvar för farliga tjänster mötts av sådant motstånd att

lagstiftningsåtgärder såvitt är känt inte vidare planeras. Ett system med

dessa förutsättningar har svårigheter att få demokratisk legitimitet och

vinna medborgarnas förtroende.

Om konsumenterna skall kunna känna förtroende för EU:s arbete är

det av central betydelse att arbetsformerna är sådana att det är lätt att följa

med i en frågas behandling och beredning. Det är också nödvändigt att

EU-organens utredningar, rapporter och förslag till åtgärder redan på

beredningsstadiet blir föremål för en öppen dialog med företrädare för alla

intressenter och att färdigställda s.k. grönböcker och vitböcker, rapporter

och utredningar m.m. remitteras brett och med rimliga svarstider innan

slutliga förslag förs vidare för beslut. Insyn för konsumenterna i EU:s

konsumentpolitiska arbete främjar delaktighet och dialogen stärker ytterst

konsumenternas ställning.

Regelverkens utformning

EG-fördraget är oöverskådligt och svårbegripligt. Fördraget bör göras

enklare och lättare att förstå. Regeringen kommer att verka för detta på

regeringskonferensen. Beslutsprocedurerna i rådet och parlamentet är i dag

många och utomordentligt komplicerade. Detta är ett demokratiskt

problem som även hämmar effektiviteten i beslutsfattandet. Regeringen

avser även att under regeringskonferensen verka för färre och enklare

beslutsprocedurer.

Det gemenskapsrättsliga regelverket på konsumentområdet är splittrat

på ett stort antal direktiv. Det är angeläget att dessa samlas och görs till-

gängliga på ett systematiserat sätt för att underlätta överblicken över

regleringen. Lagspråket i och den systematiska uppbyggnaden av direk-

tiven behöver också förbättras och göras lättare att förstå.

Ett exempel på en positiv förenkling är de förändringar av direktivet om

prisinformation som är aktuella. Det är emellertid utomordentligt viktigt

att arbetet med förenkling inte får en sådan inriktning att åtgärder vidtas

som försvagar konsumenternas ställning. Som exempel kan nämnas att

kommissionen i sitt nya handlingsprogram nämner att reglerna om

innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom det

endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den

komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang

har väsentliga brister. Även om det inte är en majoritet av konsumenterna

som är känsliga för tillsatser eller vissa födoämnen, är denna grupp i

snabbt växande. Oavsett hur det förhåller sig med detta är det emellertid

tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för

mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter

livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte

acceptabelt att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer "förenklas", Skr. 1995/96:181

så att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller.

Synpunkter av detta slag måste alltid hållas i minnet vid överväganden

om önskvärda förenklingar.

6.2 Målstyrning och uppföljning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att de mål som

ställs upp för EU:s arbete med konsumentfrågor är realistiska,

tydliga och möjliga att följa upp. En uppföljning bör göras

fortlöpande.

En grönbok med analys av de mer angelägna åtgärderna på

konsumentområdet bör tas fram.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt

väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt kommenterat

denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Folk-

hälsoinstitutet anser att en grönbok om de viktigaste konsumentfrågorna

inte bara behöver ta hänsyn till de sociala aspekterna, utan även de hälso-

mässiga. Kemikalieinspektionen menar att arbetet med en grönbok inom

konsumentområdet med fördel bör kunna ske samordnat med och gärna

som en del av ett större arbete med en motsvarande grönbok om kemiska

risker och kemikaliekontroll.

Skälen för regeringens bedömning: Verksamhetsmålen för konsument-

politiken inom EU utformas - med undantag för vad som är fastlagt i

Romfördraget - löpande av kommissionen, främst genom antagande av

handlingsplaner eller program. Det är väsentligt att dessa dokument

utformas på ett sådant sätt att det också är möjligt att följa upp genomfö-

randet och resultaten på ett rättvisande sätt.

Det är inte alltid enkelt att förstå vilka överväganden gemenskapens

inriktning av arbetet med konsumentpolitiken grundas på. Utvalda frågor

ter sig inte alltid som resultatet av en noggrant genomförd analys av de

mest angelägna behoven. En inventering och analys skulle vara av stort

värde för gemenskapens fortsatta arbete med konsumentfrågorna och

borde också leda till en bättre samordning av insatserna inom olika EU-

organ. Man skulle få en tydlig verksamhetsplanering. Frågan om en

grönbok på konsumentområdet med det innehåll som nu har beskrivits

initierades av parlamentet redan år 1993 men någon utredning har. såvitt

är känt, ännu inte påbörjats. Det är angeläget att så sker och det är också

viktigt att den remitteras brett till olika europeiska intresseorganisationer.

Arbetet med en grönbok på konsumentområdet bör inte heller bli en

engångsföreteelse utan det bör redan vid utarbetandet av en sådan göras

en planering för uppföljning och revisioner med lämpliga intervall.

25

6.3 Övervakning av EG-reglemas efterlevnad

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att övervakningen

av genomförandet av EG:s regelverk intensifieras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del är

positiva till arbetsgruppens bedömningar. Styrelsen för teknisk ackredite-

ring påpekar att liknande tankegångar även har framförts i den s.k.

Sutherlandrapporten, som bl.a. betonar att det är angeläget att gemen-

skapslagstiftningen förstås och genomförs på ett likartat sätt i medlems-

staterna. Även Dagligvaruleverantörernas Förbund understryker vikten

av en utökad utvärdering av hur regler på gemenskapsnivå följs av

medlemsländerna. För att garantera likabehandling av både konsumenter

och producenter är det angeläget att regler och krav i de olika med-

lemsländerna är lika, inte bara i teorin utan även i praktiken.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige har ett starkt intresse av

att det gemensamma regelverket tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt.

I kommissionens tolfte årsrapport, avgiven i september 1995 och

publicerad i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT nr C 254,

29.9.1995, s.33), om övervakning av gemenskapsrättens tillämpning

konstateras att genomförandet och tillämpningen av konsumentlagstift-

ningen har halkat efter sedan föregående år. Där kan också utläsas att den

anmälda genomförandegraden av de 50 direktiv om konsumentpolitik och

produktsäkerhet som var tillämpliga den 31 december 1994 bland med-

lemsstaterna i genomsnitt låg på omkring 86 procent. De av länderna som

hade den bästa genomförandegraden låg på 92 procent medan de sämsta

hade en genomförandegrad av 80 procent.

Kommissionen har inlett rättsliga förfaranden mot många av de felande

staterna. Detta har emellertid inte lett till omedelbar rättelse. Inte ens EG-

domstolens avgöranden har alltid tillräcklig effekt. Rapporten pekar

exempelvis på ett medlemsland som inte har ändrat sin genomförandelag

om införlivande av ett direktiv trots att domstolen meddelade dom mot

landet år 1993.

Det är av avgörande betydelse för konsumenternas förtroende för den

inre marknaden och för att konkurrensen inte skall snedvridas, att den

gemenskapsrättsligt beslutade konsumentlagstiftningen också verkligen

införs och att efterlevnaden kontrolleras i medlemsstaterna. Övervak-

ningen av genomförandet behöver därför intensifieras. Mot denna bak-

grund är det angeläget att kommissionens resurser för övervakning av

införandet av gemenskapens lagstiftning och för överträdelseförfaranden

förstärks. Möjligheterna att beivra överträdelser av den konsumenträttsliga

gemenskapslagstiftningen är också viktiga.

En annan betydelsefull åtgärd för att säkerställa att gemenskaps-

regleringen efterlevs är att företagens och branschorganisationernas egen-

reglering far stöd och uppmuntras av EU. Företagens egna, frivilliga

Skr. 1995/96:181

26

åtgärder för att komma tillrätta med konsumentproblem har länge varit ett Skr. 1995/96:181

viktigt inslag i den svenska konsumentpolitiken. Vårt marknadsekono-

miska system bygger på att företag som konkurrerar med varandra har ett

naturligt, långsiktigt intresse av att ha nöjda kunder. Företagen har huvud-

ansvaret för sin reklam, sina produkter och säljvillkor m.m. Det gäller att

förebygga att problem uppstår mellan köpare och säljare. Lagstiftningen

på konsumentområdet i Sverige bygger i hög grad på ett samspel mellan

näringslivet och de statliga myndigheter som ansvarar för tillsynen av

lagarna. De frivilliga konsumentorganisationerna har också en viktig roll

att spela i detta sammanhang. Vad som skall anses vara god sed vid

tillämpningen av marknadsföringslagen får delvis sin praktiska innebörd

genom näringslivets egenåtgärder. Även andra lagar på konsumentområdet

kompletteras ofta av egenåtgärder av olika slag som t.ex. standardiserade

köpekontrakt och rutiner för hantering av klagomål från konsumenterna.

Egenåtgärder har också stor betydelse på områden där lagregler saknas,

t.ex. beträffande könsdiskriminerande reklam.

6.4 Konsumentinflytandet i EU

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att konsumenterna

och deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU

och för ett ökat konsumentinflytande och ett breddat konsument-

deltagande i standardiseringsarbetet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att

regeringen och myndigheter i första hand bör verka för att organisationer-

na blir officiellt erkända. Ett sätt att skapa "legitimation" åt organisa-

tionerna vore att bilda ett gemensamt EU-kansli för alla Sveriges

konsumentorganisationer, som dessutom på ett effektivt sätt skulle kunna

bidra till ett ökat inflytande inom EU. Sveriges Konsumentråd påpekar att

mycket talar för att konsumentskyddet inom EU håller på att förskjutas

från den offentliga sfären till den privata. De från staten oberoende

aktörerna på marknaden har fått en större roll än tidigare i beslutsproces-

sen. Konsumentorganisationerna måste ges reella möjligheter att på ett

effektivt sätt kunna göra sin röst hörd gentemot aktörer som företräder

andra intressen. Barnombudsmannen anser att företrädare för barns och

ungdomars intressen bör beredas möjlighet att delta i standardiserings-

arbetet. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att vid standardise-

ringsarbetet måste tillgänglighetsaspektema beaktas, dvs. kostnadsansvaret

för att varor och tjänster är brukbara och åtkomliga för konsumenter skall

ligga på tillverkaren. Detta gäller särskilt anpassning av produkter för

funktionshindrade, som i dag enligt många tillverkare är en social fråga

och som därför skall bekostas av staten. Styrelsen för teknisk ackredite-

ring understryker vikten av ett ökat konsumentinflytande i standardise- 27

ringsarbetet, inte minst p.g.a. att de utarbetade standarderna far ett slags

lagstiftningskaraktär.

Skälen for regeringens bedömning

Möjligheter till inflytande

BEUC, som är en paraplyorganisation för konsumentorganisationer i

Europa, ingår tillsammans med ett antal nationella samlingsorganisationer

för konsumenter i kommissionens nyligen ombildade konsumentkommitté,

ett samrådsorgan för konsumentfrågor. Nationella konsumentföreträdare

kan också vara representerade i Ekonomiska och sociala kommittén, som

är ett viktigt rådgivande organ till ministerrådet och kommissionen. Enligt

Romfördraget måste kommittén höras i fråga om många lagförslag som

berör konsumenterna. Kommittén kan också självmant avge yttranden i

frågor den anser angelägna. Konsumentföreträdama är emellertid i stark

minoritet i kommittén och det är inte särskilt föreskrivet i fördraget att

företrädare för konsumenterna skall ingå. Det finns vidare en samarbets-

organisation för konsumentdeltagande i det europeiska standardiserings-

arbetet, ANEC. Genom denna organisation har företrädare för konsumen-

terna möjlighet att delta i det tekniska standardiseringsarbetet, genom

vilket produktsäkerhetskraven enligt den nya lagstiftningsmetoden (New

Approach) närmare utformas.

Konsumenternas möjligheter att utöva inflytande över frågor som är

viktiga för dem är enligt regeringens bedömning inte tillräckliga för

närvarande. För att konsumenterna skall kunna påverka krävs bl.a., som

framhållits under avsnitt 6.1, större öppenhet och insyn, enklare och

tydligare beslutsvägar samt mer tid för konsultationer. Konsumenterna

måste vara representerade och bli konsulterade. Det är t.ex. svårt för

konsumenterna att göra sig gällande inom livsmedelsområdet. Ett stort

antal kommittéer arbetar under kommissionen med livsmedelsfrågoma.

Konsumentorganisationerna har svårt att i tillräcklig utsträckning rekrytera

till och finansiera det behövliga deltagandet i dessa kommittéer. Ett

ytterligare sätt att öka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande

och göra sig hörda skulle vara att kommissionen anordnade årliga

"konsumentriksdagar" som en väg att fa fram bredare idéunderlag och att

öka möjligheterna till erfarenhetsutbyte och uppbyggandet av nätverk

mellan nationella och internationella konsumentorganisationer och

myndigheter. Möjligheterna till kontaktverksamhet mellan myndigheter,

institutioner och konsumentorganisationer bör även i övrigt underlättas i

ökad utsträckning.

Den nyligen ändrade sammansättningen av konsumentkommittén skall

enligt kommissionen ge ökade möjligheter till ett intensivt samrådsför-

farande, bl.a. genom att administrationen och kostnaderna minskas.

Samtidigt innebär emellertid den nya organisationen att antalet konsumen-

torganisationer som kommer att vara representerade i konsumentkommit-

tén kraftigt kommer att minska. Det är därför en angelägen uppgift för

Sverige att verka för att kommissionens samråd med konsumentorganisa-

tioner inte begränsas till enbart dem som är representerade i EU:s

konsumentkommitté.

Skr. 1995/96:181

28

Skr. 1995/96:181

Standardiseringen

Att standardiseringen är viktig när det gäller att fastställa säkerhetskrav

inom angelägna produktområden är uppenbart. Sedan den nya metoden

(New Approach) inforts inom EU för harmonisering av lagstiftningen har

standardiseringen fått en fundamental betydelse för de regler som rör

människors liv, hälsa och säkerhet. Som nämnts tidigare innebär metoden

att direktiven endast fastställer de väsentliga säkerhetskraven produkten

skall uppfylla för att fa säljas fritt. De detaljerade tekniska specifikationer-

na för produkten fastställs sedan i frivilliga standarder som på uppdrag av

kommissionen (s.k. mandaterade projekt) utarbetas av de europeiska

standardiseringsorganen.

Det faktum att de europeiska standardiseringsorganen har till uppgift att

utveckla de detaljerade säkerhetskraven för olika produkter och produkt-

grupper innebär att produktsäkerheten till stor del avgörs inom standardi-

seringsarbetet.

Behovet av konsumentinflytande på standardiseringen har betonats av

regeringen vid flera tillfallen. I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100

bil. 14 s. 33) understryker regeringen att det är angeläget att standarder

utformas med utgångspunkt i brukamas/konsumentemas intresse.

Konsumentverket deltar aktivt i det europeiska standardiseringsarbetet.

Inom många områden har goda resultat uppnåtts genom svenska insatser.

Sverige har bl.a. genom Konsumentverket åtagit sig ett antal sekretariat

inom europastandardiseringen. Detta ger goda möjligheter att påverka det

materiella innehållet i standarder som tas fram. Det är viktigt att detta

arbete fortsätter och att det svenska engagemanget inte trappas ner. En

plan för de svenska insatserna inom olika områden bör årsvis utarbetas

som en vägledning för att se till att produktsäkerheten inom konsu-

mentområdet drivs inom angelägna områden.

Deltagandet i standardiseringsarbetet måste också breddas. Konsumen-

torganisationer och andra frivilliga organisationer måste ges tillräckliga

möjligheter att medverka i standardiseringsarbetet. Ett sätt att åstadkomma

detta är att EU rekommenderar medlemsstaterna att möjliggöra för

nationella konsumentrepresentanter att medverka i standardiseringsarbetet.

Det svenska deltagandet sker via SIS - Standardiseringen i Sverige, som

tillsammans med auktoriserade standardiseringsorgan för olika teknikom-

råden företräder Sverige i det internationella standardiseringsarbetet.

Enligt gällande principer skall de som deltar i det tekniska arbetet även

bidra till finansieringen av standardiseringens administration. Inom ramen

för anslaget till SIS har medel avsatts för mandaterade standardiserings-

projekt bl.a. för konsument- och miljöområdena. Vidare har från samma

anslag särskilda medel avdelats för att genom utbildningsinsatser och

resebidrag främja deltagande av företrädare för konsumenterna i standardi-

seringen.

29

Stöd till konsumentorganisationerna

I kommissionens nya handlingsprogram talas om en satsning på ut-

vecklingen av konsumentorganisationerna i södra Europa, där en tradition

av organiserad konsumentsamverkan saknas. Regeringen delar denna

bedömning och kommer också att göra kommissionen uppmärksam på att

de renodlade konsumentorganisationerna, med konsumentfrågor som bas

för verksamheten, även i Sverige befinner sig i ett uppbyggnadsskede.

7 Prioriterade sakfrågor

7.1 Grunderna för prioriteringar

En viktig grund för Sveriges prioriteringar när det gäller arbetet med

konsumentfrågor i EU är det urval av särskilt betydelsefulla områden som

har gjorts i propositionen 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik och som

riksdagen ställt sig bakom. En annan betydelsefull urvalsgrund är om

sakfrågorna har starka inslag av handel och transaktioner över gränserna,

dvs. om det från dessa utgångspunkter finns behov av t.ex. gemenskaps-

lagstiftning för att komplettera och stärka den nationella konsument-

skyddslagstiftningen. Den svenska linjen är att vi i största möjliga

utsträckning skall verka för s.k. minimiregler, varigenom medlemsländer-

na på nationell nivå tillåts behålla eller införa strängare krav än vad

gemenskapsreglema föreskriver. Det har också stor betydelse för våra

prioriteringar om gemenskapsåtgärder behövs för att uppnå en bättre total

effekt som t.ex. i fråga om miljö och konsumtion. Förutom arbetet med

de sakfrågor som här presenteras kan Sverige i EU-arbetet komma att

behöva ägna mycket arbete åt frågor som inte prioriteras av Sverige, men

som initieras av kommissionen eller drivs särskilt av ett ordförandeland.

De hittillsvarande erfarenheterna av medlemskapet har visat att sedan

länge väl fungerande konsumentskyddslagstiftning i Sverige kan komma

att urholkas genom gemenskapslagstiftning som föreslås med utgångs-

punkt i helt andra förhållanden för konsumenterna än de som råder i

Sverige. I viss utsträckning far alltså arbetet inriktas på att försvara redan

vunnen terräng.

De sakområden som presenteras här kan delas in i olika grupper. Den

första gruppen gäller frågor där arbetet inom gemenskapen redan kommit

förhållandevis långt, t.ex. produktsäkerhet och marknadsföring. Det som

nu krävs är framför allt en skärpt kontroll av att reglerna följs i medlems-

länderna samt vissa kompletteringar av regelverket. Andra frågor där

arbetet kommit en bit på väg gäller köprätt och tvistlösning i konsument-

förhållanden. Det som i första hand krävs där är att verka för att de

åtgärder som föreslås på gemenskapsnivå inte leder till alltför ingripande

förändringar i de medlemsstaters nationella rättsordningar där det inte är

motiverat från konsumentsynpunkt.

Den andra gruppen avser områden som kommissionen enligt sitt

konsumentpolitiska program avser att prioritera under perioden

1996-1998. Då dessa frågor redan är eller kommer att bli föremål för

Skr. 1995/96:181

30

behandling i arbetsgrupper under kommissionen eller rådet vill regeringen Skr. 1995/96:181

i denna skrivelse ge uttryck för hur Sverige ser på vikten av och målet för

detta arbete.

Den tredje gruppen rör frågor där hittills inget eller litet har skett på

gemenskapsnivå. Ett tydligt exempel är forskningen på konsumentom-

rådet. En samlad europeisk kunskap är angelägen för gemenskapens

fortsatta arbete med konsumentfrågor. Detta är således en fråga som

regeringen anser att det är viktigt att fa upp på dagordningen.

Ett års erfarenheter av medlemskap i EU har gett Sverige värdefulla

erfarenheter som påverkat regeringens syn på mål och inriktning för det

svenska arbetet med konsumentfrågor i EU.

7.2 Skydd för hälsa och säkerhet

7.2.1 Samordnade och långsiktiga insatser för bättre produkt-

säkerhet

Regeringens bedömning: Konsumenterna måste kunna lita på att

varor och tjänster som tillhandahålls på den gemensamma markna-

den inte är farliga.

Sverige skall verka för ett samordnat och långsiktigt arbete inom

EU för bättre produktsäkerhet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett

med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig bakom de förslag som

arbetsgruppen lämnat. Konsumenter i samverkan - Underverket anser att

det är angeläget att Sverige verkar för att arbetet med ett från konsument-

synpunkt hållbart kvalitetsbegrepp intensifieras inom tillämpliga områden.

Skälen för regeringens bedömning: Om konsumenterna skall kunna

fa förtroende för en gemensam marknad med fri rörlighet för varor och

tjänster krävs att de kan lita på att de varor och tjänster som finns på

marknaden är ofarliga.

Produktsäkerhetsfrågoma har länge varit viktiga både i Sverige och

internationellt. År 1985 infördes i EU en ny metod (New Approach) för

harmonisering av säkerhetslagstiffningen. Enligt metoden skall regelverken

endast fastställa väsentliga säkerhetskrav som en produkt måste uppfylla

för att fa säljas fritt. Detaljerade tekniska specifikationer för produkten

utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen och fastställs i

frivilliga standarder. En produkt som tillverkats i enlighet med en sådan

standard förutsätts uppfylla direktivets säkerhetskrav och far därmed säljas

fritt inom EU. För närvarande finns 17 direktiv enligt denna metod, bland

annat för leksaker, personlig skyddsutrustning, elmateriel och maskiner.

År 1992 fattade EU:s ministerråd beslut om ett generellt produktsäker-

hetsdirektiv. Direktivet uppvisar stora likheter med den svenska pro-

duktsäkerhetslagen. Till skillnad från produktsäkerhetslagen omfattar EG-

direktivet dock inte tjänster.

31

I och med genomförandet av den inre marknaden har tidigare system

med nationella provningar för att fastställa att produkter som når

marknaden uppfyller ställda krav avskaffats. I stället har ett ökat ansvar

lagts på tillverkare och importörer genom att de själva far ansvara för att

de följer procedurer som innebär rätt till fri rörlighet för produkterna inom

hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Statens möjlighet

att säkerställa att detta förtroende inte missbrukas är att utföra kontroll av

produkterna på marknaden, s.k. marknadskontroll.

Den fria rörligheten av varor och tjänster på den gemensamma

marknaden förväntas ge fördelar för konsumenterna men medför också

ökade risker när det gäller produktsäkerheten. Eftersom farliga varor och

tjänster inte kan accepteras måste EU:s konsumentpolitik säkerställa att

sådana inte förekommer på marknaden. Regeringen bedömer att det krävs

ytterligare insatser för att förbättra det skadeförebyggande arbetet, fa fram

lagstiftning i de fall det fortfarande finns brister samt förstärka marknad-

skontrollen.

7.2.2 Skadeförebyggande arbete

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att det skadeföre-

byggande arbetet förstärks, bl.a. genom att systemet för rapportering

av skador som sker i hemmet och på fritiden (EHLASS) blir

permanent.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort

med regeringens.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen och Styrelsen för teknisk

ackreditering (SWEDAC) delar arbetsgruppens uppfattning om att

EHLASS-systemet bör ges permanent status och att alla medlemsländer

bör delta i systemet. SWEDAC understryker att det är angeläget att uppnå

jämförbarhet mellan olika länders insamlade skaderapporter och de data

som där kan utläsas. Sådana data kan utgöra en värdefull grund för

riskvärdering och planering av säkerhetsarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: Utvecklade och användarvänliga

system för rapportering av olycksfall och skador utgör grunden för ett

framgångsrikt skadeförebyggande arbete. Skaderapportering är ett viktigt

instrument vid prioritering av olika insatser i produktsäkerhetsarbetet.

Härigenom kan t.ex. visas på områden där produktsäkerhetsforskning kan

vara angelägen eller där bättre marknadskontroll erfordras. Skaderapporte-

ring ger också möjlighet att genomföra effektmätningar av skadeförebyg-

gande åtgärder. Det skaderapporteringssystem som etablerats inom EU

(EHLASS) har ännu inte fått permanent status. Det faktum att skaderap-

porteringssystem enligt samma principer tillämpas i flera länder möjliggör

jämförelser av skademönster i de olika medlemsländerna vilket också

främjar en gemensam riskvärdering och vidtagandet av relevanta åtgärder

inom EU. I dag deltar Sverige i EHLASS och skaderapportering sker från

fyra svenska sjukhus.

Skr. 1995/96:181

32

Regeringen anser att EHLASS-systemet har stort värde for arbetet med Skr. 1995/96:181

att fa säkrare produkter och att det är angeläget att systemet får permanent

status. Det bör också övervägas om EHLASS-systemet kan utvecklas så

att det täcker fler skadetyper och på så sätt får ett bredare praktiskt

tillämpningsområde.

7.2.3 Säkerhet for barn och ungdomar

Regeringens bedömning: Säkerheten för barn och ungdomar måste

prioriteras och brister i EG-lagstiftningen på dessa områden

undanröjas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort

med regeringens.

Remissinstanserna: SIS - Standardiseringen i Sverige och Marknads-

domstolen instämmer i att det är angeläget att bestämmelser rörande

bamomsorgsprodukter snarast kommer till stånd. SIS poängterar att

sådana regler bör kompletteras med europeiska standarder utarbetade av

standardiseringsorganen.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige och övriga nordiska

länder har en lång tradition och stor erfarenhet när det gäller bamsäkerhet.

Svenska experter har aktivt deltagit i standardiseringsarbetet beträffande

leksaker och bamomsorgsprodukter. För närvarade saknas dock direktiv

om bamomsorgsprodukter. För leksaker finns ett direktiv med fastställda

krav på säkerhet och märkning. Men många produkter för små barn

gränsar till leksaker med avseende på användning och utseende. Exempel

på detta är vissa typer av nappar och lära-gå-stolar. Från konsument-

synpunkt finns det inga skäl som motiverar att vissa produkter för barn

regleras i lag med hänvisning till särskilda standarder medan det för andra

liknande eller likartade produkter inte finns vare sig regler, standarder

med säkerhetskrav eller marknadskontroll. Regeringen anser därför att det

är angeläget att lagstiftning i form av ett direktiv om bamomsorgsproduk-

ter snarast utarbetas.

Det finns vidare anledning att ägna ökad uppmärksamhet åt tjänster och

utrustning som tillhandahålls vid fritidsaktiviteter som är särskilt vanliga

bland bam och ungdomar. Förutom när det gäller tjänster som är förenade

med uppenbara risker, som t.ex brädåkning och bergsklättring, råder dock

stor brist på underlag för att kunna identifiera vilka tjänster som kan

innebära risker för ungdomars och andra konsumenters hälsa och säkerhet.

En europeisk kartläggning bör göras av risker förknippade med olika

tjänster för att ge underlag för en gemensam syn på vad som kan anses

farligt och för gemensamma åtgärder mot förekommande risker. Det är

också viktigt att uppnå en gemensam syn i fråga om vilken utbildning

som bör krävas av den som tillhandahåller tjänster som kan innebära

risker.

3 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

"1.1A Konsumentsäkerhet

Regeringens bedömning: Kontrollen av att produktsäkerhetsregler

och standarder följs måste förstärkas och samordnas.

Olika åtgärder för att åstadkomma en bättre samordning och

effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet bör undersökas, t.ex.

att inom EU inrätta ett särskilt organ för detta ändamål. Sverige bör

verka för att en sådan undersökning görs.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort sett

med regeringens. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit inrättande av ett

särskilt organ inom EU.

Remissinstanserna: Styrelsen för teknisk ackreditering instämmer i

arbetsgruppens förslag om att marknadskontroll bör utgå från en gemen-

sam grund för alla medlemsstater. Kommerskollegium vill lyfta fram

behovet av att standardiseringsarbetet effektiviseras. Den öppna arbets-

form som kännetecknar standardiseringen tenderar att skapa blockeringar.

Kooperativa förbundet anser att en effektiv marknadskontroll i första hand

är en nationell angelägenhet och att det ur ett svenskt konsument-

perspektiv är mest angeläget med en fungerande kontroll i Sverige.

Skälen för regeringens bedömning

Förstärkt konsumentsäkerhet

Den nya säkerhetslagstiftningen måste genomföras och efterlevas av

medlemsländerna. För att efterlevnaden skall kunna garanteras krävs en

marknadskontroll i medlemsländerna som står i paritet med problemens

omfattning. Det erfordras vidare att de nationella tillsynsmyndigheterna

agerar enligt samma principer och att utövandet av tillsynen så långt som

möjligt likformas. Det finns annars risk för att produkter dumpas på den

marknad där kontroll och övervakning är mindre omfattande än på de

övriga marknaderna. Stora skillnader i kontrollen mellan medlemsländer

kan också leda till bristande konkurrensneutralitet. För konsumenterna är

marknadskontrollen en trovärdighetsfråga. Konsumenterna måste kunna

lita på att produktsäkerheten håller en likformig och hög standard inom

hela den inre marknaden.

Det kan handla om ambitionsnivå för kontrollen, typer av produkter och

produktområden som kontrolleras, kontrollfrekvens, riskbedömning samt

sanktioner vid upptäckta missförhållanden. Ett sätt att skapa en gemensam

syn på detta område kan vara att kommissionen regelbundet arrangerar

samordningsmöten. Kommissionen bör också uppmuntra medlemsstaterna

att redovisa hur man arbetar med marknadskontrollen och vilka resultat

man uppnått.

Inom ramen bör arbetet vid det svenska Marknadskontrollrådet har ett

stort antal myndigheter, konsumentorganisationer och näringslivsorganisa-

tioner tagit fram ett förslag till ett svenskt initiativ för att förstärka mark-

nadskontrollen i Europa inom alla produktområden där fara för hälsa,

Skr. 1995/96:181

34

säkerhet eller miljö kan föreligga. Regeringen överväger hur ett sådant Skr. 1995/96:181

initiativ bör utformas.

Samordning och effektivisering

Det behövs alltså insatser för att förbättra marknadskontrollen i allmänhet

på den inre marknaden. För att tillförsäkra konsumenterna säkra varor och

tjänster behövs enligt regeringens mening därutöver särskilda insatser som

syftar till att uppnå en bättre samordning och effektivisering av produkt-

säkerhetsarbetet.

Utvecklingen under senare tid avseende bl.a. de s.k. RAPEX-notifikatio-

nema (Rapid Information Exchange System; EG:s informationsprocedur

för varor vilkas tillhandahållande har förbjudits med stöd av nationell

lagstiftning och undantagsbestämmelser i tillämpliga produktsäkerhets-

direktiv) tyder bl.a. på att medlemsländerna står långt ifrån varandra när

det gäller tolkningen av begreppet "immediate and serious risk", trots att

kommissionen har utfärdat särskilda tolkningsdokument. Det erfordras en

löpande diskussion mellan medlemsstaterna avseende RAPEX för att

proceduren skall kunna bidra till en ökad produktsäkerhet i Europa på det

sätt som var tänkt. Syftet är att tillsynsmyndigheterna i de olika länderna

snabbt skall informeras om tillbud i andra medlemsländer. Så har

emellertid inte skett i någon nämnvärd utsträckning. Under Sveriges första

medlemsår i EU har vi mottagit ett knappt femtontal notifikationer från

kommissionen. Ändå har, enligt uppgift från konsumentmyndigheter i

andra länder, uppemot ett tusental ingripanden förekommit. Som regel har

emellertid inte kommissionen notifierats om ingripandena. Kommissionen

har också mycket begränsade resurser för att behandla de notifieringar

som trots allt görs.

Kommissionen ger visserligen varje år betydande ekonomiska bidrag till

olika säkerhetsprojekt, men det saknas en samordnad och långsiktig

strategi för hur säkerheten skall förbättras i Europa. Skaderapportering är

en av grunderna för produktsäkerhetsarbetet. De data som erhålls genom

EHLASS måste analyseras för att kunna ge en vägledning i produktsäker-

hetsarbetet. Endast en begränsad del av EU:s forskningsresurser används

för produktsäkerhet. En samordnad syn och väl utarbetad strategi för den

europeiska produktsäkerheten där information både från RAPEX och

EHLASS används skulle också kunna vara styrande för europeiska

forskningsprojekt inom detta område.

Enligt regeringens mening bör olika åtgärder för att åstadkomma en

bättre samordning och effektivisering av konsumentsäkerhetsarbetet

undersökas. En möjlighet är att inrätta ett europeiskt organ med ett

övergripande ansvar för att främja säkerheten hos konsumentvaror och

konsumenttjänster. Sverige bör verka för att en sådan undersökning görs.

Ett europeisk konsumentsäkerhetsorgan skulle kunna främja samarbete

och informationsutbyte mellan medlemsländerna. Viktiga uppgifter skulle

också kunna vara att registrera, sammanställa och utvärdera fakta om

produktsäkerhet. Organet skulle vidare kunna initiera forskning om pro-

duktsäkerhet och sprida information om forskningsresultaten.

35

7.2.5 Livsmedel

Skr. 1995/96:181

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att livsmedels-

kontrollen förstärks, att en bättre märkning av livsmedlen införs och

att användningen av tillsatser minimeras.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort

med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har understrukit vikten av att

genom bättre märkning underlätta för allergiker att välja lämpliga

livsmedel. Genom en tydligare och mer fullständig varudeklaration kan

allergiker lättare undvika allergiframkallande ämnen. Dagligvaruleveran-

törernas Förbund betonar att svenska företag inte skulle motsätta sig de

förslag som arbetsgruppen lägger fram. Förbundet menar att det för

företag som verkar på den svenska marknaden är naturligt att de tidigare,

högre ställda kraven kan gälla framöver. Konsumenter i samverkan -

Underverket anser bl.a. att Sverige bör verka för klara regler avseende

genetiskt förändrade livsmedel samt livsmedel konserverade med

joniserande strålning. Kooperativa Förbundet menar att behovet av

ytterligare märkning bör vägas mot konsumenternas möjlighet att tolka

innebörden av densamma.

Skälen för regeringens bedömning: Svenska konsumenter och konsu-

mentorganisationer är starkt engagerade i livsmedels- och miljöfrågor. De

lägger stor vikt vid djurskyddsaspektema vid uppfödningen och anser att

det är viktigt att djur inte har transporterats långa sträckor, att antibiotika

inte har använts för att få djuren att växa snabbare samt att hormoner inte

har använts vid uppfödningen.

Förhållandena varierar mycket inom EU. Djurtransportema är på många

håll under all kritik och tillfredsställande gemensamma regler saknas fort-

farande. Användningen av antibiotika är i många EU-länder betydligt mer

omfattande än i Sverige, där antibiotika inte får användas i tillväxtbefräm-

jande syfte.

För att konsumenterna skall kunna få möjlighet att välja den mat man

vill ha på marknaden krävs relevant och så fullständig information om

produkterna som möjligt. Det kan gälla såväl ursprungsbeteckning som

metoder rörande djurhållning samt använda råvaror och tillsatser.

Sverige bör verka för att ingrediensförteckningen på livsmedel är så

fullständig som möjligt. Råvaror och tillsatser som kan ge upphov till

överkänslighetsreaktioner bör alltid anges oavsett ingående mängd.

Undantag från huvudregeln om krav på fullständig märkning bör mini-

meras. Sådana undantag är t.ex. möjligheten att använda vissa kategori-

beteckningar och den s.k. 25-procentsregeln för sammansatta ingredienser.

Denna fråga är av särskild betydelse för födoämnesallergiker. Redan

mycket små mängder av ett allergent ämne i livsmedel kan ge upphov till

livshotande tillstånd.

När det gäller användningen av tillsatser bör en kontinuerlig uppföljning

och översyn av de nu gällande EG-reglema göras. Sverige bör verka för

36

att användningen av tillsatser minimeras och särskilt att användningen av Skr. 1995/96:181

de s.k. azofargämnena begränsas.

I detta sammanhang bör påpekas att kommissionen i redovisningen av

sina konsumentpolitiska prioriteringar för 1996-1998 nämner att reglerna

om innehållsdeklarationer för livsmedel kan behöva förenklas, eftersom

det endast är ett litet antal konsumenter som kan tillgodogöra sig den

komplicerade information som många gånger finns. Ett sådant resonemang

har som vi tidigare har framhållit i avsnitt 6.1 väsentliga brister. Det är

tillräckligt allvarligt att en mindre andel av konsumenterna kan råka ut för

mycket allvarliga eller t.o.m. livshotande tillstånd om de av misstag äter

livsmedel med innehåll som de är överkänsliga mot. Det är därför inte

acceptabelt att kraven på fullständiga innehållsdeklarationer förenklas, så

att konsumenterna inte kan avgöra vilka ämnen livsmedlen innehåller.

7.3 Ekonomiskt och rättsligt skydd

7.3.1 Finansiella tjänster

Regeringens bedömning: Sverige skall arbeta för ökad konkurrens

och ett bättre konsumentskydd på den gemensamma marknaden för

finansiella tjänster. Det är särskilt betydelsefullt att informationen

om tjänsterna är tydlig, att tjänster vars syfte är rådgivning eller

förmedling är tillförlitliga, att konsumenternas ställning vid fel i

tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer

effektiv.

Arbetsgruppen: I de delar arbetsgruppen har behandlat de nu aktuella

frågorna överensstämmer dess bedömning i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom

arbetsgruppens bedömning. Svenska Bankföreningen understryker i sitt

yttrande vikten av att direktivet om gränsöverskridande betalningar endast

bör omfatta konsumentbetalningar. Tjänstemännens Centralorganisation

anser att arbetsgruppen givit de i detta avsnitt behandlade frågorna för lite

uppmärksamhet. Att förenkla och förbilliga transaktionskostnaderna vid

gränsöverskridande gireringar borde anses vara en högprioriterad

konsumentpolitisk uppgift. Vidare behöver konsumenternas rättsliga

ställning vid fel i finansiella transaktioner stärkas.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna krav på konsumentskyddet

Företag som erbjuder finansiella tjänster har stor frihet att med stöd av

hemlandsauktorisation etablera sig i övriga medlemsländer och att erbjuda

sina tjänster till konsumenter över gränserna. Detta skapar goda

förutsättningar för en förbättrad konkurrens med lägre priser och ett ökat

utbud med en större variationsrikedom. I samband med avreglering och

37

internationalisering har under senare år civil- och marknadsrättslig Skr. 1995/96:181

lagstiftning inforts på såväl gemenskapsnivå som nationellt i syfte att

stärka konsumentskyddet. På försäkringsområdet har även lagvalsregler

införts enligt vilka konsumentens nationella lagstiftning som huvudregel

skall gälla for avtalet. Det har dock, särskilt i de medlemsländer där han-

deln över gränserna med finansiella tjänster har störst omfattning, visat sig

att konsumentskyddet fortfarande har brister. Detta gäller bl.a. avsaknaden

av tydlig information till konsumenten.

När det gäller vissa tjänster, t.ex. olika sparformer och försäkringar, har

inte en mer ingående analys av problemens art och omfattning på

gemenskapsnivå dokumenterats. Enligt kommissionens uppfattning är

dock konsumenternas problem särskilt tydliga vid köp av finansiella

tjänster på distans. Detta föranledde kommissionen att föreslå att även

finansiella tjänster skall omfattas av distansforsäljningsdirektivet.

De möjligheter som den utökade marknaden ger konsumenterna bör

balanseras av ett starkare konsumentskydd för att breda grupper av

konsumenter i realiteten skall kunna dra nytta av det ökade utbudet. Detta

synsätt kommer till uttryck även i den av Nordiska Ministerrådet

fastställda handlingsplanen för finansiella tjänster och i avsnittet om

finansiella tjänster i kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar for

1996-1998.

Regeringen anser att Sverige bör verka för att det arbete med finansiella

tjänster som äger rum på gemenskapsnivå främst inriktas på åtgärder som

stärker konsumentskyddet i samband med de tjänster som i större

omfattning erbjuds över gränserna. Den enskilde konsumenten är vid

dessa transaktioner särskilt sårbar till följd av svårigheten att hävda sin

rätt enligt den nationella lagstiftningen. Sårbarheten är särskilt accentuerad

om skyddsnivån i hemlandet är högre än enligt gemenskapslagstiftningen.

Regler om informationskrav och ångerrätt är exempel på detta. De regler

om information som finns i den näringsrättsliga lagstiftningen är inte

heller heltäckande, då vissa finansiella tjänster också erbjuds av företag

som inte står under särskild tillsyn. Arbetet bör inriktas på åtgärder som

leder till att konsumenterna genom krav på tydlig information far bättre

möjligheter att jämföra pris och kvalitet på utbudet av finansiella tjänster,

att de rådgivningstjänster och den förmedling som erbjuds rörande

finansiella tjänster är tillförlitlig samt att konsumenternas rättigheter vid

fel i tjänsterna förbättras och att reklamationshanteringen blir mer effektiv.

Sverige bör dock verka för att åtgärder som föreslås i förekommande fall

föregås av en grundlig analys av konsumentproblemens art och omfattning

samt vilka fördelar eventuella åtgärder på gemenskapsnivå har från

konsumentsynpunkt.

Konsumentkrediter

Det finns i dag en skillnad mellan låntagarnas och småsparamas

möjligheter att få goda villkor på grund av olikheter i konkurrensläget. De

senaste årens utveckling har lett till större valfrihet och förbättrade villkor

for den som önskar placera pengar, inte minst till följd av etableringen av

38

nya aktörer och utvecklingen av nya produkter. Utvecklingen har inte Skr. 1995/96:181

varit lika positiv på kreditsidan, även om tendensen går åt rätt håll. Under

förutsättning att det kan ske under former som är betryggande för

konsumenterna, bl.a. med hänsyn till valutarisker, skulle det från konsu-

mentsynpunkt dock vara önskvärt med en ökad konkurrens från kredit-

givare i andra medlemsstater, inte minst från kreditgivare i medlemsstater

med lägre räntenivåer eller räntemarginaler. Den enskilde konsumentens

tveksamhet inför varje form av risktagande är dock befogad. Detta gäller

även kreditgivarnas tveksamhet inför de ökade risker och kostnader som

blir följden vid gränsöverskridande kreditgivning om t.ex. kreditprövning

av praktiska skäl inte kan ske på ett tillfredsställande sätt. Förutsätt-

ningarna för bostadskreditgivning varierar också mellan medlemsstaterna.

Det beror bl.a. på nationella särdrag i fråga om upplåtelse- och ägandefor-

mer samt metoder för ställande av säkerhet.

Regeringen anser därför att Sverige bör verka för att kommissionen gör

en analys av om det är möjligt att ytterligare stimulera konkurrensen inom

detta område och vilka ytterligare åtgärder för att upprätthålla en hög

konsumentskyddsnivå detta eventuellt kan kräva.

Exempel på åtgärder som omnämns i kommissionens nya treårsprogram

är en undersökning av konsumentkreditmarknadens funktionssätt, en

utvidgning av konsumentkreditdirektivet till att omfatta även bostadskredi-

ter samt en analys av kreditförmedlarnas roll i sammanhanget. Även

ministerrådet har uppmärksammat att området behöver undersökas vidare.

Vid ministerrådsmötet den 9 november 1995 antogs därför en resolution

om konsumentkrediter. Kommissionen uppmanas där att, på grundval av

sin rapport om tillämpningen av konsumentkreditdirektivet 87/102/EEG,

fortsätta sin undersökning av de områden som rapporten pekar ut samt

lämna lämpliga förslag till åtgärder på gemenskapsnivå.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts bör Sverige aktivt stödja ett

sådant arbete och även verka för att åtgärder vidtas i syfte att öka konsu-

menternas möjligheter att få överblick över marknaden. Enligt regeringens

mening bör konsumentkreditdirektivets tillämpningsområde utvidgas inte

bara till att omfatta även bostadskrediter, utan också till att omfatta alla

konsumentkrediter över 20 000 ecu. Ökad överblick bör kunna åstad-

kommas dels genom skärpta och enhetliga pris- och produktinformations-

krav, dels genom åtgärder som i övrigt innebär att informations- och

utbildningsinsatser förbättras. Ett konkret exempel på förbättrad informa-

tion är införande av regler i konsumentkreditdirektivet om krav på

information om kreditkostnaden vid kreditköp av en vara eller tjänst.

Överskuldsättning

En ökning av den gränsöverskridande handeln med krediter samt en ökad

rörlighet för personer torde på sikt fordra en ökad samordning av regler

och rådgivning för att förhindra överskuldsättning och att ge bistånd med

skuldsanering för kraftigt skuldsatta hushåll. Med tanke på de problem

med överskuldsättning hos många hushåll som redan i dag existerar såväl

i Sverige som i andra medlemsländer i EU är det angeläget med ett sam-

arbete. Detta gäller särskilt åtgärder som branschöverenskommelser, Skr. 1995/96:181

rekommendationer eller eventuell lagstiftning angående marknadsföring

och kreditprövning. Även samarbete i fråga om budget- och skuldrådgiv-

ning mellan kreditgivare, gäldenärer och det allmänna bör enligt rege-

ringens mening övervägas i detta sammanhang.

Såväl europeiska konsumentorganisationer som European Consumer

Law Group (ett nätverk för konsumenträttsexperter inom EU), The

Consumer Debt Net (ett informellt nätverk mellan myndigheter och

organisationer som arbetar med frågor som rör budgetrådgivning och

överskuldsättning) som kommissionen har också uppfattningen att det

finns ett behov av att höja konsumentskyddsnivån för att komma till rätta

med överskuldsättningsproblemen. Denna fråga tas även upp i kommis-

sionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998. Det är

regeringens uppfattning att Sverige bör delta aktivt i detta arbete och som

hittills bidra med erfarenheter och förslag.

Sparande och investeringar

Även om erfarenheterna i Sverige av erbjudanden över gränserna när det

gäller finansiella tjänster hittills är begränsade pekar tendensen mot att de

tjänster som erbjuds i huvudsak är olika spar- och investeringsformer. En

bidragande orsak till detta torde vara att nackdelarna av att inte vara

etablerad på plats är mindre vid inlåning än vid kreditgivning. En

grundläggande skillnad består här i att det företag som erbjuder sparfor-

mer intar gäldenärsrollen i förhållande till kunden i stället för den

borgenärsroll företaget får vid kreditgivning.

Det finns i dag genom insättningsgarantin ett grundskydd för sedvanlig

bankinlåning. För kunders skydd vid ett värdepappersbolags obestånd

förväntas ett EG-direktiv beslutas inom en snar framtid. Vid livförsäk-

ringssparande har kunden enligt svenska regler en särskild förmånsrätt vid

ett försäkringsbolags obestånd. Försäkringsutredningen har föreslagit att

en utredare ges i uppgift att lämna förslag på förstärkt skydd för

försäkringskunder, exempelvis genom en garantiordning. Frågan är under

prövning i regeringskansliet.

Enligt regeringens mening är det av stor vikt att det successivt görs

utvärderingar av om dessa olika former av skydd för konsumenten vid

finansiella företags obestånd ger konsumenterna ett adekvat skydd vad

gäller nivå och omfattning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att

avvägningar behöver göras mot andra intressen. Det är viktigt för

kapitalmarknadens funktion att placerarna, även hushållen, har anledning

att göra bedömningar av sina investeringar. De sparformer på en finansiell

marknad som är förknippade med ett högre risktagande och större

möjligheter till högre avkastning är också i allmänhet förknippade med

större förlustrisker. Detta samband kan inte brytas utan att störningar i

marknadens funktion uppkommer.

Ett särskilt konsumentproblem som kommit att uppmärksammas alltmer,

bl.a. i Danmark, är oklarheter när det gäller ansvaret för de rådgivare som

arbetar med olika sparformer och andra placeringar. Ett säkert och lång-

siktigt sparande med god avkastning får ökande betydelse for allt bredare Skr. 1995/96:181

grupper i samhället. Men det är svårt för enskilda konsumenter att

bedöma förhållandet mellan möjlig avkastning och risktagande. Markna-

den för finansiell rådgivning kommer således sannolikt att växa i Sverige.

Det är därför viktigt att den information som lämnas och den rådgivning

som erbjuds uppfyller högt ställda krav på tillförlitlighet.

Sverige bör därför verka för att kommissionen gör en översyn av vilka

konsumentproblem som finns i medlemsländerna på detta område och

lämnar förslag till eventuella åtgärder på gemenskapsnivå som kan stärka

konsumenternas ställning. Det har exempelvis framgått att det finns behov

av att införa regler om konsumentens ångerrätt när det gäller finansiella

tjänster, i synnerhet vid fjärrköp av olika spar- och andra placeringsformer

samt försäkringar. Enligt regeringens mening är det dock väsentligt att

ångerrättens utformning anpassas speciellt till de skilda förutsättningar

som gäller för olika finansiella tjänster. Därvid bör särskilt beaktas

faktorer som risker och kostnader till följd av spekulation i värdeföränd-

ringar som sker mellan avtals- och ångertillfället, vem som tog initiativet

till avtalet - dvs. om marknadsföringen varit påträngande - och ytterst

risken för instabilitet i det finansiella systemet.

Betaltjänster

Den ökande användningen av olika elektroniska betal- och transaktions-

former motiverar att bl.a. den rekommendation (88/590/EEC) som finns

inom EU ses över. Enligt uppgift från kommissionen har genomförandet

av rekommendationen inte fungerat tillfredsställande. De olikartade säker-

hetsrutiner m.m. som finns i olika medlemsländer ställer dessutom mycket

stora krav på hur konsumenten själv handhär betalningsmedlet. Konsu-

mentens och den betaltjänstansvariges ansvar bör därför klargöras vid en

översyn av rekommendationen. Vidare bör kraven på säkerhet och använ-

darvänlighet vid utnyttjandet av dessa tjänster höjas.

När det gäller direktivförslaget gränsöverskridande betalningar har

ministerrådet den 4 december 1995 antagit en gemensam ståndpunkt

(EGT nr C 353, 30.12.1995, s. 52). Direktivförslaget behandlas nu i

parlamentet. I det arbete som bedrivits har Sverige eftersträvat en så vid

tillämpning av direktivet som möjligt. Enligt svensk uppfattning borde

direktivet göras tillämpligt på i stort sett alla överföringar en privatperson

eller ett mindre eller medelstort företag kan tänkas göra. En beloppsgräns

kan accepteras, men den bör mot den angivna bakgrunden vara så hög

som möjligt. Även en annan beloppsgräns, den för återbetalning av

förkomna medel och ersättning vid andra fel i tjänsten har enligt

regeringens uppfattning satts för lågt. Sverige kommer att verka för att de

nu berörda gränserna höjs, från föreslagna 25000/30000 ecu avseende hela

direktivet och från 10000 ecu vid återbetalning. Om detta inte kan uppnås

vid parlamentets och rådets slutliga behandling av förslaget bör Sverige

verka för att kommissionen gör en uppföljning av om de beslutade

gränserna leder till oacceptabla följder för konsumenterna.

41

En gemensam valuta

Ett av Romfördragets mål efter Maastricht är att det inom EU skall upp-

rättas en ekonomisk och monetär union. Enligt fördraget skall den tredje

och sista etappen av den ekonomiska och monetära unionen inledas den

1 januari 1999. Enligt planerna skall senast den 1 januari 2002 sedlar och

mynt i den gemensamma valutan (euro) börja cirkulera tillsammans med

nationella sedlar och mynt. Senast sex månader därefter skall de nationella

valutorna helt ha ersatts av euro. Sverige har ännu inte tagit slutlig

ställning till frågan om deltagande i den ekonomiska och monetära

unionen. Vad som med säkerhet kan sägas är att omställningen kommer

att bli stor för konsumenterna om valutaunionen kommer till stånd. De

kommer inledningsvis att få svårare att bedöma pengarnas värde. Det blir

svårare att göra prisjämförelser mellan olika varor och tjänster samt att

observera förekomsten av dolda prishöjningar. Risken för att konsument-

erna kommer att känna osäkerhet rörande sparmedel, lån, skulder,

försäkringsavgifter osv. måste undanröjas. Sverige bör verka för att

prisinformationen för varor och tjänster i samband med omläggningen blir

både tydlig och ändamålsenlig. Exempelvis bör medlemsländerna under

en övergångsperiod tillförsäkras rätten att föreskriva att pris och jämför-

pris skall anges i både den gamla nationella valutan och den nya euron.

När det gäller sammansättningen, utformningen och antalet valörer av

sedlar och mynt har European Monetary Institute, EMI, fattat vissa

principbeslut och Sverige bör inför det slutliga beslutsfattandet verka för

att det tas hänsyn till de behov som allergiker och synskadade har.

Arbetet därmed bör ske i nära samarbete med företrädare för dessa

grupper.

Försäkringar

Inom försäkringsområdet regleras få konsumentfrågor på gemenskapsnivå.

I takt med ökad avreglering och ett tilltagande antal gränsöverskridande

erbjudanden bör dock även konsumentskyddet ges ökad uppmärksamhet.

Sverige bör verka för att kommissionen generellt ser över behovet av

gemenskapsreglering rörande marknadsföring och information m.m.

rörande försäkringar. När det gäller skadeförsäkringar bör, i likhet med

övriga finansiella tjänster, också frågan om konsumentens ångerrätt

övervägas.

Skr. 1995/96:181

42

7.3.2 Marknadsföring och information

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kraven som

gemenskapsreglema ställer på företagens marknadsföring blir

strängare. Direktivet om vilseledande reklam bör utvidgas till att

gälla otillbörlig marknadsföring. Det s.k. TV-direktivet bör ändras

så att TV-reklam riktad till barn uttryckligen förbjuds. Direktivet

om prisinformation bör ändras så att krav på jämförpriser läggs fast.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i stort

med regeringens.

Remissinstanserna: Konsumenter i samverkan - Underverket anser att

näringslivets egenåtgärder beträffande marknadsföring inte är tillräckliga

och förespråkar att det inrättas ett konsumenternas etiska forum för

reklam. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att dagens mark-

nadsföring inte på ett rättvisande sätt speglar verkligheten och betonar

vikten av att ha en korrekt bild av konsumenternas förutsättningar och

behov. Samarbetsorganet förespråkar ett förbud mot diskriminerande

reklam vad gäller funktionshinder. Barnombudsmannen ställer sig bakom

förslaget rörande ett europeiskt förbud mot TV-reklam riktad till barn.

Dagligvaruleverantörernas Förbund och Grossistförbundet Svensk Handel

är negativa till ett lagstadgat förbud och anser istället att barn som mål-

grupp bör skyddas genom självreglering hos annonsörema. Grossistför-

bundet anser vidare att sändarlandsprincipen, som enligt förbundets upp-

fattning är intimt förknippad med EU:s fria rörlighet för varor och

tjänster, bör få ett större utrymme och omfatta även andra mediakanaler

såsom etermedia och elektronisk media. Konsumentverket stödjer den

uppfattning som arbetsgruppen framför beträffande sändarlandsprincipen

och behovet av att utvidga direktivet om vilseledande reklam till att

omfatta även otillbörlig marknadsföring. Pensionärernas Riksorganisation

tillstyrker att Sverige bör driva frågan om jämförpriser.

Skälen för regeringens bedömning

Etiken i marknadsföringen

Den gränsöverskridande marknadsföringen blir allt mer omfattande på den

europeiska marknaden. De säljfrämjande åtgärderna sker i nya former och

genom nya kanaler. Den nya informationsteknologin gör att utvecklingen

går fort. Annonser i TV-reklam, direktreklam, fax, sponsring och andra

säljfrämjande metoder blir mer omfattande till följd av nya möjligheter att

förmedla kommersiella budskap och ökad konkurrens mellan företagen.

Utvecklingen ger nya villkor för flera olika aktörer på marknaden och

deras intressen kan till del vara motstridiga. Företagen får nya möjligheter

att skapa efterfrågan i form av olika regler för marknadsföring i olika

medlemsländer. För konsumenterna märks utvecklingen genom att

marknadsföringen många gånger blir mer intensiv. I detta ligger fördelar

Skr. 1995/96:181

43

genom att man far ökad kunskap om utbudet men också risker för att Skr. 1995/96:181

marknadsföringen blir påträngande och svår att värja sig mot.

Utvecklingen har uppmärksammats inom EU. I november 1992

beslutade kommissionen att se över den övergripande policy som unionen

har när det gäller säljfrämjande åtgärder ("commercial Communications")

och att resultatet skall presenteras i en grönbok. Denna beräknas komma

att läggas fram under hösten 1996.

Hittills förefaller det som om kommissionen främst koncentrerat sin

analys till de hinder som nationell lagstiftning på marknadsföringsområdet

kan vara för företag som vill utnyttja den fria rörligheten för varor,

tjänster och kapital på den gemensamma marknaden. Sverige bör därför

verka för att konsumentintressena lyfts fram i det arbete som nu pågår när

det gäller säljfrämjande åtgärder.

Från såväl konsument- som näringslivssynpunkt är det viktigt att det

finns fasta spelregler för företagens marknadsföring inom gemenskapen.

Det måste vidare vara en strävan att skyddet för konsumenterna i

medlemsländernas lagstiftning på marknadsföringsområdet inte skiljer sig

alltför mycket åt. Samtidigt är det angeläget att gemenskapsreglema

föreskriver en hög etisk nivå för företagens marknadsföring eftersom det

är en av förutsättningarna för att konsumenterna skall kunna ha förtroende

för den gemensamma marknaden. Marknadsföring far inte vara vilseledan-

de eller otillbörlig på annat sätt och den måste vara särskilt varlig när den

vänder sig till grupper som av olika skäl har svårt att kritiskt granska det

kommersiella budskapet. Marknadsföringen måste också innehålla

information som underlättar konsumenternas val.

De skillnader som finns mellan medlemsländernas regler för marknads-

föring har inte enbart sin grund i olika ambitioner i konsumentpolitiken

utan beror också på nationella kulturella skillnader som gör att synen på

vad som är oetiskt och otillbörligt kan variera. För Sverige är det viktigt

att regleringar på gemenskapsnivå som rör marknadsföring föreskriver

vilket minsta konsumentskydd som skall finnas och att det även i

fortsättningen finns utrymme för medlemsländerna att ha ett starkare

konsumentskydd om man anser det påkallat.

Utifrån de utgångspunkter som vi nu har redovisat bör Sverige verka för

att gemenskapsreglema när det gäller marknadsföring läggs på en högre

etisk nivå än vad som gäller för närvarande. Sverige bör aktivt verka för

att flera direktiv skärps. Sverige bör också vara positivt till nya regler som

värnar om utsatta grupper. Ett exempel är det arbete som påbörjats när det

gäller s.k. mirakelprodukter, dvs. produkter som påstås ha föryngrande

och hälsobringande effekter.

Det är vidare angeläget att det utvecklas ett samarbete på gemenskapsni-

vå när det gäller tillsynen av att marknadsföringsreglema följs.

Otillbörlig marknadsföring

Direktivet 84/450/EEG om vilseledande marknadsföring syftar till att

skydda såväl konsumenter som näringsidkare mot vilseledande reklam.

Enligt direktivet skall bedömningen av om marknadsföring är vilseledande

44

ske med beaktande av alla inslag i reklamen. Som vägledning finns en Skr. 1995/96:181

lista på typfall på vilseledande uppgifter. Bevisbördan för att uppgifterna

är vederhäftiga ligger på näringsidkaren.

Direktivet, som är ett minimidirektiv vilket ger medlemsländerna rätt att

införa strängare regler, fick en begränsad räckvidd på grund av att det

fanns mycket stora skillnader mellan medlemsländernas lagstiftning på

området. Den svenska uppfattningen, som vi fört fram i olika samman-

hang, är att direktivet inte är tillräckligt långtgående. Den svenska

marknadsföringslagens regler går längre än EG:s regler och omfattar

också otillbörlig marknadsföring. De mångåriga erfarenheter som finns i

Sverige av denna lagstiftning visar att det inte räcker att ha regler som

enbart fångar in vilseledande reklam eftersom marknadsföring kan vara

otillbörlig mot konsumenter också av många andra skäl. Sverige bör

därför verka för att direktivet om vilseledande reklam utvidgas till att

även avse otillbörlig ("unfair") marknadsföring. Detta far särskild

betydelse i ljuset av den s.k. sändarlandsprincipen som gäller enligt TV-

direktivet, vilket närmare redovisas i det följande. Om det sändande

landets lag skall tillämpas är det nödvändigt att den ger ett fullgott

konsumentskydd mot oönskade former av marknadsföring.

Förbud mot TV-reklam riktad till barn

Inom EU regleras TV-sändningar av direktivet 89/552/EEG om utförandet

av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet). Direktivet syftar

till att skapa förutsättningar för fri rörlighet av TV-sändningar inom EU

enligt den grundläggande sändarlandsprincipen. Denna princip går ut på

att det är det land varifrån programbolaget sänder, som har att iaktta att

de varsamhetskrav som direktivet uppställer efterlevs av det sändande

bolaget. Det mottagande landet far som huvudregel inte förhindra

vidareutsändning av program som uppfyller dessa varsamhetskrav, även

om sändningen står i strid med mottagarlandets lagstiftning. Direktivet är

för närvarande under revision efter ändringsförslag från kommissionen

(EGT nr C 185, 19.7.1995, s. 5).

TV-direktivet innehåller bestämmelser om reklam. Bland annat uppställs

vissa varsamhetskriterier när det gäller reklam riktad till barn. Reklamen

far t.ex. inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst

genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den

direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att

köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna.

Sverige har under arbetet med revideringen av direktivet aktivt verkat

för ett förbud mot TV-reklam riktad till barn under 12 år, i enlighet med

den lagstiftning som vi har i Sverige. Barnen är i regel oerfarna och

godtrogna i kommersiella sammanhang och utgör därför en särskilt utsatt

grupp. TV-reklam till barn kan ses från såväl konsument- som barnkultur-

synpunkt. Argumenten mot att kommersiella aktörer skall tillåtas locka

bam till köp via det suggestiva TV-mediet är väl underbyggda. Sverige

bör därför även fortsättningsvis i enlighet med de mål som uppställs i

1995 års regeringsförklaring verka för att TV-direktivet ändras så att TV-

reklam riktad till bam uttryckligen förbjuds. Det vi hittills har uppnått i

denna del är utfästelser från kommissionens sida att medverka till att

studier görs av reklamens effekter på bam.

Vid sidan av kravet på förbud mot TV-reklam riktad till bam har

Sverige också drivit att TV-direktivet skall förtydligas när det gäller rätten

för medlemsländerna att ingripa mot annonsörer som genom att vända sig

till ett utländskt programbolag kringgår det mottagande landets lagstift-

ning. Ministerrådet och kommissionen har efter svenska insatser kommit

överens om att anta en deklaration som ger vissa klarlägganden när det

gäller medlemsländernas möjligheter att hävda sin lagstiftning i för-

hållande till annonsörer som går via utländska programbolag. Detta kan

innebära att medlemsländerna lättare kan värna om nationell lagstiftning

som har en högre skyddsnivå än vad TV-direktivet föreskriver. Frågan

huruvida annonsörer omfattas av TV-direktivet och dess sändarlands-

princip är föremål för EG-domstolens prövning efter hänvändelse dit från

Marknadsdomstolen.

Parlamentet har nyligen yttrat sig över direktivförslaget och bl.a.

föreslagit skärpta regler för reklam riktad till bam. Behandlingen av de

olika förslagen kommer att fortsätta i rådet under våren.

Skr. 1995/96:181

Jämförpriser

Riktig och ändamålsenlig prisinformation är en förutsättning för att

konsumenterna skall kunna använda sin tid och sina pengar på ett så

effektivt sätt som möjligt. Det bästa sättet för konsumenterna att kunna

jämföra priser, särskilt på livsmedel, är genom jämförprismärkning. Pris-

märkning av livsmedel och andra varor regleras inom EU i två direktiv

från år 1979 respektive år 1988. Direktiven har som utgångspunkt att

jämförpriser och standardiserade förpackningsstorlekar skall ge konsumen-

terna ett likvärdigt informationsunderlag när det gäller prisjämförelser,

vilket har inneburit att en mängd produkter undantagits från märkning.

Vid EES-överenskommelsen var Sverige av den uppfattningen att

prisinformationsdirektiven medger medlemsländerna en långtgående

nationell frihet att fastställa hur informationen kan utformas i praktiken.

Sverige gjorde därför ingen reservation mot direktivens giltighet för

svensk del. En närmare analys av reglerna har dock visat att ett med-

lemsland inte kan ställa krav på jämförpris på en vara som har en

standardiserad förpackningsstorlek. Därmed har det förelegat en risk för

att det svenska prisinformationssystemet väsentligen kan komma att

urholkas.

På svenskt initiativ bildades en nordisk arbetsgrupp under Nordiska

Ministerrådets ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor för att söka

formulera en gemensam nordisk hållning i prisinformationsfrågan.

Slutresultatet av arbetsgruppens arbete presenterades i rapporten Enhets-

pris/jämförpris (TemaNord 1994:571), vilken har tillställts kommissionen.

Vid bl.a. EU:s ministerrådsmöten i december 1994 och mars 1995

framhöll Sverige uppfattningen att länken mellan jämförpris och standar-

diserade storlekar borde brytas, eftersom det stora antalet tillåtna storlekar

för olika produktgrupper urholkar möjligheten att kunna jämföra priser Skr. 1995/96:181

mellan olika märken.

En översyn av direktiven har visat att systemet med standardiserade

förpackningsstorlekar inte ger tillräckligt informationsunderlag för att göra

prisjämförelser. Kommissionen presenterade därför i juni 1995 ett förslag

till förenklat direktiv om prisinformation (EGT nr C 260, 5.10.1995, s. 5).

I förslaget har kopplingen mellan jämförpriser och standardiserade

förpackningsstorlekar tagits bort. Istället föreslås att försäljningspris och

jämförpris som huvudregel skall anges för alla varor som säljs till konsu-

menter, för att därigenom underlätta prisjämförelser. Förslaget har en

större överensstämmelse med de svenska reglerna om prisinformation än

nu gällande direktiv, vilket skulle betyda att det svenska jämförprissys-

temet kan behållas.

Arbetet med direktivförslaget har emellertid försvårats bl.a. av att ett

flertal medlemsländer har opponerat sig mot att direktivet skall omfatta

småbutiker. Vidare är det flera länder som för närvarande i sin nationella

lagstiftning har en koppling mellan standardförpackningar och jämförpris-

er. Även frågan om tidpunkten för direktivets ikraftträdande är föremål för

diskussion. Dessa problem behöver fa en snabb lösning. Det är därför

viktigt att Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar för jämförpriser

samt verkar för att en gemensam ståndpunkt angående direktivförslaget

kan nås så snart som möjligt.

7.3.3 Köprättsliga frågor

Regeringens bedömning: Sverige bör stödja arbetet för att höja

konsumentskyddsnivåer när det gäller garantier och tjänster efter

köpet. Det är angeläget att gemenskapsreglema utformas på ett

sådant sätt att konsumentintressena värnas så effektivt som möjligt

utan onödiga ingrepp i de nationella rättsordningarna.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot arbetsgruppens

bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen publicerade i

januari 1994 en s.k. grönbok om garantier för konsumentvaror och service

efter köpet. Med garantier avses inte bara avtalade garantier utan också

vad som kallas legala garantier, dvs. det skydd som lagen ger konsumen-

ten när det är fel på varan. I grönboken sägs bl.a. att konsumentskyddet

på dessa områden skiljer sig mycket inom unionen och att skyddet

åtminstone i vissa länder behöver förbättras. Som ett skäl för att

harmonisera reglerna pekar man i grönboken på handeln över gränserna,

som också på konsumentområdet blir alltmer utbredd. Grönboken

lämnades ut för synpunkter, varefter kommissionen drog slutsatser om hur

arbetet borde gå vidare. Kommissionen tillsatte därvid en arbetsgrupp med

fristående experter, dvs. personer som inte representerar sina länder.

47

Enligt uttalanden som gjordes från kommissionen studerade gruppen Skr. 1995/96:181

särskilt behovet av ett förstärkt konsumentskydd vad gäller det legala

felansvaret för näringsidkarna. Enligt uppgift var arbetet i kommissionen

inriktat på att arbetsgruppen skulle presentera ett direktivförslag före

sommaren 1995. Arbetet var brett upplagt och synes ha syftat till något

som närmast liknar en europeisk konsumentköplag.

Kommissionen väntas inom kort lämna ett direktivförslag. Det är inte

känt vad förslaget kommer att innehålla. Att det blir ett direktivförslag

synes dock klart. Som sagts nyss var arbetet i kommissionens arbetsgrupp

brett upplagt och texterna liknade närmast en europeisk konsumentköplag

med inriktning särskilt på påföljder vid fel. Det finns skäl att tro att

direktivförslaget kommer att innehålla ganska detaljerade sådana regler.

Regeringen anser att Sverige bör stödja arbetet för att höja konsu-

mentskyddsnivån när det gäller garantier och tjänster efter köpet. Men det

är samtidigt mycket viktigt att utformningen av gemensamma regler på

området övervägs noga. Det är angeläget att gemenskapsregler inom

konsumenträtten utformas på ett sådant sätt att konsumentintressena

värnas så effektivt som möjligt utan onödiga ingrepp i de nationella

rättsordningarna.

Det är knappast lämpligt att försöka harmonisera staternas civilrättsliga

regler om konsumentköp. På ett så centralt område, där de flesta länderna

redan har detaljerade lagregler, stöter ett sådant arbete på stora svårig-

heter. Länderna har vitt skilda utgångspunkter och en harmonisering i

detaljer innebär att inarbetade system får överges. Det medför ett

omfattande arbete, kräver stora resurser och tar lång tid. Det är viktigt att

inom rimlig tid kunna förbättra konsumentskyddet inom unionen när det

gäller garantier och tjänster efter köpet. Konsumenterna är inte betjänta

av att länderna gör om sina rättssystem. Däremot ligger det i konsu-

menternas intresse att det läggs fast en hög miniminivå för konsument-

skyddet och att de viktiga problemen blir lösta på ett tillfredsställande

sätt. Arbetet på det här området bör därför inriktas på ett direktiv som

anger vilka problem som de nationella lagarna skall reglera och vilket

skydd konsumenterna lägst skall ha.

7.3.4 Tvistlösning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för åtgärder och

samarbete på gemenskapsnivå som gör att konsumenterna snabbt,

enkelt, billigt och rättssäkert kan hävda sin rätt vid handel över

gränserna. Åtgärder för ömsesidigt erkännande av organisationers

och offentliga organs talerätt vid otillbörliga förfaranden bör också

stödjas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till

arbetsgruppens bedömning. Allmänna reklamationsnämnden pekar dock

48

på problemet med att dess beslut är rekommendationer och att företagen Skr. 1995/96:181

inte kan tvingas följa dem. Att nämndens beslut ändå följs beror på ett

stort förtroende hos konsumenter och näringsidkare samt deras olika

branschorganisationer. Det är osäkert hur en sådan verksamhet skulle

fungera i länder där sådana organisationer saknas. Svenska Bankföre-

ningen har inget att invända mot att Sverige driver frågan om konsumen-

ters rätt och möjligheter till tvistlösning. Bankföreningen framhåller dock

att systemet med grupptalan lämpar sig illa för det kontinentala rättssyste-

met, varför denna fråga inte bör drivas i EU.

Skälen för regeringens bedömning: Med växande gränsöverskridande

handel ökar också svårigheterna för konsumenterna att hävda sin rätt när

företagen inte lever upp till sina åtaganden. Det kan handla om bl.a.

brister i företagens marknadsföring, deras sätt att följa de avtal som

upprättas eller fel i själva varan eller tjänsten i sig.

Problemen för konsumenterna att hävda sin rätt på den gemensamma

marknaden har uppmärksammats inom unionen. Ett arbete har därför

påbörjats för att uppnå en bättre överensstämmelse mellan konsumenter-

nas civilrättsliga skydd och deras processrättsliga, dvs. att ge konsumen-

terna möjlighet att fa rätt när de har rätt enligt de regler som gäller

gemensamt inom EU, men också nationellt.

Arbetet går ut på att underlätta för konsumenter att få sin rätt prövad

men också att man skall fa bort långdragna och dyra förfaranden. Det

kräver att konsumenterna har tillgång till de organ som kan hjälpa dem

att fa sina tvister lösta samt att de beslut som fattas i realiteten får

genomslag. Övervägandena inom EU om vad man kan göra för att

förbättra det processrättsliga systemet för konsumenterna omfattar inte

bara rättsliga aspekter. Det handlar också om att hitta system för att följa

upp vilka klagomål som är vanliga, öka samarbetet mellan tvistlösnings-

organ. främja att näringslivet antar uppförandekoder samt stötta konsu-

mentorganisationernas insatser.

Kommissionen har utvecklat sin syn på hur man bör gå vidare i arbetet

med tvistlösning i den grönbok som lades fram år 1993.1 kommissionens

konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 aviserar kommis-

sionen att man avser att överväga lämpliga åtgärder på detta område.

Även ordförandeskapen har under åren 1995 och 1996 prioriterat frågan.

Som en uppföljning av grönboken har kommissionen nyligen lagt fram en

skrivelse med en handlingsplan angående tvistlösning på den gemensam-

ma marknaden (COM [96] 13 final).

1 handlingsplanen beskrivs de initiativ kommissionen har tagit eller

avser att ta för att komma till rätta med de problem som finns. Nyligen

har ett direktivförslag presenterats om åtgärder mot vissa otillbörliga

förfaranden riktade mot konsumenter och om ömsesidigt erkännande av

organisationers och offentliga organs rätt att föra talan i sådana fall.

Kommissionen avser vidare att behandla frågan om tvistlösning utanför

domstol och i en rekommendation ange de minimikrav som bör ställas på

ett sådant förfarande. Den tredje delen i kommissionens handlingsplan rör

tvistlösning i domstol. Det handlar om att förbättra möjligheterna att lösa

gränsöverskridande tvister om små värden. Ett för gemenskapen gemen- 49

samt formulär skall utarbetas, där anspråk och förslag till lösning av

4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 181

tvisten m.m. kan anges på det egna språket. Kommissionen planerar en Skr. 1995/96:181

försöksverksamhet i några områden där gränsöverskridande tvister är

vanliga.

I Sverige lägger vi stor vikt vid att konsumenterna skall ha goda möjlig-

heter att hävda sin rätt. Vid sidan av de allmänna domstolarna finns sedan

lång tid mer informella förfaranden till stöd for konsumenterna genom

den lokala medling i tvister som den kommunala konsumentverksamheten

ger och genom Allmänna reklamationsnämndens arbete. För att ytterligare

effektivisera tvistlösningen och stärka konsumenternas ställning har sedan

år 1991 försök bedrivits med möjligheter for Konsumentombudsmannen

(KO) att föra en grupp konsumenters talan infor nämnden. För närvarande

utreds om KO också skall kunna fora enskild konsuments talan vid allmän

domstol. Frågan om att införa en generell möjlighet att fora grupptalan

bereds också i regeringskansliet.

Sverige bör vara positivt till det arbete som påbörjats på gemenskapsni-

vå när det gäller tvistlösning. Vi har goda erfarenheter av vårt system och

bör utifrån dessa verka för regler och samarbete på gemenskapsnivå som

gör att konsumenterna enkelt, snabbt, billigt och rättssäkert kan hävda sin

rätt vid handel över gränserna.

De tankar som finns inom kommissionen om utökat samarbete mellan

tvistlösande myndigheter och en strävan att fa näringslivet att vidta egen-

åtgärder bl.a. genom att anta uppförandekoder är positivt och bör

utvecklas ytterligare i det fortsatta arbetet.

Även språket kan utgöra ett problem för konsumenten i samband med

gränsöverskridande tvister. Frågan om vilka åtgärder som här kan vidtas

för att konsumenten på bästa sätt skall kunna hävda sina rättigheter bör

därför också noggrant övervägas.

Vid sidan av varje konsuments individuella rätt och intresse av att fa

tvister lösta finns konsumentkollektivets krav på att de regler som gäller

till skydd för konsumenterna inom gemenskapen verkligen följs. Kommis-

sionen har som tidigare nämnts nyligen lagt fram ett förslag till ett

direktiv (KOM [95] 712, dokumentet har ännu inte publicerats i EGT)

som skall göra det möjligt att komma åt överträdelser av bl.a. direktiven

om vilseledande reklam, hemförsäljning, konsumentkrediter och oskäliga

avtalsvillkor, när överträdelserna skadar konsumenternas intressen.

Överträdelserna skall kunna beivras oavsett i vilket medlemsland de fått

konsekvenser. Offentliga organ eller konsumentorganisationer skall enligt

förslaget ges behörighet att ansöka om förbudsforeläggande vid domstol

eller annan behörig juridisk instans i det land där det förbjudna för-

farandet ägt rum. Ansökningarna skall behandlas skyndsamt.

Sverige stödjer ambitionen att hitta en lösning på de problem som

uppstår när otillbörliga förfaranden i ett medlemsland riktas mot

konsumenter i andra medlemsländer. Sverige stödjer också förslaget om

ömsesidigt erkännande av organisationers och offentliga organs talerätt.

50

7.3.5 Konsumentskydd och allmännyttiga tjänster

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen

utreder vilka problem konsumenterna möter på områden där tidigare

monopoliserade marknader avreglerats samt redovisar vilka

skyddsbehov som bör tillgodoses.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: Handikappförbundens samarbetsorgan tillstyrker

att en utredning tillsätts. Svenska Kommunförbundet avstyrker att en

utredning tillsätts. Om sådan behövs bör den ske på nationell nivå.

Pensionärernas Riksorganisation betonar att om en utredning skall

tillsättas så måste det klarläggas vilka avreglerade tjänster som skall

betraktas som konsumentfrågor och vilka som skall betraktas som

medborgerliga rättigheter.

Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande idé bakom EU-

samarbetet är att den ekonomiska utvecklingen stimuleras genom ökad

konkurrens. I många länder avregleras för närvarande tidigare monopoli-

serade marknader. Exempel är avregleringen på kommunikationsområdet

när det gäller tele, post, flyg och i viss mån järnväg. Verksamheter har

bolagiserats eller privatiserats. Borttagandet av tidigare legala begräns-

ningar samt nya lagar om offentlig upphandling och konkurrens har med-

fört att intresset för konkurrensutsättning har ökat.

Regeringen anser att det är av största vikt att konsumenternas behov av

information, kvalitetskontroll, juridiskt stöd m.m. kan tillgodoses när det

gäller tjänster på tidigare monopoliserade marknader som avreglerats.

Konsumenterna måste ha information och kunskaper för att kunna jämföra

olika alternativ och avgöra om de har fatt den kvalitet på tjänsten som de

har betalt för eller har rätt att kräva. Det måste också finnas kanaler för

att föra fram synpunkter på tjänsterna samt fa rättelse snabbt, enkelt och

billigt om konsumenterna har blivit felaktigt behandlade.

I detta sammanhang kan nämnas den europeiska debatt som har börjat

om hur konsumentintresset skall kunna tas tillvara i tider av avreglering

och privatisering. Kommissionen prioriterar i sitt treårsprogram för

konsumentpolitiken bl.a. skyddet för konsumenternas intressen när det

gäller s.k. nödvändighetstjänster som t.ex. el, vatten, gas och telefon.

Kommissionen pekar på de stora ansträngningar som gjorts för att

påskynda en liberalisering av dessa tjänster. Enligt kommissionen kommer

införandet av konkurrens på dessa områden att få positiva effekter för

konsumenterna, men det är angeläget att sörja för att det finns tillräckliga

garantier för att socialt utsatta grupper kan fa nödvändig tillgång till dessa

tjänster även om produktionen privatiseras. Kommissionen anger att man

kommer att försäkra sig om att lämpliga åtgärder vidtas för att detta

uppnås och att man kommer att verka för en fortsatt liberalisering för att

öka effektiviteten och sänka priserna till nytta för konsumenterna.

Samtidigt kommer man att försäkra sig om en förbättrad kvalitet på

tjänsterna särskilt för utsatta konsumentgrupper som är beroende av

Skr. 1995/96:181

51

sådana tjänster. Skr.

Sverige har under de senaste tio åren liberaliserat flera marknader som

tidigare varit reglerade. Det gäller bl.a. inom transport-, kommunikations-

och energiområdena. Inom EU är avregleringar inom dessa områden

aktuella. Utvecklingen är i flera avseenden positiv främst for näringslivet

men även för konsumenterna. Svenska erfarenheter visar dock att avreg-

leringama medför även negativa konsekvenser för konsumenterna, vilka

måste åtgärdas med ett förbättrat konsumentskydd.

Från svensk sida bör det vara värdefullt att behovet av konsumentskydd

när det gäller avreglerade tjänster uppmärksammas. Även om ansvaret för

dessa frågor i första hand ligger på nationell nivå är behovet av konsu-

mentskydd likartade i alla länder. Sverige kommer därför att aktivt verka

för att kommissionen tar fram grönböcker rörande vilka problem konsu-

menterna möter och behovet av konsumentskydd på de aktuella områdena.

7.4 Information och utbildning

7.4.1 Konsumentinformation och utbildning

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för insatser inom EU

som bidrar till att konsumenterna blir välutbildade och kritiska som

en motvikt till det allt hårdare kommersiella tryck som konsumen-

terna, och bland dem särskilt ungdomar, i dag utsätts för.

Åtgärder på gemenskapsnivå bör stödja och komplettera med-

lemsländernas åtgärder för att förbättra konsumentinformationen och

utbildningen.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del

är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Ungdomsstyrelsen

understryker att ungdomsarbetslösheten är mycket hög och att en stor

grupp ungdomar behöver stöd, inte minst när det gäller information och

råd i konsumentfrågor. Husmodersförbundet Hem och Samhälle föreslår

att konsumentundervisning införs som ett obligatoriskt ämne i gym-

nasieskolan.

Skälen för regeringens bedömning: Den gemensamma marknaden kan

bara fungera tillfredsställande om konsumenterna i sitt dagliga liv känner

att de kan ha förtroende för och dra nytta av den. Om konsumenterna

skall kunna utnyttja marknadens möjligheter måste de vara välinformerade

och välutbildade. Ett växande gränsöverskridande utbud av varor och

tjänster och en alltmer intensiv marknadsföring gör det svårare för

konsumenterna att överblicka marknaden, kritiskt granska företagens

utbud och göra genomtänkta val. Många konsumenter känner sig också

främmande inför den nya informationstekniken som allt oftare används

vid förmedlingen av information.

Det är mot denna bakgrund angeläget att konsumenterna inom unionen

1995/96:181

52

är välinformerade och välutbildade. Det ger en motvikt mot det hårdare Skr. 1995/96:181

kommersiella tryck som konsumenterna och bland dem särskilt ung-

domarna utsätts för. Kunniga och kritiska konsumenter utgör också en

kraft på marknaden för att driva fram nya produkter och tjänster, vilket

är särskilt positivt när det gäller att få en konsumtion som belastar miljön

så lite som möjligt.

Sverige har vid ett beslut i ministerrådet under hösten 1995 ställt sig

bakom en resolution som uppmanar kommissionen att före utgången av

år 1996 noga undersöka möj lighetema till initiativ på gemenskapsnivå vad

gäller samarbetet på området konsumentutbildning och utbyte av

information. Utgångspunkterna för kommissionens arbete skall vara att

hänsyn tas till moderna kommunikationsmetoder och ny teknik. De

initiativ på gemenskapsnivå som kan bli aktuella skall stödja och

komplettera medlemsstaternas åtgärder för att förbättra konsumentut-

bildning och konsumentupplysning.

Sverige har således ställt sig bakom att information till och utbildning

av konsumenter är viktiga samarbetsområden i EU:s konsumentpolitiska

arbete. Det måste dock framhållas att dessa medel inte kan ersätta

konsumentskyddslagstiftning för att ge konsumenterna en stark ställning

på marknaden. Detta bör tydligt markeras från svensk sida i det fortsatta

arbetet.

För att få en effektiv resursanvändning bör Sverige verka för att

insatserna på gemenskapsnivå koncentreras till tydligt utpekade områden.

Hushållsekonomiska frågor samt konsumtion och miljö är exempel på

områden som bör prioriteras. När det gäller målgrupperna bör ung-

domarna sättas i första rummet.

I proposition 1994/95:140 understryks att kraven på ungdomar som

konsumenter blir allt större. Under en relativt kort tid i livet skall beslut

fattas och en rad investeringar göras som får stora konsekvenser och

påverkar livssituationen under en lång tid.

Det är därför viktigt att elever när de lämnar skolan skall kunna

- hushålla med sina resurser och hantera sin vardagsekonomi,

- hantera den kommersiella påverkan de utsätts för,

- bedöma den egna konsumtionens betydelse för miljön, och

- använda sina rättigheter och även vara medvetna om sina skyldig-

heter som konsumenter.

Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna stor erfarenhet

av utbildning i konsumentfrågor. Nordiska ministerrådet antog nyligen en

handlingsplan för konsumentutbildning i skolan 1996-1999. Denna utgör

en bra utgångspunkt för diskussionen om lämpliga kompletteringar på

gemenskapsnivå inom EU.

Den kommunala konsumentverksamheten utgör basen för kunskaps-

spridning enligt den svenska konsumentpolitiska modellen. Konsument-

verket svarar för utbildning av de kommunala konsumentvägledama som

för kunskap vidare till skolor, arbetsplatser och enskilda konsumenter.

Verket svarar också för produktion av läromedel samt utbildning av lärare

i konsumentfrågor. Massmedier är också viktiga i informationsförmed-

lingen. Även inom de frivilliga konsumentorganisationerna sker en 51

omfattande utbildningsverksamhet.

Både när det gäller konsumentinformation och utbildning måste åtgärder Skr. 1995/96:181

på gemenskapsnivå ta hänsyn till förhållanden i medlemsländerna och

vara ett stöd och komplement till dessa. En viktig uppgift för kommissio-

nen bör därför vara att dokumentera hur olika länder arbetar med dessa

frågor och vilka erfarenheter man har. Kommissionen bör vidare stödja

uppbyggnaden av olika nätverk för erfarenhetsutbyte mellan dem i

medlemsländerna som arbetar med vägledning, information och utbildning

på konsumentområdet.

7.4.2 Informations- och servicesystem

Regeringens bedömning: Sverige skall stödja en utveckling inom

EU som innebär att konsumentpolitiken uppmärksammar de krav

som bör ställas på olika service- och informationssystem för att alla

konsumenter skall kunna nyttja dem. Kraven måste vara tydliga och

uppmuntra till användarvänliga lösningar.

Arbetsgruppen har inte närmare behandlat denna fråga.

Remissinstanserna: Handikappinstitutet och Finansinspektionen pekar

på att allt fler teknikstyrda servicesystem tas i bruk och att det är viktigt

att tekniken blir tillgänglig för och kan användas av alla.

Skälen för regeringens bedömning: Konsumenterna konfronteras

dagligen med en mängd service- och informationssystem. Nya förut-

sättningar skapas för resande, bank och betalning, försäljning och

distribution m.m. Man kan sköta bankaffärer hemifrån, köpa teaterbiljetter

på posten etc. Detta underlättar tillvaron för många konsumenter. Men det

kan också skapa problem för många, bl.a. för handikappade och äldre.

Dessa frågor har uppmärksammats av Konsumentverket och Handikappin-

stitutet i rapporten Service på lika villkor.

Det är viktigt att dessa frågor uppmärksammas i såväl Sverige som i

EU. Inom EU har frågan om Europas väg till informationssamhället en

hög prioritet. En rad projektområden har pekats ut i den s.k. Bangemann-

rapporten och har sedan beslutats i rådet. Ett område som särskilt rör

konsumenterna gäller nätverk för cityinformation. Det syftar till att

etablera nätverk som förser hushållen med ett system och metoder för att

kunna använda multimediatjänster i direktförbindelser ("on-line").

Exempel är "video-on-demand", banktjänster och "homeshopping".

Informationstekniken har en stor potential för att förbättra distributionen

av varor och tjänster och därigenom öka tillgängligheten och sänka

priserna för konsumenterna. En viktig uppgift för konsumentpolitiken

både i Sverige och inom EU är att ge stöd så att dessa möjligheter kan tas

till vara.

I det sammanhanget kan, såsom påpekas i kommissionens konsument-

politiska prioriteringar för åren 1996-1998, särskilda insatser behöva

göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändra sina

arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med den nya

informationstekniken. Ett av de prioriterade områdena i handlingspro-

54

grammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra nytta av Skr. 1995/96:181

informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar utbildning

och uppläming så att konsumenterna tillfullo skall kunna utnyttja

informationssamhällets möjligheter föreslås. Sverige kommer att aktivt

stödja och delta i detta arbete.

Det pågår också flera projekt både i Sverige och i andra länder för att

göra informationen till medborgare och konsumenter lättare tillgänglig.

Erfarenheterna från dessa projekt kan bidra till att kraven på olika service-

och informationssystem kan preciseras.

Sedan våren 1992 pågår ett utvecklingsarbete om medborgarkontor och

medborgarinformation inom Civildepartementet. En av uppgifterna i

utvecklingsarbetet är att stimulera utvecklingen av offentliga databaser

som kan användas vid medborgarkontor. Detta kommer att vara en central

punkt i det fortsatta utvecklingsarbetet.

7.5 Miljö och konsumtion

Regeringens bedömning: Sverige skall verka för att kommissionen

utarbetar en strategi på konsumentområdet för att utveckla sådana

produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningen

på miljön och bidrar till en långsiktig hållbar utveckling.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig i

denna del är positiva till arbetsgruppens bedömning. Statens naturvårds-

verk understryker vikten av miljöinformation till bam och ungdomar, då

den enskildes livsstil och dennes roll i arbetet med att lösa miljöproble-

men kommer att bli alltmer betydelsefull framöver. Dagligvaruleverantör-

ernas Förbund påpekar att miljöområdet är komplicerat, bl.a. på grund av

att vedertagna rön ständigt ändras i och med att forskningen gör nya

upptäckter. Därför måste man i miljöarbetet vara mycket tydlig med vad

som avses med "produktions- och konsumtionsmönster". Statistiska

centralbyrån anser att en europeisk handlingsplan för miljömässigt

hållbara konsumtions- och produktionsmönster bör innehålla ett statistik-

system för att följa utvecklingen. Konsumenter i samverkan anser att

arbetsgruppens förslag behöver förtydligas och förstärkas.

Skälen for regeringens bedömning: Miljömålet för konsumentpolitiken

i Sverige är nytt. Det svarar mot krav och behov som finns hos konsu-

menterna. Medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion har

stadigt ökat och människor är i dag villiga att ta ett större ansvar för

miljön än tidigare. Detta gäller inte bara konsumenter i Sverige, utan

undersökningar visar att denna inställning råder hos stora konsument-

grupper i Europa.

Men det är inte alltid lätt för konsumenterna att i sitt praktiska liv agera

och leva miljövänligt. En viktig uppgift för konsumentpolitiken är därför

att se till att konsumenterna får underlag för att bedöma de miljömässiga

55

konsekvenserna av sin konsumtion och också ges praktiska förutsättningar Skr. 1995/96:181

att spela en aktivare roll för att belastningen på miljön skall minska.

Det finns styrmedel, såväl informativa och administrativa som

ekonomiska, som kan påverka konsumtion och produktion i en miljöan-

passad riktning. Exempel på styrmedel inom främst konsumentområdet är

miljömärkning och miljövarudeklarationer. Dessa används redan i dag i

viss utsträckning men bör utvecklas vidare också i det internationella

samarbetet. Vid produktutveckling och produktion bör arbetet med

internationell standardisering, livscykelanalyser och miljörevisioner

främjas. Miljöskatter, t.ex. skatten på koldioxid, är exempel på viktiga

ekonomiska styrmedel.

I kommissionens andra konsumentpolitiska program som antogs år 1993

framhölls det nära sambandet mellan konsumentpolitik och miljöpolitik.

I kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar som gäller för perioden

1996-1998 har kommissionen gått längre. Ett av de prioriterade områdena

är främjandet av ett praktiskt förhållningssätt till utveckling av hållbara

konsumtionsmönster. Kommissionen framhåller vikten av utbildning och

information som medel att förstärka konsumenternas medvetenhet. En

förutsättning för att konsumenter skall kunna göra rationella konsumtions-

val är ju att de har tillgång till relevant, begriplig och neutral information

både i fråga om miljö- och funktionsaspekter på produkter.

Kommissionen framhåller att konsumenterna ofta har svårigheter att

bedöma en produkts miljöpåverkan i jämförelse med en annan. Det är

därför viktigt att system som bygger på livscykelanalyser vidareutvecklas

för att en jämförelse av produkters påverkan på miljön i produktions- och

användningsfasen samt vid kvittblivning kan göras.

EG:s miljömärkningssystem infördes år 1992 (rådets förordning [EEG]

nr 880/92). Arbetet med att utarbeta kriterier har gått långsammare än

beräknat. I dag har kriterier för åtta produktgrupper fastställts, bl.a. för

tvättmedel, hushålls- och toalettpapper samt tvätt-och diskmaskiner.

Endast ett fåtal licenser har beviljats. De enda produkter som är märkta

med EG-blomman och som finns på den europeiska marknaden är

tvättmaskiner och hushållspapper.

Enligt artikel 18 i förordningen skall systemet utvärderas och förord-

ningen revideras år 1997. På miljöministerrådsmötet i december 1995

rådde stor enighet om vikten av att medlemsstaterna aktivt bör ges

möjlighet att delta i revideringen. Kommissionen har inlett reviderings-

arbetet och hållit ett möte med experter från medlemsstaterna.

Sverige kommer att aktivt medverka och lämna synpunkter och förslag

till förändringar i systemet med utgångspunkt i erfarenheterna av det

nordiska miljömärkningssystemet.

För att ett miljömärkningssystem skall bli framgångsrikt krävs att syste-

met uppnår hög trovärdighet både hos konsumenter och tillverkare. Detta

i sin tur förutsätter att kriterierna har höga miljö- och kvalitetskrav samt

att testning och kontroll görs av oberoende organ. Detta synsätt är grun-

den för den svenska hållningen.

Utöver EG:s miljömärkningssystem finns också EG:s energideklara-

tionssystem som en vägledning för konsumenterna i deras val av hushålls- 56

apparater. Energieffektiviteten anges på en skala utformad så att den

stimulerar framställning av mer effektiva produkter utan att ge avkall på Skr. 1995/96:181

de viktigaste funktionsegenskapema.

I kommissionens handlingsprogram framhålls behovet av att dessa och

andra märkningssystem vidareutvecklas. Regeringen stödjer dessa strävan-

den och anser att kommissionen bör utveckla en tydlig strategi för att

uppnå långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster som min-

skar påfrestningarna på miljön. Det är viktigt att den strategi som utar-

betas tar hänsyn till såväl miljöintressena som företagens behov av enkla

och lätthanterliga regler. För att uppnå detta syfte kan som tidigare

nämnts olika styrmedel användas.

7.6 Forskning

Regeringens bedömning: Sverige bör aktivt delta i arbetet för en

bred och samlad konsumentforskning inom EU. Regeringen avser

att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s femte

ramprogram för forskning.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen anser att Sverige bör verka för att EU-

medel ställs till förfogande för att en samlad bild av den konsument-

forskning som bedrivs i medlemsländerna skall kunna ställas samman.

Målet bör vara att få till stånd ett framtida forskningssamarbete samt ett

utbyte av forskarrön mellan länderna.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte lämnat

några särskilda synpunkter i denna del. Konsumenter i samverkan -

Underverket anser dock att Sverige bör verka för en utökad forskning

kring livsmedels lämplighet från hälso- och näringssynpunkt.

Skälen för regeringens bedömning: Forskning är ett betydelsefullt

instrument för en resultatinriktad konsumentpolitik. Genom forskningsin-

satser kan olika problem för konsumenterna kartläggas och orsaker

analyseras. Forskningen kan ge ökad kunskap om konsumenternas

förhållanden och om hur dessa kan förbättras.

I betänkandet Forskning för vår vardag (SOU 1996:10) har en särskild

utredare presenterat ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram.

Det skall ligga till grund för regeringens ställningstagande i den forsk-

ningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram hösten

1996. I utredarens uppdrag har bl.a. ingått att kartlägga den konsument-

politiska forskningen i Sverige med utblick mot de nordiska länderna och

EU.

Regeringen bedömer att det i dag knappast finns en uttalad policy inom

EU-kommissionen när det gäller konsumentforskning och forskningens

roll i det konsumentpolitiska arbetet. Regeringen avser mot denna

bakgrund att verka för att konsumentforskningen skall ingå i EU:s

kommande 5:e ramprogram för forskning.

Det bör vara en självklar målsättning att svenska forskare deltar i EU:s

forskningsprogram. Normalt krävs att man ingår i ett konsortium med

forskare från olika länder. Särskilda resurser finns inom EU/FoU-rådet

57

5 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 181

som kan sökas för forskargrupper som vill delta med konsumentforskning Skr. 1995/96:181

inom EU:s ramprogram.

Det nordiska samarbetet på konsumentområdet utgör en viktig bas för

respektive nordiskt lands agerande i olika konsumentfrågor inom EU. Det

bör självfallet också gälla för konsumentforskningen. Ett övergripande mål

i det nordiska konsumentpolitiska handlingsprogrammet är att utöka och

bredda konsumentforskningen. Nordiska Ministerrådet har uttalat en vilja

att aktivt arbeta för ökad konsumentforskning på det nordiska och det

internationella planet. I detta sammanhanget har Nordiska Ministerrådet

fastställt ett program för konsumentforskning samt förordnat en koordina-

tor för att främja det nordiska konsumentforskningsarbetet. Erfarenheterna

av detta initiativ kan ge vidare vägledning även för respektive nordiskt

lands agerande för konsumentforskningen inom EU.

8 Vägar till inflytande i EU

8.1 Inflytande i EU:s institutioner

Regeringens bedömning: Inflytande i EU:s institutioner kräver att

Sverige, genom formella och informella kanaler, verkar för svenska

ståndpunkter. Detta kan ske genom att Sverige lägger fram

reformförslag, medverkar med experter, bygger allianser och

informerar om svenska uppfattningar. Arbetet bör präglas av

framförhållning, förankring och flexibilitet.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig särskilt i

denna fråga är positiva till arbetsgruppens bedömning. Allmänna

reklamationsnämnden framhåller att möjligheterna att påverka kommissio-

nen måste ställas i centrum och att den lobbying som bedrivs av mer eller

mindre enskilda intressen självfallet inte bör få dominera lobbyverksam-

heten. Nämnden anför vidare att det förefaller lämpligt att i vidare

utsträckning än vad som nu är fallet låta nationella experter arbeta hos

kommissionen ett par år, men att myndigheter med begränsade resurser

inte har råd att avlöna en vikarie för den som sänds ut som nationell

expert och som under den tiden fortfarande avlönas av sin myndighet. Det

bör därför enligt nämndens mening övervägas att skapa förutsättningar

också för myndigheter av Allmänna reklamationsnämndens storlek att

medverka med nationella experter, t.ex. i den nu i EU-arbetet aktuella

frågan om tvistlösning (access to justice). Tjänstemännens Centralorgani-

sation påpekar att rapporten nästan enbart diskuterar möjligheten till

inflytande i generaldirektoratet för konsumentfrågor (DG XXIV) men att

det är lika viktigt att nå exempelvis DG IV (konkurrens), DG VI

(jordbruk) och DG XV (finansiella frågor) med konsumentkrav. Konsu-

mentberedningen vill framför allt lyfta fram förslaget att engagera en

58

tjänsteman på heltid för att bevaka konsumentfrågorna. Denne kan spela Skr. 1995/96:181

en viktig roll exempelvis när det gäller att fånga upp synpunkter från de

svenska konsumentföreträdama. Kooperativa förbundet delar upp-

fattningen att det är angeläget att söka allianspartners bland övriga

medlemsländer. Dagligvaruleverantörernas Förbund påpekar att de

föreslagna åtgärderna bör kompletteras med kontakter med den regionala

kommittén inom EU, vilken i sammanhanget enligt förbundet torde vara

minst lika viktig som ESK.

Skälen för regeringens bedömning

Framför hållning, förankring och flexibilitet

En förutsättning för att fa gehör för svenska intressen på konsumentom-

rådet såväl som på andra områden är att det svenska EU-arbetet präglas

av god framförhållning. Redan i ett tidigt skede i EU:s beslutsprocess på

kommissionsnivå och i rådsarbetsgrupper måste Sverige verka för svenska

ståndpunkter. Det är viktigt att tidigt veta vad som bör uppnås och finna

lämpliga strategier för att nå dit.

En annan viktig förutsättning för svenska framgångar i förhandlings-

arbetet är en tidig politisk förankring hos berörda myndigheter och hos

konsumentorganisationer och andra intresseorganisationer. I detta syfte är

det bl.a. nödvändigt att ha beredningsorgan för EU-frågor för konsument-

politiska intressenter.

En tredje förutsättning för att svenska intressen skall fa genomslag är

att vi kan visa flexibilitet i förhandlingssituationer genom tydlig målangi-

velse men med flexibla vägval till målet. Svenska ståndpunkter på

konsumentområdet skall på kommissionsnivå, på rådsnivå och i våra

kontakter med parlamentet präglas av dessa synsätt.

Kommissionen

Det är i princip kommissionen ensam som har rätten att ta initiativ till

lagstiftning och andra reformer. De enskilda medlemsländerna har inte rätt

till medbestämmande när det gäller vilka frågor som skall tas upp utan

prioriteringarna är beroende av vad kommissionen finner väsentligt och

angeläget inom olika politikområden. Men detta innebär inte att kommis-

sionen är isolerad i sitt arbete. Kommissionen är en öppen organisation

som inbjuder till samarbete på olika sätt.

Det finns därför flera olika vägar att påverka kommissionens arbete. Ett

sätt är att verka för att svenska experter kommer med i arbetsgrupper som

tar fram underlag för reformer. Det är därför viktigt att kommissionen far

kännedom om vilka svenska experter som finns på konsumentområdet. Ett

annat sätt att påverka är att föra fram svenska erfarenheter och synpunkter

via informella kanaler till ansvariga tjänstemän inom kommissionen gärna

stöttat av övertygande dokumentation översatt till olika språk. Bl.a. danska

erfarenheter visar att det är mycket värdefullt att ha goda personliga

kontakter med berörda tjänstemän. Möjligheten att ha nationella experter

i kommissionen bör också utnyttjas i största möjliga utsträckning. För att

59

öka kunskapen om och intresset för den svenska konsumentpolitiken bör Skr. 1995/96:181

ledande tjänstemän inom kommissionen som arbetar med konsumentfrågor

bjudas in till Sverige. Kontakterna bör inte begränsas till det direktorat

som har hand om konsumentfrågorna (DG XXIV) utan omfatta alla

enheter som har frågor som berör konsumenterna.

Rådet

Direkt påverkan på rådets arbete kan ske på tre nivåer, nämligen i rådets

arbetsgrupper, i de ständiga representanternas kommitté (COREPER) och

vid möten i konsumentministerrådet.

Erfarenheterna av ett års medlemskap i EU visar att det gäller att ha

mycket god framförhållning i arbetet om man skall kunna påverka förslag

som bereds. Ordförandelandet har mycket starkt inflytande över vilka av

de frågor som kommissionen aktualiserar som skall tas upp till behandling

i ministerrådet. Ett sätt att påverka är därför att så tidigt som möjligt ha

kontakt med det tillträdande ordförandelandet och markera vilka frågor

Sverige anser är viktiga föra upp på den konsumentpolitiska dagordning-

en.

För att få genomslag för svenska intressen måste ståndpunkterna vara

väl förankrade. Ofta måste man bilda allianser med andra medlemsländer.

Det är vidare viktigt att aktivt bidra med expertkunnande, erfarenheter,

utredningar m.m. i rådsarbetsgruppema. Flexibilitet i arbetssättet är också

nödvändigt för att nå goda resultat.

Parlamentet

Genom Maastrichtfördraget har parlamentets ställning stärkts. När det

gäller konsumentskydd och frågor som rör den inre marknaden gäller den

s.k. medbeslutandeproceduren. Den innebär att om parlamentet och rådet

inte kan komma överens används ett förlikningsförfarande för att nå fram

till ett beslut. Om inte parlamentet godtar förlikningsförslaget med absolut

majoritet anses rättsakten icke antagen.

Det är viktigt att så tidigt som möjligt via svenska EU-parlamentariker

eller genom andra kanaler fånga upp vilka synpunkter parlamentarikerna

har på olika reformer samt bevaka vilka ändrings- och tilläggsförslag som

läggs fram i parlamentet. Det är också viktigt att EU-parlamentarikema,

särskilt de som är ledamöter och s.k. rapportörer i utskottet för miljö,

hälsa och konsumentfrågor, hålls informerade om svenska erfarenheter,

synpunkter och initiativ på konsumentområdet.

Kommittéerna

Konsumentkommittén (Consumer Committee, CC), Ekonomiska och

sociala kommittén (ESK) och Regionkommittén är viktiga organ för

konsumentinflytande i EU.

Konsumentkommittén kom till år 1995 genom att kommissionen

60

omstrukturerade en kommitté som funnits ett antal år. Tanken är att den Skr. 1995/96:181

nya kommittén skall vara mer flexibel, effektiv och förankrad nationellt

än den som tidigare funnits. Kommittén består av femton nationella

konsumentorganisationer och fem europeiska organisationer. Den skall ge

kommissionen råd när det gäller olika konsumentpolitiska frågor.

I ESK finns många olika intressenter företrädda. Medlemsstaterna har

möjlighet att till ledamöter föreslå bl.a. företrädare för konsumenterna. 1

Maastrichtfördraget stärktes ESK:s roll när det gäller att förbereda

lagförslag. Kommittén har också rätt att på eget initiativ ge sin syn på

olika frågor.

Regionkommittén inrättades genom Maastrichtfördraget och avger

rådgivande yttranden till rådet och kommissionen.

Dessa tre kommittéer är intressanta fora för Sverige när det gäller

erfarenhetsutbyte om konsumentfrågor samt för att sprida information om

svenska kunskaper och ståndpunkter på konsumentområdet.

8.2 Nordisk samverkan och kontakter med andra medlems-

länder

Regeringens bedömning: Nordiskt samarbete ger en viktig grund

för att påverka EU:s konsumentpolitik.

Erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är också angeläget för att

öka intresset för konsumentfrågorna och hitta lösningar på det

problem som konsumenterna möter på den gemensamma mark-

naden.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer i allt

väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga sakliga invändningar

mot arbetsgruppens bedömning i denna del. Konsumentverket påpekar att

man löpande har en mängd informella kontakter med personer och organ,

som på olika sätt har betydelse för utvecklingen inom europeisk konsu-

mentpolitik, t.ex. systermyndigheter, standardiseringsorgan och konsu-

mentorganisationer i andra länder.

Skälen for regeringens bedömning

Nordisk samverkan

För att nå framgång i strävan att stärka konsumenternas intressen och

inflytande i EU krävs inte bara insatser i EU:s institutioner utan också

kontakter med andra länder i Europa.

I rapporten Nordiskt samarbete i en ny tid, från Nordiska Rådets och

Nordiska Ministerrådets gemensamma arbetsgrupp år 1995, behandlas det

nordiska samarbetet i ljuset av folkomröstningarna om EU-medlemskap

för Finland, Norge och Sverige. I rapporten understryks bl.a. att det

61

nordiska samarbetet bygger på genuin värdegemenskap mellan de nordiska Skr. 1995/96:181

länderna. Samarbetet är en del av ett bredare nordiskt samarbete. Det

nordiska samarbetet bör, sägs det, användas för att på ett tidigt stadium

diskutera långsiktiga EU/EES-frågor som har nordiska dimensioner. Bland

prioriterade områden nämns konsumentpolitiken.

Det är mot den här bakgrunden en huvuduppgift för det nordiska

konsumentpolitiska arbetet att utöva största möjliga inflytande på

utvecklingen av EU:s konsumentpolitik. Från nordisk sida bör olika medel

för påverkan utnyttjas. Inflytande kan nås genom debatt, dialog, seminari-

er, utredningar m.m. Nordiska rapporter bör översättas till åtminstone

engelska och spridas till berörda EU-institutioner. Det nordiska samarbetet

inom Nordiska Ministerrådet och Nordiska ämbetsmannakommittén för

konsumentfrågor (ÄK- Konsument) är således angeläget.

Kontakter med andra EU-länder

Ett aktivt erfarenhetsutbyte med andra EU-länder är viktigt för att öka

intresset för konsumentfrågorna och hitta konstruktiva lösningar på de

problem som konsumenterna ställs inför på den gemensamma marknaden.

Genom att Sverige i många avseenden anses som ett föregångsland när

det gäller konsumentpolitiken borde det finnas goda möjligheter att

förankra svenska konsumentpolitiska ståndpunkter.

Sedan länge har t.ex. Konsumentverket goda kontakter med myndigheter

och konsumentorganisationer i andra länder. Danmark, Finland, England,

Nederländerna och Frankrike samt BEUC bör nämnas särskilt i detta

sammanhang. Det är angeläget att fortsatt utveckla ett gott samarbete med

dessa länder och organisationer liksom att försöka fa förståelse för det

svenska synsättet även hos andra medlemsländer.

Det finns flera europeiska nätverk som arbetar med konsumentfrågor

bl.a. European Consumer Law Group, PROSAFE och The Consumer

Debt Net. Arbetet i dessa nätverk har visat sig mycket värdefullt och det

är naturligt för svenska konsumentföreträdare att delta i arbetet.

8.3 Nationell samverkan

Regeringens bedömning: Informations- och erfarenhetsutbytet

mellan regeringen och konsument- och näringslivsorganisationer när

det gäller konsumentfrågor i EU bör förbättras. Bl.a. kommer EU-

arbets- och referensgrupperna att ses över.

Inom ramen för de rutiner som gäller för beredningen av EU-

frågor inom förvaltningen kommer samverkan mellan regerings-

kansliet och myndigheterna på konsumentområdet att stärkas.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer väsent-

ligen med regeringens.

62

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat frågan är Skr. 1995/96:181

de flesta positiva till den bedömning som görs av arbetsgruppen.

Dagligvaruleverantörernas Förbund betonar vikten av att ytterligare

utveckla och förstärka dialogen mellan näringslivet och konsumentföreträ-

dare. Husmodersförbundet Hem och Samhälle påpekar att frivilligorgani-

sationer generellt har ett stort behov av utökade resurser och efterlyser

också någon form av brevlåda för informationsutbyte. Denna remiss-

instans, liksom Sveriges Pensionärsförbund, understryker vikten av tidig

information. Detsamma gäller Pensionärernas Riksorganisation, som

påpekar att man redan tidigare framhållit att kanaler måste skapas mellan

departement/myndigheter å ena sidan och folkrörelser å den andra, så att

organisationerna på ett så tidigt stadium som möjligt kan ta del av

information om EU. Sveriges Konsumentråd föreslår att samordningen

mellan olika intressenter organiseras i ett partnerskap, för vilket Konsu-

mentrådet är berett att vara huvudman under förutsättning att finans-

ieringen kan lösas. Kommerskollegium anser att insatser i första hand

behövs för att stärka konsumentorganisationernas ställning i Sverige och

Europa och anser att arbetsgruppen presenterat för fa förslag i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Genom EU-medlemskapet har

Sverige möjligheter till inflytande på alla frågor som behandlas inom

unionen. Mängden frågor som hanteras inom regeringskansliet har ökat

påtagligt i och med medlemskapet. Samtidigt har kraven på snabba

ställningstaganden ökat. Utvecklingen kräver en effektiv samordning och

ändamålsenlig organisation.

Formaliserade rutiner har lagts fast för beredningen inom riksdagen och

regeringskansliet när det gäller ståndpunkter som Sverige för fram inom

EU. Riksdagens EU-nämnd, fackutskotten i riksdagen, fackdepartementen,

EU-beredningen i regeringskansliet, EU-sekretariatet i Utrikesdepartemen-

tet och svenska representationen vid EU i Bryssel deltar i olika skeden i

arbetet.

Regeringskansliet samarbetar nära med myndigheterna i EU-arbetet. När

det gäller att stärka konsumenternas ställning och inflytande i EU är de

svenska konsumentmyndighetemas insatser viktiga. I synnerhet Konsu-

mentverkets specialister ger viktiga bidrag när det gäller att förbereda

nationella ståndpunkter och argumentera för dessa i kommissionen och

rådsarbetsgrupperna. Samarbetet mellan regeringskansliet och konsument-

myndigheterna i frågor som rör EU:s konsumentpolitik kommer att stärkas

ytterligare.

Särskilda EG-arbetsgrupper och referensgrupper inrättades inför

förhandlingarna om EES-avtalet för att effektivisera den gemensamma

beredningen av frågor som rör den gemensamma marknaden samt för att

fa ett forum för samråd och informationsutbyte med intresseorganisatio-

nerna. Sådana grupper finns på konsumentområdet.

Konsumentinflytande ingår som en viktig grundsten i den svenska

konsumentpolitiska modellen. Samverkan med konsumentorganisationer

är därför naturligt och av stor betydelse för att svenska ståndpunkter i EU

skall kunna förankras och utvecklas. Men också samverkan med svenska

näringslivsorganisationer är angelägen. Att det finns fasta spelregler och 53

ett gott konsumentskydd ligger i det seriösa näringslivets intresse. Både

konsument- och näringslivsorganisationer har goda kunskaper i konsu- Skr. 1995/96:181

mentfrågor och är ofta genom sina europeiska organ tidigt informerade

om reformer som är på väg inom EU. Regeringen och organisationerna

har således ett ömsesidigt intresse av informations- och erfarenhetsutbyte.

Regeringens ambition är att ytterligare förbättra detta utbyte. Utgångs-

punkten skall vara största möjliga öppenhet. Det kan t.ex. handla om att

så tidigt som möjligt remittera förslag som kommer från EU, informera

om svenska konsumentpolitiska initiativ och ståndpunkter och åter-

rapportera resultatet av svenska insatser i EU. Arbets- och referens-

gruppsorganisationen kommer att ses över i syfte att utveckla och

effektivisera arbetsformerna för att bättre uppfylla regeringens krav på

framförhållning, flexibilitet och förankring i EU-arbetet.

9 Finansiella konsekvenser

Regeringens bedömning: En utgångspunkt för det svenska arbetet

med konsumentfrågor i EU skall vara att det drivs på ett sådant sätt

att det inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska

statsbudgeten eller på EG-budgeten.

Skälen för regeringens bedömning: Det konsumentpolitiska området

är mycket vittomfattande. Som har konstaterats tidgare finns det

konsumentintressen att ta hänsyn till inom i princip alla EU:s verksam-

hetsområden. Därför har också kommissionen presenterat ett antal

prioriterade områden som skall vara vägledande för arbetet med konsu-

mentfrågor framöver. I det perspektivet ser regeringen det som angeläget

att presentera målen för och inriktningen av det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU. Syftet är i hög grad att göra arbetet mera

målinriktat och kostnadseffektivt. Detta gäller både det nationella arbetet

och arbetet på gemenskapsnivå.

För att uppnå detta fordras det en mycket god framförhållning i för-

hållande till de förslag som kommer fram inom gemenskapen och en väl

genomtänkt prioritering av olika frågor. Först då finns det förutsättningar

att leva upp till kraven på statsfinansiellt neutrala lösningar och kostnads-

besparingar. Detta blir enligt regeringens mening möjligt att uppnå med

den inriktning som vi har redovisat i skrivelsen samtidigt som man kan

stärka konsumenternas ställning och därmed öka deras förtroende för den

inre marknaden. Det förutsätts att arbetet drivs på ett sådant sätt att det

inte föranleder utgiftsökningar varken på den svenska statsbudgeten eller

på EG-budgeten.

64

Sammanfattning av rapporten Svensk konsument-

politik i EU-perspektiv (Ds 1995:32)

Arbetsgruppen har haft till uppgift att ta fram en svensk strategi för

Sveriges fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I uppdraget

har bl a ingått att kartlägga vilka konsumentfrågor som är aktuella inom

EU samt föreslå vilka frågor som Sverige bör prioritera samt vilka nya

konsumentfrågor av större vikt som bör aktualiseras och drivas inom EU,

särskilt inför EU:s regeringskonferens 1996. Vidare har gruppen haft att

överväga hur samverkan bör ske nationellt mellan olika aktörer för att få

bästa möjliga genomslag för svenska ståndpunkter på det konsument-

politiska området, föreslå hur en löpande uppföljning ska ske av

konsekvenserna för konsumenterna i Sverige av olika åtgärder inom EU,

bedöma behovet av åtgärder för att stärka konsumentorganisationernas

inflytande inom EU och föreslå hur den svenska debatten och dialogen

kan stimuleras om medlemskapets konsekvenser för konsumenterna samt

hur konsumenternas inflytande kan ökas.

Gruppen anser det är viktigt att följa utvecklingen av priser, säkerhet

och kvalitet även efter medlemskapet. Eftersom en priskommission

tillsatts efter det gruppen fick sitt uppdrag lägger gruppen inget förslag

om hur medlemskapets konsekvenser på prisutvecklingen ska följas. När

det gäller säkerhet understryker gruppen betydelsen av marknadskontroll.

Resurser härför bör reserveras hos kontrollmyndigheterna. Särskilda

kvalitetsmätningar och attitydundersökningar med klart konsumentpolitiskt

syfte bör fortlöpande göras på olika varu- och tjänsteområden.

Sverige ska sträva efter att behålla sin breda och höga nivå på

konsumentskyddet och att stärka skyddet inom EU. Närhetsprincipen bör

tillämpas på ett sådant sätt att den inte åberopas som grund för att inte

vidta åtgärder på gemenskapsnivå för konsumenterna när så behövs. EU

bör se över hela konsumentpolitiken och presentera en grönbok med

förslag till breddning som också tar hänsyn till de sociala aspekterna i

konsumentpolitiken, en fråga som initierades av EFTA-parlamentarikema

i april 1993. Sverige ska verka för att en europeisk handlingsplan

utarbetas för att stimulera till sådan konsumtion och produktion som

innebär en miljömässigt hållbar utveckling.

Utifrån den företagna kartläggningen föreslår gruppen att Sverige aktivt

verkar för att artikel 129a, Maastrichtfördraget, förstärks och förtydligas

i syfte att stärka konsumentintresset. Bl.a. bör konsumenterna tillförsäkras

rätt till skydd för rättsliga intressen och till utveckling av sådana

produktions- och konsumtionsmönster som leder till en hållbar utveckling

på miljöområdet.

Gruppen presenterar en bred översikt över olika tänkbara initiativ som

kan övervägas bl.a. i samband med att ett nytt treårsprogram 1996-1998

på konsumentområdet ska upprättas av kommissionen under hösten 1995.

Sverige bör aktivt arbeta för en ökad utvärdering av hur EU:s regler på

konsumentområdet följs av medlemsländerna samt medverka till att

existerande och tillkommande regler formuleras enkelt och begripligt. Det

kräver ökat samarbete mellan kommissionen och nationella organ på

Skr. 1995/96:181

Bilaga 1

konsumentområdet. Sverige bör även sträva efter ett öppnare, enklare och Skr. 1995/96:181

mer effektivt EU-samarbete. &

Det är också, som framhålls i prop 1994/95:140, Aktiv konsument- ®

politik, viktigt att prioritera arbete som leder till bra konsumentskyddslös-

ningar beträffande prisinformation, tvistlösning, finansiella tjänster och

gränsöverskridande handel. Gruppen anser det angeläget att få fram ett

direktiv med säkerhetskrav för bamomsorgsprodukter i förening med

standardiseringsmandat till CEN. Sverige bör verka för att marknadskon-

trollen på den inre marknaden utvecklas likartat så att konsumenterna kan

lita på att varorna uppfyller de krav som ställts på dem. Det är även

angeläget att verka för att underlätta för konsumentintresset att medverka

i den europeiska standardiseringen.

Sverige bör aktivt verka för ett europeiskt förbud mot TV-reklam till

bam. Direktivet för vilseledande reklam måste utvidgas till att avse även

otillbörlig marknadsföring.

Fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel är också prioriterade

frågor. Insatser bör göras när det gäller utbildning av bam och ungdomar

i konsumentfrågor.

Utöver dessa prioriterade frågor nämner gruppen en rad andra. Det

gäller t ex att ta tillvara konsumenternas intressen på EU-nivå vad gäller

personlig skyddsutrustning genom att definiera vilka konsumentprodukter

som omfattas och fa medlemsländerna att aktivt kontrollera sådana från

säkerhetssynpunkt.Vidare gäller det att verka för att risker i samband med

tjänster kartläggs och att skaderapportsystemet EHLASS får permanent

status i EU.

Sverige bör även verka för bildandet av ett nätverk som underlättar

lokal rådgivning beträffande gränsöverskridande handel. Egenåtgärder bör

bli ett strategiskt inslag i EU:s konsumentpolitik som komplement till

regler och information. Det gäller också att förbättra konsumentskyddet

inom EU beträffande garantier för konsumentvaror och att verka för

samarbete mellan medlemsländerna när det gäller metoder för rådgivning,

material och hjälpmedel till hushållen när det gäller att planera sin

ekonomi. En EU-utredning bör ske om problem av gemenskapsintresse

som konsumenterna möter i samband med avreglering av offentliga

tjänster och EU-medel ställas till förfogande för att en samlad bild av den

konsumentforskning som bedrivs i medlemsländerna ska kunna ställas

samman.

Gruppen diskuterar och föreslår olika åtgärder för att öka inflytandet i

EU på konsumentområdet genom att utnyttja olika kanaler. Det är t.ex.

angeläget att en person på den svenska ständiga representationen i Bryssel

kontinuerligt bevakar konsumentfrågorna. Att tidigt påverka kommissio-

nen liksom betydelsen av att bygga upp personliga kontakter, göra

studiebesök, bjuda in kommissionstjänstemän till Sverige m.m. under-

stryks. Sverige måste framför allt i EU:s ministerråd söka gemensamma

lösningar med andra länder som har likartade synpunkter på en konsu-

mentpolitisk fråga.

Det bedöms också angeläget att hålla kontakt med EU-parlamentariker

och ömsesidigt byta ut information liksom med ledamöter i t.ex. 66

ekonomiska och sociala kommittén. EU-samarbetet gör det än viktigare

att upprätthålla och utveckla det nordiska samarbetet. Det kan ske genom

en livaktig nordisk debatt, seminarier, gemensamma policyuttalanden/-

ståndpunkter och samling kring EU-frågor i ett tidigt skede. Svenska

positioner kan förankras i andra länder genom bilaterala kontakter, besök

samt genom aktivt deltagande i förekommande nätverk m.m. Gruppen

framhåller att berörda departement och myndigheter bör underlätta för

svenska konsumentorganisationer att fa inflytande inom EU genom att

informera och bidra med resurser.

Gruppen understryker vikten av att säkerställa en god kompetens hos de

personer som företräder Sverige i förhållande till EU. Det gäller

utbildning i förhandiingsteknik, språk och kunnighet i EG-rätt och andra

EU-frågor. Möjligheter att sökaresebidrag, expert- och utbytestjänstgöring

i andra länder måste utnyttjas. För att fa inflytande är det även angeläget

att svenska experter på konsumentfrågor far anställning på hög nivå i det

nya generaldirektoratet (DG XXIV) för konsumentfrågor.

För att kunna påverka utvecklingen inom EU på konsumentområdet

krävs också ett nära samarbete mellan departement, myndigheter och

intresseorganisationer. Inför förhandlingar måste förberedelserna vara

omsorgsfulla och förhandlingsmandaten preciserade. Efter möten måste

rapporter snabbt lämnas till Utrikesdepartementet, berörda departement

och myndigheter - helst inom 24 timmar. Olika intressenter måste

kontinuerligt i olika former delges information om vad som pågår, dels

lämna synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU och bidra med

synpunkter när de svenska ställningstagandena arbetas fram. Former för

samverkan mellan departement, myndigheter och intresseorganisationer

finns men bör ses över på konsumentområdet.

Debatt och dialog angående medlemskapets betydelse för konsumenter

och hushåll måste stimuleras. Det kan ske genom att undersöka konsu-

menters kunskap om och inställning i olika frågor av betydelse för

konsumenterna på inre marknaden. Seminarier och överläggningar med

berörda intressentgrupper bör arrangeras. Civildepartementet bör ge ut ett

särskilt nyhetsblad rörande svenska initiativ och insatser vad gäller EU:s

konsumentpolitik.

Avslutningsvis framhåller gruppen att det för att genomföra förslagen

kan komma att krävas ytterligare resurser men att även möjligheten till

omprioritering av befintlig verksamhet måste prövas. Gruppen har dock

inte haft möjlighet att närmare beräkna detta. Det krävs emellertid resurser

för att upprätthålla aktiv kontaktverksamhet i förhållande till EU och för

samarbetet med bl.a. intresseorganisationer. Därtill kommer utbildning i

olika ämnen och behov av personal och medel för att effektivt bevaka och

driva konsumentfrågorna inom EU. Intervjuundersökningar kan kosta ca

1 miljon kronor per år och ett nyhetsblad med upplaga på 10 000

exemplar och åtta sidor med fyra utgåvor per år ca 300 000.

Skr. 1995/96:181

Bilaga 1

67

Förteckning över remissinstanser

Yttranden över rapporten Svensk konsumentpolitik i EU-perspektiv (Ds

1995:32) har avgetts av Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Folkhälso-

institutet, Handikappombudsmannen, Handikappinstitutet, Barnom-

budsmannen, Statistiska centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevi-

sionsverket, Statens skolverk, Lärarhögskolan i Stockholm, Chalmers

tekniska högskola - institutet för konsumentpolitik, Handelshögskolan i

Göteborg - institutet för rättsvetenskap, Statens livsmedelsverk, Närings-

och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Styrelsen för

teknisk ackreditering (SWEDAC), Marknadsdomstolen, Konsumentverket,

Allmänna reklamationsnämnden, Ungdomsstyrelsen, Statens naturvårds-

verk, Kemikalieinspektionen, Konsumentberedningen, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Arbetarnas

Bildningsförbund (ABF), Bankernas konsumentbyrå, Dagligvaruleveran-

töremas Förbund, De handikappades riksorganisation, Företagarnas

riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Handikappförbundens

samarbetsorgan, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Hushållnings-

sällskapens förbund, Konsumenternas försäkringsbyrå, Konsument-Forum,

Konsumenter i samverkan - Underverket, Konsumentgillesförbundet,

Konsumentvägledamas förening, Kooperativa Förbundet (KF), Kooperati-

va institutet, Svenska Kommunförbundet, Naturskyddsföreningen,

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Pensionärernas

Riksorganisation, Riksförbundet Hem och Samhälle, SIS -

Standardiseringen i Sverige, Svenska Bankföreningen, Svenska Konsu-

menters Riksförbund, Svenska Bankkunders Riksförbund, Sveriges

Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och

Sveriges Pensionärsförbund.

Skr. 1995/96:181

Bilaga 2

68

CIVILDEPARTEMENTET

Skr. 1995/96:181

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden

Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,

Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,

Johansson

Föredragande: statsrådet Ulvskog

Regeringen beslutar skrivelse 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU -

mål och inriktning för det svenska arbetet.

69

gotab 49651, Stockholm 1996